SOU 1974:9

Samhälle och trossamfund : sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka

1. Remissinstansema

1.1. Inkomna yttranden

Remissyttranden har i enlighet med vad som föreskrivits i beslutet om inhämtande av remissyttrandena avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, krimi- nalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, styrelsen för inter- nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (öB), socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, statistiska central- byrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarki- vet, riksantikvarieämbetet, universitetskanslersämbetet (UKÄ), kultur- rådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), läns- styrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Krono- bergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, ärkebiskopen (efter hörande av övriga biskopar), samtliga domkapitel och stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, föreningsskatte- utredningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), invandrarutredningen, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Samarbetskommitte'n för bevakning av svenska kyrkans intressen i kyrka—statfrågan (SAKI), Svenska kyrkans lekmannaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoräds sam- arbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptist- samfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan iSverige, Svenska allians- missionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebro- missionen, Evangeliska fosterlands—stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Frälsningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kon- sistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa försam-

1 Det kan anmärkas att vissa instanser förklarat sig inte önska avge nå- got yttrande. Hit hör bl.a. Svenska ekumeniska nämnden och Landsorga- nisationen i Sverige (LO). Av de ovan uppräknade instanserna uttalar vidare Svenska landstingsförbun- det att det beslutat att inte avge något yttran- de. Förbundets motive- ring härför har emeller- tid ansetts böra åter- ges i avsnitt 4.9.2.

2 Till dessa hör även läns- styrelserna i Östergötlands och Kalmar län, vilka inte inkommit med egna yttran- den.

3 Yttrandena från vissa av dessa församlingar och sam- arbetsorgan har också bi- fogats yttrandena från bor- gerliga primärkommuner enligt vad ovan angetts.

lingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnasi Sverige centralråd, Riksförbundet för finsk-språkigt församlingsarbete i Sverige, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap, Sveriges krist- na ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUKs och KFUM:s riksförbund, Statstjänstemännens riksför- bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänste- männens centralorganisation (TCO), Svenska prästförbundet, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges kyrkokamerala förening, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.1

I enlighet med remissbeslutet har remissinstanserna bifogat yttranden, UKÄ från de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt från den juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm,

länsstyrelserna2 från 186 borgerliga primärkommuner och domkapitlen från 273 församlingar, pastorat och kyrkliga samfällig- heter.

Några domkapitel har därjämte bifogat till resp. domkapitel inkomna spontant insända yttranden från ytterligare sammanlagt ett 20-tal församlingar. Till de överlämnade yttrandena från borgerliga primärkom- muner har i viss utsträckning bifogats synpunkter från frikyrkliga församlingar och några församlingar inom svenska kyrkan.

Utöver vad som föreskrivits i remissbeslutet har yttranden bifogats av riksarkivet från landsarkivarierna i Uppsala, Vadstena, Lund, Göte- borg, Härnösand och Östersund samt stadsarkivarierna i Stockholm och Malmö,

riksantikvarieämbetet från landsantikvarierna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län,

länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms invandrarnämnd, länsstyrelsen i Kristianstads län från landsantikv'arien i Malmöhus län, länsstyrelsen i Malmöhus län från chefen för länsstyrelsens dataenhet, länsstyrelsen i Skaraborgs län från landsantikvarien i länet, länsstyrelsen i Örebro län från landsantikvarien i länet samt från Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

domkapitlet i Visby från domkyrkoorganisten i Visby samt från boställsnämnderna i Visby stifts I och 11 distrikt,

Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd från nio stiftsråd samt Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd från 241 frikyrkliga försam- lingar och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorgan.3

Yttranden har — utan föreskrift därom i remissbeslutet — avgetts även av Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, Kristen demokra— tisk samling (KDS), Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t

l l

Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församlingi Stockholm. Utan sådan föreskrift i remissbeslutet har yttranden slutligen avgetts av ytterligare ett tiotal instanser. Till dessa instanser hör enskilda personer samt lokala enheter inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Åtskilliga remissinstanser har hänvisat till en av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Sile'n, på uppdrag av biskopsmötet, utarbetad skrift med titeln Svenska kyrkan och samhället (Lund 1973).

I denna sammanställning redovisas yttranden från i första hand 870 remissinstanser. I denna summa ingår till en början alla yttranden som avgetts enligt remissbeslutet (600). Vidare ingår de 7 nyssnämnda yttrandena från Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund, KDS, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse och S:t Nikolai estnisk-apostolisk ortodoxa församling. I summan 870 instanser ingår slutligen yttrandena från de 241 frikyrkliga församlingarna och 22 lokala frikyrkliga samarbetsorganen, dvs. sammanlagt 263 frikyrkliga lokalorgan. Däremot redovisas som regel inte de övriga yttranden som myndigheter fogat till sina yttranden utöver vad som ålegat dem enligt remissbeslutet och inte heller de andra yttranden som, enligt vad ovan angetts, avgivits utan föreskrift därom i remissbeslutet.l Ställningstagandet i stort av förut nämnda nio stiftsråd redovisas dock vid tabell 2.1.

Det har av utrymmesskäl inte varit möjligt att här redovisa resultatet av en enkät som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund genomfört bland sina 3 154 medlemmar (församlingar, tlerförsamlings- pastorat och särskilt bildade kyrkliga samfälligheter), vilken besvarats av drygt 2 700 medlemmar och som förbundet meddelat att dess yttrande grundar sig på.

Även andra organisationer än Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har uppgett att deras yttranden baseras på opinions- undersökningar bland medlemmarna.

I utarbetandet av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnds remissvar har deltagit företrädare för Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Fribaptistsam- fundet, Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Pingstväckelsen, Sjundedags-adventistsamfundet, Svenska alliansmissio- nen, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmén, Svenska mis- sionsförbundet och örebromissionen.

Yttrandet från Sveriges kristna ungdomsråd har utarbetats genom ett omfattande återremissförfarande bland rådets medlemsorganisationer och undertecknats av Ansgarsförbundet inom svenska kyrkan, Evangeliska fosterlands-stiftelsens ungdom, Frälsningsarméns ungdom, Frikyrkliga gymmasiströrelsen, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, Kyrkliga gymna- sistförbundet, Kristna studentrörelsen i Sverige, Metodistkyrkans ung- dom, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska alliansmissionens ung— dom, Svenska baptisternas ungdomsförbund, Svenska frälsningsarméns ungdom, Svenska missionsförbundets ungdom samt Riksförbundet Sve- riges unga katoliker.

I ttabell 1.1 belyses fördelningen av de 870 remissinstanser, vilkas yttramden redovisas i denna sammanställning, på olika huvudtyper av instanser.

1 Vissa synpunkter från regionala antikvarie- och arkivmyndigheter redo- visas dock i avsnitt 5.5 och 6.3 resp. 4.10.

Tabell 1.1 Remissyttrandenas fördelning på olika huvudtyper av instanser

Statliga myndigheter o. d. 87 Organisationer 54 141 Borgerliga primärkommuner som yttrat sig efter att ha hörts av resp. länsstyrelse 186 Församlingar, pastorat eller kyrkliga sam-

fälligheter som yttrat sig efter att ha hörts av resp. domkapitel 273 459 Frikyrkoförsamlingar och lokala fri-

kyrkliga samarbetsorgan vars yttran- den sänts in av Sveriges frikyrko- råds samarbetsnämnd 263 263 Spontant insända yttranden 7 7 Summa 870

I det följande används vanligen termen kommun som beteckning på borgerlig primärkommun, termen församling som sammanfattande be- grepp för församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter inom svenska kyrkan samt termen frikyrkoförsamling som beteckning på lokala frikyrkliga församlingar och lokala frikyrkliga samarbetsorgan. Med lokala kyrkliga organ eller liknande formulering avses enbart organ inom svenska kyrkan.

1.2. Gruppering av remissinstanserna

För att spegla olika opinioner bland remissinstanserna har de under 1.1 nämnda 870 yttrandena grupperats i fem kategorier, nämligen centrala myndigheter (grupp 1), regionala och lokala instanser (grupp 2), instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3), andra trossamfund och instanser med anknytning till sådana samfund (grupp 4) samt fackliga, politiska och vissa andra ideella organisationer (grupp 5).

Grupp 1 omfattar väsentligen centrala statliga myndigheter samt domstolar.] gruppen ingår JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammar- kollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riks- skatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ jämte de teologiska och juridiska fakulteterna, kulturrådet, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, statens invandrarverk, EON, hemvistsakkunniga, företagsskatteberedningen, förenings- skatteutredningen, MUS 65, invandrarutredningen, bygglagutredningen samt Försäkringskasseförbundet. Grupp 1 omfattar sålunda 36 remiss- instanser.

1 grupp 2 återfinns främst länsstyrelser och borgerliga primärkommu- ner. Vidare har till denna grupp förts Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Totalt omfattar gruppen 210 instanser, varav 186 kommuner.

Till grupp3 har hänförts ärkebiskopen, domkapitlen jämte hörda församlingar, pastorat eller kyrkliga samfälligheter, stiftsnämnderna,

svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska kyrkans diakoninämnd, SAKI, Svenska kyrkans lekmanna- förbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Riksförbundet för finsk—språkigt församlingsarbete i Sverige, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening samt Sveriges kyrkliga studieförbund. Av organ som spontant har sänt in yttranden har Kyrkliga gymnasistförbundet och Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse räknats till denna grupp. [grupp 3 ingår härigenom 315 instanser, varav 273 församlingar.

Grupp 4 omfattar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsamfundet, Helgelse- förbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansrnissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Örebromissionen, Evange- liska fosterlands-stiftelsen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Fräls- ningsarmén, Estniska evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk-lutherska församling, Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, Sjundedags-adventistsamfundet, Kristen vetenskap samt Frikyrkliga studieförbundet. Av dem som spontant sänt in yttranden räknas till denna grupp Riksförbundet Sveriges unga katoliker, S:t Nikolai estnisk- apostolisk ortodoxa församling samt frikyrkoförsamlingar. Detta innebär att grupp 4 omfattar 287 instanser, varav 263 frikyrkoförsamlingar.

Till grupp 5 har hänförts följande fackliga, politiska och andra ideella sammanslutningar: Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna ung- domsråd, Kristna studentrörelsen i Sverige, KFUK:s och KFUM:s riksförbund, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårds- chefer, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata samlings- partiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoför- bund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdoms- förbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av de instanser som spontant har sänt in yttranden har Förbundet för kristen enhet, Sveriges lärarförbund och KDS räknats till denna grupp. Totalt ingår 22 instanser i grupp 5.

2. Remissinstansernas ställningstagande i stort

Efter en sammanfattning av beredningens betänkande (jämte avgivna reservationer och särskilda yttranden) redogörs i detta kapitel för remissinstansernas ställningstagande i stort till förslaget och de allmänna motiv som anförs till stöd för olika ståndpunkter. I ett särskilt avsnitt återges synpunkter på beredningens tolkningar av begreppet trossamfund samt på det faktum att beredningen vidgat perspektivet från stat—kyrka till samhälleetrossamfund. Vidare redovisas kommentarer i yttrandena till regeringens kommuniké den 21 mars 1973 beträffande handlägg- ningen av frågan om samhälle och trossamfund.

2.1. Huvuddragen i beredningens betänkande

Beredningens betänkande innehåller — utöver en redogörelse för bakgrun- den — två huvudavsnitt. I det första diskuterar beredningen principerna för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. I det andra läggs fram förslag till reformer.

Enligt beredningen bör principen om religionsfrihet vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skall utformas. Bered- ningen erinrar om att begreppet religionsfrihet efter hand har getts en allt vidare innebörd. Nuvarande lagstiftning ger främst uttryck åt tanken att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Enligt beredningen bör begreppet religionsfrihet ges en mer vidsträckt tolkning. Beredningen har sett som sin huvuduppgift att bedöma religionsfrihetens innebörd och konsekvenser under överskådlig tid i ett demokratiskt samhälle av vår typ.

I ett allmänt resonemang om nutida och framtida krav på religionsfri- het konstaterar beredningen till en början att samhället bör kunna stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfriheten. Samhället bör ha en aktivt positiv attityd till förekomsten av olika åsiktsriktningar. Detta innebär bl. a. att samhället bör behandla olika trossamfund på ett sätt som av dessa uppfattas som likvärdigt. Man måste enligt beredningen vidare ta hänsyn till den kommande utveck- lingen. Olika tendenser kan märkas. Avgörande för de mänskliga gemenskapsformernas förändring och därmed även trossamfundens blir — liksom under de senaste decennierna - troligen befolkningsomflytt-

ningen till tätorterna. Också tendensen mot ökad ekumenik är betydelse- full. Denna tendens har bl. a. samband med den ökade invand- ringen av personer med främmande trosbekännelse. Även ökningen av antalet religiösa grupper bör uppmärksammas.

Beredningen erinrar i det följande om att tolkningen av begreppet religionsfrihet under den tid som gått efter antagandet av 1951 års religionsfrihetslag undergått förskjutningar. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste ses som ett uttryck för dessa förskjutningar. Diskussionen gäller numera inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan även samfundens. Problemet gäller härvid inte enbart statens förhållande till ett trossamfund (svenska kyrkan) utan samhällets förhållande till alla trossamfund.

Enligt beredningens mening kan från religionsfrihetssynpunkt resas vissa invändningar mot den nuvarande relationen mellan staten och svenska kyrkan. Invändningama hänför sig till såväl grundsatsen om individens religionsfrihet som principen om trossamfundens religionsfri- het. I det förra hänseendet pekar beredningen främst på tre omständig- heter. Åtskilliga människor upplever svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet. Den kvardröjande nära förbindelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet bidrar vidare allmänt sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. I en del speciella sammanhang upplevs det slutligen av många som en inskränk- ning av den individuella religionsfriheten att svenska kyrkan handhar vissa allmänt samhälleliga funktioner, t. ex. folkbokföring och begrav- ningsväsende. Också om man ser saken med utgångspunkt i principen om trossamfundens religionsfrihet kan enligt beredningen riktas invändningar mot nuvarande ordning. Svenska kyrkan har inte frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Denna inskränkning av kyrkans självbestämmanderätt påtalas ofta från kyrkligt håll. Nuvarande relation mellan staten och svenska kyrkan innebär också att kyrkan har en i olika hänseenden _ främst ekonomiskt — mer gynnad ställning isamhällslivet än övriga trossamfund. Systemet försvårar strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet mellan trossamfunden beträffande deras arbetsmöjlig- heter.

Utöver de nu berörda faktorerna bör man enligt beredningen också beakta demokratins princip. I denna ligger att statsmakternas hållning till majoriteten måste utformas med hänsyn till såväl de önskemål som finns inom majoriteten som de som finns bland olika minoriteter. Samma synsätt bör anläggas i fråga om samhällets relationer till de olika trossamfunden, också i en situation där majoriteten tillhör ett visst samfund.

Beredningen kommer till slutsatsen att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Full religionsfrihet är med andra ord inte genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Dennaa tog hänsyn främst till frihetsbegreppet i dess negativa bemärkelse, alltså frihet från tvång. Denna frihet — närmare bestämt friheten att

lämna svenska kyrkan — är enligt beredningen inte tillräcklig. Man måste beakta friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika samfund som individerna har frihet att ansluta sig till.

Grundtanken i beredningens förslag är att ge klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och tona ner de kvardröjande dragen av statlig institution. Detta uppnås genom ett ”byte" av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. l bytet ingår att kyrkans nuvarande ansvar för folkbokföringen och begravningsväsendet förs över till borgerliga organ är 1976 respektive 1978. I samband härmed upphävs icke-medlemmars och juridiska personers skyldighet att betala skatt till kyrkans församlingar. Efter beslut om ändrat huvudmannaskap för begravningsväsendet utarbetas under statlig medverkan allmänna riktlin- jer rörande förvaltning och skötsel av allmänna begravningsplatser. 1 bytet ingår vidare att kyrkan ges möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska frågor fr o m är 1983.

För svenska kyrkans del innebär förslaget vidare i huvudsak följande. Kyrkans församlingar skall efter år 1982 inte längre ha ställning som kommuner eller ha beskattningsrätt. Kyrkomötets ställning som lagstif- tande organ upphävs. Statens medverkan vid meddelande av bestämmel- ser om kyrkans organisation och verksamhet samt vid tillsättning av prästerliga tjänster upphör. Kyrkan ges samma rätt som hittills till den kyrkliga egendomen. Medlemskapi kyrkan betraktas som en inomkyrklig angelägenhet. De som är medlemmar vid utgången av år 1982 anses dock vara medlemmar även därefter. Kyrkans medlemmar förutsätts liksom för närvarande svara för huvuddelen av kostnaderna för verksamheten. Det avses ske genom att medlemmarna betalar en kyrkoavgift. Staten erbjuder hjälp med uppbörden av avgifterna via skattemyndigheterna under åren 1983—1992. Ekonomiskt stöd till kyrkan lämnas i olika former av det allmänna, främst av staten. Bl. a. förutsätts ett system med särskilda bidrag till ekonomiskt svaga församlingar som ersättning för nuvarande skatteutjämningssystem. Löne- och pensionsgarantier utfärdas för nu anställd personal.

I fråga om relationerna mellan samhället och andra trossamfund än svenska kyrkan innebär förslaget väsentligen att det ekonomiska stödet från samhället ökar.

Beredningen presenterar en detaljerad tidsplan för genomförandet av förslaget. Denna tidsplan innebär bl. a. att statsmakterna våren 1974 fattar ett principbeslut om allmänna riktlinjer för det fortsatta reform- arbetet. Kyrkomötet förutsätts ta ställning i frågan samma år. Under perioden 1974—1983 verkställs ett omfattande utredningsarbete både i statlig och i kyrklig regi, varjämte vissa förhandlingar och överläggningar äger rum. Regering, riksdag och kyrkomöte fattar vid olika tillfällen under perioden beslut om genomförandet av olika delreformer. Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphävs den 1 januari 1983, då alltså bl. a. lagen om församlingsstyrelse skall upphöra att gälla.

Någon folkomröstning bör enligt beredningen inte anställas i frågan om relationerna mellan samhället och trossamfunden.

Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttranden angående vissa frågor. Ledamoten Blomquist yrkar i en reservation att beredningens förslag skall underställas en rådgivande folkomröstning före ett slutgiltigt beslut av statsmakterna. I ett särskilt yttrande uttalar ledamoten Dahlén att beredningen bort föreslå utredning om frågan om avdragsrätt vid beskattningen för personliga bidrag till bl. a. trossamfund. Ledamoten Hjelm-Wallén anför i ett särskilt yttrande att staten bör garantera att medlemsförpliktelser kan åvila endast den som vid relationsförändringen aktivt bekräftar sitt medlemskap eller som därefter inträder i trossamfundet svenska kyrkan. Vidare avstyrker Hjelm-Wallén övergångsvisa uppbördsanordningar för svenska kyrkan åren 1983—1992. Ledamoten Larsson avvisar i en reservation förslaget att lagen om församlingsstyrelse skall upphävas och kyrkans beskattningsrätt upphöra. larsson reserverar sig också mot förslaget att låta ett principbeslut om överförandet av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun föregå det närmare utredningsarbetet i dessa delar.

2.2. Översikt över remissinstansernas ställningstagande i stort

Remissutfallet över beredningens förslag uppvisar en splittrad bild. Något mindre än hälften (426) av de 870 instanser som närmare redovisas i denna sammanställning (se 1.1) är positivt inställda till förslaget. Ett stort antal instanser (354) ger å andra sidan uttryck åt en kritisk grundinställning. En mindre grupp (90 instanser) avstår uttryckligen från ställningstagande.

En övervägande kritisk inställning till beredningens förslag kommer fram i yttranden från instanser med anknytning till svenska kyrkan (grupp 3). De flesta av dessa förordar i stort sett bibehållande av nuvarande förhållanden. En övervägande positiv inställning kommer däremot till synes i yttranden från instanser med anknytning till andra trossamfund (grupp 4). Samma grundinställning redovisas av de flesta politiska och andra ideella organisationer (grupp 5). Även de centrala myndigheter m. fl. (grupp 1) som ansett sig böra ta ställning till förslaget har en positiv attityd till detta. I fråga om länsstyrelser och kommuner (grupp 2) är bilden mer splittrad. Flertalet av dem som tagit ställning till förslaget intar emellertid en positiv hållning.

Bland de remissinstanser som redovisar en positiv grundinställning till beredningens förslag kan urskiljas olika kategorier. Till en första kategori (282 instanser) kan räknas sådana som ansluter sig till förslaget utan egentlig erinran. Hit hör sociaLstyrelsen, kulturrådet, statens invandrar- verk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, invandrarutredningen, Grekisk-orto- doxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige, KFUKa och KFUM:s riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Arbetsge- menskapen kyrklig förnyelse, S:t Nikolai estniskapostolisk ortodoxa

församling i Stockholm samt 55 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan och 204 frikyrkoförsamlingar.

En andra kategori utgörs av instanser vilkas grundinställning är positiv men som gör ett eller flera förbehåll. Som exempel härpå kan nämnas önskemål om att statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan skall utgå under längre tid än som föreslås av beredningen. Detta anförs som främsta förbehåll av 76 instanser, nämligen kammarkollegiet, länsstyrel- sen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd, Sveriges frikyrkoråd, Svenska baptistsamfundet, F ribaptistsamfundet, Helgelseför- bundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska alliansmissionen, Svenska frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Evangeliska fosterlands-stif— relsen, Frälsningsarmén, Sjundedags-adventistsamfundet, Sveriges kristna ungdomsråd, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kristna studentrörelsen i Sverige, Frikyrkliga studieförbundet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, Kyrkliga gymnasistförbundet, 13 kommuner, 19 församlingar inom svenska kyrkan samt 22 frikyrkoförsamlingar.

Till nu berörda kategori kan även hänföras ytterligare ett antal instanser med positiv grundinställning till beredningens förslag. Dessa skiljer sig från nyss nämnda instanser genom att de gör väsentliga förbehåll också i andra avseenden än såvitt gäller den statliga uppbörds- hjälpen, t. ex. genom krav på långtgående politisk enighet som förutsätt- ning för genomförande av förslaget eller genom invändning om att detta inte ger svenska kyrkan tillräcklig frihet. Sammanlagt ingår i denna kategori 68 instanser, nämligen Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelserna i Jönkö- pings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norr- bottens län, domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå, stiftsnämnden :" Luleå, Svenska kommunförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Örebromissionen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Estniska evange- lisk-lutherska kyrkans konsistorium och Stockholms estniska evangelisk- lutherska församling, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finsk- språkigt församlingsarbete i Sverige, Kristen vetenskap, Sveriges socialde- mokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund, Förbundet för kristen enhet, 18 kommuner, 24 församlingar inom svenska kyrkan samt I frikyrkoförsamling.

Även i fråga om dem som har en kritisk grundinställning kan olika kategorier urskiljas. En sådan utgörs av dem som förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori (249 instanser) har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. Gruppen om 249 instanser omfattar länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Växjö och Visby, domkapitlet i Stockholm, Kyrkomusikemas riksförbund, Sveriges kyrkokamerala förening, Mode- rata samlingspartiets kvinnoförbund, 66 kommuner, 156 församlingar inom svenska kyrkan samt 15 frikyrkoförsamlingar.

En annan kategori bland de kritiskt inställda instanserna utgörs av

sådana som eljest har väsentliga invändningar mot förslaget. Hit hör till en början de som ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation (fyra instanser): länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund och två kommuner. Hit hör vidare sådana instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s.k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt där- jämte för fram andra väsentliga erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram. ] denna kategori ingår 101 instanser: länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, ärkebiskopen, domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Karlstad och Härnösand, stiftsnämn- den i Göteborg, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyr- kans Iekm annaförbund Kyrkobröderna, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Sveriges kyrkliga studieförbund, Centerns kvinno- förbund, KDS, ]3 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan samt 2 frikyrka församlingar.

Åtskilliga remissinstanser har uttryckligen förklarat sig avstå från ställningstagande till beredningens förslag i stort. Till denna kategori kan räknas även ett antal instanser vilkas yttranden visserligen inte innehåller någon sådan förklaring men som ändå tydligt visar att vederbörande inte tar ställning. Yttrandena avspeglar emellertid emellanåt en övervägande positiv eller kritisk grundinställning till förslaget. Detta framgår närmare av redovisningen av yttrandena från denna grupp (90 instanser), vilken omfattar JK, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, central- nämnden för fastighetsdata, SIDA, ÖB, riksförsäkringsverket, statskonto- ret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, UKÄ, teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, statens naturvårdsverk, statens nämnd för samlingslokaler, EON, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län, stiftsnämnden i Strängnäs, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvärdsstyrelse, hemvistsakkunni— ga, företagsskatteberedningen, föreningsskatteutredningen, MUS 65, bygglagutredningen, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseför- bundet, Finska ortodoxa församlingen i Sverige, Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd, SR, SACO, TCO, Sveriges kommunaltiänstemanna- förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, Sveriges lärarförbund, 19 kommuner, 7 församlingar inom svenska kyrkan samt 19 frikyrkoförsamlingar.

l tabell 2.1 lämnas en översiktlig bild av remissinstansernas ställnings- tagande i stort. En fullständig översikt över de olika instansernas ställningstagande i stort ges i bilaga A.

Tabell 2.1 Ställningstagande i stort till beredningens förslag. a

Ställningstagande Antal yttranden

Centrala myn- Regionala och Instanser med Andra trossam- Fackliga, poli- Summ , digheter lokala instan— anknytning till fund m. fl. tiska och andra ser svenska kyrkan ideella organi- sationer (Grupp 1) (Grupp 2) (Gruv? 3) (Grupp 4) (Grupp 5) Positiv grundinställ- ning till beredningens förslag 8 100 58 249 11 4 Utan förbehåll 4 60 8 207 3 282 Utökad stat- lig uppbörds- hjälp 1 14 21 36 4 76 Andra förbehåll 3 26 29 6 4 68 Kritisk grundinställ- ning till beredningens förslag — 86 247 17 4 Förord för i stort sett nuvarande förhållanden — 68 165 15 1 249 Larssons reserva- tion _ 3 _ _ 1 4 Larssons reserva- tion jämte andra väsentliga erin- ringar — 15 82 2 2 101 Avstår uttryckligen från ställningstagande 28 24 10 21 7

Summa 36 210 315b 287 22 E

a Här bör anmärkas att reservationer mot ställningstagandet i stort redovisats av 238 instanser, däribland 15 länsstyrels 3 domkapitel, 138 kommuner och 78 församlingar inom svenska kyrkan. Se bilaga A. b Det kan anmärkas att av 9 stiftsråd var 5 kritiskt inställda till förslaget, medan 4 uttryckligen avstod från ställninj tagande (jfr ovan under 1.1).

I fråga om de i grupp 2, 3 och 4 ingående yttrandena från lokala instanser (kommuner, församlingar inom svenska kyrkan resp. frikyrko- församlingar) kan ytterligare hänvisas till sammanfattningen av remiss- utfallet i dessa delar i bilagetabell A.2, A.3 och A.7. I tabell 2.2—2.4 belyses vidare översiktligt dessa lokala instansers huvudinställning till beredningens förslag.

En mer detaljerad redogörelse för de lokala remissinstansernas inställ- ning lämnas i bilaga A. Här kan dock anmärkas följande.

Inställningen bland kommunerna är splittrad. De flesta har en positiv grundinställning, men ett 20-tal kommuner avstår uttryckligen från ställningstagande. Jämför man uppfattningarna i kommunerna med

Tabell 2.2 Ställningstagandeistort-av kommuner

Ställningstagande

Antal kommuner

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- börd shjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållan- den

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsentli- ga erinringar

Avstår uttryckligen frår ställningstagande

86

Tabell 2.3 Ställningstagande i stort av församlingar inom svenska kyrkan

Ställningstagande

Antal församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag

Utan förbehåll

Utökad statlig upp- bördshjälp

Andra förbehåll

Kritisk grundinställning till beredningens förslag

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden

Larssons reservation Larssons reservation jämte andra väsent- hga erinringar

Avstår uttryckligen frå] ställningstagande

50

Tabell 2.4 Ställningstagande i stort av frikyrkoförsamlingar

Ställningstagande Antal frikyrko- församlingar

Positiv grundinställning till beredningens förslag 227 Utan förbehåll 204

Utökad statlig upp- bördshjälp 22

Andra förbehåll 1

Kritisk grundinställning till beredningens förslag 17

Förord för i stort sett nuvarande förhållanden 15

Larssons reservation — Larssons reservation jämte andra väsent-

liga erinringar 2

Avstår uttryckligen från ställningstagande ] 9

Summa 263

övriga instanser inom grupp 2 (dvs. främst länsstyrelserna), visar det sig att andelen positivt inställda är större bland länsstyrelserna än bland kommunerna.

En klar majoritet av de hörda församlingarna inom svenska kyrkan är kritiskt inställd. Majoriteten av församlingarna förordar härvid i stort sett nuvarande förhållanden. En jämförelse med övriga remissinstanser inom grupp 3 (dvs. främst domkapitlen och organ på central nivå inom svenska kyrkan) ger vid handen att dessa oftare kombinerat sin kritiska grundinställning med konkreta förslag till förändringar beträffande svenska kyrkans ställning inom ramen för fortsatt offentligrättslig reglering.

Av frikyrkoförsamlingarna är däremot över 85 % positivt inställda, vanligen utan förbehåll. Övriga frikyrkoförsamlingar fördelar sig jämnt mellan dem som är kritiskt inställda och dem som uttryckligen avstår från ställningstagande. Det kan noteras att övriga instanser inom grupp 4 (dvs. främst företrädare på central nivå för frikyrkorna) i de flesta fall är positivt inställda under förbehåll av utökad statlig uppbördshjälp åt svenska kyrkan.

2.3. Instanser med positiv grundinställning

I detta avsnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 426 instanser (varav 86 kommuner, 50 församlingar och 227 frikyrkoförsam- lingar), som har en positiv grundinställning till beredningens förslag. Framställningen omfattar först synpunkter från de 282 remissinstanser som utan förbehåll redovisar en positiv grundinställning (2.3.1). Därefter återges argument som anförs av de 76 instanser vars främsta önskemål är att den föreslagna statliga uppbördshjälpen inte bör tidsbegränsas (2.3.2). Slutligen redogörs för bedömningar av de 68 instanser som anför andra förbehåll (2.3.3).

En närmare redogörelse för instansernas syn på vissa religionsfrihetsfrå- gor lämnas i kapitel 3.

2.3.1. Positiv grundsyn utan förbehåll

Flertalet av de 282 instanser som utan egentlig erinran ansluter sig till beredningens förslag (se 2.2) åberopar i huvudsak samma motiv som beredningen anför.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bemöter den kritik som i den allmänna debatten har riktats mot beredningens diskussion av begreppet religionsfrihet. Länsstyrelsen erinrar om att det bl. a. har gjorts gällande att det inte kan strida mot religionsfriheten — om detta begrepp ges en rimlig innebörd — att ett samfund, vilket som svenska kyrkan omfattar ca 95 % av befolkningen, intar en annan ställning än övriga trossamfund. Bland de grundläggande demokratiska värderingar, varifrån frågan om relationerna mellan samhället och svenska kyrkan får bedömas, är emellertid religionsfriheten bara en, låt vara väsentlig, faktor, framhåller länsstyrelsen. Det kan inte heller bortses från att det moderna demokra- tiska samhällets beslutsapparat egentligen inte är användbar inom svenska kyrkan med den självständiga och tungt vägande betydelse denna tillmäter prästämbetet. ] stället är det anledning räkna med att denna och andra skillnader mellan samhällets och kyrkans konstitution vid oföränd- rade relationer kommer att vålla motsättningari framtiden. Meningarnai den aktuella huvudfrågan är delade även bland dem som aktivt arbetar inom svenska kyrkan. Av den livliga debatt som ägt rum sedan beredningen lade fram sitt förslag synes det framgå, att motståndet från kyrkfolkets sida mot förslaget i stor utsträckning bottnar i en, i och för sig förklarlig, oro för hur kyrkan skall klara sin ekonomi sedan beskattningsrätten har upphört. Det är denna oro som bl. a. kommer till uttryck i Larssons reservation till betänkandet. De invändningar som på andra punkter riktas mot förslaget har inte samma styrka. Länsstyrelsen påpekar vidare att den föreslagna ändringen i relationerna mellan samhället och svenska kyrkan kommer att ta mycket lång tid att genomföra. Tidigast i början av 1990-talet kan reformen väntas vara helt genomförd. Vid kommunfullmäktiges i Göteborg debatt i frågan den 22 februari 1973 framhölls också att inställningen till förslaget bland de kyrkligt aktiva i mycket stor utsträckning är en generationsfråga.

