SOU 1974:9

Samhälle och trossamfund : sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka

1. Remissinstansema

1.1. Inkomna yttranden

Remissyttranden har i enlighet med vad som föreskrivits i beslutet om inhämtande av remissyttrandena avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, krimi- nalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, styrelsen för inter- nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (öB), socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, statistiska central- byrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarki- vet, riksantikvarieämbetet, universitetskanslersämbetet (UKÄ), kultur- rådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), läns- styrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Krono- bergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, ärkebiskopen (efter hörande av övriga biskopar), samtliga domkapitel och stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, föreningsskatte- utredningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), invandrarutredningen, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Samarbetskommitte'n för bevakning av svenska kyrkans intressen i kyrka—statfrågan (SAKI), Svenska kyrkans lekmannaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoräds sam- arbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptist- samfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan iSverige, Svenska allians- missionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebro- missionen, Evangeliska fosterlands—stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Frälsningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kon- sistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa försam-

1 Det kan anmärkas att vissa instanser förklarat sig inte önska avge nå- got yttrande. Hit hör bl.a. Svenska ekumeniska nämnden och Landsorga- nisationen i Sverige (LO). Av de ovan uppräknade instanserna uttalar vidare Svenska landstingsförbun- det att det beslutat att inte avge något yttran- de. Förbundets motive- ring härför har emeller- tid ansetts böra åter- ges i avsnitt 4.9.2.

2 Till dessa hör även läns- styrelserna i Östergötlands och Kalmar län, vilka inte inkommit med egna yttran- den.

3 Yttrandena från vissa av dessa församlingar och sam- arbetsorgan har också bi- fogats yttrandena från bor- gerliga primärkommuner enligt vad ovan angetts.

lingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnasi Sverige centralråd, Riksförbundet för finsk-språkigt församlingsarbete i Sverige, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap, Sveriges krist- na ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUKs och KFUM:s riksförbund, Statstjänstemännens riksför- bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänste- männens centralorganisation (TCO), Svenska prästförbundet, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges kyrkokamerala förening, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.1

I enlighet med remissbeslutet har remissinstanserna bifogat yttranden, UKÄ från de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt från den juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm,

länsstyrelserna2 från 186 borgerliga primärkommuner och domkapitlen från 273 församlingar, pastorat och kyrkliga samfällig- heter.

Några domkapitel har därjämte bifogat till resp. domkapitel inkomna spontant insända yttranden från ytterligare sammanlagt ett 20-tal församlingar. Till de överlämnade yttrandena från borgerliga primärkom- muner har i viss utsträckning bifogats synpunkter från frikyrkliga församlingar och några församlingar inom svenska kyrkan.

Utöver vad som föreskrivits i remissbeslutet har yttranden bifogats av riksarkivet från landsarkivarierna i Uppsala, Vadstena, Lund, Göte- borg, Härnösand och Östersund samt stadsarkivarierna i Stockholm och Malmö,

riksantikvarieämbetet från landsantikvarierna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län,

länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms invandrarnämnd, länsstyrelsen i Kristianstads län från landsantikv'arien i Malmöhus län, länsstyrelsen i Malmöhus län från chefen för länsstyrelsens dataenhet, länsstyrelsen i Skaraborgs län från landsantikvarien i länet, länsstyrelsen i Örebro län från landsantikvarien i länet samt från Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

domkapitlet i Visby från domkyrkoorganisten i Visby samt från boställsnämnderna i Visby stifts I och 11 distrikt,

Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd från nio stiftsråd samt Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd från 241 frikyrkliga försam- lingar och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorgan.3

Yttranden har — utan föreskrift därom i remissbeslutet — avgetts även av Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, Kristen demokra— tisk samling (KDS), Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t

l l

Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församlingi Stockholm. Utan sådan föreskrift i remissbeslutet har yttranden slutligen avgetts av ytterligare ett tiotal instanser. Till dessa instanser hör enskilda personer samt lokala enheter inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Åtskilliga remissinstanser har hänvisat till en av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Sile'n, på uppdrag av biskopsmötet, utarbetad skrift med titeln Svenska kyrkan och samhället (Lund 1973).

I denna sammanställning redovisas yttranden från i första hand 870 remissinstanser. I denna summa ingår till en början alla yttranden som avgetts enligt remissbeslutet (600). Vidare ingår de 7 nyssnämnda yttrandena från Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, KDS, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församling. I summan 870 instanser ingår slutligen yttrandena från de 241 frikyrkliga församlingarna och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorganen, dvs. sammanlagt 263 frikyrkliga lokalorgan. Däremot redovisas som regel inte de övriga yttranden som myndigheter fogat till sina yttranden utöver vad som ålegat dem enligt remissbeslutet och inte heller de andra yttranden som, enligt vad ovan angetts, avgivits utan föreskrift därom i remissbeslutet.l Ställningstagandet i stort av förut nämnda nio stiftsråd redovisas dock vid tabell 2.1.

Det har av utrymmesskäl inte varit möjligt att här redovisa resultatet av en enkät som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund genomfört bland sina 3 154 medlemmar (församlingar, tlerförsamlings- pastorat och särskilt bildade kyrkliga samfälligheter), vilken besvarats av drygt 2 700 medlemmar och som förbundet meddelat att dess yttrande grundar sig på.

Även andra organisationer än Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har uppgett att deras yttranden baseras på opinions- undersökningar bland medlemmarna.

I utarbetandet av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnds remissvar har deltagit företrädare för Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Fribaptistsam- fundet, Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Pingstväckelsen, Sjundedags-adventistsamfundet, Svenska alliansmissio- nen, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmén, Svenska mis- sionsförbundet och örebromissionen.

Yttrandet från Sveriges kristna ungdomsråd har utarbetats genom ett omfattande återremissförfarande bland rådets medlemsorganisationer och undertecknats av Ansgarsförbundet inom svenska kyrkan, Evangeliska fosterlands-stiftelsens ungdom, Frälsningsarméns ungdom, Frikyrkliga gymmasiströrelsen, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, Kyrkliga gymna- sistförbundet, Kristna studentrörelsen i Sverige, Metodistkyrkans ung- dom, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska alliansmissionens ung— dom, Svenska baptisternas ungdomsförbund, Svenska frälsningsarméns ungdom, Svenska missionsförbundets ungdom samt Riksförbundet Sve- riges unga katoliker.

I ttabell 1.1 belyses fördelningen av de 870 remissinstanser, vilkas yttramden redovisas i denna sammanställning, på olika huvudtyper av instanser.

1 Vissa synpunkter från regionala antikvarie- och arkivmyndigheter redo- visas dock i avsnitt 5.5 och 6.3 resp. 4.10.

Tabell 1.1 Remissyttrandenas fördelning på olika huvudtyper av instanser

Statliga myndigheter o. d. 87 Organisationer 54 141 Borgerliga primärkommuner som yttrat sig efter att ha hörts av resp. länsstyrelse 186 Församlingar, pastorat eller kyrkliga sam-

fälligheter som yttrat sig efter att ha hörts av resp. domkapitel 273 459 Frikyrkoförsamlingar och lokala fri-

kyrkliga samarbetsorgan vars yttran- den sänts in av Sveriges frikyrko- råds samarbetsnämnd 263 263 Spontant insända yttranden 7 7 Summa 870

I det följande används vanligen termen kommun som beteckning på borgerlig primärkommun, termen församling som sammanfattande be- grepp för församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter inom svenska kyrkan samt termen frikyrkoförsamling som beteckning på lokala frikyrkliga församlingar och lokala frikyrkliga samarbetsorgan. Med lokala kyrkliga organ eller liknande formulering avses enbart organ inom svenska kyrkan.

1.2. Gruppering av remissinstanserna

För att spegla olika opinioner bland remissinstanserna har de under 1.1 nämnda 870 yttrandena grupperats i fem kategorier, nämligen centrala myndigheter (grupp 1), regionala och lokala instanser (grupp 2), instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3), andra trossamfund och instanser med anknytning till sådana samfund (grupp 4) samt fackliga, politiska och vissa andra ideella organisationer (grupp 5).

Grupp 1 omfattar väsentligen centrala statliga myndigheter samt domstolar.] gruppen ingår JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammar- kollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riks- skatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ jämte de teologiska och juridiska fakulteterna, kulturrådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, EON, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, förenings- skatteutredningen, MUS 65, invandrarutredningen, bygglagutredningen samt Försäkringskasseförbundet. Grupp 1 omfattar sålunda 36 remiss- instanser.

1 grupp 2 återfinns främst länsstyrelser och borgerliga primärkommu- ner. Vidare har till denna grupp förts Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Totalt omfattar gruppen 210 instanser, varav 186 kommuner.

Till grupp3 har hänförts ärkebiskopen, domkapitlen jämte hörda församlingar, pastorat eller kyrkliga samfälligheter, stiftsnämnderna,

svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, SAKI, Svenska kyrkans lekmanna- förbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Riksförbundet för finsk—språkigt församlingsarbete i Sverige, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening samt Sveriges kyrkliga studieförbund. Av organ som spontant har sänt in yttranden har Kyrkliga gymnasistförbundet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse räknats till denna grupp. [grupp 3 ingår härigenom 315 instanser, varav 273 församlingar.

Grupp 4 omfattar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsamfundet, Helgelse- förbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansrnissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebromissionen, Evange- liska fosterlands-stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Fräls- ningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap samt Frikyrkliga studieförbundet. Av dem som spontant sänt in yttranden räknas till denna grupp Riksförbundet Sveriges unga katoliker, S:t Nikolai estnisk- apostolisk ortodoxa församling samt frikyrkoförsamlingar. Detta innebär att grupp 4 omfattar 287 instanser, varav 263 frikyrkoförsamlingar.

Till grupp 5 har hänförts följande fackliga, politiska och andra ideella sammanslutningar: Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna ung- domsråd, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårds- chefer, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlings- partiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoför- bund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdoms- förbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av de instanser som spontant har sänt in yttranden har Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund och KDS räknats till denna grupp. Totalt ingår 22 instanser i grupp 5.

2. Remissinstansernas ställningstagande i stort

Efter en sammanfattning av beredningens betänkande (jämte avgivna reservationer och särskilda yttranden) redogörs i detta kapitel för remissinstansernas ställningstagande i stort till förslaget och de allmänna motiv som anförs till stöd för olika ståndpunkter. I ett särskilt avsnitt återges synpunkter på beredningens tolkningar av begreppet trossamfund samt på det faktum att beredningen vidgat perspektivet från stat—kyrka till samhälleetrossamfund. Vidare redovisas kommentarer i yttrandena till regeringens kommuniké den 21 mars 1973 beträffande handlägg- ningen av frågan om samhälle och trossamfund.

2.1. Huvuddragen i beredningens betänkande

Beredningens betänkande innehåller — utöver en redogörelse för bakgrun- den — två huvudavsnitt. I det första diskuterar beredningen principerna för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. I det andra läggs fram förslag till reformer.

Enligt beredningen bör principen om religionsfrihet vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skall utformas. Bered- ningen erinrar om att begreppet religionsfrihet efter hand har getts en allt vidare innebörd. Nuvarande lagstiftning ger främst uttryck åt tanken att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Enligt beredningen bör begreppet religionsfrihet ges en mer vidsträckt tolkning. Beredningen har sett som sin huvuduppgift att bedöma religionsfrihetens innebörd och konsekvenser under överskådlig tid i ett demokratiskt samhälle av vår typ.

I ett allmänt resonemang om nutida och framtida krav på religionsfri- het konstaterar beredningen till en början att samhället bör kunna stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfriheten. Samhället bör ha en aktivt positiv attityd till förekomsten av olika åsiktsriktningar. Detta innebär bl. a. att samhället bör behandla olika trossamfund på ett sätt som av dessa uppfattas som likvärdigt. Man måste enligt beredningen vidare ta hänsyn till den kommande utveck- lingen. Olika tendenser kan märkas. Avgörande för de mänskliga gemenskapsformernas förändring och därmed även trossamfundens blir — liksom under de senaste decennierna - troligen befolkningsomflytt-

ningen till tätorterna. Också tendensen mot ökad ekumenik är betydelse- full. Denna tendens har bl. a. samband med den ökade invand- ringen av personer med främmande trosbekännelse. Även ökningen av antalet religiösa grupper bör uppmärksammas.

Beredningen erinrar i det följande om att tolkningen av begreppet religionsfrihet under den tid som gått efter antagandet av 1951 års religionsfrihetslag undergått förskjutningar. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste ses som ett uttryck för dessa förskjutningar. Diskussionen gäller numera inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan även samfundens. Problemet gäller härvid inte enbart statens förhållande till ett trossamfund (svenska kyrkan) utan samhällets förhållande till alla trossamfund.

Enligt beredningens mening kan från religionsfrihetssynpunkt resas vissa invändningar mot den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan. Invändningama hänför sig till såväl grundsatsen om individens religionsfrihet som principen om trossamfundens religionsfri- het. I det förra hänseendet pekar beredningen främst på tre omständig- heter. Åtskilliga människor upplever svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Den kvardröjande nära förbindelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet bidrar vidare allmänt sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. I en del speciella sammanhang upplevs det slutligen av många som en inskränk- ning av den individuella religionsfriheten att svenska kyrkan handhar vissa allmänt samhälleliga funktioner, t. ex. folkbokföring och begrav- ningsväsende. Också om man ser saken med utgångspunkt i principen om trossamfundens religionsfrihet kan enligt beredningen riktas invändningar mot nuvarande ordning. Svenska kyrkan har inte frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Denna inskränkning av kyrkans självbestämmanderätt påtalas ofta från kyrkligt håll. Nuvarande relation mellan staten och svenska kyrkan innebär också att kyrkan har en i olika hänseenden _ främst ekonomiskt — mer gynnad ställning isamhällslivet än övriga trossamfund. Systemet försvårar strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet mellan trossamfunden beträffande deras arbetsmöjlig- heter.

Utöver de nu berörda faktorerna bör man enligt beredningen också beakta demokratins princip. I denna ligger att statsmakternas hållning till majoriteten måste utformas med hänsyn till såväl de önskemål som finns inom majoriteten som de som finns bland olika minoriteter. Samma synsätt bör anläggas i fråga om samhällets relationer till de olika trossamfunden, också i en situation där majoriteten tillhör ett visst samfund.

Beredningen kommer till slutsatsen att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Full religionsfrihet är med andra ord inte genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Dennaa tog hänsyn främst till frihetsbegreppet i dess negativa bemärkelse, alltså frihet från tvång. Denna frihet — närmare bestämt friheten att

lämna svenska kyrkan — är enligt beredningen inte tillräcklig. Man måste beakta friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika samfund som individerna har frihet att ansluta sig till.

Grundtanken i beredningens förslag är att ge klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och tona ner de kvardröjande dragen av statlig institution. Detta uppnås genom ett ”byte" av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. l bytet ingår att kyrkans nuvarande ansvar för folkbokföringen och begravningsväsendet förs över till borgerliga organ är 1976 respektive 1978. I samband härmed upphävs icke-medlemmars och juridiska personers skyldighet att betala skatt till kyrkans församlingar. Efter beslut om ändrat huvudmannaskap för begravningsväsendet utarbetas under statlig medverkan allmänna riktlin- jer rörande förvaltning och skötsel av allmänna begravningsplatser. 1 bytet ingår vidare att kyrkan ges möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska frågor fr o m är 1983.

För svenska kyrkans del innebär förslaget vidare i huvudsak följande. Kyrkans församlingar skall efter år 1982 inte längre ha ställning som kommuner eller ha beskattningsrätt. Kyrkomötets ställning som lagstif- tande organ upphävs. Statens medverkan vid meddelande av bestämmel- ser om kyrkans organisation och verksamhet samt vid tillsättning av prästerliga tjänster upphör. Kyrkan ges samma rätt som hittills till den kyrkliga egendomen. Medlemskapi kyrkan betraktas som en inomkyrklig angelägenhet. De som är medlemmar vid utgången av år 1982 anses dock vara medlemmar även därefter. Kyrkans medlemmar förutsätts liksom för närvarande svara för huvuddelen av kostnaderna för verksamheten. Det avses ske genom att medlemmarna betalar en kyrkoavgift. Staten erbjuder hjälp med uppbörden av avgifterna via skattemyndigheterna under åren 1983—1992. Ekonomiskt stöd till kyrkan lämnas i olika former av det allmänna, främst av staten. Bl. a. förutsätts ett system med särskilda bidrag till ekonomiskt svaga församlingar som ersättning för nuvarande skatteutjämningssystem. Löne- och pensionsgarantier utfärdas för nu anställd personal.

I fråga om relationerna mellan samhället och andra trossamfund än svenska kyrkan innebär förslaget väsentligen att det ekonomiska stödet från samhället ökar.

Beredningen presenterar en detaljerad tidsplan för genomförandet av förslaget. Denna tidsplan innebär bl. a. att statsmakterna våren 1974 fattar ett principbeslut om allmänna riktlinjer för det fortsatta reform- arbetet. Kyrkomötet förutsätts ta ställning i frågan samma år. Under perioden 1974—1983 verkställs ett omfattande utredningsarbete både i statlig och i kyrklig regi, varjämte vissa förhandlingar och överläggningar äger rum. Regering, riksdag och kyrkomöte fattar vid olika tillfällen under perioden beslut om genomförandet av olika delreformer. Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphävs den 1 januari 1983, då alltså bl. a. lagen om församlingsstyrelse skall upphöra att gälla.

Någon folkomröstning bör enligt beredningen inte anställas i frågan om relationerna mellan samhället och trossamfunden.

Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttranden angående vissa frågor. Ledamoten Blomquist yrkar i en reservation att beredningens förslag skall underställas en rådgivande folkomröstning före ett slutgiltigt beslut av statsmakterna. I ett särskilt yttrande uttalar ledamoten Dahlén att beredningen bort föreslå utredning om frågan om avdragsrätt vid beskattningen för personliga bidrag till bl. a. trossamfund. Ledamoten Hjelm-Wallén anför i ett särskilt yttrande att staten bör garantera att medlemsförpliktelser kan åvila endast den som vid relationsförändringen aktivt bekräftar sitt medlemskap eller som därefter inträder i trossamfundet svenska kyrkan. Vidare avstyrker Hjelm-Wallén övergångsvisa uppbördsanordningar för svenska kyrkan åren 1983—1992. Ledamoten Larsson avvisar i en reservation förslaget att lagen om församlingsstyrelse skall upphävas och kyrkans beskattningsrätt upphöra. larsson reserverar sig också mot förslaget att låta ett principbeslut om överförandet av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun föregå det närmare utredningsarbetet i dessa delar.

2.2. Översikt över remissinstansernas ställningstagande i stort

Remissutfallet över beredningens förslag uppvisar en splittrad bild. Något mindre än hälften (426) av de 870 instanser som närmare redovisas i denna sammanställning (se 1.1) är positivt inställda till förslaget. Ett stort antal instanser (354) ger å andra sidan uttryck åt en kritisk grundinställning. En mindre grupp (90 instanser) avstår uttryckligen från ställningstagande.

En övervägande kritisk inställning till beredningens förslag kommer fram i yttranden från instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3). De flesta av dessa förordar i stort sett bibehållande av nuvarande förhållanden. En övervägande positiv inställning kommer däremot till synes i yttranden från instanser med anknytning till andra trossamfund (grupp 4). Samma grundinställning redovisas av de flesta politiska och andra ideella organisationer (grupp 5). Även de centrala myndigheter m. fl. (grupp 1) som ansett sig böra ta ställning till förslaget har en positiv attityd till detta. I fråga om länsstyrelser och kommuner (grupp 2) är bilden mer splittrad. Flertalet av dem som tagit ställning till förslaget intar emellertid en positiv hållning.

Bland de remissinstanser som redovisar en positiv grundinställning till beredningens förslag kan urskiljas olika kategorier. Till en första kategori (282 instanser) kan räknas sådana som ansluter sig till förslaget utan egentlig erinran. Hit hör sociaLstyrelsen, kulturrådet, statens invandrar- verk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, invandrarutredningen, Grekisk-orto- doxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, KFUKa och KFUM:s riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Arbetsge- menskapen kyrklig förnyelse, S:t Nikolai estniskapostolisk ortodoxa

församling i Stockholm samt 55 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan och 204 frikyrkoförsamlingar.

En andra kategori utgörs av instanser vilkas grundinställning är positiv men som gör ett eller flera förbehåll. Som exempel härpå kan nämnas önskemål om att statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan skall utgå under längre tid än som föreslås av beredningen. Detta anförs som främsta förbehåll av 76 instanser, nämligen kammarkollegiet, länsstyrel- sen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, F ribaptistsamfundet, Helgelseför- bundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansmissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Evangeliska fosterlands-stif— relsen, Frälsningsarmén, Sjundedags-adventistsamfundet, Sveriges kristna ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, 13 kommuner, 19 församlingar inom svenska kyrkan samt 22 frikyrkoförsamlingar.

Till nu berörda kategori kan även hänföras ytterligare ett antal instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag. Dessa skiljer sig från nyss nämnda instanser genom att de gör väsentliga förbehåll också i andra avseenden än såvitt gäller den statliga uppbörds- hjälpen, t. ex. genom krav på långtgående politisk enighet som förutsätt- ning för genomförande av förslaget eller genom invändning om att detta inte ger svenska kyrkan tillräcklig frihet. Sammanlagt ingår i denna kategori 68 instanser, nämligen Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Jönkö- pings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norr- bottens län, domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå, stiftsnämnden :" Luleå, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Örebromissionen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Estniska evange- lisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk- lutherska församling, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finsk- språkigt församlingsarbete i Sverige, Kristen vetenskap, Sveriges socialde- mokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund, Förbundet för kristen enhet, 18 kommuner, 24 församlingar inom svenska kyrkan samt I frikyrkoförsamling.

Även i fråga om dem som har en kritisk grundinställning kan olika kategorier urskiljas. En sådan utgörs av dem som förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori (249 instanser) har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. Gruppen om 249 instanser omfattar länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Växjö och Visby, domkapitlet i Stockholm, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening, Mode- rata samlingspartiets kvinnoförbund, 66 kommuner, 156 församlingar inom svenska kyrkan samt 15 frikyrkoförsamlingar.

En annan kategori bland de kritiskt inställda instanserna utgörs av

sådana som eljest har väsentliga invändningar mot förslaget. Hit hör till en början de som ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation (fyra instanser): länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund och två kommuner. Hit hör vidare sådana instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s.k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt där- jämte för fram andra väsentliga erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. ] denna kategori ingår 101 instanser: länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Karlstad och Härnösand, stiftsnämn- den i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyr- kans Iekm annaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Centerns kvinno- förbund, KDS, ]3 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan samt 2 frikyrka församlingar.

Åtskilliga remissinstanser har uttryckligen förklarat sig avstå från ställningstagande till beredningens förslag i stort. Till denna kategori kan räknas även ett antal instanser vilkas yttranden visserligen inte innehåller någon sådan förklaring men som ändå tydligt visar att vederbörande inte tar ställning. Yttrandena avspeglar emellertid emellanåt en övervägande positiv eller kritisk grundinställning till förslaget. Detta framgår närmare av redovisningen av yttrandena från denna grupp (90 instanser), vilken omfattar JK, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, central- nämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, riksförsäkringsverket, statskonto- ret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ, teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, EON, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län, stiftsnämnden i Strängnäs, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvärdsstyrelse, hemvistsakkunni— ga, företagsskatteberedningen, föreningsskatteutredningen, MUS 65, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseför- bundet, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltiänstemanna- förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges lärarförbund, 19 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan samt 19 frikyrkoförsamlingar.

l tabell 2.1 lämnas en översiktlig bild av remissinstansernas ställnings- tagande i stort. En fullständig översikt över de olika instansernas ställningstagande i stort ges i bilaga A.

Tabell 2.1 Ställningstagande i stort till beredningens förslag. a

Ställningstagande Antal yttranden

Centrala myn- Regionala och Instanser med Andra trossam- Fackliga, poli- Summ , digheter lokala instan— anknytning till fund m. fl. tiska och andra ser svenska kyrkan ideella organi- sationer (Grupp 1) (Grupp 2) (Gruv? 3) (Grupp 4) (Grupp 5) Positiv grundinställ- ning till beredningens förslag 8 100 58 249 11 4 Utan förbehåll 4 60 8 207 3 282 Utökad stat- lig uppbörds- hjälp 1 14 21 36 4 76 Andra förbehåll 3 26 29 6 4 68 Kritisk grundinställ- ning till beredningens förslag — 86 247 17 4 Förord för i stort sett nuvarande förhållanden — 68 165 15 1 249 Larssons reserva- tion _ 3 _ _ 1 4 Larssons reserva- tion jämte andra väsentliga erin- ringar — 15 82 2 2 101 Avstår uttryckligen från ställningstagande 28 24 10 21 7

Summa 36 210 315b 287 22 E

a Här bör anmärkas att reservationer mot ställningstagandet i stort redovisats av 238 instanser, däribland 15 länsstyrels 3 domkapitel, 138 kommuner och 78 församlingar inom svenska kyrkan. Se bilaga A. b Det kan anmärkas att av 9 stiftsråd var 5 kritiskt inställda till förslaget, medan 4 uttryckligen avstod från ställninj tagande (jfr ovan under 1.1).

I fråga om de i grupp 2, 3 och 4 ingående yttrandena från lokala instanser (kommuner, församlingar inom svenska kyrkan resp. frikyrko- församlingar) kan ytterligare hänvisas till sammanfattningen av remiss- utfallet i dessa delar i bilagetabell A.2, A.3 och A.7. I tabell 2.2—2.4 belyses vidare översiktligt dessa lokala instansers huvudinställning till beredningens förslag.

En mer detaljerad redogörelse för de lokala remissinstansernas inställ- ning lämnas i bilaga A. Här kan dock anmärkas följande.

Inställningen bland kommunerna är splittrad. De flesta har en positiv grundinställning, men ett 20-tal kommuner avstår uttryckligen från ställningstagande. Jämför man uppfattningarna i kommunerna med

Tabell 2.2 Ställningstagandeistort-av kommuner

Ställningstagande

Antal kommuner

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- börd shjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållan- den

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsentli- ga erinringar

Avstår uttryckligen frår ställningstagande

86

Tabell 2.3 Ställningstagande i stort av församlingar inom svenska kyrkan

Ställningstagande

Antal församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- bördshjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsent- hga erinringar

Avstår uttryckligen frå] ställningstagande

50

Tabell 2.4 Ställningstagande i stort av frikyrkoförsamlingar

Ställningstagande Antal frikyrko- församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag 227 Utan förbehåll 204

Utökad statlig upp- bördshjälp 22

Andra förbehåll 1

Kritisk grundinställning till beredningens förslag 17

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden 15

Larssons reservation — Larssons reservation jämte andra väsent-

liga erinringar 2

Avstår uttryckligen från ställningstagande ] 9

Summa 263

övriga instanser inom grupp 2 (dvs. främst länsstyrelserna), visar det sig att andelen positivt inställda är större bland länsstyrelserna än bland kommunerna.

En klar majoritet av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan är kritiskt inställd. Majoriteten av församlingarna förordar härvid i stort sett nuvarande förhållanden. En jämförelse med övriga remissinstanser inom grupp 3 (dvs. främst domkapitlen och organ på central nivå inom svenska kyrkan) ger vid handen att dessa oftare kombinerat sin kritiska grundinställning med konkreta förslag till förändringar beträffande svenska kyrkans ställning inom ramen för fortsatt offentligrättslig reglering.

Av frikyrkoförsamlingarna är däremot över 85 % positivt inställda, vanligen utan förbehåll. Övriga frikyrkoförsamlingar fördelar sig jämnt mellan dem som är kritiskt inställda och dem som uttryckligen avstår från ställningstagande. Det kan noteras att övriga instanser inom grupp 4 (dvs. främst företrädare på central nivå för frikyrkorna) i de flesta fall är positivt inställda under förbehåll av utökad statlig uppbördshjälp åt svenska kyrkan.

2.3. Instanser med positiv grundinställning

I detta avsnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 426 instanser (varav 86 kommuner, 50 församlingar och 227 frikyrkoförsam- lingar), som har en positiv grundinställning till beredningens förslag. Framställningen omfattar först synpunkter från de 282 remissinstanser som utan förbehåll redovisar en positiv grundinställning (2.3.1). Därefter återges argument som anförs av de 76 instanser vars främsta önskemål är att den föreslagna statliga uppbördshjälpen inte bör tidsbegränsas (2.3.2). Slutligen redogörs för bedömningar av de 68 instanser som anför andra förbehåll (2.3.3).

En närmare redogörelse för instansernas syn på vissa religionsfrihetsfrå- gor lämnas i kapitel 3.

2.3.1. Positiv grundsyn utan förbehåll

Flertalet av de 282 instanser som utan egentlig erinran ansluter sig till beredningens förslag (se 2.2) åberopar i huvudsak samma motiv som beredningen anför.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bemöter den kritik som i den allmänna debatten har riktats mot beredningens diskussion av begreppet religionsfrihet. Länsstyrelsen erinrar om att det bl. a. har gjorts gällande att det inte kan strida mot religionsfriheten — om detta begrepp ges en rimlig innebörd — att ett samfund, vilket som svenska kyrkan omfattar ca 95 % av befolkningen, intar en annan ställning än övriga trossamfund. Bland de grundläggande demokratiska värderingar, varifrån frågan om relationerna mellan samhället och svenska kyrkan får bedömas, är emellertid religionsfriheten bara en, låt vara väsentlig, faktor, framhåller länsstyrelsen. Det kan inte heller bortses från att det moderna demokra- tiska samhällets beslutsapparat egentligen inte är användbar inom svenska kyrkan med den självständiga och tungt vägande betydelse denna tillmäter prästämbetet. ] stället är det anledning räkna med att denna och andra skillnader mellan samhällets och kyrkans konstitution vid oföränd- rade relationer kommer att vålla motsättningari framtiden. Meningarnai den aktuella huvudfrågan är delade även bland dem som aktivt arbetar inom svenska kyrkan. Av den livliga debatt som ägt rum sedan beredningen lade fram sitt förslag synes det framgå, att motståndet från kyrkfolkets sida mot förslaget i stor utsträckning bottnar i en, i och för sig förklarlig, oro för hur kyrkan skall klara sin ekonomi sedan beskattningsrätten har upphört. Det är denna oro som bl. a. kommer till uttryck i Larssons reservation till betänkandet. De invändningar som på andra punkter riktas mot förslaget har inte samma styrka. Länsstyrelsen påpekar vidare att den föreslagna ändringen i relationerna mellan samhället och svenska kyrkan kommer att ta mycket lång tid att genomföra. Tidigast i början av 1990-talet kan reformen väntas vara helt genomförd. Vid kommunfullmäktiges i Göteborg debatt i frågan den 22 februari 1973 framhölls också att inställningen till förslaget bland de kyrkligt aktiva i mycket stor utsträckning är en generationsfråga.

Ungdomen i svenska kyrkan är — framhölls det i debatten — till det övervägande flertalet positiv till reformen.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län är det en särskild förtjänst hos förslaget att det avdramatiserar problemet med en övergång till ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. Förslaget anvisar praktiska lösningar som väsentligen har rimlighetens prägel.

Folkpartiets ungdomsförbund finner att beredningens förslag nära anknyter till förbundets handlingsprogram.

Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse menar att en omreglering av svenska kyrkans legala ställning i första hand måste gälla församlingarnas kommunstatus, i andra hand kyrkans regionala och centrala administra- tion och i tredje hand proceduren för det regelsystem som reglerar kyrkans organisation och verksamhet. En omreglering kan i viss utsträck- ning ske på dessa punkter var för sig. Sålunda kan församlingarnas kommunstatus upphöra, medan kyrkans centrala administration samt legislationen ligger kvar hos statsmakten. Däremot är ett åtskiljande av motsatt innebörd omöjligt. Fortsatt kommunstatus för församlingarna måste betyda att det yttersta ansvaret för såväl administration som lagstiftning förblir statsmaktens. Upprättandet av en kyrklig centralsty- relse som övertar Kungl. Maj:ts befogenheteri kyrkliga ärenden skulle i detta fall inte innebära att kyrkan blev självständigare gentemot staten utan bara bli ett exempel på delegering av befogenheter från centrala till mer perifera myndigheter inom statsverksamhetens ram. På motsvarande sätt kan en ekonomiskt och administrativt helt fristående kyrka bli föremål för viss legislativ reglering. Avgörandet i frågan om huvudrikt- ningen för den framtida utvecklingen beror i hög grad på hur man över huvud ser på kyrkan. Lagstiftningen ger stöd för två klart skilda betraktelsesätt, fortsätter Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Genom församlingsstyrelselagen är svenska kyrkans verksamhet inordnad i den offentliga verksamhet som bedrivs av staten och - på statens uppdrag — av kommunerna. Församlingarnas karaktär av kommuner kommer bl. a. till uttryck i deras beskattningsrätt. Här speglas en äldre tids situation, då i princip hela svenska folket kollektivt och tvångsvis tillhörde svenska kyrkan. I 1951 års religionsfrihetslagstiftning genombryts denna kom- munprincip av en medlemsprincip, enligt vilken svenska folket inte längre in corpore tillhör svenska kyrkan utan är delat i två delar, av vilka den ena är medlemmar i kyrkan och den andra inte är det. Religionsfrihetsla- gen definierar svenska kyrkan som ett trossamfund — låt vara av annan karaktär än troendesamfunden — och i dess förarbeten heter det uttryckligen, att kyrkan är en andlig gemenskap, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse. Enligt detta synsätt är svenska kyrkan inte i egentlig mening en funktion av samhället eller ett led i dettas verksamhet. Kyrkan har, även såsom inordnad i det offentliga livet, bevarat en egen identitet, som den behåller även om dess yttre villkor ändras. I valet mellan dessa två synsätt har beredningen konsekvent och energiskt tagit ställning för det senare. Detta ställningstagande i själva huvudfrågan finner Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse — snarare än religionsfrihets-

och jämlikhetsresonemangen i betänkandet — vara den bärande grunden för de framlagda förslagen. Organisationen bejakar således den ”grund- tanke” som beredningen uttrycker med orden att ”det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution”.

Farsta församling framhåller att frågan om kyrkans skiljande från staten aktualiserar ett ställningstagande som är av synnerligen stor vikt för en stor grupp människor, medan det för andra framstår mer som ett praktiskt och ekonomiskt avgörande. ] vårt samhälle kan inte det starka engagemanget bakom en röst leda till att den rösten räknas för mer än en svalare. ] ett avgörande skede måste man i denna fråga söka en lösning som tar rimlig hänsyn till dem som skulle uppleva en motgång som en motgång också för den personliga trosutövningen. Med hänsyn till principerna om den svenska kyrkans oberoende, jämställdhet med andra trossamfund och medborgarnas fullständiga obundenhet i avseende på församlingstillhörighet talar starka skäl för kyrkans skiljande från staten. Församlingen anser emellertid att avsevärd hänsyn måste tas till en grupp medborgare, som i detta sammanhang inte kan förväntas göra sig hörd, nämligen de i trosfrågor mer svalt engagerade, som nu tillhör svenska kyrkan men mer sällan deltar i dess aktiviteter. Det är rimligt att man sörjer för dessa personer genom insatser från det allmänna. Det är ingen som seriöst vill föreslå att biblioteken skall stängas därför att den stora massan medborgare aldrig eller mycket sällan besöker biblioteken och inte heller inställs det allmännas engagemangi t. ex. konsertverksamhet av det skälet att endast ett ringa antal personer besöker konserter. Man kan säga att det andliga området befinner sigien liknande situation. Det är därför inte rimligt annat än att det allmänna även bidrar med ett stöd som tillgodoser berättigade behov och önskemål bland allmänheten. Beredningen ger uttryck åt en jämförlig mening då den uttalar att samhället skall iaktta en aktivt positiv attityd i livsåskådningsfrågor. Denna attityd måste leda till att det allmänna på ett fullgott sätt garanterar den svenska kyrkans bestånd som en öppen folkkyrka i sådan utsträckning att den av ekonomiska skäl inte tvingas till inskränkningari de tjänster på det andliga området som den sedan så lång tid tillbaka har lämnat svenska folket.

Bland de drygt 200 frikyrkoförsamlingarna och lokala frikyrkliga samarbetsorganen som utan förbehåll är positiva till beredningens förslag kan nämnas Stockholms frikyrkoråd. Rådet instämmer i beredningens uttalande att full religionsfrihet inte är genomförd i och med 1951 års religionsfrihetslag. Den religionsfrihet som då gavs individen bör nu kompletteras genom att samtliga trossamfund, så långt som möjligt, blir likställda i förhållande till stat och kommun. Svenska kyrkan bör som en följd härav ha samma ställning som andra trossamfund och inte ha beskattningsrätt. Samhället bör vara opartiskt, men inta en positiv aktiv ställning till trossamfunden. Frikyrkorådet har för egen del inget intresse av statlig service för upphörd av kyrkoavgifter, men tillstyrker förslaget om dataservice för samfund och organisationer samtidigt som det betonar vikten av att reglerna för sådan service utformas så att integritetsprinci-

pen blir tillfredsställande tillgodosedd. Rådet framhåller vidare vikten av att svenska kyrkan får gynnsamma ekonomiska villkor vid ett förändrat förhållande till staten och uttalar som sin åsikt att beredningens förslag tillgodoser detta önskemål.

Vissa instanser tar upp andra argument eller framhåller särskilt vissa av beredningens synpunkter. Några åberopar enigheten inom beredningen som ett argument för dess förslag. Det gäller bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt några kommuner och församlingar. Lessebo kommun erinrar om att relationerna mellan stat och trossam- fund är en fråga som starkt engagerar stora grupper av människor i samhället. Förändringar i relationerna mellan kyrka och stat kan endast ske med hänsynstagande till dessa människors engagemang. Beredningens förslag är att se som en samarbetsprodukt, där olika åsiktsriktningar kommit att påverka utformningen. Det är önskvärt att reformer i fråga om religionsfrihet genomförs i så stor politisk enighet som möjligt. Om beredningens förslag leder fram till att en politisk förutsättning skapas för kyrkans skiljande från staten, har därmed uppnåtts ett resultat som möjliggör en bättre tillämpning av demokratins och religionsfrihetens principer. Också Karlskoga församling understryker värdet av en samlan- de lösning. Församlingen framhåller bl. a. att betänkandet är ett resultat av ett mycket förnämligt arbete, där hänsyn genomgående tagits till den enskilda människans livsåskådning, svenska kyrkans organisatoriska och ekonomiska struktur och övriga trossamfunds rätt att fritt och på lika villkor verka för sin tro och sin religiösa övertygelse. Beredningen har i enlighet med sina direktiv sökt nå en samlande, enig lösning. Dess förslag är välbetänkta och generösa. Enligt församlingens mening finns det därför all anledning att stödja förslaget vilket bör kunna hälsas med tillfredsstäl- lelse av såväl svenska kyrkan som övriga trossamfund och enskilda grupper inom vårt folk.

Ett 15-tal kommuner och församlingar gör uttalanden av innebörd att beredningens förslag ger svenska kyrkan goda arbetsmöjligheter i framti- den. Även några frikyrkoförsamlingar ger uttryck för denna uppfattning. Folkpartiets kvinnoförbund uppfattar förslaget som ett generöst sätt att ge kyrkan och samfunden arbetsmöjligheter under slutet av detta århundrade och under nästa. Förbundet finner det sannolikt att de religiösa behoven hos människor inte kommer att utplånas utan kommer att fortleva även under ändrade yttre förhållanden. Till dessa ändrade förhållanden hör bl. a. den ökade rörligheten, både lokalt och mellan olika yrken och utbildningsfaser. För att kunna fylla sina uppgifter under sådana betingelser måste de kristna kyrkorna själva vara rörliga och kunna omforma sitt arbetssätt. Men de måste också ha medel till att ge människorna på deras gamla och nya arbetsplatser och boningsorter den hjälp till gemenskap, trygghet och personlighetsfostran som de är speciellt lämpade för. Att ändra organisationen, så att den bättre motsvarar dessa krav, är enligt förbundets mening inte att bidra till att avskaffa kristendomen i Sverige utan att ge den tidsenliga chanser.

Från andra håll påpekas emellertid risken för att en reform i den av

beredningen föreslagna riktningen skall medföra att svenska kyrkan blir mer sluten och mister något av sin nuvarande folkkyrkokaraktär. Detta framhålls av bl. a. Karlshamns kommun.

Invandrarnas situation uppmärksammas särskilt av statens invandrar— verk och invandraru tredningen. Av dessa konstaterar invandraru tredningen bl. a. att de flesta invandrare/utlänningar i Sverige omfattar den evangelisk-lutherska läran. Det finns emellertid även stora grupper vilka omfattar såväl andra kristna trosläror som icke kristna religioner. Att uppskatta antalet personer tillhörande olika religioner är utomordentligt vanskligt. AV 1 Sverige verksamma samfund torde svenska kyrkan ha flest invandrare som medlemmar, men andelen utlänningar/invandrare är naturligtvis betydligt större i t. ex. de ortodoxa kyrkorna. De flesta trossamfund i Sverige torde ha medlemmar som är utländska medborgare eller invandrare, och de flesta trossamfund som har byggts upp av invandrare torde ha medlemmar som inte är invandrare. Trossamfund som från början omfattar endast invandrare kommer med tiden att få en mer svensk prägel. De invandrade medlemmarna kan bli svenska medborgare, svenskar kan genom giftermål och på andra sätt knytas till samfundet, detta kan helt eller delvis övergå till svenska som språk vid rituella handlingar, när nästa generation växer upp, etc. De motiv som i början av en invandringsvåg kan anföras för en särbehandling av ett trossamfund som invandrare för med sig kan enligt utredningens uppfattning inte åberopas när gruppen i fråga har blivit etablerad i Sverige och när medlemmarna t.ex. har blivit svenska medborgare. Utredningen anser att det principiellt är mycket svårt och dessutom olämpligt att skilja mellan ”invandrartrossamfund” och andra trossam- fund när det gäller samhällsstöd till trossamfund eller trossamfundens ställning i samhället. Man torde inte kunna påstå att invandrarna generellt har ett större beroende av religiös verksamhet än infödda svenskar, uttalar utredningen vidare. Däremot finns det naturligtvis bland invand- rarna grupper med ett stort religiöst behov. Det måste också observeras att man inte alltid kan skilja mellan religiösa och andra behov. Det är inte ovanligt att trossamfund som vänder sig till invandrare även erbjuder kurativ service. Trossamfunden har mer eller mindre utbyggda sociala anordningar. Deltagande i t.ex. studie- eller fritidsverksamhet som formellt anordnas av ett religiöst samfund kan även utnyttjas av personer som inte är religiöst intresserade. Även för KFUK:s och KFUM:s riksförbund har hänsyn till invandrarnas situation betydelse för ställ- ningstagandet. Förbundet, som av principiella skäl ansluter sig till beredningens lösning av uppbördsfrågorna, menar dock att denna fråga kan tas upp till förnyad prövning om det visar sig att övergångssystemet fungerar bra.

Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige och S: ! Nikolai estnisk-apos- tolisk ortodoxa församling i Stockholm hänvisar till uttalanden från de s.k. invandrarkyrkornas konferens i Stockholm i mars 1973. Denna konferens uttalade bl. a. att den fann begreppet ”invandrarkyrka” oegentligt och krävde full likställighet mellan alla i Sverige etablerade

samfund, att religionsfrihetens och jämlikhetens principer borde garante- ra goda möjligheter för invandrarnas samfund att i framtiden verka i Sverige, att medlemstillhörighet uteslutande skulle grundas på individens fria val, att den anslöt sig till beredningens principer att samfundslivets finansiering skall bygga på medlemsavgifter eller andra frivilliga gåvor samt kompletterande samhällsstöd, att stödet till invandrarnas kyrkor fram till år 1983 borde beräknas efter samma principer som nu ligger till grund för stödet till frikyrkosamfunden, att förslaget om dataservice godtas som en speciellt lämplig metod för medlernsregistrering och upphörd samt att invandrarnas samfunds verksamhet nu fick betraktas som en omistlig del av det svenska samhällslivet.

Som ett led i sin helhetsbedömning av beredningens förslag påpekar Haparanda kommun att trossamfunden kan spela en roll i glesbygden som komplement till samhällets människovård. Därför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt glesbygdens problem. Liknande synpunkter framförs även av några andra kommuner och församlingar. Kalmar och Kristianstads kommuner påpekar vidare att reformerna inte får medföra övervältring av kostnader på de borgerliga kommunerna.

Några instanser erinrar om att beredningen lämnar många frågor öppna för fortsatt utredningsarbete. De detaljlösningar som beredningen anvisar kan också behöva överarbetas. Därför bör den förutsatta tidsplanen för reformernas genomförande inte nu låsas fast, hävdar bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och ett par kommuner. Länsstyrelsen fram- håller även bl.a. att det inte kan vara nödvändigt att nu begränsa den period under vilken samhället erbjuder svenska kyrkan uppbördshjälp. Rödeby kommun ifrågasätter om den allmänna opinionen är färdig för ett ställningstagande, även om beredningen tillfört diskussionen ett värdefullt material.

2.3.2. Positiv grundsyn förenad med önskemål om utökad statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan

Drygt ett 75-tal instanser ansluter sigi huvudsak till beredningens förslag men gör sin positiva grundsyn beroende främst av att den föreslagna statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan under 10 år inte tidsbegrän- sas. En del instanser föreslår också att systemet utsträcks till att gälla andra trossamfund än svenska kyrkan och även andra ideella organisatio- ner. I yttrandena åberopas ibland utländska förebilder, främst förhållan- dena i Finland och Västtyskland. Somliga instanser betraktar en utökad statlig uppbördshjälp som en rimlig service gentemot ett samfund av svenska kyrkans storlek och öppenhet. Andra instanser uttalar farhågor "för ett kraftigt medlemsbortfall och för kyrkans ekonomi. Ett tredje huvudargument är att den föreslagna övergångstiden kan vara för kort. Ofta griper de anförda motiveringarna in i varandra.

Liksom de instanser vilka utan förbehåll anslutit sig till beredningens förslag (2.3.1) åberopar många av de nu åsyftade instanserna allmänna motiv liknande dem som beredningen anför. Hit hör kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd,

Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, när- mare ett 20—tal kommuner och församlingar inom svenska kyrkan samt ett 30-tal frikyrkoförsamlingar. Några instanser tar emellertid också upp andra argument. I följande redogörelse redovisas såväl instansernas allmänna motiv för sitt principiella ställningstagande som deras önskemål beträffande utökad statlig uppbördshjälp.

Kammarkollegiet, som kritiserar beredningens resonemang om reli- gionsfrihetsprincipens innebörd och konsekvenser (jfr 3.2), finner emel- lertid i likhet med beredningen att det nuvarande systemet kan vara svårt att acceptera i ett samhälle av den typ vi nu har. Särskilt utvecklingen mot en större sekularisering av samhället gör enligt kollegiet att de speciella band som sedan århundraden förenar staten och svenska kyrkan inte längre kan uppfattas som naturliga. Den ökade förekomsten av olika livsåskådningar, både kristna och icke-kristna, delvis orsakad av den internationella rörlighet som kännetecknar vår tid, innebär också att nuvarande läge med ett trossamfund i särställning i förhållande till staten framstår som otidsenligt. Kollegiet anser därför att tiden är mogen för att fatta ett principbeslut om att reformer skall genomföras i den riktning som beredningen avser. Kollegiet finner att, med de allmänna utvecklings- tendensema i samhället mot större sekularisering och ökad förekomst av olika livsåskådningar samt med hänsyn till de krav som utifrån religionsfrihetsprincipen kan resas, skäl inte finns att staten i framtiden skall genom sin reglering ge svenska kyrkans församlingar offentligrättslig ställning i och för denna verksamhet. I det följande ställer kollegiet frågan om det kan anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att svenska folket har tillgång till en kyrka av svenska kyrkans öppna folkkyrko- karaktär. Kollegiet fortsätter.

Svaret är ja under förutsättning att Svenska kyrkan omfattar största delen av medborgarna. Så är ju fallet idag. Detta förhållande motiverar emellertid inte en offentligrättslig reglering eller ett upprätthållande i övrigt av ett särskilt samband mellan staten och Svenska kyrkan. Detta allmänt samhälleliga intresse kan i stället komma till uttryck genom särskilda statliga stödåtgärder.

Sådant särskilt stöd har av beredningen föreslagits utgå bl. a. i form av statlig hjälp med uppbörden av Svenska kyrkans medlemsavgifter under en IO-årsperiod, räknad från I januari 1983. Avgifterna skulle uppbärasi samband med de allmänna skatterna. Denna uppbördshjälp anses av företrädare för Svenska kyrkan vara av vital betydelse för dess möjlighe- ter att hålla verksamheten igång i ungefär nuvarande omfattning. Kollegiet saknar för sin del anledning att ifrågasätta riktigheten härav.

Kollegiet instämmer därför i beredningens förslag och anser att staten bör tillhandahålla Svenska kyrkan denna hjälp till följd av dels den historiskt framvuxna gemenskapen mellan staten och detta trossamfund, dels det förhållandet att största delen av svenska folket är medlemmar i kyrkan. Dessa faktorer motiverar en sådan särbehandling av Svenska kyrkan i förhållande till andra trossamfund.

Kollegiet kan emellertid tänka sig att Svenska kyrkan får behålla detta statliga stöd i form av uppbörd av medlemsavgifter med koppling till skattesystemet även efter 10-årsperiodens slut. Dock bör detta ske endast under den förutsättningen att en betydande majoritet av svenska folket

då alltjämt står kvar som medlemmar i Svenska kyrkan och att dess verksamhet sålunda visar sig alltjämt fylla ett allmänt samhälleligt behov. Den 10-åriga övergångsperioden blir därmed en prövotid under vilken medlemmarna får tillfälle att manifestera sitt intresse för Svenska kyrkans verksamhet. Står en betydande majoritet av medborgarna alltjämt kvar i Svenska kyrkan efter prövotidens utgång, är det rimligt att detta samfund även i fortsättningen kommer i åtnjutande av ett särskilt stöd i form av statlig hjälp med avgiftsuppbörden.

Skulle det däremot vid utgången av lO-årsperioden eller senare visa sig att medlemsantalet sjunkit så att Svenska kyrkan inte längre omfattar en betydande majoritet av befolkningen, kan det inte längre anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att bistå detta trossamfund med uppbörds- hjälp.

Genom den här av kollegiet skisserade anordningen läggs ansvaret för att Svenska kyrkan kan bestå som öppen folkkyrka på medborgarna/ medlemmarna. Den av Svenska kyrkan hävdade uppfattningen att denna dess karaktär är religiöst motiverad kan nämligen inte undanskymma det faktum, att Svenska kyrkan — för att kunna fungera — är ekonomiskt beroende av sina betalande medlemmar. Finansieringen av den nuvarande verksamheten, inberäknat folkbokföring och begravningsväsende, ligger till cirka 65 % på medlemmarnas ansvarstagande (genom församlingsskat- ten). Den framtida kyrkan måste också huvudsakligen förlita sig på sina medlemmar för finansieringen. De föreslagna statliga stödåtgärderna avses endast vara av kompletterande karaktär.

I folkkyrkans väsen ligger att det inte ställs anspråk på religiöst ställningstagande av dem som på olika sätt söker kyrkans tjänster. Om medborgarna finner ett värde i att det finns tillgång till ett trossamfund av denna öppna folkkyrkokaraktår, får det antas att de visar sådan lojalitet mot detta samfund att de står kvar som dess medlemmar, dock naturligtvis under förutsättning att medlemskap inte förbinds med större ekonomiska förpliktelser än som svarar mot vars och ens förmåga.

Skulle det däremot visa sig att befolkningen i mera betydande omfattning ställer sig så likgiltig inför möjligheten att kunna betjänas av Svenska kyrkan med dess öppna folkkyrkosyn att man ej är villig att påta sig det ansvar som medlemskap förpliktar till, då kan det ej längre anses vara ett allmänt samhällsintresse att stödja detta trossamfund med särskild statlig uppbördshjälp.

En anordning efter nu förordade linjer förutsätter att frågan om fortsatt statlig uppbördshjälp efter lO-årsperiodens utgång blir föremål för statsmakternas överväganden då prövotiden börjar lida mot sitt slut. I samband med sådana överväganden torde även frågan om Svenska kyrkans tillgång till den kyrkliga egendomen kunna tas upp till förnyad prövning. _ Om fortsatt uppbördshjälp beslutas, förutsätts att stats- makterna fortlöpande följer utvecklingen av medlemsanslutningen för att kunna pröva frågan på nytt.

Kollegiets förslag beträffande den statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan utgör en av särskilda skäl motiverad förmån för detta trossam- fund. Enligt beredningen är det förenat med stora tekniska svårigheter att erbjuda statlig hjälp med uppbörd i samband med skatteuppbörd även åt dessa andra trossamfund. Deras intressen i detta hänseende bör dock kunna tillgodoses genom den av beredningen föreslagna institutionen Dataservice och den därmed förbundna uppbördsfunktionen.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att svenska kyrkans särställningi svenskt religiöst liv som öppen folkkyrka, omslutande cirka 98 procent av medborgarna och med verksamhet som omfattar såväl tätbygd som

___—__ _v. __ , __ ._ ____.,___.__,__.____.______ _...____———.___—..____——_.

glesbygd, givetvis ställer särskilda krav i fråga om arbetsförhållanden och ekonomi. Eftersom det skulle te sig som en motsägelse att å ena sidan kräva jämställdhet mellan de olika samfunden men å andra sidan förvänta sig något mer av svenska kyrkan, nämligen öppenhet och därmed annat arbetssätt och arbetsmöjligheter, kan det inte innebära något odemokra- tiskt eller obehörigt gynnande av svenska kyrkan om denna kyrka i ett fritt läge erhåller statligt stöd, exempelvis med uppbörd av medlemsavgift genom statens försorg. Enligt länsstyrelsen talar praktiska och ekono- miska skäl, liksom de starka önskemål som framförts av svenska kyrkan, för ett system med uppbörd av avgifter via skattesystemet. En alltför långtgående integrering med skattesystemet ger dock i realiteten in- trycket att avgiften grundas på en beskattningsrätt. Länsstyrelsen förordar därför ett system som beredningen låtit utreda (SOU 1972: 37 bil. 8 s. 89 ff) och som innebär att särskild debetsedel (räkning) avseende s.k. samfundsavgift utfärdas och bifogas den vanliga debetsedeln för slutlig skatt men att varken arbetsgivare eller skattemyndigheter belastas med uppbörd av avgiften. Möjlighet bör dock enligt länsstyrelsen ges till flera inbetalningar under året av preliminär avgift med avräkning vid årets slut.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Evangeliska fosterlands- stiftelsen åberopar likartade allmänna motiv för sin grundinställning som dem beredningen anför. I motsats till Sveriges frikyrkoråds samarbets— nämnd anser emellertid inte Evangeliska fosterlands-stiftelsen att den ekumeniska utvecklingen i Sverige är beroende av beredningens tolkning av religionsfrihetsbegreppet. Enligt stiftelsen kan man inte bortse från det faktum, att det finns både enskilda kristna och trossamfund, som inte upplever ekumeniken enbart positivt. Tolkningen av religionsfriheten måste därför inrymma erkännandet också av dessa grupper.

I fråga om uppbördshjälp erinrar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd om att svenska kyrkans relationer till staten är flerhundraåriga. Under hela denna tid har sambandet med staten bl.a. garanterat en tryggad ekonomi. Beroendet av gåvomedel har varit begränsat. Svenska kyrkan saknar därför den breda uppslutning kring en frivillig, anonym självfinan- siering, som är typisk för de fria trossamfunden. Det tar tid att bygga upp en sådan tradition med tillräcklig bredd. Samarbetsnämnden ifrågasätter om en övergångstid på tio år räcker. Den bör kunna förlängas om kyrkan skulle finna det nödvändigt. Av debetsedeln för slutlig skatt bör, som beredningen framhållit, klart framgå hur stor kyrkoavgiften är. Nämnden påpekar vidare att man kan ifrågasätta om samhället bör medverka vid uppbörden av medlemsavgifter till olika organisationer, t. ex. trossam- fund, via skattsedeln. Av tekniska och andra skäl torde detta f. n. vara svårt att genomföra. Datateknikens utveckling kan emellertid göra det lättare i framtiden. Om sådant bistånd skall lämnas från det allmänna, vilket samarbetsnämnden finner tveksamt, bör detta erbjudas åt alla ideella organisationer, inte endast åt trossamfund.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen utvecklar samarbetsnämndens resone- mang ytterligare. Som en inomkyrklig organisation har Fosterlands—stif— telsen att ta hänsyn till en dubbel ekonomisk lojalitet. Dess medlemmar

förutsätts nämligen dels vilja kvarstå i svenska kyrkan och där fullgöra sin ekonomiska förpliktelse, dels också kvarstå i det särskilda medlemskapet inom stiftelsen, som för den enskilde innebär ett betydande ekonomiskt engagemang. Den relativt snabba övergång från beskattningsrätt för svenska kyrkan till andra former för finansiering av verksamheten som beredningen skisserat, skulle innebära en allvarlig pliktkollision för medlemmar i inomkyrkliga organisationer. Stiftelsens uppfattning är att uppbördshjälp via skattsedeln bör lämnas under betydligt längre tid än tio år, om svenska kyrkan själv så önskar. Med tanke på att speciellt svenska kyrkan som en öppen folkkyrka har att möta ett anonymt religiöst behov är det väsentligt att tillförsäkra den en ekonomisk trygghet inför framtiden, vilket stiftelsen anser kan ske om skattsedeln får användas för uppbörd av kyrkoavgift. Förslagsvis kunde tiden förlängas efter den första perioden med ytterligare tioårsperioder med prövning inför varje tioårsperiod. Detta torde emellertid förutsätta, att medlemskapsreglerna för svenska kyrkan liksom de tekniska och admini- strativa förutsättningarna ytterligare behöver klarläggas. Även om svenska kyrkan ensam utnyttjar denna form av uppbördshjälp, sätts inte religions- frihetsprincipen ur spel. Det får inte anses uteslutet att invandrarkyrkor- na kan ha behov av att använda samma möjlighet. Det bör enligt stiftelsen noteras, att övriga trossamfund som av principiella skäl anser sig förhindrade att använda en sådan form av uppbörd erbjuds en likvärdig möjlighet att köpa tjänster genom Dataservice för samfund och organisa- tioner. Den form av uppbörd via skattsedeln som stiftelsen förordar, skulle väsentligt hjälpa dess medlemmar att lösa frågan om den dubbla ekonomiska lojaliteten dels genom två olika insamlingssystem, dels genom att organisationerna i fråga bättre hinner anpassa sig till de nya förhållandena.

Sveriges kristna ungdomsråd understryker vikten av att en utredning görs i fråga om personliga avgifter via skatteuppbörden för trossamfund och ideella organisationer. Rådet förordar en uppbördshjälp via den allmänna skatteuppbörden åt de trossamfund som själva önskar utnyttja detta. Därvid syftar rådet på svenska kyrkan och andra samfund med karaktär av folkkyrkor, till vilka samfund rådet räknar dem som bland sina medlemmar räknar personer som inte förknippar medlemskap i samfundet med personligt ekonomiskt stöd. När det gäller en allmän helhetsbedömning av förslaget anser rådet att beredningen i högre grad borde ha analyserat den gångna samhällsutvecklingen, som gjort en precisering av religionsfrihetsbegreppet påkallad. Detta kan vara en av orsakerna till att beredningens definition av religionsfrihet i mångas ögon fått karaktären av en abstrakt konstruktion. Bland de drag i de senaste decenniernas samhällsutveckling, som enligt rådets mening aktualiserat en precisering av religionsfrihetens innebörd, uppmärksammas den accelere— rade sekulariseringen, pluralismen i internationellt perspektiv, ett stegrat medvetande om den egna identiteten och den förändrade ekumeniska bilden. Rådet anför kring dessa frågeställningar bl. a. följande.

Accentuerad sekularisering

Att samhällslivets sekularisering hör till de faktorer i utvecklingen som ställt nya förväntningar på religionsfrihet, synes oss uppenbart. Skilsmäs- sa mellan samhälle och trossamfund är ju så till vida redan genomförd, om man betraktar de formellt skarpa gränser som i vårt samhällsliv dras mellan religiöst och icke religiöst. Sekularisering innebär ju just att samhällssektorer som tidigare stått under religiöst/kyrkligt överinseende lösgöres från deras kontroll och underställs en profan statsmakt. Välkända exempel är kulturliv, socialvård, skola. Den neutrala slutfasen i denna utveckling är den ”religiöst neutrala staten” med opartiskhet i livsåskådningsfrågor, såsom detta närmare bestäms av beredningen (s. 48 ff).

Det är emellertid ett paradoxalt faktum — delvis belyst av sociologiska forskningsresultat — att samhällslivets sekularisering inte motsvaras av en sekularisering av den enskilda människans medvetande. Naturligtvis är dessa båda fenomen förknippade med varandra, men inte på det enkla sätt man ibland tror. Det är beklagligt, att denna egenartade omständig- het inte blev närmare belyst av 1958 års utredning kyrka—stat.

Men genom andra sociologiska undersökningar vet vi, att det i vårt samhälle existerar en religiös subkultur, en utbredd anonym religiositet, som omfattar ett större antal människor än man kunnat förmoda. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till Berndt Gustafssons material i ”Guds lilla barnaskara”, ”Svenska folkets böner” osv.

Ett av de många uttrycken för denna typ av religiositet är de alltjämt höga förrättningssiffroma. Svenska kyrkan har med sin folkkyrkosyn på detta sätt berett anonymt religiösa människor frihet till religion.

Ett väsentligt förhållande i resonemanget om förrättningar är utveck- lingen av andra trossamfunds roll i detta avseende. Inte minst i nybyggda för- och tätorter har många frikyrkoförsamlingar i allt högre grad kanaliserat denna folkliga religiositet såväl i sitt gudstjänst- och försam— lingsliv som i förrättningar av olika slag. Denna nya bild av svensk kristenhet som är på framväxt understryker det faktum att ansvaret för ”religiös service” också åt indifferenta grupper delas av flera trossam- fund.

Vår utgångspunkt är att alla samfund erbjuds likartade arbetsvillkor. Samtidigt önskar vi betona att Svenska kyrkan får fortsatta möjligheter att motsvara de förväntningar, som ställts på henne som folkkyrka.

Pluralismen i internationellt perspektiv

Framväxten av ett pluralistiskt samhälle har i flera avseenden förändrat trossamfundens och då särskilt svenska kyrkans förutsättningar för sin verksamhet. Pluralismen har så småningom kommit att erkännas som faktisk företeelse. Därmed har själva grunden för ett system med en av staten offentlig rättslig kyrka tyckts undan.

För oss känns det angeläget att tillägga och understryka ett par av pluralismens konsekvenser utifrån ett internationellt perspektiv.

I ett växande utbyte mellan kyrkor i vårt land och de unga kyrkor som växt fram ur svensk mission ter det sig särskilt angeläget att också i praktiskt handlande hävda pluralismen som den för en kristen kyrka enda möjliga princip i en pluralistisk värld, där vi har att leva tillsammans med skilda livsåskådningar och trosuppfattningar.

Bibehållna privilegier av varje slag av officiellt sanktionerad status ter sig i dessa relationer omöjliga, särskilt som ett statskyrkosystem numera endast tillämpas av ett fåtal, främst västeuropeiska nationer.

Ett stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossamfund

Ei. stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossam— fund inom svenska kyrkan är kanske den främsta motiveringen för kravet på självbestämmanderätt och kan delvis ses som en verkan av samhällsli- vets sekularisering. Ett sådant medvetande, inte minst inom den yngre generationen, är en förutsättning för den ekumeniska utvecklingen under 1960- och l970-talen. Svenska kyrkans upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund — och inte som en statlig institution accentuerad av 1951 års religionsfrihetslag — har gjort ekumenisk samverkan med andra samfund både möjlig och eftersträvansvärd. Detta medvetande har också tagit sig uttryck i aktivt förnyelsearbete och uppbyggnad av en frivillig verksamhet i svenska kyrkan vid sidan av den legala, som delvis hämtat sin inspiration från frikyrkligt och annat folkrörelsearbete.

Framväxten av detta frivilliga arbete är bl. a. den självklara bakgrunden till principen om trossamfundens religionsfrihet när det gäller svenska kyrkan. Det är just från denna utgångspunkt beredningens krav på självbestämmanderätt för svenska kyrkan måste ses som ofrånkomligt. Detta faktum konstateras i avsnittet 3.5 ”Trossamfundens religionsfri- het".

Inom flera av frikyrkosamfunden kan på motsvarande sätt ett stegrat medvetande noteras. Den historiska situationen, då frikyrkorörelsemas framväxt skedde parallellt med liberalism och arbetarrörelse, kom att ge frikyrkoförsamlingarna ett drag av föreningsaktivitet som komplement till en etablerad statskyrka.

Också i dag kvarstår resten av detta kompletteringstänkande, särskilt i samhällsstatiska miljöer. Emellertid har inte minst folkomflyttningen lett till ett mer markerat ansvar för alla befolkningsgrupper. Därmed har ett kyrkomedvetande vuxit fram, som bl. a. innebär att man ser sig själv vara likställd ansvarspart för samhällets hela befolkning.

Om alltså utvecklingen inom svenska kyrkan har lett till en upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund snarare än en statlig institution och utvecklingen inom frikyrkorna tenderat till ett öppnare ansvarstagan- de även för dem som inte formellt anslutit sig, finns det en konvergeran- de tendens som pekar på att ansvaret för religionen i samhället är gemensamt och bör i mån av resurser delas mellan de olika trossamfun- den.

Samtidigt önskar vi understryka, att den historiska situationen kräver känslighet och generositet i ekonomiskt avseende gentemot svenska kyrkan så att den bereds möjligheter att också i fortsättningen — enligt sin egen övertygelse — fylla sin uppgift som folkkyrka.

Den förändrade ekumeniska bilden

u

Den konvergerande tendens mellan svenska kyrkan a ena sidan och frikyrkorna å den andra, som vi hävdat, leder också till en för trossamfunden gemensam upplevelse av ansvaret för religiös service i samhället. Vi vill understryka beredningens konstaterande (s. 54) att skiljelinjema inte går mellan utan inom svenska kyrkan och de fria trossamfunden. Detta konstaterande leder oss till att ytterligare fästa uppmärksamheten på ekumenikens samhällsroll. Även om samhället bör lämna de inomkyrkliga angelägenhetema åt trossamfundens eget avgöran- de, inklusive ekumeniska relationer i framtiden, har en iakttagbar ekumenisk utvecklingslinje allmänt intresse för samhällets relationer till trossamfunden.

Ett växande medvetande om gemensamt ansvar för evangelisationsupp-

draget belystes inte minst genom Kristna Riksmötet i Göteborg av trossamfunden själva.

En "positivt aktiv” religionsfrihet understryker den ekumeniska utvecklingen och att samhället har intresse av att behandla de skilda trossamfunden på ett likartat sätt i deras strävan att gemensamt ta ansvar för den religiösa framtidsutvecklingen.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund erinrar om att förbundet redan tidigare hävdat att rätt till statlig uppbördshjälp för medlemsavgif- ter bör föreligga för svenska kyrkan, andra trossamfund och övriga organisationer. Beredningen har funnit att detta av tekniska och andra skäl är ogenomförbart i nuvarande situation. Förbundet anser emellertid att frågan om uppbördshjälpen bör hållas öppen. Datateknik och andra förhållanden kan ändras och det är önskvärt att man då har möjligheter att ta upp frågan till förnyat övervägande. Dessutom bör en utvärdering ske av det system som beredningen föreslår mellan 1983—1992 för svenska kyrkans vidkommande. Förbundet föreslår att frågan om statens medverkan genom hjälp till uppbörd av frivillig medlemsavgift till svenska kyrkan inte nu begränsas till viss tidsperiod. Uppbörd av kyrkoavgift bör kunna ske i samband med skatteuppbörden även efter 1992.

Enligt Moderata ungdomsförbundet har man uppenbarligen i båda statsbildningarna i Tyskland väl fungerande system för uppbörd av avgifter till kyrkan i samband med skatteuppbörd. Utan större svårigheter skulle dessa system kunna anpassas till svenska förhållanden och även kunna betjäna samfunden efter 1992.

Kommunerna, församlingarna och frikyrkoförsamlingarna inom nu be- handlade kategori föreslår i de flesta fall ytterligare utredning om möjligheterna till fortsatt statlig uppbördshjälp via skattesystemet. Några av dessa instanser förordar att denna bör utvidgas till att även gälla andra trossamfund än svenska kyrkan.

2.3.3. Positiv grundsyn med andra förbehåll än beträffande uppbördshjälp

Som har nämnts förut förknippar åtskilliga remissinstanser sin positiva grundinställning med förbehåll i andra hänseenden än såvitt rör statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan. Denna grupp är ganska heterogen till sin natur och kännetecknas väsentligen av att instanserna kritiserar beredningens förslag på viktiga punkter dock utan att för den skull ställa sig avvisande till att detta läggs till grund för reformarbetet. Instansema skiljer sig från dem som berörts under 2.3.2 i huvudsak genom att deras främsta invändningar mot förslaget rör annat än uppbördshjälpens utformning.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands och Örebro län, Svenska kommunförbundet och fyra kommuner tillstyrker beredningens förslag under förutsättning att b r e d p oli t is k e ni g h e t kan uppnås kring detta. Länsstyrelsen i örebro län, liksom Örebro kommun, understryker särskilt beredningens argument beträffande invandrarnas situation. Öre- bro kommun framhåller dessutom att svenska kyrkan med beredningens

förslag får en av kyrkan önskad långt friare ställning. Kommunen kan knappast logiskt tänka sig att detta mål nås med kyrkans nuvarande bundenhet vid staten. Det kan inte vara rimligt eller riktigt att kyrkan förses både med beskattningsrätt och rätt att handha de inomkyrkliga frågorna utan att staten har någon bevaknings- och/eller beslutanderätt.

En positiv grundinställning till beredningens förslag, men med reservation för att detta ger svenska kyrkan otillräcklig frihet, har domkapitlet i Göteborg. Domkapitlet kritiserar inledningsvis bered- ningens uppfattning att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag och dess önskemål att åstadkomma en fullständig jämställdhet mellan alla trossamfund i landet. Det enligt domkapitlet avgörande skälet för ändrade relationer mellan staten och kyrkan berörs inte av beredningen. Detta skäl är den totala sekularisering som samhället har undergått under det senaste decenniet. Så länge Sverige utgjordes av ett enhetssamhälle byggt på kristen grund och hade en lagstiftning av kristen grundkaraktär och befolkningens religiösa inriktning sammanföll med den regerande maktens var det motiverat med en kyrka av nationalkaraktär eller folkkyrkomodell. Idag är läget emellertid ett annat. Staten synes av principiella skäl inte vilja ha ett samhälle byggt på kristen grund, tar medvetet bort ur lagstiftningen det som bestämts av kristna värderingar och ersätter detta med en i etiska frågor neutral uppfattning. Starka krafter i massmedia har under lång tid öppet eller förtäckt framfört åsikter och värderingar som uppenbart strider mot kristen tro. Att under dessa förhållanden vilja bevara svenska kyrkan som en öppen folkkyrka med starka bindningar till en helt sekulariserad statsmakt kan enligt domkapitlet knappast sägas vara i överensstämmelse med kyrkans väsen och det av Kristus givna uppdraget. En styrning av kyrkan genom en sekulariserad stat kan leda till att kyrkan ännu mer än nu är fallet sekulariseras ochi trosavseende utarmas. Endast som en fri kyrka som följer sin bekännelse och sin givna struktur kan svenska kyrkan förverkliga sig själv i ett öppet, evangelisatoriskt arbete i samhället. Domkapitlet anser sig därför inte kunna förorda annat än att svenska kyrkan får fullständig frihet att själv handlägga alla ärenden som berör kyrkans verksamhet, ekonomi, förvaltning av kyrkans egendom, utnämningar etc. Denna frihet leder uppenbarligen till att svenska kyrkans möjligheter att verka i landet avsevärt inskränks. Men om för svenska kyrkan godtagbara villkor åstadkommes är det domkapit- lets övertygelse, att det för kyrkan i det långa loppet kommer att vara gagnerikt att äga total frihet gentemot en sekulariserad stat. Enligt domkapitlet kan också andra principiella betänkligheter anföras mot beredningens förslag.

En mycket allvarlig invändning måste resas mot beredningens ”förut- sättning” att Svenska kyrkan i ett förändrat läge skall vara en folkkyrka, ”en fri öppen folkkyrka”. Man tycks här inte uppmärksamma att det föreligger en principiell svårighet att förena begreppen ”fri” och ”en öppen folkkyrka”. Den öppna folkkyrkan hari dagens läge möjlighet att

fungera som sådan därför a) att kyrkan äger rätt att stödja sin organisation och sin verksamhet på skattemedel och b) att kyrkan genom medlemskap täcker större delen av landets befolkning (idag mer än 90 procent). Hur man vid förändrade relationer skall kunna ge en motivering till tesen om ”den fria öppna folkkyrkan” är mycket oklart.

Beredningen tycks ju inte vilja vara beredd att diskutera hur stor procent av svenska folket som kan tänkas förbli medlemmar av Svenska kyrkan. En realistisk bedömning skulle stanna vid 50 procent, städer, tätorter, landsbygd sammantagna. Man kan erinra om att när den evangelisk-lutherska kyrkan i Öst-Tyskland genom regimskiftet efter andra världskriget fick en annan status denna kyrka snabbt förlorade mer än 50 procent av sina medlemmar. Situationen är politiskt sett annorlunda i Sverige, men man bör inte i en så allvarlig fråga som Svenska kyrkans framtid arbeta med orealistiska bedömningar utan, i stället för överoptimistiska beräkningar, arbeta med något för låga värden. En realistisk siffra bedömer domkapitlet vara 50 procent. Det är mot denna tänkbara bakgrund med ett vikande medlemsantal som man skall lösa problemen med de nödvändiga ändrade relationerna. Att förespegla kyrkan en frihet med utgångspunkt från att kyrkan skall kunna fortsätta precis som i dagens läge är inte bara orealistiskt utan emanerar från en önskedröm: ”Vi utgår från att verksamheten . . . skall kunna fortsätta i ungefärligen nuvarande omfattning; ingen skada eller avbräck i verksam- heten bör genom reformen tillfogas någon. Detta innebär bl. a. att vi också utgår från att någon väsentlig förändring av medlemsantalet inte sker som följd av våra reformförslag”. s. 1 12.

Hur skall man under dessa förhållanden kunna begära att en fri Svensk kyrka, som ekonomiskt sett till största delen skall stå på egna ben, skall kunna fungera som ”en öppen folkkyrka”? De båda villkor som behövs för att Svenska kyrkan skall kunna fortsätta att vara en öppen folkkyrka är i ett fritt läge ej uppfyllda, rätten till uttaxering och en mycket stor majoritet av folket som medlemmar. Att statsmakterna skulle vilja tillförsäkra Svenska kyrkan ett så kraftigt ekonomiskt stöd att kyrkan kan fungera i samma omfattning som idag är orealistiskt.

Det finns i detta sammanhang ytterligare en sida av den av beredningen föreslagna friheten för Svenska kyrkan som måste belysas. Det påpekas ofta i beredningen att det finns ett absolut krav att Svenska kyrkan sedan de ändrade relationerna trätt i kraft skall förbli en öppen folkkyrka.

Därmed har man från början uppsatt ett krav på en kyrka som trots utlovad frihet inte fritt får bestämma sin egen tros- och väsenskaraktär. Det är troligt att den fria Svenska kyrkan i huvudsak försöker arbeta så som kyrkan gör idag. Men principiellt sett måste en fri kyrka själv få fritt bestämma hur kyrkan skall handla efter sin bekännelse och uppsätta det handlingsprogram som kyrkan själv finner vara bästa sättet för att förverkliga sin kallelse att föra människor till tro och hjälpa dem att leva som kristna i kyrkan och samhället. Det hjälper inte att beredningen fastställer Svenska kyrkan som den som ”disponerar över de traditions- rika församlingskyrkorna ”mitt i byn” med deras för alla öppna gudstjänster och förrättningar”, s. 53, den Svenska kyrkan måste själv få bestämma sin karaktär och icke föreläggas villkor hur kyrkani framtiden skall arbeta.

Man förutsätter också i beredningen att den öppna folkkyrkoattityd som Svenska kyrkan idag äger skall finnas kvar också i ett fritt läge vad beträffar människors utnyttjande av kyrkans tjänster utan att vara medlemmar och utan att ekonomiskt stödja kyrkan. Detta blir en mycket vansklig situation för en fri kyrka, att kyrkan skall ge förrättningar åt alla utan att något som helst krav uppställs på vederbörande. För att kunna vara så öppen måste den fria kyrkan ha samma ekonomiska resurser som

kyrkan har idag och därför begära ett mycket kraftigt ekonomiskt stöd av staten. Det är därvid orealistiskt att tro att det statliga stödet som beredningen beräknar till 1 10 miljoner blir tillräckligt. (Ur denna summa skall ju också stödet tas till de andra trossamfunden.) Det mycket kraftiga stöd som staten således måste ge den fria Svenska kyrkan om kyrkan skall kunna vara ”öppen”, innebär emellertid en allvarlig risk för kyrkan att hamna under statens förmyndarskap. Statligt stöd av sådan omfattning ges aldrig utan noggrann insyn och kontroll och denna kontroll framskymtar ofta i beredningen. Kyrkan måste således vara en ”fri öppen folkkyrka”, arbeta med ekumeniska råd inom många områden, tvingas att upplåta lokaler för annan verksamhet för att få "disponera” över sina egendomar och kyrkor, för att få ett allmänt statligt stöd, för att få bidrag till speciella uppgifter inom den andliga värden på sjukhus, bland sjöfolk osv. Den frihet som beredningen så generöst föreslår Svenska kyrkan är mycket kringskuren. En stark styrning av den fria kyrkan förbehåller staten sig.

Det mest markanta exemplet på denna styrning finner man i beredningens förslag om att den fria kyrkan skall få ”disponera” sin egendom. Kyrkan får disponera kyrkobyggnader och jord- och skogsegen- domar så länge hon förblir en öppen folkkyrka. Vem som bestämmer när kyrkan ej längre är en öppen folkkyrka utsågs icke, men man får anta att det är regering och riksdag som skall ha denna definitionsuppgift. Vilka möjligheter till påtryckning på kyrkan detta kan öppna är lätt att tänka sig. Den fria Svenska kyrkan blir således i händerna på statsmakterna. Man säger i beredningens förslag ingenting om att några problem skulle kunna uppstå. Man säger endast helt generellt: "Att förändringar och förskjutningar må kunna vållas av olika dynamiska trender i samhällsut- vecklingen är en annan sak."

Sammanfattningsvis kan det sägas att den av beredningen tecknade framtida kyrkans frihet aldrig blir större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge. En för kyrkans frihet mer generös inställning hade man väntat sig. Det är mycket troligt att Svenska kyrkan i ett fritt läge försöker arbeta öppet. Men någon frihet i verklig mening kommer kyrkan inte att få genom beredningens förslag. Snarare hamnar kyrkan i starkt beroende av statsmakterna som därigenom medvetet kan styra kyrkans framtid.

Som sammanfattning uttalar domkapitlet bl. a. att beredningens förslag innehåller alltför många villkor och förutsättningar för att man med skäl skall kunna tala om en svenska kyrkans frihet efter de ändrade relationerna. Viljan till styrning av den fria svenska kyrkan är uppenbari beredningens förslag. Om detta får ligga till grund för den framtida uppgörelsen kan detta inte uppfattas på annat sätt än som ett omyndigförklarande av svenska kyrkan. Vidare finner domkapitlet det uppenbart att förslaget vilar på en orealistisk bedömning när man menar att svenska kyrkan får möjligheter att verkai samma utsträckning som idag och med samma ekonomiska resurser. Domkapitlet ställer sig positivt till att svenska kyrkan blir en fri kyrka men de villkor och förutsättningar som beredningen uppställer är av den arten att svenska kyrkans frihet endast blir en frihet på papperet. Domkapitlet förordar en total frihet för svenska kyrkan på sådana villkor att en generös uppgörelse sker, genom vilken kyrkan tillförsäkras äganderätten till sina egendomar, ett statligt stöd som inte innebär styrning från statsmakter- nas sida, att kyrkan får förvalta sina kyrkogårdar, att kyrkan får hjälp av

staten med uppbörden samt att de i kyrka och församling anställda får en tryggad ekonomisk uppgörelse med staten när de ändrade relationerna skall genomföras.

Några remissinstanser menar att beredningens förslag i sin helhet är all t fö r g e n e r ö st mot svenska kyrkan. Instansema vänder sig bl. a. mot den föreslagna uppbördshjälpen, mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts och mot beredningens förslag beträffande den kyrkliga egendomen.

Kammarrätten i Göteborg uttalar att den inte har något att erinra mot utredningens principiella ställningstagande att kyrkans offent- ligrättsliga ställning upphör. Ett särskilt problem ligger emellertid däri att beredningen å ena sidan, som en naturlig konsekvens av att inget trossamfund i framtiden skall inta någon särställning i förhållande till övriga trossamfund, framhåller att svenska kyrkan liksom övriga trossam- fund skall ha frihet att själv bestämma om sina angelägenheter i religiöst, organisatoriskt och ekonomiskt avseende men å andra sidan också förutsätter att svenska kyrkan i framtiden skall fortsätta att verka som en folkkyrka och ha kvar sin territoriella församlingskaraktär. Om kyrkan efter en relationsförändring inte behåller sin medlemsmässiga nära identitet med befolkningen eller sin särskilda öppenhet i erbjudandet av tjänster och lokaler, kan det — som beredningen också synes förutsätta — bli aktuellt att ompröva den obegränsade dispositionsrätt till den kyrkliga egendomen, som kyrkan föreslås få efter ett frigörande från staten. Mot en sådan omprövning kan intet invändas från principiell synpunkt. Det överordnade intresset måste här vara att svenska kyrkan liksom andra trossamfund får frihet att bestämma om sina angelägenheter. Att en sådan frihet kan leda till att kyrkan mer eller mindre överger sin folkkyrkokaraktär och därmed rubbar förutsättningarna för sin rätt att disponera vad som nu räknas som kyrklig egendom är en andrahandsfrå— ga. Kammarrätten ställer sig däremot från principiell synpunkt tveksam till förslaget att kyrkoavgifter även efter svenska kyrkans skiljande från staten under en övergångsperiod skall uppbäras via skattsedeln. Som framgår av betänkandet kan en sådan ordning inte motiveras av tekniska skäl. När det gäller avgifter till privaträttsliga föreningar och samfund torde det hittills ha varit vedertaget att de också skall uppbäras i privaträttsliga former. Den föreslagna ”inblandningen” övergångsvis av kyrkoavgifter i skatten kan förutsättas medföra en avsevärt effektivare uppbörd av avgifterna än om den sker i privaträttsliga former. Den torde också leda till att det i många fall blir mindre påtagligt för den enskilde vad han erlägger i kyrkoavgift än om avgiften tas ut på det för medlemsavgifter gängse sättet. Om avsikten med förslaget är att man därigenom skall bättre trygga svenska kyrkans ekonomi, ser sig kammar- rätten tvungen anmäla betänkligheter. Det är inte tilltalande att utnyttja det statliga systemet för debitering, uppbörd och indrivning av allmänna skatter i syfte att söka få ett större antal medlemmari svenska kyrkan att godta avgiften, och därmed medlemskap i kyrkan, än som kan tänkas bli fallet om avgiften tas ut i privaträttsliga former. Från kyrkans synpunkt

kan det visserligen vara en fördel att övergångsvis inte behöva befatta sig med de för varje ideell sammanslutning pinsamma frågorna om vilka åtgärder som bör vidtas mot försumliga avgiftsskyldiga. Det är emellertid enligt kammarrätten svårt att finna någon grund för att ge svenska kyrkan i motsats till andra trossamfund ett sådant privilegium.

Invändningar av liknande art mot den föreslagna uppbördshjälpen samt också mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts i samband med relationsförändringen år 1983 riktas av länsstyrelsen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt sju kommuner och en församling. Länsstyrelsen iJämtlands län framhåller också att den föreslagna relationsförändringen bör genomföras betydligt snabbare än vad beredningen föreslagit. Förbundet för religionsfrihet, som också föreslår att ett religionsfrihetsmannaämbete skapas (jfr under 4.2.2), vänder sig i allmänna ordalag mot att de kyrkliga resurserna "privatiseras”. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hävdar att reformen har ett massivt stöd av dagens unga generation och bör genomföras i snabb takt.

Uppsala siundedagsadventistförsamling anser att samfunden inte bör erhålla statligt eller kommunalt ekonomiskt stöd för sin verksamhet, eftersom dessa medel indrivs skattevägen.

Ett antal remissinstanser med positiv grundinställning diskuterar möjlig- heterna och önskvärdheten av någon form av 0 ff e n t lig r ä t ts li g status för svenska kyrkanocksåefterår1983.Hithörbl.a. Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universiteteti Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Strängnäs och Luleå samt Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse. Särskilt ingående belyses detta problem av Svea hovrätt, för vilken det framstår som naturligt att vissa reformer kommer till stånd beträffande svenska kyrkan och att dessa reformer går i riktning mot en friare ställning för kyrkan gentemot staten. Att vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär förs över från kyrkliga till borgerliga organ skulle också principiellt sett utgöra en naturlig fortsättning på en sekellång utveckling. De kyrkokommunala frågorna förtjänar emellertid ytterligare utredning, med särskilt beaktande av möjligheterna att ha kommuner utan beskattningsrätt i egentlig mening och att ha en kommunal organisation med en självständig centralstyrelse. Hovrätten förklarar sig härvid konstatera att betänkandet innehåller en grundläggan- de oklarhet, nämligen att det inte låter sig fastställas vad det faktiska slutresultatet skulle bli för svenska kyrkans del, om beredningens förslag genomförs. Hovrätten utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Förslagens kärnpunkt är juridiskt sett att kyrkans offentligrättsliga ställning skall upphöra. Detta är emellertid ej utan vidare liktydigt med att upphäva ”statskyrkosystemet”, något som beredningen noterat (s. 45 f) men undanskymt i den närmare diskussionen. Talet om en ”statskyr- ka” följer främst av att Svenska kyrkan besörjer vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär, bl. a. folkbokföring, och att staten innehar vissa funktioner av kyrklig karaktär, bl. a. vissa prästutnämningar och

fastställelse av kyrkliga böcker. Man kan otvivelaktigt finna skäl för att avveckla alla dessa drag av statskyrka. Även om så sker förblir emellertid kyrkan ett offentligrättsligt subjekt, om man inte också upphäver församlingsstyrelselagen, enligt vilken församlingarna är kyrkliga kommu- ner.

Beredningen har inte klart hållit isär de statliga och de kommunala inslagen i Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering. Någon självständig motivering anförs inte för förslaget att upphäva församlingsstyrelselagen. I inledningen till avdelning III, kapitel 4, sägs endast att beredningens förslag ”utgår från uppfattningen, att den särskilda rättsliga regleringen av trossamfundet Svenska kyrkan på sikt bör upphöra". Motiven för denna uppfattning skulle alltså vara att söka i resonemangen om religionsfrihet i föregående avdelning. Hovrätten kan inte finna att dessa allmänt hållna resonemang utgör en bärande grund för att upphäva den kyrkokommunala regleringen.

I själva verket syns beredningens ståndpunkt i detta avseende inte bara otillräckligt underbyggd utan även motsägelsefull. Beredningen anför (s. 48) att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Samtidigt anger beredningen emellertid klart hur den förutsätter, utgår från, förväntar sig etc., att den ”fria” Svenska kyrkan skall vara organiserad och fungera. Beredningen förutsätter bl. a. — vilket är av särskilt intresse i detta sammanhang —- att församlingsorganisationen skall bestå i stort sett oförändrad och att församlingsstyrelselagens innehåll i huvudsak skall upptas i en inomkyrklig stadga. Statliga styrningsmedel är klart anvisade. Hovrätten har svårt att finna, att förslagen verkligen motsvarar principdeklarationen om lika relationer mellan staten och alla trossamfund.

Redan av vad beredningen själv anfört om Svenska kyrkans ställningi framtiden framgår enligt hovrättens mening, att det finns goda skäl för att även i det avsedda nya läget ha någon form av grundläggande lagstiftning om Svenska kyrkan. Huruvida denna lagstiftning bör ge kyrkan en kommunalrättslig eller en privaträttslig status kan här lämnas åt sidan. Hovrätten vill emellertid peka på ett par frågor beträffande en eventuellt bibehållen kyrkokommunal reglering som hade varit förtjänta att behandlas närmare, inte minst mot bakgrunden av att en ledamot inom beredningen reserverat sig till förmån för församlingsstyrelselagens bibehållande.

En ny lagstiftning om Svenska kyrkan finge uppta grunderna i den nuvarande församlingsstyrelselagen, men därutöver också regler om organisationen på stiftsplanet — kyrkans ”landsting” — och på riksplanet. Ett slags kommunal organisation med en egen centralstyrelse skulle innebära en konstruktion utan motsvarighet hittills. Utan att vilja uttala sig om möjligheten eller lämpligheten av en sådan konstruktion vill hovrätten framhålla, att en principiell analys och diskussion hade varit både naturlig och värdefull.

Ett annat problem gäller den nu i församlingsstyrelselagen grundade beskattningsrätten. Denna framställs ofta som helt avgörande för kyrkans ekonomi. Såtillvida är detta obestridligen riktigt som den helt domineran- de delen av kyrkans inkomster härrör från församlingsskatten. Som framgår t. ex. av både beredningens betänkande och det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet syns emellertid full enighet råda om att endast fysiska personer som är medlemmar i kyrkan skall vara skattskyldiga till denna. Genom att utträda ur kyrkan skall man alltså kunna helt undgå att erlägga skatt till kyrkan. Härmed förvandlas, som beredningen också påpekar, församlingsskatten i realiteten till en frivillig kyrkoavgift.

En ofrånkomlig slutsats av det sagda måste bli, att man ingalunda garanterar kyrkans ekonomi genom att behålla församlingsstyrelselagen och därmed ”beskattningsrätten”. Skillnaden kommer att ligga i ord- ningen för uppbörd av kyrkoavgifter. Hovrätten vill inte gärna föreställa sig, att kyrkans framtid skulle vara på ett avgörande sätt beroende av om man anordnar uppbörden av kyrkoavgifter på det ena eller det andra sättet. Att frågan emellertid har en icke oväsentlig betydelse i praktiken torde framgå inte bara av den förda debatten utan också av beredningens förslag, att staten skall erbjuda sin medverkan till uppbörden under tioårsperioden 1983—1992.

Hovrätten antecknar att ett bibehållande av församlingsstyrelselagen i ett "fritt” läge kommer att medföra en förändring av kommunbegreppet. Medlemskapet kommer att bli frivilligt, vilket markerar en högst väsentlig skillnad gentemot de nuvarande kommunerna. Denna förändring av kommunbegreppet skulle emellertid komma till stånd även enligt beredningens förslag - nämligen 1978 — om än bara för en femårig övergångstid.

Redan det nu anförda medför att det framstår som en väsentlig brist, att beredningen inte särskilt diskuterar den kyrkokommunala regleringen i händelse statskyrkosystemet i egentlig mening avvecklas. Även andra synpunkter än de här antydda borde ha berörts. Hovrätten vill t. ex. erinra om att nu gällande församlingsstyrelselag vid sin tillkomst 1961 uppfattades som ett viktigt framsteg både för detta led i den folkliga självstyrelsen och för kyrkans demokratisering.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund menar att frågan om den offentligrättsliga ställningens innebörd närmare måste utredas och fast- ställas med sikte på att reglera vissa förhållanden mellan svenska kyrkan och staten även efter ändrade relationer. Fakulteten syftar bl. a. på att en framtida situation mycket väl skulle kunna uppstå, där en överväldigande majoritet av det svenska prästerskapet önskar behålla kyrkans öppenhet men faktiskt misslyckas med den mest elementära av öppenhetens alla förutsättningar, nämligen med den frivilliga fördelningen av penningme- del från stora rika stadsförsamlingar över till fattig glesbygd. Enligt fakulteten vore det därför både från religionsfrihetens och från den klassiska folkkyrkotankens synpunkt värdefullt om solidaritetsansvarets krav på fördelning av tillgängliga ekonomiska medel såsom villkor fr.o.m. 1983 förbands med medgivande om statlig uppbördshjälp. En annan möjlighet vore att göra perioden 1983—92 till en tid, då det kritiskt prövas hur stark den ekonomiska solidariteten i den svenska kyrkan är. Det för år 1974 förutsedda principbeslutet skulle i så fall hålla öppenheten i kyrkans landsomfattande arbete såsom fixerat mål men lämna plats åt nya och realistiska beslut rörande de praktiska metoderna för öppenhetens förverkligande även efter 1992. Någon form av styrning kan på det ekonomiska planet visa sig nödvändig just för uppnående av öppenhet, alltså av religionsfrihet. Fakulteten understryker vidare att beredningen på en rad punkter konstaterat nödvändigheten av ett fortsatt utredningsarbete utifrån svenska kyrkans egna utgångspunkter. Omfatt- ningen av detta arbete jämte utredningar om den offentligrättsliga ställningens innebörd gör, att fakulteten ställer sig tveksam till möjlighe- terna att genomföra detta arbete inom angivna tidsramar. Fakulteten föreslår därför att man senarelägger de i förslaget angivna tidpunktema med åtminstone ett år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att beredningens förslag om relationerna mellan samhälle och trossamfund inte utesluter att en viss speciell reglering av svenska kyrkans förhållanden sker i särskild lagstiftning, som även kan ha avsnitt som avser samtliga trossamfund. På detta sätt kan exempelvis kyrkans rätt till sin egendom regleras och måhända även ernås vissa garantier för att kyrkan i ett fritt läge bibehåller sin nuvarande karaktär av öppen folkkyrka. Länsstyrelsen finner det synnerligen väsentligt att någon ändring här inte sker och anser detta vara en förutsättning för att huvudlinjerna i beredningens förslag skall kunna accepteras. Också Katolska biskopsämbetet pekar på möjlig- heten av någon form av offentligrättslig reglering av andra trossamfund, t. ex. katolska kyrkan.

Domkapitlet i Strängnäs anser det inte uteslutet med viss statlig reglering av svenska kyrkan i framtiden trots att förutsåttningarna för det offentligrättsliga regelsystemet förändras genom att församlingarna upp- hör att vara kommuner och rikskyrkan blir självständig. En statlig samverkan vid avgiftsuppbörden, ev. statsbidrag till trossamfunden och församlingarnas skötsel av begravningsplatserna — också i sådana fall då huvudmannaskapet övergått till kommunerna — torde kräva någon form av statlig kodifiering. Detsamma gäller dispositionen av sådan egendom till vilken äganderätten är oklar men den kyrkliga ändamålsbestämningen är entydig. Härutöver kan man tänka sig någon form av samhällelig stadfästelse av en kyrkans stadga eller delar av en sådan stadga i likhet med vad som gäller en rad sammanslutningar av i princip privat karaktär. En sådan stadfästelse av kyrkans stadga kan motiveras på flera olika sätt: med de förväntningar som ställs på det i särklass största trossamfundet i landet, med kyrkans karaktär av bekännelse- men inte bekännarkyrka, med behovet att garantera en utjämning mellan församlingar av olika ekonomisk bärkraft, motsvarande den som sker genom kyrkofonden och skatteutjämningsbidragen. Sammanfattningsvis finner domkapitlet att beredningen riktigt har angett rörelseriktningen för det reformarbete som den nödvändiga omprövningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste föranleda. Domkapitlet förordar dock med hänsyn till de tungt vägande anmärkningar som kan riktas mot betänkandet ett fortsatt utredningsarbete med syfte att åstadkomma en sådan förändring i svenska kyrkans förhållande till staten att, på för svenska kyrkans egenart adekvata villkor, dess karaktär av trossamfund och icke statsinstitution kommer till klarare uttryck.

Domkapitlet i Luleå, ivars yttrande stiftsnämnden i Luleå instämmer, går närmare in på vilken form och vilket innehåll en grundläggande reglering bör ges. Enligt domkapitlet bör i en lagstiftning, som skall tjäna som ram för kyrkans organisation, ingå grundläggande bestämmelser om kyrkotillhörighet och kyrkans uppbyggnad. I lagstiftningen bör också ingå en bestämmelse med innebörd att ”församlingarnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet Svenska kyrkan”. Domkapitlet anför vidare.

Beredningen räknar i olika sammanhang med olika lagar och förord-

ningar som kommer att reglera Svenska kyrkans verksamhet. Flera av dessa torde med fördel kunna sammanföras i några korta grundläggande lagbestämmelser medan olika kyrkliga specialbestämmelser, bl. a. huvud- delen av nuvarande församlingsstyrelselag, bör kunna ingå i en inomkyrk- lig stadga.

En sådan lag om Svenska kyrkan kunde förslagsvis begränsas till följande tre punkter:

1. Vad Svenska kyrkan är. Identiteten mellan den nuvarande Svenska kyrkan och den fria Svenska kyrkan.

2. Församling äger mot av Kungl. Maj:t fastställd avgift erhålla uppbördsmyndighets bistånd med uppbörd av kyrkoavgifter vilka påföres debetsedel för slutlig skatt med angivande av ”kyrkoavgift”. De av kyrkoförsamlingens medlemmar valda kyrkofullmäktige fastställer kyrko- avgiftens storlek, av vilken viss del tillfaller riks- och stiftsändamål.

3. Svenska kyrkans angelägenheter regleras närmare i av dess kyrko- möte fastställd kyrkostadga.

Övriga remissinstanser som har en positiv grundinställning till bered- ningens förslag, bl. a. sju kommuner och 23 församlingar redovisar invändningar mot förslaget i en rad e n s k i 1 d h e t e r t. ex. i fråga om olika statliga bidrag, kyrklig egendom samt statlig uppbördshjälp. En närmare redogörelse för dessa synpunkter lämnas längre fram i denna sammanställning i samband med redovisningen av remissutfallet beträf— fande beredningens olika förslag (kap. 4—7).

Bland mer övergripande synpunkter som framförs av dessa instanser kan här nämnas att länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att tiden inte ännu är mogen för de av beredningen föreslagna reformerna. Filadelfia- församlingen i Stockholm uttalar att pingstförsamlingarna från principiell synpunkt finner det mest naturligt att svenska kyrkans offentligrättsliga status upphör, men att om det inom denna kyrka råder en allmän önskan att få behålla den offentligrättsliga ställningen vill pingstförsamlingarna inte med hänvisning till religionsfrihetens idé fordra en ”skilsmässa mellan stat och kyrka”. Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige anser beredningens förslag som ett erkännande av invandrarnas rätt att bibehålla sin nationella, språkliga och religiösa identitet i det svenska samhället. Förbundet konstaterar med tillfreds- ställelse att beredningen syftar till ekumenikens förverkligande med ett minimum av statlig styrning. Emellertid finner förbundet att förslagets konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige inte är förenliga med strävandena mot jämlikhet de nordiska medborgarna emellan, varför det föreslår bl. a. att frågan om rösträtt för nordiska evangelisk-lutherska trosbekännare i svenska kyrkan utreds före ett principbeslut i kyrka-stat- frågan, att kostnadsandelen för svenska kyrkans invandrararbete med hänsyn till den kyrkoskatt finländarna betalt utreds samt att garantier skapas för ekonomiskt stöd för finskspråkigt församlingsarbete inom svenska kyrkan. Kristen vetenskap avvisar varje form av statliga bidrag till trossamfund och uttalar att kyrkorna inte bör stödja sig på staten när det gäller tillgång eller auktoritet, och att staten å sin sida bör respektera kyrkornas rätt att vara fria och oberoende så länge detta inte inkräktar på andra människors rättigheter. Från kommunalt håll uttalas stundom att

beredningens förslag godtas under förutsättning att kostnaderna för den borgerliga kommunen och för den enskilde medborgaren ej blir högre än som är fallet med nuvarande organisation.

Förslag om att den statliga uppbördshjälpen inte nu bör tidsbegränsas framförs även av en del instanser inom nu berörda kategori, nämligen teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län samt domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå. Också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, Förbundet för kristen enhet, sju kommuner och 22 församlingar uttalar sympatier för en sådan lösning. I huvudsak motiveras yrkandena med de argument som redovisas i avsnitt 2.3.2. Domkapitlet i Strängnäs framhåller att de förväntningar som beredningen ställer på svenska kyrkan i fråga om öppen folkkyrka med en hela landet omspännande organisation gör det välmotiverat att kyrkan tillförsäkras det större mått av ekonomisk trygghet som uppbördshjälp innebär.

2.4. Instanser med kritisk grundinställning

I detta aVSnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 354 instanser (varav 81 kommuner, 216 församlingar inom svenska kyrkan och 17 frikyrkoförsamlingar) som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag. Dessa instansers yttranden innefattar också förord för en annan lösning av svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt än den som beredningen föreslagit. Förorden avser i huvudsak tre skilda slag av lösningar. Vid redovisningen av remissyttrandena kan det vara lämpligt att dela upp remissinstanserna i tre kategorier alltefter det förord som lämnats (jfr avsnitt 2.2). En kategori utgörs av dem som uttryckligen förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram. En annan kategori ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmelserna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. De instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s. k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt därjämte för fram andra väsentligare erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram, har ansetts utgöra en tredje kategori. Dessa instanser tar vanligen uttryckligen avstånd från tanken på att behålla nuvarande förhållanden. De anför ofta att reformer, som dock bör innebära någon form av fortsatt offentlig- rättslig reglering, är nödvändiga.

De argument mot beredningens förslag som anförs av de kritiskt inställda instanserna är i huvudsak likartade oberoende av det förord angående svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt som lämnats. Det bör emellertid framhållas att instanser tillhörande den tredje

kategorin oftare och mer ingående än övriga kritiskt inställda instanser pekar på behovet av vissa reformer, främst ökad frihet för svenska kyrkan i inomkyrkliga angelägenheter och ett ökat ekonomiskt stöd från samhället till andra trossamfund.

I det följande redogörs inledningsvis översiktligt för huvudpunkternai den anförda kritiken. Den närmare redogörelsen för kommentarer av enskilda remissinstanser är disponerad enligt ovannämnda kategoriindel- ning (241—2.4.3).

De synpunkter som anförs av de kritiskt inställda instanserna griper in i varandra. Det är dock möjligt att skilja mellan ett antal olika grupper av argument mot beredningens förslag. Det övervägande antalet remiss- instanser anför argument som hänger samman med religionsfrihetsprin- cipens innebörd och tillämpning. Det uttalas sålunda att full religionsfri- het måste råda. Grundsatsen om religionsfrihet har emellertid i vårt land fått ett tillfredsställande uttryck i 1951 års religionsfrihetslag. Vad som eventuellt kan brista i detta avseende kan rättas till utan så genomgripan- de förändringar som beredningen föreslår. Religionsfrihetsargumenten beträffande folkbokföring och begravningsväsende anses ha överbetonats. Ett fortsatt samband mellan stat och kyrka i vårt land strider inte mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område. (Argument med anknytning till religionsfrihetsprincipen redovisas översiktligt i avsnitt 241-2.4.3, medan en mer detaljerad redogörelse lämnas i kapitel 3.)

Vidare anförs skäl av teologisk art. Beredningen anses sålunda ha tagit alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är enligt kritikerna en religiöst motiverad folkkyrka, varvid den religiösa motiveringen innesluter även de social- etiska och kulturella frågorna. Beredningen påstås försöka förändra innebörden av den i religionsfrihetslagen använda beteckningen ”trossam- fund” på svenska kyrkan (jfr 2.6). Svenska kyrkan och dess församlingar låter sig emellertid inte beskrivas på ett adekvat sätt i föreningsrättsliga termer. En sådan konstruktion undanskymmer det faktum att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter inte samverkan med staten.

Nära samband med denna argumentationslinje har vissa skäl av ekonomisk och organisatorisk art. Åtskilliga instanser fruktar sålunda att kyrkans öppna karaktär kan gå förlorad, om inte ekonomin garanteras genom fortsatt beskattningsrätt eller permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet. I detta sammanhang uttalas farhågor för främst glesbyg- dernas kyrkliga service. Från flera håll möts beredningens resonemang kring den framtida kyrkoavgiftens storlek med misstroende, varvid kritikerna ofta utgår från att anslutningen till svenska kyrkan kommer att sjunka starkt. Beredningens system med kompletterande samhälleliga bidrag anses inte ge tillräcklig ekonomisk trygghet, och metoden för fördelning av en väsentlig del av dessa bidrag mellan svenska kyrkan och andra samfund underkänns. I stället bör en ökad likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund uppnås genom att de senare i

olika former får ökade bidrag från samhället. Ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter kan uppnås utan den relationsförändring som beredningen föreslår. Med hänsyn till att svenska kyrkan omfattar mer än 95 % av folket är det motiverat _med en speciell relation till staten.

Vissa argument hänger samman med den innebörd som kan ges begreppet demokrati. Sålunda uppfattas gällande församlingsstyrelselag som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. I viss mån besläktad med denna tankegång är uppfattningen att församlingarna, i varje fall på landsbygden, är arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen och i takt med kommunsammanslagningarna blir en alltmer omistlig del av den folkliga självstyrelsen. En annan argumentationslinje med anknyt- ning till demokratibegrepper är att folkmajoriteten inte önskar en förändring, att förslagen inte tar tillräcklig hänsyn till opinionen inom svenska kyrkan samt att alltför stor vikt lagts vid olika minoriteters synpunkter.

Bland övriga argument av mer principiell art som anförs mot beredningens förslag märks följande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tillfälle är villiga att medge. Staten får stora möjligheter att styra utvecklingen, vilket bl. a. beredningens förslag om kyrklig egendom anses visa. Beredningens uppfattning att lokal folkbokföring och begravningsväsen- det principiellt är allmänt samhälleliga uppgifter bestrids vanligen inte, men härav följer enligt kritikerna inte att dessa arbetsuppgifter behöver överföras till det borgerliga samhällets organ. I synnerhet gäller detta begravningsväsendet.

Från kommunalt håll betonas som regel särskilt följande. Grundsatsen om religionsfrihet har i vårt land fått ett tillfredsställande uttrycki 1951 års religionsfrihetslag. Svenska kyrkan bör få ökad självstyrelse i inomkyrkliga frågor. Statens stöd till andra trossamfund än svenska kyrkan bör öka. Beredningen anses emellertid ha lagt alltför stor vikt vid olika minoriteters, bl. a. invandrarnas, synpunkter. Vidare betraktas församlingarnas beskattningsrätt, eller i varje fall permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet, som en oundgänglig förutsättning för att svenska kyrkan även ifortsättningen skall ha ekonomiska möjligheter att fungera som en öppen folkkyrka. I detta sammanhang uttalar många kommuner farhågor för glesbygdernas kyrkliga service, om beredningens förslag genomförs. Församlingsstyrelselagen uppfattas som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. Några landsbygdskommuner betonar församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälv- styrelsen. Åtskilliga kommuner understryker svenska kyrkans värde för det svenska samhället och uttrycker farhågor för ett minskat inflytande för de kristna värderingarna i vårt land. Dessa kommuner uttalar ofta att skäl finns för att svenska kyrkan bör ha en annorlunda relation till staten än andra trossamfund. Flera kommuner hänvisar kortfattat till den allmänna stämningen inom kommunen. En kommun säger uttryckligen att man av detta skäl inte har anledning att penetrera beredningens förslag. Flera exempel finns på att kommunen beslutat avge yttrande som utarbetats av inom kommunen belägen församling och avgetts av sådan

till resp. domkapitel. Det förekommer också att kommuner uttalar sin förståelse för beredningens förslag samtidigt som man säger sig inte ha anledning yrka på reformer såvida inte svenska kyrkans församlingar skulle önska dem.

Samma argument som från kommunalt håll framförs också av kritiskt inställda församlingar. Dessa påpekar vidare ofta att man saknar en utredning om religionens roll i samhället. Många församlingar betraktar även beredningens förslag om den kyrkliga egendomen som ett argument för bevarande av i stort sett nuvarande förhållanden. Några församlingar utvecklar närmare tankegången om församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen.

Ett argument som anförs av frikyrkoförsamlingar med kritisk grund- inställning är att tiden inte är mogen för beredningens förslag och att risk föreligger att kristendomens ställning i vårt land försvagas.

2.4.1. Förord för nuvarande förhållanden

De 249 instanser som förordar bibehållandet av i stort sett nuvarande förhållanden är främst instanser inom grupp 3, dvs. instanser med anknytning till svenska kyrkan. Hit hör 165 instanser, varav 156 församlingar. Också 68 instanser ur gruppen regionala och lokala organ (grupp 2) — däribland länsstyrelserna iGävleborgs och Västernorrlands län — intar samma ståndpunkt, liksom 15 frikyrkoförsamlingar (grupp 4). De argument som förs fram av instanserna inom dessa tre grupper uppvisar inga skillnader.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig inuläget inte vara beredd att tillstyrka beredningens förslag utan förordar fortsatt utredningsarbe- te. Detta bör inriktas på att närmare belysa förutsättningarna för partiella reformer. Länsstyrelsen anser att beredningen anfört skäl som talar för att kyrkan får en mer självständig ställning vid avgörandet av egna angelägenheter liksom att vissa samhällsviktiga uppgifter kan överföras till borgerlig myndighet. Samhällsutvecklingen har också otvivelaktigt verkat i sådan riktning. Länsstyrelsen finner dock att beredningens förslag inte är så underbyggda att de kan ligga till grund för en så genomgripande omgestaltning av svenskt kyrkoliv som förslagen innebär. De nuvarande relationerna mellan staten och svenska kyrkan vilar på lång tradition och ett bibehållande av sambandet torde stödjas av en stor folkmajoritet. Svenska kyrkan uppfattas i dag av flertalet medborgare som en folkkyrka, öppen för alla. Det synes tveksamt, om kyrkan efter ett genomförande av beredningens förslag har förutsättningar att behålla denna öppna attityd. Det kan befaras att den kommer att fungera mera som ett slutet trossamfund som i sin verksamhet avskärmar sig från de mindre aktivt kristna medborgarna. Synpunkten att ett genomförande av beredningens förslag innebär ett större mått av likställighet mellan skilda trossamfund kan enligt länsstyrelsen inte utan vidare avvisas. Ett ökat stöd från samhället till de fria samfunden skulle emellertid verka utjämnande. Länsstyrelsen påpekar fortsättningsvis att åtskilliga tenden- ser i dagens samhällsliv kan åberopas till stöd för beredningens

principiella ställningstagande. Det är dock tveksamt om dessa tendenser är så påtagliga och otvetydiga att de kan läggas till grund för ett genomförande av beredningens långt gående förslag. Vidare kommer statligt inflytande på svenska kyrkan delvis att finnas kvar, oavsett om ett principbeslut skulle fattas i den av beredningen föreslagna riktningen. Också domkapitlet i Uppsala anser att beredningens förslag inte kan läggas till grund för ändrad reglering av förhållandet mellan stat och kyrka. Domkapitlet finner det dock angeläget, att fortsatt utredningsar- bete äger rum rörande reformer inom ramen för de nuvarande relationer- na mellan stat och kyrka. Åtskilliga för såväl kyrka som samhälle värdefulla reformer bör enligt domkapitlet kunna genomföras utan att sådana genomgripande förändringar vidtas, att svenska kyrkans histo- riskt betingade egenart väsentligen ändras. Som motiv för sin uppfattning anger domkapitlet till en början att det vill ge uttryck åt den förhärskande opinionen på församlingsnivå i stiftet. Enligt domkapitlets mening torde församlingarna representera en mycket betydande opinion inom vårt folk. Den omständigheten, att ett jämförelsevis lågt valdelta- gande redovisas vid kyrkofullmäktigevalen, kan inte tas till intäkt för att de kyrkokommunala förtroendemännen skulle representera endast ett mindre skikt av befolkningen. Församlingarna synes trots detta ofta i betydande grad såväl partipolitiskt som när det gäller det kyrkliga engagemanget spegla medborgarintresset inom vederbörande kommunala enhet. Det för domkapitlet avgörande har emellertid varit att svenska kyrkan också i framtiden skall äga en folkomspännande öppenhet i fråga om organisation, verksamhet och kyrkotillhörighet. Helt avgörande för bedömningen av det föreliggande betänkandet blir därför, om detta på olika punkter — principiellt och praktiskt — leder fram till en annan kyrka än den nuvarande. Domkapitlet ser som något omistligt, att framtidens svenska kyrka blir — teologiskt och praktiskt — trogen mot sin egenart. Det primära är härvid inte att slå vakt om sådant som kan upplevas som kyrkliga privilegier eller en kyrklig särställning för kyrkans egen skull. Accepteras den synen att svenska kyrkan i framtiden får bli en avgränsad organisation med begränsade uppgifter, kan en bedömning av beredningens förslag ge helt andra utslag än om man även i fortsättningen vill se kyrkan som en samhällsfunktion med ansvar för de många — oavsett var de befinner sig på kyrksamhetens skala. En fast sammanhål- len, reducerad kyrka kan måhända i flera avseenden bli mer inflytelserik än den nuvarande är. Den kan också motsvara intentioner av religiös eller principiell natur som finns bland mindre grupperingar såväl bland kyrkligt aktiva som bland andra bedömare. Det är dock domkapitlets uppfattning, att det primära måste vara ambitionen att även i fortsätt- ningen få en kyrka som inte vill bli och inte tvingas bli gränsdragande, utan som kan omsluta medborgarna —— hur nära eller fjärran de än kan uppleva sig stå. I fråga om individens och samhällets ekonomiska ansvar för religiös verksamhet uttalar sig domkapitlet för ett bibehållande av den nuvarande uttaxeringsrätten för församlingen och den nuvarande formen för uppbörd av de genom uttaxering inflytande medlen. Även andra trossamfund som önskar det bör enligt domkapitlet beredas tillfälle till

uppbörd av sina medlemsavgifter genom samhällets medverkan.

Domkapitlet i Visby anser att förslaget itillämpliga delar torde kunna vara av grundläggande värde för överväganden rörande de fria samfunden. Domkapitlet tillstyrker att statsmakternas befattning med svenska kyrkans inre organisations- och trosfrågor upphör. Beredningens motiv är enligt domkapitlet förvånansvärt knapphändiga. Underlaget för de principiellt viktiga övervägandena om religionsfriheten i Sverige redovisas med så allmänt hållna uttalanden att allmängiltigheten i beredningens slutsatser synes kunna ifrågasättas. Viktiga frågor har inte klarlagts genom att de skjutits åt sidan med motivering att det får anses ankomma på den tänkta fria kyrkan att ta ställning. Därmed har väsentliga problem som kyrkans framtida organisation på riks- och stiftsplan kunnat förbigås. Man saknar även möjlighet att nu bilda sig en uppfattning om de rättssubjekt som skall ersätta de nuvarande församlingarna och stiften. Sammankopplingen av svenska kyrkans förhållande till staten med frågan om övriga samfunds relationer till samhället har lett till att beredningens förslag i huvudfrågan blivit en i viss mån teoretisk produkt. Detta gäller inte minst ekonomin. Domkapitlet biträder ledamoten Larssons reserva- tion vad den avser fortsatt utdebiteringsrätt. Det är orealistiskt att anta att en verksamhet som tillnärmelsevis motsvarar svenska kyrkans nu- varande verksamhet skall kunna finansieras i huvudsak på grundval av de kyrkoavgifter beredningen förutsatt. Särskilt gäller detta i ett stift med Gotlands utpräglade glesbygdskaraktär.

Nuvarande relationer mellan kyrka och samhälle, såsom de fått uttryck i församlingsstyrelselagen, anser domkapitlet i Stockholm utgöra en bättre grund än beredningens förslag för nödvändiga reformer innebärande fortsatt demokratisering av kyrkan på stifts- och riksplanet och ökad frihet för kyrkan att bestämma iinre angelägenheter. Domkapitlet pekar på riskerna med att starta med ett principbeslut om förhållandet mellan samhället och trossamfunden, innan konsekvenserna av ett sådant principbeslut har utretts på erforderligt sätt. Det förtroendefulla ekume- niska klimat som var på väg att etableras mellan kyrkan och andra samfund i vårt land har enligt domkapitlet påtagligt hårdnat under debatten om beredningens förslag. Flera av förslagen utgör en direkt risk för denna ekumenik. I anslutning härtill betonar domkapitlet att invandrarkyrkornas villkor bör förbättras. Förhållandet mellan domkapit- len och de demokratiskt uppbyggda stiftsråden har aldrig utretts vad beträffar arbetsfördelning och kompetensområden. En sådan utredning torde vara en förutsättning för kyrkans reformprogram på stiftsplanet. Domkapitlet ansluter sig i allt väsentligt till den av biskopsmötets arbetsgrupp framlagda analysen av religionsfriheten i framtidens samhäl- le. Samma arbetsgrupps konstruktiva förslag beträffande kyrkans ekono- mi, registrering, uppbörd och rättsliga ställning förtjänar enligt domkapit- lets mening allt beaktande när kyrkans reformprogram på riksplanet skall genomföras.

Enligt K yrkomusikernas riksförbund bör organisationsformen för kyrkan baseras på den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan, dock med de reformer som anses viktiga och nödvändiga i ett modernt

samhälle. Hit hör att ekonomiskt reglera de olika trossamfundens möjligheter att existera på ett sätt som liknar svenska kyrkans samt att skapa möjligheter till en förbättring av den andliga vården såväl i storstaden som i glesbygden.

Sveriges kyrkokamerala förening har det intrycket att beredningen på ett mycket tidigt stadium i utredningsarbetet bestämt sig för att föreslå en upplösning av sambandet mellan staten och kyrkan. Genom detta ställningstagande har betänkandet kommit att domineras av ”skilsmässo- synpunkter” och deras konsekvenser. Föreningen har den bestämda uppfattningen att ett dylikt betraktelsesätt saknar stöd hos folkets breda lager och beklagar med utgångspunkt häri att religionens betydelse som samhällsfaktor inte blivit föremål för en djupgående sociologisk undersökning på det sätt föreningen föreslog i sitt yttrande över 1958 års kyrka-statutrednings slutbetänkande. Föreningen framhåller att man helst skulle se en lösning av kyrka-statfrågan inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan i överensstämmelse med principernai det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet. Ett sådant bevarat samband behöver i och för sig inte hindra genomförandet av vissa önskvärda reformer, som skulle tillerkänna kyrkan större inflytande i vissa inomkyrkliga angelägenheter. Sammanfattningsvis framhåller före- ningen att den anser religionsfriheten vara i mycket stor utsträckning tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslag. Ytterligare förbättringar kan måhända åstadkommas, men detta kräver inte så vittgående åtgärder som beredningen föreslår.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att beredningen inte tillräckligt har penetrerat den centrala frågan om svenska kyrkans framtida status. Enligt förbundet har beredningen i huvudsak endast övervägt det s. k. C-läget. Också de 5. k. A- och B-lägenal borde ha utretts närmare, eftersom alternativen att kyrkan får självbestämmanderätt och att församlingarna har utdebiteringsrätt enligt förbundet inte utesluter varandra. Förbundet hävdar därför bestämt att frågan om den framtida relationen mellan samhälle och trossamfund inte på nuvarande stadium kan göras till föremål för ett principbeslut.

Helt andra skäl mot beredningens förslag anför länsstyrelsen i Gävleborgs län som inte kan finna situationen sådan att det i dagens läge framstår som angeläget att påkalla ett principbeslut i huvudfrågan. Som skäl för sin uppfattning anger länsstyrelsen att ett skiljande av svenska kyrkan från staten är en mycket komplicerad fråga som skulle binda resurser under många år framåt. Med ett tills vidare behållet samband mellan staten och svenska kyrkan skulle större likvärdighet ifråga om de ekonomiska villkoren kyrkorna emellan kunna ernås medelst ett ökat stöd till övriga samfund.

Följande synpunkter från fyra k 0 m m u n e r illustrerar några vanligen förekommande argumentationslinjer från kommunalt håll.

Borgholms kommun uppfattar religionsfriheten som fastställd i grund- lagen och ifrågasätter om religionsfrihetens princip kan anses trädas för när genom det nuvarande förhållandet kyrka-stat. Beredningen har

1 Dessa begrepp användes av 1958 års utredning kyrka—stat. Se bl. a. slut- betänkande (SOU 1968: 11) Svenska kyrkan och staten.

enligt kommunen gjort frågan om religionsfrihet mera till en ren jämlikhetsfråga, där man inte i första hand utgår från den enskilde individens möjlighet till fri religionsutövning utan mera ser till de olika trossamfundens möjligheter i detta avseende. Den svenska kyrkan idag har ambitionen att täcka hela landet och erbjuda kyrklig service åt hela folket. Med tanke på det ringa utträde ur statskyrkan som hittills förelegat måste man med fog ifrågasätta, om inte huvuddelen av svenska folket anser att man får denna service av kyrkan i dess nuvarande form och att det tryck som kyrkans officiella ställning innebär inte kan förnimmas som särskilt besvärande. För att kunna erbjuda folket de tjänster det här är fråga om över hela landet är det enligt kommunens mening nödvändigt att kyrkan får behålla sin beskattningsrätt. Utan den ekonomiska trygghet som denna rätt medför synes det otänkbart att kyrkan skall kunna fungera i den omfattning den nu gör. Det är dock ett vitalt krav inom en demokrati, att olika organisationer får göra sig gällande på så lika villkor som möjligt. Kommunen anser att det statliga stödet till de frikyrkliga organisationerna i Sverige bör ökas i betydande grad, så att så likartade villkor som möjligt uppnås. Detta ökade stöd bör ges utan att krav reses från statens sida som berör samfundens rätt att själva suveränt bestämma över sina angelägenheter. Även beträffande den svenska kyrkan synes det böra markeras att kyrkans rätt att bestämma i inre angelägenheter inte får försämras utan tvärtom bör ökas.

För Enslövs kommun förefaller det som om beredningen haft som utgångspunkt att lägga fram förslag om att sambandet mellan svenska kyrkan och staten skall upplösas. Beredningen synes ha försökt konstrue- ra bevis för denna ståndpunkt. Beträffande begreppet religionsfrihet bygger beredningen upp en tolkning, som torde vara helt främmande för gemene man. Enligt kommunens mening råder religionsfrihet i Sverige. Vem som vill kan utträda ur svenska kyrkan och kan antingen träda in i annat samfund eller låta bli. Inte heller kan invandrarna få spela så stor roll i frågan om statens skiljande från kyrkan som beredningen anser. Kommunen uppfattar förslaget så, att svenska kyrkan i jämlikhetens namn ekonomiskt skall rustas ned till de fria samfundens nivå. I så fall kommer kyrkans arbete i glesbygderna att fördyras och försvåras för att inte säga omöjliggöras. Enligt kommunens åsikt måste i jämlikhetens — och i religionsfrihetens — namn alla invånare — oavsett var de bor — garanteras rätt till fri religionsutövning. Jämlikhetstanken får inte innebära, att svenska kyrkans ekonomiska standard sänks. I stället bör de fria samfundens möjligheter stärkas. Kommunen påtalar även de uttryck som beredningen använder. Ordet ”skilsmässa” mellan kyrkan och staten används inte. Det är det ord, som allmänheten använder och förstår. I stället talar beredningen om ”förändrade relationer mellan staten och trossamfunden” och liknande uttryck. Ordet skilsmässa säger betydligt bättre vad det är beredningen föreslår. Till varje pris skall — enligt beredningen — staten göra sig fri från kyrkan. Men det är svenska folket, som står som förlorare, om beredningens förslag vinner statsmakternas gehör. Beredningens förslag kan enligt kommunen skapa en klyfta inom vårt folk. Svenska kyrkan ger en andlig miljö och ser till att ingen blir

andligen hemlös. Det andliga livet bör betraktas som en naturlig funktion för vanliga människor och inte bara för s.k. religiösa. Beredningens förslag kommer att för många fördyra och försvåra tillgången till religion. Kommunen anför vidare att det som genom århundraden naturligt har vuxit fram mellan svenska kyrkan och staten, inte bara med några penndrag kan strykas. Då beredningen inte heller här fram några vägande skäl för de föreslagna förändringarna, avstyrker kommunen bestämt att beredningens förslag genomförs. Skulle däremot svenska kyrkan önska att vissa organisatoriska förändringar i sambandet skall ske, kan dessa genomföras inom ramen för nuvarande relationer.

Uddevalla kommun menar att beredningens religionsfrihetsresonemang är oklart och präglat av subjektiva påståenden. Med hänsyn till frågans stora vikt och betydelse för såväl samhälle som kyrka hade man väntat sig att beredningen skulle analysera sina påståenden på ett mera objektivt sätt och basera dessa på fakta och undersökningar om de uppenbara olägenheter, som svenska kyrkans nuvarande status verkligen medför för enskilda och grupper. Det hade också varit motiverat om beredningen mera hade gått in på den konkreta svenska verkligheten och inte i så stor utsträckning hängett sig åt abstrakta religionsfrihetsresonemang. Verklig- heten är — framhåller kommunen — att drygt 7,8 milj. eller mer än 96 % av vårt folk tillhör svenska kyrkan. En redovisning av majoritetens olika önskemål i denna fråga hade därför i detta sammanhang varit på sin plats som underlag för en helhetsbedömning och lösning av problemet. Enligt kommunen skall man självfallet inte ta lättvindigt på den kritik som från minoritetshåll framförs mot nuvarande ordning. Men det hade varit angeläget att beredningen i första hand undersökt möjligheterna att genom partiella reformer söka undanröja de olägenheter, som en del upplever såsom orättvisa. Vad beredningen anför om att 1951 års religionsfrihetslag föga beaktar friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för olika trossamfund, icke kristna samfund eller organisationer av människor som vill stå utanför alla trossamfund har enligt kommunen en enkel lösning. Trossamfundet svenska kyrkan bör ges rätt att bestämma över sina inomkyrkliga angelägenheter och de fria samfunden ges samma ekonomiska möjligheter som svenska kyrkan. Däremot är det inte någon lösning av problemet om man i religions- frihetens eller jämlikhetens namn försämrar svenska kyrkans organisato- riska och ekonomiska möjligheter att även i fortsättningen verka såsom en öppen folkkyrka. Kommunen påpekar vidare.

Det kan ej bestridas att den Svenska kyrkan har en annan ställning än de fria trossamfunden, vilket medför vissa privilegier men också vissa nackdelar. Svenska kyrkan är den i Sverige organiskt framvuxna och historiskt givna kyrkan. I vårt land kan hon se tillbaka på en nästan lOOO-årig verksamhet. Den religiöst motiverade folkkyrkan, sådan den från äldsta tid bestått i vårt land, är ett uttryck för evangeliets universalitet och för Guds förekommande nåd. Med sin territoriella organisation täcker denna folkkyrka hela vårt land och kan därigenom nå ut till alla med sitt budskap. I motsats till sekten eller föreningskyrkan är folkkyrkan på barndopets grund den öppna kyrkans dörr, som inte heller

avvisar de tvekande och frågande. I sitt inre liv är den formad av Skriften och kyrkans bekännelse och har en livsform som inte kan uppges utan att kyrkans väsen och bestämmelse förändras. De lokala och centrala kyrkoorganen för administration och förvaltning, tillsatta i vedertagna parlamentariska former enligt det moderna samhällets metodik, sörjer för de yttre förutsättningarna för folkkyrkans religiösa uppgift. F örtroende- män på både församlings— och riksplanet, präster och lekmän i samverkan, har både i det förgångna och i närvarande tid vårdat sin kyrka och vakat över dess egenart mot tendenser till ”kommunalisering" eller andra åtgärder som kunnat fördunkla denna egenart.

Här redovisade förhållanden har enligt fullmäktiges mening ej i tillräcklig grad beaktats vid Beredningens ställningstagande. Man har i stället låtit religiösa minoritetsgrupper med speciell syn på staten få bestämma den organisatoriska utformningen av det största samfundet på ett sätt som får anses strida mot vad majoriteten i folkkyrkan själv önskar. Det kan också helt enkelt ifrågasättas om inte den fulla religionsfrihetsprincipen i ett demokratiskt samhälle kräver att vi både har en kyrka med offentlig-rättng ställning och kyrkor av fria samfunds natur, varigenom ges en större valfrihet för den enskilda medborgaren. 1958 års utredning kyrka—stat finner det ej heller vara uteslutet att statens behandling av olika samfund kan bli olika utan att för den skull behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Detta gäller även om en majoritet i samhället, som har en gemensam syn på religiösa frågor, i vanlig politisk demokratisk ordning väljer att tillgodose sina önskemål i viss organisatorisk form.

Hede kommun preciserar sina principiella invändningar mot beredningens förslag i fyra punkter.

1. Den svenska kyrkan med sina hela landet täckande territoriella församlingar är det konsekventa uttrycket för den kristna religionens fundamentala betydelse som formgivare för vår kultur och grogrund för våra värderingar. Denna synpunkt bör enligt vår mening vara utgångs- punkten för en diskussion om relationerna mellan stat och kyrka. Att 98 % av svenska folket, bland dem många frikyrkliga, alltjämt tillhör kyrkan torde bero på en utbredd, ibland möjligen instinktiv men ändock riktig insikt om detta grundläggande förhållande. Beredningen tycks också långa stycken vara villig erkänna detta, framför allt när det gäller Bibeln. ”Staten har — från allmänkulturella utgångspunkter — ett intresse av att tillse att en användbar bibelöversättning finns tillgänglig.” (4.2.2 Överväganden.) Eftersom den allmänna läskunnigheten i vårt land är av relativt sent datum och Bibeln är en kyrkans bok, torde detta omdöme med fog kunna gälla kyrkan i dess helhet. En regeringsledamot har nyligen gjort ett uttalande av innebörd, att religionen med dess normer och värderingar numera inte intar samma plats som förr i människors tänkesätt och att ingenting kommit i dess ställe. Kyrkan har — som vi ser saken — vuxit fram organiskt ivårt land, och det är ett förhållande som kräver respekt. ”Det är lika omöjligt att konstruera en religion som att bygga ett träd.”

2. Religionsfrihetsprincipen och rättviseskäl kräver enligt beredningen, att de olika trossamfunden behandlas lika från statens sida. Först som sist må sägas, att kommunen med glädje skulle se att alla trossamfund erhåller samma statliga hjälp med uppbörd av medlemsavgifter och med annat statligt stöd, som den svenska kyrkan har. Som förutsättning för statligt stöd nämner beredningen kvantitativa men ej kvalitativa bedöm-

ningsgrunder. Ett samfund av så fin valör som kväkarnas finns ej medräknat bland de 24, som skulle kunna komma ifråga för statligt stöd, men väl andra samfund av mycket omstridd karaktär. Beredningens förslag att ta hänsyn till numerären men ej till kvaliteten är förvisso begripligt men upplevs ändå som olustigt.

Den grundläggande betydelse den svenska kyrkan haft för religionsvår— den i vårt folk och för dess kultur och denna kyrkas långa historia ibland oss gör det svårt att utan vidare inordna den bland andra trossamfund. Man vill — för att låna en bild från musiken — snarast tänka sig relationen kyrka/övriga trossamfund som ett tema med variationer.

Ett accepterande av beredningens förslag kommer att konservera samfundssplittringen i vårt land. Det sker vid en tidpunkt, när denna splittring framstår som alltmer orimlig. Jämför professor Sven Göransson: Kyrkans framtid (Svensk Kyrkotidning sid 373/1972): ”En svaghet i den organiserade kristendomen i Sverige är den långt gående samfundssplitt- ringen. Det är uppenbart, att den i dagens läge är en historisk kvarleva.” Är detta omdöme riktigt — och allt talar för att det är så —— kan det knappast vara riktigt att splittringen så att säga får statlig sanktion och därmed kodifieras och konserveras.

Den långt gående samfundssplittringen torde dessutom verksamt ha bidragit till en relativisering av etiska och religiösa sanningar i det allmänna medvetandet. Trots all ekumenik har förhållandet mellan trossamfunden, särskilt i städerna, kommit att präglas av en konkurrens, som sätter in redan på barnstadiet. Det ena samfundet lockar barn till Söndagsskolan med en present av ett slag, det andra med en gåva av ett annat slag. Även en vanlig radiolyssnare lär knappast kunna undgå att märka, att många gudstjänster får mer och mer av underhållningskaraktär över sig. Vi anser detta vara till förfång för religionens elementära syften.

Den svenska kyrkan är enligt vår uppfattning en del av vår nationella identitet, och det är redan av det skälet motiverat, att dess roll som kulturbärande faktor säkras åt framtiden.

Med ett accepterande av beredningens förslag kommer också präst- typen i vårt land att ändras från den relativt oberoende och endast av sitt samvete bundne prästen till en säljande, amerikaniserad prästtyp. Vi finner inte denna förändring önskvärd.

Större delen av 1800-talet utmärkte sig för en bristande förståelse för de värden våra kyrkobyggnader representerar. Fina medeltidskyrkor revs eller rent av sprängdes ner, tills en lagstiftning satte stopp för detta. Sedan dess har en anmärkningsvärd omsvängning skett i detta stycke. Vi anser oss böra notera den utomordentliga omsorg, med vilken statsmakterna sörjt för iståndsättande av exempelvis flera av våra domkyrkor. Man torde kunna förvänta — det finns tecken även i öststaterna som tyder på det i att intresset för den religiösa makt, som en gång skapade dessa kyrkor, snart skall vara i stigande.

3. Religionsfrihetsprincipen och statens proklamerade opartiskhet i livsåskådningsfrågor får enligt vårt sätt att se inte drivas till sin spets. Om de inte skall verka blint och ödeläggande måste de kombineras med ett större mått av hänsyn för traditioner och mera uttalade värderingar från statens egen sida än de som kommer till synes i betänkandet. Kyrkans teologi, tanken på den öppna folkkyrkan, är så att säga inbyggd i den svenska kyrkans nuvarande uppbyggnad och i rätt hög grad beroende just av kyrkans relation till staten. Med de föreslagna reformerna blir den svenska kyrkan antingen den vill det eller inte en föreningskyrka eller frikyrka, en av de många av detta slag, som finns i vårt land. Det torde medföra, att många människor i vårt land kommer att känna sig andligt husvilla.

4. Staten kan komma att behöva kyrkan på ett annat sätt än förr.

Utvecklingen i det moderna samhället torde snart ha nått en punkt, där behovet av självbesinning och översyn inställer sig. I ungdomsvärlden råder andra värderingar än de som väglett dem som skapat och uppehåller välfärdssamhället. Skall samhället kunna acceptera teknikens och veten— skapens landvinningar och göra det på ett harmoniskt sätt, torde stat och samhälle i allt högre grad bli i behov av religionens idealbildande förmåga och dess förmåga att skänka helgd.

Religionsfrihetskravet synes oss väl tillgodosett genom 1951 års religionsfrihetslag och genom de internationella konventioner om mänsk- liga rättigheter etc, för vilka beredningen redovisar och vilka godkänts av Sveriges riksdag. Den svenska kyrkan har av ålder framstått som en sorts minsta gemensamma nämnare för grundläggande principer och värde— ringar i vårt samhällsliv. Det andliga läget hos vårt folk idag synes oss minst av allt inbjuda till ett försvagande eller äventyrande av denna kyrkans funktion.

I det följande redovisas synpunkter från drygt ett tiotal försam— lingar av olika storlek och i olika delar av landet. Urvalet av församlingar har gjorts enbart med tanke på behovet av att illustrera vanligen förekommande argumentationslinjer.

Singö församling finner beredningens förslag föga underbyggt och fäster uppmärksamheten på bl. a. svenska kyrkans struktur samt dess funktion i glesbygd och i fritidsbygd. Församlingen betraktar svenska kyrkan som en kommungemenskap på territoriell grund. Den omfattari princip alla medborgare och utgör genom sina särskilda arbetsuppgifter en del av statsfunktionen. I konsekvens härmed har den en självklar karaktär av öppen folkkyrka. Om staten avskaffar kyrkofunktionen ur sin totala struktur innebär detta med nödvändighet, att man avskaffar den öppna folkkyrkan. Ett fritt och självständigt trossamfund kan enligt församlingen inte leva och verka under någon längre tid utan tilltagande bekännelsekrav mot medlemmarna och utan minskad tillgänglighet för dem, som inte t. ex. har råd att vara med. Församlingen påpekar vidare att dess befolkningsunderlag inte räcker för att driva en avgiftsbaserad kyrklig verksamhet. I en marknadsekonomi skulle församlingen bli ”olönsam”. Församlingen är därför beroende av de utjämningsbidrag som kan erhållas. Men även om viljan till solidaritet skulle vara större inom den nya svenska kyrkan än i något annat visat sammanhang, ifrågasätter församlingen att förmågan skulle räcka. I detta sammanhang anför församlingen även att församlingskyrkan är bygdens enda återstående gemensamma angelägenhet i kommunallags mening och jämte begrav- ningsplatsen ett fortfarande levande centrum för bygdens liv. Försam- lingen erinrar också om att antalet fritidsboende invånare ökat starkt. "Sommarkyrkan" har blivit ”week-endkyrka” och blir för allt fler den naturliga ”hemmakyrkan”, en utveckling som lett till att församlingens präst och kyrka anlitas för olika förrättningar o. d. Församlingen fortsätter.

I den ”öppna folkkyrka” som ännu är vår, är det naturligt, att kostnaderna för denna kyrkans verksamhet går in i det som räknas bland medborgarnas gemensamma angelägenheter — i all synnerhet som man ju har möjlighet att utträda ur denna del av gemenskapen. Men det känns

som ett betänkligt steg tillbaka i utvecklingen att avgiftsbelägga dessa kyrkliga förrättningar. F.n. är det i stort sett bara gravplats, som ””utsocknes'” betalar extra för. Trots detta ökar de fritidsboendes efterfrågan av denna yttersta möjlighet att få känna sig definitivt förbundna med ”sin” bygd. Vi vill inte tvingas avvisa dem av ekonomiska skäl.

Skänninge pastorat kan inte finna att religionsfriheten skulle bli bättre tillgodosedd för flertalet medborgare enligt beredningens förslag. 1951 års religionsfrihetslag garanterar såväl svenska kyrkans och frikyrkans medlemmar som icke troende religionsfrihet. På många punkter kan visas att relationsförändringen skulle skapa stora problem för medlemmar i svenska kyrkan och för dem skulle det alltså betyda en inskränkningi deras religionsfrihet, dvs. om detta ord också tas som uttryck för möjlighet och frihet till religionsutövning. Pastoratet anser att kyrkan skall ha kvar sin offentligrättsliga ställning och sin beskattningsrätt eller rätt att med statligt stöd få inkassera sina medlemsavgifter. Denna rätt till statlig medverkan vid inkassering av medlemsavgifter bör också gälla övriga religiösa samfund om de vill ha sin ekonomi ordnad på detta sätt. Pastoratet vill med all kraft slå vakt kring församlingsstyrelselagen. Denna garanterar att kyrkan får en folklig förankring och att vården av kyrkan blir en angelägenhet som rör hela församlingen. Om beredningens förslag går igenom kan ingen förutsäga hur stor del av svenska folket som i fortsättningen vill stödja kyrkan och följaktligen inte heller hur stora medlemsavgifterna kommer att bli. Blir avgifterna stora påskyndas med all säkerhet medlemsminskningen. Skall kyrkan i fortsättningen kunna verka som en öppen folkkyrka måste den också ha ekonomiska och personella resurser. Skulle kyrkan bli en frikyrka i raden av andra frikyrkor, kommer en hel del av dess i dagens läge passiva medlemmar att känna sig fullständigt andligt hemlösa. Enligt pastoratets bedömning är det äventyrligt att laborera med ett annat medlemssystem än det som nu föreligger. Oavsett om det sker någon relationsförändring eller inte måste kyrkan få en central kyrklig styrelse av något slag, som skulle kunna överta en del av de beslut och utnämningar som nu sker genom statligt organ i likhet med vad 1968 års kyrkomöte har föreslagit. Pastoratet anser att det mest betänkliga i beredningens förslag är talet om att kyrkan skulle kunna mista dispositionsrätten av sin egendom om kyrkan inte kan behålla sin karaktär av öppen folkkyrka. Först skapar alltså beredningen, fortsätter pastoratet, förutsättningar för att beröva kyrkan alla dess möjligheter att vara en öppen folkkyrka, och samtidigt uppställer man i realiteten såsom villkor för att kyrkan inte skall gå miste om rätten att få disponera den egendom som den nu rättmätigt besitter och brukar, att kyrkan förblir en öppen folkkyrka. Avslutningsvis uttalar pastoratet att det i beredningen finns en hel del värdefulla uppslag men att hela frågan är av så stor betydelse och av sådan räckvidd att det på de flesta punkter, t. ex. frågan om begravningsväsendet, behövs ytterligare utredning innan man kan ta slutgiltig ståndpunkt.

Lidköpings församling anför.

De båda storheterna Den Svenska Kyrkan och Samhället griper in i varandra, och det är därför svårt att tänka sig den ena utan den andra. De är sedan århundraden förbundna med varandra med mycket starka band. Det vore högst olyckligt, om dessa snart tusenåriga band skulle klippas av.

Kyrkan som sådan kommer självfallet att bestå, hur än relationerna mel- lan den svenska kyrkan och samhället kommer att gestalta sig. Kyrkans arbete skulle dock komma att försvåras, om banden klipptes av mellan kyrkan och folket. Det kommer att bli mycket svårt för att inte säga ogörligt att betjäna människorna med evangelium på det sätt som hittills har skett, och det torde dock vara kyrkans huvuduppgift att verka i enlighet med Jesu befallning: ”Gån för den skull ut och gören alla folk till lärjungar.” Det är svårt att förstå, hur detta skall kunna ske på ett riktigt sätt, om kyrkans företrädare ständigt skall behöva känna tvånget: "Detta måste löna sig ekonomiskt — Detta måste gå ihop.” Det finns anledning till mycken pessimism just på denna punkt. De, som frimodigt och med glädje skulle predika om Guds rike, blir i stället nedtyngda till jorden av alla Martabekymmer. Kyrkan som något slags affärsföretag synes vara något synnerligen olustigt för att inte säga hädiskt. Det gäller människorna, det gör det ju alltid, när det är fråga om kristen tro och kristet liv. Vart skall människorna taga vägen? Kyrkan har för många varit en tillflykt. Hon har funnits där, när människorna har behövt henne. Hon har hittills inte krävt något slags andligt pass eller religiös legitimation. Det behöver man inte, när man söker sig tillbaka hem. Dop, konfirmation, vigsel och jordfästning har betytt mycket för människor, kanske också för människor som talar med mycket små bokstäver om andliga ting. Dessa människor skulle kunna benämnas förgårdens männi- skor. Det är möjligt, att det är en romantisk benämning, men den kommer nog sanningen mycket nära. Dessa människor borde kyrkan ömma särskilt mycket för. Många skulle uppleva det som skändligt, om kyrkan stängde sin dörr för dem, därför att de eventuellt inte passade in i förut uppgjorda mallar. Till den skaran sällar sig också en annan grupp människor, som är andligt besläktade med dem, nämligen Nikodemus— människorna, de räddhågade, de osäkra, de religiöst oskyddade och oskyldiga. För dem har vår kyrka fått vara till mycken välsignelse. Där har de haft ett fullgott anonymitetsskydd. De har fått komma och gå som de själva velat utan att bli antastade av kanske välmenande, men för dem närgångna frågor. Det finns ytterligare en tredje grupp människor, som kommer att bli lidande av en skilsmässa Kyrka — Stat. Vad händer med några av de mest åsidosatta människorna — glesbygdens folk? Det vore orätt, om även .kyrkan skulle svika dem.

Det frivilliga insamlingsarbetet för skilda u-landsprojekt kommer utan tvekan att bli starkt lidande vid en eventuell skilsmässa kyrka - stat, då kollekter och frivilliga gåvor måste tagas i bruk för församlingarnas vardagsbehov.

Västerås Lundby församling, som utförligt kritiserar beredningens för- slag, anför som helhetsbedömning att förslaget inte kan accepteras. Beredningens grundtes om religionsfrihet synes vara diskutabel. De skillnader mellan trossamfunden som beredningen betonar, kan lösas genom partiella reformer. Den frihet som beredningen erbjuder svenska kyrkan synes församlingen vara oacceptabel. Kyrkan skall på en mångfald områden betjäna svenska folket men fråntas i framtiden egentliga möjligheter därtill genom att kyrkoavgiften inte får tas ut i samband med

skatteuppbörden. Församlingen ställer sig dessutom frågande inför överförandet av folkbokföringen och begravningsväsendet till borgerlig myndighet. Frågan angående begravningsväsendet har inte ens utretts och folkbokföringen blir både kostsammare och från servicesynpunkt sämre. Trossamfundens samarbetsråd synes inte vara en godtagbar lösning. Behandlingen av kyrkans dispositionsrätt till sin egendom synes innehålla ett dolt hot. Beskattningsrätten eller kyrkoavgiften bör enligt försam- lingens mening gå via uppbördsfunktionen i samhället. Avslutningsvis uttalar församlingen att den förordar ett bevarat samband med en aktiv reformvilja, som har folkets bästa i sikte. Här kan 1968 års kyrkomötes reformprogram utgöra en god grund.

Tingsås församling sammanfattar sitt yttrande i orden ”vi vill inte ha en fri kyrka, men vi vill ha en friare kyrka”. I fråga om religionsfrihets- principen anför församlingen bl. a. att beredningens tes om en aktivt positiv syn från samhällets sida till förekomsten av olika trossamfund förefaller innebära att statens inflytande blir negativt och att förslaget kan ses som ett led i en fortgående avkristning i vårt land. Beredningens uttalanden om invandrarnas situation kan enligt församlingen inte anses vara grundade på verkliga förhållanden. Tingsås församling har f. n. omkring 170 invandrare. Av dessa tillhör de flesta ortodox trosbekännel- se, därnäst kommer de av romersk-katolsk trosbekännelse samt några få av muhammedansk åskådning. Ingen påtryckning har veterligen utövats på någon. Tingsås kyrka har upplåtits för ortodox gudstjänst för dop, konfirmation och vigsel, och församlingshemmet har upplåtits för regelbundna romersk-katolska gudstjänster. Tingsås församling hjälper invandrarna att bevara och förverkliga den samfundstillhörighet de haft från hemlandet. Församlingen menar att religionsfriheten är väl tillgodo- sedd med nuvarande ordning.

Svenska kyrkan bör dock i religionsfrihetens intresse själv få fatta beslut i trosfrågor och beträffande kyrkliga böcker och likaså om kyrkliga helgdagar. Utnämningsrätten till kyrkliga tjänster bör överföras från statliga till kyrkliga myndigheter (t. ex. domkapitlen för stiften och en kyrklig centralstyrelse för hela riket och biskopsmötet). Undantag kan måhända göras för ärkebiskopen, som med den ställning han har för hela svenska kyrkan ev. bör kunna utnämnas av Kungl. Maj: t. I den mån som andra trossamfund menar sig vara orättvist behandlade i förhållande till svenska kyrkan och yrkar på likaberättigande bör detta tillgodoses genom partiella reformer, som tillerkänner dem ekonomiskt stöd. Meningen med reformarbetet bör vara att ge både kyrka och frikyrka bättre möjligheter att tjäna vårt folk med evangeliet och ge stöd åt ungdomen emot upplösning, våldstendenser och moraliskt förfall. Det förefaller försam- lingen som om beredningen syftar mot ett system, där svenska kyrkan skulle förändras till en frikyrka av amerikansk typ. I en sådan går mycket av det kyrkliga arbetet ut på att skaffa pengar. De metoder som används där är kanske effektiva men inte alltid sympatiska. Församlingen vill i stället få ett system liknande det som tillämpas i Västtyskland och Finland, där medlemsavgifter beslutas av kyrkans organ men upptas av statliga organ, som därvid tar upp ersättning med 2—3 % av det insamlade

beloppet. Var och en får betala i förhållande till sin skattekraft. Utträde och inträde i kyrkan sker genom anmälan. Detta system skulle kunna utvidgas att gälla även frikyrkor och olika invandrarkyrkor. Skulle ovanstående inte kunna antas, vill församlingen att det mesta i nuvarande system får äga fortsatt giltighet, varvid frikyrkor och invandrarkyrkor bereds större möjligheter till ekonomiskt stöd av det allmänna.

Lomma församling uttalar att genom religionsfrihetslagen råder full- ständig religionsfrihet i Sverige. Särskilt som därtill alla praktiska och ekonomiska förhållanden måste anses vara högst tillfredsställande ordna- de i enlighet härmed — och dessutom genom enkla reformer inom det nuvarande systemets ram ytterligare kan perfektioneras — synes det församlingen helt felaktigt att på grundval av sofistikerade resonemang destruktivt rasera en sedan 450 år tillbaka djupt folkligt förankrad och demokratiskt sällsynt väl fungerande ordning. Att tillmäta vaga miss- nöjesuttryck från en ytterligt liten minoritet sådan vikt att denna hittillsvarande ordning skulle spolieras strider fullständigt både mot elementära, demokratiska normer och mot religionsfrihetsprincipen därigenom att denna uttrycker såväl frihet till religionsutövning som frihet från religionstvång. En kyrka, som ingenting skall äga, blott disponera, som erbjuds ”generösa” bidrag, dock alltid med villkor som inskränker dess frihet, och som är hänvisad till frivilliga kyrkoavgifter och gåvor och som är baserad på betalande enskilda individer, kan aldrig bli en folkkyrka i någon egentlig mening. Församlingen anser det vara utomordentligt angeläget att svenska kyrkan får bibehålla sin offentlig- rättsliga ställning baserad på en församlingsstyrelselag i väsentligen oförändrad form. Det är dock lika angeläget att reformer genomförs som ger kyrkan — liksom alla andra trossamfund —— full suveränitet i fråga om sitt interna arbete. Likställigheten främst i ekonomiskt hänseende gentemot och mellan övriga trossamfund bör och kan lätt ordnas genom enkla reformer inom den nuvarande ordningens ram, exempelvis genom att den nuvarande kyrkofonden görs gemensam och tillförs medel från staten med ett väsentligt lägre belopp än som skulle bli fallet vid en total omläggning av det hittillsvarande, väl fungerande och på århundradens hävd vilande systemet, eller genom att en bestämd liten del av inflytande kyrkoskatt tillförs denna.

Också Göteborgs Vasa församling anser religionsfriheten vara fullgott tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslagstiftning. På det område där konfliktanledningar nu ligger inbäddade, nämligen föräldrars rätt att bestämma över sina barns i verklig mening objektiva religionsundervis- ning, ger beredningens förslag inga anvisningar till en lösning som garanterar föräldrar tillhörande svenska kyrkan möjligheter att ge sina barn befrielse från den statliga skolans religionsundervisning. Försam- lingen förklarar sig inte inse i vad mån de enskilda individerna i ett demokratiskt samhälle skulle ha en begränsad religionsfrihet därför att en särskild relation råder mellan staten och den grupp på 98 % av folket som nu tillhör svenska kyrkan. Genomförs beredningens förslag blir anslut- ningen till kyrkan betydligt mindre, vilket givetvis medför försämrad ekonomi för den ”fria” kyrkan. Risken föreligger dessutom att det inte

blir en utan flera nya kyrkor vid en sådan framtida reglering av förhållandet mellan kyrka och stat som beredningen föreslår. Försam- lingen framhåller vidare att den nuvarande församlingsstyrelselagen visat sig fungera utmärkt och har blivit ett verksamt instrument för ett demokratiskt medinflytande och ansvarstagande för den andliga vården inom alla den svenska kyrkans församlingar. Den reglerar f. n. kyrkans offentligrättsliga ställning på ett tillfredsställande sätt. Det vore skada om denna aktivitet från lekmännens sida skulle försvinna. Församlingen anser sig därför inte kunna biträda beredningens förslag utom vad gäller frihet för kyrkan att råda över sin bekännelse, sin liturgi, sin själavårdsverksam- het. Denna frihet bör kunna ges kyrkan utan att de nuvarande ramarna för hennes offentliga ställning brytes sönder.

