SOU 1970:2

Om stat och kyrka : en sammanställning av remissyttrandena över Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11)

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 28 juni 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för utbildningsdepartemen- tet att tillkalla högst sju sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkalla- de dåvarande departementschefen, stats- rådet Palme, ledamoten av riksdagens första kammare, kyrkoadjunkten Per Blomquist, numera biträdande general- direktören Bertil Bolin, ledamoten av riksdagens första kammare Olle Dahlén, ledamoten av riksdagens andra kam- mare, ombudsmannen Gunnar Gustafs- son, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, adjunkten Lena Hjelm- Wallén, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Gunnar larsson och statsrådet Alva Myrdal som sak- kunniga. Departementschefen utsåg Myr- dal att vara ordförande.

De sakkunniga har antagit benämning- en 1968 års beredning om stat och kyr- ka.

Som sekreterare åt beredningen till- kallades den 10 september 1968 byrådi- rektören vid statens personalutbildnings- nämnd Olof Söderberg. Den 8 juli 1969 tillkallades filosofie kandidaten Folke Öjner som biträdande sekreterare. Att

som expert biträda beredningen tillkal- lades den 20 mars 1969 ledamoten av riks- dagens andra kammare, chefredaktören Bertil Zachrisson.

1958 års utredning kyrka-stat över- lämnade våren 1968 sitt slutbetänkande (Svenska kyrkan och staten, SOU 1968: 11). Betänkandet har remissbehandlats.

I direktiven för 1968 års beredning om stat och kyrka framhålls bl. a. att det är värdefullt, att arbetet redan från början sker under beaktande av en så aktuell opinion som möjligt. För att kunna ge underlag till en fortsatt debatt har beredningen därför funnit det lämp- ligt att innehållet i de avgivna yttrande- na över kyrka—statutredningens slutbe- tänkande kommer till allmän kännedom. Beredningen har vidare ansett det nöd- vändigt att — för att få en grund för sina egna ställningstaganden -— systema- tiskt genomarbeta de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen. För att tillgodose de i direktiven utta- lade önskemålen och för att underlätta vårt eget arbete har vi därför utarbetat en systematiserad sammanställning av re- missyttrandena, vilken härmed överläm- nas.

Stockholm den 19 december 1969.

Alva Myrdal

Per Blomquist Gunnar Gustafsson

Bertil Zachrisson

Bertil Bolin Lena H jeIm-Wallén

Olle Dahlén

Gunnar larsson

/OIof Söderberg F olke Öjner

1. Val mellan olika alternativ för den framtida

relationen mellan staten och svenska kyrkan

Kyrka-statutredningen sammanfattar i slutbetänkandets kap. 14 en del synpunk- ter som kan vara av betydelse då ställ- ning ska tas till hur den framtida gestalt- ningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan bör vara utformad. In- ledningsvis redogörs för aktuella tenden- ser av betydelse för kyrka-statrelationen, varvid utredningen bl. a. uppmärksam- mar politiska uttalanden av programma- tisk natur om kyrka och religion samt för- ändringar i svenska kyrkans ställning i samhällslivet. Därefter jämförs de lägen utredningen uppställt med den faktiska kyrka-statrelationen i några andra länder. Betydelsen för kyrka-statrelationen av principerna om religionsfrihet och demo- krati diskuteras utförligt. Vidare grans- kar utredningen olika ekonomiska grund- valar för kyrkans fortsatta verksamhet. Slutligen framhålls en del allmänna syn- punkter på frågan om statligt ansvar för den religiösa utvecklingen. ( SOU 1968:11 s. 223 — 247 .)

I utbildningsdepartementets PM 10.4. 1968 om utformningen av remissyttran- den över kyrka-statutredningens slutbe- tänkande framhölls bl. a.

Inom den närmaste tiden kommer att till-

sättas en parlamentarisk utredning för att ta ställning i huvudfrågan. Remissinstanser— na kommer att få tillfälle att yttra sig över denna utrednings förslag men är givet- vis oförhindrade att redan i detta sam- manhang anlägga synpunkter på huvud— frågan.

De fyra s.k. lägen som utredningen arbetade med har av utredningen sam- manfattningsvis definierats enligt följan- de.

För A-läget har utredningen upptagit re- former som ej ändrar grunderna för rela- tionen mellan staten och kyrkan. Det förut- sättes att i detta läge ett nära samarbete alltjämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl.a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig jord lämnas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ förutsättes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen.

I D-läget har utredningen förutsatt att kyrkan skall vara fri såväl i organisatoriskt avseende som eljest, utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnaderna med tomter förutsättes

dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge har spörsmålen om frihet för kyrkan och om likställighet mellan olika livsåskådningar kunnat renodlas. Detsam- ma gäller religionsfrihetsproblemen. Hän- syn har här icke behövt tagas till de spe- ciella spörsmål om kompetens och kontroll m.m. som uppkommer då någon form av särskilt statligt stöd föreligger.

I B— och C-lägena förutsättes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende fri- ställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra när det gäller ekono- miska förhållanden. Detta kan emellertid få konsekvenser för andra områden, så- som statlig uppsikt och kontroll. I B-läget förutsättes kyrkan bibehålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenk- lad form för uppbörd av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsättes kyrkan ha kvar rätten till kyrklig jord och övrig kyrklig egendom. För C-läget utgår utredningen från att kyrkan liksom i B-läget har kvar rätten till den kyrkliga egendo- men. Däremot förutsättes här, i motsats till vad som gäller i B-läget, att statlig med- verkan vid uppbörd av medlemsavgifter icke kvarstår. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska förhållan- den, som är lägenas utgångspunkter, har undersökningen av olika konsekvenser där- av varit en viktig uppgift för utredningen.

Utredningen är medveten om att med andra utgångspunkter, exempelvis om man

utgår från kyrkosynen eller religionsfrihe- ten, anledning kan finnas att räkna med att andra förutsättningar än de nu angivna kan ifrågakomma för gestaltningen av rela- tionen kyrka-stat. Beaktande av olika aspek- ter kan vidare föranleda alternativ där för lösningen på visst område en aspekt får do- minera medan annan aspekt blir avgörande inom ett annat område. (SOU 1968le s. 22.)

När remissinstanserna diskuterat dessa olika lägen har man emellertid ofta defi- nierat dem på ett annorlunda sätt men samtidigt använt utredningens bokstavs- beteckningar. Det förekommer exempel- vis att man säger sig förorda ett C-läge där staten medverkar vid debitering och uppbörd men ej indrivning av kyrkans medlemsavgifter. Enligt utredningens i det föregående återgivna definition skulle ett sådant system emellertid karakterise- ras som B-läge. — Möjligheterna att ge en översiktlig och samtidigt rättvisan- de bild av remissinstansernas ställnings- taganden i lägesfrågan har härigenom för- svårats.

Utgångspunkt för den följande redo- görelsen har varit varje remissinstans egen beteckning på sitt ställningstagande. Dessa sammanfattas i tablåerna 1.1 och 1.2.

Tablå I .I. Yttranden över SOU 1968:11. Ställningstaganden i lägesfrågan

Fortsatt samband Fritt läge A-läge, Tar inte med uttryck- A-läge, refor- B- C- D- ligen Yttrar Remissinstans Oprec.1 allm.2 mers Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej Svea hovrätt x Hovrätten för västra Sverige X Justitiekanslern )( Kammarkollegiet )( Statskontoret x Kammarrätten X Riksskattenämnden x Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden )( Riksrevisionsverket )( 14 SOU 1970: 2

Fortsatt samband

Riksantikvarieämbetet

Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Uppsala län Länsstyrelsen i Södermanlands län Länsstyrelsen i Östergötlands län Länsstyrelsen i Jönköpings län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Gotlands län Länsstyrelsen i Blekinge län Länsstyrelsen i Kristianstads län Länsstyrelsen i Malmöhus län Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Länsstyrelsen i Älvsborgs län Länsstyrelsen i Skaraborgs län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Örebro län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Kopparbergs län Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Länsstyrelsen i Västernorr— lands län Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Västerbottens län Länsstyrelsen i Norrbottens län

Domkapitlet i Uppsala (res) Domkapitlet i Linköping (res) Domkapitlet i Skara Domkapitlet i Strängnäs Domkapitlet i Västerås (res) Domkapitlet i Växjö (res) X Domkapitlet i Lund Domkapitlet i Göteborg Domkapitlet i Karlstad (res) Domkapitlet i Härnösand Domkapitlet i Luleå Domkapitlet i Visby (res) Domkapitlet i Stockholm (res) Stiftsnämnden i Uppsala Stiftsnämnden i Linköping Stiftsnämnden i Västerås

Stiftsnämnden i Lund Stiftsnämnden i Göteborg Stiftsnämnden i Härnösand Svenska kyrkans centralråd (res) Stiftsrådet i Uppsala

A-läge, med A-läge, refor- Remissinstans Oprec.l allm.2 mera

xd

XXX

Tar inte uttryck- C- D- ligen Yttrar

Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej

XXXX

XX

XX

XX

XX

Fortsatt samband Fritt läge

-läge,

med

A-läge, efor- Remissinstans Oprec.1 allm.2 er3

B- Oprec.1 läge

c- läge

D- läge

Tar inte uttryck- ligen Yttrar ställning sig ej

Stiftsrådet i Linköping Stiftsrådet i Skara Stiftsrådet i Strängnäs Stiftsrådet i Västerås

Stiftsrådet i Växjö X Stiftsrådet i Lund X Stiftsrådet i Göteborg Stiftsrådet i Karlstad Stiftsrådet i Härnösand Stiftsrådet i Luleå

Stiftsrådet i Visby Stiftsrådet i Stockholm (res) Sveriges kyrkliga studieför- bund Svenska kyrkans lekmanna- förbund X * Riksförbundet Kyrkans ung- dom

X

XXXX

X

Frikyrkliga ungdomsrådet Svenska kyrkans församlings-

oeh pastoratsförbund X Svenska prästförbundet Kyrkomusikemas riksförbund X ' Sveriges frikyrkoråd Evangeliska fosterlands-stiftel- sen Filadelfiaförsamlingen i Stockholm Frälsningsarmén X Katolska biskopsämbetet Mosaiska församlingen i Stockholm

Mosaiska församlingen i Malmö Frikyrkliga studieförbundet Förbundet för religionsfrihet Svenska kommunförbundet Svenska landstingsförbundet

Sveriges kommunaltjänste- mannaförbund

LO SACO TCO SR

Arbetarnas bildningsförbund Studieförbundet vuxenskolan Studieförbundet medborgar- skolan Moderata samlingspartiets kvinnoförbund Folkpartiets kvinnoförbund Centerns kvinnoförbund Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund

XX

X X X

X

X XX XXXX

Fortsatt samband Fritt läge A-läge, Tar inte med uttryck- A-läge, refor- B- C- D- ligen Yttrar Remissinstans Oprec.1 allm.2 mer3 Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej Högerns ungdomsförbund )( Folkpartiets ungdomsförbund )( Centerns ungdomsförbund X Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund )( Kristna studentrörelsen i Sverige X Kyrkliga kvinnorådet X Förbundet för kristen enhet X

Föreningen Sveriges kyrko-

kamrerare X '

(res) anger att skiljaktiga meningar redovisats 1 Opreciserade önskemål Allmän tillstyrkan

hww

Tablå 1.2. Yttranden över SOU 1968:11 . Sam-_ manfattning av ställningstaganden i lägesfrå gan

Antal yttranden

Organ med an- knytn. till svenska kyrkan

Ställningstagande m. m.1 Övriga Summa

För fortsatt samband mellan stat och kyrka: Opreciserade önske- mål *För A-läge Summa 24 För ett fritt läge Opreciserade önske- mål För B-läge För C—läge För D-läge Summa

ov—N—

13

Ej uttryckligt ställ- ningstagande Avstår från yttrande över SOU 1968:11

Summa

14 33

11 64”

47

11 106

0 42

Under uttrycklig förutsättning att reformer genomförs enligt 1968 års kyrkomötes önskemål Kyrkomötets beslut åberopas inte men i huvudsak samma önskemål förs fram

Av tablåerna framgår att av 95 re- missinstanser har 31 uttalat sig för fort- satt samband mellan stat och kyrka. Des- sa utgörs till övervägande delen av organ med anknytning till svenska kyrkan m. 111. Av de 17 remissinstanser som stöder tan- ken på ett fritt läge står 13 utanför grup- pen organ med anknytning till svenska kyrkan m.m. 47 remissinstanser tar inte uttryckligen ställning. Ett tjugotal av dessa yttranden innehåller dock synpunkter på frågan om val mellan olika alternativ.

Som stöd för sina ställningstaganden anför remissinstansema vanligen vissa

1 Domkapitel, stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd, stiftsråd, Sveriges kyrkliga stu- dieförbund, Svenska kyrkans lekrnannaför- bund, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund, Svenska prästförbundet, Kyrko- musikernas riksförbund, Evangeliska foster- lands-stiftelsen, Kyrkliga kvinnorådet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

allmänna eller sammanfattande synpunk- ter. Stundom har dessa utformats som kommentarer till utredningens kap. 14 i slutbetänkandet. Den följande redovis— ningen har disponerats med utgångspunkt från dessa ställningstaganden i lägesfrå- gan. Ibland förekommer i yttrandena skiljaktiga meningar. Dessa redovisas i anslutning till vederbörande remissin- stans.

1.l Fortsatt samband mellan stat och kyrka

Uttalandena till förmån för ett fortsatt samband mellan stat och kyrka kan delas in i två huvudgrupper. Fyra remissin- stanser för sålunda fram Opreciserade önskemål om ett fortsatt samband, me- dan 27 yttranden innehåller förord för ett fortsatt samband, utformat enligt prin- ciperna för ett A-läge.

1. 1 .1 Opreciserade önskemål

Opreciserade önskemål om ett fortsatt samband anges av domkapitlet i Växjö, stiftsråden i Växjö och Lund samt Kyrk- liga kvinnorådet.

Domkapitlet i Växjö finner det i nuva- rande läge

vara riktigast att utan detaljgranskning be- gränsa sig till att anlägga vissa allmänna principiella synpunkter.

Det är naturligt, att domkapitlet härvid utgår från vår kyrkas karaktär av evange- lisk-luthersk folkkyrka, en bekännelsekyrka med fast kontur men samtidigt en kyrka, som icke är eller vill vara bekännarekyrka i den meningen, att hon skulle kräva tro som villkor för kyrkotillhörighet.

Grundläggande förutsättningar för att kyrkan skall kunna arbeta vidare i enlighet med denna sin kallelse är, dels att hennes

möjlighet att i frihet oförkränkt förkunna Guds nåds evangelium enligt Ordet och bekännelseskrifterna befästes, dels att hon får nödvändiga resurser att förbli en öppen kyrka, som i själva sin organisation ger ut- tryck för nådens gränslöshet och tar an- svar för det svenska folket som totalitet, vårdande sig icke minst om den eljest hem- lösa stora skaran av religiöst »anonyma».

För att garantera kyrkans frihet, så långt detta kan garanteras med yttre säkringar, synes det nödvändigt, att hennes förhållan- de till staten reformeras enligt de riktlinjer, som skisserats av 1968 års allmänna kyrko- möte, så att bl.a. kyrkomötets befogenhe- ter vidgas, de organ, som framvuxit på stiftsplanet legaliseras och en demokratiskt vald kyrklig riksstyrelse skapas. Dessa re- formplaner böra utan dröjsmål i detalj ut- formas. Kyrkan torde under en avgränsad och noggrant reglerad samverkan med sta- ten ha större möjligheter att bevara sin and- liga frihet än om hon såsom s.k. fri dro- ges in i oreglerat beroende av olika ekono- miska och politiska makter eller av tillfäl- liga lokala påtryckningsgrupper.

När det gäller kyrkans öppenhet, själva hennes folkkyrkokaraktär, baserad på barndopets förkunnelse av Guds förekom- mande nåd, synes det bevarade sambandet med staten vara visserligen icke oundgäng- ligt men likväl av betydande värde. Själva denna organisationsform ger henne många kontaktytor, som hon eljest skulle sakna. Värdet av den territoriala indelning, som inrutar vårt land, så att socken sluter sig till socken under betonat ansvar för varje församlings kyrkoråd och präster att taga ansvar själavårdande och diakonalt för alla församlingsbor, må icke underskattas. En lösning, som tvingade folkkyrkan att av ekonomiska skäl uppge glesbygdernas and- liga vård vore förödande.

Med stöd av vad som här anförts och under hänvisning till bifogade på domka- pitlets uppdrag verkställda detaljgransk- ningar... förordar alltså domkapitlet att kyrkomötets reformprogram genomföres och att därefter nya former sökas för att bevara ett samband mellan kyrka och stat.

Att detta domkapitlets yttrande företräder en allmän opinion inom stiftets församling- ar framgår av att analoga synpunkter fram- förts vid extra stiftsting med valda ombud för stiftets alla kontrakt.

Här förordad lösning synes domkapitlet helt förenlig med religionsfrihetens grund- satser. Dock kräver denna frihet, att alla som utträtt ur kyrkan befrias helt från varje kyrkoavgift. Domkapitlet stöder en sådan reform oavsett om folkbokföring och kyrkogårdsadministration bevaras som för- samlingsuppgifter eller överföras till det kommunala planet. Domkapitlet önskar också understryka det angelägna i att for- mer sökas för likvärdigt stöd från statens sida till andra trossamfund i vårt land.

Mot domkapitlets yttrande har ledamo- ten Danell anmält skiljaktig mening.

Ett uttalande från kyrkans sida beträf— fande förhållandet till staten kan motiveras på olika sätt. Frågan har många olika as- pekter. Den kan ses ur ekonomisk, ur juri- disk, teologisk eller moralisk synpunkt. Det riktiga torde vara en rätt avvägning mel- lan samtliga dessa betraktelsesätt. Bakom alla överväganden måste ligga såsom en sammanhållande synpunkt frågan hur kyr- kan bäst kan fullgöra sin uppgift bland människorna att förkunna evangeliet och fostra det uppväxande släktet i den kristna tron.

Det gäller att å ena sidan inte av konserva- tiva bekvämlighetsskäl till nästan varje pris söka bevara det nu rådande förhållandet mellan kyrka och stat och å andra sidan icke heller av överdriven reformiver söka genomdriva en ändring bara för föränd- ringens egen skull.

Man bör även inom kyrkan icke låta på- verka sig av yrkanden och motiveringar utifrån utan att noga pröva deras hållbar- het. Att den s.k. kulturradikala falangen i allmänhet yrkar på statens och kyrkans skilsmässa bör inte driva någon att därför försvara status quo, ej heller skrämma nå- gon att ivra på kyrkans skiljande från sta- ten för att synas vara modern.

Den ekonomiska bedömningen är viktig men den får ej göras till huvudfrågan, så- som uppenbarligen ofta sker från det håll där man är ivrig förespråkare för A-läget i mer eller mindre modifierad form. Man utmålar nämligen i dessa kretsar ofta de ekonomiska följderna av ett genomfört C- läge, d.v.s. kyrkans skiljande från staten i skrämmande mörka färger, varvid man särskilt drar fram de små glesbygdsförsam- lingarnas förmodade öde såsom varnande exempel.

Det är omöjligt att i förväg bedöma följ- derna av kyrkans skiljande från staten be- träffande medlemsantalet och den därav beroende ekonomiska bakgrunden. Men även om man vore alldeles viss om att en sådan reform skulle medföra ett stort antal utträden ur kyrkan, måste det anses vara kyrkan ovärdigt att av sådana skäl motsät- ta sig en skilsmässa, därest den ur väsent- ligare synpunkter befinnes motiverad. Över- huvudtaget har det skadat kyrkans anseen- de bland allmänheten, att den ekonomiska synpunkten i så hög grad fått dominera ar- gumenteringen för A-läget. Utomstående måste — inte utan orsak — få det intryc- ket, att en tryggad ekonomi är det väsent- ligaste för kyrkans representanter.

Visserligen motiveras denna ekonomiska bedömning med väsentligare skäl, såsom kyrkans möjligheter att förkunna evangeliet för hela folket. Därtill kan emellertid gen- mälas, att kyrkan för närvarande med sin synnerligen gynnsamma ekonomiska ställ- ning icke i sin utsträckning förmått och förmår fostra vare sig unga eller gamla i den kristna tron.

Det är visserligen sant, att 98 % av lan- dets befolkning nominellt tillhör kyrkan och såsom skattebetalare finansierar hen- nes verksamhet. Men alla vet, att endast en liten procent av dessa verkligen lever med i kyrkans liv såsom aktiva troende medlemmar. För de allra flesta är kyrkan ett religiöst service-institut, som åt skatte- betalarna kostnadsfritt meddelar olika tjänster, såsom dop, konfirmation, vigsel och jordfästning, allt utan några som helst förpliktelser för mottagarna för övrigt. Det

är klart, att om denna verksamhet är kyr- kans egentliga uppgift bland folket i vårt land, så är status quo eller A-läget väl mo- tiverat. Men om man ser som kyrkans egentliga uppgift att inte bara förkunna evangeliet ut i det blå utan verkligen göra människor till Jesu lärjungar, så torde det nuvarande systemet snarare vara ett hinder än en hjälp för att nå detta syfte, eftersom det invaggar människor i den föreställning- en att kyrkotillhörighet och kristendom inte är något mera än denna punktuella och till intet förpliktande kontakt med kyrkan.

Ur moralisk synpunkt kan man även med skäl ifrågasätta, om det är rimligt, att en liten minoritet, som aktivt deltar i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet, skall i utöv- ningen av denna livsform ekonomiskt un- derhållas av en i kristliga ting indifferent allmänhet. Man kan på visst sätt förstå det resonemang, som framförs även från visst kyrkligt håll, att de som betalar också har rättighet att bestämma över medlens an- vändning, vare sig de omfattar den kristna tron eller inte. Om avkristningen kommer att fortsätta i samma takt som hittills — och inga tecken tyder på att strömmen hål- ler på att vändas — så får man räkna med att en alltmer kristendomsfrämmande med- lemsstock i kyrkan kommer att påverka även det innersta i kyrkans liv, gudstjänst- liv och förkunnelse. Man kan även räkna med den möjligheten, att en fortskridande avkristning kommer att medföra en ökning av antalet utträden ur kyrkan, oberoende av om hon bibehåller eller förändrar sitt nuvarande förhållande till staten.

Ur juridisk synpunkt torde man kunna göra gällande att kyrkan måste betala eko- nomiska fördelar från statens sida med att medge åt staten ett större eller mindre inflytande över hennes verksamhet. Det är även betecknande för alla förespråkare för A-läget, att de utgår ifrån att staten skall behålla en stor del och därtill det väsent- ligaste av sitt inflytande över kyrkans or- ganisation, såsom först och främst lagstift- ningen, där rentav en skärpning synes vara avsedd, vidare beträffande utnämningen av innehavarna av de högsta ämbetena, i förs-

ta hand biskoparna.

Även om en demokratisering av kyrkans organisation skulle genomföras genom ut- byggnad av stiftstingsorganisationen över hela landet med befogenhet att utse stifts- styrelse, kyrkomöte och eventuellt även en riksstyrelse, så kan man i realiteten härige- nom befara ett ökat statsinflytande över kyrkan på såväl riks- som stiftsplan.

Detta förhållande måste få även teolo- giska och religiösa konsekvenser för kyr- kans liv.

Den som har lagstiftningsrätten har även grepp över hela den kyrkliga organisatio- nen och verksamheten, inte bara rent tek- niskt, formellt utan även reellt, innehålls— ligt. Den som har utnämningsrätten till kyr- kans högsta ämbeten, framför allt biskops- ämbetet, har i själva verket kyrkans högsta läroämbete i sin hand och kan därigenom i stor utsträckning reglera och leda den läro- mässiga utvecklingen i kyrkan. Om det idea- la tillstånd vore rådande i verkligheten, vilket regeringsformens stadgande att Ko- nungen skall vara av den rena evangeliska läran synes förutsätta, så betecknade den kungliga utnämningsrätten en garanti för att kyrkan skulle förbli vid den kristen- domsuppfattning hennes bekännelseskrifter företräder. Såsom förhållandena nu är med en religiöst neutral eller indifferent stats- makt innebär det snarare ett hinder för be- kännelsetroheten inom kyrkan att lagstift- ningen och utnämningsrätten till det högsta läroämbetet ligger i regeringens händer. Man kan inte begära eller förvänta av en sekulariserad statsmakt att den inte vid ut- nämningen till de ledande posterna inom kyrkan låter sina egna kyrkopolitiska, re- ligiösa och eventuellt partipolitiska syn- punkter i första hand bli avgörande. Det är högst märkligt, att man på kyrkligt håll så föga inser denna risk.

I debatten om stat och kyrka märker man ofta hos förkämparna för A-läget en över- tro på den kyrkliga organisationens bety- delse för evangeliets förkunnande över hela landet. Man tycks förbise, att en organisa- tion, som täcker hela riket rent geografiskt ingalunda är någon garanti för att verkli-

gen evangeliet förkunnas för hela folket. lust förbindelsen med och beroendet av en sekulariserad statsmakt kan rentav göra en perfekt organisation till en desto större fara i detta avseende, om nämligen det re- ligiöst-teologiska innehållet förvanskas.

I ett väsentligt uttalande från ett antal kyrkobröder i Stockholm, utsänt till alla kyrkoråd och kyrkofullmäktige, påpekas med rätta några tecken på att statsmakten i vårt land faktiskt i vissa viktiga frågor företräder en ståndpunkt som är oförenlig med kristen tro och kristen moral. Det gäl- ler framför allt dess hållning i sexualetiska frågor. Man kan tänka på den gällande abortlagstiftningen, släpphäntheten mot den pornografiska propagandan och sexualun- dervisningen i våra skolor. Det är ofatt- bart, att företrädarna för fortsatt beroende av staten helt tycks bortse från detta oför- nekliga faktum.

Kyrkans uppgift i dagens läge är att i ett sekulariserat samhälle med en sekulari- serad statsmakt förkunna det oföränderliga evangeliet till människors omvändelse och frälsning. Det synes ofrånkomligt, att en fortsatt förbindelse med staten och ett där— med bibehållet beroende av en sekulariserad statsmakt måste utgöra ett hinder för kyr- kan att fullgöra denna sin av Gud givna främsta uppgift. Det betyder mindre, om organisationen inte kan förbli lika perfekt och ekonomien inte lika betryggande, än om kyrkan förlorar sitt egentliga budskap och förfelar sitt egentliga uppdrag från Gud gentemot människorna. Visserligen löser inte kyrkans skiljande från staten alla pro- blem. Även en fri kyrka kan förlora sin rätta målsättning. Men för att kunna full- göra sin evangelisatoriska, missionerande uppgift i ett allt mer avkristnat folk måste en kyrka vara fri från en avkristnad stats- makt, hon måste stå på egna ben.

En från staten fri kyrka har samma upp- drag som en statsbunden, nämligen att för- kunna evangelium för hela folket. Vad hon eventuellt förlorar i fråga om ekonomisk trygghet, för att inte säga överflöd, ifråga om socialt anseende, ifråga om officiella framträdanden på riksplanet, såsom vid

riksdagens öppnande, eller på det mera 10- kala planet, vid rättegångsgudstjänster, skolavslutningar och olika invigningshög- tider, kan hon vinna mångdubbelt igen ge- nom en framväxande offervilja och allt starkare solidaritet från sina medlemmars sida, genom en alltmer slagkraftig och ef- fektiv förkunnelse och undervisning.

Ur moralisk synpunkt måste det vara en vinst, om varje skymt av tvångsanslutning och varje tendens att låta den stora all- mänheten betala några fås gudstjänstliv bortfaller. Om kyrkan skall upphöra att vara endast ett religiöst service-institut och i stället bli en andlig makt med evangelisa- torisk, missionerande kraft i vårt samhälle idag, så måste hon först och främst bli fri från beroende av icke kristna makter, vil- ket även ur moralisk anständighetssynpunkt kan anses i hög grad motiverat.

Också stiftsrådet i Växjö åberopar de synpunkter som hävdats av det i dom- kapitlets yttrande nämnda stiftstinget.

Förhållandet mellan kyrkan och staten bör främst bedömas från kyrkans egna ut- gångspunkter. Diskussionen har hittills allt- för hårt bundits av kyrka-statutredningens fyra lägen, som dock enligt utredningens egna uttalanden är hypotetiska och närmast fyller en pedagogisk funktion. Det är up- penbart att intet av lägena A, B, C eller D någonsin i renodlad form kommer att ge- nomföras. Hela tiden gäller mellanforrner och modifikationer.

Från kyrkans egna utgångspunkter är det två frågor som i första hand kräver ett svar: Hur ser kyrkan själv sin uppgift? Hur skall kyrkan kunna fylla den uppgiften?

Hur ser kyrkan själv sin uppgift?

Svenska kyrkan är som folkkyrka öppen och utåtriktad i alla sina funktioner. Den känner som sin uppgift dels att väcka och stärka troslivet dels att verka diakonalt och socialt och har sålunda sin inriktning på folket som helhet och ser som sin uppgift att nå ut till alla med den gränslösa nådens

budskap. Med en sådan målsättning finner den svenska kyrkan det rätt naturligt att förtroendefullt samarbeta med de adrni- nistrativa organ, vilka inrättas av och inom det folk som kyrkan är sänd att tjäna. Ett sådant samarbete måste förefalla så myc- ket mera näraliggande som kyrka och folk i vårt land i stort sett täcker varandra.

Hur skall kyrkan fylla sin uppgift?

Kyrkans tre huvudfunktioner är a) guds- tjänsten och vad därmed sammanhänger, b) förkunnelse, undervisning, fostran och själavård, c) den medmänskliga kärleks- tjänsten. Dessa funktioner är de religiösa uttrycken för kyrkans väsen och hennes sändning i evangeliets uppdrag till folket som totalitet.

När det gäller genomförandet av kyr- kans uppgifter, har på en del punkter ett samarbete ägt rum med statens organ, fram- för allt i ekonomiskt och juridiskt avseende. Det är angeläget att understryka, att för- hållandet mellan den svenska kyrkan och den svenska staten är begränsat till ett så- dant »tekniskt» samarbete. Att kyrkan på detta sätt haft förmånen av en viss service från samhällsorganens sida har i och för sig inte någon principiell betydelse för kyr- kans väsen eller målsättning. Formerna för samarbetet kan förändras, om detta befin- nes ändamålsenligt eller önskvärt. En viss översyn av relationerna mellan kyrkan och staten är helt naturligt nödvändigt med jämna mellanrum.

De synpunkter, som här redovisats rö- rande förhållandet mellan kyrka och stat, innebär ett förord för ett kyrkligt reform- program under visst fortsatt samband med staten. Detta svarar bäst mot synen på Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka.

Stiftsrådet i Lund

ansluter sig enhälligt till den uppfattningen, att sambandet mellan stat och kyrka bör bevaras. Inom ramen för ett bevarat sam- band bör emellertid reformer kunna ge-

nomföras. som innebär större frihet för kyrkan att bestämma i sina egna inre ange- lägenheter.

Stiftsrådet vill också betona det intresse kyrkan måste visa »randgrupperna» i vårt folk. Stora grupper av människor känner kyrkan som sitt andliga hem utan att detta kommer till uttryck i aktivt deltagande i kyrkans gudstjänster. De använder sig av kyrkans tjänster vid dop, vigsel m.m. De flesta av dem vill säkert ingen ändring av nuvarande förhållanden. Kyrkan måste ock- så i framtiden ägna stor omsorg åt dessa

grupper.

Kyrkliga kvinnorådet, som baserar sina synpunkter på yttranden inhämtade från olika stiftskvinnoråd och -förbund, öns- kar sammanfattningsvis

att svenska kyrkan skall få förbli en öp- pen folkkyrka, vilket bäst torde kunna ske genom att någon form av samband med staten bibehålles. Kyrkan måste dock för att fritt kunna utföra sitt uppdrag —— att förkunna evangelium —— få en självständi- gare ställning än den hon nu har, med egen kyrkostyrelse och med större själv- bestämmanderätt såväl ifråga om ekonomi som lagstiftning, vilket torde kunna ske ge— nom vissa revideringar i nuvarande kyrka- statförhållande.

1.1.2 A-läge

Ett fortsatt samband, utformat enligt prin- ciperna för A-läget, önskar länsstyrel- serna i Östergötlands, Jönköpings, Ble- kinge, Göteborgs och Bohus, Västman- lands samt Västernorrlands län, domka- pitlen i Uppsala, Västerås, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Visby, stifts- nämndema i Västerås och Härnösand, svenska kyrkans centralråd, stiftsråden i Västerås, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockholm, Svenska kyrkans

lekmannaförbund, Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund, Kyrko- musikernas riksförbund, Frälsningsarmén samt Föreningen Sveriges kyrkokamrera- re. Stiftsnämnden i Uppsala ansluter sig till domkapitlets i Uppsala yttrande.

länsstyrelsen i Östergötlands län ser kyrka-statutredningens arbete som

ett värdefullt underlag för en seriös och nyanserad bedömning av de många frågor, som påkallar ett ställningstagande till hur förhållandet mellan svenska kyrkan och staten i framtiden kan tänkas vara gestaltat. Utredningen har sålunda icke haft att taga ställning för eller emot någon viss lös- ning... Det framstår därför som ett rik- tigt förfarande att materialet vidare bear- betas av de av chefen för utbildningsde- partementet, statsrådet Olof Palme, tillkal- lade sakkunniga (bemyndigade av Kungl. Maj:t 28.6.1968) för fortsatt utredning rö- rande förhållandet mellan staten och sven- ska kyrkan. Statsrådet Palme har i direkti- ven bl.a. anbefallt de sakkunniga att i förs- ta hand överväga A- och C-lägena. Röran- de D-läget, som förutsätter att i stort sett all kyrklig egendom tillföres staten, uttalas i direktiven att ett sådant förfaringssätt rimmar illa med den generositet som staten borde visa kyrkan vid ett upphävande av statskyrkosystemet. Länsstyrelsen instäm- mer häri och bortser i det följande helt från detta alternativ.

Länsstyrelsens ställningstagande i huvud- frågan får ses mot bakgrunden av det nu föreliggande utredningsmaterialet och kan sålunda bli ett annat om de sakkunniga framlägger nytt underlag, som kan ge an- ledning till en annan bedömning av den centrala frågan om ett skiljande av kyrkan från staten. Då huvudfrågan är av sådan vikt, finnes skäl för övervägande om icke en rådgivande folkomröstning i denna fråga bör äga rum, en tanke som framförts i den allmänna debatten. Länsstyrelsen kommer i det följande att begränsa sig till huvud- frågan och de därmed sammanhängande

spörsmålen som framstått som centrala vid länsstyrelsens ställningstagande.

Under rubriken Principiella synpunkter fortsätter länsstyrelsen.

Vid besvarandet av frågan om kyrkan bäst fungerar tillsammans med staten eller fri från densamma har länsstyrelsen tagit fasta på att det bör finnas starka skäl därest sambandet mellan stat och kyrka skall upp- höra. Som utredningen visar finns ingen annan institution i dagens samhälle som är så präglad av den historiska utvecklingen som kyrkan och staten. Förhållandet har ingalunda varit fritt från motsättningar men utvecklingen på religionens område under det demokratiska genombrottet har i järn- förelse med länder där en fri kyrka existe- rar varit lugn. Detsamma kan sägas om samhällsutvecklingen i stort i vårt land i jämförelse med länder där de kyrkliga för- hållandena äro annorlunda ordnade. Tole- rans, vidsynthet och generositet karakteri- serar de religiösa förhållandena i Sverige. Kristen etik och kristna värderingar har satt sina spår i det svenska samhället framför- allt inom lagstiftningen. I vårt samhälle i dag finnes icke någon klart uttalad opinion för ett skiljande av kyrka och stat. Så länge det icke finnes något utpräglat mot- satsförhållande finnes heller ingen anled- ning att ändra den nuvarande ordningen mellan stat och kyrka. Samtidigt står det klart att kyrkan skall ges så stor frihet som är möjligt inom ramen för det demokratiska samhället. I dag har svenska kyrkan kon- takter med statliga organ samtidigt som den bildar ett trossamfund med särskilt med- lemskap. En på sådant sätt konstruerad statskyrka kan enligt länsstyrelsens mening vara väl förenlig med principen om reli- gionsfrihet som kommit till uttryck i 1951 års religionsfrihetslagstiftning. Utredningen har i 5 kap. närmare utvecklat sin syn på hithörande spörsmål. Länsstyrelsen in- stämmer i utredningens konklusion (sid. 82) att en kyrka sådan som den nuvarande med fri utträdesrätt och med en kyrkoskatt som

endast till huvudsaklig del betalas av med- lemmarna icke kan anses otillbörligt in- skränka den enskildes religionsfrihet. Att staten icke heller kan vara neutral i livs- åskådningsfrågor följer av vad som tidigare sagts om de etiska livsvärderingar som lig- ger bakom många frågor inom lagstiftning- ens område. Statens ställningstagande i så- dana frågor sammanfaller i de flesta fall med svenska kyrkans men överensstämmer icke alltid med de andra kristna trossam- fundens. Länsstyrelsen ansluter sig sålunda till den uppfattning konstitutionsutskottet underströk rörande den framtida relationen kyrka och stat att staten under inga om- ständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter (sid. 85). Samman- fattningsvis är länsstyrelsens principiella uppfattning den att det nuvarande organi- satoriska sambandet mellan kyrka och stat är lämpligt och i stort sett kan bestå.

Som slutord uttalar länsstyrelsen bl. a.

Då länsstyrelsen förordat utredningens alternativ A är det i övertygelsen om att ett organisatoriskt fortsatt samarbete kyrka och stat idag framstår som lämpligt. Den kritik som riktats mot den nuvarande ord- ningen kyrka-stat kan enligt länsstyrelsens mening i den mån den bör beaktas tillgodo- ses inom ramen för A—alternativet. Den fort- satta utredningen kommer säkerligen att lämna svar på denna frågeställning.

Det remitterade utredningskomplexet avser, skriver länsstyrelsen i Jönköpings län,

frågor av stor vikt i det svenska samhället, frågor som också har betydelse för sådana olika praktiska förvaltnings-, utbildnings- och kulturområden vid sidan av det direkt kyrkliga, med vilka länsstyrelsen kommer i beröring i sin dagliga verksamhet. Men framför allt har förhållandet stat-kyrka starka principiella aspekter, som särskilt hänför sig till grundsatsen om religionsfri- het, hur den skall tillämpas och förstås i ett

samhälle som det svenska. Länsstyrelsen kan inte undgå att komma i viss kontakt också med denna väsentliga del av det aktuella problemkomplexet. Huvudfrågan om de nu- varande banden mellan stat och kyrka i Sve- rige skall bestå eller upplösas faller emeller- tid i och för sig utanför länsstyrelsens ar- betsområde. Då dessutom utredningen en- ligt sina direktiv endast haft att samla material och granska detta och inte ta ställ- ning i huvudfrågan, som enligt de ursprung- liga planerna numera överlämnats till en parlamentarisk utredning, skulle länsstyrel- sen kunnat inskränka sig till att yttra sig över denna insamling och bedömning av materialet, i första hand i den mån detta särskilt berör länsstyrelsens arbetsområde och har betydelse för ställningstagandet. I huvudsak kommer länsstyrelsen också i det följande att göra detta och i stort begränsa sig till de ur länsstyrelsens synpunkt mer väsentliga spörsmålen. Länsstyrelsen har emellertid härutöver ansett sig böra anföra vissa synpunkter även på några organisa- toriska frågor av principiell vikt samt på huvudfrågan. Länsstyrelsen har därvid be- dömt problemen från allmänna och reli- gionsfrihetssynpunkter och inte utifrån de värden och intressen som kyrkan represen- terar. Uppenbarligen bör emellertid också dessa tillmätas väsentlig vikt vid avgöran- det.

Länsstyrelsen har endast i begränsad ut- sträckning tagit del av de olika delbetän- kandena och inskränker sitt yttrande till slutbetänkandet. I detta synes utredningen på ett föredömligt sätt ha sammanfattat det stora material, den samlat in, och gjort en objektiv bedömning av detta. Utredningen har till ledning för sitt arbete uppställt fyra hypotetiska lägen. Länsstyrelsen vill betona att dessa får betraktas som arbetshypoteser och inte som fyra alternativa slutliga lös- ningar särskilt som utgångspunkten vid upp- ställandet av lägena för en fri kyrka främst varit de ekonomiska förhållandena (s. 223). Ifråga om flertalet av de huvudfrågor som behandlats av utredningen, är ställningsta- gandet oberoende av vilket läge som före- dras (s. 22 hn). Valet kan alltså ske utan

avseende vid dessa ställningstaganden i och för sig, vilket inte innebär att de sistnämnda saknar betydelse direkt eller för beslutet i kyrka-statfrågan. En rad avvägningar måste göras. Länsstyrelsen kan inte gå in på alla dessa men ett par i detta sammanhang ak- tuella problem skall beröras. — I anslut- ning härtill vill länsstyrelsen understryka vad utredningen anfört (s. 223 n) att skäl kan finnas att komplettera lägena från andra utgångspunkter än de ekonomiska eller att kombinera dellösningar som fram- kommit i olika lägen. Det kan också bli fråga om att söka sig fram till den slutliga lösningen i etapper, där den första etappen utformas i anslutning till A-läget men så att den ger bättre förutsättningar för att komma fram till ett tillfredsställande fritt läge.

I sin kommentar till kap. 14 i slutbetän- kandet tar länsstyrelsen upp

frågan om kyrkans tjänster i ett fritt läge och de därmed sammanhängande spörsmå- len om demokrati och religionsfrihet inom en fri svensk kyrka.

Det betraktas säkert allmänt i vårt land som ett väsentligt värde, att svenska kyr- kan som en följd av att den framstår som en öppen folkkyrka (s. 236) fritt erbjuder sina tjänster — dop, konfirmation, vigsel och jordfästning samt även gudstjänster och andaktsövningar — åt alla utan annat krav på ställningstagande än att den religiösa handlingen efterfrågas och tas emot. Detta framgår bl. a. av den stora omfattning verk- samheten ifråga om de fyra förstnämnda grupperna tjänster har, redovisat på s. 42. Det torde vara ganska säkert att inte endast ett stort antal av de medborgare som tar dessa tjänster i anspråk utan också många inom den mindre gruppen gudstjänstbesöka- re (s. 43) inte är mera bestämt religiöst en- gagerade; ofta är de säkert indifferenta (s. 244). Även om här tendensen går i riktning mot en allt starkare sekularisering, är det å andra sidan sannolikt inte enbart av tra- dition som efterfrågan av de kyrkliga tjäns-

tema är så stor. Mot bakgrunden bl.a. av de i avsnittet om religionsfriheten förut cite- rade uttalandena av KU om statens ansvar för den religiösa utvecklingen får staten anses ha ett intresse av att dessa tjänster även i fortsättningen tillhandahålls lika öp- pet som för närvarande. Några säkra garan- tier för detta kan emellertid ernås endast med bibehållna fasta relationer mellan stat och kyrka. Visserligen kan man kanske av skäl som utredningen anger på s. 237 v räk- na med att kyrkan även i ett fritt läge åt- minstone till en början väsentligen kommer att behålla sin öppna folkkyrkokaraktär och krav i detta hänseende kan väl ställas vid förhandlingarna. Men att döma av vissa tendenser inom kyrkan är det ovisst om utvecklingen kommer att gå i den riktning- en. Av ekonomiska skäl kan det också bli svårigheter att i ett fritt läge uppehålla tjänsterna i glesbygderna.

Om den öppna folkkyrkan kommer att bestå beror naturligtvis på många faktorer. Frågan om medlemskapet har förut berörts. En annan viktig faktor är principen om de— mokrati, som länsstyrelsen varit inne på också i samband med diskussionen om kyr- komötets sammansättning. I ett fritt läge kan det finnas allvarliga risker för en ut- veckling som står i stark motsats till de principer, som eljest tillämpas i samhälle och organisationer, kanske även till en rim- lig religionsfrihet inom kyrkan. Även en aktiv minoritet kan här få möjligheter att öva ett starkt tryck på majoriteten. Också i denna del synes vissa oroande tendenser ha framträtt i den svenska kyrkan. Staten bör inte stå helt likgiltig för detta med hän- syn dels till det nyssnämnda allmänna an- svaret dels till omfattningen av den kyrk- liga egendomen, som förutsättes vara kvar hos kyrkan. Men i ett fritt läge kan möjlig- heterna att hävda dessa grundsatser bli be- gränsade, i varje fall blir de mindre än i ett A-läge.

Avslutningsvis anger länsstyrelsen vis- sa sammanfattande synpunkter.

Länsstyrelsen har i det föregående sett

kyrka-statproblematiken från allmän och principiell synpunkt och gått igenom olika faktorer som här har betydelse. På ingen punkt har länsstyrelsen härvid kommit fram till att sådana faktorer obetingat leder till att de nuvarande banden mellan stat och kyrka borde slitas. Däremot har länsstyrel- sen särskilt på det ekonomiska området fun- nit att den svenska kyrkan f.n. har en gyn- nad särställning, som inte tillgodoser rim- liga krav på jämlikhet mellan samfunden. Dessa förmåner kan, som flera gånger fram- hållits, undanröjas i huvudsak inom det be- ståendes ram.

Länsstyrelsen har vidare funnit att åtskil- liga fördelar ur allmän synpunkt kan upp- nås, om den nuvarande ordningen i huvud- sak bibehålles men att vissa särskilt prin- cipiella skäl för en skilsmässa anförts. I förstnämnda hänseende har länsstyrelsen särskilt pekat på de Väsentliga servicefunk- tioner kyrkan fyller mot så gott som hela det svenska folket, funktioner som har spe- ciell betydelse i glesbygderna. Även folk- bokförings- och begravningsväsendet synes i varje fall utanför de större tätorterna enk- last och bäst handhas av kyrkan utan att några principiella invändningar kan göras mot detta, om vissa jämkningar i den nuva- rande ordningen sker. Genom den statliga lagstiftningen om församlingens kompetens och viss annan lagstiftning kan skapas ga- rantier för att kyrkan utnyttjar sina rättig- heter att ta upp avgifter av sina medlemmar på ett ur allmän synpunkt rimligt sätt men även viss kontroll och insyn överhuvud hur den kyrkliga egendomen nyttjas, något som skulle vara svårt att genomföra i ett fritt läge.

Fördelarna med en skilsmässa synes ur här avsedda synpunkter inte vara betydan- de. Skälen för en sådan ligger huvudsakli- gen på det principiella planet och bygger på en vidsträckt tillämpning av religions- frihetsprincipen och framför allt på upp- fattningarna att staten skall vara helt neu- tral, ställa sig helt vid sidan av frågor av detta slag och att ett statskyrkosystem inne- bär ett intrång i de enskilda individernas samvetsfrihet. Utredningen synes emellertid

inte ha accepterat så vittgående slutsatser, som dessutom inte står väl samman med vad riksdagen och andra auktoritativa in- stanser uttalat. Av utredningens redovis- ning framgår vidare att man ej heller i den internationella diskussionen om de mänsk- liga rättigheterna velat ge religionsfriheten en så vidsträckt innebörd. Länsstyrelsen kan då inte finna att religionsfrihetsprincipen för närvarande obetingat kräver skilsmässa mellan stat och kyrka och att de skäl, som ur dessa synpunkter talar för en skilsmäs- sa — i den mån de ej kan undanröjas inom ramen för ett modifierat A-läge — inte för dagen kan anses uppväga fördelarna med detta läge.

Ur här avsedda synpunkter talar alltså övervägande skäl för att banden inte bryts. Detta får emellertid inte anses avgörande. Frågan måste även ses ur kyrkans egen syn- punkt. Sådana bedömningar ankommer inte på länsstyrelsen. Meningarna är uppenbart delade. Kyrkomötet har emellertid hösten 1968 uttalat sig för ett modifierat A-läge. Det kan emellertid med sin sammansättning inte anses representativt för kyrkan. De av länsstyrelsen hörda församlingarna inom Svenska kyrkan har samtliga uttalat sig för att banden bibehålls delvis med anslutning till det nämnda kyrkomötets uttalande. Det- ta leder för länsstyrelsens del till den upp- fattningen att staten genom lagstiftning bör tillse att demokratiskt sammansatta organ skapas inom kyrkan, som kan ge ett klart uttryck för kyrkans uppfattning och — om denna mot förmodan går i riktning mot en skilsmässa eller statsmakterna på grundval av en annan bedömning än den länsstyrel- sen nyss gjort önskar en sådan — kan för- handla med dem om villkoren för denna. Innan en sådan förhandling anses önskvärd och kommer till stånd, bör någon genom- gripande ändring av den nuvarande ord- ningen rirnligen inte ske. Tills vidare bör därför de nuvarande banden bestå, dock modifierade så att systemet motsvarar reli- gionsfrihetens krav och önskemål om att ge kyrkan ett förhandlingsorgan och en friare ställning, då det gäller dess egna inre ange- lägenheter. Det sistnämnda dock utan att

ge efter på den statliga kontrollen och in- synen, ifråga om den grundläggande struk- turen, den ekonomiska förvaltningen och avgränsningen gentemot den statliga och borgerligt-kommunala sidan.

Hur ett sådant modifierat A-läge bör se ut har länsstyrelsen närmare behandlat i an- slutning till kap. 10.

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen i största korthet ange sin ståndpunkt sålunda.

1. Förhållandet mellan stat och kyrka bör i första hand regleras efter religionsfri- hetens grundsatser. Dessa bör emellertid kunna tillgodoses även inom ramen för ett bibehållet samband, om detta modifieras, bl.a. genom att införa större likställighet mellan olika samfund ifråga om ekonomis— ka förmåner.

2. Andra skäl framför allt det allmänna intresset av att behålla en öppen folkkyrka, vilken som nu erbjuder hela folket sina tjänster, talar för ett sådant modifierat A- läge.

3. Även med en annan inställning till reli- gionsfrihetens krav än under 1 sägs och en sådan synes vara på väg i samhället behövs en organisation av kyrkan, som kan ge till- känna dess mening och förhandla med stats- makterna om det fria läge, som detta på- kallar. En sådan ändrad organisation, som även skulle ge kyrkan en mer självständig ställning och innefatta de ändringar, som avses under 1 och 2, bör bli en lämplig första etapp mot ett fritt läge.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län

är det svårt att på nuvarande stadium få en helt klar överblick över vad de olika alternativen har för konsekvenser. I direkti- ven för den fortsatta utredningen om för- hållandet mellan staten och svenska kyrkan har ytterligare undersökningar ansetts nöd- vändiga för att det skall bli möjligt att över- blicka följderna av de olika alternativen. Det utsågs också i dessa direktiv att det står de sakkunniga fritt att i ett eller annat hän- seende modifiera något av lägena.

Nu rådande förhållanden mellan stat och kyrka, som i hög grad betingats av den

historiska utvecklingen, har såvitt avser den principiella grundvalen för samverkan allt- sedan reformationens genomförande inte undergått några väsentliga förändringar. Den svenska statskyrkan är sålunda en in- stitution med månghundraåriga traditioner. Statskyrkosystemets utformning och utveck— ling i vårt land har företett många positiva drag. I statskyrkans hägn har utvecklingen på religionens område under det demokra- tiska genombrottet varit lugn, och motsätt- ningarna har — i jämförelse inte minst med omvärlden där en från staten fri kyrka exis- terat — varit små. Statskyrkans anpassning till den fortgående samhällsutvecklingen har också skett i stort sett utan friktioner. Det nuvarande statskyrkosystemet har i or- ganisatoriskt avseende inte heller verkat hindrande för en fri religionsutövning. Se- dan 1951 års religionsfrihetslag trätt i kraft har endast ett, relativt sett, mycket ringa antal personer anmält utträde ur statskyr- kan. En så vittgående reform som kyrkans skiljande från staten bör ej vidtagas, därest den inte uppbäres av en stor och utbredd folkmening.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför inte utan mycket starka skäl en upplösning av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan komma ifråga. Länssty- relsen, som inte kunnat finna tillräckliga skäl för en sådan upplösning, vill därför i princip i första hand uttala sig för det i betänkandet redovisade A-läget.

Även om länsstyrelsen sålunda i första hand ansluter sig till att föreslå ett bibe- hållande av de nuvarande relationerna mel- lan stat och kyrka vill länsstyrelsen — därest statsmakterna i stället skulle stanna för ett brytande av dessa relationer — fram- hålla följande.

Ifråga om B-läget framstår det av prin- cipiella skäl som oriktigt och ogenomförbart att en fri kyrka utan statlig insyn skulle be- hålla beskattningsrätten och andra förmå- ner, som den nuvarande statskyrkan äger. Inte minst av hänsyn till andra trossamfund skulle detta framstå som icke lämpligt.

D-läget synes inte heller antagbart, fast- än av andra skäl än sådana som framförts

ifråga om B-läget. Av vad länsstyrelsen förut anfört framgår det att ett system som D—läget icke skulle innebära tillräckliga för- utsättningar att övertaga de funktioner som statskyrkan i dag har i vårt samhällsliv.

C-läget synes vara ett godtagbart alterna- tiv, därest man beslutar att skilja staten från kyrkan. För dem som menar att kyrkans verksamhet inte är en statlig angelägenhet erbjuder C-läget en tänkbar form både ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till religionsfrihetens krav. Den ibland från kyrkligt håll kritiserade medbestämmande- rätt som staten utövar inom den kyrkliga verksamheten skulle i hög grad begränsas.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen framhålla att förordet i första hand för A-läget har getts under det förbehållet att vissa av ut- redningen diskuterade reformförslag 1 an- slutning till A-läget aktualiseras.1

Man torde finna, skriver länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

att genom redan vidtagna eller blivande del- reformer de inledningsvis nämnda kraven på religionsfrihet och statlig neutralitet i re- ligiösa frågor i betydande utsträckning till- godosetts eller komma att tillgodoses. Kvar står emellertid själva huvudfrågan, huru- vida — av principiella skäl och oavsett re- formarbetet i övrigt —— sambandet mellan staten och Svenska kyrkan bör upplösas. Enligt länsstyrelsens mening tala konstitutio- nella och statspolitiska skäl för att så icke bör ske. Det synes angeläget att statsmak- terna förebygga den organisatoriska dua- lism, som kan bliva följden om Svenska kyrkan gjordes fri från statligt beroende; på det religiösa området kommer kyrkan att bibehålla en dominant roll med stort infly- tande även på medborgarnas praktiskt-reli- giösa attityder. Utvecklingen på detta om- råde kan inte vara statsmakterna ovidkom- mande. Vare sig kyrkans lära eller praxis är statisk. Förändringar i dess synsätt har ständigt pågått. Nya strömningar har bru- tits mot etablerade föreställningar. Den

miljö av tankefrihet och hänsyn till minori- teterna, som demokratien skapat, har utan tvivel varit befruktande även för kyrkans inre liv. Reformsträvanden inom kyrkan har kunnat stödja sig på en politisk opinion utanför de aktiva församlingsmedlemmar- nas krets, så t. ex. striden om kvinnliga präs- ter. För rymden och tankefriheten inom kyrkan har sannolikt anknytningen till den politiska miljön varit av betydelse. Länssty- relsen finner det icke påkallat att nu upp- lösa detta sammanhang. Samtidigt är det emellertid angeläget att utforma organisatio- nen så att Svenska kyrkans tros- och läro- system icke framstår som auktoriserat av staten, detta med hänsyn till de religiösa och icke-religiösa minoriteternas rätt att gö- ra sina synsätt lika gällande i offentliga sammanhang och imassmedia.

Även på det lokala planet, skulle till- komsten av en s.k. fri kyrka skapa pro- blem. Att under en tidsperiod då stora re- former beträffande den kommunala indel- ningen och länsindelningen samt länsför- valtningen aktualiserats — reformer som på olika sätt kommer att bli djupt ingripan- de i bygdernas politiska liv — även aktuali- sera frågan om kyrkans skiljande från sta- ten, synes länsstyrelsen vara föga välbe- tänkt. De territoriella församlingarna har i västsvenska bygder alltjämt ett nära sam- manhang med bygdens offentliga liv i öv- rigt. Oberoende av sockenkyrkans rättsliga ställning enligt förhärskande juridisk dok- trin är sammanhanget mellan den territo- riella församlingen och kyrkobyggnaderna påtagligt. Att i offentligrättsligt hänseende skilja kyrkobyggnaderna från det territo- rium. som de ha varit avsedda att betjäna vore föga lyckligt. Alltjämt skänker kyrkor- na som monumentalbyggnader karaktär åt den bygd där de ligger. Som kulturminnes- märke är de i regel bygdens eller stadens förnämsta. Att överföra dem till ett sam- fund, som icke har ett organisatoriskt sam- band med bygdens offentliga liv i övrigt utan finge betraktas som en ideell förening, synes länsstyrelsen stötande.

1 Se avsnitt 3.2.1.2, 3.2.1.4.1 och 3.2.1.4.2.

länsstyrelsen i Västmanlands län an- ser att kyrka-statutredningen

presterat ett omfattande utredningsmaterial av stort värde och betydande intresse när det gäller att bedöma de behandlade pro- blemen. Länsstyrelsen finner sig ur stånd att i detalj penetrera dessa. Det synes vara ett riktigt förfarande att materialet vidare bearbetas av en parlamentarisk utredning, inom vilken avvägningar kan ske och alter- nativa lösningar preciseras. Länsstyrelsen vill gärna ansluta sig till den i den offent— liga debatten framkastade tanken på en rådgivande folkomröstning i frågan om och när ett par alternativ utformats på sådant sätt att ett meningsfullt val dem emellan kan göras.

I avvaktan härpå begränsar sig länsstyrel- sen till vissa allmänna principiella synpunk- ter och praktiska detaljfrågor utan anspråk på fullständighet eller slutgiltighet.

Om en mycket betydande majoritet av det svenska folket finner sig kunna tillhöra ett och samma samfund sådant som Svenska kyrkan och denna önskar använda sam- hällsapparaten för sina organisatoriska upp- gifter, synes några berättigade invändning- ar inte kunna resas häremot. Denna läns- styrelse är övertygad om att förutsättningar finns i vårt land för ett fortsatt organisato— riskt samband mellan stat och kyrka. Den vill därför förorda att man i första hand söker närmare precisera de reformer inom ramen för utredningens A-alternativ, som framstår som erforderliga för att detta skall vara acceptabelt för såväl det demo- kratiska samhället som den Svenska kyrkan såsom trossamfund. Länsstyrelsen förestäl- ler sig att dessa reformer inte nödvändigtvis behöver vara särskilt betydande i förhål- lande till vad som för närvarande råder.

Det enda alternativ till en reformerad statskyrka av antydd art som länsstyrelsen kan tänka sig är en radikal skillnad mellan stat och kyrka, som närmast motsvarar vad utredningen skisserat som alternativ C. För ett meningsfullt val mellan de båda alterna—

tiven bör även detta ytterligare preciseras.

Det utmärkande för detta alternativ mås- te vara att staten inte tar del i eller ansvar för den verksamhet av religiös natur, som bedrives av olika samfund. Staten skulle stå helt neutral till de olika samfunden. Det som nu är Svenska kyrkan förutsättes få en ställning som är helt likartad med andra samfund. Ett övergångsproblem därvidlag, som man kan hoppas aldrig skall behöva uppkomma men vars möjlighet likväl inte kan uteslutas, är vad som händer i fall av splittring inom en församling, som leder till uppkomsten av två konkurrerande samfund som båda gör anspråk på att vara rätt arv- tagare till kyrkobyggnad och övriga till- gångar.

I övrigt får förutsättas i detta fall att varje samfund självt bestämmer former och innehåll i sin verksamhet. Varje sam- fund får också självt ordna sin finansiering. Länsstyrelsen förutsätter i detta fall att sam- hället inte medverkar med upptagande av medlemsavgifter för olika religiösa samfund lika litet som det gör detta för politiska, ideella eller idrottssammanslutningar. Det- ta bör helt bli varje samfunds egen sak.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ut— talar.

Frågan om förhållandet mellan svenska kyrkan och staten är av komplicerad och svåröverblickbar omfattning och berör ett ämnesområde, som länsstyrelsen i allmän- het har ringa kontakt med. Länsstyrelsen anser sig därför icke äga möjlighet att inta- ga en entydig och definitiv inställning till de olika alternativa lösningar, som utredningen ingående analyserat. Utredningen har ej heller själv tagit ställning för någon av de redovisade alternativen utan förutsätter att ytterligare utredningar och överväganden kan komma att erfordras.

Länsstyrelsen är närmast av den uppfatt- ningen att sambandet mellan svenska staten och kyrkan alltjämt bör bestå i princip på det sätt utredningen angivit i A-läget.

I Val mellan olika alternativ Domkapitlet i Uppsala sammanfattar.

Med utgångspunkt från Svenska kyrkans tradition med dess folkkyrkotanke värderar domkapitlet sambandet mellan kyrkan och staten positivt och finner goda skäl att be- vara detta samband så länge det rymmer respekt för evangeliet och ger detta frihet och möjligheter att verka. Därvid förutsät- ter domkapitlet genomförande av de refor- mer i fråga om organisation och kyrklig lagstiftning, varom förslag framlagts av 1968 års kyrkomöte.

Mot domkapitlets yttrande har ledamö- terna Holte och Söderberg anmält skilj- aktig mening och anför som sammanfatt- ning.

Vi delar domkapitelsmajoritetens uppfatt- ning om vikten av att Svenska kyrkan ock- så i framtiden får behålla sin karaktär av öppen folkkyrka. Men avgörande skäl sy- nes oss tala för att denna folkkyrka bör stå i en friare, med andra trossamfund likvärdig relation till staten. Hur detta bäst skall kunna praktiskt förverkligas har den hit- tillsvarande utredningen knappast givit ett klargörande svar på. Enligt vår uppfattning är det den parlamentariska utredningens an- gelägnaste uppgift att söka på ett uttöm- mande sätt konkretisera innebörden i al- ternativet fri folkkyrka.

Domkapitlet i Västerås tar upp frågan om vilka intressen staten kan ha av att bevara ett samband med kyrkan. Dom- kapitlet konstaterar

att kyrkan i det svenska samhället har flera funktioner och arbetsuppgifter, som myc- ket väl sammanfaller med statliga eller kommunala intentioner. Här bortses från folkbokföringen som det minst viktiga, även om det synes rationellt att förena två matri- kelsystem.

Domkapitlet åsyftar vården av de sven- ska kyrkobyggnaderna, som ofta är kultur- minnesmärken, skötseln av kyrkogårdarna — särskilt landsbygdens kyrkogårdar —

den rationella förvaltningen av den eckle- siastika egendomen, bevarande av den kyr- komusikaliska traditionen, de kyrkans tjäns- ter som för den övervägande delen av svenska folket ger familjelivet helgd. Allt detta motiverar samhällets intressen för kyr— kans angelägenheter.

Det argument, som närmast kan anföras mot ett upphävande av sambandet mellan kyrkan och staten i ekonomiskt och admi- nistrativt hänseende synes vara kravet på kyrkans öppenhet. Det bör vara grundläg- gande för kyrkans verksamhet, att kyrkan står öppen för alla. Ett förverkligande av folkkyrkotanken innebär, att kyrkan genom gudstjänsthållning och förrättningar skall tjäna alla människor, även den grupp, som intar en tvekande ställning. Denna kyrkans öppenhet är ett samhällsintresse.

Religionens betydelse som samhällsfaktor och den kristna religionens starka etiska in- slag medför, att kyrkan verkar inom många områden, som hänföres till statliga, men som bygger på etisk grund. Lagstiftning och rättskipning står alltjämt under påverkan av kristna värderingar.

I ett land med Sveriges geografiska be- skaffenhet synes det angeläget, att kyrkan för att kunna upprätthålla sin verksamhet i oförminskad omfattning såväl i glesbygds- församlingar som starkt expanderande tät- orter garanteras viss ekonomisk trygghet. Det synes därför domkapitlet, som om ett upprätthållande av nuvarande relationer till det borgerliga samhället främjar kyrkan i dess strävan att betjäna alla.

Vidare anser domkapitlet, att samman- hållningen inom kyrkan är av avgörande betydelse för dess arbete.

Denna kyrkans enighet gagnas bäst av en fortsatt samverkan mellan statliga och kyrk- liga organ.

Framhållas må emellertid i detta samman- hang att en icke obetydlig grupp av aktiva kyrkomänniskor gärna ser, att sambandet mellan stat och kyrka skall tunnas ut eller också helt upplösas. Man är angelägen om kyrkans egenart, vill undvika varje möjlig- het att tolka ett samband med staten som en

rest av statskyrklighet eller nationalkyrk- lighet. Man är angelägen att kyrkan och dess tjänare inte identifieras med ett tids- bestämt etablerat samhälle eller njuter hög- re social prestige än katolska och frikyrk— liga bekännelser.

Slutligen konstaterar domkapitlet, att de här ovan framförda reformförslagen, vilka syftar till en ökad självständighet för kyr- kan i dess verksamhet, samtliga synes kunna förverkligas inom ramen för ett fortsatt or- ganisatoriskt samband med staten. Det tio- tal församlingar, vilka beretts tillfälle yttra sig i den aktuella frågan och vilka represen- terar såväl glesbygd som städer och tätorter, har även till övervägande del uttalat sig för ett bibehållet samband mellan kyrkan och staten. För att få en tydligare bild av den allmänna folkopinionen, torde det vara vär- defullt, att en opinionsundersökning genom- föres.

Ledamöterna Lundgren och Sandberg vill utöver vad domkapitlet anfört göra följande tilläggsyttrande.

På lång sikt bör enligt vår mening för- hållandet mellan kyrkan och staten regleras enligt B- eller C-alternativen. Under en lång övergångsperiod, vars omfattning inte nu bör bestämmas, är dock en sådan ordning, som domkapitlet föreslagit, både rimlig och önskvärd.

Domkapitlet i Göteborg uttalar.

Utredningen har konstruerat fyra hypo- tetiska lägen för att karakterisera olika möjligheter till reglering av förhållandet mellan kyrka och stat. Olikheten dem emel- lan ligger främst på det ekonomiska områ- det och berör frågor om kyrkans egendom, dess inkomster och uppbörd m.m.

Det kan ifrågasättas, om man på detta sätt kommer åt den del av problemet, som för kyrkan måste vara det väsentliga.

Det för kyrkan väsentliga är nämligen funktionsdugligheten. Förändrade samhälls-

förhållanden och en ny religiös situation kräver av kyrkan en delvis ny organisato— risk uppbyggnad.

Det nya läget karakteriseras av den reli- giösa pluralismen. Så länge det praktiskt ta- get rådde identitet mellan folket och kyr- kan, kunde kyrkliga och statliga organ smäl- tas samman. I ett samhälle, där icke alla tillhör kyrkan, blir det angelägnare än tidi- gare att hålla isär kyrklig och borgerlig för- valtning och organen härför.

Det nya samhällsläget karakteriseras vi- dare av urbaniseringsprocessen och den snabba omflyttningen från landsbygd till tät- ort. I detta läge krävs en kyrklig organi- sation, som möjliggör snabba och effektiva åtgärder för en anpassning av församlings- organisationen efter de nya förhållandena. Det gäller den kyrkliga indelningen, inrät- tandet av prästtjänster och uppförandet av kyrkor. Läget kräver vidare, att kyrkan på stiftsplanet äger möjlighet att bygga upp och underhålla stiftsorgan (stiftsgårdar, kursinstitut, folkhögskolor, stiftsbyråer, spe- cialtjänster för studiearbete, för arbete bland barn och ungdom m.m.). Över huvud mås- te kyrkan förfoga över organ som kan ut- reda, planera och fatta beslut, när det gäller att fortlöpande och utan eftersläpning föl- ja förändringarna i samhället.

Frågan om det önskvärda förhållandet mellan kyrka och stat bör bedömas utifrån möjligheten att skapa en sådan funktions- duglig organisation, som kyrkan behöver i det moderna samhället.

De fyra hypotetiska lägen, som utredning- en uppställt, ger här icke någon klar väg- ledning. Många för kyrkan väsentliga öns- kemål lämnas obeaktade. De kan visser- ligen tänkas genomförda i ett eller flera av dessa lägen, men de kan också bli eftersatta. Domkapitlet kommer att närmare belysa detta nedan vid diskussionen av ett par av dessa lägen.

Domkapitlet finner det därför icke möj- ligt att besvara frågan om den önskvärda framtida relationen mellan stat och kyrka endast genom att rekommendera något av nämnda lägen. I stället vill domkapitlet hänvisa till det reformprogram, som fram-

lagts vid årets kyrkomöte och vunnit dess anslutning. Detta reformprogram synes i huvudsak innehålla, vad som i dagens läge ter sig särskilt angeläget för att kyrkan skall kunna bli funktionsduglig i de avseenden som domkapitlet ovan betecknat som vä- sentliga. Domkapitlet finner det angeläget att dessa reformer i huvudsak genomförs, oberoende av huru förhållandet mellan kyr- ka och stat i övrigt gestaltas i framtiden. För ett rätt bedömande av frågan, om för- bindelsen mellan kyrka och stat i huvud- sak bör bestå i sin hittillsvarande form, är det angeläget att klarhet vinnes, om stats- makterna vid en bevarad förbindelse är villiga att medverka till att kyrkan erhåller de organ och den organisation, som i da— gens läge ter sig väsentliga för hennes funk- tionsduglighet. Domkapitlet återkommer till denna fråga nedan i samband med behand- lingen av kapitel 12.

I samband med att domkapitlet fram- för vissa allmänna synpunkter på A-läget (se avsnitt 3.2.1.1) uttalar man att det reformprogram som kyrkomötet framlagt, på ett lyckligt sätt anger hur förhållandet mellan stat och kyrka i framtiden i huvud- sak bör utformas (se avsnitt 3.2.2).

Under förutsättning att dessa reformer i huvudsak genomförs, finner domkapitlet det lämpligt, att den nuvarande förbindel- sen mellan stat och kyrka i övrigt i huvud- sak består. Eftersom förhållandet mellan stat och kyrka genom dessa reformer skulle regleras på ett sätt, som motsvarar en kon- sekvent genomförd religionsfrihet och sam- tidigt ger kyrkan en funktionsduglig orga- nisation, finner domkapitlet inte tillräckliga skäl föreligga att nu gå vidare och upplösa den tusenåriga förbindelsen mellan kyrka och stat i vårt land. Skulle det i framtiden visa sig, att det ur statens eller kyrkans eller båda deras synpunkt förefaller önskvärt, att förbindelsen helt upplöses, skulle en sådan åtgärd vara väl förberedd genom att det ovan nämnda reformprogrammet genom- förts. Skulle det å andra sidan visa sig

önskvärt, att förbindelsen består, skulle kyrkan genom nämnda reformer ges en gestaltning, som är anpassad efter den nya situation som inträtt, sedan identiteten mel- lan folk Och kyrka blivit upplöst och efter- trätts av en religiös pluralism.

Den framtida gestaltningen av förhål- landet mellan kyrka och stat bör enligt domkapitlets i Karlstad mening

bedömas utifrån synpunkten, att kyrkan göres så funktionsduglig som möjligt. Kyr- kan bör därvid tillförsäkras erforderlig självständighet, så att hon icke genom stat- liga åtgärder hämmas i sin rörelsefrihet vid utförandet av sin religiösa uppgift. Samti- digt bör kyrkans organisation utgestaltas på ett ur demokratisk synpunkt tillfredsstäl- lande sätt inte bara på lokalplanet utan även på stifts- och riksplanet. Vid genom- förandet av önskvärda reformer bör kravet på religionsfrihet tillgodoses i överensstäm- melse med 1951 års religionsfrihetslagstift- ning i vårt land liksom med det förslag till konvention rörande religionsfriheten, som utarbetats inom Förenta Nationerna år 1960.

Utifrån dessa grundläggande principer vill domkapitlet i allt väsentligt ansluta sig till det i motion nr 18 vid årets kyrkomöte framlagda reformprogrammet i den något modifierade form, vari det förts vidare av särskilda utskottet och antagits av kyrko— mötet.

Domkapitlet delar även särskilda utskot- tets mening om förhållandet mellan kyrka och stat. Eftersom de föreslagna reformer- na för kyrkan bör framstå som det väsent- ligaste, förefaller det naturligt att, därest de i huvudsak genomförs, icke vidtaga någ- ra ytterligare eller mera genomgripande förändringar i kyrkans relation till staten.

Domkapitlet vill understryka, att en ökad självständighet för kyrkan framstår som ett oavvisligt krav i dagens pluralistiska sam- hälle, medan ett fortsatt samarbete mellan kyrka och stat dock kan äga rum i fråga om de yttre förutsättningarna för kyrkans

verksamhet utan att religionsfrihetens prin- ciper därigenom kränkes.

Mot domkapitlets yttrande har leda- moten Elving anmält skiljaktig mening.

]. Så länge kyrkan skall förutsättas vara en biskopskyrka synes det mig orimligt, att biskoparna icke ex officio skall vara leda- möter av kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet.

2. Den föreslagna kyrkorättsliga ordning- en synes mig ge kyrkan ännu mindre möj- lighet än för närvarande att delta i lag- stiftningen, då riksdagen ensam förutsättes stifta kyrkolag och då grundlagen föreslås att omfatta sådana bestämmelser, som inne- fattas i kyrkolag. Den medbestämmande- rätt i lagstiftningen, som för närvarande tillkommer kyrkomötet, skulle överhuvud bli synnerligen inskränkt.

3. Även om den ekonomiska synpunkten enligt mitt förmenande är av underordnad betydelse, vill jag dock hävda, att kyrkan själv bör ordna sin ekonomisering utan att söka använda sig av statens medverkan be- träffande upptagande av medlemsavgift i samband med skatteuppbörd. En sådan medverkan skulle enligt min mening än- dock ge kyrkan sken av att vara stats- kyrka, dessutom skulle säkerligen det eku- meniska klimatet riskera att påverkas i ne- gativ riktning, då det icke kan förutsättas, att andra trossamfund utan vidare skulle vilja ha motsvarande system för uppbörd av sina medlemsavgifter. Personligen vill jag alltså förorda en så- dan lösning av förhållandet mellan kyrkan och staten, att kyrkans organisationsändring genomföres utan fortsatt samband mellan staten och kyrkan och så att kyrkan själv skall ansvara för och ordna sina ekono- miska förhållanden.

Domkapitlet i Härnösand tar upp en internationell aspekt.

Förhållandena i t. ex. Norden och USA är mycket olika. I ett samhälle med en stats-

makt av den typ, som finns i USA, där den federala statsmakten balanseras av de olika delstaterna och där det allmännas in- flytande är jämförelsevis svagt, är det na- turligt, att trossamfundens förhållanden till staten är mindre reglerade än i de nordiska välfärdsstaterna. I ett samhälle av vår typ, där det allmännas inflytande är starkare, är det lika naturligt, att behovet av ett reg— lerat förhållande mellan trossamfund och stat är större, och att ett organisatoriskt samband mellan dem därför är väsentligt för båda parter.

Under rubriken Val mellan olika al- ternativ för domkapitlet ett utförligt re- sonemang.

En blick på kyrkans ställning i folket vi— sar, att en överväldigande majoritet bibe- hållit sin kyrkotillhörighet sedan religions- frihetslagens tillkomst 1951. Kyrkotillhörig- heten är inte enbart av formell natur. Vis- serligen är kyrkobesöksfrekvensen relativt låg, men de kyrkliga förrättningarna håller sin position och tenderar snarast till att öka. Det gäller framförallt den förrättning, som kräver det mest fordrande engagemanget, nämligen konfirmationen, där siffrorna lig- ger mellan 80 och 90 %. Detta är märkligt med hänsyn till den konkurrens, som rå- der om ungdomarnas intressen i det mo- derna utbildningssamhället. Konfirmatio- nen innefattar minimalt 50 timmar och ger en ganska allsidig undervisning i kris- ten tro, livsåskådning och livssyn. Påfal- lande är också ett nyvaknat intresse hos konfirmandernas föräldrar att ta del av de problem, som möter ungdomarna i konfir- mationsundervisningen. Till konfirmations- seden kommer förutom dop även ett kon- stant intresse för kyrkliga vigslar och jord- fästningar. Man får en felaktig bild av kyr- kans ställning i folket, om man ensidigt mä- ter engagemanget med uteslutande kyrko- besöksfrekvensen. En rättvis bild ges först vid beaktande av omfattningen av förrätt- ningarna och den därtill knutna opinions- och kontaktverksamheten.

I ett samhälle, där folket nästan 100- procentigt bibehållit sin kyrkotillhörighet oaktat rådande religionsfrihet och möjlig- het till medlemskap i samfund av annat slag, behöver det inte strida mot demokra- tins princip, att man på politisk väg ger kyrkan en organisatorisk och ekonomisk form, som möjliggör en effektiv religions- vård för de kyrkotillhöriga. Självfallet kan man genom ett politiskt beslut i demokra- tiska former ge kyrkan en organisation, som i sig själv inte är demokratisk. Men den debatt, som förts kring dessa ting, och som konkret format sig till ett reformpro- gram vid 1968 års kyrkomöte, ger vid han- den, att kyrkan vid en fortsatt förbindelse med staten på eget initiativ vill ha sådana förändringar i organisation och represen- tation, som en genomförd demokrati krä- ver. Dessa reformer är av sådan art, att de vid ett bevarat samband mellan kyrka och stat garanterar en kyrklig handläggning av de frågor, som rör bekännelse och kyrk- liga handlingar. Därigenom har en riktig avvägning skett mellan det statliga inflytan- det och det internt kyrkliga.

En organisation tillkommen och genom- förd i demokratisk ordning kan emeller- tid kollidera med religionsfriheten för en- skilda och samfund. I princip ansluter sig folkkyrkan till en oavkortad religionsfrihet. Detta markerar den genom att ansluta sig till tanken, att var och en skall ha rätt till religion och livsåskådning lika väl som rätt att för egen del befrias från en viss form av engagemang. Därutöver kräver folkkyrkan också religionsfrihet för varje samfund i den meningen, att det självfal- let skall stå varje samfund fritt att utifrån sin bekännelse och kristendomstolkning for- ma sin samfundssyn och utifrån denna prö- va motiven för sitt förhållande till stats- makten. Denna inställning till religionsfri- heten får konsekvenser i framförallt tre av- seenden: 1) Folkkyrkan drar inga gränser för medlemskapet utan förutsätter lojalitet mot evangeliet hos sina kyrkotillhöriga. 2) Folkkyrkan vill inte med tvång eller restriktioner hindra någon från utträde el- ler tvinga någon att ekonomiskt stödja

kyrklig verksamhet. 3) Folkkyrkan har rätt att själv bestämma såväl sin principiella karaktär som också sitt förhållande till sta- ten. Den kan därför inte godtaga frikyrk- liga krav på att kyrkan av ekumeniska skäl skall lösgöra sig från samhörigheten med staten för att i kyrkopolitiskt avseende bli sidoordnad med de frikyrkliga samfun- den. Såsom redan ovan hävdats ifråga om religionsfriheten, innebär detta, att Svenska kyrkan inte kan finna någon relevans i fri- kyrkornas tal om att folkkyrkan själviskt förbehåller sig ett privilegium, om den för sin del önskar behålla ett samband med sta- ten, som frikyrkorna utifrån sin ståndpunkt själva avvisar.

Självfallet kan man teoretiskt tänka sig andra lägen med utrymme för religionsfri- het. I praktiken skulle detta emellertid för- utsätta en nollställning av alla religiösa en- gagemang och ett läge, där staten skulle sörja för att det fanns adekvata samfunds- former av de olika typer av religiös aktivi— tet, som finns i olika grupper i vårt folk. För kyrkans del skulle en övergång till C- läget medföra en genomgripande förändring av organisationen med bortfall av hela den kyrkokommunala sidan och med helt nya krav på medlemskap och representation. I sak skulle detta förmodligen få till följd, att betydande grupper av kyrkotillhöriga skulle känna sig hemlösa och antingen stan- na utanför kyrkan eller med största mot- villighet söka inträde i en för dem i många avseenden främmande kyrka. Ur religions- frihetens synpunkt skulle detta betyda en allvarlig inskränkning.

Hur denna grupp än ställde sig i den nya situationen, skulle den ifråga om möjligheter till religiös service och kyrkligt engage- mang bli sämre ställd än någon annan grupp i vårt folk. Folkkyrkan har alltså större möjligheter att förverkliga religions- friheten än någon annan samfundsform ge- nom att hon kombinerar religionsfriheten med ett genomfört krav på tolerans.

Redan med hänsyn till kravet på reli- gionsfrihet och demokrati erbjuder ett fort- satt samband mellan kyrkan och staten vä- sentliga fördelar, som de andra lägena inte

har. Därutöver rymmer ett sådant sam- band med ovan berörda reformer speciella arbetsmöjligheter, som andra lägen inte kan erbjuda. Dessa arbetsmöjligheter kan rubriceras under begreppen 1) organisation, 2) representation och 3) ekonomi.

1. Förespråkare för C-läget har medgi- vit, att man vid en lösning efter det läget måste räkna med en betydande inskränkning av antalet verksamma församlingar i vårt land. Härigenom skulle, som redan antytts, åtskilliga människor bli utan religiös ser- vice. Vid fortsatt samband behöver en sådan inskränkning inte göras, utan man kan alltfort räkna med en territoriell organi- sation, som täcker hela landet. Häri ligger en garanti för att kyrklig service står till förfogande för alla de människor, som så önskar, oavsett om de bor i glesbygd eller tätort. Detta är obestridligen en stor fördel ur både samhällets och kyrkans synpunkt. Med sin speciella kännedom om glesbyg- dernas problematik befarar domkapitlet, att ett C-läge skulle omöjliggöra församlings- verksamhet i stora områden med glesbygd. Härigenom skulle glesbygden förutom de uppoffringar, som den i alla andra avseen- den får göra, även drabbas av bristande re- ligiös service. Av intresse i detta samman- hang är den jämlikhetstrend, som ordföran- den i den parlamentariska kommittén gjort sig till talesman för (Fackföreningsrörelsen 1968 s. 114 ff., 186 ff.). Att i nuvarande si- tuation, då kravet på jämlikhet beträffan- de servicemöjligheter i glesbygd på allvar börjat diskuteras, införa en kyrklig nyord- ning, som direkt skulle ödelägga det and- liga och kulturella liv, som den nuvarande församlingsorganisationen sörjer för, skulle strida mot inte endast en allvarlig jämlik- hetstrend i vårt moderna samhälle utan ock- så mot det kristna ansvar kyrkan har mot alla människor.

2. Genom den territoriella organisationen skapas också i enlighet med församlingssty- relselagen en representation, som är väl för- trogen med sin församlings inre och yttre problem och därför väl skickad att bära upp ansvaret för församlingens angelägen- heter. Denna representation erbjuder genom

sin sociala förankring goda kontaktytor mel- lan kyrka och folk. Utan denna förankring i samhällslivet riskerar det kristna budska- pet lätt att isoleras från vardagslivet och förlora sin sociala realism. Som ovan på- pekats pågår för närvarande en aktivise- ring av de kyrkliga förtroendemännen, Vil- ken gör dem ännu bättre skickade att aktua- lisera de kristna värderingarna i vårt sam- hälle.

3. Kyrkan har för närvarande en budget på c:a 800 miljoner. Ingenting tyder på att denna budget täcker alla de önskemål i fråga om trängande kyrklig verksamhet, som är aktuella. Förmodligen kommer bud- geten att stiga. Men om man väljer C-läget, förändras de ekonomiska förutsättningarna att täcka budgeten radikalt. Den viktigaste inkomstposten, nämligen utdebiterade me- del, måste då ersättas med en frivillig kyrko- avgift och gåvor och anslag. Även en opti- mistisk kalkyl över dessa intäkter räknar med en kraftig reducering av den totala in- komsten. Ett eventuellt bortfall av begrav- ningsväsendet och folkbokföringen skulle givetvis minska den kyrkliga arbetsinsatsen och omkostnaderna på dessa områden, men kyrkan måste även efter en skilsmässa från staten räkna med icke obetydliga utgifter för kyrklig jordfästning och en omfattande kyrkobokföring. För den enskilde medbor- garen torde man med visshet böra räkna med att ett statligt övertagande av dessa arbetsområden kommer att öka ifrågava- rande utgifter. Den minskning av inkomsterna, som kan befaras i C-läget, skulle till en del kunna kompenseras genom affärsverksamhet, in- samlingar o.dyl. Men risken är därvid att det reguljära församlingsarbetet störs av ekonomiska aktiviteter, som ibland enligt erfarenheter från andra länder kan bli dis- kutabla. Möjligheten att genom pålagor yt- terligare belasta dem, som iklätt sig en fri- villig kyrkoavgift torde vara ganska be- gränsad av såväl psykologiska som ekono- miska skäl. Resultatet av en övergång från det nuvarande utdebiteringssystemet till ovan antydda form torde under alla om- ständigheter leda till en reducering av kyr-

kans arbetsmöjligheter och ett långt hår- dare ekonomiskt tryck på den enskilde medlemmen än vad nu är fallet. Tekniskt och psykologiskt är nuvarande metod att finansiera kyrkans verksamhet genom ut- debiterade medel effektivare och rättvisare än C-lägets lösning. Metoden med utdebi- tering tar nämligen hänsyn till vars och ens ekonomiska bärkraft och frestar inte till inställsamhet och maktmissbruk.

De nära relationerna stat-kyrka i Sve- rige har, skriver domkapitlet i Visby,

under skilda tider, under politiska väx- lingar och under påverkan av skiftande kyr- kopolitiska strömningar undergått föränd- ringar formellt men framför allt materiellt. Förhållandet kan i någon mån betecknas som ett trots den intima kontakten före— fintligt, fruktbart spänningsförhållande, oli- ka starkt accentuerat under olika epoker. Det spänningsförhållande som — väl främst till följd av evangeliets art — förele- gat och alltjämt föreligger får dock en- ligt domkapitlets synsätt icke överbetonas. Viktigare och mera tungt vägande är det faktum, att den svenska staten icke varit och icke i framtiden kan väntas bli strikt neutral i livsåskådningsfrågor samt i etiska och religiösa spörsmål, detta enär den i sina funktioner i vad avser exempelvis skolan, socialvården samt äktenskaps- och brotts- lagstiftningen låter och måste låta dylika värderingar komma till uttryck. Staten kom- mer sålunda icke ifrån ett ställningstagande i livsåskådningsfrågor. Detta konstaterande bör sammanställas med det historiska fak- tum, att de statliga värderingarna — väl icke helt och förvisso icke konsekvent men dock i sin grunduppfattning och i stora stycken —— ytterst byggt på kristen grund, ej minst å de tio budorden och bergspredi- kan. Spänningsförhållandet stat-kyrka är och bör vara ett faktum men överträffas dock i samhällelig betydelse av den för de båda historiskt givna och alltjämt före- fintliga, i många stycken gemensamma ideel- la grunden. Efter domkapitlets sätt att se

äro sålunda stat och kyrka icke främlingar utan andliga fränder —— låt vara att släkt- bandet stundom ter sig betänkligt uttänjt. Den nära, icke blott organisatoriska utan även ideella kontakten har under århundra- denas lopp icke blott medfört kompromisser och andra svårigheter utan främst varit en stor positiv tillgång för båda parter, som även i vad avser framtiden icke bör och får underskattas. En upplösning av denna kon— takt — som för övrigt så vitt nu kan bedö- mas sakligt sett icke kan bli total — bör enligt domkapitlet endast ifrågakomma, om skälen härför efter lugn och noggrann pröv- ning befinnas vara mycket starka och det med säkerhet kan förväntas, att en upplös— ning av de organisatoriska banden mellan stat och kyrka huvudsakligen skulle vara dem till ömsesidigt gagn.

I det föregående har domkapitlet endast upptagit de faktorer, som vid den avväg- ning, domkapitlet gjort mellan de många, av utredningen redovisade faktorerna, enligt dess mening väga särskilt tungt. Enär rim- ligen domkapitlets uppfattning i huvud— frågan uttryckligen bör redovisas, vill det- samma uttala sin anslutning till en fram- tida relation i förhållandet kyrka-stat enligt de grundlinjer, som angivas i utredningens alternativ A, d.v.s. i huvudsak oförändrad organisation med mindre, tid efter annan företagna, av praktiskt behov betingade förändringar.

Mot domkapitlets yttrande har ledamo- ten Svahnström anmält skiljaktig mening och

därvid uttalat att kyrkan borde stå fri i för- hållande till staten och på sikt organiseras enligt utredningens C-läge såsom varande det mest konsekventa och rättvisa. För und- vikande av allvarliga övergångssvårigheter syntes det dock Svahnström nödvändigt, att övergången till C-läget skedde över B— läget.

Stiftsnämnden i Västerås uttalar.

I den av utredningen lämnade beskriv- ningen av den historiska utvecklingen av förhållandet mellan staten och kyrkan på- pekas hurusom efter enhetskyrkans upplös- ning i samband med tillkomsten av 1809 års regeringsform en successiv upplösning av banden mellan staten och kyrkan ägt rum, bland annat på de betydande områden, som representeras av skollagstiftningen, kommu- nallagstiftningen och sociallagstiftningen. Statens och kommunernas övertagande av kyrkliga uppgifter på dessa områden få väl huvudsakligen anses grundade på praktiska hänsynstaganden. Utvecklingen har gått i samma riktning när det gäller trosfrågor, och nu gällande religionsfrihetslag garante- rar medborgare full frihet att bestämma beträffande sitt kyrkomedlemskap.

Man torde få räkna med att denna diffe- rentieringsprocess kommer att gå vidare på sådana områden, där man anser sig utvin- na praktiska fördelar genom en föränd- ring. Man är då framme vid frågan i vad mån de olika möjligheter, som utredningen diskuterar beträffande förhållandet stat- kyrka, nu kunna anses 'vara av behovet påkallade eller eljest önskvärda.

Ur stiftsnämndens speciella synvinkel be— traktat framstår det nuvarande tillståndet såsom värdefullt för kyrkan ur trygghets- synpunkt. Såväl organisationen, med stat- ligt tillvaratagande av vissa kyrkliga intres- sen, som beskattningårätten ger kyrkan en offentligrättslig ställning med vad detta in- nebär i fråga om fasthet och auktoritet. Även från statens sida sett borde, så länge Sveriges folk i övervägande utsträckning omfattar de grundläggande moraliska vär- deringar, som inneslutas i kyrkans lära och budskap, den nuvarande förbindelsen stat- kyrka bedömas positivt. Avgivna yttranden i frågan och på andra sätt framkomna me- ningsyttringar giva otvivelaktigt vid han- den att någon utbredd önskan om en mera ingripande förändring i riktning mot en fri kyrka icke nu är till finnandes.

Stiftsnämnden anser för sin del att ett organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan bör tills vidare bestå. Att nu söka sig över i ett från staten helt friställt läge

skulle innebära ett abrupt ingrepp och ett språng i den i det föregående nämnda fort- gående utvecklingen, ett språng som i varje fall för kyrkan skulle innebära många osäk- ra moment och för vilket tiden icke synes mogen.

Stiftsnämnden i Härnösand ger uttryck åt uppfattningen

att Svenska kyrkan i sin egenskap av folk- kyrka med bibehållet samband med staten och efter genomförande av de organisatoris- ka reformer som föreslagits av 1968 års kyrkomöte bäst kan ges möjligheter att ut— föra sitt uppdrag, så som kyrkan ser detta: att förmedla kyrkans budskap och tillhanda- hålla kyrkans tjänster åt den som begär dern.

Svenska kyrkans centralråd finner det naturligt att vid sitt ställningstagande utgå

från den plats inom svenska kyrkan, som enligt stadgarna tillkommer detsamma. Sam- manfattningsvis kan sägas, att centralrådet har till uppgift att på olika områden be- driva ett kyrkligt utvecklingsarbete. Genom detta arbete har centralrådet alltsedan in- rättandet 1910 direkt eller indirekt kommit i kontakt med många av de frågor kring problemet kyrka och stat, som utredningen i sitt omfattande arbete gett en saklig och allsidig belysning. Sålunda har centralrå- det i en 1960 publicerad skrift, Diakonisty- relsen om kyrka och folk, från olika syn- punkter bearbetat frågan om relationerna mellan kyrka och folk, en fråga som enligt centralrådets uppfattning är av utomordent- lig betydelse, när det gäller att ta ställning till utredningens uppdrag angående en fram- tida konstruktion av förhållandet svenska kyrkan och staten.

Under rubriken Allmänna slutsatser uttalar centralrådet avslutningsvis.

Med hänvisning till vad ovan anförts

och till det material som utredningen redo- visat om religionsfrihetsprincipen, finansie- ringsfrågan och problemet med demokra- tin, vill centralrådet instämma med uppfatt- ningen hos kyrkomötets majoritet, att sven- ska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka bäst torde kunna förverkligas under en viss förbindelse med staten. Sett ur svenska kyrkans synpunkt, har utredningen icke framlagt material som visar, att en från sta- ten fri kyrka skulle få en bättre profilering av sin karaktär som öppen bekännelsekyrka. Utredningen citerar utlåtandet av konstitu- tionsutskottet vid 1956 års riksdag (s. 85), där utskottet framhåller att staten under inga förhållanden kan undandraga sig an- svaret för den religiösa utvecklingen i lan- det. Det är centralrådets uppfattning att detta ansvar bäst förverkligas under ett or- ganisatoriskt samband med staten, som ger kyrkan de bästa möjligheterna att fylla sina förpliktelser mot alla som så önskar. En grundläggande förutsättning för att den- na uppfattning skall bli riktgivande i en demokratisk stat som vår, är självfallet att en majoritet önskar detta. Kyrkan får då statsmaktens stöd. Men statsmakten är inte i vårt demokratiska samhälle en överhet uppifrån. Ur både religiös och demokratisk synpunkt är det väsentligt, att en kyrkoor- ganisation inte upprätthålles mot majorite- tens önskan. Då skulle man med skäl kunna tala om en överhetskyrka. Det kan man inte göra, åtminstone inte med bärande skäl, om en folkvald riksdag fattar beslut härom, samtidigt som man beaktar minoriteternas krav och rättigheter.

Mot centralrådets yttrande har ledamö- terna Hassler och Thunberg anmält reser- vation. Ledamoten Thunberg skriver.

Undertecknad har ej kunnat ansluta sig till styrelsens remissyttrande över 1958 års kyrka/stat-utredning av huvudsakligen föl- jande tre skäl:

1) En anslutning till kyrkomötets reform- program, vars snara genomförande synes mig vara av yttersta vikt, torde icke med

nödvändighet leda till ett förordande av det s.k. A-läget. Mycket talar för att re- formprogrammet naturligare låter sig för- ena med ett B- eller C-läge. Ett genomfö- rande av reformprogrammet i A-läget ris- kerar dessutom snarare att understryka än förminska Svenska kyrkans ställning av privilegierat samfund, vilket aktualiserar hela principfrågan om den moderna statens relativa neutralitet i religionsfrågor.

2) Någon alternativ ekonomisk planlös- ning till den för A-läget förutsatta finns ej utarbetad för något av de övriga lägena. Frestelsen att göra sitt val mellan alternati- ven efter regeln »man vet vad man har, men inte vad man får» är därför mycket stor. Enligt min mening bör centralrådet i denna situation ej ta någon entydig ställ- ning efter det föreslagna remissyttrandets linjer. De antydningar till en sådan alterna- tiv planlösning, som återfinns i Kristna stu- dentrörelsens remissyttrande utifrån C-lä- gesförutsättningar, ger vid handen, att ett verkligt val mellan olika alternativ borde ske först, när alla tänkbara lägen fått sin positiva prövning i skilda aspekter, ej minst den ekonomiska. Här vill jag även hänvisa till att centralrådet i sitt remissyttrande pe- kar på behov av ytterligare utredningar, »innan man tar ställning till hur en framtida relation skall gestaltas».

3) Alltför liten hänsyn har i det före- slagna yttrandet tagits till kyrkans ekume- niska och internationella dirnension. Utifrån en av evangeliets innehåll, och icke blott av dess formella gränslöshet, betingad folk- kyrkosyn borde det icke vara likgiltigt, vil- ket alternativ, som har de största förutsätt- ningarna att föra de kristna samfunden i Sverige närmare varandra. Man borde här överväga såväl risken för psykologiskt be- tingade spärrar i relationen mellan sam- funden som faran för en låsning i ett eku- meniskt status quo. Den andliga verklighet kyrkan står för är alltid större än det en- skilda samfundets möjlighet att uttrycka den. Detta gäller redan på det nationella planet, och det gäller i än högre grad på det internationella. En med nationalstaten förbunden kyrka torde ha svårare att ge

uttryck åt kyrkans övernationella karaktär än en kyrka, vars ekumeniska relationer till andra trossamfund inom och utom landet positivt bidrar till att forma och komplette- ra dess karaktär.

Stiftsrådet i Karlstad anför.

Den framtida gestaltningen av förhållan- det mellan stat och kyrka bör enligt stifts- rådets mening bevara kyrkans karaktär av folkkyrka, som står öppen för alla, som inte önskar utträda ur densamma. Stiftsrå- det anser, att kyrkan såsom öppen folkkyr- ka har de bästa möjligheterna att nå ut med evangeliet till det stora flertalet i vårt folk. Samtidigt bör kyrkan organiseras så, att den blir så funktionsduglig som möjligt. Det allt starkare lekmannamedvetandet om det gemensamma ansvaret för vår kyrka, som stiftsrådet sett växa fram, bör få komma till uttryck i en demokratisk ord- ning och representation inte bara på lokal- planet utan också på stifts- och riksplanet.

Det synes enligt stiftsrådets mening vara lättare att bevara kyrkans karaktär av öp- pen folkkyrka, om kyrkan ekonomiskt och administrativt samarbetar med staten. Ett sådant samarbete synes inte minst garante- ra, att kyrkans verksamhet skall kunna be- drivas med erforderlig effektivitet även i små församlingar och glesbygder liksom i expanderande tätorter och snabbt växande städers ytterområden. Stiftsrådet menar, att kyrkan med en mera demokratiskt upp- byggd representation skall kunna bära upp den större självständighet gentemot staten, som det av kyrkomötet antagna reformpro- grammet förutsätter.

Stiftsrädet i Stockholm finner

att ur dess synvinkel vid avgörandet av för- hållandet mellan kyrka och stat den ange- lägnaste frågan är, hur kyrkan bäst skall kunna nå fram till vårt folk med evangeliets budskap utan att budskapets kristna inne- håll avkortas, men också utan att delar av

vårt folk förnimmer ett onödigt främling- skap inför kyrkan.

A-läget skulle utan tvekan innebära en tryggare ekonomi för stiftsarbetet och ut- gör i och för sig intet hinder för ett genom— förande av ovanstående reorganisation av stiftsorganisationen. Kyrkomötets reforrn- program bör kunna genomföras såväl i A- läget som i en fri kyrka.

Stiftsrådet förordar med anledning av detta ett fortsatt samband med staten men anser å andra sidan en omorganisation av kyrkan i ovanstående riktning synnerligen angelägen.

Ledamöterna Hassler och Ivarsson re- serverade sig mot rådets yttrande »Stifts- rådet förordar synnerligen angelä- gen».

Svenska kyrkans lekmannaförbund ut- talar.

När frågan om de framtida relationerna mellan kyrka och stat skall avgöras, måste ett flertal principer avvägas och sammanbö- jas, sedan de givits en rimlig innebörd. Till dessa principer hör frågan om statlig neut- ralitet i livsåskådningsfrågor, vidare prin- cipen om religionsfrihet och demokrati, frågan om lika behandling av trossamfund. Slutligen kommer in i bilden olika kyrko- och statsuppfattningars konsekvenser för kyrka-statfrågan samt frågan om ekonomin. Lekrnannaförbundet skall från sina ut- gångspunkter nedan ge några synpunkter på dessa problemkomplex.

Genom 1951 års religionsfrihetslag ska- pades förutsättningar för såväl frihet till religion som frihet från religion. De som av olika anledningar inte vill tillhöra Svenska kyrkan-folkkyrkan har möjlig- het att begära sitt utträde för att antingen ansluta sig till något annat trossamfund i landet eller vara konfessionslösa. Med ut- trädet följer också befrielse från skatt för den religiösa verksamhet Svenska kyrkan

bedriver. Ytterst få har emellertid utnyttjat denna möjlighet, vilket visar, att svenska folket generellt sett inte uppfattar sitt kyrkliga medlemskap som inkräktande på religionsfriheten.

De religionssociologiska förhållandena i Sverige är egenartade och bör kunna ge religionsfrihetsbegreppet en rimlig innebörd. Däremot är det irrelevant att låta det be- stämmas av förhållandena i andra länder. Man torde inte göra sig skyldig till en felteckning av det religiösa läget, om man påstår, att majoriteten av svenska folket ma- nifesterar ett kristet intresse med varieran- de intensitet. De flesta människor låter omgärda sina liv med kyrkliga handlingar och bevistar gudstjänster mer sporadiskt. En mindre grupp människor är regelbundna kyrkogångare. Gruppen konfessionslösa är inte heller stor i vårt land. De flesta män— niskors religiösa engagemang torde ligga någonstans mittemellan ett sådant med starkt positiva och starkt negativa förtec- ken. Många människor bejakar kristna livs- värden utan att ofta bevista gudstjänster. En grupp människor är religiöst tveksam- ma och sökande. De ryms inom folkkyr- kans ram, som i sin organisation och verk- samhet manifesterar respekt för människors andliga och religiösa integritet.

En skilsmässa enligt C-läget innebär stora risker för att religionsfrihet i betydelse av frihet från och till religion kommer att gälla endast minoritetsgrupper men inte den största gruppen, den som befinner sig mellan dem som är starkt engagerade i den religiösa problematiken i positiv eller ne- gativ riktning. De konfessionslösa behöver ingen kyrka. De har trätt ur Svenska kyr- kan. 1951 års religionsfrihetslag garanterar dem frihet från religion. De frikyrkliga, som är anslutna till trossamfund av bekännelse— karaktär, har som en följd av samma reli- gionsfrihetslag möjlighet att träda ur Sven- ska kyrkan och utöva sin religiositet inom något fritt samfund av önskad beskaffen— het. De starkt religiöst engagerade i Sven- ska kyrkan kan inom henne få sina religiösa behov tillgodosedda även vid en skilsmässa från staten. Men den stora mellangruppen

av religiöst intresserade, som med sin priva- tiserade och anonyma religiositet upptar ett brett fält på folkkyrkans medlemsregister men som varken hör hemma bland exklu- sivt kyrkliga eller frikyrkliga och inte heller bland konfessionslösa, riskerar att bli kyrk- ligt hemlösa. Avklippandet av banden till staten medför påtagliga risker att öppenhe- ten och vidden i kyrkan inskränks och hen- nes möjligheter att verka som folkkyrka med en organisation, som ger kyrklig ser- vice åt alla som önskar i hela landet, redu- ceras.

I ett A-läge sörjer religionsfrihetslagen för att det inte uppställs några hinder för fri- het från religion, samtidigt som detta läge själv genom sin religiösa öppenhet ger ut- rymme för frihet till religion. I C-läget där- emot är risken stor för att den positiva si- dan av religionsfrihetslagen, nämligen frihet till religion, faller bort för det stora flertalet människor.

Lekmannaförbundet sammanfattar.

Av vad som sålunda här anförts torde ha framgått, att starka skäl tala för ett bibe- hållet organiserat samband mellan kyrkan och staten. Lekmannaförbundet vill där- för förorda, att de framtida relationerna mellan kyrkan och staten under vissa förut- sättningar regleras inom ramen för ett så- dant samband. Dessa förutsättningar är, att en del nödvändiga reformer i de nuva- rande relationerna mellan kyrkan och staten genomföras i enlighet med religionsfrihetens och demokratins krav.

Enligt Lekmannaförbundets mening är dessa reformer i första hand följande:

Medlemskap i kyrkan vinnes normalt ge- nom dopet.

Endast kyrkans medlemmar betalar en på taxeringsmässiga grunder beräknad kyrko- avgift, som uppbäres genom statens försorg i samband med den allmänna skatteuppbör- den.

Fria trossamfund erbjudes av staten möj- lighet att få sina medlemsavgifter uppbur- na genom statens försorg.

Kyrkofonden ombildas till en fond för rikskyrklig verksamhet med huvudsaklig inkomst av den allmänna kyrkoavgiften.

Kyrkan beredes genom kyrkomötet ett av- görande inflytande på den kyrkliga lagstift- ningen och äger att själv antaga och stad- fästa kyrkans böcker.

Kyrkomötets sammansättning grundas på helt genomförda demokratiska principer, varvid all självskrivenhet upphör. Stifts- tingen legaliseras, och domkapitlen göras till stiftstingens beredande och verkställande organ.

Kyrkan upprättar en egen central kyrko- styrelse.

Skulle de viktigaste av dessa reformer av författningstekniska eller andra skäl icke kunna genomföras, vill Lekmannaför- bundet förorda, att detaljutredning verk- ställes för genomförande av kyrka-statutred- ningens B-alternativ.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund baserar delvis sitt remissvar på ett frågeformulär som sänts ut till samtliga församlingar samt pastorat och övriga samfälligheter.

Som framgår av sammanställningen — och om man räknar med »pastoratsförsam- lingarna» —- har endast 110 av de kyrko- kommuner som svarat eller 5 % därav utta- lat sig för en i förhållande till staten organi- satoriskt fri kyrka, medan icke mindre än 91% uttalat sig för ett bibehållet organi- satoriskt samband med staten. Det bör dock observeras att flertalet kyrkokommu- ner, genom sina svar på delfrågorna, eller ibland i särskild kommentar, uttalat sig för ett bibehållet samband endast under förut- sättning att väsentliga reformer genom- föres. Härvid hänvisar man i en del fall direkt till de reformer som föreslagits vid årets kyrkomöte.

Ett övervägande flertal av kyrkokommu— nernas beslutande organ har sålunda ansett att ett bibehållet organisatoriskt samband med staten ger de bästa förutsättningarna för kyrkans framtida verksamhet och är det

alternativ som möjliggör för dem att full- göra sin uppgift inom kyrkan.

Styrelsen vill som sin mening uttala att den delar majoritetens uppfattning rörande ett organisatoriskt samband med staten och vill också biträda önskemålen om reformer enligt kyrkomötets beslut.

För Kyrkomusikernas riksförbund framstår

såsom den för Svenska kyrkans framtid en- då tänkbara och helt acceptabla organisa- tionsformen ett bibehållande av sambandet mellan kyrka och stat med huvudsaklig motsvarighet i utredningens skisserade A- läge med reformer.

Under rubriken Sammanfattning skriver Frälsningsarmén.

Med hänsyn till vad som här ovan an- förts ville Frälsningsarmén för sin del vörd- samt anhålla att utbildningsministern och den parlamentariska utredningen undersö- ker huruvida inte en modifiering av ovan skisserade A-läge skulle kunna tillämpas. Givetvis bör de modifikationer och detalj- frågor som hör samman härmed, och som i vissa delar berörts här ovan, bli föremål för prövning.

Såväl med hänsyn till a) religionsfrihetens praktiska tillämpning på trossamfunden, b) den avvägning som frågan om statens neut- ralitet bör föranleda samt c) det önskvärda i att Svenska kyrkan liksom de övriga tros- samfunden bör beredas tillfälle att i obruten följd och med ökad intensitet bedriva sitt arbete, synes det Frälsningsarmén i dagens läge välbetänkt att Svenska kyrkan bereds rimlig tid att genomföra det av ett enhälligt kyrkomöte stödda reformprogrammet för att därefter vid lämplig tidpunkt på egen begäran beredas den frihet med bevarad beskattningsrätt och jordrätt, som i största möjliga mån tillgodoser religionsfrihetens krav — så mycket mer som man beräknat att beskattning inte kommer att ske av andra medborgare än dem som genom sitt

ställningstagande meddelat att de önskar kvarstå i Svenska kyrkan.

Frälsningarmén anser att religionsfrihe- tens bevarande bäst kan tillgodoses i ett så- lunda modifierat A-läge. De nutida anspråk som bör kunna ställas på Svenska kyrkans funktioner torde också bäst uppfyllas en- ligt här ovan skisserade uppläggning.

Frälsningsarmén vill också gärna tro att Svenska kyrkan genom en modifiering av ovan nämnda A—läge kommer närmare den idealbild av den kristna församlingen, som särskilt frikyrkorna förordar som motive- ring för ett helt fritt läge. Att Frälsningsar- mén inte förordar ett renodlat C-läge sam- manhör därmed att det synes oss alltför drastiskt och inte alldeles utan riskmoment. Med hänsyn till att detta tveklöst i första hand skulle drabba glesbygdsverksamheten och möjligheten att betjäna det anonyma andliga behovet hos enskilda människor skulle det sålunda äventyra Svenska kyrkans arbete och utvecklingsmöjligheter, att ställa henne som fri kyrka, helt utan beskattnings- rätt och utan statens medverkan vid ge- nomförandet och tillämpningen av densam- ma. Skulle en fortsatt utveckling på över- tygande sätt visa att Svenska kyrkans eko- nomi enligt den planerade centralstyrelsens uppfattning icke äventyras av ett helt fritt läge, så blir givetvis situationen på denna punkt en helt annan.

Frälsningsarméns rekommendation gäller därför en modifiering av A-läget, som ger Svenska kyrkan rätt att verka enligt sitt kallelseuppdrag, med den ekonomiska trygg- het som en fortsatt beskattningsrätt innebär och med den religionsfrihet för varje med- borgare, som redan tillgodosetts med lag- stiftningen om utträdesrätt ur Svenska kyr- kan.

Frälsningsarmén vill också tro att Sven- ska kyrkan i en sådan funktion med både religionsfrihetskraven för den enskilde och rättvisekravet på jämlikhet mellan de krist- na trossamfunden tillgodosedda — bättre skall kunna fullfölja det ekumeniska och på jämställdhetens grund uppbyggda program som börjar ta allt fastare form i svenskt fromhetsliv, och för vilket enbart beskatt-

ningsrättens fortsatta existens för Svenska kyrkans del på intet vis bör utgöra ett hin- der.

Enligt Föreningen Sveriges kyrkokam- rerare bör

Svenska kyrkans nuvarande karaktär av tolerant lekmannakyrka och bekännelsekyr- ka bibehållas även i framtiden. Under >>Kyr- ka—statrelationen i B-, C- och D-lägena» har framhållits, att denna kyrka bör finnas till för alla. Detta stämmer väl överens med kyrkans uppfattning om människovärdet och med kyrkans uppgift att föra ut sitt bud— skap till alla människor. Denna uppfattning och denna uppgift delar Svenska kyrkan med de andra trossamfunden. Alla sam- fund söker efter måttet av sina resurser omsätta dessa tankar i verkligheten, men under det att Svenska kyrkan genom sin uppbyggnad kan erbjuda sina tjänster till alla människor i landet, som vill ta emot dem, måste de fria samfunden begränsa sin verksamhet geografiskt. Även människor i mindre tätt bebyggda trakter ha rätt till kyr- kans tjänster. De kan ställa krav på sam- hället i detta avseende. Det är också ett intresse för samhället att uppfylla det kra- vet.

Det synes föreningen ej vara diskrirnine- rande för de fria samfunden, som även de bör få allt det statliga stöd de önskar, om Svenska kyrkan även i framtiden bereds möjlighet att ge kyrklig service åt alla, som så önskar i Sveriges land, utan krav och villkor. Något samfund bör med sin verk- samhet täcka hela landet. Att denna särskil- da uppgift idag är tilldelad Svenska kyrkan beror ju på, att tjänsten redan fullgjorts i århundraden. Företrädesvis på grund av att Svenska kyrkan har denna särskilda uppgift att fullgöra vill föreningen föreslå, att nuva- rande relation till staten i varje fall tills vidare bibehålles, dock med bl.a. de för- ändringar, som ovan angivits. Särskilt vä- sentligt är, att riksrepresentationen blir de- mokratiskt vald och att rikskyrkostyrelse bildas. En sålunda förändrad kyrkoorgani-

sation bör först prövas, innan beslut even- tuellt fattas om ett s.k. fritt läge. Det har betonats, att man måste räkna med en övergångstid. Föreningen anser, att de nämnda förändringarna mot större frihet för kyrkan bör vidtagas som en första etapp, innan slutlig ställning tages till frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan. Då den nya organisationen fungerat någon tid, kan på begäran av endera parten förhand- lingar öppnas mellan staten och kyrkan, om vilka reformer, som ytterligare bör äga rum för att ernå bästa möjliga organisa- tion. De reformer, som nu föreslagits måste betecknas som ett steg åt rätt håll. Betydel- sen av att kyrkan i detta läge har en riks- organisation kan ej överskattas. Med hän- syn till frågans vikt anser föreningen det välbetänkt att ej nu genomföra en radikal lösning. Under denna prövotid är det också önskvärt, att forskning äger rum beträffan- de religionens betydelse som samhällsfaktor.

1.2 Fritt läge

Bland dem som förordar ett s. k. fritt läge för svenska kyrkan kan man urskilja fyra huvudgrupper. I tre yttranden anges opre- ciserade önskemål om ett fritt läge. Två remissinstanser säger uttryckligen att för- hållandet mellan stat och kyrka bör ut- formas enligt principerna för ett B-läge och elva att principerna för ett C-läge bör bli vägledande. I ett yttrande förordas D-läget.

1.2.1 Opreciserade önskemål

Opreciserade önskemål om ett fritt läge förs fram av Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Centerns kvinnoförbund och Folk- partiets ungdomsförbund.

Riksförbundet Kyrkans ungdom redo- gör inledningsvis för hur förbundets ställ- ningstagande skett.

Då frågan om kyrkans framtida relation till staten på ett avgörande sätt berör den kyrkliga ungdomen har riksförbundet fun- nit det angeläget att pejla ungdomsopinio- nen i denna fråga. Genom den metod, som nedan redovisas, har riksförbundet sökt ska- pa någorlunda tillfredsställande garantier för att dess yttrande skulle vara representa- tivt för den mening som råder bland den kyrkliga ungdomen. Vi delar den uppfatt- ning som Kyrkans Ungdom i Skara stift ut- tryckt på följande sätt: »Vi finner det själv- klart att ungdomsopinionen måste tillmätas stor betydelse när frågan om förhållandet mellan kyrka och stat skall avgöras. Det gäller ju i ovanligt hög grad en fråga om hur framtiden skall gestaltas där den nu unga generationen skall leva och bära an- svaret.»

Metoden att pejla ungdomsopinionen var följande. Efter förslag från distriktsorgani- sationerna utsändes i början av september 1968 bifogat frågeformulär till 108 av totalt 547 lokala grupper av Kyrkans Ung- dom (nedan kallade KU-grupper) föreslag- na av stiftsungdomsråden. Detta formulär gjordes tämligen utförligt för att bereda ungdomarna tillfälle att se problemen ur så många synvinklar som möjligt och för att eliminera riskerna för förenklingar, genera- liseringar och ytliga bedömningar, vilket dock, som Västerås stifts ungdomsråd på- pekat, inte helt har kunnat undvikas. Som underlag för studiet av sakfrågan bifogades en av Svenska pastoratsförbundet tryckt sammanfattning av kyrka-stat-utredningens slutbetänkande. En sammanställning av fö- re den 25 oktober 1968 inkomna svar från KU-grupperna gjordes. Senare insända svar har inte nämnvärt förändrat den bild som framkommer i bifogade sammanställning. Denna sammanställning har i sin tur grans- kats och kommenterats av riksförbundets distriktsorganisationer. Riksförbundets ytt- rande bygger alltså på det sålunda inhäm- tade materialet och har antagits vid extra representantskap den 9 december 1968. I sammanhanget bör också nämnas att kyrka- stat-frågan tagits upp vid stiftsungdomsting (distriktsorganisationernas representantskap)

i Uppsala ärkestift, Linköpings, Växjö, Karl- stads och Stockholms stift samt vid ett på privat initiativ anordnat opinionsmöte i Uppsala med deltagare från hela landet. Från Växjö stift, där problemet ägnades ett särskilt ingående studium bl.a. genom ett fylligt förberedelsematerial, föreligger ett särskilt uttalande vilket bifogas.

Under rubriken Konkreta ändringsför- slag anför förbundet.

Av utredningen framgår att de politiska partiernas ungdoms- och studentorganisatio- ner uttalat sig för en skilsmässa mellan stat och kyrka. Huruvida dessa ungdomsorga- nisationer härvidlag uttrycker en utbredd medlemsopinion är naturligtvis svårt att be- döma. I den mån de politiska partierna gjort uttalanden i liknande riktning kan man möjligen, som majoriteten av de till- frågade kyrkliga ungdomsgrupperna gjort, dra slutsatsen att programformuleringarna på denna punkt är uttryck för t. ex. en le- dande ideologisk grupp. Däremot förefaller det ganska klart att det program som for- mulerats av de politiska ungdomsförbunden motsvarar en opinion bland politiskt aktiv ungdom.

Riksförbundet konstaterar sammanfatt- ningsvis att övervägande skäl

talar för att det organisatoriska bandet mel- lan Svenska kyrkan och staten löses. Där- med tillgodoses ur denna majoritetssynpunkt bäst såväl det ur religionsfrihetssynpunkt viktiga kravet på statens neutralitet i be- tydelse av opartiskhet gentemot samfunden som Svenska kyrkans principiella rätt att framträda och fungera som trossamfund i enlighet med religionsfrihetens principer. För ungdomarna synes de principiella över- vägandena väga tyngre än de praktiska. Riksförbundet följer i sitt ställningstagan- de i huvudfrågan en drygt 90 %-ig majoritet bland de konsulterade KU-grupperna. Detta betyder emellertid att det också finns grup— per som uttalat sig för ett bevarat sam-

band mellan kyrka och stat. Av riksför- bundets distriktsorganisationer har Härnö- sands stifts ungdomsförbund uttalat sig för ett sådant och Västerås stifts ungdomsför- bund anmält delade meningar inom rådet.

Centerns kvinnoförbund ser det nuva- rande förhållandet mellan kyrka och stat som

resultatet av en lång historisk utveckling, där varje århundrade satt sina spår. Av direkt intresse är dock endast utvecklingen under ungefär de senaste hundra åren, då det är under denna tidsperiod som kyrkan från att ha betraktats som garant för en statlig enhetsreligion blivit ett samfund bland andra i ett pluralistiskt samhälle. Denna utveckling avspeglas dock endast till en mindre del i lagstiftning och kyrkans organisation. Betecknande för den efter- släpning som skett på detta område i rela- tion till samhället i övrigt är att möjlighet till utträde ur svenska kyrkan (utan över- gång till annat samfund) inte gavs förrän i och med religionsfrihetslagen 1951.

Under detta århundrade har synen på staten och kyrkan undergått en liknande utveckling bort från begrepp som överhets- staten och enhetskyrkan fram mot ett sam- hälle där medborgarrätt, människovärde och medinflytande står i centrum. Man har därmed lämnat uppfattningen om en åtskill- nad mellan överhet och underlydande, och i stället uppfattas både stat och kyrka som organ vilka skall fullgöra sina uppgif- ter i samhället till tjänst för de enskilda människorna. Detta har lett fram tili en si- tuation där kyrkan inte kan anses ha någon auktoritet i sig, utan endast den auktoritet som följer av det budskap den förmedlar. I detta sammanhang vill förbundet påpeka att vi betraktar svenska kyrkan som ett samfund, inte som en del av statlig verk- samhet.

I dagens samhälle har vi en öppnare och friare debatt än någonsin förr, som inte heller drar sig för att ifrågasätta gamla auktoriteter. Inte minst under 1963 finns

talrika exempel på att även den religiösa debatten förts ut till ett bredare forum än tidigare. Detta är en positiv utveckling som bland annat kan få en stor betydelse när det gäller att skapa en ny relation mellan stat och samfund.

Den befolkningsomflyttning som skett från landsbygd till tätorter och storstäder har medverkat till ett förändrat socialt mönster, i vilket kyrkan mist sin tidigare självskrivna plats. Många försök har gjorts från svenska kyrkans sida att få förnyad kontakt med sina medlemmar, men statisti- ken över gudstjänstbesök talar sitt tydliga språk om de svårigheter man har att brot— tas med.

Utredningen presenterar fyra alternativ till framtida relation mellan stat och kyrka. Utgångspunkten för dessa är de ekono— miska aspekterna. Förbundet beklagar den låsning av debatten som därigenom skett. Genom att t.ex. utgå från att kyrkan är en kommunikationskanal genom vilken evangeliet skall föras ut, därefter skissera en organisation som ger kyrkan möjlighet att fungera som sådan och sedan ta upp relationen till staten, skulle debatten ha blivit mera konstruktiv.

I den konkreta utformningen av förhål— landet mellan kyrka och stat anser förbun- det att mycket talar för en ändrad relation. Däremot finner vi det, med hänsyn till vad tidigare sagts, svårt att direkt ansluta oss till något av de av utredningen föreslagna alternativen, då dessa enligt vår uppfattning i allt för hög utsträckning koncentrerar sig till de ekonomiska frågorna.

Enligt förbundets uppfattning måste kyr- kan och övriga samfund vara jämställda. Därför förordar vi att kyrkan får samma självständighet gentemot staten som övriga samfund. Jämställdheten mellan samfun- den innebär också att de ges samma rätt att få hjälp med inbetalning av medlems- avgifter, liksom att kyrkans uttaxeringsrätt försvinner.

Folkpartiets ungdomsförbund

har ägnat frågan om stat—kyrka en bety- dande uppmärksamhet. Redan 1951 pro- gramfästes kravet på att banden mellan Svenska kyrkan och staten skulle upplö- sas. I det följande har förbundet inte an- sett sig kunna gå in på betänkandets alla detaljfrågor utan valt att behandla frågan från en mer principiell synvinkel. Religions- frihetsprincipen och principen om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor har från våra liberala utgångspunkter varit bärande.

Som sammanfattning skriver förbundet.

FPU har inte sett det som sin uppgift att gå in på alla detaljer i utredningens betänkande. FPU har i stället från vissa principiella utgångspunkter sökt motivera varför banden mellan Svenska kyrkan och staten bör lösas. FPU har också framfört den åsikten att detta bör ske under former som är betryggande för &tenska kyrkans fortsatta verksamhet.

1.2.2 B-läge

Ett fritt läge, utformat enligt principerna för ett B-läge, önskar domkapitlet i Lin- köping. Stiftsnämnden i Linköping har beslutat anta domkapitlets i Linköping yttrande som sitt eget.

När domkapitlet i Linköping sökt ge sin syn på vissa

grundfrågor, d.v.s. om religionsfriheten, statens neutralitet, »kyrklig service» och finansieringen av kyrkans arbete, har dom- kapitlet gjort detta för att närma sig hu- vudfrågan om statens och kyrkans framtida relation till varandra. Denna fråga har därmed också till en del besvarats.

l) Relationen kyrka-stat skall vara sådan, att religionsfriheten så långt möjligt kon-

sekvent hävdas. Medlemskapet i kyrkan skall vara fritt. Anslutningen till kyrkan el- ler utträdet ur den skall ske genom en personlig viljeakt. Mottagandet av dopet är en sådan viljeakt. Varje kristet dop med de för detta karakteristiska signa skall av kyrkan erkännas som rätt dop. Om dopet sker som barndop, utövas denna viljeakt av föräldrarna intill dess den döpte själv kan taga ställning till att antingen kvar- bliva i kyrkan eller lämna den. Ingen skall enbart genom födseln anses som medlem i kyrkan. De som nu är medlemmar i kyr- kan, skall även efter en eventuell skilsmäs- sa mellan stat och kyrka, anses vara med- lemmar i den, intill dess att de genom ut- träde lämnar den.

2) Som en följd av religionsfrihetsprin— cipen skall staten så långt möjligt vara neutral i livsåskådningssammanhang. Att staten har värderingar, som härrör från en viss eller vissa livsåskådningar, är dock ofrånkomligt. Lika litet som staten avstår från att taga ställning i fråga om demo- krati, rättsordning o.s.v. kan den i så- dana livsåskådningsfrågor, där de kristna värderingarna är påfallande, vägra stånd- punktstagande under åberopande av reli- gionsfriheten. Ett uteslutande av alla vär- deringar innebär även det ett ställningsta- gande.

Strävan efter neutralitet har som kon- sekvens strävan att icke reglera förhållan- dena inom de olika organisationerna för livsåskådning, vare sig de är religiösa eller icke. Vad Svenska kyrkan beträffar, inne- bär neutraliteten, att staten överlämnar åt kyrkan att besluta om sina egna ange- lägenheter: bekännelse och lära, förkun- nelse och undervisning, uppbyggnad och or- ganisation, indelning och befattningsha- vare. Det »reformprogram», varom hem- ställdes vid årets kyrkomöte, bör därvid kunna genomföras.

3) Kyrkan önskar behålla sin karaktär av folkkyrka och så långt möjligt betjäna alla, som vill ta hennes tjänster i anspråk. Denna kyrkans villighet och skyldighet att tjäna stannar icke vid medlemsgränsen. Även om dopet anger medlemskapet i kyr-

kan, är denna öppen för att betjäna även icke döpta eller andra icke-kyrkomedlem- mar.

Om det är i överensstämmelse med sta- tens uppgift och intressen att främja om- vårdnaden av samhällsmedborgarna, skall samhällsmedlemmar, var de än är bosatta, ha tillgång till religion. Därför bör det stöd, som staten i övrigt ger till samhällelig verk- samhet och organisationer för sådan, även komma religiösa organisationer till del. Det kan ske genom direkta statsbidrag, sådana som i dag ges till bl.a. ungdoms- och bild- ningsorganisationer. Det kan också ske genom att staten underlättar organisatio- nernas egen finansiering av sin verksamhet. Staten kan vara Svenska kyrkan behjälplig genom att staten underlättar organisatio- den av medlemsavgifterna för dem, som tillhör kyrkan.

När domkapitlet har att besvara frågan, om kyrkan utifrån dessa principer bäst fungerar tillsammans med staten eller som frikyrka, har det funnit, att de hittillsva- rande utredningarna icke ger samma möj- lighet att bedöma en fri kyrka, konkret utgestaltad, som att bedöma den nuvaran- de kyrkoorganisationens lämplighet för kyrkans funktioner.

Förutsättningen för att lika ingående kunna bedöma ett A-läge och ett C-läge finnes icke. Till en del ligger detta i sakens natur. En »C-lägeskyrka» är i dag en hy- potes, en »A-lägeskyrka» en verklighet. Här är det lätt att gå efter principen: »Man vet vad man har, men icke vad man får».

Domkapitlet finner sammanfattningsvis

att det vad beträffar presenterade för- slag ansluter sig till det reformprogram, varom kyrkomötet hemställt,

att A-läget för litet beaktat kyrkans fri- het,

att vad kyrkans finansiering angår dom- kapitlet närmast ansluter sig till B-läget, där samhället lämnar sin hjälp vid uppbör- den av kyrkans och andra trossamfunds medlemsavgifter samt

att domkapitlet, intill dess att C-läget närmare utretts, saknar möjlighet att bedö- ma huruvida icke detta läge skulle vara det fruktbaraste alternativet.

Mot domkapitlets yttrande har leda- moten Elgeskog anmält skiljaktig mening och anför bl. a.

Undertecknad kan biträda de synpunkter, som varit vägledande för domkapitlet men vill ha en mera markerad utformning av religionsfrihetsfrågan och dithörande frå- geställningar. Jag har den uppfattningen, att domkapitlet i huvudfrågan bort uttala sig för ett fritt läge (motsvarande ungefär det s.k. C-läget) i relationen kyrka—stat.