Ungdomen i svenska kyrkan är — framhölls det i debatten — till det övervägande flertalet positiv till reformen.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län är det en särskild förtjänst hos förslaget att det avdramatiserar problemet med en övergång till ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. Förslaget anvisar praktiska lösningar som väsentligen har rimlighetens prägel.

Folkpartiets ungdomsförbund finner att beredningens förslag nära anknyter till förbundets handlingsprogram.

Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse menar att en omreglering av svenska kyrkans legala ställning i första hand måste gälla församlingarnas kommunstatus, i andra hand kyrkans regionala och centrala administra- tion och i tredje hand proceduren för det regelsystem som reglerar kyrkans organisation och verksamhet. En omreglering kan i viss utsträck- ning ske på dessa punkter var för sig. Sålunda kan församlingarnas kommunstatus upphöra, medan kyrkans centrala administration samt legislationen ligger kvar hos statsmakten. Däremot är ett åtskiljande av motsatt innebörd omöjligt. Fortsatt kommunstatus för församlingarna måste betyda att det yttersta ansvaret för såväl administration som lagstiftning förblir statsmaktens. Upprättandet av en kyrklig centralsty- relse som övertar Kungl. Maj:ts befogenheteri kyrkliga ärenden skulle i detta fall inte innebära att kyrkan blev självständigare gentemot staten utan bara bli ett exempel på delegering av befogenheter från centrala till mer perifera myndigheter inom statsverksamhetens ram. På motsvarande sätt kan en ekonomiskt och administrativt helt fristående kyrka bli föremål för viss legislativ reglering. Avgörandet i frågan om huvudrikt- ningen för den framtida utvecklingen beror i hög grad på hur man över huvud ser på kyrkan. Lagstiftningen ger stöd för två klart skilda betraktelsesätt, fortsätter Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Genom församlingsstyrelselagen är svenska kyrkans verksamhet inordnad i den offentliga verksamhet som bedrivs av staten och - på statens uppdrag — av kommunerna. Församlingarnas karaktär av kommuner kommer bl. a. till uttryck i deras beskattningsrätt. Här speglas en äldre tids situation, då i princip hela svenska folket kollektivt och tvångsvis tillhörde svenska kyrkan. I 1951 års religionsfrihetslagstiftning genombryts denna kom- munprincip av en medlemsprincip, enligt vilken svenska folket inte längre in corpore tillhör svenska kyrkan utan är delat i två delar, av vilka den ena är medlemmar i kyrkan och den andra inte är det. Religionsfrihetsla- gen definierar svenska kyrkan som ett trossamfund — låt vara av annan karaktär än troendesamfunden — och i dess förarbeten heter det uttryckligen, att kyrkan är en andlig gemenskap, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse. Enligt detta synsätt är svenska kyrkan inte i egentlig mening en funktion av samhället eller ett led i dettas verksamhet. Kyrkan har, även såsom inordnad i det offentliga livet, bevarat en egen identitet, som den behåller även om dess yttre villkor ändras. I valet mellan dessa två synsätt har beredningen konsekvent och energiskt tagit ställning för det senare. Detta ställningstagande i själva huvudfrågan finner Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse — snarare än religionsfrihets-

och jämlikhetsresonemangen i betänkandet — vara den bärande grunden för de framlagda förslagen. Organisationen bejakar således den ”grund- tanke” som beredningen uttrycker med orden att ”det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution”.

Farsta församling framhåller att frågan om kyrkans skiljande från staten aktualiserar ett ställningstagande som är av synnerligen stor vikt för en stor grupp människor, medan det för andra framstår mer som ett praktiskt och ekonomiskt avgörande. ] vårt samhälle kan inte det starka engagemanget bakom en röst leda till att den rösten räknas för mer än en svalare. ] ett avgörande skede måste man i denna fråga söka en lösning som tar rimlig hänsyn till dem som skulle uppleva en motgång som en motgång också för den personliga trosutövningen. Med hänsyn till principerna om den svenska kyrkans oberoende, jämställdhet med andra trossamfund och medborgarnas fullständiga obundenhet i avseende på församlingstillhörighet talar starka skäl för kyrkans skiljande från staten. Församlingen anser emellertid att avsevärd hänsyn måste tas till en grupp medborgare, som i detta sammanhang inte kan förväntas göra sig hörd, nämligen de i trosfrågor mer svalt engagerade, som nu tillhör svenska kyrkan men mer sällan deltar i dess aktiviteter. Det är rimligt att man sörjer för dessa personer genom insatser från det allmänna. Det är ingen som seriöst vill föreslå att biblioteken skall stängas därför att den stora massan medborgare aldrig eller mycket sällan besöker biblioteken och inte heller inställs det allmännas engagemangi t. ex. konsertverksamhet av det skälet att endast ett ringa antal personer besöker konserter. Man kan säga att det andliga området befinner sigien liknande situation. Det är därför inte rimligt annat än att det allmänna även bidrar med ett stöd som tillgodoser berättigade behov och önskemål bland allmänheten. Beredningen ger uttryck åt en jämförlig mening då den uttalar att samhället skall iaktta en aktivt positiv attityd i livsåskådningsfrågor. Denna attityd måste leda till att det allmänna på ett fullgott sätt garanterar den svenska kyrkans bestånd som en öppen folkkyrka i sådan utsträckning att den av ekonomiska skäl inte tvingas till inskränkningari de tjänster på det andliga området som den sedan så lång tid tillbaka har lämnat svenska folket.

Bland de drygt 200 frikyrkoförsamlingarna och lokala frikyrkliga samarbetsorganen som utan förbehåll är positiva till beredningens förslag kan nämnas Stockholms frikyrkoråd. Rådet instämmer i beredningens uttalande att full religionsfrihet inte är genomförd i och med 1951 års religionsfrihetslag. Den religionsfrihet som då gavs individen bör nu kompletteras genom att samtliga trossamfund, så långt som möjligt, blir likställda i förhållande till stat och kommun. Svenska kyrkan bör som en följd härav ha samma ställning som andra trossamfund och inte ha beskattningsrätt. Samhället bör vara opartiskt, men inta en positiv aktiv ställning till trossamfunden. Frikyrkorådet har för egen del inget intresse av statlig service för upphörd av kyrkoavgifter, men tillstyrker förslaget om dataservice för samfund och organisationer samtidigt som det betonar vikten av att reglerna för sådan service utformas så att integritetsprinci-

pen blir tillfredsställande tillgodosedd. Rådet framhåller vidare vikten av att svenska kyrkan får gynnsamma ekonomiska villkor vid ett förändrat förhållande till staten och uttalar som sin åsikt att beredningens förslag tillgodoser detta önskemål.

Vissa instanser tar upp andra argument eller framhåller särskilt vissa av beredningens synpunkter. Några åberopar enigheten inom beredningen som ett argument för dess förslag. Det gäller bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt några kommuner och församlingar. Lessebo kommun erinrar om att relationerna mellan stat och trossam- fund är en fråga som starkt engagerar stora grupper av människor i samhället. Förändringar i relationerna mellan kyrka och stat kan endast ske med hänsynstagande till dessa människors engagemang. Beredningens förslag är att se som en samarbetsprodukt, där olika åsiktsriktningar kommit att påverka utformningen. Det är önskvärt att reformer i fråga om religionsfrihet genomförs i så stor politisk enighet som möjligt. Om beredningens förslag leder fram till att en politisk förutsättning skapas för kyrkans skiljande från staten, har därmed uppnåtts ett resultat som möjliggör en bättre tillämpning av demokratins och religionsfrihetens principer. Också Karlskoga församling understryker värdet av en samlan- de lösning. Församlingen framhåller bl. a. att betänkandet är ett resultat av ett mycket förnämligt arbete, där hänsyn genomgående tagits till den enskilda människans livsåskådning, svenska kyrkans organisatoriska och ekonomiska struktur och övriga trossamfunds rätt att fritt och på lika villkor verka för sin tro och sin religiösa övertygelse. Beredningen har i enlighet med sina direktiv sökt nå en samlande, enig lösning. Dess förslag är välbetänkta och generösa. Enligt församlingens mening finns det därför all anledning att stödja förslaget vilket bör kunna hälsas med tillfredsstäl- lelse av såväl svenska kyrkan som övriga trossamfund och enskilda grupper inom vårt folk.

Ett 15-tal kommuner och församlingar gör uttalanden av innebörd att beredningens förslag ger svenska kyrkan goda arbetsmöjligheter i framti- den. Även några frikyrkoförsamlingar ger uttryck för denna uppfattning. Folkpartiets kvinnoförbund uppfattar förslaget som ett generöst sätt att ge kyrkan och samfunden arbetsmöjligheter under slutet av detta århundrade och under nästa. Förbundet finner det sannolikt att de religiösa behoven hos människor inte kommer att utplånas utan kommer att fortleva även under ändrade yttre förhållanden. Till dessa ändrade förhållanden hör bl. a. den ökade rörligheten, både lokalt och mellan olika yrken och utbildningsfaser. För att kunna fylla sina uppgifter under sådana betingelser måste de kristna kyrkorna själva vara rörliga och kunna omforma sitt arbetssätt. Men de måste också ha medel till att ge människorna på deras gamla och nya arbetsplatser och boningsorter den hjälp till gemenskap, trygghet och personlighetsfostran som de är speciellt lämpade för. Att ändra organisationen, så att den bättre motsvarar dessa krav, är enligt förbundets mening inte att bidra till att avskaffa kristendomen i Sverige utan att ge den tidsenliga chanser.

Från andra håll påpekas emellertid risken för att en reform i den av

beredningen föreslagna riktningen skall medföra att svenska kyrkan blir mer sluten och mister något av sin nuvarande folkkyrkokaraktär. Detta framhålls av bl. a. Karlshamns kommun.

Invandrarnas situation uppmärksammas särskilt av statens invandrar— verk och invandraru tredningen. Av dessa konstaterar invandraru tredningen bl. a. att de flesta invandrare/utlänningar i Sverige omfattar den evangelisk-lutherska läran. Det finns emellertid även stora grupper vilka omfattar såväl andra kristna trosläror som icke kristna religioner. Att uppskatta antalet personer tillhörande olika religioner är utomordentligt vanskligt. AV 1 Sverige verksamma samfund torde svenska kyrkan ha flest invandrare som medlemmar, men andelen utlänningar/invandrare är naturligtvis betydligt större i t. ex. de ortodoxa kyrkorna. De flesta trossamfund i Sverige torde ha medlemmar som är utländska medborgare eller invandrare, och de flesta trossamfund som har byggts upp av invandrare torde ha medlemmar som inte är invandrare. Trossamfund som från början omfattar endast invandrare kommer med tiden att få en mer svensk prägel. De invandrade medlemmarna kan bli svenska medborgare, svenskar kan genom giftermål och på andra sätt knytas till samfundet, detta kan helt eller delvis övergå till svenska som språk vid rituella handlingar, när nästa generation växer upp, etc. De motiv som i början av en invandringsvåg kan anföras för en särbehandling av ett trossamfund som invandrare för med sig kan enligt utredningens uppfattning inte åberopas när gruppen i fråga har blivit etablerad i Sverige och när medlemmarna t.ex. har blivit svenska medborgare. Utredningen anser att det principiellt är mycket svårt och dessutom olämpligt att skilja mellan ”invandrartrossamfund” och andra trossam- fund när det gäller samhällsstöd till trossamfund eller trossamfundens ställning i samhället. Man torde inte kunna påstå att invandrarna generellt har ett större beroende av religiös verksamhet än infödda svenskar, uttalar utredningen vidare. Däremot finns det naturligtvis bland invand- rarna grupper med ett stort religiöst behov. Det måste också observeras att man inte alltid kan skilja mellan religiösa och andra behov. Det är inte ovanligt att trossamfund som vänder sig till invandrare även erbjuder kurativ service. Trossamfunden har mer eller mindre utbyggda sociala anordningar. Deltagande i t.ex. studie- eller fritidsverksamhet som formellt anordnas av ett religiöst samfund kan även utnyttjas av personer som inte är religiöst intresserade. Även för KFUK:s och KFUM:s riksförbund har hänsyn till invandrarnas situation betydelse för ställ- ningstagandet. Förbundet, som av principiella skäl ansluter sig till beredningens lösning av uppbördsfrågorna, menar dock att denna fråga kan tas upp till förnyad prövning om det visar sig att övergångssystemet fungerar bra.

Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyrkas församling i Stockholm, Rumänska ortodoxa församlingen i Sverige och S: ! Nikolai estnisk-apos- tolisk ortodoxa församling i Stockholm hänvisar till uttalanden från de s.k. invandrarkyrkornas konferens i Stockholm i mars 1973. Denna konferens uttalade bl. a. att den fann begreppet ”invandrarkyrka” oegentligt och krävde full likställighet mellan alla i Sverige etablerade

samfund, att religionsfrihetens och jämlikhetens principer borde garante- ra goda möjligheter för invandrarnas samfund att i framtiden verka i Sverige, att medlemstillhörighet uteslutande skulle grundas på individens fria val, att den anslöt sig till beredningens principer att samfundslivets finansiering skall bygga på medlemsavgifter eller andra frivilliga gåvor samt kompletterande samhällsstöd, att stödet till invandrarnas kyrkor fram till år 1983 borde beräknas efter samma principer som nu ligger till grund för stödet till frikyrkosamfunden, att förslaget om dataservice godtas som en speciellt lämplig metod för medlernsregistrering och upphörd samt att invandrarnas samfunds verksamhet nu fick betraktas som en omistlig del av det svenska samhällslivet.

Som ett led i sin helhetsbedömning av beredningens förslag påpekar Haparanda kommun att trossamfunden kan spela en roll i glesbygden som komplement till samhällets människovård. Därför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt glesbygdens problem. Liknande synpunkter framförs även av några andra kommuner och församlingar. Kalmar och Kristianstads kommuner påpekar vidare att reformerna inte får medföra övervältring av kostnader på de borgerliga kommunerna.

Några instanser erinrar om att beredningen lämnar många frågor öppna för fortsatt utredningsarbete. De detaljlösningar som beredningen anvisar kan också behöva överarbetas. Därför bör den förutsatta tidsplanen för reformernas genomförande inte nu låsas fast, hävdar bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och ett par kommuner. Länsstyrelsen fram- håller även bl.a. att det inte kan vara nödvändigt att nu begränsa den period under vilken samhället erbjuder svenska kyrkan uppbördshjälp. Rödeby kommun ifrågasätter om den allmänna opinionen är färdig för ett ställningstagande, även om beredningen tillfört diskussionen ett värdefullt material.

2.3.2. Positiv grundsyn förenad med önskemål om utökad statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan

Drygt ett 75-tal instanser ansluter sigi huvudsak till beredningens förslag men gör sin positiva grundsyn beroende främst av att den föreslagna statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan under 10 år inte tidsbegrän- sas. En del instanser föreslår också att systemet utsträcks till att gälla andra trossamfund än svenska kyrkan och även andra ideella organisatio- ner. I yttrandena åberopas ibland utländska förebilder, främst förhållan- dena i Finland och Västtyskland. Somliga instanser betraktar en utökad statlig uppbördshjälp som en rimlig service gentemot ett samfund av svenska kyrkans storlek och öppenhet. Andra instanser uttalar farhågor "för ett kraftigt medlemsbortfall och för kyrkans ekonomi. Ett tredje huvudargument är att den föreslagna övergångstiden kan vara för kort. Ofta griper de anförda motiveringarna in i varandra.

Liksom de instanser vilka utan förbehåll anslutit sig till beredningens förslag (2.3.1) åberopar många av de nu åsyftade instanserna allmänna motiv liknande dem som beredningen anför. Hit hör kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd,

Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Moderata ungdomsförbundet, när- mare ett 20—tal kommuner och församlingar inom svenska kyrkan samt ett 30-tal frikyrkoförsamlingar. Några instanser tar emellertid också upp andra argument. I följande redogörelse redovisas såväl instansernas allmänna motiv för sitt principiella ställningstagande som deras önskemål beträffande utökad statlig uppbördshjälp.

Kammarkollegiet, som kritiserar beredningens resonemang om reli- gionsfrihetsprincipens innebörd och konsekvenser (jfr 3.2), finner emel- lertid i likhet med beredningen att det nuvarande systemet kan vara svårt att acceptera i ett samhälle av den typ vi nu har. Särskilt utvecklingen mot en större sekularisering av samhället gör enligt kollegiet att de speciella band som sedan århundraden förenar staten och svenska kyrkan inte längre kan uppfattas som naturliga. Den ökade förekomsten av olika livsåskådningar, både kristna och icke-kristna, delvis orsakad av den internationella rörlighet som kännetecknar vår tid, innebär också att nuvarande läge med ett trossamfund i särställning i förhållande till staten framstår som otidsenligt. Kollegiet anser därför att tiden är mogen för att fatta ett principbeslut om att reformer skall genomföras i den riktning som beredningen avser. Kollegiet finner att, med de allmänna utvecklings- tendensema i samhället mot större sekularisering och ökad förekomst av olika livsåskådningar samt med hänsyn till de krav som utifrån religionsfrihetsprincipen kan resas, skäl inte finns att staten i framtiden skall genom sin reglering ge svenska kyrkans församlingar offentligrättslig ställning i och för denna verksamhet. I det följande ställer kollegiet frågan om det kan anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att svenska folket har tillgång till en kyrka av svenska kyrkans öppna folkkyrko- karaktär. Kollegiet fortsätter.

Svaret är ja under förutsättning att Svenska kyrkan omfattar största delen av medborgarna. Så är ju fallet idag. Detta förhållande motiverar emellertid inte en offentligrättslig reglering eller ett upprätthållande i övrigt av ett särskilt samband mellan staten och Svenska kyrkan. Detta allmänt samhälleliga intresse kan i stället komma till uttryck genom särskilda statliga stödåtgärder.

Sådant särskilt stöd har av beredningen föreslagits utgå bl. a. i form av statlig hjälp med uppbörden av Svenska kyrkans medlemsavgifter under en IO-årsperiod, räknad från I januari 1983. Avgifterna skulle uppbärasi samband med de allmänna skatterna. Denna uppbördshjälp anses av företrädare för Svenska kyrkan vara av vital betydelse för dess möjlighe- ter att hålla verksamheten igång i ungefär nuvarande omfattning. Kollegiet saknar för sin del anledning att ifrågasätta riktigheten härav.

Kollegiet instämmer därför i beredningens förslag och anser att staten bör tillhandahålla Svenska kyrkan denna hjälp till följd av dels den historiskt framvuxna gemenskapen mellan staten och detta trossamfund, dels det förhållandet att största delen av svenska folket är medlemmar i kyrkan. Dessa faktorer motiverar en sådan särbehandling av Svenska kyrkan i förhållande till andra trossamfund.

Kollegiet kan emellertid tänka sig att Svenska kyrkan får behålla detta statliga stöd i form av uppbörd av medlemsavgifter med koppling till skattesystemet även efter 10-årsperiodens slut. Dock bör detta ske endast under den förutsättningen att en betydande majoritet av svenska folket

då alltjämt står kvar som medlemmar i Svenska kyrkan och att dess verksamhet sålunda visar sig alltjämt fylla ett allmänt samhälleligt behov. Den 10-åriga övergångsperioden blir därmed en prövotid under vilken medlemmarna får tillfälle att manifestera sitt intresse för Svenska kyrkans verksamhet. Står en betydande majoritet av medborgarna alltjämt kvar i Svenska kyrkan efter prövotidens utgång, är det rimligt att detta samfund även i fortsättningen kommer i åtnjutande av ett särskilt stöd i form av statlig hjälp med avgiftsuppbörden.

Skulle det däremot vid utgången av lO-årsperioden eller senare visa sig att medlemsantalet sjunkit så att Svenska kyrkan inte längre omfattar en betydande majoritet av befolkningen, kan det inte längre anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att bistå detta trossamfund med uppbörds- hjälp.

Genom den här av kollegiet skisserade anordningen läggs ansvaret för att Svenska kyrkan kan bestå som öppen folkkyrka på medborgarna/ medlemmarna. Den av Svenska kyrkan hävdade uppfattningen att denna dess karaktär är religiöst motiverad kan nämligen inte undanskymma det faktum, att Svenska kyrkan — för att kunna fungera — är ekonomiskt beroende av sina betalande medlemmar. Finansieringen av den nuvarande verksamheten, inberäknat folkbokföring och begravningsväsende, ligger till cirka 65 % på medlemmarnas ansvarstagande (genom församlingsskat- ten). Den framtida kyrkan måste också huvudsakligen förlita sig på sina medlemmar för finansieringen. De föreslagna statliga stödåtgärderna avses endast vara av kompletterande karaktär.

I folkkyrkans väsen ligger att det inte ställs anspråk på religiöst ställningstagande av dem som på olika sätt söker kyrkans tjänster. Om medborgarna finner ett värde i att det finns tillgång till ett trossamfund av denna öppna folkkyrkokaraktår, får det antas att de visar sådan lojalitet mot detta samfund att de står kvar som dess medlemmar, dock naturligtvis under förutsättning att medlemskap inte förbinds med större ekonomiska förpliktelser än som svarar mot vars och ens förmåga.

Skulle det däremot visa sig att befolkningen i mera betydande omfattning ställer sig så likgiltig inför möjligheten att kunna betjänas av Svenska kyrkan med dess öppna folkkyrkosyn att man ej är villig att påta sig det ansvar som medlemskap förpliktar till, då kan det ej längre anses vara ett allmänt samhällsintresse att stödja detta trossamfund med särskild statlig uppbördshjälp.

En anordning efter nu förordade linjer förutsätter att frågan om fortsatt statlig uppbördshjälp efter lO-årsperiodens utgång blir föremål för statsmakternas överväganden då prövotiden börjar lida mot sitt slut. I samband med sådana överväganden torde även frågan om Svenska kyrkans tillgång till den kyrkliga egendomen kunna tas upp till förnyad prövning. _ Om fortsatt uppbördshjälp beslutas, förutsätts att stats- makterna fortlöpande följer utvecklingen av medlemsanslutningen för att kunna pröva frågan på nytt.

Kollegiets förslag beträffande den statliga uppbördshjälpen till svenska kyrkan utgör en av särskilda skäl motiverad förmån för detta trossam- fund. Enligt beredningen är det förenat med stora tekniska svårigheter att erbjuda statlig hjälp med uppbörd i samband med skatteuppbörd även åt dessa andra trossamfund. Deras intressen i detta hänseende bör dock kunna tillgodoses genom den av beredningen föreslagna institutionen Dataservice och den därmed förbundna uppbördsfunktionen.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att svenska kyrkans särställningi svenskt religiöst liv som öppen folkkyrka, omslutande cirka 98 procent av medborgarna och med verksamhet som omfattar såväl tätbygd som

___—__ _v. __ , __ ._ ____.,___.__,__.____.______ _...____———.___—..____——_.

glesbygd, givetvis ställer särskilda krav i fråga om arbetsförhållanden och ekonomi. Eftersom det skulle te sig som en motsägelse att å ena sidan kräva jämställdhet mellan de olika samfunden men å andra sidan förvänta sig något mer av svenska kyrkan, nämligen öppenhet och därmed annat arbetssätt och arbetsmöjligheter, kan det inte innebära något odemokra- tiskt eller obehörigt gynnande av svenska kyrkan om denna kyrka i ett fritt läge erhåller statligt stöd, exempelvis med uppbörd av medlemsavgift genom statens försorg. Enligt länsstyrelsen talar praktiska och ekono- miska skäl, liksom de starka önskemål som framförts av svenska kyrkan, för ett system med uppbörd av avgifter via skattesystemet. En alltför långtgående integrering med skattesystemet ger dock i realiteten in- trycket att avgiften grundas på en beskattningsrätt. Länsstyrelsen förordar därför ett system som beredningen låtit utreda (SOU 1972: 37 bil. 8 s. 89 ff) och som innebär att särskild debetsedel (räkning) avseende s.k. samfundsavgift utfärdas och bifogas den vanliga debetsedeln för slutlig skatt men att varken arbetsgivare eller skattemyndigheter belastas med uppbörd av avgiften. Möjlighet bör dock enligt länsstyrelsen ges till flera inbetalningar under året av preliminär avgift med avräkning vid årets slut.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd och Evangeliska fosterlands- stiftelsen åberopar likartade allmänna motiv för sin grundinställning som dem beredningen anför. I motsats till Sveriges frikyrkoråds samarbets— nämnd anser emellertid inte Evangeliska fosterlands-stiftelsen att den ekumeniska utvecklingen i Sverige är beroende av beredningens tolkning av religionsfrihetsbegreppet. Enligt stiftelsen kan man inte bortse från det faktum, att det finns både enskilda kristna och trossamfund, som inte upplever ekumeniken enbart positivt. Tolkningen av religionsfriheten måste därför inrymma erkännandet också av dessa grupper.

I fråga om uppbördshjälp erinrar Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd om att svenska kyrkans relationer till staten är flerhundraåriga. Under hela denna tid har sambandet med staten bl.a. garanterat en tryggad ekonomi. Beroendet av gåvomedel har varit begränsat. Svenska kyrkan saknar därför den breda uppslutning kring en frivillig, anonym självfinan- siering, som är typisk för de fria trossamfunden. Det tar tid att bygga upp en sådan tradition med tillräcklig bredd. Samarbetsnämnden ifrågasätter om en övergångstid på tio år räcker. Den bör kunna förlängas om kyrkan skulle finna det nödvändigt. Av debetsedeln för slutlig skatt bör, som beredningen framhållit, klart framgå hur stor kyrkoavgiften är. Nämnden påpekar vidare att man kan ifrågasätta om samhället bör medverka vid uppbörden av medlemsavgifter till olika organisationer, t. ex. trossam- fund, via skattsedeln. Av tekniska och andra skäl torde detta f. n. vara svårt att genomföra. Datateknikens utveckling kan emellertid göra det lättare i framtiden. Om sådant bistånd skall lämnas från det allmänna, vilket samarbetsnämnden finner tveksamt, bör detta erbjudas åt alla ideella organisationer, inte endast åt trossamfund.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen utvecklar samarbetsnämndens resone- mang ytterligare. Som en inomkyrklig organisation har Fosterlands—stif— telsen att ta hänsyn till en dubbel ekonomisk lojalitet. Dess medlemmar

förutsätts nämligen dels vilja kvarstå i svenska kyrkan och där fullgöra sin ekonomiska förpliktelse, dels också kvarstå i det särskilda medlemskapet inom stiftelsen, som för den enskilde innebär ett betydande ekonomiskt engagemang. Den relativt snabba övergång från beskattningsrätt för svenska kyrkan till andra former för finansiering av verksamheten som beredningen skisserat, skulle innebära en allvarlig pliktkollision för medlemmar i inomkyrkliga organisationer. Stiftelsens uppfattning är att uppbördshjälp via skattsedeln bör lämnas under betydligt längre tid än tio år, om svenska kyrkan själv så önskar. Med tanke på att speciellt svenska kyrkan som en öppen folkkyrka har att möta ett anonymt religiöst behov är det väsentligt att tillförsäkra den en ekonomisk trygghet inför framtiden, vilket stiftelsen anser kan ske om skattsedeln får användas för uppbörd av kyrkoavgift. Förslagsvis kunde tiden förlängas efter den första perioden med ytterligare tioårsperioder med prövning inför varje tioårsperiod. Detta torde emellertid förutsätta, att medlemskapsreglerna för svenska kyrkan liksom de tekniska och admini- strativa förutsättningarna ytterligare behöver klarläggas. Även om svenska kyrkan ensam utnyttjar denna form av uppbördshjälp, sätts inte religions- frihetsprincipen ur spel. Det får inte anses uteslutet att invandrarkyrkor- na kan ha behov av att använda samma möjlighet. Det bör enligt stiftelsen noteras, att övriga trossamfund som av principiella skäl anser sig förhindrade att använda en sådan form av uppbörd erbjuds en likvärdig möjlighet att köpa tjänster genom Dataservice för samfund och organisa- tioner. Den form av uppbörd via skattsedeln som stiftelsen förordar, skulle väsentligt hjälpa dess medlemmar att lösa frågan om den dubbla ekonomiska lojaliteten dels genom två olika insamlingssystem, dels genom att organisationerna i fråga bättre hinner anpassa sig till de nya förhållandena.

Sveriges kristna ungdomsråd understryker vikten av att en utredning görs i fråga om personliga avgifter via skatteuppbörden för trossamfund och ideella organisationer. Rådet förordar en uppbördshjälp via den allmänna skatteuppbörden åt de trossamfund som själva önskar utnyttja detta. Därvid syftar rådet på svenska kyrkan och andra samfund med karaktär av folkkyrkor, till vilka samfund rådet räknar dem som bland sina medlemmar räknar personer som inte förknippar medlemskap i samfundet med personligt ekonomiskt stöd. När det gäller en allmän helhetsbedömning av förslaget anser rådet att beredningen i högre grad borde ha analyserat den gångna samhällsutvecklingen, som gjort en precisering av religionsfrihetsbegreppet påkallad. Detta kan vara en av orsakerna till att beredningens definition av religionsfrihet i mångas ögon fått karaktären av en abstrakt konstruktion. Bland de drag i de senaste decenniernas samhällsutveckling, som enligt rådets mening aktualiserat en precisering av religionsfrihetens innebörd, uppmärksammas den accelere— rade sekulariseringen, pluralismen i internationellt perspektiv, ett stegrat medvetande om den egna identiteten och den förändrade ekumeniska bilden. Rådet anför kring dessa frågeställningar bl. a. följande.

Accentuerad sekularisering

Att samhällslivets sekularisering hör till de faktorer i utvecklingen som ställt nya förväntningar på religionsfrihet, synes oss uppenbart. Skilsmäs- sa mellan samhälle och trossamfund är ju så till vida redan genomförd, om man betraktar de formellt skarpa gränser som i vårt samhällsliv dras mellan religiöst och icke religiöst. Sekularisering innebär ju just att samhällssektorer som tidigare stått under religiöst/kyrkligt överinseende lösgöres från deras kontroll och underställs en profan statsmakt. Välkända exempel är kulturliv, socialvård, skola. Den neutrala slutfasen i denna utveckling är den ”religiöst neutrala staten” med opartiskhet i livsåskådningsfrågor, såsom detta närmare bestäms av beredningen (s. 48 ff).

Det är emellertid ett paradoxalt faktum — delvis belyst av sociologiska forskningsresultat — att samhällslivets sekularisering inte motsvaras av en sekularisering av den enskilda människans medvetande. Naturligtvis är dessa båda fenomen förknippade med varandra, men inte på det enkla sätt man ibland tror. Det är beklagligt, att denna egenartade omständig- het inte blev närmare belyst av 1958 års utredning kyrka—stat.

Men genom andra sociologiska undersökningar vet vi, att det i vårt samhälle existerar en religiös subkultur, en utbredd anonym religiositet, som omfattar ett större antal människor än man kunnat förmoda. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till Berndt Gustafssons material i ”Guds lilla barnaskara”, ”Svenska folkets böner” osv.

Ett av de många uttrycken för denna typ av religiositet är de alltjämt höga förrättningssiffroma. Svenska kyrkan har med sin folkkyrkosyn på detta sätt berett anonymt religiösa människor frihet till religion.

Ett väsentligt förhållande i resonemanget om förrättningar är utveck- lingen av andra trossamfunds roll i detta avseende. Inte minst i nybyggda för- och tätorter har många frikyrkoförsamlingar i allt högre grad kanaliserat denna folkliga religiositet såväl i sitt gudstjänst- och försam— lingsliv som i förrättningar av olika slag. Denna nya bild av svensk kristenhet som är på framväxt understryker det faktum att ansvaret för ”religiös service” också åt indifferenta grupper delas av flera trossam- fund.

