SOU 1974:9

Samhälle och trossamfund : sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka

1. Remissinstansema

1.1. Inkomna yttranden

Remissyttranden har i enlighet med vad som föreskrivits i beslutet om inhämtande av remissyttrandena avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, krimi- nalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, styrelsen för inter- nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (öB), socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, statistiska central- byrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarki- vet, riksantikvarieämbetet, universitetskanslersämbetet (UKÄ), kultur- rådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), läns- styrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Krono- bergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, ärkebiskopen (efter hörande av övriga biskopar), samtliga domkapitel och stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, föreningsskatte- utredningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), invandrarutredningen, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Samarbetskommitte'n för bevakning av svenska kyrkans intressen i kyrka—statfrågan (SAKI), Svenska kyrkans lekmannaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoräds sam- arbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptist- samfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan iSverige, Svenska allians- missionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebro- missionen, Evangeliska fosterlands—stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Frälsningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kon- sistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa försam-

1 Det kan anmärkas att vissa instanser förklarat sig inte önska avge nå- got yttrande. Hit hör bl.a. Svenska ekumeniska nämnden och Landsorga- nisationen i Sverige (LO). Av de ovan uppräknade instanserna uttalar vidare Svenska landstingsförbun- det att det beslutat att inte avge något yttran- de. Förbundets motive- ring härför har emeller- tid ansetts böra åter- ges i avsnitt 4.9.2.

2 Till dessa hör även läns- styrelserna i Östergötlands och Kalmar län, vilka inte inkommit med egna yttran- den.

3 Yttrandena från vissa av dessa församlingar och sam- arbetsorgan har också bi- fogats yttrandena från bor- gerliga primärkommuner enligt vad ovan angetts.

lingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnasi Sverige centralråd, Riksförbundet för finsk-språkigt församlingsarbete i Sverige, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap, Sveriges krist- na ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUKs och KFUM:s riksförbund, Statstjänstemännens riksför- bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänste- männens centralorganisation (TCO), Svenska prästförbundet, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges kyrkokamerala förening, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.1

I enlighet med remissbeslutet har remissinstanserna bifogat yttranden, UKÄ från de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt från den juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm,

länsstyrelserna2 från 186 borgerliga primärkommuner och domkapitlen från 273 församlingar, pastorat och kyrkliga samfällig- heter.

Några domkapitel har därjämte bifogat till resp. domkapitel inkomna spontant insända yttranden från ytterligare sammanlagt ett 20-tal församlingar. Till de överlämnade yttrandena från borgerliga primärkom- muner har i viss utsträckning bifogats synpunkter från frikyrkliga församlingar och några församlingar inom svenska kyrkan.

Utöver vad som föreskrivits i remissbeslutet har yttranden bifogats av riksarkivet från landsarkivarierna i Uppsala, Vadstena, Lund, Göte- borg, Härnösand och Östersund samt stadsarkivarierna i Stockholm och Malmö,

riksantikvarieämbetet från landsantikvarierna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län,

länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms invandrarnämnd, länsstyrelsen i Kristianstads län från landsantikv'arien i Malmöhus län, länsstyrelsen i Malmöhus län från chefen för länsstyrelsens dataenhet, länsstyrelsen i Skaraborgs län från landsantikvarien i länet, länsstyrelsen i Örebro län från landsantikvarien i länet samt från Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

domkapitlet i Visby från domkyrkoorganisten i Visby samt från boställsnämnderna i Visby stifts I och 11 distrikt,

Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd från nio stiftsråd samt Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd från 241 frikyrkliga försam- lingar och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorgan.3

Yttranden har utan föreskrift därom i remissbeslutet — avgetts även av Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, Kristen demokra— tisk samling (KDS), Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t

l l

Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församlingi Stockholm. Utan sådan föreskrift i remissbeslutet har yttranden slutligen avgetts av ytterligare ett tiotal instanser. Till dessa instanser hör enskilda personer samt lokala enheter inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Åtskilliga remissinstanser har hänvisat till en av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Sile'n, på uppdrag av biskopsmötet, utarbetad skrift med titeln Svenska kyrkan och samhället (Lund 1973).

I denna sammanställning redovisas yttranden från i första hand 870 remissinstanser. I denna summa ingår till en början alla yttranden som avgetts enligt remissbeslutet (600). Vidare ingår de 7 nyssnämnda yttrandena från Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, KDS, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församling. I summan 870 instanser ingår slutligen yttrandena från de 241 frikyrkliga församlingarna och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorganen, dvs. sammanlagt 263 frikyrkliga lokalorgan. Däremot redovisas som regel inte de övriga yttranden som myndigheter fogat till sina yttranden utöver vad som ålegat dem enligt remissbeslutet och inte heller de andra yttranden som, enligt vad ovan angetts, avgivits utan föreskrift därom i remissbeslutet.l Ställningstagandet i stort av förut nämnda nio stiftsråd redovisas dock vid tabell 2.1.

Det har av utrymmesskäl inte varit möjligt att här redovisa resultatet av en enkät som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund genomfört bland sina 3 154 medlemmar (församlingar, tlerförsamlings- pastorat och särskilt bildade kyrkliga samfälligheter), vilken besvarats av drygt 2 700 medlemmar och som förbundet meddelat att dess yttrande grundar sig på.

Även andra organisationer än Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har uppgett att deras yttranden baseras på opinions- undersökningar bland medlemmarna.

I utarbetandet av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnds remissvar har deltagit företrädare för Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Fribaptistsam- fundet, Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Pingstväckelsen, Sjundedags-adventistsamfundet, Svenska alliansmissio- nen, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmén, Svenska mis- sionsförbundet och örebromissionen.

Yttrandet från Sveriges kristna ungdomsråd har utarbetats genom ett omfattande återremissförfarande bland rådets medlemsorganisationer och undertecknats av Ansgarsförbundet inom svenska kyrkan, Evangeliska fosterlands-stiftelsens ungdom, Frälsningsarméns ungdom, Frikyrkliga gymmasiströrelsen, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, Kyrkliga gymna- sistförbundet, Kristna studentrörelsen i Sverige, Metodistkyrkans ung- dom, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska alliansmissionens ung— dom, Svenska baptisternas ungdomsförbund, Svenska frälsningsarméns ungdom, Svenska missionsförbundets ungdom samt Riksförbundet Sve- riges unga katoliker.

I ttabell 1.1 belyses fördelningen av de 870 remissinstanser, vilkas yttramden redovisas i denna sammanställning, på olika huvudtyper av instanser.

1 Vissa synpunkter från regionala antikvarie- och arkivmyndigheter redo- visas dock i avsnitt 5.5 och 6.3 resp. 4.10.

Tabell 1.1 Remissyttrandenas fördelning på olika huvudtyper av instanser

Statliga myndigheter o. d. 87 Organisationer 54 141 Borgerliga primärkommuner som yttrat sig efter att ha hörts av resp. länsstyrelse 186 Församlingar, pastorat eller kyrkliga sam-

fälligheter som yttrat sig efter att ha hörts av resp. domkapitel 273 459 Frikyrkoförsamlingar och lokala fri-

kyrkliga samarbetsorgan vars yttran- den sänts in av Sveriges frikyrko- råds samarbetsnämnd 263 263 Spontant insända yttranden 7 7 Summa 870

I det följande används vanligen termen kommun som beteckning på borgerlig primärkommun, termen församling som sammanfattande be- grepp för församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter inom svenska kyrkan samt termen frikyrkoförsamling som beteckning på lokala frikyrkliga församlingar och lokala frikyrkliga samarbetsorgan. Med lokala kyrkliga organ eller liknande formulering avses enbart organ inom svenska kyrkan.

1.2. Gruppering av remissinstanserna

För att spegla olika opinioner bland remissinstanserna har de under 1.1 nämnda 870 yttrandena grupperats i fem kategorier, nämligen centrala myndigheter (grupp 1), regionala och lokala instanser (grupp 2), instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3), andra trossamfund och instanser med anknytning till sådana samfund (grupp 4) samt fackliga, politiska och vissa andra ideella organisationer (grupp 5).

Grupp 1 omfattar väsentligen centrala statliga myndigheter samt domstolar.] gruppen ingår JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammar- kollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riks- skatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ jämte de teologiska och juridiska fakulteterna, kulturrådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, EON, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, förenings- skatteutredningen, MUS 65, invandrarutredningen, bygglagutredningen samt Försäkringskasseförbundet. Grupp 1 omfattar sålunda 36 remiss- instanser.

1 grupp 2 återfinns främst länsstyrelser och borgerliga primärkommu- ner. Vidare har till denna grupp förts Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Totalt omfattar gruppen 210 instanser, varav 186 kommuner.

Till grupp3 har hänförts ärkebiskopen, domkapitlen jämte hörda församlingar, pastorat eller kyrkliga samfälligheter, stiftsnämnderna,

svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, SAKI, Svenska kyrkans lekmanna- förbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Riksförbundet för finsk—språkigt församlingsarbete i Sverige, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening samt Sveriges kyrkliga studieförbund. Av organ som spontant har sänt in yttranden har Kyrkliga gymnasistförbundet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse räknats till denna grupp. [grupp 3 ingår härigenom 315 instanser, varav 273 församlingar.

Grupp 4 omfattar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsamfundet, Helgelse- förbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansrnissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebromissionen, Evange- liska fosterlands-stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Fräls- ningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap samt Frikyrkliga studieförbundet. Av dem som spontant sänt in yttranden räknas till denna grupp Riksförbundet Sveriges unga katoliker, S:t Nikolai estnisk- apostolisk ortodoxa församling samt frikyrkoförsamlingar. Detta innebär att grupp 4 omfattar 287 instanser, varav 263 frikyrkoförsamlingar.

Till grupp 5 har hänförts följande fackliga, politiska och andra ideella sammanslutningar: Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna ung- domsråd, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårds- chefer, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlings- partiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoför- bund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdoms- förbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av de instanser som spontant har sänt in yttranden har Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund och KDS räknats till denna grupp. Totalt ingår 22 instanser i grupp 5.

2. Remissinstansernas ställningstagande i stort

Efter en sammanfattning av beredningens betänkande (jämte avgivna reservationer och särskilda yttranden) redogörs i detta kapitel för remissinstansernas ställningstagande i stort till förslaget och de allmänna motiv som anförs till stöd för olika ståndpunkter. I ett särskilt avsnitt återges synpunkter på beredningens tolkningar av begreppet trossamfund samt på det faktum att beredningen vidgat perspektivet från stat—kyrka till samhälleetrossamfund. Vidare redovisas kommentarer i yttrandena till regeringens kommuniké den 21 mars 1973 beträffande handlägg- ningen av frågan om samhälle och trossamfund.

2.1. Huvuddragen i beredningens betänkande

Beredningens betänkande innehåller — utöver en redogörelse för bakgrun- den två huvudavsnitt. I det första diskuterar beredningen principerna för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. I det andra läggs fram förslag till reformer.

Enligt beredningen bör principen om religionsfrihet vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skall utformas. Bered- ningen erinrar om att begreppet religionsfrihet efter hand har getts en allt vidare innebörd. Nuvarande lagstiftning ger främst uttryck åt tanken att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Enligt beredningen bör begreppet religionsfrihet ges en mer vidsträckt tolkning. Beredningen har sett som sin huvuduppgift att bedöma religionsfrihetens innebörd och konsekvenser under överskådlig tid i ett demokratiskt samhälle av vår typ.

I ett allmänt resonemang om nutida och framtida krav på religionsfri- het konstaterar beredningen till en början att samhället bör kunna stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfriheten. Samhället bör ha en aktivt positiv attityd till förekomsten av olika åsiktsriktningar. Detta innebär bl. a. att samhället bör behandla olika trossamfund på ett sätt som av dessa uppfattas som likvärdigt. Man måste enligt beredningen vidare ta hänsyn till den kommande utveck- lingen. Olika tendenser kan märkas. Avgörande för de mänskliga gemenskapsformernas förändring och därmed även trossamfundens blir — liksom under de senaste decennierna - troligen befolkningsomflytt-

ningen till tätorterna. Också tendensen mot ökad ekumenik är betydelse- full. Denna tendens har bl. a. samband med den ökade invand- ringen av personer med främmande trosbekännelse. Även ökningen av antalet religiösa grupper bör uppmärksammas.

Beredningen erinrar i det följande om att tolkningen av begreppet religionsfrihet under den tid som gått efter antagandet av 1951 års religionsfrihetslag undergått förskjutningar. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste ses som ett uttryck för dessa förskjutningar. Diskussionen gäller numera inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan även samfundens. Problemet gäller härvid inte enbart statens förhållande till ett trossamfund (svenska kyrkan) utan samhällets förhållande till alla trossamfund.

Enligt beredningens mening kan från religionsfrihetssynpunkt resas vissa invändningar mot den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan. Invändningama hänför sig till såväl grundsatsen om individens religionsfrihet som principen om trossamfundens religionsfri- het. I det förra hänseendet pekar beredningen främst på tre omständig- heter. Åtskilliga människor upplever svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Den kvardröjande nära förbindelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet bidrar vidare allmänt sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. I en del speciella sammanhang upplevs det slutligen av många som en inskränk- ning av den individuella religionsfriheten att svenska kyrkan handhar vissa allmänt samhälleliga funktioner, t. ex. folkbokföring och begrav- ningsväsende. Också om man ser saken med utgångspunkt i principen om trossamfundens religionsfrihet kan enligt beredningen riktas invändningar mot nuvarande ordning. Svenska kyrkan har inte frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Denna inskränkning av kyrkans självbestämmanderätt påtalas ofta från kyrkligt håll. Nuvarande relation mellan staten och svenska kyrkan innebär också att kyrkan har en i olika hänseenden _ främst ekonomiskt mer gynnad ställning isamhällslivet än övriga trossamfund. Systemet försvårar strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet mellan trossamfunden beträffande deras arbetsmöjlig- heter.

Utöver de nu berörda faktorerna bör man enligt beredningen också beakta demokratins princip. I denna ligger att statsmakternas hållning till majoriteten måste utformas med hänsyn till såväl de önskemål som finns inom majoriteten som de som finns bland olika minoriteter. Samma synsätt bör anläggas i fråga om samhällets relationer till de olika trossamfunden, också i en situation där majoriteten tillhör ett visst samfund.

Beredningen kommer till slutsatsen att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Full religionsfrihet är med andra ord inte genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Dennaa tog hänsyn främst till frihetsbegreppet i dess negativa bemärkelse, alltså frihet från tvång. Denna frihet närmare bestämt friheten att

lämna svenska kyrkan är enligt beredningen inte tillräcklig. Man måste beakta friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika samfund som individerna har frihet att ansluta sig till.

Grundtanken i beredningens förslag är att ge klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och tona ner de kvardröjande dragen av statlig institution. Detta uppnås genom ett ”byte" av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. l bytet ingår att kyrkans nuvarande ansvar för folkbokföringen och begravningsväsendet förs över till borgerliga organ är 1976 respektive 1978. I samband härmed upphävs icke-medlemmars och juridiska personers skyldighet att betala skatt till kyrkans församlingar. Efter beslut om ändrat huvudmannaskap för begravningsväsendet utarbetas under statlig medverkan allmänna riktlin- jer rörande förvaltning och skötsel av allmänna begravningsplatser. 1 bytet ingår vidare att kyrkan ges möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska frågor fr o m är 1983.

För svenska kyrkans del innebär förslaget vidare i huvudsak följande. Kyrkans församlingar skall efter år 1982 inte längre ha ställning som kommuner eller ha beskattningsrätt. Kyrkomötets ställning som lagstif- tande organ upphävs. Statens medverkan vid meddelande av bestämmel- ser om kyrkans organisation och verksamhet samt vid tillsättning av prästerliga tjänster upphör. Kyrkan ges samma rätt som hittills till den kyrkliga egendomen. Medlemskapi kyrkan betraktas som en inomkyrklig angelägenhet. De som är medlemmar vid utgången av år 1982 anses dock vara medlemmar även därefter. Kyrkans medlemmar förutsätts liksom för närvarande svara för huvuddelen av kostnaderna för verksamheten. Det avses ske genom att medlemmarna betalar en kyrkoavgift. Staten erbjuder hjälp med uppbörden av avgifterna via skattemyndigheterna under åren 1983—1992. Ekonomiskt stöd till kyrkan lämnas i olika former av det allmänna, främst av staten. Bl. a. förutsätts ett system med särskilda bidrag till ekonomiskt svaga församlingar som ersättning för nuvarande skatteutjämningssystem. Löne- och pensionsgarantier utfärdas för nu anställd personal.

I fråga om relationerna mellan samhället och andra trossamfund än svenska kyrkan innebär förslaget väsentligen att det ekonomiska stödet från samhället ökar.

Beredningen presenterar en detaljerad tidsplan för genomförandet av förslaget. Denna tidsplan innebär bl. a. att statsmakterna våren 1974 fattar ett principbeslut om allmänna riktlinjer för det fortsatta reform- arbetet. Kyrkomötet förutsätts ta ställning i frågan samma år. Under perioden 1974—1983 verkställs ett omfattande utredningsarbete både i statlig och i kyrklig regi, varjämte vissa förhandlingar och överläggningar äger rum. Regering, riksdag och kyrkomöte fattar vid olika tillfällen under perioden beslut om genomförandet av olika delreformer. Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphävs den 1 januari 1983, då alltså bl. a. lagen om församlingsstyrelse skall upphöra att gälla.

Någon folkomröstning bör enligt beredningen inte anställas i frågan om relationerna mellan samhället och trossamfunden.

Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttranden angående vissa frågor. Ledamoten Blomquist yrkar i en reservation att beredningens förslag skall underställas en rådgivande folkomröstning före ett slutgiltigt beslut av statsmakterna. I ett särskilt yttrande uttalar ledamoten Dahlén att beredningen bort föreslå utredning om frågan om avdragsrätt vid beskattningen för personliga bidrag till bl. a. trossamfund. Ledamoten Hjelm-Wallén anför i ett särskilt yttrande att staten bör garantera att medlemsförpliktelser kan åvila endast den som vid relationsförändringen aktivt bekräftar sitt medlemskap eller som därefter inträder i trossamfundet svenska kyrkan. Vidare avstyrker Hjelm-Wallén övergångsvisa uppbördsanordningar för svenska kyrkan åren 1983—1992. Ledamoten Larsson avvisar i en reservation förslaget att lagen om församlingsstyrelse skall upphävas och kyrkans beskattningsrätt upphöra. larsson reserverar sig också mot förslaget att låta ett principbeslut om överförandet av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun föregå det närmare utredningsarbetet i dessa delar.

2.2. Översikt över remissinstansernas ställningstagande i stort

Remissutfallet över beredningens förslag uppvisar en splittrad bild. Något mindre än hälften (426) av de 870 instanser som närmare redovisas i denna sammanställning (se 1.1) är positivt inställda till förslaget. Ett stort antal instanser (354) ger å andra sidan uttryck åt en kritisk grundinställning. En mindre grupp (90 instanser) avstår uttryckligen från ställningstagande.

En övervägande kritisk inställning till beredningens förslag kommer fram i yttranden från instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3). De flesta av dessa förordar i stort sett bibehållande av nuvarande förhållanden. En övervägande positiv inställning kommer däremot till synes i yttranden från instanser med anknytning till andra trossamfund (grupp 4). Samma grundinställning redovisas av de flesta politiska och andra ideella organisationer (grupp 5). Även de centrala myndigheter m. fl. (grupp 1) som ansett sig böra ta ställning till förslaget har en positiv attityd till detta. I fråga om länsstyrelser och kommuner (grupp 2) är bilden mer splittrad. Flertalet av dem som tagit ställning till förslaget intar emellertid en positiv hållning.

Bland de remissinstanser som redovisar en positiv grundinställning till beredningens förslag kan urskiljas olika kategorier. Till en första kategori (282 instanser) kan räknas sådana som ansluter sig till förslaget utan egentlig erinran. Hit hör sociaLstyrelsen, kulturrådet, statens invandrar- verk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, invandrarutredningen, Grekisk-orto- doxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, KFUKa och KFUM:s riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Arbetsge- menskapen kyrklig förnyelse, S:t Nikolai estniskapostolisk ortodoxa

församling i Stockholm samt 55 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan och 204 frikyrkoförsamlingar.

En andra kategori utgörs av instanser vilkas grundinställning är positiv men som gör ett eller flera förbehåll. Som exempel härpå kan nämnas önskemål om att statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan skall utgå under längre tid än som föreslås av beredningen. Detta anförs som främsta förbehåll av 76 instanser, nämligen kammarkollegiet, länsstyrel- sen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, F ribaptistsamfundet, Helgelseför- bundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansmissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Evangeliska fosterlands-stif— relsen, Frälsningsarmén, Sjundedags-adventistsamfundet, Sveriges kristna ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, 13 kommuner, 19 församlingar inom svenska kyrkan samt 22 frikyrkoförsamlingar.

Till nu berörda kategori kan även hänföras ytterligare ett antal instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag. Dessa skiljer sig från nyss nämnda instanser genom att de gör väsentliga förbehåll också i andra avseenden än såvitt gäller den statliga uppbörds- hjälpen, t. ex. genom krav på långtgående politisk enighet som förutsätt- ning för genomförande av förslaget eller genom invändning om att detta inte ger svenska kyrkan tillräcklig frihet. Sammanlagt ingår i denna kategori 68 instanser, nämligen Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Jönkö- pings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norr- bottens län, domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå, stiftsnämnden :" Luleå, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Örebromissionen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Estniska evange- lisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk- lutherska församling, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finsk- språkigt församlingsarbete i Sverige, Kristen vetenskap, Sveriges socialde- mokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund, Förbundet för kristen enhet, 18 kommuner, 24 församlingar inom svenska kyrkan samt I frikyrkoförsamling.

Även i fråga om dem som har en kritisk grundinställning kan olika kategorier urskiljas. En sådan utgörs av dem som förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori (249 instanser) har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. Gruppen om 249 instanser omfattar länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Växjö och Visby, domkapitlet i Stockholm, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening, Mode- rata samlingspartiets kvinnoförbund, 66 kommuner, 156 församlingar inom svenska kyrkan samt 15 frikyrkoförsamlingar.

En annan kategori bland de kritiskt inställda instanserna utgörs av

sådana som eljest har väsentliga invändningar mot förslaget. Hit hör till en början de som ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation (fyra instanser): länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund och två kommuner. Hit hör vidare sådana instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s.k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt där- jämte för fram andra väsentliga erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. ] denna kategori ingår 101 instanser: länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Karlstad och Härnösand, stiftsnämn- den i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyr- kans Iekm annaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Centerns kvinno- förbund, KDS, ]3 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan samt 2 frikyrka församlingar.

Åtskilliga remissinstanser har uttryckligen förklarat sig avstå från ställningstagande till beredningens förslag i stort. Till denna kategori kan räknas även ett antal instanser vilkas yttranden visserligen inte innehåller någon sådan förklaring men som ändå tydligt visar att vederbörande inte tar ställning. Yttrandena avspeglar emellertid emellanåt en övervägande positiv eller kritisk grundinställning till förslaget. Detta framgår närmare av redovisningen av yttrandena från denna grupp (90 instanser), vilken omfattar JK, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, central- nämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, riksförsäkringsverket, statskonto- ret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ, teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, EON, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län, stiftsnämnden i Strängnäs, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvärdsstyrelse, hemvistsakkunni— ga, företagsskatteberedningen, föreningsskatteutredningen, MUS 65, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseför- bundet, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltiänstemanna- förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges lärarförbund, 19 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan samt 19 frikyrkoförsamlingar.

l tabell 2.1 lämnas en översiktlig bild av remissinstansernas ställnings- tagande i stort. En fullständig översikt över de olika instansernas ställningstagande i stort ges i bilaga A.

Tabell 2.1 Ställningstagande i stort till beredningens förslag. a

Ställningstagande Antal yttranden

Centrala myn- Regionala och Instanser med Andra trossam- Fackliga, poli- Summ , digheter lokala instan— anknytning till fund m. fl. tiska och andra ser svenska kyrkan ideella organi- sationer (Grupp 1) (Grupp 2) (Gruv? 3) (Grupp 4) (Grupp 5) Positiv grundinställ- ning till beredningens förslag 8 100 58 249 11 4 Utan förbehåll 4 60 8 207 3 282 Utökad stat- lig uppbörds- hjälp 1 14 21 36 4 76 Andra förbehåll 3 26 29 6 4 68 Kritisk grundinställ- ning till beredningens förslag — 86 247 17 4 Förord för i stort sett nuvarande förhållanden — 68 165 15 1 249 Larssons reserva- tion _ 3 _ _ 1 4 Larssons reserva- tion jämte andra väsentliga erin- ringar 15 82 2 2 101 Avstår uttryckligen från ställningstagande 28 24 10 21 7

Summa 36 210 315b 287 22 E

a Här bör anmärkas att reservationer mot ställningstagandet i stort redovisats av 238 instanser, däribland 15 länsstyrels 3 domkapitel, 138 kommuner och 78 församlingar inom svenska kyrkan. Se bilaga A. b Det kan anmärkas att av 9 stiftsråd var 5 kritiskt inställda till förslaget, medan 4 uttryckligen avstod från ställninj tagande (jfr ovan under 1.1).

I fråga om de i grupp 2, 3 och 4 ingående yttrandena från lokala instanser (kommuner, församlingar inom svenska kyrkan resp. frikyrko- församlingar) kan ytterligare hänvisas till sammanfattningen av remiss- utfallet i dessa delar i bilagetabell A.2, A.3 och A.7. I tabell 2.2—2.4 belyses vidare översiktligt dessa lokala instansers huvudinställning till beredningens förslag.

En mer detaljerad redogörelse för de lokala remissinstansernas inställ- ning lämnas i bilaga A. Här kan dock anmärkas följande.

Inställningen bland kommunerna är splittrad. De flesta har en positiv grundinställning, men ett 20-tal kommuner avstår uttryckligen från ställningstagande. Jämför man uppfattningarna i kommunerna med

Tabell 2.2 Ställningstagandeistort-av kommuner

Ställningstagande

Antal kommuner

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- börd shjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållan- den

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsentli- ga erinringar

Avstår uttryckligen frår ställningstagande

86

Tabell 2.3 Ställningstagande i stort av församlingar inom svenska kyrkan

Ställningstagande

Antal församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- bördshjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsent- hga erinringar

Avstår uttryckligen frå] ställningstagande

50

Tabell 2.4 Ställningstagande i stort av frikyrkoförsamlingar

Ställningstagande Antal frikyrko- församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag 227 Utan förbehåll 204

Utökad statlig upp- bördshjälp 22

Andra förbehåll 1

Kritisk grundinställning till beredningens förslag 17

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden 15

Larssons reservation — Larssons reservation jämte andra väsent-

liga erinringar 2

Avstår uttryckligen från ställningstagande ] 9

Summa 263

övriga instanser inom grupp 2 (dvs. främst länsstyrelserna), visar det sig att andelen positivt inställda är större bland länsstyrelserna än bland kommunerna.

En klar majoritet av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan är kritiskt inställd. Majoriteten av församlingarna förordar härvid i stort sett nuvarande förhållanden. En jämförelse med övriga remissinstanser inom grupp 3 (dvs. främst domkapitlen och organ på central nivå inom svenska kyrkan) ger vid handen att dessa oftare kombinerat sin kritiska grundinställning med konkreta förslag till förändringar beträffande svenska kyrkans ställning inom ramen för fortsatt offentligrättslig reglering.

Av frikyrkoförsamlingarna är däremot över 85 % positivt inställda, vanligen utan förbehåll. Övriga frikyrkoförsamlingar fördelar sig jämnt mellan dem som är kritiskt inställda och dem som uttryckligen avstår från ställningstagande. Det kan noteras att övriga instanser inom grupp 4 (dvs. främst företrädare på central nivå för frikyrkorna) i de flesta fall är positivt inställda under förbehåll av utökad statlig uppbördshjälp åt svenska kyrkan.

2.3. Instanser med positiv grundinställning

I detta avsnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 426 instanser (varav 86 kommuner, 50 församlingar och 227 frikyrkoförsam- lingar), som har en positiv grundinställning till beredningens förslag. Framställningen omfattar först synpunkter från de 282 remissinstanser som utan förbehåll redovisar en positiv grundinställning (2.3.1). Därefter återges argument som anförs av de 76 instanser vars främsta önskemål är att den föreslagna statliga uppbördshjälpen inte bör tidsbegränsas (2.3.2). Slutligen redogörs för bedömningar av de 68 instanser som anför andra förbehåll (2.3.3).

En närmare redogörelse för instansernas syn på vissa religionsfrihetsfrå- gor lämnas i kapitel 3.

2.3.1. Positiv grundsyn utan förbehåll

Flertalet av de 282 instanser som utan egentlig erinran ansluter sig till beredningens förslag (se 2.2) åberopar i huvudsak samma motiv som beredningen anför.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bemöter den kritik som i den allmänna debatten har riktats mot beredningens diskussion av begreppet religionsfrihet. Länsstyrelsen erinrar om att det bl. a. har gjorts gällande att det inte kan strida mot religionsfriheten — om detta begrepp ges en rimlig innebörd att ett samfund, vilket som svenska kyrkan omfattar ca 95 % av befolkningen, intar en annan ställning än övriga trossamfund. Bland de grundläggande demokratiska värderingar, varifrån frågan om relationerna mellan samhället och svenska kyrkan får bedömas, är emellertid religionsfriheten bara en, låt vara väsentlig, faktor, framhåller länsstyrelsen. Det kan inte heller bortses från att det moderna demokra- tiska samhällets beslutsapparat egentligen inte är användbar inom svenska kyrkan med den självständiga och tungt vägande betydelse denna tillmäter prästämbetet. ] stället är det anledning räkna med att denna och andra skillnader mellan samhällets och kyrkans konstitution vid oföränd- rade relationer kommer att vålla motsättningari framtiden. Meningarnai den aktuella huvudfrågan är delade även bland dem som aktivt arbetar inom svenska kyrkan. Av den livliga debatt som ägt rum sedan beredningen lade fram sitt förslag synes det framgå, att motståndet från kyrkfolkets sida mot förslaget i stor utsträckning bottnar i en, i och för sig förklarlig, oro för hur kyrkan skall klara sin ekonomi sedan beskattningsrätten har upphört. Det är denna oro som bl. a. kommer till uttryck i Larssons reservation till betänkandet. De invändningar som på andra punkter riktas mot förslaget har inte samma styrka. Länsstyrelsen påpekar vidare att den föreslagna ändringen i relationerna mellan samhället och svenska kyrkan kommer att ta mycket lång tid att genomföra. Tidigast i början av 1990-talet kan reformen väntas vara helt genomförd. Vid kommunfullmäktiges i Göteborg debatt i frågan den 22 februari 1973 framhölls också att inställningen till förslaget bland de kyrkligt aktiva i mycket stor utsträckning är en generationsfråga.

Ungdomen i svenska kyrkan är framhölls det i debatten — till det övervägande flertalet positiv till reformen.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län är det en särskild förtjänst hos förslaget att det avdramatiserar problemet med en övergång till ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. Förslaget anvisar praktiska lösningar som väsentligen har rimlighetens prägel.

Folkpartiets ungdomsförbund finner att beredningens förslag nära anknyter till förbundets handlingsprogram.

Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse menar att en omreglering av svenska kyrkans legala ställning i första hand måste gälla församlingarnas kommunstatus, i andra hand kyrkans regionala och centrala administra- tion och i tredje hand proceduren för det regelsystem som reglerar kyrkans organisation och verksamhet. En omreglering kan i viss utsträck- ning ske på dessa punkter var för sig. Sålunda kan församlingarnas kommunstatus upphöra, medan kyrkans centrala administration samt legislationen ligger kvar hos statsmakten. Däremot är ett åtskiljande av motsatt innebörd omöjligt. Fortsatt kommunstatus för församlingarna måste betyda att det yttersta ansvaret för såväl administration som lagstiftning förblir statsmaktens. Upprättandet av en kyrklig centralsty- relse som övertar Kungl. Maj:ts befogenheteri kyrkliga ärenden skulle i detta fall inte innebära att kyrkan blev självständigare gentemot staten utan bara bli ett exempel på delegering av befogenheter från centrala till mer perifera myndigheter inom statsverksamhetens ram. På motsvarande sätt kan en ekonomiskt och administrativt helt fristående kyrka bli föremål för viss legislativ reglering. Avgörandet i frågan om huvudrikt- ningen för den framtida utvecklingen beror i hög grad på hur man över huvud ser på kyrkan. Lagstiftningen ger stöd för två klart skilda betraktelsesätt, fortsätter Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Genom församlingsstyrelselagen är svenska kyrkans verksamhet inordnad i den offentliga verksamhet som bedrivs av staten och - på statens uppdrag av kommunerna. Församlingarnas karaktär av kommuner kommer bl. a. till uttryck i deras beskattningsrätt. Här speglas en äldre tids situation, då i princip hela svenska folket kollektivt och tvångsvis tillhörde svenska kyrkan. I 1951 års religionsfrihetslagstiftning genombryts denna kom- munprincip av en medlemsprincip, enligt vilken svenska folket inte längre in corpore tillhör svenska kyrkan utan är delat i två delar, av vilka den ena är medlemmar i kyrkan och den andra inte är det. Religionsfrihetsla- gen definierar svenska kyrkan som ett trossamfund låt vara av annan karaktär än troendesamfunden och i dess förarbeten heter det uttryckligen, att kyrkan är en andlig gemenskap, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse. Enligt detta synsätt är svenska kyrkan inte i egentlig mening en funktion av samhället eller ett led i dettas verksamhet. Kyrkan har, även såsom inordnad i det offentliga livet, bevarat en egen identitet, som den behåller även om dess yttre villkor ändras. I valet mellan dessa två synsätt har beredningen konsekvent och energiskt tagit ställning för det senare. Detta ställningstagande i själva huvudfrågan finner Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse snarare än religionsfrihets-

och jämlikhetsresonemangen i betänkandet vara den bärande grunden för de framlagda förslagen. Organisationen bejakar således den ”grund- tanke” som beredningen uttrycker med orden att ”det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution”.

Farsta församling framhåller att frågan om kyrkans skiljande från staten aktualiserar ett ställningstagande som är av synnerligen stor vikt för en stor grupp människor, medan det för andra framstår mer som ett praktiskt och ekonomiskt avgörande. ] vårt samhälle kan inte det starka engagemanget bakom en röst leda till att den rösten räknas för mer än en svalare. ] ett avgörande skede måste man i denna fråga söka en lösning som tar rimlig hänsyn till dem som skulle uppleva en motgång som en motgång också för den personliga trosutövningen. Med hänsyn till principerna om den svenska kyrkans oberoende, jämställdhet med andra trossamfund och medborgarnas fullständiga obundenhet i avseende på församlingstillhörighet talar starka skäl för kyrkans skiljande från staten. Församlingen anser emellertid att avsevärd hänsyn måste tas till en grupp medborgare, som i detta sammanhang inte kan förväntas göra sig hörd, nämligen de i trosfrågor mer svalt engagerade, som nu tillhör svenska kyrkan men mer sällan deltar i dess aktiviteter. Det är rimligt att man sörjer för dessa personer genom insatser från det allmänna. Det är ingen som seriöst vill föreslå att biblioteken skall stängas därför att den stora massan medborgare aldrig eller mycket sällan besöker biblioteken och inte heller inställs det allmännas engagemangi t. ex. konsertverksamhet av det skälet att endast ett ringa antal personer besöker konserter. Man kan säga att det andliga området befinner sigien liknande situation. Det är därför inte rimligt annat än att det allmänna även bidrar med ett stöd som tillgodoser berättigade behov och önskemål bland allmänheten. Beredningen ger uttryck åt en jämförlig mening då den uttalar att samhället skall iaktta en aktivt positiv attityd i livsåskådningsfrågor. Denna attityd måste leda till att det allmänna på ett fullgott sätt garanterar den svenska kyrkans bestånd som en öppen folkkyrka i sådan utsträckning att den av ekonomiska skäl inte tvingas till inskränkningari de tjänster på det andliga området som den sedan så lång tid tillbaka har lämnat svenska folket.

Bland de drygt 200 frikyrkoförsamlingarna och lokala frikyrkliga samarbetsorganen som utan förbehåll är positiva till beredningens förslag kan nämnas Stockholms frikyrkoråd. Rådet instämmer i beredningens uttalande att full religionsfrihet inte är genomförd i och med 1951 års religionsfrihetslag. Den religionsfrihet som då gavs individen bör nu kompletteras genom att samtliga trossamfund, så långt som möjligt, blir likställda i förhållande till stat och kommun. Svenska kyrkan bör som en följd härav ha samma ställning som andra trossamfund och inte ha beskattningsrätt. Samhället bör vara opartiskt, men inta en positiv aktiv ställning till trossamfunden. Frikyrkorådet har för egen del inget intresse av statlig service för upphörd av kyrkoavgifter, men tillstyrker förslaget om dataservice för samfund och organisationer samtidigt som det betonar vikten av att reglerna för sådan service utformas så att integritetsprinci-

pen blir tillfredsställande tillgodosedd. Rådet framhåller vidare vikten av att svenska kyrkan får gynnsamma ekonomiska villkor vid ett förändrat förhållande till staten och uttalar som sin åsikt att beredningens förslag tillgodoser detta önskemål.

Vissa instanser tar upp andra argument eller framhåller särskilt vissa av beredningens synpunkter. Några åberopar enigheten inom beredningen som ett argument för dess förslag. Det gäller bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt några kommuner och församlingar. Lessebo kommun erinrar om att relationerna mellan stat och trossam- fund är en fråga som starkt engagerar stora grupper av människor i samhället. Förändringar i relationerna mellan kyrka och stat kan endast ske med hänsynstagande till dessa människors engagemang. Beredningens förslag är att se som en samarbetsprodukt, där olika åsiktsriktningar kommit att påverka utformningen. Det är önskvärt att reformer i fråga om religionsfrihet genomförs i så stor politisk enighet som möjligt. Om beredningens förslag leder fram till att en politisk förutsättning skapas för kyrkans skiljande från staten, har därmed uppnåtts ett resultat som möjliggör en bättre tillämpning av demokratins och religionsfrihetens principer. Också Karlskoga församling understryker värdet av en samlan- de lösning. Församlingen framhåller bl. a. att betänkandet är ett resultat av ett mycket förnämligt arbete, där hänsyn genomgående tagits till den enskilda människans livsåskådning, svenska kyrkans organisatoriska och ekonomiska struktur och övriga trossamfunds rätt att fritt och på lika villkor verka för sin tro och sin religiösa övertygelse. Beredningen har i enlighet med sina direktiv sökt nå en samlande, enig lösning. Dess förslag är välbetänkta och generösa. Enligt församlingens mening finns det därför all anledning att stödja förslaget vilket bör kunna hälsas med tillfredsstäl- lelse av såväl svenska kyrkan som övriga trossamfund och enskilda grupper inom vårt folk.

Ett 15-tal kommuner och församlingar gör uttalanden av innebörd att beredningens förslag ger svenska kyrkan goda arbetsmöjligheter i framti- den. Även några frikyrkoförsamlingar ger uttryck för denna uppfattning. Folkpartiets kvinnoförbund uppfattar förslaget som ett generöst sätt att ge kyrkan och samfunden arbetsmöjligheter under slutet av detta århundrade och under nästa. Förbundet finner det sannolikt att de religiösa behoven hos människor inte kommer att utplånas utan kommer att fortleva även under ändrade yttre förhållanden. Till dessa ändrade förhållanden hör bl. a. den ökade rörligheten, både lokalt och mellan olika yrken och utbildningsfaser. För att kunna fylla sina uppgifter under sådana betingelser måste de kristna kyrkorna själva vara rörliga och kunna omforma sitt arbetssätt. Men de måste också ha medel till att ge människorna på deras gamla och nya arbetsplatser och boningsorter den hjälp till gemenskap, trygghet och personlighetsfostran som de är speciellt lämpade för. Att ändra organisationen, så att den bättre motsvarar dessa krav, är enligt förbundets mening inte att bidra till att avskaffa kristendomen i Sverige utan att ge den tidsenliga chanser.

Från andra håll påpekas emellertid risken för att en reform i den av

beredningen föreslagna riktningen skall medföra att svenska kyrkan blir mer sluten och mister något av sin nuvarande folkkyrkokaraktär. Detta framhålls av bl. a. Karlshamns kommun.

Invandrarnas situation uppmärksammas särskilt av statens invandrar— verk och invandraru tredningen. Av dessa konstaterar invandraru tredningen bl. a. att de flesta invandrare/utlänningar i Sverige omfattar den evangelisk-lutherska läran. Det finns emellertid även stora grupper vilka omfattar såväl andra kristna trosläror som icke kristna religioner. Att uppskatta antalet personer tillhörande olika religioner är utomordentligt vanskligt. AV 1 Sverige verksamma samfund torde svenska kyrkan ha flest invandrare som medlemmar, men andelen utlänningar/invandrare är naturligtvis betydligt större i t. ex. de ortodoxa kyrkorna. De flesta trossamfund i Sverige torde ha medlemmar som är utländska medborgare eller invandrare, och de flesta trossamfund som har byggts upp av invandrare torde ha medlemmar som inte är invandrare. Trossamfund som från början omfattar endast invandrare kommer med tiden att få en mer svensk prägel. De invandrade medlemmarna kan bli svenska medborgare, svenskar kan genom giftermål och på andra sätt knytas till samfundet, detta kan helt eller delvis övergå till svenska som språk vid rituella handlingar, när nästa generation växer upp, etc. De motiv som i början av en invandringsvåg kan anföras för en särbehandling av ett trossamfund som invandrare för med sig kan enligt utredningens uppfattning inte åberopas när gruppen i fråga har blivit etablerad i Sverige och när medlemmarna t.ex. har blivit svenska medborgare. Utredningen anser att det principiellt är mycket svårt och dessutom olämpligt att skilja mellan ”invandrartrossamfund” och andra trossam- fund när det gäller samhällsstöd till trossamfund eller trossamfundens ställning i samhället. Man torde inte kunna påstå att invandrarna generellt har ett större beroende av religiös verksamhet än infödda svenskar, uttalar utredningen vidare. Däremot finns det naturligtvis bland invand- rarna grupper med ett stort religiöst behov. Det måste också observeras att man inte alltid kan skilja mellan religiösa och andra behov. Det är inte ovanligt att trossamfund som vänder sig till invandrare även erbjuder kurativ service. Trossamfunden har mer eller mindre utbyggda sociala anordningar. Deltagande i t.ex. studie- eller fritidsverksamhet som formellt anordnas av ett religiöst samfund kan även utnyttjas av personer som inte är religiöst intresserade. Även för KFUK:s och KFUM:s riksförbund har hänsyn till invandrarnas situation betydelse för ställ- ningstagandet. Förbundet, som av principiella skäl ansluter sig till beredningens lösning av uppbördsfrågorna, menar dock att denna fråga kan tas upp till förnyad prövning om det visar sig att övergångssystemet fungerar bra.

Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige och S: ! Nikolai estnisk-apos- tolisk ortodoxa församling i Stockholm hänvisar till uttalanden från de s.k. invandrarkyrkornas konferens i Stockholm i mars 1973. Denna konferens uttalade bl. a. att den fann begreppet ”invandrarkyrka” oegentligt och krävde full likställighet mellan alla i Sverige etablerade

samfund, att religionsfrihetens och jämlikhetens principer borde garante- ra goda möjligheter för invandrarnas samfund att i framtiden verka i Sverige, att medlemstillhörighet uteslutande skulle grundas på individens fria val, att den anslöt sig till beredningens principer att samfundslivets finansiering skall bygga på medlemsavgifter eller andra frivilliga gåvor samt kompletterande samhällsstöd, att stödet till invandrarnas kyrkor fram till år 1983 borde beräknas efter samma principer som nu ligger till grund för stödet till frikyrkosamfunden, att förslaget om dataservice godtas som en speciellt lämplig metod för medlernsregistrering och upphörd samt att invandrarnas samfunds verksamhet nu fick betraktas som en omistlig del av det svenska samhällslivet.

Som ett led i sin helhetsbedömning av beredningens förslag påpekar Haparanda kommun att trossamfunden kan spela en roll i glesbygden som komplement till samhällets människovård. Därför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt glesbygdens problem. Liknande synpunkter framförs även av några andra kommuner och församlingar. Kalmar och Kristianstads kommuner påpekar vidare att reformerna inte får medföra övervältring av kostnader på de borgerliga kommunerna.

Några instanser erinrar om att beredningen lämnar många frågor öppna för fortsatt utredningsarbete. De detaljlösningar som beredningen anvisar kan också behöva överarbetas. Därför bör den förutsatta tidsplanen för reformernas genomförande inte nu låsas fast, hävdar bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och ett par kommuner. Länsstyrelsen fram- håller även bl.a. att det inte kan vara nödvändigt att nu begränsa den period under vilken samhället erbjuder svenska kyrkan uppbördshjälp. Rödeby kommun ifrågasätter om den allmänna opinionen är färdig för ett ställningstagande, även om beredningen tillfört diskussionen ett värdefullt material.

2.3.2. Positiv grundsyn förenad med önskemål om utökad statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan

Drygt ett 75-tal instanser ansluter sigi huvudsak till beredningens förslag men gör sin positiva grundsyn beroende främst av att den föreslagna statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan under 10 år inte tidsbegrän- sas. En del instanser föreslår också att systemet utsträcks till att gälla andra trossamfund än svenska kyrkan och även andra ideella organisatio- ner. I yttrandena åberopas ibland utländska förebilder, främst förhållan- dena i Finland och Västtyskland. Somliga instanser betraktar en utökad statlig uppbördshjälp som en rimlig service gentemot ett samfund av svenska kyrkans storlek och öppenhet. Andra instanser uttalar farhågor "för ett kraftigt medlemsbortfall och för kyrkans ekonomi. Ett tredje huvudargument är att den föreslagna övergångstiden kan vara för kort. Ofta griper de anförda motiveringarna in i varandra.

Liksom de instanser vilka utan förbehåll anslutit sig till beredningens förslag (2.3.1) åberopar många av de nu åsyftade instanserna allmänna motiv liknande dem som beredningen anför. Hit hör kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd,

Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, när- mare ett 20—tal kommuner och församlingar inom svenska kyrkan samt ett 30-tal frikyrkoförsamlingar. Några instanser tar emellertid också upp andra argument. I följande redogörelse redovisas såväl instansernas allmänna motiv för sitt principiella ställningstagande som deras önskemål beträffande utökad statlig uppbördshjälp.

Kammarkollegiet, som kritiserar beredningens resonemang om reli- gionsfrihetsprincipens innebörd och konsekvenser (jfr 3.2), finner emel- lertid i likhet med beredningen att det nuvarande systemet kan vara svårt att acceptera i ett samhälle av den typ vi nu har. Särskilt utvecklingen mot en större sekularisering av samhället gör enligt kollegiet att de speciella band som sedan århundraden förenar staten och svenska kyrkan inte längre kan uppfattas som naturliga. Den ökade förekomsten av olika livsåskådningar, både kristna och icke-kristna, delvis orsakad av den internationella rörlighet som kännetecknar vår tid, innebär också att nuvarande läge med ett trossamfund i särställning i förhållande till staten framstår som otidsenligt. Kollegiet anser därför att tiden är mogen för att fatta ett principbeslut om att reformer skall genomföras i den riktning som beredningen avser. Kollegiet finner att, med de allmänna utvecklings- tendensema i samhället mot större sekularisering och ökad förekomst av olika livsåskådningar samt med hänsyn till de krav som utifrån religionsfrihetsprincipen kan resas, skäl inte finns att staten i framtiden skall genom sin reglering ge svenska kyrkans församlingar offentligrättslig ställning i och för denna verksamhet. I det följande ställer kollegiet frågan om det kan anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att svenska folket har tillgång till en kyrka av svenska kyrkans öppna folkkyrko- karaktär. Kollegiet fortsätter.

Svaret är ja under förutsättning att Svenska kyrkan omfattar största delen av medborgarna. Så är ju fallet idag. Detta förhållande motiverar emellertid inte en offentligrättslig reglering eller ett upprätthållande i övrigt av ett särskilt samband mellan staten och Svenska kyrkan. Detta allmänt samhälleliga intresse kan i stället komma till uttryck genom särskilda statliga stödåtgärder.

Sådant särskilt stöd har av beredningen föreslagits utgå bl. a. i form av statlig hjälp med uppbörden av Svenska kyrkans medlemsavgifter under en IO-årsperiod, räknad från I januari 1983. Avgifterna skulle uppbärasi samband med de allmänna skatterna. Denna uppbördshjälp anses av företrädare för Svenska kyrkan vara av vital betydelse för dess möjlighe- ter att hålla verksamheten igång i ungefär nuvarande omfattning. Kollegiet saknar för sin del anledning att ifrågasätta riktigheten härav.

Kollegiet instämmer därför i beredningens förslag och anser att staten bör tillhandahålla Svenska kyrkan denna hjälp till följd av dels den historiskt framvuxna gemenskapen mellan staten och detta trossamfund, dels det förhållandet att största delen av svenska folket är medlemmar i kyrkan. Dessa faktorer motiverar en sådan särbehandling av Svenska kyrkan i förhållande till andra trossamfund.

Kollegiet kan emellertid tänka sig att Svenska kyrkan får behålla detta statliga stöd i form av uppbörd av medlemsavgifter med koppling till skattesystemet även efter 10-årsperiodens slut. Dock bör detta ske endast under den förutsättningen att en betydande majoritet av svenska folket

då alltjämt står kvar som medlemmar i Svenska kyrkan och att dess verksamhet sålunda visar sig alltjämt fylla ett allmänt samhälleligt behov. Den 10-åriga övergångsperioden blir därmed en prövotid under vilken medlemmarna får tillfälle att manifestera sitt intresse för Svenska kyrkans verksamhet. Står en betydande majoritet av medborgarna alltjämt kvar i Svenska kyrkan efter prövotidens utgång, är det rimligt att detta samfund även i fortsättningen kommer i åtnjutande av ett särskilt stöd i form av statlig hjälp med avgiftsuppbörden.

Skulle det däremot vid utgången av lO-årsperioden eller senare visa sig att medlemsantalet sjunkit så att Svenska kyrkan inte längre omfattar en betydande majoritet av befolkningen, kan det inte längre anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att bistå detta trossamfund med uppbörds- hjälp.

Genom den här av kollegiet skisserade anordningen läggs ansvaret för att Svenska kyrkan kan bestå som öppen folkkyrka på medborgarna/ medlemmarna. Den av Svenska kyrkan hävdade uppfattningen att denna dess karaktär är religiöst motiverad kan nämligen inte undanskymma det faktum, att Svenska kyrkan för att kunna fungera är ekonomiskt beroende av sina betalande medlemmar. Finansieringen av den nuvarande verksamheten, inberäknat folkbokföring och begravningsväsende, ligger till cirka 65 % på medlemmarnas ansvarstagande (genom församlingsskat- ten). Den framtida kyrkan måste också huvudsakligen förlita sig på sina medlemmar för finansieringen. De föreslagna statliga stödåtgärderna avses endast vara av kompletterande karaktär.

I folkkyrkans väsen ligger att det inte ställs anspråk på religiöst ställningstagande av dem som på olika sätt söker kyrkans tjänster. Om medborgarna finner ett värde i att det finns tillgång till ett trossamfund av denna öppna folkkyrkokaraktår, får det antas att de visar sådan lojalitet mot detta samfund att de står kvar som dess medlemmar, dock naturligtvis under förutsättning att medlemskap inte förbinds med större ekonomiska förpliktelser än som svarar mot vars och ens förmåga.

Skulle det däremot visa sig att befolkningen i mera betydande omfattning ställer sig så likgiltig inför möjligheten att kunna betjänas av Svenska kyrkan med dess öppna folkkyrkosyn att man ej är villig att påta sig det ansvar som medlemskap förpliktar till, då kan det ej längre anses vara ett allmänt samhällsintresse att stödja detta trossamfund med särskild statlig uppbördshjälp.

En anordning efter nu förordade linjer förutsätter att frågan om fortsatt statlig uppbördshjälp efter lO-årsperiodens utgång blir föremål för statsmakternas överväganden då prövotiden börjar lida mot sitt slut. I samband med sådana överväganden torde även frågan om Svenska kyrkans tillgång till den kyrkliga egendomen kunna tas upp till förnyad prövning. _ Om fortsatt uppbördshjälp beslutas, förutsätts att stats- makterna fortlöpande följer utvecklingen av medlemsanslutningen för att kunna pröva frågan på nytt.

Kollegiets förslag beträffande den statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan utgör en av särskilda skäl motiverad förmån för detta trossam- fund. Enligt beredningen är det förenat med stora tekniska svårigheter att erbjuda statlig hjälp med uppbörd i samband med skatteuppbörd även åt dessa andra trossamfund. Deras intressen i detta hänseende bör dock kunna tillgodoses genom den av beredningen föreslagna institutionen Dataservice och den därmed förbundna uppbördsfunktionen.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att svenska kyrkans särställningi svenskt religiöst liv som öppen folkkyrka, omslutande cirka 98 procent av medborgarna och med verksamhet som omfattar såväl tätbygd som

___—__ _v. __ , __ ._ ____.,___.__,__.____.______ _...____———.___—..____——_.

glesbygd, givetvis ställer särskilda krav i fråga om arbetsförhållanden och ekonomi. Eftersom det skulle te sig som en motsägelse att å ena sidan kräva jämställdhet mellan de olika samfunden men å andra sidan förvänta sig något mer av svenska kyrkan, nämligen öppenhet och därmed annat arbetssätt och arbetsmöjligheter, kan det inte innebära något odemokra- tiskt eller obehörigt gynnande av svenska kyrkan om denna kyrka i ett fritt läge erhåller statligt stöd, exempelvis med uppbörd av medlemsavgift genom statens försorg. Enligt länsstyrelsen talar praktiska och ekono- miska skäl, liksom de starka önskemål som framförts av svenska kyrkan, för ett system med uppbörd av avgifter via skattesystemet. En alltför långtgående integrering med skattesystemet ger dock i realiteten in- trycket att avgiften grundas på en beskattningsrätt. Länsstyrelsen förordar därför ett system som beredningen låtit utreda (SOU 1972: 37 bil. 8 s. 89 ff) och som innebär att särskild debetsedel (räkning) avseende s.k. samfundsavgift utfärdas och bifogas den vanliga debetsedeln för slutlig skatt men att varken arbetsgivare eller skattemyndigheter belastas med uppbörd av avgiften. Möjlighet bör dock enligt länsstyrelsen ges till flera inbetalningar under året av preliminär avgift med avräkning vid årets slut.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Evangeliska fosterlands- stiftelsen åberopar likartade allmänna motiv för sin grundinställning som dem beredningen anför. I motsats till Sveriges frikyrkoråds samarbets— nämnd anser emellertid inte Evangeliska fosterlands-stiftelsen att den ekumeniska utvecklingen i Sverige är beroende av beredningens tolkning av religionsfrihetsbegreppet. Enligt stiftelsen kan man inte bortse från det faktum, att det finns både enskilda kristna och trossamfund, som inte upplever ekumeniken enbart positivt. Tolkningen av religionsfriheten måste därför inrymma erkännandet också av dessa grupper.

I fråga om uppbördshjälp erinrar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd om att svenska kyrkans relationer till staten är flerhundraåriga. Under hela denna tid har sambandet med staten bl.a. garanterat en tryggad ekonomi. Beroendet av gåvomedel har varit begränsat. Svenska kyrkan saknar därför den breda uppslutning kring en frivillig, anonym självfinan- siering, som är typisk för de fria trossamfunden. Det tar tid att bygga upp en sådan tradition med tillräcklig bredd. Samarbetsnämnden ifrågasätter om en övergångstid på tio år räcker. Den bör kunna förlängas om kyrkan skulle finna det nödvändigt. Av debetsedeln för slutlig skatt bör, som beredningen framhållit, klart framgå hur stor kyrkoavgiften är. Nämnden påpekar vidare att man kan ifrågasätta om samhället bör medverka vid uppbörden av medlemsavgifter till olika organisationer, t. ex. trossam- fund, via skattsedeln. Av tekniska och andra skäl torde detta f. n. vara svårt att genomföra. Datateknikens utveckling kan emellertid göra det lättare i framtiden. Om sådant bistånd skall lämnas från det allmänna, vilket samarbetsnämnden finner tveksamt, bör detta erbjudas åt alla ideella organisationer, inte endast åt trossamfund.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen utvecklar samarbetsnämndens resone- mang ytterligare. Som en inomkyrklig organisation har Fosterlands—stif— telsen att ta hänsyn till en dubbel ekonomisk lojalitet. Dess medlemmar

förutsätts nämligen dels vilja kvarstå i svenska kyrkan och där fullgöra sin ekonomiska förpliktelse, dels också kvarstå i det särskilda medlemskapet inom stiftelsen, som för den enskilde innebär ett betydande ekonomiskt engagemang. Den relativt snabba övergång från beskattningsrätt för svenska kyrkan till andra former för finansiering av verksamheten som beredningen skisserat, skulle innebära en allvarlig pliktkollision för medlemmar i inomkyrkliga organisationer. Stiftelsens uppfattning är att uppbördshjälp via skattsedeln bör lämnas under betydligt längre tid än tio år, om svenska kyrkan själv så önskar. Med tanke på att speciellt svenska kyrkan som en öppen folkkyrka har att möta ett anonymt religiöst behov är det väsentligt att tillförsäkra den en ekonomisk trygghet inför framtiden, vilket stiftelsen anser kan ske om skattsedeln får användas för uppbörd av kyrkoavgift. Förslagsvis kunde tiden förlängas efter den första perioden med ytterligare tioårsperioder med prövning inför varje tioårsperiod. Detta torde emellertid förutsätta, att medlemskapsreglerna för svenska kyrkan liksom de tekniska och admini- strativa förutsättningarna ytterligare behöver klarläggas. Även om svenska kyrkan ensam utnyttjar denna form av uppbördshjälp, sätts inte religions- frihetsprincipen ur spel. Det får inte anses uteslutet att invandrarkyrkor- na kan ha behov av att använda samma möjlighet. Det bör enligt stiftelsen noteras, att övriga trossamfund som av principiella skäl anser sig förhindrade att använda en sådan form av uppbörd erbjuds en likvärdig möjlighet att köpa tjänster genom Dataservice för samfund och organisa- tioner. Den form av uppbörd via skattsedeln som stiftelsen förordar, skulle väsentligt hjälpa dess medlemmar att lösa frågan om den dubbla ekonomiska lojaliteten dels genom två olika insamlingssystem, dels genom att organisationerna i fråga bättre hinner anpassa sig till de nya förhållandena.

Sveriges kristna ungdomsråd understryker vikten av att en utredning görs i fråga om personliga avgifter via skatteuppbörden för trossamfund och ideella organisationer. Rådet förordar en uppbördshjälp via den allmänna skatteuppbörden åt de trossamfund som själva önskar utnyttja detta. Därvid syftar rådet på svenska kyrkan och andra samfund med karaktär av folkkyrkor, till vilka samfund rådet räknar dem som bland sina medlemmar räknar personer som inte förknippar medlemskap i samfundet med personligt ekonomiskt stöd. När det gäller en allmän helhetsbedömning av förslaget anser rådet att beredningen i högre grad borde ha analyserat den gångna samhällsutvecklingen, som gjort en precisering av religionsfrihetsbegreppet påkallad. Detta kan vara en av orsakerna till att beredningens definition av religionsfrihet i mångas ögon fått karaktären av en abstrakt konstruktion. Bland de drag i de senaste decenniernas samhällsutveckling, som enligt rådets mening aktualiserat en precisering av religionsfrihetens innebörd, uppmärksammas den accelere— rade sekulariseringen, pluralismen i internationellt perspektiv, ett stegrat medvetande om den egna identiteten och den förändrade ekumeniska bilden. Rådet anför kring dessa frågeställningar bl. a. följande.

Accentuerad sekularisering

Att samhällslivets sekularisering hör till de faktorer i utvecklingen som ställt nya förväntningar på religionsfrihet, synes oss uppenbart. Skilsmäs- sa mellan samhälle och trossamfund är ju så till vida redan genomförd, om man betraktar de formellt skarpa gränser som i vårt samhällsliv dras mellan religiöst och icke religiöst. Sekularisering innebär ju just att samhällssektorer som tidigare stått under religiöst/kyrkligt överinseende lösgöres från deras kontroll och underställs en profan statsmakt. Välkända exempel är kulturliv, socialvård, skola. Den neutrala slutfasen i denna utveckling är den ”religiöst neutrala staten” med opartiskhet i livsåskådningsfrågor, såsom detta närmare bestäms av beredningen (s. 48 ff).

Det är emellertid ett paradoxalt faktum delvis belyst av sociologiska forskningsresultat att samhällslivets sekularisering inte motsvaras av en sekularisering av den enskilda människans medvetande. Naturligtvis är dessa båda fenomen förknippade med varandra, men inte på det enkla sätt man ibland tror. Det är beklagligt, att denna egenartade omständig- het inte blev närmare belyst av 1958 års utredning kyrka—stat.

Men genom andra sociologiska undersökningar vet vi, att det i vårt samhälle existerar en religiös subkultur, en utbredd anonym religiositet, som omfattar ett större antal människor än man kunnat förmoda. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till Berndt Gustafssons material i ”Guds lilla barnaskara”, ”Svenska folkets böner” osv.

Ett av de många uttrycken för denna typ av religiositet är de alltjämt höga förrättningssiffroma. Svenska kyrkan har med sin folkkyrkosyn på detta sätt berett anonymt religiösa människor frihet till religion.

Ett väsentligt förhållande i resonemanget om förrättningar är utveck- lingen av andra trossamfunds roll i detta avseende. Inte minst i nybyggda för- och tätorter har många frikyrkoförsamlingar i allt högre grad kanaliserat denna folkliga religiositet såväl i sitt gudstjänst- och försam— lingsliv som i förrättningar av olika slag. Denna nya bild av svensk kristenhet som är på framväxt understryker det faktum att ansvaret för ”religiös service” också åt indifferenta grupper delas av flera trossam- fund.

Vår utgångspunkt är att alla samfund erbjuds likartade arbetsvillkor. Samtidigt önskar vi betona att Svenska kyrkan får fortsatta möjligheter att motsvara de förväntningar, som ställts på henne som folkkyrka.

Pluralismen i internationellt perspektiv

Framväxten av ett pluralistiskt samhälle har i flera avseenden förändrat trossamfundens och då särskilt svenska kyrkans förutsättningar för sin verksamhet. Pluralismen har så småningom kommit att erkännas som faktisk företeelse. Därmed har själva grunden för ett system med en av staten offentlig rättslig kyrka tyckts undan.

För oss känns det angeläget att tillägga och understryka ett par av pluralismens konsekvenser utifrån ett internationellt perspektiv.

I ett växande utbyte mellan kyrkor i vårt land och de unga kyrkor som växt fram ur svensk mission ter det sig särskilt angeläget att också i praktiskt handlande hävda pluralismen som den för en kristen kyrka enda möjliga princip i en pluralistisk värld, där vi har att leva tillsammans med skilda livsåskådningar och trosuppfattningar.

Bibehållna privilegier av varje slag av officiellt sanktionerad status ter sig i dessa relationer omöjliga, särskilt som ett statskyrkosystem numera endast tillämpas av ett fåtal, främst västeuropeiska nationer.

Ett stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossamfund

Ei. stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossam— fund inom svenska kyrkan är kanske den främsta motiveringen för kravet på självbestämmanderätt och kan delvis ses som en verkan av samhällsli- vets sekularisering. Ett sådant medvetande, inte minst inom den yngre generationen, är en förutsättning för den ekumeniska utvecklingen under 1960- och l970-talen. Svenska kyrkans upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund och inte som en statlig institution accentuerad av 1951 års religionsfrihetslag har gjort ekumenisk samverkan med andra samfund både möjlig och eftersträvansvärd. Detta medvetande har också tagit sig uttryck i aktivt förnyelsearbete och uppbyggnad av en frivillig verksamhet i svenska kyrkan vid sidan av den legala, som delvis hämtat sin inspiration från frikyrkligt och annat folkrörelsearbete.

Framväxten av detta frivilliga arbete är bl. a. den självklara bakgrunden till principen om trossamfundens religionsfrihet när det gäller svenska kyrkan. Det är just från denna utgångspunkt beredningens krav på självbestämmanderätt för svenska kyrkan måste ses som ofrånkomligt. Detta faktum konstateras i avsnittet 3.5 ”Trossamfundens religionsfri- het".

Inom flera av frikyrkosamfunden kan på motsvarande sätt ett stegrat medvetande noteras. Den historiska situationen, då frikyrkorörelsemas framväxt skedde parallellt med liberalism och arbetarrörelse, kom att ge frikyrkoförsamlingarna ett drag av föreningsaktivitet som komplement till en etablerad statskyrka.

Också i dag kvarstår resten av detta kompletteringstänkande, särskilt i samhällsstatiska miljöer. Emellertid har inte minst folkomflyttningen lett till ett mer markerat ansvar för alla befolkningsgrupper. Därmed har ett kyrkomedvetande vuxit fram, som bl. a. innebär att man ser sig själv vara likställd ansvarspart för samhällets hela befolkning.

Om alltså utvecklingen inom svenska kyrkan har lett till en upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund snarare än en statlig institution och utvecklingen inom frikyrkorna tenderat till ett öppnare ansvarstagan- de även för dem som inte formellt anslutit sig, finns det en konvergeran- de tendens som pekar på att ansvaret för religionen i samhället är gemensamt och bör i mån av resurser delas mellan de olika trossamfun- den.

Samtidigt önskar vi understryka, att den historiska situationen kräver känslighet och generositet i ekonomiskt avseende gentemot svenska kyrkan så att den bereds möjligheter att också i fortsättningen enligt sin egen övertygelse fylla sin uppgift som folkkyrka.

Den förändrade ekumeniska bilden

u

Den konvergerande tendens mellan svenska kyrkan a ena sidan och frikyrkorna å den andra, som vi hävdat, leder också till en för trossamfunden gemensam upplevelse av ansvaret för religiös service i samhället. Vi vill understryka beredningens konstaterande (s. 54) att skiljelinjema inte går mellan utan inom svenska kyrkan och de fria trossamfunden. Detta konstaterande leder oss till att ytterligare fästa uppmärksamheten på ekumenikens samhällsroll. Även om samhället bör lämna de inomkyrkliga angelägenhetema åt trossamfundens eget avgöran- de, inklusive ekumeniska relationer i framtiden, har en iakttagbar ekumenisk utvecklingslinje allmänt intresse för samhällets relationer till trossamfunden.

Ett växande medvetande om gemensamt ansvar för evangelisationsupp-

draget belystes inte minst genom Kristna Riksmötet i Göteborg av trossamfunden själva.

En "positivt aktiv” religionsfrihet understryker den ekumeniska utvecklingen och att samhället har intresse av att behandla de skilda trossamfunden på ett likartat sätt i deras strävan att gemensamt ta ansvar för den religiösa framtidsutvecklingen.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund erinrar om att förbundet redan tidigare hävdat att rätt till statlig uppbördshjälp för medlemsavgif- ter bör föreligga för svenska kyrkan, andra trossamfund och övriga organisationer. Beredningen har funnit att detta av tekniska och andra skäl är ogenomförbart i nuvarande situation. Förbundet anser emellertid att frågan om uppbördshjälpen bör hållas öppen. Datateknik och andra förhållanden kan ändras och det är önskvärt att man då har möjligheter att ta upp frågan till förnyat övervägande. Dessutom bör en utvärdering ske av det system som beredningen föreslår mellan 1983—1992 för svenska kyrkans vidkommande. Förbundet föreslår att frågan om statens medverkan genom hjälp till uppbörd av frivillig medlemsavgift till svenska kyrkan inte nu begränsas till viss tidsperiod. Uppbörd av kyrkoavgift bör kunna ske i samband med skatteuppbörden även efter 1992.

Enligt Moderata ungdomsförbundet har man uppenbarligen i båda statsbildningarna i Tyskland väl fungerande system för uppbörd av avgifter till kyrkan i samband med skatteuppbörd. Utan större svårigheter skulle dessa system kunna anpassas till svenska förhållanden och även kunna betjäna samfunden efter 1992.

Kommunerna, församlingarna och frikyrkoförsamlingarna inom nu be- handlade kategori föreslår i de flesta fall ytterligare utredning om möjligheterna till fortsatt statlig uppbördshjälp via skattesystemet. Några av dessa instanser förordar att denna bör utvidgas till att även gälla andra trossamfund än svenska kyrkan.

2.3.3. Positiv grundsyn med andra förbehåll än beträffande uppbördshjälp

Som har nämnts förut förknippar åtskilliga remissinstanser sin positiva grundinställning med förbehåll i andra hänseenden än såvitt rör statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan. Denna grupp är ganska heterogen till sin natur och kännetecknas väsentligen av att instanserna kritiserar beredningens förslag på viktiga punkter dock utan att för den skull ställa sig avvisande till att detta läggs till grund för reformarbetet. Instansema skiljer sig från dem som berörts under 2.3.2 i huvudsak genom att deras främsta invändningar mot förslaget rör annat än uppbördshjälpens utformning.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands och Örebro län, Svenska kommunförbundet och fyra kommuner tillstyrker beredningens förslag under förutsättning att b r e d p oli t is k e ni g h e t kan uppnås kring detta. Länsstyrelsen i örebro län, liksom Örebro kommun, understryker särskilt beredningens argument beträffande invandrarnas situation. Öre- bro kommun framhåller dessutom att svenska kyrkan med beredningens

förslag får en av kyrkan önskad långt friare ställning. Kommunen kan knappast logiskt tänka sig att detta mål nås med kyrkans nuvarande bundenhet vid staten. Det kan inte vara rimligt eller riktigt att kyrkan förses både med beskattningsrätt och rätt att handha de inomkyrkliga frågorna utan att staten har någon bevaknings- och/eller beslutanderätt.

En positiv grundinställning till beredningens förslag, men med reservation för att detta ger svenska kyrkan otillräcklig frihet, har domkapitlet i Göteborg. Domkapitlet kritiserar inledningsvis bered- ningens uppfattning att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag och dess önskemål att åstadkomma en fullständig jämställdhet mellan alla trossamfund i landet. Det enligt domkapitlet avgörande skälet för ändrade relationer mellan staten och kyrkan berörs inte av beredningen. Detta skäl är den totala sekularisering som samhället har undergått under det senaste decenniet. Så länge Sverige utgjordes av ett enhetssamhälle byggt på kristen grund och hade en lagstiftning av kristen grundkaraktär och befolkningens religiösa inriktning sammanföll med den regerande maktens var det motiverat med en kyrka av nationalkaraktär eller folkkyrkomodell. Idag är läget emellertid ett annat. Staten synes av principiella skäl inte vilja ha ett samhälle byggt på kristen grund, tar medvetet bort ur lagstiftningen det som bestämts av kristna värderingar och ersätter detta med en i etiska frågor neutral uppfattning. Starka krafter i massmedia har under lång tid öppet eller förtäckt framfört åsikter och värderingar som uppenbart strider mot kristen tro. Att under dessa förhållanden vilja bevara svenska kyrkan som en öppen folkkyrka med starka bindningar till en helt sekulariserad statsmakt kan enligt domkapitlet knappast sägas vara i överensstämmelse med kyrkans väsen och det av Kristus givna uppdraget. En styrning av kyrkan genom en sekulariserad stat kan leda till att kyrkan ännu mer än nu är fallet sekulariseras ochi trosavseende utarmas. Endast som en fri kyrka som följer sin bekännelse och sin givna struktur kan svenska kyrkan förverkliga sig själv i ett öppet, evangelisatoriskt arbete i samhället. Domkapitlet anser sig därför inte kunna förorda annat än att svenska kyrkan får fullständig frihet att själv handlägga alla ärenden som berör kyrkans verksamhet, ekonomi, förvaltning av kyrkans egendom, utnämningar etc. Denna frihet leder uppenbarligen till att svenska kyrkans möjligheter att verka i landet avsevärt inskränks. Men om för svenska kyrkan godtagbara villkor åstadkommes är det domkapit- lets övertygelse, att det för kyrkan i det långa loppet kommer att vara gagnerikt att äga total frihet gentemot en sekulariserad stat. Enligt domkapitlet kan också andra principiella betänkligheter anföras mot beredningens förslag.

En mycket allvarlig invändning måste resas mot beredningens ”förut- sättning” att Svenska kyrkan i ett förändrat läge skall vara en folkkyrka, ”en fri öppen folkkyrka”. Man tycks här inte uppmärksamma att det föreligger en principiell svårighet att förena begreppen ”fri” och ”en öppen folkkyrka”. Den öppna folkkyrkan hari dagens läge möjlighet att

fungera som sådan därför a) att kyrkan äger rätt att stödja sin organisation och sin verksamhet på skattemedel och b) att kyrkan genom medlemskap täcker större delen av landets befolkning (idag mer än 90 procent). Hur man vid förändrade relationer skall kunna ge en motivering till tesen om ”den fria öppna folkkyrkan” är mycket oklart.

Beredningen tycks ju inte vilja vara beredd att diskutera hur stor procent av svenska folket som kan tänkas förbli medlemmar av Svenska kyrkan. En realistisk bedömning skulle stanna vid 50 procent, städer, tätorter, landsbygd sammantagna. Man kan erinra om att när den evangelisk-lutherska kyrkan i Öst-Tyskland genom regimskiftet efter andra världskriget fick en annan status denna kyrka snabbt förlorade mer än 50 procent av sina medlemmar. Situationen är politiskt sett annorlunda i Sverige, men man bör inte i en så allvarlig fråga som Svenska kyrkans framtid arbeta med orealistiska bedömningar utan, i stället för överoptimistiska beräkningar, arbeta med något för låga värden. En realistisk siffra bedömer domkapitlet vara 50 procent. Det är mot denna tänkbara bakgrund med ett vikande medlemsantal som man skall lösa problemen med de nödvändiga ändrade relationerna. Att förespegla kyrkan en frihet med utgångspunkt från att kyrkan skall kunna fortsätta precis som i dagens läge är inte bara orealistiskt utan emanerar från en önskedröm: ”Vi utgår från att verksamheten . . . skall kunna fortsätta i ungefärligen nuvarande omfattning; ingen skada eller avbräck i verksam- heten bör genom reformen tillfogas någon. Detta innebär bl. a. att vi också utgår från att någon väsentlig förändring av medlemsantalet inte sker som följd av våra reformförslag”. s. 1 12.

Hur skall man under dessa förhållanden kunna begära att en fri Svensk kyrka, som ekonomiskt sett till största delen skall stå på egna ben, skall kunna fungera som ”en öppen folkkyrka”? De båda villkor som behövs för att Svenska kyrkan skall kunna fortsätta att vara en öppen folkkyrka är i ett fritt läge ej uppfyllda, rätten till uttaxering och en mycket stor majoritet av folket som medlemmar. Att statsmakterna skulle vilja tillförsäkra Svenska kyrkan ett så kraftigt ekonomiskt stöd att kyrkan kan fungera i samma omfattning som idag är orealistiskt.

Det finns i detta sammanhang ytterligare en sida av den av beredningen föreslagna friheten för Svenska kyrkan som måste belysas. Det påpekas ofta i beredningen att det finns ett absolut krav att Svenska kyrkan sedan de ändrade relationerna trätt i kraft skall förbli en öppen folkkyrka.

Därmed har man från början uppsatt ett krav på en kyrka som trots utlovad frihet inte fritt får bestämma sin egen tros- och väsenskaraktär. Det är troligt att den fria Svenska kyrkan i huvudsak försöker arbeta så som kyrkan gör idag. Men principiellt sett måste en fri kyrka själv få fritt bestämma hur kyrkan skall handla efter sin bekännelse och uppsätta det handlingsprogram som kyrkan själv finner vara bästa sättet för att förverkliga sin kallelse att föra människor till tro och hjälpa dem att leva som kristna i kyrkan och samhället. Det hjälper inte att beredningen fastställer Svenska kyrkan som den som ”disponerar över de traditions- rika församlingskyrkorna ”mitt i byn” med deras för alla öppna gudstjänster och förrättningar”, s. 53, den Svenska kyrkan måste själv få bestämma sin karaktär och icke föreläggas villkor hur kyrkani framtiden skall arbeta.

Man förutsätter också i beredningen att den öppna folkkyrkoattityd som Svenska kyrkan idag äger skall finnas kvar också i ett fritt läge vad beträffar människors utnyttjande av kyrkans tjänster utan att vara medlemmar och utan att ekonomiskt stödja kyrkan. Detta blir en mycket vansklig situation för en fri kyrka, att kyrkan skall ge förrättningar åt alla utan att något som helst krav uppställs på vederbörande. För att kunna vara så öppen måste den fria kyrkan ha samma ekonomiska resurser som

kyrkan har idag och därför begära ett mycket kraftigt ekonomiskt stöd av staten. Det är därvid orealistiskt att tro att det statliga stödet som beredningen beräknar till 1 10 miljoner blir tillräckligt. (Ur denna summa skall ju också stödet tas till de andra trossamfunden.) Det mycket kraftiga stöd som staten således måste ge den fria Svenska kyrkan om kyrkan skall kunna vara ”öppen”, innebär emellertid en allvarlig risk för kyrkan att hamna under statens förmyndarskap. Statligt stöd av sådan omfattning ges aldrig utan noggrann insyn och kontroll och denna kontroll framskymtar ofta i beredningen. Kyrkan måste således vara en ”fri öppen folkkyrka”, arbeta med ekumeniska råd inom många områden, tvingas att upplåta lokaler för annan verksamhet för att få "disponera” över sina egendomar och kyrkor, för att få ett allmänt statligt stöd, för att få bidrag till speciella uppgifter inom den andliga värden på sjukhus, bland sjöfolk osv. Den frihet som beredningen så generöst föreslår Svenska kyrkan är mycket kringskuren. En stark styrning av den fria kyrkan förbehåller staten sig.

Det mest markanta exemplet på denna styrning finner man i beredningens förslag om att den fria kyrkan skall få ”disponera” sin egendom. Kyrkan får disponera kyrkobyggnader och jord- och skogsegen- domar så länge hon förblir en öppen folkkyrka. Vem som bestämmer när kyrkan ej längre är en öppen folkkyrka utsågs icke, men man får anta att det är regering och riksdag som skall ha denna definitionsuppgift. Vilka möjligheter till påtryckning på kyrkan detta kan öppna är lätt att tänka sig. Den fria Svenska kyrkan blir således i händerna på statsmakterna. Man säger i beredningens förslag ingenting om att några problem skulle kunna uppstå. Man säger endast helt generellt: "Att förändringar och förskjutningar må kunna vållas av olika dynamiska trender i samhällsut- vecklingen är en annan sak."

Sammanfattningsvis kan det sägas att den av beredningen tecknade framtida kyrkans frihet aldrig blir större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge. En för kyrkans frihet mer generös inställning hade man väntat sig. Det är mycket troligt att Svenska kyrkan i ett fritt läge försöker arbeta öppet. Men någon frihet i verklig mening kommer kyrkan inte att få genom beredningens förslag. Snarare hamnar kyrkan i starkt beroende av statsmakterna som därigenom medvetet kan styra kyrkans framtid.

Som sammanfattning uttalar domkapitlet bl. a. att beredningens förslag innehåller alltför många villkor och förutsättningar för att man med skäl skall kunna tala om en svenska kyrkans frihet efter de ändrade relationerna. Viljan till styrning av den fria svenska kyrkan är uppenbari beredningens förslag. Om detta får ligga till grund för den framtida uppgörelsen kan detta inte uppfattas på annat sätt än som ett omyndigförklarande av svenska kyrkan. Vidare finner domkapitlet det uppenbart att förslaget vilar på en orealistisk bedömning när man menar att svenska kyrkan får möjligheter att verkai samma utsträckning som idag och med samma ekonomiska resurser. Domkapitlet ställer sig positivt till att svenska kyrkan blir en fri kyrka men de villkor och förutsättningar som beredningen uppställer är av den arten att svenska kyrkans frihet endast blir en frihet på papperet. Domkapitlet förordar en total frihet för svenska kyrkan på sådana villkor att en generös uppgörelse sker, genom vilken kyrkan tillförsäkras äganderätten till sina egendomar, ett statligt stöd som inte innebär styrning från statsmakter- nas sida, att kyrkan får förvalta sina kyrkogårdar, att kyrkan får hjälp av

staten med uppbörden samt att de i kyrka och församling anställda får en tryggad ekonomisk uppgörelse med staten när de ändrade relationerna skall genomföras.

Några remissinstanser menar att beredningens förslag i sin helhet är all t fö r g e n e r ö st mot svenska kyrkan. Instansema vänder sig bl. a. mot den föreslagna uppbördshjälpen, mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts och mot beredningens förslag beträffande den kyrkliga egendomen.

Kammarrätten i Göteborg uttalar att den inte har något att erinra mot utredningens principiella ställningstagande att kyrkans offent- ligrättsliga ställning upphör. Ett särskilt problem ligger emellertid däri att beredningen å ena sidan, som en naturlig konsekvens av att inget trossamfund i framtiden skall inta någon särställning i förhållande till övriga trossamfund, framhåller att svenska kyrkan liksom övriga trossam- fund skall ha frihet att själv bestämma om sina angelägenheter i religiöst, organisatoriskt och ekonomiskt avseende men å andra sidan också förutsätter att svenska kyrkan i framtiden skall fortsätta att verka som en folkkyrka och ha kvar sin territoriella församlingskaraktär. Om kyrkan efter en relationsförändring inte behåller sin medlemsmässiga nära identitet med befolkningen eller sin särskilda öppenhet i erbjudandet av tjänster och lokaler, kan det som beredningen också synes förutsätta — bli aktuellt att ompröva den obegränsade dispositionsrätt till den kyrkliga egendomen, som kyrkan föreslås få efter ett frigörande från staten. Mot en sådan omprövning kan intet invändas från principiell synpunkt. Det överordnade intresset måste här vara att svenska kyrkan liksom andra trossamfund får frihet att bestämma om sina angelägenheter. Att en sådan frihet kan leda till att kyrkan mer eller mindre överger sin folkkyrkokaraktär och därmed rubbar förutsättningarna för sin rätt att disponera vad som nu räknas som kyrklig egendom är en andrahandsfrå— ga. Kammarrätten ställer sig däremot från principiell synpunkt tveksam till förslaget att kyrkoavgifter även efter svenska kyrkans skiljande från staten under en övergångsperiod skall uppbäras via skattsedeln. Som framgår av betänkandet kan en sådan ordning inte motiveras av tekniska skäl. När det gäller avgifter till privaträttsliga föreningar och samfund torde det hittills ha varit vedertaget att de också skall uppbäras i privaträttsliga former. Den föreslagna ”inblandningen” övergångsvis av kyrkoavgifter i skatten kan förutsättas medföra en avsevärt effektivare uppbörd av avgifterna än om den sker i privaträttsliga former. Den torde också leda till att det i många fall blir mindre påtagligt för den enskilde vad han erlägger i kyrkoavgift än om avgiften tas ut på det för medlemsavgifter gängse sättet. Om avsikten med förslaget är att man därigenom skall bättre trygga svenska kyrkans ekonomi, ser sig kammar- rätten tvungen anmäla betänkligheter. Det är inte tilltalande att utnyttja det statliga systemet för debitering, uppbörd och indrivning av allmänna skatter i syfte att söka få ett större antal medlemmari svenska kyrkan att godta avgiften, och därmed medlemskap i kyrkan, än som kan tänkas bli fallet om avgiften tas ut i privaträttsliga former. Från kyrkans synpunkt

kan det visserligen vara en fördel att övergångsvis inte behöva befatta sig med de för varje ideell sammanslutning pinsamma frågorna om vilka åtgärder som bör vidtas mot försumliga avgiftsskyldiga. Det är emellertid enligt kammarrätten svårt att finna någon grund för att ge svenska kyrkan i motsats till andra trossamfund ett sådant privilegium.

Invändningar av liknande art mot den föreslagna uppbördshjälpen samt också mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts i samband med relationsförändringen år 1983 riktas av länsstyrelsen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt sju kommuner och en församling. Länsstyrelsen iJämtlands län framhåller också att den föreslagna relationsförändringen bör genomföras betydligt snabbare än vad beredningen föreslagit. Förbundet för religionsfrihet, som också föreslår att ett religionsfrihetsmannaämbete skapas (jfr under 4.2.2), vänder sig i allmänna ordalag mot att de kyrkliga resurserna "privatiseras”. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hävdar att reformen har ett massivt stöd av dagens unga generation och bör genomföras i snabb takt.

Uppsala siundedagsadventistförsamling anser att samfunden inte bör erhålla statligt eller kommunalt ekonomiskt stöd för sin verksamhet, eftersom dessa medel indrivs skattevägen.

Ett antal remissinstanser med positiv grundinställning diskuterar möjlig- heterna och önskvärdheten av någon form av 0 ff e n t lig r ä t ts li g status för svenska kyrkanocksåefterår1983.Hithörbl.a. Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universiteteti Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Strängnäs och Luleå samt Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse. Särskilt ingående belyses detta problem av Svea hovrätt, för vilken det framstår som naturligt att vissa reformer kommer till stånd beträffande svenska kyrkan och att dessa reformer går i riktning mot en friare ställning för kyrkan gentemot staten. Att vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär förs över från kyrkliga till borgerliga organ skulle också principiellt sett utgöra en naturlig fortsättning på en sekellång utveckling. De kyrkokommunala frågorna förtjänar emellertid ytterligare utredning, med särskilt beaktande av möjligheterna att ha kommuner utan beskattningsrätt i egentlig mening och att ha en kommunal organisation med en självständig centralstyrelse. Hovrätten förklarar sig härvid konstatera att betänkandet innehåller en grundläggan- de oklarhet, nämligen att det inte låter sig fastställas vad det faktiska slutresultatet skulle bli för svenska kyrkans del, om beredningens förslag genomförs. Hovrätten utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Förslagens kärnpunkt är juridiskt sett att kyrkans offentligrättsliga ställning skall upphöra. Detta är emellertid ej utan vidare liktydigt med att upphäva ”statskyrkosystemet”, något som beredningen noterat (s. 45 f) men undanskymt i den närmare diskussionen. Talet om en ”statskyr- ka” följer främst av att Svenska kyrkan besörjer vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär, bl. a. folkbokföring, och att staten innehar vissa funktioner av kyrklig karaktär, bl. a. vissa prästutnämningar och

fastställelse av kyrkliga böcker. Man kan otvivelaktigt finna skäl för att avveckla alla dessa drag av statskyrka. Även om så sker förblir emellertid kyrkan ett offentligrättsligt subjekt, om man inte också upphäver församlingsstyrelselagen, enligt vilken församlingarna är kyrkliga kommu- ner.

Beredningen har inte klart hållit isär de statliga och de kommunala inslagen i Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering. Någon självständig motivering anförs inte för förslaget att upphäva församlingsstyrelselagen. I inledningen till avdelning III, kapitel 4, sägs endast att beredningens förslag ”utgår från uppfattningen, att den särskilda rättsliga regleringen av trossamfundet Svenska kyrkan på sikt bör upphöra". Motiven för denna uppfattning skulle alltså vara att söka i resonemangen om religionsfrihet i föregående avdelning. Hovrätten kan inte finna att dessa allmänt hållna resonemang utgör en bärande grund för att upphäva den kyrkokommunala regleringen.