Som skäl för mitt ställninsgtagande vill jag framhålla, att utvecklingen (bl.a. för- samlingens kommande omstrukturering till en fri association) nödvändiggör ett nytän- kande i inplaceringen av Svenska kyrkan i, vid sidan av eller utanför staten.

1.2.3 C-läge

Länsstyrelserna i Kronobergs och Värm- lands län, Frikyrkliga ungdomsrådet, Sve- riges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Frikyrkliga studieförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges so- cialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Kristna studentrörelsen i Sverige och Förbundet för kristen enhet uttalar sig för ett fritt läge, utformat enligt principerna för ett C-läge.

länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Principiella ståndpunkter måste i många samhällsfrågor tillmätas en begränsad räck- vidd i förhållande till sådana mänskliga och materiella värden som de kan komma i konflikt med. Den uppenbara strävan som präglat det svenska samhället under decen- nierna efter den politiska demokratins ge- nombrott att åstadkomma samförståndslös-

ningar eller i varje fall beslut som bärs upp av en betydande majoritet inom folket är i sig ett uttryck för en sådan praktisk samhällssyn.

Uppenbart är dock att även den som godtar denna syn på det samhälleliga re- formarbetet måste vara på sin vakt så att icke alla samhällsfrågor behandlas efter denna mall. Det finns sålunda reformsträ- vanden som till sin art först och främst bör bedömas från principiella ståndpunk- ter och där bedömanden av nyttokaraktär samt prövningen av traditionsvärden och ekonomiska frågor måste underordna sig de principiella ståndpunkterna. Hit hör inte minst frågor om demokratins innebörd. Re- lationen stat-kyrka bör enligt länsstyrel- sens uppfattning räknas in bland just denna grupp av samhällsfrågor. Härav föl- jer att den innebörd man ger principen om religionsfrihet och den slutsats man drar av denna princip bör läggas till grund för bedömningen av hela komplexet stat-kyrka. Frågor om den enskildes religionsutövning och samfundstillhörighet samt åsiktsfrihet i förhållande till annans trosutövning är i så hög grad vad som kallas samvetsange- lägenheter att det demokratiska samhället ej kan låta dem underordna sig de bety- dande traditionsvärden, de komplicerade egendomsärenden och de eventuella nytto- värden — jämför utredningens betänkande del I om »religionen som samhällsfaktor» — som också ingår i detta samhällskom- plex.

En grundförutsättning för hela den re- form som nu skall prövas är att de orga- nisatoriska frågorna skall behandlas i en anda av tolerans och generositet, något som för övrigt även departementschefen under- strukit i sina direktiv till den parlamenta- riska utredningen, (statsrådsprotokollet 28 juni 1968). Det har i dessa direktiv betonats att det fortsatta utredningsarbetet ej får skada de omistliga värden som »den kristna verksamheten tillfört såväl enskilda som samhället». Den tolkning av religionsfri- hetsbegreppet som länsstyrelsen finner i fortsättningen böra vara vägledande, är

den som åt individen lämnar största möj- liga samvetsfrihet och samtidigt icke in- skränker trossamfundens religionsfrihet eller individens frihet inom det trossamfund han tillhör. Vid denna tolkning har länssty- relsen funnit att den beskrivning av det framtida förhållandet stat-kyrka som 1958 års utredning gjort av det s.k. C-läget bäst motsvarar principen om religionsfri- het.

Utredningen har i fråga om B-läget be- handlat frågan om medverkan från statens sida beträffande debitering, uppbörd och indrivning av medlemsavgifter och där- vid uttalat att denna medverkan kan avse samtliga moment eller endast ett eller två av dem (sid. 214, sp. 1). Länsstyrelsen fin- ner emellertid icke all statlig medverkan i denna del vara utesluten i det av länssty- relsen förordade C-läget. Det månghund— raåriga sambandet mellan stat och kyrka gör det önskvärt att vid upplösandet av denna gemenskap finna en utväg, som utan att de grundläggande principerna om reli- gionsfrihet m.m. åsidosättes tryggar kyr- kans ekonomiska livsvillkor. Länsstyrelsen anser det förenligt med nämnda principer, att staten som service åt kyrkan mot ersätt- ning ombesörjer debitering av medlemsav- gifter. Av jämlikhetsskäl bör denna service erbjudas jämväl andra trossamfund.

Länsstyrelsen i Värmlands län skriver.

Det mångåriga utredningsarbetet om för- hållandet mellan stat och kyrka, som nu mynnat ut i ett slutbetänkande, har givit en omfattande och värdefull kartläggning av de många och delvis komplicerade förhål- landen och problem, som ingår i eller springer fram ur relationer, vilkas rötter sänker sig så djupt tillbaka i historien.

När statsrådet och chefen för utbild- ningsdepartementet nu tillkallat en parla- mentarisk utredning med uppgift att ta ställning i själva huvudfrågan, har direkti- ven utformats så att i första hand A- och C—lägena bör bli föremål för övervägan-

den. Detta torde innebära, att B- och D- lägena redan nu avföres, något som denna länsstyrelse helt vill ansluta sig till. En friställd kyrka med bibehållen beskattnings- rätt och uppbörd genom statens organ (B- läget) skulle innebära en oklarhet, som icke löste några problem men väl skapade nya. En allmän reduktion av kyrkojorden (D-läget) skulle sannolikt uppfattas som stridande mot den anda av generositet, i vilken en eventuell upplösning av de gamla banden mellan stat och kyrka väl all- mänt anses böra ske.

Beträffande de båda återstående alterna- tiven erbjuder en fortsatt utredning om A- alternativet föga av intresse. Det innebär i princip ett accepterande av status quo. De mindre reformer som kan göras inom det beståendes ram medför inga större förvaltningsmässiga problem. Länsstyrel- sen kan därför inskränka sin granskning till C-alternativet.

C-alternativet bygger ju också på förut- sättningen att den kyrkliga beskattningsrät- ten upphäves. Som alla andra samfund kommer denna kyrka att bygga sin verk- samhet på obligatoriska medlemsavgifter. Att staten skulle bidra till att indriva så- dana avgifter tillsammans med de allmän- na skatterna synes uteslutet, då en från staten lösgjord kyrka i alla avseenden mås- te behandlas på samma sätt som andra trossamfund. Däremot finns givetvis inget som hindrar att kyrkan för sin utdebite- ring på vanliga affärsmässiga grunder ut- nyttjar länsstyrelsernas dataanläggningar.

Som framgått av ovanstående ansluter sig länsstyrelsen till C-alternativets principskiss. Denna bör nu i första hand bli föremål för detaljerade överväganden och undersök- ningar av den nyligen tillsatta parlamenta- riska utredningen. Det får förutsättas, att åtskilliga undersökningar återstår, innan det slutliga ställningstagandet träffas. Läns- styrelsen utgår från att den i nästa remiss- omgång får tillfälle att mera ingående än som nu varit möjligt granska olika delar av det stora problemkomplexet.

Länsstyrelsen vill slutligen konstatera, att den nu avslutade utredningen verksamt bör ha bidragit till att skapa förutsättning- ar för att denna stora och för medborgarna i många stycken ingripande fråga bör kun- na lösas i en anda av avspändhet, vidsynt- het och tolerans.

Frikyrkliga ungdomsrådet erinrar om att rådet sommaren 1967 gav ut

ett uppmärksammat Frikyrkoungdomens Religionsfrihetsprogram, som klart uttryck- te rådets uppfattning att banden mellan Svenska kyrkan och staten bör lösas, så att Svenska kyrkan i princip får samma ställ- ning som övriga samfund och organisatio- ner.

De avgörande principuppfattningarna på vilka detta ställningstagande grundade sig var

att evangelium är ett fritt erbjudande.

Ett gudsförhållande kan inte grundas på tvång utan utgör en tillit grundad på ett ömsesidigt förhållande mellan Gud och människa. Allt som kan försätta människan i en tvångssituation visavi evangeliet måste uppfattas som en kränk- ning av dess idé.

att staten skall vara sekulär och därmed inte ha någon kompetens i fråga om kyr- kan, dess tro, förkunnelse och organisa- tion.

Staten kan inte omfatta någon religiös tro, eftersom tron är ett frivilligt förhål- lande, som inte kan bli föremål för kol- lektiva beslut eller lagfästning. Staten har varken rätt eller möjlighet att hän- visa till gudomliga ordningar vid organi- serandet av den jordiska tillvaron.

Det moderna samhället består av män- niskor med olika värdesystem, vanor, re- ligiösa övertygelser och idéer om sam- hället. Ett ansvarigt samhälle måste ac- ceptera denna mångfald, skapa möjlighe- ter att på ett människovärdigt sätt bi- lägga konflikter och fatta beslut och där- med bidra till att människor i fri sam-

verkan söker värdegemenskap och hand- lingslinjer.

att kyrkan inte bör söka eller acceptera speciellt lagskydd. Inget trossamfund eller annan organisation kan på religiösa grun- der ges speciella privilegier eller särskild statlig sanktion. Därför bör kyrkan inte för egen del söka lagskydd av annat slag än sådant som också tillkommer andra grupper.

Den kristna kyrkans liv är helt bundet till Jesus Kristus, och dess liv är inte beroende av den samhälleliga strukturen. Genom staten formas den ordning inom vilken kyrkan skall fullgöra sin kallelse, som därigenom kan hjälpas eller för- svåras. Kyrkan bör av staten garanteras frihet att själv utforma sin tro, förkun- nelse och organisation. Den bör, liksom andra grupper, ges möjlighet att förkun- na, undervisa och studera i enlighet med sin övertygelse och äga samma rättig- het och skyldighet som övriga organisa- tioner att äga och förvalta egendom, bedriva reklam o.s.v.

I medvetande om frihetens villkor mås- te kyrkan med kraft hävda att trosfri- het, tankefrihet och församlingsfrihet skall gälla lika för alla.

Frikyrkliga ungdomsrådet, som helt an- sluter sig till de synpunkter som Sveriges frikyrkoråd anfört i sitt remissvar vill med utgångspunkt från här ovan anförda prin- cipiella synpunkter föreslå

att banden mellan stat och kyrka löses enligt den alternativa lösning, som i utred- ningen benämnts C-läget.

Sveriges fri kyrkoråd

har alltsedan sin tillkomst ansett arbetet för vidgad religionsfrihet som en av sina främsta uppgifter. Inte minst vid de regel- bundet återkommande frikyrkomötena har denna fråga stått i förgrunden. Rådet vill därför uttrycka sin tillfredsställelse över att en grundlig utredning utförts. Enligt rå-

dets mening har genom utredningen en för alla parter godtagbar grund lagts för ett ställningstagande till frågan om relationer- na mellan staten och trossamfunden. Rådet skulle emellertid gärna ha sett att de eko- nomiska förhållandena i de fria lägena C och D belysts ytterligare, men är samti- digt medvetet om de betydande svårighe- ter som utredningen därvidlag haft att lösa.

Rådet delar i stort den uppfattning som kommit till uttryck i utbildningsdeparte- mentets till remissinstansema översända promemoria av den 10.4.1968 att frågor såsom folkbokföringen, de teologiska fa- kulteterna och religionsundervisningen i skolan är oberoende av huvudfrågan och därför inte behöver någon ingående be- handling i detta sammanhang. Rådet nöjer sig därför med att på dessa punkter redo- göra för sin grundinställning.

Rådet hälsar likaledes med tillfredsstäl- lelse att en parlamentarisk utredning redan tillsatts. Det är Frikyrkorådets förhoppning att denna skall leda fram till en lösning på problemet kyrka—stat, som bättre över- ensstämmer med vår tids samhällssyn än den nuvarande, och att lösningar skall er- bjudas som tar skälig hänsyn till de svå- righeter i vilka den kyrka kan komma, som under århundraden varit förbunden med staten. En förutsättning är att dessa lösningar samtidigt är förenliga med den grundsyn beträffande religionsfriheten, som rådet nedan gör gällande.

Denna grundsyn innebär enligt rådets sammanfattning

att religionsfrihetsfrågan i det pluralis- tiska samhället måste ges företräde framför kyrkosynen, då det gäller det konkreta ställ- ningstagandet i kyrka—statfrågan,

att religionsfrihet därför i lika mån mås- te vara en frihet från religion som en frihet till religion,

att religionsfrihetskravet inte kan anses tillfredsställande tillgodosett så länge stats- kyrkosystemet består, samt

att staten nödvändigtvis måste iakttaga

en kyrkopolitisk och livsåskådningsmässig neutralitet i den meningen, att någon sär- lagstiftning som gynnar eller missgynnar trossamfunden eller religionsriktningarna inbördes eller i förhållande till andra orga- nisationer, inte kan tolereras.

Under rubriken Allmänna synpunkter på B- och C-lägena uttalar frikyrkorådet bl. a. att det förutsätter att svenska kyr- kan i likhet med de nuvarande frikyrko— samfunden kan finansiera sin verksamhet på frivillighetens väg, att det ekonomiska medansvaret kommer att aktivisera stora grupper inom svenska kyrkan samt att en effektivare ekumenisk regionalplanering ger möjligheter att nå hela landets be- folkning med kristen förkunnelse (se avsnitt 3.131). Frikyrkorådet, som vis- serligen inte principiellt avvisar en lös- ning enligt den särskilda B-lägesförutsätt- ningen (se avsnitt 3.2.3.4.1), anser att

utredningens C-läge bör läggas till grund för utformningen av de framtida relatio- nerna mellan staten och Svenska kyrkan.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen uttalar,

De former under vilka Svenska kyrkan hittills arbetat rymmer utan tvekan förde- lar med tanke på vad som är kyrkans hu- vuduppgift, att förkunna Kristi evange- lium för Sveriges folk. Den territoriella församlingsorganisationen har tillkommit och tid efter annan justerats med syfte att alla så långt möjligt skall nås med evange- liet och få del av den kristna gemenskapen inom kyrkan.

Det lagbundna sambandet med statsmak- ten har inneburit betydande garantier i ekonomiskt avseende för det kyrkliga arbe- tet och därmed en hög grad av arbetstrygg- het. Sambandet med staten har vidare gett auktoritet åt det kyrkliga arbetet. Under tidigare skeden torde detta ha varit av betydelse för folkets positiva inställning till kyrkan.

I synnerhet frågan om statsmaktens be- stämmanderätt i kyrkliga frågor eller med andra ord frågan om statskyrkosystemet och de konsekvenser detta för med sig an- ser vi, vara av så allvarlig både praktisk och principiell natur att vi inte anser oss kunna förorda ett fortsatt samband kyrka- stat i ett läge då övergång till en annan ordning under generösa villkor förefaller möjliga.

Under rubriken Kyrka skild från sta- ten anför fosterlands-stiftelsen.

I det föregående har vi kortfattat sökt ge uttryck för vår syn på frågan om ett bibehållet samband kyrka-stat samt uttalat vilka reformer inom kyrkan vi anser bör komma till stånd under ett eventuellt bibe- hållet samband. Av detta har det redan framgått att vi uttalar oss för att Svenska kyrkan ges en fri ställning i förhållande till staten. Vi har där också angett våra principiella motiveringar för ett avbrytande av det organisatoriska sambandet kyrka- stat. Vår uppfattning är att kyrkan skall fullgöra sin uppgift inom ramen för sam- hällelig lag och ordning utan inblandning av staten. Vi är medvetna om, att detta isynnerhet under en övergångstid medför betydande svårigheter för kyrkan. Huvud- problemet är hur kyrkan i ett fritt läge skulle få tillräckliga ekonomiska resurser att fullfölja sin uppgift. Det är med tanke på detta omöjligt och oförsvarligt, att fö- reslå en plötslig övergång till nya oprövade förhållanden.

Vi förordar i första hand en fri kyrka i princip enligt vad utredningen betecknat som ett C-läge, dock så att ett modifierat B-läge tillämpas under en övergångstid av minst 20 år, varunder en övergång till C- läge förbereds. Med modifierat B-läge av- ser vi dels ett genomförande av de refor- mer som anförts i vår diskussion av ett behållet samband kyrka-stat med det till- lägget, att kyrkomötets befogenheter bring- as i överensstämmelse med de krav man kan ställa på högsta representativa organet

i en fri kyrka, dels att samhället under övergångstiden medverkar med uppbörd av medlemsavgifter, som debiteras i proportion till inkomst. I fråga om ett B-läge anför utredningen i en not (sid. 222) att »utred- ningen utgår här från sådan medverkan från statens sida i fråga om medlemsav- gifterna att dessa debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skat- terna». Det kan ifrågasättas om ett in- drivningsförfarande hör samman med all- män uppfattning av begreppet medlemsav- gift. Vi uttalar vår tveksamhet inför ett sådant tvång och ville istället rekommen- dera att andra åtgärder prövas, t.ex. på- minnelse och i sista hand meddelande om att medlemsrättigheterna upphör.

Samhällelig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter anser vi ha en bestämd fördel framför ett annat alternativ, som utredningen skisserat (sid. 249) nämligen att ersätta den nuvarande skatten med stats- anslag, som skulle minska successivt för att slutligen upphöra. Vi tror nämligen, att uppbörd av medlemsavgift blir nödvändig i ett C-läge och att man under den tid stat- lig uppbörd pågår vinner erfarenheter för ett helt fritt läge. Vi vill i detta samman- hang uttrycka den uppfattningen, att de sympatier för kyrkan och den uppskattning av kyrkans arbete som kan avläsas hos en bred folkopinion, och som även åberopas som en anledning att bevara sambandet mellan stat och kyrka, inte skulle gå för— lorad i ett fritt läge utan tvärt om aktivi- seras till en medveten insats att bevara kyrkans arbetsmöjligheter. Både inom kyr- kans frivilliga arbete och inom andra tros- samfund föreligger många bevis på att be- hovssituationer aktiverar till närmast häp- nadsväckande insatser ifråga om både offer och arbete.

Skulle den av oss här förordade relatio- nen kyrka-stat anses ogenomförbar vill vi i andra hand rekommendera en fri kyrka närmast i enlighet med vad utredningen an- gett som läge B. De reformer som vi utta- lat oss för i ett bibehållet samband kyrka- stat skulle tillämpas även i ett fritt läge med det tillägget att kyrkomötets befogen-

heter bringas i överensstämmelse med de krav man kan ställa på högsta representa- tiva organet i en fri kyrka. Den avgift som genom statlig försorg skulle uppbäras skulle inte ha beteckningen skatt utan medlems- avgift. Vi anser att denna benämning är lämpligast under förutsättning att juridis- ka personer befrias från avgiften ifråga samt att begravningsväsende och folkbok- föring överlåtes till samhälleliga organ. Dessutom anser vi, att en statlig medverkan för indrivning av medlemsavgifter inte skulle förekomma. I stället skulle den för- sumlige få en påminnelse och i andra hand en erinran om att medlemsrättigheter upp- hör efter viss tid. Vi förutsätter dock, att full paritet mellan Svenska kyrkan och and- ra samfund upprättas i detta avseende.

Frikyrkliga studieförbundet samman- fattar sina synpunkter enligt följande.

Religionsfrihetsprincipen bör vara väg- ledande för utformningen av de framtida relationerna mellan kyrka och stat.

Religionsfriheten kräver att det organisa- toriska sambandet mellan kyrka och stat upplöses och ersätts av andra relationer.

C-läget svarar bäst mot religionsfrihe- tens krav och ger också i övrigt möjlighet till för samhället och samfunden tillfreds- ställande lösningar.

Statens neutralitet i religiösa frågor bör eftersträvas. Den hindrar ej positiv sam- verkan mellan staten och trossamfunden.

Formerna för samverkan mellan stat och trossamfund — inklusive de ekonomis- ka spörsmålen — bör ytterligare övervä- gas. Parallellen med folkrörelserna kan därvid vara fruktbar. Aktivitetsbidrag, stat- lig medverkan vid uppbörd av medlems- avgifter, direkta statsbidrag utan kontroll och avdragsrätt för gåvor bör utredas yt- terligare, liksom olika kombinationer av ekonomiseringsvägar.

Förbundet för religionsfrihet hemställer

att alla sådana detaljfrågor, som ansetts kunna lösas oberoende av hur de framtida

relationerna mellan kyrka och stat kom- mer att bli, snarast möjligt bringas till en sådan lösning, att de kyrkliga organens be- fattning med angelägenheter av allmänt samhällig karaktär upphör,

att de framtida relationerna mellan kyrka och stat utformas i huvudsaklig överens- stämmelse med det framlagda C-alternativet med de modifikationer som framgår av vad som anförts angående den så kallade kyrk- liga egendomen,1

och att statskyrkosystemets avskaffande sker under sådana former att nybildade och redan existerande trossamfund på lik- värdiga villkor får erbjuda människorna sina tjänster.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund konstaterar att möjligheten att läm- na kyrkan utan att ingå i annat samfund har utnyttjats i ringa utsträckning.

Trots detta torde det vara uppenbart, att sekulariseringen fortskridit i stark takt sär- skilt under senare år, vilket talar för att tiden nu har mognat för en allvarlig om- prövning av relationen kyrka-stat. Särskilda förutsättningar härför har också skapats genom de nu avslutade djupgående studier som utredningen kyrka-stat framlagt i 11 betänkanden av utomordentligt intresse. En parlamentarisk fortsatt utredning bör kun- na komma fram till en lösning av de mera praktiska organisatoriska och ekonomiska frågorna med religionsfriheten och demo- kratin som riktmärken.

Frågan om kyrkans skiljande från staten drevs tidigast av frikyrkorörelsen och då utifrån rent religiöst moraliska ståndpunk- ter. Den socialistiska arbetarrörelsen ställde också tidigt krav på skilsmässa mellan kyr- ka och stat men ur en mera individualis- tisk synvinkel. Trosfriheten hävdades som en av de mänskliga rättigheterna. Långt senare har även från statskyrkligt håll höjts röster för kyrkans frigörelse från staten med avsikt att härigenom skapa större fri- het för kyrkan själv. Striden om kvinnliga

1 Se avsnitt 32.33.

präster aktualiserade frågeställningen för många kyrkomedlemmar och kom dem att ta ställning för en skilsmässa några utifrån rent demokratiska likställighetsprinciper, andra av intresse för en ökad frihet för kyrkan.

En organisatorisk förändring uppfattas sålunda av olika grupper som en moderni- sering och en naturlig anpassning till ut- vecklingen, och inställningen till skiljandet av kyrkan från staten följer inte en upp- delning i sekulariserade och kristentroende.

Om alternativ C fullföljes borde över- gången till en från staten fri kyrka kunna ske smidigt och i den takt förändringarna i religiositeten i vårt land anger. Kyrkan skulle om statskyrkosystemet avskaffas få större frihet för sin religionsutövning, reli- gionsfriheten för medborgarna skulle bli mera fullständig än nu, och anslutningen till ett kyrkligt samfund skulle grundas på trosgemenskap och inte på slentrian eller tvång. Tolerans och en högtstående reli- giös samfundsbildning skulle få förutsätt- ningar att sätta sin prägel på samhället.

Förbundet vill härmed tillstyrka en lös- ning av förhållandet mellan stat och kyrka enligt alternativ C.

Högerns ungdomsförbund anför.

I valet mellan utredningens hypoteser B och C ter sig C-läget som det mest läm- pade enligt HUF:s mening. D-alternativet måste utan varje tvekan klart avvisas; ett reviderat A-läge skulle å andra sidan endast skjuta problematiken på framtiden.

Under rubriken Slutord framhåller förbundet.

Då den parlamentariska utredningens slutgiltiga förslag senare kommer att till- ställas förbundet, har vi här — såsom in- ledningsvis nämnts — avstått från att redo- visa vår uppfattning i olika delfrågor. Som framgått av det anförda har Högerns ung- domsförbund dock tagit ställning till stats-

kyrkosystemet som sådant, och därvid stan- nat vid tanken att ett skiljande bör kom- ma till stånd. Detta bör i huvudsak ske i enlighet med utredningens hypotes C. En tämligen lång övergångstid, som ger Sven— ska kyrkan rimlig möjlighet att bygga upp en ny organisation, och inte minst att upp- göra planer för den framtida finansie- ringen, måste säkerställas. Förbundet ser ett skiljande som en lycklig lösning, såväl från allmän demokratisk synpunkt, som från Svenska kyrkans egen. Kyrkans själv- bestämmanderätt bör i samband med ett skiljande komma att betydligt vidgas.

Kristna studentrörelsen i Sverige,

som representerar opinioner från såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna och den katolska kyrkan, avger sitt remissvar uti— från en samsyn av sådant slag att den i vissa hänseenden ger ett nytt perspektiv på både historien och framtiden. Avsikten är därför att i huvudsak ägna remissyttrandet åt de områden i debatten om de framtida relationerna mellan stat och kyrka där ovan redovisade utgångspunkt skulle kunna ge ett speciellt bidrag till den mängd av syn- punkter som kommer fram i remissyttran- dena. Det nationellt-historiskt betingade i Svenska kyrkans förhållande till staten, frikyrkoformens beroende av både stats— kyrkosystemet och reaktionen mot detta, den katolska kyrkans drag av både »folk- kyrka» och >>frikyrka», allt detta uppford- rar enligt KRISS' uppfattning till att söka lösningar som inte sammanfaller med nå- gon existerande modell.

Bilden av de senaste hundra årens ut- veckling i frågan skiljer sig från den gäng- se, om alla tre komponenterna tas med. En kort historisk tillbakablick visar följande: Genom 1873 års dissenterlag fick vissa er- kända främmande trossamfund vidgade möjligheter att verka i Sverige. Den enda förebild som då fanns, rörande förhållan- det till staten, var Svenska kyrkan: också de mosaiska och katolska församlingarna fick vissa offentligt—rättsliga uppgifter och officiella funktioner. De katolska försam-

lingarna i landet hade fram till 1911 full likställighet i kyrkobokföringshänseende med Svenska kyrkan.

När de fria samfunden framträdde, ut- tryckte dessa däremot sin uppfattning be- träffande förhållandet till staten i medve- ten motsättning till statskyrkosystemet. Till skillnad från de erkända främmande tros- samfunden önskade man ingen officiell sta- tus. Ekonomiskt byggde frikyrkorna på fri- villigt offrande och avböjde statlig hjälp.

För utvecklingen av den enskildes reli- gionsfrihet kom de frikyrkliga strävandena att bli avgörande. Men samtidigt som den steg för steg realiserades, också för kato- liker, ortodoxa och judar, kom deras sam- fund att av statsmakten mer eller mindre påtvingas en rent frikyrklig status, d.v.s. medan de enskildas religionsfrihet ökade, inskränktes församlingarnas.

1951 års religionsfrihetslag avskaffade för det första de mosaiska församlingar- nas beskattningsrätt; för det andra in- skränktes de katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring och för det tredje avskaffades anteckning vid folkbokföringen beträffande annan konfessionstillhörighet än Svenska kyrkan.

De två senare reformerna gick emot dis- senterlagskommitténs förslag, och alla tre reformerna genomfördes mot protester från de drabbade. I samband med den has- tigt ökade invandringen sedan 1951 har folkbokföringsreformerna visat sig innebära ett svårt handikapp för kyrkor med bety- dande reellt medlemsunderlag hos stora invandrargrupper.

Nu efteråt är det lätt att se hur natur- liga hänsyn till främst frikyrkliga intressen kom att leda till lösningar som för andra inte på samma sätt innebar ett steg i rikt- ning mot större jämlikhet med Svenska kyrkan och inte heller större religionsfrihet. Det är därför av särskild betydelse att nu finna lösningar, som tar hänsyn till olika samfunds särart och speciella problem.

En fortsatt diskussion om kyrka-stat, som skall begränsas till A- och C-lägena, löper uppenbarligen risken att alltför enkelt iden- tifiera dessa med »statskyrka» och »frikyr-

ka», två i den svenska verkligheten välbe- kanta alternativ. Som framgår av ovan skisserade utveckling har valet i vårt land aldrig varit så entydigt och är det ännu mindre i dag, när invandrarkyrkornas pro- blem och behov nödvändigtvis måste upp- märksammas långt mera än utredningen gjort.

En fullständigare bild av den historiska utvecklingen avslöjar också det ohållbara i det ej ovanliga argumentet för någon form av status quo, att övriga samfund inte åtnjuter statligt stöd endast därför att de av principskäl avvisat ett sådant.

Religionsfrihetsprincipen kan alltså till- lämpas på ett sådant sätt att den i reali- teten inskränker ett samfunds frihet att ver- ka i enlighet med sin egenart, och kan därför också minska jämlikheten mellan samfunden.

När därför ett fritt läge för Svenska kyrkan, närmast alternativ C, förordas i detta yttrande, är det därför inte blott av abstrakta rättvise- och jämlikhetsprinciper, utan därför att vi är övertygade om att detta skapar de bästa förutsättningarna för att Svenska kyrkan skall fylla sin uppgift som ett av de ledande samfunden i svensk kristenhet.

En förändring av Svenska kyrkans villkor måste också komma att väsentligt påver- ka övriga samfund, varför det är viktigt att man på intet håll menar sig redan ha funnit sin form och definitiva roll i sam- hället.

Under rubriken Internationella och ekumeniska synpunkter uttalar student- rörelsen.

De elva betänkanden som kyrka-stat-ut- redningen lagt fram är på många sätt utom- ordentliga och utgör en grundval för vi- dare analys, från statsmakternas, (d.v.s. regering och riksdag), sida av det framtida förhållandet till kyrkan och från kyrkans sida därutöver också av de lämpligaste sätten att genomföra sin uppgift. Utred- ningen behandlar de faktiskt existerande

förhållandena inom kyrkan med tonvikten lagd på relationerna till regering och riks- dag. Men det saknas dock en närmare be- stämning av de storheter, kyrkan och sta- ten, vars ömsesidiga relationer granskas. Beträffande staten eller närmare bestämt de uppgifter och funktioner regering och riksdag har, torde ett studium av författ- ningsutredningens betänkande ge åtskilligt material vid bestämmandet av vad staten är. Däremot saknas en motsvarande utred- ning och bestämning av vad kyrkan är.

Ett av betänkandena har tagit upp frå- gan om de aktuella kyrkobegreppen i Sve- rige ( SOU 1964:16 ), en i och för sig ut- märkt redogörelse, som är av begränsat värde just därför att dess syfte var att »klarlägga det aktuella kyrkotänkandet i Sverige med särskild hänsyn till problema- tiken kyrka-stat» (a. a. s. 5).

Den arbetsmetod utredningen använt sig av, att lyfta fram och intensivt granska be- gränsade sektorer som den kyrkliga för- valtningen, skattefrågan o.s.v. har ur många synpunkter varit utomordentlig, men har också medfört att intresset på ett kan- ske olyckligt sätt koncentrerats till kyr- kans organisation och förvaltning. Det är möjligt att utredningen hade lyckats bätt- re med att beskriva Svenska kyrkan, om direktiven för undersökningen av de ak- tuella kyrkobegreppen tagit sikte på kart- läggning av den, kanske svaga, fortlöpande diskussion som förs i Sverige om det kyrk- liga arbetets målsättning. Detta i synner- het som delar av den debatt som refere- ras i Palmqvists arbete tidigare kartlagts av C. A. Hessler i Statskyrkodebatten (1964). Det borde inte heller ha berett oöverkomliga svårigheter att välja ut några typförsamlingar och där undersöka hur det frivilliga kyrkliga arbetet fungerar, hur stora grupper som nås och hur detta arbe- te uppfattas av församlingsborna och sätta detta i relation till folkbokföringen och hur denna uppfattas samt gudstjänst- och för- rättningsaktiviteten i församlingen, d.v.s. ett försök att svara på frågan hur funk- tionsduglig den nuvarande kyrkliga organi- sationen är för olika verksamheter.

En annan fråga som kunnat bli föremål för diskussion inom utredningen är, huru- vida Svenska kyrkan kan betraktas som en intresseorganisation, jämförbar med exem- pelvis idrottsrörelsen (jfr SOU 1968:11 s. 43 ). Båda rörelserna har aktiviteter som ur statens och samhällets synpunkt är värde— fulla och åtnjuter därför bidrag i olika former. Inom båda finns en mycket aktiv grupp, dessutom är stora grupper mer eller mindre engagerade. Slutligen är stora grup- per av befolkningen i stort sett likgiltiga inför det arbete som utförs av idrottsrö- relsen och kyrkan. En väsentlig skillnad mellan de båda rörelserna är medlemskaps- frågan. Men finns andra skillnader och i så fall vilka? Skulle man kunna tänka sig att en kyrka i ett C-läge, på samma sätt som ofta idrottsrörelsen, skulle kunna få bidrag till lokalerna av kommunen?

Det internationella perspektivet

KRISS önskar vidare få med ett interna- tionellt perspektiv i kyrka-statdebatten. Det gäller inte bara frågan om Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund utan också om kyrkans plats och uppgift globalt sett. Det har i debatten alltför ofta förbisetts att vad utredningen sysslat med i själva verket varit frågan om förhållandet mellan svenska staten och den del av den världsvida kyrkan, som kallas Svenska kyr- kan.

Först bör några ord sägas om förhållan- det mellan den världsvida kyrkan och de statliga autonoma kyrkor och samfund som i dag existerar. Den kyrkans enhet, som de kristna studentrörelserna vill förstärka är primärt av andlig eller ideologisk natur. Skillnaderna i uppfattningar mellan skilda kyrkor blir mer och mer nyansliknande, dels beroende på den inre dialogen mellan kyrkorna men också på grund av att dis- kussionen i livsåskådnings- och moralfrå- gor alltmer förs över konfessionsgränserna.

Men det är också vår bestämda uppfatt- ning att denna ideologiska enhet inte kan sägas vara för handen i önskvärd utsträck- ning, förrän kyrkor och samfund också på

det organisatoriska planet upprättar när- mare samband. Därför får inte det interna- tionella perspektivet bortskymmas av det faktum att den världsvida kristenheten i dag är splittrad och att Svenska kyrkans internationella relationer är underutveck- lade. Här går utvecklingen snabbt och allt pekar på att tendenserna mot enhet för- stärks.

När det gäller frågan om Svenska kyr- kans, eller snarare den svenska kristenhe- tens internationella relationer och frågan om den världsvida kyrkans uppgifter bör kyrkans internationella ansvar särskilt på- pekas. Och när det här talas om ansvar, avses inte bara ansvaret för andra kyrkor utan även ansvaret för internationella po- litiska och sociala förhållanden, d. v. s. upp- giften att analysera och kritisera omora- liska handlingar, som inte befrämjar rätt- visa och fred och som utförs av enskilda, men främst grupper och nationer, i socia- la, ekonomiska och politiska frågor.

Att rättvisa och fred mellan och inom nationer på alla sätt måste befrämjas är självklart endast på talarstolen, men tyvärr inte i praktiskt handlande. Här skulle kyr- kan, inspirerad av sina grundvärderingar, kunna utföra ett betydelsefullt opinions— bildande och förebildande arbete. Kyrkan är, bortsett från Förenta Nationerna, den starkaste övernationella struktur som i dag existerar. De uttalanden som gjordes av Geneve-konferensen 1966, konferensen i Beirut våren 1968 av företrädare för Kyr— kornas Världsråd och romersk-katolska kyr- kan och generalförsamlingen i Uppsala 1968 är i sitt slag enastående. Det borde vara ett intresse för »alla människor av god vilja» att stödja och befästa denna ut- veckling inom och mellan nationer och inom och mellan kyrkor.

Men detta förutsätter bl.a. att kyrkor- nas bindningar till olika nationella intres- sen minskar, vilket inte betyder att kyr- kornas intresse för människorna inom na- tionerna skulle minskas. Bindningen till nationen har för lutherska kyrkor alltsedan deras tillkomst varit särskilt problematisk.

Det finns otaliga historiska exempel på

de negativa konsekvenser chauvinistiska strömningar fört med sig, både för staten och kyrkan. Det torde i dag råda enighet om att sådana idéströmningar inte bör uppmuntras. Ett sätt är att befrämja inter- nationella relationer, bland dem också kyrkans, och skapa förutsättningar för att intresset från kyrkans sida riktas utåt. Ett av sätten att genomföra detta är, enligt KRISS” mening, att göra förbindelsen mel- lan stat och kyrka i Sverige friare. Om för- bindelserna med staten trappas ned, om den nuvarande särställningen ersätts med ett förhållande där kyrkan på ett helt an- nat sätt än nu måste söka sig nya vägar och nya metoder, är det ofrånkomligt att intresset vänds utåt. Att en sådan inrikt- ning skulle vara mycket värdefull för Sven- ska kyrkan är helt klart med tanke på den egenartade provinsialism som frodas inom Svenska kyrkan. Det är betecknande att Svenska kyrkan i dag inte förfogar över eller verkar ha intresse för ett organ för förbindelser med utomsvenska kyrkor och organisationer i stil med Council for For- eign Relations inom Church of England.

En av staten mindre kontrollerad kyrka kan också tänkas inta en mera kritisk at- tityd överhuvud taget. Naturligtvis utövar statsmakterna i Sverige i dag inget tvång mot kyrkan i den meningen att kyrkan inte får säga sin mening eller utöva kritik mot företeelser i samhället. Denna rätt att va- ra kritisk, att ha yttrandefrihet är något ytterst värdefullt i ett demokratiskt sam- hälle. Men det är inte orimligt att anta att dels det förhållandet att präster och bisko- par i många fall har regeringen att tacka för sin ställning och det förhållandet att den statliga och kyrkliga organisationen i långa stycken är parallelliserade har ska- pat en psykologisk bindning inom ledande kyrkliga kretsar till det bestående och där— med oförmåga att kritiskt granska det sam- hälle vi lever i, att peka på missförhål- landen som onekligen finns.

Det ekumeniska perspektivet

Det finns också en annan, kanske mera spe- ciellt kyrklig fråga som är av intresse vid

behandlingen av kyrkans förhållande till staten. En växande opinion inom kyrkligt aktiva kretsar, kanske mest påtaglig bland de unga, betonar värdet av dagens ekume— niska strävanden, de strävanden vars mål är att kyrkorna upprättar närmare sam- band med varandra på olika nivåer.

Det måste ur ekumenisk synpunkt beteck— nas som olyckligt om de nuvarande för- hållandena, med eller utan reformer, kon- serveras. Vi ansluter oss i princip till de invändningar som från frikyrkligt, katolskt och ortodoxt håll rests mot det system som i dag råder.

1. Det är oriktigt att ett av de trossam- fund, som arbetar i Sverige skall ha eko- nomiska privilegier och en mer officiell status än övriga trossamfund.

2. Det är oriktigt att ett av de trossam- fund, som arbetar i Sverige inte har be- stämmanderätt i egna angelägenheter, ock- så organisatoriska, i samma utsträckning som övriga trossamfund. Bakgrunden till dessa invändningar är den tolkning av religionsfriheten som säger att statsmakterna bör behandla de skilda trossamfunden på likvärdigt sätt. Utöver dessa principiella ställningstaganden finns också praktiskt—ekumeniska skäl. Om nu- varande ordning består kommer detta att inom överskådlig framtid utgöra en effek- tiv broms för vidare ekumeniskt samarbe- te mellan trossamfunden i Sverige; organi- satoriska samgåenden mellan Svenska kyr- kan och någon frikyrka omöjliggörs. Det är orealistiskt att tänka sig att någon frikyrka skulle uppge det som de betraktar som en av de värdefullaste komponenterna i sin samfundsstruktur, nämligen självbe- stämmanderätten. En sammanslagning av eller ett närmare samgående mellan två trossamfund förut- sätter att dessa har en någorlunda sym- metrisk uppbyggnad vad gäller förhållan— dena på lokal—, region- och riksplan. Nå- gon sådan symmetri kan i dag inte sägas existera mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund i landet, då främst frikyrkor- na. Den likhet som finns är skenbar, efter- som förhållandena vad gäller lokalplanet

för Svenska kyrkan regleras genom kommu- nallag, medan de lokala församlingarna inom frikyrkorna har självbestämmanderätt, begränsad endast genom de lagar som gäl- ler för organisationer och föreningar.

Liknande gäller på region- och riksplan; den mest påfallande skillnaden mellan Svenska kyrkan och övriga samfund är också där uppdelningen i legala, >>halvle- gala» och frivilliga organ.

Vad som anförts beträffande svårighe— terna så länge det nuvarande sambandet mellan stat och kyrka består, för ett när- mande mellan olika trossamfund i Sverige, gäller naturligtvis också på det internatio- nella planet. Det skulle exempelvis vara omöjligt för Svenska kyrkan att uppgå i en förenad nordisk luthersk kyrka.

Det borde vara ett rimligt betraktelse- sätt att se de skilda trossamfunden som närbesläktade, mer eller mindre starkt sam- manhållna gemenskaper inom samhället. Om man vidare betraktar den alltmer fortgående differentieringen i livsåskåd- ningsfrågor och därmed sammanhängande moraliska frågor, framstår Svenska kyrkans särställning som anakronistisk. Ur den reli- giöst neutrala, vilket inte är detsamma som etiskt neutrala, statens synpunkt borde det vara ett snygghetskrav att trossamfund behandlas på likvärdigt sätt. Inte heller ur servicesynpunkt kan, som ovan visas, särställningen motiveras.

Att statsmakterna exklusivt stöder en va- riant av en viss livsåskådning, kan tolkas som att staten anser sig kunna avgöra att den lutherska tolkningen av den kristna tron i något avseende skulle vara överläg- sen övriga tolkningar. Detta ligger enligt vårt bedömande utanför statsmakternas kompetensområde; det är en orimlighet i vår tid att staten på något sätt sanktio- nerar en livsåskådning eller en tolkning av en livsåskådning.

Denna statens sanktionering av Svenska kyrkan har också lett till svårigheter i för- hållandet mellan trossamfunden inom lan- det. Vi vill peka på det förhållandet att en överväldigande majoritet av frikyrkornas medlemmar samtidigt är medlemmar i

Svenska kyrkan. Konsekvenserna av detta är, om än inte alltid uttalat, att både med- lemmar av frikyrkorna och Svenska kyrkan inte respekterar vad man skulle kunna kalla det andra trossamfundets integritet. Att en frikyrkomedlem låter döpa sitt barn i Svenska kyrkan kan tolkas som bristande respekt för det egna samfundets fullvärdig- het som kyrka. Att en frikyrkomedlem sam- tidigt är medlem av Svenska kyrkan beror ofta på att denne inte betraktar Svenska kyrkan som en >>riktig» kyrka. Att man från s.k. kyrkligt håll accepterar det dubb- la medlemskapet visar också det på bris- tande respekt för frikyrkornas fullvärdighet. Frågan om det dubbla medlemskapet är sådan att den måste lösas, oavsett om sam- bandet mellan kyrkan och staten bibehålles eller inte. Det första steget till ett avveck- lande är att låta dopet bli konstituerande för medlemskap i ett A-läge, eftersom en exklusivt religiös handling som dopet en- dast med svårighet kan antas vara juridiskt bindande, vilket är en förutsättning om det nuvarande sambandet mellan Svenska kyr- kan och staten med bl.a. lagligt reglerade föreskrifter för medlemskap skall bestå.

Kristna studentrörelsen sammanfattar.

Av det ovan anförda framgår vår syn på vissa viktiga punkter, som måste beaktas vid ett reglerande av de nuvarande förhål- landena mellan Svenska kyrkan och staten. Måhända hade det varit svårt för kyrka- stat-utredningen att redogöra för många av dessa aspekter. Men det vore olyckligt, inte endast för Svenska kyrkan utan för alla inom landet verkande trossamfund, om inte kyrka-stat-beredningen i sitt arbete studerar frågan inte minst utifrån Svenska kyrkans internationella och ekumeniska relationer. Och det är vår förhoppning att beredningen kommer fram till samma slut- sats som vi, nämligen att de nuvarande förhållandena bör ersättas med ett mera funktionsdugligt och för alla parter till- fredsställande system. Närmast till hands ligger det läge, som i utredningen beteck- nats som C-läget.

Förbundet för kristen enhet

arbetar för en återförening mellan alla kristna samfund i vårt land, en konkretise— rad och radikaliserad ekumenik, som enga- gerar många av i synnerhet den yngre generationens medvetna kristna idag. För- bundet domineras, när det gäller anslut— ningen, av medlemmar i Svenska kyrkan, men har också romersk-katolska, grekisk- ortodoxa och frikyrkliga anhängare. Vi anser, att förverldigandet av vårt syfte är i hög grad beroende av Svenska kyrkans framtida relationer till staten, då de eku- meniska relationerna måste taga skada av att ett samfund har en socialt och ekono- miskt privilegierad ställning i förhållande till de andra. Därför har vi redan i vår programförklaring fastslagit, »att statskyr- kosystemet är orimligt i vår situation». Vi vill anbefalla en snabb övergång till det förhållande mellan kyrka och stat som utredningen kallar C-läget, alltså att kyr- kan organisatoriskt och ekonomiskt helt friställes från statliga och kommunala or- gan med bevarande av den egendom som rättsligt kan anses tillhöra kyrkoförsam- lingarna och andra organ inom Svenska kyrkan. Vi vill betona, att vi anser, att principbeslutet om en skilsmässa mellan kyrka och stat av modell C kan och bör fattas snarast möjligt, medan självfallet det praktiska genomförandet måste taga ganska lång tid, varför särskilda över- gångsbestämmelser måste skapas.

Som motivering anför förbundet.

1) Vi ansluter oss till den princip som uttalas ungefär så i det socialdemokratiska partiprogrammet: Förhållandet mellan kyr- ka och stat bör regleras enligt religions- frihetens och demokratiens principer. Vi finner det oförenligt med dessa principer, att staten stöder ett bestämt trossamfund, lika odemokratiskt som det skulle vara, om staten stödde ett bestämt politiskt parti. Däremot kan det alltfort anses rimligt —— med hänsyn till det politiska partistödet —

att staten stöder religiös och ideell verk- samhet utan någon prioritering enligt livs- åskådningsmässiga eller konfessionella vär- deringar.

Religionsfriheten är för oss icke enbart en praktisk politisk princip som det mo- derna pluralistiska samhället av pragmatis- ka skäl måste acceptera, utan en grundläg- gande mänsklig rättighet, som hävdas av den kristna tron sådan den framträder i Nya testamentet. Konsekvent religionsfri- het uttrycker således enligt vår uppfattning bäst kyrkans egen bekännelse, vilken ledan- de kyrkomän under historiens gång så ofta svikit på denna och andra punkter.

2) Vi menar, att en skilsmässa mellan Svenska kyrkan och staten skulle påskynda en önskvärd ekumenisk utveckling i rikt- ning mot organisatorisk union mellan de kristna samfunden i vårt land och den Svenska kyrkans nödvändiga internationali- sering i dagens krympande värld, där det kristna budskapet om freden och försoning- en i Kristus mellan alla människor av alla raser, nationer och klasser enligt vår upp- fattning är aktuellare än någonsin. Svenska kyrkans särställning i förhållande till and- ra kristna samfund i landet är det kanske största irritationsämnet i de svenska mel- lankyrkliga relationerna. Någon verklig ekumenik utöver vänliga personliga kon- takter och till intet förpliktande teologiska samtal kan icke tänkas utan att Svenska kyrkan intar samma relation i förhållande till staten som övriga samfund. I nuvarande läge skulle varje tal om återförening med t.ex. frikyrkorna från Svenska kyrkans sida vara liktydigt med en inbjudan till att på nytt underkasta sig ett statskyrkosystem som de principiellt frigjort sig från en gång för alla. Men en sådan konfessionell eröv- ringstaktik är helt främmande för den nya- re ekumeniska rörelsen, som i stället söker en dialog på lika fot för att finna vägen till en syntes av det positivt kristna och evangeliska i alla kyrkors tradition.

3) Även ur Svenska kyrkans egen syn- punkt är C-läget att föredraga, då därmed den enskilde kyrkomedlemmen får taga ett större medvetet ansvar för att kyrkan skall

fungera än vad hittills varit fallet. Den statsgaranterade trygghet som Svenska kyr- kans service och tjänstemän för närvarande åtnjuter kan i avsevärd grad ha bidragit till att fostra fram den passiva och auktoritets- troende attityd som i många fall alltfort utmärker en äldre generation av kyrkofol- ket här (liksom t.ex. i romersk-katolska folkkyrkor av sydeuropeisk typ: Spanien, Portugal, Italien...) Just denna invanda attityd gör att sådana människor har så svårt att se, hur deras kyrka skall kunna klara sig utan speciella statliga stödåtgär- der, och därför är det också i denna äldre generation av kyrkfolket, som statskyrko- systemets fortbestånd har sina trognaste an- hängare. Ur allmän samhällssynpunkt för- tjänar det att påpekas, att ett större lek- mannaengagemang i Svenska kyrkan, tänk- bart vid en skilsmässa kyrka-stat, skulle kunna bidraga till att fostra fram demo— kratiskt och politiskt progressivt ansvars- tagande i samhället — vilket som bekant ofta just utmärkt frikyrkofolket mer än det trogna kyrkfolket. Ur kyrkans egen syn- punkt är ett ökat medlemsmedvetande och ett djupare engagemang i kyrkans liv bland lekmännens breda lager ett livsintresse. Det- ta kan det nuvarande systemet dölja, där- emot icke ett läge, då kyrkans verksamhet helt beror av dess medlemmars frivilliga satsning ekonomiskt och personellt. Ett C-läge skulle därmed också befrämja ut- vecklingen mot en verklig lekmannakyrka med myndiga och demokratiskt medvetna och ansvariga medlemmar, enligt de linjer som den internationella teologiska och kyrkliga utvecklingen såväl inom Kyrkor- nas Världsråds medlemskyrkor som på ro- merskt-katolskt håll efter Andra Vatikan- konciliet anvisar.

4) Den allmänna sekulariseringen i vårt folk företer inga tecken på att avtaga. Sam- tidigt synes bland yngre präster i Svenska kyrkan en kyrklig profilering bliva mera markerad. I ett bevarat samband mellan Svenska kyrkan och staten torde därför allt oftare olustiga konflikter mellan sam- hälleliga servicekrav och enskildas tro av typen vigselvägran o.dyl. uppstå, där tjäns-

temän med i varje fall viss anstrykning av statlig auktorisation handlar mot statliga lagar. Sådana konflikter undanröjs bäst ge- nom att all statlig lagstiftning beträffande kyrkliga förrättningar upphör och att i stål- let en livsåskådningsmässigt neutral garan- terad statlig/ kommunal service med vissa sociala ceremonier vid några av livets stora högtider genomföres i enlighet med vad vi nedan skisserat.

1.2.4 D-läge

Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund anser att principerna för ett D-läge bör vara vägledande för förhållandet mel- lan stat och kyrka i framtiden. Över- gångsvis bör man dock genomföra al- ternativ C.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbunds mening kan

religionsfrihet ej uppnås i ett statskyrko- system. A-alternativet är således för SSU helt oacceptabelt.

SSU förordar att kyrkan skiljes från sta- ten samt får samma status och behandlas av samhället som andra ideella organisa- tioner. Detta innebär att kyrkans beskatt- ningsrätt måste upphöra och medlemmarna i kyrkan får betala medlemsavgifter. Ut- redningen har i alternativ B beskrivit ett tänkt läge där kyrkan via skattsedeln tar ut medlemsavgifterna. En sådan konstruk- tion skulle möjligen kunna accepteras om den får en sådan utformning att avgiften erläggs frivilligt utan någon form av in- drivningsrätt för staten och att denna möj- lighet till avgiftsuppbörd erbjudes alla or- ganisationer och inte endast kyrkan. Emel- lertid skulle detta komma att medföra så stora praktiska problem, att det i realite- ten blir ogenomförbart att låta uppbörds- verket ta in medlemsavgifter, varför SSU i nuvarande läge avstyrker denna metod.

SSU finner det stridande mot demokra- tins principer att kyrkan skulle få en pri-

vilegierad ställning gentemot andra orga- nisationer, vare sig det gäller avgiftsupp- börd eller andra ekonomiska och organi- satoriska frågor. Av bl.a. dessa skäl avvi- sar SSU alternativ B.

Den huvudsakliga skillnaden mellan al- ternativ C och D är att i C-läget förutsät- tes kyrkan ha kvar rätten till den kyrkliga jorden och i D-läget jorden förutsättes överförd till staten.

SSU:s principiella uppfattning är »att all mark på sikt överföres till samhället» och att detta sker utan att enskilda personer, företag eller organisationer tillföres stora spekulationsvinster. Dessa frågor bör emel- lertid lösas i ett större sammanhang, sär- skilt med hänsyn tagen till de omfattande markområden som i dag ägs av starka pri- vata finansintressen och i jämförelse med vilka kyrkans egendomar är ganska ringa. Den mark som kyrkan för närvarande för- fogar över har endast till en mindre del upplåtits av staten. Största delen av mar- ken har förvärvats av kyrkan genom gå- vor och testamentariska förordnanden av enskilda personer.

Ersättningsfrågorna i samband med sam- hällets övertagande av kyrkans jordegendo- mar bör behandlas på samma sätt som för annan mark.

Starka ideologiska skäl talar för D-läget, vilket enligt SSU måste bli den långsiktiga målsättningen som samhället uppställer för sin politik på ifrågavarande område. Prak- tiska och juridiska invändningar kan dock göra det nödvändigt att övergångsvis in- rikta sig på att genomföra alternativ C. Detta bör etappvis kunna införas, varför de första åtgärderna bör vidtagas inom mycket kort tid.

1.3 Ej uttryckligt ställningstagande

I yttranden från sammanlagt 47 remiss- instanser tas inte uttryckligen ställning till frågan om fortsatt samband mellan stat och kyrka. Dessa yttranden kommer från Svea hovrätt, hovrätten för västra

Sverige, justitiekanslern, kammarkolle- giet, statskontoret, kammarrätten, riks- skattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, riksrevisionsver- ket, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmö- hus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Lund, Luleå och Stockholm, stiftsnämnderna i Lund och Göteborg, stiftsråden i Upp— sala, Linköping, Skara, Strängnäs och Visby, Sveriges kyrkliga studieförbund, Svenska prästförbundet, Katolska biskops- ämbetet, Mosaiska församlingen i Stock- holm, Svenska kommunförbundet, Sve- riges kommunaltjänstemannaförbund, Mo- derata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Ett tjugotal av dessa yttranden innehåller dock allmänna synpunkter på kyrka-stat- relationen, varvid vissa preferenser stund- om skymtar.

Hovrätten för västra Sverige framhåller att dess yttrande icke i något fall innebär

att hovrätten förordar någotdera av utred- ningens fyra hypotetiska lägen. Hovrätten har över huvud taget ej ansett sig höra i detta ärende taga ställning till hur den cent- rala frågan, förhållandet i stort mellan staten och svenska kyrkan, i sinom tid bör lösas. Hovrätten har nämligen ansett sig kunna utgå från att, även om med remiss- förfarandet avsetts jämväl en pejling av den allmänna opinionen i den centrala frågan, avsikten med remissen till en in- stans som hovrätten icke varit denna. Inledningsvis vill hovrätten nämna något om de fyra hypotetiska lägena, A—D-lä- gena. Den principiella skiljelinjen mellan dem anser utredningen gå mellan å ena si- dan A-läget och å andra sidan de tre öv- riga lägena. I A-läget räknar utredningen

med en »i det väsentliga oförändrad rela- tion» mellan staten och svenska kyrkan, vis- serligen med reformer men ej sådana som anses ändra grunderna för relationen dem emellan, medan i B-, C- och D-lägena kyrkan antages vara i organisatoriskt hän- seende friställd i förhållande till staten; vad som skiljer sistnämnda tre lägen från varandra är i första hand ekonomiska för- hållanden, närmare bestämt hur frågorna rörande beskattningsrätt och rätt till den kyrkliga egendomen skall lösas, låt vara att lösningar därav anses kunna i sin tur in- verka på andra områden såsom statlig upp— sikt och kontroll. Om åter skiljelinjen mellan de fyra lägena ses från ekonomisk synpunkt, kan den sägas gå mellan å ena sidan A- och B-lägena, i vilka kyrkans finansiella ställning tänkes i det stora hela oförändrad, samt å andra sidan C- och D- lägena, i vilka kyrkan skulle sakna beskatt- ningsrätt och såvitt angår D-läget jäm— väl avkastning från den kyrkliga egendo- men.

Den arbetsmetod utredningen valt — näm— ligen att vid behandlingen av alternativa lösningar på olika områden utgå från de fyra olika lägena — har uppenbarligen va- rit rationell och ägnad att ge de skilda spörsmålen en mångfasetterad belysning. Såsom utredningen påpekar kan anledning finnas att räkna med andra lägen än de angivna. Med hänsyn till den stora betydel- se som kyrkans ekonomiska ställning har för dess verksamhet och även torde kom- ma att få vid det slutliga avgörandet av kyrka-statfrågan, ter det sig emellertid na- turligt att utredningen stannat för att ut- forma de olika lägena med hänsyn framför allt till ekonomiska spörsmål. Möjligen kan ifrågasättas om tillräckliga skäl före- legat att arbeta med D-läget som ett sär- skilt läge; jfr uttalandena i bet. XI s. 243 att den ekonomiska betydelsen av valen mellan C- och D-lägena är »långt mindre än man vanligen synes antaga» och att mot bakgrund av det rättsliga läget be- träffande den kyrkliga jorden »synes skäl närmast föreligga att anse D-läget föga realistiskt».

Om sålunda uppställandet av de fyra lä- gena inneburit en rationell arbetsmetod för utredningen, kan dessa å andra sidan dock antagas innebära en olägenhet såtillvida att de möjligen kommit att bortskymma, icke i utredningens betänkanden men väl i debatten rörande dessa, både att flera »mel- lanlägen» är i och för sig tänkbara och att alla problem ingalunda är lösta allenast genom att man bestämmer sig för ett av de angivna fyra lägena. Över huvud taget kan den dominans, dessa kommit att få i kyrka-statfrågan, befaras vara ägnad att i alltför hög grad rikta uppmärksamheten på de i och för sig visserligen betydelse- fulla ekonomiska spörsmålen. Måhända skulle det vara till fördel för det fortsatta arbetet om man nu komme fram till att de fyra lägena gjort sin tjänst och bestäm- de sig för en annan arbetsmetod. Måhända kunde vissa av de områden av betydelse för kyrka-statfrågan vilka utredningen kart- lagt angripas var för sig. Självfallet gri- per de olika frågorna ofta så in i varandra, att en av dem mera sällan kan tänkas vinna sin slutliga lösning oberoende av hur andra löses. Man skulle likväl kunna söka att för varje område komma fram till vad som —— oavsett de fyra lägena — för det området vore den i och för sig lämpligaste lösningen. Därpå finge man taga itu med uppgiften att jämka, avväga och samordna de olika delförslagen till en enhetlig to- tallösning. Särskilt i en förhandlingssitua- tion kunde en dylik arbetsmetod te sig na- turlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län

uppfattar spörsmålet om kyrkans eventuella skiljande från staten som ett stort och käns- ligt frågekomplex. Det gäller om och på vilka villkor upplösning skall ske av ett samband, som rått genom många århund- raden och haft betydelsefulla följdverk- ningar för samhällslivet, förvaltningsorga- nisationen och lagstiftningen liksom för den enskilde. Situationen manar till omsorgs- full prövning av frågan ur alla dess aspek- ter, innan man i sinom tid tar slutlig ställ-

ning till problemet. Med det sagda vill läns- styrelsen emellertid inte ha antytt någon a priori principiellt negativ inställning till upplösningsfrågan. Generellt kan man en- ligt länsstyrelsens uppfattning tvärtom säga, att den allmänna utvecklingen under sena- re tid i och för sig gör det naturligt, att en fråga som denna nu upptages till närmare undersökning och övervägande. Även med allt erkännande av den historiskt fram- vuxna Svenska kyrkans och dess institutio- ners insatser genom tiderna kan man näm- ligen ifrågasätta, om ett system med s.k. statskyrka låter sig väl förena med en se- nare tids allmänna åskådningar på bland annat de religiösa och samhällsvetenskap- liga områdena.

När länsstyrelsen gör dessa allmänna re- flexioner kring den föreliggande huvudfrå- gan, förbiser länsstyrelsen inte, att många, måhända flertalet, av de särskilda reform- frågor på det kyrkliga området, som aktua- liserats under senare tid och bland annat diskuterats vid årets kyrkomöte, torde kun- na lösas på förhållandevis acceptabelt sätt utan en skilsmässa mellan stat och kyrka.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar in- ledningsvis.

Den remissomgång beträffande slutbe- tänkandet om Svenska kyrkan och staten, som nu pågår, måste enligt länsstyrelsens uppfattning betraktas endast som ett led i ett mångårigt utredningsarbete. Frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka är av den vikt och betydenhet och har ett så mäktigt perspektiv bakåt genom århundraden att tidsfaktorn i beslutspro- cessen knappast kan tillmätas någon större betydelse. De alternativ, som utredningen presenterat, bör nu i första hand prövas ur organisatorisk, ekonomisk och teknisk sryn- punkt. Olika myndigheter har därvid att bevaka sina speciella områden och för länsstyrelserna är intresseområdet klart av- gränsat. Departementschefens uttalande att utredningens A- och C-alternativ i första hand bör bli föremål för remissorgamens intresse kan länsstyrelsen oreserverat anslu-

ta sig till. De övriga s. k. B- och D-alterna- tiven torde redan nu kunna avföras.

Länsstyrelsen konstaterar att ur dess synpunkt kan såväl A- som C-läget ac- cepteras och fortsätter.

Men självfallet kan förvaltningsmässiga synpunkter inte tillmätas något avgörande inflytande vid denna stora frågas avgö- rande. Den kan endast avgöras av folket självt och under alla förhållanden bör den nu arbetande parlamentariska utredningen först avsluta sitt arbete, innan en mer sys- tematisk åsiktsinventering verkställs. För sin del räknar länsstyrelsen med att i nästa remissomgång få yttra sig i denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga. Ställnings- tagandet kommer då att bli beroende av det resultat den parlamentariska utredning- en uppnår. Därefter måste det ankomma på statsmakterna att bestämma om »folkets vilja» skall inhämtas i vanlig parlamenta- risk ordning eller genom direkt folkomröst- ning.

länsstyrelsen i Hallands län anför.

Vid bedömande av frågan om det fram- tida förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land måste hänsyn tagas till den långvariga historiska utvecklingen från me- deltidens katolska kyrka, som efter refor- mationen ersatts av den evangelisk-luthers- ka enhetskyrkan, fram till våra dagars sam- hällsuppfattning med de krav som nu framkommit om statskyrkosystemets av- skaffande. Det förefaller orealistiskt att tänka sig en reform, varigenom sambandet mellan kyrka och stat på en gång avklip- pes. Man måste vara beredd att under en ganska lång övergångstid låta samhället och medborgarna anpassa sig till de änd- rade förhållanden som kommer att råda efter svenska kyrkans eventuella förvand- ling till ett fristående trossamfund.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län

bör i första hand kyrkan själv avgöra, vilka

krav den ev. kan ha att ställa som villkor för en fortsättning av det nuvarande orga- nisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan. Om kyrkans representanter önskar en så stor frihet från vad som uppfattas som ett statligt tvång, att kraven inte kan accepteras av statsmakterna, synes möjlig- heter knappast föreligga för en fortsättning av nuvarande organisatoriska förhållanden. Definitiv ståndpunkt till dessa frågor synes ännu inte ha tagits från kyrkans sida.

Länsstyrelsen exemplifierar med pro- blematiken kring prästs vigselvägran (se avsnitt 2.5.4.2).

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att de fyra lägena innefattar

i grova drag de alternativ, som statsmakter- na har att välja mellan då ställning skall tas till frågan hur relationen kyrka—stat skall bli i framtiden. Valet av alternativ är i allt väsentligt en politisk fråga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län fram- håller.

Det omfattande material som 1958 års utredning kyrka-stat lagt fram utgör utan tvekan en god och allsidig grundval för det fortsatta utredningsarbetet rörande de framtida relationerna mellan kyrkan och staten. Det är nu på annat sätt än tidi- gare möjligt att bilda sig en uppfattning om den betydelse och räckvidd olika före- teelser med anknytning till religion och livsåskådning har i dagens samhälle. Här- igenom har skapats förutsättningar för en konstruktiv och nyanserad debatt, vilket med hänsyn till opinionsbildningens bety- delse på området är av stort värde.

Även om givetvis andra typfall än de utredningen valt kan ställas upp för förhål- landet mellan kyrkan och staten och även om dessa också kan konstrueras från del- vis andra utgångspunkter är dock huvud- intrycket att de av utredningen beskrivna alternativa lägena realistiskt åskådliggör de

mest sannolika formerna för kyrkans för- hållande till staten. Det har härigenom blivit möjligt att överblicka olika tänkbara konsekvenser av ett ställningstagande i hu- vudfrågan. Det är i stort sett endast i ett par avseenden som det enligt länsstyrelsens mening är önskvärt med vissa komplette- rande undersökningar. För att kunna be- döma de praktiska följderna av ett beslut av statsmakterna i viss riktning är det nödvändigt att ha en någorlunda säker uppfattning om de ekonomiska och finan- siella förutsättningar kyrkan kommer att få arbeta under. På detta område rör sig utredningen emellertid till stor del med tämligen allmänt hållna antaganden. Även om det är förenat med avsevärda svårig- heter att få fram ett tillförlitligt underlag för mera säkra bedömningar, synes det dock möjligt att med hjälp av bl. a. ekono- misk expertis och från vissa bestämda för- utsättningar ge en mer fullständig bild härom. Vidare kan ett beslut om skiljande av kyrkan från staten väntas få långtgåen- de konsekvenser för kyrkans möjligheter att vara verksam inom landets glesbygder. Då man måste räkna med en fortsatt ut- tunning av befolkningen inom stora delar av landet måste det vara ett stort intresse att få verkningarna härav ingående be- lysta.

länsstyrelsen i Norrbottens län konsta- terar.

Eftersom frågan om det framtida för- hållandet mellan svenska kyrkan och sta- ten måste lösas på det politiska planet är det uppenbart att enbart organisatoriska synpunkter icke böra få bli avgörande.

Under rubriken Allmänna synpunk- ter uttalar domkapitlet i Skara bl.a.

Av väsentlig betydelse för synen på förhållandet mellan stat och kyrka är dels statens syn på svenska kyrkan, dels sta- tens inställning till kristen tro och livs- föring överhuvud.

I det förstnämnda avseendet får läget

anses klarlagt genom att riksdagen lämnat utan erinran vad vederbörande departe- mentschef uttalade i samband med fram- läggandet av proposition till 1951 års re- ligionsfrihetslag. Departementschefen gick härvid in på tidigare gjorda försök att be- stämma svenska kyrkan som en gren av statens verksamhet och uttalade i detta sammanhang:

»Dylika uttryck äro endast allmänna talesätt, som ungefärligt och ofullständigt återgiva vissa bakomliggande faktiska förhållanden, dessa äro nämligen så in- vecklade och mångtydiga att de icke kun- na åskådliggöras genom sådana definitio- ner utan en stark förenkling. Huruvida en dylik karakteristik är riktig, beror alltså på vad som inlägges i uttrycket. Detta måste också ses i belysning av den rättsfilo- sofiska åskådning, till vilken det anknyter. Vill man med beteckningen statsinstitution säga t.ex. att kyrkans verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj:t och riksdagen i bestämda former och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj:t eller att den kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutio- ner i allmänhet. Den har icke upprättats som ett led i den statliga verksamheten, och dess huvuduppgift är icke att hand- hava statliga angelägenheter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t.ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett tros- samfund, som leder sitt ursprung från de äldsta församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess be- kännelse. I sin centrala religiösa uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter re- formationen intagit en självständig ställ- ning.» (Kurs. här.)

Genom att riksdagen godtagit det här citerade uttalandet har statsmakten defini-

tivt tagit avstånd från den karakteristik av svenska kyrkans väsen, vilken går ut på att bestämma henne som ett statens in- stitut för religionsvården.

Kommer man därefter in på frågan, hur staten uppfattar sin egen inställning till kristen tro och livsföring, torde såvitt domkapitlet har sig bekant icke finnas något motsvarande sammanfattande utta- lande från statsmaktens sida. Inställningen till den kristna tron och etiken kan hos olika statliga myndigheter visa skiftande uttryck, men sammanfattande torde kun- na sägas att svenska staten i vår tid upp— fattar sig själv som en pluralistisk, kon- fessionslös stat, vilken i princip icke tar ståndpunkt till förmån för den ena eller andra tros- eller livsåskådningen.

Domkapitlet beklagar att en utredning om den kristna trons betydelse som samhällsfaktor inte kommit till stånd (se avsnitt 8.1) och fortsätter.

Även om en undersökning av nu åsyf- tat slag skulle komma till stånd och även om denna undersökning skulle resultera i ett övervägande positivt svar på frågan om svenska folkets inställning till kris- tendomen, måste man emellertid hålla i minne, att kristen tro och livssyn före- trädes av flera samfund än svenska kyr- kan. Vid ett bevarat organisatoriskt sam- band mellan svenska kyrkan och staten måste därför, med hänsyn till religionsfri- hetskravet, statens relationer till trossam- funden utformas så, att svenska kyrkan icke framstår som orättmätigt privilegie- rad.

Till dessa allmänna synpunkter må slut- ligen fogas en erinran om att Kristi kyrka — som svenska kyrkan i sin mån har att söka förverkliga inom vårt folk — till sitt innersta väsen är en hemlighet oåt- komlig för rationellt tänkande, en ge- menskap med den levande och uppståndne Frälsaren, som enligt sitt löfte är när- varande och verksam, varhelst människor äro församlade i hans namn. Därför är

kyrkan icke till sin existens beroende av de yttre villkor som kunna erbjudas hen— ne, hur stor betydelse dessa villkor än må tillmätas. Den skapande, livgivande, up- pehållande och framåtdrivande kraften i kyrkan är Kristi Ande.

Om val mellan de fyra lägena säger domkapitlet.

Ifråga om de fyra hypotetiska lägen, som av utredningen skisserats som tänk- bara modeller för relationen stat-kyrka, kan beträffande A-läget hänvisas till vad ovan sagts om villkoren för att kyrkan skall kunna bli funktionsduglig i ett så- dant läge. Angående B-läget vill dom- kapitlet framhålla, att detta icke bör av- föras ur diskussionen. Erfarenheterna från Finland, ett land som ifråga om kyrko- rättslig tradition står vårt eget synnerligen nära, synes snarare tala för att B-lägets möjligheter, bl.a. i vad som gäller uppbörd av medlemsavgifter (församlingsskatt) skän- kas beaktande. Beträffande C-läget vill domkapitlet uttala önskvärdheten av en ut- redning av hur kyrkans ekonomi i sådant läge skulle gestalta sig, och bör härvid al- ternativa beräkningar göras för olika möj- ligheter ifråga om medlemsanslutning. Vad slutligen angår D-läget, anser domkapitlet att detta icke kan förordas.

Sammanfattningsvis vill domkapitlet framhålla, att ett avgörande mellan de fyra hypotetiska relationerna mellan stat och kyrka —— hur utomordentligt betydelse- fullt detta avgörande än är — icke får anses utgöra den mest väsentliga frågan i förevarande sammanhang. Den viktigaste frågan är enligt domkapitlets uppfattning hur kyrkan skall finna sådana yttre for- mer i vilka hon bäst skall kunna för- verkliga sin kallelse. Oavsett hur relatio- nen mellan stat och kyrka kommer att ge- staltas, är och förblir huvudfrågan hur kyrkan rätt skall kunna förverkliga sin uppgift som en historiskt betingad och geografiskt begränsad manifestation av Kristi kyrka på jorden.

1 Val mellan olika alternativ Domkapitlet i Strängnäs anför.

När 1951 års kyrkomöte för sin del antog Kungl. Maj:ts förslag till religions- frihetslag, hävdades att den förändrade lagstiftningen icke innebure, att kyrkan toge avstånd från någon; dess ansvar och förpliktelse mot envar kvarstode utan in- skränkning. Kyrkan har att föra ut evan- geliet och bedriver därför ett vitt utgrenat församlingsarbete. Detta uppdrag ser hon som givet av kyrkans Herre.

I sitt yttrande vill domkapitlet ej på annat sätt taga ställning till de lägen ut- redningen redovisat än genom en be- toning av att D-läget ej torde ha något opinionsunderlag hos Sveriges folk. I di- rektiven för den fortsatta utredningen har B-läget förts åt sidan. Domkapitlet häv- dar, att B—alternativet bör övervägas lika allvarligt som A- och C-alternativen.

Domkapitlet i Lund

anser sig icke på detta stadium och under pågående utredningsarbete böra ta slutlig ställning till de av utredningen presente- rade s.k. lägena. Dessa representerar inte heller enligt domkapitlets uppfattning någ- ra slutgiltigt utformade alternativ utan ut- gör snarare arbetsmodeller. Den slutliga lösningen av kyrka-statrelationen man kan komma att stanna för lär kunna låna drag från olika av de uppställda lägena.

Här bör endast betonas, att utveckling- en under detta århundrade inneburit, att kyrkan i allt större utsträckning genom eg- na på frivillig väg framvuxna organ har sökt anpassa sin verksamhet till de krav som en ny tid och förändrade samhälls- förhållanden ställt henne inför. Det är angeläget att denna utveckling kan få fort- gå och befästas. Den nya församlingssty- relselagen har möjliggjort ett nytt ansvars- tagande och engagemang från lekmännens sida i de kyrkokommunala organen och detta har återverkat på den organisation som vuxit fram på stiftsplanet. En fort- satt utveckling härav med sikte på kyr-

kans arbetsmöjligheter på riksplanet bör nu äga rum. Det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet syftar till en sådan vidareutveckling, oberoende av hur frågan om de framtida relationerna mellan kyrkan och staten löses. I den mån en så- dan utveckling kan främjas redan under tiden innan det slutliga avgörandet av frågan träffas, skulle detta också innebä- ra att kyrkan utrustas med lämpliga för- handlingsorgan för en slutlig uppgörelse och att man underlättar en eventuell över- gång till en friare organisation.

Åtgärder, som skulle hindra en sådan fortsatt utbyggnad och konsolidering av kyrkans egna organ, skulle däremot inne- bära ett steg tillbaka i utvecklingen och kan icke påräkna stöd från kyrkans före- trädare i församlingar eller stiftsstyrelse.

1951 års religionsfrihetslagstiftning krä- ver emellertid en uppföljning både när det gäller att ge klarare uttryck åt svenska kyrkans ställning som trossamfund och när det gäller att gestalta individens frihet att ta ställning i religiöst hänseende. Förslag om reformer i sådant syfte har framförts av 1968 års kyrkomöte. Ett genomföran- de i allt väsentligt av ifrågavarande refor- mer utgör från kyrkans sida ett grund- villkor för att ett fortsatt samband med staten skall kunna bibehållas.

I första hand bör nu enligt domkapit- lets mening undersökas i vad mån reli- gionsfrihetens krav genom realiserandet av ett sådant reformprogram kan tillgo- doses inom ramen för den bestående sam- verkan mellan stat och kyrka. Om man därvid kommer till övertygelsen att detta icke låter sig fullt ut göra, får något av de friare alternativen övervägas. Even- tuellt kan i så fall en stegvis övergång till en från staten helt fri kyrka tänkas ske. Ett sådant framgångssätt innebär ett full- följande av den utveckling som varit den naturliga i vårt samhälle. Utan starkare skäl och utan ett gediget opinionsunder- lag bland dem som berörs av svenska kyrkans ställning bör en total förändring inte ske i relationer som bestått i men" än ett årtusende.

Domkapitlet i Luleå säger under ru- briken Svenska kyrkans ställning i sam- hällslivet bl. a.

Av kyrka—statutredningens slutbetänkan- de 5. 231 synes framgå, att enligt utredar- nas mening vidden av det engagemang i allmänt samhälleliga angelägenheter, som kyrkan har, skulle vara den faktor som väsentligen motiverar ett samband med staten. När detta engagemang minskar i omfattning, skulle sålunda kyrkans sam- band med staten vara mindre motiverat än om det har relativt stor omfattning.

Detta synsätt torde böra närmare gran- skas. En blick på den allmänna utveck- lingen inom förvaltningens område sy- nes icke omedelbart visa, att en utveckling inom en viss sektor med därav följande spe- cialisering också skulle medföra att ett sam- band brytes sönder. Däremot medför ut- vecklingen, att en större frihet i utfor- mandet av detaljer ges inom vissa ram- bestämmelser samtidigt som det allmännas engagemang ekonomiskt och personth måste öka.

Om det sålunda kan ledas i bevis, att religionen i dess kristna form sådan den har utvecklats inom den evangelisk-luther- ska kyrkan i Sverige är en betydelsefull faktor i vårt samhälle, skulle det berätti- gade i att den ekonomiskt och organisato- riskt stödjes av staten kunna hävdas. Det kan i detta sammanhang beklagas, att den skiss till undersökning om religionens betydelse som samhällsfaktor, varom be- tänkandet nämner s. 88 ff. icke kom till utförande. Utredningen synes dock räkna med att det är en utbredd åsikt i vårt land, att religionen har stor positiv bety- delse.

Domkapitlet delar nyssnämnda uppfatt- ning och vill framhålla, att samhällets dif- ferentiering och statskyrkans gradvisa ut- veckling till trossamfund icke i och för sig motiverar ett upplösande av sambandet mellan kyrka och stat. Däremot bör kyr- kan på riksplanet erhålla den organisato- riska frihet som motiveras av kyrkans egen-

art. Detta ter sig följdriktigt mot bak- grunden av den ovan antydda utvecklingen.

Domkapitlet diskuterar därefter prin- cipen om religionsfrihet samt val med ut- gångspunkt i ekonomiska förutsättningar.

De ekonomiska konsekvenserna av de olika hypotetiska lägen, som utredningen rör sig med, är synnerligen svåra att över- blicka. I hithörande problem har icke ge- nom det utförda arbetet tillräcklig klarhet erhållits. Ett ytterligare klarläggande av de ekonomiska konsekvenserna av olika lä- gen och av dessa föranledda nya utgifts- poster torde vara en angelägenhet av förs- ta ordningen för det fortsatta utrednings- arbetet.

Domkapitlet sammanfattar.

Med hänsyn till det ovan sagda vill domkapitlet —— som häri i princip stödjes av de församlingar inom stiftet vilka ytt- rat sig i frågan — förorda att de reformer, som föreslagits i avsikt att även på riks- planet åstadkomma en kyrkoorganisation i bättre överensstämmelse med kyrkans ka- raktär av ett från statens funktioner skilt trossamfund, får påbörjas, i huvudsaklig anslutning till det reformprogram som 1968 års kyrkomöte påyrkade. Att ett sådant reformprogram genomföres under bevarat samband med staten torde få anses fullt motiverat med hänsyn till statens nuva- rande engagemang i kyrkans angelägenhe- ter på riksplanet. Efter en reformperiod kunde så de avgörande besluten i huvud- frågan fattas.

Domkapitlet i Stockholm

anser, att en förändring av relationerna mellan staten och kyrkan bör ske med stor varsamhet, och problematiken torde kunna ses även från andra synpunkter än de hypotetiska A—D-lägena. Majoriteten av svenska folket tillhör svenska kyrkan och anser kristen tro och kultur och kristna

rätts- och livsnormer vara omistliga vär- den för folk och samhällsliv. Staten kan icke heller, enligt domkapitlets mening, frånsäga sig ansvaret för kristen verksam- het i vårt land. Till sist må framhållas, att domkapitlet finner det viktigaste vara, att nu förevarande fråga så löses att fri kristen förkunnelse, undervisning och själa- vård ej hindras.

Mot domkapitlets yttrande har leda- möterna Mälstad och Victor anmält skilj- aktig mening.

Så länge majoriteten av det svenska folket tillhör den svenska kyrkan och statsmakterna finner kristen kultur och kristna normer vara värdefulla moment i samhällslivet råder det varken ur demo- kratisk synpunkt eller på grund av reli- gionsfrihetsprincipen hinder mot en rela- tion mellan stat och kyrka i huvudsaklig överensstämmelse med den nuvarande. Den svenska kyrkan är en bekännelsekyr- ka och en öppen folkkyrka (sid. 236 i slutbetänkandet). Dessa moment i den svenska kyrkan är av omistligt värde och måste värnas om. De torde också för majo- riteten av dem som tillhör svenska kyr- kan uppfattas som väsentliga. Också den religiöst mindre engagerade bör närhelst han så önskar och i den omfattning han fritt väljer, få ta del av kyrkans tjänster (sid. 236 i slutbetänkandet).

Otvivelaktigt har den nu påbörjade ut- redningen om relationerna mellan stat och kyrka aktualiserat problemställningar, som är förtjänta av ytterligare överväganden. Förändrade former för relationerna mellan stat och kyrka kan visa sig ändamålsen- liga och stöd till andra trossamfund kan bli aktuella. Ändrade förvaltningsförhål- landen på riks- och stiftsplanet kan visa sig påkallade.

Under alla förhållanden synes en för- ändring av relationerna mellan staten och kyrkan böra ske med varsamhet. Att di- rekt stanna för något av A—D-alternativen

kan vara riskfyllt. Staten har dock ett stort ansvar för hela den kristna kultu- ren i landet inte allenast på det rent krist- na planet utan exempelvis även när det gäller kyrkobyggnader och kyrkomusik. Innan man fattar definitiv ställning till hela relationsproblemet förordas en över- gångstid, där man prövar nya former för sambandet. Kyrkomötet har redan uttalat sig för ett reformerat kyrkomöte, en kyrk- lig riksstyrelse och styrelser på stiftsplanet. Detta program bör byggas ut.

Stiftsnämnden i Lund inleder sitt ytt- rande med en diskussion av kyrkans målsättning och organisation (se avsnitt 2.1.l.2 och 2.2.5). Nämnden har mot denna bakgrund granskat de fyra hypo- tetiska lägen som utredningen arbetat med och uttalar sammanfattningsvis.

Stiftsnämnden finner rättsliga förutsätt- ningar saknas för genomförande av ett D-läge.

I fråga om övriga lägen synes den i det föregående angivna målsättningen för kyrkans verksamhet vara möjlig att för- verkliga i ett A- och B-läge. Huruvida det i ett C-läge blir i längden möjligt att upp- rätthålla en riksomfattande organisation som bevarar den öppna folkkyrkans ka- raktär undandrar sig enligt stiftsnämndens mening f.n. närmare bedömning. En nog- grannare utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för kyrkan i stort samt för de lokala församlingarna och pasto- raten i detta läge måste göras. Utan att dessa förutsättningar kan redovisas någor- lunda säkert lär det vara svårt att fram- lägga sådana konkreta förslag om över- gång till en kyrka av C-lägesmodell som kan tillfredsställa den breda opinion i vårt folk som såsom medlemmar av svenska kyrkan önskar bevara dess nuvarande öp- penhet och möjlighet att tjäna hela follket.

Utan att nu binda sig för något av 'de i utredningen skisserade alternativen i för-

hållandet kyrka-stat, vill stiftsrådet i Lin- köping

framhäva vikten av att församlingarnas ekonomiska ställning blir sådan, att de kan möjliggöra ett ändamålsenligt stifts- arbete både då detta har karaktär av >>rent>> stiftsarbete och då det är »service» till de enskilda församlingarna.

Kyrkans uppgift är, säger stiftsrådet i Visby,

att förkunna Ordet och att förvalta sak- ramenten. Stiftsrådet ser angeläget att kyrkan får en organisationsform som möj- liggör denna hennes uppgift. Betryggande betingelser synes stiftsrådet kunna ernås inom vart och ett av de uppställda hypo- tetiska A-, B— och C-lägena.

Stiftsrådet anser sig ej kunna i dagens läge binda sig för något alternativ utan att veta hur detta kommer att konkret utfor- mas. Dock torde kunna sägas, att styr- kan i ett A-läge är att kyrkan i detta fall kan fungera som folkkyrka och nå även de människor som av skilda anledningar stå i kyrkolägrets periferi. Härvid förutsät- tes ett A-läge med betydande reformer i syfte att skänka kyrkan större frihet i inre angelägenheter, allt i enlighet med kyr- komötets förslag härom.

En avgörande fördel med bibehållet samband är framför allt att därigenom de små församlingarna kunna förses med prästerliga krafter. För Visby stifts vid- kommande torde ett B- eller C-alternativ härvidlag vålla stora svårigheter.

Svenska prästförbundet anför.

Kyrkan betraktar sitt uppdrag, vilket är att föra ut evangeliet, såsom givet av Her- ren. Prästen ser sitt ämbete som kall i evangeliets tjänst och har att alltid, obe- roende av de yttre villkoren, fullfölja det givna uppdraget. Detta gäller vare sig vi är i församlingstjänst, mission eller dia- koni eller i kyrkliga Specialtjänster.

För synen på kyrkans organisation är

denna uppfattning avgörande. Kärnan i kyrkans verksamhet är det genom tiderna oföränderliga budskap kyrkan har att fram- föra. Detta sker i gudstjänster, förrättning- ar, själavård och annan församlingsvård såsom barn- och ungdomsarbete etc. Som ett utflöde av evangeliet bedriver kyrkan därjämte mission, u-landshjälp och diako- nal verksamhet, som särskilt riktar sig till åldringar, sjuka, invalidiserade och en- samma.

Svenska prästförbundet vill som organi- sation inte taga ställning för något av de hypotetiska lägen utredningen presenterat. Däremot vill förbundet vända sig mot den gradering av lägena, som gjorts i di- rektiven för den fortsatta utredningen.

Efter att ha gett vissa synpunkter på D- och B-lägena (se avsnitt 3.2.3.2 resp. 3.2.3.4.l) fortsätter prästförbundet.

Beträffande de fyra lägena vill förbundet framhålla dels att dessa huvudsakligen grundar sig på ekonomiska aspekter, dels att det är sannolikt att en framtida lös- ning icke kommer att helt motsvara nå- got av lägena.

Enligt förbundets uppfattning är det av- görande att kyrkan får goda arbetsmöjlig- heter och organiseras på ett sätt, som gör den väl ägnad att fylla sin uppgift.

Katolska biskopsämbetet uttalar.

Det tillkommer i och för sig icke ka- tolska kyrkan att ge tillkänna någon me- ning i frågan hur relationerna mellan svenska kyrkan och staten i framtiden skall utformas. En eventuell nyordning av des- sa relationer kommer emellertid uppenbar- ligen att beröra även katolska kyrkans ställning och arbetsvillkor, och utredning- en har aktualiserat flera spörsmål som är av stor betydelse för denna kyrka oavsett hur förhållandet kyrka-stat i framtiden kommer att gestaltas.

I det följande kommer därför vissa problem att tas upp till behandling ur

katolsk synvinkel, varvid det dock icke är möjligt att helt följa de lämnade an- visningarna för remissvarens avfattande. När även ortodoxa kyrkans förhållanden här berörs, beror det på att dess problem i mycket är de samma som den katolska kyrkans.

Under rubriken Inledning fortsätter ka- tolska biskopsämbetet.

Det tioåriga utredningsarbetet har ty- värr inte frambragt något nämnvärt un- derlag för en bedömning av den katolska kyrkans problem och intressen. Under de tio år, som utredningen arbetat, har anta- let katoliker i Sverige ungefär fördubb- lats; för den ortodoxa kyrkan har tillväx- ten varit ännu mer dramatisk. Att vid den tiden de katolska och ortodoxa kyrkorna kunde uppfattas som kuriositeter i den svenska kristenheten kan man till nöds förstå, men att den snabba ökningen se- dan dess och de helt nya problem som invandringen ställt knappast alls satt någ- ra spår i slutbetänkandet är svårare att för- klara.

Vad som under det senaste decenniet in- träffat är inte endast en betydande invand- ring av arbetskraft. Det har också små- ningom blivit klart, att en större del av denna arbetskraft än man först varit be- nägen att tro kommer att stanna i Sve- rige. Man kan möjligen hävda att pas- toralvården bland gästarbetare inte i förs- ta hand är det svenska samhällets sak, men för de stora folkgrupper som avser att stanna i landet ligger det rimligen an- norlunda till. Svensk frikyrklighet har i utredningen varit representerad av ett av sina främsta namn, och hela utredningsar- betet bär spår av att man på varje sta- dium och i varje fråga stått i nära kontakt med frikyrkliga intressen och frikyrklig opinion. Däremot har endast punktvis och ytligt uppgifter och synpunkter från ka- tolskt och ortodoxt håll inhämtats.

För de samfund som främst berörts av invandringen har denna skapat oerhörda

problem utan att ha bidragit till att ställa motsvarande resurser till förfogande. Den omedelbara pastoralvården har i den- na situation måst ges prioritet, och bris- ten har inte minst gått ut över de organ som centralt står för kontakterna med myndigheter och viktiga samhällsfunktio- ner. Om upplysningar som statliga utred- ningar fått från katolskt eller ortodoxt håll förefaller knapphändiga, ofullständiga eller motsägande beror det på bristande re- surser.

Ett slående bevis på utredningens bris- tande förståelse och intresse för de ka- tolska och ortodoxa kyrkornas problem är att de katastrofala följder för dessa kyr- kors arbetsvillkor, som 1951 års folkbokfö- ringsreforrn medförde, ingenstädes om- nämns i slutbetänkandet. De svårigheter att få kontakt med invandrare som refor- men skapade är för dessa kyrkor det allt överskuggande problemet.

Vid diskussionen om de ekonomiska problemen registrerade utredningen att de katolska församlingarna praktiserar en ord- ning med församlingsavgifter beräknade i förhållande till inkomsten. Däremot har man inte intresserat sig för hur ett så- dant system kan fungera i en invandrar- kyrka och hur i realiteten fördelningen på församlingsavgifter, kollekter och stöd från utlandet ser ut.

Med hänvisning till det sagda vill bi- skopsämbetet framhålla som angeläget att den tillsatta parlamentariska utredningen under arbetets gång bereder katolska kyr- kan tillfälle att framföra sina synpunk- ter. Även den ortodoxa kyrkan — som hittills inte alls fått tillfälle att yttra sig — torde ha intresse av motsvarande kon- takter.

Avslutningsvis deklarerar biskopsäm- betet.

Katolska kyrkan i Sverige vill i görli- gaste mån vara en svensk institution, in- ställd på att i första hand tjäna svenskar och blivande svenskar. Men den har en

förpliktelse att överallt där den verkar ta vård om de katoliker som där finns. När den katolska kyrkan i Sverige med rätta kan kallas »invandrarkyrka» innebär detta inte att den själv skulle ha valt att vara en främmande kropp i det svenska sam- hället. Men det betyder att kyrkans pro- blem alla är nära förbundna med den sto- ra invandringen. Eftersom det övervägande antalet av dessa immigranter kommer att stanna i Sverige, kan man här inte nöja sig endast med speciell själavård i de skilda etniska grupperna. I själva verket sker inom den katolska kyrkans ram en an- passning av dessa grupper till det svenska samhället. Och vi är helt övertygade om att >>invandrarkyrkorna» här gör vårt land stora tjänster.

Till grund för Moderata samlings- partiets kvinnoförbunds yttrande

ligger ett omfattande internt remissarbete. Samtliga högerpartiets valkretsförbund, kvinnoförbundets alla föreningar samt ett antal högerföreningar har haft möjlighet att via enkäter sända in sina synpunkter i kyrka-statfrågan.

Det är i viss mån olyckligt att diskussio- nen om Svenska kyrkans framtid har låsts till fyra tänkta lägen, de s.k. A-, B-, C- och D-alternativen, som nästan enbart är uppställda på ekonomiska grunder. I och med att utbildningsministern i sina di- rektiv till den nytillsatta parlamentariska utredningen ytterligare inskränkt valet ge- nom att förorda A- och C-alternativen, har situationen blivit än mer fastlåst. Kyr- ka-stat-frågan kan lösas på många fler sätt än de som representeras av dessa två lägen. Andra synpunkter än de rent eko- nomiska, bl.a. sådana som syftar till att ge kyrkan så goda arbetsförhållanden som möjligt, måste få lika stor betydelse vid bedömningen av Svenska kyrkans framtid. Det vore önskvärt att man i det fortsatta utredningsarbetet dels ej glömmer bort B-alternativet, dels behandlar frågan nå- got fristående från dessa s. k. lägen.

Som sammanfattning säger kvinnoför- bundet.

Som nämnts i inledningen har förbundet i detta remissyttrande ej tagit ställning till något av de skisserade A-, B-, C- eller D- lägena.

Det som förbundet förordat i de olika avsnitten beträffande religionsfrihet, sta- tens neutralitet, kyrkliga tjänster, medlem- skap och ekonomi bör kunna lösas med ett fortsatt samband mellan Svenska kyr- kan och staten, under förutsättning att klara gränslinjer drages mellan statlig och kyrklig verksamhet. Rambestämmelser och kompetensen bör lagfästas. Inom dessa rambestämmelser får kyrkan frihet att ge- nom egna organ besluta om sin verksamhet. För att kunna förbereda och fullfölja sin verksamhet samt för att kunna framträda som förhandlingspartner till staten behövs en demokratiskt uppbyggd riksstyrelse för Svenska kyrkan.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund finner att

utredningen på ett förtjänstfullt sätt full- gjort sitt uppdrag. Det framlagda mate- rialet är grundligt genomarbetat och väl avvägt och bör kunna ligga till grund för ett slutgiltigt ställningstagande.

Det socialdemokratiska partiet har allt- sedan begynnelsen år 1889 och fram till partikongressen 1960 haft kyrkans skil- jande från staten på sitt program. Parti- programmet säger nu att förhållandet mel- lan staten och kyrkan skall regleras i en- lighet med demokratins och religionsfrihe- tens principer. Vi har tidigare i detta ytt- rande sökt fastställa vad religionsfrihe- tens principer innebär. Däremot har frå- gan om vad demokratins principer inne- bär inte uttolkats. Givetvis innebär det att beslut i kyrka-stat-frågan skall fattas av riksdag och regering, men vi anser att det innefattar något utöver en sådan självklar- het. När regleringen av kyrka-stat-frågan

skall ske, bör den genomföras på ett så- dant sätt att den av den stora del av svenska folket, som räknar Svenska kyr- kan som sin kyrka inte upplevs som ett ensidigt statligt dekret. Den slutliga regle- ringen bör ske efter förhandlingar mellan statens organ och en demokratiskt upp- byggd representation för Svenska kyrkan.

2. Religionsfrihetsproblematiken

I sitt slutbetänkande behandlar kyrka- statutredningen religionsfrihetsproblema- tiken främst i kap. 5 Religionsfrihet. Frå- gorna berörs också i kap. 12 Relationen kyrka-stat i ett A-läge, kap. 13 Kyrka- statrelationen i B-, C- och D-lägena och kap. 14 Val mellan olika alternativ för den framtida relationen mellan staten och svenska kyrkan. Religionsfrihetsas- pekter tas även upp i kap. 7 Kristen- domsundervisningen, kap. 8 De teologiska fakulteterna, kap. 9 Folkboldöringen, kap. 10 Äktenskaps ingående m.m. samt ikap. 11 Begravningsväsendet.

I det följande redogörs —— i ett sam- manhang — för alla redovisade synpunk- ter på religionsfrihetsproblematiken. Som utgångspunkt har tjänat de tre frågor som kyrka-statutredningen tog upp i betänkan- det Religionsfrihet (SOU 1964: 13 s. 560 —594) och som också behandlas i kap. 5 i slutbetänkandet (SOU 1968: 11 s. 81 -—83). Dessa tre frågor gäller individens religionsfrihet i samhällslivet, trossam- fundens religionsfrihet samt individens religionsfrihet inom det trossamfund han tillhör. Först redovisas emellertid vissa övergripande synpunkter beträffande re- ligionsfrihetsprincipens innebörd, 1951 års religionsfrihetslagstiftning. religions- frihet och statskyrkosystem, samhällets

neutralitet i livsåskådningsfrågor, reli- gionsfrihet och ekonomi samt medlem- skapsfrågor. Under rubriken Vissa spe- ciella frågor redogörs slutligen för kom- mentarer till de religionsfrihetsaspekter som kyrka-statutredningen tangerar i slut- betänkandets kap. 7—1 1.

2.1. Övergripande synpunkter 2.1 . l Religionsfrihetsprincipens innebörd

Kyrka-statutredningen har i kap. 5 i slutbetänkandet inledningsvis erinrat om den situation som nu råder med ett livs- åskådningsmässigt differentierat samhäl- le och om att religionsfrihetsbegreppet haft växlande innebörd under olika ti- der. I särskilda avsnitt har utredningen därefter bl. a. tagit upp definitioner som under senare år getts av religionsfriheten, erinrat om att denna beror ej blott av statliga åtgärder samt redovisat aktuel- la reformkrav. (SOU 1968:11 s. 74— 80.)

Utredningens framställning har i des- sa delar bildat utgångspunkt för ett tju- gotal remissinstanser, vilka diskuterar re- ligionsfrihetsprincipens innebörd.

2 Religionsfrihetsproblematiken 2.1.1.1 Allmänna kommentarer

Allmänna uttalanden kring detta problem- komplex görs av bl. a. justitiekanslern, centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, länsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län, domkapitlen i Upp- sala, Skara, Västerås, Lund, Göteborg och Härnösand, Svenska kyrkans lekmanna- förbund, Svenska prästförbundet, Folk- partiets kvinnoförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Kristna studentrörelsen i Sverige.

Under rubriken Principen om religions- frihet anför justitiekanslern.

Som utredningen visat kan religionsfri- hetsprincipen definieras på olika sätt. För svensk rätts del torde härutinnan gälla de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag. Enligt dessa uttalanden står det envar fritt att bekänna sig till den religion han önskar eller stå utanför varje religiös gemenskap utan för- lust av medborgerliga rättigheter. Reli- gionsfriheten innebär också rätt till offent- lig religionsutövning.

Om dessa principer anses böra gälla och de gjorda uttalandena förmenas ha konkret innehåll, torde också krävas, att rättsordningen skyddar dem som utövar sin religion eller är ateister mot övergrepp från oliktänkande. Detta innebär icke nå- got undertryckande av kritik mot oliktän- kande för deras åsikter utan ett bestämt hävdande av toleransens idé och ett skydd mot kränkande förföljelser. Tyvärr måste konstateras att under senare tid givits exempel på uttryck för antireligiös och antikyrklig propaganda som tett sig i hög grad stötande även för icke religiöst enga- gerade och detta utan att rättsordningen ingripit. Åtminstone till en del torde den- na passivitet ha sin grund i att staten till följd av statskyrkosystemet icke står helt fri i religionsfrihetsfrågor och vill un- dandraga sig att verka i egen sak. Avskaf- fas statskyrkan blir läget ett annat och

staten bör då på ett helt annat sätt kunna hävda de yttersta gränserna för rätt till kritik och propaganda mot oliktänkande. Säkerligen kommer också krav att ställas i denna riktning. Det ligger icke i sam- hällets intresse att hätsk och fientlig reli- giös eller antireligiös kritik och propagan- da får breda ut sig obegränsat. Vid ett övertänkande av dessa frågor bör också beaktas att vårt samhälle under de senaste decennierna mottagit ett stort antal in- vandrare från länder med helt andra reli— giösa miljöer. För att dessa skall kunna inordnas i vårt samhälle och här finna trivsel torde krävas utom annat också ett tillbörligt hänsynstagande till deras reli- giösa uppfattning.

Principen om religionsfrihet är, skri- ver centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden,

allmänt godtagen i vårt samhälle. Nämn— den delar utredningens uppfattning att kravet på tillgodoseende av denna grund- princip kan uppfyllas oberoende av vil- ken av de tänkbara principlösningarna (statskyrkosystem eller frikyrka) som väljes. Utslagsgivande för valet av den framtida relationen mellan kyrka och stat måste följaktligen bli andra faktorer. Frågan bur principen om religionsfrihet upprätthålles ligger — som utredningen framhållit —— i utformningen av de författnings- och till- lämpningsbestämmelser som kommer att reglera den beslutade relationen.

Som framgått av avsnitt 1.2.3 undxer- stryker länsstyrelsen i Kronobergs län att det finns vissa samhälleliga reformsträvzan- den som

till sin art först och främst bör bedömas från principiella ståndpunkter och där be- dömanden av nyttokaraktär samt praöv- ningen av traditionsvärden och ekonomiska frågor måste underordna sig de principiella ståndpunkterna. Hit hör inte minst frågor om demokratins innebörd. Relationen snat-

kyrka bör enligt länsstyrelsens uppfattning räknas in bland just denna grupp av sam— hällsfrågor. Härav följer att den innebörd man ger principen om religionsfrihet och den slutsats man drar av denna princip bör läggas till grund för bedömningen av hela komplexet stat-kyrka. Frågor om den enskildes religionsutövning och samfunds- tillhörighet samt åsiktsfrihet i förhållande till annans trosutövning är i så hög grad vad som kallas samvetsangelägenheter att det demokratiska samhället ej kan låta dem underordna sig de betydande tradi- tionsvärden, de komplicerade egendoms- ärenden och de eventuella nyttovärden — jämför utredningens betänkande del I om >>religionen som samhällsfaktor» — som också ingår i detta samhällskomplex.

Utredningen hävdar emellertid (sid. 81, sp. 1) att religionsfrihetsbegreppet inte kan »sägas ha en helt entydig innebörd». Utred- ningen påminner vidare om att stats- makterna vid genomförandet av 1951 års religionsfrihetslag förklarat att religions- frihet därmed finge anses genomförd i vårt land (sid. 81, sp. 2).

Länsstyrelsen vill självfallet inte bestri- da att religionsfrihetsbegreppet kan ges och givits vitt skilda tolkningar men vill erinra om att utredningen i sin beskrivning av mera allmänna uppfattningar som häv- das i fråga om en fullständig religionsfri- het även uppmärksammat följande två: »dels att ett statskyrkosystem kränker re- ligionsfriheten, dels att staten skall vara neutral i religiösa frågor» (sid. 78, sp. 1). I viss motsats till utredningen (sid. 82, sp. 1 längst ned) finner länsstyrelsen att dessa tolkningar av religionsfrihetsbegreppet ej kan tillgodoses utan att påverka relationen kyrka-stat. Länsstyrelsen preciserar där- för i det följande i vad mån den kan god- ta dessa tolkningar och vilken återverkan detta får på bedömningen av den önsk- värda relationen kyrka-stat.

Länsstyrelsen i Värmlands län konsta- terar att genom olika delreformer har

grunden ryckts undan för den tidigare enheten stat-kyrka.

Så länge kyrkan förblev en enhetskyrka på den av staten auktoriserade bekännelsens grund kunde kyrkan betraktas som staten själv organiserad för religiös verksamhet. Ur staten och dess olika funktioner kan ingen utträda med bibehållet medborgar- skap. Fullt logiskt stadgade också 1734 års lag att avfall från den rätta evange- liska läran medförde uteslutning såväl ur kyrkans som statens gemenskap med förvis- ning ur riket som påföljd.

Stegvis, allt eftersom religionsfrihetens principer fått ökad genomslagskraft, har emellertid det gamla enhetsbegreppet upp- luckrats. Dissenterlagen gav rätt till fritt utträde för den som inträdde i annat kris- tet trossamfund, och den så sent som 1951 tillkomna religionsfrihetslagen tog såtill- vida steget fullt ut, att den medgav fritt utträde ur kyrkan utan att den utträdande behövde övergå till annat samfund. I sam- ma riktning har bl.a. 1862 års särskiljande mellan borgerlig kommun och kyrklig för- samling, det borgerliga samhällets över- tagande av skolväsendet och religionsun- dervisningens objektivisering verkat.

Domkapitlet i Uppsala anför.

I ett demokratiskt samhälle som det svenska är det naturligt, att religionsfrihe- ten intar en central plats i diskussionen om förhållandet mellan kyrka och stat. 1958 års utredning kyrka-stat har också ägnat denna fråga en ingående behandling och tillmätt den mycket stor principiell bety- delse vid övervägandena om utformningen av kyrka-statrelationen. Utredningen har observerat, att religionsfriheten är ett syn- nerligen komplicerat begrepp, som knappast på ett tillfredsställande sätt kan definieras utan att andra förhållanden uppmärksam- mas. Utredningen säger härom: »Dess (d.v.s. religionfrihetens) innebörd fram- kommer först när frihetskravet ställs i relation till olika konkreta förhållanden i samhällslivet. Uppfattningen om vad re-

ligionsfriheten i en sådan situation kräver påverkas bl.a. av vilken kyrkouppfattning man har.» (SOU 1968: 11 sid. 75.)

Svenska kyrkan har i olika sammanhang dokumenterat sin anslutning till religions- frihetens princip. Med anknytning till folk- kyrkotanken, som organisatoriskt vill for- ma kyrkan till ett instrument för Guds förekommande nåd, begärde 1929 års kyr- komöte, att lagar angående samfund och religionsfrihet skulle ändras så, att varje moment av tvång mot enskilda och sam- fund skulle avlägsnas. Religionsfrihetsla- gen 1951 ger också uttryck för samma in- ställning. Den vill skydda såväl den enskil- des frihet i samhället och i kyrkan som de skilda samfundens frihet. Religionsfrihets- tanken aktualiserades på nytt vid kyrko- mötet 1968, där man i motion nr 18 på- pekade vikten av att varje enskild med- borgare kan få sin »religionsfrihet tryg- gad genom att få tillhöra en kyrka som inte ställer särskilda rättsliga krav för till- hörighet och medverkan utan låter kraven vara av moralisk och personlig art och förmedlas genom förkunnelse och under- visning». Den sannolikt bästa garantin för religionsfriheten i denna mening är, heter det vidare, >>en kyrka med den svenska folkkyrkans öppenhet».

Principiellt innefattar religionsfriheten inte bara rätt till religion utan också rätt till frihet från religion. För den enskilde medborgaren måste detta betyda, att han har rätt att välja samfundstyp eller att helt stå utanför varje samfund.

Eftersom begreppet religionsfrihet är föremål för divergerande tolkningar, vill domkapitlet i Skara sammanfatta sin syn på religionsfriheten i följande punk- ter:

1. Rätt att bekänna sig till viss religion.

2. Rätt att enskilt utöva sin religion.

3. Rätt att i sluten församling utöva sin religion.

4. Rätt att offentligt utöva sin religion.

5. Rätt att söka sprida sin religion. '

6. Rätt att bestämma sina barns uppfost- ran i viss religion under beaktande dock av individens, barnets, rätt och frihet.

7. Rätt att byta religion.

8. Rätt för skilda religioner att leva sida vid sida.

9. Rätt att ställa sig utanför religionen. 10. Skydd mot tvång och otillbörlig på- verkan.

Den sist anförda punkten inbegriper gi- vetvis skydd såväl för religiöst bekän- nande som icke religiösa medborgare i samhället.

Domkapitlet i Västerås ser förhållan- det mellan stat och kyrka sedan 1840- talet som

en långsamt fortlöpande differentierings- process. Denna tog sin början inom 1840- talets skollagstiftning, 1850-talets religions- lagstiftning, 1860-talets kommunallagstift- ning och den begynnande nya sociallag- stiftningen. Denna process kan tänkas stanna, och då kan möjligen en ny ba- lanssituation ernås. Men det synes knappast sannolikt. Den tilltagande internationalis- men och med den pluralismen samt eku- meniken är sannolikt faktorer, som driver utvecklingen vidare. Däremot förefaller det domkapitlet, som om religionsfrihets- fågan mist sin skärpa.

Domkapitlet i Lund diskuterar i detta sammanhang bl. a. den politiska frihetens innebörd.

Såsom utredningen framhåller har re- ligionsfrihetsbegreppet getts mycket varie- rande innebörd. Utredningen uttalar emel- lertid (s. 75), att i religionsfrihetskravet innefattas inte endast rätt till religion utan också rätt att stå utanför varje religion och samfund.

Frågan om religionsfrihetens innebörd diskuteras av utredningen i regel som en

fristående fråga. Det är då knappast möj- ligt att ange några tillräckliga betingelser för religionsfrihet. Man får i stället nöja sig med att diskutera nödvändiga förutsätt- ningar.

Domkapitlet beklagar, att utredningen in- te närmare har analyserat den politiska frihetens innebörd och dess relation till religionsfrihetsbegreppet. Att ett samband råder framgår redan av propositionen till 1951 års religionsfrihetslag: >>Lika väl som medborgaren äger tanke- och yttrandefri- het i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att själv råda över sin livs- åskådning och att själv bedöma, huruvida han vill vara ansluten till ett religiöst sam- fund» ( prop. 1951: 100 s. 47 ).

I den politiska användningen av reli- gionsfrihetsbegreppet ingår följande be- stämningselement, vilka i första hand bör uppmärksammas:

1. Frihet används i en negativ bety- delse som frihet från yttre tvång. En människa är fri i denna mening, om ingen tvingar henne att göra något emot hen— nes vilja. Frihet i denna betydelse har också betecknats som autonomi. Denna frihet tor- de åsyftas i den nyss citerade propositionens ord om att medborgaren äger att själv råda över sin livsåskådning Och själv bedöma sin ev. anslutning till ett religiöst samfund.

2. Frihet ges en positiv innebörd och fattas som en rättighet att företa vissa ting. Frihet i denna betydelse är ett dispositivt begrepp. Det är fråga om en rättighet som medborgaren äger utöva, om han så öns- kar. Vid utredning om religionsfrihetsbe- greppet tolkas vanligen denna form av frihet som en rättighet att för religions- utövning bilda religiösa sammanslutningar och anordna offentliga sammankomster. Denna sida av religionsfrihetsbegreppet un- derstryks både av propositionen och av utredningen (s. 77).

3. I friheten innefattas ibland ett krav på jämlikhet. Därmed åsyftas ett krav att alla medborgare skall äga lika status beträffande frihet från yttre tvång och möjlighet att utöva sina rättigheter. Jäm- likhetskravet kan alltså sägas utgöra en

närmare bestämning till frihet i de två första här ovan angivna betydelserna.

4. Till frihet i politisk mening brukar räknas rätten till fri opinionsbildning. Till- lämpat på religionsfriheten innefattar det- ta en rätt för individer och grupper att utan hinder av staten föra sina åsikter till torgs i frågor rörande religion och livs- åskådning.

5. Utredningen talar även om en tros- samfundens religionsfrihet (s. 82). Härmed torde närmast få avses en föreningsrätts- lig frihet. Varje ideell förening äger — om ej allmänna krav på ordning och hänsyn i samhället trädes för när — att suve- ränt bestämma om sin verksamhet utan in- blandning från ovidkommande part. Bland de här nämnda religionsfrihetsbe- greppen torde — såsom framhålles i reli- gionsfrihetspropositionen 1951 — det råda allmän enighet om de två förstnämnda. Likaså torde det råda principiell enighet om föreningsfriheten. Jämlikhetskravet och kravet på fri opinionsbildning erhåller också åtminstone verbalt instämmande. Dock ges de mycket olika tolkning.

Domkapitlet kan ej i detta sammanhang utförligt analysera de i debatten använda olika frihetsbegreppen och därmed sam- manhängande argumentering utan begrän- sar sig här till vissa frågor.

Satsen att människan själv bör få rå- da över sin livsåskådning behöver precise- ras. Det är orealistiskt att föreställa sig, att en människas val av livsåskådning sker fritt i betydelsen av frånvaro av sociala, psykologiska och andra bakgrundsfaktorer. Även om åsiktsbildningens mekanismer inte kan följas i detalj är det uppenbart, att en rad förhållanden påverkar och präglar människor vid deras ståndpunktstagande. Det sker aldrig utan föregående erfaren- heter. Det är på olika sätt motiverat och i princip psykologiskt förklarbart. Man be- tonar allt starkare betydelsen av den s.k. indoktrineringen i samhället. Autonomi- kravet får med anledning därav begrän- sas till ett krav att ingen medborgare ge- nom statliga tvångsåtgärder får direkt för- hindras resp. tvingas att ansluta sig till

eller ta avstånd från en viss livsåskådning. Däremot är det oundvikligt att samhället och därmed staten på olika sätt ingår bland de faktorer som påverkar och präglar människors värderingar och beslut.

Domkapitlet i Göteborg vill framhålla att religionsfrihetsprincipen

inte sällan missbrukas på ett sätt, som i själva verket sätter religionsfriheten i fara. Detta sker, när man av det faktum, att somliga medborgare avvisar den kristna tron, drar den slutsatsen att inga samhäl- leliga funktioner får vara så ordnade, att de svarar mot en kristen övertygelse. Det framskymtar i utredningen på många ställen tankegångar, som synes förutsätta, att en lösning av ett samhälleligt problem, som sva- rar mot den kristna tron, icke är tänkbar, därför att den skulle kunna kränka den som icke delar denna tro. Resultatet blir stundom, att man förordar lösningar, som kränker den kristna tron. Det riktiga sy- nes här vara att staten i ett pluralistiskt samhälle erbjuder en valmöjlighet. Vill man göra allvar av talet om ett pluralistiskt samhälle, måste man också acceptera att staten i vissa hänseenden icke kan behand- la alla medborgare efter samma mall. Dom- kapitlet vill närmare belysa detta med exempel från kapitlen om kristendomsun- dervisningen, äktenskaps ingående och be- gravningsväsendet.

Också domkapitlet i Härnösand dis- kuterar olika tolkningar av religionsfri- hetsprincipen.

I debatten om kyrka och stat talas ofta om religionsfrihetsprincipen i bestämd form, men de olika parterna utgår därvid ofta från skilda uppfattningar. Begrep- pet religionsfrihet är föremål för olika tolkningar och kan betyda vitt skilda ting. Grundmeningen är likväl frihet till reli- gion och livsåskådning, och den gängse tolkningen i vårt land kommer till ut- tryck i 1951 års lag om religionsfrihet,

vilken står i harmoni med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och Eu- roparådets konventioner därom. Till re- ligionsfriheten hör att förutsättningar finns för samfund och enskilda att tillgodose det religiösa livets behov och växt. Detta in- kluderar bl.a. föräldrarnas rätt att fost- ra sina barn enligt sin religiösa och livs- åskådningsmässiga övertygelse. Tron och det liv, som kommer därav, måste kun- na tillväxa, och detta måste kunna ske, utan att någons frihet till religion och livsåskåd- ning därigenom begränsas.

Hur detta från tid till tid skall utge- staltas i verkligheten är beroende av det samhälle, där religionsfriheten skall till- lämpas, av det samhällets historia och ak- tuella samhällsskick. I vårt land avses demokratins princip gälla. Majoritetens vilja får avgöra, hur landet styres och de ge- mensamma angelägenheterna regleras.

Biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte om att var och en i landet skulle ha rätt att utträda ur kyrkan byggde på ett häv- dande av att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka. Den religiöst motive- rade folkkyrkotanken fick sedan ett kon- kret nedslag i 1951 års religionsfrihetslag, enligt vilken utträdet ur kyrkan blev helt fritt och kyrkans karaktär av trossam- fund blev klart markerad.

Trots att sjutton år förflutit sedan re- ligionsfrihetslagens tillkomst, har endast ett fåtal ansett sig ha anledning att utträda ur kyrkan, ehuru direkt propaganda för utträde förts och förfaringssättet för ut- trädet har förenklats. Att en så ytterst kvalificerad majoritet av svenska folket till- hör Svenska kyrkan måste tillmätas stor betydelse i en demokratisk stat. Att bortse från detta vore att våldföra sig på både demokratins och religionsfrihetens princi- per och att underskatta allvaret i de män- niskors ståndpunkt, som står kvar i Sven- ska kyrkan.

Problemet med religionsfrihetsbegnep- pet är, skriver Svenska kyrkans lekman- naförbund,

att det getts varierande innebörd. Det har använts för att effektuera olika gruppers och individers intressen och värderingar. Religionsfrihetsbegreppet kan, när det gäl- ler relationen mellan kyrka och stat, ges såväl en skilsmässo-implicerande bety- delse som en innebörd, som får till konse- kvens förbindelse mellan kyrka och stat. Den betydelse religionsfriheten får beror på de förhandenvarande sociologiska förhål- landena.

Svenska prästförbundet

ansluter sig till kravet på religionsfrihet såsom det definierats i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna 1948 och i Eu- roparådets konvention 1950 med tilläggs- protokoll 1952. Sålunda innebär religions- frihet (slutbetänkandet sid. 76):

1. rätt för var och en att byta religion och tro,

2. rätt för var och en att enskilt eller of- fentligt utöva sin religion i den mån detta inte strider mot andras friheter eller allmän ordning,

3. rätt för föräldrar att uppfostra sina barn i enlighet med sin religiösa eller filosofiska övertygelse.

Förbundet instämmer också i de defi- nitioner som gavs i motiven till 1951 års religionsfrihetslag. Sålunda bör varje med- borgare ha rätt att ställa sig utanför reli- giös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rättigheter.

Enligt Folkpartiets kvinnoförbund bör man

sträva efter en konskvent genomförd reli- gionsfrihet och därvid ha klart för sig och vara beredd ta de eventuella, mind- re tilltalande följder detta kan ha för sam- hället.

Till sitt innersta väsen är kyrkor, sek- ter och andra religiösa samfund »övernatio- nella», i den meningen att nationens och kyrkans intressen inte är identiska och att

de kan tänkas komma i konflikt med va- randra. Den kristnes lojalitet mot sin kyrka och dess Herre måste gå före lojaliteten mot den existerande världsliga överheten, i den händelse dessa skulle råka i motsats- ställning. En kyrka som okritiskt accepterar samhällets ställningstaganden, antingen det är frivilligt eller nödtvunget, har avhänt sig sin egen profil.

Man kan på ett par ställen i utredning- en tolka formuleringen så, att en alltför självständig och >>profilerad» kyrka betrak- tas som mindre önskvärd, sedd ur sam- hällets synvinkel. Total religiös konformi- tet torde vara föga mer önskvärd. Vi hän- visar till utredningens slutbetänkande, s. 116. Samhället är till för att skydda fri- heten att bilda och ingå i livsåskådnings- samfund och friheten att sätta problem un- der debatt, även till priset av inre och yttre oenighet.

Rätten att inte ha någon religion alls kan inte anses likabetydande med rätten att inte behöva möta religiös propaganda i sitt dagliga liv. Att härvidlag placera den religiösa propagandan i någon sorts särställning jämfört med t. ex. politisk pro- paganda är inte motiverat. Jämför slutbe- tänkandet, s. 75. Friheten att skaffa sig en livsåskådning måste ju grunda sig på en reell valmöjlighet, ett verkligt utbud av många olika åsikter på så jämbördiga vill- kor som möjligt.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund

anser principiellt att grunden för reli- gionsfriheten måste vara varje människas och trossamfunds rätt att fritt utöva sin religion. Varje försök att diskriminera en människa för hennes religiösa eller irre- ligiösa tro och hennes strävan att omsätta denna tro i praktiskt handlande måste av- visas.

Kristna studentrörelsen i Sverige anför — som en inledning till delavsnitten Re-

ligionsfriheten och individen, Religions- friheten och samfunden resp. Individens religionsfrihet i samfundet -— följande.

»Av det ovan sagda torde klart framgå, att det av mer än ett skäl är ganska me- ningslöst att hävda, att en statskyrka är oförenlig med full religionsfrihet» (SOU 1964: 13 s. 509). Eftersom det sistnämnda begreppet getts en rad skiftande betydelser, är det citerade omdömet riktigt om, och endast om, man inte närmare definierat vad man avser med religionsfrihetsbegreppet.

Med vissa kompletteringar, kan KRISS ansluta sig till den definition av religions- friheten, som utredningen formulerat på s. 494 (SOU 1964: 13): »...frihet för den enskilde och samfunden att utan några av staten lagda hinder utöva sin religion och att medborgerliga rättigheter skall vara lika för alla oberoende av religion. För- äldrar anses också allmänt skola ha fri- het att bestämma om sina barns religiösa fostran. Den enskilde anses ock ha frihet att vara utan religion.»

Till ett adekvat religionsfrihetsbegrepp hör också följande bestämningar:

l. Fullständig religionsfrihet förutsätter att staten är opartisk i religiöst avseende. Detta behöver i och för sig inte betyda att staten skall vara neutral i värderings- frågor. Vidare kan givetvis statens värde- ringar ofta sammanfalla med ideal, som omfattas av stora grupper inom både tros— samfund och andra ideella organisationer. Att staten i den mån det främjar medbor- ' garnas bästa ger uttryck åt dessa värde- ringar i sin politik och lagstiftning kan inte betraktas som eftergift eller partiskhet. Utredningens bedömning ( SOU 1968:11 s. 84 ) måste därför ifrågasättas, när den häv— dar att politiska ställningstaganden a priori gör staten partisk i religiösa frågor.

2. Fullständig religionsfrihet kräver lik- ställighet mellan samfund och ideella orga- nisationer. Men jämlikheten kan inte be- traktas som en mekaniskt verkande prin- cip; den måste etableras på ett sådant sätt att den uppfattas likvärdig av samfun- den och organisationerna. Vidare är prin-

cipen om likställighet väl förenlig med ett positivt statligt intresse för samfundens och organisationernas aktivitet, såvida ej staten genom speciella åtgärder markerar ett särintresse för ett speciellt samfund el- ler särskild organisation.

Vidare bör vikt läggas vid samfundets struktur som ett av många uttryck för dess lära och ideologi. Man bör inte ore- flekterat skilja förkunnelse från organisa- tion eller ideologi från dess funktionsför- mer. Kyrkans syn på sig själv och den allmänna uppfattningen av statens funktion måste således betinga en motsvarande strukturell distinktion.

1. Beträffande kyrkans syn på sig själv är det en utbredd uppfattning inom stora kretsar av Svenska kyrkan, att Svenska kyrkan inte är något i sig utan måste be- traktas som en del av den universella kyr- kan. Inte minst genom den ökade eku- meniska medvetenheten upplevs detta mo- tiv i kyrkosynen som betydelsefullt. I det av utredningen beskrivna C-läget skulle det finnas vidgade förutsättningar att ge ut- tryck åt denna syn på kyrkan: Svenska kyrkan och de fria samfunden jämte den katolska kyrkan skulle vara mer obundna till sina hävdvunna former än i ett A- läge, där Svenska kyrkans verksamhet även i framtiden skulle ges offentlig sank— tion framför de övriga samfunden. Ett fortsatt samband kyrka-stat ger också dåligt uttryck åt den grund, på vil- ken kyrkans anspråk och auktoritet Villar. Svenska kyrkan måste som ett kristet trossamfund och som en del av den tuni- versella kyrkan ges frihet att själv be- stämma och utforma sin organisation.

2. Beträffande synen på staten finns [det en allmän consensus kring de principer som kommit till uttryck i 1951 års rieli- gionsfrihetslagstiftning. Likaledes torde det vara en utbredd uppfattning, att staten bör vara neutral i religiösa frågor. På (oli- ka sätt har denna värdering kommit till uttryck, t.ex. i läroplanen för religioms- undervisning i grundskola och gymnasium. Där har skolans skyldighet att meddlela en objektiv och opartisk undervisning i

ämnet klart framhållits, medan en tidi- gare ofta framförd motivering för en kon- fessionellt orienterad undervisning just var existensen av en luthersk statskyrka. När principerna för undervisningen förändrats, förefaller det därmed också rimligt att allvarligt ifrågasätta konsekvensen i ett bevarat samband kyrka-stat. En fri kyrka ligger mer i linje med de principer, som demonstrerats både i religionsfrihetslagen och i riktlinjerna för den allmänna under- visningen.

2.1.1.2 Religionsfrihetsprincipen grundläggande?

Uttalanden av innebörd att religionsfri- hetsprincipen bör vara grundläggande vid ett ställningstagande i kyrka-statfrå- gan görs av bl. a. länsstyrelserna i Göte- borgs och Bohus samt Norrbottens län, domkapitlen i Linköping och Göteborg, Stiftsnämnden i Lund, stiftsråden i Ska- ra och Härnösand, Sveriges frikyrko- råd och Frikyrkliga studieförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Principen om religionsfrihet och det med denna princip sammanhängande kravet på statlig neutralitet i tros- och livsåskåd- ningsfrågor är den idépolitiska utgångs- punkten för det omfattande utredningsar- bete som nu slutförts. Det torde med hänsyn härtill finnas anledning erinra om att under de senaste årtiondena ett antal religionsfrihetsfrämjande — i betänkandet redovisade — delreformer genomförts. Så- lunda har genom 1951 års religionsfrihets- lag införts möjlighet för envar medlem av Svenska kyrkan att genom anmälningsför- farande utträda ur kyrkan. Vidare har i samband med skolväsendets omdaning sko- lans religionsundervisning i princip givits en neutral karaktär. Ytterligare må näm- nas att de teologiska fakulteterna (s. 122

f.) likställts med övriga fakulteter, därige- nom att de yttre banden mellan dem och Svenska kyrkan lösts.

Detta partiella reformarbete bör enligt länsstyrelsen fullföljas.

Eftersom frågan om det framtida för- hållandet mellan svenska kyrkan och sta- ten måste lösas på det politiska planet, säger länsstyrelsen i Norrbottens län,

är det uppenbart att enbart organisato- riska synpunkter icke böra få bli avgö- rande. Även om förhållandet mellan kyr- ka och stat löses med strikt iakttagande av religionsfrihetens principer, torde det inte vara möjligt bortse från det faktum, att religionsutövningen inte sällan har så- dana yttre former och ett materiellt inne— håll som gör den till en integrerande del av en människa eller en grupp män- niskors allmänna tillvaro. I dylika fall kan dessa människors och folkgruppers attity- der som medlemmar i det borgerliga sam- hället påtagligt påverkas av deras reli- giösa övertygelse.

Domkapitlet i Linköping skriver.

Vilket det slutgiltiga ställningstagandet till kyrka-statfrågan än blir, måste fram- tidens svenska kyrka byggas på princi- pen om religionsfrihet för alla. Varje vuxen samhällsmedlem skall behållas i sin rätt till frihet från religion resp. till religion. Sam- hället skall draga de konkreta konsekven- serna härav efter de linjer, som FN upp- dragit och Sverige erkänt.

Domkapitlet i Göteborg

ansluter sig helt till grundtanken, att för- hållandet mellan kyrka och stat i den nu rådande situationen måste regleras enligt religionsfrihetens principer. Även om det, såsom av utredningen framhålles, kan diskuteras om det strider mot religions- friheten, att samhället nödgar vissa med- borgare att med skattemedel understödja

en religiös verksamhet, som de ogillar (de flesta medborgare måste ju i ett modernt samhälle med sina skatter understödja verksamheter, som de ogillar), så finner domkapitlet det dock på det religiösa om- rådet angeläget, att ingen medborgare ge- nom statliga åtgärder nödgas ge eko- nomiska bidrag till en kyrka, vars budskap han måhända radikalt avvisar.

Stiftsnämnden i Lund berör vissa re- ]jgionsfrihetsspörsmål under rubriken Kyrkans målsättning och organisation.

Utredningen har framhållit att principen om religionsfrihet är en allmänt accepte— rad utgångspunkt, när man vill lägga prin- cipiella aspekter på hur kyrka—statrelationen bör utformas för enskilda och samfund (s. 74). Utan att här närmare gå in på prob- lematiken i religionsfrihetsbegreppet och dess tillämpning i praktiken vill stiftsnämn- den uttala, att de definitioner av religions- friheten som givits av Förenta nationerna och Europarådet (s. 76—77) och som också får anses uttrycka en allmänt vedertagen uppfattning i vårt land, visserligen främst synes ta sikte på den enskilda individens frihet men också torde få anses innefatta ett trossamfunds rätt att arbeta för sin målsättning så länge det därmed inte även- tyrar allmän säkerhet och ordning eller andras fri- och rättigheter. Utredningen har på s. 237 närmare utvecklat sin syn på innebörden av religionsfriheten för trossamfunden.