Högsäters församling uttalar bl. a. att det nuvarande sambandet stat—kyrka får anses vara värdefullt för alla parter. Detta utesluter dock inte att man kan tänka sig delreformer. I fråga om religionsfrihetsprin— cipens betydelse anför församlingen att den inte känner igen det svenska samhället i beskrivningen som beredningen gör. Dess formuleringar synes församlingen vara uttryck för mycket små minoriteters uppfattning. Kritiken från minoriteter skall inte avfärdas. Men därav följer inte att kyrkans framtida relationer med staten utformas så, att de tillfredsställer en stridbar minoritet mot en mera hovsam majoritets önskan. Ytterligare exempel på enbart teoretiskt tänkande erbjuder förslaget om ekumeniskt samarbetsråd, där kristna, mosaiska och muslimska etc. trosbekännare ingår. Inte ens i stater, där de tre nämnda religionerna var för sig är talrikt företrädda, torde en sådan skapelse förekomma. Enligt vedertaget språkbruk torde ekumenik betyda samarbete och strävan till enhet mellan olika kristna kyrkor och samfund. Ordet kan knappast vara på sin plats i samband med förekomsten av olika världsreligioner. Församlingen framhåller vidare att beredningen reservationslöst synes godta, att det numera råder ett nära nog totalt statligt undervisningsmonopol i vårt land. Det synes helt ha undgått beredningen att ett växande antal kyrkliga och frikyrkliga hem är mycket oroade av utvecklingen i den obligatoriska skolan, inte minst i ämnet religionskunskap. Då befrielse från undervisningen i detta senare ämne inte kan medges enligt lag, har man tillgripit den enda lagligt möjliga utvägen. Man har inrättat särskilda kristna skolor med undervisning i alla skolans ämnen. Detta är ett rent praktiskt exempel på religionsfrihetsproblem. Församlingen finner, att man med visst fog kan hävda, att beredningen har tillämpat religionsfri- hetsbegreppet när det förefallit användbart men föredragit att bortse från detsamma då det blir obekvämt. När det gäller ekonomiska frågor anser församlingen att beredningen ensidigt har läst sig vid tanken att förändring av beskattningsrätt till medlemsavgift utesluter statlig medver- kan vid uppbörden. Beredningen har bort pröva också det motsatta alternativet, Vidgande av den statliga servicen att gälla andra samfund och eventuellt ytterligare organisationer. Den av beredningen eftersträvade jämlikheten mellan trossamfunden kan uppnås inte enbart genom att ta bort rättigheter för svenska kyrkan. Den kan också åstadkommas genom att dessa rättigheter erbjuds åt andra samfund.

Som sammanfattning av sitt omfattande yttrande uttalar Sundsvalls Gustav Adolfs församling bl. a. att beredningen inte tar hänsyn till svenska kyrkans speciella karaktär av folkkyrka, dess tradition, dess struktur och faktiska funktion. Församlingen finner dess förslag oaccep- tabelt. Förslagets genomförande skulle leda till obotlig skada inte endast för svenska kyrkan som samfund utan också för den enskilde medborga- ren och för det svenska samhället i dess helhet, som idémässigt skulle komma att förlora i kristet innehåll. En samlande lösning av stat—kyrka- frågan bör eftersträvas. Beredningens förslag öppnar inte möjligheter till en sådan. Däremot skulle en lösning efter de riktlinjer, som i 1958 års kyrka—statutredning betecknas som A-läget, dvs. bibehållet samband med reformer, kunna göra det på ett sätt, som skulle hälsas med tillfredsställelse av ett överväldigande flertal ivårt folk, som inte vill se vår nuvarande folkkyrka nedmonterad och raserad. I beredningens direktiv ingick att även detta alternativ skulle tas under övervägande, vilket inte skett. Församlingen anser det nödvändigt och ofrånkomligt med en kompletterande utredning enligt nämnda huvudprincip som alternativ till beredningens förslag. Bland de reformer som härvid bör komma i fråga ter sig en demokratisering av bl.a. domkapitel men framförallt kyrkomöte mest angeläget. Ett nytt och annorlunda samman- satt kyrkomöte kan på goda grunder antas ipositiv riktning påverka statsmaktens benägenhet att medverka till inrättandet av en central kyrkostyrelse. Den sålunda förordade utredningen bör också belysa frågan om ekonomiskt stöd åt övriga trossamfund och framlägga förslag i denna riktning. Beredningens förslag är inte endast för svenska kyrkan utan också för folk och samhälle så oförmånligt att ett bibehållande av nuvarande religionslagstiftning vore, alla betänkligheter till trots, att föredra, om statsmakterna av någon oförklarlig anledning inte vill tillmötesgå kravet på ytterligare utredning, syftande till annorlunda lösning än den av beredningen redovisade.

Nedertorneå församling anser att full religionsfrihet råder i vårt land. Var och en väljer fritt efter egen övertygelse. Enligt församlingens uppfattning blir religionsfriheten beskuren, om beredningens förslag genomförs. Folkkyrkans nuvarande utformning och arbetssätt garanterar anonymitet för dess medlemmar. Många s. k. sökare och andligen osäkra människor vågar vara med i vår nuvarande kyrka. Inga krav ställs på medlemskapet, vilket är ett oeftergivligt krav. Man kan befara att detta tillstånd inte kommer att få bestå vid skilsmässa. De olika grupperingarna i teologiskt avseende bland präster och lekfolk kan bli orsak till att stridigheter inom kyrkan kommer att blossa upp och till att vi får inte bara en kyrka utan många. Det är mycket tänkbart, att en bekännelse— falang kommer att uppträda och ställa kravet på bekännelse och engagemang av sina medlemmar. Om så skulle bli fallet, blir många människor i en sådan kyrkas upptagningsområde andligen hemlösa. Vidare kommer religionsfriheten i glesbygden att begränsas och bestäm- mas av den ekonomiska situationen. Trots det beramade utjämningsorga- net och dess verksamhet kommer det sannolikt att visa sig, att den gamla sockenkyrkan blir för dyr i drift. Man kan befara att glesbygdens folk blir

de första, som kommer att få se sin församlingsorganisation försvinna. Utvecklingen följer här givetvis den trend som rätt på andra samhällsom- råden i detta folkvandringens tidevarv. Vissa reformer inom det nuvaran- de sambandets ram bör emellertid genomföras. Man bör finna någon lösning på problemet folkkyrka — fria samfund på det ekonomiska planet och eftersträva likställighet. Folkkyrkan bör kunna ge god andlig service åt alla människor, inte minst för dem med kontakt- och gemenskapsbe- hov. Ekumenik som en förutsättning för en öppen kyrkas funktion är önskvärd. Där flera trossamfund arbetar inom samma församling, rekommenderas sambruk av lokaler och samplanering av aktiviteter trossamfunden emellan. Detta skulle ge glesbygdsförsamlingarna ökade arbetsmöjligheter med redan befintliga ekonomiska resurser. Lekmanna— verksamheten bör utökas. Religionsfrihet innebär också frihet från religion för dem som så önskar. Ett civilregister efter finskt mönster kunde inrättas, dit människor med ateistisk livsåskådning, och övriga som så önskar, kunde ansluta sig. Officiella förrättare av vigslar, jordfästningar m. ni. måste finnas för att betjäna dessa människor. Eftersom kyrkan även enligt beredningen skall vara en öppen folkkyrka, som alla oberoende av livsåskådning får tillhöra, bör den få en demokratisk uppbyggnad på både församlings-, stifts- och riksplanet. Församlingen ansluter sig till Larssons reservation beträffande församlingsstyrelselagen. Svenska kyrkan måste vara en öppen kyrka, där medlemmar med olika livssyn får rum, även likgiltiga och osäkra. Kyrkan måste ges en finansieringsform, som gör att hon kan leva upp till denna målsättning utan att ägna orimligt mycken tid och kraft åt insamling av medel för sin verksamhet. Församlingen befarar att medlemsantalet minskas vid en skilsmässa mellan stat och kyrka. Avgiften för dem som står kvar i kyrkan måste då höjas och detta förhållande leder så småningom till en uttunning av medlemskadern. En ond cirkel uppkommer med oupphör— ligen höjda avgifter och minskat medlemsantal. Till sist kvarstår en sluten bekännelsekyrka, som inte längre får disponera den kyrkliga egendomen. Statlig medverkan krävs därför vid debitering och uppbörd av medlems- avgift. Som helhetsbedömning uttalar församlingen att om de av beredningen presenterade reformförslagen accepteras, sker en nedmonte- ring av folkkyrkan. Denna måste beredas arbetsmöjligheter, hur frågan om sambandet stat—kyrka än löses. Glesbygdema har redan utarmats både ekonomiskt och befolkningsmässigt. Skulle beredningens förslag genomföras, sker också en utarmning på det andliga området. Gammelgarns och östergarns församlingar anför i identiska yttranden bl. a. att det är uppenbart, att beredningen genom att binda frågan om de framtida relationerna mellan samhälle och trossamfund vid ett av densamma utvalt basbegrepp, religionsfriheten, försvårar en förutsätt- ningslös överläggning. Till sin egen tolkning av religionsfriheten har beredningen fogat ett slags jämlikhetstänkande avseende samfunden vid sidan om svenska kyrkan. Församlingarna finner det nödvändigt att utgå från en annan princip för sin syn på de framtida relationerna samhälle— trossamfund, nämligen samhörighet. Samhörighet uttrycker med en positiv term den faktiska relationen i nuläget. Samhörighet talar

samtidigt om ett beroendeförhållande, som bör hållas levande och friskt genom att reglerna ges en sådan utformning, som gör dem användbara. Samhörighet säger, att man är medveten om gemensam historia, där samfundet, svenska kyrkan, lagt grunden för rättssamhället och därmed givit det dess bärkraft. Den faktiska relationen mellan samhället och trossamfundet svenska kyrkan såväl som det inbördes beroendet dem emellan måste därför vara den grund, utifrån vilken en svenska kyrkans lokalförsamling ger sitt svar på beredningens förslag. Den vill vara med och ge i fortsättningen men anser sig också ha rätt att begära något i utbyte. Det är församlingarnas bestämda övertygelse, att båda parter är bäst betjänta av att relationens nuvarande utformning i huvudsak består. Målet för en svenska kyrkans lokalförsamling är — och så synes även beredningen ha menat — att inom sitt territoriellt avgränsade område söka förverkliga uppgiften som kristen församling av folkkyrkans ordning. För att förverkliga målet måste rimligen den relation förordas, som erbjuder de bästa möjligheterna. Församlingarnas bestämda mening är att dessa möjligheter föreligger inom den nu befintliga relationen samhälle—trossamfund, dvs. samhörighetens utvecklingsbara relation. Beredningens åsikt att samhället bör ge ökat stöd åt samfunden vilar enligt församlingarnas mening helt på en av beredningen gjord värdering och utgör därmed ingen som helst garanti för framtiden. Den omfattande verksamhet svenska kyrkan nu bedriver kan knappast planläggas med ett så bräckligt ekonomiskt framtidsperspektiv som underlag. Församlingar- na finner inte att svenska kyrkans beskattningsrätt, iden mån den riktar sig till dess egna medlemmar, träder religionsfrihetens, än mindre demokratins principer för nära. Församlingarna anser följaktligen att svenska kyrkan bör få behålla offentligrättslig status. Med denna beskattningsrätt sammanhänger skatteutjämningsfrågan. För glesbygds- församlingen med dess ringa egna skatteunderlag har skatteutjämnings- bidragen under de år de utgått, varit av den största betydelse. Sättet för deras framräkning har skapat den högre grad av jämställdhet mellan tätort och glesbygd, som borde vara självklar i varje samhälle. De har gjort det möjligt också för församlingar med lågt invånarantal att väl fullgöra det, som åvilar alla församlingar, att hålla sin kyrka i stånd. Denna utjämning mellan församlingar med olika skattekraft måste fortsätta. Principen om samhörighet mellan samhälle och samfund stöder uppfattningen, att nuvarande relation ger bästa förutsättning för den nödvändiga ekonomiska planering varje församling måste göra. Försam- lingarna finner vidare, att det inte bör bereda samhället någon svårighet av oöverstiglig natur att tillse, att övriga samfund tillgodoses ekonomiskt på sätt de kan acceptera, samt i sådan utsträckning, att deras arbetsmöj- ligheter kan bedömas likvärdiga dem som råder för svenska kyrkan. De generella stödformer, som förekommer redan nu och som beredningen föreslår utökade, vilar enligt församlingarnas mening likaledes på enbart för dagen gällande värderingar. De kan knappast utgöra någon faktor av större säkerhetsgrad vid en seriös bedömning av hur den framtida ekonomiska planeringen för svenska kyrkan skall ske.

Sollentuna församling sammanfattar sitt yttrande i följande fem

punkter. Svenska kyrkans funktion som öppen folkkyrka, verksam i hela landet, äventyras genom beredningens förslag. Religionsfriheten för den enskilde är garanterad enligt nuvarande system, men kan befaras minska om beredningens förslag förverkligas. Församlingsstyrelselagen och be- skattningsrätten bör bibehållas såsom hörnstenar för den öppna folkkyr- kans verksamhet. Nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället måste bibehållas men inre reformarbete fortsättas och intensi- fieras. De fria samfunden bör erbjudas ett väsentligt förbättrat statligt stöd. Församlingen motiverar sin uppfattning på väsentligen följande sätt.

Svenska kyrkan har av samhället uppdraget att svara för att kyrklig verksamhet kan bjudas den intresserade kontinuerligt och överallt i landet. Tillsammans bildar svenska kyrkan och de fria samfunden en på det kristna evangeliet grundad organisation med ett starkt differentierat utbud, anpassat till olika människors andliga behov och intressen.

Denna kombination med öppen folkkyrka, som svenska kyrkan är, och medlems- och bekännarkyrkor, som de fria samfunden utgör, innebär ett omistligt värde. Beredningens förslag ändrar totalt denna bild. Om det förverkligas kommer i vårt land inte längre att finnas en öppen folkkyrka med de möjligheter, som svenska kyrkan erbjuder, utan endast en rad större och mindre fria samfund.

Ett av skälen till beredningens huvudförslag uppges vara att full religionsfrihet inte råder i landet. Beredningen hävdar att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund.

Beredningen tillämpar därmed den märkliga utgångspunkten att se religionsfriheten ur samfundens synvinkel. Långt väsentligare är att betrakta religionsfrihetsfrågan ur den enskilde individens synvinkel. Kyrkofullmäktige konstaterar att sett utifrån den enskildes synpunkt har vi en så god religionsfrihet i vårt land som rimligen begäres. Religionsfri- het måste nämligen definieras som frihet såväl till som från religion. Det nuvarande systemet ger klara garantier i bägge dessa avseenden. Svenska kyrkan kan tack vare sin offentligrättsliga ställning, med församlings- styrelselagen och beskattningsrätten som hörnstenar för verksamheten, stå till tjänst för den enskilde kontinuerligt och överallt i landet. Den som vill stå helt fri från all religiös utövning kan genom en enkel åtgärd ställa sig utanför svenska kyrkan, och någon påtryckning för att hindra detta förekommer ej.

Om beredningens förslag förverkligas torde svenska kyrkan förvandlas från öppen folkkyrka, tillgänglig för alla utan några begränsningar och några krav på den enskilde till en medlems- och bekännarkyrka. Den majoritet av svenska folket, som önskar ha tillgång till kyrklig verksamhet men inte är beredd att ta steget in i en privaträttslig föreningskyrka av bekännelsekaraktär, kommer sannolikt att känna sig utestängd och blir därmed andligen hemlös. Därtill kommer att den nuvarande territoriella utbredningen inte torde kunna garanteras eftersom de ekonomiska förutsättningarna blir kraftigt försämrade. Möjligheterna till kristen verksamhet i glesbygderna minskar avsevärt, och därmed blir många människors frihet till religion beskuren.

Oavsett om nuvarande system kommer att bestå eller beredningens förslag förverkligas är det dock angeläget att ge invandrare och andra minoriteter förbättrade möjligheter till religionsutövning. Detta är dock

en sak som inte på något sätt behöver sammankopplas med frågan om sambandet mellan samhället och svenska kyrkan.

Som ovan påpekats har svenska samhället gett svenska kyrkan uppdraget att garantera kyrklig verksamhet kontinuerligt och överallt i landet och att stå till den enskildes tjänst vid olika under livet uppkommande situationer. Detta sammanfaller med en i vårt land allmänt accepterad princip, nämligen att samhället stöder alla viktigare gemensamma medborgerliga aktiviteter, så att alla medborgare, oavsett bostadsort och ekonomiska förutsättningar, i görligaste mån får tillgång till dessa aktiviteter. Därvid sker en utjämning främst via skattsedeln som innebär att även mindre bemedlade ges möjlighet att ta del därav. Det torde föreligga en alldeles speciell anledning för samhället att garantera kyrklig verksamhet eftersom inte mindre än 98 % av svenska folket ännu tjugo år efter religionsfrihetslagens tillkomst är medlemmar av svenska kyrkan och därmed villiga att betala kyrkoskatt.

Enligt beredningens förslag minskas radikalt samhällets ansvar för den religiösa verksamheten. Efter hand kommer därmed mycket stora svårigheter att uppstå när det gäller att driva denna verksamhet.

Beredningen synes utgå ifrån att ca 75 % av medborgarna kommer att ingå som medlemmar i dess modell till framtida svensk kyrka. Dessa beräkningar är dock inte på något sätt tillfredsställande underbyggda, varför det är oriktigt att bygga ett förslag på så lösa antaganden. Anslutningen kan befaras bli avsevärt mindre, och därmed minskas kraftigt möjligheterna att för framtiden säkra en öppen folkkyrka med goda arbetsmöjligheter och fast förankring i hela landet. Anslutningen till den av beredningen föreslagna kyrkan kan väntas påverkas negativt av minst följande tre skäl:

]) Den psykologiska motviljan att registreras som medlem iett utpräglat trossamfund. 2) Avskräckande höga medlemsavgifter. 3) De medlemmar i de fria samfunden, som nu kvarstår i svenska kyrkan, torde sakna anledning att bli kvar i den nya frikyrkan och betala höga medlemsavgifter åt två håll.

Mycket talar nämligen för att medlemsavgifterna blir orimligt höga. En beräkning gjord inom Sollentuna församling pekar hån mot avgifter på över 3 000 kr. per medlem om ungefär nuvarande verksamhet skall upprätthållas, varvid man såsom medlemskår i den nya svenska kyrkan räknat endast med så stor grupp som idag är aktiv inom svenska kyrkan. Därutöver har dessa medlemmar att via sina skattsedlar bidra till begravningsväsende och folkbokföring, kostnader som nu bestrids av kyrkoskatten.

Omsorgen om möjligheterna att kunna föra ut det kristna budskapet även till de religiöst indifferenta, till de väldiga skarorna medmänniskor med behov av bättre förankring i tillvaron, till de många sökande och tvivlande, till den stora majoriteten med anonym men ej klart fixerbar kristen inställning föranleder kyrkofullmäktige att bestämt avråda från den kraftiga försvagning av arbetsmöjligheterna som beredningens förslag innebär. Vi känner oss alltjämt bundna av missionsbefallningen "gå ut och gör alla folk till mina lärjungar . . ." och kan därför inte acceptera att möjligheterna till förverkligande av denna så radikalt skulle försämras.

Huvudfrågorna är församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten. Med dessa två instrument kan svenska kyrkan arbeta vidare som öppen folkkyrka, utan dem blir framtiden mycket oviss. Kyrkofullmäktige avstyrker därför bestämt ett upphävande av församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten.

Därmed är dock ingalunda sagt att alla problem är lösta med ett status quo i fråga om sambandet mellan samhälle och kyrka. Det inre reformarbetet måste fortsätta med bl. a. statsmakternas medverkan så att svenska kyrkans organisation och verksamhetsformer — inom oförändrad yttre ram — ännu bättre motsvarar den moderna tidens krav. Inte minst måste kyrkan ges större rätt att bestämma över sina egna inre angelägenheter, vilket bör vara möjligt även med bevarat system. Ett fortsatt demokratiseringsarbete med uppbyggnad av representativa organ på stifts- och riksnivå är en annan angelägen reform inom ett i sina huvuddrag oförändrat kyrkosystem. Vidare är det angeläget att de fria samfunden erbjuds ett starkt förbättrat samhällsstöd, vilket är klart motiverat av den betydelsefulla såväl religiösa som sociala insats de utför. Även detta bör självklart vara möjligt vid bevarandet av nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället. Det är endast på den goda viljan hos statsmakterna som detta beror.

Till de frikyrkoförsamlingar som önskarattsvenskakyrkan i princip skall få fortsätta att verka i nuvarande former hör Laxå filadelfiaförsamling. Församlingen anför.

Hela vårt folks bästa är vår målsättning, när vi skall ta ställning i denna stora och viktiga fråga. Vi vill alltså inte låta oss påverkas av några modeideologier och inte heller speciellt måna om frikyrkoprincipen.

Det konstateras, att utredningen har en mycket positiv inställning till den tro och övertygelse, som ger oss mening med livet. När utredarna uttrycker som sin uppfattning, att tolerans och generositet skall prägla statens inställning till trossamfunden, drar vi inte deras bästa avsikter i tvivelsmål.

Vi måste dock uttrycka våra farhågor om att inte alla har den grundinställningen. Vi är benägna att tro, att det finns åtskilliga, som menar, att det vore lyckligast, om för kristendomen främmande värderingar och principer fick bli ledande. De ser en förändring av Svenska kyrkans ställning som en framgång för sina syften. Utredarna är inte heller främmande för opinionsförskjutningar (s. 45). Sådana sker inte bara automatiskt utan mycket som ett resultat av en målmedveten verksamhet.

Under de förutsättningarna ser vi kyrka—statfrågan som en kamp om vår demokratis grundläggande etiska värderingar. Resultatet kan bli en uppriven värdegemenskap för Sveriges folk (s. 48). Staten stiftar redan nu lagar och handlar på ett sådant sätt, att vi upplever det som djupt kränkande. Vi instämmer i konstitutionsutskottets yttrande 1956 och "kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden” (s. 26).

2.4.2. Förord för Larssons reservation

Länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund samt två kommuner ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder det reservationsvis framförda förslaget om fortsatt utdebiteringsrätt. Länsstyrelsen framhål- ler särskilt de svårigheter som det med säkerhet kommer att vålla länets glesbygdsförsamlingar att förmedla kyrklig service om finansieringsgrun-

den för verksamheten i princip knytes till frivilliga avgifter. Vidare understryker länsstyrelsen att åtgärder syftande till förändringar i samhällslivet av det vittgående slag som här är i fråga bör vara förankrade i en utbredd folkmening. Avgörandet i en fråga som denna bör inte träffas enbart på grundval av den inställning till förmån för den ena eller den andra lösningen som befolkningens flertal förutsätts inta. Även grupper som representerar ett mindre tal, t. ex. glesbygdsbefolkningen, bör vara tillförsäkrade rätten att beslutet inte går emot deras samlade mening och intresse. Det vore djupt olyckligt om en reform, som för många upplevs som vittgående, skulle bli genomförd utan resonans hos samtliga befolkningsgrupper. Den vidsyn och generositet som enligt direktiven för beredningen bör prägla dess arbete bör också känneteckna genomförandet. Beredningens förslag har många förtjänster på det praktiska organisatoriska planet men kan i andra avseenden möta gensagor från många som upplever frågorna på ett personligt sätt. Länsstyrelsen menar att en sådan inställning måste mötas med allvar och respekt och att det är bättre att frågan om ändrad relation kyrka—stat blir ställd på framtiden än att den genomförs i oenighet om vad som av många uppfattas som avgörande livsåskådningsfrågor.

Centerns ungdomsförbund, som säger sig mena att det finns stora möjligheter att öka intresset för kyrkopolitiska frågor om medborgar- intresset garanteras av en församlingsstyrelselag också i fortsättningen, delar från principiell synpunkt beredningens uppfattning att staten inte bör stå närmare ett samfund än något annat, varför nuvarande samband principiellt bör avvisas. Vid en totalbedömning av konsekvenserna om sambandet mellan stat och kyrka upplöses värderar förbundet dock den tillgång folkkyrkan med dess medborgarinflytande utgör mycket högt. Därför finner förbundet idag att övervägande skäl talar för att nuvarande samband mellan kyrka och stat inte skall upplösas. I stället måste samhällets intresse och insatser inriktas på att bevara folkkyrkan och skapa ett förhållande där alla samfund med en öppen demokratisk verksamhet kan ges samma ekonomiska stöd från samhället. På sikt kan ett alternativ vara att alla sådana samfund inryms ien allmän folkkyrka, en tanke som enligt förbundet också ansluter sig till den ekumeniska grundtanken.

Av de två kommuner som återfinns i denna grupp anser Lövångers kommun bl.a. att svenska kyrkan och övriga trossamfund fortfarande har en väsentlig betydelse för samhället, att frihet från och rätt till religion är en grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle men att denna princip inte bör anses innebära fullständig neutralitet från samhällets sida gentemot visst trossamfund, att beredningen synes ha överskattat det antal medlemmar som på sikt kommer att kvarstå i svenska kyrkan, varför betydande avgiftsbortfall och därmed mindre ekonomiska resurser erhålls för den framtida verksamheten samt att, om svenska kyrkan i fortsättningen skall fungera som folkkyrka, församlings- styrelselagen samt kyrkans rätt att uppbära skatt bör bibehållas. Kommunen ser det som en brist att beredningen inte gjort något försök till en samlad bedömning av den betydelse, som svenska kyrkan har och

har haft för vårt samhälle. Inom kommunen uppfattas de kristna värderingarna som normgivande i många avseenden och de värden vilka kristen verksamhet skapat och skapar utgör en stor tillgång som också måste tas till vara i framtiden. Med hänsyn härtill kan det också föreligga tveksamhet inför att församlingen inte skall ha någon framtida särställ- ning som trossamfund, detta särskilt gentemot icke-kristna trossamfund. Kommunen anser dock att beredningens ställningstagande om frihet från och frihet till religiös verksamhet är väl underbyggda. Ett ökat stöd bör utgå till olika minoritetstrossamfund. Trossamfundens allmänna verksam- het, exempelvis ungdomsverksamhet, har inom Lövånger fyllt en stor uppgift och därmed har behovet av ungdomsverksamhet från den borgerliga kommunens sida minskat. Trots att detta kan ha inneburit minskade valmöjligheter för vissa grupper och ökade för andra grupper, har samfundens ungdomsverksamhet en stor samhällelig betydelse. Genom sin inriktning kan verksamheten från de kristna samfundens sida också byggas upp efter andra riktlinjer än kommunala. Trossamfunden har ofta en god möjlighet till direktkontakter med skilda individer och kan därför ge en individuellt anpassad hjälp.

2.4.3. Förord för fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan, men i andra former än de nuvarande

De 101 remissinstanser som förordar fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan men i andra former än f. n. utgörs till största delen (82 instanser, varav 60 församlingar) av organ med anknytning till svenska kyrkan. Bland dessa märks remissinstanser på central nivå såsom ärkebiskopen, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete, SAKI, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Samtliga 101 remiss- instanser inom nu förevarande kategori önskar utökad statlig uppbörds- hjälp eller fortsatt beskattningsrätt. De förslag instanserna presenterari fråga om formen för den offentligrättsliga regleringen kan väsentligen indelas i tre grupper. Ett antal kyrkliga företrädare med ärkebiskopen i spetsen önskar att en särskild lag stiftas med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, innefattande regler för hela den kyrkliga organisa- tionen, alltså såväl församlings- som stifts- och riksplan. Andra kyrkliga instanser, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, menar att regleringen av svenska kyrkan bör utgå från den nuvarande församlingsstyrelselagen, vilken alltså bör fortfara att gälla men komplet- teras med särskilda bestämmelser rörande organisation m. m. på stifts- och riksplan. En tredje grupp instanser, i vilken ingår både kyrkliga och andra remissorgan, för fram mer opreciserade önskemål om s.k. ramlagstiftning.

Till dem som föreslår att en särskild lag stiftas med grund- läggande regler om den kyrkliga organisationen på församlings-,stifts-och riksplan—varvid väsentliga delar av nuvarande församlingsstyrelselag avses ingå i den nya lagen som

en särskild avdelning — hör utom ärkebiskopen även domkapitlen och stiftsnämnderna i Skara, Västerås och Lund samt domkapitlet iKarlstad. Ärkebiskopen hänvisar inledningsvis till den av biskopsmötets arbets- ] grupp utgivna skriften Svenska kyrkan och samhället] . Han påpekar att l vid en diskussion inom biskopsmötet enighet i princip visat sig föreligga om det alternativa förslag till ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten som anges i skriften. Framför allt gäller detta frågan om önskvärdheten och nödvändigheten av en på något sätt i lag reglerad ställning för svenska kyrkan, statens medverkan vid uppbörd av kyrkoav- gifter och ökad frihet och självständighet för kyrkan i inte angelägen- heter. Han framhåller vidare att hans remissvar i väsentliga delar bygger på arbetsgruppens skrift men att på vissa punkter dock har gjorts avvikande bedömningar och överväganden. Enligt hans mening är huvudinvändningen mot beredningens förslag att det tar alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiska uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är visserligen enligt religionsfrihetslagen att betrakta som ett trossamfund, men den ärinte ett samfund i bemärkelsen sammanslutning av likasinnade. Dess särmärke är i stället, att den bygger på en religiös

' Arbetsgruppen, som bestod av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Silén, har sammanfattat sin ståndpunkt på följande sätt.

inledningsvis har vi liksom beredningen framhållit, att trossamfunden bör tillförsäkras en likvärdig behandling. Samhällets stöd bör kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden. Mot beredningen har vi främst den invändningen, att den tagit alltför ringa hänsyn till Svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart.

[ framställningen om beredningens kapitel 2 har vi understrukit, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, och att den religiösa motiveringen innesluter även de socialetiska och kulturella frågorna. Vi har också funnit anledning påtala, att beredningen på en avgörande punkt förändrat innebörden i 1951 års religionsfrihetslag, nämligen i fråga om användningen av beteckningen ”trossamfund" på Svenska kyrkan. Vår kyrka och dess församlingar låter sig inte på ett adekvat sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer.

[ bl. a. kapitel 3 har vi funnit, att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att beredningen föreslår en säväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform.

Full religionsfrihet skall råda. Vad som ännu brister i det avseendet kan enligt vår mening rättas till utan så genomgripande förändringar för Svenska kyrkans del, som beredningen föreslår. Redan av sakkunnigutredningen (SOU 1964: 13, s. 466 ff. och SOU 1968: 11, s. 85 f.) framgår, att ett fortsatt samband med staten inte behöver strida mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Om inskränk- ningar föreligger kan dessa undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka-stat, eller också kvarstår inskränkningarna till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka—stat, således även efter en skilsmässa. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas i övrigt av att beredningen inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten.

Med anledning av de förutsättningar beredningen uppställer i kapitel 4 för att kyrkan skall få ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter, har vi erinrat om att bl. a. den finska folkkyrkan äger ifrågavarande inre självständighet, samtidigt som den handhar borgerliga arbetsuppgifter. Beträffande folkbokföringen visar det av oss anförda yttrandet från riksskatteverket, att beredningen i det ärendet har övervärderat argumentet om religionsfriheten. Serviceskäl och ekonomiska faktorer bör här tillmätas en inte alltför ringa betydelse. Angående den komplicerade och känsliga frågan om begravningsväsendet anser vi, att såsom i direktiven anges en närmare utredning måste föregå ett principbeslut. (forts.)

bekännelse och är ett uttryck för ett öppet nådeserbjudande. Detta hari och för sig inte med kyrkans förbindelse med staten att göra. Svenska kyrkan kommer oberoende av sitt förhållande till staten att bevara sin principiella folkkyrkosyn. Men den svenska kyrkans historiskt givna egenart och dess nuvarande plats och betydelse inom vårt folk, manifesterade i praktiskt taget full identitet mellan kyrka och folk, medför att den teologiska innebörden i kyrkans syn på sig själv väl kan förenas med en i lag reglerad förbindelse mellan kyrkan och det offentliga samhället. Men förbindelsen med staten är alltså inte konstitutiv för denna kyrkouppfattning, den måste hävdas också under helt ändrade yttre förhållanden. Svenska kyrkan kan aldrig, om den vill vara trogen mot sin historia och sin egenart, uppfatta sig själv i föreningsrättsliga kategorier. Detta innebär oundvikligen att svenska kyrkan i dagens läge, under nuvarande förhållanden, måste sägas ha en viss särställning. Beredningens tanke att andra trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling biträder ärkebiskopen däremot livligt. Samhällets insatser till stöd för religiös verksamhet bör emellertid kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden.

För den inte församlingsbundna verksamheten inom landet ser vi gärna, att ekumeniska regionala råd tillskapas, och att de tillsätts på ett sådant sätt, att de avspeglar den religiösa situationen i respektive region. Beträffande sjömansvården hävdar vi, att Svenska kyrkan bör fortsätta att gemensamt med de nordiska systerkyrkorna driva denna verksamhet, som till 85 % bekostas av insamlade medel. Detsamma hävdar vi om vår kyrkas utlandsförsamlingar, vilka beredningen överraskande behandlar under rubriken ”ej församlingsbunden verksamhet m. m.".

I kapitel 5 är det anmärkningsvärt, att beredningen ägnar endast 2 sidor åt frågan om individens ekonomiska ansvar, medan det kompletterande samhällsstödet får ta 27 sidor ianspråk. Kyrkans ekonomi är dock till klart övervägande del uppbyggd på bidrag från de individer, som tillhör henne. Därtill kommer, att vad som säges om viss kostnadsminskning för kyrkan i fråga om folkbokföring och begravningsväsen har föga relevans, eftersom kostnaderna ändå kommer att belasta de enskilda kyrkomedlemmama.

Angeläget är att höja anslaget till de andra trossamfunden. Men lämpligheten av att låta ett "trossamfundens samarbetsråd” fördela samhällsstödet mellan Svenska kyrkan och övriga samfund mäste ifrågasättas, i synnerhet som beredningen diskvalificerar de naturligaste fördelningsgrunderna.

] stället för att bygga upp ett nytt centralregister kan befolkningsregistret inom länsregistreringen nyttjas. Att bygga på länsstyrelsernas dataservice visar sig bli mera ändamålsenligt och rationellt. Kyrkoavgift debiteras dem, som tillhör Svenska kyrkan, med viss procentsats på den kommunalt beskattningsbara inkomsten och erlägges preliminärt i samband med prelirninärskatteinbetalningen. Församlingari andra trossamfund, som önskar få kyrkoavgift debiterad på skattsedeln, underrättar länsstyrelsen om sina medlemmar för registrering, varefter debitering sker på samma sätt som nu sker för icke territoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Samfund, som av principiella skäl inte vill ta emot stöd på medlemsbasis, bör få statsbidrag motsvarande de medel, som utdebiteras i Svenska kyrkans församlingar.

Beredningens förslag i kapitel 6, enligt vilket Svenska kyrkan blir att betrakta som en förening av föreningar, är en konstruktion, som undanskymmer det faktum, att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter likväl inte samverkan med staten.

Beredningens strävan att teckna bilden av en från samhällets inflytande frigjord kyrka kan inte fördölja, att även enligt dess förslag ett statligt inflytande med olika styrmedel kommer att göra sig gällande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge.

(forts. )

Efter en omfattande genomgång av beredningens tolkning av begreppet trossamfund och dess diskussion av religionsfrihetsproblematiken (se 2.6 resp. kapitel 3), kritiserar ärkebiskopen det förhållandet att beredningen inte har låtit närmare undersöka religionens roll som samhällsfaktor. En av 1958 års utredning begärd vetenskaplig undersökning av religionen som samhällsfaktor kom aldrig till stånd, vilket han beklagar. Detta har säkerligen bidragit till beredningens uppfattning av religionsfriheten. Hänsyn tas inte till kyrkans historia eller dess ”socio—religiösa” funktion. Religionsfrihetsfrågorna behöver självfallet ges nya tolkningar i ett samhälle, som ständigt förändras. Men detta får inte innebära, att man bortser från religionens och kyrkans roll för samhälle och folk. Svenska kyrkan liksom övriga kyrkor i vårt land är bärare av andliga realiteter, som en stor del av vårt svenska folk upplever som omistliga. För enskilda individer har kyrka och samhälle under århundraden varit viktiga grundkomponenter. Åtskilliga värderingar har varit gemensamma. Kyrka och samhälle har visserligen skilda uppgifter, men religionen har haft en betydande funktion för människans integrering med samhället.

Som bakgrund till diskussionen om den framtida utformningen av den offentligrättsliga regleringen av svenska kyrkan anför ärkebiskopen att

På alla de punkter där beredningens förslag innebär att problem lämnas olösta, synes statens möjligheter att styra utvecklingen vara väl tillgodosedda. Kyrkans möjligheter att överblicka konsekvenserna av olika ställningstaganden blir däremot begränsade. Ur dessa synpunkter skulle en lagstiftning — även utan kyrklig medverkan — med klara besked vara att föredraga för kyrkans del. Sådan lagstiftning bör i huvudsak omfatta vissa grundläggande bestämmelser. Beredningens behandling av frågan om den kyrkliga egendomen visar klart behovet av en grundläggande lagstiftning. Här föreligger så stora juridiska och ekonomiska oklarheter, att beredningens förslag inte kan läggas till grund för något princip beslut.

I kapitel 7 visar det sig, att också personalfrågorna rymmer en komplicerad problematik. Pensions— och lönegarantin är oklart utformad. Även beträffande personalfrågorna år vi nödsakade att konstatera, att ytterligare utredningar är erforderliga.

[ vår framställning om kapitel 8 har vi funnit anledning hävda, att beredningen knappast har tagit tillräcklig hänsyn till opinionen inom Svenska kyrkan. Samtidigt har vi deklarerat som vår uppfattning, att en folkomröstning inuvarande läge inte är motiverad.

Även om vi awisar flera punkter i beredningens förslag och menar, att det knappast kan läggas till grund för ett principbeslut, hävdar även vi, att reformer utan tvekan behövs på flera områden. Detta är inom kyrkan en starkt utbredd mening och måste med all kraft framhållas. En viss grund för det framtida reformprogrammet är lagd av de senaste kyrkomötena. Men också dessa reformför- slag behöver bearbetas ytterligare med hänsyn till allt material, som tillkommit efter år 1968. Reformarbetet inom kyrkan måste ställas i relation till den socio-religiösa och allmänna utvecklingen i dagens demokratiska samhälle.

Den fundamentala utgångspunkten, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, har organisatoriska och ekonomiska konsekvenser. För att fylla sitt uppdrag — något som också beredningen bejakar — måste Svenska kyrkan vara öppen för alla samt ha en organisation som täcker hela landet och ha tillräckliga ekonomiska resurser. Rätt till insyn och möjligheter att påverka beslutsprocessen bör finnas i vanlig demokratisk ordning. Vi anser, att våra synpunkter tillgodoser dessa krav och gör det möjligt för Svenska kyrkan att också i framtiden — i samarbete med andra samfund # föra fram det kristna budskapet. Vårt riktmärke har varit vad som bäst gagnar hela den kristna verksamheten i vårt land och därmed också vårt samhälle.

församlingsstyrelselagen allmänt vitsordats ha fungerat väl för lokalpla- net. Grundläggande bestämmelser om församlingarnas verksamhet måste emellertid, för att ge ett funktionsdugligt helhetsresultat, kompletteras med bestämmelser om verksamheten på stifts- och riksplanet. Vad som erfordras är dels grundläggande bestämmelser om organisation och verksamhet på dessa plan, dels och kanske framför allt regler om kompetensfördelningen. Avvägningen mellan församlingarnas själv- bestämmanderätt och de solidaritetskrav svenska kyrkan som helhet och enhet måste ha möjlighet att ställa måste kunna göras i så fasta former, att resultaten accepteras av alla som deltar i verksamheten. Mot bakgrund av att församlingarnas beskattningsrätt upphör synes den lämpligaste lösningen vara en lag med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, omfattande såväl församlings- som stifts- och riksplanen. Ärkebiskopen anser att en sådan lag skulle ge samma väsentliga effekt åt hela kyrkan som den nuvarande församlingsstyrelselagen ger åt lokalpla- net. Den skulle ge samhället det erforderliga måttet av insyn och medinflytande, samtidigt som den garanterar svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten samt att själv genom i demokratisk ordning valda organ besluta om och vårda sina inre angelägenheter. Ärkebiskopen föreslår att den tänkta lagen disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som lagts fram av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället. Ärkebiskopens förslag till disposition jämte kommentarer har följande lydelse.

Lag med grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkan I. Om kyrkotillhörighet (medlemskap).

Grunderna för inträde i kyrkan torde inte kunna undvaras i en lag av denna typ. Rätten till fritt utträde anges i 45 religionsfrihetslagen och gäller alla samfund. Den regeln kan eventuellt behöva kompletteras med bestämmelser om ”uppsägningstid” (bl. a. med hänsyn till betalningsskyl- digheten för kyrkoavgift). Liksom nu torde kyrkotillhörigheten vara förutsättning för rösträtt och valbarhet inom kyrkan.

II. Om församlingsstyrelse.

Den naturliga utgångspunkten för detta avsnitt är den nuvarande lagen om församlingsstyrelse. Åtskilliga detaljbestämmelser i denna kan dock överföras till inomkyrkliga stadgar. I följande avseenden synes bestäm— melser erforderliga även i en till grundläggande frågor begränsad lagstiftning:

1) Församlingens rätt att själv vårda sina angelägenheter och angivande av dessa (jfr 2 5 lagen om församlingsstyrelse). 2) Beslutanderättens utövande genom fullmäktige (och, om denna möjlighet skall kvarstå, kyrkostämma). Förvaltning genom kyrkoråd och andra nämnder (jfr 4 5). 3) Medelsförvaltning och revision (jfr 75—80 55).

4) Besvärsrätt mot beslut av församlingens organ. Regler om kyrkotill- hörighet, rösträtt och valbarhet hänförs till avsnitt 1, regler om kyrkoavgiftens bestämmande till avsnitt V. Närmare regler om handlägg- ningen hos kyrkofullmäktige, kyrkoråd och övriga nämnder kan ges i inomkyrklig stadga.

III. Om stiftsstyrelse.

Utgångspunkten är här nuvarande regler om domkapitel och stiftsnämnd. De regler om förvaltning av kyrklig jord som anses erforderliga att ge i lag kan också passas in i detta avsnitt. Vidare kan övervägas grundläggande regler om beslutande organ motsvarande församlings fullmäktige (stifts— ting) samt om dessa organs befogenheter.

IV. Svenska kyrkans centrala organ.

Regler om kyrkomötet och central kyrkostyrelse samt dessa organs befogenheter, i vilka bör ingå planering och beslut beträffande sådana för kyrkan i dess helhet väsentliga frågor som antalet prästtjänster och församlings- och pastoratsreglering.

V. Om kyrkoavgift.

Församlingarnas uttaxeringsrätt — begränsad till dem som tillhör kyrkan — kompletteras med en uttaxeringsrätt för kyrkomötet, bl.a. för att möjliggöra en avgiftsutjämning mellan rika och fattiga församlingar. Även uttaxering på stiftsplanet är nödvändig.

Anm. ]. Befogenheterna att tillsätta kyrkliga tjänster kan regleras i lagen helt eller delvis under de ovan angivna rubrikerna. Om utnämningen av biskopar alltjämt skall kvarligga hos regeringen, bör detta givetvis framgå av lagen, och en motsvarighet till biskopsvalslagen kan då tagas in som ett särskilt avsnitt.

Anm. 2. De fyra nuvarande centralorganen får f.n. sina stadgor fast- ställda av Kungl. Maj: t men väljs av kyrkomötet och är redovisningsskyl- diga till detta. Deras förhållande till en central kyrkostyrelse kan jämföras med speciella kommunala nämnders till kommunstyrelsen. Sannolikt kan regler om deras arbetsområden undvaras i lagen och hänvisas till inomkyrkliga stadgor och instruktioner.

Som sammanfattande slutord i sitt yttrande anför ärkebiskopen.

Sambandet mellan stat och kyrka går djupt ned i vårt folks och vårt lands historia. När den kristna tron vann insteg i Norden torde det ha skett genom beslut av stammar och folkmenigheter, församlade till gemensamt avgörande. Reformationens kyrkor övertog i allmänhet folkkyrkoformen från medeltiden. Det är alltså här fråga om en månghundraårig gemenskap, när man i våra dagar behandlar frågan om sambandet mellan stat och kyrka. Det gäller därvid även meningar och övertygelser, som är djupt rotade i människor och berör avgörande personliga förhållanden. Det är inte ägnat att förvåna att avsevärda förändringar i detta gamla relationsförhållande måste betyda en svår och komplicerad process, som kan ta avsevärd tid.

I den debatt, som hittills har förts i vårt land om det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan har enligt min mening genom debattens uppläggning en grundläggande och väsentlig aspekt kommit i

skymundan. Jag vill för min del i denna avslutande sammanfattning stryka under att jag delar den uppfattning, som synes ha varit utgångspunkten för beredningens arbete och resonemang: att det behövs ändringar i det traditionellt givna sambandet mellan stat och kyrka i vårt land. Jag har också den uppfattningen att denna mening delas av de allra flesta, som står i direkt ansvarsställning inom vår kyrka.

Det torde också föreligga stor enighet om i vilken riktning en eventuell ändring måste gå: den kan inte gå i riktning mot en stramare statskyrklighet, en hårdare bundenhet för kyrkans del vid staten, vilket exempelvis skulle bli följden av förslagen i den s. k. Tapperska motionen. Ändringsriktningen måste gå mot en klarare ansvarsfördelning mellan stat och kyrka. Å andra sidan är det uppenbart att steget från kommunstatus till enskild sammanslutning av föreningskaraktär i dag uppleves som alltför stort av dagens Svenska kyrka.

De förändringar, som skett i det svenska samhället under detta århundrade, har genomgående utmärkts av att man sökt undvika tvära och abrupta förändringar. Modellen har ofta varit en lugn och jämn utveckling, där man i känsliga fall sökt att främst gå de partiella reformernas väg.

I själva verket torde också inom kyrkan föreligga relativt stor enighet kring ett partiellt reformarbete. Utgångspunkten bör vara en i lag reglerad förbindelse mellan staten och Svenska kyrkan, närmast i form av en ”ramlagstiftning”, med vissa grundläggande bestämmelser rörande såväl församlings- som stifts- och riksplan. Motiveringen för en i lag reglerad förbindelse är dels nödvändigheten av en ordnad relation mellan staten och en storhet av Svenska kyrkans art, dels att administrationen och den yttre regleringen av ett så stort samfund som Svenska kyrkan enklast sker genom lagfästa bestämmelser. Motiveringen kan sålunda ur en viss synpunkt sägas vara av praktisk art: en lagfäst kyrklig ordning behöver inte ses som ett ”privilegium” för kyrkan. Att märka är att också beredningen tydligen tänker sig viss fortsatt lagstiftning rörande Svenska kyrkan.

Principerna för det fortsatta reformarbetet kan anges med följande punkter:

1. Full religionsfrihet måste råda. Kvarstående oegentligheter beträf- fande denna angelägenhet kan borttagas utan att man upphäver all laglig reglering av Svenska kyrkans angelägenheter.

2. Alla trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling och erhålla samhällets stöd i former, som kan anpassas efter samfundens skiftande förhållanden och uppfattningar.

3. Svenska kyrkans karaktär av religiöst motiverad folkkyrka bör liksom nu markeras också i dess yttre organisation.

4. Svenska kyrkan skall ha en demokratisk uppbyggnad. Församlingar- nas självständighet bevaras och kyrkan erhåller frihet beträffande sina egna inre angelägenheter.

5. Svenska kyrkans ekonomi grundas huvudsakligen på avgiften från dem som tillhör kyrkan. Av praktiska, samhällsekonomiska skäl bör uppbörden av kyrkoavgifterna knytas till det allmänna uppbördsväsen- det. Eventuella statsbidrag bör ha kompletterande karaktär. Andra samfund, som också vill få sina avgifter upptagna på detta sätt, bör beredas denna möjlighet. För övriga samfund bör ett för dem lämpligt bidragssystem skapas. Det konstitutionella problem, som kan uppkomma genom att framlagt förslag till ny regeringsform genomföres, kan lösas genom att den grundläggande lagen tillkommer i samma ordning som vid den tidpunkten torde gälla för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Kyrkans inre angelägenheter regleras genom en av kyrkomötet antagen

inomkyrklig stadga.

Att kyrklig frihet beträffande de inre angelägenhetema inte skulle kunna förenas med lagligt reglerad förbindelse mellan stat och kyrka har inte kunnat påvisas. Det förekommer också inom vissa med vår egen samhällsordning fullt jämförliga demokratier (Västtyskland, Finland).

Av ovan anförda skäl synes det i nuvarande läge vara mest angeläget att ett utredningsarbete fortsätter på grundval av redan gjorda utredningar för att möjliggöra ändringar i ovan angiven riktning.

Förhållandet mellan stat och kyrka är ett relationsförhållande, ett samband mellan två parter. Detta kan bestå, så länge båda parter önskar bibehålla detsamma. Uppenbarligen finnes inom Svenska kyrkan av idag ingen bestämd önskan om ett definitivt upplösande av detta historiskt givna samband. Man har en genomgående positiv inställning till samarbe- tet med det borgerliga samhället. Grunden för denna inställning har varit att man i stort sett har menat sig hos statsmaktens företrädare finna den vilja till ”uppsikt, vård och försvar” av kyrkan, som traditionellt, närmast grundat på Kyrkolagens bestämmelser, åvilar Kungl. Maj: t. Resultatet av arbetet inom den av riksdagen tillsatta parlamentariska beredningen om stat och kyrka är på sitt sätt ett vittnesbörd om statsmakternas positiva vilja att gagna såväl kyrkor och samfund som överhuvud taget uttrycken för kristen tro och kristna livsvärderingar inom vårt folk. Uppenbarligen vilar önskan om fortsatt samarbete med statsmakten på övertygelsen om att denna grund alltjämt är tillfinnandes. Skulle så icke vara fallet kommer läget givetvis att i grund förändras.

Alltjämt torde slutorden i Ärkebiskop Yngve Brilioths skrift ”Vården av kyrkan” av år 1956 äga aktualitet: ”Quo tendimus? Mot en fortsatt, kanske en ytterligare åtstramad statskyrklighet? Eller mot en radikal uppgörelse, varigenom den svenska staten skulle till icke ringa grad förändra karaktär? Eller ges en tredje möjlighet? Vi skulle vilja vädja till statsmakten att grundligare överväga en sådan. Det är vår förhoppning, att en väg måtte finnas till att bevara en sådan förbindelse mellan stat och kyrka, att kyrkans verksamhet, utan att religionsfrihetens princip på något sätt trädes för nära, alltjämt får åtnjuta det allmännas stöd, men likväl får den större frihet och självständighet, som hon behöver för att rätt kunna framföra sin Herres budskap och för att vara det salt i det borgerliga samfundet, vars behövlighet synes mer än någonsin uppenbar.”

Domkapitlen i Skara och Karlstad samt stiftsnämnden iSkara ansluter sig uttryckligen till den av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället förordade utformningen av den framtida lagstiftningen rörande svenska kyrkan. Dock anser domkapitlet i Skara att det beträffande befogenheten att tillsätta kyrkliga tjänster bör framgå av lagtexten att denna befogenhet är en kyrklig angelägenhet. Domkapit- let i Karlstad uttalar sig för att biskopsutnämningar överförs till den föreslagna kyrkliga centralstyrelsen. Domkapitlen i Västerås och Lund ansluter sig i huvudsak till de tankegångar, som ärkebiskopen gett uttryck åt i sitt yttrande men framför inga detaljerade förslag till utformning av den förordade ramlagstiftningen. Domkapitlen konstaterar dock den synnerliga vikt som man ute i församlingarna fäster vid nuvarande församlingsstyrelselag och den förankring denna lag ger genom att den låter breda lager av folket ta del av ansvaret för den kyrkliga verksam- heten. Domkapitlet i Lund framhåller dessutom med bestämdhet att de grundläggande dragen i församlingsstyrelselagen måste bevaras i ramlag— stiftningen. Vidare bör, menar domkapitlet, några motsvarande grund-

läggande bestämmelser ges om beslutande och verkställande organ på stifts- och riksplanet, samt bestämmelser finnas om kyrkotillhörigheten (medlemskapet), om rätten till statlig hjälp med avgiftsuppbörden samt om förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Domkapitlen i Västerås och Lund för även fram synpunkter på dels det utredningsarbete varigenom den förordade ramlagstiftningen skall utarbetas, dels arbetet med de kompletterande inomkyrkliga författningarna. Domkapitlet i Lund anger detaljerat hur arbetet härmed skall gå till. Ramlagstiftningen bör utarbetas inom en särskild av Kungl. Maj:t tillsatt arbetsgrupp med tillgång till statlig och kyrklig expertis. Därefter bör i inomkyrklig regi utföras arbetet med den stadga för svenska kyrkan som skall komplettera ramlagstiftningen och ersätta nuvarande omfattande kyrkliga författ- ningsbestämmelser. Domkapitlet anser att underlag för ett sådant arbete finns i vissa redan gjorda kyrkliga utredningar. Vidare lägger domkapitlet fram förslag beträffande den ordning enligt vilken de grundläggande bestämmelserna och stadgan kan antas. En ”lag om Svenska kyrkan” (ev. hopkopplad med bestämmelser om ekonomiskt stöd m.m. för övriga trossamfund) bör fastställas i den ordning som vid den aktuella tidpunkten gäller för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Detta bör enligt domkapitlet inte möta några principiella hinder från religionsfrihetssynpunkt. Ett därpå följande kyrkomöte bör vara utrustat med det föreslagna ”övergångskyrkomötets” kompetens att anta stadga för svenska kyrkan.

Till närmare motivering av sina förslag anför nämnda fyra domkapitel i huvudsak följande.

Domkapitlet i Skara hänvisar till de beslut som fattades vid 1968 års kyrkomöte. Vid detta förelåg en allmän uppslutning kring ett reform- program som syftade till att skapa en funktionsduglig öppen folkkyrka, som inte uppgav sin bekännelse eller sin grundläggande struktur. Majoriteten av kyrkomötet ansåg att detta reformprogram borde genom- föras i viss relation till staten. Kyrkan kan, uttalar domkapitlet, inte begära att få leva vidare i en privilegierad ställning visavi andra trossamfund. Enligt domkapitlet finns möjligheter att erbjuda andra samfund i princip samma ställning och förmåner som svenska kyrkan har, om de så önskar. Domkapitlet önskar att kyrkan såsom en till myndig ålder kommen kyrka själv skall få råda över sina egna inre angelägenheter. Att så sker är betydelsefullt inte blott för kyrkan själv utan också för det samhälle, vari kyrkan utgör en integrerad del. En på detta sätt självständig kyrka får helt andra möjligheter att låta kristen tro och kristen livshållning framstå som ett reellt alternativ i den pluralistiska situation som präglar vårt läge just nu. Till denna självständighet hör rätten att själv bestämma över gudstjänstliv, liturgi, kyrkliga böcker, kollekter och utnämningar. Dit hör bättre möjligheter att skapa en ordnad ekonomi på stifts— och riksplanet. Dit hör inte minst rätten för kyrkan att självständigt få fördela prästtjänsterna efter de lokala behoven inom stiften. Domkapitlet, som finner att beredningens förslag har stora förtjänster, önskar fortsatt utredning.

Domkapitlet i Västerås finner att beredningens förslag inte i föreliggan-

de skick kan ligga till grund för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. Domkapitlet vill dock inte förkasta förslaget utan menar, att det kan ligga till grund för ett fortsatt utredningsarbete, såvida detta sker med större hänsynstagande till 1968 års kyrkomötes reformprogram. l Härigenom kommer svenska kyrkans församlingar att mista sin kommu- nala ställning med den därmed sammanhängande beskattningsrätten. Men de får enligt domkapitlet i stället större inomkyrklig frihet inom ramen för vissa grundläggande lagbestämmelser, en s.k. ramlagstiftning, samt som viktigaste stöd från samhällets sida statlig hjälp med uppbörden av kyrkoavgifterna via skattsedeln. Genom denna ramlagstiftning skulle samhället få erforderligt mått av insyn samtidigt som lagstiftningen skulle garantera svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten. Härigenom skulle enligt domkapitlet också betonas svenska kyrkans rätt att genom i demokratisk ordning valda organ själv besluta om och vårda sina angelägenheter.

Domkapitlet i Lund uttalar inledningsvis att en lösning bör eftersträvas för svenska kyrkans del som flertalet av dess medlemmar kan omfatta med förtroende och som inte påtvingar kyrkan en för dess väsen främmande organisationsform. Av vikt är att en samförståndslösning åstadkommes, där också svenska kyrkans berättigade intressen tillvaratas och får uttryck i en för denna kyrka ändamålsenlig organisation. Det av beredningen framlagda förslaget kan inte i föreliggande skick läggas till grund för ändrade relationer mellan stat och kyrka. I stället förordar domkapitlet ett fortsatt utredningsarbete i syfte att, under bevarande av viss lagstiftning beträffande svenska kyrkan, dels ge svenska kyrkan den inomkyrkliga frihet som föreslogs av kyrkomötet 1968, dels åstadkomma större ekonomisk jämställdhet mellan svenska kyrkan och övriga i riket företrädda trossamfund. Domkapitlet ägnar stort utrymme åt frågan om svenska kyrkans särställning i förhållande till andra trossamfund och anför bl. a.

Vill man nu organisera Svenska kyrkan efter frikyrkligt mönster, kan den visserligen själv bevara sin principiella folkkyrkosyn, liksom den katolska kyrkan i Sverige principiellt uppehåller ett liknande synsätt. Men för den enskilde kan dess ändrade relation till samhället, om denna medför att den organiseras i föreningsrättsliga former, få den psykologis- ka effekten att han upplever medlemskap i kyrkan som ett personligt ståndpunktstagande till dess bekännelse och dess speciella organisation och arbetssätt. Att medlemskapet i första hand knyts till en lokal församling av föreningskaraktär och att det primärt är till denna han har att betala kyrkoavgift kan-också lättare än vad f. n. är fallet leda till att tillfälliga lokala och personella förhållanden påverkar hans ställningsta- gande i fråga om fortsatt medlemskap i kyrkan.

Sammanfattningsvis vill domkapitlet alltså i detta avsnitt betona, att vad som ger Svenska kyrkan en särställning i dag mindre är den lagstiftning som reglerar dess organisation eller den medlemsstatistik den kan uppvisa, än det förhållandet att den enligt sin ursprungliga sändning, sin teologiskt grundade kyrkosyn och sitt i evangeliet givna uppdrag överallt i vårt land står öppen för envar som behöver den. Detta präglar också den bild som vårt folk i allmänhet har av ”fädernas kyrka”.

Svenska kyrkan såsom trossamfund kan, såsom beredningen föreslår, av samhället helt jämställas med övriga trossamfund och iekonomiska

och legala hänseenden behandlas lika. Men förväntningarna att den därvid skall kunna i det allmänna medvetandet bevara sin karaktär av öppen folkkyrka kan komma att Stranda på de ovan berörda psykologiska faktorer, som beredningen har förbisett, men som det blir svårt att undvika, om draget av privaträttslig förening blir dominerande hos kyrkan. Samma beredning, som visat stor känslighet för hur olika minoritetsgrupper "upplever” sin religionsfrihetssituation, har visat en förbluffande okänslighet inför hur Svenska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag och hur en stor del av vårt folk nu upplever sitt medlemskap i Svenska kyrkan samt hur de kan komma att uppleva det vid ändrade relationer. Enligt domkapitlets mening ligger här ett av de viktigaste skälen till att beredningens förslag inte utan vidare kan i sin helhet accepteras.

Vad gäller frågan om människornas religiösa behov framhåller dom- kapitlet att beredningen tar sin utgångspunkt i ett resonemang om religionsfriheten. Bakom detta ligger ett ändå mer grundläggande ställningstagande av största vikt, nämligen erkännandet av förekomsten av ett religiöst behov hos människorna och att detta är både legitimt och t. o. m. något som samhället bör se som sin uppgift att möta och tillgodose. Denna syn på människans religiösa behov har ingalunda varit självklar vare sig i kulturdebatten eller inom alla filosofiska eller politiska system i nyare tid. Domkapitlet hälsar därför med tillfredsställelse de klara uttryck beredningen ger åt en hög värdering av de religiösa behoven. Hittillsvarande relation mellan stat och kyrka i vårt land speglar också statsmakternas uppfattning om det religiösa behovet som något som det åligger samhället att tillgodose. Detsamma avspeglas också i det nyligen införda statliga stödet till fria kristna samfund. Att det faktiskt finns ett religiöst behov att tillgodose hos vårt folk framgår tydligt både av religionssociologiska undersökningar under senare år och av den årliga gudstjänst- och förrättningsstatistiken. Domkapitlet menar, att när det gäller att bereda de enskilda samhällsmedlemmarna tillfälle att efter fritt val tillgodose sitt religiösa behov, främjas detta syfte bäst om det jämte ett frikostigt utbud av sammanslutningar för religiös verksamhet också finns tillgång till samfund av folkkyrkokaraktär, och att alltså förenings- formen med därav betingade strängare krav på medlemskap inte blir den enda modellen i fråga om det religiösa utbudet i vårt land. Vill man uppnå ökad religionsfrihet genom att möjliggöra också för andra trossamfund än svenska kyrkan att ge religiös service på olika håll ivårt land, motiverar detta inte att man begränsar de möjligheter som dess religiösa grundsyn kräver och som uppenbarligen värdesätts av huvudpar- ten av befolkningen, däribland också många som samtidigt är anslutna till andra kristna trossamfund. I länder som Västtyskland och Schweiz, där man har i princip fria kyrkor, har man dock kunnat ge samfund av folkkyrkotyp en legal status som svarar mot deras särart. Även om begreppet ”offentligrättslig korporation” (Körperschaft des öffentlichen Rechts) saknar hemvist inom svenskt rättsväsen i dag torde det enligt domkapitlet inte vara hinder för att man nu inför en motsvarighet därtill, om ett praktiskt behov gör sig gällande. Både begreppet ”stiftelse” och ”juridisk person” är ju utifrån hämtade institut ivår rättsordning. Steget

från kommunal status till enskild sammanslutning av föreningskaraktär är alltför långt för dagens svenska kyrka. Det föreligger otvivelaktigt behov av någon mellanform, som tillgodoser kyrkans behov av inre frihet men samtidigt markerar den offentliga karaktären i dess uppdrag. Också beredningens förslag förutsätter ju för övrigt viss lagstiftning rörande den kyrkliga egendomen. En sålunda markerad status behöver inte vara ett privilegium för svenska kyrkan utan bör — om så önskas — kunna ges även andra religionssamfund, i främsta rummet sådana som har ”folk- kyrkokaraktär”, t.ex. de katolska, ortodoxa och mosaiska samfunden. Man kan i detta hänseende jämföra med den norska lagen år 1969 om trossamfund, där de samfund som så önskar genom registrering får viss offentligrättslig ställning.

Domkapitlet i Karlstad uttalar att ett samfund med svenska kyrkans nuvarande omfattning och inriktning måste samverka med statsorganen i olika avseenden. Kyrkans rikskaraktär, dess folkkyrkliga öppenhet och demokratiska församlingsorganisation, de drag som enligt domkapitlet torde betinga den psykologiska identiteten, säkras bäst genom att de grundläggande bestämmelserna därom ”ges det lagfästas självklarhet”. Frågan om psykologisk identitet utvecklar domkapitlet på följande sätt.

Då biskopsmötets arbetsgrupp i sin rapport (här kallad Ba, s. 8 ff.) utvecklar Billings folkkyrkosyn och hävdar, att denna folkkyrkosyn måste få vara bestämmande för svenska kyrkans struktur och organisa- tion, gör den sig till talesman för en opinion med en mycket bred anslutning. Då man från denna utgångspunkt gör gällande, att svenska kyrkan inte på ett adekvat sätt kan beskrivas i föreningsrättsliga juridiska termer och att en svenska kyrkans församling aldrig kan uppfatta sig själv som en förening (Ba s. 1 1), har man såtillvida rätt, att en föreningsrättslig organisation kan få den psykologiska effekten, att människor upplever en förträngning, att tröskeln till kyrkan höjes och att kyrkan kommer att jämställas med frikyrkor av föreningskyrklig typ (jfr Ba s. 63 f.). Varken kyrkans nuvarande offentligrättsliga status som statskyrka (på lokal- planet som kommun) eller en civilrättslig status som förening ger uttryck åt kyrkans bibliska egenart. Men svenska kyrkans på bekännelsen grundade kyrkosyn kan i princip bli bestående och bestämma kyrkans verksamhet inom olika rättsligt fixerade organisationsformer.

En framtida ramlagstiftning för svenska kyrkan, utformad så att den nuvarande församlingsstyrelselagen får fortfara att gälla som särskild lag men kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan, förordas av stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund och Sveriges kyrkliga studieförbund. Av dessa uttalar svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete att den samverkan mellan staten och svenska kyrkan, som är naturlig med hänsyn till att svenska kyrkan förutsätts komma att fungera som en öppen folkkyrka, bäst regleras genom lagstiftning. Därigenom garanteras öppen- het, demokrati och medinflytande oberoende av samhällsställning och ekonomiska förutsättningar. Det torde också vara i både samhällets och svenska kyrkans intresse att den folkliga självstyrelsen inom de små

enheterna får äga fortbestånd, vilket är inte minst viktigt när storkom- munreformen blir helt genomförd. Den demokratiskt valda kyrkofullmäk- tigeinstitutionen har hittills erbjudit denna möjlighet. Centralrådet finner dock att beredningen inte har behandlat den framtida kyrkans organisa- tion under hänvisning till att detta är en ”kyrkans egen sak” men förutsatt en långt gående solidaritet församlingarna emellan i det ekonomiska avseendet. Centralrådet anser att Såväl detta krav på solidaritet som föreskrifter om kompetensfördelningen på lokal-, re- gional- och riksplan bör lagfästas. Härigenom läggs grunden till en fast organisation, samtidigt som demokratins principer värnas. Enklast torde detta, påpekar centralrådet, kunna ske genom att församlingsstyrelse- lagen bibehålls i allt väsentligt och kompletteras med rambestämmelser för stifts— och rikskyrka. Liknande synpunkter framförs av Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund, som tillägger att 1968 års kyrkomötes reformprogram kan tjäna till utgångspunkt härvid, även om det inte kan godtas i alla detaljer. Vidare hävdar förbundet att det är en allmän uppfattning att det är till skada för kyrkan att den saknar en fungerande, i demokratisk ordning uppbyggd riksstyrelse. Denna bör enligt förbundet byggas upp från församlingarna via stiften till riksplanet.

De remissinstanser som förordar bibehållande av nuvarande försam- lingsstyrelselag kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan anlägger i övrigt följande allmänna synpunkter på beredningens förslag.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete finner att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att den föreslår en såväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform. För centralrådet är det en självklarhet, att största möjliga religionsfrihet skall råda. Härvid bör hänsyn tas till såväl majoritetens som minoriteternas berättigade krav. Den, ringa utträdesfrekvensen är ett mått på att individen inte känner sin religions- frihet kränkt av sin tillhörighet till svenska kyrkan. Centralrådet anser att vad som ännu brister i fråga om religionsfrihet kan rättas till utan så genomgripande förändringar för svenska kyrkans del som beredningen föreslår. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försva- gas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten. Centralrådet ifrågasätter vidare om samhället helt kan överlåta sitt ansvar för invånarnas rätt till religion till privata samfund. Utan tvekan har den offentligrättsliga ställningen, inte minst inom sjömansvården men också på andra områden, möjliggjort insatser som i annat fall svårligen kunnat ske. Det kan inte helt överblickas, vilka förändringar som en eventuell övergång från offentligrättslig till privat- rättslig ställning skulle innebära. Såvitt centralrådet kan bedöma, torde det medföra en inte önskvärd privatisering av religionen, varigenom kyrkans möjligheter att fungera i samhället väsentligt skulle minska. För svenska kyrkan med dess riksomfattande men samtidigt decentraliserade karaktär och med dess öppenhet också för de människor, som inte tagit klar ställning till de religiösa frågorna, torde den offentligrättsliga

ställningen vara en tillgång från såväl den enskildes som samhällets och kyrkans synpunkt. Centralrådet har uppfattningen att endast de som tillhör resp. samfund skall bekosta dess verksamhet. Det hade varit av stort värde om beredningen angett hur kyrkans riks- och stiftsorganisa— tioner avses bli bekostade och kunnat ange någon ungefärlig summa härför. Dessa kostnader kommer enligt centralrådet att bli mycket kännbara. En finansieringsform motsvarande medlemsavgifter i en organi- sation av föreningsrättslig typ motsvarar dock knappast vare sig svenska kyrkans behov eller dess egenart, då något utpräglat medlemsmedvetande inte finns inom svenska kyrkan. Förväntningen att svenska kyrkan även i framtiden skall fungera som en öppen folkkyrka innebär, att det inom kyrkans ram kommer att finnas en mindre grupp aktiva och ansvarsmed- vetna människor och en större grupp, som visserligen känner samhörighe- ten, men som endast sporadiskt deltar i kyrkans verksamhet. Centralrådet finner det oriktigt och orättvist, om utvecklingen blev den — vilket man av exempel från bl. a. den finska kyrkan har anledning att förmoda — att i huvudsak endast de aktiva fick ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta, att kyrkans tjänster skall vara tillgängliga för alla oberoende av ekonomiskt engagemang. Centralrådet anser därför, att systemet för upptagande av kyrkoavgift bör vara så utformat, att det på ett enkelt och ett i förhållande till den personliga ekonomin rättvist sätt fördelar kostnaderna på samtliga medlemmar. Rådets bestämda uppfattning är därför, att kyrkoavgiften även i framtiden bör upptas i samband med den allmänna skatteuppbörden. Avskrivning bör kunna tillämpas i de fall, då indrivning av stats- och kommunalskatt måste ske. Detta system är förenligt med principen, att endast medlemmen betalar. Det är också förenligt med religionsfriheten, då möjlighet till utträde finns. Det är för svenska kyrkans del mest ändamålsenligt och är ett organisatoriskt uttryck för en riksomfattande, öppen folkkyrka. För övriga samfund torde andra, likvärdiga finansieringsmetoder te sig lämpligare. Som slutord uttalar centralrådet.

Det hade varit angeläget, om religionens betydelse som samhällsfaktor starkare betonats, liksom också värdet av den närdemokrati, som nu fungerar i Svenska kyrkans församlingar. Ur praktisk synpunkt bör hänsyn tagas till det vittförgrenade församlingsarbete, som nu bedrives i såväl tätort som glesbygd, så att detta även i fortsättningen kan äga rum utan inskränkning.

Centralrådet anser därför att Svenska kyrkan bör behålla sin offentlig- rättsliga ställning, att Svenska kyrkan bör tillförsäkras resurser att bedriva fullödig religiös verksamhet i alla delar av vårt land och ges möjlighet till effektiv långtidsplanering för att möta de nya krav, som ett föränderligt samhälle kan komma att ställa, att uppbörd av kyrkoavgift sker i samband med den allmänna skatteuppbörden vilket bäst svarar mot Svenska kyrkans behov och för den enskilde är det enklaste och mest rättvisa systemet, att den verksamhet övriga samfund bedriver är av stor betydelse och motsvarar ett behov hos många människor, att de övriga samfunden tillförsäkras sådan behandling av samhället, som uppfattas som rättvis och står i överensstämmelse med varje samfunds egenart.

Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund bemöter inled- ningsvis den i den allmänna debatten stundom hävdade uppfattningen att det låga deltagandet vid kyrkofullmäktigeval innebär att kyrkokom- munerna inte är representativa. Enligt förbundets uppfattning måste man fästa stor vikt vid resultatet av den enkät förbundet företagit såsom ett samlat uttryck för kyrkokommunernas inställning till beredningens reformpaket. Pastoratsförbundet behandlar ingående frågan om svenska kyrkans ekonomi och instämmer därvid i beredningens uppfattning att kyrkan i ett fritt läge liksom hittills måste täcka huvuddelen av sitt utgiftsbehov genom bidrag från medlemmarna och att samhällets bidrag endast skall utgöra en komplettering. Beredningen hade därför bort låta utföra någon slags undersökning om väntat medlemsantal i en relations- ändrad kyrka. Det föreslagna uppbördssystemet med inbetalningskort anser kyrkokommunerna kommer att ge ett stort inkomstbortfall. Det ekonomiska system, som beredningen föreslår för en fri kyrka, stämmer illa överens med de krav beredningen ställer på denna fria kyrka; främst gäller detta kravet på ett bibehållande av folkkyrkans öppenhet. Härför krävs betydande ekonomiska resurser garanterade av ett stabilt ekono- miskt system, som medger en långsiktig planering av verksamheten. Beredningens förslag ger inte dessa möjligheter. För att stifts- och rikskyrkan skall kunna fungera krävs ekonomiska resurser, som endast kan garanteras genom att en avgift, förslagsvis kallad kyrkoavgift, får tas ut av alla som tillhör folkkyrkan. Den totala kyrkoavgiften, vari även avgiften till församlingen skall ingå, bör liksom nu sker med församlings- skatten tas ut på skattsedeln såsom en enhetlig avgift. Fördelning sker därefter till församling, stift och rikskyrka på liknande sätt, som man nu fördelar kommunalskatt, landstingsskatt och statsskatt. Ett så konstrue- rat system kan enligt förbundet inte på något sätt anses kränka religionsfriheten. Under förutsättning att kyrkan kommer att behålla folkbokföring och/eller begravningsväsende, måste givetvis därpå belö- pande obligatoriska avgift från dem som inte är medlemmar i kyrkan räknas om så att den motsvarar de verkliga kostnaderna. Enligt förbundets mening ligger inte värdet i församlingsstyrelselagstiftningen i kommunstatusen i och för sig utan i det förhållandet, att karaktären av lag ger en säker grund för den territoriella organisationen, garanterar en demokratisk uppbyggnad och ger rätt att ta ut en obligatorisk avgift/ skatt. Förbundet uttrycker också sin förvåning över att beredningen inte på något sätt synes ha tagit hänsyn till de historiska sammanhangen. Det förhåller sig dock så, att kyrkosocknen/församlingen är ursprunget till den folkliga lokala självstyrelsen i landet. Efter de kommunsammansiag— ningar, som nu snart har fullbordats och som ansetts erforderliga för att klara de borgerliga kommunernas alltmera ökade åligganden, möjliggör bibehållandet av kyrkokommunerna den breddning av den demokratiska självstyrelsen som alltid ansetts värdefull i vårt land. Ett avskaffande av församlingsstyrelselagstiftningen tar enligt förbundets mening inte hän- syn till denna historiska utveckling och innebär en stor risk för en demokratiskt uppbyggd kyrklig självstyrelse på lokalplanet. Som sam- manfattande synpunkter anför förbundet.

Beredningen har i de framlagda betänkandena icke i något avseende visat, att tillämpningen av religionsfrihetsprincipen kräver sådana genom- gripande förändringar av relationerna mellan staten och svenska kyrkan, som beredningen föreslår. i

Väsentliga frågor är bristfälligt eller icke alls utredda. Detta gäller ' exempelvis så viktiga områden som ekonomin, egendomen och begrav- ningsväsendet. Frågan om begravningsväsendet bestämmer indirekt frå- gorna om beskattningsrätten och församlingsstyrelselagstiftningen.

Styrelsens uppfattning stöds av den enkät som gjorts bland kyrkokom- munerna. Som däri tidigare framhållits har icke mindre än cirka 86% förklarat att de icke kan acceptera beredningens reformpaket. 13% kräver detaljändringar i paketet, om det skall kunna accepteras och endast 0,7 % godtager reformpaketet i föreliggande skick.

Vi har även begärt uppgifter om, hur kyrkokommunerna bedömer konsekvenserna av beredningens förslag, därest det skulle genomföras.

83 % anser, att förslaget icke ger kyrkan möjligheter att bygga upp en mera ändamålsenlig organisation. Icke mindre än 98% anser, att de ekonomiska resurserna kommer att försämras och 93 % tror icke, att förslaget möjliggör större satsningar inom församlingsvårdsområdet. 70 % slutligen tvivlar på att förslaget kommer att medföra en ökad aktivitet från församlingsmedlemmarnas sida.

Dessa bedömningar har gjorts av personer, som är direkt engagerade i svenska kyrkans arbete. Deras åsikter måste därför tillmätas den största betydelse.

Bedömningarna visar, att beredningens förslag torde rimma illa med åläggandena i direktiven att dels visa generositet dels icke skada de omistliga värden för den enskilde och samhället, som ligger i den kristna verksamheten.

Styrelsen är därför av den bestämda uppfattningen, att det nu föreliggande förslaget till principlösningar icke kan läggas till grund för proposition till riksdagen.

Förbundet framför följande alternativa förslag till lösning.

En expertutredning bör snarast tillsättas för att med utgångspunkt från 1968 års kyrkomötes reformprogram och med beaktande av 14 års utredningsarbete med remissmaterial framlägga förslag om en grundläg- gande lagstiftning för svenska kyrkan pä stifts- och riksplanet. Försam- lingsstyrelselagen bör bibehållas; dock med de eventuella ändringar, som kan betingas av lagstiftningen på stifts- och riksplanet. Denna lagstiftning bör syfta till ett överförande av bestämmanderätten rörande de inom- kyrkliga angelägenheterna till kyrkan. Det bör dock i samband härmed konstateras, dels att reformprogrammet enligt styrelsens mening icke kan anses godtagbart, då det gäller förslagen i de ekonomiska frågorna, dels att frågan om begravningsväsendet synes ha kommit i ett nytt läge med hänsyn till den kraftiga opinionen mot ett huvudmannabyte som visats genom våra enkäter såväl 1968 som innevarande år.

Eventuella religionsfrihetsproblem torde enligt styrelsens uppfattning samtliga vara av den beskaffenheten, att de kan avhjälpas inom ett bibehållet samband mellan staten och svenska kyrkan. Problemen bör kartläggas och rättelse ske.

Kravet på jämlikhet förutsätter därjämte att man snarast låter utreda möjligheterna för de fria samfunden och invandrarkyrkorna att erhålla så stora ekonomiska bidrag till tryggande av sin verksamhet, att de i detta hänseende kan anses jämställda med svenska kyrkan. Denna utredning bör även beakta de problem, som föreligger för den stora gruppen finländare, som vistas i Sverige som medlemmar i svenska kyrkan.

Beredningen har i ekonomiavsnittet visat, att de som icke är

medlemmar i svenska kyrkan, erlägger för stor procent av församlings- skatten till kyrkan för folkbokföringen och begravningsväsendet. Enligt styrelsens mening bör sådana lagändringar snarast genomföras, att procentsatsen bringas i överensstämmelse med vad beredningen räknat fram. Beräkningarna i ”Kyrkan kostar” bör dock kompletteras med jämförande beräkningar för ytterligare ett antal år innan ny procentsats fastställs.

Slutligen anser styrelsen att de skattefrågor, som beredningen beröri avsnittet 5.4.4.3, snarast bör utredas i syfte att åstadkommajämställdhet mellan samfunden.

Mer ospecificerade önskemål om ramlagstiftning framförs av länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, dom- kapitlen i Linköping och Härnösand, stiftsnämnderna i Linköping och Göteborg, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyrkans lekmannaförbund, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska prästförbundet, Centerns kvinnoförbund och KDS. Detsamma gäller 13 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan och två frikyrko- församlingar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är beredd att godta en förändrad relation mellan svenska kyrkan och samhället. Osäkerheten om hur den nya kyrkan enligt förslaget skulle komma att gestalta sig organisatoriskt och finansiellt är emellertid alltför stor för att slutlig ställning nu skall kunna tas. Enligt länsstyrelsen måste svenska kyrkans förutsättningar att med bibehållande av sin folkkyrkostruktur verka i ett fritt läge i inte ringa grad påverka ställningstagandet till beredningens förslag. Att beredningen — utifrån sin tolkning av principen om trossamfundens religionsfrihet — inte funnit skäl att närmare utreda svenska kyrkans framtida organisation och verksamhet kan i och för sig förefalla naturligt. Inte desto mindre har väsentliga frågor av organisatorisk och ekonomisk art härigenom blivit olösta. Länsstyrelsen känner sig inte övertygad om det välbetänkta i att helt lämna svenska kyrkans organisation åt kyrkans eget avgörande och uttalar att tillgodoseendet av väsentliga allmänna intressen torde få anses kräva inskränkning ikyrkans frihet i ifrågavaran— de hänseende. Oavsett vilket utrymme man vill ge åt statligt inflytandei trossamfundens organisation och verksamhet bör hithörande frågor närmare utredas. Det bör därvid ytterligare övervägas att tillskapa ett centralt förhandlingsorgan för svenska kyrkan. Även den regionala och lokala organisationen måste närmare diskuteras. Länsstyrelsen uttalar vidare att det från datateknisk synpunkt framstår som mest rationellt och för samhället som mest ekonomiskt att bibehålla nuvarande uppbörds- system med den ändringen, att på debetsedel å slutlig skatt kyrkoavgiften skall anges separat. Men också frågorna rörande uppbörd och indrivning bör utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Kronobergs län befarar höjda kyrkoavgifter, minskad medlemsanslutning och försämrad ekonomi om beredningens förslag genomförs. Framför allt i glesbygderna kan resultatet bli att församlings— verksamheten måste inskränkas väsentligt av ekonomiska skäl. En mera likvärdig och generös behandling av andra trossamfund bör och behöver heller inte föranleda åtgärder som får till följd att svenska kyrkans

möjligheter att fungera som en landsomfattande öppen folkkyrka försvåras. Länsstyrelsen anser ytterst angeläget att svenska kyrkan ges sådana villkor att den i framtiden kan verka som öppen folkkyrka. Detta uppnås säkrast genom ett bibehållande av visst samband med staten i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende. Statsmakterna bör genom en ramlagstiftning fastställa de allmänna grunderna för den kyrkliga organi- sationen samt för verksamheten inom församlingarna. En sådan lagstift- ning framstår som motiverad mot bakgrunden av att mer än 90% av befolkningen tillhör svenska kyrkan och att en övervägande opinion anser att svenska kyrkan även i framtiden bör verka som en öppen folkkyrka. Kyrkans ekonomi bör vidare tryggas genom att staten även i framtiden via skattsedlarna ombesörjer uppbörden. Ett bibehållande av visst organisatoriskt samband mellan kyrka och stat hindrar givetvis inte att andra reformer genomförs. Tvärtom är det angeläget att så sker. Det ter sig naturligt att svenska kyrkan genom i demokratisk ordning valda organ även på stifts- och riksnivå själv får bestämma över sina inre angelägen- heter, såsom exempelvis rörande gudstjänst, dop, konfirmation, nattvard, jordfästning, vignings- och installationsakter. Enligt länsstyrelsens mening talar starka skäl för att samtliga religiösa samfund av någon betydelse och med viss organisatorisk stadga erhåller likvärdigt stöd från samhällets sida. Att stödet är likvärdigt behöver inte betyda likformighet. Stödet bör kunna ges i olika former och anpassas till de olika samfundens storlek, struktur och behov. Länsstyrelsen anser att det bör särskilt utredas om det finns förutsättningar att andra samfund än svenska kyrkan kan få statlig medverkan vid uppbörd av sina medlemsavgifter. Domkapitlet i Linköping noterar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att samhället ska ha en aktivt positiv inställning till trossamfunden. Domkapitlet delar också beredningens mening, att de olika trossamfunden bör erhålla ett likvärdigt stöd från samhällets sida. Däremot är domkapitlet inte ense med beredningen, när denna låter ett abstrakt jämlikhetsbegrepp utan hänsyn till historiska förhållanden och faktiska omständigheter prägla förslagen och—inkräkta på trossamfundens särart. Särskilt svenska kyrkan blir enligt domkapitlet lidande därpå. Det är uppenbart att beredningen inte gjort klart för sig den fulla innebörden av svenska kyrkans folkkyrkokaraktär. Svenska kyrkan kan inte släppa sin öppenhet, men därmed kan den inte heller beskrivas i föreningsrättsli- ga juridiska termer och inte heller leva under exakt samma villkor som de fria trossamfunden. Beredningen tar enligt domkapitlet inte heller hänsyn till olikheter i storlek mellan trossamfunden. Det går inte att tillämpa samma regler på ett trossamfund som har 3 000 medlemmar och ett till vilket majoriteten medborgare är anslutna. Är dessutom kyrkosynen olika, blir svårigheterna ännu större. Vad som är lämpligt för det ena trossamfundet kan vara direkt olämpligt för ett annat. Beredningens utgångspunkt leder också lätt i den riktningen att svenska kyrkans resurser skall minskas för att större jämlikhet skall åstadkommas. Om så skulle ske skulle givetvis de samlade resurserna för kristenheten i Sverige minska, vilket ju strider mot beredningens mening, att samhället skall vara aktivt positivt i förhållande till religiös livssyn. En bättre utgångs-

punkt för beredningen hade enligt domkapitlet varit att man analyserat det nuvarande läget och frågat vad som är otillfredsställande i detta för svenska kyrkan, de övriga trossamfunden och samhället och undersökt vilka förändringar som bort vidtas till gagn för samtliga parter. Domkapitlet saknar en sammanhängande utredning och framställning av de kriterier, som definierar ett trossamfunds rättigheter att självt utforma sitt sätt att vara. I fråga om ramlagstiftning uttalar domkapitlet att svenska kyrkan kommer att förbli av en sådan storleksordning, att samhället inte kan undgå att i lag besluta om dess fortsatta bestånd, dess omfattning och dess karaktär. Identiteten kan garanteras endast genom att samhället upprätthåller vissa lagar för kyrkans del. Domkapitlet föreslår att en konstitution, grundad på 1968 års kyrkomötes intentioner i frågan, fastställs för svenska kyrkan genom beslut av statsmakterna. Domkapitlet i Härnösand noterar med tillfredsställelse att beredningen i sitt betänkande kommit att nära ansluta sig till 1968 års kyrkomötes reformprogram vid en tänkt relationsförändring mellan kyrkan och staten samtidigt som domkapitlet beklagar att detta reformprogram inte prövats som alternativ inom ett s. k. A-läge. Åtskilliga reformer, som skulle göra kyrkan mer funktionsduglig och samtidigt åstadkomma bättre arbetsmöj- ligheter för övriga samfund, skulle kunna genomföras inom ramen för detta läge, varvid en så genomgripande förändring som beredningen föreslår kunnat undvikas. Domkapitlet anser att genom förslaget beträf- fande förändrad ansvarsfördelning väsensskilda angelägenheter samman- kopplats på ett sätt som komplicerar frågorna. Härigenom tvingas man tillgripa lösningar, som medför alltför långtgående konsekvenser. Dom- kapitlet understryker beredningens uttalande enligt vilket dessa frågor bör lösas på ett sådant sätt, att de bäst gagnar människorna. Vidare uttalar domkapitlet, att beredningens förslag om medlemsavgifter, som inbetalas via postgiro, skulle leda till avsevärda inkomstminskningar. Den öppna folkkyrkokaraktären medför, att medlemsbegreppet inte upplevs som ett adekvat uttryck för kyrkotillhörighet, vilket innebär att det medvetna, personliga ekonomiska ansvarstagandet inte är av samma art och grad som inom de övriga samfunden. Inom kyrkans ram finns en mindre grupp aktiva människor och en större grupp, som utnyttjar kyrkans tjänster men endast sporadiskt deltar i kyrkans gudstjänster. En ekonomi, baserad på medlemsavgifter, innebär risk att endast de aktiva får ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta att kyrkans tjänster också i fortsättningen skall vara tillgängliga för alla, oberoende av ekonomiskt engagemang. En statlig medverkan vid uppbörden skulle ge kyrkan en ekonomisk grund, vilket är förutsätt- ningen för att kyrkan även i fortsättningen skall kunna placera sin verksamhet på lång sikt och bära de ekonomiska åtaganden den i dag har. Domkapitlets bestämda uppfattning är därför, att uppbörden av kyrkoav- gift bör ske i samband med uppbörd av statlig och kommunal skatt. Svenska kyrkans riksomfattande karaktär, omfattande den absoluta majoriteten av folket, innebär att ett sådant förfarande är lämpligt och praktiskt. Från religionsfrihetssynpunkt kan ingen invändning göras, då full utträdesrätt finns. Givet är att varje samfund som önskar statlig hjälp

med uppbörd bör kunna erhålla sådan. När det gäller fortsatt offentlig- rättslig reglering av svenska kyrkan framhåller domkapitlet att en organisation av svenska kyrkans storlek, både vad avser numerär och ekonomi, inte kan bli helt fristående från staten. Beredningen anför själv exempel på hur samhället kan tänkas vilja ingripa. Detta gäller bl.a. upplåtelse av kyrka, disposition av kyrklig egendom och utjämningsför- farande mellan församlingarna. En reglering av förhållandet mellan staten och kyrkan genom offentliga lagar skulle för samhällets del garantera den insyn, som ligger i linje med de strävanden som från samhällets sida i övrigt förekommer, när det gäller områden av vital betydelse. För kyrkans del skulle det garantera en lugn och kontinuerlig utveckling, relativt oberoende av eventuella politiska förändringar. Svenska kyrkan torde inte uppfatta ett visst inflytande från samhällets sida som ett tvång eller som en inskränkning i religionsfriheten. Ett sådant inflytande ligger helt i linje med kyrkans karaktär av öppen folkkyrka. Den folkliga förankringen och öppenheten i kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten som uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. Det är därför naturligt att kyrkokommunala krafter alltjämt får göra en insats i demokratisk ordning. Domkapitlet anser därför att grundläggande bestämmelser måste tillskapas för svenska kyrkan, bestäm- melser som omfattar inte endast församlingsplanet utan även stifts- och riksplanet. En särskild utredning bör kunna ge besked om den närmare utformningen av sådana bestämmelser.

Stiftsnämnden i Göteborg finner det angeläget att redovisa vissa synpunkter på konsekvenserna av beredningens syn på religionsfrihetsfrå- gan. Den folkliga förankringen och öppenheten i svenska kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten såsom uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. I modern tid har den haft sin förankringi det växelspel, som utvecklats mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen, och som bl. &. tagit sig det uttrycket, att representanter för de olika politiska partierna har kunnat vinna ställning som förtroende- män inom såväl den borgerliga som den kyrkliga sektorn. Detta växelspel har haft positiva följder för båda sidor. Beredningens accepterande av svenska kyrkans syn på sig själv kommer till uttryck bl. a. i beredningens betoning av kyrkans territorialförsamlingsorganisation, vilken innebär att kyrkan har territoriell församlingsstruktur till skillnad från troendeför- samlingsprincip eller annan organisationsform och att territorialförsam- lingarna är basenheter i svenska kyrkan. När beredningen förutsätter att svenska kyrkan skall ha kvar sin territoriella församlingsorganisation med en folkligt förankrad församlingsstyrelse och att kyrkan bibehåller sin folkkyrkokaraktär är det ett exempel på beredningens uppfattning att egenarten skall bibehållas, och att alltså skillnaden mellan svenska kyrkan och andra trossamfund kommer att bestå. Det är även exempel på att beredningen velat skapa garantier för att kyrkan skall bibehålla sin egenart i organisation och funktion. Uppenbart är detta både ett statligt och ett kyrkligt önskemål. Frågan är om detta kan genomföras utan offentligrättslig insyn och kontroll. Mot bakgrund av denna uppfattning om respekt för samfundens egenart ter det sig enligt stiftsnämnden

märkligt att beredningen inte valt att genom olika åtgärder tillse att de fria samfunden och invandrarkyrkorna i största möjliga utsträckning erhåller med svenska kyrkan likvärdiga villkor i stället för att föreslå en helt ny och oprövad organisation för svenska kyrkan. Stiftsnämnden ställer sig tveksam till möjligheten för svenska kyrkan att i framtiden uppfylla de krav som innefattas i ovannämnda förutsättningar såvida staten inte efter 1 januari 1993 ikläder sig förpliktelser att genom sina organ uttaga den kyrkoavgift, som kommer att bilda grundvalen i kyrkans ekonomi efter ett genomförande av beredningens förslag. Sedan stiftsnämnden gjort en kritisk bedömning av möjligheterna för en ”fri” kyrka att avgiftsvägen få in belopp av samma storleksordning som vad nuvarande församlingsskatt ger, drar den slutsatsen att beredningens förslag inte kan läggas till grund för lagstiftning om statsmakterna önskar att svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet i samma omfattning som nu sker. Då beredningen klart deklarerat att staten inte önskar någon förändring härutinnan avstyrker stiftsnämnden bifall till beredningens förslag. Däremot torde genom det samlade utredningsförfarandet i kyrka—statfrågan och därav föranledda yttranden tillräckligt material ha förebragts för att framlägga förslag om dels likvärdiga former för samhällsstöd åt trossamfunden, dels nödiga och önskvärda reformer för svenska kyrkans interna organisation och administration, slutar stifts- nämnden.

Svenska kyrkans diakoninämnd anför inledningsvis att beredningen jämfört med 1958 års utredning kyrka—stat för in i sitt resonemang två med varandra närbesläktade nya synpunkter,'nämligen dels principen om trossamfundens likställighet, dels vad nämnden kallar den ekumeniska mallen. Principen om trossamfundens likställighet betecknar diakoni- nämnden som en helt ny tolkning av religionsfrihetens princip. Den utveckling mot ökad ekumenik som beredningen med all rätt uppmärk- sammat har enligt diakoninämnden övervärderats. I nuvarande läge är de svenska kyrkosamfundens praktiska samarbete inte särskilt effektivt, och det finns mycket få tecken, som tyder på någon snabbare ekumenisk utveckling. Man kan beklaga detta, men man kan knappast ändra det genom att bortse från de faktiska svårigheterna, lika litet som man kan påskynda en utveckling i annan riktning genom lagstiftningsåtgärder. Det gäller här en inre mognadsprocess, som kräver tid och eftertanke. Om man utgår från beredningens religionsfrihetsbegrepp, som förutsätter principiellt likställda kyrkosamfund, blir det enligt diakoninämndens mening svårt att göra en rättvisande bestämning av svenska kyrkan. Man använder i själva verket en föreningskyrklig mall, som lätt låter sig appliceras på frikyrkosamfunden, men som inte lämpar sig för att ange en folkkyrkas intentioner och funktioner. Därtill kommer den haltande jämställdheten i rent kvantitativt avseende. Man kan naturligtvis tala om det pluralistiska samhället, men termen förefaller inte så meningsfull, när ett av kyrkosamfunden omfattar 98% av befolkningen. Skall bered- ningens religionsfrihetsbegrepp tillämpas fullt och helt även för svenska kyrkans vidkommande, är det för diakoninämnden uppenbart, att svenska kyrkan måste få absolut frihet att utforma sin organisation och

sin målsättning utifrån det som denna kyrka uppfattar som sin kallelse och särart. Två aspekter framträder därvid som särskilt viktiga. Den ena är att det från samhällets synpunkt bör vara angeläget, att hela det svenska folket, i den utsträckning det så önskar, får tillgång till religiös service i den form det önskar den. Till detta kommer, att religionen spelar en viktig roll som samhällsfaktor i stort. Denna roll borde ha analyserats närmare av beredningen. Den andra aspekten gäller kyrkans egen syn på relationen till folket som helhet. Det finns visserligen inte utsagt i svenska kyrkans bekännelseskrifter eller lagtexter, att denna kyrka är en folkkyrka, men det framgår av hennes arbetssätt. Svenska kyrkan har ambitionen att territoriellt täcka hela landet, även de avlägsnaste glesbygder, och genom ett inklusivt arbetssätt söka nå så många som möjligt med dopet och den därpå grundade dopundervis— ningen i alla dess former, homiletiskt, kateketiskt och själavårdande. Religionsfriheten måste för svenska kyrkans del innebära frihet att fungera på detta sätt. Åtgärder som inskränker dessa möjligheter måste uppfattas som främmande för religionsfriheten och hämmande för kyrkan. Diakoninämnden diskuterar även den ekonomiska sidan av en uppgörelse mellan staten och kyrkan. En sådan uppgörelse kan inte bortse från den diakonala insatsen på församlings-, stifts- och riksplan samt de diakonala åtagandena utomlands. En kompletterande utredning på dessa väsentliga punkter bör göras, innan man kan få ett realistiskt grepp om kyrkans ekonomiska situation i ett friare läge. Diakoninämn- den räknar vidare med en minskning med 40 % av kyrkans inkomster om beredningens förslag genomförs. Minskningen hänförs till bortfallet av skatteinkomster från juridiska personer, ett utträde ur kyrkan med 25 % och ett betydande svinn på uppbörden, om den skall skötas i kyrkans egen regi. En så stor minskning motsvaras inte av de föreslagna stödåtgärderna. I detta läge skulle borttagandet av uppbörden genom statens medverkan medföra ytterligare svårigheter. En förutsättning för att ge kyrkans ekonomi stabilitet är att staten medverkar i uppbörden. Diakoninämnden hänvisar till att frågan har kunnat lösas på detta sätt i Finland och Västtyskland, ehuru kyrkan i Finland får anses stå i ett B-läge och i Västtyskland i ett C-läge. I båda fallen har man valt den vägen, att kyrkorna köper statens tjänster i fråga om uppbörden. Beredningen diskuterar denna lösning, men avvisar den såsom en favorisering av ett kyrkosamfund, Men varför skulle inte andra samfund kunna erbjudas denna möjlighet, om de skulle vilja utnyttja den? Varför skulle inte också andra organisationer av tillräcklig storlek och samhälle- lig betydenhet kunna erbjudas den, t. ex. LO eller idrottsrörelsen? Det kan påpekas, att staten redan för sina tjänstemän svarar för den månatliga uppbörden av fackföreningsavgifter, grupplivförsäkring m.m. Att data- systemet inte skulle klara en sådan anordning rent tekniskt förefaller diakoninämnden osannolikt. Avslutningsvis finner diakoninämnden det otänkbart att nu ställa proposition på beredningens förslag i dess helhet eller status quo. Förslaget måste kompletteras på flera punkter, inte minst på det diakonala området, innan det kan accepteras som underlag för en slutgiltig förhandlingsprocedur. Även sedan förslaget sålunda

fullständigats, kan det enligt diakoninämnden aldrig bli tal om annat än en förhandling punkt för punkt i syfte att få fram en uppgörelse som i varje detalj är genomtänkt och försvarlig.

SAKI delar beredningens uppfattning att religionsfrihetsprincipen är av väsentlig betydelse. SAKI kan dock inte acceptera beredningens bestäm- ning av religionsfrihetsbegreppet med de konsekvenser beredningen drar då det gäller utformningen av relationsändringarna mellan svenska kyrkan och staten. Enligt SAKI: s uppfattning är det vidare av väsentlig betydelse att svenska kyrkan kan bibehålla folkkyrkans öppenhet. Detta förutsätter en bibehållen offentligrättslig ställning. Det är önskvärt att svenska kyrkan själv får överta bestämmanderätten över sina inre angelägenheter. Härför erfordras en grundläggande lagstiftning som möjliggör skapandet av demokratiskt uppbyggda beslutande och förvaltande organ från församlingarna över regionalplanet till riksplanet. De enskilda medlem- marna måste även i framtiden ha huvudansvaret för trossamfundens ekonomi. Samhällsstödet skall endast ha kompletterande karaktär. Detta kräver ett uppbördssystem som garanterar kyrkan en stabil ekonomi och möjliggör en sådan planering av arbetet att den öppna folkkyrkan kan vidmakthållas. Individens bidrag till kyrkan måste uppbäras via skattse- deln. Detta uppbördssystem bör tillämpas utan tidsbegränsning. SAKI anser det angeläget att utredningsarbetet fortsätter för att åstadkomma konstruktiva reformer med därav följande relationsförändringar till gagn för såväl svenska kyrkan som de fria samfunden och invandrarkyrkorna. I första hand bör utformningen av en grundläggande lagstiftning för svenska kyrkan utredas. Härvid bör 1968 års kyrkomötes reformprogram kunna tjäna till viss ledning. I utredningsarbetet bör delta representanter för svenska kyrkan på de skilda planen. SAKI förutsätter att svenska kyrkan själv tar initiativ till ett förberedande utredningsarbete i nu angivna avseenden. De religionsfrihetsproblem som kan föreligga torde i allt väsentligt vara av den beskaffenheten att de kan avhjälpas inom ramen för nuvarande stat—kyrkarelation. Problemen bör kartläggas och rättelser vidtas. Kravet på jämlikhet förutsätter att man snarast låter utreda möjligheterna för de fria samfunden och invandrarkyrkorna att erhålla så stora ekonomiska bidrag till tryggande av sin verksamhet att de i detta hänseende kan anses jämställda med svenska kyrkan. Härvid bör även beaktas de problem som föreligger för den stora gruppen finländare som vistas i Sverige som medlemmar i svenska kyrkan.

Svenska kyrkans lekmannaförbund betraktar det som ett samhälls- intresse av första ordningen att det kristna normsystemet och de kristna värderingarna återfår den ställning hos vårt folk som enligt förbundet tidigare varit för handen. Den utveckling som ägt rum sedan år 1956 har ytterligare klargjort angelägenheten av att de omistliga värden kristen verksamhet skapat åt vårt folk väl tillvaratas. Förbundet fortsätter.

Vi aVStår från en skildring av de allmänt kända starkt ökade missförhållanden, som gör sig gällande ifråga om kriminaliteten avseende bl. a. ungdomsbrottsligheten och de grova våldsbrotten, bruket av narkotika, polisväsendets otillräcklighet, excesserna på sexuallivets områ- de, disciplinlösheten och ”nedbusningen” på många håll i skolorna osv.

Vi betraktar det icke som ett tillfälligt sammanträffande, att sådana företeelser löper parallellt med den fortskridandc sekulariseringen inom samhället. Justitieminister Geijer har som bekant nyligen i ett uttalande framhållit, att sedan det traditionella kristna normsystemet blivit ställt på avskrivning, måste det ersättas med ”ett nytt socialt normsystem”. Huru ett sådant nykonstruerat normsystem skall kunna få en sådan förankring i folksjälen, att det hos de enskilda individerna erhåller kategoriskt förpliktande kraft, torde emellertid vara ett olösligt problem. Enligt vår åsikt är den enda tänkbara lösningen av det moralproblem, som ligger bakom justitieministerns uttalande, att åtgärder vidtagas för att söka stärka kristendomens ställning i vårt samhälle. Att samhället härvidlag har stora möjligheter att påverka utvecklingen ligger i öppen dag, icke minst i fråga om ungdomens fostran och undervisning. Förkunnelsen i Sveriges av statsmakterna monopoliserade radio och TV spelar också i detta sammanhang en ytterst betydelsefull roll.

Mot denna bakgrund och på grund av att beredningen "glömt bort” att undersöka i vad mån det är ett samhällsintresse att tillvarata de kristna värderingarna, är det enligt lekmannaförbundet otänkbart att lägga beredningens förslag till grund för den framtida utformningen av förhållandet mellan samhället och de kristna trossamfunden i vårt land. Som sammanfattning av sitt yttrande uttalar lekmannaförbundet att för kyrkans framtida organisation och ställning religionsfrihetsprincipen bör vara vägledande såsom denna utformats i artikel 18 i den konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som år 1966 antogs av FN:s generalförsamling och som ratificerats av Sverige enligt beslut av riksdagen år 1971, att denna princip är förenlig med ett bevarat samband mellan svenska kyrkan och staten, att en samordning mellan bered- ningens förslag och det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogram- met bör åstadkommas genom förhandlingar mellan statens representanter och ett för svenska kyrkan representativt organ, att bl. a. för tillskapan- det av ett sådant organ det av 1968 års kyrkomöte framlagda önskemålet, att en kyrklig centralstyrelse snarast skulle inrättas, bör göras till föremål för en skyndsam utredning, att svenska kyrkans offentligrättsliga ställning bör bibehållas och en fortsatt utredning göras rörande den ramlagstiftning som för detta ändamål befinnes önskvärd, att kyrkans beskattningsrätt inte är en principfråga utan en lämplighetsfråga samt att praktiska skäl talar för dess bibehållande, att svenska kyrkan av såväl praktiska som ekonomiska skäl även i fortsättningen bör ha huvudansva- ret för folkbokföring och begravningsväsende, att de kyrkliga rättssubjekt som f.n. är ägare av kyrklig egendom även efter en omorganisation av svenska kyrkan bör bibehållas vid denna äganderätt samt att övriga kristna trossamfund bör få i princip likvärdiga förmåner som svenska kyrkan och på av staten godtagbara villkor erbjudas offentligrättslig status med beskattningsrätt.

Vad beredningen i själva verket synes avse ärinte en ökad religionsfri- het utan en ökad jämlikhet mellan trossamfunden, vilket är något helt annat, anför Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd. Kommittén delar uppfattningen om angelägenheten av att alla trossamfund får likvärdiga villkor. Detta innebär emellertid inte att villkoren skall vara likformiga.

En positiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet fordrar att samfunden själva skall få bestämma sin struktur. Svenska kyrkan bör alltså få frihet att verka som en öppen folkkyrka enligt sin egen syn. Detta förutsätter en ekonomisk stabilitet, eftersom friheten annars riskerar att bli en tom princip. De ekonomiska villkor för en fri svensk kyrka, som beredningen erbjuder, är inte sådana att tillräckliga resurser för kyrkans verksamhet åstadkommes. Ryggraden i den kyrkliga ekonomin måste vara uppbyggd på individuella kyrkoavgifter, som får uttas i samband med skatteuppbör- den. En stor majoritet av medborgarna utnyttjar f.n. svenska kyrkans tjänster och önskar såvitt kan bedömas även i fortsättningen utnyttja dem. Svenska kyrkan måste få möjlighet att ekonomiskt tillgodose denna efterfrågan. I den mån övriga trossamfund önskar utta sina medlemsavgif- ter i samband med skatteuppbörden bör de givetvis få möjlighet härtill. Kommittén framhåller i detta sammanhang de ekonomiska risker, som skulle uppkomma för den omfattande frivilliga verksamheten inom svenska kyrkan på församlings- och stiftsplanen, om beredningens förslag genomförs. Den gällande stiftstingsorganisationen bygger ekonomiskt på frivilliga avgifter från församlingarna, och en inkomstminskning för dessa skulle naturligt nog i första hand gå ut över den gemensamma verksamhet som bedrivs för riks— och stiftsplanen samt församlingarna. Kommittén förordar vidare ett för hela kyrkan gällande stadgesystem efter mönster av församlingsstyrelselagen. Vid uppbyggnaden av detta stadgesystem bör enligt kommittén de speciella förhållanden som f. n. råder på stiftsplanet beaktas. Efter en närmare redogörelse för utvecklingen av den fria och frivilliga verksamheten inom detta område föreslår kommittén att frågan om en enhetlig stiftsorganisation blir föremål för en skyndsam utredning. Enligt kommitténs mening kan denna fråga tas upp även utan att ställning tas till eventuellt inrättande av en kyrklig centralstyrelse. Svenska prästförbundet avger inledningsvis en principdeklaration enligt vilken det för förbundet angelägnaste är att svenska kyrkan alltid har möjligheter att verka som ett självständigt trossamfund i enlighet med sin bekännelse och egenart och så att dess budskap når ut till hela Sveriges folk. För att detta skall vara möjligt måste enligt förbundet svenska kyrkan erhålla en ändamålsenlig organisation, tillförsäkras en sådan ekonomi att den kan fullgöra sin uppgift samt kunna bereda sina arbetstagare rimliga anställningsvillkor. Förbundet anser det förenligt med religionsfrihetsprincipen att svenska kyrkan har en annan relation till staten än andra trossamfund, emedan svenska kyrkan omfattar det långt övervägande flertalet medborgare och är en öppen folkkyrka. Efter att ha efterlyst ytterligare beräkningar som grund för en bedömning av svenska kyrkans ekonomi i framtiden awisar förbundet det uppbörds- system beredningen föreslagit. Förbundet anser att svenska kyrkan bör behålla sin utdebiteringsrätt och — om detta inte låter sig göra — att medlemsavgiften likväl debiteras på skattsedeln. Vid närmare övervägan— den har förbundet kommit fram till att svenska kyrkans verksamhet också framgent bör regleras i lag, inte i detaljer, men genom en ramlagstiftning. En sådan lagstiftning ger svenska kyrkan möjlighet att bygga upp en central kyrkostyrelse, med befogenheter att på ett

ändamålsenligt sätt främja kyrkans gärning. Denna ramlagstiftning är nödvändig för att tillskapa en rikskyrklig organisation. Däri innefattas också att församlingsstyrelselagens materiella innehåll bör fortbestå och lagskyddas.

Centerns kvinnoförbund delar beredningens uppfattning att full religionsfrihet knappast kan föreligga om inte alla människor har frihet att utöva sin religion och under någorlunda likvärdiga villkor. Förbundet kan emellertid av denna sin inställning inte dra samma slutsatser som beredningen. Svenska kyrkan är också en tillflyktsort för många som inte är aktivt kristna men som ändock upplever behovet och värdet av att tillhöra den kristna gemenskapen ikyrkan. Därom vittnar det faktum att ca 97 procent av befolkningen i dag tillhör svenska kyrkan. Förbundet finner det angeläget att svenska kyrkan får fortsätta som en öppen folkkyrka och anser att beredningens viktiga synpunkt om frihet till religion kan tillgodoses genom stöd till de övriga trossamfunden. De fria samfunden och invandrarkyrkorna måste genom kraftigt ökade anslag ges bättre arbetsmöjligheter i vårt land. Ett bättre samarbete mellan kyrkan å ena sidan och invandrarkyrkorna och samfunden å andra bör också komma till stånd. Det bör bl. a. komma till uttryck i att kyrkorum och andra kyrkliga lokaler ställs till förfogande för samfund som själva saknar lokaler. När det gäller vissa minoriteter bland invandrarna kan stora svårigheter föreligga för dessa att få aktivt utöva sin religion. Samhället bör göra allt för att tillgodose även deras behov av religionsutövning. Beträffande de stora invandrargruppema som tillhör lutherska kyrkan, t. ex. finsktalande, bör kyrkan söka tillgodose deras behov genom att i församlingar med många finsktalande anställa finskspråkiga präster. Förbundet anser vidare att de trossamfund som så önskar skall få sina avgifter inkasserade genom statlig uppbörd. Förbundets slutsats blir att nuvarande samband mellan staten och kyrkan bör bevaras. Förbundet, som åberopar Larssons reservation, anser att en förutsättning för att svenska kyrkan skall kunna verka som en folkkyrka, öppen för alla och med verksamhet över hela landet, är att lagen om församlingsstyrelse bibehålls och därmed också kyrkans rätt att uppbära skatt. Därmed bibehålls kyrkans ställning som kommunkyrka inom vilken medborgarna har inflytande. Ett bevarat samband förutsätter enligt förbundet ett ansvarstagande från statens sida för utvecklingen på olika områden inom kyrkan. Det är viktigt att ge svenska kyrkan en organisation som liggeri linje med dagens demokratiska synsätt. Därvid bör de riktlinjer som 1968 års kyrkomöte angav för en centralstyrelse för kyrkan och för organisa- tionen på församlings- och stiftsnivåerna övervägas.

KDS noterar med tillfredsställelse beredningens vilja att bistå de olika folkrörelserna i samhället och då inte minst de kristna samfunden, som under lång tid varit den största folkrörelsen. KDS anser det dock tveksamt om generositet är den omedelbara följden av beredningens resonemang. Det är riktigt att anslagen till folkrörelserna har ökat, men det bör påpekas att bidragen i allmänhet gått åt för att täcka nya, av riksdagen beslutade kostnader, t. ex. den allmänna arbetsgivaravgiften. KDS anser det vara självklart att samhället skall inta en generös attityd

gentemot samfunden. Samhällets strävan mot jämställdhet mellan sam- funden bör dock inriktas på att förbättra de fria samfundens ställning och möjligheter till verksamhet i stället för att försämra svenska kyrkans. Befrielse från den allmänna arbetsgivaravgiften — vilket KDS vid flera tillfällen krävt — skulle vara ett första steg på den vägen. Staten kan mycket väl utan att göra avkall på religionsfriheten ta in avgifterna till svenska kyrkan via skattsedeln. Det system, som det anses nödvändigt att upprätta mellan åren 1983 och 1993, kan mycket väl förlängas. Denna rättighet måste inskrivas i grundlag. KDS pekar i detta sammanhang särskilt på de förhållanden som råder i Västtyskland. Detta skulle ge svenska kyrkan resurser och samtidigt motverka den ”konjunkturkänslig- het” som ett riksdagsbeslut alltid är utsatt för. Kravet att svenska kyrkan skall få förlängd rätt att använda sig av skattsedeln, rimmar också bättre med beredningens förhoppning att svenska kyrkan även i framtiden skall vara en folkkyrka. KDS menar att det inte kan anses vara klart, att beredningens förslag skulle leda till att svenska kyrkan förblir en folkkyrka i egentlig bemärkelse. Om svenska kyrkan fråntas de allmänt samhälleliga uppgifter hon har idag, finns det anledning misstänkapatt kyrkan inte skulle kunna upprätthålla den verksamhet som kan förväntas av en folkkyrka. Enligt KDS är det nödvändigt med en relationsföränd- ring mellan staten och svenska kyrkan som ger kyrkan rätt att bestämma i inre angelägenheter. De senaste decenniernas kyrka—statdiskussioner och kyrkans eget reformprogram styrker denna ståndpunkt. En utredning om religionens roll som samhällsfaktor borde ha genomförts för att ligga till grund för ett förslag i kyrka—statfrågan i stället för ett svårdefinier- bart religionsfrihetsbegrepp. Den förankring kristendomen som värdeska— pare har hos svenska folket får inte äventyras. KDS ansluter sig till beredningens positiva bedömning av religionens betydelse. KDS anser dock att beredningen inte till fullo dragit de praktiska konsekvenserna av denna bedömning. De föreslagna förändringarna kan vara utlösande faktorer för en rad utvecklingskedjor som varken svenska kyrkan, de fria samfunden eller staten gagnas av. Det finns därför anledning att gå varsamt fram. Svenska kyrkan har av ålder haft en offentligrättslig ställning. KDS menar det vara angeläget att kyrkan får behålla denna status i fråga om t. ex. lagstiftning och beskattningsrätt. KDS ansluter sig till beredningens förslag att statsmakterna inte skall reglera villkoren för medlemskap i trossamfund. I samband med förändrade relationer mellan kyrka och stat bör alla medborgare tillställas information om vilka konsekvenser för den enskilde som förändringarna medför. KDS ser det som särskilt angeläget att förändrade relationer mellan kyrka och stat inte äventyrar glesbygdens religiösa service.

Som exempel på yttranden från k 0 m m ti ne r som förordar fortsatt offentligrättslig reglering men i andra former än de nuvarande kan nämnas Sävsjö kommun, som uttalar att gällande religionsfrihetslagstift- ning ger alla som så önskar möjlighet att utträda ur svenska kyrkan. De skall därmed inte heller behöva erlägga kyrklig skatt i större utsträckning än vad som motiveras av kostnaderna för folkbokföring och begravnings-

väsendet. Alldeles för stor vikt har lagts vid teoretiska religionsfrihetsre- sonemang, som vid t. ex. invandrarminoriteters religionsutövning, vilket har skett på bekostnad av den stora majoritet av svenska folket som av mycket gammal tradition är invand med det nuvarande svenska kyrko- systemet. Om svenska kyrkan genom slopandet av bland annat försam- lingsstyrelselagen skulle förlora sin offentligrättsliga ställning, finns mycket stora risker att kyrkan kommer att förlora sin karaktär av öppen folkkyrka. Därmed kan det tänkas att en stor mängd människor, som vid olika tillfällen i livet har behov av kyrklig service, mot sin egentliga innersta vilja kommer att hamna utanför alla trossamfund. En öppen folkkyrka, som tjänar alla sina medlemmar utan krav på motprestationer från dessa i annan mån än erläggandet av den förhållandevis ringa kyrkliga skatten, är ett mycket värdefullt inslag i det svenska samhället oavsett vilken uppfattning man har i religionsfrågor. Kristna värdenormer är av grundläggande natur för hela västerlandets kultur sedan århundra- den tillbaka. Det är av synnerlig vikt för hela vårt samhälle att dessa värderingar inte trängs tillbaka och försvagas. Det finns säkerligen behov av reformer, såväl inom svenska kyrkan själv som i vissa detaljer i fråga om kyrkans förhållande till staten, men dessa reformer kan åstadkommas inom de nuvarande kyrka—statrelationerna. Andra trossamfunds status bör höjas. Man bör därvid särskilt undersöka om inte samtliga trossam- fund av viss storlek kan ges en offentligrättslig ställning med statlig uppbördshjälp i den mån respektive trossamfund självt så önskar. Undersåkers kommun tror inte att de övriga trossamfundens ställning skulle stärkas, om svenska kyrkans möjligheter att fritt verka blev mindre. Enligt kommunen måste man finna andra vägar än de av beredningen angivna för att ge de andra trossamfunden det stöd de behöver. Svenska kyrkans frihet synes i dagens läge vara väl tillgodosedd på församlingsplanet, men mer begränsad på stifts- och riksplanet. Skulle beredningens förslag genomföras tror kommunen att svenska kyrkans frihet inte skulle förbättras utan på församlingsplanet t.o.m. bli mer beskuren. Utflyttningen gör inte behovet av kyrklig verksamhet mindre i avfolkningsbygder samtidigt som nya krav ställs på församlingar med stark inflyttning. Invandrarna har också rätt att i den mån de så önskar få möta öppna kyrkor och församlingar. Kommunen tycker också att beredningen inte nog påpekat det faktum, att en mycket stor del av invandrarna kommer från länder, där förhållandet kyrka — stat i stort påminner om vårt eget. Från demokratins synpunkt förefaller upphävan- det av svenska kyrkans offentligrättsliga ställning vara en tvivelaktig reform. Den gamla sockensjälvstyrelsen har ännu kvar ett ”andningshål” i den svenska kyrkoförsamlingen. Med fortskridandc centralisering och byråkratisering är denna värd att slå vakt om. Men det är också från religionsfrihetssynpunkt och politisk renlighetssynpunkt nödvändigt, att svenska kyrkan får en sådan ställning, att det skall ankomma på svenska kyrkan själv att besluta om organisatorisk uppbyggnad, medlemsbegrepp och verksamhet m. m. Detta bör enligt kommunen kunna åstadkommas genom någon form av överenskommelse mellan kyrka och stat, som stadfästs genom en ramlagstiftning vilken ger kyrkan inre frihet inom de

. m-—_-qu—-v __"

gränser staten finner nödvändiga för samhällssolidariteten utan att strypa hennes möjligheter att verka med brett stöd från alla som vill vara medlemmar i kyrkan.

Umeå kommun befarar bl. a. ett politiskt tryck på kommunen atti någon form ersätta bortfallet av inkomster, om en medlemsminskning inom kyrkan skulle leda till ekonomiska problem som hindrar svenska kyrkan att upprätthålla den karaktär av öppen folkkyrka som bered- ningen förutsatt.

I det följande redovisas synpunkter från några f ö r s a ml i n g a r av olika storlek och i olika delar av landet. Liksom påpekats vid avsnitt 2.4.1 har urvalet gjorts enbart med avsikt att illustrera vanligen förekommande argumentationslinjer.

Films pastorat menar att ett bifall till beredningens förslag skulle kunna innebära en inskränkning av religionsfriheten. Svenska kyrkan skulle förändras från att vara en öppen folkkyrka med en territoriell hela landet täckande församlingsverksamhet till att bli ett samfund av traditionell frikyrkotyp. Därmed skulle den majoritet av svenskar som finns med anonym ej klart fixerbar kristen inställning bli hemlös. Pastoratet önskar en öppen, demokratiskt styrd folkkyrka med möjlighet att nå ut med sin religiösa verksamhet till alla delar av landet. Detta är en religionsfrihetsfråga och en demokratisk rättvisefräga. Pastoratet erinrar om kommande kostnader för en kyrkostyrelse, ökade kostnader på stiftsplanet för stiftsting och kansli, kostnader för en samfundens dataservice, kostnader för en kyrkans egen jurisdiktion samt utgifter för ett kyrkans uppbördsväsende efter 1992. Försvinner kyrkans beskatt- ningsrätt och offentligrättsliga status måste också betydande pensions- fonder byggas upp för att trygga de anställdas pensioner. Beredningen har inte försökt att beräkna dessa kostnader, men de måste bli betydande. Det föreslagna statliga stödet till religiös verksamhet berör också kyrkans frihet. Nyordningen innebär enligt pastoratet ett ökat statligt beroende. Man bör inte i en tid då ökade förväntningar ställs på kyrkan, inte minst i fråga om dess ungdomsvårdande verksamhet och i sociala engagemang, försvåra dess möjligheter att arbeta. Förslaget måste överarbetas. Därvid bör representativa företrädare för en konsekvent folkkyrkosyn samt personer med erfarenhet från kyrkokameral verksamhet beredas möjlig- het delta. Under tiden kan delreformer beslutas i god demokratisk ordning. Detta gäller i första hand tillsättande av en kyrkostyrelse och interimistiskt beslut om dess befogenheter, utnämningsfrågor som kunde överflyttas från Kungl. Maj:t till kyrkans egna organ, stiftstingens inordning i församlingsstyrelselagen samt överflyttning till kyrkostyrelse och kyrkomöte av beslut rörande kyrkans böcker. Detta skulle inte föregripa ett beslut i stort beträffande förhållandet kyrka—stat men ge rådrum för fortsatta överläggningar.

Linköpings kyrkliga samfällighet framhåller inledningsvis att både samhället och trossamfunden förändras efter hand. Denna föränderlighet påverkar naturligtvis relationerna dem emellan. Vad som är en för bägge parter tjänlig relation under en tid kan under ändrade förhållanden vara

mindre lämplig. Det är därför enligt samfällighetens mening nödvändigt med kontinuerliga förändringar av relationerna. Den utredning om förhållandet mellan kyrka och stat som under en längre tid pågått svarar därför mot ett behov. Samfälligheten finner emellertid att beredningen borde ha valt en annan utgångspunkt än religionsfriheten för sitt förslag och frågat vilka olägenheter som finns i det faktiska läget, olägenheter för samhället, för trossamfunden och för de enskilda människorna. Därefter hade nästa fråga varit hur dessa olägenheter skall övervinnas. ] en sådan undersökning hade naturligtvis religionsfriheten varit en väsentlig faktor, men de konkreta frågorna hade fått en större plats och större hänsyn kunde ha tagits till den faktiskt givna verkligheten. Samfälligheten ifrågasätter starkt om inte beredningens förslag om olika samhälleliga bidrag skapar en beroendeställning till statliga och kommunala myndig- heter som måste kännas starkt styrande och hämmande för församlingar- na, särskilt när det gäller att ta upp nya arbetsformer. Anslag måste beviljas varje är, varför man blir beroende av tillfälliga stämningar. Om svenska kyrkan skall kunna bibehålla sin verksamhet i hela landet och kunna verka som en öppen folkkyrka, är det en trygghetsfaktor om man på församlingsplanet har en förankring i en församlingsstyrelselag med utdebiteringsrätt. Detta är särskilt betydelsefullt i stora förvaltningsen- heter, t. ex. i tätortsförsamlingar. Samfälligheten nämner att ca 10 milj. kr. årligen behövs för den nuvarande verksamheten i Linköping och påpekar att problem kan uppstå för församlingsekonomin, om medlemsanslutningen blir liten i förhållande till befolkningstalet. För- hoppningen att församlingarna skall kunna finansiera sin verksamhet med medlemsavgifter och lita till medlemmarnas offervillighet kan också bli svår att uppfylla för församlingar i glesbygden. Det kan finnas anledning att erinra om risken att församlingsverksamheten där ytterligare centrali- seras. Samfälligheten betecknar det ekonomiska system beredningen föreslagit som både invecklat och osäkert. Det drabbar både pensionärer och dem, som saknar inkomst. Den nuvarande beskattningsrätten är ett enklare, säkrare och för folket billigare system. Om övriga trossamfund inte vill använda detta, bör de kompenseras genom statsbidrag. Samfällig- heten skisserar avslutningsvis hur den tänker sig framtidens kyrka.

Vi vill se den som en öppen demokratiskt förankrad folkkyrka som täcker hela vårt land med sina församlingar. Vi finner det otidsenligt att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor ligger hos statliga myndigheter. Denna bör utövas av kyrkan själv, som bör ha en riksstyrelse. Kyrkan bör vara uppbyggd och fungera på församlingsplan, stiftsplan och riksplan.

Till folkkyrkokaraktären hör beskattningsrätt eller medlemsavgift inkasserad tillsammans med skatt. Jfr t. ex. Väst-Tyskland eller Finland.

Till folkkyrkokaraktären hör också en viss särställning i förhållande till ”bekännarsamfund”. När beredningen säger att svenska kyrkan skall vara en folkkyrka men inte ha någon särställning, motsäger den sig själv.

Mellan den svenska folkkyrkan och de fria trossamfunden har utvecklats ett fruktbärande ekumeniskt samarbete. Bägge parter har lärt av varandra och har nu långt mera gemensamt. I sin särart kompletterar de varandra. De övriga trossamfunden bör få arbetsförhållanden och ekonomiska förmåner som är likvärdiga med svenska kyrkans utan att svenska kyrkans förhållanden försämras eller pressas in i en mall som är formad av de fria trossamfunden.

Enligt Norrbärke församling har beredningen inte tillräckligt beaktat svenska kyrkans historiska och teologiska tradition ijämförelse med de fria samfunden, inte heller att svenska kyrkan i dag omfattar största delen av svenska folket. Det förefaller som om beredningen väsentligen tagit hänsyn till marginalgruppers subjektiva reaktioner. Sådana reak- tioner kommer enligt församlingen säkerligen att finnas hos en hel del människor oavsett vilken utformning religionsfrihetslagstiftningen får. Församlingen menar att den alldeles övervägande majoriteten av vårt folk inte upplever något psykologiskt tryck i den nuvarande situationen. Knappast heller den stora majoriteten invandrare, som kommer från de nordiska länderna, där man är van vid likartade kyrkliga förhållanden. Individens religionsfrihet med fri rätt till utträde ur svenska kyrkan och övriga religiösa samfund är sålunda tillgodosedd. Däremot har försam- lingen uppfattningen att en kyrka eller religiöst samfund i sin relation till staten inte skall ha sådan särställning som inkräktar på eller menligt inverkar på andra samfunds arbetsmöjligheter. I denna mening är beredningens syn på likställdhet och likvärdig behandling av samfunden från statens sida riktig. Men detta innebär inte att relationen måste vara likformig. Här torde svenska kyrkan ha en särställning, mer eller mindre särprofilerad beroende på vilket samfund den jämförs med. Beredningen har själv mycket starkt understrukit svenska kyrkans egenart som folkkyrka och förutsätter att denna egenart skall fortsätta efter en kommande förändring av svenska kyrkans relation till staten. Bered- ningen förutsätter vidare att svenska kyrkan efter en relationsförändring kommer att ha kvar åtminstone huvuddelen av sin nuvarande numerär. Detta gör att man inte utan vidare kan utgå ifrån att kyrkan kan eller bör ha samma formella relation till staten som vilket annat samfund som helst. Risk skulle annars finnas att kyrkan inte kan bibehålla sin egenart. När det gäller ekonomisk jämställdhet och lika yttre möjligheter till verksamhet finns alltid den möjligheten att de fria samfunden ekono- miskt kompenseras av staten för de eventuella fördelar kyrkan i ett kommande läge skulle kunna anses ha. En likvärdig behandling behöver inte heller i dessa avseenden betyda likformig behandling. Det skulle enligt församlingens uppfattning vara bäst, om den föreslagna fria kyrkans organisation fastlades genom en ramlagstiftning, där de principer som framförts i kyrkomötets reformprogram av år 1968 fick ligga till grund. På så sätt skulle svenska kyrkan få ett livsrum, inom vilket den kunde röra sig fritt och besluta i egna angelägenheter. En sådan lagstiftning skulle inte vara så detaljerad att den kunde hämma smidiga organisationsförändringar, men den skulle å andra sidan just genom sin karaktär av ramlagstiftning bereda kyrkan större trygghet för sitt arbete än allmänt uttalade icke lagfästa förutsättningar skulle kunna ge. En sådan lagstiftning skulle också ligga i linje med beredningens åsikt att statsmakterna bör känna ansvar för att den religiösa verksamheten i vårt land skall kunna upprätthållas. Av beredningens betänkande framgår enligt församlingen att den inte grundat sina överväganden på en renodlat individualistisk uppfattning av det religiösa livet, som i exklusiv mening skulle göra religionen till en privatsak, utan iväsentliga avseenden gett

uttryck för socio-religiösa synpunkter, där religionens samhällsfunktioner beaktats och accepterats som något värdefullt. Från dessa utgångspunkter synes, uttalar församlingen, vissa överenskommelser mellan stat och samfund vara oundgängliga. Det föreslagna uppbördssystemet för kyrko- avgift till svenska kyrkans del kommer inte att fungera tillfredsställande. För det första har svenska kyrkan en helt annorlunda tradition i och med beskattningsrätten, som ger en annan stadga åt uppbörden. Församlingen tror inte att ett uppbördssystem av föreslagen art, som väsentligen vädjar till den personliga spontaniteten, kommer att fungera i en kyrka med så stor numerär omfattning. Man får räkna med att den mänskliga trögheten i många fall är alltför stor. För det andra kommer denna mänskliga tröghet säkerligen att förstärkas av den omständigheten att alla enligt förslaget skall få del av kyrkans tjänster, oavsett om man deltar i kyrkans finansiering eller inte. Många kommer helt enkelt inte att betala för det man ändå får gratis. Församlingen håller före att ingen samhällsfunktion av motsvarande omfattning skulle kunna fungera om den vore uppbyggd på frivilliga avgifter. Ett väsentligt bortfall kommer därför att äga rum beträffande kyrkoavgiften. När denna utveckling väl kommit i gång kommer kostnaderna för de betalande att öka progressivt på ett sätt som snart kommer att försätta kyrkan i en ekonomisk krissituation, där den saknar resurser att upprätthålla den organisation och den service som beredningen förutsätter. Församlingen förordar därför ett uppbörds- system med större stadga, antingen så att församlingarna får bibehålla sin beskattningsrätt eller så att kyrkoavgiften får uttagas på skattsedeln. För att ekonomisk jämställdhet på denna punkt skall kunna åstadkommas mellan svenska kyrkan och övriga trossamfund, kan man tänka sig att dessa erbjuds samma service från statens sida, att svenska kyrkan betalar staten för denna hjälp med uppbörd via debetsedeln, eller att staten beviljar dessa samfund ett ekonomiskt anslag motsvarande kostnaderna för denna tjänst till svenska kyrkan.

Kalmar församling framför väsentligen samma principiella synpunkter som svenska kyrkans diakoninämnd samt efterlyser kompletterande utredningar om svenska kyrkans organisation och ekonomi på stifts- och riksplanen. Församlingen fortsätter.

Redan på stiftsplanet möter problemen. Stiftsrådet ansvarar för närvarande för en mycket omfattande stiftsaktivitet: barn— och ungdoms- arbete, söndagsskola, kyrkans barntimmar, juniorer och miniorer, fritids- kyrkan, studiearbetet, den pedagogiska verksamheten, stiftsdiakonien, de kyrkliga folkhögskolorna, stifts- och ungdomsgårdarna etc. Dessa verk- samhetsformer är i en kraftig expansion och stöds för närvarande genom stiftstingen, som kyrkomötet 1968 föreslog att man skulle legalisera. Här kommer ett betydande och ökande ekonomiskt församlingsengagemang in i bilden. Det är i själva verket så pass omfattande, att det väsentligt berör den lokala församlingens budget. Därom säger B 68 inte ett ord.

På riksplanet gäller dels det nya kyrkomötet, dels det nya kyrkliga centralorganet. Kyrkomötet ställer kanske inga större direkta ekonomis- ka krav på församlingarna, men centralorganet gör det i så mycket högre grad. Hittills har mission och diakoni varit helt beroende av frivilliga gåvor. En sådan anordning är på sikt otänkbar, helst som mission och diakoni i dess olika former hör med till kyrkans centrala huvudfunk-

tioner och inte kan förvisas till den frivilliga sektorn. I ett läge, där man försöker nyreglera förhållandet mellan staten och kyrkan, är det självklart att man på allvar måste tänka igenom hur man i framtiden skall lägga upp de centrala kyrkliga aktiviteterna, inte minst ekonomiskt. Det gäller här mycket stora ekonomiska åtaganden, i storleksordningen 150—200 mkr. per år. Om dessa ting säger B 68 inte ett enda ord utan koncentrerar sig närsynt på lokalförsamlingens budget.

Till detta kommer den svenska kyrkans åtaganden utomlands i övrigt —— sjömansvården, arbetet bland svenskar utomlands, u-landsinsatserna. Även dessa betydande arbetsuppgifter har hittills väsentligen täckts av den enskilda offerviljan. Naturligtvis måste denna även framgent fungera i en sådan riktning, men det är orealistiskt att räkna med att det privata initiativet för all framtid skall bära dessa enorma bördor, helst som den enskilda insatsen i ett friare läge mellan staten och kyrkan, mer än nu, torde komma att behövas för insatser på hemmaplan. Huvudparten av svenska kyrkans utlandsengagemang måste enligt kyrkorådets uppfatt- ning i framtiden täckas av kyrkans i vanlig ordning utdebiterade medel och endast kompletteras med de frivilliga gåvorna. Kyrkorådet finner det provinsialistiskt och verklighetsfrämmande, att B 68 inte med ett ord har uppmärksammat denna sida av kyrkans verksamhet.

Malmö kyrkliga samfällighet sammanfattar sitt yttrande enligt i hu- vudsak följande. Samfälligheten är starkt medveten om behovet av djupgående reformer i svenska kyrkan. Den gamla enhetskyrkans tid är förbi, och många former som är förbundna med den är föråldrade. En mångfald har kommit som innebär uppkomsten av olika trossamfund, både kristna och icke kristna. Samtidigt upplever många människor idag ett främlingskap inför kyrkans lära och liv. Det har blivit alltmer otillfredsställande att många av kyrkans inre angelägenheter avgörs av främst riksdagen och Kungl. Maj: t. Kyrkan bör ges självständighet i fråga om sina inre angelägenheter. Ständig omprövning bör ske av kyrkans organisation och arbetsformer. Former som visat sig lämpliga under gångna århundraden bör inte bevaras, om de inte visar sig ändamålsenliga i vår tid. Därför pågår idag ett intensivt arbete kring kyrkans strukturfrå— gor liksom kring formerna för gudstjänst, diakoni m. m. Detta reformar— bete för kyrkans fortsatta verksamhet i vårt land bör så långt möjligt utföras i gemenskap med andra kristna trossamfund. En oundgänglig förutsättning för det kyrkliga reformarbetets vidareutveckling är att kyrkan ges goda ekonomiska villkor. Ekonomiska möjligheter att arbeta i enlighet med sin religiösa uppgift är också ett villkor för att religionsfri— het för svenska kyrkan skall ha faktiskt värde. Beredningen tillmäter en abstrakt uppfattad religionsfrihetsprincip alltför stor vikt vid ställningsta- gandet om samhället och trossamfunden. En fortsatt behandling av frågan om kyrka och stat bör enligt samfälligheten därför främst inriktas på ett starkt reformerat A-läge eller ett B-läge så som 1968 års kyrkomöte föreslog.

Likartade synpunkter kommer också fram i Göteborgs kyrkliga samfällighets sammanfattning av dess yttrande, vilken i huvudsak lyder. Beredningen har byggt sitt förslag till ändrade relationer mellan samhälle och kyrka på en tolkning av religionsfrihetsbegreppet, som saknar praktisk anknytning såväl till den enskilde medborgaren som till

trossamfunden. På grund härav finner samfälligheten det nödvändigt att beredningens förslag omarbetas. Den centrala frågan är att större jämlikhet mellan de olika trossamfunden åstadkommes. Detta kan ske dels genom att svenska kyrkan får en organisation som ger möjlighet till självbestämmande i inre kyrkliga angelägenheter, dels genom att det ekonomiska stödet åt övriga trossamfund förstärks. Modellen för en sådan praktiskt genomförbar omorganisation av svenska kyrkan med bibehållande av sambandet med staten finns i 1968 års kyrkomötes reformprogram, vilket bör läggas till grund för de fortsatta övervägan- dena.

Karlstads kyrkliga samfällighet anför bl.a. att beredningen i sitt religionsfrihetsbegrepp har inlagt mer än vad som eljest sker i internatio- nella sammanhang. Man har utvidgat begreppet till att innebära även att staten skall garantera samfunden lika rätt vad gäller arbetsvillkor. Även med en så rättvis fördelning som möjligt mellan samfunden uppnås inte den likställighet som åsyftas. De reformer beredningen föreslår finner samfälligheten inte i första hand utgå från principen om religionsfrihet utan från principen om statens behandling av samtliga trossamfund såsom likställda. Beredningen tenderar här att blanda ihop jämlikhet och likformighet. 1951 års religionsfrihetslag är tillfyllest för att garantera religionsfrihet. Kyrkans karaktär av öppen folkkyrka förutsätter att samhället är med och bestämmer såsom representant för en ”allmän- mänsklig” hållning. Statens funktion i detta fall kan med fördel ses som en utvidgning av församlingsstyrelselagen. Gränsdragningen mellan kyr- kans och statens befogenheter kan göras i huvudsak enligt 1968 års reformprogram. En viss ramlagstiftning bör finnas kvar, i första hand genom bibehållande av församlingsstyrelselagen som lag, samt genom att staten bör utnämna innehavare av vissa kyrkliga tjänster. Kyrkan bör däremot själv bestämma om kyrkliga böcker. För att trygga folkkyrko- karaktären och den ekonomiska grunden för denna är det viktigt att uppbörden av kyrkomedlemmarnas avgifter kan ske via skattsedeln. Vidare bör denna möjlighet erbjudas alla samfund som önskar begagna sig av den. De samfund som ej kan acceptera ett sådant system bör erbjudas ett statligt stöd.

Ås församling uttalar som sitt generella ställningstagande att den anser att beredningens förslag inte i sitt nuvarande skick bör läggas till grund för ett avgörande om det framtida förhållandet mellan samhället och kyrkan i vårt land. En huvudsynpunkt är därvid att den renodling av trossamfundsaspekten som slutbetänkandet är ett uttryck för inte i tillbörlig grad gör rättvisa åt den karaktär som svenska kyrkan har på lokalplanet. Där värdesättes i hög grad, särskilt på landsbygden och i glesbygder, att svenska kyrkan fungerar som offentlig självstyrelse kring vissa lokala angelägenheter samtidigt som den har sin bekännelse. Beredningen synes vidare utgå från en föreningskyrklig modell vilken inte utan vidare kan antas som den givna strukturen för livsåskådningsenga- gemang och religiöst liv i framtiden. Samtidigt vill församlingen dock betona det önskvärda med reformer där den nu gällande ordningen är otillfredsställande från principiell och praktisk synpunkt, samt att delar

__...» ...—___.»— _..-.,— M.

av beredningens förslag härvid är en bra utgångspunkt. Som slutsynpunk- ter anför församlingen i huvudsak följande. Beredningens problem synes ha varit svårigheten att dels finna en ordning som i högre grad än den nuvarande gagnar vissa principiella värden, dels skapa möjlighet för svenska kyrkan att fortleva i mer trossamfundsmässig form. Båda dessa syften hyser församlingen i och för sig förståelse för. En alltför statisk uppfattning av trossamfundens och det religiösa livets vägar har emeller- tid lett till att beredningen vinner en principiellt bättre ordning genom att omforma svenska kyrkan på ett sätt som varken synes framåtsyftande eller till gagn för samhället och den enskilda människan. Det äri stället möjligt att vinna de principiella förändringar som församlingen klart inser betydelsen av utan att man raserar svenska kyrkans offentliga karaktär, den sista resten av sockensjälvstyrelse, samt livsåskådningsstimulering och människovård på ett brett fält. Utöver detta behövs det ett trosuppfatt- ningarnas fria spel samt möjlighet för den enskilde till ett engagerat religiöst liv i trossamfundsform. Beredningens förslag till stimulans och samhälleligt stöd för sådant är positiva. Beredningens förslag bör emellertid inte accepteras i sin nuvarande form.

Luleå domkyrkoförsamling—Örnäsets kyrkliga samfällighet finner det angeläget att först uttala sin tacksamhet för beredningens målsättning beträffande kyrkostrukturen. Beredningen vill se kyrkan organiserad som en fri och öppen folkkyrka. Som folkkyrka är kyrkan redan i dag öppeni tillfredsställande grad. Kyrkan har på församlingsplanet en frihet som visserligen regleras av lagar stiftade genom samhällets lagstiftande organ, men som ändå av kyrkans folk i gemen upplevs som en tillgång i nuvarande läge. Frånvaron av en kyrklig centralstyrelse upplevs däremot både som något föråldrat i denna tid av genomförd arbetsfördelning på alla områden i samhälls- och kulturlivet och som en brist i kyrkans frihet. I likhet med beredningen finner samfälligheten det viktigt att svenska kyrkan för framtiden behåller sin territoriella församlingskaraktär liksom sin karaktär av folkkyrka. Det synes vara en riktig slutsats som beredningen drar i frågan om dispositionsrätten till den kyrkliga egendomen, när det framhålls, att den skall disponeras av en kyrka som har territoriell församlingskaraktär och arbetar som folkkyrka. En kyrka med denna struktur vill samfälligheten se förverkligad även i framtidens Sverige. En fri kyrka utan andra bestämningar än att den skall vara fri kan väl existera enbart med den vanliga föreningsrättens regleringar, men en öppen folkkyrka förutsätter ett väsentligt stöd av samhällets lagar. En församlingsfunktion inom hela det område som svenska kyrkan i dag täcker, förutsätter en så stor ekonomisk och personell insats att den på något sätt måste tryggas av samhället. Anledningen därtill är främst folkkyrkans territoriella bundenhet till alla svenska bygder. Samfällighe- ten säger sig inte ha något att erinra mot principen att statligt stöd ges till trossamfundens verksamhet. Åtgärden har sina paralleller i det stöd som redan ges till olika former av kulturell verksamhet. Det kan antas att olika trossamfund skulle gagnas av stöd genom anslag, särskilt invandrar- kyrkorna. För svenska kyrkan som en öppen folkkyrka synes dock samhällets stöd till kyrkan böra utformas i nära anslutning till den nu

gällande utdebiteringsrätten. Samhället bör ge en fri kyrka rättighet att av sina medlemmar utdebitera kyrkoavgift i huvudsak inom de kompe- tensramar som dragits upp av församlingslagssakkunniga på 1950-talet. En sådan rättighet skulle för svenska kyrkans del ersätta det föreslagna direkta stödet av statsmedel. Direkt stöd bör däremot utgå till de övriga trossamfund som önskar erhålla det. Det är samfällighetens mening att när kyrkan enligt vad beredningen — med all rätt — förutsätter skall anses förpliktad att använda sina ändamålsbestämda tillgångar så att den skall fungera över hela landet, har den en av samhället ålagd offentlig förpliktelse som förutsätter en offentligrättslig ställning. Tyngden av denna förpliktelse blir särskilt kännbar i ekonomiskt svaga glesbygdsför— samlingar som inte kan förväntas själva kunna vidmakthålla ett försam- lingsliv utan måste få stöd av andra församlingar. Det synes orealistiskt att förutsätta en så djup solidaritet inom en fri kyrka med territoriella församlingar som basenheter men med endast föreningsmässig ekonomi- sering, att en fond liknande vår kyrkofond skulle kunna byggas upp till stöd för svaga församlingar inom kyrkan. Det behöver framhållas att en garanti för det allmännas medverkan utan tidsbegränsning vid uppbörd av kyrkoavgifterna från en fri kyrkas medlemmar skulle vara en åtgärd i den riktning som samfälligheten finner vara i överensstämmelse med en fri och öppen folkkyrkas förpliktelse mot folk och samhälle. Ett bibehållan- de av utdebiteringsrätten och därmed församlingarnas offentligrättsliga ställning är dock enligt samfällighetens mening den lösning som måste förordas. Genom att församlingarnas offentligrättsliga ställning bibehålls löses också ett särskilt för våra växande tätorter kännbart problem. Den upplåning som har måst göras på många sådana orter för byggande av kyrkliga lokaler har kunnat göras med säkerhet endast i kommunala beslut. Om den offentligrättsliga ställningen upphör inträder här svårig- heter både med tanke på redan upptagna och framtida lån. Någon form av statlig lånegaranti måste skapas. På ett område måste en vidgning ske av kompetensreglerna för församlingarnas utdebiteringsrätt. Det måste bli möjligt att utdebitera medel för de kostnader kyrkans centrala förvalt- ning kommer att dra och för de utredningar som kyrkan själv måste ombesörja. !

I fråga om fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan uttalar i Stockholms kyrkliga samfällighet att man slår vakt om den nuvarande i demokratiska uppbyggnaden av kyrkans verksamhet på församlingsstyrel- selagens grund och vill ha den ytterligare förstärkt och utbyggd på stifts- och riksplanet. Liksom beredningen anser samfälligheten att staten kan och bör stödja religiös verksamhet. Stödet behöver inte vara av enbart ekonomisk natur utan kan även omfatta en ramlagstiftning, som garanterar alla trossamfund fria arbetsförhållanden. I det fortsatta utredningsarbetet bör 1968 års kyrkomötes reformprogram vara väg- ledande.

2.5. Instanser som uttryckligen avstår från ställningstagande

Som har nämnts tidigare avspeglar yttrandena från de 90 instanser (varav 19 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan och 19 frikyrko- församlingar) som förklarar sig avstå från ställningstagande till bered- ningens förslag emellanåt en övervägande positiv eller kritisk inställning. I det följande redovisas vissa allmänna synpunkter från såväl dessa instanser som övriga remissorgan inom den nu åsyftade kategorin (jfr även kapitel 3).

I ett mindre antal yttranden avspeglas en övervägande p 0 si ti v grundinställning till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige anser sig inte ha att deltaga i en återspegling av opinionsläget rörande den centrala frågan genom ett uttryckligt ställningstagande, men upplyser att om den skulle ha tagit ställning till beredningens förslag i den centrala frågan, så torde enighet inte ha uppnåtts mellan dem som deltagit i handläggningen av ärendet. Hovrätten påpekar samtidigt att beredningens förslag i kapitel 4—8 utgår från att den principiella grunden för den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan inte skall bestå. Under denna förutsättning har hovrätten i det stora hela inte någon mera allvarlig erinran mot förslagen, vilka oftast ter sig naturliga och lämpliga med denna utgångspunkt. Enligt hovrättens mening har beredningen åberopat starka skäl för sin ståndpunkt, grundade på religionsfrihetsbegreppet och på principen om likvärdig behandling av olika trossamfund. Å andra sidan räknar hovrätten med att invändningar kommer att framföras, såsom att önskemålen om religionsfrihet och likvärdighet kan tillbörligen tillgodo— ses utan en så genomgripande förändring av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan som beredningen förordar, att förslaget står i strid mot folkkyrkotanken och kan befaras medföra religiös utarmning, särskilt för glesbygdsförsamlingarna, att ett genomförande av förslaget skulle fjärma svenska kyrkan från dess nordiska systerkyrkor och att förslaget över huvud taget inte tillräckligt beaktat svenska kyrkans historiskt givna egenart.

Länsstyrelsen i Blekinge län menar att ett fullt genomförande av religionsfrihetens princip kräver att alla trossamfund får arbeta under samma villkor. Ett helt oförändrat förhållande mellan kyrkan och staten innebär inte någon fullständig religionsfrihet. Emellertid understryker länsstyrelsen att en reform av sådan räckvidd som den nu föreslagna endast bör genomföras under förutsättning av att den blir fast förankrad i en bred opinion och erhåller en bred uppslutning bland olika åsiktsrikt- ningar. Eftersom det vid tidpunkten för remissvarets avgivande är klarlagt att något förslag till förändring av relationerna inte kommer att läggas fram i anledning av beredningens förslag, framför länsstyrelsen endast följande principiella synpunkter. Det är framför allt från trossamfundens synpunkt som kravet på fullständig religionsfrihet måste vidhållas. Sett från den enskilda individens sida föreligger redan idag en långtgående frihet att tillhöra det samfund han eller hon önskar eller att stå utanför varje form av trossamfund. Om man däremot ser saken från trossamfun- dens synpunkt ter sig nuvarande förhållanden som otillfredsställande.

Den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan innebär, att kyrkan idag har en mer gynnad ställning än övriga trossamfund samtidigt som den har att fullgöra vissa allmänt samhälleliga uppgifter. Från såväl religionsfrihetssynpunkt som demokratisk synpunkt är det högst angelä- get att samhället behandlar alla trossamfund lika och att samfunden ges likvärdiga arbetsbetingelser att i full frihet bedriva sin verksamhet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar i sitt yttrande upp vissa frågor som på ett särskilt sätt berör länet och länsstyrelsen som regionalt samhälls- planerande organ, bl. a. villkoren för trossamfundens verksamhet i landets glesbygder. Efter att ha refererat de farhågor som framförts av vissa kommuner inom länet, granskar länsstyrelsen beredningens studier av svenska kyrkans ekonomi. Länsstyrelsen finner att farhågorna för de små glesbygdsförsamlingarnas framtid vid ett eventuellt skiljande av svenska kyrkan från staten är överdrivna. Att det övervägande flertalet av kyrkans nuvarande medlemmar inte skulle vilja kvarstå i en eventuell fristående svensk kyrka finner länsstyrelsen osannolikt. Även om en så stor del som en fjärdedel av de nuvarande medlemmarna skulle falla bort skulle svenska kyrkans ekonomi inte vara nämnvärt hotad. Inte ens ett jämförelsevis kraftigt medlemsbortfall skulle ställa en eventuell fristående svensk kyrka utan resurser för utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar. Detta förhållande bör kunna uppfattas som en garanti för de små glesbygdsförsamlingarnas fortbestånd. Klart är emellertid att ett eventuellt medlemsbortfall skulle komma att drabba de små försam- lingarna avgjort hårdare än de stora. Länsstyrelsen förordar därför avslutningsvis att samhället inom ramen för det ekonomiska stöd till trossamfunden som beredningen föreslår, anslår särskilda medel till stöd för glesbygdsförsamlingarnas verksamhet. Mot bakgrund av de övriga stödformer som beredningen föreslår finner länsstyrelsen, att ett even- tuellt ställningstagande till förmån för beredningens förslag i den principiella huvudfrågan inte behöver försämra villkoren för trossamfun- dens verksamhet i glesbygderna. Även i yttrandena från några kommuner samt de flesta av de frikyrkoförsamlingar som uttryckligen avstår från ställningstagande återfinns en i huvudsak positiv attityd till beredningens förslag.

En del andra instanser som uttryckligen avstått från att ta ställning till ; beredningens förslag ger däremot uttryck för k ri tis k a synpunkter. Hit hör främst JK samt de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund. Detsamma gäller också enstaka kommuner, försam- lingar inom svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar.