I själva verket syns beredningens ståndpunkt i detta avseende inte bara otillräckligt underbyggd utan även motsägelsefull. Beredningen anför (s. 48) att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Samtidigt anger beredningen emellertid klart hur den förutsätter, utgår från, förväntar sig etc., att den ”fria” Svenska kyrkan skall vara organiserad och fungera. Beredningen förutsätter bl. a. — vilket är av särskilt intresse i detta sammanhang —- att församlingsorganisationen skall bestå i stort sett oförändrad och att församlingsstyrelselagens innehåll i huvudsak skall upptas i en inomkyrklig stadga. Statliga styrningsmedel är klart anvisade. Hovrätten har svårt att finna, att förslagen verkligen motsvarar principdeklarationen om lika relationer mellan staten och alla trossamfund.

Redan av vad beredningen själv anfört om Svenska kyrkans ställningi framtiden framgår enligt hovrättens mening, att det finns goda skäl för att även i det avsedda nya läget ha någon form av grundläggande lagstiftning om Svenska kyrkan. Huruvida denna lagstiftning bör ge kyrkan en kommunalrättslig eller en privaträttslig status kan här lämnas åt sidan. Hovrätten vill emellertid peka på ett par frågor beträffande en eventuellt bibehållen kyrkokommunal reglering som hade varit förtjänta att behandlas närmare, inte minst mot bakgrunden av att en ledamot inom beredningen reserverat sig till förmån för församlingsstyrelselagens bibehållande.

En ny lagstiftning om Svenska kyrkan finge uppta grunderna i den nuvarande församlingsstyrelselagen, men därutöver också regler om organisationen på stiftsplanet kyrkans ”landsting” och på riksplanet. Ett slags kommunal organisation med en egen centralstyrelse skulle innebära en konstruktion utan motsvarighet hittills. Utan att vilja uttala sig om möjligheten eller lämpligheten av en sådan konstruktion vill hovrätten framhålla, att en principiell analys och diskussion hade varit både naturlig och värdefull.

Ett annat problem gäller den nu i församlingsstyrelselagen grundade beskattningsrätten. Denna framställs ofta som helt avgörande för kyrkans ekonomi. Såtillvida är detta obestridligen riktigt som den helt domineran- de delen av kyrkans inkomster härrör från församlingsskatten. Som framgår t. ex. av både beredningens betänkande och det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet syns emellertid full enighet råda om att endast fysiska personer som är medlemmar i kyrkan skall vara skattskyldiga till denna. Genom att utträda ur kyrkan skall man alltså kunna helt undgå att erlägga skatt till kyrkan. Härmed förvandlas, som beredningen också påpekar, församlingsskatten i realiteten till en frivillig kyrkoavgift.

En ofrånkomlig slutsats av det sagda måste bli, att man ingalunda garanterar kyrkans ekonomi genom att behålla församlingsstyrelselagen och därmed ”beskattningsrätten”. Skillnaden kommer att ligga i ord- ningen för uppbörd av kyrkoavgifter. Hovrätten vill inte gärna föreställa sig, att kyrkans framtid skulle vara på ett avgörande sätt beroende av om man anordnar uppbörden av kyrkoavgifter på det ena eller det andra sättet. Att frågan emellertid har en icke oväsentlig betydelse i praktiken torde framgå inte bara av den förda debatten utan också av beredningens förslag, att staten skall erbjuda sin medverkan till uppbörden under tioårsperioden 1983—1992.

Hovrätten antecknar att ett bibehållande av församlingsstyrelselagen i ett "fritt” läge kommer att medföra en förändring av kommunbegreppet. Medlemskapet kommer att bli frivilligt, vilket markerar en högst väsentlig skillnad gentemot de nuvarande kommunerna. Denna förändring av kommunbegreppet skulle emellertid komma till stånd även enligt beredningens förslag - nämligen 1978 om än bara för en femårig övergångstid.

Redan det nu anförda medför att det framstår som en väsentlig brist, att beredningen inte särskilt diskuterar den kyrkokommunala regleringen i händelse statskyrkosystemet i egentlig mening avvecklas. Även andra synpunkter än de här antydda borde ha berörts. Hovrätten vill t. ex. erinra om att nu gällande församlingsstyrelselag vid sin tillkomst 1961 uppfattades som ett viktigt framsteg både för detta led i den folkliga självstyrelsen och för kyrkans demokratisering.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund menar att frågan om den offentligrättsliga ställningens innebörd närmare måste utredas och fast- ställas med sikte på att reglera vissa förhållanden mellan svenska kyrkan och staten även efter ändrade relationer. Fakulteten syftar bl. a. på att en framtida situation mycket väl skulle kunna uppstå, där en överväldigande majoritet av det svenska prästerskapet önskar behålla kyrkans öppenhet men faktiskt misslyckas med den mest elementära av öppenhetens alla förutsättningar, nämligen med den frivilliga fördelningen av penningme- del från stora rika stadsförsamlingar över till fattig glesbygd. Enligt fakulteten vore det därför både från religionsfrihetens och från den klassiska folkkyrkotankens synpunkt värdefullt om solidaritetsansvarets krav på fördelning av tillgängliga ekonomiska medel såsom villkor fr.o.m. 1983 förbands med medgivande om statlig uppbördshjälp. En annan möjlighet vore att göra perioden 1983—92 till en tid, då det kritiskt prövas hur stark den ekonomiska solidariteten i den svenska kyrkan är. Det för år 1974 förutsedda principbeslutet skulle i så fall hålla öppenheten i kyrkans landsomfattande arbete såsom fixerat mål men lämna plats åt nya och realistiska beslut rörande de praktiska metoderna för öppenhetens förverkligande även efter 1992. Någon form av styrning kan på det ekonomiska planet visa sig nödvändig just för uppnående av öppenhet, alltså av religionsfrihet. Fakulteten understryker vidare att beredningen på en rad punkter konstaterat nödvändigheten av ett fortsatt utredningsarbete utifrån svenska kyrkans egna utgångspunkter. Omfatt- ningen av detta arbete jämte utredningar om den offentligrättsliga ställningens innebörd gör, att fakulteten ställer sig tveksam till möjlighe- terna att genomföra detta arbete inom angivna tidsramar. Fakulteten föreslår därför att man senarelägger de i förslaget angivna tidpunktema med åtminstone ett år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att beredningens förslag om relationerna mellan samhälle och trossamfund inte utesluter att en viss speciell reglering av svenska kyrkans förhållanden sker i särskild lagstiftning, som även kan ha avsnitt som avser samtliga trossamfund. På detta sätt kan exempelvis kyrkans rätt till sin egendom regleras och måhända även ernås vissa garantier för att kyrkan i ett fritt läge bibehåller sin nuvarande karaktär av öppen folkkyrka. Länsstyrelsen finner det synnerligen väsentligt att någon ändring här inte sker och anser detta vara en förutsättning för att huvudlinjerna i beredningens förslag skall kunna accepteras. Också Katolska biskopsämbetet pekar på möjlig- heten av någon form av offentligrättslig reglering av andra trossamfund, t. ex. katolska kyrkan.

Domkapitlet i Strängnäs anser det inte uteslutet med viss statlig reglering av svenska kyrkan i framtiden trots att förutsåttningarna för det offentligrättsliga regelsystemet förändras genom att församlingarna upp- hör att vara kommuner och rikskyrkan blir självständig. En statlig samverkan vid avgiftsuppbörden, ev. statsbidrag till trossamfunden och församlingarnas skötsel av begravningsplatserna också i sådana fall då huvudmannaskapet övergått till kommunerna torde kräva någon form av statlig kodifiering. Detsamma gäller dispositionen av sådan egendom till vilken äganderätten är oklar men den kyrkliga ändamålsbestämningen är entydig. Härutöver kan man tänka sig någon form av samhällelig stadfästelse av en kyrkans stadga eller delar av en sådan stadga i likhet med vad som gäller en rad sammanslutningar av i princip privat karaktär. En sådan stadfästelse av kyrkans stadga kan motiveras på flera olika sätt: med de förväntningar som ställs på det i särklass största trossamfundet i landet, med kyrkans karaktär av bekännelse- men inte bekännarkyrka, med behovet att garantera en utjämning mellan församlingar av olika ekonomisk bärkraft, motsvarande den som sker genom kyrkofonden och skatteutjämningsbidragen. Sammanfattningsvis finner domkapitlet att beredningen riktigt har angett rörelseriktningen för det reformarbete som den nödvändiga omprövningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste föranleda. Domkapitlet förordar dock med hänsyn till de tungt vägande anmärkningar som kan riktas mot betänkandet ett fortsatt utredningsarbete med syfte att åstadkomma en sådan förändring i svenska kyrkans förhållande till staten att, på för svenska kyrkans egenart adekvata villkor, dess karaktär av trossamfund och icke statsinstitution kommer till klarare uttryck.

Domkapitlet i Luleå, ivars yttrande stiftsnämnden i Luleå instämmer, går närmare in på vilken form och vilket innehåll en grundläggande reglering bör ges. Enligt domkapitlet bör i en lagstiftning, som skall tjäna som ram för kyrkans organisation, ingå grundläggande bestämmelser om kyrkotillhörighet och kyrkans uppbyggnad. I lagstiftningen bör också ingå en bestämmelse med innebörd att ”församlingarnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet Svenska kyrkan”. Domkapitlet anför vidare.

Beredningen räknar i olika sammanhang med olika lagar och förord-

ningar som kommer att reglera Svenska kyrkans verksamhet. Flera av dessa torde med fördel kunna sammanföras i några korta grundläggande lagbestämmelser medan olika kyrkliga specialbestämmelser, bl. a. huvud- delen av nuvarande församlingsstyrelselag, bör kunna ingå i en inomkyrk- lig stadga.

En sådan lag om Svenska kyrkan kunde förslagsvis begränsas till följande tre punkter:

1. Vad Svenska kyrkan är. Identiteten mellan den nuvarande Svenska kyrkan och den fria Svenska kyrkan.

2. Församling äger mot av Kungl. Maj:t fastställd avgift erhålla uppbördsmyndighets bistånd med uppbörd av kyrkoavgifter vilka påföres debetsedel för slutlig skatt med angivande av ”kyrkoavgift”. De av kyrkoförsamlingens medlemmar valda kyrkofullmäktige fastställer kyrko- avgiftens storlek, av vilken viss del tillfaller riks- och stiftsändamål.

3. Svenska kyrkans angelägenheter regleras närmare i av dess kyrko- möte fastställd kyrkostadga.

Övriga remissinstanser som har en positiv grundinställning till bered- ningens förslag, bl. a. sju kommuner och 23 församlingar redovisar invändningar mot förslaget i en rad e n s k i 1 d h e t e r t. ex. i fråga om olika statliga bidrag, kyrklig egendom samt statlig uppbördshjälp. En närmare redogörelse för dessa synpunkter lämnas längre fram i denna sammanställning i samband med redovisningen av remissutfallet beträf— fande beredningens olika förslag (kap. 4—7).

Bland mer övergripande synpunkter som framförs av dessa instanser kan här nämnas att länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att tiden inte ännu är mogen för de av beredningen föreslagna reformerna. Filadelfia- församlingen i Stockholm uttalar att pingstförsamlingarna från principiell synpunkt finner det mest naturligt att svenska kyrkans offentligrättsliga status upphör, men att om det inom denna kyrka råder en allmän önskan att få behålla den offentligrättsliga ställningen vill pingstförsamlingarna inte med hänvisning till religionsfrihetens idé fordra en ”skilsmässa mellan stat och kyrka”. Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige anser beredningens förslag som ett erkännande av invandrarnas rätt att bibehålla sin nationella, språkliga och religiösa identitet i det svenska samhället. Förbundet konstaterar med tillfreds- ställelse att beredningen syftar till ekumenikens förverkligande med ett minimum av statlig styrning. Emellertid finner förbundet att förslagets konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige inte är förenliga med strävandena mot jämlikhet de nordiska medborgarna emellan, varför det föreslår bl. a. att frågan om rösträtt för nordiska evangelisk-lutherska trosbekännare i svenska kyrkan utreds före ett principbeslut i kyrka-stat- frågan, att kostnadsandelen för svenska kyrkans invandrararbete med hänsyn till den kyrkoskatt finländarna betalt utreds samt att garantier skapas för ekonomiskt stöd för finskspråkigt församlingsarbete inom svenska kyrkan. Kristen vetenskap avvisar varje form av statliga bidrag till trossamfund och uttalar att kyrkorna inte bör stödja sig på staten när det gäller tillgång eller auktoritet, och att staten å sin sida bör respektera kyrkornas rätt att vara fria och oberoende så länge detta inte inkräktar på andra människors rättigheter. Från kommunalt håll uttalas stundom att

beredningens förslag godtas under förutsättning att kostnaderna för den borgerliga kommunen och för den enskilde medborgaren ej blir högre än som är fallet med nuvarande organisation.

Förslag om att den statliga uppbördshjälpen inte nu bör tidsbegränsas framförs även av en del instanser inom nu berörda kategori, nämligen teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län samt domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå. Också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, Förbundet för kristen enhet, sju kommuner och 22 församlingar uttalar sympatier för en sådan lösning. I huvudsak motiveras yrkandena med de argument som redovisas i avsnitt 2.3.2. Domkapitlet i Strängnäs framhåller att de förväntningar som beredningen ställer på svenska kyrkan i fråga om öppen folkkyrka med en hela landet omspännande organisation gör det välmotiverat att kyrkan tillförsäkras det större mått av ekonomisk trygghet som uppbördshjälp innebär.

2.4. Instanser med kritisk grundinställning

I detta aVSnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 354 instanser (varav 81 kommuner, 216 församlingar inom svenska kyrkan och 17 frikyrkoförsamlingar) som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag. Dessa instansers yttranden innefattar också förord för en annan lösning av svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt än den som beredningen föreslagit. Förorden avser i huvudsak tre skilda slag av lösningar. Vid redovisningen av remissyttrandena kan det vara lämpligt att dela upp remissinstanserna i tre kategorier alltefter det förord som lämnats (jfr avsnitt 2.2). En kategori utgörs av dem som uttryckligen förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram. En annan kategori ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmelserna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. De instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s. k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt därjämte för fram andra väsentligare erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram, har ansetts utgöra en tredje kategori. Dessa instanser tar vanligen uttryckligen avstånd från tanken på att behålla nuvarande förhållanden. De anför ofta att reformer, som dock bör innebära någon form av fortsatt offentlig- rättslig reglering, är nödvändiga.

De argument mot beredningens förslag som anförs av de kritiskt inställda instanserna är i huvudsak likartade oberoende av det förord angående svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt som lämnats. Det bör emellertid framhållas att instanser tillhörande den tredje

kategorin oftare och mer ingående än övriga kritiskt inställda instanser pekar på behovet av vissa reformer, främst ökad frihet för svenska kyrkan i inomkyrkliga angelägenheter och ett ökat ekonomiskt stöd från samhället till andra trossamfund.

I det följande redogörs inledningsvis översiktligt för huvudpunkternai den anförda kritiken. Den närmare redogörelsen för kommentarer av enskilda remissinstanser är disponerad enligt ovannämnda kategoriindel- ning (241—2.4.3).

De synpunkter som anförs av de kritiskt inställda instanserna griper in i varandra. Det är dock möjligt att skilja mellan ett antal olika grupper av argument mot beredningens förslag. Det övervägande antalet remiss- instanser anför argument som hänger samman med religionsfrihetsprin- cipens innebörd och tillämpning. Det uttalas sålunda att full religionsfri- het måste råda. Grundsatsen om religionsfrihet har emellertid i vårt land fått ett tillfredsställande uttryck i 1951 års religionsfrihetslag. Vad som eventuellt kan brista i detta avseende kan rättas till utan så genomgripan- de förändringar som beredningen föreslår. Religionsfrihetsargumenten beträffande folkbokföring och begravningsväsende anses ha överbetonats. Ett fortsatt samband mellan stat och kyrka i vårt land strider inte mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område. (Argument med anknytning till religionsfrihetsprincipen redovisas översiktligt i avsnitt 241-2.4.3, medan en mer detaljerad redogörelse lämnas i kapitel 3.)

Vidare anförs skäl av teologisk art. Beredningen anses sålunda ha tagit alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är enligt kritikerna en religiöst motiverad folkkyrka, varvid den religiösa motiveringen innesluter även de social- etiska och kulturella frågorna. Beredningen påstås försöka förändra innebörden av den i religionsfrihetslagen använda beteckningen ”trossam- fund” på svenska kyrkan (jfr 2.6). Svenska kyrkan och dess församlingar låter sig emellertid inte beskrivas på ett adekvat sätt i föreningsrättsliga termer. En sådan konstruktion undanskymmer det faktum att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter inte samverkan med staten.

Nära samband med denna argumentationslinje har vissa skäl av ekonomisk och organisatorisk art. Åtskilliga instanser fruktar sålunda att kyrkans öppna karaktär kan gå förlorad, om inte ekonomin garanteras genom fortsatt beskattningsrätt eller permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet. I detta sammanhang uttalas farhågor för främst glesbyg- dernas kyrkliga service. Från flera håll möts beredningens resonemang kring den framtida kyrkoavgiftens storlek med misstroende, varvid kritikerna ofta utgår från att anslutningen till svenska kyrkan kommer att sjunka starkt. Beredningens system med kompletterande samhälleliga bidrag anses inte ge tillräcklig ekonomisk trygghet, och metoden för fördelning av en väsentlig del av dessa bidrag mellan svenska kyrkan och andra samfund underkänns. I stället bör en ökad likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund uppnås genom att de senare i

olika former får ökade bidrag från samhället. Ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter kan uppnås utan den relationsförändring som beredningen föreslår. Med hänsyn till att svenska kyrkan omfattar mer än 95 % av folket är det motiverat _med en speciell relation till staten.

Vissa argument hänger samman med den innebörd som kan ges begreppet demokrati. Sålunda uppfattas gällande församlingsstyrelselag som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. I viss mån besläktad med denna tankegång är uppfattningen att församlingarna, i varje fall på landsbygden, är arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen och i takt med kommunsammanslagningarna blir en alltmer omistlig del av den folkliga självstyrelsen. En annan argumentationslinje med anknyt- ning till demokratibegrepper är att folkmajoriteten inte önskar en förändring, att förslagen inte tar tillräcklig hänsyn till opinionen inom svenska kyrkan samt att alltför stor vikt lagts vid olika minoriteters synpunkter.

Bland övriga argument av mer principiell art som anförs mot beredningens förslag märks följande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tillfälle är villiga att medge. Staten får stora möjligheter att styra utvecklingen, vilket bl. a. beredningens förslag om kyrklig egendom anses visa. Beredningens uppfattning att lokal folkbokföring och begravningsväsen- det principiellt är allmänt samhälleliga uppgifter bestrids vanligen inte, men härav följer enligt kritikerna inte att dessa arbetsuppgifter behöver överföras till det borgerliga samhällets organ. I synnerhet gäller detta begravningsväsendet.

Från kommunalt håll betonas som regel särskilt följande. Grundsatsen om religionsfrihet har i vårt land fått ett tillfredsställande uttrycki 1951 års religionsfrihetslag. Svenska kyrkan bör få ökad självstyrelse i inomkyrkliga frågor. Statens stöd till andra trossamfund än svenska kyrkan bör öka. Beredningen anses emellertid ha lagt alltför stor vikt vid olika minoriteters, bl. a. invandrarnas, synpunkter. Vidare betraktas församlingarnas beskattningsrätt, eller i varje fall permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet, som en oundgänglig förutsättning för att svenska kyrkan även ifortsättningen skall ha ekonomiska möjligheter att fungera som en öppen folkkyrka. I detta sammanhang uttalar många kommuner farhågor för glesbygdernas kyrkliga service, om beredningens förslag genomförs. Församlingsstyrelselagen uppfattas som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. Några landsbygdskommuner betonar församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälv- styrelsen. Åtskilliga kommuner understryker svenska kyrkans värde för det svenska samhället och uttrycker farhågor för ett minskat inflytande för de kristna värderingarna i vårt land. Dessa kommuner uttalar ofta att skäl finns för att svenska kyrkan bör ha en annorlunda relation till staten än andra trossamfund. Flera kommuner hänvisar kortfattat till den allmänna stämningen inom kommunen. En kommun säger uttryckligen att man av detta skäl inte har anledning att penetrera beredningens förslag. Flera exempel finns på att kommunen beslutat avge yttrande som utarbetats av inom kommunen belägen församling och avgetts av sådan

till resp. domkapitel. Det förekommer också att kommuner uttalar sin förståelse för beredningens förslag samtidigt som man säger sig inte ha anledning yrka på reformer såvida inte svenska kyrkans församlingar skulle önska dem.

Samma argument som från kommunalt håll framförs också av kritiskt inställda församlingar. Dessa påpekar vidare ofta att man saknar en utredning om religionens roll i samhället. Många församlingar betraktar även beredningens förslag om den kyrkliga egendomen som ett argument för bevarande av i stort sett nuvarande förhållanden. Några församlingar utvecklar närmare tankegången om församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen.

Ett argument som anförs av frikyrkoförsamlingar med kritisk grund- inställning är att tiden inte är mogen för beredningens förslag och att risk föreligger att kristendomens ställning i vårt land försvagas.

2.4.1. Förord för nuvarande förhållanden

De 249 instanser som förordar bibehållandet av i stort sett nuvarande förhållanden är främst instanser inom grupp 3, dvs. instanser med anknytning till svenska kyrkan. Hit hör 165 instanser, varav 156 församlingar. Också 68 instanser ur gruppen regionala och lokala organ (grupp 2) däribland länsstyrelserna iGävleborgs och Västernorrlands län intar samma ståndpunkt, liksom 15 frikyrkoförsamlingar (grupp 4). De argument som förs fram av instanserna inom dessa tre grupper uppvisar inga skillnader.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig inuläget inte vara beredd att tillstyrka beredningens förslag utan förordar fortsatt utredningsarbe- te. Detta bör inriktas på att närmare belysa förutsättningarna för partiella reformer. Länsstyrelsen anser att beredningen anfört skäl som talar för att kyrkan får en mer självständig ställning vid avgörandet av egna angelägenheter liksom att vissa samhällsviktiga uppgifter kan överföras till borgerlig myndighet. Samhällsutvecklingen har också otvivelaktigt verkat i sådan riktning. Länsstyrelsen finner dock att beredningens förslag inte är så underbyggda att de kan ligga till grund för en så genomgripande omgestaltning av svenskt kyrkoliv som förslagen innebär. De nuvarande relationerna mellan staten och svenska kyrkan vilar på lång tradition och ett bibehållande av sambandet torde stödjas av en stor folkmajoritet. Svenska kyrkan uppfattas i dag av flertalet medborgare som en folkkyrka, öppen för alla. Det synes tveksamt, om kyrkan efter ett genomförande av beredningens förslag har förutsättningar att behålla denna öppna attityd. Det kan befaras att den kommer att fungera mera som ett slutet trossamfund som i sin verksamhet avskärmar sig från de mindre aktivt kristna medborgarna. Synpunkten att ett genomförande av beredningens förslag innebär ett större mått av likställighet mellan skilda trossamfund kan enligt länsstyrelsen inte utan vidare avvisas. Ett ökat stöd från samhället till de fria samfunden skulle emellertid verka utjämnande. Länsstyrelsen påpekar fortsättningsvis att åtskilliga tenden- ser i dagens samhällsliv kan åberopas till stöd för beredningens

principiella ställningstagande. Det är dock tveksamt om dessa tendenser är så påtagliga och otvetydiga att de kan läggas till grund för ett genomförande av beredningens långt gående förslag. Vidare kommer statligt inflytande på svenska kyrkan delvis att finnas kvar, oavsett om ett principbeslut skulle fattas i den av beredningen föreslagna riktningen. Också domkapitlet i Uppsala anser att beredningens förslag inte kan läggas till grund för ändrad reglering av förhållandet mellan stat och kyrka. Domkapitlet finner det dock angeläget, att fortsatt utredningsar- bete äger rum rörande reformer inom ramen för de nuvarande relationer- na mellan stat och kyrka. Åtskilliga för såväl kyrka som samhälle värdefulla reformer bör enligt domkapitlet kunna genomföras utan att sådana genomgripande förändringar vidtas, att svenska kyrkans histo- riskt betingade egenart väsentligen ändras. Som motiv för sin uppfattning anger domkapitlet till en början att det vill ge uttryck åt den förhärskande opinionen på församlingsnivå i stiftet. Enligt domkapitlets mening torde församlingarna representera en mycket betydande opinion inom vårt folk. Den omständigheten, att ett jämförelsevis lågt valdelta- gande redovisas vid kyrkofullmäktigevalen, kan inte tas till intäkt för att de kyrkokommunala förtroendemännen skulle representera endast ett mindre skikt av befolkningen. Församlingarna synes trots detta ofta i betydande grad såväl partipolitiskt som när det gäller det kyrkliga engagemanget spegla medborgarintresset inom vederbörande kommunala enhet. Det för domkapitlet avgörande har emellertid varit att svenska kyrkan också i framtiden skall äga en folkomspännande öppenhet i fråga om organisation, verksamhet och kyrkotillhörighet. Helt avgörande för bedömningen av det föreliggande betänkandet blir därför, om detta på olika punkter — principiellt och praktiskt — leder fram till en annan kyrka än den nuvarande. Domkapitlet ser som något omistligt, att framtidens svenska kyrka blir teologiskt och praktiskt trogen mot sin egenart. Det primära är härvid inte att slå vakt om sådant som kan upplevas som kyrkliga privilegier eller en kyrklig särställning för kyrkans egen skull. Accepteras den synen att svenska kyrkan i framtiden får bli en avgränsad organisation med begränsade uppgifter, kan en bedömning av beredningens förslag ge helt andra utslag än om man även i fortsättningen vill se kyrkan som en samhällsfunktion med ansvar för de många oavsett var de befinner sig på kyrksamhetens skala. En fast sammanhål- len, reducerad kyrka kan måhända i flera avseenden bli mer inflytelserik än den nuvarande är. Den kan också motsvara intentioner av religiös eller principiell natur som finns bland mindre grupperingar såväl bland kyrkligt aktiva som bland andra bedömare. Det är dock domkapitlets uppfattning, att det primära måste vara ambitionen att även i fortsätt- ningen få en kyrka som inte vill bli och inte tvingas bli gränsdragande, utan som kan omsluta medborgarna —— hur nära eller fjärran de än kan uppleva sig stå. I fråga om individens och samhällets ekonomiska ansvar för religiös verksamhet uttalar sig domkapitlet för ett bibehållande av den nuvarande uttaxeringsrätten för församlingen och den nuvarande formen för uppbörd av de genom uttaxering inflytande medlen. Även andra trossamfund som önskar det bör enligt domkapitlet beredas tillfälle till

uppbörd av sina medlemsavgifter genom samhällets medverkan.

Domkapitlet i Visby anser att förslaget itillämpliga delar torde kunna vara av grundläggande värde för överväganden rörande de fria samfunden. Domkapitlet tillstyrker att statsmakternas befattning med svenska kyrkans inre organisations- och trosfrågor upphör. Beredningens motiv är enligt domkapitlet förvånansvärt knapphändiga. Underlaget för de principiellt viktiga övervägandena om religionsfriheten i Sverige redovisas med så allmänt hållna uttalanden att allmängiltigheten i beredningens slutsatser synes kunna ifrågasättas. Viktiga frågor har inte klarlagts genom att de skjutits åt sidan med motivering att det får anses ankomma på den tänkta fria kyrkan att ta ställning. Därmed har väsentliga problem som kyrkans framtida organisation på riks- och stiftsplan kunnat förbigås. Man saknar även möjlighet att nu bilda sig en uppfattning om de rättssubjekt som skall ersätta de nuvarande församlingarna och stiften. Sammankopplingen av svenska kyrkans förhållande till staten med frågan om övriga samfunds relationer till samhället har lett till att beredningens förslag i huvudfrågan blivit en i viss mån teoretisk produkt. Detta gäller inte minst ekonomin. Domkapitlet biträder ledamoten Larssons reserva- tion vad den avser fortsatt utdebiteringsrätt. Det är orealistiskt att anta att en verksamhet som tillnärmelsevis motsvarar svenska kyrkans nu- varande verksamhet skall kunna finansieras i huvudsak på grundval av de kyrkoavgifter beredningen förutsatt. Särskilt gäller detta i ett stift med Gotlands utpräglade glesbygdskaraktär.

Nuvarande relationer mellan kyrka och samhälle, såsom de fått uttryck i församlingsstyrelselagen, anser domkapitlet i Stockholm utgöra en bättre grund än beredningens förslag för nödvändiga reformer innebärande fortsatt demokratisering av kyrkan på stifts- och riksplanet och ökad frihet för kyrkan att bestämma iinre angelägenheter. Domkapitlet pekar på riskerna med att starta med ett principbeslut om förhållandet mellan samhället och trossamfunden, innan konsekvenserna av ett sådant principbeslut har utretts på erforderligt sätt. Det förtroendefulla ekume- niska klimat som var på väg att etableras mellan kyrkan och andra samfund i vårt land har enligt domkapitlet påtagligt hårdnat under debatten om beredningens förslag. Flera av förslagen utgör en direkt risk för denna ekumenik. I anslutning härtill betonar domkapitlet att invandrarkyrkornas villkor bör förbättras. Förhållandet mellan domkapit- len och de demokratiskt uppbyggda stiftsråden har aldrig utretts vad beträffar arbetsfördelning och kompetensområden. En sådan utredning torde vara en förutsättning för kyrkans reformprogram på stiftsplanet. Domkapitlet ansluter sig i allt väsentligt till den av biskopsmötets arbetsgrupp framlagda analysen av religionsfriheten i framtidens samhäl- le. Samma arbetsgrupps konstruktiva förslag beträffande kyrkans ekono- mi, registrering, uppbörd och rättsliga ställning förtjänar enligt domkapit- lets mening allt beaktande när kyrkans reformprogram på riksplanet skall genomföras.

Enligt K yrkomusikernas riksförbund bör organisationsformen för kyrkan baseras på den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan, dock med de reformer som anses viktiga och nödvändiga i ett modernt

samhälle. Hit hör att ekonomiskt reglera de olika trossamfundens möjligheter att existera på ett sätt som liknar svenska kyrkans samt att skapa möjligheter till en förbättring av den andliga vården såväl i storstaden som i glesbygden.

Sveriges kyrkokamerala förening har det intrycket att beredningen på ett mycket tidigt stadium i utredningsarbetet bestämt sig för att föreslå en upplösning av sambandet mellan staten och kyrkan. Genom detta ställningstagande har betänkandet kommit att domineras av ”skilsmässo- synpunkter” och deras konsekvenser. Föreningen har den bestämda uppfattningen att ett dylikt betraktelsesätt saknar stöd hos folkets breda lager och beklagar med utgångspunkt häri att religionens betydelse som samhällsfaktor inte blivit föremål för en djupgående sociologisk undersökning på det sätt föreningen föreslog i sitt yttrande över 1958 års kyrka-statutrednings slutbetänkande. Föreningen framhåller att man helst skulle se en lösning av kyrka-statfrågan inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan i överensstämmelse med principernai det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet. Ett sådant bevarat samband behöver i och för sig inte hindra genomförandet av vissa önskvärda reformer, som skulle tillerkänna kyrkan större inflytande i vissa inomkyrkliga angelägenheter. Sammanfattningsvis framhåller före- ningen att den anser religionsfriheten vara i mycket stor utsträckning tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslag. Ytterligare förbättringar kan måhända åstadkommas, men detta kräver inte så vittgående åtgärder som beredningen föreslår.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att beredningen inte tillräckligt har penetrerat den centrala frågan om svenska kyrkans framtida status. Enligt förbundet har beredningen i huvudsak endast övervägt det s. k. C-läget. Också de 5. k. A- och B-lägenal borde ha utretts närmare, eftersom alternativen att kyrkan får självbestämmanderätt och att församlingarna har utdebiteringsrätt enligt förbundet inte utesluter varandra. Förbundet hävdar därför bestämt att frågan om den framtida relationen mellan samhälle och trossamfund inte på nuvarande stadium kan göras till föremål för ett principbeslut.

Helt andra skäl mot beredningens förslag anför länsstyrelsen i Gävleborgs län som inte kan finna situationen sådan att det i dagens läge framstår som angeläget att påkalla ett principbeslut i huvudfrågan. Som skäl för sin uppfattning anger länsstyrelsen att ett skiljande av svenska kyrkan från staten är en mycket komplicerad fråga som skulle binda resurser under många år framåt. Med ett tills vidare behållet samband mellan staten och svenska kyrkan skulle större likvärdighet ifråga om de ekonomiska villkoren kyrkorna emellan kunna ernås medelst ett ökat stöd till övriga samfund.

Följande synpunkter från fyra k 0 m m u n e r illustrerar några vanligen förekommande argumentationslinjer från kommunalt håll.

Borgholms kommun uppfattar religionsfriheten som fastställd i grund- lagen och ifrågasätter om religionsfrihetens princip kan anses trädas för när genom det nuvarande förhållandet kyrka-stat. Beredningen har

1 Dessa begrepp användes av 1958 års utredning kyrka—stat. Se bl. a. slut- betänkande (SOU 1968: 11) Svenska kyrkan och staten.

enligt kommunen gjort frågan om religionsfrihet mera till en ren jämlikhetsfråga, där man inte i första hand utgår från den enskilde individens möjlighet till fri religionsutövning utan mera ser till de olika trossamfundens möjligheter i detta avseende. Den svenska kyrkan idag har ambitionen att täcka hela landet och erbjuda kyrklig service åt hela folket. Med tanke på det ringa utträde ur statskyrkan som hittills förelegat måste man med fog ifrågasätta, om inte huvuddelen av svenska folket anser att man får denna service av kyrkan i dess nuvarande form och att det tryck som kyrkans officiella ställning innebär inte kan förnimmas som särskilt besvärande. För att kunna erbjuda folket de tjänster det här är fråga om över hela landet är det enligt kommunens mening nödvändigt att kyrkan får behålla sin beskattningsrätt. Utan den ekonomiska trygghet som denna rätt medför synes det otänkbart att kyrkan skall kunna fungera i den omfattning den nu gör. Det är dock ett vitalt krav inom en demokrati, att olika organisationer får göra sig gällande på så lika villkor som möjligt. Kommunen anser att det statliga stödet till de frikyrkliga organisationerna i Sverige bör ökas i betydande grad, så att så likartade villkor som möjligt uppnås. Detta ökade stöd bör ges utan att krav reses från statens sida som berör samfundens rätt att själva suveränt bestämma över sina angelägenheter. Även beträffande den svenska kyrkan synes det böra markeras att kyrkans rätt att bestämma i inre angelägenheter inte får försämras utan tvärtom bör ökas.

För Enslövs kommun förefaller det som om beredningen haft som utgångspunkt att lägga fram förslag om att sambandet mellan svenska kyrkan och staten skall upplösas. Beredningen synes ha försökt konstrue- ra bevis för denna ståndpunkt. Beträffande begreppet religionsfrihet bygger beredningen upp en tolkning, som torde vara helt främmande för gemene man. Enligt kommunens mening råder religionsfrihet i Sverige. Vem som vill kan utträda ur svenska kyrkan och kan antingen träda in i annat samfund eller låta bli. Inte heller kan invandrarna få spela så stor roll i frågan om statens skiljande från kyrkan som beredningen anser. Kommunen uppfattar förslaget så, att svenska kyrkan i jämlikhetens namn ekonomiskt skall rustas ned till de fria samfundens nivå. I så fall kommer kyrkans arbete i glesbygderna att fördyras och försvåras för att inte säga omöjliggöras. Enligt kommunens åsikt måste i jämlikhetens — och i religionsfrihetens — namn alla invånare — oavsett var de bor garanteras rätt till fri religionsutövning. Jämlikhetstanken får inte innebära, att svenska kyrkans ekonomiska standard sänks. I stället bör de fria samfundens möjligheter stärkas. Kommunen påtalar även de uttryck som beredningen använder. Ordet ”skilsmässa” mellan kyrkan och staten används inte. Det är det ord, som allmänheten använder och förstår. I stället talar beredningen om ”förändrade relationer mellan staten och trossamfunden” och liknande uttryck. Ordet skilsmässa säger betydligt bättre vad det är beredningen föreslår. Till varje pris skall enligt beredningen staten göra sig fri från kyrkan. Men det är svenska folket, som står som förlorare, om beredningens förslag vinner statsmakternas gehör. Beredningens förslag kan enligt kommunen skapa en klyfta inom vårt folk. Svenska kyrkan ger en andlig miljö och ser till att ingen blir

andligen hemlös. Det andliga livet bör betraktas som en naturlig funktion för vanliga människor och inte bara för s.k. religiösa. Beredningens förslag kommer att för många fördyra och försvåra tillgången till religion. Kommunen anför vidare att det som genom århundraden naturligt har vuxit fram mellan svenska kyrkan och staten, inte bara med några penndrag kan strykas. Då beredningen inte heller här fram några vägande skäl för de föreslagna förändringarna, avstyrker kommunen bestämt att beredningens förslag genomförs. Skulle däremot svenska kyrkan önska att vissa organisatoriska förändringar i sambandet skall ske, kan dessa genomföras inom ramen för nuvarande relationer.

Uddevalla kommun menar att beredningens religionsfrihetsresonemang är oklart och präglat av subjektiva påståenden. Med hänsyn till frågans stora vikt och betydelse för såväl samhälle som kyrka hade man väntat sig att beredningen skulle analysera sina påståenden på ett mera objektivt sätt och basera dessa på fakta och undersökningar om de uppenbara olägenheter, som svenska kyrkans nuvarande status verkligen medför för enskilda och grupper. Det hade också varit motiverat om beredningen mera hade gått in på den konkreta svenska verkligheten och inte i så stor utsträckning hängett sig åt abstrakta religionsfrihetsresonemang. Verklig- heten är framhåller kommunen — att drygt 7,8 milj. eller mer än 96 % av vårt folk tillhör svenska kyrkan. En redovisning av majoritetens olika önskemål i denna fråga hade därför i detta sammanhang varit på sin plats som underlag för en helhetsbedömning och lösning av problemet. Enligt kommunen skall man självfallet inte ta lättvindigt på den kritik som från minoritetshåll framförs mot nuvarande ordning. Men det hade varit angeläget att beredningen i första hand undersökt möjligheterna att genom partiella reformer söka undanröja de olägenheter, som en del upplever såsom orättvisa. Vad beredningen anför om att 1951 års religionsfrihetslag föga beaktar friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för olika trossamfund, icke kristna samfund eller organisationer av människor som vill stå utanför alla trossamfund har enligt kommunen en enkel lösning. Trossamfundet svenska kyrkan bör ges rätt att bestämma över sina inomkyrkliga angelägenheter och de fria samfunden ges samma ekonomiska möjligheter som svenska kyrkan. Däremot är det inte någon lösning av problemet om man i religions- frihetens eller jämlikhetens namn försämrar svenska kyrkans organisato- riska och ekonomiska möjligheter att även i fortsättningen verka såsom en öppen folkkyrka. Kommunen påpekar vidare.

Det kan ej bestridas att den Svenska kyrkan har en annan ställning än de fria trossamfunden, vilket medför vissa privilegier men också vissa nackdelar. Svenska kyrkan är den i Sverige organiskt framvuxna och historiskt givna kyrkan. I vårt land kan hon se tillbaka på en nästan lOOO-årig verksamhet. Den religiöst motiverade folkkyrkan, sådan den från äldsta tid bestått i vårt land, är ett uttryck för evangeliets universalitet och för Guds förekommande nåd. Med sin territoriella organisation täcker denna folkkyrka hela vårt land och kan därigenom nå ut till alla med sitt budskap. I motsats till sekten eller föreningskyrkan är folkkyrkan på barndopets grund den öppna kyrkans dörr, som inte heller

avvisar de tvekande och frågande. I sitt inre liv är den formad av Skriften och kyrkans bekännelse och har en livsform som inte kan uppges utan att kyrkans väsen och bestämmelse förändras. De lokala och centrala kyrkoorganen för administration och förvaltning, tillsatta i vedertagna parlamentariska former enligt det moderna samhällets metodik, sörjer för de yttre förutsättningarna för folkkyrkans religiösa uppgift. F örtroende- män på både församlings— och riksplanet, präster och lekmän i samverkan, har både i det förgångna och i närvarande tid vårdat sin kyrka och vakat över dess egenart mot tendenser till ”kommunalisering" eller andra åtgärder som kunnat fördunkla denna egenart.

Här redovisade förhållanden har enligt fullmäktiges mening ej i tillräcklig grad beaktats vid Beredningens ställningstagande. Man har i stället låtit religiösa minoritetsgrupper med speciell syn på staten få bestämma den organisatoriska utformningen av det största samfundet på ett sätt som får anses strida mot vad majoriteten i folkkyrkan själv önskar. Det kan också helt enkelt ifrågasättas om inte den fulla religionsfrihetsprincipen i ett demokratiskt samhälle kräver att vi både har en kyrka med offentlig-rättng ställning och kyrkor av fria samfunds natur, varigenom ges en större valfrihet för den enskilda medborgaren. 1958 års utredning kyrka—stat finner det ej heller vara uteslutet att statens behandling av olika samfund kan bli olika utan att för den skull behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Detta gäller även om en majoritet i samhället, som har en gemensam syn på religiösa frågor, i vanlig politisk demokratisk ordning väljer att tillgodose sina önskemål i viss organisatorisk form.

Hede kommun preciserar sina principiella invändningar mot beredningens förslag i fyra punkter.

1. Den svenska kyrkan med sina hela landet täckande territoriella församlingar är det konsekventa uttrycket för den kristna religionens fundamentala betydelse som formgivare för vår kultur och grogrund för våra värderingar. Denna synpunkt bör enligt vår mening vara utgångs- punkten för en diskussion om relationerna mellan stat och kyrka. Att 98 % av svenska folket, bland dem många frikyrkliga, alltjämt tillhör kyrkan torde bero på en utbredd, ibland möjligen instinktiv men ändock riktig insikt om detta grundläggande förhållande. Beredningen tycks också långa stycken vara villig erkänna detta, framför allt när det gäller Bibeln. ”Staten har från allmänkulturella utgångspunkter ett intresse av att tillse att en användbar bibelöversättning finns tillgänglig.” (4.2.2 Överväganden.) Eftersom den allmänna läskunnigheten i vårt land är av relativt sent datum och Bibeln är en kyrkans bok, torde detta omdöme med fog kunna gälla kyrkan i dess helhet. En regeringsledamot har nyligen gjort ett uttalande av innebörd, att religionen med dess normer och värderingar numera inte intar samma plats som förr i människors tänkesätt och att ingenting kommit i dess ställe. Kyrkan har som vi ser saken — vuxit fram organiskt ivårt land, och det är ett förhållande som kräver respekt. ”Det är lika omöjligt att konstruera en religion som att bygga ett träd.”

2. Religionsfrihetsprincipen och rättviseskäl kräver enligt beredningen, att de olika trossamfunden behandlas lika från statens sida. Först som sist må sägas, att kommunen med glädje skulle se att alla trossamfund erhåller samma statliga hjälp med uppbörd av medlemsavgifter och med annat statligt stöd, som den svenska kyrkan har. Som förutsättning för statligt stöd nämner beredningen kvantitativa men ej kvalitativa bedöm-

ningsgrunder. Ett samfund av så fin valör som kväkarnas finns ej medräknat bland de 24, som skulle kunna komma ifråga för statligt stöd, men väl andra samfund av mycket omstridd karaktär. Beredningens förslag att ta hänsyn till numerären men ej till kvaliteten är förvisso begripligt men upplevs ändå som olustigt.

Den grundläggande betydelse den svenska kyrkan haft för religionsvår— den i vårt folk och för dess kultur och denna kyrkas långa historia ibland oss gör det svårt att utan vidare inordna den bland andra trossamfund. Man vill — för att låna en bild från musiken snarast tänka sig relationen kyrka/övriga trossamfund som ett tema med variationer.

Ett accepterande av beredningens förslag kommer att konservera samfundssplittringen i vårt land. Det sker vid en tidpunkt, när denna splittring framstår som alltmer orimlig. Jämför professor Sven Göransson: Kyrkans framtid (Svensk Kyrkotidning sid 373/1972): ”En svaghet i den organiserade kristendomen i Sverige är den långt gående samfundssplitt- ringen. Det är uppenbart, att den i dagens läge är en historisk kvarleva.” Är detta omdöme riktigt och allt talar för att det är så —— kan det knappast vara riktigt att splittringen så att säga får statlig sanktion och därmed kodifieras och konserveras.

Den långt gående samfundssplittringen torde dessutom verksamt ha bidragit till en relativisering av etiska och religiösa sanningar i det allmänna medvetandet. Trots all ekumenik har förhållandet mellan trossamfunden, särskilt i städerna, kommit att präglas av en konkurrens, som sätter in redan på barnstadiet. Det ena samfundet lockar barn till Söndagsskolan med en present av ett slag, det andra med en gåva av ett annat slag. Även en vanlig radiolyssnare lär knappast kunna undgå att märka, att många gudstjänster får mer och mer av underhållningskaraktär över sig. Vi anser detta vara till förfång för religionens elementära syften.

Den svenska kyrkan är enligt vår uppfattning en del av vår nationella identitet, och det är redan av det skälet motiverat, att dess roll som kulturbärande faktor säkras åt framtiden.

Med ett accepterande av beredningens förslag kommer också präst- typen i vårt land att ändras från den relativt oberoende och endast av sitt samvete bundne prästen till en säljande, amerikaniserad prästtyp. Vi finner inte denna förändring önskvärd.

Större delen av 1800-talet utmärkte sig för en bristande förståelse för de värden våra kyrkobyggnader representerar. Fina medeltidskyrkor revs eller rent av sprängdes ner, tills en lagstiftning satte stopp för detta. Sedan dess har en anmärkningsvärd omsvängning skett i detta stycke. Vi anser oss böra notera den utomordentliga omsorg, med vilken statsmakterna sörjt för iståndsättande av exempelvis flera av våra domkyrkor. Man torde kunna förvänta det finns tecken även i öststaterna som tyder på det i att intresset för den religiösa makt, som en gång skapade dessa kyrkor, snart skall vara i stigande.

3. Religionsfrihetsprincipen och statens proklamerade opartiskhet i livsåskådningsfrågor får enligt vårt sätt att se inte drivas till sin spets. Om de inte skall verka blint och ödeläggande måste de kombineras med ett större mått av hänsyn för traditioner och mera uttalade värderingar från statens egen sida än de som kommer till synes i betänkandet. Kyrkans teologi, tanken på den öppna folkkyrkan, är så att säga inbyggd i den svenska kyrkans nuvarande uppbyggnad och i rätt hög grad beroende just av kyrkans relation till staten. Med de föreslagna reformerna blir den svenska kyrkan antingen den vill det eller inte en föreningskyrka eller frikyrka, en av de många av detta slag, som finns i vårt land. Det torde medföra, att många människor i vårt land kommer att känna sig andligt husvilla.

4. Staten kan komma att behöva kyrkan på ett annat sätt än förr.

Utvecklingen i det moderna samhället torde snart ha nått en punkt, där behovet av självbesinning och översyn inställer sig. I ungdomsvärlden råder andra värderingar än de som väglett dem som skapat och uppehåller välfärdssamhället. Skall samhället kunna acceptera teknikens och veten— skapens landvinningar och göra det på ett harmoniskt sätt, torde stat och samhälle i allt högre grad bli i behov av religionens idealbildande förmåga och dess förmåga att skänka helgd.

Religionsfrihetskravet synes oss väl tillgodosett genom 1951 års religionsfrihetslag och genom de internationella konventioner om mänsk- liga rättigheter etc, för vilka beredningen redovisar och vilka godkänts av Sveriges riksdag. Den svenska kyrkan har av ålder framstått som en sorts minsta gemensamma nämnare för grundläggande principer och värde— ringar i vårt samhällsliv. Det andliga läget hos vårt folk idag synes oss minst av allt inbjuda till ett försvagande eller äventyrande av denna kyrkans funktion.

I det följande redovisas synpunkter från drygt ett tiotal försam— lingar av olika storlek och i olika delar av landet. Urvalet av församlingar har gjorts enbart med tanke på behovet av att illustrera vanligen förekommande argumentationslinjer.

Singö församling finner beredningens förslag föga underbyggt och fäster uppmärksamheten på bl. a. svenska kyrkans struktur samt dess funktion i glesbygd och i fritidsbygd. Församlingen betraktar svenska kyrkan som en kommungemenskap på territoriell grund. Den omfattari princip alla medborgare och utgör genom sina särskilda arbetsuppgifter en del av statsfunktionen. I konsekvens härmed har den en självklar karaktär av öppen folkkyrka. Om staten avskaffar kyrkofunktionen ur sin totala struktur innebär detta med nödvändighet, att man avskaffar den öppna folkkyrkan. Ett fritt och självständigt trossamfund kan enligt församlingen inte leva och verka under någon längre tid utan tilltagande bekännelsekrav mot medlemmarna och utan minskad tillgänglighet för dem, som inte t. ex. har råd att vara med. Församlingen påpekar vidare att dess befolkningsunderlag inte räcker för att driva en avgiftsbaserad kyrklig verksamhet. I en marknadsekonomi skulle församlingen bli ”olönsam”. Församlingen är därför beroende av de utjämningsbidrag som kan erhållas. Men även om viljan till solidaritet skulle vara större inom den nya svenska kyrkan än i något annat visat sammanhang, ifrågasätter församlingen att förmågan skulle räcka. I detta sammanhang anför församlingen även att församlingskyrkan är bygdens enda återstående gemensamma angelägenhet i kommunallags mening och jämte begrav- ningsplatsen ett fortfarande levande centrum för bygdens liv. Försam- lingen erinrar också om att antalet fritidsboende invånare ökat starkt. "Sommarkyrkan" har blivit ”week-endkyrka” och blir för allt fler den naturliga ”hemmakyrkan”, en utveckling som lett till att församlingens präst och kyrka anlitas för olika förrättningar o. d. Församlingen fortsätter.

I den ”öppna folkkyrka” som ännu är vår, är det naturligt, att kostnaderna för denna kyrkans verksamhet går in i det som räknas bland medborgarnas gemensamma angelägenheter — i all synnerhet som man ju har möjlighet att utträda ur denna del av gemenskapen. Men det känns

som ett betänkligt steg tillbaka i utvecklingen att avgiftsbelägga dessa kyrkliga förrättningar. F.n. är det i stort sett bara gravplats, som ””utsocknes'” betalar extra för. Trots detta ökar de fritidsboendes efterfrågan av denna yttersta möjlighet att få känna sig definitivt förbundna med ”sin” bygd. Vi vill inte tvingas avvisa dem av ekonomiska skäl.

Skänninge pastorat kan inte finna att religionsfriheten skulle bli bättre tillgodosedd för flertalet medborgare enligt beredningens förslag. 1951 års religionsfrihetslag garanterar såväl svenska kyrkans och frikyrkans medlemmar som icke troende religionsfrihet. På många punkter kan visas att relationsförändringen skulle skapa stora problem för medlemmar i svenska kyrkan och för dem skulle det alltså betyda en inskränkningi deras religionsfrihet, dvs. om detta ord också tas som uttryck för möjlighet och frihet till religionsutövning. Pastoratet anser att kyrkan skall ha kvar sin offentligrättsliga ställning och sin beskattningsrätt eller rätt att med statligt stöd få inkassera sina medlemsavgifter. Denna rätt till statlig medverkan vid inkassering av medlemsavgifter bör också gälla övriga religiösa samfund om de vill ha sin ekonomi ordnad på detta sätt. Pastoratet vill med all kraft slå vakt kring församlingsstyrelselagen. Denna garanterar att kyrkan får en folklig förankring och att vården av kyrkan blir en angelägenhet som rör hela församlingen. Om beredningens förslag går igenom kan ingen förutsäga hur stor del av svenska folket som i fortsättningen vill stödja kyrkan och följaktligen inte heller hur stora medlemsavgifterna kommer att bli. Blir avgifterna stora påskyndas med all säkerhet medlemsminskningen. Skall kyrkan i fortsättningen kunna verka som en öppen folkkyrka måste den också ha ekonomiska och personella resurser. Skulle kyrkan bli en frikyrka i raden av andra frikyrkor, kommer en hel del av dess i dagens läge passiva medlemmar att känna sig fullständigt andligt hemlösa. Enligt pastoratets bedömning är det äventyrligt att laborera med ett annat medlemssystem än det som nu föreligger. Oavsett om det sker någon relationsförändring eller inte måste kyrkan få en central kyrklig styrelse av något slag, som skulle kunna överta en del av de beslut och utnämningar som nu sker genom statligt organ i likhet med vad 1968 års kyrkomöte har föreslagit. Pastoratet anser att det mest betänkliga i beredningens förslag är talet om att kyrkan skulle kunna mista dispositionsrätten av sin egendom om kyrkan inte kan behålla sin karaktär av öppen folkkyrka. Först skapar alltså beredningen, fortsätter pastoratet, förutsättningar för att beröva kyrkan alla dess möjligheter att vara en öppen folkkyrka, och samtidigt uppställer man i realiteten såsom villkor för att kyrkan inte skall gå miste om rätten att få disponera den egendom som den nu rättmätigt besitter och brukar, att kyrkan förblir en öppen folkkyrka. Avslutningsvis uttalar pastoratet att det i beredningen finns en hel del värdefulla uppslag men att hela frågan är av så stor betydelse och av sådan räckvidd att det på de flesta punkter, t. ex. frågan om begravningsväsendet, behövs ytterligare utredning innan man kan ta slutgiltig ståndpunkt.

Lidköpings församling anför.

De båda storheterna Den Svenska Kyrkan och Samhället griper in i varandra, och det är därför svårt att tänka sig den ena utan den andra. De är sedan århundraden förbundna med varandra med mycket starka band. Det vore högst olyckligt, om dessa snart tusenåriga band skulle klippas av.

Kyrkan som sådan kommer självfallet att bestå, hur än relationerna mel- lan den svenska kyrkan och samhället kommer att gestalta sig. Kyrkans arbete skulle dock komma att försvåras, om banden klipptes av mellan kyrkan och folket. Det kommer att bli mycket svårt för att inte säga ogörligt att betjäna människorna med evangelium på det sätt som hittills har skett, och det torde dock vara kyrkans huvuduppgift att verka i enlighet med Jesu befallning: ”Gån för den skull ut och gören alla folk till lärjungar.” Det är svårt att förstå, hur detta skall kunna ske på ett riktigt sätt, om kyrkans företrädare ständigt skall behöva känna tvånget: "Detta måste löna sig ekonomiskt Detta måste gå ihop.” Det finns anledning till mycken pessimism just på denna punkt. De, som frimodigt och med glädje skulle predika om Guds rike, blir i stället nedtyngda till jorden av alla Martabekymmer. Kyrkan som något slags affärsföretag synes vara något synnerligen olustigt för att inte säga hädiskt. Det gäller människorna, det gör det ju alltid, när det är fråga om kristen tro och kristet liv. Vart skall människorna taga vägen? Kyrkan har för många varit en tillflykt. Hon har funnits där, när människorna har behövt henne. Hon har hittills inte krävt något slags andligt pass eller religiös legitimation. Det behöver man inte, när man söker sig tillbaka hem. Dop, konfirmation, vigsel och jordfästning har betytt mycket för människor, kanske också för människor som talar med mycket små bokstäver om andliga ting. Dessa människor skulle kunna benämnas förgårdens männi- skor. Det är möjligt, att det är en romantisk benämning, men den kommer nog sanningen mycket nära. Dessa människor borde kyrkan ömma särskilt mycket för. Många skulle uppleva det som skändligt, om kyrkan stängde sin dörr för dem, därför att de eventuellt inte passade in i förut uppgjorda mallar. Till den skaran sällar sig också en annan grupp människor, som är andligt besläktade med dem, nämligen Nikodemus— människorna, de räddhågade, de osäkra, de religiöst oskyddade och oskyldiga. För dem har vår kyrka fått vara till mycken välsignelse. Där har de haft ett fullgott anonymitetsskydd. De har fått komma och gå som de själva velat utan att bli antastade av kanske välmenande, men för dem närgångna frågor. Det finns ytterligare en tredje grupp människor, som kommer att bli lidande av en skilsmässa Kyrka Stat. Vad händer med några av de mest åsidosatta människorna — glesbygdens folk? Det vore orätt, om även .kyrkan skulle svika dem.

Det frivilliga insamlingsarbetet för skilda u-landsprojekt kommer utan tvekan att bli starkt lidande vid en eventuell skilsmässa kyrka - stat, då kollekter och frivilliga gåvor måste tagas i bruk för församlingarnas vardagsbehov.

Västerås Lundby församling, som utförligt kritiserar beredningens för- slag, anför som helhetsbedömning att förslaget inte kan accepteras. Beredningens grundtes om religionsfrihet synes vara diskutabel. De skillnader mellan trossamfunden som beredningen betonar, kan lösas genom partiella reformer. Den frihet som beredningen erbjuder svenska kyrkan synes församlingen vara oacceptabel. Kyrkan skall på en mångfald områden betjäna svenska folket men fråntas i framtiden egentliga möjligheter därtill genom att kyrkoavgiften inte får tas ut i samband med

skatteuppbörden. Församlingen ställer sig dessutom frågande inför överförandet av folkbokföringen och begravningsväsendet till borgerlig myndighet. Frågan angående begravningsväsendet har inte ens utretts och folkbokföringen blir både kostsammare och från servicesynpunkt sämre. Trossamfundens samarbetsråd synes inte vara en godtagbar lösning. Behandlingen av kyrkans dispositionsrätt till sin egendom synes innehålla ett dolt hot. Beskattningsrätten eller kyrkoavgiften bör enligt försam- lingens mening gå via uppbördsfunktionen i samhället. Avslutningsvis uttalar församlingen att den förordar ett bevarat samband med en aktiv reformvilja, som har folkets bästa i sikte. Här kan 1968 års kyrkomötes reformprogram utgöra en god grund.

Tingsås församling sammanfattar sitt yttrande i orden ”vi vill inte ha en fri kyrka, men vi vill ha en friare kyrka”. I fråga om religionsfrihets- principen anför församlingen bl. a. att beredningens tes om en aktivt positiv syn från samhällets sida till förekomsten av olika trossamfund förefaller innebära att statens inflytande blir negativt och att förslaget kan ses som ett led i en fortgående avkristning i vårt land. Beredningens uttalanden om invandrarnas situation kan enligt församlingen inte anses vara grundade på verkliga förhållanden. Tingsås församling har f. n. omkring 170 invandrare. Av dessa tillhör de flesta ortodox trosbekännel- se, därnäst kommer de av romersk-katolsk trosbekännelse samt några få av muhammedansk åskådning. Ingen påtryckning har veterligen utövats på någon. Tingsås kyrka har upplåtits för ortodox gudstjänst för dop, konfirmation och vigsel, och församlingshemmet har upplåtits för regelbundna romersk-katolska gudstjänster. Tingsås församling hjälper invandrarna att bevara och förverkliga den samfundstillhörighet de haft från hemlandet. Församlingen menar att religionsfriheten är väl tillgodo- sedd med nuvarande ordning.

Svenska kyrkan bör dock i religionsfrihetens intresse själv få fatta beslut i trosfrågor och beträffande kyrkliga böcker och likaså om kyrkliga helgdagar. Utnämningsrätten till kyrkliga tjänster bör överföras från statliga till kyrkliga myndigheter (t. ex. domkapitlen för stiften och en kyrklig centralstyrelse för hela riket och biskopsmötet). Undantag kan måhända göras för ärkebiskopen, som med den ställning han har för hela svenska kyrkan ev. bör kunna utnämnas av Kungl. Maj: t. I den mån som andra trossamfund menar sig vara orättvist behandlade i förhållande till svenska kyrkan och yrkar på likaberättigande bör detta tillgodoses genom partiella reformer, som tillerkänner dem ekonomiskt stöd. Meningen med reformarbetet bör vara att ge både kyrka och frikyrka bättre möjligheter att tjäna vårt folk med evangeliet och ge stöd åt ungdomen emot upplösning, våldstendenser och moraliskt förfall. Det förefaller försam- lingen som om beredningen syftar mot ett system, där svenska kyrkan skulle förändras till en frikyrka av amerikansk typ. I en sådan går mycket av det kyrkliga arbetet ut på att skaffa pengar. De metoder som används där är kanske effektiva men inte alltid sympatiska. Församlingen vill i stället få ett system liknande det som tillämpas i Västtyskland och Finland, där medlemsavgifter beslutas av kyrkans organ men upptas av statliga organ, som därvid tar upp ersättning med 2—3 % av det insamlade

beloppet. Var och en får betala i förhållande till sin skattekraft. Utträde och inträde i kyrkan sker genom anmälan. Detta system skulle kunna utvidgas att gälla även frikyrkor och olika invandrarkyrkor. Skulle ovanstående inte kunna antas, vill församlingen att det mesta i nuvarande system får äga fortsatt giltighet, varvid frikyrkor och invandrarkyrkor bereds större möjligheter till ekonomiskt stöd av det allmänna.

Lomma församling uttalar att genom religionsfrihetslagen råder full- ständig religionsfrihet i Sverige. Särskilt som därtill alla praktiska och ekonomiska förhållanden måste anses vara högst tillfredsställande ordna- de i enlighet härmed — och dessutom genom enkla reformer inom det nuvarande systemets ram ytterligare kan perfektioneras synes det församlingen helt felaktigt att på grundval av sofistikerade resonemang destruktivt rasera en sedan 450 år tillbaka djupt folkligt förankrad och demokratiskt sällsynt väl fungerande ordning. Att tillmäta vaga miss- nöjesuttryck från en ytterligt liten minoritet sådan vikt att denna hittillsvarande ordning skulle spolieras strider fullständigt både mot elementära, demokratiska normer och mot religionsfrihetsprincipen därigenom att denna uttrycker såväl frihet till religionsutövning som frihet från religionstvång. En kyrka, som ingenting skall äga, blott disponera, som erbjuds ”generösa” bidrag, dock alltid med villkor som inskränker dess frihet, och som är hänvisad till frivilliga kyrkoavgifter och gåvor och som är baserad på betalande enskilda individer, kan aldrig bli en folkkyrka i någon egentlig mening. Församlingen anser det vara utomordentligt angeläget att svenska kyrkan får bibehålla sin offentlig- rättsliga ställning baserad på en församlingsstyrelselag i väsentligen oförändrad form. Det är dock lika angeläget att reformer genomförs som ger kyrkan — liksom alla andra trossamfund —— full suveränitet i fråga om sitt interna arbete. Likställigheten främst i ekonomiskt hänseende gentemot och mellan övriga trossamfund bör och kan lätt ordnas genom enkla reformer inom den nuvarande ordningens ram, exempelvis genom att den nuvarande kyrkofonden görs gemensam och tillförs medel från staten med ett väsentligt lägre belopp än som skulle bli fallet vid en total omläggning av det hittillsvarande, väl fungerande och på århundradens hävd vilande systemet, eller genom att en bestämd liten del av inflytande kyrkoskatt tillförs denna.

Också Göteborgs Vasa församling anser religionsfriheten vara fullgott tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslagstiftning. På det område där konfliktanledningar nu ligger inbäddade, nämligen föräldrars rätt att bestämma över sina barns i verklig mening objektiva religionsundervis- ning, ger beredningens förslag inga anvisningar till en lösning som garanterar föräldrar tillhörande svenska kyrkan möjligheter att ge sina barn befrielse från den statliga skolans religionsundervisning. Försam- lingen förklarar sig inte inse i vad mån de enskilda individerna i ett demokratiskt samhälle skulle ha en begränsad religionsfrihet därför att en särskild relation råder mellan staten och den grupp på 98 % av folket som nu tillhör svenska kyrkan. Genomförs beredningens förslag blir anslut- ningen till kyrkan betydligt mindre, vilket givetvis medför försämrad ekonomi för den ”fria” kyrkan. Risken föreligger dessutom att det inte

blir en utan flera nya kyrkor vid en sådan framtida reglering av förhållandet mellan kyrka och stat som beredningen föreslår. Försam- lingen framhåller vidare att den nuvarande församlingsstyrelselagen visat sig fungera utmärkt och har blivit ett verksamt instrument för ett demokratiskt medinflytande och ansvarstagande för den andliga vården inom alla den svenska kyrkans församlingar. Den reglerar f. n. kyrkans offentligrättsliga ställning på ett tillfredsställande sätt. Det vore skada om denna aktivitet från lekmännens sida skulle försvinna. Församlingen anser sig därför inte kunna biträda beredningens förslag utom vad gäller frihet för kyrkan att råda över sin bekännelse, sin liturgi, sin själavårdsverksam- het. Denna frihet bör kunna ges kyrkan utan att de nuvarande ramarna för hennes offentliga ställning brytes sönder.

Högsäters församling uttalar bl. a. att det nuvarande sambandet stat—kyrka får anses vara värdefullt för alla parter. Detta utesluter dock inte att man kan tänka sig delreformer. I fråga om religionsfrihetsprin— cipens betydelse anför församlingen att den inte känner igen det svenska samhället i beskrivningen som beredningen gör. Dess formuleringar synes församlingen vara uttryck för mycket små minoriteters uppfattning. Kritiken från minoriteter skall inte avfärdas. Men därav följer inte att kyrkans framtida relationer med staten utformas så, att de tillfredsställer en stridbar minoritet mot en mera hovsam majoritets önskan. Ytterligare exempel på enbart teoretiskt tänkande erbjuder förslaget om ekumeniskt samarbetsråd, där kristna, mosaiska och muslimska etc. trosbekännare ingår. Inte ens i stater, där de tre nämnda religionerna var för sig är talrikt företrädda, torde en sådan skapelse förekomma. Enligt vedertaget språkbruk torde ekumenik betyda samarbete och strävan till enhet mellan olika kristna kyrkor och samfund. Ordet kan knappast vara på sin plats i samband med förekomsten av olika världsreligioner. Församlingen framhåller vidare att beredningen reservationslöst synes godta, att det numera råder ett nära nog totalt statligt undervisningsmonopol i vårt land. Det synes helt ha undgått beredningen att ett växande antal kyrkliga och frikyrkliga hem är mycket oroade av utvecklingen i den obligatoriska skolan, inte minst i ämnet religionskunskap. Då befrielse från undervisningen i detta senare ämne inte kan medges enligt lag, har man tillgripit den enda lagligt möjliga utvägen. Man har inrättat särskilda kristna skolor med undervisning i alla skolans ämnen. Detta är ett rent praktiskt exempel på religionsfrihetsproblem. Församlingen finner, att man med visst fog kan hävda, att beredningen har tillämpat religionsfri- hetsbegreppet när det förefallit användbart men föredragit att bortse från detsamma då det blir obekvämt. När det gäller ekonomiska frågor anser församlingen att beredningen ensidigt har läst sig vid tanken att förändring av beskattningsrätt till medlemsavgift utesluter statlig medver- kan vid uppbörden. Beredningen har bort pröva också det motsatta alternativet, Vidgande av den statliga servicen att gälla andra samfund och eventuellt ytterligare organisationer. Den av beredningen eftersträvade jämlikheten mellan trossamfunden kan uppnås inte enbart genom att ta bort rättigheter för svenska kyrkan. Den kan också åstadkommas genom att dessa rättigheter erbjuds åt andra samfund.

Som sammanfattning av sitt omfattande yttrande uttalar Sundsvalls Gustav Adolfs församling bl. a. att beredningen inte tar hänsyn till svenska kyrkans speciella karaktär av folkkyrka, dess tradition, dess struktur och faktiska funktion. Församlingen finner dess förslag oaccep- tabelt. Förslagets genomförande skulle leda till obotlig skada inte endast för svenska kyrkan som samfund utan också för den enskilde medborga- ren och för det svenska samhället i dess helhet, som idémässigt skulle komma att förlora i kristet innehåll. En samlande lösning av stat—kyrka- frågan bör eftersträvas. Beredningens förslag öppnar inte möjligheter till en sådan. Däremot skulle en lösning efter de riktlinjer, som i 1958 års kyrka—statutredning betecknas som A-läget, dvs. bibehållet samband med reformer, kunna göra det på ett sätt, som skulle hälsas med tillfredsställelse av ett överväldigande flertal ivårt folk, som inte vill se vår nuvarande folkkyrka nedmonterad och raserad. I beredningens direktiv ingick att även detta alternativ skulle tas under övervägande, vilket inte skett. Församlingen anser det nödvändigt och ofrånkomligt med en kompletterande utredning enligt nämnda huvudprincip som alternativ till beredningens förslag. Bland de reformer som härvid bör komma i fråga ter sig en demokratisering av bl.a. domkapitel men framförallt kyrkomöte mest angeläget. Ett nytt och annorlunda samman- satt kyrkomöte kan på goda grunder antas ipositiv riktning påverka statsmaktens benägenhet att medverka till inrättandet av en central kyrkostyrelse. Den sålunda förordade utredningen bör också belysa frågan om ekonomiskt stöd åt övriga trossamfund och framlägga förslag i denna riktning. Beredningens förslag är inte endast för svenska kyrkan utan också för folk och samhälle så oförmånligt att ett bibehållande av nuvarande religionslagstiftning vore, alla betänkligheter till trots, att föredra, om statsmakterna av någon oförklarlig anledning inte vill tillmötesgå kravet på ytterligare utredning, syftande till annorlunda lösning än den av beredningen redovisade.

Nedertorneå församling anser att full religionsfrihet råder i vårt land. Var och en väljer fritt efter egen övertygelse. Enligt församlingens uppfattning blir religionsfriheten beskuren, om beredningens förslag genomförs. Folkkyrkans nuvarande utformning och arbetssätt garanterar anonymitet för dess medlemmar. Många s. k. sökare och andligen osäkra människor vågar vara med i vår nuvarande kyrka. Inga krav ställs på medlemskapet, vilket är ett oeftergivligt krav. Man kan befara att detta tillstånd inte kommer att få bestå vid skilsmässa. De olika grupperingarna i teologiskt avseende bland präster och lekfolk kan bli orsak till att stridigheter inom kyrkan kommer att blossa upp och till att vi får inte bara en kyrka utan många. Det är mycket tänkbart, att en bekännelse— falang kommer att uppträda och ställa kravet på bekännelse och engagemang av sina medlemmar. Om så skulle bli fallet, blir många människor i en sådan kyrkas upptagningsområde andligen hemlösa. Vidare kommer religionsfriheten i glesbygden att begränsas och bestäm- mas av den ekonomiska situationen. Trots det beramade utjämningsorga- net och dess verksamhet kommer det sannolikt att visa sig, att den gamla sockenkyrkan blir för dyr i drift. Man kan befara att glesbygdens folk blir

de första, som kommer att få se sin församlingsorganisation försvinna. Utvecklingen följer här givetvis den trend som rätt på andra samhällsom- råden i detta folkvandringens tidevarv. Vissa reformer inom det nuvaran- de sambandets ram bör emellertid genomföras. Man bör finna någon lösning på problemet folkkyrka fria samfund på det ekonomiska planet och eftersträva likställighet. Folkkyrkan bör kunna ge god andlig service åt alla människor, inte minst för dem med kontakt- och gemenskapsbe- hov. Ekumenik som en förutsättning för en öppen kyrkas funktion är önskvärd. Där flera trossamfund arbetar inom samma församling, rekommenderas sambruk av lokaler och samplanering av aktiviteter trossamfunden emellan. Detta skulle ge glesbygdsförsamlingarna ökade arbetsmöjligheter med redan befintliga ekonomiska resurser. Lekmanna— verksamheten bör utökas. Religionsfrihet innebär också frihet från religion för dem som så önskar. Ett civilregister efter finskt mönster kunde inrättas, dit människor med ateistisk livsåskådning, och övriga som så önskar, kunde ansluta sig. Officiella förrättare av vigslar, jordfästningar m. ni. måste finnas för att betjäna dessa människor. Eftersom kyrkan även enligt beredningen skall vara en öppen folkkyrka, som alla oberoende av livsåskådning får tillhöra, bör den få en demokratisk uppbyggnad på både församlings-, stifts- och riksplanet. Församlingen ansluter sig till Larssons reservation beträffande församlingsstyrelselagen. Svenska kyrkan måste vara en öppen kyrka, där medlemmar med olika livssyn får rum, även likgiltiga och osäkra. Kyrkan måste ges en finansieringsform, som gör att hon kan leva upp till denna målsättning utan att ägna orimligt mycken tid och kraft åt insamling av medel för sin verksamhet. Församlingen befarar att medlemsantalet minskas vid en skilsmässa mellan stat och kyrka. Avgiften för dem som står kvar i kyrkan måste då höjas och detta förhållande leder så småningom till en uttunning av medlemskadern. En ond cirkel uppkommer med oupphör— ligen höjda avgifter och minskat medlemsantal. Till sist kvarstår en sluten bekännelsekyrka, som inte längre får disponera den kyrkliga egendomen. Statlig medverkan krävs därför vid debitering och uppbörd av medlems- avgift. Som helhetsbedömning uttalar församlingen att om de av beredningen presenterade reformförslagen accepteras, sker en nedmonte- ring av folkkyrkan. Denna måste beredas arbetsmöjligheter, hur frågan om sambandet stat—kyrka än löses. Glesbygdema har redan utarmats både ekonomiskt och befolkningsmässigt. Skulle beredningens förslag genomföras, sker också en utarmning på det andliga området. Gammelgarns och östergarns församlingar anför i identiska yttranden bl. a. att det är uppenbart, att beredningen genom att binda frågan om de framtida relationerna mellan samhälle och trossamfund vid ett av densamma utvalt basbegrepp, religionsfriheten, försvårar en förutsätt- ningslös överläggning. Till sin egen tolkning av religionsfriheten har beredningen fogat ett slags jämlikhetstänkande avseende samfunden vid sidan om svenska kyrkan. Församlingarna finner det nödvändigt att utgå från en annan princip för sin syn på de framtida relationerna samhälle— trossamfund, nämligen samhörighet. Samhörighet uttrycker med en positiv term den faktiska relationen i nuläget. Samhörighet talar

samtidigt om ett beroendeförhållande, som bör hållas levande och friskt genom att reglerna ges en sådan utformning, som gör dem användbara. Samhörighet säger, att man är medveten om gemensam historia, där samfundet, svenska kyrkan, lagt grunden för rättssamhället och därmed givit det dess bärkraft. Den faktiska relationen mellan samhället och trossamfundet svenska kyrkan såväl som det inbördes beroendet dem emellan måste därför vara den grund, utifrån vilken en svenska kyrkans lokalförsamling ger sitt svar på beredningens förslag. Den vill vara med och ge i fortsättningen men anser sig också ha rätt att begära något i utbyte. Det är församlingarnas bestämda övertygelse, att båda parter är bäst betjänta av att relationens nuvarande utformning i huvudsak består. Målet för en svenska kyrkans lokalförsamling är och så synes även beredningen ha menat att inom sitt territoriellt avgränsade område söka förverkliga uppgiften som kristen församling av folkkyrkans ordning. För att förverkliga målet måste rimligen den relation förordas, som erbjuder de bästa möjligheterna. Församlingarnas bestämda mening är att dessa möjligheter föreligger inom den nu befintliga relationen samhälle—trossamfund, dvs. samhörighetens utvecklingsbara relation. Beredningens åsikt att samhället bör ge ökat stöd åt samfunden vilar enligt församlingarnas mening helt på en av beredningen gjord värdering och utgör därmed ingen som helst garanti för framtiden. Den omfattande verksamhet svenska kyrkan nu bedriver kan knappast planläggas med ett så bräckligt ekonomiskt framtidsperspektiv som underlag. Församlingar- na finner inte att svenska kyrkans beskattningsrätt, iden mån den riktar sig till dess egna medlemmar, träder religionsfrihetens, än mindre demokratins principer för nära. Församlingarna anser följaktligen att svenska kyrkan bör få behålla offentligrättslig status. Med denna beskattningsrätt sammanhänger skatteutjämningsfrågan. För glesbygds- församlingen med dess ringa egna skatteunderlag har skatteutjämnings- bidragen under de år de utgått, varit av den största betydelse. Sättet för deras framräkning har skapat den högre grad av jämställdhet mellan tätort och glesbygd, som borde vara självklar i varje samhälle. De har gjort det möjligt också för församlingar med lågt invånarantal att väl fullgöra det, som åvilar alla församlingar, att hålla sin kyrka i stånd. Denna utjämning mellan församlingar med olika skattekraft måste fortsätta. Principen om samhörighet mellan samhälle och samfund stöder uppfattningen, att nuvarande relation ger bästa förutsättning för den nödvändiga ekonomiska planering varje församling måste göra. Försam- lingarna finner vidare, att det inte bör bereda samhället någon svårighet av oöverstiglig natur att tillse, att övriga samfund tillgodoses ekonomiskt på sätt de kan acceptera, samt i sådan utsträckning, att deras arbetsmöj- ligheter kan bedömas likvärdiga dem som råder för svenska kyrkan. De generella stödformer, som förekommer redan nu och som beredningen föreslår utökade, vilar enligt församlingarnas mening likaledes på enbart för dagen gällande värderingar. De kan knappast utgöra någon faktor av större säkerhetsgrad vid en seriös bedömning av hur den framtida ekonomiska planeringen för svenska kyrkan skall ske.

Sollentuna församling sammanfattar sitt yttrande i följande fem

punkter. Svenska kyrkans funktion som öppen folkkyrka, verksam i hela landet, äventyras genom beredningens förslag. Religionsfriheten för den enskilde är garanterad enligt nuvarande system, men kan befaras minska om beredningens förslag förverkligas. Församlingsstyrelselagen och be- skattningsrätten bör bibehållas såsom hörnstenar för den öppna folkkyr- kans verksamhet. Nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället måste bibehållas men inre reformarbete fortsättas och intensi- fieras. De fria samfunden bör erbjudas ett väsentligt förbättrat statligt stöd. Församlingen motiverar sin uppfattning på väsentligen följande sätt.

Svenska kyrkan har av samhället uppdraget att svara för att kyrklig verksamhet kan bjudas den intresserade kontinuerligt och överallt i landet. Tillsammans bildar svenska kyrkan och de fria samfunden en på det kristna evangeliet grundad organisation med ett starkt differentierat utbud, anpassat till olika människors andliga behov och intressen.

Denna kombination med öppen folkkyrka, som svenska kyrkan är, och medlems- och bekännarkyrkor, som de fria samfunden utgör, innebär ett omistligt värde. Beredningens förslag ändrar totalt denna bild. Om det förverkligas kommer i vårt land inte längre att finnas en öppen folkkyrka med de möjligheter, som svenska kyrkan erbjuder, utan endast en rad större och mindre fria samfund.

Ett av skälen till beredningens huvudförslag uppges vara att full religionsfrihet inte råder i landet. Beredningen hävdar att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund.

Beredningen tillämpar därmed den märkliga utgångspunkten att se religionsfriheten ur samfundens synvinkel. Långt väsentligare är att betrakta religionsfrihetsfrågan ur den enskilde individens synvinkel. Kyrkofullmäktige konstaterar att sett utifrån den enskildes synpunkt har vi en så god religionsfrihet i vårt land som rimligen begäres. Religionsfri- het måste nämligen definieras som frihet såväl till som från religion. Det nuvarande systemet ger klara garantier i bägge dessa avseenden. Svenska kyrkan kan tack vare sin offentligrättsliga ställning, med församlings- styrelselagen och beskattningsrätten som hörnstenar för verksamheten, stå till tjänst för den enskilde kontinuerligt och överallt i landet. Den som vill stå helt fri från all religiös utövning kan genom en enkel åtgärd ställa sig utanför svenska kyrkan, och någon påtryckning för att hindra detta förekommer ej.

Om beredningens förslag förverkligas torde svenska kyrkan förvandlas från öppen folkkyrka, tillgänglig för alla utan några begränsningar och några krav på den enskilde till en medlems- och bekännarkyrka. Den majoritet av svenska folket, som önskar ha tillgång till kyrklig verksamhet men inte är beredd att ta steget in i en privaträttslig föreningskyrka av bekännelsekaraktär, kommer sannolikt att känna sig utestängd och blir därmed andligen hemlös. Därtill kommer att den nuvarande territoriella utbredningen inte torde kunna garanteras eftersom de ekonomiska förutsättningarna blir kraftigt försämrade. Möjligheterna till kristen verksamhet i glesbygderna minskar avsevärt, och därmed blir många människors frihet till religion beskuren.

Oavsett om nuvarande system kommer att bestå eller beredningens förslag förverkligas är det dock angeläget att ge invandrare och andra minoriteter förbättrade möjligheter till religionsutövning. Detta är dock

en sak som inte på något sätt behöver sammankopplas med frågan om sambandet mellan samhället och svenska kyrkan.

Som ovan påpekats har svenska samhället gett svenska kyrkan uppdraget att garantera kyrklig verksamhet kontinuerligt och överallt i landet och att stå till den enskildes tjänst vid olika under livet uppkommande situationer. Detta sammanfaller med en i vårt land allmänt accepterad princip, nämligen att samhället stöder alla viktigare gemensamma medborgerliga aktiviteter, så att alla medborgare, oavsett bostadsort och ekonomiska förutsättningar, i görligaste mån får tillgång till dessa aktiviteter. Därvid sker en utjämning främst via skattsedeln som innebär att även mindre bemedlade ges möjlighet att ta del därav. Det torde föreligga en alldeles speciell anledning för samhället att garantera kyrklig verksamhet eftersom inte mindre än 98 % av svenska folket ännu tjugo år efter religionsfrihetslagens tillkomst är medlemmar av svenska kyrkan och därmed villiga att betala kyrkoskatt.

Enligt beredningens förslag minskas radikalt samhällets ansvar för den religiösa verksamheten. Efter hand kommer därmed mycket stora svårigheter att uppstå när det gäller att driva denna verksamhet.

Beredningen synes utgå ifrån att ca 75 % av medborgarna kommer att ingå som medlemmar i dess modell till framtida svensk kyrka. Dessa beräkningar är dock inte på något sätt tillfredsställande underbyggda, varför det är oriktigt att bygga ett förslag på så lösa antaganden. Anslutningen kan befaras bli avsevärt mindre, och därmed minskas kraftigt möjligheterna att för framtiden säkra en öppen folkkyrka med goda arbetsmöjligheter och fast förankring i hela landet. Anslutningen till den av beredningen föreslagna kyrkan kan väntas påverkas negativt av minst följande tre skäl:

]) Den psykologiska motviljan att registreras som medlem iett utpräglat trossamfund. 2) Avskräckande höga medlemsavgifter. 3) De medlemmar i de fria samfunden, som nu kvarstår i svenska kyrkan, torde sakna anledning att bli kvar i den nya frikyrkan och betala höga medlemsavgifter åt två håll.

Mycket talar nämligen för att medlemsavgifterna blir orimligt höga. En beräkning gjord inom Sollentuna församling pekar hån mot avgifter på över 3 000 kr. per medlem om ungefär nuvarande verksamhet skall upprätthållas, varvid man såsom medlemskår i den nya svenska kyrkan räknat endast med så stor grupp som idag är aktiv inom svenska kyrkan. Därutöver har dessa medlemmar att via sina skattsedlar bidra till begravningsväsende och folkbokföring, kostnader som nu bestrids av kyrkoskatten.

Omsorgen om möjligheterna att kunna föra ut det kristna budskapet även till de religiöst indifferenta, till de väldiga skarorna medmänniskor med behov av bättre förankring i tillvaron, till de många sökande och tvivlande, till den stora majoriteten med anonym men ej klart fixerbar kristen inställning föranleder kyrkofullmäktige att bestämt avråda från den kraftiga försvagning av arbetsmöjligheterna som beredningens förslag innebär. Vi känner oss alltjämt bundna av missionsbefallningen "gå ut och gör alla folk till mina lärjungar . . ." och kan därför inte acceptera att möjligheterna till förverkligande av denna så radikalt skulle försämras.

Huvudfrågorna är församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten. Med dessa två instrument kan svenska kyrkan arbeta vidare som öppen folkkyrka, utan dem blir framtiden mycket oviss. Kyrkofullmäktige avstyrker därför bestämt ett upphävande av församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten.

Därmed är dock ingalunda sagt att alla problem är lösta med ett status quo i fråga om sambandet mellan samhälle och kyrka. Det inre reformarbetet måste fortsätta med bl. a. statsmakternas medverkan så att svenska kyrkans organisation och verksamhetsformer inom oförändrad yttre ram ännu bättre motsvarar den moderna tidens krav. Inte minst måste kyrkan ges större rätt att bestämma över sina egna inre angelägenheter, vilket bör vara möjligt även med bevarat system. Ett fortsatt demokratiseringsarbete med uppbyggnad av representativa organ på stifts- och riksnivå är en annan angelägen reform inom ett i sina huvuddrag oförändrat kyrkosystem. Vidare är det angeläget att de fria samfunden erbjuds ett starkt förbättrat samhällsstöd, vilket är klart motiverat av den betydelsefulla såväl religiösa som sociala insats de utför. Även detta bör självklart vara möjligt vid bevarandet av nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället. Det är endast på den goda viljan hos statsmakterna som detta beror.

Till de frikyrkoförsamlingar som önskarattsvenskakyrkan i princip skall få fortsätta att verka i nuvarande former hör Laxå filadelfiaförsamling. Församlingen anför.

Hela vårt folks bästa är vår målsättning, när vi skall ta ställning i denna stora och viktiga fråga. Vi vill alltså inte låta oss påverkas av några modeideologier och inte heller speciellt måna om frikyrkoprincipen.

Det konstateras, att utredningen har en mycket positiv inställning till den tro och övertygelse, som ger oss mening med livet. När utredarna uttrycker som sin uppfattning, att tolerans och generositet skall prägla statens inställning till trossamfunden, drar vi inte deras bästa avsikter i tvivelsmål.

Vi måste dock uttrycka våra farhågor om att inte alla har den grundinställningen. Vi är benägna att tro, att det finns åtskilliga, som menar, att det vore lyckligast, om för kristendomen främmande värderingar och principer fick bli ledande. De ser en förändring av Svenska kyrkans ställning som en framgång för sina syften. Utredarna är inte heller främmande för opinionsförskjutningar (s. 45). Sådana sker inte bara automatiskt utan mycket som ett resultat av en målmedveten verksamhet.

Under de förutsättningarna ser vi kyrka—statfrågan som en kamp om vår demokratis grundläggande etiska värderingar. Resultatet kan bli en uppriven värdegemenskap för Sveriges folk (s. 48). Staten stiftar redan nu lagar och handlar på ett sådant sätt, att vi upplever det som djupt kränkande. Vi instämmer i konstitutionsutskottets yttrande 1956 och "kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden” (s. 26).

2.4.2. Förord för Larssons reservation

Länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund samt två kommuner ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder det reservationsvis framförda förslaget om fortsatt utdebiteringsrätt. Länsstyrelsen framhål- ler särskilt de svårigheter som det med säkerhet kommer att vålla länets glesbygdsförsamlingar att förmedla kyrklig service om finansieringsgrun-

den för verksamheten i princip knytes till frivilliga avgifter. Vidare understryker länsstyrelsen att åtgärder syftande till förändringar i samhällslivet av det vittgående slag som här är i fråga bör vara förankrade i en utbredd folkmening. Avgörandet i en fråga som denna bör inte träffas enbart på grundval av den inställning till förmån för den ena eller den andra lösningen som befolkningens flertal förutsätts inta. Även grupper som representerar ett mindre tal, t. ex. glesbygdsbefolkningen, bör vara tillförsäkrade rätten att beslutet inte går emot deras samlade mening och intresse. Det vore djupt olyckligt om en reform, som för många upplevs som vittgående, skulle bli genomförd utan resonans hos samtliga befolkningsgrupper. Den vidsyn och generositet som enligt direktiven för beredningen bör prägla dess arbete bör också känneteckna genomförandet. Beredningens förslag har många förtjänster på det praktiska organisatoriska planet men kan i andra avseenden möta gensagor från många som upplever frågorna på ett personligt sätt. Länsstyrelsen menar att en sådan inställning måste mötas med allvar och respekt och att det är bättre att frågan om ändrad relation kyrka—stat blir ställd på framtiden än att den genomförs i oenighet om vad som av många uppfattas som avgörande livsåskådningsfrågor.