Vår utgångspunkt är att alla samfund erbjuds likartade arbetsvillkor. Samtidigt önskar vi betona att Svenska kyrkan får fortsatta möjligheter att motsvara de förväntningar, som ställts på henne som folkkyrka.

Pluralismen i internationellt perspektiv

Framväxten av ett pluralistiskt samhälle har i flera avseenden förändrat trossamfundens och då särskilt svenska kyrkans förutsättningar för sin verksamhet. Pluralismen har så småningom kommit att erkännas som faktisk företeelse. Därmed har själva grunden för ett system med en av staten offentlig rättslig kyrka tyckts undan.

För oss känns det angeläget att tillägga och understryka ett par av pluralismens konsekvenser utifrån ett internationellt perspektiv.

I ett växande utbyte mellan kyrkor i vårt land och de unga kyrkor som växt fram ur svensk mission ter det sig särskilt angeläget att också i praktiskt handlande hävda pluralismen som den för en kristen kyrka enda möjliga princip i en pluralistisk värld, där vi har att leva tillsammans med skilda livsåskådningar och trosuppfattningar.

Bibehållna privilegier av varje slag av officiellt sanktionerad status ter sig i dessa relationer omöjliga, särskilt som ett statskyrkosystem numera endast tillämpas av ett fåtal, främst västeuropeiska nationer.

Ett stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossamfund

Ei. stegrat medvetande av den egna identiteten som kristet trossam— fund inom svenska kyrkan är kanske den främsta motiveringen för kravet på självbestämmanderätt och kan delvis ses som en verkan av samhällsli- vets sekularisering. Ett sådant medvetande, inte minst inom den yngre generationen, är en förutsättning för den ekumeniska utvecklingen under 1960- och l970-talen. Svenska kyrkans upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund — och inte som en statlig institution accentuerad av 1951 års religionsfrihetslag — har gjort ekumenisk samverkan med andra samfund både möjlig och eftersträvansvärd. Detta medvetande har också tagit sig uttryck i aktivt förnyelsearbete och uppbyggnad av en frivillig verksamhet i svenska kyrkan vid sidan av den legala, som delvis hämtat sin inspiration från frikyrkligt och annat folkrörelsearbete.

Framväxten av detta frivilliga arbete är bl. a. den självklara bakgrunden till principen om trossamfundens religionsfrihet när det gäller svenska kyrkan. Det är just från denna utgångspunkt beredningens krav på självbestämmanderätt för svenska kyrkan måste ses som ofrånkomligt. Detta faktum konstateras i avsnittet 3.5 ”Trossamfundens religionsfri- het".

Inom flera av frikyrkosamfunden kan på motsvarande sätt ett stegrat medvetande noteras. Den historiska situationen, då frikyrkorörelsemas framväxt skedde parallellt med liberalism och arbetarrörelse, kom att ge frikyrkoförsamlingarna ett drag av föreningsaktivitet som komplement till en etablerad statskyrka.

Också i dag kvarstår resten av detta kompletteringstänkande, särskilt i samhällsstatiska miljöer. Emellertid har inte minst folkomflyttningen lett till ett mer markerat ansvar för alla befolkningsgrupper. Därmed har ett kyrkomedvetande vuxit fram, som bl. a. innebär att man ser sig själv vara likställd ansvarspart för samhällets hela befolkning.

Om alltså utvecklingen inom svenska kyrkan har lett till en upplevelse av sig själv som ett kristet trossamfund snarare än en statlig institution och utvecklingen inom frikyrkorna tenderat till ett öppnare ansvarstagan- de även för dem som inte formellt anslutit sig, finns det en konvergeran- de tendens som pekar på att ansvaret för religionen i samhället är gemensamt och bör i mån av resurser delas mellan de olika trossamfun- den.

Samtidigt önskar vi understryka, att den historiska situationen kräver känslighet och generositet i ekonomiskt avseende gentemot svenska kyrkan så att den bereds möjligheter att också i fortsättningen — enligt sin egen övertygelse — fylla sin uppgift som folkkyrka.

Den förändrade ekumeniska bilden

u

Den konvergerande tendens mellan svenska kyrkan a ena sidan och frikyrkorna å den andra, som vi hävdat, leder också till en för trossamfunden gemensam upplevelse av ansvaret för religiös service i samhället. Vi vill understryka beredningens konstaterande (s. 54) att skiljelinjema inte går mellan utan inom svenska kyrkan och de fria trossamfunden. Detta konstaterande leder oss till att ytterligare fästa uppmärksamheten på ekumenikens samhällsroll. Även om samhället bör lämna de inomkyrkliga angelägenhetema åt trossamfundens eget avgöran- de, inklusive ekumeniska relationer i framtiden, har en iakttagbar ekumenisk utvecklingslinje allmänt intresse för samhällets relationer till trossamfunden.

Ett växande medvetande om gemensamt ansvar för evangelisationsupp-

draget belystes inte minst genom Kristna Riksmötet i Göteborg av trossamfunden själva.

En "positivt aktiv” religionsfrihet understryker den ekumeniska utvecklingen och att samhället har intresse av att behandla de skilda trossamfunden på ett likartat sätt i deras strävan att gemensamt ta ansvar för den religiösa framtidsutvecklingen.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund erinrar om att förbundet redan tidigare hävdat att rätt till statlig uppbördshjälp för medlemsavgif- ter bör föreligga för svenska kyrkan, andra trossamfund och övriga organisationer. Beredningen har funnit att detta av tekniska och andra skäl är ogenomförbart i nuvarande situation. Förbundet anser emellertid att frågan om uppbördshjälpen bör hållas öppen. Datateknik och andra förhållanden kan ändras och det är önskvärt att man då har möjligheter att ta upp frågan till förnyat övervägande. Dessutom bör en utvärdering ske av det system som beredningen föreslår mellan 1983—1992 för svenska kyrkans vidkommande. Förbundet föreslår att frågan om statens medverkan genom hjälp till uppbörd av frivillig medlemsavgift till svenska kyrkan inte nu begränsas till viss tidsperiod. Uppbörd av kyrkoavgift bör kunna ske i samband med skatteuppbörden även efter 1992.

Enligt Moderata ungdomsförbundet har man uppenbarligen i båda statsbildningarna i Tyskland väl fungerande system för uppbörd av avgifter till kyrkan i samband med skatteuppbörd. Utan större svårigheter skulle dessa system kunna anpassas till svenska förhållanden och även kunna betjäna samfunden efter 1992.

Kommunerna, församlingarna och frikyrkoförsamlingarna inom nu be- handlade kategori föreslår i de flesta fall ytterligare utredning om möjligheterna till fortsatt statlig uppbördshjälp via skattesystemet. Några av dessa instanser förordar att denna bör utvidgas till att även gälla andra trossamfund än svenska kyrkan.

2.3.3. Positiv grundsyn med andra förbehåll än beträffande uppbördshjälp

Som har nämnts förut förknippar åtskilliga remissinstanser sin positiva grundinställning med förbehåll i andra hänseenden än såvitt rör statlig uppbördshjälp till svenska kyrkan. Denna grupp är ganska heterogen till sin natur och kännetecknas väsentligen av att instanserna kritiserar beredningens förslag på viktiga punkter dock utan att för den skull ställa sig avvisande till att detta läggs till grund för reformarbetet. Instansema skiljer sig från dem som berörts under 2.3.2 i huvudsak genom att deras främsta invändningar mot förslaget rör annat än uppbördshjälpens utformning.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands och Örebro län, Svenska kommunförbundet och fyra kommuner tillstyrker beredningens förslag under förutsättning att b r e d p oli t is k e ni g h e t kan uppnås kring detta. Länsstyrelsen i örebro län, liksom Örebro kommun, understryker särskilt beredningens argument beträffande invandrarnas situation. Öre- bro kommun framhåller dessutom att svenska kyrkan med beredningens

förslag får en av kyrkan önskad långt friare ställning. Kommunen kan knappast logiskt tänka sig att detta mål nås med kyrkans nuvarande bundenhet vid staten. Det kan inte vara rimligt eller riktigt att kyrkan förses både med beskattningsrätt och rätt att handha de inomkyrkliga frågorna utan att staten har någon bevaknings- och/eller beslutanderätt.

En positiv grundinställning till beredningens förslag, men med reservation för att detta ger svenska kyrkan otillräcklig frihet, har domkapitlet i Göteborg. Domkapitlet kritiserar inledningsvis bered- ningens uppfattning att full religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag och dess önskemål att åstadkomma en fullständig jämställdhet mellan alla trossamfund i landet. Det enligt domkapitlet avgörande skälet för ändrade relationer mellan staten och kyrkan berörs inte av beredningen. Detta skäl är den totala sekularisering som samhället har undergått under det senaste decenniet. Så länge Sverige utgjordes av ett enhetssamhälle byggt på kristen grund och hade en lagstiftning av kristen grundkaraktär och befolkningens religiösa inriktning sammanföll med den regerande maktens var det motiverat med en kyrka av nationalkaraktär eller folkkyrkomodell. Idag är läget emellertid ett annat. Staten synes av principiella skäl inte vilja ha ett samhälle byggt på kristen grund, tar medvetet bort ur lagstiftningen det som bestämts av kristna värderingar och ersätter detta med en i etiska frågor neutral uppfattning. Starka krafter i massmedia har under lång tid öppet eller förtäckt framfört åsikter och värderingar som uppenbart strider mot kristen tro. Att under dessa förhållanden vilja bevara svenska kyrkan som en öppen folkkyrka med starka bindningar till en helt sekulariserad statsmakt kan enligt domkapitlet knappast sägas vara i överensstämmelse med kyrkans väsen och det av Kristus givna uppdraget. En styrning av kyrkan genom en sekulariserad stat kan leda till att kyrkan ännu mer än nu är fallet sekulariseras ochi trosavseende utarmas. Endast som en fri kyrka som följer sin bekännelse och sin givna struktur kan svenska kyrkan förverkliga sig själv i ett öppet, evangelisatoriskt arbete i samhället. Domkapitlet anser sig därför inte kunna förorda annat än att svenska kyrkan får fullständig frihet att själv handlägga alla ärenden som berör kyrkans verksamhet, ekonomi, förvaltning av kyrkans egendom, utnämningar etc. Denna frihet leder uppenbarligen till att svenska kyrkans möjligheter att verka i landet avsevärt inskränks. Men om för svenska kyrkan godtagbara villkor åstadkommes är det domkapit- lets övertygelse, att det för kyrkan i det långa loppet kommer att vara gagnerikt att äga total frihet gentemot en sekulariserad stat. Enligt domkapitlet kan också andra principiella betänkligheter anföras mot beredningens förslag.

En mycket allvarlig invändning måste resas mot beredningens ”förut- sättning” att Svenska kyrkan i ett förändrat läge skall vara en folkkyrka, ”en fri öppen folkkyrka”. Man tycks här inte uppmärksamma att det föreligger en principiell svårighet att förena begreppen ”fri” och ”en öppen folkkyrka”. Den öppna folkkyrkan hari dagens läge möjlighet att

fungera som sådan därför a) att kyrkan äger rätt att stödja sin organisation och sin verksamhet på skattemedel och b) att kyrkan genom medlemskap täcker större delen av landets befolkning (idag mer än 90 procent). Hur man vid förändrade relationer skall kunna ge en motivering till tesen om ”den fria öppna folkkyrkan” är mycket oklart.

Beredningen tycks ju inte vilja vara beredd att diskutera hur stor procent av svenska folket som kan tänkas förbli medlemmar av Svenska kyrkan. En realistisk bedömning skulle stanna vid 50 procent, städer, tätorter, landsbygd sammantagna. Man kan erinra om att när den evangelisk-lutherska kyrkan i Öst-Tyskland genom regimskiftet efter andra världskriget fick en annan status denna kyrka snabbt förlorade mer än 50 procent av sina medlemmar. Situationen är politiskt sett annorlunda i Sverige, men man bör inte i en så allvarlig fråga som Svenska kyrkans framtid arbeta med orealistiska bedömningar utan, i stället för överoptimistiska beräkningar, arbeta med något för låga värden. En realistisk siffra bedömer domkapitlet vara 50 procent. Det är mot denna tänkbara bakgrund med ett vikande medlemsantal som man skall lösa problemen med de nödvändiga ändrade relationerna. Att förespegla kyrkan en frihet med utgångspunkt från att kyrkan skall kunna fortsätta precis som i dagens läge är inte bara orealistiskt utan emanerar från en önskedröm: ”Vi utgår från att verksamheten . . . skall kunna fortsätta i ungefärligen nuvarande omfattning; ingen skada eller avbräck i verksam- heten bör genom reformen tillfogas någon. Detta innebär bl. a. att vi också utgår från att någon väsentlig förändring av medlemsantalet inte sker som följd av våra reformförslag”. s. 1 12.

Hur skall man under dessa förhållanden kunna begära att en fri Svensk kyrka, som ekonomiskt sett till största delen skall stå på egna ben, skall kunna fungera som ”en öppen folkkyrka”? De båda villkor som behövs för att Svenska kyrkan skall kunna fortsätta att vara en öppen folkkyrka är i ett fritt läge ej uppfyllda, rätten till uttaxering och en mycket stor majoritet av folket som medlemmar. Att statsmakterna skulle vilja tillförsäkra Svenska kyrkan ett så kraftigt ekonomiskt stöd att kyrkan kan fungera i samma omfattning som idag är orealistiskt.

Det finns i detta sammanhang ytterligare en sida av den av beredningen föreslagna friheten för Svenska kyrkan som måste belysas. Det påpekas ofta i beredningen att det finns ett absolut krav att Svenska kyrkan sedan de ändrade relationerna trätt i kraft skall förbli en öppen folkkyrka.

Därmed har man från början uppsatt ett krav på en kyrka som trots utlovad frihet inte fritt får bestämma sin egen tros- och väsenskaraktär. Det är troligt att den fria Svenska kyrkan i huvudsak försöker arbeta så som kyrkan gör idag. Men principiellt sett måste en fri kyrka själv få fritt bestämma hur kyrkan skall handla efter sin bekännelse och uppsätta det handlingsprogram som kyrkan själv finner vara bästa sättet för att förverkliga sin kallelse att föra människor till tro och hjälpa dem att leva som kristna i kyrkan och samhället. Det hjälper inte att beredningen fastställer Svenska kyrkan som den som ”disponerar över de traditions- rika församlingskyrkorna ”mitt i byn” med deras för alla öppna gudstjänster och förrättningar”, s. 53, den Svenska kyrkan måste själv få bestämma sin karaktär och icke föreläggas villkor hur kyrkani framtiden skall arbeta.

Man förutsätter också i beredningen att den öppna folkkyrkoattityd som Svenska kyrkan idag äger skall finnas kvar också i ett fritt läge vad beträffar människors utnyttjande av kyrkans tjänster utan att vara medlemmar och utan att ekonomiskt stödja kyrkan. Detta blir en mycket vansklig situation för en fri kyrka, att kyrkan skall ge förrättningar åt alla utan att något som helst krav uppställs på vederbörande. För att kunna vara så öppen måste den fria kyrkan ha samma ekonomiska resurser som

kyrkan har idag och därför begära ett mycket kraftigt ekonomiskt stöd av staten. Det är därvid orealistiskt att tro att det statliga stödet som beredningen beräknar till 1 10 miljoner blir tillräckligt. (Ur denna summa skall ju också stödet tas till de andra trossamfunden.) Det mycket kraftiga stöd som staten således måste ge den fria Svenska kyrkan om kyrkan skall kunna vara ”öppen”, innebär emellertid en allvarlig risk för kyrkan att hamna under statens förmyndarskap. Statligt stöd av sådan omfattning ges aldrig utan noggrann insyn och kontroll och denna kontroll framskymtar ofta i beredningen. Kyrkan måste således vara en ”fri öppen folkkyrka”, arbeta med ekumeniska råd inom många områden, tvingas att upplåta lokaler för annan verksamhet för att få "disponera” över sina egendomar och kyrkor, för att få ett allmänt statligt stöd, för att få bidrag till speciella uppgifter inom den andliga värden på sjukhus, bland sjöfolk osv. Den frihet som beredningen så generöst föreslår Svenska kyrkan är mycket kringskuren. En stark styrning av den fria kyrkan förbehåller staten sig.

Det mest markanta exemplet på denna styrning finner man i beredningens förslag om att den fria kyrkan skall få ”disponera” sin egendom. Kyrkan får disponera kyrkobyggnader och jord- och skogsegen- domar så länge hon förblir en öppen folkkyrka. Vem som bestämmer när kyrkan ej längre är en öppen folkkyrka utsågs icke, men man får anta att det är regering och riksdag som skall ha denna definitionsuppgift. Vilka möjligheter till påtryckning på kyrkan detta kan öppna är lätt att tänka sig. Den fria Svenska kyrkan blir således i händerna på statsmakterna. Man säger i beredningens förslag ingenting om att några problem skulle kunna uppstå. Man säger endast helt generellt: "Att förändringar och förskjutningar må kunna vållas av olika dynamiska trender i samhällsut- vecklingen är en annan sak."

Sammanfattningsvis kan det sägas att den av beredningen tecknade framtida kyrkans frihet aldrig blir större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge. En för kyrkans frihet mer generös inställning hade man väntat sig. Det är mycket troligt att Svenska kyrkan i ett fritt läge försöker arbeta öppet. Men någon frihet i verklig mening kommer kyrkan inte att få genom beredningens förslag. Snarare hamnar kyrkan i starkt beroende av statsmakterna som därigenom medvetet kan styra kyrkans framtid.

Som sammanfattning uttalar domkapitlet bl. a. att beredningens förslag innehåller alltför många villkor och förutsättningar för att man med skäl skall kunna tala om en svenska kyrkans frihet efter de ändrade relationerna. Viljan till styrning av den fria svenska kyrkan är uppenbari beredningens förslag. Om detta får ligga till grund för den framtida uppgörelsen kan detta inte uppfattas på annat sätt än som ett omyndigförklarande av svenska kyrkan. Vidare finner domkapitlet det uppenbart att förslaget vilar på en orealistisk bedömning när man menar att svenska kyrkan får möjligheter att verkai samma utsträckning som idag och med samma ekonomiska resurser. Domkapitlet ställer sig positivt till att svenska kyrkan blir en fri kyrka men de villkor och förutsättningar som beredningen uppställer är av den arten att svenska kyrkans frihet endast blir en frihet på papperet. Domkapitlet förordar en total frihet för svenska kyrkan på sådana villkor att en generös uppgörelse sker, genom vilken kyrkan tillförsäkras äganderätten till sina egendomar, ett statligt stöd som inte innebär styrning från statsmakter- nas sida, att kyrkan får förvalta sina kyrkogårdar, att kyrkan får hjälp av

staten med uppbörden samt att de i kyrka och församling anställda får en tryggad ekonomisk uppgörelse med staten när de ändrade relationerna skall genomföras.

Några remissinstanser menar att beredningens förslag i sin helhet är all t fö r g e n e r ö st mot svenska kyrkan. Instansema vänder sig bl. a. mot den föreslagna uppbördshjälpen, mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts och mot beredningens förslag beträffande den kyrkliga egendomen.

Kammarrätten i Göteborg uttalar att den inte har något att erinra mot utredningens principiella ställningstagande att kyrkans offent- ligrättsliga ställning upphör. Ett särskilt problem ligger emellertid däri att beredningen å ena sidan, som en naturlig konsekvens av att inget trossamfund i framtiden skall inta någon särställning i förhållande till övriga trossamfund, framhåller att svenska kyrkan liksom övriga trossam- fund skall ha frihet att själv bestämma om sina angelägenheter i religiöst, organisatoriskt och ekonomiskt avseende men å andra sidan också förutsätter att svenska kyrkan i framtiden skall fortsätta att verka som en folkkyrka och ha kvar sin territoriella församlingskaraktär. Om kyrkan efter en relationsförändring inte behåller sin medlemsmässiga nära identitet med befolkningen eller sin särskilda öppenhet i erbjudandet av tjänster och lokaler, kan det — som beredningen också synes förutsätta — bli aktuellt att ompröva den obegränsade dispositionsrätt till den kyrkliga egendomen, som kyrkan föreslås få efter ett frigörande från staten. Mot en sådan omprövning kan intet invändas från principiell synpunkt. Det överordnade intresset måste här vara att svenska kyrkan liksom andra trossamfund får frihet att bestämma om sina angelägenheter. Att en sådan frihet kan leda till att kyrkan mer eller mindre överger sin folkkyrkokaraktär och därmed rubbar förutsättningarna för sin rätt att disponera vad som nu räknas som kyrklig egendom är en andrahandsfrå— ga. Kammarrätten ställer sig däremot från principiell synpunkt tveksam till förslaget att kyrkoavgifter även efter svenska kyrkans skiljande från staten under en övergångsperiod skall uppbäras via skattsedeln. Som framgår av betänkandet kan en sådan ordning inte motiveras av tekniska skäl. När det gäller avgifter till privaträttsliga föreningar och samfund torde det hittills ha varit vedertaget att de också skall uppbäras i privaträttsliga former. Den föreslagna ”inblandningen” övergångsvis av kyrkoavgifter i skatten kan förutsättas medföra en avsevärt effektivare uppbörd av avgifterna än om den sker i privaträttsliga former. Den torde också leda till att det i många fall blir mindre påtagligt för den enskilde vad han erlägger i kyrkoavgift än om avgiften tas ut på det för medlemsavgifter gängse sättet. Om avsikten med förslaget är att man därigenom skall bättre trygga svenska kyrkans ekonomi, ser sig kammar- rätten tvungen anmäla betänkligheter. Det är inte tilltalande att utnyttja det statliga systemet för debitering, uppbörd och indrivning av allmänna skatter i syfte att söka få ett större antal medlemmari svenska kyrkan att godta avgiften, och därmed medlemskap i kyrkan, än som kan tänkas bli fallet om avgiften tas ut i privaträttsliga former. Från kyrkans synpunkt

kan det visserligen vara en fördel att övergångsvis inte behöva befatta sig med de för varje ideell sammanslutning pinsamma frågorna om vilka åtgärder som bör vidtas mot försumliga avgiftsskyldiga. Det är emellertid enligt kammarrätten svårt att finna någon grund för att ge svenska kyrkan i motsats till andra trossamfund ett sådant privilegium.

Invändningar av liknande art mot den föreslagna uppbördshjälpen samt också mot att aktiv bekräftelse av medlemskapet inte förutsätts i samband med relationsförändringen år 1983 riktas av länsstyrelsen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt sju kommuner och en församling. Länsstyrelsen iJämtlands län framhåller också att den föreslagna relationsförändringen bör genomföras betydligt snabbare än vad beredningen föreslagit. Förbundet för religionsfrihet, som också föreslår att ett religionsfrihetsmannaämbete skapas (jfr under 4.2.2), vänder sig i allmänna ordalag mot att de kyrkliga resurserna "privatiseras”. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hävdar att reformen har ett massivt stöd av dagens unga generation och bör genomföras i snabb takt.

Uppsala siundedagsadventistförsamling anser att samfunden inte bör erhålla statligt eller kommunalt ekonomiskt stöd för sin verksamhet, eftersom dessa medel indrivs skattevägen.

Ett antal remissinstanser med positiv grundinställning diskuterar möjlig- heterna och önskvärdheten av någon form av 0 ff e n t lig r ä t ts li g status för svenska kyrkanocksåefterår1983.Hithörbl.a. Svea hovrätt, teologiska fakulteten vid universiteteti Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Strängnäs och Luleå samt Arbetsgemen- skapen kyrklig förnyelse. Särskilt ingående belyses detta problem av Svea hovrätt, för vilken det framstår som naturligt att vissa reformer kommer till stånd beträffande svenska kyrkan och att dessa reformer går i riktning mot en friare ställning för kyrkan gentemot staten. Att vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär förs över från kyrkliga till borgerliga organ skulle också principiellt sett utgöra en naturlig fortsättning på en sekellång utveckling. De kyrkokommunala frågorna förtjänar emellertid ytterligare utredning, med särskilt beaktande av möjligheterna att ha kommuner utan beskattningsrätt i egentlig mening och att ha en kommunal organisation med en självständig centralstyrelse. Hovrätten förklarar sig härvid konstatera att betänkandet innehåller en grundläggan- de oklarhet, nämligen att det inte låter sig fastställas vad det faktiska slutresultatet skulle bli för svenska kyrkans del, om beredningens förslag genomförs. Hovrätten utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Förslagens kärnpunkt är juridiskt sett att kyrkans offentligrättsliga ställning skall upphöra. Detta är emellertid ej utan vidare liktydigt med att upphäva ”statskyrkosystemet”, något som beredningen noterat (s. 45 f) men undanskymt i den närmare diskussionen. Talet om en ”statskyr- ka” följer främst av att Svenska kyrkan besörjer vissa uppgifter av allmänt samhällelig karaktär, bl. a. folkbokföring, och att staten innehar vissa funktioner av kyrklig karaktär, bl. a. vissa prästutnämningar och

fastställelse av kyrkliga böcker. Man kan otvivelaktigt finna skäl för att avveckla alla dessa drag av statskyrka. Även om så sker förblir emellertid kyrkan ett offentligrättsligt subjekt, om man inte också upphäver församlingsstyrelselagen, enligt vilken församlingarna är kyrkliga kommu- ner.

Beredningen har inte klart hållit isär de statliga och de kommunala inslagen i Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering. Någon självständig motivering anförs inte för förslaget att upphäva församlingsstyrelselagen. I inledningen till avdelning III, kapitel 4, sägs endast att beredningens förslag ”utgår från uppfattningen, att den särskilda rättsliga regleringen av trossamfundet Svenska kyrkan på sikt bör upphöra". Motiven för denna uppfattning skulle alltså vara att söka i resonemangen om religionsfrihet i föregående avdelning. Hovrätten kan inte finna att dessa allmänt hållna resonemang utgör en bärande grund för att upphäva den kyrkokommunala regleringen.

I själva verket syns beredningens ståndpunkt i detta avseende inte bara otillräckligt underbyggd utan även motsägelsefull. Beredningen anför (s. 48) att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Samtidigt anger beredningen emellertid klart hur den förutsätter, utgår från, förväntar sig etc., att den ”fria” Svenska kyrkan skall vara organiserad och fungera. Beredningen förutsätter bl. a. — vilket är av särskilt intresse i detta sammanhang —- att församlingsorganisationen skall bestå i stort sett oförändrad och att församlingsstyrelselagens innehåll i huvudsak skall upptas i en inomkyrklig stadga. Statliga styrningsmedel är klart anvisade. Hovrätten har svårt att finna, att förslagen verkligen motsvarar principdeklarationen om lika relationer mellan staten och alla trossamfund.

Redan av vad beredningen själv anfört om Svenska kyrkans ställningi framtiden framgår enligt hovrättens mening, att det finns goda skäl för att även i det avsedda nya läget ha någon form av grundläggande lagstiftning om Svenska kyrkan. Huruvida denna lagstiftning bör ge kyrkan en kommunalrättslig eller en privaträttslig status kan här lämnas åt sidan. Hovrätten vill emellertid peka på ett par frågor beträffande en eventuellt bibehållen kyrkokommunal reglering som hade varit förtjänta att behandlas närmare, inte minst mot bakgrunden av att en ledamot inom beredningen reserverat sig till förmån för församlingsstyrelselagens bibehållande.

En ny lagstiftning om Svenska kyrkan finge uppta grunderna i den nuvarande församlingsstyrelselagen, men därutöver också regler om organisationen på stiftsplanet — kyrkans ”landsting” — och på riksplanet. Ett slags kommunal organisation med en egen centralstyrelse skulle innebära en konstruktion utan motsvarighet hittills. Utan att vilja uttala sig om möjligheten eller lämpligheten av en sådan konstruktion vill hovrätten framhålla, att en principiell analys och diskussion hade varit både naturlig och värdefull.

Ett annat problem gäller den nu i församlingsstyrelselagen grundade beskattningsrätten. Denna framställs ofta som helt avgörande för kyrkans ekonomi. Såtillvida är detta obestridligen riktigt som den helt domineran- de delen av kyrkans inkomster härrör från församlingsskatten. Som framgår t. ex. av både beredningens betänkande och det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet syns emellertid full enighet råda om att endast fysiska personer som är medlemmar i kyrkan skall vara skattskyldiga till denna. Genom att utträda ur kyrkan skall man alltså kunna helt undgå att erlägga skatt till kyrkan. Härmed förvandlas, som beredningen också påpekar, församlingsskatten i realiteten till en frivillig kyrkoavgift.

En ofrånkomlig slutsats av det sagda måste bli, att man ingalunda garanterar kyrkans ekonomi genom att behålla församlingsstyrelselagen och därmed ”beskattningsrätten”. Skillnaden kommer att ligga i ord- ningen för uppbörd av kyrkoavgifter. Hovrätten vill inte gärna föreställa sig, att kyrkans framtid skulle vara på ett avgörande sätt beroende av om man anordnar uppbörden av kyrkoavgifter på det ena eller det andra sättet. Att frågan emellertid har en icke oväsentlig betydelse i praktiken torde framgå inte bara av den förda debatten utan också av beredningens förslag, att staten skall erbjuda sin medverkan till uppbörden under tioårsperioden 1983—1992.

Hovrätten antecknar att ett bibehållande av församlingsstyrelselagen i ett "fritt” läge kommer att medföra en förändring av kommunbegreppet. Medlemskapet kommer att bli frivilligt, vilket markerar en högst väsentlig skillnad gentemot de nuvarande kommunerna. Denna förändring av kommunbegreppet skulle emellertid komma till stånd även enligt beredningens förslag - nämligen 1978 — om än bara för en femårig övergångstid.

Redan det nu anförda medför att det framstår som en väsentlig brist, att beredningen inte särskilt diskuterar den kyrkokommunala regleringen i händelse statskyrkosystemet i egentlig mening avvecklas. Även andra synpunkter än de här antydda borde ha berörts. Hovrätten vill t. ex. erinra om att nu gällande församlingsstyrelselag vid sin tillkomst 1961 uppfattades som ett viktigt framsteg både för detta led i den folkliga självstyrelsen och för kyrkans demokratisering.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund menar att frågan om den offentligrättsliga ställningens innebörd närmare måste utredas och fast- ställas med sikte på att reglera vissa förhållanden mellan svenska kyrkan och staten även efter ändrade relationer. Fakulteten syftar bl. a. på att en framtida situation mycket väl skulle kunna uppstå, där en överväldigande majoritet av det svenska prästerskapet önskar behålla kyrkans öppenhet men faktiskt misslyckas med den mest elementära av öppenhetens alla förutsättningar, nämligen med den frivilliga fördelningen av penningme- del från stora rika stadsförsamlingar över till fattig glesbygd. Enligt fakulteten vore det därför både från religionsfrihetens och från den klassiska folkkyrkotankens synpunkt värdefullt om solidaritetsansvarets krav på fördelning av tillgängliga ekonomiska medel såsom villkor fr.o.m. 1983 förbands med medgivande om statlig uppbördshjälp. En annan möjlighet vore att göra perioden 1983—92 till en tid, då det kritiskt prövas hur stark den ekonomiska solidariteten i den svenska kyrkan är. Det för år 1974 förutsedda principbeslutet skulle i så fall hålla öppenheten i kyrkans landsomfattande arbete såsom fixerat mål men lämna plats åt nya och realistiska beslut rörande de praktiska metoderna för öppenhetens förverkligande även efter 1992. Någon form av styrning kan på det ekonomiska planet visa sig nödvändig just för uppnående av öppenhet, alltså av religionsfrihet. Fakulteten understryker vidare att beredningen på en rad punkter konstaterat nödvändigheten av ett fortsatt utredningsarbete utifrån svenska kyrkans egna utgångspunkter. Omfatt- ningen av detta arbete jämte utredningar om den offentligrättsliga ställningens innebörd gör, att fakulteten ställer sig tveksam till möjlighe- terna att genomföra detta arbete inom angivna tidsramar. Fakulteten föreslår därför att man senarelägger de i förslaget angivna tidpunktema med åtminstone ett år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att beredningens förslag om relationerna mellan samhälle och trossamfund inte utesluter att en viss speciell reglering av svenska kyrkans förhållanden sker i särskild lagstiftning, som även kan ha avsnitt som avser samtliga trossamfund. På detta sätt kan exempelvis kyrkans rätt till sin egendom regleras och måhända även ernås vissa garantier för att kyrkan i ett fritt läge bibehåller sin nuvarande karaktär av öppen folkkyrka. Länsstyrelsen finner det synnerligen väsentligt att någon ändring här inte sker och anser detta vara en förutsättning för att huvudlinjerna i beredningens förslag skall kunna accepteras. Också Katolska biskopsämbetet pekar på möjlig- heten av någon form av offentligrättslig reglering av andra trossamfund, t. ex. katolska kyrkan.