Huvudfrågan är, uttalar JK, om kyrkans nuvarande rättsliga reglering bör upphöra eller inte. Det torde inte ankomma på JK att fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Med hänvisning till frågans stora betydelse inte bara för svenska kyrkan utan också och inte minst för det stora flertalet av vårt folk anser han sig emellertid böra framföra vissa allmänna synpunkter, som enligt hans förmenande bör beaktas vid huvudfrågans bedömande, ävensom något granska beredningens motiv för sin stånd- punkt. Enligt JK har religionen en utomordentlig betydelse för medbor-

garna, särskilt i allmänna orostider och i bekymmersfyllda situationer för den enskilde. Det torde inte kunna bestridas att svenska kyrkan bereder det övervägande flertalet av vår befolkning erforderlig andlig vård och service, även om kyrkan i vår tid från vissa håll genom ord och gärningar utsätts för nedsättande omdömen och förakt. Det torde också förhålla sig så att svenska kyrkans förmåga att fungera som den folkkyrka hon är främst betingas av sambandet med staten. Den svenska kyrkans religion och etik har haft stor betydelse inte bara för den enskildes handlande utan även som samhällsfaktor. Därför bör inte hänsyn till minoriteter få spela en avgörande roll och leda till reformer, varigenom svenska kyrkans möjligheter att existera och verka beskäres till men för vår befolknings- majoritet. Vid ställningstagandet till de framtida relationerna mellan staten och svenska kyrkan bör enligt JK den största vikt tillmätas kyrkans egna önskemål och synpunkter. Kyrkan måste vid ett genom— förande av beredningens förslag själv i första hand bära ansvaret för att huvuddelen av vår befolkning kan beredas erforderlig andlig vård och kyrklig service. Förutsättningen för en så genomgripande förändring som den föreslagna måste därför vara att kyrkan själv anser sig i stånd att i fortsättningen driva sin verksamhet i oförminskad omfattning och i enlighet med sin kallelse. Det bör sålunda rent principiellt inte kommai fråga att statsmakterna upplöser sambandet mer eller mindre mot kyrkans vilja. Ehuru även från olika håll inom kyrkan själv klagomål framkommit om bristande utrymme för religionsfrihet, har ett så representativt organ som kyrkomötet funnit att fortsatt samband med staten är inte endast av väsentligt värde för kyrkan utan även förenligt med religionsfriheten, låt vara efter vissa reformer till stärkande av kyrkans självständighet. De kyrkliga remissorganens yttranden över kyrka—statutredningens slutbetänkande återspeglar genomgående pessi— mistiska tongångar rörande kyrkans möjligheter att försörja sig om beskattningsrätten bortfaller. JK tar även upp vissa konsekvenser av ekonomisk eller annan art av förslaget och anför bl. a. att följden lätt kan bli en benägenhet från den enskildes sida att avstå från uttryckligt medlemskap och ändå anlita kyrkans tjänster utan att erlägga medlemsav- gift. Detta skulle i sin tur kunna leda till en restriktiv hållning från kyrkans sida i servicehänseende, i vart fall hos en del präster, med påföljd att kyrkan blir mer sluten och mister sin karaktär av folkkyrka. Den minskade kyrkliga aktivitet som kan följa härav medför risker för att den kristna religionen förlorar den tyngd den haft såsom samhällsfaktor och den trygghet den alltid berett den enskilde. Det föreligger enligt JK stor risk för att kyrkans finansieringsmöjligheter blir så försvagade att verksamheten inte kan upprätthållas i nuvarande omfattning. Detta skulle lända till men för majoriteten av landets befolkning och för samhällets andliga standard och utveckling. En grundförutsättning för kyrkans frigörande från staten måste obetingat vara vissheten om att kyrkan ekonomiskt kan fortsätta att existera och verka i oförändrad utsträck— ning.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som uttalar att den inte tar ställning till den politiska huvudfrågan i det framlagda reformför-

slaget, begränsar sig till att kommentera endast vissa frågor. Fakulteten finner beredningens motiv påfallande knapphändiga. Viktiga frågor är inte klarlagda eller blott antydda och man lämnasi oklarhet om framtida verkningar i väsentliga avseenden. Dessutom skjuts viktiga frågor åt sidan med motivering att det får ankomma på den blivande fria folkkyrkan att reglera dessa ämnen. Hit hör så väsentliga ting som kyrkans organisation på riksplan, regionplan och lokalplan samt stora delar av de ekonomiska problemen. Utgångspunkten för en bedömning bör vara frågan i vad mån det från samhällets synpunkt totalt sett kan ha fördelar att ha kvar nuvarande ordning eller att åtminstone ha ett system som ger garantier för folkkyrkans bibehållande även på längre sikt. Mot de ytterligare vinningar som från religionsfrihetssynpunkt kan uppnås genom den föreslagna reformen bör ställas de nackdelar som från allmänt medborger- liga och samhälleliga synpunkter kan tänkas uppstå, t. ex. om kyrkan därigenom kommer att få avsevärt minskade ekonomiska resurser för sin verksamhet i glesbygderna. Inom ramen för samhällets intressen i vid mening finns det även anledning att noga överväga vilka effekter som en reform kan få för den nuvarande folkkyrkan. Visserligen kan frigörelsen från staten innebära fördelar för kyrkans arbete i vissa hänseenden. Dessa fördelar borde emellertid ha analyserats mera ingående och de borde ha ställts i relation till de nackdelar för kyrkan som reformen kan medföra. En sådan analys av verkningar för kyrkan framstår som särskilt motiverad även av det skälet att frågan om relationen mellan samhället och svenska kyrkan utgör en tvåpartssituation. Inför ett eventuellt reformbeslut behöver verkningarna för båda parter klarläggas. Det bör även uppmärk- sammas att ett särskilt värde ligger i den nuvarande kyrkokommunala organisationen. Den innebär en form av folklig självstyrelse med större möjligheter till medverkan av enskilda personer än som vanligen är fallet inom övrig kommunal förvaltning sedan storkommunerna införts. Med denna bakgrund framstår beredningens förslag enligt fakulteten i hög grad som en produkt av väsentligen teoretiskt konstruerande. Också juridiska fakulteten vid universitetet i Lund anknyter till diskussionen om den kyrkokommunala självstyrelsen och församlingsstyrelselagen. Enligt fakulteten, vilken uttalar att den fattat som sin uppgift inte att ta ställning för eller mot en förändring av nuvarande kyrka—statrelation utan att granska förslaget huvudsakligen utifrån juridiska synpunkter, förtjänar tre synpunkter att närmare övervägas. För det första vill det synas som om beredningen väl optimistiskt betraktar den framtida ”öppna folkkyrkans” ekonomiska status. Fakulteten frågar sig om det är realistiskt att förvänta, att riksomfattande servicefunktioner skall kunna fullgöras på frivillighetens grund. För det andra ifrågasätter fakulteten om den enskilde församlingsmedlemmen i fortsättningen tillförsäkras samma trygghet i fråga om insyn, inflytande och klagomöjligheter, som f. n. i hägn av bl. a. församlingsstyrelselagen tillkommer honom. För det tredje finns det enligt fakulteten all anledning att närmare besinna de eventuella konsekvenser, som ett försvagande av den kyrkokommunala självstyrelsen medför. Fakulteten menar också att övergivandet av svenska kyrkans offentliga — och därmed även offentligrättsliga —

karaktär till förmån för privaträttsliga konstruktioner vilar på en uppfattning om ifrågavarande begreppsbildning som måste betecknas såsom något ytlig. Vidare låter sig realiteterna svårligen inpressas i de föreslagna konstruktionerna. Ytterligare förefaller det från såväl teoretis- ka som praktiska synpunkter helt onödigt att vid genomförandet av eventuellt önskvärda reformer bruka mera våld än nöden kräver. Det torde allmänt kunna ifrågasättas om inte svenska kyrkans ställning skulle undergå en försämring i såväl rättsligt som faktiskt hänseende. Frikyrkor- nas ställning bör vid behov kunna förstärkas utan nyssnämnda konse- kvens. Det i betänkandet liksom i samhällsdebatten ständigt återkom- mande, stundom oreflekterade och onyanserade kravet på jämlikhet eller jämställdhet bör rimligen tillgodoses i positiv, uppbyggande och icke i försvagande, nedbrytande riktning. Enligt fakultetens mening skulle, om beredningens förslag genomförs, svenska kyrkans ställning i betydelseful— la hänseenden även bli oklarare än f. n.

Bland de lokala instanser som uttryckligen avstått från att ta ställning till beredningens förslag men som samtidigt ger uttryck för en kritisk grundinställning till detta märks Härnösands församling. Församlingen sammanfattar sitt yttrande så, att det vid regleringen av förhållandet mellan samhälle och trossamfund är angeläget att tillse att alla samfund får så goda villkor för sin verksamhet som möjligt. I dagens läge finns det samfund som arbetar under trånga ekonomiska villkor. För svenska kyrkans del är det högst angeläget att kunna bidraga till att en förbättring här sker. Den rimliga vägen synes härvid inte vara att svenska kyrkans ekonomiska villkor försämras, utan att de övriga samfundens förbättras. Den överordnade principen måste vara att det samlade kristna utbudet blir så effektivt som möjligt. Om svenska kyrkan får statlig uppbörds- hjälp, är det helt naturligt, att detta tillerkännes alla samfund, som vill begagna sig av denna möjlighet.

De flesta remissinstanser som uttryckligen avstår från ställningstagande gör detta utan att ge uttryck för en positiv eller kritisk inställning till bered- n in g e n 5 f ö r s la g. Somliga instanser för dock fram mera allmänna synpunkter. Hit hör — bland instanser inom grupp 1 (centrala myndig- heter) _ riksantikvarieämbetet och MUS 65. Riksantikvarieämbetet, som samrått med MUS 65, anför bl. a. att de svenska församlingskyrkorna med inredning, inventarier, kyrkogårdar och därtill hörande byggnader och monument utgör kärnan i vårt lands materiella kulturarv och har, i hög grad tack vare den svenska kyrkans hittillsvarande ställning som statskyrka, kunnat hållas samman och vårdas på ett i stort sett mycket tillfredsställande sätt. I händelse av ett skiljande av svenska kyrkan från staten är det nödvändigt att garantier skapas för kyrkornas fortsatta bestånd. Det bör nämligen enligt ämbetets mening vara självklart att kyrkorna får behålla sin ställning som offentlig kulturell nationalegen- dom, tillgänglig för alla oavsett samfundstillhörighet. Förutom vissa former av lagskydd i kulturhistoriskt avseende är det enligt ämbetets mening härvid av central betydelse, att finansieringen av kyrkornas vård

och underhåll även i fortsättningen i huvudsak åvilar samhället. Detta torde främst kunna ske genom att förvaltningen av kyrkorna överförs till de borgerliga kommunerna. Beträffande formerna härför anser ämbetet, att förvaltningen av kyrkorna istället för att åvila trossamfundet svenska kyrkan lämpligen bör överföras till den borgerliga kommunen, medan dispositionsrätten i första hand bör tillkomma samfundet svenska kyrkan. Finansieringen av kyrkornas vård och underhålli de delar som inte direkt hänger samman med kyrkans funktion som gudstjänstlokal för trossamfundet bör härvid ske genom kommunal uttaxering. Också statliga medel bör i vissa fall utgå för ändamålet. MUS 65 anför liknande synpunkter. (Se vidare 5.5.) '

Också vissa remissinstanser inom grupp 2 (regionala och lokala instanser), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) anför mer allmänna synpunkter. Länsstyrelsen iMalmöhus län förordar bl. a. att kyrkoavgiften uttas via skatteuppbörden. I den mån övriga trossamfund vill beräkna sin medlemsavgift på samma sätt som svenska kyrkan bör dessa samfund också kunna omfattas av det skatteanknutna uppbörds- systemet. Dannemora kommun påpekar bl. a. att om statskyrkosystemet skall bibehållas, måste medlemmarnas rätt till kyrkans service tryggas. Enskilda kyrkans tjänstemän får inte under åberopande av samvetsbe- tänkligheter vägra vissa tjänster. Enligt Malmö kommuns bestämda mening har man all anledning förmoda att förändringen av den nuvarande offentligrättsligt reglerade beskattningsrätten till en privaträttslig befo- genhet att utdebitera en medlemsavgift hos sina medlemmar kommer att medföra betydligt mera genomgripande konsekvenser för svenska kyr- kans del än beredningen antar. Kommunen håller det för sannolikt, att svenska kyrkans medlemsantal kommer att sjunka avsevärt. Vissa kommuner, t. ex. Växjö kommun, menar att en helhetsbedömning av beredningens förslag inte kan ske förrän ytterligare utredningar verk- ställts i fråga om bl. a. äganderätten till den kyrkliga jorden, huvudman- naskapet för begravningsväsendet samt primärkommunernas kompetens därest de kyrkliga kommunernas beskattningsrätt upphör.

Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd uttalar att det väsentliga är att de mosaiska församlingarna fritt och obehindrat får utöva sina religiösa och kulturella aktiviteter och att det i alla väsentliga avseenden råder reell jämställdhet mellan olika i landet verksamma trossamfund, vare sig de är kristna eller inte. Centralrådet delar vidare uppfattningen att samhället genom statsmakterna bär ansvar för att invånarnas väsentliga behov på det religiös-kulturella området blir tillgodosedda, vilket för de mosaiska församlingarnas liksom för vissa andra trossam- funds del 1eder till kravet på bättre villkor. Dessa huvudprinciper, som präglat beredningens arbete, är det angeläget att upprätthålla och — i den mån de ännu inte förverkligats — i så skyndsam takt som möjligt föra ut i praktisk tillämpning. Först när så skett kan den princip om religionsfrihet som vunnit allmän anslutning anses ha fått rättvist och demokratiskt innehåll. Centralrådet framför mot denna bakgrund önskemål om ekonomiskt stöd från det allmänna i olika former och för olika ändamål.

De remissinstanser som uttryckligen avstått från ställningstagande till

beredningens förslag utan att ge uttryck för en positiv eller kritisk inställning till detta har i övrigt vanligen begränsat sina yttranden till vissa frågor med direkt anknytning till det egna verksamhetsområdet. Hit hör kriminalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, riksförsäkringsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevi- sionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikva— rieämbetet, UKÄ, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslo- kaler, EON, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedn ingen, föreningsskatteutredningen, MUS 65, bygglag- utredningen, Försäkringskasseförbundet, SR, SA CO, TCO, Sveriges kom- munaltiänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Före- ningen Sveriges kyrkogärdschefer, Sveriges lärarförbund och svenska kyrkans missionsstyrelse. Redogörelse för de viktigare synpunkter som sålunda anförts lämnas under resp. avsnitt nedan med undantag av missionsstyrelsens synpunkter vilka refereras redan här. Missionsstyrelsen anför bl. a. att genom dess verksamhet har självständiga systerkyrkor växt fram på de tidigare missionsfälten i Sydafrika, Rhodesia, Tanzania, Indien och Malaysia-Singapore. Styrelsens fortsatta åtaganden bestäms i förhållande till dessa av ömsesidigt överenskomna samarbetsavtal, som bl.a. omfattar utfästelser om långsiktiga ekonomiska åtaganden. F.n. tenderar dessa åtaganden i samverkan med kyrkor i tredje världen att utvidgas, dels genom nya kontakter med självständiga kyrkor, dels särskilt genom åtaganden i samverkan med internationella samarbets- organ som t. ex. Kyrkornas Världsråd. Missionens ekonomi hänger samman dels med dess faktiska förankring i människors trosliv och deras engagemang för kyrkans totala uppgift, dels med den vidare frågan om kyrkans egendom och inkomster vid ett reviderat förhållande till samhället. Missionsstyrelsen har iakttagit att man i länder med i princip fria kyrkor under senare år har visat tendenser att minska åtagandena för missionen till förmån för ökade insatser inom den egna kyrkan. Långtgående förändringar av svenska kyrkans offentligrättsliga ställning kan också förväntas medföra återkommande perioder av nedgång i missionsinkomsterna beroende på konkurrens med i och för sig angelägna projekt inom kyrkans eller lokalförsamlingens eget område. Möjligheten för en fri kyrkas församlingar att anslå medel för mission och internationell diakoni och så inordna kyrkans internationella åtaganden i lokalförsamlingens legala struktur har givetvis sitt värde. Missionsstyrel- sen framhåller att formen för uppbörden av församlingarnas kyrkoavgif- ter är en vital fråga för kyrkans hela ekonomi, fastän uppbördssystemet för närvarande har direkt betydelse huvudsakligen för kyrkans verksam- het inom Sverige. En funktionell och inte endast temporär lösning av uppbördsfrågan vid en ändring av kyrkans förhållande till samhället är väsentlig också för missionen. Endast om missionen får behålla det utrymme som den har haft på det frivilliga givandets område särskilt efter den nya församlingsstyrelselagens tillkomst kan den bli i stånd att fullfölja de långsiktiga och ständigt växande åtaganden i förhållande till systerkyrkor i Afrika och Asien som svenska kyrkan iklätt sig genom sin missionsstyrelse.

2.6. Begreppet trossamfund m. m.

Beredningen

Beredningen erinrar (avsnitt 2.4.1) om att alla religiösa sammanslutningar i vårt land från samhällets synpunkt är trossamfund i religionsfrihetsla- gens mening. Enligt denna lag förstås med trossamfund — påpekar beredningen —— ”svenska kyrkan och (annan) sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst”. I den proposition som låg till grund för religionsfrihetslagen diskuterades svenska kyrkans karaktär av statsinstitution, varefter det konstaterades att svenska kyrkan är ett trossamfund.

Beredningen framhåller vidare att svenska kyrkan intar en särställning bland trossamfunden bl.a. därigenom att den får sin organisation och verksamhet utformad genom lagar och andra författningar och därigenom att den är det i särklass största trossamfundet. Som en sammanfattande benämning på andra trossamfund används ofta begreppet fria trossam— fund. Därmed avses att betona att dessa f.n. har en annan relation till statsmakterna än svenska kyrkan. Kategorin fria trossamfund omfattar såväl de s.k. egentliga frikyrkosamfunden som de s.k. övriga fria samfunden samt dessutom vad som tidigare betecknats som övriga samfund, nämligen bl.a. den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa församlingarna och de mosaiska församlingarna. Utifrån den framtids- modell beredningen önskar se förverkligad blir emellertid den mest adekvata terminologin svenska kyrkan resp. andra trossamfund.

Beredningen berör (i avsnitt 3.4) öppenheten och friheten i svenska kyrkan samt uttalar att den delar 1958 års utrednings kyrka—stat uppfattning att det finns anledning att räkna med att svenska kyrkan även i ett fritt läge kommer att bibehålla sin öppna folkkyrkokaraktär. I avsnitt 6.2.4.1 ställer sig beredningen vidare bakom den för 1958 års utredning kyrka—stat grundläggande uppfattningen att trossamfundet , svenska kyrkan består som en andlig och reell enhet i samhället även om i

i l

lagstiftningen om kyrkan upphävs. Beredningen ger också uttryck för att svenska kyrkans församlingar vid den föreslagna relationsförändringen övergår från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till att vara privaträttsliga sammanslutningar.

Remissyttrandena

Beredningens användning av b e g r e p p e t tr o s s a rn f un d kom- menteras främst av remissinstanser som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag. Bland dessa betonar särskilt instanser tillhörande grupp 3 (instanser med anknytning till svenska kyrkan), att beredningen inte tillräckligt har beaktat kyrkans öppna folkkyrkokaraktär — som bl. a. präglas av bekännelseskrifternas utsagor att det är nådemedlen (Ordet och sakramenten) och inte sammanslutningen av enskilda med- lemmar som konstituerar svenska kyrkan — och att denna kyrka inte på ett adekvat sätt kan beskrivas i föreningsrättsliga termer. En del

remissinstanser försöker i sina yttranden klargöra svenska kyrkans egenart, vad som konstituerar svenska kyrkan och vad som ger den dess speciella karaktär bland trossamfunden.

En positiv inställning till beredningens begreppsbestämningar kommer fram i yttrandena från bl. a. länsstyrelsen iSkaraborgs län, domkapitlet i Strängnäs samt ett par kommuner och församlingar. Samtliga dessa instanser har också en positiv grundinställning till beredningens förslag i stort. Domkapitlet framhåller att synen på svenska kyrkan såsom ett trossamfund har blivit allt klarare. Alltjämt bryter sig dock i kyrkans organisation två principer mot varandra, nämligen bosättnings- eller kommunprincipen och person- eller medlemsprincipen. Den först- nämnda, på vilken beskattningsrätt och församlingsstyrelselag vilar och som strängt taget förutsätter obligatorisk anslutning, är ett arv från enhetskyrkans tid. Den andra principen är återspeglad i 1951 års religionsfrihetslag, där för första gången svenska kyrkan uttryckligen definieras som ett trossamfund och bestämmelser om medlemskap meddelas. Dessa båda principer är i längden oförenliga, fortsätter domkapitlet. Det synes uppenbart att det är den senare som i dagens och morgondagens samhälle måste slå igenom. Identiteten mellan kyrka och stat har upphört. Svenska kyrkan är ett trossamfund bland många, låt vara att den intar en särställning och i vissa avseenden kan göra anspråk på en viss särbehandling på grund av både sin omfattning och sin säregna karaktär. Efter att ha erinrat om vissa uttalanden om svenska kyrkans ställning i propositionen (1951: 100) rörande religionsfrihetslagen anför domkapitlet.

Man bör här skilja begreppet trossamfund från en viss typ av sådana som lämpligen kan kallas troendesamfund, organisationer som i princip består av enbart personligt avgjorda och troende medlemmar. Alla troendesam- fund är visserligen trossamfund men alla trossamfund är inte troendesam- fund. Liksom de flesta folkkyrkor, lutherska, kalvinska, anglikanska, ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan, är Svenska kyrkan ett trossamfund utan att vara ett troendesamfund. Förutsättningen för att kyrkor av denna typ inte avkräver sina medlemmar en på visst sätt kvalificerad trosbekännelse är att vederbörande kyrka själv, som proposi- tionen skriver, har en bekännelse, som bestämmer kyrkans karaktär och verksamhet och som inte enbart är en sammanfattning av dess medlem- mars individuella trosövertygelser. Dessa kyrkor är alltså väl bekännelse- kyrkor men inte bekännarekyrkor.

Det är Svenska kyrkans egenskap av trossamfund idenna mening som beredningen med sina förslag avser att markera. Utifrån denna syn på kyrkan och dagens historiskt framvuxna situation anser domkapitlet att en omprövning av förhållandet mellan stat och kyrka är nödvändig och att beredningen riktigt angivit rörelseriktningen för det reformarbete som denna omprövning måste föranleda, då man såsom sina förslags grund- tanke anger att genomföra sådana reformer som ger ett klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution.

Liknande påpekanden om skillnaden mellan bekännare- och bekännelse- kyrkor och mellan troende- och trossamfund gör också länsstyrelsen i Kronobergs län, som finner det uppenbart att svenska kyrkan inte är ett trossamfund i vanlig mening, den utgör inte, uttalar länsstyrelsen, en

religiös/ideell förening av personer som anslutit sig som medlemmar. Till dessa instanser hör också domkapitlet iLuleä, Gävle kyrkliga samfällighet och Arvidsjaurs församling, varvid domkapitlet anför.

I beredningens betänkande förefaller begreppet folkkyrka närmast åsyf- ta en sociologisk storhet. Svenska kyrkan ser dock icke kyrkan som en sammanslutning av människor med viss tro utan i stället som det sammanhang där Ordet och sakramenten är i funktion i församlingarna. ”Kyrkan är de heligas samfund, ivilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Augsburgska bekännelsen, Art VII). När vi ser Svenska kyrkan som en folkkyrka är detta religiöst motiverat: Svenska kyrkan vill vara den erbjudna nådens kyrka, som fastän den har en klar bekännelse dock icke gör någon avgränsning av vilka som är rätta bekännare. Liksom Guds nåd står öppen för alla, vill kyrkan stå öppen för alla. Utgående från dopet såsom konstitutivt för kyrkotillhörigheten, räknar Svenska kyrkan därmed inte bara personligt troende utan också sökare och anonyma kristna som sina. Det är därför angeläget, att man håller isär olika kyrkors struktur och vid behandlingen av trossamfunden icke försöker pressa in Svenska kyrkan i någon form som är den själv främmande.

Också Högsby och Vindelns kommuner samt Norrbärke, Orsa och Tingsås församlingar betonar svenska kyrkans särställning. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att situationen kompliceras av att svenska kyrkan i praktiken inte torde upplevas som ett särskilt trossamfund.

Bland instanser med anknytning till svenska kyrkan vilka riktar kritik mot beredningens användning av begreppet trossamfund märks ärke- biskopen, domkapitlen i Uppsala, Skara, Västerås, Lund och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund samt Lunds och Uppsala kyrkliga samfälligheter. Också Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund samt Förbundet för religionsfrihet anlägger kritiska synpunkter.

Ärkebiskopen finner det angeläget att närmare belysa svenska kyrkans egen uppfattning av sig själv som folkkyrka pch anför bl. a.

Einar Billing har mer än någon annan framträtt som den klassiske målsmannen för synen på Svenska kyrkan som folkkyrka. I koncentrerad form lade han fram sin åskådning i sitt herdabrev till prästerskapet i Västerås stift (1920; 1962) och i uppsatssamlingen Den svenska folkkyrkan (1930; 1963). Det som går som en röd tråd genom Einar Billings folkkyrkoteologi, det är att folkkyrkan måste vara religiöst motiverad. Det räcker inte med en kulturell, social eller ens socialetisk motivering, hur stort Einar Billings intresse än var för dessa sidor av kyrkans verksamhet. Vad innebär då denna folkkyrkas religiösa motive- ring?

Billing utformade sin folkkyrkoteologi mot bakgrunden av frikyrko- samfundens genombrott och konsolidering i Sverige under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa samfund uppfattade sig själva som sammanslutna grupper av troende, med ett distinkt krav på ett kvalificerat medlemskap som förutsättning. Guds fritt erbjudna nåd måste personligen mottagas för att ett sådant medlemskap skulle bli möjligt. Billing betecknade detta som en föreningskyrka, mot vilken

Svenska kyrkans folkkyrkliga karaktär avtecknade sig.

Kontrasten folkkyrka—föreningskyrka har sedermera uttryckts genom ett annat kontrasterande begreppspar: bekännelsekyrka—bekännare- kyrka, som beredningen själv anför (s. 54). Svenska kyrkan som folkkyrka har sin grund i kyrkans bekännelse. Detta förhållande är dess religiösa motivering. Bekännelsens kärnstycke återges i augsburgska bekännelsens femte artikel: ”Genom Ordet och sakramenten såsom så att säga medel gives den helige Ande, som åstadkommer tron, var och när det behagar Gud, hos dem som hör evangelium”. Detta innebär, att kyrkan inte primärt är en institution utan en funktion. Funktionen — förkunnan- det av Ordet och förvaltningen av sakramenten — tar över institutionen. Sekundärt kan man fråga: Vad är kyrkan? Och man får svaret, att den är en församling av heliga, i vilken evangelium rent läres och sakramenten rätt förvaltas (Augsburgska bekännelsen, art. 7 och 8). Men den primära frågan är denna: Var finns Kristi kyrka? Och svaret lyder: Kristi kyrka finns överallt, där Guds ord rent och klart predikas och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.

Folkkyrkan är alltså en nådemedelskyrka. Nådemedlen — Ordet och sakramenten — är kyrkans konstituerande faktorer. Häri ligger enligt Svenska kyrkans bekännelse dess ofrånkomliga karaktär, och häri ligger alltså folkkyrkans religiösa motivering. Enligt kyrkans trosövertygelse måste nämligen vittnesbördet om Guds nåd i Kristus i evangelieförkun- nelsens och sakramentsförvaltningens funktion åstadkomma nedslag hos individuella människor i form av tro. Men detta sker ”var och när det behagar Gud” (Augsburgska bekännelsen, art. 5) och ligger inte under mänsklig kontroll.

En konsekvens av denna folkkyrkosyn har varit att frågan om medlemskapet i kyrkan inte är den primära frågan. Kyrkans grund har uppfattats vara den av kyrkan antagna bekännelsen och det åt kyrkan givna uppdraget att i folket förkunna Guds ord. De enskilda medlemmar- nas tro har inte ansetts vara konstitutiv för kyrkan. Medlemskapet har därför kunnat stå öppet för var och en som önskat tillhöra kyrkan. På denna punkt kvarstår alltjämt, trots det närmande ifråga om kyrkosyn och kyrkouppfattning, som skett de senaste åren mellan kristna samfund i vårt land, en principiellt betingad skillnad mellan Svenska kyrkan å ena sidan och de olika frikyrkosamfunden å den andra.

Ärkebiskopen framhåller vidare att beredningen på en väsentlig och för dess fortsatta argumentation avgörande punkt har förändrat den inne- börd i 1951 års religionsfrihetslag som lagstiftarna medvetet och uttryckligen åsyftade. Svenska kyrkan kan, även efter ett eventuellt upphävande av varje samband med staten, inte på ett adekvat sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer. Om kyrkan skall förbli sin tradition trogen, måste den under alla omständigheter vara en bekännelsekyrka. En bekännelsekyrka har givetvis alltid sina bekännare. Men en svenska kyrkans församling kan aldrig uppfatta sig själv som en förening. Ärkebiskopen motiverar sin uppfattning på följande sätt.

I religionsfrihetslagen sägs i 4 5: ”Med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.” Svenska kyrkans karaktär av trossamfund är alltså tydligt fastslagen. I propositionen till 1951 års riksdag yttrade statsrådet: ”Kyrkan är icke en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet. Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten, och dess huvuduppgift är icke att handhava statliga

angelägenheter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingar- na och vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig ställning.”

Med instämmande i denna justitieministerns deklaration betonade kyrkomötet (1951), att kyrkans egenskap av trossamfund är en nödvän- dig konsekvens av dess bekännelse, som normerat förkunnelsen och samfundsordningarna, men att däremot inte personlig bekännelse är villkor för tillhörighet till kyrkan. Enligt ”den folkkyrkliga organisations- principen” skall kyrkan stå öppen för envar och ”principiellt vända sig till hela folket samt lägga tonvikten på det kristna budskapets verknings- kraft”.

Av lagtextens formulering såväl som av propositionen och diskussio- nerna framgår otvetydigt, att ordet "trossamfund” här medvetet använ- des i två betydelser: dels om Svenska kyrkan, dels om sammanslutningar för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. I själva formuleringen ligger, att Svenska kyrkan inte inordnas under den senare bestämningen. I så fall skulle det ha hetat: ”annan sammanslutning”. I debatten framhölls, att formuleringen inte avsåg att ge någon karaktäri- stik av Svenska kyrkan utan endast att ange lagrummets räckvidd.

Det kan invändas, att 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram använder skrivningen medlem och medlemskap. Innebörden i dessa uttryck innebär emellertid kyrkotillhörighet. Då beredningen använder orden medlem och medlemskap, synes en viss glidning av betydelsen ske i riktning mot ett föreningskyrkligt medlemskap.

Beredningen anknyter självfallet till religionsfrihetslagen (s. 33). Man citerar den på följande sätt: ”Enligt denna lag förstås med trossamfund Svenska kyrkan och (annan) sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst.” Det ord, som smugit sig in i en parentes, ”annan”, kan verka som enbart en redaktionell förbättring men är i själva verket en förändring av sakinnehållet. Den bestämda avsikten uttryckesi klartext på följande sida, där det heter: ”Med utgångspunkt från gällande rätt och den vanligast förekommande terminologin hade det tett sig naturligt att i undersökningar och reformresonemang tala om Svenska kyrkan å ena sidan och de fria trossamfunden å den andra. Utifrån den framtidsmodell vi önskar se förverkligad blir terminologin Svenska kyrkan resp. andra trossamfund mera adekvat.”

Samma kritiska synpunkter, delvis identiskt formulerade, framförs av övriga ovannämnda instanser med anknytning till svenska kyrkan samt teologiska fakulteten vid universitetet i Lund. Ett exempel på detta är domkapitlet i Västerås som anför.

Synen på Svenska kyrkan som folkkyrka har bl. a. präglats av biskopen Einar Billing. Vad som särskilt utmärker Billings folkkyrkoteologi är att folkkyrkan måste vara religiöst motiverad. Det räcker inte med en kulturell, social eller ens en socialetisk motivering. Svenska kyrkans religiösa motivering har sin grund i kyrkans bekännelse. Det gör att Svenska kyrkan inte primärt är en institution utan en funktion, nämligen förkunnandet av Ordet och förvaltningen av sakramenten. F olkkyrkan är således en nådemedelskyrka. Nådemedlen — Ordet och sakramenten — är kyrkans konstituerande faktorer. Häri ligger enligt Svenska kyrkans bekännelse dess karaktär och häri ligger också folkkyrkans religiösa motivering. Svenska kyrkan är alltså en bekännelsekyrka, som inbjuder till personligt engagemang, men inte på det sättet, att det här skulle röra

sig om bestämda kompetenskrav för kyrkotillhörighet i fråga om renlärighet, personlig bekännelse o. d. Denna kyrkosyn möjliggör ett kyrkligt engagemang för stora grupper av sökare och religiöst tveksamma, som räknar sin kyrkotillhörighet som ett värde som de inte vill mista. Den innesluter samtidigt med nödvändighet att Svenska kyrkan tar ansvar och engagerar sig i de socialetiska och kulturella frågorna i samhället.

Enligt Svea hovrätt sker en viss glidning i begreppet trossamfund vid beredningens resonemang om svenska kyrkan. Att denna från juridisk synpunkt är att beteckna som ett trossamfund står visserligen klart. Religionsfrihetslagen ger emellertid ett klart uttryck för kyrkans särart genom att i 45 definiera begreppet trossamfund sålunda att därmed ”förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religionsverksam- het, vari ingår att anordna gudstjänst”. Kyrkan är alltså i lagteknisk mening ett trossamfund men samtidigt någonting annat än en religiös sammanslutning. Uppenbarligen innebär det en djupgående förändring, om kyrkan omvandlas från en offentligrättslig institution till en privaträttslig ideell förening. Detta döljer beredningen delvis genom sitt bruk av ordet trossamfund. Om beredningens förutsägelser om det framtida medlemskapet i svenska kyrkan slår in, kommer inte väsentligt mindre än 97 % av den svenska befolkningen att bilda en religiös ideell förening. Denna konstruktion må vara juridiskt berättigad — till den frågan anser sig hovrätten sakna anledning att ta ställning — men det måste vara uppenbart att samma resonemang inte kan föras om denna ideella förening och om andra trossamfund. Detta har emellertid inte klart iakttagits av beredningen.

En helt annan utgångspunkt för sin kritik har Förbundet för religionsfrihet, som uttalar.

Beredningen bygger hela sin argumentering om religionsfrihet på förutsättningen, att svenska statskyrkan är ett trossamfund i samma mening som till exempel frikyrkan, en slags förening av medlemmar. Denna bör då jämställas med övriga samfund. Slutsatsen blir att den svenska statskyrkan skall skiljas från staten och därvid eftersom den som fristående förening blir identisk med samma trossamfund få hela makten över de resurser, som den svenska statskyrkan nu disponerar över. Denna privaträttsliga förening av medlemmar skulle ensam få äga och disponera allt vad man nu kallar "den kyrkliga egendomen”.

Förbundet för religionsfrihet vill mot detta invända att den svenska statskyrkan inte är ett trossamfund i den meningen beredningen förutsätter. Detta är numera klarlagt. Varken 1951 års religionsfrihetslag eller propositionen till denna kan anföras som stöd för beredningens förutsättning. Vi måste här hålla oss till uppenbara fakta och logikens lagar.

Därmed faller hela grunden för beredningens resonemang. Genom att bygga sin argumentering om religionsfriheten på en falsk och lätt tillbakavisad premiss har beredningen samtidigt dragit undan sina förutsättningar till en logisk argumentering för skiljande av stat—kyrka i den mening förbundet eftersträvar.

Den svenska statskyrkan är inte någon slags förening eller ideell rörelse med självstyrande medlemmar utan helt en offentlig institution styrd av stat och offentliga organ. Denna institution är ytterst ansvarig för den religiösa bekännelse, som i hög grad bestämmer dess funktion. Denna bekännelse, som alltså inte konstituerar något trossamfund — svenska

statskyrkan — har förblivit från den tid institutionen uppehöll en statsreligion. Detta strider mot modern demokratis krav på statens neutralitet. Det gynnar framför allt de ideologiska grupper som sympati- serar med den lutherska bekännelsen. Att staten via användandet av de kyrkliga resurserna propagerar för en viss religion är oförenligt med den demokratiska religionsfrihetstanken.

Man bör märka att kravet att de kyrkliga resurserna skall privatiseras förutsätter att svenska statskyrkan är ett trossamfund, liksom att om den betraktas som ett trossamfund det måste räknas som ett ingrepp i den demokratiskt krävda suveräniteten, att en privatisering av den svenska statskyrkan också kommer att gälla egendomen och resurserna. Då nu den svenska statskyrkan inte alls är en förening utan i verkligheten är en offentlig institution och därmed något som alla har lika rätt till och ingen grupp kan göra anspråk på företrädesrätt till, får en skilsmässa efter denna modell ju den innebörden att de statskyrkliga resurserna överlåts på ett nybildat samfund.

Det faktum att beredningen i förhållande till de ursprungliga direktiven vi d g a t p e r 5 p c k t i v e t från stat—kyrka till samhälle—trossam- fund betraktas som en särskild förtjänst i förslaget av Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Stock- holms och Skaraborgs län, Folkpartiets ungdomsförbund, ett 10-tal kommuner samt några församlingar. Hovrätten finner emellertid anled- ning understryka att det torde vara nödvändigt att betona alla trossam- funds särdrag och speciella förutsättningar, då man vidgar problematiken på sätt som skett genom beredningens betänkande. Det är ingalunda sagt att enhetliga lösningar alltid är av värde. Snarare är det sannolikt att motsatsen är fallet, särskilt om man beaktar de religionsfrihetsaspekteri vid bemärkelse som beredningen fäster avgörande vikt vid. Kungälvs kommun menar att debatten kring frågan om beredningen följt direkti- ven är tämligen ofruktsam.

Kritiska kommentarer till det vidgade perspektivet kommer enbart från instanser med anknytning till Svenska kyrkan (grupp 3), bl. a. ett 20-tal församlingar. Kritiken utvecklas av t. ex. Myckleby församling på följande sätt.

Beredningens huvuduppgift var att taga ställning i den centrala frågan 1 om det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. ; Slutbetänkandet visar, att beredningen utvidgat sitt ställningstagande till 1 att gälla relationerna mellan samhället, dvs. stat och kommun, å ena sidan 1 och samtliga trossamfund å den andra. Detta ger visserligen värdefulla » sidobelysningar av den centrala frågan om det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan, men ger samtidigt en slagsida åt hela betänkandet i riktning mot ett allmänt principresonemang med otillräck- ligt beaktande av svenska kyrkans betydelse för vårt folk i enlighet med det riktningsgivande uttalandet av konstitutionsutskottet (KU 1956: 17): ”De värden, som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör en tillgång som bör tagas väl till vara. Utskottet kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden.” Dessa värden kan givetvis svenska kyrkan inte tillskriva sig att ensam ha skapat, men det torde vara ett obestridligt faktum, att de till stor del kommit till stånd genom samarbetet mellan den svenska kyrkan och det svenska samhället, vilket samarbete betingats av att ”sedan kristendomen antogs av landskapsmenigheterna i vår historias gryning, har svensk kyrka och

svensk stat stått i en förbindelse med varandra, som resulterat iatt de på ett sällsamt sätt flätats in i varandra.” (Brilioth) Omtanken om de värden som därmed skapats åt vårt folk borde taga sig uttryck i bättre omtanke från beredningens sida om svenska kyrkan, så att den förblir i stånd till ett fortsatt och utvidgat värdebevarande och värdeskapande arbete för hela svenska folket enligt sina målsättningar.

Departementschefens beslut av den l.lO.1971 att medgiva bered- ningen att utföra ekonomiskt utredningsarbete omfattande andra tros- samfund än svenska kyrkan var väl avsett att åstadkomma ytterligare sidobelysning av den centrala frågan, men innebar knappast rätt för beredningen att utvidga sitt uppdrag så som slutbetänkandet visar ha skett.

Liknande synpunkter framförs av domkapitlet i Västerås och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner det beklagligt att beredningen frångått sina direktiv och vidgat uppdraget. Beredningen har därmed enligt förbundets mening inte tillräckligt klart penetrerat den centrala frågan om svenska kyrkans framtida status. Också enstaka kommuner är kritiskt inställda.

2.7. Den fortsatta handläggningen av frågan om samhälle och trossamfund

Regeringens meddelande den 21 mars 1973 att den inte avser att utforma eller lägga fram förslag i stat-kyrkafrågan — och således inte heller förslag till några djupgående reformer beträffande svenska kyrkan _ har föranlett kommentarer i flera remissvar.

Svea hovrätt anser det vara svårt att bedöma om regeringens ställningstagande i själva verket kommer att innebära någon slutlig fördröjning av en reform med hänsyn till att ett genomförande av beredningens förslag har förutsatts så långt utsträckt i tiden. Kammar- kollegiet finner det beklagligt, om resultatet av det långvariga och synnerligen grundliga utredningsarb etet skulle läggas åt sidan, och räknar endast med ett uppskov i stat-kyrkafrågan. Kollegiet är övertygat om att insikten om att frågan inte kan skjutas undan alltför länge kommer att öka, allteftersom debatten kan få fortsätta i en avspänd atmosfär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågar sig vad som händer om beredningens förslag efter ett l4-årigt utredningsarbete och ett till omfattningen unikt remissförfarande inte kan föras vidare. Efter diskus- sion om möjligheten av ett status quo-läge kommer länsstyrelsen fram till att de kraft er som påfordrar en relationsförändring är så starka att frågan kommer att aktualiseras på nytt efter en kort tid.

Av motsatt uppfattning är Förbundet för religionsfrihet, som menar att regeringens ställningstagande innebär att lösningen på de problem som är förknippade med nuvarande ordning kommer att fördröjas och försvåras.

Några remissinstanser menar att uppskovet i stat-kyrkafrågan kan utnyttjas för ytterligare utredningsarbete. Svea hovrätt finner det sålunda önskvärt att frågor rörande den kyrkliga egendomen blir föremål

för ytterligare utredning. I det nya läge som har inträtt genom regeringens tillkännagivande bör vidare inrättas det särskilda utrednings- och planeringsorgan som beredningen har föreslagit. Detta bör enligt hovrätten ges den vidare uppgiften att vara ett slags ”samtalspart” vid överläggningar med staten i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1958 års utredning avsåg. Kammarkollegiet anser att förutom den kyrkliga egendomen även begravningsväsendet bör bli föremål för ytterligare utredningsarbete. Kollegiet framhåller vidare att möjlighet nu ges att närmare studera utvecklingen rörande medlemsanslutningen till svenska kyrkan, vilket är av stor betydelse för hur relationerna mellan detta samfund och staten skall utformas. Önskemål om fortsatt utred- ningsarbete framförs också av länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen iJönköpings län framhåller att reformarbetet inte får avstanna inom området samhälle-trossamfund. Domkapitlet i Skam understryker kraftigt att snarast genomförda reformer under ett besvarat samband stat-kyrka är oundgängligen nödvändiga för svenska kyrkans verksamhet. Liknande synpunkter förs fram av domkapitlet i Härnösand och Evangeliska fosterlands-stiftelsen. Katolska biskopsämbetet, Sveriges kristna ungdomsråd och Moderata ungdomsförbundet menar att reformer snarast bör genomföras för att stärka trossamfundens arbetsmöjligheter. Förbundet för religionsfrihet yrkar att statsmakterna snabbt arbetar vidare på ”att avveckla statskyrkosystemet” genom att i första hand genomföra vissa delreformer.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som med anledning av regeringens tillkännagivande inte funnit anledning att yttra sig i huvudfrågan, ansluter sig till regeringens uttalande att det inte bör föreligga hinder för att genomföra mindre reformer.

&»

Vissa religionsfrihetsfrågor

Åtskilliga remissinstanser har utförligt kommenterat beredningens kapitel om religionsfrihet i framtidens samhälle. Dessa kommentarer innehåller ofta ytterligare motiveringar till och nyanseringar av de ställningstagan- den i stort som redovisats i kapitel 2. Av intresse är sålunda bl. a. att vissa instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag samtidigt kritiserar beredningen för den vikt den lagt vid religionsfrihetsprincipen. Vidare finns exempel på remissinstanser som klart tar avstånd från principen om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor, medan andra — även sådana som har en positiv grundinställning till beredningens förslag — vill lägga in en annan mening än beredningen i fråga om innebörden av denna princip. Exempel finns också på instanser som mer ingående diskuterar individens och trossamfundens religionsfrihet.

Sammanställningen av dessa remissyttranden följer i huvudsak bered- ningens disposition. I särskilda avsnitt behandlas sålunda kommentarer angående religionsfrihetsbegreppets utveckling i Sverige och internatio- nellt (3.1), religionsfrihetsprincipen som vägledning för beredningens arbete (3.2) samt innebörden av begreppen samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor (3.3), individens religionsfrihet (3.4) och trossam- fundens religionsfrihet (3.5).

Det bör emellertid observeras att många remissinstanser berör dessa frågor i samband med sin helhetsbedömning av beredningens förslag. Det har därför varit naturligt att redan i kapitel 2 återge en del sådana synpunkter. Det kan också anmärkas att vissa kommentarer i anslutning till beredningens uttalanden om innebörden av individens resp. trossam- fundens religionsfrihet redovisas i kapitel 4. Där återfinns sålunda bl. a. kommentarer till beredningens uppfattning att religionsfrihetsskäl talar för att sådana allmänt samhälleliga funktioner som av de flesta människor upplevs som uppgifter för stat och kommun men vilka f.n. handhavs av svenska kyrkan skall föras över till det borgerliga samhällets organ, att religionsfrihetsskäl talar för att bestämmanderätten beträffande s.k. inomkyrkliga frågor, som nu i mycket stor utsträckning ankommer på statsmakterna, skall överföras till organ inom svenska kyrkan, att religionsfrihetsskäl kan anföras mot att statsmakterna i lagform reglerar villkoren för medlemskap i svenska kyrkan samt att religionsfrihetsskäl kan anföras mot tanken att notera individernas samfundstillhörighet i folkbokföringsregistren.

3.1. Religionsfrihetsbegreppets utveckling i Sverige och internationellt

Beredningen

Beredningen påpekar att uppfattningen om innebörden av begreppet religionsfrihet har växlat från tid till annan i olika länder och i olika politiska situationer. I 1500- och l600-talens enhetskyrka, direkt framvuxen som ett statligt system i och med reformationen och manifesterad genom 1686 års kyrkolag, fanns ingen plats för religionsfri- het. Krav på religionsfrihet under frihetstiden ledde till successiva uppmjukningar. 1809 års regeringsform innehöll i motsats till sina föregångare inte några stadganden om fullständig nationell enhet i religionen, men tolkningen av bestämmelserna i 5 16 att var och en skall skyddas vid en fri utövning av sin religion har varit föremål för olika meningar. Genom förordningar om främmande trosbekännare och deras religionsutövning åren 1860 och 1873 fick svensk medborgare rätt att övergå till annan religion än den lutherska. Från samma tid hävdades att kravet på religionsfrihet också måste innebära uttrycklig rätt att stå utanför alla religiösa samfund. Frihet i denna bemärkelse genomfördes först med 1951 års religionsfrihetslag.

I fråga om den internationella diskussionen kring religionsfrihetsbe- greppet hänvisar beredningen till kyrka—statutredningens redogörelser (SOU 1964: 13 s. 466—495, 556—559 och SOU 1968:11 s. 75—77, 87). Enligt beredningen finns dock anledning att något uppmärksamma hur man i utlandet och på det mellanstatliga planet sökt skapa rättsliga garantier för religionsfrihet och hur man från svensk sida ställt sig till dessa strävanden. Beredningen återger därför texterna om bl. a. religions- frihet i Förenta Nationernas förklaring år 1948 om de mänskliga rättigheterna, Europarådets konvention år 1950 om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tilläggsprotokollet år 1952 till Europarådskonventionen om föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa undervisning, UNESCO. 5 år 1960 antagna konvention ; mot diskriminering inom undervisningen samt den av Förenta Nationer- i nas generalförsamling år 1966 antagna konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I detta sammanhang refererar beredningen uttalanden som med anledning härav gjorts av riksdagarna år 1951, 1953, 1967 och 1971, bl. a. angående religionsundervisning inom det allmänna skolväsendet. l

Rem issyttrandena

Ett fåtal remissinstanser kommenterar beredningens avsnitt om religions— frihetsbegreppets utveckling i Sverige och internationellt. Härvid upp- märksammas främst frågan om föräldrars rätt att bestämma om barnens religiösa uppfostran.

Ärkebiskopen konstaterar att religionsfrihetsprincipen, sådan som den kommit till uttryck i de riktningsgivande internationella dokument som

beredningen refererar, tillgodoser främst en ”negativ” religionsfrihet. Men i de internationella konventionerna finns dock ett starkt inslag av ”positiv” religionsfrihet, nämligen den på "föräldrarätten" grundade friheten att tillförsäkra sina barn den religiösa eller moraliska uppfostran, som är i enlighet med deras egen övertygelse, och att för detta ändamål ”välja andra läroanstalter för sina barn än de som upprätthålles av de offentliga myndigheterna”. Han fortsätter.

Denna frihet, som innebär inte bara befrielse från en viss religions- undervisning utan också frihet till att bedriva egen skolverksamhet förutsätter ett valfrihetens samhälle av annan karaktär än det, som vi upplever i dagens svenska utbildningssamhälle. Det är i detta avseende som den svenska situationen f. n. mest markant avviker från internatio- nell syn på religionsfriheten och dess konkreta innebörd. Det finns bevisligen minoriteter i vårt land, som mycket energiskt hävdar, att deras föräldrarätt träds för när av den svenska skolan med dess enhetliga religionsundervisning och moraliska värdesystem. Bl.a. kom sådana synpunkter till tydliga uttryck inom den sektion, som behandlade invandrarfrågor vid det ekumeniska riksmötet G—72 i Göteborgi augusti 1972. Regeringen har ju också nyligen infört viss vidgad befrielse från skyldigheten att deltaga i skolans religionsundervisning. Någon konse- kvent tillämpning av en allmän religionsfrihetsprincip är det alltså inte fråga om hos beredningen. När den inte har fört ut sitt religionsfrihets- resonemang på skolans område, förlorar dess hänvisningar till att hänsyn till ”den internationella presentationen av vårt land” (5.51) kräver ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan i trovärdighet.

Praktiskt taget identiskt formulerade uttalanden görs av domkapitlen i Västerås och Lund. Liknande synpunkter har också domkapitlet i Göteborg, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Förbundet för kristen enhet samt ett 20-tal församlingar.

Domkapitlet i Västerås anser vidare, liksom Rättviks pastorat, att det är en allvarlig brist att beredningen i sin presentation av internationella dokument inte anfört det andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet 1965. Enligt domkapitlet föreligger en uppenbar samstäm- mighet i religionsfrihetsfrågan mellan denna deklaration och det av beredningen själv ofta åberopade reformprogram som framlades av 1968 års kyrkomöte.

3.2. Religionsfrihetsprincipen som vägledning

Beredn ingen

Som framgått av det föregående anser beredningen att principen om religionsfrihet bör vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skall utformas och att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund (2.1). I nämnda avsnitt sammanfattas även beredningens närmare motivering för denna sin uppfattning.

Till komplettering av vad som nämnts under 2.1 kan beträffande

beredningens avsnitt om religionsfrihetsprincipen som vägledning för dess arbete nämnas följande. Inledningsvis konstateras att man måste finna en tolkning av begreppet religionsfrihet, om vilken största möjliga enighet kan råda. För beredningen gäller att söka bedöma vad religionsfrihets- principen under en överskådlig framtid bör innebära i ett demokratiskt samhälle av vår typ. Beredningen refererar därefter innehållet i 1951 års religionsfrihetslag samt återger den i prop. 1951: 100 anförda bestäm- ningen av religionsfrihetens innebörd och motiven för att vid dåvarande tidpunkt inte ingå på frågan om en ändring av svenska kyrkans särställning. Beredningen anför i detta sammanhang bl. a. att religions- frihetslagen utgår från att svenska kyrkan är ett trossamfund bland flera, att vid lagens tillkomst emellertid även uttalades att det ej med fog kunde hävdas att svenska kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetsprincipens förverkligande samt att det i varje fall ansågs opåkallat att uppskjuta de då aktuella lagstiftningsfrågorna i avvaktan på en utredning om denna särställning.

Den naturliga utgångspunkten för beredningens bedömningar om religionsfrihetsprincipens innebörd är religionsfrihetslagen. I dennas syn på relationerna mellan samhället och trossamfunden avspeglas värderingar som rör samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Beredningen erinrar om att fullständig enighet emellertid inte förelåg iriksdagen år 1951 om tolkningen av begreppet religionsfrihet. Under de gångna tjugo åren har uppenbara opinionsförskjutningar skett. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste tolkas som ett uttryck för dessa förskjutningar. Diskussionen har mer och mer kommit att gälla inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan även samfundens. Ett av beredningen år 1971 anordnat symposium kring temat Religionsfrihet i framtidens samhälle visade också att det finns långtgående enighet kring centrala religions- frihetsspörsmål och att problemställningen inte kan gälla enbart statens förhållande till ett trossamfund utan dess eller rättare samhällets förhållande till alla trossamfund.

Beredningen diskuterar därefter innebörden av termen statskyrko- system, vilken term beredningen anser mindre lämplig, och analyserar vissa huvuddrag i den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan. Efter att ha uttalat att frågan om en förändring av svenska kyrkans status också har samband med principen om demokrati nämner beredningen avslutningsvis ett antal invändningar mot den nuvarande kyrka—statrelationen. Innehållet i beredningens uttalanden i dessa hänseenden har framgått av det föregående (2.1 ).

Beredningens bedömningar av religionsfrihetsprincipens innebörd sker utifrån vissa föreställningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid. En sammanfattning av beredningens uttalanden om tänkbara utvecklingstendenser i fråga om bl. a. urbanisering, ekumenik och invandring har lämnats under 2.1.

Remissyttrandena

Bland de instanser som närmare kommenterar beredningens diskussion om religionsfrihetsprincipen som vägledning för dess arbete återfinns till en början de som nära ansluter sig till beredningens bedömningar, i några fall med kompletterande synpunkter. Andra instanser riktar viss kritik mot beredningens resonemang och menar att religionsfrihetsprin- cipen visserligen bör vara vägledande, men att beredningen fäst alltför stor vikt vid denna princip. Företrädare för dessa uppfattningar finns praktiskt taget enbart bland de instanser vars ställningstagande i stort till beredningens förslag är positivt (jfr 2.3).

De remissinstanser som har en kritisk grundinställning till förslaget riktar i många fall också stark kritik mot beredningens bedömningar av religionsfrihetsprincipen som vägledning (jfr 2.4). Också några instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag samt ett fåtal bland dem som uttryckligen avstår från ställningstagande till detta tillhör de starkt kritiska rösterna.

Uttalandeninäraanslutning till beredningens bedöm— nin g a r, i några fall med kompletterande synpunkter, görs av kammar- rätten i Göteborg, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Katolska biskopsämbetet, Sveriges kristna ungdomsråd, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kristna social- demokraters förbund, Förbundet för kristen enhet, ett 30-tal kommuner, ett lO-tal församlingar inom svenska kyrkan samt enstaka frikyrko- församlingar.

Sålunda ser teologiska fakulteten vid universitetet i Lund det som mycket värdefullt att beredningen tagit sin utgångspunkt i religionsfri- hetsprincipen. Fakulteten anser emellertid att det är en brist att beredningen inte sökt ge någon närmare beskrivning av religionsfrihets- begreppets omfattning och innebörd som kunnat utgöra en sammanfatt- ning av beredningens egen principiella uppfattning på denna vitala punkt och SOm samtidigt kunnat fungera som en vägledande arbetsdefinition. Osäkerheten om vad beredningen egentligen själv lägger in i religionsfri- hetsbegreppet blir så mycket mer kännbar som beredningen ser religions- frihetsprincipen såsom nyckeln till problemet om hur relationerna mellan samhället och trossamfunden skall lösas och därmed gör gällande att de praktiska förslagen mer eller mindre är självklara och direkta konsekven- ser av denna religionsfrihetsprincip. Fakulteten menar att beredningen genom att inte närmare precisera sin abstrakt uppfattade religions- frihetsprincip råkat ut för en del inkonsekvenser i sitt förslag. Som motiv för sin uppfattning anför fakulteten i huvudsak följande.

Fakulteten vill klart bejaka angelägenheten av att verklig religionsfrihet skall föreligga i båda de avseenden beredningen talar om, nämligen frihet till resp. frihet från religion. Det finns all anledning att i ett livsåskåd- ningsmässigt splittrat samhälle sådant som det svenska och mot bakgrund

av kända missförhållanden på internationellt område i denna fråga bevaka iakttagandet av de riktlinjer rörande religionsfriheten som dragits upp i bl. a. FN: 5 förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Utifrån religionsfrihetens synpunkt måste det också enligt fakulteten anses vara oriktigt att en i princip indifferent statsmakt genom sina styrande organ utövar beslutanderätten över svenska kyrkans inre angelägenheter. Likaså måste det anses överensstämma med religions- frihetens intentioner att samhället även positivt bidrar till att skapa rimliga förutsättningar för trossamfundens verksamhet.

På grund av sitt individualistiskt fattade religionsfrihetsbegrepp kom- mer utredningen enbart att diskutera hur statsmakterna skall förhålla sig till en hos individen redan etablerad uppfattning. Däremot behandlas ej den andra lika avgörande frågan hur samhället genom sina etablerade institutioner, accepterade ideologier och värderingar medverkar till resp. motverkar uppkomsten och accepterandet av olika religiösa föreställ- ningar och livsåskådningar. Den moderna socialpsykologin har klargjort de samhälleliga faktorernas stora betydelse vid formandet av individens åsikter och ställningstagande. Uppenbarligen influeras trossamfundens arbetsmöjligheter i hög grad av dylika allmänna sociala och politiska värderingar och förhållanden i samhället. Detta gäller i synnerhet om man, såsom utredningen, anser att trossamfunden byggs upp av de olika individernas ställningstaganden. Även bortsett härifrån kan man emeller- tid inte komma ifrån att trossamfundens arbetsmöjligheter i hög grad påverkas av samhälleliga åtgärder och beslut och därmed av de politiska och sociala värderingar, vilka utgör motiv för besluten. En genomgång av betänkandet avslöjar att även utredningen i stor utsträckning bygger på en rad i samhället aktuella värderingar och utan argumentering förutsätter dem som självklara. Ett exempel härpå är det höga värderan- det av det pluralistiska samhället (jfr s. 49 ”Det är nämligen av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande”). Värdet av en dylik pluralism är emellertid i hög grad beroende av arten och graden av konflikter i samhället. Ett annat exempel är den starka ställning som man ger en politisk jämlikhetsideologi, varom mera nedan.

Mot det ovan sagda skulle kunna invändas att utredningen själv tar upp frågan om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor. Utredningen för- ordar vad man kallar en aktiv positiv inställning till olika religiösa och ideologiska verksamheter (s 49). Att märka är emellertid att man ser detta enbart ur aspekten ekonomiskt stöd till olika organisationer.

Däremot utreds ej den grundläggande frågan ivad mån en historiskt framvuxen förändring av det svenska samhällets struktur och grundläg- gande värderingar föranleder en förändring av relationerna mellan kyrkan och staten. Medan som nedan ytterligare klargöres ett indivi- dualistiskt fattat religionsbegrepp är förenligt med olika tänkta relationer mellan dessa storheter, kan en analys som den ovan efterlysta föranleda en omprövning av hittillsvarande förhållanden. En sammanvägning av synpunkter med utgångspunkt dels i religionsfrihetsbegreppet, dels i en allmän samhällsanalys med berörd inriktning skulle gett utredningen ökade möjligheter att motivera, precisera och nyansera sina olika ställningstaganden.

Någon närmare definition av innebörden i religionsfriheten presenterar beredningen inte. Den påpekar i stället att någon entydig och helt allmängiltig bestämning av detta begrepp inte låter sig göras. Den innebörd beredningen lägger in i religionsfrihetsbegreppet får man försöka utläsa ur de praktiska konsekvenserna i förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att den finner beredningens religionsfrihetsbegrepp i princip tilltalande och att det, även om vissa formuleringar kan diskuteras, bör kunna tjäna som målsättning för ett framtida ordnande av relationerna kyrka—stat. Men särskilt i de glesbebyggda delarna av landet är det stor risk, att den positiva inställning till religionssträvandena som deklarerats slutar med en uttunning av möjligheterna på grund av brist på ekonomiska resurser.

Svenska kommunförbundet delar beredningens uppfattning, att den vägledande principen vid ställningstagande till frågan om samhällets relationer till trossamfunden bör vara principen om religionsfrihet. Även om någon helt allmängiltig och entydig bestämning av begreppet inte är möjlig att åstadkomma finns det enligt förbundets uppfattning vissa kvardröjande drag, som hindrar förverkligandet av full religionsfrihet. Grundtanken bör vara, att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund liksom att samfunden skall ges likvärdiga arbetsbetingelser att i full frihet bedriva sin verksamhet. Olika invändningar kan otvivelaktigt göras mot de nuvarande förhållandena. Det finns exempelvis medborgare som upplever svenska kyrkans officiella status och kyrkans uppgift att fullgöra vissa allmänt samhälleliga funktioner som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Sambandet mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet, utdebiteringsprinciperna och det förhållandet att kyrkliga val organiseras som allmänna utgör också grund för invändningar. I likhet med beredningen anser förbundet, att det med hänsyn till trossamfundens religionsfrihet är otillfredsställande, att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Den nuvarande relationen stat och kyrka innebär vidare, att svenska kyrkan får en mer gynnad ställning än övriga trossamfund. Från demokratisk synpunkt är det angeläget, att staten behandlar skilda tros- och livsåskådningar lika.

Sveriges kristna ungdomsråds uppfattning om behovet av ytterligare diskussion av religionsfrihetsbegreppet har framgått av det föregående (2.3.2). Förbundet för kristen enhet erinrar om att beredningens tolkning av religionsfrihetsbegreppet har angripits i den allmänna debatten. Förbundet anser att den kritik som framförts till viss del har byggt på en felaktig uppfattning av religionsfriheten såsom en en gång för alla given, klart fixerbar, mänsklig rättighet. Som framgår av betänkandet har religionsfrihetsbegreppets innebörd skiftat, och det torde inte vara möjligt att idag finna en allmänt accepterad, klart preciserad innebörd i begreppet. Förbundet fortsätter.

I det läget finner vi det lovvärt, att beredningen själv sökt skapa ökad klarhet genom ett klarläggande av vad man menar med religionsfrihet. Ett sådant klarläggande innebär naturligtvis inte, att beredningen har en ”rättare" bestämning av begreppet religionsfrihet än de som lägger en annan innebörd i begreppet. Då ordet religionsfrihet dessutom är ett värdeladdat ord, som företrädare för olika uppfattningar gärna vill använda för sin egen uppfattning, föreligger en uppenbar risk, att man i stället för att diskutera rimligheten i de underliggande värderingarna låter diskussionen bli en strid om själva definitionen av ordet religionsfrihet.

I vårt ställningstagande till beredningens principer vill vi därför inte

främst ta ställning till innebörden i begreppet religionsfrihet — även om vi menar att beredningen har givit en rimlig tolkning av begreppet — utan i stället vill vi koncentrera vår uppmärksamhet på de principiella värde- ringar, som ligger till grund för beredningens ställningstagande.

Bland de kommuner, församlingar inom svenska kyrkan och frikyrko— församlingar som gör uttalanden i nära anslutning till beredningens bedömningar kan nämnas Katrineholms kommun, som förklarar att den inte upplever det som någon besvärande svaghet i betänkandet att begreppet religionsfrihet är vagt preciserat eftersom någon fullödig definition sannolikt inte kan åstadkommas. Åtvidabergs kommun anför att oavsett att beredningen ej har kunnat prestera någon enkät om hur många personer som upplever svenska kyrkans ställning som en kränk— ning av sin åsiktsfrihet, breddar en på frivilligt medlemskap grundad förening i form av en s.k. fri svensk kyrka vägen för att människor tillhörande andra trossamfund och människor som önskar stå utanför all verksamhet med religiös anknytning kan känna frihet från tvång i religiösa sammanhang. Kommunen är på denna grund beredd att i princip stödja en strävan som går ut på att ge likvärdiga arbetsmöjligheter för alla trossamfund. Karlshamns kommun delar beredningens uppfattning att innebörden av begreppet religionsfrihet alltid är relativ. Med vår tids tolerans och tankefrihet som bakgrund måste det därför för flertalet av nutidens människor te sig naturligt, att dagens religionsfrihetsbegrepp ges en mycket vid och långtgående tolkning. Å andra sidan kan det enligt kommunen inte förnekas att ett sådant betraktelsesätt måhända också delvis har sin förklaring i nuvarande, generellt sett ganska svala intresse för religiösa frågor hos den breda allmänheten. Göteborgs kommun påpekar att många medborgare — såväl inom som utom svenska kyrkan, såväl inom som utom övriga trossamfund - uppfattar svenska kyrkans särställning som ett privilegium åt ett trossamfund och som ett intrångi l religionsfriheten. Här föreligger alltså enligt kommunen de facto ett 1 religionsfrihetsproblem oberoende av den principiella och teoretiska i debatten i frågan. Huruvida ett sådant problem föreligger eller inte kan , aldrig avgöras genom principresonemang eller ett enkelt majoritetsbeslut. l Samhället kan endast notera att problemet är aktualiserat — även om i detta skulle ha skett genom en minoritet. Frågan berör inte endast i svenska kyrkan och övriga trossamfund. Den angår samhället som helhet i och därmed även kommunen och alla dess medlemmar. Samhället har att ; respektera den demokratiska principen om en likvärdig behandling av i individer och organisationer — klart uttalad för kommunernas vid- 1 kommande i den s. k. likställighetsregeln. Vadstena församling uttalar att i 1951 års religionsfrihetslag ger en stor frihet åt den enskilde. Dock synes samhällsutvecklingen i stort, pluralism i fråga om livsåskådningar, berättigade önskemål om större jämställdhet mellan trossamfunden och hänsynen till dagens och morgondagens ekumeniska situation visa fram 1 mot vissa nödvändiga reformer, i stort sett sådana som de av 1968 års ! stat—kyrkaberedning föreslagna. Lunds kyrkliga samfällighet anför likar- % tade synpunkter som teologiska fakulteten vid universitetet i Lund.

Ett mindre antal remissinstanser menar att beredningen fäst a l 1 t f ö r stor vikt vid religionsfrihetsprincipen, även om denna princip bör vara vägledande. Hit hör domkapitlet i Luleå, som uttalar sitt instämmande i beredningens uppfattning att religionsfriheten bör vara vägledande för samhällets relationer till trossamfunden. Men den tolkning av religionsfriheten som beredningen gör är inte övertygande. Beredningen har avstått från att söka definiera vad religionsfrihet innebär. I stället riktas uppmärksamheten på olika förhållanden isvenska kyrkan och frågan ställs huruvida dessa är stridande mot religionsfri— heten. När beredningen vill bedöma hur människor i dag upplever vissa konkreta förhållanden i svenska kyrkan vad beträffar religionsfrihetskra- vet framhålles det att ”samvetsbestämda människor” upplever svenska kyrkans nuvarande ställning som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Svenska kyrkans handhavande av folkbokföringen och begravningsväsendet samt dess offentligrättsliga status ses såsom en kränkning av religionsfrihets- principen. Skall subjektiva attityder motivera förändringar i kyrkans status måste man enligt domkapitlets mening göra troligt, att de är gemensamma för grupper av sådan storlek att de rimligen bör påverka ställningstagandena. Domkapitlet menar i likhet med beredningen att hänsyn måste tas till minoriteter. Men det leder till orimliga konsekvenser om dessa får påverka besluten så att majoritetens önskemål blir tillbakasatta. Domkapitlet bejakar religionsfrihetens fundamentala bety- delse i dagens och framtidens pluralistiska samhälle men anser bered- ningens religionsfrihetsbegrepp vara så vagt att det inte kan utgöra grundval för de vittgående och betydelsefulla förändringar som betänkan- det innehållar. Klarhet i religionsfrihetsbegreppet kan enligt domkapitlets mening sökas i det historiskt och aktuellt iakttagbara, både internatio- nellt och i den svenska utvecklingen. Domkapitlet fortsätter.

Med denna utgångspunkt kan man hävda att religionsfrihet föreligger &) där samhället ger individen full frihet till religionsutövning samt att bilda och tillhöra samfund,

b) där samhället ger samfunden frihet och möjlighet att enligt sina principer fullgöra sin målsättning,

c) där samhället ger föräldrarna frihet att bestämma över sina barns samfundstillhörighet samt deras religiösa och etiska fostran.

Kommentar: a) I Sverige tillgodoses den ovan definierade friheten så, att de historiskt framvuxna samfunden ger alla möjlighet att tillhöra folkkyrkan eller att inträda i samfund med särskilda villkor för medlemskap eller att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Därmed råder i vårt land ur individens synpunkt full religionsfrihet.

b) Det är väsentligt att samhället ej vidtager organisatoriska eller ekonomiska förändringar som äventyrar samfundens möjligheter att förverkliga sin målsättning. Det är påtagligt att i beredningens resone— mang om religionsfriheten Svenska kyrkans egenart icke kommer till adekvat uttryck.

c) På grund av att vi i vårt land har ett obligatoriskt skolväsen där mycket små marginaler finns för speciell religionsundervisning har vi icke ratificerat de internationella konventionerna beträffande barns religiösa och etiska fostran. Detta upplevs särskilt av invandrarkyrkornas medlem- mar som otillfredsställande men uppfattas även av inhemska grupper som ett undantag från religionsfriheten. Detta förhållande måste vara föremål för särskild uppmärksamhet.

Också ett fåtal kommuner och församlingar gör uttalanden av liknande innebörd. Sålunda anför Karlskoga kommun att det är nästan ogörligt att ge begreppet religionsfrihet en entydig tolkning. Enligt kommunens mening innebär religionsfrihet en av staten medgiven rätt för personer med annan religiös åskådning än den härskande att bilda trossamfund och att anordna offentlig gudstjänst utan intrång i deras medborgerliga rättigheter, allt under förutsättning att de därmed inte stör samhällsord— ningen. Denna princip har kommit till uttrycki 1951 års religionsfrihets- lag. Svenska kyrkan har inte några särskilda krav på den enskilde församlingsmedlemmen i fråga om dop, vigsel, begravning etc. Det finns möjlighet att leva ett helt liv från vaggan till graven utan att behöva påkalla kyrkans tjänster i dess egenskap av trossamfund. Det är även fritt för envar att ägna sig åt vilken religiös åskådning som helst och att offentligen förkunna dess lära. Vid sådant förhållande kan det knappast vara motiverat att åberopa bristande religionsfrihet till stöd för förslag om ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten. Flera omstän- digheter kan åberopas som anledning till ett upphörande av sambandet mellan staten och svenska kyrkan, men inte talet om bristande religionsfrihet. Jönköpings kyrkliga samfällighet finner det inte vara fruktbärande att ytterligare analysera religionsfrihetsbegreppet, då man inte torde finna någon entydig definition. Religionsfrihetsprincipen väger tungt i många frågor, men samfälligheten har i sina ställningstaganden haft som viktigaste riktmärke att skapa bästa möjliga förutsättningar för kyrkan att nå ut med sitt budskap till människorna i ett föränderligt samhälle. Samfälligheten tror att nuvarande relationer mellan samhället och kyrkan måste ändras, om denna målsättning skall kunna förverkligas. Örträsks församling finner beredningens resonemang kring religionsfri- hetsprincipen mångordigt och svävande. Församlingen kan inte frigöra sig från intrycket att beredningen i denna fråga skjutit något över målet. Frågan är om religionsfrihetsprincipen som sådan motiverar det långtgåen— de program som beredningen presenterar. Frihet till och frihet från religionen finns idag i mycket hög grad i vårt land. Kyrkan måste emellertid till varje tid vara lyhörd för olika minoriteters synpunkter och önskemål liksom också för de stora grupper inom kyrkan som önskar och arbetar för reformer av olika slag. Kyrkan kan ej utan att skada sig själv ställa sig hindrande i vägen för sådana reformer som kan eliminera vad som eventuellt ännu kan brista i religionsfriheten i vårt land.

S ta r k k r i t i k mot beredningens uttalanden framkommer i yttran- den från bl. a. JK, Svea hovrätt, kammarkollegiet, teologiska fakulteten vid universiteteti Uppsala, länsstyrelserna iKronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län, ärkebiskopen, domkapitlen [ Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, cirka tio kommuner, ett 60-tal församlingar inom svenska kyrkan samt enstaka frikyrkoförsamlingar. Dessa instanser tar dock inte uttryckligen avstånd från den grundläggande idén att religions-

frihetsprincipen bör vara vägledande vid utformningen av samhällets relationer till trossamfunden. Kritiken grundas i stället på en annan uppfattning än beredningens om innebörden av begreppet religionsfrihet. Från kyrkligt håll hävdas ofta att utgångspunkten för kyrka— statdiskussionen i stället bör vara frågan om religionen som samhälls- faktor.

Mot beredningens metod att bestämma religionsfrihetsbegreppet kan enligt JK främst invändas, att den lämnar alltför stort utrymme för subjektiva och ovidkommande värderingar och att den därigenom kan leda till konflikt med religionsfriheten. Därtill kommer att uppfattningen om vad religionsfrihet från demokratiska samhällssynpunkter ”bör” innebära kan växla, varvid man kan finna att beslutade väsentliga förändringar varit förhastade. Kyrkan kan härigenom åsamkas betydande skada i sin verksamhet. Den innebörd beredningen vill ge religionsfrihets- begreppet säger sig JK i vissa hänseenden ha svårt att förstå och tar i andra avseenden avstånd från betraktelsesättet. Han utvecklar sin kritik närmare enligt följande.

Sålunda skulle det principiellt strida mot religionsfriheten att svenska kyrkan, såsom för närvarande, fullgör vissa uppgifter som beredningen anser vara allmänt samhälleliga såsom folkbokföring och begravnings- verksamhet. Särskilt kännbart säger beredningen detta vara för invandrare och andra personer av främmande trosbekännelse. Dessa, liksom över- huvud icke-medlemmar, är skyldiga att betala skatt till svenska kyrkan, om ock med ett schablonmässigt avkortat belopp, motsvarande den på dem fallande kostnaden för nämnda samhälleliga uppgifter. Jag har svårt att förstå resonemanget på denna punkt. Den omständigheten att en funktion, som anses vara av borgerlig natur, faktiskt fullgöres av ett trossamfund men bekostas av jämväl andra samfund kan svårligen anses inkräkta på dessa andra samfunds religionsfrihet. Fråga är här vidare om ett skatteuttag som vid ett överförande av dessa funktioner till borgerliga samhällsorgan skulle drabba samma personeri annan form. Inte heller har jag förståelse för uppfattningen att den ”kvardröjande nära förbindelsen mellan (svenskt) medborgarskap och kyrkotillhörighet” skulle strida mot religionsfrihetsprincipen. Det står ju dock envar fritt att utträda ur svenska kyrkan.

Till stöd för sina förslag åberopar beredningen även rättvise- och jämlikhetsskäl. Dessa synes beredningen vilja ytterst grunda i religions- frihetsprincipen. Det skulle sålunda mer eller mindre följa av denna princip att alla trossamfund skall ha samma rättsliga ställning i förhållande till staten, åtnjuta samma samhälleliga stöd till sin kyrkliga service, ha samma möjligheter till namngivning av nyfödda barn och överhuvud behandlas på enahanda sätt från samhällets sida. Beredningen betraktar redan tillgången till kyrklig service som en form av religionsfri- het. Vidare vill beredningen se den enskildes rätt till sekretess eller integritet i trosfrågor som ett utflöde av religionsfriheten.

I dessa betraktelsesätt kan jag inte instämma. Vad beredningen här talar om gäller frågor som ligger utanför religionsfriheten som sådan. Man kan sålunda inte med fog göra gällande att svenska kyrkans i dag i olika hänseenden otvivelaktigt favoriserade ställning innebär intrång i friheten för dem som inte tillhör kyrkan att tillhöra annat trossamfund och där utöva sin religion eller att stå helt utanför all kyrklig gemenskap. Man kan därför inte taga andra trossamfunds religionsfrihet till intäkt för att på så sätt genomföra likställighet mellan svenska kyrkan och andra

trossamfund att svenska kyrkan, såsom beredningen föreslår, berövas sin nuvarande ställning. Ett sådant förfarande kan i stället stå i strid mot svenska kyrkans religionsfrihet.

Med den vidsträckta tolkning av religionsfrihetsbegreppet, varifrån beredningen utgår, råkar man lätt ut för att reformer eller åtgärder, härledda ur detta begrepp, kolliderar med religionsfriheten ur andra synpunkter. Till belysning härav må nämnas följande av beredningen framlagda förslag av större betydelse.

Ur religionsfrihetsprincipen härleder beredningen förslaget att samhäl- let bör via skattemedel ge ett generöst stöd till alla trossamfund (samhällets ”positiva neutralitet i livsåskådningsfrågor”). Från vissa håll har invändningar rests mot ett sådant stöd såsom stridande mot religionsfrihetsprincipen, i det att på så sätt personer skulle tvingas lämna bidrag till trossamfund utan att vara medlemmar därav. Dessa invändning- ar förklarar sig beredningen uttryckligen avvisa. Beredningen finner i stället ett dylikt ekonomiskt stöd vara en ”logisk — och allmänt accepterad — följd av uppfattningen att det moderna pluralistiska samhället ser mångfalden av åskådningar och aktiviteter som ett värde i sig och därför understödet dessa”. Som en parallell åberopar beredningen bl.a. de statliga bidragen till de politiska partierna och presstödet. Bortsett från att dessa paralleller knappast kan anses vara på sin plats när det gäller en så känslig privat angelägenhet som den enskildes religiösa övertygelse, strider resonemanget klart mot religionsfrihetsbegreppet, antingen detta fattas restriktivt eller extensivt. Förslaget på förevarande punkt framstår i bjärt kontrast mot beredningens kritik mot att icke-medlemmar för närvarande är skyldiga att betala skatt till svenska kyrkan. Denna kritik grundas främst påjust religionsfrihetsskäl, trots att skyldigheten är begränsad till att avse ersättning allenast för kostnader för uppgifter som beredningen anser borgerliga.

Det är enligt JK en helt annan sak om och i vad mån samhället kan av jämlikhetsskäl eller från andra samhälleliga utgångspunkter finna anled- ning till vissa reformer eller åtgärder, t. ex. stödverksamhet i ekonomisk eller annan form gentemot trossamfunden eller viss lagstiftning till skydd för utövande av religionsverksamhet såsom angående anonymitet i trosfrågor etc. Man måste sålunda göra klart för sig, att fråga härvid är om att tillgodose intressen, som ligger utanför själva religionsfriheten, och att dessa intressen vid konflikt med religionsfrihetsprincipen kan befinnas böra taga över denna. Detta är förhållandet med förslaget om ekonomiskt stöd via skattemedel. Ett annat exempel är beredningens förslag att bidrag från samhällets sida till trossamfund skall kunna förbindas med villkor. Detta kan innebära risk för styrning av eller inblandning i religiösa angelägenheter från samhällets sida, vilket ju skulle strida mot religionsfriheten. JK avslutar sin kritik i denna del enligt följande.

Beredningens slutsats blir, att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Bristerna härutinnan skulle med beredningens vidsträckta tolkning av religionsfrihetsbegreppet drabba såväl svenska kyrkan som andra trossamfund, ehuru ur olika aspekter. Av vad jag ovan anfört torde framgå att jag, med den mera inskränkta innebörd som jag vill tillägga religionsfrihetsbegreppet, kan instämma i beredningens nämnda slutsats endast såvitt gäller svenska kyrkan. Jag avser härmed närmast det förhållandet att — till skillnad mot vad som gäller andra trossamfund — beslutanderätten i fråga om lära, inomkyrkli-

ga angelägenheter och organisation åtminstone formellt tillkommer staten. Såsom knappast förenligt med religionsfriheten kan man också i viss mån vilja betrakta ämbetsansvaret, i det att präst inom svenska kyrkan kan drabbas av offentligrättsligt ansvar om han av ärlig trosöverty- gelse bryter mot sin tjänsteplikt, t.ex. i fråga om vigsel av frånskild eller pålysande av kollekt för visst ändamål. — Den inskränkning i religions- friheten som det enligt min mening alltså kan vara fråga om synes dock kunna delvis elimineras inom ramen för bestående samband mellan staten och kyrkan, vilket för övrigt framgår av det reformprogram som framlades av 1968 års kyrkomöte.

Svea hovrätt finner det både sakligt och principiellt felaktigt att bygga förslagen huvudsakligen på överväganden om religionsfriheten. Visserligen står det klart, att religionsfrihetssynpunkter har betydelse i samman- hanget, men de har enligt hovrättens mening överdimensionerats av beredningen. Att motivera t. ex. folkbokföringens överflyttning till borgerlig huvudman eller upphävandet av den kyrkokommunala regle- ringen med att religionsfriheten kräver det, innebär att upphöja bisak till huvudsak. Hovrätten förklarar sig givetvis ha förståelse för att beredningen velat sätta in sina förslag i ett större perspektiv och ge dem en principiell motivering. Och som särskilda förtjänster vill hovrätten peka på att beredningen framhävt starkare än som tidigare skett två kompletteringar av nuvarande religionsfrihetsprincip, vilka enligt hovrät- tens mening förtjänar allmän anslutning. Den ena avser att även trossamfunden bör äga religionsfrihet i betydelsen rätt att bestämma i interna angelägenheter. Den andra avser att samhället bör verka för såvitt möjligt likvärdiga villkor för olika trossamfund. Som motiv för sin kritik anför hovrätten bl. a.

i Den grundläggande oklarheten i beredningens sätt att angripa sitt ämne | framgår redan av underavsnittet 3.2, ”Religionsfrihetsprincipen som vägledande för vårt arbete”. Beredningen medger (s 41) att begreppet religionsfrihet är "både vagt och mångtydigt” och att ”någon helt allmängiltig och entydig bestämning inte låter sig göras”. Likafullt har beredningen påtagit sig den vittomfattande uppgiften ”att söka slå fast vad religionsfrihetsprincipen under en överskådlig framtid bör innebära i ett demokratiskt samhälle av vår typ”. I det följande redovisar beredningen också "vissa föreställningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid" (5 43) och frågar sig ”hur framtidens samhälle kommer att se ut” (samma sida). Om de resonemang som sålunda utvecklas, måste konstateras, att de i hög grad har karaktären av l lösa spekulationer. l Anmärkningsvärt är följande uttalande av beredningen efter den inledande deklarationen om dess uppgift att utröna religionsfrihetens innebörd i framtidens samhälle (5 41 f): ”Vi har därför sett som vår uppgift att på punkt efter punkt undersöka vilka reformkrav som en i vårt samhälle naturlig tolkning av religionsfrihetsprincipen kan ge anledning till. Det har däremot tett sig ofruktbart för oss att utifrån mer eller mindre abstrakta religionsfrihetsresonemang diskutera kategoriska *lösningar' av kyrka—statproblematiken i termer som 'skilsmässa* eller inte mellan stat och kyrka."

Hovrätten instämmer helt i detta uttalande men nödgas konstatera, att det inte syns innefatta en korrekt beskrivning av beredningens eget sätt att gå till väga. Tvärtom syns förevarande kapitel drabbas av just den kritik som uttalandets sista led innehåller.

Om den vidare argumenteringen vill hovrätten anmärka, att den i alltför stor utsträckning bygger på hänsyn till minoritetssynpunkter. Det har nämnts att beredningen utgår från att någon väsentlig minskning av medlemsantalet i Svenska kyrkan inte kommer att ske idet nya läget. Med medlemmar förstås då betalande medlemmar. Eftersom 97 % av befolkningen tillhör Svenska kyrkan i dag, står det alltså klart att beredningen själv räknar med att en alldeles övervägande majoritet av svenska folket intar en ”aktivt positiv attityd" till Svenska kyrkan, för att begagna beredningens uttryckssätt i annat sammanhang.

Det måste noteras som en brist, att beredningens överväganden i kapitel 3 endast i ringa grad beaktar den majoritet, som beredningen själv antar finns, utan väsentligen tar sikte på olika minoritetsgrupper och minoritetssynpunkter. Hovrätten delar i och för sig beredningens uppfattning, att det är angeläget att beakta t. ex. invandrares intresse av religionsfrihet. Positiva åtgärder i detta syfte syns i hög grad berättigade som ett led i vår invandringspolitik. Då beredningen emellertid tar den ökade invandringen till motiv för att förändra den Svenska kyrkans ställning, måste hovrätten emellertid finna resonemanget egenartat. Hovrätten noterar också som en motsägelse att beredningen i annat sammanhang (s. 177 f) diskuterar en lagstiftning som skulle ge invandrarna rätt att för sin religionsutövning begagna Svenska kyrkans lokaler. Överhuvudtaget förefaller beredningen överdriva invandrarpro- blematikens betydelse. Det stora flertalet invandrare omfattar dock en evangelisk-luthersk bekännelse. Överhuvudtaget gäller om åtskilliga av de invändningar mot kyrkans ställning, som redovisas utifrån principen om individens religionsfrihet (t.ex. på s. 46), att de endast omfattas av minoriteter.

Beredningen drar slutsatsen, att full religionsfrihet inte är genomförd (s 47). 1 det följande utvecklas hur religionsfrihetsbegreppet bör vidgas till att avse inte endast frihet från religion utan även frihet till religion. Hovrätten kan inte underlåta att påpeka, att detta språkbruk är vilseledande. Realiteten är dock att förslagen medför en klar och i den allmänna debatten ofta framhållen risk för att den kyrkliga verksamheten måste inskränkas. Utan att ingå på egna bedömningar härvidlag måste ; hovrätten reagera mot framställningen, att reformerna åsyftar ökad frihet 1 till religion. i Omedelbart efter detta diffusa resonemang följer beredningens slutsats *

l l l

(s. 48), att det ”inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund”. Härmed anser sig beredningen, såvitt hovrätten kunnat finna, ha gett motiven för att upphäva den kyrkokommunala regleringen. Hovrätten finner, som förut anmärkts, att mera ingående överväganden borde ha redovisatsi denna fråga.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala erinrar om att den 1 religionsfrihetsprincip som beredningen bekänner sig till har varit * vägledande för nyordningen av förhållandet stat—kyrka i ett flertal europeiska stater under detta sekel. Den historiska utvecklingen i dessa länder erbjuder därför underlag för ett studium av hur beredningens religionsfrihetsprincip och den historiska verkligheten förhåller sig till varandra. Det hade varit av värde för ett ställningstagande till beredning- ens betänkande, om den hade redovisat det historiska utfallet av sin religionsfrihetsprincip, eftersom denna princip då den genomfördes av politikerna i dessa stater just avsåg att reglera religionens framtida institutionella ställning. Man kan därför enligt fakulteten nu utläsa hur

religionsfriheten i Tyska demokratiska republiken och EG-länderna rent konkret tillvaratas i relationerna stat-kyrka och hur religionen konkret- empiriskt fungerar efter andra världskriget. Fakulteten överlämnar som sitt yttrande en utredning om stat och religionsfrihet i vår tid, som gjorts av professorn i kyrkohistoria vid fakulteten, Sven Göransson., I anslutning härtill framhåller fakulteten vikten av att beredningens målsättning tillvaratas, så att de inbördes relationerna mellan staten och trossamfunden utformas på så sätt att religionen och dess institutioner får villkor, som svarar mot det förändrade samhället, och att religionsfri— heten garanteras och skyddas Samt att de rättsliga reglerna tar hänsyn till religionens och dess institutioners konkret-empiriska karaktär och deras betydelse för människorna, civilisationen och samhället.

Den av beredningen angivna utgångspunkten att religionsfriheten måste vara vägledande för utformningen av samhällets relationer till trossamfunden är inte ägnad att föranleda några invändningar, uttalar ärkebiskopen. Beredningen vill emellertid inte närmare precisera innebör- den av begreppet religionsfrihet. Beredningen har haft en pragmatisk inställning till frågan. Reformkraven har stått i förgrunden. Tolkningen av religionsfrihetsprincipen har skett i anslutning till reformkraven. Med den vaga och mångtydiga innebörd, som religionsfrihetsprincipen har och ges, kan många olika typer av reformer ges ett principiellt stöd utifrån denna princip. Beredningen undgår inte heller denna kritik. Reformkra- ven har bestämt innebörden och tolkningen av den religionsfrihets- princip, som man inte ansett sig kunna definiera. Han fortsätter.

I en viktig fråga av stort principiellt intresse tar beredningen sålunda avstånd från tidigare utredning. Beredningen hävdar nämligen, att det inte är "förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga samfund”. 1958 års utredning hävdar däremot, att "om på viss punkt inskränkning i religionsfrihet anses föreligga kan den antingen undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka-stat, alltså även i ett A-läge, eller också kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka-stat, således även efter en skilsmässa". Här föreligger sålunda två tolkningar av begreppet religionsfrihet med motsatt innebörd.

[ den norska utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka, utförd av Det frivillige Kirkeråds Utredningskommisjon av år 1969, utg. år 1972, sägs i en passus om denna problematik: ”Det er ikke i og for seg brudd på religionsfrihetsprincippet at ett enkelt kirkesamfunn fremtrer som statskirke eller er begunstiget av staten. Det er haer snarere princippet om folkeflertallets religiose betjening som gjor dette til en praktisk og politisk realisabel ordning” (o.a.a. s. 85). Samma synpunkter ger f. ö. även Vatikankonciliet i deklarationen om religionsfriheten: ”Om med hänsyn till de särskilda omständigheter, som råder inom ett folk, speciellt borgerligt erkännande i statens rättsordning ges åt ett visst religiöst samfund, är det nödvändigt att samtidigt alla medborgares och religiösa samfunds rätt till religionsfrihet erkännes och realistiskt förverk— ligas”.

I betänkandet finns en tendens att föra in ett stort antal tankar, som vunnit beredningens gillande, under rubriken ”religionsfrihetsprincipen". En sådan tendens är farlig, därför att den kan medföra, att frågor av praktisk lämplighetskaraktär uppfattas som principfrågor, vilket medför omotiverat skarpa motsättningar och låsta positioner. Om alltför många

! Göransson, S., Kyrkans funktion, Stat och reli- gionsfrihet ivår tid (Upp- sala 1972),

och disparata synpunkter sammanförs under rubriken ”religionsfrihet” riskerar man också, att de blir inbördes motstridiga. Beredningen synes inte helt ha undgått någondera av dessa risker.

Såsom beredningen själv framhållit, bygger religionsfrihetslagen på grundtanken, att den enskilde har rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Dessa samfund skall ha frihet att driva sin verksamhet, och staten skall vara neutral till verksamheten och till medborgarnas konfessionstillhörighet (s. 43). Beredningen tillägger emel- lertid, att samfundens frihet måste inskränkas med hänsyn till individer- nas religionsfrihet, och nämner som exempel härpå tillståndstvånget för inrättande av kloster i 55 religionsfrihetslagen. Härtill bör fogas, att religionsfriheten jämlikt ] & religionsfrihetslagen inskränkes även med hänsyn till grundläggande samhälleliga värderingar. Det från 1809 års regeringsform hämtade uttrycket att den fria religionsutövningen begrän- sas av att den enskilde ”icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse” tillåter enligt sin ordalydelse inskränk- ningar även av rätt banala orsaker. Samhällets tolerans är i dag otvivelaktigt större än lagtextens ord kan tyckas ge vid handen, men exempel på konflikter mellan samhällets värderingar och olika gruppers religiösa uppfattning saknas inte. Föräldrabalkens och barnavårdslagens regler om hänsynstagande till ”barnets bästa” bygger sålunda på värderingar, som av lagstiftningen tillerkänns prioritet mot t. ex. enskil- das avvikande uppfattningar om modern läkarvård. Även brottsbalkens bestämmelser ger exempel på att samhällets opartiskhet i religionsfrågor är och måste vara begränsad.

Då beredningen fortsätter sitt resonemang fram till slutsatsen, att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års lag, blir argumente- ringen mindre övertygande. Beredningens påstående att det finns människor, som upplever Svenska kyrkans ”officiella status” som en kränkning av sin åsiktsfrihet, innebär sålunda knappast något belägg för rimligheten av denna åsikt. Det finns förmodligen betydligt fler männi- skor, som upplever det historiskt framvuxna sambandet mellan kyrkan , och samhället som en värdefull tillgång även för kommande generationer. l

Beredningen kritiserar vidare den nära förbindelsen mellan medborgar- skap och kyrkotillhörighet. Redan enligt gällande rätt kan emellertid 1 svensk medborgare stå utanför kyrkan och utlänning räknas som medlem. i Att rösträtt inte tillkommer utländsk medborgare som är medlem av i kyrkan är i och för sig otillfredsställande., och en ändring härutinnan är l önskvärd. Detta kan emellertid rättas till utan att sambandet mellan i Svenska kyrkan och statsorganisationen upphör. För uppfattningen av » livsåskådningsläget i vårt samhälle torde det ha större betydelse, att den i övervägande majoriteten tillhör Svenska kyrkan än att denna kyrkas l ställning i olika avseenden är reglerad i lag och författning. *

l l l l l

Att även den som inte tillhör Svenska kyrkan tvingas betala en viss del av kyrkoskatten kan otvivelaktigt — som beredningen också framhåller — föranleda principiella invändningar. Om uppgifter i fråga om folkbokfö- ring och begravningsväsende även ifråga om personer som står utanför kyrkan skall omhänderhas av kyrkliga organ, måste därför finansierings- frågan utredas. Att funktionerna, såsom av historiska skäl är fallet, åligger kyrkliga tjänstemän, synes däremot inte böra betraktas som en religions- frihetsfråga. I förhållandet till dem, som står utanför kyrkan, åligger det befattningshavarna att lämna service utan att påtvinga dem någon i förkunnelse, och detta är båda parter väl medvetna om. Vem som skall * anförtros de ifrågavarande arbetsuppgifterna är en praktisk lämplighets- . fråga, och som en sådan har folkbokföringen också hittills diskuterats. i Att taga ställning till frågan om huvudmannaskapet för de allmänna ] begravningsplatserna utan en motsvarande utredning — såsom beredning- ens resonemang på s. 84—85 innebär — synes klart olämpligt.

| l

Domkapitlet i Uppsala anför att delade meningar inte torde råda om religionsfrihetsprincipen. Svårigheterna uppstår först vid tolkningen av begreppet religionsfrihet såsom ett socioreligiöst fungerande begrepp. 1951 års religionsfrihetslag bär vittne härom. Utredningen drar av sina resonemang slutsatsen, att full religionsfrihet ej är genomförd genom denna lag. Flertalet av domkapitlets remissinstanser är av rakt motsatt uppfattning. I några remissvar hävdas, att en ändring av relationen mellan stat och kyrka enligt beredningens förslag innebär i stället för vidgad religionsfrihet en inskränkning av densamma. Domkapitlet kan inte inse, att religionsfrihetsprincipen i och för sig motiverar så långtgående förändringar i kyrkans status som uppgivandet av den offentligrättsliga ställningen. Domkapitlet hävdar att bestämmelserna om religionsfrihet hör till det väsentliga och omistliga i det moderna, demokratiska samhället. Flertalet av domkapitlet hörda församlingar o.dyl. har redovisat den uppfattningen, att 1951 års religionsfrihetslag garanterar denna religionsfrihet för den enskilda medborgaren. Det torde med fog kunna påstås, att församlingarnas erfarenheter av religionsfrihetslagens praktiska tillämpning i olika typer av församlingar är ett väl så tillförlitligt vittnesbörd som beredningens allmänt hållna antaganden, att svenska kyrkans officiella status av vissa upplevs som en kränkning av deras åsiktsfrihet. I själva verket bör inte praktiska skäl utan rent principiella överväganden vara avgörande. Domkapitlet kan dock inte finna, att beredningen i kapitel 3 gör rent teoretiska, principiella överväganden. Genomgående diskuterar beredningen praktiska förhållan- den av delvis högst problematisk natur, t. ex. hur framtidens samhälle kommer att se ut, antaganden om vissa människors emotionella reaktio- ner, svenska kyrkans bristande frihet i vissa fall, svenska kyrkans mer gynnade ställning i andra fall, invandrarfrågor osv., alltsammans viktiga frågor ur religionsfrihetssynpunkt men enligt domkapitlets bedömning inte avgörande för relationen kyrka-stat i och för sig.

Domkapitlet i Linköping finner rent allmänt att beredningen fört samman problem som berör religionsfriheten med aspekter, som hör till andra tankesammanhang, som t. ex. demokratins arbetsformer, associa- tionernas ställning till staten och statsrättsfilosofiska resonemang bl.a. om statens idé. De ställningstaganden, som beredningen tagit och som läsaren av avsnittet gör, torde bero på de referensramar vederbörande från början har till de .behandlade frågorna. Beredningen betonar trossamfundens religionsfrihet. Den nöjer sig inte heller med friheten för samfunden att verka utan utsträcker religionsfrihetsbegreppet till att betyda samma möjligheter för dem att arbeta. Med religionsfrihetsbegrep- pet kombineras ett jämlikhetsbegrepp som egentligen kommer att spela större roll i betänkandet än religionsfriheten. Domkapitlet delar åsikten att religionsfriheten hör till de elementära rättigheterna i ett modernt samhälle och menar att samhällets lagar bör garantera både den enskildes och de skilda trossamfundens — även svenska kyrkans — religionsfrihet. Detta är allmänt accepterade ställningstaganden. Men domkapitlet ifrågasätter flera av de konsekvenser beredningen drar av religionsfri- hetsbegreppet. Domkapitlet i Skara hänvisar till den tidigare nämnda

skriften av professor Sven Göransson (Kyrkans funktion, Stat och religionsfrihet i vår tid) och anför.

Domkapitlet vill starkt betona att denna undersökning klart visar att beredningens resonemang om religionsfrihet vilar på en liberal indivi- dualistisk religionsfrihetsideologi, som är en produkt av 1700-talets sekulariserade naturrätt och humanism. Elementen i denna uppfattning om religionsfrihet är följande: ]) kristendomen är en ideologi, 2) religionen är en privatsak, 3) kyrkan är en förening av troende, 4) staten är religiöst-neutral och 5) behandlar alla samfund av subjektivt troende lika.

Såsom den svenska kyrkan uppfattar sin syn på sig själv och samhället är ingen av de fem punkterna relevant. Beredningen har utgått ifrån ett abstrakt individualistiskt religionsfrihetsbegrepp, som man trott vara tillämpbart i alla tider. Göransson visar att både den historiska verkligheten och den moderna särskilt franska religionssociologiska forskningen kommit till det resultatet, att denna doktrin var en fiktion. Den motsvarar varken de reella religiösa förhållandena eller religionens socioreligiösa betydelse för människorna, samhället och civilisations— processen. Med dessa förutsättningar blir målet att göra samhället religionslöst och förpassa religionen till individens privatliv. Undersök- ningen uppvisar med stringent klarhet vart detta har lett genom exempel från 1800-talet fram till vår tid.

Gentemot denna syn framhåller Göransson att frågan om religions- friheten är en lång historisk process, icke resultatet av en abstrakt individualistisk ideologi lika genom alla tider. Det är domkapitlets mening att om beredningen haft en sådan historisk-vetenskaplig grundsyn i botten hade den inte kunnat laborera med ett så statiskt och begränsat religionsfrihetsbegrepp som den nu gör. Domkapitlet vill också framhålla att beredningens religionsfrihetsbegrepp gör en sammankoppling med jämlikhetstanken som icke heller är hållbar. Om samhället ställer särskilda förväntningar på ett av trossamfunden, i detta fall Svenska kyrkan, så bör detta samfund också rimligtvis och utan att den principiella religionsfriheten och jämlikheten äventyras kunna få den särbehandling som är motiverad därav. Skulle detta sedan leda till en viss ramlagstiftning om detta samfunds rättigheter och skyldigheter, är detta bara uttryck för att det här finns ett samhällsintresse som en majoritet i vårt folk vill tillgodose. I annan lagstiftning kan man ju samtidigt trygga l de religiösa minoriteternas behov av ett aktivt samhällsstöd i andra former, som de kan acceptera. j

Religionsfrihetsprincipen som sådan är inte ett tillräckligt argument för det reformprogram beredningen presenterar. j

Domkapitlet ser med oro en utveckling som innebär religionens fortsatta ”privatisering”. Konsekvenserna av detta är att samhället som sådant töms på kristet idéinnehåll. Detta innebär en både för kyrkan och samhället ödesdiger utveckling.

Hur viktig religionsfriheten än är kan det ifrågasättas om inte ett betänkande om stat och kyrka i Sverige som styrande utgångspunkt i I stället borde ha haft frågan om religionen som samhällsfaktor. *

Domkapitlet iSträngnäs finner det olyckligt att beredningen grundat sina reformförslag enbart på religionsfrihetsbegreppet. Den har härigenom valt ut endast en av de faktorer — låt vara en av de väsentligaste — som bör få påverka avgörandet av frågan om förändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan och som en konsekvens härav kommit att pressa religionsfrihetsprincipen alltför hårt. Att de nuvarande förhållandena

skulle vara oförenliga med det självklara kravet på individuell religions— frihet och att ”det i vårt land finns samvetsbestämda människor som upplever svenska kyrkans status som en kränkning av sin åsiktsfrihet” är påståenden som beredningen framför utan att ge några belägg för eller redovisa någon form av undersökning. Än mindre har beredningen visat att många upplever det som en inskränkning av individens religionsfrihet att svenska kyrkan fullgör vissa allmänt samhälleliga funktioner. Även om denna uppfattning säkerligen finns företrädd i vårt land vet vi intet om dess representativitet, och det finns anledning att antaga att det också finns människor som kan åberopa samvetsskäl för en motsatt ståndpunkt. Överhuvudtaget torde beredningen i sin syn på religionsfrihetsprincipens konsekvenser inte tillräckligt ha beaktat hur man i andra länder i västvärlden ser på och har sökt lösa dessa problem. Enligt domkapitlet måste det också framhållas att beredningen inte synes beredd till en konsekvent tillämpning av religionsfrihetsprincipen. Det mest flagranta avsteget från gängse syn på religionsfriheten som förekommer i vårt land utgörs av inskränkningen i föräldrarätten, när det gäller att välja annan skola än den som upprätthålles av de offentliga myndigheterna. Likaså uppställer beredningen i olika sammanhang särskilda förväntningar och krav på svenska kyrkan också sedan banden med staten upplösts. Sådana krav kan innebära bristande respekt för kyrkans religionsfrihet. Liknande synpunkter förs även fram av domkapitlet i Göteborg.

Domkapitlet iLund hade väntat sig att beredningen skulle skaffa sig en bild av den speciellt svenska situationen i dag, sådan som den vuxit fram ur det historiska förlopp som genom århundradena utformat det ömsesidiga samarbete som hittills har rätt mellan samhället och svenska kyrkan och som är bakgrunden till dagens folkkyrka. Nya drag i tiden kan naturligtvis medföra en förskjutningi synen på denna samverkan och väcka krav på reformer av det slag som kyrkomötet begärde 1968 och som beredningen i sitt förslag också vill tillgodose. Hur långtgående reformerna sedan bör bli, är en avvägningsfråga, som i sista hand är beroende av vilka krav eller förväntningar samhället i fortsättningen ställer på svenska kyrkan och övriga trossamfund. Men detta ärinte beredningens sätt att resonera. Tvärtemot vad man säger sig vilja göra lämnar man den konkreta svenska verkligheten och hänger sig åt ”abstrakta religionsfrihetsresonemang”, uttalar domkapitlet och fort- sätter.

Ty vad är det annat man gör, när man först (5. 43) ställer frågan om staten kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfrihetsprincipen — en fråga som besvaras jakande. Sedan ställs frågan (s 45) om staten kan uppehålla ett nära samband till en kyrka utan att stå i motsvarande relation till andra trossamfund. Här svarar man i likhet med 1958 års beredning, att enbart det formella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land inte är avgörande för om det där råder religionsfrihet eller inte. Men slutligen (s 46) refererar man invändningar som ”från religionsfrihetssynpunkt kan resas och har rests” mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Och dessa invändningar som utgår ifrån dels ”principen om individens religions- frihet” dels ”principen om trossamfundens religionsfrihet” leder fram till

beredningens slutsats, "att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund” (s 48).

Härtill kommer att de argument som beredningen under dessa principfrågor anför är starkt subjektiva eller grundar sig på icke redovisat material. När den tidigare åberopade noggranna analysen av 1958 års utredning och kommentarerna kring denna i remissyttrandena inte ger ett principiellt stöd för uppfattningen att ett statskyrkosystem i och för sig skulle vara mer stridande mot religionsfriheten i dag än 1951 eller 1958, tar beredningen på sig ”en vidare uppgift, nämligen att ta hänsyn till den kommande utvecklingen. Denna bedömning sker utifrån vissa föreställ- ningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid” (5 43). Domkapitlet vill här endast erinra om att en av 1958 års utredning begärd vetenskaplig undersökning av religionens betydelse som samhälls— faktor aldrig kom till stånd. Utan att ange faktaunderlag eller referenser skissar beredningen emellertid nu på två sidor ”de troligaste förändringar- na” under de närmaste 30—50 åren! Man tror på fortsatt Urbanisering — utan att antyda att även motsatta tendenser här kan skönjas — ochi dess spår ”tendensen till anonymitet” men även ”strävanden att motverka just denna tendens”. Man uppmärksammar tendensen mot ökad ekumenik men också ”en tendens som verkar i delvis motsatt riktning, nämligen ökningen av antalet religiösa grupper” och slutligen nämner man ”ungdomens protest mot det industriella överflödssamhället”.

Vilka slutsatser man av dessa spridda och tämligen motsägande framtidsutsikter skall dra för religionsfriheten avstår beredningen från att uttala sig om. Men vissa formuleringar tyder på att den räknar med en tendens till uppbrott ur traditionella miljöer och från medlemskapet i de stora traditionsbundna folkrörelserna och ett sökande i riktning mot små, aktiva och kanske kortvariga gemenskaper.

Att då på dessa inte närmare underbyggda hypoteser grunda ett förslag som främst går ut på en likriktning av alla samfund efter modellen av 1800-talets föreningskyrkor av traditionell folkrörelsekaraktär, ökade statsbidrag till samlingslokaler, kyrkobyggnader och samfund med minst 3 000 medlemmar samt inrättande av en datacentral för medlems— registrering ger närmast intryck av att man vill motverka en utveckling man själv bedömer som trolig!

Lika subjektiva och Obestyrkta är de meningsyttringar som redovisas under principen om individens religionsfrihet på s 46. Givetvis har där återgivna åsikter företrädare inom vårt folk och bland invandrare, men lika bestämda opinionsyttringar av motsatt innebörd kan säkerligen avlyssnas bland andra grupper i vårt folk, som inte fått komma till tals hos beredningen. Endast beträffande ett av yttrandena, det om ”samvets- bestämda människor som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet”, har källan direkt kunnat spåras. Uttalandet går tillbaka på länsstyrelsens i Kronobergs län remissyttrande över 1958 års utredning och återges i SOU 1970: 2 s 86. Beträffande de ovannämnda men ej heller av länsstyrelsen närmare definierade männi- skorna heter det i grundtexten: ”Endast om deras tolkning av religions- frihetsbegreppet skulle innebära ett tvång över andra människors rätt att exempelvis utöva sin religion och verka inom sina trossamfund bör samhället kunna sätta sig över deras extensiva tolkning av religionsfrihets- begreppet”. Men samma länsstyrelse talari ett annat på s. 101 i SOU 1970: 2 återgivet avsnitt om att ett godtagande av statens fullständiga neutralitet i livsåskådningsfrågor skulle innebära ett brott mot mycket centrala utvecklingslinjer för det svenska samhället och tillägger: "Länsstyrelsen är medveten om att det numera finns grupper i samhället som är beredda att åstadkomma en sådan brytning men kan för sin del

icke godta en så extensiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet . . .” Både länsstyrelsen i Kronobergs län och beredningen är alltså beredda att i ett sammanhang acceptera enskilda individers extensiva tolkning av religions- friheten, men avvisar i annat sammanhang en lika anonym grupps extensiva tolkning av samma frihet!

Med här åberopade citat vill domkapitlet endast belysa vanskligheten i att grunda principer för statsmakternas agerande på ett subjektivt och godtyckligt urval av ej närmare dokumenterade opinionsyttringar.

Domkapitlet anför i detta sammanhang avslutningsvis att missnöjesanled- ningar för enskilda ofta kan avlägsnas med ganska enkla och begränsade reformer. Förslag till sådana inom ramen för nuvarande system finns framlagda bl.a. av 1968 års kyrkomöte. Men att göra enstaka kritiska uttalanden till huvudskäl för genomgripande förändringar i relationen mellan samhälle och kyrka är att tillmäta dem för stor betydelse i förhållande till inställningen hos de stora grupper av medborgare som på olika sätt stöder och visar uppskattning av rådande ordning och skulle föredra endast partiella reformer. Utan att här ta ställning i själva sakfrågan vill domkapitlet hänvisa till de inkomna remissvaren från olika församlingar m. ni. som visar, att det finns lokala majoriteter — eller sett ur en annan synvinkel: att det runt om i vårt land finns betydande minoritetsgrupper — som föredrar status quo eller partiella reformer framför beredningens förslag.

Svenska kyrkans lekmannaförbund anser att beredningen använt termen religionsfrihet på ett sådant vilseledande sätt, att ett stort antal praktiska tillämpnings- och omdömesfrågor förvandlats till princip- spörsmåj. Genom denna radikalt felaktiga utformning av själva grundprin- cipen för relationen mellan kyrka och stat, har beredningens uttalanden fått ett starkt begränsat värde. Bl. a. kan beredningens slutsats ”att full religionsfrihet ej är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag” inte tillmätas vitsord. Lekmannaförbundet, som bl. a. åberopar det i bered- ningens direktiv återgivna uttalandet av 1956 års riksdag att avsikten med utredningsarbetet inte fick vara att skada de omistliga värden den kristna verksamheten utgjorde för enskilda och för samhället, motiverar sin | uppfattning enligt bl. a. följande.

Den i vårt samhälle naturliga tolkning av religionsfrihetsprincipen, som beredningen framlägger, utgör med andra ord inte en renodlad tolkning av begreppet religionsfrihet utan innefattar ett konglomerat av ideér och föreställningar, som visserligen icke är utan intresse i detta sammanhang

. men som begreppsmässigt icke tillhör religionsfrihetsprincipen som sådan. Hit hör sådana idéer som samhällets opartiskhet i livsåskådnings- frågor, individernas och samfundens likaberättigande i olika avseenden, grundläggande demokratiska krav osv. Detta sätt att tolka begreppet religionsfrihet framstår som uttryck för antingen en betänklig begrepps- förvirring eller en medveten förvanskning av terminologin. Religionsfrihet är en princip, vartill otvivelaktigt nära nog alla medborgare i vårt land ansluter sig. Denna term utgör sålunda ett honnörsord, vars åberopande är ägnat att förvandla beredningens ställningstaganden i en hel rad praktiska tillämpningsfrågor till principiella avgöranden. Ett par exempel synes kunna belysa detta sakförhållande.

På sid. 47 tolkar beredningen friheten till religion såsom innefattande

”likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika kristna trossamfund som individerna har frihet att ansluta sig till” samt säger, att ”samma religionsfrihetskrav gäller även icke—kristna trossamfund och sammanslut- ningar av individer, som vill stå utanför alla trossamfund”. Vi kan inte dela uppfattningen, att ett sådant ställningstagande innefattar en tolkning av begreppet religionsfrihet vare sigi dagens eller morgondagens samhälle. Om samojediska fetischdyrkare tillerkännes rätt att utöva sin religion i Sverige — vilket bör ske — behöver detta inte innebära, att staten skall tillerkänna dem ekonomiska bidrag till denna verksamhet. Samma synpunkt torde kunna anläggas, om muhammedanska trosanhängare i vårt land önskar tillämpa en religiöst motiverad princip om månggifte.

Om riksdagen i överensstämmelse med ovannämnda uttalande av år 1956 inte kan medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada de omistliga värden, vilka kristen verksamhet skapat åt vårt folk, frågar man sig, om ett sådant ställningstagande är förenligt med beredningens tolkning av religionsfrihetsprincipen. Att inte skada dessa värden måste ju betyda att inte minska resurserna vare sig i ekonomiskt eller ideologiskt avseende för de organ, som främst har att värna om de kristna värderingarna. Med ett sådant betraktelsesätt skulle inte ens jämlikhets- principen kunna tillämpas ifråga om olika trossamfund, i varje fall inte såvitt angår kristna contra icke kristna samfund. Att religionsfrihetsprin- cipen inte är relevant i detta sammanhang har vi redan framhållit. Vi kan sålunda inte dela beredningens uppfattning ”att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer, att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund”.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund kan inte finna att beredningen redovisat några som helst med fakta underbyggda motiv för sin ståndpunkt. Förbundet delar beredningens uppfattning att religions— frihetsprincipen är av väsentlig betydelse. Förbundet accepterar dock inte beredningens religionsfrihetsbegrepp, som utgör en sammanblandning av religionsfrihet och jämlikhet. Förbundet säger sig dela 1958 års kyrka- statutrednings uppfattning, att relationen mellan staten och kyrkan saknar betydelse för religionsfriheten och detsamma gäller förjämlikhets- frågan. De brister som kan anses föreligga i religionsfrihetshänseende bör snarast möjligt rättas till. Man behöver inte koppla samman denna fråga med frågan om ändrade relationer mellan staten och kyrkan. Detsamma , gäller jämlikheten mellan samfunden. Det är angeläget att åtgärder snarast vidtages för att ge de fria samfunden och invandrarkyrkorna l ekonomiskt tryggade arbetsmöjligheter. Religionsfrihetsfrågan skall så- i lunda inte vara styrande, då det gäller frågan om relationerna mellan i staten och kyrkan. Dessa relationsfrågor skall behandlas med utgångs- i punkt i sakligt organisatoriska bedömningar. Detta stämmer väl 1 överens med direktiven för beredningen, som hänvisar till 1956 års ; riksdag och understryker att det här endast skall gälla en utredningi den * organisatoriska frågan. Förbundet hänvisar vidare till resultatet av den enkät bland kyrkokommunerna som förbundet gjorde i anslutning till sitt remissvar 1969 på 1958 års kyrka-statutrednings betänkande. Inte mindre än 89 % av de 2 356 kyrkokommuner som besvarade enkäten, ansåg vid det tillfället att kyrka-statfrågan saknade betydelse för religionsfriheten. Även i enkäten inför föreliggande remissyttrande har förbundet frågat om man anser att religionsfrihetskravet skulle bli bättre

tillgodosett om beredningens reformpaket genomfördes. Inte mindre än 91 % av de 2 560 kyrkokommuner som behandlat denna fråga har besvarat den med nej. Svenska kyrkans församlingar har sålunda inte ändrat uppfattning. De delar fortfarande 1958 års kyrka-statutrednings bedömning av religionsfrihetsfrågan. Förbundet fortsätter.

Då det gäller bedömningen av de olika detaljproblemen, som bered- ningen behandlar i detta avsnitt, får styrelsen instämma i vad som anförts i ärkebiskopens yttrande. Dock med det tillägget, då det gäller rösträtts- frågan, att det enligt 8955 3 mom. församlingsstyrelselagen föreligger besvärsrätt för var och en som är kyrkoskriven inom församlingen eller om han icke är kyrkoskriven det oaktat betalar församlingsskatt.

Besvärsgrunderna i 1 mom. i samma paragraf är så utformade, att de även ger underlag för besvär i en fråga, som kan bedömas såsom religionsfrihetskränkning. Givetvis utesluter denna möjlighet till rättelse i efterhand icke önskvärdheten av, att ändringar åstadkommes beträffande rösträtten. De kommuner, församlingar och frikyrkoförsamlingar som uttalat sig kri- tiskt om beredningens bedömning av religionsfrihetsprincipen som vägled- ning framför samma argument som återgetts i det närmast föregående.

De uttalanden och bedömningar om religionens roll i sam- hället under en överblickbar framtid som bered- ningen gör har föranlett allmänt instämmande kommentarer av bl.a. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, som finner det förtjänstfullt att beredningen sökt ställa in religionsfrihetstänkandet i ett dynamiskt perspektiv och inte nöjt sig med att hjälpligt föra fram det till dagens situation. Ås församling saknar dock i beredningens framtidsbild av samhället en notering om de kommunala blockbildningarna, en utveck- ling som kan komma att fortsätta. I det perspektivet upplever försam— lingen att de gamla socknarna återfår sitt värde som lokal enhet, och att alltså kyrkoförsamlingarnas offentliga beslutsprocess alltmer kan svara mot det behov av lokala aktiviteter som beredningen pekar på.

Allmänt kritiska kommentarer återfinns hos kyrkliga remissinstanser, t.ex. ärkebiskopen som uttalar dels att premisserna för beredningens prognoser är alltför hypotetiska för att man skall kunna ta ställning, dels att skäl torde kunna anföras för slutsatser i andra riktningar. De framlagda faktorerna förefaller enligt domkapitlet i Luleå vara godtyck- ligt valda och inte ägnade att ge någon säker prognos om religions- frihetens ställning i framtidens samhälle.

Vad beredningen särskilt anfört om fortsatt urbanisering och härmed förknippade tendens till anonymitet i kollektivet har endast uppmärk- sammats av ett fåtal remissinstanser, vilka såsom exempelvis Hemmes- dynge pastorat hänvisar till den ”gröna vägen" och erinrar om att de större städerna — och även Trelleborg — visar vikande befolkningstal.

Beredningens uttalanden om tendenser till ökad ekumenik i Sverige och internationellt instämmer KFUK:s och KFUM:s riksförbund samt Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd i. Härvid uttalar samarbetsnämn- den att de åtgärder beredningen föreslår bl. a. torde komma att medföra att förhållandena mellan de olika trossamfunden i vårt land ytterligare

förbättras och att de också leder till samkristet nytänkande inom trossamfunden. Det är samarbetsnämndens uppfattning, att en lösning efter religionsfrihetens grundsatser på sikt bör kunna underlätta den ekumeniska utvecklingen genom att den främjar klarhet och konsekvens, även om i ett övergångsskede ekumeniska svårigheter skulle kunna uppstå. Det krävs en uppriktig vilja att förstå andras problem, om inte de ekumeniska framsteg, som gjorts under senare år skall äventyras. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm betonar att samhället inte bör ingripa styrande i det ekumeniska skeendet. Det är sant att gemenskapen mellan olika kristna grupper och samfund stärkts på senare år. Samhällsutveck- lingen medverkar på sitt sätt ofta till gemensamma lösningar, t. ex. av kyrkobyggnadsfrågor i nya bostadsområden. Detta är dock en utveckling som trossamfunden själva bör leda och som samhället bör avstå från att gripa in i genom att för enskilda församlingar eller trossamfund försvåra en självständig tillvaro.

Kritik mot beredningens uttalanden om ekumenik kommer från instanser med anknytning till svenska kyrkan, bl. a. ärkebiskopen. Han vänder sig mot beredningens sätt att beskriva ekumeniken bl. a. som en tendens till utplåning av de kyrkokonfessionella gränserna och betecknar denna karakteristik som alltför ytlig och ägnad att ge intrycket av att kyrkornas enhetsarbete närmast är att betrakta som enbart ett tekniskt och organisatoriskt problem. Själevads församling tror att en växande ekumenik svårligen kan förverkligas med den ökande konkurrens som en fri kyrka skulle innebära. Sundsvalls Gustav Adolfs församling betecknar de slutsatser beredningen drar av den ökande ekumeniken trossamfunden emellan som svagt underbyggda och dess resonemang kring ekumeniken som betänkligt. Beredningen tycks ha uppfattningen, att en försämring av svenska kyrkans starka förankring i folket och framförallt av dess ekonomiska situation skulle underlätta ekumenisk samverkan. Försam- lingen har en motsatt uppfattning. De ekumeniska strävandena kommer ingalunda att stimuleras därför att svenska kyrkan får det sämre, snarare tvärtom. Det förefaller som om beredningen trodde på möjligheten av något slag av lagfäst ekonomi-ekumenik. Att detta är orimligt, och att , ekumeniken måste få utvecklas fritt och i enlighet med de olika . trossamfundens egna värderingar, tycks beredningen stå främmande för. % Beredningen gör sig till tolk för likvärdiga arbetsmöjligheter inte bara för i olika kristna samfund utan också mellan dessa och icke-kristna, ett slags religionssynkretism. l

Ytterligare referat av remissinstansernas synpunkter på ekumeniken återfinns i avsnitt 3.4. i

I anslutning till beredningens uttalanden i detta sammanhang om det ökade antalet invandrare i vårt land (jfr under 3.4) hävdar KFUK:s och KFUM:s riksförbund att frågan om relationerna mellan samhälle och trossamfund måste utformas med stor generositet gentemot de 5. k. invandrarkyrkorna. Dessa samfund är bärare av ett kultur- och religions- mönster från sitt hemland till det nya invandrarlandet och befrämjar också ett inväxande i det svenska samhället. Ärkebiskopen reagerar i likhet med ett flertal andra instanser med anknytning till svenska kyrkan

mot beredningens betoning av invandrarsynpunkterna och anför.

Frågan om invandrarnas religiösa behovstillfredsställelse spelar en stor roll i beredningens resonemang. För många invandrare sägs samman- kopplingen mellan Svenska kyrkan och folkbokföring och begravnings- väsende inskränka religionsfriheten. Det gäller för "svensk invandrar- politik att säkerställa friheten till religion också för dessa grupper”. Beredningen stöder sig emellertid inte på någon särskild utredning i detta avseende. Enligt invandrarverket är 2/3 av invandrarna nordiska medbor- gare, dvs. från länder med nära relationer mellan kyrka och stat. Det har påpekats att en skilsmässa enligt beredningens förslag skulle göra den kyrkliga situationen för dessa invandrargrupper mera främmande än nuvarande förhållanden. I t. ex. ärkestiftet finns 26 000 utländska medborgare. Av dessa är 17000 finländare. Därtill kommer 1000 danskar, 1000 norrmän och 1000 tyskar. I församlingar med många utländska medborgare finns även ett relativt stort antal, som inte tillhör Svenska kyrkan. Varken de nordiska invandrarna eller de senare grupperna torde vara främmande för ett system med församlingsskatt. Även i stater med främst ortodox (grekisk etc.) befolkning finns olika typer av nära relationer mellan stat och kyrka. Likartade förhållanden gäller även stater, där majoriteten människor är muslimer eller buddister.

Bland lokala remissinstanser ställer man sig stundom helt oförstående till beredningens argumentering på denna punkt. Som exempel kan nämnas Kristdala församling som uttalat att icke-kristna trosbekännare, i första hand muslimer, väl måste räkna med att förhållandena måste te sig helt annorlunda i ett land med helt annan tradition, kultur och religion än hemlandets.

Vad beredningen anfört om ökningen av antalet religiösa grupper och om en uppluckring av gränserna mellan religiösa och andra samlevnads- krav berörs inte närmare av remissinstanserna.

3.3. Samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor

Beredningen

Av det föregående har framgått att beredningen konstaterar att samhället bör ha en aktivt positiv attityd till förekomsten av olika åsiktsriktningar, vilket bl. a. innebär att samhället bör behandla olika trossamfund på ett sätt som av dessa uppfattas som likvärdigt (2.1).

I avsnittet om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor påpekar beredningen inledningsvis bl. a. att alla organ med officiell prägel måste uppträda neutralt eller opartiskt i dessa sammanhang. Men en total statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor är varken möjlig eller önskvärd. Vårt demokratiska systern bygger på vissa grundläggande etiska värderingar, en i stort sammanhållen värdegemenskap. Vid behov tillgriper staten tvångsmakt för att hävda de värderingar som finns nedlagda i vårt rättssystem. I vårt land har de grundläggande etiska värderingarna utformats under stark påverkan av humanistiska ideal, i stor utsträckning kristna men även icke-kristna och icke—religiösa. Det finns emellertid grupper i det svenska samhället som tar avstånd från vissa av de grundläggande värderingar som det nuvarande demokratiska statsskicket

bygger på. Staten ställer sig neutral till dessa grupper såtillvida att några direkta hinder, t. ex. i form av förbud, vanligen inte existerar för dem att propagera för sina uppfattningar. Men i sitt praktiska handlande i form av exempelvis lagstiftning i olika frågor tar staten principiellt ställning mot de uppfattningar extrema grupper företräder. Innebörden av idén om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor bör därför i detta sammanhang inskränkas till att enbart avse något som kan kallas kyrkopolitisk neutralitet. Staten skall sålunda behandla lika såväl företrädare för olika livsåskådningar och samfund som dessas medlemmar och de utanför alla samfund stående. När neutralitetsbegreppet används i denna mer in- skränkta betydelse bör man för klarhetens skull använda termen opartiskhet i livsåskådningsfrågor.

Beredningen behandlar därefter frågan om vilken innebörd som denna term bör ha. Från teoretisk synpunkt kan fyra alternativ renodlas. En aktivt positiv attityd från samhällets sida innebär att man på olika sätt främjar den verksamhet som religiösa och andra livsåskådningsgrupper bedriver. Samhället kan också tänkas ställa sig passivt positivt såtillvida att man tillåter en fri konkurrens på lika villkor mellan olika religiösa och icke religiösa åskådningar och grupper. De tredje och fjärde alternativen grundar sig på uppfattningen att staten inte har något intresse att understödja religiös verksamhet i någon form. Om samhället inte uppreser direkta hinder mot att medborgarna ansluter sig till någon religion eller något trossamfund kan man tala om en passivt negativ attityd. Om sådana hinder finns, föreligger en aktivt negativ, dvs. en rent fientlig, inställning till de värden som religiösa rörelser företräder. Beredningen ansluter sig till den attityd som kan kallas aktivt positiv. Samhället bör sålunda principiellt ha en positiv inställning till existensen av olika åsiktsriktningar, såväl religiösa som icke-religiösa. En sådan inställning kan motiveras med att det måste anses vara samhällets främsta uppgift att se till att invånarnas individuella behov i olika avseenden kan täckas. Behoven kan finnas inom alla sektorer av samhällslivet, såväl de 3 sociala, kulturella, politiska och ekonomiska som den religiösa. i

Men frågan om samhällets inställning till verksamhetsmöjligheterna för l olika livsåskådningar får, uttalar beredningen, inte reduceras till enbart i ett problem om medborgarnas behovstillfredsställelse. Det är nämligen också av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får möjligheter att göra sig gällande. Dessa livsåskådningar, liksom mycket av den verksamhet som bedrivs inom ideella organisationer på grundval av olika livsåskådningar, utgör värdefulla inspirationskällor även för den allmänna debatten. Det politiska partistödet och stödet till fria kristna samfund har utformats så, att ingen som helst styrning av verksamheten sker. Även stöd till andra verksamheter innehåller ett minimum av styrning. Statsmakternas posi- tiva attityd till att olika livsåskådningar får verksamhetsmöjligheter har alltså ansetts böra komma till uttryck på så sätt att staten direkt och/eller indirekt skapar gynnsamma förutsättningar för deras verksamhet. Detta kan uppnås genom någon form av stöd från stat och kommun. Härvid måste man givetvis sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl

olika religiösa samfund som av andra grupper, som är inriktade på livsåskådningsfrågor.

R emiss yttrandena

Remissinstanser som närmare kommenterat beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor uttalar i de flesta fall sin anslutning till grundsatsen att samhället bör ställa sig opartiskt till förekomsten av olika trossamfund. Särskilt beredningens uttalanden om att samhällets opartiskhet skall innebära en aktivt positiv attityd hälsas med tillfredsställelse, även av remissinstanser som har en kritisk grund- inställning i stort till beredningens förslag.

Skiljelinjen går huvudsakligen mellan de instanser som helt ansluter sig till beredningens bedömningar och de som lägger in en annan mening än beredningen om innebörden av principen om samhällets opartiskhet. Till den första kategorin hör enbart instanser vars ställningstagande istort till beredningens förslag är positivt (jfr 2.3), medan den andra kategorin främst omfattar kritiskt inställda remissinstanser (jfr 2.4).

Bland de instanser vars ställningstagande i stort till beredningens förslag är positivt och som ansluter sig till beredningens be- d ö m n i n g a r i avsnittet om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrå- gor märks kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Älvsborgs län, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelftaförsamlingen i Stockholm, Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund, Förbundet för kristen enhet, cirka 25 kommuner och ett IO—talförsamlingar.

Av dessa påpekar länsstyrelsen i Stockholms län dessutom att samhällets stöd kan behöva differentieras med hänsyn till samfundens behov och särart och exemplifierar med statliga insatser för vård av kulturhistoriska byggnader och upprätthållande av församlingsverksam- het i glesbygder och utomlands. Sveriges kristna socialdemokraters förbund understryker att trossamfunden är att betrakta som folkrörelser och som bärare och förmedlare av religiösa och etiska värden, och att de därför är av utomordentlig vikt för vår demokratis vitalitet. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anser i likhet med beredningen att det är av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande. Flera av de samfund och sammanslutningar som samverkar i samarbets- nämnden har sedan åtskilligt mer än ett sekel hävdat rätten till en fri och allsidig åsiktsbildning i det svenska samhället. Det har ofta skett i samverkan med organisationer och rörelser som delat denna syn på åsiktsfrihetens betydelse, även om de livsåskådningsmässiga skillnaderna i övrigt har varit betydande. Samarbetsnämnden, som är beredd att i den nu föreliggande frågan följa denna tradition, är samtidigt väl medveten om styrkan i en grundläggande värdegemenskap i samhället men tar avstånd från varje form av tvång eller privilegier för att värna denna

gemensamma grund. Rätten för grupper och enskilda att i lagligt erkända former arbeta för sina idéer får inte trädas för när. Svårigheten att finna en funktionell lösning mellan rättigheter och ansvar i denna fråga får inte hindra oss från att allvarligt söka en sådan. I beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor tycker sig samarbetsnämn- den ha funnit ett nytt tänkande i officiella dokument inom detta område. Beredningens grundsyn att samhället bör inta en aktivt positiv attityd till den verksamhet som religiösa och andra livsåskådningsgrupper bedriver, finner samarbetsnämnden riktig, likaså motiveringarna att det måste anses vara samhällets främsta uppgift att se till att alla invånares individuella behov i olika avseenden kan täckas. Nämnden har fäst sig vid beredningens förväntningar på trossamfundens insats i detta avseende och deklarerar att den finner det naturligt att trossamfunden söker fylla en funktion i den allmänna samhällsdebatten. Samarbetsnämnden anser sig kunna tala om trossamfundens medansvar för demokratin i vårt land mot bakgrund av deras delvis banbrytande insats på detta område. Det torde vara oomtvistligt, att de svenska folkrörelserna, däribland de fria trossamfunden, inte bara bidragit till demokratins genombrott i vårt land utan också fortsatt att vitalisera den diskussion i livsåskådnings- och samhällsfrågor, som är av avgörande betydelse för en sund demokratisk utveckling. Inte minst i ett historiskt skede, där de 5. k. folkrörelserna i hävdvunnen mening inte har samma påtagliga betydelse som i sitt genombrottsskede, är det angeläget att samhället ger de åsiktsgrupper, som mer eller mindre direkt fullföljer folkrörelsernas funktion, aktivt stöd. Nämnden finner det självklart att man måste sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl olika religiösa samfund som av andra grupper, vilka är inriktade på livsåskådningsfrågor.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm anför att det kan tänkas upp- komma en situation, då trossamfund — kanske av icke kristen art — står för grundvärden, som är främmande för demokratin och inte längre kan uppfattas som folkrörelser som vitaliserar demokratin. Det kan då vara i nödvändigt för samhället att undandra sådana trossamfund sitt positivt i

l l

aktiva stöd utan att ifrågasätta deras rätt till fri utövning av sin religion. Det finns all anledning att understryka beredningens positiva uppskatt- ning av de kristna folkrörelsernas betydelse för demokratin. Dessa har var och en på sitt sätt bidragit till demokratins genombrott genom att bana

väg för tankefrihetens och religionsfrihetens idéer. De har också genom * formerna för sin verksamhet gett en skolning i praktisk demokrati, som , på många sätt har kommit samhället tillgodo. Det är riktigt, att samhället bör sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl olika religiösa samfund som av andra grupper, som är inriktade på livsåskådningsfrågor. Beredningen inser — och det är viktigt — svårigheten i att ta ställning till termen likvärdig behandling när den uttalar att en mekanisk tillämpning av denna princip erbjuder åtskilliga problem. Förbundet för kristen enhet gör i detta sammanhang även vissa internationella jämförelser och anför.

Vi noterar med stor tillfredsställelse, att man stannat för att denna samhällets opartiskhet bör förenas med en aktivt positiv attityd från

samhällets sida gentemot den verksamhet som bedrivs av religiösa och andra livsåskådningsmässiga grupper. Att man valt detta alternativ är ett av de många tecken på att beredningen velat framlägga ett generöst förslag, icke enbart till svenska kyrkan, utan till samtliga religiösa och andra livsåskådningsmässiga grupper.

Vi vill starkt stryka under, att det inte nu längre är rimligt i en västerländsk stat, att ett samfund har ett särskilt förhållande till staten, ett förhållande som till yttermera visso innebär ekonomiska fördelar. Man bör i detta sammanhang ta i beaktande den utveckling som sker i ett flertal länder bort från en privilegiering av ett samfund. Vi kan här hänvisa till folkomröstningen i Irland, där majoriteten röstade för att den katolska kyrkans särställning skulle upphöra, och till det principiellt viktiga utspel, som väntas från de katolska biskoparna i Spanien, med innebörd att katolska kyrkans privilegierade ställning såsom företrädare för någon slags ”statsreligion” bör upphöra. Generellt för de västeuro- peiska staterna synes gälla, att man söker undvika extrema lägen.

Att statskyrkosystemen alltmer är på avskrivning, innebär dock inte att man intagit en negativ hållning mot religiösa grupper och samfund. Man har tvärtom i många fall visat en påfallande generositet, men det har då inte varit fråga om att ge ett samfund vissa favörer, utan den positiva hållningen från statens sida har gällt olika former av religionsutövning.

Vi anser att den bestämning av opartiskhetens innebörd som bered- ningen gjort till sin, bör bejakas. Visserligen torde det vara mycket svårt att bestämma vad som av olika individer och samfund kommer att uppfattas såsom likvärdiga förmåner, men det torde ju ligga också i samfundens eget intresse, att en sådan princip lägges till grund för samhällets agerande, för undvikande av alla misstankar att samhället privilegierar någon grupp på bekostnad av andra. Beredningens bedöm- ning, som återkommer i många olika sammanhang, att den situation som för närvarande råder, icke uppfattas såsom likvärdighet vare sig från stora grupper inom Svenska kyrkan eller från andra samfund, är självklart riktig.

Bland de kommuner och församlingar som mer ingående motiverat sin inställning märks Nora kommun, som tolkar beredningens uttalanden om en aktivt positiv attityd som en generös inställning som synes möjliggöra ett störningsfritt genomförande av reformen. Jokkmokks kommun uttalar att trossamfunden är bärare av religiösa och etiska värden som är omistliga i vår kulturtradition. Samfunden är från sociologisk synpunkt att betrakta som med folkrörelser förbundna idé- och intresseorganisatio- ner. Liksom andra folkrörelser bör de ha samhällets ekonomiska stöd. Religionsfriheten riskerar att inte bli helt adekvat utan sådant stöd. Idag är ett flertal församlingar, främst s.k. invandrarkyrkor och frikyrko- församlingar i glesbygden, att betrakta som fattigkyrkori ordets egentliga mening. Det ekonomiska stöd som samhället bör ge trossamfunden bör lämnas utan styrning. För trossamfunden är denna frihet nödvändig, om de ska kunna utöva den kritiska funktion som är en del av deras uppgift. Trossamfunden måste själva få möjlighet att forma sitt innehåll efter sin egenart.

Ett antal remissinstanser, främst med anknytning till svenska kyrkan, uttalar sin tillfredsställelse med vad beredningen anfört om samhällets positivt aktiva attityd, men vill vanligen ge en a n n a n i n n e b ö r d åt

begreppet samhällets opartiskhet. Hit hörbl.a. teolo- giska fakulteten vid universitetet i Lund, ärkebiskopen, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg, Karlstad och Härnösand, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, närmare ett IO-tal kommuner och cirka 15 församlingar.

Det resonemang beredningen för om samhällets uppgift att tillgodose invånarnas individuella behov är enligt teologiska fakulteten vid universi- tetet i Lund diskutabelt. För det första är det en sats med kraftiga inskränkningar att samhället skall tillgodose individens individuella behov. Om så sker beror helt på om dessa behov accepteras av samhället. Den nu framväxande ockultismen torde t. ex. knappast bli föremål för samhällets välvilliga stöd. För det andra tillämpar man jämlikhetskravet på de anförda behoven. Man behandlar då individernas religiösa behov i paritet med andra områden i samhället, där individerna kan göra anspråk på att i lika grad få sina behov tillgodosedda, t. ex. behovet av sjukvård eller utbildning. Man utgår därvid från en behovspsykologisk religions- modell. När man i beteendevetenskaplig litteratur talar om religiösa behov räknar man emellertid knappast med att behoven i fråga är konfessionellt differentierade. En behovspsykologisk religionsmodell är vidare alltför ensidig och måste därför kompletteras med andra. Religionerna betraktas numera vanligen på religionssociologiskt håll som komplicerade system, vari ingår trosföreställningar, värderingar och beteenden. Frågeställningen blir då hur dessa system skall bedömas i relation till samhällssystemet i stort. Beredningen ger också uttryck åt denna insikt, när den i sina konkreta förslag utgår inte från individernas behov utan i första hand från organisationerna/trossamfunden och dessas situation. Den individualistiska inriktningen träder därvid klart i bakgrun- den. Utifrån den odefinierade religionsfrihetsprincipen framstår därvid jämställdhet och jämlikhet mellan trossamfunden såsom det viktiga. Genom sin inriktning primärt på organisationerna och sekundärt på * individen framstår förslaget enligt fakulteten främst som en strävan att I åstadkomma jämlikhet mellan existerande organisationer vad gäller i ekonomi, arbetsmöjligheter och status.

Ärkebiskopen konstaterar att bakom beredningens utgångspunkt i religionsfrihetsbegreppet ligger ett mer grundläggande ställningstagande av största vikt, nämligen erkännandet av förekomsten av ett religiöst behov hos människorna och att detta ärbåde legitimt och t. o. ni. något som samhället bör se som sin uppgift att möta och tillgodose. Denna syn på människans religiösa behov har ingalunda varit självklar vare sig i kulturdebatten eller inom alla filosofiska eller politiska system i nyare tid. Med stor tillfredsställelse hälsas därför de klara uttryck beredningen ger åt en hög värdering av de religiösa behoven. Också domkapitlen i Västerås och Lund instämmer i ärkebiskopens positiva värdering av beredningens behandling av frågan om de religiösa behoven. Ärke- biskopen utvecklar närmare sin uppfattning om dessa behov enligt följande.

Att det religiösa behovet f. n. i internationell rättsuppfattning värderas högt framgår av den framskjutna plats, som religionsfriheten i olika internationella deklarationer och konventioner har erhållit såsom en grundläggande mänsklig rättighet. Också i sin ”negativa” form — för att använda beredningens terminologi — är ju religionsfrihetskravet uttryck för en hög värdering av individens rätt att välja religion eller att av samvetsskäl stå utanför religiöst samfund. Respekten för den religiösa integriteten skulle inte behöva hävdas så starkt, om man inte tillmätte det religiösa behovet hos människan ett väsentligt värde.

Hittillsvarande relation mellan stat och kyrka i vårt land speglar också statsmakternas uppfattning om det religiösa behovet som något, som det åligger samhället att tillgodose. Detsamma avspeglas också i det nyligen införda statliga stödet till fria kristna samfund.

Beredningen ansluter sig helt till denna syn på de religiösa behoven och samhällets ansvar för att de skall kunna tillgodoses och vill med sina förslag göra detta bättre, än vad som sker vid nuvarande ordning. Det är emellertid inte samhällets utan trossamfundens sak att möta det religiösa behovet. Samhället skall i princip förhålla sig neutralt men har att skapa gynnsamma förutsättningar för de olika livsåskådningsgruppernas verk- samhet.

Att det faktiskt finns ett religiöst behov att tillgodose hos vårt folk framgår tydligt både av religionssociologiska undersökningar under senare år och av den årliga gudstjänst- och förrättningsstatistiken. Ingen annan öppen aktivitet samlar årligen, vecka efter vecka, så många deltagare som de kristna samfundens gudstjänster. Svenska kyrkans gudstjänster och andakter under 1971 samlade i genomsnitt 376 000 besökare varje vecka. Och Svenska kyrkans förrättningsstatistik visar, att det hos den svenska allmänheten finns ett behov att vid avgörande skeden i livet söka religiösa uttrycksformer. Också när det, såsom i fråga om vigseln, föreligger ett officiellt icke-religiöst alternativ, visar det sig, att under 1971 ingicks 81,1 % av äktenskapen i kyrklig ordning (76 %i Svenska kyrkan och 5,1 %i andra kyrkosamfund).

Vi har hittills i vårt land avvisat tanken på att samhället — utom när det gäller vigselakten — skulle tillhandahålla alternativ till de religiösa förrättningarna. I länder där försök gjorts i sådan riktning har detta närmast varit uttryck för en härskande ateistisk ideologi och utgjort medvetna försök att undantränga de religiösa alternativen. Hos oss skulle 1 samhällsinitiativ av detta slag uppfattas som stridande mot samhällets l

opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Det bör sålunda få ankomma på de olika trossamfunden och övriga intresserade grupper att själva utforma och erbjuda alternativen. Detta utesluter inte ett positivt stöd från samhällets sida, t. ex. när det gäller att tillhandahålla lokaler för verksamheten. Organisationernas olika roll när det gäller att tillgodose de religiösa , behoven bör emellertid få bestämma utformningen av samhällets stöd för 1 detta ändamål. Man kan då konstatera, att beträffande formerna för organiserad religiös verksamhet erbjuder sig f.n. i huvudsak två olika modeller, dels folkkyrkoformen sådan som den representeras av Svenska kyrkan men också i princip av samfund som den katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de mosaiska församlingarna, dels föreningskyrkor av traditionell frikyrklig modell, även om vissa av dessa på senare tid fått en delvis öppnare karaktär. När det gäller att bereda de enskilda samhällsmedlemmarna tillfälle att efter fritt val tillgodose sitt religiösa behov, främjas detta syfte bäst, om det jämte ett frikostigt utbud från sammanslutningar för religiös verksamhet också finns tillgång till sam- fund av folkkyrkans öppna karaktär, och att alltså föreningsformen med därav betingade strängare krav på medlemskap inte blir den enda

modellen i fråga om det religiösa utbudet i vårt land. Vill man enligt resonemanget på s. 52 uppnå ökad religionsfrihet genom att möjliggöra också för andra trossamfund än Svenska kyrkan att ge religiös service på olika håll i vårt land, motiverar detta inte, att man begränsar de möjligheter Svenska kyrkan i dag har att fungera i så öppna former, som dess religiösa grundsyn kräver, och som uppenbarligen värdesättes av huvudparten av befolkningen, däribland också många vilka samtidigt är anslutna till andra kristna trossamfund.

Domkapitlet i Strängnäs uttalar att kravet på en likvärdig behandling från statens sida av trossamfunden kan tillgodoses utan att banden mellan stat och kyrka upplöses. De olikheter som föreligger mellan en folkkyrka och en frikyrka av föreningskaraktär kan i och för sig motivera skilda organisatoriska former för relationen till staten utan att principen om likvärdig behandling för den skull trädes för när.

Domkapitlet i Lund beklagar att beredningens uttalade principer och intentioner inte mera konsekvent har fått prägla de konkreta förslag som läggs fram. Domkapitlet tar i detta sammanhang upp vad beredningen anfört om att samhällets stöd måste utformas så att de förmåner som erbjuds uppfattas som lika mycket värda.

Man undviker avsiktligt termen ”likformig” så länge diskussionen förs på det principiella planet (den dyker emellertid upp som något positivt och eftersträvansvärt på s. 123!) Domkapitlet finner detta vara av väsentlig principiell betydelse. Därför är det beklagligt att utformningen av det konkreta stödsystem beredningen föreslår i avsnitt 5.4 blivit så helt likriktat och föga anpassat till en folkkyrkas resp. en föreningskyrkas olika utgångslägen och behov, medan å andra sidan den i avsnitt 5.5 föreslagna tillgången till kyrklig egendom fått en sådan utformning att den ingalunda av Svenska kyrkans företrädare kan upplevas som likvärdig , med den tillgång övriga samfund får till sin egendom. Svårigheten att 1 konsekvent tillämpa religionsfrihetsprincipen som vägledning visar sig ] också i de begränsningar man av ekonomiska och politiska skäl anser sig tvungen att göra ifråga om samhällsstöd åt de utpräglat små grupperna (s. 51, jfr även 5. 53) eller samfund med begränsat lekmannainflytande eller starkt stöd från utländskt håll (s. 50). Uttalandena i detta sammanhang antyder dessvärre något om de styrningsmekanismer som trots principi- l ella bedyranden i motsatt riktning (s. 50 och 122) finns inbyggda iett l system baserat på bidragsgivning, där årliga beslut skall fattas i riksdag 1 och kommunfullmäktige. När det gäller begränsningar i det ekonomiska l stödet godtas de, om ”en mycket bred opinion” uppfattar dem som rimliga (s. 5 l ). En sådan opinion väger i andra sammanhang lätt gentemot , de principiella invändningar som enskilda individer från religionsfrihets- 3 synpunkt riktar mot Svenska kyrkans hävdvunna handhavande av vissa samhällsfunktioner etc.

Beredningens förslag innebär enligt domkapitlet i Göteborg i praktiken risk för att alla trossamfund uniformeras, vilket vore en olycka. Varje * trossamfund måste ges möjligheter att verka efter sina förutsättningar. Principen om jämlikhet får sålunda inte utformas på bekostnad av trossamfundens frihet att själva utarbeta riktlinjerna för sin verksamhet. * De framtida ändrade relationerna mellan stat och kyrka bör byggas på l jämlikhetsprincipen men denna får på intet sätt leda till en uniformering !

av trossamfunden. Svenska kyrkan bör ges sin rätt att vara och verka efter sin bekännelse och sin struktur.

Om grundsatsen att samhället bör behandla alla trossamfund på ett likvärdigt sätt innebär att varje trossamfund erhåller stöd i proportion till sin storlek, har domkapitlet i Karlstad ingenting att invända. Men då beredningen fastslår, att ett stödsystem inte kan sättas i relation till vare sig samfundens medlemstal eller verksamhetens omfattning och då beredningen dessutom omväxlande med formuleringen ”likvärdig be- handling" från samhällets sida talar om samhällets ansvar för att olika samfund får "likvärdiga reella arbetsmöjligheter” finner domkapitlet det omöjligt att utröna beredningens intentioner på denna punkt. Vidare präglas beredningens livsåskådningsmässiga värderingar av en viss dubbel- het, anser domkapitlet och anför.

Å ena sidan framhåller beredningen att det är ”av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosrikt- ningar får goda möjligheter att göra sig gällande”. Samtidigt parallelliserar beredningen stödet till olika samfund och det politiska partistödet (s. 50) och skapar intrycket, att den religiösa pluralismen är en företeelse, som genom samhällets olika stödformer bör uppmuntras och förstärkas till nytta för den svenska demokratin. Denna värdering av den religiösa ; pluralismen strider flagrant mot den målsättning för ekumeniska strävan- den, som t. ex. fastslogs vid Kyrkornas världsråds tredje generalförsam- ling i New Delhi. l budskapet från denna världskonferens heter det bl. a., att kyrkans enhet synliggöres, då alla på samma ort, som är döpta till Jesus Kristus och bekänner honom som Herre och Frälsare, genom den Helige Ande föres till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra. etc.

När beredningen i detta avsnitt inför frågan om jämlikhet mellan trossamfunden, anser domkapitlet i Härnösand att en viss begreppsbland- ning föreligger. Det tycks stundom framgå, att beredningen betraktar religionsfrihet och jämlikhet som närmast synonyma. Givetvis är så inte fallet. Jämlikhet kan ju föreligga om religionsfriheten är inskränkt och vice versa. Denna sammanblandning av begreppen har medfört viss oklarhet och har också haft till följd, att beredningen inte på allvar tagit upp frågan, om inte såväl religionsfrihetens som jämlikhetens principer skulle kunna tillgodoses även utan en så genomgripande förändring av relationen mellan staten och kyrkan, som beredningen föreslår.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner det naturligt och önskvärt att större likställighet än för närvarande åstadkommes beträffan- de de olika trossamfundens möjligheter att utöva sin verksamhet. Förbundet finner detta vara en tillämpning av rättviseprincipen. Enligt förbundets mening borde relationen mellan samhälle och trossamfund ha prövats med beaktande av varje samfunds särprägel och egenart.

Ett fåtal remissinstanser vänder sig m 0 t tanken på s a rn h ä ] le ts opartiskhet i livsåskådningsfrågor och utgårfrånvad beredningen anfört om att en total statlig neutraliteti dessa frågor varken är möjlig eller önskvärd. Hit hör främst Svenska kyrkans lekmannaför- bund. Likartade tankegångar återfinns även i yttrandena från ett fåtal

församlingar, exempelvis Malmö kyrkliga samfällighet. Lekmannaförbun— det berör ingående frågan om de moralbildande krafterna i vårt samhälle och anför bl.a.

Vi delar beredningens på s. 48 uttalade uppfattning, att "vårt demokra- tiska system bygger på vissa grundläggande etiska värderingar, en i stort sammanhållen värdegemenskap”. Bakom dessa grundläggande etiska värderingar finner beredningen ”humanistiska ideal, i stor utsträckning kristna men även icke-kristna och icke-religiösa”. Med den dominerande ställning det kristna inflytandet haft i vårt land under mer än åtta århundraden synes det oss dock vara uppenbart, att det är detta inflytande, som främst resulterat i utformningen av den demokratiska ideologien. Frigjord från de religiöst underbyggda värderingarna torde emellertid en sådan ideologi inte kunna bibehålla samma slagkraft hos folket som den har, så länge den framstår som religiöst förankrad. En fortgående uppluckring av de kristna värderingarna kan alltså på sikt allvarligt befaras undergräva den sammanhållna värdegemenskap, på vilken vårt demokratiska system bygger.

Det synes sålunda kunna konstateras, att det är ett samhällsintresse av första ordningen att det kristna normsystemet och de kristna värderingar- na återfår den ställning hos vårt folk, som tidigare varit förhanden. Det förefaller oss obegripligt, att beredningen inte berört denna utomordent— ligt väsentliga sida av problemet samhälle och trossamfund. Hade så skett skulle man inte kunnat stanna vid den tolkning, som på s. 48 inlägges i termen ”kyrkopolitisk neutralitet” såsom uttryck för den statliga neutralitet i livsåskådningsfrågor, som beredningen i detta sammanhang förordar. Det heter sålunda, att staten skall ”behandla lika såväl företrädare för olika livsåskådningar och samfund som dessas medlemmar och de utanför alla samfund stående”. l föregående stycke åter uttalas att statsmakterna inte kan "iakttaga någon total neutralitet till olika , livsåskådningar, som angriper demokratins grundvalar".