Centerns ungdomsförbund, som säger sig mena att det finns stora möjligheter att öka intresset för kyrkopolitiska frågor om medborgar- intresset garanteras av en församlingsstyrelselag också i fortsättningen, delar från principiell synpunkt beredningens uppfattning att staten inte bör stå närmare ett samfund än något annat, varför nuvarande samband principiellt bör avvisas. Vid en totalbedömning av konsekvenserna om sambandet mellan stat och kyrka upplöses värderar förbundet dock den tillgång folkkyrkan med dess medborgarinflytande utgör mycket högt. Därför finner förbundet idag att övervägande skäl talar för att nuvarande samband mellan kyrka och stat inte skall upplösas. I stället måste samhällets intresse och insatser inriktas på att bevara folkkyrkan och skapa ett förhållande där alla samfund med en öppen demokratisk verksamhet kan ges samma ekonomiska stöd från samhället. På sikt kan ett alternativ vara att alla sådana samfund inryms ien allmän folkkyrka, en tanke som enligt förbundet också ansluter sig till den ekumeniska grundtanken.

Av de två kommuner som återfinns i denna grupp anser Lövångers kommun bl.a. att svenska kyrkan och övriga trossamfund fortfarande har en väsentlig betydelse för samhället, att frihet från och rätt till religion är en grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle men att denna princip inte bör anses innebära fullständig neutralitet från samhällets sida gentemot visst trossamfund, att beredningen synes ha överskattat det antal medlemmar som på sikt kommer att kvarstå i svenska kyrkan, varför betydande avgiftsbortfall och därmed mindre ekonomiska resurser erhålls för den framtida verksamheten samt att, om svenska kyrkan i fortsättningen skall fungera som folkkyrka, församlings- styrelselagen samt kyrkans rätt att uppbära skatt bör bibehållas. Kommunen ser det som en brist att beredningen inte gjort något försök till en samlad bedömning av den betydelse, som svenska kyrkan har och

har haft för vårt samhälle. Inom kommunen uppfattas de kristna värderingarna som normgivande i många avseenden och de värden vilka kristen verksamhet skapat och skapar utgör en stor tillgång som också måste tas till vara i framtiden. Med hänsyn härtill kan det också föreligga tveksamhet inför att församlingen inte skall ha någon framtida särställ- ning som trossamfund, detta särskilt gentemot icke-kristna trossamfund. Kommunen anser dock att beredningens ställningstagande om frihet från och frihet till religiös verksamhet är väl underbyggda. Ett ökat stöd bör utgå till olika minoritetstrossamfund. Trossamfundens allmänna verksam- het, exempelvis ungdomsverksamhet, har inom Lövånger fyllt en stor uppgift och därmed har behovet av ungdomsverksamhet från den borgerliga kommunens sida minskat. Trots att detta kan ha inneburit minskade valmöjligheter för vissa grupper och ökade för andra grupper, har samfundens ungdomsverksamhet en stor samhällelig betydelse. Genom sin inriktning kan verksamheten från de kristna samfundens sida också byggas upp efter andra riktlinjer än kommunala. Trossamfunden har ofta en god möjlighet till direktkontakter med skilda individer och kan därför ge en individuellt anpassad hjälp.

2.4.3. Förord för fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan, men i andra former än de nuvarande

De 101 remissinstanser som förordar fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan men i andra former än f. n. utgörs till största delen (82 instanser, varav 60 församlingar) av organ med anknytning till svenska kyrkan. Bland dessa märks remissinstanser på central nivå såsom ärkebiskopen, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete, SAKI, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Samtliga 101 remiss- instanser inom nu förevarande kategori önskar utökad statlig uppbörds- hjälp eller fortsatt beskattningsrätt. De förslag instanserna presenterari fråga om formen för den offentligrättsliga regleringen kan väsentligen indelas i tre grupper. Ett antal kyrkliga företrädare med ärkebiskopen i spetsen önskar att en särskild lag stiftas med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, innefattande regler för hela den kyrkliga organisa- tionen, alltså såväl församlings- som stifts- och riksplan. Andra kyrkliga instanser, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, menar att regleringen av svenska kyrkan bör utgå från den nuvarande församlingsstyrelselagen, vilken alltså bör fortfara att gälla men komplet- teras med särskilda bestämmelser rörande organisation m. m. på stifts- och riksplan. En tredje grupp instanser, i vilken ingår både kyrkliga och andra remissorgan, för fram mer opreciserade önskemål om s.k. ramlagstiftning.

Till dem som föreslår att en särskild lag stiftas med grund- läggande regler om den kyrkliga organisationen på församlings-,stifts-och riksplan—varvid väsentliga delar av nuvarande församlingsstyrelselag avses ingå i den nya lagen som

en särskild avdelning — hör utom ärkebiskopen även domkapitlen och stiftsnämnderna i Skara, Västerås och Lund samt domkapitlet iKarlstad. Ärkebiskopen hänvisar inledningsvis till den av biskopsmötets arbets- ] grupp utgivna skriften Svenska kyrkan och samhället] . Han påpekar att l vid en diskussion inom biskopsmötet enighet i princip visat sig föreligga om det alternativa förslag till ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten som anges i skriften. Framför allt gäller detta frågan om önskvärdheten och nödvändigheten av en på något sätt i lag reglerad ställning för svenska kyrkan, statens medverkan vid uppbörd av kyrkoav- gifter och ökad frihet och självständighet för kyrkan i inte angelägen- heter. Han framhåller vidare att hans remissvar i väsentliga delar bygger på arbetsgruppens skrift men att på vissa punkter dock har gjorts avvikande bedömningar och överväganden. Enligt hans mening är huvudinvändningen mot beredningens förslag att det tar alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiska uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är visserligen enligt religionsfrihetslagen att betrakta som ett trossamfund, men den ärinte ett samfund i bemärkelsen sammanslutning av likasinnade. Dess särmärke är i stället, att den bygger på en religiös

' Arbetsgruppen, som bestod av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Silén, har sammanfattat sin ståndpunkt på följande sätt.

inledningsvis har vi liksom beredningen framhållit, att trossamfunden bör tillförsäkras en likvärdig behandling. Samhällets stöd bör kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden. Mot beredningen har vi främst den invändningen, att den tagit alltför ringa hänsyn till Svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart.

[ framställningen om beredningens kapitel 2 har vi understrukit, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, och att den religiösa motiveringen innesluter även de socialetiska och kulturella frågorna. Vi har också funnit anledning påtala, att beredningen på en avgörande punkt förändrat innebörden i 1951 års religionsfrihetslag, nämligen i fråga om användningen av beteckningen ”trossamfund" på Svenska kyrkan. Vår kyrka och dess församlingar låter sig inte på ett adekvat sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer.

[ bl. a. kapitel 3 har vi funnit, att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att beredningen föreslår en säväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform.

Full religionsfrihet skall råda. Vad som ännu brister i det avseendet kan enligt vår mening rättas till utan så genomgripande förändringar för Svenska kyrkans del, som beredningen föreslår. Redan av sakkunnigutredningen (SOU 1964: 13, s. 466 ff. och SOU 1968: 11, s. 85 f.) framgår, att ett fortsatt samband med staten inte behöver strida mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Om inskränk- ningar föreligger kan dessa undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka-stat, eller också kvarstår inskränkningarna till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka—stat, således även efter en skilsmässa. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas i övrigt av att beredningen inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten.

Med anledning av de förutsättningar beredningen uppställer i kapitel 4 för att kyrkan skall få ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter, har vi erinrat om att bl. a. den finska folkkyrkan äger ifrågavarande inre självständighet, samtidigt som den handhar borgerliga arbetsuppgifter. Beträffande folkbokföringen visar det av oss anförda yttrandet från riksskatteverket, att beredningen i det ärendet har övervärderat argumentet om religionsfriheten. Serviceskäl och ekonomiska faktorer bör här tillmätas en inte alltför ringa betydelse. Angående den komplicerade och känsliga frågan om begravningsväsendet anser vi, att såsom i direktiven anges en närmare utredning måste föregå ett principbeslut. (forts.)

bekännelse och är ett uttryck för ett öppet nådeserbjudande. Detta hari och för sig inte med kyrkans förbindelse med staten att göra. Svenska kyrkan kommer oberoende av sitt förhållande till staten att bevara sin principiella folkkyrkosyn. Men den svenska kyrkans historiskt givna egenart och dess nuvarande plats och betydelse inom vårt folk, manifesterade i praktiskt taget full identitet mellan kyrka och folk, medför att den teologiska innebörden i kyrkans syn på sig själv väl kan förenas med en i lag reglerad förbindelse mellan kyrkan och det offentliga samhället. Men förbindelsen med staten är alltså inte konstitutiv för denna kyrkouppfattning, den måste hävdas också under helt ändrade yttre förhållanden. Svenska kyrkan kan aldrig, om den vill vara trogen mot sin historia och sin egenart, uppfatta sig själv i föreningsrättsliga kategorier. Detta innebär oundvikligen att svenska kyrkan i dagens läge, under nuvarande förhållanden, måste sägas ha en viss särställning. Beredningens tanke att andra trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling biträder ärkebiskopen däremot livligt. Samhällets insatser till stöd för religiös verksamhet bör emellertid kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden.

För den inte församlingsbundna verksamheten inom landet ser vi gärna, att ekumeniska regionala råd tillskapas, och att de tillsätts på ett sådant sätt, att de avspeglar den religiösa situationen i respektive region. Beträffande sjömansvården hävdar vi, att Svenska kyrkan bör fortsätta att gemensamt med de nordiska systerkyrkorna driva denna verksamhet, som till 85 % bekostas av insamlade medel. Detsamma hävdar vi om vår kyrkas utlandsförsamlingar, vilka beredningen överraskande behandlar under rubriken ”ej församlingsbunden verksamhet m. m.".

I kapitel 5 är det anmärkningsvärt, att beredningen ägnar endast 2 sidor åt frågan om individens ekonomiska ansvar, medan det kompletterande samhällsstödet får ta 27 sidor ianspråk. Kyrkans ekonomi är dock till klart övervägande del uppbyggd på bidrag från de individer, som tillhör henne. Därtill kommer, att vad som säges om viss kostnadsminskning för kyrkan i fråga om folkbokföring och begravningsväsen har föga relevans, eftersom kostnaderna ändå kommer att belasta de enskilda kyrkomedlemmama.

Angeläget är att höja anslaget till de andra trossamfunden. Men lämpligheten av att låta ett "trossamfundens samarbetsråd” fördela samhällsstödet mellan Svenska kyrkan och övriga samfund mäste ifrågasättas, i synnerhet som beredningen diskvalificerar de naturligaste fördelningsgrunderna.

] stället för att bygga upp ett nytt centralregister kan befolkningsregistret inom länsregistreringen nyttjas. Att bygga på länsstyrelsernas dataservice visar sig bli mera ändamålsenligt och rationellt. Kyrkoavgift debiteras dem, som tillhör Svenska kyrkan, med viss procentsats på den kommunalt beskattningsbara inkomsten och erlägges preliminärt i samband med prelirninärskatteinbetalningen. Församlingari andra trossamfund, som önskar få kyrkoavgift debiterad på skattsedeln, underrättar länsstyrelsen om sina medlemmar för registrering, varefter debitering sker på samma sätt som nu sker för icke territoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Samfund, som av principiella skäl inte vill ta emot stöd på medlemsbasis, bör få statsbidrag motsvarande de medel, som utdebiteras i Svenska kyrkans församlingar.

Beredningens förslag i kapitel 6, enligt vilket Svenska kyrkan blir att betrakta som en förening av föreningar, är en konstruktion, som undanskymmer det faktum, att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter likväl inte samverkan med staten.

Beredningens strävan att teckna bilden av en från samhällets inflytande frigjord kyrka kan inte fördölja, att även enligt dess förslag ett statligt inflytande med olika styrmedel kommer att göra sig gällande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge.

(forts. )

Efter en omfattande genomgång av beredningens tolkning av begreppet trossamfund och dess diskussion av religionsfrihetsproblematiken (se 2.6 resp. kapitel 3), kritiserar ärkebiskopen det förhållandet att beredningen inte har låtit närmare undersöka religionens roll som samhällsfaktor. En av 1958 års utredning begärd vetenskaplig undersökning av religionen som samhällsfaktor kom aldrig till stånd, vilket han beklagar. Detta har säkerligen bidragit till beredningens uppfattning av religionsfriheten. Hänsyn tas inte till kyrkans historia eller dess ”socio—religiösa” funktion. Religionsfrihetsfrågorna behöver självfallet ges nya tolkningar i ett samhälle, som ständigt förändras. Men detta får inte innebära, att man bortser från religionens och kyrkans roll för samhälle och folk. Svenska kyrkan liksom övriga kyrkor i vårt land är bärare av andliga realiteter, som en stor del av vårt svenska folk upplever som omistliga. För enskilda individer har kyrka och samhälle under århundraden varit viktiga grundkomponenter. Åtskilliga värderingar har varit gemensamma. Kyrka och samhälle har visserligen skilda uppgifter, men religionen har haft en betydande funktion för människans integrering med samhället.

Som bakgrund till diskussionen om den framtida utformningen av den offentligrättsliga regleringen av svenska kyrkan anför ärkebiskopen att

På alla de punkter där beredningens förslag innebär att problem lämnas olösta, synes statens möjligheter att styra utvecklingen vara väl tillgodosedda. Kyrkans möjligheter att överblicka konsekvenserna av olika ställningstaganden blir däremot begränsade. Ur dessa synpunkter skulle en lagstiftning även utan kyrklig medverkan med klara besked vara att föredraga för kyrkans del. Sådan lagstiftning bör i huvudsak omfatta vissa grundläggande bestämmelser. Beredningens behandling av frågan om den kyrkliga egendomen visar klart behovet av en grundläggande lagstiftning. Här föreligger så stora juridiska och ekonomiska oklarheter, att beredningens förslag inte kan läggas till grund för något princip beslut.

I kapitel 7 visar det sig, att också personalfrågorna rymmer en komplicerad problematik. Pensions— och lönegarantin är oklart utformad. Även beträffande personalfrågorna år vi nödsakade att konstatera, att ytterligare utredningar är erforderliga.

[ vår framställning om kapitel 8 har vi funnit anledning hävda, att beredningen knappast har tagit tillräcklig hänsyn till opinionen inom Svenska kyrkan. Samtidigt har vi deklarerat som vår uppfattning, att en folkomröstning inuvarande läge inte är motiverad.

Även om vi awisar flera punkter i beredningens förslag och menar, att det knappast kan läggas till grund för ett principbeslut, hävdar även vi, att reformer utan tvekan behövs på flera områden. Detta är inom kyrkan en starkt utbredd mening och måste med all kraft framhållas. En viss grund för det framtida reformprogrammet är lagd av de senaste kyrkomötena. Men också dessa reformför- slag behöver bearbetas ytterligare med hänsyn till allt material, som tillkommit efter år 1968. Reformarbetet inom kyrkan måste ställas i relation till den socio-religiösa och allmänna utvecklingen i dagens demokratiska samhälle.

Den fundamentala utgångspunkten, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, har organisatoriska och ekonomiska konsekvenser. För att fylla sitt uppdrag något som också beredningen bejakar måste Svenska kyrkan vara öppen för alla samt ha en organisation som täcker hela landet och ha tillräckliga ekonomiska resurser. Rätt till insyn och möjligheter att påverka beslutsprocessen bör finnas i vanlig demokratisk ordning. Vi anser, att våra synpunkter tillgodoser dessa krav och gör det möjligt för Svenska kyrkan att också i framtiden i samarbete med andra samfund # föra fram det kristna budskapet. Vårt riktmärke har varit vad som bäst gagnar hela den kristna verksamheten i vårt land och därmed också vårt samhälle.

församlingsstyrelselagen allmänt vitsordats ha fungerat väl för lokalpla- net. Grundläggande bestämmelser om församlingarnas verksamhet måste emellertid, för att ge ett funktionsdugligt helhetsresultat, kompletteras med bestämmelser om verksamheten på stifts- och riksplanet. Vad som erfordras är dels grundläggande bestämmelser om organisation och verksamhet på dessa plan, dels och kanske framför allt regler om kompetensfördelningen. Avvägningen mellan församlingarnas själv- bestämmanderätt och de solidaritetskrav svenska kyrkan som helhet och enhet måste ha möjlighet att ställa måste kunna göras i så fasta former, att resultaten accepteras av alla som deltar i verksamheten. Mot bakgrund av att församlingarnas beskattningsrätt upphör synes den lämpligaste lösningen vara en lag med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, omfattande såväl församlings- som stifts- och riksplanen. Ärkebiskopen anser att en sådan lag skulle ge samma väsentliga effekt åt hela kyrkan som den nuvarande församlingsstyrelselagen ger åt lokalpla- net. Den skulle ge samhället det erforderliga måttet av insyn och medinflytande, samtidigt som den garanterar svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten samt att själv genom i demokratisk ordning valda organ besluta om och vårda sina inre angelägenheter. Ärkebiskopen föreslår att den tänkta lagen disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som lagts fram av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället. Ärkebiskopens förslag till disposition jämte kommentarer har följande lydelse.

Lag med grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkan I. Om kyrkotillhörighet (medlemskap).

Grunderna för inträde i kyrkan torde inte kunna undvaras i en lag av denna typ. Rätten till fritt utträde anges i 45 religionsfrihetslagen och gäller alla samfund. Den regeln kan eventuellt behöva kompletteras med bestämmelser om ”uppsägningstid” (bl. a. med hänsyn till betalningsskyl- digheten för kyrkoavgift). Liksom nu torde kyrkotillhörigheten vara förutsättning för rösträtt och valbarhet inom kyrkan.

II. Om församlingsstyrelse.

Den naturliga utgångspunkten för detta avsnitt är den nuvarande lagen om församlingsstyrelse. Åtskilliga detaljbestämmelser i denna kan dock överföras till inomkyrkliga stadgar. I följande avseenden synes bestäm— melser erforderliga även i en till grundläggande frågor begränsad lagstiftning:

1) Församlingens rätt att själv vårda sina angelägenheter och angivande av dessa (jfr 2 5 lagen om församlingsstyrelse). 2) Beslutanderättens utövande genom fullmäktige (och, om denna möjlighet skall kvarstå, kyrkostämma). Förvaltning genom kyrkoråd och andra nämnder (jfr 4 5). 3) Medelsförvaltning och revision (jfr 75—80 55).

4) Besvärsrätt mot beslut av församlingens organ. Regler om kyrkotill- hörighet, rösträtt och valbarhet hänförs till avsnitt 1, regler om kyrkoavgiftens bestämmande till avsnitt V. Närmare regler om handlägg- ningen hos kyrkofullmäktige, kyrkoråd och övriga nämnder kan ges i inomkyrklig stadga.

III. Om stiftsstyrelse.

Utgångspunkten är här nuvarande regler om domkapitel och stiftsnämnd. De regler om förvaltning av kyrklig jord som anses erforderliga att ge i lag kan också passas in i detta avsnitt. Vidare kan övervägas grundläggande regler om beslutande organ motsvarande församlings fullmäktige (stifts— ting) samt om dessa organs befogenheter.

IV. Svenska kyrkans centrala organ.

Regler om kyrkomötet och central kyrkostyrelse samt dessa organs befogenheter, i vilka bör ingå planering och beslut beträffande sådana för kyrkan i dess helhet väsentliga frågor som antalet prästtjänster och församlings- och pastoratsreglering.

V. Om kyrkoavgift.

Församlingarnas uttaxeringsrätt begränsad till dem som tillhör kyrkan kompletteras med en uttaxeringsrätt för kyrkomötet, bl.a. för att möjliggöra en avgiftsutjämning mellan rika och fattiga församlingar. Även uttaxering på stiftsplanet är nödvändig.

Anm. ]. Befogenheterna att tillsätta kyrkliga tjänster kan regleras i lagen helt eller delvis under de ovan angivna rubrikerna. Om utnämningen av biskopar alltjämt skall kvarligga hos regeringen, bör detta givetvis framgå av lagen, och en motsvarighet till biskopsvalslagen kan då tagas in som ett särskilt avsnitt.

Anm. 2. De fyra nuvarande centralorganen får f.n. sina stadgor fast- ställda av Kungl. Maj: t men väljs av kyrkomötet och är redovisningsskyl- diga till detta. Deras förhållande till en central kyrkostyrelse kan jämföras med speciella kommunala nämnders till kommunstyrelsen. Sannolikt kan regler om deras arbetsområden undvaras i lagen och hänvisas till inomkyrkliga stadgor och instruktioner.

Som sammanfattande slutord i sitt yttrande anför ärkebiskopen.

Sambandet mellan stat och kyrka går djupt ned i vårt folks och vårt lands historia. När den kristna tron vann insteg i Norden torde det ha skett genom beslut av stammar och folkmenigheter, församlade till gemensamt avgörande. Reformationens kyrkor övertog i allmänhet folkkyrkoformen från medeltiden. Det är alltså här fråga om en månghundraårig gemenskap, när man i våra dagar behandlar frågan om sambandet mellan stat och kyrka. Det gäller därvid även meningar och övertygelser, som är djupt rotade i människor och berör avgörande personliga förhållanden. Det är inte ägnat att förvåna att avsevärda förändringar i detta gamla relationsförhållande måste betyda en svår och komplicerad process, som kan ta avsevärd tid.

I den debatt, som hittills har förts i vårt land om det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan har enligt min mening genom debattens uppläggning en grundläggande och väsentlig aspekt kommit i

skymundan. Jag vill för min del i denna avslutande sammanfattning stryka under att jag delar den uppfattning, som synes ha varit utgångspunkten för beredningens arbete och resonemang: att det behövs ändringar i det traditionellt givna sambandet mellan stat och kyrka i vårt land. Jag har också den uppfattningen att denna mening delas av de allra flesta, som står i direkt ansvarsställning inom vår kyrka.

Det torde också föreligga stor enighet om i vilken riktning en eventuell ändring måste gå: den kan inte gå i riktning mot en stramare statskyrklighet, en hårdare bundenhet för kyrkans del vid staten, vilket exempelvis skulle bli följden av förslagen i den s. k. Tapperska motionen. Ändringsriktningen måste gå mot en klarare ansvarsfördelning mellan stat och kyrka. Å andra sidan är det uppenbart att steget från kommunstatus till enskild sammanslutning av föreningskaraktär i dag uppleves som alltför stort av dagens Svenska kyrka.

De förändringar, som skett i det svenska samhället under detta århundrade, har genomgående utmärkts av att man sökt undvika tvära och abrupta förändringar. Modellen har ofta varit en lugn och jämn utveckling, där man i känsliga fall sökt att främst gå de partiella reformernas väg.

I själva verket torde också inom kyrkan föreligga relativt stor enighet kring ett partiellt reformarbete. Utgångspunkten bör vara en i lag reglerad förbindelse mellan staten och Svenska kyrkan, närmast i form av en ”ramlagstiftning”, med vissa grundläggande bestämmelser rörande såväl församlings- som stifts- och riksplan. Motiveringen för en i lag reglerad förbindelse är dels nödvändigheten av en ordnad relation mellan staten och en storhet av Svenska kyrkans art, dels att administrationen och den yttre regleringen av ett så stort samfund som Svenska kyrkan enklast sker genom lagfästa bestämmelser. Motiveringen kan sålunda ur en viss synpunkt sägas vara av praktisk art: en lagfäst kyrklig ordning behöver inte ses som ett ”privilegium” för kyrkan. Att märka är att också beredningen tydligen tänker sig viss fortsatt lagstiftning rörande Svenska kyrkan.

Principerna för det fortsatta reformarbetet kan anges med följande punkter:

1. Full religionsfrihet måste råda. Kvarstående oegentligheter beträf- fande denna angelägenhet kan borttagas utan att man upphäver all laglig reglering av Svenska kyrkans angelägenheter.

2. Alla trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling och erhålla samhällets stöd i former, som kan anpassas efter samfundens skiftande förhållanden och uppfattningar.

3. Svenska kyrkans karaktär av religiöst motiverad folkkyrka bör liksom nu markeras också i dess yttre organisation.

4. Svenska kyrkan skall ha en demokratisk uppbyggnad. Församlingar- nas självständighet bevaras och kyrkan erhåller frihet beträffande sina egna inre angelägenheter.

5. Svenska kyrkans ekonomi grundas huvudsakligen på avgiften från dem som tillhör kyrkan. Av praktiska, samhällsekonomiska skäl bör uppbörden av kyrkoavgifterna knytas till det allmänna uppbördsväsen- det. Eventuella statsbidrag bör ha kompletterande karaktär. Andra samfund, som också vill få sina avgifter upptagna på detta sätt, bör beredas denna möjlighet. För övriga samfund bör ett för dem lämpligt bidragssystem skapas. Det konstitutionella problem, som kan uppkomma genom att framlagt förslag till ny regeringsform genomföres, kan lösas genom att den grundläggande lagen tillkommer i samma ordning som vid den tidpunkten torde gälla för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Kyrkans inre angelägenheter regleras genom en av kyrkomötet antagen

inomkyrklig stadga.

Att kyrklig frihet beträffande de inre angelägenhetema inte skulle kunna förenas med lagligt reglerad förbindelse mellan stat och kyrka har inte kunnat påvisas. Det förekommer också inom vissa med vår egen samhällsordning fullt jämförliga demokratier (Västtyskland, Finland).

Av ovan anförda skäl synes det i nuvarande läge vara mest angeläget att ett utredningsarbete fortsätter på grundval av redan gjorda utredningar för att möjliggöra ändringar i ovan angiven riktning.

Förhållandet mellan stat och kyrka är ett relationsförhållande, ett samband mellan två parter. Detta kan bestå, så länge båda parter önskar bibehålla detsamma. Uppenbarligen finnes inom Svenska kyrkan av idag ingen bestämd önskan om ett definitivt upplösande av detta historiskt givna samband. Man har en genomgående positiv inställning till samarbe- tet med det borgerliga samhället. Grunden för denna inställning har varit att man i stort sett har menat sig hos statsmaktens företrädare finna den vilja till ”uppsikt, vård och försvar” av kyrkan, som traditionellt, närmast grundat på Kyrkolagens bestämmelser, åvilar Kungl. Maj: t. Resultatet av arbetet inom den av riksdagen tillsatta parlamentariska beredningen om stat och kyrka är på sitt sätt ett vittnesbörd om statsmakternas positiva vilja att gagna såväl kyrkor och samfund som överhuvud taget uttrycken för kristen tro och kristna livsvärderingar inom vårt folk. Uppenbarligen vilar önskan om fortsatt samarbete med statsmakten på övertygelsen om att denna grund alltjämt är tillfinnandes. Skulle så icke vara fallet kommer läget givetvis att i grund förändras.

Alltjämt torde slutorden i Ärkebiskop Yngve Brilioths skrift ”Vården av kyrkan” av år 1956 äga aktualitet: ”Quo tendimus? Mot en fortsatt, kanske en ytterligare åtstramad statskyrklighet? Eller mot en radikal uppgörelse, varigenom den svenska staten skulle till icke ringa grad förändra karaktär? Eller ges en tredje möjlighet? Vi skulle vilja vädja till statsmakten att grundligare överväga en sådan. Det är vår förhoppning, att en väg måtte finnas till att bevara en sådan förbindelse mellan stat och kyrka, att kyrkans verksamhet, utan att religionsfrihetens princip på något sätt trädes för nära, alltjämt får åtnjuta det allmännas stöd, men likväl får den större frihet och självständighet, som hon behöver för att rätt kunna framföra sin Herres budskap och för att vara det salt i det borgerliga samfundet, vars behövlighet synes mer än någonsin uppenbar.”

Domkapitlen i Skara och Karlstad samt stiftsnämnden iSkara ansluter sig uttryckligen till den av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället förordade utformningen av den framtida lagstiftningen rörande svenska kyrkan. Dock anser domkapitlet i Skara att det beträffande befogenheten att tillsätta kyrkliga tjänster bör framgå av lagtexten att denna befogenhet är en kyrklig angelägenhet. Domkapit- let i Karlstad uttalar sig för att biskopsutnämningar överförs till den föreslagna kyrkliga centralstyrelsen. Domkapitlen i Västerås och Lund ansluter sig i huvudsak till de tankegångar, som ärkebiskopen gett uttryck åt i sitt yttrande men framför inga detaljerade förslag till utformning av den förordade ramlagstiftningen. Domkapitlen konstaterar dock den synnerliga vikt som man ute i församlingarna fäster vid nuvarande församlingsstyrelselag och den förankring denna lag ger genom att den låter breda lager av folket ta del av ansvaret för den kyrkliga verksam- heten. Domkapitlet i Lund framhåller dessutom med bestämdhet att de grundläggande dragen i församlingsstyrelselagen måste bevaras i ramlag— stiftningen. Vidare bör, menar domkapitlet, några motsvarande grund-

läggande bestämmelser ges om beslutande och verkställande organ på stifts- och riksplanet, samt bestämmelser finnas om kyrkotillhörigheten (medlemskapet), om rätten till statlig hjälp med avgiftsuppbörden samt om förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Domkapitlen i Västerås och Lund för även fram synpunkter på dels det utredningsarbete varigenom den förordade ramlagstiftningen skall utarbetas, dels arbetet med de kompletterande inomkyrkliga författningarna. Domkapitlet i Lund anger detaljerat hur arbetet härmed skall gå till. Ramlagstiftningen bör utarbetas inom en särskild av Kungl. Maj:t tillsatt arbetsgrupp med tillgång till statlig och kyrklig expertis. Därefter bör i inomkyrklig regi utföras arbetet med den stadga för svenska kyrkan som skall komplettera ramlagstiftningen och ersätta nuvarande omfattande kyrkliga författ- ningsbestämmelser. Domkapitlet anser att underlag för ett sådant arbete finns i vissa redan gjorda kyrkliga utredningar. Vidare lägger domkapitlet fram förslag beträffande den ordning enligt vilken de grundläggande bestämmelserna och stadgan kan antas. En ”lag om Svenska kyrkan” (ev. hopkopplad med bestämmelser om ekonomiskt stöd m.m. för övriga trossamfund) bör fastställas i den ordning som vid den aktuella tidpunkten gäller för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Detta bör enligt domkapitlet inte möta några principiella hinder från religionsfrihetssynpunkt. Ett därpå följande kyrkomöte bör vara utrustat med det föreslagna ”övergångskyrkomötets” kompetens att anta stadga för svenska kyrkan.

Till närmare motivering av sina förslag anför nämnda fyra domkapitel i huvudsak följande.

Domkapitlet i Skara hänvisar till de beslut som fattades vid 1968 års kyrkomöte. Vid detta förelåg en allmän uppslutning kring ett reform- program som syftade till att skapa en funktionsduglig öppen folkkyrka, som inte uppgav sin bekännelse eller sin grundläggande struktur. Majoriteten av kyrkomötet ansåg att detta reformprogram borde genom- föras i viss relation till staten. Kyrkan kan, uttalar domkapitlet, inte begära att få leva vidare i en privilegierad ställning visavi andra trossamfund. Enligt domkapitlet finns möjligheter att erbjuda andra samfund i princip samma ställning och förmåner som svenska kyrkan har, om de så önskar. Domkapitlet önskar att kyrkan såsom en till myndig ålder kommen kyrka själv skall få råda över sina egna inre angelägenheter. Att så sker är betydelsefullt inte blott för kyrkan själv utan också för det samhälle, vari kyrkan utgör en integrerad del. En på detta sätt självständig kyrka får helt andra möjligheter att låta kristen tro och kristen livshållning framstå som ett reellt alternativ i den pluralistiska situation som präglar vårt läge just nu. Till denna självständighet hör rätten att själv bestämma över gudstjänstliv, liturgi, kyrkliga böcker, kollekter och utnämningar. Dit hör bättre möjligheter att skapa en ordnad ekonomi på stifts— och riksplanet. Dit hör inte minst rätten för kyrkan att självständigt få fördela prästtjänsterna efter de lokala behoven inom stiften. Domkapitlet, som finner att beredningens förslag har stora förtjänster, önskar fortsatt utredning.

Domkapitlet i Västerås finner att beredningens förslag inte i föreliggan-

de skick kan ligga till grund för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. Domkapitlet vill dock inte förkasta förslaget utan menar, att det kan ligga till grund för ett fortsatt utredningsarbete, såvida detta sker med större hänsynstagande till 1968 års kyrkomötes reformprogram. l Härigenom kommer svenska kyrkans församlingar att mista sin kommu- nala ställning med den därmed sammanhängande beskattningsrätten. Men de får enligt domkapitlet i stället större inomkyrklig frihet inom ramen för vissa grundläggande lagbestämmelser, en s.k. ramlagstiftning, samt som viktigaste stöd från samhällets sida statlig hjälp med uppbörden av kyrkoavgifterna via skattsedeln. Genom denna ramlagstiftning skulle samhället få erforderligt mått av insyn samtidigt som lagstiftningen skulle garantera svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten. Härigenom skulle enligt domkapitlet också betonas svenska kyrkans rätt att genom i demokratisk ordning valda organ själv besluta om och vårda sina angelägenheter.

Domkapitlet i Lund uttalar inledningsvis att en lösning bör eftersträvas för svenska kyrkans del som flertalet av dess medlemmar kan omfatta med förtroende och som inte påtvingar kyrkan en för dess väsen främmande organisationsform. Av vikt är att en samförståndslösning åstadkommes, där också svenska kyrkans berättigade intressen tillvaratas och får uttryck i en för denna kyrka ändamålsenlig organisation. Det av beredningen framlagda förslaget kan inte i föreliggande skick läggas till grund för ändrade relationer mellan stat och kyrka. I stället förordar domkapitlet ett fortsatt utredningsarbete i syfte att, under bevarande av viss lagstiftning beträffande svenska kyrkan, dels ge svenska kyrkan den inomkyrkliga frihet som föreslogs av kyrkomötet 1968, dels åstadkomma större ekonomisk jämställdhet mellan svenska kyrkan och övriga i riket företrädda trossamfund. Domkapitlet ägnar stort utrymme åt frågan om svenska kyrkans särställning i förhållande till andra trossamfund och anför bl. a.

Vill man nu organisera Svenska kyrkan efter frikyrkligt mönster, kan den visserligen själv bevara sin principiella folkkyrkosyn, liksom den katolska kyrkan i Sverige principiellt uppehåller ett liknande synsätt. Men för den enskilde kan dess ändrade relation till samhället, om denna medför att den organiseras i föreningsrättsliga former, få den psykologis- ka effekten att han upplever medlemskap i kyrkan som ett personligt ståndpunktstagande till dess bekännelse och dess speciella organisation och arbetssätt. Att medlemskapet i första hand knyts till en lokal församling av föreningskaraktär och att det primärt är till denna han har att betala kyrkoavgift kan-också lättare än vad f. n. är fallet leda till att tillfälliga lokala och personella förhållanden påverkar hans ställningsta- gande i fråga om fortsatt medlemskap i kyrkan.

Sammanfattningsvis vill domkapitlet alltså i detta avsnitt betona, att vad som ger Svenska kyrkan en särställning i dag mindre är den lagstiftning som reglerar dess organisation eller den medlemsstatistik den kan uppvisa, än det förhållandet att den enligt sin ursprungliga sändning, sin teologiskt grundade kyrkosyn och sitt i evangeliet givna uppdrag överallt i vårt land står öppen för envar som behöver den. Detta präglar också den bild som vårt folk i allmänhet har av ”fädernas kyrka”.

Svenska kyrkan såsom trossamfund kan, såsom beredningen föreslår, av samhället helt jämställas med övriga trossamfund och iekonomiska

och legala hänseenden behandlas lika. Men förväntningarna att den därvid skall kunna i det allmänna medvetandet bevara sin karaktär av öppen folkkyrka kan komma att Stranda på de ovan berörda psykologiska faktorer, som beredningen har förbisett, men som det blir svårt att undvika, om draget av privaträttslig förening blir dominerande hos kyrkan. Samma beredning, som visat stor känslighet för hur olika minoritetsgrupper "upplever” sin religionsfrihetssituation, har visat en förbluffande okänslighet inför hur Svenska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag och hur en stor del av vårt folk nu upplever sitt medlemskap i Svenska kyrkan samt hur de kan komma att uppleva det vid ändrade relationer. Enligt domkapitlets mening ligger här ett av de viktigaste skälen till att beredningens förslag inte utan vidare kan i sin helhet accepteras.

Vad gäller frågan om människornas religiösa behov framhåller dom- kapitlet att beredningen tar sin utgångspunkt i ett resonemang om religionsfriheten. Bakom detta ligger ett ändå mer grundläggande ställningstagande av största vikt, nämligen erkännandet av förekomsten av ett religiöst behov hos människorna och att detta är både legitimt och t. o. m. något som samhället bör se som sin uppgift att möta och tillgodose. Denna syn på människans religiösa behov har ingalunda varit självklar vare sig i kulturdebatten eller inom alla filosofiska eller politiska system i nyare tid. Domkapitlet hälsar därför med tillfredsställelse de klara uttryck beredningen ger åt en hög värdering av de religiösa behoven. Hittillsvarande relation mellan stat och kyrka i vårt land speglar också statsmakternas uppfattning om det religiösa behovet som något som det åligger samhället att tillgodose. Detsamma avspeglas också i det nyligen införda statliga stödet till fria kristna samfund. Att det faktiskt finns ett religiöst behov att tillgodose hos vårt folk framgår tydligt både av religionssociologiska undersökningar under senare år och av den årliga gudstjänst- och förrättningsstatistiken. Domkapitlet menar, att när det gäller att bereda de enskilda samhällsmedlemmarna tillfälle att efter fritt val tillgodose sitt religiösa behov, främjas detta syfte bäst om det jämte ett frikostigt utbud av sammanslutningar för religiös verksamhet också finns tillgång till samfund av folkkyrkokaraktär, och att alltså förenings- formen med därav betingade strängare krav på medlemskap inte blir den enda modellen i fråga om det religiösa utbudet i vårt land. Vill man uppnå ökad religionsfrihet genom att möjliggöra också för andra trossamfund än svenska kyrkan att ge religiös service på olika håll ivårt land, motiverar detta inte att man begränsar de möjligheter som dess religiösa grundsyn kräver och som uppenbarligen värdesätts av huvudpar- ten av befolkningen, däribland också många som samtidigt är anslutna till andra kristna trossamfund. I länder som Västtyskland och Schweiz, där man har i princip fria kyrkor, har man dock kunnat ge samfund av folkkyrkotyp en legal status som svarar mot deras särart. Även om begreppet ”offentligrättslig korporation” (Körperschaft des öffentlichen Rechts) saknar hemvist inom svenskt rättsväsen i dag torde det enligt domkapitlet inte vara hinder för att man nu inför en motsvarighet därtill, om ett praktiskt behov gör sig gällande. Både begreppet ”stiftelse” och ”juridisk person” är ju utifrån hämtade institut ivår rättsordning. Steget

från kommunal status till enskild sammanslutning av föreningskaraktär är alltför långt för dagens svenska kyrka. Det föreligger otvivelaktigt behov av någon mellanform, som tillgodoser kyrkans behov av inre frihet men samtidigt markerar den offentliga karaktären i dess uppdrag. Också beredningens förslag förutsätter ju för övrigt viss lagstiftning rörande den kyrkliga egendomen. En sålunda markerad status behöver inte vara ett privilegium för svenska kyrkan utan bör om så önskas kunna ges även andra religionssamfund, i främsta rummet sådana som har ”folk- kyrkokaraktär”, t.ex. de katolska, ortodoxa och mosaiska samfunden. Man kan i detta hänseende jämföra med den norska lagen år 1969 om trossamfund, där de samfund som så önskar genom registrering får viss offentligrättslig ställning.

Domkapitlet i Karlstad uttalar att ett samfund med svenska kyrkans nuvarande omfattning och inriktning måste samverka med statsorganen i olika avseenden. Kyrkans rikskaraktär, dess folkkyrkliga öppenhet och demokratiska församlingsorganisation, de drag som enligt domkapitlet torde betinga den psykologiska identiteten, säkras bäst genom att de grundläggande bestämmelserna därom ”ges det lagfästas självklarhet”. Frågan om psykologisk identitet utvecklar domkapitlet på följande sätt.

Då biskopsmötets arbetsgrupp i sin rapport (här kallad Ba, s. 8 ff.) utvecklar Billings folkkyrkosyn och hävdar, att denna folkkyrkosyn måste få vara bestämmande för svenska kyrkans struktur och organisa- tion, gör den sig till talesman för en opinion med en mycket bred anslutning. Då man från denna utgångspunkt gör gällande, att svenska kyrkan inte på ett adekvat sätt kan beskrivas i föreningsrättsliga juridiska termer och att en svenska kyrkans församling aldrig kan uppfatta sig själv som en förening (Ba s. 1 1), har man såtillvida rätt, att en föreningsrättslig organisation kan få den psykologiska effekten, att människor upplever en förträngning, att tröskeln till kyrkan höjes och att kyrkan kommer att jämställas med frikyrkor av föreningskyrklig typ (jfr Ba s. 63 f.). Varken kyrkans nuvarande offentligrättsliga status som statskyrka (på lokal- planet som kommun) eller en civilrättslig status som förening ger uttryck åt kyrkans bibliska egenart. Men svenska kyrkans på bekännelsen grundade kyrkosyn kan i princip bli bestående och bestämma kyrkans verksamhet inom olika rättsligt fixerade organisationsformer.

En framtida ramlagstiftning för svenska kyrkan, utformad så att den nuvarande församlingsstyrelselagen får fortfara att gälla som särskild lag men kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan, förordas av stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund och Sveriges kyrkliga studieförbund. Av dessa uttalar svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete att den samverkan mellan staten och svenska kyrkan, som är naturlig med hänsyn till att svenska kyrkan förutsätts komma att fungera som en öppen folkkyrka, bäst regleras genom lagstiftning. Därigenom garanteras öppen- het, demokrati och medinflytande oberoende av samhällsställning och ekonomiska förutsättningar. Det torde också vara i både samhällets och svenska kyrkans intresse att den folkliga självstyrelsen inom de små

enheterna får äga fortbestånd, vilket är inte minst viktigt när storkom- munreformen blir helt genomförd. Den demokratiskt valda kyrkofullmäk- tigeinstitutionen har hittills erbjudit denna möjlighet. Centralrådet finner dock att beredningen inte har behandlat den framtida kyrkans organisa- tion under hänvisning till att detta är en ”kyrkans egen sak” men förutsatt en långt gående solidaritet församlingarna emellan i det ekonomiska avseendet. Centralrådet anser att Såväl detta krav på solidaritet som föreskrifter om kompetensfördelningen på lokal-, re- gional- och riksplan bör lagfästas. Härigenom läggs grunden till en fast organisation, samtidigt som demokratins principer värnas. Enklast torde detta, påpekar centralrådet, kunna ske genom att församlingsstyrelse- lagen bibehålls i allt väsentligt och kompletteras med rambestämmelser för stifts— och rikskyrka. Liknande synpunkter framförs av Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund, som tillägger att 1968 års kyrkomötes reformprogram kan tjäna till utgångspunkt härvid, även om det inte kan godtas i alla detaljer. Vidare hävdar förbundet att det är en allmän uppfattning att det är till skada för kyrkan att den saknar en fungerande, i demokratisk ordning uppbyggd riksstyrelse. Denna bör enligt förbundet byggas upp från församlingarna via stiften till riksplanet.

De remissinstanser som förordar bibehållande av nuvarande försam- lingsstyrelselag kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan anlägger i övrigt följande allmänna synpunkter på beredningens förslag.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete finner att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att den föreslår en såväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform. För centralrådet är det en självklarhet, att största möjliga religionsfrihet skall råda. Härvid bör hänsyn tas till såväl majoritetens som minoriteternas berättigade krav. Den, ringa utträdesfrekvensen är ett mått på att individen inte känner sin religions- frihet kränkt av sin tillhörighet till svenska kyrkan. Centralrådet anser att vad som ännu brister i fråga om religionsfrihet kan rättas till utan så genomgripande förändringar för svenska kyrkans del som beredningen föreslår. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försva- gas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten. Centralrådet ifrågasätter vidare om samhället helt kan överlåta sitt ansvar för invånarnas rätt till religion till privata samfund. Utan tvekan har den offentligrättsliga ställningen, inte minst inom sjömansvården men också på andra områden, möjliggjort insatser som i annat fall svårligen kunnat ske. Det kan inte helt överblickas, vilka förändringar som en eventuell övergång från offentligrättslig till privat- rättslig ställning skulle innebära. Såvitt centralrådet kan bedöma, torde det medföra en inte önskvärd privatisering av religionen, varigenom kyrkans möjligheter att fungera i samhället väsentligt skulle minska. För svenska kyrkan med dess riksomfattande men samtidigt decentraliserade karaktär och med dess öppenhet också för de människor, som inte tagit klar ställning till de religiösa frågorna, torde den offentligrättsliga

ställningen vara en tillgång från såväl den enskildes som samhällets och kyrkans synpunkt. Centralrådet har uppfattningen att endast de som tillhör resp. samfund skall bekosta dess verksamhet. Det hade varit av stort värde om beredningen angett hur kyrkans riks- och stiftsorganisa— tioner avses bli bekostade och kunnat ange någon ungefärlig summa härför. Dessa kostnader kommer enligt centralrådet att bli mycket kännbara. En finansieringsform motsvarande medlemsavgifter i en organi- sation av föreningsrättslig typ motsvarar dock knappast vare sig svenska kyrkans behov eller dess egenart, då något utpräglat medlemsmedvetande inte finns inom svenska kyrkan. Förväntningen att svenska kyrkan även i framtiden skall fungera som en öppen folkkyrka innebär, att det inom kyrkans ram kommer att finnas en mindre grupp aktiva och ansvarsmed- vetna människor och en större grupp, som visserligen känner samhörighe- ten, men som endast sporadiskt deltar i kyrkans verksamhet. Centralrådet finner det oriktigt och orättvist, om utvecklingen blev den vilket man av exempel från bl. a. den finska kyrkan har anledning att förmoda att i huvudsak endast de aktiva fick ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta, att kyrkans tjänster skall vara tillgängliga för alla oberoende av ekonomiskt engagemang. Centralrådet anser därför, att systemet för upptagande av kyrkoavgift bör vara så utformat, att det på ett enkelt och ett i förhållande till den personliga ekonomin rättvist sätt fördelar kostnaderna på samtliga medlemmar. Rådets bestämda uppfattning är därför, att kyrkoavgiften även i framtiden bör upptas i samband med den allmänna skatteuppbörden. Avskrivning bör kunna tillämpas i de fall, då indrivning av stats- och kommunalskatt måste ske. Detta system är förenligt med principen, att endast medlemmen betalar. Det är också förenligt med religionsfriheten, då möjlighet till utträde finns. Det är för svenska kyrkans del mest ändamålsenligt och är ett organisatoriskt uttryck för en riksomfattande, öppen folkkyrka. För övriga samfund torde andra, likvärdiga finansieringsmetoder te sig lämpligare. Som slutord uttalar centralrådet.

Det hade varit angeläget, om religionens betydelse som samhällsfaktor starkare betonats, liksom också värdet av den närdemokrati, som nu fungerar i Svenska kyrkans församlingar. Ur praktisk synpunkt bör hänsyn tagas till det vittförgrenade församlingsarbete, som nu bedrives i såväl tätort som glesbygd, så att detta även i fortsättningen kan äga rum utan inskränkning.

Centralrådet anser därför att Svenska kyrkan bör behålla sin offentlig- rättsliga ställning, att Svenska kyrkan bör tillförsäkras resurser att bedriva fullödig religiös verksamhet i alla delar av vårt land och ges möjlighet till effektiv långtidsplanering för att möta de nya krav, som ett föränderligt samhälle kan komma att ställa, att uppbörd av kyrkoavgift sker i samband med den allmänna skatteuppbörden vilket bäst svarar mot Svenska kyrkans behov och för den enskilde är det enklaste och mest rättvisa systemet, att den verksamhet övriga samfund bedriver är av stor betydelse och motsvarar ett behov hos många människor, att de övriga samfunden tillförsäkras sådan behandling av samhället, som uppfattas som rättvis och står i överensstämmelse med varje samfunds egenart.

Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund bemöter inled- ningsvis den i den allmänna debatten stundom hävdade uppfattningen att det låga deltagandet vid kyrkofullmäktigeval innebär att kyrkokom- munerna inte är representativa. Enligt förbundets uppfattning måste man fästa stor vikt vid resultatet av den enkät förbundet företagit såsom ett samlat uttryck för kyrkokommunernas inställning till beredningens reformpaket. Pastoratsförbundet behandlar ingående frågan om svenska kyrkans ekonomi och instämmer därvid i beredningens uppfattning att kyrkan i ett fritt läge liksom hittills måste täcka huvuddelen av sitt utgiftsbehov genom bidrag från medlemmarna och att samhällets bidrag endast skall utgöra en komplettering. Beredningen hade därför bort låta utföra någon slags undersökning om väntat medlemsantal i en relations- ändrad kyrka. Det föreslagna uppbördssystemet med inbetalningskort anser kyrkokommunerna kommer att ge ett stort inkomstbortfall. Det ekonomiska system, som beredningen föreslår för en fri kyrka, stämmer illa överens med de krav beredningen ställer på denna fria kyrka; främst gäller detta kravet på ett bibehållande av folkkyrkans öppenhet. Härför krävs betydande ekonomiska resurser garanterade av ett stabilt ekono- miskt system, som medger en långsiktig planering av verksamheten. Beredningens förslag ger inte dessa möjligheter. För att stifts- och rikskyrkan skall kunna fungera krävs ekonomiska resurser, som endast kan garanteras genom att en avgift, förslagsvis kallad kyrkoavgift, får tas ut av alla som tillhör folkkyrkan. Den totala kyrkoavgiften, vari även avgiften till församlingen skall ingå, bör liksom nu sker med församlings- skatten tas ut på skattsedeln såsom en enhetlig avgift. Fördelning sker därefter till församling, stift och rikskyrka på liknande sätt, som man nu fördelar kommunalskatt, landstingsskatt och statsskatt. Ett så konstrue- rat system kan enligt förbundet inte på något sätt anses kränka religionsfriheten. Under förutsättning att kyrkan kommer att behålla folkbokföring och/eller begravningsväsende, måste givetvis därpå belö- pande obligatoriska avgift från dem som inte är medlemmar i kyrkan räknas om så att den motsvarar de verkliga kostnaderna. Enligt förbundets mening ligger inte värdet i församlingsstyrelselagstiftningen i kommunstatusen i och för sig utan i det förhållandet, att karaktären av lag ger en säker grund för den territoriella organisationen, garanterar en demokratisk uppbyggnad och ger rätt att ta ut en obligatorisk avgift/ skatt. Förbundet uttrycker också sin förvåning över att beredningen inte på något sätt synes ha tagit hänsyn till de historiska sammanhangen. Det förhåller sig dock så, att kyrkosocknen/församlingen är ursprunget till den folkliga lokala självstyrelsen i landet. Efter de kommunsammansiag— ningar, som nu snart har fullbordats och som ansetts erforderliga för att klara de borgerliga kommunernas alltmera ökade åligganden, möjliggör bibehållandet av kyrkokommunerna den breddning av den demokratiska självstyrelsen som alltid ansetts värdefull i vårt land. Ett avskaffande av församlingsstyrelselagstiftningen tar enligt förbundets mening inte hän- syn till denna historiska utveckling och innebär en stor risk för en demokratiskt uppbyggd kyrklig självstyrelse på lokalplanet. Som sam- manfattande synpunkter anför förbundet.

Beredningen har i de framlagda betänkandena icke i något avseende visat, att tillämpningen av religionsfrihetsprincipen kräver sådana genom- gripande förändringar av relationerna mellan staten och svenska kyrkan, som beredningen föreslår. i

Väsentliga frågor är bristfälligt eller icke alls utredda. Detta gäller ' exempelvis så viktiga områden som ekonomin, egendomen och begrav- ningsväsendet. Frågan om begravningsväsendet bestämmer indirekt frå- gorna om beskattningsrätten och församlingsstyrelselagstiftningen.

Styrelsens uppfattning stöds av den enkät som gjorts bland kyrkokom- munerna. Som däri tidigare framhållits har icke mindre än cirka 86% förklarat att de icke kan acceptera beredningens reformpaket. 13% kräver detaljändringar i paketet, om det skall kunna accepteras och endast 0,7 % godtager reformpaketet i föreliggande skick.

Vi har även begärt uppgifter om, hur kyrkokommunerna bedömer konsekvenserna av beredningens förslag, därest det skulle genomföras.

83 % anser, att förslaget icke ger kyrkan möjligheter att bygga upp en mera ändamålsenlig organisation. Icke mindre än 98% anser, att de ekonomiska resurserna kommer att försämras och 93 % tror icke, att förslaget möjliggör större satsningar inom församlingsvårdsområdet. 70 % slutligen tvivlar på att förslaget kommer att medföra en ökad aktivitet från församlingsmedlemmarnas sida.

Dessa bedömningar har gjorts av personer, som är direkt engagerade i svenska kyrkans arbete. Deras åsikter måste därför tillmätas den största betydelse.

Bedömningarna visar, att beredningens förslag torde rimma illa med åläggandena i direktiven att dels visa generositet dels icke skada de omistliga värden för den enskilde och samhället, som ligger i den kristna verksamheten.

Styrelsen är därför av den bestämda uppfattningen, att det nu föreliggande förslaget till principlösningar icke kan läggas till grund för proposition till riksdagen.

Förbundet framför följande alternativa förslag till lösning.

En expertutredning bör snarast tillsättas för att med utgångspunkt från 1968 års kyrkomötes reformprogram och med beaktande av 14 års utredningsarbete med remissmaterial framlägga förslag om en grundläg- gande lagstiftning för svenska kyrkan pä stifts- och riksplanet. Försam- lingsstyrelselagen bör bibehållas; dock med de eventuella ändringar, som kan betingas av lagstiftningen på stifts- och riksplanet. Denna lagstiftning bör syfta till ett överförande av bestämmanderätten rörande de inom- kyrkliga angelägenheterna till kyrkan. Det bör dock i samband härmed konstateras, dels att reformprogrammet enligt styrelsens mening icke kan anses godtagbart, då det gäller förslagen i de ekonomiska frågorna, dels att frågan om begravningsväsendet synes ha kommit i ett nytt läge med hänsyn till den kraftiga opinionen mot ett huvudmannabyte som visats genom våra enkäter såväl 1968 som innevarande år.

Eventuella religionsfrihetsproblem torde enligt styrelsens uppfattning samtliga vara av den beskaffenheten, att de kan avhjälpas inom ett bibehållet samband mellan staten och svenska kyrkan. Problemen bör kartläggas och rättelse ske.

Kravet på jämlikhet förutsätter därjämte att man snarast låter utreda möjligheterna för de fria samfunden och invandrarkyrkorna att erhålla så stora ekonomiska bidrag till tryggande av sin verksamhet, att de i detta hänseende kan anses jämställda med svenska kyrkan. Denna utredning bör även beakta de problem, som föreligger för den stora gruppen finländare, som vistas i Sverige som medlemmar i svenska kyrkan.

Beredningen har i ekonomiavsnittet visat, att de som icke är

medlemmar i svenska kyrkan, erlägger för stor procent av församlings- skatten till kyrkan för folkbokföringen och begravningsväsendet. Enligt styrelsens mening bör sådana lagändringar snarast genomföras, att procentsatsen bringas i överensstämmelse med vad beredningen räknat fram. Beräkningarna i ”Kyrkan kostar” bör dock kompletteras med jämförande beräkningar för ytterligare ett antal år innan ny procentsats fastställs.

Slutligen anser styrelsen att de skattefrågor, som beredningen beröri avsnittet 5.4.4.3, snarast bör utredas i syfte att åstadkommajämställdhet mellan samfunden.

Mer ospecificerade önskemål om ramlagstiftning framförs av länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, dom- kapitlen i Linköping och Härnösand, stiftsnämnderna i Linköping och Göteborg, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyrkans lekmannaförbund, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska prästförbundet, Centerns kvinnoförbund och KDS. Detsamma gäller 13 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan och två frikyrko- församlingar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är beredd att godta en förändrad relation mellan svenska kyrkan och samhället. Osäkerheten om hur den nya kyrkan enligt förslaget skulle komma att gestalta sig organisatoriskt och finansiellt är emellertid alltför stor för att slutlig ställning nu skall kunna tas. Enligt länsstyrelsen måste svenska kyrkans förutsättningar att med bibehållande av sin folkkyrkostruktur verka i ett fritt läge i inte ringa grad påverka ställningstagandet till beredningens förslag. Att beredningen utifrån sin tolkning av principen om trossamfundens religionsfrihet inte funnit skäl att närmare utreda svenska kyrkans framtida organisation och verksamhet kan i och för sig förefalla naturligt. Inte desto mindre har väsentliga frågor av organisatorisk och ekonomisk art härigenom blivit olösta. Länsstyrelsen känner sig inte övertygad om det välbetänkta i att helt lämna svenska kyrkans organisation åt kyrkans eget avgörande och uttalar att tillgodoseendet av väsentliga allmänna intressen torde få anses kräva inskränkning ikyrkans frihet i ifrågavaran— de hänseende. Oavsett vilket utrymme man vill ge åt statligt inflytandei trossamfundens organisation och verksamhet bör hithörande frågor närmare utredas. Det bör därvid ytterligare övervägas att tillskapa ett centralt förhandlingsorgan för svenska kyrkan. Även den regionala och lokala organisationen måste närmare diskuteras. Länsstyrelsen uttalar vidare att det från datateknisk synpunkt framstår som mest rationellt och för samhället som mest ekonomiskt att bibehålla nuvarande uppbörds- system med den ändringen, att på debetsedel å slutlig skatt kyrkoavgiften skall anges separat. Men också frågorna rörande uppbörd och indrivning bör utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Kronobergs län befarar höjda kyrkoavgifter, minskad medlemsanslutning och försämrad ekonomi om beredningens förslag genomförs. Framför allt i glesbygderna kan resultatet bli att församlings— verksamheten måste inskränkas väsentligt av ekonomiska skäl. En mera likvärdig och generös behandling av andra trossamfund bör och behöver heller inte föranleda åtgärder som får till följd att svenska kyrkans

möjligheter att fungera som en landsomfattande öppen folkkyrka försvåras. Länsstyrelsen anser ytterst angeläget att svenska kyrkan ges sådana villkor att den i framtiden kan verka som öppen folkkyrka. Detta uppnås säkrast genom ett bibehållande av visst samband med staten i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende. Statsmakterna bör genom en ramlagstiftning fastställa de allmänna grunderna för den kyrkliga organi- sationen samt för verksamheten inom församlingarna. En sådan lagstift- ning framstår som motiverad mot bakgrunden av att mer än 90% av befolkningen tillhör svenska kyrkan och att en övervägande opinion anser att svenska kyrkan även i framtiden bör verka som en öppen folkkyrka. Kyrkans ekonomi bör vidare tryggas genom att staten även i framtiden via skattsedlarna ombesörjer uppbörden. Ett bibehållande av visst organisatoriskt samband mellan kyrka och stat hindrar givetvis inte att andra reformer genomförs. Tvärtom är det angeläget att så sker. Det ter sig naturligt att svenska kyrkan genom i demokratisk ordning valda organ även på stifts- och riksnivå själv får bestämma över sina inre angelägen- heter, såsom exempelvis rörande gudstjänst, dop, konfirmation, nattvard, jordfästning, vignings- och installationsakter. Enligt länsstyrelsens mening talar starka skäl för att samtliga religiösa samfund av någon betydelse och med viss organisatorisk stadga erhåller likvärdigt stöd från samhällets sida. Att stödet är likvärdigt behöver inte betyda likformighet. Stödet bör kunna ges i olika former och anpassas till de olika samfundens storlek, struktur och behov. Länsstyrelsen anser att det bör särskilt utredas om det finns förutsättningar att andra samfund än svenska kyrkan kan få statlig medverkan vid uppbörd av sina medlemsavgifter. Domkapitlet i Linköping noterar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att samhället ska ha en aktivt positiv inställning till trossamfunden. Domkapitlet delar också beredningens mening, att de olika trossamfunden bör erhålla ett likvärdigt stöd från samhällets sida. Däremot är domkapitlet inte ense med beredningen, när denna låter ett abstrakt jämlikhetsbegrepp utan hänsyn till historiska förhållanden och faktiska omständigheter prägla förslagen och—inkräkta på trossamfundens särart. Särskilt svenska kyrkan blir enligt domkapitlet lidande därpå. Det är uppenbart att beredningen inte gjort klart för sig den fulla innebörden av svenska kyrkans folkkyrkokaraktär. Svenska kyrkan kan inte släppa sin öppenhet, men därmed kan den inte heller beskrivas i föreningsrättsli- ga juridiska termer och inte heller leva under exakt samma villkor som de fria trossamfunden. Beredningen tar enligt domkapitlet inte heller hänsyn till olikheter i storlek mellan trossamfunden. Det går inte att tillämpa samma regler på ett trossamfund som har 3 000 medlemmar och ett till vilket majoriteten medborgare är anslutna. Är dessutom kyrkosynen olika, blir svårigheterna ännu större. Vad som är lämpligt för det ena trossamfundet kan vara direkt olämpligt för ett annat. Beredningens utgångspunkt leder också lätt i den riktningen att svenska kyrkans resurser skall minskas för att större jämlikhet skall åstadkommas. Om så skulle ske skulle givetvis de samlade resurserna för kristenheten i Sverige minska, vilket ju strider mot beredningens mening, att samhället skall vara aktivt positivt i förhållande till religiös livssyn. En bättre utgångs-

punkt för beredningen hade enligt domkapitlet varit att man analyserat det nuvarande läget och frågat vad som är otillfredsställande i detta för svenska kyrkan, de övriga trossamfunden och samhället och undersökt vilka förändringar som bort vidtas till gagn för samtliga parter. Domkapitlet saknar en sammanhängande utredning och framställning av de kriterier, som definierar ett trossamfunds rättigheter att självt utforma sitt sätt att vara. I fråga om ramlagstiftning uttalar domkapitlet att svenska kyrkan kommer att förbli av en sådan storleksordning, att samhället inte kan undgå att i lag besluta om dess fortsatta bestånd, dess omfattning och dess karaktär. Identiteten kan garanteras endast genom att samhället upprätthåller vissa lagar för kyrkans del. Domkapitlet föreslår att en konstitution, grundad på 1968 års kyrkomötes intentioner i frågan, fastställs för svenska kyrkan genom beslut av statsmakterna. Domkapitlet i Härnösand noterar med tillfredsställelse att beredningen i sitt betänkande kommit att nära ansluta sig till 1968 års kyrkomötes reformprogram vid en tänkt relationsförändring mellan kyrkan och staten samtidigt som domkapitlet beklagar att detta reformprogram inte prövats som alternativ inom ett s. k. A-läge. Åtskilliga reformer, som skulle göra kyrkan mer funktionsduglig och samtidigt åstadkomma bättre arbetsmöj- ligheter för övriga samfund, skulle kunna genomföras inom ramen för detta läge, varvid en så genomgripande förändring som beredningen föreslår kunnat undvikas. Domkapitlet anser att genom förslaget beträf- fande förändrad ansvarsfördelning väsensskilda angelägenheter samman- kopplats på ett sätt som komplicerar frågorna. Härigenom tvingas man tillgripa lösningar, som medför alltför långtgående konsekvenser. Dom- kapitlet understryker beredningens uttalande enligt vilket dessa frågor bör lösas på ett sådant sätt, att de bäst gagnar människorna. Vidare uttalar domkapitlet, att beredningens förslag om medlemsavgifter, som inbetalas via postgiro, skulle leda till avsevärda inkomstminskningar. Den öppna folkkyrkokaraktären medför, att medlemsbegreppet inte upplevs som ett adekvat uttryck för kyrkotillhörighet, vilket innebär att det medvetna, personliga ekonomiska ansvarstagandet inte är av samma art och grad som inom de övriga samfunden. Inom kyrkans ram finns en mindre grupp aktiva människor och en större grupp, som utnyttjar kyrkans tjänster men endast sporadiskt deltar i kyrkans gudstjänster. En ekonomi, baserad på medlemsavgifter, innebär risk att endast de aktiva får ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta att kyrkans tjänster också i fortsättningen skall vara tillgängliga för alla, oberoende av ekonomiskt engagemang. En statlig medverkan vid uppbörden skulle ge kyrkan en ekonomisk grund, vilket är förutsätt- ningen för att kyrkan även i fortsättningen skall kunna placera sin verksamhet på lång sikt och bära de ekonomiska åtaganden den i dag har. Domkapitlets bestämda uppfattning är därför, att uppbörden av kyrkoav- gift bör ske i samband med uppbörd av statlig och kommunal skatt. Svenska kyrkans riksomfattande karaktär, omfattande den absoluta majoriteten av folket, innebär att ett sådant förfarande är lämpligt och praktiskt. Från religionsfrihetssynpunkt kan ingen invändning göras, då full utträdesrätt finns. Givet är att varje samfund som önskar statlig hjälp

med uppbörd bör kunna erhålla sådan. När det gäller fortsatt offentlig- rättslig reglering av svenska kyrkan framhåller domkapitlet att en organisation av svenska kyrkans storlek, både vad avser numerär och ekonomi, inte kan bli helt fristående från staten. Beredningen anför själv exempel på hur samhället kan tänkas vilja ingripa. Detta gäller bl.a. upplåtelse av kyrka, disposition av kyrklig egendom och utjämningsför- farande mellan församlingarna. En reglering av förhållandet mellan staten och kyrkan genom offentliga lagar skulle för samhällets del garantera den insyn, som ligger i linje med de strävanden som från samhällets sida i övrigt förekommer, när det gäller områden av vital betydelse. För kyrkans del skulle det garantera en lugn och kontinuerlig utveckling, relativt oberoende av eventuella politiska förändringar. Svenska kyrkan torde inte uppfatta ett visst inflytande från samhällets sida som ett tvång eller som en inskränkning i religionsfriheten. Ett sådant inflytande ligger helt i linje med kyrkans karaktär av öppen folkkyrka. Den folkliga förankringen och öppenheten i kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten som uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. Det är därför naturligt att kyrkokommunala krafter alltjämt får göra en insats i demokratisk ordning. Domkapitlet anser därför att grundläggande bestämmelser måste tillskapas för svenska kyrkan, bestäm- melser som omfattar inte endast församlingsplanet utan även stifts- och riksplanet. En särskild utredning bör kunna ge besked om den närmare utformningen av sådana bestämmelser.

Stiftsnämnden i Göteborg finner det angeläget att redovisa vissa synpunkter på konsekvenserna av beredningens syn på religionsfrihetsfrå- gan. Den folkliga förankringen och öppenheten i svenska kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten såsom uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. I modern tid har den haft sin förankringi det växelspel, som utvecklats mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen, och som bl. &. tagit sig det uttrycket, att representanter för de olika politiska partierna har kunnat vinna ställning som förtroende- män inom såväl den borgerliga som den kyrkliga sektorn. Detta växelspel har haft positiva följder för båda sidor. Beredningens accepterande av svenska kyrkans syn på sig själv kommer till uttryck bl. a. i beredningens betoning av kyrkans territorialförsamlingsorganisation, vilken innebär att kyrkan har territoriell församlingsstruktur till skillnad från troendeför- samlingsprincip eller annan organisationsform och att territorialförsam- lingarna är basenheter i svenska kyrkan. När beredningen förutsätter att svenska kyrkan skall ha kvar sin territoriella församlingsorganisation med en folkligt förankrad församlingsstyrelse och att kyrkan bibehåller sin folkkyrkokaraktär är det ett exempel på beredningens uppfattning att egenarten skall bibehållas, och att alltså skillnaden mellan svenska kyrkan och andra trossamfund kommer att bestå. Det är även exempel på att beredningen velat skapa garantier för att kyrkan skall bibehålla sin egenart i organisation och funktion. Uppenbart är detta både ett statligt och ett kyrkligt önskemål. Frågan är om detta kan genomföras utan offentligrättslig insyn och kontroll. Mot bakgrund av denna uppfattning om respekt för samfundens egenart ter det sig enligt stiftsnämnden

märkligt att beredningen inte valt att genom olika åtgärder tillse att de fria samfunden och invandrarkyrkorna i största möjliga utsträckning erhåller med svenska kyrkan likvärdiga villkor i stället för att föreslå en helt ny och oprövad organisation för svenska kyrkan. Stiftsnämnden ställer sig tveksam till möjligheten för svenska kyrkan att i framtiden uppfylla de krav som innefattas i ovannämnda förutsättningar såvida staten inte efter 1 januari 1993 ikläder sig förpliktelser att genom sina organ uttaga den kyrkoavgift, som kommer att bilda grundvalen i kyrkans ekonomi efter ett genomförande av beredningens förslag. Sedan stiftsnämnden gjort en kritisk bedömning av möjligheterna för en ”fri” kyrka att avgiftsvägen få in belopp av samma storleksordning som vad nuvarande församlingsskatt ger, drar den slutsatsen att beredningens förslag inte kan läggas till grund för lagstiftning om statsmakterna önskar att svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet i samma omfattning som nu sker. Då beredningen klart deklarerat att staten inte önskar någon förändring härutinnan avstyrker stiftsnämnden bifall till beredningens förslag. Däremot torde genom det samlade utredningsförfarandet i kyrka—statfrågan och därav föranledda yttranden tillräckligt material ha förebragts för att framlägga förslag om dels likvärdiga former för samhällsstöd åt trossamfunden, dels nödiga och önskvärda reformer för svenska kyrkans interna organisation och administration, slutar stifts- nämnden.

Svenska kyrkans diakoninämnd anför inledningsvis att beredningen jämfört med 1958 års utredning kyrka—stat för in i sitt resonemang två med varandra närbesläktade nya synpunkter,'nämligen dels principen om trossamfundens likställighet, dels vad nämnden kallar den ekumeniska mallen. Principen om trossamfundens likställighet betecknar diakoni- nämnden som en helt ny tolkning av religionsfrihetens princip. Den utveckling mot ökad ekumenik som beredningen med all rätt uppmärk- sammat har enligt diakoninämnden övervärderats. I nuvarande läge är de svenska kyrkosamfundens praktiska samarbete inte särskilt effektivt, och det finns mycket få tecken, som tyder på någon snabbare ekumenisk utveckling. Man kan beklaga detta, men man kan knappast ändra det genom att bortse från de faktiska svårigheterna, lika litet som man kan påskynda en utveckling i annan riktning genom lagstiftningsåtgärder. Det gäller här en inre mognadsprocess, som kräver tid och eftertanke. Om man utgår från beredningens religionsfrihetsbegrepp, som förutsätter principiellt likställda kyrkosamfund, blir det enligt diakoninämndens mening svårt att göra en rättvisande bestämning av svenska kyrkan. Man använder i själva verket en föreningskyrklig mall, som lätt låter sig appliceras på frikyrkosamfunden, men som inte lämpar sig för att ange en folkkyrkas intentioner och funktioner. Därtill kommer den haltande jämställdheten i rent kvantitativt avseende. Man kan naturligtvis tala om det pluralistiska samhället, men termen förefaller inte så meningsfull, när ett av kyrkosamfunden omfattar 98% av befolkningen. Skall bered- ningens religionsfrihetsbegrepp tillämpas fullt och helt även för svenska kyrkans vidkommande, är det för diakoninämnden uppenbart, att svenska kyrkan måste få absolut frihet att utforma sin organisation och

sin målsättning utifrån det som denna kyrka uppfattar som sin kallelse och särart. Två aspekter framträder därvid som särskilt viktiga. Den ena är att det från samhällets synpunkt bör vara angeläget, att hela det svenska folket, i den utsträckning det så önskar, får tillgång till religiös service i den form det önskar den. Till detta kommer, att religionen spelar en viktig roll som samhällsfaktor i stort. Denna roll borde ha analyserats närmare av beredningen. Den andra aspekten gäller kyrkans egen syn på relationen till folket som helhet. Det finns visserligen inte utsagt i svenska kyrkans bekännelseskrifter eller lagtexter, att denna kyrka är en folkkyrka, men det framgår av hennes arbetssätt. Svenska kyrkan har ambitionen att territoriellt täcka hela landet, även de avlägsnaste glesbygder, och genom ett inklusivt arbetssätt söka nå så många som möjligt med dopet och den därpå grundade dopundervis— ningen i alla dess former, homiletiskt, kateketiskt och själavårdande. Religionsfriheten måste för svenska kyrkans del innebära frihet att fungera på detta sätt. Åtgärder som inskränker dessa möjligheter måste uppfattas som främmande för religionsfriheten och hämmande för kyrkan. Diakoninämnden diskuterar även den ekonomiska sidan av en uppgörelse mellan staten och kyrkan. En sådan uppgörelse kan inte bortse från den diakonala insatsen på församlings-, stifts- och riksplan samt de diakonala åtagandena utomlands. En kompletterande utredning på dessa väsentliga punkter bör göras, innan man kan få ett realistiskt grepp om kyrkans ekonomiska situation i ett friare läge. Diakoninämn- den räknar vidare med en minskning med 40 % av kyrkans inkomster om beredningens förslag genomförs. Minskningen hänförs till bortfallet av skatteinkomster från juridiska personer, ett utträde ur kyrkan med 25 % och ett betydande svinn på uppbörden, om den skall skötas i kyrkans egen regi. En så stor minskning motsvaras inte av de föreslagna stödåtgärderna. I detta läge skulle borttagandet av uppbörden genom statens medverkan medföra ytterligare svårigheter. En förutsättning för att ge kyrkans ekonomi stabilitet är att staten medverkar i uppbörden. Diakoninämnden hänvisar till att frågan har kunnat lösas på detta sätt i Finland och Västtyskland, ehuru kyrkan i Finland får anses stå i ett B-läge och i Västtyskland i ett C-läge. I båda fallen har man valt den vägen, att kyrkorna köper statens tjänster i fråga om uppbörden. Beredningen diskuterar denna lösning, men avvisar den såsom en favorisering av ett kyrkosamfund, Men varför skulle inte andra samfund kunna erbjudas denna möjlighet, om de skulle vilja utnyttja den? Varför skulle inte också andra organisationer av tillräcklig storlek och samhälle- lig betydenhet kunna erbjudas den, t. ex. LO eller idrottsrörelsen? Det kan påpekas, att staten redan för sina tjänstemän svarar för den månatliga uppbörden av fackföreningsavgifter, grupplivförsäkring m.m. Att data- systemet inte skulle klara en sådan anordning rent tekniskt förefaller diakoninämnden osannolikt. Avslutningsvis finner diakoninämnden det otänkbart att nu ställa proposition på beredningens förslag i dess helhet eller status quo. Förslaget måste kompletteras på flera punkter, inte minst på det diakonala området, innan det kan accepteras som underlag för en slutgiltig förhandlingsprocedur. Även sedan förslaget sålunda

fullständigats, kan det enligt diakoninämnden aldrig bli tal om annat än en förhandling punkt för punkt i syfte att få fram en uppgörelse som i varje detalj är genomtänkt och försvarlig.

SAKI delar beredningens uppfattning att religionsfrihetsprincipen är av väsentlig betydelse. SAKI kan dock inte acceptera beredningens bestäm- ning av religionsfrihetsbegreppet med de konsekvenser beredningen drar då det gäller utformningen av relationsändringarna mellan svenska kyrkan och staten. Enligt SAKI: s uppfattning är det vidare av väsentlig betydelse att svenska kyrkan kan bibehålla folkkyrkans öppenhet. Detta förutsätter en bibehållen offentligrättslig ställning. Det är önskvärt att svenska kyrkan själv får överta bestämmanderätten över sina inre angelägenheter. Härför erfordras en grundläggande lagstiftning som möjliggör skapandet av demokratiskt uppbyggda beslutande och förvaltande organ från församlingarna över regionalplanet till riksplanet. De enskilda medlem- marna måste även i framtiden ha huvudansvaret för trossamfundens ekonomi. Samhällsstödet skall endast ha kompletterande karaktär. Detta kräver ett uppbördssystem som garanterar kyrkan en stabil ekonomi och möjliggör en sådan planering av arbetet att den öppna folkkyrkan kan vidmakthållas. Individens bidrag till kyrkan måste uppbäras via skattse- deln. Detta uppbördssystem bör tillämpas utan tidsbegränsning. SAKI anser det angeläget att utredningsarbetet fortsätter för att åstadkomma konstruktiva reformer med därav följande relationsförändringar till gagn för såväl svenska kyrkan som de fria samfunden och invandrarkyrkorna. I första hand bör utformningen av en grundläggande lagstiftning för svenska kyrkan utredas. Härvid bör 1968 års kyrkomötes reformprogram kunna tjäna till viss ledning. I utredningsarbetet bör delta representanter för svenska kyrkan på de skilda planen. SAKI förutsätter att svenska kyrkan själv tar initiativ till ett förberedande utredningsarbete i nu angivna avseenden. De religionsfrihetsproblem som kan föreligga torde i allt väsentligt vara av den beskaffenheten att de kan avhjälpas inom ramen för nuvarande stat—kyrkarelation. Problemen bör kartläggas och rättelser vidtas. Kravet på jämlikhet förutsätter att man snarast låter utreda möjligheterna för de fria samfunden och invandrarkyrkorna att erhålla så stora ekonomiska bidrag till tryggande av sin verksamhet att de i detta hänseende kan anses jämställda med svenska kyrkan. Härvid bör även beaktas de problem som föreligger för den stora gruppen finländare som vistas i Sverige som medlemmar i svenska kyrkan.

Svenska kyrkans lekmannaförbund betraktar det som ett samhälls- intresse av första ordningen att det kristna normsystemet och de kristna värderingarna återfår den ställning hos vårt folk som enligt förbundet tidigare varit för handen. Den utveckling som ägt rum sedan år 1956 har ytterligare klargjort angelägenheten av att de omistliga värden kristen verksamhet skapat åt vårt folk väl tillvaratas. Förbundet fortsätter.

Vi aVStår från en skildring av de allmänt kända starkt ökade missförhållanden, som gör sig gällande ifråga om kriminaliteten avseende bl. a. ungdomsbrottsligheten och de grova våldsbrotten, bruket av narkotika, polisväsendets otillräcklighet, excesserna på sexuallivets områ- de, disciplinlösheten och ”nedbusningen” på många håll i skolorna osv.

Vi betraktar det icke som ett tillfälligt sammanträffande, att sådana företeelser löper parallellt med den fortskridandc sekulariseringen inom samhället. Justitieminister Geijer har som bekant nyligen i ett uttalande framhållit, att sedan det traditionella kristna normsystemet blivit ställt på avskrivning, måste det ersättas med ”ett nytt socialt normsystem”. Huru ett sådant nykonstruerat normsystem skall kunna få en sådan förankring i folksjälen, att det hos de enskilda individerna erhåller kategoriskt förpliktande kraft, torde emellertid vara ett olösligt problem. Enligt vår åsikt är den enda tänkbara lösningen av det moralproblem, som ligger bakom justitieministerns uttalande, att åtgärder vidtagas för att söka stärka kristendomens ställning i vårt samhälle. Att samhället härvidlag har stora möjligheter att påverka utvecklingen ligger i öppen dag, icke minst i fråga om ungdomens fostran och undervisning. Förkunnelsen i Sveriges av statsmakterna monopoliserade radio och TV spelar också i detta sammanhang en ytterst betydelsefull roll.

Mot denna bakgrund och på grund av att beredningen "glömt bort” att undersöka i vad mån det är ett samhällsintresse att tillvarata de kristna värderingarna, är det enligt lekmannaförbundet otänkbart att lägga beredningens förslag till grund för den framtida utformningen av förhållandet mellan samhället och de kristna trossamfunden i vårt land. Som sammanfattning av sitt yttrande uttalar lekmannaförbundet att för kyrkans framtida organisation och ställning religionsfrihetsprincipen bör vara vägledande såsom denna utformats i artikel 18 i den konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som år 1966 antogs av FN:s generalförsamling och som ratificerats av Sverige enligt beslut av riksdagen år 1971, att denna princip är förenlig med ett bevarat samband mellan svenska kyrkan och staten, att en samordning mellan bered- ningens förslag och det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogram- met bör åstadkommas genom förhandlingar mellan statens representanter och ett för svenska kyrkan representativt organ, att bl. a. för tillskapan- det av ett sådant organ det av 1968 års kyrkomöte framlagda önskemålet, att en kyrklig centralstyrelse snarast skulle inrättas, bör göras till föremål för en skyndsam utredning, att svenska kyrkans offentligrättsliga ställning bör bibehållas och en fortsatt utredning göras rörande den ramlagstiftning som för detta ändamål befinnes önskvärd, att kyrkans beskattningsrätt inte är en principfråga utan en lämplighetsfråga samt att praktiska skäl talar för dess bibehållande, att svenska kyrkan av såväl praktiska som ekonomiska skäl även i fortsättningen bör ha huvudansva- ret för folkbokföring och begravningsväsende, att de kyrkliga rättssubjekt som f.n. är ägare av kyrklig egendom även efter en omorganisation av svenska kyrkan bör bibehållas vid denna äganderätt samt att övriga kristna trossamfund bör få i princip likvärdiga förmåner som svenska kyrkan och på av staten godtagbara villkor erbjudas offentligrättslig status med beskattningsrätt.

Vad beredningen i själva verket synes avse ärinte en ökad religionsfri- het utan en ökad jämlikhet mellan trossamfunden, vilket är något helt annat, anför Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd. Kommittén delar uppfattningen om angelägenheten av att alla trossamfund får likvärdiga villkor. Detta innebär emellertid inte att villkoren skall vara likformiga.

En positiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet fordrar att samfunden själva skall få bestämma sin struktur. Svenska kyrkan bör alltså få frihet att verka som en öppen folkkyrka enligt sin egen syn. Detta förutsätter en ekonomisk stabilitet, eftersom friheten annars riskerar att bli en tom princip. De ekonomiska villkor för en fri svensk kyrka, som beredningen erbjuder, är inte sådana att tillräckliga resurser för kyrkans verksamhet åstadkommes. Ryggraden i den kyrkliga ekonomin måste vara uppbyggd på individuella kyrkoavgifter, som får uttas i samband med skatteuppbör- den. En stor majoritet av medborgarna utnyttjar f.n. svenska kyrkans tjänster och önskar såvitt kan bedömas även i fortsättningen utnyttja dem. Svenska kyrkan måste få möjlighet att ekonomiskt tillgodose denna efterfrågan. I den mån övriga trossamfund önskar utta sina medlemsavgif- ter i samband med skatteuppbörden bör de givetvis få möjlighet härtill. Kommittén framhåller i detta sammanhang de ekonomiska risker, som skulle uppkomma för den omfattande frivilliga verksamheten inom svenska kyrkan på församlings- och stiftsplanen, om beredningens förslag genomförs. Den gällande stiftstingsorganisationen bygger ekonomiskt på frivilliga avgifter från församlingarna, och en inkomstminskning för dessa skulle naturligt nog i första hand gå ut över den gemensamma verksamhet som bedrivs för riks— och stiftsplanen samt församlingarna. Kommittén förordar vidare ett för hela kyrkan gällande stadgesystem efter mönster av församlingsstyrelselagen. Vid uppbyggnaden av detta stadgesystem bör enligt kommittén de speciella förhållanden som f. n. råder på stiftsplanet beaktas. Efter en närmare redogörelse för utvecklingen av den fria och frivilliga verksamheten inom detta område föreslår kommittén att frågan om en enhetlig stiftsorganisation blir föremål för en skyndsam utredning. Enligt kommitténs mening kan denna fråga tas upp även utan att ställning tas till eventuellt inrättande av en kyrklig centralstyrelse. Svenska prästförbundet avger inledningsvis en principdeklaration enligt vilken det för förbundet angelägnaste är att svenska kyrkan alltid har möjligheter att verka som ett självständigt trossamfund i enlighet med sin bekännelse och egenart och så att dess budskap når ut till hela Sveriges folk. För att detta skall vara möjligt måste enligt förbundet svenska kyrkan erhålla en ändamålsenlig organisation, tillförsäkras en sådan ekonomi att den kan fullgöra sin uppgift samt kunna bereda sina arbetstagare rimliga anställningsvillkor. Förbundet anser det förenligt med religionsfrihetsprincipen att svenska kyrkan har en annan relation till staten än andra trossamfund, emedan svenska kyrkan omfattar det långt övervägande flertalet medborgare och är en öppen folkkyrka. Efter att ha efterlyst ytterligare beräkningar som grund för en bedömning av svenska kyrkans ekonomi i framtiden awisar förbundet det uppbörds- system beredningen föreslagit. Förbundet anser att svenska kyrkan bör behålla sin utdebiteringsrätt och om detta inte låter sig göra — att medlemsavgiften likväl debiteras på skattsedeln. Vid närmare övervägan— den har förbundet kommit fram till att svenska kyrkans verksamhet också framgent bör regleras i lag, inte i detaljer, men genom en ramlagstiftning. En sådan lagstiftning ger svenska kyrkan möjlighet att bygga upp en central kyrkostyrelse, med befogenheter att på ett

ändamålsenligt sätt främja kyrkans gärning. Denna ramlagstiftning är nödvändig för att tillskapa en rikskyrklig organisation. Däri innefattas också att församlingsstyrelselagens materiella innehåll bör fortbestå och lagskyddas.

Centerns kvinnoförbund delar beredningens uppfattning att full religionsfrihet knappast kan föreligga om inte alla människor har frihet att utöva sin religion och under någorlunda likvärdiga villkor. Förbundet kan emellertid av denna sin inställning inte dra samma slutsatser som beredningen. Svenska kyrkan är också en tillflyktsort för många som inte är aktivt kristna men som ändock upplever behovet och värdet av att tillhöra den kristna gemenskapen ikyrkan. Därom vittnar det faktum att ca 97 procent av befolkningen i dag tillhör svenska kyrkan. Förbundet finner det angeläget att svenska kyrkan får fortsätta som en öppen folkkyrka och anser att beredningens viktiga synpunkt om frihet till religion kan tillgodoses genom stöd till de övriga trossamfunden. De fria samfunden och invandrarkyrkorna måste genom kraftigt ökade anslag ges bättre arbetsmöjligheter i vårt land. Ett bättre samarbete mellan kyrkan å ena sidan och invandrarkyrkorna och samfunden å andra bör också komma till stånd. Det bör bl. a. komma till uttryck i att kyrkorum och andra kyrkliga lokaler ställs till förfogande för samfund som själva saknar lokaler. När det gäller vissa minoriteter bland invandrarna kan stora svårigheter föreligga för dessa att få aktivt utöva sin religion. Samhället bör göra allt för att tillgodose även deras behov av religionsutövning. Beträffande de stora invandrargruppema som tillhör lutherska kyrkan, t. ex. finsktalande, bör kyrkan söka tillgodose deras behov genom att i församlingar med många finsktalande anställa finskspråkiga präster. Förbundet anser vidare att de trossamfund som så önskar skall få sina avgifter inkasserade genom statlig uppbörd. Förbundets slutsats blir att nuvarande samband mellan staten och kyrkan bör bevaras. Förbundet, som åberopar Larssons reservation, anser att en förutsättning för att svenska kyrkan skall kunna verka som en folkkyrka, öppen för alla och med verksamhet över hela landet, är att lagen om församlingsstyrelse bibehålls och därmed också kyrkans rätt att uppbära skatt. Därmed bibehålls kyrkans ställning som kommunkyrka inom vilken medborgarna har inflytande. Ett bevarat samband förutsätter enligt förbundet ett ansvarstagande från statens sida för utvecklingen på olika områden inom kyrkan. Det är viktigt att ge svenska kyrkan en organisation som liggeri linje med dagens demokratiska synsätt. Därvid bör de riktlinjer som 1968 års kyrkomöte angav för en centralstyrelse för kyrkan och för organisa- tionen på församlings- och stiftsnivåerna övervägas.