Domkapitlet i Strängnäs anser det inte uteslutet med viss statlig reglering av svenska kyrkan i framtiden trots att förutsåttningarna för det offentligrättsliga regelsystemet förändras genom att församlingarna upp- hör att vara kommuner och rikskyrkan blir självständig. En statlig samverkan vid avgiftsuppbörden, ev. statsbidrag till trossamfunden och församlingarnas skötsel av begravningsplatserna — också i sådana fall då huvudmannaskapet övergått till kommunerna — torde kräva någon form av statlig kodifiering. Detsamma gäller dispositionen av sådan egendom till vilken äganderätten är oklar men den kyrkliga ändamålsbestämningen är entydig. Härutöver kan man tänka sig någon form av samhällelig stadfästelse av en kyrkans stadga eller delar av en sådan stadga i likhet med vad som gäller en rad sammanslutningar av i princip privat karaktär. En sådan stadfästelse av kyrkans stadga kan motiveras på flera olika sätt: med de förväntningar som ställs på det i särklass största trossamfundet i landet, med kyrkans karaktär av bekännelse- men inte bekännarkyrka, med behovet att garantera en utjämning mellan församlingar av olika ekonomisk bärkraft, motsvarande den som sker genom kyrkofonden och skatteutjämningsbidragen. Sammanfattningsvis finner domkapitlet att beredningen riktigt har angett rörelseriktningen för det reformarbete som den nödvändiga omprövningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan måste föranleda. Domkapitlet förordar dock med hänsyn till de tungt vägande anmärkningar som kan riktas mot betänkandet ett fortsatt utredningsarbete med syfte att åstadkomma en sådan förändring i svenska kyrkans förhållande till staten att, på för svenska kyrkans egenart adekvata villkor, dess karaktär av trossamfund och icke statsinstitution kommer till klarare uttryck.

Domkapitlet i Luleå, ivars yttrande stiftsnämnden i Luleå instämmer, går närmare in på vilken form och vilket innehåll en grundläggande reglering bör ges. Enligt domkapitlet bör i en lagstiftning, som skall tjäna som ram för kyrkans organisation, ingå grundläggande bestämmelser om kyrkotillhörighet och kyrkans uppbyggnad. I lagstiftningen bör också ingå en bestämmelse med innebörd att ”församlingarnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet Svenska kyrkan”. Domkapitlet anför vidare.

Beredningen räknar i olika sammanhang med olika lagar och förord-

ningar som kommer att reglera Svenska kyrkans verksamhet. Flera av dessa torde med fördel kunna sammanföras i några korta grundläggande lagbestämmelser medan olika kyrkliga specialbestämmelser, bl. a. huvud- delen av nuvarande församlingsstyrelselag, bör kunna ingå i en inomkyrk- lig stadga.

En sådan lag om Svenska kyrkan kunde förslagsvis begränsas till följande tre punkter:

1. Vad Svenska kyrkan är. Identiteten mellan den nuvarande Svenska kyrkan och den fria Svenska kyrkan.

2. Församling äger mot av Kungl. Maj:t fastställd avgift erhålla uppbördsmyndighets bistånd med uppbörd av kyrkoavgifter vilka påföres debetsedel för slutlig skatt med angivande av ”kyrkoavgift”. De av kyrkoförsamlingens medlemmar valda kyrkofullmäktige fastställer kyrko- avgiftens storlek, av vilken viss del tillfaller riks- och stiftsändamål.

3. Svenska kyrkans angelägenheter regleras närmare i av dess kyrko- möte fastställd kyrkostadga.

Övriga remissinstanser som har en positiv grundinställning till bered- ningens förslag, bl. a. sju kommuner och 23 församlingar redovisar invändningar mot förslaget i en rad e n s k i 1 d h e t e r t. ex. i fråga om olika statliga bidrag, kyrklig egendom samt statlig uppbördshjälp. En närmare redogörelse för dessa synpunkter lämnas längre fram i denna sammanställning i samband med redovisningen av remissutfallet beträf— fande beredningens olika förslag (kap. 4—7).

Bland mer övergripande synpunkter som framförs av dessa instanser kan här nämnas att länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att tiden inte ännu är mogen för de av beredningen föreslagna reformerna. Filadelfia- församlingen i Stockholm uttalar att pingstförsamlingarna från principiell synpunkt finner det mest naturligt att svenska kyrkans offentligrättsliga status upphör, men att om det inom denna kyrka råder en allmän önskan att få behålla den offentligrättsliga ställningen vill pingstförsamlingarna inte med hänvisning till religionsfrihetens idé fordra en ”skilsmässa mellan stat och kyrka”. Riksförbundet för finskspråkigt församlings- arbete i Sverige anser beredningens förslag som ett erkännande av invandrarnas rätt att bibehålla sin nationella, språkliga och religiösa identitet i det svenska samhället. Förbundet konstaterar med tillfreds- ställelse att beredningen syftar till ekumenikens förverkligande med ett minimum av statlig styrning. Emellertid finner förbundet att förslagets konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige inte är förenliga med strävandena mot jämlikhet de nordiska medborgarna emellan, varför det föreslår bl. a. att frågan om rösträtt för nordiska evangelisk-lutherska trosbekännare i svenska kyrkan utreds före ett principbeslut i kyrka-stat- frågan, att kostnadsandelen för svenska kyrkans invandrararbete med hänsyn till den kyrkoskatt finländarna betalt utreds samt att garantier skapas för ekonomiskt stöd för finskspråkigt församlingsarbete inom svenska kyrkan. Kristen vetenskap avvisar varje form av statliga bidrag till trossamfund och uttalar att kyrkorna inte bör stödja sig på staten när det gäller tillgång eller auktoritet, och att staten å sin sida bör respektera kyrkornas rätt att vara fria och oberoende så länge detta inte inkräktar på andra människors rättigheter. Från kommunalt håll uttalas stundom att

beredningens förslag godtas under förutsättning att kostnaderna för den borgerliga kommunen och för den enskilde medborgaren ej blir högre än som är fallet med nuvarande organisation.

Förslag om att den statliga uppbördshjälpen inte nu bör tidsbegränsas framförs även av en del instanser inom nu berörda kategori, nämligen teologiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län samt domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Luleå. Också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, Filadelfiaförsam- lingen i Stockholm, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige, Förbundet för kristen enhet, sju kommuner och 22 församlingar uttalar sympatier för en sådan lösning. I huvudsak motiveras yrkandena med de argument som redovisas i avsnitt 2.3.2. Domkapitlet i Strängnäs framhåller att de förväntningar som beredningen ställer på svenska kyrkan i fråga om öppen folkkyrka med en hela landet omspännande organisation gör det välmotiverat att kyrkan tillförsäkras det större mått av ekonomisk trygghet som uppbördshjälp innebär.

2.4. Instanser med kritisk grundinställning

I detta aVSnitt redovisas allmänna synpunkter från de sammanlagt 354 instanser (varav 81 kommuner, 216 församlingar inom svenska kyrkan och 17 frikyrkoförsamlingar) som har en kritisk grundinställning till beredningens förslag. Dessa instansers yttranden innefattar också förord för en annan lösning av svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt än den som beredningen föreslagit. Förorden avser i huvudsak tre skilda slag av lösningar. Vid redovisningen av remissyttrandena kan det vara lämpligt att dela upp remissinstanserna i tre kategorier alltefter det förord som lämnats (jfr avsnitt 2.2). En kategori utgörs av dem som uttryckligen förordar bibehållande av i stort sett nuvarande förhållanden. Till denna kategori har även förts dem som i allmänna ordalag ansluter sig till 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram. En annan kategori ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmelserna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. De instanser som stöder Larssons reservation eller förordar s. k. ramlagstiftning rörande svenska kyrkan (och/eller statlig uppbördshjälp till kyrkan) samt därjämte för fram andra väsentligare erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på grundval av 1968 års kyrkomötes s. k. reformprogram, har ansetts utgöra en tredje kategori. Dessa instanser tar vanligen uttryckligen avstånd från tanken på att behålla nuvarande förhållanden. De anför ofta att reformer, som dock bör innebära någon form av fortsatt offentlig- rättslig reglering, är nödvändiga.

De argument mot beredningens förslag som anförs av de kritiskt inställda instanserna är i huvudsak likartade oberoende av det förord angående svenska kyrkans relationer till samhället i övrigt som lämnats. Det bör emellertid framhållas att instanser tillhörande den tredje

kategorin oftare och mer ingående än övriga kritiskt inställda instanser pekar på behovet av vissa reformer, främst ökad frihet för svenska kyrkan i inomkyrkliga angelägenheter och ett ökat ekonomiskt stöd från samhället till andra trossamfund.

I det följande redogörs inledningsvis översiktligt för huvudpunkternai den anförda kritiken. Den närmare redogörelsen för kommentarer av enskilda remissinstanser är disponerad enligt ovannämnda kategoriindel- ning (241—2.4.3).

De synpunkter som anförs av de kritiskt inställda instanserna griper in i varandra. Det är dock möjligt att skilja mellan ett antal olika grupper av argument mot beredningens förslag. Det övervägande antalet remiss- instanser anför argument som hänger samman med religionsfrihetsprin- cipens innebörd och tillämpning. Det uttalas sålunda att full religionsfri- het måste råda. Grundsatsen om religionsfrihet har emellertid i vårt land fått ett tillfredsställande uttryck i 1951 års religionsfrihetslag. Vad som eventuellt kan brista i detta avseende kan rättas till utan så genomgripan- de förändringar som beredningen föreslår. Religionsfrihetsargumenten beträffande folkbokföring och begravningsväsende anses ha överbetonats. Ett fortsatt samband mellan stat och kyrka i vårt land strider inte mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område. (Argument med anknytning till religionsfrihetsprincipen redovisas översiktligt i avsnitt 241-2.4.3, medan en mer detaljerad redogörelse lämnas i kapitel 3.)

Vidare anförs skäl av teologisk art. Beredningen anses sålunda ha tagit alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är enligt kritikerna en religiöst motiverad folkkyrka, varvid den religiösa motiveringen innesluter även de social- etiska och kulturella frågorna. Beredningen påstås försöka förändra innebörden av den i religionsfrihetslagen använda beteckningen ”trossam- fund” på svenska kyrkan (jfr 2.6). Svenska kyrkan och dess församlingar låter sig emellertid inte beskrivas på ett adekvat sätt i föreningsrättsliga termer. En sådan konstruktion undanskymmer det faktum att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter inte samverkan med staten.

Nära samband med denna argumentationslinje har vissa skäl av ekonomisk och organisatorisk art. Åtskilliga instanser fruktar sålunda att kyrkans öppna karaktär kan gå förlorad, om inte ekonomin garanteras genom fortsatt beskattningsrätt eller permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet. I detta sammanhang uttalas farhågor för främst glesbyg- dernas kyrkliga service. Från flera håll möts beredningens resonemang kring den framtida kyrkoavgiftens storlek med misstroende, varvid kritikerna ofta utgår från att anslutningen till svenska kyrkan kommer att sjunka starkt. Beredningens system med kompletterande samhälleliga bidrag anses inte ge tillräcklig ekonomisk trygghet, och metoden för fördelning av en väsentlig del av dessa bidrag mellan svenska kyrkan och andra samfund underkänns. I stället bör en ökad likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund uppnås genom att de senare i

olika former får ökade bidrag från samhället. Ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter kan uppnås utan den relationsförändring som beredningen föreslår. Med hänsyn till att svenska kyrkan omfattar mer än 95 % av folket är det motiverat _med en speciell relation till staten.

Vissa argument hänger samman med den innebörd som kan ges begreppet demokrati. Sålunda uppfattas gällande församlingsstyrelselag som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. I viss mån besläktad med denna tankegång är uppfattningen att församlingarna, i varje fall på landsbygden, är arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen och i takt med kommunsammanslagningarna blir en alltmer omistlig del av den folkliga självstyrelsen. En annan argumentationslinje med anknyt- ning till demokratibegrepper är att folkmajoriteten inte önskar en förändring, att förslagen inte tar tillräcklig hänsyn till opinionen inom svenska kyrkan samt att alltför stor vikt lagts vid olika minoriteters synpunkter.

Bland övriga argument av mer principiell art som anförs mot beredningens förslag märks följande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tillfälle är villiga att medge. Staten får stora möjligheter att styra utvecklingen, vilket bl. a. beredningens förslag om kyrklig egendom anses visa. Beredningens uppfattning att lokal folkbokföring och begravningsväsen- det principiellt är allmänt samhälleliga uppgifter bestrids vanligen inte, men härav följer enligt kritikerna inte att dessa arbetsuppgifter behöver överföras till det borgerliga samhällets organ. I synnerhet gäller detta begravningsväsendet.

Från kommunalt håll betonas som regel särskilt följande. Grundsatsen om religionsfrihet har i vårt land fått ett tillfredsställande uttrycki 1951 års religionsfrihetslag. Svenska kyrkan bör få ökad självstyrelse i inomkyrkliga frågor. Statens stöd till andra trossamfund än svenska kyrkan bör öka. Beredningen anses emellertid ha lagt alltför stor vikt vid olika minoriteters, bl. a. invandrarnas, synpunkter. Vidare betraktas församlingarnas beskattningsrätt, eller i varje fall permanent statlig uppbördshjälp via skattesystemet, som en oundgänglig förutsättning för att svenska kyrkan även ifortsättningen skall ha ekonomiska möjligheter att fungera som en öppen folkkyrka. I detta sammanhang uttalar många kommuner farhågor för glesbygdernas kyrkliga service, om beredningens förslag genomförs. Församlingsstyrelselagen uppfattas som en garanti för ett demokratiskt inflytande i kyrkan. Några landsbygdskommuner betonar församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälv- styrelsen. Åtskilliga kommuner understryker svenska kyrkans värde för det svenska samhället och uttrycker farhågor för ett minskat inflytande för de kristna värderingarna i vårt land. Dessa kommuner uttalar ofta att skäl finns för att svenska kyrkan bör ha en annorlunda relation till staten än andra trossamfund. Flera kommuner hänvisar kortfattat till den allmänna stämningen inom kommunen. En kommun säger uttryckligen att man av detta skäl inte har anledning att penetrera beredningens förslag. Flera exempel finns på att kommunen beslutat avge yttrande som utarbetats av inom kommunen belägen församling och avgetts av sådan

till resp. domkapitel. Det förekommer också att kommuner uttalar sin förståelse för beredningens förslag samtidigt som man säger sig inte ha anledning yrka på reformer såvida inte svenska kyrkans församlingar skulle önska dem.

Samma argument som från kommunalt håll framförs också av kritiskt inställda församlingar. Dessa påpekar vidare ofta att man saknar en utredning om religionens roll i samhället. Många församlingar betraktar även beredningens förslag om den kyrkliga egendomen som ett argument för bevarande av i stort sett nuvarande förhållanden. Några församlingar utvecklar närmare tankegången om församlingarnas roll som arvtagare till den gamla sockensjälvstyrelsen.

Ett argument som anförs av frikyrkoförsamlingar med kritisk grund- inställning är att tiden inte är mogen för beredningens förslag och att risk föreligger att kristendomens ställning i vårt land försvagas.

2.4.1. Förord för nuvarande förhållanden

De 249 instanser som förordar bibehållandet av i stort sett nuvarande förhållanden är främst instanser inom grupp 3, dvs. instanser med anknytning till svenska kyrkan. Hit hör 165 instanser, varav 156 församlingar. Också 68 instanser ur gruppen regionala och lokala organ (grupp 2) — däribland länsstyrelserna iGävleborgs och Västernorrlands län — intar samma ståndpunkt, liksom 15 frikyrkoförsamlingar (grupp 4). De argument som förs fram av instanserna inom dessa tre grupper uppvisar inga skillnader.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig inuläget inte vara beredd att tillstyrka beredningens förslag utan förordar fortsatt utredningsarbe- te. Detta bör inriktas på att närmare belysa förutsättningarna för partiella reformer. Länsstyrelsen anser att beredningen anfört skäl som talar för att kyrkan får en mer självständig ställning vid avgörandet av egna angelägenheter liksom att vissa samhällsviktiga uppgifter kan överföras till borgerlig myndighet. Samhällsutvecklingen har också otvivelaktigt verkat i sådan riktning. Länsstyrelsen finner dock att beredningens förslag inte är så underbyggda att de kan ligga till grund för en så genomgripande omgestaltning av svenskt kyrkoliv som förslagen innebär. De nuvarande relationerna mellan staten och svenska kyrkan vilar på lång tradition och ett bibehållande av sambandet torde stödjas av en stor folkmajoritet. Svenska kyrkan uppfattas i dag av flertalet medborgare som en folkkyrka, öppen för alla. Det synes tveksamt, om kyrkan efter ett genomförande av beredningens förslag har förutsättningar att behålla denna öppna attityd. Det kan befaras att den kommer att fungera mera som ett slutet trossamfund som i sin verksamhet avskärmar sig från de mindre aktivt kristna medborgarna. Synpunkten att ett genomförande av beredningens förslag innebär ett större mått av likställighet mellan skilda trossamfund kan enligt länsstyrelsen inte utan vidare avvisas. Ett ökat stöd från samhället till de fria samfunden skulle emellertid verka utjämnande. Länsstyrelsen påpekar fortsättningsvis att åtskilliga tenden- ser i dagens samhällsliv kan åberopas till stöd för beredningens

principiella ställningstagande. Det är dock tveksamt om dessa tendenser är så påtagliga och otvetydiga att de kan läggas till grund för ett genomförande av beredningens långt gående förslag. Vidare kommer statligt inflytande på svenska kyrkan delvis att finnas kvar, oavsett om ett principbeslut skulle fattas i den av beredningen föreslagna riktningen. Också domkapitlet i Uppsala anser att beredningens förslag inte kan läggas till grund för ändrad reglering av förhållandet mellan stat och kyrka. Domkapitlet finner det dock angeläget, att fortsatt utredningsar- bete äger rum rörande reformer inom ramen för de nuvarande relationer- na mellan stat och kyrka. Åtskilliga för såväl kyrka som samhälle värdefulla reformer bör enligt domkapitlet kunna genomföras utan att sådana genomgripande förändringar vidtas, att svenska kyrkans histo- riskt betingade egenart väsentligen ändras. Som motiv för sin uppfattning anger domkapitlet till en början att det vill ge uttryck åt den förhärskande opinionen på församlingsnivå i stiftet. Enligt domkapitlets mening torde församlingarna representera en mycket betydande opinion inom vårt folk. Den omständigheten, att ett jämförelsevis lågt valdelta- gande redovisas vid kyrkofullmäktigevalen, kan inte tas till intäkt för att de kyrkokommunala förtroendemännen skulle representera endast ett mindre skikt av befolkningen. Församlingarna synes trots detta ofta i betydande grad såväl partipolitiskt som när det gäller det kyrkliga engagemanget spegla medborgarintresset inom vederbörande kommunala enhet. Det för domkapitlet avgörande har emellertid varit att svenska kyrkan också i framtiden skall äga en folkomspännande öppenhet i fråga om organisation, verksamhet och kyrkotillhörighet. Helt avgörande för bedömningen av det föreliggande betänkandet blir därför, om detta på olika punkter — principiellt och praktiskt — leder fram till en annan kyrka än den nuvarande. Domkapitlet ser som något omistligt, att framtidens svenska kyrka blir — teologiskt och praktiskt — trogen mot sin egenart. Det primära är härvid inte att slå vakt om sådant som kan upplevas som kyrkliga privilegier eller en kyrklig särställning för kyrkans egen skull. Accepteras den synen att svenska kyrkan i framtiden får bli en avgränsad organisation med begränsade uppgifter, kan en bedömning av beredningens förslag ge helt andra utslag än om man även i fortsättningen vill se kyrkan som en samhällsfunktion med ansvar för de många — oavsett var de befinner sig på kyrksamhetens skala. En fast sammanhål- len, reducerad kyrka kan måhända i flera avseenden bli mer inflytelserik än den nuvarande är. Den kan också motsvara intentioner av religiös eller principiell natur som finns bland mindre grupperingar såväl bland kyrkligt aktiva som bland andra bedömare. Det är dock domkapitlets uppfattning, att det primära måste vara ambitionen att även i fortsätt- ningen få en kyrka som inte vill bli och inte tvingas bli gränsdragande, utan som kan omsluta medborgarna —— hur nära eller fjärran de än kan uppleva sig stå. I fråga om individens och samhällets ekonomiska ansvar för religiös verksamhet uttalar sig domkapitlet för ett bibehållande av den nuvarande uttaxeringsrätten för församlingen och den nuvarande formen för uppbörd av de genom uttaxering inflytande medlen. Även andra trossamfund som önskar det bör enligt domkapitlet beredas tillfälle till

uppbörd av sina medlemsavgifter genom samhällets medverkan.

Domkapitlet i Visby anser att förslaget itillämpliga delar torde kunna vara av grundläggande värde för överväganden rörande de fria samfunden. Domkapitlet tillstyrker att statsmakternas befattning med svenska kyrkans inre organisations- och trosfrågor upphör. Beredningens motiv är enligt domkapitlet förvånansvärt knapphändiga. Underlaget för de principiellt viktiga övervägandena om religionsfriheten i Sverige redovisas med så allmänt hållna uttalanden att allmängiltigheten i beredningens slutsatser synes kunna ifrågasättas. Viktiga frågor har inte klarlagts genom att de skjutits åt sidan med motivering att det får anses ankomma på den tänkta fria kyrkan att ta ställning. Därmed har väsentliga problem som kyrkans framtida organisation på riks- och stiftsplan kunnat förbigås. Man saknar även möjlighet att nu bilda sig en uppfattning om de rättssubjekt som skall ersätta de nuvarande församlingarna och stiften. Sammankopplingen av svenska kyrkans förhållande till staten med frågan om övriga samfunds relationer till samhället har lett till att beredningens förslag i huvudfrågan blivit en i viss mån teoretisk produkt. Detta gäller inte minst ekonomin. Domkapitlet biträder ledamoten Larssons reserva- tion vad den avser fortsatt utdebiteringsrätt. Det är orealistiskt att anta att en verksamhet som tillnärmelsevis motsvarar svenska kyrkans nu- varande verksamhet skall kunna finansieras i huvudsak på grundval av de kyrkoavgifter beredningen förutsatt. Särskilt gäller detta i ett stift med Gotlands utpräglade glesbygdskaraktär.

Nuvarande relationer mellan kyrka och samhälle, såsom de fått uttryck i församlingsstyrelselagen, anser domkapitlet i Stockholm utgöra en bättre grund än beredningens förslag för nödvändiga reformer innebärande fortsatt demokratisering av kyrkan på stifts- och riksplanet och ökad frihet för kyrkan att bestämma iinre angelägenheter. Domkapitlet pekar på riskerna med att starta med ett principbeslut om förhållandet mellan samhället och trossamfunden, innan konsekvenserna av ett sådant principbeslut har utretts på erforderligt sätt. Det förtroendefulla ekume- niska klimat som var på väg att etableras mellan kyrkan och andra samfund i vårt land har enligt domkapitlet påtagligt hårdnat under debatten om beredningens förslag. Flera av förslagen utgör en direkt risk för denna ekumenik. I anslutning härtill betonar domkapitlet att invandrarkyrkornas villkor bör förbättras. Förhållandet mellan domkapit- len och de demokratiskt uppbyggda stiftsråden har aldrig utretts vad beträffar arbetsfördelning och kompetensområden. En sådan utredning torde vara en förutsättning för kyrkans reformprogram på stiftsplanet. Domkapitlet ansluter sig i allt väsentligt till den av biskopsmötets arbetsgrupp framlagda analysen av religionsfriheten i framtidens samhäl- le. Samma arbetsgrupps konstruktiva förslag beträffande kyrkans ekono- mi, registrering, uppbörd och rättsliga ställning förtjänar enligt domkapit- lets mening allt beaktande när kyrkans reformprogram på riksplanet skall genomföras.

Enligt K yrkomusikernas riksförbund bör organisationsformen för kyrkan baseras på den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan, dock med de reformer som anses viktiga och nödvändiga i ett modernt

samhälle. Hit hör att ekonomiskt reglera de olika trossamfundens möjligheter att existera på ett sätt som liknar svenska kyrkans samt att skapa möjligheter till en förbättring av den andliga vården såväl i storstaden som i glesbygden.

Sveriges kyrkokamerala förening har det intrycket att beredningen på ett mycket tidigt stadium i utredningsarbetet bestämt sig för att föreslå en upplösning av sambandet mellan staten och kyrkan. Genom detta ställningstagande har betänkandet kommit att domineras av ”skilsmässo- synpunkter” och deras konsekvenser. Föreningen har den bestämda uppfattningen att ett dylikt betraktelsesätt saknar stöd hos folkets breda lager och beklagar med utgångspunkt häri att religionens betydelse som samhällsfaktor inte blivit föremål för en djupgående sociologisk undersökning på det sätt föreningen föreslog i sitt yttrande över 1958 års kyrka-statutrednings slutbetänkande. Föreningen framhåller att man helst skulle se en lösning av kyrka-statfrågan inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan i överensstämmelse med principernai det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet. Ett sådant bevarat samband behöver i och för sig inte hindra genomförandet av vissa önskvärda reformer, som skulle tillerkänna kyrkan större inflytande i vissa inomkyrkliga angelägenheter. Sammanfattningsvis framhåller före- ningen att den anser religionsfriheten vara i mycket stor utsträckning tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslag. Ytterligare förbättringar kan måhända åstadkommas, men detta kräver inte så vittgående åtgärder som beredningen föreslår.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att beredningen inte tillräckligt har penetrerat den centrala frågan om svenska kyrkans framtida status. Enligt förbundet har beredningen i huvudsak endast övervägt det s. k. C-läget. Också de 5. k. A- och B-lägenal borde ha utretts närmare, eftersom alternativen att kyrkan får självbestämmanderätt och att församlingarna har utdebiteringsrätt enligt förbundet inte utesluter varandra. Förbundet hävdar därför bestämt att frågan om den framtida relationen mellan samhälle och trossamfund inte på nuvarande stadium kan göras till föremål för ett principbeslut.

Helt andra skäl mot beredningens förslag anför länsstyrelsen i Gävleborgs län som inte kan finna situationen sådan att det i dagens läge framstår som angeläget att påkalla ett principbeslut i huvudfrågan. Som skäl för sin uppfattning anger länsstyrelsen att ett skiljande av svenska kyrkan från staten är en mycket komplicerad fråga som skulle binda resurser under många år framåt. Med ett tills vidare behållet samband mellan staten och svenska kyrkan skulle större likvärdighet ifråga om de ekonomiska villkoren kyrkorna emellan kunna ernås medelst ett ökat stöd till övriga samfund.

Följande synpunkter från fyra k 0 m m u n e r illustrerar några vanligen förekommande argumentationslinjer från kommunalt håll.

Borgholms kommun uppfattar religionsfriheten som fastställd i grund- lagen och ifrågasätter om religionsfrihetens princip kan anses trädas för när genom det nuvarande förhållandet kyrka-stat. Beredningen har

1 Dessa begrepp användes av 1958 års utredning kyrka—stat. Se bl. a. slut- betänkande (SOU 1968: 11) Svenska kyrkan och staten.

enligt kommunen gjort frågan om religionsfrihet mera till en ren jämlikhetsfråga, där man inte i första hand utgår från den enskilde individens möjlighet till fri religionsutövning utan mera ser till de olika trossamfundens möjligheter i detta avseende. Den svenska kyrkan idag har ambitionen att täcka hela landet och erbjuda kyrklig service åt hela folket. Med tanke på det ringa utträde ur statskyrkan som hittills förelegat måste man med fog ifrågasätta, om inte huvuddelen av svenska folket anser att man får denna service av kyrkan i dess nuvarande form och att det tryck som kyrkans officiella ställning innebär inte kan förnimmas som särskilt besvärande. För att kunna erbjuda folket de tjänster det här är fråga om över hela landet är det enligt kommunens mening nödvändigt att kyrkan får behålla sin beskattningsrätt. Utan den ekonomiska trygghet som denna rätt medför synes det otänkbart att kyrkan skall kunna fungera i den omfattning den nu gör. Det är dock ett vitalt krav inom en demokrati, att olika organisationer får göra sig gällande på så lika villkor som möjligt. Kommunen anser att det statliga stödet till de frikyrkliga organisationerna i Sverige bör ökas i betydande grad, så att så likartade villkor som möjligt uppnås. Detta ökade stöd bör ges utan att krav reses från statens sida som berör samfundens rätt att själva suveränt bestämma över sina angelägenheter. Även beträffande den svenska kyrkan synes det böra markeras att kyrkans rätt att bestämma i inre angelägenheter inte får försämras utan tvärtom bör ökas.

För Enslövs kommun förefaller det som om beredningen haft som utgångspunkt att lägga fram förslag om att sambandet mellan svenska kyrkan och staten skall upplösas. Beredningen synes ha försökt konstrue- ra bevis för denna ståndpunkt. Beträffande begreppet religionsfrihet bygger beredningen upp en tolkning, som torde vara helt främmande för gemene man. Enligt kommunens mening råder religionsfrihet i Sverige. Vem som vill kan utträda ur svenska kyrkan och kan antingen träda in i annat samfund eller låta bli. Inte heller kan invandrarna få spela så stor roll i frågan om statens skiljande från kyrkan som beredningen anser. Kommunen uppfattar förslaget så, att svenska kyrkan i jämlikhetens namn ekonomiskt skall rustas ned till de fria samfundens nivå. I så fall kommer kyrkans arbete i glesbygderna att fördyras och försvåras för att inte säga omöjliggöras. Enligt kommunens åsikt måste i jämlikhetens — och i religionsfrihetens — namn alla invånare — oavsett var de bor — garanteras rätt till fri religionsutövning. Jämlikhetstanken får inte innebära, att svenska kyrkans ekonomiska standard sänks. I stället bör de fria samfundens möjligheter stärkas. Kommunen påtalar även de uttryck som beredningen använder. Ordet ”skilsmässa” mellan kyrkan och staten används inte. Det är det ord, som allmänheten använder och förstår. I stället talar beredningen om ”förändrade relationer mellan staten och trossamfunden” och liknande uttryck. Ordet skilsmässa säger betydligt bättre vad det är beredningen föreslår. Till varje pris skall — enligt beredningen — staten göra sig fri från kyrkan. Men det är svenska folket, som står som förlorare, om beredningens förslag vinner statsmakternas gehör. Beredningens förslag kan enligt kommunen skapa en klyfta inom vårt folk. Svenska kyrkan ger en andlig miljö och ser till att ingen blir

andligen hemlös. Det andliga livet bör betraktas som en naturlig funktion för vanliga människor och inte bara för s.k. religiösa. Beredningens förslag kommer att för många fördyra och försvåra tillgången till religion. Kommunen anför vidare att det som genom århundraden naturligt har vuxit fram mellan svenska kyrkan och staten, inte bara med några penndrag kan strykas. Då beredningen inte heller här fram några vägande skäl för de föreslagna förändringarna, avstyrker kommunen bestämt att beredningens förslag genomförs. Skulle däremot svenska kyrkan önska att vissa organisatoriska förändringar i sambandet skall ske, kan dessa genomföras inom ramen för nuvarande relationer.