Enligt vår uppfattning måste det avgörande för frågan om statens , neutralitet i livsåskådningsfrågor vara inte blott, huruvida ifrågavarande ] åskådning angriper demokratins grundvalar, utan även huruvida åskåd- l ningen ifråga är ägnad att befrämja de värderingar, varpå dessa grundvalar , baseras. Då det såsom ovan framhållits främst är de kristna värderingarna, [ som är av avgörande betydelse i detta sammanhang, kan vi för den i önskvärda statliga neutraliteten acceptera beredningens term ”kyrkopoli- i tisk neutralitet". Häri inlägger vi alltså bara vad termen som sådan i antyder, nämligen att staten bör iakttaga neutralitet ifråga om inställ- ningen till olika kristna trossamfund, eftersom alla dessa envar på sitt sätt slår vakt om kristna normer och värderingar. Däremot finner vi termen opartiskhet i livsåskådningsfrågor vara lika oanvändbar som beteckningen total neutralitet till alla olika livsåskådningar.

] anslutning till beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet görs vissa p å p e k 3 n d e n av Svea hovrätt om begreppet kyrkopolitisk neutrali— tet resp. aktivt positiv attityd.

I ett följande avsnitt anför beredningen att samhället bör iaktta ”kyrkopolitisk neutralitet". Hovrätten kan i allt väsentligt ansluta sig till vad beredningen anfört därom. Frågan är emellertid om beredningen konsekvent dragit slutsatserna av sitt principresonemang. Av uttalanden i skilda sammanhang syns t. ex. framgå att beredningen anser att samhället bör stödja de ekumeniska strävandena. Oavsett vilket positivt värde man vill tillmäta dessa strävanden, torde det vara riktigast att lämna utvecklingen på detta område åt trossamfunden själva att bestämma, utan

vare sig direkt eller indirekt påverkan av staten. En annan attityd torde i vart fall inte kunna betecknas som kyrkopolitisk neutralitet.

Ett annat begrepp som ofta begagnas av beredningen är, som redan nämnts, att samhället bör inta en ”aktivt positiv attityd” till olika trosriktningar. I sak kan hovrätten ansluta sig till vad som synes bli beredningens slutsatser. Resonemangen syns emellertid delvis motstridiga och bär viss prägel av överargumentering. Bl.a. anförs (s. 50) att principiella hinder inte får resas mot att någon typ av religion eller annan livsåskådning får komma i åtnjutande av det samhällsstöd som kan komma att aktualiseras. [ sin generella avfattning inger detta uttalande betänkligheter mot bakgrunden t. ex. av de förhållanden som aktualiserat den just antagna s.k. terroristlagen. Emellertid framhåller beredningen längre fram (5. 51) att det torde bli aktuellt med en total omprövning av samhällets religions- och kulturpolitik, om grupperingar med alltför avvikande värderingar vinner större anslutning. Härmed har beredningen tagit udden av både sitt eget principresonemang och de betänkligheter detta kan föranleda.

Förbundet för religionsfrihet uttalar sin anslutning i princip till bered- ningens uppfattning att samhället skall ha en positiv inställning till existensen av olika åsiktsriktningar, såväl icke-religiösa som religiösa. Dessa riktningar och organisationer bör av samhället stödjas i sin kulturella, sociala och studiefrämjande verksamhet. Det ekonomiska stöd * som skall utgå till organisationer och samfund, skall dock vara under samhällets kontroll på samma sätt som nu gäller för studieförbunden. Med tillfredsställelse konstaterar förbundet att beredningen hävdar, att det är väl förenligt med principen om samhällets opartiskhet att stat Och/eller kommun erbjuder stöd till icke-religiösa ceremonier, t. ex. i samband med begravning och vid bröllopshögtidligheter. Förbundet fortsätter.

[ enlighet med principen om samhällets opartiskhet hävdar vi, att de resurser, som den svenska statskyrkan nu disponerar över, i och med att , statskyrkosystemet avvecklas, skall underställas de borgerliga kommuner- , na, vilka som huvudmän skall vara ansvariga för att resurserna ställs till | förfogande för alla de samfund, grupper och enskilda, som har behov av dem.

Alltså på samma sätt som kommunerna redan nu förfogar över sina | kommunala resurser till fromma för alla kommunmedlemmar. [ 1

3.4. Individens religionsfrihet

Beredningen

De invändningar mot nuvarande kyrka—statrelation som enligt bered- ningen kan riktas med utgångspunkt i grundsatsen om individens religionsfrihet och som sammanfattningsvis refererats i det föregående (2.1 ) utvecklas närmare i föreliggande avsnitt.

Som en första invändning anför beredningen att nuvarande kyrka— statrelation av många människor upplevs som en inskränkning av religionsfriheten. Samhället har vidare undergått en stark sekularisering och pluralisering, varför nuvarande förhållande bidrar till att ge en oriktig

bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. Detta har viss betydelse i den internationella presentationen av vårt land, som numera bör erkännas vara pluralistiskt även i religiöst avseende. Invandrare i Sverige har ofta en upplevelse av att vårt land inte motsvarar givna föreställningar om ett religionsfrihe tens samhälle.

En andra invändning karakteriserar beredningen med termen psykolo— giskt tryck. Det faktum att nuvarande samband inte ger likvärdiga arbetsmöjligheter åt alla samfund upplevs av en del av samfundens medlemmar som en inskränkning av valfriheten och en brist på likvärdig behandling. Vidare finner beredningen det klart att den kvardröjande överensstämmelsen mellan medborgarskap och medlemskap i den svenska, evangelisk-lutherska kyrkan kan verka försvårande för individer— nas fria ställningstagande i religiösa frågor, inföddas såväl som invandra- res. Ett öppet demokratiskt samhälle av vår typ har inte anledning behålla en ordning som på detta sätt kan begränsa individernas religionsfrihet.

Beredningen diskuterar därefter det i den allmänna debatten förekom- mande påståendet att tillgång till 5. k. kyrklig eller religiös service är en form av religionsfrihet för den enskilde. Kravet på tillgång till sådan service innehåller enligt beredningen såväl ett religionsfrihetsargument som ett jämlikhetsargument. Beredningens principiella slutsats är att behovet av religiös service måste täckas, men inte enbart av en kyrka utan av flera kyrkor och samfund. Beredningen menar att individen har rätt att fordra av samhället att detta skapar rimliga förutsättningar för olika trossamfund — inte bara ett — att tillse att den enskilde kan få sina religiösa behov tillfredsställda var i landet han än är bosatt, även i mer utpräglade glesbygder. Men omfattningen av de resurser samhället bör ställa till samfundens förfogande för att främja tillgången till kyrklig/ religiös service är däremot en praktisk politisk fråga, en fördelningsfråga, som inrymmer väsentliga jämlikhetsaspekter.

Beredningen behandlar också folkkyrkosynen och dess betydelse för den enskildes religionsfrihet inom svenska kyrkan. Farhågor att öppen- heten och friheten inom svenska kyrkan skulle minskas om det nuvarande organisatoriska sambandet mellan staten och svenska kyrkan upplöses förefaller beredningen överdrivna. Som grund för denna bedömning hänvisar beredningen till ett uttalande av 1958 års utredning kyrka—stat i vilken ingick bl.a. framträdande företrädare för svenska kyrkan. Beredningen tillägger att redan det faktum att detta samfund disponerar över de traditionsrika församlingskyrkorna ”mitt i byn” med deras för alla öppna gudstjänster och förrättningar torde borga för att folkkyrkokaraktären bevaras. Denna kyrkosyn är livskraftigt företrädd inom svenska kyrkan och även mer och mer inom andra samfund i vårt land.

Också farhågor att existerande motsättningar inom svenska kyrkan skulle kunna leda till sprängning av kyrkan i flera olika samfund avvisas av beredningen, bl.a. med hänvisning till pågående ekumeniska strävan- den. Snarare går den sannolika utvecklingen i riktning mot tolerans och öppenhet. Detta omvittnas enligt beredningen inte minst av de nya

strömningar inom teologin som vill lägga huvudvikten vid att befordra de värden som är gemensamma för alla människor, inte bara för de egna medlemmarna: fred och frihet, rättvisa och jämlikhet. Detta konstateran- de gäller såväl svenska kyrkan som de flesta andra trossamfund inom och utom vårt land. De alltmer utvecklade ekumeniska relationer som svenska kyrkan fått med frikyrkorna, Katolska kyrkan etc. utgör en annan bärkraftig inspiration för vidgad öppenhet. Förutsättningen för den ekumeniska dialogen är öppenhet och beredvillighet att tolerera andra än egna traditionella institutionaliserade uttryck för den kristna tron. Ekumeniken skapar också en vidare förståelse för problem, som inte är exklusiva för ett visst samfund eller dess medlemmar. Beredningen tillägger att om mot all förmodan utvecklingen skulle gå mot större slutenhet inom något samfund eller grupp, bör detta inte användas som argument för att svenska kyrkan inte skulle ges en friare ställning gentemot staten än för närvarande.

Invandrarnas tillgång till religiös service måste enligt beredningen ses som ett religionsfrihetskrav. Det måste anses vara ett väsentligt mål för svensk invandringspolitik att säkerställa att friheten till religion också gäller invandrarna. Samtidigt måste man emellertid tillse att denna frihet till religion inte utgör stöd åt sådan uppsökande verksamhet från samfundens sida som innebär en otillbörlig påtryckning på invandrare att ansluta sig till något trossamfund.

Beredningen redovisar i detta sammanhang också sin inställning till frågan om medlemskapet i svenska kyrkan i samband med en relations- förändring. Som framgått av det föregående (2.1) utgår beredningen från uppfattningen att villkor för medlemskap i svenska kyrkan i princip bör vara en inomkyrklig angelägenhet och att svenska kyrkan bör betraktas som ett trossamfund och inte som en gren av statlig verksamhet. De som är medlemmar i svenska kyrkan före relationsförändringen bör därför anses vara medlemmar också efter det att en annan relation inträtt mellan staten och detta samfund. Emellertid är denna förändring av så genomgripande natur, att det måste anses föreligga speciella skäl för staten att i samråd med svenska kyrkan ge medborgarna/medlemmarna upplysning om förändringen och i samband därmed aktualisera frågan om medlemskap eller icke-medlemskap. Inför den förändrade kyrka—statrela- tionen bör därför sändas ut till samtliga hushåll en upplysningsskrift jämte blanketter såväl för anmälan om utträde som för ansökan om inträde (för dem som ej är medlemmar), dock utan att samhället ställer något krav på att sådan svarsblankett skall sändas in.l

Också vissa andra begränsningar av individens religionsfrihet såväl till som från religion, vilka tidigare påpekats av 1958 års utredning kyrka—stat, kommenteras av beredningen. Härvid uttalar beredningen bl.a. att det från religionsfrihetssynpunkt är väsentligt att uppbörd av kyrkoavgifter (enbart debiterade dem som tillhör svenska kyrkan efter det att handhavandet av allmänt samhälleliga funktioner överförts till stat och kommun) ej anordnas på ett sätt som ger de avgiftsskyldiga intrycket att det fortfarande är fråga om skatt i rättslig mening. Vidare avvisar beredningen farhågor att förmögnare medlemmar inom trossamfund

1 En ledamot av bered- ningen (Hjelm-Wallén) har ett särskilt yttrande på denna punkt (se 2.1).

genom storleken av sina ekonomiska bidrag skulle få en dominerande ställning gentemot övriga medlemmar. I fråga om fördelning av inflytan- de mellan präster och lekmän understryker beredningen att tendensen under senare år gått mot en konsolidering av lekmannainflytandet, en utveckling som kodifierats i 1961 års lag om församlingsstyrelse.

R emiss yttrandena

Remissinstansernas kommentarer till beredningens framställning om individens religionsfrihet tar främst sikte på vad beredningen anfört om tillgång till kyrklig service, folkkyrkosynen samt medlemskapet i svenska kyrkan i samband med en relationsförändring. Kritik mot beredningens synpunkter kommer härvid, liksom beträffande de övriga frågeställningar som behandlas i detta avsnitt, främst från instanser med anknytning till svenska kyrkan och praktiskt taget enbart från remissinstanser som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag.

Beredningens uttalande att nuvarande förhållande mellan staten och svenska kyrkan bidrar till att ge en oriktig bild av livs- ås k åd ning sl äget i vårt land får uttryckliga instämmanden av bl.a. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd. Också Förbundet för religionsfrihet instämmer och anför i detta sammanhang bl. a.

Statskyrkosystemet har till följd, att staten verkar som förmyndare för individen. Vi hävdar att varje medborgare nu måste betraktas som myndig även i religiösa frågor.

Statens roll i livsåskådningsfrågor skall inskränka sig till att verka för varje människas rätt att fritt utforma sin personliga livssyn och se till att var och en skall kunna våga att öppet hävda den.

Statskyrkan är historiskt betingad. Den stammar från den tid, då statsmakten ansåg sig ha rätt att bestämma undersåtarnas tro.

I dagens svenska samhälle är situationen en helt annan och statsmak- tens roll måste anpassas till denna situationsförändring. I stället för att bestämma över individen skall samhället skydda individen. Personer, som på grund av sin inställning till livsåskådningsfrågor utsätts för förföljelse, skall samhället skydda. Försök från grupper och enskilda att pressa barn och vuxna till religiös underkastelse skall samhället söka hindra och brännmärka.

Vi ser med tillfredsställelse på s. 51 att beredningen hävdar att de skäl, som tidigare motiverade statskyrkosystemet i Sverige, ej längre är relevanta och att statskyrkosystemet, som av många människor upplevs som en inskränkning av religionsfriheten, nu ej kan behållas.

Beredningen konstaterar på samma sida också att samhället nu har undergått en stark sekularisering och pluralisering och att nuvarande förhållande - att en särskild relation till ett samfund — den svenska statskyrkan — bidrar till en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle.

På 5. 52 säger beredningen ”att ett öppet demokratiskt samhälle av vår typ inte har anledning att behålla en ordning, som på detta sätt kan begränsa individens religionsfrihet”.

Beredningen säger även (5. 52 och 53) beträffande individens behov av service i religiösa frågor och åskådningsfrågor som sin principiella slutsats, att denna service måste täckas, inte enbart av en kyrka utan av flera

kyrkor, samfund och organisationer. Förbundet för religionsfrihet biträder de meningar som beredningen i de här relaterade frågorna givit uttryck för.

Kritik mot beredningens uttalanden i denna del, stundom kombinerad med mer övergripande synpunkter på frågan om individens religions— frihet, framförs av bl. a. ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Väste- rås, Lund, Härnösand och Visby, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Sveriges kyrkokamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinno- förbund samt ett fåtal kommuner och församlingar. Att Sverige utåt skulle kunna karakteriseras som ett land med en viss konfession anser kammarkollegiet vara av ringa betydelse för hur förhållandet mellan staten och svenska kyrkan skall vara utformat. Länsstyrelsen i Uppsala län, som i huvudsak accepterar de principiella aspekter beredningen lägger på religionsfriheten, anför i detta sammanhang.

Vad gäller individens religionsfrihet vill dock länsstyrelsen peka på att det i vårt land ovedersägligen uppkommit vittgående religionsfrihet i hägnet av 1951 års religionsfrihetslag. Den i nämnda lag fastslagna s. k. passiva religionsfrihetsförklaringen torde av svenska medborgare i allmän- het numera inte upplevas såsom innefattande någon begränsning i väsentliga hänseenden för religionsfriheten. De på senare tid uppkomna friare formerna i kyrklig verksamhet och i religionsutövning med bl. a. ekumeniska inslag måste ses som att individens rätt och möjlighet till religion ytterligare ökat.

Principen om individens religionsfrihet som skäl för ändrade relationer mellan stat och kyrka måste betraktas mot nu angivna bakgrund. Länsstyrelsen finner inte att denna princip i första hand bör användas som argument för ändrade relationer. I det byte av arbetsuppgifter mellan kyrka och stat som beredningen föreslår ser länsstyrelsen överflyttningen av vissa allmänt samhälleliga funktioner av typ folkbok- föring som ett resultat av praktiska, ekonomiska och tekniska övervägan- den.

Ärkebiskopen uttalar att beredningens resonemang har en historisk och sociologisk bakgrund. Frikyrklighetens kamp under 1800-talet för existensrättigheter har följts av 1900-talets kamp för religionsfrihet och av de senaste årens kamp för jämlikhet. Till den sociologiska bilden hör att åtskilliga samfund de senaste åren upplevt svårigheter att rekrytera medlemmar. För svenska kyrkans vidkommande finns en motsvarande tendens statistiskt belagd i förrättningarna. Samma fenomen gäller också folkrörelserna såväl som offentliga publika evenemang, idrottsliga och kulturella. Han fortsätter.

Passiviteten ökar, medlemskapsandan avtar. Beredningen synes mena, att Svenska kyrkans relation till staten bidrar till att minska individens möjlighet att välja andra samfund. Det finns inte någon anledning att här gå in på religionssociologiska tolkningar av sekulariseringens fenomen. Här har endast antytts en problematik, som beredningen för förbi med en schematisk lösning, enligt vilken orsaken till den negativa trenden för trossamfunden utanför Svenska kyrkan skulle ligga i det nuvarande sambandet mellan stat och kyrka. Detta är emellertid primärt ett sekulariseringsproblem, inte ett relationsproblem.

Det finns ur sociologisk synpunkt andra allvarliga aspekter på denna

problematik. Det är frågor, som har att göra med vad som kommer att hända ur religiös synpunkt, när kontaktytorna mellan kyrka och individ ytterligare minskas. Direktor Berndt Gustafsson hari boken "Svensson är hans namn” och i anslutning till internationella forskare diskuterat hithörande problem. Religionen har blivit en del av konsumtions- samhället. Människan är konsument, som utsättes för olika utbud, olika märken av samma vara. Det leder till att religionsproducenterna begränsar utbudet till områden, där religion kan säljas, med strukturrationalisering- ar som följd. Man måste kunna bevisa nyttan av religionen, som riskerar att förtingligas och förytligas, så att verkligheten förloras och glädjen försvinner. Många känner behov av att göra revolt mot denna reducerade religion. Gustafsson visar också på följderna av att det offentligas anspråk växer. Han menar, att "organisationerna försvagas alltmer — där de inte utvecklas till att bli statsbärande. De får mindre och mindre betydelse. Alla ideella folkrörelser drabbas av detta. Allt eftersom det offentliga stängs för dem, förlorar de dragningskraft. De är inte längre kanaler, där folk kan uttrycka sin tro, sina behov, sina övertygelser, därför att allt som man där uttrycker av tro och övertygelser stannar inom föreningens sfär, en sfär som undan för undan svinner hän, invaderad utifrån. Och allt eftersom rörelserna förlorar dragningskraft, blir uppslutningen mindre. . . . De religiösa institutionerna hamnar lätt i kris, när deras aktionsrum på detta sätt begränsas.” Ju mera det kristna livet privatiseras, desto mer utvecklas det offentligas egen helighet, oberoende av religionen. Denna problematik, som rör relationen mellan det privata och det offentliga när det gäller religionen, är av stort värde att närmare studera och analysera.

I olika sammanhang hävdar beredningen, att Svenska kyrkan f. n. har ett försteg framför andra samfund. När beredningen argumenterar för nödvändigheten av en större religionsfrihet och jämlikhet för individ och samfund, är läsaren hänvisad till närmast impressionistiska intryck. Det finns i vårt land samvetsbestämda människor, som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Dessa personer begär inte bara frihet för egen del utan även för kommande generationer. För många individer känns det även oegentligt, att vårt land utåt identifieras som ett samhälle med en viss bekännelse. Av många upplevs det som en inskränkning av individens religionsfrihet, att Svenska kyrkan fullgör vissa allmänna samhälleliga funktioner.

Man kan fråga sig, vilka människor som har dessa åsikter, och hur pass ) representativa dessa är. Vidare kan man ställa frågan, om beredningen ! bygger på intervjuundersökningar eller några enkätsvar. i

Beredningen hävdar, att den strävar efter att ge en naturlig tolkning av religionsfrihetsprincipen. Snarare skärps intrycket av att beredningen för en ensidig argumentation, byggd på ett urval av argument, som är , hämtade inom en bestämd referensram.

Också kyrkomötets reformprogram av år 1968 utgår från religions- friheten, och beredningen anknyter sporadiskt till detta. Reformprogram- met utgår från nu existerande förhållanden. Det framhåller, att ”skäl har av denna anledning saknats att åstadkomma en genomgripande föränd- ring av den historiskt framvuxna formen för kyrkans kontakt med staten. Reformverksamheten har i stället inriktats på successiva förändringar inom det rådande systemets ram.” Hela reformprogrammet är att se utifrån den synpunkten. Beredningen däremot utgår från de nuvarande fria samfunden och vill omforma kyrkan i enlighet därmed.

Beredningen hänvisar inte till reformprogrammets uttalande om religionsfriheten, där det sägs, att det inte ”är uteslutet, det är tvärtom sannolikt, att en kyrka med den nuvarande svenska folkkyrkans öppenhet är en stark garanti för religionsfriheten". Beredningen nöjer sig med att avfärda farhågorna, att den enskildes frihet skulle minska, om beredningens förslag skulle förverkligas.

Domkapitlet i Linköping framhåller i anslutning till vad beredningen anfört om p 5 y k 0 l 0 gis kt tr y c k och om den kvardröjande överensstämmelsen mellan medborgarskap och med lem- s k a p att för många medlemmar i mindre trossamfund upplevs frånvaron av statlig auktorisation som ett belägg för att ett samfund är mera bibliskt. Slutsatsen skulle i så fall bli att det i stället för att känna sig ha en lägre andlig dignitet skulle veta sig ha en högre. Att medborgare från vårt land identifieras med ett visst kyrkosamfund, beror mindre på svenska kyrkans relationer till staten än på att de flesta svenskar tillhör svenska kyrkan. En förändring torde alltså inte betyda större frihet för dessa samvetsbestämda människor. Tvärtom torde dessa med större rätt kunna opponera mot beredningens förslag, enligt vilka de blir skyldiga att betala kostnader för samfund och kyrkor, som de varken gillar eller tillhör. Här torde kritiken, om beredningens förslag genomförs, bli stark och för trossamfunden besvärande, i synnerhet som anslagen till trossamfunden skall beviljas varje år. Med fog kan det enligt domkapitlet sägas att religionsfriheten är bättre tillgodosedd med nuvarande ordning, där det står var och en fritt att lämna kyrkan och då inte behöva betala något till dess rent församlingsvårdande verksamhet.

Domkapitlet i Lund anför att det av beredningen påtalade psykolo- giska trycket torde kvarstå också efter en reform enligt beredningens förslag, så länge det bland vårt folk finns en majoritetskyrka på vilken statsmakterna ställer bestämda förväntningar och som därvid får förfoga över kyrkobyggnader till vilka en stor del av vårt nationella kulturarv är knutet.

Domkapitlet i Karlstad menar att beredningen inte endast tendentiöst utan även felaktigt beskrivit rådande förhållanden. Likartade uttalanden gör ett fåtal kommuner och församlingar, men det finns andra exempel på kommuner och församlingar som helt instämmer med beredningen.

Vad beredningen uttalat om att behovet av r e ligi 6 s s e r v i c e måste täckas, men inte enbart av en kyrka utan av flera kommenteras i positiva ordalag av bl. a. länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, F iladelfiaförsamlingen i Stockholm, Arbets- gemenskapen kyrklig förnyelse samt ett fåtal kommuner. Av dessa anmärker Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att pingströrelsen inte har något territorialkyrkobegrepp, så att den därigenom skulle känna sig förpliktad att vara representerad på varje ort i landet. Viktigast för pingströrelsen är, att samhället garanterar frihet att verka ienlighet med rörelsens grundprinciper. Pingströrelsens församlingssyn är inte folkkyr- kans, men verksamheten är inte ett självändamål för den egna gruppen medlemmar utan ett öppet erbjudande åt alla. 1 den meningen erbjuder också pingströrelsen ”religiös service” — ett uttryck, som pingströrelsen dock finner alltför ytligt som beskrivning av en kristen verksamhet. Invändningar mot beredningens resonemang har bl. a. teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelsen i Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås, Lund och Härnösand, Sveriges

kyrkokamerala förening, Förbundet för kristen enhet samt ett IO-tal

församlingar. Teologiska fakulteten vid universitetet iLund behandlar folkkyrkosyn

och service-önskemål och anför.

Innebörden i den klassiska folkkyrkotanken förblir oåtkomlig så länge man försöker orientera helhetssynen utifrån den enskilde individen. Startar man i den enskilde och hans religiösa övertygelse kan man visserligen också komma till en ”folkkyrka", nämligen om flertalet individer i folket har anslutit sig till ett visst samfund. I den klassiska folkkyrkotanken är det däremot irrelevant om hela folket har anslutit sig eller ej. Den organiserande principen är där en annan: evangeliet har kommit till landet och söker alla i ett fritt anbud, ett anbud som riktar sig till varje människa.

Denna enkla tanke fick i 1900-talets början profil genom att de övriga kristna alternativen mycket klart förnekade tankens rättmätighet. Frikyr- korna hävdade då enstämmigt, att den kyrkobyggande principen var den enskilda människans mottagande av evangeliets anbud, alltså icke anbudet självt. I det läge som därmed förelåg blev det den lutherska folkkyrkan som relativt ensam i Sverige tillvaratog de anonyma, de oavgjorda människorna, de som icke klart svarade ja men icke heller förnekade utan tveksamma dröjde i den kristna trons periferi. Stundom tog sig detta uttryck däri att de deltog blott i vissa av de förrättningar där kyrkan vid viktiga biologiska stationer tillhandahöll sin tjänst, dop, vigsel, jordfästning.

Beredningen uppfattar tydligen denna sida i den svenska kyrkans hittillsvarande verksamhet som ett värde, ett värde som bör säkras. Kyrkan skall fortfarande vara "öppen", heter det, hon skall ge ”service” åt den som önskar detta, även åt den som icke är medlem. Det är tydligt att beredningen — som själv aldrig anlägger den klassiska folkkyrko- tankens betraktelsesätt — motiverar kravet på öppenhet (och på generositet i utbudet av service) utifrån den individualistiskt orienterade syn på religionsfriheten som präglar hela betänkandet: det föreligger hos de i Sverige boende individerna vissa religiösa behov som kyrkan i öppenhet och generositet skall tillgodose.

Om invandrare eller andra har ”upplevt” den folkkyrkliga ordningen såsom ett tvång, måste detta enligt beredningen särskilt beaktas ur den individualistiska religionsfrihetsprincipens synpunkt. Utifrån samma indi- vidualistiska utgångspunkt torde man med samma rätt kunna göra gällande att man även bör beakta att många — förmodligen betydligt fler — tämligen sekulariserade svenskar ”upplevt” sambandet mellan den svenska kyrkan och samhället såsom en frihet och något positivt och värdefullt för efterkommande generationer.

Ärkebiskopen karakteriserar beredningens resonemang som oklart och menar att det varit en fördel om närmare anvisningar getts om hur beredningen tänker sig fördelningen mellan olika kyrkor och samfund. Han erinrar också om att beredningen i bilaga 20 (SOU 1972138) presenterat 24 alternativ till församlingsgemenskap som en i Sverige bosatt individ kan ansluta sig till och uttalar att utbudet kan ha en negativ effekt för utlösningen av religiös aktivitet. Ärkebiskopen anför vidare.

Beredningen synes ta föga hänsyn till att majoriteten av svenska folket tillhör Svenska kyrkan och visar sin samhörighet med denna. I avgörande händelser i människornas liv såsom födelse, konfirmation, äktenskap och

begravning finns ett samband med kyrkan, oberoende av samhällsklass eller politisk förankring. Det finns förvisso ingen anledning att överskatta betydelsen av detta faktum. Men det finns inte heller någon anledning att underskatta det förhållandet, att så många människor vid dessa tillfällen vill ha och också kan få kontakt med kyrkan, kanske som ett tecken på att man vill tillhöra ett vidare sammanhang, kanske som ett tecken på att man inte helt vill förneka en metafysisk oro. Svenska kyrkan har anledning att slå vakt om denna möjlighet för den enskilde att, var han än är bosatt, kunna få möta kyrkan. Beredningen borde ha uppmärksammat dessa faktiska realiteter mera också i sitt religions- frihets- och jämlikhetsresonemang. Det organisationsmönster som skapas för Svenska kyrkan får nämligen inte bli sådant, att en stor del av dess nuvarande medlemmar känner sig andligen hemlösa. Det skulle vara att motverka syftet att ge så många som möjligt tillfälle att få sitt religiösa behov tillgodosett i former, som de finner sig tillrätta i. Det synes rimligt, att ett avgörande om trossamfundens framtida ställning i vårt land tar hänsyn till de faktiska uttryck för inställningen hos vårt folk, som kan utläsas av statistiken över samfundstillhörigheten.

Principen om jämlikhet får sålunda inte utformas på bekostnad av den enskilde individens religionsfrihet.

Malmö kyrkliga samfällighet finner att beredningens resonemang är abstrakt och verklighetsfrämmande som argument för ordnandet av förhållandet mellan samhället och trossamfunden i landet. Vi har i landet så många trossamfund av så olika storleksordning, att det enligt samfälligheten är helt verklighetsfrämmande att mena att de alla skulle vara företrädda överallt som alternativ för tillfredsställandet av de enskildas religiösa behov. Och från glesbygdshåll, t. ex. Holms församling i Härnösands stift, befaras att de praktiska konsekvenserna av bered- ningens slutsatser kan komma att leda till att individens frihet till religion beskäres som följd av att svenska kyrkans arbetsmöjligheter särskilt i glesbygden begränsas.

Beredningens avvisande av farhågorna att öppenheten och friheten inom svenska kyrkan skulle minskas vid förändrade relationer till staten och dess behandling av f 0 1 k k y r k 0 s y n e n ansluter sig bl. a. domkapit- let i Härnösand, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Sveriges kristna social- demokraters förbund och Folkpartiets kvinnoförbund till. Också ett fåtal kommuner ger uttryck för denna uppfattning.

Sålunda uttalar domkapitlet iHärnösand att svenska kyrkan under alla omständigheter kommer att vara en öppen folkkyrka. En stor risk föreligger dock, att den av allmänheten kommer att betraktas som inte identisk med den nuvarande kyrkan. I vårt land kommer en från staten skild kyrka genom organisatoriska förändringar och ändrat finansierings— system troligen att uppfattas i föreningsrättsliga kategorier med mer markerade gränser mellan medlem och icke medlem. De s.k. anonyma kristna ställs här inför en svår och ny valsituation, i synnerhet som medlemsbegreppet inte är levande för flertalet av dem som tillhör svenska kyrkan. Domkapitlet anser att en sådan utveckling skulle innebära en inskränkning i religionsfriheten för en stor grupp människor.

Som motiv för sin inställning framhåller Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd bl. a.

att de svenska trossamfunden i allmänhet befinner sig i en utveckling mot öppenhet och vidsyn. Vi skulle finna det märkligt, om Svenska kyrkani ett ekumeniskt läge, där trossamfunden blir mer beroende av samverkan med varandra, skulle utvecklas i en annan riktning.

I detta sammanhang vill vi framhålla att gudstjänster, som anordnas av de fria trossamfundens församlingar, är öppna för var och en som vill deltaga i dem. Många, som inte tillhör församlingarna, kommer öppet eller anonymt för att söka få klarhet i religiösa frågor. Ett omfattande ungdomsarbete bedrivs. Inom praktiskt taget alla samfund har man 5. k. öppet ungdomsarbete, dvs. alla som vill kan bli medlemmar i de olika ungdomsgrupperna oavsett om de kommit fram till personlig kristen tro eller inte. Likaså bedrivs en omfattande verksamhet bland barn. [ intressegrupper, studiecirklar, pensionärsgrupper osv. deltar många som inte tillhör församlingarna.

Riksförbundet Kyrkans ungdom anför att svenska kyrkans teologiska identitet kommer att bevaras och sett ur ett vidare perspektiv bättre kommer till uttryck i ett förändrat läge. Sveriges kristna socialdemokra- ters förbund håller före att svenska kyrkan även i fortsättningen skall kunna hävda sin karaktär av öppen folkkyrka och Folkpartiets kvinno- förbund uttalar att karaktären av folkkyrka kan givetvis ingen statsmakt frånhända kyrkan rätten att hävda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län menar däremot att det finns uppenbara risker för att svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka kan gå förlorad efter ett genomförande av beredningens förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län är medveten om svårigheterna att kunna uppställa garantier för en fristående kyrkas framtida inställning till en öppen linje, om denna kyrka blir principiellt jämställd med de fria trossamfunden vad gäller självbestämmanderätt, utformning av medlemsbegrepp m. m. Hur utveck- lingen skall gestalta sig härvidlag är dock, enligt länsstyrelsen, bl.a. beroende av de ekonomiska resurser och övriga möjligheter som kyrkan vid en upplösning av sambandet med staten ges för att kunna fortsätta sin nuvarande öppna verksamhet. Kiruna kommun tar också avstånd från beredningens bedömningar, men från delvis andra utgångspunkter. Kommunen anför. l l Beredningens likvärdighetsprincip uppluckras också genom den förut- * satta tesen att Svenska kyrkan också i fortsättningen kommer att behålla i sin karaktär av öppen folkkyrka. Denna tes utgör i beredningens senare , överväganden motiv bl. a. för dispositionen av den nu för statskyrkan » förbehållna egendomen. Någon närmare analys av det bärande i tesen har , beredningen icke anfört, utan hänvisat till det förhållandet att samfundet disponerar över traditionsrika församlingskyrkor ”mitt i byn”, varigenom * borgen för folkkyrkokaraktären skulle föreligga. Garantier av detta slag torde knappast böra vara vägledande inslag i reformer av den storleksord- ning och principiella vikt, varom här är fråga. Vidare hänvisas till nya strömningar inom teologin i riktning mot större tolerans och öppenhet. Ej heller denna grund bör tillmätas större vikt, då det erfarenhetsmässigt kan anses vara belagt att sådana strömningar snabbt kan vändas till motsatsen. Under de senare årtiondena har debatten inom och utom kyrkan i t. ex. kvinnoprästfrågan, upplåtelse av kyrkolokaler och annat

snarare utvisat att sannolikheten för en öppen folkkyrkokaraktär kan bli begränsad. Beredningens utgångspunkt, som givits stor vikt vid dess olika överväganden, är föga underbyggd och bör därför icke utgöra en plattform för alltför betydande avgörande.

Vad beredningen anfört om pågående e k u m e n is k a strävanden föranleder i detta sammanhang (jfr under 3.2) ärkebiskopen till följande uttalande.

Beredningen driver vidare en ekumenisk kyrkopolitisk linje som förut- sättning för åtskilliga av de förslag, som framläggs. Det vore olyckligt, om beredningens intentioner i detta avseende skulle leda till ökad misstro och konkurrens mellan samfunden. Svenska kyrkan bör självfallet visa generositet och förståelse för övriga samfunds krav på större jämlikhet och bättre ekonomiska resurser. [detta avseende torde knappast någon motsättning föreligga mellan beredningens synpunkter och samfundens. Samtidigt bör dessa vara vaksamma, så att inte samhället lämnas fritt spelrum att driva en kyrkopolitisk linje, som leder till en konformism i strid mot samfundens trosliv och egenart. Samfunden måste själva få ta ställning till de ekumeniska strävandena. Om andra trossamfund, som tidigare av teologiska skäl varit mindre intresserade av kooperation med staten, nu önskar en närmare integrering med det svenska samhället, bör sådana förutsättningar skapas, utan att därför Svenska kyrkans möjlig- heter att vårda sig om sina församlingsmedlemmar beskärs.

Principen om jämlikhet får inte utformas på bekostnad av trossamfun- dens religionsfrihet.

Professor Sven Göransson har i sin undersökning ”Kyrkans funktion. Stat och religionsfrihet i vår tid” visat att religionsvetenskapen konstate- rat, att den klassiska liberalistiska uppfattningen om religionen som ett privat individualpsykologiskt fenomen inte längre står i centrum för intresset. Man har framför allt i västeuropeisk forskning insett, att religionen har sin särskilda socio—religiösa funktion, som skapar värden och ideal av bestående betydelse för samhället. En nytolkning av religionsfrihets- och jämlikhetsprinciperna får inte bidra till en skärpt polarisering mellan kyrka och stat och inte heller mellan kyrkorna inbördes. Religionens integrationsfunktion får inte uppges.

Förbundet för kristen enhet kommenterar i detta sammanhang också beredningens uttalanden om risken för 5 p r ä n g nin g a v s v e n - ska kyrkan i flera olika samfund.Förbundet,somistort delar beredningens bedömning, finner dock argumenteringen om kyrklig service och om folkkyrkosynen delvis irrelevant och anser det menings- löst att göra profetior och prognoser för flera decennier. Dessutom anser förbundet det vara ett ingrepp i samfundets religionsfrihet, om man låter en reglering av relationerna mellan kyrka och stat i alltför hög grad göras avhängig av svenska kyrkans inre struktur och pastorala hållning gentemot sina medlemmar i framtiden.

Beredningens betraktelsesätt på frågan om in v a n d r a r n a s behov av religiös service delas av bl. a. statens invandrarverk, invandrarutredningen, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Folkpartiets kvinnoförbund och Stockholms kommun. De argument som anförs av instanser som är kritiskt inställda till beredningens invandraraspekter har framgått av det föregående, bl. 3. avsnitt 3.2.

I den föregående framställningen (2.3.3) har nämnts att bl. a. länsstyrel- sen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemo- kratiska kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund uttalar sig mot att aktiv bekräftelse av m e d 1 e m s k 3 p e t inte förutsätts i samband med relationsförändringen år 1983. Inte heller länsstyrelsen iÖrebro län tillstyrker det av beredningen föreslagna förfaringssättet. Det enligt länsstyrelsen mest naturligai den aktuella valsituationen är att medlemmarna aktivt bekräftar sin vilja att stå kvar i kyrkan genom att fylla i och sända in en för det ändamålet utformad blankett, Underlåtenhet att göra det skulle således medföra utträde ur kyrkan. Denna modell är mer i enlighet med vad som är vanligt inom organisationslivet i övrigt. Den underlättar också statlig medverkan vid uppbörden av kyrkoavgifterna under en övergångsperiod. Kravet på en aktiv bekräftelse av medlemskapet i trossamfundet svenska kyrkan torde dessutom komma denna till godo i form av en totalt sett mer medveten, positiv medlemskader och med möjligheter att skapa en friskare och aktivare kyrka med en egen profil.

Statens invandrarverk påpekar att information om de förändrade förhållandena bör utgå även på olika invandrarspråk, eftersom många invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska språket är medlemmar i svenska kyrkan. Samma synpunkter framförs av Riksförbundet för finsk-språkigt församlingsarbete i Sverige, som tillägger att inga garantier finns för hur medlemsbegreppet kommer att formuleras i den fria svenska kyrkan. För finländarnas del föreligger inte klara besked huruvida medlemskap i kyrkan t. ex. förutsätter svenskt medborgarskap. Inte heller vet man om medlemskap medför rösträtt för utlänning. Risk finns alltså för att invandrargruppema kan anse sig bli tvungna att bilda egna samfund, vilket för finländarnas del skulle innebära att praktiskt taget börja från ett noll-läge.

Bland dem som uttryckligen ansluter sig till beredningens synsätt märks domkapitlet i Lund, som understryker att samhällets opartiskhet gör det angeläget att erforderlig information utformas i nära kontakt med det berörda samfundet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt Förbundet för kristen enhet, vilket betonar att informationen inte bara bör gälla villkor för medlem- skap i svenska kyrkan utan även medlemskap i andra samfund, något som enligt förbundet skulle underlätta situationen för många invandrare.

3.5. Trossamfundens religionsfrihet

Beredn ingen

Beredningen utvecklar i sitt avsnitt om trossamfundens religionsfrihet närmare de invändningar som från denna utgångspunkt kan riktas mot nuvarande kyrka—statrelation och som sammanfattningsvis refererats i det föregående (2.1).

Inledningvis ansluter sig beredningen till den av 1958 års utredning

kyrka—stat uttryckta innebörden av principen om religionsfrihet för trossamfunden, nämligen att varje sådant samfund skall få verka fritti enlighet med sin bekännelse. Relationen mellan staten och svenska kyrkan bör sålunda bestämmas så, att kyrkan har full frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av organisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa friheten.

Fortsättningsvis kommenterar beredningen det faktum att trossamfun- dens kyrkosyn, liksom deras syn på samhället i allmänhet och deras uppfattning av samhällets vilja och förmåga att tillgodose deras önskemål, kan leda till olika inställning i vissa religionsfrihetsfrågor. Härvid erinrar beredningen om att 1958 års utredning kyrka—stat uttalat att svenska kyrkan med utgångspunkt i sin kyrkosyn och i sin syn på staten synes kunna acceptera såväl en relation av nuvarande art som en friare ställning. Därefter konstaterar beredningen att den tidigare tveksamma inställningen bland frikyrkosamfunden till ekonomiska bidrag från samhällets sida minskat. Mot denna bakgrund anser beredningen att besluten vid 1971 års riksdag om bidrag till fria kristna trossamfund var ett principiellt sett viktigt steg på vägen mot ökad jämställdhet mellan samfunden.

Beredningen tar också upp det i debatten om trossamfundens religionsfrihet förekommande argumentet att svenska kyrkan f. n. har ett avsevärt försteg framför andra trossamfund, bl. a. dels genom det ekonomiska försteg som ligger i beskattningsrätten, dels det psykologiska försteg som kommer sig av att svenska kyrkan av medborgarna i vissa sammanhang uppfattas som statligt sanktionerad. Beredningen finner det vara angeläget att ta bort resterna av statligt sanktionerade bestämmelser som ger svenska kyrkan försteg vid religionsutövning i offentliga sammanhang.

Beredningen refererar och kommenterar även de resonemang som förts av 1958 års utredning kyrka—stat rörande de yttersta gränserna för samfundens religionsfrihet, alltså när trossamfundens krav på religions- frihet i konkreta frågor kan komma i konflikt med andra väsentliga intressen. Nuvarande regler om särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för inrättande av kloster bör enligt beredningen avskaffas. Regler om samfundens ”rätt” att få tillgång till välbelägen tomtmark för kyrkobygg- nader kan, anser beredningen, ej skapas. I fråga om skydd för sön— och helgdagar samt brott mot trosfrid måste inställningen vara den, att samfunds rätt att fritt verka inte innebär att ingående kritik inte skulle få riktas mot dem eller att annan verksamhet i samhället inte skulle få fortgå.

Avslutningsvis awisar beredningen tanken på en allmän organisations- reglering som följd av att nuvarande relationer mellan staten och svenska kyrkan upphör. Dissenterlagkommitte'ns förslag år 1949 att fastställa vissa rättsregler för trossamfund och trossammanslutningar avvisades av regering och riksdag år 1951. Motivet var att sådana regler skulle kunna begränsa samfundens möjligheter att fylla anspråk som de själva ansåg religiöst motiverade och sålunda kunna uppfattas som ingrepp i religions-

friheten. Det finns inte anledning att nu frångå denna bedömning. Detta innebär att även svenska kyrkans organisation helt lämnas till kyrkans eget avgörande.

Remissyttrandena

Många remissinstanser har berört de problemområden som behandlas i beredningens avsnitt om trossamfundens religionsfrihet. Dessa kommen- tarer redovisas, som framgått av det föregående, i kapitel 2 samt delar av kapitel 4. Endast ett ringa antal instanser behandlar särskilt de frågeställningar som nämnts i inledningen till föreliggande avsnitt. Bland dessa instanser återfinns domkapitlet i Lund, som vitsordar att man inom svenska kyrkan endast i vissa avseenden och på begränsade områden har upplevt statens medverkan i dess lagstiftning och förvaltning som en inskränkning av dess religiösa frihet. Däremot har den allmänna samhälls- utvecklingen och sekulariseringen när det gäller synen på staten och dess uppgifter fått till följd, att det i dag inte längre framstår som naturligt att statliga myndigheter handhar frågor av internt kyrklig karaktär. Reli- gionsfriheten för svenska kyrkans del synes dock kunna tillgodoses genom begränsade reformer av det slag som kyrkomötet föreslog år 1968. Det ekonomiska underläge som de svenska frikyrkorna och framför allt de samfund som betjänar stora grupper av icke-protestantiska invandrare i vårt land upplever, reser krav på ett aktivt stöd från samhällets sida till dessa samfund. Detta stöd, som skulle upplevas som en enkel gärd av rättvisa och som skulle underlätta för de berörda samfunden att erbjuda sina medlemmar och utanförstående samfundens tjänster på någorlunda likvärdig bog med svenska kyrkan, kan emellertid enligt domkapitlet åstadkommas utan att kopplas samman med en ändring av svenska kyrkans relationer till staten. Domkapitlet iHärnösand anser att det inte strider mot religionsfriheten, om ett samfund utan yttre tvång av olika skäl överlåter beslutsfrågor och viss administration åt staten. Statens befattning med kyrkliga ärenden kan rimligen inte uppfattas som ett intrång i ett samfunds religionsfrihet, om samfundet självt önskar detta arrangemang.

Vad beredningen anfört om svenska kyrkans f ö r st e g framför andra trossamfund instämmer bl. a. länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län i. Däremot kan domkapitlet i Västerås inte finna att dessa frågor bör behandlas som principiella religionsfrihetsfrågor. Vad det här gäller är frågan om jämlikhet mellan de olika trossamfunden. Domkapitlet instämmer i att det i jämlikhetens intresse kan erfordras vissa reformer men dessa torde kunna ske såsom partiella reformer så att de olika trossamfunden kan ges den legala eller ekonomiska frihet som de behöver för att verka vart och ett enligt sina intentioner och i enlighet med sin särart. Domkapitlet i Lund uttalar sig på likartat sätt och tillägger att en jämlikhet mellan trossamfunden i det offentliga livet uppenbarligen tillgodoser endast deras religionsfrihetskrav som vänder sig mot all religiös aktivitet som har offentlig sanktion. Därmed tillgodoses friheten

från religion men knappast den av beredningen i annat sammanhang hävdade friheten till religion.

Inga remissinstanser har särskilt kommenterat beredningens förslag att avskaffa nuvarande regler om särskilt tillstånd av Kungl. Maj: t för inrättande av k 1 o s t e r. övriga frågeställningar som beredningen diskuterat med utgångspunkt iatt trossa mfundens krav på religionsfrihet kan komma i konflikt med andra v ä 5 e nt lig a in t r e s s e 11 har endast berörts av Siundedags—adven- tistsam fundet, som finner beredningens uttalanden om skydd för sön- och helgdagar tillfredsställande. Enligt samfundet måste detta uttalande anses innebära ett avståndstagande från möjligheten att lagstifta till förmån för visst trossamfunds vilodag eller helgdag.

Beredningens uppfattning att det inte finns skäl att överväga någon allmän organisationsreglering som följd avattnuvaran- de relation mellan staten och svenska kyrkan upphör delas uttryckligen av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Kristen vetenskap. Flera remissinstanser diskuterar och/eller framför önskemål i detta samman- hang om någon form av offentligrättslig status för svenska kyrkan. Redogörelse för dessa synpunkter ingår i avsnitt 2.3.3 och 2.4.3.

4. Förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och svenska kyrkan m.m.

I detta kapitel redovisas remissinstansernas inställning till den av beredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan samhället och svenska kyrkan. Härvid återges till en början (4.1) allmänt hållna kommentarer angående uppgifternas karaktär och de principiella och religionsfrihets- mässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning samt övergripande åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för kyrka—statrelationen. Därefter (4.2) redogörs för remiss- instansernas ställningstagande till att överföra bestämmanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till svenska kyrkans organ. I det följande avsnittet (4.3) återges synpunkter på förslaget att överföra huvudmanna- skapet för lokal folkbokföring till borgerligt organ samt på den modell för församlingsregistrering som beredningen utarbetat. Remissinstanser- nas inställning till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begrav- ningsplatser i princip skall föras över till de borgerliga primärkommuner- na redovisas därefter (4.4). I avsnitt 4.5 återges dels ställningstaganden till förslaget att helt avskaffa icke-medlemmars och juridiska personers skattskyldighet till svenska kyrkan (4.5.1), dels kommentarer angående storleken av icke-medlems församlingsskatt för den händelse de föreslag- na huvudmannaskapsreformerna inte genomförs (4.5.2). Remissinstanser- nas kommentarer till beredningens synpunkter beträffande äktenskaps ingående m.m. följer därefter (4.6). Kommentarerna till beredningens överväganden om svenska kyrkans och andra trossamfunds musikverk- samhet återfinns i avsnitt 4.7. Efter en redogörelse för remissinstansernas synpunkter på beredningens uttalanden om kompetensfördelningen mellan trossamfund och samhälleliga organ vad gäller vissa sociala uppgifter (4.8) följer en sammanställning av kommentarer till bered- ningens förslag vad gäller andlig vård vid vissa samhälleliga institutioner m.m. (4.9). Kapitlet avslutas med remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag angående namngivning, riksdagspredikan, rättegångs- gudstjänst och edsavläggelse samt deras kommentarer angående arkiv- och statistikfrågor (4.10).

4.1. Allmänna motiv för omprövning

Beredningen

Beredningens förslag om "byte” av arbetsuppgifter mellan svenska kyrkan och det borgerliga samhället (avsnitt 4.2.1 och 4.3.1 ibetänkan- det) utgår från uppfattningen att vissa arbetsuppgifter är att betrakta som inomkyrkliga medan andra bör ses som allmänt samhälleliga uppgifter. Som inomkyrkliga angelägenheter karakteriserar beredningen följande områden: kyrkans bekännelse, kyrkans gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans böcker, böndagsplakat, kyrkliga helgdagar, kollektgivning, stadgor för de centrala kyrkliga styrelserna, invigning av kyrkobyggnader och begravningsplatser, upplåtelse av kyrkorum m.m., tillsättning av vissa tjänster (såsom biskop, präst, stiftssekreterare och stiftsjägmästare) samt medlemskap i svenska kyrkan. Som allmänt samhälleliga uppgifter betecknar beredningen lokal folkbokföring, för- valtning av de allmänna begravningsplatserna, hindersprövning för äkten- skap, ingående av äktenskap, medling, undervisning i musik och viss annan musikverksamhet samt socialvård och utbildning i vårdyrken o. d.

Beredningen ger uttryck åt den principiella uppfattningen att de uppgifter som bedömts vara inomkyrkliga bör handhas av svenska kyrkan medan de allmänt samhälleliga funktionerna bör utföras av samhälleliga organ (avsnitt 4.1 i betänkandet).

Beredningen anför även principen om individens religionsfrihet som ett argument för att sådana allmänt samhälleliga funktioner som av de flesta människor upplevs som uppgifter för stat och kommun, men vilka f. n. handhas av svenska kyrkan, skall föras över till det borgerliga samhällets organ (avsnitt 3.4 i betänkandet). Också beredningens överväganden om trossamfundens religionsfrihet leder den bl. a. till att föreslå att bestämmanderätten beträffande inomkyrkliga frågor, som nu i mycket stor utsträckning ankommer på statsmakterna, skall överföras till organ inom svenska kyrkan (avsnitt 3.5 ibetänkandet).

I fråga om de föreslagna reformernas betydelse för kyrka—statrelatio- nen uttalar beredningen att de som rör folkbokföring och begravnings— väsende inte är av den karaktären att ett genomförande av dem måste tolkas så att det s.k. sambandet härigenom skulle formellt upphävas. Däremot uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägenhetema om inte detta ses som ett led i den mer långtgående relationsförändring som beredningen föreslår.

Remissyttrandena

Av den föregående framställningen (2.2—2.5) har remissinstansernas inställning till det föreslagna ”bytet” av arbetsuppgifter framgått i den mån kommentarer av denna art varit framträdande drag i argumentatio— nen för deras ställningstagande i stort till beredningens förslag. 1 det följande redovisas uttalanden som mer direkt hänför sig enbart till den föreslagna ansvarsfördelningen mellan svenska kyrkan och samhället.

Härvid återges först kommentarer angående uppgifternas karaktär och angående de principiella och religionsfrihetsmässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning. Därefter redogörs för åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för stat—kyrkarelationen.

Många kyrkliga instanser gör gällande att bestämmanderätten be- träffande inomkyrkliga angelägenheter bör överföras till svenska kyrkans organ inom ramen för nuvarande samband med staten. Redovisningar av hur denna och liknande ståndpunkter utvecklas återfinns i denna framställnings avsnitt 4.2. Även uppfattningen att ett ändrat huvud- mannaskap för lokal folkbokföring och/eller begravningsplatser inte kan genomföras utan att nuvarande samband rubbas framförs av några instanser. En närmare redogörelse för dessa och liknande resonemang återfinns i denna framställnings avsnitt 4.3 och 4.4.

Kammarkollegiet, kulturrådet, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Älvs- borgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, domkapitlet i Luleå, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdoms- råd, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, ett 15-tal kommuner samt några församlingar instämmer mer eller mindre uttryckligt i beredningens principiella och religionsfrihets- mässiga uttalanden om förändrad ansvars- f ö r (1 e l ni n g mellan svenska kyrkan och stat/kommun.

Av dessa kan nämnas att kammarkollegiet skiljer mellan den egentliga kyrkliga verksamheten med gudstjänsthållning och de offentliga funktio- nerna. I den egentliga kyrkliga verksamheten inbegriper kollegiet bestäm- manderätten i de inre kyrkliga angelägenhetema (såsom trosfrågor, kyrkans böcker, utformning av gudstjänster, sakramentsförvaltning, kyrkliga helgdagar, medlemskap), frågor om organisation och förvaltning samt finansiering av verksamheten. Författningsregleringen av dessa områden kan, anför kollegiet, ses som ett uttryck för statens intresse av att svenska kyrkan upprätthåller denna verksamhet. Till de offentliga funktionerna räknar kollegiet t. ex. folkbokföring och begravningsväsen- de. Åliggandet för svenska kyrkan att handha dessa kan tolkas som ett uppdrag från statens sida till svenska kyrkans församlingar att ombesörja dessa uppgifter. Principiellt är dessa angelägenheter allmänt samhälleliga och bl. a. detta talar för att ansvaret för dem flyttas över på borgerliga myndigheter. Kammarkollegiet fortsätter med att framhålla att sedan ansvaret för folkbokföringen och begravningsväsendet lyfts bort återstår av svenska kyrkans funktioner den rent kyrkliga verksamheten med främst gudstjänsthållning. Frågan kan ställas, om det finns någon anledning för staten att genom lagstiftning reglera denna verksamhet. Kollegiet för sin del finner, att det bör överlämnas till svenska kyrkan att själv reglera dessa ansvarsområden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att statsmaktens huvuduppgift i dagens samhälle är att tillgodose medlemmarnas välfärd i vidsträckt mening medan svenska kyrkans uppgift är att förkunna och tillgodose sina medlemmars religiösa behov. De inbördes skilda huvuduppgifterna

kan knappast ur numera gängse uppfattning tillåtas gripa in i varandra. Länsstyrelsen delar uppfattningen att denna gränsdragning kan göras klarare och mera markant, vilket bör innebära att endast sådana uppgifter, som är av klart religiös natur eller som endast avser i och för sig frivillig komplettering av allmänt sett borgerliga skyldigheter, bör få ankomma på kyrkan. Länsstyrelsen i Uppsala län finner att den svenska och internationella, samhälleliga och kyrkliga utvecklingen gör att tiden nu torde vara mogen för ett ändrat synsätt på de uppgifter kyrkan bör ha i ett demokratiskt samhälle. Länsstyrelsen har ingen erinran mot beredningens synsätt beträffande vilka inomkyrkliga funktioner som bör överföras och menar vidare att övervägandena beträffande överförandet av de samhälleliga uppgifterna bör göras främst mot bakgrund av den samhälleliga utvecklingen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att det beträffande t. ex. namngivning, ingående av äktenskap och ceremoni vid dödsfall bör finnas likvärdiga religiösa och icke-religiösa alternativ. Om inte den föreslagna relationsförändringen kommer till stånd — och därmed kyrkans övertagande av de inomkyrkliga angelägenhetema — bör, uttalar länsstyrelsen i Örebro län, ändå den lokala folkbokföringen och begravningsväsendet överföras till borgerliga organ. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det kyrkliga ansvaret för de inomkyrkliga angelägenhetema bör förverkligas betydligt snabbare än vad beredningen föreslagit.

Domkapitlet i Luleå poängterar att beredningens förslag om förändrad ansvarsfördelning enbart grundar sig på värderingar om vad som utifrån samhällets synpunkt kan vara den riktiga uppdelningen av funktionerna, men att förslaget ändå på det praktiska planet ligger mycket nära tankegångarna i 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram. Domkapitlet understryker vidare vikten av att tiden för nödvändiga kyrkliga utred- ningar blir tillräckligt lång.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd delar den grundsyn beredningen ger uttryck för och menar att syftet med förändringen är klart positivt, nämligen att möjliggöra och främja kyrkans gärning, vilken främst består i ordets förkunnelse genom predikan och själavård samt därtill knuten kärleksverksamhet. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm understryker att förslaget inte får innebära att svenska kyrkan för all framtid binds till en centraliserad organisation.

Sveriges kristna ungdomsråd menar att omfördelningama bör ske etappvis så att en enkel och kortfattad information kan ges till allmänheten. Detta gäller t. ex. alternativen dop — samhällets namn- registrering, kyrklig välsignelseakt och brudmässa — samhällets juridiska äktenskapssyn samt olika begravningsmöjligheter. Sveriges socialdemo- kratiska ungdomsförbund framhåller att samhällsneutraliteten kräver att de 5. k. borgerliga funktionerna snarast överförs till civila organ.

Gullspångs kommun framhåller att det är önskvärt med större likställdhet mellan de olika trossamfunden. Svenska kyrkans nuvarande ställning och det faktum att den fullgör samhälleliga funktioner ger den en särställning, som kan försvåra ett fritt religiöst ställningstagande. Därför bör de allmänt samhälleliga funktioner, vilka svenska kyrkan nu

fullgör, överföras på borgerliga myndigheter. Svenska kyrkan bör samtidigt få frihet att, i likhet med övriga trossamfund, bestämma över inomkyrkliga angelägenheter. Också flera andra kommuner betonar kravet på likställdhet som argument för ändrad ansvarsfördelning.

Hos det fåtal församlingar som har en positiv inställning till bered- ningens allmänna uttalanden angående ansvarsfördelningen läggs tonvik- ten ofta på önskemål att markera svenska kyrkans karaktär av trossam- fund. Således anför Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet att allt som rimligen kan göras för att svenska kyrkans karaktär av trossamfund bättre skall framträda bör göras. Sålunda bör de uppgifter av borgerlig art som kyrkan förvaltar överföras till borgerliga organ. I fråga om de allmänna motiv för omprövning, vilka beredningen anför, anser samfälligheten att alltför stor vikt fästs vid religionsfrihetsskäl. Man har i första hand hänvisat till dessa skäl men endast lämnat mycket sparsamma exempel på motiveringar baserade på praktiska synpunkter. Även de synpunkter som samfälligheten anlägger på religionsfrihetsskälen jämförda med praktiska motiv återkommer i flera församlingsyttranden i denna kategori.

Ett 40-tal frikyrkoförsamlingar uttalar sig för att svenska kyrkans särställning i fråga om jordfästning, ingående av äktenskap, medling, musikundervisning och social verksamhet skall upphävas. De förordar att formerna för samarbete mellan kommunerna och trossamfunden i dessa frågor utreds.

Kritiska synpunkter på beredningens principiella och religionsfrihets- mässiga resonemang om förändrad ansvarsfördelning mellan svenska kyrkan och stat/kommun anförs av bl. a. JK, ärkebiskopen, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, några kommuner samt ett 20-tal församlingar.

Enligt JK är det självfallet att, om kyrkan skiljes från staten och mister sin offentligrättsliga ställning, en klar gräns måste dras mellan sådana uppgifter som kan betraktas som rent kyrkliga och uppgifter som bör ankomma på det borgerliga samhällets organ. Av JK: s yttrande framgår vidare att han betraktar den lokala folkbokföringen och ansvaret för anordnandet och förvaltningen av allmänna begravningsplatser som allmänt samhälleliga uppgifter.

Ärkebiskopen vänder sig mot att det betraktas som en religionsfrihets— fråga att vissa borgerliga funktioner av historiska skäl åligger svenska kyrkans tjänstemän.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund ifrågasätter om de av beredningen anförda skälen verkligen är de egentliga motiven för dess förslag om ändrad ansvarsfördelning. Förbundet menar att detta motiv i stället är det faktum att församlingarna inte torde kunna betecknas som "kommuner” och medlemsbidragen inte som ”skatt", om folkbokföring och begravningsväsende överförs till stat respektive borger- liga primärkommuner. Förbundet anför till utveckling av sin uppfattning.

Givetvis förhåller det sig så, att huvudmannaskapet för folkbokföring och begravningsväsende kräver, att kyrkokommunen får ta ut en

obligatorisk avgift _ skatt # och som grund härför behöver en offentligrättslig lagstiftning av kommunallagskaraktär — församlings- styrelselagen .

I detta sammanhang är begravningsväsendet den tunga komponenten. Beredningens konstruktion av sitt reformprogram innebär något kompri- merat, att om begravningsväsendet icke byter huvudman går program- met ej att genomföra; och på grund av bristande utredning saknar vi helt kännedom om, huruvida det ur samhällets synpunkt kan anses försvarligt att byta huvudman.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anför liknande synpunkter och hävdar, att det rätteligen borde anges att den föreslagna ansvarsfördel- ningen innebär att kyrkan skall avstå från beskattningsrätt samt folkbokföring och begravningsväsende för att uppnå självbestämmande- rätt.

Flera församlingar framför också denna kritik. Således ifrågasätter t. ex. Tingsås församling, Västra Torsås församling, Högsäters församling och Väte församling om inte beredningens förslag beträffande folkbok- föring och begravningsväsende helt enkelt är tillkommet för att motivera slopandet av kyrkans beskattningsrätt.

Från lokalt kyrkligt håll anförs även i flera fall tvivel på det lämpliga och riktiga i att, som Bitterna församling uttrycker det, ”särskilja och renodla andligt och profant” på det sätt som beredningen gör i sitt förslag till förändrad ansvarsfördelning. Bitterna församling utvecklar tankegång- en på följande sätt.

Detta har pågått länge med statens goda minne och som regel med teologisk motivering i efterhand. Kanske har detta skeende bidragit till att kyrkan inte blivit något 'bålverk, i tiden till de enskilda människornas stöd mot otillbörlig maktkoncentration. I själva verket är detta ett materialistiskt synsätt, som också visat sig i västerländsk disharmoni mellan människa och övrig skapelse. Efter hand har allt mera blivit avskärmat från religionen, som hotas av en slags gnostisk andlighet där frälsningen skiljes från världen. Kanske samhället så småningom kommer att se till att denna nu frivilliga avskärmning från världen blir påtvingad och kyrkan inte kan arbeta utanför kyrkomurarna.

Malmö kyrkliga samfällighet utvecklar liknande tankegångar och anför att delegerande av uppgifter och spridande av ansvarstagande kan vara att föredraga framför en monopoliserande strävan till att förlägga ansvaret för allmänt samhälleliga uppgifter hos stat och kommun. Ett delegerande av sådana uppgifter ter sig naturligt, när stat/kommun och t. ex. en folkrörelse har stora gemensamma intressen, anser samfälligheten, som menar att detta resonemang har relevans för bedömningen av svenska kyrkans fortsatta ansvar för folkbokföring och begravningsväsende. Myckleby församling ser också kritiskt på beredningens förslag om ”byte” av arbetsuppgifter och dess motiv för denna förändring. Försam— lingen anför att detta byte får för den ena parten mycket allvarliga konsekvenser.

_ Konsekvenserna blir till en del av ekonomisk art. Medan ”de inomkyrkliga angelägenhetema” så länge de omhänderhavas av staten

finansieras av allmänna skattemedel, föreslås sådan finansiering upphöra, när de överföras till kyrkans handhavande. Finansiering av de ”allmänna samhällsuppgifterna” som kyrkan omhänderhar ändras däremot inte, när de överföras till det allmänna. Det är alltså redan ekonomiskt ett byte på olik grund. Vida allvarligare är att "bytet”förutsättes medföra, att svenska kyrkan mister sin offentligrättsliga ställning, med denna förlusts följdverkningar på det offentliga livet i vårt land, t. ex. att statliga och offentligrättsliga institutioners ämbetsverksamhet i vårt land helt skall enligt beredningen undandragas att beledsagas av svenska kyrkans gudstjänstbruk, edgång avskaffas etc. Även om staten inte tänker på kyrkans bästa, bör kyrkan tänka på statens och båda bör de ha hela folkets bästa för ögonen. Bytets konsekvenser blir emellertid till skada för de värden som genom kyrkans och statens gemensamma verksamhet tillförts vårt folk.

Flera församlingar slutligen vänder sig mot att religionsfriheten anförs som motiv för en ändrad ansvarsfördelning.

Instämmanden i beredningens uttalanden angående de föreslagna fö r - ändringarnas betydelse för stat—kyrkarelatio- n e n kommer från flera håll. Här kan nämnas kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommun- förbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds sam- arbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgruppen kyrklig förnyelse. (Se vidare denna framställning avsnitt 4.2.l.1, 4.3.l.l och 4.4.l.l).

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Härnösand, stiftsnämnden iHärnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans lekmannaförbund samt cirka 20 församlingar är kritiska mot beredningens bedömning av de föreslagna förändringarnas betydelse för stat—kyrkarelationen. Svea hovrätt kritiserar därvid särskilt bered- ningens uttalande att själva utformningen av förslagen i kapitlet om förändrad ansvarsfördelning utgår från att den rättsliga regleringen av svenska kyrkan på sikt bör upphöra. Hovrätten anser att vad som sålunda framställs som en premiss borde ha framkommit som en konklusion av övervägandena i kapitlet om ansvarsfördelningen. Hovrätten för Västra Sverige menar att det säkerligen inte vore omöjligt att inom ramen för ett i princip bibehållet men i praktiken uppmjukat samband beträffande de inomkyrkliga angelägenhetema ernå en fördelning av beslutandeområ- dena som tillgodoser både statliga och kyrkliga intressen. I detta sammanhang aktualiseras enligt hovrätten frågan om en kyrklig central- styrelse.

Ärkebiskopen är kritisk mot beredningens uppfattning att det uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägen- heterna om inte detta ses som ett led i en mer långtgående relations- förändring mellan staten och svenska kyrkan. Enligt ärkebiskopens mening är det möjligt för en kyrka att ha ifrågavarande inre självständig- het och samtidigt handha borgerliga uppgifter. Ärkebiskopen hänvisar här till beredningens beskrivning av förhållandena i Finland (se SOU

1972: 36 s 67). Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete menar för det första att det har stor betydelse och i vissa fall kan vara komplicerat att avgöra vilka angelägenheter som kan föras in under begreppet inomkyrkliga frågor. Centralrådet betonar för det andra att det finns skäl att anta att svenska kyrkan, under bevarandet avi stort sett nuvarande relationer, skulle kunna erhålla sådan bestämmanderätt över inomkyrkliga frågor att principen om trossamfun- dens religionsfrihet tillgodoses. Också centralrådet hänvisar till den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Även domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Härnösand, stiftsnämnden i Härnösand samt Svenska kyrkans lekmannaförbund uttrycker uppfattningen att ökad frihet och självständighet för svenska kyrkan vad gäller de inomkyrkliga angelägen- hetema är möjlig att förverkliga inom ramen för ett fortsatt samband mellan staten och svenska kyrkan.

Likartade synpunkter framförs av t. ex. Göteborgs kyrkliga samfällig- het. Ett byte av arbetsuppgifter bör ses som ett led i försöket att hänföra uppgifterna till den huvudman i samhället som är bäst skickad att från såväl principiella som praktiska synpunkter ombesörja dem. Samfällig- heten anför vidare att deti 1968 års kyrkomötes reformprogram betonas att de bästa förutsättningarna för ett genomförande av de önskvärda reformerna föreligger vid ett fortsatt samband med staten. Beredningen framhåller i betänkandet att den i väsentliga delar velat tillmötesgå detta reformprogram. Det är då enligt samfälligheten märkligt att beredningen inte gjort ansträngningar för att undersöka möjligheter att låta bytet av arbetsuppgifter ske inom ramen för ett bibehållet samband med staten. Samfälligheten kan inte acceptera att man — under hänvisning till vårt konstitutionella system — avvisar tanken på att svenska kyrkan skulle kunna genom egna organ medverka i stiftande av sådana lagar och stadgar där samhället bör ha medinflytande, men att kyrkan ensam skulle bestämma inom det lagstiftningsområde som berör kyrkans inre verksam- het. Garantier för att svenska kyrkan bibehåller sin karaktär av öppen folkkyrka kan inte skapas på annat sätt än att samhället får medinflytan- de i frågan om kyrkans yttre organisation och konstitution. I alla inte kyrkliga frågor bör bestämmanderätten däremot ligga helt inom kyrkans egna organ. Hur gränsdragningen mellan samhället och kyrkan under sådana förutsättningar kan ske framgår enligt samfälligheten av det reformprogram som 1968 års kyrkomöte lagt fram.

4.2. Inomkyrkliga angelägenheter

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.2.2 och 4.5.1) att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor överförs från staten till kyrkan vid den tidpunkt då självständiga kyrkliga organ för deras handhavande finns, dvs. i samband med den föreslagna relationsförändringen mellan staten och svenska kyrkan. Det är nämligen enligt beredningens mening svenska kyrkans sak

att som trossamfund själv avgöra till vilket organ respektive fråga skall överföras. Att inrätta sådana organ inom ramen för nuvarande kyrka— statrelation skulle inte, framhåller beredningen, tillfredsställa kravet på svenska kyrkans självständighet. Beredningen kan därför inte tillstyrka det av 1968 års kyrkomöte framlagda önskemålet om att en kyrklig centralstyrelse skall inrättas snarast. I stället anvisar beredningen följande modell. Av statsmakterna och i förekommande fall kyrkomötet fattas principbeslut om upphävande av de författningar som reglerar de inomkyrkliga frågorna. Tidsrymden mellan beslutet och ikraftträdandet utmäts så att svenska kyrkan kan utföra erforderligt utrednings- och planeringsarbete, vilket bekostas av statsmedel.

Enligt beredningen bör dock beslutanderätten i vissa fall i prästtillsätt- nings- och dispensfrågor snarast överföras till domkapitlen. I samband med att man gör dessa omläggningar bör även ändring kunna ske i fråga om förfarandet vid tillsättning av tjänster som stiftssekreterare och stiftsjägmästare.

Beredningens förslag innebär att lagar och andra författningar angåen- de kyrkans bekännelse och bekännelsekrav, innehållet i och användandet av kyrkans böcker, kyrkans allmänna gudstjänster, förrättningar, sakra— mentsförvaltning, vignings- och invigningsakter, firandet av söndagar, (andra) kyrkliga helgdagar och böndagar, kollekt, upplåtande av invigt kyrkorum och andra kyrkliga lokaler, de centrala kyrkliga styrelserna, tillsättandet av vissa befattningshavare (såsom biskop, präst, stiftssekre- terare och stiftsjägmästare) samt angående medlemskap i svenska kyrkan upphävs.

Beredningen menar dock att vissa av dessa områden rymmer intressen av samhällelig medverkan även i framtiden. Sålunda har staten från allmänkulturella utgångspunkter ett intresse av att tillse att en användbar bibelöversättning finns tillgänglig.

Vidare måste det visserligen anses vara en inomkyrklig fråga att ange vilka dagar som skall högtidlighållas med gudstjänst, men bestämmelser om förläggning av allmänna helgdagar bör i sista hand ges av statsmakter- na. Beredningen förutsätter därvid att kyrkliga högtidsdagar och av staten fastställda helgdagar liksom hittills i stort sett kan anpassas till varandra och att ett nära samråd sker med trossamfunden före statliga beslut i dessa frågor även i framtiden.

Också frågan om upplåtelse av invigt kyrkorum och andra kyrkliga lokaler rymmer intressen av offentlig art. Dessa intressen kan, menar beredningen, tillgodoses på så sätt att bestämmanderätten visserligen tillkommer ett kyrkligt organ men att detta har att beakta de villkor som knyts till eventuella anslag till lokalerna från stat och kommun. (I avsnitten 5.4.2.2 och 6.5.2 i betänkandet vidareutvecklar beredningen detta resonemang.)

Det är ett offentligt intresse att åstadkomma ett särskilt rättsskydd för sakrala byggnader och platser. Det är beredningens uppfattning att detta rättsskydd inte skall åstadkommas genom en viss religiös kulthandling (invigning) utan ske genom direkt lagstiftning om skydd mot t.ex. utmätning.

Bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattnings- rätt och sin ställning som kommuner med särskilda regler om bl. a. rösträtt, valbarhet och besvärsrätt.

Beredningens huvudsakliga motiv för att överföra beslutanderätten i de inomkyrkliga angelägenhetema till kyrkans egna organ är att det strider mot principen om trossamfundens religionsfrihet att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i inte organisatoriska frågor och trosfrågor. Beredningen pekar särskilt på det enligt dess mening orimliga förhållan- det att regeringen, vars sammansättning är politiskt bestämd med tillämpning av parlamentarismens principer, har att besluta om innehållet i svenska kyrkans böcker, såsom psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes.

Remiss yttrandena

I det föregående har redogjorts för allmänt hållna kommentarer angående uppgifternas karaktär och angående de principiella och religionsfrihets- mässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning. (4.1). Även övergripande åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för kyrka—statrelationen har därvid återgetts.

I det följande redovisas först remissinstansernas ställningstagande till att överföra bestämmanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till svenska kyrkans organ isamband med den mer långtgående relationsförändringen mellan staten och kyrkan (4.2.1). I detta sammanhang återfinns kommentarer till beredningens uppfattning att det strider mot principen om trossamfundens religionsfrihet att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i inre organisatoriska frågor och trosfrågor. Därefter redogörs för åsiktsyttringar om beredningens uppfattning att vissa områden rymmer intressen av samhällelig medverkan (4.2.2). Här återges alltså bl. a. remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag att beslutanderätten om upplåtelse av kyrkorum m. m. skall tillkomma kyrkligt organ och att särskild lagstiftning inte skall finnas om detta men att de kyrkliga organen skall beakta de villkor som knyts till eventuella anslag från stat eller kommun.1 Vidare redogörs i detta avsnitt för remissinstansernas kommentarer till beredningens uppfattning att be- stämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattnings- rätt och sin ställning som kommun.2 Det bör i detta sammanhang också nämnas att knappast någon instans i övrigt anfört synpunkter hänförliga till endast viss eller vissa av de inomkyrkliga angelägenhetema.

4.2.1. Ställningstagande till förslaget att överföra inomkyrkliga angelägenheter i samband med relationsförändringen

Praktiskt taget samtliga instanser som yttrat sig i frågan finner det vara riktigt att svenska kyrkan erhåller bestämmanderätten över inomkyrkliga angelägenheter. Olika uppfattningar föreligger däremot om sättet och

' Kommentarer till bered- ningens förslag om stöd till samlingslokaler och till beredningens förslag om statligt inflytande på trossamfundens regel- system redovisas i denna sammanställnings av- snitt 5.4 resp. 6.3.

2 Kommentarer till bered- ningens inställning till frå- gan om medlemskapet i svenska kyrkan i samband med relationsförändringen redovisas i denna samman- ställnings avsnitt 3.4 och 7.3.

tidpunkten för ett överförande. Flertalet av de instanser inom grupperna ], 2, 4 och 5 som uttalat sig delar beredningens uppfattning att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor skall överföras från staten till svenska kyrkan i samband med den mer långtgående relationsförändring- en. Av de cirka 40 kommuner som yttrat sig i frågan ansluter sig ett lS-tal till denna uppfattning. Många instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3) samt ett tiotal kommuner gör däremot gällande att överförandet kan och bör ske inom ramen för det nuvarande sambandet mellan staten och svenska kyrkan. Formerna för överförandet och för uppbyggandet av beslutande och handläggande kyrkliga organ diskuteras därvid sällan.

4.2.1 .] Positiv inställning

Följande instanser delar beredningens uppfattning att bestämmande- rätten i inomkyrkliga frågor skall överföras till svenska kyrkans egna organ och att detta skall ske först i samband med den mer långtgående relationsförändringen mellan staten och kyrkan, nämligen hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, länsstyrelser- na i Stockholms, Uppsala, Skaraborgs och Jämtlands län, domkapitlen i Strängnäs och Växjö, Svenska kommunförbundet, Förbundet för reli- gionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdomsråd, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Även några församlingar har samma uppfattning.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det förefaller naturligt att de 5. k. inomkyrkliga angelägenhetema i allmänhet dras undan från statligt bestämmande och att de lösningar beredningen förordat till åstadkommande härav synes vara väl avvägda. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att de kyrkliga organisationsfrågoma intar en central plats bland de inomkyrkliga angelägenhetema efter förändrade relationer. Genom församlingsstyrelselagens upphävande och avskaffan- det av den kyrkliga beskattningsrätten kan det på goda grunder antas att ekonomin för församlingarna i den svenska kyrkan kommer att rubbas. Det är naturligt att man i ett sådant läge frågar sig om den nuvarande församlingsindelningen med dess starka splittring på små enheter ter sig rationellt uppbyggd och ekonomisk försvarbar. Självfallet måste det vara en uteslutande kyrklig angelägenhet för de nu ledande kyrkliga myndig- heterna, främst domkapitlen, att försöka åstadkomma rationellare och på sikt mer bärkraftiga enheter inom den svenska kyrkan. Enligt länsstyrel- sens mening bör kyrkan utnyttja den respittid som föreligger innan den definitiva skilsmässan mellan staten och kyrkan träderi kraft för att försöka åstadkomma en reformering i nu nämnt avseende. Domkapitleti Strängnäs vitsordar beredningens konstaterande att en vidgad själv- bestämmanderätt för inomkyrkliga angelägenheter är ett starkt och växande önskemål inom kyrkan. I själva verket torde det vara en utbredd mening att reformer i syfte att tillförsäkra kyrkan större frihet är ofrånkomliga. Under nuvarande förhållanden framstår det som allt

angelägnare att kyrkan genom sina egna organ får överta bestämmande- rätten, i varje fall i långt mera vidsträckt omfattning än som f. n. är fallet, rörande sin bekännelse och sina gudstjänsthandlingar och i fråga om lagstiftning i vidaste mening, organisation, administration, utnämningar etc. Gällande regler och praxis ger statliga myndigheter och organ ett inflytande # och därmed möjligheter till en viss styrning av kyrkan som synes allt mindre rimligt och som snarast bidrar till att fördunkla bilden av kyrkan som ett trossamfund. Också på statligt håll torde många uppleva det nuvarande statsinflytandet såsom föga tillfredsställande. Behovet av vidgad kyrklig frihet framstår så mycket klarare som alternativet ingalunda synes vara oförändrade förhållanden utan ett

. växande beroende av staten. Från kyrkans synpunkt innebär sålunda den

i förestående författningsreformens lagstiftningsprocedur, varigenom kyr-

komötets medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftning kommer att av— skaffas, en frihetsinskränkning av allvarligaste slag. En avsevärt vidgad kyrklig frihet har som en nödvändig konsekvens att den form av offentlig- rättslig status som församlingarna och kyrkan nu har, måste upphöra och

( därmed den hittillsvarande beskattningsrätten. Beskattningsrätt medför * ett statsinflytande av i stort sett nuvarande omfattning och den torde inte kunna förenas med det mått av frihet för kyrkan som alltmera framstår som en nödvändighet. Kyrkomötets reformprogram 1968 förutsätter också att skatten ersätts av en medlemsavgift. Blacksta församling stöder beredningens förslag och menar att rådande förhållan- den hindrar kyrkans utveckling. Också Jönköpings kyrkliga samfällighet liksom Ströms församling, Nederkalix församling och Botkyrka försam- ling instämmer uttryckligen i beredningens bedömning. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att det först vid ett skiljande mellan staten och kyrkan blir möjligt att låta svenska kyrkan själv få bestämma i inomkyrkliga frågor och Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd finner det för sin del rimligt, att bestämmanderätten överförs från staten först vid den tidpunkt då självständiga kyrkliga organ skapats med befogenhet att besluta i dessa frågor. ' Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till beredningens förslag men tillägger att detta inte bör hindra att åtminstone under en viss övergångstid, om så finnes lämpligt — t. ex. för att säkra viss samordning — Kungl. Maj:t medverkar exempelvis genom att ha representant i en kyrkans styrelse eller genom att godkänna stadgar för centrala organ. Det l kan rentav ifrågasättas att även i ett fritt läge en allmän, i vanlig

lagstiftningsväg genomförd, ramförfattning om svenska kyrkan — då eventuellt gällande även andra samfund — bibehålls. Det finns över huvud skäl för att i de diskussioner och förhandlingar, som bör komma till stånd efter ett principbeslut om ett fritt läge, även vissa inomkyrkliga frågor tas upp och att man då kan komma fram till en lösning med visst bibehållet statligt inflytande som inte står i strid med religionsfriheten. Domkapitlet

i Göteborg önskar att handläggandet av de inomkyrkliga angelägenheter-

na snarast överförs till ett kyrkans eget organ på riksplanet som nära samarbetar med stiftsstyrelserna. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder beredningens uppfattning att statsmaktens befattning med svenska

kyrkans tros- och organisationsfrågor under angivna förutsättningar bör upphöra. Länsstyrelsen tillägger.

En sådan reform framstår då som en självklar konsekvens av övriga av beredningen föreslagna reformer när det gäller relationen kyrka/stat. Frågan om reformen bör genomföras utan samband med denna relations— förändring ger inte länsstyrelsen anledning till något uttalande.

Backa församling finner det synnerligen angeläget att statens befattning med trosfrågor och inre organisatoriska frågor upphör. Det är framför allt på detta plan som det nuvarande systemet orsakar mycken olust inom kyrkan. Detta har kommit till uttryck i samband med utnämningsären- den, i kollektfrågor samt i vigselfrågor. Under de senaste decennierna har ställningstaganden i kollekt- och vigselfrågor resulterat i fällande dom inför världslig domstol. Kyrkans inre angelägenheter bör enligt försam- lingen inte avgöras under hot om straff utan genom överläggningar och beslut inom kyrkans egna organ.

4.2 . l .2 Kritisk inställning

En kritisk inställning grundad i huvudsak på uppfattningen att överföran- det av bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor bör ske inom ramen för svenska kyrkans nuvarande samband med staten redovisas av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås, Lund och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet och Centerns kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län menar att ett bibehållande av visst organisatoriskt samband mellan kyrka och stat givetvis inte hindrar att andra reformer genomförs. Tvärtom är det angeläget att så sker. Det ter sig naturligt att svenska kyrkan genom i demokratisk ordning valda organ även på stifts- och riksnivå själv får bestämma över sina inre angelägen- heter, såsom exempelvis utseende av olika befattningshavare samt föreskrifter rörande gudstjänster, dop, konfirmation, nattvard, jordfäst- ning, vignings- och installationsakter. Domkapitlet iLund ser annorlunda än beredningen på formerna för att bereda svenska kyrkan självständighet i inomkyrkliga angelägenheter. Det skulle enligt domkapitlets uppfatt- ning bättre svara mot angelägna behov och mot traditionerna inom svensk samhällsutveckling, om man slog in på de partiella reformernas väg på sådant sätt som kyrkomötet föreslog 1968. Det hade varit av värde om beredningen hade presenterat också förslag till hur angelägna partiella reformer skulle kunna genomföras. Så borde t. ex. ha skett när det gäller att överföra beslutanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till kyrkliga organ. Att i samråd med kyrklig expertis utreda frågan och sedan genom beslut av statsmakterna upprätta de centrala kyrkliga organ som behövs härför kan knappast anses som ett steg i riktning mot ökad statskyrklig- het, om resultatet av reformen blir att statliga organ i fortsättningen i stor utsträckning befrias från befattningen med kyrkliga frågor. Enligt domkapitlets uppfattning var det närmast den praxis som utvecklades i

handläggningen av kyrkligt-ekonomiska lagstiftningsfrågor mot slutet av 1930-talet och under 1940-talet som väckte kraven på kyrklig med- bestämmanderätt. För kyrkans frihet uppfattas det nämligen som väsentligt, att inte bara trosfrågor och inre organisatoriska frågor får avgöras under medverkan av kyrkans egna organ utan också att hennes medinflytande tryggas i fråga om grundläggande bestämmelser om de ekonomiska och organisatoriska betingelserna för hennes verksamhet. Detta av 1951 års kyrkomöteskommitté hävdade synsätt har vunnit statsmakternas gehör i de senaste årens lagstiftning. Generositet vid tillämpning av medbestämmanderätten är en förutsättning för ett bevarat samband och samarbete mellan kyrkan och staten. Domkapitlet noterar med tillfredsställelse att det i detta hänseende f.n. råder goda förutsätt- ningar för ett positivt samarbete kring lagstiftning om angelägna reformer i fråga om kyrkans organisation och arbetsmöjligheter. Kravet på en kyrkans självbestämmanderätt aktualiserades väl däremot starkast i diskussionen vid slutet av 1950-talet och därefter, fortsätter domkapitlet. Det tog närmast sikte på behandlingen av trosfrågor och ordningsfrågor av mera internt kyrklig karaktär. Detta krav tillgodoses ihuvudsak i kyrkomötets reformprogram och de motsvarande förslag beredningen i här berörda avsnitt framlägger. Deras genomförande kräver inte nödvän- digtvis en total relationsförändring.

Svenska kyrkans lekmannaförbund vänder sig mot beredningens uppfattning att det inte skulle tillfredsställa kravet på kyrklig självstän- dighet att inrätta kyrkoorgan inom ramen för nuvarande samband. Om en centralstyrelse beslutas av statsmakterna enligt riktlinjer som är godtagna av kyrkan så utgör detta tillvägagångssätt enligt förbundet ett naturligt första led i strävan att åstadkomma en kyrklig självständighet. Beredningen har inte motiverat sin uppfattning i detta hänseende, anser Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som vidare gör gäl- lande att det givetvis föreligger möjlighet för statsmakterna att lagstifta så, att kyrkan får en ökad självstyrelse inom ramen för ett samband med staten. Med hänsyn till svenska kyrkans ställning och till de krav som enligt beredningen även för framtiden bör ställas på kyrkan, synes det förbundet naturligt att denna fråga utreds innan relationen mellan kyrkan och staten bestäms. Det är en brist i beredningens slutbetänkande att frågan inte närmare belysts däri, anför förbundet.

Enköpings kyrkliga samfällighet, Linköpings kyrkliga samfällighet, Kalmar församling och Gudmundrå församling understryker behovet av en kyrklig centralstyrelse. Kalmar församling anför att beredningen detaljerat uppehåller sig vid församlingsplanet och där ger en ganska noggrann analys. Men svenska kyrkan fungerar även som stifts- och rikskyrka. Kyrkomötesförslaget 1968 utgick enligt församlingen från en sammanläggning av domkapitel och stiftsråd och en legalisering av stiftstinget i stiftsplanet och inrättande av en central kyrkostyrelse som vid sidan av kyrkomötet skulle fungera på riksplanet. I denna kyrko- styrelse skulle de nuvarande centrala kyrkliga riksorganen byggas in. Det framgår enligt församlingen inte av betänkandet hur man tänkt sig att svenska kyrkan skall fungera i detta avseende. Givetvis sammanhänger

denna lakun med den omständigheten att beredningen inte vill lägga sigi interna kyrkliga organisationsfrågor vilket är begripligt om än djupt beklagligt eftersom dessa frågor har en så stor ekonomisk räckvidd. Bilden av svenska kyrkans möjligheter att fungera i ett nytt läge blir ogripbar om dessa frågor inte utreds. Kristianstads kyrkliga samfällighet påpekar att det i 1958 års utrednings kyrka-stat s.k. A-läge förutsätts reformer och förbättringar. Men även om detta läge inte utgick från en ändring i grunden av relationerna mellan stat och kyrka så innebar A-läget clock reformer och inte — som beredningen tycks ha utgått från — ett status quo-läge i egentlig mening, tillägger församlingen. Uddevalla församling anför liknande synpunkter.

4.2.2. Kommentarer angående områden för fortsatt samhällelig medverkan

Beredningens uppfattning att staten från allmänkulturella utgångspunkter har ett intresse av att tillse att en användbar bi b c lö v e r s å t t ni n g finns tillgänglig kommenteras av bl. a. domkapitlet i Linköping som anser förslaget väl motiverat. Domkapitlet i Göteborg har inget att invända mot vad som nu sker i statens regi angående Bibeln. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd finner ingen anledning att yrka på en annan auktorisa- tion än den bibelkommissionen ger. Redan det förhållandet att bibel- kommissionen är tillsatt av staten medför att dess översättning kan anses som auktoriserad. Varje samfund måste under alla förhållanden självt få avgöra vilken bibelöversättning det finner lämpligast. Sveriges kristna ungdomsråd instämmer i beredningens bedömningar. Uttryckliga instäm- manden kommer också från några församlingar, exempelvis Enköpings kyrkliga samfällighet, Kullings-Skövde församling och Hemmesdynge pastorat, medan Själevads församling däremot menar att Bibeln är en religiös bok som måste översättas av experter inom kyrkan. Bibelns kulturella aspekter måste komma i andra hand och en översättning utifrån enbart den infallsvinkeln anser församlingen vara farlig. Bered- ningens förslag skulle kunna innebära att vi skulle kunna få två eller flera biblar samtidigt, understryker församlingen. Hammenhögs församling anför likartade synpunkter.

Beredningens synsätt att det visserligen är en inomkyrklig fråga att ange vilka dagar som skall högtidlighållas med gudstjänst men att bestämmel- ser om förläggning av allmänna helgdagar isistahand börges av statsmakterna kommenteras av bl. a. Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd som delar beredningens förhoppning att kyrkliga högtidsdagar och av staten fastställda helgdagar liksom hittills i stort sett kan anpassas till varandra och att ett nära samråd sker med trossamfunden före statliga beslut i dessa frågor äveni framtiden. Också Sveriges kristna ungdomsråd betonar att samråd bör ske mellan Kungl. Maj: t och t. ex. Svenska ekumeniska nämnden i dessa frågor, eftersom det vid förändrade relationer inte finns rimliga grunder att låta svenska kyrkan inta en särställning vid överenskommelser som berör också andra trossamfund.

Moderata ungdomsförbundet påpekar att det bör ytterligare betonas att samhället bör verka för tillbörlig hänsyn till yrkesverksamma medborgare som av religiösa skäl inte anser sig kunna arbeta under alla de dagar som majoriteten gör. Kullings-Skövde församling reagerar mot att betrakta de allmänna helgdagarna enbart som fridagar och betonar att dessa i nuläget, med ett undantag, är kristna gudstjänstsdagar. Därför bör samfunden helst ha en viss medbestämmanderätt i fråga om förläggandet av allmänna helgdagar. Staten bör åtminstone garantera att inga ändringar görs som bryter sönder kyrkoårets rytm och därmed skadar gudstjänstlivet.

[ detta sammanhang kan nämnas att Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd biträder förslaget att utfärdande av böndagsplakat bör ske av svenska kyrkan eller, om kyrkan så önskar, av ett ekumeniskt organ som t.ex. Svenska ekumeniska nämnden. Domkapitlet i Lund menar mot bakgrund av det historiskt betingade förhållandet mellan folk och kyrka och de kristna värderingarnas roll i vårt samhällsliv att det kan ifrågasättas om inte bl. a. en gammal god sed såsom utfärdandet av ett böndagsplakat bör kunna bestå oberoende av relationerna mellan stat och kyrka.

Här liksom på andra områden som bär frivillighetens prägel kan — i vidgat ekumeniskt samförstånd — former finnas som uttrycker samhällets erkännande av ett beroende av kristna värderingar utan att detta behöver uppfattas som mera kränkande för medborgare av annan åskådning än t. ex. det av beredningen föreslagna tvånget att deltaga i finansieringen av de kristna samfundens verksamhet. Noteras kan att böndagsplakatet de senare åren har publicerats även i frikyrkliga tidningsorgan.

Beredningens uppfattning att frågan om u p p l ä t e l s e av invigt kyrko- rum och andra kyrkliga lokaler rymmer intressen av offentlig art som kan tillgodoses på så sätt att bestämmanderätten visserligen tillkommer ett kyrkligt organ men att detta har att beakta de villkor som knyts till eventuella anslag till lokalerna från stat och kommun, har föranlett kommentarer från åtskilliga kyrkliga instanser. Så anför t. ex. ärkebisko- pen att en fråga av detta slag inte kan lösas utan att ställas samman med den större frågan om kyrkans offentligrättsliga ställning. I nuvarande läge, fortsätter ärkebiskopen, tillkommer bestämmanderätten pastor eller kyrkoråd. Det synes inte rimligt att en ändring av det slag som beredningen pläderar för skulle få leda till ökat statligt inflytande. Domkapitlet i Uppsala finner för sin del att det vore en olycklig utveckling om upplåtelser av kyrkorum skulle kunna bli föremål för statlig styrning genom att eventuella bidrag vore förknippade med villkor i detta hänseende. Domkapitlet i Linköping skymtar i vad som sägs om upplåtelse av kyrkorum en inskränkning av de inomkyrkliga angelägen— heternas omfattning. Att statsbidrag till kyrkorum skulle framtvinga upplåtelse till andra ändamål än de avsedda samt även en speciell arkitektur för nybyggen synes medföra avsteg från beredningens i övrigt hävdade principer. Domkapitlet menar att uthyrningar skulle vara svårförenliga med svenska kyrkans öppenhet. I en ny situation torde däremot en frivillig och från samfunden själva emanerande ekumenik

också i fråga om upplåtelse te sig så mycket lättare att praktisera, avslutar domkapitlet i Linköping. Domkapitleti Västerås och domkapitletiLund ser det som ett oeftergivligt kyrkligt krav att statligt eller kommunalt inflytande inte får ta sig sådant uttryck att det strider mot grundprinci- perna i nu gällande lag eller praxis. Upplåtelse av kyrkorum till utomkyrkliga ändamål bör få ske endast efter medgivande av kyrkligt organ vars rätt ej får äventyras av villkor som staten uppsätter på grund av anslag till lokalerna, anser domkapitlet i Göteborg. Likartade synpunkter anförs av bl. a. Enköpings kyrkliga samfällighet, Torshälla församling, Hemmesdynge pastorat, Halmstads kyrkliga samfällighet, Mölndals församling, Härnösands församling och Visby pastorat samt Härnösands kommun. Sollerö församling och Sävsjö-Hjärtlanda församling betonar att det under alla förhållanden skall vara som det nu är, alltså att pastor eller kyrkoråd helt bestämmer över olika upplåtelser. Hultsfreds kommun understryker vikten av att kyrkan även fortsättningsvis visar en generös attityd beträffande upplåtelsen. Från enstaka kommuner och församlingar reses kravet på borgerligt kommunalt inflytande i dessa frågor.

Beredningens uppfattning att bestämmelser om ni c d 1 e m 5 k a p i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattningsrätt och sin ställning som kommun har föranlett åtskilliga kommentarer. Således uttalar exempelvis JK att följden av att en lagreglering av medlemskapet upphör lätt kan bli en benägenhet från den enskildes sida att avstå från uttryckligt medlemskap och ändå anlita kyrkans tjänster utan att erlägga medlems- avgift. Detta skulle i sin tur kunna leda till en restriktiv hållning från kyrkans sida i servicehänseende med påföljd att kyrkan blir mer sluten och mister sin karaktär av folkkyrka. Länsstyrelsen i Uppsala län poängterar att det är den enskildes ensak att, liksom i andra ideella organisationer, markera om han vill ansöka om medlemskap eller om han vill utträda ur organisationen. Länsstyrelsen i Jönköpings län däremot delar beredningens uppfattning att medlemskapet måste regleras i lag så länge beskattningsrätten består. Det kan ifrågasättas om inte vissa bestämmelser är nödvändiga även sedan denna ersatts av avgifter för medlemmar åtminstone så länge staten ombesörjer uppbörden av avgifterna. Regleringen kan komma att bibehållas också i ett fritt läge och viss reglering kan komma ifråga även för andra samfund än svenska kyrkan, tillägger länsstyrelsen. Enligt domkapitlet i Lund förutsätter medlemskapet i svenska kyrkan att detta av lämplighetsskäl definieras i den ramlagstiftning som enligt domkapitlets mening bör ligga till grund för de framtida relationerna mellan stat och kyrka. Vid friare relationer till staten blir en koppling av medlemskapet till medborgarskapet inte nödvändig. Utländsk medborgare som är medlem av svenska kyrkan bör sålunda rimligtvis vara röst- och valberättigad inom samfundet, påpekar domkapitlet vidare.

De medborgare som önskar bli medlemmar i ett trossamfund skall kunna bli det endast genom en egen viljehandling kräver Förbundet för

religionsfrihet. Sveriges kristna socialdemokraters förbund delar bered- ningens mening att trossamfunden själva har att bestämma hur medlem- skapet skall räknas. 1968 års kyrkomöte angav att dopet skall bestämma medlemskapet i svenska kyrkan, fortsätter förbundet, som självfallet inte har något emot en sådan bestämning. Torsby kommunblock, som finner svenska kyrkans nuvarande medlemsbegrepp religionsfrihetskränkan- de, anser det vara anmärkningsvärt att beredningen betecknar bestämmel- ser om medlemskap som en inomkyrklig angelägenhet i vilken svenska : kyrkan själv skall avgöra. Kommunen framhåller med skärpa att de flesta ? andra trossamfund endast registrerar som medlem den som själv begärt * medlemskap och anser det starkt böra ifrågasättas om medlemskapsfrågor ? kan lämnas därhän som en helt inomkyrklig fråga oavsett den praktiska | tillämpningen. Från enstaka kommuner och församlingar hävdas i detta

sammanhang att frågan om medlemskap inte skall överlämnas till kyrkans eget bestämmande utan att det i stället — inom ramen för nuvarande samband eller vid en eventuell relationsförändring — skall fastställas att . dopet är medlemsgrundande. Enköpings kyrkliga samfällighet slutligen finner att frågan om individens rättsskydd som medlem av trossamfund har stor principiell och praktisk betydelse, särskilt när svenska kyrkans offentligrättsliga ställning föreslås avskaffad och denna därför ställs utanför det förvaltningsrättsliga besvärsinstitutet. Samfälligheten föreslår — i likhet med Förbundet för religionsfrihetl — att inrättandet av en ombudsman för hithörande frågor övervägs.

En del kyrkliga instanser ställer sig tveksamma till beredningens förslag att tillsättningen av bl.a. biskopar skall ske helt inom kyrkan. Domkapitlet i Lund menar att, om ett visst samband mellan stat och kyrka kommer att bevaras, så är det ett naturligt uttryck härför att biskopsutnämningar alltjämt ankommer på Kungl. Maj:t med samma garanti för kyrkans eget inflytande som nuvarande biskopsvallag ger. ' Likartade synpunkter framförs av bl. a. Hemmesdynge pastorat. Mode- rata ungdomsförbundet menar att motiveringarna för ett bibehållande av , statligt inflytande över tillsättningarna av biskopar och andra prästerliga | tjänster fram till tidpunkten för en definitiv ändring av relationen * kyrka/stat inte ter sig välgrundad och anser att statens inflytande på tillsättningen av biskopar m.fl. bör upphöra under den föreslagna ] övergångsperioden och överföras till vederbörligt inomkyrkligt organ. i Denna åsikt framförs också av några församlingar. Förbundet för kristen l enhet har likartade synpunkter och anför att överflyttandet till kyrkans j egna organ av statens utnämningsrätt av biskops- och domprosttjänster i bör ske samtidigt med att utnämningsrätten av kyrkoherdar m. m. överflyttas till domkapitlen. Man skulle alternativt kunna tänka sig att regeringen behåller utnämningsrätten fram till år 1983 men föregriper utvecklingen genom att deklarera att regeringen avser att utnämna den som vid biskopsval erhåller högsta röstetalet.

1 Se ovan avsnitt 2.3.3.

4.3. Huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen m. m.

[ sitt betänkande (SOU 1970: 70) Folkbokföringsorganisationen m.m. behandlade centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) de tekniska, organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av ett överförande av den lokala folkbokföringen till lokal skattemyndighet. CFU tog emellertid inte ställning till huruvida ett överförande från kyrkligt till borgerligt organ borde ske. CFU utgick från den nuvarande stat—kyrkarelationen och utarbetade ett särskilt förslag till församlingsregistrering för svenska kyrkan. Det kyrkliga registret tänktes uppbyggt kring församlingsboken och förutsatte dels att den civila folkbokföringen skulle avisera det kyrkliga registret beträffande ändringar i fråga om personuppgifter, dels att den kyrkliga bokföringen skulle omfatta alla folkbokförda personer oavsett medlemskap i svenska kyrkan.

CFU: s förslag remissbehandlades under år 197 1. Vid remissen följande år av beredningens betänkande uppmanades remissinstanserna att i särskild ordning sända in eventuella kompletterande kommentarer i fråga om huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen till finansdeparte- mentet. Samtidigt påpekades att synpunkter på hur församlingarna bör registrera dem som tillhör svenska kyrkan, om den lokala folkbokfö- ringen överförs till borgerlig myndighet, skulle ingå i yttrandet till utbildningsdepartementet. I denna sammanställning redovisas dock för sammanhangets skull inte bara synpunkter i sistnämnda del utan också uttalanden av principiell natur i huvudmannaskapsfrågan,

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.3.2.l , 4.3.2.2 och 4.5 .2 ibetänkandet) att den lokala folkbokföringen fr. o. m. är 1976 skall överföras till borgerligt organ. Som skäl härför anför beredningen bl. a. att folkbokföringen är en allmänt samhällelig uppgift och därför från prirlcipiella synpunkter bör handhas av det allmännas organ. Härför talar även religionsfrihetsskäl. En reform beträffande folkbokföringen måste enligt beredningen inte tolkas så att nuvarande samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas.

Överförs folkbokföringen till borgerlig myndighet, nödvändiggör detta ett ställningstagande till hur svenska kyrkans behov av registrering rörande sina medlemmar i fortsättningen skall tillgodoses. Enligt bered- ningen bör bedömningen av kyrkans registreringsbehov inte göras utan att hänsyn tas till motsvarande behov hos andra trossamfund. En modell för församlingsregistrering har därför utarbetats för att kunna dels vara tillämplig för svenska kyrkan under den tid dess offentligrättsliga ställning består (åren 1976—1982 enligt beredningens tidsplan), dels vara användbar för såväl svenska kyrkan i framtiden (fr. o. m. år 1983) som för andra trossamfund och organisationer. Modellen utgår från att varje församling (inom svenska kyrkan eller annat trossamfund) skall ha en stor del av registreringsarbetet förlagt till en central institution, kallad

”Dataservice för trossamfund och organisationer”1 . ”Dataservice” föreslås bli organiserad i form av en förening. Ett för varje församling slutet medlemsregister upprättas med hjälp av modern ADB-teknik och anknyts till institutionen. Härigenom kan man utnyttja tekniska hjälpmedel i högre grad än om de olika registreringsmomenten utförs i varje församling för sig. Församlingarna förses vid vissa tidpunkter med aktuella listor från ”Dataservice". Arbetet på församlingarnas expeditio- ner inskränks till att ordna materialet på ett för församlingsvården lämpligt sätt samt till att förse ”Dataservice" med uppgifter om i församlingen utförda förrättningar (dop, konfirmation, vigsel, jordfäst- ning etc.) 0. (1. Dessa uppgifter kan ”Dataservice" inte få från offentliga register. Däremot föreslås ”Dataservice” kunna repliera på de offentliga befolkningsregistren (centrala personregistret eller redan existerande register t.ex. hos länsstyrelserna) beträffande civila personuppgifter (såsom t. ex. adressförändringar). Beredningen föreslår därför att folk- bokföringsmyndigheterna åläggs att kontinuerligt sända vissa civila uppgifter till ”Dataservice” beträffande de personer som finns anteckna- de i samfundsregistren såsom tillhörande svenska kyrkan eller annat trossamfund. Beredningen avvisar däremot tanken att civila uppgifter om alla folkbokförda oavsett samfundstillhörighet automatiskt tillförs ett visst trossamfund, t. ex. svenska kyrkan. Beredningen avvisar också, bl. a. av hänsyn till integritetsskyddet, tanken på att anteckna samfundstillhö- righet i de offentliga befolkningsregistren. Enligt beredningen bör dock tillhörighet eller icke-tillhörighet till svenska kyrkan antecknas i folkbok- föringen, så länge svenska kyrkans beskattningsrätt består (t.o.m. år 1982 enligt tidsplanen).

Beredningen har inte funnit anledning att förorda någon översyn av den församlingsprästerliga organisationen isamband med folkbokförings- reformen.

Beredningen utgår från att bl. a. pastorsexpeditionema även i fortsätt- ningen skall tillhandahålla de blanketter som behövs för folkbokföring.

Rem issyttrandena 4.3.1 Ställningstagande till huvudmannaskapsfrågan

En bred remissopinion stöder beredningens förslag att den lokala folkbokföringen skall föras över till borgerligt organ. Kritik mot förslaget kommer nästan uteslutande från instanser med anknytning till svenska kyrkan. De kritiska instanserna bestrider dock inte uppfattningen att folkbokföringen som sådan är en borgerlig uppgift. Det kan noteras att ungefär tre fjärdedelar eller närmare 140 av de hörda kommunerna biträder beredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Också ett 70-tal församlingar inom svenska kyrkan godtar beredningens förslag, men en majoritet eller närmare 170 av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan ställer sig mer eller mindre kritiska. Ca 250 frikyrko- församlingar ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens förslag, medan kritik mot förslaget framförs av endast två av dem.

* I det följande används för korthetens skull benämningen ”Dataser- vice”.

4.3.1.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som ställer sig i huvudsak positiva till beredningens förslag återfinns till en början sådana som instämmer i att folkbokföringen är en allmänt samhällelig uppgift och att den av främst principiella och religionsfrihetsmässiga skäl bör föras över till borgerligt organ. Dessa instanser instämmer också oftast uttryckligen i beredningens åsikt att denna förändring inte måste tolkas så att nuvarande samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas. Hit hör JK, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kammarkolle- giet, statskontoret, riksrevisionsverket, riksarkivet, statens invandrarverk, EON, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, invandrarutredningen, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges fri- kyrkoråds samarbetsnämnd, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kon- sistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Kristen vetenskap, Sveriges kristna ungdomsråd, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratis- ka ungdomsförbund, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenska- pen kyrklig förnyelse. Av dessa betonar kammarrätten i Göteborg att religionsfrihetssynpunkter liksom önskvärdheten att bereda prästerna mer tid för deras egentliga arbetsuppgifter talar för ett överförande av folkbokföringsverksamheten till borgerligt organ. Statskontoret anser att starka skäl, främst principiella men även administrativa, talar för att reformen realiseras. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd delar uppfatt- ningen att den lokala folkbokföringen betraktas som en allmänt samhällelig uppgift. Nämnden påpekar vidare att det har anförts att det kan vara diskutabelt från religionsfrihetssynpunkt att en icke-kristen medborgare eller en medlem av annat trossamfund än svenska kyrkan måste vända sig till denna kyrka för att få t.ex. personbevis och flyttningsbetyg. Detta har framhållits av medlemmar inom de fria samfunden men framför allt av sådana, som tillhör de 5. k. invandrarkyr- korna och som från sina hemländer är vana vid en annan ordning. Rent principiellt kan det inte heller anses tillfredsställande att ett trossamfund genom gällande ordningar skall ha hand om personuppgifter även beträffande dem, som inte är dess medlemmar. Samarbetsnämnden konstaterar vidare, att en överföring av folkbokföringen till borgerlig myndighet inte behöver innebära allvarliga svårigheter från organisatorisk eller ekonomisk synpunkt. Stiftsnämnden iSkara anser förslaget tämligen invändningsfritt och stiftsnämnden iKarlstad vill inte motsätta sig en överföring.

Också andra instanser finner att folkbokföringen bör föras över till borgerligt organ men av delvis andra skäl än de som beredningen anför. Enligt Svea hovrätt framstår de religionsfrihetssynpunkter som bered- ningen åberopar som mindre väsentliga. En helt annan tyngd har, enligt hovrättens mening, frågan vilken lösning som är bäst för allmänheten

samt billigast och mest praktisk för det allmänna på lång sikt. Liknande synpunkter framför länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att ekonomiska, tekniska och organisatoriska skäl talar för en överföring. Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar också de praktiska skälen för ett överförande.

Riksskatteverket instämmer i att folkbokföringen principiellt bör vara en borgerlig angelägenhet och att en överföring till borgerligt organ kan ske även om relationerna mellan kyrka och stat inte förändras. Verket delar också åsikten att ett ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen » om beredningens förslag i sin helhet skall genomföras — är att anse som ett naturligt led i relationsförändringen. Däremot anser verket att beredningen har överbetonat religionsfriheten som skäl för överföringen. Detta gäller särskilt uttalandet att det upplevs som en inskränkning i individens religionsfrihet att svenska kyrkan har hand om folkbokfö- ringen. I denna del anför verket följande.

Sedan 1947 har de ärenden, varigenom invandrade utlänningar blivit kyrkobokförda i Sverige, passerat den centrala folkbokföringsmyndig- heten — fram till 1968 genom en central uppläggning av personakter och därefter genom kontroll av vissa personuppgifter i samband med fastställandet av personnummer. Ärendena omfattar bland annat alla invandringar och är därför av stort kvantitativt omfång. RSV:s person- nummerregister, som till övervägande del avser invandrade utlänningar, upptar f.n. ca 1,2 miljoner personer. Härtill kommer den dagliga rådgivningen till pastorsämbetena, vilken till betydande del avser familje- rättsliga frågor. Ej sällan förekommer i ärendena direkt kontakt med invandrarna själva. Centralmyndigheten har emellertid aldrig konfronte— rats med problem av det angivna slaget vilket rimligen någon gång borde ha skett om täckning finns för uttalandet i betänkandet. Samma erfaren- heter har redovisats av kyrkobokföringsinspektörerna (bl. a. i remiss- yttranden över betänkandet Folkbokföringsorganisationen m.m., SOU 1970: 70) och dessa torde genom sin verksamhet få anses besitta en både djup och bred erfarenhet i frågan.

Även ärkebiskopen uttalat att folkbokföringen otvivelaktigt är en klart borgerlig angelägenhet. Det finns därför ingen anledning att motsätta sig ett överförande till lämpligt borgerligt organ, även om kostnaderna för den enskilde medborgaren kan komma att öka och servicen försämras, särskilt i glesbygderna. Ärkebiskopen finner det svårare att förstå beredningens principiella motivering för överflyttning och refererar till riksskatteverkets nyssnämnda synpunkterl. Enligt ärkebiskopen torde spörsmålet om vilken myndighet som skall anförtros denna arbetsuppgift knappast vara en religionsfrihetsfråga.

Domkapitlet i Strängnäs poängterar att det -— om man bortser från de principiella motiveringarna — finns åtskilliga skäl att behålla nuvarande ordning. Men det saknas anledning att motsätta sig ett överförande. Inte heller domkapitlet i Luleå vill motsätta sig ett överförande, eftersom folkbokföring är en borgerlig angelägenhet. Liksom ärkebiskopen befarar domkapitlet att kostnaderna för den enskilde medborgaren kommer att öka och servicen i glesbygderna försämras. Domkapitlet i Skara betonar att om den lokala folkbokföringen också i fortsättningen skall ombesör-

1 lnstämmanden i ver— kets synpunkter i denna del redovisas också av en del andra organ med an- knytning till svenska kyrkan, t. ex. domkapit- len och stiftsnämnderna i Göteborg och Härnö— sand, stiftsnämnden i Västerås och svenska kyr— kans centralråd för evan- gelisation och försam- lingsarbete.

jas av kyrkan måste sådana reformer genomföras att folkbokföringen inte väsentligt hindrar prästerna i deras centralt religiösa uppgifter. Folkbokföringen bör kunna föras över till den borgerliga kommunen, om det kan ske utan att servicen försämras, framhåller Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm. Men religionsfrihetsaspekten har här inte den tyngden, att man inte — om så befinns praktiskt — i större eller mindre utsträckning kan fortsätta att anlita svenska kyrkans tjänster. Enligt Katolska biskopsämbetet synes överföringen vara en naturlig följd av den allmänna tekniska och sociala utvecklingen. Det rör sig knappast om en fråga som behöver kopplas samman med principavgöranden om förhållan- det mellan stat och kyrka. Riksförbundet för finskspräkigt församlingsar- bete menar att frågan om folkbokföringens betydelse för ökad religions- frihet inte hänger samman med frågan om ett trossamfund skall sköta den eller inte. Avgörande är däremot enligt riksförbundet om anteckning om samfundstillhörighet kan införas i folkbokföringsregistret eller inte.

De positivt inställda kommunerna instämmer också helt eller delvis i de av beredningen anförda skälen och belyser dessa på liknande sätt som de ovan redovisade instanserna gör. Bland de argument och påpekanden som därutöver förs fram från kommunalt håll märks följande. Flera kommuner framhåller att den ökade användningen av ADB gör det rationellt att samhällsorganen handhar folkbokföring. Några markerar att folkbokföringen bl. 3. har betydelse för samhällets fiskala verksamhet och att den därför är en samhällelig uppgift. Många av kommunerna betonar vikten av att servicefrågorna beaktas vid val av organ för lokal folkbokföring, och beredningens förväntan att pastorsexpeditionema skall tillhandagå med viss blankettservice även i fortsättningen delas av åtskilliga. Det kan anmärkas att så gott som samtliga av de hörda kommunerna i Älvsborgs, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län ställer sig positiva.

Med bejakande av beredningens intentioner beträffande huvudmanna- skapet anser Dannemora kommun att den lokala folkbokföringen bör överflyttas till borgerligt organ. Kommunen framhåller fortsättningsvis att den moderna datatekniken medger en betydligt rationellare hantering av uppgifterna om dessa centraliseras till större enheter än vad kyrkoför- samlingarna utgör. Uppgifterna från folkbokföringen används också nästan uteslutande av icke kyrkliga institutioner, varför varken praktiska eller ekonomiska skäl talar för att folkbokföringen skall skötas av de kyrkliga myndigheterna. Genom avlastningen av arbetet med folkbokfö- ringen- torde kyrkans tjänstemän också få mera tid över för egentligt församlingsarbete, vilket också får anses som deras huvudsakliga arbets- uppgift. Också Kiruna kommun har en positiv inställning till bered— ningens förslag om huvudmannaskapet och utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

De principiella synpunkter som måste beaktas vid en relationsföränd- ring måste tveklöst innebära att den utpräglade borgerliga uppgift som folkbokföringen utgör icke bör kvarstå hos kyrkan. Ett bibehållande av

uppgiften där skulle ge trossamfundet en officiell prägel, som icke tillerkänns andra trossamfund. Därtill kommer att det nuvarande systemet knappast kan anses vara rationellt, varför en överföring är befogad helt oavsett relationsförändringen. En ändring av huvudmanna- skapet för folkbokföringen framstår därför som tämligen självklar på längre sikt. Även om denna överföring skulle kunna förskjutas i tiden, måste dock reformen genomföras i sådan tid att den är helt slutförd innan relationsförändringen sker.

Under beredningen av detta yttrande har anförts att ett ändrat huvudmannaskap skulle medföra en fö_rsämrad service i glesbygderna vilket är särskilt påtagligt i de nordligaste delarna av landet. Det kan inte bestridas att nuvarande system utnyttjar ett vitt förgrenat kontorsnät som kyrkan förfogar över. En ändring får förutsättas innebära viss centralisering av servicen och på detta sätt en serviceförsämring för glesbygdsbefolkningen, i vart fall i den måh personlig kontakt med myndigheten behövs. Beredningen har emellertid förutsatt att det blankettmaterial som skall användas skall också fortsättningsvis vara tillgängligt inom kyrkans kontorsnät. Detta är särskilt angeläget i glesbygderna. En sådan service bör också kunna anförtros andra trossamfund, om dessa det önskar. Trossamfunden kan ur kontakt- synpunkt antas komma att ha intresse av att medverka därvidlag.

De betänkligheter som från glesbygdshåll anförts är givetvis beaktans- värda. Problematiken hänför sig emellertid icke enbart till folkbok- föringssektorn utan finns inom flertalet andra områden för samhälls- servicen, t. ex. socialförsäkring, socialvård m. in. där säkerligen behovet av personlig kontakt är ännu mera utpräglat. Frågan måste därför ses inom ramen för den allmänna glesbygdsproblematiken och får lösas i sådant sammanhang.

En särskild betoning av serviceaspekterna ger också Aneby kommun, som även delar beredningens uppfattning att anteckning om samfunds- tillhörighet i samband med folkbokföringen inte bör ske. Den personliga servicen bör för kommunens invånare bli betydligt förbättrad, om försäkringskassan eller annat kommunalt organ övertar folkbokföringen, bl. a. på grund av längre öppethållande. För vissa landsbygdsinvånare i kommunen kan centraliseringen av servicen till tätorten skapa sämre service, men det kompenseras i regel av att det inte krävs personliga besök vid de flesta folkbokföringsärenden.

mindre uttryckliga instämmanden i beredningens skäl, men församlingar- na tar ofta fasta på de mer praktiska bedömningarna. Flertalet av församlingarna i Skara och Stockholms stift är positiva till reformen. I Luleå stift är ungefär hälften av de hörda församlingarna positiv och ? hälften kritisk.

Som exempel på i församlingsyttranden ofta förekommande argumen- tation må här anföras följande. Hofors församling anser att folkbokfö- ringen skall överföras till ett borgerligt organ av praktiska och datatek-

, niska skäl men finner de religionsfrihetsskäl som beredningen anför ; irrelevanta. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga ' samfällighet har inte någon erinran mot beredningens förslag i denna del i princip men ifrågasätter om folkbokföringen inte blir kostsammare för samhället och individerna. Getinge församling delar beredningens upp- l ! I de positivt inställda församlingarnas yttranden återfinns också mer eller l l l

fattning att folkbokföringen skall överföras till ett annat organ. Det bör i så fall undvikas att någon del av blankettservice eller folkbokföring är kvar hos församlingarna. Med modern teknik på området bör möjlighet till en välordnad service för allmänheten kunna tillgodoses på annat sätt, anser församlingen. Ekeby församling menar att för en liten församling innebär ett överförande sämre service och ökade kostnader. Man kan inte i fortsättningen begära att få personbevis m. m. vilken dag och vilken tid på dygnet som helst osv. Emellertid får det nog anses riktigt, att man inte här tar så stor hänsyn till små församlingar utan följer förslaget om folkbokföringens överförande till borgerlig myndighet.

De positivt inställda frikyrkoförsamlingarna har vanligen inte närmare utvecklat motiven för sitt förord för beredningens förslag.

4.3.1.2 Kritisk inställning

Bland de remissinstanser som har en kritisk inställning till förslaget kan först nämnas sådana som gör gällande att såväl principiella och religionsfrihetsmässiga som praktiska skäl talar mot ett överförande. Denna åsikt uttrycks av bl. a. domkapitlet i Västerås. Domkapitlet, som inte betraktar folkbokföringen som en för svenska kyrkan central uppgift, vänder sig mot uppfattningen att det av många skulle upplevas som en inskränkning av den individuella religionsfriheten att svenska kyrkan fullgör denna samhälleliga funktion. Kyrkan kan även i framtiden åta sig detta uppdrag. Ett överförande till lokal skattemyndighet, allmän försäkringskassa eller annat dylikt organ torde leda till ökade kostnader och försämrad service. Någon mer påtaglig arbetsbesparing för prästerska- pet torde det heller inte medföra. Likartade synpunkter anförs av domkapitlet i Uppsala, som tillägger att folkbokföringsfrågan inte får göras till föremål för särbehandling på ett sådant sätt att det uppfattas som ett föregripande av Ställningstagandet i stat-kyrkakomplexet.

Stiftsnämnden [ Göteborg finner beredningens principiella motivering för reformen vara ohållbar och anser det avgörande vara att ge allmänheten god service till låg kostnad. Dessa krav uppfylls bäst om folkbokföringen får stanna kvar hos pastorsämbetena, Svenska kyrkans lekmannaförbund bestrider att frågan om folkbokföringens organisation har med begreppet religionsfrihet att göra, i varje fall så länge det inte med rätta gjorts gällande, att de kyrkliga funktionärerna på ett obehörigt sätt utnyttjat de kyrkliga uppgifterna. Förbundet finner dock att folkbokföringen från principiell synpunkt är en allmänt samhällelig uppgift, vars omhänderhavande inte i och för sig behöver tillkomma kyrkliga organ. Men om, som förbundet kräver, svenska kyrkan även i fortsättningen behåller sin offentligrättsliga ställning kan å andra sidan inga sakligt berättigade principiella invändningar resas emot att staten såsom hittills anlitar de kyrkliga ämbetsmännen till denna uppgift, om detta befinns lämpligt från praktiska synpunkter.

Även ur yttrandena från Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening och KDS kan den inställ-

ningen utläsas, att såväl principiella och religionsfrihetsmässiga som praktiska skäl talar mot ett överförande av folkbokföringen.

Bland de kritiskt inställda instanserna finns också sådana som hävdar att vissa praktiska skäl mot ett överförande är starkare än de principiella och religionsfrihetsmässiga skälen för ett överförande. Domkapitlet i Lund framhåller att beredningen överdrivit betydelsen av religionsfrihets- aspekten på bekostnad av serviceaspekten. En eventuell framtida ändring av relationen mellan stat och kyrka behöver enligt domkapitlets mening inte hindra att svenska kyrkan på statens uppdrag fullgör denna offentliga funktion, om det från samhällets och de enskilda medborgar- nas synpunkt ter sig ändamålsenligt. Liknande synpunkter anförs av domkapitlen i Göteborg, Härnösand och Visby samt Centerns kvinnoför- bund. Stiftsnämnden i Härnösand anser att inga bärande skäl för ett överförande anförts, varför det är motiverat att klargöra frågan närmare. Folkbokföringen är inte någon central kyrklig uppgift, men svenska kyrkan kan äta sig denna uppgift om det av bl. a. serviceskäl och samhällsekonomiska orsaker ter sig särskilt lämpligt, anser svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, som också finner att beredningen överbetonat den principiella och religionsfrihets- mässiga motiveringen.

Domkapitlet i Härnösand samt domkapitlet och stiftsnämnden i Visby kritiserar förslaget därför att ett ändrat huvudmannaskap enligt deras mening medför en oönskad förändring av sambandet mellan kyrkan och staten. Också Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför liknande synpunkter. Förbundet understryker att det hittills under behandlingen av folkbokföringsfrågan inte framförts några bärande skäl för byte av huvudman, att det är uteslutet att ta ställning till frågan innan förslag om ny huvudman föreligger, att folkbokföringsfrågan inte bör behandlas isolerat från stat-kyrkafrågan i övrigt samt att förbundet bör beredas tillfälle att yttra sig över den kompletterande utredning som man förutsätter att finansdepartementet måste låta utföra som underlag för ett beslut om ny huvudman.

Relativt samstämmig kritik kommer från kommuner i framför allt Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. I de kritiska kommu- nernas yttranden återfinns vanligtvis ett eller flera av de argument som ovan illustrerats. Flera av de kritiska kommunerna stryker dock särskilt under serviceaspekterna. Det kan enligt Vaxholms kommun med skäl frågas om kyrkan på något sätt misskött sin uppgift som folkbokförare eller om kyrkan i något enda fall blandat in den kristna religionen i folkbokföringsarbetet. I ett avseende kanske det är fallet, fortsätter kommunen, nämligen så till vida att den generösa inställning, som präglar kyrkans arbete över huvud taget, många gånger förlett präster och övrig personal på pastorsexpeditionema att nära nog ha ”dygnetruntservice” för allmänheten.

En mer allmänt skeptisk inställning till administrativt och datatekniskt betingade förändringar finns i uttalandena från några kommuner. Orsa kommun anför att det svenska folkbokföringssystemet väcker beundran

runt om i världen och alltid har fungerat på ett tillfredsställande sätt. En ny datauppläggning som kanske slår sönder familjebanden administrativt och gör människan till ett fristående nummer är ingen förbättring. En nyordning kommer också att ge oss ett minskat antal serviceställen. Det dubbelarbete som det skulle innebära med ett särskild folkbokförings- system och ett annat församlingsregister måste även utgöra en fördyring. Mora kommun tillägger att vår svenska folkbokföring har varit en stor tillgång i många avseenden. Människorna har här kunnat återfinna sina familjeband från släkte till släkte tillbaka itiden. Att även här övergå till ett opersonligt dataregister kan av efterkommande släkten komma att beklagas och upplevas som en kännbar förlust.

De mer principiella skälen för ett överförande diskuteras sällan i de kritiska församlingarnas yttranden. I dessa läggs istället huvudvikten vid praktiska invändningar mot förslaget. Bland de argument och påpekan- den som särskilt förs fram från lokalt kyrkligt håll märks följande. Åtskilliga församlingar avvisar beredningens förväntan att pastorsexpedi- tionema skall tillhandagå med viss blankettservice även i fortsättningen. Prästens roll i folkbokföringsarbetet diskuteras ganska ofta i yttrandena. Därvid framhålls å ena sidan att expeditionen numera ofta — särskilt i större församlingar — sköts av kontorspersonal och att upplevelser av att möta en religiöst präglad miljö i folkbokföringsärenden inte kan vara många. Å andra sidan påpekas från flera håll att handhavandet av folkbokföringsärenden — särskilt i mindre församlingar — utgör en god kontaktväg mellan präst och församlingsbor. Många kyrkliga lokala instanser understryker kraftigt att servicen till allmänheten påtagligt skulle försämras om folkbokföringen överflyttades till annat organ. Också uppfattningen att inställningen till ett förändrat huvudmannaskap påverkas av synen på stat-kyrkarelationen förekommer ganska ofta. Så gott som samtliga av de hörda församlingarna etc. i Västerås, Växjö, Lunds, Göteborgs, Härnösands och Visby stift ställer sig kritiska till beredningens förslag.

I följande yttranden återfinns många av de i församlingsyttrandena förekommande synpunkterna. Varbergs församling påpekar att det f. n. inom Varbergs kommun finns 13 pastorsexpeditioner. Om folkbok— föringen överförs till lokal skattemyndighet eller försäkringskassa, skulle detta för Varbergs del innebära en expedition för hela kommunen. Enligt församlingen torde det stå klart att därmed följer en mycket försämrad service. Från församlingsverksamhetens synpunkt är det även värdefullt att ha en fullständig förteckning över alla inom den territoriella församlingen boende. Särskilt på landsbygden erbjuder vidare folkbok- föringsarbetet en naturlig kontakt mellan präst och församling. Sollefteå församling framhåller att hela Jämtland skulle betjänas av en enda folkbokföringsexpedition, om lokal skattemyndighet övertar den lokala folkbokföringen. Församlingen betonar att denna uppgift obestrid- ligen handläggs utomordentligt bra av församlingarna. Sverige har tack vare detta en i hela världen unik folkbokföring, av stor betydelse för bl. a. den historiska forskningen. Östra Karups församling vill ha en präst

bosatt i församlingen invid kyrkan och en egen pastorsexpedition med folkbokföringen därstädes. Detta ger en bättre och mer personlig service än centralisering till en statlig myndighet.

Vadstena församling finner det inte strida mot religionsfriheten att en person har att vända sig till pastorsexpeditionen för att erhålla ett personbevis c. d. Av invandrare brukar det ibland anföras att de möts av mänsklig förståelse och erhåller god hjälp just av pastorsämbetet och detta trots att deras samfundstillhörighet är en annan än svenska kyrkans. Församlingen påpekar vidare att kyrkobokföringen inte är ett privilegium som kyrkan har anledning att slå vakt om och inte heller ett hinder för det religiöst väsentliga församlingsarbetet utan en tjänst till samhället och den enskilda människan. Det är viktigt från den enskilda människans synpunkt att servicen inte blir försämrad. Församlingen framhåller också att det är viktigt att dubbelarbete undviks i fråga om registrering. Sollerö församling påpekar att kyrkan i vårt land har haft ansvar för folkbokföringen sedan 1600-talet och fullgjort denna uppgift på ett oklanderligt sätt. Församlingen underkänner religionsfrihetsargumentet som skäl för ett överförande, eftersom prästens arbetsbörda endast skulle något minskas och den registrering som skulle kunna tillhandahållas församlingen i fortsättningen utesluter familjesammanhanget, något som är ytterst viktigt i församlingsverksamheten i trossamfund med stort medlemsantal. Församlingen ifrågasätter också möjligheterna att i fort- sättningen kunna släktforska. Sundsvalls Gustav Adolfs församling menar att beredningen har en abstrakt syn på förhållandena och övervärderar argumentet om religionsfrihet. Gemene man ser i regel helt annorlunda på saken: Många inlägg och uttalanden ”av vanligt folk” och människor som har mer eller mindre nära kontakt med verkligheten vittnar härom. Endast ett fåtal torde ha anledning att från religionsfrihetsprincipens synpunkt anföra missnöje med den nuvarande ordningen beträffande folkbokföringen. Ett överförande skulle enligt samfälligheten komma att medföra en av ingen, varken enskild eller samhälle, önskad förlust av personlig, mänsklig kontakt.

Bitterna församling, som också motsätter sig ett överförande av folkbokföringen, menar att det måste ses som en otillbörlig påverkan av det mer omfattande beslutet av relationerna mellan kyrka och stat att nu fatta beslut i folkbokföringsfrågan. Församlingen yrkar därför på att frågan om folkbokföringen får vänta på avgörande tills efter riksdagsbe- slut 1974 om kyrka-statförhållandet.

4.3.2. Nytt registreringssystem för svenska kyrkan m. m.

Frågan om församlingsregistreringens anordnande vid ett ändrat huvud- mannaskap för den lokala folkbokföringen behandlas främst av dem som ställer sig positiva till den föreslagna reformen. Också en del kritiskt inställda instanser diskuterar emellertid olika system för församlingsre- gistrering. Som ett alternativ till den av CFU föreslagna modellen (med lokal församlingsregistrering) och den av beredningen föreslagna model- len (med bl.a. en central serviceinstitution kallad ”Dataservice för

trossamfund och organisationer”) för ett stort antal instanser fram förslag om församlingsregistrering med anknytning till befintliga, regiona- la och offentliga befolkningsregister hos länsstyrelserna.

Nästan alla de instanser i grupp 1 (centrala myndigheter), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) vilka yttrat sig i frågan har en positiv inställning till beredningens förslag. Endast ett fåtal kommuner har diskuterat hur ett nytt registreringssystem för svenska kyrkan skall se ut i fall av ett överförande. Flertalet av dessa ser positivt på beredningens förslag. Bland de församlingar inom svenska kyrkan som ställer sig positiva till huvudmannaskapsförändringen är åtskilliga positiva även till beredningens förslag angående församlingsregistreringen. Några förordar emellertid ett system med anknytning till befolkningsregistren hos länsstyrelserna. Många av de till folkbokföringsreformen kritiska försam- lingarna inom svenska kyrkan har en kritisk inställning också till beredningens förslag om församlingsregistrering. I frikyrkoförsamlingar- nas yttranden diskuteras sällan församlingsregistreringsmodellen, men åtskilliga av dem motsätter sig bestämt att anteckning om samfunds— tillhörighet skall ske i de offentliga befolkningsregistren. Flera frikyrkoförsamlingar anser det vara angeläget att samfund med stort inslag av invandrare får adressuppgifter beträffande invandrare från statens invandrarverk.

4.3.2.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som ställer sig i huvudsak positiva till beredningens modell för församlingsregistrering återfinns dels sådana som helt instämmer och dels sådana som gör vissa reservationer eller påpekanden. Bland dem som helt instämmer i beredningens förslag och överväganden märks kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, statens invandrarverk, EON, länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk ortodoxa Kristi förkla- rings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, KFUK:s och KFUM: s riksförbund och Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund.

Samma huvudsakliga inställning har statistiska centralbyrån, som dock menar att folkbokföringen bör ha möjlighet att erhålla t. ex. adresser från den föreslagna institutionen ”Dataservice”, vilket skulle underlätta folkbokföringens uppdatering av sina egna register. Till samma kategori hör invandrarutredningen, som dessutom vill ha vissa frågor om bl. a. anslutningstekniken ytterligare belysta och som betonar behovet av integritetsskydd. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som också är positivt inställd, framhåller riskerna med registrering över huvud taget. Sveriges kristna ungdomsråd menar att beredningens tankegångar skulle kunna läggas till grund för utarbetandet av ett integritetsskydd i ett framväxande datasamhälle. Kristen vetenskap anför att en anknytning av trossamfund till ett statligt registreringsverk skulle ge staten möjlighet till

visst inflytande över samfunden. Också Sveriges kyrkokamerala förening är positivt inställd till ”Dataservice” för den händelse att folkbokföringen skulle överföras till borgerligt organ.

Från kommunalt håll görs enstaka påpekanden. Sålunda anser Haninge kommun det av beredningen föreslagna församlingsregistreringssystemet vara en värdefull tillgång och en riktig förutsättning för en förändring av relationerna mellan stat och kyrka. Borås kommun tillstyrker att den , föreslagna dataservicen inrättas och förutsätter att kostnaderna för ', ifrågavarande service helt bärs av svenska kyrkans församlingar och de andra samfund och organisationer som utnyttjar densamma. Kumla , kommun tillstyrker beredningens förslag och framhåller särskilt vikten av | att sekretessen bevaras inom detta område. Händelser som inte heller vii ' vårt land förskonats ifrån visar att tillhörighet till viss bekännelse (t. ex. den mosaiska) kan medföra fara för förföljelse och terror varför det är av vikt skyddet av att personliga integriteten måste. få framstå som väsentligare än intresset av insyn. Ljusdals kommun gör gällande att den modell som beredningen föreslår är helt nödvändig mot bakgrund av integritetskravet i livsåskådningsfrågor.

De positiva församlingarna utvecklar i regel ej sin argumentation men från vissa av dem kommer särskilda påpekanden. Ströms församling betonar sålunda i sitt yttrande att det måste vara riktigt att trossamfun- det svenska kyrkan enbart får tillgång till personuppgifter beträffande dem som tillhör kyrkan. Det av utredningen föreslagna registrerings- organet ”Dataservice för samfund och organisationer” synes i tillräcklig grad beakta samfundets behov av information. Utifrån individens integritet är det tillfredsställande att beredningen avstyrker att anteck- ning om samfundstillhörighet sker i folkbokföringsregistren. Kullings- Skövde församling godtar beredningens förslag och påpekar att det är angeläget för kyrkan att tillgodogöra sig den moderna teknikens landvinningar. Också Värings pastorat anser beredningens förslag vara värdefullt och noterar med tillfredsställelse att varje församling förutsätts » vara ägare till sitt register, att uppgifter ur detta inte kan utlämnas utan församlingens medgivande samt att församlingen utan kostnad fortlöpan- de får personavier för sina medlemmar från registret. Blacksta församling ser det föreslagna registreringssystemet som en god lösning men finner det vara en inskränkning i kyrkans missionerande verksamhet att församlingarna endast skall få uppgifter om dem som tillhör kyrkan. Därför bör även vissa uppgifter om utomstående kunna lämnas, anser församlingen. Bredsäters församling finner beredningens förslag vara en god utgångspunkt men påpekar bl. a. att basenheten för sådant register torde behöva göras varierande så att, där den nuvarande kyrkliga organisationen med små församlingar bibehålles, pastoratet blir minsta enhet. [ annat fall torde man vara mer betjänt av församlingen som basenhet.

4.3.2.2 Kritisk inställning

Bland de remissinstanser som kritiserar beredningens lösning kan man urskilja ett stort antal, huvudsakligen länsstyrelser och domkapitel, vilka argumenterar för en församlingsregistrering inom länsstyrelsernas folk- bokföring och med hjälp av deras dataanläggningar. Flera instanser förordar att anteckning av samfundstillhörighet i den civila folkbokfö- ringen skall ske. De flesta av dessa utvecklar ej hur den egentliga församlingsregistreringen sedan skall gå till. Slutligen återfinns förslag och önskemål om att frågan ytterligare övervägs. En kritisk inställning till förslaget redovisas av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Västerås, Lund, Härnösand och Luleå, stifts- nämnden i Skara, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Svenska prästförbundet. Dessa instanser förordar ett församlingsregis- ter för svenska kyrkan och andra trossamfund, vilket baseras på eller ingår i de hos länsstyrelserna förda offentliga befolkningsregistren. Att detta alternativ utreds eller noggrant övervägs krävs av länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen iÄlvsborgs län diskuterar också ett länsdataanknutet registreringssystem men vill inte binda sig för den ena eller andra lösningen. Domkapitlet i Uppsala, stiftsnämnden i Göteborg samt KDS förordar ytterligare utredning eller uttalar tveksam- het. Ärkebiskopen menar — liksom flera av de nämnda länsstyrelserna och domkapitlen — bl. a. att vissa skäl kan anföras mot uppbyggnaden av ett så omfattande centralt personregister som beredningen föreslagit och att det från samhällsekonomisk synpunkt blir fråga om en icke önskvärd dubbelregistrering av de person- och inkomstdata som finns ADB-mässigt registrerade hos länsstyrelserna. Från flera av de nämnda kyrkliga instansernas sida anförs vidare att församlingsarbetet genom centralorga- net får en icke önskad central styrning och att systemförslaget utmärks av alltför hög ambitionsnivå exempelvis beträffande möjligheten till central registrering av familjens vistelseort under semester, veckoslut m.m. Bl.a. domkapitlen i Västerås och Lund gör gällande att bered- ningens förslag till församlingsregistrering knappast svarar mot behoven för en öppen folkkyrka som för sin verksamhet och planering behöver överblicka hela ortsbefolkningen och inte bara en kader av registrerade och betalande medlemmar.

Svea hovrätt anser sig inte ha blivit övertygad om att det behövs någon särskild konstruktion av typ "Dataservice” för samfund och organisatio- ner. Hovrätten finner det svårt att förstå att inte denna registrering skulle kunna anordnas på ett enklare sätt direkt genom de statliga folkbokfö- ringsmyndighetema utan förmedling av ett särskilt registreringsorgan. Hovrätten säger sig inte heller ha kunnat undgå intrycket att beredningen på denna punkt har vägletts av en alltför stark strävan efter en för alla trossamfund enhetlig modell. Ett större beaktande av samfundens särart — t.ex. av skiljaktigheter i fråga om antalet församlingar och antal

( l l l l l l l l

medlemmar — skulle måhända ha varit befogat. Även om man beslutar att inrätta en särskild registreringsfunktion, är det inte säkert att det är rationellt att behandla svenska kyrkan i administrativt hänseende lika med övriga samfund.

Riksskatteverket föreslår att svenska kyrkans registrering förblir i princip oförändrad och integrerad med länsdataregistren så länge svenska kyrkan önskar intill år 1983. Verket förordar att övriga trossamfund tills vidare tilldelas ett statsunderstöd som till sitt värde motsvarar den hjälp svenska kyrkan får med registreringen. Detta statsbidrag bör få dispone- ras fritt av samfunden för exempelvis anslutning till något dataservice- företag. Verket nämner såväl datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA) som länsstyrelserna som exempel på sådana ”företag” och fortsätter.

En förutsättning för detta tillvägagångssätt är att svenska kyrkani den löpande sekundärregistreringen nöjer sig med de anordningar som redan finns och att den finner sig själv kunna sörja för den primära medlemsregistreringen på ett för verksamheten och med hänsyn till kostnaderna tillfredsställande sätt.

Så länge en sådan metod tillämpas kommer ADB-registren att utvisa tillhörighet till svenska kyrkan, antingen indirekt genom att en kod utvisar vilka personer som inte tillhör kyrkan, eller direkt genom en kod som visar tillhörighet. Koduppgifterna kan uteslutas i kortregister och längder, t. ex. mantalslängder, om de inte behövs för särskilt ändamål. Även om de inte utsätts i debiteringslängdema kan dock tillhörigheten till svenska kyrkan avläsas i kolumnen för debiterad kyrklig avgift. Företrädarna för svenska kyrkan synes f.n. inte anse sådan uppgift integritetskränkande. Om den allmänna uppfattningen är en annan återstår möjligheten att ge sekretesslagstiftningen sådant innehåll eller tolkning att uppgift om samfundstillhörighet skyddas.

Uppgifter som svenska kyrkän kan komma att begära utöver vad staten ikläder sig ansvar för får kyrkan med detta betraktelsesätt köpa hos länsstyrelsernas dataenheter. Detta kan gälla bl. a. röstlängder som svenska kyrkan beställer under perioden 1983—1992.

Önskemål om anteckning av samfundstillhörighet i den civila folkbok- föringen framförs av bl.a. domkapitlet och stiftsnämnden i Visby, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige och Riksförbundet Sveriges unga katoliker. Katolska biskopsämbetet anför bl. a. att det registreringssystem som beredningen föreslår inte tillgodoser det primära önskemålet från katolsk sida att kontakten mellan invandrare och deras kyrka skall underlättas. Om de nu förefintliga församlingsregistren och kartoteken skall kunna läggas till grund för det tilltänkta registreringssystemet, fordras en stor insats av arbete för att kontrollera, komplettera och korrigera ofullständiga uppgifter, fortfarande utan hjälp av allmänna organ. Katolska biskops- ämbetet anför vidare följande.

En omprövning av frågan om anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen ter sig efter regeringsbeslutet naturlig och nödvändig. Anhållan från kyrkomötet 1970 om ändring av gällande bestämmelser för

att möjliggöra sådan anteckning avvisades uppenbarligen med tanke på det förslag som beredningen förberedde. Nu kommer inte någon proposition, och därmed är förutsättningarna förändrade i flera hänseen- den. Något alternativt system för registrering kommer inte att föreslås, och beredningens resonemang om religionsfrihets- och integritetsskälen emot anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen har ju förlorat sin trovärdighet, när nuvarande ordning skall bestå för Svenska kyrkan. Givetvis kan vi inte acceptera att det skulle vara att träda integritet och religionsfrihet'fömär att registrera tillhörighet till Katolska kyrkan, däremot inte till Svenska kyrkan. En vägran att ompröva frågan om anteckning om samfundstillhörighet nu, när den kommer att behållas för ett samfund, är att understryka den härskande ojämlikheten.

Givetvis skulle endast samfund som uttryckligen framfört en sådan önskan få sina medlemmar antecknade. Invändningar mot denna ordning från dem som inte berörs av den kan rimligen inte få vara avgörande, även om detta var fallet 1951, när anteckning togs bort.

Svea hovrätt kritiserar beredningens avvisande inställning till anteck- ning om samfundstillhörighet i offentliga register och framhåller.

Beredningens ståndpunkt är att anteckning inte skall få ske ens av frivilligt lämnade uppgifter. Som skäl anförs betänkligheter från integri- tetssynpunkt. Hovrätten awisar för sin del beredningens ståndpunkt i denna fråga.

Hovrätten finner det i och för sig i hög grad angeläget att slå vakt om den personliga integriteten. Även här gäller det emellertid att göra realistiska bedömningar av vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt och att väga motstående synpunkter mot varandra. Utgångs- punkten är i detta fall att anteckning om samfundstillhörighet ivart fall inte skall som nu vara obligatorisk. Vad som diskuteras är endast uppgifter som lämnas frivilligt. Redan häri ligger en väsentlig förstärkning av integritetsskyddet. Hovrätten vill ifrågasätta om det överhuvudtaget finns bärande skäl för att beakta integritetssynpunkter i fråga om frivilligt lämnade uppgifter. Vad som närmast förtjänar uppmärksamhet synes vara frågan om garantier för att uppgifter verkligen endast lämnas frivilligt.

Vad som inget beredningen betänkligheter är att anteckningar av ifrågavarande slag skulle bli offentliga enligt nuvarande lagstiftning. Som skäl mot att ändra denna anför beredningen ”den lagstiftningsmässiga försiktighet som finns mot att utöka katalogen av sekretessbestämmelser och de avgränsningssvärigheter som en sådan lagstiftning medför”. Denna motivering kan hovrätten inte finna bärande. I den mån det förhåller sig så, att det ytterst är beredningens ståndpunkt i denna fråga som motiverat förslaget om ett särskilt organ för församlingsregistrering m. m., måste starka praktiska skäl anses tala för en sekretessbestämmelse.

Även JK redovisar en kritisk hållning till beredningens resonemang i nu berörda del. JK anför bl. a.

Beredningen synes sålunda mena, att materialet hos institutionen skulle vara av enskild natur även under den tid då kyrkan efter år 1975 skulle bibehålla sin offentligrättsliga ställning. Detta betraktelsesätt kan enligt min mening inte vara riktigt. Så länge sambandet består mellan staten och kyrkan, måste den interna församlingsregistreringen reglerasi offentligrättslig ordning. Beredningen förutsätter också, att det föreslag- na registreringssystemet fastslås genom lagstiftning, såvitt gäller tiden från folkbokföringsreformens genomförande till den dag då sambandet upphör, samt att stadgar för föreningen fastställs av Kungl. Maj:t för

samma tid. Registreringsarbetet kommer härigenom att omfattas av den offentliga tjänsteplikten och de handlingar som'därvid upprättas måste bli allmänna. Vill man att materialet under denna tidrymd skall vara undantaget offentligheten, krävs därför särskilda sekretessföreskrifter. Vidare måste det föreslagna systemet innebära, att medlemskapet kommer att vara ett tvång för församlingarna, vilket rimmar illa med tanken på en förening. Frågan hur församlingsregistreringen skall äga rum under ifrågavarande tidrymd synes sålunda böra bli föremål för ytterliga— re överväganden. Det av beredningen föreslagna systemet kan väl vara lämpligt från och med den dag då kyrkan skiljes från staten, men frågan om församlingsregistreringen är då en angelägenhet under kyrkans eget bedömande.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund behandlar frågan särskilt med tanke på invandrarnas situation och framhåller.

Medan kyrkorna har ett uttalat behov av att få del av vederbörandes religiösa samfundstillhörighet och trosbekännelse så har den enskilde individen å andra sidan ett behov av att i vissa fall vara skyddad för kontakter som han inte önskar. I förstone kan man tycka att detta inte är något större problem eftersom kyrkorna inte borde ha någon annan önskan än att få en personlig kontakt med vederbörande. Svårigheterna framträder när personer från en diktaturregim kommer till Sverige där vederbörande invandrarkyrka officiellt har goda kontakter med denna diktaturregim och där t. ex. denna kyrkas främste företrädare är tillsatt av den nuvarande regimen, medan en annan företrädare för kyrkan med motsatta åsikter har blivit förd åt sidan. Det är självklart att de flesta invandrare under sådana omständigheter inte vill ha kontakt med sitt hemlands kyrka. I de flesta fall framstår emellertid trossamfundet, invandrarkyrkan, som det främsta kontaktforum för människor som kommer till ett främmande land. Man bör därför från det svenska samhällets sida underlätta för dessa människor att utöva sin religioni det nya hemlandet, för att därigenom hjälpa dem att bevara sin identitet. Frågan om kontaktsvårighetema kvarstår emellertid. Det vore därför önskvärt om man från samhällets sida kunde finna en form som underlättar en sådan kontakt utan att därför träda den enskilda människans integritet för när. För vår del kan vi tänka oss att en informationsskrift utformas rörande trossamfunden i Sverige, inkl. invandrarkyrkorna. Därtill bör det åligga varje myndighet som har hand om introduktionen till det svenska samhället att utförligt informera om invandrarkyrkorna.

Den vanligaste kommentaren bland de kommuner som yttrat sig kritiskt angående beredningens förslag om församlingsregistrering är att det blir ett dubbelregister, dvs. att en stor del av befolkningen kommer att finnas både i svenska kyrkans register hos ”Dataservice" och i folkbokföringen. Norrtälje kommun menar att det vore bättre att upprätta ett slags civilregister för de "samvetsbestämda människor” som beredningen talar om och på så sätt låta de omkring 97 % som alltfort är medlemmar i svenska kyrkan ha kvar den nuvarande formen av registrering. Det måste enligt kommunen vara alldeles uppenbart att med beredningens förslag och vår nuvarande situation den största delen av svenska folket kommer att betjänas av och få betala för en dubbel expeditionstjänst.

I yttrandena från kritiska församlingar anses ofta beredningens krav på integritetsskydd beträffande uppgifter om religiös tillhörighet överdrivet och anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen förordas av många. Bland de krav som uppställs på svenska kyrkans församlingsregis- ter från lokalt kyrkligt håll märks särskilt önskemålet att familjesamhö- righet skall framgå klart av registren.

Annerstads pastorat finner inte att det föreslagna sättet för försam- lingsregistrering skulle ge bättre möjligheter att planera församlingsarbe- tet eller ge mindre arbete för präster i registreringsfrågor. En grundförut- sättning för att svenska kyrkan skall kunna fortsätta att arbeta som en folkkyrka inriktad på hela befolkningen är att registren ger församlingar- na möjligheter till överblick över hela den befolkning som finns i ett aktuellt område.

Församlingarna använder nu registreringen i församlingsbok t. ex. för råd och själavård vid dödsfall, då familjesammanhanget klart framgår av bokföringen. Årsgrupperna för barn- och ungdomsarbete, pensionärsarbe- te o. s. v. framgår klart av personavierna och utnyttjas i de flesta församlingar. Om en församling menar sig icke praktiskt kunna använda sådana uppgifter i nuvarande bokföring beror det icke på bokföringen utan på att församlingarna är alltför otympligt stora eller bokföringsmäs- sigt sammanförda i alltför stora enheter. Det är inte överflyttandet till annan myndighet av bokföringen, som här är lösningen.

Malmö kyrkliga samfällighet framhåller att det är av största vikt att svenska kyrkan även i en framtid bereds möjlighet att upprätta och föra församlingsbok med uppställning efter familjer och med alla inom territorialförsamlingen boende registrerade. Ofta efterfrågas kyrkans tjänster av dem som inte är registrerade medlemmar. För de församlings- vårdande uppgifterna är det också av största värde, att församlingsboken kan ge upplysningar om familjen. Även för släktforskningen är en så uppställd församlingsbok mycket värdefull. Vad beträffar anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen, anser samfälligheten att bered- ningen tillmäter integritetsprincipen alldeles för stor vikt. Att — som beredningen gör — påtvinga människor ett integritetsskydd mot deras egen fria vilja förefaller minst sagt egendomligt. Om människor frivilligt önskar sådan anteckning införd i folkbokföringen, bör detta givetvis ske. Här såsom eljest bör servicesynpunkten tillmätas avgörande vikt.

Åtskilliga instanser diskuterar 11 ä r m a r e hur s a rn fu n d 5 r e gi - s t r e r i n g e n bör gå till i händelse av att huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen ändras. Vissa av instanserna avger detaljerade förslag. Hit hör ärkebiskopen. länsstyrelserna [ Malmöhus och Älvsborgs län samt domkapitlen i Skara och Härnösand. Även i den av biskops- mötets arbetsgrupp utarbetade rapporten Svenska kyrkan och samhället finns i detalj utarbetade förslag. Samtliga här namngivna instanser förordar att man inte bygger upp något nytt centralregister utan i stället utnyttjar de ADB-mässigt förda befolkningsregistren hos länsstyrelserna för såväl svenska kyrkan som andra trossamfunds registrerirrgsbehov.

!