KDS noterar med tillfredsställelse beredningens vilja att bistå de olika folkrörelserna i samhället och då inte minst de kristna samfunden, som under lång tid varit den största folkrörelsen. KDS anser det dock tveksamt om generositet är den omedelbara följden av beredningens resonemang. Det är riktigt att anslagen till folkrörelserna har ökat, men det bör påpekas att bidragen i allmänhet gått åt för att täcka nya, av riksdagen beslutade kostnader, t. ex. den allmänna arbetsgivaravgiften. KDS anser det vara självklart att samhället skall inta en generös attityd

gentemot samfunden. Samhällets strävan mot jämställdhet mellan sam- funden bör dock inriktas på att förbättra de fria samfundens ställning och möjligheter till verksamhet i stället för att försämra svenska kyrkans. Befrielse från den allmänna arbetsgivaravgiften — vilket KDS vid flera tillfällen krävt skulle vara ett första steg på den vägen. Staten kan mycket väl utan att göra avkall på religionsfriheten ta in avgifterna till svenska kyrkan via skattsedeln. Det system, som det anses nödvändigt att upprätta mellan åren 1983 och 1993, kan mycket väl förlängas. Denna rättighet måste inskrivas i grundlag. KDS pekar i detta sammanhang särskilt på de förhållanden som råder i Västtyskland. Detta skulle ge svenska kyrkan resurser och samtidigt motverka den ”konjunkturkänslig- het” som ett riksdagsbeslut alltid är utsatt för. Kravet att svenska kyrkan skall få förlängd rätt att använda sig av skattsedeln, rimmar också bättre med beredningens förhoppning att svenska kyrkan även i framtiden skall vara en folkkyrka. KDS menar att det inte kan anses vara klart, att beredningens förslag skulle leda till att svenska kyrkan förblir en folkkyrka i egentlig bemärkelse. Om svenska kyrkan fråntas de allmänt samhälleliga uppgifter hon har idag, finns det anledning misstänkapatt kyrkan inte skulle kunna upprätthålla den verksamhet som kan förväntas av en folkkyrka. Enligt KDS är det nödvändigt med en relationsföränd- ring mellan staten och svenska kyrkan som ger kyrkan rätt att bestämma i inre angelägenheter. De senaste decenniernas kyrka—statdiskussioner och kyrkans eget reformprogram styrker denna ståndpunkt. En utredning om religionens roll som samhällsfaktor borde ha genomförts för att ligga till grund för ett förslag i kyrka—statfrågan i stället för ett svårdefinier- bart religionsfrihetsbegrepp. Den förankring kristendomen som värdeska— pare har hos svenska folket får inte äventyras. KDS ansluter sig till beredningens positiva bedömning av religionens betydelse. KDS anser dock att beredningen inte till fullo dragit de praktiska konsekvenserna av denna bedömning. De föreslagna förändringarna kan vara utlösande faktorer för en rad utvecklingskedjor som varken svenska kyrkan, de fria samfunden eller staten gagnas av. Det finns därför anledning att gå varsamt fram. Svenska kyrkan har av ålder haft en offentligrättslig ställning. KDS menar det vara angeläget att kyrkan får behålla denna status i fråga om t. ex. lagstiftning och beskattningsrätt. KDS ansluter sig till beredningens förslag att statsmakterna inte skall reglera villkoren för medlemskap i trossamfund. I samband med förändrade relationer mellan kyrka och stat bör alla medborgare tillställas information om vilka konsekvenser för den enskilde som förändringarna medför. KDS ser det som särskilt angeläget att förändrade relationer mellan kyrka och stat inte äventyrar glesbygdens religiösa service.

Som exempel på yttranden från k 0 m m ti ne r som förordar fortsatt offentligrättslig reglering men i andra former än de nuvarande kan nämnas Sävsjö kommun, som uttalar att gällande religionsfrihetslagstift- ning ger alla som så önskar möjlighet att utträda ur svenska kyrkan. De skall därmed inte heller behöva erlägga kyrklig skatt i större utsträckning än vad som motiveras av kostnaderna för folkbokföring och begravnings-

väsendet. Alldeles för stor vikt har lagts vid teoretiska religionsfrihetsre- sonemang, som vid t. ex. invandrarminoriteters religionsutövning, vilket har skett på bekostnad av den stora majoritet av svenska folket som av mycket gammal tradition är invand med det nuvarande svenska kyrko- systemet. Om svenska kyrkan genom slopandet av bland annat försam- lingsstyrelselagen skulle förlora sin offentligrättsliga ställning, finns mycket stora risker att kyrkan kommer att förlora sin karaktär av öppen folkkyrka. Därmed kan det tänkas att en stor mängd människor, som vid olika tillfällen i livet har behov av kyrklig service, mot sin egentliga innersta vilja kommer att hamna utanför alla trossamfund. En öppen folkkyrka, som tjänar alla sina medlemmar utan krav på motprestationer från dessa i annan mån än erläggandet av den förhållandevis ringa kyrkliga skatten, är ett mycket värdefullt inslag i det svenska samhället oavsett vilken uppfattning man har i religionsfrågor. Kristna värdenormer är av grundläggande natur för hela västerlandets kultur sedan århundra- den tillbaka. Det är av synnerlig vikt för hela vårt samhälle att dessa värderingar inte trängs tillbaka och försvagas. Det finns säkerligen behov av reformer, såväl inom svenska kyrkan själv som i vissa detaljer i fråga om kyrkans förhållande till staten, men dessa reformer kan åstadkommas inom de nuvarande kyrka—statrelationerna. Andra trossamfunds status bör höjas. Man bör därvid särskilt undersöka om inte samtliga trossam- fund av viss storlek kan ges en offentligrättslig ställning med statlig uppbördshjälp i den mån respektive trossamfund självt så önskar. Undersåkers kommun tror inte att de övriga trossamfundens ställning skulle stärkas, om svenska kyrkans möjligheter att fritt verka blev mindre. Enligt kommunen måste man finna andra vägar än de av beredningen angivna för att ge de andra trossamfunden det stöd de behöver. Svenska kyrkans frihet synes i dagens läge vara väl tillgodosedd på församlingsplanet, men mer begränsad på stifts- och riksplanet. Skulle beredningens förslag genomföras tror kommunen att svenska kyrkans frihet inte skulle förbättras utan på församlingsplanet t.o.m. bli mer beskuren. Utflyttningen gör inte behovet av kyrklig verksamhet mindre i avfolkningsbygder samtidigt som nya krav ställs på församlingar med stark inflyttning. Invandrarna har också rätt att i den mån de så önskar få möta öppna kyrkor och församlingar. Kommunen tycker också att beredningen inte nog påpekat det faktum, att en mycket stor del av invandrarna kommer från länder, där förhållandet kyrka — stat i stort påminner om vårt eget. Från demokratins synpunkt förefaller upphävan- det av svenska kyrkans offentligrättsliga ställning vara en tvivelaktig reform. Den gamla sockensjälvstyrelsen har ännu kvar ett ”andningshål” i den svenska kyrkoförsamlingen. Med fortskridandc centralisering och byråkratisering är denna värd att slå vakt om. Men det är också från religionsfrihetssynpunkt och politisk renlighetssynpunkt nödvändigt, att svenska kyrkan får en sådan ställning, att det skall ankomma på svenska kyrkan själv att besluta om organisatorisk uppbyggnad, medlemsbegrepp och verksamhet m. m. Detta bör enligt kommunen kunna åstadkommas genom någon form av överenskommelse mellan kyrka och stat, som stadfästs genom en ramlagstiftning vilken ger kyrkan inre frihet inom de

. m-—_-qu—-v __"

gränser staten finner nödvändiga för samhällssolidariteten utan att strypa hennes möjligheter att verka med brett stöd från alla som vill vara medlemmar i kyrkan.

Umeå kommun befarar bl. a. ett politiskt tryck på kommunen atti någon form ersätta bortfallet av inkomster, om en medlemsminskning inom kyrkan skulle leda till ekonomiska problem som hindrar svenska kyrkan att upprätthålla den karaktär av öppen folkkyrka som bered- ningen förutsatt.

I det följande redovisas synpunkter från några f ö r s a ml i n g a r av olika storlek och i olika delar av landet. Liksom påpekats vid avsnitt 2.4.1 har urvalet gjorts enbart med avsikt att illustrera vanligen förekommande argumentationslinjer.

Films pastorat menar att ett bifall till beredningens förslag skulle kunna innebära en inskränkning av religionsfriheten. Svenska kyrkan skulle förändras från att vara en öppen folkkyrka med en territoriell hela landet täckande församlingsverksamhet till att bli ett samfund av traditionell frikyrkotyp. Därmed skulle den majoritet av svenskar som finns med anonym ej klart fixerbar kristen inställning bli hemlös. Pastoratet önskar en öppen, demokratiskt styrd folkkyrka med möjlighet att nå ut med sin religiösa verksamhet till alla delar av landet. Detta är en religionsfrihetsfråga och en demokratisk rättvisefräga. Pastoratet erinrar om kommande kostnader för en kyrkostyrelse, ökade kostnader på stiftsplanet för stiftsting och kansli, kostnader för en samfundens dataservice, kostnader för en kyrkans egen jurisdiktion samt utgifter för ett kyrkans uppbördsväsende efter 1992. Försvinner kyrkans beskatt- ningsrätt och offentligrättsliga status måste också betydande pensions- fonder byggas upp för att trygga de anställdas pensioner. Beredningen har inte försökt att beräkna dessa kostnader, men de måste bli betydande. Det föreslagna statliga stödet till religiös verksamhet berör också kyrkans frihet. Nyordningen innebär enligt pastoratet ett ökat statligt beroende. Man bör inte i en tid då ökade förväntningar ställs på kyrkan, inte minst i fråga om dess ungdomsvårdande verksamhet och i sociala engagemang, försvåra dess möjligheter att arbeta. Förslaget måste överarbetas. Därvid bör representativa företrädare för en konsekvent folkkyrkosyn samt personer med erfarenhet från kyrkokameral verksamhet beredas möjlig- het delta. Under tiden kan delreformer beslutas i god demokratisk ordning. Detta gäller i första hand tillsättande av en kyrkostyrelse och interimistiskt beslut om dess befogenheter, utnämningsfrågor som kunde överflyttas från Kungl. Maj:t till kyrkans egna organ, stiftstingens inordning i församlingsstyrelselagen samt överflyttning till kyrkostyrelse och kyrkomöte av beslut rörande kyrkans böcker. Detta skulle inte föregripa ett beslut i stort beträffande förhållandet kyrka—stat men ge rådrum för fortsatta överläggningar.

Linköpings kyrkliga samfällighet framhåller inledningsvis att både samhället och trossamfunden förändras efter hand. Denna föränderlighet påverkar naturligtvis relationerna dem emellan. Vad som är en för bägge parter tjänlig relation under en tid kan under ändrade förhållanden vara

mindre lämplig. Det är därför enligt samfällighetens mening nödvändigt med kontinuerliga förändringar av relationerna. Den utredning om förhållandet mellan kyrka och stat som under en längre tid pågått svarar därför mot ett behov. Samfälligheten finner emellertid att beredningen borde ha valt en annan utgångspunkt än religionsfriheten för sitt förslag och frågat vilka olägenheter som finns i det faktiska läget, olägenheter för samhället, för trossamfunden och för de enskilda människorna. Därefter hade nästa fråga varit hur dessa olägenheter skall övervinnas. ] en sådan undersökning hade naturligtvis religionsfriheten varit en väsentlig faktor, men de konkreta frågorna hade fått en större plats och större hänsyn kunde ha tagits till den faktiskt givna verkligheten. Samfälligheten ifrågasätter starkt om inte beredningens förslag om olika samhälleliga bidrag skapar en beroendeställning till statliga och kommunala myndig- heter som måste kännas starkt styrande och hämmande för församlingar- na, särskilt när det gäller att ta upp nya arbetsformer. Anslag måste beviljas varje är, varför man blir beroende av tillfälliga stämningar. Om svenska kyrkan skall kunna bibehålla sin verksamhet i hela landet och kunna verka som en öppen folkkyrka, är det en trygghetsfaktor om man på församlingsplanet har en förankring i en församlingsstyrelselag med utdebiteringsrätt. Detta är särskilt betydelsefullt i stora förvaltningsen- heter, t. ex. i tätortsförsamlingar. Samfälligheten nämner att ca 10 milj. kr. årligen behövs för den nuvarande verksamheten i Linköping och påpekar att problem kan uppstå för församlingsekonomin, om medlemsanslutningen blir liten i förhållande till befolkningstalet. För- hoppningen att församlingarna skall kunna finansiera sin verksamhet med medlemsavgifter och lita till medlemmarnas offervillighet kan också bli svår att uppfylla för församlingar i glesbygden. Det kan finnas anledning att erinra om risken att församlingsverksamheten där ytterligare centrali- seras. Samfälligheten betecknar det ekonomiska system beredningen föreslagit som både invecklat och osäkert. Det drabbar både pensionärer och dem, som saknar inkomst. Den nuvarande beskattningsrätten är ett enklare, säkrare och för folket billigare system. Om övriga trossamfund inte vill använda detta, bör de kompenseras genom statsbidrag. Samfällig- heten skisserar avslutningsvis hur den tänker sig framtidens kyrka.

Vi vill se den som en öppen demokratiskt förankrad folkkyrka som täcker hela vårt land med sina församlingar. Vi finner det otidsenligt att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor ligger hos statliga myndigheter. Denna bör utövas av kyrkan själv, som bör ha en riksstyrelse. Kyrkan bör vara uppbyggd och fungera på församlingsplan, stiftsplan och riksplan.

Till folkkyrkokaraktären hör beskattningsrätt eller medlemsavgift inkasserad tillsammans med skatt. Jfr t. ex. Väst-Tyskland eller Finland.

Till folkkyrkokaraktären hör också en viss särställning i förhållande till ”bekännarsamfund”. När beredningen säger att svenska kyrkan skall vara en folkkyrka men inte ha någon särställning, motsäger den sig själv.

Mellan den svenska folkkyrkan och de fria trossamfunden har utvecklats ett fruktbärande ekumeniskt samarbete. Bägge parter har lärt av varandra och har nu långt mera gemensamt. I sin särart kompletterar de varandra. De övriga trossamfunden bör få arbetsförhållanden och ekonomiska förmåner som är likvärdiga med svenska kyrkans utan att svenska kyrkans förhållanden försämras eller pressas in i en mall som är formad av de fria trossamfunden.

Enligt Norrbärke församling har beredningen inte tillräckligt beaktat svenska kyrkans historiska och teologiska tradition ijämförelse med de fria samfunden, inte heller att svenska kyrkan i dag omfattar största delen av svenska folket. Det förefaller som om beredningen väsentligen tagit hänsyn till marginalgruppers subjektiva reaktioner. Sådana reak- tioner kommer enligt församlingen säkerligen att finnas hos en hel del människor oavsett vilken utformning religionsfrihetslagstiftningen får. Församlingen menar att den alldeles övervägande majoriteten av vårt folk inte upplever något psykologiskt tryck i den nuvarande situationen. Knappast heller den stora majoriteten invandrare, som kommer från de nordiska länderna, där man är van vid likartade kyrkliga förhållanden. Individens religionsfrihet med fri rätt till utträde ur svenska kyrkan och övriga religiösa samfund är sålunda tillgodosedd. Däremot har försam- lingen uppfattningen att en kyrka eller religiöst samfund i sin relation till staten inte skall ha sådan särställning som inkräktar på eller menligt inverkar på andra samfunds arbetsmöjligheter. I denna mening är beredningens syn på likställdhet och likvärdig behandling av samfunden från statens sida riktig. Men detta innebär inte att relationen måste vara likformig. Här torde svenska kyrkan ha en särställning, mer eller mindre särprofilerad beroende på vilket samfund den jämförs med. Beredningen har själv mycket starkt understrukit svenska kyrkans egenart som folkkyrka och förutsätter att denna egenart skall fortsätta efter en kommande förändring av svenska kyrkans relation till staten. Bered- ningen förutsätter vidare att svenska kyrkan efter en relationsförändring kommer att ha kvar åtminstone huvuddelen av sin nuvarande numerär. Detta gör att man inte utan vidare kan utgå ifrån att kyrkan kan eller bör ha samma formella relation till staten som vilket annat samfund som helst. Risk skulle annars finnas att kyrkan inte kan bibehålla sin egenart. När det gäller ekonomisk jämställdhet och lika yttre möjligheter till verksamhet finns alltid den möjligheten att de fria samfunden ekono- miskt kompenseras av staten för de eventuella fördelar kyrkan i ett kommande läge skulle kunna anses ha. En likvärdig behandling behöver inte heller i dessa avseenden betyda likformig behandling. Det skulle enligt församlingens uppfattning vara bäst, om den föreslagna fria kyrkans organisation fastlades genom en ramlagstiftning, där de principer som framförts i kyrkomötets reformprogram av år 1968 fick ligga till grund. På så sätt skulle svenska kyrkan få ett livsrum, inom vilket den kunde röra sig fritt och besluta i egna angelägenheter. En sådan lagstiftning skulle inte vara så detaljerad att den kunde hämma smidiga organisationsförändringar, men den skulle å andra sidan just genom sin karaktär av ramlagstiftning bereda kyrkan större trygghet för sitt arbete än allmänt uttalade icke lagfästa förutsättningar skulle kunna ge. En sådan lagstiftning skulle också ligga i linje med beredningens åsikt att statsmakterna bör känna ansvar för att den religiösa verksamheten i vårt land skall kunna upprätthållas. Av beredningens betänkande framgår enligt församlingen att den inte grundat sina överväganden på en renodlat individualistisk uppfattning av det religiösa livet, som i exklusiv mening skulle göra religionen till en privatsak, utan iväsentliga avseenden gett

uttryck för socio-religiösa synpunkter, där religionens samhällsfunktioner beaktats och accepterats som något värdefullt. Från dessa utgångspunkter synes, uttalar församlingen, vissa överenskommelser mellan stat och samfund vara oundgängliga. Det föreslagna uppbördssystemet för kyrko- avgift till svenska kyrkans del kommer inte att fungera tillfredsställande. För det första har svenska kyrkan en helt annorlunda tradition i och med beskattningsrätten, som ger en annan stadga åt uppbörden. Församlingen tror inte att ett uppbördssystem av föreslagen art, som väsentligen vädjar till den personliga spontaniteten, kommer att fungera i en kyrka med så stor numerär omfattning. Man får räkna med att den mänskliga trögheten i många fall är alltför stor. För det andra kommer denna mänskliga tröghet säkerligen att förstärkas av den omständigheten att alla enligt förslaget skall få del av kyrkans tjänster, oavsett om man deltar i kyrkans finansiering eller inte. Många kommer helt enkelt inte att betala för det man ändå får gratis. Församlingen håller före att ingen samhällsfunktion av motsvarande omfattning skulle kunna fungera om den vore uppbyggd på frivilliga avgifter. Ett väsentligt bortfall kommer därför att äga rum beträffande kyrkoavgiften. När denna utveckling väl kommit i gång kommer kostnaderna för de betalande att öka progressivt på ett sätt som snart kommer att försätta kyrkan i en ekonomisk krissituation, där den saknar resurser att upprätthålla den organisation och den service som beredningen förutsätter. Församlingen förordar därför ett uppbörds- system med större stadga, antingen så att församlingarna får bibehålla sin beskattningsrätt eller så att kyrkoavgiften får uttagas på skattsedeln. För att ekonomisk jämställdhet på denna punkt skall kunna åstadkommas mellan svenska kyrkan och övriga trossamfund, kan man tänka sig att dessa erbjuds samma service från statens sida, att svenska kyrkan betalar staten för denna hjälp med uppbörd via debetsedeln, eller att staten beviljar dessa samfund ett ekonomiskt anslag motsvarande kostnaderna för denna tjänst till svenska kyrkan.

Kalmar församling framför väsentligen samma principiella synpunkter som svenska kyrkans diakoninämnd samt efterlyser kompletterande utredningar om svenska kyrkans organisation och ekonomi på stifts- och riksplanen. Församlingen fortsätter.

Redan på stiftsplanet möter problemen. Stiftsrådet ansvarar för närvarande för en mycket omfattande stiftsaktivitet: barn— och ungdoms- arbete, söndagsskola, kyrkans barntimmar, juniorer och miniorer, fritids- kyrkan, studiearbetet, den pedagogiska verksamheten, stiftsdiakonien, de kyrkliga folkhögskolorna, stifts- och ungdomsgårdarna etc. Dessa verk- samhetsformer är i en kraftig expansion och stöds för närvarande genom stiftstingen, som kyrkomötet 1968 föreslog att man skulle legalisera. Här kommer ett betydande och ökande ekonomiskt församlingsengagemang in i bilden. Det är i själva verket så pass omfattande, att det väsentligt berör den lokala församlingens budget. Därom säger B 68 inte ett ord.

På riksplanet gäller dels det nya kyrkomötet, dels det nya kyrkliga centralorganet. Kyrkomötet ställer kanske inga större direkta ekonomis- ka krav på församlingarna, men centralorganet gör det i så mycket högre grad. Hittills har mission och diakoni varit helt beroende av frivilliga gåvor. En sådan anordning är på sikt otänkbar, helst som mission och diakoni i dess olika former hör med till kyrkans centrala huvudfunk-

tioner och inte kan förvisas till den frivilliga sektorn. I ett läge, där man försöker nyreglera förhållandet mellan staten och kyrkan, är det självklart att man på allvar måste tänka igenom hur man i framtiden skall lägga upp de centrala kyrkliga aktiviteterna, inte minst ekonomiskt. Det gäller här mycket stora ekonomiska åtaganden, i storleksordningen 150—200 mkr. per år. Om dessa ting säger B 68 inte ett enda ord utan koncentrerar sig närsynt på lokalförsamlingens budget.

Till detta kommer den svenska kyrkans åtaganden utomlands i övrigt —— sjömansvården, arbetet bland svenskar utomlands, u-landsinsatserna. Även dessa betydande arbetsuppgifter har hittills väsentligen täckts av den enskilda offerviljan. Naturligtvis måste denna även framgent fungera i en sådan riktning, men det är orealistiskt att räkna med att det privata initiativet för all framtid skall bära dessa enorma bördor, helst som den enskilda insatsen i ett friare läge mellan staten och kyrkan, mer än nu, torde komma att behövas för insatser på hemmaplan. Huvudparten av svenska kyrkans utlandsengagemang måste enligt kyrkorådets uppfatt- ning i framtiden täckas av kyrkans i vanlig ordning utdebiterade medel och endast kompletteras med de frivilliga gåvorna. Kyrkorådet finner det provinsialistiskt och verklighetsfrämmande, att B 68 inte med ett ord har uppmärksammat denna sida av kyrkans verksamhet.

Malmö kyrkliga samfällighet sammanfattar sitt yttrande enligt i hu- vudsak följande. Samfälligheten är starkt medveten om behovet av djupgående reformer i svenska kyrkan. Den gamla enhetskyrkans tid är förbi, och många former som är förbundna med den är föråldrade. En mångfald har kommit som innebär uppkomsten av olika trossamfund, både kristna och icke kristna. Samtidigt upplever många människor idag ett främlingskap inför kyrkans lära och liv. Det har blivit alltmer otillfredsställande att många av kyrkans inre angelägenheter avgörs av främst riksdagen och Kungl. Maj: t. Kyrkan bör ges självständighet i fråga om sina inre angelägenheter. Ständig omprövning bör ske av kyrkans organisation och arbetsformer. Former som visat sig lämpliga under gångna århundraden bör inte bevaras, om de inte visar sig ändamålsenliga i vår tid. Därför pågår idag ett intensivt arbete kring kyrkans strukturfrå— gor liksom kring formerna för gudstjänst, diakoni m. m. Detta reformar— bete för kyrkans fortsatta verksamhet i vårt land bör så långt möjligt utföras i gemenskap med andra kristna trossamfund. En oundgänglig förutsättning för det kyrkliga reformarbetets vidareutveckling är att kyrkan ges goda ekonomiska villkor. Ekonomiska möjligheter att arbeta i enlighet med sin religiösa uppgift är också ett villkor för att religionsfri— het för svenska kyrkan skall ha faktiskt värde. Beredningen tillmäter en abstrakt uppfattad religionsfrihetsprincip alltför stor vikt vid ställningsta- gandet om samhället och trossamfunden. En fortsatt behandling av frågan om kyrka och stat bör enligt samfälligheten därför främst inriktas på ett starkt reformerat A-läge eller ett B-läge så som 1968 års kyrkomöte föreslog.

Likartade synpunkter kommer också fram i Göteborgs kyrkliga samfällighets sammanfattning av dess yttrande, vilken i huvudsak lyder. Beredningen har byggt sitt förslag till ändrade relationer mellan samhälle och kyrka på en tolkning av religionsfrihetsbegreppet, som saknar praktisk anknytning såväl till den enskilde medborgaren som till

trossamfunden. På grund härav finner samfälligheten det nödvändigt att beredningens förslag omarbetas. Den centrala frågan är att större jämlikhet mellan de olika trossamfunden åstadkommes. Detta kan ske dels genom att svenska kyrkan får en organisation som ger möjlighet till självbestämmande i inre kyrkliga angelägenheter, dels genom att det ekonomiska stödet åt övriga trossamfund förstärks. Modellen för en sådan praktiskt genomförbar omorganisation av svenska kyrkan med bibehållande av sambandet med staten finns i 1968 års kyrkomötes reformprogram, vilket bör läggas till grund för de fortsatta övervägan- dena.

Karlstads kyrkliga samfällighet anför bl.a. att beredningen i sitt religionsfrihetsbegrepp har inlagt mer än vad som eljest sker i internatio- nella sammanhang. Man har utvidgat begreppet till att innebära även att staten skall garantera samfunden lika rätt vad gäller arbetsvillkor. Även med en så rättvis fördelning som möjligt mellan samfunden uppnås inte den likställighet som åsyftas. De reformer beredningen föreslår finner samfälligheten inte i första hand utgå från principen om religionsfrihet utan från principen om statens behandling av samtliga trossamfund såsom likställda. Beredningen tenderar här att blanda ihop jämlikhet och likformighet. 1951 års religionsfrihetslag är tillfyllest för att garantera religionsfrihet. Kyrkans karaktär av öppen folkkyrka förutsätter att samhället är med och bestämmer såsom representant för en ”allmän- mänsklig” hållning. Statens funktion i detta fall kan med fördel ses som en utvidgning av församlingsstyrelselagen. Gränsdragningen mellan kyr- kans och statens befogenheter kan göras i huvudsak enligt 1968 års reformprogram. En viss ramlagstiftning bör finnas kvar, i första hand genom bibehållande av församlingsstyrelselagen som lag, samt genom att staten bör utnämna innehavare av vissa kyrkliga tjänster. Kyrkan bör däremot själv bestämma om kyrkliga böcker. För att trygga folkkyrko- karaktären och den ekonomiska grunden för denna är det viktigt att uppbörden av kyrkomedlemmarnas avgifter kan ske via skattsedeln. Vidare bör denna möjlighet erbjudas alla samfund som önskar begagna sig av den. De samfund som ej kan acceptera ett sådant system bör erbjudas ett statligt stöd.

Ås församling uttalar som sitt generella ställningstagande att den anser att beredningens förslag inte i sitt nuvarande skick bör läggas till grund för ett avgörande om det framtida förhållandet mellan samhället och kyrkan i vårt land. En huvudsynpunkt är därvid att den renodling av trossamfundsaspekten som slutbetänkandet är ett uttryck för inte i tillbörlig grad gör rättvisa åt den karaktär som svenska kyrkan har på lokalplanet. Där värdesättes i hög grad, särskilt på landsbygden och i glesbygder, att svenska kyrkan fungerar som offentlig självstyrelse kring vissa lokala angelägenheter samtidigt som den har sin bekännelse. Beredningen synes vidare utgå från en föreningskyrklig modell vilken inte utan vidare kan antas som den givna strukturen för livsåskådningsenga- gemang och religiöst liv i framtiden. Samtidigt vill församlingen dock betona det önskvärda med reformer där den nu gällande ordningen är otillfredsställande från principiell och praktisk synpunkt, samt att delar

__...» ...—___.»— _..-.,— M.

av beredningens förslag härvid är en bra utgångspunkt. Som slutsynpunk- ter anför församlingen i huvudsak följande. Beredningens problem synes ha varit svårigheten att dels finna en ordning som i högre grad än den nuvarande gagnar vissa principiella värden, dels skapa möjlighet för svenska kyrkan att fortleva i mer trossamfundsmässig form. Båda dessa syften hyser församlingen i och för sig förståelse för. En alltför statisk uppfattning av trossamfundens och det religiösa livets vägar har emeller- tid lett till att beredningen vinner en principiellt bättre ordning genom att omforma svenska kyrkan på ett sätt som varken synes framåtsyftande eller till gagn för samhället och den enskilda människan. Det äri stället möjligt att vinna de principiella förändringar som församlingen klart inser betydelsen av utan att man raserar svenska kyrkans offentliga karaktär, den sista resten av sockensjälvstyrelse, samt livsåskådningsstimulering och människovård på ett brett fält. Utöver detta behövs det ett trosuppfatt- ningarnas fria spel samt möjlighet för den enskilde till ett engagerat religiöst liv i trossamfundsform. Beredningens förslag till stimulans och samhälleligt stöd för sådant är positiva. Beredningens förslag bör emellertid inte accepteras i sin nuvarande form.

Luleå domkyrkoförsamling—Örnäsets kyrkliga samfällighet finner det angeläget att först uttala sin tacksamhet för beredningens målsättning beträffande kyrkostrukturen. Beredningen vill se kyrkan organiserad som en fri och öppen folkkyrka. Som folkkyrka är kyrkan redan i dag öppeni tillfredsställande grad. Kyrkan har på församlingsplanet en frihet som visserligen regleras av lagar stiftade genom samhällets lagstiftande organ, men som ändå av kyrkans folk i gemen upplevs som en tillgång i nuvarande läge. Frånvaron av en kyrklig centralstyrelse upplevs däremot både som något föråldrat i denna tid av genomförd arbetsfördelning på alla områden i samhälls- och kulturlivet och som en brist i kyrkans frihet. I likhet med beredningen finner samfälligheten det viktigt att svenska kyrkan för framtiden behåller sin territoriella församlingskaraktär liksom sin karaktär av folkkyrka. Det synes vara en riktig slutsats som beredningen drar i frågan om dispositionsrätten till den kyrkliga egendomen, när det framhålls, att den skall disponeras av en kyrka som har territoriell församlingskaraktär och arbetar som folkkyrka. En kyrka med denna struktur vill samfälligheten se förverkligad även i framtidens Sverige. En fri kyrka utan andra bestämningar än att den skall vara fri kan väl existera enbart med den vanliga föreningsrättens regleringar, men en öppen folkkyrka förutsätter ett väsentligt stöd av samhällets lagar. En församlingsfunktion inom hela det område som svenska kyrkan i dag täcker, förutsätter en så stor ekonomisk och personell insats att den på något sätt måste tryggas av samhället. Anledningen därtill är främst folkkyrkans territoriella bundenhet till alla svenska bygder. Samfällighe- ten säger sig inte ha något att erinra mot principen att statligt stöd ges till trossamfundens verksamhet. Åtgärden har sina paralleller i det stöd som redan ges till olika former av kulturell verksamhet. Det kan antas att olika trossamfund skulle gagnas av stöd genom anslag, särskilt invandrar- kyrkorna. För svenska kyrkan som en öppen folkkyrka synes dock samhällets stöd till kyrkan böra utformas i nära anslutning till den nu

gällande utdebiteringsrätten. Samhället bör ge en fri kyrka rättighet att av sina medlemmar utdebitera kyrkoavgift i huvudsak inom de kompe- tensramar som dragits upp av församlingslagssakkunniga på 1950-talet. En sådan rättighet skulle för svenska kyrkans del ersätta det föreslagna direkta stödet av statsmedel. Direkt stöd bör däremot utgå till de övriga trossamfund som önskar erhålla det. Det är samfällighetens mening att när kyrkan enligt vad beredningen — med all rätt förutsätter skall anses förpliktad att använda sina ändamålsbestämda tillgångar så att den skall fungera över hela landet, har den en av samhället ålagd offentlig förpliktelse som förutsätter en offentligrättslig ställning. Tyngden av denna förpliktelse blir särskilt kännbar i ekonomiskt svaga glesbygdsför— samlingar som inte kan förväntas själva kunna vidmakthålla ett försam- lingsliv utan måste få stöd av andra församlingar. Det synes orealistiskt att förutsätta en så djup solidaritet inom en fri kyrka med territoriella församlingar som basenheter men med endast föreningsmässig ekonomi- sering, att en fond liknande vår kyrkofond skulle kunna byggas upp till stöd för svaga församlingar inom kyrkan. Det behöver framhållas att en garanti för det allmännas medverkan utan tidsbegränsning vid uppbörd av kyrkoavgifterna från en fri kyrkas medlemmar skulle vara en åtgärd i den riktning som samfälligheten finner vara i överensstämmelse med en fri och öppen folkkyrkas förpliktelse mot folk och samhälle. Ett bibehållan- de av utdebiteringsrätten och därmed församlingarnas offentligrättsliga ställning är dock enligt samfällighetens mening den lösning som måste förordas. Genom att församlingarnas offentligrättsliga ställning bibehålls löses också ett särskilt för våra växande tätorter kännbart problem. Den upplåning som har måst göras på många sådana orter för byggande av kyrkliga lokaler har kunnat göras med säkerhet endast i kommunala beslut. Om den offentligrättsliga ställningen upphör inträder här svårig- heter både med tanke på redan upptagna och framtida lån. Någon form av statlig lånegaranti måste skapas. På ett område måste en vidgning ske av kompetensreglerna för församlingarnas utdebiteringsrätt. Det måste bli möjligt att utdebitera medel för de kostnader kyrkans centrala förvalt- ning kommer att dra och för de utredningar som kyrkan själv måste ombesörja. !

I fråga om fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan uttalar i Stockholms kyrkliga samfällighet att man slår vakt om den nuvarande i demokratiska uppbyggnaden av kyrkans verksamhet på församlingsstyrel- selagens grund och vill ha den ytterligare förstärkt och utbyggd på stifts- och riksplanet. Liksom beredningen anser samfälligheten att staten kan och bör stödja religiös verksamhet. Stödet behöver inte vara av enbart ekonomisk natur utan kan även omfatta en ramlagstiftning, som garanterar alla trossamfund fria arbetsförhållanden. I det fortsatta utredningsarbetet bör 1968 års kyrkomötes reformprogram vara väg- ledande.

2.5. Instanser som uttryckligen avstår från ställningstagande

Som har nämnts tidigare avspeglar yttrandena från de 90 instanser (varav 19 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan och 19 frikyrko- församlingar) som förklarar sig avstå från ställningstagande till bered- ningens förslag emellanåt en övervägande positiv eller kritisk inställning. I det följande redovisas vissa allmänna synpunkter från såväl dessa instanser som övriga remissorgan inom den nu åsyftade kategorin (jfr även kapitel 3).

I ett mindre antal yttranden avspeglas en övervägande p 0 si ti v grundinställning till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige anser sig inte ha att deltaga i en återspegling av opinionsläget rörande den centrala frågan genom ett uttryckligt ställningstagande, men upplyser att om den skulle ha tagit ställning till beredningens förslag i den centrala frågan, så torde enighet inte ha uppnåtts mellan dem som deltagit i handläggningen av ärendet. Hovrätten påpekar samtidigt att beredningens förslag i kapitel 4—8 utgår från att den principiella grunden för den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan inte skall bestå. Under denna förutsättning har hovrätten i det stora hela inte någon mera allvarlig erinran mot förslagen, vilka oftast ter sig naturliga och lämpliga med denna utgångspunkt. Enligt hovrättens mening har beredningen åberopat starka skäl för sin ståndpunkt, grundade på religionsfrihetsbegreppet och på principen om likvärdig behandling av olika trossamfund. Å andra sidan räknar hovrätten med att invändningar kommer att framföras, såsom att önskemålen om religionsfrihet och likvärdighet kan tillbörligen tillgodo— ses utan en så genomgripande förändring av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan som beredningen förordar, att förslaget står i strid mot folkkyrkotanken och kan befaras medföra religiös utarmning, särskilt för glesbygdsförsamlingarna, att ett genomförande av förslaget skulle fjärma svenska kyrkan från dess nordiska systerkyrkor och att förslaget över huvud taget inte tillräckligt beaktat svenska kyrkans historiskt givna egenart.

Länsstyrelsen i Blekinge län menar att ett fullt genomförande av religionsfrihetens princip kräver att alla trossamfund får arbeta under samma villkor. Ett helt oförändrat förhållande mellan kyrkan och staten innebär inte någon fullständig religionsfrihet. Emellertid understryker länsstyrelsen att en reform av sådan räckvidd som den nu föreslagna endast bör genomföras under förutsättning av att den blir fast förankrad i en bred opinion och erhåller en bred uppslutning bland olika åsiktsrikt- ningar. Eftersom det vid tidpunkten för remissvarets avgivande är klarlagt att något förslag till förändring av relationerna inte kommer att läggas fram i anledning av beredningens förslag, framför länsstyrelsen endast följande principiella synpunkter. Det är framför allt från trossamfundens synpunkt som kravet på fullständig religionsfrihet måste vidhållas. Sett från den enskilda individens sida föreligger redan idag en långtgående frihet att tillhöra det samfund han eller hon önskar eller att stå utanför varje form av trossamfund. Om man däremot ser saken från trossamfun- dens synpunkt ter sig nuvarande förhållanden som otillfredsställande.

Den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan innebär, att kyrkan idag har en mer gynnad ställning än övriga trossamfund samtidigt som den har att fullgöra vissa allmänt samhälleliga uppgifter. Från såväl religionsfrihetssynpunkt som demokratisk synpunkt är det högst angelä- get att samhället behandlar alla trossamfund lika och att samfunden ges likvärdiga arbetsbetingelser att i full frihet bedriva sin verksamhet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar i sitt yttrande upp vissa frågor som på ett särskilt sätt berör länet och länsstyrelsen som regionalt samhälls- planerande organ, bl. a. villkoren för trossamfundens verksamhet i landets glesbygder. Efter att ha refererat de farhågor som framförts av vissa kommuner inom länet, granskar länsstyrelsen beredningens studier av svenska kyrkans ekonomi. Länsstyrelsen finner att farhågorna för de små glesbygdsförsamlingarnas framtid vid ett eventuellt skiljande av svenska kyrkan från staten är överdrivna. Att det övervägande flertalet av kyrkans nuvarande medlemmar inte skulle vilja kvarstå i en eventuell fristående svensk kyrka finner länsstyrelsen osannolikt. Även om en så stor del som en fjärdedel av de nuvarande medlemmarna skulle falla bort skulle svenska kyrkans ekonomi inte vara nämnvärt hotad. Inte ens ett jämförelsevis kraftigt medlemsbortfall skulle ställa en eventuell fristående svensk kyrka utan resurser för utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar. Detta förhållande bör kunna uppfattas som en garanti för de små glesbygdsförsamlingarnas fortbestånd. Klart är emellertid att ett eventuellt medlemsbortfall skulle komma att drabba de små försam- lingarna avgjort hårdare än de stora. Länsstyrelsen förordar därför avslutningsvis att samhället inom ramen för det ekonomiska stöd till trossamfunden som beredningen föreslår, anslår särskilda medel till stöd för glesbygdsförsamlingarnas verksamhet. Mot bakgrund av de övriga stödformer som beredningen föreslår finner länsstyrelsen, att ett even- tuellt ställningstagande till förmån för beredningens förslag i den principiella huvudfrågan inte behöver försämra villkoren för trossamfun- dens verksamhet i glesbygderna. Även i yttrandena från några kommuner samt de flesta av de frikyrkoförsamlingar som uttryckligen avstår från ställningstagande återfinns en i huvudsak positiv attityd till beredningens förslag.

En del andra instanser som uttryckligen avstått från att ta ställning till ; beredningens förslag ger däremot uttryck för k ri tis k a synpunkter. Hit hör främst JK samt de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund. Detsamma gäller också enstaka kommuner, försam- lingar inom svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar.

Huvudfrågan är, uttalar JK, om kyrkans nuvarande rättsliga reglering bör upphöra eller inte. Det torde inte ankomma på JK att fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Med hänvisning till frågans stora betydelse inte bara för svenska kyrkan utan också och inte minst för det stora flertalet av vårt folk anser han sig emellertid böra framföra vissa allmänna synpunkter, som enligt hans förmenande bör beaktas vid huvudfrågans bedömande, ävensom något granska beredningens motiv för sin stånd- punkt. Enligt JK har religionen en utomordentlig betydelse för medbor-

garna, särskilt i allmänna orostider och i bekymmersfyllda situationer för den enskilde. Det torde inte kunna bestridas att svenska kyrkan bereder det övervägande flertalet av vår befolkning erforderlig andlig vård och service, även om kyrkan i vår tid från vissa håll genom ord och gärningar utsätts för nedsättande omdömen och förakt. Det torde också förhålla sig så att svenska kyrkans förmåga att fungera som den folkkyrka hon är främst betingas av sambandet med staten. Den svenska kyrkans religion och etik har haft stor betydelse inte bara för den enskildes handlande utan även som samhällsfaktor. Därför bör inte hänsyn till minoriteter få spela en avgörande roll och leda till reformer, varigenom svenska kyrkans möjligheter att existera och verka beskäres till men för vår befolknings- majoritet. Vid ställningstagandet till de framtida relationerna mellan staten och svenska kyrkan bör enligt JK den största vikt tillmätas kyrkans egna önskemål och synpunkter. Kyrkan måste vid ett genom— förande av beredningens förslag själv i första hand bära ansvaret för att huvuddelen av vår befolkning kan beredas erforderlig andlig vård och kyrklig service. Förutsättningen för en så genomgripande förändring som den föreslagna måste därför vara att kyrkan själv anser sig i stånd att i fortsättningen driva sin verksamhet i oförminskad omfattning och i enlighet med sin kallelse. Det bör sålunda rent principiellt inte kommai fråga att statsmakterna upplöser sambandet mer eller mindre mot kyrkans vilja. Ehuru även från olika håll inom kyrkan själv klagomål framkommit om bristande utrymme för religionsfrihet, har ett så representativt organ som kyrkomötet funnit att fortsatt samband med staten är inte endast av väsentligt värde för kyrkan utan även förenligt med religionsfriheten, låt vara efter vissa reformer till stärkande av kyrkans självständighet. De kyrkliga remissorganens yttranden över kyrka—statutredningens slutbetänkande återspeglar genomgående pessi— mistiska tongångar rörande kyrkans möjligheter att försörja sig om beskattningsrätten bortfaller. JK tar även upp vissa konsekvenser av ekonomisk eller annan art av förslaget och anför bl. a. att följden lätt kan bli en benägenhet från den enskildes sida att avstå från uttryckligt medlemskap och ändå anlita kyrkans tjänster utan att erlägga medlemsav- gift. Detta skulle i sin tur kunna leda till en restriktiv hållning från kyrkans sida i servicehänseende, i vart fall hos en del präster, med påföljd att kyrkan blir mer sluten och mister sin karaktär av folkkyrka. Den minskade kyrkliga aktivitet som kan följa härav medför risker för att den kristna religionen förlorar den tyngd den haft såsom samhällsfaktor och den trygghet den alltid berett den enskilde. Det föreligger enligt JK stor risk för att kyrkans finansieringsmöjligheter blir så försvagade att verksamheten inte kan upprätthållas i nuvarande omfattning. Detta skulle lända till men för majoriteten av landets befolkning och för samhällets andliga standard och utveckling. En grundförutsättning för kyrkans frigörande från staten måste obetingat vara vissheten om att kyrkan ekonomiskt kan fortsätta att existera och verka i oförändrad utsträck— ning.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som uttalar att den inte tar ställning till den politiska huvudfrågan i det framlagda reformför-

slaget, begränsar sig till att kommentera endast vissa frågor. Fakulteten finner beredningens motiv påfallande knapphändiga. Viktiga frågor är inte klarlagda eller blott antydda och man lämnasi oklarhet om framtida verkningar i väsentliga avseenden. Dessutom skjuts viktiga frågor åt sidan med motivering att det får ankomma på den blivande fria folkkyrkan att reglera dessa ämnen. Hit hör så väsentliga ting som kyrkans organisation på riksplan, regionplan och lokalplan samt stora delar av de ekonomiska problemen. Utgångspunkten för en bedömning bör vara frågan i vad mån det från samhällets synpunkt totalt sett kan ha fördelar att ha kvar nuvarande ordning eller att åtminstone ha ett system som ger garantier för folkkyrkans bibehållande även på längre sikt. Mot de ytterligare vinningar som från religionsfrihetssynpunkt kan uppnås genom den föreslagna reformen bör ställas de nackdelar som från allmänt medborger- liga och samhälleliga synpunkter kan tänkas uppstå, t. ex. om kyrkan därigenom kommer att få avsevärt minskade ekonomiska resurser för sin verksamhet i glesbygderna. Inom ramen för samhällets intressen i vid mening finns det även anledning att noga överväga vilka effekter som en reform kan få för den nuvarande folkkyrkan. Visserligen kan frigörelsen från staten innebära fördelar för kyrkans arbete i vissa hänseenden. Dessa fördelar borde emellertid ha analyserats mera ingående och de borde ha ställts i relation till de nackdelar för kyrkan som reformen kan medföra. En sådan analys av verkningar för kyrkan framstår som särskilt motiverad även av det skälet att frågan om relationen mellan samhället och svenska kyrkan utgör en tvåpartssituation. Inför ett eventuellt reformbeslut behöver verkningarna för båda parter klarläggas. Det bör även uppmärk- sammas att ett särskilt värde ligger i den nuvarande kyrkokommunala organisationen. Den innebär en form av folklig självstyrelse med större möjligheter till medverkan av enskilda personer än som vanligen är fallet inom övrig kommunal förvaltning sedan storkommunerna införts. Med denna bakgrund framstår beredningens förslag enligt fakulteten i hög grad som en produkt av väsentligen teoretiskt konstruerande. Också juridiska fakulteten vid universitetet i Lund anknyter till diskussionen om den kyrkokommunala självstyrelsen och församlingsstyrelselagen. Enligt fakulteten, vilken uttalar att den fattat som sin uppgift inte att ta ställning för eller mot en förändring av nuvarande kyrka—statrelation utan att granska förslaget huvudsakligen utifrån juridiska synpunkter, förtjänar tre synpunkter att närmare övervägas. För det första vill det synas som om beredningen väl optimistiskt betraktar den framtida ”öppna folkkyrkans” ekonomiska status. Fakulteten frågar sig om det är realistiskt att förvänta, att riksomfattande servicefunktioner skall kunna fullgöras på frivillighetens grund. För det andra ifrågasätter fakulteten om den enskilde församlingsmedlemmen i fortsättningen tillförsäkras samma trygghet i fråga om insyn, inflytande och klagomöjligheter, som f. n. i hägn av bl. a. församlingsstyrelselagen tillkommer honom. För det tredje finns det enligt fakulteten all anledning att närmare besinna de eventuella konsekvenser, som ett försvagande av den kyrkokommunala självstyrelsen medför. Fakulteten menar också att övergivandet av svenska kyrkans offentliga — och därmed även offentligrättsliga

karaktär till förmån för privaträttsliga konstruktioner vilar på en uppfattning om ifrågavarande begreppsbildning som måste betecknas såsom något ytlig. Vidare låter sig realiteterna svårligen inpressas i de föreslagna konstruktionerna. Ytterligare förefaller det från såväl teoretis- ka som praktiska synpunkter helt onödigt att vid genomförandet av eventuellt önskvärda reformer bruka mera våld än nöden kräver. Det torde allmänt kunna ifrågasättas om inte svenska kyrkans ställning skulle undergå en försämring i såväl rättsligt som faktiskt hänseende. Frikyrkor- nas ställning bör vid behov kunna förstärkas utan nyssnämnda konse- kvens. Det i betänkandet liksom i samhällsdebatten ständigt återkom- mande, stundom oreflekterade och onyanserade kravet på jämlikhet eller jämställdhet bör rimligen tillgodoses i positiv, uppbyggande och icke i försvagande, nedbrytande riktning. Enligt fakultetens mening skulle, om beredningens förslag genomförs, svenska kyrkans ställning i betydelseful— la hänseenden även bli oklarare än f. n.

Bland de lokala instanser som uttryckligen avstått från att ta ställning till beredningens förslag men som samtidigt ger uttryck för en kritisk grundinställning till detta märks Härnösands församling. Församlingen sammanfattar sitt yttrande så, att det vid regleringen av förhållandet mellan samhälle och trossamfund är angeläget att tillse att alla samfund får så goda villkor för sin verksamhet som möjligt. I dagens läge finns det samfund som arbetar under trånga ekonomiska villkor. För svenska kyrkans del är det högst angeläget att kunna bidraga till att en förbättring här sker. Den rimliga vägen synes härvid inte vara att svenska kyrkans ekonomiska villkor försämras, utan att de övriga samfundens förbättras. Den överordnade principen måste vara att det samlade kristna utbudet blir så effektivt som möjligt. Om svenska kyrkan får statlig uppbörds- hjälp, är det helt naturligt, att detta tillerkännes alla samfund, som vill begagna sig av denna möjlighet.

De flesta remissinstanser som uttryckligen avstår från ställningstagande gör detta utan att ge uttryck för en positiv eller kritisk inställning till bered- n in g e n 5 f ö r s la g. Somliga instanser för dock fram mera allmänna synpunkter. Hit hör — bland instanser inom grupp 1 (centrala myndig- heter) _ riksantikvarieämbetet och MUS 65. Riksantikvarieämbetet, som samrått med MUS 65, anför bl. a. att de svenska församlingskyrkorna med inredning, inventarier, kyrkogårdar och därtill hörande byggnader och monument utgör kärnan i vårt lands materiella kulturarv och har, i hög grad tack vare den svenska kyrkans hittillsvarande ställning som statskyrka, kunnat hållas samman och vårdas på ett i stort sett mycket tillfredsställande sätt. I händelse av ett skiljande av svenska kyrkan från staten är det nödvändigt att garantier skapas för kyrkornas fortsatta bestånd. Det bör nämligen enligt ämbetets mening vara självklart att kyrkorna får behålla sin ställning som offentlig kulturell nationalegen- dom, tillgänglig för alla oavsett samfundstillhörighet. Förutom vissa former av lagskydd i kulturhistoriskt avseende är det enligt ämbetets mening härvid av central betydelse, att finansieringen av kyrkornas vård

och underhåll även i fortsättningen i huvudsak åvilar samhället. Detta torde främst kunna ske genom att förvaltningen av kyrkorna överförs till de borgerliga kommunerna. Beträffande formerna härför anser ämbetet, att förvaltningen av kyrkorna istället för att åvila trossamfundet svenska kyrkan lämpligen bör överföras till den borgerliga kommunen, medan dispositionsrätten i första hand bör tillkomma samfundet svenska kyrkan. Finansieringen av kyrkornas vård och underhålli de delar som inte direkt hänger samman med kyrkans funktion som gudstjänstlokal för trossamfundet bör härvid ske genom kommunal uttaxering. Också statliga medel bör i vissa fall utgå för ändamålet. MUS 65 anför liknande synpunkter. (Se vidare 5.5.) '

Också vissa remissinstanser inom grupp 2 (regionala och lokala instanser), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) anför mer allmänna synpunkter. Länsstyrelsen iMalmöhus län förordar bl. a. att kyrkoavgiften uttas via skatteuppbörden. I den mån övriga trossamfund vill beräkna sin medlemsavgift på samma sätt som svenska kyrkan bör dessa samfund också kunna omfattas av det skatteanknutna uppbörds- systemet. Dannemora kommun påpekar bl. a. att om statskyrkosystemet skall bibehållas, måste medlemmarnas rätt till kyrkans service tryggas. Enskilda kyrkans tjänstemän får inte under åberopande av samvetsbe- tänkligheter vägra vissa tjänster. Enligt Malmö kommuns bestämda mening har man all anledning förmoda att förändringen av den nuvarande offentligrättsligt reglerade beskattningsrätten till en privaträttslig befo- genhet att utdebitera en medlemsavgift hos sina medlemmar kommer att medföra betydligt mera genomgripande konsekvenser för svenska kyr- kans del än beredningen antar. Kommunen håller det för sannolikt, att svenska kyrkans medlemsantal kommer att sjunka avsevärt. Vissa kommuner, t. ex. Växjö kommun, menar att en helhetsbedömning av beredningens förslag inte kan ske förrän ytterligare utredningar verk- ställts i fråga om bl. a. äganderätten till den kyrkliga jorden, huvudman- naskapet för begravningsväsendet samt primärkommunernas kompetens därest de kyrkliga kommunernas beskattningsrätt upphör.

Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd uttalar att det väsentliga är att de mosaiska församlingarna fritt och obehindrat får utöva sina religiösa och kulturella aktiviteter och att det i alla väsentliga avseenden råder reell jämställdhet mellan olika i landet verksamma trossamfund, vare sig de är kristna eller inte. Centralrådet delar vidare uppfattningen att samhället genom statsmakterna bär ansvar för att invånarnas väsentliga behov på det religiös-kulturella området blir tillgodosedda, vilket för de mosaiska församlingarnas liksom för vissa andra trossam- funds del 1eder till kravet på bättre villkor. Dessa huvudprinciper, som präglat beredningens arbete, är det angeläget att upprätthålla och — i den mån de ännu inte förverkligats i så skyndsam takt som möjligt föra ut i praktisk tillämpning. Först när så skett kan den princip om religionsfrihet som vunnit allmän anslutning anses ha fått rättvist och demokratiskt innehåll. Centralrådet framför mot denna bakgrund önskemål om ekonomiskt stöd från det allmänna i olika former och för olika ändamål.

De remissinstanser som uttryckligen avstått från ställningstagande till

beredningens förslag utan att ge uttryck för en positiv eller kritisk inställning till detta har i övrigt vanligen begränsat sina yttranden till vissa frågor med direkt anknytning till det egna verksamhetsområdet. Hit hör kriminalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, riksförsäkringsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevi- sionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikva— rieämbetet, UKÄ, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslo- kaler, EON, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedn ingen, föreningsskatteutredningen, MUS 65, bygglag- utredningen, Försäkringskasseförbundet, SR, SA CO, TCO, Sveriges kom- munaltiänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Före- ningen Sveriges kyrkogärdschefer, Sveriges lärarförbund och svenska kyrkans missionsstyrelse. Redogörelse för de viktigare synpunkter som sålunda anförts lämnas under resp. avsnitt nedan med undantag av missionsstyrelsens synpunkter vilka refereras redan här. Missionsstyrelsen anför bl. a. att genom dess verksamhet har självständiga systerkyrkor växt fram på de tidigare missionsfälten i Sydafrika, Rhodesia, Tanzania, Indien och Malaysia-Singapore. Styrelsens fortsatta åtaganden bestäms i förhållande till dessa av ömsesidigt överenskomna samarbetsavtal, som bl.a. omfattar utfästelser om långsiktiga ekonomiska åtaganden. F.n. tenderar dessa åtaganden i samverkan med kyrkor i tredje världen att utvidgas, dels genom nya kontakter med självständiga kyrkor, dels särskilt genom åtaganden i samverkan med internationella samarbets- organ som t. ex. Kyrkornas Världsråd. Missionens ekonomi hänger samman dels med dess faktiska förankring i människors trosliv och deras engagemang för kyrkans totala uppgift, dels med den vidare frågan om kyrkans egendom och inkomster vid ett reviderat förhållande till samhället. Missionsstyrelsen har iakttagit att man i länder med i princip fria kyrkor under senare år har visat tendenser att minska åtagandena för missionen till förmån för ökade insatser inom den egna kyrkan. Långtgående förändringar av svenska kyrkans offentligrättsliga ställning kan också förväntas medföra återkommande perioder av nedgång i missionsinkomsterna beroende på konkurrens med i och för sig angelägna projekt inom kyrkans eller lokalförsamlingens eget område. Möjligheten för en fri kyrkas församlingar att anslå medel för mission och internationell diakoni och så inordna kyrkans internationella åtaganden i lokalförsamlingens legala struktur har givetvis sitt värde. Missionsstyrel- sen framhåller att formen för uppbörden av församlingarnas kyrkoavgif- ter är en vital fråga för kyrkans hela ekonomi, fastän uppbördssystemet för närvarande har direkt betydelse huvudsakligen för kyrkans verksam- het inom Sverige. En funktionell och inte endast temporär lösning av uppbördsfrågan vid en ändring av kyrkans förhållande till samhället är väsentlig också för missionen. Endast om missionen får behålla det utrymme som den har haft på det frivilliga givandets område särskilt efter den nya församlingsstyrelselagens tillkomst kan den bli i stånd att fullfölja de långsiktiga och ständigt växande åtaganden i förhållande till systerkyrkor i Afrika och Asien som svenska kyrkan iklätt sig genom sin missionsstyrelse.

2.6. Begreppet trossamfund m. m.

Beredningen

Beredningen erinrar (avsnitt 2.4.1) om att alla religiösa sammanslutningar i vårt land från samhällets synpunkt är trossamfund i religionsfrihetsla- gens mening. Enligt denna lag förstås med trossamfund — påpekar beredningen —— ”svenska kyrkan och (annan) sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst”. I den proposition som låg till grund för religionsfrihetslagen diskuterades svenska kyrkans karaktär av statsinstitution, varefter det konstaterades att svenska kyrkan är ett trossamfund.

Beredningen framhåller vidare att svenska kyrkan intar en särställning bland trossamfunden bl.a. därigenom att den får sin organisation och verksamhet utformad genom lagar och andra författningar och därigenom att den är det i särklass största trossamfundet. Som en sammanfattande benämning på andra trossamfund används ofta begreppet fria trossam— fund. Därmed avses att betona att dessa f.n. har en annan relation till statsmakterna än svenska kyrkan. Kategorin fria trossamfund omfattar såväl de s.k. egentliga frikyrkosamfunden som de s.k. övriga fria samfunden samt dessutom vad som tidigare betecknats som övriga samfund, nämligen bl.a. den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa församlingarna och de mosaiska församlingarna. Utifrån den framtids- modell beredningen önskar se förverkligad blir emellertid den mest adekvata terminologin svenska kyrkan resp. andra trossamfund.

Beredningen berör (i avsnitt 3.4) öppenheten och friheten i svenska kyrkan samt uttalar att den delar 1958 års utrednings kyrka—stat uppfattning att det finns anledning att räkna med att svenska kyrkan även i ett fritt läge kommer att bibehålla sin öppna folkkyrkokaraktär. I avsnitt 6.2.4.1 ställer sig beredningen vidare bakom den för 1958 års utredning kyrka—stat grundläggande uppfattningen att trossamfundet , svenska kyrkan består som en andlig och reell enhet i samhället även om i

i l

lagstiftningen om kyrkan upphävs. Beredningen ger också uttryck för att svenska kyrkans församlingar vid den föreslagna relationsförändringen övergår från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till att vara privaträttsliga sammanslutningar.

Remissyttrandena

Beredningens användning av b e g r e p p e t tr o s s a rn f un d kom- menteras främst av remissinstanser som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag. Bland dessa betonar särskilt instanser tillhörande grupp 3 (instanser med anknytning till svenska kyrkan), att beredningen inte tillräckligt har beaktat kyrkans öppna folkkyrkokaraktär som bl. a. präglas av bekännelseskrifternas utsagor att det är nådemedlen (Ordet och sakramenten) och inte sammanslutningen av enskilda med- lemmar som konstituerar svenska kyrkan och att denna kyrka inte på ett adekvat sätt kan beskrivas i föreningsrättsliga termer. En del

remissinstanser försöker i sina yttranden klargöra svenska kyrkans egenart, vad som konstituerar svenska kyrkan och vad som ger den dess speciella karaktär bland trossamfunden.

En positiv inställning till beredningens begreppsbestämningar kommer fram i yttrandena från bl. a. länsstyrelsen iSkaraborgs län, domkapitlet i Strängnäs samt ett par kommuner och församlingar. Samtliga dessa instanser har också en positiv grundinställning till beredningens förslag i stort. Domkapitlet framhåller att synen på svenska kyrkan såsom ett trossamfund har blivit allt klarare. Alltjämt bryter sig dock i kyrkans organisation två principer mot varandra, nämligen bosättnings- eller kommunprincipen och person- eller medlemsprincipen. Den först- nämnda, på vilken beskattningsrätt och församlingsstyrelselag vilar och som strängt taget förutsätter obligatorisk anslutning, är ett arv från enhetskyrkans tid. Den andra principen är återspeglad i 1951 års religionsfrihetslag, där för första gången svenska kyrkan uttryckligen definieras som ett trossamfund och bestämmelser om medlemskap meddelas. Dessa båda principer är i längden oförenliga, fortsätter domkapitlet. Det synes uppenbart att det är den senare som i dagens och morgondagens samhälle måste slå igenom. Identiteten mellan kyrka och stat har upphört. Svenska kyrkan är ett trossamfund bland många, låt vara att den intar en särställning och i vissa avseenden kan göra anspråk på en viss särbehandling på grund av både sin omfattning och sin säregna karaktär. Efter att ha erinrat om vissa uttalanden om svenska kyrkans ställning i propositionen (1951: 100) rörande religionsfrihetslagen anför domkapitlet.

Man bör här skilja begreppet trossamfund från en viss typ av sådana som lämpligen kan kallas troendesamfund, organisationer som i princip består av enbart personligt avgjorda och troende medlemmar. Alla troendesam- fund är visserligen trossamfund men alla trossamfund är inte troendesam- fund. Liksom de flesta folkkyrkor, lutherska, kalvinska, anglikanska, ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan, är Svenska kyrkan ett trossamfund utan att vara ett troendesamfund. Förutsättningen för att kyrkor av denna typ inte avkräver sina medlemmar en på visst sätt kvalificerad trosbekännelse är att vederbörande kyrka själv, som proposi- tionen skriver, har en bekännelse, som bestämmer kyrkans karaktär och verksamhet och som inte enbart är en sammanfattning av dess medlem- mars individuella trosövertygelser. Dessa kyrkor är alltså väl bekännelse- kyrkor men inte bekännarekyrkor.

Det är Svenska kyrkans egenskap av trossamfund idenna mening som beredningen med sina förslag avser att markera. Utifrån denna syn på kyrkan och dagens historiskt framvuxna situation anser domkapitlet att en omprövning av förhållandet mellan stat och kyrka är nödvändig och att beredningen riktigt angivit rörelseriktningen för det reformarbete som denna omprövning måste föranleda, då man såsom sina förslags grund- tanke anger att genomföra sådana reformer som ger ett klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution.

Liknande påpekanden om skillnaden mellan bekännare- och bekännelse- kyrkor och mellan troende- och trossamfund gör också länsstyrelsen i Kronobergs län, som finner det uppenbart att svenska kyrkan inte är ett trossamfund i vanlig mening, den utgör inte, uttalar länsstyrelsen, en

religiös/ideell förening av personer som anslutit sig som medlemmar. Till dessa instanser hör också domkapitlet iLuleä, Gävle kyrkliga samfällighet och Arvidsjaurs församling, varvid domkapitlet anför.

I beredningens betänkande förefaller begreppet folkkyrka närmast åsyf- ta en sociologisk storhet. Svenska kyrkan ser dock icke kyrkan som en sammanslutning av människor med viss tro utan i stället som det sammanhang där Ordet och sakramenten är i funktion i församlingarna. ”Kyrkan är de heligas samfund, ivilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Augsburgska bekännelsen, Art VII). När vi ser Svenska kyrkan som en folkkyrka är detta religiöst motiverat: Svenska kyrkan vill vara den erbjudna nådens kyrka, som fastän den har en klar bekännelse dock icke gör någon avgränsning av vilka som är rätta bekännare. Liksom Guds nåd står öppen för alla, vill kyrkan stå öppen för alla. Utgående från dopet såsom konstitutivt för kyrkotillhörigheten, räknar Svenska kyrkan därmed inte bara personligt troende utan också sökare och anonyma kristna som sina. Det är därför angeläget, att man håller isär olika kyrkors struktur och vid behandlingen av trossamfunden icke försöker pressa in Svenska kyrkan i någon form som är den själv främmande.

Också Högsby och Vindelns kommuner samt Norrbärke, Orsa och Tingsås församlingar betonar svenska kyrkans särställning. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att situationen kompliceras av att svenska kyrkan i praktiken inte torde upplevas som ett särskilt trossamfund.

Bland instanser med anknytning till svenska kyrkan vilka riktar kritik mot beredningens användning av begreppet trossamfund märks ärke- biskopen, domkapitlen i Uppsala, Skara, Västerås, Lund och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund samt Lunds och Uppsala kyrkliga samfälligheter. Också Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund samt Förbundet för religionsfrihet anlägger kritiska synpunkter.

Ärkebiskopen finner det angeläget att närmare belysa svenska kyrkans egen uppfattning av sig själv som folkkyrka pch anför bl. a.

Einar Billing har mer än någon annan framträtt som den klassiske målsmannen för synen på Svenska kyrkan som folkkyrka. I koncentrerad form lade han fram sin åskådning i sitt herdabrev till prästerskapet i Västerås stift (1920; 1962) och i uppsatssamlingen Den svenska folkkyrkan (1930; 1963). Det som går som en röd tråd genom Einar Billings folkkyrkoteologi, det är att folkkyrkan måste vara religiöst motiverad. Det räcker inte med en kulturell, social eller ens socialetisk motivering, hur stort Einar Billings intresse än var för dessa sidor av kyrkans verksamhet. Vad innebär då denna folkkyrkas religiösa motive- ring?

Billing utformade sin folkkyrkoteologi mot bakgrunden av frikyrko- samfundens genombrott och konsolidering i Sverige under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa samfund uppfattade sig själva som sammanslutna grupper av troende, med ett distinkt krav på ett kvalificerat medlemskap som förutsättning. Guds fritt erbjudna nåd måste personligen mottagas för att ett sådant medlemskap skulle bli möjligt. Billing betecknade detta som en föreningskyrka, mot vilken

Svenska kyrkans folkkyrkliga karaktär avtecknade sig.

Kontrasten folkkyrka—föreningskyrka har sedermera uttryckts genom ett annat kontrasterande begreppspar: bekännelsekyrka—bekännare- kyrka, som beredningen själv anför (s. 54). Svenska kyrkan som folkkyrka har sin grund i kyrkans bekännelse. Detta förhållande är dess religiösa motivering. Bekännelsens kärnstycke återges i augsburgska bekännelsens femte artikel: ”Genom Ordet och sakramenten såsom så att säga medel gives den helige Ande, som åstadkommer tron, var och när det behagar Gud, hos dem som hör evangelium”. Detta innebär, att kyrkan inte primärt är en institution utan en funktion. Funktionen förkunnan- det av Ordet och förvaltningen av sakramenten tar över institutionen. Sekundärt kan man fråga: Vad är kyrkan? Och man får svaret, att den är en församling av heliga, i vilken evangelium rent läres och sakramenten rätt förvaltas (Augsburgska bekännelsen, art. 7 och 8). Men den primära frågan är denna: Var finns Kristi kyrka? Och svaret lyder: Kristi kyrka finns överallt, där Guds ord rent och klart predikas och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.

Folkkyrkan är alltså en nådemedelskyrka. Nådemedlen Ordet och sakramenten är kyrkans konstituerande faktorer. Häri ligger enligt Svenska kyrkans bekännelse dess ofrånkomliga karaktär, och häri ligger alltså folkkyrkans religiösa motivering. Enligt kyrkans trosövertygelse måste nämligen vittnesbördet om Guds nåd i Kristus i evangelieförkun- nelsens och sakramentsförvaltningens funktion åstadkomma nedslag hos individuella människor i form av tro. Men detta sker ”var och när det behagar Gud” (Augsburgska bekännelsen, art. 5) och ligger inte under mänsklig kontroll.

En konsekvens av denna folkkyrkosyn har varit att frågan om medlemskapet i kyrkan inte är den primära frågan. Kyrkans grund har uppfattats vara den av kyrkan antagna bekännelsen och det åt kyrkan givna uppdraget att i folket förkunna Guds ord. De enskilda medlemmar- nas tro har inte ansetts vara konstitutiv för kyrkan. Medlemskapet har därför kunnat stå öppet för var och en som önskat tillhöra kyrkan. På denna punkt kvarstår alltjämt, trots det närmande ifråga om kyrkosyn och kyrkouppfattning, som skett de senaste åren mellan kristna samfund i vårt land, en principiellt betingad skillnad mellan Svenska kyrkan å ena sidan och de olika frikyrkosamfunden å den andra.

Ärkebiskopen framhåller vidare att beredningen på en väsentlig och för dess fortsatta argumentation avgörande punkt har förändrat den inne- börd i 1951 års religionsfrihetslag som lagstiftarna medvetet och uttryckligen åsyftade. Svenska kyrkan kan, även efter ett eventuellt upphävande av varje samband med staten, inte på ett adekvat sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer. Om kyrkan skall förbli sin tradition trogen, måste den under alla omständigheter vara en bekännelsekyrka. En bekännelsekyrka har givetvis alltid sina bekännare. Men en svenska kyrkans församling kan aldrig uppfatta sig själv som en förening. Ärkebiskopen motiverar sin uppfattning på följande sätt.

I religionsfrihetslagen sägs i 4 5: ”Med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.” Svenska kyrkans karaktär av trossamfund är alltså tydligt fastslagen. I propositionen till 1951 års riksdag yttrade statsrådet: ”Kyrkan är icke en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet. Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten, och dess huvuduppgift är icke att handhava statliga

angelägenheter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingar- na och vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig ställning.”

Med instämmande i denna justitieministerns deklaration betonade kyrkomötet (1951), att kyrkans egenskap av trossamfund är en nödvän- dig konsekvens av dess bekännelse, som normerat förkunnelsen och samfundsordningarna, men att däremot inte personlig bekännelse är villkor för tillhörighet till kyrkan. Enligt ”den folkkyrkliga organisations- principen” skall kyrkan stå öppen för envar och ”principiellt vända sig till hela folket samt lägga tonvikten på det kristna budskapets verknings- kraft”.

Av lagtextens formulering såväl som av propositionen och diskussio- nerna framgår otvetydigt, att ordet "trossamfund” här medvetet använ- des i två betydelser: dels om Svenska kyrkan, dels om sammanslutningar för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. I själva formuleringen ligger, att Svenska kyrkan inte inordnas under den senare bestämningen. I så fall skulle det ha hetat: ”annan sammanslutning”. I debatten framhölls, att formuleringen inte avsåg att ge någon karaktäri- stik av Svenska kyrkan utan endast att ange lagrummets räckvidd.

Det kan invändas, att 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram använder skrivningen medlem och medlemskap. Innebörden i dessa uttryck innebär emellertid kyrkotillhörighet. Då beredningen använder orden medlem och medlemskap, synes en viss glidning av betydelsen ske i riktning mot ett föreningskyrkligt medlemskap.

Beredningen anknyter självfallet till religionsfrihetslagen (s. 33). Man citerar den på följande sätt: ”Enligt denna lag förstås med trossamfund Svenska kyrkan och (annan) sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst.” Det ord, som smugit sig in i en parentes, ”annan”, kan verka som enbart en redaktionell förbättring men är i själva verket en förändring av sakinnehållet. Den bestämda avsikten uttryckesi klartext på följande sida, där det heter: ”Med utgångspunkt från gällande rätt och den vanligast förekommande terminologin hade det tett sig naturligt att i undersökningar och reformresonemang tala om Svenska kyrkan å ena sidan och de fria trossamfunden å den andra. Utifrån den framtidsmodell vi önskar se förverkligad blir terminologin Svenska kyrkan resp. andra trossamfund mera adekvat.”

Samma kritiska synpunkter, delvis identiskt formulerade, framförs av övriga ovannämnda instanser med anknytning till svenska kyrkan samt teologiska fakulteten vid universitetet i Lund. Ett exempel på detta är domkapitlet i Västerås som anför.

Synen på Svenska kyrkan som folkkyrka har bl. a. präglats av biskopen Einar Billing. Vad som särskilt utmärker Billings folkkyrkoteologi är att folkkyrkan måste vara religiöst motiverad. Det räcker inte med en kulturell, social eller ens en socialetisk motivering. Svenska kyrkans religiösa motivering har sin grund i kyrkans bekännelse. Det gör att Svenska kyrkan inte primärt är en institution utan en funktion, nämligen förkunnandet av Ordet och förvaltningen av sakramenten. F olkkyrkan är således en nådemedelskyrka. Nådemedlen Ordet och sakramenten är kyrkans konstituerande faktorer. Häri ligger enligt Svenska kyrkans bekännelse dess karaktär och häri ligger också folkkyrkans religiösa motivering. Svenska kyrkan är alltså en bekännelsekyrka, som inbjuder till personligt engagemang, men inte på det sättet, att det här skulle röra

sig om bestämda kompetenskrav för kyrkotillhörighet i fråga om renlärighet, personlig bekännelse o. d. Denna kyrkosyn möjliggör ett kyrkligt engagemang för stora grupper av sökare och religiöst tveksamma, som räknar sin kyrkotillhörighet som ett värde som de inte vill mista. Den innesluter samtidigt med nödvändighet att Svenska kyrkan tar ansvar och engagerar sig i de socialetiska och kulturella frågorna i samhället.

Enligt Svea hovrätt sker en viss glidning i begreppet trossamfund vid beredningens resonemang om svenska kyrkan. Att denna från juridisk synpunkt är att beteckna som ett trossamfund står visserligen klart. Religionsfrihetslagen ger emellertid ett klart uttryck för kyrkans särart genom att i 45 definiera begreppet trossamfund sålunda att därmed ”förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religionsverksam- het, vari ingår att anordna gudstjänst”. Kyrkan är alltså i lagteknisk mening ett trossamfund men samtidigt någonting annat än en religiös sammanslutning. Uppenbarligen innebär det en djupgående förändring, om kyrkan omvandlas från en offentligrättslig institution till en privaträttslig ideell förening. Detta döljer beredningen delvis genom sitt bruk av ordet trossamfund. Om beredningens förutsägelser om det framtida medlemskapet i svenska kyrkan slår in, kommer inte väsentligt mindre än 97 % av den svenska befolkningen att bilda en religiös ideell förening. Denna konstruktion må vara juridiskt berättigad till den frågan anser sig hovrätten sakna anledning att ta ställning men det måste vara uppenbart att samma resonemang inte kan föras om denna ideella förening och om andra trossamfund. Detta har emellertid inte klart iakttagits av beredningen.

En helt annan utgångspunkt för sin kritik har Förbundet för religionsfrihet, som uttalar.

Beredningen bygger hela sin argumentering om religionsfrihet på förutsättningen, att svenska statskyrkan är ett trossamfund i samma mening som till exempel frikyrkan, en slags förening av medlemmar. Denna bör då jämställas med övriga samfund. Slutsatsen blir att den svenska statskyrkan skall skiljas från staten och därvid eftersom den som fristående förening blir identisk med samma trossamfund få hela makten över de resurser, som den svenska statskyrkan nu disponerar över. Denna privaträttsliga förening av medlemmar skulle ensam få äga och disponera allt vad man nu kallar "den kyrkliga egendomen”.

Förbundet för religionsfrihet vill mot detta invända att den svenska statskyrkan inte är ett trossamfund i den meningen beredningen förutsätter. Detta är numera klarlagt. Varken 1951 års religionsfrihetslag eller propositionen till denna kan anföras som stöd för beredningens förutsättning. Vi måste här hålla oss till uppenbara fakta och logikens lagar.

Därmed faller hela grunden för beredningens resonemang. Genom att bygga sin argumentering om religionsfriheten på en falsk och lätt tillbakavisad premiss har beredningen samtidigt dragit undan sina förutsättningar till en logisk argumentering för skiljande av stat—kyrka i den mening förbundet eftersträvar.

Den svenska statskyrkan är inte någon slags förening eller ideell rörelse med självstyrande medlemmar utan helt en offentlig institution styrd av stat och offentliga organ. Denna institution är ytterst ansvarig för den religiösa bekännelse, som i hög grad bestämmer dess funktion. Denna bekännelse, som alltså inte konstituerar något trossamfund svenska

statskyrkan — har förblivit från den tid institutionen uppehöll en statsreligion. Detta strider mot modern demokratis krav på statens neutralitet. Det gynnar framför allt de ideologiska grupper som sympati- serar med den lutherska bekännelsen. Att staten via användandet av de kyrkliga resurserna propagerar för en viss religion är oförenligt med den demokratiska religionsfrihetstanken.

Man bör märka att kravet att de kyrkliga resurserna skall privatiseras förutsätter att svenska statskyrkan är ett trossamfund, liksom att om den betraktas som ett trossamfund det måste räknas som ett ingrepp i den demokratiskt krävda suveräniteten, att en privatisering av den svenska statskyrkan också kommer att gälla egendomen och resurserna. Då nu den svenska statskyrkan inte alls är en förening utan i verkligheten är en offentlig institution och därmed något som alla har lika rätt till och ingen grupp kan göra anspråk på företrädesrätt till, får en skilsmässa efter denna modell ju den innebörden att de statskyrkliga resurserna överlåts på ett nybildat samfund.

Det faktum att beredningen i förhållande till de ursprungliga direktiven vi d g a t p e r 5 p c k t i v e t från stat—kyrka till samhälle—trossam- fund betraktas som en särskild förtjänst i förslaget av Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Stock- holms och Skaraborgs län, Folkpartiets ungdomsförbund, ett 10-tal kommuner samt några församlingar. Hovrätten finner emellertid anled- ning understryka att det torde vara nödvändigt att betona alla trossam- funds särdrag och speciella förutsättningar, då man vidgar problematiken på sätt som skett genom beredningens betänkande. Det är ingalunda sagt att enhetliga lösningar alltid är av värde. Snarare är det sannolikt att motsatsen är fallet, särskilt om man beaktar de religionsfrihetsaspekteri vid bemärkelse som beredningen fäster avgörande vikt vid. Kungälvs kommun menar att debatten kring frågan om beredningen följt direkti- ven är tämligen ofruktsam.

Kritiska kommentarer till det vidgade perspektivet kommer enbart från instanser med anknytning till Svenska kyrkan (grupp 3), bl. a. ett 20-tal församlingar. Kritiken utvecklas av t. ex. Myckleby församling på följande sätt.

Beredningens huvuduppgift var att taga ställning i den centrala frågan 1 om det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. ; Slutbetänkandet visar, att beredningen utvidgat sitt ställningstagande till 1 att gälla relationerna mellan samhället, dvs. stat och kommun, å ena sidan 1 och samtliga trossamfund å den andra. Detta ger visserligen värdefulla » sidobelysningar av den centrala frågan om det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan, men ger samtidigt en slagsida åt hela betänkandet i riktning mot ett allmänt principresonemang med otillräck- ligt beaktande av svenska kyrkans betydelse för vårt folk i enlighet med det riktningsgivande uttalandet av konstitutionsutskottet (KU 1956: 17): ”De värden, som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör en tillgång som bör tagas väl till vara. Utskottet kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden.” Dessa värden kan givetvis svenska kyrkan inte tillskriva sig att ensam ha skapat, men det torde vara ett obestridligt faktum, att de till stor del kommit till stånd genom samarbetet mellan den svenska kyrkan och det svenska samhället, vilket samarbete betingats av att ”sedan kristendomen antogs av landskapsmenigheterna i vår historias gryning, har svensk kyrka och

svensk stat stått i en förbindelse med varandra, som resulterat iatt de på ett sällsamt sätt flätats in i varandra.” (Brilioth) Omtanken om de värden som därmed skapats åt vårt folk borde taga sig uttryck i bättre omtanke från beredningens sida om svenska kyrkan, så att den förblir i stånd till ett fortsatt och utvidgat värdebevarande och värdeskapande arbete för hela svenska folket enligt sina målsättningar.

Departementschefens beslut av den l.lO.1971 att medgiva bered- ningen att utföra ekonomiskt utredningsarbete omfattande andra tros- samfund än svenska kyrkan var väl avsett att åstadkomma ytterligare sidobelysning av den centrala frågan, men innebar knappast rätt för beredningen att utvidga sitt uppdrag så som slutbetänkandet visar ha skett.

Liknande synpunkter framförs av domkapitlet i Västerås och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner det beklagligt att beredningen frångått sina direktiv och vidgat uppdraget. Beredningen har därmed enligt förbundets mening inte tillräckligt klart penetrerat den centrala frågan om svenska kyrkans framtida status. Också enstaka kommuner är kritiskt inställda.

2.7. Den fortsatta handläggningen av frågan om samhälle och trossamfund

Regeringens meddelande den 21 mars 1973 att den inte avser att utforma eller lägga fram förslag i stat-kyrkafrågan och således inte heller förslag till några djupgående reformer beträffande svenska kyrkan _ har föranlett kommentarer i flera remissvar.

Svea hovrätt anser det vara svårt att bedöma om regeringens ställningstagande i själva verket kommer att innebära någon slutlig fördröjning av en reform med hänsyn till att ett genomförande av beredningens förslag har förutsatts så långt utsträckt i tiden. Kammar- kollegiet finner det beklagligt, om resultatet av det långvariga och synnerligen grundliga utredningsarb etet skulle läggas åt sidan, och räknar endast med ett uppskov i stat-kyrkafrågan. Kollegiet är övertygat om att insikten om att frågan inte kan skjutas undan alltför länge kommer att öka, allteftersom debatten kan få fortsätta i en avspänd atmosfär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågar sig vad som händer om beredningens förslag efter ett l4-årigt utredningsarbete och ett till omfattningen unikt remissförfarande inte kan föras vidare. Efter diskus- sion om möjligheten av ett status quo-läge kommer länsstyrelsen fram till att de kraft er som påfordrar en relationsförändring är så starka att frågan kommer att aktualiseras på nytt efter en kort tid.

Av motsatt uppfattning är Förbundet för religionsfrihet, som menar att regeringens ställningstagande innebär att lösningen på de problem som är förknippade med nuvarande ordning kommer att fördröjas och försvåras.

Några remissinstanser menar att uppskovet i stat-kyrkafrågan kan utnyttjas för ytterligare utredningsarbete. Svea hovrätt finner det sålunda önskvärt att frågor rörande den kyrkliga egendomen blir föremål

för ytterligare utredning. I det nya läge som har inträtt genom regeringens tillkännagivande bör vidare inrättas det särskilda utrednings- och planeringsorgan som beredningen har föreslagit. Detta bör enligt hovrätten ges den vidare uppgiften att vara ett slags ”samtalspart” vid överläggningar med staten i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1958 års utredning avsåg. Kammarkollegiet anser att förutom den kyrkliga egendomen även begravningsväsendet bör bli föremål för ytterligare utredningsarbete. Kollegiet framhåller vidare att möjlighet nu ges att närmare studera utvecklingen rörande medlemsanslutningen till svenska kyrkan, vilket är av stor betydelse för hur relationerna mellan detta samfund och staten skall utformas. Önskemål om fortsatt utred- ningsarbete framförs också av länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen iJönköpings län framhåller att reformarbetet inte får avstanna inom området samhälle-trossamfund. Domkapitlet i Skam understryker kraftigt att snarast genomförda reformer under ett besvarat samband stat-kyrka är oundgängligen nödvändiga för svenska kyrkans verksamhet. Liknande synpunkter förs fram av domkapitlet i Härnösand och Evangeliska fosterlands-stiftelsen. Katolska biskopsämbetet, Sveriges kristna ungdomsråd och Moderata ungdomsförbundet menar att reformer snarast bör genomföras för att stärka trossamfundens arbetsmöjligheter. Förbundet för religionsfrihet yrkar att statsmakterna snabbt arbetar vidare på ”att avveckla statskyrkosystemet” genom att i första hand genomföra vissa delreformer.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som med anledning av regeringens tillkännagivande inte funnit anledning att yttra sig i huvudfrågan, ansluter sig till regeringens uttalande att det inte bör föreligga hinder för att genomföra mindre reformer.

Vissa religionsfrihetsfrågor

Åtskilliga remissinstanser har utförligt kommenterat beredningens kapitel om religionsfrihet i framtidens samhälle. Dessa kommentarer innehåller ofta ytterligare motiveringar till och nyanseringar av de ställningstagan- den i stort som redovisats i kapitel 2. Av intresse är sålunda bl. a. att vissa instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag samtidigt kritiserar beredningen för den vikt den lagt vid religionsfrihetsprincipen. Vidare finns exempel på remissinstanser som klart tar avstånd från principen om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor, medan andra även sådana som har en positiv grundinställning till beredningens förslag — vill lägga in en annan mening än beredningen i fråga om innebörden av denna princip. Exempel finns också på instanser som mer ingående diskuterar individens och trossamfundens religionsfrihet.

Sammanställningen av dessa remissyttranden följer i huvudsak bered- ningens disposition. I särskilda avsnitt behandlas sålunda kommentarer angående religionsfrihetsbegreppets utveckling i Sverige och internatio- nellt (3.1), religionsfrihetsprincipen som vägledning för beredningens arbete (3.2) samt innebörden av begreppen samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor (3.3), individens religionsfrihet (3.4) och trossam- fundens religionsfrihet (3.5).

Det bör emellertid observeras att många remissinstanser berör dessa frågor i samband med sin helhetsbedömning av beredningens förslag. Det har därför varit naturligt att redan i kapitel 2 återge en del sådana synpunkter. Det kan också anmärkas att vissa kommentarer i anslutning till beredningens uttalanden om innebörden av individens resp. trossam- fundens religionsfrihet redovisas i kapitel 4. Där återfinns sålunda bl. a. kommentarer till beredningens uppfattning att religionsfrihetsskäl talar för att sådana allmänt samhälleliga funktioner som av de flesta människor upplevs som uppgifter för stat och kommun men vilka f.n. handhavs av svenska kyrkan skall föras över till det borgerliga samhällets organ, att religionsfrihetsskäl talar för att bestämmanderätten beträffande s.k. inomkyrkliga frågor, som nu i mycket stor utsträckning ankommer på statsmakterna, skall överföras till organ inom svenska kyrkan, att religionsfrihetsskäl kan anföras mot att statsmakterna i lagform reglerar villkoren för medlemskap i svenska kyrkan samt att religionsfrihetsskäl kan anföras mot tanken att notera individernas samfundstillhörighet i folkbokföringsregistren.

3.1. Religionsfrihetsbegreppets utveckling i Sverige och internationellt

Beredningen

Beredningen påpekar att uppfattningen om innebörden av begreppet religionsfrihet har växlat från tid till annan i olika länder och i olika politiska situationer. I 1500- och l600-talens enhetskyrka, direkt framvuxen som ett statligt system i och med reformationen och manifesterad genom 1686 års kyrkolag, fanns ingen plats för religionsfri- het. Krav på religionsfrihet under frihetstiden ledde till successiva uppmjukningar. 1809 års regeringsform innehöll i motsats till sina föregångare inte några stadganden om fullständig nationell enhet i religionen, men tolkningen av bestämmelserna i 5 16 att var och en skall skyddas vid en fri utövning av sin religion har varit föremål för olika meningar. Genom förordningar om främmande trosbekännare och deras religionsutövning åren 1860 och 1873 fick svensk medborgare rätt att övergå till annan religion än den lutherska. Från samma tid hävdades att kravet på religionsfrihet också måste innebära uttrycklig rätt att stå utanför alla religiösa samfund. Frihet i denna bemärkelse genomfördes först med 1951 års religionsfrihetslag.