Uddevalla kommun menar att beredningens religionsfrihetsresonemang är oklart och präglat av subjektiva påståenden. Med hänsyn till frågans stora vikt och betydelse för såväl samhälle som kyrka hade man väntat sig att beredningen skulle analysera sina påståenden på ett mera objektivt sätt och basera dessa på fakta och undersökningar om de uppenbara olägenheter, som svenska kyrkans nuvarande status verkligen medför för enskilda och grupper. Det hade också varit motiverat om beredningen mera hade gått in på den konkreta svenska verkligheten och inte i så stor utsträckning hängett sig åt abstrakta religionsfrihetsresonemang. Verklig- heten är — framhåller kommunen — att drygt 7,8 milj. eller mer än 96 % av vårt folk tillhör svenska kyrkan. En redovisning av majoritetens olika önskemål i denna fråga hade därför i detta sammanhang varit på sin plats som underlag för en helhetsbedömning och lösning av problemet. Enligt kommunen skall man självfallet inte ta lättvindigt på den kritik som från minoritetshåll framförs mot nuvarande ordning. Men det hade varit angeläget att beredningen i första hand undersökt möjligheterna att genom partiella reformer söka undanröja de olägenheter, som en del upplever såsom orättvisa. Vad beredningen anför om att 1951 års religionsfrihetslag föga beaktar friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för olika trossamfund, icke kristna samfund eller organisationer av människor som vill stå utanför alla trossamfund har enligt kommunen en enkel lösning. Trossamfundet svenska kyrkan bör ges rätt att bestämma över sina inomkyrkliga angelägenheter och de fria samfunden ges samma ekonomiska möjligheter som svenska kyrkan. Däremot är det inte någon lösning av problemet om man i religions- frihetens eller jämlikhetens namn försämrar svenska kyrkans organisato- riska och ekonomiska möjligheter att även i fortsättningen verka såsom en öppen folkkyrka. Kommunen påpekar vidare.

Det kan ej bestridas att den Svenska kyrkan har en annan ställning än de fria trossamfunden, vilket medför vissa privilegier men också vissa nackdelar. Svenska kyrkan är den i Sverige organiskt framvuxna och historiskt givna kyrkan. I vårt land kan hon se tillbaka på en nästan lOOO-årig verksamhet. Den religiöst motiverade folkkyrkan, sådan den från äldsta tid bestått i vårt land, är ett uttryck för evangeliets universalitet och för Guds förekommande nåd. Med sin territoriella organisation täcker denna folkkyrka hela vårt land och kan därigenom nå ut till alla med sitt budskap. I motsats till sekten eller föreningskyrkan är folkkyrkan på barndopets grund den öppna kyrkans dörr, som inte heller

avvisar de tvekande och frågande. I sitt inre liv är den formad av Skriften och kyrkans bekännelse och har en livsform som inte kan uppges utan att kyrkans väsen och bestämmelse förändras. De lokala och centrala kyrkoorganen för administration och förvaltning, tillsatta i vedertagna parlamentariska former enligt det moderna samhällets metodik, sörjer för de yttre förutsättningarna för folkkyrkans religiösa uppgift. F örtroende- män på både församlings— och riksplanet, präster och lekmän i samverkan, har både i det förgångna och i närvarande tid vårdat sin kyrka och vakat över dess egenart mot tendenser till ”kommunalisering" eller andra åtgärder som kunnat fördunkla denna egenart.

Här redovisade förhållanden har enligt fullmäktiges mening ej i tillräcklig grad beaktats vid Beredningens ställningstagande. Man har i stället låtit religiösa minoritetsgrupper med speciell syn på staten få bestämma den organisatoriska utformningen av det största samfundet på ett sätt som får anses strida mot vad majoriteten i folkkyrkan själv önskar. Det kan också helt enkelt ifrågasättas om inte den fulla religionsfrihetsprincipen i ett demokratiskt samhälle kräver att vi både har en kyrka med offentlig-rättng ställning och kyrkor av fria samfunds natur, varigenom ges en större valfrihet för den enskilda medborgaren. 1958 års utredning kyrka—stat finner det ej heller vara uteslutet att statens behandling av olika samfund kan bli olika utan att för den skull behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Detta gäller även om en majoritet i samhället, som har en gemensam syn på religiösa frågor, i vanlig politisk demokratisk ordning väljer att tillgodose sina önskemål i viss organisatorisk form.

Hede kommun preciserar sina principiella invändningar mot beredningens förslag i fyra punkter.

1. Den svenska kyrkan med sina hela landet täckande territoriella församlingar är det konsekventa uttrycket för den kristna religionens fundamentala betydelse som formgivare för vår kultur och grogrund för våra värderingar. Denna synpunkt bör enligt vår mening vara utgångs- punkten för en diskussion om relationerna mellan stat och kyrka. Att 98 % av svenska folket, bland dem många frikyrkliga, alltjämt tillhör kyrkan torde bero på en utbredd, ibland möjligen instinktiv men ändock riktig insikt om detta grundläggande förhållande. Beredningen tycks också långa stycken vara villig erkänna detta, framför allt när det gäller Bibeln. ”Staten har — från allmänkulturella utgångspunkter — ett intresse av att tillse att en användbar bibelöversättning finns tillgänglig.” (4.2.2 Överväganden.) Eftersom den allmänna läskunnigheten i vårt land är av relativt sent datum och Bibeln är en kyrkans bok, torde detta omdöme med fog kunna gälla kyrkan i dess helhet. En regeringsledamot har nyligen gjort ett uttalande av innebörd, att religionen med dess normer och värderingar numera inte intar samma plats som förr i människors tänkesätt och att ingenting kommit i dess ställe. Kyrkan har — som vi ser saken — vuxit fram organiskt ivårt land, och det är ett förhållande som kräver respekt. ”Det är lika omöjligt att konstruera en religion som att bygga ett träd.”

2. Religionsfrihetsprincipen och rättviseskäl kräver enligt beredningen, att de olika trossamfunden behandlas lika från statens sida. Först som sist må sägas, att kommunen med glädje skulle se att alla trossamfund erhåller samma statliga hjälp med uppbörd av medlemsavgifter och med annat statligt stöd, som den svenska kyrkan har. Som förutsättning för statligt stöd nämner beredningen kvantitativa men ej kvalitativa bedöm-

ningsgrunder. Ett samfund av så fin valör som kväkarnas finns ej medräknat bland de 24, som skulle kunna komma ifråga för statligt stöd, men väl andra samfund av mycket omstridd karaktär. Beredningens förslag att ta hänsyn till numerären men ej till kvaliteten är förvisso begripligt men upplevs ändå som olustigt.

Den grundläggande betydelse den svenska kyrkan haft för religionsvår— den i vårt folk och för dess kultur och denna kyrkas långa historia ibland oss gör det svårt att utan vidare inordna den bland andra trossamfund. Man vill — för att låna en bild från musiken — snarast tänka sig relationen kyrka/övriga trossamfund som ett tema med variationer.

Ett accepterande av beredningens förslag kommer att konservera samfundssplittringen i vårt land. Det sker vid en tidpunkt, när denna splittring framstår som alltmer orimlig. Jämför professor Sven Göransson: Kyrkans framtid (Svensk Kyrkotidning sid 373/1972): ”En svaghet i den organiserade kristendomen i Sverige är den långt gående samfundssplitt- ringen. Det är uppenbart, att den i dagens läge är en historisk kvarleva.” Är detta omdöme riktigt — och allt talar för att det är så —— kan det knappast vara riktigt att splittringen så att säga får statlig sanktion och därmed kodifieras och konserveras.

Den långt gående samfundssplittringen torde dessutom verksamt ha bidragit till en relativisering av etiska och religiösa sanningar i det allmänna medvetandet. Trots all ekumenik har förhållandet mellan trossamfunden, särskilt i städerna, kommit att präglas av en konkurrens, som sätter in redan på barnstadiet. Det ena samfundet lockar barn till Söndagsskolan med en present av ett slag, det andra med en gåva av ett annat slag. Även en vanlig radiolyssnare lär knappast kunna undgå att märka, att många gudstjänster får mer och mer av underhållningskaraktär över sig. Vi anser detta vara till förfång för religionens elementära syften.

Den svenska kyrkan är enligt vår uppfattning en del av vår nationella identitet, och det är redan av det skälet motiverat, att dess roll som kulturbärande faktor säkras åt framtiden.

Med ett accepterande av beredningens förslag kommer också präst- typen i vårt land att ändras från den relativt oberoende och endast av sitt samvete bundne prästen till en säljande, amerikaniserad prästtyp. Vi finner inte denna förändring önskvärd.

Större delen av 1800-talet utmärkte sig för en bristande förståelse för de värden våra kyrkobyggnader representerar. Fina medeltidskyrkor revs eller rent av sprängdes ner, tills en lagstiftning satte stopp för detta. Sedan dess har en anmärkningsvärd omsvängning skett i detta stycke. Vi anser oss böra notera den utomordentliga omsorg, med vilken statsmakterna sörjt för iståndsättande av exempelvis flera av våra domkyrkor. Man torde kunna förvänta — det finns tecken även i öststaterna som tyder på det i att intresset för den religiösa makt, som en gång skapade dessa kyrkor, snart skall vara i stigande.

3. Religionsfrihetsprincipen och statens proklamerade opartiskhet i livsåskådningsfrågor får enligt vårt sätt att se inte drivas till sin spets. Om de inte skall verka blint och ödeläggande måste de kombineras med ett större mått av hänsyn för traditioner och mera uttalade värderingar från statens egen sida än de som kommer till synes i betänkandet. Kyrkans teologi, tanken på den öppna folkkyrkan, är så att säga inbyggd i den svenska kyrkans nuvarande uppbyggnad och i rätt hög grad beroende just av kyrkans relation till staten. Med de föreslagna reformerna blir den svenska kyrkan antingen den vill det eller inte en föreningskyrka eller frikyrka, en av de många av detta slag, som finns i vårt land. Det torde medföra, att många människor i vårt land kommer att känna sig andligt husvilla.

4. Staten kan komma att behöva kyrkan på ett annat sätt än förr.

Utvecklingen i det moderna samhället torde snart ha nått en punkt, där behovet av självbesinning och översyn inställer sig. I ungdomsvärlden råder andra värderingar än de som väglett dem som skapat och uppehåller välfärdssamhället. Skall samhället kunna acceptera teknikens och veten— skapens landvinningar och göra det på ett harmoniskt sätt, torde stat och samhälle i allt högre grad bli i behov av religionens idealbildande förmåga och dess förmåga att skänka helgd.

Religionsfrihetskravet synes oss väl tillgodosett genom 1951 års religionsfrihetslag och genom de internationella konventioner om mänsk- liga rättigheter etc, för vilka beredningen redovisar och vilka godkänts av Sveriges riksdag. Den svenska kyrkan har av ålder framstått som en sorts minsta gemensamma nämnare för grundläggande principer och värde— ringar i vårt samhällsliv. Det andliga läget hos vårt folk idag synes oss minst av allt inbjuda till ett försvagande eller äventyrande av denna kyrkans funktion.

I det följande redovisas synpunkter från drygt ett tiotal försam— lingar av olika storlek och i olika delar av landet. Urvalet av församlingar har gjorts enbart med tanke på behovet av att illustrera vanligen förekommande argumentationslinjer.

Singö församling finner beredningens förslag föga underbyggt och fäster uppmärksamheten på bl. a. svenska kyrkans struktur samt dess funktion i glesbygd och i fritidsbygd. Församlingen betraktar svenska kyrkan som en kommungemenskap på territoriell grund. Den omfattari princip alla medborgare och utgör genom sina särskilda arbetsuppgifter en del av statsfunktionen. I konsekvens härmed har den en självklar karaktär av öppen folkkyrka. Om staten avskaffar kyrkofunktionen ur sin totala struktur innebär detta med nödvändighet, att man avskaffar den öppna folkkyrkan. Ett fritt och självständigt trossamfund kan enligt församlingen inte leva och verka under någon längre tid utan tilltagande bekännelsekrav mot medlemmarna och utan minskad tillgänglighet för dem, som inte t. ex. har råd att vara med. Församlingen påpekar vidare att dess befolkningsunderlag inte räcker för att driva en avgiftsbaserad kyrklig verksamhet. I en marknadsekonomi skulle församlingen bli ”olönsam”. Församlingen är därför beroende av de utjämningsbidrag som kan erhållas. Men även om viljan till solidaritet skulle vara större inom den nya svenska kyrkan än i något annat visat sammanhang, ifrågasätter församlingen att förmågan skulle räcka. I detta sammanhang anför församlingen även att församlingskyrkan är bygdens enda återstående gemensamma angelägenhet i kommunallags mening och jämte begrav- ningsplatsen ett fortfarande levande centrum för bygdens liv. Försam- lingen erinrar också om att antalet fritidsboende invånare ökat starkt. "Sommarkyrkan" har blivit ”week-endkyrka” och blir för allt fler den naturliga ”hemmakyrkan”, en utveckling som lett till att församlingens präst och kyrka anlitas för olika förrättningar o. d. Församlingen fortsätter.

I den ”öppna folkkyrka” som ännu är vår, är det naturligt, att kostnaderna för denna kyrkans verksamhet går in i det som räknas bland medborgarnas gemensamma angelägenheter — i all synnerhet som man ju har möjlighet att utträda ur denna del av gemenskapen. Men det känns

som ett betänkligt steg tillbaka i utvecklingen att avgiftsbelägga dessa kyrkliga förrättningar. F.n. är det i stort sett bara gravplats, som ””utsocknes'” betalar extra för. Trots detta ökar de fritidsboendes efterfrågan av denna yttersta möjlighet att få känna sig definitivt förbundna med ”sin” bygd. Vi vill inte tvingas avvisa dem av ekonomiska skäl.

Skänninge pastorat kan inte finna att religionsfriheten skulle bli bättre tillgodosedd för flertalet medborgare enligt beredningens förslag. 1951 års religionsfrihetslag garanterar såväl svenska kyrkans och frikyrkans medlemmar som icke troende religionsfrihet. På många punkter kan visas att relationsförändringen skulle skapa stora problem för medlemmar i svenska kyrkan och för dem skulle det alltså betyda en inskränkningi deras religionsfrihet, dvs. om detta ord också tas som uttryck för möjlighet och frihet till religionsutövning. Pastoratet anser att kyrkan skall ha kvar sin offentligrättsliga ställning och sin beskattningsrätt eller rätt att med statligt stöd få inkassera sina medlemsavgifter. Denna rätt till statlig medverkan vid inkassering av medlemsavgifter bör också gälla övriga religiösa samfund om de vill ha sin ekonomi ordnad på detta sätt. Pastoratet vill med all kraft slå vakt kring församlingsstyrelselagen. Denna garanterar att kyrkan får en folklig förankring och att vården av kyrkan blir en angelägenhet som rör hela församlingen. Om beredningens förslag går igenom kan ingen förutsäga hur stor del av svenska folket som i fortsättningen vill stödja kyrkan och följaktligen inte heller hur stora medlemsavgifterna kommer att bli. Blir avgifterna stora påskyndas med all säkerhet medlemsminskningen. Skall kyrkan i fortsättningen kunna verka som en öppen folkkyrka måste den också ha ekonomiska och personella resurser. Skulle kyrkan bli en frikyrka i raden av andra frikyrkor, kommer en hel del av dess i dagens läge passiva medlemmar att känna sig fullständigt andligt hemlösa. Enligt pastoratets bedömning är det äventyrligt att laborera med ett annat medlemssystem än det som nu föreligger. Oavsett om det sker någon relationsförändring eller inte måste kyrkan få en central kyrklig styrelse av något slag, som skulle kunna överta en del av de beslut och utnämningar som nu sker genom statligt organ i likhet med vad 1968 års kyrkomöte har föreslagit. Pastoratet anser att det mest betänkliga i beredningens förslag är talet om att kyrkan skulle kunna mista dispositionsrätten av sin egendom om kyrkan inte kan behålla sin karaktär av öppen folkkyrka. Först skapar alltså beredningen, fortsätter pastoratet, förutsättningar för att beröva kyrkan alla dess möjligheter att vara en öppen folkkyrka, och samtidigt uppställer man i realiteten såsom villkor för att kyrkan inte skall gå miste om rätten att få disponera den egendom som den nu rättmätigt besitter och brukar, att kyrkan förblir en öppen folkkyrka. Avslutningsvis uttalar pastoratet att det i beredningen finns en hel del värdefulla uppslag men att hela frågan är av så stor betydelse och av sådan räckvidd att det på de flesta punkter, t. ex. frågan om begravningsväsendet, behövs ytterligare utredning innan man kan ta slutgiltig ståndpunkt.

Lidköpings församling anför.

De båda storheterna Den Svenska Kyrkan och Samhället griper in i varandra, och det är därför svårt att tänka sig den ena utan den andra. De är sedan århundraden förbundna med varandra med mycket starka band. Det vore högst olyckligt, om dessa snart tusenåriga band skulle klippas av.

Kyrkan som sådan kommer självfallet att bestå, hur än relationerna mel- lan den svenska kyrkan och samhället kommer att gestalta sig. Kyrkans arbete skulle dock komma att försvåras, om banden klipptes av mellan kyrkan och folket. Det kommer att bli mycket svårt för att inte säga ogörligt att betjäna människorna med evangelium på det sätt som hittills har skett, och det torde dock vara kyrkans huvuduppgift att verka i enlighet med Jesu befallning: ”Gån för den skull ut och gören alla folk till lärjungar.” Det är svårt att förstå, hur detta skall kunna ske på ett riktigt sätt, om kyrkans företrädare ständigt skall behöva känna tvånget: "Detta måste löna sig ekonomiskt — Detta måste gå ihop.” Det finns anledning till mycken pessimism just på denna punkt. De, som frimodigt och med glädje skulle predika om Guds rike, blir i stället nedtyngda till jorden av alla Martabekymmer. Kyrkan som något slags affärsföretag synes vara något synnerligen olustigt för att inte säga hädiskt. Det gäller människorna, det gör det ju alltid, när det är fråga om kristen tro och kristet liv. Vart skall människorna taga vägen? Kyrkan har för många varit en tillflykt. Hon har funnits där, när människorna har behövt henne. Hon har hittills inte krävt något slags andligt pass eller religiös legitimation. Det behöver man inte, när man söker sig tillbaka hem. Dop, konfirmation, vigsel och jordfästning har betytt mycket för människor, kanske också för människor som talar med mycket små bokstäver om andliga ting. Dessa människor skulle kunna benämnas förgårdens männi- skor. Det är möjligt, att det är en romantisk benämning, men den kommer nog sanningen mycket nära. Dessa människor borde kyrkan ömma särskilt mycket för. Många skulle uppleva det som skändligt, om kyrkan stängde sin dörr för dem, därför att de eventuellt inte passade in i förut uppgjorda mallar. Till den skaran sällar sig också en annan grupp människor, som är andligt besläktade med dem, nämligen Nikodemus— människorna, de räddhågade, de osäkra, de religiöst oskyddade och oskyldiga. För dem har vår kyrka fått vara till mycken välsignelse. Där har de haft ett fullgott anonymitetsskydd. De har fått komma och gå som de själva velat utan att bli antastade av kanske välmenande, men för dem närgångna frågor. Det finns ytterligare en tredje grupp människor, som kommer att bli lidande av en skilsmässa Kyrka — Stat. Vad händer med några av de mest åsidosatta människorna — glesbygdens folk? Det vore orätt, om även .kyrkan skulle svika dem.

Det frivilliga insamlingsarbetet för skilda u-landsprojekt kommer utan tvekan att bli starkt lidande vid en eventuell skilsmässa kyrka - stat, då kollekter och frivilliga gåvor måste tagas i bruk för församlingarnas vardagsbehov.

Västerås Lundby församling, som utförligt kritiserar beredningens för- slag, anför som helhetsbedömning att förslaget inte kan accepteras. Beredningens grundtes om religionsfrihet synes vara diskutabel. De skillnader mellan trossamfunden som beredningen betonar, kan lösas genom partiella reformer. Den frihet som beredningen erbjuder svenska kyrkan synes församlingen vara oacceptabel. Kyrkan skall på en mångfald områden betjäna svenska folket men fråntas i framtiden egentliga möjligheter därtill genom att kyrkoavgiften inte får tas ut i samband med

skatteuppbörden. Församlingen ställer sig dessutom frågande inför överförandet av folkbokföringen och begravningsväsendet till borgerlig myndighet. Frågan angående begravningsväsendet har inte ens utretts och folkbokföringen blir både kostsammare och från servicesynpunkt sämre. Trossamfundens samarbetsråd synes inte vara en godtagbar lösning. Behandlingen av kyrkans dispositionsrätt till sin egendom synes innehålla ett dolt hot. Beskattningsrätten eller kyrkoavgiften bör enligt försam- lingens mening gå via uppbördsfunktionen i samhället. Avslutningsvis uttalar församlingen att den förordar ett bevarat samband med en aktiv reformvilja, som har folkets bästa i sikte. Här kan 1968 års kyrkomötes reformprogram utgöra en god grund.

Tingsås församling sammanfattar sitt yttrande i orden ”vi vill inte ha en fri kyrka, men vi vill ha en friare kyrka”. I fråga om religionsfrihets- principen anför församlingen bl. a. att beredningens tes om en aktivt positiv syn från samhällets sida till förekomsten av olika trossamfund förefaller innebära att statens inflytande blir negativt och att förslaget kan ses som ett led i en fortgående avkristning i vårt land. Beredningens uttalanden om invandrarnas situation kan enligt församlingen inte anses vara grundade på verkliga förhållanden. Tingsås församling har f. n. omkring 170 invandrare. Av dessa tillhör de flesta ortodox trosbekännel- se, därnäst kommer de av romersk-katolsk trosbekännelse samt några få av muhammedansk åskådning. Ingen påtryckning har veterligen utövats på någon. Tingsås kyrka har upplåtits för ortodox gudstjänst för dop, konfirmation och vigsel, och församlingshemmet har upplåtits för regelbundna romersk-katolska gudstjänster. Tingsås församling hjälper invandrarna att bevara och förverkliga den samfundstillhörighet de haft från hemlandet. Församlingen menar att religionsfriheten är väl tillgodo- sedd med nuvarande ordning.

Svenska kyrkan bör dock i religionsfrihetens intresse själv få fatta beslut i trosfrågor och beträffande kyrkliga böcker och likaså om kyrkliga helgdagar. Utnämningsrätten till kyrkliga tjänster bör överföras från statliga till kyrkliga myndigheter (t. ex. domkapitlen för stiften och en kyrklig centralstyrelse för hela riket och biskopsmötet). Undantag kan måhända göras för ärkebiskopen, som med den ställning han har för hela svenska kyrkan ev. bör kunna utnämnas av Kungl. Maj: t. I den mån som andra trossamfund menar sig vara orättvist behandlade i förhållande till svenska kyrkan och yrkar på likaberättigande bör detta tillgodoses genom partiella reformer, som tillerkänner dem ekonomiskt stöd. Meningen med reformarbetet bör vara att ge både kyrka och frikyrka bättre möjligheter att tjäna vårt folk med evangeliet och ge stöd åt ungdomen emot upplösning, våldstendenser och moraliskt förfall. Det förefaller försam- lingen som om beredningen syftar mot ett system, där svenska kyrkan skulle förändras till en frikyrka av amerikansk typ. I en sådan går mycket av det kyrkliga arbetet ut på att skaffa pengar. De metoder som används där är kanske effektiva men inte alltid sympatiska. Församlingen vill i stället få ett system liknande det som tillämpas i Västtyskland och Finland, där medlemsavgifter beslutas av kyrkans organ men upptas av statliga organ, som därvid tar upp ersättning med 2—3 % av det insamlade

beloppet. Var och en får betala i förhållande till sin skattekraft. Utträde och inträde i kyrkan sker genom anmälan. Detta system skulle kunna utvidgas att gälla även frikyrkor och olika invandrarkyrkor. Skulle ovanstående inte kunna antas, vill församlingen att det mesta i nuvarande system får äga fortsatt giltighet, varvid frikyrkor och invandrarkyrkor bereds större möjligheter till ekonomiskt stöd av det allmänna.

Lomma församling uttalar att genom religionsfrihetslagen råder full- ständig religionsfrihet i Sverige. Särskilt som därtill alla praktiska och ekonomiska förhållanden måste anses vara högst tillfredsställande ordna- de i enlighet härmed — och dessutom genom enkla reformer inom det nuvarande systemets ram ytterligare kan perfektioneras — synes det församlingen helt felaktigt att på grundval av sofistikerade resonemang destruktivt rasera en sedan 450 år tillbaka djupt folkligt förankrad och demokratiskt sällsynt väl fungerande ordning. Att tillmäta vaga miss- nöjesuttryck från en ytterligt liten minoritet sådan vikt att denna hittillsvarande ordning skulle spolieras strider fullständigt både mot elementära, demokratiska normer och mot religionsfrihetsprincipen därigenom att denna uttrycker såväl frihet till religionsutövning som frihet från religionstvång. En kyrka, som ingenting skall äga, blott disponera, som erbjuds ”generösa” bidrag, dock alltid med villkor som inskränker dess frihet, och som är hänvisad till frivilliga kyrkoavgifter och gåvor och som är baserad på betalande enskilda individer, kan aldrig bli en folkkyrka i någon egentlig mening. Församlingen anser det vara utomordentligt angeläget att svenska kyrkan får bibehålla sin offentlig- rättsliga ställning baserad på en församlingsstyrelselag i väsentligen oförändrad form. Det är dock lika angeläget att reformer genomförs som ger kyrkan — liksom alla andra trossamfund —— full suveränitet i fråga om sitt interna arbete. Likställigheten främst i ekonomiskt hänseende gentemot och mellan övriga trossamfund bör och kan lätt ordnas genom enkla reformer inom den nuvarande ordningens ram, exempelvis genom att den nuvarande kyrkofonden görs gemensam och tillförs medel från staten med ett väsentligt lägre belopp än som skulle bli fallet vid en total omläggning av det hittillsvarande, väl fungerande och på århundradens hävd vilande systemet, eller genom att en bestämd liten del av inflytande kyrkoskatt tillförs denna.

Också Göteborgs Vasa församling anser religionsfriheten vara fullgott tillgodosedd genom 1951 års religionsfrihetslagstiftning. På det område där konfliktanledningar nu ligger inbäddade, nämligen föräldrars rätt att bestämma över sina barns i verklig mening objektiva religionsundervis- ning, ger beredningens förslag inga anvisningar till en lösning som garanterar föräldrar tillhörande svenska kyrkan möjligheter att ge sina barn befrielse från den statliga skolans religionsundervisning. Försam- lingen förklarar sig inte inse i vad mån de enskilda individerna i ett demokratiskt samhälle skulle ha en begränsad religionsfrihet därför att en särskild relation råder mellan staten och den grupp på 98 % av folket som nu tillhör svenska kyrkan. Genomförs beredningens förslag blir anslut- ningen till kyrkan betydligt mindre, vilket givetvis medför försämrad ekonomi för den ”fria” kyrkan. Risken föreligger dessutom att det inte

blir en utan flera nya kyrkor vid en sådan framtida reglering av förhållandet mellan kyrka och stat som beredningen föreslår. Försam- lingen framhåller vidare att den nuvarande församlingsstyrelselagen visat sig fungera utmärkt och har blivit ett verksamt instrument för ett demokratiskt medinflytande och ansvarstagande för den andliga vården inom alla den svenska kyrkans församlingar. Den reglerar f. n. kyrkans offentligrättsliga ställning på ett tillfredsställande sätt. Det vore skada om denna aktivitet från lekmännens sida skulle försvinna. Församlingen anser sig därför inte kunna biträda beredningens förslag utom vad gäller frihet för kyrkan att råda över sin bekännelse, sin liturgi, sin själavårdsverksam- het. Denna frihet bör kunna ges kyrkan utan att de nuvarande ramarna för hennes offentliga ställning brytes sönder.

Högsäters församling uttalar bl. a. att det nuvarande sambandet stat—kyrka får anses vara värdefullt för alla parter. Detta utesluter dock inte att man kan tänka sig delreformer. I fråga om religionsfrihetsprin— cipens betydelse anför församlingen att den inte känner igen det svenska samhället i beskrivningen som beredningen gör. Dess formuleringar synes församlingen vara uttryck för mycket små minoriteters uppfattning. Kritiken från minoriteter skall inte avfärdas. Men därav följer inte att kyrkans framtida relationer med staten utformas så, att de tillfredsställer en stridbar minoritet mot en mera hovsam majoritets önskan. Ytterligare exempel på enbart teoretiskt tänkande erbjuder förslaget om ekumeniskt samarbetsråd, där kristna, mosaiska och muslimska etc. trosbekännare ingår. Inte ens i stater, där de tre nämnda religionerna var för sig är talrikt företrädda, torde en sådan skapelse förekomma. Enligt vedertaget språkbruk torde ekumenik betyda samarbete och strävan till enhet mellan olika kristna kyrkor och samfund. Ordet kan knappast vara på sin plats i samband med förekomsten av olika världsreligioner. Församlingen framhåller vidare att beredningen reservationslöst synes godta, att det numera råder ett nära nog totalt statligt undervisningsmonopol i vårt land. Det synes helt ha undgått beredningen att ett växande antal kyrkliga och frikyrkliga hem är mycket oroade av utvecklingen i den obligatoriska skolan, inte minst i ämnet religionskunskap. Då befrielse från undervisningen i detta senare ämne inte kan medges enligt lag, har man tillgripit den enda lagligt möjliga utvägen. Man har inrättat särskilda kristna skolor med undervisning i alla skolans ämnen. Detta är ett rent praktiskt exempel på religionsfrihetsproblem. Församlingen finner, att man med visst fog kan hävda, att beredningen har tillämpat religionsfri- hetsbegreppet när det förefallit användbart men föredragit att bortse från detsamma då det blir obekvämt. När det gäller ekonomiska frågor anser församlingen att beredningen ensidigt har läst sig vid tanken att förändring av beskattningsrätt till medlemsavgift utesluter statlig medver- kan vid uppbörden. Beredningen har bort pröva också det motsatta alternativet, Vidgande av den statliga servicen att gälla andra samfund och eventuellt ytterligare organisationer. Den av beredningen eftersträvade jämlikheten mellan trossamfunden kan uppnås inte enbart genom att ta bort rättigheter för svenska kyrkan. Den kan också åstadkommas genom att dessa rättigheter erbjuds åt andra samfund.

Som sammanfattning av sitt omfattande yttrande uttalar Sundsvalls Gustav Adolfs församling bl. a. att beredningen inte tar hänsyn till svenska kyrkans speciella karaktär av folkkyrka, dess tradition, dess struktur och faktiska funktion. Församlingen finner dess förslag oaccep- tabelt. Förslagets genomförande skulle leda till obotlig skada inte endast för svenska kyrkan som samfund utan också för den enskilde medborga- ren och för det svenska samhället i dess helhet, som idémässigt skulle komma att förlora i kristet innehåll. En samlande lösning av stat—kyrka- frågan bör eftersträvas. Beredningens förslag öppnar inte möjligheter till en sådan. Däremot skulle en lösning efter de riktlinjer, som i 1958 års kyrka—statutredning betecknas som A-läget, dvs. bibehållet samband med reformer, kunna göra det på ett sätt, som skulle hälsas med tillfredsställelse av ett överväldigande flertal ivårt folk, som inte vill se vår nuvarande folkkyrka nedmonterad och raserad. I beredningens direktiv ingick att även detta alternativ skulle tas under övervägande, vilket inte skett. Församlingen anser det nödvändigt och ofrånkomligt med en kompletterande utredning enligt nämnda huvudprincip som alternativ till beredningens förslag. Bland de reformer som härvid bör komma i fråga ter sig en demokratisering av bl.a. domkapitel men framförallt kyrkomöte mest angeläget. Ett nytt och annorlunda samman- satt kyrkomöte kan på goda grunder antas ipositiv riktning påverka statsmaktens benägenhet att medverka till inrättandet av en central kyrkostyrelse. Den sålunda förordade utredningen bör också belysa frågan om ekonomiskt stöd åt övriga trossamfund och framlägga förslag i denna riktning. Beredningens förslag är inte endast för svenska kyrkan utan också för folk och samhälle så oförmånligt att ett bibehållande av nuvarande religionslagstiftning vore, alla betänkligheter till trots, att föredra, om statsmakterna av någon oförklarlig anledning inte vill tillmötesgå kravet på ytterligare utredning, syftande till annorlunda lösning än den av beredningen redovisade.