Svenska kyrkans målsättning som tros- samfund kan väl enklast anges med en hänvisning till den missionsbefallning som enligt Matt. 28: 19—20 givits åt den krist- na kyrkan. För svenska kyrkans del inne- bär detta att, även om den ser som en uppgift att bedriva yttre mission, den framför allt har uppgiften att nå ut till hela Sveriges folk med evangeliet. Av ålder sker detta i första hand genom förkun- nelse i gudstjänster och vid kyrkliga för- rättningar samt genom undervisning, främst i samband med konfirmation.

I dagens samhälle erbjuder visserligen massmedia och ett väl utbyggt skolsystem utomordentliga möjligheter för åsiktssprid- ning och undervisning. Man kan emellertid konstatera, att så som radio och television är organiserade i vårt land inom ramen för ett statligt monopol och så som sko- lans religionsundervisning enligt statsmak- ternas beslut är utformad, dessa inte ger ett enskilt trossamfund möjlighet att i främs- ta rummet betjäna sig av dem för full- görandet av sin missionsuppgift. Detta sy- nes också svara mot kravet på statens neu- tralitet i livsåskådningsfrågor. Den kristna församlingen på lokalplanet förblir därför den basorganisation som är nödvändig för kyrkan, om den skall kunna fullgöra sin uppgift att förkunna evangeliet och meddela undervisning. Härvid får heller in- te sakramentens roll i kyrkans liv förbi- ses. Gemenskapen i församlingens guds- tjänstfirande hör med till uttrycken för det kristna livet. Utan ett väl förgrenat sy- stem av lokalförsamlingar med tillräck- liga ekonomiska resurser för att hålla lokaler för gudstjänst, undervisning och andra former av församlingsliv och för att avlöna präster och andra funktionärer, blir det i längden svårt för kyrkan att upp- fylla sin målsättning.

Det synes stiftsrådet i Skara

uppenbart, att grundprincipen för för- hållandet mellan stat och kyrka måste va- ra religionsfrihetens princip, sådan den kommer till uttryck i Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, samt i Europarådets konvention av år 1950 och 1951 års religionsfrihets- lag. För att dessa dokument skall fullt kunna gälla måste kyrkan själv få be- stämma formerna för det liv, som kyr- kan finner vara uttryck för den kristna tron.

Stiftsrådet i Härnösand finner det

självklart, att förhållandet mellan stat och kyrka skall utformas i enlighet med reli—

gionsfrihetens och demokratins principer. Redan utredningen visar, att ett reformerat A-läge väl skulle vara förenligt med des- sa grundläggande och ofrånkomliga krav.

Sveriges frikyrkoråd

vill uttala sin tillfredsställelse med att ut- redningen ägnat frågan om religionsfriheten en så ingående uppmärksamhet. Rådet de- lar helt uppfattningen att frågan om reli- gionsfriheten är av grundläggande betydelse, då det gäller utformningen av relationerna mellan staten och trossamfunden.

Enligt Frikyrkliga studieförbundets upp- fattning

bör de framtida relationerna mellan kyrka och stat utformats enligt religionsfrihetens principer. Genom Sveriges ratificering av Europarådets konvention (FN:s deklara- tion) om de mänskliga rättigheterna har vårt land förbundit sig att ge religionsfri- heten en överordnad ställning i sitt prak- tiska handlande. Religionsfrihetsprincipens tillämpning bör alltså inte vara beroende av om den grupp av medborgare som di- rekt berörs av ett beslut är en majoritet eller endast en minoritet av folket. Reli- gionsfriheten är ett absolut värde som inte bör bli föremål för omröstning i vanlig demokratisk ordning.

Vår uppfattning av religionsfriheten som övergripande princip vid alla ställningsta- ganden ifråga om relationerna mellan kyr- ka och stat vilar på övertygelsen att reli- gionsfriheten är en direkt konsekvens av det kristna evangeliets människosyn. Evan- geliet är ett fritt erbjudande till människor med frihet att själva välja.

Varje åtgärd som är ägnad att tvinga människor att uttrycka samhörighet med den kristna kyrkan eller anslutning till hen- nes läror står enligt vår övertygelse i strid med religionsfrihetens princip och evan- geliets väsen, antingen tvånget utövas ge- nom lagstiftningsåtgärder eller genom ac- cepterande av socialt tryck.

Denna principiella uppfattning får för

vår del till följd att relationerna mellan stat och trossamfund skall vara så ordnade, att de bereder möjlighet för varje människa att fritt ta ställning i religiösa frågor. Sam- hället bör se det som en angelägen upp- gift att dels underlätta för medborgarna att ta ställning till religionerna, dels för- hindra att någon religiös, areligiös eller antireligiös riktning får en sådan särställ- ning i samhället, att denna i praktiken be- gränsar medborgarnas valfrihet. Tillämp- ningen av denna målsättning innebär na- turligtvis också att ingen riktning skall hindras eller begränsas i sina strävanden att framföra sitt alternativ.

Invändningar mot uppfattningen att religionsfrihetsprincipen bör vara grund- läggande vid ett ställningstagande i kyr- ka-statfrågan görs av länsstyrelsen i Hal- lands län.

Den grund som i främsta rummet åbero- pas till stöd för kravet på statskyrkans avskaffande är principen om religionsfri- het. Någon enhetlig bestämning av detta begrepp föreligger emellertid inte. Reli- gionsfriheten åberopas i olika samman- hang som skäl för skilda ställningsta- ganden i frågor rörande relationen mellan kyrka och stat. Att fatta ståndpunkt i de mångskiftande spörsmålen på detta om- råde med ledning av en till sitt innehåll så obestämd grundsats förefaller något vanskligt.

2.1.2 Religionsfrihet genomförd år 1951?

Kyrka-statutredningen framhåller i slut- betänkandet att den beskrivning av be- greppet religionsfrihet som redovisas i motiven till 1951 års religionsfrihetslag- stiftning torde

överensstämma med vad som i Sverige vanligen inläggs i begreppet. Dock framfö- res också den meningen, att även andra

moment måste innefattas i en fullständig religionsfrihet. De mera allmänna uppfatt- ningar som därvid hävdas gäller dels att ett statskyrkosystem kränker religionsfri- heten, dels att staten skall vara neutral i re- ligiösa frågor. Även på olika särskilda punkter riktas ibland angrepp mot ut- formningen av gällande bestämmelser som berör Svenska kyrkan. Å andra sidan häv- das att ett statskyrkosystem av den art som föreligger i vårt land innebär att individen dels bereds tillfälle till den religiösa service han önskar utan att som villkor uppställas särskilda krav på personliga ställningstagan- den i trosfrågan, dels skyddas mot på- tryckningar av ett slag han icke själv önskar samt att systemets förekomst på sådant sätt ger möjlighet till en vidare re- ligionsfrihet inom samfundet än som eljest kan påräknas. (SOU 1968:11 s. 77—78.)

Remissinstansernas kommentarer kring problemen om statskyrkosystem och reli- gionsfrihet samt statens neutralitet re- dovisas i avsnitt 2.1.3 resp. 2.1.4. I det följande redogörs närmast för yttranden av innebörd att religionsfrihet är genom- förd genom 1951 års religionsfrihetslag- stiftning. Uttalanden i denna riktning görs av domkapitlen i Lund och Visby, svens- ka kyrkans centralråd och Svenska kyr- kans lekmannaförbund, vilka särskilt pe- kar på den ringa utträdesfrekvensen, samt av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län, domkapitlen i Uppsala, Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Strängnäs, Lund och Härnösand, Svenska prästförbundet, Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Frälsningsarmén och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

Domkapitlet i Lund anser sig kunna

dela den uppfattning kyrka—statutredning- en i delbetänkande III ( SOU 1964:13 ) gi- vit uttryck åt, nämligen att genom 1951 års lagstiftning religionsfrihetskravet när

det gäller den enskilde medborgaren och de fria samfunden i allt väsentligt har bli- vit tillgodosett i vårt land. De enstaka punkter där invändningar om bristande frihet alltjämt kan göras är av den art att de reformer som eventuellt bedöms önskvärda inte påverkar kyrka-statrelatio- nerna i stort. Hit hör t.ex. frågor om ed- gång, nöjesförbud på vissa helgdagar, med- lemskap vid födseln, folkbokföringens skil- jande från kyrkan, ett samfunds rätt att ordna egen skolundervisning m.fl.

Det förhållandet, att sedan rätt till fritt utträde ur kyrkan föreligger, 98 % av be- folkningen (däribland huvudparten av fri- kyrkosamfundens medlemmar) kvarstår i kyrkan tyder också på att man inte uppfat- tat dess ställning såsom ett tvång.

Domkapitlet i Visby har

med gillande tagit del av det konstateran- de, som gjorts å betänkandets sida 81, näm- ligen att de svenska statsmakterna vid ge- nomförandet av 1951 års religionsfrihetslag förklarat, att religionsfrihet genom denna lagstiftningsakt finge anses genomförd i vårt land. Studiet av religionsfrihetsfrågan har givit domkapitlet ett intryck av att in absurdum driven överkänslighet på detta område naturligt nog ger absurda resultat och att man därför måste se praktiskt även på denna fråga med beaktande av det faktum, att en överväldigande majoritet av svenska folket — omkring 98 procent — allt tal om »pluralism» till trots dock är medlemmar av svenska kyrkan.

Svenska kyrkans centralråd anför.

Sedan 1952 har 0,7% av kyrkan till- höriga utträtt. Trots en ganska intensiv och mycket förståelig upplysningsverksamhet från frikyrkliga samfund i samband med införandet av 1951 års religionsfrihetslag har uppenbarligen en förhållandevis liten del av frikyrkofolket utträtt ur svenska kyrkan. Inte ens de fria samfundens med- lemmar tycks sålunda förknippa tillhörighe- ten till svenska kyrkan med en uppfattning,

som erfares som en inskränkning i den individuella religionsfriheten.

Som delvis framgått av avsnitt 1.1.2 på- pekar Svenska kyrkans lekmannaförbund att ytterst få personer har utnyttjat möj- ligheten att utträda ur svenska kyrkan,

vilket visar, att svenska folket generellt sett inte uppfattar sitt kyrkliga medlemskap som inkräktande på religionsfriheten. Staten syns bäst tillgodose religionsfrihe- ten och fullgöra sin religionsvårdande funk- tion mot svenska folket genom att för- bindelsen mellan kyrka och stat bibehålles.

Religionsfrihet i vedertagen mening innebär, skriver kammarkollegiet,

att det står den enskilde fritt att bekänna sig till vilken religion som helst eller att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rät- tigheter. I denna mening är religionsfrihe- ten med 1951 års lag i ämnet genomförd i vårt land. Emellertid har i den allmänna debatten nya aspekter anlagts på religions— frihetsbegreppet. I vissa fall förefaller dessa kollegiet vara långsökta och svåra att god- taga.

länsstyrelsen i Hallands län anser det vara

av vikt att framhålla svenska kyrkans na- tur av öppen folkkyrka. Den fordrar inte för medlemskap något personligt ställnings- tagande i trosfrågor. Utredningen framhål- ler att en stor del av svenska folket i detta hänseende kan anses vara indifferent. Det förefaller självklart, att en sådan in- ställning enligt principen om religionsfri- het bör tillåtas och skyddas, då ingen får tvingas att ansluta sig till något trossam- fund eller någon ateistisk uppfattning. Man kan då göra gällande, att religionsfriheten är bättre tillgodosedd enligt den nuva- rande ordningen än om kyrkan skiljes från

staten. Även om kyrkan i sistnämnda fall kan bibehålla sin öppna karaktär, torde den enskildes frihet att slippa engagera sig i livsåskådningsproblem av religiös art bli mera beskuren än under nuvarande för— hållande. Från nu angivna synpunkter finns ingen anledning till kritik mot be- stämmelserna om religionsfrihet och med- lemskap i svenska kyrkan i den utform- ning de erhållit enligt 1951 års lagstift- ning. I en fri kyrka får man däremot för- utsätta, att villkoren för medlemskap fö- reskrives av kyrkliga organ.

Som framgått av avsnitt 2.1.l.l erinrar domkapitlet i Uppsala om att 1929 års kyrkomöte begärde

att lagar angående samfund och religions- frihet skulle ändras så, att varje moment av tvång mot enskilda och samfund skulle avlägsnas. Religionsfrihetslagen 1951 ger också uttryck för samma inställning. Den vill skydda såväl den enskildes frihet i sam- hället och i kyrkan som de skilda samfun- dens frihet.

Domkapitlet i Strängnäs påpekar att

i gällande religionsfrihetslag har religions— friheten definierats som rätt ej blott att ansluta sig till annan religion utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rät- tigheter. I denna frihet ingår självklart rätten att bilda sammanslutningar och an- ordna offentliga sammankomster. Domka- pitlet anser, att en sådan definition av re- ligionsfriheten bör ligga till grund för den kommande religionsfrihetslagstiftningen.

Enligt domkapitlet i Västerås kan det inte med rätta sägas

att någon i Sverige hindras att utöva sin religion. Ingen lider intrång i sina medbor- gerliga rättigheter av religiösa skäl. I sak är religionsfrihetsprogrammet genom nu- varande lagstiftning genomfört. Det finns

frihet till religion liksom frihet från re- ligion, och intet rättsstridigt tvång utövas på de enskilda individerna i religiöst hän- seende.

För stiftsrådet i Härnösand

ter det sig självklart att förhållandet mellan stat och kyrka skall utformas i enlighet med religionsfrihetens och demokratins principer . . . Redan nu gällande lagstiftning med fri rätt att lämna kyrkan för den som så önskar, tillgodoser dessa krav. Kan det med fog göras gällande, att så inte är fal- let, bör justeringar i lagstiftningen ske.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen kon- staterar att genom religionsfrihetslagen

kan religionsfriheten för den enskilde anses vara väsentligen genomförd i det att var och en har rätt att utträda ur kyrkan och inträda i vilket annat samfund som helst eller också att ställa sig utanför varje reli- giös gemenskap utan att förlora några medborgerliga rättigheter. Även för sam- funden är de väsentligaste religionsfrihets- frågorna lösta därigenom att varje sam- fund tillförsäkrats rätten att fritt verka i enlighet med sin bekännelse.

Frälsningsarmén

ser med glädje och tacksamhet på de vä- sentliga framsteg i utvecklingen som be— reddes land och folk, då religionsfrihetsla- gen av 1951 trädde i kraft. Detta gav var- je svensk medborgare rätt att tillhöra eller frihet att stå utanför varje form av trossamfund, d.v.s. »sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst».

Förhållandet att svenska kyrkan har ett organisatoriskt samband med staten innebär inte, konstaterar Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund,

att vi har en statsreligion i Sverige. Enligt

1951 års religionsfrihetslag garanteras bl.a. den enskilde frihet att ansluta sig till an- nan bekännelse liksom frihet att ta avstånd från all religiös verksamhet. Förbundet anser att lagens text tillfredsställande täc- ker begreppet religionsfrihet. Då kravet på religionsfrihet redan under nuvarande förhållande är tillgodosett, innebär denna fråga inte något hinder mot att det finns ett visst samband mellan Svenska kyrkan och staten.

Uppfattningen att religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfri- hetslag hävdas uttryckligen av bl. a. läns- styrelsen i Kronobergs län, Katolska bis- kopsämbetet och Kristna studentrörelsen iSverige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att enighet om statsmakternas tolk- ning 1951 av religionsfrihetsbegreppet

ej då förelåg i riksdagen och att en vid- sträcktare tolkning av religionsfrihetsbe- greppet låg bakom de initiativ i riksdagen 1955 och 1956, som i sin tur är förutsätt- ningen för att hela relationen stat-kyrka efter en tioårig expertutredning nu är före- mål för remissbehandling och samtidigt ägnas en parlamentarisk översyn. Opinions- förskjutningarna på detta område är såle- des uppenbara. Tolkningen av religionsfri- hetsbegreppet inom 1951 års riksdag tedde sig redan för 1956 års riksdag otillfreds- ställande och måste med hänsyn till den vikt man i dag lägger på individens reli- gionsfrihet i samhällslivet te sig ohållbar.

Det är främst från denna senare utgångs- punkt och endast i andra hand från syn- punkter på trossamfundens religionsfrihet som enligt länsstyrelsen principen om reli- gionsfrihet bör tolkas. Så länge det i vårt samhälle finns allvarligt tänkande och i vidsträckt mening samvetsbestämda män- niskor som upplever det hittillsvarande statskyrkosystemet som en kränkning av

sin åsiktsfrihet kan deras tolkning av reli- gionsfrihetens begrepp ej negligeras. Vad dessa personer begär är visserligen en fri- het för egen del men även för kommande generationer. Endast om deras tolkning av religionsfrihetsbegreppet skulle innebära ett tvång över andra människors sätt att exempelvis utöva sin religion och verka inom sina trossamfund bör samhället kun- na sätta sig över deras extensiva tolkning av religionsfrihetsbegreppet.

Katolska biskopsämbetet hävdar att

utvecklingen, som i mycket bestämts av fri- kyrkliga bemödanden, för de katolska för- samlingarna kommit att medföra reella in- skränkningar i religionsfriheten samtidigt som självfallet katolikerna som individer kommit i åtnjutande av en vidgad religions- frihet.

Den antydda utvecklingen slutfördes ge- nom religionsfrihetslagen av 1951. På flera punkter, som var av stor betydelse för den katolska kyrkan, frångick lagen de av dissenterlagskommittén 1949 och dissenter- skatteberedningen 1950 framlagda försla- gen. Detta väckte emellertid föga offentlig uppmärksamhet, eftersom press- och riks- dagsdebatt mest ägnade sig åt frågan om upphävande av klosterförbudet. Enligt sak- kunnigförslagen skulle de katolska försam- lingarnas rätt till egen kyrkobokföring åter utvidgas och ordningen med antecknande av samfundstillhörighet vid folkbokföring- en återinföras. Dissenterskatteberedningens förslag om »kollektiv skatteåterbäring» skulle ha tillfört de katolska församlingar- na miljonbelopp. Förutsättningarna för pas- toralvård bland de katolska invandrarna hade, om förslaget genomförts, varit i grunden annorlunda än de är i dag.

Förslagen från 1949 och 1950 är till vis- sa delar inaktuella nu. Men tankeexperi- mentet att dessa förslag genomförts visar vilken för den katolska kyrkan maximalt ogynnsam utformning 1951 års reformer fick. Det visar också hur ingripande lag- stiftningen påverkar även en kyrka som är »oberoende» av staten.

Egendomligt och tänkvärt är också att dissenterlagskommittén för över tjugo år sedan var så mycket mer intresserad av katolska kyrkans bekymmer än den avsluta- de utredningen varit, trots att sedan dess antalet katoliker mångdubblats. Naturligt- vis kan detta motiveras med att utred- ningen haft att syssla med svenska kyr- kan och staten. Frikyrkliga synpunkter har det dock överallt funnits användning och utrymme för.

Av avsnitt 1.2.3 har framgått att också Kristna studentrörelsen i Sverige för fram liknande synpunkter.

2.1.3 Religionsfrihet och statskyrko— system

I det särskilda religionsfrihetsbetänkan- det uttalade kyrka-statuttedningen — vid sin behandling av innebörden av statens (och kommunernas) neutralitet — bl. a.

Ett statskyrkosystem, innebärande att sta- ten i den ordning som fastställts i Sverige handhar kyrkliga ärenden, är inte fören- ligt med en principiell statlig neutralitet ( SOU 1964:13 s. 574 ).

I slutbetänkandet belyser utredningen frågan om ett statskyrkosystem som så- dant är förenligt med religionsfriheten dels i kap. 5 Principen om religionsfri- het, dels i kap. 14 Val mellan olika alter- nativ för den framtida relationen mellan staten och svenska kyrkan.

Enligt utredningen innefattar proble- met

till en början spörsmålet, om staten över huvud kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfrihets- principen, d.v.s. om icke staten bör för- hålla sig neutral till olika livsåskådningar. Vidare gäller frågan, om staten kan up- pehålla ett nära samband med en viss kyr-

ka, låt vara en majoritetskyrka eller den största kyrkan, utan att stå i motsvarande relation till andra samfund som är repre- senterade bland medborgarna. Båda fråge- ställningarna har samband även med prin- ciperna om demokrati. ( SOU 1968:11 s. 234 .)

Utredningen finner att man kan

ej enbart på grundval av det formella för- hållandet mellan stat och kyrka i ett land utan vidare avgöra, om där råder reli- gionsfrihet eller ej. Därför är det ej heller möjligt att från religionsfrihetssynpunkt formulera en allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat. ( SOU 1968:11 s. 86 .)

Utredningens sist citerade uttalande vinner instämmande från länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, domkapitlen i Västerås, Lund och Visby, svenska kyrkans centralråd, stiftsråden i Västerås, Lund och Visby, Svenska kyr- kans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Kyrkomusiker- nas riksförbund samt Föreningen Sveri- ges kyrkokamrerare.

Ytterligare ett antal remissinstanser — bl. a. kammarkollegium, länsstyrelsen i Hallands län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs och Hämö- sand, stiftsråden i Skara och Härnösand samt Svenska kyrkans lekmannaförbund — vilka redovisar samma grunduppfatt- ning, har tagit upp frågan i samband med att man behandlat samhällets neu- tralitet i livsåskådningsfrågor. För dessa synpunkter _ som inte lämpligen kan redovisas utbrutna ur sitt sammanhang — redogörs i avsnitt 2.1.4.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sålunda

i likhet med utredningen att man inte en-

bart på grundval av det formella förhål- landet mellan stat och kyrka i ett land utan vidare kan avgöra, om där råder reli- gionsfrihet eller ej. Därför är det inte hel- ler möjligt att från religionsfrihetssynpunkt formulera en allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat.

Av intresse i sammanhanget är justitie- ministerns uttalande i fråga om statskyrko- systemet vid framläggandet av förslaget till 1951 års religionsfrihetslag, vilket åter- ges på s. 86 vn i betänkandet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län an- för under rubriken Principiella riktlin- per bl.a.

Det framgår av utredningens redogörel- se att förhållandet mellan stat och kyrka växlat under århundradenas lopp och att uppfattningen om vad som för individen, kyrkan och staten är godtagbart under skil- da epoker bedömts mycket olika. En på detta förhållande grundad historisk relati- vism ger väl ingen ledning för bedömning- en av dagens problem men bör dock vara en motvikt mot ensidighet och trångsynt- het.

I dag har svenska kyrkan kontakter med staten av organisatorisk art, samtidigt som den bildar ett trossamfund med särskilt medlemskap. Länsstyrelsen kan för sin del inte finna annat än att en på så sätt konstruerad statskyrka i princip mycket väl kan tillgodose de krav på religionsfrihet, som rimligtvis kan ställas även i ett livs- åskådningsmässigt differentierat samhälle.

Av i utredningen refererade diskussioner inom Förenta nationerna om en konven- tion om avskaffande av alla former av ofördragsamhet och diskriminering grun- dade på religion eller övertygelse framgår, att man även internationellt synes vara överens om att en statskyrka inte behöwer vara oförenlig med religionsfrihet och :att ett avskaffande av statskyrkan inte i och tför sig utgör någon garanti mot religiös diskzri- minering. Länsstyrelsen instämmer häri.

Om en mycket betydande majoritet av det svenska folket finner sig kunna tillhöra ett och samma samfund sådant som Sven— ska kyrkan och denna önskar använda sam- hällsapparaten för sina organisatoriska uppgifter, synes några berättigade invänd- ningar inte kunna resas häremot.

Enligt domkapitlet i Västerås är det

icke i och för sig oförenligt med princi- pen om religionsfrihet, att ett samband mellan staten och kyrkan består. Staten ger ekonomiskt stöd till undervisningsändamål, försvarsorganisationer samt nöjes- och kul- turaktiviteter av skilda slag, även om detta av minoritetsgrupper kritiseras. Den offent- liga verksamheten har blivit så annorlunda under ett sekel och så omfattande, att vissa grupper nödvändigtvis blir minoritetsgrup- per, utan att detta allvarligt stör integrite- ten. Det är här fråga om ett balanspro- blem.

Det har, påpekar domkapitlet i Lund,

från olika håll framförts argument med in- nebörd att religionsfrihetens princip kräver statskyrkans avskaffande. Relevansen av dylika argument hänger samman dels med tolkningen av religionsfrihetsbegreppet, dels med tolkningen av statskyrkobegreppet.

Under rubriken Principen om religions- frihet anför domkapitlet i huvudsak bl. a.

Domkapitlet delar utredningens uppfatt- ning ( SOU 1964:13 s. 509 ), att det är »ganska meningslöst att allmänt hävda, att en statskyrka är oförenlig med full reli- gionsfrihet». Däremot bör understrykas ut- redningens uttalande om de inskränkningar i den religiösa friheten för svenska kyrkan själv som är förenade med statskyrkosyste- met. Dessa kan dock såsom utredningen också påpekat ( SOU 1964:13 s. 519 ) av- hjälpas utan rubbning av själva detta sys- tern, >>i väsentliga stycken genom reformer i anknytning till finländsk lagstiftning». Ett genomförande av det av 1968 års kyrko-

möte antagna reformprogrammet skulle verksamt bidraga härtill. Från religions- frihetssynpunkt kan enligt utredningen ( SOU 1964:13 s. 523 ) knappast vara något väsentligt att invända mot att man söker fortsätta på delreformernas väg, så länge det ej bevisligen är omöjligt att komma fram på den. Domkapitlet vill särskilt un- derstryka detta utredningens uttalande samt det i anslutning därtill gjorda tillägget: »En väsentlig förutsättning måste dock vara, att statsmakterna visar förståelse för de religiösa frågornas speciella art och för be- hovet av reformer i religionsfrihetens an- da samt avstår från sådana som står i strid med denna. Eljest torde frågorna om reli- gionsfriheten för kyrkans egen del hastigt kunna ställas på sin spets».1

Domkapitlet i Visby vill

ansluta sig till ett yttrande, som justitie- ministern gjorde i frågan om statskyrko- systemet vid framläggandet av förslaget till 1951 års religionsfrihetslag, nämligen att religionsfrihet icke innebar att svenska kyrkans särställning behövde upphävas samt att det icke med fog kunde hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.

Svenska kyrkans centralråd instäm- mer med

utredningen att frågan om religionsfrihet föreligger i ett samhälle eller ej, inte kan besvaras med hänvisning till förekomsten eller frånvaron av ett statskyrkosystem.

Centralrådet anser vidare att frågan om svenska kyrkans relation till staten i en modern demokratisk stat som den svenska, ytterst är en fråga som endast kan besvaras av folket självt. Därest en majoritet av folket önskar detta, kan centralrådet icke finna att denna anordning strider mot vare sig demokratin eller religionsfriheten.

1 De uttalanden som i detta stycke tillskrivs utredningen har gjorts av dess expert S. Waller.

Stiftsrådet i Västerås

ansluter sig till kravet på religionsfrihet såsom det definierats av FN och av Euro- parådet 1950. I motiven till 1951 års sven- ska religionsfrihetslag angavs att religions- frihet icke innebär, att svenska kyrkans ställning behöver upphävas. Stiftsrådet cle- lar den uppfattningen att det icke med fog kan hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska system hindrar religionsfrihe- tens förverkligande.

Stiftsrådet i Visby uttalar.

Om religionsfriheten definieras så som sker i FN-stadgan ang. de mänskliga rät- tigheterna och Europarådets konvention ang. skydd för de mänskliga rättigheterna, torde detta icke hindra att kyrkan rent organisatoriskt är på något sätt förbunden med staten. Om nämligen staten genom organisatoriska åtgärder ger kyrkan en så- dan ställning att hon kan nå ut till alla människor med sitt budskap och att hon kan hjälpa dem som önskar hennes tjäns- ter, kan detta förhållande knappast sägas kränka statens religiösa neutralitet, då det ju alltigenom rör sig om en organisatorisk fråga och icke berör frågan om staten skall omfatta någon särskild ideologi.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund har frågat sina medlemmar om ett fritt läge är erforderligt för att tillgodose kravet på religionsfrihet. För- bundet sammanfattar svaren.

Som framgår av sammanställningen an- ser icke mindre än 95 % av dem som be- svarat denna fråga att kyrkans förhållande till staten i och för sig saknar betydelse för frågan om religionsfriheten.

Styrelsen delar denna uppfattning. Inom nu gällande lagstiftning torde individens krav på religionsfrihet vara helt tillgodo- sett.

K yrkomusi kernas riksförbund hänvisar

till justitieministerns definition av reli- gionsfrihetsbegreppet i förarbetena till religionsfrihetslagen. Förbundet

menar, att ett statskyrkosystem inte nöd- vändigtvis måste kränka religionsfriheten utan i stället erbjuder tillfällen till religiös service utan krav på personligt ställnings- tagande i trosfrågor.Religionsfriheten fram- står som större inom en statligt reglerad kyrka än inom ett fritt samfund. Utredningen fastslår, att statens religiö- sa engagemang ej upphör vid en skilsmäs- sa. Dock förrnodar KMR att statens be- fattning med hithörande frågor erfares så perifer och diminutiv att Svenska kyrkan skulle betrakta detta som bristande statlig neutralitet. Under åberopande av religions- frihetsprincipen synes i varje fall Svenska kyrkan ej böra berövas en genom relatio- nerna till staten erhållen särställning.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser det värdefullt för alla parter att det förekommer ett samarbete mellan staten och de religiösa samfunden. Om därvid samarbetet med det största samfundet sker i form av ett s.k. statskyrkosystem — ut- trycket är ej entydigt -— behöver det ej innebära, att övriga samfund diskrimineras. Det beror helt på hur relationerna utfor- mas. Som framgår av utredningen är skils- mässa å andra sidan ej i och för sig en garanti för frånvaro av diskriminering. Det beror på det enskilda samfundets indivi- duella inställning till gällande statliga be- stämmelser. Skäl för någotdera av de upp- ställda alternativen kan därför ej anföras ur religionsfrihetssynpunkt.

En mer tveksam inställning till kyrka- statutredningens uttalande kan läsas fram ur yttranden av länsstyrelsen i Stock- holms län, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Frälsningsarmén och Sveriges so- cialdemokratiska kvinnoförbund.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Stock- holms län.

I betänkandet sägs, att det inte är möj- ligt att från religionsfrihetssynpunkt upp- ställa någon allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat. Länsstyrelsen ställer sig i viss mån undrande inför detta uttalande. Ty även om ett statskyrkosystem låter för- ena sig med religionsfrihet i den mening förarbetena till 1951 års lagstiftning i äm- net avser, ter det sig dock tveksamt, i vart fall enligt mångas mening, om ett så- dant system verkligen kan anses helt för- enligt med full frihet i religiöst hänseende för både individ och samfund. I varje fall framstår en ordning med principiell likstäl- lighet mellan olika existerande trossam- fund som ett ur ifrågavarande aspekt na- turligare system. Och utan vidare kan väl sägas, att det nuvarande statskyrkosyste- met med dess privilegiering och auktorisa- tion av ett visst samfund, dess nästan full- ständiga identifiering av medborgare med kyrkomedlem och dess långtgående statliga kontroll på kyrkan knappast ter sig fören- ligt med en full religionsfrihet i mera egentlig mening. Ur dessa synpunkter fram- står därför en upplösning av banden mel- lan stat och kyrka som en principiellt sett i och för sig önskvärd reform.

Riksförbundet Kyrkans ungdom anför.

Utredningen framhåller att man på grund av det formella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land icke kan avgöra om där råder religionsfrihet eller ej. På s. 237 utvecklas denna tankegång så, att »princi- pen om religionsfrihet för trossamfunden innebär att varje samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Rela- tionen mellan staten och Svenska kyrkan bör därför bestämmas så att kyrkan har frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av organisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa friheten». Då ett statskyrkosystem emeller-

tid synes förutsätta någon form av statligt inflytande på åtminstone något av de nämnda områdena torde man med visst skäl ändå kunna ställa frågan om icke ur rent principiell synpunkt de bästa förut- sättningarna för full religionsfrihet före- ligger där kyrka och stat ej är förenade i någon form av statskyrkosystem. Utred- ningen medger på s. 82 att »statskyrkosys- temet medför dock en begränsning i kyr- kans och församlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dylika frågor». De exempel utredningen anför på s. 237 rörande det nuvarande statliga in- flytandet över Svenska kyrkan rymmer po- tentiella konfliktytor och kan därför ur principiell synpunkt sägas innebära en in- skränkning i den religionsfrihet som bör tillkomma kyrkan såsom trossamfund.

I praktiken kan dock ett samband funge- ra så att kyrkans frihet blir tillgodosedd. Skälen för ett sådant samband kan då vara ideologiska eller praktiska. Där exem- pelvis en kristen enhetskultur råder och därför medborgarnas medborgarskap och kyrkotillhörighet naturligt hör ihop eller exempelvis där kyrkan praktiskt kan göra samhället tjänster oberoende av en ideo- logisk överensstämmelse och tillåts verka i enlighet med den religionsfrihetsprincip som ovan återgivits föreligger dylika skäl. Där de inte föreligger måste ett rådande statskyrkosystem tas under omprövning.

I det läge som uppkom genom 1951 års religionsfrihetslag kan enligt Fräls- ningsarmén

inte hävdas att Svenska kyrkans särställ- ning på ett avgörande sätt hindrar reli- gionsfrihetens förverkligande för den en- skilde. Å andra sidan kan inte sägas att statskyrkosystemet som sådant ger någon garanti för religionsfrihet i allmänhet. Även om Svenska kyrkan sålunda inte numera hindrar enskilda personers religionsfrihet, så förblir dock Svenska kyrkan själv i viss mån bunden av staten, utan att därför kunna garantera statens bindning till den kristna etiken.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund erinrar om

hur arbetarrörelsen rest kravet på reli- gionsfrihet vid olika programskrivningar. Religionsfrihet, religionen är en privatsak, statskyrkan bör avskaffas, statskyrkosyste- met avskaffas är punkter i tidigare parti- program. I den senaste programdiskussio- nen betonades även en annan aspekt på frågan om en statskyrka nämligen kravet på demokrati, vilket resulterade i den nu- varande mera nyanserade formuleringen i 1960 års program. »Förhållandet mellan stat och kyrka regleras i enlighet med reli- gionsfrihetens och demokratins principer. All religionsutövning på frivillighetens grund.» Denna formulering sammanfaller väl med vad Förenta Nationernas konven- tion mot religiös ofördragsamhet uttrycker: Varken antagandet av en statsreligion, er- kännandet av en religion eller trosåskåd- ning från en stats sida eller skiljande av staten från kyrkan i och för sig skall be- traktas som religiös ofördragsamhet eller diskriminering på grundval av religion eller övertygelse.

Dessa olika formuleringar uttrycker emel- lertid ett dilemma inför kyrkans skiljande från staten. Religionsfriheten kräver att staten icke favoriserar någon kyrka fram- för en annan. Samtidigt framstår det som ett intresse för en demokratisk stat, att ett samfund icke riktar krav på ställningsta- ganden eller ställer krav på kvalifikationer hos medlemmarna, som åsidosätter demo- kratiska principer. Man kan alltså inte a priori utgå ifrån att en statskyrka sämre tillgodoser religionsfriheten och toleransen än sins emellan konkurrerande fria kyrkor. Fria kyrkor kan innebära skärpta gränser mellan oliktänkande och intolerans.

I fullt medvetande om detta har dock kvinnoförbundet med stöd av det social- demokratiska partiets principiella grund- inställning kommit fram till att för sin del förorda att det nuvarande sambandet mel- lan stat och kyrka upphäves och att en omprövning sker >>i enlighet med religions- frihetens och demokratins principer».

En avvisande inställning till utredning- ens uppfattning om religionsfrihet och statskyrkosystem framgår av yttranden från Sveriges frikyrkoråd, Frikyrkliga studieförbundet, Förbundet för religions- frihet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. För dessa synpunkter redogörs i avsnitt 2.1.4.

2.1.4 Samhällets neutralitet i livsåskådningsfrågor

I det särskilda religionsfrihetsbetänkandet tog kyrka-statutredningen — som en in- ledning till framställningen om trossam- fundens religionsfrihet — upp frågan om innebörden av statens (och kommuner- nas) neutralitet i förhållande till religion och religiösa samfund. Utredningen an- förde bl. a.

Med statlig neutralitet på nu ifrågava- rande område förstås vanligen att staten icke skall taga ställning i livsåskådnings- frågor utan skall förhålla sig passiv till alla uttryck för religiösa åskådningar — kristen- domen eller annan religion —— liksom till uttryck för icke-religiösa åskådningar. Neu- tralitet kan emellertid också ha en mer ne- gativ eller mer positiv prägel än den rent passiva neutraliteten. En neutralitet av ne- gativt eller positivt slag torde i egentlig mening inte vara neutral, enär den innebär att staten intager en viss principiell inställ- ning antingen mot eller för viss religion. Alla nu berörda former av statlig neuttra- litet kombineras vanligen med ett starkt betonande av att den enskildes förhållande till religionen är dennes personliga angelä- genhet. (SOU 1964:13 s. 571.)

Utredningen uttalade avslutningsvis i detta sammanhang.

Då det gäller en neutralitet, som såtill- vida är partiell, att staten lämnar ekono- miskt stöd till religiösa samfund förtelig-

ger olika uppfattningar om vad en dylik neutralitet bör innebära. Frågan är huru- vida staten — om den tillerkänner sådana samfund beskattningsrätt, vilka godtager dylik rätt beträffande sina medlemmar — bör lämna stöd i annan form åt samfund, som icke vill använda sig av beskattnings- rätt.

Det kan slutligen i fråga om statlig neu- tralitet på det religiösa området anmärkas, att anledningen till att ett trossamfund i olika former åtnjuter särskilt stöd från statens sida sällan torde vara en objektiv prövning av olika samfunds företräden eller karaktär utan är att finna i historiska förhållanden. (SOU 1964:13 s. 574.)

I slutbetänkandets kap. 5 har kyrka- statutredningen sammanfattat sina syn- punkter.

Vanligen menar man med statlig neutra- litet på religionens område, att staten inte skall taga ställning i livsåskådningsfrågor utan skall förhålla sig passiv till alla uttryck för religiösa åskådningar.

I många frågor som gäller livssyn eller livsvärdering kan statsmakterna emellertid inte förhålla sig neutrala. I sitt delbetän- kande om religionsfriheten har utredningen erinrat om att demokratien bygger på att vissa allmänna etiska värderingar—en Vär- degemenskap — finns som grund för statens verksamhet. Staten är också verksam för att till medborgarna förmedla en demokratisk livssyn. För den fostran skolan skall ge gäl- ler som målsättning bl.a., att eleverna skall bibringas en god uppfattning om de mora- liska normer, som måste gälla i samman- levnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt sam- hälle. Vissa etiska livsvärderingar ligger självfallet också bakom lagstiftningen i många frågor, t. ex. om ekonomiska förhål- landen, sociala stödåtgärder, äktenskap, brott och straff m.m. Till dessa och andra frå— gor, i Vilka staten har bestämmande makt, anknyter också Värderingar av religiös art.

Dessa kan vara och är olika inom olika be- kännelser och samfund och bland olika in- divider. Statens ställningstaganden kommer därför att i vissa fall sammanstämma med och i andra fall att strida mot vad som hävdas från viss religiös utgångspunkt. Sta- ten kommer på grund härav icke att te sig som neutral i religiöst hänseende.

En annan fråga, som ibland avses då man talar om statens neutralitet, är om staten skall vara kyrkopolitiskt neutral, d.v.s. be- handla olika trossamfund och deras med- lemmar liksom personer som står utanför alla trossamfund, lika.

I en sådan neutralitet innefattas till en början, att medborgerliga rättigheter ej skall bero av tillhörighet till visst trossamfund eller till trossamfund över huvud; från vissa behörighetsregler för präster och vid be- handling av kyrkliga frågor kan här bortses. Att ett sådant krav i fråga om lika med- borgerliga rättigheter skall tillgodoses upp- fattas numera vanligen som självklart. I andra frågor hävdas ofta, att staten ej är kyrkopolitiskt neutral. Sålunda göres ofta gällande, att Svenska kyrkan genom sin nära relation till staten givits en särskild förmånsställning framför andra samfund. Å andra sidan framhålles ibland att kyr— kans beroende av staten är till nackdel för kyrkan och hindrar den att fullfölja sin religiösa bestämmelse. Statligt stöd liksom statlig kontroll uppfattas sålunda olika, be- roende på vilken inställning man har på grund av sin religiösa livsuppfattning eller tro eller sin inställning till staten. Även bort- sett från själva statskyrkosystemet möter svårigheter om man vill behandla samfund och enskilda på ett sätt som tillgodoser önskemålen om lika behandling. Exempel härpå kan hämtas från skolans värld och från barna- och hälsovårdsområdet.

Lika behandling av enskilda grupper och samfund inrymmer sålunda åtskilliga pro- blem på skilda områden. Behandlas exem- pelvis samfund på det sättet lika, att samma förmåner erbjuds dem alla, innebär det, om de värderar förmånen olika ej att de finner sig likvärdigt behandlade. Vad ett samfund

finner vara ett positivt värde kan av ett annat uppfattas som ett negativt ingrepp. Svenska förhållanden erbjuder exempel här- på såväl i vad rör totalrelationen till staten som detaljfrågor. Sålunda har inom Svenska kyrkan givits uttryck för uppskattning av det nära sambandet med staten, medan in- om frikyrkorna varje beroende av staten länge ansetts direkt strida mot en religiöst motiverad frihet. Motsvarande gäller som nämnts även i detaljfrågor, såsom rörande Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till ämbeten inom Svenska kyrkan.

En mekanisk tillämpning av principen om lika behandling av samfunden kan alltså leda till åtgärder som uppfattas mycket olika och av en del betraktas som orättvisor och diskriminering. Att utvälja de punkter där förmåner skall erbjudas eller inskränk- ning i friheten kan göras ger alltså svårig- heter, om kravet på likvärdig behandling skall upprätthållas. Man kan således ej,med utgångspunkt från vad Svenska kyrkan som majoritetskyrka önskar, erbjuda övriga grup- per motsvarande förmåner och anse att lika behandling därmed skett. Ej heller kan man ta sin utgångspunkt i vad som från frikyrk- lig eller icke-kristen utgångspunkt anses önskvärt och behandla folkkyrkan och dess medlemmar därefter.

Vad man kan eftersträva är, att de för- måner som erbjuds olika samfund och indi— vider är lika i den betydelsen att de av de olika samfunden och individerna uppfattas såsom varande lika mycket värda. Det är emellertid uppenbart, att en godtagbar ob- jektiv norm för uppskattningen av ett så- dant värde ej kan skapas.

Många som kräver statlig religiös neutra- litet i betydelsen lika behandling av tros- samfund hävdar, att staten dock skall stödja religionen, enkannerligen den kristna religio- nen och vanligen denna i dess evangeliska utformning. Ofta torde de som hyser en så- dan uppfattning samtidigt önska att staten skall aktivt hindra den romersk—katolska for- men av kristendom att vinna utbredning i Sverige. Andra söker, samtidigt som de generellt hävdar att staten skall vara reli- giöst neutral, aktivt statens stöd för kultu-

rella och andra åtgärder som står i strid med religiösa uppfattningar hos breda lager av medlemmarna inom trossamfunden.

I riksdagsdebatten 1951 om religionsfri- hetslagen anfördes från frikyrkligt håll, att avsikten med en skilsmässa ej var att staten skulle bli neutral i förhållande till kristen- domen utan blott i förhållandet kyrkorna emellan. Från kristet socialdemokratiskt håll framhölls att staten inte borde släppa ifrån sig omvårdnaden om det religiösa livet och lämna detta viktiga område helt åt det pri- vata initiativet. Man borde slå vakt både om religionsfriheten och om samhällets an- svar för att den religiösa livssynen tillbju- des det svenska folket.

Konstitutionsutskottet underströk 1956 när det föreslog en utredning rörande den framtida gestaltningen av relationen kyrka- stat, att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter.

Vid den socialdemokratiska partikongres- sen 1960 behandlades som ovan nämnts frå- gan om staten och kyrkan. Därvid framhölls bl.a., att man ej kunde komma ifrån något slags förhållande mellan staten och en folk- kyrka. (SOU 1968:11 s. 83—85.)

Utredningen återkommer i kap. 14 till problemet om lika eller likvärdigt stöd och anför bl. a.

Godtager man att staten utan att bryta mot religionsfrihetsprincipen kan ge stöd åt religiösa strävanden, återstår frågan om ej staten därvid bör ge lika eller likvärdigt stöd åt samtliga medborgare och därmed även åt alla kyrkor och samfund som är repre- senterade inom landet liksom åt dem som står utanför samfunden.

Väl har debatten om religionsfrihetsprin- cipen i internationella sammanhang och eljest väsentligen inriktats på konkreta fri- hetsfrågor. Främst har principen därvid åbe- ropats när det gällt att hindra diskrimine- ring av religiösa skäl. Men oavsett hur prin- cipen definieras kan redan på allmänna

grunder om lika behandling av medborgar- na i en stat hävdas, att enskilda och deras organisationer bör behandlas på likvärdigt sätt. Ofrånkomligt är visserligen, att staten måste dra gränser för vad den kan stödja och att den också måste motverka åtskilliga aktiviteter som förekommer bland medbor- garna. Det är givetvis en grannlaga uppgift att avgöra, i vilken mån ett visst samfund bör ges stöd eller ej. Av religionsfrihetsprin- cipen följer emellertid, att för samhälleligt stöd a priori ej får vara avgörande, vilken religiös inställning den har som erhåller stö- det. Å andra sidan kan samhällets ansvariga myndigheter ej avhända sig rätt och skyldig- het att, när de handlar även å andras väg- nar än deras som söker stöd, göra bedöm- ningar och avvägningar som tillgodoser det allmänna intresset och som kan gå en reli- giös eller icke religiös grupp emot.

Tillämpas det förda resonemanget på re- lationen kyrka-stat kan ej uteslutas, att sta- tens behandling av olika samfund kan bli olika utan att fördenskull behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Det kan exempelvis, på allmänna grunder sådana de eljest tillämpas inom samhället, tänkas att en majoritet i samhället, som har en gemensam syn på religiösa frågor, i sedvan- lig politisk demokratisk ordning väljer att tillgodose sina religiösa önskemål i en viss organisatorisk form, som ej sammanfaller med vad olika minoriteter önskar. Krav måste emellertid därvid från demokratiska utgångspunkter liksom från religionsfrihets- synpunkter ställas, att minoriteterna så långt ske kan ges likvärdiga möjligheter och lik- värdigt stöd. Konkreta åtgärder bör väljas så, att det ej framstår som om majoriteten vill utnyttja staten för att genom den statliga auktoriteten stärka sin egen syn i religiösa frågor på minoriteternas bekostnad. Väljer majoriteten en nära relation mellan sitt sam- fund och staten måste därför från allmän synpunkt och med utgångspunkt från reli- gionsfriheten krävas, att staten ger dem som utgör minoriteter i fråga om livsåskådning möjligheter till samma respekt för sin in- ställning samt likvärdiga reella arbetsmöjlig- heter. (SOU 1968211 5. 234—235.)

Ett 40-tal remissinstanser har redovi- sat synpunkter på problemet samhällets neutralitet i livsåskådningsfrågor.Länssty- relserna i Stockholms, Östergötlands, Jön- köpings och Hallands län, domkapitlet i Uppsala, stiftsråden i Strängnäs och Väs- terås, Svenska prästförbundet, Frälsnings- armén och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare har uttryckligen åberopat kon- stitutionsutskottets uttalande år 1956 att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa ange- lägenheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län kon- staterar sålunda.

Som utredningsmännen påpekat uppbärs vår lagstiftning på åtskilliga områden av vissa etiska och även rent religiösa värde- ringar. Över huvud taget utgör uppenbar- ligen kristen kultur och kristna normer värdefulla moment i samhällslivet. På sätt konstitutionsutskottet framhöll vid 1956 års riksdag kan staten under sådana förhållan- den under inga omständigheter avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. Statsmakterna kan med andra ord icke för- hålla sig strikt »neutrala» i livsåskådnings- och liknande frågor. En annan och i detta sammanhang väsentlig sak är emellertid, att staten, som ofta understrykes, så långt som möjligt bör behandla olika trossam- fund och deras medlemmar —— liksom per- soner utanför varje sådant samfund —-— lika. I enlighet med vad utredningen ut- vecklar inrymmer emellertid helt visst prin- cipen om lika behandling av enskilda sam- fund och grupper en del i praktiken svår- lösta frågor.

Som framgått av avsnitt 1.1.2 anser länsstyrelsen i Östergötlands län att staten inte kan vara neutral i livsåskåd- ningsfrågor. Detta följer enligt länssty- relsen av

de etiska livsvärderingar som ligger bakom

många frågor inom lagstiftningens område. Statens ställningstagande i sådana frågor sammanfaller i de flesta fall med svenska kyrkans men överensstämmer icke alltid med de andra kristna trossamfundens. Läns- styrelsen ansluter sig sålunda till den upp- fattning konstitutionsutskottet underströk rörande den framtida relationen kyrka och stat att staten under inga omständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa an- gelägenheter (sid. 85).

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om statlig neutralitet i livs- åskådningsfrågor

har nära samband med religionsfrihets- problematiken. Utredningen refererar i det- ta ämne i huvudsak olika ståndpunkter men fastslår att statsmakterna inte kan för- hålla sig neutrala i många frågor, som gäl- ler livssyn och livsvärderingar. Länsstyrelsen har samma uppfattning och vill understry- ka vad utredningen anför i den delen på s. 84 vö. Uttalandet kan kompletteras med vad som sägs härutinnan i det av 1956 års riksdag godkända utlåtandet av KU, som med gillande återges i direktiven för utredningen (s. 12 vn). KU konstaterar här, att samhälleliga strävanden och värdering- ar utgått från en moraluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund och att de värden som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör en tillgång som bör tagas väl till vara. Utskottet kunde inte medverka till någon åtgärd, som kunde befaras skada dessa omistliga värden. Det sagda synes innebära ett ganska bestämt avståndstagande från ståndpunkten att sta- ten skall förhålla sig helt neutral till kris- tendomen. Om man med detta samman- ställer det av departementschefen under- strukna uttalandet att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, det vill i Sve- rige i huvudsak säga angelägenheter som har med den kristna religionen att skaffa, blir bilden tydligare. Utredningen har när- mare fullföljt bedömningen av läget (s.

234 f.). Länsstyrelsen kan ansluta sig till denna bedömning och vill vidare hänVisa till vad som framförts av representativa instanser bl.a. riksdagen samt till att några andra meningar ännu ej kommit till samma auktoritativa uttryck. Det grund- läggande synsättet har emellertid redan i viss mån ändrats (s. 234 f.) och att en an- nan uppfattning är på väg kan utläsas t.ex. av programmatiska uttalanden från ett par av de politiska ungdomsförbunden, som går längre än sina respektive partier (se 5. 226—230). I huvudsak synes emellertid enligt den än så länge helt dominerande opinionen principen om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor ha den innebörden att staten bör behandla olika trossamfund lika. Det är emellertid svårt att få en ob- jektiv norm för detta; förmåner värderas olika t.ex. av svenska kyrkan och frikyr- korna (s. 84 h). Som utredningen påpekat på s. 235 v kan det ej uteslutas att statens behandling av olika samfund kan bli olika utan att behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Men staten måste — om en närmare relation mellan en majo- ritetskyrka som den svenska kyrkan och staten väljes — låta dem som utgör mino- riteter i frågor om livsåskådning få samma respekt för denna och likvärdiga reella arbetsmöjligheter (s. 235 hö). Detta själv- klara krav bör kunna uppfyllas. Det på religionsfrihetsprincipen grundade kravet på neutralitet behöver alltså från dessa utgångspunkter inte innebära att banden mellan stat och kyrka upplöses men det måste få återverkningar på utformningen av ett system med bibehållet samband och då rimligen i riktning mot en friare ord- ning.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

När konstitutionsutskottet 1956 föreslog en utredning om det framtida förhållandet mellan kyrka och stat, gjordes det utta- landet, att staten under inga omständighe- ter kunde avsäga sig allt ansvar för reli- giösa angelägenheter. Innebörden härav

kan uppfattas så, att det gäller att finna den lämpligaste formen för samverkan mel- lan kyrka och stat i angelägenheter av ge- mensamt intresse. Det har ansetts att det nuvarande statskyrkosystemet kan med- föra ett för stort inflytande för staten i rent kyrkliga frågor, medan kyrkan å and- ra sidan får syssla med världsliga uppgifter i en omfattning som kan inkräkta på den själavårdande verksamheten. Det torde fin- nas vissa möjligheter att ändra på dylika förhållanden inom ramen för ett bestående statskyrkosystem, t.ex. genom utvidgning av kyrkomötets befogenheter och inrättan- de av en kyrklig centralstyrelse samt överflyttning av folkbokföring och begrav- ningsväsende till åligganden för det borger- liga samhället. Detta skulle närmast mot- svara den situation som av utredningen betecknats med A-läget. Även om kyrkan i organisatoriskt hänseende får en mera fri- stående ställning, såsom i de s.k. B-, C- och D-lägena, kan statlig reglering i viss omfattning befinnas erforderlig, framför allt i B-läget. Därvid bör såvitt möjligt neutralitetsprincipen iakttagas.

En strikt tillämpning av denna princip skulle innebära lika behandling av alla trossamfund och de personer som står utanför trossamfunden. Att staten redan nu intar en neutral hållning i tros- och livsåskådningsfrågor synes följa bl.a. av 1951 års religionsfrihetslagstiftning och det sätt på vilket religionsundervisning numera meddelas i skolorna. Neutraliteten bör där- emot inte få vara utslagsgivande i frågor, där hänsyn till samhällsnyttan kan ge an- ledning till avsteg från principen. Kravet på statens neutralitet i religiösa samman- hang får sålunda inte drivas så långt, att det utesluter en av historiska och praktiska skäl betingad medverkan av statliga myn- digheter vid uppbörden av avgifter för svenska kyrkans medlemmar.

Religionsfriheten kan, anser domkapit— let i Uppsala,

inte principiellt behandlas utan att frågan om statens neutralitet ifråga om livsåskåd-

ningar och religion kommer in i bilden. Med statlig neutralitet i detta avseende menar man då vanligtvis, att staten skall förhålla sig passiv och inte ta ställning till religiösa åskådningar. Utredningen påpe- kar, att det är omöjligt för staten att för- hålla sig neutral till många frågor, som gäller livssyn och livsvärdering. I vårt de- mokratiska system, som fungerar som ett slags överideologi i förhållande till våra demokratiska partipolitiska grupperingar, finns det en värdegemenskap i många vita- la frågor, som gäller livssyn eller livsvär- dering. Bakom målsättningen för skolans fostran ligger en bestämd värdering, som syftar till att ge eleverna positiva moralnor- mer för samlevnaden. Det gäller även vår rättsordning. Ur etisk synpunkt är den in- galunda neutral. Vår lagstiftning i många frågor t.ex. om sociala stödåtgärder, äk- tenskap, brott och straff bärs upp av en bestämd människosyn som innesluter re- spekt för människans integritet och oföryt- terliga värde. Idéhistoriskt sett är det lätt att spåra det kristna inslaget i denna män- niskosyn. Det finns heller ingenting, som motsäger den icke sällan framförda tesen, att demokratins människosyn alltjämt behö- ver inspiration från evangeliet. Självfallet kan statsmakten i sin strävan att främja demokratins människosyn inte skilja mel- lan den inspiration, som kommer från pro- fanhumanistiskt håll och den som kommer från kristet håll och i sin motivering fa- vorisera den ena på bekostnad av den and- ra. Här måste statsmakten iaktta neutrali- tet i den meningen, att den inte godtyckligt berövar någondera parten arbetsmöjlighet. Staten är inte längre en överhetsstat, som själv avgör vilka värderingar och idéer, som skall gälla för medborgarna. Den mo- derna svenska statens beslutande och verk- ställande organ, som återspeglar det poli- tiska opinionsunderlaget, förutsättes också på ett övergripande sätt företräda de bas- värden, som ett demokratiskt system byg- ger på.

Som motiv för statens neutralitet i vår- deringsfrågor brukar man vanligen anfö- ra, att det moderna samhället är värde-

pluralistiskt och livsåskådningsmässigt sett differentierat. Det finns en hel del fog för detta påstående, men det täcker inte hela sanningen, nämligen det förhållandet, att under pluralismen ligger basvärden, vil- ka står i ett reciprokt förhållande till plu- ralismen och till vilka statsmakten inte kan förhålla sig neutral. Det finns också tecken, som tyder på, att pluralismen i många avseenden är ett försök att artiku- lera och nytolka de basvärden eller den värdegemenskap statsmakten ger sitt stöd ideellt och materiellt.

I princip är det för statsmakten natur- ligt att i vissa frågor förhålla sig neutral i den meningen, att den inte dirigerar idé- bildningen, under det att den i andra frå- gor överger sin formella neutralitet och aktivt skapar opinion för vissa basvärden. I förra fallet kan staten utan att uppge sin formella neutralitet ge arbetsmöjligheter åt idéer, som inte omfattas av alla med- borgare. Överhuvud taget är det ett påtag- ligt intresse hos statsmakten att ge service åt medborgarna, även vad gäller livsåskåd- ningsfrågor. Härigenom stimuleras värde- ringsdebatten. Mycket tyder också på att värderingsfrågorna kommer att få ökad betydelse i framtidens samhälle. Det är därför önskvärt, att statsmakten gör vad den kan för att stimulera denna debatt, som indirekt kan förmodas verka befruk- tande på utformningen och tillämpningen av de basvärden statsmakten själv anam- mat i sin allmänna verksamhet. För den moderna statsmakten år det en naturlig uppgift att ikläda sig sin del av ansvaret för religionsvården i vårt samhälle. Detta motiveras inte blott av det faktum, att fler- talet av våra medborgare torde önska ett dylikt ansvarstagande från statens sida utan också av det faktum, att den kristna religionen fått en förnyad aktualitet i den värderingsdebatt, som börjar ta form över hela världen. 1956 års riksdag, som begärde en allsidig och förutsättningslös utredning om kyrka-statrelationen, antog konstitu- tionsutskottets yttrande, där det bland an- nat heter: >>Hur än de fortsatta relatio- nerna mellan staten och kyrkan kommer att

utformas, torde det vara uppenbart, att staten icke bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter.» Domkapit- let delar denna uppfattning.

I argumenteringen mot ett bibehållande av sambandet mellan kyrka och stat, har det anförts, att kyrkan härigenom för- satts i en privilegierad ställning i förhål- lande till de andra samfunden. Alldeles bortsett från det faktum, att svenska fol- ket nästan hundraprocentigt bibehållit sin kyrkotillhörighet och funnit det naturligt att på politisk väg ge denna kyrka arbets- möjligheter, kan man diskutera om privi- legiebegreppet är relevant för den sak det här är fråga om. Inte sällan har privilegiear- gumentet kommit från samfund, där man av rent principiellt religiösa skäl avvisat varje tanke på organisatoriskt samband med staten och rent av betraktat ett dylikt samband som en belastning och ett hinder för religiös verksamhet. Terminologiskt kan ordet privilegium knappast vara ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om. Ett samfunds organisatoriska utform- ning, som på intet sätt inkräktar religiöst eller ekonomiskt på andra samfund och som dessutom av dessa icke anses önskvärd, kan knappast betecknas som ett privile- gium.

Om det överhuvud taget skall finnas nå- gon reell innebörd i talet om statens ansvar för religionsvården, måste detta ansvar ta sig konkreta uttryck. När det gäller Svenska kyrkan sker detta, som ovan fram- hållits, bäst genom åtgärder, som syftar till en funktionsduglig organisation och effek- tiv finansiering. De arbetsmöjligheter, som härigenom ställs till kyrkans förfogande, är inte att betrakta som en speciell för- mån för en mer eller mindre exklusiv grupp kyrkofromma utan avser en öp- pen verksamhet, som vill betjäna så många som möjligt. I folkkyrkans öppenhet mot alla som önskar hennes tjänster, ligger en spärr mot varje försök att religiöst favorise- ra en speciell grupp.

Vilken form statens befattning med reli- gionsvården skall ha ifråga om andra sam-

fund kan inte Svenska kyrkan avgöra. Det enda önskemål man här kan uttala är, att alla samfund, som önskar statligt stöd, får det i former, som är avpassade efter ve- derbörandes samfundssyn och efter reli- gionsfrihetens krav.

Stiftsrådet i Strängnäs framhåller

att staten under inga omständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelä- genheter, men att neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor ej får innebära att kyrkans arbetsmöjligheter hindras.

Och stiftsrådets i Västerås kommentar till konstitutionsutskottets uttalande år 1956 lyder.

Stiftsrådet anser, att det finns omistliga värden, som har den största betydelse för samhällslivet.

Till religionsfrihet hör, enligt Svenska prästförbundet,

att förutsättningar finnes för samfund och enskilda att få det religiösa livets behov och växt tillgodosedda. Tron och det liv som kommer därav måste kunna tillväxa. Det kan ske utan att någons religionsfri- het därigenom begränsas. Det är här ej blott fråga om anspråk på samhället för ett samfund utan om att samhället icke kan frånsäga sig ansvar för det religiösa livet. Religionsfrihet kan emellertid också, som utredningen framhåller, sägas innebära, att staten är neutral i religiösa frågor. Utred- ningen påpekar, att en sådan princip torde vara omöjlig att driva helt konsekvent. Etiska och religiösa värderingar ligger bak- om lagstiftningen i många frågor. Förbundet anser att kravet på religions- frihet måste innebära ett krav på en sta- tens neutralitet i inomkyrkliga frågor.

Frälsningsarmén erinrar om att posi- tiva uttalanden från samhällets sida om religionens betydelse inte saknas.

Detta framgår exempelvis bland annat av att riksdagen 1956 godkände ett utlåtande av konstitutionsutskottet, i vilket hem- ställdes om en utredning av frågan om den framtida gestaltningen i förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan (se SOU 1968:11 sid. 88). I konstitutionsutskottets utlåtande uttalades den bestämda åsikten att >>inte blott för enskilda har kristen etik varit en pådrivande kraft», då det gäller att bidra till att forma dagens samhälle. »De värden, som kristen verksamhet ska- pat åt vårt folk, är en tillgång, som bör tagas väl till vara.» Konstitutionsutskottet utgick sålunda ifrån att religionen har en väsentlig betydelse som samhällsfaktor.

I direktiven till 1958 års utredning har även betonats att »staten icke bör från— säga sig allt ansvar för religiösa angelägen- heter» ( SOU 1968:11 , sid. 14).

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anför.

Att staten bör vara neutral i livsåskåd- ningsfrågor framstår som en nödvändighet i dagens i religiöst avseende differentie- rade samhälle. Föreningen vill emellertid i likhet med konstitutionsutskottet 1956 un- derstryka, att staten under inga omstän- digheter kan avsäga sig allt ansvar för reli- giösa angelägenheter. Kristen etik och kris- ten verksamhet har under århundraden bi- dragit att forma dagens samhälle och på- verkat lagstiftningen på många områden, ej minst inom straffrätten (syfte: att föra till- rätta) och sociallagstiftningen (ursprung- ligen kristen kärleksverksamhet). Även i dag är religionen _ all sekularisering till trots — en faktor att räkna med då det gäller opinionsbildning i dagens stora frågor, t.ex. om krig och fred, raspolitik och u-landshjälp. Spontana uttryck i detta hänseende har som bekant förekommit i Uppsala 68, särskilt från ideellt inriktad ungdom.

Även övriga remissinstanser anser som regel att neutralitetsbegreppet måste fat- tas i positiv bemärkelse. Uttalanden i så- dan riktning görs av justitiekanslern, kam- markollegiet, länsstyrelserna i Krono- bergs, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, domkapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Lund och Härnösand, stiftsråden i Skara och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Riks— förbundet Kyrkans ungdom, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Frikyrkliga studieförbundet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpar- tiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoför- bund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Högerns ungdomsförbund, Krist- na studentrörelsen i Sverige samt För- bundet för kristen enhet.

Också centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, Förbundet för reli- gionsfrihet, Folkpartiets ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund berör neutralitetsbegreppet.

Justitiekanslern tar upp neutralitetsbe- greppets innebörd vid sin bedömning av möjligheterna för staten att medverka vid debitering, uppbörd och indrivning av kyrkans medlemsavgifter (B-läge).

Vad angår de mer allmänna förutsätt- ningarna för ett statligt stöd åt den fria kyrkan i detta hänseende kan väl främst hänvisas till att frågan är vansklig ur re- ligionsfrihetssynpunkt och ur denna syn- punkt förefaller kräva, att staten tillhan- dahåller en motsvarande service åt andra trossamfund och ideella föreningar som önskar begagna sig därav. Ett avsteg från den statliga neutraliteten gentemot skilda trossamfund skulle kunna motiveras av det månghundraåriga sambandet mellan staten och kyrkan. En oavvislig förutsätt- ning för en enbart åt denna kyrka given service av detta slag torde dock vara att övervägande delen av befolkningen är

medlemmar i denna kyrka. Skulle medlems- anslutningen bli mindre, vilket jag på sikt räknar som det mest sannolika, torde till- räckliga skäl för en statlig medverkan av detta slag knappast föreligga.

Kammarkollegiet uttalar att vissa av de nya aspekter som i den allmänna de- batten anlagts på religionsfrihetsbegrep- pet förefaller långsökta och svåra att godtaga.

Sålunda göres det gällande att en full- ständig religionsfrihet förutsätter att sta- ten skall vara neutral i betydelsen pas- siv i religiöst hänseende och över huvud taget i livsåskådningsfrågor. I likhet med utredningen finner kollegiet det uppenbart att en sådan neutralitet i ett nutida demo- kratiskt uppbyggt samhälle inte är möjlig.

Ibland menas med statlig neutralitet att staten skall ge lika eller likvärdigt stöd åt olika trossamfund liksom också åt konfessionslösa organisationer. Det förhål- landet att Svenska kyrkan framför allt i ekonomiskt hänseende har en särställning i förhållande till andra samfund skulle en- ligt detta neutralitetskrav inte vara fören- ligt med religionsfrihetsprincipen. Bakom denna uppfattning torde ligga det demo- kratiska rättviseidealet att varje medborga- re eller grupp av medborgare skall ha sam- ma och lika stora rättigheter som varje annan.

Mot detta rättviseideal kan emellertid 'ställas skyldigheten i ett demokratiskt samhälle att låta det enskilda intresset underordnas majoritetsviljans. Därest en klar majoritet av befolkningen accepterar statskyrkosystemet, bör inte religionsfri- hetsprincipen sådan den uppfattas av en relativt liten minoritet kunna spelas ut mot detta. Skulle tillämpningen av demo- kratins grundprinciper om majoritetsviljan såsom utslagsgivande leda till ett bibehål- lande av statskyrkosystemet, utesluter detta givetvis inte att hänsyn i möjligaste mån tas till andra samfunds önskemål om ökat statligt stöd i en eller annan form. När

utredningen beträffande sådant stöd uttalar (s. 235 högra sp. ö) att samfunden därige- nom skall ges »likvärdiga reella arbets- möjligheter» kan härmed enligt kollegiets mening inte förstås annat eller mer än att stödet skall graderas t.ex. efter med- lemsantalet.

Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden anför.

Frågan hur principen om religionsfri- het upprätthålles ligger —— som utredningen framhållit — i utformningen av de författ- nings- och tillämpningsbestämmelser som kommer att reglera den beslutade relatio- nen. Detsamma gäller också lösningen av frågan om statens neutralitet.

Detta innebär enligt nämndens mening att man inte kan ta ståndpunkt i denna fråga förrän man känner till den föreslag- na lösningen.

länsstyrelsen i Kronobergs län god— tar inte

ståndpunkten att det skulle vara nödvändigt eller möjligt för staten att vara helt neutral i religiösa frågor eller andra frå- gor gällande livssyn och livsvärdering. Redan i försvaret för det demokratiska systemet och i sitt krav på respekt för lagar och ordningsregler har staten av- sagt sig strävan till fullständig neutrali- tet gentemot medborgarna.

Rent teoretiskt torde det vara möjligt att hävda att denna strävan bör göra halt inför varje religiös yttring men då vårt moderna samhälle i själva rättsord- ningen och i sina uppfostringsregler för skola och ungdom har inlemmat etiska livsvärderingar, som utformats under starka intryck av såväl kristendom som profan humanism skulle ett godtagande av sta- tens fullständiga neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor innebära ett brott mot myc— ket centrala utvecklingslinjer för det sven- ska samhället. Länsstyrelsen är medveten

om att det numera finns grupper i sam- hället som är beredda att åstadkomma en sådan brytning men kan för sin del icke godta en så extensiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet, som väl snarast skulle innebära att staten avsade sig allt ansvar för religiösa angelägenheter och icke befattade sig med de problem som skulle uppkomma vid och efter en skils- mässa stat-kyrka utan endast dekreterade att en sådan skulle ske utan hänsynsta- gande till de värden som legat i det hit- tillsvarande systemet. Därmed skulle den grundläggande synpunkten om en behand- ling i en anda av tolerans och generosi— tet vara omöjlig att uppfylla.

länsstyrelsen i Värmlands län utta- lar.

Det har i den allmänna debatten kring dessa frågor hävdats, att staten icke kan stå neutral i livsåskådningsfrågor och att den icke kan frånhända sig kontrollen över det religiösa livet. Åtskillig dimbildning sker, därför att begreppen sammanblandas eller dåligt definieras. Ordet kontroll i ett sammanhang som detta inger olust- känslor. Att det religiösa livet i ett upp- lyst samhälle skulle tarva en kontroll ut- över den medborgarnas ideologiska aktivi- teter i övrigt anses behöva förefaller orim- ligt. Det skydd som regeringsformen tillför- säkrar varje medborgare i hans religions- utövning »såvida han icke störer sam- hällets lugn eller allmän förargelse åstad- kommer» torde ge ett tillräckligt rättesnö- re. Att staten icke kan stå neutral i etiska frågor är i och för sig uppenbart. De- mokratin bygger på vissa fundamentala samlevnadsregler och värderingar, kring vilka den söker samla medborgarna. Många av dessa är gemensamma för olika filo- sofiska och religiösa system. De intar en central ställning i kristendomens tanke- värld. De upphör icke att finnas som en etisk samhällsfaktor därför att de for- mella banden mellan stat och kyrka upp- löses.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län understryker att staten inte kan vara neutral i livsåskådningsfrågor.

Demokratin bygger på en värdegemen- skap, vissa etiska värderingar, och är verk- sam för att till medborgarna förmedla en viss livssyn, som ligger till grund för sam- levnaden och för lagstiftningen i många frågor. I dessa grundläggande värdering- ar ingår betydande element av kristet tan- kegods. Staten kan därför knappast av- säga sig allt ansvar för religiösa angelä- genheter.

Ur samhällets synpunkt måste den ge- menskap i religiösa frågor, som utmärker vårt folk, värderas som en mycket bety- dande tillgång. I utredningen redovisas statistik, varav framgår att 98 % av be- folkningen tillhör Svenska kyrkan ännu mer än ett årtionde efter det att full frihet att utträda tillkommit och utträde varit förenat med befrielse från viss del av församlingsskatten. En sådan frihet är givetvis önskvärd och det är också önsk- värt att Svenska kyrkan inte gynnas med några privilegier jämfört med andra sam- fund. Men ur samhällets synpunkt kan en större splittring och starka motsättning- ar i religiösa angelägenheter inte framstå som något i och för sig eftersträvansvärt.

Också länsstyrelsen i Jämtlands län finner att staten även efter en skilsmässa från kyrkan får anses ha ansvar för den religiösa utvecklingen.

I yttrandet från domkapitlet i Linkö- ping behandlas dessa frågor i flera sam- manhang. Under rubriken Statens neu- tralitet sägs bl. a.

Det är icke längre samhällets uppgift att hävda »enhet i religionen». Att det svenska samhället — i likhet med andra länders —- är livsåskådningsmässigt »plu- ralistiskt», har samhället att taga som ett faktum. De olika livsåskådningarnas berät- tigande har dessas företrädare att hävda

gentemot varandra. Detta gäller såväl be- träffande förhållandet mellan kristna och icke kristna livsåskådningar som mellan olika kristna trosformer. Den personliga övertygelsens och överbevisningens väg måste ständigt beträdas av dem som vill att människor skall ansluta sig till deras tro eller åskådning. Om staten eller sam- hället i övrigt skulle så gynna den ena livsåskådningen eller så »privilegiera» den, att den andra icke får sin rätt till livsrum eller möjlighet att presentera sig, kan detta icke hjälpa samhällsmedborgaren att fatta ståndpunkt till den livsåskådning, som erbjudes honom med anspråket på att vara den värdefullaste för honom och hans omgivning.

Utan att någon annan livsåskådning förnekas eller undertryckes och utan att de olika livsåskådningarna värdesättes sinsemellan, kan emellertid den eller de livsåskådningar, som omfattas av ett fler- tal erhålla samhällsstöd. Detta skall svara mot den omfattning de har bland sam- hällsmedborgarna. En sådan proportionalitet i samhällsstödet, föreligger redan, när det gäller ekonomiskt stöd till politiska par- tier och till organisationer för ungdoms- arbete eller bildningsverksamhet. Om staten erbjuder sådant samhällsstöd till olika samhällsgagnande verksamheter, an- kommer det på företrädarna för dessa verk- samheter att avgöra, om de vill antaga detta erbjudande eller icke. Det kan icke anses kränka statens neutralitet, att den ena organisationen antager erbjudandet om stöd och erhåller sådant, medan den and- ra organisationen avböjer stödet. Jäm- ställdheten ligger i erbjudandet för alla, icke i mottagandet resp. avböjandet av erbjudet stöd.

Vad nu allmänt sagts om statens möjlig- het att stödja samhällsgagnande verksam- het utan att principen om dess neutrali- tet i livsåskådningssammanhang brytes, gäller också om stöd till religiös verksam- het och till kyrkor och trossamfund. Li— ka litet som staten kan undandraga sig sitt ansvar för några gruppbildningar inom samhället, som nått viss storleks-

ordning, kan den göra det för trossam- funden. Och på samma sätt som staten stöder rörelser, där folkfostran är väsent- lig, som nykterhets- och idrottsrörelserna, torde den också ha skyldighet att stödja trossamfunden för deras folkfostrande gärning.

På en punkt kan detta aktuellt belysas. Det gäller invandrarna. För många, kan- ske för flertalet, hör deras religion in i den naturliga miljö i vilken de önskar leva vidare. Utan att uppge sin neutrali- tet i livsåskådningssammanhang skulle Sve- rige ha kunnat erbjuda sitt stöd vad be- träffar religion lika väl som vad gäller språk och kultur. Så har emellertid icke skett. Det har överlämnats åt invandrar- grupperna själva att ordna sina religiösa förhållanden utan samhällelig hjälp. Prin- cipen om statens neutralitet har här mins- kat den samhälleliga omsorgen om nya befolkningsgrupper på en för dem viktig punkt. Statens neutralitet i livsåskådnings- frågor bör ej betyda ointresse för med- borgarnas religiösa behov.

Det har ifrågasatts, om icke kyrkomö- tets begäran om större frihet åt kyrkan genom reformprogrammet och kyrkomötes- majoritetens anhållan om att detta skall genomföras >>i fortsatt samband med sta- ten», i själva verket är kontradiktoriska motsatser. Kan bådadera — d.v.s. större kyrkofrihet och fortsatt samband med staten — genomföras utan att de motarbe- tar varandra? Fortsatt samband, uttytt som stöd av staten, borde icke ha som konsekvens, påpekar man, större frihet åt kyrkan utan fortsatt insyn i kyrkan ge- nom regering och riksdag. Därmed skul- le statens neutralitet även härigenom kunna ifrågasättas.

I sitt yttrande diskuterar domkapitlet avslutningsvis frågan om statens och kyr- kans framtida relationer till varandra. Härvid anförs — som framgått av avsnitt 1.2.2 — bl. a.

Som en följd av religionsfrihetsprinci- pen skall staten så långt möjligt vara neu- tral i livsåskådningssammanhang. Att sta- ten har värderingar, som härrör från en viss eller vissa livsåskådningar, är dock ofrånkomligt. Lika litet som staten avstår från att taga ställning i fråga om demo- krati, rättsordning o.s.v. kan den i sådana livsåskådningsfrågor, där de kristna värde- ringarna är påfallande, vägra ståndpunkts- tagande under åberopande av religionsfri- heten. Ett uteslutande av alla värderingar innebär även det ett ställningstagande.

Strävan efter neutralitet har som kon- sekvens strävan att icke reglera förhål- landena inom de olika organisationerna för livsåskådning, vare sig de är religiö— sa eller icke. Vad svenska kyrkan be- träffar, innebär neutraliteten, att staten överlämnar åt kyrkan att besluta om si- na egna angelägenheter: bekännelse och lära, förkunnelse och undervisning, upp- byggnad och organisation, indelning och befattningshavare. Det »reformprogram», varom hemställdes vid årets kyrkomöte, bör därvid kunna genomföras.

Som framgått av avsnitt 1.3 tar dom- kapitlet i Skara upp frågan om en utred- ning om religionens betydelse som sam- hällsfaktor (se också avsnitt 8.1).

Även om en undersökning av nu åsyftat slag skulle komma till stånd och även om denna undersökning skulle resultera i ett övervägande positivt svar på frågan om svenska folkets inställning till kristendo- men, måste man emellertid hålla i min- ne, att kristen tro och livssyn företrädes av flera samfund än svenska kyrkan. Vid ett bevarat organisatoriskt samband mel- lan svenska kyrkan och staten måste där- för, med hänsyn till religionsfrihetskravet, statens relationer till trossamfunden ut- formas så, att svenska kyrkan icke fram- står som orättmätigt privilegierad.

En invändning mot nu gällande sys- tem är att svenska kyrkan — till skill-

nad från andra trosmmfund _ åtnjuter statens medverkan vid uppbörden av si- na medlemsavgifter (församlingsskatt). Vid fortsatt organisatoriskt samband mellan stat och kyrka synes olägenheten endast därigenom kunna avlägsnas, att även and- ra samfund, eventuellt med stadgat mini- miantal medlemmar, tillförsäkras rätt till liknande förmåner. Vid ett upplösande av det organisatoriska sambandet synes en fri svensk kyrka böra tillförsäkras möjlig- het att genom överenskommelse med staten och mot skälig ersättning erhålla motsva- rande service, vilken i så fall givetvis bör erbjudas även andra trossamfund.

Att det överväldigande flertalet med- borgare alltjämt kvarstår som medlemmar av svenska kyrkan och anlitar kyrkan vid förrättningar av skilda slag, tillskrives i den allmänna debatten stundom slöhet och slentrian. Svensken visar mestadels en viss blyghet då det gäller att demonstrera djupt liggande känsloengagemang. Att förklara den s.k. förrättningskristendomen enbart genom slentrian och slöhet torde innebära en överdrift. Det förekommer en intelli- gensaristokratiskt betingad benägenhet att underskatta allvaret i enkla vardagsmän- niskors engagemang, när detta tar sig ut- tryck på ett ordlöst och odemonstrativt sätt. Sannolikhetsskäl tala för antagandet, att den s.k. förrättningskristendomen till stor del har djupare motivering.

Om detta antagande är riktigt och om alltså svenska kyrkans nuvarande majori- tetsställning är i viss mån betingad av djupare liggande personliga motiveringar, kan det icke anses strida mot religionsfri- hetsprincipen, att staten i sitt förhållande till trossamfunden tar rimlig hänsyn till svenska kyrkans majoritetsställning. För att komma till en på fakta grundad uppfatt- ning i detta avseende skulle emellertid er- fordras en undersökning av den art som antytts under rubriken »Allmänna syn- punkter».1

Domkapitlet i Strängnäs anser att ett

bibehållande i någon form av bandet

mellan kyrkan och staten icke behöver strida mot religionsfrihetens princip, vil- ket också framgår av vad som framkom- mit under Förenta Nationernas behand- ling av frågan om religionsfriheten.

Att staten skulle kunna vara fullständigt neutral i religiösa frågor är en illusion. Skulle hävdandet av neutralitet i livs— åskådningsfrågor drivas till sin yttersta konsekvens, torde detta innebära ett upp- hävande av religionsfriheten, enär den skulle beröva det uppväxande släktet möj- ligheten till reell valfrihet. Det kristna in- flytandet på samhällslivet skulle försvåras och bredda vägen för normlöshet.

Domkapitlet i Lund anför.

Statens neutralitet i vad avser krav på lika ekonomisk behandling av olika grup- per har tidigare berörts och har förklarats vara svår att förena med den politiska fri- heten. Det har emellertid även rests krav på att staten överhuvud ej skall ta ställning i livsåskådningsfrågor. Utredningen har med rätta pekat på det orealistiska i en dylik ståndpunkt. Dels är det uppenbart att staten genom sina organisationer och genom sin verksamhet utgår från och stö- der vissa allmänna demokratiska grund- värderingar. Dels har moderna undersök- ningar och den moderna socialpolitiska debatten i varje fall medfört, att man måste ställa sig frågande till hela begrep- pet statens neutralitet i livsåskådningsfrå- gor. Staten liksom hela samhället är inbe- gripen i en tradering av värderingar och i en indoktrineringsprocess i syfte att hos medborgarna inplanta vissa allmänna för- utsättningar och doktriner. En svårighet är att dessa inte alltid öppet redovisas. När man talar om statsmaktens neutralitet i livsåskådningsfrågor, synes man åtminsto- ne delvis röra sig med en förlegad proble- matik.

Problemet kan därmed begränsas till en fråga om statens konfessionella neutra- litet, d.v.s. frågan om statens ställningsta-

1 Se avsnitt 8.1.

gande för eller emot religiösa konfessioner. Allmän enighet synes råda om att staten i ett land, där man accepterat religions- frihetens principer, ej genom lagar och förordningar etc., får hindra eller förbjuda vissa gruppers verksamhet. Därmed sam- manhänger att staten ej får direkt fram- träda som konfessionell. Den bör i prin- cip inte ta parti för en viss religiös åskåd- ning. Däremot strider, såsom ovan fram- hållits, dock ej att stöd ges åt religiös verksamhet, under förutsättning att beslut fattas enligt demokratiska regler för po- litiska viljeyttringar. Det är vidare up- penbart att det i praktiken kan uppkomma en rad gränsfall. Som utredningen fram- hållit (s. 84) kan vissa av statsmakten gynnade värderingar sammanstämma med eller strida mot värderingarna hos olika religiösa konfessioner eller antireligiösa grupper. De kan därför av olika grup- per uppfattas som neutrala, resp. icke- neutrala. Statsmakterna har vidare sett som sin uppgift att via skolan och på annat sätt ge medborgarna objektiv information om olika religioner och livsåskådningar. Såsom debatten om den s.k. objektiva re- ligionsundervisningen visat har denna in- formation uppfattats mycket olika av oli- ka grupper. Kravet på objektiv informa- tion rör sig i en vid skala från krav att undervisningen skall acceptera den be- handlade livsåskådningens centrala teser till krav att undervisningen skall bestå i en kritisk, vetenskaplig och rationell bedöm- ning av religioner och livsåskådningar. Också i detta fall kommer statens neutrali- tet att uppfattas olika, beroende på vil- ken part man företräder i debatten. Svårigheten att här intaga en entydig ställning kan belysas med två citat från utredningen. På tal om religionsfriheten i ett livsåskådningsmässigt differentierat samhälle säger den på s. 75: »I stället för enhet i religionen har rätt att fritt bekänna sig till och utöva sin religion liksom att stå utanför varje religion kommit att fram- stå som nödvändig för att samtliga i riket bosatta skall kunna förenas i de gemensam- ma strävanden som kan sammanfattas i

att de bildar en stat.» Vid behandlingen av frågan om religionsundervisningen an- för utredningen däremot vissa betänklig- heter inför en renodlat konfessionell reli- gionsundervisning (s. 116): »För samman- hållningen inom en stat synes en utpräglad profilering av inställningen i religiösa frå- gor bland olika grupper i sig kunna inne- bära vissa risker. Det framstår således som ett statligt önskemål att även religionsun- dervisningen inom landet har ett visst mått av enhetlighet.»

Sammanfattande kan sägas, att religions- friheten kräver att opinionsbildningen är fri i den meningen att ingen medborgare genom legala åtgärder förhindras eller för- bjuds att deltaga i opinionsbildningsproces— sen. Resultatet av denna process d.v.s. medborgarnas etablerade ståndpunkter, vär- deringar, beslut och handlingar är där- emot betingad och bestämd av en rad olika faktorer hos individ och samhälle. Det är oundvikligt att statsmakterna genom si- na beslut och ställningstaganden på oli- ka sätt ingriper i och påverkar opinions- bildningen. Samtidigt får dessa beslut i sin tur betraktas som opinionsbildningens resultat. Detta gäller också på livsåskåd- ningarnas område.

Vidare framhåller domkapitlet att man av anslutningsprocenten till kyrkan måste dra slutsatsen

att religionsfrihetsbegreppet liksom också begreppet statens neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor bör ges en positiv innebörd.

Religionsfriheten kan, skriver domka- pitlet i Härnösand,

aldrig bli helt restlös i ett modernt kul- tursamhälle. Samhället har bl.a. att före- bygga uppkomsten av religiös ofördragsam- het och sådant, som kan få en negativ in- verkan på samhället i dess helhet. Staten har här ett visst ansvar. Tendensen att un- dandraga sig det religiösa livet och ute- lämna detta åt de enskilda påminner om

1800-talets villkor i vårt samhälle och saknar aktualitet i vår moderna, funktio- nella stat, som tenderar till att intressera sig för allt vidare sektorer av samhälls- livet och att garantera servicemöjligheter till alla även i religiöst avseende oavsett geografisk ort. Statsmakterna torde nu knappast slå in på en motsatt väg be- träffande det religiösa livet. I princip kan detta i första hand synas strida mot kravet på statens neutralitet i religiösa ting. I praktiken behöver så ej vara fallet. Statens formella neutralitet behöver inte kollide- ra med statens uppgift att ge arbetsmöjlig- heter och service åt de religiösa intressen och aktiviteter, som finns i vårt folk. Det stöd staten här ger innebär inga direktiv i fråga om innehållet i den trosåskådning eller värdering, som staten ger arbetsmöj- lighet till. Man kan här jämföra statens formella neutralitet i fråga om politiska idéer och ideologier. Härvid bör uppmärk- sammas, att graden av det allmännas in- flytande över såväl individerna som or- ganisationerna och trossamfunden skiftar från land till land. Denna olikhet utesluter inte demokrati. Förhållandet mellan stat och religion kan gestaltas mycket olika med alla mänskliga fri- och rättigheter be- varade. Vill man göra allvar av demokra- tins principer, torde man få acceptera även den pluralismen.

En med staten organisatoriskt förenad kyrka, som inte äger några som helst maktmedel att påtvinga oliktänkande med- borgare sina religionsbegrepp och som var och en kan lämna, om och när hon el- ler han så önskar, torde inte kunna be- traktas som ett hot mot utanförståendes frihet till religion och livsåskådning.

Samtidigt som en del personer i debat— ten har betecknat kyrkans samband med staten som en fångenskap, som kyrkan måste frigöra sig ifrån, har de framställt även ett starkt reformerat A-läge, som ett privilegium. Man måste emellertid gö- ra klart för sig vad man menar, när man talar om privilegium i en demokratisk stat. Med privilegium brukar man avse

personers, gruppers eller stånds speciella förmåner, som undandrar sig de vanliga politiska spelreglerna. Men när det gäller förhållanden, som avser institutioner, som är öppna för alla som så önskar, brukar man i vanligt språkbruk inte tala om pri- vilegier. Om majoriteten av svenska fol- ket anser, att religionsvården bäst garan- teras genom vissa statliga ramåtgärder och vissa former av utdebitering för verk- samheten, då är det knappast fråga om privilegium i ordets egentliga mening, och detta desto mindre, när det finns garan- tier för att den, som inte vill, slipper be- tala för verksamheten ifråga. Vem det vill kan träda ur Svenska kyrkan, even— tuellt gå in i annat samfund eller bilda ett nytt sådant.

Stiftsrådet i Skara uttalar att

staten torde icke kunna vara neutral i frågor, som rör den kristna religionens be- tydelse, endast i kyrkopolitiska frågor. Att statens religiösa neutralitet uttryckes på sådant sätt synes väl motiverat utifrån den kristna grund, på vilken svensk rätt och svensk kultur bygger, och med tanke på den kristna anda, som ofrånkomligt ge- nomsyrar båda. Detta torde uppenbart le- da till att staten måste ge medborgarna möjlighet att erhålla den religiösa service, som de önskar, t.ex. under militärtjänst och sjukhusvistelse. Detta gäller hur än relationerna i fortsättningen kommer att ordnas. Neutralitet och religionsfrihet får icke innebära att kyrkan hindras i sina möjligheter att fungera. Stiftsrådet vill i detta sammanhang särskilt understryka vad som i slutbetänkandet å sid. 85 fram- hålles på följande sätt: »Problemet om för- hållandet mellan stat och kyrka är knap- past så enkelt att avskaffande av stats- kyrkosystemet är detsamma som frånvaro av diskriminering eller omvänt att ett stats- kyrkosystem medför diskriminering.»

Likartade synpunkter utvecklas av stiftsrådet i Härnösand.

Staten kan inte vara helt neutral i livs- åskådningsfrågor. Till demokratins väsen hör med nödvändighet vissa gemensamma värderingar. Däremot bör staten vara neu— tral mot de olika trossamfunden. Denna neutralitet måste dock, enligt stiftsrådets mening, inte nödvändigt medföra att alla samfund står i en exakt lika organisato- risk relation till staten eller åtnjuter exakt lika ekonomiska villkor. Vid ett ställnings- tagande i kyrka-stat-frågan kan man inte bortse från Svenska kyrkans traditionellt långa samverkan med staten, att den har en principiellt annan syn på ett trossam- funds förhållande till staten samt en långt större och djupare förankring i folket.

Utifrån religionsfrihetens synpunkt mås- te det vidare anses vara högeligen moti- verat att taga hänsyn till alla de med- borgare, som är varken övertygade krist- na eller medvetna gudsförnekare. Det finns åtskilliga religiöst intresserade och reli- giöst tveksamma, som föredrar att be- hålla sin kyrkotillhörighet, även om de i många avseenden är osäkra. Ifall samban- det kyrka och stat upphör, tvingas dessa grupper in i ett alternativ, som består i ett formellt accepterande av antingen en ex- klusiv kulturradikal uppfattning eller en bestämd typ av förhärskande fromhet och kyrklighet. I praktiken leder det till en inskränkning av den personliga integriteten och oförkränktheten. Det kan inte vara rimligt, att denna stora mellangrupp skall bli praktiskt taget utan valmöjlighet i re- ligiöst avseende, under det att andra grup- per, som befinner sig i minoritet, får si- na intressen väl tillgodosedda.

Under rubriken Staten och religionen anför Svenska kyrkans lekmannaförbund.

Den religionshistoriska forskningen visar, att religionen är lika gammal som män- niskan. Så länge det existerat människor har det funnits religion. Religionen är människans eviga följeslagare. Den är ett historiskt-empiriskt faktum. I vårt kultur-

sammanhang tar den sig uttryck i kristen religionsutövning, organiserad huvudsakli- gen som folkkyrka. I och med att män- niskor i samhället ägnar sig åt organise- rad religionsutövning undgår inte stats- makterna att ta ställning till den. Re- ligionen är ett statsintresse, eftersom sta- ten har till uppgift att betjäna människor- na i samhället. Enligt den statsuppfattning, som är allmänt accepterad, har staten ett ansvar för alla sektorer av samhällslivet, såväl den sociala, kulturella, politiska och ekonomiska som den religiösa. Religio- nen kan inte rastlöst utlämnas åt det en- skilda, även om individen och inte sta- ten träffar avgörandet i religionsfrågan. Staten bestämmer i det moderna samhället inte religionsformen utan utgår från de faktiskt förhärskande religionsformerna, men deras gestaltningar och existensvill- kor ligger inte utanför statens intressesfär lika litet som kulturens och ekonomins. Statens relation till den organiserade re- ligionen, kyrkan, har inget med dess in- ställning eller avsaknad av inställning i livsåskådningsfrågor att göra utan baserar sig på det konkreta faktum, att människor agerar religiöst liksom de gör det so- cialt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. När den stora majoriteten av befolkningen tillhör Svenska kyrkan, som är folkreli— giositetens bärare, är dess förbindelse med staten ingen anomali, vilket man däremot kunde fråga om inte utebliven organise- rad relation vore. Religionen är inte bara en privatsak utan även en samhällsfråga. Staten har en religionsvårdande uppgift gentemot medborgarna i samhället.

Förbundet berör i fortsättningen neu- tralitetsbegreppet också under rubriker- na Statlig neutralitet i livsåskådnings- frågor resp. Trossamfunds och livsåskåd- ningsorganisationers likställdhet. I frå- ga om statlig neutralitet i livsåskådnings- frågor säger förbundet.

Under hänvisning till att Sverige i livs- åskådningsmässigt hänseende inte uppvisar

bilden av homogenitet utan differentie- ring och pluralism framförs kravet, att staten måste vara neutral i livsåskådnings- frågor. I det följande skall dels frågan om pluralism diskuteras och dels frågan om staten kan vara livsåskådningsmässigt neutral avhandlas.

Kristendomen framträder i organiserad form som folkkyrka och fria kristna sam- fund. Vidare finns i landet grupper av icke-kristna trosbekännare samt gruppe- ringar av konfessionslösa. Det ojämför- ligt största inslaget i Sveriges livsåskåd- ningsmässiga vävnad utgör kristendomen. Likväl kan man tala om en livsåskådnings- mässig pluralism. Gränslinjerna i etiska och religiösa spörsmål går nu inte bara mellan de nämnda grupperingarna utan även inom dem. I de kristna trossamfun— den gör sig olika synsätt gällande, när det gäller livsuppfattning och livsvärdering lik- som bland grupperingarna av icke-kristna religionsutövare och konfessionslösa. I de grundläggande värderingarna ifråga om livssyn torde stor enighet råda bland fler- talet medborgare, oberoende av livsåskåd- ningsbakgrund, även om dessa basvärdering- ar ges olika motiveringar beroende på vil- ken livsåskådningsmiljö människor utgår ifrån. Humanitetens princip t.ex. torde hyllas av alla svenskar.

Man kan således tala om en pluralism, som är betingad både av olika livsåskåd- ningsorganisationer och skilda värdering- ar inom dessa. En trend är likväl klar. Kristna trosbekännare manifesterar stor överensstämmelse då det gäller argumen- teringen i livsåskådningsfrågor, medan icke—kristna religionsutövare och konfes- sionslösa i detta avseende ådagalägger stor splittring. Antalet muslimer, hinduer och buddister är litet i landet men deras argu- mentering i livsvärderingsfrågor är be- stämda av olika teologier. De konfessions- lösa har ställt sig utanför varje organise- rad religionsform, men det betyder inte att alla är areligiösa. Denna grupp är också liten och differentieringen vad gäl- ler argumenteringen i livsåskådningsfrågor torde vara störst inom den.

Om utifrån de skisserade religionssocio- logiska förhållandena frågan ställs — kan staten vara livsåskådningsmässigt neutral? — torde man först böra klargöra vad som menas med staten. Den moderna stats- makten är en funktionärsgrupp, som fun- gerar som serviceinstrument åt folket. Sta- ten kan inte fungera i ett lufttomt rum isolerat från opinionsläget bland med- borgarna. Förhärskande värderingar och idéer kommer på ena eller andra sättet att färga av sig på statsmakternas hållning i olika frågor. Principiell neutralitet från statens sida är inte möjlig. Staten kan till- låta medborgargrupper att förfäkta inhu- mana idéer, men själv tillämpar den i prak- tiken en annan uppfattning.

Det visar den inställning statsmakten har i fråga om t.ex. rättsvård och männi- skovärde. Staten försöker också fostra med- borgarna till en demokratisk livssyn. Sta- ten kan inte vara strikt neutral i livså- skådningsfrågor eller i etiska spörsmål. Den låter i sina funktioner t.ex. skolan, äktenskap- och strafflagstiftning, radio- TV, vissa värderingar komma till uttryck. Dessa stöder sig på opinionen i folket. Det demokratiska samhället förutsätter för sin existens en viss värdegemenskap.

När det gäller trossamfunds och livs- åskådningsorganisationers likställdhct ut- talar lekmannaförbundet.

Om staten således inte kan vara livs- åskådningsmässigt neutral, så reses kra- vet på att den skall vara kyrkopolitiskt neutral och behandla trossamfund och livsåskådningsorganisationer likvärdigt. Den Svenska kyrkans förbindelse med staten framställs som ett privilegium, som måste undanröjas.

Jämlikhetsprincipen kräver att Svenska kyrkan skiljs från staten. Vid behandling- en av religionsfrihetsproblematiken fram- hölls, att de fria samfundens och de kon- fessionslösas religionsfrihet tillgodosågs ge- nom 1951 års religionsfrihetslag. Vidare påvisades att majoritetens av svenska fol-

ket religionsfrihet bäst tillgodosågs genom en fortsatt förbindelse mellan kyrka och stat enligt det s. k. A-läget. Om detta orga- nisatoriska samband stod i överensstäm- melse med folkmajoritetens önskemål, framhölls det slutligen, rimmade det med demokratins princip under vissa förutsätt- ningar. Trots möjligheten att träda ur kyrkan har den stora majoriteten av be— folkningen behållit sitt medlemskap. Det rör sig om relativt små grupper av fri- kyrkliga, romerska katoliker, mosaiska tros- bekännare och konfessionslösa, som inte åtnjuter statens religionsvårdande stöd på samma sätt som medlemmarna i Svenska kyrkan. Vad de frikyrkliga och katoliker- na beträffar, så är de principiellt emot organiserad relation mellan kyrka och stat på grund av de kyrkouppfattningar de företräder. En av huvudanledningarna till att den Waldenströmska väckelserörelsen under 1800-talet bröt sig ur Svenska kyr- kan och etablerade sig som en frikyrka var, att man inom denna från sina religiösa utgångspunkter ansåg statskyrkosystemet principiellt förkastligt. Andra fria samfund, som kom in i landet västerifrån, var redan från början principiellt frikyrkliga. Den romersk-katolska kyrkan strävar i alla länder där den finns att etablera sig som en korporation i samhället med eget under- visningsväsen och i frihet från staten med undantag av, att man önskar statens hjälp vid uppbörden av de kyrkliga medlemsav- gifterna.

Inom Svenska kyrkan, som framträder i form av folkkyrka, finns olika kyrkoupp- fattningar, men trots olikhet i kyrkosyn så pekar den dominerande trenden mot, att den organiserade relationen mellan kyrka och stat uppfattas som något positivt för båda parter. På frivilligt håll har en po- sitivare syn på staten växt fram, och man talar om samverkan mellan kyrka och stat utan att den principiella frikyrklighe- ten uppgivits.

Genom det organisatoriska sambandet med staten har kyrkan en offentlig-rätts- lig karaktär. Vid övergång till ett fritt lä- ge skulle kyrkan få en privat-rättslig sta-

tus och ställning som ideell förening. Asso— ciationsprincipen skulle ligga till grund för dess organisatoriska uppbyggnad och ver- ka inskränkande på dess öppenhet. Att tillhöra en religiös förening innebär något annat än att tillhöra Svenska kyrkan i dess nuvarande utformning. Föreningstillhörig- het innefattar krav på ställningstagande och engagemang, som Svenska kyrkan inte uppställer som villkor för medlemskap, även om den söker hjälpa människor fram till religiös avgörelse. Inom kyrkan finns föreningar och rörelser av olika slag för att förverkliga denna senare målsättning men deras medlemmar utgör bara en del av kyrkans. Svenska kyrkan är en bekän— nelsekyrka men inte bekännarkyrka. Det senare kännetecknar de fria kristna sam- funden. Svenska kyrkan söker i sin terri- toriella organisation återspegla det univer- sella nådeserbjudandet i evangeliet men uppställer inte religiösa och moraliska kvalifikationskrav på sina medlemmar.

Det effektivaste sättet att bevara kyr- kans öppenhet synes vara att bibehålla dess offentlig-rättsliga status eller organi- satoriska samband med staten, medan av- klippandet av detta och etablering av en föreningskyrka leder till avgränsning och inskränkning av öppenheten. Staten syns bäst gagna det folkkyrkliga idealet, som är Svenska kyrkans, genom att i reviderad form upprätthålla de organisatoriska re- lationerna till kyrkan.

Det är emellertid otillfredsställande att inte alla medborgare, även minoritets- grupperna, åtnjuter samma religionsvår- dande stöd från statens sida. Den sven- ska kyrkans försteg torde ligga på det ekonomiska området på så sätt, att stats- makterna driver in kyrkoavgiften från medlemmarna i folkkyrkan i samband med den allmänna skatteuppbörden me- dan de fria samfunden får klara av detta själv utan bistånd av staten. Flera möjlig- heter öppnar sig, när det gäller förverk- ligandet av likställighetsprinciper i fråga om ekonomin. Staten kan t.ex. fullgöra sin religionsvårdande funktion gent emot medlemmarna i de fria trossamfunden ge-

nom att erbjuda dessa samfund möjlighet att få sina församlingsavgifter uppburna genom statens försorg i samband med den allmänna skatteuppbörden.

Om man från de fria samfundens si- da inte kan gå med på detta förfarande, torde staten kunna fullgöra sin religions- vård gent emot deras medlemmar på så sätt, att de självständigt upptagna avgif- terna, gåvorna och offren befrias från skatt. Systemet med statsanslag till fria trossamfund torde vara mindre lämpligt, emedan vid ett dylikt förfarande människor skattevägen tvingas vara med om att fi- nansiera en verksamhet, de inte sympati- serar med. Detta kommer man ifrån om principen upprätthålles, att endast männi- skor som frivilligt är med i något kyrko- samfund skall bestrida utgifterna för verk- samheten genom avgifter som staten bi- står med att uppta, eller genom skattebe- frielse för avgifter, gåvor och offer till fria kyrkor och samfund, som de själva upptar.

Också Riksförbundet Kyrkans ungdom behandlar problemen utförligt.

Utredningen konstaterar vid ett flertal tillfällen den livsåskådningsmässiga diffe- rentiering som nu råder i vårt land. Den kan ses som ett resultat av en långvarig process med bl. a. de inslag som utredning— en skildrat i sin historiska skiss över hur relationerna mellan kyrkan och staten utvecklats och förändrats som bidragande faktorer. Denna process utvisar bl.a. ett stegvis lösgörande av kyrkligt och världs- ligt från vartannat. Skola, socialvård, sjuk- vård och andra uppgifter som ursprungligen togs upp på kyrkligt initiativ och som sköttes av kyrkan har överförts till sam- hället, och det kyrkliga inflytandet på dessa områden har praktiskt taget helt försvunnit. Konfessionella handlingar i offentliga sammanhang, kyrklig inspektions- rätt och kyrklig representation i vissa kommunala organ har försvunnit. Utveck- lingen har med andra ord lett till en se-

kularisering av områden vars anknytning till kyrkan för inte så länge sedan be- traktades som självklar. Det brukar an- föras att vårt samhälle och kyrka har ge- gemensamma basvärderingar,som bl.a. åter- speglas i vår rättskipning. Dessa bas- värderingar är emellertid närmast av all- män humanistisk karaktär och torde delas av alla oavsett samfundstillhörighet och t.o.m. religion och kan knappast i sig tjäna som argument för en organisatorisk förbindelse mellan kyrka och stat.

Kyrkans relation till folket avspeglas emellertid också i det faktum att en stor majoritet av folket tillhör kyrkan och att en viss propaganda för utträde sedan 1951 inte märkbart påverkat detta förhållande. Riksförbundet finner det vara av in- tresse att frågan om orsakerna till denna majoritetstillhörighet närmare utredes. För- hållandet kan i och för sig åberopas för ett ömsesidigt utbyte av tjänster men behöver ej leda till ett statskyrkosystem med mindre varje organisation, som kunde tänkas om- fatta en större del av befolkningen, där- med skulle predestinernas till ett organi- satoriskt samband med staten. Utredningen påvisar också hur känslan för tillhörighet till kyrkan är uppluckrad t.ex. genom den stora grupp livsåskådningsmässigt indiffe- renta som omnämns bl.a. på s. 74 och 75, samt omständigheten att uppskattnings- vis 10 % av befolkningen tillhör frikyrko- samfund.

En stor del av befolkningen anlitar de s.k. kyrkliga förrättningarna. Det är omöj- ligt att utifrån bedöma eller värdera mo- tiven varför så är fallet. En undersökning just på denna speciella punkt skulle därför vara av värde. Det ligger som utredningen påpekat ett värde i tillgång till kyrkliga handlingar utan andra krav än att den religiösa handlingen efterfrågas. Detta sy- nes stämma med kyrkans strävan att hålla en öppen linje. Men samtidigt bekräftar ut- redningen ett tämligen allmänt omfattat antagande exempelvis beträffande den sto- ra procenten kyrkliga vigslar att denna mindre beror på religiösa överväganden än på tradition, högtidlighet, lättare till-

gång till vigselförrättare vid veckoslut o.s.v., s. 137. Liknande skäl torde vara re- levanta beträffande begravning.

Den kristna enhetskultur som en gång motiverade ett statskyrkosystem har för- svunnit och ersatts av en pluralism där vär- dering står mot värdering, normsystem mot normsystem, där den livsåskådnings- mässiga bilden är brokig och där de öka- de internationella kommunikationerna lik- som den pågående invandringen bidrar till att öka variationerna. Vi kan här åter erinra om den omvandling som pågår inom samhället självt när det gäller exem- pelvis undervisningsväsende, socialvård, sjukvård o.s.v. och konstatera att sam- hället inom dessa områden dragit konse- kvenserna av den rådande pluralismen så- tillvida att man inte låter endast en livså- skådning på ett monopolmässigt sätt do- minera bilden utan uppenbarligen strävar efter neutralitet gentemot olika trosrikt- ningar t.ex. i undervisningen. Religionsfri- hetslagen 1951 får uppfattas som ett ut- tryck för att vårt samhälle accepterat den livsåskådningsmässiga differentieringen i landet.

Det är uppenbart att den kyrkliga ung- domen liksom övrig svensk ungdom upp— lever denna brytning väsentligt starkare än en äldre generation. Ett av skälen är de- ras kontakt med internationella förhållan- den där såväl mångfalden av religioner är större som den konstitutionella utformning- en av relationerna mellan samfund och stat företer en helt annan bild än i vårt land, varvid medvetandet om att stå i en na- tionellt särpräglad kyrka spelar en icke obetydlig roll. De historiska aspekter som här kan anläggas saknar för ungdomen större relevans. Det kan anmärkas att åt- skilliga KU-grupper anförde pluralismen som ett särskilt skäl varför man antog att frågan om kyrkans relation till staten tagits upp just i vår tid.

Begreppet neutralitet har uppenbarligen ibland tolkats som indifferens. I denna me- ning varken kan eller skall staten vara neutral så länge den avser att bygga på

vissa grundläggande etiska principer, så som utredningen anför på s. 83. En KU- grupp anser att samhället både kan och skall ha en viss grundsyn, gemensam för alla medborgare, och som ger utslag i frå- gor som gäller t.ex. äktenskap, sociala för- hållanden, styrelseskick, u-landshjälp.

När begreppet neutralitet i stället tol- kas som opartiskhet i förhållande till tros- samfunden, deras medlemmar och personer som står utanför samfunden blir det en rimlig princip. Det medför att alla sam- fund inför staten intar samma principiella status. Samfundens frihet bör icke ges annan begränsning än dem som anges i FN:s deklaration om de mänskliga rättig- heterna (s. 76).

Den ekumeniska aspekten på proble- met spelar för den kyrkliga ungdomen en ofta väsentlig roll. Även om varje sam- fund bör ha rätt att reglera sina förhål- landen till staten efter linjer som för detta samfund är acceptabla utan hänsyn till att andra samfund kan ha avvikande mening gynnas relationerna till andra samfund posi- tivt om Svenska kyrkan kommer att inta en med dessa likartad ställning i samhäl- let. Dessa relationer måste tillmätas stor betydelse. Ett fortsatt samband med sta- ten skulle bidra till att konservera svenska kyrkan i ställningen som något i sig, icke som en del i den universella kyrka som ekumeniken skapat medvetande om, och vidare åstadkomma betydande svårigheter redan vid den diskussion om eventuella fusioner mellan samfund i vårt land som ev. kan komma att föras i framtiden.

Kyrkomusikernas riksförbund finner att staten

bör vara kyrkopolitiskt neutral. Med hän- syn till demokratiska principer bör enligt KMR med fog kunna hävdas, att lika be- handling av samfunden sker just genom att åt andra grupper erbjuda sådana förmå- ner som Svenska kyrkan som majoritets- kyrka önskat,då det synes ogörligt att skapa enighet i samfundens och individernas upp-

fattningar om förmåners likvärdighet.

KMR vill i det sammanhanget särskilt betona statens ansvar för religiösa ange- lägenheter såsom fullt förenligt med stat- lig neutralitet.

Sveriges frikyrkoråd har

i flera sammanhang haft anledning fram— hålla, att religionsfrihetens krav inte på ett tillfredsställande sätt kan sägas ha tillgodosetts, förrän en klar skillnad gö- res mellan stat och kyrka. Rådet har emellertid inte velat motsätta sig partiella lösningar som en förberedelse till en to- tal förändring av de rådande förhållande- na. Efter den grundliga utredning som nu verkställts av 1958 års utredning kyrka-stat anser rådet tiden vara inne att dra konse- kvenserna av det allmänt erkända kra- vet på religionsfrihet.

Sveriges frikyrkoråd anser att Svenska kyrkan mot bakgrunden av ovanstående principiella bedömning måste anses ha en prioriterad ställning, som inte borde till- komma någon organisation i ett pluralis- tiskt samhälle. Ett bevarat statskyrkosys- tem medverkar bland annat till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. Rådet tänker då bland annat på den vitt spridda indifferentism, som finns trots höga siffror för dop och konfirma- tion, samt på de i den allmänna debat- ten klart dokumenterade agnostiska tenden- serna. Svenska kyrkan måste anses ha en särställning, som inte tillkommer någon annan grupp i samhället. Enligt rådets sätt att se baseras denna på en nominell till- hörighet, som inte kan tillmätas avgörande betydelse, eftersom den i långa stycken är föranledd av en eftersläpande lagstiftning.

Av det sagda framgår också att Sveriges frikyrkoråd inte anser att den beskrivning av religionsfriheten, som redovisades i motiven till 1951 års religionsfrihetslag är tillfredsställande. När rådet istället hävdar att ett statskyrkosystem kränker religions— friheten, utgår det ifrån att religionsfrihet

och statlig neutralitet i religiösa frågor i princip är uttryck för samma syn på för- hållandet mellan kyrka och stat. Neutralitet är enligt rådets uppfattning nödvändig i ett pluralistiskt samhälle, där olika livså- skådningar lever sida vid sida.

Rådet avser med begreppet religiös neu- tralitet såväl en kyrkopolitisk, som en livs- åskådningsmässig neutralitet. Den förra in- nebär att inget trossamfund och ingen religionsinriktning bör prioriteras framför en annan. Rådet anser emellertid att sta- ten mycket väl kan stödja olika religiösa riktningar i vissa av deras aktiviteter om dessa är av ett allmänt samhälleligt intres- se. Rådet anser också att statligt stöd kan ges i olika former till olika samfund, om såväl statens som samfundens intressen främjas av ett sådant förfaringssätt. Ett samarbete mellan staten och olika tros- samfund är enligt rådets mening helt för- enligt med kravet på religionsfrihet.

Rådet avser med begreppet neutralitet också en livsåskådningsmässig neutralitet. Trossamfunden skall inte prioriteras fram- för andra ideella rörelser eller organ eller vara utestängda från förmåner som kan tillkomma dessa senare. Statligt stöd bör under sådana förhållanden kunna utgå till sådan verksamhet som står öppen också för medborgare som ej tillhör vederbö- rande samfund. Detsamma bör också kunna gälla annan verksamhet i den mån likartade bestämmelser kan utfärdas även för icke religiösa organisationer. Frikyrko- rådet avvisar däremot en särlagstiftning för trossamfund, vilken ställer andra organisa- tioner i ett gynnat eller missgynnat läge. Som exempel på verksamhet värd samhäl- lets stöd kan nämnas ungdomsvård, stu- diearbete, sociala insatser, u—landshjälp, den andliga vården inom den allmänna sjuk- vården, inom fångvården och bland den militära personalen. Att det i de enskilda fallen kan bli fråga om svåra avvägningar är rådet medvetet om.

Enligt rådets uppfattning innebär re- ligiös neutralitet alltså inte att staten helt skall avstå från att ta ställning i livsåskåd- ningsfrågor. En sådan passivitet från sta-

tens sida är enligt rådets mening inte möj- lig. Det visar sig framför allt på uppfost- rans område men även i fråga om de vär- deringar som i många fall ligger bakom lagstiftningen. De frågeställningar som är förbundna med detta faktum har emeller- tid sin särskilda problematik.

En naturlig konsekvens av Frikyrk- liga studieförbundets

grundsyn på förhållandet mellan kyrka och stat är att staten skall ha likvärdiga relationer till samtliga trossamfund. Enligt vår uppfattning är det inte nödvändigt att relationerna utformas identiskt lika; hu- vudsaken är att relationerna kan uppfat- tas som likvärdiga och att de i intet fall utgör ett avsteg från religionsfrihetens princip.

Enligt vår uppfattning utgör det stats- kyrkosystem som råder i Vårt land ett klart avsteg från religionsfriheten. Dels inne— bär detta en prioritering av Svenska kyrkan i förhållande till övriga trossamfund, dels hindrar det genom den kvardröjande över- ensstämmelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet, som är ett naturligt kän- netecken för en statskyrka, medborgarnas fria ställningstagande i religiösa frågor, dels innebär det en bindning av Svenska kyrkan i organisatoriska former som inte tillgodoser kravet på samfundets självbe- stämmanderätt när det gäller inte angelä- genheter.

Till dessa olägenheter med ett statskyr— kosystem kommer i det pluralistiska sam- hälle vi nu har också den att livsåskåd- ningsläget i vårt land får en skev belys- ning. Det är enligt vår uppfattning förståe- ligt och naturligt, om Svenska kyrkan ock- så framdeles kommer att framträda som en folkkyrka med en organisation som omfattar hela landet och med ett uttalat religiöst ansvar för hela folket. Som ut- tryck för en religiös grundsyn måste detta godtagas också i ett pluralistiskt samhälle. I sina organisatoriska uttryck får det emel- lertid verkningar som kan accepteras en-

dast om konsekvenserna av en efterslä- pande lagstiftning rörande kyrkotillhörig- heten elimineras genom att alla medborga- re vid förändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bereds tillfälle ge tillkänna om de vill tillhöra Svenska kyrkan eller inte. Sker inte detta, kommer medlemskapet för majoriteten av folket i fortsättningen att ha sin förutsättning i ett system som man i princip har övergi- vit.

Enligt Frikyrkliga studieförbundets upp- fattning är det av utredningen skisserade C-läget det som bäst tillgodoser reli- gionsfrihetens krav. Då detta också i andra avseenden ger möjlighet att lösa praktiska frågor på ett för såväl samhället som samfunden tillfredsställande sätt, vill Frikyrkliga studieförbundet förorda, att de framtida relationerna mellan staten och trossamfunden utformas i huvudsaklig överensstämmelse med C-läget.

Utredningen anför i sitt slutbetänkande (sid. 245) följande: >>Även om staten och kyrkan har olika uppgifter, kommer det ofrånkomligen att på åtskilliga områden finnas beröringspunkter och därmed ock- så anledning till samarbete i skilda sam- manhang.»

Religionsfrihetens princip aktualiserar kravet på neutralitet från statens sida i re- ligiösa frågor. En sådan neutralitet innebär främst att ingen trosriktning gynnas fram- för någon annan. Däremot innebär kravet på neutralitet varken att staten skulle vara etiskt indifferent eller att ett praktiskt sam- arbete mellan staten och trossamfunden behöver uteslutas. Avgörande för bedöm- ningen av samarbetets möjligheter är om samfunden bevarar sin självständiga be- stämmanderätt beträffande inre angelägen- heter och om de vid varje tillfälle har möjlighet att själva avgöra om de öns- kar samarbeta med staten på bestämda områden eller avstå från sådant samarbete.

Det är angeläget att de framtida rela- tionerna mellan staten och trossamfunden utformas så att staten kan aktivt stödja de delar av samfundens arbete som ur samhällets synpunkt bedöms vara av be-

tydelse. Med hänsyn till Svenska kyrkans historiska roll i vårt folks liv är det där- vid av särskild vikt, att formerna för det statliga stödet till samfundens arbete utfor- mas så att detta samfunds arbetsmöjlig- heter inte försämras. Vi vill i detta sam- manhang hänvisa till att 1958 års frikyr- komöte uttalade sig för att bandet mellan staten och Svenska kyrkan bör lösas på för Svenska kyrkan rimliga ekonomiska vill- kor och under former, som ger såväl Svenska kyrkan som övriga trossamfund gynnsamma arbetsmöjligheter till gagn för den kristna trons ställning i vårt land.

Inledningsvis vill Förbundet för reli- gionsfrihet

framhålla att vi givetvis fortfarande an- ser statskyrkosystemets avskaffande vara ett väsentligt religionsfrihetskrav.

Uttrycket trossamfund torde i dagligt tal användas som begrepp för en grupp människor samlad kring någon viss reli— gionsförkunnares lära, eventuellt kring för— kunnaren själv. Enligt religionsfrihetslagen 1951 förstås med trossamfund, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för reli- giös verksamhet, vati ingår att anordna gudstjänst. I motsats till övriga trossam- fund behöver alltså statskyrkan enligt la- gen ej utgöra någon sammanslutning. Det- ta är onekligen förvirrande för den som vill logiskt analysera dess nuvarande sta- tus. Vad som mera omedelbart slår en betraktare är dock att dess medlemmar i mycket stor utsträckning saknar den tros- gemenskap, som normalt brukar anses ut- göra det viktigaste kriteriet på trossamfund. Att statskyrkan sålunda betraktas som ett trossamfund kan emellertid icke förtaga den dess gamla och bestående egenskap av att vara en statsfunktion. Vi har sålunda här ett trossamfund som inte behöver vara, och enligt vår mening icke är, en sam- manslutning. Det utgör samtidigt en stats- funktion och större delen av dess medlem- mar saknar gemensamma religiösa in-

tressen. Frågeställningen synes nu vara huruvida detta egendomliga missfoster skall bibehållas eller ersättas av ett mera normalt samfund. Och i senare fall, vilka privilegier detta nya samfund från begynnelsen skulle få.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund tar upp två aspekter på neutralite- ten.

Det har å ena sidan hävdats att staten måste vara neutral i livsåskådningsfrå- gor, å andra sidan att staten inte kan va- ra helt neutral. Enligt förbundet äger bå- da uppfattningarna giltighet men i något olika sammanhang.

Kyrkan och staten har samverkat se- dan tidig medeltid. Kristen etik och kristen verksamhet har i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Rättsordningen i samhället, sådan den kommer till uttryck i lagstiftningen, byg- ger på moraliska värderingar beträffande den mänskliga samlevnaden, vilka har sin rot i kristna grundprinciper. Dessa värde- ringar genomsyrar i sin tur den fostran- de, hjälpande och vårdande verksamheten i vårt samhälle. Staten kan därför enligt vår mening ej vara neutral beträffande de kristna grundprinciperna utan bör ha en positiv inställning till att de bevaras.

Enligt religionsfrihetslagen skall staten däremot inte påtvinga någon en viss re- ligionsuppfattning. Staten bör då i största möjliga mån förhålla sig neutral gentemot olika trossamfund. Detta kan åstadkommas genom en generös och likartad behandling av alla samfund.

Folkpartiets kvinnoförbund aktualise- rar behovet av statligt stöd åt icke-pro— testantiska religionsbekännare.

Vad som i utredningen lyser med sin frånvaro är varje tanke på att det finns även andra religionsbekännare än protes- tantiska kristna, som också skulle kunna behöva statens hjälp för att kunna fungera

till vissa medborgares tjänst. Katolska och ortodoxa kyrkan, den mosaiska försam- lingen, muslimer och buddister har också krav på detta. Hela det nationella tänkan- det som är genomgående i utredningen är enligt vår åsikt djupt förlegat. Det är inte självklart utan tvärtom ytterst tvivelaktigt, om det är en stor fördel för Sverige att tack vare den hårdhänta poliskyrkan från 1600-talet ha en religiöst enhetlig befolk- ning. Det gör oss i varje fall illa lämpade för den pluralistiska värld vi nu skall leva i.

Centerns kvinnoförbund

vill som sin utgångspunkt deklarera att det— ta inlägg i kyrka-statdebatten är ett för— sök att bidra till att ge svenska kyrkan en sådan organisation, att den på ett bättre sätt kan förmedla evangeliets budskap till dagens och morgondagens människor.

Enligt vår uppfattning måste statens in- ställning till religion vara positiv. Staten bör garantera fri religionsutövning. Ingen får diskrimineras på grund av sin reli- gion. Likaledes förutsätter förbundet att religionsundervisningen inom det allmänna skolväsendet inte kommer att påverkas av den framtida relationen mellan stat och kyrka. Skolan har här en viktig uppgift i att orientera ungdomen om religion. I ett pluralistiskt samhälle blir det allt vik- tigare att ungdomen får en presentation av olika religioner och livsåskådningar, för att inom och utom Sverige bättre kun- na förstå andra folk, deras kulturmönster och levnadsförhållanden. Detta är inte minst viktigt i vår tid när behovet av ökad internationell förståelse är stort speciellt med tanke på utvecklingsländernas proble- matik.

En grundförutsättning när det gäller statens relation till samfunden måste vara att alla är jämställda. Enligt vår uppfatt- ning är det helt rimligt att staten ger bi- drag till samfundens studieverksamhet, so- ciala verksamhet och ungdomsverksamhet, om alla blir delaktiga av bidragen på samma villkor.

Andra grundläggande faktorer när det gäller den ändrade relationen mellan stat och kyrka är principerna om religionsfri- het och demokrati. Enligt vår mening strider det inte mot religionsfriheten att staten ger stöd till religiösa strävanden.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund uttalar.

Förutsättningarna för den nuvarande förbindelsen mellan Svenska kyrkan och staten har varit en inre solidaritet under åtskillnad i uppgifterna. Utvecklingen har lett till att en sådan grundsyn inte längre svarar mot det faktiska förhållandet. Dels finns vid sidan om Svenska kyrkan en rad trossamfund, som i religionsfrihetslagen tillerkännes samma status. Denna religiö- sa pluralism förstärks ytterligare av t.ex. den invandring som sker till vårt land av bl. a. romersk-katolska och grekisk-ortodoxa trosbekännare. Vårt samhälle kan inte längre betraktas som en enhet livsåskåd- ningsmässigt sett. Staten måste därför be- trakta sig själv som neutral i livsåskåd- ningsfrågor. Detta medför dock inte att samhällslivet som sådant kan tömmas på religiöst innehåll. Där måste de olika livs- åskådningarna få tillfälle att framträda i en öppen dialog med varandra. Det be- tyder i sin tur att man från samhällets offentliga sektor inte kan utesluta motiv av religiös art eller utestänga religionen från samhällets sociala aktiviteter och från dess moraliska klimat.

Vi anser det vara fundamentalt att evan- geliet betraktas som ett fritt erbjudande. Allt som kan sätta människan i en tvångs- situation i förhållande till evangeliet mås- te uppfattas som en kränkning av dess egen idé. All religionsutövning måste därför ske på frivillighetens grund. Kyrkan hör av staten garanteras frihet att själv utforma sin tro, förkunnelse och organisation. Den bör ges möjlighet att förkunna, undervisa och utföra diakoni i enlighet med sin över- tygelse och ha samma rättigheter och skyl- digheter som övriga organisationer att

äga och förvalta egendom, utöva påverkan och genom ungdomsarbete fostra och sko- la barn och ungdom. Vi anser att staten är sekulär, d.v.s. hör till denna tidsålder och därför vare sig kan eller bör hänvisa till gudomliga ordningar.

Det finns naturligtvis åtskilliga punk- ter där en samverkan mellan staten och trossamfunden synes både nödvändig och önskvärd. Framför allt gäller det uppgif- ter där samhällets insatser är otillräckliga eller behöver kompletteras, som t. ex. inom det sociala området eller inom folkbild- ningen. Vi har också anledning att peka på det samarbete som sedan flera år pågår mellan det statliga biståndsorganet SIDA och missionsorganisationerna.

Om samhällets neutralitet i trosfrågor anför Högerns ungdomsförbund.

Det är självklart att samhället — sta- ten och kommunerna — skall iakttaga strikt neutralitet i sitt förhållande till olika konfessionella riktningar. Emellertid bör detta inte leda till att samhället helt avvisar varje kontakt med de religiösa samfunden. Det samhällsengagemang med tonvikt på sociala och ideella verksamheter som utmärker flertalet trossamfund, ut- gör en tillgång för samhället. Det bör därför te sig naturligt för samhället att på olika sätt underlätta de religiösa sam- fundens verksamhet.

Flera argument kan här anföras. I vårt land finns en långvarig kristen tradition. Denna tradition har i hög grad satt sin prägel på samhällslivets olika områden. Sålunda betraktar vi det exempelvis som självklart att kristendomen ägnas betyd- ligt större uppmärksamhet i skolans un- dervisning, än vad som gäller beträffande från svensk synpunkt mera perifera religio- ner. Dock skall den allmänna regeln om undervisning om och inte i kristendom iakttagas i våra skolor. Med denna ut- formning bör religionsundervisningen i skolan kunna bevistas av varje elev, oav-

sett konfession. Att så ej sker är en inkon- sekvens, som enligt vår mening borde rättas till.

Samtidigt är det av största vikt, att sam- hället underlättar för olika trossamfund, genom att exempelvis upplåta skollokaler för konfessionellt inriktad undervisning då sådant behov föreligger. Neutraliteten i trosfrågor får sålunda inte ges en ne- gativ tolkning, utan skall snarare ses som en uppfordran till opartisk och allsidig bedömning. Vi vill i sammanhanget också anföra den uppfattningen, att mycket av kristendomens etiska innehåll är av sådan karaktär, att det kan bidra till fostran av samhällsnyttiga medborgare.

För Folkpartiets ungdomsförbund in- nefattar begreppet religionsfrihet

att staten i religiöst avseende skall inta en neutral hållning. Inget trossamfund bör ges en särställning eller särskild statlig sank— tion. Religionsfrihetens krav kan därför in- te sägas vara helt uppfyllda i vårt land med tanke på det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Det måste stå klart att statsmakten i ett plura- listiskt samhälle inte kan omfatta eller privilegiera en viss trosriktning. Fria grup- per kan råda andra människor att handla efter ett visst mönster eller ställa upp maximer och livsmål men staten bör i des- sa avseenden vara neutral. Den religiösa tron bör vara ett frivilligt förhållande som inte blir föremål för kollektiva beslut eller lagstiftning. FPU anser att statskyrko- systemet är oförenligt med tesen om den livsåskådningsmässigt neutrala staten. Det nuvarande statskyrkosystemet strider också på andra sätt mot religionsfrihetsprinci- pen. Överensstämmelsen mellan medborgar- skap och kyrkotillhörighet hindrar indi- videns fria religiösa ställningstagande. Det tillgodoser inte heller kravet på Svenska kyrkans självbestämmanderätt i inte an- gelägenheter. Slutsatsen blir att banden mellan kyrkan och staten bör upplösas.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund hänvisar till gällande handlings- program, vari bl. &. sägs.