I fråga om den internationella diskussionen kring religionsfrihetsbe- greppet hänvisar beredningen till kyrka—statutredningens redogörelser (SOU 1964: 13 s. 466—495, 556—559 och SOU 1968:11 s. 75—77, 87). Enligt beredningen finns dock anledning att något uppmärksamma hur man i utlandet och på det mellanstatliga planet sökt skapa rättsliga garantier för religionsfrihet och hur man från svensk sida ställt sig till dessa strävanden. Beredningen återger därför texterna om bl. a. religions- frihet i Förenta Nationernas förklaring år 1948 om de mänskliga rättigheterna, Europarådets konvention år 1950 om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tilläggsprotokollet år 1952 till Europarådskonventionen om föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa undervisning, UNESCO. 5 år 1960 antagna konvention ; mot diskriminering inom undervisningen samt den av Förenta Nationer- i nas generalförsamling år 1966 antagna konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I detta sammanhang refererar beredningen uttalanden som med anledning härav gjorts av riksdagarna år 1951, 1953, 1967 och 1971, bl. a. angående religionsundervisning inom det allmänna skolväsendet. l

Rem issyttrandena

Ett fåtal remissinstanser kommenterar beredningens avsnitt om religions— frihetsbegreppets utveckling i Sverige och internationellt. Härvid upp- märksammas främst frågan om föräldrars rätt att bestämma om barnens religiösa uppfostran.

Ärkebiskopen konstaterar att religionsfrihetsprincipen, sådan som den kommit till uttryck i de riktningsgivande internationella dokument som

beredningen refererar, tillgodoser främst en ”negativ” religionsfrihet. Men i de internationella konventionerna finns dock ett starkt inslag av ”positiv” religionsfrihet, nämligen den på "föräldrarätten" grundade friheten att tillförsäkra sina barn den religiösa eller moraliska uppfostran, som är i enlighet med deras egen övertygelse, och att för detta ändamål ”välja andra läroanstalter för sina barn än de som upprätthålles av de offentliga myndigheterna”. Han fortsätter.

Denna frihet, som innebär inte bara befrielse från en viss religions- undervisning utan också frihet till att bedriva egen skolverksamhet förutsätter ett valfrihetens samhälle av annan karaktär än det, som vi upplever i dagens svenska utbildningssamhälle. Det är i detta avseende som den svenska situationen f. n. mest markant avviker från internatio- nell syn på religionsfriheten och dess konkreta innebörd. Det finns bevisligen minoriteter i vårt land, som mycket energiskt hävdar, att deras föräldrarätt träds för när av den svenska skolan med dess enhetliga religionsundervisning och moraliska värdesystem. Bl.a. kom sådana synpunkter till tydliga uttryck inom den sektion, som behandlade invandrarfrågor vid det ekumeniska riksmötet G—72 i Göteborgi augusti 1972. Regeringen har ju också nyligen infört viss vidgad befrielse från skyldigheten att deltaga i skolans religionsundervisning. Någon konse- kvent tillämpning av en allmän religionsfrihetsprincip är det alltså inte fråga om hos beredningen. När den inte har fört ut sitt religionsfrihets- resonemang på skolans område, förlorar dess hänvisningar till att hänsyn till ”den internationella presentationen av vårt land” (5.51) kräver ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan i trovärdighet.

Praktiskt taget identiskt formulerade uttalanden görs av domkapitlen i Västerås och Lund. Liknande synpunkter har också domkapitlet i Göteborg, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Förbundet för kristen enhet samt ett 20-tal församlingar.

Domkapitlet i Västerås anser vidare, liksom Rättviks pastorat, att det är en allvarlig brist att beredningen i sin presentation av internationella dokument inte anfört det andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet 1965. Enligt domkapitlet föreligger en uppenbar samstäm- mighet i religionsfrihetsfrågan mellan denna deklaration och det av beredningen själv ofta åberopade reformprogram som framlades av 1968 års kyrkomöte.

3.2. Religionsfrihetsprincipen som vägledning

Beredn ingen

Som framgått av det föregående anser beredningen att principen om religionsfrihet bör vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skall utformas och att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund (2.1). I nämnda avsnitt sammanfattas även beredningens närmare motivering för denna sin uppfattning.

Till komplettering av vad som nämnts under 2.1 kan beträffande

beredningens avsnitt om religionsfrihetsprincipen som vägledning för dess arbete nämnas följande. Inledningsvis konstateras att man måste finna en tolkning av begreppet religionsfrihet, om vilken största möjliga enighet kan råda. För beredningen gäller att söka bedöma vad religionsfrihets- principen under en överskådlig framtid bör innebära i ett demokratiskt samhälle av vår typ. Beredningen refererar därefter innehållet i 1951 års religionsfrihetslag samt återger den i prop. 1951: 100 anförda bestäm- ningen av religionsfrihetens innebörd och motiven för att vid dåvarande tidpunkt inte ingå på frågan om en ändring av svenska kyrkans särställning. Beredningen anför i detta sammanhang bl. a. att religions- frihetslagen utgår från att svenska kyrkan är ett trossamfund bland flera, att vid lagens tillkomst emellertid även uttalades att det ej med fog kunde hävdas att svenska kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetsprincipens förverkligande samt att det i varje fall ansågs opåkallat att uppskjuta de då aktuella lagstiftningsfrågorna i avvaktan på en utredning om denna särställning.

Den naturliga utgångspunkten för beredningens bedömningar om religionsfrihetsprincipens innebörd är religionsfrihetslagen. I dennas syn på relationerna mellan samhället och trossamfunden avspeglas värderingar som rör samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Beredningen erinrar om att fullständig enighet emellertid inte förelåg iriksdagen år 1951 om tolkningen av begreppet religionsfrihet. Under de gångna tjugo åren har uppenbara opinionsförskjutningar skett. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste tolkas som ett uttryck för dessa förskjutningar. Diskussionen har mer och mer kommit att gälla inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan även samfundens. Ett av beredningen år 1971 anordnat symposium kring temat Religionsfrihet i framtidens samhälle visade också att det finns långtgående enighet kring centrala religions- frihetsspörsmål och att problemställningen inte kan gälla enbart statens förhållande till ett trossamfund utan dess eller rättare samhällets förhållande till alla trossamfund.

Beredningen diskuterar därefter innebörden av termen statskyrko- system, vilken term beredningen anser mindre lämplig, och analyserar vissa huvuddrag i den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan. Efter att ha uttalat att frågan om en förändring av svenska kyrkans status också har samband med principen om demokrati nämner beredningen avslutningsvis ett antal invändningar mot den nuvarande kyrka—statrelationen. Innehållet i beredningens uttalanden i dessa hänseenden har framgått av det föregående (2.1 ).

Beredningens bedömningar av religionsfrihetsprincipens innebörd sker utifrån vissa föreställningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid. En sammanfattning av beredningens uttalanden om tänkbara utvecklingstendenser i fråga om bl. a. urbanisering, ekumenik och invandring har lämnats under 2.1.

Remissyttrandena

Bland de instanser som närmare kommenterar beredningens diskussion om religionsfrihetsprincipen som vägledning för dess arbete återfinns till en början de som nära ansluter sig till beredningens bedömningar, i några fall med kompletterande synpunkter. Andra instanser riktar viss kritik mot beredningens resonemang och menar att religionsfrihetsprin- cipen visserligen bör vara vägledande, men att beredningen fäst alltför stor vikt vid denna princip. Företrädare för dessa uppfattningar finns praktiskt taget enbart bland de instanser vars ställningstagande i stort till beredningens förslag är positivt (jfr 2.3).

De remissinstanser som har en kritisk grundinställning till förslaget riktar i många fall också stark kritik mot beredningens bedömningar av religionsfrihetsprincipen som vägledning (jfr 2.4). Också några instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag samt ett fåtal bland dem som uttryckligen avstår från ställningstagande till detta tillhör de starkt kritiska rösterna.

Uttalandeninäraanslutning till beredningens bedöm— nin g a r, i några fall med kompletterande synpunkter, görs av kammar- rätten i Göteborg, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Katolska biskopsämbetet, Sveriges kristna ungdomsråd, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kristna social- demokraters förbund, Förbundet för kristen enhet, ett 30-tal kommuner, ett lO-tal församlingar inom svenska kyrkan samt enstaka frikyrko- församlingar.

Sålunda ser teologiska fakulteten vid universitetet i Lund det som mycket värdefullt att beredningen tagit sin utgångspunkt i religionsfri- hetsprincipen. Fakulteten anser emellertid att det är en brist att beredningen inte sökt ge någon närmare beskrivning av religionsfrihets- begreppets omfattning och innebörd som kunnat utgöra en sammanfatt- ning av beredningens egen principiella uppfattning på denna vitala punkt och SOm samtidigt kunnat fungera som en vägledande arbetsdefinition. Osäkerheten om vad beredningen egentligen själv lägger in i religionsfri- hetsbegreppet blir så mycket mer kännbar som beredningen ser religions- frihetsprincipen såsom nyckeln till problemet om hur relationerna mellan samhället och trossamfunden skall lösas och därmed gör gällande att de praktiska förslagen mer eller mindre är självklara och direkta konsekven- ser av denna religionsfrihetsprincip. Fakulteten menar att beredningen genom att inte närmare precisera sin abstrakt uppfattade religions- frihetsprincip råkat ut för en del inkonsekvenser i sitt förslag. Som motiv för sin uppfattning anför fakulteten i huvudsak följande.

Fakulteten vill klart bejaka angelägenheten av att verklig religionsfrihet skall föreligga i båda de avseenden beredningen talar om, nämligen frihet till resp. frihet från religion. Det finns all anledning att i ett livsåskåd- ningsmässigt splittrat samhälle sådant som det svenska och mot bakgrund

av kända missförhållanden på internationellt område i denna fråga bevaka iakttagandet av de riktlinjer rörande religionsfriheten som dragits upp i bl. a. FN: 5 förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Utifrån religionsfrihetens synpunkt måste det också enligt fakulteten anses vara oriktigt att en i princip indifferent statsmakt genom sina styrande organ utövar beslutanderätten över svenska kyrkans inre angelägenheter. Likaså måste det anses överensstämma med religions- frihetens intentioner att samhället även positivt bidrar till att skapa rimliga förutsättningar för trossamfundens verksamhet.

På grund av sitt individualistiskt fattade religionsfrihetsbegrepp kom- mer utredningen enbart att diskutera hur statsmakterna skall förhålla sig till en hos individen redan etablerad uppfattning. Däremot behandlas ej den andra lika avgörande frågan hur samhället genom sina etablerade institutioner, accepterade ideologier och värderingar medverkar till resp. motverkar uppkomsten och accepterandet av olika religiösa föreställ- ningar och livsåskådningar. Den moderna socialpsykologin har klargjort de samhälleliga faktorernas stora betydelse vid formandet av individens åsikter och ställningstagande. Uppenbarligen influeras trossamfundens arbetsmöjligheter i hög grad av dylika allmänna sociala och politiska värderingar och förhållanden i samhället. Detta gäller i synnerhet om man, såsom utredningen, anser att trossamfunden byggs upp av de olika individernas ställningstaganden. Även bortsett härifrån kan man emeller- tid inte komma ifrån att trossamfundens arbetsmöjligheter i hög grad påverkas av samhälleliga åtgärder och beslut och därmed av de politiska och sociala värderingar, vilka utgör motiv för besluten. En genomgång av betänkandet avslöjar att även utredningen i stor utsträckning bygger på en rad i samhället aktuella värderingar och utan argumentering förutsätter dem som självklara. Ett exempel härpå är det höga värderan- det av det pluralistiska samhället (jfr s. 49 ”Det är nämligen av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande”). Värdet av en dylik pluralism är emellertid i hög grad beroende av arten och graden av konflikter i samhället. Ett annat exempel är den starka ställning som man ger en politisk jämlikhetsideologi, varom mera nedan.

Mot det ovan sagda skulle kunna invändas att utredningen själv tar upp frågan om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor. Utredningen för- ordar vad man kallar en aktiv positiv inställning till olika religiösa och ideologiska verksamheter (s 49). Att märka är emellertid att man ser detta enbart ur aspekten ekonomiskt stöd till olika organisationer.

Däremot utreds ej den grundläggande frågan ivad mån en historiskt framvuxen förändring av det svenska samhällets struktur och grundläg- gande värderingar föranleder en förändring av relationerna mellan kyrkan och staten. Medan som nedan ytterligare klargöres ett indivi- dualistiskt fattat religionsbegrepp är förenligt med olika tänkta relationer mellan dessa storheter, kan en analys som den ovan efterlysta föranleda en omprövning av hittillsvarande förhållanden. En sammanvägning av synpunkter med utgångspunkt dels i religionsfrihetsbegreppet, dels i en allmän samhällsanalys med berörd inriktning skulle gett utredningen ökade möjligheter att motivera, precisera och nyansera sina olika ställningstaganden.

Någon närmare definition av innebörden i religionsfriheten presenterar beredningen inte. Den påpekar i stället att någon entydig och helt allmängiltig bestämning av detta begrepp inte låter sig göras. Den innebörd beredningen lägger in i religionsfrihetsbegreppet får man försöka utläsa ur de praktiska konsekvenserna i förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att den finner beredningens religionsfrihetsbegrepp i princip tilltalande och att det, även om vissa formuleringar kan diskuteras, bör kunna tjäna som målsättning för ett framtida ordnande av relationerna kyrka—stat. Men särskilt i de glesbebyggda delarna av landet är det stor risk, att den positiva inställning till religionssträvandena som deklarerats slutar med en uttunning av möjligheterna på grund av brist på ekonomiska resurser.

Svenska kommunförbundet delar beredningens uppfattning, att den vägledande principen vid ställningstagande till frågan om samhällets relationer till trossamfunden bör vara principen om religionsfrihet. Även om någon helt allmängiltig och entydig bestämning av begreppet inte är möjlig att åstadkomma finns det enligt förbundets uppfattning vissa kvardröjande drag, som hindrar förverkligandet av full religionsfrihet. Grundtanken bör vara, att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund liksom att samfunden skall ges likvärdiga arbetsbetingelser att i full frihet bedriva sin verksamhet. Olika invändningar kan otvivelaktigt göras mot de nuvarande förhållandena. Det finns exempelvis medborgare som upplever svenska kyrkans officiella status och kyrkans uppgift att fullgöra vissa allmänt samhälleliga funktioner som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Sambandet mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet, utdebiteringsprinciperna och det förhållandet att kyrkliga val organiseras som allmänna utgör också grund för invändningar. I likhet med beredningen anser förbundet, att det med hänsyn till trossamfundens religionsfrihet är otillfredsställande, att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Den nuvarande relationen stat och kyrka innebär vidare, att svenska kyrkan får en mer gynnad ställning än övriga trossamfund. Från demokratisk synpunkt är det angeläget, att staten behandlar skilda tros- och livsåskådningar lika.

Sveriges kristna ungdomsråds uppfattning om behovet av ytterligare diskussion av religionsfrihetsbegreppet har framgått av det föregående (2.3.2). Förbundet för kristen enhet erinrar om att beredningens tolkning av religionsfrihetsbegreppet har angripits i den allmänna debatten. Förbundet anser att den kritik som framförts till viss del har byggt på en felaktig uppfattning av religionsfriheten såsom en en gång för alla given, klart fixerbar, mänsklig rättighet. Som framgår av betänkandet har religionsfrihetsbegreppets innebörd skiftat, och det torde inte vara möjligt att idag finna en allmänt accepterad, klart preciserad innebörd i begreppet. Förbundet fortsätter.

I det läget finner vi det lovvärt, att beredningen själv sökt skapa ökad klarhet genom ett klarläggande av vad man menar med religionsfrihet. Ett sådant klarläggande innebär naturligtvis inte, att beredningen har en ”rättare" bestämning av begreppet religionsfrihet än de som lägger en annan innebörd i begreppet. Då ordet religionsfrihet dessutom är ett värdeladdat ord, som företrädare för olika uppfattningar gärna vill använda för sin egen uppfattning, föreligger en uppenbar risk, att man i stället för att diskutera rimligheten i de underliggande värderingarna låter diskussionen bli en strid om själva definitionen av ordet religionsfrihet.

I vårt ställningstagande till beredningens principer vill vi därför inte

främst ta ställning till innebörden i begreppet religionsfrihet — även om vi menar att beredningen har givit en rimlig tolkning av begreppet utan i stället vill vi koncentrera vår uppmärksamhet på de principiella värde- ringar, som ligger till grund för beredningens ställningstagande.

Bland de kommuner, församlingar inom svenska kyrkan och frikyrko— församlingar som gör uttalanden i nära anslutning till beredningens bedömningar kan nämnas Katrineholms kommun, som förklarar att den inte upplever det som någon besvärande svaghet i betänkandet att begreppet religionsfrihet är vagt preciserat eftersom någon fullödig definition sannolikt inte kan åstadkommas. Åtvidabergs kommun anför att oavsett att beredningen ej har kunnat prestera någon enkät om hur många personer som upplever svenska kyrkans ställning som en kränk— ning av sin åsiktsfrihet, breddar en på frivilligt medlemskap grundad förening i form av en s.k. fri svensk kyrka vägen för att människor tillhörande andra trossamfund och människor som önskar stå utanför all verksamhet med religiös anknytning kan känna frihet från tvång i religiösa sammanhang. Kommunen är på denna grund beredd att i princip stödja en strävan som går ut på att ge likvärdiga arbetsmöjligheter för alla trossamfund. Karlshamns kommun delar beredningens uppfattning att innebörden av begreppet religionsfrihet alltid är relativ. Med vår tids tolerans och tankefrihet som bakgrund måste det därför för flertalet av nutidens människor te sig naturligt, att dagens religionsfrihetsbegrepp ges en mycket vid och långtgående tolkning. Å andra sidan kan det enligt kommunen inte förnekas att ett sådant betraktelsesätt måhända också delvis har sin förklaring i nuvarande, generellt sett ganska svala intresse för religiösa frågor hos den breda allmänheten. Göteborgs kommun påpekar att många medborgare såväl inom som utom svenska kyrkan, såväl inom som utom övriga trossamfund - uppfattar svenska kyrkans särställning som ett privilegium åt ett trossamfund och som ett intrångi l religionsfriheten. Här föreligger alltså enligt kommunen de facto ett 1 religionsfrihetsproblem oberoende av den principiella och teoretiska i debatten i frågan. Huruvida ett sådant problem föreligger eller inte kan , aldrig avgöras genom principresonemang eller ett enkelt majoritetsbeslut. l Samhället kan endast notera att problemet är aktualiserat — även om i detta skulle ha skett genom en minoritet. Frågan berör inte endast i svenska kyrkan och övriga trossamfund. Den angår samhället som helhet i och därmed även kommunen och alla dess medlemmar. Samhället har att ; respektera den demokratiska principen om en likvärdig behandling av i individer och organisationer klart uttalad för kommunernas vid- 1 kommande i den s. k. likställighetsregeln. Vadstena församling uttalar att i 1951 års religionsfrihetslag ger en stor frihet åt den enskilde. Dock synes samhällsutvecklingen i stort, pluralism i fråga om livsåskådningar, berättigade önskemål om större jämställdhet mellan trossamfunden och hänsynen till dagens och morgondagens ekumeniska situation visa fram 1 mot vissa nödvändiga reformer, i stort sett sådana som de av 1968 års ! stat—kyrkaberedning föreslagna. Lunds kyrkliga samfällighet anför likar- % tade synpunkter som teologiska fakulteten vid universitetet i Lund.

Ett mindre antal remissinstanser menar att beredningen fäst a l 1 t f ö r stor vikt vid religionsfrihetsprincipen, även om denna princip bör vara vägledande. Hit hör domkapitlet i Luleå, som uttalar sitt instämmande i beredningens uppfattning att religionsfriheten bör vara vägledande för samhällets relationer till trossamfunden. Men den tolkning av religionsfriheten som beredningen gör är inte övertygande. Beredningen har avstått från att söka definiera vad religionsfrihet innebär. I stället riktas uppmärksamheten på olika förhållanden isvenska kyrkan och frågan ställs huruvida dessa är stridande mot religionsfri— heten. När beredningen vill bedöma hur människor i dag upplever vissa konkreta förhållanden i svenska kyrkan vad beträffar religionsfrihetskra- vet framhålles det att ”samvetsbestämda människor” upplever svenska kyrkans nuvarande ställning som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Svenska kyrkans handhavande av folkbokföringen och begravningsväsendet samt dess offentligrättsliga status ses såsom en kränkning av religionsfrihets- principen. Skall subjektiva attityder motivera förändringar i kyrkans status måste man enligt domkapitlets mening göra troligt, att de är gemensamma för grupper av sådan storlek att de rimligen bör påverka ställningstagandena. Domkapitlet menar i likhet med beredningen att hänsyn måste tas till minoriteter. Men det leder till orimliga konsekvenser om dessa får påverka besluten så att majoritetens önskemål blir tillbakasatta. Domkapitlet bejakar religionsfrihetens fundamentala bety- delse i dagens och framtidens pluralistiska samhälle men anser bered- ningens religionsfrihetsbegrepp vara så vagt att det inte kan utgöra grundval för de vittgående och betydelsefulla förändringar som betänkan- det innehållar. Klarhet i religionsfrihetsbegreppet kan enligt domkapitlets mening sökas i det historiskt och aktuellt iakttagbara, både internatio- nellt och i den svenska utvecklingen. Domkapitlet fortsätter.

Med denna utgångspunkt kan man hävda att religionsfrihet föreligger &) där samhället ger individen full frihet till religionsutövning samt att bilda och tillhöra samfund,

b) där samhället ger samfunden frihet och möjlighet att enligt sina principer fullgöra sin målsättning,

c) där samhället ger föräldrarna frihet att bestämma över sina barns samfundstillhörighet samt deras religiösa och etiska fostran.

Kommentar: a) I Sverige tillgodoses den ovan definierade friheten så, att de historiskt framvuxna samfunden ger alla möjlighet att tillhöra folkkyrkan eller att inträda i samfund med särskilda villkor för medlemskap eller att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Därmed råder i vårt land ur individens synpunkt full religionsfrihet.

b) Det är väsentligt att samhället ej vidtager organisatoriska eller ekonomiska förändringar som äventyrar samfundens möjligheter att förverkliga sin målsättning. Det är påtagligt att i beredningens resone— mang om religionsfriheten Svenska kyrkans egenart icke kommer till adekvat uttryck.

c) På grund av att vi i vårt land har ett obligatoriskt skolväsen där mycket små marginaler finns för speciell religionsundervisning har vi icke ratificerat de internationella konventionerna beträffande barns religiösa och etiska fostran. Detta upplevs särskilt av invandrarkyrkornas medlem- mar som otillfredsställande men uppfattas även av inhemska grupper som ett undantag från religionsfriheten. Detta förhållande måste vara föremål för särskild uppmärksamhet.

Också ett fåtal kommuner och församlingar gör uttalanden av liknande innebörd. Sålunda anför Karlskoga kommun att det är nästan ogörligt att ge begreppet religionsfrihet en entydig tolkning. Enligt kommunens mening innebär religionsfrihet en av staten medgiven rätt för personer med annan religiös åskådning än den härskande att bilda trossamfund och att anordna offentlig gudstjänst utan intrång i deras medborgerliga rättigheter, allt under förutsättning att de därmed inte stör samhällsord— ningen. Denna princip har kommit till uttrycki 1951 års religionsfrihets- lag. Svenska kyrkan har inte några särskilda krav på den enskilde församlingsmedlemmen i fråga om dop, vigsel, begravning etc. Det finns möjlighet att leva ett helt liv från vaggan till graven utan att behöva påkalla kyrkans tjänster i dess egenskap av trossamfund. Det är även fritt för envar att ägna sig åt vilken religiös åskådning som helst och att offentligen förkunna dess lära. Vid sådant förhållande kan det knappast vara motiverat att åberopa bristande religionsfrihet till stöd för förslag om ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten. Flera omstän- digheter kan åberopas som anledning till ett upphörande av sambandet mellan staten och svenska kyrkan, men inte talet om bristande religionsfrihet. Jönköpings kyrkliga samfällighet finner det inte vara fruktbärande att ytterligare analysera religionsfrihetsbegreppet, då man inte torde finna någon entydig definition. Religionsfrihetsprincipen väger tungt i många frågor, men samfälligheten har i sina ställningstaganden haft som viktigaste riktmärke att skapa bästa möjliga förutsättningar för kyrkan att nå ut med sitt budskap till människorna i ett föränderligt samhälle. Samfälligheten tror att nuvarande relationer mellan samhället och kyrkan måste ändras, om denna målsättning skall kunna förverkligas. Örträsks församling finner beredningens resonemang kring religionsfri- hetsprincipen mångordigt och svävande. Församlingen kan inte frigöra sig från intrycket att beredningen i denna fråga skjutit något över målet. Frågan är om religionsfrihetsprincipen som sådan motiverar det långtgåen— de program som beredningen presenterar. Frihet till och frihet från religionen finns idag i mycket hög grad i vårt land. Kyrkan måste emellertid till varje tid vara lyhörd för olika minoriteters synpunkter och önskemål liksom också för de stora grupper inom kyrkan som önskar och arbetar för reformer av olika slag. Kyrkan kan ej utan att skada sig själv ställa sig hindrande i vägen för sådana reformer som kan eliminera vad som eventuellt ännu kan brista i religionsfriheten i vårt land.

S ta r k k r i t i k mot beredningens uttalanden framkommer i yttran- den från bl. a. JK, Svea hovrätt, kammarkollegiet, teologiska fakulteten vid universiteteti Uppsala, länsstyrelserna iKronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län, ärkebiskopen, domkapitlen [ Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, cirka tio kommuner, ett 60-tal församlingar inom svenska kyrkan samt enstaka frikyrkoförsamlingar. Dessa instanser tar dock inte uttryckligen avstånd från den grundläggande idén att religions-

frihetsprincipen bör vara vägledande vid utformningen av samhällets relationer till trossamfunden. Kritiken grundas i stället på en annan uppfattning än beredningens om innebörden av begreppet religionsfrihet. Från kyrkligt håll hävdas ofta att utgångspunkten för kyrka— statdiskussionen i stället bör vara frågan om religionen som samhälls- faktor.

Mot beredningens metod att bestämma religionsfrihetsbegreppet kan enligt JK främst invändas, att den lämnar alltför stort utrymme för subjektiva och ovidkommande värderingar och att den därigenom kan leda till konflikt med religionsfriheten. Därtill kommer att uppfattningen om vad religionsfrihet från demokratiska samhällssynpunkter ”bör” innebära kan växla, varvid man kan finna att beslutade väsentliga förändringar varit förhastade. Kyrkan kan härigenom åsamkas betydande skada i sin verksamhet. Den innebörd beredningen vill ge religionsfrihets- begreppet säger sig JK i vissa hänseenden ha svårt att förstå och tar i andra avseenden avstånd från betraktelsesättet. Han utvecklar sin kritik närmare enligt följande.

Sålunda skulle det principiellt strida mot religionsfriheten att svenska kyrkan, såsom för närvarande, fullgör vissa uppgifter som beredningen anser vara allmänt samhälleliga såsom folkbokföring och begravnings- verksamhet. Särskilt kännbart säger beredningen detta vara för invandrare och andra personer av främmande trosbekännelse. Dessa, liksom över- huvud icke-medlemmar, är skyldiga att betala skatt till svenska kyrkan, om ock med ett schablonmässigt avkortat belopp, motsvarande den på dem fallande kostnaden för nämnda samhälleliga uppgifter. Jag har svårt att förstå resonemanget på denna punkt. Den omständigheten att en funktion, som anses vara av borgerlig natur, faktiskt fullgöres av ett trossamfund men bekostas av jämväl andra samfund kan svårligen anses inkräkta på dessa andra samfunds religionsfrihet. Fråga är här vidare om ett skatteuttag som vid ett överförande av dessa funktioner till borgerliga samhällsorgan skulle drabba samma personeri annan form. Inte heller har jag förståelse för uppfattningen att den ”kvardröjande nära förbindelsen mellan (svenskt) medborgarskap och kyrkotillhörighet” skulle strida mot religionsfrihetsprincipen. Det står ju dock envar fritt att utträda ur svenska kyrkan.

Till stöd för sina förslag åberopar beredningen även rättvise- och jämlikhetsskäl. Dessa synes beredningen vilja ytterst grunda i religions- frihetsprincipen. Det skulle sålunda mer eller mindre följa av denna princip att alla trossamfund skall ha samma rättsliga ställning i förhållande till staten, åtnjuta samma samhälleliga stöd till sin kyrkliga service, ha samma möjligheter till namngivning av nyfödda barn och överhuvud behandlas på enahanda sätt från samhällets sida. Beredningen betraktar redan tillgången till kyrklig service som en form av religionsfri- het. Vidare vill beredningen se den enskildes rätt till sekretess eller integritet i trosfrågor som ett utflöde av religionsfriheten.

I dessa betraktelsesätt kan jag inte instämma. Vad beredningen här talar om gäller frågor som ligger utanför religionsfriheten som sådan. Man kan sålunda inte med fog göra gällande att svenska kyrkans i dag i olika hänseenden otvivelaktigt favoriserade ställning innebär intrång i friheten för dem som inte tillhör kyrkan att tillhöra annat trossamfund och där utöva sin religion eller att stå helt utanför all kyrklig gemenskap. Man kan därför inte taga andra trossamfunds religionsfrihet till intäkt för att på så sätt genomföra likställighet mellan svenska kyrkan och andra

trossamfund att svenska kyrkan, såsom beredningen föreslår, berövas sin nuvarande ställning. Ett sådant förfarande kan i stället stå i strid mot svenska kyrkans religionsfrihet.

Med den vidsträckta tolkning av religionsfrihetsbegreppet, varifrån beredningen utgår, råkar man lätt ut för att reformer eller åtgärder, härledda ur detta begrepp, kolliderar med religionsfriheten ur andra synpunkter. Till belysning härav må nämnas följande av beredningen framlagda förslag av större betydelse.

Ur religionsfrihetsprincipen härleder beredningen förslaget att samhäl- let bör via skattemedel ge ett generöst stöd till alla trossamfund (samhällets ”positiva neutralitet i livsåskådningsfrågor”). Från vissa håll har invändningar rests mot ett sådant stöd såsom stridande mot religionsfrihetsprincipen, i det att på så sätt personer skulle tvingas lämna bidrag till trossamfund utan att vara medlemmar därav. Dessa invändning- ar förklarar sig beredningen uttryckligen avvisa. Beredningen finner i stället ett dylikt ekonomiskt stöd vara en ”logisk — och allmänt accepterad — följd av uppfattningen att det moderna pluralistiska samhället ser mångfalden av åskådningar och aktiviteter som ett värde i sig och därför understödet dessa”. Som en parallell åberopar beredningen bl.a. de statliga bidragen till de politiska partierna och presstödet. Bortsett från att dessa paralleller knappast kan anses vara på sin plats när det gäller en så känslig privat angelägenhet som den enskildes religiösa övertygelse, strider resonemanget klart mot religionsfrihetsbegreppet, antingen detta fattas restriktivt eller extensivt. Förslaget på förevarande punkt framstår i bjärt kontrast mot beredningens kritik mot att icke-medlemmar för närvarande är skyldiga att betala skatt till svenska kyrkan. Denna kritik grundas främst påjust religionsfrihetsskäl, trots att skyldigheten är begränsad till att avse ersättning allenast för kostnader för uppgifter som beredningen anser borgerliga.

Det är enligt JK en helt annan sak om och i vad mån samhället kan av jämlikhetsskäl eller från andra samhälleliga utgångspunkter finna anled- ning till vissa reformer eller åtgärder, t. ex. stödverksamhet i ekonomisk eller annan form gentemot trossamfunden eller viss lagstiftning till skydd för utövande av religionsverksamhet såsom angående anonymitet i trosfrågor etc. Man måste sålunda göra klart för sig, att fråga härvid är om att tillgodose intressen, som ligger utanför själva religionsfriheten, och att dessa intressen vid konflikt med religionsfrihetsprincipen kan befinnas böra taga över denna. Detta är förhållandet med förslaget om ekonomiskt stöd via skattemedel. Ett annat exempel är beredningens förslag att bidrag från samhällets sida till trossamfund skall kunna förbindas med villkor. Detta kan innebära risk för styrning av eller inblandning i religiösa angelägenheter från samhällets sida, vilket ju skulle strida mot religionsfriheten. JK avslutar sin kritik i denna del enligt följande.

Beredningens slutsats blir, att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Bristerna härutinnan skulle med beredningens vidsträckta tolkning av religionsfrihetsbegreppet drabba såväl svenska kyrkan som andra trossamfund, ehuru ur olika aspekter. Av vad jag ovan anfört torde framgå att jag, med den mera inskränkta innebörd som jag vill tillägga religionsfrihetsbegreppet, kan instämma i beredningens nämnda slutsats endast såvitt gäller svenska kyrkan. Jag avser härmed närmast det förhållandet att — till skillnad mot vad som gäller andra trossamfund beslutanderätten i fråga om lära, inomkyrkli-

ga angelägenheter och organisation åtminstone formellt tillkommer staten. Såsom knappast förenligt med religionsfriheten kan man också i viss mån vilja betrakta ämbetsansvaret, i det att präst inom svenska kyrkan kan drabbas av offentligrättsligt ansvar om han av ärlig trosöverty- gelse bryter mot sin tjänsteplikt, t.ex. i fråga om vigsel av frånskild eller pålysande av kollekt för visst ändamål. — Den inskränkning i religions- friheten som det enligt min mening alltså kan vara fråga om synes dock kunna delvis elimineras inom ramen för bestående samband mellan staten och kyrkan, vilket för övrigt framgår av det reformprogram som framlades av 1968 års kyrkomöte.

Svea hovrätt finner det både sakligt och principiellt felaktigt att bygga förslagen huvudsakligen på överväganden om religionsfriheten. Visserligen står det klart, att religionsfrihetssynpunkter har betydelse i samman- hanget, men de har enligt hovrättens mening överdimensionerats av beredningen. Att motivera t. ex. folkbokföringens överflyttning till borgerlig huvudman eller upphävandet av den kyrkokommunala regle- ringen med att religionsfriheten kräver det, innebär att upphöja bisak till huvudsak. Hovrätten förklarar sig givetvis ha förståelse för att beredningen velat sätta in sina förslag i ett större perspektiv och ge dem en principiell motivering. Och som särskilda förtjänster vill hovrätten peka på att beredningen framhävt starkare än som tidigare skett två kompletteringar av nuvarande religionsfrihetsprincip, vilka enligt hovrät- tens mening förtjänar allmän anslutning. Den ena avser att även trossamfunden bör äga religionsfrihet i betydelsen rätt att bestämma i interna angelägenheter. Den andra avser att samhället bör verka för såvitt möjligt likvärdiga villkor för olika trossamfund. Som motiv för sin kritik anför hovrätten bl. a.

i Den grundläggande oklarheten i beredningens sätt att angripa sitt ämne | framgår redan av underavsnittet 3.2, ”Religionsfrihetsprincipen som vägledande för vårt arbete”. Beredningen medger (s 41) att begreppet religionsfrihet är "både vagt och mångtydigt” och att ”någon helt allmängiltig och entydig bestämning inte låter sig göras”. Likafullt har beredningen påtagit sig den vittomfattande uppgiften ”att söka slå fast vad religionsfrihetsprincipen under en överskådlig framtid bör innebära i ett demokratiskt samhälle av vår typ”. I det följande redovisar beredningen också "vissa föreställningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid" (5 43) och frågar sig ”hur framtidens samhälle kommer att se ut” (samma sida). Om de resonemang som sålunda utvecklas, måste konstateras, att de i hög grad har karaktären av l lösa spekulationer. l Anmärkningsvärt är följande uttalande av beredningen efter den inledande deklarationen om dess uppgift att utröna religionsfrihetens innebörd i framtidens samhälle (5 41 f): ”Vi har därför sett som vår uppgift att på punkt efter punkt undersöka vilka reformkrav som en i vårt samhälle naturlig tolkning av religionsfrihetsprincipen kan ge anledning till. Det har däremot tett sig ofruktbart för oss att utifrån mer eller mindre abstrakta religionsfrihetsresonemang diskutera kategoriska *lösningar' av kyrka—statproblematiken i termer som 'skilsmässa* eller inte mellan stat och kyrka."

Hovrätten instämmer helt i detta uttalande men nödgas konstatera, att det inte syns innefatta en korrekt beskrivning av beredningens eget sätt att gå till väga. Tvärtom syns förevarande kapitel drabbas av just den kritik som uttalandets sista led innehåller.

Om den vidare argumenteringen vill hovrätten anmärka, att den i alltför stor utsträckning bygger på hänsyn till minoritetssynpunkter. Det har nämnts att beredningen utgår från att någon väsentlig minskning av medlemsantalet i Svenska kyrkan inte kommer att ske idet nya läget. Med medlemmar förstås då betalande medlemmar. Eftersom 97 % av befolkningen tillhör Svenska kyrkan i dag, står det alltså klart att beredningen själv räknar med att en alldeles övervägande majoritet av svenska folket intar en ”aktivt positiv attityd" till Svenska kyrkan, för att begagna beredningens uttryckssätt i annat sammanhang.

Det måste noteras som en brist, att beredningens överväganden i kapitel 3 endast i ringa grad beaktar den majoritet, som beredningen själv antar finns, utan väsentligen tar sikte på olika minoritetsgrupper och minoritetssynpunkter. Hovrätten delar i och för sig beredningens uppfattning, att det är angeläget att beakta t. ex. invandrares intresse av religionsfrihet. Positiva åtgärder i detta syfte syns i hög grad berättigade som ett led i vår invandringspolitik. Då beredningen emellertid tar den ökade invandringen till motiv för att förändra den Svenska kyrkans ställning, måste hovrätten emellertid finna resonemanget egenartat. Hovrätten noterar också som en motsägelse att beredningen i annat sammanhang (s. 177 f) diskuterar en lagstiftning som skulle ge invandrarna rätt att för sin religionsutövning begagna Svenska kyrkans lokaler. Överhuvudtaget förefaller beredningen överdriva invandrarpro- blematikens betydelse. Det stora flertalet invandrare omfattar dock en evangelisk-luthersk bekännelse. Överhuvudtaget gäller om åtskilliga av de invändningar mot kyrkans ställning, som redovisas utifrån principen om individens religionsfrihet (t.ex. på s. 46), att de endast omfattas av minoriteter.

Beredningen drar slutsatsen, att full religionsfrihet inte är genomförd (s 47). 1 det följande utvecklas hur religionsfrihetsbegreppet bör vidgas till att avse inte endast frihet från religion utan även frihet till religion. Hovrätten kan inte underlåta att påpeka, att detta språkbruk är vilseledande. Realiteten är dock att förslagen medför en klar och i den allmänna debatten ofta framhållen risk för att den kyrkliga verksamheten måste inskränkas. Utan att ingå på egna bedömningar härvidlag måste ; hovrätten reagera mot framställningen, att reformerna åsyftar ökad frihet 1 till religion. i Omedelbart efter detta diffusa resonemang följer beredningens slutsats *

l l l

(s. 48), att det ”inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund”. Härmed anser sig beredningen, såvitt hovrätten kunnat finna, ha gett motiven för att upphäva den kyrkokommunala regleringen. Hovrätten finner, som förut anmärkts, att mera ingående överväganden borde ha redovisatsi denna fråga.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala erinrar om att den 1 religionsfrihetsprincip som beredningen bekänner sig till har varit * vägledande för nyordningen av förhållandet stat—kyrka i ett flertal europeiska stater under detta sekel. Den historiska utvecklingen i dessa länder erbjuder därför underlag för ett studium av hur beredningens religionsfrihetsprincip och den historiska verkligheten förhåller sig till varandra. Det hade varit av värde för ett ställningstagande till beredning- ens betänkande, om den hade redovisat det historiska utfallet av sin religionsfrihetsprincip, eftersom denna princip då den genomfördes av politikerna i dessa stater just avsåg att reglera religionens framtida institutionella ställning. Man kan därför enligt fakulteten nu utläsa hur

religionsfriheten i Tyska demokratiska republiken och EG-länderna rent konkret tillvaratas i relationerna stat-kyrka och hur religionen konkret- empiriskt fungerar efter andra världskriget. Fakulteten överlämnar som sitt yttrande en utredning om stat och religionsfrihet i vår tid, som gjorts av professorn i kyrkohistoria vid fakulteten, Sven Göransson., I anslutning härtill framhåller fakulteten vikten av att beredningens målsättning tillvaratas, så att de inbördes relationerna mellan staten och trossamfunden utformas på så sätt att religionen och dess institutioner får villkor, som svarar mot det förändrade samhället, och att religionsfri— heten garanteras och skyddas Samt att de rättsliga reglerna tar hänsyn till religionens och dess institutioners konkret-empiriska karaktär och deras betydelse för människorna, civilisationen och samhället.

Den av beredningen angivna utgångspunkten att religionsfriheten måste vara vägledande för utformningen av samhällets relationer till trossamfunden är inte ägnad att föranleda några invändningar, uttalar ärkebiskopen. Beredningen vill emellertid inte närmare precisera innebör- den av begreppet religionsfrihet. Beredningen har haft en pragmatisk inställning till frågan. Reformkraven har stått i förgrunden. Tolkningen av religionsfrihetsprincipen har skett i anslutning till reformkraven. Med den vaga och mångtydiga innebörd, som religionsfrihetsprincipen har och ges, kan många olika typer av reformer ges ett principiellt stöd utifrån denna princip. Beredningen undgår inte heller denna kritik. Reformkra- ven har bestämt innebörden och tolkningen av den religionsfrihets- princip, som man inte ansett sig kunna definiera. Han fortsätter.

I en viktig fråga av stort principiellt intresse tar beredningen sålunda avstånd från tidigare utredning. Beredningen hävdar nämligen, att det inte är "förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga samfund”. 1958 års utredning hävdar däremot, att "om på viss punkt inskränkning i religionsfrihet anses föreligga kan den antingen undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka-stat, alltså även i ett A-läge, eller också kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka-stat, således även efter en skilsmässa". Här föreligger sålunda två tolkningar av begreppet religionsfrihet med motsatt innebörd.

[ den norska utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka, utförd av Det frivillige Kirkeråds Utredningskommisjon av år 1969, utg. år 1972, sägs i en passus om denna problematik: ”Det er ikke i og for seg brudd på religionsfrihetsprincippet at ett enkelt kirkesamfunn fremtrer som statskirke eller er begunstiget av staten. Det er haer snarere princippet om folkeflertallets religiose betjening som gjor dette til en praktisk og politisk realisabel ordning” (o.a.a. s. 85). Samma synpunkter ger f. ö. även Vatikankonciliet i deklarationen om religionsfriheten: ”Om med hänsyn till de särskilda omständigheter, som råder inom ett folk, speciellt borgerligt erkännande i statens rättsordning ges åt ett visst religiöst samfund, är det nödvändigt att samtidigt alla medborgares och religiösa samfunds rätt till religionsfrihet erkännes och realistiskt förverk— ligas”.

I betänkandet finns en tendens att föra in ett stort antal tankar, som vunnit beredningens gillande, under rubriken ”religionsfrihetsprincipen". En sådan tendens är farlig, därför att den kan medföra, att frågor av praktisk lämplighetskaraktär uppfattas som principfrågor, vilket medför omotiverat skarpa motsättningar och låsta positioner. Om alltför många

! Göransson, S., Kyrkans funktion, Stat och reli- gionsfrihet ivår tid (Upp- sala 1972),

och disparata synpunkter sammanförs under rubriken ”religionsfrihet” riskerar man också, att de blir inbördes motstridiga. Beredningen synes inte helt ha undgått någondera av dessa risker.

Såsom beredningen själv framhållit, bygger religionsfrihetslagen på grundtanken, att den enskilde har rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Dessa samfund skall ha frihet att driva sin verksamhet, och staten skall vara neutral till verksamheten och till medborgarnas konfessionstillhörighet (s. 43). Beredningen tillägger emel- lertid, att samfundens frihet måste inskränkas med hänsyn till individer- nas religionsfrihet, och nämner som exempel härpå tillståndstvånget för inrättande av kloster i 55 religionsfrihetslagen. Härtill bör fogas, att religionsfriheten jämlikt ] & religionsfrihetslagen inskränkes även med hänsyn till grundläggande samhälleliga värderingar. Det från 1809 års regeringsform hämtade uttrycket att den fria religionsutövningen begrän- sas av att den enskilde ”icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse” tillåter enligt sin ordalydelse inskränk- ningar även av rätt banala orsaker. Samhällets tolerans är i dag otvivelaktigt större än lagtextens ord kan tyckas ge vid handen, men exempel på konflikter mellan samhällets värderingar och olika gruppers religiösa uppfattning saknas inte. Föräldrabalkens och barnavårdslagens regler om hänsynstagande till ”barnets bästa” bygger sålunda på värderingar, som av lagstiftningen tillerkänns prioritet mot t. ex. enskil- das avvikande uppfattningar om modern läkarvård. Även brottsbalkens bestämmelser ger exempel på att samhällets opartiskhet i religionsfrågor är och måste vara begränsad.

Då beredningen fortsätter sitt resonemang fram till slutsatsen, att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års lag, blir argumente- ringen mindre övertygande. Beredningens påstående att det finns människor, som upplever Svenska kyrkans ”officiella status” som en kränkning av sin åsiktsfrihet, innebär sålunda knappast något belägg för rimligheten av denna åsikt. Det finns förmodligen betydligt fler männi- skor, som upplever det historiskt framvuxna sambandet mellan kyrkan , och samhället som en värdefull tillgång även för kommande generationer. l

Beredningen kritiserar vidare den nära förbindelsen mellan medborgar- skap och kyrkotillhörighet. Redan enligt gällande rätt kan emellertid 1 svensk medborgare stå utanför kyrkan och utlänning räknas som medlem. i Att rösträtt inte tillkommer utländsk medborgare som är medlem av i kyrkan är i och för sig otillfredsställande., och en ändring härutinnan är l önskvärd. Detta kan emellertid rättas till utan att sambandet mellan i Svenska kyrkan och statsorganisationen upphör. För uppfattningen av » livsåskådningsläget i vårt samhälle torde det ha större betydelse, att den i övervägande majoriteten tillhör Svenska kyrkan än att denna kyrkas l ställning i olika avseenden är reglerad i lag och författning. *

l l l l l

Att även den som inte tillhör Svenska kyrkan tvingas betala en viss del av kyrkoskatten kan otvivelaktigt — som beredningen också framhåller — föranleda principiella invändningar. Om uppgifter i fråga om folkbokfö- ring och begravningsväsende även ifråga om personer som står utanför kyrkan skall omhänderhas av kyrkliga organ, måste därför finansierings- frågan utredas. Att funktionerna, såsom av historiska skäl är fallet, åligger kyrkliga tjänstemän, synes däremot inte böra betraktas som en religions- frihetsfråga. I förhållandet till dem, som står utanför kyrkan, åligger det befattningshavarna att lämna service utan att påtvinga dem någon i förkunnelse, och detta är båda parter väl medvetna om. Vem som skall * anförtros de ifrågavarande arbetsuppgifterna är en praktisk lämplighets- . fråga, och som en sådan har folkbokföringen också hittills diskuterats. i Att taga ställning till frågan om huvudmannaskapet för de allmänna ] begravningsplatserna utan en motsvarande utredning såsom beredning- ens resonemang på s. 84—85 innebär — synes klart olämpligt.

| l

Domkapitlet i Uppsala anför att delade meningar inte torde råda om religionsfrihetsprincipen. Svårigheterna uppstår först vid tolkningen av begreppet religionsfrihet såsom ett socioreligiöst fungerande begrepp. 1951 års religionsfrihetslag bär vittne härom. Utredningen drar av sina resonemang slutsatsen, att full religionsfrihet ej är genomförd genom denna lag. Flertalet av domkapitlets remissinstanser är av rakt motsatt uppfattning. I några remissvar hävdas, att en ändring av relationen mellan stat och kyrka enligt beredningens förslag innebär i stället för vidgad religionsfrihet en inskränkning av densamma. Domkapitlet kan inte inse, att religionsfrihetsprincipen i och för sig motiverar så långtgående förändringar i kyrkans status som uppgivandet av den offentligrättsliga ställningen. Domkapitlet hävdar att bestämmelserna om religionsfrihet hör till det väsentliga och omistliga i det moderna, demokratiska samhället. Flertalet av domkapitlet hörda församlingar o.dyl. har redovisat den uppfattningen, att 1951 års religionsfrihetslag garanterar denna religionsfrihet för den enskilda medborgaren. Det torde med fog kunna påstås, att församlingarnas erfarenheter av religionsfrihetslagens praktiska tillämpning i olika typer av församlingar är ett väl så tillförlitligt vittnesbörd som beredningens allmänt hållna antaganden, att svenska kyrkans officiella status av vissa upplevs som en kränkning av deras åsiktsfrihet. I själva verket bör inte praktiska skäl utan rent principiella överväganden vara avgörande. Domkapitlet kan dock inte finna, att beredningen i kapitel 3 gör rent teoretiska, principiella överväganden. Genomgående diskuterar beredningen praktiska förhållan- den av delvis högst problematisk natur, t. ex. hur framtidens samhälle kommer att se ut, antaganden om vissa människors emotionella reaktio- ner, svenska kyrkans bristande frihet i vissa fall, svenska kyrkans mer gynnade ställning i andra fall, invandrarfrågor osv., alltsammans viktiga frågor ur religionsfrihetssynpunkt men enligt domkapitlets bedömning inte avgörande för relationen kyrka-stat i och för sig.

Domkapitlet i Linköping finner rent allmänt att beredningen fört samman problem som berör religionsfriheten med aspekter, som hör till andra tankesammanhang, som t. ex. demokratins arbetsformer, associa- tionernas ställning till staten och statsrättsfilosofiska resonemang bl.a. om statens idé. De ställningstaganden, som beredningen tagit och som läsaren av avsnittet gör, torde bero på de referensramar vederbörande från början har till de .behandlade frågorna. Beredningen betonar trossamfundens religionsfrihet. Den nöjer sig inte heller med friheten för samfunden att verka utan utsträcker religionsfrihetsbegreppet till att betyda samma möjligheter för dem att arbeta. Med religionsfrihetsbegrep- pet kombineras ett jämlikhetsbegrepp som egentligen kommer att spela större roll i betänkandet än religionsfriheten. Domkapitlet delar åsikten att religionsfriheten hör till de elementära rättigheterna i ett modernt samhälle och menar att samhällets lagar bör garantera både den enskildes och de skilda trossamfundens även svenska kyrkans religionsfrihet. Detta är allmänt accepterade ställningstaganden. Men domkapitlet ifrågasätter flera av de konsekvenser beredningen drar av religionsfri- hetsbegreppet. Domkapitlet i Skara hänvisar till den tidigare nämnda

skriften av professor Sven Göransson (Kyrkans funktion, Stat och religionsfrihet i vår tid) och anför.

Domkapitlet vill starkt betona att denna undersökning klart visar att beredningens resonemang om religionsfrihet vilar på en liberal indivi- dualistisk religionsfrihetsideologi, som är en produkt av 1700-talets sekulariserade naturrätt och humanism. Elementen i denna uppfattning om religionsfrihet är följande: ]) kristendomen är en ideologi, 2) religionen är en privatsak, 3) kyrkan är en förening av troende, 4) staten är religiöst-neutral och 5) behandlar alla samfund av subjektivt troende lika.

Såsom den svenska kyrkan uppfattar sin syn på sig själv och samhället är ingen av de fem punkterna relevant. Beredningen har utgått ifrån ett abstrakt individualistiskt religionsfrihetsbegrepp, som man trott vara tillämpbart i alla tider. Göransson visar att både den historiska verkligheten och den moderna särskilt franska religionssociologiska forskningen kommit till det resultatet, att denna doktrin var en fiktion. Den motsvarar varken de reella religiösa förhållandena eller religionens socioreligiösa betydelse för människorna, samhället och civilisations— processen. Med dessa förutsättningar blir målet att göra samhället religionslöst och förpassa religionen till individens privatliv. Undersök- ningen uppvisar med stringent klarhet vart detta har lett genom exempel från 1800-talet fram till vår tid.

Gentemot denna syn framhåller Göransson att frågan om religions- friheten är en lång historisk process, icke resultatet av en abstrakt individualistisk ideologi lika genom alla tider. Det är domkapitlets mening att om beredningen haft en sådan historisk-vetenskaplig grundsyn i botten hade den inte kunnat laborera med ett så statiskt och begränsat religionsfrihetsbegrepp som den nu gör. Domkapitlet vill också framhålla att beredningens religionsfrihetsbegrepp gör en sammankoppling med jämlikhetstanken som icke heller är hållbar. Om samhället ställer särskilda förväntningar på ett av trossamfunden, i detta fall Svenska kyrkan, så bör detta samfund också rimligtvis och utan att den principiella religionsfriheten och jämlikheten äventyras kunna få den särbehandling som är motiverad därav. Skulle detta sedan leda till en viss ramlagstiftning om detta samfunds rättigheter och skyldigheter, är detta bara uttryck för att det här finns ett samhällsintresse som en majoritet i vårt folk vill tillgodose. I annan lagstiftning kan man ju samtidigt trygga l de religiösa minoriteternas behov av ett aktivt samhällsstöd i andra former, som de kan acceptera. j

Religionsfrihetsprincipen som sådan är inte ett tillräckligt argument för det reformprogram beredningen presenterar. j

Domkapitlet ser med oro en utveckling som innebär religionens fortsatta ”privatisering”. Konsekvenserna av detta är att samhället som sådant töms på kristet idéinnehåll. Detta innebär en både för kyrkan och samhället ödesdiger utveckling.

Hur viktig religionsfriheten än är kan det ifrågasättas om inte ett betänkande om stat och kyrka i Sverige som styrande utgångspunkt i I stället borde ha haft frågan om religionen som samhällsfaktor. *

Domkapitlet iSträngnäs finner det olyckligt att beredningen grundat sina reformförslag enbart på religionsfrihetsbegreppet. Den har härigenom valt ut endast en av de faktorer låt vara en av de väsentligaste som bör få påverka avgörandet av frågan om förändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan och som en konsekvens härav kommit att pressa religionsfrihetsprincipen alltför hårt. Att de nuvarande förhållandena

skulle vara oförenliga med det självklara kravet på individuell religions— frihet och att ”det i vårt land finns samvetsbestämda människor som upplever svenska kyrkans status som en kränkning av sin åsiktsfrihet” är påståenden som beredningen framför utan att ge några belägg för eller redovisa någon form av undersökning. Än mindre har beredningen visat att många upplever det som en inskränkning av individens religionsfrihet att svenska kyrkan fullgör vissa allmänt samhälleliga funktioner. Även om denna uppfattning säkerligen finns företrädd i vårt land vet vi intet om dess representativitet, och det finns anledning att antaga att det också finns människor som kan åberopa samvetsskäl för en motsatt ståndpunkt. Överhuvudtaget torde beredningen i sin syn på religionsfrihetsprincipens konsekvenser inte tillräckligt ha beaktat hur man i andra länder i västvärlden ser på och har sökt lösa dessa problem. Enligt domkapitlet måste det också framhållas att beredningen inte synes beredd till en konsekvent tillämpning av religionsfrihetsprincipen. Det mest flagranta avsteget från gängse syn på religionsfriheten som förekommer i vårt land utgörs av inskränkningen i föräldrarätten, när det gäller att välja annan skola än den som upprätthålles av de offentliga myndigheterna. Likaså uppställer beredningen i olika sammanhang särskilda förväntningar och krav på svenska kyrkan också sedan banden med staten upplösts. Sådana krav kan innebära bristande respekt för kyrkans religionsfrihet. Liknande synpunkter förs även fram av domkapitlet i Göteborg.

Domkapitlet iLund hade väntat sig att beredningen skulle skaffa sig en bild av den speciellt svenska situationen i dag, sådan som den vuxit fram ur det historiska förlopp som genom århundradena utformat det ömsesidiga samarbete som hittills har rätt mellan samhället och svenska kyrkan och som är bakgrunden till dagens folkkyrka. Nya drag i tiden kan naturligtvis medföra en förskjutningi synen på denna samverkan och väcka krav på reformer av det slag som kyrkomötet begärde 1968 och som beredningen i sitt förslag också vill tillgodose. Hur långtgående reformerna sedan bör bli, är en avvägningsfråga, som i sista hand är beroende av vilka krav eller förväntningar samhället i fortsättningen ställer på svenska kyrkan och övriga trossamfund. Men detta ärinte beredningens sätt att resonera. Tvärtemot vad man säger sig vilja göra lämnar man den konkreta svenska verkligheten och hänger sig åt ”abstrakta religionsfrihetsresonemang”, uttalar domkapitlet och fort- sätter.

Ty vad är det annat man gör, när man först (5. 43) ställer frågan om staten kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfrihetsprincipen en fråga som besvaras jakande. Sedan ställs frågan (s 45) om staten kan uppehålla ett nära samband till en kyrka utan att stå i motsvarande relation till andra trossamfund. Här svarar man i likhet med 1958 års beredning, att enbart det formella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land inte är avgörande för om det där råder religionsfrihet eller inte. Men slutligen (s 46) refererar man invändningar som ”från religionsfrihetssynpunkt kan resas och har rests” mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Och dessa invändningar som utgår ifrån dels ”principen om individens religions- frihet” dels ”principen om trossamfundens religionsfrihet” leder fram till

beredningens slutsats, "att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund” (s 48).

Härtill kommer att de argument som beredningen under dessa principfrågor anför är starkt subjektiva eller grundar sig på icke redovisat material. När den tidigare åberopade noggranna analysen av 1958 års utredning och kommentarerna kring denna i remissyttrandena inte ger ett principiellt stöd för uppfattningen att ett statskyrkosystem i och för sig skulle vara mer stridande mot religionsfriheten i dag än 1951 eller 1958, tar beredningen på sig ”en vidare uppgift, nämligen att ta hänsyn till den kommande utvecklingen. Denna bedömning sker utifrån vissa föreställ- ningar om religionens roll i samhället under en överblickbar framtid” (5 43). Domkapitlet vill här endast erinra om att en av 1958 års utredning begärd vetenskaplig undersökning av religionens betydelse som samhälls— faktor aldrig kom till stånd. Utan att ange faktaunderlag eller referenser skissar beredningen emellertid nu på två sidor ”de troligaste förändringar- na” under de närmaste 30—50 åren! Man tror på fortsatt Urbanisering — utan att antyda att även motsatta tendenser här kan skönjas — ochi dess spår ”tendensen till anonymitet” men även ”strävanden att motverka just denna tendens”. Man uppmärksammar tendensen mot ökad ekumenik men också ”en tendens som verkar i delvis motsatt riktning, nämligen ökningen av antalet religiösa grupper” och slutligen nämner man ”ungdomens protest mot det industriella överflödssamhället”.

Vilka slutsatser man av dessa spridda och tämligen motsägande framtidsutsikter skall dra för religionsfriheten avstår beredningen från att uttala sig om. Men vissa formuleringar tyder på att den räknar med en tendens till uppbrott ur traditionella miljöer och från medlemskapet i de stora traditionsbundna folkrörelserna och ett sökande i riktning mot små, aktiva och kanske kortvariga gemenskaper.

Att då på dessa inte närmare underbyggda hypoteser grunda ett förslag som främst går ut på en likriktning av alla samfund efter modellen av 1800-talets föreningskyrkor av traditionell folkrörelsekaraktär, ökade statsbidrag till samlingslokaler, kyrkobyggnader och samfund med minst 3 000 medlemmar samt inrättande av en datacentral för medlems— registrering ger närmast intryck av att man vill motverka en utveckling man själv bedömer som trolig!

Lika subjektiva och Obestyrkta är de meningsyttringar som redovisas under principen om individens religionsfrihet på s 46. Givetvis har där återgivna åsikter företrädare inom vårt folk och bland invandrare, men lika bestämda opinionsyttringar av motsatt innebörd kan säkerligen avlyssnas bland andra grupper i vårt folk, som inte fått komma till tals hos beredningen. Endast beträffande ett av yttrandena, det om ”samvets- bestämda människor som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet”, har källan direkt kunnat spåras. Uttalandet går tillbaka på länsstyrelsens i Kronobergs län remissyttrande över 1958 års utredning och återges i SOU 1970: 2 s 86. Beträffande de ovannämnda men ej heller av länsstyrelsen närmare definierade männi- skorna heter det i grundtexten: ”Endast om deras tolkning av religions- frihetsbegreppet skulle innebära ett tvång över andra människors rätt att exempelvis utöva sin religion och verka inom sina trossamfund bör samhället kunna sätta sig över deras extensiva tolkning av religionsfrihets- begreppet”. Men samma länsstyrelse talari ett annat på s. 101 i SOU 1970: 2 återgivet avsnitt om att ett godtagande av statens fullständiga neutralitet i livsåskådningsfrågor skulle innebära ett brott mot mycket centrala utvecklingslinjer för det svenska samhället och tillägger: "Länsstyrelsen är medveten om att det numera finns grupper i samhället som är beredda att åstadkomma en sådan brytning men kan för sin del

icke godta en så extensiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet . . .” Både länsstyrelsen i Kronobergs län och beredningen är alltså beredda att i ett sammanhang acceptera enskilda individers extensiva tolkning av religions- friheten, men avvisar i annat sammanhang en lika anonym grupps extensiva tolkning av samma frihet!

Med här åberopade citat vill domkapitlet endast belysa vanskligheten i att grunda principer för statsmakternas agerande på ett subjektivt och godtyckligt urval av ej närmare dokumenterade opinionsyttringar.

Domkapitlet anför i detta sammanhang avslutningsvis att missnöjesanled- ningar för enskilda ofta kan avlägsnas med ganska enkla och begränsade reformer. Förslag till sådana inom ramen för nuvarande system finns framlagda bl.a. av 1968 års kyrkomöte. Men att göra enstaka kritiska uttalanden till huvudskäl för genomgripande förändringar i relationen mellan samhälle och kyrka är att tillmäta dem för stor betydelse i förhållande till inställningen hos de stora grupper av medborgare som på olika sätt stöder och visar uppskattning av rådande ordning och skulle föredra endast partiella reformer. Utan att här ta ställning i själva sakfrågan vill domkapitlet hänvisa till de inkomna remissvaren från olika församlingar m. ni. som visar, att det finns lokala majoriteter eller sett ur en annan synvinkel: att det runt om i vårt land finns betydande minoritetsgrupper som föredrar status quo eller partiella reformer framför beredningens förslag.

Svenska kyrkans lekmannaförbund anser att beredningen använt termen religionsfrihet på ett sådant vilseledande sätt, att ett stort antal praktiska tillämpnings- och omdömesfrågor förvandlats till princip- spörsmåj. Genom denna radikalt felaktiga utformning av själva grundprin- cipen för relationen mellan kyrka och stat, har beredningens uttalanden fått ett starkt begränsat värde. Bl. a. kan beredningens slutsats ”att full religionsfrihet ej är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag” inte tillmätas vitsord. Lekmannaförbundet, som bl. a. åberopar det i bered- ningens direktiv återgivna uttalandet av 1956 års riksdag att avsikten med utredningsarbetet inte fick vara att skada de omistliga värden den kristna verksamheten utgjorde för enskilda och för samhället, motiverar sin | uppfattning enligt bl. a. följande.

Den i vårt samhälle naturliga tolkning av religionsfrihetsprincipen, som beredningen framlägger, utgör med andra ord inte en renodlad tolkning av begreppet religionsfrihet utan innefattar ett konglomerat av ideér och föreställningar, som visserligen icke är utan intresse i detta sammanhang

. men som begreppsmässigt icke tillhör religionsfrihetsprincipen som sådan. Hit hör sådana idéer som samhällets opartiskhet i livsåskådnings- frågor, individernas och samfundens likaberättigande i olika avseenden, grundläggande demokratiska krav osv. Detta sätt att tolka begreppet religionsfrihet framstår som uttryck för antingen en betänklig begrepps- förvirring eller en medveten förvanskning av terminologin. Religionsfrihet är en princip, vartill otvivelaktigt nära nog alla medborgare i vårt land ansluter sig. Denna term utgör sålunda ett honnörsord, vars åberopande är ägnat att förvandla beredningens ställningstaganden i en hel rad praktiska tillämpningsfrågor till principiella avgöranden. Ett par exempel synes kunna belysa detta sakförhållande.

På sid. 47 tolkar beredningen friheten till religion såsom innefattande

”likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika kristna trossamfund som individerna har frihet att ansluta sig till” samt säger, att ”samma religionsfrihetskrav gäller även icke—kristna trossamfund och sammanslut- ningar av individer, som vill stå utanför alla trossamfund”. Vi kan inte dela uppfattningen, att ett sådant ställningstagande innefattar en tolkning av begreppet religionsfrihet vare sigi dagens eller morgondagens samhälle. Om samojediska fetischdyrkare tillerkännes rätt att utöva sin religion i Sverige vilket bör ske behöver detta inte innebära, att staten skall tillerkänna dem ekonomiska bidrag till denna verksamhet. Samma synpunkt torde kunna anläggas, om muhammedanska trosanhängare i vårt land önskar tillämpa en religiöst motiverad princip om månggifte.

Om riksdagen i överensstämmelse med ovannämnda uttalande av år 1956 inte kan medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada de omistliga värden, vilka kristen verksamhet skapat åt vårt folk, frågar man sig, om ett sådant ställningstagande är förenligt med beredningens tolkning av religionsfrihetsprincipen. Att inte skada dessa värden måste ju betyda att inte minska resurserna vare sig i ekonomiskt eller ideologiskt avseende för de organ, som främst har att värna om de kristna värderingarna. Med ett sådant betraktelsesätt skulle inte ens jämlikhets- principen kunna tillämpas ifråga om olika trossamfund, i varje fall inte såvitt angår kristna contra icke kristna samfund. Att religionsfrihetsprin- cipen inte är relevant i detta sammanhang har vi redan framhållit. Vi kan sålunda inte dela beredningens uppfattning ”att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer, att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund”.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund kan inte finna att beredningen redovisat några som helst med fakta underbyggda motiv för sin ståndpunkt. Förbundet delar beredningens uppfattning att religions— frihetsprincipen är av väsentlig betydelse. Förbundet accepterar dock inte beredningens religionsfrihetsbegrepp, som utgör en sammanblandning av religionsfrihet och jämlikhet. Förbundet säger sig dela 1958 års kyrka- statutrednings uppfattning, att relationen mellan staten och kyrkan saknar betydelse för religionsfriheten och detsamma gäller förjämlikhets- frågan. De brister som kan anses föreligga i religionsfrihetshänseende bör snarast möjligt rättas till. Man behöver inte koppla samman denna fråga med frågan om ändrade relationer mellan staten och kyrkan. Detsamma , gäller jämlikheten mellan samfunden. Det är angeläget att åtgärder snarast vidtages för att ge de fria samfunden och invandrarkyrkorna l ekonomiskt tryggade arbetsmöjligheter. Religionsfrihetsfrågan skall så- i lunda inte vara styrande, då det gäller frågan om relationerna mellan i staten och kyrkan. Dessa relationsfrågor skall behandlas med utgångs- i punkt i sakligt organisatoriska bedömningar. Detta stämmer väl 1 överens med direktiven för beredningen, som hänvisar till 1956 års ; riksdag och understryker att det här endast skall gälla en utredningi den * organisatoriska frågan. Förbundet hänvisar vidare till resultatet av den enkät bland kyrkokommunerna som förbundet gjorde i anslutning till sitt remissvar 1969 1958 års kyrka-statutrednings betänkande. Inte mindre än 89 % av de 2 356 kyrkokommuner som besvarade enkäten, ansåg vid det tillfället att kyrka-statfrågan saknade betydelse för religionsfriheten. Även i enkäten inför föreliggande remissyttrande har förbundet frågat om man anser att religionsfrihetskravet skulle bli bättre

tillgodosett om beredningens reformpaket genomfördes. Inte mindre än 91 % av de 2 560 kyrkokommuner som behandlat denna fråga har besvarat den med nej. Svenska kyrkans församlingar har sålunda inte ändrat uppfattning. De delar fortfarande 1958 års kyrka-statutrednings bedömning av religionsfrihetsfrågan. Förbundet fortsätter.

Då det gäller bedömningen av de olika detaljproblemen, som bered- ningen behandlar i detta avsnitt, får styrelsen instämma i vad som anförts i ärkebiskopens yttrande. Dock med det tillägget, då det gäller rösträtts- frågan, att det enligt 8955 3 mom. församlingsstyrelselagen föreligger besvärsrätt för var och en som är kyrkoskriven inom församlingen eller om han icke är kyrkoskriven det oaktat betalar församlingsskatt.

Besvärsgrunderna i 1 mom. i samma paragraf är så utformade, att de även ger underlag för besvär i en fråga, som kan bedömas såsom religionsfrihetskränkning. Givetvis utesluter denna möjlighet till rättelse i efterhand icke önskvärdheten av, att ändringar åstadkommes beträffande rösträtten. De kommuner, församlingar och frikyrkoförsamlingar som uttalat sig kri- tiskt om beredningens bedömning av religionsfrihetsprincipen som vägled- ning framför samma argument som återgetts i det närmast föregående.

De uttalanden och bedömningar om religionens roll i sam- hället under en överblickbar framtid som bered- ningen gör har föranlett allmänt instämmande kommentarer av bl.a. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, som finner det förtjänstfullt att beredningen sökt ställa in religionsfrihetstänkandet i ett dynamiskt perspektiv och inte nöjt sig med att hjälpligt föra fram det till dagens situation. Ås församling saknar dock i beredningens framtidsbild av samhället en notering om de kommunala blockbildningarna, en utveck- ling som kan komma att fortsätta. I det perspektivet upplever försam— lingen att de gamla socknarna återfår sitt värde som lokal enhet, och att alltså kyrkoförsamlingarnas offentliga beslutsprocess alltmer kan svara mot det behov av lokala aktiviteter som beredningen pekar på.

Allmänt kritiska kommentarer återfinns hos kyrkliga remissinstanser, t.ex. ärkebiskopen som uttalar dels att premisserna för beredningens prognoser är alltför hypotetiska för att man skall kunna ta ställning, dels att skäl torde kunna anföras för slutsatser i andra riktningar. De framlagda faktorerna förefaller enligt domkapitlet i Luleå vara godtyck- ligt valda och inte ägnade att ge någon säker prognos om religions- frihetens ställning i framtidens samhälle.

Vad beredningen särskilt anfört om fortsatt urbanisering och härmed förknippade tendens till anonymitet i kollektivet har endast uppmärk- sammats av ett fåtal remissinstanser, vilka såsom exempelvis Hemmes- dynge pastorat hänvisar till den ”gröna vägen" och erinrar om att de större städerna och även Trelleborg visar vikande befolkningstal.

Beredningens uttalanden om tendenser till ökad ekumenik i Sverige och internationellt instämmer KFUK:s och KFUM:s riksförbund samt Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd i. Härvid uttalar samarbetsnämn- den att de åtgärder beredningen föreslår bl. a. torde komma att medföra att förhållandena mellan de olika trossamfunden i vårt land ytterligare

förbättras och att de också leder till samkristet nytänkande inom trossamfunden. Det är samarbetsnämndens uppfattning, att en lösning efter religionsfrihetens grundsatser på sikt bör kunna underlätta den ekumeniska utvecklingen genom att den främjar klarhet och konsekvens, även om i ett övergångsskede ekumeniska svårigheter skulle kunna uppstå. Det krävs en uppriktig vilja att förstå andras problem, om inte de ekumeniska framsteg, som gjorts under senare år skall äventyras. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm betonar att samhället inte bör ingripa styrande i det ekumeniska skeendet. Det är sant att gemenskapen mellan olika kristna grupper och samfund stärkts på senare år. Samhällsutveck- lingen medverkar på sitt sätt ofta till gemensamma lösningar, t. ex. av kyrkobyggnadsfrågor i nya bostadsområden. Detta är dock en utveckling som trossamfunden själva bör leda och som samhället bör avstå från att gripa in i genom att för enskilda församlingar eller trossamfund försvåra en självständig tillvaro.

Kritik mot beredningens uttalanden om ekumenik kommer från instanser med anknytning till svenska kyrkan, bl. a. ärkebiskopen. Han vänder sig mot beredningens sätt att beskriva ekumeniken bl. a. som en tendens till utplåning av de kyrkokonfessionella gränserna och betecknar denna karakteristik som alltför ytlig och ägnad att ge intrycket av att kyrkornas enhetsarbete närmast är att betrakta som enbart ett tekniskt och organisatoriskt problem. Själevads församling tror att en växande ekumenik svårligen kan förverkligas med den ökande konkurrens som en fri kyrka skulle innebära. Sundsvalls Gustav Adolfs församling betecknar de slutsatser beredningen drar av den ökande ekumeniken trossamfunden emellan som svagt underbyggda och dess resonemang kring ekumeniken som betänkligt. Beredningen tycks ha uppfattningen, att en försämring av svenska kyrkans starka förankring i folket och framförallt av dess ekonomiska situation skulle underlätta ekumenisk samverkan. Försam- lingen har en motsatt uppfattning. De ekumeniska strävandena kommer ingalunda att stimuleras därför att svenska kyrkan får det sämre, snarare tvärtom. Det förefaller som om beredningen trodde på möjligheten av något slag av lagfäst ekonomi-ekumenik. Att detta är orimligt, och att , ekumeniken måste få utvecklas fritt och i enlighet med de olika . trossamfundens egna värderingar, tycks beredningen stå främmande för. % Beredningen gör sig till tolk för likvärdiga arbetsmöjligheter inte bara för i olika kristna samfund utan också mellan dessa och icke-kristna, ett slags religionssynkretism. l

Ytterligare referat av remissinstansernas synpunkter på ekumeniken återfinns i avsnitt 3.4. i

I anslutning till beredningens uttalanden i detta sammanhang om det ökade antalet invandrare i vårt land (jfr under 3.4) hävdar KFUK:s och KFUM:s riksförbund att frågan om relationerna mellan samhälle och trossamfund måste utformas med stor generositet gentemot de 5. k. invandrarkyrkorna. Dessa samfund är bärare av ett kultur- och religions- mönster från sitt hemland till det nya invandrarlandet och befrämjar också ett inväxande i det svenska samhället. Ärkebiskopen reagerar i likhet med ett flertal andra instanser med anknytning till svenska kyrkan

mot beredningens betoning av invandrarsynpunkterna och anför.

Frågan om invandrarnas religiösa behovstillfredsställelse spelar en stor roll i beredningens resonemang. För många invandrare sägs samman- kopplingen mellan Svenska kyrkan och folkbokföring och begravnings- väsende inskränka religionsfriheten. Det gäller för "svensk invandrar- politik att säkerställa friheten till religion också för dessa grupper”. Beredningen stöder sig emellertid inte på någon särskild utredning i detta avseende. Enligt invandrarverket är 2/3 av invandrarna nordiska medbor- gare, dvs. från länder med nära relationer mellan kyrka och stat. Det har påpekats att en skilsmässa enligt beredningens förslag skulle göra den kyrkliga situationen för dessa invandrargrupper mera främmande än nuvarande förhållanden. I t. ex. ärkestiftet finns 26 000 utländska medborgare. Av dessa är 17000 finländare. Därtill kommer 1000 danskar, 1000 norrmän och 1000 tyskar. I församlingar med många utländska medborgare finns även ett relativt stort antal, som inte tillhör Svenska kyrkan. Varken de nordiska invandrarna eller de senare grupperna torde vara främmande för ett system med församlingsskatt. Även i stater med främst ortodox (grekisk etc.) befolkning finns olika typer av nära relationer mellan stat och kyrka. Likartade förhållanden gäller även stater, där majoriteten människor är muslimer eller buddister.

Bland lokala remissinstanser ställer man sig stundom helt oförstående till beredningens argumentering på denna punkt. Som exempel kan nämnas Kristdala församling som uttalat att icke-kristna trosbekännare, i första hand muslimer, väl måste räkna med att förhållandena måste te sig helt annorlunda i ett land med helt annan tradition, kultur och religion än hemlandets.

Vad beredningen anfört om ökningen av antalet religiösa grupper och om en uppluckring av gränserna mellan religiösa och andra samlevnads- krav berörs inte närmare av remissinstanserna.

3.3. Samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor

Beredningen

Av det föregående har framgått att beredningen konstaterar att samhället bör ha en aktivt positiv attityd till förekomsten av olika åsiktsriktningar, vilket bl. a. innebär att samhället bör behandla olika trossamfund på ett sätt som av dessa uppfattas som likvärdigt (2.1).

I avsnittet om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor påpekar beredningen inledningsvis bl. a. att alla organ med officiell prägel måste uppträda neutralt eller opartiskt i dessa sammanhang. Men en total statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor är varken möjlig eller önskvärd. Vårt demokratiska systern bygger på vissa grundläggande etiska värderingar, en i stort sammanhållen värdegemenskap. Vid behov tillgriper staten tvångsmakt för att hävda de värderingar som finns nedlagda i vårt rättssystem. I vårt land har de grundläggande etiska värderingarna utformats under stark påverkan av humanistiska ideal, i stor utsträckning kristna men även icke-kristna och icke—religiösa. Det finns emellertid grupper i det svenska samhället som tar avstånd från vissa av de grundläggande värderingar som det nuvarande demokratiska statsskicket

bygger på. Staten ställer sig neutral till dessa grupper såtillvida att några direkta hinder, t. ex. i form av förbud, vanligen inte existerar för dem att propagera för sina uppfattningar. Men i sitt praktiska handlande i form av exempelvis lagstiftning i olika frågor tar staten principiellt ställning mot de uppfattningar extrema grupper företräder. Innebörden av idén om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor bör därför i detta sammanhang inskränkas till att enbart avse något som kan kallas kyrkopolitisk neutralitet. Staten skall sålunda behandla lika såväl företrädare för olika livsåskådningar och samfund som dessas medlemmar och de utanför alla samfund stående. När neutralitetsbegreppet används i denna mer in- skränkta betydelse bör man för klarhetens skull använda termen opartiskhet i livsåskådningsfrågor.

Beredningen behandlar därefter frågan om vilken innebörd som denna term bör ha. Från teoretisk synpunkt kan fyra alternativ renodlas. En aktivt positiv attityd från samhällets sida innebär att man på olika sätt främjar den verksamhet som religiösa och andra livsåskådningsgrupper bedriver. Samhället kan också tänkas ställa sig passivt positivt såtillvida att man tillåter en fri konkurrens på lika villkor mellan olika religiösa och icke religiösa åskådningar och grupper. De tredje och fjärde alternativen grundar sig på uppfattningen att staten inte har något intresse att understödja religiös verksamhet i någon form. Om samhället inte uppreser direkta hinder mot att medborgarna ansluter sig till någon religion eller något trossamfund kan man tala om en passivt negativ attityd. Om sådana hinder finns, föreligger en aktivt negativ, dvs. en rent fientlig, inställning till de värden som religiösa rörelser företräder. Beredningen ansluter sig till den attityd som kan kallas aktivt positiv. Samhället bör sålunda principiellt ha en positiv inställning till existensen av olika åsiktsriktningar, såväl religiösa som icke-religiösa. En sådan inställning kan motiveras med att det måste anses vara samhällets främsta uppgift att se till att invånarnas individuella behov i olika avseenden kan täckas. Behoven kan finnas inom alla sektorer av samhällslivet, såväl de 3 sociala, kulturella, politiska och ekonomiska som den religiösa. i

Men frågan om samhällets inställning till verksamhetsmöjligheterna för l olika livsåskådningar får, uttalar beredningen, inte reduceras till enbart i ett problem om medborgarnas behovstillfredsställelse. Det är nämligen också av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får möjligheter att göra sig gällande. Dessa livsåskådningar, liksom mycket av den verksamhet som bedrivs inom ideella organisationer på grundval av olika livsåskådningar, utgör värdefulla inspirationskällor även för den allmänna debatten. Det politiska partistödet och stödet till fria kristna samfund har utformats så, att ingen som helst styrning av verksamheten sker. Även stöd till andra verksamheter innehåller ett minimum av styrning. Statsmakternas posi- tiva attityd till att olika livsåskådningar får verksamhetsmöjligheter har alltså ansetts böra komma till uttryck på så sätt att staten direkt och/eller indirekt skapar gynnsamma förutsättningar för deras verksamhet. Detta kan uppnås genom någon form av stöd från stat och kommun. Härvid måste man givetvis sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl

olika religiösa samfund som av andra grupper, som är inriktade på livsåskådningsfrågor.

R emiss yttrandena

Remissinstanser som närmare kommenterat beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor uttalar i de flesta fall sin anslutning till grundsatsen att samhället bör ställa sig opartiskt till förekomsten av olika trossamfund. Särskilt beredningens uttalanden om att samhällets opartiskhet skall innebära en aktivt positiv attityd hälsas med tillfredsställelse, även av remissinstanser som har en kritisk grund- inställning i stort till beredningens förslag.

Skiljelinjen går huvudsakligen mellan de instanser som helt ansluter sig till beredningens bedömningar och de som lägger in en annan mening än beredningen om innebörden av principen om samhällets opartiskhet. Till den första kategorin hör enbart instanser vars ställningstagande istort till beredningens förslag är positivt (jfr 2.3), medan den andra kategorin främst omfattar kritiskt inställda remissinstanser (jfr 2.4).

Bland de instanser vars ställningstagande i stort till beredningens förslag är positivt och som ansluter sig till beredningens be- d ö m n i n g a r i avsnittet om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrå- gor märks kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Älvsborgs län, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelftaförsamlingen i Stockholm, Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund, Förbundet för kristen enhet, cirka 25 kommuner och ett IO—talförsamlingar.

Av dessa påpekar länsstyrelsen i Stockholms län dessutom att samhällets stöd kan behöva differentieras med hänsyn till samfundens behov och särart och exemplifierar med statliga insatser för vård av kulturhistoriska byggnader och upprätthållande av församlingsverksam- het i glesbygder och utomlands. Sveriges kristna socialdemokraters förbund understryker att trossamfunden är att betrakta som folkrörelser och som bärare och förmedlare av religiösa och etiska värden, och att de därför är av utomordentlig vikt för vår demokratis vitalitet. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anser i likhet med beredningen att det är av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande. Flera av de samfund och sammanslutningar som samverkar i samarbets- nämnden har sedan åtskilligt mer än ett sekel hävdat rätten till en fri och allsidig åsiktsbildning i det svenska samhället. Det har ofta skett i samverkan med organisationer och rörelser som delat denna syn på åsiktsfrihetens betydelse, även om de livsåskådningsmässiga skillnaderna i övrigt har varit betydande. Samarbetsnämnden, som är beredd att i den nu föreliggande frågan följa denna tradition, är samtidigt väl medveten om styrkan i en grundläggande värdegemenskap i samhället men tar avstånd från varje form av tvång eller privilegier för att värna denna

gemensamma grund. Rätten för grupper och enskilda att i lagligt erkända former arbeta för sina idéer får inte trädas för när. Svårigheten att finna en funktionell lösning mellan rättigheter och ansvar i denna fråga får inte hindra oss från att allvarligt söka en sådan. I beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor tycker sig samarbetsnämn- den ha funnit ett nytt tänkande i officiella dokument inom detta område. Beredningens grundsyn att samhället bör inta en aktivt positiv attityd till den verksamhet som religiösa och andra livsåskådningsgrupper bedriver, finner samarbetsnämnden riktig, likaså motiveringarna att det måste anses vara samhällets främsta uppgift att se till att alla invånares individuella behov i olika avseenden kan täckas. Nämnden har fäst sig vid beredningens förväntningar på trossamfundens insats i detta avseende och deklarerar att den finner det naturligt att trossamfunden söker fylla en funktion i den allmänna samhällsdebatten. Samarbetsnämnden anser sig kunna tala om trossamfundens medansvar för demokratin i vårt land mot bakgrund av deras delvis banbrytande insats på detta område. Det torde vara oomtvistligt, att de svenska folkrörelserna, däribland de fria trossamfunden, inte bara bidragit till demokratins genombrott i vårt land utan också fortsatt att vitalisera den diskussion i livsåskådnings- och samhällsfrågor, som är av avgörande betydelse för en sund demokratisk utveckling. Inte minst i ett historiskt skede, där de 5. k. folkrörelserna i hävdvunnen mening inte har samma påtagliga betydelse som i sitt genombrottsskede, är det angeläget att samhället ger de åsiktsgrupper, som mer eller mindre direkt fullföljer folkrörelsernas funktion, aktivt stöd. Nämnden finner det självklart att man måste sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl olika religiösa samfund som av andra grupper, vilka är inriktade på livsåskådningsfrågor.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm anför att det kan tänkas upp- komma en situation, då trossamfund — kanske av icke kristen art står för grundvärden, som är främmande för demokratin och inte längre kan uppfattas som folkrörelser som vitaliserar demokratin. Det kan då vara i nödvändigt för samhället att undandra sådana trossamfund sitt positivt i

l l

aktiva stöd utan att ifrågasätta deras rätt till fri utövning av sin religion. Det finns all anledning att understryka beredningens positiva uppskatt- ning av de kristna folkrörelsernas betydelse för demokratin. Dessa har var och en på sitt sätt bidragit till demokratins genombrott genom att bana

väg för tankefrihetens och religionsfrihetens idéer. De har också genom * formerna för sin verksamhet gett en skolning i praktisk demokrati, som , på många sätt har kommit samhället tillgodo. Det är riktigt, att samhället bör sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl olika religiösa samfund som av andra grupper, som är inriktade på livsåskådningsfrågor. Beredningen inser och det är viktigt svårigheten i att ta ställning till termen likvärdig behandling när den uttalar att en mekanisk tillämpning av denna princip erbjuder åtskilliga problem. Förbundet för kristen enhet gör i detta sammanhang även vissa internationella jämförelser och anför.

Vi noterar med stor tillfredsställelse, att man stannat för att denna samhällets opartiskhet bör förenas med en aktivt positiv attityd från

samhällets sida gentemot den verksamhet som bedrivs av religiösa och andra livsåskådningsmässiga grupper. Att man valt detta alternativ är ett av de många tecken på att beredningen velat framlägga ett generöst förslag, icke enbart till svenska kyrkan, utan till samtliga religiösa och andra livsåskådningsmässiga grupper.

Vi vill starkt stryka under, att det inte nu längre är rimligt i en västerländsk stat, att ett samfund har ett särskilt förhållande till staten, ett förhållande som till yttermera visso innebär ekonomiska fördelar. Man bör i detta sammanhang ta i beaktande den utveckling som sker i ett flertal länder bort från en privilegiering av ett samfund. Vi kan här hänvisa till folkomröstningen i Irland, där majoriteten röstade för att den katolska kyrkans särställning skulle upphöra, och till det principiellt viktiga utspel, som väntas från de katolska biskoparna i Spanien, med innebörd att katolska kyrkans privilegierade ställning såsom företrädare för någon slags ”statsreligion” bör upphöra. Generellt för de västeuro- peiska staterna synes gälla, att man söker undvika extrema lägen.

Att statskyrkosystemen alltmer är på avskrivning, innebär dock inte att man intagit en negativ hållning mot religiösa grupper och samfund. Man har tvärtom i många fall visat en påfallande generositet, men det har då inte varit fråga om att ge ett samfund vissa favörer, utan den positiva hållningen från statens sida har gällt olika former av religionsutövning.

Vi anser att den bestämning av opartiskhetens innebörd som bered- ningen gjort till sin, bör bejakas. Visserligen torde det vara mycket svårt att bestämma vad som av olika individer och samfund kommer att uppfattas såsom likvärdiga förmåner, men det torde ju ligga också i samfundens eget intresse, att en sådan princip lägges till grund för samhällets agerande, för undvikande av alla misstankar att samhället privilegierar någon grupp på bekostnad av andra. Beredningens bedöm- ning, som återkommer i många olika sammanhang, att den situation som för närvarande råder, icke uppfattas såsom likvärdighet vare sig från stora grupper inom Svenska kyrkan eller från andra samfund, är självklart riktig.