4.3.3. Reformens inverkan på den församlingsprästerliga organisationen m. m.

Några instanser berör reformens inverkan på prästernas arbetsuppgifter och på den församlingsprästerliga organisationen. Kammarkollegiet anför att en översyn av den prästerliga organisationen är påkallad redan då beslut fattas om en folkbokföringsreform. Den nu förordade översynen kan emellertid inte bli av samma genomgripande karaktär som inför pastoratsindelningsreformen år 1962. I stället bör pastoratsreglering göras efter hand i samband med vakanser. Det kan därvid bl.a. vara lämpligt att domkapitlen verkar för en rullande pastoratsreglering i likhet med vad som rekommenderades av biskopsmötet år 1970. Kammarkollegiet menar också att förutsättningarna för en justering av de folkmängdstal som nu reglerar tjänsteorganisationer i de olika pastoraten snarast måste utredas.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby framhåller att situationen är den att många prästtjänster i glesbygds- och avfolkningsområden redani dag har ett så begränsat befolkningsunderlag att varje minskning av arbetsuppgifterna måste få tjänsteindragningar som följd. Vill man verkligen slå vakt om och främja kyrkans möjligheter att nå ut till och betjäna alla människor i vårt land oberoende av bosättningsort, bör man inte utan tvingande skäl vidta förändringar som kommer att medföra ett minskande underlag för den prästerliga tjänsteorganisationen.

Även domkapitlet i Västerås påpekar att någon minskning av persona- len inte torde kunna ske, bl. a. med hänsyn till beredningens uttalade förväntningar om fortsatt blankettservice rn. m.

Farhågor för att minskningen av prästernas arbetsuppgifter skall få tjänsteindragningar som följd uttalas även av flera församlingar.

Vissa kyrkliga instanser kommenterar beredningens uttalanden om att pastorsämbetet även i fortsättningen bör tillhandahålla de blanketter som behövs för folkbokföring. Domkapitlet i Lund ser detta som ett principiellt spörsmål och anför.

Man kan fråga med vad rätt samhället ställer förväntningar eller krav på en lokal förening och dess anställda — ty så skall ju kyrkoförsamlingen uppfattas enligt beredningens förslag. Möjligen svaras att det utgör förutsättning för att församlingen skall åtnjuta statsbidrag eller kommu— nala bidrag av olika slag eller få disponera viss stiftelseegendom. Men dels skulle väl då kraven riktas också mot andra samfund som åtnjuter likvärdigt stöd, dels strider ett sådant resonemang mot uttalandet på s. 122 om att man avvisar tanken på stymingseffekter hos samhällsstödet.

Ärkebiskopen påpekar att om kyrkan övergår till privaträttslig status kan den möjligheten inte förbises att kyrkan under snäva ekonomiska villkor inte har råd att i någon större utsträckning disponera sin arbetskraft för de uppgifter det här gäller. Även Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige finner att det inger tveksamhet att pastorsämbetena även i fortsättningen skall tillhandahålla de blanket- ter som behövs för folkbokföringen. Detta innebär att prästerna inte skulle befrias från folkbokföringen för att ägna sig åt egentliga

1 En ledamot av bered- ningen (Larsson) reserve- rar sig mot förslaget att låta principbeslut föregå det närmare utrednings— arbetet (se avsnitt 2.1. idenna samman- ställning).

arbetsuppgifter. Sveriges kyrkokamerala förening anser att kyrkan i fortsättningen inte kan vara samhället behjälplig med blankettutdelning om kyrkobokföringen överförs till borgerligt organ. Moderata samlings- partiets kvinnoförbund menar att utrymme inte kan beredas för att disponera arbetskraft för sådana uppgifter. Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund säger sig inte kunna finna att beredningen tagit upp frågan om ersättning från samhället till trossamfundet svenska kyrkan för detta servicearbete. Förbundet för kristen enhet anser det inte motiverat att pastorsexpeditionema i fortsättningen får till uppgift att tillhanda- hålla blanketter och service för folkbokföringen, eftersom detta kommer att medföra en alltför stor "belastning och man dessutom torde kunna anse det stridande mot religionsfrihetsprincipen. Viktigare torde vara att bygga ut den folkbokföringsservice som redan sker genom postverket. Däremot tillstyrker Sveriges kristna socialdemokraters förbund att pastorsämbetena tillhandahåller blanketter för allmänheten och menar att samhället bör lämna ersättning för en sådan service som utövas av en fri kyrka.

4.4. Huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser jämte vissa med begravningsväsendet sammanhängande frågor

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.3.3 och 4.5.3 i betänkandet) att huvud- mannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall föras över från församlingarna till de borgerliga primärkommunema. Ett uttalande härom bör ingå i statsmakternas principbeslut våren 1974.' överförandet av huvudmannaskapet förutsätts ske fr. o. m. år 1978. Förslaget innebär att ansvaret för förvaltningen förs över på den nye huvudmannen men att äganderätten till marken inte berörs av förändringen som sådan.

Som skäl för reformen anför beredningen bl. a. att samhället inte kan frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett tillfredsställande sätt. Härvid måste vissa allmänt samhälleliga intressen såsom pietet, service, hälsovård, samordning av markanvändningsplaner, enhetlighet vid taxesättning m.m. tillgodoses. Det är enligt beredningen inte heller helt förenligt med principen om individens religionsfrihet att personer oavsett livsåskådning inte kan begravas på annan allmän begravningsplats än sådan som invigts i svenska kyrkans ordning. En reform beträffande begravningsväsendet är inte av den arten att nuvaran- de samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas.

Innan reformen genomförs är det enligt beredningen nödvändigt med ett ingående förberedelsearbete. Utgångspunkten för detta arbete bör med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vara att kommunerna själva får avgöra hur de skall fullgöra sina förpliktelser. Beredningen föreslår att allmänna riktlinjer utarbetas av en arbetsgrupp med viss statlig medverkan och med representation för bl. a. Svenska kommun- förbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Beredningen skisserar följande utgångspunkter för övervägandena. En möjlighet är att nya allmänna begravningsplatser anläggs och förvaltas av borgerlig kommun. Förvaltningen av friliggande allmänna begravnings- platser torde i anslutning därtill snarast kunna övertas av kommunerna. I allmänhet bör frågan om överförande av förvaltningen av de i bruk varande, av församling förvaltade, begravningsplatserna lösas genom att lokala överenskommelser träffas. Dessa kan t. ex. innebära att svenska kyrkans församlingar mot ersättning fortsätter att sköta vissa begrav- ningsplatser. Främst gäller detta begravningsplatser i anslutning till kyrka. Traktens karaktär av avfolknings- eller tillväxtområde torde kunna vara en utgångspunkt vid lokala diskussioner om en lämplig lösning.

Beredningen föreslår vidare att bestämmelser om invigning av begrav— ningsplats inte skall ges i lag eller annan författning. Detta innebär inte att någon betas möjlighet att vila i vigd jord. Beredningen förutsätter att frågor om invigning löses i en anda av samförstånd under hänsynstagande till olika intressen.

Beredningen påpekar att den personal hos församlingarna som f.n. sysselsätts inom begravningsväsendet givetvis erfordras också i fortsätt- ningen oberoende av vem som är huvudman för verksamheten. Bered- ningen föreslår att företrädare för vederbörande personalorganisationer skall medverka i förberedelsearbetet inför huvudmannaskapsreformen.

Någon lagstiftning om tillgång till kyrka vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans anser beredningen inte behövas. På de borgerliga prirnärkommunema bör ankomma att garantera att lämplig lokal finns på orten för att tillgodose de önskemål som finns. Beredningen påpekar att intet hindrar att stat och kommun såsom villkor för anslag till nya lokaler föreskriver att dessa skall få användas även för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.

Beredningen berör också frågan om anordnande av en värdig ceremoni motsvarande jordfästning men utan religiöst inslag (s. k. borgerlig begravning) samt vissa andra problem i samband med dödsfall men konstaterar att sådana frågor ligger utanför beredningens uppdrag.

Remissyttrandena

I det följande redovisas först remissinstansernas ställningstaganden till huvudmannaskapsfrågan (4.4.1). Ansvaret för kyrkogårdarna, invigning av begravningsplats samt personalfrågor har närmare kommenterats av vissa remissinstanser och dessa synpunkter återges i avsnitten 4.4.2, 4.4.3 och 4.4.4.

4.4.1. Ställningstagande till huvudmannaskapsfrågan

De flesta remissinstanser tillhörande grupp ] (centrala myndigheter), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) som yttrar sig i frågan har en positiv inställning till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall överföras till de borgerliga primär- kommunema. Åtskilliga länsstyrelser och de flesta instanser med anknyt-

ning till svenska kyrkan (grupp 3) uttalar sig däremot kritiskt och förordar ofta ytterligare utredning, innan beslut fattas. Av de hörda kommunerna har ungefär hälften (omkring 90) en positiv inställning till förslaget. Ett 20-tal kommuner ansluter sig till Larssons reservation och ungefär lika många tar inte ställning till förslaget. Omkring 50 kommuner är mer eller mindre entydigt kritiska mot tanken att överföra ansvaret för allmänna begravningsplatser till kommunerna. Omkring 35 av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan godtar förslaget. Ett 60-tal försam- lingar inom svenska kyrkan ansluter sig till Larssons reservation och cirka 15 tar inte ställning, medan majoriteten (drygt 160) är mer eller mindre entydigt kritisk. Cirka 240 frikyrkoförsamlingar ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens förslag medan förslaget avvisas av omkring 15 av dem.

4.4. 1.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som är i huvudsak positiva till beredningens förslag märks en stor grupp som accepterar förslaget utan att närmare kommentera beredningens motiv. Andra åter instämmer uttryckligen i ett eller flera av motiven. En tredje kategori gör mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande.

Till dem som utan att närmare kommentera beredningens motiv instämmer i dess slutsats hör socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisions- verket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Norr- bottens län. Förbundet för religionsfrihet, KF UK:s och KF UM.'s riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av dessa betonar länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län att kommunerna bör överta ansvaret för de allmänna begravningsplatserna ”oberoende av hur kyrka—stat-relatio- nerna utformas” respektive ”inom ramen för nuvarande relation kyrka— stat”. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om överföring av huvudmannaskapet bör gälla även äldre begravningsplatser som varit ur bruk lång tid. Sveriges kristna socialdemokraters förbund framhåller vikten av att begravningsplatserna inte alltför hårt centraliseras inom kommunerna.

Några av de instanser som har en positiv inställning till förslaget instämmer även uttryckligen i ett eller flera av beredningens motiv. Sålunda delar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd uppfattningen att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser är en principiellt sett allmänt samhällelig uppgift. Nämnden anser också att svenska kyrkans handhavande av begravningsväsendet är otillfredsställande från religions- frihetssynpunkt. Svenska kommunförbundet ser sitt tillstyrkande av beredningens förslag ihuvudmannaskapsfrågan som en konsekvens av sitt ställningstagande i religionsfrihetsfrågan. Kommunförbundet påpekar att också praktiska skäl talar för reformen, t. ex. samordning av arbetet och

rationaliseringsvinster genom effektivt utnyttjande av maskinpark och genom vissa gemensamma anläggningar. Förbundet framhåller vidare att en huvudmannaskapsförändring måste föregås av en noggrann planering. Även om centrala riktlinjer utarbetas som underlag till lokala överens- kommelser, behöver sannolikt en stor del av undersöknings— och förberedelsearbetet göras på kommunnivå. Det kan därför ifrågasättas om den föreslagna tidsplanen är realistisk. Argument finns för att ett ändrat huvudmannaskap bör genomföras vid samma tidpunkt som svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphör. Om en tidsmässig samordning inte kommer till stånd måste med hänsyn till effekten på utdebiterings- behovet ett effektivare samrådsförfarande upprättas mellan kyrkoråd och kommunstyrelse än det som hittills bedrivits med stöd av 695 lagen (1961 : 436) om församlingsstyrelse. Förbundet finner farhågorna för att kommunernas övertagande skulle medföra en centralisering vara överdriv- na. Den grundläggande principen bör med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vara att kommunerna själva får avgöra på vilket sätt de skall fullgöra sina förpliktelser.

Ur vissa andra remissinstansers yttranden kan en positiv inställning till beredningens förslag utläsas. De gör dock i regel mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande. Till denna grupp hör JK, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, länsstyrelserna iKristian- stads och Malmöhus län, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska försam- lingarnas i Sverige centralråd, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse.

JK, som hänvisar till sina uttalanden angående begravningsväsendet med anledning av 1958 års kyrka—statutrednings betänkande (se SOU 1970: 2 s. 441), finner det vara av vikt att begreppet begravningsväsende definieras till sin omfattning. Han anser att orden ”begravningsväsende” och ”begravningsverksamhet” uppenbarligen måste vara betydligt vid- sträcktare än ”allmänna begravningsplatser”. Enligt vanligt språkbruk synes under de vidsträcktare uttrycken böra inbegripas även själva begravningsakten eller jordfästningen, antingen denna är kyrklig eller borgerlig. Den kyrkliga jordfästningen är dock en ministeriell förrättning och kan därför inte såsom en del av den inomkyrkliga verksamheten tillhöra kommunernas huvudmannaskap. Man kan också ifrågasätta om inte begreppet begravningsväsende i vidaste bemärkelse innefattar även den verksamhet som bedrivs av exempelvis begravningsbyråer. JK tillägger att stor hänsyn bör tas till församlingarnas önskemål beträffande det faktiska handhavandet av begravningsplatsernas förvaltning och skötsel. För flertalet människor liksom för kyrkan själv torde nämligen vården av kyrkogårdarna såsom vigd jord framstå som en kyrklig angelägenhet.

Även hovrätten för Västra Sverige hänvisar till sitt yttrande över 195 8 års kyrka—statutrednings betänkande (se SOU 1970: 2 s. 438). I sitt nu aktuella yttrande anför hovrätten att ett sådant principbeslut som beredningen föreslår inte synes böra fattas, förrän den tillämnade utredningen verkställts om de juridiska och praktiska frågor som äger samband med ett överförande av begravningsväsendet till de borgerliga

kommunerna. Kanske kommer denna utredning att tala mot ett överförande. Hovrätten finner det knappast ändamålsenligt om begrav- ningsplats i anslutning till kyrka även efter ett överförande skulle komma att skötas av församlingen. En lösning som tillgodoser såväl praktiska synpunkter som pietetshänsyn kan vara att församlingarna får behålla huvudmannaskapet för kyrkogårdarna medan de borgerliga kommunerna övertar huvudmannaskapet för friliggande begravningsplatser. Kammarkollegiet delar uppfattningen att anordnande och skötsel av begravningsplats principiellt är en allmänt samhällelig angelägenhet. Alla medborgare behöver gravplats. Andra skäl såsom anpassning till den allmänna hälsovårdens krav och eftersträvan att uppnå enhetlig taxesätt- ning, talar också för ett borgerligt ansvarstagande inom detta område. Vid sina överväganden beaktar kollegiet att beredningens förslag om överförande av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerligt organ är en av hörnstenarna i det totala reformförslaget. Men överföran- det av huvudmannaskapet för begravningsväsendet, och då särskilt av kyrkogårdarnas förvaltning, är förenat med betydande svårigheter av juridisk, ekonomisk och organisatorisk art. En allsidig utredning är nödvändig för att man skall kunna ta ställning till hur frågan skall lösas. Denna utredning hade helst bort föregå ett principbeslut. Då kollegiet emellertid anser sig kunna förutsätta att de antydda problemen skall kunna få en godtagbar lösning, vill kollegiet inte motsätta sig att redan nu fattas ett principbeslut om begravningsväsendet i den riktning som beredningen föreslagit. Kammarkollegiet antyder följande alternativ, vilket utgår från att äganderättsförhållandena inte skall rubbas. Alterna- tivet innebär att ett överflyttande av ansvaret för kyrkogårdarna begränsas till de rent ekonomiska frågorna. Vården och förvaltningen av kyrkogårdarna ligger kvar hos församlingarna, medan kommunerna bär det ekonomiska ansvaret härför. Den skisserade lösningen innebär alltså att församlingen erhåller ett anslag från kommunen för att täcka kostnaderna för underhåll och förvaltning av gravplatserna på kyrkogår- den. Även kostnader för nyanläggningar ianslutning till kyrkogård torde få bäras av den borgerliga kommunen. överförandet av det ekonomiska ansvaret för vården och förvaltningen av de egentliga kyrkogårdarna bör givetvis fastläggas i särskild författning. Därvid synes lämpligt med ett stadgande av innebörd att kommunerna skall vara skyldiga att ersätta församlingarna ”skäliga" kostnader för handhavandet av kyrkogårdarna. Den närmare utformningen av bestämmelser i detta hänseende samt hur frågan i övrigt skall lösas får närmare övervägas i samband med det utredningsarbete som förutses komma igång efter principbeslutet. Med det antydda alternativet till lösning beträffande kyrkogårdarna ansluter sig kollegiet till förslaget att huvudmannaskapet för de friliggande begravningsplatserna skall flyttas över till kommunen. De nackdelar som är förenade med ett splittrat huvudmannaskap uppvägs enligt kollegiets mening av att den av kollegiet skisserade lösningen bättre tillgodoser önskemålen om att församlingarna alltjämt får sköta och förvalta kyrkogårdarna. Det förutsätts att kommunen skall vara skyldig tillse att tillgång finns till annan allmän begravningsplats än sådan som förvaltas av

svenska kyrkans församling.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att beredningens förslag är en direkt konsekvens av beredningens uppfattning om behovet av ändrade relationer mellan kyrka och stat och nödvändigt med hänsyn till att den kyrkliga beskattningsrätten föreslås upphöra. Länsstyrelsen understryker beredningens konstaterande att frågan om begravningsväsendets ordnan- de innefattar många olösta frågor av praktisk och ekonomisk art och att en utredning bör närmare klarlägga dessa frågor. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppfattningen att överförandet av huvudmannaskapet bör ske, om sambandet mellan svenska staten och kyrkan upphör.

Katolska biskopsämbetet ser spörsmålet om förvaltning av kyrkogårdar och begravningsväsende som en rent praktisk fråga. Den enda i bruk varande katolska begravningsplatsen i landet är föremål för underhand- lingar med sikte på ett övertagande av Stockholms kommun. Den nuvarande ordningen i landet kan heller inte sägas medföra några nackdelar eller besvär. Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd påpekar att de mosaiska församlingarna i Sverige för närvarande själva svarar för anskaffning och drift av sina begravningsplatser och för begravningsverksamheten. Även om kommunala bidrag härför åtnjuts i vissa fall, kvarstår dock att den ekonomiska belastningen på församlingar— na och deras medlemmar på detta område är mycket stor. Det synes centralrådet vara ett starkt rättvisekrav att individers och samfunds kostnader för gravplatser och begravningar blir —- vid bibehållna religiösa krav — lika. Centralrådet hemställer därför om att sådana beslut i samråd med de mosaiska församlingarna själva fattas, att begravnings- och gravkostnaderna för dessa och deras medlemmar blir lika jämfört med medlemmars i svenska kyrkan.

Enligt Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer kan man inte göra gällande att den allmänna standarden på begravningsplatsernas skötsel eller kyrkogårdsförvaltningens inställning till frågor som pietet mot de avlidna, hänsyn till sörjande efterlevande, beredvillighet att beakta gravägares önskemål etc. har något sakligt samband med huruvida detär kyrkligt eller borgerligt-kommunalt organ, som bär huvudansvaret för verksamheten. Vad som här har avgörande betydelse är självfallet de ansvariga organens allmänna inställning och ambitionsnivå samt omfatt- ningen av de medel, som man är beredd att ställa till verksamhetens förfogande. Föreningen finner sig inte ha anledning att gå in på de motiv och de värderingar som styrt beredningens förslag och betonar även att det inte finns några erinringar att rikta mot det sätt på vilket svenska kyrkans församlingar skött begravningsväsendet. Föreningen påpekar också att det i Stockholm, där ansvaret för begravningsväsendet sedan 50 år tillbaka ligger på den borgerliga kommunen, är på samma sätt. Föreningen gör vidare den reflexionen att förslaget närmast får ses som en konsekvens av och inte ett skäl för den föreslagna förändringen av relationerna mellan staten och svenska kyrkan. Det är sålunda inte realistiskt att räkna med att en fri kyrka utan beskattningsrätt ilängden skall kunna bära upp en sådan omfattande verksamhet som den församlingarnas begravningsväsen i dagens läge utgör. Under antagandet

att huvudmannaskapet för begravningsärendena enligt förslaget överförs till kommunerna påpekar föreningen vidare att enligt dess bestämda uppfattning förvaltningen måste uppdras åt ett härför speciellt inrättat organ, tillsatt av kommunfullmäktige och att detta organ bör få status av obligatorisk kommunal nämnd. Det skulle inte vara lämpligt om dessa frågor inordnades under nu förekommande nämnder. Föreningen finner det också angeläget att de totala konsekvenserna ordentligt utreds, innan principbeslut fattas om en generell förändring i fråga om huvudmanna- skapet för de allmänna begravningsplatserna och innan riktlinjer utfärdas för därav föranledda ekonomiska uppgörelser mellan kommuner och församlingar. Skulle statsmakterna likväl finna beredningens förslag i föreliggande skick tillräckligt som underlag för ett principbesluti frågan, är det enligt föreningens uppfattning av den största betydelse att ett intimt samarbete på det lokala planet snarast kommer till stånd mellan församlingar och kommuner. Det gäller därvid bl. a. att söka nå fram till en i möjligaste mån gemensam syn på spörsmål av grundläggande betydelse för verksamheten, t. ex. problem rörande investeringar och deras finansiering, avgiftssystemet och personalpolitiken. Sådana frågor faller visserligen under åtskillig tid fortfarande under församlingarnas avgörande, men i realiteten kan de på olika sätt ofta hårt binda vederbörande borgerliga kommun om begravningsväsendet så småningom övertas av denna. Oklarhet beträffande nu antydda frågor under övergångstiden kan givetvis också göra det svårare för församlingarna att på ett försvarbart sätt handha begravningsväsendet ända fram till den dag, då den borgerliga kommunen träder till. Föreningen understryker vidare behovet av att, efter principbeslutet, ett kontinuerligt och förtroendefullt samråd mellan kyrklig och borgerlig kommun ordnas i dessa frågor. Föreningen tillägger att många människor tycks befara att ett ändrat huvudmannaskap så småningom kan leda till att kommunen finner det lämpligt att lägga ner exempelvis en begravningsplats intill en kyrka. Föreningen ifrågasätter visserligen inte att en sådan åtgärd kanske i något läge kan te sig ofrånkomlig men poängterar att med hänsyn till det starka lokala intresse som knyter sig till kyrkogårdarna i vårt land bör sådana nedlägganden endast ske om tvingande skäl därtill föreligger. På denna punkt har länsstyrelserna ett betydande ansvar när det gäller att i enlighet med gravrättslagen pröva frågor om nedläggande av begravningsplats. Förbundet för kristen enhet framför vissa synpunkter på det fortsatta utredningsarbetet och förordar att församlingen överlåter begravningsplats som inte ligger i anslutning till kyrka till den borgerliga kommunen och att församlingen behåller huvudmannaskapet över begravningsplatser i anknytning till kyrkobyggnaden (se vidare under 4.4.2). Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse tillstyrker att det ekonomiska ansvaret för begravningsväsendet överförs till kommunen och förordar att principbe- slut därom utformas så, att det kommande utredningsarbetet inriktas på att ge ett lagfäst skydd åt församlingarnas intressen.

Också bland de cirka 90 kommuner som har en positiv inställning till beredningens förslag att huvudmannaskapet för allmänna begravnings-

platser i princip skall överföras till de borgerliga primärkommunerna återfinns dels sådana som utan att närmare kommentera beredningens motiv instämmer i dess slutsatser, dels sådana som uttryckligen instäm- mer i ett eller flera av beredningens motiv samt dels sådana som har anfört mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande. Det kan anmärkas att så gott som samtliga hörda kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Värmlands och Norrbottens län är positiva till reformen, medan av de hörda kommunerna iMalmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län ungefär hälften är positiv.

Bl. a. Upplands-Bro, Enköpings, Åtvidabergs, Helsingborgs, Mölndals, Marks, Bollnäs, Sundsvalls och Jokkmokks kommuner biträder bered- ningens förslag utan ingående kommentarer.

Bland dem som uttryckligen instämmer i ett eller flera av beredningens motiv anför t. ex. Solna kommun, att kommunen finner förslaget konsekvent med hänsyn till principen om individens religionsfrihet. Därtill kommer att även allmänna samhälleliga intressen liksom, framför allt i tätorterna, kraven på samordning av markanvändningen talar för att de allmänna begravningsplatserna blir en kommunal angelägenhet. Kom- munen finner det tillfredsställande att beredningen avstått från att föreslå bindningar i fråga om sättet för fullgörande av denna nya förpliktelse. En sådan handlingsfrihet är särskilt värdefull i de stora tätortsområdena där vissa kommuner i likhet med Solna kan tvingas tillgodose åtminstone en del av behovet av begravningsplatser utanför kommunens gränser. Tossene kommun anser att för överförandet talar både religionsfrihets- krav och att verksamheten som sådan inte synes vara en direkt kyrklig angelägenhet. Det är dock synnerligen angeläget att det skapas garantier för att den nuvarande närkontakten mellan förvaltande myndighet och allmänhet bibehålles. Detta är inte minst viktigt när de borgerliga kommunernas antal drastiskt minskar genom kommunsammanläggningar. Kommunen har därför tagit ställning i frågan med den förutsättningen att nuvarande decentraliserade service inte på någon punkt försämras för allmänheten. Inom kommunen är samtliga begravningsplatser fristående markområden från kyrkofastigheten. Ronneby kommun instämmer i beredningens uttalande att en centralisering av själva begravningsplatserna inte är avsedd och fortsätter.

Många skäl kan åberopas för en dylik uppfattning. En centralisering skulle strida mot de allmänna principer som hittills varit vägledande för det kommunala beslutfattandet, nämligen att de mindre orterna icke utan starkt tvingande skäl skall berövas verksamheter och services som av ortens befolkning betraktas som värdefulla. Vidare talar respekten för pietet och tradition starkt för att bygdens befolkning så långt möjligt bör ges möjlighet att slutligt vila i den bygd där de varit verksamma. Dessutom kan ifrågasättas om det ens ur ekonomisk synpunkt skulle vara något att vinna med ett centraliserat begravningsväsende.

Ett överförande av huvudmannaskapet för de allmänna begravnings- platserna kommer att medföra ökade kostnader för de borgerliga primärkommunerna, men samtidigt som detta sker bör utdebiteringen kunna sänkas med motsvarande belopp för den kyrkliga kommunen.

Enligt förslaget upphör sedermera kyrkans beskattningsrätt. För kommu- nens invånare bör således överförandet av huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna icke förändra kostnaderna.

Några kommuner betonar möjligheten av kyrklig förvaltning för vissa kyrkogårdar. Hit hör Österåkers kommun, som anför bl. a. att nuvarande begravningsplatser i glesbygderna i regel torde vara tillräckliga för framtida behov. Behovet av nya begravningsplatser — utan anknytning till kyrkobyggnader — bör beaktas vid tätorternas planering. Den av beredningen anvisade möjligheten, att församlingarna mot ersättning av kommunerna administrerar vissa begravningsplatser, rekommenderas i synnerhet i fråga om äldre begravningsplatser i omedelbar anslutning till församlingskyrkorna. Härom bör enligt kommunen finnas lagfästa rikt- linjer. När befintliga begravningsplatser är av denna natur, bör behovet av nya begravningsplatser helt tillgodoses av de borgerliga kommunerna. Kommunen avvisar tanken på delat huvudmannaskap, och förutsätter att riktlinjer för kommunernas befattning med begravningsväsendet utarbe- tas av Svenska kommunförbundet.

Tidaholms kommun tar upp frågan om äganderätten till kyrkogårds- mark och framhåller.

Såvitt kommunen funnit skall inga förändringar ske beträffande äganderätten till anlagda eller planerade begravningsfastigheter. Detta torde framgå av uttalandet, att kyrkan själv bör få bestämma formerna för handhavandet av den specialreglerade egendomen. Till denna typ av egendom hör bl. a. begravningsplatserna. I detta sammanhang kan det konstateras, att beredningen intager en synnerligen generös hållning till kyrkans fortsatta disposition till sådan egendom som varit ändamåls- bestämd. I detta avseende fastslås allmänt, att Svenska kyrkan på samma sätt som hittills skall disponera över kyrkor och andra tillgångar för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbestämd. Kommunen finner med utgångspunkt från detta uttalande, att det kan ifrågasättas, om inte i de fall en verksamhet ej längre skall vara en kyrklig angelägenhet den därmed sammanhängande egendomen skall frångå kyrkan. Med hänsyn till att denna typ av egendom finansierats med skattemedel torde det ej heller vara orimligt att sådana äganderättsöver- gångar sker utan kostnad för kommunerna. En lösning innebärande att kommunerna endast övertager skötseln av begravningsplatserna måste verka kostnadsdrivande. Kommunerna kommer då att utöver direkta förvaltningskostnader även tvingas utge någon form av avgäld till kyrkan . för dispositionsrätten till marken. Möjligt är att en sådan äganderättsöver- i gång av praktiska skäl bör begränsas till de fristående begravningsplatser- na men beträffande dessa finner kommunen inga skäl tala mot en sådan ? ordning. Kommunen finner vidare att sådan äganderättsövergång måste anses vara en förutsättning för kommunens övertagande av betalnings- ansvaret för de lån som församlingen upptagit för egendom avsedd för begravningsändamål. I annat fall skulle låneamorteringarna bidraga till en förmögenhetsbildning som inte kommer den borgerliga kommunen till godo.

De till reformen positiva församlingarna — omkring 35 stycken — återfinns framför allt i Uppsala, Skara, Strängnäs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift och bland dessa förenas den positiva attityden vanligen med förbehåll om att varsamhet och pietet beträffande kyrkogårdarna

och deras roll som kyrkotomter måste iakttas. Sålunda uttalar exempelvis Åtvids pastorat att vägande skäl inte torde kunna anföras mot att begravningsväsendet överförs till den borgerliga kommunen. Försam- lingen synes dock såsom ägare till kyrkogårdarna böra få viss insyn beträffande skötseln och därjämte medbestämmanderätt vid förekom- mande planeringar av kyrkogård intill kyrka. Likaså bör ett ”ekumeniskt samarbetsråd” ha medbestämmanderätt vid planering av nya kyrkogår— dar, gravkapell, krematorier etc. Riktlinjer för de ekonomiska mellan- havandena (skulder, lån rn. m.) bör utarbetas före reformens genomföran- de. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällig- het finner i princip inte heller något att invända mot förslaget men förutsätter att handhavandet av begravningsväsendet sker med vederbör- lig pietet. Angeläget är att den speciella karaktären hos de äldre kyrkogårdarna omkring kyrkorna beaktas och att möjligheter ges också i framtiden till kristen symbolik och utsmyckning i gravkapell och på kyrkogårdar, där jordfästning i kristen ordning skall äga rum. Samfällig- heten tillägger bl. a. att svenska kyrkan på ett tillfredsställande sätt f. n. förvaltar begravningsväsendet, varför det inte kan anses som så nödvän- digt att överföra huvudmannaskapet att nämnda krav på hänsyn kan utan vidare efterges. Underhåll och skötsel av begravningsplatser är enligt Getinge församling en hela samhällets uppgift. Det bör även kunna förutsättas att den kommer att skötas på ett sätt som motsvarar allmänhetens berättigade krav och önskemål. Bestämmelser bör utformas så att det ges möjlighet träffa överenskommelse om att församlingen övertar skötsel av begravningsplats mot vederlag. Detta gäller särskilt områden närmast kyrkobyggnad. Principiellt rör det sig här om en borgerlig angelägenhet och när det gäller begravningsplatser som inte är förenade med kyrka finns i sak inga erinringar, om kommunerna vill påta sig denna utgiftsbörda, anser Härnösands församling. Beträffande begrav- ningsplatser som är belägna invid kyrkorna är läget enligt församlingen ett annat. Med det nära sambandet mellan kyrka och kyrkogård synes det otänkbart att dessa begravningsplatser skulle övergå till kommunen. Vid en förändrad relation mellan stat och kyrka bör kommunen i dessa fall lämna ekonomiskt bidrag till församlingarnas kostnader. Frågan om dispositions- och äganderätten till kapellen på kyrkogårdarna, vilken förbigåtts av beredningen, bör närmare utredas.

De flesta av de positivt inställda frikyrkoförsamlingarna godtar utan närmare kommentarer beredningens förslag. Enstaka frikyrkoförsamling- ar betonar de religionsfrihetsmässiga skälen för ett kommunalt huvud- mannaskap. Många framhåller möjligheten av kyrklig skötsel av begrav- ningsplats i anslutning till kyrka. Vikten av att pietet och hänsyn visas vid handläggningen av begravningsplatsfrågorna betonas i flertalet yttranden från frikyrkoförsamlingar.

4.4.1.2 Kritisk inställning

Bland de instanser som är kritiskt inställda till förslaget —— bl. a. åtskilliga länsstyrelser och de flesta organ med anknytning till svenska kyrkan —

ansluter sig ett större antal till Larssons reservation och kräver sålunda att ytterligare utredning skall äga rum före ett beslut i frågan. Denna uppfattning hyses av Svea hovrätt, länsstyrelserna i Uppsala, Söderman— lands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Jämt- lands och Västerbottens län, ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Karlstad, Härnösand och Luleå, stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Göteborg, Karlstad och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam— lingsarbete, SAKI, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Sveriges kyrkokamerala förening och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. Flertalet av dessa instanser anför sam- tidigt åtskilliga skäl mot ett överförande av huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna. Entydigt kritiska uttalanden mot tanken att överföra huvudmannaskapet redovisas av ett mindre antal instanser. Hit hör domkapitlen och stiftsnämnderna i Växjö och Visby, domkapit- let i Göteborg, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Centerns kvinnoförbund och KDS. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget om principbeslut om ny huvudman för begravningsväsendet. Därest förslag kommer att läggas fram om ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan och om begravnings- väsendet kommer att beröras, måste en allsidig utredning äga rum innan beslut fattas, tillägger förbundet.

Beredningens uppfattning att huvudmannaskapet för all- männa begravningsplatser är en principiellt sett allmänt samhällelig uppgift som de borgerliga organen inte kan frånsäga sig ett ansvar för, tas upp till kritisk granskning av bl. a. Svea hovrätt, domkapitlet i Linköping, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Enligt Svea hovrätt synes huvudmannaskapet för begravningsväsendet i princip vara en borgerlig angelägenhet. Därav behöver emellertid, påpekar hovrätten, inte följa att alla begravningsplatser bör ha borgerlig huvud- man. Svenska kyrkans centralräd för evangelisation och församlingsarbete uttalar att begravningsväsendet av flertalet upplevs såsom en med kyrkan naturligt förknippad funktion. Domkapitlet iLinköping konstaterar att för den kristna kyrkan med dess tro på de dödas uppståndelse spelar det mindre roll vem som är huvudman för begravningsplatserna. Domkapitlet har uppfattningen att ansvaret för anordnandet av begravningsplatser i sista hand är samhällets skyldighet men vill inte ta ställning i fråga om huvudmannaskapet, eftersom det på grund av begravningsplatsernas långvariga, intima samhörighet med kyrkan kvarstår frågor som utan ytterligare utredning är svåra att överblicka. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund finner att beredningens uttalande, att allmänna samhällsintressen skall vara avgörande strider mot beredningens uppfatt- ning, att begravningsväsendet har ett sådant samband med den centrala frågan att förslag måste läggas fram. Pastoratsförbundet påpekar att samhällsintresset redan är tillgodosett därigenom att gällande lagstiftning

möjliggör för borgerlig kommun att med Kungl. Maj: ts tillstånd anskaffa eller vårda begravningsplats. Att döma av de få fall där denna möjlighet utnyttjas synes det inte föreligga något intresse från samhällets sida att stå som huvudman för begravningsväsendet.

Kritiska uttalanden angående beredningens r e l i g i o n 5 f r i h e ts - a r g u m e n t a t i o n beträffande allmänna begravningsplatser görs av bl.a. Svea hovrätt, länsstyrelsen iJönköpings län, ärkebiskopen, dom— kapitlen i Västerås, Växjö och Göteborg, stiftsnämnderna i Göteborg och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- ! lingsarbete, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans försam- j lings— och pastoratsförbund och Moderata samlingspartiets kvinno- förbund. )

Enligt Svea hovrätt synes religionsfrihetsskäl inte kunna anföras för en huvudmannaskapsreform. Domkapitlet i Växjö gör gällande att det måste anses strida mot religionsfriheten om begravningsväsendet fråntas svenska kyrkan. Domkapitlet i Göteborg framhåller att det inte har kunnat påvisas att någon större grupp i samhället av religionsfrihetsskäl skulle kräva att kyrkan fråntas förvaltningen av kyrkogårdarna. Även de friliggande begravningsplatserna kan för enhetens skull skötas av svenska

* kyrkan. Svenska kyrkans lekmannaförbund awisar helt uppfattningen att principen om individens religionsfrihet innefattar argument för en huvudmannaskapsförändring och anser att beredningen förvanskat reli- gionsfrihetsbegreppet vid sin bedömning av huvudmannaskapsfrågan. Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund menar att frågan om huvudmannaskapet inte har den betydelse i religionsfrihetshänseende som beredningen vill göra gällande. Moderata samlingspartiets kvinno- förbund finner att en överväldigande majoritet inte upplever ett kyrkligt huvudmannaskap som en kränkning av religionsfriheten. Minoritetens ' berättigade krav på alternativa begravningsplatser bör dock självfallet tillgodoses, tillägger förbundet. ' Flera kyrkliga instanser, t. ex. ärkebiskopen, domkapitlen i Skara och * Västerås, stiftsnämnderna i Göteborg och Härnösand samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete berör reli— gionsfrihetsfrågorna genom att samtliga anföra följande argument för sin uppfattning. Jordfästning äger rum isvenska kyrkans ordning till över 95 procent. Därför är nuvarande ordning att svenska kyrkan förvaltar de allmänna begravningsplatserna naturlig. Ungefär 2 650 av de cirka 3 300 allmänna begravningsplatserna är kyrkogårdar, dvs. anordnade vid kyr- kor. Detta förhållande borde enligt dessa instansers mening ha avhållit beredningen från att föreslå ett generellt överförande av huvudmanna- skapet till borgerlig kommunal myndighet, eftersom det från religions- frihetens synpunkt är otillfredsställande, att en sådan myndighet skall förvalta och i viss utsträckning rentav äga mark, som omger kyrkobygg- naden och som dessutom utgör vigd jord. Domkapitlet iLund uttalar att från strikt religionsfrihetssynpunkt synes betänkligheter kunna resas mot att invigda begravningsplatser ställs under borgerligt kommunal förvalt- ning.

Även beredningens uppfattning att den föreslagna reformen inte är av den arten att ett genomförande av den måste tolkas så att det nuvarande sambandet mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas ifrågasätts eller kritiseras av flera instanser. Domkapitlet i Lund menar att det inte framgår klart om beredningen uppfattar reformen som en så nödvändig konsekvens av individens religionsfrihet, att den måste genomföras trots att en av kyrkans mest framträdande kommunala funktioner därigenom försvinner, eller om man funnit jämlikhetsaspekten så avgörande, att kyrkans kommunstatus och beskattningsrätt måste slopas samt att man för den skull finner det lämpligt att överflytta huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund förmodar att ett principbeslut om överföring av huvudmannaskapet måste ha tett sig som en förutsättning för beredningens förslag till lösning av den centrala frågan.

Vissa av de kritiskt inställda instanserna anför p rin ci pie lla a rg u m e nt som griper in i varandra och som kompletteras med resonemang om mer p r a k t is k a 5 p ö r s m å ]. Således anför t. ex. ärkebiskopen att möjlighet redan nu finns för borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats och att enskild sådan kan anordnas med Kungl. Maj:ts tillstånd, att ett av de praktiska problem som beredningen inte uppmärksammat är dispositionsrätten till de gravfonder som överförts eller bort överföras till allmän investeringsfond, att kostnaderna för handhavandet av uppgifterna inte torde bli lägre om kommunen skall vara huvudman, att praktiska och servicemässiga fördelar inte uppnås genom beredningens förslag och att det torde vara uppenbart att förslaget saknar tillräcklig underbyggnad i form av utredningar. Liknande resone- mang förs av domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund, Karlstad och Visby, stiftsnämnderna i Göteborg och Visby samt Svenska kyrkans lekmanna- förbund. Domkapitlet i Västerås tillägger, att kommunerna redan nu med stöd av sitt planmonopol bestämmer markanvändningen och att kommu- nerna som huvudmän skulle komma att anpassa begravningsplatserna efter de riktlinjer som gäller för samhällsplaneringen med centrering som följd. Domkapitlet i Härnösand varnar för risken av ett splittrat begravningsväsende vid ett förändrat huvudmannaskap, medan domkapit- let i Göteborg uttryckligen pekar på möjligheten att, vid ett oförändrat kyrkligt huvudmannaskap, låta kommunen anlägga begravningsplats för dem som inte önskar vila på en kristen kyrkogård. Domkapitlet i Göteborg vänder sig också mot att beredningen betonar hälsovårdsaspek- ter, taxesättning, samordningsbehov och serviceproblem på bekostnad av den ideologiska frågan. För de flesta människor är huvudsyftet med begravningen inte att vara en hygienisk akt, påpekar domkapitlet.

Några instanser uppehåller sig utförligt vid 0 r g a n i s a t o r i s k a och ekonomiska problem i samband med ett eventuellt överförande av huvudmannaskapet. Härvid dominerar resonemang om de olägenheter som kan föranledas av intressekonflikter mellan försam-

lingens åstundan att bevara kyrkogården som en del av kultplatsen och kommunens behov av att t. ex. samordna skötsel av i området befintliga kyrkogårdar, friliggande begravningsplatser och parker. Men även t. ex. donations- och skuldsättningsfrågor diskuteras. Sålunda anför domkapit- let i Linköping att många församlingar har fått donationer under förutsättning, att en eller flera gravplatser vårdas. I åtskilliga fall motsva- rar avkastningen av fonden kostnaderna för skötseln av gravplatsen. Men i andra fall går större delen av avkastningen i enlighet med donators önskan till särskilda eller allmänna kyrkliga ändamål och endast en mindre del till skötsel av gravplats. Domkapitlet kan tänka sig, att fonder av först nämnda slag kan övertas av en eventuell ny huvudman, men förutsätter ingående utredningar för övriga. Domkapitlet utgår vidare från att särskilda utredningar kommer att göras för att klarlägga den skuldsättning, som församlingen kan ha iklätt sig för begravningsväsen- det. Det kan avse anläggning av kyrkogård, byggande av krematorium etc. Självfallet bör kommunen överta sådana skulder.

Av de hörda kommunerna är en stark majoritet inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län och ungefär hälften av kommunerna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län kritiska. Även bland de kritiskt inställda kommunerna finns det sådana som kräver att ytterligare utredning skall äga rum före ett beslut i frågan. Dessa nöjer sig i regel med detta konstaterande och anför inte — såsom fallet är med många av övriga instanser i denna åsiktskategori — närmare skäl mot ett överförande. Bland de kritiska kommunerna finns också många som utförligt redogör för hur en förvaltning i enlighet med beredningens intentioner skulle kunna fungera på orten i fråga och berör därvid även de speciella problemen med kyrkogårdarna.

Linköpings kommun instämmer i Larssons reservation. Kommunen anser att beredningen i detta sammanhang framlagt ett förslag som ståri direkt strid med de givna direktiven. Kommunen har emellertid i och för sig ingen invändning mot att begravningsväsendet överförs till kommuner- na. Däremot anser kommunen det vara principiellt felaktigt att först fatta ett beslut om överförande av ifrågavarande verksamhetsområde och därefter låta utreda frågan. Kommunen anser i stället att en förutsätt- ningslös utredning under medverkan av i första hand kommunförbundet och församlings- och pastoratsförbundet bör verkställas. Hinder synes därvid inte möta mot att i utredningsdirektiven anges att målet bör vara att åstadkomma ett ändrat huvudmannaskap på sätt som beredningen föreslagit. Kommunen erinrar om det grundliga utredningsarbete som föregått frågan om ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen. Anled- ning synes inte föreligga att inta annan ståndpunkt såvitt avser begravningsväsendet. Kommunen stryker under att man inte i och med avstyrkandet har någon erinran mot att kommun övertar ifrågavarande verksamhet. Tvärtom tillstyrker kommunen en sådan lösning, om inte den förutsättningslösa utredningen påvisar allvarliga ekonomiska eller andra konsekvenser för kommunen.

Gotlands kommun delar inte uppfattningen att det skulle innebära en inskränkning i religionsfriheten att svenska kyrkan är huvudman för begravningsväsendet. Inte heller kan kommunen finna att det från ekonomisk eller organisatorisk synpunkt skulle stå något att vinna med en ändring av huvudmannaskapet för begravningsväsendet — detta naturligtvis under förutsättning att nuvarande antal begravningsplatser inte minskas och att standarden på skötseln av dessa inte heller skall sänkas. Det skulle vara mycket opraktiskt med skilda huvudmän för kyrka och kyrkogårdlbegravningsplats. Svenska kyrkan bör på grund av sin erfarenhet och sin befintliga och på Gotland väl fungerande organisation även i fortsättningen vara huvudman för begravningsväsen- det. Det finns f. n. inte några skäl att anta att en kommunal förvaltning av kyrkogårdar och begravningsplatser skulle innebära några ekonomiska fördelar för samhället. På Gotland finns t. ex. ett flertal kyrkogårdar som till stor del frivilligt vårdas utan kostnad för vare sig den borgerliga eller kyrkliga kommunen. Kommunen anser att en ändring av huvudmanna- skapet för begravningsväsendet skulle för den borgerliga kommunen innebära betydligt större kostnadsökningar än motsvarande besparingar för den kyrkliga kommunen. Om emellertid huvudmannaskapet för begravningsväsendet skulle överföras till den borgerliga kommunen, torde det i och för sig inte innebära några organisatoriska svårigheter för kommunens gatukontor att fullgöra de praktiska arbetsuppgifterna inom begravningsväsendet. Kommunen finner det dessutom principiellt märk- ligt att beredningen föreslagit att riksdag och kyrkomöte först skall besluta om byte av huvudmannaskapet för begravningsväsendet och först därefter utreda hur detta skall gå till samt vilka konsekvenser detta får. Enligt kommunens mening skall naturligtvis en omfattande utredning föregå en så genomgripande förändring.

Det vore från både kostnads- och servicesynpunkt olyckligt med ett överförande till kommunen, framhåller Hörby kommun. En del av begravningsplatserna i kommunen är belägna i omedelbar närhet av kyrkorna, varför det kommer att bli väsentliga svårigheter att dra gränser mellan kyrkotomt och begravningsplats. Om kommunerna skulle överta ansvaret för begravningsplatserna och uppdra åt församlingarna att även i fortsättningen sköta dessa, torde det bli svårlösta problem att i kommunfullmäktige bevilja medel till detta, då det är stor skillnad på begravningsplatsernas planering och skötsel. Det skulle knappast gå att bevilja anslag enligt enhetliga normer. De församlingar som har förhållan- devis dyra skötselkostnader är mer villiga att betala dessa än vad kommuninvånarna skulle tänkas vara. Dessa synpunkter gäller även de begravningsplatser i glesbygden, vilka inte är belägna i omedelbar närhet av kyrkorna. Det föreligger en stor risk för att kommunen anser sig tvungen att centralisera nya begravningsplatser till en centralt belägen begravningsplats, som på grund av expansions- och hälsovårdssynpunkter troligen förläggs till en plats utanför tätorten, där markkostnaderna blir lägre och mindre risk för betydande bebyggelse föreligger. Då besöksfre- kvensen vid våra begravningsplatser är betydande och en stor del av besökarna är äldre personer skulle dessa kunna få svårt att besöka sina

anhörigas gravplats om en centralisering ägde rum. Kommunen skulle då få betydande problem att ordna kommunikationerna till begravningsplat- sen. Risk finns för att befintliga begravningsplatser kommer att bli åsidosatta. Administration, förvaltning och skötsel i kommunal regi kommer troligen att ställa sig betydligt dyrare än nuvarande kostnader, eftersom mycket av församlingsadministrationen sköts av arvoderad personal till synnerligen låga kostnader.

Flera skäl talar enligt Svegs kommun emot en ändring av bestående ordning. Förutom det känslomässiga samband som i människors med- vetande finns mellan jordfästningsakt och begravningsväsende gäller att det alldeles övervägande antalet begravningsplatser utgör kyrklig egen- dom. Majoriteten av dessa begravningsplatser är dessutom kyrkogårdar, dvs. kyrkotomter. Det skulle vara ett synnerligen egendomligt förhållande och ett kraftigt ingrepp mot religionsfriheten att låta den borgerliga kommunen överta förvaltningen av denna egendom. Kommunen påpekar vidare att det svenska begravningsväsendet har en mycket hög standard och med rätta är föremål för intresse och beundran från andra länders sida. Samtidigt betjänar det också glesbygderna på ett förnämligt sätt. Eventuella behov av en begravningsplats av neutral och oinvigd karaktär kan redan i nuvarande läge lösas genom att kommunerna utnyttjar sin möjlighet att anlägga sådan. Men kommunen tror att det hos svenska folket finns en kompakt majoritet för att svenska kyrkan som hittills skall vara huvudman för sina egna begravningsplatser.

Av de hörda församlingarna inom Linköpings, Västerås, Växjö, Göte- borgs och Visby stift är det övervägande antalet kritiska. Även bland de kritiskt inställda församlingarna finns det sådana som förordar att ytterligare utredning skall äga rum före beslut i frågan. Många av dessa anför också skäl mot ett överförande. Ganska ofta framhålls att det vore kränkande för religionsfriheten om svenska kyrkan inte fortsättningsvis skulle förvalta begravningsplatserna och då i synnerhet kyrkogårdarna. Åtskilliga församlingar betonar starkt kyrkogårdens roll som kyrkotomt och invigd ”förgård till kyrkorummet”. Det är också en ganska vanlig uppfattning bland församlingarna att ett principbeslut om överförande av huvudmannaskapet i sig skulle innebära att grunden för församlingarnas offentligrättsliga ställning rubbades. Farhågor för att ett borgerligt primärkommunalt ansvar skulle medföra en centralisering och en försämrad service uttrycks av ett mycket stort antal församlingar. Västerås kyrkliga samfällighet anför att ett beslut i en för hela svenska folket så betydelsefull fråga som överförandet av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till primärkommunen bör skjutas framåt itiden, till dess att de mer väsentliga tekniska och organisatoriska formerna har utretts. Eftersom begravningsväsendets organisation och förvaltning samt därmed sammanhängande problem är ytterst komplicerade frågor, borde det ha varit så mycket mer angeläget för beredningen att låta utreda konsekvenserna av denna reform och framlägga konstruktiva förslag till riktlinjer före ett principiellt ställningstagande. Samfälligheten påpekar också att det måste vara helt felaktigt att såväl utredningsarbetet som

1 Se nedan avsnitt 6.2.

avtalsförhandlingarna skall dikteras av ett på förhand fattat principbeslut. Samfälligheten anser att beredningen inte närmare har belyst sina synpunkter eller påvisat några reella förbättringar till förmån för reformen. Samfälligheten fortsätter.

Handhavandet av begravningsväsendet är mycket ansvarsfullt, känsligt och pietetskrävande. Eftersom alla människor förr eller senare ställs inför döden och därmed sammanhängande problem engagerar sig hela svenska folket på ett alldeles särskilt sätt i frågor rörande begravningsväsendet. Vi anser därför att åtminstone huvudriktlinjerna för begravningsväsendets organisation borde ha berörts av beredningen. Starka skäl talar för att den nuvarande ordningen med en politiskt vald, specialinriktad fack- nämnd eller styrelse finge fungera som förvaltningsmyndighet även om primärkommunen övertager huvudmannaskapet.

Samfälligheten kritiserar också utförligt beredningens motiv och anför i denna del bl. a. följande.

Beredningens religionsfrihetssynpunkter utgör enligt kyrkofullmäktiges förmenande icke några vägande skäl för en ändring av huvudmannaskapet för begravningsväsendet.

Skulle många människor, som beredningen gör gällande, uppleva Svenska kyrkans huvudmannaskap för begravningsväsendet som en inskränkning av religionsfriheten borde sådana synpunkter någon gång ha framförts till de kyrkogårdsvårdande myndigheterna eller deras förvalt- ningspersonal. Detta har i varje fall aldrig skett i Västerås, som dock har ett starkt kosmopolitiskt inslag bland innevånarna.

Att jämställdheten mellan trossamfunden skulle gagnas av att primär- kommunen övertar ansvaret för begravningsväsendet torde ur religions- frihetssynpunkt knappast kunna tillmätas så stor betydelse som bered— ningen vill göra gällande.

Beredningens påpekande att det inte är förenligt med individens religionsfrihet att nödgas bli gravsatt på kyrkogård, som är invigd i Svenska kyrkans ordning, hör intimt samman med avsnittet rörande invigning av allmänna begravningsplatser.

I kapitlet 4.3.3.2 (sid. 86: V)' lämnar beredningen ett enligt fullmäk- tiges mening obetänksamt och inkonsekvent alternativt förslag att alla på orten förekommande samfund gemensamt kunde inviga nytillkomna allmänna begravningsplatser. Man har med detta förslag helt glömt bort den kategori av icke-religiösa människor, som härigenom fortfarande skulle bli tvingade att vila i vigd jord. Beredningen tar ej heller upp problematiken hur man lämpligen i detta hänseende bör förfara med befintliga kyrkogårdar som alla är invigda i Svenska kyrkans ordning. Många av dessa i bruk varande griftegårdar kommer att räcka i mer än 100 år. Skall dessa ”ekumeniskt” återinvigas eller skall de på något sätt ”avkristnas" för att de enskilda gravplatserna därefter vid behov ännu en gång får genomgå en invigningsprocedur?

Genom framlagda förslag om invigning av nya allmänna begravnings- platser kvarstår sålunda främst heträffande alla i bruk varande kyrkogår- dar, problemet oförändrat, att vissa kategorier av människor även i framtiden tvingas att vila i vigd jord.

Samfälligheten framhåller vidare att förslaget att överföra huvud- mannaskapet av begravningsplatserna vid kyrkor till primärkommunen rimmar dåligt med vad beredningen säger om specialreglerad egendom,l vari bl. a. inräknas kyrkogårdar. Med stöd av förslaget rörande special- reglerad egendom skulle svenska kyrkan och dess lokalförsamling, påpekar

samfälligheten, kunna vägra att överlämna huvudmannaskapet till primär- kommunen och följden skulle därvid bli ett ökat antal enskilda begravningsplatser. F.n. finns på olika håll bestämmelser att endast församlingsbor kan beredas plats på kyrkogården kring sockenkyrkan. Fortsätter sådana bestämmelser att gälla för den enskilda begravnings- platsen, innebär detta att sockenbor utan församlingstillhörighet inte har möjlighet att vila på den plats där deras förfäder har begravts.

Uppsala kyrkliga samfällighet anser också att ett ställningstagande till spörsmålet om huvudmannaskapet skall ske först efter en av särskilda sakkunniga verkställd utredning. Samfälligheten anför även följande.

Liksom folkbokföringen ingår överförandet av begravningsväsendet till annan huvudman i beredningens framtidsmodell — också detta under åberopande av kraven på religionsfrihet. Svenska kyrkan fullgör här rent borgerliga arbetsuppgifter, framvuxna ur det historiska förhållandet att begravningsplatserna förlades kring sockenkyrkan och att jordfästnings- akten i det gamla enhetssamhället förrättades av prästerskapet. Dagens pluralistiska samhälle skapar nya former men fortfarande efterfrågas Svenska kyrkans tjänster vid jordfästning till 96 % av samtliga jordfäst- ningar. Begravningsväsendet har hittills i 3—4 kommuner överförts till den borgerliga kommunen och regel är alltså att Svenska kyrkan är huvudman. Detta kan te sig naturligt när kyrkogården är kyrkans egen mark och samtidigt utgör kyrkotomten. När det gäller nytillkommande centrala begravningsplatser, som torde bli ofrånkomliga i anslutning till den fortgående storkommunbildningen, kan det komma att framstå som ändamålsenligt att den borgerliga kommunen blir huvudman för dessa. Den borgerliga kommunens uppgift som ansvarig för den övergripande planeringen och dess större möjligheter till sammanhängande markförvärv talar härför. ] de fall där en kyrklig samfällighet med väl organiserad kyrkogårdsförvaltning till sina gränser sammanfaller med kommunens kan det visa sig förmånligt att Svenska kyrkan som hittills svarar för kyrkogårdsförvaltningen.

Kristdala församling hör till dem som entydigt avvisar beredningens förslag. Församlingen anför till stöd för sin uppfattning bl. a. följande. Obestridligt är att begravningsväsendet inrymmer intressen av allmänt samhälleligt slag. Men lika obestridligt är att det också inrymmer starka intressen för kristen tro och livsuppfattning. Från första stund har kyrkan tagit hand om de dödas jordiska kvarlevor på ett pietetsfullt sätt såsom ett uttryck för den kristna tron och hoppet, uttryckti trosbekännel- sens ord: De dödas uppståndelse och ett evigt liv. Förebilden är Jesu egen begravning, så som det kommer till uttryck i bönen vid likpredikan, svenska kyrkans handbok, nionde kapitlet, avd. 2. Våra kyrkogårdar och invigda begravningsplatser med gravarnas orientering mot öster inrymmer så stora värden för kristen tro, hopp och livssyn att de inte kan uppges. Ett överförande av begravningsplatserna till den borgerliga kommunen, varvid man har att räkna med att nya begravningsplatser, som efterhand kommer till stånd, kommer att tas i anspråk utan någon invigning, måste te sig stötande och kränkande, inte blott för bekännande kristna människor utan även för en bred opinion, för vilken det framstår som ett starkt önskemål att största möjliga pietet och helgd skall omgärda de dödas vilorum. Följden av ändrat huvudmannaskap för begravningsväsen-

det skulle med all säkerhet bli ett framtvingande av kyrkans egna begravningsplatser. Det är mycket möjligt att detta på längre sikt torde bli den enda realistiska lösningen med tanke på den pluralism som vårt samhälle uppvisar livsåskådningsmässigt sett. Att överföra svenska kyr- kans ägda, lagfarna och invigda kyrkogårdar och begravningsplatser till kommunen synes från äganderättssynpunkt vara ett förfarande som närmast kan karakteriseras som konfiskation, fortsätter församlingen, som ytterligare anför.

Beredningens förslag torde med all sannolikhet medföra, måhända inte i första omgången men på litet längre sikt, att begravningsväsendet centraliseras till en eller ett par storgravplatser i storkommunen. Landsbygdens församlingar har fått se sig berövas den ena samhälls- institutionen och samhällsservicen efter den andra för att centraliseras till tätorterna. Man kan peka på skolväsen, post, sjukvård. Tror någon att centraliseringssjukan skulle hejda sig ens inför människans sista vilorum? Förvisso icke! Ekonomiska skäl, ett rationellare utnyttjande av en utökad maskinpark m.m. torde driva fram en sådan utveckling. Följden skulle bli att ett stort antal mindre kyrkogårdar skulle komma att nedläggas. Ävenså finns all anledning att befara en medveten styrning, genom ekonomiska och andra åtgärder, mot kremering. Detta kan inte vara förenligt med religionsfriheten. Den enskilde skall äga full frihet att välja begravningsform, jordbegravning eller kremation.

Församlingen finner det slutligen vara en bakvänd tågordning att först fatta ett principbeslut. Så brukar det inte tillgå enligt svensk demokratisk ordningi en fråga av så vital betydelse för varje medborgare.

De cirka 15 frikyrkoförsamlingar som har en kritisk inställning uttalar sig kortfattat och förordar att svenska kyrkan fortsätter att förvalta de allmänna begravningsplatserna.

4.4.2. Ansvaret för kyrkogårdar

Beredningens förslag att i princip ansvaret för även allmänna begravnings- platser anordnade vid kyrkor (kyrkogårdar) skall övergå till den nye huvudmannen har föranlett många kommentarer.

En del instanser med en positiv inställning till en huvudmannaskaps- reform poängterar uttryckligen att beredningens modell är realistisk. Så anför t. ex. länsstyrelsen i Kopparbergs län att den möjlighet att fördela det omedelbara ansvaret för begravningsplatsernas förvaltning som beredningen pekar på har stora förtjänster. De lokala förhållandena skiljer sig från den ena delen av landet till den andra. Förhållandena skiljer sig inte minst mellan församlingar i glesbygd och tätort. Länsstyrelsen anser därför att utformningen av olika lösningar bör bli föremål för lokala diskussioner utifrån praktiska utgångspunkter och rådande lokala förhållanden. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför likartade synpunkter men tillägger att det fortsatta utred- ningsarbetet bör inriktas på att kyrkogårdarna faktiskt skall förvaltas av församlingarna, om inte särskilda omständigheter i ett visst fall bör föranleda annat. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer anser för sin del att förvaltningen av kyrkogårdar omkring kyrkobyggnader mycket väl

kan ske under borgerligt huvudmannaskap i samarbete med respektive församling efter det system som f.n. råder i de stora kyrkliga samfälligheterna i t. ex. Lund, Malmö och Västerås.

De förbehåll som en del till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall överföras till de borgerliga primärkommunerna positiva instanserna gör till sitt ställningstagande rör som ovan angetts i flera fall omhänderhavandet av kyrkogårdarna. Sålunda ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Värmlands län om huvudmannaskapet för kyrkogårdarna verkligen bör överföras, eftersom förvaltningen ändå torde få anförtros de kyrkliga organen.Kammarkallegiet förordar — som tidigare1 framgått _ en lösning innebärande att den faktiska vården och förvaltningen av kyrkogårdarna skall ligga kvar hos svenska kyrkans församlingar, medan de borgerliga kommunerna skall bära det ekonomiska ansvaret. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anser att även om huvudmannaskapet överförs till primärkommunerna, skötseln av allmän begravningsplats som är kyrko- gård bör handhas av svenska kyrkans församling efter rimlig ekonomisk uppgörelse. Som tidigare nämnts föreslår Förbundet för kristen enhet ett bibehållet huvudmannaskap för församlingarna över begravningsplatser i anslutning till kyrkobyggnader. Förbundet lägger fram följande förslag. Församlingen överlåter mot rimlig ersättning till den borgerliga kommu- nen begravningsplats som ej ligger i anslutning till kyrka. Ersättningen motiveras av de eventuella kostnader församlingen åsamkats i samband med markanskaffning och anläggning av begravningsplats. Församlingen behåller huvudmannaskapet över begravningsplatser i anslutning till kyrkobyggnad och handhar den ekonomiska förvaltningen av dessa. Församlingen erhåller emellertid kommunalt bidrag, som räknas ut efter vissa schabloner för täckande av kostnader för begravningsväsendet. Dessa begravningsplatser behåller karaktären av enskilda begravningsplat- ser men med förbehåll att också i fortsättningen sådana som inte tillhör l l

svenska kyrkan skall ha rätt att erhålla gravplats. Andra enskilda begravningsplatser bör erhålla motsvarande kommunalbidrag. Allmänna riktlinjer bör fastställas för anordnande av enskild begravningsplats. Staten bör därvid inte tillämpa en så stor restriktivitet att religions- friheten blir ifrågasatt. Av de instanser som har en kritisk inställning till en huvudmannaskaps- reform pekar Svea hovrätt på det eventuella behovet av regler och lantmäteriförrättningar rn. m. för det fall en del av kyrkotomten avses att skiljas från kyrkobyggnaden. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att det övervägande antalet begravningsplatser är belägna vid kyrkor som kyrkogårdar, varför fastighetsrättsliga och organisatoriska spörsmål av delvis mycket svårlöst natur torde uppkomma vid en kommunalisering. Länsstyrelsen i Jämtlands län är optimistisk om kommunernas beredvillighet att se till att de gamla kyrkogårdarna även i framtiden kommer till användning och att den uråldriga traditionen på detta område inte kommer att brytas. Enligt länsstyrelsens mening skulle det dock kunna vara önskvärt att riksdagen i sin behandling av det allmänna begravningsväsendet gör ett principuttalande om lämpligheten av att avtal 1 Avsnitt 4.4.1.1. ingås mellan kommun och församling i frågan.

Ärkebiskopen, domkapitlet iSkara, stiftsnämnden i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete rn. fl. kyrk- liga instanser poängterar som förut nämnts att det från religionsfrihets- synpunkt är otillfredsställande att en kommunal myndighet skall förvalta och i viss utsträckning äga mark som omger själva kyrkobyggnaden och som utgör vigd jord. Domkapitlet i Strängnäs hävdar att starka skäl talar för att de församlingar som så önskar skall tillförsäkras rätten att mot ersättning behålla förvaltningen av sina kyrkogårdar och att frågan härom inte ensidigt får avgöras av den borgerliga kommunen. Domkapitlet i Västerås menar att det från religionsfrihetssynpunkt måste anses betänk— ligt, att invigda begravningsplatser som omger själva kyrkobyggnaden ställs under borgerlig kommunal förvaltning. Också domkapitlet iLund uttalar som redan angetts att från strikt religionsfrihetssynpunkt synes betänkligheter kunna resas mot att invigda begravningsplatser ställs under borgerligt kommunal förvaltning. Såväl principiella som praktiska invänd- ningar kan enligt domkapitlet dessutom resas mot att de egentliga kyrkogårdarna — som utgör flertalet av de allmänna begravningsplatserna — förvaltas av den borgerliga kommunen, medan församlingskyrkan som är belägen på dem förvaltas av församlingen. Hänsyn till svenska kyrkans kyrkobyggnader och de därmed nära förknippade kyrkogårdarna motive- rar att dessa alltjämt skall förvaltas som en enhet. Domkapitlet påpekar vidare att det kan uppstå intressekonflikter mellan den borgerliga kommunen och församlingen beträffande de egentliga kyrkogårdarna. j Det uppstår också vissa problem beträffande finansieringen. Med dom- kapitlets utgångspunkt att kyrkoavgift endast bör åvila medlemmar kan finansieringen inte lösas via en församlingarna tillkommande allmän beskattningsrätt om huvudmannaskapet för begravningsväsendet eller i varje fall förvaltningen av de egentliga kyrkogårdarna alltjämt skulle ligga kvar hos svenska kyrkans församlingar. En möjlighet torde vara att kommunerna ersätter församlingarna per vårdad gravplats, en annan att församlingarna svarar för kostnaderna för svenska kyrkans medlemmar via kyrkoavgiften, medan kommunen i andra fall lämnar bidrag. Vidare är det enligt domkapitlet ett absolut minimikrav att svenska kyrkans församlingar tillerkänns rätten att, om de så önskar, behålla förvaltningen av de nuvarande egentliga kyrkogårdarna åtminstone såsom enskilda begravningsplatser.

Domkapitlet i Göteborg finner det som nämnts vara helt omotiverat att överlåta kyrkogårdar som omger kyrkorna och som utgörs av vigd jord på borgerliga kommuner, Det vore bristande respekt för de dödas vilorum att plötsligt ”neutralisera” kyrkogårdarna. Med det nära samban- det mellan kyrka och kyrkogård synes det domkapitlet iHärnösand helt otänkbart att dessa begravningsplatser utan vidare skulle kunna övergå till kommunen. Frågan gäller så komplicerade problem som äganderätt till vigd jord m. m, Man rör sig här med ytterst känsliga frågor som måste behandlas med stor varsamhet. Om så icke sker föreligger risk för att det enhetliga begravningsväsendet spränges och att vi får skilda kyrkogårdar för olika konfessioner. Domkapitlet iLinköping anser det nödvändigt att den formella förvaltningen av s.k. kyrkotomtskyrkogårdar handhas av

församlingen. Sedan kan man tänka sig två lösningar. Den ena innebär att församlingen överlämnar själva skötseln till kommunen och den andra att församlingen själv sköter kyrkogårdarna och erhåller ersättning av kommunen per gravplats. [ de fall församlingen önskar behålla ägande- rätten till kyrkogårdar i anslutning till kyrkotomten men avskilda från denna genom väg eller dylikt så bör icke heller detta förvägras dem. Och skulle församlingen önska få kyrkotomtskyrkogården förklarad som församlingens enskilda gravplats skall sådant önskemål tillgodoses. Svenska kyrkans lekmannaförbund menar att överförande av kyrkogår- dar som med äganderätt tillhör lokalförsamlingen till den borgerliga | kommunen framstår som en egendomlig åtgärd och Svenska prästförbun— 2 det anför att det av många skulle anses som stötande att till borgerligt i organ överföra de begravningsplatser som ligger i anslutning till kyrkorna. l i l

4.4.3. Invigning av begravningsplats

Beredningens förslag att regler om invigning av begravningsplats inte skall ges i allmän lag kommenteras i åtskilliga yttranden.

Förbundet för religionsfrihet biträder förslaget att bestämmelse om invigning skall utgå ur lagen, eftersom regeln ”ej längre har något allmänt samhälleligt intresse”. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Fila- delfiaförsamlingen i Stockholm anser liksom beredningen att invigningen är en fråga som trossamfunden själva bör få bestämma om och har därför intet att erinra mot att nu gällande lag upphävs. Nämnden anser för sin del att begravningsplatser bör invigas och finner att de frågor som hör samman med invigning bör kunna lösas i en anda av samförstånd under hänsynstagande till olika intressen. Några frikyrkoförsamlingar anser det vara lämpligt att varje samfund utformar en egen ritual för vigning av den enskilda gravplatsen. Domkapitlet i Linköping anser det inte påkallat

i med bestämmelser om invigning av begravningsplats. Det bör ankomma ] på den lokala huvudmannen att besluta om sådan. Om invigningi kristen l anda inte ägt rum, kan sådan samordnas med gravsättning på kyrkogård, * anför domkapitlet. l Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer har ingen erinran mot förslaget ! att bestämmelser om invigning inte skall ges i lag eller annan författning. * Sveriges kristna socialdemokraters förbund menar att begravningsplatsers invigning är en pietetsfråga och att invigning bör kunna ske vid varje särskilt tillfälle, dvs. vid gravsättning, och Folkpartiets kvinnoförbund understryker beredningens påpekande att begravningsväsendets kommu- nalisering på intet sätt innebär en inskränkningi möjligheten att komma i vigd jord. Invandrarutredningen påpekar att för vissa religioner frågan om begravningsplats tycks vara av underordnad betydelse och att dessa samfund utan hinder kan använda begravningsplatser invigda i svenska kyrkans ordning. För andra trossamfund tycks frågan om begravnings- plats ha en central betydelse. Det förefaller lämpligt att i sådana fall kommunala begravningsplatser kan anordnas som invigs av samfundet i fråga. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund uttalar att det bör ges möjlighet åt trossamfund att inviga jord belägen på allmänna begravnings-

platser som borgerligt organ förvaltar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund däremot menar att invigning av begravningsplatser inte blir självklar, när kommunerna tar över ansvaret. Att låta alla kristna och andra trosföretrådare medverka till en invigning kan bli störande. Den avlidne kan få kyrkans välsignelse genom jordfästningsakten, men det är minst störande om begravningsplatser betraktas som helt neutrala.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby kritiserar beredningen för att inte ha undersökt olika samfunds uppfattning av innebörden av invigning i svenska kyrkans ordning och innebörden därav för den som inte är kristen. Beredningen kritiseras också för att inte ha redogjort för hur dessa problem lösts i andra länder. Domkapitlen i Lund, Strängnäs och Västerås anser att innebörden av och formerna i framtiden för invigning av begravningsplats hör till de frågor om bevarandet av de egentliga kyrkogårdarnas kristna prägel som måste utredas ytterligare före principbeslut.

Domkapitlet i Växjö påpekar att det måste anses strida mot religionsfriheten, om kyrkan berövas rätten att för sina medlemmar inviga kyrkogård, och domkapitlet i Göteborg framhåller att det mot bakgrund av den starka sekulariseringstendensen i samhället vore olyck- ligt om kristna kyrkogårdar med våld skulle ryckas loss från kyrkan och bli ideologiskt nollställda för att med tiden helt sekulariseras.

4.4.4. Personalfrågor

Beredningens uttalanden om personalfrågor har föranlett Sveriges kom- munaltjänstemannaförbund framhålla att förbundet har ett stort antal , medlemmar bland föreståndar- och arbetsledarpersonalen inom begrav- l ningsväsendet. Mot bakgrund härav utgår förbundet från att detta bereds l möjlighet att medverka i det fortsatta utredningsarbetet. Svenska * kommunalarbetarförbundet stryker under att svårigheter kan uppkomma vid de kombinerade tjänsterna som kyrko- och kyrkogårdsvaktmästare och anför vidare att det är rimligt att den fortsatta handläggningen av personalfrågorna sker i samråd med förbundet på sätt som förordas av beredningen. ] samband därmed bör uppmärksammas vilka konsekvenser från anställnings- och trygghetssynpunkter som kan uppkomma vid ett * delat förvaltningsåtagande. Så långt som möjligt bör undvikas att den l anställde får två arbetsgivare för samma slags arbetsuppgifter eller vid fall , av s.k. kombinationstjänster. På vissa håll förekommer redan idag , praktiska lösningar av problemet med kombinationstjänster som skol- : och kyrkogårdsvaktmästare. Kommunen svarar i dessa fall som huvud- man och debiterar respektive församling förekommande lönekostnader. Pensionsregistreringen sker genom kommunen. Eventuella pensionskost- nader fördelas mellan parterna procentuellt. Föreningen Sveriges kyrko- gårdschefer förordar som redan nämnts att en särskild kommunal nämnd inrättas för begravningsfrågorna. Ett skäl för detta är också de personal- problem som kan uppkomma, om kyrkogårdsförvaltning vid övergång till borgerlig huvudman skulle underkastas en strukturell förändring. Även föreningen understryker i detta sammanhang vikten av att samtliga

berörda personalorganisationer bereds tillfälle att öva inflytande på personalfrågorna vid en ändring av huvudmannaskapet för begravnings- platserna.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län synes beredningen ha undervärderat svårigheterna att lösa personalproblemen. Domkapitlet i Uppsala kan inte dela beredningens optimism angående möjligheterna att bereda bl. a. deltidsanställd personal och innehavare av kombinerade tjänster fortsatt anställning. Svenska kyrkans lekmannaförbund framför liknande syn- punkter. Domkapitlet i Linköping menar att det skulle kunna åläggas kommunerna att bereda sistnämnda kategori anställning. Också dom- kapitlen i Strängnäs och Västerås betonar att personalfrågorna måste övervägas ytterligare.

4.4.5. Vissa andra med begravningsväsendet sammanhängande frågor

vid jordfästning i annan ordning än svenska k y r k a n s instämmer bl. a. länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer och Sveriges socialdemokra- tiska kvinnoförbund. Härvid uttalar länsstyrelsen i örebro län att det med hänsyn till religionsfriheten för den växande gruppen av invandrare och andra icke-medlemmar av svenska kyrkan är av stor betydelse att samhället och inte ett speciellt trossamfund tar ansvaret för att varje , medborgare kan få den begravning och därmed den begravningsförrättare han eller hon önskar. Liknande synpunkter framförs av några frikyrko- församlingar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att möj- ' ligheterna till s.k. borgerlig begravning bör närmare utredas, eftersom den nuvarande lagstiftningen inte längre kommer att reglera tillträdet till kyrkorum och begravningskapell och det bör finnas någon service även för dem som inte tillhör någon religiös riktning. Också länsstyrelsen i ? Västmanlands län önskar att hithörande frågor utreds. Däremot frågar sig JK hur den borgerliga kommunens garanti att , lämplig lokal finns på orten skall kunna infrias till full effekt utan lagstiftning. JK tillägger dock att å andra sidan ett tvång via lagstiftning 1 skulle strida mot svenska kyrkans religionsfrihet. Förbundet för religions- l frihet uttrycker sin förvåning över att det inte skulle behövas lagstiftning ; och hänvisar till egna erfarenheter från flera orter. Förbundet uttalar att samhället även bör bereda minoriteter möjlighet att i enlighet med sin kultursyn avsluta kontakten med sina närstående. Inte minst måste samhället garantera invandrarna möjlighet att genomföra begravnings- ceremonier i enlighet med sina nedärvda traditioner, även om dessa avviker från de lokala sedvänjorna i deras nya hembygd.

Också vissa instanser med anknytning till svenska kyrkan tar upp problemet, men från delvis andra aspekter. Sålunda kan församlingarna enligt domkapitlet i Linköping i fortsättningen inte i den utsträckning som nu förekommer känna någon form av förpliktelse att upplåta kyrkorna för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans, om kommunerna helt övertar huvudmannaskapet för begravningsväsendet. I beredningens uttalanden om kommunernas ansvar för 1 0 k a 1 f r å g 0 r ! |

Domkapitlet i Lund pekar på att tillgången till ceremonirum för jordfästning i annan ordning underlättas genom att antalet krematorier ökar.

Beredningens påpekanden om praktiska problem i samband med anord- nande av s.k. borgerlig begravning, bl. a. möjligheterna att låta vissa ersättningar utgå av allmänna medel, kommenteras i ett fåtal yttranden. Samtliga som uttalar sig ställer sig positiva men gör samtidigt vissa kommentarer. Sålunda anser Svenska kommunförbundet att dessa problem bör göras till föremål för ytterligare överväganden bl. a. därför att mindre tätorter och glesbygdskommuner kan få betydande problem med sådant ansvar. Också länsstyrelsen i Västmanlands län förordar utredning. Förbundet för religionsfrihet påminner om sin på eget förlag utgivna skrift ”Borgerlig begravning" och påpekar att skriften borde finnas som service till medborgarna på varje kommunalkontor och begravningsbyrå. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer menar att de svårigheter som kan uppstå på olika orter när det gäller att anordna en värdig icke-religiös ceremoni inte har något principiellt eller praktiskt samband med frågan var huvudmannaskapet för begravningsväsendet bör ligga. Svårigheter när det är borgerlig begravning torde ofta gälla bristande tillgång till officiant. De flesta kyrkliga församlingar håller och bekostar både officianter och kyrkomusiker vid medlemmars jordfäst- ning. Detta kan man säga att den avlidne redan betalt under sin livstid i form av kyrkoskatt eller medlemsavgift. Om, efter ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan, ersättning av allmänna medel enligt beredningens tanke skall kunna utgå för att täcka kostnader för bl. a. officiant vid borgerlig begravning bör från rättvisesynpunkt motsvarande ersättning också utges vid jordfästningar av religiös karaktär inom de olika trossamfunden. Också domkapitlet i Lund för fram denna uppfattning. Moderata ungdomsförbundet betonar att det är viktigt att frågan om praktiska problem i samband med s. k. borgerlig begravning får en god lösning. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund menar att varje medborgare bör tillförsäkras rätten att få den begravning han önskar. En större kommunal satsning krävs på borgerliga begravnings- alternativ.

Några instanser kommenterar också beredningens uppfattning att en del an d ra frågor i samband med dödsfall skall utredas i detta sammanhang. Hit hör länsstyrelsen i Örebro län och Förbundet för religionsfrihet. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer finner det vara en i sammanhanget naturlig serviceåtgärd från det allmänna att tillhandahålla eller i vart fall förmedla praktisk hjälp med borgerlig begravning, bouppteckningsuppdrag och viss rättshjälp i samband med dödsfall.

4.5 Församlingsskattens storlek för den som inte tillhör svenska kyrkan rn. m.

Beredningen

Beredningen finner det rimligt att tillämpa ett schabloniserat betraktelse- sätt på spörsmålet om församlingsskattens storlek för den som inte tillhör svenska kyrkan och föreslår att församlingsskatten fr. o. rn. den tidpunkt då folkbokföringen överförs till borgerligt organ (alltså fr. 0. rn. år 1976), helt avskaffas för fysiska personer som inte tillhör svenska kyrkan. Beredningen föreslår vidare att juridiska personer befrias från sin l skattskyldighet till församlingarna i samband med huvudmannaskapsre- ] formen beträffande begravningsväsendet (alltså fr. o. m. är 1978). Beträf- fande församlingsskattens storlek för icke-medlemmar under den tid församlingarnas beskattningsrätt består anför beredningen.

Det kan i detta sammanhang påpekas att den sedan år 1951 gällande schablonnedsättningen till 60 % av församlingsskatten är felaktig i dag, vilket framkommit av vår undersökning Kyrkan kostar (SOU 1971: 29). F.n. motsvarar andelen snarare genomsnittligt ca 30 %. De som har utträtt ur Svenska kyrkan tvingas alltså erlägga merparten av församlings- skatten utan rösträttsinflytande, vilket såväl från allmän demokratisk synpunkt som av religionsfrihetsskäl måste inge betänkligheter.

Med hänsyn härtill och till att våra förslag avser att från en viss tidpunkt skapa en annan relation mellan staten och Svenska kyrkan än den nuvarande, har vi inte bedömt det som nödvändigt att genom en noggrann analys räkna fram en ”rättvis” nedsättning av församlingsskat- ten under den korta övergångstid som församlingarnas nuvarande. beskattningsrätt finns kvar. Ett ytterligare skäl härtill är vår inställning till frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet. (SOU 1972: 36, s. 104.)

Remissyttrandena

4.5.1. Ställningstagande till förslaget att helt avskaffa icke-medlemmars och juridiska personers skattskyldighet till svenska kyrkan

Beredningens förslag att tillämpa ett ”schabloniserat betraktelsesätt” på frågorna om icke—medlemmars och juridiska personers skattskyldighet har i allmänhet inte föranlett några kommentarer från remissinstansernas sida.

Ett 20—tal remissinstanser ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens betraktelsesätt. Sålunda instämmer Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Helsingborgs och Ljusdals kommuner och Förbundet för kristen enhet helt i beredningens uttalande. Svea hovrätt finner beredningens resonemang godtagbart. Kommunerna Vagnhärad, Tors- lunda, Falkenberg, Kumla och Arboga samt Fulltofta pastorat och Ströms församling instämmer i beredningens bedömning att den som ej är medlem i kyrkan skall vara befriad från församlingsskatt. Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse finner det vara en självklar konsekvens av

medlemsprincipen att avgift till kyrkan debiteras endast fysiska personer som är medlemmar. Sveriges kristna socialdemokraters förbund uttalar som sin förhoppning att beredningens förslag skall avsevärt förbättra det förhållandet att det svenska samhället inte uppfyller sina skyldigheter mot de invandrare vilka i sin egenskap av icke-medlemmar i svenska kyrkan dock fått betala åtskilligt till den. Enköpings kommun biträder beredningens förslag om att juridiska personer befrias från sin skattskyl— dighet till församlingarna i samband med reformen av begravningsväsen- det. Domkapitlet i Luleå awisar tanken på att i framtiden räkna med kyrkoskatt eller kyrkoavgift från juridiska personer. Gävle kyrkliga samfällighet accepterar beredningens tidtabell för beskattningsrättens avveckling men påpekar vissa övergångsproblem som kan uppstå.

De kritiska synpunkter som läggs på beredningens förslag gäller företrädesvis frågan huruvida de juridiska personernas skyldighet att erlägga församlingsskatt skall bestå ända till dess huvudmannaskapsrefor- men beträffande begravningsväsendet äger rum. Också önskemål om att skattskyldigheten för de juridiska personerna över huvud ej skall upphöra framförs. Tidpunkten för avskaffande av icke-medlemmars skattskyldig- het kritiseras av några instanser.

JK reagerar mot att juridiska personers skattskyldighet skall upphöra först i samband med ändrat huvudmannaskap för begravningsväsendet och finner det svårt att förstå sambandet häremellan. Naturligast i och för sig synes vara, att denna skyldighet upphör samtidigt med att icke-medlemmar i svenska kyrkan befrias från skyldigheten att betala kyrkoskatt, dvs i samband med den tänkta folkbokföringsreformen. Länsstyrelsen i Västmanlands län är ur en annan aspekt tveksam beträffande juridiska personer. Dessa bör enligt länsstyrelsen inte deltai finansieringen av en verksamhet som bygger på personligt ställningstagan- de i livsåskådningsfrågor. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det saknas varje skäl för att juridiska personer skall deltaga i finansieringen av kyrkliga verksamheter efter en huvudmannaskapsreform beträffande folkbok- föringen.

Ärkebiskopen anför följande.

I fråga om församlingarnas nuvarande beskattningsrätt gentemot juridiska personer uttalar beredningen att denna ”stämmer sämre med principen om medlemmarnas ansvarstagande". Även vid 1968 års kyrkomöte framhölls att inkomst från juridiska personer principiellt ej borde ifrågakomma. Samtidigt kan emellertid ifrågasättas om inte den betydelse religionen har som samhällsfaktor motiyerar att även juridiska personer i någon form deltar i det ekonomiska ansvaret för den religiösa sektorn i samhället. Olika modeller är här tänkbara (jämför 1950 års dissenterskatteutrednings förslag). Effekten av de modeller som är möjliga bör vara att inkomsten från de juridiska personerna kommer alla samfund till godo.

Principiellt delar jag beredningens uppfattning att bidrag från juridiska personer till religiös verksamhet via skattsedeln ej stämmer särskilt väl med tanken på medlemmarnas ansvarstagande. Det är emellertid ej lätt att överblicka de praktiska konsekvenserna, särskilt om ökningen av de

juridiska personernas antal fortsätter. Med hänsyn till religionens betydelse som samhällsfaktor synes det ej heller vara helt orimligt att även de juridiska personerna deltar i det ekonomiska ansvaret för denna sektor. Ett definitivt ställningstagande i denna fråga är därför svårt utan en närmare undersökning.

Också domkapitlet i Lund finner att frågan om de juridiska personer- nas deltagande i det ekonomiska ansvaret för samhällets religiösa sektor bör övervägas.

Av Sveriges kyrkokamerala förening framförs den uppfattningen att den nuvarande metoden för beskattning av juridiska personer är mer ändamålsenlig än att gå omvägen över statliga bidrag för det fall juridiska personer skall bidra till kyrkans verksamhet. Kyrkomusikemas riksför- l bund framhåller att principiella hinder mot skatt eller medlemsavgift för

juridiska personer måste få vika för kyrklig verksamhets karaktär av samhällelig angelägenhet. Heby kommun pläderar för att juridiska personers skattskyldighet till kyrkan skall bibehållas, vilket även Hede kommun gör. Kritiska mot tanken att befria juridiska personer från kyrkoskatt är flera församlingar. Sålunda menar Kungsängens församling att de : juridiska personerna inte bör befrias från kyrkoskatt. Församlingen påpekar att anställda hos juridiska personer (men icke bokförda i församlingen) tar respektive församlings tjänster i anspråk. De flesta församlingar är beroende av juridiska personers stöd för sin verksamhet. Runtuna församling anför religionens betydelse som sam— hällsfaktor som skäl för att bibehålla skattskyldigheten för juridiska personer. Liknande resonemang förs av Norrköpings kyrkliga samfällig- het, Ekeby församling, Orsa församling och Västerås kyrkliga samfällig- het. Ytterligare ett lO-tal församlingar förordar att skattskyldigheten för juridiska personer bör bestå men anför inte några närmare motiv för sin åsikt. l Svenska kommunförbundet anser att den totala skattebefrielsen för & icke-medlemmar bör inträda först i samband med en ändring av , huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Katrineholms kommun % finner att viss erinran kan riktas mot den föreslagna tidpunkten för att l befria fysiska personer som inte tillhör svenska kyrkan från församlings- l' skatt och anför att skäl kan finnas för att en sådan befrielse inte skall : genomföras förrän huvudmannaskapet för begravningsväsendet övergår * till den borgerliga kommunen. Domkapitlet i Uppsala fäster uppmärk- samheten på beredningens förslag att helt slopa församlingsskatten för icke-medlemmar från tidpunkten för folkbokföringens överförande till borgerligt organ, vilket innebär att kostnaderna för begravningsväsendet fram till år 1978 enligt tidsplanen skall helt åvila kyrkans medlemmar. Domkapitlet iLund erinrar om att en reform föreslagits av kyrkomötet beträffande befrielse från kyrkoskatten för den som utträtt ur kyrkan. Det har därvid inte som en förutsättning ansetts nödvändigt att samhället övertar huvudmannaskapet utan endast kostnadstäckningen för folkbok- föring och begravningsväsende.

1 Enligt beslut av 1973 års höstriksdag (prop. 1973: 184, SkU 1973: 65 rskr. 1973: 317) har den- na skatt sänkts från 60 % till 30 % av vad som ut- går för medlem.

4.5.2. Kommentarer angående storleken av icke-medlems församlings- skatt1 för den händelse de föreslagna huvudmannaskapsreformerna inte genomförs

Åtskilliga instanser anför synpunkter på frågan om församlingsskattens storlek för icke-medlemmar för den händelse en huvudmannaskapsreform beträffande folkbokföring och begravningsplatser inte genomförs. Dessa yttranden tar sin utgångspunkt i beredningens beräkningar av kostnadsan— delen. Det bör observeras att de instanser som i stort godtagit beredningens principförslag saknat anledning att behandla frågan om storleken av icke-medlemmars församlingsskatt under förutsättning av fortsatt kyrkligt huvudmannaskap för folkbokföring och begravningsplat- ser.

Enligt ärkebiskopen kan otvivelaktigt det förhållandet att även den som inte tillhör svenska kyrkan tvingas betala en viss del av kyrkoskatten föranleda principiella invändningar. Om uppgifter i fråga om folkbokfö- ring och begravningsväsende även i fråga om personer som står utanför kyrkan skall omhänderhas av kyrkliga organ, måste därför finansierings- frågan utredas. Domkapitlet i Uppsala uttalar sig för bibehållande av församlingarnas nuvarande uttaxeringsrätt och fortsätter.

Skulle, vilket domkapitlet anser vara önskvärt, folkbokföring och begravningsväsende även i fortsättningen vara anförtrodda kyrkan, synes en avgift av skälig storlek för täckande av dessa kostnader böra uttagas av dem, som icke tillhör Svenska kyrkan, och uppbäras i samma ordning som medel, som uttaxeras genom församlings beslut.

Såväl SAKI som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund önskar åtgärder för att bringa skattesatsen i bättre överensstämmelse med kostnaderna för de allmänt samhälleliga uppgifterna. SAKI förordar en utredning medan pastoratsförbundet anser att lagändringar snarast bör genomföras. Beräkningarna bör enligt pastoratsförbundets mening dock kompletteras med undersökningar för ytterligare ett antal år innan ny procentsats fastställs. Finska ortodoxa församlingen i Sverige framför starkt kritiska synpunkter på det förhållandet att en icke-luthersk bekännare tvingas betala för den svenska lutherska kyrkans andliga verksamhet. Katolska biskopsämbetet gör följande uttalande mot bak— grund av regeringens kommuniké den 21 mars 1973.

Om Svenska kyrkan skall behålla sin beskattningsrätt som tidigare, ter det sig som ett ofrånkomligt rättvisekrav, att överuttaget av kyrkoskatt restitueras till de samfund, vilka de betalande tillhör. Som beredningens studie Kyrkan kostar (SOU 1971 : 29) visar, är 60 % kyrkoskatt ungefär dubbelt så mycket som egentligen går till folkbokföring och begravnings- vasen.

På siffrorna i Kyrkan kostar, som var från 1969, kunde man beräkna att minst 1,5 mkr betalades av katoliker till Svenska kyrkans rent religiösa verksamhet, dvs. ungefär lika mycket som Katolska kyrkan samma år mottog i bidrag från utlandet. Antingen bör ges möjligheten för Svenska kyrkan att överföra dessa medel till de katolska församlingarna, eller borde statsmakten direkt kompensera för skevheten i beskattningen.

Sävsjö, Enslövs, Arboga, Hede och Undersåkers kommuner påpekar alla att den nuvarande skattesatsen för icke-medlemmar visat sig vara för hög och förordar justering av denna. Högsby och Vimmerby kommuner förordar däremot uttryckligen fortsatt skatteuttag enligt nu gällande principer.

Dissenterskattens storlek under förutsättning av fortsatt kyrkligt ansvar för folkbokföring och begravningsplatser behandlas även av ett antal församlingar. Sålunda förordar Enköpings kyrkliga samfällighet, Färila pastorat, Hanebo församling, Singö församling, Toarps, Rångedala och Äspereds kyrkliga samfällighet, Norrbärke församling, Örkeneds församling, Halmstads kyrkliga samfällighet, Hede församling, Holms församling, Undersåkers församling, Arvidsjaurs församling, Jokkmokks m. fl. församlingars kyrkliga samfällighet, Atlingbo församling och Visby församling att skattesatsen för icke-medlemmar justeras. Linköpings Berga församling rekommenderar att skattebidragsprocenten ses över vart femte år. Norrköpings S:t Olai församling menar att det hade varit lyckligare om de som utträtt ur svenska kyrkan helt befriats från kyrkoskatt.

Västerorts församlings ekumeniska frikyrkoförsamling understryker att överbeskattningen av medborgare som trätt ut ur svenska kyrkan måste bringas att upphöra eftersom de 60 % av kyrkoskatten som uttaxeras redan i nuläget borde vara reducerade till hälften. Liknande synpunkter anför yt- terligare någon enstaka frikyrkoförsamling.

4.6. Äktenskaps ingående samt medling

4.6.1. Hindersprövning Beredningen

Beredningen anser att prövning av hinder mot ingående av äktenskap bör verkställas av den myndighet som handhar den lokala folkbokföringen (avsnitt 4.3.4.l i betänkandet).

Remissyttrandena

Samtliga instanser som särskilt kommenterar beredningens förslag i denna del, nämligen länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt enstaka kommuner och församlingar, tillstyrker detta.

4.6.2. Vigsel Beredningen

Beredningen har inte tagit ställning till hur det konstitutiva momentet vid äktenskaps tillkomst bör utformas, eftersom det ankom på en annan utredning, 1969 års familjelagssakkunniga, att utforma förslag härom. För det fall något annat än vigseli framtiden skulle bli det rättsligen relevanta

för äktenskaps tillkomst framstår enligt beredningen kyrklig vigsel som en inomkyrklig angelägenhet om vilken kyrkan själv bör bestämma. Beredningen påpekar dock att församlingsprästs vigselplikt enligt dess mening måste anses bestå så länge prästen är en offentlig tjänsteman, även om vigsel inom kyrkan endast skall ha karaktär av frivillig välsignelseakt. (Avsnitt 4.3.4.2 och 4.5.4 i betänkandet.)

Remissyttrandena

Beredningens tolkning av sitt uppdrag på denna punkt har inte kritiserats av någon remissinstans. Däremot möter beredningens uppfattning om vigselskyldigheten invändningar. Sålunda erinrar några instanser, bl. a. hovrätten för Västra Sverige och kammarkollegiet, om att föredragande statsrådet i prop. 1973: 32 med förslag till lag om ändring i giftermåls— balken m.m. principiellt uttalat sig för att skyldigheten för präst i svenska kyrkan att förrätta kyrklig vigsel inte bör regleras i lag. Domkapitlet i Linköping påminner om att kyrklig vigsel jämlikt detta förslag även fortsättningsvis kommer att vara äktenskapsgrundande. Domkapitlet i Lund finner det sällsamt att beredningen inte har varit villig att medarbeta till att lösa prästerna från deras vigselskyldighet med mindre än deras offentligrättsliga ställning upphör. Svea hovrätt påpekar att vigselplikten givetvis kan — och enligt hovrättens mening bör — upphävas eller modifieras oberoende av om kyrkans offentligrättsliga reglering upphör. Också ett IO-tal församlingar framför synpunkter liknande dern domkapitlet i Lund och Svea hovrätt gett uttryck åt. Förbundet för religionsfrihet har uppfattningen att äktenskapet skall konstitueras genom en viljeförklaring av parterna själva, och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att vigseln bör ersättas av en äktenskapsregistrering som handhas av civilt organ.

4.6.3. Medling Beredningen

Beredningen har ej tagit ställning till medlingens processuella funktion eller till utformningen av den som familjepolitiskt instrument, eftersom 1969 års familjelagssakkunniga hade att bedöma även dessa spörsmål. För det fall s.k. frivillig medling skulle komma att ersätta den nuvarande obligatoriska förefaller det enligt beredningens mening naturligt att samhället svarar för denna och att kyrkor och samfund erbjuder ett värdefullt komplement till den samhälleliga, livsåskådningsmässigt neutra- la, servicen (avsnitt 4.3.4.3 i betänkandet).

Remissyttrandena

Uttalanden som nära ansluter till beredningens bedömningar görs av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, domkapitlen i Linköping och Lund, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd,

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Förbundet för kristen enhet och Helsingborgs kommun. Domkapitlet i Lund tillägger att det bör bli möjligt för finsktalande präster att förrätta medling bland finskspråkiga invandrare, oavsett var dessa bor och hur prästen är anställd. Också ett fåtal församlingar inom svenska kyrkan och ett par frikyrkoförsamlingar uttalar sig om medling. Varken dessa eller andra remissinstanser tar avstånd från beredningens uttalanden.

4.7. Svenska kyrkans och andra trossamfunds musikverksamhet

4.7.1. Kyrkomusik som församlingsverksamhet

Beredningen påpekar att den författningsmässiga regleringen av kyrko- musiken i svenska kyrkan bör upphöra vid den relation mellan staten och svenska kyrkan som beredningen föreslår. I detta sammanhang belyser beredningen konsekvenserna härav för samarbetet i form av s.k.

A fyllnadstjänstgöring mellan svenska kyrkan och skolan eller den kommu- Ä nala musikundervisningen. Beredningen föreslår att avtal mellan parterna skall ersätta den nuvarande författningsmässiga regleringen av detta samarbete.

Beredningen uttalar vidare att momentet fri musikundervisning i kyrkomusikernas nuvarande tjänstgöringsskyldighet principiellt förefaller höra under den borgerliga kommunens huvudmannaskap såsom varande en allmänt samhällelig angelägenhet. Beredningen delar emellertid 1968 års kyrkomötes uppfattning att undervisningen i praktiken har fått en sådan utformning att den bör ses som en del av församlingsverksamheten inom svenska kyrkan och alltså vara en inomkyrklig angelägenhet.Något

l förändrat huvudmannaskap för denna funktion föreslås därför inte. : (Beredningens överväganden angående den kyrkomusikaliska verksam- l heten i ovan berörda avseenden återfinns i betänkandets avsnitt 4.3.5 och l l l l l l l l ! , Beredningen 1

4.5.5.)

Remissyttrandena

Ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Västerås och Luleå, Eskilstuna kommun, Helsingborgs kommun och Karlstads kommun samt Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet och Härnösands församling delar beredningens bedömningar i nu berörda avseenden.

Av dessa uttalar ärkebiskopen att det är önskvärt, att en relations- förändring inte försämrar möjligheterna att inrätta kyrkomusikertjänster innehållande även fyllnadstjänstgöring. Den s.k. fria musikundervis- ningen kommer även framgent att finnas huvudsakligen som en rekryte— ringsbas till församlingens musikaliska verksamhet. Eskilstuna kommun anför att själva kyrkomusiken kan begränsas till en rent inomkyrklig angelägenhet. Den historiskt betingade skyldigheten för kyrkan att

tillhandahålla fri musikundervisning synes kunna upphävas. Med den utveckling som skett beträffande kommunala musikskolor, ekonomiskt stöd till olika studieorganisationer etc. får samhällets behov av frivillig undervisning i musik anses väl tillgodosett. Det förefaller självklart att samarbete äger rum under en övergångsperiod beträffande utnyttjandet av kyrkomusikernas tjänster. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet hänvisar till särskilt bilagt yttrande av musikdirektör Dankmar Stiiven beträffande kyrkomusikalisk verksamhet, i vilket bl. a. anförs att beredningen inte berör den liturgiska verksam- heten utan i sitt slutbetänkande tar sikte på de verksamhetsgrenar som är av intresse för det borgerliga samhället. Beträffande fyllnadstjänstgöring för kyrkomusiker kommenteras beredningens förslag om ett avtal mellan statsmakterna och kyrkans församlingar. Farhågor om svårigheter för många mindre församlingar att verkligen få sådan fyllnadstjänstgöring för sina kyrkomusiker anmäls därvid. Utvecklingen på skolkantorsområdet visar tydligt att, sedan bandet mellan kyrka och skola alltmer försvagats, skolmyndighetemas intresse för denna kyrkomusikertjänst avtagit i hög grad. I många fall har det således legat i skolmyndighetemas intresse att separera lärartjänsten från kyrkomusikertjänsten vilket ofta lett till att kyrkan tvingats anställa mindre kompetenta krafter som kyrkomusiker med en tydlig standardsänkning på det kyrkomusikaliska området i dessa församlingar som följd. I de fall då skolväsendet har behov av en deltidsanställd musiklärare kommer antagligen inga märkbara förändring- ar att ske. Skulle däremot skolväsendet i vissa kommuner inte längre ha detta behov kommer församlingarna att stöta på stora svårigheter att få heltidstjänster för sina kyrkomusiker, dvs. organister i mindre stadsför- samlingar. I fråga om momentet fri musikundervisning poängteras att beredningen ansluter sig till 1968 års kyrkomötes uppfattning. Denna undervisning bör helt hänföras till kyrkomusikernas rent kyrkomusika- liska åligganden då den i regel utformas så, att den verkar som stimulans för körverksamheten och inte minst för rekryteringen av såväl korister som blivande kyrkomusiker. Även om denna musikundervisning utgör ett värdefullt bidrag till samhällets insatser på det musikpedagogiska området är det således värdefullt för den kyrkliga verksamheten, om denna undervisning framdeles kan bedrivas utan samordning med och hänsyns- tagande till den övriga kommunala musikundervisningen. I yttrandet uttalas vidare, liksom i flera andra församlingsyttranden, en viss oro för den framtida kyrkomusikaliska standarden i svenska kyrkan. Domkapitlet i Visby finner att grunden för kyrkomusikernas verksam— het i svenska kyrkan och i skolor m.m. enligt beredningens förslag är bräcklig men godtar dess synsätt beträffande momentet fri musikunder- visning. Ur några församlingsuttalanden kan utläsas en ängslan för att dels övergången från offentligrättsligt till privaträttsligt reglerad kyrkomusik i svenska kyrkan, dels en eventuellt förändrad ekonomi för kyrkan då beskattningsrätten upphör, kommer att medföra en nedgång av och en försämring i svenska kyrkans kyrkomusik. Att det band mellan kyrka och skola som fyllnadstjänstgöring enligt nu gällande föreskrifter utgör skulle brista genom att offentligrättsliga regler härför in te längre finns, ses också av några församlingar som en fara för kyrkan, skolan och musiken.

4.7.2. K yrkomusik som allmänkulturell verksamhet

Beredningen

Beredningen konstaterar att det f. n. inom svenska kyrkan bedrivs en stor musikverksamhet som inte regleras i lagstiftning utan ingår i kyrkans s. k. fria verksamhet. Denna del av kyrkomusiken berörs därför inte i avsnittet om förändrad ansvarsfördelning. Däremot föreslår beredningen iavsnittet om ekonomi (5.4.2.4 i betänkandet) ett särskilt ekonomiskt stöd från samhället till svenska kyrkans och andra trossamfunds allmänkulturella musikverksamhet. Eftersom det inte varit beredningens uppgift att ta ställning till hur ett sådant stöd skall utformas, framhåller beredningen enbart att stöd till denna musikverksamhet har stor betydelse för det lokala musiklivet samt att möjligheterna till ökat statligt stöd åt denna ; art av kyrkomusikalisk verksamhet bör utredas närmare.

Rem issy ttrandena

Bland det 20-tal remissinstanser som behandlat denna fråga uttalar sig cirka 15 i positiv riktning medan resten är mer eller mindre kritiska.

Kulturrådet, länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län, domkapitlet i Linköping, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaför- samlingen i Stockholm, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, ett par kommuner, några församlingar inom svenska kyrkan samt några frikyrkoförsamlingar finner det tillfredsställande att beredningen föresla- git att särskilt ekonomiskt stöd skall ges åt denna verksamhet och att formerna för ett sådant stöd närmare utreds. Av de nämnda instanserna påpekar kulturrådet att stödet bör utformas i anslutning till de stödformer som enligt dess betänkande (SOU 1972: 66) Ny kulturpolitik skall gälla i framtiden. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd erinrar i sitt yttrande om att inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund utövar en stor musikverksamhet vilken har en stimulerande inverkan inte minst på körverksamheten i sin helhet i landet. Lunds kommun understryker att staten bör ha ansvaret för direkta bidrag bl.a. till i musikverksamhet, medan Skövde kommun betonar att denna form av musikverksamhet liksom hittills bör erhålla kommunalt stöd. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet hänvisar som nämnts till särskilt bilagt yttrande beträffande kyrkomusikalisk verksamhet i vilket bl. a. anförs följande.

Den konserterande verksamheten, som av kyrkan ofta betraktas som mindre angelägen men som enligt min uppfattning är en naturlig fortsättning av det rent liturgiska arbetet såsom ett sätt att levandegöra och förkunna Guds Ord genom framförandet av de stora mästerverken inom kyrkomusiken, får av beredningen ett erkännande såsom verksam- het av allmänkulturellt värde. Det ter sig därför naturligt för beredningen att i samband med dess förslag om förändrade relationer mellan samhället och trossamfunden också lägga fram förslag om samhälleligt stöd till kyrkomusikalisk verksamhet, vilket givetvis hälsas med tillfredsställelse.

Uppsala missionsförsamling betonar att den kommande utredningen

också bör beakta frikyrkornas lösning av problemen. Enligt församlingen finns det f.n. cirka 61 000 sångare och musikanter inom frikyrkorna. Elva frikyrkoförsamlingar inom Borås kommun framför liknande syn- punkter.

K yrkomusikernas riksförbund finner det visserligen värdefullt att ökat statligt stöd till denna verksamhet förutsätts men menar att dessa bidrag får endast små och marginella effekter. Förbundet finner att om svenska kyrkans verksamhet på bl.a. detta område skall kunna vidmakthållas efter en relationsförändring fordras antingen att medlemsantalet i svenska kyrkan förblir oförändrat eller stora statliga bidrag ges.

I yttrandet från domkapitlet i Visby betonas bl. a. att svenska kyrkan alltjämt spelar en stor roll som kulturspridare, att svenska kyrkan är den institution i landet som har det kvantitativt största musikutbudet och att svenska kyrkan ger alla människor möjlighet till aktivt deltagande i musikutövning i form av sång. Dessa former av kulturarbete står i evangeliets tjänst och för med sig kostnader för svenska kyrkan. Om kyrkan p. g. a. ekonomisk knapphet ej får möjlighet att fortsätta denna verksamhet skulle det innebära en kulturell utarmning framför allt på landsbygden. Likartade synpunkter framförs av några församlingar.

4.8. Vissa sociala uppgifter

Beredningen

Beredningen påpekar (avsnitt 4.3.6 och 4.5.6 i betänkandet), att behovet av en författningsreglerad gräns mellan svenska kyrkans församlingars med utdebiterade medel bedrivna diakoni och den kommunala socialvår- den försvinner i och med att församlingarnas beskattningsrätt och deras offentligrättsliga ställning i övrigt upphör. Till den del diakonal verksam- het bedrivs av svenska kyrkan närstående men formellt fristående organisationer och med insamlade medel berörs den inte av de av beredningen föreslagna förändringarna. I bilaga 2 (SOU 1972: 37 s. 27 ff.) ges upplysningar om utgiftsvolym och inkomstslag år 1969 för vissa svenska kyrkan närstående sammanslutningar, bl. a. stiftsråd, svenska kyrkans diakoninämnd, diakonianstalter och stadsmissioner.

Den principiella riktlinjen för kompetensfördelningen mellan trossam- fund och samhälleliga organ på detta fält måste enligt beredningen vara att huvudansvaret för social välfärd, liksom för undervisning, skall ligga på samhälleliga organ och bekostas av skattemedel. Beredningen ger vidare exempel på former för samarbete mellan bl. a. trossamfunden och samhället samt framhåller att trossamfundens diakonala verksamhet är att se som ett värdefullt komplement till den samhälleliga, livsåskådnings- mässigt neutrala servicen. För trossamfundens vidkommande är att märka att denna service härrör ur och är bestämd av deras själavårdande uppgifter och deras religiösa budskap. Beredningen anser att samhället även i framtiden bör bidra till en del av denna verksamhet, men att anslagen härtill måste komma under konstant, saklig omprövning. Härvid

måste hänsyn tas till i vilken mån samhället bygger ut sin för alla medborgare avsedda verksamhet.

Utbildning i vårdyrken o. d. bör i första hand ske inom samhällets egna undervisningsanstalter. Specialiserad utbildning (fortbildning) för själa- vård, inkl. diakoni, kan det vara riktigt att trossamfunden själva får stå för.

Remissy ttrandena

Svenska kyrkans diakoninämnd riktar kritik mot beredningen för att den inte utförligare behandlat den diakoni som bedrivs på stifts- och riksplanet och i utlandet. Diakoninämnden hänvisar här till den verksam-

! het som bedrivs av bl. a. stiftens diakoniråd och de centrala diakoniinsti- l tutionerna för utbildning och service på diakonins område samt av missionen, sjömansvården och Lutherhjälpen. Särskilt betonas härvid diakoniinstitutionemas — diakonianstalter, stadsmissioner, diakonicentra- ler — betydelse för svenska kyrkans sociala insatser. Såväl församlings— diakonin som diakonin på stiftsplanet förutsätter en väl utvecklad och stabil institutionsdiakoni. Men om denna del av diakonin skall kunna ; bestå och utvecklas krävs det att den effektivt inlemmas i den ekonomiska ramen för svenska kyrkan som helhet. Lika litet som den internationellt inriktade diakonin kan den inhemska diakonin i framtiden vara beroende av den enskilda offerviljan. Diakonin som helhet måste i tid planeras in i kyrkans ordinarie budget. Farhågor för att en förändrad stat—kyrkarelation skall medföra inskränkningar i svenska kyrkans fria och med insamlade medel bedrivna verksamheter av social karaktär uttalas också av flera församlingar.

l beredningens uttalanden om samhällets och trossamfundens ansvars- områden inom den sociala sektorn instämmer bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, domkapitlen i Västerås och Lund, svenska kyrkans diakoninämnd, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrko- råds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund samt ett par kommuner och cirka tio församlingar. Flera av de nämnda instanserna markerar vikten av ett förtroendefullt samarbete mellan samhällets organ och trossamfundens. Domkapitlet i Lund betonar att endast praktisk-ekonomiska och inte ideologiska synpunkter får diktera villkoren för bidragsgivning. I den mån en kyrkligt profilerad social insats eller utbildning är likvärdig med den samhället ger bör de kyrkliga institutionerna ha samma rätt till samhällsstöd för sin verksam- het som motsvarande profana inrättningar, hävdar domkapitlet. Flera församlingar framför liknande synpunkter. Svenska kyrkans diakoni- nämnd poängterar att diakoniinsatser inte helt kan beskrivas som en komplettering på punkter, där samhällets insatser ännu inte når ut effektivt. Diakonin är från kyrkans synpunkt en självständig funktion som vuxit fram ur kyrkans religiösa budskap och dess själavårdsuppdrag. Diakoninämnden understryker vidare, liksom bl. a. Folkpartiets kvinno- förbund, att diakonin erbjuder möjlighet till experimentverksamhet på områden och med metoder som ännu inte kommit in i den samhälleliga

sociala omvårdnaden. Helsingborgs kommun hänvisar till ett yttrande från styrelsen för kommunens socialförvaltning. Kommunen anför.

Efter att ha konstaterat att huvudansvaret för social välfärd ligger på samhälleliga organ och bekostas av statsmedel framhåller styrelsen bl. a. att ”kyrkan liksom andra religiösa samfund och profana föreningar och organisationer utövar social verksamhet på olika områden. Således är t. ex. Lunds Stifts Prästers Nykterhets- och Diakoniförbund huvudman för ett par erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare i Skåne. Vidare driver Frälsningsarmén och Pingströrelsen enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Inom barna- och ungdomsvården driver olika organi- sationer barnkolonier och ungdoms- och fritidsgårdar. Slutligen kan nämnas att såväl kyrkan som andra religiösa samfund, t. ex. Frälsnings- armén, utövar annan form av social verksamhet såsom att bisträcka behövande kontanta medel.”

Styrelsen förklarar sig vara positiv till att organisationer av olika slag kompletterar samhällets socialvård. Samtidigt uttalar styrelsen att sam- hället också i många fall stöder ”sådan friving social verksamhet med såväl statsbidrag som landstingsbidrag och bidrag från primärkommuner. Därest kyrkan i enlighet med utredningens förslag skiljs från staten och därigenom mister sin beskattningsrätt finns det enligt styrelsens uppfatt— ning ingen rimlig anledning att särbehandla kyrkan gentemot andra samfund eller organisationer, som utövar social verksamhet. Samhällets stöd bör ges efter generella regler utan hänsyn till vilken organisation som svarar för verksamheten.”

Kammarrätten i Göteborg framhåller att kyrkan kan ge betydelsefull hjälp när allmänna hjälporgan inte kan hjälpa i tillräcklig omfattning. Förbundet för kristen enhet stryker under att religionsfriheten fordrar att samfunden får ställa ett religiöst alternativ till förfogande beträffande exempelvis lekskoleverksamhet, själavård och åldringsvård. KDS betonar att socialvård och församlingsdiakoni aldrig får stå i konkurrensförhållan— de till varandra.

Med anledning av beredningens bedömning att utbildning i vårdyrken o.d. i första hand bör ske inom samhällets egna undervisningsanstalter anför svenska kyrkans diakoninämnd att den inte vill tolka detta som ett förbud för t.ex. svenska kyrkan att bedriva egen sjuksköterske- och socionomutbildning. Diakonins egna fackskolor erbjuder en fackutbild- ning, som är direkt knuten till en kyrkans verksamhet och i vilken visst kyrkligt undervisningsstoff kan integreras. De ger kristen — eller för kyrkan intresserad 4 ungdom tillfälle att få bedriva sina studier i en kristen miljö och vid en institution, som bygger på kristna värderingar. Ett samhälle, som betraktar sig som pluralistiskt, bör ge utrymme även åt sådana utbildningsalternativ. Till detta kommer, att diakoniinstitutioner- na i hög grad har rekryterat sin personal genom de egna skolorna. Skulle dessa försvinna, kommer den diakonala vårduppgiften att göra en stor förlust, liksom samhället mister ett inte oväsentligt tillskott av välutbil- dad och välrenommerad vårdpersonal. Liknande synpunkter framförs av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stock- holm och Moderata ungdomsförbundet.

4.9. Andlig vård vid vissa samhälleliga institutioner m. m.

I avsnitt 4.9.1 redovisas mer övergripande synpunkter på frågan om andlig vård vid vissa samhälleliga institutioner. De följande avsnitten (4.9.2—4.9.6) innehåller remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag inom varje delområde.

4.9.1. Motiv för granskning

Beredningen

Svenska kyrkan och andra trossamfund bedriver verksamhet som syftar till att människor erbjuds möjligheter till religionsutövning även då de av 7 olika orsaker vistas i andra miljöer än den för befolkningens flertal ] normala eller då de p. g. a. handikapp eller Språksvårigheter inte kan [ tillgodogöra sig den vanliga församlingsverksamheten. I denna, ej försam- lingsbundna, verksamhet ingår även sociala och kulturella moment. j Historiska och praktiska skäl har lett till att dessa aktiviteter utövas i olika organisatoriska former. Även för finansieringen förekommer ett 1 antal skilda modeller. Svenska kyrkans åligganden i dessa verksamhets- grenar har till en del bestämts i offentligrättsliga regler och bekostas delvis med uppbördsmedel. Arten och graden av organiserad medverkan i arbetet från andra trossamfunds sida växlar från område till område. Enligt beredningen (avsnitt 4.4.1 och 4.5.7 ibetänkandet) bör målet vara att denna art av verksamhet skall vidmakthållas och också kunna breddas. önskemålet att arbete av denna art skeri ekumenisk samverkan mellan trossamfunden understryks starkt. Vidare betonas att samhället har ett ansvar för att möjlighet till andlig vård och religionsutövning finns i de beskrivna situationerna. För att förverkliga detta erfordras samarbete mellan staten, institutionshuvudmännen och trossamfunden. En föränd- rad stat—kyrkarelation medför också organisatoriska och finansiella förändringar för vissa av de här aktuella områdena. Beredningen föreslår . ytterligare utredningsarbete kring dessa frågor (se vidare denna framställ- nings avsnitt 4.9.2 —4.9.6).

! Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Stockholms län biträder förslagen om särskild utredning av den andliga vården vid sjukhus m. m. och betonar att ekumeniska lösningar bör eftersträvas. En liknande uppfattning har kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och Jämtlands län. Domkapitlet i Linköping biträder förslagen utom vad gäller andlig vård av svenskar utomlands och domkapitlet i Härnösand tillstyrker förslagen om vidare utredning varvid domkapitlet dels påtalar vikten av kontinuerlig kristen verksamhet i dessa sammanhang, dels ifrågasätter om en så viktig angelägenhet som denna helt kan överlämnas till enskilda samfunds avgörande. Invandrarutredningen instämmer också i beredningens uttalanden samt framhåller vikten av att behovet av andlig

vård för intagna utländska medborgare och personer tillhörande olika mindre samfund särskilt beaktas. En viktig fråga som bör belysas i detta sammanhang är behovet av religiös service för invandrade pensionärer, t.ex. vid ålderdomshemmen. Likaså bör i sammanhanget de problem uppmärksammas som uppstår genom de föreskrifter beträffande mat- vanor, helgdagar etc. som olika religioner har. Folkpartiets kvinno- förbund understryker att andlig vård också bör kunna ges åt personer med icke-kristen religion. Att den andliga vården även vid kommunala institutioner för åldringsvård bör uppmärksammas i detta sammanhang påtalas av bl.a. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Uppsala och Lunds kommuner och nio frikyrkoförsamlingar inom Enköpings kom- mun, vilka alla i övrigt instämmer i beredningens uttalanden. Sveriges kristna socialdemokraters förbund anför bl. a. att den andliga vården in- om exempelvis sjukhus, militärförläggningar, fängelser, ungdomsvårdsan- stalter och nykterhetsvårdsanstalter är av stort värde och därför bör till- försäkras goda verksamhetsmöjligheter även för framtiden. Behovet av gudstjänster, själavård och samtal träder inte alltid i dagen. Det är emellertid ett faktum att behovet finns där och ofta kommer till uttryck. Med anledning av att människor ofta är mer eller mindre isolerade på institutioner så har också samhället skyldighet att tillgodose deras andliga behov. Vid ett genomförande av beredningens förslag blir det knappast möjligt att ålägga samfunden att utföra denna verksamhet. Förbundet finner det nödvändigt att ovannämnda förhållanden utreds genom statens försorg och förordar att det utredningsarbete som beredningen föreslår sätts igång snarast möjligt. Också domkapitlet iLuleå, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdomsråd, Svenska prästförbun- det, Centerns kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Förbundet för kristen enhet, det 20-tal kommuner som uttalat sig samt ungefär lika många församlingar inom svenska kyrkan av de cirka 35 som yttrat sigi denna del instämmer i beredningens uttalanden. Också de cirka 210 frikyrkoförsamlingar som uttalat sig tillstyrker förslagen om särskilda utredningar om den andliga vården vid vissa samhälleliga institutioner m. m. Frikyrkoförsamlingarna understryker särskilt vikten av att ekume- niska lösningar eftersträvas. Domkapitlet i Uppsala har inget att erinra mot förslagen om utredning därest svenska kyrkans beskattningsrätt skulle upphöra.

Beträffande andlig vård vid sjukhus, kriminalvårdens anstalter och krigsmakten anför ärkebiskopen att det utan tvivel är lämpligt, att en i huvudsak enhetlig organisatorisk modell skapas för det andliga arbetet inom samtliga dessa områden och att de ekumeniska aspekterna därvid beaktas. Ekumeniska regionala råd bör tillsättas på ett sådant sätt, att dessa råd avspeglar den religiösa situationen inom regionen. Det är möjligt, att vissa garantier härvidlag måste skapas, så att inte otillbörlig konkurrens blir följden. Det är tänkbart att den lämpligaste modellen är att en person har det huvudsakliga pastorala ansvaret vid den ifrågavaran- de enheten, medan vederbörande beträffande gudstjänsthållning och själavård för personer från andra samfund än det egna samarbetar med andra samfunds representanter. Det vore oriktigt av svenska kyrkan att

bortse ifrån att en stor del av de personer som berörs av denna religionsvård har starka anknytningar till kyrkan. Vid den närmare utformningen av detta arbete bör hänsyn kunna tas till detta faktum på ett sådant sätt, att den enskilde individens religionsfrihet inte blir föremål för åtgärder, som upplevs som kränkande. I ärkebiskopens yttrande instämmer Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Likartade synpunkter framförs av domkapitlen i Västerås och Göteborg.

Kritiska synpunkter på beredningens förslag anförs av domkapitlet i Strängnäs som framhåller att det stora flertalet av dem som blir föremål för denna verksamhet är svenska kyrkans medlemmar och att ansvaret i första hand måste läggas på svenska kyrkan. I många fall kan säkerligen ett ekumeniskt samarbete komma till stånd men detta bör bygga på frivilliga överenskommelser och inte på en för hela riket giltig, av statsmakterna auktoriserad, ordning. Överhuvudtaget är det angeläget att statsmakterna undviker att ingripa i det ekumeniska samarbetet och ställa upp villkor för detta. Hänsyn till religionsfriheten gör att ett sådant ingripande måste avvisas och i praktiken kan en sådan statlig inblandning få negativa återverkningar på det ekumeniska samarbetet. Också dom- kapitlet i Lund har en kritisk inställning och betonar dels att individens rätt måste sättas framför samfundens intresse av konkurrens på lika villkor, dels att det är rimligt att svenska kyrkan har det övergripande ansvaret för gudstjänster och själavård vid de samhälleliga institutionerna så länge majoriteten av dem som vistas där är döpta och konfirmerade medlemmar av svenska kyrkan. Givetvis skall deltagandet i denna verksamhet vara fullt frivilligt och andra samfunds präster beredas möjlighet att betjäna sina medlemmar. Även svenska kyrkans diakoni- nämnd, Kyrkomusikernas riksförbund samt cirka 15 församlingar är kritiska mot beredningens uttalanden. Några av dessa församlingar har uppfattat beredningens uttalanden om samhällets ansvar som att bered- ningen föreslår att staten eller huvudmännen skall överta handhavandet av den andliga vården och vänder sig mot detta.

Förbundet för religionsfrihet påtalar att beredningen inte föreslagit att företrädare för dem som vill skydda människorna mot andlig vård skulle ingå ide förutsatta utredningarna.

4.9.2. Andlig vård vid sjukhus Beredningen

Den andliga vården vid sjukhus ombesörjs f.n. enligt offentligrättsliga regler av prästerskapet i det svenska kyrkans pastorat där sjukhuset ligger. Hänsyn tas till detta vid bestämmandet av den församlingsprästerliga organisationen. Kostnaderna bestrids genom pastoratets lönetillgångar och genom utdebiterade medel. På ett flertal platser sker ett frivilligt samarbete med de fria trossamfunden, vilka bekostar sin del av verksamheten med insamlade medel. Beredningen förordar att frågan om den andliga vården vid sjukhusen utreds i särskild ordning. I utredningen bör ingå företrädare för staten, trossamfunden (inkl. svenska kyrkan) och

sjukvårdshuvudmännen. Utredningsarbetet bör ske genom statens försorg och äga rum i en arbetsgrupp som även skall utreda den framtida andliga vården vid kriminalvårdens anstalter. (Avsnitt 4.4.2 och 4.5.7 i betänkan- det.)

Remissyttrandena

Beredningens förslag att frågan om den andliga vården vid sjukhusen skall bli föremål för fortsatta överväganden har föranlett ganska få kommen- tarer. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlings- arbete, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdomsråd samt ett par församlingar uttalar sitt gillande av förslaget.

Domkapitlet i Uppsala framhåller att företrädare för andra trossam- fund medverkar i den verksamhet som bedrivs på sjukhusen, något som kommit till uttryck i de arbetsordningar för sjukhuspräster som fastställts av domkapitlet. Domkapitlet i Luleå betonar svenska kyrkans särskilda ansvar. Det är allmänt erkänt att patienterna i första hand bör beredas tillgång till sådan form av förkunnelse och sådan sakramentssyn som de är förtrogna med. Det bör isammanhanget beaktas att det övervägande antalet patienter på sjukhusen även i framtiden torde vara medlemmar i svenska kyrkan.

Domkapitlet iLund avstyrker alternativet att överföra huvudansvaret för den andliga vården vid sjukhusen på sjukhushuvudmännen, vilka redan nu har ytterst omfattande arbetsuppgifter. Mest ändamålsenligt synes vara att ansvaret alltjämt — under ekumeniskt samråd — åvilar den lokala kyrkoförsamlingen med skyldighet för den närmast ansvarige prästen att förmedla behov av insatser från andra samfund till dem det vederbör. Några församlingar i främst Lunds och Luleå stift för fram liknande synpunkter som de båda domkapitlen. Enstaka församlingar understryker också vikten av att förutsättningarna för ett andaktsliv beaktas vid t. ex. sjukhusbyggen.

Svenska Iandstingsförbundet finner att beredningens förslag i sin helhet endast i ringa utsträckning berör landstingens verksamhet.

4.9.3. Andlig vård vid kriminalvårdens anstalter Beredningen '

Den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter är enligt gällande bestämmelser f.n. organiserad på så sätt att det vid varje anstalt skall finnas en nämnd för den andliga vården (NAV). I nämnden ingår en präst i svenska kyrkan och en företrädare för frikyrkorna. Trossamfund som inte är representerade i nämnden förutsätts kunna medverka i verksam- heten genom att nämnden ger dem möjligheter därtill. Vidare finns tre 5. k. resesekreterare anställda inom kriminalvården, av vilka en kommer från svenska kyrkan, en från Frälsningsarmén och en från Sveriges frikyrkoråd. Kostnaderna för nämndledamötemas och vissa övriga

l l l l

befattningshavares löner m. m. bestrids av statsmedel. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av en viss likformighet mellan organisationen av andlig vård vid sjukhus och vid kriminalvårdens anstalter föreslår beredningen att frågan om den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter utreds i särskild ordning. I utredningen bör ingå företrädare för staten, trossam- funden (inkl. svenska kyrkan) och kriminalvården. Utredningsarbetet bör ske genom statens försorg och äga rum i den ovan nämnda arbetsgruppen som även skall utreda den framtida andliga vården vid sjukhusen. Beredningen erinrar vidare om de statsmedel som f.n. utgår till denna verksamhet och påpekar att de riktlinjer för översynen som skisserats innebär ett fortsatt partiellt statligt ekonomiskt ansvarstagande. (Avsnitt 4.4.3, 4.5.7 och 5.4.3.l ibetänkandet.)

Remissyttrandena

Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag om fortsatt utred- ning och anför bl. a. följande.

Styrelsen anser i likhet med beredningen att det nuvarande systemet med nämnder för andlig vård vid anstalterna i princip inte behöver ändras. Det har varit en stor fördel i arbetet att nämnderna för den andliga vården haft en ekumenisk sammansättning. De intagna har därvid haft möjlighet att knyta an till den pastor och det samfund, som de själva har funnit önskvärd. Genom att både Svenska kyrkans representant och frikyrkor- nas representant har kunnat få hjälp av sina respektive församlingar ute i samhället har utbudet blivit betydligt större och mera varierat, vilket haft stor betydelse.

Vid sammanträden mellan styresmannen vid anstalt och de två NAV-ledamöterna brukar den andliga vården planeras. Men väsentligt är även det personliga själavårdsarbete som NAV-ledamöterna bedriver bland de intagna. Det har för de intagna visat sig vara av stor betydelse att det här är fråga om några få personer, som är kvalificerade och lämpade för sin uppgift och som de intagna lär känna och finner att de öppet och förtroendefullt kan tala med. Detta har också underlättats av den fria och oberoende ställning som NAV-ledamöterna har genom att de kommer utifrån och icke av de intagna identifieras med anstaltspersona- len.

Det är emellertid styrelsens uppfattning att det behov av andlig vård som finnes i kriminalvårdens anstalter icke överallt kan täckas genom den nuvarande organisationen och tillgängliga medel.

Styrelsen framhåller därefter att särskilt de krav som de stora fångvårds- anstalterna och de allmänna häktena ställer är svåra att tillgodose inom nuvarande ramar samt fortsätter.

Till de ökande kraven på personella insatser har även bidragit att den andliga vården kommit att i viss mån ändra karaktär. Medan tidigare gudstjänster och andaktsstunder dominerat har i ökande utsträckning dessa ersatts av eller kompletterats med enskilda samtal och gruppsamtal, studiegrupper, m. ur. som tar mycken tid men som ur själavårdssynpunkt varit till stor hjälp för enskilda intagna.

För den insats som NAV-ledamöterna iallmänhet gör på anstalterna får man anse att den ersättning som nu utgår är ringa. Tillgängliga anslag medger ej ersättning för mer än fyra förrättningar vid några få större

anstalter och två förrättningar vid de övriga, av vilka några har över 200 platser. Förrättningsarvodet är för närvarande 55 kronor (vartill för ledamot kommer årsarvodet).

Genom bristen på medel får också sång och musik vid gudstjänster och andaktsstunder, förplägnadskostnader i samband med samvaro ikontakt- grupper m. m. ofta bekostas av församlingarna eller de enskilda deltagan- de personerna själva. Att enskilda personer och grupper av personer av idealitet ställer sig till förfogande borde ej behöva medföra att de också skall stå för direkta utgifter själva.

Det finns vidare anledning påpeka att för närvarande NAV-ledamöter- na själva eller deras församlingar även eljest får på olika sätt ekonomiskt bidraga till den andliga vården vid anstalterna. Vid konferenser och kurser, som anordnats för samråd eller utbildning, har ej utgått någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst utan det har förutsatts att NAV-ledamöterna får behålla sin lön från ordinarie arbetsgivare. När det ej varit möjligt har NAV-ledamöterna fått använda lediga dagar eller semester för att deltaga.

I anstaltsklientelet ingår ett icke ringa antal främmande trosbekännare. För att bereda dessa, om de så önskar, tillfälle att träffa själasörjare, bör finnas medel till resa, traktamente och viss förrättningsersättning. Eftersom det i varje fall gäller att få tag på själasörjare, som både tillhör den intagnes trosriktning och som behärskar språket, och då antalet anstalter och häkten är stort och dessa äro spridda över landet, kan totalkostnaderna för sådana förrättningar bli relativt stora.

Styrelsen anser med hänsyn till vad här anförts angeläget att man närmare utreder hur kostnaderna för den andliga vården skall täckas i framtiden. Det bör övervägas om ej, oavsett om det blir en ny relation mellan kyrka och stat, samhället bör helt svara för kostnaderna för den andliga vården. I utredningen om den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter bör även den organisatoriska aspekten beaktas. Det kan ifrågasättas om ej på mycket stora anstalter skulle krävas en på ett eller annat sätt förstärkt NAV. Vad angår de tre resesekreterarnas arbete anser styrelsen att detta varit av betydelse för att inspirera och hålla samman detta stora arbete på över 85 anstalter och häkten. Det kan emellertid vid den kommande utredningen vara lämpligt att även se över frågor om huvudmannaskap, anställningsformer och arvodessättning för dessa rese— sekreterare.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd. Filadelfiaförsamlingen i Stock- holm och Sveriges kristna ungdomsråd uttalar sig också positivt om beredningens förslag.

Kritiska synpunkter kommer från enstaka församlingar. Göteborgs Oscar Fredriks församling finner att erfarenheterna från NAV inte alltid varit av den arten att ett liknande system kan rekommenderas. Några församlingar uttrycker oro för att ett samhälleligt ansvar på detta område skulle medföra mer frihet från religion och mindre frihet till religion.

4.9.4. Andlig vård inom krigsmakten m. m.

Beredningen

Under rubriken Den andliga vården inom krigsmakten redogör bered- ningen (avsnitt 4.4.4 och 4.5.7 1 betänkandet) för själavårdsverksamheten inom krigsmaktens freds- och krigsorganisation samt erinrar om själa- vårdsverksamheten för civilbefolkningen i krig. Vidare behandlas i detta sammanhang frågorna om organisation av folkbokföring — jämte viss annan registrering — och av begravningsväsende i krig.

Beredningen har uppfattningen, att planeringen för lösning av samtliga dessa fyra organisationsproblem bör ske inom totalförsvarets ram. Beredningen anser att själavård inom krigsmakten under fred och under krig i framtiden bör organiseras på ekumenisk bas samt förordar att .» frågan utreds. Därvid förutsätts att erforderligt initiativ tas av försvars- departementet i samråd med trossamfunden (inkl. svenska kyrkan). Beredningen menar vidare att målsättningen för ett förordat utrednings- arbete om själavård för civilbefolkningen under krig, t. ex. vid omflytt- ningar ingående i civilförsvaret, bör vara den att samhället har att ansvara för att det finns religiös service under krig enligt i stort sett samma grunder som i fredstid. Också på denna punkt förutsätts att erforderligt initiativ tas av försvarsdepartementet i samråd med trossamfunden (inkl. svenska kyrkan). Hur folkbokföring och begravningsväsende skall organi- seras under krig bör — om behov av utredning föreligger — utredas i särskild ordning. Det förefaller beredningen naturligt att försvarsdeparte- mentet uppdrar åt de samhällsorgan som förutsätts ha ansvaret för dessa funktioner att fastställa behovet av sådana utredningar.

Remissyttrandena

ÖB tillstyrker att försvarsdepartementet tar initiativ till att utreda i den militära själavårdens utformning och organisation samt framhåller att l han delar uppfattningen att verksamheten skall drivas ekumeniskt och att ' han förutsätter att utredningsarbetet skall ske med deltagande av företrädare för såväl militära myndigheter som trossamfund. Han anser att huvudmannaskapet alltjämt bör åvila de militära myndigheterna. Som underlag för den kommande utredningen om själavården i krigsmakten bifogar öB ett förslag till utformning och organisation av denna. Enligt ÖB bör kostnaderna för själavården inom krigsmakten bestridas av skattemedel, men då dessa kostnader inte helt kan rymmas inom försvarets kostnadsramar måste försvaret på annat sätt tillföras dessa medel. ÖB betonar angelägenheten av att själavården inom försvaret rustas upp. Soldathemsrörelsen är ett värdefullt komplement till försva- rets personalvård och att religionen är en väsentlig uppbyggande faktori sig kan erfarenhetsmässigt beläggas. ÖB tillstyrker också att de av beredningen förordade undersökningarna om själavård för civilbefolk- ningen under krig och om folkbokföring och begravningsväsende i krig bör ske skyndsamt. Enligt ÖB:s mening måste en klar ansvarsfördelning finnas mellan olika myndigheter för krigsplanering inom dessa områden.

Vidare bör ett centralt kyrkligt organ tillsättas för att initiera och samordna krigsplanläggningen av själavårdsverksamheten i det civila samhället. Även Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, F iladelfiaförsam- lingen i Stockholm och Sveriges kristna ungdomsråd uttalar sig positivt om beredningens förslag i denna del.

Domkapitlet i Göteborg och svenska kyrkans centralråd för evangelisa- tion och församlingsarbete är kritiska och finner en ändring av organisationen beträffande den andliga vården vid krigsmakten vara obefogad. Eftersom antalet stabs- och militärpastorer är så ringa, synes dessa böra rekryteras från svenska kyrkan. Dessa präster bör åläggas att förmedla kontakt mellan värnpliktiga som tillhör andra samfund och själavårdare från vederbörande samfund, menar domkapitlet. Jämshögs pastorat hyser farhågor för en sekularisering, om svenska kyrkan inte inom försvaret får tillämpa folkkyrkotanken.

4.9.5. Andlig vård bland svenskar utomlands 4.9.5.1 Förslag om fortsatt utredning Beredningen

Beredningen redogör under rubriken Den andliga vården bland svenskar utomlands (avsnitt 4.4.5 och 4.5.7 i betänkandet) för följande av svenska kyrkans verksamhetsgrenar: Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses verk- samhet bland svenska sjömän i utlandet, svenska kyrkans utlandsförsam- lingar, de s.k. ambassadpredikanternas uppgifter samt den särskilda prästtjänsten i Schweiz. I detta sammanhang omnämns också Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses pågående utredningsarbete om kyrkans verksamhet bland svenskar i utlandet. Uppgifter om andra trossamfunds motsvarande verksamhet lämnas i bilaga 20 (SOU 1972: 38).

Beredningen framhåller vikten av samordning mellan utlandsförsam- lingamas och sjömansvårdens arbete, betonar önskvärdheten av ett ekumeniskt samarbete på detta fält samt påpekar att de ekonomiska betingelserna för andlig vård av svenskar utomlands måste utredas. Beredningen menar att det kan vara lämpligt att resultatet av sjömans- vårdsstyrelsens nyssnämnda utredning läggs till grund för en fortsatt utredning i statlig regi och med representanter även för andra trossam- fund företrädda i arbetet. Enligt beredningens mening är det vidare naturligt att ta bort befattningarna som ambassadpredikant när svenska kyrkans präster i Sverige upphör att vara offentliga tjänstemän.

Remissyttrandena

Beredningens uttalande att bl. a. de ekonomiska betingelserna för andlig vård av svenskar utomlands måste utredas samt dess förslag att sjömansvårdsstyrelsens pågående utredning läggs till grund för ett vi d - gat utredningsarbete i statlig regi har kommenterats av ett ganska litet antal instanser. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd,

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Sveriges kristna ungdomsråd instämmer helt i beredningens uttalanden. Även Svenska församlingen i London har en positiv inställning till förslaget. Av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm påpekas vikten av att i det kommande utredningsarbetet beakta att många svenskar numera vistas på utländska turistorter. Sveriges kristna ungdomsråd poängterar att den låga genomsnittsåldem bland svenska sjömän bör beaktas vid bidragsgivning från stat och kommun till ungdomsorganisatio- nerna. Svenska församlingen i London påpekar att beredningen skiljer mellan religiös verksamhet (inomkyrkliga angelägenheter) och uppgifter av statlig natur (allmänt samhälleliga uppgifter) samt i avsnittet om ej församlingsbunden verksamhet använder begreppet andlig vård. Försam- lingen erinrar om att den verksamhet som svenska kyrkan utövar utomlands ej blott omfattar religiös verksamhet med främst gudstjänst— hållning utan även i mycket stor utsträckning social omvårdnad i vid bemärkelse. Utlandsförsamlingarnas och sjömanskyrkornas uppgift är, fortsätter församlingen, bl.a. att samla utomlands permanent eller | tillfälligt bosatta svenskar för vidmakthållande av nationell samhörighet, ' till hjälp i ovana situationer och till stöd vid anpassningssvårigheter. Mänsklig omvårdnad av de slag som här antytts utgör en omistlig del av den verksamhet som utlandsförsamlingama utövar. Vare sig denna verksamhet täcks av begreppet andlig vård eller går därutöver, är det församlingens förhoppning att statligt stöd i framtiden skall kunna erhållas såväl för de rent religiösa uppgifterna som för ovan nämnda angelägna behov. Beredningen framhåller att förutsättningarna för en samordning av utlandsförsamlingarnas verksamhet med sjömanskyrkornas bör underlättas. Församlingen finner denna synpunkt högst beaktansvärd men understryker att frågan bör lösas från fall till fall. Ett lO-tal kyrkliga instanser med ärkebiskopen i spetsen är däremot kritiska mot beredningens förslag om fortsatt utredningsarbete syftande i till bl. a. ökad samordning av insatserna. Riksförbundet Kyrkans ungdom uttalat att det är en inomkyrklig angelägenhet hur svenska kyrkan internationellt förverkligar sitt missionsuppdrag. Detta hindrar inte att samhället kan stödja denna verksamhet. Det är av vikt att ekumeniska intressen tillgodoses också i denna verksamhet.

Beträffande sj 6 m a n s v ä r d e n anför ärkebiskopen att det arbetet numera omfattar även andra yrkesgrupper, att svenska kyrkan idenna verksamhet samarbetar med övriga nordiska folkkyrkor och att sjömans- vårdsarbetet till sin största del bekostas av insamlade medel. Enligt ärkebiskopen är den lämpligaste ordningen utan tvivel att svenska kyrkan även i fortsättningen, gemensamt med de nordiska ländernas lutherska kyrkor, utför denna verksamhet. Likartade synpunkter framförs av domkapitlen i Linköping, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg och Luleå samt av svenska kyrkans siömansvårdsstyrelse. Domkapitlet i Linköping tillägger att ekumeniska intressen alltid torde tillgodoses bättre genom samfundens fria beslut än genom till statsbidrag knutna villkor.

Ett statligt ingripande skulle otvivelaktigt innebära ett från religions-

frihetssynpunkt anmärkningsvärt intrång i en verksamhet som svenska kyrkan byggt upp på egen hand med frivilligt insamlade medel, anser domkapitlet i Strängnäs. Domkapitlet i Västerås avstyrker den ekume- niska lösning av sjömansvårdsarbetet som beredningen föreslår. I vissa fall är den organisatoriska och ekumeniska gemenskapen med systerkyrkori andra länder mer etablerad och naturlig än den internationella ekume— niska gemenskapen, anför domkapitlet fortsättningsvis.

Svenska kyrkans siömansvårdsstyrelse lämnar i sitt yttrande vissa kompletterande uppgifter om andra trossamfunds motsvarande verksam- het utomlands. Styrelsen påpekar sålunda att svensk sjömanskyrklig verksamhet utanför styrelsens organisation endast bedrives på en. plats utomlands och där av baptister. Svenska missionsförbundet och Evange- liska fosterlands-stiftelsen har integrerat sin verksamhet i detta hänseende med svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses organisation. Styrelsen avlö- nar Svenska missionsförbundets utsända på tre ställen och har på två ställen övertagit Evangeliska fosterlands-stiftelsens verksamhet. Vidare framhåller sjömansvårdsstyrelsen att personalen vid Sjömanskyrkan rekry- teras från olika trossamfund. Styrelsen är positivt inställd till den ekumeniska karaktären i själva arbetet bland svenskar utomlands men ställer sig tveksam till en ekumenisk lösning av sjömansvårdens organisa- toriska problem. Styrelsen ställer sig avvisande till en statlig utredning och menar att en eventuell samordning får avgöras genom överens- kommelser trossamfunden emellan. Avslutningsvis finner styrelsen att de förslag beredningen framfört beträffande den andliga vården av svenskar utomlands kan accepteras under förutsättning att de av styrelsen framförda synpunkterna härvid beaktas.

Ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Göteborg och svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete finner att det kan vara missvisande att hänföra u t 1 a n d 5 f ö r s 3 m - l i n g a r n a s verksamhet till kategorien ”ej församlingsbunden verksam- het” emedan dessa, som domkapitlet i Uppsala uttrycker det, ”trots sin icke-territoriella status och den ökade rörligheten har karaktär av verkliga kyrkoförsamlingar med till största delen bofasta medlemmar”. Några av de nämnda instanserna framhåller vidare att utlandsförsamlingama förutom religiös verksamhet också utövar en omfattande social och kulturell aktivitet, samt att en stor del av verksamheten bekostas av ”frivilliga” medel. Enligt ärkebiskopen ligger det i kyrkans intresse att utlandsförsamlingama också i framtiden får fortsätta sin hittillsvarande verksamhet, och häri instämmer övriga nämnda instanser. Domkapitlet i Linköping vill se utlandsförsamlingama såsom helt likställda med de territoriella hemmaförsamlingarna. Domkapitlet i Lund ser det som ett allvarligt ingrepp i svenska kyrkans interna förhållanden att genom statliga utredningar söka åstadkomma större samordning mellan sjömans- vården, utlandsförsamlingarna och annan religiös verksamhet bland svenskar utomlands. Domkapitlet i Härnösand anser att svenska kyrkans offentligrättsliga ställning medfört att vederbörande utomlands placerade prästs insatser underlättats. En förändring av svenska kyrkans rättsliga

ställning skulle få menlig inverkan, vilket skulle drabba den enskilde svenska medborgaren utomlands. Svenska församlingen iLondon påpekar att utlandsförsamlingama oftast har tillkommit på initiativ utgående från utlandssvenskar, att i vissa fall den dualistiska formen av kyrkoförening— församling förelegat eller föreligger, att stadfästelse av stadgar utverkats av Kungl. Maj: t och i något fall tillika av verksamhetslandets regering, att kyrkoherdelönerna gäldas av kyrkofonden, att bidrag utgår av kyrkofond och statsmedel för avlöning av organist, expeditionsbiträde och kyrko- vaktmästare, att mer än hälften av kostnaderna för Londonförsamlingens verksamhet täcks av de två rikskollekterna som församlingen delar med församlingarna i Berlin och Paris samt att resterande kostnader bestrids med årsavgifter, gåvor, inkomster av basarer m. m. I det framtida utredningsarbetet kan det vara av vikt att särskilt uppmärksamma utlandsförsamlingarnas juridiska ställning med hänsyn till såväl svensk som utländsk lag, framhåller församlingen. Församlingen menar vidare att det är viktigt att utlandsförsamlingama även i framtiden lyder under domkapitlet i Uppsala varigenom församlingarnas karaktär av kyrko- församlingar knutna till svenska kyrkan som helhet markeras.

Ifrågaomambassad predi kanterna anfördomkapitletiLund att det bör stå staten fritt att redan innan någon ändring av det svenska prästerskapets ställning som offentliga tjänstemän sker, avskaffa ambas- sadpredikantbefattningarna. Att svenska präster i vissa politiska situatio- ner har kunnat utföra betydande insatser i kraft av sin diplomatiska immunitet bör dock bringas i erinran, tillägger domkapitlet. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse påpekar att i Liste de Corps diplomatique 1972 anges att den norska prästen i Stockholm är anmäld som ambassadpredikant och den engelska prästen står upptagen som medlem av The brittish Embassy i Stockholm. Sjömansvårdsstyrelsen har ingen erinran mot att titeln ambassadpredikant försvinner. När det emellertid i betänkandet framskymtar en viss tveksamhet beträffande den praktiska nyttan med en anknytning av utlandspräster till beskickningar, finner styrelsen det angeläget att framhålla att sjömansprästerna på vissa orter skulle ha haft betydligt mindre rörelsefrihet och i vissa fall varit helt oförmögna att genomföra sitt uppdrag om de inte varit i någon form knutna till respektive svenska beskickning eller konsulat. Styrelsen påpekar också att tillträdet till fängelser, mentalsjukhus, hamnområden med speciella restriktioner etc. i regel endast medges för utländsk medborgare som kan styrka att besöket hänför sig till ett officiellt uppdrag. Eftersom utlandsprästernas verksamhet inte minst är angelägen i länder med osäkra och speciellt påfrestande politiska förhållanden hävdar styrelsen att anknytningen av vissa utlandspräster i någon form till svensk beskickning eller svenskt konsulat i vederbörande tjänstgöringsland bör bibehållas även om befattningen som ambassadpredikant upphör. Svens- ka församlingen i London föreslår att någon form av auktoriserat samarbete även i framtiden etableras till båtnad för både prästens arbete och beskickningens verksamhet och anför som grund härför i stort samma argument som sjömansvårdsstyrelsen. Församlingen tillägger dock

dels att prästen genom sin ofta längre tjänstgöring på orten äger personkännedom m. rn. som kan komma ambassaden till godo, dels att befattningen inte medför nägra kostnader för statsverket.

4.9.5.2 Förslag om statligt stöd till andlig vård bland svenskar utomlands och till visst internationellt arbete

Beredningen

I Bilaga 2 (SOU 1972: 37 s. 27 ff.) ges uppgifter om utgiftsvolym och inkomstslag år 1969 för bl. a. svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse. I slutbetänkandet erinrar beredningen om de statsmedel som f. n. utgår till bl.a. de svenska utlandsförsamlingama och till den svenska andelen av årsavgifterna till kyrkornas världsråd. I detta sammanhang (avsnitt 5.4.3.1 i betänkandet) anför beredningen att de riktlinjer för översynen som skisserats innebär ett fortsatt partiellt statligt ekonomiskt ansvars- tagande främst för sjömansvården m.m., samt att staten även i framtiden bör stödja visst internationellt kyrkligt arbete. Vidare uttalar beredningen sig om möjligheten av ett framtida direkt anslag till en ekumeniskt anordnad religiös service till svenskar utomlands (avsnitt 4.5.7 ibetänkandet).

Remissyttrandena

Ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Göteborg och Luleå samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse hävdar att sjömansvårdsstyrelsens verksamhet till ca 85 % finansieras av ”frivilliga medel”. Domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Lund betonar att en mycket stor del av verksamheten bekostas av insamlingar och kollekter.

Ärkebiskopen och domkapitlet i Göteborg finner det överraskande att beredningen inte tagit hänsyn till ekonomiseringen av arbetet. Domkapit— let i Linköping anser att det är egendomligt att beredningen vill "kapa ett svenska kyrkans fritt växande blomster till förmån för en statligt arrangerad service”. Det faktum att en stor del av verksamheten finansieras på frivillig väg anförs av bl. a. domkapitlen iSträngnäs, Lund, Göteborg och Luleå som skäl för att avstyrka att frågan om sjömansvår- dens organisation utreds på sätt beredningen föreslagit eller för att förorda att svenska kyrkan, liksom nu, ensam skall svara för denna verksamhet.

Svenska församlingen i London anknyter till beredningens uttalande om ett eventuellt framtida anslag till ekumeniskt anordnad religiös service och anför i detta sammanhang bl. a. att svenska kyrkan i sin verksamhet utomlands torde handla i ekumenisk anda. Utlandskyrkorna står alltid öppna för medlemmar av andra svenska trossamfund och i kyrkoordningen för Svenska församlingen i London stadgas att försam- lingen utgörs av svenskar, vilka tillhör svenska kyrkan eller annat evangeliskt kyrkosamfund och hos pastor anmält sin önskan att inträdai

församlingen. Enligt församlingens åsikt bör denna ekumeniska tradition hållas i minnet då riktlinjer för ett eventuellt statligt stöd dras upp och den utgör en garanti för att en av svenska kyrkan och dess präster utförd och av staten stödd religiös verksamhet bland svenskar utomlands kommer att ske i ekumenisk anda.

Ingen remissinstans har särskilt kommenterat beredningens uttalande om framtida stöd till visst internationellt kyrkligt arbete.

4.9.6. Andlig värd bland döva m. m.

Beredningen

För den genom svenska kyrkan bedrivna andliga vården bland döva är landet indelat i sex olika distrikt. Inom vart och ett av dessa finns en ordinarie tjänst som kyrkoherde för döva. Tjänsterna avlönas över , riksstaten som tillförs bidrag ur kyrkofonden. Beredningen förutsätter *] (avsnitt 4.6.6 och 4.5.7) att frågan om den framtida organisationen av * svenska kyrkans andliga vård bland döva utreds inom ramen för det inomkyrkliga utredningsarbete som beredningen skisserat.

Remissyttrandena

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd har uppfattningen att också denna verksamhet i framtiden bör organiseras ekumeniskt och påpekar att en rätt omfattande verksamhet bland döva redan nu bedrivs även av andra trossamfund. Domkapitlet i Lund anser däremot att organisationen av den andliga vården av döva inte behöver påverkas av beredningens förslag om förändrade relationer mellan stat och kyrka. Sveriges kristna ungdomsråd vidgar ämnesområdet och anför att ansvaret för den andliga vården bland handikappade bör utövas ekumeniskt och isamråd med de handikappades organisationer. Stenungsunds missionsförsamling anför liknande synpunkter.