»Religionsfrihetens principer fordrar att samhället förhåller sig neutralt till olika religiösa meningsyttringar. Rätten för varje medborgare att utöva eller att avstå från att utöva någon religion är en utomor- dentligt nödvändig grundval i ett demo— kratiskt samhälle. Sanktioneringen och prio- riteringen av svenska kyrkan som officiell statsreligion måste upphöra.»

Kyrka-statutredningens betänkande har inte givit anledning till omprövning av denna principiella ståndpunkt. Grundsynen för SSUs yttrande över utredningen är sålunda att stat och kyrka snarast bör skiljas från varandra.

Kristna studentrörelsen i Sverige be- tonar att

kravet på lika behandling mellan sam- funden måste integreras i religionsfrihets- begreppet. Det vore naturligtvis naivt att tro att en mekaniskt verkande jämlikhet skulle kunna skapa en ideal religionsfri- het. Enligt utredningens tankegång bör man dock eftersträva att erbjuda sam- fund och individer förmåner som av dessa uppfattas som likvärdiga (SOU 1968:11 s. 84).

Beträffande ekonomiska förmåner från staten betraktas dessa inte så sällan på frikyrkligt håll med en viss skepsis. Fri- kyrkliga församlingar har emellertid of- ta accepterat statliga ekonomiska förmå- ner på det villkoret att staten därmed inte framställer krav på en mera preciserad styrning av samfundets verksamhet. Med hänsyn till detta kan man anta att ekono- miska förmåner värderas tämligen lika av de flesta trossamfund och organi- sationer.

Något skäl för staten att i detta per- spektiv tillåta beskattningsrätt för ett visst samfund kan vi inte se. Det faktum att trossamfundet genom en vid definition av medlemskapet omfattar majoriteten av

landets innevånare kan rimligtvis inte för- ändra denna bedömning.

Den särställning Svenska kyrkan är av- sedd att inta enligt A-läget innebär inte blott att den blir ekonomiskt privilegie- rad, utan den kan också komma att bli ekonomiskt bunden på ett sätt som är mycket tveksamt.

Om Svenska kyrkan ensidigt tilldelas be- skattningsrätt eller ensamt äger förmånen att utnyttja statlig hjälp vid uppbörd av medlemsavgifter, så kommer den också — både socialt och psykologiskt — att upp- fattas som ett av staten auktoriserat sam- fund (SOU 1968: 11 s. 240).

Med allt detta i åtanke förefaller ett C-läge (eventuellt kombinerat med hjälp från statens sida för uppbörd av medlems- avgifter såväl för Svenska kyrkan som för andra organisationer och samfund) vara den minst konfliktskapande och mest förutseende lösningen av relationen mellan Svenska kyrkan och staten.

Också Förbundet för kristen enhet finner _- som framgått av avsnitt 1.2.3 —— det oförenligt med religionsfrihetens och demokratins principer,

att staten stöder ett bestämt trossamfund, lika odemokratiskt som det skulle vara, om staten stödde ett bestämt politiskt parti. Däremot kan det alltfort anses rim- ligt — med hänsyn till det politiska parti- stödet — att staten stöder religiös och ideell verksamhet utan någon prioritering enligt livsåskådningsmässiga eller konfes- sionella värderingar.

Religionsfriheten är för oss icke enbart en praktisk politisk princip som det mo- derna pluralistiska samhället av pragma- tiska skäl måste acceptera, utan en grund- läggande mänsklig rättighet, som häv- das av den kristna tron sådan den framträder i Nya testamentet. Konsekvent religionsfrihet uttrycker således enligt vår uppfattning bäst kyrkans egen bekännelse, vilken ledande kyrkomän under historiens gång så ofta svikit på denna och andra punkter.

2 Religionsfrihetsproblematiken 2.1.5 Religionsfrihet och ekonomi

Under rubriken Religionsfrihet och eko- nomi redovisar utredningen i slutbetän- kandets kap. 5 vissa allmänna fråge- ställningar. Frågan om religionsfrihet och statligt ekonomiskt stöd behandlas främst i kap. 14. Ett speciellt religions- frihetsspörsmål berörs i kap. 12 i sam- band med att utredningen redogör för nuvarande system med skatteutjämnings- bidrag till kyrkliga kommuner.

2.1.5.1 Allmänna kommentarer

Utredningen konstaterar att religionsfri- hetsprincipen visserligen ej är utformad med tanke på ekonomiska förhållanden, men dock innefattar en praktisk ekono- misk sida.

Saknar samfunden ekonomiska möjlighe- ter att bedriva sin verksamhet bland med- lemmar och andra är friheten att utöva verksamheten föga värd. Uppenbart är att ekonomiska svårigheter kan spoliera ett teo- retiskt väl uppbyggt religionsfrihetspro- gram. (SOU 1968: 11 s. 86.)

I fortsättningen refererar utredningen till en FN-studie över religionsfriheten i olika länder som genomförts av den indiske juristen Krishnaswami. Enligt nämnda studie kan finansiella åtgärder lätt

missbrukas till förfång för något samfund eller dess medlemmar. Krishnaswami pekar bl.a. på det fall att ett samfund har egna skolor som ej får statligt understöd och att dess medlemmar därför måste under- hålla två skolsystem.

De finansiella frågor Krishnaswami upp- tar må här kort beröras. Krishnaswami framhåller att vissa finansiella åtgärder kan vara diskriminerande, t.ex. en kyrkoskatt som måste betalas av alla medborgare. Så synes dock enligt Krishnaswami ej vara

fallet, om rätt till utträde finns och dissen- ters blott betalar sådan del av skatten som anses utgöra ersättning för borgerliga upp- gifter som fullgöres av kyrkan. Att staten medverkar till att indriva avgifter från ett samfunds medlemmar anses ej vara något från religionsfrihetssynpunkt otillbörligt.

Att staten ger ekonomiskt understöd eller skattebefrielse endast åt visst trossamfund kan vara diskriminerande. Så är emellertid enligt Krishnaswami ej fallet, om förmå- nerna utgör ersättning för indragen egen- dom eller bidrag till underhåll av kyrko- byggnader av historiskt eller konstnärligt värde eller ersättning för uppgifter å sam- hällets vägnar, som andra samfund ej har. Däremot anser Krishnaswami att under- stöd åt social och annan verksamhet, som blott avser den egna organisationens med- lemmar, är diskriminerande för andra sam- fund som ej åtnjuter motsvarande förmå- ner. (SOU 1968: 11 s. 86—87.)

Bl.a. länsstyrelserna i östergötlands, Jönköpings och Norrbottens län, dom- kapitlen i Uppsala, Linköping, Växjö, Lund och Luleå, Stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, Riksför- bundet Kyrkans ungdom, Kyrkomusiker- nas riksförbund, Katolska biskopsäm- betet, Moderata samlingspartiets kvin- noförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige, Kyrkliga kvinnorådet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare för fram syn- punkter som närmast anknyter till denna del av utredningens framställning.

En av anledningarna till att länssty- relsen i Östergötlands län förordar A- alternativet är

uppfattningen om att svenska kyrkan bör skiljas från staten allenast under sådana former, som är ekonomiskt betryggande för kyrkans fortsatta arbete. Även om

synpunkterna om den fria kyrkans ekono- miska förutsättningar för existens icke är den väsentliga frågan anser länsstyrelsen detta spörsmål synnerligen viktigt ur sta- tens synpunkt. En fri kyrka får icke inne- bära — med den inställning staten har om sitt ansvar för den religiösa verksam- heten — att staten kommer att i ungefär samma mån som tidigare att bidraga till kyrkans verksamhet. Principen om statens neutralitet åsidosättes också om statligt stöd endast lämnas till svenska kyrkan. Vidare måste staten under alla förhållan- den förbehålla sig rätten att utöva kontroll av de bidrag, som utgår till kyrkan. Kyr- kans frihet kan då bli lika beskuren som i ett statskyrkosystem. Syftet med den fria kyrkan har då enligt länsstyrelsens mening i viss mån bortfallit.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang.

Ett område, där det med visst fog kan göras gällande att svenska kyrkan intar en privilegierad ställning i förhållande till andra trossamfund och motsvarande or- ganisationer och där alltså religionsfri- hetsprincipens tillämpning kan ifrågasättas, utgör beskattnings- och finansieringssidan. De förmåner som kyrkan här har kan emellertid i väsentliga delar undanröjas inom ramen för ett modifierat A-läge. Länsstyrelsen anser att så i görligaste mån bör ske men med beaktande av vad nedan sägs. Länsstyrelsen kommer närmare in på dessa frågor i avsnittet om kap. 12. Inför ett fritt läge bör ett eventuellt bibe- hållande av förmånerna bli en förhand- lingsfråga, därvid statens företrädare bör vaka över att de olika samfunden såvitt möjligt behandlas lika. Härvid, liksom i ett A-läge, måste emellertid beaktas att svenska kyrkan så länge den omfattar stör- re delen av svenska folket och utför olika tjänster av allmänt värde även till icke medlemmar samt vårdar och underhåller kyrkor m. m., får anses berättigad till vissa ekonomiska förmåner, utan att därför and-

ra samfund, som ej har samma uppgifter, kan anses diskriminerade. Bl.a. tänker länsstyrelsen därvid på den kyrkliga egen- domen. Religionsfrihetsskäl kan f.ö. up- penbarligen ej åberopas för att frånhända samfund egendom, vilken —- som ifråga om svenska kyrkan är fallet till stora de- lar — tillhör samfundet eller dess försam- lingar med äganderätt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

håller inte för osannolikt, att även om banden mellan kyrkan och staten skulle avbrytas, så kan de religiösa aktiviteterna i glesbygderna i framtiden ändå motivera ett ekonomiskt stöd från det allmänna. I dagens debatt har dessa synpunkter mera sällan aktualiserats men när kyrkan skiljts från staten kan problemet framstå i en helt annan dager. Som jämförelse kan tagas det statliga stödet till de politiska partier- na och det planerade stödet till pressen, vilka för tio år sedan inte heller framstod i lika självklar dager som de gör idag. Dessa två stödåtgärder är även ägnade att belysa att stöd från staten i och för sig icke behöver betyda undfallenhet för staten eller att mottagaren av stödet kän- ner sig manad att gå statens ärenden.

Kravet på rätt till religion är i prakti- ken betydligt svårare att uppfylla än kravet på frihet från religion, uttalar domkapitlet i Uppsala.

För den enskilde medborgaren är rätten till religion i de allra flesta fall oupplös- ligt förknippad med faktiskt eller önskat engagemang i ett redan existerande sam- fund. Om villkoren för samfundets exi- stens och verksamhet i väsentlig grad förändras, kan det bli svårt, ja, rent av omöjligt för enskilda och grupper att få kravet på rätt till religion tillgodosett. Detta gäller i hög grad ifråga om Sven— ska kyrkan, där öppenheten med dess stora utrymme för tolerans och frihet är så intimt förknippad med den organisatoriska

och administrativa sidan. Kravet på frihet från religion är i praktiken betydligt lättare att tillgodose. Vad man här framför allt har att iakttaga är, att den som får frihet från religion inte indirekt på ekonomisk väg tvingas sörja för andras religiösa verk- samhet.

Domkapitlet i Linköping erinrar om att det svenska samhället idag lämnar

stöd även till kyrkor och trossamfund som till andra rörelser för deras sam- hällsgagnande eller folkfostrande verksam- het. Trossamfundens ungdomsorganisationer ställes sålunda i paritet med andra ung- domsorganisationer och erhåller stöd allt- efter sin storlek. Även deras bildningsverk- samhet erhåller stöd av stat, landsting och kommun på samma villkor som andra bild— ningsorganisationer. Staten har därvid kunnat behålla sin neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor genom att den fördelat sitt stöd på lika villkor för alla.

Det är i detta sammanhang, som frågan om stödet till Svenska kyrkan får sin be- lysning. Genom dels sin storleksordning dels sin historia och dels sin hittillsvarande och nuvarande organisation har stödet till denna kyrka varit av en annan storleksord- ning än till andra kyrkor och trossam- fund.

Är det ett brott mot »statens neutrali- tet», att den står i ett annat förhållande till en kyrka — låt vara på grund av ett historiskt förhållande — än till andra?

Om staten otillbörligt gynnar den ena kyrkan på den andras bekostnad, är så förhållandet, annars icke.

Religionsfriheten kräver enligt dom- kapitlet i Växjö

att alla som utträtt ur kyrkan befrias helt från varje kyrkoavgift. Domkapitlet stö- der en sådan reform oavsett om folkbok- föring och kyrkogårdsadministration be- varas som församlingsuppgifter eller över- föras till det kommunala planet. Domka-

pitlet önskar också understryka det ange- lägna i att former sökas för likvärdigt stöd från statens sida till andra trossamfund i vårt land.

Domkapitlet i Lund anser att ställ- ningstagandet till

kyrkans ekonomiska särställning, särskilt beskattningsrätten, beror på hur man tolkar jämlikhetskravet, och statens neutralitet. Det har anförts att de olika livsåskåd- ningarna och religiösa riktningarna kan göra anspråk på att bli lika ställda inför medborgarna. Endast om så blir fallet, kan medborgarna sägas stå inför ett fritt val (jfr Hessler, Statskyrkodebatten, s. 412). Utredningen har framhållit, att reali- serande av kravet på lika behandling av enskilda grupper och samfund ställer åtskil- liga problem (s. 84). Det kan vara svårt att fullt ut realisera.

Domkapitlet vill dock uttala som sin uppfattning, att det inte kan anses strida vare sig mot religionsfriheten eller mot övriga grundläggande politiska friheter om, såsom resultat av politiska viljeyttringar i en demokratisk vald församling, understöd lämnas åt religiösa grupper i former som de kan acceptera. Genom riksdagsbeslut lämnas för närvarande stöd åt de politiska partierna i proportion till deras riksdags- mandat. På motsvarande sätt äger de po- litiskt beslutande organen rätt att besluta om stöd åt den religiösa verksamheten i samhället. Avgörande är att beslutet till- kommer på demokratisk väg. De grupper i samhället som motsätter sig sådana beslut har att söka få ändring i besluten via gängse metoder att påverka den poli- tiska opinionen. Det kan under dessa för- hållanden inte resas principiella invänd- ningar mot att staten som form för sitt understöd väljer att inkassera avgifterna åt kyrkan. Den principiellt sett enda skill- naden mellan att staten av skattemedel beviljar understöd eller att den lämnar sitt stöd genom att indriva kyrkoavgiften är att sistnämnda form icke ekonomiskt be-

tungar andra än kyrkans medlemmar. Från religionsfrihetssynpunkt synes den sålunda vara att föredra. Endast utifrån ett yt- terst abstrakt religionsfrihetsbegrepp lär det kunna hävdas, att en stat skulle vara förhindrad att i demokratisk ordning be- sluta om någon som helst form av stöd åt religiösa samfunds verksamhet. Konstitu- tionsutskottet underströk emellertid 1956, att staten under inga omständigheter kun- de avsäga sig allt ansvar för religiösa an- gelägenheter. (Jfr också utredningens utta- landen i dessa frågor på s. 238—239.)

Ej heller kan göras gällande att stats- kyrkosystemet i vad avser kyrkans ekono- miska särställning strider mot kravet på fri opinionsbildning. Detta krav får inte hindra att politiska viljeyttringar tar sig uttryck i konkreta ställningstaganden från statsmakternas sida, när det gäller bidrag till religiös verksamhet. Det är uppen- bart, att statliga bidrag till olika verk- samheter i samhället av politisk eller ideo- logisk art i den meningen begränsar den fria opinionsbildningen, att de understödda erhåller förbättrade möjligheter att sprida kännedom om sina idéer. Men att av det- ta skäl kräva begränsningar av de poli- tiska organens rätt att bevilja understöd vore att från en annan sida sett begränsa opinionsbildningens frihet, nämligen rätten till politiska viljeyttringar i demokratiska valda församlingar d.v.s. politisk frihet som kanaliserad makt. Opinionsbildningens frihet bör därför preciseras att gälla varje medborgares rätt att utan legala hinder agitera för sin uppfattning, givetvis inom de gränser som ställs av allmänna krav på ordning etc. Utredningens målsättning (s. 84), att de förmåner som erbjudes olika samfund och individer, bör vara lika i den betydelsen att de upplevs som lika värda, kommer lätt i strid med ovan redovisade allmänna principer för tillkomsten av kon- kreta politiska beslut i samhället och är verklighetsfrämmande.

Domkapitlet i Luleå betonar att

adekvata former måste sökas, för att de fria samfunden skall erhålla ett efter deras samfundstyp avpassat stöd för den verk- samhet som genom dem bedrives.

Vi har i vårt samhälle iakttagit, hur allt fastare former skapats för väsentliga funk- tioner i människogemenskapen. Detta har ofta skett genom att samhället har bear- betat och i sina ordningar invävt impulser, som givits av enskilda och sedan utveck- lats i frivilliga arbetssammanhang. Den starka betoning av frivilliginsatsen som ut- märkte 1800-talet, då de fria samfunden i vårt land framväxte, har efterträtts av en tid då man även på frikyrkligt håll ser frivilliginsatsens begränsning. Då det krist- na evangeliet utgör ett ständigt incitament för trossamfunden att tjäna människorna utanför den religiösa gemenskap som de genom sin verksamhet vill bygga upp, växer också ett berättigat behov av stöd för des- sas verksamhet fram.

Tendensen till institutionalisering och benägenheten för samhällsengagemang hos de religiösa samfunden synes sålunda ge belägg för att religionsfrihetsbegreppet inte bör ges sådan innebörd, att en samverkan mellan samhället och trossamfunden för- svåras eller hindras.

Stiftsnämnden i Lund kommer in på principiella frågeställningar vid sin be- handling av de finansiella frågorna i ett A-läge.

Genom församlingarnas karaktär av kommuner med egen beskattningsrätt och genom den utjämning som sker via kyrko- fonden har man en tryggad ekonomisk grundval för den kyrkliga verksamheten. Denna kan sålunda inriktas på sina egent- liga mål utan alltför mycket sidoblickar på de ekonomiska aspekterna.

Eftersom det ofta görs gällande att den statliga uppbörden av kyrkoskatten skulle strida mot religionsfrihetens princip och den principiella likställdhet som bör råda mellan skilda trossamfund i ett demokra- tiskt samhälle, vill stiftsnämnden starkt un-

derstryka vad utredningen på s. 86—87 i slutbetänkandet andragit i frågan om reli- gionsfrihet och ekonomi.

Invändningarna mot A-lägets finansie- ringssystem från principiell — och starkt teoretisk _ religionsfrihetssynpunkt bör kunna undanröjas genom partiella reformer av det slag som årets kyrkomöte påyrkat, d.v.s. kyrkoskattens utformning som en pålaga enbart på kyrkomedlemmarna, var- vid utträdda samt juridiska personer skulle helt befrias från avgift till kyrkan.

Svenska kyrkans centralråd uttalar.

Utan tvekan innebär en finansiering via skattsedeln en förmån för det samfund som erhåller sådan. Beträffande frågan om en sådan förmån är förenlig med principen om demokrati och religionsfrihet, anser centralrådet att den icke inskränker men understryker svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka.

Riksförbundet Kyrkans ungdom fram- håller att man är medveten om att en fri kyrka får minskade inkomster, var- för finansieringen av verksamheten er- bjuder problem. Man anser dock

att den principiella syn, som medför ett krav på skilsmässa mellan stat och kyrka, har prioritet framför den ekonomiska frå- gan och att de ev. svårigheter som upp- står får bäras som en konsekvens av kyr- kans vilja att i vårt samhälle fungera som fritt trossamfund. Då ett teoretiskt väl uppbyggt religionsfrihetsprogram kan spo- lieras av ekonomiska svårigheter (s. 86) finns det emellertid ingen anledning att undervärdera de ekonomiska frågornas be- tydelse.

Kyrkomusikernas riksförbund

ansluter sig till Krishnaswamis åsikter, att det ej kan anses diskriminerande med en

allmän kyrkoskatt, om rätt till utträde finns, och dissenters endast debiteras kostnaderna för av kyrkan fullgjorda borgerliga upp- gifter. Inte heller sker inskränkning i reli- gionsfriheten vid en statlig avgiftsindriv- ning. Dock bör i fråga om understöd åt social och annan verksamhet inom visst samfund samma förmån erbjudas andra samfund. Stabila ekonomiska förhållanden bidraget till ett bättre utnyttjande av fri- heten att bedriva religiös verksamhet.

Katolska biskopsämbetet skriver bl.a.

Några reflexioner som utredningen gör i avsnittet om religionsfriheten är av sär- skild betydelse för den katolska kyrkan i Sverige. På sid. 86 påpekas att om ett samfund saknar ekonomiska möjligheter att bedriva sin verksamhet är friheten att ut- öva verksamheten föga värd och att eko- nomiska svårigheter kan spoliera en teo- retiskt väl uppbyggd religionsfrihet. Riktig- heten härav vill biskopsämbetet kraftigt understryka.

Den katolska kyrkan har hittills kunnat genom hjälp från utlandet bygga ut sin organisation någorlunda i takt med invand- ringen. Frånsett den kortsiktiga och provi- soriska karaktären av denna form för fi- nansiering har den en allvarlig följd ur en annan aspekt på religionsfriheten, nämligen den som berörs på sid. 83 i slutbetänkan- det. Den utveckling mot ett vidgat lekman- nainflytande som är önskvärd också inom den katolska kyrkan möter ett av sina svå- raste hinder i beroendet av ekonomisk hjälp från utlandet.

Religionsfrihet innebär enligt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund bl. a.

att alla samfund principiellt skall behandlas lika av staten. Detta är till stor del be- roende av ekonomiska förhållanden och be- handlas därför under senare avsnitt.1

1 Se avsnitt 2.1.5.2.

Folkpartiets kvinnoförbund anför.

Ingen diskussion råder om, huruvida t.ex. Operan eller Moderna Muséet skall få statligt stöd för sin verksamhet. Besö- karna utgör där emellertid en tämligen begränsad grupp. Besökarna i kyrkorna ut- gör en betydligt heterogenare och dessutom större grupp. Samhällsstöd i motsvarande grad bör ges även till denna grupp; detta stöd kommer då även det kyrkliga ung- domsarbetet, den kyrkliga socialvården och utbildningsverksamheten tillgodo. Om nå- gon speciell sekt eller religion skall vara utesluten från denna typ av stöd, bör detta ske efter noggrant och offentligen redo- visade skäl.

Vid kyrkans skiljande från staten blir, uttalar Sveriges socialdemokratiska kvin- noförbund,

frågan om finansieringen av kyrkan den viktigaste att ta ställning till. I en organi- satoriskt fri kyrka enligt alternativ C måste finansieringen ordnas så, att inte religionsfriheten kränkes. Vidare måste en garanti finnas för att en demokratisk ord- ning inom samfunden tryggas. Inför detta kan inte samhället komma ifrån ett ekono- miskt ansvar även för en fri kyrka.

Under rubriken Samfundens ekonomi och statens ansvar framhåller Kristna studentrörelsen i Sverige.

Samhällsutvecklingen under 1900-talet har medfört att kulturell och social verk- samhet som tidigare finansierades på pri- vat våg, av mecenater och filantroper eller av medlemmarna i ideella organisa- tioner, övervägande kommit att betalas över den offentliga budgeten.

I de flesta fall motiveras de offentliga subventionerna av sociala skäl och har ock- så en ekonomiskt utjämnande effekt, även om man med skäl i vissa fall kan ifrågasät- ta huruvida en reell transferering äger rum (exempelvis när det gäller teaterstödet).

Man kan vidare peka på det mång- skiftande stödet till idrotten, och på det statliga partistödet.

Formerna för det offentliga stödet visar betydande variationer. Ett intressant grepp är den beskattningsrätt som Filminstitutet åtnjuter.

Ofta framställs i samband med denna utveckling all kvarvarande insarrrlingsverk- samhet och frivillig filantropi som en rest från ett passerat samhällsstadium och nå— gonting ovärdigt välfärdsstaten.

I nära sammanhang med den skiSSerade utvecklingen står det svenska skattesyste- met, som är anpassat till en dylik omfat- tande skattefinansiering och därför mer än fallet är annorstädes inskränkt skattefrihet för avgifter, gåvor och avsättningar till sociala, kulturella etc. ändamål. Paralleut går också en utveckling mot större möj- ligheter att ta ut fordringar genom inför- sel i lön, liksom också en allmän tendens bort från kontant ekonomi mot andra for- mer för överförande av medel.

Kyrkorna och samfunden är som alla andra berörda av samhällsekonomins för- ändringar, och måste för sin framtidspla- nering ta hänsyn till dessa. Ibland kan det förefalla som om motståndarna till bössin- samlingar och frivillig välgörenhet ville gö- ra ett undantag just för den religiösa verk- samheten, som ensam av alla skulle hänvi- sas till finansiering på detta sätt. Antingen detta nu beror på obetänksamhet eller på ovilja mot de religiösa samfunden, vore det sannolikt olyckligt om dessa åsikter vann förståelse på samfundshåll.

Mot bakgrunden av samhällsekonomins och skattelagstiftningens utveckling ter sig förslag som innebär ett ökat beroende av insamlingar och spontant offrande för tros- samfunden som föga framtidsdugliga. Detta förhållande må sedan välkomnas eller be- klagas.

Frihet till religion hänger enligt Kyrk- liga kvinnorådet

intimt samman med kyrkans möjligheter

att fungera på likartat sätt som hittills d.v.s. med territorialförsarnlingar, där var och en som önskar tillhöra kyrkan har rätt att göra det.

Det är självklart att kyrkans funktions- duglighet i detta avseende kommer att hö- ra intimt samman med hennes ekonomiska resurser. Det är knappast troligt, att en helt fri kyrka på lång sikt skulle kunna fungera i enlighet med ovan framförda synpunk- ter.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser nuvarande skattesystem för dissenters otillfredsställande. Kyrkoskatten kan höjas och därmed den andel, som dissenters har att erlägga, utan att vederbörande har en teoretisk möjlighet att påverka utveckling- en. Det belopp, som skall fördelas, bör en- dast utgöra täckning av kostnader för and- lig verksamhet. Som framgår av utredning- en kan detta praktiskt ordnas så, att folk- bokföringen och begravningsväsendet över- föres till statliga eller kommunala myndig- heter om så anses lämpligt, eller också kan ersättning till kyrkan för dessa uppgifter utgå ur statsmedel, resp. kommunala me- del. Det belopp, som härefter erfordras för kyrkans behov, fördelas mellan kyrkans medlemmar. Avgifter påföres ej personer, som ej tillhöra Svenska kyrkan.

2.1.5.2 Religionsfrihet och statligt ekonomiskt stöd

Kyrka-statutredningen påpekar i kap. 14 att staten ger svenska kyrkan ekonomiskt stöd på olika sätt:

genom beskattningsrätt, viss skattefrihet och statsanslag. Skattefrihet och statsanslag tillkommer också de fria trossamfunden. Dessa har däremot ej beskattningsrätt. Frågan om staten alls skall ge ekono- miskt stöd till samfunden sammanhänger bland annat med principen om religions- frihet och dess innebörd. Principen har så-

som berörts i det föregående ibland ansetts innefatta en statlig neutralitet av innebörd att staten — såsom omfattande såväl kyrko- medlemmar som andra medborgare — icke skall ge något som helst ekonomiskt stöd åt någon kyrka; ett sådant stöd innebär ju nämligen att även icke-medlemmar stöder kyrkan. I andra debattinlägg har religions- friheten på det ekonomiska området be- gränsats till att avse en lika eller likvärdig behandling av trossamfund och motsvaran- de organisationer. (SOU l968:11 s. 239— 240.)

Utredningen redogör därefter närmare för innebörden av dessa olika former av stöd åt religiös verksamhet samt tar slut- ligen upp vissa religionsfrihetsaspekter.

Frågan vilket slags ekonomiskt stöd —— statlig uppbörd av medlemsavgifter, skatte- frihet för samfunden och deras verksamhet eller direkta statsanslag — som från reli- gionsfrihetssynpunkt framstår som mer el- ler mindre ingripande bör bedömas från såväl medlems- som icke-medlemssynpunkt. Frågan gäller dels om icke—medlem måste deltaga i det ekonomiska stödet, dels till vilka ändamål detta får användas, dels ock vilken statlig insyn och kontroll som åtföl- jer viss stödform.

För icke-medlem innebär skattebefrielse för samfunden, att han indirekt nödgas bi- draga även till religiös verksamhet och kult. Gentemot statsanslag kan, även om de ut- går blott för viss verksamhet, från icke- medlemmar invändas, att anslagen möjlig- gör för samfunden både att påverka män- niskor i viss livsåskådningsmässig riktning och att i ökad omfattning använda frivil- liga medel för kult. Statlig uppbörd av samfundens medlemsavgifter innebär där- emot ej, att icke-medlem ger ekonomiskt stöd åt samfunden. En annan sak är att ett samfund genom att få tillstånd att anlita det statliga uppbördsväsendet kan komma att framstå som jämställt med stat och kommun eller som statligt auktoriserat.

Från medlems- och samfundssynpunkt

kan skattefrihet te sig mera önskvärd än statsanslag, eftersom den ej förknippas med villkor eller kontroll; statlig uppbörd av medlemsavgifter kan föranleda kompetens- regler som inskränker medlens användning. Det ekonomiska värdet av de olika stödfor- merna varierar med utformningen av reg- lerna för stödet men kan allmänt sett för en majoritetskyrka antagas vara störst vid statlig uppbörd. Sådan rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor och bidrag som föreligger i England och USA har dock också ekonomisk betydelse för kyrkor- na.

I sammanhanget bör beaktas att skatte- befrielse för eller statsanslag till vissa kul- turella och andra aktiviteter, t. ex. frivilliga försvarsorganisationer, av en del medlem- mar av kyrkor och samfund kan uppfattas på motsvarande sätt som dylikt stöd till kyrkor och samfund kan framstå för andra. Sålunda kan bidrag till sådana ändamål uppfattas som stridande mot samvetsfrihe- ten. Skyldigheten att delta i det statliga stö- det till andra aktiviteter minskar också möj- ligheten att ge bidrag till det egna samfun- det. (SOU 1968:11 s. 242.)

Religionsfrihetssynpunkter på olika for- mer av statligt ekonomiskt stöd åt reli- giös verksamhet diskuteras av bl. a. läns- styrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Göteborg, Härnö- sand och Luleå, stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, stiftsrådet i Härnösand, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingen i Stockholm, Frikyrkliga studieförbundet, Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund och Högerns ung- domsförbund.

länsstyrelsen i Jönköpings län konsta- terar.

Svenska kyrkan och dess församlingar åtnjuter för närvarande genom lagstiftning

och praxis förmåner i beskattningshänseen- de framför andra trossamfund i ett fler- tal avseenden såväl vid inkomstbeskattning- en som vid arv- och gåvobeskattningen. Förmånerna sammanhänger till största de- len med Svenska kyrkans ställning som en i viss mån statlig institution och skulle alltså falla bort i ett fritt läge. Dessutom åtnjuter medlemmarna i Svenska kyrkan avdrag vid taxeringen till statlig inkomst- skatt för dem påförda församlingsskatter. Även i modifierat A-läge, där motiven för dessa förmåner måhända inte är lika klara som f.n., synes det länsstyrelsen önskvärt att den religiösa verksamheten stödes ge- nom förmåner vid inkomstbeskattningen och vid beskattningen av arv och gåvor. Länsstyrelsen anser det angeläget att nå- gon försämring i nu gällande förmåner icke sker. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om inte de religiösa samfunden borde beredas ytterligare stöd genom samma skattefrihet vid arvsbeskattningen för testamentariska förordnanden som gäller vid gåvobeskatt- ningen för gåvor till kyrkor och stiftelser med religiöst ändamål.

Det bör av principiella skäl övervägas att bereda samtliga religiösa samfund av någon betydenhet och med viss organisato- risk stadga samma förmåner som svenska kyrkan, möjligen med undantag för avdra- get för församlingsskatter (avgifter). Om denna förvandlas till en medlemsavgift en- ligt vad först ifrågasattes, kan överhuvud avdragsrätten för densamma bli princi- piellt tveksam. Den kommer då i liknande ställning som den i olika sammanhang fö- reslagna avdragsrätten vid inkomstskatten för gåvor till religiösa och ideella ända- mål. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening omprövas i detta sammanhang där- vid åtskilligt talar för att den hittillsva- rande negativa inställningen till denna av- dragsrätt mjukas Upp; avdraget bör dock maximeras.

Enligt domkapitlet i Uppsala utövar staten sin religionsvårdande funktion bäst bl.a.

genom att tekniskt hjälpa kyrkan till en finansieringsmetod, som å ena sidan an- knyter till den kyrkokommunala traditio- nen, samtidigt som den å andra sidan ges en sådan utformning, att den icke ekono- miskt drabbar medborgare, som önskar stå utanför kyrklig verksamhet.

Finansieringen sker lämpligen genom en kyrkoavgift, som påföres den kyrkotillhöri- ges skattsedel och vidarebefordras genom skattemyndigheternas försorg. Denna av- gift bör av principiella skäl icke vara av- dragsberättigad på inkomstdeklarationen. Ett finansieringssystem, som förutsätter av- dragsberättigade gåvor och aktivitetsbidrag, skulle enligt domkapitlets mening strida mot principen om religionsfrihet, emedan ett dylikt system innebure ett skattebort- fall, som indirekt drabbade personer, som inte vill stödja religiös verksamhet. Bort- sett ifrån den inskränkning i religionsfri- heten, aktivitetsbidrag och skattefria gåvor medför, kan denna form av finansiering också resultera i en ekonomisk styrning av den kyrkliga verksamheten i icke önskvärd riktning.

Domkapitlet i Linköping anför.

Den punkt, där man främst funnit Svens- ka kyrkan äga ett »privilegium» i förhål- lande till andra kyrkosamfund, är denna kyrkas rätt att uppbära kyrkoskatt efter ungefär samma principer, som gäller för annan obligatorisk skatt.

»Kyrkoskatt» och »beskattningsrätt» är ord, vilka blivit negativt värdeladdade i den allmänna diskussionen. De har fått betydel- sen av pålagor ovanifrån drabbande alla. pålagor vilka man ej kan undfly. På vissa punkter är detta riktigt. De s.k. >>juridiska personerna» d.v.s. företag, aktiebolag o. a. är t. ex. under alla omständigheter skyldiga att betala kyrkoskatt. Indrivningsförfaran- det gäller även kyrkoskatten. Den som ej kan eller vill betala kyrkoskatt, uppföres på restlängd. Personer, som utträtt ur Svenska kyrkan och ej önskar vara hennes medlem- mar, är trots detta skyldiga att betala

60 % av kyrkoskatten, vilket anses mot- svara kyrkans arbete med folkbokföringen och begravningsväsendet. Även om skatten för dessa båda ändamål utgör en s. k. »bor- gerlig» del av kyrkoskatten, kan dessa per- soner t.ex. vid en kostsam kyrkorestaure- ring eller kyrkonybyggnad _ då en höj— ning av skatten erfordras — bli tvingade att vara med om att betala skatt till den direkta församlingsverksamheten. Kyrko- skatten har såväl ur religionsfrihetssynpunkt som ur aspekten statens neutralitet vissa drag som ej överensstämmer med religions- frihetsprincipen.

Om kyrkans finansiering sker genom medlemsavgifter bortfaller de nu nämnda invändningarna. Medlemsavgiften är per- sonlig: Ingen juridisk person skall betala sådan avgift. Den är frivillig: Endast kyr- komedlem erlägger den. Den är tidsbegrän- sad: Den upphör, när den som erlagt den, ej längre önskar tillhöra kyrkan.

Att kyrkans medlemsavgifter under des- sa förutsättningar skulle kunna uppbäras av samhället i samband med dess egen uppbörd betyder ej att medlemsavgiften därmed förvandlas till skatt. Den erhåller endast samma ställning som frivillig för- säkringsavgift eller avgifter, som man öns- kar betala via statens intressekontor. Den uppbäres endast för deras räkning som så önskar och erhåller ingen annan ställning än som serviceåtgärd för dem. Statens neutralitet kan ej anses kränkt genom att den åtager sig ett sådant uppbördsuppdrag.

Som delvis framgått av avsnitt 2.l.l.2 uttalar domkapitlet i Göteborg.

Även om det, såsom av utredningen framhålles, kan diskuteras om det strider mot religionsfriheten, att samhället nödgar vissa medborgare att med skattemedel un- derstödja en religiös verksamhet, som de ogillar (de flesta medborgare måste ju i ett modernt samhälle med sina skatter under- stödja verksamheter, som de ogillar), så finner domkapitlet det dock på det religiösa området angeläget, att ingen medborgare

genom statliga åtgärder nödgas ge ekono- miska bidrag till en kyrka, vars budskap han måhända radikalt avvisar. Kyrkans ekonomi bör ordnas så, att endast kyrko- medlemmar erlägger de avgifter, varmed kyrkans religiösa verksamhet bestrides. Domkapitlet vill därför ansluta sig till det av kyrkomötet framlagda reformprogram- met och understryker angelägenheten av en utredning beträffande ändrade regler rörande skatt från juridiska personer samt skatteutjämningsbidrag till de kyrkliga kom- munerna, syftande till en sådan omläggning som tillgodoser ovannämnda önskemål.

Kyrkans finansiering bör enligt dom- kapitlet i Härnösand

bestämmas av framförallt två faktorer: 1) Den bör inte kollidera med religionsfrihe- ten för den enskilde. 2) Den bör ordnas tekniskt så, att den utan att inveckla kyr- kan i komplicerade ekonomiska transaktio- ner ger effektiva arbetsmöjligheter.

Ur den enskildes synpunkt måste statliga aktivitetsbidrag, avdragsrätt för kyrkoskatt eller rigorösa bestämmelser ifråga om kyr- kans egendom och frivilliga kyrkoavgifter kollidera med både ett tolerant engagemang i kyrkan och med möjligheten att stå utan- för. Ovannämnda former för finansiering har det gemensamt, att de antingen tvingar icke kyrkligt intresserade att direkt eller indirekt bekosta religiös verksamhet eller riskerar att lägga det kyrkliga inflytandet i händerna på den grupp, som genom sina frivilliga avgifter, bidrag och gåvor ekono- miskt svarar för den kyrkliga aktiviteten. Den kyrkomedlem, som har en avvikande mening i förhållande till den grupp, som skulle bestämma över finansieringen och därigenom indirekt över den kristna verk- samheten, löper risk att inte behandlas med tillbörlig tolerans.

För kyrkans del innebär aktivitetsbidra- get en fara för snedvridning av verksamhe- ten. Församlingarna kan förmodas komma att inrikta sig på just de aktiviteter, som ger statliga och kommunala bidrag. De frivilliga avgifterna kan visserligen leda

till en aktivisering av de grupper, som ge- nom en sådan finansieringsmetod får ökat inflytande. Men i stort kan man på goda grunder räkna med att detta sätt att finan- siera kyrkan får en reducering av hennes arbetsmöjligheter till följd, särskilt i om- råden med svagt befolkningsunderlag. Av- dragsrätten innebär snarast en förmån för kyrkan, men av principiella skäl bör kyrkan med hänsyn till religionsfriheten avstå från denna rätt. I praktiken torde detta komma att betyda mycket litet, eftersom de flesta medborgare vid ett bevarat samband med staten kommer att behålla sin kyrkotillhö- righet som hittills.

Med hänsyn till ovanstående synes ingen form för kyrkans ekonomisering bättre till- godose religionsfriheten och kravet på at- betsmöjligheter för kyrkan än det nuvaran— de systemet med kyrkokommunal beskatt- ning med den modifieringen, att avgiften till kyrkan markeras särskilt på skattsedeln och upphör att vara avdragsberättigad. I stället bör en komplettering på stifts- och riksplan ske, så att stifts- och rikskyrklig verksamhet kan bedrivas med för ändamå- let särskilt utdebiterade medel.

Organisatoriskt förutsätter denna form för finansiering ett bibehållande av den kyrkokommunala organisationen enligt för- samlingsstyrelselagen och en uppbyggnad av stiftsråds- och stiftstingsorganisationen, kyrkomötet och kyrkostyrelsen i enlighet med 1968 års kyrkomötes beslut. Den kyr- kokommunala organisationen tar inte bara ekonomiskt ansvar utan svarar också för betryggande kontroll av administration och förvaltning.

Frågan om juridiska personer i framti— den skall befrias från kyrkoskatt kan inte besvaras entydigt med hänvisning till reli- gionsfrihetslagen. Ett företag som juridisk person kan inte kränkas ifråga om tros- och samvetsfrihet. Den aspekten faller i stort sett bort ur bilden. Ser man däremot på beskattningen som en sanktion från samhällets sida i syfte att säkerställa reli- gionsvård i vårt samhälle, är det svårt att finna bärande argument för en skattebe- frielse i detta avseende för juridiska perso-

ner. Dessa får som bekant skattevägen även hjälpa till att finansiera socialvård, kultu- rella aktiviteter o.s.v. De komplikationer, som likväl finns beträffande juridiska per- soners skatteplikt till kyrkan, bör göras till föremål för närmare utredning, varvid man även bör observera den person- och samhällsservice kyrkan ger direkt eller in- direkt åt de flesta av våra juridiska per- soner.

Under rubriken Val med utgångspunkt i ekonomiska förutsättningar skriver dom- kapitlet i Luleå bl.a.

Om kyrkan skall kunna utföra sin gär- ning i vårt land, måste ekonomiska förut- sättningar finnas. Det är uppenbart, att sådana angelägenheter som i en gången tid bekostades genom insamlingar eller ge- nom direkta utlägg från dem som önskade vissa tjänster nu i allt större utsträckning har kommit att finansieras genom det aH- männas försorg. Exempel härpå är det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och i viss mån det ifrågasatta stödet till dags- pressen. Genom vår sociala lagstiftning har också den direkta utgiftssektorn i den privata ekonomien smalnat. I samma mån har medborgarnas skatteutgifter ökat.

Då vi sålunda har fått ett samhällssystem som innebär att den offentliga sektorn mer och mer breddas, synes det bli en tid av mycket svår omställning för kyrkan, om hon skulle helt kopplas över till den pri- vata sektorn, när det gäller finansieringen av hennes arbete.

Finansiering genom anslag till kyrkan från statens sida har väl emellanåt fram- hållits vara diskutabel med hänsyn till reli- gionsfrihetens krav. Dock synes så vitt- gående förändringar ha inträffat, när det gäller statligt stöd till olika säraktiviteter inom vårt samhälle, att man inte kan tala om att kyrkan genom att åtnjuta stöd för sitt arbete nu försätts i någon särställning.

Den skattefrihet som för närvarande rå- der kan också ut religionsfrihetssynpunkt försvaras med hänvisning till att den gäller

även andra allmännyttiga funktioner. Det ur religionsfrihetens synpunkt mest invänd- ningsfria sättet för finansiering av kyrkans verksamhet är enligt domkapitlets mening, att kyrkan i fortsättningen tillerkännes rätt att för sitt arbete av sina medlemmar utta- ga medlemsavgift på det sätt varpå avgift utgår till exempelvis sjukförsäkringen. En annan intressant parallell, även om i sam- manhanget vissa tekniska olikheter kan noteras, är den licensavgift som f. n. utgår för innehav av radio- och TV-apparat.

Stiftsnämnden i Lund avvisar direkta ekonorrriska bidrag från staten till sam- funden.

Utredningen ställer sig (5. 203) på goda grunder skeptisk till statsbidrag såsom en på längre sikt mera bärande faktor i budgeten för en fri kyrka. Även under en övergångstid bör en sådan form för stödet åt kyrkan om möjligt undvikas, då den därigenom inte kommer att vänja sig vid att själv bära ansvaret för sin ekonomi. Detta skulle lättare kunna ske om staten i stället, åtminstone under en övergångstid, biträdde kyrkan med uppbörden av med- lemsavgifterna. Medlemmarna skulle då under själva övergångstiden vänjas vid en avgiftsfinansiering av den kyrkliga verk- samheten. Skulle ett sådant uppbördsförfa- rande även sedermera anses praktiskt därest en majoritet av folket kvarstår som kyrko— medlemmar, torde steget från B-läge till C-läge vara överflödigt. Att hävda att sta- tens neutralitet i livsåskådningsfrågor gör en sådan medverkan vid uppbörden omöj- lig redan i övergångsskedet är alltför myc- ket sagt med hänsyn till de förpliktelser staten dock genom det historiska samban- det får anses ha gentemot folkkyrkan, till dess att denna utrustats med möjligheter att stå på egna ben. Och i ett senare skede kan ju neutraliteten lika väl ta sig uttryck i att staten lämnar motsvarande eller lik- värdigt biträde åt andra trossamfund. Sta- ten lär ju svårligen kunna frikopplas från allt ansvar för religiös verksamhet i vårt

land. Under sådana förhållanden finner stiftsnämnden det vara riktigast, att staten lämnar svenska kyrkan och övriga samfund stöd av sådant slag som huvudsakligen har karaktären av en juridisk och teknisk med- verkan för att underlätta finansieringen av verksamheten. Sådant bistånd bör kunna ges utan alltför omfattande villkor som inkräktar på samfundens självbestämmande. Direkta ekonomiska bidrag från staten till enskilda samfund kan däremot komma att åtföljas av en reglering som mera direkt ingriper i samfundets liv. Dessutom inne- bär ju statsbidrag till kyrkornas verksam- het att också andra än medlemmarna av kyrkan tvingas att ekonomiskt bidraga till hennes verksamhet och kan därför väcka principiella betänkligheter.

Frågan om religionsfrihet hänger sam- man med frågan om kyrkans finansie- ring, påpekar svenska kyrkans centralråd.

Ett studium av utredningen på denna punkt motiverar enligt centralrådet ett för- ord för en finansiering via skattsedeln. Ur såväl rättvisesynpunkt —— avgift i förhål- lande till inkomst — som ur religionsfri- hetssynpunkt med rätt för den som utträtt ur kyrkan till full skattebefrielse, är en utdebitering att föredraga framför syste- met med t.ex. aktivitetsbidrag. Dessa skulle i så fall utgå på statsskatten, vilket skulle innebära att personer som är mot- ståndare till en kristen uppfattning, skulle vara skyldiga att betala till något, som de anser vara stridande mot sin övertygelse.

Riksförbundet Kyrkans ungdom föror- dar aktivitetsbidrag, men framhåller sam- tidigt att frågan behöver utredas ytter- ligare.

För den händelse medlemsavgifterna skulle uttagas av kyrkan själv utan statlig medverkan föreligger sannolikt större risk för inkomstbortfall genom uteblivna med- lemsavgifter kanske fr.a. från den grupp som utredningen benämner de »livsåskåd-

ningsmässigt indifferenta» som av olika skäl inte utträtt ur kyrkan. De tycks ha accepterat ett automatiskt uttag via skatt- sedeln men kan sannolikt inte i många fall antas vara beredda till det extra besvär som erläggandet av medlemsavgifter genom en eller flera särskilda inbetalningar med- för. Av detta skäl men också av andra -— framför allt samhällets ansvar för det reli- giösa livet — kan det vara anledning att pröva frågan om aktivitets- eller statsbi- drag till kristen verksamhet. Ett sådant bidrag skulle då utgå till alla samfund på lika villkor. Ur principiell synvinkel kan detta motiveras lika väl som att staten till- låter sig att med statsbidrag stödja ung- doms- och studieverksamhet inom skilda religiösa, politiska och andra organisatio- ner, stödja konstnärlig verksamhet o.s.v. Detta förhållande neutraliserar innebörden av vad utredningen anför på s. 240 om att sådant stöd skulle innebära ett brott mot religionsfriheten därigenom att icke-med- lemmar skulle stödja kyrkan. Om det kan anses rimligt att med skattemedel under- stödja t.ex. politiska organisationers verk- samhet, gentemot vilka enskilda skattebe- talande medborgare kan vara kritiska, finns ingen anledning att inte samma princip skulle gälla också för religiös verksamhet. Sådana bidrag kan motiveras bl.a. av vad utredningen anfört t.ex. på s. 85, 90 och 243 om att staten »under inga villkor» (konstitutionsutskottet 1956) kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. Invändningen att man genom ett sådant bidrag skulle stå inför en statlig samfunds- kontroll och därmed endast få ett slags variant av statskyrkosystemet kan tillbaka- visas med hänvisning till att flertalet fria samfund uppenbarligen utan principiella eller praktiska svårigheter tillgodogör sig statsbidrag för ungdomsverksamhet, fritids- grupper, studiecirklar o.s.v. Bidragsbe- stämmelserna bör m.a.o. kunna utformas så att religionsfrihets- och andra rimliga självständighetskrav inte träds förnär. Bi- drag av denna typ kunde exempelvis utgå till områden som vetter mot det allmänt kulturella, som musikväsendet och kyrko-

byggnader, till grenar av kyrkans sociala verksamhet o.s.v. Utredningen har på s. 193 antytt områden till vilka statsbidrag skulle kunna utgå. Riksförbundet anser emellertid att frågan om detta slags med- lemsavgift behöver penetreras betydligt grundligare som ett viktigt led i strävan att undersöka vägar som är lämpliga för en fri kyrkas finansiering.

Från katolsk synpunkt, skriver Katol- ska biskopsämbetet,

finns inga principiella invändningar mot kyrklig beskattning eller mot statlig med- verkan vid dylik. Formerna för ett even- tuellt samhälleligt stöd till kyrkor och sam- fund är dock en helt och hållet politisk fråga. I ett samhälle som förklarar sig vara sekulärt kan kyrkor och samfund inte resa krav på bistånd på andra grunder än dem som gäller för idérörelser, intresseor- ganisationer eller kulturell verksamhet i allmänhet. Omvänt bör då rimligen heller inte religionsfrihetens princip utläggas så, att religiös aktivitet och religiös gruppbild- ning diskrimineras i förhållande till jäm- förliga verksamheter och organisationer.

Vare sig man nu jämför med svenska kyrkans ekonomiskt tryggade ställning eller med det snabbt expanderande samhälle- liga stödet till snart sagt all social, kul- turell och konstnärlig verksamhet framstår den katolska kyrkan i Sverige som extremt vanlottad. Eftersom en riktpunkt för hela utredningsarbetet varit en mera markerad statlig neutralitet gentemot skilda samfund och därav följande större ekonomisk jäm- ställdhet mellan dessa, förefaller det vara rimligt att även en lösning i huvudsak efter alternativ A medför förbättringar för öv- riga samfund.

De katolska och ortodoxa kyrkorna, som arbetar under mycket svårare ekonomiska förhållanden än exempelvis de svenska fri- kyrkorna, har till skillnad mot dessa inga principiella betänkligheter mot statlig med- verkan vid upptagande av medlemsavgifter. A-lägesanhängarna synes i allmänhet vilja

ersätta beskattningsrätten med statlig upp- börd av medlemsavgifter, och många me- nar att en sådan möjlighet i så fall borde stå öppen också för andra samfund. De katolska och ortodoxa kyrkorna är själv- fallet intresserade av en sådan ordning kombinerad med ett återinförande i folk- bokföringen av anteckning om konfessions- tillhörighet. Den omständigheten att vissa samfund till äventyrs inte vill utnyttja en sådan ordning kan inte rimligen utgöra något skäl för att — såsom skedde 1951 — icke ge andra samfund, som har intresse därav, denna möjlighet.

De frikyrkliga samfunden har länge käm- pat för att vid inkomstbeskattningen avgif- ter och gåvor till församlingarna skall vara avdragsgilla och ansett att denna form av statligt stöd till samfunden i första hand borde komma i fråga. Med den sam- hällsutveckling vi haft och det skattesystem vi har i vårt land synes det omöjligt att sådan avdragsrätt skulle kunna få en an- nat än marginell betydelse. Där den spelar en huvudroll, såsom i USA, ingår skatte- friheten i ett större system av privatfinan- siering och skatteexemption för stöd åt so- cial, kulturell och konstnärlig verksamhet.

Om avdragsrätten betraktas ur en mera begränsad rättvisesynpunkt, ter det sig orimligt att kyrkoskatten till svenska kyr- kan skall vara avdragsgill men inte avgif- ter till andra samfund. Kritik riktas stund- om mot den katolska kyrkoledningen i vårt land, som inte av statsmakterna lyckats utveckla en så självklar rättighet åt Sveri- ges katoliker.

Den stundom, även av departementsche- fen, framförda tanken att statligt bistånd till de religiösa samfunden skulle föra med sig att samma fördelar borde komma and- ra sammanslutningar till del, är svårt att förstå. Det har ju aldrig varit fråga om att samfunden skulle komma i åtnjutande av stödet till teaterverksamheten eller idrotten. Hittills har ju det statliga och kommunala stödet byggts ut på alla jämförliga områ- den med ett påfallande undantag för reli- giös verksamhet och religiösa grupper utan-

för svenska kyrkan. Varför skulle, om sam- funden äntligen kommer i åtnjutande av samhälleligt stöd, just detta skapa prejudi- kat och precedensfall?

Tidigare var det väl en vanlig uppfatt- ning att direkta statsbidrag krävde en mera allmän kulturell, social eller konstnärlig målsättning för verksamheten. Under se- nare år har vi dock sett hur teaterns politi- sering och accelereringen av statliga och kommunala bidrag gått hand i hand. Dess- utom har statsbidraget till de politiska par- tierna för många ställt frågan i en helt ny belysning dels genom att stödet här ut- går till »propaganda», dels genom att det inte är förbundet med krav på insyn och kontroll.

De bidrag till samfunden som nu utgår — exempelvis bildningsförbunden, såsom kommunala bidrag till lokaler för ungdoms- verksamhet eller från allmänna arvsfon- den -— har i synnerligen ringa utsträckning kommit katolsk eller ortodox verksamhet till godo. Samma sak gäller det icke ovik- tiga stödet till idérörelserna som går till deras folkhögskolor. De rörelser som fun- nits med i den svenska samhällsbilden till- räckligt länge för att ha anpassat sina verk- samhetsfor—mer till vårt folkrörelseestablish- ment gynnas starkt av denna ordning i för- hållande till invandrarkyrkorna med deras mera akuta behov av hjälp.

Alla former av rena aktivitetsbidrag, vare sig de utesluter den rent religiösa verk- samheten eller ej, har emellertid en olyck- lig konserverande eller retarderande effekt. Är det långt till präst och kapell kommer folk inte så lätt till gudstjänsten och barnen inte så ofta till undervisningen, och då skulle det heller inte bli så stora bidrag till flera kapell eller präster. Skall rätt- visa skipas, måste alltså också något slags behovsgrunder erkännas.

Hittills har kyrkor och religiös verksam- het varit utsatta för en massiv diskrimine- rande särbehandling i invandrings- och mi- noritetspolitiken. Det visar sig, som ovan anförts, i planerna för stödundervisning åt invandrarnas barn. Men ett ännu mera på- fallande exempel är bannlysningen av reli-

giösa informationer från invandrartidning- arna, vilkas text eljest har karaktären av textreklam för alla möjliga institutioner och företag. Nyligen har dock några ini- tiativ tagits som antyder, att det kanske kan bli möjligt att i framtiden också ge statsbidrag till religiös verksamhet bland invandrarna. Den parlamentariska kom- mitté som skall behandla de vidare socia- la och kulturella aspekterna på invand- ringspolitiken kommer uppenbarligen att få ta ställning till frågan om religionens likabehandling.

Mosaiska församlingen i Stockholm erinrar om att man vid skilda tillfällen framhållit

den svåra ekonomiska belastning det in- nebar att långvarig praxis med avdragsrätt för avgifter till de mosaiska församlingar- na vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändrades genom en lag- stiftningsformulering, som sannolikt icke avsåg sådan konsekvens. Församlingen har hävdat att avgifter, i vart fall till den del dessa avser kostnaderna för en för trossam- fundet nödvändig och självklar verksamhet, bör bli avdragsgilla vid beskattning till statlig inkomstskatt. Församlingen vill i fö- revarande sammanhang erinra om sagda förhållanden och hemställa, att församling- arna beredes möjlighet att närmare utveck- la sina synpunkter. Här må också hänvisas till bifogade transumt av församlingarnas yttrande över dissenterlagskommitténs be- tänkande med förslag till religionsfrihetslag m.m.

Också Frikyrkliga studieförbundet äg- nar stor uppmärksamhet åt frågan. För- bundet

är övertygat om att C-läget också i ekono- miskt avseende rymmer sådana möjlighe- ter, att önskemålet om positiv samverkan mellan stat och trossamfund kan tillgodo- ses inom ramen för detta alternativ. För- bundet anser sig inte på grundval av det

utredningsarbete som hittills gjorts kunna ta ställning för något visst av de olika sys- tem för ekonomiskt stöd som i skilda sam- manhang skisserats. Förutsättningarna och konsekvenserna av de olika systemen bör enligt vår uppfattning ytterligare klarläg- gas.

Det kan vid en sådan ytterligare pröv- ning av olika former för statligt ekono- miskt stöd till samfunden vara befogat att dra paralleller mellan samfunden och de ideella folkrörelserna, med vilka samfun- den i väsentliga avseenden har åtskilligt gemensamt. Folkrörelserna har i vårt land tillmätts utomordentlig betydelse ur sam- hällets synpunkt, inte minst till följd av sina positiva insatser i förmedlandet av en praktisk och principiell demokratisk skol- ning. Trossamfunden, som i flera fall själva är folkrörelseförankrade, har spelat en lik- nande roll. Vi finner det fördenskull vara mycket värdefullt att departementschefen i sina direktiv påpekat vikten av att den kommande parlamentariska utredningen be- aktar samfundens betydelse som främjare av de demokratiska värdena. Parallellen kan med fördel avse också formerna för samhällets ekonomiska stöd.

För väsentliga delar av sin verksamhet erhåller såväl de ideella folkrörelserna i stort som de kristna samfunden —— och övriga organisationer i vårt samhälle -— statligt stöd som utformats som aktivitets- bidrag. Detta gäller t. ex. studiearbete, ungdomsverksamhet och u-hjälp. Studieför- bundet, som har stor erfarenhet av hur arbetsmöjligheterna ter sig under en sådan samverkan med staten, anser att denna form av samverkan skulle kunna byggas ut ytterligare ifråga om de delar av samfun- dens verksamhet som ur samhällets syn- punkt är av positiv betydelse.

Vid övervägandet av det alternativ som C-läget innebär har frågan om Svenska kyrkans fortsatta beskattningsrätt, eller som ersättning för denna statlig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter, intagit en framskjuten plats. Enligt vår uppfattning kan statlig medverkan vid uppbörd av med- lemsavgifter tänkas under förutsättning att

likvärdiga möjligheter skapas för samtliga trossamfund. Därvid är det av vikt att man finner sådana former för både be- stämning av medlemsavgifternas relation till medlemskapet och avgiftens uppbörd som tillgodoser olika samfunds berättigade önskemål. Möjligheten att införa en sam- fundsavgift som inte presumerar direkt medlemskap utan efter särskild registrering av främjare eller sympatisörer kan betalas också av dessa bör ytterligare prövas.

Också direkta statsbidrag bör enligt vår uppfattning kunna tillämpas utan att en för samfunden svåracceptabel kontroll be- höver ifrågakomma. Det statliga stödet till de politiska partierna utgör här en intres- sant parallell.

Avdragsrätt för gåvor till religiösa ända- mål erbjuder också en möjlighet till finan- siering av samfundens verksamhet, vars konsekvenser bör prövas ytterligare.

Enligt vår uppfattning erbjuder inget av dessa alternativ ensamt lösningen av samfundens ekonomiska problem. Olika kombinationer av de olika systemen bör därför prövas.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund anför.

Staten, som enligt tidigare definition inte kan ställa sig neutral till religiös verksam- het i allmänhet, skall även ekonomiskt kun- na stödja vissa kyrkliga aktiviteter. Hit hör studieverksamhet, barn- och ungdomsverk- samhet (söndagsskolorna bör medräknas) och all social verksamhet.

De förmåner i form av skattebefrielse som Svenska kyrkan och frikyrkosamfun- den åtnjuter bör de naturligtvis få behålla. Enskilda medlemmar i trossamfund bör få möjlighet att göra skatteavdrag för med- lemsavgift och för gåvor till kyrkliga än- damål — det senare upp till ett visst maxi- merat belopp. Detta skulle indirekt påver- ka kyrkornas ekonomiska ställning i positiv riktning, eftersom medlemmarnas möjlig- het att ge bidrag ökar.

_ _, car.-nr;-

Högerns ungdomsförbund konstaterar att kommunalskatten får

i dess helhet avdras vid deklaration, d.v.s. också kyrkoskatten. Men en person som ger bidrag till exempelvis en frikyrka har inte rätt att göra avdrag för denna med- lemsavgift till sitt samfund. Man kan allt- så säga att Svenska kyrkan och dess med- lemmar är gynnade på denna punkt f.n.

2.1.5.3 Religionsfrihet och skatteutjämningsbidrag

I samband med att kyrka-statutredningen i kap. 12 diskuterar den ekonomiska ef- fekten av nuvarande system med skatte- utjämningsbidrag u'll kyrkliga kommuner, tas också vissa religionsfrihetsaspekter upp. Utredningen anför bl. a.

Eftersom dessa bidrag utgår av statsme- del deltager även den, som utträtt ur Sven- ska kyrkan, via statsskatten, i finansieringen av bidragen och därmed av den kyrkliga verksamheten och erhåller alltså icke den skattenedsättning med 40 procent, som han skulle ha fått om bidragen finansierats med den allmänna kyrkoavgiften. I och för sig är angivet förhållande icke något unikt. Av statsmedel bestrides sålunda sedan lång tid tillbaka utgifterna exempelvis för dom- kapitlen och kyrkomötet, vilka organ jämte statliga uppgifter har även kyrkliga sådana. Nämnda utgifter är emellertid relativt obetydliga i jämförelse med skatteutjäm- ningsbidragen, vilka enligt ovan totalt upp- går till cirka 62 milj. kr för år. Den prin- cipiella invändning som kan göras mot en finansiering av kyrkliga utgifter över stats- budgeten i stället för över kyrkofonden, synes därför numera ha vunnit ökad tyngd. (SOU 1968:11 s. 187.)

Riksrevisionsverket samt domkapitlen i Lund och Göteborg instämmer i utred- ningens synpunkter. Sålunda uttalar riks- revisionsverket.

I samband med behandlingen av skatte- utjämningsbidragen har utredningen antytt ett spörsmål av principiellt intresse. Om bidragen utgår av statsmedel, deltager även den som har utträtt ur kyrkan i finansie- ringen av den kyrkliga verksamheten och erhåller alltså inte den skattenedsättning med 40 procent, som han skulle ha fått, om bidragen finansierats med den allmän- na kyrkoavgiften (sid. 187). Om kyrkofon- den skulle bestrida kostnaderna även för skatteutjämningsbidragen, skulle detta en- ligt utredningens beräkningar innebära en utdebitering av allmän kyrkoavgift med yt- terligare 10 öre per skattekrona, varigenom öretalet skulle uppgå till maximigränsen 20 öre. Riksrevisionsverket finner. sig böra förorda det sistnämnda alternativet.

Domkapitlet i Lund ifrågasätter från religionsfrihetssynpunkt

om inte nuvarande skatteutjämningsbidrag, som utgår av statsmedel i form av tillskott till församling, pastorat eller annan kyrk- lig samfällighet med låg skattekraft, borde överflyttas på kyrkofonden och således be- stridas enbart av kyrkomedlemmar. I prin- cip bör andra skattebetalare än kyrkomed- lemmar inte betungas med de tämligen be— tydande bidrag som genom denna skatteut- jämning utgår till kyrklig verksamhet.

Domkapitlets i Göteborg synpunkter har framgått av avsnitt 2.1.5.2.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i J önkö- pings län och stiftsnämnden i Härnösand har en mer reserverad inställning.

Kammarkollegiet anför sålunda.

Vad vidare angår de tidigare nämnda skatteutjämningsbidragen har utredningen antytt (s. 187 högra sp.) att dessa bidrag kan uppfattas som stridande mot religions- frihetsprincipen eftersom de utgår av stats- medel och sålunda betalas av medborgarna

i gemen, alltså även av dem som utträtt ur kyrkan. En sådan uppfattning förefaller kollegiet innebära att man driver religions- frihetsprincipen väl långt. Bidragen utgår ju inte bara av de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna, varav en mycket obetydlig del härrör från personer som ut- trätt ur kyrkan, utan av statens inkomster över huvud taget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län refere- rar till utredningens uppgift att skatteut- jämningsbidragen under år 1966 uppgick till drygt 62 milj. kr.

Bidragen utgår av statsmedel och bestri- des sålunda även av dem som utträtt ur svenska kyrkan. Utredningen har framhål- lit att med hänsyn till bidragens storlek de principiella invändningar, som kan göras häremot, vunnit ökad tyngd. Förhållandet måste anses vara i viss mån otillfredsstäl- lande och i och för sig onödigt, då fi- nansieringen synes kunna ske över kyrko- fonden och därvid enbart belasta kyrkans medlemmar. Härvid kan en höjning av kyrkoavgiftens maximum bli aktuell. — Länsstyrelsen vill dock inte utan vidare förorda denna reform, då det kan finnas skäl för att även icke-medlemmar svarar för vissa utgifter, som i särskilt hög grad drabbar många skattetyngda församlingar — länsstyrelsen tänker särskilt på under- håll och restaurering av kyrkobyggnader, som även har en allmänt kulturell motive- ring.

Stiftsnämnden i Härnösand säger.

Utredningen har (sid. 186—187) tagit upp frågan om kyrkofondens framtida an- vändning och därvid påpekat, att det skat- teutjämningssystem, som tillämpas från och med år 1966, medfört, att angelägen- heten av en allmän skatteutjämning genom kyrkofonden numera minskat i styrka. Så- som utredningen samtidigt påpekat innebär skatteutjämningsbidragen åt de kyrkliga kommunerna, att även den som icke är

medlem i kyrkan via statsskatten deltar i finansieringen av den kyrkliga verksamhe- ten. Utredningen framhåller, att den prin- cipiella invändning ur religionsfrihetssyn- punkt, som kan göras mot finansiering av kyrkliga utgifter över statsbudgeten i stål- let för över kyrkofonden, numera — då skatteutjämningsbidragen uppgår till cirka 62 miljoner kronor för år — vunnit ökad tyngd. Principen, att den som icke är med- lem i kyrkan icke heller skall vara tvungen att bidraga till dess verksamhet synes med- föra, att all skatteutjämning mellan försam- lingarna bör ske över kyrkofonden. Vid be- dömningen av denna fråga bör emellertid, som domkapitlet framhållit i sitt yttrande, hänsyn tagas till glesbygdsförsamlingarnas behov av kyrklig service.

2.1.6 Medlemskapsfrågor

I fråga om medlemskap i svenska kyr- kan gäller i allmänhet att den enskilde vid födseln inträder i svenska kyrkan på grund av att båda eller en av för- äldrarna tillhör denna. Den som seder- mera inte önskar vara medlem i kyrkan måste anmäla sitt utträde. Den som för- värvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan ska utan särskild ansökan upptas i kyrkan om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. — 1968 års kyrkomöte har emellertid utta- lat sig för att medlemskapet i kyrkan i princip grundas på dopet. Kyrka-statutredningen tog i det sär- skilda religionsfrihetsbetänkandet (SOU 1964:13) upp en rad medlemskapsfrågor. Utifrån individens religionsfrihet i sam- hällslivet behandlades sålunda frågor- na om medlemskap vid födseln eller genom dopet samt om föräldrars be- stämmanderätt över barns medlemskap (s. 561—565). Ur synpunkten av tros- samfundens religionsfrihet diskuterades dessas regler för medlemskap, främst

medlems rätt till utträde ur trossamfund samt dettas rätt att utesluta medlem (5. 577—579). Sistnämnda problem berördes också när utredningen behandlade indi- videns religionsfrihet inom det samfund han tillhör (s. 592). Ur denna synpunkt tog utredningen även upp frågan om medlemskapet för nuvarande medlemmar av svenska kyrkan vid en eventuell övergång till en ny relation mellan stat och kyrka (s. 594).

Medlemskapsfrågor diskuteras i slut- betänkandet främst i samband med re- dogörelserna för dels kyrka-statrelatio- nerna i olika lägen (kap. 12 och 13), dels problemen vid övergång till en fri kyrka (kap. 15).

Såväl religionsfrihetsaspekter som rent organisatoriska synpunkter kan läggas på medlemskapsfrågorna. Beredningen har valt att redovisa samtliga remissyn- punkter kring dessa frågor i avsnittet om religionsfrihetsproblematiken.

2.1.6.1 A-läge

Utredningen behandlar i slutbetänkan- dets kap. 12 olika alternativ i fråga om grunden för medlemskap vid ett stats- kyrkosystem. För utredningen knyter sig intresset huvudsakligen till frågan om och i vilken utsträckning staten kan ha anledning att medverka vid bestämman- det av de regler som ska gälla beträf- fande medlemskapet. Härvid berörs sär- skilt frågorna om föräldrars bestämman- derätt över barns medlemskap samt om medlemskap vid födseln eller genom dopet.

Fem alternativ i fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge är teo- retiskt tänkbara, skriver utredningen och hänvisar till delbetänkandet Kyrklig or- ganisation och förvaltning (SOU 1967:

45 s. 179 ff.). Dessa alternativ är: 1. In- träde i kyrkan efter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde i kyrkan efter ansökan utan någon minimiålder för den inträ- dande, 3. Inträde i kyrkan genom dop, 4. Nuvarande ordning samt 5. Medlem- skap utan någon organisationsmässig reg- lering.

Om föräldrarnas bestämmanderätt över barns medlemskap uttalar utredningen i slutbetänkandet.

En central och betydelsefull fråga vid bedömandet av olika alternativ rörande grunden för medlemskapet i kyrkan är om anslutning till denna endast bör få ske av personer som nått sådan ålder att de kan anses mogna att själva taga ställning till frågan om medlemskap, eller om anslutning bör kunna ske även av barn. I sistnämnda fall får barnen företrädas av sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Frågan har ut- redningen närmare behandlat i sitt betän- kande IX, SOU 1967:45 (s. 180 ff.), var- till här må hänvisas. Sammanfattningsvis konstateras därstädes att de skilda synsätt, som gör sig gällande i hänseendet ytterst bottnar i olika uppfattningar om föräldrar- nas bestämmanderätt i fråga om barns upp- fostran m.m. samt att det såväl i Sverige som i internationellt sammanhang övervä- gande torde råda den uppfattningen, att föräldrar äger bestämma om barnens upp- fostran i religiöst avseende och att däri i allmänhet torde inbegripas en rätt att träf- fa avgörande om barnens tillhörighet till visst religiöst samfund. (SOU 1968:11 s. 181—182.)

Sammanfattningsvis anser utredningen om medlemskapsfrågan i ett A-läge.

Vid ett statskyrkosystem får det anses naturligt att de grundläggande reglerna för medlemskapet i kyrkan meddelas genom nå- gon form av statlig lagstiftning. Endast vid ett sådant statskyrkosystem, där kyrkan inte har beskattningsrätt — såsom i England — torde det vara tänkbart, att frågorna om

medlemskapet exklusivt lämnas till kyrkans bestämmande. Stadganden som innebär skydd för den enskildes religionsfrihet, ex- empelvis föreskrift att den enskilde skall äga rätt att utan hinder utträda ur det samfund han tillhör, är dock principiellt att hänföra till området för statens bestämman- de. I andra avseenden rörande medlemskap, t.ex. vad som skall konstituera tillhörighe- ten till kyrkan, är det av hänsyn till tros- samfundens religionsfrihet naturligt att kyr- kans syn i dessa frågor beaktas. I tidigare sammanhang har utredningen beträffande trossamfundens religionsfrihet uttalat, att därmed vanligen avses att varje religiöst samfund i princip skall kunna fritt verka i enlighet med sin bekännelse och därför bör ha full frihet att bestämma om bl.a. regler för medlemskap. I konkreta fall, t.ex. i fråga rörande regler för medlem- skap, kunde, anfördes vidare, trossamfun- dens krav på religionsfrihet komma i kon- flikt med andra väsentliga intressen, såsom den enskildes önskan att få stå utanför alla samfund. I sådana fall torde det kun- na hävdas, att den enskildes frihet måste vara det primära och att samfundets an- språk på självbestämmanderätt måste vika. I nuvarande läge har beaktandet av kyr- kans syn på medlemskapet formellt skett på det sättet att bestämmelserna om inträdet i kyrkan givits i form av kyrkolag (samstäm- mande beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte). Givetvis kan skilda uppfattning- ar om bestämmelsernas innehåll föreligga på statlig och på kyrklig sida. Det kan därvid å ena sidan hävdas, att det är ett tillbörligt stat- ligt intresse att reglerna om medlemskapet i den med staten förbundna kyrkan från allmän synpunkt framstår som lämpliga. Å andra sidan kan det hävdas, att den tyngst vägande synpunkten, när det gäller regler om medlemskapet, bör — med hänsyn till principen om trossamfundens religionsfrihet — vara, hur kyrkans representativa organ finner dessa regler böra vara utformade för att vara förenliga med den syn på med- lemskapet, som kan anses vara grundläg- gande för kyrkan.

Skulle statens och kyrkans representativa

organ eventuellt komma att i betydelsefulla avseenden ha mycket divergerande uppfatt- ningar om vad som bör vara grundläggande för medlemskapet (t.ex. föräldrarnas kyr- kotillhörighet, dop eller ansökan), behöver detta likväl inte tolkas som bristande hän- synstagande från endera partens sida till den andra partens principiella uppfattning. Det blir då närmast fråga om rimliga för- utsättningar föreligger för bibehållande av nuvarande former för samband mellan stat och kyrka. Hänsyn kan därvid komma att tagas även till andra förhållanden, som kan tala för eller emot ett sådant samband. Mot nuvarande ordning för barns inträde vid födseln i kyrkan har riktats stark kritik både från religiösa och allmänrättsliga syn- punkter. Nuvarande bestämmelser har allt- mer kommit att framstå som stridande mot på många håll rådande uppfattningar om hur inträdet i kyrkan bör vara bestämt. Ut- redningen bedömer läget så, att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsätt- ningar för bibehållande av nuvarande reg- ler om barns inträde i kyrkan vid födseln. Såsom alternativa lösningar föreligger de ovan under 1—3 samt 5 behandlade möj- ligheterna, innebärande att medlemskapet skulle grundas på ansökan vid mogen ålder (1), ansökan utan bestämd minimiålder (2), dopet (3) eller att organisationsmässig reg- lering i frågan saknas (5). Bestämmelser i överensstämmelse med alternativet 1 skul- le kunna tänkas meddelade av statsmakter- na av olika skäl, betingade främst med hänsyn till individens religionsfrihet. En lösning i enlighet med detta alternativ skul- le dock strida mot kyrkans egen syn på hithörande spörsmål och därför uppfattas som stridande mot den religionsfrihet Sven- ska kyrkan såsom trossamfund anses böra äga. Med angivna lösning beträffande grun- den för medlemskapet skulle bli fråga om en kyka av annat slag än den nuvarande, nämligen en bekännarekyrka i stället för en bekännelsekyrka. Motsvarande synpunkt- ter synes göra sig gällande i fråga om en lösning enligt alternativ 2. Alternativet 5 framstår från praktiska synpunkter knappast som tänkbart i ett A-läge. Det ligger så-

lunda i ett sådant läge närmast till hands att medlemskapet förbindes med skyldig- het att till kyrkan betala avgift, som utta- ges genom statens försorg. Det måste då vara klart fastställt vilka förhållanden, som konstituerar tillhörigheten till kyrkan. Mot bakgrund av det anförda framstår alterna- tivet 3 (medlemskap genom dop) som det mest sannolika. Bestämmelser i enlighet med detta alternativ skulle komma att överens- stämma med en religiös uppfattning, som finns företrädd inom stora grupper 1 Sven- ska kyrkan, samt med det förhållandet att enligt kyrkans lära dopet konstituerar till- hörigheten till kyrkan och religiöst sett grundlägger medlemskap i denna. När det gäller barns medlemskap synes vidare grun- den för den kritik, som riktas mot den nu- varande ordningen, i viss mån undanröjas vid en ordning med dopet som konstitue- rande för medlemskap; sålunda skulle för- äldrarna på ett mera direkt sätt än för närvarande tvingas att taga ställning till frågan om barnets kyrkotillhörighet.

Skulle bestämmelserna om medlemskap (inträde) i kyrkan ändras i A-läget, erford- ras uttryckligt beslut huruvida ändringen skall avse även de medlemmar, som tidigare inträtt i kyrkan men inte uppfyller kraven enligt de nya reglerna. Om dop skulle kom- ma att utgöra förutsättning för inträde i kyrkan uppstår frågan, om medlemmar som inte är döpta i fortsättningen skall vara medlemmar eller inte. Det är tänkbart, att de ändrade bestämmelserna prövas höra till- lämpas endast beträffande dem som inträ- der efter ändringen.

Avslutningsvis må anmärkas att en leda- mot av utredningen, Bertil Bolin, till ut- redningens redogörelse angående medlems- frågan fogat vissa synpunkter. Dessa finns intagna såsom särskilt yttrande i utred- ningens betänkande IX (SOU 1967:45 s. 304 f.). Sammanfattningsvis anför Bolin, såvitt angår förhållandena i ett A-läge, att enligt hans uppfattning måste, så länge de traditionella, organisatoriska och lagstift- ningsmässiga banden mellan staten och kyr- kan finns kvar, medlemskapet i kyrkan be- stämmas utifrån allmänrättsliga och demo-

kratiska utgångspunkter, vilket enligt Bolin allmänt sett innebär att individen själv av- gör om han vill påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlemskapet samt — i fråga om barn- medlemskap — att sådant, konstituerat ge- nom dop eller på annat sätt, icke bör vara tillåtet. (SOU 1968:11 s. 182—183.)

Frågan om föräldrarnas bestämmande- rätt över barns medlemskap har särskilt behandlats av hovrätten för västra Sveri- ge, länsstyrelserna i Jönköpings och Väst- manlands län, domkapitlet och stiftsrå- det i Skara, Förbundet för religionsfrihet och Högerns ungdomsförbund, vilka an- ser att barnen vid en viss ålder bör få tillfälle att genom särskild åtgärd själva ta ställning till eventuellt medlemskap i trossamfund. Vidare av domkapitlen i Linköping, Lund och Härnösand, stifts- rådet i Härnösand, Svenska prästförbun- det och Moderata samlingspartiets kvin- noförbund, vilka i stort sett stöder nu- varande ordning.

Svea hovrätt, hovrätten för västra Sve- rige, länsstyrelserna i östergötlands, Jön- köpings och Västmanlands län, domka- pitlen i Linköping, Strängnäs, Västerås, Lund och Stockholm, stiftsråden i Upp- sala, Skara, Strängnäs, Lund och Visby, Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlands-stif- telsen, Frälsningsarmén, Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund, Kristna stu- dentrörelsen i Sverige och Kyrkliga kvin- norådet kritiserar principen om medlem- skap genom födseln och/eller uttalar sig för dopet som medlemsgrundande. Också stiftsrådet i Växjö, Svenska kyr- kans lekmannaförbund, Svenska präst- förbundet och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare förordar principen om dopet som medlemsgrundande men diskuterar inte frågan närmare. Samma ståndpunkt

intar även domkapitlen i Uppsala, Göte- borg, Karlstad och Luleå, svenska kyr- kans centralråd samt stiftsråden i Göte- borg, Karlstad och Luleå genom att utan kommentarer ansluta sig till beslu- ten vid 1968 års kyrkomöte.

Tveksamma inför tanken på dopet som medlemsgrundande är domkapitlet och stiftsrådet i Härnösand samt Sven- ska kyrkans församlings- och pastorats- förbund.

Remissinstansernas argumentation kring dessa frågor har i de flesta fall arbetats in i sammanfattande kommentarer kring utredningens synpunkter på medlem- skapsfrågan i ett A-läge. Det har därför bedömts lämpligast att redovisa dessa kommentarer i ett sammanhang, varvid citaten återges i den ordning instanser- na återfinns på remisslistan.

Svea hovrätt

ansluter sig till de synpunkter som härut- innan framförts av utredningens majoritet.

Hovrätten för västra Sverige anför att utredningens redogörelse rörande med- lemskapsfrågan

visar, att uppfattningarna därom sedan länge brutit sig mot varandra, såväl på kyrkligt håll som eljest, och att åtskilliga aspekter kan anläggas, med hänsyn till exempelvis kyrkans bekännelse, kyrkobe- grepp, religionsfrihet och rent rättsliga syn- punkter. Även efter tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har det automatiska medlemskapet varit föremål för kritik, och 1968 års kyrkomöte har — sannolikt med stor majoritet — antagit ett förslag, enligt vilket dopet skulle bli den akt som konsti- tuerar medlemskap i svenska kyrkan; se motion nr 17 s. 9, särskilda utskottets be- tänkande nr 1 s. 4 samt protokoll nr 7 s.

140 f. Förslaget innebär enligt hovrättens uppfattning särskilt den fördelen i jämfö- relse med nuvarande ordning, att det skul- le ge föräldrarna anledning att på ett helt annat sätt än nu taga ställning till frågan om barnets kyrkotillhörighet och att bar- nets anslutning till kyrkan vinnes genom en viljeförklaring av dess legala ställföreträ- dare.

Hovrätten anser, att i ett läge med be- varat samband mellan staten och kyrkan, bestämmelserna om medlemskap bör så- som nu regleras i lag. Emellertid synes frå- gan vara av sådan natur att den uppfatt- ning, som framstår som den klart övervä- gande inom kyrkan, bör tilläggas avgö- rande betydelse därest icke alldeles sär- skilda skäl talar däremot. Därmed är likväl icke sagt att, om dopet blir medlemsgrun- dande, ett barn som döpes därigenom skall bli likställt med den vuxne kyrkomedlem- men. Att barnets medlemskap i vissa hän- seenden får en annan innebörd än den vuxnes ligger redan i sakens natur, såsom i fråga om rösträtt vid kyrkliga val och valbarhet till kyrkliga förtroendeuppdrag. Men även en sådan differentiering av med- lemskapet kan tänkas, att barnet först se- dan det nått den ålder, att det kan avge en egen viljeförklaring rörande sin kyrko- tillhörighet, blir skyldigt att till kyrkan er- lägga skatt eller medlemsavgift. Hovrätten anser det vara en tilltalande tanke att inga ekonomiska synpunkter skulle behöva läg— gas på frågan om barnets kyrkotillhörig- het, vare sig så att kyrkan skulle kunna antagas vilja få barn döpta för inkomstens skull eller så att föräldrarna med hänsyn till utgiften skulle vilja avstå från att låta döpa barnet. Väl kan det sägas att ett så- lunda uttunnat medlemskap icke skulle ha någon egentlig innebörd från borgerlig synpunkt; det vore dock kyrkan obetaget att från sin synpunkt betrakta barnet som >>fullvärdig>> medlem.

Enligt hovrättens mening bör det döpta barnet när det nått mogen ålder — exem- pelvis när det fyller 18 år eller när det blir myndigt — genom särskild åtgärd be- redas tillfälle att självt taga ställning till

medlemskapet. Hovrätten förordar där- för det förslag, som framfördes i ovan- nämnda motion nr 18 och av en reservant i särskilda utskottet (bet. nr 1 s. 16 f.) men som icke bifölls av kyrkomötet, nämligen att den som genom dop blivit medlem av kyrkan i sinom tid skall upplysas om de rättigheter och plikter som följer av med- lemskapet. Formerna för detta förfarande — vilket alltså avser situationen vid ett bibehållet statskyrkosystem — synes kunna i stort sett motsvara dem, som enligt hov- rättens mening bör tillämpas beträffande alla medlemmar i svenska kyrkan vid en övergång till ett fritt läge.

Därest bestämmelserna om medlemskap, i ett läge med fortsatt organisatoriskt sam- band mellan staten och kyrkan, ändras så att dopet konstituerar medlemskap, upp- kommer frågan om ändringen skall avse även de medlemmar, som vid ikraftträ- dandet ej är döpta. I och för sig synes detta icke vara erforderligt utan kan såsom undertecknarna av motionen nr 18 och kyrkomötet tänkt sig, dessa medlemmar kvarstå såsom sådana, så att ändringen är helt genomförd först efter en generation.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill

bara antydningsvis beröra en fråga som i den allmänna debatten väckt kritik från såväl kyrkligt som icke-kyrkligt håll. Frå- gan gäller medlemskapet, som föranlett erinringar ur den synpunkten att man föds in i kyrkan. Länsstyrelsen anser att for- mer bör övervägas som lämnar utrymme för ett fritt val i denna fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner att medlemskapsfrågan i ett A-läge

har betydelse ur religionsfrihetssynpunkt och bör lösas med hänsyn till de krav som kan ställas på denna grund. Då det gäller vuxna, synes ur denna synpunkt intet vara att erinra mot att, som kyrkan själv anser, i princip låta dopet konstituera medlem- skap med fri rätt till utträde enligt nuva-

rande regler. Dock bör den, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är med- lem, kvarstå i kyrkan till dess han utträtt i föreskriven ordning. I fråga om barn torde det i första hand få ankomma på föräld- rarna att avgöra om barnet bör döpas och sålunda bli medlem av kyrkan. Fråga är emellertid om det inte är med föräldrarnas, i viss mån även barnets religionsfrihet och kyrkans karaktär av folkkyrka riktigast att i varje fall i ett A-läge, låta barn till för- äldrar, som tillhör svenska kyrkan, auto- matiskt vid födseln få medlemskap i kyr- kan under de förutsättningar som nu gäl- ler. Sådant odöpt barn bör emellertid vara medlem endast till dess det själv kan be- stämma sin kyrkotillhörighet, förslagsvis vid 16—18 års ålder. Är vederbörande då ej döpt, bör han viss tid därefter oberoende av utträdesansökan anses ha gått ur kyr- kan, såvida han ej dessförinnan gjort an- sökan om att få stå kvar enligt regler mot- svarande 10 å i nuvarande religionsfrihets- lag. Det torde kunna antagas att om regler för automatiskt barnmedlemskap enligt vad nu sagts bibehålles, kyrkan inte kommer att obetingat kräva dop för fortsatt med- lemskap för den som ansöker härom. Läns- styrelsen anser sig emellertid inte böra gå in på denna fråga eller andra speciella medlemskapsfrågor. Alla ungdomar, som tillhör kyrkan, bör innan de uppnår den gällande åldersgränsen tillställas en upp- lysningsskrift om vad som gäller ifråga om medlemskap i kyrkan m.m.

Under rubriken Reformer inom ra- men för A-alternativet skriver länsstyrel- sen i Västmanlands län bl. a.

Grundläggande för kyrkan som samfund i ett fritt samhälle måste vara att en myn- dig medborgare själv bestämmer om hon önskar tillhöra kyrkan eller inte. Länssty- relsen tillstyrker att nuvarande ordning en- ligt vilken medborgare föds in i kyrkan avskaffas. En vuxen medborgare måste själv bestämma över sitt medlemskap. För barn tillkommer bestämmanderätten i detta

avseende föräldrarna, men när barnen når viss ålder bör de själva ha rätt att välja ståndpunkt." Om dopets roll i samman- hanget torde kyrkan själv få bestämma.

Som framgått av avsnitt 2.1.1.2 fram- håller domkapitlet i Linköping att sam- hället ska dra de konkreta konsekven- serna av principen om religionsfrihet för alla efter de linjer som FN uppdragit och Sverige erkänt. Domkapitlet fortsätter.

Detta gäller vuxna samhällsmedlemmar. Intill en viss ålder — vilken får avgöras av statsmakterna — 18 års ålder synes vara den som man hittills närmast övervägt — har de som i övrigt rättsligt företräder de underåriga — i första hand föräldrarna — att taga ställning till de underårigas anslut- ning till trossamfund. Sverige har också på denna punkt biträtt FN-stadgans bestäm- melser.

För svenska kyrkans del innebär detta, att medlemskapet skall vara fritt. Varje samhällsmedlem från en viss ålder äger full rättskapacitet att in- eller utträda ur kyr- kan. Före den ovannämnda åldern har för- äldrarna att taga ställning för den unges räkning. Om dopet innebär medlemsinträ- det i kyrkan, har föräldrarna rätten att föra barnet till dopet och därmed göra det- ta till medlem i kyrkan.

I kyrka-statdebatten har framförts åsik- ten, att religionsfriheten måste innebära, att medlemskap i kyrkan ej kan vinnas på annat sätt än genom begäran om inträde vid rättskapabel ålder och att andra åtgär- der dessförinnan kränker den enskildes religionsfrihet. Domkapitlet kan ej biträda denna uppfattning. Att dop kan ske av barn före dessas personliga ställningstagan- de hör samman med kyrkans urkristna upp- fattning, att upptagandet i kyrkans gemen- skap är en Guds nådeshandling. Det kan ej anses vara en följd av friheten till religion, att samhällsmedlemmar måste vara ute- slutna från tillhörigheten till ett organ för denna intill en viss ålder. Förenta natio- nerna" har också tillerkänt föräldrarna —

vårdnadstagarna — rätten att ansluta barn till religiöst samfund, intill dess att de själ- va har möjlighet att taga ställning.

Domkapitlet i Skara anser

med utgångspunkt från tesen om kyrkan som trossamfund, att av den vuxna män- niskan bör krävas en viljeakt för fortsatt medlemskap. Deltagande i konfirmationen bör betraktas som en sådan viljeyttring. Den som ännu inte konfirmerats, bör vid viss angiven ålder ge tillkänna sin avsikt att stå kvar i kyrkan. Uteblir sådant till- kännagivande, skall den okonfirmerade vuxne anses ha utträtt. För att ingen må på grund av okunnighet om bestämmelser- na mista sitt medlemskap, bör vid ifråga- varande ålder den okonfirmerade tillställas en skriftlig underrättelse jämte en anmäl- ningsblankett.

Domkapitlet i Strängnäs förordar att medlemskapet

förvärvas genom dopet, men att den som nu är medlem av svenska kyrkan utan att vara döpt givetvis får behålla sitt med- lemskap.

Enligt domkapitlet i Västerås bör med- lemskap

vinnas genom dopet, såsom också majorite- ten bland remissförsamlingarna i Västerås stift förordat. Som en konsekvens härav bör alla de, vilka såsom barn blivit med- lemmar i kyrkan, vid 18 års ålder genom pastorsämbetets försorg informeras om vad medlemskapet i rättsligt och ekono- miskt avseende innebär. Genom övergångs- bestämmelser bör de, som för närvarande tillhör kyrkan utan att ha blivit döpta, även i framtiden oförändrat bibehållas vid sitt medlemskap i kyrkan. Några föränd- ringar i gällande regler om utträde ur kyr- kan finner domkapitlet icke erforderliga.

Beträffande medlemskapet i kyrkan har det, skriver domkapitlet i Lund un- der rubriken Grundläggande principiella synpunkter,

framhållits att medlemskap genom födelsen rimmar illa med religionsfriheten. Varje människa skall vid mogen ålder själv få avgöra om hon vill tillhöra något religiöst samfund eller ej. Argumentet utgår som synes från autonomiprincipen. Då denna emellertid rimligen endast kan tolkas som ett avvisande av statliga förbud och tvångs- åtgärder vid medborgarnas ställningstagan- de i livsåskådningsfrågor, är det tveksamt om den kan åberopas i detta sammanhang. Situationen förändras dessutom om med- lemskapet i kyrkan — såsom årets kyrko- möte föreslagit — i stället knyts till dopet. Om så blir fallet, reduceras problemet till en fråga dels om föräldrars rätt att be- stämma över sina barns samfundstillhörig- het, dels om samfundens rätt att bestämma om reglerna för inträde. Den förra rättig- heten — vilken för övrigt ingår i Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna — har i debatten allmänt ac- cepterats. Det bör i detta sammanhang på- pekas, att föräldrars rätt att bestämma över sina barns samfundstillhörighet även utnytt- jas i t.ex. vissa delar av nykterhetsrörel- sen. Rättighetens ifrågasättande berör inte i första hand religionsfriheten utan de ung- as anspråk på fritt andligt sökande. Sam- fundens rätt att bestämma reglerna för in- träde utgör en del av föreningsfriheten och begränsas endast av kravet att de ej får stå i strid mot samhällets normer för god ord- ning.

Domkapitlet tar också upp medlem- skapsfrågan i en särskild kommentar till kap. 12i slutbetänkandet.

Religionsfriheten kräver, att ett samfund skall äga rätt att tillämpa det medlems- begrepp som svarar mot dess religiösa grundsyn. I ett fritt läge skulle kyrkan äga att själv bestämma villkoren för medlem- skap.

I barndopet ser kyrkan ett uttryck för Guds förekommande nåd och det är därför en oförytterlig del av kyrkans lära och praktik. Med den ställning kyrkan och dop- seden har bland vårt folk, är det givetvis också i ett A-läge orimligt att förvägra kyrkan rätten att döpa barn och räkna de döpta som medlemmar av kyrkan. I detta hänseende måste svenska kyrkan ansluta sig till de stora kyrkofamiljer inom kris- tenheten, av vilka hon är en gren. Såväl östkyrkan och den romerska kyrkan som de lutherska reformationskyrkorna praktiserar barndop. (Jfr SOU 1964:13 s. 512 nederst.)

Domkapitlet vill kraftigt framhålla, att när kyrkan döper barn och räknar dem som medlemmar, så innebär detta icke nå- gon som helst konflikt med religionsfrihets- synpunkten. Det överensstämmer helt med den föräldrarnas rätt att fostra sina barn, som enligt såväl FN:s som Europarådets definitioner av de mänskliga rättigheterna utgör ett led i denna frihet. När man yrkar på att barnen skall lämnas utan kristen påverkan tills de själva kan ta ställning, så förutsätter man, att de skulle växa upp i ett livsåskådningsmässigt vacuum, vilket gi— vetvis är helt orealistiskt. Kravet innebär sålunda att kristna föräldrar — och en- dast de — skulle vara förbjudna att lämna sina barn orientering och stöd inför det flöde av element från olika livsåskådningar, som dagligen och stundligen strömmar över dem. Ett sådant krav står uppenbar- ligen i strid mot religionsfriheten. För den unge har denna i stället garanterats genom den fria utträdesrätten vid 18 års ålder.

Däremot bör från kyrklig synpunkt häv- das, att medlemskap i kyrkan skall vinnas endast genom dopet. En sådan reform har också påyrkats av 1968 års kyrkomöte. Visserligen kan måhända beläggas, att katekumenerna i fornkyrkan räknades som medlemmar av kyrkan. Men situationen är väsentligen en annan i dagens svenska kyrka och det medlemsbegrepp det gäller att fastställa är närmast ett legalt begrepp, avsett att avgränsa kyrkan som trossam- fund. I det hänseendet torde dopet, som förutsätter en viljeakt hos den som skall

döpas eller — vid barndop — hos vård- nadshavarna, vara en enkel och lätt tillämp- lig gränslinje. En övergångsbestämmelse är dock nödvändig för att trygga ett bevarat formellt medlemskap för nu döpta med- lemmar som önskar kvarstå. För den som är döpt inorn annat kristet samfund eller inom kyrkan men senare har utträtt ur denna måste, enligt kyrkans syn på dopet, medlemskap kunna vinnas genom enbart anmälningsförfarande.

Även om röster har höjts såväl i kyrko- mötet som i den allmänna debatten för ett bibehållande av nuvarande ordning — se t.ex. bifogade yttranden av kyrkofullmäk- tige i Lund, Örkened och Fridlevstad — delar domkapitlet utredningens på s. 163 uttalade uppfattning, »att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsättningar för bibehållande av nuvarande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln». (Jfr SOU 1967:45 s. 191.)

Enligt domkapitlet i Härnösand finns det beträffande kyrkotillhörigheten

från religiösa utgångspunkter ett annat syn- sätt än i fråga om medlemskap i förening- ar. Vad man inom folkkyrkan velat slå vakt om är tanken på en gudomlig kärlek, som möter människan redan vid hennes första inträde i denna värld. Genom barn- dopet har föräldrar och församling aktivt bekräftat detta medlemskap. Svenska kyr— kans medlemskapsbestämmelser såväl som hennes struktur i övrigt har hitintills an- slutit sig så nära som möjligt till den grund- läggande sociala strukturen i folket under iakttagande av kyrkans egenart och speciel- la uppdrag. Därvid har medlemskapet be— stämts utifrån familjen såsom den grund- läggande gemenskapsformen i samhället. I gällande religionsfrihetslag har detta speci- ficerats genom sammankopplingen mellan medlemskapet i kyrkan och förhållandet föräldrar-barn.

Utredningen har (s. 182) angivit fem teo- retiskt tänkbara alternativ i fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge. Av

de angivna alternativen strider 1 och 2 uppenbarligen mot den syn på sig själv som Svenska kyrkan har, under det att alternativ 5 knappast är tänkbart i ett A- läge, såsom utredningen själv med rätta framhållit. Tänkbara är de återstående al- ternativen 3 (inträde i kyrkan genom dop) och 4 (nuvarande ordning).

Utredningsledamoten Bolin framhåller i sitt särskilda yttrande, att kyrkotillhörig- heten i ett A-läge måste bestämmas utifrån allmänrättsliga och demokratiska utgångs- punkter, men hans förslag är varken all- mänrättsligt eller demokratiskt grundat. Dels strider hans förslag mot de principer framförda i FN och Europarådet, vilka utredningen behandlat i kapitlet om reli- gionsfrihet. Dels kolliderar det med demo- kratins huvudprincip om att folkmajori- tetens uttalade vilja skall gälla. En bestäm- melse om att barnmedlemskap skall för- bjudas skulle drabba också bl.a. den ro- mersk-katolska och den ortodoxa kyrkan och innebära en radikal förändring av grundbestämmelserna i religionsfrihetslagen. En sådan bestämmelse skulle nationellt och internationellt uppfattas mer som ett från staten utövat religionstvång än som reli- gionsfrihet. I andra hand skulle givetvis den generella grundsynen i denna fråga få konsekvenser även för lagstiftningen beträf- fande ideella, fackliga och politiska orga- nisationer, så att barnmedlemskap också i dessa skulle bli förbjudet. Man kan även ställa frågan, hur en sådan grundsyn, kon- sekvent tillämpad, skulle kunna ha plats för den obligatoriska skolan, vilken ju bå- de rör minderåriga och är tvingande.

Vid valet mellan alternativ 3 och 4 har inom domkapitlet yppats skilda uppfatt- ningar. I detta sammanhang må framhål- las, att utredningens bedömning av de opinionsmässiga förutsättningarna för ett bibehållande av nuvarande regler om bar- nens inträde i kyrkan inte är ovedersäglig; bland många lekmän torde det finnas stör- re förståelse för nuvarande regler än vad utredningen noterat.

Från dem inom domkapitlet som repre- senterar åsikten att nuvarande regler bör

gälla för medlemskapet har anförts följande argument. Genom hela den svenska kyrkans historia, och så ännu alltjämt, har den upp- fattningen gällt som huvudregel, att barnens medlemskap följer föräldrarnas medlem- skap. Det skulle vara främmande för kyr- kan, om barn till kyrkliga föräldrar skulle betraktas såsom icke tillhörande kyrkan. Som utredningen framhållit sammanhänger frågan intimt med frågan om föräldrars bestämmanderätt över barnen och deras fostran. Domkapitlet vill därvid framhål- la, att en sådan bestämmanderätt — om den erkännes gälla — som regel uppstår vid barnets födelse. Föräldrars rätt att be- stämma om barnens kyrkotillhörighet och uppfostran i religiöst avseende är likaledes som regel knutet till barnets födelse. Nu- varande medlemskapsbestämmelser för Svenska kyrkan ansluter väl till en sådan grundsyn, att barnens kyrkotillhörighet bestämmes vid födelsen och utifrån föräld- rarnas kyrkotillhörighet. En ändring i med- lemskapsbestämmelserna enligt alternativ 3 (inträde i kyrkan genom dop) skulle med all sannolikhet medföra vissa icke önsk- värda konsekvenser, av vilka domkapitlet vill peka på några.

En reform av medlemskapsbestämmel- serna i antydd riktning skulle ge starkt varierande utslag i olika bygder beroende på dopsedens styrka. På vissa håll skulle folkkyrkans öppenhet och servicemöjlighet råka i fara. En annan konsekvens skulle drabba den s.k. anonyma religiositeten, »privatkristendomen», vilken förmodligen till stor del skulle ställas utanför kyrkan och därmed få en svårare situation. Vi- dare skulle de kyrkofrämmande, de vilse- komna och de sökande kyrkomedlemmarna ställas i en situation där de — icke av egen önskan och i enlighet med den egna andliga utvecklingen utan av kyrka-stat- organisationen påtvingade skäl — nödga- des ställa sig utanför kyrkan. Vidare skul- le ändringen medföra, att familjen splitt- rades i religiöst avseende, en utveckling som kyrkan icke bör medverka till. Kyr- kan bör i stället värna om familj och föräldraskap. I samband härmed finns

det anledning framhålla, att barnet på ett annat sätt än i gällande ordning skulle bli beroende av sina föräldrars engage- mang eller brist på engagemang i sin egen kyrka. Försumliga föräldrar skulle genom sin försumlighet ställa sina barn utanför kyrkan. En sådan konsekvens upplevs så- som främmande i ett demokratiskt social- samhälle, där samhället söker skydda bar- nen från att bli lidande av sina föräldrars eventuella försumlighet.

I dagens samhälle finns vidare all an- ledning att fästa uppmärksamheten på massmediakulturens och den genom mass- media kanaliserade opinionens tryck på den enskilde och familjen. Här skulle kyr- kotillhörigheten i synnerhet för de min- deråriga barnen utlämnas åt de snabba vindkasten i massmediaopinionen genom att en negativ påverkan på barnfamiljerna beträffande dopet skulle innebära, att för- äldrarna icke lät döpa sitt barn och bar- net därmed ställdes utanför kyrkan. Ytter- ligare en konsekvens av en övergång till ett alternativ 3 skulle bli, att inte bara dop och medlemskap knöts samman utan även dop och kyrkoskatt/kyrkoavgift. Att bidraga till ett val mellan dop och icke- dop av ekonomiska skäl borde vara kyrkan främmande. Det är även anledning att framhålla den inkonsekvens, som skulle uppstå mellan inträde i kyrkan och utträ- de ur kyrkan. Uppenbarligen skulle ett alternativ 3 utformas så, att inträde i kyr- kan skedde genom dop men att utträde ur kyrkan skedde genom anmälan. När det gäller den ekumeniska aspekten berörs denna av utredningen i olika sammanhang. Det bör framhållas en negativ konsekvens, ekumeniskt sett, av en övergång till ett al- ternativ 3 ifråga om medlemskapet, näm- ligen det förhållandet, att i bygder med svag dopsed starka motsättningar kan tänkas uppstå mellan kyrkoförsamlingen och baptistiska frikyrkoförsamlingar. Kam- pen om själarna skulle bli en ekonomisk strid, något som skulle riskera att avse- värt störa samhällets lugn.

Dopets ställning förstärkes inte genom att sammankopplas med medlemskapet. Det

löper tvärtom risk att få karaktären av inskrivningsförfarande i kyrkan, d.v.s. att medlemskapsaspekten skulle bli den do- minerande aspekten. Dopet är ett sak- rament, en Guds handling, och därmed en ytterst central del i vår kristna tro och kyrkans liv. Arbetet på att stärka dopets ställning bör ske genom ett intensifierat evangelisationsarbete och en förbättrad kristen fostran av kyrkans medlemmar. Härvid aktualiseras bl.a. frågan om det totala antalet präster och prästtjänster i Svenska kyrkan, vilket behöver avsevärt ökas för att motsvara behoven i försam- lingarna. En ökning av antalet präster och prästtjänster till att motsvara de verkliga behoven skulle säkerligen föra dopprocen- ten avsevärt närmare medlemskapsprocen- ten i Svenska kyrkan.

Utöver dessa överväganden finns en principiell fråga, som måste besvaras. När folkkyrkan väljer sin samfundsform, gör den detta utifrån sin religiösa motivering om Guds nådeserbjudande till alla. En ri- gorös bestämning av dopet som medlem- skapskonstituerande skulle i själva verket upphäva denna princip. I stället för att se dopet som ett gudomligt nådeserbjudande åt människan skulle dopet i sin nya funk- tion förlora sin evangeliska karaktär och riskera att få ett drag av lagiskhet över sig, som är främmande för folkkyrkosy- nen. Den omständigheten att det för när- varande bland präster och teologer finns ett betydande opinionsunderlag för dopet som konstituerande för medlemskapet, är inte tillräcklig anledning för kyrkan att frångå sin tidigare och alltjämt praktise- rade öppna och generösa inställning till medlemskapet. Samtidigt som folkkyrkan helt naturligt eftersträvar en så hög dop- frekvens som möjligt, måste den lämna en marginal öppen även för medlemmar, som av olika skäl inte blivit döpta.

Detta är inte uttryck för eftergift åt sekularisering och bristande trosengagemang utan är motiverat utifrån folkkyrkans syn på evangeliet, som inte kräver några yttre kompetensgränser för sitt nådeserbjudande. Det enda hinder folkkyrkan allvarligt rea-

gerar mot är alla former av spärrar, som hindrar evangeliet att erbjudas så många som möjligt. När folkkyrkan avstår från rigorösa krav som villkor för kyrkotill- hörighet är detta inte uttryck för ande- fattigdom utan ett genialt uttryck för dess religiösa omsorg om människorna och dess oavkortade strävan att nå så många som möjligt med det kristna budskapet i förkunnelse, själavård, undervisning, kon- taktverksamhet och opinionsbildning. Föreställningen att en skilsmässa med åtföljande större skärpa i kravet på en- gagemang skulle innebära en vitalisering av det kristna livet bygger inte på fakta. Däremot framförs denna tanke ofta på ett sådant sätt, att den leder till ett un- derkännande av allvaret i många männi- skors kyrkliga engagemang i den nuva- rande folkkyrkan och lätt ger sken av att ett äkta kristet liv är möjligt endast inom ramen för ett visst kyrkligt beteende. Sammanfattningsvis må som argument för att nuvarande regler om kyrkotillhörig- heten bör gälla även i fortsättningen anfö- ras, att religionsfriheten både ifråga om barnens och de vuxnas medlemskap redan genom gällande lagstiftning är väl tillgodo- sedd, och att någon förändring av medlem- skapsbestämmelserna av den anledningen inte är behövlig. Även av andra orsaker, som angetts finnes icke skäl att biträda en ändring av gällande bestämmelser för medlemskapet i Svenska kyrkan. Grundvalen för den andra åsikten inom domkapitlet, som hävdar att dopet i prin- cip bör vara avgörande för kyrkotillhö- righeten, är att såsom utredningen anfört dopet enligt kyrkans lära konstituerar till— hörigheten till kyrkan och religiöst sett grundlägger medlemskap i denna. Enligt denna uppfattning framstår det som ange- läget att en direkt ställning tages till kyrko- tillhörigheten från den medlemskapssökan- de eller hans föräldrar och att detta ståndpunktstagande manifesteras genom ett aktivt handlande. Slutligen önskar domkapitlet understryka vikten av att bestämmelserna för medlem- skapet i Svenska kyrkan inte bestämmes

enbart av staten utan av stat och kyrka gemensamt. Därvid måste både individens och kyrkans religionsfrihet beaktas. Dom- kapitlet finner det angeläget framhålla, att demokratins princip kräver, att statens handlande även ifråga om reglerandet av medlemskapet i kyrkan motsvaras av folk- majoritetens vilja.

Domkapitlet i Stockholm samt stifts- råden i Uppsala, Strängnäs, Lund och Visby påpekar att ingen som nu är odöpt bör förlora sitt medlemskap.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund hänvisar till resultatet av sin medlemsenkät.

Av de svarande har 74 % uttalat sig för att dopet skall utgöra grunden för medlem- skapet i kyrkan, 5 % för egen anmälan och så många som 21 % för ett bibehållande av nuvarande ordning.

Även om majoriteten uttalat sig för do- pet, röjer dock svarsfördelningen en viss tveksamhet, varför styrelsen önskar avvakta resultatet av den pågående kyrka-statbe- redningens arbete innan ställning tages i denna fråga.

Kyrkomusikernas riksförbund

delar utredningens uppfattning, att bland fem angivna alternativ dopet skulle komma att utgöra den mest sannolika grunden för medlemskap. Dock bör enligt KMR en sådan reform icke tillämpas retroaktivt.

Religionsfriheten utmanas enligt Sve- riges frikyrkoråd

f.n. särskilt på en punkt: medlemskap i Svenska kyrkan följer även efter 1951 års religionsfrihetslag i realiteten medborgar- skapet. Den som önskar utträda ur kyr- kan måste ge detta tillkänna genom ett eget initiativ. Rådet anser att religionsfri- heten är tillgodosedd först när medlem-

skap i alla trossamfund helt frikopplats från medborgarskapet. Rådet har därför med intresse tagit del av uttalandet av 1968 års kyrkomöte att dopet bör bli kon- stituerande för medlemskap i Svenska kyr- kan.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen an- för.

I likhet med motionärer vid 1968 års kyrkomöte finner vi det inte tillfredsställan- de att man, generellt uttryckt, blir medlem i kyrkan genom födelsen. Detta förhållande får anses störande ur religionsfrihetssyn- punkt

Till skillnad från 1968 års kyrkomö- tes majoritet anser vi, att i händelse sambandet med staten bibehålles den som genom föräldrars initiativ genom dop är medlem i Svenska kyrkan, bör göras med- veten om vad medlemskapet innebär in- nan hans avgiftsskyldighet inträder.

Efter att ha förordat att dopet blir av- görande för medlemskap i kyrkan skri- ver Frälsningsarmén.

På denna punkt brukar anföras, att med- lemskap i kyrkan utan sådan inträdes- handling ur religionsfrihetssynpunkt skulle vara orimligt. Med sådan inträdeshandling skulle emellertid den automatik som stri- der mot religionsfriheten brytas.

Förbundet för religionsfrihet uttalar.

Det har med visst fog sagts att eftersom vi saknar lagstiftning om ideella förening- ar borde det vara lämpligt att i lag fast- ställa Vissa regler för medlemskap i den grupp av sådana föreningar som trossam— fund utgör. Vi anser dock att flera goda skäl talar för att religionsfrihetslagens be- stämmelse att ingen må vara skyldig till- höra trossamfund bör kompletteras med en bestämmelse av innebörd att för en- skild person förpliktande medlemskap ej

kan komma till stånd utan en efter 18 års ålder frivilligt avgiven skriftlig viljeför- klaring.

Enligt Moderata samlingspartiets kvin- noförbund ska föräldrar

kunna få uppfostra barnen enligt sin re- ligiösa övertygelse. Detta slås fast i Eu- roparådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna. Staten skall i sin skol-

och undervisningsverksamhet respektera denna rättighet för föräldrarna. Det hävdas från många håll — inte

minst inom Svenska kyrkan — att man ej längre automatiskt bör bli medlem i kyrkan vid födseln. Att födas in i kyr- kan strider mot alla demokratiska prin- ciper. Förbundet instämmer i detta och anser att medlemskap i kyrkan bör grundas på dopet. Det är föräldrarna som ska be- stämma om barnens ev. medlemskap. Fr.o.m. 18 års ålder skall barnen själva få ta ställning till sitt medlemskap.

Andra kyrkors och samfunds dop bör också godkännas som kvalificerande med- lemskap vid ansökan om inträde.

Religionsfriheten är, påpekar Högerns ungdomsförbund,

en självklar del av rättigheterna i en de- mokratisk stat. På intet plan eller stadium får samhället tvinga medborgarna att delta i sammankomster av religiös-konfessionell karaktär. Det är däremot alldeles givet, att föräldrar i enlighet med exempelvis FN-stadgans bestämmelser skall äga rätt att avgöra vilken uppfostran och under- visning barnet skall erhålla, tills det bar- net blivit moget att själv bestämma, d.v.s. välja trosuppfattning.

Frågan gäller då, vid vilken ålder denna mognad kan anses inträda, eller — konkret uttryckt: Vid vilken ålder bör rätt före- ligga att utträda ur Svenska kyrkan? En- ligt förbundets mening bör nuvarande 18-

årsgräns ersättas med en 16-årsgräns. En rad skäl kan anföras härför. Flera av dessa har f.ö. åberopats i samband med diskus- sionerna om sänkt myndighets- och röst- rättsålder. En allmän tendens till tidigare mognad hos ungdomen kan klart påvisas. Ett större samhällsengagemang — och inte minst ett tidigare — gör sig numera gällande, vartill också undervisningssys- temet bidrar. Den sänkning av utträdesål- dern vi sålunda föreslår, bör kodifieras ge- nom särskild lagstiftning och införas i för- äldrabalken. Den föreslagna bestämmel- sen skulle sålunda skydda mot varje kon- fessionell >>tvångsanslutning>> och berör alltså inte endast Svenska kyrkans anslut- ningsformer.

I anslutning till problematiken anför HUF i sitt i juni innevarande år1 antagna kyrka-statprogram bl.a. följande: Först 1951 kom det tredje steget: en svensk med- borgare fick ovillkorlig rätt att utträda. Detta hade två konsekvenser, nämligen att övergång till vilken religion som helst blev möjlig och att ateism godtogs, d.v.s. rätt tillkom att stå utanför varje samfunds tillhörighet.

Religionsfrihetens princip är ett givet demokratiskt kännetecken i en stat. En fri utträdesrätt måste självfallet föreligga vid ett statskyrkosystem. Effekten av den fria utträdesrätten i vårt land blev som bekant begränsad. I dag tillhör alltjämt 98,25 % av folket Svenska kyrkan, trots att ut- trädesförfarandet förenklats ytterligare.

En fri utträdesrätt ur Svenska kyrkan finns alltså. Däremot saknas egendomligt nog rätt för kyrkan att utesluta eller sus- pendera medlem, som öppet tar avstånd i- från den eller rent av motverkar den. Den rätt varje organisation har att besluta om vissa grundläggande villkor för medlem- skap saknar således Svenska kyrkan i det nuvarande statskyrkosystemet.

Enligt Kristna studentrörelsens i Sve- rige uppfattning

1 1968

måste det anses otillfredsställande med nu- varande ordning att en individ — med minst en förälder med i Svenska kyrkan — i och med födseln registreras som med- lem i Svenska kyrkan även om han senare vid mogen ålder kan vinna utträde. »Indivi- den borde icke införas i en situation, som kan komma att erfordra en sådan handling (d.ä. anmälan om utträde) från hans sida» (SOU 1964: 13 s. 562). Enligt nuvarande ordning anses det föreligga en önskan om medlemskap för den nyfödde från föräld- rarnas sida, såvida de ej anmält motsat- sen. Med tanke på den påfallande diskre- pansen mellan aktiva och passiva medlem- mar 1 Svenska kyrkan förefaller denna för- modan godtycklig och obefogad.

Kyrkliga kvinnorådet ansluter sig

i enlighet med folkkyrkotanken till prin— cipen om dopet såsom konstituerande för medlemskap. Föräldrarna är ansvariga för sina barn beträffande deras kyrkotillhörig- het. Icke döpta vuxna, som önskar medlem- skap i kyrkan, bör kunna vinna detta också genom en direkt anmälan.

2.1.6.2 B-, C- och D-läge

Om medlemskapsfrågor i ett fritt läge skriver utredningen i slutbetänkandets kap. 13 bl. a.

Några bärande skäl att, såvitt angår till medlemskapet hänförliga frågor, behandla en fri kyrka annorlunda än andra motsva- rande organisationer, synes ej föreligga. In- om ramen för de regler i fråga om rätt till utträde, som av religionsfrihetsskäl är uppställda, torde sålunda kyrkan äga att själv bestämma i dessa frågor. Det sagda gäller i princip även för ett B-läge. Det är å andra sidan möjligt, att staten i ett sådant läge önskar förbehålla sig rätt att pröva av kyrkan beslutade regler rörande medlemskapet eller anger vissa förutsätt- ningar, som kyrkan måste uppfylla för att

få statlig medverkan vid uttagande av med- lemsavgifter. Ett sådant statligt intresse kan i sin konkreta utformning komma att ha direkt avseende på frågan vem som skall vara att anse som medlem i kyrkan. Det kan emellertid också utformas på annat sätt. För den händelse staten exempelvis skulle vilja förhindra att avgifter uttages av barn, kan föreskrifter härom ges i de författningar, som erfordras för att reglera uppbördsförfarandet. Dylika föreskrifter hindrar givetvis inte i och för sig kyrkan att betrakta barnen som medlemmar.

Såvitt angår de olika alternativen i frå- ga om grunden för medlemskap må anföras vissa särskilda synpunkter, närmast hänför- liga till frågan om medlemsförpliktelsen att erlägga avgifter. Allmänt torde — med bortseende från vad i det följande anföres om verkan av barndop och därmed jäm- förlig, av förmyndare föranledd åtgärd — kunna sägas att intet medlemskapsbegrepp, som ej har sin grund i en av den enskilde avgiven viljeförklaring eller handling, vil- ken juridiskt sett bedömes ha samma in- nebörd som en dylik viljeförklaring (kon- kludent handling), kan — utan att genom lagstiftning annorlunda bestämts — läggas till grund för privaträttsliga anspråk (å exempelvis medlemsavgift) mot den enskil- de. Skulle dopet komma att tillerkännas en medlemskonstituerande verkan synes klart att _— vid domstolsprövning av någons skyl- dighet att utgiva avgift till kyrkan -— dop, som vederbörande undfått vid vuxen ålder, är att betrakta som en med uttrycklig vilje— förklaring likställd konkludent handling. Allmänna rättsregler — hänförliga till för- myndares befogenhet att ikläda den under- årige framtida förmögenhetsrättsliga åta- ganden — torde emellertid medföra att även dop, vilket någon undfått såsom barn, blir att tillerkänna den rättsverkan att ve- derbörande som vuxen är förpliktad att erlägga fastställd avgift till kyrkan; detta så länge han icke utnyttjat sin rätt att utträda ur densamma. Enahanda synpunk- ter gör sig gällande i fråga om annan vil- jeförklaring från förmyndares sida rörande barnets kyrkotillhörighet än som manifes-

teras genom dop. Beträffande möjligheten av sådana regler för medlemskap, vilka överensstämmer med dem som nu i prin- cip gäller, nämligen att barn — under i religionsfrihetslagen angivna förutsättningar — vid födelsen inträder i kyrkan må an- märkas, att ett sålunda beskaffat med- lemskap icke torde kunna — utan att ge- nom lagstiftning annorlunda bestämts — grunda någon rättsligt sanktionerad förplik- telse för den enskilde att erlägga avgif- ter till kyrkan. Slutligen kan i fråga om den alternativa grund för medlemskap, som innebär att organisationsmässig reglering därav saknas, anföras att detta alternativ är möjligt endast om fasta medlemsavgifter ej förekommer eller om en skyldighet att erlägga avgifter knytes till annat förhål- lande än medlemskapet. Sammanfattningsvis rörande frågan om grunden för medlemskapet i en fri kyrka torde kunna anföras följande. Som an- märkts vid behandlingen av motsvarande fråga, såvitt angår ett A-läge, har mot nu— varande ordning med barns inträde vid födseln riktats stark kritik både från reli- giösa och allmänrättsliga synpunkter, och utredningen har bedömt situationen så att redan i ett A-läge opinionsmässiga förut- sättningar saknas att bibehålla nuvarande ordning. Dessa förutsättningar får anses som än mindre, då fråga är om ett läge vari det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan bringats att upphöra. Såvitt angår de av utredningen angivna alternativen 1 och 2 (ansökan vid mogen ålder resp. ansökan utan bestämd minimi- ålder) är att framhålla, att en lösning ef- ter någon av dessa linjer skulle strida mot kyrkans egen syn på hithörande spörsmål. En dylik lösning synes därför möjlig endast om kyrkan tvingades därtill genom statliga föreskrifter; ett förhållande, som reellt kan sägas föreligga även i nuläget. Enligt utredningens mening kan några bärande skäl för dylika föreskrifter ej anföras (se dock såvitt angår B-läget ledamoten Bo- lins särskilda yttrande, i hithörande delar refererat nedan). Föreskrifter av angiven art skulle därjämte med säkerhet komma

att uppfattas som stridande mot den re- ligionsfrihet Svenska kyrkan såsom tros- samfund anses böra äga. Alternativet 5 (medlemskap utan organisationsmässig reg- lering) torde sakna aktualitet, enär kyrkan svårligen kan undvara att räkna med re- gistrering av medlemmar, bl.a. av ekono- miska skäl. Man kan därvid peka på erfa- renheter från de fria lutherska kyrkorna i U.S.A.

Den sålunda gjorda genomgången ger vid handen att såsom det mest sannolika alter- nativet i fråga om grunden för medlem- skap återstår medlemskap vunnet genom dop. Det kan anmärkas att den s.k. kyrko- organisationskommittén i sitt stadgeförslag angivit dop som grundläggande för med- lemskap i kyrkan.

Slutligen må framhållas att ledamoten Bolin i sitt särskilda yttrande i medlem- skapsfrågan utgår från att de principer, som enligt hans uppfattning måste vara väg- ledandei fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge, bör gälla jämväl i ett B-läge. I ett sådant läge borde därför genom stat- liga föreskrifter tillses att individen själv kom att avgöra om han ville påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter, som följde av medlemskapet. I vart fall barndop skulle således icke tillåtas i angivna mening grunda medlemskap i kyrkan. (SOU 1968: 11 s. 197—198.)

Hithörande frågor har tagits upp av Svea hovrätt, hovrätten för västra Sve- rige, justitiekanslern, länsstyrelsen i Kro- nobergs län, stiftsråden i Skara och Vis- by, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund och Förbundet för kristen enhet. — Länsstyrelsen i Värmlands län ser nuva- rande regler om medlemskap genom föd- seln som ett argument för kyrkans skil- jande från staten.

Svea hovrätt

ansluter sig till de synpunkter i fråga om grunden för medlemskap som framförts av

utredningens majoritet (det stycke vilket börjar s. 197 och fortsätter på s. 198).

Hovrätten för västra Sverige anför i huvudsak.

Eftersom kyrkan självfallet får en större självbestämmanderätt ju mera den frigö- res från det organisatoriska sambandet med staten, torde vad ovan anförts i med- lemskapsfrågan få än större aktualitet i ett fritt läge. Såsom utredningen fram- håller kan i ett sådant läge en viljeför- klaring eller annan handling, som juridiskt sett har samma innebörd, komma att er- fordras som rättsgrund för den enskilde medlemmens skyldighet att erlägga med- lemsavgift. Om dopet såsom medlems- grundande akt kan tillerkännas nämnda rättsliga innebörd — något som vid för- myndares samtycke icke synes omöjligt — utgör detta ytterligare ett argument för dem som önskar, att dopet skall konstitue- ra medlemskap i svenska kyrkan. Hår må dock understrykas vad hovrätten ovan, på tal om A-läget, anfört därom, att det fö- refaller mest tilltalande att barndopet ej ensamt i sig utan allenast i förening med en senare åtgärd medför ekonomisk för- pliktelse gentemot kyrkan.

Justitiekanslern uttalar.

Utredningen framhåller, att bärande skäl ej synes föreligga att såvitt gäller med- lemskapsfrågor behandla en fri kyrka annorlunda än motsvarande organisationer utan kyrkan torde äga att själv bestämma i dessa frågor inom ramen för gällande religionsfrihetslag. Häri kan jag princi- piellt instämma. Om — som utredningen räknar med — kyrkan kommer att från sina utgångspunkter betrakta dopet som grunden för medlemskap, är dock tydligt att barndopet icke kan ur rättslig syn- punkt anses konstituera medlemskap i den ideella förening kyrkan antages utgöra. Så länge det saknas lagstiftning om ideella föreningar ankommer det helt på rätts-

praxis att i händelse av tvist avgöra om en person är att anse som medlem av en dylik förening. Läget kommer att vara detsamma för en fri kyrka såvitt gäller medlemskapsfrågan, om icke sär- skild lagstiftning kommer till. Att domsto- larna skulle anse barndopet kunna i rätts- ligt hänseende konstituera medlemskap i kyrkan torde få anses uteslutet. Av myn- dig och i övrigt rättskapabel person av— given förklaring att han eller hon vill vara medlem av kyrkan uppfyller na- turligen de krav som härvidlag uppställts av rättspraxis. Mera tveksamt får det anses om en före myndighetsåldern, t.ex. i samband med konfirmationen avgiven förklaring kan anses bindande eller om en person skall be- traktas som medlem av kyrkan därför att han blivit döpt och sedan ej haft andra mer påtagliga förbindelser med kyrkan än att han tagit dess tjänster i anspråk för vig- sel eller dylikt. Åtskilliga andra mellan- lägen kan givetvis skisseras.

Därest som i det tänkta B-läget kyrkan skulle få »beskattningsrätt» och staten med- verka vid uppbörden av avgifterna, är sannolikt erforderligt att de rättsliga för- utsättningarna för medlemskapet får för- fattningsmässig reglering. För de tänkta C- och D-lägena synes icke föreligga an- ledning till någon annan reglering av medlemskapet än vad som gäller för ide- ella föreningar i allmänhet.

Det anförda leder fram till tanken att den fria kyrkan måhända måste arbeta med två slags medlemskap dels ett religiöst grundat på dopet, varigenom barnet upp- tages i Kristi gemenskap, och dels ett rättsligt, grundat antingen på avgiven vil- jeförklaring eller möjligen enbart på ak- tivt deltagande i församlingens verksam- het. Frågan om förutsättningarna för det rättsliga medlemskapet torde icke ställa sig helt lättlöst men är av grundläggande betydelse för den fria kyrkans organisa- tion som ideell förening. Betydelsen hän- för sig därvid antagligen mindre till frå- gan om uppbörd och indrivning av med- lemsavgifter än till spörsmålet om röst— rätten inom församlingen. Med det starka

lekmannainflytande den fria kyrkan be- räknas få blir det ju av väsentlig bety- delse att kretsen av de röstberättigade medlemmarna är tämligen klart bestämd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län karak- teriserar dop och konfirmation i en helt fri kyrka som

huvudsakligen ett inomkyrkligt problem. Både frågan om vilka, som kan erbjuda dessa tjänster och vilka, som kan erbju- das dessa tjänster och vilka, som kan på- fordra dem, bör därför lösas av kyrkan själv. Länsstyrelsen vill dock erinra om följande. Om barndop anses ha konstitue- rande betydelse för medlemskap i kyrkan, kan det sägas vara en inskränkning i de förutnävmnda grundläggande principerna, att föräldrar har rätt att låta döpa sina barn. Om man i en fri kyrka tillägger dopet sådan betydelse är det angeläget att möjligheten till utträde ur kyrkan utfor- mas på ett sådant sätt att nämnda in- skränkning ej utgör något större intrång i den enskildes religionsfrihet. Vid utfor- mandet av reglerna för utträde bör man pröva om nuvarande regler med ansö- kan från vårdnadshavare beträffande den som ej fyllt aderton år bör bibehållas, el- ler om åldersgränsen för det egna ställ- ningstagandet kan sänkas. Länsstyrelsen anser, att förevarande problem i princip kan lösas på ett ur religionsfrihetssyn- punkt tillfredsställande sätt och att större betänkligheter därför ej behöver hysas mot tanken på dopet som konstituerande för medlemskap i kyrkan.