Bland de kommuner och församlingar som mer ingående motiverat sin inställning märks Nora kommun, som tolkar beredningens uttalanden om en aktivt positiv attityd som en generös inställning som synes möjliggöra ett störningsfritt genomförande av reformen. Jokkmokks kommun uttalar att trossamfunden är bärare av religiösa och etiska värden som är omistliga i vår kulturtradition. Samfunden är från sociologisk synpunkt att betrakta som med folkrörelser förbundna idé- och intresseorganisatio- ner. Liksom andra folkrörelser bör de ha samhällets ekonomiska stöd. Religionsfriheten riskerar att inte bli helt adekvat utan sådant stöd. Idag är ett flertal församlingar, främst s.k. invandrarkyrkor och frikyrko- församlingar i glesbygden, att betrakta som fattigkyrkori ordets egentliga mening. Det ekonomiska stöd som samhället bör ge trossamfunden bör lämnas utan styrning. För trossamfunden är denna frihet nödvändig, om de ska kunna utöva den kritiska funktion som är en del av deras uppgift. Trossamfunden måste själva få möjlighet att forma sitt innehåll efter sin egenart.

Ett antal remissinstanser, främst med anknytning till svenska kyrkan, uttalar sin tillfredsställelse med vad beredningen anfört om samhällets positivt aktiva attityd, men vill vanligen ge en a n n a n i n n e b ö r d åt

begreppet samhällets opartiskhet. Hit hörbl.a. teolo- giska fakulteten vid universitetet i Lund, ärkebiskopen, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg, Karlstad och Härnösand, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, närmare ett IO-tal kommuner och cirka 15 församlingar.

Det resonemang beredningen för om samhällets uppgift att tillgodose invånarnas individuella behov är enligt teologiska fakulteten vid universi- tetet i Lund diskutabelt. För det första är det en sats med kraftiga inskränkningar att samhället skall tillgodose individens individuella behov. Om så sker beror helt på om dessa behov accepteras av samhället. Den nu framväxande ockultismen torde t. ex. knappast bli föremål för samhällets välvilliga stöd. För det andra tillämpar man jämlikhetskravet på de anförda behoven. Man behandlar då individernas religiösa behov i paritet med andra områden i samhället, där individerna kan göra anspråk på att i lika grad få sina behov tillgodosedda, t. ex. behovet av sjukvård eller utbildning. Man utgår därvid från en behovspsykologisk religions- modell. När man i beteendevetenskaplig litteratur talar om religiösa behov räknar man emellertid knappast med att behoven i fråga är konfessionellt differentierade. En behovspsykologisk religionsmodell är vidare alltför ensidig och måste därför kompletteras med andra. Religionerna betraktas numera vanligen på religionssociologiskt håll som komplicerade system, vari ingår trosföreställningar, värderingar och beteenden. Frågeställningen blir då hur dessa system skall bedömas i relation till samhällssystemet i stort. Beredningen ger också uttryck åt denna insikt, när den i sina konkreta förslag utgår inte från individernas behov utan i första hand från organisationerna/trossamfunden och dessas situation. Den individualistiska inriktningen träder därvid klart i bakgrun- den. Utifrån den odefinierade religionsfrihetsprincipen framstår därvid jämställdhet och jämlikhet mellan trossamfunden såsom det viktiga. Genom sin inriktning primärt på organisationerna och sekundärt på * individen framstår förslaget enligt fakulteten främst som en strävan att I åstadkomma jämlikhet mellan existerande organisationer vad gäller i ekonomi, arbetsmöjligheter och status.

Ärkebiskopen konstaterar att bakom beredningens utgångspunkt i religionsfrihetsbegreppet ligger ett mer grundläggande ställningstagande av största vikt, nämligen erkännandet av förekomsten av ett religiöst behov hos människorna och att detta ärbåde legitimt och t. o. ni. något som samhället bör se som sin uppgift att möta och tillgodose. Denna syn på människans religiösa behov har ingalunda varit självklar vare sig i kulturdebatten eller inom alla filosofiska eller politiska system i nyare tid. Med stor tillfredsställelse hälsas därför de klara uttryck beredningen ger åt en hög värdering av de religiösa behoven. Också domkapitlen i Västerås och Lund instämmer i ärkebiskopens positiva värdering av beredningens behandling av frågan om de religiösa behoven. Ärke- biskopen utvecklar närmare sin uppfattning om dessa behov enligt följande.

Att det religiösa behovet f. n. i internationell rättsuppfattning värderas högt framgår av den framskjutna plats, som religionsfriheten i olika internationella deklarationer och konventioner har erhållit såsom en grundläggande mänsklig rättighet. Också i sin ”negativa” form — för att använda beredningens terminologi är ju religionsfrihetskravet uttryck för en hög värdering av individens rätt att välja religion eller att av samvetsskäl stå utanför religiöst samfund. Respekten för den religiösa integriteten skulle inte behöva hävdas så starkt, om man inte tillmätte det religiösa behovet hos människan ett väsentligt värde.

Hittillsvarande relation mellan stat och kyrka i vårt land speglar också statsmakternas uppfattning om det religiösa behovet som något, som det åligger samhället att tillgodose. Detsamma avspeglas också i det nyligen införda statliga stödet till fria kristna samfund.

Beredningen ansluter sig helt till denna syn på de religiösa behoven och samhällets ansvar för att de skall kunna tillgodoses och vill med sina förslag göra detta bättre, än vad som sker vid nuvarande ordning. Det är emellertid inte samhällets utan trossamfundens sak att möta det religiösa behovet. Samhället skall i princip förhålla sig neutralt men har att skapa gynnsamma förutsättningar för de olika livsåskådningsgruppernas verk- samhet.

Att det faktiskt finns ett religiöst behov att tillgodose hos vårt folk framgår tydligt både av religionssociologiska undersökningar under senare år och av den årliga gudstjänst- och förrättningsstatistiken. Ingen annan öppen aktivitet samlar årligen, vecka efter vecka, så många deltagare som de kristna samfundens gudstjänster. Svenska kyrkans gudstjänster och andakter under 1971 samlade i genomsnitt 376 000 besökare varje vecka. Och Svenska kyrkans förrättningsstatistik visar, att det hos den svenska allmänheten finns ett behov att vid avgörande skeden i livet söka religiösa uttrycksformer. Också när det, såsom i fråga om vigseln, föreligger ett officiellt icke-religiöst alternativ, visar det sig, att under 1971 ingicks 81,1 % av äktenskapen i kyrklig ordning (76 %i Svenska kyrkan och 5,1 %i andra kyrkosamfund).

Vi har hittills i vårt land avvisat tanken på att samhället utom när det gäller vigselakten skulle tillhandahålla alternativ till de religiösa förrättningarna. I länder där försök gjorts i sådan riktning har detta närmast varit uttryck för en härskande ateistisk ideologi och utgjort medvetna försök att undantränga de religiösa alternativen. Hos oss skulle 1 samhällsinitiativ av detta slag uppfattas som stridande mot samhällets l

opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Det bör sålunda få ankomma på de olika trossamfunden och övriga intresserade grupper att själva utforma och erbjuda alternativen. Detta utesluter inte ett positivt stöd från samhällets sida, t. ex. när det gäller att tillhandahålla lokaler för verksamheten. Organisationernas olika roll när det gäller att tillgodose de religiösa , behoven bör emellertid få bestämma utformningen av samhällets stöd för 1 detta ändamål. Man kan då konstatera, att beträffande formerna för organiserad religiös verksamhet erbjuder sig f.n. i huvudsak två olika modeller, dels folkkyrkoformen sådan som den representeras av Svenska kyrkan men också i princip av samfund som den katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de mosaiska församlingarna, dels föreningskyrkor av traditionell frikyrklig modell, även om vissa av dessa på senare tid fått en delvis öppnare karaktär. När det gäller att bereda de enskilda samhällsmedlemmarna tillfälle att efter fritt val tillgodose sitt religiösa behov, främjas detta syfte bäst, om det jämte ett frikostigt utbud från sammanslutningar för religiös verksamhet också finns tillgång till sam- fund av folkkyrkans öppna karaktär, och att alltså föreningsformen med därav betingade strängare krav på medlemskap inte blir den enda

modellen i fråga om det religiösa utbudet i vårt land. Vill man enligt resonemanget på s. 52 uppnå ökad religionsfrihet genom att möjliggöra också för andra trossamfund än Svenska kyrkan att ge religiös service på olika håll i vårt land, motiverar detta inte, att man begränsar de möjligheter Svenska kyrkan i dag har att fungera i så öppna former, som dess religiösa grundsyn kräver, och som uppenbarligen värdesättes av huvudparten av befolkningen, däribland också många vilka samtidigt är anslutna till andra kristna trossamfund.

Domkapitlet i Strängnäs uttalar att kravet på en likvärdig behandling från statens sida av trossamfunden kan tillgodoses utan att banden mellan stat och kyrka upplöses. De olikheter som föreligger mellan en folkkyrka och en frikyrka av föreningskaraktär kan i och för sig motivera skilda organisatoriska former för relationen till staten utan att principen om likvärdig behandling för den skull trädes för när.

Domkapitlet i Lund beklagar att beredningens uttalade principer och intentioner inte mera konsekvent har fått prägla de konkreta förslag som läggs fram. Domkapitlet tar i detta sammanhang upp vad beredningen anfört om att samhällets stöd måste utformas så att de förmåner som erbjuds uppfattas som lika mycket värda.

Man undviker avsiktligt termen ”likformig” så länge diskussionen förs på det principiella planet (den dyker emellertid upp som något positivt och eftersträvansvärt på s. 123!) Domkapitlet finner detta vara av väsentlig principiell betydelse. Därför är det beklagligt att utformningen av det konkreta stödsystem beredningen föreslår i avsnitt 5.4 blivit så helt likriktat och föga anpassat till en folkkyrkas resp. en föreningskyrkas olika utgångslägen och behov, medan å andra sidan den i avsnitt 5.5 föreslagna tillgången till kyrklig egendom fått en sådan utformning att den ingalunda av Svenska kyrkans företrädare kan upplevas som likvärdig , med den tillgång övriga samfund får till sin egendom. Svårigheten att 1 konsekvent tillämpa religionsfrihetsprincipen som vägledning visar sig ] också i de begränsningar man av ekonomiska och politiska skäl anser sig tvungen att göra ifråga om samhällsstöd åt de utpräglat små grupperna (s. 51, jfr även 5. 53) eller samfund med begränsat lekmannainflytande eller starkt stöd från utländskt håll (s. 50). Uttalandena i detta sammanhang antyder dessvärre något om de styrningsmekanismer som trots principi- l ella bedyranden i motsatt riktning (s. 50 och 122) finns inbyggda iett l system baserat på bidragsgivning, där årliga beslut skall fattas i riksdag 1 och kommunfullmäktige. När det gäller begränsningar i det ekonomiska l stödet godtas de, om ”en mycket bred opinion” uppfattar dem som rimliga (s. 5 l ). En sådan opinion väger i andra sammanhang lätt gentemot , de principiella invändningar som enskilda individer från religionsfrihets- 3 synpunkt riktar mot Svenska kyrkans hävdvunna handhavande av vissa samhällsfunktioner etc.

Beredningens förslag innebär enligt domkapitlet i Göteborg i praktiken risk för att alla trossamfund uniformeras, vilket vore en olycka. Varje * trossamfund måste ges möjligheter att verka efter sina förutsättningar. Principen om jämlikhet får sålunda inte utformas på bekostnad av trossamfundens frihet att själva utarbeta riktlinjerna för sin verksamhet. * De framtida ändrade relationerna mellan stat och kyrka bör byggas på l jämlikhetsprincipen men denna får på intet sätt leda till en uniformering !

av trossamfunden. Svenska kyrkan bör ges sin rätt att vara och verka efter sin bekännelse och sin struktur.

Om grundsatsen att samhället bör behandla alla trossamfund på ett likvärdigt sätt innebär att varje trossamfund erhåller stöd i proportion till sin storlek, har domkapitlet i Karlstad ingenting att invända. Men då beredningen fastslår, att ett stödsystem inte kan sättas i relation till vare sig samfundens medlemstal eller verksamhetens omfattning och då beredningen dessutom omväxlande med formuleringen ”likvärdig be- handling" från samhällets sida talar om samhällets ansvar för att olika samfund får "likvärdiga reella arbetsmöjligheter” finner domkapitlet det omöjligt att utröna beredningens intentioner på denna punkt. Vidare präglas beredningens livsåskådningsmässiga värderingar av en viss dubbel- het, anser domkapitlet och anför.

Å ena sidan framhåller beredningen att det är ”av största betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin att olika ideologier och trosrikt- ningar får goda möjligheter att göra sig gällande”. Samtidigt parallelliserar beredningen stödet till olika samfund och det politiska partistödet (s. 50) och skapar intrycket, att den religiösa pluralismen är en företeelse, som genom samhällets olika stödformer bör uppmuntras och förstärkas till nytta för den svenska demokratin. Denna värdering av den religiösa ; pluralismen strider flagrant mot den målsättning för ekumeniska strävan- den, som t. ex. fastslogs vid Kyrkornas världsråds tredje generalförsam- ling i New Delhi. l budskapet från denna världskonferens heter det bl. a., att kyrkans enhet synliggöres, då alla på samma ort, som är döpta till Jesus Kristus och bekänner honom som Herre och Frälsare, genom den Helige Ande föres till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra. etc.

När beredningen i detta avsnitt inför frågan om jämlikhet mellan trossamfunden, anser domkapitlet i Härnösand att en viss begreppsbland- ning föreligger. Det tycks stundom framgå, att beredningen betraktar religionsfrihet och jämlikhet som närmast synonyma. Givetvis är så inte fallet. Jämlikhet kan ju föreligga om religionsfriheten är inskränkt och vice versa. Denna sammanblandning av begreppen har medfört viss oklarhet och har också haft till följd, att beredningen inte på allvar tagit upp frågan, om inte såväl religionsfrihetens som jämlikhetens principer skulle kunna tillgodoses även utan en så genomgripande förändring av relationen mellan staten och kyrkan, som beredningen föreslår.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner det naturligt och önskvärt att större likställighet än för närvarande åstadkommes beträffan- de de olika trossamfundens möjligheter att utöva sin verksamhet. Förbundet finner detta vara en tillämpning av rättviseprincipen. Enligt förbundets mening borde relationen mellan samhälle och trossamfund ha prövats med beaktande av varje samfunds särprägel och egenart.

Ett fåtal remissinstanser vänder sig m 0 t tanken på s a rn h ä ] le ts opartiskhet i livsåskådningsfrågor och utgårfrånvad beredningen anfört om att en total statlig neutraliteti dessa frågor varken är möjlig eller önskvärd. Hit hör främst Svenska kyrkans lekmannaför- bund. Likartade tankegångar återfinns även i yttrandena från ett fåtal

församlingar, exempelvis Malmö kyrkliga samfällighet. Lekmannaförbun— det berör ingående frågan om de moralbildande krafterna i vårt samhälle och anför bl.a.

Vi delar beredningens på s. 48 uttalade uppfattning, att "vårt demokra- tiska system bygger på vissa grundläggande etiska värderingar, en i stort sammanhållen värdegemenskap”. Bakom dessa grundläggande etiska värderingar finner beredningen ”humanistiska ideal, i stor utsträckning kristna men även icke-kristna och icke-religiösa”. Med den dominerande ställning det kristna inflytandet haft i vårt land under mer än åtta århundraden synes det oss dock vara uppenbart, att det är detta inflytande, som främst resulterat i utformningen av den demokratiska ideologien. Frigjord från de religiöst underbyggda värderingarna torde emellertid en sådan ideologi inte kunna bibehålla samma slagkraft hos folket som den har, så länge den framstår som religiöst förankrad. En fortgående uppluckring av de kristna värderingarna kan alltså på sikt allvarligt befaras undergräva den sammanhållna värdegemenskap, på vilken vårt demokratiska system bygger.

Det synes sålunda kunna konstateras, att det är ett samhällsintresse av första ordningen att det kristna normsystemet och de kristna värderingar- na återfår den ställning hos vårt folk, som tidigare varit förhanden. Det förefaller oss obegripligt, att beredningen inte berört denna utomordent— ligt väsentliga sida av problemet samhälle och trossamfund. Hade så skett skulle man inte kunnat stanna vid den tolkning, som på s. 48 inlägges i termen ”kyrkopolitisk neutralitet” såsom uttryck för den statliga neutralitet i livsåskådningsfrågor, som beredningen i detta sammanhang förordar. Det heter sålunda, att staten skall ”behandla lika såväl företrädare för olika livsåskådningar och samfund som dessas medlemmar och de utanför alla samfund stående”. l föregående stycke åter uttalas att statsmakterna inte kan "iakttaga någon total neutralitet till olika , livsåskådningar, som angriper demokratins grundvalar".

Enligt vår uppfattning måste det avgörande för frågan om statens , neutralitet i livsåskådningsfrågor vara inte blott, huruvida ifrågavarande ] åskådning angriper demokratins grundvalar, utan även huruvida åskåd- l ningen ifråga är ägnad att befrämja de värderingar, varpå dessa grundvalar , baseras. Då det såsom ovan framhållits främst är de kristna värderingarna, [ som är av avgörande betydelse i detta sammanhang, kan vi för den i önskvärda statliga neutraliteten acceptera beredningens term ”kyrkopoli- i tisk neutralitet". Häri inlägger vi alltså bara vad termen som sådan i antyder, nämligen att staten bör iakttaga neutralitet ifråga om inställ- ningen till olika kristna trossamfund, eftersom alla dessa envar på sitt sätt slår vakt om kristna normer och värderingar. Däremot finner vi termen opartiskhet i livsåskådningsfrågor vara lika oanvändbar som beteckningen total neutralitet till alla olika livsåskådningar.

] anslutning till beredningens avsnitt om samhällets opartiskhet görs vissa p å p e k 3 n d e n av Svea hovrätt om begreppet kyrkopolitisk neutrali— tet resp. aktivt positiv attityd.

I ett följande avsnitt anför beredningen att samhället bör iaktta ”kyrkopolitisk neutralitet". Hovrätten kan i allt väsentligt ansluta sig till vad beredningen anfört därom. Frågan är emellertid om beredningen konsekvent dragit slutsatserna av sitt principresonemang. Av uttalanden i skilda sammanhang syns t. ex. framgå att beredningen anser att samhället bör stödja de ekumeniska strävandena. Oavsett vilket positivt värde man vill tillmäta dessa strävanden, torde det vara riktigast att lämna utvecklingen på detta område åt trossamfunden själva att bestämma, utan

vare sig direkt eller indirekt påverkan av staten. En annan attityd torde i vart fall inte kunna betecknas som kyrkopolitisk neutralitet.

Ett annat begrepp som ofta begagnas av beredningen är, som redan nämnts, att samhället bör inta en ”aktivt positiv attityd” till olika trosriktningar. I sak kan hovrätten ansluta sig till vad som synes bli beredningens slutsatser. Resonemangen syns emellertid delvis motstridiga och bär viss prägel av överargumentering. Bl.a. anförs (s. 50) att principiella hinder inte får resas mot att någon typ av religion eller annan livsåskådning får komma i åtnjutande av det samhällsstöd som kan komma att aktualiseras. [ sin generella avfattning inger detta uttalande betänkligheter mot bakgrunden t. ex. av de förhållanden som aktualiserat den just antagna s.k. terroristlagen. Emellertid framhåller beredningen längre fram (5. 51) att det torde bli aktuellt med en total omprövning av samhällets religions- och kulturpolitik, om grupperingar med alltför avvikande värderingar vinner större anslutning. Härmed har beredningen tagit udden av både sitt eget principresonemang och de betänkligheter detta kan föranleda.

Förbundet för religionsfrihet uttalar sin anslutning i princip till bered- ningens uppfattning att samhället skall ha en positiv inställning till existensen av olika åsiktsriktningar, såväl icke-religiösa som religiösa. Dessa riktningar och organisationer bör av samhället stödjas i sin kulturella, sociala och studiefrämjande verksamhet. Det ekonomiska stöd * som skall utgå till organisationer och samfund, skall dock vara under samhällets kontroll på samma sätt som nu gäller för studieförbunden. Med tillfredsställelse konstaterar förbundet att beredningen hävdar, att det är väl förenligt med principen om samhällets opartiskhet att stat Och/eller kommun erbjuder stöd till icke-religiösa ceremonier, t. ex. i samband med begravning och vid bröllopshögtidligheter. Förbundet fortsätter.

[ enlighet med principen om samhällets opartiskhet hävdar vi, att de resurser, som den svenska statskyrkan nu disponerar över, i och med att , statskyrkosystemet avvecklas, skall underställas de borgerliga kommuner- , na, vilka som huvudmän skall vara ansvariga för att resurserna ställs till | förfogande för alla de samfund, grupper och enskilda, som har behov av dem.

Alltså på samma sätt som kommunerna redan nu förfogar över sina | kommunala resurser till fromma för alla kommunmedlemmar. [ 1

3.4. Individens religionsfrihet

Beredningen

De invändningar mot nuvarande kyrka—statrelation som enligt bered- ningen kan riktas med utgångspunkt i grundsatsen om individens religionsfrihet och som sammanfattningsvis refererats i det föregående (2.1 ) utvecklas närmare i föreliggande avsnitt.

Som en första invändning anför beredningen att nuvarande kyrka— statrelation av många människor upplevs som en inskränkning av religionsfriheten. Samhället har vidare undergått en stark sekularisering och pluralisering, varför nuvarande förhållande bidrar till att ge en oriktig

bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. Detta har viss betydelse i den internationella presentationen av vårt land, som numera bör erkännas vara pluralistiskt även i religiöst avseende. Invandrare i Sverige har ofta en upplevelse av att vårt land inte motsvarar givna föreställningar om ett religionsfrihe tens samhälle.

En andra invändning karakteriserar beredningen med termen psykolo— giskt tryck. Det faktum att nuvarande samband inte ger likvärdiga arbetsmöjligheter åt alla samfund upplevs av en del av samfundens medlemmar som en inskränkning av valfriheten och en brist på likvärdig behandling. Vidare finner beredningen det klart att den kvardröjande överensstämmelsen mellan medborgarskap och medlemskap i den svenska, evangelisk-lutherska kyrkan kan verka försvårande för individer— nas fria ställningstagande i religiösa frågor, inföddas såväl som invandra- res. Ett öppet demokratiskt samhälle av vår typ har inte anledning behålla en ordning som på detta sätt kan begränsa individernas religionsfrihet.

Beredningen diskuterar därefter det i den allmänna debatten förekom- mande påståendet att tillgång till 5. k. kyrklig eller religiös service är en form av religionsfrihet för den enskilde. Kravet på tillgång till sådan service innehåller enligt beredningen såväl ett religionsfrihetsargument som ett jämlikhetsargument. Beredningens principiella slutsats är att behovet av religiös service måste täckas, men inte enbart av en kyrka utan av flera kyrkor och samfund. Beredningen menar att individen har rätt att fordra av samhället att detta skapar rimliga förutsättningar för olika trossamfund inte bara ett att tillse att den enskilde kan få sina religiösa behov tillfredsställda var i landet han än är bosatt, även i mer utpräglade glesbygder. Men omfattningen av de resurser samhället bör ställa till samfundens förfogande för att främja tillgången till kyrklig/ religiös service är däremot en praktisk politisk fråga, en fördelningsfråga, som inrymmer väsentliga jämlikhetsaspekter.

Beredningen behandlar också folkkyrkosynen och dess betydelse för den enskildes religionsfrihet inom svenska kyrkan. Farhågor att öppen- heten och friheten inom svenska kyrkan skulle minskas om det nuvarande organisatoriska sambandet mellan staten och svenska kyrkan upplöses förefaller beredningen överdrivna. Som grund för denna bedömning hänvisar beredningen till ett uttalande av 1958 års utredning kyrka—stat i vilken ingick bl.a. framträdande företrädare för svenska kyrkan. Beredningen tillägger att redan det faktum att detta samfund disponerar över de traditionsrika församlingskyrkorna ”mitt i byn” med deras för alla öppna gudstjänster och förrättningar torde borga för att folkkyrkokaraktären bevaras. Denna kyrkosyn är livskraftigt företrädd inom svenska kyrkan och även mer och mer inom andra samfund i vårt land.

Också farhågor att existerande motsättningar inom svenska kyrkan skulle kunna leda till sprängning av kyrkan i flera olika samfund avvisas av beredningen, bl.a. med hänvisning till pågående ekumeniska strävan- den. Snarare går den sannolika utvecklingen i riktning mot tolerans och öppenhet. Detta omvittnas enligt beredningen inte minst av de nya

strömningar inom teologin som vill lägga huvudvikten vid att befordra de värden som är gemensamma för alla människor, inte bara för de egna medlemmarna: fred och frihet, rättvisa och jämlikhet. Detta konstateran- de gäller såväl svenska kyrkan som de flesta andra trossamfund inom och utom vårt land. De alltmer utvecklade ekumeniska relationer som svenska kyrkan fått med frikyrkorna, Katolska kyrkan etc. utgör en annan bärkraftig inspiration för vidgad öppenhet. Förutsättningen för den ekumeniska dialogen är öppenhet och beredvillighet att tolerera andra än egna traditionella institutionaliserade uttryck för den kristna tron. Ekumeniken skapar också en vidare förståelse för problem, som inte är exklusiva för ett visst samfund eller dess medlemmar. Beredningen tillägger att om mot all förmodan utvecklingen skulle gå mot större slutenhet inom något samfund eller grupp, bör detta inte användas som argument för att svenska kyrkan inte skulle ges en friare ställning gentemot staten än för närvarande.

Invandrarnas tillgång till religiös service måste enligt beredningen ses som ett religionsfrihetskrav. Det måste anses vara ett väsentligt mål för svensk invandringspolitik att säkerställa att friheten till religion också gäller invandrarna. Samtidigt måste man emellertid tillse att denna frihet till religion inte utgör stöd åt sådan uppsökande verksamhet från samfundens sida som innebär en otillbörlig påtryckning på invandrare att ansluta sig till något trossamfund.

Beredningen redovisar i detta sammanhang också sin inställning till frågan om medlemskapet i svenska kyrkan i samband med en relations- förändring. Som framgått av det föregående (2.1) utgår beredningen från uppfattningen att villkor för medlemskap i svenska kyrkan i princip bör vara en inomkyrklig angelägenhet och att svenska kyrkan bör betraktas som ett trossamfund och inte som en gren av statlig verksamhet. De som är medlemmar i svenska kyrkan före relationsförändringen bör därför anses vara medlemmar också efter det att en annan relation inträtt mellan staten och detta samfund. Emellertid är denna förändring av så genomgripande natur, att det måste anses föreligga speciella skäl för staten att i samråd med svenska kyrkan ge medborgarna/medlemmarna upplysning om förändringen och i samband därmed aktualisera frågan om medlemskap eller icke-medlemskap. Inför den förändrade kyrka—statrela- tionen bör därför sändas ut till samtliga hushåll en upplysningsskrift jämte blanketter såväl för anmälan om utträde som för ansökan om inträde (för dem som ej är medlemmar), dock utan att samhället ställer något krav på att sådan svarsblankett skall sändas in.l

Också vissa andra begränsningar av individens religionsfrihet såväl till som från religion, vilka tidigare påpekats av 1958 års utredning kyrka—stat, kommenteras av beredningen. Härvid uttalar beredningen bl.a. att det från religionsfrihetssynpunkt är väsentligt att uppbörd av kyrkoavgifter (enbart debiterade dem som tillhör svenska kyrkan efter det att handhavandet av allmänt samhälleliga funktioner överförts till stat och kommun) ej anordnas på ett sätt som ger de avgiftsskyldiga intrycket att det fortfarande är fråga om skatt i rättslig mening. Vidare avvisar beredningen farhågor att förmögnare medlemmar inom trossamfund

1 En ledamot av bered- ningen (Hjelm-Wallén) har ett särskilt yttrande på denna punkt (se 2.1).

genom storleken av sina ekonomiska bidrag skulle få en dominerande ställning gentemot övriga medlemmar. I fråga om fördelning av inflytan- de mellan präster och lekmän understryker beredningen att tendensen under senare år gått mot en konsolidering av lekmannainflytandet, en utveckling som kodifierats i 1961 års lag om församlingsstyrelse.

R emiss yttrandena

Remissinstansernas kommentarer till beredningens framställning om individens religionsfrihet tar främst sikte på vad beredningen anfört om tillgång till kyrklig service, folkkyrkosynen samt medlemskapet i svenska kyrkan i samband med en relationsförändring. Kritik mot beredningens synpunkter kommer härvid, liksom beträffande de övriga frågeställningar som behandlas i detta avsnitt, främst från instanser med anknytning till svenska kyrkan och praktiskt taget enbart från remissinstanser som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag.

Beredningens uttalande att nuvarande förhållande mellan staten och svenska kyrkan bidrar till att ge en oriktig bild av livs- ås k åd ning sl äget i vårt land får uttryckliga instämmanden av bl.a. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd. Också Förbundet för religionsfrihet instämmer och anför i detta sammanhang bl. a.

Statskyrkosystemet har till följd, att staten verkar som förmyndare för individen. Vi hävdar att varje medborgare nu måste betraktas som myndig även i religiösa frågor.

Statens roll i livsåskådningsfrågor skall inskränka sig till att verka för varje människas rätt att fritt utforma sin personliga livssyn och se till att var och en skall kunna våga att öppet hävda den.

Statskyrkan är historiskt betingad. Den stammar från den tid, då statsmakten ansåg sig ha rätt att bestämma undersåtarnas tro.

I dagens svenska samhälle är situationen en helt annan och statsmak- tens roll måste anpassas till denna situationsförändring. I stället för att bestämma över individen skall samhället skydda individen. Personer, som på grund av sin inställning till livsåskådningsfrågor utsätts för förföljelse, skall samhället skydda. Försök från grupper och enskilda att pressa barn och vuxna till religiös underkastelse skall samhället söka hindra och brännmärka.

Vi ser med tillfredsställelse på s. 51 att beredningen hävdar att de skäl, som tidigare motiverade statskyrkosystemet i Sverige, ej längre är relevanta och att statskyrkosystemet, som av många människor upplevs som en inskränkning av religionsfriheten, nu ej kan behållas.

Beredningen konstaterar på samma sida också att samhället nu har undergått en stark sekularisering och pluralisering och att nuvarande förhållande - att en särskild relation till ett samfund den svenska statskyrkan bidrar till en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle.

På 5. 52 säger beredningen ”att ett öppet demokratiskt samhälle av vår typ inte har anledning att behålla en ordning, som på detta sätt kan begränsa individens religionsfrihet”.

Beredningen säger även (5. 52 och 53) beträffande individens behov av service i religiösa frågor och åskådningsfrågor som sin principiella slutsats, att denna service måste täckas, inte enbart av en kyrka utan av flera

kyrkor, samfund och organisationer. Förbundet för religionsfrihet biträder de meningar som beredningen i de här relaterade frågorna givit uttryck för.

Kritik mot beredningens uttalanden i denna del, stundom kombinerad med mer övergripande synpunkter på frågan om individens religions— frihet, framförs av bl. a. ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Väste- rås, Lund, Härnösand och Visby, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Sveriges kyrkokamerala förening, Moderata samlingspartiets kvinno- förbund samt ett fåtal kommuner och församlingar. Att Sverige utåt skulle kunna karakteriseras som ett land med en viss konfession anser kammarkollegiet vara av ringa betydelse för hur förhållandet mellan staten och svenska kyrkan skall vara utformat. Länsstyrelsen i Uppsala län, som i huvudsak accepterar de principiella aspekter beredningen lägger på religionsfriheten, anför i detta sammanhang.

Vad gäller individens religionsfrihet vill dock länsstyrelsen peka på att det i vårt land ovedersägligen uppkommit vittgående religionsfrihet i hägnet av 1951 års religionsfrihetslag. Den i nämnda lag fastslagna s. k. passiva religionsfrihetsförklaringen torde av svenska medborgare i allmän- het numera inte upplevas såsom innefattande någon begränsning i väsentliga hänseenden för religionsfriheten. De på senare tid uppkomna friare formerna i kyrklig verksamhet och i religionsutövning med bl. a. ekumeniska inslag måste ses som att individens rätt och möjlighet till religion ytterligare ökat.

Principen om individens religionsfrihet som skäl för ändrade relationer mellan stat och kyrka måste betraktas mot nu angivna bakgrund. Länsstyrelsen finner inte att denna princip i första hand bör användas som argument för ändrade relationer. I det byte av arbetsuppgifter mellan kyrka och stat som beredningen föreslår ser länsstyrelsen överflyttningen av vissa allmänt samhälleliga funktioner av typ folkbok- föring som ett resultat av praktiska, ekonomiska och tekniska övervägan- den.

Ärkebiskopen uttalar att beredningens resonemang har en historisk och sociologisk bakgrund. Frikyrklighetens kamp under 1800-talet för existensrättigheter har följts av 1900-talets kamp för religionsfrihet och av de senaste årens kamp för jämlikhet. Till den sociologiska bilden hör att åtskilliga samfund de senaste åren upplevt svårigheter att rekrytera medlemmar. För svenska kyrkans vidkommande finns en motsvarande tendens statistiskt belagd i förrättningarna. Samma fenomen gäller också folkrörelserna såväl som offentliga publika evenemang, idrottsliga och kulturella. Han fortsätter.

Passiviteten ökar, medlemskapsandan avtar. Beredningen synes mena, att Svenska kyrkans relation till staten bidrar till att minska individens möjlighet att välja andra samfund. Det finns inte någon anledning att här gå in på religionssociologiska tolkningar av sekulariseringens fenomen. Här har endast antytts en problematik, som beredningen för förbi med en schematisk lösning, enligt vilken orsaken till den negativa trenden för trossamfunden utanför Svenska kyrkan skulle ligga i det nuvarande sambandet mellan stat och kyrka. Detta är emellertid primärt ett sekulariseringsproblem, inte ett relationsproblem.

Det finns ur sociologisk synpunkt andra allvarliga aspekter på denna

problematik. Det är frågor, som har att göra med vad som kommer att hända ur religiös synpunkt, när kontaktytorna mellan kyrka och individ ytterligare minskas. Direktor Berndt Gustafsson hari boken "Svensson är hans namn” och i anslutning till internationella forskare diskuterat hithörande problem. Religionen har blivit en del av konsumtions- samhället. Människan är konsument, som utsättes för olika utbud, olika märken av samma vara. Det leder till att religionsproducenterna begränsar utbudet till områden, där religion kan säljas, med strukturrationalisering- ar som följd. Man måste kunna bevisa nyttan av religionen, som riskerar att förtingligas och förytligas, så att verkligheten förloras och glädjen försvinner. Många känner behov av att göra revolt mot denna reducerade religion. Gustafsson visar också på följderna av att det offentligas anspråk växer. Han menar, att "organisationerna försvagas alltmer där de inte utvecklas till att bli statsbärande. De får mindre och mindre betydelse. Alla ideella folkrörelser drabbas av detta. Allt eftersom det offentliga stängs för dem, förlorar de dragningskraft. De är inte längre kanaler, där folk kan uttrycka sin tro, sina behov, sina övertygelser, därför att allt som man där uttrycker av tro och övertygelser stannar inom föreningens sfär, en sfär som undan för undan svinner hän, invaderad utifrån. Och allt eftersom rörelserna förlorar dragningskraft, blir uppslutningen mindre. . . . De religiösa institutionerna hamnar lätt i kris, när deras aktionsrum på detta sätt begränsas.” Ju mera det kristna livet privatiseras, desto mer utvecklas det offentligas egen helighet, oberoende av religionen. Denna problematik, som rör relationen mellan det privata och det offentliga när det gäller religionen, är av stort värde att närmare studera och analysera.

I olika sammanhang hävdar beredningen, att Svenska kyrkan f. n. har ett försteg framför andra samfund. När beredningen argumenterar för nödvändigheten av en större religionsfrihet och jämlikhet för individ och samfund, är läsaren hänvisad till närmast impressionistiska intryck. Det finns i vårt land samvetsbestämda människor, som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Dessa personer begär inte bara frihet för egen del utan även för kommande generationer. För många individer känns det även oegentligt, att vårt land utåt identifieras som ett samhälle med en viss bekännelse. Av många upplevs det som en inskränkning av individens religionsfrihet, att Svenska kyrkan fullgör vissa allmänna samhälleliga funktioner.

Man kan fråga sig, vilka människor som har dessa åsikter, och hur pass ) representativa dessa är. Vidare kan man ställa frågan, om beredningen ! bygger på intervjuundersökningar eller några enkätsvar. i

Beredningen hävdar, att den strävar efter att ge en naturlig tolkning av religionsfrihetsprincipen. Snarare skärps intrycket av att beredningen för en ensidig argumentation, byggd på ett urval av argument, som är , hämtade inom en bestämd referensram.

Också kyrkomötets reformprogram av år 1968 utgår från religions- friheten, och beredningen anknyter sporadiskt till detta. Reformprogram- met utgår från nu existerande förhållanden. Det framhåller, att ”skäl har av denna anledning saknats att åstadkomma en genomgripande föränd- ring av den historiskt framvuxna formen för kyrkans kontakt med staten. Reformverksamheten har i stället inriktats på successiva förändringar inom det rådande systemets ram.” Hela reformprogrammet är att se utifrån den synpunkten. Beredningen däremot utgår från de nuvarande fria samfunden och vill omforma kyrkan i enlighet därmed.

Beredningen hänvisar inte till reformprogrammets uttalande om religionsfriheten, där det sägs, att det inte ”är uteslutet, det är tvärtom sannolikt, att en kyrka med den nuvarande svenska folkkyrkans öppenhet är en stark garanti för religionsfriheten". Beredningen nöjer sig med att avfärda farhågorna, att den enskildes frihet skulle minska, om beredningens förslag skulle förverkligas.

Domkapitlet i Linköping framhåller i anslutning till vad beredningen anfört om p 5 y k 0 l 0 gis kt tr y c k och om den kvardröjande överensstämmelsen mellan medborgarskap och med lem- s k a p att för många medlemmar i mindre trossamfund upplevs frånvaron av statlig auktorisation som ett belägg för att ett samfund är mera bibliskt. Slutsatsen skulle i så fall bli att det i stället för att känna sig ha en lägre andlig dignitet skulle veta sig ha en högre. Att medborgare från vårt land identifieras med ett visst kyrkosamfund, beror mindre på svenska kyrkans relationer till staten än på att de flesta svenskar tillhör svenska kyrkan. En förändring torde alltså inte betyda större frihet för dessa samvetsbestämda människor. Tvärtom torde dessa med större rätt kunna opponera mot beredningens förslag, enligt vilka de blir skyldiga att betala kostnader för samfund och kyrkor, som de varken gillar eller tillhör. Här torde kritiken, om beredningens förslag genomförs, bli stark och för trossamfunden besvärande, i synnerhet som anslagen till trossamfunden skall beviljas varje år. Med fog kan det enligt domkapitlet sägas att religionsfriheten är bättre tillgodosedd med nuvarande ordning, där det står var och en fritt att lämna kyrkan och då inte behöva betala något till dess rent församlingsvårdande verksamhet.

Domkapitlet i Lund anför att det av beredningen påtalade psykolo- giska trycket torde kvarstå också efter en reform enligt beredningens förslag, så länge det bland vårt folk finns en majoritetskyrka på vilken statsmakterna ställer bestämda förväntningar och som därvid får förfoga över kyrkobyggnader till vilka en stor del av vårt nationella kulturarv är knutet.

Domkapitlet i Karlstad menar att beredningen inte endast tendentiöst utan även felaktigt beskrivit rådande förhållanden. Likartade uttalanden gör ett fåtal kommuner och församlingar, men det finns andra exempel på kommuner och församlingar som helt instämmer med beredningen.

Vad beredningen uttalat om att behovet av r e ligi 6 s s e r v i c e måste täckas, men inte enbart av en kyrka utan av flera kommenteras i positiva ordalag av bl. a. länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, F iladelfiaförsamlingen i Stockholm, Arbets- gemenskapen kyrklig förnyelse samt ett fåtal kommuner. Av dessa anmärker Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att pingströrelsen inte har något territorialkyrkobegrepp, så att den därigenom skulle känna sig förpliktad att vara representerad på varje ort i landet. Viktigast för pingströrelsen är, att samhället garanterar frihet att verka ienlighet med rörelsens grundprinciper. Pingströrelsens församlingssyn är inte folkkyr- kans, men verksamheten är inte ett självändamål för den egna gruppen medlemmar utan ett öppet erbjudande åt alla. 1 den meningen erbjuder också pingströrelsen ”religiös service” ett uttryck, som pingströrelsen dock finner alltför ytligt som beskrivning av en kristen verksamhet. Invändningar mot beredningens resonemang har bl. a. teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelsen i Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås, Lund och Härnösand, Sveriges

kyrkokamerala förening, Förbundet för kristen enhet samt ett IO-tal

församlingar. Teologiska fakulteten vid universitetet iLund behandlar folkkyrkosyn

och service-önskemål och anför.

Innebörden i den klassiska folkkyrkotanken förblir oåtkomlig så länge man försöker orientera helhetssynen utifrån den enskilde individen. Startar man i den enskilde och hans religiösa övertygelse kan man visserligen också komma till en ”folkkyrka", nämligen om flertalet individer i folket har anslutit sig till ett visst samfund. I den klassiska folkkyrkotanken är det däremot irrelevant om hela folket har anslutit sig eller ej. Den organiserande principen är där en annan: evangeliet har kommit till landet och söker alla i ett fritt anbud, ett anbud som riktar sig till varje människa.

Denna enkla tanke fick i 1900-talets början profil genom att de övriga kristna alternativen mycket klart förnekade tankens rättmätighet. Frikyr- korna hävdade då enstämmigt, att den kyrkobyggande principen var den enskilda människans mottagande av evangeliets anbud, alltså icke anbudet självt. I det läge som därmed förelåg blev det den lutherska folkkyrkan som relativt ensam i Sverige tillvaratog de anonyma, de oavgjorda människorna, de som icke klart svarade ja men icke heller förnekade utan tveksamma dröjde i den kristna trons periferi. Stundom tog sig detta uttryck däri att de deltog blott i vissa av de förrättningar där kyrkan vid viktiga biologiska stationer tillhandahöll sin tjänst, dop, vigsel, jordfästning.

Beredningen uppfattar tydligen denna sida i den svenska kyrkans hittillsvarande verksamhet som ett värde, ett värde som bör säkras. Kyrkan skall fortfarande vara "öppen", heter det, hon skall ge ”service” åt den som önskar detta, även åt den som icke är medlem. Det är tydligt att beredningen — som själv aldrig anlägger den klassiska folkkyrko- tankens betraktelsesätt motiverar kravet på öppenhet (och på generositet i utbudet av service) utifrån den individualistiskt orienterade syn på religionsfriheten som präglar hela betänkandet: det föreligger hos de i Sverige boende individerna vissa religiösa behov som kyrkan i öppenhet och generositet skall tillgodose.

Om invandrare eller andra har ”upplevt” den folkkyrkliga ordningen såsom ett tvång, måste detta enligt beredningen särskilt beaktas ur den individualistiska religionsfrihetsprincipens synpunkt. Utifrån samma indi- vidualistiska utgångspunkt torde man med samma rätt kunna göra gällande att man även bör beakta att många förmodligen betydligt fler tämligen sekulariserade svenskar ”upplevt” sambandet mellan den svenska kyrkan och samhället såsom en frihet och något positivt och värdefullt för efterkommande generationer.

Ärkebiskopen karakteriserar beredningens resonemang som oklart och menar att det varit en fördel om närmare anvisningar getts om hur beredningen tänker sig fördelningen mellan olika kyrkor och samfund. Han erinrar också om att beredningen i bilaga 20 (SOU 1972138) presenterat 24 alternativ till församlingsgemenskap som en i Sverige bosatt individ kan ansluta sig till och uttalar att utbudet kan ha en negativ effekt för utlösningen av religiös aktivitet. Ärkebiskopen anför vidare.

Beredningen synes ta föga hänsyn till att majoriteten av svenska folket tillhör Svenska kyrkan och visar sin samhörighet med denna. I avgörande händelser i människornas liv såsom födelse, konfirmation, äktenskap och

begravning finns ett samband med kyrkan, oberoende av samhällsklass eller politisk förankring. Det finns förvisso ingen anledning att överskatta betydelsen av detta faktum. Men det finns inte heller någon anledning att underskatta det förhållandet, att så många människor vid dessa tillfällen vill ha och också kan få kontakt med kyrkan, kanske som ett tecken på att man vill tillhöra ett vidare sammanhang, kanske som ett tecken på att man inte helt vill förneka en metafysisk oro. Svenska kyrkan har anledning att slå vakt om denna möjlighet för den enskilde att, var han än är bosatt, kunna få möta kyrkan. Beredningen borde ha uppmärksammat dessa faktiska realiteter mera också i sitt religions- frihets- och jämlikhetsresonemang. Det organisationsmönster som skapas för Svenska kyrkan får nämligen inte bli sådant, att en stor del av dess nuvarande medlemmar känner sig andligen hemlösa. Det skulle vara att motverka syftet att ge så många som möjligt tillfälle att få sitt religiösa behov tillgodosett i former, som de finner sig tillrätta i. Det synes rimligt, att ett avgörande om trossamfundens framtida ställning i vårt land tar hänsyn till de faktiska uttryck för inställningen hos vårt folk, som kan utläsas av statistiken över samfundstillhörigheten.

Principen om jämlikhet får sålunda inte utformas på bekostnad av den enskilde individens religionsfrihet.

Malmö kyrkliga samfällighet finner att beredningens resonemang är abstrakt och verklighetsfrämmande som argument för ordnandet av förhållandet mellan samhället och trossamfunden i landet. Vi har i landet så många trossamfund av så olika storleksordning, att det enligt samfälligheten är helt verklighetsfrämmande att mena att de alla skulle vara företrädda överallt som alternativ för tillfredsställandet av de enskildas religiösa behov. Och från glesbygdshåll, t. ex. Holms församling i Härnösands stift, befaras att de praktiska konsekvenserna av bered- ningens slutsatser kan komma att leda till att individens frihet till religion beskäres som följd av att svenska kyrkans arbetsmöjligheter särskilt i glesbygden begränsas.

Beredningens avvisande av farhågorna att öppenheten och friheten inom svenska kyrkan skulle minskas vid förändrade relationer till staten och dess behandling av f 0 1 k k y r k 0 s y n e n ansluter sig bl. a. domkapit- let i Härnösand, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Sveriges kristna social- demokraters förbund och Folkpartiets kvinnoförbund till. Också ett fåtal kommuner ger uttryck för denna uppfattning.

Sålunda uttalar domkapitlet iHärnösand att svenska kyrkan under alla omständigheter kommer att vara en öppen folkkyrka. En stor risk föreligger dock, att den av allmänheten kommer att betraktas som inte identisk med den nuvarande kyrkan. I vårt land kommer en från staten skild kyrka genom organisatoriska förändringar och ändrat finansierings— system troligen att uppfattas i föreningsrättsliga kategorier med mer markerade gränser mellan medlem och icke medlem. De s.k. anonyma kristna ställs här inför en svår och ny valsituation, i synnerhet som medlemsbegreppet inte är levande för flertalet av dem som tillhör svenska kyrkan. Domkapitlet anser att en sådan utveckling skulle innebära en inskränkning i religionsfriheten för en stor grupp människor.

Som motiv för sin inställning framhåller Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd bl. a.

att de svenska trossamfunden i allmänhet befinner sig i en utveckling mot öppenhet och vidsyn. Vi skulle finna det märkligt, om Svenska kyrkani ett ekumeniskt läge, där trossamfunden blir mer beroende av samverkan med varandra, skulle utvecklas i en annan riktning.

I detta sammanhang vill vi framhålla att gudstjänster, som anordnas av de fria trossamfundens församlingar, är öppna för var och en som vill deltaga i dem. Många, som inte tillhör församlingarna, kommer öppet eller anonymt för att söka få klarhet i religiösa frågor. Ett omfattande ungdomsarbete bedrivs. Inom praktiskt taget alla samfund har man 5. k. öppet ungdomsarbete, dvs. alla som vill kan bli medlemmar i de olika ungdomsgrupperna oavsett om de kommit fram till personlig kristen tro eller inte. Likaså bedrivs en omfattande verksamhet bland barn. [ intressegrupper, studiecirklar, pensionärsgrupper osv. deltar många som inte tillhör församlingarna.

Riksförbundet Kyrkans ungdom anför att svenska kyrkans teologiska identitet kommer att bevaras och sett ur ett vidare perspektiv bättre kommer till uttryck i ett förändrat läge. Sveriges kristna socialdemokra- ters förbund håller före att svenska kyrkan även i fortsättningen skall kunna hävda sin karaktär av öppen folkkyrka och Folkpartiets kvinno- förbund uttalar att karaktären av folkkyrka kan givetvis ingen statsmakt frånhända kyrkan rätten att hävda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län menar däremot att det finns uppenbara risker för att svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka kan gå förlorad efter ett genomförande av beredningens förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län är medveten om svårigheterna att kunna uppställa garantier för en fristående kyrkas framtida inställning till en öppen linje, om denna kyrka blir principiellt jämställd med de fria trossamfunden vad gäller självbestämmanderätt, utformning av medlemsbegrepp m. m. Hur utveck- lingen skall gestalta sig härvidlag är dock, enligt länsstyrelsen, bl.a. beroende av de ekonomiska resurser och övriga möjligheter som kyrkan vid en upplösning av sambandet med staten ges för att kunna fortsätta sin nuvarande öppna verksamhet. Kiruna kommun tar också avstånd från beredningens bedömningar, men från delvis andra utgångspunkter. Kommunen anför. l l Beredningens likvärdighetsprincip uppluckras också genom den förut- * satta tesen att Svenska kyrkan också i fortsättningen kommer att behålla i sin karaktär av öppen folkkyrka. Denna tes utgör i beredningens senare , överväganden motiv bl. a. för dispositionen av den nu för statskyrkan » förbehållna egendomen. Någon närmare analys av det bärande i tesen har , beredningen icke anfört, utan hänvisat till det förhållandet att samfundet disponerar över traditionsrika församlingskyrkor ”mitt i byn”, varigenom * borgen för folkkyrkokaraktären skulle föreligga. Garantier av detta slag torde knappast böra vara vägledande inslag i reformer av den storleksord- ning och principiella vikt, varom här är fråga. Vidare hänvisas till nya strömningar inom teologin i riktning mot större tolerans och öppenhet. Ej heller denna grund bör tillmätas större vikt, då det erfarenhetsmässigt kan anses vara belagt att sådana strömningar snabbt kan vändas till motsatsen. Under de senare årtiondena har debatten inom och utom kyrkan i t. ex. kvinnoprästfrågan, upplåtelse av kyrkolokaler och annat

snarare utvisat att sannolikheten för en öppen folkkyrkokaraktär kan bli begränsad. Beredningens utgångspunkt, som givits stor vikt vid dess olika överväganden, är föga underbyggd och bör därför icke utgöra en plattform för alltför betydande avgörande.

Vad beredningen anfört om pågående e k u m e n is k a strävanden föranleder i detta sammanhang (jfr under 3.2) ärkebiskopen till följande uttalande.

Beredningen driver vidare en ekumenisk kyrkopolitisk linje som förut- sättning för åtskilliga av de förslag, som framläggs. Det vore olyckligt, om beredningens intentioner i detta avseende skulle leda till ökad misstro och konkurrens mellan samfunden. Svenska kyrkan bör självfallet visa generositet och förståelse för övriga samfunds krav på större jämlikhet och bättre ekonomiska resurser. [detta avseende torde knappast någon motsättning föreligga mellan beredningens synpunkter och samfundens. Samtidigt bör dessa vara vaksamma, så att inte samhället lämnas fritt spelrum att driva en kyrkopolitisk linje, som leder till en konformism i strid mot samfundens trosliv och egenart. Samfunden måste själva få ta ställning till de ekumeniska strävandena. Om andra trossamfund, som tidigare av teologiska skäl varit mindre intresserade av kooperation med staten, nu önskar en närmare integrering med det svenska samhället, bör sådana förutsättningar skapas, utan att därför Svenska kyrkans möjlig- heter att vårda sig om sina församlingsmedlemmar beskärs.

Principen om jämlikhet får inte utformas på bekostnad av trossamfun- dens religionsfrihet.

Professor Sven Göransson har i sin undersökning ”Kyrkans funktion. Stat och religionsfrihet i vår tid” visat att religionsvetenskapen konstate- rat, att den klassiska liberalistiska uppfattningen om religionen som ett privat individualpsykologiskt fenomen inte längre står i centrum för intresset. Man har framför allt i västeuropeisk forskning insett, att religionen har sin särskilda socio—religiösa funktion, som skapar värden och ideal av bestående betydelse för samhället. En nytolkning av religionsfrihets- och jämlikhetsprinciperna får inte bidra till en skärpt polarisering mellan kyrka och stat och inte heller mellan kyrkorna inbördes. Religionens integrationsfunktion får inte uppges.

Förbundet för kristen enhet kommenterar i detta sammanhang också beredningens uttalanden om risken för 5 p r ä n g nin g a v s v e n - ska kyrkan i flera olika samfund.Förbundet,somistort delar beredningens bedömning, finner dock argumenteringen om kyrklig service och om folkkyrkosynen delvis irrelevant och anser det menings- löst att göra profetior och prognoser för flera decennier. Dessutom anser förbundet det vara ett ingrepp i samfundets religionsfrihet, om man låter en reglering av relationerna mellan kyrka och stat i alltför hög grad göras avhängig av svenska kyrkans inre struktur och pastorala hållning gentemot sina medlemmar i framtiden.

Beredningens betraktelsesätt på frågan om in v a n d r a r n a s behov av religiös service delas av bl. a. statens invandrarverk, invandrarutredningen, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Folkpartiets kvinnoförbund och Stockholms kommun. De argument som anförs av instanser som är kritiskt inställda till beredningens invandraraspekter har framgått av det föregående, bl. 3. avsnitt 3.2.

I den föregående framställningen (2.3.3) har nämnts att bl. a. länsstyrel- sen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemo- kratiska kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund uttalar sig mot att aktiv bekräftelse av m e d 1 e m s k 3 p e t inte förutsätts i samband med relationsförändringen år 1983. Inte heller länsstyrelsen iÖrebro län tillstyrker det av beredningen föreslagna förfaringssättet. Det enligt länsstyrelsen mest naturligai den aktuella valsituationen är att medlemmarna aktivt bekräftar sin vilja att stå kvar i kyrkan genom att fylla i och sända in en för det ändamålet utformad blankett, Underlåtenhet att göra det skulle således medföra utträde ur kyrkan. Denna modell är mer i enlighet med vad som är vanligt inom organisationslivet i övrigt. Den underlättar också statlig medverkan vid uppbörden av kyrkoavgifterna under en övergångsperiod. Kravet på en aktiv bekräftelse av medlemskapet i trossamfundet svenska kyrkan torde dessutom komma denna till godo i form av en totalt sett mer medveten, positiv medlemskader och med möjligheter att skapa en friskare och aktivare kyrka med en egen profil.

Statens invandrarverk påpekar att information om de förändrade förhållandena bör utgå även på olika invandrarspråk, eftersom många invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska språket är medlemmar i svenska kyrkan. Samma synpunkter framförs av Riksförbundet för finsk-språkigt församlingsarbete i Sverige, som tillägger att inga garantier finns för hur medlemsbegreppet kommer att formuleras i den fria svenska kyrkan. För finländarnas del föreligger inte klara besked huruvida medlemskap i kyrkan t. ex. förutsätter svenskt medborgarskap. Inte heller vet man om medlemskap medför rösträtt för utlänning. Risk finns alltså för att invandrargruppema kan anse sig bli tvungna att bilda egna samfund, vilket för finländarnas del skulle innebära att praktiskt taget börja från ett noll-läge.

Bland dem som uttryckligen ansluter sig till beredningens synsätt märks domkapitlet i Lund, som understryker att samhällets opartiskhet gör det angeläget att erforderlig information utformas i nära kontakt med det berörda samfundet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt Förbundet för kristen enhet, vilket betonar att informationen inte bara bör gälla villkor för medlem- skap i svenska kyrkan utan även medlemskap i andra samfund, något som enligt förbundet skulle underlätta situationen för många invandrare.

3.5. Trossamfundens religionsfrihet

Beredn ingen

Beredningen utvecklar i sitt avsnitt om trossamfundens religionsfrihet närmare de invändningar som från denna utgångspunkt kan riktas mot nuvarande kyrka—statrelation och som sammanfattningsvis refererats i det föregående (2.1).

Inledningvis ansluter sig beredningen till den av 1958 års utredning

kyrka—stat uttryckta innebörden av principen om religionsfrihet för trossamfunden, nämligen att varje sådant samfund skall få verka fritti enlighet med sin bekännelse. Relationen mellan staten och svenska kyrkan bör sålunda bestämmas så, att kyrkan har full frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av organisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa friheten.

Fortsättningsvis kommenterar beredningen det faktum att trossamfun- dens kyrkosyn, liksom deras syn på samhället i allmänhet och deras uppfattning av samhällets vilja och förmåga att tillgodose deras önskemål, kan leda till olika inställning i vissa religionsfrihetsfrågor. Härvid erinrar beredningen om att 1958 års utredning kyrka—stat uttalat att svenska kyrkan med utgångspunkt i sin kyrkosyn och i sin syn på staten synes kunna acceptera såväl en relation av nuvarande art som en friare ställning. Därefter konstaterar beredningen att den tidigare tveksamma inställningen bland frikyrkosamfunden till ekonomiska bidrag från samhällets sida minskat. Mot denna bakgrund anser beredningen att besluten vid 1971 års riksdag om bidrag till fria kristna trossamfund var ett principiellt sett viktigt steg på vägen mot ökad jämställdhet mellan samfunden.

Beredningen tar också upp det i debatten om trossamfundens religionsfrihet förekommande argumentet att svenska kyrkan f. n. har ett avsevärt försteg framför andra trossamfund, bl. a. dels genom det ekonomiska försteg som ligger i beskattningsrätten, dels det psykologiska försteg som kommer sig av att svenska kyrkan av medborgarna i vissa sammanhang uppfattas som statligt sanktionerad. Beredningen finner det vara angeläget att ta bort resterna av statligt sanktionerade bestämmelser som ger svenska kyrkan försteg vid religionsutövning i offentliga sammanhang.

Beredningen refererar och kommenterar även de resonemang som förts av 1958 års utredning kyrka—stat rörande de yttersta gränserna för samfundens religionsfrihet, alltså när trossamfundens krav på religions- frihet i konkreta frågor kan komma i konflikt med andra väsentliga intressen. Nuvarande regler om särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för inrättande av kloster bör enligt beredningen avskaffas. Regler om samfundens ”rätt” att få tillgång till välbelägen tomtmark för kyrkobygg- nader kan, anser beredningen, ej skapas. I fråga om skydd för sön— och helgdagar samt brott mot trosfrid måste inställningen vara den, att samfunds rätt att fritt verka inte innebär att ingående kritik inte skulle få riktas mot dem eller att annan verksamhet i samhället inte skulle få fortgå.

Avslutningsvis awisar beredningen tanken på en allmän organisations- reglering som följd av att nuvarande relationer mellan staten och svenska kyrkan upphör. Dissenterlagkommitte'ns förslag år 1949 att fastställa vissa rättsregler för trossamfund och trossammanslutningar avvisades av regering och riksdag år 1951. Motivet var att sådana regler skulle kunna begränsa samfundens möjligheter att fylla anspråk som de själva ansåg religiöst motiverade och sålunda kunna uppfattas som ingrepp i religions-

friheten. Det finns inte anledning att nu frångå denna bedömning. Detta innebär att även svenska kyrkans organisation helt lämnas till kyrkans eget avgörande.

Remissyttrandena

Många remissinstanser har berört de problemområden som behandlas i beredningens avsnitt om trossamfundens religionsfrihet. Dessa kommen- tarer redovisas, som framgått av det föregående, i kapitel 2 samt delar av kapitel 4. Endast ett ringa antal instanser behandlar särskilt de frågeställningar som nämnts i inledningen till föreliggande avsnitt. Bland dessa instanser återfinns domkapitlet i Lund, som vitsordar att man inom svenska kyrkan endast i vissa avseenden och på begränsade områden har upplevt statens medverkan i dess lagstiftning och förvaltning som en inskränkning av dess religiösa frihet. Däremot har den allmänna samhälls- utvecklingen och sekulariseringen när det gäller synen på staten och dess uppgifter fått till följd, att det i dag inte längre framstår som naturligt att statliga myndigheter handhar frågor av internt kyrklig karaktär. Reli- gionsfriheten för svenska kyrkans del synes dock kunna tillgodoses genom begränsade reformer av det slag som kyrkomötet föreslog år 1968. Det ekonomiska underläge som de svenska frikyrkorna och framför allt de samfund som betjänar stora grupper av icke-protestantiska invandrare i vårt land upplever, reser krav på ett aktivt stöd från samhällets sida till dessa samfund. Detta stöd, som skulle upplevas som en enkel gärd av rättvisa och som skulle underlätta för de berörda samfunden att erbjuda sina medlemmar och utanförstående samfundens tjänster på någorlunda likvärdig bog med svenska kyrkan, kan emellertid enligt domkapitlet åstadkommas utan att kopplas samman med en ändring av svenska kyrkans relationer till staten. Domkapitlet iHärnösand anser att det inte strider mot religionsfriheten, om ett samfund utan yttre tvång av olika skäl överlåter beslutsfrågor och viss administration åt staten. Statens befattning med kyrkliga ärenden kan rimligen inte uppfattas som ett intrång i ett samfunds religionsfrihet, om samfundet självt önskar detta arrangemang.

Vad beredningen anfört om svenska kyrkans f ö r st e g framför andra trossamfund instämmer bl. a. länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län i. Däremot kan domkapitlet i Västerås inte finna att dessa frågor bör behandlas som principiella religionsfrihetsfrågor. Vad det här gäller är frågan om jämlikhet mellan de olika trossamfunden. Domkapitlet instämmer i att det i jämlikhetens intresse kan erfordras vissa reformer men dessa torde kunna ske såsom partiella reformer så att de olika trossamfunden kan ges den legala eller ekonomiska frihet som de behöver för att verka vart och ett enligt sina intentioner och i enlighet med sin särart. Domkapitlet i Lund uttalar sig på likartat sätt och tillägger att en jämlikhet mellan trossamfunden i det offentliga livet uppenbarligen tillgodoser endast deras religionsfrihetskrav som vänder sig mot all religiös aktivitet som har offentlig sanktion. Därmed tillgodoses friheten

från religion men knappast den av beredningen i annat sammanhang hävdade friheten till religion.

Inga remissinstanser har särskilt kommenterat beredningens förslag att avskaffa nuvarande regler om särskilt tillstånd av Kungl. Maj: t för inrättande av k 1 o s t e r. övriga frågeställningar som beredningen diskuterat med utgångspunkt iatt trossa mfundens krav på religionsfrihet kan komma i konflikt med andra v ä 5 e nt lig a in t r e s s e 11 har endast berörts av Siundedags—adven- tistsam fundet, som finner beredningens uttalanden om skydd för sön- och helgdagar tillfredsställande. Enligt samfundet måste detta uttalande anses innebära ett avståndstagande från möjligheten att lagstifta till förmån för visst trossamfunds vilodag eller helgdag.

Beredningens uppfattning att det inte finns skäl att överväga någon allmän organisationsreglering som följd avattnuvaran- de relation mellan staten och svenska kyrkan upphör delas uttryckligen av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Kristen vetenskap. Flera remissinstanser diskuterar och/eller framför önskemål i detta samman- hang om någon form av offentligrättslig status för svenska kyrkan. Redogörelse för dessa synpunkter ingår i avsnitt 2.3.3 och 2.4.3.

4. Förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och svenska kyrkan m.m.

I detta kapitel redovisas remissinstansernas inställning till den av beredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan samhället och svenska kyrkan. Härvid återges till en början (4.1) allmänt hållna kommentarer angående uppgifternas karaktär och de principiella och religionsfrihets- mässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning samt övergripande åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för kyrka—statrelationen. Därefter (4.2) redogörs för remiss- instansernas ställningstagande till att överföra bestämmanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till svenska kyrkans organ. I det följande avsnittet (4.3) återges synpunkter på förslaget att överföra huvudmanna- skapet för lokal folkbokföring till borgerligt organ samt på den modell för församlingsregistrering som beredningen utarbetat. Remissinstanser- nas inställning till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begrav- ningsplatser i princip skall föras över till de borgerliga primärkommuner- na redovisas därefter (4.4). I avsnitt 4.5 återges dels ställningstaganden till förslaget att helt avskaffa icke-medlemmars och juridiska personers skattskyldighet till svenska kyrkan (4.5.1), dels kommentarer angående storleken av icke-medlems församlingsskatt för den händelse de föreslag- na huvudmannaskapsreformerna inte genomförs (4.5.2). Remissinstanser- nas kommentarer till beredningens synpunkter beträffande äktenskaps ingående m.m. följer därefter (4.6). Kommentarerna till beredningens överväganden om svenska kyrkans och andra trossamfunds musikverk- samhet återfinns i avsnitt 4.7. Efter en redogörelse för remissinstansernas synpunkter på beredningens uttalanden om kompetensfördelningen mellan trossamfund och samhälleliga organ vad gäller vissa sociala uppgifter (4.8) följer en sammanställning av kommentarer till bered- ningens förslag vad gäller andlig vård vid vissa samhälleliga institutioner m.m. (4.9). Kapitlet avslutas med remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag angående namngivning, riksdagspredikan, rättegångs- gudstjänst och edsavläggelse samt deras kommentarer angående arkiv- och statistikfrågor (4.10).

4.1. Allmänna motiv för omprövning

Beredningen

Beredningens förslag om "byte” av arbetsuppgifter mellan svenska kyrkan och det borgerliga samhället (avsnitt 4.2.1 och 4.3.1 ibetänkan- det) utgår från uppfattningen att vissa arbetsuppgifter är att betrakta som inomkyrkliga medan andra bör ses som allmänt samhälleliga uppgifter. Som inomkyrkliga angelägenheter karakteriserar beredningen följande områden: kyrkans bekännelse, kyrkans gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans böcker, böndagsplakat, kyrkliga helgdagar, kollektgivning, stadgor för de centrala kyrkliga styrelserna, invigning av kyrkobyggnader och begravningsplatser, upplåtelse av kyrkorum m.m., tillsättning av vissa tjänster (såsom biskop, präst, stiftssekreterare och stiftsjägmästare) samt medlemskap i svenska kyrkan. Som allmänt samhälleliga uppgifter betecknar beredningen lokal folkbokföring, för- valtning av de allmänna begravningsplatserna, hindersprövning för äkten- skap, ingående av äktenskap, medling, undervisning i musik och viss annan musikverksamhet samt socialvård och utbildning i vårdyrken o. d.

Beredningen ger uttryck åt den principiella uppfattningen att de uppgifter som bedömts vara inomkyrkliga bör handhas av svenska kyrkan medan de allmänt samhälleliga funktionerna bör utföras av samhälleliga organ (avsnitt 4.1 i betänkandet).

Beredningen anför även principen om individens religionsfrihet som ett argument för att sådana allmänt samhälleliga funktioner som av de flesta människor upplevs som uppgifter för stat och kommun, men vilka f. n. handhas av svenska kyrkan, skall föras över till det borgerliga samhällets organ (avsnitt 3.4 i betänkandet). Också beredningens överväganden om trossamfundens religionsfrihet leder den bl. a. till att föreslå att bestämmanderätten beträffande inomkyrkliga frågor, som nu i mycket stor utsträckning ankommer på statsmakterna, skall överföras till organ inom svenska kyrkan (avsnitt 3.5 ibetänkandet).

I fråga om de föreslagna reformernas betydelse för kyrka—statrelatio- nen uttalar beredningen att de som rör folkbokföring och begravnings— väsende inte är av den karaktären att ett genomförande av dem måste tolkas så att det s.k. sambandet härigenom skulle formellt upphävas. Däremot uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägenhetema om inte detta ses som ett led i den mer långtgående relationsförändring som beredningen föreslår.

Remissyttrandena

Av den föregående framställningen (2.2—2.5) har remissinstansernas inställning till det föreslagna ”bytet” av arbetsuppgifter framgått i den mån kommentarer av denna art varit framträdande drag i argumentatio— nen för deras ställningstagande i stort till beredningens förslag. 1 det följande redovisas uttalanden som mer direkt hänför sig enbart till den föreslagna ansvarsfördelningen mellan svenska kyrkan och samhället.

Härvid återges först kommentarer angående uppgifternas karaktär och angående de principiella och religionsfrihetsmässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning. Därefter redogörs för åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för stat—kyrkarelationen.

Många kyrkliga instanser gör gällande att bestämmanderätten be- träffande inomkyrkliga angelägenheter bör överföras till svenska kyrkans organ inom ramen för nuvarande samband med staten. Redovisningar av hur denna och liknande ståndpunkter utvecklas återfinns i denna framställnings avsnitt 4.2. Även uppfattningen att ett ändrat huvud- mannaskap för lokal folkbokföring och/eller begravningsplatser inte kan genomföras utan att nuvarande samband rubbas framförs av några instanser. En närmare redogörelse för dessa och liknande resonemang återfinns i denna framställnings avsnitt 4.3 och 4.4.

Kammarkollegiet, kulturrådet, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Älvs- borgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, domkapitlet i Luleå, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdoms- råd, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, ett 15-tal kommuner samt några församlingar instämmer mer eller mindre uttryckligt i beredningens principiella och religionsfrihets- mässiga uttalanden om förändrad ansvars- f ö r (1 e l ni n g mellan svenska kyrkan och stat/kommun.

Av dessa kan nämnas att kammarkollegiet skiljer mellan den egentliga kyrkliga verksamheten med gudstjänsthållning och de offentliga funktio- nerna. I den egentliga kyrkliga verksamheten inbegriper kollegiet bestäm- manderätten i de inre kyrkliga angelägenhetema (såsom trosfrågor, kyrkans böcker, utformning av gudstjänster, sakramentsförvaltning, kyrkliga helgdagar, medlemskap), frågor om organisation och förvaltning samt finansiering av verksamheten. Författningsregleringen av dessa områden kan, anför kollegiet, ses som ett uttryck för statens intresse av att svenska kyrkan upprätthåller denna verksamhet. Till de offentliga funktionerna räknar kollegiet t. ex. folkbokföring och begravningsväsen- de. Åliggandet för svenska kyrkan att handha dessa kan tolkas som ett uppdrag från statens sida till svenska kyrkans församlingar att ombesörja dessa uppgifter. Principiellt är dessa angelägenheter allmänt samhälleliga och bl. a. detta talar för att ansvaret för dem flyttas över på borgerliga myndigheter. Kammarkollegiet fortsätter med att framhålla att sedan ansvaret för folkbokföringen och begravningsväsendet lyfts bort återstår av svenska kyrkans funktioner den rent kyrkliga verksamheten med främst gudstjänsthållning. Frågan kan ställas, om det finns någon anledning för staten att genom lagstiftning reglera denna verksamhet. Kollegiet för sin del finner, att det bör överlämnas till svenska kyrkan att själv reglera dessa ansvarsområden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att statsmaktens huvuduppgift i dagens samhälle är att tillgodose medlemmarnas välfärd i vidsträckt mening medan svenska kyrkans uppgift är att förkunna och tillgodose sina medlemmars religiösa behov. De inbördes skilda huvuduppgifterna

kan knappast ur numera gängse uppfattning tillåtas gripa in i varandra. Länsstyrelsen delar uppfattningen att denna gränsdragning kan göras klarare och mera markant, vilket bör innebära att endast sådana uppgifter, som är av klart religiös natur eller som endast avser i och för sig frivillig komplettering av allmänt sett borgerliga skyldigheter, bör få ankomma på kyrkan. Länsstyrelsen i Uppsala län finner att den svenska och internationella, samhälleliga och kyrkliga utvecklingen gör att tiden nu torde vara mogen för ett ändrat synsätt på de uppgifter kyrkan bör ha i ett demokratiskt samhälle. Länsstyrelsen har ingen erinran mot beredningens synsätt beträffande vilka inomkyrkliga funktioner som bör överföras och menar vidare att övervägandena beträffande överförandet av de samhälleliga uppgifterna bör göras främst mot bakgrund av den samhälleliga utvecklingen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att det beträffande t. ex. namngivning, ingående av äktenskap och ceremoni vid dödsfall bör finnas likvärdiga religiösa och icke-religiösa alternativ. Om inte den föreslagna relationsförändringen kommer till stånd och därmed kyrkans övertagande av de inomkyrkliga angelägenhetema bör, uttalar länsstyrelsen i Örebro län, ändå den lokala folkbokföringen och begravningsväsendet överföras till borgerliga organ. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det kyrkliga ansvaret för de inomkyrkliga angelägenhetema bör förverkligas betydligt snabbare än vad beredningen föreslagit.

Domkapitlet i Luleå poängterar att beredningens förslag om förändrad ansvarsfördelning enbart grundar sig på värderingar om vad som utifrån samhällets synpunkt kan vara den riktiga uppdelningen av funktionerna, men att förslaget ändå på det praktiska planet ligger mycket nära tankegångarna i 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram. Domkapitlet understryker vidare vikten av att tiden för nödvändiga kyrkliga utred- ningar blir tillräckligt lång.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd delar den grundsyn beredningen ger uttryck för och menar att syftet med förändringen är klart positivt, nämligen att möjliggöra och främja kyrkans gärning, vilken främst består i ordets förkunnelse genom predikan och själavård samt därtill knuten kärleksverksamhet. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm understryker att förslaget inte får innebära att svenska kyrkan för all framtid binds till en centraliserad organisation.

Sveriges kristna ungdomsråd menar att omfördelningama bör ske etappvis så att en enkel och kortfattad information kan ges till allmänheten. Detta gäller t. ex. alternativen dop samhällets namn- registrering, kyrklig välsignelseakt och brudmässa samhällets juridiska äktenskapssyn samt olika begravningsmöjligheter. Sveriges socialdemo- kratiska ungdomsförbund framhåller att samhällsneutraliteten kräver att de 5. k. borgerliga funktionerna snarast överförs till civila organ.

Gullspångs kommun framhåller att det är önskvärt med större likställdhet mellan de olika trossamfunden. Svenska kyrkans nuvarande ställning och det faktum att den fullgör samhälleliga funktioner ger den en särställning, som kan försvåra ett fritt religiöst ställningstagande. Därför bör de allmänt samhälleliga funktioner, vilka svenska kyrkan nu

fullgör, överföras på borgerliga myndigheter. Svenska kyrkan bör samtidigt få frihet att, i likhet med övriga trossamfund, bestämma över inomkyrkliga angelägenheter. Också flera andra kommuner betonar kravet på likställdhet som argument för ändrad ansvarsfördelning.

Hos det fåtal församlingar som har en positiv inställning till bered- ningens allmänna uttalanden angående ansvarsfördelningen läggs tonvik- ten ofta på önskemål att markera svenska kyrkans karaktär av trossam- fund. Således anför Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällighet att allt som rimligen kan göras för att svenska kyrkans karaktär av trossamfund bättre skall framträda bör göras. Sålunda bör de uppgifter av borgerlig art som kyrkan förvaltar överföras till borgerliga organ. I fråga om de allmänna motiv för omprövning, vilka beredningen anför, anser samfälligheten att alltför stor vikt fästs vid religionsfrihetsskäl. Man har i första hand hänvisat till dessa skäl men endast lämnat mycket sparsamma exempel på motiveringar baserade på praktiska synpunkter. Även de synpunkter som samfälligheten anlägger på religionsfrihetsskälen jämförda med praktiska motiv återkommer i flera församlingsyttranden i denna kategori.

Ett 40-tal frikyrkoförsamlingar uttalar sig för att svenska kyrkans särställning i fråga om jordfästning, ingående av äktenskap, medling, musikundervisning och social verksamhet skall upphävas. De förordar att formerna för samarbete mellan kommunerna och trossamfunden i dessa frågor utreds.

Kritiska synpunkter på beredningens principiella och religionsfrihets- mässiga resonemang om förändrad ansvarsfördelning mellan svenska kyrkan och stat/kommun anförs av bl. a. JK, ärkebiskopen, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, några kommuner samt ett 20-tal församlingar.

Enligt JK är det självfallet att, om kyrkan skiljes från staten och mister sin offentligrättsliga ställning, en klar gräns måste dras mellan sådana uppgifter som kan betraktas som rent kyrkliga och uppgifter som bör ankomma på det borgerliga samhällets organ. Av JK: s yttrande framgår vidare att han betraktar den lokala folkbokföringen och ansvaret för anordnandet och förvaltningen av allmänna begravningsplatser som allmänt samhälleliga uppgifter.

Ärkebiskopen vänder sig mot att det betraktas som en religionsfrihets— fråga att vissa borgerliga funktioner av historiska skäl åligger svenska kyrkans tjänstemän.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund ifrågasätter om de av beredningen anförda skälen verkligen är de egentliga motiven för dess förslag om ändrad ansvarsfördelning. Förbundet menar att detta motiv i stället är det faktum att församlingarna inte torde kunna betecknas som "kommuner” och medlemsbidragen inte som ”skatt", om folkbokföring och begravningsväsende överförs till stat respektive borger- liga primärkommuner. Förbundet anför till utveckling av sin uppfattning.

Givetvis förhåller det sig så, att huvudmannaskapet för folkbokföring och begravningsväsende kräver, att kyrkokommunen får ta ut en

obligatorisk avgift _ skatt # och som grund härför behöver en offentligrättslig lagstiftning av kommunallagskaraktär församlings- styrelselagen .

I detta sammanhang är begravningsväsendet den tunga komponenten. Beredningens konstruktion av sitt reformprogram innebär något kompri- merat, att om begravningsväsendet icke byter huvudman går program- met ej att genomföra; och på grund av bristande utredning saknar vi helt kännedom om, huruvida det ur samhällets synpunkt kan anses försvarligt att byta huvudman.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anför liknande synpunkter och hävdar, att det rätteligen borde anges att den föreslagna ansvarsfördel- ningen innebär att kyrkan skall avstå från beskattningsrätt samt folkbokföring och begravningsväsende för att uppnå självbestämmande- rätt.

Flera församlingar framför också denna kritik. Således ifrågasätter t. ex. Tingsås församling, Västra Torsås församling, Högsäters församling och Väte församling om inte beredningens förslag beträffande folkbok- föring och begravningsväsende helt enkelt är tillkommet för att motivera slopandet av kyrkans beskattningsrätt.

Från lokalt kyrkligt håll anförs även i flera fall tvivel på det lämpliga och riktiga i att, som Bitterna församling uttrycker det, ”särskilja och renodla andligt och profant” på det sätt som beredningen gör i sitt förslag till förändrad ansvarsfördelning. Bitterna församling utvecklar tankegång- en på följande sätt.

Detta har pågått länge med statens goda minne och som regel med teologisk motivering i efterhand. Kanske har detta skeende bidragit till att kyrkan inte blivit något 'bålverk, i tiden till de enskilda människornas stöd mot otillbörlig maktkoncentration. I själva verket är detta ett materialistiskt synsätt, som också visat sig i västerländsk disharmoni mellan människa och övrig skapelse. Efter hand har allt mera blivit avskärmat från religionen, som hotas av en slags gnostisk andlighet där frälsningen skiljes från världen. Kanske samhället så småningom kommer att se till att denna nu frivilliga avskärmning från världen blir påtvingad och kyrkan inte kan arbeta utanför kyrkomurarna.

Malmö kyrkliga samfällighet utvecklar liknande tankegångar och anför att delegerande av uppgifter och spridande av ansvarstagande kan vara att föredraga framför en monopoliserande strävan till att förlägga ansvaret för allmänt samhälleliga uppgifter hos stat och kommun. Ett delegerande av sådana uppgifter ter sig naturligt, när stat/kommun och t. ex. en folkrörelse har stora gemensamma intressen, anser samfälligheten, som menar att detta resonemang har relevans för bedömningen av svenska kyrkans fortsatta ansvar för folkbokföring och begravningsväsende. Myckleby församling ser också kritiskt på beredningens förslag om ”byte” av arbetsuppgifter och dess motiv för denna förändring. Försam— lingen anför att detta byte får för den ena parten mycket allvarliga konsekvenser.

_ Konsekvenserna blir till en del av ekonomisk art. Medan ”de inomkyrkliga angelägenhetema” så länge de omhänderhavas av staten

finansieras av allmänna skattemedel, föreslås sådan finansiering upphöra, när de överföras till kyrkans handhavande. Finansiering av de ”allmänna samhällsuppgifterna” som kyrkan omhänderhar ändras däremot inte, när de överföras till det allmänna. Det är alltså redan ekonomiskt ett byte på olik grund. Vida allvarligare är att "bytet”förutsättes medföra, att svenska kyrkan mister sin offentligrättsliga ställning, med denna förlusts följdverkningar på det offentliga livet i vårt land, t. ex. att statliga och offentligrättsliga institutioners ämbetsverksamhet i vårt land helt skall enligt beredningen undandragas att beledsagas av svenska kyrkans gudstjänstbruk, edgång avskaffas etc. Även om staten inte tänker på kyrkans bästa, bör kyrkan tänka på statens och båda bör de ha hela folkets bästa för ögonen. Bytets konsekvenser blir emellertid till skada för de värden som genom kyrkans och statens gemensamma verksamhet tillförts vårt folk.

Flera församlingar slutligen vänder sig mot att religionsfriheten anförs som motiv för en ändrad ansvarsfördelning.

Instämmanden i beredningens uttalanden angående de föreslagna fö r - ändringarnas betydelse för stat—kyrkarelatio- n e n kommer från flera håll. Här kan nämnas kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommun- förbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds sam- arbetsnämnd, Sveriges kristna ungdomsråd, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgruppen kyrklig förnyelse. (Se vidare denna framställning avsnitt 4.2.l.1, 4.3.l.l och 4.4.l.l).

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Härnösand, stiftsnämnden iHärnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans lekmannaförbund samt cirka 20 församlingar är kritiska mot beredningens bedömning av de föreslagna förändringarnas betydelse för stat—kyrkarelationen. Svea hovrätt kritiserar därvid särskilt bered- ningens uttalande att själva utformningen av förslagen i kapitlet om förändrad ansvarsfördelning utgår från att den rättsliga regleringen av svenska kyrkan på sikt bör upphöra. Hovrätten anser att vad som sålunda framställs som en premiss borde ha framkommit som en konklusion av övervägandena i kapitlet om ansvarsfördelningen. Hovrätten för Västra Sverige menar att det säkerligen inte vore omöjligt att inom ramen för ett i princip bibehållet men i praktiken uppmjukat samband beträffande de inomkyrkliga angelägenhetema ernå en fördelning av beslutandeområ- dena som tillgodoser både statliga och kyrkliga intressen. I detta sammanhang aktualiseras enligt hovrätten frågan om en kyrklig central- styrelse.

Ärkebiskopen är kritisk mot beredningens uppfattning att det uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägen- heterna om inte detta ses som ett led i en mer långtgående relations- förändring mellan staten och svenska kyrkan. Enligt ärkebiskopens mening är det möjligt för en kyrka att ha ifrågavarande inre självständig- het och samtidigt handha borgerliga uppgifter. Ärkebiskopen hänvisar här till beredningens beskrivning av förhållandena i Finland (se SOU

1972: 36 s 67). Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete menar för det första att det har stor betydelse och i vissa fall kan vara komplicerat att avgöra vilka angelägenheter som kan föras in under begreppet inomkyrkliga frågor. Centralrådet betonar för det andra att det finns skäl att anta att svenska kyrkan, under bevarandet avi stort sett nuvarande relationer, skulle kunna erhålla sådan bestämmanderätt över inomkyrkliga frågor att principen om trossamfun- dens religionsfrihet tillgodoses. Också centralrådet hänvisar till den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Även domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Härnösand, stiftsnämnden i Härnösand samt Svenska kyrkans lekmannaförbund uttrycker uppfattningen att ökad frihet och självständighet för svenska kyrkan vad gäller de inomkyrkliga angelägen- hetema är möjlig att förverkliga inom ramen för ett fortsatt samband mellan staten och svenska kyrkan.

Likartade synpunkter framförs av t. ex. Göteborgs kyrkliga samfällig- het. Ett byte av arbetsuppgifter bör ses som ett led i försöket att hänföra uppgifterna till den huvudman i samhället som är bäst skickad att från såväl principiella som praktiska synpunkter ombesörja dem. Samfällig- heten anför vidare att deti 1968 års kyrkomötes reformprogram betonas att de bästa förutsättningarna för ett genomförande av de önskvärda reformerna föreligger vid ett fortsatt samband med staten. Beredningen framhåller i betänkandet att den i väsentliga delar velat tillmötesgå detta reformprogram. Det är då enligt samfälligheten märkligt att beredningen inte gjort ansträngningar för att undersöka möjligheter att låta bytet av arbetsuppgifter ske inom ramen för ett bibehållet samband med staten. Samfälligheten kan inte acceptera att man under hänvisning till vårt konstitutionella system avvisar tanken på att svenska kyrkan skulle kunna genom egna organ medverka i stiftande av sådana lagar och stadgar där samhället bör ha medinflytande, men att kyrkan ensam skulle bestämma inom det lagstiftningsområde som berör kyrkans inre verksam- het. Garantier för att svenska kyrkan bibehåller sin karaktär av öppen folkkyrka kan inte skapas på annat sätt än att samhället får medinflytan- de i frågan om kyrkans yttre organisation och konstitution. I alla inte kyrkliga frågor bör bestämmanderätten däremot ligga helt inom kyrkans egna organ. Hur gränsdragningen mellan samhället och kyrkan under sådana förutsättningar kan ske framgår enligt samfälligheten av det reformprogram som 1968 års kyrkomöte lagt fram.

4.2. Inomkyrkliga angelägenheter

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.2.2 och 4.5.1) att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor överförs från staten till kyrkan vid den tidpunkt då självständiga kyrkliga organ för deras handhavande finns, dvs. i samband med den föreslagna relationsförändringen mellan staten och svenska kyrkan. Det är nämligen enligt beredningens mening svenska kyrkans sak

att som trossamfund själv avgöra till vilket organ respektive fråga skall överföras. Att inrätta sådana organ inom ramen för nuvarande kyrka— statrelation skulle inte, framhåller beredningen, tillfredsställa kravet på svenska kyrkans självständighet. Beredningen kan därför inte tillstyrka det av 1968 års kyrkomöte framlagda önskemålet om att en kyrklig centralstyrelse skall inrättas snarast. I stället anvisar beredningen följande modell. Av statsmakterna och i förekommande fall kyrkomötet fattas principbeslut om upphävande av de författningar som reglerar de inomkyrkliga frågorna. Tidsrymden mellan beslutet och ikraftträdandet utmäts så att svenska kyrkan kan utföra erforderligt utrednings- och planeringsarbete, vilket bekostas av statsmedel.

Enligt beredningen bör dock beslutanderätten i vissa fall i prästtillsätt- nings- och dispensfrågor snarast överföras till domkapitlen. I samband med att man gör dessa omläggningar bör även ändring kunna ske i fråga om förfarandet vid tillsättning av tjänster som stiftssekreterare och stiftsjägmästare.