Nedertorneå församling anser att full religionsfrihet råder i vårt land. Var och en väljer fritt efter egen övertygelse. Enligt församlingens uppfattning blir religionsfriheten beskuren, om beredningens förslag genomförs. Folkkyrkans nuvarande utformning och arbetssätt garanterar anonymitet för dess medlemmar. Många s. k. sökare och andligen osäkra människor vågar vara med i vår nuvarande kyrka. Inga krav ställs på medlemskapet, vilket är ett oeftergivligt krav. Man kan befara att detta tillstånd inte kommer att få bestå vid skilsmässa. De olika grupperingarna i teologiskt avseende bland präster och lekfolk kan bli orsak till att stridigheter inom kyrkan kommer att blossa upp och till att vi får inte bara en kyrka utan många. Det är mycket tänkbart, att en bekännelse— falang kommer att uppträda och ställa kravet på bekännelse och engagemang av sina medlemmar. Om så skulle bli fallet, blir många människor i en sådan kyrkas upptagningsområde andligen hemlösa. Vidare kommer religionsfriheten i glesbygden att begränsas och bestäm- mas av den ekonomiska situationen. Trots det beramade utjämningsorga- net och dess verksamhet kommer det sannolikt att visa sig, att den gamla sockenkyrkan blir för dyr i drift. Man kan befara att glesbygdens folk blir

de första, som kommer att få se sin församlingsorganisation försvinna. Utvecklingen följer här givetvis den trend som rätt på andra samhällsom- råden i detta folkvandringens tidevarv. Vissa reformer inom det nuvaran- de sambandets ram bör emellertid genomföras. Man bör finna någon lösning på problemet folkkyrka — fria samfund på det ekonomiska planet och eftersträva likställighet. Folkkyrkan bör kunna ge god andlig service åt alla människor, inte minst för dem med kontakt- och gemenskapsbe- hov. Ekumenik som en förutsättning för en öppen kyrkas funktion är önskvärd. Där flera trossamfund arbetar inom samma församling, rekommenderas sambruk av lokaler och samplanering av aktiviteter trossamfunden emellan. Detta skulle ge glesbygdsförsamlingarna ökade arbetsmöjligheter med redan befintliga ekonomiska resurser. Lekmanna— verksamheten bör utökas. Religionsfrihet innebär också frihet från religion för dem som så önskar. Ett civilregister efter finskt mönster kunde inrättas, dit människor med ateistisk livsåskådning, och övriga som så önskar, kunde ansluta sig. Officiella förrättare av vigslar, jordfästningar m. ni. måste finnas för att betjäna dessa människor. Eftersom kyrkan även enligt beredningen skall vara en öppen folkkyrka, som alla oberoende av livsåskådning får tillhöra, bör den få en demokratisk uppbyggnad på både församlings-, stifts- och riksplanet. Församlingen ansluter sig till Larssons reservation beträffande församlingsstyrelselagen. Svenska kyrkan måste vara en öppen kyrka, där medlemmar med olika livssyn får rum, även likgiltiga och osäkra. Kyrkan måste ges en finansieringsform, som gör att hon kan leva upp till denna målsättning utan att ägna orimligt mycken tid och kraft åt insamling av medel för sin verksamhet. Församlingen befarar att medlemsantalet minskas vid en skilsmässa mellan stat och kyrka. Avgiften för dem som står kvar i kyrkan måste då höjas och detta förhållande leder så småningom till en uttunning av medlemskadern. En ond cirkel uppkommer med oupphör— ligen höjda avgifter och minskat medlemsantal. Till sist kvarstår en sluten bekännelsekyrka, som inte längre får disponera den kyrkliga egendomen. Statlig medverkan krävs därför vid debitering och uppbörd av medlems- avgift. Som helhetsbedömning uttalar församlingen att om de av beredningen presenterade reformförslagen accepteras, sker en nedmonte- ring av folkkyrkan. Denna måste beredas arbetsmöjligheter, hur frågan om sambandet stat—kyrka än löses. Glesbygdema har redan utarmats både ekonomiskt och befolkningsmässigt. Skulle beredningens förslag genomföras, sker också en utarmning på det andliga området. Gammelgarns och östergarns församlingar anför i identiska yttranden bl. a. att det är uppenbart, att beredningen genom att binda frågan om de framtida relationerna mellan samhälle och trossamfund vid ett av densamma utvalt basbegrepp, religionsfriheten, försvårar en förutsätt- ningslös överläggning. Till sin egen tolkning av religionsfriheten har beredningen fogat ett slags jämlikhetstänkande avseende samfunden vid sidan om svenska kyrkan. Församlingarna finner det nödvändigt att utgå från en annan princip för sin syn på de framtida relationerna samhälle— trossamfund, nämligen samhörighet. Samhörighet uttrycker med en positiv term den faktiska relationen i nuläget. Samhörighet talar

samtidigt om ett beroendeförhållande, som bör hållas levande och friskt genom att reglerna ges en sådan utformning, som gör dem användbara. Samhörighet säger, att man är medveten om gemensam historia, där samfundet, svenska kyrkan, lagt grunden för rättssamhället och därmed givit det dess bärkraft. Den faktiska relationen mellan samhället och trossamfundet svenska kyrkan såväl som det inbördes beroendet dem emellan måste därför vara den grund, utifrån vilken en svenska kyrkans lokalförsamling ger sitt svar på beredningens förslag. Den vill vara med och ge i fortsättningen men anser sig också ha rätt att begära något i utbyte. Det är församlingarnas bestämda övertygelse, att båda parter är bäst betjänta av att relationens nuvarande utformning i huvudsak består. Målet för en svenska kyrkans lokalförsamling är — och så synes även beredningen ha menat — att inom sitt territoriellt avgränsade område söka förverkliga uppgiften som kristen församling av folkkyrkans ordning. För att förverkliga målet måste rimligen den relation förordas, som erbjuder de bästa möjligheterna. Församlingarnas bestämda mening är att dessa möjligheter föreligger inom den nu befintliga relationen samhälle—trossamfund, dvs. samhörighetens utvecklingsbara relation. Beredningens åsikt att samhället bör ge ökat stöd åt samfunden vilar enligt församlingarnas mening helt på en av beredningen gjord värdering och utgör därmed ingen som helst garanti för framtiden. Den omfattande verksamhet svenska kyrkan nu bedriver kan knappast planläggas med ett så bräckligt ekonomiskt framtidsperspektiv som underlag. Församlingar- na finner inte att svenska kyrkans beskattningsrätt, iden mån den riktar sig till dess egna medlemmar, träder religionsfrihetens, än mindre demokratins principer för nära. Församlingarna anser följaktligen att svenska kyrkan bör få behålla offentligrättslig status. Med denna beskattningsrätt sammanhänger skatteutjämningsfrågan. För glesbygds- församlingen med dess ringa egna skatteunderlag har skatteutjämnings- bidragen under de år de utgått, varit av den största betydelse. Sättet för deras framräkning har skapat den högre grad av jämställdhet mellan tätort och glesbygd, som borde vara självklar i varje samhälle. De har gjort det möjligt också för församlingar med lågt invånarantal att väl fullgöra det, som åvilar alla församlingar, att hålla sin kyrka i stånd. Denna utjämning mellan församlingar med olika skattekraft måste fortsätta. Principen om samhörighet mellan samhälle och samfund stöder uppfattningen, att nuvarande relation ger bästa förutsättning för den nödvändiga ekonomiska planering varje församling måste göra. Försam- lingarna finner vidare, att det inte bör bereda samhället någon svårighet av oöverstiglig natur att tillse, att övriga samfund tillgodoses ekonomiskt på sätt de kan acceptera, samt i sådan utsträckning, att deras arbetsmöj- ligheter kan bedömas likvärdiga dem som råder för svenska kyrkan. De generella stödformer, som förekommer redan nu och som beredningen föreslår utökade, vilar enligt församlingarnas mening likaledes på enbart för dagen gällande värderingar. De kan knappast utgöra någon faktor av större säkerhetsgrad vid en seriös bedömning av hur den framtida ekonomiska planeringen för svenska kyrkan skall ske.

Sollentuna församling sammanfattar sitt yttrande i följande fem

punkter. Svenska kyrkans funktion som öppen folkkyrka, verksam i hela landet, äventyras genom beredningens förslag. Religionsfriheten för den enskilde är garanterad enligt nuvarande system, men kan befaras minska om beredningens förslag förverkligas. Församlingsstyrelselagen och be- skattningsrätten bör bibehållas såsom hörnstenar för den öppna folkkyr- kans verksamhet. Nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället måste bibehållas men inre reformarbete fortsättas och intensi- fieras. De fria samfunden bör erbjudas ett väsentligt förbättrat statligt stöd. Församlingen motiverar sin uppfattning på väsentligen följande sätt.

Svenska kyrkan har av samhället uppdraget att svara för att kyrklig verksamhet kan bjudas den intresserade kontinuerligt och överallt i landet. Tillsammans bildar svenska kyrkan och de fria samfunden en på det kristna evangeliet grundad organisation med ett starkt differentierat utbud, anpassat till olika människors andliga behov och intressen.

Denna kombination med öppen folkkyrka, som svenska kyrkan är, och medlems- och bekännarkyrkor, som de fria samfunden utgör, innebär ett omistligt värde. Beredningens förslag ändrar totalt denna bild. Om det förverkligas kommer i vårt land inte längre att finnas en öppen folkkyrka med de möjligheter, som svenska kyrkan erbjuder, utan endast en rad större och mindre fria samfund.

Ett av skälen till beredningens huvudförslag uppges vara att full religionsfrihet inte råder i landet. Beredningen hävdar att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund.

Beredningen tillämpar därmed den märkliga utgångspunkten att se religionsfriheten ur samfundens synvinkel. Långt väsentligare är att betrakta religionsfrihetsfrågan ur den enskilde individens synvinkel. Kyrkofullmäktige konstaterar att sett utifrån den enskildes synpunkt har vi en så god religionsfrihet i vårt land som rimligen begäres. Religionsfri- het måste nämligen definieras som frihet såväl till som från religion. Det nuvarande systemet ger klara garantier i bägge dessa avseenden. Svenska kyrkan kan tack vare sin offentligrättsliga ställning, med församlings- styrelselagen och beskattningsrätten som hörnstenar för verksamheten, stå till tjänst för den enskilde kontinuerligt och överallt i landet. Den som vill stå helt fri från all religiös utövning kan genom en enkel åtgärd ställa sig utanför svenska kyrkan, och någon påtryckning för att hindra detta förekommer ej.

Om beredningens förslag förverkligas torde svenska kyrkan förvandlas från öppen folkkyrka, tillgänglig för alla utan några begränsningar och några krav på den enskilde till en medlems- och bekännarkyrka. Den majoritet av svenska folket, som önskar ha tillgång till kyrklig verksamhet men inte är beredd att ta steget in i en privaträttslig föreningskyrka av bekännelsekaraktär, kommer sannolikt att känna sig utestängd och blir därmed andligen hemlös. Därtill kommer att den nuvarande territoriella utbredningen inte torde kunna garanteras eftersom de ekonomiska förutsättningarna blir kraftigt försämrade. Möjligheterna till kristen verksamhet i glesbygderna minskar avsevärt, och därmed blir många människors frihet till religion beskuren.

Oavsett om nuvarande system kommer att bestå eller beredningens förslag förverkligas är det dock angeläget att ge invandrare och andra minoriteter förbättrade möjligheter till religionsutövning. Detta är dock

en sak som inte på något sätt behöver sammankopplas med frågan om sambandet mellan samhället och svenska kyrkan.

Som ovan påpekats har svenska samhället gett svenska kyrkan uppdraget att garantera kyrklig verksamhet kontinuerligt och överallt i landet och att stå till den enskildes tjänst vid olika under livet uppkommande situationer. Detta sammanfaller med en i vårt land allmänt accepterad princip, nämligen att samhället stöder alla viktigare gemensamma medborgerliga aktiviteter, så att alla medborgare, oavsett bostadsort och ekonomiska förutsättningar, i görligaste mån får tillgång till dessa aktiviteter. Därvid sker en utjämning främst via skattsedeln som innebär att även mindre bemedlade ges möjlighet att ta del därav. Det torde föreligga en alldeles speciell anledning för samhället att garantera kyrklig verksamhet eftersom inte mindre än 98 % av svenska folket ännu tjugo år efter religionsfrihetslagens tillkomst är medlemmar av svenska kyrkan och därmed villiga att betala kyrkoskatt.

Enligt beredningens förslag minskas radikalt samhällets ansvar för den religiösa verksamheten. Efter hand kommer därmed mycket stora svårigheter att uppstå när det gäller att driva denna verksamhet.

Beredningen synes utgå ifrån att ca 75 % av medborgarna kommer att ingå som medlemmar i dess modell till framtida svensk kyrka. Dessa beräkningar är dock inte på något sätt tillfredsställande underbyggda, varför det är oriktigt att bygga ett förslag på så lösa antaganden. Anslutningen kan befaras bli avsevärt mindre, och därmed minskas kraftigt möjligheterna att för framtiden säkra en öppen folkkyrka med goda arbetsmöjligheter och fast förankring i hela landet. Anslutningen till den av beredningen föreslagna kyrkan kan väntas påverkas negativt av minst följande tre skäl:

]) Den psykologiska motviljan att registreras som medlem iett utpräglat trossamfund. 2) Avskräckande höga medlemsavgifter. 3) De medlemmar i de fria samfunden, som nu kvarstår i svenska kyrkan, torde sakna anledning att bli kvar i den nya frikyrkan och betala höga medlemsavgifter åt två håll.

Mycket talar nämligen för att medlemsavgifterna blir orimligt höga. En beräkning gjord inom Sollentuna församling pekar hån mot avgifter på över 3 000 kr. per medlem om ungefär nuvarande verksamhet skall upprätthållas, varvid man såsom medlemskår i den nya svenska kyrkan räknat endast med så stor grupp som idag är aktiv inom svenska kyrkan. Därutöver har dessa medlemmar att via sina skattsedlar bidra till begravningsväsende och folkbokföring, kostnader som nu bestrids av kyrkoskatten.

Omsorgen om möjligheterna att kunna föra ut det kristna budskapet även till de religiöst indifferenta, till de väldiga skarorna medmänniskor med behov av bättre förankring i tillvaron, till de många sökande och tvivlande, till den stora majoriteten med anonym men ej klart fixerbar kristen inställning föranleder kyrkofullmäktige att bestämt avråda från den kraftiga försvagning av arbetsmöjligheterna som beredningens förslag innebär. Vi känner oss alltjämt bundna av missionsbefallningen "gå ut och gör alla folk till mina lärjungar . . ." och kan därför inte acceptera att möjligheterna till förverkligande av denna så radikalt skulle försämras.

Huvudfrågorna är församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten. Med dessa två instrument kan svenska kyrkan arbeta vidare som öppen folkkyrka, utan dem blir framtiden mycket oviss. Kyrkofullmäktige avstyrker därför bestämt ett upphävande av församlingsstyrelselagen och beskattningsrätten.

Därmed är dock ingalunda sagt att alla problem är lösta med ett status quo i fråga om sambandet mellan samhälle och kyrka. Det inre reformarbetet måste fortsätta med bl. a. statsmakternas medverkan så att svenska kyrkans organisation och verksamhetsformer — inom oförändrad yttre ram — ännu bättre motsvarar den moderna tidens krav. Inte minst måste kyrkan ges större rätt att bestämma över sina egna inre angelägenheter, vilket bör vara möjligt även med bevarat system. Ett fortsatt demokratiseringsarbete med uppbyggnad av representativa organ på stifts- och riksnivå är en annan angelägen reform inom ett i sina huvuddrag oförändrat kyrkosystem. Vidare är det angeläget att de fria samfunden erbjuds ett starkt förbättrat samhällsstöd, vilket är klart motiverat av den betydelsefulla såväl religiösa som sociala insats de utför. Även detta bör självklart vara möjligt vid bevarandet av nuvarande samband mellan svenska kyrkan och samhället. Det är endast på den goda viljan hos statsmakterna som detta beror.

Till de frikyrkoförsamlingar som önskarattsvenskakyrkan i princip skall få fortsätta att verka i nuvarande former hör Laxå filadelfiaförsamling. Församlingen anför.

Hela vårt folks bästa är vår målsättning, när vi skall ta ställning i denna stora och viktiga fråga. Vi vill alltså inte låta oss påverkas av några modeideologier och inte heller speciellt måna om frikyrkoprincipen.

Det konstateras, att utredningen har en mycket positiv inställning till den tro och övertygelse, som ger oss mening med livet. När utredarna uttrycker som sin uppfattning, att tolerans och generositet skall prägla statens inställning till trossamfunden, drar vi inte deras bästa avsikter i tvivelsmål.

Vi måste dock uttrycka våra farhågor om att inte alla har den grundinställningen. Vi är benägna att tro, att det finns åtskilliga, som menar, att det vore lyckligast, om för kristendomen främmande värderingar och principer fick bli ledande. De ser en förändring av Svenska kyrkans ställning som en framgång för sina syften. Utredarna är inte heller främmande för opinionsförskjutningar (s. 45). Sådana sker inte bara automatiskt utan mycket som ett resultat av en målmedveten verksamhet.

Under de förutsättningarna ser vi kyrka—statfrågan som en kamp om vår demokratis grundläggande etiska värderingar. Resultatet kan bli en uppriven värdegemenskap för Sveriges folk (s. 48). Staten stiftar redan nu lagar och handlar på ett sådant sätt, att vi upplever det som djupt kränkande. Vi instämmer i konstitutionsutskottets yttrande 1956 och "kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden” (s. 26).

2.4.2. Förord för Larssons reservation

Länsstyrelsen i Gotlands län, Centerns ungdomsförbund samt två kommuner ansluter sig till beredningens huvudlinjer men avstyrker förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och bestämmel- serna om församlingarnas beskattningsrätt, dvs. ansluter sig till Larssons reservation. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder det reservationsvis framförda förslaget om fortsatt utdebiteringsrätt. Länsstyrelsen framhål- ler särskilt de svårigheter som det med säkerhet kommer att vålla länets glesbygdsförsamlingar att förmedla kyrklig service om finansieringsgrun-

den för verksamheten i princip knytes till frivilliga avgifter. Vidare understryker länsstyrelsen att åtgärder syftande till förändringar i samhällslivet av det vittgående slag som här är i fråga bör vara förankrade i en utbredd folkmening. Avgörandet i en fråga som denna bör inte träffas enbart på grundval av den inställning till förmån för den ena eller den andra lösningen som befolkningens flertal förutsätts inta. Även grupper som representerar ett mindre tal, t. ex. glesbygdsbefolkningen, bör vara tillförsäkrade rätten att beslutet inte går emot deras samlade mening och intresse. Det vore djupt olyckligt om en reform, som för många upplevs som vittgående, skulle bli genomförd utan resonans hos samtliga befolkningsgrupper. Den vidsyn och generositet som enligt direktiven för beredningen bör prägla dess arbete bör också känneteckna genomförandet. Beredningens förslag har många förtjänster på det praktiska organisatoriska planet men kan i andra avseenden möta gensagor från många som upplever frågorna på ett personligt sätt. Länsstyrelsen menar att en sådan inställning måste mötas med allvar och respekt och att det är bättre att frågan om ändrad relation kyrka—stat blir ställd på framtiden än att den genomförs i oenighet om vad som av många uppfattas som avgörande livsåskådningsfrågor.

Centerns ungdomsförbund, som säger sig mena att det finns stora möjligheter att öka intresset för kyrkopolitiska frågor om medborgar- intresset garanteras av en församlingsstyrelselag också i fortsättningen, delar från principiell synpunkt beredningens uppfattning att staten inte bör stå närmare ett samfund än något annat, varför nuvarande samband principiellt bör avvisas. Vid en totalbedömning av konsekvenserna om sambandet mellan stat och kyrka upplöses värderar förbundet dock den tillgång folkkyrkan med dess medborgarinflytande utgör mycket högt. Därför finner förbundet idag att övervägande skäl talar för att nuvarande samband mellan kyrka och stat inte skall upplösas. I stället måste samhällets intresse och insatser inriktas på att bevara folkkyrkan och skapa ett förhållande där alla samfund med en öppen demokratisk verksamhet kan ges samma ekonomiska stöd från samhället. På sikt kan ett alternativ vara att alla sådana samfund inryms ien allmän folkkyrka, en tanke som enligt förbundet också ansluter sig till den ekumeniska grundtanken.

Av de två kommuner som återfinns i denna grupp anser Lövångers kommun bl.a. att svenska kyrkan och övriga trossamfund fortfarande har en väsentlig betydelse för samhället, att frihet från och rätt till religion är en grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle men att denna princip inte bör anses innebära fullständig neutralitet från samhällets sida gentemot visst trossamfund, att beredningen synes ha överskattat det antal medlemmar som på sikt kommer att kvarstå i svenska kyrkan, varför betydande avgiftsbortfall och därmed mindre ekonomiska resurser erhålls för den framtida verksamheten samt att, om svenska kyrkan i fortsättningen skall fungera som folkkyrka, församlings- styrelselagen samt kyrkans rätt att uppbära skatt bör bibehållas. Kommunen ser det som en brist att beredningen inte gjort något försök till en samlad bedömning av den betydelse, som svenska kyrkan har och

har haft för vårt samhälle. Inom kommunen uppfattas de kristna värderingarna som normgivande i många avseenden och de värden vilka kristen verksamhet skapat och skapar utgör en stor tillgång som också måste tas till vara i framtiden. Med hänsyn härtill kan det också föreligga tveksamhet inför att församlingen inte skall ha någon framtida särställ- ning som trossamfund, detta särskilt gentemot icke-kristna trossamfund. Kommunen anser dock att beredningens ställningstagande om frihet från och frihet till religiös verksamhet är väl underbyggda. Ett ökat stöd bör utgå till olika minoritetstrossamfund. Trossamfundens allmänna verksam- het, exempelvis ungdomsverksamhet, har inom Lövånger fyllt en stor uppgift och därmed har behovet av ungdomsverksamhet från den borgerliga kommunens sida minskat. Trots att detta kan ha inneburit minskade valmöjligheter för vissa grupper och ökade för andra grupper, har samfundens ungdomsverksamhet en stor samhällelig betydelse. Genom sin inriktning kan verksamheten från de kristna samfundens sida också byggas upp efter andra riktlinjer än kommunala. Trossamfunden har ofta en god möjlighet till direktkontakter med skilda individer och kan därför ge en individuellt anpassad hjälp.

2.4.3. Förord för fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan, men i andra former än de nuvarande

De 101 remissinstanser som förordar fortsatt offentligrättslig reglering av svenska kyrkan men i andra former än f. n. utgörs till största delen (82 instanser, varav 60 församlingar) av organ med anknytning till svenska kyrkan. Bland dessa märks remissinstanser på central nivå såsom ärkebiskopen, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete, SAKI, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Samtliga 101 remiss- instanser inom nu förevarande kategori önskar utökad statlig uppbörds- hjälp eller fortsatt beskattningsrätt. De förslag instanserna presenterari fråga om formen för den offentligrättsliga regleringen kan väsentligen indelas i tre grupper. Ett antal kyrkliga företrädare med ärkebiskopen i spetsen önskar att en särskild lag stiftas med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, innefattande regler för hela den kyrkliga organisa- tionen, alltså såväl församlings- som stifts- och riksplan. Andra kyrkliga instanser, t.ex. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, menar att regleringen av svenska kyrkan bör utgå från den nuvarande församlingsstyrelselagen, vilken alltså bör fortfara att gälla men komplet- teras med särskilda bestämmelser rörande organisation m. m. på stifts- och riksplan. En tredje grupp instanser, i vilken ingår både kyrkliga och andra remissorgan, för fram mer opreciserade önskemål om s.k. ramlagstiftning.

Till dem som föreslår att en särskild lag stiftas med grund- läggande regler om den kyrkliga organisationen på församlings-,stifts-och riksplan—varvid väsentliga delar av nuvarande församlingsstyrelselag avses ingå i den nya lagen som

en särskild avdelning — hör utom ärkebiskopen även domkapitlen och stiftsnämnderna i Skara, Västerås och Lund samt domkapitlet iKarlstad. Ärkebiskopen hänvisar inledningsvis till den av biskopsmötets arbets- ] grupp utgivna skriften Svenska kyrkan och samhället] . Han påpekar att l vid en diskussion inom biskopsmötet enighet i princip visat sig föreligga om det alternativa förslag till ändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten som anges i skriften. Framför allt gäller detta frågan om önskvärdheten och nödvändigheten av en på något sätt i lag reglerad ställning för svenska kyrkan, statens medverkan vid uppbörd av kyrkoav- gifter och ökad frihet och självständighet för kyrkan i inte angelägen- heter. Han framhåller vidare att hans remissvar i väsentliga delar bygger på arbetsgruppens skrift men att på vissa punkter dock har gjorts avvikande bedömningar och överväganden. Enligt hans mening är huvudinvändningen mot beredningens förslag att det tar alltför ringa hänsyn till svenska kyrkans historiska uppbyggnad och egenart. Svenska kyrkan är visserligen enligt religionsfrihetslagen att betrakta som ett trossamfund, men den ärinte ett samfund i bemärkelsen sammanslutning av likasinnade. Dess särmärke är i stället, att den bygger på en religiös

' Arbetsgruppen, som bestod av biskoparna Olle Nivenius, Arne Palmquist och Sven Silén, har sammanfattat sin ståndpunkt på följande sätt.

inledningsvis har vi liksom beredningen framhållit, att trossamfunden bör tillförsäkras en likvärdig behandling. Samhällets stöd bör kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden. Mot beredningen har vi främst den invändningen, att den tagit alltför ringa hänsyn till Svenska kyrkans historiskt givna uppbyggnad och egenart.

[ framställningen om beredningens kapitel 2 har vi understrukit, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, och att den religiösa motiveringen innesluter även de socialetiska och kulturella frågorna. Vi har också funnit anledning påtala, att beredningen på en avgörande punkt förändrat innebörden i 1951 års religionsfrihetslag, nämligen i fråga om användningen av beteckningen ”trossamfund" på Svenska kyrkan. Vår kyrka och dess församlingar låter sig inte på ett adekvat sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer.

[ bl. a. kapitel 3 har vi funnit, att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att beredningen föreslår en säväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform.

Full religionsfrihet skall råda. Vad som ännu brister i det avseendet kan enligt vår mening rättas till utan så genomgripande förändringar för Svenska kyrkans del, som beredningen föreslår. Redan av sakkunnigutredningen (SOU 1964: 13, s. 466 ff. och SOU 1968: 11, s. 85 f.) framgår, att ett fortsatt samband med staten inte behöver strida mot religionsfrihetsbegreppet enligt internationell uppfattning. Om inskränk- ningar föreligger kan dessa undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka-stat, eller också kvarstår inskränkningarna till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka—stat, således även efter en skilsmässa. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försvagas i övrigt av att beredningen inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten.

Med anledning av de förutsättningar beredningen uppställer i kapitel 4 för att kyrkan skall få ökad självständighet i inomkyrkliga angelägenheter, har vi erinrat om att bl. a. den finska folkkyrkan äger ifrågavarande inre självständighet, samtidigt som den handhar borgerliga arbetsuppgifter. Beträffande folkbokföringen visar det av oss anförda yttrandet från riksskatteverket, att beredningen i det ärendet har övervärderat argumentet om religionsfriheten. Serviceskäl och ekonomiska faktorer bör här tillmätas en inte alltför ringa betydelse. Angående den komplicerade och känsliga frågan om begravningsväsendet anser vi, att såsom i direktiven anges en närmare utredning måste föregå ett principbeslut. (forts.)

bekännelse och är ett uttryck för ett öppet nådeserbjudande. Detta hari och för sig inte med kyrkans förbindelse med staten att göra. Svenska kyrkan kommer oberoende av sitt förhållande till staten att bevara sin principiella folkkyrkosyn. Men den svenska kyrkans historiskt givna egenart och dess nuvarande plats och betydelse inom vårt folk, manifesterade i praktiskt taget full identitet mellan kyrka och folk, medför att den teologiska innebörden i kyrkans syn på sig själv väl kan förenas med en i lag reglerad förbindelse mellan kyrkan och det offentliga samhället. Men förbindelsen med staten är alltså inte konstitutiv för denna kyrkouppfattning, den måste hävdas också under helt ändrade yttre förhållanden. Svenska kyrkan kan aldrig, om den vill vara trogen mot sin historia och sin egenart, uppfatta sig själv i föreningsrättsliga kategorier. Detta innebär oundvikligen att svenska kyrkan i dagens läge, under nuvarande förhållanden, måste sägas ha en viss särställning. Beredningens tanke att andra trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling biträder ärkebiskopen däremot livligt. Samhällets insatser till stöd för religiös verksamhet bör emellertid kunna anpassas till olika samfunds skiftande förhållanden.

För den inte församlingsbundna verksamheten inom landet ser vi gärna, att ekumeniska regionala råd tillskapas, och att de tillsätts på ett sådant sätt, att de avspeglar den religiösa situationen i respektive region. Beträffande sjömansvården hävdar vi, att Svenska kyrkan bör fortsätta att gemensamt med de nordiska systerkyrkorna driva denna verksamhet, som till 85 % bekostas av insamlade medel. Detsamma hävdar vi om vår kyrkas utlandsförsamlingar, vilka beredningen överraskande behandlar under rubriken ”ej församlingsbunden verksamhet m. m.".

I kapitel 5 är det anmärkningsvärt, att beredningen ägnar endast 2 sidor åt frågan om individens ekonomiska ansvar, medan det kompletterande samhällsstödet får ta 27 sidor ianspråk. Kyrkans ekonomi är dock till klart övervägande del uppbyggd på bidrag från de individer, som tillhör henne. Därtill kommer, att vad som säges om viss kostnadsminskning för kyrkan i fråga om folkbokföring och begravningsväsen har föga relevans, eftersom kostnaderna ändå kommer att belasta de enskilda kyrkomedlemmama.

Angeläget är att höja anslaget till de andra trossamfunden. Men lämpligheten av att låta ett "trossamfundens samarbetsråd” fördela samhällsstödet mellan Svenska kyrkan och övriga samfund mäste ifrågasättas, i synnerhet som beredningen diskvalificerar de naturligaste fördelningsgrunderna.

] stället för att bygga upp ett nytt centralregister kan befolkningsregistret inom länsregistreringen nyttjas. Att bygga på länsstyrelsernas dataservice visar sig bli mera ändamålsenligt och rationellt. Kyrkoavgift debiteras dem, som tillhör Svenska kyrkan, med viss procentsats på den kommunalt beskattningsbara inkomsten och erlägges preliminärt i samband med prelirninärskatteinbetalningen. Församlingari andra trossamfund, som önskar få kyrkoavgift debiterad på skattsedeln, underrättar länsstyrelsen om sina medlemmar för registrering, varefter debitering sker på samma sätt som nu sker för icke territoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Samfund, som av principiella skäl inte vill ta emot stöd på medlemsbasis, bör få statsbidrag motsvarande de medel, som utdebiteras i Svenska kyrkans församlingar.

Beredningens förslag i kapitel 6, enligt vilket Svenska kyrkan blir att betrakta som en förening av föreningar, är en konstruktion, som undanskymmer det faktum, att kyrkan har sin grund i nådemedlen, dvs. Ordet och sakramenten. Denna kyrkans egenart utesluter likväl inte samverkan med staten.

Beredningens strävan att teckna bilden av en från samhällets inflytande frigjord kyrka kan inte fördölja, att även enligt dess förslag ett statligt inflytande med olika styrmedel kommer att göra sig gällande. Den av beredningen tecknade friheten för kyrkan blir inte större än vad statsmakterna vid varje tidpunkt är villiga att medge.