Stiftsråden i Skara och Visby uttalar sig för att dopet vid samtliga lägen bör vara grundläggande för medlemskapet.

Riksförbundet Kyrkans ungdom, som anser att sambandet mellan stat och kyr- kan bör upplösas, tar bl. a. upp medlem— skapsfrågan från denna utgångspunkt. Förbundet ansluter sig

till det från många håll framförda kravet på att dop skall vara medlemsgrundan- de. Vid övergång till fri kyrka bör — med motivering att det inte är ett nytt sam- fund som bildas — alla de som önskar kvarstå i Svenska kyrkan och alltså inte anmäler utträde betraktas som medlem- mar. Å andra sidan kan hävdas att situa- tionen ändå är ny bl.a. därigenom att ett nytt krav införts för medlemskap, nämli- gen kravet på dop, och att det i detta läge vore mest konsekvent att beteckna dem som medlemmar, som är döpta och inte anmäler utträde. Ca 40% av de konsul- terade KU-grupperna förordar denna sist- nämnda lösning.

I en fri kyrka blir, som påpekats, av— vägningen mellan medlemmens rättigheter och skyldigheter en känslig punkt. Det finns ingen teologisk grund för att betrakta den som är döpt men inte uppfyller sina ekonomiska åtaganden gentemot kyrkan som en som därigenom förverkat sitt med- lemskap så länge dopet enligt kyrkans lä- ra blir det avgörande för detta. Varje form av åtgärder bör i det längsta undvi- kas och inskränkningar av rättigheterna begränsas exempelvis till ett passivt med- lemskap med bortfall av rösträtt och val- barhet vid kyrkliga val. Genom att göra den ekonomiska konstruktionen så stabil som möjligt kan man göra det möjligt för kyr- kan att verka med generositet så att åt- gärder mot ekonomiskt försumliga medlem- mar blir undantagsfall. Om utredningens förmodan 1 SOU 1964: 13, s. 522, att det finns sidor hos statskyrkoidealet som är ägnade att motverka ett personligt ställ- ningstagande i religionsfrågan är riktig fö- religger omvänt möjligheten att det person- liga engagemanget ökar i en fri kyrka och därmed också medvetandet om de för- pliktelser ett medlemskap innebär.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund påpekar att

vid en relationsförändring kan Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka kom-

ma att förändras, men detta behöver inte ske. Det bör stå fullkomligt klart att kyr- kan själv i fortsättningen får ange med- lemskapets villkor och innebörd. Måls- mannarätten måste lämnas okränkt. Sta- ten har inte rätt att påtvinga Svenska kyrkan en ordning beträffande medlem- skap som är främmande för hennes egen syn.

Förbundet för kristen enhet framhåller.

Någon statlig lagstiftning om medlem- skapet i de olika trossamfunden (utöver vad religionsfriheten kräver av frihet från varje tvång i sammanhanget) kan det gi- vetvis icke bli frågan om i C-läget. Att Svenska kyrkan kommer att lägga dopet till grund för medlemskapet i ett fritt läge, torde vara självklart.

Länsstyrelsen i Värmlands län erin- rar om att man i princip obligatoriskt föds in i svenska kyrkan.

Även om tvånget i regel — bl.a. på grund av den indifferens i livsåskådnings- frågor som utredningen noterat — torde uppfattas som ringa, låter sig ett system som detta svårligen förenas med den fullt genomförda trosfrihetens principer.

Länsstyrelsen förordar därför att nu- varande system, enligt vilket medborgarna föds in i kyrkan, avskaffas. Staten bör icke bestämma över en medborgares av- görande i så personliga ting som livs- åskådningsfrågor. Teoretiskt kan väl frihet för individen att bestämma om han vill söka medlemskap i kyrkan förenas med ett bibehållet statskyrkosystem. I praktiken skulle emellertid detta leda till åtskilliga egendornligheter. Om svenska kyrkan ifrå- ga om anslutningsformerna verkar som ett trossamfund bland andra skulle det dess- utom principiellt te sig skäligen inkonse- kvent om den behöll auktorisationen som statskyrka. C-alternativet erbjuder en kon- sekvent lösning av dessa problem.

2.1.6 Medlemskapsfrågor 2.1.6.3 Utträde och uteslutning

I avsnittet om trossamfundens religions- frihet i ett läge utan statskyrkosystem berörde kyrka-statutredningen i det sär- skilda religionsfrihetsbetänkandet frå- gorna om medlems rätt till utträde ur trossamfund samt dettas rätt att uteslu- ta medlem. Utredningen behandlade här- vid främst möjligheten att vid domstol få till stånd en prövning av samfunds eller församlings beslut om uteslutning. Sam- manfattningsvis uttalade utredningen

att domstol ansetts behörig att pröva ve- derbörande församlings beslut ur formell men ej ur materiell synpunkt. Avgörande- na ligger visserligen ganska långt tillbaka i tiden och före religionsfrihetslagens ikraft- trädande men torde dock fortfarande ha giltighet för frågan i vilken utsträckning samfunds beslut om uteslutning kan prövas av domstol. Domstolen handlar därvid inte som ett kontrollerande statligt organ utan såsom en samhällelig institution, som prövar frågan för att tillse att den enskilde individens rättssäkerhet inte kränkes. Då domstol inskränker sig till att pröva giltig- heten allenast i formellt avseende av ett uteslutningsbeslut tager den inte ställning till bekännelsefrågor, som kan äga sam- band med beslutet. (SOU 1964: 13 s. 578 —579.)

Problem kring utträde och uteslut- ning av medlem togs också upp som en inledning till utredningens framställning — i religionsfrihetsbetänkandet — av in- dividens religionsfrihet inom det sam- fund han tillhör, varvid utredningen an- förde.

Det har ovan i olika sammanhang då det gällt individens, persongruppers och trossamfunds religionsfrihet redan berörts vissa frågor om friheten inom vederböran- de samfund. Bland annat har framhållits, att den enskilde alltid måste vara berätti- gad att utträda ur det trossamfund han

tillhör, även om han tidigare förklarat att han underkastade sig en däremot stridan- de bestämmelse (se s. 577). Likaså har be- rörts frågan i vilken utsträckning domstol är behörig att pröva beslut om uteslutning ur ett fritt trossamfund (se s. 577 ff.).

För Svenska kyrkans del gäller att den inte utesluter någon medlem ur kyrkan (se prop. 100/1951 5. 54 nederst). Enligt folk- kyrkotanken, som uppbäres av en ledande teologisk riktning inom Svenska kyrkan, skall kyrkan inte visa någon ifrån sig utan överlåta åt den enskilde som i nå- got avseende tagit avstånd från kyrkans lära, att själv taga ställning till frågan om sitt medlemskap. Kyrkotukt i den meningen att man utesluter medlem utövas därför icke inom Svenska kyrkan. Endast i frå- ga om prästerliga befattningshavare upp— ställes vissa krav rörande deras förhållande till kyrkans lära. (SOU 1964:13 s. 592.)

I sin kommentar till slutbetänkandets kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena uttalar Svea hovrätt att i dessa lägen synes — genom allmänna rättsregler och rättsgrundsatser —

ett rimligt rättsskydd genom domstolspröv- ning kunna beredas medlemmar som ute- slutits ur församling.

Högerns ungdomsförbunds diskussion av kyrkans rätt att utesluta medlem har återgetts i avsnitt 2.1.6.l.

2.1.6.4 övergångsproblem

övergångsfrågan beträffande medlemska- pet gäller, om den som nu är medlem i svenska kyrkan utan vidare skall anses vara medlem i den fria kyrkan eller ej. Utredningen behandlar dessa problem dels i kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena, dels i kap. 15 Vissa frågor vid övergång till en fri kyrka.

Utredningen anför i kap. 13 bl. a.

Denna fråga har utredningen närmare behandlat i sitt förvaltningsbetänkande (SOU 1967: 45 s. 198 ff.), vartill må hän- visas. Å ena sidan kan hävdas att upplö- sandet av de organisatoriska banden mel- lan stat och kyrka rimligen inte kan få några konsekvenser i fråga om den nu- varande tillhörigheten till kyrkan. De som är medlemmar i (stats-)kyrkan skall där- för fortfara att vara medlemmar, om de inte själva skulle finna anledning att ut— träda. Å andra sidan kan göras gällande att det efter en skilsmässa föreligger en helt ny situation, som måste få konsekvenser ifråga om medlemskapet. De medlemmar, som även i fortsättningen ville tillhöra kyr- kan, borde genom en aktiv handling få be- kräfta sitt medlemskap, eventuellt få gö- ra anmälan om sin önskan att vara med- lemmar i den fria kyrkan. Det må anmär- kas att om det sist behandlade synsättet skulle bli bestämmande, erforderliga be- stämmelser måste ges lagstiftningsvägen. — Ytterligare ett alternativ är tänkbart. Som en kompromiss mellan de båda re- dovisade ståndpunkterna kan tänkas den anordningen att den enskildes ställningsta- gande till medlemskapet på något sätt ak- tualiserades inför den förändrade kyrka- statrelationen. Detta skulle kunna ske så- lunda att en upplysningsskrift om de änd- ringar, som den nya relationen kyrka-stat medför, om rättigheter och skyldigheter för medlemmarna i den från staten skilda kyr- kan samt om andra förhållanden av in- tresse sammanställdes och tillställdes alla invånare i riket. Till skriften skulle — för användning av dem som ville ha änd- ring i fråga om sitt förhållande till kyr- kan — fogas blanketter såväl för anmälan om utträde (för dem som är medlemmar i Svenska kyrkan) som för ansökan om in- träde (för dem som ej är medlemmar).

Utredningen tar med hänsyn till sina di- rektiv inte ställning till den här behand- lade frågan. Lösningen kommer säkerligen att bestämmas genom en totalbedömning av olika skäl utifrån allmänt politiska,

kyrkliga och andra överväganden, som kan komma att aktualiseras i en skils- mässosituation.

Det må avslutningsvis anmärkas, att le- damoten Bolin i sitt särskilda yttrande framhållit att i en övergångssituation medlemskapet inte bör automatiskt över- föras till den fria kyrkan. Sett mot bak- grund av vad eljest i yttrandet anförts in- nebär Bolins uppfattning i denna del att endast personer, som nått mogen ålder, bör ha möjlighet att övergå till en fri kyrka, och att detta bör kunna ske endast genom personligt ställningstagande, mani- festerat i anmälan om inträde. (SOU 1968: 11 s. 199.)

I kap. 15 (SOU 1968: 11 s. 250) åter- ges samma synpunkter.

I det följande redovisas i ett samman- hang samtliga remissyttranden som tagit upp hithörande övergångsfrågor. Redo- visningen omfattar synpunkter från Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige, justitiekanslern, länsstyrelsen i Jönkö- pings län, domkapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Lund, Härnösand och Stockholm, Svenska prästförbundet, Kyr- komusikernas riksförbund, Sveriges fri- kyrkoråd, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund, Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund och Förbundet för kris- ten enhet.

Svea hovrätt

ansluter sig till den uppfattningen att en övergång till en annan relation mellan staten och kyrkan icke bör föranleda några åtgär- der från statens sida ifråga om medlemmar- nas tillhörighet till kyrkan. Även om en ändring av kyrkans relationer till staten skulle komma till stånd, torde kyrkan bö- ra uppfattas såsom samma trossamfund som tidigare. I enlighet härmed synes icke, i vart fall icke från statens sida, böra uppställas något krav på att inträde skall

sökas i den fria kyrkan eller att med- lemskapet skulle på något sätt bekräftas. Det kan antagas, att även vid en ändrad relation stat-kyrka en mycket stor del av befolkningen också i fortsättningen öns- kar vara medlemmar i kyrkan bl.a. för att komma i åtnjutande av dess tjänster i fråga om olika förrättningar, såsom dop, vigsel och jordfästning. Ett krav på en be- kräftelse av medlemskapet skulle medföra ett mycket omfattande arbete med insam- lande, registrering m.m. av uppgifter från större delen av landets befolkning. Det sy— nes därför även av praktiska skäl lämp- ligt att icke föranstalta om särskilda åt- gärder beträffande medlemskapet.

Däremot kan det föreligga skäl att på något sätt aktualisera frågan om medlem- skapet i kyrkan i samband med en före- stående skilsmässa, varvid den av utred- ningen angivna möjligheten med en upp- lysningsskrift kan utgöra en lämplig åt- gärd.

Hovrättsrådet Sahlquist redovisar skilj- aktighet.

Omkring 98 % av rikets befolkning tillhör statskyrkan. De har med få undantag blivit medlemmar genom födelsen eller genom förvärv av svenskt medborgarskap.

Om kyrkan skiljes från staten och blir ett självständigt rättssubjekt (ideell för- ening), likställt med andra fria trossam- fund, kan detta enligt min uppfattning icke medföra att de, som nu tillhör stats- kyrkan, automatiskt blir medlemmar av det nybildade rättssubjektet och ådrager sig därmed följande förpliktelser. Härför skulle fordras lagstiftning.

En lag av sådant innehåll vore enligt min åsikt principiellt betänklig, även om den skulle föregås av upplysningsverk- samhet beträffande rätten till utträde ur kyrkan. Förpliktande medlemskap i en för- ening bör grundas på en viljeförklaring. Som sådan kan icke betraktas en underlå- tenhet att frånsäga sig medlemskap. Un- derlåtenheten kan bero av glömska, för-

hinder, oföretagsamhet eller ängslan att stöta sig med någon.

Hovrätten för västra Sverige uttalar.

Frågan huruvida det principiellt kan an- ses föreligga »identitet» mellan den nu- varande och den fria kyrkan kan vara föremål för delade meningar. I varje fall kan göras gällande att en skilsmässa mel- lan staten och kyrkan får konsekvenser i fråga om medlemskapet i kyrkan. Det synes därför ligga nära till hands, att de som vid skilsmässan är kyrkomedlemmar bör, för att kvarstå som medlemmar, vid- taga eller i särskild ordning beredas till- fälle vidtaga någon handling, varigenom medlemskapet bekräftas.

Hovrätten är därför benägen förorda det av utredningen i bet. IX s. 200 f. såsom ett alternativ angivna förfarandet. Dock synes i detta sammanhang anledning knap- past föreligga att bereda dem som ej är medlemmar i kyrkan tillfälle att ansöka om inträde; den föreslagna upplysnings- skriften synes alltså böra sändas allenast till dem som vid övergången är medlemmar i kyrkan.

Som utredningen anfört, skriver justi- tiekanslern,

föreligger i huvudsak två alternativ och goda skäl kan anföras för båda. Vilket alternativ man väljer är en värderingssak och jag är inte beredd att här taga definitiv ställning i saken. En synpunkt vill jag dock gärna framföra och den är inte av rätts- lig utan närmast av humanitär karaktär. Den gäller hänsyn till de gamla. För dem kan avskaffandet av statskyrkosystemet kanske mer än för många i yngre åldrar te sig främmande och svårförståeligt. Över- gången till ett läge med en fri kyrka borde därför ordnas så att de äldre utan vidare kan gå över som medlemmar i den fria kyrkan. För medborgarna i de aktiva åldrarna är det lättare att klargöra den nya situationen och det synes mera rim-

ligt att på dem ställa kravet att de får ge till känna om de vill kvarstå i den fria kyrkan eller ej, d.v.s. de har att, om de så önskar, begagna de möjligheter till ut- träde ur kyrkan som religionsfrihetslagen anvisar. Något avgörande hinder ur reli- gionsfrihetssynpunkt mot en sådan lösning synes knappast behöva föreligga.

Inför ett fritt läge torde enligt länssty- relsen i Jönköpings län

spörsmål om medlemskapet få tas upp vid de förhandlingar, som bör komma till stånd mellan stat och kyrka. Det bör härvid ankomma på statens företrädare att tillse att religionsfrihetens krav i tillbör- lig grad beaktas. Även identitetsfrågan kommer här in i bilden och får betydelse för övergångsbestämmelserna. Någon erin— ran mot att låta dopet ensamt konstituera medlemskap torde dock efter en över- gångstid inte finnas.

Domkapitlet i Linköping påpekar att i den allmänna debatten har

framförts kravet, att ställningstagande till medlemskap i kyrkan för de nuvarande medlemmarnas del vid en eventuell föränd- ring i det nuvarande kyrka-stat-läget skall ske genom begäran om inträde i kyr- kan och att begäran om utträde icke i ett sådant läge är tillfyllest. Enligt religions- frihetslagen 1951 är Svenska kyrkan ett trossamfund. Dess karaktär av trossam- fund förändras icke vid ett eventuellt upp- lösande av sambandet med staten. Det tor- de vara sällsynt, att medlemmar i en or- ganisation, som till sin struktur icke änd- ras utan förblir densamma icke får stan- na i densamma utan anses fr.o.m. ett visst tillfälle uteslutna ur den, intill dess att de begär förnyat medlemskap. Det torde där- för innebära ett kränkande av medlemmar- nas rätt att fritt utöva sin religion att av- kräva dem en personlig begäran om nytt medlemskap i den religiösa organisation de redan tillhör.

Under åberopande av justitieminis- terns uttalande år 1951 angående kyr- kans karaktär av trossamfund vill dom- kapitlet i Skara

med bestämdhet hävda, att svenska kyr- kan behåller sin identitet, oavsett om stats- sambandet bibehålles eller ej. Tanken, att den enskilde medlemmen skulle behöva föranstalta om inträde i en från statssam- bandet löst svensk kyrka för att få räk- nas som dennas medlem vill domkapitlet alltså med bestämdhet avvisa.

Domkapitlet i Strängnäs

anser det orimligt att svenska kyrkan vid en skilsmässa skulle >>nollställas» och de som vill tillhöra den »nya» fria kyrkan anmäla sitt inträde. Alla som tillhör sven- ska kyrkan bör vid en upplösning av ban- det med staten bli informerade om vad medlemskapet och förpliktelserna i den fria kyrkan innebär, så att de kan avgöra sin ställning till kyrkan i den förändrade situationen.

Domkapitlet i Lund skriver.

Svenska kyrkan bevarar sin identitet som trossamfund även om banden med staten upplöses. Dess bekännelsegrund på- verkas inte av en skilsmässa. Den kan för- utsättas fortsätta sin verksamhet med samma biskopar, präster och övrig per- sonal, med äganderätten till samma kyr- kobyggnader och — i B- och C-lägena — också samma övriga fasta egendom. Vid sådant förhållande borde det vara naturligt att även räkna med ett fortsatt obrutet medlemskap för alla som vid skilsmässans ikraftträdande tillhör svenska kyrkan. Ve- derbörande har ju frihet att när som helst såväl före som efter en skilsmässa utträda ur kyrkan. Att därför kräva ett särskilt anmälningsförfarande för att nuvarande medlemmar skall behålla sitt medlemskap synes icke rimligt och torde inte undgå att väcka stark irritation. Krav på person- lig inträdesanmälan —— om än aldrig så

formell — får lätt ett för svenska kyrkan med dess karaktär av öppen folkkyrka främmande drag av >>bekännarkyrka» och kan vara ägnat att försvåra bibehållandet av den öppenhet som kyrkan i det längsta vill bevara och som är en förutsättning för att den skall kunna erbjuda »service» också åt de religiöst tveksamma och sö- kande. I varje fall måste det av ledamo- ten Bolin i reservation framförda kravet på personlig anslutning endast för vuxna i A- och B-lägena bestämt avvisas.

Ett genomförande av en skilsmässa mel- lan stat och kyrka torde med all säker- het äga rum under så pass omfattande publicitet och föregås av så mycket infor- mation via sedvanliga kanaler, att en sär- skild statlig upplysningsbroschyr i ären- det, såsom utredningen föreslagit på s. 199, knappast torde vara påkallad. Stort upplagda upplysningsaktioner i pressen om förefintlig utträdesmöjlighet har ju hittills i ytterst obetydlig utsträckning haft något påvisbart resultat.

I sin kommentar till kap. 5 Religions- friheten uttalar domkapitlet i Härnö- sand bl.a.

Det heter på visst håll, att kyrkan skall nollställas, och att de kyrkligt överty- gade personligen skall begära sitt inträde i kyrkan för att på det sättet markera sitt personliga engagemang. Men just detta står i direkt strid med en allmän religions- frihetsprincip, som måste gälla också den svenska folkkyrkan och innefatta även ett hänsynstagande till detta trossamfunds syn på sig självt. Det är inte religionsfrihet att försöka påtvinga Svenska kyrkan en struktur, som strider mot dess öppna folk- kyrkokaraktär. Dessutom har man i de- batten om krav på nollställning och per- sonligt inträde observerat, att man under denna process, som avser ett i och för sig berättigat moment, nämligen det per- sonliga engagemanget, i sak förändrat kyrkan från en öppen bekännelsekyrka med en öppen territoriell kyrkokommunal

organisation till en bekännelsekyrka av bekännartyp och med föreningskyrkans vanligaste kännetecken. I princip finns det ingen kontinuerlig övergång från den öpp- na folkkyrkan till den församlingsmässigt organiserade bekännelsekyrka, som måste uppstå efter den s.k. nollställningen med det konstituerande personliga nyinträdet.

Den kanske ödesdigraste konsekvensen av denna övergång blir, att en mycket stor grupp människor kommer att uppleva in- trädeskravet så fordrande och fyllt med anspråk på inre och yttre beteenden i frå- ga om ett för dem nytt kyrkligt engage- mang, att de kommer att hesitera. Med all sannolikhet kommer de att uppfatta den kyrka, som då inbjuder dem till in- träde, som en för dem främmande kyrka, där de inte känner sig hemma. Denna känsla är också riktig så till vida, att den kyrka de erbjuds inträde i övergivit sin gamla territoriella kyrkokommunala or- ganisation och antagit en ny förenings- mässig karaktär. Man bör här inte under- skatta reaktionen hos de människor, som nu uppbär det kyrkokommunala ansvaret. I enlighet med församlingsstyrelselagens föreskrifter har dessa människor på för- slag av olika grupperingar i vårt folk iklätt sig ansvaret för den kristna församlingens verksamhet i olika avseenden. Ingen vå- gar väl heller på allvar påstå, att den kyrkokommunala representationen i all- mänhet misskött de uppgifter den ålagts genom församlingsstyrelselagen. Det har också omvittnats från olika håll, att den kyrkokommunala aktiviteten ökat under senare år. En nollställning och en över- gång till ny kyrkotyp skulle kunna tolkas som ett schablonmässigt underkännande av de kyrkliga förtroendemännens engage- mang och samtidigt en diskvalificering av det folkliga intresse för kyrkan, som på ett speciellt sätt representeras av dessa förtroendemän.

Ur religionsfrihetens synpunkt innebär således en dylik förändring av kyrkan en påtaglig reducering av möjligheterna till religiös aktivitet för stora grupper av människor, som berövas möjlighet till

både en för dem adekvat representation och en samfundsform, där de känner sig hemma. Övergången till den nya sam- fundstypen har med andra ord inneburit en genomgripande omstrukturering av for- merna för det religiösa engagemanget. Det är förmodligen ingen tillfällighet, att reak- tionerna hos de kyrkokommunala för- troendemännen inför kyrka-stat-frågan näs- tan 100-procentigt gått i riktning mot ett be— varat samband med statsmakterna i syfte att bibehålla den öppna folkkyrkan med dess utrymme för religionsfrihet och to- lerans.

Enligt domkapitlet i Stockholm bör övergångsbestämmelser

tillförsäkra den som vid den nya ord- ningens genomförande tillhör kyrkan utan att vara döpt rätt att fortfarande tillhöra kyrkan, om han det önskar.

Svenska prästförbundet

anser självklart att de som är medlemmar av Svenska kyrkan vid övergången till en fri kyrka skall förbli medlemmar utan särskild anmälan.

Enligt Kyrkomusikernas riksförbund

bör staten vid en eventuell skilsmässa visa stor generositet genom att låta över- gångsbestämmelser gälla under avsevärd tid. Nuvarande medlemmar i Svenska kyr- kan bör utan egna åtgärder betraktas som medlemmar även i den fria kyrkan.

Utifrån Sveriges frikyrkoråds

grundsyn hävdar rådet att Svenska kyr- kans nuvarande medlemmar borde beredas tillfälle att genom en aktiv handling be- kräfta önskan om fortsatt medlemskap. Rådet ansluter sig till den av utredningen redovisade tanken på en upplysningsskrift med bifogade svarsblanketter. Rådet anser dock att det bör ankomma på den fria kyr-

kan att därefter själv bestämma hur med- lemskap skall förvärvas.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Vad beträffar utredningens förslag att samtliga medborgare vid ett skiljande kyrka-stat skulle få en informationsskrift jämte blanketter för anmälan om utträde och eventuellt nyinträde, finner vi idén med informationsskrift och anmälningsblankett tilltalande. Det tycks dock föreligga en om- fattande begreppsförvirring, när man här talar om att distribuera utträdesblanketter. När staten upphör med sin kyrkoverksam- het, är det en god och befogad serviceåt- gärd att genom en upplysningsskrift un- derrätta folket om samtliga de fristående kyrkoalternativ, som i stället står till buds och gärna också underlätta de enskilda människornas val genom att bifoga olika inträdesblanketter. Vi finner det sålunda angeläget att en sådan broschyr ger lik- värdig information om alla inom riket verksamma trossamfund och att för med- lemskap i något av dessa samfund inklusive det/de som närmast anses efterträda stats- kyrkan kommer att erfordras en skriftlig inträdesanmälan. Sådan anmälan skulle eventuellt om inte organisatoriska skäl lägger hinder i vägen kunna göras i sam- band med den närmaste självdeklaratio- nen.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund vill

peka på den av utredningen aktualiserade möjligheten med en särskild upplysnings- skrift, utgiven av en statlig myndighet. I denna skrift belyses de ändrade relatio- nerna mellan staten och kyrkan och hur de inverkar på de rättigheter och skyldig- heter som är förenade med medlemska- pet. Skriften bör skickas till alla som ska ta ställning i frågan. Vid skriften fogas dubbla blanketter, en för utträde och en för inträde (för icke-medlemmar). På så sätt skulle frågan aktualiseras för alla in-

nevånare inför den förestående föränd- ringen.

Medlemskap i en fri kyrka måste, en- ligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbunds uppfattning,

grundas på en aktiv handling, d.v.s. anmä- lan om inträde i kyrkan. I en i utredningen presenterad argumentationslinje hävdas att de som är medlemmar i kyrkan och inte vill utträda ej skall behöva vidta spe- ciella åtgärder för att fortsätta att vara medlemmar, speciellt som de i allmänhet redan är döpta och medlemskap följer av dopet. Enligt SSU:s mening bör vid över- gångsskedet de, som önskar vara medlem- mar av den framtida kyrkan, anmäla sitt inträde i denna. SSU kan ej acceptera att de som ej utträder ur statskyrkan förut- sättes vara medlemmar i den fria kyrkan.

Den i utredningen aktualiserade >>tredje möjligheten» är med vissa ändringar ett utmärkt uppslag. SSU förordar, som utred- ningen föreslår, att en särskild upplysnings- skrift om de nya relationerna kyrka-stat utges. Skriften tillställes alla som har att ta ställning till frågan om medlemskap. Till skillnad från utredningen föreslår SSU att vid skriften fogas en blankett för an- mälan om medlemskap i den framtida kyr— kan. De som på detta eller liknande ak- tivt sätt anmält sig räknas som medlem- mar i kyrkan.

Förbundet för kristen enhet uttalar.

Eftersom dopet enligt kyrkans lära är grunden för medlemskap i kyrkan och icke kan upprepas, är det ur kyrkans synpunkt omöjligt att kräva en särskild anmälan till medlemskap i kyrkan efter en skilsmässa mellan kyrka och stat. Däremot är det önskvärt, att samtliga medborgare efter beslutet om skilsmässa får sig tillställd en broschyr med information om vad det- ta kommer att innebära och med bifogad blankett, där de anger, om de vill stanna kvar i kyrkan, utträda ur eller inträda i henne.

2.2 Individens religionsfrihet i samhälls- livet

I slutbetänkandets kap. 5 redogör kyrka- statutredningen översiktligt för bl. a. de delproblem som i det särskilda religions- frihetsbetänkandet behandlats under ru- briken Individens religionsfrihet i sam- hällslivet (SOU 1964: 13 s. 560—568). Dessa delproblem berör följande förhål- landen, nämligen

att den som utträtt ur kyrkan ej har röst- rätt i församlingen men dock har att er- lägga viss, reducerad kyrkoskatt, nämligen för de borgerliga uppgifter som åvilar kyr- kan, att religionsfriheten begränsas av stad- gandet om att vederbörande ej får störa samhällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse, att medlemskap vinnes vid föd- seln om båda eller en av föräldrarna till- hör kyrkan, att föräldrar bestämmer över barnens medlemskap, att samhällets rätt enligt barnavårdslagen att ingripa mot för- äldrar kan komma i konflikt med åtgärder som föräldrar på religiös grund vidtar rö- rande barns uppfostran m.m., att enskild kan utsättas för påtryckning att utträda eller icke utträda ur Svenska kyrkan, att själavård genom statlig försorg eller för- medling beredes vid krigsmakten, sjukhus, fängelser eller andra inrättningar, samt att konfessionella behörighetsvillkor stadgas för Konungen, präst i Svenska kyrkan, fö- redragande statsråd och andra ämbetsmän som deltar i avgörande av vissa kyrko- ärenden ävensom att vid tillsättning av befattning som medför skyldighet att un- dervisa i kristendom eller teologisk ve- tenskap den hänsyn skall tagas till de sökandes trosåskådning, som därav må på- kallas.

Sammanfattningsvis kan beträffande des— sa särskilda frågor sägas följande. Om på viss punkt inskränkning i religionsfrihet anses föreligga kan den antingen undan- röjas utan att detta i grund förändrar re- lationen kyrka-stat, alltså även i ett A-läge, eller också kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett relatio-

nen kyrka-stat, således även efter en skils- mässa. (SOU 1968: 11 s. 82.)

Utredningen erinrar i slutbetänkandets kap. 14 om dessa synpunkter och fort- sätter.

För den enskilde inom de nuvarande fria samfunden eller utanför alla samfund skulle den individuella religiösa friheten, bortsett från det psykologiska tryck som eventuellt föreligger, knappast bli an- norlunda, om Svenska kyrkan skildes från staten.

Principen om religionsfriheten synes allt- så såtillvida ej ge ledning vid valet av kyrka-statrelation, som medlemsfrågor och andra spörsmål som rör individens frihet i samhällslivet, i den mån de över huvud kan lösas, kan regleras på samma sätt obe- roende av kyrka-statrelationen. Utredningen har därmed ej tagit ställning till om in- skränkningarna i religionsfriheten kan un- danröjas lättare i ett läge där kyrkan är friställd från staten. (SOU 1968: 11 s. 236.)

Närmast redovisas remissinstansernas allmänna kommentarer till utredningens synpunkter. Därefter redogörs för utta- landen kring de olika delproblem som utredningen aktualiserat — dock med un- dantag av frågorna om medlemskap vid födseln samt föräldrars bestämmanderätt över barns medlemskap, vilka frågor be- rörts i aVSnitt 2.1.6. Vidare behandlas frå- gan om tillgång till kyrklig service.

2.2.1 Allmänna kommentarer Kammarkollegiet skriver.

Vad utredningen anfört rörande indivi- dens religionsfrihet i samhällslivet föranle- der inga kommentarer.

Länsstyrelsen i Jönköpings'län

kan helt allmänt ansluta sig till de utta- landen utredningen enhälligt gör (s. 82— 83) ifråga om den enskilda individens re- ligionsfrihet i samhällslivet, och om tros- samfundens religionsfrihet, att de inskränk- ningar, som kan finnas, antingen kan un- danröjas både med och utan statskyrko- system eller också kvarstår de, oavsett re- lationen kyrka-stat, alltså även efter en skilsmässa.

Uttalanden av samma innebörd görs också av länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands län, domkapitlet i Lund, stiftsrådet i Skara, Svenska präst- förbundet, Kyrkomusikernas riksförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Kristna studentrörelsen i Sverige anför att enligt både dess

och utredningens uppfattning (SOU 1964: 13 s. 522)1 finns det sidor hos statskyrko- idealet, som är ägnade att motverka ett per- sonligt ställningstagande i religionsfrihets- frågan. Oftast anses att man genom en ge- nomförd religionsfrihet kan befrämja ett medvetet ståndpunktstagande från individens sida, vilket i allmänhet betraktas som värde- fullt. Genom ett C-läge skulle ett sådant mål bäst kunna tillgodoses, eftersom samfund och organisationer i ett sådant läge på ett helt annat sätt än f.n. skulle vara likställda med varandra. Dessutom torde Svenska kyrkan i det läget bli löst från de civil- rättsliga uppgifter, som f. n. gör den till ett av staten auktoriserat samfund. I indivi- dens ögon skulle Svenska kyrkan komma att framstå mer som ett alternativ än som ett monopol; om man önskar att befordra ett personligt ställningstagande måste detta ses som klart positivt.

Bland dem som menar sig företräda en >>folkkyrklig>> linje i kyrka-statfrågan finns det ibland en tendens att fästa mindre vikt vid personligt ställningstagande till för- mån för en öppenhet mot »de osäkra och

tvivlande». Denna öppenhet är även för oss ett värde, som det även i ett fritt läge bör vara angeläget att slå vakt om. Detta betyder inte att den enskildes avgörande blir en perifer och betydelselös fråga; från Svenska kyrkans sida måste det upplevas som värdefullt ju fler av dess medlemmar som medvetet och helhjärtat sökt hennes gemenskap.

En redovisning av dessa och liknande synpunkter saknas i behandlingen av frå- gan om religionsfriheten i slutbetänkandet (SOU 1968: 11 s. 234—238).

2.2.2 Ej rösträtt men viss skattskyldighet

Nuvarande regler ifråga om skyldigheten för den som ej är medlem av svenska kyrkan att utge församlingsskatt innebär att sådan person betalar 60 % av den- na skatt, vilket ansetts motsvara kost- naderna för kyrkans arbete med folk- bokföring och begravningsväsende.

Kyrka-statutredningen har diskuterat denna fråga ur religionsfrihetssynpunkt dels i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet (SOU 1964:13 s. 560), dels i slutbetänkandets kap. 12, där utredning- en anför bl. &.

Den kritik som riktats mot nuvarande ordning går i allmänhet ut på att det från religionsfrihetssynpunkt — och även uti- från demokratisk synpunkt — är otillfreds- ställande att den som ej tillhör kyrkan är pliktig att bidraga till verksamhet som be- drives av kyrkan, i all synnerhet som han, i avsaknad av rösträtt och valbarhet i för- samlingen, saknar möjlighet att inverka på beslut om skattens storlek och om använd- ningen av skattemedlen. En sådan uppfatt- ning leder naturligen ofta till slutsatsen att ifrågavarande uppgifter av borgerlig natur bör överflyttas till staten eller de borgerliga kommunerna, varigenom grun—

1 De uttalanden som här tillskrivs utredning- en har gjorts av dess expert S. Waller.

den för nuvarande skattskyldighet till Sven- ska kyrkan skulle bortfalla.

Skulle Svenska kyrkan behålla en vä- sentlig del av de uppgifter av borgerlig natur, vilka den nu handhar, är därmed inte givet att denna verksamhet skall fi- nansieras på samma sätt som nu sker. En möjlighet är att bidrag utgår från staten eller de borgerliga kommunerna med be- lopp, som kan anses motsvara församling- arnas kostnader för folkbokföring, be- gravningsväsen eller andra angelägenheter av borgerlig natur som omhänderhas av församling. Under sådana förhållanden skulle, liksom för det fall att ifrågavarande uppgifter övertages av staten eller den borgerliga kommunen, församlingsskatt in- te behöva uttagas av dem som ej tillhör Svenska kyrkan. I själva verket skulle med- lemmarnas bidrag till kyrklig verksamhet då rättsligt sett få karaktär av medlems- avgifter och inte av skatt. (SOU 1968:11 s. 184.)

Bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län, domkapitlen i Linköping, Skara och Vis- by samt Högerns ungdomsförbund anför kritiska synpunkter på nuvarande sys- tem.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser systemet

föga tillfredsställande, då vederbörande icke-medlem ej har möjlighet att öva infly- tande på de beslutande kyrkliga organen.

Likartade påpekanden gör Högerns ungdomsförbund.

Domkapitlet i Skara skriver.

En ofta påtalad brist i det praktiska ge- nomförandet av religionsfriheten ligger däri, att den som utträder ur svenska kyrkan likväl har att betala mer än hälften av den på honom eljest belöpande församlings-

skatten. Det synes angeläget att denna brist avhjälpes. Om folkbokföringen och begravningsväsendet, vilka motivera den kvarstående avgiften för ur kyrkan utträd- da personer, skulle överföras till stat och kommun, torde problemet i samband här- med vara löst. Om åter sådant överförande icke sker, synes problemet kunna lösas ge- nom att de nyssnämnda kostnaderna finan- sieras, icke genom församlingsskatt, utan genom statliga eller kommunala bidrag. På så sätt skulle full befrielse från försam- lingsskatt kunna genomföras för alla som icke tillhöra svenska kyrkan.

Samma tankegångar förs också fram av domkapitlet i Linköping (se avsnitt 2.152) samt av domkapitlet i Visby.

Givetvis kan jämkningar i detaljer ifråga- komma, ägnade att bättre tillgodose 1951 års lagstiftares huvudsyfte. Domkapitlet avser härvid den praktiska utformningen av den viktiga grundregeln, att dissenters endast betala sådan del av kyrkoskatten, som måste betalas av alla medborgare, d.v.s. i dagens läge — vari domkapitlet icke förordar några vittgående förändringar — kostnaderna för kyrkobokföring och begravningsväsende. Utformningen av den i 1 & lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan givna regeln om viss skattefrihet åt dissenters går dock ur rättvisesynpunkt ej fri från invändning- ar. Även om domkapitlet icke vill överbe— tona den praktiska betydelsen av detta förhållande vill det dock av principiella skäl förorda en omarbetning av detta lag- rum i avsikt att bättre tillgodose lagstad- gandets principiella huvudsyfte.

2.2.3 Själavård vid vissa statliga inrättningar m. m.

Till religionsfrihet anges emellanåt höra, framhöll kyrka-statutredningen i reli- gionsfrihetsbetänkandet, att deltagande i

gudstjänst eller korum vid krigsmakten samt i själavård vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar skall vara frivilligt.

I fråga om militära förhållanden fram- står det ur religionsfrihetssynpunkt som otillfredsställande, om i andra fall än då sådant av organisatoriska skäl icke kan undvikas någon grad av tvång föreligger för att personer skall närvara vid guds- tjänster, korum eller motsvarande religiösa inslag i tjänsten. Å andra sidan synes det med hänsyn till religionsfriheten kunna krävas, att möjligheter beredes militär per- sonal att då så önskas deltaga i gudstjäns- ter och liknande andaktsövningar. Under t. ex. beredskaps- och krigsförhållanden kan de yttre omständigheterna också vara såda- na, att besök i kyrka eller annan guds- tjänstlokal i praktiken är förenat med svårigheter ur tjänstgöringssynpunkt, varför sammankomster av religiös karaktär då bör ordnas för personer, som önskar be- söka sådana.

Rörande gudstjänster m.m. vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar bör ur religionsfrihetssynpunkt gälla att sådana skall förekomma för att ge dem som inte kan besöka motsvarande samman- komster i kyrka eller annorstädes tillfälle till religionsutövning, men att deltagande i sådana sammankomster skall vara frivil- ligt. Dessa principer torde också tillämpas i vårt land.

Utredningen bortser här från förpliktel- ser som kan anses åligga anställd personal i tjänsten. (SOU 1964: 13 s. 567—568.)

Dessa frågor har utredningen behand- lat närmare i betänkandet Kyrklig orga- nisation och förvaltning (SOU 1967z45 s. 529—545).

Uttalanden av innebörd att staten bör medverka till att religiös service erbjuds vid vissa inrättningar görs av domka- pitlet i Lund, stiftsrådet i Skara, Svenska

prästförbundet, Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund, Sveriges kristna so- cialdemokraters förbund, Högerns ung- domsförbund och Kristna studentrörelsen i Sverige. Vanligen understryks härvid att deltagande måste vara frivilligt.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund skriver.

Den kyrkliga verksamhet, som för när- varande bedrivs vid militära förband i Sve- rige och i utlandet, i sjömansvården, på turistorter och vid fredskårer utomlands, är av mycket stor betydelse. Förbundet an- ser att denna service bör upprätthållas och t.o.m. förstärkas i framtiden. Det torde ligga i statens intresse att tillgodose de behov som finns i dessa sammanhang.

Under vissa förhållanden kan det, an- för Sveriges kristna socialdemokraters förbund,

vara motiverat att samhället vidtar sär- skilda åtgärder för att främja religiös ak- tivitet. När den enskilde genom samhällets ingripande eller på grund av sjukdom berövats rörelsefrihet och normala möjlig- heter att delta i samhällsaktiviteter, bör samhället ta ett aktivt ansvar även för religiös vård. Detta gäller t. ex. vid fängel- serna, militärförbanden, ungdomsvårdssko- lorna, nykterhetsvårdens anstalter och sjuk- husen. Vi utgår ifrån som en självklarhet att frivillighet råder ifråga om gudstjänst- deltagande.

Högerns ungdomsförbund ser den sjä- lavårdande verksamheten som

ett exempel på en kyrklig angelägenhet, som tangerar statens intressesfär. Själavår- den vid sjukhus liksom inte minst i krigs- tid vid militära förband är av stor vikt. Den kyrkliga sociala verksamheten har ock- så åtskilliga beröringspunkter med den kommunala och statliga. Inte minst verk- samheten inom sjömansvården kommer ock-

så att i framtiden spela en framskjuten roll. Rimligen bör staten efter ett skiljande ersätta Svenska kyrkan för de tjänster hon sålunda gör staten på olika områden.

Kristna studentrörelsen i Sverige utta- lar att

samhällets positiva intresse och ansvar när det gäller att lämna utrymme för religiös verksamhet i olika sammanhang — t.ex. i sjukhus, fängelser eller under militära förhållanden — behöver inte, enligt KRISS' uppfattning, kränka den religionsfrihet, som bör tillkomma individen, såvitt denna verk- samhet sker på frivillighetens grund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp behovet av icke-religiösa alternativ.

Såväl inom försvaret som inom sjukhus- väsendet bör tillkomsten av icke-religiösa alternativ i den andliga vården befrämjas.

Bestämmelserna om rättegångsguds- tjänst samt om riksdagspredikan och eds- avläggelse berörs av hovrätten för västra Sverige resp. Folkpartiets ungdomsför- bund.

Hovrätten för västra Sverige anför.

Att rättegångsgudstjänsten är obligato- risk, såsom nu är fallet vid hovrätterna och de allmänna underrätterna, synes icke över- ensstämma med den syn på statsverksam- heten som numera är den förhärskande. Enligt hovrättens mening bör, oavsett om sambandet mellan staten och kyrkan kom- mer att bestå, de tvingande bestämmelserna om rättegångsgudstjänst upphävas; möjli- gen kan de ersättas av en föreskrift om att domstolen äger föranstalta om gudstjänst eller annan högtidlig sammankomst vid början av året.

Och Folkpartiets ungdomsförbund skri- ver.

I samband med en upplösning av banden mellan Svenska kyrkan och staten måste också andra mer symboliska rester från den kristna enhetskulturen borttagas. Hit hör t. ex. riksdagspredikan. Vi finner också att edsavläggelse vid domstol bör utgå. Den utgör en form av religiös handling som samhället inte bör använda sig av. Edsavläggelse bör kunna ersättas med en sanningsförsäkran.

2.2.4 Konfessionella behörighetsvillkor

Kyrka-statutredningen refererade i reli- gionsfrihetsbetänkandet gällande samt av författningsutredningen föreslagna grund- lagsstadganden om konfessionella behö— righetsvillkor för Konungen, präst i svenska kyrkan, föredragande statsråd och vissa andra ämbetsmän m.m. Ut- redningen framhöll

att det kan anses innebära inskränkning i vederbörandes religionsfrihet att på angivet sätt uppställa konfessionella behörighets- villkor. Utredningen får anledning att i andra sammanhang behandla frågan om kravet på dylika behörighetsvillkor. (SOU 1964: 13 s. 568; se vidare SOU 1967: 45 s. 324 ff.)

Problemet har tagits upp av hovrätten för västra Sverige under rubriken Jävs- regeln i RF & 28 andra stycket fjärde punkten.

Före 1953 innefattade ifrågavarande jävs- bestämmelse förbud för, bland andra do- mare som ej tillhörde den rena evange- liska läran att deltaga i handläggning eller avgörande av fråga som angår religions- vård, religionsundervisning eller beford- ringar inom den svenska kyrkan.

Dissenterlagskommittén föreslog i sitt be-

tänkande med förslag till religionsfrihetslag m.m. (SOU 1949: 20 s. XI), såvitt nu är av intresse, ingen annan ändring i bestäm- melsen än att ordet »religionsundervisning» skulle utgå.

Vid remissbehandlingen av förslaget till religionsfrihetslag m.m. föreslog teologiska fakulteten i Uppsala och Stockholms dom- kapitel att jävsbestämmelsen i RF & 28 andra stycket fjärde punkten borde ut- sträckas till att omfatta även ämbetsbrott av präst. Departementschefen fann i 1951 års dissenterlagsproposition (nr 100 s. 137) intet vara att erinra mot förslaget. Den föreslagna grundlagsändringen genomfördes vid 1951 och 1953 års riksdagar.

Någon närmare motivering för den ifrå- gavarande lagändringen redovisas ej i de publicerade förarbetena till 1951 års dis- senterlagstiftning. Hovrätten anser det på- kallat att den ifrågavarande jävsbestämmel- sen blir närmare uppmärksammad under det fortsatta utredningsarbetet; hovrätten känner sig icke övertygad om att jävsbe- stämmelsen, såvitt den avser domares be- fattning med prästämbetsbrott bör bibe- hållas.

2.2.5 Individens tillgång till kyrklig service

Ett femtontal remissinstanser har tagit upp frågan om s.k. religiös service, var- vid man i allmänhet betraktar tillgång till sådan som en form av religionsfrihet för den enskilde.

Denna fråga berörs av kyrka-statut- redningen i slutbetänkandets kap. 14.

Oavsett vad man vill inlägga i begreppet religion och oavsett anledningen till att så många medborgare nu tar kyrkans tjänster i anspråk vid dop, konfirmation, vigsel och jordfästning kan staten — såsom innefat- tande även dessa medborgare — ha ett in- tresse av att i riket finns sådana religiösa handlingar att tillgå för dem som så önskar. Medan i primitiva samhällsformer samhället

självt svarar för religiösa och andra riter, åvilar i vår kultursituation det omedelbara ansvaret för tillhandahållande av sådana tjänster kyrkor och trossamfund. Ofta har staten emellertid indirekt påtagit sig ansvar för att dessa kyrkor och samfund skall be- redas goda arbetsmöjligheter, t.ex. genom ett statskyrkosystem eller genom ekono- miskt stöd. Även i USA med i princip en skiljemur mellan stat och kyrka ges i prakti- ken ett sådant ekonomiskt stöd, bl.a. ge- nom skattepolitiken.

Det ligger nära till hands att ställa frå— gan, om det allmänna utnyttjandet av kyrk- liga tjänster kan tillgodoses utan statligt stöd. Frågan kan sägas gälla om Svenska kyrkan kan antagas förbli en öppen folk- kyrka av nuvarande slag med religiös service gentemot alla även utan att staten tar ansvar härför. Häri innefattas spörsmålet, om kyrkan av ekonomiska skäl kan hålla sådana tjänster till handa för alla. Om sta- ten vill ta ett ansvar härför innebär detta dock ej utan vidare, att ledning erhålles vid valet mellan olika alternativ då det gäller dess relation till kyrkan. För en fri kyrka brukar visserligen dispositionen över kyrkli- ga handlingar tillkomma kyrkan ensam. Om ett statligt inflytande anses önskvärt, kan detta vinnas genom ett statskyrkosystem med statlig bestämmanderätt på olika om- råden. Andra alternativ torde emellertid också stå till buds, såsom ekonomiskt stöd på sådana villkor, som i praktiken medför att staten får önskat inflytande. (SOU 1968: 11 s. 244—245.)

Uppfattningen att staten bör säkerställa att medborgarna har tillgång till religiös service stöds av bl. a. hovrätten för västra Sverige, länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län, stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, Svenska prästförbundet, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige samt —— med särskild betoning av gles- bygdsproblematiken — av domkapitlen i

Linköping, Härnösand och Luleå, stifts- råden i Lund och Luleå, Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund och Kyrkliga kvinnorådet. Endast länsstyrelsen i Stock- holms län har en mera tveksam inställ- ning. Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund vill motverka slentrianmäs- sigt deltagande i vissa kulthandlingar. — Också Folkpartiets kvinnoförbund utta- lar sig om kyrklig service.

Enligt hovrätten för västra Sverige för- håller det sig uppenbarligen så

att ett mycket stort antal människor i dag önskar ha tillgång till kyrkliga handlingar av skilda slag och sätter värde på att, så- som nu är fallet, kunna vid behov taga kyrkans tjänster i anspråk. De verkliga mo- tiven härtill kan växla och vara svåra att klarlägga. Men obestridligt är att behovet finns och att svenska kyrkan såsom en öp- pen folkkyrka i detta hänseende fyller en funktion. Det synes hovrätten angeläget att ett eventuellt upphävande av sambandet mellan staten och kyrkan sker under såda- na betingelser, att kyrkan även framdeles kommer att lämna tillgång till religiösa handlingar för dem som så önskar.

Länsstyrelsen i Stockholms län är tvek- sam.

Som framhålles i betänkandet tar ett be- tydande antal personer i vårt land för när- varande i anspråk kyrkliga tjänster utan att därför vilja tillkännage någon personlig religiös inställning; kyrkan anses därige- nom fylla en viss funktion i samhällslivet, vilken faller utanför området för våra fria samfunds verksamhet. Man kan då med utredningen fråga sig i vad mån frågan om att tillhandahålla kyrklig service åt religiöst indifferenta kommer i ändrat läge, om banden mellan stat och kyrka upplöses. Det torde vara vanskligt att uttala någon mera bestämd mening härom. Vissa skäl av traditionell och religiös natur talar — på

sätt utredningen själv framhåller — dock för att kyrkan även i ett fritt läge i väsent- lig mån kommer att behålla sin öppna ka- raktär och i sådan egenskap alltjämt erbju- da vederbörande sina tjänster utan att ställa några krav på uttalat personligt en- gagemang i religiösa ting. För valet av relation mellan staten och Svenska kyrkan torde det nu avhandlade spörsmålet där- för vara av i viss mån begränsat intresse. I sammanhanget må dock framhållas, att man kan ställa sig något tveksam till legiti- miteten över huvud taget av anspråken på kyrklig service från personer och grupper, som eljest konsekvent undviker varje per- sonligt kristet ställningstagande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län intar en mer positiv attityd.

För en av staten oberoende kyrka är självfallet kyrkans möjligheter att verka och tjäna en fråga av största betydelse. Även av allmänt intresse är det angeläget att söka skapa så gynnsamma förutsätt- ningar som möjligt för detta under iaktta- gande av de tankegångar och värderingar, som ligger till grund för ställningstagandet i huvudfrågan. Länsstyrelsen vill i detta avseende särskilt uppmärksamma frågor som har samband med dop, konfirmation, vigsel, medling och begravning. Härvid bör även beröras frågan om sådan »kyrklig service» åt icke-medlemmar.

Länsstyrelsen i Hallands län skriver.

Genom 1951 års religionsfrihetslag har möjlighet beretts den som så önskar att ut- träda ur svenska kyrkan med bibehållande av fullständiga medborgerliga rättigheter. Konsekvensen av ett sådant utträde är bl. a. av ekonomisk art, i det att man befrias från erläggande av 40% av församlings- skatten. Återstående 60 % av denna skatt har beräknats belöpa på de uppgifter av borgerlig natur, främst folkbokföring och begravningsväsende, som nu åvilar präster- skapet. Statistiska uppgifter ger vid handen

att endast ett ringa antal av landets be- folkning hittills begagnat sig av möjligheten att lämna svenska kyrkan, ehuru det nu- mera räcker med en skriftlig anmälan. 98 % av folket lär fortfarande kvarstå i kyrkan. En överväldigande majoritet av folket, eller mellan 86 och 96 %, anlitar sådana kyrkliga förrättningar som barndop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Att staten på något sätt medverkar vid till- handahållandet av sådana kyrkliga tjäns- ter åt allmänheten kan därför i viss mån betraktas som en serviceåtgärd.

Domkapitlet i Linköping uttalar.

Svenska kyrkan omfattar i dag c:a 95 % av Sveriges invånare, vilka dock kan stå i närmare eller fjärmare förbindelse med henne. Kyrkan är så organiserad, att den kan ge dem alla kyrklig tjänst, var de än är bosatta och i vilket närmare eller fjär- mare förhållande de än står till henne.

Kommer ett ändrat förhållande kyrka- stat inte att betyda, att kyrkans möjlighe- ter att ge tjänster med ord och sakrament beskäres? Kan kyrkans organisation upp- rätthållas t.ex. i glesbygderna, om hennes ekonomiska möjligheter beskäres? Blir med ett annat och mindre medlemstal de eko- nomiska möjligheterna så beskurna, att kyrkan ej som hittills kan betjäna alla med gudstjänster och kyrkans övriga förrätt- ningar?

Att Svenska kyrkan fortsätter att så långt möjligt ge kyrklig tjänst åt alla var de än är bosatta, hör samman med dess kyrko- syn. Det hör till hennes innersta väsen att erbjuda evangelium åt Sveriges folk obe- roende av hennes samband eller icke-sam- band med staten.

Inför ställningstagandet till en ny väg för kyrkan väcker emellertid denna intention väsentliga frågor för henne. Kyrkan lever av nådemedlen, av ord och sakrament. Det är bl.a. ordets uppgift att göra kyrkans handlingar begripliga för människorna. Då måste frågan ställas: Kan kyrkan erbjuda dop, vigsel och jordfästning utan att män-

niskor genom att deltaga i gudstjänstliv och kristen undervisning förstår deras inne- börd? Kan kyrkan utan att svika sin upp- gift bli enbart eller till huvudsaklig del en förrättningskyrka för flertalet i folket? Måste inte kyrkan, när den ej orkar ge- nomsyra folket, inskränka sin verksamhet till dem som ej blott vid vissa högtider i livet utan mera regelbundet begagnar sig av hennes tjänster? Var går gränsen mellan att kyrkan med evangelium tjänar allt fol- ket oberoende av deras närmare eller fjär- mare kontakt med den och kyrkans skyl- dighet att göra detta evangelium begripligt, så att det äger ett innehåll för dem som önskar begagna sig av kyrkans tjänster? Finnes en gräns och kan eller bör en gränsdragning göras? Detta är frågor, som uppställes inför ett ställningstagande till begreppet »kyrklig service», oberoende av om kyrkan är en fri sådan eller icke.

En annan sådan fråga gäller kyrkans för- måga att betjäna människor i vårt land. Befolkningen koncentreras till städer och tätorter, och landsbygden blir glesare be- bodd. Kan kyrkan behålla sin församlings- organisation i stort sett oförändrad vid en sådan befolkningsförskjutning? Organisatio- nen är i dag sådan, att c:a 90% av för- samlingarna finnes på landsbygden och 10 % i städerna — trots att 75 % av befolk— ningen bor i städer och tätorter och 25 % på landsbygden. Även detta är en fråga, som måste besvaras oberoende av frågan om fortsatt samband med staten. Den måste omedelbart angripas och ej upp- skjutas till kyrka-statfrågan är löst.

Frågorna och svaren får ej förenklas så, att kyrkans service till alla, var de än bor, blott kan bibehållas under kyrkans fortsatta samband med staten och att en fri kyrka ej kan fullgöra sådana upp- gifter. Frågorna är betydligt mera komp- licerade. De hör bl.a. samman med en riktig fördelning av kyrkans personella resurser, som även den måste finna sin lösning oberoende av kyrka-stat-problemet. Det är också en ekumenisk fråga. Även andra kyrkor än Svenska kyrkan bör kun- na få det samhälleliga stöd — om de så

önskar — att utöva sin verksamhet på platser, där eljest en religiös verksamhet ej skulle kunna utövas. Frågan har som grundförutsättning, att en sådan verksamhet är ett samhällsintresse och att den därför ej helt och hållet bör bedrivas av fri- villiga organisationer, grupper eller en- skilda utan hjälp från eller samband med samhällets samlade resurser och intressen.

Som framgått av avsnitt 1.1.2 anser domkapitlet i Härnösand att fortsatt samband mellan staten och svenska kyr- kan innebär en garanti för att kyrklig service står till förfogande för alla män- niskor, oavsett om de bor i glesbygd eller tätort. Ett C-läge däremot, befarar domkapitlet, skulle omöjliggöra försam- lingsverksamhet i glesbygden. En sådan nyordning skulle därför enligt domka- pitlet strida mot kravet på jämlikhet i servicemöjligheter mellan glesbygd och tätort.

Domkapitlet i Luleå vill

understryka de synpunkter som i betän- kandet framhävts om servicesidan av Sven- ska kyrkans verksamhet. Om religionen ses som en samhällsfaktor av betydelse, måste denna sida av kyrkans verksamhet starkt betonas. Det är ett känt faktum, att de fria samfunden i vårt land kan bedriva kon— tinuerlig verksamhet endast där de stöds av befolkningen på en ort. Det finns trakter inte minst inom Luleå stift, där en- dast Svenska kyrkan erbjuder den service som ligger i kristen församlingsgemenskap och därmed förenad tillgång till kyrkliga handlingar av olika slag. Om religionen ses som en positiv faktor i samhället, bör den genom adekvata bestämmelser ges ett stöd, som medger en jämn fördelning över landet av de värden som de religiösa sam- funden tillför folket. Det är en inom Lu- leå stift synnerligen utbredd uppfattning, att endast någon form av samband med det allmänna varigenom alla bygders behov

av religiös service tryggas, på tillfredsstäl- lande sätt tillgodoser kravet på religionsfri- het.

Stiftsnämnden i Lund anför.

Även sedan den fria utträdesrätten ur kyrkan realiserats genom 1951 års lag- stiftning har vårt folk genom att nära nog 100-procentigt bibehålla sin anslutning till kyrkan också där ett mera personligt en- gagemang saknas, givit uttryck åt sin önskan att alltjämt ha tillgång till kyrkans tjänster. Erfarenheterna från den år 1962 genomförda pastoratsregleringen gav ock- så vid handen, att tanken på indragning av prästerliga tjänster i avfolkningsbyg- der och en i och för sig välmotiverad om- fördelning av resurserna från små gles- bygdsförsamlingar till de stora tätorts- bildningarna väckte starkt lokalt motstånd. Den har också fortsatt att göra det vid senare framförda förslag i samma riktning. På det lokala planet möter man uppenbar- ligen en stark opinion för att en försam- lingsorganisation av väsentligen samma omfattning som den nuvarande upprätt- hålles.

Detta torde emellertid icke vara möjligt annat än om man bibehåller ett system med finansiering genom obligatoriska av- gifter och där — såsom nu sker via kyr- kofonden — en kostnadsutjämning kommer till stånd mellan ekonomiskt starka och svagare pastorat eller församlingar.

Enligt svenska kyrkans centralråd upplever den övervägande majoriteten inom svenska folket inte sitt medlem- skap i kyrkan som en inskränkning i den individuella religionsfriheten. Detta

understrykes enligt centralrådet också av utredningens observation på s. 236. Där konstaterar utredningen att i vårt land ett stort antal personer utan tillkännagi- vande av personlig religiös inställning ön- skar ta del av kyrkliga tjänster. Detta faktum torde enligt centralrådet också

gälla gudstjänstdeltagande där mätningar visar att en mycket stor majoritet >>någon gång» besöker svenska kyrkans gudstjäns- ter i jämförelse med dem som någon gång besöker frikyrkliga gudstjänster.

Stiftsrådet i Lund skriver.

Den ekonomiska frågan måste lösas på ett sådant sätt, att kyrkan som folk- kyrka kan utöva omsorg om majoriteten av vårt folk och så att även glesbygder- nas befolkning kan få de tjänster av kyr- kan, som man väntar av den.

Stiftsrådet i Luleå

finner det synnerligen angeläget, att sam- hället också i framtiden garanterar sina medborgare var de än bor sådana tjäns- ter att också de andliga behoven blir till- godosedda. F.n. pågår en utglesning av befolkningen på landsbygden, vilket är sär- skilt påtagligt i den tredjedel av riket som Luleå stift utgör. Varje försämring av den offentliga servicen till medborgarna på- skyndar denna utveckling och bidrar till en osäkrare tillvaro.

I denna situation är det angeläget, att svenska kyrkan icke tvingas inskränka sin verksamhet genom att utesluta något om- råde i landet från sina omsorger. Alldeles särskilt bör detta gälla det glesbygdsom- råde, som Luleå stift med ett rikt kyrk- ligt liv utgör. Det är ett allmänt känt fak- tum, att den svenska frikyrkan på grund av befolkningsutvecklingen tvingats ge upp ett ökat antal positioner och icke längre som förr kan fungera inom vissa delar av svensk landsbygd. Svenska kyrkan med funktionen av en folkkyrka får på liknan- de sätt icke upphöra att ge sina tjänster.

Under rubriken B- och C-läget uttalar Svenska prästförbundet.

Att ett organisatoriskt samband mellan kyrka och stat upphör innebär en omda- ning såväl av kyrkans som av statens yttre

former. Det är emellertid angeläget att kon- statera att det endast är fråga om en för- skjutning av vissa maktbefogenheter, viss äganderätt och vissa samhällsuppgifter, in- te om några inre förändringar vare sig i kyrkan eller i staten. Kyrkan är den- samma som förut, staten likaså och ett samband mellan dem består, ehuru inte längre organisatoriskt.

Kyrkan och staten har genom sin långa gemensamma historiska utveckling sam- manvuxit på ett sådant sätt att man så- väl på det etiska och kulturella som på det administrativa och ekonomiska planet har svårt att åtskilja kyrkligt och stat- ligt.

Rättsväsendet är genomsyrat av de kristna värderingarna och detta gäller ock- så socialvården, där den ideologiska grun- den är budet om kärleken till nästan och där kyrkan har utfört pionjärinsatser. Då det borgerliga samhället övertagit ansvaret för alla medborgares försörjning och vård har kyrkan inriktat sig på de ideella och religiösa behoven genom att arbeta med åldringsvård, själavård på sjukhus och in- satser för dem som står utanför det etable- rade samhället.

Inom flera områden handhar kyrkan samhälleliga uppgifter. Här kan nämnas folkbokföring, vigslar, äktenskapsmedlingar och begravningsväsende. Men av särskild betydelse är det för kyrka och stat gemen- samma intresset att tillmötesgå de önskemål som flertalet medborgare kan ha om re- ligiös verksamhet, att garantera dem möj- ligheter till kyrklig förkunnelse och själa— vård. Statens intresse bör därvid vara att tillmötesgå dessa medborgares önskemål, kyrkans att beredas de materiella möjlig- heterna att kunna utföra dessa tjänster samt att med kyrkliga förrättningar betjäna sina medlemmar.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund erinrar om att religionsfrihet

betyder också »frihet till» religion. För be- folkningen i glesbygds- och avfolknings-

områden garanterar just det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten, att den kyrkliga verksamheten kan upprätt- hållas.

Svenska kyrkan måste betraktas som en »servicekyrka», då den erbjuder sina tjäns- ter åt alla utan troskrav. När den framtida relationen mellan kyrka och stat skall be- stämmas, måste man klargöra vilken »ser- vice» som bör åligga staten och vilken kyrkan skall svara för.

Förbundet anser att en stor del av de tjänster, som kyrkan för närvarande till- handahåller, även i framtiden bör erbju- das alla, oberoende av medlemskap. Kyr- kans gemenskap i gudstjänst, undervisning och övrig verksamhet skall erbjudas alla.

Folkpartiets kvinnoförbund räknar upp ett antal kyrkliga tjänster såsom dop, konfirmation, vigsel, begravning (jord- fästningsakten), gudstjänst, familjeråd- givning och medling, själavård, social- vård (t. ex. barnverksamhet, ungdoms- vård, åldringsvård, alkoholist- och narko- manvård, slumarbete) samt kultur (fri bildningsverksamhet, musiklivet, konst och arkitektur).

Vi har i denna förteckning icke räknat in folkbokföringen och begravningsväsen- det, eftersom vi inte betraktar dessa upp- gifter som primärt kyrkliga. Det är tro- ligen inte av större betydelse för män- niskorna, om denna service ges av kyrklig eller borgerlig instans.

Det är inte givet, att just dessa aktivi— teter är de enda eller de viktigaste som kyrkan i dag bör ägna sig åt. En fri kyrka skulle få möjlighet att själv skapa sin profil och satsa på experiment i människo- vård och socialvård, inte i motsatsställning till samhället men i befruktande och sti- mulerande samspel. Med kyrkan menar vi i detta sammanhang ingalunda uteslutande präster, diakoner och diakonissor, utan

just kyrkan som en sammanslutning med en egen syn på vad samhället och män- niskorna behöver och en egen inspiration att ge dem detta.

Centerns kvinnoförbund konstaterar att svenska kyrkan idag är

en bekännelsekyrka, den står för vissa trossatser men kräver inte anslutning till dessa av sina medlemmar. Frikyrkorna är bekännarekyrkor, d.v.s. medlemmarna be— känner sig till vissa trossatser. Det finns uppenbarligen ett stort antal människor som vill få del av kyrkans tjänster i form av t.ex. barndop, vigsel m.m. utan att därför tillkännage en personlig religiös inställning. Det är vår förhoppning att detta skall kunna tillgodoses även i fram- tiden. Detta gör att förbundet gärna ser att svenska kyrkan även i fortsättningen behåller den öppna inställning den för när- varande har, mot människor som inte vill placera sig i kategorin bekännande krist- na.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund — som förordar ett C-läge — är dock

medvetet om, att statliga medel kan be- höva anvisas över den statliga budgeten för att lämna medborgarna den religiösa ser- vice, de önskar.

Vid ett A— eller B-läge bör, uttalar Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund,

dopets, konfirmationens, vigselns och be- gravningens religiösa innebörd förklaras genom bättre information för att motverka slentrianmässigt deltagande i nämnda kult- handlingar. Detta borde vara önskvärt ur såväl profan som religiös synpunkt.

Kristna studentrörelsen i Sverige be- handlar serviceaspekten utförligt och vänder sig mot att denna används som argument för ett fortsatt statskyrkosys- tem.

Betoningen av serviceaspekten är ett för- sök att införa ett icke-konfessionellt och icke-teologiskt kriterium för avgörandet av kyrka-stat-frågan. Det sätter avnämar- intressena i förgrunden, oberoende av motiven för efterfrågan eller utbjudande av tjänster. Serviceaspekten har från kyrk- ligt håll främst åberopats av dem som har en >>folkkyrklig» konception av Svenska kyrkans väsen och uppgift, men detta får inte förleda till att själva betraktelsesättets icke-teologiska karaktär tappas bort.

I ett tidigare skede av debatten om stat och kyrka var det helt naturligt vissa mind- re idé- och intressegrupper som främst förde denna. Somliga ansåg att religionsfri- heten kräver att det allmänna frånsäger sig all befattning med religionen; de fri- kyrkliga ville förverkliga gamla krav på likställighet mellan samfunden; de hög- kyrkliga såg sina ideella och korporativa intressen eftersatta vid statsmaktens kyr- kopolitik och kyrkliga utnämningar. När frågan nu närmar sig ett politiskt avgö- rande kommer också majoritetens intressen på helt annat sätt i förgrunden. Och majo- riteten av svenska folket är indraget 1 Sven- ska kyrkans liv väsentligen genom de kyrk- liga förrättningarna. Därför har dessa, som för de mindre engagerade grupperna har en mera perifer betydelse, nu ryckt in i debattens centrum.

Serviceargumentet kan givetvis endast ha en relativ tyngd och begränsad räck- vidd. I sin yttersta konsekvens kommer tanken på att Svenska kyrkan skall ge re- ligiös förrättningsservice åt alla som så önskar i strid med den 1951 lagfästa sy- nen på Svenska kyrkan som väsentligen ett trossamfund, i de flesta hänseenden jäm- förbart med andra samfund. Om funk- tionsaspekten helt tar överhand över ge- menskapsaspekten upplöses medlemsbe-

greppet. Det finns uppenbarligen en me- ningsriktning som är beredd att utplåna Svenska kyrkans karaktär av trossamfund med definierat medlemskap, men denna har åtminstone hittills spelat en under- ordnad roll i debatten.

F örrättnin gsser vice

Bedömningen av den kyrkliga förrättnings— servicen skiftar givetvis med teologisk åskådning. Tidigare var det vanligt att man från frikyrkligt håll hade en helt eller alldeles övervägande negativ värde- ring av förrättningskristendomen. »Sakra- mentskristningen» uppfattades som ett di- rekt hinder för den personliga trostilläg- nelsen. Här förefaller en viss modifiering ha ägt rum. Men det finns nu också i Sven— ska kyrkan allt fler som uppfattar den massiva uppslutningen kring de kyrkliga förrättningarna som ett hinder när det gäl- ler att ge dessa en fullödig religiös inne- börd.

Disproportionen mellan präster och för- rättningar inte minst i storstadsförsarnling- arna utesluter av praktiska skäl en mera ingående undervisning om deras innebörd.

Det har också hävdats att den förutsatta förståelsen och kunskapen hos föräldrar, faddrar etc. inte längre finns. Situationen skulle inte så radikalt skilja sig från den på missionsfälten, där medlemskap i kyr- kan alltid är förbundet med krav på under— visning och ett personligt ställningstagande. För några årtionden sedan var det vanligt att man på kyrkligt håll såg den allmän- na skolans obligatoriska evangelisk-luther- ska kristendomsundervisning som en förut- sättning för barndopspraxis, och statskyr- kosystemet som det pris man betalade för skolans undervisning. Mot denna bak- grund ter det sig förvånande att refor- men av religionsundervisningen varken fått liten eller ingen betydelse för barndops- praxis eller statskyrkosystem. Det mest ut- märkande för Svenska kyrkans situation är det ringa deltagandet i gudstjänsterna jäm- fört med den stora uppslutningen kring för- rättningarna. En så stor diskrepans mel-

lan dessa tal förefaller inte finnas på nå- got annat håll.

Två slutsatser av detta förhållande synes oss otillåtliga. I. Det är inte berättigat, att mer eller mindre bortse från förrätt- ningarna, under hänvisning till den rela- tivt svaga kyrkogången. II. Men lika litet är det möjligt att betrakta förrättningsfre— kvensen som ett slags oberoende index på Svenska kyrkans religiösa betydelse och folkliga förankring, särskilt i jämförelse med andra samfund. Förrättningsfrekven- sen används som ett argument för fort- satt statskyrkosystem, men är den till någon väsentlig del just ett resultat av nuvarande ordning, rör det sig om ett typiskt cirkel- argument.

Det förefaller sannolikt, att den höga frekvensen av barndop i Svenska kyrkan är delvis beroende av den folkliga före- ställningen om dopet som namngivning i kombination med pastorsämbetenas om- händerhavande av registreringen av födda. För uppslutningen kring konfirmationsun- dervisningen är säkerligen den goda sam- ordningen med den allmänna skolan av stor betydelse. Ej sällan finns konfirma- tionsundervisningen inlagd på skolschemat, och elever som inte deltar i undervisning- en har att anmäla detta till klassförestån- daren.

Den kyrkliga vigselns starka ställning kan inte helt skiljas från det förhållandet, att pastorsämbetena utfärdar äktenskapsbe- vis och avkunnar lysning. På samma sätt förhåller det sig med den kyrkliga be- gravningen.

Dessa påpekanden vänder sig inte mot att det allmänna skulle på skilda sätt un- derlätta för människor att få tillgång till kyrkans tjänster. Vad som kan kritiseras är dock att främst ett samfund, Svenska kyrkan, ensidigt gynnats av nämnda om- ständigheter.

En internationell jämförelse kan åskåd— liggöra resonemanget. I England är Church of England i åtskilliga hänseenden »stats- kyrka» och >>folkkyrka» på ungefär samma sätt som Svenska kyrkan här. Skillnaden är att Church of England inte har någon be-

skattningsrätt och heller inga officiella registrerande uppgifter. Medlemskapet kan sägas bestå av flera koncentriska ringar. Den yttersta innefattar alla som är döpta i anglikansk ordning, ca 65 % av den in- hemska befolkningen. Därnäst de konfir- merade, som utgör ca 45 % av de döpta över konfirmationsåldern. Slutligen den inre kretsen av kommunikanter, vilka dess- utom har rösträtt vid valen till Church Assembly.

Deltagandet i den anglikanska söndags- gudstjänsten är åtminstone 50% högre i förhållande till hela befolkningen än för Svenska kyrkan, och antalet kommunikan- ter sannolikt dubbelt så stort. Däremot är frekvensen av förrättningar väsentligt lägre än i Sverige. Numera döps ca 50% av de nyfödda i anglikansk ordning, och av äktenskapen ingås ca 45 % med anglikansk vigsel. Av varje åldersklass konfirmeras ungefär 20 % i Church of England.

Till bilden av den engelska situationen hör också att frikyrkorna där uppvisar en betydligt mera folkkyrklig profil än i Sverige. Andelen frikyrkliga församlings- medlemmar av befolkningen är något lägre i England än i Sverige, knappt 4 %, men de som vid opinionsundersökningar iden— tifierar sig själva som nonconformists är minst 10 %, och lika stor är andelen vigs- lar i frikyrklig ordning. I Sverige motsva- rar andelen frikyrkliga vigslar nätt och jämt andelen frikyrkliga i totalbefolk- ningen.

Det förefaller sannolikt, att denna stör- re likhet i förrättningsfrekvens och med- lemskapsstruktur mellan statskyrka och frikyrka i England sammanhänger med att Church of England inte har hand om folkbokföringen och den därmed nära sammanhängande formen av medlemskap som Svenska kyrkan har. Högst troligt är att en annan ordning också skulle vidga ramen för frikyrkornas service till en stör- re krets än de egentliga medlemmarna. En sådan utveckling beror givetvis också på frikyrkornas egna ambitioner, men redan de återkommande kraven på att vigselrät- ten för frikyrkopastorer bör utvidgas till

att gälla också andra än församlingsmed- lemmar vittnar om en alltmer öppen grundsyn.

Service åt religiösa minoriteter

Svenska kyrkan och frikyrkorna har fått sin medlemsstruktur genom speciella his- toriska förutsättningar. Så är dock inte fallet med kyrkor som den katolska och den ortodoxa. De representerar i vårt land en tredje kategori som måste vara av be- tydande intresse, om nämligen kravet på service skall vara konfessionellt neutralt och endast ta hänsyn till efterfrågan.

Först måste då erinras om de reella följderna av religionsfrihetslagen av år 1951. Den beredande dissenterlagskommit- tén hade föreslagit att tillhörighet till annat trossamfund skulle även i framtiden anteck- nas i kyrkoböckerna; trossamfunden skulle officiellt erkännas och dubbelt medlem- skap undvikas. Dessutom föreslog man att den begränsade rätt som de katolska för- samlingarna haft till egen kyrkobokföring skulle vidgas. Dessa förslag hade innebu— rit att de katolska församlingarna blivit i tillfälle att utan större svårighet komma i kontakt med invandrade katoliker, och att folkbokföringssystemet fungerade någor- lunda likvärdigt för skilda samfund.

Hade dissenterlagskommitténs förslag gått igenom, hade antalet medlemmar i de ka- tolska församlingarna i Sverige i dag san- nolikt varit ungefär dubbelt så stort, och den katolska kyrkan landets näst största samfund. Likaså hade antalet katolska dop och vigslar med all sannolikhet va- rit betydligt större än nu.

Under nuvarande förhållanden är det orimligt att jämföra medlemsantal och ef- terfrågan på kyrklig service i Svenska kyr- kan och invandrarkyrkorna. Medlemmarna i Svenska kyrkan har små möjligheter att undgå kontakt med sin kyrka, medan sam— ma kontakt mellan invandrarkyrkorna och deras medlemmar kräver övervinnande av svårigheter, som bl. a. hänsyn till religions- friheten har ställt i vägen.

De katolska och ortodoxa kyrkorna

fungerar trots allt i realiteten som ett slags folkkyrkor för dess invandrargrupper. De har för dessa människor samma uppgifter som Svenska kyrkan för majoriteten av svenskar. Man kan snarare säga, att dessa kyrkor och dess präster har en ännu större rent social och kurativ funktion i anpass— ningsprocessen.

Den enorma skillnaden i arbetsvillkor drabbar väsentligen invandrare, och det kan naturligtvis sägas, att de som inte är svenska medborgare inte heller kan ställa samma krav på service. Detta resonemang förs i allmänhet inte när det gäller arbets— marknad, socialvård etc., och ännu har det inte givits någon egentlig motivering varför den religiösa servicen skulle betraktas på annat sätt.

Av det ovan sagda kan man kanske dra slutsatsen att kyrkostrukturen inte är helt beroende av statskyrkosystemet, men att detta i den mån det tilldelar kyrkan civila uppgifter som folkbokföring ger förrätt- ningsfrekvensen en extra knuff uppåt. Sam- ma ordning inskränker den frikyrkliga servicen till att i huvudsak endast om- fatta församlingsmedlemmarna. När den- na civila ordning dessutom som i Sve- rige reser allvarliga institutionella hinder för kyrkor med migrerande och mobila medlemmar, sjunker å andra sidan förrätt- ningsfrekvensen.

All sannolikhet talar för att en utjäm- ning av villkoren skulle medföra en viss utjämning av fördelningen av förrättningar på skilda samfund, utan att &renska kyr- kans framskjutna ställning skulle gå för- lorad.

Kyrklig service och kyrklig ekonomi

Det finns ingen anledning att tro, att Svenska kyrkan efter en skilsmässa vä- sentligen skulle förändra sin folkkyrko- karaktär, eller att det skulle ligga i det alhnännas intresse att tvinga fram en så- dan förändring. Man kan därför sannolikt inte dra alltför nära paralleller om med- lemsantal och ekonomi mellan en fri Sven- ska kyrkan och frikyrkorna. Ett mera ak-

tivt och ansvarigt medlemskap av fri— kyrklig typ kan väl förväntas av några hundratusental inom Svenska kyrkan, och att dessa genom frivilligt offrande av frikyrkligt snitt skulle bära upp en orga- nisation som ger kyrklig service åt yt- terligare ett antal miljoner, förefaller helt uteslutet. På samma sätt som något eller några tiotusental katoliker i Sverige, som medvetet valt att bli eller förbli katoliker på svenska villkor, och som upplever sitt medlemskap på ett mera personligt och en- gagerat sätt, inte räcker till att ekonomiskt bära upp själavården bland mångdubbelt flera invandrade katoliker.

Serviceaspekten är som beteckningen så- ger icke-konfessionell, och måste därför läggas till grund för generella åtgärder. När den brukas för att motivera fortsatt sär- ställning för Svenska kyrkan beror det antingen på missförstånd om andra sam- funds struktur eller intressen eller försö- ker man bakvägen införa ett konfessionellt betraktelsesätt.

Serviceaspekten utgör ett viktigt korrek- tiv till en begränsning av perspektivet till medlemskapet och gemenskapen. Men det är orimligt att använda det till att kon- servera statskyrkosystemet under hänvis- ning till förhållanden, som är skapade just av detta. Behovet av religiös service är inte begränsat till Svenska kyrkans med- lemmar.

Kyrkliga kvinnorådet skriver.

Eftersom staten påtager sig ett allmänt ansvar för kulturliv och fostran, måste den också anses ha ansvar för att män- niskors möjligheter till religionsutövning tillgodoses. För att så skall kunna ske, måste kyrkan som hittills vara en >>öppen» kyrka, d.v.s. den måste ha plats även för de tveksamma, för dem som icke vågar avlägga en bekännelse men som önskar till- höra kyrkan och utöva medansvar för hela det kulturella och sociala livet. Kyrkan måste vidare finnas tillgänglig överallt i glesbygderna.

2.2.6 Övriga problem

Den begränsning av religionsfriheten som består i att individen inte får störa sam- hällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse diskuterade kyrka-statutred- ningen i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet.

Det torde föreligga enighet om att gäl- lande bestämmelser ger den enskilde frihet att förkunna och utöva sin religion liksom rätt att hysa och framföra icke-religiös upp- fattning, ävensom att det står envar fritt att taga initiativ till och deltaga i bildande av trossamfund eller andra sammanslut- ningar av religiös art. Begränsningen i nu angivna hänseenden är att vederbörande »icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Här må emeller- tid framhållas att en lagbestämmelse av an- givna innehåll — enligt erfarenheter från vissa andra länder -— lämnar möjligheter till en godtycklig tolkning och därför i vissa lägen kan åberopas till stöd för sam- hällsingripanden, vilka på de flesta håll skulle betraktas såsom kränkande eller otill- fredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Detta kan leda till tanken på att en änd- ring av omförmälda grundlagsbestämmelse borde ske. (SOU 1964: 13 s. 560—561.)

I anslutning till frågan om föräldrarnas ställning som vårdnadshavare påpekade utredningen i samma betänkande också

att åtgärder, vilka föräldrar på religiös grund vidtager rörande barns uppfostran m.m. i vissa fall kan komma i konflikt med normer, som samhället genom sin lag- stiftning uppställer för barnavård. Dylika åtgärder kan emellanåt föranleda ingri- pande av samhälleligt organ.

I nu berörda fall ankommer det på ve- derbörande myndighet att med stöd av medicinsk och annan sakkunskap göra en avvägning mellan två kolliderande intres— sen, nämligen å ena sidan intresset av att

barnets hälsa icke utsättes för fara att skadas och å andra sidan föräldrarnas intresse av att åtnjuta religionsfrihet då det gäller barnets uppfostran. En tillämpning av ifrågavarande stadganden i barnavårds- lagen kan i viss situation komma att upp- fattas som ett icke godtagbart ingripande i religionsfriheten. Uppenbart är att åtgär- der med stöd av barnavårdslagens nu omför— mälda bestämmelser, i den mån de kan komma att uppfattas såsom stridande mot kravet på religionsfrihet, icke bör tillgri- pas annat än i extrema fall. (SOU 1964: 13 s. 563—564.)

Om formerna för agitation för och emot utträde ur svenska kyrkan anförde utredningen i detta sammanhang bl. a.

I den enskildes religionsfrihet bör ingå rätt att utan hinder från statsmaktens sida och utan att riskera förlust av någon med- borgerlig rättighet stå utanför alla religiösa samfund liksom att ansluta sig till eller kvarstå i ett sådant samfund. Vidare kan det fordras, att den som önskar utträda skall kunna utan påtagligt besvär göra an- mälan därom. Genom de år 1963 av riks- dag och kyrkomöte antagna ändrade be- stämmelserna, innebärande att anmälan även kan ske i skriftlig, bevittnad handling, som icke får avse mer än en person, har formaliteterna förenklats.

Såsom exempel på farhågor, vilka ur religionsfrihetssynpunkt yppats om påtryck- ningar för att förmå personer att utträda ur Svenska kyrkan kan anföras, att det befaras att en person, som vid sidan om tillhörighet till Svenska kyrkan är medlem även av ett annat trossamfund eller av t.ex. en politisk eller annan förening eller organisation, kan bli utsatt för bestämda påtryckningar av innehåll, att det förväntas att han utträder ur Svenska kyrkan. Agita- tion för massutträde från någon organisa- tions eller från enskilda personers sida kan tänkas ske i sådana former, att blanketter om utträdesanmälan utdelas till deltagare i ett möte eller till en viss personkrets under mer eller mindre starkt uttalade rekommen-

dationer, att varje person bör underteckna en sådan anmälan. Det kan näppeligen komma på tal att lagstiftningen skulle kun- na eller böra utformas så, att den förhind- rar att enskild person utsättes för sådana möjliga former av agitation för utträde. Det må framhållas att sådan agitation, förutsatt att den icke sker i påtagligt otill- börlig —— mot strafflagens bestämmelser stridande — form, är fullt legitim; frågan om utträde ur Svenska kyrkan bör liksom andra samhälleliga frågor kunna komma under debatt, i vilken den enskilde kan bli indragen. Från statsmaktens sida kan (så- som skett t.ex. i prop. nr 143/1963 8. 35 f.) uttalas att samfundstillhörigheten är var och ens personliga angelägenhet, varför det principiellt tages avstånd från metoder, som icke respekterar individens personliga frihet att taga ställning. Det kunde dock ur religionsfrihetssynpunkt knappast resas in- vändning, därest ett trossamfund, som har en annan syn på frågor om medlemskapet i sitt samfund än Svenska kyrkan för sin del har, skulle bestämma att dess medlem- mar ej får tillhöra Svenska kyrkan. Infö- rande av en sådan bestämmelse torde emel- lertid icke ha varit på tal i vårt land. Frå- geställningen gäller för övrigt mera ekume- nik och tolerans än religionsfrihet. I ett så- dant antytt läge får den enskilde, som har s.k. dubbelt medlemskap, taga ställning till om han vill tillhöra det fria samfundet eller Svenska kyrkan.

Skulle — det gäller här ett hypotetiskt fall — för medlemskap i organisation av facklig eller ekonomisk karaktär uppställas visst villkor beträffande tillhörighet till Svenska kyrkan eller annat trossamfund, torde person som anser sig kränkt av ett dylikt villkor, kunna väcka talan vid dom- stol med yrkande om prövning huruvida villkoret kränker den enskildes intresse i fackligt eller ekonomiskt avseende. Vid en sådan prövning bör även religionsfri— hetssynpunkter läggas på frågan om vill- korens giltighet.

Sammanhängande med frågan om tillåt- ligheten av agitation för utträde ur Svenska kyrkan är spörsmålet, i vilken utsträckning

agitation bör få ske för att förmå med- lemmar av kyrkan att kvarstå i denna. Det torde icke med fog kunna göras gäl- lande, att rätten till allmän agitation i sist angivna syfte — exempelvis på offent- liga möten, i pressen, inom föreningar och andra organisationer eller genom hänvän- delser på annat sätt till enskilda personer — bör givas snävare eller överhuvudtaget andra gränser än de som gäller för agita- tion i motsatt syfte. En annan uppfattning i denna fråga skulle föga överensstämma med allmänt vedertagna synpunkter röran- de religionsfriheten.

Vid debatten i 1963 års kyrkomöte om den numera beslutade lagändringen rö- rande utträdesanmälan gjordes en del utta- landen om prästens rätt och plikt att vid samtal med en utträdessökande informera denne om dessa konsekvenser. Det fram- hölls därvid, att sedan den skriftliga for- men blivit lagfäst komme en eventuell per- sonlig inställelse hos prästen att bli en form, som den utträdessökande själv valt. Det kunde i ett sådant läge ifrågasättas, om inte prästens ställning i förhållande till vederbörande församlingsbo kunde få bli mera obunden än som varit fallet vid till- lämpning av utträdesstadgandet i dess då gällande lydelse. Måhända kunde det anses lämpligt att prästen muntligen eller genom en trycksak informerade den utträdessö- kande om de faktiska följderna av utträdet. I den mån utträdessökande framdeles kom- me att avlägga personligt besök hos präst i sin församling, skulle det som regel bli fråga om religiöst intresserade personer som räknade med att få samråda med prästen och att beträffande olika religiösa spörsmål få förklaringar och förtydligan- den. Det vore då, hävdades det, orimligt att förvägra prästen att svara. (SOU 1964: 13 s. 565—567.)

Inga av dessa tre problemområden har kommenterats närmare av remissinstan- serna.

2.3 Trossamfundens religionsfrihet

Principen om religionsfrihet för trossam- funden innebär enligt kyrka-statutredning- en (slutbetänkandets kap. 14)

att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Relationen mellan staten och Svenska kyrkan bör där- för bestämmas så, att kyrkan har frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av orga- nisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa fri- heten. (SOU 1968: 11 s. 237.)

I det särskilda religionsfrihetsbetän- kandet behandlade utredningen proble- men kring trossamfundens religionsfri- het i tre olika avsnitt. Under rubriken Vissa allmänna frågor påpekade utred- ningen att skilda kyrkouppfattningar kan utgöra grunden till olika inställning i viss religionsfrihetsfråga. Vidare disku- terades frågorna om samhällets neutrali- tet i förhållande till religion och reli- giösa samfund samt om kyrkan och de- mokratin. (SOU 1964: 13 s. 569—575.)

Utredningen skilde därefter mellan för- hållandena utan statskyrkosystem och förhållandena vid statskyrkosystem (SOU 1964: 13 s. 575—591).

I slutbetänkandets kap. 5 sammanfat- tar utredningen de delproblem som be- handlats i sistnämnda två avsnitt.

Vad angår en relation kyrka-stat utan statskyrkosystem har utredningen tagit upp frågor om prövning vid domstol av sam- funds eller församlings beslut om uteslut- ning av medlem, om inrättande av kloster, om villkor rörande barns religiösa fostran m.m. vid vigsel mellan katolik och an- nan, om ovan berörda villkor för fri re- ligionsutövning, att samhällets lugn ej stö- res och allmän förargelse ej åstadkommes jämte regler om församlingsfrihet m.m.,

om ingripande vid extatiskt betonade re- ligiösa möten till skydd för mental hälsa, bl.a. för barn, om byggnadsfrågor m.m., om skydd för sön- och helgdagar, och om brott mot trosfrid.

Religionsfriheten kan i en del av berörda fall ej bli helt obegränsad, fastän statskyr- kyrkosystem ej föreligger. I vissa fall måste en avvägning ske mellan olika intressen och detta kan komma att medföra en inskränk- ning i religionsfriheten.

Vid sin behandling i religionsfrihetsbe- tänkandet av frågan om religionsfriheten för trossamfund vid statskyrkosystem har utredningen särskilt beaktat att statsmak- ten i vårt land, under viss medverkan av kyrkan, handhar lagstiftningen i organisa- toriska och andra frågor, bestämmer om prästlönereglering och pastoratsreglering och fastställer kyrkans böcker.

Utredningen har redovisat risken för att staten ingriper hindrande i kyrkans verk- samhet och värdet av att avgöranden i kyrkliga förvaltningsfrågor träffas utifrån i stort sett samma värderingar som i lik- nande ärenden inom andra delar av sam- hällslivet. Statsmakterna har vid olika till- fällen gett uttryck för att statsorganen om möjligt inte skall ingripa i tvister inom kyr- kan som rör kyrkans lära och ej heller i personliga religiösa förhållanden. Stats- kyrkosystemet medför dock en begränsning i kyrkans och församlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dy- lika frågor. Snabbhet och likformighet vid genomförande av kyrkliga reformer, så— som en pastoratsreglering, kan stundom befordras av ett statskyrkosystem.

Med ett statskyrkosystem följer gärna, att religiösa inslag i offentliga sammanhang överlämnas åt statskyrkan samt att denna får åtminstone huvudansvaret för andlig vård inom krigsmakten och vid fångvårds- anstalter, sjukhus och andra offentliga in— rättningar. Emellertid har utvecklingen i vårt land visat att betydande modifikatio- ner i dessa avseenden är möjliga. Sålunda uttas till fältpräster såväl präster inom Svenska kyrkan som pastorer från de fri- kyrkliga samfunden. Vidare består nämn-

derna för den andliga vården inom krirni- nalvården av präster i Svenska kyrkan och företrädare för frikyrkorna. (SOU 1968: 11 s. 82—83.)

Remissinstansernas synpunkter har i det följande grupperats kring de tre av- snitt som utredningens framställning i religionsfrihetsbetänkandet byggde på. Undantag är dock kommentarerna till utredningens diskussion av dels frågan om samhällets neutralitet i förhållande till religion och religiösa samfund (se av- snitt 2.1.4), dels frågorna om utträde och uteslutning av medlem (se avsnitt 2.1.6.3).

2.3.1 Vissa allmänna frågor 2.3.1.1 Allmänna kommentarer

I detta avsnitt redogörs för vissa allmän- na kommentarer — av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jönköpings och Västman- lands län, domkapitlet i Lund, Kyrkomu— sikernas riksförbund, Katolska biskops- ämbetet och Kristna studentrörelsen i Sverige — till utredningens definition av principen om religionsfrihet för trossam- funden.

Kammarkollegiet anför.

Principen om religionsfrihet för tros- samfunden innebär enligt utredningen (s. 237) att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Inom Svenska kyrkan själv är meningarna delade om kyrkan vid nuvarande relation till staten åtnjuter sådan frihet. Majorite- ten inom kyrkan torde dock ha den upp— fattningen att dylik frihet i allt väsentligt föreligger. Kollegiet vill för sin del fram- hålla att, även om kyrkan formellt är underordnad statliga organ, den ändå re- ellt äger ett avgörande inflytande inom

det rent religiösa området. Med en strikt tolkning av nämnda princip — frågor av religiös art bör inte avgöras mot kyrkans uppfattning — kan det enligt kollegiets me- ning inte sägas att kyrkan lider inskränk- ning i sin religionsfrihet. Å andra sidan kan det synas rimligt att till kyrkan även formellt överföres bestämmanderätten i re- ligiösa ämnen beträffande vilka något stat- ligt intresse inte alls eller endast i ringa mån föreligger såsom i fråga om kyrkans böcker.

länsstyrelsen i Jönköpings län och Kyrkomusikernas riksförbund ansluter sig till utredningens sammanfattande slut- sats.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ut- talar.

Trossamfundens religionsfrihet ställer vid bevarat samband stat-kyrka vissa krav på såväl kyrkan som samhället, men läns- styrelsen känner sig för sin del övertygad om att dessa med ömsesidig god vilja ock- så i fortsättningen skall kunna tillgodoses i den utsträckning som rimligtvis kan be- gäras.

Som framgått av avsnitt 2.1.1 antar domkapitlet i Lund att med utredningens term »trossamfundens religionsfrihet»

torde närmast få avses en föreningsrätts- lig frihet. Varje ideell förening äger — om ej allmänna krav på ordning och hän- syn i samhället trädes för när — att su- veränt bestämma om sin verksamhet utan inblandning från ovidkommande part.

Katolska biskopsämbetet gör gällande att bl. a. katolska kyrkans religionsfrihet i verkligheten minskat under senare år (se avsnitt 2.1.2).

Genom religionsfrihetsförordningen av år 1873 fick främmande trosbekännares för- samlingar i vissa hänseenden en rättsställ- ning och uppgifter efter förebild av sven- ska kyrkans församlingar. Den jämlikhet i kyrkobokföringshänseende som då skapa- des mellan svenska kyrkans församlingar och de katolska inskränktes 1911. I sep- tember samma år fann Nathan Söderblom det angeläget att i en artikel i Nya Dagligt Allehanda framhäva, att bakom denna re- form låg statistiska och kamerala skäl och att svenska kyrkan inte hade nå- gon anledning att välkomna förändringar som på katolskt håll uppfattades som in- skränkningar i religionsfriheten.

Under senare skeden av avvecklingen av de katolska församlingarnas officiella upp- gifter och offentligrättsliga ställning har en sådan förståelse för katolska intressen blivit allt sällsyntare. Detta sammanhänger med att under 1900-talet den katolska kyr- kan i förhållande till den svenska staten förvandlats från ett erkänt främmande trossamfund till en frikyrka. Frikyrkorna kritiserade från början statskyrkosystemet och vad som erinrade om detta. Samtidigt utvecklade de själ- va en helt annorlunda modell för för- hållandet mellan staten och samfunden. Statskyrkosystemet visade länge stor mot- ståndskraft, men däremot berövades de katolska liksom de mosaiska församling- arna under intryck av frikyrklig religions- frihetsuppfattning de rättigheter och upp- gifter som syntes oförenliga med frikyrk- lig status. Det säger sig självt, att de svenska frikyrkornas behov och intressen var helt andra än de katolska, ortodoxa och mosaiska församlingarnas och att »noll- ställningen» av dessa sistnämnda samfund kraftigt ökade skillnaden i villkor mellan dem och svenska kyrkan.

På så sätt har utvecklingen, som i myc- ket bestämts av frikyrkliga bemödanden, för de katolska församlingarna kommit att medföra reella inskränkningar i religions- friheten samtidigt som självfallet katoli- kerna som individer kommit i åtnjutan- de av en vidgad religionsfrihet.

Kristna studentrörelsen i Sverige skri- ver.

Enligt definitionen av religionsfrihet heter det, att denna måste betyda »frihet för den enskilde och för samfunden att utan några av staten lagda hinder utöva sin religion och att medborgerliga rättighe- ter ska vara lika för alla oberoende av religion».

I detta sammanhang bör fästas avseen- de vid den självbestämmanderätt, som reli- gionsfriheten enligt KRISS' mening tiller- känner trossamfunden. Detta måste bl.a. betyda att Svenska kyrkan, liksom andra samfund, själv äger rätt att fatta de be- slut och vidta de åtgärder, definiera de uppgifter och förverkliga de strukturella förändringar den anser påkallade.

I en kyrka enligt C-lägesmodell är den- na självbestämmanderätt väl tillgodosedd. Kyrkan kommer där inte bara att ha möj- lighet att besluta i >>rent andliga» frågor så— som kyrkliga böcker, liturgi etc. utan ock- så i organisatoriska och andra frågor av mera övergripande karaktär.

2.3.l.2 Religionsfrihet och kyrkosyn

Kyrka-statutredningen gav i det särskil- da religionsfrihetsbetänkandet exempel på hur skilda kyrkouppfattningar kan utgöra grunden till olika inställning i viss religionsfrihetsfråga. Utredningen på- pekade att försök att klargöra religions- frihetsbegreppets innebörd kan göras

antingen från ideologiska eller från juri- diska och praktiska utgångspunkter. Det kan här framhållas, att vid ett ideologiskt betraktelsesätt den inställning till statsmak- ten, som i allmänhet råder inom ett tros- samfund, ofta kan påverka samfundets upp- fattning i religionsfrihetsfrågor. Omvänt kan en viss uppfattning om innebörden av religionsfrihetsbegreppet leda till en sär- skild syn på statsmakten och dess ändamål när det gäller kyrkliga frågor. Olika po-

litiska åskådningar — konservativa, liberala eller socialistiska — i fråga om statsmakten och dess uppgifter påverkar otvivelaktigt även ställningstagandet i debatten om re- lationerna mellan kyrka och stat. Statens inflytande på olika områden av samhälls- livet har under de senaste årtiondena allt- mera ökat i omfattning, och det anses på en del håll att utvecklingen gått för långt i sådan riktning. Denna åsikt gäller även beträffande kyrkliga frågor.

En uppfattning är att staten över huvud taget icke bör ha beslutanderätt i kyrkliga frågor. Det anses nämligen från religions- frihetssynpunkt otillfredsställande att kyr- kan icke intar en i förhållande till stats- makten helt fri ställning.

Företrädare för en motsatt riktning, vil- ka numera torde vara ganska fåtaliga, be- traktar kyrkans verksamhet endast såsom en statsfunktion och anser, att statsmak- ten bör vara helt dominerande, då det gäller kyrkliga ärenden. Statens inflytande i sådana ärenden framstår för dessa som riktig. Ytterligare en åskådning ser det från denna synpunkt som naturligt och till- fredsställande att staten — genom regering, riksdag och statliga förvaltningsorgan — har ett visst ehuru icke oinskränkt infly- tande i kyrkliga frågor. Detta motiveras bland annat med att ett sådant inflytande skapar vissa garantier för religiös tolerans. Det kan vidare konstateras, att i dis- kussionen om »statens» handhavande av kyrkliga angelägenheter man har att skil- ja mellan å ena sidan statsmakten, repre- senterad av regering och riksdag, och å andra sidan de statliga förvaltningsorganen, ämbetsverken. På Vissa håll anses det vara riktigt att regering och riksdag övar in- flytande på kyrkliga frågor men otillfreds- ställande från religionsfrihetssynpunkt att statliga ämbetsverk handlägger kyrkoären- den. På andra håll är uppfattningen den motsatta. Man gör där gällande, att det icke är förenligt med religionsfriheten utan kan innebära en fara för kyrkans frihet att den politiska maktens företrädare — regering och riksdag — äger beslutanderätt beträffande kyrkans angelägenheter, exem-

pelvis i fråga om lagstiftning, medan det däremot anses vara i organisatoriskt avse- ende till fördel för kyrkan att förvaltnings- ärenden som angår denna handlägges i samma ordning som statliga förvaltnings- ärenden, nämligen av statens ämbetsverk. (SOU 1964: 13 s. 569—570.)

I slutbetänkandets kap. 5 erinrar utred- ningen om att den

i sitt delbetänkande IV (SOU 1964: 16) framlagt en expertundersökning rörande kyrkobegreppen. Däri har redovisats de frikyrkliga perspektiven, Frälsningsarméns inställning, de olika aspekterna inom Sven- ska kyrkan, andra kyrkors uppfattningar (de grekisk-ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna) och kristendomskritikernas syn- punkter. En kort erinran om dessa olika aspekter må här lämnas.

Från olika håll riktas kritik både mot folkkyrkoprincipen inom Svenska kyrkan och mot statskyrkosystemet. Inte minst framföres en sådan kritik inom de fri— kyrkliga samfunden. Ett allt starkare intres- se för en positiv samverkan mellan trossam- funden och staten har dock växt fram. Frälsningsarméns ledning har redovisat ett positivt ställningstagande för den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyr- kan.

Kristendomskritikerna har framfört be- stämda krav på delreformer och samtidigt hävdat att statskyrkoformen strider mot re- ligionsfriheten.

Inom Svenska kyrkan är flera synsätt representerade. Utredningens expert, nu- mera biskopen Arne Palmqvist har i nyss nämnda delbetänkande om kyrkobegreppen skilt mellan olika religiösa riktningar: låg- kyrklighet, folkkyrklighet, gammalkyrklig- het och högkyrklighet. Delvis på grundval av dessa gruppers olika kyrkobegrepp fö- religger olika synsätt också på relationen kyrka-stat. Det skulle föra alltför långt att här redovisa hur olika synsätt på denna relation är representerade inom de olika religiösa grupperna inom kyrkan och hur

dessa fördelar sig på olika landsdelar. Ut- redningen får här hänvisa till nämnda del- betänkande. Men de fem modeller Palm- qvist uppställt för hur man utifrån de olika kyrkobegreppen vill gestalta förhål- landet kyrka-stat må här anges. Dessa är: en traditionell folkkyrka med ökad frihet, en folkkyrka i mer demokratiserad form, en fri bekännelsemedveten folkkyrka, en institutionellt uppbyggd konkordatskyrka och ett frikyrkligt trossamfund.

De två förstnämnda folkkyrkomodellerna förutsätter ett bevarat nära samband mel- lan stat och kyrka; i den tredje är folkkyr- kan friställd från staten. Också i den femte modellen är kyrkan fri men framstår ej som en öppen folkkyrka utan har hämtat starka drag från de nuvarande frikyrkorna med krav på personligt ställningstagande och bekännelse. Konkordatskyrkan är lika— så i princip fri, men genom överenskom— melse med staten har dock ett visst sam- band bibehållits kyrka-stat. (SOU 1968:11 s. 81.)

I slutbetänkandets kap. 14 skriver ut- redningen bl.a.

Vilka krav ett samfund med utgångs- punkt från den grundläggande rätten till frihet vill ställa gentemot staten och i vil- ken mån samfundet vill åt staten ge infly- tande eller bestämmanderätt i religiösa, or- ganisatoriska eller ekonomiska frågor kan variera med samfundets kyrkosyn, liksom med dess syn på staten i allmänhet eller dess uppfattning om statens vilja och för- måga att tillgodose samfundets önskemål. För Svenska kyrkan liksom i allmänhet för lutherska kyrkor har det av historiska och religiösa skäl varit naturligt att med- ge staten inflytande i många frågor som andra trossamfund velat förbehålla åt sig själva att avgöra. Från synpunkten av re- ligionsfrihet för samfunden kan man där- för när det gäller Svenska kyrkan — i motsats till vad som är förhållandet när det gäller de fria evangeliska samfunden i vårt land — knappast dra slutsatser till

ledning för valet av dess relation till sta- ten från den allmänna grundprincipen, att samfundet självt skall äga bestämma om sin organisation etc., eftersom kyrkan med utgångspunkt i sin kyrkosyn och sin syn på staten synes kunna acceptera såväl en re- lation av nuvarande art som en friare ställning. (SOU 1968: 11 s. 237—238.)

Religionsfrihet och kyrkosyn diskute- ras av bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala, Lund, Här- nösand, Visby och Stockholm, svenska kyrkans centralråd, Riksförbundet Kyr- kans ungdom, Kyrkomusikernas riks- förbund, Sveriges frikyrkoråd och För- eningen Sveriges kyrkokamrerare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ser principen om religionsfrihet — för en- skilda och för samfund — som

avgörande för hur förhållandet mellan stat och kyrka skall regleras. En lösning, som klart strider mot religionsfrihetens grund— satser bör därför inte accepteras hur lämp- lig ur andra synpunkter den än kan an- ses vara. Det måste emellertid samtidigt framhållas som utredningen gjort (5. 223 hn), att den svenska kyrkans på religiös grund fotade uppfattning om sitt eget väsen har betydelse för vad religionsfrihe— ten i praktiken innebär i detta samman- hang. Denna uppfattning är emellertid inte enhetlig inom svenska kyrkan. Av de där representerade synsätten (s. 81 h) före- faller en folkkyrka med ökad frihet, gärna i mer demokratiserad form och, som en senare etapp, en institutionellt uppbyggd konkordatkyrka vara de modeller, som ur andra synpunkter ter sig mest rimliga. Även andra samfund än den svenska kyrkan har emellertid självfallet sin upp- fattning i denna del liksom kristendoms- kritikerna allmänt hävdar att statskyrko- formen strider mot religionsfriheten (s. 81). Man torde härvid med större eller mindre styrka i religionsfrihetskravet även

lägga lika behandling av trossamfunden och andra organisationer, som företräder en viss livsåskådning, och fullständig stat- lig neutralitet i livsåskådningsfrågor, krav som kommer att beröras i det följande. Re- ligionsfriheten har överhuvud en starkt väx— lande innebörd, vilket bl.a. framgår av att full religionsfrihet av många bl. a. av stats— makterna (s. 78) ansågs ha införts i vårt land 1951 medan man nu i olika läger kräver skilsmässa mellan stat och kyrka med hänvisning till denna princip.

För att ett sådant krav skall anses moti- verat synes emellertid religionsfriheten få fattas så vidsträckt, att den kommer i kon- flikt med andra intressen som måste skyd- das även i ett fritt system (exemplifiering s. 82 h) och då måste som utredningen påpekat en avvägning ske, som kan kom- ma att medföra en inskränkning i reli- gionsfriheten. I den mån den nuvarande ordningen innebär påtagliga förmåner för svenska kyrkan i förhållande till andra trossamfund (motsvarande), bör dessa om- prövas. Vad som verkligen av dessa sam- fund själva betraktas som förmåner torde i regel vara oberoende av systemet.

Domkapitlet i Uppsala anför.

Om religionsfriheten skall ha någon re- levans för samfunden och i indirekt me- ning för den enskilde, måste den också be— tyda, att varje samfund skall ha rätt att forma sin organisation och verksamhet ef- ter sin egen religiösa grundsyn. För Sven- ska kyrkans del betyder detta, att den har en samfundsform, som organisatoriskt vill täcka landet i rent territoriell mening och en inriktning på verksamheten, som gör det möjligt för människor med olika grader av intensitet i det religiösa engagemanget att tillhöra denna kyrka utan att krav ställs på redovisning av detta engagemang. I praktiken betyder detta, att ca 98 % av svenska folket bibehållit sin kyrkotillhörig— het efter den nya religionsfrihetslagens tillkomst 1951. Kyrkliga handlingar som dop och konfirmation uppvisar frekven- ser mellan 80 och 90 %. Gudstjänstbesö-

ken har visserligen minskat, men det finns en trend också i andra riktningen. Söndagar, som tidigare har legat relativt lågt i förhållande till de stora högtiderna, har under senare år fått stigande guds- tjänstsiffror. Det gäller framför allt All- helgonadagen och första söndagen i Ad- vent.

Sin folkomspännande öppenhet ifråga om organisation, verksamhet och kyrko- tillhörighet motiverar Svenska kyrkan ut- ifrån sin evangelisk—lutherska bekännelse. I denna mening är Svenska kyrkan en klart profilerad bekännelsekyrka, som vis- serligen kräver personligt engagemang men inte på ett lagiskt sätt i den meningen, att det här skulle röra sig om bestämda kompetenskrav för kyrkotillhörighet ifrå- ga om renlärighet o.dyl. Denna kyrkosyn har möjliggjort ett kyrkligt engagemang för stora grupper av sökare och religiöst tvek- samma i vårt folk. Stora fonder av pri- vatiserad och anonym religiositet med af- finitet till Svenska kyrkans kristendoms— uppfattning har på detta sätt fått en and- lig hemortsrätt. Att aktivisera denna re- ligiositet i kristen riktning är en självklar uppgift för kyrkan. Det inser och accep- terar också de människor som med sin pri- vatiserade och anonyma religiositet utgör den stora mellangruppen i kyrkan. I all- mänhet torde dessa människor räkna sin kyrkotillhörighet som ett värde, som de ej vill mista.

Ur religionsfrihetssynpunkt är det mo- tiverat, att Svenska kyrkan som samfund får utforma sin organisation och funktion så, att den kan motivera de krav evangeliet ställer på den ifråga om aktivitet inåt och utåt. En förändrad samhällssituation har aktualiserat en hel rad önskemål beträf— fande reformer, om vilka kyrkomötet 1968 med stor majoritet enades och till vilka domkapitlet i huvudsak ansluter sig. Dessa reformer innebär på intet sätt ett åsido- sättande av den folkkyrkliga traditionen utan skall fastmer ses som ett medvetet ut- tryck för viljan att göra Svenska kyrkan funktionsduglig som folkkyrka i det demo- kratiska samhället. Debatten om kyrkans

relation till staten och om kyrkans fram- tida organisation har mycket ofta förts med utgångspunkt i ett förenings- eller a.s- sociationstänkande, som hör hemma i förra århundradet och som inte är tillämp- ligt på Svenska kyrkan och som inte heller torde beskriva dess faktiska ställning i fol- kets liv. 1968 års kyrkomötesbeslut får be— traktas som ett representativt uttryck för att kyrkan icke önskar bedömas efter för densamma främmande måttstockar.

En tillämpning av religionsfriheten, som innebure en inskränkning av Svenska kyr- kans arbetsmöjligheter som folkkyrka, skulle inte bara inverka negativt på själva samfundssynen, så till vida att den skulle få svårt att nå sina inneboende syften. En sådan tillämpning skulle också verka nega- tivt på alla de grupper av kyrkotillhöriga. som genom en förändring av kyrkans ar- betsmöjligheter skulle ställas inför alter- nativ, som de skulle känna sig ytterst tvek- samma inför och som med all sannolik- het skulle göra dem samfundsmässigt sett hemlösa. Därigenom skulle de finna sig berövade den rätt till religion som andra medborgare med en annorlunda inriktad samfundsuppfattning komme i åtnjutande av.

Domkapitlet är medvetet om att det i praktiken kan bli svårt att helt friktions- fritt tillgodose de båda sidorna hos re- ligionsfriheten. På vissa punkter måste avvägningar ske, som å ena sidan tillgo- doser olika intressen och som samtidigt å den andra sidan tar tillräcklig hänsyn till samfundens egenart och de engagera- de medlemmarnas intressen. Detta kan ske genom en likvärdig service från sta- tens sida. Likvärdighet i detta avseende betyder inte likformighet. Det är inte sä- kert, att det som passar det ena sam- fundet också passar det andra.

Med hänsyn till vad som här i prin- cip anförts, anser domkapitlet, att den ut— formning av relationen mellan kyrka och stat, som ger den öppna folkkyrkan oav- kortade arbetsmöjligheter, inte bara är fullt förenlig med religionsfriheten i dess dubbla

betydelse utan också en garanti för prak- tisk tillämpning av denna frihet på det religiösa livets område. Den frihet och to- lerans, som ryms och tillämpas inom ra- men för den öppna folkkyrkan, erbjuder svenska folket ett stort område av fri- het i religiöst avseende. Det faktum, att religionsfrihet och tolerans organiskt för- knippas med den religiösa grundsynen hos vårt största samfund måste också åter- verka positivt på den samhällsdebatt som med utgångspunkt i ett demokratiskt be- traktelsesätt finner det angeläget att ak- tualisera idéerna om frihet, tolerans och hänsyn.

Svenska kyrkan är, säger domkapitlet i Lund,

en del av den ena, heliga och allmänneliga kyrkan. Med kyrkan i hela världen be- känner hon Kristus som sin Herre och verkar i åtlydnad av hans befallning: Gån ut och gören alla folk till lärjungar, dö- pande dem och lärande dem. Hon fyller sin funktion i den mån som evangelium här rätt förkunnas och sakramenten rätt för- valtas. Genom dessa nådens medel, ord och sakrament, verkas tron och byggs kyr- kan. Normen för hennes förkunnelse är »Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift och så som vår kyrkas be- bekännelseskrifter därom vittna». Det är därvid angeläget att erinra om, att dessa bekännelseskrifter betecknar sig själva som utläggningar av Guds ord, gjorda i en be- stämd historisk situation och klart under- ordnade detta ord.

Denna kyrkans syn på sig själv har så- som tidigare berörts också i sina huvud- drag godtagits av statsmakterna (se prop. 19511100 s. 47).

När svenska kyrkan kallas statskyrka, så innebär detta ett visst organisatoriskt sam- band med den svenska staten men inte att staten har befogenhet att bestämma över hennes förkunnelse och lära.

När hon kallas folkkyrka avses därmed hennes strävan att nå hela folket med evangelium. Det innebär däremot inte, att

folket skulle tillerkännas rätt att anpassa evangelium efter sina eventuella önsk- ningar.

Folkkyrkan är >>evangelium till Sveriges folk». Dess territoriella församlingar täc- ker hela landets yta. Genom själva denna organisation förkunnar den Guds förekom- mande nåd, som icke fördelar sig efter väl— förhållande utan gäller alla. Barndopet är i detta sammanhang av grundläggande vikt. Det föregår alla egna ställningstaganden, och genom detta dop inlemmas man i kyrkan, som är Kristi kropp. För den enskilde är dopet det konkreta beviset på Guds omsorg om honom, hans uppsökande kärlek. När det heter, att man föds in i kyrkan, så är detta visserligen ett uttryck för föräldrars rätt att fostra sina barn (förutsättningen är ju föräldrarnas medlem- skap i kyrkan) men det är ett betraktelse- sätt, som inte svarar mot kyrkans väsen.

Folkkyrkan är »öppen» till skillnad från sådana samfund, som för medlemskap kräver en personlig förklaring om tro. Dess nattvardsbord är öppet för alla, som vill höra Kristus till, oberoende av sam— fundstillhörighet. Genom skriftetalet hän- skjutes avgörandet till den enskildes själv- prövning.

Denna ordning medför att många som gör föga eller intet bruk av nådemedlen anlitar kyrkans tjänster för dop, vigsel och jordfästning. Det talas ibland upp- skattande, ibland föraktfullt om en »ser- vicekyrka». Även här lägger emellertid kyrkan genom sin förkunnelse avgörandet hos den enskilde. Hon vägrar att klassi- ficera människor. Det är endast Gud som känner hjärtana. Kyrkans erfarenhet är att även den som icke visat något kyrk- ligt engagemang kan befinnas hysa en ödmjuk och personligt utformad tro.

Evangeliet är ett fritt erbjudande. Det är därför angeläget för kyrkan att med- lemskapet befrias från varje rest eller sken av tvång, såsom framhölls i den s.k. bis- kopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Kyrkan ser därför med tillfredsställelse, att 1951 års lag om religionsfrihet stadgar vill- korslös rätt till utträde ur svenska kyr-

kan. Att det däremot är i full överens- stämmelse med religionsfrihetens krav att föräldrarna härvidlag bestämmer över sina barn, har tidigare berörts.

Domkapitlet i Härnösand vänder sig mot framställningen av ett starkt refor- merat A-läge som ett privilegium (se av- snitt 2.1.4) och berör härvid bl. a. sam- fundssynen.

Talet om privilegium kommer dessutom i första hand från sådana, som har en an- nan samfundssyn, enligt vilken det är de- finitivt omöjligt — enligt deras dogmatiska grundinställning — att stå i ett organisa- toriskt samband med staten. Dessa sam- fund är små, och kritiken från dem re- duceras ytterligare därigenom, att flerta- let av deras medlemmar står kvar i Sven- ska kyrkan. Därtill kommer att Svenska kyrkan ger en omfattande service, som för den enskilde kostar mindre än på andra håll. Men om man från kulturradikal eller frikyrklig ståndpunkt ifrågasätter folkkyr- kans organisatoriska samband med staten såsom ett privilegium utan att ta hänsyn till det nyss anförda och till folkkyrkans egen syn på sin samfundsform och sin relation till staten, då har man ifrågasatt religionsfriheten för kyrkan, vilket är nå- got mycket allvarligt.

I en situation då flertalet människor i vårt land vill behålla denna samfunds- form, och då vi samtidigt noterar frikyr- kornas reducerade medlemskadrar och därmed åtföljande ekonomiska svårigheter, vore det realistiskt att sluta talet om pri- vilegierad ställning och i stället som kom- plettering till kyrkomötets lösning för Sven- ska kyrkan inrikta sig på att finna realis- tiska former för att kompensera bl.a. fri- kyrklighetens ekonomiska svårigheter.

Domkapitlet i Visby behandlar prob- lemen kring kyrkosynen i sin kommen- tar till kap. 12 Relationen kyrka-stat i ett A-läge.

På betänkandets s. 180 sägs den inom svenska kyrkan företrädda folkkyrkosy- nen utgå från »kyrkans erbjudande av Guds förekommande nåd till människorna och från att i princip alla människor om- fattas av kyrkans verksamhet». Ehuru medvetet om, att även andra uppfattningar på denna centrala punkt finnes företrädda inom svenska kyrkan, vill domkapitlet dock för sin del uttala sin anslutning till den öppna kyrkosynen. Kyrkan äger för närvarande och skall i framtiden ha möjlig- het att fritt verka icke inom en »förenings- mässigt» avgränsad personkrets utan inom Sveriges folk — i den mån det vill vara en kyrkomenighet eller eljest ha kontakt med kyrkan. Kyrkan i Sverige skall allt- så fritt och allestädes kunna verka inom folklivet i den omfattning hennes verk- samhet önskas. Enligt domkapitlets me- ning innefattar en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens al- ternativ av relationen kyrka-stat i ett A- läge de starkaste garantierna för att den- na öppenhet, som för domkapitlet fram- står såsom central och som i hög grad präglar svenska kyrkans traditionella ar- betsform, för framtiden bevaras.

I kravet att kyrkan fritt skall kunna verka inom folket inbegripas ock kravet på tillgång till en »fri predikstol», som en förkunnare f.n. i hög grad äger inom svenska kyrkan, givetvis inom gränserna för en kristen evangelisk förkunnelse. Dom- kapitlet förmenar, att denna »rätt» bättre skyddas av de nuvarande statliga, kyrkliga och kyrkokommunala myndigheterna än inom en fri församling, organiserad enligt alternativen C och D, där ett otillbörligt hänsynstagande till de lokala församlings- medlemmarnas — tillika bidragsgivarnas — måhända alltför subjektivt färgade öns- kemål svårligen helt kan undvikas. De tänkbara konsekvenserna av sådana hän- syn te sig förvisso mindre tilltalande.

Under rubriken Kyrkosynen och reli- gionsfriheten uttalar domkapitlet i Stock- holm.

I utredningens betänkande IV angående kyrkobegreppen (s. 96 ff.) ges en fram- ställning av den religiöst motiverade folk- kyrkotanken, som från äldsta tid varit bestämmande för svenska kyrkans väsen och uppgift. Denna folkkyrkotanke är ett uttryck för evangeliets universalitet och syftar till att, genom den territoriella för- sarnlingsorganisationen, nå hela Sveriges folk med det kristna budskapet och med kristna livsnormer. Som en följd av denna grundsyn står svenska kyrkan öppen för alla. Även de tvekande och frågande ha plats i kyrkan. Domkapitlet vill ansluta sig till denna grundsyn på svenska kyrkans väsen och uppgift, som väl låter sig för- enas med religionsfrihetskravet. Religions- friheten är, såsom särskilda utskottet vid 1968 års kyrkomöte framhållit, en naturlig konsekvens av folkkyrkotanken. Den som icke önskar personligt engagera sig i sven- ska kyrkan har rätt att ställa sig utan- för och eventuellt utöva religiös aktivitet inom annat samfund.

Sitt arbete bedriver svenska kyrkans centralråd

i samarbete med kyrkans lokalförsam- lingar, som bildar stommen i svenska kyrkans nuvarande organisation. Central- rådet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att en översyn av nuvarande församlingsindelning kommer till stånd för att åstadkomma arbetsdugliga enheter, var- vid problemet med de alltför stora och alltför små församlingarna beaktas. I församlingarnas legala organ har central- rådet naturliga kontaktpunkter med för- samlingar av olika strukturer i glesbygd och tätorter. Deras karaktär av kyrko- kommunala organ med arbetsuppgifter bestämda av församlingsstyrelselagens än- damålsparagraf erbjuder en bred och na- turlig kontaktyta med befolkningen inom församlingen. Hela denna enhetliga orga- nisation understryker svenska kyrkans ka- raktär av öppen folkkyrka, som utifrån sin teologiska grunduppfattning icke stäl—

ler personlig kristen bekännelse som vill- kor för medlemskap. Denna religiösa grunduppfattning ger svenska kyrkan legi- timation att frimodigt låta sin yttre or- ganisation spegla en inre övertygelse. Den kristendomstolkning som ligger till grund för uppfattningen om svenska kyrkans sätt att framträda och verka, gör att den svenska kyrkan kan beskrivas som be- kännelsekyrka i motsats till de fria sam- funden, som framstår som bekännarkyrkor med krav på personlig kristen bekännelse som villkor för medlemskap. (Jfr utred- ningen, s. 236.)

Centralrådet vill i anslutning till vad utredningen anför om religionsfrihet för trossamfund (s. 237 med hänvisningar) un- derstryka, att den nuvarande relationen med staten, som när det gäller lokalförsam- lingarnas organisation främst markeras av deras ställning som kyrkokommunala ter- ritorialförsarnlingar, icke av centralrådet uppfattas som inskränkning av religionsfri- heten inom svenska kyrkan i dess egen- skap av trossamfund. Tvärtom låter den- na organisation svenska kyrkan framstå som en sociologisk storhet, som i yttre avseende gestaltar en bärande religiös grundtanke.

Genom denna enhetliga organisation, som samtidigt ger utrymme för olika from- hetsriktningar och skilda teologiska upp- fattningar med fri predikstol, fri kateder och en fri själavård, kan kyrkan i samar- bete med folkets naturliga grupperingar erbjuda sina tjänster inom hela vårt land till alla som önskar.

Som utredningen visat, använder sig svenska folket i mycket stor utsträck- ning av kyrkans kulthandlingar, dop, kon- firmation, vigsel och jordfästning. Det går inte att med någon som helst enhetlig formel beskriva halten av det religiösa engagemang som kan finnas hos den ma- joritet av svenskar, som utnyttjar dessa handlingar. Försök att mäta graden av intensitet visar en blandning av motiv, religiösa, etiska och traditionella. För svenska kyrkan erbjuder denna situation både problem och möjligheter, där möj-

ligheterna att ge information om det krist- na budskapet och skapa helgd kring många av livets viktigaste tilldragelser är större än problemen med bristande engagemang. Det avgörande är att en majoritet av människor visat sig vilja utnyttja dessa handlingar.

I den allmänna debatten som hittills förts om kyrkans framtida ställning i förhållande till staten, har man från skilda utgångs- punkter understrukit betydelsen av att svenska kyrkan också i framtiden förblir en öppen kyrka, som fritt erbjuder sina tjänster.

Det avgörande är här som också utred- ningen påpekar (s. 237) den religiösa moti- veringen. Men kyrkans yttre organisation liksom det sätt på vilket kyrkans verksam- het finansieras, kan framstå som mer eller mindre adekvata yttre uttryck för dess inre karaktär av öppen folkkyrka.

Riksförbundet Kyrkans ungdom fram- håller att

frågan om kyrkans väsen spelar en icke oväsentlig roll för den kyrkliga ungdomens ställningstaganden till relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. Kortfattat kan ungdomens uppfattning tecknas så, att kyrkan till sitt väsen är ett trossamfund som bygger på Bibel och bekännelse och som har till uppgift att förverkliga Kristi missionsbefallning. Den är en gren av den allmänneliga kyrkan och tillhör en inter- nationell och interkonfessionell gemenskap. Svenska kyrkan är i sig icke en gren av statens eller kommunens verksamhet.

Riksförbundet bemöter också argumen- tet

att en fri kyrka snart skulle krympa både till omfång och till attityd till folket exem- pelvis genom att ställa mer eller mindre rigorösa krav på medlemmarna, och att en kyrkans organisatoriska förbindelse med staten skulle vara den bästa garantien mot en sådan utveckling. Farhågorna härför bör

inte överdrivas. Utredningen har också an- fört att »det synes därför finnas anledning att räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att be- hålla sin öppna folkkyrkokaraktär» (s. 237). Med hänsyn vidare till den ställning kyr- kan nu har i folket, med utrymme för skil- da teologiska och politiska uppfattningar finns det knappast anledning att tro att kyrkan med detta slags medlemskader ex- klusivt skulle kunna sluta sig inåt i ett fritt läge. Vi förutsätter att ingen med öppen- het menar ett slags profillöshet som exem- pelvis ser kyrkan huvudsakligast som ett ceremoniinstitut eller som medför att kyr- kan i livsfrågor inte förmår vara någon människa till saklig hjälp lika lite som sam- hället till nytta som ferment i den process som verkar för att bygga upp ett människo- värdigt och ansvarigt samhälle. Kyrkans öppenhet skall alltfort komma till uttryck i ett vidareförande och en förnyelse av kyrkans förkunnelse, själavård, gudstjänst- liv, evangelisation, diakoni och mission.

Under rubriken Religionsfriheten och kyrkosynen uttalar K yrkomusikernas riks- förbund.

I utredningen har med utgångspunkt från olika religiösa riktningars synsätt uppställts fem olika modeller för gestaltningen av förhållandet kyrka-stat. KMR vill här sär- skilt framhålla alternativen med en till sta- ten bunden >>folkkyrka i mer demokrati- serad form» och en fri >>institutionellt upp- byggd konkordatskyrka».

Den frikyrkliga uppfattningen om kyrkans väsen och funktion innebär en- ligt Sveriges frikyrkoråd ,

att religiös tro är något personligt och att medlemskap förutsätter någon form av positivt ställningstagande till den tro, som en kyrka förkunnar och vill gestalta i ge- menskapen. Av en sådan kyrkouppfattning följer, att varje kyrkosamfund skall själv forma sitt liv. Samhället skall inte ha något

inflytande över samfundens inre liv.

Den lutherska kyrkan i Sverige repre- senterar en annan kyrkosyn. Från denna kyrkas sida har man, såsom redovisas i ut- redningen, velat betona kyrkosynens stora betydelse för utformningen av kyrka-stat- relationerna. Rådet vill inte förringa värdet i dessa synpunkter men anser att frågan om samhällssynen och den därmed sam- manhängande religionsfrihetsfrågan måste ges företräde. Ställningstagandet bör ske från allmänna principiella utgångspunkter.