Beredningens förslag innebär att lagar och andra författningar angåen- de kyrkans bekännelse och bekännelsekrav, innehållet i och användandet av kyrkans böcker, kyrkans allmänna gudstjänster, förrättningar, sakra— mentsförvaltning, vignings- och invigningsakter, firandet av söndagar, (andra) kyrkliga helgdagar och böndagar, kollekt, upplåtande av invigt kyrkorum och andra kyrkliga lokaler, de centrala kyrkliga styrelserna, tillsättandet av vissa befattningshavare (såsom biskop, präst, stiftssekre- terare och stiftsjägmästare) samt angående medlemskap i svenska kyrkan upphävs.

Beredningen menar dock att vissa av dessa områden rymmer intressen av samhällelig medverkan även i framtiden. Sålunda har staten från allmänkulturella utgångspunkter ett intresse av att tillse att en användbar bibelöversättning finns tillgänglig.

Vidare måste det visserligen anses vara en inomkyrklig fråga att ange vilka dagar som skall högtidlighållas med gudstjänst, men bestämmelser om förläggning av allmänna helgdagar bör i sista hand ges av statsmakter- na. Beredningen förutsätter därvid att kyrkliga högtidsdagar och av staten fastställda helgdagar liksom hittills i stort sett kan anpassas till varandra och att ett nära samråd sker med trossamfunden före statliga beslut i dessa frågor även i framtiden.

Också frågan om upplåtelse av invigt kyrkorum och andra kyrkliga lokaler rymmer intressen av offentlig art. Dessa intressen kan, menar beredningen, tillgodoses på så sätt att bestämmanderätten visserligen tillkommer ett kyrkligt organ men att detta har att beakta de villkor som knyts till eventuella anslag till lokalerna från stat och kommun. (I avsnitten 5.4.2.2 och 6.5.2 i betänkandet vidareutvecklar beredningen detta resonemang.)

Det är ett offentligt intresse att åstadkomma ett särskilt rättsskydd för sakrala byggnader och platser. Det är beredningens uppfattning att detta rättsskydd inte skall åstadkommas genom en viss religiös kulthandling (invigning) utan ske genom direkt lagstiftning om skydd mot t.ex. utmätning.

Bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattnings- rätt och sin ställning som kommuner med särskilda regler om bl. a. rösträtt, valbarhet och besvärsrätt.

Beredningens huvudsakliga motiv för att överföra beslutanderätten i de inomkyrkliga angelägenhetema till kyrkans egna organ är att det strider mot principen om trossamfundens religionsfrihet att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i inte organisatoriska frågor och trosfrågor. Beredningen pekar särskilt på det enligt dess mening orimliga förhållan- det att regeringen, vars sammansättning är politiskt bestämd med tillämpning av parlamentarismens principer, har att besluta om innehållet i svenska kyrkans böcker, såsom psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes.

Remiss yttrandena

I det föregående har redogjorts för allmänt hållna kommentarer angående uppgifternas karaktär och angående de principiella och religionsfrihets- mässiga skälen för en ändrad ansvarsfördelning. (4.1). Även övergripande åsiktsyttringar om beredningens syn på de föreslagna förändringarnas betydelse för kyrka—statrelationen har därvid återgetts.

I det följande redovisas först remissinstansernas ställningstagande till att överföra bestämmanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till svenska kyrkans organ isamband med den mer långtgående relationsförändringen mellan staten och kyrkan (4.2.1). I detta sammanhang återfinns kommentarer till beredningens uppfattning att det strider mot principen om trossamfundens religionsfrihet att svenska kyrkan inte har frihet att själv bestämma i inre organisatoriska frågor och trosfrågor. Därefter redogörs för åsiktsyttringar om beredningens uppfattning att vissa områden rymmer intressen av samhällelig medverkan (4.2.2). Här återges alltså bl. a. remissinstansernas synpunkter på beredningens förslag att beslutanderätten om upplåtelse av kyrkorum m. m. skall tillkomma kyrkligt organ och att särskild lagstiftning inte skall finnas om detta men att de kyrkliga organen skall beakta de villkor som knyts till eventuella anslag från stat eller kommun.1 Vidare redogörs i detta avsnitt för remissinstansernas kommentarer till beredningens uppfattning att be- stämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattnings- rätt och sin ställning som kommun.2 Det bör i detta sammanhang också nämnas att knappast någon instans i övrigt anfört synpunkter hänförliga till endast viss eller vissa av de inomkyrkliga angelägenhetema.

4.2.1. Ställningstagande till förslaget att överföra inomkyrkliga angelägenheter i samband med relationsförändringen

Praktiskt taget samtliga instanser som yttrat sig i frågan finner det vara riktigt att svenska kyrkan erhåller bestämmanderätten över inomkyrkliga angelägenheter. Olika uppfattningar föreligger däremot om sättet och

' Kommentarer till bered- ningens förslag om stöd till samlingslokaler och till beredningens förslag om statligt inflytande på trossamfundens regel- system redovisas i denna sammanställnings av- snitt 5.4 resp. 6.3.

2 Kommentarer till bered- ningens inställning till frå- gan om medlemskapet i svenska kyrkan i samband med relationsförändringen redovisas i denna samman- ställnings avsnitt 3.4 och 7.3.

tidpunkten för ett överförande. Flertalet av de instanser inom grupperna ], 2, 4 och 5 som uttalat sig delar beredningens uppfattning att bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor skall överföras från staten till svenska kyrkan i samband med den mer långtgående relationsförändring- en. Av de cirka 40 kommuner som yttrat sig i frågan ansluter sig ett lS-tal till denna uppfattning. Många instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3) samt ett tiotal kommuner gör däremot gällande att överförandet kan och bör ske inom ramen för det nuvarande sambandet mellan staten och svenska kyrkan. Formerna för överförandet och för uppbyggandet av beslutande och handläggande kyrkliga organ diskuteras därvid sällan.

4.2.1 .] Positiv inställning

Följande instanser delar beredningens uppfattning att bestämmande- rätten i inomkyrkliga frågor skall överföras till svenska kyrkans egna organ och att detta skall ske först i samband med den mer långtgående relationsförändringen mellan staten och kyrkan, nämligen hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, länsstyrelser- na i Stockholms, Uppsala, Skaraborgs och Jämtlands län, domkapitlen i Strängnäs och Växjö, Svenska kommunförbundet, Förbundet för reli- gionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Sveriges kristna ungdomsråd, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Även några församlingar har samma uppfattning.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det förefaller naturligt att de 5. k. inomkyrkliga angelägenhetema i allmänhet dras undan från statligt bestämmande och att de lösningar beredningen förordat till åstadkommande härav synes vara väl avvägda. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att de kyrkliga organisationsfrågoma intar en central plats bland de inomkyrkliga angelägenhetema efter förändrade relationer. Genom församlingsstyrelselagens upphävande och avskaffan- det av den kyrkliga beskattningsrätten kan det på goda grunder antas att ekonomin för församlingarna i den svenska kyrkan kommer att rubbas. Det är naturligt att man i ett sådant läge frågar sig om den nuvarande församlingsindelningen med dess starka splittring på små enheter ter sig rationellt uppbyggd och ekonomisk försvarbar. Självfallet måste det vara en uteslutande kyrklig angelägenhet för de nu ledande kyrkliga myndig- heterna, främst domkapitlen, att försöka åstadkomma rationellare och på sikt mer bärkraftiga enheter inom den svenska kyrkan. Enligt länsstyrel- sens mening bör kyrkan utnyttja den respittid som föreligger innan den definitiva skilsmässan mellan staten och kyrkan träderi kraft för att försöka åstadkomma en reformering i nu nämnt avseende. Domkapitleti Strängnäs vitsordar beredningens konstaterande att en vidgad själv- bestämmanderätt för inomkyrkliga angelägenheter är ett starkt och växande önskemål inom kyrkan. I själva verket torde det vara en utbredd mening att reformer i syfte att tillförsäkra kyrkan större frihet är ofrånkomliga. Under nuvarande förhållanden framstår det som allt

angelägnare att kyrkan genom sina egna organ får överta bestämmande- rätten, i varje fall i långt mera vidsträckt omfattning än som f. n. är fallet, rörande sin bekännelse och sina gudstjänsthandlingar och i fråga om lagstiftning i vidaste mening, organisation, administration, utnämningar etc. Gällande regler och praxis ger statliga myndigheter och organ ett inflytande # och därmed möjligheter till en viss styrning av kyrkan som synes allt mindre rimligt och som snarast bidrar till att fördunkla bilden av kyrkan som ett trossamfund. Också på statligt håll torde många uppleva det nuvarande statsinflytandet såsom föga tillfredsställande. Behovet av vidgad kyrklig frihet framstår så mycket klarare som alternativet ingalunda synes vara oförändrade förhållanden utan ett

. växande beroende av staten. Från kyrkans synpunkt innebär sålunda den

i förestående författningsreformens lagstiftningsprocedur, varigenom kyr-

komötets medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftning kommer att av— skaffas, en frihetsinskränkning av allvarligaste slag. En avsevärt vidgad kyrklig frihet har som en nödvändig konsekvens att den form av offentlig- rättslig status som församlingarna och kyrkan nu har, måste upphöra och

( därmed den hittillsvarande beskattningsrätten. Beskattningsrätt medför * ett statsinflytande av i stort sett nuvarande omfattning och den torde inte kunna förenas med det mått av frihet för kyrkan som alltmera framstår som en nödvändighet. Kyrkomötets reformprogram 1968 förutsätter också att skatten ersätts av en medlemsavgift. Blacksta församling stöder beredningens förslag och menar att rådande förhållan- den hindrar kyrkans utveckling. Också Jönköpings kyrkliga samfällighet liksom Ströms församling, Nederkalix församling och Botkyrka försam- ling instämmer uttryckligen i beredningens bedömning. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att det först vid ett skiljande mellan staten och kyrkan blir möjligt att låta svenska kyrkan själv få bestämma i inomkyrkliga frågor och Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd finner det för sin del rimligt, att bestämmanderätten överförs från staten först vid den tidpunkt då självständiga kyrkliga organ skapats med befogenhet att besluta i dessa frågor. ' Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till beredningens förslag men tillägger att detta inte bör hindra att åtminstone under en viss övergångstid, om så finnes lämpligt t. ex. för att säkra viss samordning Kungl. Maj:t medverkar exempelvis genom att ha representant i en kyrkans styrelse eller genom att godkänna stadgar för centrala organ. Det l kan rentav ifrågasättas att även i ett fritt läge en allmän, i vanlig

lagstiftningsväg genomförd, ramförfattning om svenska kyrkan — då eventuellt gällande även andra samfund bibehålls. Det finns över huvud skäl för att i de diskussioner och förhandlingar, som bör komma till stånd efter ett principbeslut om ett fritt läge, även vissa inomkyrkliga frågor tas upp och att man då kan komma fram till en lösning med visst bibehållet statligt inflytande som inte står i strid med religionsfriheten. Domkapitlet

i Göteborg önskar att handläggandet av de inomkyrkliga angelägenheter-

na snarast överförs till ett kyrkans eget organ på riksplanet som nära samarbetar med stiftsstyrelserna. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder beredningens uppfattning att statsmaktens befattning med svenska

kyrkans tros- och organisationsfrågor under angivna förutsättningar bör upphöra. Länsstyrelsen tillägger.

En sådan reform framstår då som en självklar konsekvens av övriga av beredningen föreslagna reformer när det gäller relationen kyrka/stat. Frågan om reformen bör genomföras utan samband med denna relations— förändring ger inte länsstyrelsen anledning till något uttalande.

Backa församling finner det synnerligen angeläget att statens befattning med trosfrågor och inre organisatoriska frågor upphör. Det är framför allt på detta plan som det nuvarande systemet orsakar mycken olust inom kyrkan. Detta har kommit till uttryck i samband med utnämningsären- den, i kollektfrågor samt i vigselfrågor. Under de senaste decennierna har ställningstaganden i kollekt- och vigselfrågor resulterat i fällande dom inför världslig domstol. Kyrkans inre angelägenheter bör enligt försam- lingen inte avgöras under hot om straff utan genom överläggningar och beslut inom kyrkans egna organ.

4.2 . l .2 Kritisk inställning

En kritisk inställning grundad i huvudsak på uppfattningen att överföran- det av bestämmanderätten i inomkyrkliga frågor bör ske inom ramen för svenska kyrkans nuvarande samband med staten redovisas av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen i Västerås, Lund och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet och Centerns kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län menar att ett bibehållande av visst organisatoriskt samband mellan kyrka och stat givetvis inte hindrar att andra reformer genomförs. Tvärtom är det angeläget att så sker. Det ter sig naturligt att svenska kyrkan genom i demokratisk ordning valda organ även på stifts- och riksnivå själv får bestämma över sina inre angelägen- heter, såsom exempelvis utseende av olika befattningshavare samt föreskrifter rörande gudstjänster, dop, konfirmation, nattvard, jordfäst- ning, vignings- och installationsakter. Domkapitlet iLund ser annorlunda än beredningen på formerna för att bereda svenska kyrkan självständighet i inomkyrkliga angelägenheter. Det skulle enligt domkapitlets uppfatt- ning bättre svara mot angelägna behov och mot traditionerna inom svensk samhällsutveckling, om man slog in på de partiella reformernas väg på sådant sätt som kyrkomötet föreslog 1968. Det hade varit av värde om beredningen hade presenterat också förslag till hur angelägna partiella reformer skulle kunna genomföras. Så borde t. ex. ha skett när det gäller att överföra beslutanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till kyrkliga organ. Att i samråd med kyrklig expertis utreda frågan och sedan genom beslut av statsmakterna upprätta de centrala kyrkliga organ som behövs härför kan knappast anses som ett steg i riktning mot ökad statskyrklig- het, om resultatet av reformen blir att statliga organ i fortsättningen i stor utsträckning befrias från befattningen med kyrkliga frågor. Enligt domkapitlets uppfattning var det närmast den praxis som utvecklades i

handläggningen av kyrkligt-ekonomiska lagstiftningsfrågor mot slutet av 1930-talet och under 1940-talet som väckte kraven på kyrklig med- bestämmanderätt. För kyrkans frihet uppfattas det nämligen som väsentligt, att inte bara trosfrågor och inre organisatoriska frågor får avgöras under medverkan av kyrkans egna organ utan också att hennes medinflytande tryggas i fråga om grundläggande bestämmelser om de ekonomiska och organisatoriska betingelserna för hennes verksamhet. Detta av 1951 års kyrkomöteskommitté hävdade synsätt har vunnit statsmakternas gehör i de senaste årens lagstiftning. Generositet vid tillämpning av medbestämmanderätten är en förutsättning för ett bevarat samband och samarbete mellan kyrkan och staten. Domkapitlet noterar med tillfredsställelse att det i detta hänseende f.n. råder goda förutsätt- ningar för ett positivt samarbete kring lagstiftning om angelägna reformer i fråga om kyrkans organisation och arbetsmöjligheter. Kravet på en kyrkans självbestämmanderätt aktualiserades väl däremot starkast i diskussionen vid slutet av 1950-talet och därefter, fortsätter domkapitlet. Det tog närmast sikte på behandlingen av trosfrågor och ordningsfrågor av mera internt kyrklig karaktär. Detta krav tillgodoses ihuvudsak i kyrkomötets reformprogram och de motsvarande förslag beredningen i här berörda avsnitt framlägger. Deras genomförande kräver inte nödvän- digtvis en total relationsförändring.

Svenska kyrkans lekmannaförbund vänder sig mot beredningens uppfattning att det inte skulle tillfredsställa kravet på kyrklig självstän- dighet att inrätta kyrkoorgan inom ramen för nuvarande samband. Om en centralstyrelse beslutas av statsmakterna enligt riktlinjer som är godtagna av kyrkan så utgör detta tillvägagångssätt enligt förbundet ett naturligt första led i strävan att åstadkomma en kyrklig självständighet. Beredningen har inte motiverat sin uppfattning i detta hänseende, anser Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som vidare gör gäl- lande att det givetvis föreligger möjlighet för statsmakterna att lagstifta så, att kyrkan får en ökad självstyrelse inom ramen för ett samband med staten. Med hänsyn till svenska kyrkans ställning och till de krav som enligt beredningen även för framtiden bör ställas på kyrkan, synes det förbundet naturligt att denna fråga utreds innan relationen mellan kyrkan och staten bestäms. Det är en brist i beredningens slutbetänkande att frågan inte närmare belysts däri, anför förbundet.

Enköpings kyrkliga samfällighet, Linköpings kyrkliga samfällighet, Kalmar församling och Gudmundrå församling understryker behovet av en kyrklig centralstyrelse. Kalmar församling anför att beredningen detaljerat uppehåller sig vid församlingsplanet och där ger en ganska noggrann analys. Men svenska kyrkan fungerar även som stifts- och rikskyrka. Kyrkomötesförslaget 1968 utgick enligt församlingen från en sammanläggning av domkapitel och stiftsråd och en legalisering av stiftstinget i stiftsplanet och inrättande av en central kyrkostyrelse som vid sidan av kyrkomötet skulle fungera på riksplanet. I denna kyrko- styrelse skulle de nuvarande centrala kyrkliga riksorganen byggas in. Det framgår enligt församlingen inte av betänkandet hur man tänkt sig att svenska kyrkan skall fungera i detta avseende. Givetvis sammanhänger

denna lakun med den omständigheten att beredningen inte vill lägga sigi interna kyrkliga organisationsfrågor vilket är begripligt om än djupt beklagligt eftersom dessa frågor har en så stor ekonomisk räckvidd. Bilden av svenska kyrkans möjligheter att fungera i ett nytt läge blir ogripbar om dessa frågor inte utreds. Kristianstads kyrkliga samfällighet påpekar att det i 1958 års utrednings kyrka-stat s.k. A-läge förutsätts reformer och förbättringar. Men även om detta läge inte utgick från en ändring i grunden av relationerna mellan stat och kyrka så innebar A-läget clock reformer och inte som beredningen tycks ha utgått från ett status quo-läge i egentlig mening, tillägger församlingen. Uddevalla församling anför liknande synpunkter.

4.2.2. Kommentarer angående områden för fortsatt samhällelig medverkan

Beredningens uppfattning att staten från allmänkulturella utgångspunkter har ett intresse av att tillse att en användbar bi b c lö v e r s å t t ni n g finns tillgänglig kommenteras av bl. a. domkapitlet i Linköping som anser förslaget väl motiverat. Domkapitlet i Göteborg har inget att invända mot vad som nu sker i statens regi angående Bibeln. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd finner ingen anledning att yrka på en annan auktorisa- tion än den bibelkommissionen ger. Redan det förhållandet att bibel- kommissionen är tillsatt av staten medför att dess översättning kan anses som auktoriserad. Varje samfund måste under alla förhållanden självt få avgöra vilken bibelöversättning det finner lämpligast. Sveriges kristna ungdomsråd instämmer i beredningens bedömningar. Uttryckliga instäm- manden kommer också från några församlingar, exempelvis Enköpings kyrkliga samfällighet, Kullings-Skövde församling och Hemmesdynge pastorat, medan Själevads församling däremot menar att Bibeln är en religiös bok som måste översättas av experter inom kyrkan. Bibelns kulturella aspekter måste komma i andra hand och en översättning utifrån enbart den infallsvinkeln anser församlingen vara farlig. Bered- ningens förslag skulle kunna innebära att vi skulle kunna få två eller flera biblar samtidigt, understryker församlingen. Hammenhögs församling anför likartade synpunkter.

Beredningens synsätt att det visserligen är en inomkyrklig fråga att ange vilka dagar som skall högtidlighållas med gudstjänst men att bestämmel- ser om förläggning av allmänna helgdagar isistahand börges av statsmakterna kommenteras av bl. a. Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd som delar beredningens förhoppning att kyrkliga högtidsdagar och av staten fastställda helgdagar liksom hittills i stort sett kan anpassas till varandra och att ett nära samråd sker med trossamfunden före statliga beslut i dessa frågor äveni framtiden. Också Sveriges kristna ungdomsråd betonar att samråd bör ske mellan Kungl. Maj: t och t. ex. Svenska ekumeniska nämnden i dessa frågor, eftersom det vid förändrade relationer inte finns rimliga grunder att låta svenska kyrkan inta en särställning vid överenskommelser som berör också andra trossamfund.

Moderata ungdomsförbundet påpekar att det bör ytterligare betonas att samhället bör verka för tillbörlig hänsyn till yrkesverksamma medborgare som av religiösa skäl inte anser sig kunna arbeta under alla de dagar som majoriteten gör. Kullings-Skövde församling reagerar mot att betrakta de allmänna helgdagarna enbart som fridagar och betonar att dessa i nuläget, med ett undantag, är kristna gudstjänstsdagar. Därför bör samfunden helst ha en viss medbestämmanderätt i fråga om förläggandet av allmänna helgdagar. Staten bör åtminstone garantera att inga ändringar görs som bryter sönder kyrkoårets rytm och därmed skadar gudstjänstlivet.

[ detta sammanhang kan nämnas att Sveriges frikyrkoråds samarbets- nämnd biträder förslaget att utfärdande av böndagsplakat bör ske av svenska kyrkan eller, om kyrkan så önskar, av ett ekumeniskt organ som t.ex. Svenska ekumeniska nämnden. Domkapitlet i Lund menar mot bakgrund av det historiskt betingade förhållandet mellan folk och kyrka och de kristna värderingarnas roll i vårt samhällsliv att det kan ifrågasättas om inte bl. a. en gammal god sed såsom utfärdandet av ett böndagsplakat bör kunna bestå oberoende av relationerna mellan stat och kyrka.

Här liksom på andra områden som bär frivillighetens prägel kan — i vidgat ekumeniskt samförstånd former finnas som uttrycker samhällets erkännande av ett beroende av kristna värderingar utan att detta behöver uppfattas som mera kränkande för medborgare av annan åskådning än t. ex. det av beredningen föreslagna tvånget att deltaga i finansieringen av de kristna samfundens verksamhet. Noteras kan att böndagsplakatet de senare åren har publicerats även i frikyrkliga tidningsorgan.

Beredningens uppfattning att frågan om u p p l ä t e l s e av invigt kyrko- rum och andra kyrkliga lokaler rymmer intressen av offentlig art som kan tillgodoses på så sätt att bestämmanderätten visserligen tillkommer ett kyrkligt organ men att detta har att beakta de villkor som knyts till eventuella anslag till lokalerna från stat och kommun, har föranlett kommentarer från åtskilliga kyrkliga instanser. Så anför t. ex. ärkebisko- pen att en fråga av detta slag inte kan lösas utan att ställas samman med den större frågan om kyrkans offentligrättsliga ställning. I nuvarande läge, fortsätter ärkebiskopen, tillkommer bestämmanderätten pastor eller kyrkoråd. Det synes inte rimligt att en ändring av det slag som beredningen pläderar för skulle få leda till ökat statligt inflytande. Domkapitlet i Uppsala finner för sin del att det vore en olycklig utveckling om upplåtelser av kyrkorum skulle kunna bli föremål för statlig styrning genom att eventuella bidrag vore förknippade med villkor i detta hänseende. Domkapitlet i Linköping skymtar i vad som sägs om upplåtelse av kyrkorum en inskränkning av de inomkyrkliga angelägen— heternas omfattning. Att statsbidrag till kyrkorum skulle framtvinga upplåtelse till andra ändamål än de avsedda samt även en speciell arkitektur för nybyggen synes medföra avsteg från beredningens i övrigt hävdade principer. Domkapitlet menar att uthyrningar skulle vara svårförenliga med svenska kyrkans öppenhet. I en ny situation torde däremot en frivillig och från samfunden själva emanerande ekumenik

också i fråga om upplåtelse te sig så mycket lättare att praktisera, avslutar domkapitlet i Linköping. Domkapitleti Västerås och domkapitletiLund ser det som ett oeftergivligt kyrkligt krav att statligt eller kommunalt inflytande inte får ta sig sådant uttryck att det strider mot grundprinci- perna i nu gällande lag eller praxis. Upplåtelse av kyrkorum till utomkyrkliga ändamål bör få ske endast efter medgivande av kyrkligt organ vars rätt ej får äventyras av villkor som staten uppsätter på grund av anslag till lokalerna, anser domkapitlet i Göteborg. Likartade synpunkter anförs av bl. a. Enköpings kyrkliga samfällighet, Torshälla församling, Hemmesdynge pastorat, Halmstads kyrkliga samfällighet, Mölndals församling, Härnösands församling och Visby pastorat samt Härnösands kommun. Sollerö församling och Sävsjö-Hjärtlanda församling betonar att det under alla förhållanden skall vara som det nu är, alltså att pastor eller kyrkoråd helt bestämmer över olika upplåtelser. Hultsfreds kommun understryker vikten av att kyrkan även fortsättningsvis visar en generös attityd beträffande upplåtelsen. Från enstaka kommuner och församlingar reses kravet på borgerligt kommunalt inflytande i dessa frågor.

Beredningens uppfattning att bestämmelser om ni c d 1 e m 5 k a p i svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattningsrätt och sin ställning som kommun har föranlett åtskilliga kommentarer. Således uttalar exempelvis JK att följden av att en lagreglering av medlemskapet upphör lätt kan bli en benägenhet från den enskildes sida att avstå från uttryckligt medlemskap och ändå anlita kyrkans tjänster utan att erlägga medlems- avgift. Detta skulle i sin tur kunna leda till en restriktiv hållning från kyrkans sida i servicehänseende med påföljd att kyrkan blir mer sluten och mister sin karaktär av folkkyrka. Länsstyrelsen i Uppsala län poängterar att det är den enskildes ensak att, liksom i andra ideella organisationer, markera om han vill ansöka om medlemskap eller om han vill utträda ur organisationen. Länsstyrelsen i Jönköpings län däremot delar beredningens uppfattning att medlemskapet måste regleras i lag så länge beskattningsrätten består. Det kan ifrågasättas om inte vissa bestämmelser är nödvändiga även sedan denna ersatts av avgifter för medlemmar åtminstone så länge staten ombesörjer uppbörden av avgifterna. Regleringen kan komma att bibehållas också i ett fritt läge och viss reglering kan komma ifråga även för andra samfund än svenska kyrkan, tillägger länsstyrelsen. Enligt domkapitlet i Lund förutsätter medlemskapet i svenska kyrkan att detta av lämplighetsskäl definieras i den ramlagstiftning som enligt domkapitlets mening bör ligga till grund för de framtida relationerna mellan stat och kyrka. Vid friare relationer till staten blir en koppling av medlemskapet till medborgarskapet inte nödvändig. Utländsk medborgare som är medlem av svenska kyrkan bör sålunda rimligtvis vara röst- och valberättigad inom samfundet, påpekar domkapitlet vidare.

De medborgare som önskar bli medlemmar i ett trossamfund skall kunna bli det endast genom en egen viljehandling kräver Förbundet för

religionsfrihet. Sveriges kristna socialdemokraters förbund delar bered- ningens mening att trossamfunden själva har att bestämma hur medlem- skapet skall räknas. 1968 års kyrkomöte angav att dopet skall bestämma medlemskapet i svenska kyrkan, fortsätter förbundet, som självfallet inte har något emot en sådan bestämning. Torsby kommunblock, som finner svenska kyrkans nuvarande medlemsbegrepp religionsfrihetskränkan- de, anser det vara anmärkningsvärt att beredningen betecknar bestämmel- ser om medlemskap som en inomkyrklig angelägenhet i vilken svenska : kyrkan själv skall avgöra. Kommunen framhåller med skärpa att de flesta ? andra trossamfund endast registrerar som medlem den som själv begärt * medlemskap och anser det starkt böra ifrågasättas om medlemskapsfrågor ? kan lämnas därhän som en helt inomkyrklig fråga oavsett den praktiska | tillämpningen. Från enstaka kommuner och församlingar hävdas i detta

sammanhang att frågan om medlemskap inte skall överlämnas till kyrkans eget bestämmande utan att det i stället inom ramen för nuvarande samband eller vid en eventuell relationsförändring skall fastställas att . dopet är medlemsgrundande. Enköpings kyrkliga samfällighet slutligen finner att frågan om individens rättsskydd som medlem av trossamfund har stor principiell och praktisk betydelse, särskilt när svenska kyrkans offentligrättsliga ställning föreslås avskaffad och denna därför ställs utanför det förvaltningsrättsliga besvärsinstitutet. Samfälligheten föreslår i likhet med Förbundet för religionsfrihetl att inrättandet av en ombudsman för hithörande frågor övervägs.

En del kyrkliga instanser ställer sig tveksamma till beredningens förslag att tillsättningen av bl.a. biskopar skall ske helt inom kyrkan. Domkapitlet i Lund menar att, om ett visst samband mellan stat och kyrka kommer att bevaras, så är det ett naturligt uttryck härför att biskopsutnämningar alltjämt ankommer på Kungl. Maj:t med samma garanti för kyrkans eget inflytande som nuvarande biskopsvallag ger. ' Likartade synpunkter framförs av bl. a. Hemmesdynge pastorat. Mode- rata ungdomsförbundet menar att motiveringarna för ett bibehållande av , statligt inflytande över tillsättningarna av biskopar och andra prästerliga | tjänster fram till tidpunkten för en definitiv ändring av relationen * kyrka/stat inte ter sig välgrundad och anser att statens inflytande på tillsättningen av biskopar m.fl. bör upphöra under den föreslagna ] övergångsperioden och överföras till vederbörligt inomkyrkligt organ. i Denna åsikt framförs också av några församlingar. Förbundet för kristen l enhet har likartade synpunkter och anför att överflyttandet till kyrkans j egna organ av statens utnämningsrätt av biskops- och domprosttjänster i bör ske samtidigt med att utnämningsrätten av kyrkoherdar m. m. överflyttas till domkapitlen. Man skulle alternativt kunna tänka sig att regeringen behåller utnämningsrätten fram till år 1983 men föregriper utvecklingen genom att deklarera att regeringen avser att utnämna den som vid biskopsval erhåller högsta röstetalet.

1 Se ovan avsnitt 2.3.3.

4.3. Huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen m. m.

[ sitt betänkande (SOU 1970: 70) Folkbokföringsorganisationen m.m. behandlade centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) de tekniska, organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av ett överförande av den lokala folkbokföringen till lokal skattemyndighet. CFU tog emellertid inte ställning till huruvida ett överförande från kyrkligt till borgerligt organ borde ske. CFU utgick från den nuvarande stat—kyrkarelationen och utarbetade ett särskilt förslag till församlingsregistrering för svenska kyrkan. Det kyrkliga registret tänktes uppbyggt kring församlingsboken och förutsatte dels att den civila folkbokföringen skulle avisera det kyrkliga registret beträffande ändringar i fråga om personuppgifter, dels att den kyrkliga bokföringen skulle omfatta alla folkbokförda personer oavsett medlemskap i svenska kyrkan.

CFU: s förslag remissbehandlades under år 197 1. Vid remissen följande år av beredningens betänkande uppmanades remissinstanserna att i särskild ordning sända in eventuella kompletterande kommentarer i fråga om huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen till finansdeparte- mentet. Samtidigt påpekades att synpunkter på hur församlingarna bör registrera dem som tillhör svenska kyrkan, om den lokala folkbokfö- ringen överförs till borgerlig myndighet, skulle ingå i yttrandet till utbildningsdepartementet. I denna sammanställning redovisas dock för sammanhangets skull inte bara synpunkter i sistnämnda del utan också uttalanden av principiell natur i huvudmannaskapsfrågan,

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.3.2.l , 4.3.2.2 och 4.5 .2 ibetänkandet) att den lokala folkbokföringen fr. o. m. är 1976 skall överföras till borgerligt organ. Som skäl härför anför beredningen bl. a. att folkbokföringen är en allmänt samhällelig uppgift och därför från prirlcipiella synpunkter bör handhas av det allmännas organ. Härför talar även religionsfrihetsskäl. En reform beträffande folkbokföringen måste enligt beredningen inte tolkas så att nuvarande samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas.

Överförs folkbokföringen till borgerlig myndighet, nödvändiggör detta ett ställningstagande till hur svenska kyrkans behov av registrering rörande sina medlemmar i fortsättningen skall tillgodoses. Enligt bered- ningen bör bedömningen av kyrkans registreringsbehov inte göras utan att hänsyn tas till motsvarande behov hos andra trossamfund. En modell för församlingsregistrering har därför utarbetats för att kunna dels vara tillämplig för svenska kyrkan under den tid dess offentligrättsliga ställning består (åren 1976—1982 enligt beredningens tidsplan), dels vara användbar för såväl svenska kyrkan i framtiden (fr. o. m. år 1983) som för andra trossamfund och organisationer. Modellen utgår från att varje församling (inom svenska kyrkan eller annat trossamfund) skall ha en stor del av registreringsarbetet förlagt till en central institution, kallad

”Dataservice för trossamfund och organisationer”1 . ”Dataservice” föreslås bli organiserad i form av en förening. Ett för varje församling slutet medlemsregister upprättas med hjälp av modern ADB-teknik och anknyts till institutionen. Härigenom kan man utnyttja tekniska hjälpmedel i högre grad än om de olika registreringsmomenten utförs i varje församling för sig. Församlingarna förses vid vissa tidpunkter med aktuella listor från ”Dataservice". Arbetet på församlingarnas expeditio- ner inskränks till att ordna materialet på ett för församlingsvården lämpligt sätt samt till att förse ”Dataservice" med uppgifter om i församlingen utförda förrättningar (dop, konfirmation, vigsel, jordfäst- ning etc.) 0. (1. Dessa uppgifter kan ”Dataservice" inte få från offentliga register. Däremot föreslås ”Dataservice” kunna repliera på de offentliga befolkningsregistren (centrala personregistret eller redan existerande register t.ex. hos länsstyrelserna) beträffande civila personuppgifter (såsom t. ex. adressförändringar). Beredningen föreslår därför att folk- bokföringsmyndigheterna åläggs att kontinuerligt sända vissa civila uppgifter till ”Dataservice” beträffande de personer som finns anteckna- de i samfundsregistren såsom tillhörande svenska kyrkan eller annat trossamfund. Beredningen avvisar däremot tanken att civila uppgifter om alla folkbokförda oavsett samfundstillhörighet automatiskt tillförs ett visst trossamfund, t. ex. svenska kyrkan. Beredningen avvisar också, bl. a. av hänsyn till integritetsskyddet, tanken på att anteckna samfundstillhö- righet i de offentliga befolkningsregistren. Enligt beredningen bör dock tillhörighet eller icke-tillhörighet till svenska kyrkan antecknas i folkbok- föringen, så länge svenska kyrkans beskattningsrätt består (t.o.m. år 1982 enligt tidsplanen).

Beredningen har inte funnit anledning att förorda någon översyn av den församlingsprästerliga organisationen isamband med folkbokförings- reformen.

Beredningen utgår från att bl. a. pastorsexpeditionema även i fortsätt- ningen skall tillhandahålla de blanketter som behövs för folkbokföring.

Rem issyttrandena 4.3.1 Ställningstagande till huvudmannaskapsfrågan

En bred remissopinion stöder beredningens förslag att den lokala folkbokföringen skall föras över till borgerligt organ. Kritik mot förslaget kommer nästan uteslutande från instanser med anknytning till svenska kyrkan. De kritiska instanserna bestrider dock inte uppfattningen att folkbokföringen som sådan är en borgerlig uppgift. Det kan noteras att ungefär tre fjärdedelar eller närmare 140 av de hörda kommunerna biträder beredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Också ett 70-tal församlingar inom svenska kyrkan godtar beredningens förslag, men en majoritet eller närmare 170 av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan ställer sig mer eller mindre kritiska. Ca 250 frikyrko- församlingar ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens förslag, medan kritik mot förslaget framförs av endast två av dem.

* I det följande används för korthetens skull benämningen ”Dataser- vice”.

4.3.1.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som ställer sig i huvudsak positiva till beredningens förslag återfinns till en början sådana som instämmer i att folkbokföringen är en allmänt samhällelig uppgift och att den av främst principiella och religionsfrihetsmässiga skäl bör föras över till borgerligt organ. Dessa instanser instämmer också oftast uttryckligen i beredningens åsikt att denna förändring inte måste tolkas så att nuvarande samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas. Hit hör JK, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kammarkolle- giet, statskontoret, riksrevisionsverket, riksarkivet, statens invandrarverk, EON, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, invandrarutredningen, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges fri- kyrkoråds samarbetsnämnd, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kon- sistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Kristen vetenskap, Sveriges kristna ungdomsråd, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratis- ka ungdomsförbund, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenska- pen kyrklig förnyelse. Av dessa betonar kammarrätten i Göteborg att religionsfrihetssynpunkter liksom önskvärdheten att bereda prästerna mer tid för deras egentliga arbetsuppgifter talar för ett överförande av folkbokföringsverksamheten till borgerligt organ. Statskontoret anser att starka skäl, främst principiella men även administrativa, talar för att reformen realiseras. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd delar uppfatt- ningen att den lokala folkbokföringen betraktas som en allmänt samhällelig uppgift. Nämnden påpekar vidare att det har anförts att det kan vara diskutabelt från religionsfrihetssynpunkt att en icke-kristen medborgare eller en medlem av annat trossamfund än svenska kyrkan måste vända sig till denna kyrka för att få t.ex. personbevis och flyttningsbetyg. Detta har framhållits av medlemmar inom de fria samfunden men framför allt av sådana, som tillhör de 5. k. invandrarkyr- korna och som från sina hemländer är vana vid en annan ordning. Rent principiellt kan det inte heller anses tillfredsställande att ett trossamfund genom gällande ordningar skall ha hand om personuppgifter även beträffande dem, som inte är dess medlemmar. Samarbetsnämnden konstaterar vidare, att en överföring av folkbokföringen till borgerlig myndighet inte behöver innebära allvarliga svårigheter från organisatorisk eller ekonomisk synpunkt. Stiftsnämnden iSkara anser förslaget tämligen invändningsfritt och stiftsnämnden iKarlstad vill inte motsätta sig en överföring.

Också andra instanser finner att folkbokföringen bör föras över till borgerligt organ men av delvis andra skäl än de som beredningen anför. Enligt Svea hovrätt framstår de religionsfrihetssynpunkter som bered- ningen åberopar som mindre väsentliga. En helt annan tyngd har, enligt hovrättens mening, frågan vilken lösning som är bäst för allmänheten

samt billigast och mest praktisk för det allmänna på lång sikt. Liknande synpunkter framför länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att ekonomiska, tekniska och organisatoriska skäl talar för en överföring. Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar också de praktiska skälen för ett överförande.

Riksskatteverket instämmer i att folkbokföringen principiellt bör vara en borgerlig angelägenhet och att en överföring till borgerligt organ kan ske även om relationerna mellan kyrka och stat inte förändras. Verket delar också åsikten att ett ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen » om beredningens förslag i sin helhet skall genomföras är att anse som ett naturligt led i relationsförändringen. Däremot anser verket att beredningen har överbetonat religionsfriheten som skäl för överföringen. Detta gäller särskilt uttalandet att det upplevs som en inskränkning i individens religionsfrihet att svenska kyrkan har hand om folkbokfö- ringen. I denna del anför verket följande.

Sedan 1947 har de ärenden, varigenom invandrade utlänningar blivit kyrkobokförda i Sverige, passerat den centrala folkbokföringsmyndig- heten — fram till 1968 genom en central uppläggning av personakter och därefter genom kontroll av vissa personuppgifter i samband med fastställandet av personnummer. Ärendena omfattar bland annat alla invandringar och är därför av stort kvantitativt omfång. RSV:s person- nummerregister, som till övervägande del avser invandrade utlänningar, upptar f.n. ca 1,2 miljoner personer. Härtill kommer den dagliga rådgivningen till pastorsämbetena, vilken till betydande del avser familje- rättsliga frågor. Ej sällan förekommer i ärendena direkt kontakt med invandrarna själva. Centralmyndigheten har emellertid aldrig konfronte— rats med problem av det angivna slaget vilket rimligen någon gång borde ha skett om täckning finns för uttalandet i betänkandet. Samma erfaren- heter har redovisats av kyrkobokföringsinspektörerna (bl. a. i remiss- yttranden över betänkandet Folkbokföringsorganisationen m.m., SOU 1970: 70) och dessa torde genom sin verksamhet få anses besitta en både djup och bred erfarenhet i frågan.

Även ärkebiskopen uttalat att folkbokföringen otvivelaktigt är en klart borgerlig angelägenhet. Det finns därför ingen anledning att motsätta sig ett överförande till lämpligt borgerligt organ, även om kostnaderna för den enskilde medborgaren kan komma att öka och servicen försämras, särskilt i glesbygderna. Ärkebiskopen finner det svårare att förstå beredningens principiella motivering för överflyttning och refererar till riksskatteverkets nyssnämnda synpunkterl. Enligt ärkebiskopen torde spörsmålet om vilken myndighet som skall anförtros denna arbetsuppgift knappast vara en religionsfrihetsfråga.

Domkapitlet i Strängnäs poängterar att det -— om man bortser från de principiella motiveringarna finns åtskilliga skäl att behålla nuvarande ordning. Men det saknas anledning att motsätta sig ett överförande. Inte heller domkapitlet i Luleå vill motsätta sig ett överförande, eftersom folkbokföring är en borgerlig angelägenhet. Liksom ärkebiskopen befarar domkapitlet att kostnaderna för den enskilde medborgaren kommer att öka och servicen i glesbygderna försämras. Domkapitlet i Skara betonar att om den lokala folkbokföringen också i fortsättningen skall ombesör-

1 lnstämmanden i ver— kets synpunkter i denna del redovisas också av en del andra organ med an- knytning till svenska kyrkan, t. ex. domkapit- len och stiftsnämnderna i Göteborg och Härnö— sand, stiftsnämnden i Västerås och svenska kyr— kans centralråd för evan- gelisation och försam- lingsarbete.

jas av kyrkan måste sådana reformer genomföras att folkbokföringen inte väsentligt hindrar prästerna i deras centralt religiösa uppgifter. Folkbokföringen bör kunna föras över till den borgerliga kommunen, om det kan ske utan att servicen försämras, framhåller Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm. Men religionsfrihetsaspekten har här inte den tyngden, att man inte om så befinns praktiskt — i större eller mindre utsträckning kan fortsätta att anlita svenska kyrkans tjänster. Enligt Katolska biskopsämbetet synes överföringen vara en naturlig följd av den allmänna tekniska och sociala utvecklingen. Det rör sig knappast om en fråga som behöver kopplas samman med principavgöranden om förhållan- det mellan stat och kyrka. Riksförbundet för finskspräkigt församlingsar- bete menar att frågan om folkbokföringens betydelse för ökad religions- frihet inte hänger samman med frågan om ett trossamfund skall sköta den eller inte. Avgörande är däremot enligt riksförbundet om anteckning om samfundstillhörighet kan införas i folkbokföringsregistret eller inte.

De positivt inställda kommunerna instämmer också helt eller delvis i de av beredningen anförda skälen och belyser dessa på liknande sätt som de ovan redovisade instanserna gör. Bland de argument och påpekanden som därutöver förs fram från kommunalt håll märks följande. Flera kommuner framhåller att den ökade användningen av ADB gör det rationellt att samhällsorganen handhar folkbokföring. Några markerar att folkbokföringen bl. 3. har betydelse för samhällets fiskala verksamhet och att den därför är en samhällelig uppgift. Många av kommunerna betonar vikten av att servicefrågorna beaktas vid val av organ för lokal folkbokföring, och beredningens förväntan att pastorsexpeditionema skall tillhandagå med viss blankettservice även i fortsättningen delas av åtskilliga. Det kan anmärkas att så gott som samtliga av de hörda kommunerna i Älvsborgs, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län ställer sig positiva.

Med bejakande av beredningens intentioner beträffande huvudmanna- skapet anser Dannemora kommun att den lokala folkbokföringen bör överflyttas till borgerligt organ. Kommunen framhåller fortsättningsvis att den moderna datatekniken medger en betydligt rationellare hantering av uppgifterna om dessa centraliseras till större enheter än vad kyrkoför- samlingarna utgör. Uppgifterna från folkbokföringen används också nästan uteslutande av icke kyrkliga institutioner, varför varken praktiska eller ekonomiska skäl talar för att folkbokföringen skall skötas av de kyrkliga myndigheterna. Genom avlastningen av arbetet med folkbokfö- ringen- torde kyrkans tjänstemän också få mera tid över för egentligt församlingsarbete, vilket också får anses som deras huvudsakliga arbets- uppgift. Också Kiruna kommun har en positiv inställning till bered— ningens förslag om huvudmannaskapet och utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

De principiella synpunkter som måste beaktas vid en relationsföränd- ring måste tveklöst innebära att den utpräglade borgerliga uppgift som folkbokföringen utgör icke bör kvarstå hos kyrkan. Ett bibehållande av

uppgiften där skulle ge trossamfundet en officiell prägel, som icke tillerkänns andra trossamfund. Därtill kommer att det nuvarande systemet knappast kan anses vara rationellt, varför en överföring är befogad helt oavsett relationsförändringen. En ändring av huvudmanna- skapet för folkbokföringen framstår därför som tämligen självklar på längre sikt. Även om denna överföring skulle kunna förskjutas i tiden, måste dock reformen genomföras i sådan tid att den är helt slutförd innan relationsförändringen sker.

Under beredningen av detta yttrande har anförts att ett ändrat huvudmannaskap skulle medföra en fö_rsämrad service i glesbygderna vilket är särskilt påtagligt i de nordligaste delarna av landet. Det kan inte bestridas att nuvarande system utnyttjar ett vitt förgrenat kontorsnät som kyrkan förfogar över. En ändring får förutsättas innebära viss centralisering av servicen och på detta sätt en serviceförsämring för glesbygdsbefolkningen, i vart fall i den måh personlig kontakt med myndigheten behövs. Beredningen har emellertid förutsatt att det blankettmaterial som skall användas skall också fortsättningsvis vara tillgängligt inom kyrkans kontorsnät. Detta är särskilt angeläget i glesbygderna. En sådan service bör också kunna anförtros andra trossamfund, om dessa det önskar. Trossamfunden kan ur kontakt- synpunkt antas komma att ha intresse av att medverka därvidlag.

De betänkligheter som från glesbygdshåll anförts är givetvis beaktans- värda. Problematiken hänför sig emellertid icke enbart till folkbok- föringssektorn utan finns inom flertalet andra områden för samhälls- servicen, t. ex. socialförsäkring, socialvård m. in. där säkerligen behovet av personlig kontakt är ännu mera utpräglat. Frågan måste därför ses inom ramen för den allmänna glesbygdsproblematiken och får lösas i sådant sammanhang.

En särskild betoning av serviceaspekterna ger också Aneby kommun, som även delar beredningens uppfattning att anteckning om samfunds- tillhörighet i samband med folkbokföringen inte bör ske. Den personliga servicen bör för kommunens invånare bli betydligt förbättrad, om försäkringskassan eller annat kommunalt organ övertar folkbokföringen, bl. a. på grund av längre öppethållande. För vissa landsbygdsinvånare i kommunen kan centraliseringen av servicen till tätorten skapa sämre service, men det kompenseras i regel av att det inte krävs personliga besök vid de flesta folkbokföringsärenden.

mindre uttryckliga instämmanden i beredningens skäl, men församlingar- na tar ofta fasta på de mer praktiska bedömningarna. Flertalet av församlingarna i Skara och Stockholms stift är positiva till reformen. I Luleå stift är ungefär hälften av de hörda församlingarna positiv och ? hälften kritisk.

Som exempel på i församlingsyttranden ofta förekommande argumen- tation må här anföras följande. Hofors församling anser att folkbokfö- ringen skall överföras till ett borgerligt organ av praktiska och datatek-

, niska skäl men finner de religionsfrihetsskäl som beredningen anför ; irrelevanta. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga ' samfällighet har inte någon erinran mot beredningens förslag i denna del i princip men ifrågasätter om folkbokföringen inte blir kostsammare för samhället och individerna. Getinge församling delar beredningens upp- l ! I de positivt inställda församlingarnas yttranden återfinns också mer eller l l l

fattning att folkbokföringen skall överföras till ett annat organ. Det bör i så fall undvikas att någon del av blankettservice eller folkbokföring är kvar hos församlingarna. Med modern teknik på området bör möjlighet till en välordnad service för allmänheten kunna tillgodoses på annat sätt, anser församlingen. Ekeby församling menar att för en liten församling innebär ett överförande sämre service och ökade kostnader. Man kan inte i fortsättningen begära att få personbevis m. m. vilken dag och vilken tid på dygnet som helst osv. Emellertid får det nog anses riktigt, att man inte här tar så stor hänsyn till små församlingar utan följer förslaget om folkbokföringens överförande till borgerlig myndighet.

De positivt inställda frikyrkoförsamlingarna har vanligen inte närmare utvecklat motiven för sitt förord för beredningens förslag.

4.3.1.2 Kritisk inställning

Bland de remissinstanser som har en kritisk inställning till förslaget kan först nämnas sådana som gör gällande att såväl principiella och religionsfrihetsmässiga som praktiska skäl talar mot ett överförande. Denna åsikt uttrycks av bl. a. domkapitlet i Västerås. Domkapitlet, som inte betraktar folkbokföringen som en för svenska kyrkan central uppgift, vänder sig mot uppfattningen att det av många skulle upplevas som en inskränkning av den individuella religionsfriheten att svenska kyrkan fullgör denna samhälleliga funktion. Kyrkan kan även i framtiden åta sig detta uppdrag. Ett överförande till lokal skattemyndighet, allmän försäkringskassa eller annat dylikt organ torde leda till ökade kostnader och försämrad service. Någon mer påtaglig arbetsbesparing för prästerska- pet torde det heller inte medföra. Likartade synpunkter anförs av domkapitlet i Uppsala, som tillägger att folkbokföringsfrågan inte får göras till föremål för särbehandling på ett sådant sätt att det uppfattas som ett föregripande av Ställningstagandet i stat-kyrkakomplexet.

Stiftsnämnden [ Göteborg finner beredningens principiella motivering för reformen vara ohållbar och anser det avgörande vara att ge allmänheten god service till låg kostnad. Dessa krav uppfylls bäst om folkbokföringen får stanna kvar hos pastorsämbetena, Svenska kyrkans lekmannaförbund bestrider att frågan om folkbokföringens organisation har med begreppet religionsfrihet att göra, i varje fall så länge det inte med rätta gjorts gällande, att de kyrkliga funktionärerna på ett obehörigt sätt utnyttjat de kyrkliga uppgifterna. Förbundet finner dock att folkbokföringen från principiell synpunkt är en allmänt samhällelig uppgift, vars omhänderhavande inte i och för sig behöver tillkomma kyrkliga organ. Men om, som förbundet kräver, svenska kyrkan även i fortsättningen behåller sin offentligrättsliga ställning kan å andra sidan inga sakligt berättigade principiella invändningar resas emot att staten såsom hittills anlitar de kyrkliga ämbetsmännen till denna uppgift, om detta befinns lämpligt från praktiska synpunkter.

Även ur yttrandena från Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening och KDS kan den inställ-

ningen utläsas, att såväl principiella och religionsfrihetsmässiga som praktiska skäl talar mot ett överförande av folkbokföringen.

Bland de kritiskt inställda instanserna finns också sådana som hävdar att vissa praktiska skäl mot ett överförande är starkare än de principiella och religionsfrihetsmässiga skälen för ett överförande. Domkapitlet i Lund framhåller att beredningen överdrivit betydelsen av religionsfrihets- aspekten på bekostnad av serviceaspekten. En eventuell framtida ändring av relationen mellan stat och kyrka behöver enligt domkapitlets mening inte hindra att svenska kyrkan på statens uppdrag fullgör denna offentliga funktion, om det från samhällets och de enskilda medborgar- nas synpunkt ter sig ändamålsenligt. Liknande synpunkter anförs av domkapitlen i Göteborg, Härnösand och Visby samt Centerns kvinnoför- bund. Stiftsnämnden i Härnösand anser att inga bärande skäl för ett överförande anförts, varför det är motiverat att klargöra frågan närmare. Folkbokföringen är inte någon central kyrklig uppgift, men svenska kyrkan kan äta sig denna uppgift om det av bl. a. serviceskäl och samhällsekonomiska orsaker ter sig särskilt lämpligt, anser svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, som också finner att beredningen överbetonat den principiella och religionsfrihets- mässiga motiveringen.

Domkapitlet i Härnösand samt domkapitlet och stiftsnämnden i Visby kritiserar förslaget därför att ett ändrat huvudmannaskap enligt deras mening medför en oönskad förändring av sambandet mellan kyrkan och staten. Också Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför liknande synpunkter. Förbundet understryker att det hittills under behandlingen av folkbokföringsfrågan inte framförts några bärande skäl för byte av huvudman, att det är uteslutet att ta ställning till frågan innan förslag om ny huvudman föreligger, att folkbokföringsfrågan inte bör behandlas isolerat från stat-kyrkafrågan i övrigt samt att förbundet bör beredas tillfälle att yttra sig över den kompletterande utredning som man förutsätter att finansdepartementet måste låta utföra som underlag för ett beslut om ny huvudman.

Relativt samstämmig kritik kommer från kommuner i framför allt Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. I de kritiska kommu- nernas yttranden återfinns vanligtvis ett eller flera av de argument som ovan illustrerats. Flera av de kritiska kommunerna stryker dock särskilt under serviceaspekterna. Det kan enligt Vaxholms kommun med skäl frågas om kyrkan på något sätt misskött sin uppgift som folkbokförare eller om kyrkan i något enda fall blandat in den kristna religionen i folkbokföringsarbetet. I ett avseende kanske det är fallet, fortsätter kommunen, nämligen så till vida att den generösa inställning, som präglar kyrkans arbete över huvud taget, många gånger förlett präster och övrig personal på pastorsexpeditionema att nära nog ha ”dygnetruntservice” för allmänheten.

En mer allmänt skeptisk inställning till administrativt och datatekniskt betingade förändringar finns i uttalandena från några kommuner. Orsa kommun anför att det svenska folkbokföringssystemet väcker beundran

runt om i världen och alltid har fungerat på ett tillfredsställande sätt. En ny datauppläggning som kanske slår sönder familjebanden administrativt och gör människan till ett fristående nummer är ingen förbättring. En nyordning kommer också att ge oss ett minskat antal serviceställen. Det dubbelarbete som det skulle innebära med ett särskild folkbokförings- system och ett annat församlingsregister måste även utgöra en fördyring. Mora kommun tillägger att vår svenska folkbokföring har varit en stor tillgång i många avseenden. Människorna har här kunnat återfinna sina familjeband från släkte till släkte tillbaka itiden. Att även här övergå till ett opersonligt dataregister kan av efterkommande släkten komma att beklagas och upplevas som en kännbar förlust.

De mer principiella skälen för ett överförande diskuteras sällan i de kritiska församlingarnas yttranden. I dessa läggs istället huvudvikten vid praktiska invändningar mot förslaget. Bland de argument och påpekan- den som särskilt förs fram från lokalt kyrkligt håll märks följande. Åtskilliga församlingar avvisar beredningens förväntan att pastorsexpedi- tionema skall tillhandagå med viss blankettservice även i fortsättningen. Prästens roll i folkbokföringsarbetet diskuteras ganska ofta i yttrandena. Därvid framhålls å ena sidan att expeditionen numera ofta särskilt i större församlingar — sköts av kontorspersonal och att upplevelser av att möta en religiöst präglad miljö i folkbokföringsärenden inte kan vara många. Å andra sidan påpekas från flera håll att handhavandet av folkbokföringsärenden — särskilt i mindre församlingar — utgör en god kontaktväg mellan präst och församlingsbor. Många kyrkliga lokala instanser understryker kraftigt att servicen till allmänheten påtagligt skulle försämras om folkbokföringen överflyttades till annat organ. Också uppfattningen att inställningen till ett förändrat huvudmannaskap påverkas av synen på stat-kyrkarelationen förekommer ganska ofta. Så gott som samtliga av de hörda församlingarna etc. i Västerås, Växjö, Lunds, Göteborgs, Härnösands och Visby stift ställer sig kritiska till beredningens förslag.

I följande yttranden återfinns många av de i församlingsyttrandena förekommande synpunkterna. Varbergs församling påpekar att det f. n. inom Varbergs kommun finns 13 pastorsexpeditioner. Om folkbok— föringen överförs till lokal skattemyndighet eller försäkringskassa, skulle detta för Varbergs del innebära en expedition för hela kommunen. Enligt församlingen torde det stå klart att därmed följer en mycket försämrad service. Från församlingsverksamhetens synpunkt är det även värdefullt att ha en fullständig förteckning över alla inom den territoriella församlingen boende. Särskilt på landsbygden erbjuder vidare folkbok- föringsarbetet en naturlig kontakt mellan präst och församling. Sollefteå församling framhåller att hela Jämtland skulle betjänas av en enda folkbokföringsexpedition, om lokal skattemyndighet övertar den lokala folkbokföringen. Församlingen betonar att denna uppgift obestrid- ligen handläggs utomordentligt bra av församlingarna. Sverige har tack vare detta en i hela världen unik folkbokföring, av stor betydelse för bl. a. den historiska forskningen. Östra Karups församling vill ha en präst

bosatt i församlingen invid kyrkan och en egen pastorsexpedition med folkbokföringen därstädes. Detta ger en bättre och mer personlig service än centralisering till en statlig myndighet.

Vadstena församling finner det inte strida mot religionsfriheten att en person har att vända sig till pastorsexpeditionen för att erhålla ett personbevis c. d. Av invandrare brukar det ibland anföras att de möts av mänsklig förståelse och erhåller god hjälp just av pastorsämbetet och detta trots att deras samfundstillhörighet är en annan än svenska kyrkans. Församlingen påpekar vidare att kyrkobokföringen inte är ett privilegium som kyrkan har anledning att slå vakt om och inte heller ett hinder för det religiöst väsentliga församlingsarbetet utan en tjänst till samhället och den enskilda människan. Det är viktigt från den enskilda människans synpunkt att servicen inte blir försämrad. Församlingen framhåller också att det är viktigt att dubbelarbete undviks i fråga om registrering. Sollerö församling påpekar att kyrkan i vårt land har haft ansvar för folkbokföringen sedan 1600-talet och fullgjort denna uppgift på ett oklanderligt sätt. Församlingen underkänner religionsfrihetsargumentet som skäl för ett överförande, eftersom prästens arbetsbörda endast skulle något minskas och den registrering som skulle kunna tillhandahållas församlingen i fortsättningen utesluter familjesammanhanget, något som är ytterst viktigt i församlingsverksamheten i trossamfund med stort medlemsantal. Församlingen ifrågasätter också möjligheterna att i fort- sättningen kunna släktforska. Sundsvalls Gustav Adolfs församling menar att beredningen har en abstrakt syn på förhållandena och övervärderar argumentet om religionsfrihet. Gemene man ser i regel helt annorlunda på saken: Många inlägg och uttalanden ”av vanligt folk” och människor som har mer eller mindre nära kontakt med verkligheten vittnar härom. Endast ett fåtal torde ha anledning att från religionsfrihetsprincipens synpunkt anföra missnöje med den nuvarande ordningen beträffande folkbokföringen. Ett överförande skulle enligt samfälligheten komma att medföra en av ingen, varken enskild eller samhälle, önskad förlust av personlig, mänsklig kontakt.

Bitterna församling, som också motsätter sig ett överförande av folkbokföringen, menar att det måste ses som en otillbörlig påverkan av det mer omfattande beslutet av relationerna mellan kyrka och stat att nu fatta beslut i folkbokföringsfrågan. Församlingen yrkar därför på att frågan om folkbokföringen får vänta på avgörande tills efter riksdagsbe- slut 1974 om kyrka-statförhållandet.

4.3.2. Nytt registreringssystem för svenska kyrkan m. m.

Frågan om församlingsregistreringens anordnande vid ett ändrat huvud- mannaskap för den lokala folkbokföringen behandlas främst av dem som ställer sig positiva till den föreslagna reformen. Också en del kritiskt inställda instanser diskuterar emellertid olika system för församlingsre- gistrering. Som ett alternativ till den av CFU föreslagna modellen (med lokal församlingsregistrering) och den av beredningen föreslagna model- len (med bl.a. en central serviceinstitution kallad ”Dataservice för

trossamfund och organisationer”) för ett stort antal instanser fram förslag om församlingsregistrering med anknytning till befintliga, regiona- la och offentliga befolkningsregister hos länsstyrelserna.

Nästan alla de instanser i grupp 1 (centrala myndigheter), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) vilka yttrat sig i frågan har en positiv inställning till beredningens förslag. Endast ett fåtal kommuner har diskuterat hur ett nytt registreringssystem för svenska kyrkan skall se ut i fall av ett överförande. Flertalet av dessa ser positivt på beredningens förslag. Bland de församlingar inom svenska kyrkan som ställer sig positiva till huvudmannaskapsförändringen är åtskilliga positiva även till beredningens förslag angående församlingsregistreringen. Några förordar emellertid ett system med anknytning till befolkningsregistren hos länsstyrelserna. Många av de till folkbokföringsreformen kritiska försam- lingarna inom svenska kyrkan har en kritisk inställning också till beredningens förslag om församlingsregistrering. I frikyrkoförsamlingar- nas yttranden diskuteras sällan församlingsregistreringsmodellen, men åtskilliga av dem motsätter sig bestämt att anteckning om samfunds— tillhörighet skall ske i de offentliga befolkningsregistren. Flera frikyrkoförsamlingar anser det vara angeläget att samfund med stort inslag av invandrare får adressuppgifter beträffande invandrare från statens invandrarverk.

4.3.2.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som ställer sig i huvudsak positiva till beredningens modell för församlingsregistrering återfinns dels sådana som helt instämmer och dels sådana som gör vissa reservationer eller påpekanden. Bland dem som helt instämmer i beredningens förslag och överväganden märks kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, statens invandrarverk, EON, länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk ortodoxa Kristi förkla- rings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, KFUK:s och KFUM: s riksförbund och Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund.

Samma huvudsakliga inställning har statistiska centralbyrån, som dock menar att folkbokföringen bör ha möjlighet att erhålla t. ex. adresser från den föreslagna institutionen ”Dataservice”, vilket skulle underlätta folkbokföringens uppdatering av sina egna register. Till samma kategori hör invandrarutredningen, som dessutom vill ha vissa frågor om bl. a. anslutningstekniken ytterligare belysta och som betonar behovet av integritetsskydd. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som också är positivt inställd, framhåller riskerna med registrering över huvud taget. Sveriges kristna ungdomsråd menar att beredningens tankegångar skulle kunna läggas till grund för utarbetandet av ett integritetsskydd i ett framväxande datasamhälle. Kristen vetenskap anför att en anknytning av trossamfund till ett statligt registreringsverk skulle ge staten möjlighet till

visst inflytande över samfunden. Också Sveriges kyrkokamerala förening är positivt inställd till ”Dataservice” för den händelse att folkbokföringen skulle överföras till borgerligt organ.

Från kommunalt håll görs enstaka påpekanden. Sålunda anser Haninge kommun det av beredningen föreslagna församlingsregistreringssystemet vara en värdefull tillgång och en riktig förutsättning för en förändring av relationerna mellan stat och kyrka. Borås kommun tillstyrker att den , föreslagna dataservicen inrättas och förutsätter att kostnaderna för ', ifrågavarande service helt bärs av svenska kyrkans församlingar och de andra samfund och organisationer som utnyttjar densamma. Kumla , kommun tillstyrker beredningens förslag och framhåller särskilt vikten av | att sekretessen bevaras inom detta område. Händelser som inte heller vii ' vårt land förskonats ifrån visar att tillhörighet till viss bekännelse (t. ex. den mosaiska) kan medföra fara för förföljelse och terror varför det är av vikt skyddet av att personliga integriteten måste. få framstå som väsentligare än intresset av insyn. Ljusdals kommun gör gällande att den modell som beredningen föreslår är helt nödvändig mot bakgrund av integritetskravet i livsåskådningsfrågor.

De positiva församlingarna utvecklar i regel ej sin argumentation men från vissa av dem kommer särskilda påpekanden. Ströms församling betonar sålunda i sitt yttrande att det måste vara riktigt att trossamfun- det svenska kyrkan enbart får tillgång till personuppgifter beträffande dem som tillhör kyrkan. Det av utredningen föreslagna registrerings- organet ”Dataservice för samfund och organisationer” synes i tillräcklig grad beakta samfundets behov av information. Utifrån individens integritet är det tillfredsställande att beredningen avstyrker att anteck- ning om samfundstillhörighet sker i folkbokföringsregistren. Kullings- Skövde församling godtar beredningens förslag och påpekar att det är angeläget för kyrkan att tillgodogöra sig den moderna teknikens landvinningar. Också Värings pastorat anser beredningens förslag vara värdefullt och noterar med tillfredsställelse att varje församling förutsätts » vara ägare till sitt register, att uppgifter ur detta inte kan utlämnas utan församlingens medgivande samt att församlingen utan kostnad fortlöpan- de får personavier för sina medlemmar från registret. Blacksta församling ser det föreslagna registreringssystemet som en god lösning men finner det vara en inskränkning i kyrkans missionerande verksamhet att församlingarna endast skall få uppgifter om dem som tillhör kyrkan. Därför bör även vissa uppgifter om utomstående kunna lämnas, anser församlingen. Bredsäters församling finner beredningens förslag vara en god utgångspunkt men påpekar bl. a. att basenheten för sådant register torde behöva göras varierande så att, där den nuvarande kyrkliga organisationen med små församlingar bibehålles, pastoratet blir minsta enhet. [ annat fall torde man vara mer betjänt av församlingen som basenhet.

4.3.2.2 Kritisk inställning

Bland de remissinstanser som kritiserar beredningens lösning kan man urskilja ett stort antal, huvudsakligen länsstyrelser och domkapitel, vilka argumenterar för en församlingsregistrering inom länsstyrelsernas folk- bokföring och med hjälp av deras dataanläggningar. Flera instanser förordar att anteckning av samfundstillhörighet i den civila folkbokfö- ringen skall ske. De flesta av dessa utvecklar ej hur den egentliga församlingsregistreringen sedan skall gå till. Slutligen återfinns förslag och önskemål om att frågan ytterligare övervägs. En kritisk inställning till förslaget redovisas av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, ärkebiskopen, domkapitlen i Linköping, Västerås, Lund, Härnösand och Luleå, stifts- nämnden i Skara, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Svenska prästförbundet. Dessa instanser förordar ett församlingsregis- ter för svenska kyrkan och andra trossamfund, vilket baseras på eller ingår i de hos länsstyrelserna förda offentliga befolkningsregistren. Att detta alternativ utreds eller noggrant övervägs krävs av länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen iÄlvsborgs län diskuterar också ett länsdataanknutet registreringssystem men vill inte binda sig för den ena eller andra lösningen. Domkapitlet i Uppsala, stiftsnämnden i Göteborg samt KDS förordar ytterligare utredning eller uttalar tveksam- het. Ärkebiskopen menar liksom flera av de nämnda länsstyrelserna och domkapitlen bl. a. att vissa skäl kan anföras mot uppbyggnaden av ett så omfattande centralt personregister som beredningen föreslagit och att det från samhällsekonomisk synpunkt blir fråga om en icke önskvärd dubbelregistrering av de person- och inkomstdata som finns ADB-mässigt registrerade hos länsstyrelserna. Från flera av de nämnda kyrkliga instansernas sida anförs vidare att församlingsarbetet genom centralorga- net får en icke önskad central styrning och att systemförslaget utmärks av alltför hög ambitionsnivå exempelvis beträffande möjligheten till central registrering av familjens vistelseort under semester, veckoslut m.m. Bl.a. domkapitlen i Västerås och Lund gör gällande att bered- ningens förslag till församlingsregistrering knappast svarar mot behoven för en öppen folkkyrka som för sin verksamhet och planering behöver överblicka hela ortsbefolkningen och inte bara en kader av registrerade och betalande medlemmar.

Svea hovrätt anser sig inte ha blivit övertygad om att det behövs någon särskild konstruktion av typ "Dataservice” för samfund och organisatio- ner. Hovrätten finner det svårt att förstå att inte denna registrering skulle kunna anordnas på ett enklare sätt direkt genom de statliga folkbokfö- ringsmyndighetema utan förmedling av ett särskilt registreringsorgan. Hovrätten säger sig inte heller ha kunnat undgå intrycket att beredningen på denna punkt har vägletts av en alltför stark strävan efter en för alla trossamfund enhetlig modell. Ett större beaktande av samfundens särart t.ex. av skiljaktigheter i fråga om antalet församlingar och antal

( l l l l l l l l

medlemmar — skulle måhända ha varit befogat. Även om man beslutar att inrätta en särskild registreringsfunktion, är det inte säkert att det är rationellt att behandla svenska kyrkan i administrativt hänseende lika med övriga samfund.

Riksskatteverket föreslår att svenska kyrkans registrering förblir i princip oförändrad och integrerad med länsdataregistren så länge svenska kyrkan önskar intill år 1983. Verket förordar att övriga trossamfund tills vidare tilldelas ett statsunderstöd som till sitt värde motsvarar den hjälp svenska kyrkan får med registreringen. Detta statsbidrag bör få dispone- ras fritt av samfunden för exempelvis anslutning till något dataservice- företag. Verket nämner såväl datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA) som länsstyrelserna som exempel på sådana ”företag” och fortsätter.

En förutsättning för detta tillvägagångssätt är att svenska kyrkani den löpande sekundärregistreringen nöjer sig med de anordningar som redan finns och att den finner sig själv kunna sörja för den primära medlemsregistreringen på ett för verksamheten och med hänsyn till kostnaderna tillfredsställande sätt.

Så länge en sådan metod tillämpas kommer ADB-registren att utvisa tillhörighet till svenska kyrkan, antingen indirekt genom att en kod utvisar vilka personer som inte tillhör kyrkan, eller direkt genom en kod som visar tillhörighet. Koduppgifterna kan uteslutas i kortregister och längder, t. ex. mantalslängder, om de inte behövs för särskilt ändamål. Även om de inte utsätts i debiteringslängdema kan dock tillhörigheten till svenska kyrkan avläsas i kolumnen för debiterad kyrklig avgift. Företrädarna för svenska kyrkan synes f.n. inte anse sådan uppgift integritetskränkande. Om den allmänna uppfattningen är en annan återstår möjligheten att ge sekretesslagstiftningen sådant innehåll eller tolkning att uppgift om samfundstillhörighet skyddas.

Uppgifter som svenska kyrkän kan komma att begära utöver vad staten ikläder sig ansvar för får kyrkan med detta betraktelsesätt köpa hos länsstyrelsernas dataenheter. Detta kan gälla bl. a. röstlängder som svenska kyrkan beställer under perioden 1983—1992.

Önskemål om anteckning av samfundstillhörighet i den civila folkbok- föringen framförs av bl.a. domkapitlet och stiftsnämnden i Visby, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige och Riksförbundet Sveriges unga katoliker. Katolska biskopsämbetet anför bl. a. att det registreringssystem som beredningen föreslår inte tillgodoser det primära önskemålet från katolsk sida att kontakten mellan invandrare och deras kyrka skall underlättas. Om de nu förefintliga församlingsregistren och kartoteken skall kunna läggas till grund för det tilltänkta registreringssystemet, fordras en stor insats av arbete för att kontrollera, komplettera och korrigera ofullständiga uppgifter, fortfarande utan hjälp av allmänna organ. Katolska biskops- ämbetet anför vidare följande.

En omprövning av frågan om anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen ter sig efter regeringsbeslutet naturlig och nödvändig. Anhållan från kyrkomötet 1970 om ändring av gällande bestämmelser för

att möjliggöra sådan anteckning avvisades uppenbarligen med tanke på det förslag som beredningen förberedde. Nu kommer inte någon proposition, och därmed är förutsättningarna förändrade i flera hänseen- den. Något alternativt system för registrering kommer inte att föreslås, och beredningens resonemang om religionsfrihets- och integritetsskälen emot anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen har ju förlorat sin trovärdighet, när nuvarande ordning skall bestå för Svenska kyrkan. Givetvis kan vi inte acceptera att det skulle vara att träda integritet och religionsfrihet'fömär att registrera tillhörighet till Katolska kyrkan, däremot inte till Svenska kyrkan. En vägran att ompröva frågan om anteckning om samfundstillhörighet nu, när den kommer att behållas för ett samfund, är att understryka den härskande ojämlikheten.

Givetvis skulle endast samfund som uttryckligen framfört en sådan önskan få sina medlemmar antecknade. Invändningar mot denna ordning från dem som inte berörs av den kan rimligen inte få vara avgörande, även om detta var fallet 1951, när anteckning togs bort.

Svea hovrätt kritiserar beredningens avvisande inställning till anteck- ning om samfundstillhörighet i offentliga register och framhåller.

Beredningens ståndpunkt är att anteckning inte skall få ske ens av frivilligt lämnade uppgifter. Som skäl anförs betänkligheter från integri- tetssynpunkt. Hovrätten awisar för sin del beredningens ståndpunkt i denna fråga.

Hovrätten finner det i och för sig i hög grad angeläget att slå vakt om den personliga integriteten. Även här gäller det emellertid att göra realistiska bedömningar av vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt och att väga motstående synpunkter mot varandra. Utgångs- punkten är i detta fall att anteckning om samfundstillhörighet ivart fall inte skall som nu vara obligatorisk. Vad som diskuteras är endast uppgifter som lämnas frivilligt. Redan häri ligger en väsentlig förstärkning av integritetsskyddet. Hovrätten vill ifrågasätta om det överhuvudtaget finns bärande skäl för att beakta integritetssynpunkter i fråga om frivilligt lämnade uppgifter. Vad som närmast förtjänar uppmärksamhet synes vara frågan om garantier för att uppgifter verkligen endast lämnas frivilligt.

Vad som inget beredningen betänkligheter är att anteckningar av ifrågavarande slag skulle bli offentliga enligt nuvarande lagstiftning. Som skäl mot att ändra denna anför beredningen ”den lagstiftningsmässiga försiktighet som finns mot att utöka katalogen av sekretessbestämmelser och de avgränsningssvärigheter som en sådan lagstiftning medför”. Denna motivering kan hovrätten inte finna bärande. I den mån det förhåller sig så, att det ytterst är beredningens ståndpunkt i denna fråga som motiverat förslaget om ett särskilt organ för församlingsregistrering m. m., måste starka praktiska skäl anses tala för en sekretessbestämmelse.

Även JK redovisar en kritisk hållning till beredningens resonemang i nu berörda del. JK anför bl. a.

Beredningen synes sålunda mena, att materialet hos institutionen skulle vara av enskild natur även under den tid då kyrkan efter år 1975 skulle bibehålla sin offentligrättsliga ställning. Detta betraktelsesätt kan enligt min mening inte vara riktigt. Så länge sambandet består mellan staten och kyrkan, måste den interna församlingsregistreringen reglerasi offentligrättslig ordning. Beredningen förutsätter också, att det föreslag- na registreringssystemet fastslås genom lagstiftning, såvitt gäller tiden från folkbokföringsreformens genomförande till den dag då sambandet upphör, samt att stadgar för föreningen fastställs av Kungl. Maj:t för

samma tid. Registreringsarbetet kommer härigenom att omfattas av den offentliga tjänsteplikten och de handlingar som'därvid upprättas måste bli allmänna. Vill man att materialet under denna tidrymd skall vara undantaget offentligheten, krävs därför särskilda sekretessföreskrifter. Vidare måste det föreslagna systemet innebära, att medlemskapet kommer att vara ett tvång för församlingarna, vilket rimmar illa med tanken på en förening. Frågan hur församlingsregistreringen skall äga rum under ifrågavarande tidrymd synes sålunda böra bli föremål för ytterliga— re överväganden. Det av beredningen föreslagna systemet kan väl vara lämpligt från och med den dag då kyrkan skiljes från staten, men frågan om församlingsregistreringen är då en angelägenhet under kyrkans eget bedömande.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund behandlar frågan särskilt med tanke på invandrarnas situation och framhåller.

Medan kyrkorna har ett uttalat behov av att få del av vederbörandes religiösa samfundstillhörighet och trosbekännelse så har den enskilde individen å andra sidan ett behov av att i vissa fall vara skyddad för kontakter som han inte önskar. I förstone kan man tycka att detta inte är något större problem eftersom kyrkorna inte borde ha någon annan önskan än att få en personlig kontakt med vederbörande. Svårigheterna framträder när personer från en diktaturregim kommer till Sverige där vederbörande invandrarkyrka officiellt har goda kontakter med denna diktaturregim och där t. ex. denna kyrkas främste företrädare är tillsatt av den nuvarande regimen, medan en annan företrädare för kyrkan med motsatta åsikter har blivit förd åt sidan. Det är självklart att de flesta invandrare under sådana omständigheter inte vill ha kontakt med sitt hemlands kyrka. I de flesta fall framstår emellertid trossamfundet, invandrarkyrkan, som det främsta kontaktforum för människor som kommer till ett främmande land. Man bör därför från det svenska samhällets sida underlätta för dessa människor att utöva sin religioni det nya hemlandet, för att därigenom hjälpa dem att bevara sin identitet. Frågan om kontaktsvårighetema kvarstår emellertid. Det vore därför önskvärt om man från samhällets sida kunde finna en form som underlättar en sådan kontakt utan att därför träda den enskilda människans integritet för när. För vår del kan vi tänka oss att en informationsskrift utformas rörande trossamfunden i Sverige, inkl. invandrarkyrkorna. Därtill bör det åligga varje myndighet som har hand om introduktionen till det svenska samhället att utförligt informera om invandrarkyrkorna.

Den vanligaste kommentaren bland de kommuner som yttrat sig kritiskt angående beredningens förslag om församlingsregistrering är att det blir ett dubbelregister, dvs. att en stor del av befolkningen kommer att finnas både i svenska kyrkans register hos ”Dataservice" och i folkbokföringen. Norrtälje kommun menar att det vore bättre att upprätta ett slags civilregister för de "samvetsbestämda människor” som beredningen talar om och på så sätt låta de omkring 97 % som alltfort är medlemmar i svenska kyrkan ha kvar den nuvarande formen av registrering. Det måste enligt kommunen vara alldeles uppenbart att med beredningens förslag och vår nuvarande situation den största delen av svenska folket kommer att betjänas av och få betala för en dubbel expeditionstjänst.

I yttrandena från kritiska församlingar anses ofta beredningens krav på integritetsskydd beträffande uppgifter om religiös tillhörighet överdrivet och anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen förordas av många. Bland de krav som uppställs på svenska kyrkans församlingsregis- ter från lokalt kyrkligt håll märks särskilt önskemålet att familjesamhö- righet skall framgå klart av registren.

Annerstads pastorat finner inte att det föreslagna sättet för försam- lingsregistrering skulle ge bättre möjligheter att planera församlingsarbe- tet eller ge mindre arbete för präster i registreringsfrågor. En grundförut- sättning för att svenska kyrkan skall kunna fortsätta att arbeta som en folkkyrka inriktad på hela befolkningen är att registren ger församlingar- na möjligheter till överblick över hela den befolkning som finns i ett aktuellt område.

Församlingarna använder nu registreringen i församlingsbok t. ex. för råd och själavård vid dödsfall, då familjesammanhanget klart framgår av bokföringen. Årsgrupperna för barn- och ungdomsarbete, pensionärsarbe- te o. s. v. framgår klart av personavierna och utnyttjas i de flesta församlingar. Om en församling menar sig icke praktiskt kunna använda sådana uppgifter i nuvarande bokföring beror det icke på bokföringen utan på att församlingarna är alltför otympligt stora eller bokföringsmäs- sigt sammanförda i alltför stora enheter. Det är inte överflyttandet till annan myndighet av bokföringen, som här är lösningen.

Malmö kyrkliga samfällighet framhåller att det är av största vikt att svenska kyrkan även i en framtid bereds möjlighet att upprätta och föra församlingsbok med uppställning efter familjer och med alla inom territorialförsamlingen boende registrerade. Ofta efterfrågas kyrkans tjänster av dem som inte är registrerade medlemmar. För de församlings- vårdande uppgifterna är det också av största värde, att församlingsboken kan ge upplysningar om familjen. Även för släktforskningen är en så uppställd församlingsbok mycket värdefull. Vad beträffar anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen, anser samfälligheten att bered- ningen tillmäter integritetsprincipen alldeles för stor vikt. Att som beredningen gör påtvinga människor ett integritetsskydd mot deras egen fria vilja förefaller minst sagt egendomligt. Om människor frivilligt önskar sådan anteckning införd i folkbokföringen, bör detta givetvis ske. Här såsom eljest bör servicesynpunkten tillmätas avgörande vikt.

Åtskilliga instanser diskuterar 11 ä r m a r e hur s a rn fu n d 5 r e gi - s t r e r i n g e n bör gå till i händelse av att huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen ändras. Vissa av instanserna avger detaljerade förslag. Hit hör ärkebiskopen. länsstyrelserna [ Malmöhus och Älvsborgs län samt domkapitlen i Skara och Härnösand. Även i den av biskops- mötets arbetsgrupp utarbetade rapporten Svenska kyrkan och samhället finns i detalj utarbetade förslag. Samtliga här namngivna instanser förordar att man inte bygger upp något nytt centralregister utan i stället utnyttjar de ADB-mässigt förda befolkningsregistren hos länsstyrelserna för såväl svenska kyrkan som andra trossamfunds registrerirrgsbehov.

!

4.3.3. Reformens inverkan på den församlingsprästerliga organisationen m. m.

Några instanser berör reformens inverkan på prästernas arbetsuppgifter och på den församlingsprästerliga organisationen. Kammarkollegiet anför att en översyn av den prästerliga organisationen är påkallad redan då beslut fattas om en folkbokföringsreform. Den nu förordade översynen kan emellertid inte bli av samma genomgripande karaktär som inför pastoratsindelningsreformen år 1962. I stället bör pastoratsreglering göras efter hand i samband med vakanser. Det kan därvid bl.a. vara lämpligt att domkapitlen verkar för en rullande pastoratsreglering i likhet med vad som rekommenderades av biskopsmötet år 1970. Kammarkollegiet menar också att förutsättningarna för en justering av de folkmängdstal som nu reglerar tjänsteorganisationer i de olika pastoraten snarast måste utredas.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby framhåller att situationen är den att många prästtjänster i glesbygds- och avfolkningsområden redani dag har ett så begränsat befolkningsunderlag att varje minskning av arbetsuppgifterna måste få tjänsteindragningar som följd. Vill man verkligen slå vakt om och främja kyrkans möjligheter att nå ut till och betjäna alla människor i vårt land oberoende av bosättningsort, bör man inte utan tvingande skäl vidta förändringar som kommer att medföra ett minskande underlag för den prästerliga tjänsteorganisationen.

Även domkapitlet i Västerås påpekar att någon minskning av persona- len inte torde kunna ske, bl. a. med hänsyn till beredningens uttalade förväntningar om fortsatt blankettservice rn. m.

Farhågor för att minskningen av prästernas arbetsuppgifter skall få tjänsteindragningar som följd uttalas även av flera församlingar.

Vissa kyrkliga instanser kommenterar beredningens uttalanden om att pastorsämbetet även i fortsättningen bör tillhandahålla de blanketter som behövs för folkbokföring. Domkapitlet i Lund ser detta som ett principiellt spörsmål och anför.

Man kan fråga med vad rätt samhället ställer förväntningar eller krav på en lokal förening och dess anställda ty så skall ju kyrkoförsamlingen uppfattas enligt beredningens förslag. Möjligen svaras att det utgör förutsättning för att församlingen skall åtnjuta statsbidrag eller kommu— nala bidrag av olika slag eller få disponera viss stiftelseegendom. Men dels skulle väl då kraven riktas också mot andra samfund som åtnjuter likvärdigt stöd, dels strider ett sådant resonemang mot uttalandet på s. 122 om att man avvisar tanken på stymingseffekter hos samhällsstödet.

Ärkebiskopen påpekar att om kyrkan övergår till privaträttslig status kan den möjligheten inte förbises att kyrkan under snäva ekonomiska villkor inte har råd att i någon större utsträckning disponera sin arbetskraft för de uppgifter det här gäller. Även Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige finner att det inger tveksamhet att pastorsämbetena även i fortsättningen skall tillhandahålla de blanket- ter som behövs för folkbokföringen. Detta innebär att prästerna inte skulle befrias från folkbokföringen för att ägna sig åt egentliga

1 En ledamot av bered- ningen (Larsson) reserve- rar sig mot förslaget att låta principbeslut föregå det närmare utrednings— arbetet (se avsnitt 2.1. idenna samman- ställning).

arbetsuppgifter. Sveriges kyrkokamerala förening anser att kyrkan i fortsättningen inte kan vara samhället behjälplig med blankettutdelning om kyrkobokföringen överförs till borgerligt organ. Moderata samlings- partiets kvinnoförbund menar att utrymme inte kan beredas för att disponera arbetskraft för sådana uppgifter. Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund säger sig inte kunna finna att beredningen tagit upp frågan om ersättning från samhället till trossamfundet svenska kyrkan för detta servicearbete. Förbundet för kristen enhet anser det inte motiverat att pastorsexpeditionema i fortsättningen får till uppgift att tillhanda- hålla blanketter och service för folkbokföringen, eftersom detta kommer att medföra en alltför stor "belastning och man dessutom torde kunna anse det stridande mot religionsfrihetsprincipen. Viktigare torde vara att bygga ut den folkbokföringsservice som redan sker genom postverket. Däremot tillstyrker Sveriges kristna socialdemokraters förbund att pastorsämbetena tillhandahåller blanketter för allmänheten och menar att samhället bör lämna ersättning för en sådan service som utövas av en fri kyrka.

4.4. Huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser jämte vissa med begravningsväsendet sammanhängande frågor

Beredningen

Beredningen föreslår (avsnitt 4.3.3 och 4.5.3 i betänkandet) att huvud- mannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall föras över från församlingarna till de borgerliga primärkommunema. Ett uttalande härom bör ingå i statsmakternas principbeslut våren 1974.' överförandet av huvudmannaskapet förutsätts ske fr. o. m. år 1978. Förslaget innebär att ansvaret för förvaltningen förs över på den nye huvudmannen men att äganderätten till marken inte berörs av förändringen som sådan.

Som skäl för reformen anför beredningen bl. a. att samhället inte kan frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett tillfredsställande sätt. Härvid måste vissa allmänt samhälleliga intressen såsom pietet, service, hälsovård, samordning av markanvändningsplaner, enhetlighet vid taxesättning m.m. tillgodoses. Det är enligt beredningen inte heller helt förenligt med principen om individens religionsfrihet att personer oavsett livsåskådning inte kan begravas på annan allmän begravningsplats än sådan som invigts i svenska kyrkans ordning. En reform beträffande begravningsväsendet är inte av den arten att nuvaran- de samband mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas.

Innan reformen genomförs är det enligt beredningen nödvändigt med ett ingående förberedelsearbete. Utgångspunkten för detta arbete bör med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vara att kommunerna själva får avgöra hur de skall fullgöra sina förpliktelser. Beredningen föreslår att allmänna riktlinjer utarbetas av en arbetsgrupp med viss statlig medverkan och med representation för bl. a. Svenska kommun- förbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Beredningen skisserar följande utgångspunkter för övervägandena. En möjlighet är att nya allmänna begravningsplatser anläggs och förvaltas av borgerlig kommun. Förvaltningen av friliggande allmänna begravnings- platser torde i anslutning därtill snarast kunna övertas av kommunerna. I allmänhet bör frågan om överförande av förvaltningen av de i bruk varande, av församling förvaltade, begravningsplatserna lösas genom att lokala överenskommelser träffas. Dessa kan t. ex. innebära att svenska kyrkans församlingar mot ersättning fortsätter att sköta vissa begrav- ningsplatser. Främst gäller detta begravningsplatser i anslutning till kyrka. Traktens karaktär av avfolknings- eller tillväxtområde torde kunna vara en utgångspunkt vid lokala diskussioner om en lämplig lösning.