(forts. )

Efter en omfattande genomgång av beredningens tolkning av begreppet trossamfund och dess diskussion av religionsfrihetsproblematiken (se 2.6 resp. kapitel 3), kritiserar ärkebiskopen det förhållandet att beredningen inte har låtit närmare undersöka religionens roll som samhällsfaktor. En av 1958 års utredning begärd vetenskaplig undersökning av religionen som samhällsfaktor kom aldrig till stånd, vilket han beklagar. Detta har säkerligen bidragit till beredningens uppfattning av religionsfriheten. Hänsyn tas inte till kyrkans historia eller dess ”socio—religiösa” funktion. Religionsfrihetsfrågorna behöver självfallet ges nya tolkningar i ett samhälle, som ständigt förändras. Men detta får inte innebära, att man bortser från religionens och kyrkans roll för samhälle och folk. Svenska kyrkan liksom övriga kyrkor i vårt land är bärare av andliga realiteter, som en stor del av vårt svenska folk upplever som omistliga. För enskilda individer har kyrka och samhälle under århundraden varit viktiga grundkomponenter. Åtskilliga värderingar har varit gemensamma. Kyrka och samhälle har visserligen skilda uppgifter, men religionen har haft en betydande funktion för människans integrering med samhället.

Som bakgrund till diskussionen om den framtida utformningen av den offentligrättsliga regleringen av svenska kyrkan anför ärkebiskopen att

På alla de punkter där beredningens förslag innebär att problem lämnas olösta, synes statens möjligheter att styra utvecklingen vara väl tillgodosedda. Kyrkans möjligheter att överblicka konsekvenserna av olika ställningstaganden blir däremot begränsade. Ur dessa synpunkter skulle en lagstiftning — även utan kyrklig medverkan — med klara besked vara att föredraga för kyrkans del. Sådan lagstiftning bör i huvudsak omfatta vissa grundläggande bestämmelser. Beredningens behandling av frågan om den kyrkliga egendomen visar klart behovet av en grundläggande lagstiftning. Här föreligger så stora juridiska och ekonomiska oklarheter, att beredningens förslag inte kan läggas till grund för något princip beslut.

I kapitel 7 visar det sig, att också personalfrågorna rymmer en komplicerad problematik. Pensions— och lönegarantin är oklart utformad. Även beträffande personalfrågorna år vi nödsakade att konstatera, att ytterligare utredningar är erforderliga.

[ vår framställning om kapitel 8 har vi funnit anledning hävda, att beredningen knappast har tagit tillräcklig hänsyn till opinionen inom Svenska kyrkan. Samtidigt har vi deklarerat som vår uppfattning, att en folkomröstning inuvarande läge inte är motiverad.

Även om vi awisar flera punkter i beredningens förslag och menar, att det knappast kan läggas till grund för ett principbeslut, hävdar även vi, att reformer utan tvekan behövs på flera områden. Detta är inom kyrkan en starkt utbredd mening och måste med all kraft framhållas. En viss grund för det framtida reformprogrammet är lagd av de senaste kyrkomötena. Men också dessa reformför- slag behöver bearbetas ytterligare med hänsyn till allt material, som tillkommit efter år 1968. Reformarbetet inom kyrkan måste ställas i relation till den socio-religiösa och allmänna utvecklingen i dagens demokratiska samhälle.

Den fundamentala utgångspunkten, att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka, har organisatoriska och ekonomiska konsekvenser. För att fylla sitt uppdrag — något som också beredningen bejakar — måste Svenska kyrkan vara öppen för alla samt ha en organisation som täcker hela landet och ha tillräckliga ekonomiska resurser. Rätt till insyn och möjligheter att påverka beslutsprocessen bör finnas i vanlig demokratisk ordning. Vi anser, att våra synpunkter tillgodoser dessa krav och gör det möjligt för Svenska kyrkan att också i framtiden — i samarbete med andra samfund # föra fram det kristna budskapet. Vårt riktmärke har varit vad som bäst gagnar hela den kristna verksamheten i vårt land och därmed också vårt samhälle.

församlingsstyrelselagen allmänt vitsordats ha fungerat väl för lokalpla- net. Grundläggande bestämmelser om församlingarnas verksamhet måste emellertid, för att ge ett funktionsdugligt helhetsresultat, kompletteras med bestämmelser om verksamheten på stifts- och riksplanet. Vad som erfordras är dels grundläggande bestämmelser om organisation och verksamhet på dessa plan, dels och kanske framför allt regler om kompetensfördelningen. Avvägningen mellan församlingarnas själv- bestämmanderätt och de solidaritetskrav svenska kyrkan som helhet och enhet måste ha möjlighet att ställa måste kunna göras i så fasta former, att resultaten accepteras av alla som deltar i verksamheten. Mot bakgrund av att församlingarnas beskattningsrätt upphör synes den lämpligaste lösningen vara en lag med grundläggande bestämmelser för svenska kyrkan, omfattande såväl församlings- som stifts- och riksplanen. Ärkebiskopen anser att en sådan lag skulle ge samma väsentliga effekt åt hela kyrkan som den nuvarande församlingsstyrelselagen ger åt lokalpla- net. Den skulle ge samhället det erforderliga måttet av insyn och medinflytande, samtidigt som den garanterar svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten samt att själv genom i demokratisk ordning valda organ besluta om och vårda sina inre angelägenheter. Ärkebiskopen föreslår att den tänkta lagen disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som lagts fram av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället. Ärkebiskopens förslag till disposition jämte kommentarer har följande lydelse.

Lag med grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkan I. Om kyrkotillhörighet (medlemskap).

Grunderna för inträde i kyrkan torde inte kunna undvaras i en lag av denna typ. Rätten till fritt utträde anges i 45 religionsfrihetslagen och gäller alla samfund. Den regeln kan eventuellt behöva kompletteras med bestämmelser om ”uppsägningstid” (bl. a. med hänsyn till betalningsskyl- digheten för kyrkoavgift). Liksom nu torde kyrkotillhörigheten vara förutsättning för rösträtt och valbarhet inom kyrkan.

II. Om församlingsstyrelse.

Den naturliga utgångspunkten för detta avsnitt är den nuvarande lagen om församlingsstyrelse. Åtskilliga detaljbestämmelser i denna kan dock överföras till inomkyrkliga stadgar. I följande avseenden synes bestäm— melser erforderliga även i en till grundläggande frågor begränsad lagstiftning:

1) Församlingens rätt att själv vårda sina angelägenheter och angivande av dessa (jfr 2 5 lagen om församlingsstyrelse). 2) Beslutanderättens utövande genom fullmäktige (och, om denna möjlighet skall kvarstå, kyrkostämma). Förvaltning genom kyrkoråd och andra nämnder (jfr 4 5). 3) Medelsförvaltning och revision (jfr 75—80 55).

4) Besvärsrätt mot beslut av församlingens organ. Regler om kyrkotill- hörighet, rösträtt och valbarhet hänförs till avsnitt 1, regler om kyrkoavgiftens bestämmande till avsnitt V. Närmare regler om handlägg- ningen hos kyrkofullmäktige, kyrkoråd och övriga nämnder kan ges i inomkyrklig stadga.

III. Om stiftsstyrelse.

Utgångspunkten är här nuvarande regler om domkapitel och stiftsnämnd. De regler om förvaltning av kyrklig jord som anses erforderliga att ge i lag kan också passas in i detta avsnitt. Vidare kan övervägas grundläggande regler om beslutande organ motsvarande församlings fullmäktige (stifts— ting) samt om dessa organs befogenheter.

IV. Svenska kyrkans centrala organ.

Regler om kyrkomötet och central kyrkostyrelse samt dessa organs befogenheter, i vilka bör ingå planering och beslut beträffande sådana för kyrkan i dess helhet väsentliga frågor som antalet prästtjänster och församlings- och pastoratsreglering.

V. Om kyrkoavgift.

Församlingarnas uttaxeringsrätt — begränsad till dem som tillhör kyrkan — kompletteras med en uttaxeringsrätt för kyrkomötet, bl.a. för att möjliggöra en avgiftsutjämning mellan rika och fattiga församlingar. Även uttaxering på stiftsplanet är nödvändig.

Anm. ]. Befogenheterna att tillsätta kyrkliga tjänster kan regleras i lagen helt eller delvis under de ovan angivna rubrikerna. Om utnämningen av biskopar alltjämt skall kvarligga hos regeringen, bör detta givetvis framgå av lagen, och en motsvarighet till biskopsvalslagen kan då tagas in som ett särskilt avsnitt.

Anm. 2. De fyra nuvarande centralorganen får f.n. sina stadgor fast- ställda av Kungl. Maj: t men väljs av kyrkomötet och är redovisningsskyl- diga till detta. Deras förhållande till en central kyrkostyrelse kan jämföras med speciella kommunala nämnders till kommunstyrelsen. Sannolikt kan regler om deras arbetsområden undvaras i lagen och hänvisas till inomkyrkliga stadgor och instruktioner.

Som sammanfattande slutord i sitt yttrande anför ärkebiskopen.

Sambandet mellan stat och kyrka går djupt ned i vårt folks och vårt lands historia. När den kristna tron vann insteg i Norden torde det ha skett genom beslut av stammar och folkmenigheter, församlade till gemensamt avgörande. Reformationens kyrkor övertog i allmänhet folkkyrkoformen från medeltiden. Det är alltså här fråga om en månghundraårig gemenskap, när man i våra dagar behandlar frågan om sambandet mellan stat och kyrka. Det gäller därvid även meningar och övertygelser, som är djupt rotade i människor och berör avgörande personliga förhållanden. Det är inte ägnat att förvåna att avsevärda förändringar i detta gamla relationsförhållande måste betyda en svår och komplicerad process, som kan ta avsevärd tid.

I den debatt, som hittills har förts i vårt land om det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan har enligt min mening genom debattens uppläggning en grundläggande och väsentlig aspekt kommit i

skymundan. Jag vill för min del i denna avslutande sammanfattning stryka under att jag delar den uppfattning, som synes ha varit utgångspunkten för beredningens arbete och resonemang: att det behövs ändringar i det traditionellt givna sambandet mellan stat och kyrka i vårt land. Jag har också den uppfattningen att denna mening delas av de allra flesta, som står i direkt ansvarsställning inom vår kyrka.

Det torde också föreligga stor enighet om i vilken riktning en eventuell ändring måste gå: den kan inte gå i riktning mot en stramare statskyrklighet, en hårdare bundenhet för kyrkans del vid staten, vilket exempelvis skulle bli följden av förslagen i den s. k. Tapperska motionen. Ändringsriktningen måste gå mot en klarare ansvarsfördelning mellan stat och kyrka. Å andra sidan är det uppenbart att steget från kommunstatus till enskild sammanslutning av föreningskaraktär i dag uppleves som alltför stort av dagens Svenska kyrka.

De förändringar, som skett i det svenska samhället under detta århundrade, har genomgående utmärkts av att man sökt undvika tvära och abrupta förändringar. Modellen har ofta varit en lugn och jämn utveckling, där man i känsliga fall sökt att främst gå de partiella reformernas väg.

I själva verket torde också inom kyrkan föreligga relativt stor enighet kring ett partiellt reformarbete. Utgångspunkten bör vara en i lag reglerad förbindelse mellan staten och Svenska kyrkan, närmast i form av en ”ramlagstiftning”, med vissa grundläggande bestämmelser rörande såväl församlings- som stifts- och riksplan. Motiveringen för en i lag reglerad förbindelse är dels nödvändigheten av en ordnad relation mellan staten och en storhet av Svenska kyrkans art, dels att administrationen och den yttre regleringen av ett så stort samfund som Svenska kyrkan enklast sker genom lagfästa bestämmelser. Motiveringen kan sålunda ur en viss synpunkt sägas vara av praktisk art: en lagfäst kyrklig ordning behöver inte ses som ett ”privilegium” för kyrkan. Att märka är att också beredningen tydligen tänker sig viss fortsatt lagstiftning rörande Svenska kyrkan.

Principerna för det fortsatta reformarbetet kan anges med följande punkter:

1. Full religionsfrihet måste råda. Kvarstående oegentligheter beträf- fande denna angelägenhet kan borttagas utan att man upphäver all laglig reglering av Svenska kyrkans angelägenheter.

2. Alla trossamfund bör tillförsäkras en likvärdig behandling och erhålla samhällets stöd i former, som kan anpassas efter samfundens skiftande förhållanden och uppfattningar.

3. Svenska kyrkans karaktär av religiöst motiverad folkkyrka bör liksom nu markeras också i dess yttre organisation.

4. Svenska kyrkan skall ha en demokratisk uppbyggnad. Församlingar- nas självständighet bevaras och kyrkan erhåller frihet beträffande sina egna inre angelägenheter.

5. Svenska kyrkans ekonomi grundas huvudsakligen på avgiften från dem som tillhör kyrkan. Av praktiska, samhällsekonomiska skäl bör uppbörden av kyrkoavgifterna knytas till det allmänna uppbördsväsen- det. Eventuella statsbidrag bör ha kompletterande karaktär. Andra samfund, som också vill få sina avgifter upptagna på detta sätt, bör beredas denna möjlighet. För övriga samfund bör ett för dem lämpligt bidragssystem skapas. Det konstitutionella problem, som kan uppkomma genom att framlagt förslag till ny regeringsform genomföres, kan lösas genom att den grundläggande lagen tillkommer i samma ordning som vid den tidpunkten torde gälla för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Kyrkans inre angelägenheter regleras genom en av kyrkomötet antagen

inomkyrklig stadga.

Att kyrklig frihet beträffande de inre angelägenhetema inte skulle kunna förenas med lagligt reglerad förbindelse mellan stat och kyrka har inte kunnat påvisas. Det förekommer också inom vissa med vår egen samhällsordning fullt jämförliga demokratier (Västtyskland, Finland).

Av ovan anförda skäl synes det i nuvarande läge vara mest angeläget att ett utredningsarbete fortsätter på grundval av redan gjorda utredningar för att möjliggöra ändringar i ovan angiven riktning.

Förhållandet mellan stat och kyrka är ett relationsförhållande, ett samband mellan två parter. Detta kan bestå, så länge båda parter önskar bibehålla detsamma. Uppenbarligen finnes inom Svenska kyrkan av idag ingen bestämd önskan om ett definitivt upplösande av detta historiskt givna samband. Man har en genomgående positiv inställning till samarbe- tet med det borgerliga samhället. Grunden för denna inställning har varit att man i stort sett har menat sig hos statsmaktens företrädare finna den vilja till ”uppsikt, vård och försvar” av kyrkan, som traditionellt, närmast grundat på Kyrkolagens bestämmelser, åvilar Kungl. Maj: t. Resultatet av arbetet inom den av riksdagen tillsatta parlamentariska beredningen om stat och kyrka är på sitt sätt ett vittnesbörd om statsmakternas positiva vilja att gagna såväl kyrkor och samfund som överhuvud taget uttrycken för kristen tro och kristna livsvärderingar inom vårt folk. Uppenbarligen vilar önskan om fortsatt samarbete med statsmakten på övertygelsen om att denna grund alltjämt är tillfinnandes. Skulle så icke vara fallet kommer läget givetvis att i grund förändras.

Alltjämt torde slutorden i Ärkebiskop Yngve Brilioths skrift ”Vården av kyrkan” av år 1956 äga aktualitet: ”Quo tendimus? Mot en fortsatt, kanske en ytterligare åtstramad statskyrklighet? Eller mot en radikal uppgörelse, varigenom den svenska staten skulle till icke ringa grad förändra karaktär? Eller ges en tredje möjlighet? Vi skulle vilja vädja till statsmakten att grundligare överväga en sådan. Det är vår förhoppning, att en väg måtte finnas till att bevara en sådan förbindelse mellan stat och kyrka, att kyrkans verksamhet, utan att religionsfrihetens princip på något sätt trädes för nära, alltjämt får åtnjuta det allmännas stöd, men likväl får den större frihet och självständighet, som hon behöver för att rätt kunna framföra sin Herres budskap och för att vara det salt i det borgerliga samfundet, vars behövlighet synes mer än någonsin uppenbar.”

Domkapitlen i Skara och Karlstad samt stiftsnämnden iSkara ansluter sig uttryckligen till den av biskoparna Nivenius och Silén i skriften Svenska kyrkan och samhället förordade utformningen av den framtida lagstiftningen rörande svenska kyrkan. Dock anser domkapitlet i Skara att det beträffande befogenheten att tillsätta kyrkliga tjänster bör framgå av lagtexten att denna befogenhet är en kyrklig angelägenhet. Domkapit- let i Karlstad uttalar sig för att biskopsutnämningar överförs till den föreslagna kyrkliga centralstyrelsen. Domkapitlen i Västerås och Lund ansluter sig i huvudsak till de tankegångar, som ärkebiskopen gett uttryck åt i sitt yttrande men framför inga detaljerade förslag till utformning av den förordade ramlagstiftningen. Domkapitlen konstaterar dock den synnerliga vikt som man ute i församlingarna fäster vid nuvarande församlingsstyrelselag och den förankring denna lag ger genom att den låter breda lager av folket ta del av ansvaret för den kyrkliga verksam- heten. Domkapitlet i Lund framhåller dessutom med bestämdhet att de grundläggande dragen i församlingsstyrelselagen måste bevaras i ramlag— stiftningen. Vidare bör, menar domkapitlet, några motsvarande grund-

läggande bestämmelser ges om beslutande och verkställande organ på stifts- och riksplanet, samt bestämmelser finnas om kyrkotillhörigheten (medlemskapet), om rätten till statlig hjälp med avgiftsuppbörden samt om förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Domkapitlen i Västerås och Lund för även fram synpunkter på dels det utredningsarbete varigenom den förordade ramlagstiftningen skall utarbetas, dels arbetet med de kompletterande inomkyrkliga författningarna. Domkapitlet i Lund anger detaljerat hur arbetet härmed skall gå till. Ramlagstiftningen bör utarbetas inom en särskild av Kungl. Maj:t tillsatt arbetsgrupp med tillgång till statlig och kyrklig expertis. Därefter bör i inomkyrklig regi utföras arbetet med den stadga för svenska kyrkan som skall komplettera ramlagstiftningen och ersätta nuvarande omfattande kyrkliga författ- ningsbestämmelser. Domkapitlet anser att underlag för ett sådant arbete finns i vissa redan gjorda kyrkliga utredningar. Vidare lägger domkapitlet fram förslag beträffande den ordning enligt vilken de grundläggande bestämmelserna och stadgan kan antas. En ”lag om Svenska kyrkan” (ev. hopkopplad med bestämmelser om ekonomiskt stöd m.m. för övriga trossamfund) bör fastställas i den ordning som vid den aktuella tidpunkten gäller för övrig lagstiftning, dvs. genom beslut av riksdagen ensam. Detta bör enligt domkapitlet inte möta några principiella hinder från religionsfrihetssynpunkt. Ett därpå följande kyrkomöte bör vara utrustat med det föreslagna ”övergångskyrkomötets” kompetens att anta stadga för svenska kyrkan.

Till närmare motivering av sina förslag anför nämnda fyra domkapitel i huvudsak följande.

Domkapitlet i Skara hänvisar till de beslut som fattades vid 1968 års kyrkomöte. Vid detta förelåg en allmän uppslutning kring ett reform- program som syftade till att skapa en funktionsduglig öppen folkkyrka, som inte uppgav sin bekännelse eller sin grundläggande struktur. Majoriteten av kyrkomötet ansåg att detta reformprogram borde genom- föras i viss relation till staten. Kyrkan kan, uttalar domkapitlet, inte begära att få leva vidare i en privilegierad ställning visavi andra trossamfund. Enligt domkapitlet finns möjligheter att erbjuda andra samfund i princip samma ställning och förmåner som svenska kyrkan har, om de så önskar. Domkapitlet önskar att kyrkan såsom en till myndig ålder kommen kyrka själv skall få råda över sina egna inre angelägenheter. Att så sker är betydelsefullt inte blott för kyrkan själv utan också för det samhälle, vari kyrkan utgör en integrerad del. En på detta sätt självständig kyrka får helt andra möjligheter att låta kristen tro och kristen livshållning framstå som ett reellt alternativ i den pluralistiska situation som präglar vårt läge just nu. Till denna självständighet hör rätten att själv bestämma över gudstjänstliv, liturgi, kyrkliga böcker, kollekter och utnämningar. Dit hör bättre möjligheter att skapa en ordnad ekonomi på stifts— och riksplanet. Dit hör inte minst rätten för kyrkan att självständigt få fördela prästtjänsterna efter de lokala behoven inom stiften. Domkapitlet, som finner att beredningens förslag har stora förtjänster, önskar fortsatt utredning.

Domkapitlet i Västerås finner att beredningens förslag inte i föreliggan-

de skick kan ligga till grund för ändrade relationer mellan samhället och trossamfunden. Domkapitlet vill dock inte förkasta förslaget utan menar, att det kan ligga till grund för ett fortsatt utredningsarbete, såvida detta sker med större hänsynstagande till 1968 års kyrkomötes reformprogram. l Härigenom kommer svenska kyrkans församlingar att mista sin kommu- nala ställning med den därmed sammanhängande beskattningsrätten. Men de får enligt domkapitlet i stället större inomkyrklig frihet inom ramen för vissa grundläggande lagbestämmelser, en s.k. ramlagstiftning, samt som viktigaste stöd från samhällets sida statlig hjälp med uppbörden av kyrkoavgifterna via skattsedeln. Genom denna ramlagstiftning skulle samhället få erforderligt mått av insyn samtidigt som lagstiftningen skulle garantera svenska kyrkan frihet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten. Härigenom skulle enligt domkapitlet också betonas svenska kyrkans rätt att genom i demokratisk ordning valda organ själv besluta om och vårda sina angelägenheter.

Domkapitlet i Lund uttalar inledningsvis att en lösning bör eftersträvas för svenska kyrkans del som flertalet av dess medlemmar kan omfatta med förtroende och som inte påtvingar kyrkan en för dess väsen främmande organisationsform. Av vikt är att en samförståndslösning åstadkommes, där också svenska kyrkans berättigade intressen tillvaratas och får uttryck i en för denna kyrka ändamålsenlig organisation. Det av beredningen framlagda förslaget kan inte i föreliggande skick läggas till grund för ändrade relationer mellan stat och kyrka. I stället förordar domkapitlet ett fortsatt utredningsarbete i syfte att, under bevarande av viss lagstiftning beträffande svenska kyrkan, dels ge svenska kyrkan den inomkyrkliga frihet som föreslogs av kyrkomötet 1968, dels åstadkomma större ekonomisk jämställdhet mellan svenska kyrkan och övriga i riket företrädda trossamfund. Domkapitlet ägnar stort utrymme åt frågan om svenska kyrkans särställning i förhållande till andra trossamfund och anför bl. a.

Vill man nu organisera Svenska kyrkan efter frikyrkligt mönster, kan den visserligen själv bevara sin principiella folkkyrkosyn, liksom den katolska kyrkan i Sverige principiellt uppehåller ett liknande synsätt. Men för den enskilde kan dess ändrade relation till samhället, om denna medför att den organiseras i föreningsrättsliga former, få den psykologis- ka effekten att han upplever medlemskap i kyrkan som ett personligt ståndpunktstagande till dess bekännelse och dess speciella organisation och arbetssätt. Att medlemskapet i första hand knyts till en lokal församling av föreningskaraktär och att det primärt är till denna han har att betala kyrkoavgift kan-också lättare än vad f. n. är fallet leda till att tillfälliga lokala och personella förhållanden påverkar hans ställningsta- gande i fråga om fortsatt medlemskap i kyrkan.

Sammanfattningsvis vill domkapitlet alltså i detta avsnitt betona, att vad som ger Svenska kyrkan en särställning i dag mindre är den lagstiftning som reglerar dess organisation eller den medlemsstatistik den kan uppvisa, än det förhållandet att den enligt sin ursprungliga sändning, sin teologiskt grundade kyrkosyn och sitt i evangeliet givna uppdrag överallt i vårt land står öppen för envar som behöver den. Detta präglar också den bild som vårt folk i allmänhet har av ”fädernas kyrka”.

Svenska kyrkan såsom trossamfund kan, såsom beredningen föreslår, av samhället helt jämställas med övriga trossamfund och iekonomiska

och legala hänseenden behandlas lika. Men förväntningarna att den därvid skall kunna i det allmänna medvetandet bevara sin karaktär av öppen folkkyrka kan komma att Stranda på de ovan berörda psykologiska faktorer, som beredningen har förbisett, men som det blir svårt att undvika, om draget av privaträttslig förening blir dominerande hos kyrkan. Samma beredning, som visat stor känslighet för hur olika minoritetsgrupper "upplever” sin religionsfrihetssituation, har visat en förbluffande okänslighet inför hur Svenska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag och hur en stor del av vårt folk nu upplever sitt medlemskap i Svenska kyrkan samt hur de kan komma att uppleva det vid ändrade relationer. Enligt domkapitlets mening ligger här ett av de viktigaste skälen till att beredningens förslag inte utan vidare kan i sin helhet accepteras.

Vad gäller frågan om människornas religiösa behov framhåller dom- kapitlet att beredningen tar sin utgångspunkt i ett resonemang om religionsfriheten. Bakom detta ligger ett ändå mer grundläggande ställningstagande av största vikt, nämligen erkännandet av förekomsten av ett religiöst behov hos människorna och att detta är både legitimt och t. o. m. något som samhället bör se som sin uppgift att möta och tillgodose. Denna syn på människans religiösa behov har ingalunda varit självklar vare sig i kulturdebatten eller inom alla filosofiska eller politiska system i nyare tid. Domkapitlet hälsar därför med tillfredsställelse de klara uttryck beredningen ger åt en hög värdering av de religiösa behoven. Hittillsvarande relation mellan stat och kyrka i vårt land speglar också statsmakternas uppfattning om det religiösa behovet som något som det åligger samhället att tillgodose. Detsamma avspeglas också i det nyligen införda statliga stödet till fria kristna samfund. Att det faktiskt finns ett religiöst behov att tillgodose hos vårt folk framgår tydligt både av religionssociologiska undersökningar under senare år och av den årliga gudstjänst- och förrättningsstatistiken. Domkapitlet menar, att när det gäller att bereda de enskilda samhällsmedlemmarna tillfälle att efter fritt val tillgodose sitt religiösa behov, främjas detta syfte bäst om det jämte ett frikostigt utbud av sammanslutningar för religiös verksamhet också finns tillgång till samfund av folkkyrkokaraktär, och att alltså förenings- formen med därav betingade strängare krav på medlemskap inte blir den enda modellen i fråga om det religiösa utbudet i vårt land. Vill man uppnå ökad religionsfrihet genom att möjliggöra också för andra trossamfund än svenska kyrkan att ge religiös service på olika håll ivårt land, motiverar detta inte att man begränsar de möjligheter som dess religiösa grundsyn kräver och som uppenbarligen värdesätts av huvudpar- ten av befolkningen, däribland också många som samtidigt är anslutna till andra kristna trossamfund. I länder som Västtyskland och Schweiz, där man har i princip fria kyrkor, har man dock kunnat ge samfund av folkkyrkotyp en legal status som svarar mot deras särart. Även om begreppet ”offentligrättslig korporation” (Körperschaft des öffentlichen Rechts) saknar hemvist inom svenskt rättsväsen i dag torde det enligt domkapitlet inte vara hinder för att man nu inför en motsvarighet därtill, om ett praktiskt behov gör sig gällande. Både begreppet ”stiftelse” och ”juridisk person” är ju utifrån hämtade institut ivår rättsordning. Steget

från kommunal status till enskild sammanslutning av föreningskaraktär är alltför långt för dagens svenska kyrka. Det föreligger otvivelaktigt behov av någon mellanform, som tillgodoser kyrkans behov av inre frihet men samtidigt markerar den offentliga karaktären i dess uppdrag. Också beredningens förslag förutsätter ju för övrigt viss lagstiftning rörande den kyrkliga egendomen. En sålunda markerad status behöver inte vara ett privilegium för svenska kyrkan utan bör — om så önskas — kunna ges även andra religionssamfund, i främsta rummet sådana som har ”folk- kyrkokaraktär”, t.ex. de katolska, ortodoxa och mosaiska samfunden. Man kan i detta hänseende jämföra med den norska lagen år 1969 om trossamfund, där de samfund som så önskar genom registrering får viss offentligrättslig ställning.

Domkapitlet i Karlstad uttalar att ett samfund med svenska kyrkans nuvarande omfattning och inriktning måste samverka med statsorganen i olika avseenden. Kyrkans rikskaraktär, dess folkkyrkliga öppenhet och demokratiska församlingsorganisation, de drag som enligt domkapitlet torde betinga den psykologiska identiteten, säkras bäst genom att de grundläggande bestämmelserna därom ”ges det lagfästas självklarhet”. Frågan om psykologisk identitet utvecklar domkapitlet på följande sätt.

Då biskopsmötets arbetsgrupp i sin rapport (här kallad Ba, s. 8 ff.) utvecklar Billings folkkyrkosyn och hävdar, att denna folkkyrkosyn måste få vara bestämmande för svenska kyrkans struktur och organisa- tion, gör den sig till talesman för en opinion med en mycket bred anslutning. Då man från denna utgångspunkt gör gällande, att svenska kyrkan inte på ett adekvat sätt kan beskrivas i föreningsrättsliga juridiska termer och att en svenska kyrkans församling aldrig kan uppfatta sig själv som en förening (Ba s. 1 1), har man såtillvida rätt, att en föreningsrättslig organisation kan få den psykologiska effekten, att människor upplever en förträngning, att tröskeln till kyrkan höjes och att kyrkan kommer att jämställas med frikyrkor av föreningskyrklig typ (jfr Ba s. 63 f.). Varken kyrkans nuvarande offentligrättsliga status som statskyrka (på lokal- planet som kommun) eller en civilrättslig status som förening ger uttryck åt kyrkans bibliska egenart. Men svenska kyrkans på bekännelsen grundade kyrkosyn kan i princip bli bestående och bestämma kyrkans verksamhet inom olika rättsligt fixerade organisationsformer.

En framtida ramlagstiftning för svenska kyrkan, utformad så att den nuvarande församlingsstyrelselagen får fortfara att gälla som särskild lag men kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan, förordas av stiftsnämnden i Härnösand, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund och Sveriges kyrkliga studieförbund. Av dessa uttalar svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete att den samverkan mellan staten och svenska kyrkan, som är naturlig med hänsyn till att svenska kyrkan förutsätts komma att fungera som en öppen folkkyrka, bäst regleras genom lagstiftning. Därigenom garanteras öppen- het, demokrati och medinflytande oberoende av samhällsställning och ekonomiska förutsättningar. Det torde också vara i både samhällets och svenska kyrkans intresse att den folkliga självstyrelsen inom de små

enheterna får äga fortbestånd, vilket är inte minst viktigt när storkom- munreformen blir helt genomförd. Den demokratiskt valda kyrkofullmäk- tigeinstitutionen har hittills erbjudit denna möjlighet. Centralrådet finner dock att beredningen inte har behandlat den framtida kyrkans organisa- tion under hänvisning till att detta är en ”kyrkans egen sak” men förutsatt en långt gående solidaritet församlingarna emellan i det ekonomiska avseendet. Centralrådet anser att Såväl detta krav på solidaritet som föreskrifter om kompetensfördelningen på lokal-, re- gional- och riksplan bör lagfästas. Härigenom läggs grunden till en fast organisation, samtidigt som demokratins principer värnas. Enklast torde detta, påpekar centralrådet, kunna ske genom att församlingsstyrelse- lagen bibehålls i allt väsentligt och kompletteras med rambestämmelser för stifts— och rikskyrka. Liknande synpunkter framförs av Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund, som tillägger att 1968 års kyrkomötes reformprogram kan tjäna till utgångspunkt härvid, även om det inte kan godtas i alla detaljer. Vidare hävdar förbundet att det är en allmän uppfattning att det är till skada för kyrkan att den saknar en fungerande, i demokratisk ordning uppbyggd riksstyrelse. Denna bör enligt förbundet byggas upp från församlingarna via stiften till riksplanet.