Sveriges Frikyrkoråd bejakar det plura- listiska samhället med en fri opinionsbild- ning. Medborgarnas organiserande i intres- segrupper är ett väsentligt inslag i sam— hällsbilden. Rådet anser det naturligt att den faktiska differentiering som finns i livsåskådningshänseende, får komma till ut- tryck i lagstiftningen. Denna grundsyn är avgörande för rådet vid konkreta ställ- ningstaganden och rådet anser sig i detta avseende fullfölja grundläggande frikyrko- principer. När det gäller lagstiftning är rå- det lika angeläget att slå vakt om indivi- dens frihet att inte tvingas till religiös på- verkan som om möjligheten till en fri re- ligionsutövning. Med denna senare positiva innebörd i religionsfrihetsbegreppet avser rådet bland annat ett trossamfunds möjlig- het att ge praktiskt uttryck för sin kyrko- syn, under förutsättning att det sker under för samhället godtagbara former. Rådet vill med kraft understryka sin uppfattning att det inte hör till statsmaktens kompe- tensområde att bestämma om ett trossam- funds inre liv. Självfallet gäller det också trossamfundens inbördes förhållanden.

Det är av stor betydelse, uttalar För- eningen Sveriges kyrkokamrerare,

att Svenska kyrkan även i framtiden som »bekännelsekyrka» famnar vidare än andra religiösa samfund, som i egenskap av »be- kännarekyrkor» måste få snävare och mer slutna gränser. Båda slagen av kyrkor bör få verka sida vid sida för människors bästa i ett fritt land.

2.3 T rossamfundens religionsfrihet 2.3.1.3 Kyrkan och demokratin

Ur aspekten trossamfundens religions- frihet är ämnet kyrkan och demokratin av intresse såvitt gäller frågan om och i vad mån spänningsförhållanden finns mellan trossamfunden å ena och staten å andra sidan, påpekade kyrka-statutred- ningen i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet.

I vårt land lärer denna fråga närmast gälla Svenska kyrkan och dess av stats- kyrkosystemet påverkade ställning till sta- ten. Den fortskridande demokratiseringen inom det borgerliga samhället har otvivel- aktigt försiggått i snabbare takt än utveck- lingen av lekmannainflytandet inom kyr- kan, och frågan är här närmast huruvida denna omständighet skapat Spänningsför- hållanden mellan kyrka och stat.

Vid diskussioner om inträdda förändring- ar av relationerna mellan kyrkan och sta- ten framhålles emellanåt följande synpunk- ter. I den moderna demokratiska staten har Konungens befogenheter då det gäller kyrkan kommit att utövas av regering och riksdag, vilket medför att kyrkan kommit in under de statliga myndigheternas be- stämmande. Denna utveckling har fortgått under lång tid men accentuerats mer än tidigare efter det demokratiska genom- brottet.

Understundom framföres från kyrkligt håll den åsikten, att statsmakterna sökt genomföra demokratiska reformer då det gäller kyrkliga förhållanden utan att taga hänsyn till kyrkans egenart. Andra företrä- dare för kyrkan hävdar, att kyrkan kunnat på ett positivt sätt tillgodogöra sig demo- kratiseringen i samhället. I den allmänna debatten har emellertid antytts, att kyrkan utgör ett konservativt inslag i samhällslivet, i det att dess lära icke anpassats efter sam- hällsutvecklingen. Som exempel har pekats på det motstånd som på vissa håll inom kyrkan rests mot lagstiftningen om rätt för kvinna att inneha prästtjänst. Från visst kyrkligt håll har gjorts gällande, att just kvinnoprästfrågan är ett belägg för hur

allmänna demokratiseringsprinciper scha- blonmässigt tillämpats på kyrkliga förhål- landen. Kyrkomötets beslut 1958 att god- taga propositionen i nämnda fråga har på detta håll uppfattats såsom tillkommet un- der ett tryck från statsmaktens sida mot kyrkan, utövat bl.a. i den formen att allt- för kort tid fick förflyta efter det kyrko- mötet 1957 tagit ställning till och avvisat en proposition av enahanda innehåll. Mot sist angivna uppfattning har emellertid in- vänts att någon tvångssituation för kyrkan då det gäller att fatta beslut i kyrkliga frå- gor knappast kan anses föreligga, eftersom kyrkan då det gäller avgöranden av nu an- givet slag själv tager ställning genom sitt högsta representativa organ i lagstiftnings- frågor, kyrkomötet.

I fråga om demokratiseringsprocessen har det inom en del kyrkliga kretsar framstått som oroande att vid val av kyrkomötets lekmannaombud, vilka utgör mötets majori- tet, politiska synpunkter kan komma att dominera. Den uttalade oron har främst gällt sådana kyrkomötets beslut, som kan innebära ställningstaganden eller tolkningar i religiösa trosfrågor. Demokratiska värde- ringar och arbetsformer godtages dock i allmänhet. (SOU 1964: 13 s. 574—575.)

I slutbetänkandets kap. 14 läggs också andra aspekter på ämnet kyrkan och demokratin.

Den omedelbara konsekvensen, om man i vårt land vill tillämpa demokratiens prin- cip på förhållandet kyrka-stat, skulle — om man beaktar de olika former, under vilka demokratien uppträtt — närmast vara en- dast, att folket självt skall genom folkrepre- sentationen avgöra frågan, hur relationen kyrka-stat bör utformas.

I demokratiens princip ligger i enlighet med det anförda, i vad gäller utformningen av statens relation till en majoritetskyrka, att såväl ett önskemål som framkommer inom denna kyrka som också de önskemål som finns bland olika minoriteter — inom

andra trossamfund liksom utanför alla sam- fund — bör beaktas. Därvid bör således eftersträvas att genom överläggningar mel- lan företrädare för staten, Svenska kyrkan samt andra trossamfund och grupper åstad- komma en relation, som kan accepteras av alla. (SOU 1968: 11 s. 238.)

Endast en remissmyndighet —— länssty- relsen i Västmanlands län — kommer i sitt yttrande in på de frågor som berörs i utredningens religionsfrihetsbetänkande. Länsstyrelsen anför därvid.

Vill man vara filosofisk skulle man kun- na säga att bandet mellan kyrka och stat kan bestå så länge de företräder ideal som kan förenas. Ett demokratiskt samhälle så- dant som vårt bygger på människovärdets idé och synes förenligt med ett trossam- fund av luthersk huvudinriktning. Däremot är det svårare att se hur en verklig demo- krati i samhällslivet kan förenas med en strängt hierarkisk auktoritär samfundsbild- ning.

Utredningens diskussion i slutbetän- kandet kommenteras av bl. a. svenska kyrkans centralråd, Svenska kyrkans lek- mannaförbund och Centerns kvinnoför- bund.

Svenska kyrkans centralråd uttalar.

Till demokratins spelregler hör som ut- redningen också visar respekt för minorite- ter. Centralrådet vill i detta sammanhang starkt understryka önskvärdheten av att de fria kristna samfunden kommer i åtnju- tande av en mer rättvis och generös be- handling, med beaktande av den sida i religionsfrihetsprincipen som avser att skyd- da resp. samfunds egenart. Utredningens förslag om överläggningar mellan företrä- dare för staten, svenska kyrkan och andra trossamfund och grupper med syfte att åstadkomma en relation som kan accepte- ras av alla bör genomföras.

Vad gäller frågan om ett samband mel- lan kyrka och stat är förenligt med de- mokratins principer torde enligt Svenska kyrkans lekmannaförbund

följande vara att anföra. Om majoriteten av svenska folket finner det förenligt med sitt intresse att säkra folkkyrkans arbets- möjligheter genom en fortsatt förbindelse med staten, är detta system fullt accepta- belt ur demokratisk synpunkt. Om det finns ett utbrett opinionsunderlag för en fortsatt förbindelse mellan kyrka och stat, föreligger det ur demokratisk synpunkt inget hinder för staten att ingå som part i ett sådant förhållande och ikläda sig an- svaret för uppgifter, som positivt innebär religionsvård i vårt samhälle, under förut- sättning att minoritetens intressen tillgodo- ses.

Centerns kvinnoförbund uttalar att bl. a. principerna om religionsfrihet och demokrati är grundläggande faktorer när det gäller den ändrade relationen mellan stat och kyrka.

Principen om demokrati kräver att med- lemmarnas inflytande säkras när det gäller beslutet om den förändrade relationen stat- kyrka. Det slutliga förslaget bör därför få en sådan utformning att så stor enighet som möjligt kan uppnås omkring det, d.v.s. även minoriteternas synpunkter bör beak— tas.

2.3.2 Utan statskyrkosystem 2.3.2.l Trossamfundens rättsliga ställning

Om de fria trossamfundens rättsliga ställ- ning i Sverige och därmed sammanhäng- ande frågor anförde kyrka-statutredning- en i det särskilda religionsfrihetsbetän- kandet.

De fria samfunden är i allmänhet upp- byggda på lokala församlingar. Såväl sam-

funden som församlingarna är i privaträtts- ligt hänseende att betrakta som ideella för- eningar. Det saknas i Sverige lagstiftning angående dylika föreningar. Vid några till- fällen har frågan om behovet av sådan lag- stiftning upptagits till bedömande. Det slut- liga ställningstagandet har då blivit, att lagstiftning om ideella föreningar inte bor- de genomföras bland annat med hänsyn till de växlande former och ändamål, som föreligger i fråga om dessa föreningar. —— Dissenterlagskommittén — i vilkens upp- drag ingick bl.a. att pröva hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar av riksdagen och av frikyrkliga samarbetskommittén om utredning rörande den rättsliga ställningen för de i riket existerande fria samfun- den —— föreslog i sitt betänkande (SOU 1949: 20 s. 110 ff.), att vissa rättsregler för trossamfund och trossammanslutningar skul- le fastställas. I propositionen nr 100/1951 (8. 56 ff.) uttalades emellertid med anled- ning bl.a. av tveksamhet hos remissinstan— serna om behovet av sådan lagstiftning, att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund som fanns i landet skulle möta svårigheter. Frihet från statligt ingri- pande inginge i frikyrkorörelsernas grund- läggande idéer. Lagbestämmelser angående samfundens organisation m.m. skulle be- gränsa deras möjlighet att fylla anspråk, som de själva ansåg religiöst motiverade, och skulle därför kunna uppfattas som ett ingrepp i religionsfriheten. Det ansågs där- för varken ur religiösa eller andra synpunk- ter tillräckligt motiverat att genom lagbe- stämmelser fastställa de religiösa samfun- dens organisation. (SOU 1964: 13 s. 576.)

Utredningen diskuterar i slutbetänkan- dets kap. 13 bl.a. den organisationsreg- lering som kan tänkas ifrågakomma be- träffande en fri kyrka och anför i huvud- sak bl. a.

Vad angår de allmänna synpunkter som kan anföras i fråga om religionsfrihetslag- stiftningen, må utredningen i första hand hänvisa till sitt betänkande III (om Reli-

gionsfrihet). Utredningen vill som sin upp- fattning anmäla, att den omständigheten att en fri evangelisk-luthersk kyrka kan kom- ma att ingå i den heterogena grupp av organisationer, som de ideella föreningarna representerar, icke torde påkalla behov av en allmän lagstiftning om sådana förening- ar (eller — inom dessa —- trossamfunden). Detta gäller även för det fall att vissa särbestämmelser för Svenska kyrkan skulle kunna befinnas erforderliga. (SOU 1968: 11 s. 191.)

I det följande redogörs endast för syn- punkter från de remissinstanser — dom- kapitlen i Strängnäs och Lund —— som uttryckligen åberopat religionsfrihetsar- gument som stöd för sin uppfattning. övriga synpunkter på behovet av statlig reglering av en fri kyrka redovisas i av- snitt 3.2.3.1.

Domkapitlet i Strängnäs anför sålunda.

Att staten skulle ingripa reglerande i en fri kyrkas inre förhållanden och verksam- het skulle strida mot religionsfriheten och avvisas därför.

Domkapitlet i Lund uttalar.

Om man vill skilja stat och kyrka måste syftet vara att man därigenom menar sig kunna realisera religionsfrihetskravet på ett sätt som man inte finner vara fullt ut möjligt vid ett bibehållet samband. Om det- ta skall bli fallet, måste man avvisa tanken på att i samband med ett skiljande kringgärda svenska kyrkans verksamhet med särskilda lagbestämmelser. Någon annan form av organisationsreglering än den som i ett B-läge kan vara motiverad med hän- syn till statens medverkan vid uppbörd av medlemsavgifterna eller som i B- och C- lägena möjligen kan anses erfordras till skydd för att den kyrkliga jorden används för därmed avsedda ändamål, bör alltså vara helt utesluten. Och de bestämmelser

som i ett B— eller C-läge enligt vad nu sagts kan bli aktuella, får inte innebära en vidare begränsning av den kyrkliga verksamheten och dess utgestaltning än som samman- hänger med själva uppbördssystemet eller den kyrkliga jordens förvaltning och an- vändningsområde. I ett fritt läge måste svenska kyrkan åtnjuta samma behandling som andra trossamfund eller ideella för- eningar.

2322. Övriga problem

Kyrka-statutredningen redogjorde i det särskilda religionsfrihetsbetänkandet dels för bestämmelserna i religionsfrihetslagen om inrättande av kloster, dels för de villkor som Kungl. Maj:t år 1961 före- skrev i samband med att Theresiastiftel- sen fick tillstånd inrätta ett kloster. Ut- redningen påpekade.

De av Kungl. Maj:t sålunda uppställda villkoren utgör ett exempel på hur staten understundom kan anse skäl föreligga att taga befattning även med ett religiöst sam- funds inre förhållanden. (SOU 1964: 13 s. 580.)

Utredningen diskuterade därefter den romersk-katolska kyrkans förfarande i fråga om vigsel mellan en katolik och annan.

Katolska kyrkan ställer nämligen i dylika fall som villkor för katolsk vigsel förkla- ring av kontrahenterna, att barnen i det tillämnade äktenskapet skall uppfostras i den katolska läran. Borgerlig vigsel och vigsel inom annat trossamfund har enligt den romerska kyrkans lära icke den verkan att ett från kyrklig synpunkt giltigt äkten- skap föreligger, och en katolik som låter viga sig endast på nu angivet sätt kan utsättas för exkommunicering. Äktenskap varom nu är fråga ingås oftast på de vill- kor nämnda kyrka uppställer. Berörda pro-

blem är mest påtagligt i länder där de evangeliska samfunden, å ena, och den romersk-katolska kyrkan, å den andra si- dan, medlemsmässigt är mera jämbördiga än i Sverige. Emellertid har även här i landet omnämnda företeelse väckt en viss oro. (En proposition 1898 med förslag om förbud för präst att ställa krav an- gående barns religion såsom villkor för vig- sel avslogs efter motstånd, särskilt från fri- kyrkligt håll. Lydia Svärd, Väckelserörel- sernas folk . . ., 1954, s. 268 ff.) (SOU 1964: 13 s. 580.)

Utredningen tog också upp den be- gränsning av religionsfriheten som består i att trossamfunden inte får störa samhäl- lets lugn eller åstadkomma allmän för- argelse.

Stadgandet i regeringsformen (& 16; lika— lydande stadgande i 1 kap. 2 5 i författ- ningsutredningens förslag till ny regerings- form) om rätt för den enskilde till religions- utövning »så vitt han därigenom icke stö- rer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer» torde kunna anses tillämp- ligt även rörande trossamfunden. Vid sidan av religionsfrihet föreligger församlingsfri- het varmed förstås rätt för medborgarna att fritt sammankomma för gemensam överläggning, opinionsyttring eller upplys- ning i allmänna eller enskilda angelägenhe- ter. För gudstjänst gäller enligt 3 å reli- gionsfrihetslagen ej andra hinder än såda- na som i allmänhet är stadgade för sam- mankomst, till vilken allmänheten äger tillträde. I lag om allmänna sammankoms- ter ges vissa regler för sådan sammankomst för religionsutövning, som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. (SOU 1964: 13 s. 580.)

Om ingripande vid extatiskt betonade religiösa möten anförde utredningen bl. a.

Huruvida det kan anses påkallat att lag- stiftningsvägen bereda myndigheterna möj-

lighet att av medicinska skäl upplösa reli- giösa möten av nu angiven karaktär eller meddela generellt förbud för t.ex. barn att närvara vid sådana möten är obetridligen frågor av mycket ömtålig art. Genomfö- rande av en sådan lagstiftning kan komma att väcka frågan om ändring av grundlags- stadgandet i RF 5 16. Såväl då det gäller lagstiftning på detta område som vid till- lämpningen av eventuella föreskrifter er- fordras en med stöd av bl.a. medicinsk, speciellt psykiatrisk sakkunskap, verkställd noggrann undersökning, varefter vid det konkreta ställningstagandet en avvägning mellan kolliderande, å ömse sidor betydel- sefulla intressen får göras. Dels måste det tillses att religionsfriheten så långt som möjligt skyddas, dels är det givetvis av största intresse att mötesdeltagares psykiska hälsa icke utsättes för allvarlig fara att skadas. Självfallet är det av vikt att vid lagstiftning och rättstillämpning möjligheter icke öppnas att under föregivande av me- dicinska skäl ingripa mot religiösa samfund av andra bevekelsegrunder. Det är att mär- ka att det mentalhygieniska problem som nu beröres föreligger även på andra områ- den av samhällslivet. Sålunda diskuteras numera ofta i vilken utsträckning det bör finnas möjligheter för det allmänna att med hänsyn till tänkbar fara för olika per- soners psykiska hälsa ingripa reglerande exempelvis i fråga om film, televisionssänd- ningar m.m. Samma spörsmål kan också aktualiseras beträffande sammankomster av annan art än de religiösa. Det må i sam- manhanget erinras om de regler som gäl- ler hypnotiska eller därmed likartade ex- periment. (SOU 1964: 13 s. 581—582.)

Motsatta uppfattningar kan i konkreta frågor uppkomma mellan trossamfund och stat eller kommun, varvid samfundet kan uppfatta statens eller kommunens ställningstagande som en kränkning av dess religionsfrihet. Utredningen exempli- fierade med vissa byggnadsfrågor.

Det kan t. ex. förhålla sig så att ett sam- fund eller en av dess församlingar avser att bygga en kyrka i ett område, där sådan inte finnes, varför kyrkobygget för sam- fundet framstår som synnerligen angeläget. Från statlig sida kan det då anföras t. ex., att bostadsbristen är så svår, att alla till- gängliga resurser bör insättas på att bygga bostäder, varför vederbörande myndighet med stöd av bestämmelser, som kan före- ligga rörande byggnadsverksamheten i lan- det, inte lämnar tillstånd till kyrkobygget. Närliggande exempel är om plats för kyrko- byggnad inte skulle beredas i stadsplan, om kommunal mark inte skulle upplåtas för kyrkligt ändamål eller om på grund av andra likartade förhållanden mark inte skulle få disponeras för kyrkobyggnad. Oli- ka intressen kommer i sådana antydda si- tuationer i konflikt med varandra. Frågan huruvida ett trossamfunds religionsfrihet kan anses bli kränkt genom sådana statliga eller kommunala ställningstaganden beror till stor del på faktiska förhållanden, såsom situationen på bostads- eller arbetsmarkna- den, angelägenheten av en kyrkobyggnad på platsen m.m. I regel torde en avväg- ning av de stridande intressena kunna ske utan att därmed ställning tages till värdet av ett visst eller vissa trossamfunds verk- samhet och förkunnelse. (SOU 1964: 13 s. 583.)

Om statens fastställande av helgdagar anförde utredningen.

Religionsfrihetssynpunkter kan även läg- gas på frågan om statens fastställande av helgdagar, närmast ur den synpunkten att vissa trossamfund, exempelvis mosaiska för- samlingar och sjundedagsadventister skulle bli mindre gynnade än andra. Utredningen kommer i annat sammanhang att beröra frågan om lagstiftningen på detta område. Det må emellertid här framhållas, att fast- ställandet av helgdagar grundar sig på en avvägning mellan religiösa och allmänna samhälleliga intressen. De beslut som fat- tats på detta område har knappast utsatts

för kritik från religionsfrihetssynpunkt.

Däremot har emellanåt kritik från icke- religiösa grupper framförts mot föreliggan- de förbud i allmänna ordningsstadgan mot anordnande av offentliga tillställningar å juldagen, långfredagen och påskdagen. (SOU 1964: 13 s. 583.)

I fråga om brott mot trosfrid påpekade utredningen i detta sammanhang. att

från en del håll kritik riktats mot bestäm- melser i tryckfrihetsförordningen och straff- lagen om brott mot trosfrid under uttalan- de bl.a. av att med religionsfrihet måste vara förenad full yttrandefrihet och full kritikrätt även mot de samfund och före- teelser, som vill verka i skydd av religions- frihetslagen. (SOU 1964: 13 s. 583.)

I anslutning till utredningens diskussion av frågan om ingripande vid vissa exta- tiskt betonade religiösa möten kan vissa synpunkter från länsstyrelsen i Norrbot- tens län redovisas. Enligt länsstyrelsen finns det

exempel på att religionsutövningen urartat till ett sådant samhällsont, att deltagarna i dessa kommit att skrida över den sam- hälleliga demarkationslinjen mellan laglig- het och brottslighet. I andra fall har före- teelserna inte behövt anta olagliga former men i övrigt haft sådan karaktär, att de framstått som inte önskvärda i ett sam- hälle, som vill hävda toleransens och huma- nismens principer.

Även på detta område framstår värdet av en sund, på respekt för människovärdet grundad förebyggande verksamhet som yt- terst värdefull. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang vitsorda betydelsen av fri- kyrkosamfundens verksamhet. I Norrbot- tens län finns emellertid stora geografiska områden utan några inmutningar från fri- kyrkohåll. Där har svenska kyrkans präs- terskap i vissa fall gjort en betydelsefull profan samhällelig insats genom att däm-

pa excessbetonade religiösa yttringar. Läns— styrelsen syftar här på sådana förhållanden som t. ex. den s.k. korpelarörelsen aktuali- serade i slutet av 1930-talet. Under senare år har länsstyrelsen inte förmärkt några sådana icke önskvärda företeelser inom lä- net, men det är känt att i ett av våra grannländer motsättningarna mellan två olika grupperingar inom ursprungligen sam- ma religiösa riktning allvarligt försvårat bygdens funktion som en befolkningsmässig enhet, där en långt gående gemenskap ti- digare haft stor betydelse för människornas trivsel och trygghet. Då det här är fråga om trosriktningar, som räknar gemen- skap med statskyrkan, så har kyrkan trots allt haft möjlighet att utöva ett dämpande inflytande.

Förbundet för kristen enhet berör under rubriken Kyrklig och borgerlig kalender grunderna för fastställande av helgdagar.

Eftersom frågan nyligen aktualiserats ge- nom arbetstidsförkortningskommitténs för- slag till kalenderreform, vill vi påpeka föl- jande i detta sammanhang: I en sekulär stat kan det icke anses motiverat, att den statliga lagstiftningen innehåller stad- ganden om kristna helger. Denna lagstift- ning bör redan nu, oavsett beslut om skilsmässa mellan kyrka och stat, enbart in- riktas på stadganden om arbetsfria dagar utan att dessa förses med kyrkliga beteck- ningar, som saknar hävd, när det gäller de föreslagna nya data. Med hänsyn till sekulariseringen i vårt samhälle kan kyrkan icke längre kräva, att hennes traditionella helgdagar genomgående iakttagas som ar- betsfria dagar genom särskilda lagar. Där- emot bör kyrkan alltjämt tillse att mässan firas på de gamla högtidsdagarna — på kvällstid eller annan lämplig tidpunkt — i den mån de upphör att vara arbetsfria da- gar för majoriteten av folket.

Övriga problemområden har inte kom- menterats närmare av remissinstansema.

2.3.3 Vid statskyrkosystem 2.3.3.1 Statskyrkans psykologiska försteg

Kyrka-statutredningen tog i det särskilda religionsfrihetsbetänkandet upp frågan om, med hänsyn till kravet på likställig- het mellan trossamfunden,

det förhållandet, att Svenska kyrkan står i viss närmare relation till staten, rent fak- tiskt kan ha betydelse för den enskildes ställningstagande till frågan om samfunds- tillhörighet. Det kan med andra ord frågas huruvida just kyrkans anknytning till staten leder till uppfattningen om en särskild kva- litet hos denna kyrka och om en rekom— mendation från statens sida till medborgar- na att vara medlemmar däri. Av talesmän för de fria trossamfunden har hävdats, att även om religionsfrihet legalt sett förelig- ger för dessa samfund i det att de utan hinder får utöva sin religiösa verksamhet enligt eget bestämmande, deras arbetsmöj- ligheter begränsas till följd av statskyrko- systemet. Mot denna synpunkt har fram- hållits att för många det förhållandet att Svenska kyrkan fungerar som folkkyrka och endast i mindre mån dess karaktär av statskyrka påverkat inställningen till med- lemskapet i kyrkan.

Frågan torde inte generellt kunna besva- ras, men säkerligen har hos en del perso- ner medvetet eller omedvetet kyrkans ka- raktär av statskyrka betydelse för deras inställning, som väl närmast innebär att de såsom medborgare i staten också skall vara medlemmar av den med staten för- bundna kyrkan. Måhända kan å andra sidan det förhållandet, att kyrkan står i visst organisatoriskt samband med och därmed i beroende av staten på vissa håll framstå som en svaghet och utgöra motiv för att ställa sig utanför Svenska kyrkan eller att ej deltaga i dess gudstjänstliv.

Det må i detta sammanhang även redo- visas att en del frikyrkliga talesmän, främst inom pingströrelsen, uttalat, att en skils- mässa mellan kyrka och stat kunde komma att försämra kristendomens ställning i sam-

hällslivet och att därför ett övergivande av statskyrkosystemet inte låg i de frikyrkligas intresse. (SOU 1964: 13 s. 584.)

Problemet behandlas även i slutbe- tänkandets kap. 14 i samband med att utredningen diskuterar om ett statskyrko- system som sådant strider mot religions- frihetsprincipen. Utredningen anför i det- ta sammanhang bl. a.

Icke minst har uppmärksamheten riktats på den psykologiska effekt som åtföljer statskyrkosystemet. I vart fall bland många medborgare kan ett sådant system ge in- tryck av att den med staten förbundna kyrkan har en särskilt auktoritativ ställ- ning. Därmed kan den uppfattas ha ett försteg i den livsåskådningsmässiga opi- nionsbildningen. (SOU 1968: 11 s. 234.)

Länsstyrelsen i Värmlands län och Evangeliska fosterlands-stiftelsen berör dessa aspekter.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar sålunda att genom olika delreformer har grunden

ryckts undan för den tidigare enheten stat- kyrka. Genom att regeringsformen, låt va- ra indirekt, tillerkänner den svenska kyr- kans bekännelse ställningen som statsreli- gion ger staten (som numera får betraktas som medborgarnas organisation för timliga angelägenheters handhavande) en auktori- sation åt en bestämd bekännelsevariant, som icke kommer andra trosbekännelser eller andra kristna trossamfund till del.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen är

ense med vad utredningen anfört angående de psykologiska effekter som åtföljer ett statskyrkosystem (sid. 234) . .. Vi har i det tidigare erkänt ett visst värde i denna auk- torisering under en gången tid. Med tanke på övriga verksamma trossamfund anser vi det emellertid inte försvarligt ur religionsfri-

hetssynpunkt att bibehålla en ordning som ger denna effekt. Vi finner det inte heller förenligt med vår principiella uppfattning av kyrkans uppdrag att förverkliga missionsbe- fallningen att betydelsefulla frågor rörande kyrkans ordning, verksamhet och tjänare skall avgöras av statsmakten. Det är, enligt vår uppfattning, kyrkans sak att ensam bestämma om sina inre angelägenheter, om utformningen och omfattningen av sin verk- samhet och beträffande vilka tjänare den skall förtro sina uppdrag. Vi vill också instämma i de invändningar som framförts både vid 1968 års kyrkomöte och i den allmänna debatten beträffande juridiska personers skyldighet att erlägga skatt till kyrkliga ändamål.

2.3.3.2 Statens inflytande

Frågan om fördelningen mellan statliga och kyrkliga organ av lagstiftningsmak- ten och beslutanderätten i kyrkliga för- valtningsärenden berördes — ur reli- gionsfrihetssynpunkt — av kyrka—statut- redningen i det särskilda religionsfrihets- betänkandet (SOU 1964: 13 s. 584—587). Utredningens sammanfattning av dessa frågor i slutbetänkandets kap. 5 (SOU 1968:11 s. 82—83) har återgetts ovan som inledning till avsnitt 2.3.

Religionsfrihetsaspekter på dessa pro- blem tas upp av domkapitlen i Linkö- ping och Lund, Frälsningsarmén samt Kristna studentrörelsen i Sverige.

Som framgått av avsnitt 2.1.5.2 anser domkapitlet i Linköping att statens neut- ralitet inte kan anses kränkt genom att den åtar sig uppbörd av kyrkans med- lemsavgifter.

Däremot kan statens neutralitet ifråga- sättas, om staten skulle påfordra eller er- bjudas att som ersättning för eller kontroll av denna sin tjänst åt kyrkan avgöra kyrko- frågor genom lagstiftning eller genom öv- riga riksdags- och regeringsbeslut. Att sta-

ten avgör kompetensen för i förhållandet till staten fristående organisationer, t.ex. inom det fria näringslivet, och samordnar denna deras kompetens med den allmänna lagstiftningen, har ej ansetts inskränka des- sa organisationers frihet eller inkräkta på deras inre befogenheter. Att staten har en »ramlagstiftning» också för kyrka och trossamfund för att skydda bl.a. religions- frihet och åsiktsfrihet, hör till en rättsstats befogenheter och förpliktelser, i vilket för- hållande den eljest står till sådana organ. Frågan gäller avvägning mellan en allmän lagstiftning, som skall gälla alla, och en särlagstiftning för en särskild organisation.

Författningsutredningen vill lösa denna fråga så, att all lagstiftning, även den som rör kyrkan, hör riksdagen till. Därmed blir befogenheterna i kyrkan i stor utsträck- ning statsmaktens. Riksdagen blir kyrkans lagstiftande och regeringen dess utövande organ. Med detta sätt att se blir »statens neutralitet» i religiösa frågor inskränkt. Staten kan ej undgå att lagstifta eller eljest besluta i rent religiösa frågor.

Kring det s.k. >>reformprogrammet» fanns en allmän uppslutning vid 1968 års kyrkomöte. Dess förverkligande skulle in- nebära en starkare markering av kyrkan som ett eget organ inom samhället. I sär- skilda utskottets tolkning skulle emellertid detta reformprogram ge befogenheter åt staten, som tangerar gränserna för statens neutralitet. Staten skulle t.ex. i grundla- gen fastslå Svenska kyrkans bekännelse som evangelisk-luthersk. I grundlagen skul- le även ingå t. ex. att kyrkans biskopar ut- ses av regeringen. Beslut om kyrkans orga- nisatoriska indelning i stift, kontrakt, pas- torat och församlingar samt om antalet för- samlingspräster skulle fortfarande vara riksdagsfrågor. Det kan ifrågasättas, om detta ger ett riktigt uttryck för »statens neutralitet» i trosfrågor.

Enligt domkapitlet i Lund kan det dis- kuteras

i vad mån kyrkans administrativa och eko- nomiska särställning innebär att staten

otillbörligen gynnar en viss livsåskådning. Vad angår kyrkans administrativa särställ- ning består denna främst däri att kyrkans verksamhet regleras genom lagstiftning och att vissa administrativa ärenden avgöras av Kungl. Maj:t. Statens engagemang i dessa avseenden bör enligt domkapitlets mening betraktas som utslag av en viss hävdvunnen kontroll över kyrkliga angelägenheter. Den upplevs numera i många fall som besvä- rande för kyrkan och kan inte sägas inne- bära ett otillbörligt gynnande.

Domkapitlet finner det däremot

tveksamt huruvida statens administrativa befogenheter gentemot kyrkan är berätti- gade, sedda från föreningsfrihetens syn- punkt. Kravet på föreningsfrihet innebär som nämnts varje ideell förenings rätt att inom vissa givna gränser själv få bestämma över sina angelägenheter. Att denna fråga ej mera uppmärksammats sammanhänger med den oklarhet i bestämningen av kyr- kan som trossamfund vilken råder i propo- sitionen om religionsfrihet 1951. Utredning- en har ej uppmärksammat denna oklarhet. Å ena sidan framhålls, att kyrkan utgör ett trossamfund, men detta i den betydelsen att dess karaktär och verksamhet bestäm- mes av dess bekännelse. Propositionen har övertagit den Billingska kyrkosynen och framhåller att kyrkan varken är en stats- funktion eller en förening. Föreningskyrk- liga principer avvisas. Å andra sidan be- traktas kyrkan som en förening, till vilken enskilda människor har att taga ställning. I den år 1968 framlagda kyrkliga pro- gramskriften »Folkkyrkans organisation» har denna oklarhet upphävts, i det att man däri på s. 5 förklarar »att kyrkan är ett trossamfund med särskilt medlemskap, att medlemskapet är personligt, byggt på do- pet». Med en dylik uppfattning av kyrkan aktualiseras kravet på religionsfriheten så- som föreningsfrihet. Det måste som nämnts anses strida mot föreningsfriheten att sta- ten ingriper i en förenings interna ange— lägenheter genom administrativa beslut, spe-

ciell lagstiftning etc. Att så för närvarande sker med kyrkan måste alltså anses som ett avsteg från föreningsfrihetens princi- per. Kyrkans strävanden till större frihet och självständighet är därför väl motive- rade från föreningsfrihetens utgångspunk- ter.

Frälsningsarmén anför.

Såväl enligt nuvarande författning som enligt de grundlagsförändringar som är i vardande stiftar riksdagen allena lagar —— även kyrkolagar — vilket ställer kyrkan utan medbestämmanderätt. Här löper kyr- kan risk att icke endast bestämmelser rö- rande kyrkans organisation och utnämning- ar, utan även föreskrifter rörande hennes inre liv, hennes böcker och bekännelse fast- ställs i strid mot kyrkans uppfattning och vilja.

Kristna studentrörelsen i Sverige utta- lar.

I en kyrka enligt A-lägesmodell är av- sikten att slutgiltigt delegera en större el- ler mindre del av den lagstiftande mak- ten till statliga myndigheter. Enligt för- fattningsutredningens förslag (SOU 1963: 17 s. 487 f.) kommer nuvarande ordning med kyrkomötets samtycke i kyrkolagsfrå- gor att bortfalla, även om yttranderätt kan kvarstå.

Denna ordning, som är ett av A-lägets främsta kännetecken, kan på lång sikt komma att äventyra den religionsfrihet, som bör tillkomma Svenska kyrkan som trossamfund. Vi vill härvid peka på och instämma i slutbetänkandets bedömning, när man medger att ett statskyrkosystem medför en begränsning av kyrkans och för— samlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dylika frågor (SOU 1968:11 s. 82). Som inledningsvis påpe- kades bör man inte onödigtvis skilja kyr- kans lära och liv från den organisation som valts för att uttrycka dessa element. Om kyrkan av religionsfrihetsskäl tiller-

känts rätten att verka fritt efter sin be- kännelse, så kan denna frihet inte avgrän- sas till det ideologiska planet. Troheten mot kyrkans bekännelse kan i ett givet läge föranleda radikalt nya strukturer. Staten kan i en nära förbindelse med kyrkan komma att inverka hämmande på åtgärder av denna typ. I ett framtida perspektiv är det t. ex. inte otänkbart att fusioner mel- lan Svenska kyrkan och andra trossamfund kommer till stånd. Ska man då ånyo ifrå- gasätta sambandet kyrka-stat? Eller är av- sikten att binda eventuellt framtida ekume- niska fusioner till en speciell modell? Eller bedöms det framtida behovet av genom- gripande organisatoriska förändringar som obefintligt?

Problemen för den enskilda församling- en genom de inskränkta möjligheterna att påverka sin organisation blir inte mindre besvärliga. Det kan gälla frågor rörande decentralisering eller utökade möjligheter att ekonomiskt stödja ändamål utanför för- samlingens och landets gränser. På denna sista punkt lägger församlingsstyrelselagen f. n. hinder i vägen.

2.3.3.3 Statskyrkosystem och religiösa inslag i offentliga sammanhang

Kyrka-statutredningen redogjorde i reli- gionsfrihetsbetänkandet för praxis och regler i fråga om anlitande av svenska kyrkan eller annat trossamfund vid reli- giösa inslag i offentliga sammanhang (SOU 1964: 13 s. 587—590). Utredning- ens sammanfattning av denna proble- matik i slutbetänkandets kap. 5 (SOU 1968:11 s. 83) har återgetts ovan som inledning till avsnitt 2.3.

Kristna studentrörelsen i Sverige har närmare berört dessa aspekter.

Likställighetsprincipen behöver — som tidigare antytts — inte komma i motsätt- ning till principen om att staten skall be-

reda möjligheter till religiösa aktiviteter. Likställigheten måste dock innebära att samfunden i lika utsträckning får möj- lighet att utöva sitt inflytande i de sam- manhang det kan vara speciellt påkallat (fängelser, sjukhus etc.). Rester av diskrimi- nering mot de fria samfunden existerar dock fortfarande t.ex. i samband med den gudstjänst som hålls vid riksdagens högtidliga öppnande. Vid denna guds- tjänst äger endast präster från Svenska kyrkan rätt att officiera (SOU 1964: 13 s. 588). Vad gäller den andliga vården inom försvaret så är fortfarande en del be- fattningar exklusivt reserverade för präs- ter inom Svenska kyrkan (SOU 1964: 13 s. 589). Diskriminering av denna karaktär kan visserligen avskaffas oberoende av kyrka-stat-frågans lösning, men i ett C— läge kan riskerna för att ett specith sam- fund på detta sätt ensidigt gynnas i olika sammanhang ytterligare reduceras.

2.4. Individens religionsfrihet inom det samfund han tillhör

Med utgångspunkt från individens reli- gionsfrihet inom det samfund han tillhör tog kyrka-statutredningen i religionsfri- hetsbetänkandet upp frågor som rör ut— träde och uteslutning av medlem, reli- giös tolerans inom trossamfund, följder av ekonomiska olikheter mellan medlem- mar i samma samfund, lekmäns och prästers inflytande inom samfund samt medlemskapet för nuvarande medlem- mar i svenska kyrkan vid en relations- förändring (SOU 1964: 13 s. 592—594).

I slutbetänkandets kap. 5 redogör ut- redningen för diskussionen kring vissa av dessa problem.

Vad gäller individens frihet inom det tros- samfund han tillhör har på sina håll gjorts gällande, att toleransen i religiöst avseende och därmed individens frihet är mindre in-

om en del fria trossamfund än inom Sven- ska kyrkan. Farhågor har också uttalats för att därest det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten skulle upplösas, detta kunde komma att leda till en inskränk- ning av friheten inom kyrkan. Det bör be- aktas att de nära relationer, somiregel be- står mellan medlemmar i ett fritt samfund väl kan te sig som ett socialt tryck och en religiös ofrihet men att de också kan upp- levas som en stark gemenskap med stora positiva värden för den enskilde och sam- hället.

I debatten om samfundens ekonomi har stundom, bl.a. under hänvisning till förhål- landena i U.S.A., framhållits att inom fria samfund, som är beroende av ekonomiskt understöd från medlemmarnas sida, de för- mögna medlemmarna kan intaga en domi- nerande ställning, vilket kan medföra otill- fredsställande förhållanden för de mindre välsituerade medlemmarna.

I fråga om medlemmens rätt att delta i- beslut inom ett samfund har uppmärksam- heten ofta riktats på fördelningen av infly— tandet mellan lekmän och präster. Inom Svenska kyrkan har utvecklingen gåttirikt- ning mot ett större lekmannainflytande. Det bör beaktas, att i flertalet kyrkor inom och utom Sverige, oavsett den formella regleringen, präster och pastorer på. grund av sin ställning i regel utövar ett avsevärt inflytande. Huruvida prästernas inflytande inom Svenska kyrkan skulle öka eller mins- ka efter en skilsmässa är vanskligt att för- utse. (SOU 1968: 11 s. 83.)

I slutbetänkandets kap. 14 tar utred- ningen också upp folkkyrkosynen och dess betydelse för individens religionsfri- het inom svenska kyrkan (SOU 1968:11 s. 236 f.).

I det följande redovisas först remissyn- punkter på utredningens diskussion av folkkyrkosynens betydelse för individens religionsfrihet inom svenska kyrkan. Där- efter redogörs för uttalanden kring de

olika delproblem utredningen aktualisera- de i religionsfrihetsbetänkandet — dock med undantag av frågorna om utträde och uteslutning av medlem samt med- lemskapet vid en relationsförändring, vilka frågor berörts i avsnitt 2.1.6.3 resp. 2.1.6.4.

2.4.1. Folkkyrkosynens betydelse

Utredningen framhåller i slutbetänkan- dets kap. 14.

Friheten inom ett samfund beror väsent- ligen av den religiösa syn som råder inom detsamma. Också ekonomiska och andra förhållanden kan dock tänkas ha betydelse.

En av de grundläggande skillnaderna mel- lan Svenska kyrkan och de fria evangeliska samfunden i vårt land kan uttryckas så, att medan Svenska kyrkan är en bekännelse- kyrka är de fria samfunden bekännarekyr- gor. Svenska kyrkan framstår som en öppen folkkyrka. I motsats till de fria samfunden ställer den icke som villkor för medlemskap personlig kristen bekännelse — »personlig tro på Jesus Kristus som Frälsare och Her- re» — en förutsättning som kan sägas vara grundläggande för medlemskap i frikyrkor- na.

Bland Svenska kyrkans medlemmar torde man allmänt anse det vara av värde, att kris- ten församlingsgemenskap och därmed föl- jande tillgång till kyrkliga handlingar av skil— da slag — dop, konfirmation, vigsel och jordfästning samt gudstjänster och andakts- övningar — som en följd av den grundläg- gande öppna inställningen fritt erbjudes utan annat krav på ställningstagande än att den religiösa handlingen efterfrågas eller mot- tages. På sådant sätt kan också den religiöst mindre engagerade, närhelst han så önskar och i den omfattning han fritt väljer, ta del av kyrkans tjänster. Det är icke utredning- ens uppgift att uttala någon mening i frågan, huruvida medlemskap i en kristen kyrka och tillgång till vissa religiösa akter bör förbehål- las den som har en viss personlig kristen tro

eller eljest gjort ett personligt kristet ställ- ningstagande. Ej heller ankommer det på ut- redningen att närmare bedöma, i vilken om- fattning en anonym religiositet förekommer i vårt land. I detta sammanhang är däremot att konstatera, att uppenbarligen ett stort antal personer i vårt land önskar att utan tillkännagivande av en personlig religiös in- ställning ta del av kyrkliga tjänster. Det har därför hävdats att en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans natur fyller en funktion i samhällslivet, som faller utanför de nuva- rande fria samfundens verksamhetsområde.

För valet av relation mellan staten och Svenska kyrkan är, som framgår av det an- förda, av betydelse om relationen påverkar Svenska kyrkans natur av öppen folkkyrka. Såsom framgår av den undersökning av kyrkobegreppen som utredningen låtit verk- ställa finns inom Svenska kyrkan grupper som önskar en ändring, såväl till ett frikyrk- ligt trossamfund med krav på personligt ställningstagande och bekännelse som också till en mera bekännelsemedveten folkkyrka eller en mera institutionellt uppbyggd kyrka; de båda sistnämnda kyrkotyperna kan också förete vissa drag som nu utmärker de fria trossamfunden. Erfarenheterna från andra länder torde kunna föranleda antagandet, att en fri svensk kyrka kan komma att upp- visa en del drag som påminner om de nu- varande fria samfunden i vårt land. Ett mot medlemmarna riktat krav på vissa ställnings- taganden och kvalifikationer kan sålunda komma att framstå som naturligare i ett B-, C- eller D-läge än vid i huvudsak nuvarande kyrka-statrelation. Sålunda kan väl inte ute- slutas, att i en fri kyrka efter hand kan kom- ma att uppställas vissa kvalifikationskrav t. ex. för rösträtt och valbarhet. Redan med en sådan ordning kan givetvis följa en viss benägenhet att göra åtskillnad även i reli- giöst hänseende mellan olika medlemmar beroende på hur de tar kyrkans tjänster i anspråk, exempelvis om de deltar i guds— tjänst och nattvardsfirande. Emellertid mås- te det beaktas att den öppna församlingssyn som präglat Svenska kyrkan inte bara är betingad av en lång tradition med nära an- knytning till staten utan också har religiös

motivering. Det synes därför finnas anled- ning räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att be— hålla sin öppna folkkyrkokaraktär. (SOU 1968: 11 s. 236—237.)

Utredningens diskussion kommenteras av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Väst- manlands län, svenska kyrkans central- råd, Kristna studentrörelsen i Sverige och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Sålunda uttalar kammarkollegiet.

Beträffande individens religionsfrihet in- om det samfund han tillhör framhåller ut- redningen (s. 236) att utmärkande för den svenska kyrkan till skillnad mot de fria samfunden är dess karaktär av öppen folk- kyrka, vilket innebär att kyrkans budskap och tjänster är tillgängliga för alla utan något trostvång. En viktig fråga i detta sammanhang är om kyrkan efter en skils- mässa från staten kommer att förbli en öppen folkkyrka av nuvarande slag. Enligt utredningen kan det inte uteslutas att i en fri kyrka efter hand kan komma att upp- ställas vissa kvalifikationskrav för med- lemskap. En sådan utveckling skulle fram- för allt gå ut över den sannolikt mycket stora grupp av människor, som gärna vill låta sig betjänas av kyrkan utan att därför deklarera någon religiös inställning och än mindre utsättas för något trostvång. Ett religiöst tryck på dessa människor skulle troligen ha till följd att en betydande del av dem skulle lämna kyrkan. Ur reli- gionsfrihetssynpunkt vore enligt kollegiets mening ett sådant förhållande inte lyckligt. Friheten inom kyrkan, däri inbegripet rät- ten för en var till kyrklig service, främjas utan tvekan bäst genom nuvarande stats— kyrkosystem.

I detta sammanhang vill kollegiet rikta uppmärksamheten på det stora problem, som de nu rådande meningsmotsättningar- na i väsentliga frågor utgör för kyrkan. Vart dessa motsättningar kan leda vid en skilsmässa från staten är en öppen fråga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län kon- staterar att

bland annat genom banden med ett demo- kratiskt samhälle torde individens frihet inom det trossamfund han tillhör sannolikt vara bättre tryggat inom Svenska kyrkan än inom en de] fria trossamfund.

Svenska kyrkans centralråd skriver.

Kyrkans karaktär av öppen folkkyrka hänger, som utredningen visar, intimt sam— man med religionsfrihetsprincipen i den mån denna princip också avser att ge indi- viden skydd, inte bara gentemot staten utan också inom det trossamfund en per- son tillhör. Ett mått på att individen ej känner sin religionsfrihet kränkt av sin tillhörighet till svenska kyrkan erbjuder den ringa utträdesfrekvensen. Sedan 1952 har 0,7 % av kyrkan tillhöriga utträtt.

Den utförligaste kommentaren svarar Kristna studentrörelsen i Sverige för.

I detta sammanhang kan man givetvis fästa avseende vid en hel rad av betydelse- fulla motiv av mer eller mindre preciserad art. Här skall dock bara beröras på vilket sätt den framtida relationen kyrka-stat kan tänkas påverka »Svenska kyrkans natur av öppen folkkyrka» (SOU 1968:11 s. 236). I debatten som förts kring folkkyrkan har det argumentet regelbundet återkommit att Svenska kyrkan i ett fritt läge skulle ut- vecklas mot en kyrka med rigorösa krav på medlemmarna i andligt och ekonomiskt avseende. Att kyrkans förbindelse med sta- ten är en nödvändig förutsättning för öp- penheten mot de tvivlande och osäkra mås- te emellertid anses vara en grov missbe- dömning av situationen. Detta hävdar ock— så utredningen: »Det synes därför finnas anledning räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att behålla sin öppna folkkyrkokaraktär» (SOU 1968: 11 s. 237).

Utöver de argument, som utredningen redovisat för ovanstående bedömning bör

ytterligare några skäl lyftas fram. Med av- seende på Svenska kyrkan grupperar vi dem i inre och yttre skäl för en fortsatt framtida öppenhet mot samhälle och folk.

Inre skäl

a) Nya strömningar inom teologien

Inom den moderna teologiska debatten finns en växande medvetenhet om att kyr- kans intressesfär inte sammanfaller med medlemmarnas, utan att den har en uppgift att övertyga människor »om hur trängande det är med en gemensam insats vid denna vändpunkt i mänsklighetens historia» (På- ven Paul VI:s encyklika »Om folkens ut- veckling», art. 1, vår kurs.).

Allt detta har lett till en ny och bredare förståelse av kyrkans mission: uppgiften är att söka befordra de värden, som är gemensamma för alla människor: fred och rättvisa, frihet och jämlikhet. Detta är i och för sig inget nytt motiv för kyrkans mission; men ny är insikten att just nu ägna speciellt intresse åt denna sida av kyr- kans förkunnelse. Detta förutsätter öppen- het och skapar öppenhet.

b) Ekumeniken

En annan bärkraftig inspiration för vid— gad öppenhet är de alltmer utvecklade eku- meniska relationer Svenska kyrkan har haft och kommer att få både med de fria sam- funden, katolska kyrkan etc. Världskyrko- mötet i Uppsala 1968 har ju också burit ett vältaligt vittnesbörd om vad ekumeniken be- tytt och betyder inom Svenska kyrkan. För- utsättningen för den ekumeniska dialogen är öppenhet och beredvillighet att ifrågasätta sina etablerade uttryck för den kristna tron. Ekumeniken skapar också en vidare öppenhet för problem, som inte är exklu— siva för ett visst samfund eller dess med- lemmar.

Yttre skäl

Svenska kyrkan har en mycket bred för- ankring i det svenska samhället. Åsiktsmäs- sigt rymmer den representanter från vitt

skilda läger — både politiskt och teolo- giskt. Med en sådan profil på medlems- stocken finns det ingen anledning att tro att Svenska kyrkan skulle exklusivt sluta sig inåt i ett fritt läge.

Sammanfattningsvis anser KRISS att det finns många skäl att ifrågasätta ett A-läge ur religionsfrihetssynpunkt. Ett C-läge skul- le i en rad avseende på ett verksamt och uttrycksfullt sätt befordra de värden, som religionsfrihetsprincipen vill befrämja.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser det väsentligt, att det finns ett sam— fund, där även sökande, delvis tvivlande eller indifferenta människor, som dock har andliga behov eller i varje fall önskar vissa tjänster av kyrkan kan få dessa behov el- ler/och önskemål uppfyllda utan hänsyn till eller krav på personlig bekännelse eller vandel. Kyrkan bör ej uppträda som do- mare i sådana sammanhang utan tjäna, hjälpa, ställa till rätta.

2.4.2 övriga problem

Som inledning till avsnitt 2.4 har återgetts utredningens synpunkter i slutbetänkan- dets kap. 5 kring religiös tolerans inom trossamfund, ekonomiska olikheter mel- lan medlemmarna resp. lekmäns och präs- ters inflytande. Den sistnämnda proble- matiken behandlas även i kap. 14, varvid utredningen under rubriken Principen om demokrati uttalar bl. a.

Olika uppgifter inom kyrkan kan givetvis anförtros präster och lekmän utan att för den skull demokratiens princip behöver an- ses vara åsidosatt. Givet är dock att en prästerlig dominans från demokratisk ut- gångspunkt icke kan godtagas annat än som ett uttryck för att olika uppgifter kan tillkomma olika medlemmar inom kyrkan och att den särskilda kunskap och erfaren- het bör tagas till vara, som vinnes genom utbildningen till präst och utförandet av prästerliga uppgifter. (SOU 1968: 11 s. 238.)

Diskussionen kring religiös tolerans inom trossamfund kommenteras av För- eningen Sveriges kyrkokamrerare som samtidigt tar upp lekmannainflytandet.

Beträffande frågan om individens frihet inom det trossamfund, han tillhör, anser föreningen, att den större interna tolerans, som utmärker Svenska kyrkan, är värde- full. Det breda demokratiska lekmanna- inflytandet inom Svenska kyrkan bör bibe- hållas och om möjligt vidare utvecklas. Härigenom garanteras individens frihet, oavsett social ställning, ekonomi eller upp- fattning.

Också domkapitlet i Västerås berör den inomkyrkliga toleransen.

Det är även väsentligt, att varje präst ga- ranteras rätten att efter bästa förstånd och samvete framföra sin förkunnelse i enlig- het med kyrkans tro och bekännelse. Den andliga friheten i detta avseende och tole- ransen för andras kyrkopolitiska inriktning synes bland annat ha tillgodosetts genom nuvarande regler om prästs oavsättlighet. Domkapitlet vill förorda, att likartade reg- ler utformas, hur sambandet mellan kyrka och stat än kommer att bli.

Problem kring följder av ekonomiska olikheter mellan medlemmarna har tange— rats av domkapitlet i Visby när domka- pitlet diskuterar religionsfrihet och kyrko- syn (se avsnitt 2.3.1.2) samt av Sveriges kristna socialdemokraters förbund i sam- band med att förbundet förordar statligt stöd åt kyrkans verksamhet som trossam- fund (se avsnitt 3.1.3.2).

Kristna studentrörelsen i Sverige anser emellertid att risken av ett ekonomiskt beroende av enskilda måste vägas mot risken av ett statligt-politiskt inflytande vid ett statskyrkosystem.

Det har ofta invänts mot C-läget att en sådan kyrka lätt blir ekonomiskt beroende av välbärgade enskilda, vilka skulle kunna utnyttja denna för olika former av på- tryckning. Detta kan visserligen vara ett problem, men det är uppenbart att kyrkan kan hamna i ett motsvarande beroendeför- hållande till staten i ett A-läge. Kyrkans socialt och politiskt kritiska funktion kan komma att förlamas om den binds vid staten, ekonomiskt och lagstiftningsmäs- sigt. Det måste betraktas som ett brott mot religionsfriheten om kyrkan i detta sammanhang utsätts för påtryckningar (ge- nom t.ex. en ensidig utnämningspolitik), som begränsar dess yttrandefrihet. Enligt vår bedömning kan det vara lättare att komma till rätta med enskilda påtryckning- ar i ett C-läge, än det blir att hålla till- baka ett statligt politiskt inflytande i ett A-läge.

Ett stort antal remissinstanser har utta- lat sig för en s.k. demokratisering av svenska kyrkan. Dessa uttalanden redovi- sas dels i avsnitt 1.1, dels i avsnitt 3.2.2. Några uttalanden där dessa frågor ut- tryckligen behandlas ur religionsfrihets- synpunkt finns ej. Däremot berör dom- kapitlet i Uppsala ämnet från mer all— männa utgångspunkter.

En viktig fråga för varje samfund är förhållandet mellan präster och lekmän. Med sin anslutning till läran om det all- männa prästadömet har Svenska kyrkan i princip icke sett något motsatsförhållande mellan präster och lekmän. Detta utesluter emellertid inte, att det i praktiken kan råda delade meningar om hur inflytandet mel- lan präster och lekmän skall fördelas ifrå- ga om det som gäller lära och tro å ena sidan och organisation och administration å den andra. Under det senaste decenniet har emellertid utvecklingen inom Svenska kyrkan gått i riktning mot ett vidgat lek- mannainflytande. Demokratiseringsdebatten kan ses som ett led i denna utveckling. Resultatet av denna debatt kan avläsas inte

bara i allmänt accepterade krav på refor- mer utan också i ett ökat kyrkligt ansvars- tagande från lekmännens sida. Lekmän- nens ansvar förrnärks på alla områden in- om kyrkan men mest märks det bland lek- män som bär ansvaret för den kyrkokom- munala organisationen, d.v.s. kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Under senare år har kyrkofullmäktige på ett nytt sätt iklätt sig ansvar för kyrkan långt utöver vad deras ekonomisk-administrativa åligganden krä- ver. Den nya församlingsstyrelselagen av 1961 har här utan tvivel verkat inspire- rande och visat sig kunna erbjuda lekmän- nen ett engagemang i kyrkan, som gör dem skickade att bekläda poster och göra in- satser, som är av största betydelse för kyrkans liv.

Domkapitlet finner det angeläget att den- na utveckling mot vidgat lekmannainfly- tande stimuleras på olika sätt. Det kan bl. a. ske genom att kyrkan utöver sin för- samlingsorganisation får en stifts- och riks- kyrklig organisation, som ger lekmännen möjlighet till ansvarstagande och inflytande i kyrkan. Domkapitlet skulle därför med största oro betrakta varje försök att forma relationen mellan kyrka och stat på ett så- dant sätt att utvecklingen mot ökat lek- mannainflytande skulle fördröjas eller av- stanna.

2.5. Vissa speciella frågor

I slutbetänkandets kap. 5 Principen om religionsfrihet påpekar utredningen bl.a.

Även i andra delbetänkanden än det sär- skilda religionsfrihetsbetänkandet har ut- redningen som ovan berörts lagt också re- ligionsfrihetsaspekter på där behandlade frågor. Detta gäller bl.a. kristendomsun- dervisningen i skolorna, prästutbildningen och de teologiska fakulteterna, folkbokfö- ringen, begravningsväsendet och vigseln. I samtliga dessa frågor kan utredningen hänvisa till vad som anförts i delbetän- kandena och i de särskilda kapitel i detta

slutbetänkande som ägnats nämnda ämnen. Sammanfattningsvis kan sägas, att utred- ningen funnit hithörande spörsmål av re- ligionsfrihetsnatur kunna lösas oberoende av hur den framtida relationen kyrka-stat utformas både med och utan statskyrko- system. (SOU 1968: 11 s. 83.)

Avsnitt 2.5.1—2.5.5 innehåller remiss- instansernas kommentarer till dessa delar av utredningens framställning. I avsnitt 2.5.6 redogörs för ytterligare religions- frihetsaspekter som aktualiserats i ytt- randena.

2.5.1. Kristendomsundervisningen

Kyrka-statutredningen har tagit upp reli- gionsfrihetsaspekter på religions— och kris- tendomsundervisningen dels i betänkan- det Kristendomsundervisningen (SOU 1964: 30 s. 162—170), dels i avsnittet Religionsundervisningen från religionsfri- hetssynpunkt i slutbetänkandets kap. 7 (SOU 1968:11 s. 110—115). I sistnämnda avsnitt diskuterar utredningen främst om den nuvarande undervisningen i svenska skolor står i överensstämmelse med för- äldrarnas bestämmanderätt över sina barns religiösa fostran, sådan denna rätt definieras i FN:s förklaring år 1948 och Europarådets konvention år 1950 om de mänskliga rättigheterna. Utred— ningen anför avslutningsvis.

Bortser man från den aspekt av religions- friheten som ger föräldrarna rätt att be- stämma över barnens uppfostran och under- visning och betonar man i stället vikten av att barnet skall ges bästa möjligheter att — som barn eller vuxen _ finna sin egen väg i religiöst avseende, kan det ifråga- sättas, om inte religionsfriheten i många fall blir större med en objektiv undervis- ning i de allmänna skolorna än om för- äldrarna själva helt bestämmer undervis-

ningens och uppfostrans inriktning. I en del fall skulle barnen därvid komma att sakna varje orientering i livsåskådningsfrågor in- nan de frigör sig från föräldrarna. I andra fall skulle barnen komma att erhålla en konfessionell undervisning med bristande orientering i annan religion eller livsåskåd- ning än föräldrarnas. För barnets möjlighet att när det när vuxen ålder själv taga ställning i livsåskådningsfrågor synes den svenska kristendomsundervisningen ha vä- sentliga fördelar.

Att en objektiv religionsundervisning ges har i allmänhet godtagits av företrädare för såväl Svenska kyrkan och de fria tros- samfunden som också grupper utanför sam- funden. Den nuvarande ordningen kan så— ledes antagas stå i överensstämmelse med en bred opinion. Undervisningens förekomst vid de allmänna skolorna underlättar för kyrkan och övriga trossamfund att fullgöra de uppgifter de anser väsentliga. Från all- män synpunkt fyller den ett behov genom att ge eleverna kontakt med den kultur- situation som föreligger i samhället. Om undervisningen trots sin objektiva inriktning i undantagsfall av föräldrarna uppfattas så- som stridande .mot deras religiösa och filo- sofiska övertygelse kan frågan lösas genom befrielse från undervisningen enligt gällande bestämmelser. I sammanhanget måste sär- skilt beaktas, att det från allmän och sam- hällelig synpunkt är betydelsefullt, att det gemensamma skolväsendet utan alltför starka inslag av enskilda skolor kan bibe- hållas. Enligt utredningens mening finns in- te från religionsfrihetssynpunkt anledning att ändra gällande bestämmelser. (SOU 1968: 115.114—115.)

Närmast med anknytning till detta av- snitt uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Skara, Strängnäs och Göteborg, Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund och Högerns ungdoms- förbund.

Utredningen har funnit, påpekar läns- styrelsen i Jönköpings län,

att det från religionsfrihetssynpunkt inte finnes anledning att ändra gällande bestäm- melser (s. 115 m). Länsstyrelsen vill notera detta och här endast framhålla vikten av att vi ej vid en ändrad relation kyrka-stat får en splittring av skolväsendet med både statliga och kyrkliga skolor, som förekom- mer i en del länder.

Domkapitlet i Skara

finner det sannolikt, att det ur statsmak- tens synpunkt betraktas som önskvärt, att huvudmassan av landets skolelever sam- manhållas i en enhetlig, av skolans myn- digheter planlagd undervisning i kristen- dom/religonskunskap. Även för domka- pitlet framstår en sådan tingens ordning som i och för sig önskvärd. Förutsättningen för att detta på längre sikt skall vara möjligt är emellertid, att undervisningen icke bedrives enligt sådana principer, att den i praktiken kommer att upplevas som en utmaning mot kristen tro eller livsfö- ring. Principiellt äga föräldrar som icke äro medlemmar av svenska kyrkan rätt till befrielse för sina barn från skolans under- visning i kristendom/religionskunskap. En- ligt vad andra tillfälliga utskottet vid 1968 års kyrkomöte uttalat i sitt betänkande nr 21 — utan erinran från kyrkomötets sida — få även föräldrar tillhörande svenska kyrkan numera anses i princip åtnjuta sam- ma rätt. Om från statsmaktens sida in- vändning ej göres mot utskottets tolkning av rådande rättsläge, får tolkningens riktig- het anses fastslagen.

Vad gäller skolans undervisning ur religionsfrihetens synpunkt, ansluter sig domkapitlet i Strängnäs

till utredningens uppfattning, att eftersom för de unga religionsfriheten i många fall måste anses bli större med en objektiv un- dervisning i de allmänna skolorna, än då föräldrarna själva helt bestämmer under- visningens inriktning, någon anledning att ur religionsfrihetens synpunkt ändra gäl-

lande bestämmelser för skolans religionsun- dervisning ej kan anses föreligga.

Domkapitlet i Göteborg anför.

Utredningen påpekar (sid. 111) att reli- gionsfriheten sådan den godtagits i inter- nationella definitioner inte utgår från en rätt för barnen att få stå utanför religiös påverkan till dem de uppnått vuxen ålder och själva kan ta ställning i livsåskådnings- frågor, utan tvärtom tillförsäkrar föräldrar — och inte staten ——- rätt att bestämma över sina barns fostran även i religiöst hänseende.

Som bekant har Sverige, som tidigare gjort förbehåll på denna punkt eftersom den icke tycktes överensstämma med stats- makternas skolpolitik, numera anslutit sig till densamma. Konsekvenserna har emel- lertid knappast dragits ifråga om kristen- domsundervisningen. Alltjämt eftersträvar statsmakterna här en enhetlig form av un- dervisning, obligatorisk för alla med un- dantag av några mindre, starkt avvikande grupper, som medges att anordna egen un- dervisning. Utredningen framhåller med rätta, att »den nuvarande objektiva under- visningen i våra skolor framstår närmast som en kompromiss mellan olika önske- mål». Mot denna kompromiss har anmärk- ningar riktats så väl från kristet som från kristendomskritiskt håll. I formeln »objek- tiv kristendomsundervisning» inlägges näm- ligen olika innebörd utifrån motsatta grund- uppfattningar. Fråga är, om man icke i ett pluralistiskt samhälle måste räkna med, att staten bör erbjuda valmöjligheter, såsom sker i en rad andra länder, endera så att föräldrarna har att välja mellan befrielse eller en konfessionell undervisning, anord— nad i överensstämmelse med övertygelsen inom det samfund, som barnen tillhör, eller också att ämnet helt försvinner från skolans schema och all motsvarande un- dervisning överlämnas åt trossamfunden.

Utredningen talar i detta sammanhang om att det för sammanhållningen inom en stat synes kunna innebära vissa risker med en utpräglad profilering av inställningen i

religiösa frågor bland olika grupper, och att det därför framstår som ett statligt önske- mål att även religionsundervisningen inom landet har ett visst mått av enhetlighet, lik- som att staten över huvud har ett starkt intresse av att skolväsendet ej splittras och att den därför som villkor för beskattnings- rätt kan föreskriva att kyrkan ej, vare sig med skattemedel eller andra medel, driver sådan undervisning som meddelas i de allmänna skolorna. Utredningen synes här komma snubblande nära den princip, som numera allmänt anses ha varit ett huvud- fel med den statliga religionspolitiken i gångna tider, nämligen övertygelsen att statens välfärd i första hand beror på enhet i religionen och att staten därför är berätti- gad att utöva ett avsevärt tvång på detta område. Detta tvång förefaller lika obe- rättigat, om »enhetligheten i religionen» icke gäller den kristna bekännelsen utan någon annan av staten önskad attityd till religion och moral. Vill man göra allvar av religionsfriheten, torde man i längden icke kunna undgå att erbjuda medborgarna en reell valmöjlighet i dessa avseenden. En- ligt ovannämnda, internationellt godtagna grundsatser för de mänskliga rättigheterna tillkommer det då föräldrarna att bestäm- ma över den religiösa, resp. irreligiösa fost- ran som skall meddelas deras barn i skolan.

Under alla förhållanden kan det icke godtagas som ett legitimt uttryck för reli- gionsfrihet, att en irreligiös minoritet berö- var en annorlunda tänkande majoritet möj- ligheten till en positiv kristen undervisning i skolorna.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund uttalar.

I de allmänna förklaringarna om de mänskliga rättigheterna, där religionsfrihe- ten ingår som en betydelsefull de], ingår också rätten för föräldrarna att uppfostra sina barn till sin egen religion och därtill att välja den skolform som de anser mot- svara detta krav. Det är därför en allvarlig fråga hur detta ämne skall hanteras. Sve-

rige har antagit de internationella dekla- rationerna under hänvisning till dels vår objektiva religions- och kristendomsunder- visning, dels bestämmelserna om befrielse för den som tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan. Däri ligger en motsägelse. Med det krav SKSF har på en objektiv religionsundervisning, förenar vi en önskan om att alla barn skall delta i denna. Kris- tendomen kommer naturligtvis att domi- nera religionsundervisningen på grund av sin ställning i svenskt samhällsliv, men kunskap om andra religioner skall också ges.

Högerns ungdomsförbund diskuterar religionsfrihetsaspekter på kristendomsun- dervisningen vid sin behandling av sam- hällets neutralitet i trosfrågor (se avsnitt 2.1.4).

2.5.2. De teologiska fakulteterna (prästutbildningen)

Vid sin behandling av de teologiska fa- kulteterna har kyrka-statutredningen be- rört religionsfrihetsaspekter främst i fråga om utbildningen av präster. Utredningen har tagit upp dessa Utbildningsfrågor dels i betänkandet De teologiska fakul- teterna (SOU 1967: 17 s. 171—176), dels i slutbetänkandets kap. 8 (SOU 1968: 11 s. 125—127).

I slutbetänkandet skiljer utredningen mellan den teoretiska grundutbildning för präster som äger rum vid universiteten och den praktiska prästutbildningen.

I fråga om den teoretiska grundutbild- ningen för präster räknar utredningen med att ett fortsatt behov av universi- tetsutbildning kommer att föreligga för svenska kyrkans präster, oavsett hur re- lationen mellan stat och kyrka gestaltas. Invändningen att de teologiska fakulteter- nas vetenskapliga arbete blir lidande på

att prästutbildning är en av fakulteternas arbetsuppgifter bemöts av utredningen, som framhåller att denna invändning på andra yrkesområden än det prästerliga fått ge vika för uppfattningen att universi- teten bör ha den dubbla uppgiften att ge möjlighet till såväl fri forskning som yrkesutbildning. Utredningen fortsätter.

Även religionsfrihetsprincipen kan tänkas bli åberopad mot att prästutbildning ges vid de statliga universiteten med det bistånd detta i ekonomiskt hänseende innebär för kyrkan och samfunden. Utomlands ges emellertid universitetsutbildning även i län- der med fria kyrkor åt deras präster. Andra yrkesgrupper får både utomlands och i Sverige utbildning vid statliga utbildnings- anstalter oberoende av sin religiösa inställ— ning, och det står dem fritt att använda sin utbildning också i en viss livsåskådnings tjänst. Det skulle också i vårt utbildnings- samhälle kunna uppfattas som naturligt, att staten tillhandahölle utbildning åt präster och pastorer, till tjänst för deras kyrkor och samfund samt enskilda. För den teoretiska grundutbildningen svarar staten enligt van- ligen tillämpade utbildningsprinciper inom alla olika yrken med någon omfattning. Ytterligare kan frågan ställas, om inte just genom att staten svarar för prästutbildning- en lättare undvikas att ett av särskilda kon- fessionella hänsyn begränsat synsätt gör sig alltför starkt gällande; staten kan så med- verka till sanningssökande, objektivitet och tolerans i religiös och etisk fostran. (SOU 1968: 11 s. 125—126.)

Utredningen påpekar vidare att proble- met i första hand dock gäller att den praktiska prästutbildningen — såsom kon- fessionth bestämd och direkt inriktad på att vederbörande ska göras lämplig att tjänstgöra inom ett särskilt trossamfund, svenska kyrkan — bedrivs i anslutning till universiteten.

Då staten har ansvar för en på detta sätt konfessionth inriktad utbildning, ger den

otvivelaktigt en viss religiös övertygelse sitt särskilda stöd. Utredningen har i sitt delbe- tänkande i ämnet uttalat, att detta icke kan sägas stå i överensstämmelse med en strikt neutralitetsprincip.

Inom ett A-läge, där kyrkan befinner sig i ett organisatoriskt samband med staten, kan en statlig verksamhet av detta slag må- hända anses motiverad. I alla händelser har den sin förklaring i den nära förbindelsen mellan kyrka och stat. Problemet är dock att denna praktiska utbildning för närva— rande endast avser befattningshavare inom ett enda samfund.

I vårt land har nyligen en av biskopsmö- tet tillsatt prästutbildningskommitté föresla- git att den praktiska utbildningen, förlängd från en till två terminer, skall förläggas till två fristående pastoralinstitut. En omstän- dighet, som bidragit till dessa strävanden är otvivelaktigt avkonfessionaliseringen av de teologiska fakulteterna. Vid självständiga kyrkliga institut skulle vid undervisningen de konfessionella moment kunna infogas, som bortfallit från de teologiska fakulteternas verksamhet. Utredningen har ansett sig ej ha anledning att närmare diskutera organisa- toriska och ekonomiska problem i samband med att kyrkoanknutna praktiska övnings- institut eventuellt tillkommer. Den kan blott konstatera, att även om inom ett A-läge en statsverksamhet, som avser praktisk präster- lig utbildning, kan anses motiverad, så är en reform, som avser att skilja övningsinstituten från statsuniversiteten, möjlig och tänkbar. Det har anförts att en sådan lösning skulle vara principiellt riktig, eftersom fakulteter- nas fria ställning i konfessionth avseende därigenom skulle markeras. I de övriga läge- na, då kyrkan är skild från staten, synes det naturligt att den praktiska utbildningen handhaves av kyrkan själv. Häremot skulle möjligen kunna anföras den ovan framförda synpunkten, att universiteten numera även handhar praktisk yrkesutbildning. Utbild- ningen av präster synes dock vara så spe- ciell och vara så konfessionellt inriktad, att den näppeligen kan jämföras med den yrkesutbildning, som eljest kan förekomma.

En helt annan fråga är om staten kan

eller vill ekonomiskt stödja religiösa sam- funds övningsinstitut eller viss del av deras verksamhet. Sådan anslagsgivning får i så fall följa de normer, som allmänt godtagits. Därvid uppkommer också frågan, vad man i detta sammanhang kan inlägga i begreppet statlig neutralitet. Även om ett samhälle är livsåskådningsmässigt och religiöst differen- tierat, torde detta i allmänhet icke behöva utesluta statligt stöd åt vissa aktiviteter på detta område under förutsättning att ej där- igenom visst samfund ges företräde fram- för andra. (SOU 1968: 11 s. 126—127.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1969 dels anbefallt universitetskanslers- ämbetet att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och förslag angående den religionsvetenskapliga utbildningens mål och organisation, dels bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan angående de praktisk-teologiska övnings- institutens framtida ställning m.m.

De teologiska fakulteternas betydelse för den teoretiska grundutbildningen för präster diskuteras av domkapitlet i Härnö- sand, stiftsrådet i Strängnäs, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund och Folkpartiets ungdomsförbund. Samtliga framhåller betydelsen av att denna utbildning inte äger rum vid sär- skilda prästserninarier eller motsvarande.

Samtliga som berört frågan om den praktiska prästutbildningen anser att den- na bör äga rum utanför universiteten och de teologiska fakulteterna. I denna rikt- ning uttalar sig domkapitlet och stiftsrådet i Strängnäs, Sveriges frikyrkoråd, Kyrko- musikernas riksförbund, Förbundet för religionsfrihet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokra- tiska kvinnoförbund, Sveriges kristna so-

cialdemokraters förbund, Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund och För- bundet för kristen enhet.

Domkapitlet i Härnösand anför.

Samtidigt som man på frikyrkligt håll i religionsfrihetens namn har varit angelä- gen om att stärka opinionen för en fortsatt avkonfessionalisering av de teologiska fa- kulteterna, har rektorerna vid de frikyrk- liga samfundens teologiska seminarier fram- fört önskemål om att pastorsutbildningen vid deras institut skall legitimeras som akademisk undervisning och betraktas som likvärdig med teol. kand.-examens första hälft. De berörda rektorerna ser alltså helst, att också de elever, som är berättigade att skrivas in vid universitet, studerar vid det egna samfundets institut.

Svenska kyrkan, som jämförd också med den obligatoriska skolan är de teologiska fakulteternas största avnämare, föredrar, att dess präster får sin teoretiska grundut- bildning vid universiteten. På kyrkligt håll anser man, att fördelarna med en univer- sitetsutbildning, som bygger på full forsk- ningsfrihet och kulturöppenhet, framför en utbildning vid kyrklig läroanstalt, som er- bjuder vissa skyddsmurar, ligger i öppen dag.

Det bör ligga i det allmännas intresse, att folkkyrkan har ett välutbildat präster- skap, och att fakulteterna därför inte går en sådan utveckling till mötes, att kyrkan av kvalitetsskäl eller andra anledningar nödgas överge fakulteterna och välja andra vägar för sin prästutbildning, eventuellt i andra nordiska länder.

Kyrkomusikernas riksförbund skriver.

Med hänsyn till att de teologiska fakul- teterna beräknas bestå oberoende av vald kyrka-statrelation, finner KMR det be- klagligt, att kyrkan särskilt i C- och D-lä- gena kan nödgas sänka utbildningskraven till följd av försämrad ekonomi och tänkbar

nedgång i medlemsantal. Kyrkor och sam- fund bör i full utsträckning kunna utnyttja den högre utbildning, staten erbjuder präs- ter och pastorer. Under förutsättning av kyrkors och samfunds lika behandling har KMR ovan betraktat ett statligt ansvar för religiösa angelägenheter som förenligt med neutralitetsprincipen. Den endast för Svenska kyrkans behov bedrivna praktiska prästutbildningen utgör här ett problem, till vilket det torde ankomma på den fort- satta utredningen att finna en från såväl relations- som neutralitetssynpunkt oberoen- de och invändningsfri lösning.

I viss motsats till domkapitlets i Hämö- sand uppfattning om den frikyrkliga atti- tyden står Sveriges frikyrkoråds uttalan- de att rådet

anser troligt att även de fria samfunden alltmer kommer att utnyttja fakulteterna för utbildning av pastorer och andra be- fattningshavare. Redan nu pågår överlägg- ningar mellan representanter för de teo- logiska fakulteterna och för de fria sam- fundens utbildningsanstalter.

De teologiska övningsinstitutens funk- tion har uppmärksammats av frikyrkorådet som anser att dessa institut bör skiljas från de teologiska fakulteterna och helt admi- nistreras av Svenska kyrkan.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Vad den praktiska prästutbildningen vid universiteten beträffar instämmer vi i ut- redningens uppfattning att staten här ger en viss religiös övertygelse sitt särskilda stöd, vilket inte står i överensstämmelse med neutralitetsprincipen.

Enligt Moderata samlingspartiets kvin- noförbund bör

den praktiska delen av prästutbildningen handhas av kyrkan själv. Då skapas större

likställdhet mellan trossamfunden, samtidigt som man når likställighet i den akademis- ka utbildningen. För övrig universitetsut- bildning gäller redan att den praktiska utbildningen är skild från universitetet.

Sveriges socialdemokratiska kvinno- förbund uttalar.

Från såväl religiös som allmänt kultu- rell synpunkt är det synnerligen värdefullt att den nuvarande prästutbildningen är förlagd till universiteten och inte till sär- skilda prästseminarier. Även i en fri kyrka bör en sådan undervisning garanteras vid universiteten om möjligt integrerad i de humanistiska fakulteterna. Medan den prak- tiska prästutbildningen helt naturligt för- lägges utanför universitetet.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund kan inga hinder

resas mot att Svenska kyrkan och andra trossamfund får sina präster delvis utbilda- de vid universiteten. Det ligger tvärtom i linje med den tendens som alltmer gjort sig gällande, att universiteten skall ge ut- bildning till skilda praktiska yrken.

Förbundet för kristen enhet anser att

kyrkan och de fria samfunden liksom and- ra organisationer, som så önskar, bör bere- das tillfälle att med frikostigt statligt an- slagsgivande enligt sedvanliga principer för stödet åt folkbildningen upprätta utbild- ningsanstalter för sin fast anställda perso- nal och andra intresserade i anslutning till de religionsvetenskapliga fakulteterna, dit tillströmningen kan förväntas öka, när de inte framstår som särskilt förbundna med något speciellt trossamfund. En kombina- tion mellan en fri, konfessionellt obunden forskning och en kyrkligt engagerad pasto- ral utbildning bör ur alla synpunkter vara önskvärd.

2.5.3. F olkbokföringen

Nuvarande system för folkbokföringen har, påpekar kyrka-statutredningen i slut- betänkandets kap. 9, i varje fall ett visst samband med frågan om religionsfrihet (SOU 1968:11 s. 133). Utredningen be- lyste denna aspekt utförligare i betän- kandet Folkbokföringen (SOU 1967216) och anförde därvid bl. a.

Det förhållandet att Svenska kyrkan en- sam ombesörjer primärregistreringen har kritiserats bl.a. med utgångspunkt i prin- cipen om religionsfrihet.

I samband med förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag hemställdes sålunda från romerskt-katolskt håll i skrivelse till dissen- terlagskommittén att de romersk-katolska församlingarna skulle i fråga om kyrkobok- föring fullt ut likställas med Svenska kyr- kans församlingar. Det gjordes därvid gäl- lande, att begränsningen av de romersk- katolska församlingarnas rätt till kyrkobok- föring försvårade eller omintetgjorde den katolska pastoralvården och medförde svå- righeter då katoliker ingick äktenskap. Be- roendet av Svenska kyrkans prästerskap i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor upp- fattades av den romersk-katolska kyrkan såsom icke förenligt med allmänt erkända principer för religiös frihet.

I propositionen till religionsfrihetslagen (prop. 1951: 100 s. 131) hänvisade departe- mentschefen till att varje trossamfund var oförhindrat att föra böcker över sina med- lemmar samt framhöll, att det således en- dast vore fråga om huruvida staten skulle stadga en straffsanktionerad skyldighet för församlingsmedlemmar att göra erforderli- ga anmälningar till församlingen. En så- dan uppgiftsskyldighet ansåg departements- chefen ej motiverad av religionsfrihetsskäl.

Kyrka-statutredningen finner det icke med fog kunna hävdas, att av den i vårt samhälle godtagna religionsfrihetsprincipen skulle följa, att varje trossamfund bör äga ombesörja den allmänna folkbokföringen beträffande sina medlemmar. De fria evan- geliska trossamfunden i Sverige lärer icke

kräva att själva få ombesörja folkbokfö- ringen för sina medlemmar. Därest varje trossamfund skulle svara för folkbokföring- en beträffande sina medlemmar, måste dess- utom förutsättas att — efter finskt mönster — ett särskilt folkbokföringsregister upp- rättas för personer som icke tillhör något bokföringsberättigat samfund. Därtill kom- mer att icke territoriella församlingar ska- par problem i folkbokföringsavseende.

Mot ett bibehållande av den nuvarande ordningen och för ett överförande av folk- bokföringen till borgerlig myndighet har bl. a. följande skäl anförts.

I ett livsåskådningsmässigt och religiöst differentierat samhälle som det svenska medför det nuvarande systemet svårighe- ter. Att personer, som står utanför alla kyrkor eller tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan, i medborgarärenden skall behöva vända sig till ett trossamfunds präs- ter eller annan dess personal kan upplevas som ej tillfredsställande. Även om betydel- sen av detta förhållande ej bör överdrivas, har frågan dock beröring med religionsfri- hetsproblemen. Inte minst aktualiseras det- ta förhållande genom den invandring, som under och efter andra världskriget ägt rum av mosaiska, romersk-katolska och grekisk- ortodoxa trosbekännare.

Ur principiell synpunkt synes det vara oriktigt, att folkbokföringen omhänderhas av ett visst trossamfund, låt vara det utan gensägelse största och över landet jämnast fördelade, eftersom folkbokföringen till sin karaktär är av borgerlig natur. (SOU 1967: 16 s. 58—61 .)

I prop. 1967z88 om en ny folkbokfö- ringsförordning tog departementschefen bl. a. upp religionsfrihetsaspekter. Utred- ningen återger dessa uttalanden i slutbe- tänkandets kap. 9.

Hänsyn till religionsfriheten har che- fen för justitiedepartementet redan vid religionsfrihetslagens tillkomst år 1951 ansett inte böra utgöra hinder för slo- pandet av rätten till kyrkobokföring, om

sådant slopande betingas av praktiska synpunkter. I likhet med utredningen kyrka-stat anser jag att det knappast från religionsfrihetssynpunkt kan hävdas att varje trossamfund skall äga ombesörja folkbokföringen för sina medlemmar. Följaktligen har inte heller t.ex. de fria evangeliska samfunden egen kyrkobokfö- ring. Man bör självfallet sträva efter att åstadkomma ytterligare enhetlighet inom folkbokföringen.

När det gäller invändningen att den personliga kontakten med protestantiskt pastorsämbete skulle kännas kränkande för en katolik, vill jag erinra om att jag i det föregående tillstyrkt CFU:s förslag att slopa kravet på personlig inställelse. En anmälan kan den anmälningsskyldige f.ö. låta ske genom det katolska pastors- ämbetets försorg och slipper då direkt- kontakten med en svenska kyrkans pas- torsexpedition. Han kan även beställa intyg och sköta alla andra kontakter ge- nom det katolska pastorsämbetet. Den anmälningsskyldige bör ha i minnet att pastorsexpeditionen i detta fall agerar som folkbokföringsmyndighet och icke som kyrklig myndighet. Jag förutsätter att den som handlägger en folkbokfö- ringsfråga på en pastorsexpedition är medveten om detta och noga skiljer mel- lan sin uppgift i folkbokföringen och i den kyrkliga tjänsten.

Några betänkligheter från religionsfrihets- synpunkt ansåg departementschefen därför inte kvarstå mot förslaget att med bibehål- lande av folkbokföringen hos pastorsämbe- tena upphäva de katolska församlingarnas särskilda rätt till folkbokföring. (SOU 1968: 11 s. 129—130.)

I det följande redogörs endast för så- dana kommentarer där religionsfrihets- aspekter tas upp uttryckligen. Remissin- stanser som endast talar om »principiel- la» skäl för en viss lösning — men inte närmare utvecklar innebörden av dessa skäl -— redovisas i avsnitt 11.2.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Väst- manlands län anser inte att religionsfri- hetssynpunkter bör väga så tungt att de blir avgörande. Domkapitlet i Härnösand, stiftsråden i Skara och Härnösand samt Svenska prästförbundet deklarerar att nuvarande folkbokföringssystem inte kan anses strida mot religionsfrihetsprinci- pen. För lånsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Sveriges fri- kyrkoråd, Evangeliska fosterlands-stiftel- sen, Förbundet för religionsfrihet, Folk- partiets ungdomsförbund och Kristna stu- dentrörelsen i Sverige är religionsfrihets- principen ett betydelsefullt argument som talar för att folkbokföringen bör överfö- ras till borgerligt organ. Invandrarkyrkor- nas problem behandlas — delvis som en religionsfrihetsfråga — av Katolska bis- kopsämbetet och Kristna studentrörelsen i Sverige. Sistnämnda två yttranden åter- ges dock i avsnitt 11.3.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Jönkö- pings län att den

delar utredningens grundläggande synpunk- ter (s. 133 vm). Principiellt ligger det onek- ligen närmast till hands att folkbokföringen handhas av borgerliga organ, en ordning som dessutom är mer tillfredsställande då det gäller att tillgodose religionsfriheten. Dessa principiella synpunkter synes dock ej väga så tungt att de bör vara avgörande. Om praktiska skäl — ekonomiska, tekniska, organisatoriska och servicehänsyn — talar för en sådan ordning, bör folkbokföringen, oberoende av vilken lösning som väljs i kyrka-statfrågan, kunna helt eller delvis va- ra kvar hos kyrkan.

Ett likartat resonemang förs av läns- styrelsen i Västmanlands län.

Mot den nuvarande ordningen har främst anförts, att det från principiell synpunkt synes vara oriktigt att ett visst trossamfund

handhar folkbokföring, som till sin karak- tär är av borgerlig natur. Det har också gjorts gällande att frågan har beröring med religionsfrihetsproblemen. Den som inte är medlem av Svenska kyrkan kan uppleva det som otillfredsställande att behöva vända sig till kyrkans personal.

Länsstyrelsen kan i stort bestyrka ovan redovisade synpunkter. Oaktat det från principiell synpunkt kan ligga närmast till hands att den civila registreringen såsom en borgerlig angelägenhet handhas av bor- gerliga organ, anser länsstyrelsen dock att vägande skäl av främst praktisk art — eko— nomiska, tekniska, organisatoriska — kan anföras för ett bibehållande av den pri- mära folkbokföringen inom Svenska kyr- kan. Länsstyrelsen anser även ett B-, C- el- ler D-läge inom sig kunna rymma en så- dan ordning.

Länsstyrelsen i Göteborgs oeh Bohus län vill uppmärksamma

det ur såväl religionsfrihetssynpunkt som allmänt praktiska synpunkter betydelseful- la spörsmålet om ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen och begravningsväsen- det.

Även om statens övertagande av folkbok- föringen skulle medföra vissa nackdelar för Svenska kyrkan bör detta inte få utgöra ett hinder för ett dylikt överförande om praktiska skäl tala härför. Då denna re- form dessutom skulle utgöra en religions- politisk neutralisering synes det angeläget att de aktuella förutsättningarna för dess genomförbarhet närmare undersökas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Att tillskapa ett enhetligt folkbokförings- system med en enhetlig organisation måste anses vara en angelägen reform huru än re- lationerna mellan kyrka och stat kommer att gestaltas. Den nuvarande ordningen med en uppdelning av den civila folkbokföring- en på såväl kyrkliga som borgerliga or- gan kan enligt länsstyrelsens mening knap-

past anses rationell. Då folkbokföringen till sin karaktär uppenbarligen är en bor- gerlig angelägenhet, bör den också handha- vas av borgerliga organ. De principiella in- vändningar — ur religionsfrihetssynpunkt —— mot det nuvarande systemet, som påvi- sats av utredningen, bör även beaktas.

Domkapitlet i Härnösand finner att det inte kan

anses stötande för människor med annan religionsåskådning eller ateistisk livssyn, om statsmakterna anförtror folkbokföring till kyrkan.

Nuvarande ordning kränker ingens reli- gionsfrihet. Tvärtom torde nuvarande hu- vudman för folkbokföringen, som handläg- ges objektivt enligt gällande bestämmelser, ha bättre förutsättningar än annan att på ett riktigt och förstående sätt hjälpa t.ex. utlänningar, som söker pastorsämbetenas tjänster.

Stiftsrådet i Skara uttalar att eftersom nuvarande samband mellan stat och kyr- ka kan verka som ett avsteg från reli- gionsfrihetsprincipen, synes det

vara angeläget att förutsättningslöst pröva alla nu bestående sidor av sambandet mel- lan stat och kyrka såsom exempelvis folk- bokföringen. .. för att om möjligt minska riskerna för irritation och åsidosättande av fundamentala mänskliga rättigheter.

Folkbokföringens nuvarande ordning tor- de icke innebära något verkligt avsteg från religionsfrihetsprincipen. Den hör till det, som måste ordnas på sådant sätt, att det blir för medborgarna mest praktiskt.

Enligt Svenska prästförbundet torde det inte

kunna anses stötande för människor med annan religionsåskådning eller ateistisk livs- syn om statsmakterna anförtror folkbokfö-

ring till kyrkan, vare sig denna är förenad med staten eller ej.

Utredningens invändningar mot nuva- rande ordning för folkbokföringen måste, skriver Sveriges frikyrkoråd,

anses vara avgörande. Vårt land synes vara det enda, där den primära registreringen handhaves av ett enda trossamfund. Många svenska frikyrkliga men framför allt många invandrande katoliker, grekisk-ortodoxa, ju- dar m.fl. reagerar mot att de måste vända sig till ett annat samfunds pastorsexpedition för att få ut medborgerliga handlingar.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen delar

utredningens uppfattning beträffande frågan om folkbokföringen när den gör gällande att denna fråga har samband med reli- gionsfrihetsfrågorna. Det får anses oriktigt, att ett visst trossamfund handhar denna fråga, som berör alla medlemmar i övriga samfund och även dem som hyser en an- nan livsåskådning än den kyrkan företrä- der. Frågan är dessutom till sin karaktär av borgerlig art.

Förbundet för religionsfrihet förmodar att allmän enighet råder

om att folkbokföringsarbetet bör kunna rationaliseras. Den enda fråga, som i detta sammanhang bör vara av principiell bety- delse är om pastorsexpeditionerna i fort- sättningen skall fungera som allmänhetens kontaktställe med de centraliserade bokfö- ringsmyndigheterna eller ej. Vi finner det från religionsfrihetssynpunkt viktigt att folkbokföringen, som ju åtminstone numera måste anses vara en rent borgerlig angelä- genhet, ej anförtros åt något religiöst sam- fund och finner det likaså lämpligt att för- dela den mellan olika existerande samfund. Den tid är längesedan förbi då en religion var något en människa måste ha ungefär som ett medborgarskap.

För Folkpartiets ungdomsförbund är det

inte tillfredsställande att invånarna i med- borgarskapsärenden skall behöva vända sig till ett trossamfunds präster. Speciella svå- righeter har också uppstått -- inte minst av religionsfrihetskaraktär — för invandrar- grupper med annan religiös tro.

2.5.4. Äktenskaps ingående m.m.

I slutbetänkandets kap. 10 påpekar utred- ningen att frågorna om lysning, vigsel och medling inrymmer vissa religionsfri- hetsaspekter. Under rubriken Vigsel be- rör utredningen härvid flera olika pro- blemkomplex. Av dessa kan främst frå- gan om prästs vigselskyldighet ses som ett religionsfrihetsproblem. Frågorna om införande av obligatoriskt civiläktenskap samt de faktiska möjligheterna att f.n. erhålla borgerlig vigsel rymmer också religionsfrihetsaspekter.

2.5.4.1 Lysningsförfarande

Utredningens påpekanden i fråga om lys- ningsförfarandet ur religionsfrihetssyn- punkt (SOU 1968:11 s. 136) kommen- teras av länsstyrelsen i Jönköpings län och domkapitlet i Härnösand. Eftersom lysning fr.o.m. den 1 juli 1969 är fri- villig (prop. 1968zl36, EU 49, rskr 394; SFS 1968z758—761) har religionsfrihets- argumentationen mist sin aktualitet och redovisas därför ej här.

2542. Vigselplikt

Utredningen konstaterar att Vigselplikt föreligger för präst inom svenska kyrkan — men ej för vigselförrättare inom annat trossamfund —— mot den som är medlem av hans församling.

Vigselvägran har förekommit särskilt då ena kontrahenten är frånskild och andra maken alltjämt är i livet. Mot vigselplikten har därvid anförts att den stridit mot präs- tens samvets- och religionsfrihet.

Frågan om prästs Vigselplikt har i vårt land ställts på sin spets genom åtal inför domstol mot vigselvägrande präst för tjäns- tefel; åtalet har bifallits.

Efter uppdrag av justitiedepartementet utarbetade hovrättspresidenten Björn Kjellin år 1963 i ämnet en PM med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 % giftermåls- balken. Kjellin avvisade ett förslag att över. lämna åt den enskilde prästen att från fall till fall avgöra om kyrklig vigsel skulle med- ges eller ej. I stället upptog han ett förslag som framförts av justitiekanslersämbetet i ett remissyttrande 1959. Detta innebar, att vigselskyldigheten lyftes bort från den en- skilde prästen och i stället lades på den prästerliga organisationen. Präst skulle där- vid i form av partiell tjänstebefrielse kunna få ledighet från sin tjänst i vad angick viss förrättning. Vikarie skulle vid bifall till ledighetsansökan förordnas på tjänsten i motsvarande del. Kjellin föreslog därför att 4 kap. 3 % giftermålsbalken fick följande lydelse: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som där- till är villig. De äga erhålla vigsel i för- samling endera tillhör av präst som därtill förordnas.»

Att på frågan kan läggas även religions- frihetsaspekter framgår av den remissbe- handling förslaget undergått. I anledning av visst uttalande av utredningsmannen har sålunda domkapitlet i Göteborgs stift an- fört, att frågan om kyrkans medverkan vid vissa vigslar får karaktären av en bekän- nelsefråga.

Kyrkomötet, som synbarligen ej funnit en bekännelsefråga föreligga, har är 1963 i skrivelse till Kungl. Maj:t anmält, att kyrkomötet för sin del antagit förslag till lag om ändring av 4 kap. 3 & giftermåls- balken i enlighet med Kjellins promemoria.

Inom justitiedepartementet har ställning ej ännu tagits till ändringsförslaget.

Enligt utredningens mening synes det Kjellinska förslaget vara väl ägnat att i praktiken undanröja konfliktsituationer. Det innefattar visserligen ej en principiell lösning av frågan om vigselskyldigheten eftersom denna står kvar, fastän den överförts på ett kollektiv. Men från de vigselsökandes syn- punkt synes förslaget ej innebära någon olägenhet, och för den enskilde prästen löses samvetskonflikten. Det kan i sammanhanget antecknas, att motsvarande rätt att komma i åtnjutande av kyrklig vigsel som tillkom- mer medlem i Svenska kyrkan icke gäller för medlem i fritt trossamfund. För att likställighet skulle föreligga skulle erfordras att motsvarande Vigselplikt ålades de fria trossamfunden. Även för medlemmar inom dessa kan givetvis föreligga samma önske- mål om frikyrklig vigsel som medfört att man hos oss för Svenska kyrkans del ej valt den i Norge och Danmark föreliggan- de ordningen att medge den enskilde präs- ten att vägra vigsel. (SOU 1968: 11 s. 139— 140.)

Samtliga remissinstanser som uttalat sig närmare i frågan anser att prästs vig- selskyldighet bör upphöra.

Uttalanden av innebörd att det s.k. Kjellinska förslaget bör genomföras görs av hovrätten för västra Sverige, länsstyrel- serna i Jönköpings och Kronobergs län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Växjö, Lund och Göteborg, stiftsrådet i Skara, Svenska prästförbundet, Kyrkomusiker- nas riksförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Hovrätten för västra Sverige berör pro- blemet två gånger i sitt yttrande.

Den svårlösta frågan om vigselplikten för präst i svenska kyrkan — till vilken fråga hovrätten strax återkommer — skulle

visserligen bli mindre aktuell om obligato- riskt civiläktenskap infördes. Såsom ut- redningen anfört (bet. IX s. 423) skulle där— med sammanhängande problem likväl i viss mån kvarstå. Oavsett det värde en sam- mankoppling av dessa frågor skulle kunna ha i nu berört hänseende anser hovrätten icke, att obligatoriskt civiläktenskap bör in- föras allenast eller huvudsakligen för att frågan om vigselplikten skall bringas när- mare sin lösning.

Hovrätten vill såsom nyss nämnts även något ingå på den av utredningen behand- lade frågan om vigselplikten för präst in- om svenska kyrkan (se även bet. III s. 151 —200 samt IX s. 411—416 och 424 f.).

Enligt 4 kap. 3 och 6 %% giftermålsbal- ken åligger det präst inom församling, av vilken endera av de trolovade är medlem, att utan rätt till prövning av andra vigsel- hinder än de i giftermålsbalken angivna förrätta kyrklig vigsel, om de trolovade så önskar; prästen har således icke rätt att vägra vigsel på den grund, att enligt hans bedömande förutsättningarna för det till- ämnade äktenskapet eljest icke skulle före- ligga, exempelvis av religiösa eller etiska hänsyn. Det får dock numera — om än något avgörande i högsta instans därutin- nan icke föreligger -— anses att underlåten- het av präst att iakttaga vad sålunda åligger honom innefattar felaktigt förfarande av beskaffenhet att medföra ansvar.

Den präst, som enligt vad borgerlig lag ålägger honom såsom en tjänsteplikt, är skyldig att förrätta viss vigsel men som hyser samvetsbetänkligheter däremot, emedan det tillämnade äktenskapet enligt hans mening skulle strida mot kyrklig ordning, ställes så- lunda i en konfliktsituation. Utredningen har lämnat ganska utförliga redogörelser för de förslag, som alltifrån 1868 års kyr- komöte framlagts i syfte att undanröja detta otillfredsställande förhållande, och för det meningsutbyte som frågan föran- lett. Redogörelserna ger ett starkt intryck både av att det från kyrkligt håll bedömts såsom allt mera angeläget att frågan er— håller en lösning och av att det är förenat

med stora svårigheter att finna en sådan av beskaffenhet att tillgodose de olika in- tressen vilka här står mot varandra.

Med hänsyn till att antalet fall av vig- selvägran vilka kommit till allmän känne- dom är förhållandevis ringa ligger det visserligen nära till hands att antaga, att flertalet präster icke hyser allvarliga sam- vetsbetänkligheter av angiven art. Den ald- rig upphörande debatten tyder emellertid också på att frågan om vigselplikten för ett icke helt obetydligt antal präster kan utgöra ett verkligt ömtåligt och besvärande samvetsproblem. Detta talar enligt hovrät- tens mening för att frågan om möjligt vin- ner en lösning. Enligt hovrättens åsikt vore det mest tilltalande om denna så länge de- batterade fråga kunde erhålla en åtmins- tone provisorisk lösning redan i nuvarande läge och alltså innan frågan om förhållan- det mellan staten och kyrkan slutligen av- göres.

Intet av de många förslag till lösning av problemet, vilka under årens lopp fram- kommit, synes gå fritt från invändningar. Sannolikt är det ogörligt att nå en ordning mot vilken anmärkningar ej kan riktas. Det sagda gäller även det av presidenten Kjellin år 1963 framlagda förslaget. Vid remissbehandlingen tillstyrktes dock detta av de allra flesta remissinstansema, om än ofta såsom ett provisorium eller med andra reservationer; och 1963 års kyrko- möte antog för sin del förslaget.

Hovrätten — som i sitt remissyttrande över Kjellins förslag accepterade detta som ett provisorium i avvaktan på resultatet av utredningen om förhållandet kyrka-stat — anser, att frågan om prästs Vigselplikt nu bör lösas i huvudsaklig överensstäm- melse med Kjellins förslag, dock helst med den avfattning av 4 kap. 3 & giftermålsbal- ken som justitiekanslersämbetet förordade i sitt yttrande över förslaget: »Behörig att förrätta vigsel inom svenska kyrkan är präst inom kyrkan. — De trolovade äga erhålla vigsel i församling endera tillhör.» Om vigselplikten upphävdes i den ungefär- liga form Kjellin tänkt sig, synes några verkligt menliga konsekvenser därav knap-

past vara att befara. Det kan icke förut- ses i vilken utsträckning prästerna skulle komma att begagna sig av den givna möj- ligheten att avböja att viga; måhända skulle de fall då saken komme att drivas till sin spets bli ganska fåtaliga. För de vigselsö- kande borde det närmast vara en lättnad att veta sig icke behöva vigas av en präst som förrättar vigseln i strid mot sitt eget samvetes bud. Förhållandena i Danmark och Norge synes dock —— ehuru olikheter föreligger — tala för en uppmjukning av vigselplikten inom svenska kyrkan.

Sannolikt skulle det också kunna vara av värde att vid avgörandet av kyrka-stat- frågan ha vunnit någon erfarenhet av verk- ningarna av att Vigselplikt ej föreligger. När hovrätten förordar att frågan om vig- selplikten löses redan nu föranledes detta dock —- förutom av att saken synes hov- rätten vara av den beskaffenhet att den helst icke bör uppskjutas vidare — framför allt därav att det skulle kunna vara till fördel om denna i ett århundrade omdis- kuterade fråga kunde avföras från diskus- sionen i kyrka-statfrågan. I den hittills- varande debatten därom synes den näm- ligen ha spelat en viss roll såsom ett argu- ment mot fortsatt samband och såsom ett exempel på »statligt tvång»; enligt hovrät- tens mening är frågan, om än ej oviktig, icke av den betydelse att den vidare borde inverka på ställningstagandena i kyrka- statfrågan. Detta önskemål skulle vinnas om vigselplikten nu upphävdes.

Vigselplikten väcker enligt länsstyrel- sen i Jönköpings län

samvetskonflikter hos vissa präster. Det synes angeläget att inom ramen för ett reformerat A—läge dessa konfliktsituationer undanröjs, vilket kan ske genom att ett 1963 framlagt och av kyrkomötet godtaget utredningsförslag genomföres (s. 140 v). I ett fritt läge torde vigselskyldighet ej kunna åläggas. Däremot kan en rätt för vigselförrättare inom alla trossamfund att viga icke-medlemmar bli aktuell; en sådan

rätt har redan inom ramen för nuvarande ordning yrkats från frikyrkligt håll.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill uppmärksamma

den skillnad, som nu råder mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund i fråga om vigsel (sid. 137, sp. 1). I en fri kyrka ligger det närmast till hands att följa den ordning, som nu gäller beträffande andra trossamfund, där Konungen nu medgivit vigselrätt. Det kan ej anses vara i överens- stämmelse med förut nämnda grundläggan- de värderingar, att ålägga präst vigselskyl- dighet. Ej heller torde en fri kyrka kunna åläggas sådan skyldighet. Ett generellt upp- hävande av vigselskyldigheten skulle inne- bära en lättnad för de präster, som av sam- vetsskäl ej anser sig kunna förrätta vigsel i vissa fall. En omdebatterad fråga skulle därigenom lösas.

Den kyrkliga vigselns dubbla karaktär av juridisk och religiös handling inne- sluter, påpekar domkapitlet i Skara,

möjlighet till pliktkollision för tjänsteför- rättande präst. Problemet har ofta på ett ensidigt sätt sammankopplats med frågan om återvigsel efter skilsmässa. Ifråga om sådan återvigsel förefinnas något skiftan- de uppfattningar om rätta tolkningen av de nytestamentliga utsagorna. Risken för pliktkollisioner har emellertid under senare årtionden ökat därigenom att beträffande äktenskapet allt oftare framföras upp- fattningar, helt oförenliga med varje bibel- tolkning.

Det kan icke av ett kristet samfund krä- vas, att det skall välsigna ett avtal som står i oförsonlig motsats till det kristna äktenskapets idé.

Sverige torde vara det enda land, där det numera förekommer att präst blir åta- lad och dömd för vigselvägran. I Finland torde möjligheten föreligga teoretiskt, dock

utan att ha blivit omsatt i verklighet, me- dan man i övriga länder där kyrklig vig— sel har jämväl legal innebörd har anlitat lagstiftningsvägen för att eliminera möj- ligheten. Det internordiska samarbete som alltmer utvecklat sig på lagstiftningens om- råde synes kunna motivera att man i vårt land söker anslutning till de vägar som be- trätts i våra västliga skandinaviska grann- länder.

Att den ifrågavarande angelägenheten länge uppfattats som brännande, framgår bl. a. av att hithörande ärenden varit under debatt vid ej mindre än 17 kyrkomöten och att kyrkomötet beslutat göra framställ- ningar hos Kungl. Maj:t 1883, 1903, 1915, 1946, 1953, 1957, 1963 och 1968. Ärendet har även i riksdagen behandlats upprepade gånger. Lagutskottet vid 1908 års riksdag medgav, att enstaka fall funnes där det syntes motiverat att kyrklig vigsel vägra- des.

Det torde kunna hävdas, att 1915 års kyrkomöte, då det efter lång debatt beslöt att för sin del antaga då föreliggande för- slag till giftermålsbalk, handlade under starkt intryck av dåvarande justitieminis- terns uttalande i kyrkomötet, vari denne förklarade sig icke finna troligt, att vigsel skulle komma att påfordras i fall då veder- börande präst förklarat sig ogilla äkten- skapet.

Beträffande den av 1963 års kyrkomöte gjorda framställningen hos Kungl. Maj:t, en framställning som upprepats av 1968 års kyrkomöte, vill domkapitlet betona, att den däri åsyftade lösningen, varige- nom vigselplikten knöts till kyrkan resp. samfundet i stället för till den enskilde prästen, får anses innebära ett försök till modus Vivendi, värt att praktiskt prövas och i varje fall bättre än nu gällande ord- ning. Principiellt sett kan dock den åsyf- tade lösningen icke anses tillfredsställande.

Upplöses det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka, torde självfallet vig- selplikten upphöra för präst i svenska kyr- kan. Om däremot sambandet bibehålles, bör den av kyrkomötet begärda lösningen prövas åtminstone interimistiskt.

2 Religionsfrihetsproblematiken Domkapitlet i Strängnäs yrkar

att den ovillkorliga vigselplikten upphäves i överensstämmelse med vad kyrkomötet ett flertal gånger hemställt om hos Kungl. Maj:t. Präst bör tillförsäkras rätt att vägra utföra en handling, som strider mot hans religiösa uppfattning.

Domkapitlet i Växjö hänvisar till en på kapitlets uppdrag verkställd detalj- granskning, vari uttalas.

Prästens Vigselplikt bör upphävas möj- ligen på så sätt att vigselplikten lägges på den prästerliga organisationen i enlighet med det Kjellinska förslaget. Under alla förhållanden är det orimligt att principen om samvetsfrihet sättes ur spel just för den som genom sin tjänst är satt att värna om samvetets höghet. Detta kan hävdas oavsett vilken ståndpunkt som intas i själva sakfrågan om vigsel av frånskilda.

Domkapitlet i Lund

finner det från religionsfrihetssynpunkt an- geläget att man nu genomför det av kyrko- mötet år 1963 antagna förslaget till lag om ändring av 4 kap. 3 5 giftermålsbalken, varom även 1968 års kyrkomöte i skrivelse nr 34 anhållit hos Kungl. Maj:t. Därige- nom skulle i enlighet med hovrättspresiden- ten Björn Kjellins PM den 1 februari 1963 i frågan konflikter mellan en enskild prästs samvetsfrihet och en kyrkomedlems rätt att erhålla kyrklig vigsel kunna bringas till en lösning.

När det gäller frågan om vigsel av frånskilda vill domkapitlet i Göteborg

förorda det förslag till lösning, som kyrko- mötet för sin del godkänt, därest den enkla lösning anses otänkbar i Sverige, som i år- tionden tillämpats i Danmark och Norge, nämligen att den enskilde prästen icke ålägges att mot sitt samvete viga.

Beträffande Vigselplikt för präster bör kyrkomötets framställning beaktas,

skriver Svenska prästförbundet. Kyrko- musikernas riksförbund

finner det välbetänkt att i enlighet med det Kjellinska förslaget överflytta vigselskyldig- heten från den enskilde prästen till den prästerliga organisationen.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare ansluter sig

till justitiekanslerämbetets remissyttrande 1959 och föreslår, att vigselskyldigheten lyftes bort från den enskilde prästen och i stället lägges på kollektivet, den prästerliga organisationen. Präst skulle därvid kunna erhålla ledighet från sin tjänst i vad an- gick viss förrättning och vikarie förordnas i hans ställe. Från de vigselsökandes syn- punkt torde denna ordning ej innebära nå- gon olägenhet och för den enskilde präs- ten löses samvetskonflikten.

Andra lösningar av frågan diskuteras av justitiekanslern, länsstyrelserna i Älvs- borgs och Norrbottens län, Sveriges fri- kyrkoråd och Förbundet för religions- frihet. — Även stiftsrådet i Strängnäs och Sveriges kristna socialdemokraters för- bund uttalar sig för att vigselplikten för präst i svenska kyrkan upphör.

Justitiekanslern erinrar om att frågan om införande av obligatoriskt civiläkten- skap har

aktualiserats som en alternativ lösning på konflikten med vigselvägrande präster. Så skedde i IK:s utlåtande den 5 mars 1963 över hovrättspresidenten Kjellins promemo- ria med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 & giftermålsbalken. Mot tanken på en sådan lösning av frågan om prästs vigsel- plikt har invänts, att införandet av obli- gatoriskt civiläktenskap väl skulle vara

ägnat att lösa frågan sett ur den enskilde prästens synpunkt men att problemet skulle kvarstå för kyrkomedlemmarna eftersom dessa skulle komma att söka en religiös ceremoni till bekräftelse av det ingångna äktenskapet. Invändningen kan i förstone synas avgörande men är måhända likväl icke helt bärande. Det synes nämligen kun— na sättas i fråga om icke införandet av ob- ligatoriskt civiläktenskap får den konse- kvensen, att ett mycket stort antal män— niskor, kanske så småningom flertalet kom- mer att nöja sig därmed och att i följd härav efterfrågan på kyrklig service i detta hänseende minskar. Antalet friktionstill- fällen blir därigenom mindre. Det kan ock- så antas att de som önskar kyrklig väl- signelse av sitt äktenskap är religiöst och kyrkligt aktiva och därför har större för- ståelse för att prästen kan ha samvetsbe- tänkligheter mot äktenskapet.

Frågan om upphävande av vigselplikten för präst och införandet av en ordning i enlighet med det Kjellinska förslaget har på grund av väckta motioner prövats av 1969 års riksdag. Första lagutskottet (utl. nr 7) framhöll bl.a. att lösningen av frå- gan och vad därmed äger samband kan bli beroende av utformningen av förhållandet mellan staten och kyrkan och fann sig på grund därav icke kunna tillstyrka bifall till motionerna. Detta blev också riksdagens beslut.

Frågan torde därmed få anses ha fallit tillsvidare. Vid ett blivande ställningsta- gande till det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan torde det emellertid bli nödvändigt — i varje fall om man stannar för ett bibehållande av statskyrkosyste- met — att lösa problemet rörande prästs Vigselplikt. Frågan om införande av obli- gatoriskt civiläktenskap lärer därmed få förnyad aktualitet.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är det

orimligt, att en präst skall kunna neka att utföra vissa uppdrag på grund av en egen

prövning av ärendet. Som exempel kan anföras vigselvägran. Med full förståelse för de motiv, som kan ligga bakom den enskilda människans ståndpunkt i dessa ärenden, måste länsstyrelsen utifrån sina erfarenheter beteckna det som förmätet av en prästman att tro sig kunna döma i dy- lika fall. En präst vägrar t.ex. att viga en frånskild person på grund av skilsmässan. Däremot vägrar samme präst inte att viga en änkling, trots att denne kanske varit vållande till sådana slitningar i det tidi- gare äktenskapet, att hustrun frivilligt sökt döden. Inte heller kan den enskilde präst- mannen alltid veta motiven bakom en skils- mässa. Den kan ha varit — även sedd från kyrkans synpunkt — synnerligen befo- gad. Genom sin omfattande verksamhet på barna- och nykterhetsvårdens samt so- cialhjälpens områden har länsstyrelsen fått en ingående kännedom om förhållanden, som ligger bakom skilsmässor. Länsstyrel- sen vågar därför med bestämdhet hävda, att en sådan överprövning, som vigselväg- ran utgör, inte bör godkännas av statsmak- terna inom ramen för en statskyrka. Om man från kyrkans sida anser frågor som denna och liknande böra avgöras uteslutan- de enligt principer, som bestämmes av kyrkan själv, synes inte någon annan ut- väg finnas än en upplösning av det nu— varande organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka. Den enskilde prästmannen i en statskyrka kan nämligen lika litet som den enskilde tjänstemannen inom den of- fentliga förvaltningen i övrigt tillåtas att bestämma vilken service, som man vill läm- na medborgarna.

Ett ofta framfört förslag, att en präst skulle kunna göra här angiven prövning under förutsättning, att annan prästman i församlingen vore beredd att överta för- rättningen, kan enligt länsstyrelsens mening inte heller godkännas. Det framstår som orimligt, att en tjänsteman skall befrias från vissa åligganden men kunna utföra dem, när han så önskar. Den kategoriupp- delning av »kunderna», som skulle bli re- sultatet, kan inte accepteras. Det enda

möjliga alternativet skulle vara, att en präst får sin behörighet begränsad, så att han över huvud taget inte har rätt att vara vigselförrättare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län kom- mer till en likartad slutsats.

Skulle statsmakterna i sitt avgörande komma till en sådan lösning, att banden mellan kyrka och stat bibehålls på sådant sätt att en del av samhällelig service med- delas av kyrkan, då är det av största vikt att den framtida ordningen utesluter en uppdelning av församlingsmedlemmarna i två grupper, nämligen i en som erhåller den lagstadgade betjäning som kyrkan och dess befattningshavare skall lämna och en annan som av någon orsak, som länssty- relsen saknar anledning att här närmare utreda, förvägras en sådan betjäning.

Länsstyrelsen åsyftar här i första hand vigsel av kontrahenter, som beslutat ingå äktenskap. De nuvarande förhållandena på detta område är milt sagt otillfredsställan- de. Det kan inte vara riktigt att en viktig samhällsfunktion kan lamslås på grund av en enskild befattningshavares beslut att icke fullgöra densamma. En vägran att viga frånskilda bedöms av äktenskapskon- trahenterna och tyvärr också ofta av deras omgivning som ett bedömande från kyr- kans sida att det tillämnade äktenskapet inte är önskvärt ur samhällets synpunkt. Prästmannen framstår för många då mer som en samhällsfunktionär än som djup- sinnig teolog vägledd av Pauli brev till korintierna. För prästmannen torde hans vägran att förrätta vigsel i de flesta fall medföra den påföljden, att en stor del av församlingen tar avstånd från honom även i andra sammanhang. Hans möjligheter att fungera som själasörjare i församlingen på det sätt kyrkan har rätt att förvänta av honom är därigenom i många fall spolie- rade.

För att komma ifrån det nuvarande ohållbara tillståndet är det enligt länssty- relsens mening nödvändigt med en genom-

gripande reform. Länsstyrelsen har i och för sig ingenting att erinra emot ett obli- gatoriskt civiläktenskap. Det finns emel- lertid ett betydande antal människor som önskar förläna äktenskapets ingående den seriösa och högtidliga prägel som kyrkans ordning enligt deras egen uppfattning skän- ker en sådan akt. Att i sådant fall kräva att makarnas beslut att ingå äktenskap också skall konfirmeras av civil myndighet torde icke vara erforderligt för samhället och för kontrahenterna framstå som onö- digt. De nuvarande möjligheterna att fritt välja mellan borgerlig eller kyrklig vigsel får anses fungera utan större olägenhet.

Om kyrkans prästerskap i framtiden skall anförtros uppdraget att på samhäl- lets vägnar bekräfta att man och kvinna beslutat ingå äktenskap, så måste denna prästerskapets funktion utformas så att ing- en skall kunna avvisas, om icke laga hinder för äktenskapets ingående föreligger.

Enligt länsstyrelsens mening sker detta mest smidigt därigenom att präst, som inte anser sig kunna underordna sig den odelade vigselplikten, inte anförtros rätt att på det borgerliga samhällets vägnar förrätta vigsel. Reglerna härom torde böra utformas så att prästvigning i och för sig inte medför rätt att förrätta vigsel. Sådan rätt skulle i stället förbindas med ett sär- skilt beslut härom av t. ex. domkapitel, hos vilken myndighet vederbörande finge ansö- ka om sådan rätt. Rätten och skyldigheten att förrätta vigsel skulle då framstå som ett ytterst grannlaga uppdrag som sam- hället velat anförtro därtill lämpad präst. Då uppgiften att förrätta vigsel inte skulle ingå i vederbörandes elementära skyldig- heter som präst utan ha karaktären av ett särskilt uppdrag, i viss män att jämföra med uppdraget att vara kontraktsprost, skulle arvode rimligen vara förenat med detta uppdrag.

Den sålunda skisserade ordningen skulle medföra att en präst inte omedelbart efter prästvigningen skulle behöva ta ställning till det nu så ömtåliga vigselproblemet. Han skulle i stället hinna förvärva sig erfaren-

het av praktiskt arbete som församlings- präst, innan han behövde bekänna »färg» i en fråga där hans första beslut i regel torde innebära ett definitivt ställningsta- gande för återstoden av livet. Att som nu kanske tvingas av omständigheterna att ta ett sådant avgörande steg omedelbart un- der sin första tjänstgöringsdag måste be— traktas som en obillighet, som samhället bör bespara den unge prästen ifrån.

Sveriges frikyrkoråd anser att

om det nuvarande organisatoriska samban- det mellan staten och Svenska kyrkan upp- löses, men de nuvarande bestämmelserna för vigsel i stort sett bibehålles, Svenska kyrkan givetvis bör komma i samma läge som övriga samfund, åt vilka rätt att viga givits. Därmed skulle frågan om Vigselplikt för präst inom Svenska kyrkan vara besva- rad.

Som framgår av avsnitt 12.3.1 före- språkar Förbundet för religionsfrihet en vigselform som innebär att folkbokfö— ringsmyndigheten efter företagen hinders- löshetsprövning utfärdar en äktenskaps- licens som parterna efter eget val anting- en omedelbart undertecknar eller med- för och undertecknar i samband med sin vigselceremoni.

Vår uppfattning styrks ytterligare av de förekommande fallen av vigselvägran av präster. Kanske inte så många, men mycket uppmärksammade och diskuterade. Det är visserligen ett rimligt religionsfrihetskrav att präster lika litet som andra människor skall tvingas handla i strid mot vad de anser sitt samvete eller sin tro påbjuda. Men det är lika rimligt att den, som anför— trotts den viktiga uppgiften att tillämpa gällande lag för andra människors räkning, absolut, ovillkorligen måste ha just lagen som sitt rättesnöre utan några försök att pröva om lagen är >>riktig» från någon annan synpunkt sett. Inga andra äkten-

skapshinder än de i lagen angivna kan därför få hindra vigsel, så länge denna ännu har direkta rättsverkningar. Den enda lösningen som i det långa loppet borde kunna tillfredsställa alla, synes oss vara, att man på sätt ovan angetts gör klar skill- nad mellan äktenskapet i rättslig mening och den religiösa välsignelse därav som parterna må önska.

2.5.4.3 Obligatoriskt civiläktenskap

Inga remissinstanser åberopar religions- frihetsargument till förmån för införande av obligatoriskt civiläktenskap. Däremot bestrids i en rad yttranden från kyrk- ligt håll att religionsfrihetsargument kan användas i denna fråga. I denna riktning uttalar sig sålunda domkapitlen i Skara, Växjö, Göteborg och Härnösand, stifts- råden i Skara och Härnösand samt Sven- ska prästförbundet.

Domkapitlet i Skara anför.

Som ett led i den pluralistiska samhälls- uppfattningen ingår att samhället godtar en mycket differentierad syn på äktenska- pets innebörd. Tendenser på äktenskaps- lagstiftningens område få anses bestyrka en fortgående utveckling i sådan riktning. Under sådana förhållanden är det ett religionsfrihetskrav, att medborgare med kristen äktenskapssyn beredas möjlighet att utan alltför stor omgång och utan onödiga komplikationer ingå äktenskap i samband med vigselakt av kristen karaktär. Införes obligatoriskt civiläktenskap enligt den i ut- redningen angivna linjen, måste därför, i religionsfrihetens intresse, finnas möjlighet för kontrahenter som önska kristen vigsel att begränsa den legala proceduren till en ren registreringsakt. Att göra en solenn akt av icke-kristen karaktär obligatorisk, skulle, såsom utredningen, sid. 139, antytt innebära en icke önskvärd dubblering. För dem som önska en icke-religiös akt med

solenn utformning bör denna möjlighet stå till buds.

I den på domkapitlets i Växjö uppdrag verkställda detaljgranskningen uttalas.

Från vissa gruppers sida har hävdats att det vore ett religionsfrihetskrav att införa obligatoriskt civiläktenskap. Det resone- manget är närmast obegripligt. Praktiskt sett skulle en sådan ordning innebära att en överväldigande majoritet av människor skulle tvingas till en dubbel vigsel, uppen- barligen mot sin vilja. Men därtill kommer att den ordning som vi nu har ger en maximal frihet för olika övertygelser. Vig- sel kan ske i olika kristna samfund men också enligt borgerlig ordning där varje inslag av kristen symbolik och kristet språk är uteslutet. Varje människa får följa sin övertygelse och det finns inte antydan till diskriminering. När man hävdar att den nuvarande ordningen skulle strida mot reli- gionsfriheten tycks det hänga samman med att man arbetar med ett schematiskt reli- gionsfrihetsbegrepp och att man därtill tappat kontakten med vanliga människors erfarenheter och behov.

Som framgått av avsnitt 2.5.1 uttalade domkapitlet i Göteborg att det inte kan godtagas som ett legitimt uttryck för religionsfrihet, att en irreligiös minoritet berövar en annorlunda tänkande majori- tet möjligheten till en positiv kristen un- dervisning i skolorna.

En liknande tankegång skymtar i ett av de argument, som utredningen anser kan anföras mot obligatoriskt civiläktenskap. Detta skulle, heter det sid. 139, kunna i onödan aktualisera motsättningar på reli- giös grund därigenom att kyrkan uppställer särskilda kvalifikationskrav vid kyrklig vig— sel — vilket den bör vara oförhindrad att göra — och därmed ytterligare understry- ker särställningen för den kyrkligt vigde.

Det kan allvarligt ifrågasättas, om det

är möjligt att upprätthålla fiktionen. att kyrkans och samhällets syn på äktenskapet skulle vara identiska i ett samhälle, där det förefinns starkt avvikande mening om äk- tenskapets innebörd (och även om dess be- rättigande) och där staten fortlöpande har ändrat sin äktenskapslagstiftning för att till- mötesgå en icke kristen syn på äktenskapet. Även här bör samhället i religionsfrihe- tens namn erbjuda valmöjligheter. Domka- pitlet har principiellt intet att erinra emot att ett obligatoriskt civiläktenskap införes, vars legala konsekvenser bestäms genom statlig lagstiftning. Vid dess sida måste emellertid alltid finnas den kristna vigseln, vars innebörd och konsekvenser sträcker sig längre, fast de icke är av juridisk utan etisk och religiös art.

Domkapitlet vill i fråga om det obliga- toriska civiläktenskapet understryka, vad utredningen säger om lämpligheten av att välja en så enkel form för äktenskapets in- gående som möjligt och låta den obliga- toriska delen därav stanna vid en enkel registreringsakt. Den omständigheten, att somliga medborgare icke önskar en kyrklig vigsel, bör nämligen icke rimligen föran- leda, att samtliga medborgare mot sin öns- kan påtvingas en högtidlig statlig akt, som mer eller mindre är kopierad på den kyrk- liga vigselakten utan att äga dess religiösa karaktär. Utredningen påpekar med rätt, att detta för flertalet medborgare skulle innebära en irriterande dubblering. I stäl- let bör samhället såsom nu kunna erbjuda dem, som så önskar, en högtidligare bor- gerlig ceremoni i samband med registre- ringsakten.

Det är emellertid svårt att se, på vilka punkter den nuvarande ordningen skulle kunna inkräkta på kontrahenternas reli- gionsfrihet. Domkapitlet finner därför lämpligast att den bibehålles.

Ur religionsfrihetssynpunkt föreligger enligt domkapitlet och stiftsrådet i Härnö- sand samt Svenska prästförbundet inte skäl för att införa obligatoriskt civiläkten-

skap. Domkapitlet tillägger att möjlighet till sådant finns redan för dem som så önskar. Däremot skulle detta obligato- rium kollidera med äktenskapsuppfatt- ningen hos den grupp, som av etiska och religiösa skäl föredrar enbart en kyrklig ordning.

Stiftsrådet i Skara uttalar att eftersom nuvarande samband mellan stat och kyrka kan verka som ett avsteg från re- ligionsfrihetsprincipen, synes det

vara angeläget att förutsättningslöst pröva alla nu bestående sidor av sambandet mel- lan stat och kyrka såsom exempelvis... formerna för äktenskapets ingående för att om möjligt minska riskerna för irritation och åsidosättande av fundamentala mänsk— liga rättigheter.

2.5.4.4 Borgerlig vigsel

De faktiska möjligheterna att f.n. erhål- la borgerlig vigsel kommenteras ur re- ligionsfrihetssynpunkt av hovrätten för västra Sverige, domkapitlet i Lund, stifts- rådet i Skara, Sveriges frikyrkoråd, För- bundet för religionsfrihet, Sveriges krist- na socialdemokraters förbund, Förbundet för kristen enhet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. Samtliga anför kritiska synpunkter på nuvarande ordning.

Hovrätten för västra Sverige framhål- ler sålunda.

Att allenast mellan sex och sju procent av samtliga äktenskap ingås genom borger- lig vigsel och att alltså det alldeles övervä- gande antalet äktenskap alltjämt sker ge- nom vigsel enligt svenska kyrkans eller annan kyrklig ordning synes i och för sig ägnat att förvåna. Säkerligen är religiösa motiv icke avgörande för alla dem som väljer kyrklig vigsel; de bevekelsegrunder

av konventionell och traditionell natur, som icke sällan synes föranleda att kyrklig vig- selform föredrages, kan dock ofta ha reli— giös prägel. Men i åtskilliga fall torde kyrklig vigsel väljas antingen rent slump- vis eller också därför att de två vigsel- formerna för närvarande rent faktiskt ej är likställda. Sålunda saknas på många håll i landet tillgång till lämpliga vigselför- rättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel; särskilt torde svårigheter att vid veckosluten — när flertalet vigslar tradi- tionellt äger rum — erhålla borgerlig vig- selförrättare föranleda att kyrklig vigsel väljes. Det är enligt hovrättens mening an- geläget att de berörda bristerna avhjälpes. Av den till innevarande års riksdag fram— lagda propositionen med förslag till änd- ringar i giftermålsbalken framgår dock, att statsmakterna har sin uppmärksamhet rik- tad på de nu berörda spörsmålen, se prop. nr 136 år 1968 s. 82. Vad lokalfrågan an- går vill hovrätten i detta sammanhang framföra tanken, huruvida icke kyrka eller annan kyrklig lokal skulle kunna i vissa fall få användas även för borgerlig vigsel.