Det kan i detta sammanhang nämnas att ett par instanser i sina yttranden om den ej församlingsbundna verksamheten också behandlat trossamfundens verksamhet inom det organiserade fritidslivet. KFUM— KFUK:s riksförbund betonar vikten av tillfredsställande service inom den s. k. fritidssektorn och Transtrands församling anför att om beredningens förslag till förändrade relationer mellan stat och kyrka genomförs blir svenska kyrkans arbete bland människorna i fritidssam- hället givetvis en svenska kyrkans egen inre angelägenhet som kyrkan genom egna organ själv får reglera. Transtrands församling, som i hög grad präglas av fritidsbebyggelsen och turistnäringen, menar att det är nödvändigt att frågan om kyrkans verksamhet bland fritidsbefolkningen överhuvudtaget blir föremål för uppmärksamhet. Vare sig det nuvarande organisatoriska sambandet med samhället bibehålles eller förändras bör det vara en församlingens angelägenhet att svara för verksamheten också bland fritidsfolket. Och eftersom de s.k. fritidsförsamlingarna ofta samtidigt är glesbygdsförsamlingar och avfolkningsbygder med vikande

ekonomiskt underlag, är det nödvändigt att kyrkan på stifts— och riksplanet ger nödvändig ekonomisk och personell hjälp. Också Singö församling har berört kyrkans verksamhet i fritidssamhället (se avsnitt 2.4.1 i denna framställning).

4.10. Vissa övriga frågor

4.10.l Namngivning Beredningen

F.n. krävs inte att barnets vårdnadshavare gör anmälan av förnamn om barnet erhåller förnamn genom dop i svenska kyrkan. Erhåller barnet däremot förnamn på annat sätt måste vårdnadshavaren anmäla förnamnet till pastor i dennes egenskap av folkbokförare på det lokala planet. Beredningen föreslår (avsnitt 3.4 och 4.3.2.3 i betänkandet) av principiel- la skäl att vårdnadshavare alltid själv skall anmäla fömamn på nyfödda barn till lokal folkbokföringsmyndighet och att detta genomförs då folkbokföringen överförs till borgerligt organ. Ingenting hindrar dock att pastor i svenska kyrkan eller annat trossamfund åtager sig att fullgöra vårdnadshavarens skyldigheter.

Förvärv av ytterligare förnamn genom dop eller annan religiös förrättning kan f. n. ske utan prövning av skälen och utan avgift. Förvärv av ytterligare förnamn på annat sätt kan bara ske genom ansökan hos namnmyndigheten och därvid prövas skälen och en avgift tas ut. Beredningen föreslår (avsnitt 3.4 i betänkandet) att bestämmelserna ändras så att de får en mer objektiv karaktär.

Remissyttrandena

Ett tiotal remissinstanser uttalar sig i denna del. Av dessa ställer sig domkapitlet i Luleå, Förbundet för religionsfrihet, Förbundet för kristen enhet och ett par församlingar positiva till beredningens förslag. Kritiska uttalanden kommer från domkapitlet i Lund samt från enstaka kommu- ner och församlingar.

4.10.2. Riksdagspredikan, rättegångsgudstjäizst och edsavläggelse Beredningen

Beredningen ansluter sig till grundlagberedningens förslag att inte uppta bestämmelsen om riksdagspredikan i förslaget till ny riksdagsordning. Vidare bör enligt beredningens mening bestämmelserna om rättegångs- gudstjänst utgå ur lagen samt föreskrifterna om vittnesförsäkran som alternativ till edsavläggelse omformuleras så att det klart framgår att här är fråga om två likvärdiga alternativ. (Avsnitt 4.4.7 och 4.5.7 i betänkan- det.)

Remissyttrandena

Det fåtal instanser som kommenterar beredningens uttalande om r i k 5 (1 a g s p r e di k a n ansluter sig som regel till förslaget. Så gör bl. a. Förbundet för religionsfrihet' och Folkpartiets ungdomsförbund. Också ärkebiskopen, domkapitlet i Lund, Sveriges frikyrkoråds sam- arbetsnämnd, Filadeljiaförsamlingen i Stockholm, Moderata ungdoms- förbundet samt några församlingar tillstyrker förslaget men framhåller samtidigt att man vänder sig endast mot att bestämmelser om riksdags- predikan regleras i författning, inte mot att predikan anordnas.

Mot förslaget uttalar sig enstaka församlingar, vilka menar att religionen är en faktor som i stor utsträckning bidragit och bidrar till att utforma samhället, varför religiösa inslag har sin plats i det officiella livet.

En liknande uppdelning av ställningstagandena kommer fram i yttran- dena över förslaget rörande r ä t te g å n g 5 g u d 5 tj ä 11 st. Bered- ningens förslag tillstyrks sålunda av bl.a. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Förbundet för religionsfrihet, Folkpartiets ungdoms- förbund, enstaka kommuner, kammarrätten i Göteborg, domkapitlet i Lund, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Moderata ungdomsförbundet, varvid särskilt de fem sistnämnda understryker att inget hindrar att någon form av rättegångs- gudstjänst ändå anordnas. Hovrätten för Västra Sverige pekar på möjligheten att införa en föreskrift om att domstol äger föranstalta om gudstjänst eller annan högtidlig sammankomst vid början av året. Ärkebiskopen uttalar att rättegångsgudstjänst — liksom riksdagspredikan — från kyrkans synpunkt väl kan bibehållas som ett uttryck för evangeliets socialt etiska dimension. Något krav från kyrkans sida bör dock inte resas i dessa avseenden.

De enstaka församlingar som uttalar sig mot förslaget anför samma argument som redovisats ovan beträffande dem som ställer sig kritiska till förslaget om riksdagspredikan.

Förslaget om vittnesförsäkran som alternativ till e d 5 a v l ä g g e l s e tillstyrks av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, ärkebiskopen, domkapitlet i Lund, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stock- holm, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, För- bundet för kristen enhet och enstaka kommuner. De flesta av de till förslagen positiva instanserna vill gå ett steg längre än beredningen och helt avskaffa edsavläggelse. Skälen härför är olikartade hos icke-kyrkliga respektive kyrkliga instanser. Sålunda anför hovrätten för Västra Sverige.

Enligt hovrättens erfarenhet förefaller det som om åtskilliga av de personer som avlägger vittneseden ägnar föga tanke åt edens allvarliga och högtidliga innebörd. För dessa skulle sannolikt en försäkran på heder och samvete att tala sanning vara i högre grad än eden ägnad att mana till eftertanke och iakttagande. Och vad gäller flertalet av övriga rättegångs- vittnen kan edens ersättande med försäkran knappast antagas få några menliga verkningar. Enligt hovrättens mening ligger det något stötande i

[ I sitt förslag om den lo- kala folkbokföringens över- förande till borgerligt organ nämner beredningen särskilt att tidpunkten för genomförande av reformen måste anpassas till pro- blem med arkivutrymmen (avsnitt 4.3.2.1 i betänkan- det).

att personer, som är helt likgiltiga i religiösa ting, avlägger en ed, vars ordalydelse och innebörd förutsätter att de som går eden har en bestämd trosuppfattning. Är man, såsom föreslagits, beredd att låta vittnena i en framtid äga fritt välja mellan ed och försäkran, kan man lika väl eller än hellre avskaffa edsaltemativet.

Ärkebiskopen å sin sida uttalar.

Vad beträffar edsavläggelse kan från kristet håll principiella betänklig- heter resas mot brukandet av ed i olika offentliga sammanhang. Enligt allmänkyrklig tradition har dock edgång ansetts tillåten för en kristen, om staten kräver det. I och med att staten inte kräver edgång utan medger ett ”borgerligt” alternativ i form av sanningsförsäkran, saknas från kristen synpunkt motiv för att bibehålla ed. Jag vill alltså förorda, att sanningsförsäkran i alla offentliga sammanhang får ersätta hittills brukade edsforrnulär.

Kritik mot förslaget kommer från enstaka församlingar, t. ex. Visby pastorat, där man frågar sig om inte alternativen redan nu framstår som likvärdiga.

4.10.3. Arkiv- och statistikfrägor Beredningen

I lagen (1961 : 436) om församlingsstyrelse finns föreskrifter om att vissa handlingar skall förvaras i kyrkoarkiv. Sådana står f. n. under överinseen- de av landsarkiven och den allmänna arkivstadgan gäller för dem. Beredningen föreslår att församlingsstyrelselagen efter kyrkligt respektive statligt utredningsarbete skall upphävas (avsnitt 6.1.5.2, 6.244 och 6.3.5 i betänkandet). Beredningen uttalar vidare att det kan förväntas att innehållet i församlingsstyrelselagen behålls i tillämpliga delar, varvid de aktuella bestämmelserna kan antas bli överförda till en inomkyrklig stadga (avsnitt 6.2.4.l i betänkandet). Av beredningens uttalanden framgår sålunda att arkivfrågor avses skola bli föremål för överväganden i det kommande utredningsarbetet.l Samma gäller de statistikfrågor som aktualiseras genom beredningens förslag.

R emissyttrandena

Beträffande a r k iv f r ä g 0 r framhåller riksarkivet sammanfattningsvis att beredningens förslag om förändrad relation mellan staten och svenska kyrkan dels aktualiserar arkivfrågor av skilda slag i sådan utsträckning att en förstärkning av landsarkivens resurser framstår som en förutsättning för att reformen skall kunna genomföras, dels att flera arkivfrågor kräver specialutredningar. Liknande synpunkter återfinns i yttrandena från lands- och stadsarkivarierna. Riksarkivet utvecklar sin syn på hithörande frågor på i huvudsak följande sätt.

Överflyttningen av den lokala folkbokföringen till andra myndigheter föranleder enligt riksarkivet dels ett överförande. av folkbokförings— material till de myndigheter som skall överta verksamheten, dels _

eventuellt — ett omhändertagande genom landsarkiven eller på annat sätt av folkbokföringshandlingar, som inte är av sådan art att de omedelbart behövs för folkbokföringen. Med omhändertagandet av dessa handlingar följer ett betydande expeditionsarbete i form av utfärdande av intyg m. m. Uppgiften torde till stor del komma att åvila landsarkiven. Också de nya arkiv som bildas i samband med ett nytt registreringssystem för församlingarna kommer att vara av stort intresse från forsknings- synpunkt. Om kyrkan i väsentlig grad skulle bibehålla sin folkkyrko- karaktär synes det finnas starka skäl för en ordning som innebär, att dessa arkiv blir underkastade allmänna arkivstadgans bestämmelser, eventuellt modifierade på vissa punkter. Mycket beror dock därvidlag på hur den föreslagna datacentralens arkivfrågor löses. Material därifrån ', skulle kunna tillvaratas av arkivväsendet, vilket bl. a. skulle medföra | ökade möjligheter till gallring i de lokala arkiven. Vid datacentralens uppbyggnad bör därför arkivväsendet beredas tillfälle att medverka. Ett överförande av begravningsväsendet till den borgerliga kommunen kräver överflyttning av gravböcker och andra handlingar till den borgerliga kommunen (eventuellt som län eller deposition). Frågan kan komma att kräva såväl allmänna utredningar som bedömningar från fall till fall. Arkivmyndigheternas medverkan härvid blir nödvändig. Om kyrkans offentligrättsliga ställning upphör torde det bli nödvändigt att vid denna tidpunkt avsluta pastorsämbetenas arkiv och de kyrkokommunala arki- ven. I nuvarande läge är alla dessa arkiv underkastade allmänna arkivstadgans bestämmelser. Om ej annat föreskrivs, skall arkiven kort tid efter upphörandet avlämnas till landsarkiven. Med hänsyn såväl till kyrkans behov av vissa handlingar som till landsarkivens resurser torde särbestämmelser bli nödvändiga. Att landsarkiven har att motse mycket stora leveranser av arkiv såväl i detta sammanhang som vid överflytt- ningen av folkbokföringen torde dock vara säkert. Detsamma gäller också om domkapitels- och stiftsnämndsarkiven. Även prostarkiven kan komma att beröras. Om kyrkan även efter reformen skulle bibehålla en offentligrättslig ställning, utgår riksarkivet från att allmänna arkivstadgan alltjämt kommer att gälla för de kyrkliga arkiven. De arkiv som berörs är många till antalet och åtminstone delvis av betydande omfattning och de är av genomgripande betydelse både för den enskilde och för skilda slag , av forskning. I själva verket utgör de kyrkliga arkiven en omistlig del av ' den kulturskatt som kyrkan skapat och från landsarkivens sida måste alla ansträngningar göras för att bereda dem ett fullgott skydd. Landsarkiven ställs emellertid inför denna uppgift samtidigt som ökade krav ställs på dem från flera andra håll och samtidigt som övergången till den datorbaserade informationen nödvändiggör en betydande omställning av deras arbete.

Också länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om ansvaret för arkivering av äldre material efter en eventuell förändring av relationerna mellan stat och kyrka och föreslår att dessa frågor utreds närmare. Vikten av att arkivfrågorna löses betonas också av enstaka kommuner och församlingar.

Statistiska centralbyrån anför att en omorganisation av svenska kyrkan enligt beredningens förslag torde behöva föranleda vissa omläggningari förekommande sta t i st i k berörande kyrklig verksamhet. Central- byrån finner inte anledning att nu gå närmare in på denna fråga utan avser ta upp den i annan ordning om beslut fattas i enlighet med beredningens förslag.

5. Ekonomiska frågor

Redovisningen i kapitel 2 av remissinstansernas ställningstagande i stort innehåller i väsentlig utsträckning synpunkter på de ekonomiska frågor

I som aktualiseras genom beredningens förslag. Särskilt gäller detta i förslaget att upphäva församlingarnas beskattningsrätt och i stället basera 1 svenska kyrkans ekonomi på en kyrkoavgift, vilken dock övergångsvis

* uppbärs via skattemyndigheterna under åren 1983-1992.

Kapitel 5 inleds med en sammanställning av remissinstansernas kommentarer till beredningens beskrivningar av svenska kyrkans och andra trossamfunds ekonomi m.m. i nuläget (5.1). Därefter följer en redovisning av sådana allmänna synpunkter på frågan om den framtida avvägningen mellan individens och samhällets ekonomiska ansvar för religiös verksamhet som remissinstanserna utformat såsom kommentarer till beredningens uttalanden i dessa avseenden (5.2). Dessa kommentarer innehåller ofta ytterligare motiveringar till och nyanseringar av de ställningstaganden i stort som redovisats i kapitel 2. I avsnitt 5.2 återges även remissynpunkter beträffande finansieringen av dels Evangeliska

fosterlands-stiftelsen, dels det finskspråkiga församlingsarbetet i Sverige.

De stödformer som beredningen aktualiserar utgår från att dess förslag om förändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan genomförs. I

i avsnitt 5.3—5.5 redovisas synpunkter på beredningens förslag om särskilt

statligt stöd för ekonomisk utjämning inom trossamfunden, om statligt stöd till samlingslokaler och om statligt stöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader.' Remissinstansernas uttalanden beträffande

l de ytterligare stödformer som beredningen diskuterar, såsom statligt stöd

till medlemsregistrering och till uppbörd av kyrkoavgifter (motsv.), stöd genom förmåner vid beskattning, stöd genom avdragsrätt vid inkomstbe- ] Beredningens förslag om skattningen, stöd genom tjänstebrevsrätt samt kommunalt stöd till Statligt Stöd "_" Viss ["Mik-

. . . . .. . .. verksamhet, till andlig

verksamheten redovrsas 1 avsnitt 5 .6—5.10. Slutligen foljer en redogorelse vård vid vissa samhälleliga för instansernas kommentarer till beredningens påpekanden om nu institutioner samt till visst utgående statligt stöd till ungdoms- och studiearbete och om vissa andra internatiQPem ”Pete be' finansieringskällor (5.11—5.12) samt till beredningens resonemang om handlas dåren-londenva sammanställnings avsnitt trossamfundens självfinansiering (5.13). 4.7.2 och 4.9.

5.1. Trossamfundens ekonomi i nuläget m.m.

Beredningen

Beredningen återger i slutbetänkandet uppgifter om svenska kyrkans och andra trossamfunds nuvarande ekonomiska förhållanden och organisation (SOU 1972: 36 s. 115—119). Dessa uppgifter är grundade på resultaten av ekonomiska studier vilka avsåg förhållandena år 1969 och som publice- rats separat.

Beträffande svenska kyrkan återges resultaten dels i delbetänkandet (SOU 1971:29) Kyrkan kostar, dels som bilaga 1—7 samt 21 till slutbetänkandet. Bilagorna 1—7, som publicerats 1 SOU 1972137, innehåller en sammanfattande analys av svenska kyrkans ekonomi är 1969 (bilaga 1), en ekonomisk studie av svenska kyrkans riks— och regionalplan år 1969 (bilaga 2), en redovisning av samhällets nuvarande ekonomiska stöd till svenska kyrkan m.m. (bilaga 3), en redogörelse för kyrkokommunal investeringsplanering 1971—1975 (bilaga 4), en redovis- ning av en undersökning om utgifterna för den kyrkokommunala begravningsverksamheten år 1968 (bilaga 5), en jämförelse mellan 1968 års undersökning avseende utgifterna för begravningsverksamheten och betänkandet (SOU 1971:29) Kyrkan kostar (bilaga 6) samt slutligen en promemoria om kyrklig egendom (bilaga 7). Bilaga 21 (DsU 197215—8) utgörs av s.k. intensivstudier av 13 församlingar.

Uppgifter om andra trossamfund lämnas i bilaga 20 till slutbetänkan- det (Andra trossamfunds ekonomi, SOU 197238). Där återfinns en redovisning av en studie av organisation och ekonomi inom 15 större trossamfund. Dessa har i undersökningen grupperats enligt följande. En första grupp, lutherska trossamfund, omfattar Svenska alliansmissionen, Evangeliska fosterlands-stiftelsen och Svenska missionsförbundet. Där- efter följer en grupp av baptistiska samfund, Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Siundedags-adventistsamfundet, Svenska baptistsam- fundet, Pingströrelsen och Örebromissionen. Metodistiska trossamfund bildar en tredje grupp som består av Frälsningsarmén, Svenska frälsnings- armén och Metodistkyrkan i Sverige. Återstående samfund, Katolska kyrkan, ortodoxa församlingar och mosaiska församlingar har behandlats för sig. För åtta trossamfund lämnas uppgifter om enbart organisation, nämligen Maranata, Missionssällskapet bibeltrogna vänner, Estniska evan- gelisk-lutherska församlingen i Stockholm, Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Ungerska protestantiska församlingen, Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (Mormonkyrkan) samt Kristen vetenskap. Även för Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, som är ett serviceorgan för det finskspråkiga lutherska försam- lingsarbete i landet vilket bedrivs i nära samarbete med svenska kyrkan, lämnas uppgifter om organisation, även om förbundet inte kan hänföras till begreppet trossamfund.

Remissyttrandena

5.1.1. Svenska kyrkan

Kommentarer till d el b e t ä n k a n cl e t (SOU 1971:29) Kyrkan kostar sändes under år 1971 in till utbildningsdepartementet av UKÄ — som överlämnade yttrande från teologiska fakulteten vid universiteteti Lund — domkapitlen i Västerås och Lund, stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, stiftsråden iLund, Härnösand och Stockholm, TCO — som överlämnade yttrande från Sveriges kommunaltjänstemannaförbund — Sveriges kyrko- kamerala förening, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt Förbundet för kristen enhet.

Genomgående uttalades tillfredsställelse över att undersökningen ; kommit till stånd, samtidigt som dess resultat bedömdes vara korrekta i % alla väsentliga delar. Några instanser diskuterade vilka slutsatser som 1 borde dras av det presenterade materialet. Smärre påpekanden och % kompletteringar av redovisningen gjordes av bl. a. domkapitlet i Lund, stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, stiftsrådet i Lund, Sveriges kommunaltjänste- mannaförbund och Sveriges kyrkliga studieförbund.

Beredningens uppgifter i slut b e t ä n k a n d e t jämte bilagorna 1—7 och 21 om svenska kyrkans ekonomi i nuläget refereras eller kommente- ras i allmänna ordalag främst av länsstyrelsen i Kopparbergs län, domkapitlet i Lund, stiftsnämnden i Göteborg, Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund och Svenska prästförbundet.

Inga remissinstanser riktar kritik mot de redovisade undersökningarna. Däremot efterlyser några instanser ytterligare material. För att belysa hur utjämningsförfarandet via kyrkofonden fungerar bifogar stiftsnämnden i Göteborg vissa exempel från avräkningsåret 1972.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund erinrar om att förbundet i sitt yttrande över 1958 års kyrka-statutrednings betänkanden framförde allvarlig kritik mot att utredningen underlåtit att behandla kyrkokommunernas ekonomi och betydelsen av de komplicerade utjäm- ningssystem, som enligt förbundet möjliggör dels ett bibehållande av präst- och kyrkomusikerorganisationen till gagn för glesbygds- och avfolkningsförsamlingarna, dels möjligheterna för dessa församlingar att bedriva en godtagbar kyrklig verksamhet med rimliga ekonomiska insatser från invånarnas sida. Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att 1968 års beredning beaktat kritiken och presenterat mycket värdefullt utredningsmaterial. Det hade dock varit önskvärt att bered- ningen låtit analysera vilken betydelse svenska kyrkans territoriella och ekonomiska struktur har för det ekonomiska systemet och vilka tänkbara verkningar beredningens förslag till principlösningar kan tänkas få för församlingsindelningen, tjänsteorganisationen, bibehållandet av aktiva kyrkobyggnader m.m. Pastoratsförbundet fortsätter.

Ekonomifrågan är till mycket stor del en strukturfråga. Det fordras ett

fast ekonomiskt system med inbyggda utjämningsfunktioner för att svenska kyrkan skall kunna bibehålla den territoriella organisation, som krävs för att möjliggöra den öppna folkkyrka, som enligt beredningens uppfattning måste finnas kvar efter en eventuell relationsförändring. En uppfattning som givetvis delas av styrelsen.

Församlings- och pastoratsförbundet har låtit utreda strukturproble— men inom en särskild strukturkommitte' som den 26 juni 1972 avgivit betänkandet ”Svenska kyrkans lokala organisation”.

Av betänkandet framgår bl. a.

att den fortgående folkomflyttningen ger ett ökande antal små ekono- miskt svaga församlingar, att när utredningen gjordes icke mindre än 850 av landets 2 567 församlingar hade mindre än 500 invånare, att 232 av landets 1 147 pastorat hade en folkmängd som understeg den minimigräns på 2 000 invånare, som vid senaste pastoratsindelning krävdes för att bilda eget pastorat, att exempelvis församlingarna i Luleå stift erhåller tillskott av skatte- underlag med cirka 37 % av det egna taxerade underlaget, i Härnösands med 33 % och i Visby stift med 30 %, att om skatteutjämningsbidraget skulle bortfalla detta skulle medföra en skattehöjning med 50 öre per skattekrona i Visby stift och cirka 35 öre i Luleå stift; detta är medeltal för stiften, att icke mindre än cirka 2100 församlingar ligger under den lägsta garanterade skattekraften och att 84% av samtliga församlingar erhåller skatteersättning, att cirka 2 300 församlingar har lägre egen skattekraft än medelskatte- kraften i landet, samt att kyrkofondens utjämnande effekt är av stor betydelse för präst- och kyrkomusikerorganisationen inom ett mycket stort antal glesbygds- och avfolkningspastorat. Strukturkommitte'n konstaterar, att det slutliga ställningstagandet i stat-kyrkafrågan är av så väsentlig betydelse för strukturarbetets bedri— vande inom kyrkan, att ingen av de av kommittén diskuterade arbetsupp- gifterna kan slutföras i nuläget.

Svenska prästförbundet efterlyser beräkningar av kostnader för präst- utbildning, kyrkomöten, förhandlingsorgan, central kyrkostyrelse, de rikskyrkliga organens sekretariat, stiftsgårdar, diakonianstalter, stads- mission, kyrkliga folkhögskolor samt för en rad organ och stiftelser inom den fria kyrkliga sektom.

5.1.2. Andra trossamfund

De remissinstanser som berör beredningens undersökningar om andra trossamfunds ekonomi m.m. gör huvudsakligen detta i form av kommentarer till slutbetänkandets bilaga 20 (Andra trossamfunds ekono- mi, SOU 1972:38). Så är fallet med Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Kristen vetenskap och S:t Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församling, vilka ger kompletterande uppgifter om sin organisation och verksamhet utöver vad som framgår av SOU 1972:38. Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd påpekar i detta sammanhang att den ekonomiska redovisningen i fråga om

församlingarnas förmögenhet lätt kan misstolkas, vilket enligt central- rådet också förekommit i massmedia. Den redovisade förmögenheteni form av fast egendom tillhörig själva församlingarna (således ej ägd av olika donationsfonder förbehållna skilda, anvisade ändamål) är enligt centralrådet en förpliktelse och inte en disponibel tillgång. (Se även under 5.13.)

Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige riktar skarp kritik mot undersökningen och anser att det inte är lämpligt att ha denna undersökning som underlag för bedömningen av det finskspråkiga församlingsarbetets framtida behov (se vidare under 5.2).

5.2. Allmänna synpunkter

Beredningen

Beredningen beskriver (avsnitt 5.1, 5.3 och 5.4.1 i betänkandet) avväg- ningen i framtiden mellan individens och samhällets ekonomiska ansvars- tagande för religiös verksamhet samt föreslår en successiv utbyggnad av olika former av samhällsstöd. Därvid utgår beredningen från att verksam- heten inom såväl svenska kyrkan som andra trossamfund skall kunna fortsätta i ungefär nuvarande omfattning och att någon väsentlig förändring av samfundens medlemsantal inte sker som en följd av reformförslagen. Att förändringar och förskjutningar kan vållas av olika dynamiska trender är en annan sak. Någon garanti för en viss utveckling kan givetvis inte skapas genom statligt ansvarstagande.

Principen om likvärdig behandling av olika trossamfund innebär enligt beredningen en strävan att finna stödsystem där de förmåner som erbjuds olika samfund är lika i den betydelsen att de uppfattas som lika mycket värda, trots att ett sådant värde inte kan mätas med en objektiv norm. Stödåtgärderna bör inte utformas så att de utgör ett ensidigt gynnande av vissa etablerade former av religion. Dock kommer, på grund av hänsyn till traditionen och till det faktum att en mycket stor del av befolkningen tillhör svenska kyrkan, denna otvivelaktigt att behålla en inte oväsentlig särställning. Eftersom svenska kyrkans särställning i förhållande till staten i organisatoriskt avseende upphör, kan det synas som om förändringarna blir särskilt stora för detta samfund. Den nya relation som bör gällai framtiden uppvisar emellertid i praktiken många beröringspunkter med de nuvarande förhållandena, anför beredningen och exemplifierar med följande resonemang om innebörden av upphävandet av församlingarnas beskattningsrätt.

I själva verket är denna ”rätt” icke ens nu ovillkorlig, eftersom en person genom att utträda ur kyrkan endast förblir pliktig betala en viss del av de avgifter som utdebiteras genom kyrklig kommuns försorg. Enligt våra förslag (i kapitel 4) skulle icke-medlemmar och juridiska personer befrias från församlingsskatt i samband med att ansvaret för folkbokföring och begravningsväsende överförs till borgerligt organ. När detta sker, kommer ju församlingarnas beskattningsrätt redan före tidpunkten för den större relationsförändringen att reellt enbart rikta sig

mot de personer som tillhör Svenska kyrkan, dvs. vara liktydigt med att utdebitera en medlemsavgift.

När denna "beskattningsrätt” i juridisk mening upphör, förvandlas skatten även formellt till en avgift, vilken församlingen kan debitera dem som tillhör kyrkan, dvs. samma personer som tidigare. Likaså kan man välja samma kriterium på avgiftsskyldighet som tidigare gällt för skattskyldighet, dvs. proportionell mot den kommunalt beskattningsbara inkomsten, eller andra normer, t.ex. progressivitet i förhållande till inkomsten. Uppbörden av dessa avgifter, förslagsvis benämnda ”kyrko- avgifter” får församlingarna inom olika samfund organisera på sätt som befinnes lämpligt. För Svenska kyrkans del lämnas dock ett erbjudande om särskild statlig hjälp under en viss övergångstid. (SOU 1972: 36 s. 1 12 f.)

Huvudansvaret för trossamfundens ekonomiska resurser mäste liksom hittills ligga på medlemmarna själva. Denna princip om medlemmarnas ansvarstagande präglar i särskilt hög grad inställningen bland de svenska frikyrkorna. Inom svenska kyrkan kan principen anses ha kommit till uttryck genom att församlingarnas beskattningsrätt närmast riktar sig mot dem som tillhör kyrkan. Den del av församlingsskatten som erläggs av icke-medlemmar har ansetts vara i princip avsedd att täcka försam- lingarnas kostnader för åtaganden beträffande vissa allmänt samhälleliga funktioner, främst folkbokföring och begravningsväsende. Församlingar- nas beskattningsrätt gentemot juridiska personer stämmer sämre med principen om medlemmarnas ansvarstagande. Men denna beskattningsrätt kan ses som en konsekvens av att församlingsskatten utgjort en kommunal skatt, vars karaktär av ”medlemsavgift” inte blivit fullt accepterad.

Nuvarande församlingsskatt (beredningens beräkningar är baserade på 1969 års siffror) motsvarar ca 130 kr. per skattskyldig fysisk person och år. Medelutdebiteringen är 0,83 kr. per skattekrona. Enligt beredningens beräkningar, i vilka hänsyn tagits bl.a. till att utgifter för folkbokföring och begravningsväsende samt inkomster från juridiska personer bortfaller och till att skatteutjämningsbidragen i viss mån omfördelas, skulle en kyrkoavgift vid oförändrad medlemsanslutning motsvara cirka 100 kr. per skattskyldig fysisk person som är medlem av svenska kyrkan. Vid 75 % medlemsanslutning beräknas kyrkoavgiften stiga till cirka 150 kr. per skattskyldig fysisk person1 .

Medlemmarnas direkta ansvar måste enligt beredningen kompletteras genom ett generöst stöd från samhällets sida till olika trossamfund. Som motiv och riktlinjer för avvägningen mellan individens och samhällets ansvar anför beredningen bl.a.

' Utförligare beräkningar där hänsyn bl.a. tagits till förhållandena i olika delar av landet och till olika inkomstkategorier redovisas i bilaga 1 (SOU 197237). 1 bilaga 21 (DsU 197215—8) återges beräkningar avseende 13 olika församlingar. Av bilaga 1 framgår bl.a. att medelutdebiteringen skulle motsvara 0,70 kr. per skattekrona vid nuvarande anslutning och 0,90 kr. vid en anslutning av 75 %. Beräkningarna i bilaga 21 avseende 13 olika församlingar, vilkas faktiska utdebitering år 1969 varie- rade mellan 0,55 kr. och 1,70 kr. per skattekrona, ger vid handen att kyrkoavgiften efter förändrade relationer i dessa 13 församlingar skulle motsvara en utdebitering av mellan 0,35 och 1,45 kr. per skattekrona vid oförändrad medlemsanslutning och mellan 0,47 och 1,93 kr. per skattekrona vid en anslutning av 75 %.

Ett sådant aktivt samhällsstöd innebär givetvis att alla skattebetalare — oavsett politisk och religiös uppfattning samt inställning till olika aktiviteter inom trossamfunden — skattevägen måste stödja verksam- heten. Den solidaritet ett sådant system kräver kan alltså grundas på religionsfrihetsskäl. Vi anser det emellertid uppenbart att detta betrak- telsesätt endast har giltighet så länge stödet har en i förhållande till verksamhetens totala omfattning kompletterande karaktär. Detta gäller alldeles särskilt ansvaret för den egna församlingen på det lokala planet. Mer generella samhällsstöd som utgår t.ex. via statsanslag kan med en mycket starkare motivering åläggas samtliga skattebetalare inkl. juridiska personer.

Om samhällsstödet blir så stort att samfunden upplever sig finansiellt beroende av samhället, kan man emellertid hävda att samfundens religionsfrihet hotas. Det torde vara svårt att förespråka en fullständig frihet för samfunden att besluta om användningen av så stora belopp det i så fall skulle vara fråga om. Härtill kommer att många medlemmari trossamfunden ser det individuella ekonomiska ansvarstagandet som en del av sin religionsutövning. (SOU 1972: 36 s. 120.)

Beredningen refererar den diskussion som fördes av 1958 års utredning kyrka-stat rörande tänkbara typer av ekonomiskt stöd (statlig uppbörd av medlemsavgifter, skattefrihet för samfunden samt direkta statsanslag) och finner att samhällets stöd i huvudsak bör inriktas på olika former av direkta bidrag. De skäl som stundom anförs mot denna stödform bemöter beredningen enligt följande.

De invändningar som ur religionsfrihetssynpunkt har riktats mot stöd i form av direkta bidrag anser vi bör avvisas. Att icke-medlemmen via sina allmänna skatter tvingas att bidra till ändamål som han kan stå främmande för är en logisk — och allmänt accepterad — följd av uppfattningen, att det moderna pluralistiska samhället ser mångfalden av åskådningar och aktiviteter som ett värde i sig och därför understödjer dessa. Exempel som ligger nära till hands är de statliga och kommunala bidragen till politiska partier och till olika kulturella aktiviteter samt det statliga presstödet.

Ett annat problem gäller stödets styrningseffekter. Vi avvisar de invändningar som tar sin utgångspunkt i farhågorna att trossamfundens frihet att själva utforma sin verksamhet måste hotas av ett system med direkta bidrag från samhället. Detta beror på att vi utformar stöden så att inblandning från samhällets sida är praktiskt utesluten. Självfallet skulle rigorösa ändamålsbestämningar för huvuddelen av stödet få denna effekt. Men vi avvisar bestämt tanken på sådana detaljerade ändamålsbestäm- ningar annat än då sådana ger sig själva, t.ex. stöd till restaurering av vissa kyrkolokaler. Även för denna huvudprincip bör utformningen av det politiska partistödet kunna tjäna som exempel på att direkta samhälleliga bidrag kan ges utan styrningseffekter på verksamheten. (SOU 1972: 36 s. 122.)

Vidare anger beredningeni detta sammanhang vilka skäl som enligt dess uppfattning motiverar att staten och inte kommunerna bör ha huvud- ansvaret för direkta bidrag till samfundens verksamhet.

Slutligen anför beredningen att de utgiftsavlastningar och det samhälls- stöd som föreslås, innebär en väsentligt ökad trygghet gentemot sådana försvagningar av medlemsfinansieringen som ett sjunkande medlemsantal kan innebära. Särskilt bör de föreslagna anslagens värde som stöd för

svagare församlingar beaktas. Vidare ger de olika anslagen indirekt ökade utrymmen för trossamfundens ekonomiska insatser på andra områden, exempelvis internationella åtaganden.

Remissy ttrandena

I det följande redogörs först för synpunkter av mer övergripande art. Därefter redovisas kommentarer till beredningens uttalanden om even- tuella förändringar i framtiden av samfundens, främst svenska kyrkans, medlemsantal, om innebörden av upphävandet av församlingarnas be- skattningsrätt, om beräkningarna av kyrkoavgiftens storlek i framtiden, om de samhälleliga stödåtgärdernas huvudsakliga inriktning och om att staten och inte kommunerna bör ha huvudansvaret för sådan bidragsgiv- ning. Slutligen berörs vissa frågor som beredningen inte behandlat sär— skilt. Hit hör sättet för redovisning av nuvarande församlingsskatt på de- betsedeln för slutlig skatt samt finansieringen av Evangeliska fosterlands- stiftelsen och arbetet bland till svenska kyrkan hörande grupper med främmande modersmål.

Remissinstansernas kommentarer till beredningens uttalanden i nu berörda hänseenden ansluter sig nära till deras inställning till bered- ningens förslag i stort. Bland instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag förekommer dock exempel på en kritisk hållning till beredningens bedömningar av den framtida anslutningen till svenska kyrkan och kyrkoavgifternas storlek.

Mer ö v e r g r i p a n d e synpunkter som nära ansluter till och delvis kompletterar beredningens uttalanden framförs av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, domkapitlen i Strängnäs och Luleå, invandrarutredningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, KF UK:s och KFUM: s riksförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, ett 20-tal kommuner, ett tiotal församlingar inom svenska kyrkan och ett ZO-talfrikyrkoförsamlingar.

Av dessa förutsätter länsstyrelsen i Uppsala län att stödet utformas och eventuellt differentieras med vederbörligt beaktande av samfundens olika strukturer. Om så sker kan stödet förmodas bli mycket effektivt. Förslaget om samhällsstöd till svaga församlingar, ekonomiskt och medlemsmässigt, ligger i linje med den lokaliseringspolitik staten driver på andra samhällsområden. Ett sådant stöd är enligt länsstyrelsen ägnat att främja folkkyrkotanken. Länsstyrelsen iÖrebro län betonar särskilt att ett kompletterande stöd från samhällets sida måste utformas så att samhället inte har möjligheter att påverka samfundens religiösa verksam- het och verksamhetsformer. Domkapitlet i Luleå stryker under gles— bygdernas särskilda behov av stöd (se vidare under avsnitt 5.3). Invandrarutredningen finner beredningens argumentering för att sam- hällsstöd skall utgå till religiösa samfund (oavsett vilken religion dessa företräder) övertygande. Samhällsstöd till trossamfunden bör betraktas som kompletterande och förutsätter således även ett ekonomiskt

engagemang för samfundet hos medlemmar eller de personer som betjänas av samfundet i fråga. De generella stödformer som finns för olika aktiviteter såsom ungdoms- och studiearbete bör naturligtvis som f. n. utgå oberoende av huvudmannaskapet för verksamheten. Invandrar- utredningen påpekar i sammanhanget att sådant generellt stöd naturligt- vis bör utgå oberoende av på vilket språk verksamheten bedrivs. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anför bl. a. att de kristna samfunden utför sin gärning utifrån sin kristna tro och är redo att göra detta oberoende av samhällets struktur och oavsett om samhället vill lämna dem sitt stöd eller inte. Samfunden önskar att utifrån sin syn på olika sätt söka påverka samhället och är positivt inställda till en samverkan med samhället i olika avseenden, dock utan att låta sin egenart förändras. Sveriges kristna ungdomsråd noterar med tillfredsställelse att beredningen klart fram- . håller att styrningseffekter inte får förekomma i samband med bidragsgiv- å ning. KFUK:s och KFUM:s riksförbund delar inte den pessimism som i enligt förbundet framskymtat i den offentliga debatten om svenska 1 kyrkans möjligheter till fortsatt verksamhet. Förbundet anser att ett l personligt ansvarstagande inte enbart innebär ekonomiska bidrag utan även insatser av lekmän. Bland de åsyftade kommunerna och försam- lingarna framhåller Halmstads kommun att det är viktigt att principen om medlemmens ekonomiska ansvar inför sitt samfund förblir ett levande begrepp också efter en reform. Man måste enligt kommunen värja sig mot inställningen att det skulle ankomma på stat och kommun att bära huvudparten av kostnaderna för samfundens religiösa verksam- het. Backa församling finner det naturligt att trossamfunden, liksom en mängd olika rörelser av ideell och politisk art, får åtnjuta statsbidrag. Det bör därvid, fortsätter församlingen, finnas lika litet anledning för statsmakterna att utöva ideologisk kontroll av trossamfunden som av övriga ”rörelser". Från lokalt frikyrkohåll, exempelvis örebro frikyrko- l råd, ser man samhällets stöd som en självklarhet, men uttalar samtidigt * att stödet inte får gå så långt att samfundens religionsfrihet hotas. Uttalanden som innebär viss kritik av beredningens synpunkter görs av bl.a. Svea hovrätt, statskontoret och Filadelfiaförsamlingen iStockholm. Sålunda menar Svea hovrätt att det klarare borde ha framgått att skillnaden mellan individens och samhällets ansvar inte är så stor för svenska kyrkans del under nuvarande ordning och att reformerna därför för dess del blir djupt ingripande. Enligt statskontoret har beredningen alltför hårt hållit fast vid antagandet att kyrkans ekonomi inte i någon väsentlig utsträckning kommer att påverkas av att relationerna till staten förändras. En mer förutsättningslös diskussion av olika tänkbara utveck- lingslinjer skulle ha berikat debatten kring beredningens förslag och underlättat värderingen av reformens effekter. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm uttalar att samhället bör ännu klarare än f. n. markera sin vilja att stödja trossamfunden i respekt för deras egenart. Inom pingströrelsen är man inte främst intresserad av ett ökande generellt stöd utan istället av en befrielse från de skatter som utgör en tung belastning på verksamheten. Liknande synpunkter framförs också av enstaka andra frikyrkoförsamlingar. (Se vidare under 5.7.)

Klart kritiska yttranden kommer från JK, länsstyrelsen iJönköpings län, ärkebiskopen, domkapitlen iLund och Härnösand, stiftsnämnderna i Skara och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrko- kamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, ett fåtal kommuner och cirka tio församlingar.

Enligt JK föreligger stor risk för att svenska kyrkans finansieringsmöj- ligheter blir så försvagade att verksamheten inte kan upprätthållas i nuvarande omfattning. Länsstyrelsen iJönköpings län åberopar Jönkö- pings kommuns yttrande, i vilket det uttalas att svenska kyrkans särställning otvivelaktigt medför specifika krav ifråga om verksamhetens ekonomisering. Enligt länsstyrelsen torde det inte vara möjligt att när det gäller samhällets stöd tillämpa exakt samma principer för svenska kyrkan och för övriga trossamfund. Beredningens förslag bör därför överarbetas (jfr avsnitt 5.3). Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner det svårt att urskilja den principiella skillnaden mellan att svenska kyrkan favoriseras genom ett samband med staten och att svenska kyrkan ges en ekonomisk särställning med hänvisning till traditionen. Principen om likvärdig behandling av alla trossamfund kan inte knytas till religionsfri— hetsprincipen. Ett religionsfrihetsbegrepp som vidgas till att innebära jämlika förhållanden för varje individ vad gäller möjligheter till religions- utövning i önskat samfund leder till konsekvenser som beredningen undvikit att beröra. Det hade enligt förbundets mening varit önskvärt att beredningen tagit upp denna för dess resonemang centrala fråga. Olika samfunds möjligheter att tjäna individer av annan samfundstillhörighet borde ha utretts för att klarlägga hur långt man kan tillmötesgå kravet att varje individ skall ha möjlighet att få sitt speciella religiösa behov tillgodosett. Förbundet understryker beredningens uppfattning att ett tillgodoseende av olika individers och gruppers behov av religionsutöv- ning och samfundstillhörighet också är ett samhällsintresse och att det därför är berättigat med samhälleligt stöd. Religionsfrihetsprincipen kräver att detta stöd får en sådan omfattning att samfundens fortbestånd garanteras. Stödet bör av samma skäl ha en utformning som innebär att specialdestinering till olika ändamål undviks och medlen bör få brukas av samfunden utan redovisningsskyldighet. Avvägningen mellan individens och samhällets ekonomiska ansvar för religiös verksamhet är avhängig av en rad faktorer som inte beaktats och utretts av beredningen. Det bör noga övervägas i vilken grad medlemsavgifters och motsvarande bidrags storlek kan ha en hämmande resp. stimulerande effekt för anslutningen till trossamfund. Uppbördsformen och utformningen av en eventuell statlig utdebiteringsservice bör studeras med hänsyn till önskemålet att ingen av enbart ekonomiska skäl skall tvingas att utträda ur sitt samfund. De speciella krav som ställs på svenska kyrkan måste vägas in i bilden och påverka storleken av det stöd samhället ger detta samfund. Härnösands kommun menar att det stora flertalet medborgare ser svenska kyrkans

verksamhet som jämförbar med andra offentliga verksamheter, t.ex. kulturell, och finner det naturligare att allmänna medel anslås än att man skall själv finansiera den genom avgifter och insamlingar.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund grundar sin kritik på uppfattningen att beredningen tänker sig ökade anslag till trossamfunden överhuvudtaget. Förbundet kan inte acceptera tanken på att framtidens trossamfund, där den nuvarande svenska kyrkan blir ett bland många andra, skall få speciellt statligt stöd. Statsbidraget bör i stället utgå enligt de normer som gäller för all ideell föreningsverksamhet. Dessa anslag bör höjas kraftigt. Religiösa organisationer bör däremot inte speciellt gynnas.

Kritiken från instanser med anknytning till svenska kyrkan följeri stort sett de synpunkter som Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund ger uttryck åt, varvid kan noteras att ärkebiskopen förutsätter att pastoratsförbundet ingående behandlar ekonomiproblemet. Pastorats- förbundet, som delar beredningens uppfattning att samhällets bidrag till trossamfundens verksamhet endast skall utgöra en komplettering av medlemmarnas bidrag, uttalar sammanfattningsvis följande. Det ekono- miska system som beredningen föreslår för en fri kyrka stämmer illa överens med de krav beredningen ställer på denna fria kyrka; främst gäller detta kravet på ett bibehållande av folkkyrkans öppenhet. Härför krävs betydande ekonomiska resurser garanterade av ett stabilt ekono- miskt system som medger en långsiktig planering av verksamheten. Beredningens förslag ger inte dessa möjligheter. En folkkyrkas ekonomi måste tryggas genom att de som tillhör kyrkan betalar en avgift via skattsedeln. Förbundet diskuterar särskilt utjämningsproblematiken och anför härvid.

Utjämningen över kyrkofonden bör jämväl behandlas under avsnittet om individens ansvar. Det är individens församlingsskatt/medlemsavgift, som till viss del via en utjämningsfond fördelas till behövande pastorat.

Det är ytterligt angeläget att ett sådant utjämningssystem konstrueras jämväl inom en relationsändrad kyrka.

Beredningen har uttalat förståelse för detta. Den försöker hjälpa kyrkan genom att villkora den föreslagna garantin för prästernas och kyrkomusikernas löne- och pensionsförmåner på så sätt, att garantin icke skall utlösas förrän det visats, att svenska kyrkans församlingar solidariskt icke förmår svara för präst- och kyrkomusikerlönerna. Denna påtvingade bindning mellan garanti och utjämning synes dock — ivart fall såsom den hittills utformats — icke vara av så stort värde. Dels beror detta på att värdet av löne- och pensionsgarantin torde vara diskutabelt. Styrelsen återkommer härtill. Dels beror det på att man icke angett var solidaritetsgränsen skall gå. Med andra ord, hur mycket måste den fria kyrkans församlingar/pastorat tåla i utjämningsavgift innan garantin utlöses?

I vår enkät har vi frågat, huruvida kyrkokommunen är beredd att efter ekonomiska resurser betala en avgift till ett centralt utjämningsorgan för att solidariskt bekosta kyrkans präst- och kyrkomusikerlöner.

Icke mindre än 91 % av de svarande har förklarat sig beredda att efter sina resurser betala en utjämningsavgift. Detta är ett glädjande resultat.

Det bör observeras, att detta ingalunda utgör någon garanti för att man kan vänta sig ett belopp lika stort, som det som idag går in till kyrkofonden. Anslutningen av betalande medlemmar har avgörande betydelse.

Som angivits i inledningen till ekonomiavsnittet är det ett mindre antal större tätortsregioner, som svarar för den största delen av skattekraften och från vilka merparten av dagens allmänna kyrkoavgift betalas in. Med all sannolikhet kommer det största medlemsbortfallet att drabba dessa tätortsområden. De förlorar också mest på de juridiska personerna. Allt detta kommer att medföra stora påfrestningar på solidariteten och därmed också på präst- och kyrkomusikerorganisationen.

Enligt ärkebiskopen måste det anses vara anmärkningsvärt att bered- ningen kräver, att svenska kyrkan även efter ändrade relationer till staten skall tillhandahålla alla de resurser som krävs för att fungera såsom en ”öppen folkkyrka” och att beredningen till grund härför presenterar ett ekonomiskt system, som för att fungera kräver att beredningens antagande om betalande medlemsantal och solidaritet uppfylls. Bevaran- det av den öppna folkkyrkokaraktären är alltför viktig för att grundas på antaganden. Ärkebiskopen menar vidare att beredningens förslag om utgiftsavlastningar och samhällsstöd endast ger kompensation för ett ganska ringa medlemsbortfall och därför knappast har någon större betydelse. Under rubriken Samhällets ansvar betonar han starkt vikten av att anslaget till de fria kristna samfunden ökas i betydande omfattning och att ställning härtill tas snarast möjligt. Detta är en jämlikhetsfråga som snarast bör bringas till en lösning och det bör inte vara nödvändigt att detta kopplas samman med stat-kyrkafrågan. Med utgångspunkt i de undersökningar beredningen redan gjort om trossamfundens ekonomi och medlemstal m.m. bör det inte föreligga någon svårighet att konstruera ett bidragssystem till de fria samfunden, som i förhållande till deras medlemstal och arbetsinsatser ger dem samma ekonomiska trygghet som svenska kyrkan idag har i sin beskattningsrätt. Samhällsstödet till svenska kyrkan i form av anslagsbelopp är i dag förhållandevis ringa sett i förhållande till verksamhetens totala omslutning. På grund av sin utjämnande effekt har de emellertid en väsentlig betydelse. Detta gäller särskilt skatteersättningarna. ,

Av övriga här nämnda kyrkliga instanser utvecklar domkapitlet iLund närmare kritiken mot beredningens uttalande om ekonomisk trygghet vid sjunkande medlemsantal. Domkapitlet anför.

Vad Svenska kyrkan såsom trossamfund kan tänkas önska sig är nämligen inte, såsom beredningen menar på s 121, en "väsentligt ökad trygghet gentemot sådana försvagningar av medlemsfinansieringen som ett sjunkande medlemsantal kan innebära”. Utdraget till sin yttersta konsekvens skulle detta ju innebära att en församling kunde fortsätta verksamheten med stöd av stat och kommun även om antalet medlemmar sjunkit till ett minimum. Detta kan enligt domkapitlets uppfattning inte vara en rimlig ordning. Konsekvensen av ett frivilligt medlemskap måste tvärtom vara att verksamhetens omfattning anpassas till i vad mån människor genom anslutning till samfundet frågar efter dess tjänster. Det för en folkkyrka väsentliga är att de, vilka i egenskap av medlemmar har rätt att göra anspråk på kyrkans tjänster och kan deltaga i de beslut som utformar den kyrkliga verksamheten, också fullgör sina ekonomiska förpliktelser mot kyrkan. Det är mot en försvagning av medlemsfinansie- ringen genom uteblivna inbetalningar från medlemmar som svenska kyrkan behöver åtnjuta viss trygghet för att kunna arbeta på litet längre

sikt än ett inkomstår i sänder. Den tryggheten har Svenska kyrkan i dagi kraft av sin beskattningsrätt. Västtysklands kyrkor har den genom statlig uppbördshjälp. Beredningens förslag ger ingen motsvarighet härtill. Samtidigt inser beredningen att dess statsbidrag endast kan ha ”komplet- terande karaktär” och att den avvägning som måste ske beträffande omfattningen av samhällets ansvarstagande ”givetvis kan skifta från tid till tid”, låt vara att de ”förutsätts bli principiellt bindande för avsevärd tid framåt” (s 120).

På så lösa antaganden om inflytande medlemsavgifter och politiskt osäkra förespeglingar om bidrag, vars närmare utformning senare skall utredas, torde ingen långsiktig planering för Svenska kyrkans verksamhet kunna göras. Lunds domkapitel är mot bakgrund härav inte berett att acceptera den modell för Svenska kyrkans framtida finansiering som beredningen i princip förordar.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete efterlyser beräkningar av kostnaderna för kyrkans stifts- och riksorganisa- tioner i framtiden samt förslag om finansiering. Centralrådet ansluter sig dock till förslaget om samhälleliga stödåtgärder såvida en relationsföränd- ring kommer att äga rum och förutsätter därvid att dessa åtgärder inte medför någon styrning av samfundens verksamhet. Önskemål om beräkningar av kostnader för och finansiering av missionsverksamhet och diakoni framförs av svenska kyrkans missionsstyrelse resp. svenska kyrkans diakoninämnd. Svenska prästförbundet anser att statligt stöd även bör övervägas till den praktiskt-teologiska övningskursen, kyrko- musikerutbildningen, utbildningen av diakoner och diakonissor samt av församlings- och ungdomssekreterare, liksom till stadsmissioner och diakoniverksamhet. Enligt Sveriges kyrkokamerala förening måste det statliga stödet få en betydligt större omfattning än beredningen före- slagit, därest man önskar att kyrkans verksamhet skall kunna bedrivas i nuvarande omfattning. Från församlingshäll uttalas farhågor för att det utlovade samhällsstödet minskas eller dras in om stat och kommun får ont om pengar.

Praktiskt taget samtliga instanser som uttalar sig särskilt om a n s 1 u t - ningen till svenska kyrkan i framtiden menar att bered- ningen alltför optimistiskt har bedömt den framtida utvecklingen. Dessa kritiskt inställda instanser presenterar vanligen inte några egna bedöm- ningar utan pekar endast på faktorer som bedöms leda till lägre anslutning än vad beredningen utgått från vid sina beräkningar av kyrkoavgiftens framtida storlek (se längre fram i detta avsnitt). Vissa församlingar redovisar beräkningar som baserats på att endast 25 % eller mindre av det nuvarande antalet medlemmar skulle vara villiga betala kyrkoavgift. Till de kritiskt inställda hör JK, statskontoret, juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, teologiska fakulteten vid universi- tetet i Lund, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och Jämtlands län, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, ett tiotal kommuner samt ett 30-tal församlingar. Också ärkebiskopen och svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete ger uttryck åt

farhågor beträffande antalet betalande medlemmar. Arboga kommun uttalar emellertid att farhågor för starkt vikande medlemsantal synes starkt överdrivna och står i dålig överensstämmelse med den inte minst från kyrkligt håll framförda uppfattningen om en öppen folkkyrka med bred folklig förankring.

Enligt statskontorets mening kan man inte utesluta möjligheten att beredningens reformförslag får förhållandevis vittgående följder i form av vikande medlemsantal och försämrad medlemsfinansiering. Fullständig avgiftsbefrielse för icke-medlemmar och öppen redovisning av avgifternas storlek kan leda till ett väsentligt minskat medlemsantal. Även uppbörds- systemet kan ha samma inverkan. Statskontoret pekar i detta samman- hang särskilt på att om höginkomsttagare visar större benägenhet än andra att utträda ur kyrkan blir följden en omstrukturering av avgifts- underlaget (se vidare längre fram i föreliggande avsnitt). Farhågor av den- na art kommer också fram i yttrandet från Svenska kyrkans lekmannaför— bund, som även finner det troligt att många likgiltiga som nu vill stå kvar i den kyrkliga kommunen kommer att utträda ur en fri föreningskyrka. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att många av de medlemmar som idag mer eller mindre vanemässigt tillhör svenska kyrkan och betalar församlingsskatt torde komma att välja att inte kvarstå som medlemmar i en fri svensk kyrka. Detta torde enligt länsstyrelsen bl.a. gälla frikyrkor- nas medlemmar. Samma uppfattning kommer fram i yttrandena från några församlingar, bl.a. Hofors och Västlands församlingar. Länsstyrel- sen iMalmöhus län menar att sättet för uppbörd av kyrkoavgifter leder till ett stort bortfall. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Lomma, Malmö, Uddevalla och Heby kommuner, Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet, Helsingborgs kyrkliga samfällighet, Karlshamns och Östra Karups församlingar samt Uddevalla kyrkliga samfällighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län räknar med ett bortfall av medlemmar som är ointresserade av kyrklig verksamhet och av vissa i och för sig religiöst engagerade medlemmar som inte finner det lämpligt att i fortsättningen till kyrkan betala ett bidrag som svarar mot vad de nu erlägger i församlingsskatt. Enligt länsstyrelsen iJämtlands län kommer säkerligen många att ompröva sitt medlemskap vid ett genom- förande av beredningens förslag. Svenska kyrkans diakoninämnd räknar * "försiktigt” med ett utträde om 25 %. 1

Några instanser efterlyser ytterligare underlag, t.ex. i form av ; opinionsundersökningar, för att bedöma den framtida anslutningen till svenska kyrkan. Det gäller bl.a. juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund samt ett fåtal kommuner och försam- lingar. Också Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund hör till dessa instanser. Förbundet anför i denna fråga bl.a.

Den avgörande frågan för om svenska kyrkan efter en relationsändring skall ha tillräckliga resurser för att kunna bibehålla folkkyrkans öppenhet är, vilket antal betalande medlemmar kyrkan får. Beredningen är givetvis medveten om detta och eftersom den förutsätter en bibehållen öppen

folkkyrka, hade man väntat sig en analys av frågan om medlemsanslut- ningen.

Den analysen saknas. Individens ansvar behandlas på cirka 2 sidor i slutbetänkandet. Däremot ägnas närmare 30 sidor åt samhällets ansvar som endast svarar mot cirka 10 % av kyrkans omslutning.

Hur beredningen ser på medlemsfrågan framgår indirekt av vad som sägs i kapitlet om övergångsanordningar då det gäller personalproblemen. Beredningen säger där: "Likaså anser vi, att det finns ringa rum för farhågor, att personalproblem skulle uppstå på grund av en genom våra reformförslag försämrad kyrklig ekonomi.”

Tyvärr delar icke styrelsen beredningens optimism. Det finns bl.a. dokumenterad erfarenhet från kyrkor i andra länder, att ett sådant uppbördssystem, som beredningen föreslår såsom huvudalternativ, föror- sakar ett kraftigt medlemsras. Beredningen kan icke vara ovetande därom.

I vår enkät har vi ställt en fråga om medlemsanslutningen. [ icke mindre än 95 % av de avgivna svaren anser man, att beredningens principförslag innehåller åtgärder, som kan ge negativa återverkningar på medlemsanslutningen. Härvid har uppbördssystemet angivits som den mest negativa faktorn. Ett uppbördssystem med inbetalningskort anser kyrkokommunerna kommer att ge ett stort inkomstbortfall. Med minskade inkomster följer högre avgifter med ytterligare minskad medlemsanslutning som följd osv.

De lokala instanser vilka som t.ex. Uppsala Helga Trefaldighets församling och Lunds kyrkliga samfällighet efterlyser ytterligare under- sökningar, refererar stundom till en på uppdrag av svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund gjord opinionsundersökning år 1971 om svenska folkets religiösa intresse.

Beredningens uttalanden om innebörden av upphävandet a v församlingarnas b e s k at t nin g 3 r ä t t bestrids inte från något håll. JK, Svea hovrätt, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Örebro län instämmer uttryckligen i att, som JK uttrycker saken, beskattnings- rätten måste upphöra om församlingarnas egenskap av kyrkliga kommu— ner upphävs. De enskildas insatser får i stället karaktär av medlemsav- gifter.

Kammarkollegiet understryker att i och med att folkbokföringen och det ekonomiska ansvaret för begravningsväsendet förs över till andra organ grunden faller bort för församlingarnas beskattningsrätt. Dessa kan då inte längre betraktas som tvångssammanslutningar och deras ställning som kommuner upphör alltså. Eftersom medborgarna kan befria sig från varje skyldighet att erlägga avgift till församlingarna genom att fritt träda ut ur svenska kyrkan kan avgiften inte rättsligt betecknas som skatt. I detta sammanhang erinrar kollegiet om 1968 års kyrkomötes uttalande att svenska kyrkans ekonomi bör baseras på medel endast från kyrkomedlemmarna varvid en omläggning från skatt till medlemsavgifter bör göras. Länsstyrelsen i Örebro län tillägger att den helt delar beredningens syn på avgiftsfrågan. Att kyrkan efter relationsförändringen skulle få ha kvar något slags beskattningsrätt även av icke—medlemmar, vilket tidvis framförts i debatten, finner länsstyrelsen principiellt oriktigt.

De beräkningar av kyrkoavgiftens framtida storlek som beredningen låtit utföra och presenterar kritiseras av bl. a. JK, hovrätten för Västra Sverige, statskontoret, ärkebiskopen, domkapitlet i Linköping, stiftsnämnden i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, ett fåtal kommuner och cirka 25 församlingar, varvid vissa församlingar bifogat beräkningar avseende de egna förhållan- dena.

Några huvudpunkter i kritiken är följande. Beredningen anses ha beräknat kyrkans utgiftsbehov alltför lågt och bl. 3. inte beaktat kostnaderna för en central kyrkostyrelse, en utbyggd stiftsorganisation och vissa närstående organisationer. Som missvisande betecknas bered- ningens genomsnittssiffror, bl. a. eftersom de varken tar hänsyn till ett förutsatt proportionellt avgiftssystem eller till skiftande lokala förhållan- den i fråga om utdebiteringsbehov, exempelvis på grund av de skiftande inkomsterna från juridiska personer i olika typer av församlingar. Några församlingar redovisar beräkningar enligt vilka avgiften skulle komma att uppgå till drygt 1 000 kr. per år och från ett håll talas om avgifter på över 3 000 kr. per medlem och år.] Vissa instanser finner att beredningen inte tillräckligt poängterat att kyrkomedlemmarna i sin egenskap av skatte- betalare till stat och kommun även i framtiden ju måste bidra till att . täcka kostnaderna för folkbokföring och begravningsväsende. I det i följande återges exempel på utformningen av den berörda kritiken.

Statskontoret pekar som redan nämnts på möjligheten att höginkomst- tagare — de som enligt statskontoret har att betala de högsta avgifterna — visar större benägenhet än andra att utträda ur kyrkan. I detta sammanhang uttalar statskontoret bl. a.

Beredningen har beräknat det genomsnittliga utdebiteringsbehovet per skattekrona efter reformens genomförande vid 100 resp 75 % av 1969 års medlemsantal. Enligt statskontorets mening hade det varit av värde att även få belyst vad som skulle inträffa om medlemsantalet sjönk till än i lägre värden. *

Beredningen visar (bilaga ], tabell 1.8) att skatteunderlaget men också andelen icke-medlemmar är störst i storstadsområden. Till en del kan detta förhållande förmodligen förklaras av att religionen är olika starkt förankrad t.ex. på landsbygd och i storstad. Lika väl kan man emellertid säga att det finns ett samband mellan avgifternas/skatternas absoluta storlek och benägenhet att kvarstå som medlem i svenska kyrkan. Även denna fråga anser statskontoret det hade varit av värde att få belyst.

] samband med en diskussion kring orsakerna till församlingarnas varierande ekonomiska styrka för beredningen fram begreppet ”religiös konsumtion” och förklarar att en församlings ekonomiska situation i viss mån är beroende av hur högt individerna prioriterar denna konsumtion i jämförelse med annan. Enligt statskontorets mening borde detta synsätt mer ha återspeglats i beredningens arbete. Man borde således ha försökt att i någon form kartlägga vad individerna är villiga att betala iavgift till kyrkan och hur högt man ”prioriterar sin religiösa konsumtion”. Ett sådant material hade utgjort ett värdefullt komplement till beredningens

' Jfr. not 1 s. 280. omfattande kartläggning av kyrkans kostnader.

Ärkebiskopen anser det mindre tillfredsställande att schablonberäk- ningarna av kyrkoavgiften redovisas utan förbehåll för kostnaderna till samhället för folkbokföring och begravningsväsende. Det övervägande flertalet av församlingarna ligger dessutom i kostnadshänseende över schablonen. Han fortsätter.

Det hade underlättat bedömningen av den ekonomiska belastningen på medlemmarna, om den i stället redovisats såsom en avgiftssats med tillägg av avgiften till samhället för folkbokföring och begravningsväsende beräknad såsom 30% av medelutdebiteringen, som var 83 öre bered- ningens undersökningsår 1969. Till avgiftssatserna i tabellerna 1.9 och 1.10 i bilaga 1 i bilagebetänkandet skall sålunda läggas 25 öre, vilket innebär, att förändrade relationer enligt beredningens förslag i samtliga fall medför kostnadshöjningar för den enskilde kyrkomedlemmen. Till detta hade också bort fogas en analys av de tabeller i Årsbok för Sveriges kommuner, som visar skattekraftfördelning och utdebiteringssatserna hos församlingarna. Detta hade givit en god bild av hur många församlingar I som ligger sämre till än schablonerna utvisar. | Beredningen har inte heller gjort någon utredning om vilka verkningar | det har på de enskilda församlingarna, att man slopar de juridiska * personernas skattskyldighet. Totalt sett tappar kyrkan härigenom ett mindre belopp i skatteintäkter än man för närvarande erhåller i skatteersättning från staten. Lokalt kan bortfallet av de juridiska personernas skattekronor betyda mycket. Här kan således redan från och med den 1 januari 1978 erfordras väsentliga skattehöjningar i det enskilda fallet, för att verksamheten skall bibehållas vid oförändrad nivå.

Samma argument framförs av Svenska kyrkans församlings— och pasto- ratsförbund som mot denna bakgrund karakteriserar samtliga av bered- ningen redovisade siffror rörande schablonavgifterna som vilseledande. Förbundet tillägger i detta sammanhang.

Styrelsen anser det olyckligt att beredningen under utredningsarbetet använt riksmedelvärden uttryckta i kronor per invånare/skattebetalare. l Allmänheten och förmodligen även de remissorgan, som icke är insattai i kyrkans komplicerade ekonomiska system, har därigenom bibringats den uppfattningen att ekonomifrågan icke har någon större betydelse; en fri kyrka kostar ju bara 100 kronor per invånare och år.

Styrelsen är givetvis medveten om, att en viss strukturrationalisering måste äga rum inom svenska kyrkan. Av skäl, som anförs i struktur- kommitténs betänkande, måste dock en sådan rationalisering ske med stor försiktighet för att icke skada för kyrkan väsentliga värden.

Ett icke genomtänkt och på ofullständigt faktaunderlag grundat ekonomiskt system för en eventuell relationsändrad kyrka skulle med största säkerhet tvinga fram en så snabb strukturrationalisering, att detta skulle vara till skada för kyrkan.

Det finns enligt stiftsnämnden i Göteborg goda skäl att anta att kyrkoavgifterna kommer att bli väsentligt högre än vad beredningens schabloner antyder. Stiftsnämnden utvecklar sina skäl närmare enligt följande.

För det första är det helt omöjligt att förutse hur stort medlemsantalet blir i en fri kyrka. För det andra finns det en mängd kostnadsfaktorer, som i förväg är ytterst svåra att överblicka. Ingen vet t.ex. vad församlingsregistreringen kommer att kosta.

Större delen av utgifterna för förvaltningen av kyrkans finansförmö- genhet vilar i dag på statliga organ. Kostnaderna för det administrativa besvärsförfarandet ligger idag i sin helhet på staten. Vad det kommer att kosta kyrkan att ta över dessa förvaltningsuppgifter är okänt. Ingen beräkning härav har gjorts. Att det kommer att röra sig om betydande summor är klart. Alla dessa osäkra faktorer pekar mot att avgiften till kyrkan kommer att bli väsentligt högre än den är idag.

Särskilt de mindre församlingarna — och det rör sig här om flertalet församlingar i landet utanför de större städerna — kommer till mycket stor del för sin existens att vara beroende av en stark solidaritet från de stora församlingarnas sida. I nuvarande situation svarar 302 av de 2 265 församlingar, som finns i Sverige, för huvuddelen av den allmänna kyrkoavgiften. Dessa församlingar skulle också i fortsättningen vara tvingade att svara för större delen av de inkomster, som en tänkt utjämningsfond skulle behöva för att kunna ekonomiskt hjälpa försam- lingar med lågt medlemsantal och dålig ekonomi. Det får nog anses mycket tveksamt om solidariteten i sådant fall kommer att hålla. Redan i nuvarande läge finns omständigheter, som visar på bristande solidaritet inom kyrkan. Det är helt orealistiskt att mena, att förhållandet skulle bli * ett annat vid förändrade relationer mellan stat - kyrka. Om solidariteten , mellan de större och mindre församlingarna visar sig icke hålla, kommer detta att få till följd sammanslagning av församlingar, inskränkning i den kyrkliga verksamheten och en utarmning av det kyrkliga livet, särskilt på landsbygden.

För att undvika att kasta kyrkan in i alltför svåra ekonomiska förhållanden bör därför staten även i fortsättningen svara för uppbörden av medlemsavgifterna. Det system som beredningen skisserat för uppbörd av avgifter från kyrkans medlemmar via Dataservice för samfund och organisationer, anser stiftsnämnden vara orealistiskt.

Stiftsnämnden hyser för sin del farhågor för att ett avgiftssystem baserat på uppbörd via postgiroblanketter eller dylikt, kommer att medföra väsentliga bortfall av avgifter, då något automatiskt indrivnings- system icke är förenat med detsamma. Stiftsnämnden förmenar sålunda, att det väsentliga för kyrkan till sist ur denna synpunkt inte är antalet medlemmar utan antalet influtna avgifter.

Ingående beräkningar1 av storleken av en framtida kyrkoavgift i den ! egna församlingen (motsv.) under förutsättning av oförändrad omfattning i av verksamheten presenterasi ett lS-tal yttranden från församlingar inom — svenska kyrkan. Sålunda beräknas avgiften av I

Uppsala Helga Trefaldighets församling till 215 kr. vid 75 % och 645 kr. vid 25 % anslutning,

Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet j till ett belopp motsvarande en utdebitering av 0,88 kr. per skattekrona * vid 90 % och 1,58 kr. vid 50 % anslutning,

__ _ Grödinge församling till ett belopp motsvarande en utdebitering av beräkningarna oftast byg— . . ger på senare siffror än drygt 1 kr. per skattekrona Vld nuvarande och drygt 2 kr. Vid 50%

1969 års, varför de inte anslutning, är helt jämförbara med beredningens siffermate-

1 Det bör observeras att

Strängnäs pastorat till 234 kr. vid oförändrad anslutning och taxerad

rial. Inte heller har vid inkomst av 20 000 kr. per år och 1 170 kr. vid 50 % anslutning och dessa beräkningar almd taxerad inkomst av 50 000 kr. per år,

använts exakt samma be- ._ ,_ _ .

räkningsmetodik som SodertaI/e pastorat till ett belopp motsvarande en utdebitering av 0,69 'den beredningen använt. kr. per skattekrona vid nuvarande och 3,28 kr. vid 20 % anslutning,

Landskrona pastorat till 340 kr. vid ett uppskattat antal av 3 000 kyrkligt aktiva och intresserade personer,

Lunds kyrkliga samfällighet till 185 kr. vid 100 % och 665 kr. vid 30 % anslutning; om inkomsttagare under 15 000 kr. per är helt befrias från avgift får övriga inkomsttagare betala 300 kr. resp. 1 080 kr. per år,

Ängelholms församling till ett belopp motsvarande en utdebitering av 0,78 kr. per skattekrona vid nuvarande och 0,99 kr. vid 75 % anslutning,

Högsäters församling till 438 kr. vid nuvarande och 877 kr. vid 50 % anslutning,

Jörns församling till 500 kr. vid 75 % anslutning och 770 kr. vid 50 % anslutning,

Korpilombolo församling till 1 100 kr. per år, Botkyrka församling till ett belopp motsvarande en utdebitering av 1,03 kr. per skattekrona vid oförändrad och 2,06 kr. vid 50 % anslutning,

Sollentuna församling till över 3 000 kr. per år och medlem varvid man som medlemskår räknat med så stor grupp som i dag är aktiv inom svenska kyrkan på orten samt

Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö församlingars kyrkliga sam fällig— het till 138 kr. vid nuvarande och 460 kr. vid 30 % anslutning.

Kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, liksom ett fåtal kommuner, instämmer uttryckligen i beredningens uppfattning att sa m hällets stö d åtgärder ihuvudsakbör inriktas på olika former av (1 1 r e k t a b id r a g. Härvid påpekar länsstyrelsen i Örebro särskilt att detta visserligen för icke-medlemmar kan innebära att de över sin skattsedel får vara med och finansiera en verksamhet som de annars inte stöder. Förhållandet är emellertid detsamma som vid samhällets stöd till tidningarna och de politiska partierna och kan motiveras med att det svenska samhället ser förekoms- ten av olika åskådningar och aktiviteter som ett värde i sig och därför understöder dessa.

Kritik mot beredningens synsätt kommer fram iyttrandena från bl. a. domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund och Härnösand, KDS samt ett fåtal kommuner och församlingar. Av dessa utvecklar särskilt domkapit- let i Lund kritiken närmare och anför att man såväl från religionsfrihets- synpunkt som utifrån en praktisk omtanke om Svenska kyrkans ekonomi bör välja stödformen statlig uppbördshjälp såsom främsta alternativ för samfund av folkkyrkotyp.

Eftersom uppbörden avser avgifter endast från kyrkotillhöriga skulle egentligen särskilda av staten utfärdade kompetensregler enligt domkapit- lets mening inte vara erforderliga. På sin höjd får de liksom nuvarande församlingsstyrelselag ange vad som utgör en kristen församlings primära arbetsuppgifter, vilka får bestridas med avgifter som insamlats i statlig regi. Vill man eljest tillerkänna samfunden religionsfrihet kan man lika litet här som till det statsbidragssystem beredningen föreslår knyta några "rigorösa ändamålsbestämningar” med styrningseffekt på verksamheten.

På 5 123 talar beredningen om de starkare garantier för likformighet i stödets utformning som kunde skapas, om staten och ej kommunerna har huvudansvaret. Domkapitlet vill erinra om att likvärdighet och ej

likformighet i en tidigare del av betänkandet var ett huvudsyfte med reformerna (jfr s 50). Det är mot den bakgrunden domkapitlet vill förespråka statligt stöd i form av uppbördshjälp åt samfund med folkkyrkokaraktär eller eljest med en klart bestämd medlemsavgift som grund för sin finansiering, samt i särskild lag tryggade direkta statliga (eller kommunala) verksamhetsbidrag av det generella slag, som bered- ningen under 5.4.3.2 föreslår, till övriga trossamfund. Dessa alternativa stödformer, avpassade efter samfundens olika struktur och individuella särart, må sedan — i den utsträckning statsmakterna från tid till annan finner lämpligt — kunna kompletteras med mera speciella statsbidrag till viss verksamhet (t.ex. ungdoms- och Studieverksamhet, kyrkomusik, byggnadsminnesvård etc.) och med olika former av skattelättnad. [ fråga om dessa sekundära stödformer synes ett rättvisekrav vara att de utformas lika för alla trossamfund och för organisationer som bedriver likartad verksamhet.

Kritiska synpunkter, men med annan inriktning, har också Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Sjun- dedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap, Sveriges kristna ungdoms- råd och Folkpartiets ungdomsförbund, vilka närmast uttalar sig för att stödet får formen av skattelättnader.

Sålunda menar Sveriges kristna ungdomsråd att det måste övervägas i vilka former samhället skall visa att det anser den enskildes ansvar för ideellt engagemang angeläget. Ungdomsrådet föreslår en särskild utred- ning som i ett vidare perspektiv bör belysa konsekvenserna av olika stödåtgärder för att uppmuntra ett personligt ekonomiskt engagemang. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm finner båda att det från principiell synpunkt kan vara motiverat att samhällets stöd får en sådan utformning att det främst underlättar för den enskilde medlemmen att bära det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillägger.

Samhället har ingen anledning att genom sina ingrepp tunna ut den ansvarskänslan. Vi menar emellertid, att de senare årens skattepolitik gentemot de fria trossamfunden just inneburit sådana risker. Offer av redan beskattade medel har drabbats av pålagor. Många kyrkobyggande församlingar har drabbats av den tidvis utgående investeringsavgiften på oprioriterade byggen. Den gradvis stigande arbetsgivareavgiften ter sig som en orimlig pålaga på en helt ideell verksamhet, som inte har någon möjlighet att genom rationaliseringar eller ”stigande priser” för sina tjänster täcka in de ökande utgifterna. Mervärdeskatten har också betytt mycket brant stigande utgifter för de fria trossamfunden. Denna avgiftspolitik upplevs av oss som oriktig och orättfärdig. Statsmakterna, som säger sig äga en positiv inställning till folkrörelsernas idealitet och individuella ansvarstagande, bör inte bortse från risken, att sådana pålagor kan inom trossamfunden skapa defaitism. Samhället bör enligt vår mening inte urholka individens ansvar och förmåga för att sedan av trossamfunden skapa kollektiv, som är helt beroende av statliga bidrag. Vi anser, att det i stället mer konsekvent bör uppmuntra till individuellt ansvarstagande.

Liknande synpunkter framförs av Sjundedags-adventistsamfundet, som också yrkar på avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål vid inkomstbe- skattningen (se vidare avsnitt 5.8). Även Kristen vetenskap för fram detta yrkande.

Inga remissinstanser tar avstånd från beredningens uppfattning att stat e n och in t e k 0 m rn u n e r n a bör ha huvudansvaret för direkta bidrag till samfundens verksamhet. Svenska kommunförbundet ansluter sig uttryckligen till beredningens uppfattning, liksom ett 15-tal kommu- ner.

Några instanser tar upp sättet för redovisning av nu- va rande fö rsa mlingsskatt på debetsedeln för slutlig skatt. Sålunda understryker kammarkollegiet starkt angelägenheten av att sådana åtgärder snarast genomförs att den nuvarande församlingsskattens verkliga belopp klart framgår av debetsedeln för slutlig skatt och inte endast den fastställda utdebiteringen per skattekrona. Statskontoret anmärker att debetsedlarnas utformning och redovisning av den kommu- nala utdebiteringen gör det svårt för skattebetalaren att beräkna församlingsskattens storlek. Riksskatteverket meddelar att uppgift om debiterad församlingsskatt kommer att framgå av den slutliga debetsedeln fr. o. m. taxeringsåret 1973.

Speciella problem som gäller finansieringen av Evange- liska fosterlands-stiftelsens verksamhet1 tas upp av ärkebiskopen, domkapitlet i Luleå, Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Sveriges kristna ungdomsråd och Lövångers församling.

Enligt ärkebiskopens mening är EFS närmast att betrakta som en fri rörelse inom svenska kyrkan vars medlemmar hundraprocentigt tillhör kyrkan. Han framhåller vidare att om beredningens förslag genomförs är det inte uteslutet att EFS, om den vill erhålla stöd från samhället, i bidragshänseende måste uppträda som ett särskilt trossam— fund, med risk att denna ställning även i andra avseenden kan komma att markeras. Från svenska kyrkans synpunkt skulle en sådan utveckling vara olycklig. Majoriteten inorn EFS torde även helst vilja undvika åtgärder, som kan komma att driva EFS i riktning mot en särskild samfunds- bildning med de svårigheter detta skulle innebära för stiftelsens med- lemmar att alltjämt tillhöra svenska kyrkan. EFS bör på riks-, stifts- och lokalplanen såsom en inomkyrklig rörelse kunna erhålla bidrag till sin verksamhet från den med det allmännas hjälp uppburna kyrkoavgiften. Domkapitlet i Luleå menar att en kommande inomkyrklig utredning har att beakta svenska kyrkans ansvar för EFS. Eftersom EFS fungerar som inomkyrklig rörelse med hundraprocentigt medlemskap i svenska kyr- kan, bedömer domkapitlet det vara följdriktigt att EFS erhåller ekono- miskt bidrag från svenska kyrkan. Evangeliska fosterlands-stiftelsen

' Evangeliska fosterlands-stiftelsen (EFS), som är företrädd i Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, hänförs av beredningen till kategorin andra trossamfund än svenska kyrkan. I detta sammanhang kan också påpekas att stiftelsens prästerskap jämlikt Kungl. Maj: ts beslut den 11 juni 1954 med stöd av KK den 26 oktober 1951 med vissa bestämmelser ang. vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan medgivits rätt att förrätta vigsel. Beredningens förslag beträffande relationerna mellan samhället och trossamfunden inrymmer inte tankegångar om några speciella stödformer eller dylikt för EFS utöver dem som föreslagits för trossamfund i allmänhet.

påpekar i sitt remissyttrande att EFS som inomkyrklig organisation har att ta hänsyn till en dubbel lojalitet. EFS:s medlemmar förutsätts nämligen dels vilja kvarstå i svenska kyrkan och där fullgöra sin ekonomiska förpliktelse, dels också kvarstå i det särskilda medlemskapet i EFS, som för den enskilde innebär ett betydande ekonomiskt engagemang. Detta får sin speciella betydelse i de församlingar där svenska kyrkan och EFS etablerat ett nära samarbete. Sveriges kristna ungdomsråd poängterar att konsekvenserna ännu är outredda för de inomkyrkliga och kyrkligt obundna organisationerna i ett fritt läge. Lövångers församling understryker att en stor del av församlingsborna tillhör EFS, som i denna församling är en helt inomkyrklig förening som är inarbetad i församlingslivet. Församlingen fortsätter.

Det finns ingen möjlighet — och är varken önskvärt eller aktuellt — att dra en gräns mellan svenska kyrkans och EFS medlemmar och verksam- het. I händelse av skilsmässa stat-kyrka måste ekonomiska problem uppstå. Hur skulle fördelning av ett cv. statsstöd ske? Hur skulle avgifterna av medlemmar i svenska kyrkan och EFS fördelas och uttas? Farhågor finns för en klyvning, som måste lända vår församling till obotlig skada.

Särskild uppmärksamhet måste riktas på fin a n sie r i n g e 11 av arbetet bland till svenska kyrkan hörande g r u p p e r m e (1 f r ä m - m a n d e m 0 d e r 3 m ä 11 anför domkapitlet i Luleå. Frågan behandlas ingående av ärkebiskopen och Riksförbundet för finskspråkigt försam- lingsarbete i Sverige.

Ärkebiskopen påpekar att den ojämförligt största delen av invandrarna inte tillhör någon av de s.k. invandrarkyrkorna utan är av evangelisk- luthersk bekännelse och följaktligen i de flesta fall anmäler sig vilja tillhöra svenska kyrkan, som alltså är ett trossamfund med stort inslag av invandrare. Den talrikaste av dessa grupper utgörs av finskspråkiga finländare. Han fortsätter.

Självfallet har Svenska kyrkans församlingar ansvaret för att dessa får tillgång till kyrkans tjänster på sitt eget modersmål i form av gudstjänster, kristen undervisning av barn och ungdom, själavård och förrättningar m.m. På orter, där ett något större antal finländare finns samlade, bildas som regel en finskspråkig församlingskrets med ekonomiskt understöd av kyrkoförsamlingen. På stiftsplanet finns inrättade ett begränsat och i förhållande till behoven otillräckligt antal förste stiftsadjunktstjänster, vilkas verksamhet kompletteras av ett likaledes begränsat antal finsk- språkiga pastoratsadjunkter, av finskspråkiga lekmän med venia concio- nandi samt av utav stiftsråden anställda finskspråkiga ungdoms— samt barn- och familjekonsulenter. I något stift har också de finskspråkiga

' [ nära samarbete med och delvis finansierat av svenska kyrkan bedrivs ett finskspråkigt evangelisk-lutherskt församlingsarbete i Sverige. Riksförbmdet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige är ett serviceorgan för denna verksamhet (se vidare bilaga 20, SOU 1972: 38). Till den del verksamheten bedrivs zv svenska kyrkan närstående men formellt fristående organisationer berörs den ej av de föreslagna förändringarna, och till den del verksamheten bedrivs av svenska kyrkans församlingar är den att hänföra till församlingsarbete, vilket inte förutsätts förändras. Beredningen har inte föreslagit speciella stödformer för just detta arbete.

församlingskretsarna samorganiserat sig till stiftsdistrikt för finskspråkigt församlingsarbete med årliga stiftsmöten m.m.

Bland övriga motsvarande språkgrupper inom svenska kyrkan kan nämnas tyskar, ester, letter och ungrare. Särskilda problem för dessa betingas bl.a. av den ofta stora spridningen i deras bosättning. Sålunda har den tyska församlingen i Malmö att sörja för flera tusen personer bosatta inom Lunds stift.

Det bör observeras, att det även för sådana invandrare och deras ättlingar, som språkligt och i andra avseenden är väl etablerade iSverige (jfr s. 133) upplevs som ett synnerligt värde att ha tillgång till kyrkans tjänster på sitt eget modersmål.

De här berörda förhållandena ställer starka krav på ökade personella och ekonomiska resurser. Hur dessa skall åstadkommas och fördelas — det gäller särskilt stifts— och riksplanen — bör särskilt uppmärksammas i det fortsatta utredningsarbetet. Det ekonomiska stödet torde böra utgå från den kyrkoavgift som föreslås i detta kapitel.

förvånansvärt att beredningen inte uppmärksammat att svenska kyrkan genom den finska invandringen fått mottaga en stor andel utlänningar som upplever sig vara medlemmar i svenska kyrkan. Svenska kyrkan borde därför enligt förbundets mening särbehandlats som den utan jämförelse största invandrarkyrkan i landet. Förbundet finner det egendomligt att beredningen inte föreslår att de finska invandrarnas situation i svenska kyrkan ytterligare utreds. Mot bakgrund av finländar- nas ställning i den nordiska gemenskapen upplever förbundet de finska invandrarnas behandling i betänkandet som diskriminerande. Enligt förbundets uppfattning har beredningen inte haft klart för sig den finska invandrarbefolkningens utspridning och dess behovskaraktär inom svens- ka kyrkans församlingar. Beredningens undersökning "Andra trossam- funds ekonomi” tar visserligen upp vissa kostnader för finskspråkigt församlingsarbete i svenska kyrkan. Uppgifterna baserar sig emellertid på utgifterna för verksamheten år l969, då det finskspråkiga församlings- arbetet ännu inte helt hade kommit i gång inom svenska kyrkan. Att ha denna undersökning som underlag vid bedömningen av arbetets fortsatta behov är inte lämpligt. Förbundet fortsätter.

| | I | I i Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige finner det I i i

Den gjorda utredningen grundade sig endast på ett fåtal församlingari svenska kyrkan med finska invandrarmedlemmar. Då man ändå visste att finländarna var jämnt utspridda i de flesta länen i riket är det anmärkningsvärt att en uppskattning om de svenska församlingarnas rimliga kostnader för sina finländska medlemmar i förhållande till den kyrkoskatt finländarna inbetalt icke analyserades. Ej heller ansåg beredningen det motiverat att utreda omfattningen av den av finländare till svenska kyrkan inbetalda kyrkoskatten. Eftersom kostnadsdelen i beredningens kalkyler för svenska kyrkans invandrararbete bland finlän- dare bortfallit i beräkningarna om kyrkans kostnader, är vi nödsakade att tolka detta så att beredningen icke överhuvudtaget räknat med att svenska kyrkan skall eller skulle ha ett ansvar för sina finska medlemmar. Detta betraktar Riksförbundet som ett grovt förbiseende av svenska kyrkans arbete bland finländare och även som ett diskriminatoriskt förbiseende av de finländare som tillhör svenska kyrkan.

Om svenska kyrkans insatser uttalar förbundet följande.

Att svenska kyrkan först under senare är mer har försökt engagera sig för uppbyggandet av den kyrkliga servicen för sina finska medlemmar kan vi inte rå för. Vi kan en bart konstatera att det nuvarande antalet av i svenska kyrkan anställda finska präster inte räcker till. Vi kan notera att kyrkans barn— och familjearbete, ungdomsarbete och diakoni utan att tala om utbildningen av tvåspråkiga kyrkliga funktionärer icke för den finskspråkiga befolkningens del kommit i gång. Det saknas fortfarande tjänster på riks-, stifts- och församlingsplanen.

Förbundet poängterar att även hemlandets kyrka betalar till verksam— heten bland finländare i Sverige och anför därvid bl.a. följande.

Att Finlands kyrka hittills med ett avsevärt årligt belopp ansett sig tvungen att ekonomiskt bidra till finansieringen av finskspråkigt försam- lingsarbete i svenska kyrkan, har närmast berott på att svenska kyrkan icke tillsvidare ansett sig kunna bestrida samtliga kostnader för detta arbete. Då ställs frågan: vad finns det då för utsikter för den svenska kyrkan att bättre klara av denna utgiftsdel efter att beskattningsrätten har slopats? Här har man inga garantier att ta fasta på.

Förbundet framhåller slutligen att eftersom finskspråkigt församlings— arbete således har blivit beroende av svenska kyrkans goda vilja, är förutsättningarna för ändamålsenlig verksamhet efter eventuellt förändra- de relationer mellan stat och kyrka relativt svaga. Som beredningens förslag och dess ikraftträdande är upplagt lämnas inga garantier för det finskspråkiga församlingsarbetets ställning och framtida utveckling inom svenska kyrkan. Man frågar sig inför beredningens förslag och med hänsyn till dess konsekvenser för vilket ändamål man egentligen har betalt den kyrkoskatt som utgått till svenska kyrkan. I detta samman- hang konstateras också att frågan om kyrklig rösträtt i svenska kyrkan för finländska evangelisk-lutherska trosbekännare fortfarande är olöst trots kyrkomötets förslag härom hösten 1970. Detta har betytt att finländare icke kunnat delta i den kyrkokommunala beslutsprocessen då för dem viktiga ärenden har behandlats. Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige föreslår att före principbeslut i kyrka-stat- frågan, frågan om kyrklig rösträtt för nordiska evangelisk-lutherska trosbekännare i svenska kyrkan utreds, att kostnader för svenska kyrkans invandrararbete utreds med hänsyn till den kyrkoskatt finländarna betalt och att garantier skapas för ekonomiskt stöd för finskspråkigt försam- lingsarbete inom svenska kyrkan.

5.3. Särskilt statligt stöd för ekonomisk utjämning inom trossamfunden m. m.

Beredningen

Det är enligt beredningen väsentligt att förutsättningar skapas för utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar inom svenska kyrkan och inom andra trossamfund. Beredningen föreslår (avsnitt 5.4.3.2 i betänkandet) att staten efter relationsförändringen .ämnar bidrag för att underlätta en sådan utjämning. Beräkningen av erforderliga

medel bör grundas på en ram i storleksordningen 100—110 milj. kr. uttryckt i 1972 års penningvärde. Bidragen bör fördelas av ett särskilt organ, av beredningen benämnt Trossamfundens samarbetsråd. Bered- ningen redovisar också en tänkbar modell för hur trossamfund (och andra organisationer) kan räkna fram en från trossamfundets egen synpunkt önskvärd grad av utjämning (appendix till bilaga 1, SOU 1972: 37 s. 25 f).

Beredningen konstaterar att det inom svenska kyrkan f. n. sker försök till utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar dels genom kyrkofonden, dels genom systemet med statliga skatteutjämnings- bidrag till församlingar (motsv.) och hänvisar till en redogörelse för effekten av dessa utjämningssystem som lämnas i bilaga 1 (SOU 1972: 37). Också inom andra trossamfund förekommer f. n. olika utjämningssystem.

Beredningens bedömningar av erforderligt framtida stödbelopp grun- das på beräkningar av vad som budgetåret 1971/72 utgick av statsmedel till svenska kyrkans församlingar i form av skatteutjämningsbidrag (cirka 89 milj. kr.), som bidrag till fria kristna samfund samt trossamfund med stort inslag av invandrare (drygt 2 milj. kr.), värdet av svenska kyrkans tjänstebrevsrätt (cirka 4 milj. kr.) samt anslagen till främst domkapitel, stiftsnämnder och kyrkofonden (drygt 8 milj. kr.).

Som utgångspunkt för en diskussion om konstruktionen av ett lämpligt stödsystem refererar beredningen erfarenheter från fördelningen av anslaget Bidrag till fria kristna samfund m.m. samt tar upp vissa problem som möter vid en konstruktion av detta slag, främst innebörden av begreppet ”ekonomiskt svag församling". Beredningens slutsats är att tillgängliga medel bör fördelas genom ett minimum av statlig styrning. Beredningen fortsätter.

Statsmakterna bör betrakta dessa medel som ett ”kollektivt” stöd till trossamfunden, som dessa sinsemellan har att fördela efter normer som samfunden själva kan komma överens om. Det förefaller oss uppenbart att man på ekumenisk bas kan komma fram till en fördelning som med hänsyn till olika kyrkors och samfunds kyrkosyn, omfattning av verksamheten och "service-förpliktelser” upplevs som rättvist.

Fördelningen bör ske av ett organ, vars ledamöter formellt utses av Kungl. Maj: t. Storleken av detta organ, förslagsvis benämnt Trossam- fundens samarbetsråd, bör anpassas så, att alla trossamfund som bedöms komma i fråga för stöd, får minst en representant i rådet. Vid Kungl. Maj: ts bedömning av om ett samfund bör vara representerat i rådet, bör en riktpunkt vara att samfundet i fråga betjänar minst 3 000 personer i Sverige. För rörelser som saknar formell samfundsbildning bör gälla att församlingarna inom sådan rörelse sammanlagt betjänar minst 3000 personer i Sverige.

Det bör observeras att även icke-kristna trossamfund av nämnda storleksordning sålunda kan vara företrädda i Trossamfundens samarbets- råd. (SOU 1972: 36 s. 135.)

Avslutningsvis påpekar beredningen att statens invandrarverk också i framtiden bör kunna stödja mindre 5. k. invandrarkyrkor, vilka på grund av den förutsatta 3 OOO-gränsen inte har möjlighet att få del av stödet

genom Trossamfundens samarbetsråd. Vidare bör de särskilda anslagen till fria kristna samfund och invandrarkyrkor under de närmaste åren successivt räknas upp.

Remissyttrandena

I det följande redogörs först för bedömningen i stort av behovet av det föreslagna utjämningsstödet. I anslutning härtill refereras vissa uttalanden om betydelsen av ekonomisk utjämning främst inom svenska kyrkan. Därefter redovisas kommentarer från instanser som mer ingående diskuterar beräkningarna av erforderligt belopp samt stödets konstruk- tion med fördelning genom ett Trossamfundens samarbetsråd. Det kan noteras att ingen remissinstans närmare kommenterat den av beredningen redovisade idén till en teknisk modell för att åstadkomma utjämning.

Av de remissinstanser som anlägger mer ö v e r g r i p a n d e s y n - p u n k t e r på det föreslagna utjämningsstödet redovisar kulturrådet, statens invandrarverk, länsstyrelserna iÄlvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Kopparbergs län, ärkebiskopen, domkapitlet i Luleå, svenska kyrkans missionsstyrelse, invandrarutredningen, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, Frikyrkliga studieförbundet, Sveri- ges kristna socialdemokraters förbund, ett tiotal kommuner, ett fåtal församlingar inom svenska kyrkan och ett 40—talfrikyrkoförsamlingar en positiv inställning till förslaget. Härvid åberopas samma argument som beredningen redovisat, men några instanser anför i detta sammanhang kompletterande synpunkter. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Skaraborgs län att länet från år 1974 omfattar endast 16 borgerliga kommuner, inrymmande i sig inte mindre än 268 församlingar, dvs. i genomsnitt cirka 17 församlingar per kommun. Detta illustrerar enligt länsstyrelsens uppfattning klart svagheten i den kyrkliga indelningen, framförallt deni regel mycket svaga ekonomiska bärkraften hos de kyrkliga församlingar- , na. Enligt länsstyrelsen bör det vara statens uppgift att se till att modeller i till utjämningsförfarande finns tillgängliga, medan tillämpningen av i modellerna i allt väsentligt bör anförtros åt samfunden själva. [.tinsstyrcl- * sen i Älvsborgs län menar att stödet till svenska kyrkan bör få en sådan omfattning att församlingsverksamheten även i glesbygderna i huvudsak kan bevaras. Också länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar att samhället anslår särskilda medel till stöd för glesbygdsförsamlingarnas verksamhet. Tossene kommun framhåller att stödet bör vara inriktat på glesbygdsför— samlingarna och andra församlingar med speciella ekonomiska problem samt i princip utgå till alla kyrkor och samfund som önskar ett sådant stöd. Några församlingar, främst inom Härnösands och Luleå stift, understryker behovet av statligt stöd i någon form för ekonomisk utjämning. Enligt domkapitlet i Luleå bör det föreslagna glesbygdsstödet till olika trossamfund vara lika självklart som samhällets stöd ijämlik— hetens intresse för andra funktioner i glesbygderna. En framtida kyrkofond inom svenska kyrkan blir enligt domkapitlet både en clearingfond mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar och en

fond för riksekonomin. Också ärkebiskopen stryker under glesbygdsargu- mentet och anföri detta sammanhang bl. a.

Om Svenska kyrkan erhåller den hjälp med uppbörd av kyrkoavgiften, som föreslås i detta kapitel, vore det i och för sig naturligt att alla kyrkliga utgifter bestreds via den sålunda influtna avgiften. Ett sådant förfarande skulle ligga i linje med den principiella grundritningen i detta yttrande. På grund av de särskilda förväntningar, som ställes på Svenska kyrkan, bör emellertid även direkt samhällsstöd kunna utgå såväl då detta följer av stödformens generella karaktär som framförallt då stödet är särskilt avsett att åstadkomma en utjämningseffekt, som gör det möjligt för församlingarna att bibehålla den organisation, som erfordras såsom grund för en fungerande folkkyrka. Huvudmotivet för mig för detta avsteg från den principiella huvudlinjen är hänsynen till glesbygdernas behov.

Ärkebiskopen påpekar vidare att kyrkofonden i princip har samma utjämningseffekt som skatteutjämningsbidragen. Det är sålunda av väsentlig betydelse, att det även i framtiden finns ett system, som ger en effektiv solidaritet inom kyrkan. Han fortsätter.

, Även om en fri kyrka givetvis i sitt regelsystem kan bygga in en utjämningsfond kan det likväl komma att föreligga svårigheter att få in de medel, som erfordras för att utjämningen skall bli effektiv.

En av förutsättningarna härför är att den rikskyrkliga organisationen får stöd i en lagstiftning, som innehåller vissa grundläggande regler, som bl. a. måste innehålla bestämmelser om ett utjämningssystem.

Vidare är det erforderligt, att kyrkan får ett effektivt uppbördssystem.

Slutligen är storleken av den erforderliga utjämningsavgiften givetvis beroende av antalet betalande medlemmar i kyrkan. Här förhåller det sig så, att större delen av kyrkofondens inkomster idag härrör från de stora skattestarka tätortsförsamlingarna. Där finns också större delen av de juridiska personernas skattekronor, vilka beredningen förutsätter skall komma att bortfalla. Vidare lär man kunna anta, att medlemsanslut- ningen procentuellt sett torde bli lägst i dessa stora skattestarka tätorter.

Det sist sagda innebär att man starkt måste ifrågasätta, om inte beredningens förslag avsevärt försvårar möjligheterna för en relationsänd- rad kyrka att åstadkomma den utjämning, som är erforderlig för att man skall kunna bibehålla den präst- och kyrkomusikerorganisation, som krävs för att vidmakthålla en levande folkkyrka, särskilt i glesbygden.

Jag tror inte att den hjälp, som beredningen försöker ge genom att koppla löne- och pensionsgarantin för präster och kyrkomusiker till en solidaritet mellan församlingarna, på ett effektivt sätt kan bidra till att den önskade utjämningen åstadkommes. Detta beror huvudsakligen på att garantin är allt för oklart utformad och att solidaritetsnivån inte diskuterats.

Några av nyssnämnda positivt inställda remissinstanser behandlar frågan särskilt från invandrarsynpunkt. Statens invandrarverk understryker kraf- tigt vad beredningen anfört om att man snarast bör öka de särskilda anslagen till fria kristna samfund och s.k. invandrarkyrkor samt tillstyrker beredningens förslag att verket också i framtiden bör kunna stödja mindre invandrarkyrkor som på grund av den förutsatta 3 000-

gränsen inte har möjlighet att få del av stödet genom trossamfundens samarbetsråd. Svenska kyrkans missionsstyrelse finner tanken på en utjämningsfond särskilt tilltalande med tanke på invandrarkyrkornas aktuella arbetssituation. Invandrarutredningen behandlar hithörande problem ingående och anser — oavsett svenska kyrkans framtida ställning — att alla trossamfund som uppfyller villkoret om att betjäna minst 3 000 personer skall bli delaktiga av ett ökat stöd redan nu. Utredningen föreslår att ett sådant stöd fördelas enligt det mönster som beredningen föreslår skall gälla efter år 1983 och som nu gäller beträffande anslaget Bidrag till fria kristna samfund m. m. Det skulle således innebära att en nämnd med representanter för alla trossamfund utom svenska kyrkan som betjänar minst 3 000 personer och som vill få del av stödet bildas och att anslaget Bidrag till fria kristna samfund m. rn. ändras till Bidrag till trossamfund m. m., varvid en viss uppräkning av nu utgående anslag bör ske. 1 nämnden kan naturligtvis ingå även icke kristna samfund. Bidrag för projektändamål från anslaget Anpassningsåtgärder till invand- rare bör kunna utgå via invandrarverket för projekt som avser religiös service för invandrare oberoende av de bidrag som ges via nämnden.

Ett mindre antal remissinstanser tar inte ställning till förslaget eller uttalar viss tveksamhet, dock utan att uttryckligen ta avstånd från det. Hit hör JK, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Finska ortodoxa l församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, Katol- i ska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, Riks- i förbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, Svenska prästför— l bundet och Moderata ungdomsförbundet. Av dessa framhåller JK i i samband med den föreslagna 3 OOO-gränsen att det är en sak att överhuvud tolerera ett trossamfund vars verksamhet från statens egna i synpunkter framstår som mindre önskvärd. En annan sak är däremot att stödja sådan verksamhet med statsmedel. Möjlighet bör enligt JK finnas i att från statsbidrag utesluta samfund vars trosuppfattning manar till samhällsomstörtande verksamhet eller bristande uppfyllelse av medbor- gerliga skyldigheter. Liknande synpunkter framförs från enstaka försam- lingar, t.ex. Vadstena församling. Svenska prästförbundet anser sig kunna utgå från att församlingarna är beredda att till viss gräns delta i ansvaret för en kyrklig verksamhet över hela landet men finner att grunderna för en sådan utjämning bör lagfästas. Vikten av att anslagen till s.k. invandrarkyrkor ökar och att dessa fördelas efter ungefär samma system som nu gäller för anslaget Bidrag till fria kristna samfund m. m. understryks av Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Rumänska orto— doxa församlingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska försam- lingarnas i Sverige centralråd och Moderata ungdomsförbundet. Finska ortodoxa församlingen i Sverige anför existensen av cirka 1 000 assyriska kristna i Sverige som ett argument mot den föreslagna 3 OOO-gränsen. Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige framhåller att frågan om medlemskap i trossamfundens samarbetsråd hänger samman med frågan om på vilket sätt svenska kyrkan kan ge garantier för

finansieringen av finskspråkigt församlingsarbete. Kan överenskommelse härom inte nås förefaller det riksförbundet sannolikt att finländarna är nödsakade att för sin intresseorganisation ansöka om medlemskap i rådet. Den föreslagna 3 OOO-gränsen är oantagbar när man samtidigt föreslår att de invandrargrupper som inte når den förutsatta gränsen bör få stöd genom statens invandrarverk. Anslag från invandrarverket gäller nämligen inte stöd till religionsutövning utan är närmast avsett för vissa anpass- ningsåtgärder. Enligt riksförbundets mening bör samtliga demokratiska organisationer av samfundskaraktär kunna beredas plats i trossamfun- dens samarbetsråd.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har invändningar mot förslaget. Församlingen betraktar frågan om den ekonomiska utjämningen inom trossamfunden som en angelägen men för samfunden intern uppgift. Hittills har enligt församlingen de summor från samhällets sida som anslagits för detta ändamål av flera av trossamfunden närmast betraktats som en kompensation för arbetsgivaravgiften. Filadelfiaförsamlingen finner, att samhället skulle kunna uppnå i stort sett samma effekt genom att ge trossamfunden diSpens från denna avgift. Om samfunds— stödet fortsätter, bör det få ett minimum av statlig styrning och inte medföra någon som helst statlig inblandning i samfundens inre angelägen- heter. Församlingen ser hellre av samhället utformade schablonmässiga regler om medlens fördelning på olika trossamfund än tillskapandet av ett särskilt Trossamfundens samarbetsråd. Det är nämligen angeläget att undvika att ett högsta religiöst organ, omfattande representanter för såväl kristna som icke kristna trossamfund, får ett otillbörligt inflytande över de enskilda trossamfundens ekonomi. Även Råneå församling avstyrker denna stödform och önskar i stället avdragsrätt för gåvor vid inkomstbe- skattningen. Samma uppfattning framkommer i yttrandena från ett tiotal frikyrkoförsamlingar. Sjundedags—adventistsamfundet och Örebromission- en tar avstånd från den föreslagna stödformen av principiella skäl. Motiven utvecklas särskilt av Örebromissionen, som framhåller att många som tagit emot bidrag ur det nuvarande anslaget Bidrag till fria kristna samfund m. m. gett dessa bidrag en helt annan innebörd än vad författningen uttryckligen anger. Örebromissionen fortsätter.

Så har de församlingar inom Örebromissionen som ansökt om bidraget betraktat detta som en kompensation för arbetsgivaravgiften och vissa andra skatter, som nu belastar församlingarnas ekonomi. På så sätt har man känt sig fri att ta emot pengarna utan att principiellt ge avkall på vad man alltjämt uppfattar som en grundprincip, nämligen att församlingen inte skall ta emot generella bidrag från statsmakten.

I ett läge där vi har att ta ställning till relationerna mellan staten och de fria trossamfunden på lång sikt, måste emellertid ett bidrag av den typ som nu utgår bli föremål för en mer principiell bedömning. Vi har förståelse för utredningens strävan, att så långt det är möjligt åstadkom- ma generella lösningar, som kan tillämpas på samtliga trossamfund. Principen om likvärdig behandling av olika trossamfund kan dock inte, vilket utredningen också framhåller, betyda likformighet av stöd- systemet. Målet bör i stället vara, att de stödformer som erbjuds uppfattas som lika mycket värda. Med en sådan grundsyn bör det vara möjligt att beakta de fria trossamfundens speciella tradition och religiösa

övertygelse beträffande deras syn på finansieringen av kristen verksam- het.

Frikyrkorörelsen har alltid som något fundamentalt för dess försam- lingssyn hävdat, att den kristna kyrkan skall vara oberoende av statsmakten. Denna principiella hållning skall inte ses som ett uttryck för en fientlig inställning till staten. Den är en konsekvens av uppfattningen om den kristna församlingens egenart och att dennas identitet skymmes om det skapas ett beroendeförhållande mellan kyrkan och statsmakten.

Utifrån en sådan grundsyn måste vi avvisa varje organisatoriskt samband mellan staten och trossamfunden liksom varje system som gör dem ekonomiskt beroende av statsmakten. '

Det är mot denna bakgrund vi vill uttala vår om med tanke på konsekvenserna av det föreslagna utjämningsbidraget till trossamfunden och det råd som är tänkt att besluta om fördelningen av pengarna.

Vi anser att ett institutionaliserat bidrag av denna allmänna karaktär är problematiskt ur principiellt frikyrklig synpunkt därför att det kan skapa oklarhet om församlingarnas fria ställning i förhållande till statsmakten. Utredningen framhåller att samfundens religionsfrihet kan hotas om dessa upplever ett finansiellt beroende av staten. Vi tror att detta är en riktig bedömning. Var den kritiska gränsen för ”finansiellt beroende” ligger är däremot svårt att fastställa i förväg.

Också Borås kommun tar avstånd från förslaget om statligt stöd för ekonomisk utjämning, men med annan motivering. Kommunen menar nämligen att staten inte bör gå in för omfattande stödåtgärder för svenska kyrkans verksamhet.

Några instanser, bl.a. teologiska fakulteten vid universitetet iLund, stiftsnämnden i Göteborg och drygt ett 20-tal församlingar, framhåller behovet av — och i några fall svårigheterna med — ett system för ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Dessa instanser behandlar inte särskilt frågan om statligt stöd bör utgå till denna utjämning. Teologiska fakulteten vid universitetet iLund diskuterar, som antytts i avsnitt 2.3.3, förutsättningarna att få till stånd en frivillig fördelning av medel från rikare stadsförsamlingar till fattigare glesbygd. Därvid framhåller fakulteten bl. a. att solidariteten kan komma att hotas om på vissa håll ett starkt motstånd skulle resas från kyrkokommunalt ansvariga grupper med betydande makt över de beslut som i ekonomiska frågor senare kommer att fattas. Fakulteten rekommenderar en ordning som gör det möjligt att kombinera den på kyrkligt håll åtrådda uppbördshjälpen med en konsekvent genomförd utjämning inom svenska kyrkan. Också stiftsnämnden i Göteborg diskuterar solidariteten inom kyrkan och uttalar att det redan i nuvarande läge finns omständigheter som visar på brister i denna. Det får enligt stiftsnämnden anses mycket tveksamt om solidariteten kommer att hålla därest som i nuläget cirka 300 av drygt 2 250 församlingar skall svara för större delen av de inkomster som en tänkt utjämningsfond skulle behöva för att kunna ekonomiskt hjälpa församlingar med lågt medlemsantal och dålig ekonomi. Från försam— lingshåll, exempelvis kyrkliga samfälligheten i Enköping, Västerås kyrk- liga samfällighet, Tingsås församling och Halmstads kyrkliga samfällighet, anförs liknande synpunkter.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund, liksom Hofors kommun,

l [

konstaterar att det st ö d b e i o p p beredningen antytt i stort sett innebär nuvarande anslagsnivå. Statskontoret finner det uppenbart att man — för att på ett meningsfullt sätt kunna diskutera de framtida relationerna mellan staten och kyrkan — måste ha någon uppfattning om storleken av de bidrag som staten kan komma att utge. Å andra sidan skulle det enligt statskontorets mening vara olyckligt om man band de framtida bidragen till dagens situation och de ekonomiska förutsättningar som nu gäller. Mot bakgrund härav föreslår statskontoret att bl. a. det särskilda statliga stödet för ekonomisk utjämning inom trossamfunden utreds närmare, om statsmakterna beslutar att relationerna mellan staten och kyrkan skall förändras i enlighet med beredningens förslag. Statskon- toret har emellertid inget att erinra mot att det av beredningen föreslagna beloppet tills vidare används som riktmärke för det statliga stödet till ekonomisk utjämning. Riksrevisionsverket finner beredningens bedöm- ningar av storleken av statens stöd rimliga. Det bör enligt verket dock observeras att svenska kyrkan kommer att avlastas utgifter för folkbok- föring och begravningsväsende som i dag delvis täcks av skatteutjämnings- bidrag. Staten kommer i framtiden att via skatteutjämningen till de borgerliga primärkommunerna fortfarande få bidra till denna verksamhet. Vid avvägningen av det statliga stödet till trossamfunden bör hänsyn tas härtill. Sistnämnda tankegångar återfinns också i yttrandet från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som anför.

I bilaga 1 i bilagsbetänkandet förutsättes, att svenska kyrkan i ett fritt läge skall få vidkännas så stor reducering av skatteutjämningsbidraget, som svarar mot vad som kan anses belöpa på folkbokföringen och begravningsväsendet. Denna fråga berörs icke i slutbetänkandet. I det tänkta statsbidraget ingår dock hela skatteersättningsbeloppet utan att det sägs någonting om hur de cirka 25 år 30 miljoner, som kan anses belöpa på folkbokföringen och begravningsväsendet, skall fördelas.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det inte möjligt att redan nu närmare gå in på storleksordningen av statens stöd. För att motverka oron inom det aktiva kyrkfolkets led skulle det vara värdefullt om det redan inför ett principbeslut i relationsfrågan kunde ges ett auktoritativt uttalande om de principer som skall ligga till grund för beräkningen av stödets storlek. Särskilt kan det enligt länsstyrelsen vara av intresse att veta i vad mån t. ex. ekonomiska svårigheter för svenska kyrkan kan förväntas leda till motsvarande uppräkning av stödet.

Domkapitlen i Västerås och Lund anser stödet alltför knapphändigt och refererar till beräkningar av den typ som redovisats i avsnitt 5.2 rörande utgiftsbehovet inom en ”fri” kyrka. Samma uppfattning framgår av yttrandena från ett fåtal kommuner och församlingar. Lövångers kommun uttalar att bidragsbeloppets storlek inte ger rättvis prioritet åt den från samhällets synpunkt värdefulla verksamhet som trossamfunden bedriver. Uddevalla kyrkliga samfällighet önskar att beloppet indexregle- ras. Domkapitlet i Lund ifrågasätter dessutom det grundlagsenliga i beredningens förslag att låta de drygt 5 milj. kr., vilka årligen enligt lag utgår av statsmedel till kyrkofonden som ersättning för vissa indragna tionden, inflyta i det för trossamfunden gemensamma utjämningsansla—

get. Domkapitlet hänvisar till 1723 års privilegier för prästerskapet och uttalar att detta vederlag, som utgjorde en post i uppgörelsen vid l9l0 års lönereglering för svenska kyrkans präster, rätteligen även framgent bör tillföras kyrkofonden direkt.

Den föreslagna konstruktionen av stödet med fördelning genom Trossamfundens samarbetsråd tillstyrks uttryckligen av Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund samt ett tiotal kommuner, ett fåtal församlingar inom svenska kyrkan och ett 40-tal frikyrkoförsamlingar

Ett mindre antal instanser uttalar tveksamhet inför konstruktionen och önskar ytterligare utredningar. Till dessa instanser hör länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, domkapitlet i Luleå, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdoms— råd, Frikyrkliga studieförbundet, Förbundet för kristen enhet, Kyrkliga gymnasistförbundet och ett tiotal kommuner. Av dessa ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län om inte beslutanderätten angående medelsfördelningen bör ligga hos Kungl. Maj:t och samarbetsrådet endast ha en rådgivande funktion. Domkapitlet i Luleå uttalar att ett glesbygdsstöd för religiös verksamhet bör utgå till alla i vederbörande glesbygder arbetande trossamfund enligt normer som staten fastställer. Glesbygdsstödet till svenska kyrkan bör enligt domkapitlet utgå som ett totalbelopp till kyrkofonden som sedan har att efter behov fördela beloppet. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd instämmer i bered- ningens påpekande att det kan innebära svårigheter att avgöra vilka församlingar som är ekonomiskt svaga och bör stödjas samt redogör för hur denna fråga lösts inom Svenska missionsförbundet. Enligt samarbets- nämnden, som föreslår en särskild utredning om hur stödet till samfund av så olika struktur som de fria trossamfunden och svenska kyrkan skall fördelas och om skapandet av ett särskilt organ för fördelningen av , medlen på de olika samfund och religiösa grupper som här kan komma , i fråga, bör samfundsstödet fördelas mellan samfunden. Dessa bör genom l sina egna organ få fördela det inom sig, givetvis med hänSyn tagen till i både stödets syfte och församlingarnas ekonomi. Samarbetsnämnden är angelägen att framhålla, att samfundsstödet bör få ett minimum av statlig ; styrning och att det inte får medföra någon som helst statlig inblandning i i samfundens inre angelägenheter. Det måste få uppfattas som ett generellt, kompletterande stöd. Inom några samfund finns dock oro för att det statliga stödet dels på lång sikt kan komma att medföra statlig styrning, dels innebära minskad möjlighet att få stöd från samhället i former, som från dessa samfunds synpunkt vore mera önskvärda. Samar- betsnämnden förklarar sig vara införstådd med att det samfund som skall komma i åtnjutande av stöd inte bör betjäna en alltför liten grupp personer. Sveriges kristna ungdomsråd, i vars synpunkter Frikyrkliga studieförbundet instämmer, påpekar att oenighet kring medlens fördel- ning lätt uppstår om det inte finns preciserade regler. Vidare är grunderna för representation i Trossamfundens samarbetsråd otillräckligt utredda. Ungdomsrådet anför vidare.

Enligt vår bedömning bör fördelningen av medlen mellan frikyrkliga samarbetsnämnden och Svenska kyrkans ansvariga organ beslutas av statsmakterna efter ingående samråd med representanter för trossamfun- den. Bidraget till Svenska kyrkan bör beräknas med utgångspunkt från det skatteutjämningsbidrag, som f. n. utgår till Svenska kyrkans försam- lingar. Bidraget till de 3. k. ”fria samfunden”, som i framtiden även bör innefatta invandrarkyrkorna, bör räknas upp till en nivå, som kan anses rimlig med tanke på deras omfattande aktivitet.

Vi vill emellertid framhålla att — både av statsfinansiella och samfundsfinansiella skäl — bör ett samrådsförfarande mellan trossamfun- den stimuleras. Ett sådant samråd kan dock komma till stånd inom existerande ekumeniska riksorgan och kräver inte etablerandet av ett särskilt ”trossamfundens samarbetsråd" med av Konungen utsedda ledamöter. Frågan om formen för bidrag till icke kristna religiösa rörelser bör bli föremål för en särskild utredning.

Som en allmän anmärkning anser vi det dock väsentligt att utform- ningen av det statliga stödet inte motverkar en ekumenisk utveckling på så vis att t. ex. framtida kyrkounioner blir ekonomiskt ofördelaktiga.

Klart uttalad kritik mot beredningens konstruktion framkommer i yttrandena från Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkolle- giet, ärkebiskopen, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand och Stockholm, stiftsnämnden iHärnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Örebromissionen, Svenska prästför- bundet, Sveriges kyrkokamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, ett lO-tal kommuner, ett 100-tal församlingar inom svenska kyrkan och enstaka frikyrkoförsamlingar.

Av de kritiskt inställda statliga organen framhåller Svea hovrätt att det gäller en i sammanhanget så central och grundväsentlig fråga, att det från principiell synpunkt får anses ankomma på statsmakterna att finna en lösning. Hovrätten kan inte heller med beredningen finna det uppenbart, att frågan kan lösas på tillfredsställande sätt av samfunden själva. Därtill kommer att hovrätten ställer sig avvisande till alla former av ”tvångseku- menik”. Det är inte uteslutet att en anordning av ifrågavarande slag rentav kan skada det ekumeniska arbetet. Hovrätten erinrar vidare om att statsmakterna kunnat anta normer för partistöd och presstöd, alltså för stöd på två områden som av många anses minst lika ömtåliga som det förevarande och där minst lika starka krav reses på neutralitet från statsmakternas sida. Hovrätten tillägger att det i vart fall Syns mest naturligt att ge svenska kyrkan ett stöd skilt från det som fördelas mellan övriga samfund. De av hovrätten förut anförda synpunkterna på beredningens användning av begreppet trossamfund (se avsnitt 2.6) har särskild betydelse i detta sammanhang. Svenska kyrkans särart förtjänar beaktas särskilt. Hovrätten för Västra Sverige karakteriserar beredningens förslag som verklighetsfrämmande. En lämpligare ordning är att en särskild statlig nämnd, exempelvis av typ presstödsnämnden, verkställer fördelningen. Kammarkollegiet uttalar att hur än regler för representa- tion i rådet kommer att utformas, blir det troligen stor obalans mellan de olika samfunden till följd av de stora skillnaderna i medlemsantal. Det förefaller därför svårt att kunna uppnå från demokratisk synpunkt

godtagbara arbetsformer så att rådet kan fungera tillfredsställande. Kollegiet finner det vara en bättre lösning att det avsedda anslaget fördelas av statsmakterna så att en del av anslaget tillfaller svenska kyrkan och den andra delen övriga samfund, som därefter själva får fördela den delen sig emellan.

De instanser med anknytning till svenska kyrkan som är kritiskt inställda till beredningens konstruktion diskuterar olika alternativa modeller. Gemensamt för förslagen är emellertid att fördelningen bör skötas av ett statligt organ. Allmänt hållna uttalanden av denna innebörd görs av bl. a. domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Härnösand samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Ärkebiskopen föreslår att anslaget fördelas av staten mellan å ena sidan svenska kyrkan och å den andra övriga trossamfund. Domkapitlet i Västerås förordar att det generella stöd som bör utgå till de fria trossamfunden liksom f. n. fördelas genom frikyrkorådet, samt att stödet för svenska kyrkan beslutas av riksdagen samt tillförs kyrkofonden för vidare fördelning mellan församlingarna. Vad beträffar samhällsstödet till romersk-katolska stiftet i Sverige och de ortodoxa kyrkosamfunden torde närmare överväganden böra ske. En liknande lösning föreslås av domka- pitlet i Lund. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund refererar resultatet av sin enkät till församlingarna, vilka bl. a. tillfrågades hur bidraget bör utbetalas. Enligt referatet anser 67% att staten bör betala ut bidraget direkt till bidragsmottagaren, 14% att staten bör omhänderha fördelningen mellan samfunden och 4% att staten skall fastställa fördelningsnormerna för samarbetsrådet, medan 15 % tror på beredningens förslag. I fråga om fördelningen av stödet till svenska kyrkan framhåller pastoratsförbundet att kyrkan måste åstadkomma ett lika objektivt system för fördelningen som det som f. n. gäller. Det innebär att kyrkan måste skapa en ersättning för de beräkningar av den genomsnittliga skattekraften, som statistiska centralbyrån gör för samt- liga församlingar. Den beräkningen torde nämligen enligt pastoratsför— bundet upphöra i samma ögonblick som kommunstatusen försvinner. En sådan tjänst bör kunna köpas från centralbyrån. Beräkningen för den fria kyrkans församlingar blir dock mera komplicerad beroende på att man endast kan utgå från inkomsten från de registrerade medlemmarna.

Bland församlingar och andra instanser med anknytning till svenska kyrkan motiverar man sin kritik bl.a. med att förslaget innebär en påtvingad ekumenik som därför inte kan fungera. En del församlingar reagerar särskilt mot att även icke-kristna samfund kan ingå i samarbets- rådet. Stora motsättningar kring principerna för fördelning av medlen mellan samfunden befaras. Domkapitlet i Lund ger ett representativt uttryck för kritiken i sistnämnda avseende när det uttalar.

Beträffande fördelningen av det föreslagna ”kollektiva” stödet till trossamfunden har beredningen inte givit klara anvisningar. För det första skall Kungl. Maj:t besluta om sammansättningen av det föreslagna Trossamfundens samarbetsråd, men dess totala storlek och proportionella sammansättning uttalar man sig inte om. Redan antalet samfund som uppfyller kriteriet för att bli företrädda i rådet garanterar dock, att det

blir en betydande församling som skall besluta om medelsfördelningen. För det andra ger beredningen lika litet besked om vilka fördelningsgrun- der som är praktiskt tänkbara. På 5 122 finner den, att samfundens frihet att själva bestämma sitt medlemsbegrepp omöjliggör att lägga medlemsta- let till grund för en fördelning av samhällsstödet. ”Kriterier på samfundens anslutning och aktivitet måste därför sökas på andra vägar” och man lovar återkomma härtill i avsnitt 5.4.3.2. Där säger man nu på s. 133 att bidragen bör ”fördelas mellan samfunden enligt något system som upplevs som rättvist" och som utgångspunkt för en diskussion refererar beredningen till de föreskrifter som knutits till nuvarande bidrag till de fria kristna samfunden. På 5. 134 återges slutligen ett referat av den diskussion om fördelningsnorm som fördes inom Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och som efter åtskilliga turer utmynnade ien fördelning baserad på antalet medlemmar! , Hur detta bakgrundsmaterial skall ge vägledning för en fördelning av bidrag mellan en kyrka ”vars tjänster får tas i anspråk utan villkor om bekännelsetrohet, deltagande i finansiering etc." (5. 123) och föreningskyrkor av inbördes så olika slag att ”särskilda överläggningar har måst hållas med vissa samfund för att få fram ett 'bidragsgrundande' medlemsantal” (s. 134) undandrar sig varje försök till gissning. Skall besvärsrätt finnas mot samarbetsrådets beslut?

Örebromissionen framhåller att i dess kritiska hållning till ett statligt bidrag till trossamfunden också ligger en bedömning att administrationen av stödet kan komma att kräva en byråkratisk apparat, där statsmakten på sikt får ett inte obetydligt inflytande. Beredningens förslag om Trossamfundens samarbetsråd rymmer både praktiska och principiella svårigheter. Risken med ett permanent samarbetsråd med så nära anknytning till statsmakten som det utredningen föreslår, är också att det strukturerar samfundens relationer till samhället på ett sätt som på sikt kan begränsa det enskilda samfundets rörelsefrihet. Om det statliga bidraget kommer att utgå i fortsättningen bör så enkla normer för beräkningen av respektive samfunds andel i det totala anslaget utarbetas, att varje enskilt samfund kan rekvirera pengarna direkt hos statskontoret. I detta sammanhang påpekar Örebromissionen att uppgifterna för Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd begränsats till att fastställa vissa normer för kvoteringen mellan samfunden, medan nämnden däremot inte ansett sig böra pröva de enskilda ansökningshandlingarna. [ realiteten har det varit samfunden själva som beslutat om hur medlen skulle användas.

EFS missionsförening i Delsbo menar att medelsfördelningen bör decentraliseras till kommunerna för att motverka att pengarna stannar centralt i alltför stor utsträckning.

Kristen vetenskap uttalar att om staten finansiellt skall stödja vissa trossamfund, och om det av beredningen föreslagna Trossamfundens samarbetsråd kommer till stånd, samarbetsrådet endast bör fördela pengarna och inte äta sig andra uppgifter, t. ex. att vara remissinstans för trossamfunden, eftersom i detta samarbetsråd endast de trossamfund är representerade som tar emot statens finansiella stöd.

5.4. Statligt stöd till samlingslokaler

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 5.4.4.2 i betänkandet) att kyrkor och samfund skall få del av samhällsstödet till samlingslokaler. Bestämmelser— na i ämnet bör utformas så, att de medger undantag från gällande krav på att lokalen drivs av kommun eller öppen förening (det s.k. öppenhets— kravet). Något uttryckligt avsteg från det hittills uppställda villkoret att lokalen ”opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor” skall upplåtas till varje på orten verksam organisation anser beredningen däremot inte behöva göras. Principen om upplåtelseskyldighet kan tillgodoses genom en bestämmelse om att viss del av lokaler som byggs med statligt bidrag skall vara öppen för uthyrning. Om lokaler för uthyrning finns i viss utsträckning, bör upplåtelseplikt för gudstjänstrum inte föreligga, när upplåtelsen skulle innebära något som strider mot rummets helgd eller samfundets trosuppfattning och det inte kan tas för , visst att gudstjänstrummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet. Ett stöd till samfundens samlingslokaler efter dessa riktlinjer bör träda i kraft snarast i fråga om andra samfund än svenska kyrkan. När beskattningsrätten för svenska kyrkans församlingar upphör (år 1983) bör stöd kunna utgå också till detta samfund.l

Remissyttrandena

Förslaget att trossamfunden skall få del av samhällsstödet till samlingslo- kaler får i allmänhet ett positivt mottagande. I åtskilliga yttranden diskuteras emellertid hur långt upplåtelseskyldigheten skall sträcka sig. En del instanser tar uttryckligen avstånd från tanken att stödet skall förknippas med villkor om upplåtelseplikt.

Det kan inledningsvis konstateras att visst samband synes föreligga mellan remissinstansernas inställning till förslaget om samlingslokalstöd till trossamfunden och därtill kopplat upplåtelsekrav å ena sidan och inställningen i stort till beredningens samlade förslag å den andra. De instanser som ställer sig positiva till förslaget om samlingslokalstöd, dock ofta med förbehåll om begränsning av upplåtelseskyldigheten, är meren- dels också positivt inställda i stort till beredningens förslag. Å andra sidan intar ofta de instanser som är kritiska till beredningens förslag angående samlingslokalstödet, i allmänhet på grund av utformningen av upplåtelse- plikten, en kritisk hållning till beredningens samlade förslag.

Flera instanser tillstyrker förslaget utan närmare kommentarer. Hit hör

' Grunderna för statens stöd till allmänna samlingslokaler har ändrats den 1 juli 1973 (SFS l973z400). Tidigare principer om upplåtelseskyldighet återfinns i de nya reglerna, däremot inte det s.k. öppenhetskravet. Vidare har chefen för bostadsdepartementet i prop. 1974: 1 bil. 14 s. 43 tagit upp vissa frågor rörande samlingslokalstöd till kyrkor och samfund, främst upplåtelseplikten. Riksdagen har emellertid under våren 1974 beslutat om ett särskilt anslag om 3 milj. kr. för bidrag till anskaffande av lokaler för trossamfund (KrU 1974:9, rskr 1974: 113). Vissa ytterligare spörsmål som hänger samman med upplåtelseplikten behandlas nedan under 6.3. Jfr även ovan under 4.2.2.

statens invandrarverk, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Älvsborgs län, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnas i Sverige central- räd, Sveriges kristna ungdomsråd, några kommuner och ett par försam- lingar. Katolska biskopsämbetet anser att förslaget är en synnerligen väsentlig reform för katolska kyrkan i Sverige. Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd finner det angeläget att samhället lämnar ekonomiskt stöd till de mosaiska församlingarnas byggnader. Underhållet av synago- gor, kapell, administrationsbyggnader och byggnader för kulturella ändamål är åtskilligt eftersatt för närvarande, eftersom församlingarna saknar erforderliga ekonomiska resurser. Lämpliga former bör skapas för samhällets stöd åt de mosaiska församlingarna att hålla sina byggnader i stånd och anpassa dem till bedrivna aktiviteter.

Jörns församling anser det vara en allmänt samhällelig angelägenhet att bestrida kostnaderna för vården och underhållet av de äldre bönhus som inom denna och andra församlingar alltjämt tjänar som gudstjänstlokaler.

I samband med kommentarer angående beredningens överväganden om statligt stöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader påpekar några församlingar, att sådant stöd bör utgå även till kyrkor som inte är av kulturhistoriskt värde. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete uttalar sig också i denna riktning.

Från några håll hävdas att frågan om samlingslokalstöd till svenska kyrkan bör kunna tas upp oavsett hur förhållandet mellan staten och detta samfund kommer att gestalta sig. Enligt statens nämnd för samlingslokaler kan det visserligen göras gällande att så länge svenska kyrkans beskattningsrätt består, behovet av statligt stöd till samlingsloka- ler under statskyrkans huvudmannaskap inte är lika framträdande som de fria samfundens stödbehov. Med samma fog synes dock kunna hävdas, framhåller nämnden, att den kommunala beskattningsrätten gör statligt stöd överflödigt till de allmänna samlingslokaler i vedertagen bemärkelse, som anordnas under kommunalt huvudmannaskap. Förutsatt att erfor- derliga medel ställs till förfogande för statsstöd till samlingslokaler bör — även om svenska kyrkan inte skils från staten — församlingsägda samlingslokaler i princip vara likaberättigade till sådant stöd, oavsett om de anordnas under ”statskyrkligt” eller fritt samfunds huvudmannaskap. En liknande inställning företräds av stiftsnämnden iSkara, som anser att stödet till samlingslokaler bör ges villkorslöst till kyrkliga organ och beräknas efter samma grunder som för andra samlingslokaler.

Vad gäller villkoren för samhällsstödet tar vissa instanser upp frågan om sambruk av lokaler. Kulturrådet säger sig förutsätta att stödet utformas med hänsyn till önskvärdheten av att kyrkor och andra gudstjänstrum också utnyttjas för andra verksamheter än gudstjänster, exempelvis musikframföranden. Musikens lokalbehov är hittills dåligt tillgodosett och kyrkobyggnader används redan nu ofta för musikaliska evenemang av mer eller mindre profan karaktär. Rådet pekar också på den försöksverksamhet som bedrivs i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, där lokalen upplåts åt aktiviteter av skilda slag. KFUK:s och KFUM:s riksförbund betonar vikten av en samplanering av lokaler för gudstjänst-, ungdoms- och fritidsarbete. Förbundet accepterar ett brett användnings-

område för lokalerna, om vederbörlig hänsyn tas till kyrkorummets helgd. Angelägenheten av ett ökat sambruk av lokaler på ekumeniisk basis framhålls vidare av några kommuner.

Beredningens uttalande om det s.k. öppenhetskravet kommenteras endast av statens nämnd för samlingslokaler, som erinrar om att chefen för inrikesdepartementet i prop. 19731] (bil. 13 s. 225) inte anisett sig böra förorda en bidragsregel som föreskriver sådan öppenhet- Enligt nämnden bör det med tanke härpå i och för sig inte möta något hinder för de religiösa samfunden att erhålla statsstöd till sina samlingslokaler.

Frågan om ett samlingslokalstöd till trossamfunden skall förbindas med villkor om upplåtelseskyldighet diskuteras i åtskilliga yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker att samhällets stöd till trossamfunden måste förutsätta en generös inställning från samfundens sida under förutsättning att upplåtelse kan ske utan religiösa olägenheter. Torslunda kommun finner det naturligt att samhällsstöd skall utgå till kyrkliga lokaler såväl som till andra vid förändrade relationer stat-kyrka och har förståelse för att samhället därvid ställer villkor för lokalernas nyttjande. Risken för konfliktsituationer vid upplåtelseplikt beträffande kyrkolokal anser Karlstads kommun bli eliminerad genom den av beredningen föreslagna regeln att även lokaler för allmän uthyrning skall finnas, där lokaler byggs med statsbidrag.

Flertalet instanser hävdar dock att undantag bör medges för trossam- funden i fråga om principen om upplåtelseplikt. Statens nämnd för samlingslokaler erinrar om det undantag från upplåtelseskyldighet som i praxis medges nykterhetsrörelsens statsbelånade samlingslokaler och förordar att samma frihet från villkorsbunden reglering bör komma trossamfunden till del. Det kan visserligen invändas att det för nykter- hetsrörelsen utmärkande — avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker — är entydigt bestämt, medan de undantag som de religiösa samfunden kan väntas kräva kommer att variera, beroende på vilka begränsningar samfunden utifrån sina olika trosuppfattningar finner centrala. Mot bakgrund av den vidsynthet och förståelse för oliktänkande som bör prägla samhället bör lokalhållaren emellertid medges rätt att vägra upplåtelse av statsbelånad lokal för ändamål som är stötande för eller står i strid med samfundets allmänna syften. Nämnden håller för troligt att en sådan samhällsattityd kommer att mötas av samfunden ipositiv anda, så att upplåtelse kommer att vägras endast i undantagsfall. För gudstjänst- rummet har beredningen föreslagit särskilda begränsningar av upplåtelse- skyldigheten. Nämnden ifrågasätter om inte beträffande denna lokal skäl talar för att den i princip undantas från statligt stöd och därmed också från upplåtelseskyldighet, oavsett om det är den enda lokalen eller om den ingår i en större anläggning. För samfundens del skulle härigenom vinnas den fördelen att gudstjänstrummet inte behöver upplåtas för profana ändamål utan det många gånger ömtåliga avgörandet, huruvida upplåtelsen ”innebär något som strider mot rummets helgd eller samfundens trosuppfattning samt att det inte kan tas för visst att gudstjänstrummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet”. Det sagda bör givetvis inte utesluta statsstöd, om den för

gudstjänst avsedda lokalen ges en sådan utformning att den kan och kommer att användas även för profana ändamål.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd menar att upplåtelseskyldighet bör knytas endast till samhällelig bidragsgivning och då i stort följa de riktlinjer som gäller för andra lokaler. Med anknytning till frikyrkolokal- utredningens förslag i ämnet (SOU 1964:52) framhåller nämnden att upplåtelseskyldighet för gudstjänstrum inte bör föreligga, om upplåtelsen innebär något som strider mot rummets helgd eller samfundets trosupp- fattning. Nämnden anser vidare att undantag från skyldighet att upplåta övriga frikyrkolokaler även bör göras — i likhet med vad som gäller för nykterhetsorganisationer — i den mån upplåtelsen skulle inkräkta på den egna verksamheten eller avse ändamål som av huvudmannen för lokalerna kan anses motverka syftet med lokalerna. En liknande uppfattning ger Filadelfiaförsamlingen i Stockholm uttryck för. Församlingen hävdar att gudstjänstlokalerna bör vara undantagna från upplåtelseskyldighet. Sådan skyldighet bör inte heller gälla för övriga lokaler, om församlingen anser * upplåtelsen strida mot rummets helgd eller kan anses motverka syftet med lokalerna.

Det av frikyrkolokalutredningen formulerade kravet på begränsning av upplåtelseskyldigheten för trossamfunden tas också upp av Sveriges kristna socialdemokraters förbund, som finner de av frikyrkolokalutred- ningen föreslagna bestämmelserna väl genomtänkta och anser att upp- låtelseskyldigheten för trossamfunden bör utformas efter dessa. Förbun- det påpekar att, eftersom man eftersträvar en likvärdig behandling av trossamfunden och övriga organisationer i samhället, detta kräver att bestämmelserna tar hänsyn till deras verksamhet. Detta gör i sin tur att man måste ta hänsyn till i första hand gudstjänstrummets karaktär och för övrigt de etiska och religiösa värderingar som föreligger inom samfundet. Organisationerna måste få behålla och utveckla den idé som bär upp dem. Liknande synpunkter på begränsning av upplåtelseskyldig- heten för trossamfunden återfinns även i yttranden av en del kommuner och församlingar inom svenska kyrkan samt av cirka 90 frikyrkoförsam- lingar.

Mölndals och Öckerö kommuner framhåller att beslutanderätten om upplåtelse av lokalerna måste tillkomma vederbörande samfund eller församling. Detta framhålls också av några församlingar inom svenska kyrkan samt av ett 15-talfrikyrkoförsamlingar,

Vissa instanser ger uttryck för en mer kritisk inställning till bered- ningens förslag. Domkapitlet i Uppsala finner det vara en olycklig utveckling, om upplåtelser av kyrkorum blir föremål för statlig styrning genom villkorsbundna bidrag. Domkapitlet i Linköping framhåller att, om statsbidrag till kyrkorum framtvingar upplåtelser till andra ändamål än de avsedda och även en speciell arkitektur för nybyggen, detta synes innebära avsteg från de för beredningens förslag grundläggande princi- perna. Domkapitlet i Västerås påtalar att ett samhällsstöd, vartill är knutet villkor om att lokalerna skall vara av allmän uthyrningskaraktär, medför risk för styrningseffekter genom att t. ex. församlingshusbyggen kan komma att lokaliseras till platser, där behovet av andra samlingsloka-

' Beredningens förslagi övrigt och remissinstanser- nas kommentarer angående särskilt rättsskydd för kul- turhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m. m. redovisas i det följande under avsnitt 6.3. 302 Ekonomiska frågor SOU 1974:9

ler inte redan är tillgodosett. Liknande synpunkter framförs av bl.a. domkapitlet i Lund och en delförsamlingar.

Ett klart avståndstagande från tanken på att statsstöd skall kunna förknippas med villkor om upplåtelse av kyrkorummet präglar yttranden från stiftsnämnden i Göteborg samt ett mindre antal församlingar. Stiftsnämnden anser att det är ologiskt att nykterhetsorganisationer medges rätt att vägra upplåtelse av lokaler, medan motsvarande rätt inte skulle tillkomma trossamfunden. Mot bakgrund av beredningens resone- mang om respekt för trossamfundens egenart och rätt att utforma regler för sin verksamhet hade det legat närmare till hands att utforma statsbidragsreglerna så, att staten bundit bidragen genom en objektiv behovsprövning men därutöver överlämnat åt respektive samfund att själv bestämma över lokalernas användning. Stiftsnämnden avstyrker därför beredningens förslag under denna punkt.

Beträffande den närmare utformningen av regler för den statliga bidragsgivningen till trossamfundens lokaler yttrar sig endast ett fåtal instanser. Statens nämnd för samlingslokaler anser att de religiösa samfundens behov av stöd till sina samlingslokaler bör tillgodoses inom en för profana och ”religiösa” samlingslokaler gemensam låneram. Någon begränsning till ”evangeliska” trossamfund bör inte föreskrivas. Emeller- tid finner nämnden att krav bör uppställas på visst minimiantal medlemmar. Liknande synpunkter anläggs av Vallentuna kommun.

Möjligheten till kommunal bidragsgivning till trossamfundens lokaler berörs av några kommuner, som redogör för nuvarande praxis inom respektive kommun.

5.5. Statligt stöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader

Beredningen

Beredningen konstaterar att det ekonomiska ansvaret för vården av svenska kyrkans kulturhistoriskt värdefulla byggnader m, m. i nuläget till största delen vilar på församlingarna, som har möjlighet att uttaxera erforderliga medel härför. Statens ekonomiska insatser i form av direkta bidrag till sådana åtgärder är relativt blygsamma. För andra trossamfunds kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader utgår i allmänhet inte stats- bidrag.

Beredningen föreslår (avsnitt 5.4.2.3 i betänkandet) att frågan om samhällets framtida ansvarstagande kulturellt, juridiskt och ekonomiskt för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader skall utredas närmare, vilket bör ske i samråd med MUS 65 och bygglagutredningen.l Bered- ningen finner det angeläget att ekonomiska garantier skapas för att de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna m.m. kan bevaras för framtiden och vårdas på ett tillfredsställande sätt. Därvid är det naturligt att samhället även i fortsättningen ansvarar för att erforderliga ekono- miska resurser finns. Det är rimligt, anser beredningen, att samtliga

invånare, oberoende av tillhörighet till visst trossamfund, skall bidra till kostnaderna för sådana åtgärder som är direkt föranledda av ifrågavaran- de kyrkobyggnads kulturhistoriska värde. Samma betraktelsesätt bör i princip även läggas på andra trossamfunds likvärdiga kyrkobyggnader samt på prästgårdar och liknande byggnader av kulturhistoriskt värde. Beredningen anser att ett ekonomiskt ansvarstagande från det allmän- nas sida för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader bör utformas som ett partiellt eller totalt statligt stöd, beroende på om resp. kyrka används av församlingen för sitt egentliga ändamål eller om den inte längre tas i anspråk. Frågan om vad som skall karakteriseras som kulturhistoriskt värdefullt och således eventuellt föranleda särskilda ekonomiska åtagan- den från samhällets sida måste vara de kulturhistoriskt ansvariga myndigheternas sak att ta ställning till. Vidare påpekar beredningen att under det föreslagna utredningsarbetet måste närmare övervägas de ekonomiska insatser som kan bli aktuella. En väsentlig fråga är därvid hur ett samhälleligt ansvarstagande skall fördelas mellan stat och kommun. Beredningen kan inte ange storleken av de belopp som kan komma i fråga men finner troligt att det kommer att röra sig om väsentliga summor.

Remissyttrandena

Av det stora antal remissinstanser som har yttrat sig i frågan ger de flesta uttryck åt en positiv inställning till tanken på ett statligt ekonomiskt ansvarstagande för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader efter en förändring av relationerna mellan staten och svenska kyrkan. De övriga instanserna, som är mer eller mindre kritiska, är ofta tveksamma beträffande samhällets faktiska möjligheter att ekonomiskt klara ett sådant ansvarstagande.

Beredningens förslag om utredning beträffande samhällets framtida ansvarstagande juridiskt, kulturellt och ekonomiskt för de kulturhisto— riskt värdefulla kyrkobyggnaderna tillstyrks uttryckligen av länsstyrelser- na i Stockholms och Älvsborgs län, Svenska kommunförbundet samt ett mindre antal kommuner och församlingar. Utan att ta ställning till förslaget anmäler bygglagutredningen att den under sitt fortsatta arbete kommer att i enlighet med tilläggsdirektiv ta upp hithörande frågor till behandling i samråd med MUS 65 och saneringsutredningen (se även nedan under 6.3).

Förslaget om ett statligt ekonomiskt stöd till kulturhistoriskt värde- fulla kyrkobyggnader tillstyrks utan närmare kommentarer av länsstyrel- serna i Uppsala och Hallands län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt några kommuner, någon enstaka församling inom svenska kyrkan samt av ett 15-talfrikyrkoför- samlingar.

Uttryckliga instämmanden i beredningens tankegångar om ett statligt ekonomiskt ansvarstagande för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobygg- naderna återfinns i yttranden av bl. a. kammarrätten i Göteborg, kulturrådet, länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands, Örebro och Jämtlands län, stiftsnämnden i Skara, Moderata ungdomsförbundet,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt cirka tio kommuner och lika många församlingar. Av de nämnda instanserna ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte det statliga ansvarstagandet även bör inbegripa äldre begravningsplatser som har kulturellt miljövärde. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller särskilt att en reform av förhållandet kyrka—stat inte får innebära en kulturell nedrustning i fråga om våra kyrkobyggnader. Man kan nämligen befara, menar länsstyrelsen, att det kan uppstå svårigheter för en fri kyrka att anskaffa tillräckliga medel för kyrkobyggnadernas underhåll. Erfarenheterna från Frankrike talar i denna riktning. Det måste anses vara en primär samhällelig uppgift att dessa byggnader får sin rätta vård och ovillkorliga garantier måste skapas för detta, säger länsstyrelsen. Likaså framhåller stiftsnämnden i Skara att det inte kan vara rimligt att intresset av att kulturhistoriskt värdefulla kyrkor bevaras och hålls i ett värdigt skick skall garanteras av ekonomiskt svaga församlingar. Moderata ungdomsförbundet noterar med tillfredsställelse att även frikyrkobyggnader avses komma ifråga för statligt stöd. Ett IO-tal frikyrkoförsamlingar gör liknande påpekanden. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som inte accepterar tank- en på att trossamfunden skall få statligt stöd, anser dock att undantag bör göras för vård av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader.

Andra instanser, som också har en positiv inställning till beredningens synpunkter rörande ett samhälleligt ekonomiskt stöd till de kulturhisto- riska kyrkobyggnaderna, gör vissa påpekanden eller förbehåll. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete påpekar att — för att kunna bedöma värdet av det föreslagna stödet — det hade varit till fördel om begreppet ”kulturhistoriskt värdefull" närmare definierats. Sveriges kristna ungdomsråd framhåller särskilt att stor generositet bör visas från stat och kommun för att i framtiden bevara de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna. Oavsett angelägenhetsgraden av dessa bidrag får detta dock inte påverka den ordinarie bidragsgivningen till kyrkor och samfund, hävdar ungdomsrådet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund betonar att bland de föreslagna generella stöd- formerna särskild vikt måste fästas vid stödet till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader, eftersom dessa kommer att bli en tung ekonomisk belastning för församlingarna, om antalet betalande medlem- mar minskar avsevärt i förhållande till nuläget. Förbundet anser att en fri kyrka enligt beredningens modell inte kan acceptera ålägganden från riksantikvarieämbetet att underhålla kulturminnesmärken, vilket dagens församlingar måste göra på grund av beskattningsrätten. Sådana åläggan- den måste i ett fritt läge innebära att staten svarar för kostnaderna. Liknande synpunkter förs också fram av Sveriges kyrkokamerala före- ning, som tillägger att samma princip bör gälla beträffande sådana kyrkoinventan'er som åtnjuter skydd som kulturhistoriskt värdefulla objekt. Stiftsnämnden i Göteborg anser att det bör uppmärksammas att relationsförändringen sannolikt kommer att innebära en utveckling mot nedläggning av en lång rad kyrkobyggnader som på grund av minskning i befolkningstalet inte kan hållas i stånd. Stiftsnämnden utgår från att behovet av statliga bidrag blir avsevärt. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län framhåller också att församlingarnas möjligheter att finansiera vården och underhållet av de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader- na med inventarier förändras radikalt i och med att beskattningsrätten upphör. Det kan därför förväntas, anser länsstyrelsen, att församlingarna låter de kulturhistoriska aspekterna komma i andra hand. Länsstyrelsen instämmer med beredningen i att vården av kyrkobyggnaderna, i den mån den motiveras av kulturhistoriska synpunkter, i första hand är en allmänt samhällelig uppgift. Med hänsyn till den oro som visat sig beträffande denna fråga inför framtiden ifrågasätter länsstyrelsen dock, om det inte redan i ett principbeslut om relationsförändring bör slås fast att huvudansvaret ekonomiskt för kyrkans kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader m.m. skall ligga på det borgerliga samhället. Västerås Lundby församling, som uttalar att samhället i ett fritt läge helt bör överta det ekonomiska ansvaret för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader- na, framhåller att det dock är vissa risker förknippade därmed genom att särskilda villkor troligen kommer att knytas till statliga bidrag. Friheten för församlingen att handha kyrkan som särskilt gudstjänstrum kan nämligen komma att beskäras om sådana regler utfärdas som inte utesluter möjligheterna att använda en kyrka på sätt som strider mot kyrkorummets helgd. Likaså förutsätter Tidaholms församling att ett samhällsstöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader inte skall förbindas med villkor om upplåtelseskyldighet. Värings pastorat utgår från att det allmännas ekonomiska ansvar blir fastslaget genom lagstift- ning. Farsta församling understryker behovet av ett starkt statligt stöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkor men framhåller att vissa problem som hänger samman med utformningen av ett samhällsstöd måste särskilt beaktas. Behovet av de befintliga kyrkobyggnaderna bör noga utredas, hävdar församlingen och pekar på att kyrkobyggnaderna i många fall inte är anpassade till nutidens krav på att lokalerna skall vara lämpade för församlingarnas olika aktiviteter. Ofta är landsortskyrkorna dessutom överdimensionerade och därtill mycket kostsamma i underhåll och drift.

En del instanser, som stöder beredningens uppfattning om ett samhälleligt ekonomiskt ansvarstagande för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader, behandlar närmare frågan om en fördelning av ansvaret mellan stat och kommun. Hit hör länsstyrelsen iSkaraborgs län, Svenska kommunförbundet samt omkring 20 kommuner. Länsstyrelsen iSkara- borgs län finner det naturligt — särskilt med hänsyn till att inom länet finns ett ovanligt stort antal kyrkor med betydande kulturhistoriskt värde — att man i kommunyttrandena fäst särskild vikt vid hur frågan om finansiering av vården av dessa kyrkor löses. Länsstyrelsen anser det inte vara rimligt att kommunerna och än mindre församlingarna ensamma skall bära ansvaret för underhåll och bevarande av den kulturhistoriskt intressanta kyrkliga egendomen. Ansvaret bör därför åvila staten. Det statliga stödet, som bör ges utan annat villkor än att det uteslutande skall komma berörd kyrkobyggnad till godo, bör utifrån vissa allmänna riktlinjer fördelas av länsstyrelserna i samråd med de organ som svarar för kulturminnesvården. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att staten allt framgent bör svara för kostnaderna för vård av kulturellt värdefulla

kyrkobyggnader. Svenska kommunförbundet framhåller också att det bör vara en statlig angelägenhet att sörja för att kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader och inventarier bevaras. Bl. a. denna fråga måste bli föremål för ytterligare utredningsarbete, anser förbundet. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om fördelningen av ansvaret måste utredas närmare. Bland de kommuner som särskilt framhåller att ansvarstagandet för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna skall åvila staten och inte kommunerna uttalar t. ex. Halmstads kommun att den enda garantin för likformighet i stödets omfattning är ett statligt huvudmannaskap. Om kommunerna åläggs denna uppgift kommer kostnaderna att belasta dem helt olika, beroende på de skyddade objektens antal och art samt på kommunernas växlande ekonomiska resurser.

Av annan uppfattning rörande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är däremot riksantikvarieämbetet och MUS 65. Dessa instanser hävdar att det ekonomiska ansvaret för kyrkornas vård och förvaltning skall i huvudsak åvila de borgerliga kommunerna, vilka även bör ha förvaltningsansvaret. Finansieringen bör därvid ske genom att kommuner- na får rätt att uttaxera erforderliga medel. Riksantikvarieämbetet anför således.

Enligt ämbetets mening är det icke rimligt att räkna med att ett enskilt trossamfund i stor utsträckning skall bära det ekonomiska ansvaret för vården av ett kulturarv, som hittills i huvudsak har finansierats av samhället via kyrkoskatten. Bevarandet av kyrkorna är ett riksintresse, och det bör även i fortsättningen ankomma på samhället att bära det ekonomiska ansvaret i de delar som inte direkt hänger samman med kyrkans utnyttjande som gudstjänstlokal. Vården av kyrkorna bärs i dag upp av ett stort lokalt intresse. Lämpligast vore om förvaltningsansvaret även i fortsättningen kunde ligga på lokal nivå, lämpligen hos den borgerliga kommunen, som inom sig har tillgång till byggnadsteknisk expertis och resurser för fastighetsförvaltning. Inom kommunen kunde i analogi med nuvarande förhållanden vårdfrågorna lämpligen sortera under ett lokalt, i möjligaste mån sockenvis valt kyrkoråd med representanter för såväl den borgerliga kommunen som den lokala kyrkliga församlingen. De medel som f.n. uttaxeras för vården av kyrkorna genom kyrkoskatten skulle i de delar som inte hänger samman med kyrkans utnyttjande som gudstjänstlokal överföras från den kyrkliga till den borgerliga kommunen.