Beredningen föreslår vidare att bestämmelser om invigning av begrav— ningsplats inte skall ges i lag eller annan författning. Detta innebär inte att någon betas möjlighet att vila i vigd jord. Beredningen förutsätter att frågor om invigning löses i en anda av samförstånd under hänsynstagande till olika intressen.

Beredningen påpekar att den personal hos församlingarna som f.n. sysselsätts inom begravningsväsendet givetvis erfordras också i fortsätt- ningen oberoende av vem som är huvudman för verksamheten. Bered- ningen föreslår att företrädare för vederbörande personalorganisationer skall medverka i förberedelsearbetet inför huvudmannaskapsreformen.

Någon lagstiftning om tillgång till kyrka vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans anser beredningen inte behövas. På de borgerliga prirnärkommunema bör ankomma att garantera att lämplig lokal finns på orten för att tillgodose de önskemål som finns. Beredningen påpekar att intet hindrar att stat och kommun såsom villkor för anslag till nya lokaler föreskriver att dessa skall få användas även för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.

Beredningen berör också frågan om anordnande av en värdig ceremoni motsvarande jordfästning men utan religiöst inslag (s. k. borgerlig begravning) samt vissa andra problem i samband med dödsfall men konstaterar att sådana frågor ligger utanför beredningens uppdrag.

Remissyttrandena

I det följande redovisas först remissinstansernas ställningstaganden till huvudmannaskapsfrågan (4.4.1). Ansvaret för kyrkogårdarna, invigning av begravningsplats samt personalfrågor har närmare kommenterats av vissa remissinstanser och dessa synpunkter återges i avsnitten 4.4.2, 4.4.3 och 4.4.4.

4.4.1. Ställningstagande till huvudmannaskapsfrågan

De flesta remissinstanser tillhörande grupp ] (centrala myndigheter), 4 (andra trossamfund) och 5 (organisationer) som yttrar sig i frågan har en positiv inställning till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall överföras till de borgerliga primär- kommunema. Åtskilliga länsstyrelser och de flesta instanser med anknyt-

ning till svenska kyrkan (grupp 3) uttalar sig däremot kritiskt och förordar ofta ytterligare utredning, innan beslut fattas. Av de hörda kommunerna har ungefär hälften (omkring 90) en positiv inställning till förslaget. Ett 20-tal kommuner ansluter sig till Larssons reservation och ungefär lika många tar inte ställning till förslaget. Omkring 50 kommuner är mer eller mindre entydigt kritiska mot tanken att överföra ansvaret för allmänna begravningsplatser till kommunerna. Omkring 35 av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan godtar förslaget. Ett 60-tal försam- lingar inom svenska kyrkan ansluter sig till Larssons reservation och cirka 15 tar inte ställning, medan majoriteten (drygt 160) är mer eller mindre entydigt kritisk. Cirka 240 frikyrkoförsamlingar ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens förslag medan förslaget avvisas av omkring 15 av dem.

4.4. 1.1 Positiv inställning

Bland de remissinstanser som är i huvudsak positiva till beredningens förslag märks en stor grupp som accepterar förslaget utan att närmare kommentera beredningens motiv. Andra åter instämmer uttryckligen i ett eller flera av motiven. En tredje kategori gör mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande.

Till dem som utan att närmare kommentera beredningens motiv instämmer i dess slutsats hör socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisions- verket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Norr- bottens län. Förbundet för religionsfrihet, KF UK:s och KF UM.'s riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av dessa betonar länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län att kommunerna bör överta ansvaret för de allmänna begravningsplatserna ”oberoende av hur kyrka—stat-relatio- nerna utformas” respektive ”inom ramen för nuvarande relation kyrka— stat”. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om överföring av huvudmannaskapet bör gälla även äldre begravningsplatser som varit ur bruk lång tid. Sveriges kristna socialdemokraters förbund framhåller vikten av att begravningsplatserna inte alltför hårt centraliseras inom kommunerna.

Några av de instanser som har en positiv inställning till förslaget instämmer även uttryckligen i ett eller flera av beredningens motiv. Sålunda delar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd uppfattningen att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser är en principiellt sett allmänt samhällelig uppgift. Nämnden anser också att svenska kyrkans handhavande av begravningsväsendet är otillfredsställande från religions- frihetssynpunkt. Svenska kommunförbundet ser sitt tillstyrkande av beredningens förslag ihuvudmannaskapsfrågan som en konsekvens av sitt ställningstagande i religionsfrihetsfrågan. Kommunförbundet påpekar att också praktiska skäl talar för reformen, t. ex. samordning av arbetet och

rationaliseringsvinster genom effektivt utnyttjande av maskinpark och genom vissa gemensamma anläggningar. Förbundet framhåller vidare att en huvudmannaskapsförändring måste föregås av en noggrann planering. Även om centrala riktlinjer utarbetas som underlag till lokala överens- kommelser, behöver sannolikt en stor del av undersöknings— och förberedelsearbetet göras på kommunnivå. Det kan därför ifrågasättas om den föreslagna tidsplanen är realistisk. Argument finns för att ett ändrat huvudmannaskap bör genomföras vid samma tidpunkt som svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphör. Om en tidsmässig samordning inte kommer till stånd måste med hänsyn till effekten på utdebiterings- behovet ett effektivare samrådsförfarande upprättas mellan kyrkoråd och kommunstyrelse än det som hittills bedrivits med stöd av 695 lagen (1961 : 436) om församlingsstyrelse. Förbundet finner farhågorna för att kommunernas övertagande skulle medföra en centralisering vara överdriv- na. Den grundläggande principen bör med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vara att kommunerna själva får avgöra på vilket sätt de skall fullgöra sina förpliktelser.

Ur vissa andra remissinstansers yttranden kan en positiv inställning till beredningens förslag utläsas. De gör dock i regel mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande. Till denna grupp hör JK, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, länsstyrelserna iKristian- stads och Malmöhus län, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska försam- lingarnas i Sverige centralråd, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Förbundet för kristen enhet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse.

JK, som hänvisar till sina uttalanden angående begravningsväsendet med anledning av 1958 års kyrka—statutrednings betänkande (se SOU 1970: 2 s. 441), finner det vara av vikt att begreppet begravningsväsende definieras till sin omfattning. Han anser att orden ”begravningsväsende” och ”begravningsverksamhet” uppenbarligen måste vara betydligt vid- sträcktare än ”allmänna begravningsplatser”. Enligt vanligt språkbruk synes under de vidsträcktare uttrycken böra inbegripas även själva begravningsakten eller jordfästningen, antingen denna är kyrklig eller borgerlig. Den kyrkliga jordfästningen är dock en ministeriell förrättning och kan därför inte såsom en del av den inomkyrkliga verksamheten tillhöra kommunernas huvudmannaskap. Man kan också ifrågasätta om inte begreppet begravningsväsende i vidaste bemärkelse innefattar även den verksamhet som bedrivs av exempelvis begravningsbyråer. JK tillägger att stor hänsyn bör tas till församlingarnas önskemål beträffande det faktiska handhavandet av begravningsplatsernas förvaltning och skötsel. För flertalet människor liksom för kyrkan själv torde nämligen vården av kyrkogårdarna såsom vigd jord framstå som en kyrklig angelägenhet.

Även hovrätten för Västra Sverige hänvisar till sitt yttrande över 195 8 års kyrka—statutrednings betänkande (se SOU 1970: 2 s. 438). I sitt nu aktuella yttrande anför hovrätten att ett sådant principbeslut som beredningen föreslår inte synes böra fattas, förrän den tillämnade utredningen verkställts om de juridiska och praktiska frågor som äger samband med ett överförande av begravningsväsendet till de borgerliga

kommunerna. Kanske kommer denna utredning att tala mot ett överförande. Hovrätten finner det knappast ändamålsenligt om begrav- ningsplats i anslutning till kyrka även efter ett överförande skulle komma att skötas av församlingen. En lösning som tillgodoser såväl praktiska synpunkter som pietetshänsyn kan vara att församlingarna får behålla huvudmannaskapet för kyrkogårdarna medan de borgerliga kommunerna övertar huvudmannaskapet för friliggande begravningsplatser. Kammarkollegiet delar uppfattningen att anordnande och skötsel av begravningsplats principiellt är en allmänt samhällelig angelägenhet. Alla medborgare behöver gravplats. Andra skäl såsom anpassning till den allmänna hälsovårdens krav och eftersträvan att uppnå enhetlig taxesätt- ning, talar också för ett borgerligt ansvarstagande inom detta område. Vid sina överväganden beaktar kollegiet att beredningens förslag om överförande av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerligt organ är en av hörnstenarna i det totala reformförslaget. Men överföran- det av huvudmannaskapet för begravningsväsendet, och då särskilt av kyrkogårdarnas förvaltning, är förenat med betydande svårigheter av juridisk, ekonomisk och organisatorisk art. En allsidig utredning är nödvändig för att man skall kunna ta ställning till hur frågan skall lösas. Denna utredning hade helst bort föregå ett principbeslut. Då kollegiet emellertid anser sig kunna förutsätta att de antydda problemen skall kunna få en godtagbar lösning, vill kollegiet inte motsätta sig att redan nu fattas ett principbeslut om begravningsväsendet i den riktning som beredningen föreslagit. Kammarkollegiet antyder följande alternativ, vilket utgår från att äganderättsförhållandena inte skall rubbas. Alterna- tivet innebär att ett överflyttande av ansvaret för kyrkogårdarna begränsas till de rent ekonomiska frågorna. Vården och förvaltningen av kyrkogårdarna ligger kvar hos församlingarna, medan kommunerna bär det ekonomiska ansvaret härför. Den skisserade lösningen innebär alltså att församlingen erhåller ett anslag från kommunen för att täcka kostnaderna för underhåll och förvaltning av gravplatserna på kyrkogår- den. Även kostnader för nyanläggningar ianslutning till kyrkogård torde få bäras av den borgerliga kommunen. överförandet av det ekonomiska ansvaret för vården och förvaltningen av de egentliga kyrkogårdarna bör givetvis fastläggas i särskild författning. Därvid synes lämpligt med ett stadgande av innebörd att kommunerna skall vara skyldiga att ersätta församlingarna ”skäliga" kostnader för handhavandet av kyrkogårdarna. Den närmare utformningen av bestämmelser i detta hänseende samt hur frågan i övrigt skall lösas får närmare övervägas i samband med det utredningsarbete som förutses komma igång efter principbeslutet. Med det antydda alternativet till lösning beträffande kyrkogårdarna ansluter sig kollegiet till förslaget att huvudmannaskapet för de friliggande begravningsplatserna skall flyttas över till kommunen. De nackdelar som är förenade med ett splittrat huvudmannaskap uppvägs enligt kollegiets mening av att den av kollegiet skisserade lösningen bättre tillgodoser önskemålen om att församlingarna alltjämt får sköta och förvalta kyrkogårdarna. Det förutsätts att kommunen skall vara skyldig tillse att tillgång finns till annan allmän begravningsplats än sådan som förvaltas av

svenska kyrkans församling.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att beredningens förslag är en direkt konsekvens av beredningens uppfattning om behovet av ändrade relationer mellan kyrka och stat och nödvändigt med hänsyn till att den kyrkliga beskattningsrätten föreslås upphöra. Länsstyrelsen understryker beredningens konstaterande att frågan om begravningsväsendets ordnan- de innefattar många olösta frågor av praktisk och ekonomisk art och att en utredning bör närmare klarlägga dessa frågor. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppfattningen att överförandet av huvudmannaskapet bör ske, om sambandet mellan svenska staten och kyrkan upphör.

Katolska biskopsämbetet ser spörsmålet om förvaltning av kyrkogårdar och begravningsväsende som en rent praktisk fråga. Den enda i bruk varande katolska begravningsplatsen i landet är föremål för underhand- lingar med sikte på ett övertagande av Stockholms kommun. Den nuvarande ordningen i landet kan heller inte sägas medföra några nackdelar eller besvär. Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd påpekar att de mosaiska församlingarna i Sverige för närvarande själva svarar för anskaffning och drift av sina begravningsplatser och för begravningsverksamheten. Även om kommunala bidrag härför åtnjuts i vissa fall, kvarstår dock att den ekonomiska belastningen på församlingar— na och deras medlemmar på detta område är mycket stor. Det synes centralrådet vara ett starkt rättvisekrav att individers och samfunds kostnader för gravplatser och begravningar blir —- vid bibehållna religiösa krav lika. Centralrådet hemställer därför om att sådana beslut i samråd med de mosaiska församlingarna själva fattas, att begravnings- och gravkostnaderna för dessa och deras medlemmar blir lika jämfört med medlemmars i svenska kyrkan.

Enligt Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer kan man inte göra gällande att den allmänna standarden på begravningsplatsernas skötsel eller kyrkogårdsförvaltningens inställning till frågor som pietet mot de avlidna, hänsyn till sörjande efterlevande, beredvillighet att beakta gravägares önskemål etc. har något sakligt samband med huruvida detär kyrkligt eller borgerligt-kommunalt organ, som bär huvudansvaret för verksamheten. Vad som här har avgörande betydelse är självfallet de ansvariga organens allmänna inställning och ambitionsnivå samt omfatt- ningen av de medel, som man är beredd att ställa till verksamhetens förfogande. Föreningen finner sig inte ha anledning att gå in på de motiv och de värderingar som styrt beredningens förslag och betonar även att det inte finns några erinringar att rikta mot det sätt på vilket svenska kyrkans församlingar skött begravningsväsendet. Föreningen påpekar också att det i Stockholm, där ansvaret för begravningsväsendet sedan 50 år tillbaka ligger på den borgerliga kommunen, är på samma sätt. Föreningen gör vidare den reflexionen att förslaget närmast får ses som en konsekvens av och inte ett skäl för den föreslagna förändringen av relationerna mellan staten och svenska kyrkan. Det är sålunda inte realistiskt att räkna med att en fri kyrka utan beskattningsrätt ilängden skall kunna bära upp en sådan omfattande verksamhet som den församlingarnas begravningsväsen i dagens läge utgör. Under antagandet

att huvudmannaskapet för begravningsärendena enligt förslaget överförs till kommunerna påpekar föreningen vidare att enligt dess bestämda uppfattning förvaltningen måste uppdras åt ett härför speciellt inrättat organ, tillsatt av kommunfullmäktige och att detta organ bör få status av obligatorisk kommunal nämnd. Det skulle inte vara lämpligt om dessa frågor inordnades under nu förekommande nämnder. Föreningen finner det också angeläget att de totala konsekvenserna ordentligt utreds, innan principbeslut fattas om en generell förändring i fråga om huvudmanna- skapet för de allmänna begravningsplatserna och innan riktlinjer utfärdas för därav föranledda ekonomiska uppgörelser mellan kommuner och församlingar. Skulle statsmakterna likväl finna beredningens förslag i föreliggande skick tillräckligt som underlag för ett principbesluti frågan, är det enligt föreningens uppfattning av den största betydelse att ett intimt samarbete på det lokala planet snarast kommer till stånd mellan församlingar och kommuner. Det gäller därvid bl. a. att söka nå fram till en i möjligaste mån gemensam syn på spörsmål av grundläggande betydelse för verksamheten, t. ex. problem rörande investeringar och deras finansiering, avgiftssystemet och personalpolitiken. Sådana frågor faller visserligen under åtskillig tid fortfarande under församlingarnas avgörande, men i realiteten kan de på olika sätt ofta hårt binda vederbörande borgerliga kommun om begravningsväsendet så småningom övertas av denna. Oklarhet beträffande nu antydda frågor under övergångstiden kan givetvis också göra det svårare för församlingarna att på ett försvarbart sätt handha begravningsväsendet ända fram till den dag, då den borgerliga kommunen träder till. Föreningen understryker vidare behovet av att, efter principbeslutet, ett kontinuerligt och förtroendefullt samråd mellan kyrklig och borgerlig kommun ordnas i dessa frågor. Föreningen tillägger att många människor tycks befara att ett ändrat huvudmannaskap så småningom kan leda till att kommunen finner det lämpligt att lägga ner exempelvis en begravningsplats intill en kyrka. Föreningen ifrågasätter visserligen inte att en sådan åtgärd kanske i något läge kan te sig ofrånkomlig men poängterar att med hänsyn till det starka lokala intresse som knyter sig till kyrkogårdarna i vårt land bör sådana nedlägganden endast ske om tvingande skäl därtill föreligger. På denna punkt har länsstyrelserna ett betydande ansvar när det gäller att i enlighet med gravrättslagen pröva frågor om nedläggande av begravningsplats. Förbundet för kristen enhet framför vissa synpunkter på det fortsatta utredningsarbetet och förordar att församlingen överlåter begravningsplats som inte ligger i anslutning till kyrka till den borgerliga kommunen och att församlingen behåller huvudmannaskapet över begravningsplatser i anknytning till kyrkobyggnaden (se vidare under 4.4.2). Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse tillstyrker att det ekonomiska ansvaret för begravningsväsendet överförs till kommunen och förordar att principbe- slut därom utformas så, att det kommande utredningsarbetet inriktas på att ge ett lagfäst skydd åt församlingarnas intressen.

Också bland de cirka 90 kommuner som har en positiv inställning till beredningens förslag att huvudmannaskapet för allmänna begravnings-

platser i princip skall överföras till de borgerliga primärkommunerna återfinns dels sådana som utan att närmare kommentera beredningens motiv instämmer i dess slutsatser, dels sådana som uttryckligen instäm- mer i ett eller flera av beredningens motiv samt dels sådana som har anfört mer eller mindre långtgående förbehåll till sitt ställningstagande. Det kan anmärkas att så gott som samtliga hörda kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Värmlands och Norrbottens län är positiva till reformen, medan av de hörda kommunerna iMalmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län ungefär hälften är positiv.

Bl. a. Upplands-Bro, Enköpings, Åtvidabergs, Helsingborgs, Mölndals, Marks, Bollnäs, Sundsvalls och Jokkmokks kommuner biträder bered- ningens förslag utan ingående kommentarer.

Bland dem som uttryckligen instämmer i ett eller flera av beredningens motiv anför t. ex. Solna kommun, att kommunen finner förslaget konsekvent med hänsyn till principen om individens religionsfrihet. Därtill kommer att även allmänna samhälleliga intressen liksom, framför allt i tätorterna, kraven på samordning av markanvändningen talar för att de allmänna begravningsplatserna blir en kommunal angelägenhet. Kom- munen finner det tillfredsställande att beredningen avstått från att föreslå bindningar i fråga om sättet för fullgörande av denna nya förpliktelse. En sådan handlingsfrihet är särskilt värdefull i de stora tätortsområdena där vissa kommuner i likhet med Solna kan tvingas tillgodose åtminstone en del av behovet av begravningsplatser utanför kommunens gränser. Tossene kommun anser att för överförandet talar både religionsfrihets- krav och att verksamheten som sådan inte synes vara en direkt kyrklig angelägenhet. Det är dock synnerligen angeläget att det skapas garantier för att den nuvarande närkontakten mellan förvaltande myndighet och allmänhet bibehålles. Detta är inte minst viktigt när de borgerliga kommunernas antal drastiskt minskar genom kommunsammanläggningar. Kommunen har därför tagit ställning i frågan med den förutsättningen att nuvarande decentraliserade service inte på någon punkt försämras för allmänheten. Inom kommunen är samtliga begravningsplatser fristående markområden från kyrkofastigheten. Ronneby kommun instämmer i beredningens uttalande att en centralisering av själva begravningsplatserna inte är avsedd och fortsätter.

Många skäl kan åberopas för en dylik uppfattning. En centralisering skulle strida mot de allmänna principer som hittills varit vägledande för det kommunala beslutfattandet, nämligen att de mindre orterna icke utan starkt tvingande skäl skall berövas verksamheter och services som av ortens befolkning betraktas som värdefulla. Vidare talar respekten för pietet och tradition starkt för att bygdens befolkning så långt möjligt bör ges möjlighet att slutligt vila i den bygd där de varit verksamma. Dessutom kan ifrågasättas om det ens ur ekonomisk synpunkt skulle vara något att vinna med ett centraliserat begravningsväsende.

Ett överförande av huvudmannaskapet för de allmänna begravnings- platserna kommer att medföra ökade kostnader för de borgerliga primärkommunerna, men samtidigt som detta sker bör utdebiteringen kunna sänkas med motsvarande belopp för den kyrkliga kommunen.

Enligt förslaget upphör sedermera kyrkans beskattningsrätt. För kommu- nens invånare bör således överförandet av huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna icke förändra kostnaderna.

Några kommuner betonar möjligheten av kyrklig förvaltning för vissa kyrkogårdar. Hit hör Österåkers kommun, som anför bl. a. att nuvarande begravningsplatser i glesbygderna i regel torde vara tillräckliga för framtida behov. Behovet av nya begravningsplatser utan anknytning till kyrkobyggnader bör beaktas vid tätorternas planering. Den av beredningen anvisade möjligheten, att församlingarna mot ersättning av kommunerna administrerar vissa begravningsplatser, rekommenderas i synnerhet i fråga om äldre begravningsplatser i omedelbar anslutning till församlingskyrkorna. Härom bör enligt kommunen finnas lagfästa rikt- linjer. När befintliga begravningsplatser är av denna natur, bör behovet av nya begravningsplatser helt tillgodoses av de borgerliga kommunerna. Kommunen avvisar tanken på delat huvudmannaskap, och förutsätter att riktlinjer för kommunernas befattning med begravningsväsendet utarbe- tas av Svenska kommunförbundet.

Tidaholms kommun tar upp frågan om äganderätten till kyrkogårds- mark och framhåller.

Såvitt kommunen funnit skall inga förändringar ske beträffande äganderätten till anlagda eller planerade begravningsfastigheter. Detta torde framgå av uttalandet, att kyrkan själv bör få bestämma formerna för handhavandet av den specialreglerade egendomen. Till denna typ av egendom hör bl. a. begravningsplatserna. I detta sammanhang kan det konstateras, att beredningen intager en synnerligen generös hållning till kyrkans fortsatta disposition till sådan egendom som varit ändamåls- bestämd. I detta avseende fastslås allmänt, att Svenska kyrkan på samma sätt som hittills skall disponera över kyrkor och andra tillgångar för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbestämd. Kommunen finner med utgångspunkt från detta uttalande, att det kan ifrågasättas, om inte i de fall en verksamhet ej längre skall vara en kyrklig angelägenhet den därmed sammanhängande egendomen skall frångå kyrkan. Med hänsyn till att denna typ av egendom finansierats med skattemedel torde det ej heller vara orimligt att sådana äganderättsöver- gångar sker utan kostnad för kommunerna. En lösning innebärande att kommunerna endast övertager skötseln av begravningsplatserna måste verka kostnadsdrivande. Kommunerna kommer då att utöver direkta förvaltningskostnader även tvingas utge någon form av avgäld till kyrkan . för dispositionsrätten till marken. Möjligt är att en sådan äganderättsöver- i gång av praktiska skäl bör begränsas till de fristående begravningsplatser- na men beträffande dessa finner kommunen inga skäl tala mot en sådan ? ordning. Kommunen finner vidare att sådan äganderättsövergång måste anses vara en förutsättning för kommunens övertagande av betalnings- ansvaret för de lån som församlingen upptagit för egendom avsedd för begravningsändamål. I annat fall skulle låneamorteringarna bidraga till en förmögenhetsbildning som inte kommer den borgerliga kommunen till godo.

De till reformen positiva församlingarna omkring 35 stycken återfinns framför allt i Uppsala, Skara, Strängnäs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift och bland dessa förenas den positiva attityden vanligen med förbehåll om att varsamhet och pietet beträffande kyrkogårdarna

och deras roll som kyrkotomter måste iakttas. Sålunda uttalar exempelvis Åtvids pastorat att vägande skäl inte torde kunna anföras mot att begravningsväsendet överförs till den borgerliga kommunen. Försam- lingen synes dock såsom ägare till kyrkogårdarna böra få viss insyn beträffande skötseln och därjämte medbestämmanderätt vid förekom- mande planeringar av kyrkogård intill kyrka. Likaså bör ett ”ekumeniskt samarbetsråd” ha medbestämmanderätt vid planering av nya kyrkogår— dar, gravkapell, krematorier etc. Riktlinjer för de ekonomiska mellan- havandena (skulder, lån rn. m.) bör utarbetas före reformens genomföran- de. Borås Caroli, Borås Gustav Adolfs och Brämhults kyrkliga samfällig- het finner i princip inte heller något att invända mot förslaget men förutsätter att handhavandet av begravningsväsendet sker med vederbör- lig pietet. Angeläget är att den speciella karaktären hos de äldre kyrkogårdarna omkring kyrkorna beaktas och att möjligheter ges också i framtiden till kristen symbolik och utsmyckning i gravkapell och på kyrkogårdar, där jordfästning i kristen ordning skall äga rum. Samfällig- heten tillägger bl. a. att svenska kyrkan på ett tillfredsställande sätt f. n. förvaltar begravningsväsendet, varför det inte kan anses som så nödvän- digt att överföra huvudmannaskapet att nämnda krav på hänsyn kan utan vidare efterges. Underhåll och skötsel av begravningsplatser är enligt Getinge församling en hela samhällets uppgift. Det bör även kunna förutsättas att den kommer att skötas på ett sätt som motsvarar allmänhetens berättigade krav och önskemål. Bestämmelser bör utformas så att det ges möjlighet träffa överenskommelse om att församlingen övertar skötsel av begravningsplats mot vederlag. Detta gäller särskilt områden närmast kyrkobyggnad. Principiellt rör det sig här om en borgerlig angelägenhet och när det gäller begravningsplatser som inte är förenade med kyrka finns i sak inga erinringar, om kommunerna vill påta sig denna utgiftsbörda, anser Härnösands församling. Beträffande begrav- ningsplatser som är belägna invid kyrkorna är läget enligt församlingen ett annat. Med det nära sambandet mellan kyrka och kyrkogård synes det otänkbart att dessa begravningsplatser skulle övergå till kommunen. Vid en förändrad relation mellan stat och kyrka bör kommunen i dessa fall lämna ekonomiskt bidrag till församlingarnas kostnader. Frågan om dispositions- och äganderätten till kapellen på kyrkogårdarna, vilken förbigåtts av beredningen, bör närmare utredas.

De flesta av de positivt inställda frikyrkoförsamlingarna godtar utan närmare kommentarer beredningens förslag. Enstaka frikyrkoförsamling- ar betonar de religionsfrihetsmässiga skälen för ett kommunalt huvud- mannaskap. Många framhåller möjligheten av kyrklig skötsel av begrav- ningsplats i anslutning till kyrka. Vikten av att pietet och hänsyn visas vid handläggningen av begravningsplatsfrågorna betonas i flertalet yttranden från frikyrkoförsamlingar.

4.4.1.2 Kritisk inställning

Bland de instanser som är kritiskt inställda till förslaget —— bl. a. åtskilliga länsstyrelser och de flesta organ med anknytning till svenska kyrkan —

ansluter sig ett större antal till Larssons reservation och kräver sålunda att ytterligare utredning skall äga rum före ett beslut i frågan. Denna uppfattning hyses av Svea hovrätt, länsstyrelserna i Uppsala, Söderman— lands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Jämt- lands och Västerbottens län, ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Karlstad, Härnösand och Luleå, stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Göteborg, Karlstad och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam— lingsarbete, SAKI, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Sveriges kyrkokamerala förening och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. Flertalet av dessa instanser anför sam- tidigt åtskilliga skäl mot ett överförande av huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna. Entydigt kritiska uttalanden mot tanken att överföra huvudmannaskapet redovisas av ett mindre antal instanser. Hit hör domkapitlen och stiftsnämnderna i Växjö och Visby, domkapit- let i Göteborg, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Centerns kvinnoförbund och KDS. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget om principbeslut om ny huvudman för begravningsväsendet. Därest förslag kommer att läggas fram om ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan och om begravnings- väsendet kommer att beröras, måste en allsidig utredning äga rum innan beslut fattas, tillägger förbundet.

Beredningens uppfattning att huvudmannaskapet för all- männa begravningsplatser är en principiellt sett allmänt samhällelig uppgift som de borgerliga organen inte kan frånsäga sig ett ansvar för, tas upp till kritisk granskning av bl. a. Svea hovrätt, domkapitlet i Linköping, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Enligt Svea hovrätt synes huvudmannaskapet för begravningsväsendet i princip vara en borgerlig angelägenhet. Därav behöver emellertid, påpekar hovrätten, inte följa att alla begravningsplatser bör ha borgerlig huvud- man. Svenska kyrkans centralräd för evangelisation och församlingsarbete uttalar att begravningsväsendet av flertalet upplevs såsom en med kyrkan naturligt förknippad funktion. Domkapitlet iLinköping konstaterar att för den kristna kyrkan med dess tro på de dödas uppståndelse spelar det mindre roll vem som är huvudman för begravningsplatserna. Domkapitlet har uppfattningen att ansvaret för anordnandet av begravningsplatser i sista hand är samhällets skyldighet men vill inte ta ställning i fråga om huvudmannaskapet, eftersom det på grund av begravningsplatsernas långvariga, intima samhörighet med kyrkan kvarstår frågor som utan ytterligare utredning är svåra att överblicka. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund finner att beredningens uttalande, att allmänna samhällsintressen skall vara avgörande strider mot beredningens uppfatt- ning, att begravningsväsendet har ett sådant samband med den centrala frågan att förslag måste läggas fram. Pastoratsförbundet påpekar att samhällsintresset redan är tillgodosett därigenom att gällande lagstiftning

möjliggör för borgerlig kommun att med Kungl. Maj: ts tillstånd anskaffa eller vårda begravningsplats. Att döma av de få fall där denna möjlighet utnyttjas synes det inte föreligga något intresse från samhällets sida att stå som huvudman för begravningsväsendet.

Kritiska uttalanden angående beredningens r e l i g i o n 5 f r i h e ts - a r g u m e n t a t i o n beträffande allmänna begravningsplatser görs av bl.a. Svea hovrätt, länsstyrelsen iJönköpings län, ärkebiskopen, dom— kapitlen i Västerås, Växjö och Göteborg, stiftsnämnderna i Göteborg och Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- ! lingsarbete, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans försam- j lings— och pastoratsförbund och Moderata samlingspartiets kvinno- förbund. )

Enligt Svea hovrätt synes religionsfrihetsskäl inte kunna anföras för en huvudmannaskapsreform. Domkapitlet i Växjö gör gällande att det måste anses strida mot religionsfriheten om begravningsväsendet fråntas svenska kyrkan. Domkapitlet i Göteborg framhåller att det inte har kunnat påvisas att någon större grupp i samhället av religionsfrihetsskäl skulle kräva att kyrkan fråntas förvaltningen av kyrkogårdarna. Även de friliggande begravningsplatserna kan för enhetens skull skötas av svenska

* kyrkan. Svenska kyrkans lekmannaförbund awisar helt uppfattningen att principen om individens religionsfrihet innefattar argument för en huvudmannaskapsförändring och anser att beredningen förvanskat reli- gionsfrihetsbegreppet vid sin bedömning av huvudmannaskapsfrågan. Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund menar att frågan om huvudmannaskapet inte har den betydelse i religionsfrihetshänseende som beredningen vill göra gällande. Moderata samlingspartiets kvinno- förbund finner att en överväldigande majoritet inte upplever ett kyrkligt huvudmannaskap som en kränkning av religionsfriheten. Minoritetens ' berättigade krav på alternativa begravningsplatser bör dock självfallet tillgodoses, tillägger förbundet. ' Flera kyrkliga instanser, t. ex. ärkebiskopen, domkapitlen i Skara och * Västerås, stiftsnämnderna i Göteborg och Härnösand samt svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete berör reli— gionsfrihetsfrågorna genom att samtliga anföra följande argument för sin uppfattning. Jordfästning äger rum isvenska kyrkans ordning till över 95 procent. Därför är nuvarande ordning att svenska kyrkan förvaltar de allmänna begravningsplatserna naturlig. Ungefär 2 650 av de cirka 3 300 allmänna begravningsplatserna är kyrkogårdar, dvs. anordnade vid kyr- kor. Detta förhållande borde enligt dessa instansers mening ha avhållit beredningen från att föreslå ett generellt överförande av huvudmanna- skapet till borgerlig kommunal myndighet, eftersom det från religions- frihetens synpunkt är otillfredsställande, att en sådan myndighet skall förvalta och i viss utsträckning rentav äga mark, som omger kyrkobygg- naden och som dessutom utgör vigd jord. Domkapitlet iLund uttalar att från strikt religionsfrihetssynpunkt synes betänkligheter kunna resas mot att invigda begravningsplatser ställs under borgerligt kommunal förvalt- ning.

Även beredningens uppfattning att den föreslagna reformen inte är av den arten att ett genomförande av den måste tolkas så att det nuvarande sambandet mellan staten och svenska kyrkan skulle formellt upphävas ifrågasätts eller kritiseras av flera instanser. Domkapitlet i Lund menar att det inte framgår klart om beredningen uppfattar reformen som en så nödvändig konsekvens av individens religionsfrihet, att den måste genomföras trots att en av kyrkans mest framträdande kommunala funktioner därigenom försvinner, eller om man funnit jämlikhetsaspekten så avgörande, att kyrkans kommunstatus och beskattningsrätt måste slopas samt att man för den skull finner det lämpligt att överflytta huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund förmodar att ett principbeslut om överföring av huvudmannaskapet måste ha tett sig som en förutsättning för beredningens förslag till lösning av den centrala frågan.

Vissa av de kritiskt inställda instanserna anför p rin ci pie lla a rg u m e nt som griper in i varandra och som kompletteras med resonemang om mer p r a k t is k a 5 p ö r s m å ]. Således anför t. ex. ärkebiskopen att möjlighet redan nu finns för borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats och att enskild sådan kan anordnas med Kungl. Maj:ts tillstånd, att ett av de praktiska problem som beredningen inte uppmärksammat är dispositionsrätten till de gravfonder som överförts eller bort överföras till allmän investeringsfond, att kostnaderna för handhavandet av uppgifterna inte torde bli lägre om kommunen skall vara huvudman, att praktiska och servicemässiga fördelar inte uppnås genom beredningens förslag och att det torde vara uppenbart att förslaget saknar tillräcklig underbyggnad i form av utredningar. Liknande resone- mang förs av domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund, Karlstad och Visby, stiftsnämnderna i Göteborg och Visby samt Svenska kyrkans lekmanna- förbund. Domkapitlet i Västerås tillägger, att kommunerna redan nu med stöd av sitt planmonopol bestämmer markanvändningen och att kommu- nerna som huvudmän skulle komma att anpassa begravningsplatserna efter de riktlinjer som gäller för samhällsplaneringen med centrering som följd. Domkapitlet i Härnösand varnar för risken av ett splittrat begravningsväsende vid ett förändrat huvudmannaskap, medan domkapit- let i Göteborg uttryckligen pekar på möjligheten att, vid ett oförändrat kyrkligt huvudmannaskap, låta kommunen anlägga begravningsplats för dem som inte önskar vila på en kristen kyrkogård. Domkapitlet i Göteborg vänder sig också mot att beredningen betonar hälsovårdsaspek- ter, taxesättning, samordningsbehov och serviceproblem på bekostnad av den ideologiska frågan. För de flesta människor är huvudsyftet med begravningen inte att vara en hygienisk akt, påpekar domkapitlet.

Några instanser uppehåller sig utförligt vid 0 r g a n i s a t o r i s k a och ekonomiska problem i samband med ett eventuellt överförande av huvudmannaskapet. Härvid dominerar resonemang om de olägenheter som kan föranledas av intressekonflikter mellan försam-

lingens åstundan att bevara kyrkogården som en del av kultplatsen och kommunens behov av att t. ex. samordna skötsel av i området befintliga kyrkogårdar, friliggande begravningsplatser och parker. Men även t. ex. donations- och skuldsättningsfrågor diskuteras. Sålunda anför domkapit- let i Linköping att många församlingar har fått donationer under förutsättning, att en eller flera gravplatser vårdas. I åtskilliga fall motsva- rar avkastningen av fonden kostnaderna för skötseln av gravplatsen. Men i andra fall går större delen av avkastningen i enlighet med donators önskan till särskilda eller allmänna kyrkliga ändamål och endast en mindre del till skötsel av gravplats. Domkapitlet kan tänka sig, att fonder av först nämnda slag kan övertas av en eventuell ny huvudman, men förutsätter ingående utredningar för övriga. Domkapitlet utgår vidare från att särskilda utredningar kommer att göras för att klarlägga den skuldsättning, som församlingen kan ha iklätt sig för begravningsväsen- det. Det kan avse anläggning av kyrkogård, byggande av krematorium etc. Självfallet bör kommunen överta sådana skulder.

Av de hörda kommunerna är en stark majoritet inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län och ungefär hälften av kommunerna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län kritiska. Även bland de kritiskt inställda kommunerna finns det sådana som kräver att ytterligare utredning skall äga rum före ett beslut i frågan. Dessa nöjer sig i regel med detta konstaterande och anför inte såsom fallet är med många av övriga instanser i denna åsiktskategori närmare skäl mot ett överförande. Bland de kritiska kommunerna finns också många som utförligt redogör för hur en förvaltning i enlighet med beredningens intentioner skulle kunna fungera på orten i fråga och berör därvid även de speciella problemen med kyrkogårdarna.

Linköpings kommun instämmer i Larssons reservation. Kommunen anser att beredningen i detta sammanhang framlagt ett förslag som ståri direkt strid med de givna direktiven. Kommunen har emellertid i och för sig ingen invändning mot att begravningsväsendet överförs till kommuner- na. Däremot anser kommunen det vara principiellt felaktigt att först fatta ett beslut om överförande av ifrågavarande verksamhetsområde och därefter låta utreda frågan. Kommunen anser i stället att en förutsätt- ningslös utredning under medverkan av i första hand kommunförbundet och församlings- och pastoratsförbundet bör verkställas. Hinder synes därvid inte möta mot att i utredningsdirektiven anges att målet bör vara att åstadkomma ett ändrat huvudmannaskap på sätt som beredningen föreslagit. Kommunen erinrar om det grundliga utredningsarbete som föregått frågan om ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen. Anled- ning synes inte föreligga att inta annan ståndpunkt såvitt avser begravningsväsendet. Kommunen stryker under att man inte i och med avstyrkandet har någon erinran mot att kommun övertar ifrågavarande verksamhet. Tvärtom tillstyrker kommunen en sådan lösning, om inte den förutsättningslösa utredningen påvisar allvarliga ekonomiska eller andra konsekvenser för kommunen.

Gotlands kommun delar inte uppfattningen att det skulle innebära en inskränkning i religionsfriheten att svenska kyrkan är huvudman för begravningsväsendet. Inte heller kan kommunen finna att det från ekonomisk eller organisatorisk synpunkt skulle stå något att vinna med en ändring av huvudmannaskapet för begravningsväsendet detta naturligtvis under förutsättning att nuvarande antal begravningsplatser inte minskas och att standarden på skötseln av dessa inte heller skall sänkas. Det skulle vara mycket opraktiskt med skilda huvudmän för kyrka och kyrkogårdlbegravningsplats. Svenska kyrkan bör på grund av sin erfarenhet och sin befintliga och på Gotland väl fungerande organisation även i fortsättningen vara huvudman för begravningsväsen- det. Det finns f. n. inte några skäl att anta att en kommunal förvaltning av kyrkogårdar och begravningsplatser skulle innebära några ekonomiska fördelar för samhället. På Gotland finns t. ex. ett flertal kyrkogårdar som till stor del frivilligt vårdas utan kostnad för vare sig den borgerliga eller kyrkliga kommunen. Kommunen anser att en ändring av huvudmanna- skapet för begravningsväsendet skulle för den borgerliga kommunen innebära betydligt större kostnadsökningar än motsvarande besparingar för den kyrkliga kommunen. Om emellertid huvudmannaskapet för begravningsväsendet skulle överföras till den borgerliga kommunen, torde det i och för sig inte innebära några organisatoriska svårigheter för kommunens gatukontor att fullgöra de praktiska arbetsuppgifterna inom begravningsväsendet. Kommunen finner det dessutom principiellt märk- ligt att beredningen föreslagit att riksdag och kyrkomöte först skall besluta om byte av huvudmannaskapet för begravningsväsendet och först därefter utreda hur detta skall gå till samt vilka konsekvenser detta får. Enligt kommunens mening skall naturligtvis en omfattande utredning föregå en så genomgripande förändring.

Det vore från både kostnads- och servicesynpunkt olyckligt med ett överförande till kommunen, framhåller Hörby kommun. En del av begravningsplatserna i kommunen är belägna i omedelbar närhet av kyrkorna, varför det kommer att bli väsentliga svårigheter att dra gränser mellan kyrkotomt och begravningsplats. Om kommunerna skulle överta ansvaret för begravningsplatserna och uppdra åt församlingarna att även i fortsättningen sköta dessa, torde det bli svårlösta problem att i kommunfullmäktige bevilja medel till detta, då det är stor skillnad på begravningsplatsernas planering och skötsel. Det skulle knappast gå att bevilja anslag enligt enhetliga normer. De församlingar som har förhållan- devis dyra skötselkostnader är mer villiga att betala dessa än vad kommuninvånarna skulle tänkas vara. Dessa synpunkter gäller även de begravningsplatser i glesbygden, vilka inte är belägna i omedelbar närhet av kyrkorna. Det föreligger en stor risk för att kommunen anser sig tvungen att centralisera nya begravningsplatser till en centralt belägen begravningsplats, som på grund av expansions- och hälsovårdssynpunkter troligen förläggs till en plats utanför tätorten, där markkostnaderna blir lägre och mindre risk för betydande bebyggelse föreligger. Då besöksfre- kvensen vid våra begravningsplatser är betydande och en stor del av besökarna är äldre personer skulle dessa kunna få svårt att besöka sina

anhörigas gravplats om en centralisering ägde rum. Kommunen skulle då få betydande problem att ordna kommunikationerna till begravningsplat- sen. Risk finns för att befintliga begravningsplatser kommer att bli åsidosatta. Administration, förvaltning och skötsel i kommunal regi kommer troligen att ställa sig betydligt dyrare än nuvarande kostnader, eftersom mycket av församlingsadministrationen sköts av arvoderad personal till synnerligen låga kostnader.

Flera skäl talar enligt Svegs kommun emot en ändring av bestående ordning. Förutom det känslomässiga samband som i människors med- vetande finns mellan jordfästningsakt och begravningsväsende gäller att det alldeles övervägande antalet begravningsplatser utgör kyrklig egen- dom. Majoriteten av dessa begravningsplatser är dessutom kyrkogårdar, dvs. kyrkotomter. Det skulle vara ett synnerligen egendomligt förhållande och ett kraftigt ingrepp mot religionsfriheten att låta den borgerliga kommunen överta förvaltningen av denna egendom. Kommunen påpekar vidare att det svenska begravningsväsendet har en mycket hög standard och med rätta är föremål för intresse och beundran från andra länders sida. Samtidigt betjänar det också glesbygderna på ett förnämligt sätt. Eventuella behov av en begravningsplats av neutral och oinvigd karaktär kan redan i nuvarande läge lösas genom att kommunerna utnyttjar sin möjlighet att anlägga sådan. Men kommunen tror att det hos svenska folket finns en kompakt majoritet för att svenska kyrkan som hittills skall vara huvudman för sina egna begravningsplatser.

Av de hörda församlingarna inom Linköpings, Västerås, Växjö, Göte- borgs och Visby stift är det övervägande antalet kritiska. Även bland de kritiskt inställda församlingarna finns det sådana som förordar att ytterligare utredning skall äga rum före beslut i frågan. Många av dessa anför också skäl mot ett överförande. Ganska ofta framhålls att det vore kränkande för religionsfriheten om svenska kyrkan inte fortsättningsvis skulle förvalta begravningsplatserna och då i synnerhet kyrkogårdarna. Åtskilliga församlingar betonar starkt kyrkogårdens roll som kyrkotomt och invigd ”förgård till kyrkorummet”. Det är också en ganska vanlig uppfattning bland församlingarna att ett principbeslut om överförande av huvudmannaskapet i sig skulle innebära att grunden för församlingarnas offentligrättsliga ställning rubbades. Farhågor för att ett borgerligt primärkommunalt ansvar skulle medföra en centralisering och en försämrad service uttrycks av ett mycket stort antal församlingar. Västerås kyrkliga samfällighet anför att ett beslut i en för hela svenska folket så betydelsefull fråga som överförandet av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till primärkommunen bör skjutas framåt itiden, till dess att de mer väsentliga tekniska och organisatoriska formerna har utretts. Eftersom begravningsväsendets organisation och förvaltning samt därmed sammanhängande problem är ytterst komplicerade frågor, borde det ha varit så mycket mer angeläget för beredningen att låta utreda konsekvenserna av denna reform och framlägga konstruktiva förslag till riktlinjer före ett principiellt ställningstagande. Samfälligheten påpekar också att det måste vara helt felaktigt att såväl utredningsarbetet som

1 Se nedan avsnitt 6.2.

avtalsförhandlingarna skall dikteras av ett på förhand fattat principbeslut. Samfälligheten anser att beredningen inte närmare har belyst sina synpunkter eller påvisat några reella förbättringar till förmån för reformen. Samfälligheten fortsätter.

Handhavandet av begravningsväsendet är mycket ansvarsfullt, känsligt och pietetskrävande. Eftersom alla människor förr eller senare ställs inför döden och därmed sammanhängande problem engagerar sig hela svenska folket på ett alldeles särskilt sätt i frågor rörande begravningsväsendet. Vi anser därför att åtminstone huvudriktlinjerna för begravningsväsendets organisation borde ha berörts av beredningen. Starka skäl talar för att den nuvarande ordningen med en politiskt vald, specialinriktad fack- nämnd eller styrelse finge fungera som förvaltningsmyndighet även om primärkommunen övertager huvudmannaskapet.

Samfälligheten kritiserar också utförligt beredningens motiv och anför i denna del bl. a. följande.

Beredningens religionsfrihetssynpunkter utgör enligt kyrkofullmäktiges förmenande icke några vägande skäl för en ändring av huvudmannaskapet för begravningsväsendet.

Skulle många människor, som beredningen gör gällande, uppleva Svenska kyrkans huvudmannaskap för begravningsväsendet som en inskränkning av religionsfriheten borde sådana synpunkter någon gång ha framförts till de kyrkogårdsvårdande myndigheterna eller deras förvalt- ningspersonal. Detta har i varje fall aldrig skett i Västerås, som dock har ett starkt kosmopolitiskt inslag bland innevånarna.

Att jämställdheten mellan trossamfunden skulle gagnas av att primär- kommunen övertar ansvaret för begravningsväsendet torde ur religions- frihetssynpunkt knappast kunna tillmätas så stor betydelse som bered— ningen vill göra gällande.

Beredningens påpekande att det inte är förenligt med individens religionsfrihet att nödgas bli gravsatt på kyrkogård, som är invigd i Svenska kyrkans ordning, hör intimt samman med avsnittet rörande invigning av allmänna begravningsplatser.

I kapitlet 4.3.3.2 (sid. 86: V)' lämnar beredningen ett enligt fullmäk- tiges mening obetänksamt och inkonsekvent alternativt förslag att alla på orten förekommande samfund gemensamt kunde inviga nytillkomna allmänna begravningsplatser. Man har med detta förslag helt glömt bort den kategori av icke-religiösa människor, som härigenom fortfarande skulle bli tvingade att vila i vigd jord. Beredningen tar ej heller upp problematiken hur man lämpligen i detta hänseende bör förfara med befintliga kyrkogårdar som alla är invigda i Svenska kyrkans ordning. Många av dessa i bruk varande griftegårdar kommer att räcka i mer än 100 år. Skall dessa ”ekumeniskt” återinvigas eller skall de på något sätt ”avkristnas" för att de enskilda gravplatserna därefter vid behov ännu en gång får genomgå en invigningsprocedur?

Genom framlagda förslag om invigning av nya allmänna begravnings- platser kvarstår sålunda främst heträffande alla i bruk varande kyrkogår- dar, problemet oförändrat, att vissa kategorier av människor även i framtiden tvingas att vila i vigd jord.

Samfälligheten framhåller vidare att förslaget att överföra huvud- mannaskapet av begravningsplatserna vid kyrkor till primärkommunen rimmar dåligt med vad beredningen säger om specialreglerad egendom,l vari bl. a. inräknas kyrkogårdar. Med stöd av förslaget rörande special- reglerad egendom skulle svenska kyrkan och dess lokalförsamling, påpekar

samfälligheten, kunna vägra att överlämna huvudmannaskapet till primär- kommunen och följden skulle därvid bli ett ökat antal enskilda begravningsplatser. F.n. finns på olika håll bestämmelser att endast församlingsbor kan beredas plats på kyrkogården kring sockenkyrkan. Fortsätter sådana bestämmelser att gälla för den enskilda begravnings- platsen, innebär detta att sockenbor utan församlingstillhörighet inte har möjlighet att vila på den plats där deras förfäder har begravts.

Uppsala kyrkliga samfällighet anser också att ett ställningstagande till spörsmålet om huvudmannaskapet skall ske först efter en av särskilda sakkunniga verkställd utredning. Samfälligheten anför även följande.

Liksom folkbokföringen ingår överförandet av begravningsväsendet till annan huvudman i beredningens framtidsmodell också detta under åberopande av kraven på religionsfrihet. Svenska kyrkan fullgör här rent borgerliga arbetsuppgifter, framvuxna ur det historiska förhållandet att begravningsplatserna förlades kring sockenkyrkan och att jordfästnings- akten i det gamla enhetssamhället förrättades av prästerskapet. Dagens pluralistiska samhälle skapar nya former men fortfarande efterfrågas Svenska kyrkans tjänster vid jordfästning till 96 % av samtliga jordfäst- ningar. Begravningsväsendet har hittills i 3—4 kommuner överförts till den borgerliga kommunen och regel är alltså att Svenska kyrkan är huvudman. Detta kan te sig naturligt när kyrkogården är kyrkans egen mark och samtidigt utgör kyrkotomten. När det gäller nytillkommande centrala begravningsplatser, som torde bli ofrånkomliga i anslutning till den fortgående storkommunbildningen, kan det komma att framstå som ändamålsenligt att den borgerliga kommunen blir huvudman för dessa. Den borgerliga kommunens uppgift som ansvarig för den övergripande planeringen och dess större möjligheter till sammanhängande markförvärv talar härför. ] de fall där en kyrklig samfällighet med väl organiserad kyrkogårdsförvaltning till sina gränser sammanfaller med kommunens kan det visa sig förmånligt att Svenska kyrkan som hittills svarar för kyrkogårdsförvaltningen.

Kristdala församling hör till dem som entydigt avvisar beredningens förslag. Församlingen anför till stöd för sin uppfattning bl. a. följande. Obestridligt är att begravningsväsendet inrymmer intressen av allmänt samhälleligt slag. Men lika obestridligt är att det också inrymmer starka intressen för kristen tro och livsuppfattning. Från första stund har kyrkan tagit hand om de dödas jordiska kvarlevor på ett pietetsfullt sätt såsom ett uttryck för den kristna tron och hoppet, uttryckti trosbekännel- sens ord: De dödas uppståndelse och ett evigt liv. Förebilden är Jesu egen begravning, så som det kommer till uttryck i bönen vid likpredikan, svenska kyrkans handbok, nionde kapitlet, avd. 2. Våra kyrkogårdar och invigda begravningsplatser med gravarnas orientering mot öster inrymmer så stora värden för kristen tro, hopp och livssyn att de inte kan uppges. Ett överförande av begravningsplatserna till den borgerliga kommunen, varvid man har att räkna med att nya begravningsplatser, som efterhand kommer till stånd, kommer att tas i anspråk utan någon invigning, måste te sig stötande och kränkande, inte blott för bekännande kristna människor utan även för en bred opinion, för vilken det framstår som ett starkt önskemål att största möjliga pietet och helgd skall omgärda de dödas vilorum. Följden av ändrat huvudmannaskap för begravningsväsen-

det skulle med all säkerhet bli ett framtvingande av kyrkans egna begravningsplatser. Det är mycket möjligt att detta på längre sikt torde bli den enda realistiska lösningen med tanke på den pluralism som vårt samhälle uppvisar livsåskådningsmässigt sett. Att överföra svenska kyr- kans ägda, lagfarna och invigda kyrkogårdar och begravningsplatser till kommunen synes från äganderättssynpunkt vara ett förfarande som närmast kan karakteriseras som konfiskation, fortsätter församlingen, som ytterligare anför.

Beredningens förslag torde med all sannolikhet medföra, måhända inte i första omgången men på litet längre sikt, att begravningsväsendet centraliseras till en eller ett par storgravplatser i storkommunen. Landsbygdens församlingar har fått se sig berövas den ena samhälls- institutionen och samhällsservicen efter den andra för att centraliseras till tätorterna. Man kan peka på skolväsen, post, sjukvård. Tror någon att centraliseringssjukan skulle hejda sig ens inför människans sista vilorum? Förvisso icke! Ekonomiska skäl, ett rationellare utnyttjande av en utökad maskinpark m.m. torde driva fram en sådan utveckling. Följden skulle bli att ett stort antal mindre kyrkogårdar skulle komma att nedläggas. Ävenså finns all anledning att befara en medveten styrning, genom ekonomiska och andra åtgärder, mot kremering. Detta kan inte vara förenligt med religionsfriheten. Den enskilde skall äga full frihet att välja begravningsform, jordbegravning eller kremation.

Församlingen finner det slutligen vara en bakvänd tågordning att först fatta ett principbeslut. Så brukar det inte tillgå enligt svensk demokratisk ordningi en fråga av så vital betydelse för varje medborgare.

De cirka 15 frikyrkoförsamlingar som har en kritisk inställning uttalar sig kortfattat och förordar att svenska kyrkan fortsätter att förvalta de allmänna begravningsplatserna.

4.4.2. Ansvaret för kyrkogårdar

Beredningens förslag att i princip ansvaret för även allmänna begravnings- platser anordnade vid kyrkor (kyrkogårdar) skall övergå till den nye huvudmannen har föranlett många kommentarer.

En del instanser med en positiv inställning till en huvudmannaskaps- reform poängterar uttryckligen att beredningens modell är realistisk. Så anför t. ex. länsstyrelsen i Kopparbergs län att den möjlighet att fördela det omedelbara ansvaret för begravningsplatsernas förvaltning som beredningen pekar på har stora förtjänster. De lokala förhållandena skiljer sig från den ena delen av landet till den andra. Förhållandena skiljer sig inte minst mellan församlingar i glesbygd och tätort. Länsstyrelsen anser därför att utformningen av olika lösningar bör bli föremål för lokala diskussioner utifrån praktiska utgångspunkter och rådande lokala förhållanden. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför likartade synpunkter men tillägger att det fortsatta utred- ningsarbetet bör inriktas på att kyrkogårdarna faktiskt skall förvaltas av församlingarna, om inte särskilda omständigheter i ett visst fall bör föranleda annat. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer anser för sin del att förvaltningen av kyrkogårdar omkring kyrkobyggnader mycket väl

kan ske under borgerligt huvudmannaskap i samarbete med respektive församling efter det system som f.n. råder i de stora kyrkliga samfälligheterna i t. ex. Lund, Malmö och Västerås.

De förbehåll som en del till förslaget att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skall överföras till de borgerliga primärkommunerna positiva instanserna gör till sitt ställningstagande rör som ovan angetts i flera fall omhänderhavandet av kyrkogårdarna. Sålunda ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Värmlands län om huvudmannaskapet för kyrkogårdarna verkligen bör överföras, eftersom förvaltningen ändå torde få anförtros de kyrkliga organen.Kammarkallegiet förordar som tidigare1 framgått _ en lösning innebärande att den faktiska vården och förvaltningen av kyrkogårdarna skall ligga kvar hos svenska kyrkans församlingar, medan de borgerliga kommunerna skall bära det ekonomiska ansvaret. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd anser att även om huvudmannaskapet överförs till primärkommunerna, skötseln av allmän begravningsplats som är kyrko- gård bör handhas av svenska kyrkans församling efter rimlig ekonomisk uppgörelse. Som tidigare nämnts föreslår Förbundet för kristen enhet ett bibehållet huvudmannaskap för församlingarna över begravningsplatser i anslutning till kyrkobyggnader. Förbundet lägger fram följande förslag. Församlingen överlåter mot rimlig ersättning till den borgerliga kommu- nen begravningsplats som ej ligger i anslutning till kyrka. Ersättningen motiveras av de eventuella kostnader församlingen åsamkats i samband med markanskaffning och anläggning av begravningsplats. Församlingen behåller huvudmannaskapet över begravningsplatser i anslutning till kyrkobyggnad och handhar den ekonomiska förvaltningen av dessa. Församlingen erhåller emellertid kommunalt bidrag, som räknas ut efter vissa schabloner för täckande av kostnader för begravningsväsendet. Dessa begravningsplatser behåller karaktären av enskilda begravningsplat- ser men med förbehåll att också i fortsättningen sådana som inte tillhör l l

svenska kyrkan skall ha rätt att erhålla gravplats. Andra enskilda begravningsplatser bör erhålla motsvarande kommunalbidrag. Allmänna riktlinjer bör fastställas för anordnande av enskild begravningsplats. Staten bör därvid inte tillämpa en så stor restriktivitet att religions- friheten blir ifrågasatt. Av de instanser som har en kritisk inställning till en huvudmannaskaps- reform pekar Svea hovrätt på det eventuella behovet av regler och lantmäteriförrättningar rn. m. för det fall en del av kyrkotomten avses att skiljas från kyrkobyggnaden. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att det övervägande antalet begravningsplatser är belägna vid kyrkor som kyrkogårdar, varför fastighetsrättsliga och organisatoriska spörsmål av delvis mycket svårlöst natur torde uppkomma vid en kommunalisering. Länsstyrelsen i Jämtlands län är optimistisk om kommunernas beredvillighet att se till att de gamla kyrkogårdarna även i framtiden kommer till användning och att den uråldriga traditionen på detta område inte kommer att brytas. Enligt länsstyrelsens mening skulle det dock kunna vara önskvärt att riksdagen i sin behandling av det allmänna begravningsväsendet gör ett principuttalande om lämpligheten av att avtal 1 Avsnitt 4.4.1.1. ingås mellan kommun och församling i frågan.

Ärkebiskopen, domkapitlet iSkara, stiftsnämnden i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete rn. fl. kyrk- liga instanser poängterar som förut nämnts att det från religionsfrihets- synpunkt är otillfredsställande att en kommunal myndighet skall förvalta och i viss utsträckning äga mark som omger själva kyrkobyggnaden och som utgör vigd jord. Domkapitlet i Strängnäs hävdar att starka skäl talar för att de församlingar som så önskar skall tillförsäkras rätten att mot ersättning behålla förvaltningen av sina kyrkogårdar och att frågan härom inte ensidigt får avgöras av den borgerliga kommunen. Domkapitlet i Västerås menar att det från religionsfrihetssynpunkt måste anses betänk— ligt, att invigda begravningsplatser som omger själva kyrkobyggnaden ställs under borgerlig kommunal förvaltning. Också domkapitlet iLund uttalar som redan angetts att från strikt religionsfrihetssynpunkt synes betänkligheter kunna resas mot att invigda begravningsplatser ställs under borgerligt kommunal förvaltning. Såväl principiella som praktiska invänd- ningar kan enligt domkapitlet dessutom resas mot att de egentliga kyrkogårdarna som utgör flertalet av de allmänna begravningsplatserna — förvaltas av den borgerliga kommunen, medan församlingskyrkan som är belägen på dem förvaltas av församlingen. Hänsyn till svenska kyrkans kyrkobyggnader och de därmed nära förknippade kyrkogårdarna motive- rar att dessa alltjämt skall förvaltas som en enhet. Domkapitlet påpekar vidare att det kan uppstå intressekonflikter mellan den borgerliga kommunen och församlingen beträffande de egentliga kyrkogårdarna. j Det uppstår också vissa problem beträffande finansieringen. Med dom- kapitlets utgångspunkt att kyrkoavgift endast bör åvila medlemmar kan finansieringen inte lösas via en församlingarna tillkommande allmän beskattningsrätt om huvudmannaskapet för begravningsväsendet eller i varje fall förvaltningen av de egentliga kyrkogårdarna alltjämt skulle ligga kvar hos svenska kyrkans församlingar. En möjlighet torde vara att kommunerna ersätter församlingarna per vårdad gravplats, en annan att församlingarna svarar för kostnaderna för svenska kyrkans medlemmar via kyrkoavgiften, medan kommunen i andra fall lämnar bidrag. Vidare är det enligt domkapitlet ett absolut minimikrav att svenska kyrkans församlingar tillerkänns rätten att, om de så önskar, behålla förvaltningen av de nuvarande egentliga kyrkogårdarna åtminstone såsom enskilda begravningsplatser.

Domkapitlet i Göteborg finner det som nämnts vara helt omotiverat att överlåta kyrkogårdar som omger kyrkorna och som utgörs av vigd jord på borgerliga kommuner, Det vore bristande respekt för de dödas vilorum att plötsligt ”neutralisera” kyrkogårdarna. Med det nära samban- det mellan kyrka och kyrkogård synes det domkapitlet iHärnösand helt otänkbart att dessa begravningsplatser utan vidare skulle kunna övergå till kommunen. Frågan gäller så komplicerade problem som äganderätt till vigd jord m. m, Man rör sig här med ytterst känsliga frågor som måste behandlas med stor varsamhet. Om så icke sker föreligger risk för att det enhetliga begravningsväsendet spränges och att vi får skilda kyrkogårdar för olika konfessioner. Domkapitlet iLinköping anser det nödvändigt att den formella förvaltningen av s.k. kyrkotomtskyrkogårdar handhas av

församlingen. Sedan kan man tänka sig två lösningar. Den ena innebär att församlingen överlämnar själva skötseln till kommunen och den andra att församlingen själv sköter kyrkogårdarna och erhåller ersättning av kommunen per gravplats. [ de fall församlingen önskar behålla ägande- rätten till kyrkogårdar i anslutning till kyrkotomten men avskilda från denna genom väg eller dylikt så bör icke heller detta förvägras dem. Och skulle församlingen önska få kyrkotomtskyrkogården förklarad som församlingens enskilda gravplats skall sådant önskemål tillgodoses. Svenska kyrkans lekmannaförbund menar att överförande av kyrkogår- dar som med äganderätt tillhör lokalförsamlingen till den borgerliga | kommunen framstår som en egendomlig åtgärd och Svenska prästförbun— 2 det anför att det av många skulle anses som stötande att till borgerligt i organ överföra de begravningsplatser som ligger i anslutning till kyrkorna. l i l

4.4.3. Invigning av begravningsplats

Beredningens förslag att regler om invigning av begravningsplats inte skall ges i allmän lag kommenteras i åtskilliga yttranden.

Förbundet för religionsfrihet biträder förslaget att bestämmelse om invigning skall utgå ur lagen, eftersom regeln ”ej längre har något allmänt samhälleligt intresse”. Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Fila- delfiaförsamlingen i Stockholm anser liksom beredningen att invigningen är en fråga som trossamfunden själva bör få bestämma om och har därför intet att erinra mot att nu gällande lag upphävs. Nämnden anser för sin del att begravningsplatser bör invigas och finner att de frågor som hör samman med invigning bör kunna lösas i en anda av samförstånd under hänsynstagande till olika intressen. Några frikyrkoförsamlingar anser det vara lämpligt att varje samfund utformar en egen ritual för vigning av den enskilda gravplatsen. Domkapitlet i Linköping anser det inte påkallat

i med bestämmelser om invigning av begravningsplats. Det bör ankomma ] på den lokala huvudmannen att besluta om sådan. Om invigningi kristen l anda inte ägt rum, kan sådan samordnas med gravsättning på kyrkogård, * anför domkapitlet. l Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer har ingen erinran mot förslaget ! att bestämmelser om invigning inte skall ges i lag eller annan författning. * Sveriges kristna socialdemokraters förbund menar att begravningsplatsers invigning är en pietetsfråga och att invigning bör kunna ske vid varje särskilt tillfälle, dvs. vid gravsättning, och Folkpartiets kvinnoförbund understryker beredningens påpekande att begravningsväsendets kommu- nalisering på intet sätt innebär en inskränkningi möjligheten att komma i vigd jord. Invandrarutredningen påpekar att för vissa religioner frågan om begravningsplats tycks vara av underordnad betydelse och att dessa samfund utan hinder kan använda begravningsplatser invigda i svenska kyrkans ordning. För andra trossamfund tycks frågan om begravnings- plats ha en central betydelse. Det förefaller lämpligt att i sådana fall kommunala begravningsplatser kan anordnas som invigs av samfundet i fråga. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund uttalar att det bör ges möjlighet åt trossamfund att inviga jord belägen på allmänna begravnings-

platser som borgerligt organ förvaltar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund däremot menar att invigning av begravningsplatser inte blir självklar, när kommunerna tar över ansvaret. Att låta alla kristna och andra trosföretrådare medverka till en invigning kan bli störande. Den avlidne kan få kyrkans välsignelse genom jordfästningsakten, men det är minst störande om begravningsplatser betraktas som helt neutrala.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby kritiserar beredningen för att inte ha undersökt olika samfunds uppfattning av innebörden av invigning i svenska kyrkans ordning och innebörden därav för den som inte är kristen. Beredningen kritiseras också för att inte ha redogjort för hur dessa problem lösts i andra länder. Domkapitlen i Lund, Strängnäs och Västerås anser att innebörden av och formerna i framtiden för invigning av begravningsplats hör till de frågor om bevarandet av de egentliga kyrkogårdarnas kristna prägel som måste utredas ytterligare före principbeslut.

Domkapitlet i Växjö påpekar att det måste anses strida mot religionsfriheten, om kyrkan berövas rätten att för sina medlemmar inviga kyrkogård, och domkapitlet i Göteborg framhåller att det mot bakgrund av den starka sekulariseringstendensen i samhället vore olyck- ligt om kristna kyrkogårdar med våld skulle ryckas loss från kyrkan och bli ideologiskt nollställda för att med tiden helt sekulariseras.

4.4.4. Personalfrågor

Beredningens uttalanden om personalfrågor har föranlett Sveriges kom- munaltjänstemannaförbund framhålla att förbundet har ett stort antal , medlemmar bland föreståndar- och arbetsledarpersonalen inom begrav- l ningsväsendet. Mot bakgrund härav utgår förbundet från att detta bereds l möjlighet att medverka i det fortsatta utredningsarbetet. Svenska * kommunalarbetarförbundet stryker under att svårigheter kan uppkomma vid de kombinerade tjänsterna som kyrko- och kyrkogårdsvaktmästare och anför vidare att det är rimligt att den fortsatta handläggningen av personalfrågorna sker i samråd med förbundet på sätt som förordas av beredningen. ] samband därmed bör uppmärksammas vilka konsekvenser från anställnings- och trygghetssynpunkter som kan uppkomma vid ett * delat förvaltningsåtagande. Så långt som möjligt bör undvikas att den l anställde får två arbetsgivare för samma slags arbetsuppgifter eller vid fall , av s.k. kombinationstjänster. På vissa håll förekommer redan idag , praktiska lösningar av problemet med kombinationstjänster som skol- : och kyrkogårdsvaktmästare. Kommunen svarar i dessa fall som huvud- man och debiterar respektive församling förekommande lönekostnader. Pensionsregistreringen sker genom kommunen. Eventuella pensionskost- nader fördelas mellan parterna procentuellt. Föreningen Sveriges kyrko- gårdschefer förordar som redan nämnts att en särskild kommunal nämnd inrättas för begravningsfrågorna. Ett skäl för detta är också de personal- problem som kan uppkomma, om kyrkogårdsförvaltning vid övergång till borgerlig huvudman skulle underkastas en strukturell förändring. Även föreningen understryker i detta sammanhang vikten av att samtliga

berörda personalorganisationer bereds tillfälle att öva inflytande på personalfrågorna vid en ändring av huvudmannaskapet för begravnings- platserna.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län synes beredningen ha undervärderat svårigheterna att lösa personalproblemen. Domkapitlet i Uppsala kan inte dela beredningens optimism angående möjligheterna att bereda bl. a. deltidsanställd personal och innehavare av kombinerade tjänster fortsatt anställning. Svenska kyrkans lekmannaförbund framför liknande syn- punkter. Domkapitlet i Linköping menar att det skulle kunna åläggas kommunerna att bereda sistnämnda kategori anställning. Också dom- kapitlen i Strängnäs och Västerås betonar att personalfrågorna måste övervägas ytterligare.

4.4.5. Vissa andra med begravningsväsendet sammanhängande frågor

vid jordfästning i annan ordning än svenska k y r k a n s instämmer bl. a. länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer och Sveriges socialdemokra- tiska kvinnoförbund. Härvid uttalar länsstyrelsen i örebro län att det med hänsyn till religionsfriheten för den växande gruppen av invandrare och andra icke-medlemmar av svenska kyrkan är av stor betydelse att samhället och inte ett speciellt trossamfund tar ansvaret för att varje , medborgare kan få den begravning och därmed den begravningsförrättare han eller hon önskar. Liknande synpunkter framförs av några frikyrko- församlingar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att möj- ' ligheterna till s.k. borgerlig begravning bör närmare utredas, eftersom den nuvarande lagstiftningen inte längre kommer att reglera tillträdet till kyrkorum och begravningskapell och det bör finnas någon service även för dem som inte tillhör någon religiös riktning. Också länsstyrelsen i ? Västmanlands län önskar att hithörande frågor utreds. Däremot frågar sig JK hur den borgerliga kommunens garanti att , lämplig lokal finns på orten skall kunna infrias till full effekt utan lagstiftning. JK tillägger dock att å andra sidan ett tvång via lagstiftning 1 skulle strida mot svenska kyrkans religionsfrihet. Förbundet för religions- l frihet uttrycker sin förvåning över att det inte skulle behövas lagstiftning ; och hänvisar till egna erfarenheter från flera orter. Förbundet uttalar att samhället även bör bereda minoriteter möjlighet att i enlighet med sin kultursyn avsluta kontakten med sina närstående. Inte minst måste samhället garantera invandrarna möjlighet att genomföra begravnings- ceremonier i enlighet med sina nedärvda traditioner, även om dessa avviker från de lokala sedvänjorna i deras nya hembygd.

Också vissa instanser med anknytning till svenska kyrkan tar upp problemet, men från delvis andra aspekter. Sålunda kan församlingarna enligt domkapitlet i Linköping i fortsättningen inte i den utsträckning som nu förekommer känna någon form av förpliktelse att upplåta kyrkorna för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans, om kommunerna helt övertar huvudmannaskapet för begravningsväsendet. I beredningens uttalanden om kommunernas ansvar för 1 0 k a 1 f r å g 0 r ! |

Domkapitlet i Lund pekar på att tillgången till ceremonirum för jordfästning i annan ordning underlättas genom att antalet krematorier ökar.

Beredningens påpekanden om praktiska problem i samband med anord- nande av s.k. borgerlig begravning, bl. a. möjligheterna att låta vissa ersättningar utgå av allmänna medel, kommenteras i ett fåtal yttranden. Samtliga som uttalar sig ställer sig positiva men gör samtidigt vissa kommentarer. Sålunda anser Svenska kommunförbundet att dessa problem bör göras till föremål för ytterligare överväganden bl. a. därför att mindre tätorter och glesbygdskommuner kan få betydande problem med sådant ansvar. Också länsstyrelsen i Västmanlands län förordar utredning. Förbundet för religionsfrihet påminner om sin på eget förlag utgivna skrift ”Borgerlig begravning" och påpekar att skriften borde finnas som service till medborgarna på varje kommunalkontor och begravningsbyrå. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer menar att de svårigheter som kan uppstå på olika orter när det gäller att anordna en värdig icke-religiös ceremoni inte har något principiellt eller praktiskt samband med frågan var huvudmannaskapet för begravningsväsendet bör ligga. Svårigheter när det är borgerlig begravning torde ofta gälla bristande tillgång till officiant. De flesta kyrkliga församlingar håller och bekostar både officianter och kyrkomusiker vid medlemmars jordfäst- ning. Detta kan man säga att den avlidne redan betalt under sin livstid i form av kyrkoskatt eller medlemsavgift. Om, efter ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan, ersättning av allmänna medel enligt beredningens tanke skall kunna utgå för att täcka kostnader för bl. a. officiant vid borgerlig begravning bör från rättvisesynpunkt motsvarande ersättning också utges vid jordfästningar av religiös karaktär inom de olika trossamfunden. Också domkapitlet i Lund för fram denna uppfattning. Moderata ungdomsförbundet betonar att det är viktigt att frågan om praktiska problem i samband med s. k. borgerlig begravning får en god lösning. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund menar att varje medborgare bör tillförsäkras rätten att få den begravning han önskar. En större kommunal satsning krävs på borgerliga begravnings- alternativ.

Några instanser kommenterar också beredningens uppfattning att en del an d ra frågor i samband med dödsfall skall utredas i detta sammanhang. Hit hör länsstyrelsen i Örebro län och Förbundet för religionsfrihet. Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer finner det vara en i sammanhanget naturlig serviceåtgärd från det allmänna att tillhandahålla eller i vart fall förmedla praktisk hjälp med borgerlig begravning, bouppteckningsuppdrag och viss rättshjälp i samband med dödsfall.

4.5 Församlingsskattens storlek för den som inte tillhör svenska kyrkan rn. m.

Beredningen

Beredningen finner det rimligt att tillämpa ett schabloniserat betraktelse- sätt på spörsmålet om församlingsskattens storlek för den som inte tillhör svenska kyrkan och föreslår att församlingsskatten fr. o. rn. den tidpunkt då folkbokföringen överförs till borgerligt organ (alltså fr. 0. rn. år 1976), helt avskaffas för fysiska personer som inte tillhör svenska kyrkan. Beredningen föreslår vidare att juridiska personer befrias från sin l skattskyldighet till församlingarna i samband med huvudmannaskapsre- ] formen beträffande begravningsväsendet (alltså fr. o. m. är 1978). Beträf- fande församlingsskattens storlek för icke-medlemmar under den tid församlingarnas beskattningsrätt består anför beredningen.

Det kan i detta sammanhang påpekas att den sedan år 1951 gällande schablonnedsättningen till 60 % av församlingsskatten är felaktig i dag, vilket framkommit av vår undersökning Kyrkan kostar (SOU 1971: 29). F.n. motsvarar andelen snarare genomsnittligt ca 30 %. De som har utträtt ur Svenska kyrkan tvingas alltså erlägga merparten av församlings- skatten utan rösträttsinflytande, vilket såväl från allmän demokratisk synpunkt som av religionsfrihetsskäl måste inge betänkligheter.

Med hänsyn härtill och till att våra förslag avser att från en viss tidpunkt skapa en annan relation mellan staten och Svenska kyrkan än den nuvarande, har vi inte bedömt det som nödvändigt att genom en noggrann analys räkna fram en ”rättvis” nedsättning av församlingsskat- ten under den korta övergångstid som församlingarnas nuvarande. beskattningsrätt finns kvar. Ett ytterligare skäl härtill är vår inställning till frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet. (SOU 1972: 36, s. 104.)

Remissyttrandena

4.5.1. Ställningstagande till förslaget att helt avskaffa icke-medlemmars och juridiska personers skattskyldighet till svenska kyrkan

Beredningens förslag att tillämpa ett ”schabloniserat betraktelsesätt” på frågorna om icke—medlemmars och juridiska personers skattskyldighet har i allmänhet inte föranlett några kommentarer från remissinstansernas sida.

Ett 20—tal remissinstanser ger uttryck åt en positiv inställning till beredningens betraktelsesätt. Sålunda instämmer Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Helsingborgs och Ljusdals kommuner och Förbundet för kristen enhet helt i beredningens uttalande. Svea hovrätt finner beredningens resonemang godtagbart. Kommunerna Vagnhärad, Tors- lunda, Falkenberg, Kumla och Arboga samt Fulltofta pastorat och Ströms församling instämmer i beredningens bedömning att den som ej är medlem i kyrkan skall vara befriad från församlingsskatt. Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse finner det vara en självklar konsekvens av

medlemsprincipen att avgift till kyrkan debiteras endast fysiska personer som är medlemmar. Sveriges kristna socialdemokraters förbund uttalar som sin förhoppning att beredningens förslag skall avsevärt förbättra det förhållandet att det svenska samhället inte uppfyller sina skyldigheter mot de invandrare vilka i sin egenskap av icke-medlemmar i svenska kyrkan dock fått betala åtskilligt till den. Enköpings kommun biträder beredningens förslag om att juridiska personer befrias från sin skattskyl— dighet till församlingarna i samband med reformen av begravningsväsen- det. Domkapitlet i Luleå awisar tanken på att i framtiden räkna med kyrkoskatt eller kyrkoavgift från juridiska personer. Gävle kyrkliga samfällighet accepterar beredningens tidtabell för beskattningsrättens avveckling men påpekar vissa övergångsproblem som kan uppstå.

De kritiska synpunkter som läggs på beredningens förslag gäller företrädesvis frågan huruvida de juridiska personernas skyldighet att erlägga församlingsskatt skall bestå ända till dess huvudmannaskapsrefor- men beträffande begravningsväsendet äger rum. Också önskemål om att skattskyldigheten för de juridiska personerna över huvud ej skall upphöra framförs. Tidpunkten för avskaffande av icke-medlemmars skattskyldig- het kritiseras av några instanser.

JK reagerar mot att juridiska personers skattskyldighet skall upphöra först i samband med ändrat huvudmannaskap för begravningsväsendet och finner det svårt att förstå sambandet häremellan. Naturligast i och för sig synes vara, att denna skyldighet upphör samtidigt med att icke-medlemmar i svenska kyrkan befrias från skyldigheten att betala kyrkoskatt, dvs i samband med den tänkta folkbokföringsreformen. Länsstyrelsen i Västmanlands län är ur en annan aspekt tveksam beträffande juridiska personer. Dessa bör enligt länsstyrelsen inte deltai finansieringen av en verksamhet som bygger på personligt ställningstagan- de i livsåskådningsfrågor. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det saknas varje skäl för att juridiska personer skall deltaga i finansieringen av kyrkliga verksamheter efter en huvudmannaskapsreform beträffande folkbok- föringen.

Ärkebiskopen anför följande.

I fråga om församlingarnas nuvarande beskattningsrätt gentemot juridiska personer uttalar beredningen att denna ”stämmer sämre med principen om medlemmarnas ansvarstagande". Även vid 1968 års kyrkomöte framhölls att inkomst från juridiska personer principiellt ej borde ifrågakomma. Samtidigt kan emellertid ifrågasättas om inte den betydelse religionen har som samhällsfaktor motiyerar att även juridiska personer i någon form deltar i det ekonomiska ansvaret för den religiösa sektorn i samhället. Olika modeller är här tänkbara (jämför 1950 års dissenterskatteutrednings förslag). Effekten av de modeller som är möjliga bör vara att inkomsten från de juridiska personerna kommer alla samfund till godo.

Principiellt delar jag beredningens uppfattning att bidrag från juridiska personer till religiös verksamhet via skattsedeln ej stämmer särskilt väl med tanken på medlemmarnas ansvarstagande. Det är emellertid ej lätt att överblicka de praktiska konsekvenserna, särskilt om ökningen av de

juridiska personernas antal fortsätter. Med hänsyn till religionens betydelse som samhällsfaktor synes det ej heller vara helt orimligt att även de juridiska personerna deltar i det ekonomiska ansvaret för denna sektor. Ett definitivt ställningstagande i denna fråga är därför svårt utan en närmare undersökning.

Också domkapitlet i Lund finner att frågan om de juridiska personer- nas deltagande i det ekonomiska ansvaret för samhällets religiösa sektor bör övervägas.

Av Sveriges kyrkokamerala förening framförs den uppfattningen att den nuvarande metoden för beskattning av juridiska personer är mer ändamålsenlig än att gå omvägen över statliga bidrag för det fall juridiska personer skall bidra till kyrkans verksamhet. Kyrkomusikemas riksför- l bund framhåller att principiella hinder mot skatt eller medlemsavgift för

juridiska personer måste få vika för kyrklig verksamhets karaktär av samhällelig angelägenhet. Heby kommun pläderar för att juridiska personers skattskyldighet till kyrkan skall bibehållas, vilket även Hede kommun gör. Kritiska mot tanken att befria juridiska personer från kyrkoskatt är flera församlingar. Sålunda menar Kungsängens församling att de : juridiska personerna inte bör befrias från kyrkoskatt. Församlingen påpekar att anställda hos juridiska personer (men icke bokförda i församlingen) tar respektive församlings tjänster i anspråk. De flesta församlingar är beroende av juridiska personers stöd för sin verksamhet. Runtuna församling anför religionens betydelse som sam— hällsfaktor som skäl för att bibehålla skattskyldigheten för juridiska personer. Liknande resonemang förs av Norrköpings kyrkliga samfällig- het, Ekeby församling, Orsa församling och Västerås kyrkliga samfällig- het. Ytterligare ett lO-tal församlingar förordar att skattskyldigheten för juridiska personer bör bestå men anför inte några närmare motiv för sin åsikt. l Svenska kommunförbundet anser att den totala skattebefrielsen för & icke-medlemmar bör inträda först i samband med en ändring av , huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Katrineholms kommun % finner att viss erinran kan riktas mot den föreslagna tidpunkten för att l befria fysiska personer som inte tillhör svenska kyrkan från församlings- l' skatt och anför att skäl kan finnas för att en sådan befrielse inte skall : genomföras förrän huvudmannaskapet för begravningsväsendet övergår * till den borgerliga kommunen. Domkapitlet i Uppsala fäster uppmärk- samheten på beredningens förslag att helt slopa församlingsskatten för icke-medlemmar från tidpunkten för folkbokföringens överförande till borgerligt organ, vilket innebär att kostnaderna för begravningsväsendet fram till år 1978 enligt tidsplanen skall helt åvila kyrkans medlemmar. Domkapitlet iLund erinrar om att en reform föreslagits av kyrkomötet beträffande befrielse från kyrkoskatten för den som utträtt ur kyrkan. Det har därvid inte som en förutsättning ansetts nödvändigt att samhället övertar huvudmannaskapet utan endast kostnadstäckningen för folkbok- föring och begravningsväsende.

1 Enligt beslut av 1973 års höstriksdag (prop. 1973: 184, SkU 1973: 65 rskr. 1973: 317) har den- na skatt sänkts från 60 % till 30 % av vad som ut- går för medlem.

4.5.2. Kommentarer angående storleken av icke-medlems församlings- skatt1 för den händelse de föreslagna huvudmannaskapsreformerna inte genomförs

Åtskilliga instanser anför synpunkter på frågan om församlingsskattens storlek för icke-medlemmar för den händelse en huvudmannaskapsreform beträffande folkbokföring och begravningsplatser inte genomförs. Dessa yttranden tar sin utgångspunkt i beredningens beräkningar av kostnadsan— delen. Det bör observeras att de instanser som i stort godtagit beredningens principförslag saknat anledning att behandla frågan om storleken av icke-medlemmars församlingsskatt under förutsättning av fortsatt kyrkligt huvudmannaskap för folkbokföring och begravningsplat- ser.

Enligt ärkebiskopen kan otvivelaktigt det förhållandet att även den som inte tillhör svenska kyrkan tvingas betala en viss del av kyrkoskatten föranleda principiella invändningar. Om uppgifter i fråga om folkbokfö- ring och begravningsväsende även i fråga om personer som står utanför kyrkan skall omhänderhas av kyrkliga organ, måste därför finansierings- frågan utredas. Domkapitlet i Uppsala uttalar sig för bibehållande av församlingarnas nuvarande uttaxeringsrätt och fortsätter.

Skulle, vilket domkapitlet anser vara önskvärt, folkbokföring och begravningsväsende även i fortsättningen vara anförtrodda kyrkan, synes en avgift av skälig storlek för täckande av dessa kostnader böra uttagas av dem, som icke tillhör Svenska kyrkan, och uppbäras i samma ordning som medel, som uttaxeras genom församlings beslut.

Såväl SAKI som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund önskar åtgärder för att bringa skattesatsen i bättre överensstämmelse med kostnaderna för de allmänt samhälleliga uppgifterna. SAKI förordar en utredning medan pastoratsförbundet anser att lagändringar snarast bör genomföras. Beräkningarna bör enligt pastoratsförbundets mening dock kompletteras med undersökningar för ytterligare ett antal år innan ny procentsats fastställs. Finska ortodoxa församlingen i Sverige framför starkt kritiska synpunkter på det förhållandet att en icke-luthersk bekännare tvingas betala för den svenska lutherska kyrkans andliga verksamhet. Katolska biskopsämbetet gör följande uttalande mot bak— grund av regeringens kommuniké den 21 mars 1973.

Om Svenska kyrkan skall behålla sin beskattningsrätt som tidigare, ter det sig som ett ofrånkomligt rättvisekrav, att överuttaget av kyrkoskatt restitueras till de samfund, vilka de betalande tillhör. Som beredningens studie Kyrkan kostar (SOU 1971 : 29) visar, är 60 % kyrkoskatt ungefär dubbelt så mycket som egentligen går till folkbokföring och begravnings- vasen.

På siffrorna i Kyrkan kostar, som var från 1969, kunde man beräkna att minst 1,5 mkr betalades av katoliker till Svenska kyrkans rent religiösa verksamhet, dvs. ungefär lika mycket som Katolska kyrkan samma år mottog i bidrag från utlandet. Antingen bör ges möjligheten för Svenska kyrkan att överföra dessa medel till de katolska församlingarna, eller borde statsmakten direkt kompensera för skevheten i beskattningen.

Sävsjö, Enslövs, Arboga, Hede och Undersåkers kommuner påpekar alla att den nuvarande skattesatsen för icke-medlemmar visat sig vara för hög och förordar justering av denna. Högsby och Vimmerby kommuner förordar däremot uttryckligen fortsatt skatteuttag enligt nu gällande principer.

Dissenterskattens storlek under förutsättning av fortsatt kyrkligt ansvar för folkbokföring och begravningsplatser behandlas även av ett antal församlingar. Sålunda förordar Enköpings kyrkliga samfällighet, Färila pastorat, Hanebo församling, Singö församling, Toarps, Rångedala och Äspereds kyrkliga samfällighet, Norrbärke församling, Örkeneds församling, Halmstads kyrkliga samfällighet, Hede församling, Holms församling, Undersåkers församling, Arvidsjaurs församling, Jokkmokks m. fl. församlingars kyrkliga samfällighet, Atlingbo församling och Visby församling att skattesatsen för icke-medlemmar justeras. Linköpings Berga församling rekommenderar att skattebidragsprocenten ses över vart femte år. Norrköpings S:t Olai församling menar att det hade varit lyckligare om de som utträtt ur svenska kyrkan helt befriats från kyrkoskatt.

Västerorts församlings ekumeniska frikyrkoförsamling understryker att överbeskattningen av medborgare som trätt ut ur svenska kyrkan måste bringas att upphöra eftersom de 60 % av kyrkoskatten som uttaxeras redan i nuläget borde vara reducerade till hälften. Liknande synpunkter anför yt- terligare någon enstaka frikyrkoförsamling.

4.6. Äktenskaps ingående samt medling

4.6.1. Hindersprövning Beredningen

Beredningen anser att prövning av hinder mot ingående av äktenskap bör verkställas av den myndighet som handhar den lokala folkbokföringen (avsnitt 4.3.4.l i betänkandet).

Remissyttrandena

Samtliga instanser som särskilt kommenterar beredningens förslag i denna del, nämligen länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt enstaka kommuner och församlingar, tillstyrker detta.

4.6.2. Vigsel Beredningen

Beredningen har inte tagit ställning till hur det konstitutiva momentet vid äktenskaps tillkomst bör utformas, eftersom det ankom på en annan utredning, 1969 års familjelagssakkunniga, att utforma förslag härom. För det fall något annat än vigseli framtiden skulle bli det rättsligen relevanta