Domkapitlet i Lund stöder

den mening som departementschefen gett uttryck åt i proposition till årets riksdag om ändring av giftermålsbalken , nämligen att institutet med borgerliga vigselförrättare förstärkes.

Enligt stiftsrådet i Skara bör det bor- gerliga samhällets service

utökas så, att de, som önskar ingå civil- äktenskap, icke ställs inför alltför stora svårigheter.

Sveriges fri kyrkoråd uttalar.

Enligt kristen syn är äktenskapet en av Gud instiftad ordning och människor med kristen syn på äktenskapet kommer att fin- na det naturligt och önskvärt att det bor- gerliga registreringsförfarandet fullföljs ge-

nom en högtidlig religiös akt. Svenska kyr- kan och övriga trossamfund har redan for- mer för en sådan akt. Det är däremot be- tydligt svårare för dem som önskar en hög- tidlig borgerlig akt att få sin önskan upp- fylld. Frikyrkorådet anser att . . . möjligheter till en högtidligare form av borgerlig vigsel bör garanteras av samhället och att borger- liga vigselförrättare bör finnas tillgängliga alla dagar i veckan.

Enligt Förbundet för religionsfrihet be- höver nuvarande ordning med den kyrk- liga vigselns rättsverkan inte i och för sig strida mot religionsfrihetsprincipen. En förutsättning är dock att i praktiken fullt likvärdiga alternativ erbjuds för människor med olika slags religiös upp- fattning. Sveriges kristna socialdemokra— ters förbund anser att den borgerliga kommunen bör ha skyldighet att ställa rum till förfogande för vigsel.

Under rubriken Borgerliga ceremonier tar Förbundet för kristen enhet upp frå- gan om samhällets service med en cere- moniell utformning av livets stora hög- tider.

Vi menar, att det ur religionsfrihetssyn- punkt måste anses som otillfredsställande, att bristen på en livsåskådningsmässigt neutral service i detta hänseende i viss mån tvingar religiöst indifferenta personer att hänvända sig till Svenska kyrkan, vars ri- tual för vigsel och jordfästning är klara uttryck för en kristen bekännelse. Förden- skull anser vi, att samhällets service med »borgerliga», d.v.s. icke-religiösa, ceremo- nier vid de stora högtiderna i livet bör va- ra mycket generös.

Förbundet, som i likhet med Förbun- det för religionsfrihet anser att vigselns rättsverkan bör knytas till ett enkelt re- gistreringsförfarande (se avsnitt 12.3.1), påpekar i fortsättningen att

för dem som så önskar bör den borger- liga kommunen emellertid vara skyldig att tillhandahålla en ceremoniell vigsel i vär- diga former. Vigselförrättare måste därvid finnas tillgänglig även eftermiddag före sön- och helgdag. Värdiga vigselrum skall finnas i alla kommunal- och rådhus.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare uttalar att

den borgerliga vigseln bör göras mera lätt- tillgänglig under veckosluten och givas en sådan ram, att den blir ett verkligt alterna- tiv.

2.5.4.5 Medling I fråga om medling anser utredningen

det mest aktuella spörsmålet vara att öka möjligheterna att få medling av borgerlig medlare. Den faktiska begränsning som fö- religger i valet mellan kyrklig och annan medlare har ansetts otillfredsställande och ägnad att inge betänkligheter från religions- frihetssynpunkt. Från sådan synpunkt har det vidare på sina håll ansetts vara betänk- ligt, att präst i Svenska kyrkan och behörig vigselförrättare inom annat trossamfund di- rekt på grund av stadgande i lag äger funge- ra som medlare. (SOU 1968: 11 s. 141.)

Betydelsen av faktisk valfrihet mellan kyrklig och borgerlig medling framhålls av hovrätten för västra Sverige, länssty- relsen i Kronobergs län och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Utredningens framställning bör enligt hovrätten för västra Sverige komplette- ras med

att i den ovannämnda prop. nr 136 år 1968 framlagts förslag också rörande med- ling, innebärande bl.a. att antalet borger- liga medlare skall ökas, så att det i varje

borgerlig kommun skall finnas minst en borgerlig medlare, och att ersättning till borgerlig medlare skall betalas av kommu- nen. Dessa förslag synes vara ägnade att avsevärt motverka det nuvarande otillfreds- ställande förhållandet, att möjligheterna att anlita borgerlig medlare rent faktiskt ofta är begränsade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län beto- nar

vikten av att det blir praktiskt möjligt för envar att kunna välja mellan kyrklig och borgerlig medling. Detta önskemål synes ha uppfyllts sedan riksdagen antagit lag om ändring i giftermålsbalken , m.m. vari bl. a. stadgas, att i varje kommun skall finnas minst en borgerlig medlare.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser att en utbyggnad av den borgerliga medlingsorganisationen är lämplig.

Stadgandet att präst i Svenska kyrkan och behörig vigselförrättare inom annat trossamfund äger fungera som medlare berörs av hovrätten för västra Sverige och Förbundet för religionsfrihet (se av- snitt 12.4).

2.5.5 Begravningsväsendet

Frågan om begravningsväsendet bör, ut- talar kyrka-statutredningen i slutbetän- kandets kap. 10, lösas med beaktande av den religionsfrihetsproblematik som kan förekomma (SOU .1968: ,11 s. 148).

I det särskilda religionsfrihetsbetänkan- det konstaterade utredningen att för de samhällsmedlemmar som står utanför alla religiösa samfund

kan praktiska svårigheter möta för anord- nande på ett tillfredsställande sätt av en del förrättningar motsvarande kyrkliga så-

dana, exempelvis begravningar (SOU 1964: 13 s. 591).

I betänkandet Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45) lade ut- redningen religionsfrihetssynpunkter på dels problemet om huvudmannaskapet för begravningsväsendet (s. 456—457), dels frågan om invigning av begravnings- plats (5. 465 —466).

Utredningen sammanfattar i slutbe- tänkandets kap. 10 dessa synpunkter.

För Svenska kyrkan som samfund inne- bär dct enligt utredningens mening inte ett ingrepp i religionsfriheten, om begravnings- väsendet överföres från församlingarna till de borgerliga kommunerna. Religionsfri- heten för samfund innebär, enligt den de- finition utredningen givit i sitt delbetän- kande om religionsfriheten, att samfundet skall kunna fritt verka i enlighet med sin bekännelse. Väl förekommer inom Svenska kyrkan, att frågorna om begravningsplatser- na uppfattas såsom varande av kyrklig na- tur och att krav uppställes på att kyrkan skall få handha dessa frågor åtminstone så- vitt angår dess egna medlemmar. Men det har icke ens gjorts gällande att detta krav skulle vara grundat på kyrkans bekännelse. När det gäller huvudmannaskapet för de nuvarande begravningsplatserna kan kyrkan inte med utgångspunkt från religionsfrihe- tens principer hävda, att detta huvudman- naskap skall kvarbliva hos kyrkan. Ej heller synes dessa principer i och för sig kunna åberopas för krav att —— om huvudmanna- skapet för de allmänna begravningsplatser- na överföres till borgerligt organ — få an- lägga enskilda begravningsplatser för endast kyrkans medlemmar. Men givetvis kan det dock från andra utgångspunkter framstå som ett intresse för Svenska kyrkan att alltjämt få hålla begravningsplatser åtmins- tone för egna medlemmar.

För enskilda personer som inte ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse kan däremot, liksom för andra samfund än Svenska kyrkan, religionsfrihetsaspekterna

vara av betydelse. På samma sätt som i fråga om folkbokföringen kan således in- vändningar mot den nu gällande ordning- en komma att göras med utgångspunkt från religionsfrihetens krav. Bibehålles det nu- varande systemet, innefattar detta att en kompromiss göres mellan å ena sidan Sven- ska kyrkans icke på religionsfriheten grun- dade krav att få omhänderha begravnings- väsendet för sina medlemmar samt å and- ra sidan krav från enskilda och grupper, som ej ansluter sig till Svenska kyrkans be- kännelse, att begravning av religionsfri- hetsskäl ej skall behöva ske på en av kyr- kan invigd och förvaltad begravningsplats. (SOU 1968: 11 s. 148—149.)

I det följande redogörs endast för kom- mentarer där religionsfrihetsaspekter tas upp uttryckligen. Remissinstanser som endast talar om »principiella skäl» för en viss lösning — men inte närmare ut- vecklar innebörden av dessa skäl — redovisas i avsnitt 13.2.

Hithörande problem har tagits upp av domkapitlet i Härnösand, stiftsråden i Skara och Härnösand samt Svenska prästförbundet, vilka anser att nuvarande system ej kränker principen om religions- frihet, samt av domkapitlet i Göteborg, Förbundet för religionsfrihet och För— bundet för kristen enhet.

Vissa nyansskillnader finns dock mel- lan de fyra förstnämnda. Medan dom- kapitlet och stiftsrådet i Härnösand så- lunda uttalar att »nuvarande ordning kränker ingens religionsfrihet» och Sven- ska prästförbundet finner att det inte

torde kunna anses stötande för män- niskor med annan religionsåskådning eller ateistisk livssyn om statsmakterna anför- tror begravningsväsende till kyrkan,

uttalar stiftsrådet i Skara att

begravningsväsendets nuvarande utformning torde icke kunna anses i högre grad strida mot religionsfrihetsprincipen.

Stiftsrådet i Skara framhåller emeller- tid också, att eftersom nuvarande sam- band mellan stat och kyrka kan verka som ett avsteg från religionsfrihetsprin- cipen, synes det

vara angeläget att förutsättningslöst pröva alla nu bestående sidor av sambandet mellan stat och kyrka såsom exempelvis begravningsväsendet för att om möjligt minska riskerna för irritation och åsido- sättande av fundamentala mänskliga rät- tigheter.

Domkapitlet i Göteborg anför.

Enligt den av Förenta Nationerna 1948 antagna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna har envar rätt att offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro bl.a. genom iakttagande av religiösa sed- vänjor. Sådana religiösa sedvänjor är för en kristen förknippade också med jord- fästning, begravning och gravskick. Utred- ningen påpekar att det finns enskilda och grupper, som ej ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse och som av religions- frihetsskäl önskar att begravning ej skall behöva ske på en av kyrkan invigd och förvaltad begravningsplats. För en kristen är det å andra sidan angeläget, att han får vila i vigd jord, liksom att begravnings- platsen utformas så, att den ger uttryck åt och icke motsäger den kristna tron.

Utredningen förordar närmast ett bibe- hållande av hittillsvarande ordning, dock med ökat utnyttjande av möjligheten att lägga nyanlagda kyrkogårdar under borger- lig förvaltning. Domkapitlet kan i huvud- sak ansluta sig härtill men vill dock på- peka, att det borgerliga huvudmannaska- pet även i fortsättningen såsom hittills måste förenas med kyrklig invigning samt med en sådan utformning av begravnings- kapell och gravplatser att den kristna tron

respekteras. Skulle den kyrkliga invigning- en och förekomsten av kristna symboler verkligen på vissa håll upplevas såsom ett ingrepp i religionsfriheten, bör samhället även här bereda valmöjlighet genom att anordna (eller medgiva vederbörande rätt att anordna) begravningsplatser av icke- kristen karaktär.

Icke heller på detta område bör före- komsten av en icke-kristen minoritet få tagas till förevändning att beröva kyrkans medlemmar deras hittillsvarande möjlig- heter att iaktta kristen sed.

Förbundet för religionsfrihet finner det

naturligt, att avskedet från en människa står i överensstämmelse med den dödes livssyn, d.v.s. att fritänkaren får en kon- fessionslös begravning, den religiöse en re- ligiös begravning och den enbart konven- tionelle en form som de efterlevande be- stämmer.

Vi anser att alla icke privata begrav- ningsplatser bör överföras i borgerligt kommunal ägo och förvaltning, en ut- veckling som av praktiska skäl redan har börjat t.ex. i Stockholm. Möjligen kan det under en övergångstid vara lämpligt att vissa begravningsplatser i avfolknings— bygder bibehålles under kyrkornas huvud- mannaskap.

Enligt nu gällande lag måste allmän be— gravningsplats invigas i religiös bemär- kelse. Denna invigning lär sällan kunna anses vara till förtret för någon, men ef- tersom det inte kan vara något sam- hälligt intresse att den verkställs, vill vi föreslå, att bestämmelserna därom utgår ur lagen så att eventuell invigning helt får bli en angelägenhet för inom kommunen verksamma religionssammanslutningar.

I detta sammanhang vill vi gärna på- minna om de svårigheter, som fortfarande möter dem, som har att ombesörja en borgerlig begravning. Många medborga- re torde knappast känna till möjligheten och än färre veta hur man i praktiken skall kunna genomföra sådan begravning.

Det är ofta svårt att finna villig och lämplig person som officiant och förhål- landet att begravningskapellen förvaltas av den kyrkliga kommunen kan medföra att kyrkans organist kan vägra att utlåna orgel. I vissa kommuner har man försökt lösa en del av dessa problem, men önskvärt vore att frågan kan lösas på riksplanet, förslags- vis med ledning av de erfarenheter som vunnits i de kommuner, där man hunnit längst i dessa angelägenheter.

Att behovet av information är stort tor- de framgå av att den lilla skrift som för- bundet utarbetat och utgivit angående bor- gerlig begravning, nu tryckts i 18000 exemplar.

Skriften bifogas detta yttrande.

Också Förbundet för kristen enhet understryker behovet av ett borgerligt jordfästningsalternativ.

2.5.6 övriga problem

Hovrätten för västra Sverige berör i sam- band med sin behandling av vigsel- tvånget även skyldigheten för präst att pålysa kollekt.

Parentetiskt må här tilläggas, att ett an- nat exempel på »statligt tvång» som ibland framföres vid sidan av det nyss nämnda, nämligen skyldigheten att vid gudstjänst pålysa kollekt, förefaller mera ägnat att lämnas åt sitt värde; det ter sig för lek- mannen svårförståeligt att det skulle vålla samvetsbetänkligheter att för kyrkomenig- heten kungöra till vilka ändamål dagens kollekt är avsedd. Det kan påpekas, att en liknande »konfliktsituation» sannolikt ej kan undvikas ens i en fri kyrka, som också torde komma att behöva kollekter —— och deras pålysande — för ändamål, som kanske inte gillas av enskilda präster.

3. Finansiella och organisatoriska frågor

Kyrka-statutredningen ger i slutbetän- kandets kap. 12 och 13 sammanfattande beskrivningar av hur kyrka-statrelationen skulle komma att te sig i A-läget resp. i B-, C- och D-läget. Remissinstansernas kommentarer till dessa kapitel redovisas i det följande. I den mån synpunkterna berört religionsfrihetsproblematiken har de emellertid förts till kapitel 2. Vidare har stoffet omdisponerats kring ett 'fi- nansiellt' delavsnitt (3.1) och ett 'orga- nisatoriskt' delavsnitt (3.2).

Vissa remissyttranden _ främst från myndigheter och institutioner med kyrk- lig anknytning — har delvis utformats som kommentarer till besluten vid 1968 års kyrkomöte om ett kyrkligt reform- program samt om en förhandlingsduglig kyrkoorganisation (mot 1968: 17 och 18, SäU ], kskr 31). Dessa kommentarer åter- ges som en särskild del av det 'organisa- toriska, delavsnittet.

3.1 Finansiering Vissa synpunkter på svenska kyrkans —— liksom andra trossamfunds — finan- siella problem har redan berörts i av- snitt 2.1.5 Religionsfrihet och ekonomi. För att argumentationen kring religions-

frihetsproblematiken skulle komma till sin rätt var det emellertid nödvändigt att låta citaten även innehålla sådana synpunkter som hör hemma i avsnitt 3.1. I detta före- kommer sålunda vissa oundvikliga upp- repningar av uttalanden som helt eller del- vis återgetts i förstnämnda avsnitt.

3.1.1 Allmänna kommentarer

3.1.1.1 Utredningsunderlaget m. m.

Avsnittet består av två huvuddelar. Till en början redogörs för remissinstansernas önskemål om ytterligare Utredningsunder- lag på det ekonomiska området. Därefter redovisas vissa övergripande synpunkter.

Av avsnitt 3.1.3 framgår att önskemål om ytterligare utredningsunderlag rörande ekonomin i en fri kyrka kommer fram i flera remissyttranden. Bl. a. länsstyrelser- na i Älvsborgs och Västerbottens län, domkapitlen i Lund, Göteborg och Luleå, stiftsnämnderna i Lund och Göteborg samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund säger uttryckligen att så- dana utredningar krävs för att det ska vara möjligt att ta slutlig ställning i kyrka- statfrågan. Förbundet för religionsfrihet har emellertid en annan uppfattning.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund kräver ett bättre utred- ningsunderlag i fråga om församlingarnas ekonomi.

Som redan inledningsvis framhållits an- ser styrelsen det beklagligt att den avslu- tade kyrka-statutredningen i det närmaste helt förbigått de organisatoriska och eko- nomiska frågorna på församlingsplanet. Eftersom det ytterst är församlingarna, som bär upp Svenska kyrkans verksamhet, är det av väsentlig betydelse för dem att kunna bilda sig en uppfattning om huru- vida en tänkt framtida organisation av kyrkan blir sådan att församlingarna även då har organisatoriska och ekonomiska möjligheter att fullgöra sin uppgift. Enligt styrelsens uppfattning vore det beklag- ligt om det slutliga resultatet av kyrka- statberedningens arbete blir en »princip- kyrka» som — när den skall träda i funk- tion — kommer att innehålla relativt få ekonomiskt bärkraftiga församlingar och en i kyrkligt hänseende utarmad avfolk- ningsbygd.

Genom skriften om församlingarnas roll i kyrka-statdebatten har riksförbundet ve- lat peka på dessa av utredningen förbised- da problem. Beträffande de olika frå- geställningarna får styrelsen hänvisa till denna skrift.

Givetvis erfordras ingående utredningar av de ekonomiska och organisatoriska frå- gorna, och detta är nödvändigt oavsett hur förhållandet till staten kommer att utfor- mas.

Styrelsen är av den bestämda uppfatt- ningen att dessa frågor måste beaktas av den nu arbetande kyrka-statberedningen.

Som framgår av sammanställningen, har övervägande flertalet av de kyrkokommu- ner som yttrat sig angående en eventuell fri kyrka förklarat att man, såvitt nu kan bedömas, icke skulle ha möjlighet att kla- ra sin ekonomi i ett fritt läge, om man såsom målsättning har att den kyrkliga verksamheten icke skall försämras i för- hållande till nuläget. De anser därför att det i ett sådant läge måste tillskapas en

ekonomisk utjämning liknande den som nu sker på grund av författningsreglering.

Också länsstyrelsen i Västerbottens län och domkapitlet i Luleå tar upp denna fråga.

För att kunna bedöma de praktiska följderna av ett beslut av statsmakterna i viss riktning är det sålunda enligt läns- styrelsen i Västerbottens län

nödvändigt att ha en någorlunda säker uppfattning om de ekonomiska och fi- nansiella förutsättningar kyrkan kommer att få arbeta under. På detta område rör sig utredningen emellertid till stor del med tämligen allmänt hållna antaganden. Även om det är förenat med avsevärda svå- righeter att få fram ett tillförlitligt un- derlag för mera säkra bedömningar, sy- nes det dock möjligt att med hjälp av bl.a. ekonomisk expertis och från vissa bestämda förutsättningar ge en mer full- ständig bild härom. Vidare kan ett beslut om skiljande av kyrkan från staten vän- tas få långtgående konsekvenser för kyr- kans möjligheter att vara verksam inom landets glesbygder. Då man måste räkna med en fortsatt uttunning av befolkning- en inom stora delar av landet måste det vara ett stort intresse att få verkningarna härav ingående belysta.

Beträffande finansieringsfrågorna anslu- ter sig länsstyrelsen till den av kyrkofull- mäktige i Umeå stadsförsamling framför- da meningen att man för att kunna ta ställning till vilka praktiska konsekvenser olika typer av kyrklig organisation medför måste ha ett bättre underlag för bedöm- ningen av olika finansieringsmetoder. Som kyrkofullmäktige framhållit bör en under- sökning bl.a. ta sikte på hur mycket kyr- kans verksamhet kostar om man drar bort de kostnader som belöper på kyrkogårds- väsende och folkbokföring, hur små och stora församlingar förhåller sig till var- andra m.m. Har större klarhet skapats i fråga om kyrkans finansiering finns »bätt-

re förutsättningar för bedömning av vilken organisationsform som ger de bästa möj- ligheterna för svenska kyrkan att göra tjänst i vårt folk».

Såvitt gäller vilka konsekvenser ett be— slut om skiljande av kyrkan från staten får för glesbygdens del, förefaller det tro- ligt att ett sådant beslut påtagligt be- gränsar kyrkans möjlighet att bedriva sin verksamhet där. Bortfallet av det stöd som f.n. utgår till ekonomiskt svaga för- samlingar genom skatteutjämningsbidrag torde innebära att grundvalen för verk- samheten till stor del rycks undan. För att det skall vara möjligt att erbjuda en reli- giös service som kan jämställas med den som nu står till buds torde krävas en av- sevärd omfördelning av kyrkans inkomster från de mera tättbefolkade och ekonomiskt starka delarna av landet till glesbygderna. Men även om en sådan utjämning kom- mer till stånd är det sannolikt ändock nödvändigt att avsevärt begränsa och kon- centrera verksamheten i de glest befolkade områdena. Eftersom den utflyttning som nu sker från glesbygd kan förväntas pågå under ännu lång tid och snarast tillta i omfattning, kommer det att bli allt svå- rare att tillgodose de kvarvarandes behov av religiös förkunnelse och andra tjänster från kyrkan. Mot bakgrund av att männi- skorna i glesbygden i allmänhet torde ha ett större behov och intresse av kyrkans tjänster än befolkningen i övrigt, får ett beslut att skilja kyrkan från staten större konsekvenser för deras del. För att det skall vara möjligt att bilda sig en närmare uppfattning härom och på vilka vägar och i vilken omfattning en från staten skild kyrka kan motverka en utveckling i denna riktning, synes ett fördjupat stu- dium av denna problematik böra komma till stånd.

Domkapitlet i Luleå anser — som framgått av avsnitt 1.3 — att

de ekonomiska konsekvenserna av de olika hypotetiska lägen, som utredningen rör

sig med, är synnerligen svåra att över- blicka. I hithörande problem har icke genom det utförda arbetet tillräcklig klar- het erhållits. Ett ytterligare klarläggande av de ekonomiska konsekvenserna av olika lägen och av dessa föranledda nya utgifts- poster torde vara en angelägenhet av förs- ta ordningen för det fortsatta utrednings- arbetet.

Förbundet för religionsfrihet finner det däremot

beklagligt att utredningen delvis gett di- rektiven en tolkning, som troligen ej var avsedd. Den har i alltför stor utsträck- ning ägnat sig åt att spekulera över hur eventuella framtida kyrkor skall kunna bildas, organiseras, finansieras och bedriva sin verksamhet. Detta synes oss allt vara för staten helt ovidkommande frågor, som bör lösas genom enskilda initiativ och som inte borde behöva belasta det även dem förutan omfattande utredningsarbetet.

Vissa övergripande synpunkter på fi- nansieringsfrågorna tas upp av domkapit- let i Linköping, Folkpartiets kvinnoför- bund och Kyrkliga kvinnorådet.

Problemet med kyrkans finansiering är enligt domkapitlet i Linköping

en synnerligen viktig fråga. Den borde i och för sig ha varit en perifer fråga i den principiella diskussionen om kyrka-stat. Andra frågor borde ha varit viktigare: vad kyrkan är, vad den har att erbjuda, hur den skall vara uppbyggd för att bäst kunna fungera. Utifrån dessa frågor borde även kyrka-stat-frågan lösas. Likväl har frågan om kyrkans finansiering dominerat de- batten inom kyrkan och påverkat och of- ta avgjort ställningstaganden i kyrka-stat- frågan. Det har blivit den centrala frågan.

Det är lätt att förringa frågans bety- delse. Även i de allvarligaste försök att göra kyrkans syn på sig själv till det av-

görande, har finansieringsfrågan ansetts ut- göra en centralfråga. Kyrkan är för att kunna fungera beroende av sin ekonomi. Kyrkan lever på sina dagliga inkoms- ter. Att tala om ett kyrkans stora kapital, med vars avkastning den skall bedriva sin verksamhet, är synnerligen missvisande. »Den rika kyrkan» är en myt. Enbart hän— visad till vad kyrkan äger av kapital, skulle den endast kunna bedriva tiondelen av sin nuvarande verksamhet. Hennes »kapitalvärden» är i stort sett s.k. »affek- tionsvärden». De utgöres av kyrkobygg- naderna och deras inventarier eller rättare sagt brandförsäkringsvärdena på dem. I stället för att avkasta något, kräver de utgifter för tillsyn, reparation och under- håll. Skulle kyrkans ekonomi försämras, torde en av kyrkans första —— om än smärtsamma uppgifter — bli att överlämna en rad kyrkor till det allmänna för att ej hennes ekonomi från första stund skul— le komma att undergrävas. Kyrkans re- surser måste i stället användas på ett i andlig mening livsbefrämjande och livs- uppehållande arbete bland människorna. I dag underhålles och förnyas flertalet kul— turminnesmärken i vårt land, d.v.s. bl.a. kyrkobyggnaderna, av de enskilda försam- lingarna utan bidrag från det allmännas sida. Undantaget utgör sex domkyrkor — de från medeltiden — där kostnaderna för underhållet av kyrkans yttre »monu- mentalitet» delas mellan staten och resp. församling. Kyrkans främsta uppgift är dock icke underhåll av kulturminnesmär- ken, varför en försämrad ekonomi främst kommer att gå ut över kyrkobyggnaderna. Medan det kapital, som ligger i kyrko- byggnaderna, givetvis är en >>rikedom>> — dock utan avkastning — är kyrkans övriga egendom, d.v.s. jord och skog, icke större än att endast ca 10 % av kyrkans erforderliga inkomster täckes av dess av— kastning. Även om en strukturrationali- sering — som för övrigt är i full gång — kan öka denna avkastning, måste kyrkans väsentliga inkomster komma från annat håll. För närvarande kommer den från medlemmarna genom deras kyrkoskatt.

Folkpartiets kvinnoförbund uttalar.

Finansieringen av kyrkans tjänster bör diskuteras efter linjen: vad är dess tjäns- ter värda för samhället respektive den en- skilde? Om de uppfattas som värdefulla, kommer de att betalas alldeles som vi betalar för företagshälsovård och familje- rådgivning och alla andra motsvarande tjänster i samhället. I vissa fall går betal- ningen över skattemedel, i vissa fall beta- lar medborgaren direkt. Situationen är i princip inte annorlunda för kyrkan. Vi vill inte förorda beskattningsrätt eller icke beskattningsrätt, utan att dessa problem diskuteras utifrån frågan: vilka av kyr- kans aktiviteter är ett samhällsintresse av sådan art, att samhället bör stödja med allmänna medel, och vilka bör kyrkans egna medlemmar frivilligt ha rätt att stöd- ja?

Frivilliga avgifter spelar i dag en stor roll för de frikyrkliga samfunden och kan även i framtiden tänkas stimulera den andliga verksamheten också i Svenska kyrkan, om denna får en annan ekonomisk ställning.

Kyrkliga kvinnorådet understryker be- tydelsen av en oberoende ställning för kyrka och präst.

Bortsett från vilket läge, som kommer att bli gällande, måste man slå vakt om kyrkans oberoende. Det kan inte tjäna prästens väsentliga uppgift — att predika och vara själasörjare -— om han skall tvingas ägna tid åt insamlandet av pengar. Risk föreligger dessutom att prästen kom- mer i beroendeförhållande, åtminstone psy- kologiskt, till enskilda eller grupper inom församlingen.

3.1.1.2 Särskilda problem

I vissa fall har remissinstansema tagit upp problem utan att uttryckligen relatera dem till förhållandena i ett A-läge resp.

i ett B-, C- eller D-läge. Med denna ut- gångspunkt redovisas närmast synpunk- ter på begreppen skatt och beskattning, sättet att täcka kostnaderna för folkbok- föringen och begravningsväsendet, tanken på avdragsrätt vid beskattningen för av- gifter och gåvor till trossamfund, problem kring beskattningen av svenska kyrkan och andra samfund samt statens och kom- munernas bidrag till samfundens verk- samhet.

Begreppen skatt och beskattning (jfr SOU 1968:11 s. 213) diskuteras av hov- rätten för västra Sverige, kammarkolle- giet och kammarrätten.

Hovrätten för västra Sverige anser att frågan om den rättsliga distinktionen mellan »skatt» och »medlemsavgift»

vid ett i huvudsak bevarat samband mel— lan staten och kyrkan synes väsentligen va- ra av terminologisk natur. Kammarkollegiet ifrågasätter utred- ningens begreppsdefinitioner.

Utredningen definierar (s. 213 högra sp. ö) termen skatt som »tvångsbidrag, som ut- går till tvångssammanslutningar, vilka full- följer offentligrättsliga uppgifter», samt uttalar att om juridiska personer och icke- medlemmar befrias från skatt (full sådan skatt resp. 60 % därav) till kyrkan — en åtgärd som är tänkbar även i A-läget — den avgift, som medlemmarna betalar, rättsligt sett inte kan betecknas som skatt även om uppbörden sker tillsammans med skatt till stat och kommun. Kollegiet ifrå- gasätter om detta uttalande är riktigt. För— samlingarna (pastoraten) förblir ju i A-lä- get offentligrättsliga subjekt, vilka av sta- ten tillerkänts beskattningsrätt, och avgiften uttages efter automatiskt verkande regler.

Kammarrätten uttalar (sidhänvisning- arna avser SOU 1967: 46).

Utredningen konstaterar inledningsvis (s. 231) att, om den bidragsskyldighet gent- emot församling av Svenska kyrkan som nu åvilar alla skattskyldiga upphävs såvitt avser dels fysiska personer, som står utanför kyrkan, och dels juridiska perso- ner, församlingarna inte längre kan beteck- nas som kommuner eller överhuvudtaget som tvångssammanslutningar. Svenska kyr- kans medlemmars bidrag till kyrkan får då inte från rättslig synpunkt karaktär av skatt. Det är därför inte, framhåller utred- ningen, för vare sig A-läget eller B-läget klart att den kyrkliga beskattningsrätten skall bestå.

Kammarrätten biträder uppfattningen att termerna »beskattningsrätt» och »skatt» icke bör komma till användning i ett läge, där icke alla till stat och kommun skatt- skyldiga är skyldiga att erlägga försam- lingsskatt eller en däremot svarande av- gift.

Sättet att täcka kostnaderna för folk- bokföringen och begravningsväsendet tas upp av bl.a. centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt stiftsnämnden i Lund.

Enligt centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens mening bör

de kostnader för angelägenheter av bor- gerlig natur, d.v.s. uppgifter inom folk- bokförings- och begravningsväsendet, som nu ingår i församlingsskatten, uttagas i form av allmän skatt till stat eller kom- mun. Detta bör med hänsyn till angelä- genheternas karaktär ske oberoende av vilket läge för relationen kyrka-stat som kommer att gälla.

Av principiella skäl bör, skriver stifts- nämnden i Lund,

kostnader för kyrkans borgerliga åtagan- den — främst folkbokföring och begrav- ningsväsende — överföras till statens eller den borgerliga kommunens drätsel och ej

direkt belasta den kyrkliga utdebiteringen. Den exakta omfattningen av dessa kostna- der återstår emellertid att närmare utreda.

Tanken på avdragsrätt vid beskatt- ningen för avgifter och gåvor till tros- samfund aktualiseras av bl.a. kammar- rätten, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlet i Uppsala, Katolska biskops- ämbetet, Mosaiska församlingen i Stock- holm, Moderata samlingspartiets kvin- noförbund och Kristna studentrörelsen i Sverige. Ytterligare kommentarer till av- dragsrätten redovisas i avsnitt 3.1.3.2.

Som framgått av avsnitt 2.1.5.2 för- ordar Moderata samlingspartiets kvinno- förbund avdragsrätt, medan länsstyrel- sen i Jönköpings län anser att den hit- tillsvarande negativa inställningen till avdragsrätt bör mjukas upp, varvid av- draget dock tänkes maximerat. I samma avsnitt har också återgetts Katolska bis- kopsämbetets och Mosaiska församling- ens i Stockholm uppfattning att det är orättvist att avgift till resp. samfund in- te är avdragsgill medan medlemmar av svenska kyrkan har rätt till avdrag för den kyrkokommunala utdebiteringen.

Också kammarrätten betonar rättvi- sesynpunkten, men drar närmast slut- satsen att avdragsrätt för medlemsavgift inte bör medges.

Vad beträffar frågan om rätt för med- lem av Svenska kyrkan respektive medlem av annat trossamfund att vid taxering er- hålla avdrag för medlemsavgift anser kam- marrätten att det även i detta hänseende bör råda jämställdhet mellan medlemmar- na i olika trossamfund. Av olika skäl, bl. a. den omständigheten att det kan uppstå svårigheter vid en gränsdragning mellan vad som är »avgift» och vad som är »gåva» till samfundet, synes det kammarrätten icke böra ifrågakomma att medge avdrags-

rätt för medlemsavgifter. Det oaktat synes det kammarrätten som om —— därest i ett A-läge staten medverkar vid avgiftsuttaget i den formen att avgiften uttas i samband med de allmänna skatterna — praktiska skäl kan tala för att avdrag medges för medlemsavgift till Svenska kyrkan. Detta blir framför allt fallet, om storleken av av- giften inte direkt framgår av den skatt- skyldiges debetsedel å slutlig skatt.

Även domkapitlet i Uppsala ställer sig avvisande till tanken på avdragsrätt och åberopar religionsfrihetsprincipen (se avsnitt 2.1.5.2). I avsnitt 2.1.5.1 har åter- getts Kristna studentrörelsens i Sverige mening. Rörelsen finner att mot bak- grund av det svenska skattesystemet, som är anpassat till en

omfattande skattefinansiering och därför mer än fallet är annorstädes inskränkt skat- tefrihet för avgifter, gåvor och avsättningar till sociala, kulturella etc. ändamål ter sig förslag som innebär ett ökat beroende av insamlingar och spontant offrande för trossamfunden som föga framtidsdugliga. Detta förhållande må sedan välkomnas el- ler beklagas.

Problem kring beskattningen av sven- ska kyrkan och andra samfund tas upp av kammarrätten, länsstyrelsen i Jön- köpings län (se avsnitt 2.1.5.2), Sveriges frikyrkoråd och Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund. Härvid uttalar sig de tre förstnämnda för jämställdhet mel- lan svenska kyrkan och övriga trossam- fund. Ytterligare kommentarer till be- skattningsfrågorna redovisas i avsnitt 3.1.3.2.

Kammarrätten anför sålunda.

Sett från principiell synpunkt bör vid arvsbeskattningen samt den allmänna in- komst- och förmögenhetsbeskattningen ]

såväl ett A-läge som i ett läge med en fri svensk kyrka full jämställdhet råda mellan Svenska kyrkan och dess församlingar samt övriga trossamfund och dessas för- samlingar.

Sveriges fri kyrkoråd framhåller

att samma bestämmelser om befrielse från arvsskatt som gäller för Svenska kyrkans organ bör gälla också för frikyrkosam- funden.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund uttalar.

De förmåner i form av skattebefrielse som Svenska kyrkan och frikyrkosamfun- den åtnjuter bör de naturligtvis få be- hålla.

Som framgått av avsnitt 2.1.5.2 be- rör Katolska biskopsämbetet också vissa rättviseproblem i samband med statens och kommunernas bidrag till samfun- dens verksamhet.

3.1.2 A-läge 3.1.2.1 Skattefrågor

Vid sin behandling av relationen kyrka- stat i ett A-läge tar utredningen i slutbe- tänkandet upp vissa skattefrågor. Här- vid berörs skyldigheten för den som ej är medlem av svenska kyrkan att utge 60% av församlingsskatten, skyldighe- ten för juridiska personer att utge full församlingsskatt samt frågan om infö- rande av stiftsskatt eller kyrklig riks- skatt.

3.1.2.l.l Viss skattskyldighet för icke-medlemmar

Utredningen anför om skyldigheten för den som ej är medlem av svenska kyr- kan att utge 60 % av församlingsskatten bl. a. att religionsfrihetsargument kan åbe- ropas mot nuvarande ordning, att ett annat procenttal för skattelindringen är tänkbart men att man av praktiska skäl knappast kan differentiera skattelindring- en med hänsyn till förhållandena i varje församling, att det ej är motiverat att andra än kyrkans medlemmar bidrar till verksamheten om angelägenheter av borgerlig natur förs över till borger- liga organ samt att det likaledes ej är motiverat att andra än kyrkans med- lemmar bidrar till verksamheten om stat- liga eller kommunala bidrag utgår till församlingarna som ersättning för full- görande av uppgifter av borgerlig na- tur. I sistnämnda fall får enligt utred- ningen medlemmarnas bidrag till kyrklig verksamhet karaktär av medlemsavgif- ter och inte av skatt. (SOU 1968:11 s. 184.)

Remissinstansernas synpunkter på reli- gionsfrihetsargumenten har berörts i av- snitt 2.2.2.

Tre av de remissmyndigheter som dis- kuterar procenttalet för skattelindring- en m. m. instämmer i princip i utredning- ens uttalande. Sålunda skriver länsstyrel— sen i Jönköpings län.

Skyldigheten för den som ej är medlem av Svenska kyrkan att utge församlings- skatt med 60 % av vad den som är med- lem har att erlägga kan ej anses som nå- gon tillfredsställande lösning av frågan hur icke-medlemmar skall bidraga till bestri- dande av kostnader av borgerlig natur, som

kyrkan har genom handhavande av folk— bokföring och begravningsväsende. Kost- naderna måste variera i olika församling- ar. Men även om procenttalet faststäl- les för varje församling, torde svårighe- ter möta att få fram ett procenttal som motsvarar församlingens utgifter av borger- lig natur. Över huvud taget måste ifråga- sättas om en procentuell skattelindring nå- gonsin helt kan tillgodose ur religions- frihetssynpunkt berättigade krav på att icke- medlem i kyrkan endast skall bidraga till kyrkans utgifter för borgerliga ändamål. En utväg som utredningen berört att lösa frågan vore att staten och (eller) de bor- gerliga kommunerna lämnar bidrag till kyr- kan för bestridande av dess utgifter av rent borgerlig natur. En sådan lösning torde va- ra rättvis och dessutom tilltalande för den som ej är medlem i kyrkan. Länsstyrelsen förordar att denna lösning undersökes vid de utredningar om folkbokföring och be- gravningsväsendet, som pågår eller avise- rats.

länsstyrelsen i Malmöhus län ser be- räkningssvårigheterna som ett argument för att staten ska stå för nämnda kostna- der.

För att staten skall ersätta kyrkans kost- nader för handhavandet av ärenden av borgerlig natur talar svårigheterna att be- räkna dessa kostnader och att det är prak- tiskt omöjligt att differentiera icke-med- lems i kyrkan skattelindring med hänsyn till förhållandena i varje särskild försam- ling. Att efter ny kostnadsutredning fast- ställa skattelindringen till annat procenttal än nu gällande synes ej heller vara rätt- vist. Skattelindringen så beräknad göres beroende inte enbart av kostnaderna för församlingens borgerliga verksamhet utan även av kostnaderna för dess kyrkliga verk- samhet.

Stiftsnämnden i Härnösand anser det önskvärt att man —— om folkbokföring och begravningsväsende inte överförs till borgerligt organ —

under det fortsatta utredningsarbetet un- dersöker de verkliga kostnaderna för dessa delar av kyrkans verksamhet för att större noggrannhet skall kunna uppnås i fråga om den del av församlingsskatten, som skall erläggas av personer som inte tillhör kyr- kan.

Länsstyrelsen i Hallands län tar upp vissa tekniska problem vid införande av en eventuell rikskyrkoskatt (se avsnitt 3.1.2.l.4) och uttalar att

inte enbart det procentuella uttaget är av betydelse då det gäller att fastställa vad en skattskyldig, som utträtt ur Svenska kyr- kan, skall erlägga i kyrkoskatt.

Utredningens uttalande att det ej är mo- tiverat att andra än kyrkans medlemmar bidrar till verksamheten om angelägenhe- ter av borgerlig natur förs över till bor- gerliga organ får instämmande av hovrät- ten för västra Sverige, kammarrätten, länsstyrelsen i Jämtlands län och Fräls- ningsarmén. Vissa skattetekniska frågor vid en överföring till borgerligt organ ak- tualiseras av kammarrätten, som

anser sig böra i detta sammanhang fram- hålla att, om arbetet med den lokala folk- bokföringen skulle komma att överföras från kyrkan till annan myndighet redan in- nan en eventuell förändring sker i för- hållandet kyrka-stat, grunden för den nu- varande lagstiftningen om skattelindring för dissenters kommer att rubbas. Den del av den nuvarande församlingsskatten, för vil- ken dissenters icke åtnjuter skattelindring, är nämligen hänförlig till kyrkans arbets- uppgifter av icke religiös natur. Tekniskt torde det visserligen vara möjligt att, om kostnaderna för folkbokföring och be- gravningsväsende icke skall belasta kyrkan, låta den dissenters tillkommande skatte- lindringen omfatta hela eller huvudparten av församlingsskatten — eventuellt över- gångsvis i avvaktan på att en förändring

sker i relationen kyrka-stat. Det synes dock uppenbart att bidragen till kyrkans religiösa verksamhet under den angivna förutsättningen förlorar sin karaktär av skatt och i stället får karaktär av en kyrko- avgift, som skall erläggas av dem som är medlemmar av Svenska kyrkan och even- tuellt av juridiska personer. Den skisse- rade ordning, enligt vilken »dissenters» icke skulle ha att erlägga någon som helst >>församlingsskatt» eller »kyrkoavgift», skul- le följaktligen i det nyss angivna läget be- höva genomföras redan före genomföran- det av en reform avseende förhållandet kyrka-stat.

Uttalandet att det ej är motiverat att andra än kyrkans medlemmar bidrar till verksamheten om statliga eller kommuna- la bidrag utgår till församlingarna som ersättning för fullgörande av uppgifter av borgerlig natur samt att medlemmar- nas bidrag härigenom får karaktär av medlemsavgift och inte av skatt stöds av kammarrätten, länsstyrelserna i Malmö- hus och Jämtlands län, domkapitlen i Västerås, Lund och Luleå samt Förening- en Sveriges kyrkokamrerare. Också Kyrkomusikernas riksförbund kommen- terar uttalandet. Dessutom säger länssty- relserna i Jönköpings och Västmanlands län, domkapitlen i Uppsala, Växjö och Härnösand, stiftsnämnden i Lund, stifts- råden i Strängnäs, Växjö, Lund och Härnösand, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Kristna studentrörel- sen i Sverige uttryckligen att kyrko- skatten bör omvandlas till en medlemsav- gift. Inga remissinstanser ställer sig avvi- sande till denna tanke, även om dom- kapitlet och stiftsrådet i Härnösand samt Kyrkliga kvinnorådet samtidigt uttalar sig för nuvarande system med kyrkokom- munal beskattning.

Kammarrätten finner sålunda (sidhän— visningarna avser SOU 1967:46 )

att — om församlingarna alltjämt skall handha vissa borgerliga uppgifter — starka skäl kan anföras för att denna verksam- het icke finansieras på sätt nu sker (s. 264—266). Kammarrätten finner det icke vara tillfredsställande att den, som icke tillhör Svenska kyrkan, till kyrkan skall inbetala viss skatt eller avgift, som visser- ligen avses inte skola belöpa på kyrkans religiösa verksamhet, men som ändock är rubricerad som en skatt eller avgift till församlingen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar.

Ersättes kyrkans kostnader för handha- vande av borgerliga angelägenheter av sta— ten eller de borgerliga kommunerna kom- mer församlingsskatten att uttagas endast av medlemmar i Svenska kyrkan. Den får därigenom karaktär av medlemsavgift.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör rent borgerliga uppgifter föras över till borgerliga organ eller viss ersättning utgå

till kyrkan från stat eller kommun för de borgerliga uppgifter, som kan komma att kvarbli hos kyrkan. Den enskildes bidrag till kyrkan blir därigenom en renodlad medlemsavgift till den kyrkliga verksamhe- ten, som betalas enbart av kyrkans med- lemmar.

Domkapitlet i Uppsala förordar en kyrkoavgift som ej bör vara avdragsgill vid beskattningen (se avsnitt 2.1.5.2).

Domkapitlet i Västerås erinrar om att avgifterna

till olika kyrkliga instanser har hittills haft karaktären av skatt, men det bör stå klart, att sådan avgift hädanefter skall ha karak- tären av medlemsavgift. Det skall här un- derstrykas, att medlemsavgiften till kyr-

kan bör vara av frivillig art i det avseen- det, att den icke skall kunna exekutivt ut- tagas.

Medlemsavgiften skall icke inkludera kostnader för folkbokföringen och begrav- ningsväsendet, oavsett om desamma även i framtiden skall omhänderhavas av kyrkan. Kostnaderna härför föreslår domkapitlet överflyttas på stat och kommun.

Domkapitlet i Lund förordar termen kyrkoavgift i stället för medlemsavgift.

Önskan att i religionsfrihetens intresse skapa ett klarare medlemsbegrepp bör ock- så få till konsekvens att i princip endast medlemmar skall betungas med kostnader för kyrkans verksamhet. Försarnlingsskat- ten bör alltså utformas som en medlems- avgift — kanske hellre kallad kyrkoavgift, eftersom dopet och icke avgiften konstitue- rar medlemskapet — vilken anges särskilt på debetsedeln.

Den som utträtt ur kyrkan bör i klar- hetens intresse helt befrias från försam- lingsskatt. Ev. kyrkliga kostnader för bor- gerliga åtaganden såsom folkbokföring och begravningsväsende bör ersättas kyrkan av statliga eller kommunala medel och alltså ej uttagas som en del av församlingsskatten.

Domkapitlet i Härnsösand anser — som framgått av avsnitt 2.1.5.2 — att

ingen form för kyrkans ekonomisering bättre tillgodoser religionsfriheten och kra- vet på arbetsmöjligheter för kyrkan än det nuvarande systemet med kyrkokommunal beskattning med den modifieringen, att avgiften till kyrkan markeras särskilt på skattsedeln och upphör att vara avdrags- berättigad.

Som också framgått av avsnitt 2.1.5.2 finner domkapitlet i Luleå att det ur reli- gionsfrihetssynpunkt mest invändningsfria

sättet för finansiering av kyrkans verk- samhet är,

att kyrkan i fortsättningen tillerkännes rätt att för sitt arbete av sina medlemmar utta- ga medlemsavgift på det sätt varpå avgift utgår till exempelvis sjukförsäkringen. En annan intressant parallell, även om i sam- manhanget vissa tekniska olikheter kan noteras, är den licensavgift som f.n. utgår för innehav av radio- och TV-apparat.

Domkapitlet fortsätter.

För att konsekvens skall uppnås beträf- fande medlemsavgifterna torde det böra övervägas, huruvida icke kostnaderna för begravningsväsendet och folkbokföringen borde uttagas över borgerlig skattetitel, även om huvudmannaskapet för denna verk- samhet skulle kvarligga hos kyrkan, vilket ur vissa synpunkter torde vara att före- draga. En närmare utredning av hithörande förhållanden är enligt domkapitlets mening nödvändig.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser

att bidrag bör utgå till församling från stat eller kommun för de uppgifter av borgerlig natur, som ev. omhänderhas av församling. Under sådana förhållanden be- höver församlingsskatt (medlemsavgift) ej uttagas av personer, som ej tillhör Svenska kyrkan och därför ej kan påverka uttagets storlek.

Kyrkomusikernas riksförbund synes däremot inte ha samma uppfattning.

Enär KMR inte står främmande för Svenska kyrkans bibehållande av folkbok- föring och begravningsväsende och inte hel- ler funnit principiella hinder ur religions- frihetssynpunkt mot varken allmän kyrko- skatt eller statligt indrivna medlemsavgif- ter, anser förbundet en tillämpning fram- deles av endera formen vara förenlig med principen om statlig neutralitet.

Enligt Kyrkliga kvinnorådet bör med- lemsavgift till kyrkan uttagas genom skattsedlarna.

3.1.2.l.2 Full skattskyldighet för juridiska personer

Utredningen finner att frågan om skyldig- heten för juridiska personer att erlägga full församlingsskatt ytterst utgör en frå- ga om värderingar i vilken fråga utred- ningen ej har att ta ställning. Om man utgår från att det är en allmän samhälle- lig angelägenhet att vidmakthålla sven- ska kyrkans verksamhet bör man enligt utredningen endast medge lindring i skatt- skyldighet med hänsyn till religions- och samvetsfrihetens krav, d.v.s. endast i undantagsfall beträffande juridiska perso- ner (fåmansbolag och vissa dödsbon). Om man däremot anser att svenska kyr- kans verksamhet endast angår dem som genom medlemskap är personligen an- knutna till kyrkan, ter det sig inkonse- kvent att även juridiska personer via för- samlingsskatten bidrar till kyrkans reli- giösa verksamhet. Däremot får, påpekar utredningen, även utifrån denna uppfatt- ning de juridiska personerna anses skyl- diga att — i likhet med dem som inte tillhör kyrkan — bidra till kostnaderna för de uppgifter av borgerlig natur som fullgörs av kyrkan, d.v.s. betala redu- cerad kyrkoskatt, såvida inte andra fi- nansieringsmetoder (såsom statliga och/ eller kommunala bidrag) kommer till an- vändning. (SOU 1968:11 s. 184—185.)

Utredningens uttalande att inställningen till juridiska personers skattskyldighet ytterst är en fråga om värderingar får stöd av det faktum att remissopinionen är splittrad. Två instanser uttalar sig på likartat sätt som utredningen, medan öv-

riga vanligen utgår från vissa deklarerade Värderingar. En argumentationslinje ut- går från att det är ett samhällsintresse att svenska kyrkans verksamhet stöds. Några av dem som har denna uppfattning drar slutsatsen att skattskyldigheten för juri- diska personer bör finnas kvar, medan andra kommer till motsatt resultat. An- hängarna av slopad skattskyldighet hän- visar antingen till att kostnaderna för borgerliga uppgifter bör täckas genom allmän skatt, eller till att juridiska perso- ner inte kan vara medlemmar i kyrkan. Ett tredje argument mot skattskyldighet går ut på att det är orättvist gentemot andra trossamfund att svenska kyrkan får bidrag även från icke-medlemmar. En fjärde grupp motståndare till skattskyl- dighet för juridiska personer hänvisar till allmänna rimlighetsbedömningar. Någ- ra instanser önskar ytterligare utredning av problemet men antyder inte sina prefe- renser.

Hovrätten för västra Sverige och kam— marrätten uttalar sig utan att ta ställning i värderingsfrågan.

Enligt hovrätten för västra Sverige talar således övervägande skäl för att de juri- diska personerna i skattehänseende åt- minstone icke behandlas strängare än icke kyrkomedlemmar; om folkbokföring och begravningsväsende förs över till borger- liga organ

bör de alltså bli fria från församlingsskatt, och i motsatt fall bör de ej erlägga högre procentuell andel därav än de som ej är medlemmar i kyrkan.

Och kammarrätten framhåller (sidhän- visningarna avser SOU 1967: 46).

I likhet med utredningen (s. 267—269) finner kammarrätten inkonsekvent att, om

Svenska kyrkan anses som ett trossamfund i den meningen att dess församlingar be- står av enskilda personer, juridiska per— soner skall bidra till kyrkans religiösa verk- samhet genom erläggande av församlings— skatt eller på annat motsvarande sätt.

Av dem som ser det som ett samhälls- intresse att svenska kyrkans verksamhet stöds anser kammarkollegiet, domkapit- let och stiftsrådet i Härnösand, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund samt Kyrkomusikernas riksförbund att skattskyldigheten för juridiska perso- ner bör behållas. Föreningen Sveriges kyrkokamrerare kommer däremot till motsatt slutsats.

Kammarkollegiet uttalar

Vidkommande skyldigheten för juridiska personer att betala skatt till kyrkan utgör spörsmålet härom, såsom utredningen fram- håller (s. 185 vänstra sp. m.), ytterst en fråga om värderingar. Kollegiet, som an- ser det vara ett samhälleligt intresse att kyrkans verksamhet stödes, kan inte finna något hinder för bibehållande av denna skattskyldighet.

Domkapitlets i Härnösand uppfattning har framgått av avsnitt 2.1.5.2. Domka- pitlet, som påpekar att problemet ej kan lösas med hänvisning till religionsfrihets- lagen, framhåller sålunda.

Ett företag som juridisk person kan inte kränkas i fråga om tros- och samvetsfrihet. Den aspekten faller i stort sett bort ur bilden. Ser man däremot på beskattningen som en sanktion från samhällets sida i syfte att säkerställa religionsvård i vårt samhälle, är det svårt att finna bärande argument för en skattebefrielse i detta av- seende för juridiska personer. Dessa får som bekant skattevägen även hjälpa till att finansiera socialvård, kulturella aktiviteter

o.s.v. De komplikationer, som likväl finns beträffande juridiska personers skatteplikt till kyrkan, bör göras till föremål för när— mare utredning, varvid man även bör ob- servera den person- och samhällsservice kyrkan ger direkt eller indirekt åt de flesta av våra juridiska personer.

Delvis likartade synpunkter har Sven- ska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund.

Utredningen har ifrågasatt huruvida de juridiska personerna skall betala försam- lingsskatt; detta gäller oavsett hur förhål- landet till staten ordnas.

Det viktigaste skälet mot en sådan skatt- skyldighet är enligt utredningen, att den icke skulle vara förenlig med uppfattningen om Svenska kyrkan såsom ett trossamfund.

I och för sig kan styrelsen dela denna uppfattning. Styrelsen har dock den me- ningen att det föreligger vissa motiv för att de juridiska personerna på något sätt bidrager till kyrkans verksamhet. Icke minst ut personalvårdande synpunkter kan det an- ses befogat. Det finns för övrigt många kyrkor inom tätorterna som på dagtid fungerar som ett slags »företagskyrkor». Såvitt styrelsen har sig bekant har icke nå- gon branschsammanslutning gjort fram— ställning om att bli befriad från försam- lingsskatt. Man kan då fråga sig varför företagen skall »påtvingas» en sådan be- frielse.

Enligt senast tillgängliga statistikuppgifter utgör för hela landet de juridiska perso- nernas taxerade skattekronor icke mer än cirka 8 % av det totala antalet. Ett slo- pande av denna skattskyldighet skulle så- lunda totalt sett icke få så stor betydelse. Punktvis blir dock förhållandet ett helt annat. Av sammanställningen framgår att frågan har betydelse för icke mindre än 642 av de kyrkokommuner som svarat.

K yrkomusikernas riksförbund

vill särskilt framhålla, att principiella hin-

der mot skatt eller medlemsavgift för ju- ridiska personer måste få vika för hänsyn till kyrklig verksamhets karaktär av allmän samhällelig angelägenhet. Ett bortfall av juridiska personers skatter eller avgifter skulle medföra en motsvarande höjning av de personliga medlemmarnas avgifter, var- för en begränsning av nuvarande utdebite- ringsrätt icke bör komma till stånd.

Ehuru det, säger Föreningen Sveriges kyrkokamrerare,

framstår som en allmän samhällelig ange- lägenhet att vidmakthålla Svenska kyrkans verksamhet —— även på sådana orter, som saknar ekonomiskt underlag -— anser för- eningen, att verksamheten bör finansieras av medlemmarna och att sålunda avgift ej skall uttagas av juridiska personer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och domkapitlet i Västerås, som närmast sympatiserar med tanken på slopad skatt- skyldighet, anser dock att juridiska perso- ner bör bidra i någon form till samhällets religiösa sektor. Även stiftsråden i Växjö och Lund är positiva till tanken att juri- diska personer bör kunna stödja kyrklig verksamhet.

Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör man sålunda pröva

om inte juridiska personer i någon annan form bör deltaga i ansvaret för den religiö- sa sektorn i samhället.

Domkapitlet i Västerås ställer öppet för vidare utredning om juridiska personer

i någon form skall påtaga sig visst ekono- miskt ansvar för den kyrkliga sektorn i samhället, exempelvis vad beträffar den verksamhet kyrkan bedriver såväl för un- derhåll av sina kulturbyggnader som på olika andra kulturområden.

Stiftsrådet i Lund

stannade i olika meningar, om huruvida även juridiska personer skulle vara fria från kyrkoavgifter. Rent allmänt vill dock stiftsrådet framhålla, att det inte anses orik- tigt, att juridiska personer genom utdebi- terad skatt stöder allmännyttiga angelä- genheter i samhället. På samma sätt borde då juridiska personer kunna medelst skatt stödja kyrkans verksamhet i den mån den är allmännyttig.

Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden samt länsstyrelsen i Örebro län motiverar sitt förord för slopad skatt- skyldighet med att kostnaderna för bor- gerliga uppgifter bör täckas genom all- män skatt. Domkapitlen i Skara, Väster- ås och Växjö samt Moderata samlings- partiets kvinnoförbund — vilka också vill se skattskyldigheten slopad —— framhåller att juridiska personer inte kan vara med- lemmar av kyrkan. Uppfattningen att det är orättvist mot andra samfund att sven- ska kyrkan får bidrag även från icke- medlemmar förs fram av länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges frikyrkoråd och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. All- männa uttalanden av innebörd att det inte är rimligt att juridiska personer är skattskyldiga till kyrkan görs av läns- styrelserna i Örebro och Västmanlands län, stiftsnämnden i Lund samt stiftsrå- det i Strängnäs. Även Evangeliska fos- terlands-stiftelsen förordar att juridiska personer befrias från skyldighet att betala skatt till kyrkan.

Domkapitlen i Lund och Göteborg samt Kyrkliga kvinnorådet kräver vissa ytterli- gare utredningar om juridiska personers skattskyldighet.

Sålunda uttalar domkapitlet i Lund.

Frågan om juridiska personers skattskyl- dighet till kyrkan och om ej endast de ekonomiska utan jämväl de övriga praktis- ka konsekvenser som kan följa av en ev. skat- tebefrielse för dem bör ytterligare utredas.

Domkapitlet i Göteborg, som anser att endast kyrkomedlemmar bör erlägga de avgifter varmed kyrkans religiösa verk- samhet bedrivs, understryker

angelägenheten av en utredning beträffande ändrade regler rörande skatt från juridiska personer.

Och Kyrkliga kvinnorådet skriver.

Frågan om juridiska personers delak- tighet i det ekonomiska underlaget bör när- mare utredas.

3.1.2.1.3 Skattskyldighet för vissa minderåriga

Hovrätten för västra Sverige och läns- styrelsen i Västmanlands län tar i detta sammanhang också upp frågan om skyl- digheten för vissa minderåriga att erlägga församlingsskatt.

Om detta problem anför hovrätten för västra Sverige.

Hovrätten har ovan vid behandlingen av medlemskapsfrågan berört spörsmålet om de icke vuxna kyrkomedlemmarnas skatt- skyldighet i det fall att dopet blir med- lemsgrundande. Det är enligt hovrättens mening förtjänt att övervägas om icke denna skattskyldighet bör upphöra redan i nuvarande situation. Den ekonomiska be- tydelsen därav för kyrkan skulle med hän- syn till det sannolikt ringa antalet skatt- skyldiga barn förmodligen icke vara sär- skilt stor, men psykologiska skäl synes tala även för en sådan reform.

Som ovan nämnts anser länsstyrelsen i Västmanlands län att avgiften till kyr- kan klart ska framstå som medlemsav- gift. Av detta följer enligt länsstyrelsen att minderåriga inte rimligtvis kan åläg- gas någon avgiftsskyldighet.

3.1.2.l.4 Stifts- och riksskatt

I fråga om införande av stiftsskatt eller kyrklig riksskatt anför utredningen i hu- vudsak följande.

Problemet kan aktualiseras om en centralstyrelse för kyrkan inrättas och den kyrkliga verksamheten på stiftspla- net får en fastare organisation. Vid stifts- skatt kan stiftsting (motsv.) besluta om beskattning av kyrkans medlemmar. Skat- ten kan täcka såväl kostnaderna för stif- tets organ som stiftets bidrag till riks- organen. Vid riksskatt kan kyrkomötet (motsv.) besluta om skatt för verksam- heten såväl inom den centrala kyrkoor- ganisationen som i de olika stiften. Även ett system med såväl stiftsskatt som riks- skatt är tänkbart.

Efter att ha berört vissa uppbörds- och redovisningstekniska frågor framhåller utredningen att det troligen ej är erfor- derligt att jämte församlingsskatt och nå- gon form av riksskatt även ta ut en sär- skild stiftsskatt.

Slutligen påpekar utredningen att om riksskatt eller stiftsskatt införs, aktuali- seras frågan om de utdebiterande orga- nens sammansättning och kompetens.

Kyrkomötet har för närvarande inte några dylika uppgifter, och det är knappast tänkbart att kyrkomötet i sin nuvarande sammansättning med bl.a. vissa självskriv- na ledamöter får befogenhet att besluta om utdebitering. Möjligen skulle en sådan uppgift i stället kunna anförtros åt en representation utsedd av församlingarna

eller eljest i demokratisk ordning. Liknan- de synpunkter kan anföras beträffande de beslutande organen på stiftsplanet. Såvitt angår kompetensen för eventuella riks- och stiftsorgan med beskattningsrätt får man förutsätta att denna — liksom för närva- rande är fallet med församlingarnas kom- petens — regleras genom lagstiftning. (SOU 1968: 11 s. 185—186.)

Uttalanden i positiv riktning om tan- ken på införande av stiftsskatt eller kyrklig riksskatt görs av domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö och Härnö- sand samt stiftsrådet i Härnösand.

Domkapitlet i Strängnäs ser det som viktigt att en naturlig och fri utveckling av den kyrkliga verksamheten på stiftsplanet kan fortgå, och en stiftsavgift bör därför utta- gas.

Domka pitl et i Västerås

finner det naturligt, att medlemsavgiften, benämnd kyrkoavgift, på debetsedeln sär- skilt angives. Det på debetsedeln under rubriken kyrkoavgift upptagna beloppet skall inrymma tre olika slag av avgift till kyrkan, nämligen för det första försam- lingsavgift till församlingen, pastorat och den kyrkliga samfälligheten — storleken fastställes av det beslutande organet — för det andra stiftsavgift, vilken fastställes av stiftstinget samt slutligen av kyrkomötet inom given ram fastställd allmän kyrkoav- gift till de för hela kyrkan gemensamma behoven.

Domkapitlet och stiftsrådet i Härnö- sand anser det vara av vikt att stifts- och rikskyrklig verksamhet ska kunna be- drivas med för ändamålet särskilt utdebi- terade medel.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Västmanlands län ställer sig däremot negativa till förslaget.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Jönkö- pings län.

Det synes föga lämpligt att skapa nya skatter utan tvingande skäl och sådana sy- nes icke föreligga i detta fall. Såsom utred- ningen framhållit torde erforderliga medel kunna uttagas såsom en avgift samt debite- ras och uppbäras av församlingarna t.ex. i samma ordning som den allmänna kyrko- avgiften samt redovisas över kyrkofonden. En sådan ordning får anses naturlig, då finansieringen på riks- och stiftsplanen re- dan nu delvis sker på detta sätt. —-— Denna fråga kan dock komma i ett annat läge om församlingsskatten ges karaktär av medlemsavgift och uppbörden ändras enligt vad nyss sagts.

Vad utredningen anfört angående fi- nansieringen av en statskyrka i A-läget förefaller länsstyrelsen i Hallands län

i det stora hela godtagbart. Nödvändighe- ten att komplicera organisationen genom införande av en särskild rikskyrkoskatt eventuellt också en stiftsskatt måste emeller- tid starkt ifrågasättas. Även om en central- styrelse för kyrkan inrättas och en fastare organisation genomföres på stiftsplanet bör det vara möjligt att som nu nöja sig med en kyrklig skatt, församlingsskatten. Skulle A-läget bli aktuellt måste i vart fall klar- läggas om de ifrågasatta nya kyrkliga skat- terna skall hänföras till kommunala eller statliga skatter. Att en stiftsskatt närmast skulle bli av kommunal natur, jämförlig med landstingsskatten, synes troligt. Tvek- sammare förhåller det sig med rikskyrko- skatten, men det kan naturligtvis tänkas att kyrkan i A-läget kan betraktas som en riksomfattande kommun och rikskyrkoskat- ten som en kommunalskatt. Man får väl anta att vissa utgifter som nu bestrides av statsmedel då kommer att bestridas

av dessa skattemedel. Mekaniken i det stat- liga skattesystemet i vilket den kommunala skatten är avdragsgill föranleder emellertid att utgifterna likväl på en omväg delvis kommer att belasta staten. För t.ex. en skattskyldig i det högsta inkomstläget (65 % statlig marginalskatt) kommer nämligen en- dast 35 % av kyrkoskatten att utgöra ut- gift; för 65 % erhåller han ju kompensa- tion genom nedsättning av den statliga in- komstskatten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är

tveksam inför tanken på en särskild be- skattningsrätt för såväl stifts- som riksor- gan. Kyrkans verksamhet torde få röra sig inom vad som kan bekostas av dess förmö- genhet, av riksdagen beviljade statsbidrag och av försarnlingsstyrelse beslutad med- lemsavgift.

Några remissinstanser diskuterar dessa skattefrågor mera i detalj. Synpunkter på frågan om en eventuell riksskatts kon- struktion redovisas av riksrevisionsverket, domkapitlet i Lund och Föreningen Sve- riges kyrkokamrerare. Det beslutande or- ganets sammansättning och kompetens har tagits upp av riksrevisionsverket. Kammarrätten och länsstyrelsen i Malmö- hus län behandlar vissa uppbördstekniska frågor.

Kammarrätten uttalar (sidhänvisning- arna avser SOU 1967:45)

att, om staten skall medverka vid debite- ring, uppbörd och indrivning av medlems- avgifter till kyrkosamfundet, det måste undvikas att man får ett system, där upp- bördsmyndigheten skall behöva ta hänsyn till skilda kyrkliga avgifter och på debetse- del å slutlig skatt nödgas specificera de- samma (jfr s. 270 och allmänna kyrkomö- tet 1968, särskilda utskottets betänkande nr 1, s. 18).

3.1.2 Finansiering i A-läge: skattefrågor Riksrevisionsverket skriver.

Vad stiftsskatt beträffar, har anförts att ett stiftsting eller ett liknande organ skulle kunna besluta om beskattning av kyrkans medlemmar. Som utredningen framhållit, synes det emellertid inte vara lämpligt att i ett A-läge frångå den nuvarande ordning- en med församlingarna som de enda inom- kyrkliga anslagsbeviljande enheterna (sid. 155). Om en riksskatt skall uttagas, synes det vara nödvändigt att inrätta en av försam- lingarna eller eljest i demokratisk ordning utsedd representation, som har rätt att ut- debitera medel. Kyrkomötet synes på grund av sin sammansättning inte böra få denna befogenhet. Riksrevisionsverket kan inte heller tillstyrka att en sådan särskild re- presentation skapas. Om den kyrkliga verk- samheten på riksplanet ska finansieras ge- nom en särskild avgift, synes det vara lämp- ligt att denna uttages via kyrkofonden av varje församling med visst av Kungl. Maj:t fastställt öretal för skattekrona.

Länsstyrelsen i Malmöhus län fram- håller.

Införes ett system med riks- eller stifts- skatt bör denna debiteras efter samma grunder som församlingsskatten för att den ur uppbördsteknisk synpunkt ej skall bli alltför komplicerad. Bäst är att debitera församlingsskatt och riks- eller stiftsskatt i ett belopp enligt den sammanlagda utdebi- teringen och att församlingarna, sedan skat- ten redovisats till dessa, utbetalar de be- lopp som belöper på riks— eller stiftsorga- nisationerna.

Domkapitlet i Lund hävdar att en

>>riksskatt» för centrala kyrkliga ändamål bör uttagas via kyrkofonden och fastställas samtidigt som kyrkofondens budget i öv- rigt och således ligga till grund för den allmänna kyrkoavgiften. Fastställandet av dess belopp bör få ankomma på kyrkans egna organ inom ramen av ett fastställt maximibelopp. Med hänsyn till de ökade

kostnader som kyrkofonden skall bestrida (jfr nedan) får detta »tak» sättas högre än nuvarande 20 öre per skattekrona.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser

att kyrkomötet bör besluta om uttagande av en avgift för finansiering av kostnader på riksplanet, vilken avgift bör samordnas med avräkningen med kyrkofonden.

3.1.2.l.5 Övriga kommentarer

Bland övriga synpunkter som tagits upp i kommentarerna till avsnittet om skatte- frågor i ett A-läge märks sättet att täcka kostnaderna för kyrkomöte och domka- pitel, vilket behandlas av kammarrätten (sidhänvisningarna avser SOU 1967z46).

Staten bidrar f.n. genom medel, som in- flyter vid den statliga beskattningen (s. 266—267, 271—272) till viss verksamhet av kyrklig natur. Kammarrätten finner det följdriktigt att kostnaderna för den kyrkliga förvaltningen (bl.a. kyrkomöte och dom- kapitel eller dessa institutioners framtida motsvarighet) icke skall belasta statsbud- geten. Däremot finns självfallet intet att erinra mot att i den mån staten (i departe- ment, centrala ämbetsverk, domstolar o.s.v.) tar befattning med uppgifter av kyrklig natur, kostnaderna härför belastar statsverket.

3.1.2.2 Kyrkofondens framtida användning m. m.

Till kyrka-statutredningen överlämnades för övervägande en framställning från 1963 års kyrkomöte med begäran om ut- redning av frågan rörande kyrkofondens framtida användning med särskilt beak- tande av möjligheterna att ernå en skatte- utjämning mellan församlingar med olika skatteunderlag. Utredningen redogör i

slutbetänkandet för utformningen av det nya statliga skatteutjämningssystem som tillämpas fr.o.m. år 1966 och påpekar att skatteutjämningsbidragen till de kyrk- liga kommunerna detta år uppgick till drygt 62 milj. kr medan motsvarande er- sättningar år 1965 utgjorde 38,8 milj. kr.

Genom det nya statliga bidragssystemet har otvivelaktigt skett en avsevärd utjäm- ning av skillnaderna i skattetryck mellan församlingarna, varför angelägenheten av en allmän skatteutjämning genom kyrko- fonden numera minskat i styrka. Det må vidare erinras om den möjlighet församling enligt församlingsstyrelselagen har att ingå i ekonomisk gemenskap — samfällighet —— med annan eller andra församlingar. Om denna möjlighet tillvaratages torde de ojämnheter i skattetrycket, som alltjämt kvarstår, kunna i stor utsträckning elimi- neras. Med hänsyn till det anförda kan det ifrågasättas om en utredning i det av kyrkomötet angivna huvudsyftet — skatte- utjämning mellan församlingar med olika skatteunderlag — numera är påkallad.

I detta sammanhang tar utredningen också upp vissa religionsfrihetsaspekter på skatteutjämningsbidragen (se avsnitt 2.153).

Avslutningsvis erinrar utredningen om att den allmänna kyrkoavgiften f.n. är fastställd till 10 öre per skattekrona. Om kostnaderna för skatteutjänmingsbidragen ska bestridas av kyrkofonden, kommer den allmänna kyrkoavgiften att behöva höjas med ytterligare 10 öre per skatte- krona och därmed nå upp till maximi- gränsen 20 öre. ( SOU 1968:11 s. 186 — 187.)

Kyrka-statutredningens tveksamhet om angelägenheten av en sådan utredning om kyrkofonden som 1963 års kyrkomö- te begärt, delas inte av Föreningen Sveri— ges kyrkokamrerare.

Föreningen, som anser skatteutjämnings- frågan synnerligen väsentlig, kan ej dela den uppfattningen, att 1965 års skatteut- jämningsreform skulle innebära, att en ut- redning om utjämning via kyrkofonden är obehövlig. Redan nu är utjämning via kyrkofonden av stor betydelse för många pastorat. Vid en fortsatt urbanisering torde behovet av skatteutjämning utöver den som sker genom statligt tillskott av skatte- underlag, stiga ytterligare. Att eliminera detta behov genom samfällighetsbildningar torde vara möjligt endast i begränsad om- fattning. Föreningen hänvisar i denna fråga till P. 0. Nilsson: Församlingarnas roll i kyrka-statdebatten.

Inte heller stiftsrådet i Luleå är helt tillfreds med vad utredningen uttalat.

För att svenska kyrkans församlingsliv också i framtiden skall kunna fungera ge- nom sina territorialförsamlingar krävs sä- kerligen större gemensamma insatser av kyrkan som helhet och enhet. Kyrkofon- dens uppgifter måste därför vidgas, så att fonden blir en den svenska kyrkans solida- ritetsfond, som tillgodoser olika behov för kyrkans arbete. Frågan om en kyrkofond med vidare uppgifter bör utredas liksom frågan om församlingarnas ekonomi över- huvudtaget.

Beroendet av skatteutjämningsbidragen understryks av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i Gotlands och Väster- bottens (se avsnitt 3.1.l.1) län, domkapit- len i Härnösand och Visby, stiftsnämn- den i Lund samt stiftsrådet i Härnösand. Skatteutjämningsbidraget enligt domkapitlet i Härnösand

ger

arbetsmöjligheter åt ekonomiskt svaga för- samlingar, som knappast skulle kunna uppe- hålla sin verksamhet utan detta bidrag. I den mån man fasthåller vid att det är ett berättigat jämlikhetskrav att glesbygd och församlingar med litet befolkningsunderlag

skall ha samma möjligheter till religiös ser- vice som tätortsförsamlingar, är skatteut- jämningsbidraget i högsta grad motiverat och bör bibehållas. I ett annat läge än A-läget skulle de kyrkliga resurser, som skulle kunna ställas till förfogande för en ekonomisk utjämning bli av så ringa stor- leksordning, att de i praktiken inte skulle nå avsedd effekt.

Domkapitlet i Visby tar upp de spe- ciella förhållandena på Gotland.

Av kravet på öppenhet i den kyrkliga verksamheten följer önskemål om att så- dan verksamhet skall kunna bedrivas inom hela folket, sålunda även i avfolknings- trakter och andra bygder, där den ekono- miska bärkraften är svag. Problemet har särskilt accentuerad betydelse inom Visby stift, där ett befolkningstal om endast om- kring 54000 personer är fördelat på en stadsförsamling av omkring 19000 perso- ner och på icke mindre än 91 små, de fles- ta i markerad folkminskning stadda försam- lingar, där var och en av de 92 försam- lingarna har att dra försorg om sin me— deltidskyrka, alla av stort konst- och kul- turhistoriskt värde, där antalet skattekronor per invånare är lägst bland rikets län och där den kyrkliga utdebiteringen. trots skat- teutjämningsbidragen, ligger högt, varie- rande mellan 0,80 kronor per skattekrona i stiftets största och 2,95 per skattekrona i stiftets minsta församling. I detta samman- hang är det tillbörligt att domkapitlet utta- lar sin tacksamhet för det stöd, som i många sammanhang hittills av de statliga myndigheterna lämnats församlingarna, då det gällt att med betydande uppoffringar av församlingsborna själva allestädes hålla förkunnelsen vid makt och de många vack- ra kyrkorna med deras dyrbara inventarier i åtminstone försvarligt, ofta i utmärkt skick. Domkapitlet tänker härvid särskilt på skatteutjämningsbidragen samt på den generösa medverkan arbetsmarknadssty- relsen under de senaste åren lämnat vid några gotlandskyrkors restaurering.

Stiftsnämnden i Lund anser

att det nu utgående statliga skatteutjäm- ningsbidraget till de kyrkliga kommunerna av principiella skäl bör överflyttas på kyrkofonden. Nuvarande »tak» för utdebi- teringen av den allmänna kyrkoavgiften bör i motsvarande mån höjas.

Den kyrkliga utdebiteringen skulle alltså till följd av dessa förslag öka.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län understry- ker behovet att bilda stora kyrkliga sam- fälligheter. Denna metod ställer sig emel- lertid Svenska kommunförbundet skep- tiskt till.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län finns i länet

220 församlingar, vilka alla äger rätt att bestämma sin utdebitering. Detta medför stora variationer i beskattningen. Den lägs- ta utdebiteringen för församlingar är 66 öre och den högsta 2 kronor 35 öre. En utjämning är nödvändig och kan åstadkom- mas bl.a. genom bildandet av stora kyrk- liga samfälligheter.

Svenska kommunförbundet anser det

nödvändigt att genomföra vissa reformer med avseende särskilt på den kyrkokommu- nala verksamheten och den ecklesiastika indelningen. Styrelsen vill särskilt peka på det nuvarande irrationella förhållandet med olikheterna i församlingarnas skattesatser som alltför ofta medför att den totala kommunala skattesatsen för kommunmed- lemmarna blir beroende av inom vilken församling i kommunen medlemmen är bosatt. En utjämning av skattesatserna är visserligen möjlig genom bildande av kyrk- lig ekonomisk samfällighet men intresset härför är alltför litet hos många försam- lingar för att man ens på längre sikt skall kunna räkna med att lösa frågan den vä- gen.

3.1.3 B-, C- och D-läge 3.1.3.1 Finansiering av en fri kyrka

I kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena uttalar utredningen under rubriken Allmänna synpunkter bl. a.

Finansieringen av den fria kyrkans verk- samhet sker — i den mån icke vissa sär- skilda inkomstposter står till buds, såsom i B- och C-lägena avkastningen av den kyrkliga jorden — genom bidrag från medlemmarna. Väsentligen kan dessa bi- drag förutsättas komma att tagas ut i form av obligatoriska medlemsavgifter, med sannolikhet beräknade efter i stort sett samma grunder som den nuvarande för- samlingsskatten. Såvitt angår avgiftsskyl- digheten kan framhållas att i motsats till vad nu är fallet varken juridiska personer eller ur kyrkan utträdda fysiska personer kommer att vara bidragsskyldiga. I fråga om sättet för uttagandet av de obligatoriska medlemsavgifterna är att skilja mellan å ena sidan C- och D-lägena och å andra sidan B-läget. Medan i de förra lägena kyrkan själv har att ombesörja uttagandet, förutsättes i B-läget att staten i en eller annan form medverkar. Denna medverkan kan ske på det sätt att avgifterna debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skatterna men kan också ha me- ra begränsad karaktär. (SOU 1968:11 s. 189—190.)

Huvuddelen av utredningens synpunk- ter på finansieringsfrågan återfinns under rubriken D-läget, Den ekonomiska situa- tionen. Utredningen konstaterar inled- ningsvis.

Att göra några säkra antaganden om kyr- kans ekonomiska situation i ett D-läge —— och om storleken av de ekonomiska för- pliktelser, som i ett sådant läge kan komma att åvila medlemmarna — är självfallet omöjligt. Den reella situationen blir bl.a. beroende av sådana på förhand ytterst svår- bedömbara faktorer som medlemsantalet i kyrkan samt i vilken mån ändringar i fråga

om organisationen och verksamheten vid- tages. Några hållpunkter i nämnda av- seenden, på grundval av vilka några till- förlitliga ekonomiska beräkningar skulle kunna göras, föreligger inte. Mot bak- grund härav är det uppenbart att utredning- en är hänvisad till att i förevarande av- snitt endast framföra vissa allmänna anta- ganden och synpunkter.

Den totala utgiftssumman för den kyrk- liga (»legala») verksamheten år 1967 uppskattar utredningen till drygt 750 milj. kr. I ett D-läge försvinner utgiftsposter som hänför sig till den kyrkliga jorden, till folkbolcföringsuppgifter och till be- gravningsväsende. Utredningen, som fin- ner undersökningar av dessa kostnaders storlek svårgenomförbara, har av olika skäl avstått från att låta göra dylika. —— Vissa nya utgiftsposter tillkommer emel- lertid, nämligen kostnader för riksadmi- nistration, uppbördsorganisation, med- lemsregistrering samt viss utbildning. Des- sa kostnader är enligt utredningen omöj- liga att i dagens läge beräkna.

I fråga om inkomstsidan anser utred- ningen det rimligt att antaga att en fri kyrka i huvudsak kommer att finansiera sin verksamhet med obligatoriska med- lemsavgifter. Det är tänkbart att omfatt- ningen av olika former av givande ökar. Bortsett möjligen från en övergångstid kan man enligt utredningen inte i nämn- värd omfattning räkna med statsbidrag som kan användas i kyrkans s.a.s. re- guljära verksamhet. Skatteutjämningsbi- dragen till kyrkliga kommuner kan själv- fallet inte utgå till en fri kyrka. Juridiska personers skattskyldighet till kyrklig kom- mun bortfaller givetvis också i ett fritt läge. (SOU 1968: 11 s. 201—204.)

I avsnittet C-läget, Den ekonomiska si- tuationen finner utredningen att man i detta läge skall

beakta den kyrkliga jordens nettoavkast- ning. I betänkandet om kyrkans ekonomis- ka förhållanden har utredningen funnit denna avkastning kunna beräknas till i runt tal 25 miljoner kronor. Det belopp, som i C—läget behöver uttagas i form av med- lemsavgifter, skulle således bli 25 miljoner kronor mindre än i ett D-läge. Med den sålunda antagna nettoavkastningen som ut- gångspunkt är det tydligt att innehavet av jorden inte har någon större betydelse för den fria kyrkans fortlöpande finansiering. Dock finns anledning räkna med att genom rationaliseringsåtgärder och eventuellt en viss omplacering av tillgångarna berörda egendomsinnehav skulle kunna få sådan betydelse. (SOU 1968: 11 s. 211.)

Under rubriken B-läget, Den ekono- miska situationen uttalar utredningen sammanfattningsvis.

I förhållande till C-läget röner i ett B- läge den ekonomiska situationen påverkan i första hand därav, att i sistnämnda läge kyrkan icke behöver skapa en egen upp- bördsorganisation och att uppbörden av avgifter kan förutsättas bli effektivare än i C- (och D-)läget, där man måste räkna med en icke obetydlig differens mellan de- biterade och faktiskt uttagna avgifter. Å andra sidan kan som en utgiftspost till- komma ersättning, som kyrkan kan ha att utgiva till staten för dess medverkan i fråga om medlemsavgifternas uttagande. Sam- manfattningsvis synes det utredningen fin- nas anledning räkna med att medlemsavgif- terna i ett B-läge kan hållas lägre än i öv- riga fria lägen. (SOU 1968: 11 s. 221—222.)

I det följande redovisas först remiss- instansernas allmänna synpunkter på fi- nansieringsfrågan i ett fritt läge. Därefter redogörs för yttranden som uttryckligen behandlar förhållandena i ett visst fritt läge.

Allmänna synpunkter på finansierings- frågan i ett fritt läge anförs av justitie- kanslern, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs och Norrbottens län, domkapitlen i Linköping och Visby, Svenska kyrkans lekmanna- förbund, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Kyrkomusikernas riksförbund, Frälsnings- armén, Svenska kommunförbundet, Krist- na studentrörelsen i Sverige, Förbundet för kristen enhet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Justitiekanslern erinrar om att utred- ningen beräknat avkastningen av den kyrkliga jorden

till 25 milj. kronor. Utgiftssumman för den nuvarande legala verksamheten uppgår till drygt 750 milj. kronor. Härifrån avgår vis- sa utgiftsposter som icke belastar den fria kyrkan. Det gäller kostnaderna för folkbokföringsuppgifterna och begravnings- väsendet. (I den mån det senare till någon del kommer att handhas av den fria kyr- kan torde man kunna räkna med att bidrag utgår från det allmänna.) Men vissa utgifts- poster tillkommer. Två skall nämnas här, nämligen kostnaderna för den centrala kyrkostyrelsen och — inte minst — kostna- derna för uppbörden av avgifterna från kyrkans medlemmar. Någon uppskattning av de sistnämnda kostnaderna har icke gjorts och torde också vara svår att åstad- komma. Erfarenheter från stora allmänna insamlingar torde visa, att dessa kan vara förenade med mycket stora utgifter för det administrativa arbetet. Den fria kyrkan kan naturligen räkna med'en viss frivillig, oavlönad insats för uppbörden av avgifter- na, men kostnaderna för uppbörden torde ändock bli mycket betydande. Tillsamman- taget synes knappast finnas anledning att räkna med att utgiftssumman för en fri kyrka med en organisation motsvarande den nuvarande blir mindre än den ovan angivna.

På inkomstsidan sker ett bortfall motsva- rande den församlingsskatt som nu betalas av juridiska personer. Vid en anslutning till den fria kyrkan av 80—85 procent av den vuxna befolkningen i riket får man kanske räkna med att den genomsnittliga avgift som måste uttagas av varje medlem behöver uppgå till omkring 200 kronor per år. Skulle anslutningen till kyrkan kraftigt minska i en framtid, kanske ned mot 40— 50 procent, kommer detta i högsta grad att återverka på organisationen. En höjning av den årliga avgiften som helt kompen- serar bortfallet genom medlemsavgången torde knappast vara möjlig. Säkerligen fö- religger här en optimal nivå. Det blir då i stället nödvändigt att minska organisatio- nen, framförallt genom att reducera präst- kadern och antalet övriga tjänstemän.

Kammarkollegiet uttalar.

Enligt den särskilda C-lägesförutsättning- en ankommer det på kyrkan själv att ge- nom egen uppbördsorganisation ta ut av- gifter från sina medlemmar. Otvivelaktigt måste, om detta läge väljes, stora svårig- heter uppstå för kyrkan att upprätthålla och finansiera en verksamhet av nuvarande omfattning. Många av rikets småförsam- lingar har redan nu, trots skatteutjämnings- bidragen, en ansträngd ekonomi och torde i ett C-läge få mycket besvärligt att reda sig ekonomiskt. Bristande resurser kan så- lunda komma att medföra omfattande för- samlingssammauläggningar, något som själv- fallet kan få en negativ inverkan på exem- pelvis gudstjänstlivet. Överföringen av folk- bokföringen och begravningsväsendet till borgerliga organ innebär visserligen att vä- sentliga utgiftsposter för församlingarna (pastoraten) bortfaller. Följden blir å andra sidan att många prästtjänster i glesbygds- församlingarna måste dragas in därför att arbetsuppgifterna inte längre har en om- fattning som motiverar tjänsternas bibehål- lande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Problemet om sättet att finansiera en eventuellt friställd kyrkas verksamhet inne- fattar ett flertal mer eller mindre intrikata delproblem. I detta hänseende har, såsom naturligt är, framförts önskemål, att kyrkan efter en skilsmässa från staten beredes i allt fall någorlunda tillfredsställande möjlig- heter att fortsätta sitt arbete i godtagbar ordning och omfattning. Särskilt under en övergångstid men i viss mån även i fort- sättningen kan också en från staten organi- satoriskt skild kyrka härvidlag göra gäl- lande berättigade anspråk på hänsyn och generositet. Länsstyrelsen noterar därför med tillfredsställelse att departementsche- fen i samband med tillkallandet av sakkun- niga för fortsatt utredning rörande förhål- landet mellan staten och Svenska kyrkan har anfört, att stor vidsynthet borde visas vid lösningen av förevarande organisatoris- ka fråga. Härför talar bland annat religio- nens av konstitutionsutskottet vid 1956 års riksdag betonade betydelse som samhälls- faktor.

I likhet med utredningen anser länssty— relsen att det för ett läge med en fristående kyrka framstår som naturligast, att verksam- hetens finansiering väsentligen sker genom obligatoriska bidrag från medlemmarna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erin- rar om att kyrkans verksamhet finansie- ras idag huvudsakligen med de inkoms- ter församlingsskatten utgör.

Denna skatt utgår såsom en kommunal skatt och erlägges av såväl fysiska som ju- ridiska personer. Den som ej tillhör svenska kyrkan erhåller viss nedsättning av för- samlingsskatten (40 %). Juridiska perso- ner erlägger alltid full församlingsskatt. Erinras bör i detta sammanhang om skat- teutjämningsbidragen som utgår även till de kyrkliga kommunerna och som i och med införandet av en fri kyrka försvinner. De övriga inkomster kyrkan erhåller här- rör till större delen från den kyrkliga jor- den. Utredningen påpekar (sid. 233) också

att församlingsskatten svarar för den all- deles övervägande delen av kyrkans in- komster och att den inbringar 15—20 gång- er mer än inkomsterna från den kyrkliga jorden. Detta beror på att kyrkans möj- lighet att rationellt utnyttja den kyrkliga jorden i viss mån begränsas enligt gällande rätt. Ett överförande av tillgångar i form av jord till andra förmögenhetsobjekt får enligt lagstiftning icke ske. Om ett skil- jande av kyrka från stat kommer till stånd måste kyrkan utgå ifrån att med- lemsavgifter och frivilliga bidrag täcker inkomstbortfallet som församlingsskatten ut- gör till finansiering av kyrkans egen orga- nisation och verksamhet. En av de osäkra faktorerna i detta sammanhang är uppslut- ningen kring kyrkan efter frigörelsen. Ut- redningen har genom statistik påvisat att 98 % av befolkningen (sid. 42) tillhör svenska kyrkan ännu när ett årtionde efter det att full frihet att utträda tillkommit och utträde varit förenat med befrielse från viss del av församlingsskatten. I kyrkan finns säkerligen personer som är religiöst indifferenta men som likväl kvarstår som medlemmar då församlingsskatten i dag är förhållandevis ringa. Huru dessa personer kommer att ställa sig om avgifterna kom- mer att höjas, vilket länsstyrelsen håller för troligt, är svårt att angiva. Det torde emel— lertid få anses som realistiskt att räkna med att medlemsavgifternas storlek påver- kar den enskilde individens handlande till kyrkans nackdel. De osäkra faktorer, som mot bakgrunden av ovanstående resone- mang finnes, gör det hart när omöjligt att göra några tillförlitliga ekonomiska beräk- ningar, något som utredningen också påta- lar (sid. 201).

Länsstyrelsen i Jönköpings län hänvisar till de uttalanden som återgetts i avsnitt 3.1.2.l.

länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att

finansiering av den fria kyrkans verksam- het kan ske genom testamentariska förord- nanden, gåvor, medlemsavgifter, avkast- ning av rörelse och förmögenhet och genom statliga bidrag.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner de ekonomiska konsekvenserna för kyrkan i de fria lägena

svåra att överblicka. Om medlemsantalet i kyrkan sjunker finns emellertid skäl antaga att den kyrkliga verksamheten kommer att inskränkas för att inte kvarvarande försam- lingsmedlemmar skall betungas alltför myc- ket med medlemsavgifter. Det torde vara realistiskt att räkna med att i trakter med små, ekonomiskt svaga församlingar många församlingskyrkor icke kommer att konti- nuerligt användas och att församlingarna icke kommer att ha tillräckliga inkomster för att kunna bestrida kostnaderna för un- derhållet av alla kyrkorna.

Svårigheterna för medlemmarna i de mest skattetyngda församlingarna att bära de ekonomiska bördorna ökas dessutom avsevärt om de nuvarande skatteutjämnings- bidragen faller bort.

Ett eventuellt skiljande av kyrka och stat fordrar enligt länsstyrelsen i Älvs- borgs län att de ekonomiska förhållande- na klarläggs genom

ytterligare ingående undersökningar. Där- vid bör man särskilt lägga vikt vid de sto- ra kostnader, som kyrkan åsamkas genom sin kulturvårdande verksamhet, vartill kan hänföras underhåll av kyrkor, ecklesiastika boställen, begravningsplatser m. m.

Om banden mellan kyrka och stat upp- löses anser länsstyrelsen i Norrbottens län

att lösningar bör vara präglade av ekono- misk generositet från statens sida. Man får räkna med att en helt fristående kyrka åt-

skilliga år efter förändringens inträde in- nan organisationsformerna stabiliserats och finansieringsproblemen klarnat kommer att få betydande ekonomiska svårigheter.

Domkapitlet i Linköping behandlar ut- förligt de ekonomiska frågorna i ett fritt läge.

Om kyrkoskatten i ett annat förhållande mellan kyrka och stat än det nuvarande utbytes mot en medlemsavgift, som redan nu torde vara en mera korrekt benämning, kommer dessa inkomster att genomgå för- ändringar. Om den personliga tillhörigheten till kyrkan markeras genom att de s.k. ju- ridiska personerna ej längre bidrar till fi- nansieringen, utan denna helt åvilar de personliga medlemmarna, måste dessa på- taga sig att utfylla bortfallet av kyrko- skatten från de juridiska personerna. Mins- kar medlemsantalet vid övergång till en fri kyrka, måste bortfallet av de utträddas medlemsavgifter täckas genom höjandet av medlemsavgifterna för de återstående. Eljest måste kyrkans verksamhet i motsva- rande mån minskas.

Man har försökt räkna ut vad ett bort- fall av medlemmar efter vissa procentsat- ser skulle innebära för kyrkans finansie- ring.

Här några exempel hämtade från Sven- ska pastoratsförbundets utredningar.

En inkomsttagare med medelinkomsten 16100 kr betalar idag 125 kronor per år i kyrkoskatt för sig och sina icke inkomst- tagande familjemedlemmar. Bortfaller de juridiska personerna, ökar hans medlems- avgift med 12% till ca 140 kr. Minskas medlemsantalet i hans församling till 75 % av det nuvarande, ökar medlemsavgiften med ytterligare 25 % till ca 175 kr och om medlemsantalet går ned till hälften till ca 265 kr.

Man kan tycka att detta är överkomligt. Frikyrkomedlemmar har visat, att troheten mot samfundet tar sig uttryck i betydligt större uppoffringar. Men man vet icke, när viljan att betala denna till det mer än det

dubbla höjda avgiften av 265 kr på en inkomst av 16100 kr börjar svikta. Vad händer om inkomsten och därmed medlems- avgiften är den dubbla? Och vad händer i en landsortsförsamling, där kyrkoskatten redan nu är den dubbla eller högre i för- hållande till medeltalet? Det finnes så många faktorer, som man icke utan när- mare undersökning kan precisera, och det är svårt att beräkna, vad en »frikyrka» kommer att kosta.

Ett annat exempel från pastoratsförbun- dets uppskattningar kan nämnas. Med nu- varande löner i lägsta lönegraden »kostar» en präst, en heltidsanställd kantor och en kyrkovaktmästare — d.v.s. den nödvän- diga personalen i en kyrka — avrundat ca 137 000 kronor per år. Om medelinkomsten även i dessa församlingar är 16100 kr, kräves i dag 4 å 5 församlingar om 500 invånare för att med nuvarande kyrko- skatt enligt medeltalet kunna avlöna en präst, en kyrkomusiker och en kyrkovakt- mästare. Därutöver behöver dessa försam- lingar inkomster för att täcka sina övriga kostnader, nämligen för underhåll av kyr- korna och andra byggnader och vad som är viktigast: för den kyrkliga verksamhe- ten som sådan. Blir dessa kostnader lika stora som lönekostnaderna — en realistisk siffra —— behövs det följaktligen 10 för- samlingar om 500 invånare för att med nuvarande avgifter till kyrkan bekosta av- löningarna för en präst, en kyrkomusiker, en kyrkovaktmästare och kostnaderna för bedrivande av församlingsarbete.

I de erforderliga inkomster, som här har räknats med, är inräknat, vad församlingar av denna storleksordning, d.v.s. de som tillhör underskottspastorat, i dag får via kyrkofonden från överskottspastorat. Om nu medlemsantalet sjunker vid övergång till frikyrka, vad händer? Erhåller dessa för- samlingar samma bidrag från de försam- lingar, som i dag lämnar dem sådana bi- drag via kyrkofonden? Eller sjunker dessa bidrag, när också dessa senare församlingar ser sitt medlemsantal och därmed sina inkomster minska och först och främst måste se om sitt eget hus?

Måste i följd härav ännu fler än tio församlingar av samma storleksordning slå sig samman för att avlöna präst, kyrko- musiker och vaktmästare och täcka kost- naderna för den andliga verksamheten?

Eller måste en vittgående församlings- sammanslagning komma till stånd?

Frågorna hopar sig, och de svar, som skulle kunna ges på sådana frågor, förelig- ger icke eller till endast ringa del i de ut- redningar, som sammanfattats i slutbetän- kandet. Frågor av denna typ har i utred- ningarna ofta icke ställts, och svar ej mer än antytts.

Finansieringsfrågan är mycket svår att överblicka och har därför blivit den mest oroande faktorn för dem, som skall yttra sig i kyrka-stat-frågan. Den har ofta av- gjort deras ställningstaganden.

Domkapitlet i Visby berör de speciella problemen i stiftet.

I ett stift med den befolkningsmässiga och ekonomiska struktur, som präglar Vis- by stift, tvingas domkapitlet till skepsis vad avser stiftets möjligheter att inom ra- men för en kyrka, organiserad enligt alter- nativen C eller D, på längre sikt hålla Or- dets förkunnelse vid makt och de av så många beundrade kyrkorna i försvarligt skick, kyrkor, som domkapitlet även i framtiden i största omfattning vill se icke som döda museikyrkor, vilkas tak i bästa fall nödtorftigt underhålles, utan såsom av den gudstjänstfirande församlingen nytt- jade och därför levande kyrkor. Domkapit— let hyser starka tvivel angående möjlighe- ten för de enligt C- eller D-alternativen uppbyggda, troligen i ett trängt ekonomiskt läge försatta >>fastlandsstiften» att ekono- miskt bispringa det i sådant fall nödställda Gotlandsstiftet samt framhåller samtidigt det värdefulla och nödvändiga ekonomiska stöd till stiftet, som enligt nuvarande ord- ning utgår ur statskassan.

Om den nära relationen mellan staten och Svenska kyrkan upphör och om därvid medlemsavgiften till kyrkan ej uppbäres

tillsammans med de allmänna skatterna, d.v.s. om C- eller D-läget väljes, kan, som utredningen konstaterar, svårigheter upp- komma för hela Svenska kyrkan att finan- siera en verksamhet av nuvarande omfatt- ning. Församlingarna ställas förmodligen inför kravet att, utöver församlingsavgif- terna, förskaffa sig inkomster på annat sätt. Metoderna för anskaffandet av dessa extra inkomster kunna givetvis ej i förväg bedömas; den praxis, som tillämpas i Förenta Staterna finner domkapitlet ej till- talande. Risken för en mot en »kyrklig affärsverksamhet» riktad, etiskt grundad anmärkning, ytterst baserad på kyrkans egen grundsyn, synes dock domkapitlet uppenbar.

Ett reformerat system, där kyrkoskatte- medlemsavgiften uppbäres tillsammans med de allmänna skatterna, synes domkapitlet vara vida att föredraga -— främst ur nu anlagd synpunkt. Med fri och ohämmad utträdesrätt och fullt beaktande av de ut- träddas rätt att vara befriade från kyrko- skatt i egentlig mening, nalkas »kyrkoskat- ten» för övrigt onekligen en »medlemsav- gift», om man ser till saken och icke till formen. Därtill kommer att man i så fall har tillgång till ett utdebiteringssystem, som är anpassat efter församlingsmedlemmarnas ekonomiska bärkraft, samt till en enkel metod för uppbörd, vilket eljest icke skulle bli fallet.

Svenska kyrkans lekmannaförbund sä- ger.

När det gäller Svenska kyrkans möjlighet att finansiera en verksamhet, som ger alla dess medlemmar i hela landet kyrklig ser- vice, vet man att det går, när kyrkan är förbunden med staten. Vilka möjligheter som står till buds att upprätthålla nuva- rande verksamhetsvolym i ett fritt läge un- dandrar sig ett säkert bedömande, emedan man inte vet hur många medlemmar, som skulle stå kvar som betalande i den fria kyrkan eller hur stora avgifter de kvarva- rande medlemmarna skulle vara beredda att

inbetala. Vidare vet man inget om kyrkans möjligheter att i ett fritt läge bygga upp ett eget uppbördsverk, som verkligen funge- rade.

Frågan om ekonomin i en fri kyrka kan därför endast bli föremål för hypoteser och antaganden, allra helst som den statliga utredningen på denna punkt arbetat fram ett ytterst tunt material.

Vad man med bestämdhet vet är, att den kyrkliga verksamheten huvudsakligen finansieras av församlingsskatten, uppburen i samband med den allmänna skatteupp- börden. Den ger stabilitet och stadga åt den kyrkliga aktiviteten och möjliggör för den kyrkliga personalen att koncentrera sig på den andligt uppbyggande verksamheten och inte lägga ner merparten av tiden på ekonomiska frågor. Det är kyrkans med- lemmar, som på detta sätt i penninghushåll- ningens tidevarv finansierar den kyrkliga verksamheten precis som de i ett tidigare historiskt skede gjorde det genom tionde.

Att bedriva kristen verksamhet kostar pengar. Att täcka dessa utgifter med hjälp av insamlingar och fria avgifter skulle för- modligen kräva stora arbetsinsatser och ändå inte på långt när ge samma resultat, som vårt nuvarande kyrkliga finansierings- system ger.

Uppbyggnaden av den kyrkliga ekono- min bör, framhåller Riksförbundet Kyr- kans ungdom,

bl.a. ha till syfte att söka tillgodose dels ett så jämnt tillflöde av medel som möjligt för att ett kontinuerligt arbete ska möjlig- göras, dels behovet av verksamhet i områ- den som inte kan vara ekonomiskt själv- bärande, t. ex. glesbygder.

Riksförbundet förutsätter att den kyrk- liga egendomen får behållas. Dess avkast- ning, som f.n. uppgår till 25 miljoner kro- nor årligen torde, som också utredningen framhåller, kunna ökas något genom ratio- nellare och mer affärsmässig skötsel samt genom viss omplacering av tillgångarna. För den kyrkliga verksamhetens totala fi-

nansiering kommer emellertid denna in- komstkälla icke att vara av någon större betydelse.

Sådan betydelse kommer däremot in- komsterna genom medlemsavgifter att få. Riksförbundet utgår ifrån att medlemsav- gift skall uttagas och att den därvid ska beräknas efter samma grunder som den nu— varande församlingsskatten.

Utredningen har berört frågan om en fri kyrkas beroende av enskilda finansiärer. I debatten har skymtat synpunkten att ett sådant beroende kan komma att uppstå och innebära ett hot mot kyrkans fria pre- dikstol. Erfarenheter från frikyrkligt håll visar att dessa farhågor icke bör överdri- vas. Man kan också förmoda att utredning- en har skäl för sitt antagande att »själva de kristna grundtankarna torde motverka en sådan utveckling» (5. 237). Risken för ett beroende av detta slag kan elimineras genom åtgärder som gör att det enskilda medlemsbidraget inte får alltför stor bety- delse genom att den övriga mängden bidrag blir tillräckligt stor. Detta möjliggörs bäst genom en effektiv uppbördsorganisation och/eller genom att bidrag t.ex. statsbi- drag tillförs verksamheten.

Efter att ha berört utformningen av en effektiv uppbördsorganisation (se avsnitt 3.2.3.4.l) samt möjligheterna att finan- siera verksamheten med hjälp av aktivi— tets— eller statsbidrag för kristen verk- samhet samt statliga och kommunala bi- drag för ungdoms-, studie- och fritids- gruppverksamhet (se avsnitt 2.1.5.2 och 3.1.3.2), kommer förbundet in på gåvor, kollekter, affärsverksamhet m.m.

Inkomster genom gåvor, kollekter och insamlingar kommer naturligtvis att fin- nas. Riksförbundet delar dock utredningens uppfattning om Svenska kyrkans »dåligt utvecklade gåvotraditioner» (s. 249) och bedömer det knappast som troligt att en ändring av relationerna till staten på ett mer avgörande sätt i varje fall annat än möjligen på lång sikt skall komma att på-

verka detta förhållande. Dessa inkomst- källor kommer sålunda inte att spela någon betydande roll för kyrkans samlade ekono- mi. Lämpligen bör de också i fortsättning- en i huvudsak ekonomisera samma väsent- liga områden av verksamheten som nu, bl.a. mission och internationell hjälpverk- samhet.

Andra åtgärder när det gäller att under- lätta finansieringen, som nämnts av KU- grupper är viss affärsverksamhet, inrättan- det av en kyrklig arvsfond, tillvaratagande av frivilliga krafter, deltidsanställning av präster.

Därmed har frågan något berörts om det behov av större flexibilitet i de kyrkliga strukturerna som efterlysts av många KU- grupper. Detta område skulle behöva bearbe- tas grundligare än vad utredningen uppen- barligen haft möjlighet till. Riksförbundet vill här citera en kommentar från en av KU-grupperna: »En minskning av inkoms- terna behöver ej nödvändigtvis betyda en inskränkning av verksamheten. Ett planmäs- sigt utnyttjande av resurserna både vad gäller personal och annat kan ge en bety- dande effektivisering av arbetet.»

Gemensamt för samtliga hypotetiska fria lägen synes Kyrkomusikernas riks- förbund vara

undergrävandet av Svenska kyrkans nuva- rande ekonomiska stabilitet. Förbundet motsätter sig med skärpa en utveckling mot inskränkningar av församlingsorganisatio- nen till följd av bristande resurser. I ovan- stående avsnitt om Religionsfriheten och kyrkosynen har såsom tänkbart men dock sekundärt alternativ till ett A-läge med re- former angivits en fri institutionellt upp- byggd konkordatkyrka, vilken med väst- tysk förebild närmast skulle motsvara ett B-läge.

Frälsningsarmén rekommenderar

att beskattningsrätten i vad det gäller med- lemmar som tillhör Svenska kyrkan bibe- hålles.

Som framgått av avsnitt 3.1.2.2 erinrar Svenska kommunförbundet om att olik- heterna i församlingarnas skattesatser alltför ofta medför att den totala kom- munala skattesatsen för medlemmarna beror på i vilken församling i kommunen medlemmen är bosatt. Genom att bilda en kyrklig ekonomisk samfällighet kan man visserligen utjämna skattesatserna, men intresset härför är enligt kommun- förbundet alltför litet hos många försam- lingar.

Förhållandet blir i stort sett detsamma även om kyrkan skiljes från staten efter- som församlingarna då fortsätter sin verk- samhet i föreningsform, varvid verksam- heten kommer att i huvudsak finansieras genom medlemsavgifter. Nuvarande olik- heter i skattesatser församlingarna emellan kommer därvid att motsvaras av olikheter i medlemsavgifternas storlek, såvida inte en utjämning kan åstadkommas genom ett särskilt regelsystem. Till någon del kan en utjämning också erhållas genom att överflytta församlingarnas uppgifter med folkbokföring och begravningsväsende till de borgerliga kommunerna. Önskvärt vore emellertid även från andra synpunkter än de här berörda, att på liknande sätt som sker med de borgerliga kommunerna större och bärkraftigare församlingar bildades med resurser tillräckliga —— ekonomiskt och förvaltningsmässigt — att möjliggöra en verksamhet av tillfredsställande omfattning och i ändamålsenliga former. Om större kyrkokommunala enheter — till gränserna sammanfallande med kommunblocken -—— tillskapades skulle den totala kommunala skattesatsen kunna bli densamma för alla kommunmedlemmar inom samma block. En sådan indelningsreform framstår såsom lika angelägen antingen sambandet kyrka- stat blir bestående eller inte.

Kristna studentrörelsen i Sverige fram- håller att

oberoende av hur de framtida relationerna

med staten utformas, torde Svenska kyrkan komma att basera sin ekonomi på med- lemsavgifter, beräknade på ungefär samma sätt som den nuvarande kyrkoskatten.

Enligt Förbundet för kristen enhet be- slutar kyrkomedlemmarna

givetvis själva genom representativa organ eller på stämmor efter en skilsmässa mel- lan stat och kyrka, hur kyrkan skall ordna sin ekonomi i de olika församlingarna i likhet med vad som nu sker i andra tros- samfund i vårt land. Det är sannolikt, att man därvid kommer att till grund för fi- nansieringen av församlingarnas verksam- het lägga en medlemsavgift, vars storlek liksom kyrkoskatten nu beräknas i förhål- lande till den taxerade inkomsten enligt principen om en progressiv beskattning.

Naturligtvis måste kyrkofonden bestå för att utjämna skillnaden mellan rika och fat- tiga församlingar. Med den förutsättningen finns det ingen anledning att frångå syste- met, att församlingen i princip är arbets- givare för präster och annan kyrklig per- sonal i församlingen — genom stiftsting och kyrkofond avlönas stifts- och rikskyr- kans anställda.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser det

tänkbart, att om en osäkerhet gör sig gäl- lande på inkomstsidan, tvingas kyrkan att på annat sätt, kanske genom affärsverk- samhet, konsolidera sin ekonomi. Detta kan få till följd att kyrkan blir en ekono- misk maktfaktor som fallet är i USA enligt biskop James Pike (»Beskatta kyrkosam- funden» 1967). En sådan utveckling, om än i mindre skala, är ej önskvärd. Admi- nistrationen och de ekonomiska aspekterna skulle få alltför stor betydelse för kyrkans verksamhet, vilket skulle verka störande på de enskildas personliga förhållande till kyr- kan och dess befattningshavare.

Inga remissinstanser har uttryckligen behandlat den ekonomiska situationen i ett D-läge.

Däremot har den ekonomiska situatio- nen i ett C -läge berörts särskilt av ett fem- tontal instanser, nämligen länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands län, domkapit- len i Skara, Växjö, Lund, Göteborg och Härnösand, stiftsnämnderna i Lund, Gö- teborg och Härnösand, svenska kyrkans centralråd, Svenska kyrkans lekmanna- förbund, Svenska prästförbundet, Kyrko- musikernas riksförbund, Sveriges fri- kyrkoråd, Frikyrkliga studieförbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund. Från flera håll understryks behovet av ytterligare utredningar.

länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Om en sådan i huvudsak borgerlig ange- lägenhet som folkbokföring såsom länssty- relsen redan framhållit inte längre bör om- besörjas av kyrkan synes det länsstyrelsen riktigt att såsom C-alternativet förutsätter kyrkan inte bibehålls vid sin beskattnings- rätt. Finansieringen av kyrkans verksamhet torde i stället komma att ske genom bidrag i form av medlemsavgifter, som kyrkan har att själv uttaga. Här må nämnas, att såsom utredningen visat innehavet av den kyrk- liga jorden inte har någon större betydelse för den fria kyrkans fortlöpande finansie- ring.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar.

Nu gällande regler innebär, att den som utträtt ur kyrkan betalar 60 % i försam- lingsskatt för att bidra till att bestrida kost- naderna för de uppgifter av borgerlig na- tur (främst folkbokföringen och begrav- ningsväsendet), som handlägges av kyr- kan. Om dessa uppgifter överföres till bor- gerliga organ, finns ingen motivering för att andra än medlemmar av kyrkan skall

bidra till att finansiera dess verksamhet. C—alternativet bygger ju också på förutsätt- ningen att den kyrkliga beskattningsrätten upphäves. Som alla andra samfund kommer denna kyrka att bygga sin verksamhet på obligatoriska medlemsavgifter.

Beträffande C-läget vill domkapitlet i Skara

uttala önskvärdheten av en utredning av hur kyrkans ekonomi i sådant läge skulle gestalta sig, och bör härvid alternativa be- räkningar göras för olika möjligheter ifråga om medlemsanslutning.

Domkapitlet i Växjö hänvisar till en på dess uppdrag utförd granskning, vari uttalas.

C-lägets avgörande svaghet ligger på det ekonomiska planet. Utredningen har inte närmare gått in på C-lägets ekonomiska sida, vilket är en allvarsam lucka i doku- mentationen, men en ungefärlig kalkyl är fullt möjlig att göra.

»Kyrkoskatten» utgör f.n. ca 75 % av kyrkans inkomster, medan avkastningen av kyrkans finansförmögenhet endast uppgår till 4 %. Den senare posten spelar alltså en försvinnande liten roll för kyrkans samlade ekonomi. Det förutsättes visserligen, att kyrkan i C-läget skall behålla sin egendom, men detta räddar alltså inte situationen.

Bortfallet av de juridiska personernas »skatt» uppgår till 10 %, som nyss nämnts. En skatteuppbörd i kyrkans egen regi skul- le förmodligen innebära ett normalt svinn på minst 30 % (siffrorna från andra kyr- kor, där man har ordnat uppbörden på detta sätt, ligger snarast högre). I ett C- läge får man dessutom antaga, att utträ— det ur kyrkan av olika — delvis oklara — orsaker kan komma att öka, låt oss säga till uppskattningsvis 25 %. Detta gör sam- manlagt på inkomstsidan en minskning med 65 %. Till detta kommer emellertid de statliga skatteutjämningsbidragen, som skulle försvinna, om C-läget genomför-

des. I ett C-läge är församlingarna inte längre att anse som kommuner utan som ideella föreningar, och det kan då inte heller längre vara tal om kommunala bidrag eller över huvud ett skattetekniskt förhållande. För mindre församlingar upp- går dessa utjämningsbelopp ofta till över 50% av budgeten. I sådana fall blir det alltså en minskning med inemot 120 % på minussidan.

På plussidan står möjligheten att över- föra begravningsväsendet till den borger- liga kommunen, vilket skulle ge en real- besparing med ca 30 %. Däremot spelar en överföring av folkbokföringen ingen nämnvärd roll, eftersom kyrkan till större delen måste behålla kyrkobokföringen för interna behov. Man torde kunna räkna med att ca 4/5 av dessa omkostnader kommer att kvarstå. Man kan givetvis tänka sig någon ökning av kollektbidragen, men denna ökning får vägas mot två omständigheter: dels att kollekterna f.n. mest avser andra ändamål än den löpande driften (mission, sjömansvård, diakoni etc.), och att dessa ändamål även i fortsätt- ningen kommer att bestå, dels att medlems- siffrorna i C-läget förmodligen kan kom— ma att minska. Därför bör ökningen av kol- lekterna knappast sättas högre än ca 10 %. Slutligen erbjuder sig den föga lockande utvägen att kraftigt avgiftsbelägga kyr- kans förrättningar — kanske motsvarande en ökning med 10% av de samlade in- komsterna, om man mot förmodan skulle vilja välja en sådan lösning. Den ovan nämnda avkastningen av finansförmögen- heten kommer också in i bilden med si- na 4%. Detta gör på plussidan 64% (eller 54 %, om man inte vill införa de höga förrättningsavgifterna). Nettominsk- ningen skulle alltså bli 66% (56) i en församling med högt skatteutjämnings- bidrag, lägre i en församling med lägre bi- drag av denna art.

För större församlingar, där skatteut- jämningsbidragen inte spelar någon roll i nuvarande läge, går det därför att klara ett C-läge, om man nämligen är beredd på avsevärda frontförkortningar: att min-

ska antalet prästtjänster, minska antalet diakonissbefattningar, stryka ner ungdoms- och församlingssekreterartjänsterna och ar- vodesbefattningar av olika slag o.s.v. För de mindre församlingarna blir läget där- emot helt ohållbart. Sannolikt måste man i ett C-läge räkna med en drastisk pasto- ratsreglering, där möjligen de nya pastora- tens gränser sammanfaller med de nya storkommunerna. Eftersom Svenska kyr- kan har ett mycket stort antal församlingar med en folkmängd upp till 2000 (1391 församlingar av totalt 2563) och endast 333 församlingar med en folkmängd över 5 000, är den ekonomiska sidan av C- läget mycket allvarsam för kyrkans struk- tur och effektivitet. Att täcka hela fältet och ge en rimlig service även åt glesbyg- derna blir uppenbarligen otänkbart. Där- med har kyrkans möjligheter att vara he- la folkets kyrka så allvarligt försvagats, att man på denna punkt faktiskt kan tala om en tekniskt-ekonomisk förändring, som får en principiell innebörd, därför att den förändrar om inte kyrkans målsättning så dock hennes faktiska möjligheter att svara mot denna.

C-läget har, skriver domkapitlet i Lund,

framställts som huvudalternativ för en fri kyrka. En väsentlig fråga inför en ev. övergång till ett C-läge måste vara vilka möjligheter kyrkan kan bedömas ha att uppehålla en verksamhet av nuvarande om- fattning med de ekonomiska resurser som erbjuder sig i ett C-läge. Önskan att bi- behålla karaktären av en öppen folkkyr- ka med möjlighet att med evangelium be- tjäna hela vårt folk måste vara vägledande. Från kyrkans sida är denna önskan klart religiöst motiverad.

I den mån denna kyrkans uppfattning om sin kallelse i vårt folk sammanfaller med en önskan hos statsmakterna att alla med- borgare bör ha tillgång till kyrkans tjänster på den plats där de vistas, finns givetvis förutsättningar för ett visst samarbete mel-

lan stat och kyrka. Men det ankommer på statens organ att göra bedömningen av vad som i detta hänseende är ett samhälls- intresse. Kyrkans principiella grundsyn påverkas inte av ett sådant ställningstagan- de. Däremot kan givetvis hennes faktiska förutsättningar att förverkliga sin målsätt- ning undergå förändringar. Nuvarande fri- kyrkosamfund i vårt land brottas ju med betydande svårigheter både när det gäller att innehavet av jorden inte har någon glesbygdsförsamlingar och när det gäller att utbygga sin verksamhet i takt med den snabba tillväxten i tätorterna.

Beträffande den ekonomiska situationen i C-läget konstaterar utredningen (s. 211), att innehavet av jorden inte har någon större betydelse för den fria kyrkans fortlö- pande finansiering. Domkapitlet förmenar också, att huvudtyngden av det ekonomiska ansvaret för en kyrka i C-läget kommer att vila på de enskilda församlingarna och deras medlemmar. Såsom inledningsvis i detta yttrande anförts, har kyrka-stat- utredningen inte tillräckligt belyst frågan om hur församlingarnas, pastoratens och samfälligheternas ekonomi påverkas av ett C-läge och i vilken utsträckning och form en kostnadsutjämning dem emellan kan tänkas ske i ett sådant läge. Denna fråga måste grundligt undersökas i det fort- satta utredningsarbetet. Först med en klar uppfattning om de faktiska ekonomiska verkningarna på församlingsplanet torde det vara möjligt att från kyrkligt håll säga ett tveklöst ja till ett C-läge. Osäkerheten härvidlag torde vara ett av de viktigaste skälen till att församlingarnas förtroende- män och beslutande organ nästan genom- gående ställer sig avvisande till ett C- läge. Så sker t.ex. i samtliga tio av dom- kapitlet infordrade yttranden.

En detaljfråga som också måste bely- sas är verkningarna av underlåtenhet att betala ev. avgift till kyrkan. Om det blir nödvändigt med en avgiftsfinansiering av kyrkans verksamhet — och det finns skäl att såsom utredningen gjort antaga att så måste bli fallet — kan sådan underlå-

tenhet väntas medföra förlust av vissa rät- tigheter som följer med medlemskapet, t. ex. rösträtt och valbarhet i kyrkliga samman- hang men ev. också tillgången till kyrkans tjänster. Möjligen kan under särskilda för- hållanden kyrkan bli nödsakad att direkt avgiftsbelägga tjänster åt allmänheten så- som fallet var under medeltiden och även långt senare. Detta skulle medföra vissa in- skränkningar i det hittillsvarande öppna folkkyrkoväsendet och kan vara ägnat att väcka betänkligheter.

I fortsättningen berör domkapitlet eko- nomiska problem kring kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader (se avsnitt 14.13), den kyrkomusikaliska verksam- heten (se avsnitt 14.3) samt möjligheter- na för statsbidrag till församlings- och ungdomslokaler (se avsnitt 14.2).

Enligt domkapitlet i Göteborg brister utredningen när det gäller C-läget

på viktiga punkter. Om man med ansvar för den kyrkliga verksamheten skall taga ställning till detta läge, måste man äga en någorlunda realistisk och på allsidig utred- ning grundad bild av de ekonomiska konse- kvenserna. Man måste sålunda veta, hur stor besparingen för kyrkans del kan bli om kostnaderna för begravningsväsendet och folkbokföringen eller delar därav bort- faller. Å andra sidan måste man veta hur stort inkomstbortfallet kommer att bli i de enskilda församlingarna, om inga avgif- ter uttas av juridiska personer och om de statliga skatteutjämningsbidragen bortfal- ler. Man måste vidare veta något om lö- nestatens storlek, om ev. skyldigheter vid pensionering av redan anställd personal m.m. Det bör vidare föreligga en konkret plan för uppbörden av de kyrkliga avgif- terna och för församlingarnas förhållande till dem, som försummar att fullgöra dem. Hela frågan om de nu anställdas framtida ekonomiska trygghet och därav följande åtgärder och förpliktelser måste övervä-

gas. Över huvud torde det behövas en ekonomisk plan jämväl utifrån företagseko- nomiska synpunkter med konkreta förslag till budget för församlingar, pastorat, stift och rikskyrka, innan man har möjlighet att på ett ansvarigt sätt taga ställning till detta alternativ. Domkapitlet finner det f. n. icke möjligt att göra ett sådant ställnings- tagande. Skall detta alternativ övervägas, kräves en omfattande ytterligare utredning, som även bör innesluta hela frågan om vilka reformer som redan under nuvarande system bör genomföras, för att kyrkan skall kunna fungera i ett C-läge.

Samma synpunkter redovisas av stifts- nämnden i Göteborg som tillägger att kostnaderna för förvaltning och under- håll av den kyrkliga egendomen bör sär- skilt övervägas. Efter att ha aktualiserat frågan om vård av de kyrkor som kan bli övertaliga (se avsnitt 14.1.1) tar nämnden upp problem som hänger sam- man med försäljningen av kyrklig jord.

För närvarande pågår en mycket om- fattande försäljning av kyrklig jord. Pris- sättningen bestäms därvid i stor utsträck- ning av Kungl. Maj:t under medverkan av bl.a. länsbostadsnämnderna. De priser, som därvid framkommer, kan genomsnitt- ligen betecknas som låga och har i vissa fall legat under vad boställsnämnd och stiftsnämnd ansett skäligt och vederbö- rande köpare varit villig att betala. Den kyrkliga jorden har med andra ord an- vänts såsom en prisreglerande faktor i syf- te att hålla markpriserna nere för att minska kostnaderna för bostadsproduk- tionen och sålunda tillvarata ett betydel— sefullt samhällsintresse. Att detta skett på bekostnad av kyrkans prästlönetillgångar har kunnat kompenseras genom ökat uttag av kyrkoskatt. Kyrkan har alltså icke lidit någon skada genom den prispolitik, som Kungl. Maj:t med hänsyn till andra samhälleliga intressen tillämpat.

Annorlunda blir förhållandet, om kyr- kan fråntages rätten att med hjälp av

det statliga uppbördsverket inkassera av- gifter av sina medlemmar. Det kommer då att framstå såsom en orättvisa, att den kyrkliga jorden använts i nyss nämnda prisreglerande syfte. I ett C-läge måste å ena sidan kyrkan äga möjligheter att vid fortsatt försäljning av kyrklig jord erhålla full kompensation, beräknad efter jordens dagsvärde. Å andra sidan måste övervä- gas, hur kyrkan lämpligen kan erhålla ersättning för den minskning av dess till- gångar, som den hittills förda försäljnings- politiken medfört. Dessa tillgångar har varit avsedda för att för all framtid bestrida vissa kyrkliga utgifter. Om den kompen— sation bortfaller, som staten nu lämnar i form av den kyrkliga uppbördsrätten, sy- nes rimligen någon annan ersättning böra träda i stället. Då det icke torde bli möj- ligt att räkna fram penningvärdet av det inkomstbortfall, som den förda prispoli- tiken medfört för kyrkan, bör någon an- nan forrn av motprestation från statens sida övervägas vid den uppgörelse, som blir nödvändig vid en skilsmässa mellan stat och kyrka.

Domkapitlet i Härnösand konstaterar — som framgått av avsnitt 1.1.2 _— att kyrkan f.n. har

en budget på ca 800 miljoner. Ingenting tyder på att denna budget täcker alla de önskemål i fråga om trängande kyrklig verksamhet, som är aktuella. Förmodligen kommer budgeten att stiga. Men om man väljer C-läget, förändras de ekonomiska förutsättningarna att täcka budgeten radi- kalt. Den viktigaste inkomstposten, näm- ligen utdebiterade medel, måste då ersät— tas med en frivillig kyrkoavgift och gåvor och anslag. Även en optimistisk kalkyl över dessa intäkter räknar med en kraftig redu- cering av den totala inkomsten. Ett even- tuellt bortfall av begravningsväsendet och folkbokföringen skulle givetvis minska den kyrkliga arbetsinsatsen och omkostnaderna på dessa områden, men kyrkan måste även efter en skilsmässa från staten räkna med

icke obetydliga utgifter för kyrklig jord- fästning och en omfattande kyrkobokfö- ring. För den enskilde medborgaren torde man med visshet böra räkna med att ett statligt övertagande av dessa arbetsområ- den kommer att öka ifrågavarande utgif- ter.

Den minskning av inkomsterna, som kan befaras i C-läget, skulle till en del kunna kompenseras genom affärsverksam- het, insamlingar o.dyl. Men risken är där- vid att det reguljära församlingsarbetet störs av ekonomiska aktiviteter, som ibland enligt erfarenheter från andra länder kan bli diskutabla. Möjligheten att genom på- lagor ytterligare belasta dem, som iklätt sig en frivillig kyrkoavgift torde vara gan- ska begränsad av såväl psykologiska som ekonomiska skäl. Resultatet av en över- gång från det nuvarande utdebiteringssys- temet till ovan antydda form torde under alla omständigheter leda till en reducering av kyrkans arbetsmöjligheter och ett långt hårdare ekonomiskt tryck på den enskilde medlemmen än vad nu är fallet. Tekniskt och psykologiskt är nuvarande metod att finansiera kyrkans verksamhet genom ut- debiterade medel effektivare och rättvisare än C-lägets lösning. Metoden med utde- bitering tar nämligen hänsyn till vars och ens ekonomiska bärkraft och frestar inte till inställsamhet och maktmissbruk.

Stiftsnämnden i Lund erinrar om att utredningen uttalat att man i både ett C- och ett D-läge

måste räkna med en icke obetydlig diffe- rens mellan debiterade och faktiskt uttag- na avgifter. Eftersom enligt stiftsnämndens uppfattning en finansiering av den kyrkliga verksamheten måste ske genom obligato- riska medlemsavgifter om dess nuvarande målsättning skall uppehållas, får man — såsom också utredningen tycks göra (s. 222) —— räkna med höjda avgifter, inte bara för att täcka inkomstbortfallet från juridiska personer och statligt skatteutjämningsbi- drag utan också för att kompensera minsk-

ningen i inbetalda avgifter. Den höjning av avgiften som kan föranledas härav kan i sin tur inverka negativt på medlems- anslutningen o. s. V. Under sådana förhållan- den kan det uppkomma betydande pro- blem när det gäller möjligheten att effek- tivt vidmakthålla kyrkligt församlingsliv på alla orter i landet.