De remissinstanser som förordar bibehållande av nuvarande försam- lingsstyrelselag kompletterad med särskilda bestämmelser för stifts— och riksplan anlägger i övrigt följande allmänna synpunkter på beredningens förslag.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete finner att beredningens motiv är påfallande knapphändiga med tanke på att den föreslår en såväl idémässigt och kulturellt som ekonomiskt och praktiskt genomgripande reform. För centralrådet är det en självklarhet, att största möjliga religionsfrihet skall råda. Härvid bör hänsyn tas till såväl majoritetens som minoriteternas berättigade krav. Den, ringa utträdesfrekvensen är ett mått på att individen inte känner sin religions- frihet kränkt av sin tillhörighet till svenska kyrkan. Centralrådet anser att vad som ännu brister i fråga om religionsfrihet kan rättas till utan så genomgripande förändringar för svenska kyrkans del som beredningen föreslår. Beredningens hänvisning till internationella förhållanden försva- gas av att den inte tillämpar sitt resonemang på skolans område, där den svenska situationen markant avviker från den internationella synen på religionsfriheten. Centralrådet ifrågasätter vidare om samhället helt kan överlåta sitt ansvar för invånarnas rätt till religion till privata samfund. Utan tvekan har den offentligrättsliga ställningen, inte minst inom sjömansvården men också på andra områden, möjliggjort insatser som i annat fall svårligen kunnat ske. Det kan inte helt överblickas, vilka förändringar som en eventuell övergång från offentligrättslig till privat- rättslig ställning skulle innebära. Såvitt centralrådet kan bedöma, torde det medföra en inte önskvärd privatisering av religionen, varigenom kyrkans möjligheter att fungera i samhället väsentligt skulle minska. För svenska kyrkan med dess riksomfattande men samtidigt decentraliserade karaktär och med dess öppenhet också för de människor, som inte tagit klar ställning till de religiösa frågorna, torde den offentligrättsliga

ställningen vara en tillgång från såväl den enskildes som samhällets och kyrkans synpunkt. Centralrådet har uppfattningen att endast de som tillhör resp. samfund skall bekosta dess verksamhet. Det hade varit av stort värde om beredningen angett hur kyrkans riks- och stiftsorganisa— tioner avses bli bekostade och kunnat ange någon ungefärlig summa härför. Dessa kostnader kommer enligt centralrådet att bli mycket kännbara. En finansieringsform motsvarande medlemsavgifter i en organi- sation av föreningsrättslig typ motsvarar dock knappast vare sig svenska kyrkans behov eller dess egenart, då något utpräglat medlemsmedvetande inte finns inom svenska kyrkan. Förväntningen att svenska kyrkan även i framtiden skall fungera som en öppen folkkyrka innebär, att det inom kyrkans ram kommer att finnas en mindre grupp aktiva och ansvarsmed- vetna människor och en större grupp, som visserligen känner samhörighe- ten, men som endast sporadiskt deltar i kyrkans verksamhet. Centralrådet finner det oriktigt och orättvist, om utvecklingen blev den — vilket man av exempel från bl. a. den finska kyrkan har anledning att förmoda — att i huvudsak endast de aktiva fick ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta, att kyrkans tjänster skall vara tillgängliga för alla oberoende av ekonomiskt engagemang. Centralrådet anser därför, att systemet för upptagande av kyrkoavgift bör vara så utformat, att det på ett enkelt och ett i förhållande till den personliga ekonomin rättvist sätt fördelar kostnaderna på samtliga medlemmar. Rådets bestämda uppfattning är därför, att kyrkoavgiften även i framtiden bör upptas i samband med den allmänna skatteuppbörden. Avskrivning bör kunna tillämpas i de fall, då indrivning av stats- och kommunalskatt måste ske. Detta system är förenligt med principen, att endast medlemmen betalar. Det är också förenligt med religionsfriheten, då möjlighet till utträde finns. Det är för svenska kyrkans del mest ändamålsenligt och är ett organisatoriskt uttryck för en riksomfattande, öppen folkkyrka. För övriga samfund torde andra, likvärdiga finansieringsmetoder te sig lämpligare. Som slutord uttalar centralrådet.

Det hade varit angeläget, om religionens betydelse som samhällsfaktor starkare betonats, liksom också värdet av den närdemokrati, som nu fungerar i Svenska kyrkans församlingar. Ur praktisk synpunkt bör hänsyn tagas till det vittförgrenade församlingsarbete, som nu bedrives i såväl tätort som glesbygd, så att detta även i fortsättningen kan äga rum utan inskränkning.

Centralrådet anser därför att Svenska kyrkan bör behålla sin offentlig- rättsliga ställning, att Svenska kyrkan bör tillförsäkras resurser att bedriva fullödig religiös verksamhet i alla delar av vårt land och ges möjlighet till effektiv långtidsplanering för att möta de nya krav, som ett föränderligt samhälle kan komma att ställa, att uppbörd av kyrkoavgift sker i samband med den allmänna skatteuppbörden vilket bäst svarar mot Svenska kyrkans behov och för den enskilde är det enklaste och mest rättvisa systemet, att den verksamhet övriga samfund bedriver är av stor betydelse och motsvarar ett behov hos många människor, att de övriga samfunden tillförsäkras sådan behandling av samhället, som uppfattas som rättvis och står i överensstämmelse med varje samfunds egenart.

Svenska kyrkans församlings och pastoratsförbund bemöter inled- ningsvis den i den allmänna debatten stundom hävdade uppfattningen att det låga deltagandet vid kyrkofullmäktigeval innebär att kyrkokom- munerna inte är representativa. Enligt förbundets uppfattning måste man fästa stor vikt vid resultatet av den enkät förbundet företagit såsom ett samlat uttryck för kyrkokommunernas inställning till beredningens reformpaket. Pastoratsförbundet behandlar ingående frågan om svenska kyrkans ekonomi och instämmer därvid i beredningens uppfattning att kyrkan i ett fritt läge liksom hittills måste täcka huvuddelen av sitt utgiftsbehov genom bidrag från medlemmarna och att samhällets bidrag endast skall utgöra en komplettering. Beredningen hade därför bort låta utföra någon slags undersökning om väntat medlemsantal i en relations- ändrad kyrka. Det föreslagna uppbördssystemet med inbetalningskort anser kyrkokommunerna kommer att ge ett stort inkomstbortfall. Det ekonomiska system, som beredningen föreslår för en fri kyrka, stämmer illa överens med de krav beredningen ställer på denna fria kyrka; främst gäller detta kravet på ett bibehållande av folkkyrkans öppenhet. Härför krävs betydande ekonomiska resurser garanterade av ett stabilt ekono- miskt system, som medger en långsiktig planering av verksamheten. Beredningens förslag ger inte dessa möjligheter. För att stifts- och rikskyrkan skall kunna fungera krävs ekonomiska resurser, som endast kan garanteras genom att en avgift, förslagsvis kallad kyrkoavgift, får tas ut av alla som tillhör folkkyrkan. Den totala kyrkoavgiften, vari även avgiften till församlingen skall ingå, bör liksom nu sker med församlings- skatten tas ut på skattsedeln såsom en enhetlig avgift. Fördelning sker därefter till församling, stift och rikskyrka på liknande sätt, som man nu fördelar kommunalskatt, landstingsskatt och statsskatt. Ett så konstrue- rat system kan enligt förbundet inte på något sätt anses kränka religionsfriheten. Under förutsättning att kyrkan kommer att behålla folkbokföring och/eller begravningsväsende, måste givetvis därpå belö- pande obligatoriska avgift från dem som inte är medlemmar i kyrkan räknas om så att den motsvarar de verkliga kostnaderna. Enligt förbundets mening ligger inte värdet i församlingsstyrelselagstiftningen i kommunstatusen i och för sig utan i det förhållandet, att karaktären av lag ger en säker grund för den territoriella organisationen, garanterar en demokratisk uppbyggnad och ger rätt att ta ut en obligatorisk avgift/ skatt. Förbundet uttrycker också sin förvåning över att beredningen inte på något sätt synes ha tagit hänsyn till de historiska sammanhangen. Det förhåller sig dock så, att kyrkosocknen/församlingen är ursprunget till den folkliga lokala självstyrelsen i landet. Efter de kommunsammansiag— ningar, som nu snart har fullbordats och som ansetts erforderliga för att klara de borgerliga kommunernas alltmera ökade åligganden, möjliggör bibehållandet av kyrkokommunerna den breddning av den demokratiska självstyrelsen som alltid ansetts värdefull i vårt land. Ett avskaffande av församlingsstyrelselagstiftningen tar enligt förbundets mening inte hän- syn till denna historiska utveckling och innebär en stor risk för en demokratiskt uppbyggd kyrklig självstyrelse på lokalplanet. Som sam- manfattande synpunkter anför förbundet.

Beredningen har i de framlagda betänkandena icke i något avseende visat, att tillämpningen av religionsfrihetsprincipen kräver sådana genom- gripande förändringar av relationerna mellan staten och svenska kyrkan, som beredningen föreslår. i

Väsentliga frågor är bristfälligt eller icke alls utredda. Detta gäller ' exempelvis så viktiga områden som ekonomin, egendomen och begrav- ningsväsendet. Frågan om begravningsväsendet bestämmer indirekt frå- gorna om beskattningsrätten och församlingsstyrelselagstiftningen.

Styrelsens uppfattning stöds av den enkät som gjorts bland kyrkokom- munerna. Som däri tidigare framhållits har icke mindre än cirka 86% förklarat att de icke kan acceptera beredningens reformpaket. 13% kräver detaljändringar i paketet, om det skall kunna accepteras och endast 0,7 % godtager reformpaketet i föreliggande skick.

Vi har även begärt uppgifter om, hur kyrkokommunerna bedömer konsekvenserna av beredningens förslag, därest det skulle genomföras.

83 % anser, att förslaget icke ger kyrkan möjligheter att bygga upp en mera ändamålsenlig organisation. Icke mindre än 98% anser, att de ekonomiska resurserna kommer att försämras och 93 % tror icke, att förslaget möjliggör större satsningar inom församlingsvårdsområdet. 70 % slutligen tvivlar på att förslaget kommer att medföra en ökad aktivitet från församlingsmedlemmarnas sida.

Dessa bedömningar har gjorts av personer, som är direkt engagerade i svenska kyrkans arbete. Deras åsikter måste därför tillmätas den största betydelse.

Bedömningarna visar, att beredningens förslag torde rimma illa med åläggandena i direktiven att dels visa generositet dels icke skada de omistliga värden för den enskilde och samhället, som ligger i den kristna verksamheten.

Styrelsen är därför av den bestämda uppfattningen, att det nu föreliggande förslaget till principlösningar icke kan läggas till grund för proposition till riksdagen.

Förbundet framför följande alternativa förslag till lösning.

En expertutredning bör snarast tillsättas för att med utgångspunkt från 1968 års kyrkomötes reformprogram och med beaktande av 14 års utredningsarbete med remissmaterial framlägga förslag om en grundläg- gande lagstiftning för svenska kyrkan pä stifts- och riksplanet. Försam- lingsstyrelselagen bör bibehållas; dock med de eventuella ändringar, som kan betingas av lagstiftningen på stifts- och riksplanet. Denna lagstiftning bör syfta till ett överförande av bestämmanderätten rörande de inom- kyrkliga angelägenheterna till kyrkan. Det bör dock i samband härmed konstateras, dels att reformprogrammet enligt styrelsens mening icke kan anses godtagbart, då det gäller förslagen i de ekonomiska frågorna, dels att frågan om begravningsväsendet synes ha kommit i ett nytt läge med hänsyn till den kraftiga opinionen mot ett huvudmannabyte som visats genom våra enkäter såväl 1968 som innevarande år.

Eventuella religionsfrihetsproblem torde enligt styrelsens uppfattning samtliga vara av den beskaffenheten, att de kan avhjälpas inom ett bibehållet samband mellan staten och svenska kyrkan. Problemen bör kartläggas och rättelse ske.

Kravet på jämlikhet förutsätter därjämte att man snarast låter utreda möjligheterna för de fria samfunden och invandrarkyrkorna att erhålla så stora ekonomiska bidrag till tryggande av sin verksamhet, att de i detta hänseende kan anses jämställda med svenska kyrkan. Denna utredning bör även beakta de problem, som föreligger för den stora gruppen finländare, som vistas i Sverige som medlemmar i svenska kyrkan.

Beredningen har i ekonomiavsnittet visat, att de som icke är

medlemmar i svenska kyrkan, erlägger för stor procent av församlings- skatten till kyrkan för folkbokföringen och begravningsväsendet. Enligt styrelsens mening bör sådana lagändringar snarast genomföras, att procentsatsen bringas i överensstämmelse med vad beredningen räknat fram. Beräkningarna i ”Kyrkan kostar” bör dock kompletteras med jämförande beräkningar för ytterligare ett antal år innan ny procentsats fastställs.

Slutligen anser styrelsen att de skattefrågor, som beredningen beröri avsnittet 5.4.4.3, snarast bör utredas i syfte att åstadkommajämställdhet mellan samfunden.

Mer ospecificerade önskemål om ramlagstiftning framförs av länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, dom- kapitlen i Linköping och Härnösand, stiftsnämnderna i Linköping och Göteborg, svenska kyrkans diakoninämnd, SAK], Svenska kyrkans lekmannaförbund, Rikskommittén för stiftsting och stiftsråd, Svenska prästförbundet, Centerns kvinnoförbund och KDS. Detsamma gäller 13 kommuner, 60 församlingar inom svenska kyrkan och två frikyrko- församlingar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är beredd att godta en förändrad relation mellan svenska kyrkan och samhället. Osäkerheten om hur den nya kyrkan enligt förslaget skulle komma att gestalta sig organisatoriskt och finansiellt är emellertid alltför stor för att slutlig ställning nu skall kunna tas. Enligt länsstyrelsen måste svenska kyrkans förutsättningar att med bibehållande av sin folkkyrkostruktur verka i ett fritt läge i inte ringa grad påverka ställningstagandet till beredningens förslag. Att beredningen — utifrån sin tolkning av principen om trossamfundens religionsfrihet — inte funnit skäl att närmare utreda svenska kyrkans framtida organisation och verksamhet kan i och för sig förefalla naturligt. Inte desto mindre har väsentliga frågor av organisatorisk och ekonomisk art härigenom blivit olösta. Länsstyrelsen känner sig inte övertygad om det välbetänkta i att helt lämna svenska kyrkans organisation åt kyrkans eget avgörande och uttalar att tillgodoseendet av väsentliga allmänna intressen torde få anses kräva inskränkning ikyrkans frihet i ifrågavaran— de hänseende. Oavsett vilket utrymme man vill ge åt statligt inflytandei trossamfundens organisation och verksamhet bör hithörande frågor närmare utredas. Det bör därvid ytterligare övervägas att tillskapa ett centralt förhandlingsorgan för svenska kyrkan. Även den regionala och lokala organisationen måste närmare diskuteras. Länsstyrelsen uttalar vidare att det från datateknisk synpunkt framstår som mest rationellt och för samhället som mest ekonomiskt att bibehålla nuvarande uppbörds- system med den ändringen, att på debetsedel å slutlig skatt kyrkoavgiften skall anges separat. Men också frågorna rörande uppbörd och indrivning bör utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Kronobergs län befarar höjda kyrkoavgifter, minskad medlemsanslutning och försämrad ekonomi om beredningens förslag genomförs. Framför allt i glesbygderna kan resultatet bli att församlings— verksamheten måste inskränkas väsentligt av ekonomiska skäl. En mera likvärdig och generös behandling av andra trossamfund bör och behöver heller inte föranleda åtgärder som får till följd att svenska kyrkans

möjligheter att fungera som en landsomfattande öppen folkkyrka försvåras. Länsstyrelsen anser ytterst angeläget att svenska kyrkan ges sådana villkor att den i framtiden kan verka som öppen folkkyrka. Detta uppnås säkrast genom ett bibehållande av visst samband med staten i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende. Statsmakterna bör genom en ramlagstiftning fastställa de allmänna grunderna för den kyrkliga organi- sationen samt för verksamheten inom församlingarna. En sådan lagstift- ning framstår som motiverad mot bakgrunden av att mer än 90% av befolkningen tillhör svenska kyrkan och att en övervägande opinion anser att svenska kyrkan även i framtiden bör verka som en öppen folkkyrka. Kyrkans ekonomi bör vidare tryggas genom att staten även i framtiden via skattsedlarna ombesörjer uppbörden. Ett bibehållande av visst organisatoriskt samband mellan kyrka och stat hindrar givetvis inte att andra reformer genomförs. Tvärtom är det angeläget att så sker. Det ter sig naturligt att svenska kyrkan genom i demokratisk ordning valda organ även på stifts- och riksnivå själv får bestämma över sina inre angelägen- heter, såsom exempelvis rörande gudstjänst, dop, konfirmation, nattvard, jordfästning, vignings- och installationsakter. Enligt länsstyrelsens mening talar starka skäl för att samtliga religiösa samfund av någon betydelse och med viss organisatorisk stadga erhåller likvärdigt stöd från samhällets sida. Att stödet är likvärdigt behöver inte betyda likformighet. Stödet bör kunna ges i olika former och anpassas till de olika samfundens storlek, struktur och behov. Länsstyrelsen anser att det bör särskilt utredas om det finns förutsättningar att andra samfund än svenska kyrkan kan få statlig medverkan vid uppbörd av sina medlemsavgifter. Domkapitlet i Linköping noterar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att samhället ska ha en aktivt positiv inställning till trossamfunden. Domkapitlet delar också beredningens mening, att de olika trossamfunden bör erhålla ett likvärdigt stöd från samhällets sida. Däremot är domkapitlet inte ense med beredningen, när denna låter ett abstrakt jämlikhetsbegrepp utan hänsyn till historiska förhållanden och faktiska omständigheter prägla förslagen och—inkräkta på trossamfundens särart. Särskilt svenska kyrkan blir enligt domkapitlet lidande därpå. Det är uppenbart att beredningen inte gjort klart för sig den fulla innebörden av svenska kyrkans folkkyrkokaraktär. Svenska kyrkan kan inte släppa sin öppenhet, men därmed kan den inte heller beskrivas i föreningsrättsli- ga juridiska termer och inte heller leva under exakt samma villkor som de fria trossamfunden. Beredningen tar enligt domkapitlet inte heller hänsyn till olikheter i storlek mellan trossamfunden. Det går inte att tillämpa samma regler på ett trossamfund som har 3 000 medlemmar och ett till vilket majoriteten medborgare är anslutna. Är dessutom kyrkosynen olika, blir svårigheterna ännu större. Vad som är lämpligt för det ena trossamfundet kan vara direkt olämpligt för ett annat. Beredningens utgångspunkt leder också lätt i den riktningen att svenska kyrkans resurser skall minskas för att större jämlikhet skall åstadkommas. Om så skulle ske skulle givetvis de samlade resurserna för kristenheten i Sverige minska, vilket ju strider mot beredningens mening, att samhället skall vara aktivt positivt i förhållande till religiös livssyn. En bättre utgångs-

punkt för beredningen hade enligt domkapitlet varit att man analyserat det nuvarande läget och frågat vad som är otillfredsställande i detta för svenska kyrkan, de övriga trossamfunden och samhället och undersökt vilka förändringar som bort vidtas till gagn för samtliga parter. Domkapitlet saknar en sammanhängande utredning och framställning av de kriterier, som definierar ett trossamfunds rättigheter att självt utforma sitt sätt att vara. I fråga om ramlagstiftning uttalar domkapitlet att svenska kyrkan kommer att förbli av en sådan storleksordning, att samhället inte kan undgå att i lag besluta om dess fortsatta bestånd, dess omfattning och dess karaktär. Identiteten kan garanteras endast genom att samhället upprätthåller vissa lagar för kyrkans del. Domkapitlet föreslår att en konstitution, grundad på 1968 års kyrkomötes intentioner i frågan, fastställs för svenska kyrkan genom beslut av statsmakterna. Domkapitlet i Härnösand noterar med tillfredsställelse att beredningen i sitt betänkande kommit att nära ansluta sig till 1968 års kyrkomötes reformprogram vid en tänkt relationsförändring mellan kyrkan och staten samtidigt som domkapitlet beklagar att detta reformprogram inte prövats som alternativ inom ett s. k. A-läge. Åtskilliga reformer, som skulle göra kyrkan mer funktionsduglig och samtidigt åstadkomma bättre arbetsmöj- ligheter för övriga samfund, skulle kunna genomföras inom ramen för detta läge, varvid en så genomgripande förändring som beredningen föreslår kunnat undvikas. Domkapitlet anser att genom förslaget beträf- fande förändrad ansvarsfördelning väsensskilda angelägenheter samman- kopplats på ett sätt som komplicerar frågorna. Härigenom tvingas man tillgripa lösningar, som medför alltför långtgående konsekvenser. Dom- kapitlet understryker beredningens uttalande enligt vilket dessa frågor bör lösas på ett sådant sätt, att de bäst gagnar människorna. Vidare uttalar domkapitlet, att beredningens förslag om medlemsavgifter, som inbetalas via postgiro, skulle leda till avsevärda inkomstminskningar. Den öppna folkkyrkokaraktären medför, att medlemsbegreppet inte upplevs som ett adekvat uttryck för kyrkotillhörighet, vilket innebär att det medvetna, personliga ekonomiska ansvarstagandet inte är av samma art och grad som inom de övriga samfunden. Inom kyrkans ram finns en mindre grupp aktiva människor och en större grupp, som utnyttjar kyrkans tjänster men endast sporadiskt deltar i kyrkans gudstjänster. En ekonomi, baserad på medlemsavgifter, innebär risk att endast de aktiva får ta också det ekonomiska ansvaret, särskilt som beredningen synes förutsätta att kyrkans tjänster också i fortsättningen skall vara tillgängliga för alla, oberoende av ekonomiskt engagemang. En statlig medverkan vid uppbörden skulle ge kyrkan en ekonomisk grund, vilket är förutsätt- ningen för att kyrkan även i fortsättningen skall kunna placera sin verksamhet på lång sikt och bära de ekonomiska åtaganden den i dag har. Domkapitlets bestämda uppfattning är därför, att uppbörden av kyrkoav- gift bör ske i samband med uppbörd av statlig och kommunal skatt. Svenska kyrkans riksomfattande karaktär, omfattande den absoluta majoriteten av folket, innebär att ett sådant förfarande är lämpligt och praktiskt. Från religionsfrihetssynpunkt kan ingen invändning göras, då full utträdesrätt finns. Givet är att varje samfund som önskar statlig hjälp

med uppbörd bör kunna erhålla sådan. När det gäller fortsatt offentlig- rättslig reglering av svenska kyrkan framhåller domkapitlet att en organisation av svenska kyrkans storlek, både vad avser numerär och ekonomi, inte kan bli helt fristående från staten. Beredningen anför själv exempel på hur samhället kan tänkas vilja ingripa. Detta gäller bl.a. upplåtelse av kyrka, disposition av kyrklig egendom och utjämningsför- farande mellan församlingarna. En reglering av förhållandet mellan staten och kyrkan genom offentliga lagar skulle för samhällets del garantera den insyn, som ligger i linje med de strävanden som från samhällets sida i övrigt förekommer, när det gäller områden av vital betydelse. För kyrkans del skulle det garantera en lugn och kontinuerlig utveckling, relativt oberoende av eventuella politiska förändringar. Svenska kyrkan torde inte uppfatta ett visst inflytande från samhällets sida som ett tvång eller som en inskränkning i religionsfriheten. Ett sådant inflytande ligger helt i linje med kyrkans karaktär av öppen folkkyrka. Den folkliga förankringen och öppenheten i kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten som uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. Det är därför naturligt att kyrkokommunala krafter alltjämt får göra en insats i demokratisk ordning. Domkapitlet anser därför att grundläggande bestämmelser måste tillskapas för svenska kyrkan, bestäm- melser som omfattar inte endast församlingsplanet utan även stifts- och riksplanet. En särskild utredning bör kunna ge besked om den närmare utformningen av sådana bestämmelser.

Stiftsnämnden i Göteborg finner det angeläget att redovisa vissa synpunkter på konsekvenserna av beredningens syn på religionsfrihetsfrå- gan. Den folkliga förankringen och öppenheten i svenska kyrkan har växt fram ur den gamla sockentillhörigheten såsom uttryck för både det kyrkliga och det politiska livet. I modern tid har den haft sin förankringi det växelspel, som utvecklats mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen, och som bl. &. tagit sig det uttrycket, att representanter för de olika politiska partierna har kunnat vinna ställning som förtroende- män inom såväl den borgerliga som den kyrkliga sektorn. Detta växelspel har haft positiva följder för båda sidor. Beredningens accepterande av svenska kyrkans syn på sig själv kommer till uttryck bl. a. i beredningens betoning av kyrkans territorialförsamlingsorganisation, vilken innebär att kyrkan har territoriell församlingsstruktur till skillnad från troendeför- samlingsprincip eller annan organisationsform och att territorialförsam- lingarna är basenheter i svenska kyrkan. När beredningen förutsätter att svenska kyrkan skall ha kvar sin territoriella församlingsorganisation med en folkligt förankrad församlingsstyrelse och att kyrkan bibehåller sin folkkyrkokaraktär är det ett exempel på beredningens uppfattning att egenarten skall bibehållas, och att alltså skillnaden mellan svenska kyrkan och andra trossamfund kommer att bestå. Det är även exempel på att beredningen velat skapa garantier för att kyrkan skall bibehålla sin egenart i organisation och funktion. Uppenbart är detta både ett statligt och ett kyrkligt önskemål. Frågan är om detta kan genomföras utan offentligrättslig insyn och kontroll. Mot bakgrund av denna uppfattning om respekt för samfundens egenart ter det sig enligt stiftsnämnden

märkligt att beredningen inte valt att genom olika åtgärder tillse att de fria samfunden och invandrarkyrkorna i största möjliga utsträckning erhåller med svenska kyrkan likvärdiga villkor i stället för att föreslå en helt ny och oprövad organisation för svenska kyrkan. Stiftsnämnden ställer sig tveksam till möjligheten för svenska kyrkan att i framtiden uppfylla de krav som innefattas i ovannämnda förutsättningar såvida staten inte efter 1 januari 1993 ikläder sig förpliktelser att genom sina organ uttaga den kyrkoavgift, som kommer att bilda grundvalen i kyrkans ekonomi efter ett genomförande av beredningens förslag. Sedan stiftsnämnden gjort en kritisk bedömning av möjligheterna för en ”fri” kyrka att avgiftsvägen få in belopp av samma storleksordning som vad nuvarande församlingsskatt ger, drar den slutsatsen att beredningens förslag inte kan läggas till grund för lagstiftning om statsmakterna önskar att svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet i samma omfattning som nu sker. Då beredningen klart deklarerat att staten inte önskar någon förändring härutinnan avstyrker stiftsnämnden bifall till beredningens förslag. Däremot torde genom det samlade utredningsförfarandet i kyrka—statfrågan och därav föranledda yttranden tillräckligt material ha förebragts för att framlägga förslag om dels likvärdiga former för samhällsstöd åt trossamfunden, dels nödiga och önskvärda reformer för svenska kyrkans interna organisation och administration, slutar stifts- nämnden.

Svenska kyrkans diakoninämnd anför inledningsvis att beredningen jämfört med 1958 års utredning kyrka—stat för in i sitt resonemang två med varandra närbesläktade nya synpunkter,'nämligen dels principen om trossamfundens likställighet, dels vad nämnden kallar den ekumeniska mallen. Principen om trossamfundens likställighet betecknar diakoni- nämnden som en helt ny tolkning av religionsfrihetens princip. Den utveckling mot ökad ekumenik som beredningen med all rätt uppmärk- sammat har enligt diakoninämnden övervärderats. I nuvarande läge är de svenska kyrkosamfundens praktiska samarbete inte särskilt effektivt, och det finns mycket få tecken, som tyder på någon snabbare ekumenisk utveckling. Man kan beklaga detta, men man kan knappast ändra det genom att bortse från de faktiska svårigheterna, lika litet som man kan påskynda en utveckling i annan riktning genom lagstiftningsåtgärder. Det gäller här en inre mognadsprocess, som kräver tid och eftertanke. Om man utgår från beredningens religionsfrihetsbegrepp, som förutsätter principiellt likställda kyrkosamfund, blir det enligt diakoninämndens mening svårt att göra en rättvisande bestämning av svenska kyrkan. Man använder i själva verket en föreningskyrklig mall, som lätt låter sig appliceras på frikyrkosamfunden, men som inte lämpar sig för att ange en folkkyrkas intentioner och funktioner. Därtill kommer den haltande jämställdheten i rent kvantitativt avseende. Man kan naturligtvis tala om det pluralistiska samhället, men termen förefaller inte så meningsfull, när ett av kyrkosamfunden omfattar 98% av befolkningen. Skall bered- ningens religionsfrihetsbegrepp tillämpas fullt och helt även för svenska kyrkans vidkommande, är det för diakoninämnden uppenbart, att svenska kyrkan måste få absolut frihet att utforma sin organisation och

sin målsättning utifrån det som denna kyrka uppfattar som sin kallelse och särart. Två aspekter framträder därvid som särskilt viktiga. Den ena är att det från samhällets synpunkt bör vara angeläget, att hela det svenska folket, i den utsträckning det så önskar, får tillgång till religiös service i den form det önskar den. Till detta kommer, att religionen spelar en viktig roll som samhällsfaktor i stort. Denna roll borde ha analyserats närmare av beredningen. Den andra aspekten gäller kyrkans egen syn på relationen till folket som helhet. Det finns visserligen inte utsagt i svenska kyrkans bekännelseskrifter eller lagtexter, att denna kyrka är en folkkyrka, men det framgår av hennes arbetssätt. Svenska kyrkan har ambitionen att territoriellt täcka hela landet, även de avlägsnaste glesbygder, och genom ett inklusivt arbetssätt söka nå så många som möjligt med dopet och den därpå grundade dopundervis— ningen i alla dess former, homiletiskt, kateketiskt och själavårdande. Religionsfriheten måste för svenska kyrkans del innebära frihet att fungera på detta sätt. Åtgärder som inskränker dessa möjligheter måste uppfattas som främmande för religionsfriheten och hämmande för kyrkan. Diakoninämnden diskuterar även den ekonomiska sidan av en uppgörelse mellan staten och kyrkan. En sådan uppgörelse kan inte bortse från den diakonala insatsen på församlings-, stifts- och riksplan samt de diakonala åtagandena utomlands. En kompletterande utredning på dessa väsentliga punkter bör göras, innan man kan få ett realistiskt grepp om kyrkans ekonomiska situation i ett friare läge. Diakoninämn- den räknar vidare med en minskning med 40 % av kyrkans inkomster om beredningens förslag genomförs. Minskningen hänförs till bortfallet av skatteinkomster från juridiska personer, ett utträde ur kyrkan med 25 % och ett betydande svinn på uppbörden, om den skall skötas i kyrkans egen regi. En så stor minskning motsvaras inte av de föreslagna stödåtgärderna. I detta läge skulle borttagandet av uppbörden genom statens medverkan medföra ytterligare svårigheter. En förutsättning för att ge kyrkans ekonomi stabilitet är att staten medverkar i uppbörden. Diakoninämnden hänvisar till att frågan har kunnat lösas på detta sätt i Finland och Västtyskland, ehuru kyrkan i Finland får anses stå i ett B-läge och i Västtyskland i ett C-läge. I båda fallen har man valt den vägen, att kyrkorna köper statens tjänster i fråga om uppbörden. Beredningen diskuterar denna lösning, men avvisar den såsom en favorisering av ett kyrkosamfund, Men varför skulle inte andra samfund kunna erbjudas denna möjlighet, om de skulle vilja utnyttja den? Varför skulle inte också andra organisationer av tillräcklig storlek och samhälle- lig betydenhet kunna erbjudas den, t. ex. LO eller idrottsrörelsen? Det kan påpekas, att staten redan för sina tjänstemän svarar för den månatliga uppbörden av fackföreningsavgifter, grupplivförsäkring m.m. Att data- systemet inte skulle klara en sådan anordning rent tekniskt förefaller diakoninämnden osannolikt. Avslutningsvis finner diakoninämnden det otänkbart att nu ställa proposition på beredningens förslag i dess helhet eller status quo. Förslaget måste kompletteras på