MUS 65 anser att, förutom skattemedel, ersättning för upplåtelser bör kunna bidra till att skapa ett tillfredsställande ekonomiskt underlag. Både riksantikvarieämbetet och MUS 65 anser att, utöver skattemedel och viss ersättning, särskilda statliga medel bör utgå för vården av speciellt märkliga kyrkor i vissa fall, som t. ex. Gotlandskyrkorna. Riksantikvarie— ämbetet tillägger att det statliga stödet bör liksom hittills kunna gå ut dels i form av direkta bidrag via ämbetet, dels i form av statliga beredskapsarbeten. Vidare anser ämbetet att en avsevärd förstärkning av de statliga insatserna i förhållande till dagens läge är nödvändig, även om förvaltningsansvaret läggs hos den borgerliga kommunen.

Utan att direkt ta ställning till beredningens överväganden om samhälleligt ansvar för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkorna uttrycker

några kommuner och församlingar oro inför framtiden, så till vida att möjligheterna till vård och underhåll antas komma att bli begränsade, framför allt i glesbygderna. Således uttalar t. ex. Sävsjö kommun att, om svenska kyrkan blir förvandlad till en medlemskyrka, så finns inte några garantier för att kyrkorna kommer att bevaras och underhållas i den utsträckning som nu sker. Det finns därvid risker för att landsbygden i första hand kommer att bli missgynnad i förhållande till folkrikare och ekonomiskt starkare tätorter, eftersom svenska kyrkan då kan tänkas göra sina insatser där det finns större underlag och större resurser.

Viss kritik mot beredningens synpunkter om stöd till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader kommer fram i yttranden av domkapitlen i Skara, Västerås, Lund och Visby, stiftsnämnden i Visby, SR och SACO (gemensamt yttrande) samt några kommuner och ett tiotal församlingar. De fyra domkapitlen samt stiftsnämnden i Visby ger sålunda uttryck åt viss oro inför de framtida möjligheterna att tillfredsställande underhålla och vårda de kulturhistoriskt värdefulla kyrkorna. Domkapitlen i Västerås och Lund anser det osannolikt att statliga bidrag kommer att bli tillgängliga i en omfattning som svarar mot församlingarnas nuvarande insatser för att hålla sina kyrkor i ett utmärkt skick. Beträffande möjligheten av kommunala bidrag uttalar dessa domkapitel, att detta visserligen är tänkbart, men en delning av ansvaret är dock inte en lämplig lösning. Stora lokala differenser kan nämligen uppstå vid bedömningen av erforderliga byggnadsåtgärder och vidare kan intressekonflikter uppstå mellan den borgerliga kommunens kulturvårdande intentioner och församlingens praktiska användning av kyrkorummet. Domkapitlet i Lund framhåller dessutom att det inte bara är en fråga om var man förlägger det rent ekonomiska ansvaret för byggnadsunderhållet. Prak- tiskt sett är det lika väsentligt att den som har det faktiska ansvaret för vård och tillsyn över en kyrkobyggnad också har möjlighet att på sikt planera ekonomiskt för nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten. Hittills har församlingsstyrelselagen lagt både ansvaret för byggnadernas förvaltning och vård samt möjligheten att få fram de erforderliga ekonomiska resurserna för ändamålet i församlingens händer. Även på grund av nu nämnda omständigheter lär ett delat ansvarsförhållande inte vara till gagn för saken. Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby anser inte heller att en utveckling mot ett ökat ansvar från den borgerliga kommunens sida för vården av de kulturhistoriska byggnaderna är önskvärd. Särskilt gäller detta glesbygderna där de borgerliga kommuner- nas möjligheter att lämna understöd torde bli begränsade. Bland kommunerna uttrycker exempelvis Kristianstads kommun oro för att vissa kulturhistoriskt värdefulla kyrkor inte kommer att kunna bevaras, eftersom risk finns att staten på grund av bristande resurser måste göra en stark prioritering av aktuella objekt. Med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läget för kommunerna kan det inte heller från dessa förväntas annat än begränsade insatser på detta område. Domkapitlet i Skara understryker de synpunkter som landsantikvarien iSkaraborgs län anfört i sitt yttrande, där han allvarligt varnar för att möjligheterna till vård och skötsel av kyrkorna skall minska. En övergång till andra

metoder för kyrkornas finansiering kan enligt landsantikvarien innebära ett direkt hot mot det kulturhistoriska arv som kyrkorna representerar. Också landsantikvarierna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län anför liknande synpunkter. Bland de församlingar som uttrycker farhågor för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkornas bestånd i framtiden hävdar exempelvis Grytnäs församling att problemen därmed skulle lösas, om svenska kyrkans församlingar också i fortsättningen kunde räkna med statlig hjälp med uppbörden av avgifter och med skyldighet att svara för underhåll av kyrkorna. SR och SA CO hävdar att frågan om möjligheterna att efter skilsmässa kyrka—stat bevara kyrkans byggnader och inventarier är så väsentlig att den borde utredas före ett politiskt ställningstagande i huvudfrågan och inte, som enligt beredningens förslag, skjutas på framtiden. Det bör, enligt de båda organisationernas mening, vara ett allmänt önskemål, att, oberoende av förhållandet kyrka—stat, kyrkorna l för behålla karaktären av offentliga kulturcentra. Garantier måste alltså skapas för bevarande av dessa oavsett svenska kyrkans ekonomiska resurser. Likaså hävdar bl. a. Kumla kommun att klara och entydiga ? regler om statsbidrag till ifrågavarande byggnader måste utformas, innan ; ett slutligt ställningstagande kan ske.

5.6. Statligt stöd till uppbörd av kyrkoavgifter m. m.

Beredningen

Ett sätt för samhället att stödja trossamfundens arbete är enligt beredningen att underlätta deras arbete med medlemsregistrering och andra administrativa rutiner. En form för detta stöd kan vara att staten lämnar ekonomiska bidrag till driften av den föreslagna registreringsfunk- tionen Dataservice för samfund och organisationer (jfr ovan avsnitt 4.3.2). Det förefaller beredningen rimligt att staten bidrar med kostnader för den centrala registreringsfunktionen inkl. en viss bas-service. (Se vidare avsnitt 5.4.4.l i betänkandet.) ,

Beredningen diskuterar också (avsnitt 5.4.4.2 i betänkandet) statens möjlighet och villighet att på något sätt bidra vid uppbörd av kyrkoavgifter (motsv.) till svenska kyrkan, andra trossamfund och även andra organisationer. Tre alternativ skisseras, av vilka det ena är direkt anknutet till registreringsfunktionen Dataservice för samfund och organi- sationer och de två andra innebär anknytning till det statliga uppbörds- väsendet för skatter. Beredningen uttalar, att det enda alternativ som för framtiden kan förordas för användning av trossamfund liksom andra organisationer är det förstnämnda, och motiverar sin uppfattning på bl. &. följande sätt.

Vid vår bedömning av för- och nackdelar med de framlagda alterna- tiven har vi funnit det principiellt viktigt att en klar skillnad upprätthålls mellan å ena sidan de tvångsbidrag till stat och kommun som grundas på beslut av offentligrättsliga organ (skatter och avgifter av skattekaraktär som pensions- och sjukförsäkringsavgifter), och å andra sidan avgifter

som tas ut av andra korporationer i vårt samhälle. Medborgarna får inte genom tillvägagångssättet vid uppbörden av avgifter till frivilliga samman» slutningar bibringas den felaktiga uppfattningen att dessa avgifter är av offentligrättslig art. Praktiska skäl talar också mot att belasta skatte- myndigheterna med arbete utöver deras egentliga uppgifter, även om särskild ersättning för merarbetet skulle kunna utgå. (SOU 1972: 36 s. 139.)

Beredningen föreslår att staten — om stark önskan om statligt ekonomiskt stöd till ett uppbördssystem av skisserad art framgår ur remissvaren från svenska kyrkan och andra trossamfund — låter vidare utreda såväl kostnader som former för ett dylikt stöd för trossamfundens avgiftsuppbörd. En förutsättning för ett positivt ställningstagande till frågan om ekonomiskt stöd till ett sådant uppbördssystem måste dock enligt beredningen vara att staten är beredd lämna motsvarande stöd även till andra organisationer som kan vilja ha hjälp med uppbörden av sina medlemsavgifter (motsv.).

Om de båda andra alternativen anför beredningen att de bl. a. medför ett så väsentligt offentligt ansvarstagande med motsvarande brist på skydd för individernas integritet att de inte kan godtas med hänsyn till religionsfrihetsprincipen. Tveksamheten inför alternativ kopplade till skatteuppbörd förstärks enligt beredningen dessutom av praktiska skäl. Sålunda skulle genomförandet av förslag i riktning mot ett system med slutlig källskatt omöjliggöra alternativen med uppbörd via skatteverket. Redan det nuvarande skattesystemets konstruktion medför en rad tekniska svårigheter vid genomförandet av dessa två uppbördsalternativ. Beredningen har emellertid redovisat de två skatteanknutna uppbördssys- temen i bilaga 8 (SOU 1972: 37 s. 69 ff). Samtidigt framhåller beredningen att om förslag av denna art skall förverkligas, måste de bedömas och utarbetas i detalj av instanser som är ansvariga för uppbördsfrågor.

Remissy ttrandena

Remissinstanserna har endast undantagsvis kommenterat möjligheten av ekonomiskt stöd till m e (1 1 e m 5 r e gi s t r e r i n g m. m. via Dataser- vice för samfund och organisationer. Sådana synpunkter har redovisatsi avsnitt 4.3.2.

Frågan om statligt stöd vid uppbörd av kyrkoavgifter (motsv.) behandlas däremot av ett mycket stort antal instanser. Eftersom de flesta av dessa har låtit sin principiella inställning till frågan om statlig uppbördshjälp utgöra en väsentlig motivering till sitt ställ- ningstagande i stort till beredningens förslag, har dessa synpunkter vanligen redovisats i det föregående (kapitel 2, särskilt avsnitt 232—2.3.3 samt 2.4.2—2.4.3). I det följande redogörs för synpunkter från dels ett antal instanser vars uppfattning i uppbördsfrågan inte kommit till uttryck i redovisningen i kapitel 2, dels ett fåtal andra instanser som diskuterat hithörande frågor särskilt ingående.

1 Med promemorian avser länsstyrelsen en PM som chefen för länsstyrelsens data— enhet upprättat.

Några av de länsstyrelser som har en positiv grundinställning till beredningens förslag i stort uttalar sig för att i olika former anknyta uppbörd av kyrkoavgifter (motsv.) till skatteuppbörden. Hit hör, som delvis redan framgått, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, av vilka särskilt länsstyrelsen i Hallands län vänder sig mot det av beredningen förordade uppbördssystemet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län uttalar sig för vidare utredning kring dessa frågor. Också andra instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag i stort har mera utförligt diskuterat uppbördsfrågorna och önskar vidare utredningar, t. ex. dom- kapitlen i Strängnäs och Luleä, Sveriges kristna ungdomsråd och Förbundet för kristen enhet.

Däremot stöder uttryckligen bl. a. Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Sveriges kristna social- demokraters förbund beredningens synpunkter i uppbördsfrågan.

Bland de instanser som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag i stort har särskilt ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Västerås och Lund samt ett 20-tal församlingar, bl.a. Helsingborgs kyrkliga samfällighet, behandlat uppbördsfrågor. I ärkebiskopens yttran- de, vilket på denna punkt är mycket detaljerat, föreslås att kyrkoavgift till svenska kyrkan skall erläggas preliminärt i samband med de preliminära skatteinbetalningarna. Debiterad kyrkoavgift skall redovisas i den offentliga debiteringslängden och ingå i summan slutlig skatt. Vidare behandlar han ett alternativt uppbördssystem för andra trossamfund än svenska kyrkan. Också detta system bygger på länsstyrelsens register. Varje samfund förutsätts sända in medlemsförteckning med namn och personnummer till länsstyrelsen, som fastställer kod för varje samfund. Debitering av kyrkoavgift sker på samma sätt som f. n. gäller beträffande de icke territoriella församlingarna av svenska kyrkan. I ärkebiskopens yttrande i denna del instämmer Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Även i den av biskopsmötets arbetsgrupp utarbetade rapporten Svenska kyrkan och samhället finns detaljerade förslag i uppbördsfrågorna. Dessa förslag överensstämmer i huvudsak med ärke- biskopens.

Också bland instanser som uttryckligen avstår från ställningstagande i stort till beredningens förslag förekommer synpunkter liknande dem ärkebiskopen anfört. Så är fallet med exempelvis länsstyrelsen iMalmö- hus län, som visserligen instämmer i beredningens uppfattning att en anknytning av uppbörden av kyrkoavgifterna till skatteuppbörden skulle innebära en del tekniska svårigheter, men fortsätter.

»

Några svårigheter att uttaga kyrkoavgiften på debetsedeln en slutlig skatt kan dock inte anses föreligga (jämför uttag av annuiteter och skogsvårdsavgift). Däremot kan vissa svårigheter uppkomma vid uttagan- de av avgiften preliminärt och att tillgodose kravet på integritetsskydd. Såvitt avser det förstnämnda problemet, uttag av kyrkoavgift preliminärt, åberopar länsstyrelsen den tidigare angivna och härtill fogade promemo- rianl', som även innehåller ett förslag till ett skatteanknutet uppbörds- system i vilket jämkning av preliminärskatten kan ske maskinth hos datakontoret så att någon kyrkoavgift inte uttas för den icke anslutne. I

den mån övriga trossamfund vill beräkna sin medlemsavgift på samma sätt som sålunda föreslagits för Svenska kyrkans medlemmar, bör dessa samfund också kunna omfattas av det skatteanslutna uppbördssystemet. Länsstyrelsen förordar att förslaget blir föremål för vidare bearbetning i detalj i särskild ordning.

Beträffande integritetsskyddet vill länsstyrelsen framföra den åsikten att det givetvis inte kan anses riktigt att i officiella handlingar direkt utsätta samfundstillhörighet. Å andra sidan bör inte heller detta skydd sträcka sig längre än vad som gäller f. 11. En gemensam beteckning som utvisar att en person inte tillhör något samfund, för vilket kyrkoavgift skall utgå via skattsedeln, bör vara tillräckligt för att ett skatteanslutet uppbördssystem skall kunna tillämpas. Man kan givetvis också tänka sig den lösningen, att enbart samfundet Svenska kyrkan anslutes till det statliga uppbördssystemet för skatt och att övriga samfund erhåller statligt stöd för att i likhet med vad som gäller nu själva ombesörja uppbörden av sina medlemsavgifter.

Bland övriga instanser som mer ingående behandlat uppbördsfrågan utan att ta ställning i stort till beredningens förslag märks statskontoret, som uttryckligen ansluter sig till de av beredningen anförda principiella och praktiska invändningarna mot ett skatteanknutet uppbördssystem för trossamfunden. Bedömningen kompliceras emellertid i viss mån om staten skall ge ett särskilt ekonomiskt stöd till trossamfundens avgifts- uppbörd. Det kan nämligen visa sig att ett skatteanknutet uppbördssys- tem är minst kostnadskrävande för statsverket. Statskontoret erinrar i det följande om bl. 3. de osäkerhetsfaktorer som beredningen pekat på i fråga om kostnaderna och framhåller att frågan om samhällets stöd till trossamfundens avgiftsuppbörd inrymmer en rad både praktiska och principiella problem som hänger samman med att det är fråga om ett ”specialdestinerat” stöd till en specifik administrativ funktion. EON, som granskat betänkandet enbart från de synpunkter nämnden har att företräda, tillstyrker beredningens förslag om statlig hjälp i fråga om debitering och uppbörd av avgifter till församlingarna genom Dataservice för samfund och organisationer. Om däremot uppgifterna kommer att knytas till det statliga uppbördssystemet för skatter och avgifter, föreligger risk för att allmänheten felaktigt bibringas uppfattningen att dessa privaträttsliga avgifter är av samma art som de offentligrättsliga avgifterna. EON fortsätter.

Beredningen har i betänkandet redovisat tre olika förslag till statlig hjälp vid uppbörd av personliga bidrag. Beträffande förslagen B och C, som innebär anknytning till det statliga uppbördssystemet, delar EON beredningens uppfattning att dessa är olämpliga. Däremot förordar nämnden ett genomförande av förslaget A, innebärande att Dataservice för samfund och organisationer fungerar även som uppbördsorgan. Beträffande förslaget C bör framhållas att det direkt strider mot den vanliga ordningen att enskild fordran inte får indrivas utan exekutions- titel från domstol. Kyrkoavgiften skall enligt detta förslag påföras debetsedeln för slutlig skatt. Detta sker sedan den slutliga skatten uträknats samt eventuell överskjutande skatt tagits i anspråk för restantier. Kyrkoavgiften tas härefter ut ur den återstående överskjutande skatten. Då något källskattesystem inte ansetts kunna förekomma vid uppbörden av kyrkoavgiften, innehåller således inte den överskjutande skatten någon erlagd kyrkoavgift. Avräkningen sker därför mellan en

fordran hos staten och en skuld till församlingen, som är en privat förening.

5.7. Stöd genom förmåner vid beskattning

Beredningen

Beredningen diskuterar stöd till svenska kyrkan och andra trossamfund genom förmåner vid beskattning av samfunden och framhåller att svenska kyrkans organ och motsvarande organ inom andra trossamfund bör behandlas lika i skattehänseende (avsnitt 5.4.4.3 i betänkandet). Om denna likformighet bör åstadkommas genom skattelindring eller skatte- skärpning anser sig beredningen inte böra ta ställning till. Den närmare utformningen av regler för beskattning utgör en skattepolitisk fråga som inte kan ses isolerad från systemet för beskattning av ideella föreningari allmänhet. Därför bör reglerna för beskattning av trossamfund ses över av föreningsskatteutredningen (Fi 1971 : 06).

Beredningen erinrar i sammanhanget bl. a. om en del olikheter i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av svenska kyrkan och andra trossamfund som betingas av att vissa organ inom svenska kyrkan i beskattningshänseende betraktas som statsorgan eller som kommuner. Vidare påpekas att svenska kyrkans församlingar och andra trossamfunds församlingar f.n. har att erlägga arvsskatt för testamentsmedel som saknar ändamålsbestämning, medan stiftelser och föreningar för hjälp- verksamhet bland behövande sjuka m. fl. är helt befriade från arvsskatt. Också den skillnad som ligger däri att gåvor till trossamfund är befriade från skatt, medan arvsskatt i regel utgår, uppmärksammas av beredning- en. Beträffande skyldighet att erlägga mervärdeskatt och arbetsgivaravgift förutsätter beredningen att kyrkor och samfund liksom hittills behandlas på samma sätt som andra jämförbara ideella föreningar.

Remissyttrandena

Beredningens uppfattning att svenska kyrkans organ och motsvarande organ inom andra trossamfund bör behandlas lika i skattehänseende delas uttryckligen av bl.a. kammarrätten i Göteborg, domkapitlen i Uppsala och Lund, företagsskatteberedningen, föreningsskatteutredningen, Svens- ka kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt enstaka kommuner och församlingar. lnstämmanden i att en översyn bör göras av beskatt- ningsreglerna kommer från de nämnda instanserna samt från bl.a. länsstyrelsen i Kronobergs län. Föreningsskatteutredningen påpekar att den enligt sina direktiv endast har att se över de ideella föreningarnas inkomst- och förmögenhetsbeskattning. Utredningens mandat omfattar således inte arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt, mervärdeskatt och arbets- givaravgift. Enligt utredningens uppfattning har sistnämnda skatter och avgifter i allmänhet långt större betydelse för trossamfundens och andra rent ideella föreningars ekonomi än inkomst- och förmögenhetsbeskatt—

ningen. Några ändringar beträffande trossamfundens inkomst- och förmögenhetsbeskattning bör emellertid inte vidtas förrän förenings— skatteutredningen lagt fram sitt förslag.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd delar beredningens uppfattning att den närmare utformningen av regler för beskattning av trossamfund inte kan ses isolerad från spörsmålen om beskattning av ideella föreningar och att en översyn av beskattningsreglerna bör uppdras åt förenings- skatteutredningen. Samarbetsnämnden finner också att likformiga regler bör gälla för svenska kyrkan och andra trossamfund. Den skattefrihet som svenska kyrkans centrala organ i nuläget har bör enligt samarbets- nämnden bibehållas även då svenska kyrkan mister sin offentligrättsliga ställning. Även övriga trossamfund bör få del av dessa förmåner. Enligt samarbetsnämndens uppfattning har skattebefrielsen större ekonomisk betydelse för trossamfunden än beredningen synes tillmäta den. Den förmån som skattefrihet för gåvor innebär har dessutom stor psykologisk betydelse. Samarbetsnämnden anser skillnaden mellan arvs- och gåvobe- skattningen vara helt omotiverad och yrkar att en förändring snarast kommer till stånd så att till trossamfunden testamenterade medel blir helt skattefria. Samarbetsnämnden föreslår vidare att frågan om trossam- fundens befrielse från eller kompensation för den allmänna arbetsgivarav- giften och kompensation för mervärdeskatten utreds. Liknande syn- punkter framförs av ett 20-tal frikyrkoförsamlingar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det angeläget att det inte sker någon försämring för kyrkor och trossamfund vad gäller arvs- och gåvobeskattningen. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om inte samma skattebefrielse som vid gåva borde finnas vid arv. Svenska kyrkans missionsstyrelse argumenterar för undantagsbestämmelser i skattehän- seende för trossamfund t.ex. vad gäller arvs- och gåvoskatt samt arbetsgivaravgift. Missionsstyrelsen, som i nuläget är helt befriad från arvsskatt, finner att frågan om trossamfundens befrielse från arvsskatt för testamentsmedel bör bli föremål för prövning i samband med de närmare diskussionerna om utformningen av statliga garantier för trossamfundens religionsvård. Sjundedags-adventistsamfundet och Filadelfiaförsamlingar- na i Stockholm, Laxå och Fjärdsjömäla understryker starkt att arbets- givaravgifterna är en hård belastning och fordrar att denna avgift slopas för trossamfundens del.

5.8. Stöd genom avdragsrätt vid inkomstbeskattning

Beredningen

Beredningen diskuterar stöd till svenska kyrkan och andra trossamfund genom avdragsrätt vid inkomstbeskattning för avgifter och gåvor till trossamfund, men den finner att frågan om ökade möjligheter till avdrag vid beskattning är en skattepolitisk fråga som faller utanför beredningens uppdrag och bör tas upp till övervägande i annat sammanhang (avsnitt 5.4.4.3 i betänkandet).

Ledamoten Dahlén uttalar i ett särskilt yttrande att skattefrihet upp till ett visst högsta belopp per person, t. ex. 1 000 kronor per år, skulle kunna bli av stor betydelse för att stimulera och öka medlemmarnas personliga bidrag. Han anser att beredningen bort föreslå utredning av frågan om avdragsrätt vid beskattning för personliga bidrag till bl.a. trossamfund.

R emissy ttrandena

Beredningens uttalanden har kommenterats av endast ett mindre antal instanser.

Svenska kommunförbundet och några kommuner instämmer uttryck- ligen i beredningens bedömning. Sveriges kristna socialdemokraters förbund deklarerar att det inte kan ställa sig bakom ledamoten Dahléns uttalande om avdragsrätt vid beskattningen för gåvor till bl. a. religiösa ändamål, främst på grund av att skattens progressivitet medför att de stora inkomsttagarna gynnas.

lnstämmanden ide bedömningar som ledamoten Dahlén gjort kommer från Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, enstaka kommuner, ett par församlingar inom svenska kyrkan samt cirka 130 frikyrkoförsamlingar, däribland Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, vilka alla önskar att frågan om avdragsrätt skall utredas. Länsstyrelsen iJönköpings län menar att åtskilligt talar för att hittillsvarande inställning till avdragsrätt mjukas upp, men att avdraget bör maximeras. Moderata ungdomsförbundet förordar avdragsrätt för gåvor upp till högst 500 kronor per år. Även ett par frikyrkoförsamlingar förordar att avdragsrätt för gåvor upp till ett visst belopp införs.

5.9. Stöd genom tjänstebrevsrätt

Beredningen

Beredningen konstaterar att svenska kyrkan i nuläget erhåller ett indirekt ekonomiskt stöd av staten genom tjänstebrevsrätten, som bl. a. omfattar biskopar, domkapitel, stiftsnämnder, pastorsämbeten och de fyra centra- la kyrkliga styrelserna. Värdet av detta stöd uppskattas av beredningen till 3,5—4 milj. kr. per är vad avser den rent kyrkliga verksamheten. Andra trossamfund har inte tjänstebrevsrätt.

Beredningen anser (avsnitt 5.4.4.4 i betänkandet) att tjänstebrevs- rätten för svenska kyrkan bör upphöra i samband med den föreslagna relationsförändringen. Som skäl härför anger beredningen bl. a. att en bibehållen tjänstebrevsrätt skulle innebära ett inte öppet redovisat statligt stöd åt svenska kyrkan, vilket dessutom inte kommer andra trossamfund till del. Beredningen har emellertid vid beräkningen av statens bidrag till ekonomisk utjämning inom trossamfunden (se avsnitt 5.3 ovan) beaktat värdet av svenska kyrkans tjänstebrevsrätt.

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser berör särskilt frågan om tjänstebrevsrätt. Hovrätten för Västra Sverige instämmer i beredningens uppfattning. Svenska kyrkans missionsstyrelse konstaterar att beredningens förslag om ändring av kyrkans offentligrättsliga ställning medför vissa faktiska ekonomiska förändringar för styrelsens verksamhet, bl.a. genom att tjänstebrevsrätten upphör. Styrelsen beräknar därvid att förlusten av tjänstebrevsrätten skulle medföra kostnader för styrelsen om cirka 40 000 kr. Några enstaka församlingar, som yttrar sig i frågan, förordar att kyrkan får behålla tjänstebrevsrätten. Som motiv anförs att en indragning av den skulle innebära ett kännbart avbräck i verksamheten. Össeby-Garns pastorat föreslår att tjänstebrevsrätten utvidgas att omfatta alla samfund, t. ex. vid avisering av vigsel m.m. Lerbäcks församling anser att frågan om tjänstebrevsrätt bör utredas.

5.10 Kommunalt stöd m. m.

Beredningen

Beredningen erinrar om att borgerlig kommun f.n. har möjlighet att lämna bidrag till olika aktiviteter som sker hos andra trossamfund än svenska kyrkan. Framför allt rör det sig om anslag för studie- och ungdomsverksamhet. Kommunala anslag av denna typ ges inte till svenska kyrkans församlingar, eftersom dessa har egen beskattningsrätt. När församlingarnas offentligrättsliga ställning upphör, öppnas emellertid enligt beredningen möjligheter för dem och dem närstående institutioner att få del av anslag från de borgerliga kommunerna på samma villkor som gäller för andra trossamfund och organisationer. Beredningen utgår från att kommunala anslag eller annat ekonomiskt stöd därvid kommer att lämnas för bl. a. studie— och ungdomsarbete samt för lokalkostnader.

Vidare anser beredningen att det föreligger ett ökat behov av samråd mellan kommuner och trossamfund på det lokala planet. Beredningen diskuterar alternativa former för detta samråd och förordar att ett ekumeniskt samarbetsråd bildas inom resp. kommun. Beredningen förutsätter därvid att de inom kommunen verksamma församlingarna i olika trossamfund — således även inte kristna — själva tar initiativ till bildandet av sådana råd. Dessa skall enligt beredningen kunna fungera som remissinstans åt exempelvis byggnadsnämnden i plan- och tomtfrå- gor och åt kulturnämnden (eller annat organ) i anslagsfrågor.

(Beredningens överväganden i dessa frågor återfinns i avsnitt 5.4.4.5 i betänkandet.)

Remissyttrandena

De instanser som yttrat sig särskilt beträffande beredningens diskussion om möjligheterna för svenska kyrkans församlingar att erhålla k 0 m - m u n al t 5 t ö d för bl. a. ungdoms- och studiearbete efter en relations-

förändring - däribland drygt ett 30-tal kommuner — är till övervägande del positivt inställda till beredningens bedömning.

Uttryckliga instämmanden i beredningens synpunkter återfinns i yttranden av länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt ett 20-tal kommuner, ett par försam— lingar inom svenska kyrkan och ett fåtalfrikyrkoförsamlingar. Länssty- relsen iJönköpings län uttalar dessutom att, om en särskild ramlagstift- ning kommer till stånd, hithörande kompetensfrågor kan regleras däri. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anser att kommunala anslag bör kunna ges även till underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggna- der och till sådana nya kyrkobyggnader eller tomter som församling tvingas anskaffa på grund av stadsplaneändring eller annan åtgärd från myndigheternas sida. Svenska kommunförbundet uttalat att, om be- skattningsrätten för svenska kyrkans församlingar upphör, kommunal bidragsgivning synes vara möjlig även till svenska kyrkan, såvida den aktuella verksamheten tillgodoser ett allmänt kommunalt intresse. Förbundet framhåller dock att ett ekonomiskt stöd av berört slag är en frivillig kommunal uppgift. Likaså understryker länsstyrelsen i Skara- borgs län betydelsen av att kommunerna får själva utan inblandning av staten eller trossamfunden bestämma både formen för och omfattningen av de kommunala bidrag som kan komma ifråga. Helsingborgs kommun omtalar att lokalavdelningen av Riksförbundet Kyrkans ungdom, som står svenska kyrkan nära, ansetts bidragsberättigad i nuläget, och förklarar sig samtidigt införstådd med att ett genomförande av beredning- ens förslag kommer att nödvändiggöra en ökning av kommunens anslag till ungdomsverksamhet i bl. 3. svenska kyrkans församlingars och dem närstående institutioners regi. Några kommuner med en positiv inställning till de kommunala stödmöjligheterna för trossamfunden gör vissa förbehåll eller påpekan- den. Sålunda förutsätter Solna kommun att den kommunala bidragsgiv- ningen för ifrågavarande ändamål skall ske på i princip helt frivillig grund och Stockholms kommun att verksamheten kan anses tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse. Bl. a. Kalmar och Oskarshamns kommuner utgår från att stödet begränsas att endast avse sådan verksamhet för vilken kommunalt stöd redan utgår, såsom ungdoms- och studiearbete. Jokkmokks kommun förutsätter att som villkor för bidrag till ungdomsverksamhet bör gälla att vederbörande organisation är demokratiskt uppbyggd. Ett par kommuner, bl. a. Karlstads kommun, påpekar att det kommer att öppnas möjligheter även för landstings- kommunerna till motsvarande stödverksamhet och erinrar om att exempelvis den katolska församlingen i Karlstad har hela Värmland som verksamhetsområde. Utan att uttala sig för eller emot kommunala stödåtgärder för trossamfunden konstaterar ett mindre antal kommuner, t. ex. Ekerö och Eskilstuna kommuner, att de borgerliga kommunernas kostnader kom- mer att öka genom de nya ansvarsområdena. Samma påpekande gör Eslövs och Norrtälje kommuner och förordar dessutom utredning om hur

stor belastningen på kommunernas ekonomi blir genom denna verksam- het.

Viss kritik mot beredningens resonemang om kommunala stödmöjlig- heter kommer fram i yttrandet från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som anser att beredningen varit väl optimistisk i sin uppfattning om de borgerliga kommunernas engagemang för de olika trossamfunden. Förbundet grundar sin bedömning på erfarenheter från det samråd mellan borgerlig kommun och trossamfund som enligt rekommendation föregick avgivandet av remissvar över beredningens betänkande. Ett fåtal kommuner ställer sig tveksamma till möjligheterna av kommunalt stöd till trossamfunden bl.a. på grund av att de ekonomiska förutsättningarna härför bedöms som otillräckliga. Liknande synpunkter förs fram av ett mindre antal församlingar. Arvidsjaurs församling uttalar att en folkkyrka bör slippa beroendet av lokalt eller temporärt växlande politiska stödbeslut i stat och kommun.

Beredningens synpunkter rörande det ökade behovet av s a m r ä d mel- lan kommuner och trossamfund på det lokala planet kommenteras av flera remissinstanser, däribland ett 30-tal kommuner, ett tiotal försam- lingar inom svenska kyrkan och ett 50-tal frikyrkoförsamlingar. Bered- ningens förord för att ett ekumeniskt samarbetsråd inrättas på trossam- fundens initiativ i kommunerna tillstyrks i allmänhet, bl. a. av de flesta kommunerna och av nästan alla frikyrkoförsamlingarna. Nära hälften av de församlingar inom svenska kyrkan som yttrar sig i frågan är dock kritiska gentemot en sådan lösning.

Uttryckliga instämmanden i beredningens synpunkter om ett ökat behov av samråd mellan kommunerna och trossamfunden samt i dess förslag om bildandet av ekumeniska samarbetsråd återfinns i yttranden av länsstyrelsen i Stockholms län, cirka 20 kommuner, ett par församlingar inom svenska kyrkan och närmare 50 frikyrkoförsamlingar. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm samt ett mindre antal kommuner och några församlingar stöder beredningens uppfattning men gör vissa påpekanden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig sålunda vara medveten om att det föreligger svårigheter att få ett samrådsorgan av den föreslagna typen att fungera. Med hänsyn till behovet av samråd mellan den borgerliga kommunen och trossamfunden tillstyrker länsstyrelsen dock förslaget. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Filadelfiaför- samlingen i Stockholm understryker att det måste ankomma på de lokala församlingarna själva att ta initiativ till samarbetet och att bestämma dess former och omfattning. Filadelfiaförsamlingen tillägger att den avvisar tanken att samarbetsråd tillskapas på samhälleligt initiativ. Bl. a. Norrköpings och Askersunds kommuner omtalar att visst samarbete redan har etablerats med trossamfunden och att det fungerar tillfreds- ställande. Uppsala kommun, som f.n. utreder frågan om inrättandet av ett samarbetsråd, pekar på att en anknytning av ett sådant organ till kommunstyrelsen kan ge kommunen en mera samlad överblick över relationerna till olika trossamfund, samtidigt som dessa får delta i

beredningen av för dem aktuella frågor. Åtvids pastorat anser att ett ekumeniskt samarbetsråd bör ha medbestämmanderätt vid planering av nya kyrkogårdar, gravkapell, krematorier m.m. Stockholms kyrkliga samfällighet förutsätter att — för att ett ekumeniskt samarbete skall kunna vidareutvecklas —- sådana regler fastställs att samarbetsrådet tillförsäkras självständig beslutsfunktion. Däremot avstyrker bl. a. Lin— köpings kommun att samarbetsrådet skulle inneha en funktion som obligatoriskt remissorgan.

Svenska kommunförbundet erinrar om att kontakterna mellan kom- munerna och svenska kyrkans församlingar i dag sker med stöd av bl. a. församlingsstyrelselagen, där det föreskrivs att kyrkorådet skall samråda med kommunstyrelsen innan förslag till utgifts- och inkomststat görs upp. I likhet med beredningen anser förbundet att behov av samråd mellan den borgerliga kommunen och samtliga trossamfund finns i vissa frågor. På vilket sätt detta skall ske bör enligt förbundet avgöras på kommunnivå. Därigenom kan former för och omfattning av ett sådant samråd bättre anpassas till de skiftande lokala förhållandena. I vissa fall kan, anser förbundet, den av beredningen förordade lösningen med ett ekumeniskt samarbetsråd i varje kommun vara en lämplig lösning. I andra fall kan mindre institutionaliserade former vara att föredra. Något åläggande för de kommunala organen att regelmässigt sända ärenden på remiss till det nämnda samarbetsrådet finner förbundet inte motiverat. De former som utvecklats för det kommunala beslutsfattandet bör även tillämpas i dessa frågor. Den demokratiskt uppbyggda nämndorganisa- tionen och dess arbetsformer med offentlig insyn och granskning utgör garanti för att även trossamfundens synpunkter kommer att tillvaratas. Liknande synpunkter framförs även av ett par kommuner.

Katrineholms kommun konstaterar att kommunerna har behov av kontakt med olika organisationer i samhället. Kommunen drar en parallell mellan de av beredningen föreslagna ekumeniska samarbetsråden och de nyligen inrättade handikappråden. Kommunen anser dock att erfarenheterna av dessa ännu är alltför ringa för att man skall kunna bedöma om de kan fullgöra den avsedda funktionen. Kommunen poängterar att förvaltningsapparaten inte får onödigt tyngas av remiss- eller samrådsinstanser. Om sådana organ som handikappråd och eku- meniska råd får efterföljare inom andra områden som idrotten, ung- domens fritidsaktiviteter, den kulturella verksamheten m.m. kan ett mycket tungarbetat förvaltningsförfarande bli följden. Kommunen finner därför skäl att ytterligare studera frågan om hur kontakterna mellan den borgerliga kommunen och trossamfundens församlingar bör ske. Frågan om något särskilt organ måste skapas för att goda kontakter skall kunna upprätthållas måste härvid särskilt uppmärksammas, anser kommunen.

Kritiska synpunkter på beredningens resonemang anläggs av Sveriges kyrkokamerala förening samt ett mindre antal kommuner och försam- lingar. Föreningen och några av de övriga instanserna avvisar förslaget om ekumeniskt samarbetsråd på grund av att man hyser tvivel om att ett sådant organ skall finna arbetsformer som gör det möjligt att fungera tillfredsställande. Andra argument som förs fram är bl. a. att det inte

föreligger behov av samrådsorgan och att den kommunala beslutsappara- ten onödigt tyngs genom bildandet av sådana. Från församlingshåll hävdas att bildandet av samarbetsråd innebär alltför stort ingrepp i samarbetet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund. Några församlingar avvisar tanken på samverkan med inte kristna trossamfund.

5.1 1 Nu utgående statligt stöd till ungdoms— och studiearbete m. rn.

Beredningen

Beredningen erinrar i samband med förslag om vissa generella stödformer om det statliga stöd som f. n. utgår till ungdoms- och studiearbete m. m. Det är fråga om olika aktiviteter som anordnas bl. a. av sammanslutningar som står trossamfunden nära. Beredningen föreslår inte någon förändring av dessa bidragsformer, emedan den anser att det inte är dess uppgift att ta ställning till de berörda anslagen. (Avsnitt 5.4.2.1 i betänkandet.)

Remissyttrandena

Endast ett mindre antal remissinstanser har särskilt kommenterat beredningens påpekanden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, några kommu- ner och församlingar inom svenska kyrkan samt ett 40-tal frikyrkoför- samlingar ståller sig positiva till beredningens sätt att behandla frågan om stöd till studie- och ungdomsarbete m.m. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förklarar sig inte ha något att i princip invända mot ifrågavarande former av anslag, vilka ger möjlighet åt trossamfunden att göra större insatser på de aktuella områdena än som annars är möjligt. Länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd understryker det värdefulla i att statligt stöd utgår till ungdoms- och studiearbetet, Samarbetsnämnden tillägger dock att viss översyn av gällande bidragsregler bör göras för att åstadkomma en mera rättvis anslagsfördelning. Stiftsnämnden i Skara framhåller att stöd till ungdoms- och studiearbetet bör vara lika utformat för kyrkliga och borgerliga aktiviteter inom samma område.

5.12. Vissa andra finansieringskällor

Beredningen

I avsnitt 5.4.3.3 i betänkandet erinrar beredningen om vissa finansierings- källor som bl. a. trossamfunden redan f. 11. kan använda sig av och som finns kvar även i framtiden, nämligen anslag från arbetsmarknadsstyrelsen (bl. a. för vård av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader) och från allmänna arvsfonden (bl. a. för ungdomslokaler).

Remissyttrandena

Inga remissinstanser har kommenterat beredningens påpekanden.

5.13. Trossamfundens självfinansiering

Beredn ingen

I avsnitt 5.5.1 i betänkandet påpekar beredningen att en viss del av trossamfundens ekonomiska resurser bygger på tillgång till olika fonder och fast egendom. Någon ändring av förhållandena beträffande andra samfund än svenska kyrkan är det, uttalar beredningen, självfallet inte beredningens sak att föreslå. I fråga om den av svenska kyrkan disponerade s.k. kyrkliga egendomen finner beredningen däremot anledning att diskutera värdet av tillgång till denna egendom.

Remissyttrandena

Remissinstansernas diskussion av det ekonomiska värdet av tillgång till kyrklig egendom återges nedan i avsnitt 6.2.2. I övrigt har av remissin- stanserna Filadelfiaförsamlingen i Stockholm särskilt kommenterat be- redningens synpunkter. Församlingen påpekar att existerande fonder ofta är ändamålsbestämda. De flesta av trossamfundens fastigheter används för den verksamhet församlingarna bedriver samt som bostäder åt pastorer m. fl. Den avkastning som andra fastigheter ger används i regel som hjälp vid kyrkolokalemas om- och tillbyggnad. Som framgått av avsnitt 5.1.2 utvecklar också Mosaiska församlingarnas i Sverige central- råd liknande synpunkter.

6. Rättsliga frågor

Kapitlet innehåller en redogörelse för remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag beträffande dels övergång till ett nytt regelsystem i för svenska kyrkan, däribland avvecklingen av nuvarande offentligrättsli- ga reglering rörande kyrkan, dels olika rättsliga frågor avseende den kyrkliga egendomen. I kapitel 2 återfinns en redogörelse för sådana förslag till fortsatt offentligrättslig reglering rörande svenska kyrkan som - förs fram i remissyttrandena, t. ex. angående införande av en ramlagstift- ning beträffande kyrkan.

6.l Övergång till ett nytt regelsystem för svenska kyrkan

Beredningen

I konsekvens med sin principiella inställning till frågan om ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden föreslår beredningen att nuvarande offentligrättsliga reglering rörande svenska kyrkan skall upphöra. Härvid bör enligt beredningen som grundprincip gälla att kyrkan förblir samma trossamfund som förut. För att identitet skall föreligga mellan den nuvarande kyrkan och den kyrka som finns efter relationsförändringen krävs att församlingarna består som basenheter i den nya organisationen vid övergångstillfället. Församlingarna övergår då från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till privaträttsli- ga sammanslutningar. Beredningen förutsätter att kyrkans organisation på lokalplanet inte skall undergå någon genomgripande reform efter en relationsförändring. Vidare utgår beredningen från att den för svenska kyrkan typiska kombinationen av prästerlig åmbetsförvaltning och folkligt förankrad församlingsstyrelse kommer att bestå. Man kan enligt beredningen också förvänta att en styrande och samordnande funktion även i fortsättningen kommer att utövas på stifts- och riksplanen. Härigenom bevaras kyrkans riksomspännande karaktär. Det förhållandet att församlingarna utgör basenheter innebär inte att de kan lösgöra sig ! från sambandet med stiftet och riksorganisationen samt de förpliktelser som följer med detta. Församlingarnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet svenska kyrkan och den för detta gällande ordningen.

Eftersom svenska kyrkans nuvarande organ saknar befogenhet att fastställa en konstitution varigenom trossamfundets organisation och

verksamhet regleras i ett s. k. fritt läge, föreslår beredningen att statsmakterna med utnyttjande av gällande beslutsordning skall medverka till att kyrkan ges möjlighet att utarbeta och fastställa ett grundläggande regelsystem för dess framtida organisation och verksamhet.

Statsmakterna bör år 1974 som en första åtgärd fatta ett principbeslut om utformningen av det framtida förhållandet mellan samhället och trossamfunden. Genom beslutet bör dras upp allmänna riktlinjer för det fortsatta reformarbetet, bl. a. vad gäller upphävande av den offentligrätts- liga regleringen rörande svenska kyrkan, utformningen av samhällsstöd till trossamfunden, dispositionen av kyrklig egendom och utformningen av en pensions- och lönegaranti för vissa kyrkligt anställda. I anslutning till principbeslutet ges kyrkomötet genom en särskild lag befogenhet att tillsätta ett speciellt organ för det fortsatta kyrkliga utredningsarbetet. Kyrkomötet förutsätts av beredningen skola uttala sig rörande principbe- slutet och ta ställning till den särskilda lagen under år 1974.

Härefter påbörjas det egentliga förberedelsearbetet för övergång till ett nytt regelsystem för svenska kyrkan. Arbetet sker dels i kyrkomötets, dels i statlig regi. Det kyrkliga utredningsarbetet, vilket leds av nyssnämnda, av kyrkomötet tillsatta organ, skall resultera i förslag till konstitution för svenska kyrkans organisation och verksamhet samt till stadgar för de inomkyrkliga angelägenhetema. Det statliga utredningsar- betet syftar bl. a. till att förbereda upphävandet av den offentligrättsliga regleringen rörande svenska kyrkan.

Efter förberedelsearbetets avslutande och senast år 1981 skall enligt beredningens förslag inkallas ett s. k. övergångskyrkomöte, vilket genom en särskild lag utrustats med kompetens att övergångsvis anta en ny konstitution för svenska kyrkan. övergångskyrkomötet förutsätts bli sammansatt enligt nuvarande regler och på basis av kyrkofullmäktigeval år 1979.

Beredningen föreslår att en s. k. konstituerande kongress inkallas för att som högsta beslutande organ inom svenska kyrkan slutgiltigt fastställa interimskonstitutionen. Val till denna kongress förutsätts äga rum under hösten 1982 eller i början av 1983 antingen enligt en valordning som fastställs av övergångskyrkomötet eller enligt gällande bestämmelser så att de redan valda kyrkofullmäktige får fungera som ombud i de nya, med församlingarna identiska basenhetema.

Upphävandet av det offentligrättsliga regelsystemet för svenska kyrkan föreslås av beredningen ske i etapper. Under perioden 1974—1976 bör statsmakterna besluta om upphävande av grundlagsbestämmelsema röran- de svenska kyrkan. Efter ordinarie val i september 1976 kan riksdagen år 1977 fatta det definitiva beslutet om grundlagsändringarna. Dessa föreslås dock inte träda i kraft förrän den 1 januari 1983. Under förberedelseperioden företas vidare erforderliga författningsändringar inför reformerna rörande folkbokföringen (år 1976) och begravningsvä— sendet (år 1978). Statsmakternas beslut om det slutliga upphävandet av det offentligrättsliga regelsystemet föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

(Hithörande frågor behandlas i avsnitt 6.1 , 6.2 och 6.3 i betänkandet.)

Remissyttrandena

6.1.1 Allmänt om remissutfallet

Endast ett mindre antal instanser kommenterar närmare den av bered- ningen föreslagna ordningen för övergång till ett privaträttsligt regelsy- stem för svenska kyrkan.

En del instanser tillstyrker förslaget i dess helhet utan närmare kommentarer. Hit hör länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens län ,' samt några kommuner och församlingar.

De instanser som är kritiskt inställda till beredningens förslag i stort har i allmänhet inte närmare diskuterat förslaget i denna del. Av de lokala instanserna berör bara ett mindre antal frågan om övergång till ett nytt regelsystem för svenska kyrkan.

6.1.2 Identitetsfrågan

En klart positiv inställning till beredningens behandling av identitetsfrå- gan kommer till uttryck i yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms,

, Uppsala och Jämtlands län, domkapitlet i Strängnäs, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse samt några kommuner och församlingar. Domkapitlet noterar med tillfredsställelse att beredningen förutsätter att svenska kyrkan och dess församlingar även efter så betydande förändringar som de föreslagna skall bevara sin identitet. Svenska kyrkan har en egen identitet oberoende av förhållandet till stat och kommun. Vad bered- ningen anför om innebörden av denna identitet biträder domkapitlet i stort. Dock är församlingsorganisationen inte den enda som konstituerar svenska kyrkan. Domkapitlet pekar på att i samband med stiftandet av 1951 års religionsfrihetslag både bekännelsen och kontinuiteten med de äldsta kristna församlingarna framhölls som konstitutiva faktorer i svenska kyrkan. Beredningens framhävande av ”det religiöst bestämda . prästämbetets” roll i kyrkans liv, liksom konstaterandet att svenska kyrkans identitet är knuten till trossamfundet som helhet, poängteras också av domkapitlet. Ett i huvudsak likalydande uttalande görs av Arbe tsgemenskapen kyrklig förnyelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att svenska kyrkan inte bör tvingas låsa sin framtida organisation i vidare mån än att erforderligt juridiskt identitetsbegrepp upprätthålls.

Domkapitlet i Lund, som förordar viss ramlagstiftning för svenska

, kyrkan (se avsnitt 2.4.3), ansluter sig dock till vad beredningen säger om . identitetsfrågorna och till den sammanfattande karakteristiken av vad det . är som konstituerar svenska kyrkan i dag. K yrkomusikernas riksförbund, [ som är kritiskt inställt till förslaget i stort, ”bejakar dock identiteten mellan nya och gamla kyrkan”. En liknande inställning ger ett mindre antal församlingar uttryck åt.

Svea hovrätt ansluter sig till synsättet att svenska kyrkan efter den åsyftade reformen förblir samma trossamfund som förut. Däremot hyser hovrätten betydande tvekan i övrigt då det gäller den rad av förutsätt- ningar, förväntningar etc. som beredningen anger beträffande den fria

kyrkan. Hovrätten har visserligen ingen annan inställning i sak men anser att det inger starka betänkligheter att dessa önskemål anges i denna form och som en inledning och grundval för den rättsliga regleringen.

Även Förbundet för kristen enhet, som ställer sig positivt till beredningens principiella identitetsresonemang, finner det orimligt att frågan om identitet binds vid en mängd ytterligare förutsättningar som anses för obestämd framtid behöva föreligga för att identiteten skall anses bevarad. Förbundet ställer sig frågan om beredningen avser att identiteten upphör, om en församlings medlemstal sjunker under ett visst procenttal av befolkningen. Man måste nämligen räkna med, framhåller förbundet, att medlemstalet i församlingarna kommer att kontinuerligt sjunka mot bakgrund av den allmänna sekularisering som kännetecknar hela Västerlandet. En annan förändring som torde kunna förutses är att mer eller mindre omfattande kyrkosammanslagningar kommer att ske. Kan identiteten anses bevarad, om svenska kyrkan förenas med ett eller flera andra kyrkosamfund? Det kan också förutses att en enskild församling önskar gå samman med andra lokalt verkande församlingar från andra kyrkosamfund, utan att man för den skull bryter gemenska- pen med svenska kyrkan. Skall då identiteten anses bestå, frågar sig förbundet.

Kammarkollegiet finner beredningens identitetsuppfattning i och för sig naturlig med hänsyn till att församlingarna förutsätts bestå som basenheter i svenska kyrkan, som även efter relationsförändringen förblir samma trossamfund som förut. De ändringari församlingarnas rättsliga ställning som inträder enligt beredningens förslag — den offentligrättsliga regleringen och beskattningsrätten upphör — är emellertid enligt kolle- giets mening så genomgripande att identitet irättsligt avseende knappast kan anses föreligga. I vart fall anser kollegiet det ofrånkomligt att frågan om de nya enheternas succession i nu gällande rättigheter bör regleras genom lagstiftning. Hur en sådan lagstiftning skall utformas bör bli föremål för särskild utredning.

En kritisk syn på beredningens identitetsresonemang ger JK, ärkebis- kopen och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund uttryck åt.

JK anser inte uteslutet att, när det sammanhållande band upplöses som kyrkans nuvarande relation till staten utgör, risk finns för att svenska kyrkan förr eller senare splittras i flera trossamfund. Inträffar detta, undanrycks beredningens grundprincip om trossamfundet svenska kyr- kans identitet. I fråga om beredningens förklaring att identitet föreligger mellan de nuvarande församlingarna och de lokala enheter som kommer att ingå i en fri kyrka anser JK att någon grund för en sådan uppfattning inte har angetts. Beredningen bygger sina förslag på lösa antaganden och förhoppningar beträffande en fri kyrkas organisatoriska uppbyggnad och framtida verksamhet. Det finns sålunda enligt JK ingen grundad anled— ning förmoda att identitet skulle föreligga ens ”momentant på dagen för relationsförändringen”. Kyrkan skall ju själv under förberedelsetiden bygga upp den organisation som skall stå färdig vid övergångstillfållet. JK

erinrar om att ekonomiska skäl, sammanhängande framför allt med en väntad nedgång i medlemsantalet, kan framkalla en territoriell omorgani- sation av de nuvarande församlingsenheterna i-riktning mot större lokala enheter i en fri kyrka. Den territoriella indelningen kan t. o. m. komma att ersättas av en personell sådan på lokalplanet. Vidare anser JK det inte heller uteslutet att förändringar blir nödvändiga även på regionalplanet. Ett upphävande av bestående samband mellan kyrkan och staten kan sålunda åtminstone för församlingarnas vidkommande medföra inte endast den förändringen att de blir av privaträttslig i stället för offentligrättslig karaktär utan även förändringar av nu angivet slag. Om så blir fallet, kan identitet svårligen anses föreligga mellan församlingarna och de nya lokala enheterna.

Beredningens förslag innebär enligt ärkebiskopen att svenska kyrkan juridiskt sett blir att betrakta som en förening, närmare bestämt en ideell förening med ideella föreningar (församlingar) som medlemmar. Enligt hans uppfattning är detta emellertid inte endast eller ens i första rummet en juridisk fråga. Vad det gäller är om människorna efter en förändring uppfattar kyrkan som densamma och alltjämt kan känna samhörighet med den. Detta är givetvis avhängigt av hur de som uppfattas som kyrkans företrädare agerar, men man kan inte bortse från att en väsentlig ändring av organisation, verksamhetsformer och de medel samhället använder för att påverka kyrkans situation måste få viktiga psykologiska effekter, bl. a. beträffande kyrkotillhörighetens innebörd. Då den nuva- rande svenska kyrkan betecknas som ett trossamfund betyder detta inte, uttalar ärkebiskopen, att den är att uppfatta som en förening av troende, utan att kyrkan har sin grund i en viss bekännelse, en viss tro. En juridisk konstruktion, ägnad att undanskymma detta för kyrkans uppgift grundläggande förhållande, måste anses olycklig.I Liknande synpunkter framförs av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som också anser att en grundförutsättning för att identiteten skall kunna garanteras är särskild lagstiftning härom. Enligt förbundet sker detta bäst med en bibehållen församlingsstyrelselagstiftning.

Helt avvisande till den av beredningen förordade lösningen av identitetsproblemet ställer sig juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala samt några församlingar. Juridiska fakulteten finner det juridiskt sett omöjligt att i detta sammanhang använda sig av ett identitetsbegrepp. Enligt fakulteten torde det vara utomordentligt svårt att identifiera den nuvarande mycket svårdefinierbara svenska kyrkan med det kommande trossamfundet svenska kyrkan. De framtida kyrkoförsamlingarna blir trossammanslut- ningar som inte motsvarar de nuvarande kyrkliga kommunerna, och de blir juridiska personer vilket den nuvarande svenska kyrkan inte är. Domkapitlet avvisar beredningens identitetsresonemang som föga väl- grundade spekulationer. Stiftsnämnden finner de av beredningen upp- ställda förutsättningarna för identitet stå i strid mot uttalandena att svenska kyrkan själv skall besluta om organisation, verksamhet etc.

1 Frågan om innebör- den av att svenska kyr- kan betecknas som ett trossamfund har diskute- rats även av andra instan- ser, vilket redovisats i avsnitt 2.7.

6.1.3 Statens medverkan

Länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län samt Sveriges kristna socialdemokraters förbund ansluter sig till beredningens uppfattning att staten bör medverka till att svenska kyrkan får en konstitution. Samma uppfattning har länsstyrelsen iStockholms län, som emellertid finner det vara en brist att beredningen inte har lagt fram något förslag om hur de rättssubjekt som skall efterträda de nuvarande församlingarna bör vara sammansatta och vilken kompetens de bör ha. Uppgiftsfördelningen på riks-, regional- och lokalplanen bör sålunda klarläggas. Detsamma gäller garantierna för insyn och rättssäkerhet samt beslutsförfarandet vid tjänstetillsättningar.

Att beredningen undviker att ta ställning till hur svenska kyrkans framtida organisation skall utformas kritiseras också av juridiska fakulte- ten vid universitetet i Uppsala och ärkebiskopen. Enligt juridiska fakulteten saknar man därmed möjlighet att före principbeslutet bilda sig en uppfattning om uppbyggnaden av de rättssubjekt som skall efterträda de nuvarande församlingarna, om deras storlek, organisation, kompetens, beslutsförfarande, möjlighet till insyn och rättskontroll m.m. Ärkebiskopen framhåller att frågan om kompetensfördelningen mellan lokala, regionala och centrala organ torde bli synnerligen svår att lösa vid ett genomförande av beredningens förslag.

Också JK och Svea hovrätt är kritiska till beredningens förslag beträffande statens medverkan men från andra utgångspunkter. Dessa instanser hävdar att förslaget innebär alltför stort intrång i svenska kyrkans självbestämmanderätt. JK anser att frågan om kyrkans organisa- tion i ett fritt läge är helt och hållet kyrkans ensak. Konsekvensen bjuder, menar JK, att redan förberedelsearbetet bedrivs i kyrkans regi och att erforderliga beslut om den fria kyrkans konstituerande fritt fattas av kyrkan själv. Givetvis bör dock staten biträda härvid i framför allt ekonomiskt avseende. Svea hovrätt, som finner goda skäl tala för viss grundläggande lagstiftning rörande svenska kyrkan även vid förändrade relationer (se kapitel 2), anser att förslaget rörande statens medverkan vid övergången av principiella skäl bör avvisas. Detta innebär enligt hovrätten en inkörsport för statligt inflytande. Vad som ankommer på statsmakter- na är i stället att bereda svenska kyrkan fullgoda möjligheter att själv ta och genomföra alla erforderliga initiativ redan under nuvarande relation till staten, utan hinder eller bundenhet genom den offentligrättsliga regleringen.

6.1.4 Principbeslut och tidsplan

Beredningens förslag om principbeslut och tidsplan lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Svea hovrätt finner den föreslagna beslutsordningen i princip riktig. Ett principbeslut kan, om det blir rätt utformat, möjliggöra en någorlunda klar och enkel presentation av problemkomplexet. Detta torde vara i hög grad angeläget, då säkerligen ett stort flertal av

medborgarna känner sig berörda av den lösning som väljs. Hovrätten finner det dock uppenbart att utformningen av ett principbeslut är förenad med särskilda svårigheter i detta fall. Det föreslagna principbeslu- tet kommer bl. a. att innebära ett säreget lagbeslut, av innehåll att en rad lagar och författningar av växlande konstitutionell valör skall upphävas genom vederbörliga beslut vid senare tidpunkt. Det kan måhända vara svårt att komma ifrån en sådan ordning. Hovrätten erinrar dock om att det t. ex. varit en klar strävan vid grundlagsändringar under senare år att redan vid det första beslutet presentera följdändringar i annan lagstift- ning, såsom vallagen , brottsbalken etc., så att riksdagen klart vet vad den beslutar. Hovrätten anser det vidare angeläget att understryka vikten av att utformningen av principbeslutet sker med noggrant beaktande av övergångsproblematiken. Farhågor för godtycke och rättsosäkerhet måste såvitt möjligt undanröjas. Framför allt är det angeläget, menar hovrätten, att man vid utformningen av ett principbeslut inte binder sig vid vissa antaganden om den framtida utvecklingen så som beredningen gjort. Hovrätten anser att beslutet måste ges en klarare utformning främst med avseende på lagfrågorna.

JK anser att beredningens grundtanke att kyrkans särskilda rättsliga reglering skall upphöra inte har fått den framskjutna plats i form av ett uttryckligt förslag som den i klarhetens intresse förtjänat. Den fram- kommer i stället som ett slutresultat av de i det tänkta principbeslutet ingående delmomenten. JK påpekar att i och med att riksdagen antar principbeslutet binder den sig i realiteten för ett framtida upphävande av detta författningskomplex och därmed för kyrkans frigörande från staten. JK förordar att som en uttrycklig huvudpunkt i principbeslutet bör ingå att kyrkans särskilda rättsliga ställning skall upphöra genom upphävande av gällande regelsystem. Vad angår kyrkomötets medverkan vid principbeslutets tillkomst framhåller JK att beredningens förslag att kyrkomötet inte skall fatta något eget beslut om att anta principbeslutet är helt oförenligt med att kyrkomötets medverkan är en förutsättning för upphävande av bestämmelser av kyrkolags natur. Principbeslutet innebär enligt JK redan i sig indirekt att gällande regelsystem skall upphöra. Detta författningskomplex är av skiftande konstitutionell valör. En väsentlig del av författningarna är av kyrkolags natur och kan följaktligen inte upphävas utan beslut även av kyrkomöte. Hela komplexet, liksom över huvud alla i principbeslutet ingående delförslag, bör vidare ses som en enhet i sammanhanget. På grund härav och med hänsyn till principbeslutets i dess helhet vitala betydelse för kyrkan kan det uppenbarligen inte vara till fyllest med endast ett yttrande från kyrkomötets sida över detta beslut. Ett tillstyrkande yttrande av kyrkomötet skulle kunna komma att åberopas mot kyrkomötet och utgöra en press vid dess framtida ställningstagande till frågan om upphävande av författningar av kyrkolags natur. Å andra sidan skulle ett avstyrkande yttrande från kyrkomötets sida inte innebära någon garanti för att inte Kungl. Maj:t och riksdagen, genom att anta principbeslutet med bindande verkan och över huvudet på kyrkomötet, beslutar om upplösning av sambandet mellan staten och kyrkan, varvid

författningarnas framtida upphävande mer eller mindre blir en formsak. Det är därför enligt JK: s mening av yttersta vikt att kyrkomötet i stället bereds tillfälle att för sin del anta eller förkasta principbeslutet. JK är emellertid tveksam om kyrkomötet har möjlighet att fatta definitiv ståndpunkt på föreliggande utredningsmaterial. Därför torde det behövas längre rådrum för kyrkomötet för att ingående överläggningar och ytterligare utredningar skall kunna verkställas.

Även Svea hovrätt finner det otillfredsställande att kyrkomötet endast skulle få i efterhand yttra sig över det av regeringen och riksdagen fattade principbeslutet. Med hänsyn till frågans utomordentliga betydelse för svenska kyrkan syns det naturligt att önskemålen inom kyrkan beaktasi största möjliga utsträckning. Man bör därför överväga att stärka svenska kyrkans ställning i beslutsprocessen.

Önskemål om kyrkomötets medverkan vid principbeslutets tillkomst förs fram även av länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlet och stiftsnämnden i Visby, Moderata ungdomsförbundet samt några försam- lingar.

Beträffande den föreslagna tidsplanen ifrågasätter Svea hovrätt om inte beredningen beräknat alltför lång tid för genomförandet av relationsför- ändringen. Varken reformerna rörande folkbokföring och begravningsvä- sende eller det förutsatta utredningsarbetet kan enligt hovrätten motivera tidsutdräkten. Enligt hovrättens bedömning skulle det med vanlig arbetsteknik vara fullt möjligt att låta det åsyftade principbeslutet träda i tillämpning fem år tidigare, sålunda i samband med den sista huvudman- naskapsreformen enligt beredningens tidsplan. I och för sig har hovrätten förståelse för att en så djupgående reform beträffande svenska kyrkan, som den beredningen åsyftar, kräver en lång övergångstid som medger en mjuk anpassning till de nya förhållandena. Hovrätten anmäler dock tvekan inför beredningens förslag. Till väsentlig del sammanhänger denna tvekan med den förut påtalade oklarheten om vad reformerna i praktiken kommer att innebära för svenska kyrkans del. Det föreligger iögonenfal- lande kontrast mellan övergångsanordningarna och beredningens uttalan- den om hur föga genomgripande förändringar den väntar sig att dess förslag skall medföra för svenska kyrkan i framtiden. Det är främst två förhållanden som inger hovrätten betänkligheter, nämligen dels den långa tiden mellan principbeslut om lagändringar och dessa lagändringars konkretiserande och genomförande, dels frånvaron av varje form av garanti — utöver den för personalen — för svenska kyrkans verksamhet för den händelse utvecklingen går i annan riktning än beredningen har antagit. Dessa båda förhållanden medför att man i själva verket inte vet vad man beslutar då principbeslutet fattas. En mera tillfredsställande ordning finner hovrätten vara att å ena sidan låta lagändringarna — vare sig de innebär att svenska kyrkans offentligrättsliga ställning upphör eller att en ny kyrkolagstiftning antas — träda i kraft vid en tidigare tidpunkt, helst redan vid principbeslutet. Å andra sidan borde beslutas en direkt garanti för upprätthållande av svenska kyrkans verksamhet i viss omfattning under en förhållandevis lång tid, eventuellt med avtrappning.

Att beredningens tidsplan utgör en alltför snävt tilltagen tidrymd för

i t l 7 l i l )

en så genomgripande reform som föreslås hävdas däremot av JK, länsstyrelsen i Uppsala län, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och en del församlingar. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som inte har någon erinran mot beredningens tidsschema i och för sig, framhåller dock att det -— om meningsskiljaktigheterna blir stora — kan bli svårt att hinna med reformen till den angivna dagen och att en förskjutning till en senare tidpunkt av ikraftträdandet av en så stor reform inte behöver medföra betänkligheter.

6.1 .5 Förberedelsearbete

Vad beredningen anför om förberedelsearbete i statlig och kyrklig regi behandlas bara av ett fåtal instanser.

JK hävdar att frågan om kyrkans organisation i ett fritt läge är helt och hållet kyrkans ensak. Beredningens förslag avseende förberedelseperioden innebär emellertid enligt JK att den fria kyrkan konstitueras genom statlig dirigering och att den åtminstone under ett initialskede kommer att vila på offentligrättslig grund. Det föreslagna systemet synes leda till egendomliga konsekvenser och kanske även till uppkomsten av vissa problem av närmast statsrättslig art. Tveksamma frågor om ämbetsansvar och handlingars offentlighet kan uppkomma, eftersom det föreslagna särskilda utredningsorganet blir ett offentligrättsligt organ (liksom övergångskyrkomötet). JK finner det föreslagna övergångssystemet mind- re lämpligt och dessutom onödigt komplicerat. JK anför ytterligare.

Från såväl statens som kyrkans synpunkt framstår frågan om kyrkans framtida ställning till väsentlig del som en förhandlingsfråga. Framför allt gäller detta kyrkan, som ju i ett fritt läge skall ”stå på egna ben”. Starka skäl kan därför åberopas för att det slutliga ställningstagandet föregås av någon form av förhandlingar och överläggningar mellan staten och kyrkan. Det kan erinras att 1968 års kyrkomöte mer eller mindre förutsatt dylika förhandlingar. Visserligen saknas för närvarande organ som äger med bindande verkan företräda kyrkan i frågor som gäller ett framtida fritt läge. Det synes emellertid kunna vara tillfyllest med ett organ som, utan att äga direkt kompetens att binda kyrkan, har en starkt auktoritativ sammansättning. Önskemål och uttalanden från ett sådant organ torde få erforderlig tyngd inför statsmakternas ställningstagande. Tänkbart är att det, enligt vad 1968 års kyrkomötes särskilda utskott upplyst, på ärkebiskopens initiativ bildade samarbetsorganet kan fylla uppgiften som förhandlingsorgan, eventuellt utbyggt i auktoritativt hänseende. I sista hand skulle kyrkans intressen bevakas av kyrkomötet, som enligt min mening måste medverka för att ändrade relationer skall komma till stånd.

Också Svea hovrätt avvisar beredningens tanke att regeringen skall utfärda direktiv för det utrednings- och planeringsarbete som förutsätts komma till stånd inom svenska kyrkan. Om man eftersträvar en ”fri” kyrka, bör staten i princip inte lägga sig i detta arbete utan endast garantera dess yttre förutsättningar. Liksom JK tar hovrätten vidare upp frågan om det kyrkliga utredningsorganets offentligrättsliga status. Hovrätten anser erforderligt att detta organ undantas från den offentlig- rättsliga reglering som gäller för svenska kyrkan. Om arbetet verkligen

skall kunna bedrivas i den frihet, som hovrätten förutsätter med hänsyn till det av beredningen åsyftade slutresultatet, syns t. ex. reglerna om ämbetsansvar och om allmänna handlingars offentlighet inte böra vara tillämpliga. Efter principbeslutet bör svenska kyrkan från rättslig synpunkt s. a. s. uppfattas som bestående av två komponenter: ett offentligrättsligt subjekt under avveckling och ett privaträttsligt subjekt i vardande. Offentligrättsliga regler bör enligt hovrätten gälla för det förra, privaträttsliga för det senare. Hovrätten berör också frågan om förhand- lingar mellan staten och svenska kyrkan. Hovrätten anser att det föreslagna särskilda utredningsorganet bör inrättas samt ges den vidare uppgiften att vara ett slags ”samtalspart” vid överläggningar med staten (se även 2.7).

Även ett mindre antal församlingar förordar att utredningsorganet bör fungera som ett förhandlingsorgan.

6.1.6 Övergångskyrkomöte

Beredningens förslag om ett särskilt övergångskyrkomöte kritiseras av JK, Svea hovrätt och kammarrätten i Göteborg.

JK anser — som nyss nämnts — att det av beredningen föreslagna övergångssystemet är mindre lämpligt och onödigt komplicerat. JK säger sig ha svårt att förstå varför inte kyrkan under rådande samband med staten skulle kunna själv bygga upp en organisation och anta en åtminstone interimistisk konstitution att gälla från och med den dag då kyrkan skils från staten. För uppgiften finns redan vissa frivilliga sammanslutningar på de olika planen, såsom svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, stiftsförbund och det på ärkebiskopens initiativ bildade samarbetsorganet. På grundval av dessa sammanslutningar torde ett tillräckligt auktoritativt, privaträttsligt organ kunna bildas som kan fatta erforderliga beslut. I och för sig lär inte heller något hindra att nuvarande kyrkliga organ av offentligrättslig karaktär medverkar, om man endast ser till — eventuellt genom vederbörligt tillstånd — att denna medverkan inte omfattas av den offentliga tjänsteplikten.

Svea hovrätt finner det riktigare att, efter utrednings- och planeringsar- bete iprivaträttsliga former, den tänkta "konstituerade kongressen” kallas in direkt. Kammarrätten i Göteborg anser att sammansättningen av övergångskyrkomötet bör övervägas ytterligare. Det bör därvid inte tas för givet att biskopar och andra präster skall ges ett så stort inflytande över kyrkomötet som är fallet enligt nuvarande regler.

6.1.7 Val till konstituerande kongress

JK anmärker beträffande valen till den konstituerande kongressen att, även om dessa inte blir till karaktären offentligrättsliga, fråga uppstår exempelvis huruvida valen kan överklagas i förvaltningsrättslig ordning. Så synes enligt JK böra bli fallet, eftersom valordningen fastställs i offentligrättslig ordning.

6.1.8 Upphävande av det offentligrättsliga regelsystemet för sven ska kyrkan

Remissinstansernas ställningstagande i stort till beredningens förslag har redovisats i kapitel 2.

Beredningens särskilda avsnitt (6.3 i betänkandet) om upphävande av det offentligrättsliga regelsystemet för svenska kyrkan berörs i mycket liten utsträckning i remissvaren.

Beredningens förslag om tillvägagångssättet vid upphävande av den offentligrättsliga regleringen lämnas uttryckligen utan erinran av länssty- relserna i Uppsala, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västerbottens län, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt några kommuner.

Svea hovrätt uttalar att — i den mån man kan bortse från samhälleliga synpunkter och endast se till vad som erfordras från kyrkans egen synpunkt — någon lagstiftning inte synes erforderlig, för den händelse kyrkan ges privaträttslig status. Hovrätten anser dock att de förvänt- ningar som beredningen ställer på svenska kyrkan talar för viss grundläggande lagstiftning (se även avsnitt 2.3.3).

Några remissinstanser diskuterar särskilt förslaget att samtliga grund- lagsbestämmelser rörande svenska kyrkan, däribland reglerna om stiftan- de av kyrkolag, skall upphävas i samband med avvecklingen av det offentligrättsliga regelsystemet för kyrkan. Dessa instanser är sådana som förordar fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan, antingen i form av ramlagstiftning e. d. eller enligt i stort sett nuvarande förhållan- den. Kommentarerna görs delvis även mot bakgrund av den föreslagna grundlagsreformen.

Ärkebiskopen uttalar att den av honom förordade lösningen med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan i form av ramlagstiftning inte innebär krav på att det nuvarande systemet för stiftande av kyrkolag skall bibehållas. Detta system är enligt ärkebiskopen både opraktiskt och tungrott och kan antas möta principiella invändningar efter en författ- ningsreform.

Domkapitlet i Lund ger uttryck åt en likartad inställning och uttalar att det inte bör möta något principiellt hinder från religionsfrihetssyn- punkt att den av domkapitlet förordade ramlagstiftningen tillkommer i samma ordning som vid aktuell tidpunkt torde gälla för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Svenska kyrkan kan i framtiden inte kräva särskilda konstitutionella garantier för sin rättsställning. Domkapitlet säger sig ha anledning att utgå ifrån att också eventuella framtida ändringar i den lagstiftning som gäller kyrkan sker i parlamenta- riskt vedertagen form, dvs. efter föregången utredning och sedan berörda organisationer — alltså även svenska kyrkan — har beretts tillfälle att remissvägen yttra sig i ärendet.

SAKI anser också att svenska kyrkan får acceptera att den diskuterade grundläggande lagstiftningen tillkommer i samma ordning som vid den tidpunkten kommer att gälla för andra lagar, om förslaget till ny regeringsform antas i oförändrat skick, dvs. genom beslut av riksdagen

ensam. Förutsättningen härför måste dock vara att kyrkan i samband därmed själv övertar bestämmanderätten beträffande sina inre angelägen- heter.

Stiftsnämnden i Uppsala uttrycker viss tvekan beträffande det förhål- landet att kyrkomötet vid genomförande av förslaget till ny regerings- form inte får medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftningen. Stiftsnämn- den frågar sig hur kyrkan då skall kunna få ett skäligt inflytande på kyrkolagsfrågorna. Enbart en yttranderätt i dessa frågor för kyrkomötet bedömer stiftsnämnden visserligen som betydelsefullt men ifrågasätter om det för kyrkans del är tillräckligt. Stiftsnämnden hänvisar vidare till den ordning som gäller för kyrkolagstiftning i Finland och som borde kunna tas till förebild för en liknande reglering i Sverige. Därmed skulle svenska kyrkan få något mer än en yttranderätt i kyrkolagsfrågor utan rubbning av principen om riksdagens rätt att ensam stifta lag.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att de politiska förutsättningarna bör undersökas för att åstadkomma en sådan ändring i regeringsformen, att kyrkan bibehåller medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftningen, om förslaget till ny regeringsform godtas i befintligt skick och om svenska kyrkan även för framtiden bibehåller en offentligrättslig reglering. Om detta skulle visa sig politiskt omöjligt, anser förbundet att kyrkan får godta att riksdagen ensam stiftar kyrkolag men förutsätter då, att detta har föregåtts av sådana ändringar i lagstiftningen att kyrkan själv bestämmer över de inomkyrkliga angelä- genhetema. Det bör undersökas om inte den grundläggande lagstiftningen för svenska kyrkan i ett sådant fall bör ges grundlags karaktär, hävdar förbundet vidare.

Centerns kvinnoförbund framhåller att ansvaret för utvecklingen inom kyrkans olika områden bör på samma sätt som nu delas mellan riksdag och kyrkomöte.

6.2. Kyrklig egendom

Beredningen

Beredningen föreslår att svenska kyrkan även vid en relationsförändring liksom hittills skall ha tillgång till den kyrkliga egendomen. Därmed avser beredningen att svenska kyrkan på samma sätt som nu skall disponera över kyrkor och övriga tillgångar för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbestämd. Någon förändring av gällande ägande- rättsförhållanden erfordras inte härför.

Vid sina överväganden om den kyrkliga egendomen utgår beredningen från en indelning "av denna i två huvudgrupper, nämligen fri kyrklig egendom och specialreglerad kyrklig egendom. Inom den första huvud- gruppen skiljer beredningen mellan fri stiftelse- och föreningsegendom (egendom som ägs av fristående stiftelser och föreningar) och fri församlingskommunal egendom (egendom ägd av församlingar/kyrko- kommuner). Till den andra huvudgruppen hänför beredningen dels

specialreglerad församlingskommunal egendom, dels kyrkostiftelseägd egendom (ägare är lokalkyrka eller domkyrka som stiftelse), dels de av staten till kyrkligt ändamål upplåtna s.k. kronoanslagen, dels kyrko- fondskapitalet och de till fonden knutna fastigheterna.

Med hänsyn till den specialreglerade kyrkliga egendomens historiska bakgrund föreslår beredningen att intresset av att tillgångarna bibehålls och används för kyrkligt ändamål skyddas genom lagstiftning. I denna bör finnas regler om viss statlig prövning av försäljning av fast egendom och om kapitalplacering. Lagstiftningens närmare innehåll bör utredas genom statens försorg under den s. k. förberedelseperioden. Enligt beredningen kan det diskuteras om härutöver behövs vissa yttersta garantier för att egendomen — om ändamålen på grund av framtida, ej förutsebara förändringar inte längre existerar — skall kunna tillföras det kollektiv som ursprungligen varit kyrkans territoriella underlag, nämligen kommunen. Enligt beredningens mening föreligger en sådan situation dock inte så länge svenska kyrkan har sin territoriella församlingskaraktär och sin folkkyrkostruktur.

Enligt beredningens synsätt innebär den föreslagna relationsförändring- en mellan staten och svenska kyrkan för de olika slagen av kyrklig egendom rättsligt sett följande.

Den fria stiftelse- och föreningsegendomen berörs inte utan förblir i de nuvarande rättssubjektens ägo. Eventuellt behövs beslut om permutation av vissa bestämmelser i fråga om stiftelser med hänsyn till att dessa är anknutna till svenska kyrkani dess nuvarande form.

Behandlingen av den församlingskommunala egendomen, både den fria och den specialreglerade, är enligt beredningen avhängig av identitets- frågans lösning. Som en konsekvens av att beredningen anser identitet föreligga mellan nuvarande församlingar och de lokala enheterna i den nya kyrkoorganisationen finner den naturligt att dessa ”nya” rättssubjekt övertar de församlingskommunala tillgångarna och skulderna den dag då relationsförändringen sker. Eventuellt bör detta komma till uttryck i lag eller annan författning. Det bör hänskjutas till kyrkan själv att bestämma formerna för handhavandet av den specialreglerade församlingskommu- nala egendomen. Den kyrkostiftelseägda egendomen ägs av församlingskyrkor eller domkyrkor som stiftelser. Denna egendom är till stor del bunden till ändamål som består, även om svenska kyrkan organisatoriskt frigörs från stat och kommun. Enligt beredningen bör en relationsförändring inte medföra någon ändring beträffande äganderätten till denna egendom. Det bör ankomma på kyrkan själv att bestämma vilka organ som skall företräda kyrkostiftelserna och hur dessa skall förvaltas. 1970 års lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord bör enligt beredningen kunna utgöra en god utgångspunkt vid utarbetandet av regler för förvaltningen.

Kronoanslagens ändamålsbundenhet leder enligt beredningens mening till att det inte ter sig nödvändigt att till kyrkliga rättssubjekt överföra äganderätten för att tillgodose ändamålet med anslagen. Beredningen föreslår därför att äganderätten till kronoanslagen också fortsättningsvis skall tillkomma staten och att rättssubjekt inom svenska kyrkan skall

liksom nu ha besittningsrätt till dem. Eventuellt erfordras lagstiftnings- åtgärder härför. Formerna för förvaltningen av kronoanslagen bör bestämmas av kyrkan själv.

Beträffande kyrkofondens tillgångar föreslår beredningen inte någon förändring av ägandeförhållandena. Till följd av ändamålsbundenheten föreslås att fondens tillgångar även i fortsättningen får disponeras av svenska kyrkan. Förslag om kyrkofondens förvaltning bör utarbetas under förberedelseperioden.

Som huvudsakliga motiv för ställningstagandet i fråga om den kyrkliga egendomen anger beredningen dennas ändamålsbundenhet till kyrklig verksamhet och svenska kyrkans speciella karaktär av öppen folkkyrka. Det förhållandet att egendomen är ändamålsbestämd har avgörande betydelse för rätten att disponera egendomen, medan frågan om äganderätten spelar en underordnad roll.

Beredningen påpekar att frågan om svenska kyrkans rätt till den kyrkliga egendomen har blivit ett mera perifert spörsmål i stat—kyrka- debatten. Härtill bidrar att man genom ekonomiska utredningar fått insikt om att de förmögenhetstillgångar som ger avkastning (den s. k. finansförmögenheten) numera saknar nämnvärd betydelse för att finan- siera svenska kyrkans verksamhet. Vidare har vetskapen om att även andra trossamfund har tillgång till fast egendom och kapital bidragit till att synen på svenska kyrkans egendomsinnehav förändrats.

Beredningen uttalar vidare att den kyrkliga egendomen under lång tid torde ha uppfattats som socknens. Detta är enligt beredningen fallet med såväl under tidig tid donerad egendom som egendom vilken senare anskaffats genom uttaxerade medel. Med hänsyn härtill är förslaget att svenska kyrkan skall få disponera denna egendom ett av uttrycken för den generositet varom talas i direktiven för beredningens arbete. Beredningen poängterar också att i dess förslag ligger en förväntan att svenska kyrkan efter relationsförändringen alltfort kommer att visa en folkkyrkas öppenhet, såsom dess religiösa syn och tradition bjuder, gentemot alla som önskar besöka kyrkan och använda sig av dess tjänster.

(Beredningens uttalanden om kyrklig egendom görs i avsnitt 5.5.2 och 6.4 i betänkandet. Bilaga 7, som återfinns i SOU 1972: 37 s. 60 ff., innehåller en översiktlig beskrivning av den kyrkliga egendomen samt även vissa värdeangivelser.)

Rem issyttrandena

Beredningens förslag om den kyrkliga egendomens behandling vid en relationsförändring kommenteras i ett stort antal remissvar. Inledningsvis kan konstateras att det inte alltid föreligger överensstämmelse mellan instansernas ställningstagande i stort till beredningens samlade förslag och deras inställning till förslaget om den kyrkliga egendomen. I detta avsnitt redovisas yttrandena enbart med hänsyn till instansernas syn på förslaget om egendomen.

6.2.1. Allmänna synpunkter 6.2.1 . l Positiv inställning

Beredningens förslag angående svenska kyrkans tillgång till den kyrkliga egendomen vid en relationsförändring tillstyrks utan närmare kommen- tarer av länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län samt Folkpartiets ungdomsförbund. Uttryckliga instämmanden i beredningens övervägan- den om kyrklig egendom återfinns i yttranden från hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro och Västmanlands län, Svenska kommunförbundet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt cirka 20 kommuner och ett tiotal församlingar. Därvid framhåller hovrätten, de tre länsstyrelserna och Sveriges kristna socialdemokraters förbund särskilt angelägenheten av den föreslagna lagstiftningen till skydd för intresset att den specialreglerade egendomen bibehålls och används för kyrkligt ändamål. Länsstyrelsen i i Västmanlands län tillägger att det också kan behövas viss reglering med ; hänsyn till att problem som rör svenska kyrkans identitet kan uppstå. ' Länsstyrelsen frågar sig t. ex. vem dispositionsrätten skall tillkomma om två eller flera samfund samtidigt gör anspråk på att representera svenska kyrkan och fullgöra kyrkliga ändamål. Sveriges kristna socialdemokraters förbund anser att det föreslagna skyddet för egendomen kan åstad- kommas genom att inskrivas i en inomkyrklig stadga så som förekommer inom frikyrkosamfunden. Svenska kommunförbundet finner det motive- rat med vissa undantag från principen om svenska kyrkans dispositions- rätt till egendomen, nämligen beträffande kommunernas övertagande av de allmänna begravningsplatserna, varvid en viss fördelning av tillgångarna bör göras. Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om problemet rörande äganderätten till den kyrkliga egendomen kan lösas utan mycket drastiska åtgärder. Med hänvisning till beredningens förslag till lösning av äganderättsfrågan uttalar kammarrätten, att det torde sakna större betydelse för svenska kyrkan när äganderättsfrågan löses, med hänsyn till den Ställning som kyrkan förutsätts skola få. Riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ger . uttryck åt en i princip positiv inställning till beredningens förslag att . svenska kyrkan skall ha dispositionsrätten till egendomen och att j gällande äganderättsförhållanden inte behöver förändras. Emellertid gör * dessa instanser vissa påpekanden. Riksrevisionsverket erinrar om de komplikationer som kan uppstå om inte de av beredningen angivna förutsättningarna håller. Därför är det önskvärt, menar verket, att man bringar klarhet i de invecklade äganderätts- och dispositionsförhållandena och åstadkommer en definitiv reglering av dessa frågor. Detta bör gälla oavsett vilka relationer som i framtiden kommer att råda mellan svenska kyrkan och staten. Verket hänvisar i detta sammanhang till hur man löste det liknande problemet beträffande mark som donerats till städerna under tidigare århundraden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller också att ytterligare utredning om den kyrkliga jordens rättsställning torde bli nödvändig, om dispositionsrätten skall regleras på något sätt

genom lagstiftning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer frågan om förändringen av församlingarnas rättsliga status kommer att föranleda äganderättstvister. Sådana skulle eventuellt kunna lösas genom att man lagstiftningsvägen uppställer presumtionsregler för resp. mot äganderätt i olika fall. Länsstyrelsen kan också tänka sig att ett specialorgan inrättas för att istället för allmänna domstolar avgöra dylika tvister. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner beredningens förslag vara en riktig lösning med hänsyn till de komplicerade ägande- rättsförhållandena men deklarerar att förbundets principiella uppfattning ”att all mark på sikt överförs i samhällets ägo” naturligtvis också gäller kyrkans mark. Vidare uttalar förbundet att ersättningsfrågorna i samband med samhällets övertagande av kyrkans jordegendomar bör behandlas på samma sätt som för annan mark.

Också kammarkollegiet, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig i huvudsak positiva till beredningens förslag om egendomen men gör mer eller mindre långt gående förbehåll.

Kammarkollegiet konstaterar att frågan hur den kyrkliga egendomen skall behandlas vid en upplösning av det nuvarande sambandet stat— kyrka rymmer invecklade och svårlösta problem. Kollegiet anser själv- klart att svårigheter av denna art inte kan få förhindra att reformförsla- gen genomförs. Det är emellertid angeläget att de utredningar som är nödvändiga inom detta område påbörjas snarast. Vad gäller frågan om identitet mellan nuvarande församlingar och basenheterna i den nyorgani— serade svenska kyrkan ger kollegiet uttryck för viss tvekan beträffande beredningens identitetsuppfattning (se 6.1.2). Kollegiet påpekar också att i en lagstiftning på området bör ingå bestämmelser om vem som skall företräda kyrkans egendom i rättsligt avseende. Kollegiet anför vidare.

Beredningen har knutit identiteten till församlingarna och dessas mot- svarigheter i den ”nya” Svenska kyrkan såvitt rör den församlings- kommunala egendomen. Vad som gäller församlingarna måste självfallet gälla även de kyrkliga samfälligheter som består vid tiden för relations- förändringen och som alltså — liksom församlingarna — kommer att övergå från att vara offentligrättsligt reglerade korporationer till att bli privaträttsliga sammanslutningar. Kollegiet ifrågasätter om inte iviss mån motsvarande resonemang bör föras också beträffande de rättssubjekt inom den kyrkliga organisationen som är av stiftelsekaraktär, såsom lokalkyrkor, domkyrkor, prästlönejordsfonder och även fria stiftelser. Såväl för församlingarna och samfälligheterna som för Stiftelserna gäller att deras rätt till den kyrkliga egendomen inte bör påverkas av att Svenska kyrkans nuvarande bindning till staten upplöses och dess offentligrättsliga reglering upphör. Detta återverkar inte enbart på äganderättsfrågan utan får betydelse även för dispositionsrätten och övriga rättigheter till kyrklig egendom samt de skyldigheter som är förbundna med denna egendom.

Kollegiet anmärker att vissa permutationsrättsliga synpunkter måste beaktas i samband med frågan om de kyrkliga rättssubjektens rätt till egendomen. Efter en kortfattad redogörelse för gällande regler om permutation uttalar kollegiet.

Av grundsatserna inom permutationsrätten följer helt allmänt att en ändamålsbestämmelse inte upphör att gälla därför att det rättssubjekt som är ägare till den berörda egendomen upphör att existera. Kan ändamålet i huvudsak uppfyllas på annat sätt, kan en permutation göras genom att egendomen förs över till annat rättssubjekt som fullföljer samma verksamhet som den ändamålsbundna egendomen varit avsedd för. Det sagda kan exempelvis tillämpas på specialreglerad församlings- kommunal egendom såsom löneboställen eller begravningsplatser som ägs av församling.

En lagstiftning av tidigare antytt slag, varigenom rätten till egendomen förs över till de enheter i den framtida Svenska kyrkan vilka träder i de förutvarandes ställe, kan anses i sig innebära en permutationsakt såvitt rör kyrkostiftelsernas egendom och kronoanslagen. Äganderätten till denna egendom berörs inte av övergången utan tillkommer alltjämt kyrkostiftelsen själv resp. kronan. Ändamålsbestämningen beträffande egendomen får emellertid anses bli permuterad genom att egendomen efter övergången tillgodoser ett annat ändamål, nämligen den kyrkliga

” )

verksamheten i den enhet i den nya' kyrkan som motsvarar den förutvarande.

Det bör emellertid framhållas att ändringar som efter relationsföränd- ringen genomförs i församlings- och pastoratsindelningen kan påkalla permutation av den ändamålsbundna egendomen. Eftersom det knappast torde vara möjligt att i förväg lösa denna fråga genom ett generellt permutationsmedgivande, blir det sannolikt ofrånkomligt att framtida indelningsändringar inom Svenska kyrkan i förekommande fall under— kastas statlig prövning i permutationshänseende.

Kollegiet konstaterar vidare att det av beredningen förda identitets- resonemanget bygger på förutsättningen att svenska kyrkan behåller sin församlingsindelning och folkkyrkostruktur. Det sistnämnda begreppet får enligt kollegiet ges den meningen att en betydande majoritet av folket omfattas av svenska kyrkan. Kollegiet frågar sig hur man skall förfara med egendomen om den angivna förutsättningen brister. Egendomen har anskaffats eller anslagits för att tillgodose ett ändamål som tjänar samtliga medborgare. Om medlemsantalet i svenska kyrkan sjunker så väsentligt att detta ändamål inte längre kan anses uppfyllt och permuta- tion således blir erforderlig, bör frågan om tillgången till egendomen tas upp till förnyad prövning. Det finns anledning såväl för statsmakterna som för de borgerliga kommunerna att följa utvecklingen i detta hänseende, hävdar kollegiet. Förslaget om särskild lagstiftning till skydd för den specialreglerade egendomen tillstyrks av kollegiet. Den närmare utformningen av en sådan lagreglering måste givetvis utredas.

Svea hovrätt säger sig kunna acceptera beredningens modell som en enklare ozh mera schematisk lösning än att åstadkomma ett klarläggande av samtliga äganderättsförhållanden, vilket givetvis hade varit en fördel men knappast möjligt. Hovrätten hyser emellertid starka betänkligheter mot förslaget, eftersom det lider av oklarhet i vissa grundläggande avseendet. Beredningen har enligt hovrätten angett en rad förutsättningar och förväntningar beträffande den ”fria” kyrkan utan att närmare precisera konsekvenserna av att dessa möjligen inte infrias. Dessa förhållanden skall ses mot bakgrunden av att hela förslaget enligt hovrätten ytterst bygger på lösa antaganden om vad dessa förutsättningar

skulle innebära i praktiken. Hovrätten framhåller att förslagen ifråga om den kyrkliga egendomen inte kan godtas med mindre de påtalade Oklarheterna undanröjs. I annat fall måste följden bli rättsosäkerhet och risk för godtycke. Hovrätten anser vidare att de anförda betänklighetema vinner stöd av att man inte har närmare angett den konkreta innebörden av beredningens inledande förklaring att ”Svenska kyrkans speciella karaktär av öppen folkkyrka” är en väsentlig utgångspunkt för resone- mangen. De av beredningen angivna principerna finner hovrätten godtag- bara. Emellertid framhåller hovrätten som angeläget att man söker konkretisera principerna i lagtexter, innan beslut fattas av statsmakterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har intet att erinra mot beredningens förslag vad gäller den försarrrlingskommunala egendomen. Förslaget beträffande den kyrkostiftelseägda egendomen kan enligt länsstyrelsen medföra osäkerhet om bl. a. förvaltningen av stiftelsetillgångarna, som inte kommer att ägas av de nya rättssubjekten. Länsstyrelsen föreslår därför att man väljer en enhetlig lösning beträffande all specialreglerad egendom och sålunda låter de nya rättssubjekten bli ägare av denna egendom, alltså även stiftelsetillgångarna. Härmed åstadkoms förenk- lingar genom att undersökning inte behöver göras om vad som är stiftelseägd eller församlingsägd egendom. Inte heller behövs då olika förvaltningsregler. En sådan ordning skulle också skapa förutsättningar för en rationellare och mer ekonomisk förvaltning. En lagstiftning enligt beredningens förslag som garanterar att egendomen bibehålls och används för sitt kyrkliga ändamål bör dock finnas.

Drygt ett I5-tal kommuner, som också instämmer i beredningens förslag om egendomen eller lämnar det utan erinran, gör vissa påpekan- den eller reservationer. Några kommuner ifrågasätter t.ex. om det inte bör klart uttalas att viss del av egendomen skall övergå till svenska kyrkan med full äganderätt. Ett par kommuner hävdar att kyrkans besittnings- rätt till kronoanslagen bör fastställas genom lagstiftning. En del kommu- ner framhåller att mark och andra tillgångar, t. ex. vissa fonder som äger samband med begravningsväsendet, bör föras över i den borgerliga kommunens ägo vid dess övertagande av huvudmannaskapet för förvalt- ningen av denna verksamhet. En kommun påpekar att donationsfonder för sociala ändamål bör föras över till den borgerliga kommunen vid en relationsförändring i likhet med vad som skedde vid skolväsendets kommunalisering. Ett par kommuner påpekar att den kyrkliga egen- domens särställning vad gäller försäljning o. d. bör hävas och att enklare regler för kommunens förvärv av kyrklig jord bör komma till stånd. Några kommuner går längre och hävdar att kommunen bör ges rätt att utan ersättning förvärva sådan mark från kyrkan som är nödvändig för fortsatt samhällsbyggande.

Några församlingar som instämmer i förslaget om kyrklig egendom, påpekar att beredningen bort uttrycka sig klarare beträffande förutsätt- ningarna för tillgång till egendomen. Man framhåller också att största möjliga enkelhet vad gäller skyddsbestämmelser bör eftersträvas, bl. a. för att åstadkomma rationell förvaltning och därigenom förbättrad avkast- ning av egendomen.

6.2.1.2 Kritisk inställning

Det övervägande antalet av de instanser som yttrar sig i egendomsfrågan är kritiskt inställda till beredningens förslag. Hit hör JK, riksantikvarie- ämbetet, juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, teologiska och juridiska fakulteterna vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Skaraborgs län, ärkebiskopen, dom— kapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby, samtliga stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, MUS 65, SAKI, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Finska ortodoxa försam- lingen i Sverige, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska prästförbun- det, Sveriges kyrkokamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinno- förbund, Moderata ungdomsförbundet, Förbundet för kristen enhet och KDS.

Av de kommuner, som yttrar sig i egendomsfrågan, ger omkring 40 uttryck åt en kritisk inställning till beredningens förslag. Omkring 90 procent av de församlingar, som uttalar sig om egendomen (cirka 170), är kritiska mot förslaget.

Kritiken följer olika linjer. En huvudinvändning är att svenska kyrkan eller dess organ borde ha tillförsäkrats full äganderätt antingen till all den egendom som den f. n. förfogar över eller till vissa slag av denna egendom. Ibland uttrycks en kritisk inställning till beredningens syn på äganderättsproblemet och förordas att de nya rättssubjekten skall få samma rätt till egendomen som nuvarande församlingar. (Denna stånd- punkt synes i sak inte skilja sig från den slutsats beredningen kommit till.) En del instanser hävdar att äganderätten till den kyrkliga egendomen borde klarläggas eller fastställas före ett principbeslut i egendomsfrågan. Även andra skäl anförs, t. ex. att beredningen underlåtit att ta ställning till hUr det skall förfaras med egendomen om angivna förutsättningar för tillgång till den brister, att de uppställda förutsättningarna över huvud inte har preciserats och att riktlinjer för anordnande av förvaltningen av egendomen inte har angetts. Ytterligare hävdas att förslaget är behäftat med så stora oklarheter att det inte kan läggas till grund för ett principbeslut i egendomsfrågan, varför ytterligare utredning är nödvändig före ett ställningstagande. Ofta griper de nämnda invändningarna in i varandra.

Bland de instanser som uttryckligen yrkar att svenska kyrkan i framtiden skall få full äganderätt till all den egendom som den f. n. förfogar över, således även till kronoanslagen, märks domkapitlet i Linköping, stiftsnämnderna i Linköping och Skara, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Sveriges kyrko- kamerala förening samt drygt hälften av de lokala instanser som är kritiska mot beredningens förslag om egendomen, nämligen cirka 20 kommuner och cirka 80 församlingar.

Domkapitlet i Linköping hävdar att svenska kyrkan vid ändrade

relationer måste ges en sådan fast grund att stå på som äganderätten innebär. Domkapitlet framhåller också att den omständigheten, att viss kyrklig egendom under senare tid tillkommit genom utdebitering, inte kan ses som ett hinder för att den med full äganderätt behålls av svenska kyrkan. I den mån denna inte utgörs av reinvesteringar av kyrkostiftelse- egendom eller övertagande av fri stiftelseegendom torde den utgöras av kyrkor och församlingslokaler i nya tätorter eller förstäder. Om den fria svenska kyrkan inte ges äganderätt till sådana fastigheter, kommer denna kyrka i sämre läge än nu existerande frikyrkor. Beträffande kronoansla- gen hävdar domkapitlet att de upplåtits för evärdelig tid till svenska kyrkan. Eftersom kyrkofonden uppkommit bl. a. genom sammanskott av kyrkostiftelseegendom och kronoanslag, föreslår domkapitlet att även den med full äganderätt överförs till en fri svensk kyrka. Vad gäller den föreslagna skyddslagstiftningen anser domkapitlet att bestämmelser bör finnas om Kungl. Maj:ts godkännande av försäljning och belåning av kyrka och annan egendom.

Stiftsnämnden i Linköping föreslår att svenska kyrkan med full äganderätt skall överta all egendom som den i dag disponerar för att undvika framtida tvister om tolkning av de av beredningen uppställda villkoren för rätten till egendomen. Vidare uppnås därigenom att man kommer ifrån tidsödande och kostsamma utredningar om egendomens rättsliga natur, särskilt beträffande kronoanslagen. Även stiftsnämnden i Skara anlägger praktiska synpunkter på problemet och finner att ett överförande till svenska kyrkan av äganderätten till stiftelseegendomen och kronoanslagen skulle innebära en förenkling av förvaltningsprocedu- ren, som nu i vissa fall onödigt tyngs genom att kyrkofastigheterna och kronoanslagen måste skiljas administrativt. Stiftsnämnderna i Linköping och Skara instämmer båda i förslaget om viss lagstiftning till skydd för att egendomen — även då kyrkan har tillförsäkrats äganderätten till den — kvarblir i kyrkans ägo samt bibehålls och används för kyrkligt ändamål. En sådan lagstiftning ifrågasätts dock av Sveriges kyrkokamerala för- ening.

Domkapitlet i Göteborg för fram tanken på särskild rättslig prövning av äganderätten. Domkapitlet beklagar att beredningen inte tagit ställning till ägandeförhållandena. Eftersom så genomgripande förändringar i relationerna mellan staten och kyrkan föreslås, hade det enligt domkapit- let varit önskvärt att man klart sagt ifrån att de kyrkliga rättssubjekten skall tillförsäkras äganderätten till all kyrklig egendom, alltså även till den egendom som är kronoanslag, i överensstämmelse med 1958 års utredning kyrka—stat. Beredningens förslag att svenska kyrkan skall få ”disponera” över den kyrkliga egendomen lämnar den fria kyrkan i ett osäkert juridiskt läge. Eftersom den kyrkliga egendomens natur är av skiftande och delvis komplicerad beskaffenhet finner domkapitlet det nödvändigt, att en prövning inför allmän domstol av frågan om äganderätten sker, så snart betingelser för en sådan prövning föreligger.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby finner att det dominerande inslaget i beredningens förslag är ett faktiskt bevarat statligt inflytande över kyrkan. Man har inte berört möjligheterna att skapa garantier för att

staten för framtiden respekterar kyrkans rätt och inte ges möjlighet att utnyttja sin makt för att ta från kyrkan dess egendom. Om ändringar rörande den kyrkliga egendomen övervägs, föreslår domkapitlet att man väljer den lösningen att de kyrkliga enheterna blir ägare till all ”specialreglerad” egendom med vissa i lagstiftningen inbyggda garantier för att egendomen används för kyrkliga ändamål. Ett likartat uttalande gör juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Fakulteten framhåller särskilt att oklarheter föreligger i beredningens förslag om den juridiska innebörden av förslaget och särskilt beträffande den blivande förvalt- ningsorganisationen (se även längre fram i detta avsnitt). Osäkerhet kommer att uppstå om förvaltningen av de kyrkostiftelsetillgångar som inte med äganderätt skall innehas av de nya rättssubjekten. Detta osäkerhetsmoment skulle kunna undanröjas om man i stället, i överens- stämmelse med ett av de alternativ som skisserats av 1958 års utredning kyrka—stat, väljer en enhetlig reglering beträffande all den ”specialregle— rade” egendomen och sålunda låter de nya kyrkliga enheterna bli ägare till stiftelsetillgångarna, men med vissa i lagstiftning givna garantier för att tillgångarna bibehålls och används för kyrkligt ändamål. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att om en principiell lösning av stat—kyrkafrågan i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag skall kunna uppnås, det i högsta grad är nödvändigt att ett klarläggande sker i fråga om rätten till den kyrkliga egendomen. En utredning om äganderätten till egendomen, som säkerligen skulle ta mycket lång tid i anspråk och föranleda ett meningslöst och uppslitande processande, kan inte gagna en snar lösning av stat—kyrkafrågan. Länsstyrelsen menar dock att en lösning skulle i betydande grad underlättas, om man uttalade att svenska kyrkan i framtiden skall få full äganderätt till all den egendom, både av förvaltnings- och av finanskarak- tär, som man vid övergången förfogar över. Undantag bör dock göras för sådan egendom som direkt och uteslutande hänför sig till sådan verksamhet som skall åligga borgerlig kommun. Detta överförande bör ske oberoende av vem som egentligen är ägare till viss del av egendomen men givetvis förbindas med det villkoret att staten inte svarar för den s. k. hemulsskyldigheten för egendom som sålunda överförs till kyrkan. Vid en process om rätt ägare till överförd kyrklig egendom får sålunda kyrkan ensam svara för skyldigheten att styrka både sin egen och statens tidigare äganderätt till den överförda egendomen, framhåller länsstyrel- sen.

Några instanser menar att svenska kyrkan skall tillförsäkras full äganderätt till ”den kyrkliga egendomen” eller till ”all egendom” utan att närmare specificera denna egendom. Stiftsnämnden i Karlstad, Finska ortodoxa församlingen i Sverige och Moderata ungdomsförbundet framför sådana krav. Moderata ungdomsförbundet tillägger att endast ett tillerkännande av full äganderätt kan anses uppfylla de krav på generositet som staten måste uppfylla.

Krav på full äganderätt till den kyrkliga egen- domen men med uttryckligt undantag för kronoan-

sl a g e n förs fram av domkapitlet i Luleå, i vars yttrande stiftsnämnden instämmer, stiftsnämnden i Göteborg och Svenska kyrkans lekmannaför- bund Samt ett mindre antal församlingar. Domkapitlet i Luleå föreslår att all egendom utom kronoanslagen utan förbehåll skall övergå med full äganderätt till den framtida svenska kyrkan. Vad angår kronoanslagen och kyrkofonden föreslår domkapitlet ingen förändring i fråga om ägande- och dispositionsrätt. Stiftsnämnden i Göteborg anger att det klart bör utsägas att kyrkan är ägare till den egendom som inte bevisas ha kronoanslags natur. Det sätt på vilket beredningen uttrycker kyrkans rätt till egendomen finner stiftsnämnden tvetydigt och oklart. Begreppen besittningsrätt, dispositionsrätt och kyrkostiftelse måste bytas ut mot begrepp som klart säger ut vem som äger egendomen. Stiftsnämnden ifrågasätter om man inte måste räkna med att en fri kyrka genom att föra fastställelsetalan hos allmän domstol bör begära prövning av frågan om äganderätten. Mot bakgrund av den rättshistoriska utredning som föreligger genom 1958 års utrednings försorg torde möjligheterna för den fria kyrkan att framgångsrikt hävda bättre rätt till egendomen vara synnerligen goda. Svenska kyrkans lekmannaförbund understryker att de kyrkliga rättssubjektens rätt till den egendom som utgörs av församlings- kommunal och kyrkostiftelseägd egendom är en verklig äganderätt. Förbundet har ingen erinran mot beredningens förslag om en lagstiftning, som garanterar att egendomen ifråga bibehålls och används för kyrkligt ändamål, förutsatt att respektive kyrkliga rättssubjekt därvid uttryckligen tillförsäkras äganderätten till egendomen.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att egen- domsfrågan blivit bristfälligt utredd och att det föreslagna tillvägagångs- sättet innehåller alltför stora osäkerhetsmoment för kyrkokommunerna, då det gäller förfoganderätten över egendomen. Förbundet finner lämpligast att man gör ett klart äganderättsuttalande. Om detta av någon anledning inte skulle anses möjligt beträffande kyrklig jord med statligt ursprung, är dock enligt förbundets mening ändamålsbestämningen för denna så markerad att egendomen under alla förhållanden måste användas för sitt kyrkliga ändamål. Den skall då också disponeras] nyttjas av kyrkoförsamlingen. Förbundet hänvisar vidare till att kyrkokommu- nerna på förfrågan uttalat att särskilda åtgärder behövs för att garantera kyrkans dispositionsrätt till egendomen.

Svenska prästförbundet hävdar att de kyrkliga organens befattning med kyrkostiftelsernas egendom utgörenverkligägande- rätt. Förbundet framhåller vidare som mycket angeläget att i den av beredningen förordade skyddslagstiftningen respektive kyrkliga rättssub— jekt uttryckligen tillförsäkras äganderätten till den kyrkostiftelseägda egendomen beträffande vilken dessa rättssubjekt enligt gällande rätt i verkligheten är ägare.

Också domkapitlet och stiftsnämnden i Västerås samt domkapitlet i Härnösand hävdar i likhet med Svenska prästförbundet att kyrkostiftelse- egendomen, som utgör den övervägande delen av kyrklig egendom, obestridligen tillkommer svenska kyrkan och/eller dess rättssubjekt med

äganderätt. Stiftsnämnden tillägger att kyrkostiftelsernas egendom delvis kan antas ha anslagits för att användas till sociala ändamål. Det förhållandet att stat och kommun numera övertagit huvudansvaret för de sociala uppgifterna i samhället konstituerar inte i och för sig någon rätt för samhället att göra anspråk på en del av egendomen. Domkapitlet i Västerås anför dessutom att om man bibehåller en begränsad lagreglering av svenska kyrkan, vilket domkapitlet förordar, det är naturligt att däri ta in vissa rambestämmelser om förvaltningen av den kyrkliga egendomen.

Domkapitlet i Strängnäs instämmer i beredningens uppfattning att den församlingskommunala egendomen med äganderätt övergår till de nya lokala enheterna i en fri kyrka till följd av att identitet föreligger. Enligt domkapitlet är det ytterst angeläget att man håller fast vid denna huvudtanke även när det gäller ”kyrkans egendom”. Domkapitlet anser att beredningens behandling av egendomsfrågorna präglas av betydande oklarhet. Genom att beredningen har betonat att dess förslag om egendomen är ett uttryck för generositet och genom att beredningen har använt sig av dispositionsbegreppet, har man fått intryck av att tvekan kan råda om äganderätten. Den kyrkliga egendomens komplicerade ägande- och nyttjanderättsförhållanden kan i detta sammanhang knap- past på varje enskild punkt klarläggas, anser domkapitlet. Det är dock väsentligt att man inte genom oklara uttryckssätt banar väg i framtiden för en öppen eller dold ändring av de faktiska äganderättsförhållandena. Vidare framhåller domkapitlet att varje principbeslut som kan komma att fattas om kyrkans ställning bör i fråga om dess egendom entydigt slå fast att denna utan några reservationer förblir kyrkans. Varje oklarhet i uttryckssättet som i ett givet läge skulle kunna missbrukas som underlag för konfiskatoriska åtgärder måste undvikas. Liknande synpunkter förs fram av stiftsnämnden i Strängnäs. Förbundet för kristen enhet konstate- rar i fråga om ”äganderätten till den kyrkliga egendomen” att huvudpar- ten av denna tillhör svenska kyrkan på olika nivåer och inte staten.

En del kritiska remissinstanser förordar att ilag skall utsägas att d e n kyrkliga egendomen videnrelationsförändring skall över— t a s a v de organ inom svenska kyrkan som motsvarar ”nuvarande förvaltare”eller”nuvarande församlingar” med samma rätt till egendomen som tillkommer dessa. Dom- kapitlet i Lund konstaterar således — efter en hänvisning till "den praktiska och förenklande lösning som 1958 års utredning presenterade för ett C-läge” - att beredningen inte kunnat förorda denna lösning utan endast i allmänna och något suddiga ordalag förklarat, att ”svenska kyrkan även i fortsättningen liksom hittills skall ha tillgång till egendomen i fråga”. Domkapitlet fortsätter.

”Svenska kyrkan” synes därvid uppfattas som ett övergripande subjekt och det framgår inte om beredningen har tänkt sig att denna såsom trossamfund skulle tillerkännas dispositionsrätten till hela kyrkoegen- domen. På 5. 173 antyds emellertid att den fria kyrkan själv skulle få bestämma om organ och former för förvaltningen. Men denna är i dag uppdelad på ett flertal kyrkliga subjekt —— pastorat, församlingar, domkyrkor och lokalkyrkor. _ Genomför man beredningens förslag om

ändrade relationer och vill man inte gå längre än beredningen för att en gång för alla klarlägga rättsläget beträffande den kyrkliga egendomen, så bör man åtminstone med tillämpning av samma mönster som användes då skolbyggnaderna m. m. överfördes från den kyrkliga till den borgerliga kommunens förvaltning, nu kunna lagstifta om att den kyrkliga egendomen vid ändrade relationer till staten skall övertagas av de organ inom Svenska kyrkan, som motsvarar nuvarande förvaltare, med samma rätt till egendomen som tillkommit dessa. Domkapitlet vill däremot avvisa användningen av termen ”dispositionsrätt” i detta sammanhang, då den endast är ägnad att fördunkla det faktiska förhållandet, att merparten av den kyrkliga jorden tillkommer kyrkliga rättssubjekt med äganderätt.

Hänsynen till att egendomen har donerats eller anslagits för vissa speciella ändamål motiverar, såsom beredningen föreslår, att viss lagstift- ning alltjämt reglerar dess framtida användning också inom en fri kyrka.

Stiftsnämnden i Lund, som i allt väsentligt instämmer i domkapitlets yttrande, kritiserar beredningen för oklara och glidande formuleringar då det gäller innebörden av de kyrkliga rättssubjektens rätt till den kyrkliga egendomen. Eftersom huvudparten av den kyrkliga egendomen civilrätts— ligt tillhör den lokala församlingskyrkan som självständigt och ide flesta fall också självägande rättssubjekt, finns det inte skäl att ifrågasätta svenska kyrkans rätt att som trossamfund alltjämt förfoga över sina församlingskyrkor och deras egendomar. Ändamålsbestämningen för kyrkorna och den egendom som anslagits till den kyrkliga verksamheten ärju fullt klar, hävdar stiftsnämnden och anför vidare.

I stället för att skapa ökad oklarhet om rättsläget och genom att knyta villkor till dispositionsrätten också skapa en bestående osäkerhet för kyrkoförsamlingarna i deras framtida verksamhet, borde man eftersträva att för framtiden skapa full klarhet i dessa hänseenden, lämpligen genom att de olika rättssubjekten inom Svenska kyrkan tillerkänns samma rätt till sin egendom som församlingar och andra organ inom övriga trossamfund. Därvid gäller givetvis även i fortsättningen de inskränkning- ar i förfoganderätten som betingas av de till egendomen knutna ändamålsbestämmelserna. För att tillgodose dessa intressen bör _ såsom beredningen också föreslår — viss lagstiftning alltjämt finnas till skydd för den kyrkliga egendomen.

Genom beredningens förslag åstadkommer man ingen fast och för framtiden bestående koppling mellan egendomen och församlingarna inom trossamfundet svenska kyrkan, fortsätter stiftsnämnden. Ovisshet kvarstår beträffande villkoren för den ”dispositionsrätt” som bered- ningen tillerkänner dessa. I stället bör vid ändrade relationer försam- lingarna i svenska kyrkan i lag tillförsäkras samma rätt till den kyrkliga egendomen som nuvarande församlingar har.

Också stiftsnämnden i Uppsala, i vars yttrande domkapitlet instämmer såvitt rör äganderättsförhållandena, förordar att kyrkans egendom vid en relationsförändring utan särskilt förbehåll bör övertas av organ i den nya organisationen med samma rätt som tillkom egendomens huvudman i den nuvarande organisationen. Vid sidan av en sådan anordning kan man enligt stiftsnämnden tänka sig en lagstiftning till skydd för intresset att specialreglerad kyrklig egendom bibehålls och används för kyrkligt

ändamål enligt beredningens förslag. Domkapitlet anser däremot be- träffande en sådan lagstiftning att därigenom ges ”möjligheter till ingripande från statens sida, som ej rimmar väl med den frihet för kyrkan, varpå beredningen sägs grunda sitt förslag. Därmed är inte sagt att sådana regler är obehövliga om beredningens förslag genomförs, men problemen borde närmare utredas innan principbeslut fattas."

Även ett mindre antal församlingar och ett fåtal kommuner hävdar att de nya rättssubjekten inom svenska kyrkan skall ha samma rätt som nuvarande församlingar till egendomen efter en relationsförändring. Stundom uttrycker man sig på det sättet att kyrkan i framtiden skall äga den egendom som den nu innehar med full äganderätt. Några församling- ar uttalar att kyrkans ”dispositionsrätt" till egendomen mäste ”garan- teras”.

Den mera allmänt hållna invändningen, att å g a n d e r ä t t e n t ill den kyrkliga egendomen måste klarläggas eller f a s t 5 t ä 1 l a s före ett ställningstagande i egendomsfrågan eller att ytterligare utredning är nödvändig om kyrkans rätt till egendomen, anförs av JK, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län, ärke- biskopen, domkapitlet i Skara, domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö, stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, SAKI, Riksförbundet Kyrkans ungdom samt ett mindre an tal kommuner och ett 30-talförsamlingar.

JK hänvisar till sitt yttrande över 1958 års utredning kyrka—stat i fråga om äganderätten till den kyrkliga egendomen (SOU 1970: 2 s. 321 f.) men gör vissa ytterligare uttalanden i anledning av beredningens förslag. JK framhåller därvid att det till en början är angeläget att — om svenska kyrkan skall bilda ett privaträttsligt rättssubjekt — äganderätts- förhållandena definitivt klarläggs mellan å ena sidan staten och å andra sidan kyrkan och dess organ. Detta är inte minst ett väsentligt statsintresse. JK anser att omfattningen av statens äganderätt till kyrklig egendom inte är fullt utredd i dagens läge. Som exempel nämner JK kyrkofonden, däri såväl staten som kyrkan har del. Om staten däremot skulle till kyrkan överlåta den rätt den f. n. kan ha till kyrklig egendom, fordras å andra sidan i vederbörlig ordning tillkommen överlåtelse. Det är självfallet av vital betydelse även ur kyrkans synvinkel att omfattningen av statens äganderätt och därmed även kyrkans egendomsinnehav en gång för alla fixeras, t. ex. för att egendomen skall kunna utnyttjas som kreditobjekt. Kyrkan har vidare intresse av att få utrett om dess egendom ägs av kyrkostiftelse eller församling. Inte heller detta är alltid fullt klart enligt JK. I fråga om kyrkan tillhörig egendom noterar JK vidare stiftens prästlönejordsfonder och prästlönefondsfastigheterna, i vilka båda objekt ingår egendom från flera församlingar. Klarhet bör vinnas även om dessa fonders rättsställning och om äganderätten till prästlönefondsfastigheter- na. Vad gäller församlingarnas egendom framhåller JK identitetsfrågans särskilda betydelse för äganderätten. Föreligger inte identitet med de nuvarande församlingarna, kan äganderätten inte utan vidare övergå till

de nya enheterna. JK finner att särskilt svåra problem kan uppstå om den territoriella indelningen ersätts av en personell sådan. Men även en väsentlig territoriell omreglering kan föranleda betydande tvekan be- träffande rätten till de nuvarande församlingarnas egendom. Vidare befarar JK att vid uppkommande civilrättsliga tvister bristande identitet kan leda till att domstolarna finner den nya lokala enheten sakna processbehörighet, t. ex. i tvister angående rätt till viss egendom. Då det gäller tvist mellan två lokala enheter (församlingar) inom den fria kyrkan, kan f. ö. bli tveksamt om de, såsom utgörande delar av samma större enhet, överhuvud äger processa mot varandra, anser JK. I första hand lär detta bli beroende av den fria kyrkans rättsliga konstruktion. Det utredningsarbete som enligt JK sålunda erfordras bör ta sikte på dels sådana oklara äganderättsförhållanden som kvarstår i nuläget, dels den framtida äganderätten efter förändrade relationer mellan staten och kyrkan. Möjligen måste lösningen på problemen ske i form av lagstift- ning, helst som möjligheten till domstolsavgöranden kan vara mer eller mindre utesluten på grund av bristande processbehörighet för de nya lokala enheterna. Beträffande den av beredningen föreslagna skyddslag- stiftningen anför JK.

Sådan lagstiftning är uppenbart nödvändig beträffande kronoanslagen, om kyrkan skall ha kvar dispositionsrätten till dessa. Behovet av lagstiftning rörande denna egendom betingas dock främst av intresset att trygga statens rätt. Föreskrifter fordras sålunda framför allt angående försäljning av sådan egendom men även beträffande kyrkans förvaltning av densamma. — Lika uppenbart är inte behovet av lagstiftning angående kyrkan tillhörig egendom. Inskränkning i förfoganderätten till dylik egendom synes i varje fall inte förenlig med religionsfrihetsprincipen i dess enligt beredningen vida bemärkelse och knappast heller med en fri kyrka. Vad angår kyrkostiftelsers egendom är att märka att stiftelser, som anförtrotts ideell förening eller annat samfund, är undantagna från anmälningsplikt enligt 2 5 i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. Sådana stiftelser torde överhuvud inte stå under tillsyn av offentlig myndighet. Den motivering som bär upp nämnda undantag passar väl in på kyrkostiftelser vid en fri kyrka (prop. 1929: 83 s. 107). Vad som däremot kan vara motiverat av hänsyn till den religiösa verksamhetens särart är en lagstiftning som skyddar kyrkans egendom — även kyrkostif- telses — mot angrepp utifrån. Under alla omständigheter synes uppenbart att en lagstiftning av det slag som här avses inte bör bli lika inskränkande och ingående beträffande kyrkans egendom som i fråga om krono- anslagen.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund finner det angeläget att det rättsliga sakläget, bedömt utifrån svenska kyrkans historiska utveck- ling, klarläggs och att svenska kyrkans rätt till innehavd egendom inte träds för nära. Det är otillfredsställande, om vid ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten frågan om äganderätten till egendomen lämnas öppen. Det juridiska sakläget beträffande äganderätten måste inte bara klarläggas utan också fastställas för att i enlighet med religionsfri- hetens principer skapa tryggare förutsättningar för svenska kyrkans verksamhet även i framtiden.

| | | »

Enligt ärkebiskopen kan beredningens förslag, att egendomen även efter relationsförändringen skall stå till svenska kyrkans disposition utan att ställning tas till äganderätten, synas som en enkel och elegant lösning. En närmare genomgång visar emellertid att beredningen inte tagit ställning till en rad principiella och praktiska problem i samband med övergången. Gränsdragningen mellan olika slag av kyrklig egendom — som även i framtiden enligt beredningens modell kan få betydelse i olika hänseenden ; kan väntas vålla betydande svårigheter. Ärkebiskopen påpekar i detta sammanhang att den beteckning under vilken kyrklig jord införts ijordeboken saknar intresse för äganderättsfrågan. I ett framtida läge kan det i större eller mindre utsträckning bli nödvändigt att på rättslig väg lösa de frågor som enligt beredningens förslag lämnas öppna. Vidare anför ärkebiskopen.

Den juridiskt mycket betydelsefulla skillnaden mellan Svenska kyrkan såsom fristående juridisk person enligt beredningens modell och nuvaran- de läge har inte heller belysts, ehuru konsekvenserna härav också är svåröverskådliga. Liksom församlingama under 1800-talet efterhand kom att vid sidan av kyrkostiftelserna betraktas som rättssubjekt, torde Svenska kyrkan som sådan, om beredningens förslag genomförs, komma att uppfattas som bärare av rättigheter och skyldigheter. Beredningens tanke att äganderättsförhållandena skulle lämnas orubbade trots denna förändring torde i längden knappast kunna upprätthållas.

Ärkebiskopen anser att de sålunda påvisade problemen angående egen- domen klart illustrerar behovet av en grundläggande lagstiftning rörande svenska kyrkan (se även 2.4.3). Under alla omständigheter, hävdar ärkebiskopen, är beredningens förslag till sina konsekvenser så oklart att ett principbeslut inte bör fattas, förrän förslagets innebörd ifråga om den kyrkliga jordens ställning preciserats.

Också länsstyrelsen i Jönköpings län förordar att rätten till kyrkans egendom regleras i en ramlagstiftning rörande svenska kyrkan. Reglerna bör därvid preciseras mera än som skett i beredningens förslag. Även bestämmelser som förhindrar missbruk av egendomen bör enligt länssty— relsen tas in i en dylik ramlag.

Stiftsnämnden i Härnösand anser att beredningens förslag kan ge upphov till oklarheter och allvarliga motsättningar i framtiden. Anled- ningen till de oklara rättsförhållandena beträffande äganderätten till den kyrkliga egendomen får i huvudsak anses vara resultatet av statsmakter- nas lagstiftningsåtgärder under århundraden och är troligen inte enbart en följd av kyrkliga organs agerande. Vidare konstaterar stiftsnämnden att kyrkliga rättssubjekts äganderätt i flera fall är ostridig och i andra fall tveksam. I övrigt kan egendomen otvivelaktigt tillhöra staten men ändamålsbindningen vara så stark att det i dagsläget anses självklart att avkastningen skall tillfalla kyrkliga organ. Före ett eventuellt beslut om en relationsförändring bör den kyrkliga egendomens rättsliga ställning utredas och äganderätten definitivt avgöras genom lagstiftning och/eller genom rättsliga avgöranden, anser stiftsnämnden. Äganderätten skall därefter officialredovisas på gängse sätt. På grund av den historiska bakgrunden bör kostnaderna för sådana åtgärder helt falla på staten,

framhåller stiftsnämnden. Ett likartat uttalande gör svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete.

Länsstyrelsen i Uppsala län, domkapitlet iSkara och SAKI anser att frågan om äganderätten till den kyrkliga egendomen måste utredas närmare. Länsstyrelsen i Södermanlands län samt domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö framhåller nödvändigheten av att man åstadkom- mer klarhet beträffande kyrkans reella äganderätt till sina egendomar. Riksförbundet Kyrkans ungdom menar att det är ”nödvändigt att äganderätten fastställs”.

Äganderättsfrågan berörs också delvis i yttranden av riksantikvarieämbe- tet, MUS 65 samt SR och SACO. De två förstnämnda instanserna begränsar sig till att i remissvaren endast behandla k y r kl ig e g e n - dom med kulturhistoriskt värde — kyrkobyggnader med inredning och inventarier, kyrkogårdar och kyrkotomter med tillhörande byggnader, monument och andra kulturhistoriskt värdefulla objekt. Dessa kategorier sammanfattas därvid under begreppet kyrkan eller kyrkans egendom, vilket motiveras inte enbart av tekniska skäl utan framför allt av att mark, byggnader och föremål i regel bildar en odelbar enhet. I yttrandena berörs i huvudsak frågan om förvaltningen av denna egendom men man kommer också in på egendomens ställning ägande— rättsligt sett. MUS 65 pekar därvid på att praktiskt taget alla medborgare har tidigare tillhört kyrkan, som varit en integrerad del av det svenska samhället. Alla har gemensamt svarat för den kyrkliga verksamheten, för kyrkobyggandet, för anskaffningen av inventarier samt för vård och underhåll av mark, byggnader och föremål. Den kyrkliga egendomen har således under århundradena sammanbragts genom de enskilda försam- lingsmedlemmarnas gemensamma insatser. MUS 65 anmärker att kyrko- byggnaderna och huvuddelen av inventarierna betraktas juridiskt sett som fristående stiftelser som församlingarna äger disponera. Med hänvisning till att beredningen erinrat om att församlingskyrkorna har en speciell karaktär, eftersom de ofta är ärvda från en tid då ”sockenkyrkan” var hela befolkningens tillhörighet, betonar MUS 65 för sin del att kyrkorna, oavsett deras juridiska status, även nu och i framtiden bör betraktas som en för nationen gemensam egendom. MUS 65 framhåller vidare att kyrkan under århundraden innehaft en ledande ställning inte bara i religiöst hänseende utan även på det allmänkulturella planet, varvid sockenkyrkan kommit att bilda centrum för den lokala befolkningens andliga och kulturella liv. Detta har fått ett påtagligt uttryck i det intresse som kontinuerligt ägnats utsmyckningen av kyrkobyggnaden och kyrkorummet. Eftersom alla sockenmedlemmarna gemensamt svarat för sådana insatser, har det blivit naturligt för var och en att känna ett ansvar för den egendom som skapats och hopbragts av dem själva och tidigare generationer. Ingen annan byggnadskategori kan heller göra anspråk på att i så hög grad vara offentlig och för alla självklart tillgänglig. MUS 65 framhåller också att kyrkorna i egenskapen av minnesmärken har ett besökarantal som i många fall väsentligt överstiger antalet gudstjänstbe- sökare. Mot denna bakgrund är det principiellt oriktigt att överlämna

förvaltningen av den kyrkliga egendomen till ett enskilt samfund. Garantier bör i stället skapas för att kyrkorna även i fortsättningen kommer att vara fritt tillgängliga för varje medborgare oavsett trosupp- fattning. F.n. tillhör visserligen huvuddelen av befolkningen svenska kyrkan, men i ett läge där medlemskap förutsätter en viljeyttring från den enskildes sida kan situationen bli en annan, menar MUS 65. Kyrkorna bör alltså förbli i Samhällets vård och förvaltning såsom ett gemensamt samhällsintresse. Den enstaka kyrkobyggnaden äger emeller- tid som regel sitt största värde i det lokala sammanhanget. Kyrkan är i många fall socknens enda eller främsta monumentalbyggnad. Den har ett betydande symbolvärde och utgör en stor tillgång för trakten. Förvalt- ningsansvaret bör därför enligt MUS 65 ligga på lokal nivå och i det fall ett fritt läge kommer till stånd lämpligen anförtros kommunerna, som inom sig har tillgång till byggnadsteknisk expertis och resurser för fastighetsförvaltning. Naturligen bör dispositionen och den därmed löpande förvaltningen om möjligt överlåtas på kyrkliga samfund, som förfogar över erforderliga resurser. MUS 65 säger sig vara medvetna om att deras förslag inte till alla delar är förenliga med kyrkornas ändamålsbundenhet. Därför understryks behovet av ytterligare utredning av hithörande frågor, så som beredningen föreslagit. Liknande tanke- gångar ger riksantikvarieämbetet uttryck åt, vilket framgått av det föregående (2.5 och 5.5). SR och SACO berör i sitt gemensamma yttran- de sockenkyrkorna och anser att dessa bör betraktas som allmän egen- dom, vilken alla, oavsett trosuppfattning, bör ha ett intresse att bevara. Sveriges kyrkokamerala förening, som enligt vad som framgår ovan förordar att svenska kyrkan skall ha full äganderätt till all egendom, uttalar beträffande kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader att dessa eventuellt kunde överföras till staten med tanke på de stora kostnaderna för dem. Kyrkan bör dock ha rätt att disponera dem mot viss ersättning. Även ett mindre antal kommuner och ett fåtal församlingar för fram synpunkter, besläktade med dem som MUS 65 och riksantikvarieämbetet ger uttryck åt. Som exempel kan nämnas att Upplands-Bro kommun anser att dispositionsrätten över den del av kyrkans mark som ligger inom områden, planlagda för tätbebyggelse skall överlämnas till den borgerliga kommunen. Avesta kommun anser att sådana förmögenhetstillgångar som ger avkastning och som ägs av församlingarna bör i framtiden disponeras av de borgerliga kommunerna. Fors kommun ifrågasätter om det är förenligt med god demokrati att svenska kyrkan skall få behålla sådan egendom som måste betraktas som ”allas egendom”, eftersom man kan befara att antalet medlemmar i kyrkan kommer att bli ringa i jämförelse med nuvarande läge. Gällivare kommun för fram tanken på att all kyrklig egendom som tillkommit genom gåvor och donationer skall tillföras svenska kyrkan, medan övrig förvaltnings- och finansförmögen— het förs över till staten. Också Kiruna kommun ifrågasätter om det inte är mest rättvist att staten får överta den kyrkliga egendomen och att dess avkastning används för fördelning bland samfunden, varigenom man bibehåller egendomens karaktär av gemensam egendom för visst allmänt ändamål. Ås församling framhåller att det förhållandet att den kyrkliga

egendomen alltjämt uppfattas som socknens egendom försvårar ett överförande av egendomen till en privaträttslig organisation. Vad gäller församlingskyrkan är bevarandet av och tillgången till den en angelägen- het för alla, oavsett trosuppfattning.

Av de till beredningens egendomsförslag kritiska lokala instanserna tar några kommuner i detta sammanhang upp frågan hur det skall förfaras med den kyrkliga egendom som används inom begravningsväsendet vid överförande av ansvaret för dess förvaltning till borgerlig kommun. Eskilstuna kommun hävdar att äganderätten till friliggande begravnings- platser därvid bör övergå till den borgerliga kommunen. Detta bör dock inte gälla för begravningsplatser anordnade invid kyrka. Uppsala kommun och Söderköpings kommunblock anser att ett kommunalt huvudmanna- skap för begravningsväsendet aktualiserar särskilda utredningar om de fastighetsrättsliga frågor som hänger samman därmed.

De instanser som har en kritisk inställning till beredningens förslag anför även a n d r a a r g 11 m e nt som skäl för att avvisa förslaget än dem som är direkt förknippade med äganderättsfrågans lösning. Kritiken riktar sig särskilt mot beredningens sätt att ange de förutsättningar som enligt beredningen bör uppfyllas för att svenska kyrkan skall få tillgång till den kyrkliga egendomen. lnstanserna hävdar att innebörden av förslaget är oklar, eftersom beredningen varken har preciserat dessa förutsättningar eller har angett följderna av att de endast antydda förutsättningarna inte uppfylls.

Ärkebiskopen befarar att särskilda problem kan uppkomma med hänsyn till de av beredningen gjorda uttalandena om förutsättningarna för svenska kyrkans dispositionsrätt till egendomen. Ärkebiskopen påpekar att beredningen som en avgörande förutsättning för att svenska kyrkan efter övergången skall betraktas som identisk med svenska kyrkan av i dag anger att församlingarna består som basenheter i den nya organisationen. Vidare utgår beredningen från att ytterligare ett antal drag i den nuvarande svenska kyrkan kommer att bestå. I vilken utsträckning dessa förväntningars uppfyllelse är förutsättningar för den juridiska identitetsbedömningen och därmed för tillgången till kyrklig egendom är enligt ärkebiskopen oklart. I ett framtida läge kan dessa oklarheter utnyttjas för att styra svenska kyrkans handlande i angelägen- heter, som enligt beredningens betraktelsesätt är att anse som inomkyrk- liga.

Ett i huvudsak likalydande uttalande görs av domkapitlet i Göteborg, som dock än mer betonar farhågorna för statlig styrning och kontroll genom att identitetsfrågan kan komma att spela en avgörande roll i ett framtida läge, då den kyrkliga egendomens ägare skall fastställas. Även juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, domkapitlet i Uppsala och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund hyser starka betänk- ligheter mot beredningens resonemang på grund av framför allt den oklarhet och osäkerhet som uppstår genom att dispositionsrätten till egendomen förutsätter en bedömning av den framtida kyrkans identitet.

Flera instanser kritiserar beredningens resonemang kring den eventu-

ella situationen att svenska kyrkan inte skulle behålla sin territoriella församlingskaraktär och sin folkkyrkostruktur (av beredningen även uttryckt som en förväntan att svenska kyrkan i framtiden skall visa en folkkyrkas öppenhet). Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala utläser av beredningens uttalanden att det skulle vara möjligt för sam— hället att i ett framtida läge under vissa förutsättningar ta ifrån kyrkan dess tillgångar. Beredningen har emellertid inte utrett och preciserat den juridiska grunden för en sådan förutsatt makt hos samhället, anser fakulteten. Inte heller har beredningen klargjort under vilka förutsätt- ningar den skulle kunna utövas. Den skulle tydligen gälla utan att besked därom ges i någon lagtext. Ett särskilt problem i detta sammanhang äri vad mån det är möjligt att skapa garantier för att staten i en framtid respekterar kyrkans rätt och inte kommer att missbruka sin makt att ta ifrån kyrkan egendomen. Liknande synpunkter förs också fram av domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Även länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län samt Förbundet för kristen enhet är kritiska mot att kyrkans dispositionsrätt till egendomen kopplas till en bedömning av dennas folkkyrkokaraktär, vilket skulle innebära försämra- de arbetsmöjligheter för kyrkan och skapa oklarhet och rättsosäkerhet.

Domkapitlet i Västerås reagerar mot de av beredningen uppställda villkoren, vilka enligt domkapitlet betyder att äganderätten till egen- domen kommer att inskränkas. Domkapitlet framhåller med skärpa det angelägna i att en ingående utredning företas innan frågorna om den kyrkliga jorden slutligt löses. Domkapitlet i Lund vänder sig likaså mot de uppställda villkoren om öppenhet. Enligt domkapitlet innebär detta att rätten till egendomen från tid till annan skulle kunna omprövas med hänsyn till hur utomstående bedömer kyrkans öppenhet i stort eller kanske t. o. ni. en enskild församlings sätt att motsvara förväntningar av detta slag. Hur sådana villkor för dispositionsrätten kan förenas med synen på församlingen som en privaträttslig förening kräver en närmare utredning.

Domkapitlen i Linköping, Strängnäs och Växjö, stiftsnämnderna i Uppsala och Växjö, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Moderata ung- domsförbundet och KDS frågar sig vilken instans som skall avgöra om svenska kyrkan eller någon av dess församlingar inte uppfyller villkoren för att betraktas som öppen folkkyrka och enligt vilka grunder en sådan bedömning skall ske. Domkapitlet i Strängnäs avvisar bestämt tanken på att något statligt organ skulle kunna avgöra i vad mån angivna kriterier är för handen. Dessa kriterier finner domkapitlet för övrigt godtyckligt valda. Formuleringen rymmer så mycken oklarhet både i fråga om innehåll och beträffande en eventuell procedur att den omöjligt kan läggas till grund för ett beslut, allra minst i en lagstiftningsfråga. Domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö anser att beredningen bortser från svenska kyrkans religiösa motivering och gör dess äganderätt beroende av dels medlemsantalet, dels öppenheten och dels den territoriella indelningen. Beredningens förslag innebär att en församling berövas sin kyrkliga egendom, om dess medlemmar understiger en viss

procent av befolkningen och som en naturlig följd därav dess öppenhet mot allmänheten begränsas. Detta strider mot hittills gällande rättsprin- ciper. Domkapitlet i Linköping finner det osannolikt, att tillkomsten av en fri svensk kyrka skulle ändra på den ”territoriella församlingskaraktär- en”. Genom att man redan nu kan utträda ur svenska kyrkan innebär det att den inte omsluter alla människor inom ett visst område. Svenska kyrkan arbetar ändå territoriellt i en sådan situation. På samma sätt gör många svenska frikyrkor en uppdelning av verksamhetsområden, som gör att de från viss synpunkt kan sägas fungera territoriellt. Däremot måste en fri kyrka på samma sätt som den nuvarande genom församlings- ändringar av skilda slag kunna ändra gränslinjerna för sina områden. En församling kan också genom utflyttningar eller utträden förlora alla eller flertalet av sina medlemmar. Domkapitlet föreslår att för dylika fall skall regler utarbetas om hur vid församlingsändringar skall förfaras med kyrkor och annan egendom. Sådana regler bör även omfatta fall, då församling lämnar en fri svensk kyrka. Svenska kyrkans lekmannaför- bund uttrycker oro inför beredningens uttalanden. Förbundet framhåller att man inte kan bortse från risken att förändringar i den territoriella församlingskaraktären, särskilt i glesbygden, kan bli en realitet till följd av den radikala ändring av grundvalen för den kyrkliga ekonomin som beredningen förordat.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund föreslår att genom lagstift- ning skall närmare anges vad som avses med begreppen ”territoriell församlingskaraktär” och ”folkkyrkostruktur”.

Stiftsnämnden i Strängnäs går närmare in på hur äganderätten skall lösas i den situationen som antytts av beredningen, dvs. om kyrkans karaktär av öppen folkkyrka ändras. Stiftsnämnden ifrågasätter därmed om det, rättshistoriskt sett, finns något kollektiv eller annat rättssubjekt än kyrkan som kan vara mottagare av den kyrkliga egendomen, eftersom den en gång skänktes till kyrkan som självstyrd institution med ett visst bestämt ändamål. Även om kyrkans karaktär av öppen folkkyrka ändras, kan någon annan ägare till egendomen inte komma i fråga. Även vid en framtvingad förändring av kyrkan räknar stiftsnämnden med att den fria kyrkan förblir öppen och förmår utan åtskillnad, allt efter dess resurser, betjäna hela den allmänhet som söker dess service, eftersom detta ligger i kyrkans natur. Den fria kyrkans resurser är i sin tur beroende av det ekonomiska stöd den får av allmänheten. Därmed torde enligt stiftsnämn- dens mening dess funktion av folkkyrka vara uppfylld.

Drygt ett 30-tal församlingar kritiserar beredningen för att inte ha närmare preciserat de antydda förutsättningarna för tillgång till den kyrkliga egendomen. Därvid avvisar flera församlingar uttryckligen att över huvud några villkor uppställs för svenska kyrkans rätt till egen- domen. Också Täby kommun ger uttryck åt en sådan inställning. Kommunen uttalar att beredningens förslag om ändrade relationer biträds ”under förutsättning att några villkor från statens sida inte förknippas med kyrkans fortsatta dispositionsrätt över den kyrkliga egendomen”.

I samband med kommentarer rörande de av beredningen skisserade

l | I

förutsättningarna för tillgång till den kyrkliga egendomen har några instanser, bl.a. ett tiotal församlingar, reagerat särskilt mot uttalan- det, att egendomen eventuellt kunde tänkas tillföras ”det kollektiv som ursprungligen varit kyrkans territoriella underlag, nämligen kommunen”. Domkapitlet i Strängnäs uttalar att det av rättshistoriska skäl måste starkt ifrågasättas huruvida kommunen i något läge kan vara rätt arvtagare till kyrkan. Den egendom som förvärvats av kyrkan har i flertalet fall inte getts till ett personkollektiv utan till en institution som representerar ett bestämt ändamål. Domkapitlen i Linköping, Västerås och Karlstad påpekar att beredningen gör sig skyldig till en historisk felbedömning vid påståendet att den borgerliga kommunen skulle vara det ursprungliga kollektivet. Det förhåller sig tvärtom så att den borgerliga kommunen har uppstått ur den ursprungligen bildade kyrko- församlingen (socknen). Förbundet för kristen enhet är av samma uppfattning och anför.

Under vissa perioder av den Svenska kyrkans historia har Sveriges befolkning och kyrkans medlemmar varit nära nog samma grupp människor. Någon fullständig överensstämmelse torde dock inte ha funnits ens på enhetskyrkans tid. Denna nära överensstämmelse kan dock icke tas till intäkt för att under en tid, då denna överensstämmelse icke råder, det större kollektivet, kommunen, skulle betraktas som identisk med forna tiders ”kyrka”. Att äganderätten och dispositionsrätten av den kyrkliga egendomen någonsin skulle ha tillkommit ”hela ortsbefolkning- en” annat än i dess egenskap av tillhörig Svenska kyrkan anser vi felaktigt.

Domkapitlet iLinköping, Riksförbundet Kyrkans ungdom och För- bundet för kristen enhet samt några församlingar finner att beredningens resonemang om egendomen står i strid mot religionsfrihetsprincipen. Riksförbundet Kyrkans ungdom karakteriserar beredningens uttalanden angående territoriell församlingsindelning och folkkyrkostruktur som krav, vilka knyts till dispositionsrätten. Förbundet anser att dessa båda krav är ingrepp i trossamfundens inre angelägenheter. Vad gäller den territoriella församlingsorganisationen kommer denna sannolikt inte att inom överskådlig framtid förändras. Men inom den traditionella organisa- tionen tillämpas, enligt förbundet, redan nu en flexibel församlingssyn som påverkats inte minst av människors fritidsvanor. Denna dynamiska församlingsstruktur, tillämpad i den s. k. fritidskyrkan, kommer på sikt att alltmer dominera. Förbundet anser det därför vara olyckligt att binda dispositionsrätten vid en struktur i snabb utveckling. Förbundet för kristen enhet uttalar att det strider mot svenska kyrkans rätt till fri religionsutövning, om man från statens sida genom konfiskeringshot påtrycker den en viss kyrkouppfattning och försarnlingsstruktur.

En del instanser påtalar särskilt att beredningen inte angett några riktlinjer för hur förvaltningen av den kyrkostiftelseägda egendomen skall anordnas eller vilka organ som skall företräda kyrkostiftelserna. Ärke- biskopen anser att den nuvarande offentligrättsliga organisationen ger en klar ordning, som skapat ett lagreglerat nära samband mellan ”kyrkostif- telserna” och de kyrkliga organen. Beredningens förslag innebär, menar

ärkebiskopen, att svenska kyrkan måste rätta sig efter dels en inte närmare preciserad ny lagstiftning i fråga om ändamålsbindningen, dels de allmänt uttryckta förväntningar som beredningen uttalat. Vidare ankommer det på kyrkan själv att inom dessa mycket svårbestämda ramar bygga upp en ny förvaltningsorganisation. Därvid kan t. ex. de frågor om kompetensfördelningen mellan lokala, regionala och centrala organ, som föranledde starka meningsbrytningar i samband med 1970 års lagstiftning, väntas vålla stora svårigheter, framhåller ärkebiskopen. Också dessa problem motiverar att svenska kyrkans organisation och uppbygg- nad regleras genom en grundläggande lagstiftning (se kapitel 2). Endast härigenom undgås de svårigheter att avgöra vem som representerar kyrkan, vilka beredningen enligt ärkebiskopen alltför lättvindigt gått förbi.

Liknande kritik mot att beredningen inte närmare angett riktlinjer för förvaltningen förs också fram av juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Härnösand, stifts- nämnden i Härnösand samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Domkapitlen i Västerås och Lund är dessutom av samma uppfattning som ärkebiskopen i fråga om att regler om förvaltning av den kyrkliga egendomen bör tas in i en grundläggande lagstiftning för kyrkan. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker att i samband med utredning om äganderättsförhållandena beträffande den kyrkliga egendomen också förvaltningens anordnande måste utredas ytterligare.

6.2.2. Det ekonomiska värdet av tillgång till den kyrkliga egendomen

Beredningens syn på den ekonomiska innebörden av att svenska kyrkan föreslås få tillgång liksom hittills till den kyrkliga egendomen kommen- teras i mycket liten utsträckning i remissvaren. Beredningens uttalande att dess förslag rörande egendomen är ett uttryck för generositet från samhällets sida har dock väckt viss kritik.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och några försam— lingar konstaterar i likhet med beredningen att avkastningsvärdet av finansförmögenheten är ringa och inte tycks kunna öka i nämnvärd omfattning. Huruvida kyrkan i ett fritt läge kommer att ha råd att vidmakthålla den totala förvaltningsförmögenheten, beror på stabiliteten i det ekonomiska systemet, tillägger förbundet (se även avsnitt 5.2).

Domkapitlet i Luleå konstaterar att beredningen är av den uppfatt- ningen att finansförmögenheten saknar nämnvärd betydelse för finansie- ring av den kyrkliga verksamheten. Domkapitlet redovisar emellertid värdet av den finansförmögenhet som finns inom Luleå stift och uttalar att det är av stor betydelse att ägande- och dispositionsrätten fastställs. Stiftsnämnden iLinköping anser att, åtminstone beträffande förhållan- dena i Linköpings stift, den ekonomiska betydelsen för kyrkan av den kyrkliga egendomen inte är av så ringa omfattning som beredningen gjort gällande. Bl. a. den pågående strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden synes bidra till att avkastningen ökar. Stiftsnämnden framhåller

» ;

dock att kostnaderna för underhållet av kyrkobyggnaderna, som i första hand måste vila på församlingarna, blir synnerligen betungande för kyrkan.

Domkapitlet i Västerås uttalar, med instämmande av stiftsnämnden, att det är svårt att se något av generositet iatt man låter svenska kyrkans församlingar förfoga över en finansförmögenhet som beredningen själv konstaterar ”ej ger någon nettoavkastning", och en förvaltnings- förmögenhet, som sägs föranleda investeringar som uppgår till ”avsevärda belopp” för församlingarna. Detta sett mot bakgrunden av att bered- ningen vill frånta församlingarna den beskattningsrätt som idag utgör det verkligt bärande underlaget för deras ekonomi. Inte heller uppfattar domkapitlet det som generöst att beredningen till ”dispositionsrätten” knyter sådana särskilda villkor om folkkyrklig öppenhet, att rätten till egendomen från tid till annan skulle kunna omprövas med hänsyn till hur utomstående bedömer kyrkans öppenhet i stort. Ett i huvudsak likalydande uttalande görs av domkapitlet i Lund.

Stiftsnämnden i Lund finner att beredningens resonemang rörande den ekonomiska betydelsen av tillgången till egendomen skapar oklarhet om det rättsliga läget. Beträffande finansförmögenhetens nettoavkastning anser stiftsnämnden att det i rättsligt avseende inte gör någon skillnad om egendomen är hög— eller lågavkastande.

Kammarkollegiet påpekar —— i samband med förslag om utredning angående den kyrkliga egendomens utnyttjande som kreditobjekt (se nedan avsnitt 6.2.3) — att förmånen av dispositionsrätt till egendomen urholkas avsevärt, om de kyrkliga rättssubjekten inte skall kunna erbjuda säkerhet i form av pantbrev i den fasta egendomen vid upptagandet av lån.

Kritiska kommentarer rörande beredningens tal om generositet i samband med förslaget om egendomen fälls vidare av Svea hovrätt, juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, stiftsnämnden iHärnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Moderata ungdomsförbundet, Förbundet för kristen enhet samt ett 20-tal församlingar.

6 .2.3 Speciella frågor

Beredningens begreppsbestämning ifråga om den k y r k l i g a e g e n d 0 rn e n kommenteras ibland i remissvaren. Bered- ningens indelning av egendomen föranleder ingen erinran från kammar- kollegiet, som emellertid anser att ytterligare en förmögenhetstyp borde ha tagits med, nämligen stifts prästlönejordsfond. Domkapitlen iLin- köping och Västerås finner beredningens systematisering av egendomen svårbegriplig och egenartad. Domkapitlet i Linköping tillägger dock att det inte finns anledning föreslå annan indelningsgrund, eftersom bered- ningen vid sina överväganden inte låter sig ledas av rättsliga skäl. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som också finner beredning- ens metod förvillande, utgår från att den av beredningen valda indelning- en —— kombinerad med den lagstiftning som beredningen förutsätter — i ett eventuellt fritt läge inte kommer att medföra sådana försäljningsreg—

leringar som innebär försämringar i förhållande till församlingarnas/pasto- ratens/samfälligheternas nuvarande förfoganderätt.

Svenska prästförbundet avvisar användningen av benämningen kyrko- stiftelse för lokalkyrkorna såsom varande särskilda rättssubjekt. F örbun- det anför.

1968 års beredning har riktigt framhållit, att sockenkyrkorna under medeltiden hade karaktären av särskilda rättssubjekt, vilka kunde inneha egendom. Beredningen säger sig, i enlighet med terminologin inom kyrkorätten, ha valt att kalla denna ”konstruktion” för kyrkostiftelse, som kommit till under inflytande av den kanoniska rätten.

Detta beredningens uttalande är inte endast oklart utan även missvisan- de. Enligt den kanoniska rätten var lokalkyrkan en juridisk person liksom prästbordet. De var båda ägare, den förra till kyrkobyggnaden (fabrica) och dess inventarier, och den senare av kyrkobolet, dvs. den jordbruksegendom, som var avsedd som boställe åt sockenprästen. Ända fram till vår egen tid har i rättspraxis lokalkyrkan ansetts vara ägare (NJA 1938, s. 522 och 1952, s. 484). Sedan reformationen har emellertid den förändringen inträffat, att i rättspraxis prästbordet inte längre anses vara självständigt rättssubjekt utan att lokalkyrkan anses jämväl vara ägare till prästbostället, därest detta är av medeltida ursprung och kronan icke kan bevisa någon sin äganderätt till detsamma.

Begreppet (kyrko) stiftelse är däremot inte hämtat från den kanoniska rätten utan har första gången i svensk doktrin framkastats av sedermera kammarrådet Erik Schalling i dennes gradualavhandling ”Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige” (1920).

Enligt Svenska Prästförbundets uppfattning saknas det anledning att frångå den ända sedan vårt lands kristnande till och med nuvarande rättspraxis månghundraåriga terminologin, enligt vilken lokalkyrkan såsom juridisk person som regel är ägare av såväl kyrkobyggnaden som prästbostället (säväl fabrica som mensa). Ett införande av den för svensk kyrkorätt främmande benämningen ”kyrkostiftelse” är icke påkallat och det skulle få till följd risken av en felaktig analogi med det profanrättsliga stiftelsebegreppet och dettas reglering i lagstiftning, doktrin och rätts- praxrs.

Svenska kyrkans lekmannaförbund hänvisar till att det från sakkunnigt håll påpekats att införandet av begreppet kyrkostiftelse i svensk kyrkorätt är opåkallat och kan ge anledning till felaktiga tolkningar.

Stiftsnämnden i Uppsala anmärker att de av beredningen som fri församlingskommunal egendom karakteriserade småkyrkorna borde jäm- ställas med yngre församlingskyrkor, vilka förts till gruppen specialregle- rad församlingskommunal egendom. Detta är enligt stiftsnämnden motiverat framför allt av att dessa småkyrkor bör omfattas av den föreslagna skyddslagstiftningen.

Frågan om p e r m u t a t i o n i samband med relationsförändringens betydelse för den kyrkliga egendomen berörs av några remissinstanser. Som framgått av denna framställnings avsnitt 6.2.1 har kammarkollegiet fört fram vissa synpunkter på denna fråga. JK påpekar att de organisato- riska förändringar som kan inträffa till följd av relationsförändringen framför allt på lokalplanet troligen framkallat ett omfattande behov av permutering såvitt gäller kyrkostiftelser. Detta kan f. ö., uttalar JK, bli

följden redan av församlingarnas omvandling till privaträttsliga samman- slutningar. Också domkapitlet i Uppsala finner befogad anledning att anta att de permutationer av vissa bestämmelser rörande stiftelseegendom som beredningen enligt domkapitlet mera i förbigående berört, kommer att bli mångfaldiga och komplicerade vid omvandling av församlingarna till privaträttsliga korporationer. Domkapitlet i Linköping anmärker, i samband med sitt yrkande att svenska kyrkan skall behålla all egendom med full äganderätt, att kyrkostiftelseegendomen därvid kommer att bli föremål för permutation enligt gällande regler och tillämpad praxis.

Förslaget att kyrkofondens förvaltning skallutredasytter- ligare föranleder särskild kommentar från kammarkollegiet. Efter redo- görelse för gällande bestämmelser angående förvaltningen av kyrkofon- _ den ifrågasätter kollegiet om inte förvaltningen av denna vid en relationsförändring borde ligga kvar hos nuvarande förvaltare, nämligen kammarkollegiets fondbyrå. Det skulle då bli fråga om ett förvaltnings- uppdrag till fondbyrån från svenska kyrkan. Kollegiet anser att varken från principiell eller praktisk synpunkt några vägande invändningar bör kunna göras mot en dylik anordning. Fondbyrån förvaltar redan ett stort antal fonder vilka inte kan betecknas såsom statliga i mera inskränkt j bemärkelse, dvs. fonder som inte utgör en del av statens eget kapital. Nya 1 relationer stat—kyrka skulle knappast ändra karaktären på kyrkofonden i sådan utsträckning, att denna föll utanför ramen för fondbyråns nuvarande verksamhetsområde. För ett bibehållande av oförändrad ; förvaltning av kyrkofonden talar främst praktiska skäl, anser kollegiet. 5 Inom fondbyrån finns t. ex. erforderlig expertis för placering och administration av kyrkofondens medel. Förvaltningskostnaderna kan v vidare hållas på en lägre nivå vid samförvaltning med andra fonder än om i kyrkofonden förvaltas separat. Den föreslagna anordningen, som innebär viss subvention av svenska kyrkan, kan enligt kollegiet jämföras med de övriga ekonomiska stödformer som beredningen föreslår. Även andra trossamfund skulle kunna erbjudas möjlighet att överlämna fonder till förvaltningen av fondbyrån.

Domkapitlet i Uppsala, som anser att kyrkofonden bör bibehållas vid nuvarande funktion som utjämnande faktor för pastoraten, föreslår också att förvaltningen bör som hittills handhas av statlig myndighet som ett led i statens stöd åt den kyrkliga verksamheten.

I l l | | |

Möjligheten att utnyttja den kyrkliga egendomen som k r e d i t o bj e k t samt vissa lagfartsfrågor belyses i några yttranden. ' Kammarkollegiet föreslår att frågan om den kyrkliga egendomens användning som kreditobjekt bör närmare utredas. I samband därmed anmärker kollegiet att löneboställena i allmänhet inte är lagfarna. När , _ __ 1 fart f" 5 är d t ' t llt'd (1 t d kl' " d " Iavsn'm'hedogm ag " inn e in e a 1 en mo svarar en ver iga agan eratten. för remissinstansernas Bostallen som inköpts för prästlönefondsmedel har sålunda enligt synpunkter på frågan om kollegiet regelmässigt lagfarits för vederbörande pastorat — eller (före en Ståthågarzåmhbeträff' 1943) f" k b (1 ,, d "tt ill d f _ h 11 d ande delan for Vilka for- . or ronan — o eroen e av agan era ent en astrg et e er e samlingarna ansvarar vid fastigheter, varifrån medlen härrör. På prästlönefondsfastigheter bör relationsförändringen.

lagfart genomgående ha meddelats för stiftets prästlönejordsfond. Vidare påpekar kollegiet att det ursprungliga beståndet av kyrkofondsfastigheter inte har varit föremål för lagfart. När kyrkofondsmedel använts för inköp av nya kyrkofondsfastigheter har lagfart brukat meddelas kronan. Också JK, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg framhåller att möjlighet måste beredas svenska kyrkan att i viss utsträckning kunna belåna sin egendom. JK påpekar därvid, liksom kammarkollegiet, att kyrklig egendom i allmänhet inte är lagfaren. Också ett mindre antal församlingar framhåller att kyrkan måste få lagfart på sin egendom så att den vid behov kan belånas.

Centralnämnden för fastighetsdata tar upp den speciella frågan om registrering av de kyrkliga fastigheterna. Med hänsyn till den fastighetsdatabank som skall byggas upp under 1970-talet är det enligt nämnden synnerligen angeläget, att man skapar klara regler för förvaltningen av den kyrkliga egendomen, att kompetensfördelningen mellan ägande och förvaltande organ blir strikt gjord och att innebörden av svenska kyrkans dispositionsrätt till kyrklig egendom fastställs. Härigenom kommer kvaliteten att kunna höjas på de data om kyrkliga fastigheter som tas in i databanken. Många aktiviteter, såväl offentliga som enskilda, som bygger på information om kyrkliga fastigheter kommer därigenom att underlättas, framhåller nämnden. Genom bered- ningens förslag kommer svenska kyrkans fastighetsförvaltning i framtiden att omfatta i runt tal 10 000 fastigheter. Oavsett hur förvaltningen av dessa organiseras, kommer svenska kyrkan enligt nämnden att handha en stor mängd information om fastigheter. Ett omfattande registrerings- och redovisningsarbete måste utföras. Centralnämnden pekari detta samman- hang på de möjligheter till utförlig information om fastigheter som blir följden av att även enskilda kan ansluta terminaler till databanken. Även utan egen terminal kan man på kort tid få utförliga utdrag ur databankens register i form av s. k. fastighetsbevis. På detta sätt, menar nämnden, kan behovet av egna register minska i den fastighetsförvaltande verksamheten. Fastighetsdatabanken kan utgöra ett basregister som av det fastighetsförvaltande organet kan kompletteras med olika sidoregis- ter.

Med särskilt beaktande av naturvårdens intressen kommen- terar statens naturvårdsverk den av beredningen förordade skyddslagstift— ningen för vissa kategorier kyrklig egendom. Verket framhåller att den kyrkliga jorden har stor betydelse från naturvårdssynpunkt. Bl. a. intar den en framträdande plats i den landskapsbild som kännetecknar centrum för en äldre kulturbygd och som det är angeläget att även framdeles bevara. Med hänsyn till det stora värde den kyrkliga jorden kan ha ur natur-, landskaps— och friluftssynpunkt anser verket att i samband med den förordade skyddslagstiftningen bör övervägas regler om att även de för naturvården ansvariga myndigheterna skall höras innan beslut fattas om avhändelse av kyrklig jord.

Beredningen

6.3. Statligt inflytande på trossamfundens rättssystem

Vid sina överväganden huruvida särskild lagstiftning erfordras som skydd för sakrala byggnader och platser konstaterar beredningen att svenska kyrkans kyrkobyggnader f.n. erhåller ett särskilt rättsskydd genom invigningen. Detta skydd består bl. a. i att en kyrka inte anses kunna intecknas eller utmätas. Andra trossamfunds gudstjänstlokaler åtnjuter inte motsvarande skydd. Begravningsplatser är genom en uttrycklig lagregel skyddade mot bl. a. utmätning. Efter den av beredningen föreslagna relationsförändringen saknas enligt beredningens mening an- ledning att vad gäller särskilt rättsskydd göra åtskillnad mellan svenska kyrkans och andra trossamfunds gudstjänstlokaler och sakrala platser, t. ex. kyrkotomter. Beredningen anser att, i den mån sådana lokaler och platser bör skyddas mot exempelvis inteckning och utmätning, detta bör utsägas i författningstext. Utformningen härav bör enligt beredningen övervägas inom ramen för det utredningsarbete i statlig regi som förutsätts äga rum under förberedelsetiden. (Avsnitt 6.5.1 i betänkan- det.)

Vad gäller särskilt rättsskydd för kulturhistoriskt värdefulla kyrko- byggnader m. m. konstaterar beredningen att speciella rättsregler gäller för svenska kyrkans kyrkobyggnader och övriga fastigheter samt även för vissa kyrkliga inventarier. För andra trossamfunds kyrkobyggnader m. rn. gäller i detta hänseende samma regler som för annan likvärdig bebyggelse. Beredningen föreslår att formerna för samhällets framtida kulturella, juridiska och ekonomiska ansvar för kulturhistoriskt värdefulla kyrko- byggnader skall utredas närmare. Arbetet härmed bör enligt beredningen bedrivas under förberedelsetiden och utföras i samråd med 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) samt bygglagutredningen. Beredningen finner det naturligt att statens nuvarande generella ansvar i kulturhistoriskt avseende för svenska kyrkans kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier i princip består. Ansvaret bör utsträckas att gälla även andra trossamfunds likvärdiga byggnader.1 (Avsnitt 6.5.3 i be- tänkandet.)

I fråga om upplåtelseskyldighet beträffande kyrkor m. m. finner beredningen det inte erforderligt med någon särskild lagstiftning i framtiden. Beredningen konstaterar att särskilda regler för närvarande gäller för svenska kyrkans kyrkorum. Dessa regler saknar motsvarighet i fråga om sådana kyrkobyggnader som disponeras av andra trossamfund. Av det föregående (4.2) har framgått att beredningen föreslår att beslutanderätten i inomkyrkliga angelägenheter, till vilka frågan om upplåtelse av kyrkor m. m. hänförts, skall föras över till svenska kyrkan vid relationsförändringen. Men frågan om upplåtelse av invigt kyrkorum och andra kyrkliga lokaler rymmer samtidigt intressen av offentligt

[ Beredningens förslag och remissinstansernas kommentarer angående det ekono- miska ansvarstagandet för svenska kyrkans och andra trossamfunds kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kyrkliga inventarier redovisas iavsnitt 5.5.

inflytande. Dessa kan emellertid tillgodoses genom att vissa villkor knyts till eventuella anslag till lokalerna.l Vad gäller upplåtelseskyldighet beträffande kyrkor m. m. i samband med jordfästning har beredningen inte funnit lagstiftning nödvändig utan ansett att det bör ankomma på borgerlig kommun att garantera att lämplig lokal för detta ändamål finns att tillgå.2 Vid sitt ställningstagande att särskild lagstiftning inte erfordras om kyrkornas upplåtande utgår beredningen från att svenska kyrkan kommer att tillmötesgå skäliga anspråk på upplåtelse. Vidare förutsätter beredningen att kommun eller kyrkoförsamling, som disponerar lokaler på eller i anslutning till allmän begravningsplats, upplåter dessa i skälig omfattning, även om särskild lagstiftning om detta inte finns. (Avsnitt 6.5.2 i betänkandet.)

Remissyttrandena

Beredningens förslag beträffande statligt inflytande på trossamfundens rättssystem kommenteras endast av ett mindre antal instanser, som i allmänhet ställer sig positiva till beredningens överväganden.

Svea hovrätt och länsstyrelsen iHallands län tillstyrker beredningens förslag utan kommentarer. Riksförbundet Kyrkans ungdom uttalar beträffande de aktuella förslagen att förbundet stöder beredningens intentioner att låta trossamfunden själva avgöra inre angelägenheter. Allmänna synpunkter på frågan om statligt inflytande på trossamfundens rättssystem förs fram av ärkebiskopen samt domkapitlen i Västerås och Lund. Ärkebiskopen uttalar att regler av det slag som beredningen diskuterar kan föras ini den av honom förordade ramlagstiftningen. I den mån lagstiftningen bör avse även andra trossamfund, är detta emellertid inte någon lämplig lösning. Även domkapitlen i Västerås och Lund hänvisar till den av dem förordade ramlagstiftningen och anser att det inte är nödvändigt med någon ytterligare statlig reglering av svenska kyrkans förhållanden. Domkapitlet iLund tillägger dock att det särskilda rättsskydd, som samhället kan vilja skänka åt sakrala byggnader och platser eller åt kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m. m., bör ges i allmän lag och utformas lika för alla som kan behöva sådant skydd.

Frågan om rättsskydd för sakrala byggnader och platser kommenteras i övrigt av länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, ärkebiskopen och domkapitlet i Luleå samt ett par församlingar inom

1 I samband med förslag om statligt stöd till samlingslokaler uttalar sålunda beredningen att principen om upplåtelseskyldighet kan tillgodoses genom krav på att lokal som byggs med statligt stöd skall vara till viss del öppen för uthyrning. Under förutsättning att lokaler för allmän uthyrning finns, bör upplåtelseskyldighet för gudstjänstrum inte föreligga om upplåtelsen innebär något som strider mot rummets helgd eller samfundens trosuppfattning och det inte kan tas för visst att gudstjänstrummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet. En närmare redogörelse för beredningens förslag och remissinstansernas kommentarer lämnas iavsnitt 5.4.

2 Se vidare avsnitt 4.4.

! å i | i !

svenska kyrkan och några frikyrkoförsamlingar. Dessa instanser förordar att en lagstiftning rörande dessa frågor kommer till stånd enligt beredningens intentioner. Ärkebiskopen uttalar dessutom att det er- forderliga skyddet mot utmätning för alla gudstjänstlokaler och begrav- ningsplatser bör kunna förverkligas genom stadganden i utsökningslagen.

Uppfattningen att staten bör ansvara för att de k u 1 t u r h i s t o r is kt värdefulla kyrkobyggnaderna bevaras och skyddas delas uttryckligen av riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län, domkapitlet i Luleå, Svenska kommunförbundet och Sollentuna kommun. Ärkebiskopen uttalar att en eventuell skydds- lagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan förverkligas genom särskilda stadganden i allmän lag. MUS 65, som anser att kommunerna bör ha huvudansvaret för upplåtelse av kyrkorna, fram- håller att den grundläggande principen därvid bör vara att upplåtelse endast får ske för ändamål som inte skadar eller framtvingar ändringar av byggnad eller inredning. Det kulturhistoriska värdet måste således vara normerande för användningen. Detta bör enligt MUS 65 självfallet även garanteras i lagstiftningen.

Särskilda instämmanden i beredningens förslag om närmare utredning av frågan om skydd för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna återfinns i yttrandena av länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet och MUS 65. Sistnämnda instans påpekar att uppgif- ten är av så speciell karaktär att den bör anförtros åt en särskild kommitté. Derma bör arbeta i nära kontakt med riksantikvarieämbetet.

Bygglagutredningen anmäler att den under sitt fortsatta arbete kommer att ta upp frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader i samråd med MUS 65 och saneringsutredningen. Bygg- lagutredningen anser att denna fråga bör kunna lösas delvis enligt de riktlinjer som angivits av MUS 65 i betänkandet (SOU 1972: 45) Kulturminnesvård. I övrigt anmäler bygglagutredningen att den räknar med att avsluta sitt utredningsuppdrag under år 1974.

Den närmare utformningen av det framtida skyddet för kulturhisto- riskt värdefulla kyrkobyggnader m. m. går riksantikvarieämbetet in på i sitt yttrande. Ämbetet anser att vid en relationsförändring befintliga kyrkor, omgivande områden och andra kyrkliga byggnader bör åtnjuta skydd enligt lagen om byggnadsminnen. Vidare bör en ny lag, som ersätter 1942 års kungörelse angående vården av vissa kyrkliga inventa- rier, stiftas om kulturhistoriskt värdefull kyrklig inredning och utrust- ning. Ämbetet räknar med att flertalet befintliga kyrkor kommer att omfattas av detta lagskydd. Genomförandet av en registrering av kyrkorna enligt lagen om byggnadsminnen bör ske på så sätt, att samtliga kyrkor som är skyddade genom nu gällande lagstiftning (1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet) automatiskt får ställning som byggnadsminnen vid en relationsförändring. En eventuell gallring bör ske på längre sikt genom att byggnadsminnes- skyddet upphävs beträffande de kyrkor eller kyrkliga byggnader som inte anses behöva skyddas genom lagstiftning. Vidare delar ämbetet bered-

ningens uppfattning att också kulturhistoriskt märkliga byggnader som tillhör annat trossamfund än svenska kyrkan bör åtnjuta motsvarande lagskydd. I motsats till vad som gäller svenska kyrkans byggnader får man emellertid räkna med att det här kan bli fråga endast om ett relativt begränsat urval av byggnader som är representativa i olika avseenden. Ämbetet anser att underlaget för en bedömning av de fria trossamfun- dens byggnader och inventarier emellertid är otillfredsställande i dag. För att genomföra de inventeringar som krävs inför bedömningen av vilka byggnader som skall förklaras för byggnadsminnen fordras en kraftig ekonomisk insats, framhåller ämbetet slutligen. Från landsantikvariehäll uttalas liknande synpunkter.

Beredningens uppfattning att särskild lagstiftning inte erfordras be- träffande skyldigheten att upplåta kyrkor m.m. delas av kammarrätten i Göteborg, domkapitlen i Lund och Luleå samt några församlingar.

Utan att ge uttryck för något ställningstagande framhåller stiftsnämn- den i Skara att beredningens förslag kan uppfattas som ett krav på att kyrkorummen skall kunna upplåtas även för annan kulturell verksamhet än direkt kyrklig, vilket kan komma att föranleda kontroverser om nuvarande restriktiva sedvanerätt upphör. Ett mindre antal församlingar uttalar sig klart kritiskt mot att svenska kyrkan skulle förutsättas tillmötesgå krav på upplåtelse för annan verksamhet än den kyrkliga. Dessa instanser framhåller att det bör ankomma uteslutande på kyrkliga organ att besluta om upplåtelse av kyrkorummen.

Katolska biskopsämbetet konstaterar att utvecklingen i fråga om upplåtande av svenska kyrkans lokaler för katolsk gudstjänst på platser, där inget kapell finns, sedan mitten av 1960—talet snabbt har gått i en positiv riktning. Dock förekommer fortfarande i vissa trakter att kyrkliga lokaler inte ställs till förfogande, även när en sådan hållning innebär betydande olägenheter för de människor det gäller. Också riksantikvarieämbetet och MUS 65, som båda förordar att ansvaret för förvaltningen av kyrkorna skall åvila den borgerliga kommunen, diskuterar upplåtelseskyldigheten. Riksantikvarieämbetet uttalar, att dispositionsrätten till kyrkorna bör i första hand tillkomma svenska kyrkan för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbe- stämd. Upplåtelse bör emellertid enligt ämbetet kunna ske i en generös ekumenisk anda till alla slags förrättningar som är förenliga med kyrkobyggnadens ursprungliga ändamål, såsom till bröllop och begrav- ningar, även i den mån dessa sker iborgerlig ordning. Angeläget är också att kyrkorna kan hållas tillgängliga för allmänheten i samma utsträckning som nu, framhåller ämbetet. MUS 65 föreslår uttryckligen att kommu- nerna bör ha huvudansvaret även för upplåtelsen av kyrkorna. Därvid bör den grundläggande principen vara att upplåtelse endast får ske för ändamål som inte skadar eller framtvingar ändringar av byggnad eller inredning. Det kulturhistoriska värdet bör således vara normerande för användningen, vilket självfallet även bör garanteras i lagstiftningen. För kulturminnesvården är det, fortsätter MUS 65, i och för sig fördelaktigast

om en kyrkobyggnad får fungera för sitt ursprungliga ändamål. Detta bör dock inte utesluta att lokalen ställs till förfogande för andra trossamfund, för borgerliga vigslar och begravningar eller för andra ändamål som är förenliga med omsorgen om byggnad och inredning. För övrigt bör principerna för upplåtelse få prövas med hänsyn till den ställning som den fria kyrkan kan komma att inta i framtiden. Om en betydande majoritet av befolkningen kommer att tillhöra samfundet, bör detta berättiga kyrkan till ett större medinflytande, anser MUS 65. Om kyrkan däremot får en avsevärt svagare ställning, bör kommunerna tillförsäkras full frihet att upplåta kyrkorna enligt eget bedömande, detta under förutsättning att hänsyn tas till det kulturhistoriska värdet.

En mot beredningens uppfattning avvikande inställning har Bollnäs kommun, som hävdar att frågan om upplåtelse av kyrkor m.m. måste ', lösas genom klara lagbestämmelser i stället för en oklar hänvisning till en

generös attityd hos dem som i framtiden skall besluta om svenska kyrkan och dess församlingar. Tillgången på lämpliga gudstjänstlokaler är en viktig förutsättning för religionsfrihetsprincipens praktiska tillämpning. Eftersom svenska kyrkans gudstjänstlokaler är uppförda och underhållna med skattemedel och därför kan betraktas som allmän egendom, är det ett berättigat krav från det allmännas sida att dessa lokaler upplåts för l gudstjänstbruk även åt andra trossamfund, när behov därav föreligger. ' Den självklara begränsningen bör dock gälla att upplåtelsen inte får inkräkta på svenska kyrkans möjlighet att i första hand få disponera lokalerna för eget gudstjänstliv. Församlingarna skall dessutom ha skälig ersättning för sådana upplåtelser, framhåller Bollnäs kommun. I den i föreslagna lagstiftningen bör även fastläggas en rätt att få använda svenska kyrkans gudstjänstlokaler för begravningsändamål, under förut- sättning att därvid inte förekommer något som strider mot förrättningens helgd och att skälig ersättning erläggs för upplåtelsen.

Som tidigare redovisats (se avsnitt 5.4) har statens nämnd för samlingslokaler anlagt vissa synpunkter på frågan om upplåtelseskyldig— het isamband med bidragsgivning till samlingslokaler.

1 Personalfrågor i samband med att huvudmannaska- pet förändras för folkbok- föring och begravnings- väsende behandlas i avsnitt 4.5.2.3 resp. 4.5.3.3 i be- tänkandet. Jfr avsnitt 4.3 resp. 4.4.4 i denna sam- manställning.

7. Övergångsanordningar för svenska kyrkan

I föreliggande kapitel redovisas först remissinstansernas kommentarer till beredningens motsvarande avsnitt om ekonomiskt stöd till förberedelse- arbete, om personalfrågor samt om uppbörd av kyrkoavgifter under en övergångsperiod (7.1—7.3). Härvid bör emellertid observeras att remissin- stansernas mer principiellt hållna kommentarer till förslaget om lO-årig uppbördshjälp behandlats i kapitel 2. Slutligen redogörs för vad remissin- stanserna anfört om vissa svårigheter som förmodas drabba församlingar- na i deras egenskap av låntagare när deras offentligrättsliga ställning upphör (7.4).

7.1. Ekonomiskt stöd till förberedelsearbetet

Beredn ingen

Kostnaderna för erforderligt förberedelse- och planeringsarbete i kyrko- mötets regi (jfr ovan avsnitt 6.1) bör enligt beredningen belasta statsverket (avsnitt 7.1 i betänkandet).

Remissy ttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser, nämligen domkapitlen i Västerås, Lund och Luleå samt enstaka kommuner och församlingar berör särskilt detta förslag, varvid samtliga tillstyrker det. Domkapitlet i Lund påpekar att förslaget synes väl motiverat av svenska kyrkans speciella statsrättsliga ställning.

7.2. Personalfrågor

Beredningen

Beredningen behandlar i avsnitt 7.2 i betänkandet sådana personalfrågor som kan uppstå till följd av att relationerna mellan staten och svenska kyrkan förändras till sin principiella innebörd.1 I bilaga 11 (Vissa kyrkliga personalfrågor, SOU 1972: 37, s. 128 ff.) redogörs utförligt för

bl. a. personalorganisation och gällande anställningsvillkor inom svenska kyrkan samt för löne- och pensionskostnader.l Av redogörelserna framgår bl. a. att det totala antalet befattningshavare med statligt reglerade anställningar inom svenska kyrkan beräknas till omkring 5 200 personer, av vilka drygt 3 100 tjänstgör på heltid.2 Lönekostnaderna för de statligt reglerade anställningarna beräknas i början av 1970-talet ha utgjort drygt 170 milj. kr. per år och pensionskostnaderna drygt 30 milj. kr, per år. Vidare torde antalet kyrkokommunalt anställda befattnings- havare uppgå till cirka 10 900 personer, av vilka cirka 5 000 beräknas tjänstgöra på heltid. Ytterligare omkring 2 600 befattningshavare beräk- nas ha mera fast anställning i den fristående verksamheten på stifts- och

riksplanen. I fråga om anställningstryggheten uttalar beredningen att den oro personalorganisationema gett uttryck för grundas på farhågor att beredningens förslag om förändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan får till följd en försämring av kyrkans ekonomi. Beredningen anser att det finns ringa grund för dessa farhågor och förutsätter att, liksom är brukligt vid väsentligare omorganisationer inom den offentliga sektorn, förhandlingar kommer till stånd mellan personalorganisationema och företrädare för huvudmännen.

För vissa grupper av anställda måste emellertid enligt beredningen staten redan på grund av-nuvarande regelsystem anses ha ett särskilt ansvar. Det gäller främst innehavare av statligt reglerade präst- och kyrkomusikertjänster samt stiftskansliernas personal. Vid kommande överläggningar och förhandlingar bör utgångspunkten vara att staten på lämpligt sätt skall garantera de pensionsförmåner som år 1983 gäller för vissa kategorier. Staten bör också erbjuda dessa tjänsteinnehavare en garanti för att arbetsinkomsten för innehavare av tjänst på heltid inte skall underskrida den som erhölls år 1982. Allmänna förutsättningar för dessa garantier bör enligt beredningen vara att först egna tillgångar på församlingsplanet tas i anspråk för lönekostnaderna. Därtill måste någon form av utjämning mellan församlingarnas lönekostnader för präster och kyrkomusiker komma att ske även i framtiden. Beredningen har inte funnit anledning beräkna den ekonomiska innebörden för staten av dessa garantier. Som skäl anger beredningen att den knappast tror att garantierna skall behöva utlösas samt att sådana beräkningar knappast låter sig göras med någon rimlig grad av precision. I samband med sitt förslag om löne- och pensionsgarantier framhåller beredningen vidare att särskild hänsyn också bör tas till innehavare av vissa tjänster hos de centrala kyrkliga styrelserna m. fl.

Vad gäller kyrkokommunalt anställd personal, personal inom den fristående kyrkliga verksamheten på lokal-, stifts- och riksplan samt personal inom svenska kyrkan närstående organisationer och stiftelser ankommer det enligt beredningens mening inte på den att komma med förslag om hur anställningstryggheten skall ordnas. Omfattningen och formerna härför bör lösas efter förhandlingar. Beredningen förutsätter dock, med erfarenhet från liknande organisationsförändringar på det statliga området, att tryggheten för den anställda personalen kan bevaras.

1 Uppgifter om löne- och pensionskostnader läm- nas även idelbetänkan- det (SOU 1971: 29) Kyrkan kostar samt i bilaga 1 (SOU 1972: 37 s. 9 ff). ? Det sammanlagda an- talet präster med statligt reglerade anställningar kan beräknas till cirka 2 600, av vilka cirka 2 550 tjänstgör på heltid. Antalet statligt reglerade heltids- tjänster som kyrkomusiker beräknas ligga på drygt 400, vartill kommer bortåt 2 000 kyrkomusikerbefatt- ningar med deltidstjänst- göring. Vid stiftskanslier- na tjänstgör cirka 185 be- fattningshavare, varav cirka 155 på heltid.

En trygghetsfaktor torde dessutom enligt beredningen ligga i det faktum att de föreslagna reformerna inte förutsätts orsaka en förändrad ekonomisk situation för svenska kyrkans verksamhet.

Beredningen berör även frågan om tekniska svårigheter vid övergången från den offentliga sektorns till den privata sektorns avtalssystem. Härvid framhåller beredningen att den förutsatta förberedelsetiden (se avsnitt 6.1 i denna sammanställning) får anses vara en väl tilltagen tidsrymd för förhandlingar och personaladministrativt arbete. Vidare erinrar bered— ningen om att remissförfarandet ger personalorganisationerna tillfälle att i detalj precisera sina önskemål. Skäl talar för att vissa frågor, exempelvis lösningen av pensionsgarantins utformning, måste få en ytterligare belysning. Personalorganisationerna får dessutom enligt numera tillämpad praxis tillfälle till överläggningar under förarbetet på sådana propositio- ner som avser väsentligare förändringar inom statsförvaltningen.

Slutligen diskuterar beredningen den organisatoriska uppbyggnaden av den arbetsgivarefunktion som torde erfordras inom svenska kyrkan i framtiden. Ett centralt arbetsgivareorgan bör förmodligen skapas relativt snart. Dess uppgift blir att företräda kyrkan i de förhandlingar som förutsätts ske med de avträdande huvudmännen (staten och de offentlig- rättsligt reglerade församlingarna) samt personalorganisationerna. Det är enligt beredningen möjligt att det nya arbetsgivareorganet byggs upp på grundval av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Remissyttrandena

Ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås och Göteborg samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund vitsordar uttryckligen de i bilaga 11 till slutbetänkandet angivna s 3 k u p p g i f t e r n a s riktighet samt understryker att personalproblemen kartlagts på ett utomordentligt sätt i nämnda bilaga. Statens avtalsverk påpekar bl.a. att ungefär 1 000 tidigare hos pastoraten anställda skogsarbetare, varav ungefär hälften med heltidsanställning, fått statlig tjänstemannaanställning år 197 2. Vidare framhåller avtalsverket att under senare delen av år 1972 med personalor— ganisationerna har slutits ett trygghetsavtal och ett avtal om ansvarighets- försäkring för personskada samt om avgångsbidrag och ärlig ersättning. Häri meddelas regler om rätt till avgångsbidrag eller årlig ersättning till tjänsteman som blir övertalig och av denna anledning entledigas från sin anställning utan att ha erbjudits annan offentlig anställning.

Av de remissinstanser som anför al l m ä n n a s y n p u n k t e r på beredningens behandling av personalfrågorna instämmer länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län, Förbundet för kristen enhet samt ett tiotal kommuner i beredningens förslag.

Några instanser understryker starkt att personalen bör få tillfälle att förhandla eller överlägga om personalfrågor före beslut om förändrade relationer mellan stat och kyrka. Uttalanden av denna innebörd görs av domkapitlet i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, TCO, K yrkamusikernas riksförbund, Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges lärarförbund. I detta sammanhang framhåller bl. a. TCO att det är nödvändigt för personalorganisationerna att med företrädare för arbetsgivaren ingående få diskutera behandlingen av personalens löne- och anställningsvillkor under den tid som föregår en eventuell övergång till en ”fri” kyrka. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges lärarförbund samt Svenska präst- förbundet erinrar om en framställning som de fyra organisationerna överlämnade till beredningen i början av år 1972 och enligt vilken en statlig arbetsgrupp med representation för personalorganisationerna borde tillsättas. Prästförbundet anser lämpligt att en sådan arbetsgrupp kommer till stånd sedan en eventuell principproposition lagts år 1974 enligt beredningens tidtabell.

Ärkebiskopen, domkapitlet i Göteborg samt SR och SACO anser att personalfrågorna bör utredas ytterligare innan beslut fattas om den slutliga utformningen av de övergångsanordningar som erfordras vid en relationsförändring. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund finner att det behövs ytterligare utredningsarbete innan man kan ta ställning till hur personalfrågorna bör behandlas. Utredningen bör ombesörjas av en arbetsgrupp bestående av representanter för avtals— verket, kommunförbundet, pastoratsförbundet och berörda personal- organisationer. Detta utredningsarbete bör inte ha karaktären av förhand- lingar, avslutar pastoratsförbundet. Vikten av ytterligare utredningsarbete i samråd med personalen betonas i allmänna ordalag av bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs län och Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd.

Åtskilliga instanser är kritiska mot beredningens förslag. Kritiken går främst ut på att det är felaktigt att den föreslagna garantin inte omfattar även de kyrkokommunalt anställda. I detta sammanhang uttalas ofta farhågor för kyrkans ekonomi efter en relationsförändring. Vidare kritiseras garantins konstruktion beträffande lönerna. Det görs också gällande att beskattningsrätten utgör den reella grunden för de anställdas pensionsförmåner. Även beredningens uttalanden om den framtida arbetsgivarfunktionen inom svenska kyrkan tas upp till kritisk granskning av några instanser. De två sistnämnda leden i kritiken behandlas sist i föreliggande avsnitt.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Strängnäs, Lund, Göteborg och Luleå, stiftsnämnden iSkara, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, Rikskommittén för stiftsting och stifts- råd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, SR och SA CO, TCO, Svenska prästförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges kyrkokamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges lärarförbund, ett tiotal kommuner och cirka 60 församlingar ger uttryck åt uppfatt- ningen att den föreslagna garantin bör omfatta även de kyrkokommunalt anställda. Av dessa betonar Svea hovrätt att staten bör garantera att i vart fall ingen som anställts inom svenska kyrkan, innan ett principbeslut om övergång till ett ”fritt” läge har fattats, skall få det sämre än om

vederbörande förblivit i offentlig tjänst. Domkapitlet i Luleå uttalar att beredningens förmodan att dess förslag inte skall leda till ett sämre ekonomiskt läge för kyrkan inte kan utgöra ett tillräckligt stabilt förhandlingsunderlag för personalorganisationerna. Dessa synpunkter utvecklas av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund som framhåller att personalorganisationerna varit vana vid att förhandla med offentliga arbetsgivare med en beskattningsrätt bakom ryggen. Svenska kommunalarbetareförbundet delar emellertid beredningens bedömning att de problem som kan uppstå inte i första hand är betingade av att reformen som sådan skulle innebära någon försämrad ekonomi för kyrkan. Förbundet säger sig heller aldrig ha hyst oro för att principiella förändringar i relationerna mellan stat och kyrka skall leda till en försämrad ekonomi för den fristående kyrkan på ett sådant sätt att ingångna avtal och förpliktelser inte skulle kunna uppfyllas. De problem som kan uppstå bör kunna bli lösta på ett för de anställda godtagbart sätt. Förbundet kan dock inte underlåta att påtala den beslutsordning beredningen förordat. Enligt förbundet bedömer beredningen lösningen av vissa personalkategoriers problem som viktigare än andra gruppers. Det kan enligt förbundets mening inte uppfattas som ett utslag av missunn- samhet om det anser att dylika garantier också bör komma övrig personal till del. Ett principuttalande i denna riktning är nödvändigt och det kan ske utan att man därmed föregriper de förhandlingar som måste till för att lösa detaljfrågorna efter reformens genomförande. Vissa instanser, t. ex. svenska kyrkans diakoninämnd och Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, förespråkar att alla inom kyrkan anställda bör få del av de föreslagna garantierna.

Den av beredningen föreslagna lönegarantin är oklart utformad anser bl. a. ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås och Göteborg, SR och SACO samt Sveriges kyrkokamerala förening. Samma uppfattning har Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund som anför följande motive- ring.

I bilaga 1 l talar beredningens expert om oavsättlighet och bibehållna löneförmåner och anknyter detta till 10 5 i AST.

När beredningen skall överföra detta till sitt slutbetänkande talar man om '.'en garanti att arbetsinkomsten . . .inte skall underskrida den som erhölls 1982".

Detta är något helt annat än vad som sägs i bilaga 1 1. Anknytningen till AST ger exempelvis rätt till löneklassuppflyttningar, sjuklön, kompensation för penningvärdeförsämring m. m.

Rätten till en bibehållen arbetsinkomst synes icke innebära annat än rätten till bibehållen inkomst i kronor. Den garantin är efter kort tid av ringa värde bl. a. med hänsyn till penningvärdeförsämringen.

Svenska prästförbundet har uppfattat den av beredningen föreslagna garantin på det sättet att de präster som är anställda den 31 december 1982 tillförsäkras lön och pension på samma sätt som statstjänstemän i motsvarande lönegrader.

De förutsättningar beredningen angett för att garantin skall utlösas har också föranlett påpekanden och erinringar från några håll. Hovrätten för

Västra Sverige menar att beredningens uttalanden enligt ordalagen innebär att garantiåtagandet skulle få begagnas först sedan samtliga församlingar blivit totalt utblottade. Vid sådant förhållande torde det enligt hovrätten vara mindre sannolikt att garantin skulle behöva tas i anspråk under de få decennier den är avsedd att gälla. Svenska prästförbundet har uppfattat att garantin skulle gälla om kyrkans och församlingens lönetillgångar inte är tillfyllest, men att staten inte begär att man tillgriper andra eventuella kapitaltillgångar innan garantin utlöses. Ärkebiskopen, liksom domkapitlet i Göteborg och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, finner mot bakgrund av sin kritik av lönegarantins innehåll att det solidaritetstvång som beredningen kopplar till pensions- och lönegarantierna inte är av något större värde.

Frågor som hänger samman med p e n s i o n s s y st e m e t behandlas särskilt av endast några instanser, främst företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. Ärkebiskopen, domkapitlet i Göteborg samt SR och SA CO menar att det i dag är svenska kyrkans offentligrätts- liga ställning, inklusive beskattningsrätten, som garanterar de anställda den löne- och pensionsnivå vilken gäller för offentligt anställda. Upphör beskattningsrätten, måste byte av pensionssystem ske. Ekonomiskt innebär detta vid övergångstillfållet en mycket kraftig belastning för huvudmännen. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund ut- vecklar resonemanget genom att påpeka, dels att man omedelbart måste börja betala försäkringspremier, vilket man tidigare inte gjort, dels att man har en uppsamlad stor pensionsskuld för de kyrkokommunalt lönereglerade, vilken skuld endast i ringa mån är täckt genom fondering- ar. Man har i nuläget i regel täckt pensionskostnaden via skatten allteftersom pensionsfallen inträffat. I fortsättningen får man använda medlemsavgifterna till både försäkringsavgifter och pensionsskuld. De nu nämnda instanserna menar också att beredningen inte tagit erforderlig hänsyn till den kommande ekonomiska belastning som pensionskulderna utgör. Svenska kommunförbundet uttalar att de kyrkliga kommunerna har skyldighet att utfästa pension till kyrkokommunalt anställda enligt samma pensionsbestämmelser, som gäller för anställda hos de borgerliga primärkommunerna. Av olika skäl har det inte varit möjligt för beredningen att beräkna den samlade pensionsskuld, som de kyrkliga kommunerna ådragit sig på grund av dessa utfästelser. Pensionsskulden torde emelllertid uppgå till betydande belopp. Kommunförbundet anser det därför angeläget, att den ekonomiska innebörden av dessa pensions- utfästelser snarast görs till föremål för en särskild utredning och att frågan om eventuell statlig garanti för infriandet av dessa utfästelser slutligt bedöms på grundval av utredningens resultat. Kommunförbundet fortsätter.

I samband härmed måste även observeras de ekonomiska åtaganden gentemot staten, primärkommuner och landsting, som uppkommit på grund av att kyrkokommunerna ingår i den s. k. sistahandsansvarskretsen. Beträffande sistnämnda fråga vill styrelsen framhålla, att primärkom- munerna inte kan påtaga sig ökade personalpensionskostnader på den

grunden, att Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter efter genomförandet av reformen skulle sakna ekonomiska möjligheter att infria sin andel i ett tidigare ömsesidigt sistahandsansvar.

Enligt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund är tryggandet av pen— sionsåtagandena enligt de kommunala pensionsreglementena den ekono- miskt och tekniskt kanske mest komplicerade frågan att lösa. Förbundet fortsätter.

Bruttopensionssystemet för de offentligt anställda med solidariskt s. k. sistahandsansvar för betalningen av intjänade förmåner nödvändiggör ett tryggande av det kapitaliserade värdet av pensionsskulden vid övergångs- tidpunkten beträffande dels utgående pensioner och dels intjänade pensionsförmåner i form av livräntor eller fribrevspensioner för såväl då anställd personal som för tidigare avgången. 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse får här anses — i varje fall analogivis — tillförsäkra de anställda ett lagstadgat ekonomiskt skydd för de kyrkliga huvudmännens åtaganden. Då man måste förutsätta att huvudmännen saknar möjligheter att fram till övergångstidpunkten fondera medel härför i tillräcklig omfattning är det enligt SKTFzs mening ofrånkomligt att staten får ikläda sig en pensionsgaranti även för de grupper som inte hör till det statliga pensionssystemet. Alternativt skulle pensionerna kunna tryggas genom att en central pensionsfond instiftas eller fullvärdiga pensions- försäkringar inköps.

Också Svenska kommunalarbetareförbundet betonar att pensionsfrågorna måste lösas och anför bl. a.

Hittills har kyrkokommuner kunnat inräknasi sistahandsansvarskretsen då det ansetts att dessa på grund av sin offentligrättsliga ställning har ekonomiska möjligheter att fullgöra sina pensionsåtaganden. Enligt beredningens pensionsexpert är det tveksamt om tillräckliga ekonomiska garantier kan anses föreligga för ett bibehållande av svenska kyrkan inom sistahandsansvarskretsen om den offentligrättsliga ställningen upphävs. Förbundet vägar i och för sig inte ha någon bestämd uppfattning härom men anser att detta är en av de frågor som fordrar särskild utredning. Måhända kan frågan lösas genom att kyrkan som helhet anses ha ett gemensamt ansvar för de församlingsanställda.

Beträffande organisationen av den f r a m tid a a r b e t 5 g iv a r - f u n k t i o n e n inom svenska kyrkan finner Svenska kommunalarbe— tareförbundet att av förhandlingstekniska skäl ett centralt arbetsgivar- organ är att föredra framför en mängd lokala enheter. Det skulle bl. a. innebära möjlighet att liksom nu sker på det kyrkokommunala området bibehålla systemet med centrala rekommendationsöverenskommelser. Detta skulle underlätta utformningen och tillämpningen av de avtals- system som kan bli rådande när kyrkoreformen genomförts. Från arbets- tagarsynpunkt är det önskvärt att likformiga bestämmelser blir gällande inom hela det kyrkliga området. Det bör också övervägas om inte ett samordnat arbetsgivareansvar bör införas, i varje fall i fråga om ansvaret för att ingångna löneavtal och pensionsåtaganden kan uppfyllas. En sådan samordning kan för övrigt få betydelse för ett vidmakthållande av det sistahandsansvar som gäller för pensionsutfästelsen på den kyrkokommu— nala arbetsmarknaden och skapa förutsättningar för ett administrativt

förvaltningsavtal med kommunernas pensionsanstalt (KPA). TCO föreslår att ett organ med uppgift att svara för den centrala arbetsgivarfunktionen inom det blivande samfundet ”svenska kyrkan” inrättas. Detta organ och företrädare för staten bör ges i uppdrag att uppta överläggningar och förhandlingar med berörda personalorganisationer och träffa erforderliga överenskommelser innan principproposition föreläggs riksdagen. Också Kyrkomusikemas riksförbund och Sveriges kommunaltiänstemannaför— bund betonar vikten av att ett centralt organ för arbetsgivarfunktionen skapas.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund framhåller till en början att förbundet givetvis är berett att överta den samlade arbetsgivar- funktionen om så visar sig erforderligt. Detta skulle i dagens läge innebära en årlig kostnadsökning för förbundet på cirka 0,5 milj. kr. Förbundet fortsätter.

Så länge kyrkokommunerna har karaktär av kommuner, förutsätter styrelsen, att det tekniska samarbetet med kommunförbundet kan fortgå till gagn för alla parter. Specialsituationer uppkommer givetvis, om det blir aktuellt att förhandla om folkbokföringspersonalen inför den 1 januari 1976 och speciellt för kyrkogårdspersonalen inför den 1 januari 1978. I sistnämnda fall blir pastoratsförbundet och kommunförbundet motparter.

Då det gäller statens avtalsverk, utgår styrelsen från, att det är helt uteslutet, att avtalsverket före 1983 på pastoratsförbundet skulle överlåta rätten att förhandla om statliga löne- och pensionsvillkor för präster och kyrkomusiker.

Med hänsyn till vad här sagts har styrelsen den uppfattningen, att ett utökat samarbete mellan arbetsgivarorganen givetvis bör komma till stånd om relationsändringarna beslutas, men att något samlat arbetsgivarorgan för kyrkan knappast kan träda i funktion förrän fr. o. m. 1983.

Liknande synpunkter anlägger ärkebiskopen samt SR och SACO. Domkapitlet i Lund säger sig inte kunna underlåta

att uttala en undran inför hur det centrala arbetsgivarorgan skall se ut, som enligt beredningens förslag på s 187 ””förmodligen" bör skapas relativt snart för att företräda kyrkan i de förhandlingar som förutsätts ske med staten, de kyrkliga kommunerna och personalorganisationerna. I andra sammanhang har det ju ansetts konstitutionellt ogörligt att skapa ett förhandlingsorgan som skulle kunna företräda ”kyrkan” gentemot staten, t.ex. inför en uppgörelse i kyrka—statfrågan. Och i vilken utsträckning blir Svenska kyrkan vid ändrade relationer bunden av förhandlingsresultat, som nåtts mellan andra huvudmän, om inte staten garanterar dess möjligheter att uppfylla utfästelserna också till de f. d. kommunalanställda?

7.3. Uppbörd av kyrkoavgifter under en övergångsperiod

Beredningen

Beredningen förordar (avsnitt 7.3 i betänkandet) att staten under 10 år fr. o. m. är 1983 — eller kortare tid om kyrkan så önskar — erbjuder sig att via skattesystemet lämna svenska kyrkan hjälp med uppbörden av

kyrkoavgifterna.l Därvid diskuterar beredningen principiella spörsmål som rör medlemsbegrepp, beräkningsgrund för kyrkoavgifter, integritets- frågor och indrivningsförfarande samt den författningsmässiga regleringen av den föreslagna uppbördshjälpen. Ett tänkbart system för statlig medverkan vid uppbörd av kyrkoavgifter under en övergångsperiod kan enligt beredningen utformas enligt följande riktlinjer.

I skatteregistren bör finnas uppgift om vilka personer som skall erlägga kyrkoavgift via skattemyndigheterna. Uppgiften kommer från församling- , en via Dataservice för samfund och organisationer. i

Med ledning av denna uppgift bestäms skattetabell, som liksom i dag sänds ut tillsammans med debetsedel på preliminär skatt. Härvid anges på * denna debetsedel vilken utdebiteringssats som gäller för kyrkoavgiften. j Det belopp den avgiftsskyldige har att erlägga bör klart anges på debetsedeln för slutlig skatt. i

Man måste också ha regler om från vilken tidpunkt rätt grundas att ta ut avgifter via skattesystemet. (F. n. gäller förhållandena den I november året före inkomståret.) Skapar man sådana regler innebär det att den enskilde inte kan vägra att betala skatt enligt angiven skattetabell och att arbetsgivaren är skyldig att dra preliminärskatt enligt denna tabell.

Arbetsgivaren inlevererar kyrkoavgiften tillsammans med skatten. Avgift debiteras med ledning av uppgifter i skattebanden (helst viss procent på statligt beskattningsbar inkomst) av skattemyndigheterna samtidigt med statsskatt och kommunalskatt. Kyrkoavgiften ingår i summa slutlig skatt på samma sätt som t. ex. arbetsgivaravgifter och annuiteter på avdikningslån.

Kyrkoavgiften behandlas på samma sätt som övriga avgifter som påförs debetsedel på slutlig skatt. Detta innebär bl. a. att kyrkoavgiften vid avdrag på lön ”går före” gamla restförda skatter. På debetsedel på slutlig skatt redovisas kyrkoavgifter separat. Vid olika utdebitering mellan församlingar redovisas även utdebiteringssatsen på debetsedeln eller i bilaga till debetsedeln.

Vid kvarstående skatt behandlas således kyrkoavgiften på samma sätt som övriga skatter och avgifter. Detta innebär vid obetald kvarskatt att någon särskild behandling av kyrkoavgiften ej är nödvändig vid restföring och indrivning. Vilken förmånsrätt kyrkoavgiften skall ha vid obetalda restantier och vid konkurs får närmare utredas. Staten bör dock ej svara för obetalda restantier.

Svenska kyrkan bör ersätta staten för indrivningskostnader enligt en senare framräknad schablon. (SOU 1972: 36 s. 191.)

Remissyttrandena

Som redan påpekats (avsnitt 5.6) har frågan om statlig uppbördshjälp via skattesystemet — tidsbegränsad eller inte tidsbegränsad — till svenska kyrkan berörts av ett mycket stort antal instanser. Eftersom de flesta av dessa har låtit sin principiella inställning till frågan om sådan uppbörds- hjälp utgöra en väsentlig motivering till sitt ställningstagande i stort till beredningens förslag, har dessa synpunkter vanligen redovisats i det föregående (kapitel 2, särskilt avsnitt 232—2.3.3 samt 2.4.2—2.4.3). I I det följande redogörs främst för synpunkter från ett antal instanser _En ledmlmt av beåed' vars uppfattning i denna fråga inte kommit till uttryck i redovisningen i ningen (Hjelm-Wallen) . .. .. . . ., . kapitel 2. Detta galler narmast instanser som uttryckligen avstatt fran har ett särskilt yttrande på denna punkt (se 211). ställningstagande i stort (jfr avsnitt 2.5). Inledningsvis redovisas emeller-

tid några uttalanden från instanser med positiv resp. kritisk grundinställ- ning till beredningens förslag i stort.

Bland instanser med en positiv grundinställning till beredningens förslag i stort som särskilt behandlar frågan om uppbörd av kyrkoavgifter under en övergångsperiod märks länsstyrelsen i Örebro län. Med tanke på att kyrkan vid tidpunkten för relationsförändringen förfogar över ett eget datasystem för medlemsregistrering och uppbörd av avgifter förefaller detta förslag enligt länsstyrelsen generöst. Länsstyrelsen, vilken som framgått av avsnitt 3.4 förordar en aktiv bekräftelse av medlemskapet efter en relationsförändring, framhåller vidare att om förslaget om uppbördshjälp genomförs, är det angeläget att medlemskapsfrågan är helt klar då systemet träder ikraft. Risken är annars uppenbar att fel personer åläggs avgiftsplikt. Enklast undviks sådana misstag om medlemskapet dessförinnan bekräftats. Länsstyrelsen framhåller också betydelsen av att det i samband med uppbörden klart måste framgå att kyrkoavgiften är frivillig. I synnerhet är detta viktigt om avgiften kan bli föremål för indrivning.

Beträffande utformningen av ett uppbördssystem för svenska kyrkan under en övergångsperiod hänvisar domkapitlet i Västerås till vad det anfört i uppbördsfrågan (jfr ovan avsnitt 5.6). Liknande synpunkter framförs av domkapitlet i Lund samt Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund. Stiftsnämnden i Skara reagerar mot de villkor som beredningen skisserar och anför.

Som villkor för denna avgiftsupptagning anges, att medlemmen skall vara juridiskt bunden av sitt åtagande. Härför kommer att erfordras en insamling av skriftliga medgivanden, som säkerligen kommer att bli mycket betungande. Många kommer också säkerligen att vara tveksam- ma, då de ej vet vilka ekonomiska förpliktelser detta medför, särskilt som åtagandet omfattar en tidsrymd av mer än ett år, vilket det ur praktiska synpunkter bör göra.

De instanser som uttryckligen avstår från ställningstagande till bered- ningens förslag i stort men dock särskilt behandlar uppbörd av kyrkoavgifter under en övergångsperiod är främst JK, statskontoret, riksskatteverket, EON samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

JK tar upp frågan om vad som händer då medlem underlåter att betala. Det för skatter gällande indrivningsförfarandet kan inte utan lagstiftning användas på fordringar av denna typ. Sådan lagstiftning kräver särskild utredning, varvid flera svårlösta problem förmodligen skulle framträda. I avsaknad av sådan utredning finner JK inte möjligt att ta ställning. Statlig medverkan vid såväl indrivning som debitering och uppbörd av privat- rättsliga fordringar såsom medlemsavgifter skulle emellertid innebära en nyhet av principiell natur, som dessutom skulle kunna föranleda framställningar om enahanda förmåner beträffande andra privata ford- ringar. Inte heller synes ett sådant system väl förenligt med kyrkans egenskap av öppen folkkyrka. Å andra sidan, fortsätter JK, bör uppmärksammas uttalanden från kyrkligt håll angående konsekvenserna av underlåten inbetalning av medlemsavgifter, och hänvisar därvid till SOU 1970:2 s. 253—257. Frågan om uppbörd och utkrävande av

medlems- eller kyrkoavgifter i en fri kyrka synes i varje fall böra bli föremål för ytterligare utredning och överväganden under kyrkans medverkan. Därest man härvid stannar för ett system som bygger på statlig medverkan, bör även uppkommande sekretessfrågor vinna veder- börligt beaktande. Från de synpunkter som statskontoret närmast har att beakta framstår övergångsanordningen som inte påkallad. Ansvaret för medlemsregistrering och avgiftsuppbörd bör enligt statskontoret helt och fullt överföras till kyrkan så snart som kyrkans offentligrättsliga status har upphört. För riksskatteverket framstår det som en förutsätt- ning för övergångsanordningen att uppbördsförordningens regler för uppbörd och indrivning tillämpas även för kyrkoavgifterna. Dessa skulle således likställas med skatt. Om de inte kan eller anses böra från uppbördssynpunkt likställas med skatt, måste uppbördsförfarandet när- mare utredas. Sannolikt bör någon sammankoppling med skatteupp- bördssystemet då inte ske. För en sådan utredning är medverkan från ansvarigt kyrkligt organ av värde. EON kan inte tillstyrka övergångsan- ordningen. Nämnden anser att de exekutiva åtgärder som följer med indrivningsförfarandet innebär så kraftiga ingrepp mot enskilda att de inte låter sig försvaras av enbart praktiska skäl. EON åberopar ledamoten Hjelm-Walléns uppfattning och menar att om övergångsbestämmelsen skall få den föreslagna innebörden, så får inte som grund för kyrkoavgift läggas det förhållandet att anmälan om utträde ur kyrkan inte skett. Även om det vid en upplysningskampanj lämnas information om dels det förhållandet att passivitet vid relationsförändringen kyrka—stat medför fortsatt medlemskap i svenska kyrkan, dels de skyldigheter som blir förknippade med medlemskapet, finns det anledning att befara att många ändå inte kommer att förstå de ekonomiska konsekvenserna av denna passivitet. I vart fall föreligger risk för att utmätningsman vid exekution möter invändningen att vederbörande gäldenär inte tidigare insett förhållandet. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser inte att beredningen uttalat sig fullt klart beträffande vilka som bör vara avgiftsskyldiga och anför att det kan bli fråga om en förvaltningsprocess inför skattedomstol mellan två parter (det kyrkliga organet och den förment avgiftsskyldige). Länsstyrelsen fortsätter.

Sådana processer gagnar inte kyrkans anseende och kan vålla myndig- heter och domstolar ett merarbete, i synnerhet under det första året. Utredningen uttalar sig inte heller fullt klart om förutsättningarna för att avgiftsskyldighet skall uppkomma. Vad som anförts ger närmast det intrycket att alla tidigare kyrkomedlemmar skulle bli avgiftsskyldiga i den mån de inte före viss tidpunkt anmälde sitt utträde. Detta är också det förhållande som nu är gällande. Med en så vid avgiftsplikt riskerar man att många i efterhand söker undkomma sin avgiftsskyldighet, bl. a. genom påståenden att de sänt in utträdesanmälan tidigare.

De olägenheter, som enligt det sagda kan väntas uppkomma, kan undvikas genom att varje person som påförts avgift medges rätt att inom en viss tid efter debetsedelns utsändande insända en utträdesanmälan med den verkan att den påförda avgiften avkortas. Det nu anförda framstår som naturligt mot bakgrunden av att utredningen själv anfört, att principiella skäl talar mot att kyrkoavgiften skulle kunna indrivas av skattemyndigheterna och att indrivning endast av praktiska skäl skall ske.

Om dessa praktiska skäl inte funnes, skulle utredningen sålunda ej vilja införa någon skyldighet — ijuridisk mening —— att betala kyrkoavgiften. Det är därför angeläget att undersöka, huruvida inte det nu skisserade systemet med rätt till efterföljande utträdesanmälan skulle kunna vara väl så praktiskt förutom de fördelar det innebure att undvika processer inför världsliga myndigheter och domstolar och indrivning av avgifter hos personer, som inte varit tillräckligt aktiva för att i tid göra utträdesanmä- lan.

7.4. Församlingarna som låntagare

Beredningen

Beredningen lägger inte fram något särskilt förslag om hur man skall förfara med de låneskulder som belastar svenska kyrkans församlingar vid relationsförändringen. I samband med sina överväganden om den kyrkliga egendomen finner beredningen emellertid naturligt att de lokala enheter i den nybildade kyrkoorganisationen, vilka träder i de nuvarande försam- lingarnas ställe, övertar de församlingskommunala tillgångarna och skulderna den dag då relationsförändringen äger rum (se under 6.2 i denna sammanställning). Av bilagor till beredningens slutbetänkande framgår vidare att församlingarnas skulder år 1969 uppgick till drygt 300 milj. kr., varav ca 250 milj. kr. avsåg långfristiga skulder (bilaga 7, Kyrklig egendom, SOU 1972: 37 s. 68) samt att svenska kyrkans likviditet bedöms som mycket god (bilaga 1, Sammanfattande analys av Svenska kyrkans ekonomiår l969, SOU 1972: 37 5.16).

Remissyttrandena

I en del remissyttranden, däribland drygt ett 30-tal yttranden från församlingar inom svenska kyrkan, behandlas särskilt spörsmålet om en statlig garanti beträffande de lån för vilka församlingarna ansvarar vid relationsförändringen. (Synpunkter på möjligheterna för församlingarna att kunna utnyttja den kyrkliga egendomen som kreditobjekt har redovisats i avsnitt 6.2.3.)

Kammarkollegiet diskuterar utformningen av en sådan statlig låne— garanti. Kollegiet anmärker därvid att beredningens antydan om att svenska kyrkans likviditet är god är av mindre intresse i sammanhanget, eftersom detta gäller svenska kyrkan sedd som en helhet. Problemet gäller i stället situationen för de enskilda församlingar och andra rättssubjekt som vid relationsförändringen belastas av ansvar för upptag- na lån. Kollegiet påpekar att församlingarna (pastoraten, de övriga kyrkliga samfälligheterna) enligt gällande ordning inte behöver ställa säkerhet för de lån som tas upp. Dessa rättssubjekts ställning som kommuner utrustade med beskattningsrätt utgör tillräcklig garanti för långivarna. Annorlunda blir förhållandet då den offentligrättsliga ställ- ningen upphävs och beskattningsrätten faller bort, anser kollegiet. För att de lån som står kvar vid tiden för relationsförändringen skall få övertas av

det rättssubjekt som träder i låntagarens ställe krävs enligt allmänna obligationsrättsliga regler medgivande av långivaren. I den mån fråga är om lån som upptagits för den specialreglerade kyrkliga egendomen kan kollegiet tänka sig att staten ställer sig som garant för lånet. En sådan statsgaranti kan då utformas i viss analogi med den av beredningen föreslagna statliga garantin för prästers och kyrkomusikers pensioner och löner. Därigenom bör möjligheterna för banker och andra penning- inrättningar att stå kvar som långivare öka. Om statlig lånegaranti skall utfästas, kan det ur statens intresse vara påkallat att viss återhållsamhet visas under tiden fram till relationsförändringen, då det gäller tillstånds- givning till s.k. underställningslån. Frågan om statsgaranti kräver dock närmare utredning, framhåller kollegiet. Särskild utredning om en statlig garanti för församlingarnas lån föreslås också av några församlingar. Uttryckliga önskemål om eller krav på att staten skall garantera församlingarnas möjlighet att återbetala lån, upptagna före år 1983, förs fram av domkapitlet och stiftsnämnden i Lund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges kyrkokamerala förening samt ett mindre antal kommuner och omkring 25 församlingar. Sålunda kräver domkapitlet i Lund att staten övertar ansvaret för de lån som församlingar och pastorat i kraft av sin kommunala beskattningsrätt kunnat ta upp för investeringar av olika slag i den fasta egendomen. Domkapitlet tillägger att det redan under övergångstiden torde bli svårt för församlingar att få låna erforderliga belopp utan en sådan garanti. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund påpekar även att redan beredningens förslag om upphävandet av församlingarnas offentlig- rättsliga ställning och beskattningsrätt har inneburit svårigheter för församlingarna att erhålla lån av kreditinrättningarna. Idag lånar dessa utan annan säkerhet än den som ligger i deras kommunstatus och beskattningsrätt. I framtiden garanteras återbetalningsmöjligheterna ytterst av medlemsanslutningen och medlemmarnas betalningsvilja. För- bundet finner det förståeligt, om kreditinrättningarna med deras ansvar inför insättarna i dagens läge inte vill ge krediter, som sträcker sig längre än t. o. m. år 1982. Sådana svårigheter för församlingarna att ta upp lån redan i nuläget påpekas även av bl. a. Halmstads kyrkliga samfällighet. Fors kommun framhåller att, eftersom risk finns att banker och andra penninginrättningar inte anser sig få betryggande säkerhet för sina fordringar, om svenska kyrkan blir en ideell förening med ett osäkert medlemsunderlag, kommunen kan nödgas träda in med borgensåtagan- den. Under sådana förhållanden bör staten utfästa sig att garantera församlingarnas möjligheter att återbetala lånen. Västerås kyrkliga samfällighet påpekar att kreditinstituten, så snart beslut fattats om att församlingarnas offentligrättsliga ställning skall upphävas, kan väntas komma att vidta åtgärder för att säkra återbetalning av upptagna lån. Samfälligheten antar att församlingar i många fall blir tvingade att slutbetala lån före år 1983. Skattehöjningar kan därigenom bli nödvän- diga. Annerstads pastorat finner en statlig garanti nödvändig, om den offentligrättsliga ställningen upphör, men anser en sådan garanti inte vara tillräcklig för redan upptagna lån, om församlingarnas underlag av

medlemmar minskar och ekonomin försvagas. I sådana fall behövs direkta hjälpinsatser. Täby församling uppger att församlingen troligen kommer att ha en låneskuld på ca 12 milj. kr., bl. a. på grund av nytt kyrkobygge, när enligt reformförslaget dess beskattningsrätt upphör. Församlingen utgår från att den, på grund av kyrkobyggnadens begränsade marknads- värde, inte kan erbjuda bankerna i lag föreskrivna säkerheter, varför det är tänkbart att lånen sägs upp till omedelbar betalning. Enligt församling- ens mening är det nödvändigt att staten lämnar borgen för församling- arnas lån. ] den utsträckning församlingarna inte har möjlighet att fullgöra sina åtaganden, får staten överta betalningsansvaret. Församling- en anser det inte vara betungande för staten att garantera alla förpliktelser, som församlingarna åtagit sig som offentligrättsliga subjekt, under förutsättning att beredningens förslag, till skillnad mot vad församlingen tror, inte medför någon betydande försämring av svenska kyrkans arbetsvillkor och ekonomi. Skulle emellertid beredningens förslag kraftigt försämra svenska kyrkans arbetsvillkor och ekonomi, vilket församlingen anser det vara risk för, bör hela förslaget förkastas, eftersom det då strider mot de av beredningen framlagda huvudprinciper- na.

Ett fåtal instanser avvisar särskilt tanken på en statlig lånegaranti. Så anser exempelvis Barkeryds församling att kyrkan bör avböja möjligheten till sådan garanti med hänsyn till kyrkans självständighet. Stenkumla församling anser att garanti för lånen i stället kan ordnas genom kyrkofonden. Ett par församlingar hävdar i samband med mer principiel- la resonemang om bibehållande av församlingarnas beskattningsrätt att detta skulle möjliggöra för dem att bl. a. ta upp lån som hittills.

8. Folkomröstning

Beredningen

Med hänsyn till att vissa krav förts fram i den allmänna debatten att det slutliga ställningstagandet rörande förhållandet mellan staten och svenska l kyrkan skall föregås av en folkomröstning, tar beredningen särskilt upp j denna fråga (kapitel 8 i betänkandet). Beredningen vill emellertid inte tillråda att folkomröstningsinstitutet kommer till användning i detta fall. Det är främst av principiella skäl som beredningen ställer sig kritisk till lämpligheten av att anordna en folkomröstning i stat—kyrka— frågan. Berättigad hänsyn bör nämligen enligt beredningens mening tas även till minoritetens krav i sådana frågor som kan vara av avgörande betydelse för enskilda människors förhållande till religionen. Resultatet av en folkomröstning i denna fråga kan inte garantera en likvärdig behandling av medborgarna. Vidare anser beredningen att uppenbara problem föreligger att finna adekvata uttryck för de komplicerade frågeställningar det här rör sig om. Det är även svårt att uppnå objektiva och neutrala formuleringar som är fria från värderingar av de invecklade frågorna. I stället bör enligt beredningen en bred och inträngande debatt kunna komma till stånd i den betydelsefulla frågan, bl. a. genom ett omfattande och grundligt remissförfarande.

Ledamoten Blomquist reserverar sig som nämnts tidigare (2.1) mot beredningens ställningstagande och anser att ett slutgiltigt beslut i anledning av beredningens förslag om förändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan bör föregås av en rådgivande folkomröstning. Det är enligt Blomquists mening angeläget att förvissa sig om att den föreslagna reformen, som kan komma att innebära djupt ingripande förändringar i många människors och även i samhällets liv, äger förankring i folkopinio- nen. För de folkvalda representanterna i riksdagen, vilka skall fatta det slutgiltiga avgörandet, är det inte tillfyllest med ett omfattande remiss- förfarande och en intern partidebatt för att få ledning för ett ställningstagande. De bör i stället ha tillgång till så brett grundade uttryck för väljarnas mening som möjligt, vilket uppnås genom en folkomröst- ning. Mot beredningens argument att berättigad hänsyn måste tas till minoritetens krav invänder Blomquist att folkomröstningen har till syfte att klarlägga majoritetens mening, medan hänsynen till minoritetskraven bör komma till uttryck i de konkreta besluten. Den fråga som skall ställas

vid en folkomröstning bör enligt Blomquists mening kunna formuleras mycket enkelt. Beredningens förslag i dess helhet bör därvid bli föremål för omröstning, och väljarna bör ombedjas att genom att svara ja eller nej ta ställning därtill. Blomquist förutsätter att väljarna ingående informeras om frågornas innebörd genom den utförliga debatt som kan väntas föregå en folkomröstning i denna fråga.

Rem issyttrandena

Ett lSO-tal remissinstanser yttrar sig i denna fråga. Omkring 115 instanser är därvid positivt inställda till beredningens ställningstagande och tar således avstånd från tanken på folkomröstning. I runt tal 35 instanser är kritiska gentemot beredningen i denna fråga och förordar alltså folkomröstning. Det kan konstateras att de som i likhet med beredningen avstyrker användandet av folkomröstning fördelar sig relativt jämnt mellan instanser som är positivt inställda till beredningens förslag i stort och kritiskt inställda instanser. Av dem som förordar en folkomröstning är de flesta sådana instanser som är kritiskt inställda till beredningens förslag i stort. De utgörs med ett undantag (juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm) av instanser från lokal nivå. — Inga frikyrkoförsamlingar har yttrat sig i frågan.

Bland de instanser som är positivt inställda till beredningens ställnings- tagande i folkomröstningsfrågan instämmer följande uttryckligen i att folkomröstning inte bör användas vadgällerförhållan- det mellan staten och svenska kyrkan, nämligen hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län, dom- kapitlen i Linköping, Strängnäs och Luleå, stiftsnämnden i Skara, Svenska kommunförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Förbundet för kristen enhet samt drygt ett 20-tal kommuner och cirka 35 församlingar. I den mån nu nämnda instanser redovisar några argument för sitt ställningstagande, överensstämmer de i huvudsak med vad beredningen åberopat.

Andra instanser, som instämmer med beredningen i att folkomröstning inte är tillrådligt i stat—kyrkafrågan, anför en del kompletterande synpunkter eller gör vissa påpekanden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås och Härnösand, stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund och några församlingar avstyrker sålunda att frågan blir föremål för folkomröstning i ”nuvarande läge” eller med annat liknande uttryck. Vidare anser ärkebiskopen, att det av beredningen anförda skälet att kravet på hänsyn till minoriteterna principiellt talar emot folkomröstning inte är övertygande. Även om all hänsyn bör tas till minoriteterna, är likväl demokratins grundprincip den att majoritetens mening i första hand skall respekteras. Däremot ger erfarenheten av tidigare rådgivande folkomröstningar i Sverige vid handen, att risken för

en förgrovning av argumenten är betydande. En folkomröstning angående förslaget som helhet bedömer ärkebiskopen som mindre lämplig med kännedom om den kritik som förslaget redan rönt. Denna rör inte blott förslaget i stort, utan man har också till noggrant övervägande tagit upp enskilda frågor och problemkomplex. Att under sådana förhållanden formulera för en folkomröstning avpassade, kortfattade alternativ torde bereda svårigheter. Vidare framhåller ärkebiskopen att _ även om beredningens uppfattning att den haft god kännedom om opinionsläget i och för sig kan vara riktig — har den inte tagit tillräcklig hänsyn till opinionen inom svenska kyrkan vid utarbetandet av sitt förslag. En likartad invändning mot beredningens principiella skäl att avråda från folkomröstning gör domkapitlet i Härnösand. Bl. a. med hänsyn till vårt representativa demokratiska systern finner Ås församling det inte vara lämpligt med folkomröstning. Sävsjö kommun hävdar att beredningen i både detta och andra sammanhang fäst alltför stor vikt vid minoriteterna. Sveriges kristna ungdomsråd, till vars yttrande i denna fråga Kyrkliga gymnasistförbundet hänvisar, stryker ytterligare under de principiella argumenten mot folkomröstning. Sålunda anser ungdomsrådet att folk— omröstningen utgör ett främmande element i det speciella politiska system som en representativ demokrati utgör. Den står uppenbarligen helt i motsatsställning till den grundläggande princip man valt som utgångspunkt för folkstyrets organisation. Val vid regelbundna tillfällen ger just möjlighet att genom partisystemet driva en långsiktig politik med samlande lösningar och givna linjer under en följd av år. Ansvar utkrävs vid speciella tillfällen. Likartade synpunkter förs även fram av Sveriges kristna socialdemokraters förbund. I likhet med ärkebiskopen finner också domkapitlet i Västerås att beredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till opinionen inom svenska kyrkan vid utarbetandet av förslagen. Domkapitlet i Lund, som i allt väsentligt ansluter sig till beredningens ställningstagande i folkomröstningsfrågan, vänder sig dock mot bered— ningens argument att en folkomröstning skulle omintetgöra en nyanserad debatt med hänsyn till att reformförslaget innehåller flera delreformer. Domkapitlet anser nämligen att beredningens förslag är svårt att acceptera bl. a. just därför att det inte innehåller delreformer till vilka ställning kan tas separat och vilka kan accepteras eller förkastas utan återverkan på helheten. Från lokalinstanser, exempelvis Österåkers och Katrineholms kommuner samt Jönköpings kyrkliga samfällighet och Arvika västra församling, påtalas särskilt de stora svårigheterna för den enskilde att vid en folkomröstning sätta sig in i innebörden av beredningens förslag. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd betonar ytterligare att — genom att en folkomröstning ger rika tillfällen att bedriva osaklig propaganda på ett sätt som endast den som grundligt satt sig in i beredningens förslag har möjlighet att bemöta — det kan finnas stor risk för att en uppslitande debatt kommer att skada relationerna såväl mellan som inom de olika kyrkorna och trossamfunden. Det skulle också kunna leda till en debatt om religionens och kristendomens ställning i samhället, som knappast skulle föras i en saklig atmosfär, eftersom mer eller mindre öppet redovisade grundvärderingar skulle

prägla diskussionen. Det senaste halvårets debatt har givit oroande prov på förenklad argumentation, menar samarbetsnämnden. Den komplicera- de frågan om relationerna mellan samhället och trossamfunden löses enligt samarbetsnämndens uppfattning bäst av ansvariga samhälleliga och kyrkliga organ på grundval av det omfattande utredningsmaterial som nu föreligger. Liknande synpunkter förs också fram av Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och exempelvis Tuna församling. Bl. a. Kungsholms församling anser att en tillförlitligare metod för opinionsmätning än folkomröstning är den enkät som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund genomfört i anledning av beredningens betänkande. I denna enkät har samtliga församlingar kommit till tals genom de demokratiskt uppbyggda fullmäktigeorganen och därmed kommit att verka som representativa mätare av opinionen. Församlingen uttalar vidare att svenska kyrkans kontaktyta är i det närmaste hundraprocentig, varför man genom detta remissförfarande kan sägas uppnå minst lika tillförlitligt resultat som genom en folkomröst— ning.

Önskemål om särskilda opinionsundersökningar kommer fram i yttran- dena från en del instanser som också tar avstånd från tanken på folkomröstning. Sålunda uttrycker länsstyrelsen i Jämtlands län viss förvåning över att beredningen inte under sitt långa utredningsarbete gjort något försök att genom representativa opinionsundersökningar utröna medborgarnas uppfattning i de väsentligaste frågorna. Likaså framhåller bl. a. Gärdslösa, Saleby och Hammenhögs pastorat att det hade varit önskvärt med opinionsundersökningar i dessa aktuella spörs- mål.

En del församlingar, som tar avstånd från folkomröstning, kan under vissa förutsättningar tänka sig att en sådan används i stat—kyrkafrågan. Således anser exempelvis Arby pastorat att detta kan bli fallet, om man genom förhandlingar mellan staten och kyrkan kommer fram till ett förslag till lösning, som kan tas till utgångspunkt för en klar frågeställ- ning. Likaså uttalar bl. a. Norrbärke församling att, om man från kyrkligt håll samlar sig kring ett enhetligt alternativ till beredningens förslag, en folkomröstning är tänkbar. Falu kyrkliga samfällighet anser att folk— omröstningsfrågan kan tas upp till förnyad prövning, om remissvaren skulle ge anledning till stor tveksamhet.

De instanser som förordar folkomröstning i stat—kyrka- frågan är juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm samt knappt 10 kommuner och cirka 25 församlingar. Av dessa är det endast Västerås Lundby församling som uttryckligen ansluter sig till de tankegångar som ledamoten Blomquist fört fram i sin reservation. De övriga instansernas argument för en folkomröstning sammanfaller dock i allmänhet i sak med de synpunkter som Blomquist anlagt på problemet.

Sålunda hävdar några kommuner, exempelvis Norrtälje, Falkenbergs och Lysekils kommuner, och flera församlingar, t. ex. Holms församling och Lunds kyrkliga samfällighet, att folkomröstning bör komma till stånd, eftersom de aktuella förslagen innebär så genomgripande föränd-

ringar i det svenska samhället och är av så avgörande betydelse för människorna. Bl. a. Linköpings Berga församling framhåller att det är ett självklart demokratiskt krav att varje medborgare tillfrågas. Säffle kommun pekar på att remissvaren på grund av skiljaktiga meningar hos remissinstanserna kanske inte kan ge en så rättvisande återspegling av opinionsläget i huvudfrågan som bör krävas för ett slutligt ställningsta- gande till beredningens samlade förslag. Nedertorneå—Haparanda försam— ling anser att remissförfarandet visserligen återspeglar opinionsläget hos de politiskt engagerade, men att folkopinionen endast kan utrönas genom folkomröstning. Västerviks kommun poängterar att en folkomröstning skulle vara en mätare av medborgarnas verkliga intresse för de aktualisera- de spörsmålen. Sålunda skulle redan omfattningen av valdeltagandet utgöra en värdefull fingervisning för det fortsatta handlandet. Skellefteå S: t Olofs församling hävdar att en rådgivande folkomröstning skulle föra med sig behovet av en information som gick fram till alla dem som saken angår. Därmed skulle på ett för både samhälle och trossamfund gagnande sätt aktualiseras värden som man annars tyvärr kan förbise.

Andra instanser som förordar folkomröstning i den aktuella frågan gör vissa påpekanden. Sålunda betonar några kommuner och församlingar att det är av stor vikt att medborgarna är väl insatta i sakfrågan och dess konsekvenser för den enskilde, varför olika åtgärder måste vidtas för att ge dem erforderlig information. Vidare framhålls, bl.a. av Kisa och Solberga församlingar, att frågeställningen i en folkomröstning måste utgöras av enkelt formulerade alternativ. Att en folkomröstning enbart bör gälla ”huvudfrågan” betonas av bl. a. Vimmerby kommun och Örkeneds församling.

Ett par instanser förordar folkomröstning i stat—kyrkafrågan under vissa förutsättningar. Örkelljunga kommun anser exempelvis att allmän- heten ännu är dåligt informerad om konsekvenserna av beredningens förslag och att en folkomröstning bör anordnas, när verkliga och slutliga alternativ föreligger. Kristbergs m. fl. församlingars kyrkliga samfällighet menar att folkomröstning kan anordnas, sedan förslag utarbetats om svenska kyrkans framtida organisation. Bl. a. Örkelljunga församling anser att folkomröstning bör komma till stånd om det visar sig att samhällets och kyrkans representanter, efter ytterligare utredningar och överläggningar, inte kan komma överens.

Bilaga A Detaljredovisning av remissin- stansernas ställningstagande i stort

A. 1 Allmän översikt över instansernas ställningstagande

[ bilagan redovisas först en fullständig översikt över remissinstansernas ställningstagande i stort till beredningens förslag (tabellA. I). I översikten ingår uppgifter sammanfattningsvis för de av länsstyrelserna hörda borgerliga primärkommunerna (länsvis), de av domkapitlen hörda för- samlingarna, pastoraten och kyrkliga samfälligheterna (stiftsvis) samt de av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd insända yttrandena från lokala frikyrkliga organ (länsvis). Översikten upptar även sju instanser som spontant har sänt in yttrande i ärendet och som särskilt omnämnts i remissammanställningens avsnitt 1 .l .

Tabell A.2 anger för varje sådan borgerlig primärkommun dess ställningstagande i stort till beredningens förslag.

ItabellA.3 redovisas motsvarande uppgifter för de av domkapitlen hörda församlingarna, pastoraten och kyrkliga samfälligheterna.

Uppgift om ställningstagande i stort till beredningens förslag av de frikyrkoförsamlingar, vars yttranden sänts in av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, ges i tabell A. 7.

A. 2 Närmare genomgång av yttrandena

I detta avsnitt redogörs till en början för förekomsten av reservationer till yttrandena. Vidare redovisas vissa detaljstudier rörande instansernas ställningstagande i stort till beredningens förslag. Härvid berörs först frågan om det finns någon överensstämmelse i grundinställningen till förslaget mellan borgerliga primärkommuner och lokala instanser inom svenska kyrkan. Därefter redovisas uppgifter om kommunernas och församlingarnas grundinställning till förslaget i olika delar av landet.

A. 2.1 Reservationer

I fråga om 22 remissinstanser på central nivå har en eller flera av dem som deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) beträffande ställningstagande i stort till beredningens förslag (se remissammanställningen under 2.2).

Reservationer förekommer till en början beträffande yttranden från teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Stock- holms, Uppsala, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet i Göteborg samt Svenska kommunförbun- det, vilka instanser har en positiv grundinställning till beredningens förslag (se remissammanställningen under 2.3). Reservationema går i allmänhet ut på att instansen i stället bort uttala sig kritiskt om förslaget.

Också i yttranden från remissinstanser med en kritisk grundinställning till beredningens förslag (se remissammanställningen under 2.4) förekom- mer skiljaktiga meningar, nämligen i fråga om yttranden från länsstyrel- serna i Kronobergs och Gotlands län, domkapitlen i Linköping och Västerås samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete. Reservanterna anser i de flesta fall att remissinstansen bort manifestera en positiv grundsyn. En minoritet inom länsstyrelsen i Kronobergs län har sympatier för att inte nu ta ställning till förslaget. En reservant inom domkapitlet i Västerås anser att domkapitlets kritiska grundinställning bort leda till förord för bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden.

Reservationer har också avgetts till yttrandena från två av de remissinstanser som uttryckligen avstår från ställningstagande till bered- ningens förslag i stort (se remissammanställningen under 2.5). Inom juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala finns sålunda den åsikten företrädd att fakulteten bort uttala sig positivt om förslaget, medan motsatt uppfattning redovisats av en minoritet inom länsstyrelsen i Kopparbergs län. I detta sammanhang bör också nämnas att en ledamot inom länsstyrelsen i Östergötlands län reserverat sig mot länsstyrelsens beslut att inte avge något yttrande över betänkandet.

Av yttrandena från kommuner och församlingar framgår att remissva- ret ofta föranlett voteringar och/eller reservationer.

Inom de borgerliga primärkommunerna har frågan i flertalet fall föranlett uttalade meningsskiljaktigheter. Detta förekommer i 138 av de hörda 186 kommunerna, dvs. beträffande nästan tre fjärdedelar av yttrandena från dessa lokala instanser. Några betydelsefulla skillnader mellan kommunerna i olika delar av landet kan inte noteras härvidlag. I tablå A.l ges uppgifter om meningsskiljaktigheteri borgerliga kommuner jämte uppgifter om majoritetens inställning.

Tablå A.1 Yttranden från borgerliga primärkommuner. Meningsskiljaktigheter till ställningstagande i stort

Antal kommuner Därav kommuner med redo- visade meningsskiljaktigheter

Med positiv grundinställning till beredningens förslag 86 73

Med kritisk grundinställning till beredningens förslag 81 54

Som uttryckligen avstått från ställningstagande 19 11

Summa

Yttrandena från församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter inom svenska kyrkan uppvisar större enighet än svaren från de borgerliga kommunerna. I 78 fall redovisas meningsskiljaktigheter bland de 273 hörda församlingarna m. m., dvs. i drygt en fjärdedel av samtliga kyrkliga lokalorgan. Av tabell A.3 kan dock utläsas att mer än hälften av församlingar m. rn. inom Uppsala och Stockholms stift redovisar me- ningsskiljaktigheter, medan endast enstaka sådana redovisas i yttrandena från kyrkliga lokalorgan inom Linköpings, Skara, Karlstads, Härnösands och Visby stift. I tablå A.2 ges uppgifter om meningsskiljaktigheter i församlingar m. rn. jämte uppgifter om majoritetens inställning.

Tablå A.2 Yttranden från församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter inom svenska kyrkan. Meningsskiljaktigheter till ställningstagande i stort

Antal församlingar m. m. Därav församlingar m. m. med redovisade meningsskiljaktig- heter

Med positiv grundinställning till beredningens förslag 50 22

Med kritisk grundinställning till beredningens förslag 216 56 Som uttryckligen avstått från ställningstagande 7 — Summa 27 3 78

Några motsvarande uppgifter beträffande frikyrkoförsamlingarna fram- går inte av det insända materialet.

A. 2.2 Överensstämmelse igrundinställning mellan borgerliga primärkommuner och lokala instanser inom svenska kyrkan

[ tablå A.3 redovisas en sammanfattning avi vad mån överensstämmelse i grundinställning till beredningens förslag föreligger mellan, å ena sidan, de av länsstyrelserna hörda borgerliga kommunerna och, å andra sidan, de av domkapitlen hörda församlingarna, pastoraten och kyrkliga samfällig- heterna inom resp. kommun. Närmare uppgifter i detta hänseende lämnas i tabellerna A.4—A. 6.

Av tablå A.3 framgår att lokala instanser inom svenska kyrkan som är positivt inställda till beredningens förslag vanligen är belägna inom kommuner som har samma inställning eller har avstått från ställningstag- ande. Endast undantagsvis förekommer församlingar m.m. med positiv inställning som är belägna inom kommuner som har en kritisk inställning.

A. 2.3 Grundinställning hos lokala instanser i olika delar av landet

En positiv grundinställning till beredningens förslag möter från kom- muner inom i första hand Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län. Inom Jönköpings, Gotlands, Kristian- stads, Hallands, Västernorrlands och Jämtlands län är de hörda kommu-

3 Av tabell 2.3 iremissam-

manställningen framgår att sammanlagt 216 församlingar m. m. har en kritisk grundinställ- ning. Fyra av dessa in- stanser är emellertid be-

Tablå A.3 Överensstämmelse i grundinställning mellan borgerliga kommuner och kyrkliga lokalorgan

Inom respektive kommun belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

Antal kommuner har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår som har en positiv grundinställ— grundinställning från ställningsta- grundinställning till ning till bered— till beredningens gande beredningens förslag ningens förslag förslag

86 37 84 5

Antal kommuner som har en kritisk grund- inställning till bered- ningens förslag 81 8 107 1

Antal kommuner som uttryckligen avstår från ställningstagande

lägna inom kommuner 19 5 21 _ som inte inkommit med Summa Summa 50 21211 6b

yttranden. _ .. _: kommuner. försam-

b Exkl. Svenska försam- 186 lingar: 268 lingen i London.

nerna däremot övervägande kritiskt inställda. Övriga delar av landet uppvisar en splittrad bild.

Inte inom något stift är antalet positivt inställda församlingar m.m. större än antalet kritiskt inställda. Dock är mer än en tredjedel av antalet hörda församlingar m. rn. inom vart och ett av Linköpings, Skara, Strängnäs, Göteborgs, Luleå och Stockholms stift positivt inställda. Däremot är nästan samtliga hörda församlingar inom övriga stift kritiskt inställda. Jämförs uppgifterna om de hörda kommunerna och kyrkliga lokalinstansernas inställning erhålls följande bild.

En övervägande kritisk inställning till beredningens förslag på både borgerligt kommunalt och kyrkligt håll återfinns inom Jönköpingsl, Kristianstads och Hallands län (dvs. delar av Växjö, Lunds och Göteborgs stift), Gotlands län (dvs. Visby stift) samt Västernorrlands och Jämtlands län (dvs. Härnösands stift). Den mest positiva inställningen på både kommunalt och kyrkligt håll förekommer inom ett bälte över mellersta Sverige från Stockholms- till Göteborgsregionen samt i övre Norrland eller med andra ord Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och delar av Örebro län (dvs. Stockholms och Strängnäs jämte delar av Skara och Göteborgs stift) samt Norrbottens län (dvs. delar av Luleå stift).

Inom vissa delar av landet råder en markant oöverensstämmelse mellan de hörda kommunernas och kyrkokommunernas grundinställning. Detta gäller främst större delarna av Uppsala stift (Uppsala och Gävleborgs län), av Västerås stift (Västmanlands och Kopparbergs län), av Lunds stift (Blekinge och Malmöhus län) samt av Karlstads stift (Värmlands län). I de nämnda sju länen har sammanlagt 43 kommuner yttrat sig, av vilka 21

l Dock med undantag för bl. a. Jönköpings kommun samt Jönköpings kyrkliga

samfällighet.

var positivt och 12 kritiskt inställda, medan 10 uttryckligen avstod från ställningstagande. Antalet hörda församlingar m. ni. som är belägna inom dessa 43 kommuner1 utgjorde 52. Inte mindre än 47 av dessa församlingar rn. m. är kritiskt inställda, medan antalet positivt inställda är tre och två inte tar ställning.

1De nämnda stiften omfattar även delar av andra län.

Tabell A.] Översikt över remissinstansernas ställningstagande i stort till beredningens förslag.

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck— ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhål— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Justitiekanslern (JK) X Svea hovrätt X Hovrätten för Västra Sverige x Kammarrätten i Göteborg x Kriminalvårds- styrelsen x Centralnämnden för fastighetsdata x Styrelsen för inter- nationell utveckling (SIDA) x Överbefälhavaren (ÖB) x Socialstyrelsen x Riksförsäkringsverket X Kammarkollegiet x Statskontoret x Statistiska cen- tralbyrån x Riksrevisionsverket x Riksskatteverket x Statens avtalsverk x Riksarkivet x Riksantikvarieäm- betet x Universitetskans-__ lersämbetet (UKA) x Teologiska fakul- teten vid universi- tetet i Uppsala x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från f örbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll _ förhål- _— ningsta— Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm— börds- te andra hjälp väsent- liga erin-

ringar

Juridiska fakulte— ten vid universite- tet i Uppsala (res.) x

Teologiska fakul— teten vid universi- tetet i Lund (res.) x

Juridiska fakulte- ten vid universite- tet i Lund x

Juridiska fakulte- ten vid universite- tet i Stockholm x

Kulturrådet )(

Statens naturvårds- verk X

' Statens nämnd för '- samlingslokaler x

Statens invandrar- verk x

Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) x

Stockholms län (res.) )(

A ntaI hörda kom- muner I 5 8 2 I 1 — I 2

Länsstyrelsen i Länsstyrelsen i [ Uppsala län (res.) x (

A ntaI hörda kom— muner 4 I I — — — — 2

i Länsstyrelsen i i Södermanlands län x l

i Antal hörda kom— . muner 6 3 I — — — I I

Anm.. Med (res.)_ anges _att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Avstår uttryck-

Med vissa förbehåll

Utan förbe- håll Utökad statlig upp- bord s- hjälp

Andra förbehåll

Nuva- rande förhål- landen Larssons reserva- tion Viss offentlig- rättslig reglering

ligen från ställ» ningsta— Larssons gande reserva- tion jäm- te andra väsent- liga erin- ringar

(Länsstyrelsen i Ostergötlands län)” (res. )

Antal hörda kom- muner

Länsstyrelsen i Jönköpings län (res. )

Antal hörda kom- muner

Länsstyrelsen i Kronobergs län (res.)

A ntal hörda kom— muner 7

(Länsstyrelsen i Kalmar län)2

Antal hörda kom- muner ] 1

Länsstyrelsen i Gotlands län (res.)

Antal hörda kom- muner ]

Länsstyrelsen i Blekinge län

Antal hörda kom- muner

Länsstyrelsen i Kristianstads län (res. )

A ntal hörda kom— muner I 0

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Antal hörda kom- muner ] I I 2

] Länsstyrelsen har beslutat att inte avge yttrande. ' Länsstyrelsen har ej funnit anledning att yttra sig.

Anm._ Med (res./_ anges ”att en ellerlflera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) ! fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A. 1 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck— ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- ' från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll ___—— förhäl— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börd s- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Länsstyrelsen i Hallands län (res.) x

Antal hörda kom— 1 muner 7 — I I 5 — — —

Länsstyrelsen i Göteborgs— och Bo- i hus län (res.) x i Antal hörda kom- ! muner 9 2 I I 5 — —

Länsstyrelsen i Alvsborgs län (res.) x

Antal hörda kom- muner !] 3 — 2 6 # — —

Länsstyrelsen i Skaraborgs län (res.) x

Antal hörda kom- muner 9 3 l — 2 I — 2

Länsstyrelsen i Värmlands län x

Antal hörda kom- muner 5 I — I I — — 2

Länsstyrelsen i Orebro län (res. ) x

Antal hörda kom- muner 7 3 I 2 1 — — —

Länsstyrelsen i Västmanlands län (res. ) x

Antal hörda kom- muner 3 — — 2 -— — I —

Länsstyrelsen i Kopparbergs län (res.) x

A n tal hörda kom- mu ner

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll _— förhäl- _— ningsta- * Utökad Andra landen Larssons Larssons gande . statlig förbehåll reserVa- reserva- * upp- tion tion jäm- ; börds— te andra I hjälp väsent- liga erin- ringar ; Länsstyrelsen i * Gävleborgs län x * Antal hörda kom- * muner 7 4 — — 2 — — l * Länsstyrelsen i , Västernorrlands län x * Antal hörda kom- * muner 8 1 — — 5 — 1 ] Länsstyrelsen i Jämtlands län (res. ) x Antal hörda kom- ; muner ] I 2 — — 6 — 3 — ; * Länsstyrelsen i * Västerbottens län ' (res.) x Antal hörda kom— muner 7 2 2 — — 1 2 — Länsstyrelsen i Norrbottens län x Antal hörda kom- muner 9 4 — 3 I 4 — I Ärkebiskopen x Domkapitlet i Uppsala x Antal hörda för- samlingar m, m. 20 — 1 e 10 — 8 ] Domkapitlet i Linköping (res.) x Antal hörda för- samlingar m. m. 25 — 3 3 9 — 9 I Domkapitlet i Skara x Antal hörda för— samlingar m. m. 16 I 3 4 3 — 5 —

Anm.. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovtsat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.I (forts.)

Remissinstans P05itiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhål— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserVa- reserva- upp- tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Domkapitlet i Strängnäs x Antal hörda för- samlingar m. m. 19 I I 5 11 — — ] Domkapitlet i Västerås (res.) x Antal hörda för- samlingar m. m. 15 — — — 8 — 7 — Domkapitlet i Växjö x Antal hörda för- samlingar m. m. 27 — 2 I 18 — 5 I Domkapitlet i Lund x Antal hörda för- samlingar m. m. 25 — — I 13 — 9 2 Domkapitlet i Göteborg (res.) x Antal hörda för- samlingar m. m. 25 I 2 4 15 — 3 — Domkapitlet i Karlstad x Antal hörda för- samlingar m. m. 12 1 - l 9 — I — Domkapitlet i Härnösand x Antal hörda för- samlingar m. m. 25 I — — 18 — 5 1 Domkapitlet i Luleå x Antal hörda för- samlingar m. m. 22 I 3 4 8 — 6 — Domkapitlet i Visby x

Antal hörda för- samlingar m. m. 26

Anm. Med (res.) anges att en eller flera

26 — —

_ .. _ _ av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat Sklljaktlg mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag uttryck-

ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig— från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll __ förhål- _— ningsta— Utökad Andra landen Larssons Larssons gande . statlig förbehåll reserva- reserva— * upp- tion tion jäm- * börds- te andra * hjälp väsent— , liga erin— ringar Domkapitlet i * Stockholm x Antal hörda för- * samlingar m. m. 16 1 4 1 8 — 2 — Stiftsnämnden i Uppsala x * Stiftsnämnden i * Linköping x * * Stiftsnämnden i * Skara x * Stiftsnämnden i Strängnäs X Stiftsnämnden i Västerås x * Stiftsnämnden i * Växjö x * Stiftsnämnden i * Lund x Stiftsnämnden i Göteborg x Stiftsnämnden i Karlstad x * Stiftsnämnden i * Härnösand x * * Stiftsnämnden i * Luleå x * * Stiftsnämnden i * Visby x Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (res.) x Svenska kyrkans missionsstyrelse x

Anm._ Med (res./_ anges _att en eller.f1era av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljakttg mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _— förhäl— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva— upp- tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Svenska kyrkans sjömansvårdssty- relse x

Svenska kyrkans

* diakoninämnd x * Hemvistsakkunniga x * Företagsskatte- * beredningen X * Föreningsskatteut-

redningen x

1965 års musei- och

utställningssakkun-

niga (MUS 65) x * Invandrarutred- * ningen x , Bygglagutredningen x

Svenska landstings- förbundet X

förbundet (res. ) x

Försäkringskasse- förbundet x

Förbundet för re- ligionsfrihet x

Samarbetskommittén för bevakning av svenska kyrkans intressen i kyrka-

* * Svenska kommun-

statfrågan (SAKI) x Svenska kyrkans lekmannaförbund Kyrkobröderna x

Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _ förhål- ___—— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva— upp— tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin-

Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund x Sveriges frikyrko-

*

ringar *

råds samarbets- *

*

nämnd (res.) x

Antal frikyrkoförsam-

lingar m. m., vars yttranden bifogats 263 204 22 1 15 _ 2 19 Sveriges frikyrko— råd (res.) x

Svenska baptistsam- fundet X * Fribaptistsamfundet x ' Helgelseförbundet * Metodistkyrkan i Sverige x Svenska allians- missionen x

Svenska frälsnings- armen x

Svenska missions- förbundet x

Örebromissionen x

Evangeliska fos-

terlands—stiftelsen x Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm x Frälsningsarmén x

Estniska evangelisk- * lutherska kyrkans * konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling x

Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling

i Stockholm x

Anm.. Med (real anges _att en eller_flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) 1 fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- hgen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll ——————— förhål- __ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent— liga erin-

ringar

Finska ortodoxa församlingen i Sverige x

Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige x

ämbetet X

I

Katolska biskops-

Mosaiska försam- lingarnas i Sve— rige centralråd x ! Riksförbundet för * flnsk-språkigt * församlingsarbete i * Sverige x *

*

Sjundedags-adven— tistsamfundet x Kristen vetenskap x

* Sveriges kristna * ungdomsråd )( *

Riksförbundet Kyr- kans ungdom (res.) x

Kristna student- rörelsen i Sverige x

KFUK:s och KFUM:s riksförbund x

Statstjänstemännens riksförbund (SR) X

Sveriges akademi- kers centralorga- nisation (SACO) x Tjänstemännens centralorganisa- tion (TCO) x

Svenska prästför- bundet

Anm.. Med (real anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redov1sat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans beredningens förslag Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag uttryck-

Utan Med vissa förbe— förbehåll håll Utökad statlig upp— börds— hjälp

ligen Nuva— Viss offentlig- från rande rättslig reglering ställ- förhål- __ ningsta— Andra landen Larssons Larssons gande förbehåll reserva- reserva- * tion tion jäm- te andra väsent- liga erin- , ringar *

Kyrkomusikemas riksförbund

Sveriges kommunal- tjänstemannaför- bund

Svenska kommunal- arbetareförbundet

Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer

Sveriges kyrkokame- rala förening

Frikyrkliga studie- förbundet x

Sveriges kyrkliga studieförbund

Sveriges kristna socialdemokraters förbund x

Moderata samlings- partiets kvinno- förbund

Folkpartiets kvin- noförbund x

Centerns kvinno- förbund

Sveriges socialde- mokratiska kvinno- förbund

Moderata ungdoms- förbundet x

Folkpartiets ung- domsförbund x

Centerns ungdoms- förbund

Sveriges socialde- mokratiska ungdoms- förbund

Anm. Med (res.) anges att en eller flera redovisat skiljaktig mening (reservation) i

av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag.

Tabell A.] (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _ förhål- -——————— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent— liga erin- ringar

Förbundet för kristen enhet

Sveriges lärar- förbund

Kristen demokra- tisk samling (KDS)

Riksförbundet Sve— riges unga kato- liker

Kyrkliga gymna- sistförbundet

Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse

S: t Nikolai est- nisk-apostolisk ortpdoxa försam- ling i Stockholm

Tabell A.2 De av länsst relsema hörda borgerliga primärkommunemas ställrtingsrtaginde i stort till beredningens örslag.

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag inryck— gen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- f'ån förbe— förbehåll rande rättslig reglering säll— håll __ förhäl- _ ringsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gtnde ; statlig förbehåll reserva— reserva— ! upp- tion tion jäm- ; börds— te andra * hjälp väsent- , liga erin- ringar 1 Stockholms län Botkyrka (rer. ) x Danderyd1 Ekerö x Haninge (res. ) x Norrtälje (res.) x Sigtuna (res.) x Sollentuna (res.) x 1 Solna (res.) x l Stockholm (res.) x i Södertälje x Täby (res.) x Upplands-Bro (res.) x Vallentuna (res.) x Vaxholm (res.) x Österåker (res.) x Uppsala län Dannemora (vor. ) x Enköping (res.) x Uppsala (res.) X Västland x Södermanlands län Eskilstuna (res.) x

' Kommunen har beslutat att inte avge yttrande.

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. 1 den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var. ).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck— ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _ förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin— ringar Flen (res.) x Katrineholm (res.) x Nyköping (res.) x Strängnäs (res.) x Vagnhärad (res.) x 1 ( Östergötlands 4 län Boxholm (res.) x Kisa kommunblock x Linköping (res.) x Mjölby (res.) x

Motala kommun- block (res. ) x

Norrköpings kommunblock (var.) x

Söderköpings kommunblock (res.) x

Åtvidaberg x Ödeshög (res.) x l Jönköpings län * Aneby (res.) x Gislaved (res.) x Jönköping (var.) x Nässjö (var.) x Sävsjö x

Unnaryd x

Vaggeryd (res.) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [”den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag ] stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll __ förhål— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- , upp- tion tion jäm— ? börds- te andra l hjälp väsent- liga erin- ringar Vetlanda (var.) x

1 l Kronobergs län

Alvesta x Lessebo (res.) )( Ljungby (res.) x Markaryd (res.) x Tingsryd (res.) x Uppvidinge x ; Växjö x 1 Kalmar la'n ; Borgholm (res.) x Hultsfred (res.) x Högsby (res.) x Kalmar (res.) x Mörbylånga (res.) x Oskarshamn (res) x Torslunda (res.) x Vimmerby (res.) x Västervik x ( Ålem (res.) x Ölands-Åkerbo x

Gotlands län Gotland (res) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhål- _ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Blekinge län Jämjö (res.) x Karlshamn (res.) x Olofström (res.) x Ronneby (res.) x Rödeby x Kristianstads län Båstad x Kristianstad (res.) x Loshultl x Simrishamn x Tollarp (res.) x Vinslöv x Vinslövs central- kommun x Ängelholm (var.) x Örkelljunga (var.) x Örkened x Malmöhus län Bara (res.) x Eslöv (res.) x Helsingborg (res.) x Höganäs (res.) x Hörby (res.) x

1 Länsstyrelsen i Kristianstads län har bifogat ett yttrande från Loshults kommun. Ingen församling inom kommunen är dock upptagen på domkapitlets i Lund remisslista.

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var. ).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag uttryck-

ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll ___—— förhål— _ ningsta- i Utökad Andra landen Larssons Larssons gande ' statlig förbehåll reserva- reserva- 1 upp- tion tion jäm— ] börds- te andra 1 hjälp väsent— liga erin- l ringar ! Landskrona x j Lomma (var.) x Lund (var.) x Malmö (res.) x Trelleborg x i Ystad x * Hallands län : Eldsberga x 3 Enslöv1 x i i Falkenberg x ; Getinge (var.) x 3 Halmstad (res.) x Löftadalen (res.) x Varberg (var.) x Göteborgs och Bo- hus län Göteborg (var.) x Kungälv (res.) x Lysekil (var.) x Mölndal x

Orust (res.) Stenungsund

Tossene (res.) x Uddevalla (res.)

Öckerö (res.)

] Länsstyrelsen i Hallands län har bifogat ett yttrande från Enslövs kommun. Ingen församling inom kom- munen är dock upptagen på domkapitlets i Göteborg remisslista. Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i start till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tab ell A. 2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _ förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion järn— börds- tc andra hjälp väsent- liga erin- ringar Älvsborgs län Bengtsfors (var.) x ' Borås (res.) x ' Dalsjöfors (res.) x Högsäter )( i Lilla Edet (res.) x 5 Mark (res.) x ' Mellerud x ! Svenljunga (res) X i Trollhättan (res.) x | Vårgårda (res.) x 1 ; Vänersborg (res.) x

Skaraborgs län Gullspång (res.) x

Habo (vor. ) x

| Lidköping (res.) x ! Mariestad (res.) X i Skara x i Skövde X Tidaholm x Töreboda (res.) x Vara (res.) x

Värmlands län Arvika (res. ) x

Karlstad x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag intryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll __ förhäl- __ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Torsby kommun- block x

Årjängs kommun-

i 4 1 l l Säffle (res.) x block x

Örebro län Askersund (res.) x

Karlskoga (res.) x

Kumla (res.) x * Laxå (res.) x l Lindesberg (res.) X i Nora x i

Örebro (res.) x

Västmanlands län Arboga (res.) x

Heby (res.) x Västerås (res.) x

Kopparbergs län

Avesta (res.) x

Borlänge (res.) x , Falun (res.) x i Malung (res.) x * Mora (res.) x

Orsa (res.) x

Rättvik (var.) ' x

Smedjebacken (res.) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i start till beredningens förslag. luden m_ån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag [ stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig— från förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll -————— förhål- ——————— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm— börds— te andra hjälp väsent- liga erin— ringar

Gävleborgs län Bergsjö x

Bollnäs (res.) x Gävle (res.) x Hanebo x i Hofors (res.) x ! Hudiksvall (var.) x Ljusdal (res.) x

Västernorrlands län

Fjällsjö (res.) x Härnösand (res.) x

lndals-Liden

Jämtlands län

, (var.) x i Kramfors (res.) x ': Matfors x ' Sollefteå (res.) x Sundsvall (res.) x i Örnsköldsvik (res.) X i l Berg x Fors (res) x Frostviken x Hammerdal x * Hede . x

Hogdal (res.)

Anm. Med res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i start till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.2 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll __ förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande , statlig förbehåll reserva- reserva- 3 upp- tion tion jäm- 4 börds- te andra hjälp väsent— » liga erin— l ringar ! Rödön (res.) x Ström (res.) x Sveg x Undersåker (var.) x Östersund (var.) x Västerbottens län Hörnefors (res.) x Lycksele (res.) x Lövånger x Malå x Skellefteå (var.) x % Umeå (res.) x Vindeln X Norrbottens län Arvidsjaur” Gällivare (res.) x Haparanda (res.) x Jokkmokk (res.) x Kalix (res.) x ; Kiruna (var.) x Luleå (res.) x Pajala (res.) x Älvsbyn x

] Kommunen har förklarat sig inte önska avge något yttrande. Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 De av domkapitlen hörda församlingarnas, pastoratens och kyrkliga samfällighe- temas ställningstagande istort till beredningens örslag.

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck—

ligen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _— förhål- _ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande

statlig förbehåll reserva— reserva- upp- tion tion jäm— börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Uppsala stift Bergsjö församling x

, Bollnäs församling (res. ) x

Bälinge församling x

Kyrkliga samfällig- heten i Enköping (res. ) x

Films pastorat (res.) )(

Färila pastorat x

, Gävle kyrkliga sam- ? fällighet (res.) x

Hanebo församling x

Hofors församling (res.) x

Hudiksvalls försam- ling x

samling x Länna pastorat X

i i

* Kungsängens för-

Kyrkliga sam- fälligheten i

, Märsta (res.) x Singö försam-

ling x

Uppsala Helga Trefaldighets församling (res.) x

, Uppsala kyrkli- ga samfällig- het (res.) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. Inden mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (vol. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag ;rttryck— igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll __ förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- ' börds- te andra 1 hjälp väsent- » liga erin- * ringar , l ling (res.) x

Västlands för- samling x

Östervåla för- samling (res.) x

Svenska för- samlingen i London x Valbo försam- i i

Linköpings l stift l Bredestads för- samling x

Ekeby m. fl. för-

samlingars

kyrkliga sam- fällighet x Hagebyhöga för- samling x

Kisa försam- ling x Kristbergs m. fl.

församlingars

kyrkliga sam- fällighet x

Kristdala för- samling x

Krokeks försam- ling )(

Kuddby pastorat )( Linköpings Ber- ga församling

(res.) . x Linköpings kyrk-

liga sam- fällighet x

Anm._ Med (res.)_ anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. Inden m_ån protokollforda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag ! stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv gru ndinställning till beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan förbe- håll

Med vissa förbehåll

Utökad Andra statlig förbehåll UPP- börd 5-

hjälp

Nuva— Viss offentlig- rande rättslig reglering förhål- landen Larssons Larssons

reserva- reserva-

tion tion jäm- te andra väsent- liga erin- ringar

Avstår uttryck- ligen från ställ— ningsta- gande

Mo tala försam- ling Målilla med Gårdveda för- samling

Norra Solberga pastorat

Norrköpings S: t Olai försam- ling Norrköpings kyrkliga sam- fällighet (res.)

Röks pastorat

S: t Anna pasto- rat

Skeda-Slaka kyrkliga sam- fällighet

Skänninge pas- torat

Tuna försam- ling

Vadstena för- samling (res.)

Vallerstads församling

Vimmerby för- samling

Västerviks för- samling

Åtvids pasto- rat

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. Inden m_ån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag ] stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _— förhål- _ ningsta- , Utökad Andra landen Larssons Larssons gande 1 l 1

statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Bitterna för- samling x Skara stift Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrk-

liga samfällig-

het (res.) x

Bredsäters för- samling x

? l Fägre försam- ! ling )(

Habo pastorat x Hova församling x

Kullings-Sköv- de församling x

Lidköpings för- samling (res.) x

Saleby pastorat x

Skara försam- ling (vot.) x

Skövde pastorat (res.) x

Tidaholms för- samling x

Toarps, Rånge- dala och Aspe- reds kyrkliga

samfällighet x

Trollhättans församling (res.) x

Vänersborgs

och Väne-Ryrs kyrkliga sam- fällighet X

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (vor. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag intryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll ___—— förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

» Värings pasto- rat x

1 Strängnäs 1 Stift Axbergs pasto- rat x

Bettna pastorat x

& Blacksta för-

samling x Ekeby försam- ling x

Eskilstuna Klos— ters församling x

Grödinge för— samling x

» Jäders pastorat x

Katrineholms kyrkliga sam- fällighet (res.) x

Kumla pastorat (res. ) x samling x Lerbäcks för- Nyköpings Östra pastorat (res. ) x Ramundeboda pastorat (res.). x

» Run tuna pasto- rat x

Strängnäs pas- torat (res.) x Södertälje pas- torat (res.) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (vor. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag intryck— igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll __ förhäl— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Torshälla för- samling x

Trosa-Vagn- härads försam- ling (res.). x

Vintrosa pas- torat x

Örebro kyrkliga ) samfällighet (res. ) x '

i Västerås stift » Arboga pastorat ) (res.) x * By pastorat x

Falu kyrkliga samfällighet x

Fellingsbro pastorat x

Grytnäs försam- ling x

Lindesbergs för- samling x

Nora pastorat x

Norrbärke för- samling x

Orsa församling (res. ) x

Rättviks pasto- rat x

Solleröns för- samling x

Stora Tuna kyrkliga sam- fällighet x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till

beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan förbe- håll

Med vissa förbehåll

Utökad statlig UPP” börds— hjälp

Andra förbehåll

N uva— rande förhål- landen

Viss offentlig- rättslig reglering

Larssons Larssons

reserva- reserva-

tion tion jäm— te andra väsent- liga erin- ringar

Avstår

från ställ- ningsta- gande

Transtrands församling

Västerås Lund- by församling (res. )

Västerås kyrk- liga samfällig- het (res.)

Växjö stift Annerstads pastorat

Arby pastorat

Barkeryds för- samling

Bäckseda för- samling

Böda försam- ling

Gislaveds pas- torat

Gräsgårds f ör- samling

Gärdslösa pastorat

Herråkra försam- ling

Jönköpings kyrk- liga samfällig- het

Kalmar försam- ling (res.)

Lessebo försam- ling (res.)

Anm. Med res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. 1 den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (vor. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag intryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll __ förhål- __ ningsta- * Utökad Andra landen Larssons Larssons gande ; statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Ljuders försam- ling x Ljungby försam- ling x Långemåla för- samling x Norrahammars församling x Oskarshamns församling (res.) x Sävsjö för— samling x S. Unnaryds pas- torat x Tingsås för— samling (res.) x Torslunda för- samling x Traryds pasto- rat x Visingsö för- samling x V. Torsås försam- » ling x ; Växjö försam- ling x Åkers försam- ling x Ålems försam- ling (res.) x Lunds stift Fulltofta pas- torat (res.) x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag intryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll __ förhål- ___—- ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Hammenhögs pas- torat x

Helsingborgs kyrkliga sam- fällighet (res.) x

Hemmesdynge pastorat x

Hyby pastorat x

Jämshögs pasto- rat x

Karlshamns för-

) samling X ) Kristianstads ' kyrkliga sam- i fällighet (res.) x

Landskrona pasto- rat x

Listerby pas- torat x

Lomma försam- ling x Lunds kyrkliga

samfällighet

(res. ) x

Malmö kyrkliga

samfällighet

Reslövs och Ö.

Karaby kyrkliga

samfällighet x

Ronneby försam- ling (res.) x

Rödeby försam-

) l i i * (res. ) x ) i l i l 1 'mg x )

)

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. 1 den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Rem issinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig— från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll _— förhål- _ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Torhamns för- samling x

Vikens försam- ling x

Vinslövs pasto- rat x

V. Vrams pasto- rat x

Ystads försam- ling x

Ängelholms för- samling _| x * Örkelljunga »

församling x *

Örkeneds för- samling x

Östra Karups församling x

Göteborgs stift

Backa försam- ling x

Eldsberga för- samling x

Frillesås pasto- rat (res.) x

Fuxerna för- samling x

Getinge försam- ling (vot.) x

Göteborgs Oscar Fredriks försam- ling x

Göteborgs Vasa församling X

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag Iittryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll ___— förhål- ___—— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- l börds— te andra 1 hjälp väsent- liga crin- ringar

Göteborgs kyrk- liga samfällig-

het (res.) x Halmstads kyrk- liga samfällig-

, het (res.) x

Högsbo försam- ling (res.) x

Kortedala för- samling x

Mjöbäcks försam- ling x

Morups pastorat , (res. ) x

i Myckleby för- , samling x

Mölndals för- samling (res.) x

Norums pasto— rat (res. ) x

Näsinge pasto- rat x

ling x Solberga för- samling x Svenljunga för- samling x Skaftö försam— Tossene försam- l

ling x Uddevalla kyrk-

liga samfällig-

het (res.) x

Varbergs försam-

ling X Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag Fttryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll __ förhål- __ ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Öckerö försam- ling x Örby församling (res. ) x

Karlstads stift

Arvika västra församling x

Fryksände o. Lekvattnets

församlingars

pastorat x

Holms försam- % ling x !

Högsäters för- samling x

Karlskoga för- samling (res. ) x

Karlstads kyrk- liga samfällig- het (res.) x

Millesviks, Bo— tilsäters, Eskilsäters och Olseruds för- samlingars pas-

torat x

Norra Finnskoga församling x

Stavnäs försam- ling )(

Steneby och Tisselskogs församlingars kyrkliga sam- fällighet x

Töcksmarks församling x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. [ den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (vor. ).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll ———-———— förhål— _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva— upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Väse försam- ling x Härnösands stift Anundsjö för— samling x Attmars försam- , ling x Bergs försam- ling x Fjällsjö för- samling x Fors försam- , ling x " Frostvikens för- samling (res.) x Gudmundrå för- samling (res.) x 1 Hammerdals för- , samling x ; Hede försam- * ling x , Holms försam- : ling x ; Härnösands församling x , Lits försam- , ling x

Multrå försam- ling x

Selångers för- samling x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. l__den m_ån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag I stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag Intryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll __ förhål- _— ningsta— Utökad Andra landen Larssons Larssons gande j statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- bördS— te andra hjälp väsent- liga erin— ringar

Själevads för- samling x 1 Sollefteå för- i samling (res. ) x l

Ströms försam- ling (res.) x

Sundsvalls Gus- tav Adolfs för- samling (res.) x

Svegs försam- ling x

Säbrå försam— ling x

Undersåkers församling x

Ytterhogdals församling x

Ås församling x

Örnsköldsviks församling x

Östersunds för- samling x

Luleå stift Arvidsjaurs församling x

Dorotea-Ris- bäcks pastorat x

Gällivare kyrk- liga samfällig- het x

Hörnefors för- samling x

Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. i den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var./.

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till

beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan förbe- håll

Med vissa förbehåll

Utökad statlig UPP" börds- hjälp

Andra förbehåll

Nuva- rande förhål— landen

Viss offentlig- rättslig reglering

Larssons Larssons

reserva- tion

reserva- tion jäm- tc andra väsent- liga erin- ringar

Avstår uttryck- ligen från ställ- ningsta- gande

Jokkmokk-Porjus- Vuollerims kyrkliga sam- fällighet (res.)

Jukkasjärvi kyrkliga sam- fällighet (res.)

Jörns försam- ling

Korpilombolo församling

Luleå domkyrko- församling-Or- näsets kyrkliga samfällighet (res. )

Lycksele-Björk- sele kyrkliga samfällighet

Lövångers för- samling Malå församling

Nederkalix för- samling (res.)

Nederluleå församling

Nedertorneå— Haparanda för- samling

Råneå försam- ling

Skellefteå landsförsamling

Skellefteå S: t Olovs försam- ling

)(

Anm.. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. 1 den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.)

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår

beredningens förslag beredningens förslag uttryck-

ligen : Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från ? förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ— , håll förhål— __ ningsta- , Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin— ringar Umeå stadsför- * samlings— * Ålidhems kyrk- l liga samfällig— * het x Vindelns för- samling x Älvsby försam— ling (res.) x Örträsks för- samling (vot.) x Visby stift Akebäcks för- samling x Ardre försam- ling x Atlingbo för- samling x Bunge försam— ling x Dalhems pasto- rat x Eskelhems pasto- rat x Gammelgarns församling x Ganthems för- samling x Garde pastorat X Halla försam- ling x Hemse försam- ling x Anm. Med (res.) anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovisat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens förslag i stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Tabell A.3 (forts.) SOU 1974: 9 Detaljredovisning 425

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag ?."WCk' igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll ___—_— förhäl- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm— börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Klinte försam- ling (res.) x Klinte pasto- rat (res.) x Levide försam- ling x Lärbro försam- ling x Norrlanda för- samling x Närs försam- ling X Othems och Boge

församlingars

kyrkliga sam- fällighet x Roma pastorat x Stenkumla för- samling x Sundre försam- ling x Visby försam- lings pastorat x Väskinde för- samling x Väte försam- ling x Öja pastorat )( Östergarns församling x Stockholms

stift Botkyrka för-

samling (res ) x

Anm._ Med (res.)_ anges att en eller flera av dem som har deltagit i beslutet om instansens yttrande redovrsat skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställningstagandet i stort till beredningens förslag. I__den mån protokollförda rösträkningar förekommit vid voteringar om ställningstagandet till beredningens forslag I stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Remissinstans

Danderyds för- samling (res.)

Ekerö försam- ling

Farsta försam- ling (res.)

Hässelby för- samling

Råsunda för— samling (res.)

Sollentuna församling (res. )

Solna försam- ling (res.)

Klara försam- ling, Stockholm

Kungsholms för- samling, Stock- holm (res.)

Stockholms kyrkliga sam- fällighet (res.)

Täby försam- ling (res.)

Vaxholms för- samling (res.)

Össeby—Garns pastorat Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö försam- lingars kyrk- liga samfällig- het (res.)

Österåkers och Östra Ryds kyrkliga sam- fällighet (rex)

Anm Med (res) anges att en eller flera av dem som har delta skiljaktig mening (reservation) i fråga om ställnin protokollförda rösträkningar förekommit vid vote stort men voteringarna ej följts av reservationer, har detta angetts med beteckningen (var.).

Positiv gru ndinställning till beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan förbe- håll

Med vissa förbehåll

Utökad statlig UPP” börds- hjälp

Andra förbehåll

X

Nuva- rande förhål- landen

Viss offentlig— rättslig reglering

Larssons Larssons

reserva- tion

reserva- tion jäm— te andra väsent- liga erin- ringar

Avstår uttryck- ligen från ställ— ningsta- gande

Tabell A.4 överensstämmelse i grundinställning mellan positivt inställda kommuner och inom kommunen belägna kyrkliga lokalorgan.

Kommuner som har en positiv grundin- ställning till bered- ningens förslag

inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

har en positiv

grundinställning till beredningens förslag

har en kritisk

grundinställning till beredningens förslag

uttryckligen avstår från ställningstagande

Stockholms län Botkyrka (res.)

Haninge (res.)

Sigtuna (res.)

Sollentuna (res.)

Solna (res.)

Stockholm (res.)

Södertälje

Täby (res.) Upplands-Bro (res.) Vallentuna (res.)

Österåker (res.)

Uppsala län Enköping (res.)

Västland

Södermanlands län Flen (res.)

Botkyrka försam- ling (res.)

Råsunda försam- ling (res.) Solna försam- ling (res.)

Farsta försam- ling (res.) Hässelby försam- ling

Österåkers och Östra Ryds kyrk- liga samfällighet (res.)

Blacksta försam- ling

Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö församlingars kyrkliga samfällig- het (res.)

Kyrkliga samfäl- ligheten i Märsta (res.)

Sollentuna försam- ling (res.)

Stockholms kyrkliga samfällighet (res.) Klara församling

Kungsholms för- samling (res.)

Södertälje pastorat (res.)

Täby församling (res. )

Kungsängens försam-

Össeby-Gams pasto- rat

Kyrkliga samfällig- heten i Enköping (res. )

Västlands försam- ling

Bettna pastorat

Grödinge församling

Tabell A.4 (forts.)

Kommuner som har

inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en positiv grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag ' fdrslag

Katrineholm (res.) Katrineholms kyrk- liga samfällighet (res.)

Nyköping (res.) Nyköpings östra pastorat (res.).

i l l l Runtuna pastorat

Strängnäs (res.) Strängnäs pastorat (res.) Östergö tlands Ia'n Linköping (res.) Skeda-Slaka kyrk- Linköpings , liga samfällighet Berga församling , (res.) ( Linköpings kyrkli- ga samfällighet Mjölby (res.) Skänninge pastorat ( Vallerstads försam- ling * Norrköpings kommun- Krokeks församling !

block (var.) Kuddby pastorat

Norrköpings S: t Olai församling

Norrköpings kyrkli- ga samfällighet (res.) Åtvidaberg Åtvids pastorat Ödeshög (res.) Röks pastorat Jönköpings län Gislaved (res.) Gislaveds pasto- rat Jönköping (var.) Jönköpings kyrk- Norrahammars liga samfällig- församling het Visingsö försam- ling Kronobergs län Lessebo (res.) Lessebo försam- ling (res.)

Ljuders försam- ling

Tabell A.4 (forts.)

ningens förslag

Kommuner som har en positiv grundin- ställning till bered-

lnom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklk samfällighet) som

har en positiv

grundinställning till beredningens forslag

har en kritisk uttryckligen avstår grundinställning från ställningstagande till beredningens

förslag

Ljungby (res. )

Kalmar län Hultsfred (res.)

l Kalmar (res.)

Oskarshamn (res. )

Västervik : Ålem (res.) | i Gotlands län '

, Blekinge län » Karlshamn (res.)

Olofström (res.)

% Ronneby (res.)

* Rödeby Kristianstads län Kristianstad (res.)

i Malmöhus län i Eslöv (res.) l l l l Helsingborg (res.)

Lomma (var.)

Trelleborg

Målilla med Gårdveda försam- ling

1 Inom Gotlands län finns endast en kommun vars grundinställning redovisas i tabell A.S.

Annerstads pasto- rat

Ljungby försam— ling

Arby pastorat

Kalmar församling (res. )

Kristdala försam- ling

Oskarshamns för- samling (res.)

Västerviks för- samling

Ålems församling (res.)

Karlshamns för- samling

Jämshögs pasto- rat

Ronneby försam- Listerby pasto- ling (res.) rat Rödeby försam- ling Kristianstads kyrkliga sam- fällighet (res.)

Reslöv och Östra Karaby kyrkliga samfällighet

Helsingborgs kyrk- liga samfällighet (res.)

Lomma församling

Hemmesdynge pasto- rat

Kommuner som har en positiv grundin- ställning nu bered-

Tabell A.4 (forts.)

Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår

Göteborgs och Bo— hus län Göteborg (var.)

Kungälv (res. ) Mölndal

Tossene (res.)

Älvsborgs län Borås (res.)

Dalsjöfors (res.)

Lilla Edet (res.) Mark (res.)

Trollhättan (res.) Skaraborgs län Gullspång (res.) Lidköping (res.)

Mariestad (res.)

Backa församling

Göteborgs Oscar Fredriks försam- ling

Högsbo församling (res.)

Kortedala försam- ling

Toarps, Rångedala och Aspereds kyrk- liga samfällighet

Trollhättans för- samling (res.)

Hova församling

Bredsäters försam- ling

ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Hallands län Getinge (var.) Getinge försam- ling (var.)

Halmstad (res.) Halmstads kyrkliga

samfällighet (res.)

Göteborgs Vasa församling

Göteborgs kyrk- liga samfällighet (res. )

Solberga försam- ling

Mölndals försam- ling (res.)

Tossene försam- ling

Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrk- liga samfällighet (res.)

Fuxerna församling

Örby församling (res. )

Lidköpings försam- ling (res.)

Saleby pastorat

Tabell A.4 (forts.)

Kommuner som har lnom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en positiv grundin- ' _ ' ställning till bered- har en positiv har en kntuk uttryckligen avstår ningens Förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Tidaholm Tidaholms försam-

ling

Värmlands län Arvika (res.) Arvika västra för— samling

Stavnäs församling Torsby kommunblock Fryksände och Lek- Norra Finnskoga

vattnets försam- församling lingars pastorat

Örebro län , Askersund (res.) Lerbäcks församling |

Karlskoga (res.) Karlskoga försam- * ling (res.)

Kumla (res.) Ekeby församling

Kumla pastorat (res.) Laxå (res.) Ramundeboda pasto- rat (res.) Nora Nora pastorat Örebro (res.) Axbergs pastorat

Vintrosa pastorat

samfällighet (res.) Västmanlands län Arboga (res.) Arboga pastorat (res.)

Västerås (res.) Västerås Lundb)y församling (res.

Västerås kyrkliga samfällighet (res.)

Kopparbergs län Avesta (res.) By pastorat Grytnäs församling

Malung (res.) Transtrands försam-

? l

' Örebro kyrkliga l

l 1. * mg

Smedjebacken (res. ) llNorrbärke försam- ng

Gävleborgs län Bollnäs (res.) Bollnäs församling (res. )

Tabell A.4 (forts.)

Kommuner som har en positiv grundin— ställning till bered- har en positiv har en kritisk ningens förslag grundinställning grundinställning

lnom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

uttryckligen avstår från ställningstagande

till beredningens förslag

till beredningens förslag

Hofors (res.) Hudiksvall (vat. )

Ljusdal (res. )

Västernorrlands län Sundsvall (res.)

Jämtlands län Frostviken

Ström (res.)

Västerbottens län Hörnefors (res.)

Lycksele (res. )

Malå Skellefteå (vat. )

Norrbottens län Gällivare (res.)

Haparanda (res.)

Jokkmokk (res. )

Kalix (res.)

Ströms församling (res.)

Lycksele—Björk- sele kyrkliga samfällighet

Örträsks försam- ling (vo t. )

Jörns församling

Gällivare kyrk- liga samfällig- het

Nederkalix för- samling (res.)

Hofors församling (res. )

Hudiksvalls försam- ling

Färila pastorat

Selångers försam- ling Sundsvalls Gustav Adolfs församling (res. )

Frostvikens försam- ling (res.)

Hörnefors försam- ling

Malå församling

Skellefteå landsför- samling

Skellefteå S: t Olovs församling

Nedertorneå—Haparan-

da församling

Jokkmokk —Porjus —Vu ollerims kyrk- liga samfällighet (res. )

Tabell A.4 (forts.)

Kommuner som har inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en positiv grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning fran ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Kiruna (var.) Jukkasjärvi kyrk- liga samfällig- het (res.)

Luleå (res.) Råneå församling Luleå domkyrkoför- samling

Örnäsets kyrkliga samfällighet (res.)

Nederluleå försam- ling

Älvsbyn Älvsby församling (res. )

Summa kommuner Summa församlingar m. m. 86 84

Tabell A.5 Överensstämmelse i grundinställning mellan kritiskt inställda kommuner och in- om kommunen belägna kyrkliga lokalorgan.

Kommuner som har

Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en kritisk grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Stockholms län

Norrtälje (res.) Länna pastorat Singö församling

Vaxholm (res.) Vaxholms försam- ling (res.)

Uppsala län1

Södermanlands län Vagnhärad (res.) Trosa — Vagnhä- rads församling % (res.) ! Östergötlands län i Boxholm (res.) Ekeby m.fl. försam- lingars kyrkliga sam- fällighet Kisa kommunblock Kisa församling i Motala kommunblock Hagebyhöga för- Kristbergs m.fl. för- (res.) samling samlingars kyrkliga Vadstena försam- sarnfalhghet ling (res.) Motala församling Jönköpings län Aneby (res.) Bredestads försam- ling Nässjö (von) Barkeryds försam- ling Norra Solberga pas- torat Sävsjö Sävsjö församling Unnaryd Södra Unnaryds pastorat Vaggeryd (res.) Åkers församling Vetlanda (vat. ) Bäckseda församling Kronobergs län Alvesta Västra Torsås för- samling

! Inom länet har inte någon av de hörda kommunerna en kritisk grundinställning till beredningens förslag.

Tabell A.5 (forts.)

Kommuner som har Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en kritisk grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Markaryd (res.) Traryds pastorat

Tingsryd (res.) Tingsås försam- ling (res.)

Uppvidinge Herråkra försam- ling

Kalmar län Borgholm (res.) Gärdslösa pastorat

Högsby (res.) Långemåla försam- ling

Mörbylånga (res.) Gräsgårds försam- ling

Torslunda (res.) Torslunda försam- ling

Vimmerby (res.) Tuna församling Vimmerby församling

Ölands-Åkerbo Böda församling

Gotlands län Gotland (res.) Akebäcks församling

Ardre församling Atlingbo församling Bunge församling Dalhems pastorat Eskelhems pastorat

Gammelgarns försam- ling

Garde pastorat Halla församling Hemse församling

Klinte församling (res. )

Klinte pastorat (res.) Levide församling

Lärbro församling

Norrlanda försam-

&

l l

l i Ganthems församling i ling

Närs församling

Tabell A.5 (forts.)

Kommuner som har

Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en kritisk grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag 1 Gotland (res.) forts. Othems och Boge för- samlingars kyrkli- ga samfällighet

Roma pastorat

Stenkumla försam- ling

Sundre församling

Visby församlings pastorat

Väskinde församling Väte församling Öja pastorat

Östergarns försam- ling Blekinge län Jämjö (res.) Torhamns församling Kristianstads län Båstad Östra Karups försam- ling

% Loshult' l

Vinslöv ,

Vinslövs pastorat * Vinslövs centralkom- ) mun *

Ängelholm (var.) Ängelholms för- samling Örkelljunga (vot.) Örkelljunga för- , samling r Örkened Örkeneds församling i l Malmöhus län 3 Bara (res.) Hyby pastorat Landskrona Landskrona pas- torat Ystad . Ystads församling Hallands län Eldsberga Eldsberga försam- ling

' Länsstyrelsen i Kristianstads län har bifogat ett yttrande från Loshults kommun. Ingen församling inom kommunen är dock upptagen på domkapitlets i Lund remisslista.

Tabell A.5 (forts.)

Kommuner som har Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som en kritisk grundin- ställning till bered- har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår ningens förslag grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Enslöv”

Falkenberg Morups pastorat (res.) Löftadalen (res.) Frillesås pastorat (res.) Varberg (var.) Varbergs försam— ling Göteborgs och Bohus län Lysekil (var.) Skaftö församling Orust (res.) Myckleby försam- i ling i Stenungsund Norums pastorat 1 (res.) Uddevalla (res.) Uddevalla kyrkliga samfällighet (res.) Öckerö (res.) Öckerö församling Älvsborgs län Bengtsfors (var.) Steneby och Tissel- skogs församlingars kyrkliga samfällig- het Högsäter Högsäters försam- ling Mellerud Holms församling Svenljunga (res. ) Mjöbäcks församling l Svenljunga försam- * ling ) Vårgårda (res.) Kullings—Skövde j församling i Vänersborg (res.) Vänersborgs och Väne-Ryrs kyrkli- ga samfällighet , Skaraborgs län ! Habo (var.) Habo pastorat 1 Töreboda (res.) Fägre församling 1 Vara (res.) Bitterna försam- 1 ”"g

' Länsstyrelsen i Hallands län har bifogat ett yttrande från Enslövs kommun. Ingen församling inom kom- munen är dock upptagen på domkapitlets i Göteborg remisslista.

Tabell A.5 (forts.)

Kommuner som har en kritisk grundin— ställning till bered- ningens förslag

Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

har en positiv grundinställning till beredningens förslag

har en kritisk gru ndin ställning till beredningens förslag

uttryckligen avstår från ställningstagande

Värmlands län Säffle (res. )

Örebro län Lindesberg (res.)

Västmanlands län Heby (res. )

K apparbergs län Falun (res.)

Mora (res.) Orsa (res.) Rättvik (var.)

Gävleborgs län Bergsjö

Hanebo

Västernorrlands län Fjällsjö (res. )

Härnösand (res.)

Indals-Liden (var.)

Kramfors (res.)

Sollefteå (res.)

Örnsköldsvik (res.)

Millesviks, Botil- Säters, Eskilsäters och Ölseruds församlingars pastorat

Fellingsbro pasto- rat

Lindesbergs för— samling

Östervåla för- samling (res.)

Falu kyrkliga sam- fällighet

Solleröns försam- ling

Orsa församling (res. )

Rättviks pastorat

Bergsjö församling

Hanebo församling

Fjällsjö församling

Säbrå församling

Holms församling

Gudmundrå försam- ling (res.)

Multrå församling

Sollefteå försam- ling (res.)

Anundsjö försam- ling

Själevads församling

Örnsköldsviks för- samling

Härnösands för- samling

Tabell A.5 (forts.)

Kommuner som har en kritisk grundin- ställning till bered- ningens förslag

Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

har en positiv har en kritisk uttryckligen avstår

grundinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens förslag förslag

Jämtlands län Berg

Fors (res.)

Hammerdal

Hede Hogdal (res.)

Rödön (res.) Sveg

» Undersåker (vo t. )

Östersund (vot.)

Västerbottens län Lövånger

Umeå (res.)

Vindeln

Norrbottens län Pajala (res.)

Summa kommuner 81

Bergs församling Fors församling

Hammerdals för- samling

Hede församling

Ytterhogdals för- samling

Ås församling Svegs församling

Undersåkers för- samling

Lits församling

Östersunds för- samling

Lövångers försam- ling

Umeå stadsförsam- lings — Ålidhems kyrkliga samfällig- het

Vindelns församling

Korpilombolo försam- ling

Summa församlingar m. m. 107

Tabell A.6 Överensstämmelse i grundinställning mellan kommun tagande och inom kommunen belägna kyrkliga lokalorgan.

er som avstått från ställnings-

Kommuner som uttryck- Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som ligen avstår från ställ- ningstagande till bered- har en positiv

har en kritisk grundinställning till beredningens förslag

uttryckligen avstår från ställningstagande

nmgen örslag grundinställning till beredningens förslag

Stockholms län

Danderyd1

Ekerö

Uppsala län Dannemora (vat. )

Uppsala (res.)

Södermanlands län Eskilstuna (res.) J äders pastorat

Torshälla försam- ling

Östergötlands län Söderköpings kom- munblock (res. )

Jönköpings län *

K ronabergs län Växjö

Kalmar län 2

Gotlands län 3

Blekinge län 1

' Kommunen har beslutat att inte avge yttrande 7 Inom länet har inte någon av de hörda kommunerna uttryckligen avstått från ställningstagande till bered-

ningens förslag.

Danderyds försam- ling (res.)

Ekerö församling

Films pastorat (res.)

Bälinge församling Uppsala Helga Trefaldighets för- samling (res.) Uppsala kyrkliga samfällighet (res.)

Eskilstuna Klosters församling

S:t Anna pastorat

Växjö församling

3 Inom Gotlands län finns endast en kommun vars grundinställning redovisas i tabell A.5.

Tabell A.6 (forts.)

ligen avstår från ställ- ningsta nde till bered- ningen örslag

har en positiv

grundinställning till beredningens förslag

Kristianstads län Simrishamn

Tollarp (res.)

Malmöhus län Höganäs (res.)

Hörby (res.) Lund (var.) Lunds kyrkliga ' samfällighet (res.)

Malmö (res.)

Hallands län1

Göteborgs och Bohus län Strömstad2

Älvsborgs län1 Skara borgs lan Skara

Skövde Värings pastorat

Värmlands län Karlstad

Årjängs kommunblock

Örebro län1

Västmanlands It'in' Kopparbergs län Borlänge (res.)

har en kritisk grundinställning

Kommuner som uttryck— Inom kommunen belägen församling (pastorat, kyrklig samfällighet) som

uttryckligen avstår från ställningstagande till beredningens forslag

Hammenhögs pasto- rat

Västra Vrams pas- torat

Vikens församling

Fulltofta pastorat (res.)

Malmö kyrkliga sam- fällighet (res.)

Näsinge pastorat

Skara församling (var.)

Skövde pastorat (res.)

Karlstads kyrkliga samfällighet (res. )

Väse församling

Töcksmarks försam- ling

Stora Tuna kyrkliga samfällighet

' Inom länet har inte någon av de hörda kommunerna uttryckligen avstått från ställningstagande till bered-

? Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ej överlämnat något yttrande från kommunen trots att Nä- singe pastorat hörts av domkapitlet i Göteborg.

! i l l l l l l l l l i % ningens förslag.

Tabell A.6 (forts.)

Kommuner som uttryck— Inom kommunen belägen församling (pastorat. kyrklig samfällighet) som ligen avstår från stall— ningsta nde till bered- här en POSitiv har en kritisk uttryckligen avstår ningen örslag gru ndinställning grundinställning från ställningstagande till beredningens till beredningens forslag forslag Gävleborgs län Gävle (res.) Gävle kyrkliga Valbo församling (res.) (res.)

Västernorrlands län Matfors Attmars församling

Jämtlands län'

l l

samfällighet

.. l Västerbottens lan l Dorotea2 Dorotea — Risbäcks pastorat Norrbottens län Arvidsjaur3 Arvidsjaurs för- samling i Summa kommuner Summa församlingar m. m. 1 194 5 214 — l

' Inom länet har inte nå ningens förslag. * Länsstyrelsen i Västerbottens län har ej överlämnat något yttrande från kommunen trots att Dorotea — Risbäcks pastorat hörts av domkapitlet i Luleå. 3 Kommunen har förklarat sig icke önska avge något yttrande. ' Exkl. Danderyds, Strömstads, Dorotea och Arvidsjaurs kommuner resp. inom dessa kommuner belägna församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter.

gon av de hörda kommunerna uttryckligen avstått från ställningstagande till bered-

Tabell A. 7 Ställningstagande i start till beredningens förslag i de yttranden, underskrivna av 241 frikyrkoförsamlingar och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorgan, vilka sänts in av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd.

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag :""YCR' igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll —————- förhål- ___— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva— upp— tion tion jäm- börds- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Stockholms län Blidö missions- församling x

Danderyd —Täby frikyrkoförsamling x

Edsbro missions- församling x

Ekebyholms adven- tistförsamling x

' Enskede baptist- församling x

Frötuna missions- f ör samling x

Grödinge baptist- församling x

Hallstavik — Häver ö- dals missionsför- samling x

församling x

EFS missionsföre- ning i Hästängen x

EFS missionsföre- ning i Häverödal X

I

[

l Hägerstens baptist-

* Kungsholms baptist- församling x 1

l Lohärads missions- församllng x

Länna missions- församlmg x

EFS missionsföre- ning i Norrtälje

Norrtälje missions- församling

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till beredningens förslag beredningens förslag Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig— förbe- förbehåll rande rättslig reglering håll förhål— Utökad Andra landen Larssons Larssons statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent— liga erin— ringar Rimbo missionsför- samling x Roslagsbro missions- församling x Filadelfiaförsam- lingen, Roslags- Näsby x Rådmansö missions- församling x Singö missionsför- samling x Sollentuna fri- kyrkoråd x Solna missionsför- samling x Solna-Sundbybergs baptistförsamling x Stockholms fria baptistförsamling x Stockholms III bap- tistförsamling x Stockholms frikyrko- råd x Immanuelskyrkans för- samling (Stockholm) x Trefaldighetsförsam- lingen i Stockholm x EFS missionsföre- ning i Sättraby x Söderbykarls mls- sionsförsamling x Södertälje kristna samarbetsråd x Södertälje mis- sionsförsamling x Södra Sollentuna baptistfötsamling x

EFS missionsföre- ning i Tumba

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig— från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhål- ___—— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds- tc andra hjälp väsent- liga erin- ringar Täby baptistför- samling x Ununge missions- församling x Väddö missions- församling x Västerorts försam- lings ekumeniska frikyrkoförsamling x Uppsala län Enköpings baptist- församling x Elimförsamlingen (Enköping) x Filadelfiaförsam- lingen, Enköping x lmmanuelkyrkans församling (Enköping) x Fjärdhundra mis- sionsförsamling x Grillby missions- församling x Storvreta baptist— församling x Storvreta missions- församling x Sydvästra Upplands missionsförsamling x Uppsala baptist- församling x Filadelfiaförsam- lingen i Uppsala x Uppsala missions- församling x Uppsala sjundedags- adventistförsamling x

Västlands missions- församling

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag pttryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ— häll förhäl- ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva— upp— tion tion jäm- börds- te andra hjalp väsent- liga erin- ringar Filadelfiaförsam- lingen, Orsundsbro x Örsundsbro missions- församling x Södermanlands län Bettna missions- församling x Flens baptistför— samling x Flens filadelfia- församling x Flens missionsför- samling x Katrineholms lmmanuelsförsam- ling x Malmköpings fila— delfiaförsamling x Malmköpings mis- sionsförsamling x

Mellösa missionsför- samling

Mellösa baptist- församling

Nyköpings baptist- församling

Nyköpings Filadelfia- församling

Frälsningsarméns kär i Nyköping

Korskyrkan i Nyköping x

Nyköpings metodist- församling

Nyköpings missions- församling

Strängnäs frikyrko- råd

Remissinstans Positiv grundinställning till beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan Med vissa Viss offentllg- förbe- förbehåll rättslig reglering håll — Utökad Andra Larssons Larssons statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin— ringar Östergötlands län Boxholms frikyrko- råd Elimförsamlingen Kisa baptistför- samling x Linköpings fri- kyrkoråd x Mjölby baptist- församling x Norrköpings sjunde- dagsadventistför- samling x Baptistförsamlingen Betania, Skänninge x Väderstads baptist- församling x Jönköpingsjän Almesåkra Ö. missionsförsamling Aneby baptistför- samling x

FS-studiecirkel inom Aneby kommun

Annebergs missions- församling

Barkansjö missions- för samling

Bodafors allians- församling

Bodafors missions- församling

Bringetofta missions- församling

Danstorps missions- forsamlmg

Ekenässjöns missions- församling

Remissinstans Positiv grundinställning till

beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan Med vissa Nuva- förbe- förbehåll rande håll förhål- Utökad Andra landen statlig förbehåll UPP- börds- hjälp

Viss offentlig- rättslig reglering

Larssons reserva- tion

Larssons reserva- tion jäm- te andra väsent- liga erin— ringar

Avstår uttryck— ligen från ställ- ningsta- gande

Eringsboda baptist- församling

Esperyds missions- församling x

Fredriksdals mis- sionsförsamling x

Gislaveds—Klippans alliansförsamling x

Grimstorps missions- församling x

Gådebergs missions- församling x

Havsjö missions- församling x

Hylte missions- församling x

Jönköpings evange- liska missionsför- samling x

Saronförsamlingen Jönköping x

Linneviks missions- församling x

Möcklams missions- församlmg x

Nässjö missions- församling x

Rödja missions- församling x

Sandsjöfors missions- församling x

Solberga missions— församling x

Sävsjö baptist- församling x

Tenhults missions- församling

Ålemkretsens missions- Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag pttryck- igen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhål— ___—_— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— tc andra hjälp väsent— liga erin- ringar Frikyrkoförsamlingar inom Vaggeryds kommun x Ungdomsrådet i Vaggeryds SMU x , FS-studiecirkel * inom Vetlanda ; kommun x ; Västorps missions- | församling x l Ängs missions- ! församling x Kronobergs län . Ljungby baptist— l församling x | Ljungby missions- | församling x l ' Tingsryds baptist- l församling x ' Kalmar län * Allgunnens allians- ; församling, Högsby x l Berga missions- och baptistförsamlingar x l Kaggemåla missions- förening x Baptistförsamlingen l Elim, Kalmar x l l Kalmar sjundedags— adventistförsamling x Västerviks missions- församling x l församlingar

» Gotlands län Gotlands kristna gemenskapsråds opinionsutskott

Remissinstans Positiv grundinställning till

beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan Med vissa förbe- förbehåll håll Utökad statlig UPP" börds— hjälp

Andra förbehåll

Nuva- Viss offentlig— rande rättslig reglering förhål— landen reserva- reserva- tion tion jäm- te andra väsent- liga erin- ringar

Larssons Larssons

Avstår uttryck- ligen från ställ- ningsta- gande

Gotlands missions- förening

Blekinge län Filadelf iaf ör- samlingen, Fj ärd sj ömåla

Svenska missions- förbundets försam- lingar inom Jämjö kommun

Karlshamns missions- församling x

Kristianstands la'n Elimförsamlingen i Tollarp x

Malmöhus län Landskrona missions- församling

Malmö evangeliska predikantförbund x

Hallands län

Göteborgs och Bohus län Adventkyrkan, Göteborg

Göteborgs frikyr- koråd

Frälsningsarmén, Göteborg

Gileadförsamling- en, Göteborg

Lutherska missions- kyrkan, Göteborg

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag pttryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _— förhäl- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jam- börds— te andra hjälp väsent— liga crin- ringar Mölndals frikyrko- råd x Sionförsamlingen, Mölndal x Stenungsunds mis- sionsförsamling x Strömstads predi- kantförbund x Uddevalla baptist- församling x Filadelfiaförsam— lingen, Uddevalla x Uddevalla frikyrk- liga samarbetskom- mitté x Frälsningsarmén, Uddevalla x Uddevalla mis- sionsförsamling x Saronförsamlingen, Uddevalla x Frikyrkoförsam- lingar inom Öckerö kommun X Älvsborgs län Adventkyrkan, Borås x Borås baptist- församling x EFS missionsföre- ning, Borås x Filadelfiaförsam- lingen, Borås x Frälsningsarmén, Borås x

Borås metodist- församling

Remissinstans Positiv gru ndinställning till beredningens förslag

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Utan förbe- håll

Med vissa förbehåll

Utökad statlig UPP- börds- hjälp

Andra förbehåll

Nuva- rande förhål- landen

Viss offentlig- rättslig reglering

Larssons reserva- tion

Larssons reserva- tion jäm- te andra väsent— liga erin— ringar

Avstår uttryck— ligen från ställ— ningsta— gande

Borås missions- församling

armén, Borås

lingen, Borås

församling

Fritsla missions- församling

Kinna missions- församling

Melleruds missions-

församling

Södra Marks mis- sionsförsamling

Trollhättans f ri- kyrkliga allians- kommitté

Viareds missions- församling

Missionsförsam- lingar inom Vår- gårda kommun

Skaraborgs län Amnehärads mis- sionsförsamling

Furusjö allians- församling

Adventkyrkan i Skara

Värmlands län Arvika baptist- församling

Arvika missions- församling

Fryksände missions- församling

Svenska frälsnings-

Tabernakelförsam-

Brämhults missions-

Remissinstans Kritisk grundinställning till Positiv grundinställning till beredningens förslag

beredningens förslag

rättslig reglering

Larssons Larssons

Avstår uttryck- ligen från ställ- ningsta- gande

Glava missions- församling

Hallens baptist- församling

F iladelfiaförsam- lingen, Hallen

Hara missions- församling

Högeruds missions- församling

Karlstads sjunde- dagsadventist- församling

Marby missionsför- samling (Hallen)

Stavnäs missions- församling

Stömne missions- församling

Värmskogs V: a missionsförsamling

Väse missions- församling

Örebro län Allrnänningbo fila— delf iaf örsamling

Fellingsbro bap- tistförsamling

Fellingsbro mis— sionsförsamling

Elimförsamlingen, Frövi

Frövi missions- församling

Betelförsamlingen, Grönbo

Guld smed shyt tans baptistförsamling

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag pttryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _ förhäl— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent- liga erin- ringar Gyttorps missions— församling x Järnboås missions- församling x Kumla missions— församling x Laxå filadelfia- församling x Laxå missions- församling x Lindesbergs baptist- församl'mg x F iladelfiaför- samlingen, Lindesberg x Lindesbergs fribaptist- församling x Frälsningsarmé- kåren i Lindesberg x Metodistförsam- lingen, Lindesberg x Lindesbergs missions- församling x Nora baptistför- samling x F ilad elf iaf örsam- lingen i Nora x Frälsningsarméns kår i Nora x Nora missionsför- samling x Ramsbergs baptist- församling x Filadelfiaförsam- lingen, Vedevåg x

Örebro frikyrkoråd

Remissinstans Pösitiv grundinställning till Kritisk grundinställning till AVstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuvu- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll förhäl- ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm— börds— (0 andra hjälp väsent— liga crin- ringar Västmanlands län Arboga baptistför- samling x Arboga filadelfia- församling x F rälsningsarmékåren i Arboga x Arboga metodistför- , samling x * Arboga missions- i församling x ? Enåkers missions- , församling x & Frälsningsarméns kår * i Harbo x ' Harbo missions- församling x Heby baptist- församling x Frälsningsarméns kär i Heby x Huddunge baptist- församling x Nora—Tärnsjö baptist- x

Nora—Tärnsjö missions— församling församling i Frälsningsarméns kär i Tärnsjö l Västerlövsta missions- församling

X

Adventistförsamlingen,

Västerås

Västerås frikyrkoråd

Frälsningsarmén i Västerås

Östervåla missions.- församling

>!

Remissinstans Positiv grundinställning till beredningens förslag beredningens förslag

Utan förbe- håll

Kritisk grundinställning till Avstår uttryck- ligen

Viss offentlig- från rättslig reglering ställ- —_ ningsta- Larssons Larssons gande reserva- reserva- tion tion jäm-

te andra väsent-

liga erin- ringar

Kopparbergs län Filadelf iaf örsam- lingen i Borlänge x

Falu baptistför- samling x

Evangeliska foster- lands-stiftelsen i

Falun x Filadelfiaförsam-

lingen, Falun x Falu frikyrkoråd x Frälsningsarmé- kåren, Falun x Falu metodist- församling x Falu missions- församling x Mora baptist- församling x Mora missions- församling x Nusnäs missions- församling x Orsa baptist- församling x Orsa missions- församling x Frikyrkoförsam- lingar inom Rätt- viks kommun x

Smedjebackens baptist-, filadelfia- och

missionsförsamling x Södra Rättviks missions- församling x Gävleborgs län

Bergsjö baptist- församling

Rem issinstans Positiv grundinställning till Kritisk grundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- ligen Utan Med vissa Nuva— Viss offentlig- från förbe— förbehåll rande rättslig reglering ställ— håll förhål- _— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp- tion tion jäm- börds— te andra hjälp väsent— liga erin- ringar Filadelfiaförsamlingen, Bergsjö x Bergsjö missions- församling x EFS missionsförening i Delsbo x FS-studiecirkel inom Gävle kommun x Haddungsnäs baptist- församling x Hanebo missions- församling x Segersta missions- församling x Västernorrlands län Härnösands baptist- församling x Filadelfiaförsam- lingen, Härnösand x Frälsningsarmén, Härnösand x Härnösands metodist- församling x Härnösands missions- församling x Svenska frälsnings- armén, Härnösand x Sundsvalls missions- församling x Jämtlands län Östersunds baptist- församling x lietelförsamlingen, Ostersund x Filadelfiaförsam- lingen, Ostersund x

Remissinstans Positiv grundinställning till Kritisk gundinställning till Avstår beredningens förslag beredningens förslag uttryck- igen Utan Med vissa Nuva- Viss offentlig- från förbe- förbehåll rande rättslig reglering ställ- håll _— förhål- -—-——— ningsta- Utökad Andra landen Larssons Larssons gande statlig förbehåll reserva- reserva- upp— tion tion jäm- börd s- te andra hjälp väsent- liga erin- ringar

Emanuels metodist- församling, Öster- sund x

församling x

Västerbottens län

Norrbottens län Filadelfiaförsam- lingen, Kiruna x Frälsningsarmén, Kiruna x

Kiruna missions- församling x

ÖM-församlingen, Kiruna

Östersunds missions—

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan, A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Produktionskostnader och regionala produk- tionssystem. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. Boken. Litteratu rutredningens huvudbe tänkande. U.

Förenklad konkurs m. rn. Ju.

Barn— och ungdomsvård. S. Rättegången i arbetstvister. A. Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U.

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Förenklad konkurs m.m. [6]

Socialdepartementet Barn- och ungdomsvård. [7]

Utbildningsdepartementet

Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. [51 Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. [9]

Arbetsmarknadsdepartementet

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet.

1. Orter i regional samverkan [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] Produktionskostnader och regio- nala produ ktionssystem [3] 4. Regionala prognos- er i planeringens tjänst. [4] Rättegången i arbetstvister. [8]

| Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utrec ningar/tas nummer!/i dån kronologiska förteckningen.

_? '» ”_|