Byggande och underhåll av kyrka och anställande av kyrkobetjäning är kostna- der som åvilar den enskilda församlingen eller en tämligen lokalt begränsad eko- nomisk samfällighet av församlingar. Med ett kraftigt reducerat medlemsantal kan de härmed förknippade kostnaderna bli alltför betungande för medlemmarna. Omfattande församlingssammanslagningar lär bli nöd- vändiga. Risk finns då också att åtskilliga kyrkobyggnader efter en tid får nedläggas som församlingskyrkor. Endast i fall av mera betydande kulturhistoriskt värde tor- de statsbidrag till deras underhåll vara att påräkna. Och möjligheten att genom en kostnadsutjämning över kyrkofonden av- lasta de små församlingarna även dessa kostnader bedömer stiftsnämnden, såsom nedan skall framgå, som föga realistiskt.

Stiftsnämnden har tidigare uttalat, att kyrkofondens roll även i framtiden måste vara av avgörande betydelse för fördel- ningen av kostnaderna för präster och kyr- komusiker. I den mån den på varje en— skild kyrkomedlem vilande avgiften av skäl som ovan antytts skulle öka i mera betydande män, kan anledning finnas till en viss tveksamhet om hur långt solidarite- ten hos de ekonomiskt mera välbeställda pastoraten skall sträcka sig. Redan nu sva- rar ju storstädernas befolkning via skatt- sedeln för en betydande del av lands- bygdspastoratens lönekostnader. Därige- nom uppehålles en kyrklig verksamhet i glesbygder med krympande befolkning, samtidigt som storstädernas församlingar i avsaknad av tillräckligt antal präster ofta är ur stånd att på ett försvarligt sätt ta upp verksamheten bland stora skaror av in- flyttade i kyrklösa nya stadsdelar. Princi- perna för en fördelning av kostnaderna och de tillgängliga resurserna kan mycket snart

komma att bli en avgörande fråga. Med sin centrala och väsentliga målsättning för ögonen måste en fri kyrka ställas inför kravet att uppge åtskilliga gamla positio- ner för att ta upp ny angelägen verksam- het. Vilka återverkningar detta kan få för glesbygdsbefolkningens tillgång till kyrk- lig omvårdnad och för våra landsbygds- kyrkors — eller vissa större innerstads- kyrkors — vidmakthållande är svårt att överblicka. I längden kan det också bli en fråga om vilka ekonomiska förpliktelser kyrkans medlemmar är beredda att ta på sig för att tillhandahålla en fri service åt dem som endast tillfälligt vill begagna sig av kyrkans tjänster.

Med hänsyn härtill måste ett ev. för- slag om övergång till en kyrka av C-läges- typ föregås av en grundlig kompletteran- de utredning rörande församlingarnas eko- nomi och vilket underlag —— befolknings- mässigt och ekonomiskt — som i framtiden krävs för drivande av en meningsfull för- samlingsverksamhet. På den punkten synes det föreliggande utredningsmaterialet ge mycket ringa ledning.

Stiftsnämnden i Härnösand uttalar om C-läget.

Beträffande en från staten friställd kyr- ka, som icke får statens hjälp med upp- börd, måste frågan om kyrkans ekonomi utredas mer än som skett, om överhuvud- taget ett sådant alternativ skall kunna be- traktas som realistiskt. De på s. 52 i betän- kandet lämnade uppgifterna om inkomster och utgifter avser hela kyrkans verksam- het. Kyrkan är emellertid inte en ekono- misk enhet. Huvuddelen av dess verksam- het och följaktligen av dess ekonomiska åtaganden ligger på församlingsplanet, och det stora problemet i ett C—läge blir frågan om den enskilda församlingens möjlighet att finansiera sin verksamhet. En viss un- dersökning av frågan har gjorts av Svenska pastoratens riksförbund, som därvid tagit som utgångspunkt, att församlingens verk- samhet förblir av ungefär nuvarande om-

fattning. Alltjämt saknas någon form av programbudgetering, som fastställer mål- sättningen för en församlings verksamhet och beräknar vad den kostar. Utan en så- dan undersökning och beräkning rör man sig enbart med gissningar, och det är önsk- värt, att den kommer till stånd under det fortsatta utredningsarbetet, icke minst för att utgöra ett nödvändigt underlag för den pastoratsreform som blir ofrånkomlig för kyrkan i ett C-läge.

Svenska kyrkans centralråd finner att kyrkans behov av affärsverksamhet ac- centueras i ett C-läge.

I ett C-läge skulle som utredningen an- för, kyrkan komma i en ekonomisk situa- tion, där möjligheten att affärsmässigt ut- nyttja sina tillgångar skulle kunna framstå som mera angeläget än nu. Ingenting tyder på att svenska kyrkan genom dylik affärs- verksamhet skulle bli mer effektiv och få större arbetsmöjligheter. Det synes tvärt- om vara mera tillfredsställande ur demo- kratisk synpunkt att förvaltningen av kyrk- lig egendom som hittills är underställd kyrkokommunala organ och att huvudpar- ten av finansieringen sker via skattsedeln. De möjligheter till annan finansiering som prövats inom andra kyrkor och som re- dovisas i utredningen (s. 233) framstår i varje fall inte för centralrådet — vare sig enligt religiös eller demokratisk uppfatt- ning — som mera tillfredsställande.

En övergång till C-läget skulle, anser Svenska kyrkans lekmannaförbund,

med största sannolikhet leda till en re- ducering av kyrkans arbetsmöjligheter, framför allt i glesbygder, där man av eko- nomiska skäl skulle tvingas att inskränka den kyrkliga verksamheten i den ena för- samlingen efter den andra.

En dylik reducering innebär, att vissa människor på grund av sin bostadsort för- lorar en service, som de hade fått, om de

råkat bo i en tätort. Detta är svårt att försvara i ett samhälle, som eftersträvar rättvisa i fråga om kulturell service åt alla medborgare.

Utifrån ekonomiska överväganden kom- mer man till, att staten bäst fullgör sin religionsvårdande funktion gentemot sven- ska folket, genom att de framtida rela— tionerna mellan Svenska kyrkan och sta- ten regleras i överensstämmelse med det 5. k. A-läget eller B-läget.

Om den ekonomiska situationen i C- läget anför Svenska prästförbundet.

I dagsläget omfattar kyrkan övervä— gande flertalet medborgare. Detta torde i viss mån bero på det organisatoriska sam- bandet med staten. De som hittills ställt sig utanför har handlat efter ett avvi- kande mönster.

Det förhållandet, att medlemsavgiften utdebiteras särskilt och icke indrives i nu— varande ordning torde försvaga kyrkans ekonomi.

Även om vissa inkomster tillkommer —— såsom gåvor, donationer och testamenta— riska förordnanden _— synes det realis- tiskt att räkna med en försvagning av kyr- kans ekonomi i ett C-läge.

Alla avgifter till kyrkan och andra tros- samfund bör vara avdragsgilla i deklara- tion och taxering, liksom kyrkoskatten för närvarande får avdragas vid deklaration till statlig inkomstskatt.

Speciella problem i C-läget blir också omkostnaderna för begravningsväsendet och kyrkobokföringen samt nödvändighe- ten av att församlingar med större bär- kraft stöder de ekonomiskt svagare, vil- ket förutsätter en ekonomisk planering, som omfattar alla församlingar i riket, d.v.s. ett ekonomiskt instrument som er- sätter kyrkofonden.

Kyrkan måste i första hand satsa sina resurser på sin centralt religiösa verksam— het. Det är uppenbart att vissa medbor- gargrupper, som är påtagligt intresserade för kyrkans verksamhet, inte kan få sina

önskemål tillgodosedda på grund av att deras medlemsavgifter inte räcker för den erforderliga kyrkliga organisationen. Detta gäller exempelvis glesbygdsområden, om- råden med besvärliga kommunikationer och utlandsförsamlingar.

En summarisk genomgång av kyrkans utgiftsposter ger vid handen, att de inkoms- ter en kyrka i C-läget kan påräkna inte torde vara tillräckliga för att kyrkan skall kunna driva sin egentliga religiösa verk- samhet i samma omfattning som nu. Man kan också ifrågasätta, vilka medel som blir disponibla för det som i dag betraktas som kyrkans fria verksamhet.

I direktiven för den fortsatta utred- ningen har antytts att kyrkans eventuella skiljande från staten bör ske i en anda av generositet. Svenska prästförbundet får med anledning härav anföra att ordet ge- nerositet kan ge intryck av ett obehörigt gynnande. Om sådant bör ej vara fråga. Kyrkan bör få det ekonomiska stöd av staten, som är motiverat av rådande för- hållande kyrka-stat och av statens intres- se för den kyrkliga verksamhetens vidmakt- hållande. Skattefriheten för kyrkan bör beaktas.

Kyrkomusikernas riksförbund refere- rar utredningens redogörelser för den ekonomiska situation i ett C- och ett D- läge och uttalar.

Mot bakgrund av angivna faktorer samt med beaktande av allmänhetens berättigade krav på lika tillgång till kyrklig »service» bedömer KMR såväl C- som D-lägena så- som helt orealistiska och ogenomförbara.

Utgångspunkt för Sveriges frikyrko- råds

bedömning av C-läget är att Svenska kyr- kan får behålla sin egendom med full äganderätt och sålunda med rätt att om- disponera egendomen. Frikyrkorådet utgår

vidare ifrån att Svenska kyrkans organisa- tion inte kommer att avsevärt ändras, även om en viss medlemsminskning kommer att ske. Rådet förutsätter att Svenska kyrkan i likhet med de nuvarande frikyrkosamfun- den skall kunna finansiera sin verksamhet på frivillighetens väg. Frikyrkorådet utgår då från de samlade erfarenheter som fri- kyrkosamfunden har sedan mer än hundra års verksamhet i landet. Med sitt relativt begränsade medlemsantal samlar dessa sam- fund in ca 180 miljoner kronor varje år. Dessutom betalar de flesta frikyrkliga full kyrkoskatt. Frikyrkorådet utgår ifrån att det ekonomiska medansvaret skulle aktivera stora grupper inom Svenska kyrkan. Med ökat lekmannainflytande skulle sannolikt följa ett ökat lekrnannaansvar. Ett ökat ekonomiskt ansvar skulle leda till att ett praktiserande av den kristna förvaltar- skapstanken blev en naturlig del i varje gudstjänst. Frikyrkorådet utgår ifrån att tillräckliga medel också i framtiden kom- mer att lösgöras för viktiga centrala upp- gifter för Svenska kyrkan vid sidan av det lokala arbetet. Det är troligt att Svenska kyrkans verksamhet på. vissa om- råden måste omgestaltas. När man betonar nödvändigheten av att nå hela landets be- folkning med kristen förkunnelse, bör man enligt Frikyrkorådets uppfattning också räkna med en effektivare ekumenisk re- gionplanering och med radions och televi- sionens möjligheter.

I avsnitt 2.1.5.2 har återgetts Frikyrk- liga studieförbundets uppfattning att det inte är möjligt att på grundval av det utredningsarbete som hittills gjorts kun- na ta ställning för något visst system för ekonomiskt stöd iett C-läge.

Som framgått av avsnitt 2.1.5.l uttalar Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund att samhället inte kan komma ifrån ett ekonomiskt ansvar även för en fri kyrka enligt alternativ C.

Kyrklig egendom och jordegendomar, som ger viss avkastning, bör kunna behållas i kyrkans ägo. Däremot torde beskattnings- rätten inte kunna finnas kvar i en fri kyrka, ej heller bör staten genom sitt uppbörds- system medverka till att driva in med- lemsavgifter för kyrkan. Förbundet är däremot medvetet om, att statliga me- del kan behöva anvisas över den statliga budgeten för att lämna medborgarna den religiösa service, de önskar. Angelägenhe- ter av rent borgerlig natur, som fortfarande finns kvar inom kyrkan, bör för övrigt kunna överföras på stat och kommun på lämpligt sätt.

Avsnittet om den ekonomiska situatio- nen i ett B-läge har kommenterats av domkapitlet och stiftsnämnden i Lund samt Kyrkomusikernas riksförbund.

Domkapitlet i Lund anser att

B-läget, trots vad som uttalats i direkti- ven för det fortsatta utredningsarbetet, för- tjänar att ytterligare granskas. Samtidigt som statens befattning med kyrkan i öv- rigt upphör, skulle genom tillgången till det statliga uppbördsväsendet församling— arnas ekonomi kunna fungera i väsentligen oförändrade former och den kyrkliga verk- samheten därigenom få bättre förutsätt- ningar än i ett C-läge att fortgå i sin hit- tillsvarande omfattning.

Stiftsnämnden i Lund finner att B- läget

tillgodoser de särskilda synpunkter på eko- nomiskt underlag för kyrkans organisation, som stiftsnämnden inledningsvis framhål— lit. (Se avsnitt 2.2.5 .)

Kyrkomusikernas riksförbund refererar utan kommentarer utredningens redogö- relse för frågan.

3.1.3.2 Tänkbara ekonomiska förmåner för en fri kyrka

I kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena anger utredningen under rubriken Allmänna synpunkter åtta sär- skilda ekonomiska förmåner som kyrkan kan tänkas äga i de olika fria lägena.

1. Särskild statlig medverkan vid utta- gande av medlemsavgifter (B-läget).

2. Frihet från eller lindring i skyldigheten att utge inkomstskatt, arvsskatt och gå- voskatt (samtliga lägen).

3. Rätt till skattefritt avdrag för avgifter eller gåvor till kyrkan (samtliga lägen).

4. Rätt till den kyrkliga jorden, m.m. (B- och C-lägena).

5. Rätt till kyrkobyggnaderna med torn- ter (kyrkogårdar) samt till den fria för- samlings-, stiftelse- och föreningsegen- domen (samtliga lägen).

6. Statsbidrag för den kyrkliga verksam- heten i allmänhet (samtliga lägen).

7. Statsbidrag till samhällsnyttig verksam- het (samtliga lägen).

8. Statsbidrag till underhåll av kultur- historiskt värdefulla kyrkobyggnader (samtliga lägen). (SOU 1968: 11 s. 193.)

Remissinstansemas kommentarer till möjligheten av särskild statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgifter redo- visas i avsnitt 3.2.3.4.1.

Förmånen av frihet från eller lindring i skyldigheten att utge inkomstskatt, arvs— skatt och gåvoskatt kommenteras av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Värmlands och Jämtlands län samt Hö- gerns ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län vill i anslutning till finansieringsfrågorna

anmärka att en skilsmässa stat-kyrka kom- mer att medföra en ändrad ställning för kyrkan i olika hänseenden när det gäller beskattningen. Utan att närmare gå in på detta får länsstyrelsen uttala att des- sa förhållanden bör belysas och övervä- gas vid den fortsatta utredningen så att konsekvenser som kan försvåra kyrkans fortsatta verksamhet om möjligt undvikes. Eventuellt kan övergångsanordningar i det- ta syfte visa sig bli nödvändiga eller lämp- liga.

länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att

enligt nuvarande lagstiftning föreligger in- skränkt skattskyldighet till stat och kom- mun för såväl svenska kyrkan som öv- riga trOSSamfund. I de fall olikhet före- kommer är skattereglerna något förmånli- gare för kyrkan. Den svenska kyrkans undantagsställning ifråga om kyrklig egen- doms beskattning förutsättes bli undanröjd vid en fri kyrka.

länsstyrelsen i Östergötlands län ser nuvarande beskattningsregler som ett skäl för att inte rubba den bestående ordning- en stat-kyrka.

Om icke lagstiftningen ändras ifråga om arvsskatt kommer kyrkan som statsorgan i ett fritt läge att förlora sin arvsskattefri- het och bli såsom församlingarna arvs— skattepliktig. I vad avser inkomst- och för- mögenhetsskatt kommer skattemäsigt den statliga taxeringen att ha begränsad be- tydelse, eftersom endast inkomst av rörelse och förmögenhet nedlagd i rörelse blir skattepliktig. Vid den kommunala taxering- en däremot kommer en skärpning till stånd genom att inkomsten av prästgårdarna blir skattepliktig. Hur denna ökade skattebelast- ning kommer att påverka den enskilda församlingens ekonomi är svårbedömbar. Kyrkan ko-mmer i skattehänseende sålunda i ett fritt läge att jämställas med övriga trossamfund och församlingar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hänvi- sar till de uttalanden om beskattningen av svenska kyrkan och andra trossam- fund som återgetts i avsnitt 2.1.5.2.

länsstyrelsen i Kronobergs län behand- lar utförligt inkomstskatte, gåvoskatte- och arvsskatteproblemen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör först utredas vilka förändringar i skatte- lagstiftning, som påkallas av ett skiljande av kyrkan från staten. Hänsyn måste här- vid tagas bl.a. till de grundläggande vär- deringarna angående religionsfrihet, det historiska förhållandet, jämlikheten mellan olika kristet—religiösa sammanslutningar och statens ansvar i religiösa angelägenheter. Vidare får det anses vara en riktig ut- gångspunkt, att förutsättningar skapas för kyrkan och övriga kristna trossamfund och församlingar att själva svara för sin ekonomi. Frågan om andra ideella sam- manslutningars ekonomi avser länsstyrelsen ej behandla i detta sammanhang. Länssty- relsen ämnar ej heller beröra frågan om statligt understöd till kristen verksamhet.

Arvsskatt

Om kyrkan skiljes från staten, blir följden enligt nuvarande bestämmelser, att kyrkan förlorar sin arvsskattefrihet, enär kyrkan då ej längre vore att betrakta som stats— organ. Kyrkan skulle då i likhet med sina församlingar bli arvsskattepliktig. Detta skulle innebära en försämring i förhållande till nuläget och vore därför mindre till- talande. I det av länsstyrelsen förordade C-läget kan kyrkans behov av ekonomiskt stöd förväntas öka betydligt. Kyrkans ställ- ning bör i denna situation icke ytterligare försämras genom att egendom, som på grund av testamente tillfaller kyrkan, min- skas genom beskattning. Det ansvar, som åvilar staten på grund av den långa samhö- righeten med kyrkan, motiverar att kyr- kan genom ändring i arvs- och gåvoskatte- förordningen tillerkännes arvsskattefrihet,

vilken även bör omfatta de olika försam- lingarna inom kyrkan. Länsstyrelsen anser med hänsyn till den jämställdhet, som bör råda mellan kyrkan och övriga trossam- fund, att sådan skattefrihet även bör tiller- kännas i vart fall övriga kristna trossam- fund och församlingar. En sådan utvidg- ning av skattefriheten kan även sägas vara en rimlig konsekvens av det mått av an- svar staten bör ha i religiösa angelägenhe- ter.

Länsstyrelsen anser dock att det för när- varande är svårt att bedöma huruvida den nyss nämnda utvidgningen av skattefriheten är möjlig med hänsyn till statsfinansiella synpunkter m.m. Vidare kan det förvän- tas, att nu angivna skattefrihet för krist- na samfund och församlingar skulle med- föra krav på skattefrihet jämväl för andra institutioner av religiös eller profan natur. Utökningen av antalet skattebefriade rätts- subjekt skulle då bli ännu större, varvid en svårlöst konfliktsituation mellan jämlik- hetsintressen och statsfinansiella hänsyn skulle uppstå.

För den händelse, att förutnämnda ut- vidgning av skattefrihet för kristna sam- fund och församlingar icke skulle anses möjlig att genomföra, bör enligt länssty- relsens uppfattning kyrkan icke tillerkän- nas någon permanent särställning i för- hållande till de fria trossamfunden och församlingarna i vad avser arvsskattefri- heten. Länsstyrelsen anser med hänvisning till den generositet, som staten bör visa och det ansvar, som åvilar staten, att i denna situation det bör övervägas att under en övergångsperiod (tills vidare eller under en viss tid, förslagsvis minst 10 år) tiller— känna kyrkan och dess församlingar frihet från arvsskatt. Med hänsyn till den rela- tivt ringa utvidgning av skattefriheten i för- hållande till nuläget som övergångsvis skul- le inträda härigenom, torde i vart fall ej något hinder av statsfinansiell natur före- ligga för detta sistnämnda alternativs för- verkligande.

Gåvoskatt I fråga om gåvoskatt finner länsstyrelsen

ej att någon förändring av nuvarande ord- ning är påkallad.

Inkomst- och förmögenhetsskatt

Vid ett eventuellt skiljande av kyrka och stat bör enligt länsstyrelsens uppfattning kyrkan och övriga kristna trossamfund och församlingar jämväl i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatt behandlas lika. Detta kan ske enligt följande alternativ:

a) En skärpning av skattereglerna för kyr- kan till vad som nu gäller för övriga trossamfund och församlingar.

b) En lättnad för övriga kristna samfund och församlingar till vad som nu gäl- ler för Svenska kyrkans församlingar.

c) En skärpning för båda kategorierna ge- nom att göra dem oinskränkt skatteskyl- diga på sätt som nu gäller för flertalet ideella sammanslutningar, t.ex. idrotts— föreningar.

Skattemässigt torde alternativ a) vad be- träffar den statliga taxeringen ha begrän- sad betydelse, eftersom detta endast in- nebär att inkomst av rörelse och förmö- genhet nedlagd i rörelse blir skattepliktig. Vid den kommunala taxeringen torde där- emot en ändring enligt alternativ a) ha stör- re betydelse, eftersom i detta fall inkoms- ten av prästgårdarna blir skattepliktig. För den enskilda församlingen blir troli- gen i flertalet fall den ökade skattebe- lastningen dock relativt obetydlig.

Alternativ b) bör innebära mycket be- gränsade skatteförändringar för såväl sta- ten som ifrågavarande samfund eller för- samling, enär skattepliktiga inkomster av rörelse vid statstaxeringen och av pastors- boståder vid kommunaltaxeringen torde föreligga i ytterst ringa omfattning. En ändring enligt alternativ b) skulle även in- nebära en viss förenkling av taxeringsar- betet och deklarationsskyldigheten.

Alternativ c) skulle främst för kyrkan men även för andra trossamfund och för- samlingar innebära en betydande skatte- belastning genom att nu till statlig inkomst- skatt skattefria inkomster av fastighet och

kapital bleve skattepliktiga. Vidare skulle skattskyldighet till statlig förmögenhets- skatt inträda för betydande förmögenhets- tillgångar. Inkomsterna bl.a. genom pasto- ratens innehav av jordbruksfastigheter skul- le bli föremål för beskattning. Även övriga trossamfund och församlingar skulle drab- bas av den ökade belastningen, eftersom de torde ha ett icke obetydligt fastighetsinne- hav.

Länsstyrelsen har i fråga om arvsskatten anslutit sig till den uppfattningen, att i den mån det är möjligt de ekonomiska proble- men bör lösas på ett sätt, som ej inne- bär en försämring för kyrkan. Denna ut- gångspunkt bör vara vägledande jämväl i nu behandlad fråga. I enlighet härmed, och då skattebortfallet torde bli ringa, vill länsstyrelsen förorda en lösning i enlighet med alternativ b). Det bör dock även i detta sammanhang påpekas, att nu nämn- da utökning av skattefriheten kan utlösa krav från andra ideella och religiösa sammanslutningar att få åtnjuta samma förmåner. Det är ej möjligt att nu över- blicka konsekvenserna av en så vidgad skattebefrielse, varför länsstyrelsen härvid- lag endast vill antyda denna frågeställning.

De påpekanden som länsstyrelsen i Värmlands län gör ansluter sig nära till vad som framhållits av länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar.

I ett fritt läge uppkommer vissa pro- blem i vad gäller kyrkans egen skattskyl- dighet gentemot stat och kommun. För när- varande åtnjuter kyrkan och dess för- samlingar såsom jämställda med statliga eller kommunala organ vissa skatteprivi- legier såväl i fråga om arvsskatt som in- komst- och förmögenhetsskatt.

I ett för kyrkan fritt läge bortfaller dessa förmåner och kyrkan jämställes i skattehänseende med övriga trossamfund. En sådan situation, som innebär ett för-

sämrat finansieringsläge för kyrkan, kan inte anses önskvärd. Å andra sidan bör kyrkan ej heller med hänsyn till den jäm- ställdhet, som bör eftersträvas, komma i förmånligare läge än övriga trossamfund. Länsstyrelsen vill därför förorda att vid den fortsatta utredningen undersökes om inte möjlighet föreligger att utsträcka de skatteförmåner, som nu föreligger för sven- ska kyrkan, till att omfatta även övriga trossamfund.

Högerns ungdomsförbund skriver.

Den skattefrihet Svenska kyrkan i likhet med andra religiösa samfund idag åtnju- ter bör rimligen bibehållas.

Rätt till skattefritt avdrag för avgif- ter eller gåvor till kyrkan förordas i detta sammanhang av länsstyrelsen i Kronobergs län, Folkpartiets kvinnoför- bund, Högerns ungdomsförbund och För- bundet för kristen enhet. Frågan tas också upp av Frikyrkliga studieförbun- det. Kristna studentrörelsen i Sverige ut- vecklar närmare skälen till sin skepsis inför ett sådant system. (Jfr avsnitt 3.1.l.2.)

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Enligt nu gällande skattelagar och praxis torde möjligheter att få göra avdrag för medlemsavgifter eller gåvor till en fri kyrka eller annat trossamfund ej finnas. För att skapa sådana möjligheter måste en lagänd- ring komma till stånd. Vidare bör i sam- band härmed uppmärksammas, att även andra ideella sammanslutningar med viss rätt kan göra anspråk på samma förmåner.

Väl medveten om de svårigheter, som är knutna till nu nämnda problem, anser läns- styrelsen, att det noga bör övervägas huru- vida avdragsrätt kan medgivas för gåvor och eventuella medlemsavgifter till kyrkan och övriga kristna samfund och församlingar

till en årlig summa av förslagsvis 500 kro- nor per givare. Denna fråga bör enligt läns- styrelsens uppfattning bli föremål för yt- terligare prövning av de av Konungen till- satta sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyr- kan. Om denna prövning skulle utvisa, att en sådan avdragsrätt ej ginge att förverkli- ga, bör i andra hand utredas om en sådan avdragsrätt övergångsvis kan medgivas för gåvor till kyrkan som viss kompensation för inkomstbortfallet genom beskattningsrättens upphörande.

Folkpartiets kvinnoförbund åberopar förhållandena utomlands.

Avdragsrätt vid beskattning för gåvor till religiösa och ideella ändamål bör genom- föras. De ideella organisationerna är ett vär- defullt komplement till samhällets egna organisationer. Då det gäller t. ex. hjälp åt u-länderna är det angeläget att dessa orga- nisationer, av vilka många har en omfat- tande verksamhet på detta område, får ef- fektiva möjligheter att arbeta. Många and- ra länder har redan denna avdragsrätt, så t. ex. Danmark och Finland.

Också Högerns ungdomsförbund gör internationella jämförelser.

Avdragsrätt för gåvor till religiösa sam- fund är en finansieringsmöjlighet som bru- kas på åtskilliga håll i utlandet, inte minst i USA där ju något statskyrkosystem i vår mening aldrig funnits.

Avdragsrätten är en framkomlig väg varigenom staten kan underlätta samfun- dens verksamhet i ekonomiskt avseende, och bör bli föremål för en utredning som när- mare får behandla såväl tekniska som and- ra aspekter på ett dylikt system.

Avdragsrätten erbjuder, säger Frikyrk- liga studieförbundet (se även avsnitt 2.1.5.2)

en möjlighet till finansiering av samfun- dens verksamhet vars konsekvenser bör prö- vas ytterligare.

Kristna studentrörelsens i Sverige inter- nationella jämförelser leder däremot till ett annat resultat.

Intresset för en lösning med samhälle- lig hjälp vid debitering och uppbörd är gi- vetvis beroende av möjligheterna till andra former av statligt stöd. På frikyrkligt håll har kraven på skattebefrielse för avgifter och gåvor till religiös verksamhet länge spe- lat en framträdande roll. I en samhällsord— ning och med ett skattesystem som det svenska förefaller detta aldrig att kunna bli den viktigaste formen för statligt bistånd. I USA är skatteexemptionen för kyrkorna endast en detalj i den omfattande privatfi- nansieringen och den därmed sammanhäng- ande skattebefrielsen för avsättningar till nära nog all social, kulturell och vetenskap- lig verksamhet.

En avdragsrätt som skulle väsentligt bi- dra till samfundens finansiering, kan san- nolikt endast tänkas i samband med om- läggning av skattesystemet mot minskad progression eller övergång mot indirekt be- skattning.

Även på katolskt håll finns givetvis f.n. ett utbrett missnöje med att församlingsav- giften till skillnad från kyrkoskatten inte är avdragsgill. Huruvida medlemsavgifter av detta slag vi här föreslagit skulle vara av- dragsgilla, är ett helt och hållet politiskt be- slut, och beror på hur andra förmåner vär- deras.

Kommentarer angående rätten till den kyrkliga jorden resp. rätten till kyrko- byggnaderna med tomter m.m. redovisas i avsnitt 3.2.3.3.

Möjligheten av statsbidrag till den kyrk- liga verksamheten i allmänhet har kom-

menterats av ett tjugotal instanser. Dessa kommentarer — där parallell ofta dras med statsstödet till politiska partiers verk- samhet —— har delvis redovisats i avsnitt 2.1.5.2 och 3.1.3.l. Också länsstyrelsen i Västmanlands län, stiftsrådet i Luleå, Frälsningsarmén, Folkpartiets kvinnoför- bund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund, Kristna studentrörelsen i Sverige och Förbundet för kristen enhet diskuterar frågan.

Länsstyrelsen i Västmanlands län utta- lar.

På grunder som inte innebär någon diskri- minering mellan olika samfund bör sam- hället kunna stödja religiösa sammanslut— ningar på liknande sätt som sker för ideella organisationer för närvarande.

Med hänsyn till religionens betydelse som samhällsfaktor bör, skriver stiftsrådet iLulea".

vid den fortsatta utredningen frågan om samhällets stöd till såväl kyrklig som fri- kyrklig verksamhet i framtiden bli före- mål för särskild utredning.

Frälsningsarmén anser att det bör över- vägas om inte övriga kristna trossam- fund som är inbegripna i samma slags verksamhet som svenska kyrkan

i någon kompenserande form tilldelas anslag till dylik verksamhet.

Folkpartiets kvinnoförbund uttalar.

Med alla rättviseskäl beaktade bör stats- bidrag kunna utgå till samtliga trossam- fund, juridiskt sett att hänföra till ideella föreningar, utan bindning till viss aktivitet.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund anser

att staten har ett ansvar för folkets kultu- rella och religiösa bildningsnivå. Detta in- nebär att staten bör ge stöd åt kyrkornas verksamhet som trossamfund. Ett sådant stöd bör också vara tillämpligt ifråga om andra samfund eller rörelser, som utför ett ur kulturell och personlighetsdanande syn- punkt värdefullt arbete. Vidare anser vi att samhället bör skydda den enskildes frihet också i det avseendet, att den enskildes reli- giösa frihet inte får bli beroende av ekono- miska förhållanden. Ekonomiskt inflytel- serika grupper kan eljest under olyckliga förhållanden tänkas få alltför stor möjlig- het att dirigera opinionsbildningen och be- skära andra gruppers självständighet.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund kan inte acceptera

att kyrkan tillerkännes speciellt statligt stöd för att finansiera sin verksamhet.

Kristna studentrörelsen i Sverige uppe- håller sig utförligt vid statsstödet för kyrklig verksamhet.

Redan nu utgår direkta statsbidrag på skilda sätt till kyrklig verksamhet. En stor del av Svenska kyrkans centrala, legala organ och befattningshavare betalas över statsbudgeten, f.n. med ca 60 milj. kronor om året. Via bildningsförbunden utgår vä- sentliga statsbidrag till sådan kyrklig verk- samhet som faller under studie- och bild- ningsarbete. Frikyrkliga församlingar får dessutom tämligen betydande kommunala bidrag till ungdomsverksamhet o.d.

Däremot har vid det samhälleliga stödet till invandrarnas anpassning och kulturella egenliv hittills på ett påfallande sätt kyrkor- na satts i en särställning. Till följd härav har invandrarkyrkorna blivit beroende av finansiellt stöd från utlandet, med de poli- tiska och andra komplikationer detta med- fört. I detta hänseende förefaller dock en

omprövning vara på väg. Arbetsgruppen för invandrarfrågor har tillstyrkt avlöning av statsmedel till en ortodox präst för Syd- sverige, och begärt att den parlamentariska utredningen om invandringspolitiken skall ta upp frågan om samhälleligt stöd till reli- giös verksamhet.

Det är uppenbart att det stöd som utgår till bildningsförbund och folkhögskolor, och som för många idérörelser har stor bety- delse är svårt att tillgodogöra sig för rikt- ningar som inte ännu är hemtama i vårt svenska folkrörelseestablishment. Här finns i ordningen inbyggd en olycklig fördröj- ningseffekt, som gynnar det äldre och etablerade, men som inte erbjuder någon hjälp för akuta behov. När på något decen- nium antalet katoliker, ortodoxa och mus- limer i landet mångdubblats, har inte sam- hället sett sig ha några möjligheter att ge ekonomiskt stöd.

Rättvisan kräver, att statsbidrag kan utgå till religiös verksamhet och religiösa sam- fund, där behov finns. Ett sådant stöd får inte i huvudsak betingas av huruvida orga- nisationen hunnit vinna fullständig hemorts- rätt i organisations-Sverige.

På vissa områden synes samhälleligt stöd vara särskilt angeläget. Projektet att ge gynnsamma lånevillkor för samfundsloka- ler bör tas upp igen, befriat från de svag- heter, som gjorde att det fördes åt sidan. Främst av dessa den egendomliga begräns- ningen till de inhemska fria samfunden. Till samfundens egen religionsundervisning som ett komplement till skolans objektiva, borde bidrag kunna utgå, som både höjde kvaliteten och gjorde denna lättare tillgäng- lig.

Vad gäller det ovan omnämnda eventu- ella stödet till invandrargruppernas religiösa verksamhet, vore det att föredra att detta kunde ges inom ramen för samhällets all- männa bidrag till samfunden, hellre än att det handhas av det föreslagna invandrings- verket.

Samhälleligt stöd till religiös verksamhet kan motiveras på i princip samma sätt som stödet till kulturell och konstnärlig aktivitet, idrott och partier. Formerna för stöd väx-

lar emellertid starkt från område till om- råde, och bidragen till samfunden behöver inte följa något existerande mönster. Inte heller finns det anledning att anse att de former och normer för stöd till samfun— den, som kan komma i fråga, måste till- lämpas också på andra rörelser och verk- samheter.

Förbundet för kristen enhet anför.

Då det alltfort kan sägas ligga i samhäl- lets intresse att stödja ideell verksamhet av det slag som Svenska kyrkan bedriver, bör statsbidrag (och/ eller skattebefrielse för alla slags bidrag) kunna ges till alla religiösa och ideella sammanslutningar enligt lik- nande principer som gäller för det statliga stödet till de politiska partierna, till folk- bildningsarbete och ungdomsverksamhet i folkrörelserna.

Möjligheten av statsbidrag till samhälls- nyttig verksamhet tas upp av Riksför- bundet Kyrkans ungdom, Frikyrkliga studieförbundet, Högerns ungdomsför- bund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Av avsnitt 2.1.5.2 har framgått att Riksförbundet Kyrkans ungdom föror- dar aktivitetsbidrag.

Riksförbundet anser det emellertid varken rimligt eller önskvärt att kyrkans verksa-m- het helt eller till större delen skall bäras av statsbidrag bl. a. av skälet att detta sy- stem sannolikt skulle medföra en olycklig passivisering av medlemmarnas ansvar för verksamheten. Bidraget bör i stället tjäna till att avlasta kyrkan den ekonomiska bör- dan främst för sektorer som kan anses vara av mer allmänt intresse och därigenom fri- göra övriga medel för att möta ett elemen- tärt krav på kontinuitet i verksamheten, an- ställningstrygghet, behovet av rådgivning

och annan tjänst i andliga frågor med stor generositet o. s. v.

De ovan nämnda inkomstvägarna torde bli de för kyrkan viktigaste. Jämsides med dessa kan förutsättas att församlingarna tillgodogör sig rätten till kommunala bidrag för ungdomsverksamhet, statliga och kom- munala bidrag för studie- och fritidsgrupps— verksamhet o.s.v. Uppmärksammas bör att konfirmandundervisningen i en fri kyrka får klar status av frivilligt studiearbete till vilket statsbidrag i vanlig ordning kan utgå. Detta möjliggör också att driva konfir- mandundervisningen med tillgodoseende av önskemål om en kyrkans öppenhet. Studie- cirkeln står ju öppen för var och en som vill vara med och att speciella villkor exempelvis rörande erlagd medlemsavgift till kyrkan, behöver inte uppställas.

Som också framgått av avsnitt 2.1.5.2 påpekar Frikyrkliga studieförbundet att bl. a. de kristna samfunden erhåller

statligt stöd som utformats som aktivitets- bidrag. Detta gäller t. ex. studiearbete, ung- domsverksamhet och u-hjälp. Studieförbun- det, som har stor erfarenhet av hur arbets- möjligheterna ter sig under en sådan sam- verkan med staten, anser att denna form av samverkan skulle kunna byggas ut ytterli- gare ifråga om de delar av samfundens verksamhet som ur samhällets synpunkt år av positiv betydelse.

Högerns ungdomsförbund skriver.

Idag åtnjuter Svenska kyrkan ett stöd vad gäller ersättning från staten för tjänster samt bidrag till studieverksamhet i likhet med andra organisationer. Ett Vidgande av de statliga ersättningsområdena till frikyrko- samfunden ter sig ingalunda orimligt vid ett avvecklande av banden mellan staten och det största religiösa samfundet.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund anser att statsbidrag för kyrkans

verksamhet bör utgå enligt de bidrags- normer som gäller för all ideell förenings- verksamhet.

Remissinstansernas kommentarer till möjligheten att erhålla statsbidrag till un- derhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyr- kobyggnader redovisas i avsnitt 14.1.3.

3.1.3.3 Regler för medlemmarnas ekonomiska bidrag till en fri kyrka

Utredningen har under rubriken B-läget, Inledande synpunkter (kap. 13 Kyrka-stat- relationen i B-, C- och D-lägena) redo- gjort för vissa frågor av mera allmän karaktär. Bl. a. tar utredningen upp spörs- målet hur en fri svensk kyrka kan antas komma att utforma reglerna för medlem- marnas bidrag till verksamheten.

Härvid berör utredningen dels olika avgiftskonstruktioner (proportionell, pro- gressiv eller enhetlig avgift eller kombi- nationer av dessa konstruktioner), dels frågan om vilka kyrkliga organ (på lokal-, stifts- och/eller riksplanet) som ska fast- ställa och uppbära avgifterna (SOU 1968: 113.211—213).

Dessa frågor har delvis berörts av de remissinstanser som redovisats i avsnitt 3.1.3.1 under Allmänna synpunkter. Kam- marrätten ägnar problemet särskild upp- märksamhet och anför (sidhänvisningarna avser SOU 1967:46 ).

Under rubriken »Medlemsbidrag i en fri svensk kyrka och i andra trossamfund» (s. 273—279) berör utredningen — med utgångspunkt i frågan om staten på ett eller annat sätt kan och bör medverka vid uppbörd av medlemmarnas bidrag — efter vilka principer man kan tänka sig att en fri svensk kyrka vill bestämma medlems-

avgifternas storlek (s. 274—277), vilket kyrkligt organ som kan tänkas böra fast- ställa avgifterna (s. 277) samt möjligheten av att särskilda avgifter fastställs på olika »plan» inom den kyrkliga organisationen (s. 277—279). En förutsättning för att sta- ten i ett B-läge skall utan ersättning eller mot en förhållandevis låg sådan, medver- ka vid uppbörden av medlemsavgifterna bör enligt kammarrättens mening vara att avgiftsbestämningen från uppbördsteknisk synpunkt blir enkel och i allt väsentligt kan utföras på grundval av sådana uppgifter som är tillgängliga vid uträkningen av de allmänna skatterna och de avgifter som nu debiteras i samband med dessa skatter.

3.1.3.4 Den ekonomiska situationen för inomkyrkliga organisationer i ett fritt läge

Under rubriken Inomkyrkliga organisatio- ners situation i ett— fritt läge skriver Evangeliska fosterlands-stiftelsen.

I september 1963 presenterade 1958 års utredning kyrka-stat en kartläggning av kyr- kor och samfund i Sverige beträffande de- ras omfattning och verksamhet. (SOU 1963: 39). I denna utredning diskuterades bl.a. och söker man klarlägga de olika samfun- dens förhållande till Svenska kyrkan. Man finner (sid. 142 ff.) att vissa samfund kan betecknas som rörelser inom Svenska kyr- kan medan andra är klart avgränsade sam- fund vid sidan av Svenska kyrkan. I sitt slutbetänkande återkommer utredningen till frågan om de fria samfunden i samband med frågan om statlig utdebitering av av- giften till kyrkan. I detta sammanhang har utredningen dock helt gått förbi vissa myc— ket allvarliga problem som skulle uppstå vid ett kyrkans skiljande från staten för de rörelser som inte etablerat sig som frikyrkor utan får räknas som inomkyrkliga organi- sationer. Dessa organisationer har en om- fattande verksamhet både i hemland och på missionsfält. För Evangeliska Foster-

lands-stiftelsens del omspänner verksamhe- ten en årlig satsning av mellan 15 och 20 miljoner kronor enligt framräkningar som gjorts nyligen. Bakom dessa siffror döljer sig också en mycket omfattande insats av både anställda och frivilligt arbetande med- arbetare.

Man kan utgå ifrån att kyrkan i ett fritt läge måste ställa väsentligt ökade ekono- miska krav på sina medlemmar. Hur myc- ket ökningen skulle bli kan ingen för när- varande uttala sig om med någon säkerhet, men den torde bli betydande. För exempel- vis en EFS-medlem skulle situationen inne- bära väsentligt ökade avgifter till kyrkan samtidigt som han liksom tidigare vore in- ställd på att bära upp EFS arbete med fri- villiga gåvor. I detta resonemang utgår vi ifrån att medlemmen ifråga vill stå kvar inom kyrkan som tidigare. Det synes ofrån- komligt att han då försättes i en konflikt— situation. Även om exemplet är valt från EFS gäller förhållandet långt flera än de ca 30000 medlemmarna inom EFS. En rad organisationers medlemmar kommer att befinna sig i samma situation. Kanske man invänder, att detta är ett problem för orga- nisationerna ifråga. Vi ser det som ett pro- blem inom kyrkan, som bör ägnas upp- märksamhet i den fortsatta behandlingen av kyrka-stat-frågan. Det kan tilläggas att vårt ställningstagande i kyrka-stat-frågan skulle ha blivit ett annat om vi ensidigt skul- le ha sökt undvika de problem för inom- kyrkliga organisationer som vi anser hör samman med ett fritt läge. Att vi trots med- vetandet om dessa problem ger förslaget om en fri kyrka vårt förord beror på vår över- tygelse att detta i längden gagnar kyrkan bäst.

3.2 Organisation 3.2.1 A-läge

3.2.1.1 Allmänna kommentarer

Eftersom A-läget förutsätter en i det vä- sentliga oförändrad relation mellan stat

och kyrka måste en beskrivning av detta läge väsentligen gå ut på att ange de för- ändringar på olika områden, som är tänk- bara inom ramen för ett bibehållet stats- kyrkosystem, säger utredningen inled- ningsvis. Reformer är tänkbara inte en- dast i fråga om den nuvarande materiella regleringen på olika områden utan kan också ta sikte på formerna för reglering- en. Därvid tilldrar sig särskilt kyrkomö- tets deltagande i lagstiftningsförfarandet intresse. —— Vissa av de reformer som utredningen behandlat kan anses vara av den art eller till sina verkningar så omfat- tande, att det kan ifrågasättas om ett ge- nomförande av dem ligger inom ramen för de förutsättningar som uppställts för A-läget. Det har dock synts naturligt att redovisa dem i detta sammanhang (SOU 1968: 115.151).

Justitiekanslern, länsstyrelsen i Jönkö- pings län samt domkapitlen i Lund, Göte- borg och Härnösand har anfört vissa all- männa synpunkter på A-läget.

Justitiekanslern uttalar sålunda.

Utredningen förutsätter i A-läget »en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan». Som exempel på den oförändrade relationen nämnes det nära samarbetet, att församlingarnas kyrkokom- munala karaktär består och att kyrkans tillgång till jord och annan egendom läm- nas orubbad (SOU 1968: 11 sid. 151). Vissa reformer diskuteras som tänkbara inom ramen för A-läget.

Man kan fråga sig vad den angivna förut- sättningen »en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan» närmare besett innebär. Som utredningen gjort kan man peka på vissa organisatoriska förhål- landen som konstituerar läget. Men stats- kyrkosystemet innebär också — och ur viss synpunkt borde detta måhända te sig vä- sentligast —— att staten uppehåller och

främjar en kyrka med en mer eller mindre preciserad lära. Den nuvarande statskyrkan är framvuxen ur en lång historisk process. Som en relikt från en gången tids förhållan- de mellan kyrka och stat finnes alltjämt stadgandet i 5 2 i regeringsformen där det anges vad som är att förstå med den rena evangeliska läran. Den närmare innebörden av denna lära har kyrkan i varje fall under de senaste seklerna i huvudsak själv fått svara för. Väl kan staten sägas ha genom olika åtgärder rubbat förutsättningarna för kyrkans verksamhet. Som exempel på såda- na åtgärder kan anges konventikelplakatets upphävande, varigenom statskyrkans förut praktiskt allenarådande ställning på det reli- giösa området bröts. En annan liknande åt- gärd var införandet av den nu gällande reli- gionsfrihetslagen med de ökade möjligheter- na att vinna utträde ur kyrkan. Däremot torde knappast några åtgärder ha vidtagits från statens sida som inneburit direkta ingrepp i kyrkans lärosystem. Formellt sett kan visserligen göras gällande att staten ge- nom antagande av bibelöversättningar, fast- ställande av psalmbok och av kyrkans böc- ker, utövande av högsta kyrkostyrelsen m.m. också deltager i utformningen av kyrkans lära och bekännelse. Reellt sett för- håller det sig emellertid knappast så.

Staten accepterar i huvudsak den utveck- ling som äger rum inom kyrkan och fullgör sina funktioner som högsta kyrkostyrelse på ett i förhållande till läran och bekännel- sen tämligen oengagerat sätt. Man kanske kan uttrycka saken så att det råder ett slags omedvetenhet i förhållandet mellan staten och kyrkan på detta område.

Efter den omfattande utredning som nu ägt rum och den allmänna debatt som före- gått densamma och alltjämt pågår rörande förhållandet mellan kyrka och stat har alla därmed sammanhängande frågor lyfts fram och blivit medvetna på ett helt annat sätt än tidigare. Man frågar sig vilken betydelse detta får om man vid ett slutligt ställ- ningstagande skulle stanna för att behålla ett statskyrkosystem. Det synes finnas an- ledning räkna med att som förutsättning för att staten skall främja och till sig närmare

knyta en viss kyrka uppställes att denna kyrkas lära och bekännelse någotsånär klart definieras och så att definitionerna kan god- tagas av staten. Fråga kan uppkomma, om band skall läggas på kyrkan till förhindran- de av att läran och bekännelsen ändras på ett för staten icke godtagbart sätt. Krav kan uppkomma på möjlighet att beivra yttringar av prästerlig verksamhet som ur allmän synpunkt ter sig stötande. Det synes också tänkbart att man från allmänpolitiska och praktiska synpunkter kräver klarhet om kyr- kans ståndpunkt till frågan om kvinnliga präster och till frågan om prästs skyldighet att i vissa fall förrätta vigsel och kanske även eljest tillhandahålla »kyrklig service», på ökat inflytande från lekmännens sida såvitt gäller kyrkans lära m.m. Ur kyrklig synpunkt blir det naturligen problematiskt att avgöra hur långt man är beredd att gå för att tillgodose eventuella krav i antydd riktning, i vilken utsträckning man är redo att binda sig i fråga om lära och bekännelse för att vinna den ekonomiska trygghet ett statskyrkosystem kan antagas medföra för kyrkan. En fråga är Väl också om kyrkan med någon större grad av enighet mer be- stämt kan i allo ange innehållet i sin lära och sin bekännelse.

Med det anförda har jag velat antyda, att den av utredningen i A-läget uppställda förutsättningen >>en i det väsentliga oför- ändrad relation mellan staten och kyrkan» måhända icke är en användbar utgångs- punkt för en diskussion om att bibehålla statskyrkosystemet. Snarare vill det synas som om man redan här möter de väsentli- gaste svårigheterna. Det kan bli nödvändigt att börja från grunden genom att staten och kyrkan var på sitt håll formulerar de principer man anser bör vara grundläggande i fråga om statskyrkosystemet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför som inledning till sin kommentar till slut- betänkandets kap. 12 Relationen kyrka- stat i ett A-läge.

Att länsstyrelsen går in på diskussionen

i kap. 12 beror på att länsstyrelsen anser, att ett A-liknande läge med en friare, ur reli- gionsfrihetssynpunkt mindre angripbar ställ- ning, ur många synpunkter är att föredra och att det i varje fall för kyrkan kan bestå ganska länge som en etapp på vägen till ett av kyrkan (sedan den ändrat den uppfattning till förmån för A-läget som f.n. tycks dominera) eller staten (under in- tryck av en framväxande opinion, att detta påkallas för att nå full religionsfrihet) öns- kat och efter förhandlingar reglerat fritt läge. I själva verket bör just möjligheten att inom ett A-läges ram och utan att rub- ba dess väsentliga förutsättningar åstad- komma en organisation, som kan bli en arbets- och förhandlingsduglig etapplösning, vara ett skäl för att ett A-läge skall kunna accepteras även av principiella motståndare till statskyrkosystemet. Länsstyrelsen har i detta resonemang inte bortsett från att ut- redningen själv skisserat en ordning för en tämligen direkt övergång till ett fritt läge. Som i annat sammanhang något utveck- las synes inga starka skäl ha anförts för en sådan övergång.

Ett A-läge kan, säger domkapitlet i Lund,

med hänsyn till de konsekvenser som bör dras av 1951 års religionsfrihetslagstiftning inte innebära någon status quo. Det måste omfatta väsentliga reformer i två syften:

l) Kvarstående begränsningar i den en- skildes religionsfrihet bör om möjligt undan- röjas. 2) Svenska kyrkans ställning som tros- samfund bör klarare komma till uttryck.

Domkapitlet i Göteborg finner det svårt att ta ställning till A-läget.

Ur kyrkans synpunkt ter sig detta läge, sådant det tecknas i utredningen, så oklart och till sina konsekvenser så svåröverskåd- ligt, att det stöter på stora svårigheter att taga ställning till detsamma. Utredningen visar på ett förtjänstfullt sätt, att det icke är säkert att A-läget — som det i allmänhet

uppfattas — innebär status quo. Främst författningsreformen gör det tvivelaktigt, om kyrkans förhållande till staten i fram- tiden kan bli i huvudsak detsamma som i dag.

Å ena sidan kan läget tänkas förskjutas mot ett större beroende av staten, på för- samlingsplanet genom att den hittillsvaran- de kyrkliga självstyrelsen på väsentliga punk- ter uppgår i den borgerligt-kommunala, och på riksplanet genom att kyrkolagstiftningen helt lägges under riksdagen. Domkapitlet finner en sådan utveckling helt stridande mot den hittillsvarande tendensen både in- om kyrklig och statlig förvaltning, nämligen att — med hänsyn bl.a. till religionsfrihe- ten — å ena sidan särskilja kyrkliga och borgerliga organ och låta kyrkliga ären- den avgöras av kyrkliga instanser, och å andra sidan låta medborgerliga rättighe- ter, såsom valbarhet m.m., bli helt obe- roende av tillhörigheten till kyrkan. Det förefaller vara en logisk konsekvens av den religiösa friheten i ett pluralistiskt sam- hälle, att den kyrkliga självstyrelsen stär- kes och att den kyrkliga organisationen i görligaste mån blir självständig i förhål- lande till den statliga, medan å andra sidan kostnaderna så långt som möjligt påvilar endast kyrkans medlemmar och medlem- skapet i kyrkan blir utan konsekvenser för den enskildes rättigheter i samhället.

Domkapitlet vill därför bestämt avvisa tanken på ett A-läge som skulle innebära att kyrkan på ovan angivet sätt förlorar sin hittillsvarande självständighet.

Å andra sidan kan ett A-läge innebära, att förhållandet mellan stat och kyrka, utan att den nuvarande förbindelsen upphör, konsekvent utformas — och delvis omge- staltas _ så som det senaste seklets utveck- ling betingar. Domkapitlet anser att det re- formprogram som kyrkomötet framlagt, på ett lyckligt sätt anger, hur ett sådant förhål- lande mellan stat och kyrka i framtiden i huvudsak bör utformas.

Utredningen har, finner domkapitlet i Härnösand,

med rätta den självklara utgångspunkten, att reformer kan och bör åstadkommas i kyrkans organisation, även om sambandet kyrka och stat bibehålles. De reformer som därvid diskuteras som reellt möjliga syftar samtliga till större frihet och självständig- het för kyrkan. En motsatt utveckling, som skulle knyta kyrkan närmare staten än nu betraktas uppenbarligen som orealistisk.

3.2.1.2 Lokalplanet

Utredningen behandlar under denna rub- rik i slutbetänkandet framför allt frå- gan om överförande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun. Efter en redo- görelse för innehållet i den s. k. Thapper- ska motionen vid 1960 års riksdag anger utredningen några konsekvenser om för- slaget genomförs.

Dessa konsekvenser rör bl. a. den kyrk- liga indelningen, rösträtts- och valbarhets- bestämmelser till fullmäktige samt kyrko- rådets ställning. Vissa praktiskt-organisa- toriska förenklingar skulle kunna åstad- kommas. Sålunda skulle man kunna upp- nå en jämnare utdebitering i kommuner med flera församlingar, minska antalet organ inom kommunen, få till stånd en central planering av de kommunala ut- giftsbehoven samt avskaffa kyrkofullmäk- tigevalen och kyrkostämmorna. Kyrkliga samfälligheter för frågor av ekonomisk natur skulle bli obehövliga. Å andra sidan vore en ordning av den föreslagna arten ägnad att fördunkla uppfattningen om kyrkan såsom ett trossamfund. Försam- lingen skulle komma att framstå som en del av det borgerliga samhället och kyr- kans officiella karaktär bli mera utpräg- lad.

Såvitt angår övriga reformer som kan hänföras till lokalplanet hänvisar utred- ningen i slutbetänkandet till delbetänkan-

det Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967:45). Utredningen pekar sär- skilt på vad som i detta betänkande an- förts om kyrkofullmäktigevalen, om öv- riga kyrkliga val och utnämningar till prästerlig tjänst samt om rösträtt, valbar- het och besvärsrätt. (SOU 1968: 11 s. 151 —154.)

En positiv inställning till grundtankarna i den s.k. Thapperska motionen redovi- sas av hovrätten för västra Sverige, läns- styrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län samt Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund.

Hovrätten för västra Sverige uttalar.

Bland de reformer på lokalplanet, vilka utredningen anser tänkbara inom statskyr- kosystemets ram, behandlar utredningen först — och i slutbetänkandet så gott som uteslutande —- frågan om överflyttande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun; spörsmål rörande exempelvis kyrkofullmäk- tigeval har i utredningens framställning kommit i andra hand. Det synes emellertid böra hållas i minnet, att den främsta moti- veringen till förslaget i den s.k. Thapperska motionen — och måhända även till andra förslag i ämnet — torde ha varit just att förhållandena vid kyrkofullmäktigevalen allt klarare framstått såsom otillfredsställande. Enligt referatet av den Thapperska motio- nen (bet. IX s. 68 och XI s. 152) framhölls däri bl.a., att det ur demokratisk synpunkt var otillfredsställande att kyrkofullmäktige- valen omfattades med allt mindre intresse av valmanskåren.

Enligt hovrättens mening kan man vid bedömandet av den Thapperska motionen svårligen bortse från den nämnda motive- ringen; det ringa valdeltagandet i kyrko- fullmäktigevalen måste anses utgöra ett ej oviktigt argument för avskaffande av kyrko-

fullmäktigeinstitutionen. Utredningen har anfört några synpunkter på hur ett större intresse för kyrkofullmäktigevalen skulle kunna vinnas. Det kan knappast förmodas att något av de förslag, som i sammanhang- et beröres, skulle medföra någon avsevärd förbättring. I själva verket torde det för- hålla sig så, att kyrkofullmäktigevalen är dömda att helt komma i skymundan av de övriga valen, vid vilka de politiska partier- na är på ett helt annat sätt angelägna att fånga intresset hos allmänheten. Det sagda gäller särskilt om kyrkofullmäktigevalen så- som nu följer kort efter andra val, men även vid en ordning med skilda valår torde den påtagliga diskrepansen i fråga om val- propagandan komma att inverka därhän, att valdeltagandet i kyrkofullmäktigevalen alltjämt bleve ringa. En negativ effekt på intresset att rösta har givetvis också den vanliga förekomsten vid kyrkofullmäktige- valen av en enda gemensam lista.

Om alltså det påfallande låga valdelta- gandet vid dessa val ej enbart bör hänföras till ett ringa intresse i och för sig för kyrkliga angelägenheter utan kan ha sin grund i sådana faktorer som nu berörts, kvarstår likväl faktum: valdeltagandet är otillfredsställande från demokratisk syn- punkt, och det synes kunna befaras att det så skall förbli. Vid angivna förhållande kan hovrätten icke finna annat än att för- slaget i den Thapperska motionen är värt att närmare övervägas. Det innebär såsom utredningen framhåller åtskilliga fördelar, och de nackdelar som kan anses förknip- pade därmed bör ej överdrivas. Särskilt kan betänkligheterna mot förslaget antagas minska, om kyrkoråden finge en tämligen självständig ställning. De skulle visserligen utses av kommunens fullmäktige. Men om fullmäktige hade att välja ett särskilt kyrko- råd för varje —— ej alltför liten — försam- ling, kunde det förväntas att valet skedde med hänsyntagande till varje församlings särskilda intressen. Vidare skulle kyrkorå- den kunna, i fråga om kyrkliga angelägen- heter av ekonomisk natur, ha motsvarande ställning som drätsel- och kommunalnämn- derna och alltså vara direkt underställda

fullmäktige. I fråga om åtskilliga angelägen- heter av kyrklig natur skulle beslutanderät- ten vidare kunna tillkomma kyrkoråden.

Såvitt hovrätten kan bedöma skulle en reform sådan som den nu antydda snarast vara ägnad att öka det allmänna intresset för kyrkliga frågor. Den skulle i varje fall undanröja den olägenhet, som det låga val- deltagandet i kyrkofullmäktigevalen nu får anses utgöra och som i längden måste från kyrkans egen synpunkt framstå som betänk- lig.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att dess förord för A-läget

har getts under det förbehållet att vissa av utredningen diskuterade reformförslag i an- slutning till A-läget aktualiseras. Sålunda bör, för att beröra det lokala planet, be— slutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art överflyttas från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Därmed bör kunna nås även fördelen av en enhetlig kyrkoskatt för olika i en borgerlig primär- kommun ingående församlingar. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang ta upp de många problem som kan aktualise- ras. Länsstyrelsen vill dock redan nu fästa uppmärksamheten på ett förhållande, näm- ligen behovet av klargörande bestämmel- ser, varigenom allmänhetens tillgång till kyrkorummet säkras på ett sätt som över- ensstämmer med demokratiska principer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det ringa deltagandet vid de kyrkliga valen utgör

ett allvarligt dilemma för den medborger- liga självstyrelsen. Sannolikt skall det visa sig, att den enda framkomliga vägen är en utvidgning av den borgerliga kommunens kompetens till att omfatta jämväl de kyrko- kommunala arbetsuppgifterna, i vart fall de arbetsuppgifter som är av ekonomisk eller rent profan natur. Frågan bör sålunda utredas.

Detta synes icke behöva utesluta bibe- hållande av vissa församlingsorgan för reli— giösa och religiöst-praktiska arbetsuppgifter.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund säger.

Om A- eller B-läget kommer att bli rå- dande, trots de ur religionsfrihetssynpunkt starka betänkligheter som kan anföras här- emot, anser SSU det angeläget att sam- hällets möjligheter till inflytande och kon- troll över kyrkan inte minskas.

Kyrkofullmäktige bör även i A-läget av- skaffas och beslutanderätten i kyrkliga an- gelägenheter av ekonomisk art överföras till de prirnärkommunala organen.

Justitiekanslern, länsstyrelserna i J önkö- pings och Västmanlands län, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göte- borg och Härnösand, stiftsråden i Sträng- näs, Växjö och Härnösand, Kyrkomusi- kernas riksförbund samt Föreningen Sve- riges kyrkokamrerare avstyrker grundtan- karna i den Thapperska motionen.

Justitiekanslern konstaterar att

utredningen tagit upp det av herr Thapper m. fl. vid 1960 års riksdag väckta förslaget om överflyttande av beslutanderätten i kyrk- liga angelägenheter av ekonomisk art till den borgerliga kommunen. Det torde vara uppenbart, att åtskilliga praktiska fördelar av organisatorisk art är förenade med för- slaget. Förslaget synes emellertid represen- tera en typ av reformer som rent princi- piellt bör undvikas vid ett bibehållande av statskyrkosystemet. Enligt min mening är det av vikt, att i A-läget det organisato- riska sambandet mellan stat och kommun, å ena sidan, och kyrkan, å den andra, icke förstärkes. Snarare bör man eftersträva så- dana reformer att detta samband så långt möjligt minskas.

En annan sak är att ett av de förhål-

landen som åberopades som grund för riks- dagsförslaget, det låga valdeltagandet i kyr- kofullmäktigevalen, är viktigt att beakta vid diskussionen av relationen mellan stat och kyrka. Det är väl icke alldeles lätt att säga hur man skall tolka det tämligen ringa intresset hos allmänheten för kyrkofullmäk- tigeval och prästval mot bakgrund bland annat av de siffror utredningen angivit för antalet konfirmationer, kyrkliga vigslar och dylikt. Skulle det kunna antagas att det låga valdeltagandet är en mer rättvisande bild av allmänhetens intresse för kyrkans ange- lägenheter än den som konfirmations- och vigselfrekvensen ger är detta ett förhållande som bör komma i betraktande när det gäller statskyrkosystemets vara eller ej.

Med hänsyn till de synpunkter som ligger bakom länsstyrelsens i Jönköpings län accepterande

av A-läget som i varje fall en etapplösning men också av de närliggande skäl som ut— redningen anger (s. 153 h) bör det enligt länsstyrelsens mening inte komma ifråga att överflytta de kyrkliga angelägenheterna till den borgerliga kommunen.

Organisatoriskt bör kyrkans arbete en- ligt länsstyrelsen i Västmanlands län

få bygga på församlingarna. Innehållet i gällande lag om församlingsstyrelse synes här tillfredsställande. Tanken att flytta över beslutanderätten på lokalplanet till den borgerliga kommunen vill länsstyrelsen för sin del avvisa, då den knappast står i över- ensstämmelse med önskemålet om att ge kyrkan som samfund större frihet. Däremot kan vissa arbetsuppgifter av materiell natur, t. ex. rörande begravningsväsendet, överfö- ras till den borgerliga kommunen. Över hu- vud bör riktpunkten vara att sådana sam- hälleliga angelägenheter, som kräver bety- dande ekonomiska insatser i större utsträck- ning lägges på andra än religiösa samfund. — Likaså vill länsstyrelsen avstyrka tanken att förena kyrkofullmäktigeval med de bor-

gerliga valen. Frånsett det principiella in- tresset att skilja ut kyrkan som samfund från övrig samhällelig verksamhet framstår det som i onödan komplicerande att lägga ytterligare ett val till de tre —— av riksdag, landsting och kommunalfullmäktige »— som i fortsättningen avses skola ske samtidigt.

Domkapitlet i Strängnäs motsätter sig ett överförande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun.

En sådan ordning skulle kunna innebära, att kyrkliga frågor avgöres av en majoritet som ej tillhör kyrkan och kyrkans karaktär av trossamfund skulle därigenom fördunk- las. Även i ett A-läge måste kyrkan få be- hålla sin självstyrelse.

Efter tillkomsten av 1961 års försam- lingsstyrelselag synes enligt domkapitlet i Västerås

mera genomgripande reformer inom för- samlingsorganisationen icke vara aktuella.

Det på många håll ringa deltagandet i kyrkofullmäktigevalen är icke skäl nog att föreslå kyrkofullmäktigeinstitutionens av- vecklande. Domkapitlet finner det för sin del ytterst angeläget att icke dessa för kyr- kan så betydelsefulla organ utmönstras.

En sådan förändring skulle medföra, att den lokala anknytningen avsevärt minskade, enär församlingarna icke fick tillfälle välja sina egna organ. Vidare skulle församling- arna delvis förlora sin särart, principiellt och ekonomiskt, och de kyrkliga frågorna skulle bli delfrågor bland andra angelägen- heter.

I de detaljgranskningar av slutbetän- kandet som domkapitlet i Växjö hänvisar till, anförs bl. a.

I församlingsplanet förefaller inga änd- ringar vara påkallade. Församlingsstyrelse- lagen har visat sig fungera väl. Den ger

uttryck åt församlingarnas självständighet och reglerar utan att klavbinda. Den s.k. Thapperska motionen (XI, s. 152 f.) om överförande av den kyrkliga förvaltningen till den borgerliga kommunen måste avvisas, eftersom detta på ett olyckligt sätt skulle binda kyrkan vid staten och beskära för- samlingarnas demokratiska självbestämman- derätt.

Den kyrkliga självständigheten på för— samlingsplanet bibehålles. De tankar som framförts att i den s. k. Thapperska motio- nen beslutanderätten i kyrkliga angelägen- heter av ekonomisk art borde överflyttas till den borgerliga kommunen är för kyrkan helt och hållet oacceptabla.

Domkapitlet i Lund avvisar bestämt tanken på att överflytta beslutanderätten i kyrkliga frågor av ekonomisk att till borgerlig kommun,

eftersom det skulle innebära ett fördunk- lande av kyrkans ställning som trossamfund och minska i stället för öka den frihet att genom egna organ ordna sina angelägen- heter som bör tillkomma kyrkan liksom varje annan organisation i samhället. Den värdefulla utveckling i riktning mot ökat lekmannaansvar i församlingslivet som främjats av 1961 års lag om församlings- styrelse skulle därigenom brytas.

I sammanhang med utvecklingen av kom- munorganisationen i riktning mot allt större enheter har stundom yrkats på en motsva- rande sammanläggning av församlingar till storförsamlingar. Därvid förbiser man, att helt olika förutsättningar råder på dessa båda områden. En församling skall utgöra en personlig gemenskap och kan därför in- te fungera, om den görs för stor.

Som skäl för storförsamlingar har fram- för allt åberopats ekonomiska synpunkter. I allt större utsträckning bildas emellertid nu kyrkliga samfälligheter för att lösa de ekonomiska frågorna inom en större ram än den enskilda församlingen eller pastora- tet. En kostnadsutjämning även inom ra-

men för ett färdigbildat kommunblock blir därigenom möjlig också på det kyrkliga området.

Samtidigt är det i de stora kommunala blockbildningarnas tid av största värde för en fördjupad demokrati, att man kan be- vara ett mått av kommunal självförvalt- ning i sådana mindre lokala enheter som församlingarna utgör. I storstäderna har församlingarnas kyrkoråd i praktiken visat sig t. o.m. kunna vid sidan av sin kyrkliga uppgift fylla en viss prirnärkommunal funk- tion som »stadsdelsråd» i avsaknad av mot- svarigheter på det borgerligt kommunala planet. Tillgången till en sådan lokal instans är ägnad att motverka den enskildes känsla av totalt främlingsskap i det allt större och alltmer tekniskt utformade och specialist— styrda samhällskollektivet.

Domkapitlet vill däremot understryka an- gelägenheten av att kontraktsindelningen kan anpassas till de nya kommunblocken. Samarbetet mellan den borgerliga kommu- nen och den kyrkliga organisationen skulle därigenom underlättas. I den mån totala ekonomiska samfälligheter bildas av de i ett kommunblock ingående församlingarna skulle därvid också ett gemensamt ekono- miskt underlag skapas för den kyrkliga verksamheten på kontraktsplanet, som fått en alltmer ökad betydelse under de senaste åren. Frågan om förhållandet mellan kon- trakt och samfällighet har behandlats i en av domkapitlets ledamot, professor Gerhard Hafström till biskopsmötet den 23 augusti 1966 avgiven framställning, vilken av bis- kopsmötet överlämnats till Svenska pasto- ratens riksförbund för yttrande.

Domkapitlets i Göteborg synpunkter har framgått av avsnitt 3.2.l.1.

Domkapitlet i Härnösand finner

det värt att notera, att den s.k. Thapperska motionen avslogs redan 1960 och att varje försök att överflytta beslutanderätten i kyrk- liga angelägenheter av ekonomisk natur till borgerlig kommun avvisas med all kon-

sekvens av en enig opinion inom kyrkan. Kyrka-stat-utredningens betänkligheter mot det Thapperska förslaget överensstämmer därför helt med domkapitlets uppfattning.

Enligt stiftsrådet i Växjö bör självstän- digheten

för kyrkans del på församlingsplanet yttra sig i en genomförd kommunal självstyrelse, i de former församlingsstyrelselagen anger. Några förändringar i detta sammanhang förefaller inte vara påkallade.

Stiftsrådet i Härnösand hävdar att på lokalplanet

fungerar kyrkan organisatoriskt i stort sett tillfredsställande. 1961 års församlingssty- relselag kan betecknas som en stor tillgång och något behov av reformer utöver vad den medfört föreligger enligt stiftsrådets mening inte. Vad utredningen berör på sid. 151—154 angående kyrkofullmäktige, ger anledning framhålla vikten av att kyrko- fullmäktiges ställning och kompetens för- blir oförändrad. Önskvärt är ett ökat intres- se för och deltagande i kyrkofullmäktigeva- len. Utan tvivel skulle detta önskemål bli tillgodosett om valen kunde äga rum sam- tidigt med andra allmänna val, möjligen också om kyrkofullmäktigevalen skedde un- der år då inga andra val förekommer.

Ett bibehållande av nuvarande ordning i fråga om kyrkofullmäktige och kyrko- råd synes, säger Kyrkomusikernas riks- förbund,

bäst gagna kyrkans sak, då det kan förvän- tas, att härtill valda ledamöter hyser ett speciellt intresse och känner ett särskilt an- svar för kyrkan och dess verksamhet. Ett överflyttande av kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun skulle medföra genomgripande och från kyrklig, inte minst kyrkomusikalisk synpunkt, mång. enstädes tveksamma eller icke önskade kon- sekvenser.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser, att ett överflyttande av beslutanderät- ten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till den borgerliga kommunen skulle innebära en starkare bindning mellan kyrka och stat-kommun. Ur religionsfrihetssyn- punkt skulle det vara direkt stötande om kyrkliga angelägenheter omhänderhaves av en representation, som till viss del kan komma att bestå av personer icke tillhö- rande Svenska kyrkan. Vidare skulle kyr- kans ställning som trossamfund fördunklas. Föreningen avstyrker därför en sådan lös- ning.

Eftersom kyrkan och kommunen har oli- ka intressesfärer och detta återspeglas i väl- jarunderlaget, bör icke samma valdag gälla för kommunalval och kyrkofullmäktigeval. Föreningen avstyrker därför tanken på ge- mensam valdag.

Slutligen kan redovisas vissa övriga kommentarer beträffande kyrkans orga- nisation på lokalplanet i ett A-läge. Stifts- nämnden i Lund konstaterar sålunda.

Inom ramen för nuvarande relationer mellan kyrka och stat är önskemålet om en territoriellt förgrenad församlingsorganisa- tion rätt väl tillgodosett. Genom en något smidigare organisation skulle dock en snab- bare anpassning till befolkningsförändring- arna, främst de snabbt växande storstads- förorternas behov av kyrkliga arbetsinsat- ser kunna ske.

Svenska kyrkans centralråd framhåller _ som framgått av avsnitt 2.3.l.2 — vik- ten av en översyn av nuvarande försam- lingsindelning.

3.2.1 .3 Stiftsplanet

I slutbetänkandet behandlar utredningen frågan om den s. k. fria verksamheten på

stiftsplanet ska fortgå under hittillsvaran- de, av författningsbestämmelser i stort sett obundna former eller om en s.k. le- galisering (d.v.s. en författningsreglering) bör komma till stånd. Utredningen finner att diskussionen bör röra frågan om lämpligheten att författningsvägen reglera stiftstingens och stiftsrådens förekomst och verksamhet. En minimireglering bör enligt utredningen innefatta bestämmelser om — utöver att dessa organ ska före- komma inom varje stift — församlings skyldighet att bidraga till kostnaderna för verksamheten och om församlings rätt att vara representerad vid stiftstinget. En mer omfattande reglering kan avse frå- gor om organens sammansättning och kompetens samt sättet att utse ombud till stiftstinget.

För en legalisering av den fria stiftsverk- samheten kan olika argument tänkas an- förda. Av utvecklingen på området kan an- ses framgå att det finns behov av en utbyggd organisation för den fria verksamheten inom respektive stift. Nämnda verksamhet har efter hand utvidgats, något som medfört att i praktiken statens möjligheter att ha en samlad tillsyn över kyrkans verksamhet mins- kats. Detta kan anses vara otillfredsställande vid en ordning med ett statskyrkosystem; detta så mycket mera som ifrågavarande fria verksamhet till stor del bekostas av ut- debiterade medel. -— Som motargument kan tänkas åberopat att det även ur samhällelig synpunkt framstår som lämpligt att låta en naturlig och fri utveckling för den kyrkliga verksamheten fortgå; därigenom kan kyrkan på ett smidigt sätt anpassa sin verksamhet efter t.ex. skiftande förhållanden i samhäl- let.

Om en s.k. stiftsskatt skulle införas blir en legalisering av stiftstingen och dess upp- gifter erforderlig. En sådan reform — att införa utdebiteringsrätt för ett representativt organ på stiftsplanet till täckande av kost- nader för stiftsändamål —— skulle i och för sig innebära ett fullföljande av utvecklingen att den fria verksamheten på stiftsplanet i

allt större utsträckning kommit att finansie- ras medelst utdebiterade medel (anslagna av församlingarna). Att frångå den nuvarande ordningen med församlingarna som de enda (inomkyrkliga) anslagsbeviljande enheterna, framstår dock för utredningen som en mind- re tänkbar reform i ett A—läge.

Slutligen må anmärkas att en legaliserad stiftstingsorganisation möjliggör en sådan eventuellt önskvärd reform att stiftstinget fungerar som valkorporation vid utseende av vissa ledamöter i domkapitel samt om- bud —— i första hand lekmannaombud — vid kyrkomöte.

Utredningens framställning avslutas med en hänvisning till vad som anförts i del- betänkandet Kyrklig organisation och för- valning (SOU 1967: 45) om stiftsindelning och stiftsgränser samt om olika möjli- ga förändringar i fråga om de nuvaran- de legala stiftsorganens sammansättning. (SOU 1968: 11 s. 154—155.)

Statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand och Stockholm, stiftsråden i Uppsala, Linkö- ping, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand, Visby och Stockholm, Svens- ka kyrkans lekmannaförbund, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikernas riksför- bund, Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Centerns kvinnoförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Förening- en Sveriges kyrkokamrerare tillstyrker uttryckligen att stiftsting och stiftsråd le- galiseras. Ett ofta återkommande önske- mål från kyrkligt håll är härvid att dom- kapitel och stiftsråd slås samman till en gemensam stiftsstyrelse.

Statskontoret konstaterar att genom domkapitlen och stiftsnämnderna existe- rar på stiftsplanet

redan förvaltningsmyndigheter av väsentli- gen statlig natur som har uppgifter sva- rande mot dem som angivits för den skisserade statliga centralstyrelsen för kyr- kan. Domkapitlets inriktning på kyrkans legala uppgifter kan renodlas ännu mer om en fastare organisation för de fria uppgifterna byggs upp på stiftsplanet. I så- dant fall bör övervägas frågan om att sam— manföra domkapitlets funktioner med stifts- nämndens till ett statligt förvaltningsorgan på stiftsplanet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att en legalisering av stifts- ting och stiftsråd utgör en tidsenlig re- form.

Domkapitlet i Strängnäs

ser som en fördel, att stiftsting och stiftsråd legaliseras med den minimireglering som föreslås på sidan 154: »Den minimireglering som i förekommande fall måste förutsättas, synes böra innefatta bestäm-melse om — utöver att dessa organ skall förekomma inom varje stift —— församlings skyldighet att bidraga till kostnaderna för verksamhe- ten och om församlings rätt att vara repre- senterad vid stiftstinget.»

Det är viktigt att en naturlig och fri ut- veckling av den kyrkliga verksamheten på stiftsplanet kan fortgå, och en stiftsavgift bör därför uttagas.

Domkapitel och stiftsråd sammanföras så att en gemensam stiftsstyrelse bildas.

Domkapitlet i Västerås anför.

Inom den fria verksamhet, som de se- naste åren blivit av allt större betydelse för kyrkans organisation, intar stiftstingen och stiftsråden en framträdande plats. En reform av kyrkans organisation på stifts- planet bör lämpligen knyta an till deras verksamhet och den erfarenhet, som de vunnit. Dessa organ bör erhålla en fast och för alla stift likformig organisation.

Stiftstingen, vilka föreslås skola hand- hava vissa ekonomiska ärenden inom stif— ten, bör såsom ekonomiska underlag för sin verksamhet erhålla en av stiftstingen fast- ställd stiftsavgift. Nya viktiga uppgifter som kan anförtros stiftstingen är att välja ledamöter i kyrkomötet, att utse exempel- vis två ledamöter i domkapitlen samt att fungera som valkorporationer vid upprät- tande av biskopsförslag.

Ombud i stiftstingen bör väljas genom indirekta val av församlingarna. Biskopen skall icke kunna väljas till ledamot av stifts— tingen men bör utan rösträtt äga deltaga i tingets förhandlingar.

Domkapitlet är för närvarande icke be- rett taga ställning till utredningens förslag, att kapitlet skulle ombildas till en gemen- sam styrelse för hela den befintliga verk- samheten i stiftet, och att således såväl stiftsrådet som stiftsnämnden skulle integre- ras i domkapitlet. Stiftsnämnden har att inom den närmaste tiden avgiva utlåtande över det av 1960 års boställsutredning ut- arbetade betänkandet »Förvaltning av kyrk- lig jord», vilket bland annat till behandling upptager frågan om en sammanslagning av stiftsnämnd och domkapitel till en myn- dighet.

Det synes domkapitlet lämpligt, att hela detta problemkomplex, som avser stifts- styrelsens framtida organisation och arbets- uppgifter, göres till föremål för särskilt stu- dium.

I de detaljgranskningar av slutbetän- kandet som domkapitlet i Växjö hänvi- sar till, uttalas bl. a.

På stiftsplanet bör stiftstinget legaliseras och domkapitlet ombildas till centralorgan för stiftsarbetet i dess helhet.

På stiftsplanet bör tudelningen mellan le- galt och frivilligt upphävas och stiftstingen legaliseras. Stiftstingen bör fungera som valkorporation vid val till bland annat dom- kapitel och kyrkomöte. En stiftsavgift in- föres vars storlek stiftstinget inom en viss

ram har att bestämma över. En integre- ring av domkapitel och stiftsråd sker.

Utvecklingen har, säger domkapitlet i Lund,

medfört att åtskilligt kyrkligt arbete nu har sin förankring på stiftsplanet. Vid sidan av stiftsadjunktsorganisationen som fått en allt större betydelse, när behovet av spe- cialtjänster i kyrkan ökar, har också olika instruktörs- och ledartjänster av lekmanna- karaktär tillkommit samt konferens- och utbildningscentra, lägergårdar etc. skapats, vilket allt finansieras över en för stiftet ge- mensam budget där stiftsråd och stiftsting fungerar som församlingarnas gemensamma organ.

Detta har vuxit fram på frivillig väg som ett uttryck för kyrkans behov av funktions- dugliga arbetsorgan för församlingarnas gemensamma angelägenheter på stiftspla- net. En fortsatt utbyggnad också på riks- planet är i gång. För att underlätta utveck- lingen och säkerställa det ekonomiska un- derlaget för detta församlingarnas gemen- samma arbete bör såsom 1968 års kyrko- möte föreslagit en legalisering av stifts- tingen och deras arbetsuppgifter snarast ske, inte minst med hänsyn till önskvärda re- former på riksplanet.

Enligt domkapitlet i Härnösand måste den demokratisering som på lokalplanet är genomförd på grundval av lagen om församlingsstyrelse också få sin mot- svarighet på stiftsplanet.

Det är således angeläget, att stiftstingen legaliseras med uppgift att skapa ekono- miska förutsättningar för stiftsarbetet och fördela de tillgängliga medlen på de skilda verksamhetsgrenarna, och att domkapitlen med ökad lekmannarepresentation blir sty- relser för hela den kyrkliga verksamheten inom stiften. De demokratiskt valda stifts- tingen bör bli valkorporationer vid utseende av ledamöterna i kyrkomötet.

Stiftsrådet i Uppsala anser vissa för- ändringar i stiftsorganisationen motivera— de vare sig relationen mellan kyrka och stat i stort gestaltas med ett fortsatt sam- band eller med en organisatoriskt fri kyrka.

Utredningen förutsätter, att Svenska kyr- kans nuvarande organisation med försam- lingar — i viss utsträckning förenade till pastorat eller andra samfälligheter — på lokalplanet, med stift och med vissa riks- kyrkliga organ kommer att bestå i sina hu- vuddrag, oberoende av hur dess förhållan- de till staten regleras.

SR delar denna uppfattning. Den framtida organisationen på stifts- planet behandlar utredningen dels i ett tänkt A-läge på sid. 154 f., dels i de tänkta fria lägena på sid. 194 ff. I båda fallen räknar utredningen med att de nuvarande stiftsor- ganen förenas i en enhetlig organisation.

SR menar, att hittills gjorda erfarenheter pekar mot att det finns behov av en enhet- lig stiftsorganisation, med befogenheter att finansiera sin egen verksamhet. I ett A-läge skulle detta betyda, att stiftstingen infogas i den legala organisationen, i de fria lägena, att bestämmelser om stiftsting införes i en då nyskapad kyrkostadga. I båda fallen torde det bli nödvändigt att utforma samt- liga stiftsting på likartat sätt. I båda fallen torde också bestämmelser om stiftstingets ekonomiska befogenheter t. ex. beträffande stiftstingsavgiftens storlek, bli erforderliga.

Beträffande stiftsstyrelsen anser SR över. vägande skäl tala för den av utredningen antydda sammanslagningen av domkapitel och stiftsråd. Samordningen av denna stifts- styrelses verksamhet med det arbete, som nu utföres av stiftsnämnden, torde behöva bli föremål för ytterligare överväganden.

Sammanförandet av juridiskt-administ- rativa, församlingsvårdande och ekonomis- ka funktioner till ett gemensamt organ kan naturligtvis medföra risken att detta på grund av för stor belastning inte kan funge- ra tillfredsställande. Först erfarenheten tor- de visa, i vilken utsträckning det blir möj- ligt att i längden arbeta med styrelsele-

damöter, som fungerar huvudsakligen vid sammanträden, samt underordnad kansli- personal. I större kommunala enheter, lik- som i utländska kyrkor, som i många fall inte är större än ett svenskt stift, har man gått över till en ordning, där vissa av de valda och beslutande ledamöterna samtidigt är anställda och föredragande i viss grupp av ärenden. Tills vidare torde man få räk- na med en viss uppdelning på sektioner av en sålunda sammanförd stiftsstyrelse.

SR anser att samtliga ledamöter i stifts- styrelsen utom biskopen — vars självskri- venhet icke står under diskussion — bör väljas av stiftstinget. De teologiska fakulte- ternas representation i domkapitlen i Upp- sala och Lund bör upphöra, jfr utredningen sid. 122. Det är vidare svårt att finna nå- gon motivering för att Kungl. Maj:t skall utse ledamöter i stiftsstyrelsen. Vad dom- prosten beträffar är det anmärkningsvärt att innehavaren av en tjänst, på vars tillsätt- ning stiftet utövar så ringa inflytande, intar en så stark ställning i detta. Skall dom- prosten även i framtiden fungera som biskopens ställföreträdare, framstår det som önskvärt att finna någon form för med— verkan från hela stiftet vid tillsättning av domprosttjänst. En sådan demokratiskt vald stiftsstyrelse torde utan vidare kunna över- ta de administrativa funktioner, som nu fullgörs av domkapitlet. Däremot torde ett så valt organ icke vara lämpat att överta domkapitlets disciplinärt-judiciella åliggan- den. Det torde böra övervägas om det icke för ärenden av denna art bör skapas ett nytt organ på riksplanet i anslutning till den kyrkliga riksstyrelse, vartill SR åter- kommer.

Under rubriken Stiftsting-stiftsråd-dom- kapitel uttalar stiftsrådet i Linköping.

Ett representativt organ på stiftsplanet bör alltid finnas. Stiftsrådet ser en legali- sering av stiftstingen som en naturlig ut- veckling. Stiftstingen får en uttalad rätt att uttaga avgift av församlingarna (samfällig- heterna). Det angelägna arbetet på stifts-

planet sker efter fyra linjer: 1. Det arbete, som kan sammanfattas såsom evangelisa- tion, såväl i ungdom- som vuxenvärld och i de av stiftet understödda rörelseskolorna, 2. utbildning och vidareutbildning av alla befattningshavare och frivilliga medhjälpa- re, 3. informationsarbete genom egna pub- likationer och i massmedia, 4. förvaltning av kurs- och lägergårdar. Stiftstinget bör bli valkorporation för val av ledamöter till kyrkomöte och stiftsråd.

Stiftsrådet uttalar sig vidare för en sam- manslagning av domkapitel och stiftsråd. Sammanslagningen anknyter till domkapit- lens legala uppgift att främja det kyrkliga livets vård och förkovran inom stiftet och stiftsrådens inträdande i dessa uppgifter un- der senare år. En sektion, som handhar ett sådant domkapitels funktion som chefs- myndighet för prästerna bör inrättas.

En legalisering av stiftstingen och sam- manslagning av domkapitel-stiftsråd bör ske så, att en fri utveckling och anpassning till skiftande förhållande ej hindras.

S ti ftsrådet i Strängnäs

ser som en fördel att stiftsting och stifts- råd legaliseras varvid den reglering som skall ske endast torde behöva >>innefatta bestämmelse om — utöver att dessa organ skall förekomma inom varje stift — för- samlings skyldighet att bidraga till verk- samheten och om församlings rätt att vara representerad vid stiftstinget».

Det är viktigt att den pågående utveck- lingen av den kyrkliga verksamheten på stiftsplanet kan fortsätta.

Skyldighet bör föreligga för församling att inom lagen fastställd ram, anslå av stiftstinget äskade medel till stiftsarbetet.

Stiftsrådet i Växjö finner

tiden nu mogen för en legalisering av stifts- tingen, som uttryck för den framväxande synodalorganisationen inom kyrkan, och en omdaning av domkapitlen till stiftets centra- la organ, för såväl administrativa ändamål

som för ledningen av den kyrkliga verk- samheten i övrigt.

Enligt stiftsrådet i Härnösand motive- rar det omfattande arbetet på stiftsplanet

en legalisering av stiftstingen, som numera på något undantag har etablerats i varje stift. Stiftstingets stadgar bör ges ur demo- kratisk synpunkt fullt tillfredsställande ut- formning och i vart fall till huvudinnehåll vara lika för samtliga stift. Detsamma gäl- ler stiftsrådet, stiftstingets förberedande och verkställande organ. Stiftsting borde kunna medges rätt, att inom viss av Kungl. Maj:t fastställd ram, bestämma storleken av det ekonomiska bidrag från församlingarna, som krävs för den kyrkliga verksamheten på stiftsplanet. Blir stiftstinget demokratiskt uppbyggt, synes det med fördel kunna vara valkorporation vid utseende av kyrkomötes- ombud och val av biskop.

Församlingslagens demokratiska upp- byggnad av församlingsstyrelsen bör, an— ser stiftsrådet i Stockholm,

få en motsvarighet i stiftets ledning både när det gäller utformning och ansvarsför- delning.

Ett stiftsting med legala funktioner och med rätt att besluta om stiftstingsavgift från församlingarna inrättas.

Dess verkställande organ blir domkapit- let, som därvid övertager också nuvarande stiftsråds funktioner.

Härvid blir en genomgripande omorga- nisation av domkapitlen nödvändig. Så bör majoriteten av ledamöterna tillsättas av stiftstingen som även utser domkapitlets ordförande.

Biskopen bör vara självskriven ledamot av domkapitlet.

Delegationsrätten för ett domkapitel med så skiftande uppgifter är av stor betydelse och bör regleras.

Domkapitlet övertar:

a) nuvarande domkapitlets uppgifter och

befogenheter,

b) stiftsrådets befogenheter och uppgifter, främst utbildning och stimulans av försam- lingarnas anställda, vården av stiftets fastig- heter, semester- och fritidsverksamhet och andra uppgifter som inte rimligtvis kan ut- föras av enskilda församlingar.

Till stiftstingets uppgifter läggs även den att vara valkorporation för kyrkomötet.

Stiftstinget består av ombud, valda av församlingarna genom elektorer. Biskopen skall utan att vara vald ledamot ha rätt att deltaga i tingets förhandlingar.

Svenska prästförbundet förordar att stiftstingen legaliseras samt att de får till- sätta majoriteten av domkapitelsledamö- terna.

Kyrkomusikernas riksförbund

ställer sig positivt till en legalisering av stiftstingen, vilka härigenom skulle kunna fungera som valkorporationer vid utseende av domkapitelsledamöter och kyrkomötes- ombud.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser, att en legalisering av den fria verk- samheten på stiftsplanet skulle vara värde- full. Bl.a. skulle stiftstinget kunna fungera som valkorporation vid utseende av lek- mannaombud till kyrkomötet och vid val av lekmannarepresentanter i domkapitlet. Nuvarande ordning synes otillfredsställan- de. Vid en ev. utbyggnad av organisationen på riksplanet skulle detta institut bli än vår- defullare. Vidare fyller stiftsverksamheten idag ett betydande behov, ett behov, som tenderar att öka. En reglerad organisation är därför önskvärd. I ett A-läge bör denna reglering ske genom lagstiftning.

Tveksamhet inför tanken på en legalise- ring av stiftsting och stiftsråd uttalas av

hovrätten för västra Sverige, justitiekans- lern samt länsstyrelsen i Jönköpings län.

Hovrätten för västra Sverige anför.

Utredningens redogörelser ger vid handen att den verksamhet, som utövas av stifts— möten, stiftsting och stiftsråd, efter hand fått allt större omfattning och tydligen har ett behov att fylla. Onekligen kan detta förhållande anses tala för att verksamheten legaliseras; härigenom skulle ock den finan- siella frågan kunna bli enhetligt reglerad. Ett särskilt skäl för en legalisering kan vidare tänkas vara, att det representativa stiftsorganet skulle kunna utgöra valkorpo- ration vid utseende av domkapitelsleda- möter och kyrkomötesombud.

Hovrätten är likväl för sin del ej över- tygad om att det skulle vara till fördel för arbetet inom stiften att den nuvarande fri- villiga verksamheten bleve legalt reglerad. Den likformighet, som får antagas bli en följd därav, skulle kunna innebära en nack- del genom att de nuvarande möjligheterna att taga hänsyn till särskilda förhållanden och önskemål inom de olika stiften skulle upphöra. Det kan vara till fördel att den fria och naturliga utvecklingen på området får fortgå; att verksamheten under fria former fått den omfattning och betydelse den har kan således vara ett skäl till att icke meddela legala föreskrifter därom. Vad angår argumentet att ett legaliserat stifts- organ skulle kunna tjänstgöra som val- korporation så föreligger visserligen åtskil- liga önskemål och förslag både om dom- kapitlens och kyrkomötets sammansättning och om sättet för utseende av ledamöter av dem. Vad sistnämnda fråga beträffar sy- nes något ovisst om de förslag som fram- kommit verkligen skulle innebära någon förbättring, från demokratiska och andra synpunkter, av den nuvarande ordningen. I varje fall torde andra utvägar att ernå önskvärda förändringar härutinnan stå till buds än att tillägga ett legaliserat stiftsor- gan rollen av valkorporation. Vad åter an— går frågan om domkapitlens och kyrkomö- tets sammansättning torde den icke ha nå-

got närmare samband med en legalisering av den frivilliga stiftsverksamheten; nämnda fråga torde få lösas för sig.

Hovrätten vill här tillägga, att det nu- mera framstår som mest naturligt att de teologiska fakulteterna ej" är representerade i domkapitel eller kyrkomöte och att det såvitt hovrätten kan bedöma förefaller lämpligt både att biskoparna är självskrivna ledamöter av kyrkomötet och att antalet prästerliga ombud och lekmannaombud i kyrkomötet är fastställt för sig; beaktas bör att ett borttagande av en bestämd propor- tion dem emellan i syfte att öka lekmanna- representationen kan få rakt motsatt resul- tat.

Justitiekanslern konstaterar att den fria verksamheten på stiftsplanet för närva- rande ofta drivs

i stiftelse- och/eller föreningsform; som huvudman förekommer stiftsting och stifts- råd. Ur statlig synpunkt förefaller knap- past något behov föreligga att reglera verk- samheten författningsmässigt. Snarare sy- nes angelägenheten att undvika ytterligare utbyggnad av den kyrkliga byråkratiska apparaten tala emot en legalisering. Utred- ningen har framhållit, att en författnings- mässigt reglerad stiftsorganisation skulle kunna fungera som valkorporation vid ut- seende av bland annat lekmannaombud i domkapitel och i kyrkomöte. Härvidlag tor- de dock även andra lösningar stå till buds och argumentet uppväger knappast de skäl som talar emot en utbyggnad av det kom- plex av författningar som rör kyrkan och av den reglerade kyrkliga administrationen. Ur kyrklig synpunkt förefaller det närmast vara en fördel, att denna verksamhet kan drivas på ett mera fritt sätt än vad som gäller verksamheten inom församlingarna, De rättsliga former vari verksamheten be- drivs, stiftelser och föreningar, torde också ge erforderlig stadga åt verksamheten och tillgodose de rättsliga krav som kan ställas på anordnandet av de ekonomiska förhål- landena. Som exempel härpå kan nämnas

att stiftsting ansetts kunna erhålla lagfart å fast egendom. Det vore närmast ägnat att förvåna om det på kyrkligt håll skulle finnas ett allvarligt intresse att på detta om- råde få sina händer mer eller mindre bundna genom statliga författningar.

Att införa särskild stiftsskatt kan knap- past komma i fråga. Om några legala be- gränsningar föreligger i fråga om rätten för församlingarna att bidraga till den fria verksamheten på stiftsplanet, torde i stället böra övervägas att undanröja dessa be- gränsningar.

Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län mening

skulle det innebära en olycklig överorgani- sation, som måste komplicera A-läget, som länsstyrelsen tänkt sig detta, att införa en särskild stiftsavgift, beslutad av ett anslags- beviljande stiftsting. I varje fall i första hand, bör som också utredningen ansett mest realistiskt (s. 154 v.) den nuvarande ordningen med församlingarna som de en- då anslagsbeviljande myndigheterna inte frångås. Detta hindrar inte att stiftsting, som redan skett i alla stift utom ett, inrät- tas för frivillig verksamhet med bidrag från församlingarna ej heller att tingen legali- seras för andra funktioner, t.ex. för att utse kyrkomötets ledamöter. Länsstyrelsen föredrar dock att dessa som nu utses av elek- torer, valda av kyrkofullmäktige.

Vad utredningen anfört om stiftsindel- ning och stiftsgränser har inte föranlett några kommentarer bland remissinstan- serna.

De nuvarande legala stiftsorganens sam- mansättning diskuteras bl. a. av domkapit- let i Västerås.

Om domkapitlet och stiftsnämnden bibe- håller nuvarande organisation, vill domka-

pitlet förorda, att Kungl. Maj:t utnämner två ledamöter i såväl domkapitlet som stiftsnämnden liksom enligt gällande ord- ning. Skulle efter företagen utredning en stiftsstyrelse i egentlig mening genom sam- manslagning av ovannämnda tre stiftsmyn- digheter inrättas, bör även i denna styrelse ett visst antal ledamöter utses av Kungl. Maj:t.

3.2.1.4 Riksplanet

Kyrka-statutredningen behandlar i slut- betänkandet under rubriken Riksplanet en rad problemkomplex som rör kyrko- mötets lagstiftande befogenheter m.m., kyrkomötets sammansättning m.m. samt frågan om centralstyrelse för kyrkan (SOU 1968: 11 s. 155—180).

Remissinstansernas synpunkter på des- sa frågekomplex redovisas i det följande i särskilda delavsnitt.

Som en inledning återges emellertid justitiekanslerns kommentar. Av denna framgår att kanslern uttryckligen avstår från att ta ställning till dessa problem.

Utredningen har i detta avseende tagit upp för statskyrkosystemet mycket väsent- liga frågor. Det gäller kyrkomötets ställ- ning, befogenheter och sammansättning, in- nebörden av begreppet kyrkolag, frågan om centralstyrelse för kyrkan m.m. På dessa områden tänkbara reformer och an- ordningar liksom möjliga argumenterings- linjer i olika riktningar har grundligt och utförligt redovisats av utredningen och jag har för min del icke något väsentligt att tillägga.

När det gäller att taga ställning till de olika möjligheterna möter betydande svå- righeter på detta stadium. Som jag i detta avsnitt av mitt utlåtande inledningsvis fram- hållit synes det vara att räkna med att

man icke kan besluta sig för att bibehålla statskyrkosystemet utan att man först fast- ställt de grundläggande principer på vilka systemet skall bygga med hänsyn till kyr- kans lära och bekännelse. Om staten härvid- lag finner sig kunna intaga en tämligen indifferent hållning följer därav, att det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan kan göras lösligare med mindre insatser från statens sida både i fråga om den normgivande och beträffande den rent administrativa verksamheten. Vill man där- emot från statens sida taga mer bestämd ställning till den lära och den bekännelse man vill skall förkunnas av den kyrka, sta- ten knyter sig till, och också hålla en hand över att avvikelser därifrån icke sker, föl- jer därav att staten måste taga på sig större börda både på det normgivande och det administrativa planet. Det torde vara uppenbart, att både frågan om kyrkomötets ställning och befogenheter och spörsmålet om organisationen av en kyrkans central- styrelse är starkt beroende av vilken prin- cipiell ställning staten sålunda kommer att intaga. Mot bakgrund härav finner jag det knappast meningsfullt att taga ställning i de av utredningen redovisade reformfrå- gorna utan detta bör anstå till dess på ett eventuellt senare stadium mer konkreta förslag har kunnat utarbetas.

3.2.1.4.1 Kyrkomötets lagstiftande befogenheter m.m.

I slutbetänkandet har utredningens fram- ställning under rubriken Kyrkomötets lagstiftande befogenheter m. m. delats upp i fyra huvudavsnitt. Utredningen har där- vid utgått från att det inte ankommer på den att ta ställning till den principiella frågan om kyrkomötet i en med staten förbunden kyrka ska bibehållas vid sina nuvarande lagstiftningsbefogenheter eller ej. Däremot är det utredningens uppgift att belysa innebörden av den nuvarande

medbestämmanderätten samt peka på reformer som är tänkbara dels om kyrko- mötets medbestämmanderätt består, dels om den upphävs.

Inledningsvis redogörs för de olika meningar som rått om innebörden av kyrkomötets nuvarande medverkan en- ligt RF å 8712 vid stiftande av kyrko- lag. Utredningen konstaterar att om kyr- komötets medbestämmanderätt upphävs eller om tillämpningsområdet för densam- ma minskas, markeras det statskyrkliga draget i kyrkans ställning. I den mån kyrkomötet får ökade befogenheter — t.ex. i ekonomiska frågor — betonas kyrkans självständighet. (SOU 1968:11 s. 155—156.)

Utredningen redovisar därefter vissa allmänna synpunkter på den nuvarande medbestämmanderätten. På denna kan enligt utredningen läggas historiska, prin- cipiella och praktiska synpunkter. Ur historisk synpunkt kan man, anför utred- ningen, konstatera att eftersom kyrkan sedan gammalt haft medbestämmanderätt vid lagstiftning rörande kyrkan, skulle ett upphävande av denna medbestäm- manderätt kunna betraktas som ett in- grepp i kyrkans traditionella rättigheter. —— Från principiella utgångspunkter kan frågan om medbestämmanderätten inte renodlas från den större frågan om total— relationen mellan stat och kyrka. Ser man svenska kyrkan som en statsinstitu- tion är det enligt utredningen naturligt att betrakta medbestämmanderätten som principiellt oriktig; om kyrkan ses som samfund är det lika naturligt att uppfat- ta medbestämmanderätten som rimlig och riktig. Utredningen, som för sin del an- ser att kyrkans ställning som en särskild från staten i viss mån fristående insti- tution efter hand blivit mer markerad, hävdar emellertid att någon slutsats an- gående medbestämmanderätten inte kan

dragas utifrån svenska kyrkans ställning av s.k. statskyrka. Även vissa religions- frihetsaspekter kan enligt utredningen läggas på medbestämmanderätten. Frågan ställs också om kyrkomötets medbestäm- manderätt är förenlig med principen om demokrati och parlamentarism, varvid ut- redningen återger två motsatta argumen- tationslinjer. — Som praktiska aspekter betecknar utredningen slutligen det för- hållandet att vid stiftande av kyrkolag samstämmande beslut fordras mellan tre instanser mot eljest två. (SOU 1968:11 s. 156—161.)

I en tredje huvuddel redogör utred- ningen för sådana reformer rörande kyr- komötets befogenheter som kan aktuali- seras om kyrkomötets medbestämmande- rätt kvarstår. Utredningen utgår från att ett A-läge skulle innebära en totalt sett självständigare ställning för kyrkan än nuvarande ordning. En utökad med- bestämmanderätt skulle då kunna för- verkligas genom att nya former skapas, såsom att vissa beslut fattas av Kungl. Maj:t och kyrkomöte utan riksdagens medverkan, och/eller att en ensamhe- stämmanderätt för kyrkomötet införs i vissa frågor. En annan möjlighet är att behålla nuvarande form för kyrkomötets medverkan men utvidga kyrkolagsbe- greppet. — I detta sammanhang disku- terar utredningen även innebörden av nu- varande kyrkolagsbegrepp. (SOU 1968: 11 s. 161—167.)

Slutligen redogör utredningen för re- former som kan aktualiseras om kyrko- mötets medbestämmanderätt upphävs. Ut- redningen refererar författningsutredning- ens förslag att hela lagstiftningsmakten — även i fråga om kyrkolag — överförs till riksdagen ensam och konstaterar att detta innebär att kyrkan, såvitt angår genom lagstiftning reglerade förhållanden, knyts närmare till staten. För att mot-

verka en sådan utveckling och åstadkom- ma en relation mellan stat och kyrka som motsvarar det nuvarande förhållan- det kan man enligt utredningen begränsa tillämpningsområdet för begreppet kyrko- lag och i stället införa en kyrkomötets självständiga bestämmanderätt i vissa frågor. En ordning med Kungl. Maj:t och kyrkomöte som beslutande organ är också tänkbar. (SOU 1968:11 s. 167— 171.)

Vad utredningen anfört om innebörden av nuvarande medverkan enligt RF 5 87: 2 (SOU 1968: 11 s. 155—156) har inte föranlett närmare kommentarer av remiss— instanserna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, dom- kapitlet i Lund, Kyrkomusikernas riks- förbund och Frälsningsarmén redovisar allmänna synpunkter på den nuvarande medbestämmanderätten (jfr SOU 1968: 11 s. 156—161).

länsstyrelsen i Jönköpings län

har egentligen från sina premisser inte an— ledning att gå in på den ganska invecklade konstitutionella problematik, som redovisas här, men vill med hänsyn till frågans prin- cipiella innebörd inte helt avstå härifrån. Problematiken hänger nära samman med själva grunden för kyrka-statrelationerna, om det nuvarande systemet i huvudsak be- står. En viktig utgångspunkt måste vara 1951 års riksdagsbeslut i denna del sådant detta anges på s. 157 h. och s. 158. Svenska kyrkan är enligt detta att betrakta som ett trossamfund inte som en statsinstitution. Kyrkomötet är en representation för detta samfund. Att en sådan representation måste finnas även i ett A-läge, sådant länsstyrel- sen uppfattar det, synes oomtvistligt; ett

slopande av kyrkomötet skulle kraftigt mar- kera det statskyrkliga draget i kyrkans ställ- ning.

Därmed är inte sagt att kyrkomötets be- fogenheter bör vara oförändrade. Dessa befogenheter — kyrkomötets medbestäm- manderätt i olika frågor — är som utred- ningen funnit (s. 161 h.) ett konkret uttryck för en nödvändig praktisk avvägning mel- lan kyrkans och statens intressen i denna del, vid vilken i en reformsituation de av utredningen angivna principerna får beak- tas.

Domkapitlet i Lund anför.

Även om i ett A-läge några principiella hinder inte föreligger mot att kyrklig för- valtning i viss utsträckning handhas av statliga myndigheter medför religionsfrihets- lagstiftningen krav på vissa grundläggande reformer.

Svenska kyrkans ställning som trossam- fund är oförenlig med att riksdagen och regeringen alltjämt skall ha det avgörande inflytande i kyrkolagsfrågor och frågor om kyrkans böcker etc. som nu föreligger. En grundlig överarbetning av kyrkolagsbe- greppet måste ske och kyrkan måste få möjlighet att genom egna organ själv hand- lägga och besluta eller i varje fall vara medbeslutande i frågor som rör hennes inre förhållanden. En lösning som för framtiden skulle innebära en begränsning av kyrkans medbestämmanderätt är icke acceptabel för kyrkan och måste avvisas.

Kyrkomusikernas riksförbund ansluter sig till den av utredningen redovisade andra argumenteringslinjen, där såsom skäl för en sådan rätt åberopas den såväl enskilda som samfund tillerkända religionsfriheten samt det parlamentariska statsskicket.

Man har enligt Frälsningsarmén

vid många tillfällen påvisat att statsmak— terna röjt brist på intresse för och även

visat tendenser till en byråkratisk handlägg- ning av ärenden, vilket verkat som en broms på utvecklingen. Därvid har man särskilt dröjt vid att man har samma antal prästtjänster nu som för 200 år sedan, trots fyrdubblad folkmängd, vilket i sin tur lett till alltför stora församlingsbildningar, exempelvis mammutförsamlingar i Stock- holm med 60 000—70 000 invånare. Kyrko- mötets förslag i olika samband har för öv- rigt flera gånger under historiens förlopp avslagits.

Utredningens diskussion av reformer om medbestämmanderätten kvarstår (SOU 1968:11 s. 161—167) kommenteras av Svea hovrätt, hovrätten för västra Sve- rige, domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Växjö, stiftsråden i Uppsala, Sträng- näs, Västerås, Växjö och Härnösand, Sven- ska kyrkans lekmannaförbund, Svenska prästförbundet, Kyrkomusikernas riksför- bund, Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. Med undantag av de båda hovrätterna hävdar samtliga uttryckligen att kyrko- mötets medbestämmanderätt bör kvarstå.

Svea hovrätt berör vad utredningen yttrat om nya former för bestämmande- rättens utövande.

Såsom ett alternativt lagstiftningsförfa- rande till den ifrågasatta ordningen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet såsom de beslutande organen i vissa frågor skulle i ett s.k. A-läge kunna övervägas även föl- jande ordning, särskilt när det gäller ämnes- områden där det religiösa momentet är det dominerande inslaget. Kyrkomötet skulle i dessa lagstiftningsfrågor ha initiativrätten, varigenom dels förslagsrätten för kyrkomö- tet blev mera framträdande än för närva- rande, dels det förberedande arbetet fick ankomma på kyrkliga organ. Kyrkomötet

skulle taga initiativ genom beslut, som skulle underställas Kungl. Maj:t för god- kännande. Därest kyrkomötets beslut icke skulle godkännas, skulle Kungl. Maj:t kun- na återlämna ärendet till kyrkomötet med angivande av de erinringar som förelåg från Kungl. Maj:ts sida mot kyrkomötets ställningstagande.

Hovrätten för västra Sverige anför.

Utredningen lämnar — med utgångspunkt i huvudsak från kyrkomöteskommitténs 1955 avgivna betänkande angående kyrko- mötets grundlagsenliga befogenheter m.m. (SOU 1955:47) _— en redogörelse för det nuvarande rättsläget i fråga om befogenhe- ten att lagstifta i kyrkliga angelägenheter.

I redogörelsen tecknas bakgrunden till kyrkomötets nuvarande medbestämmande- rätt inom lagstiftningen och lämnas en ana- lys av kyrkolagsbegreppet. Denna analys är på det hela taget klargörande och värde- full även om på en del punkter — sär- skilt i fråga om lagstiftning på det kyrk— ligt-ekonomiska området — frågetecken alltjämt kvarstår angående räckvidden av kyrkomötets medbestämmanderätt i lagstift- ningsförfarandet.

Därjämte behandlar utredningen vilka lagstiftningsåtgärder som kan aktualiseras dels i ett A-läge och dels i B—D—lägena. Utredningen har, som den själv flerstädes framhåller, endast behandlat frågorna ur mera principiella synpunkter och avhållit sig från att lämna konkreta förslag till lös- ningar av de lagstiftningsfrågor utredningen aktualiserar.

Hovrätten vill här mer allmänt beröra ett par av de lagstiftningsproblem som enligt vad utredningen funnit kan aktualiseras vid ett bevarat samband mellan stat och kyrka.

Efter att ha argumenterat för att med- bestämmanderätten bör upphävas fortsät- ter hovrätten.

Därest oaktat vad nu anförts kyrkomö- tet likväl — såsom utredningen utgår från _ bibehålles vid sin medbestämmanderätt, uppkommer frågan vilka möjligheter som föreligger att i ett sådant läge ge kyrkan en i och för sig önskvärd, friare ställning. I detta sammanhang har utredningen be- handlat i huvudsak två frågor nämligen dels en vidgning av ramen för kyrkolagsbe- greppet och därmed också av kyrkomötets inflytande och dels införandet av nya for- mer för lagstiftning i kyrkliga angelägen- heter med kyrkomötet som ensambestäm- mande eller bestämmande i förening med Kungl. Maj:t.

Vad beträffar kyrkolagsbegreppet har utredningen med utgångspunkt från kyrko- möteskommitténs överväganden som förut framhållits verkställt en värdefull kart- läggning som i allmänhet icke ger anled- ning till erinran. Den utvidgning av kyrko- lagsbegreppet som enligt utredningen kan komma i fråga hänför sig i huvudsak till lagstiftningen angående den kyrkliga egen- domen. Såsom utredningen påvisar har den- na lagstiftning under hela tiden fram till 1910 års kyrkligt-ekonomiska reglering an- setts icke ha karaktär av kyrkolag. Så har även varit förhållandet under tiden från 1930-talets slut intill nu. Endast under mel- lantiden har kyrkomötet ansetts böra di- rekt medverka i lagstiftning på ifrågava- rande område. Med hänsyn till dessa för- hållanden och med beaktande av vad som förut anförts om att redan den nuvarande medbestämmanderätten är oförenlig med demokratins och parlamentarismens prin- ciper måste det anses uteslutet att nu över- väga någon utvidgning av området för kyrkomötets medbestämmanderätt.

Vad härefter angår möjligheterna att genom införandet av nya former för lag- stiftning på det kyrkliga området bereda kyrkan ökad frihet även i ett A-läge har intresset koncentrerats på dels ett läge med regeringen och kyrkomötet som beslutande organ och dels ett läge med ensambestäm- manderätt för kyrkomötet i vissa fall.

Tanken att vissa kyrkliga frågor på lag- stiftningsplanet skulle kunna överlämnas till

regeringens och kyrkomötets avgörande framfördes av kyrkomöteskommittén i dess förutberörda betänkande. Kommittén förut- satte att de nuvarande formerna för lag- stiftning inom det kyrkliga området enligt RF %% 87 och 89 alltjämt skulle bestå vid sidan av den nya lagstiftningsformen. Den- na skulle enligt kommittén kunna begagnas för fastställande av kyrkans böcker samt för utfärdande av en del bestämmelser som kyrkomöteskommittén upptog i ett upprät- tat förslag till »kyrkoordning». Sistnämnda bestämmelser var hämtade dels från det nuvarande kyrkolagsområdet och dels från området för regeringens förordningsmakt enligt RF & 89. Ett genomförande av detta uppslag skulle enligt hovrättens mening uppenbarligen medföra att lagstiftningen inom det kyrkliga området ytterligare komplicerades främst genom uppkomsten av nya gränsdragningsproblem utöver de redan nu föreliggande. Med hänsyn härtill och då den föreslagna lagstiftningsformen knappast reellt sett är ägnad att medföra ökad frihet för kyrkan inom centrala områ- den bör enligt hovrättens mening denna nya lagstiftningsform på det kyrkliga om- rådet icke genomföras.

Den andra, nya form för kyrklig norm- givning som utredningen behandlar avser möjligheten att till kyrkomötets uteslutande bestämmande överlämna vissa frågor som direkt berör kyrkans inre religiösa liv och verksamhet (kyrkomötesbestämmelser). Ut- redningen framhåller att det synes vara na- turligt att till denna nya lagstiftningsform föra sådana ämnen, beträffande vilka något statligt intresse icke alls eller endast i ringa mån föreligger och beträffande vilka tillika ett starkt kyrkligt intresse av ensam- bestämmanderätt finns; som exempel på ämnen av detta slag nämner utredningen flertalet föreskrifter rörande gudstjänstfi- rande, dop, konfirmation, nattvard och jordfästning, som nu finns intagna i kyrko- handboken, liksom sådana bestämmelser som avser invigningsakter (invigning av kyrka m.m.) samt vid vignings- och installa- tionsakter. Även kyrkans böcker i övrigt synes kunna fastställas genom kyrkomö-

tesbestämmelser. Möjligen bör undantag göras för bibelöversättningen med hänsyn till dess allmänkulturella betydelse. Såsom utredningen antyder är frågan om upplå- tande av kyrkorum av så kontroversiell art att det knappast kan ifrågakomma att över- lämna den till kyrkomötets uteslutande be- stämmande.

De ämnen som skulle överlämnas till kyrkomötets uteslutande bestämmande tor- de för närvarande helt falla inom ramen för regeringens förordningsmakt enligt RF & 89, varför förslaget icke ger anledning till allvarligare invändningar ur konstitutionell synpunkt. De gränsdragningsproblem som kan uppkomma i förhållande till nämnda förordningsmakt synes knappast bereda större problem, eftersom det kan förutsät- tas att området för kyrkomötesbestämmel- serna kan klart avgränsas i lagtext genom en enumerationsmetod. På grund av det nu sagda och då det med hänsyn till den reli- gionsfrihet som bör tillkomma även svenska kyrkan som trossamfund med därav följan- de rätt för kyrkan att i möjligaste mån själv bestämma över sitt inre religiösa liv framstår som i icke ringa mån angeläget att i hänseenden varom nu är fråga öka kyrkans självbestämmanderätt anser hov- rätten att i ett A-läge frågan om införande av s.k. kyrkomötesbestämmelser bör in- gående övervägas. Införandet av denna nya lagstiftningsform förutsätter givetvis att en kyrklig riksstyrelse inrättas som utredan- de och verkställande organ för kyrkomötet.

Enligt domkapitlet i Strängnäs bör kyr- komötet

ensamt bestämma om kyrkans böcker. Kyr- komötets medbestämmanderätt vid stiftan- de av kyrkolag anser domkapitlet böra bibehållas. Kyrkolagsbegreppet bör fixeras så att även frågor rörande den kyrkligt- ekonomiska lagstiftningen, lagstiftningen om församlingsstyrelse samt grunderna för den kyrkliga indelningen får kyrkolags ka- raktär.

Under rubriken Nya former för be- stämmanderättens utövande pläderar domkapitlet i Västerås för

att kyrkomötet får ensambestämmanderätt i sådana frågor, som utredningen alternativt föreslår. Denna reform tillika med inrät- tandet av en kyrkans centralstyrelse, vilket senare är en förutsättning för reformens genomförande, och till vilket domkapitlet här nedan återkommer, innebär en genom- gripande förändring inom ramen för ett organisatoriskt samband mellan kyrkan och staten. Enär svenska kyrkans karaktär av trossamfund i vår tid blivit allt mer mar- kerad, finner domkapitlet ovannämnda re- form väl motiverad. Det förefaller helt na- turligt, att de regler, som rör kyrkans inre liv, således den grupp ärenden, där det religiösa momentet är klart dominerande — såsom bland annat bestämmelser, som av- ser gudstjänstfirandet samt formerna för dop, konfirmation och jordfästning samt vignings- och installationsakter — utfor- mas av kyrkomötet. Även den ämnesgrupp, som rör kyrkans böcker, främst bibel och psalmbok, föreslår domkapitlet inräknas bland s.k. kyrkomötesbestämmelser. För denna senare grupp kan ett visst allmänt samhällsintresse anses föreligga, men det är ur kyrkans synpunkt önskvärt att be- stämmanderätten i frågor, vilka rör centra— la delar i kyrkans liv, tillkommer kyrko- mötet.

Skulle ifrågavarande »lagstiftningsreform» införas blir naturligen en utredning nödvän- dig för att undersöka med densamma för- knippade problem och konsekvenser. Där- vid bör avgränsning av kyrkomötesbestäm- melser i enlighet med av kyrkomöteskom- mittén anvisad metod ske på grundval av en på varje lagområde gjord avvägning mellan statliga och kyrkliga intressen.

I en av de detaljgranskningar av slut- betänkandet som domkapitlet i Växjö hänvisar till, förordas att kyrkomötet

utrustas med rätt att ensamt utfärda kyrko-

stadgar och medverka i kyrkolagstiftningen, förslagsvis i samverkan med Kungl. Maj:t enligt ett av kyrkomötesutredningen tidigare framkastat förslag.

Stiftsrådet i Uppsala

finner det angeläget att oberoende av hur kyrkans förhållande till staten regleras i stort denna får ett representativt organ med befogenheter att självständigt fatta beslut om den rikskyrkliga ekonomin.

Hur omfattande ett reformerat kyrko- mötes ekonomiska självständighet kan bli gentemot statsmakterna beror givetvis på hur hela förhållandet gestaltas. Ett bevarat administrativt och legislativt samband skulle självfallet innefatta en statlig reglering av den ram, inom vilken den kyrkliga ekono- min hade att röra sig. Men även i ett organisatoriskt fritt läge skulle kyrkans eko- nomiska rörelsefrihet i viss utsträckning begränsas genom statliga regleringar. Det blir här inte fråga om något enkelt anting- en — eller. I ännu högre grad blir det reformerade kyrkomötets legislativa kom- petens beroende av hur helhetsrelationen utformas. I ett helt fritt läge blir kyrko- mötet högsta beslutande instans, begränsad endast av föreningsrättens allmänna be- stämmelser. I ett läge med bevarat sam- band blir kyrkomötets kompetens vidsträck- tare eller mer begränsad beroende på vilka befogenheter som förbehålls riksdag och regering.

Under alla förhållanden bör enligt SR:s mening även i det senare fallet regleringar som följer av kyrkans bekännelse ankom- ma på kyrkomötet ensamt.

Kyrkomötet bör också ensamt välja le- damöter i den kyrkliga centralstyrelse, som närmare behandlas nedan.

Stiftsrådet i Växjö uttalar sig för ett kyrkomöte

med bl. a. vidgade lagstiftningsbefogenheter. Kyrkostadgar bör utfärdas av kyrkomötet ensamt, medan kyrkolag bör stiftas i sam-

verkan med Kungl. Maj:t (enligt kyrkomö- tesutredningens förslag) eller riksdagen.

Enligt stiftsrådet bör staten och kyrkan samverka bl.a. i fråga om lagstiftning.

Det är självklart, att statsmakterna ge- nom vissa rambestämmelser måste dra upp gränser för den svenska kyrkans fortsatta verksamhet. Vad denna ramlagstiftning skall omfatta bör närmare utredas av den parla- mentariska kommissionen i samråd med kyrkans förhandlingsdelegation och anges i grundlag.

Enligt stiftsrådets mening bör de kyrk- liga organens befogenheter väsentligt vid- gas jämfört med nuvarande förhållanden.

På riksplanet bör, säger stiftsrådet i Härnösand,

större frihet för kyrkan åstadkommas. Det- ta kan uppnås genom reformer, som ger kyrkomötet ökade befogenheter såväl ifråga om lagstiftning, som ifråga om kyrkans böcker och andra interna kyrkliga angelä- genheter. Vad särskilt angår lagstiftnings- frågor torde ett vidgat medinflytande för kyrkan kunna ernås dels genom en gene- rös fixering av kyrkolagsbegreppet, dels ge- nom att Kungl. Maj:t beträffande admi- nistrativ lagstiftning inhämtar kyrkomötets eller, då kyrkomötet ej är samlat, kyrko- styrelsens yttrande.

Svenska kyrkans lekmannaförbund stäl- ler upp vissa förutsättningar för ett fort- satt samband, bl.a. att kyrkan genom kyrkomötet bereds

ett avgörande inflytande på den kyrkliga lagstiftningen och äger att själv antaga och stadfästa kyrkans böcker.

Svenska prästförbundet framhåller som en kommentar till kyrkomötets reform- program bl. a.

Lagstiftningskompetensen inom det kyrk- liga området bör fastställas enligt något av de alternativ kyrkomötet framlagt (särskil- da utskottets betänkande nr 1 sid. 5—8).

Kyrkomusikernas riksförbund uttalar.

Med bibehållen medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor kan önskemål från kyr- kans sida om ökat inflytande över dess reli- giösa verksamhet förverkligas genom infö- randet av en viss ensambestämmanderätt för kyrkomötet.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen föror- dar — om sambandet mellan stat och kyrka består — att de regler som rör kyrkans inre liv utformas av kyrkomötet. Samma tankegångar förs fram av Mode- rata samlingspartiets kvinnoförbund, som säger.

Allt som hör samman med bekännelsen, den kyrkliga ritualen och de kyrkliga böc- kerna skall kyrkan självfallet bestämma om ensam utan statliga ingrepp.

Förbundet påpekar även.

I begreppet statlig neutralitet ingår även att kyrkan skall ha rätt att bestämma över sina egna angelägenheter. Enligt författ- ningsutredningens förslag till ny regerings- form bör grundsatsen att riksdagen ensam stiftar lag även avse kyrkolag.

Fråntages kyrkan medbestämmanderätt ifråga om stiftande av kyrkolag måste be- greppet kyrkolag och bestämmelser av kyrkolags natur blir föremål för översyn och kyrkolagsområdet begränsas till områ- den där staten har anledning att öva in- flytande.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser

att reformer bör vidtagas, som syftar till att underbygga kyrkans ställning som ett

trossamfund, som visserligen måste ha en viss relation till staten men ingalunda är identisk med staten. I den andan tillstyr- ker föreningen vidgade befogenheter för kyrkomötet vid lagstiftning i kyrkliga ange- lägenheter. Kyrkan bör kunna verka i en- lighet med sin bekännelse. Därför bör frå- gor av religiös art ej avgöras mot kyrkans uppfattning. Rent principiellt bör sådana frågor ej avgöras av Kungl. Maj:t på kyr- kans vägnar, även om överensstämmelse i uppfattningen föreligger.

Föreningen anser, att ett demokratiskt sammansatt kyrkomöte bör ensamt besluta t.ex. om kyrkans böcker. Även i övrigt bör eftersträvas, att Svenska kyrkan erhål- ler samma frihet att besluta i religiösa frå- gor, vilken tillkommer andra trossamfund.

Vad utredningen anfört om reformer om medbestämmanderätten upphävs (SOU 1968: 11 s. 167—171) kommenteras dels av Svea hovrätt som ej tar ställning för eller mot en bibehållen medbestämman- derätt, dels av hovrätten för västra Sve- rige, länsstyrelserna i Jönköpings, Ble- kinge, Göteborgs och Bohus samt Väst- manlands län och Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund vilka förordar att kyrkomötets medbestämmanderätt upp- hävs, samt dels av domkapitlet i Göte- borg, stiftsrådet i Uppsala och Förening- en Sveriges kyrkokamrerare, vilka anser att medbestämmanderätten ej bör upp- hävas.

Svea Hovrätt anför.

Det må till en början erinras om att hovrätten i remissyttrande över författnings- utredningens förslag till regeringsform utta- lat, att hela problemet om formerna för kyrkolagstiftning och om omfattningen av begreppet kyrkolag —— för det fall att ban- den mellan stat och kyrka bibehålles —— bör bedömas i ett sammanhang och klar- läggas i samband med utredningen om för-

hållandet mellan kyrkan och staten. Vidare må erinras om att det framtida lagstift- ningsförfarandet, vari även ingår spörsmå- let om kyrkolagstiftningen i ett s.k. A-läge, för närvarande överväges av grundlagbe- redningen.

En allmän utgångspunkt för en ordning, enligt vilken riksdagen efter kyrkomötets hörande ensam skulle stifta kyrkolag, sy- nes — såsom kyrka-stat-utredningen anfört (s. 169) och som författningsutredningen torde ha förutsatt böra vara att begrän- sa tillämpningsområdet för begreppet kyrko- lag. Vidare synes det hovrätten möjligt att i ett A-läge giva kyrkliga organ väsentligt större befogenheter i kyrkliga frågor än för närvarande. Bestämmanderätt för riks- dag och andra statliga organ synes kunna begränsas till områden, där allmänna in- tressen framträder med särskild styrka. En reglering efter sådana riktlinjer synes med- föra, att en ensambestämmanderätt för riksdagen i lagfrågor icke leder till någon förstärkning av det statskyrkliga inslaget i relationen mellan staten och kyrkan.

Skulle det slutliga resultatet av arbetet på den nya grundlagen bli, att nuvarande princip att lag stiftas genom samstämmiga beslut av riksdagen och Kungl. Maj:t bibe- hålles, synes skäl föreligga att bibehålla också nuvarande ordning för stiftande av kyrkolag, sålunda att även kyrkomötet skall besluta om antagande av sådan lag.

Hovrätten för västra Sverige påpekar att utredningen utgår

från att kyrkomötet kommer att bibehållas och alltjämt på ett bestämmande sätt del- taga i stiftandet av kyrkolag på i huvud- sak samma sätt som nu sker.

Såsom utredningen själv framhållit byg- ger vårt nuvarande statsskick på principer— na om demokrati och parlamentarism. För- fattningsutredningen har uttryckt detta så att all statsmakt i Sverige utgår från fol- ket. Folkstyrelsen förverkligas —— på riks- planet — genom ett parlamentariskt styrel- seskick d.v.s. den dominerande rollen i

samhället tillkommer den i demokratiska former valda folkrepresentationen, riksda- gen. Utvecklingen har efter hand lett där- hän att det ansetts naturligt att folkrepre- sentationen skall ha uteslutande bestämman- derätt med avseende å all mer betydelsefull lagstiftning i samhället. Författningsutred- ningen har i sitt förslag till ny regerings- form tagit steget fullt ut och föreslagit att riksdagen ensam skall stifta lag (7 kap. 1 & i förslaget); på konungen ensam skall en- dast ankomma att besluta författningar >>för rikets styrelse och förvaltning» mot- svarande den nuvarande förordningsmakten enligt RF & 89. Författningsutredningen har också uttalat, att det måste anses uteslutet att samtidigt som man borttager regering- ens medbestämmanderätt i fråga om kyrko- lag bibehålla en medbestämmanderätt för kyrkomötet. Hovrätten kan inte finna an- nat än att författningsutredningen med sitt uttalande avsett att ge tillkänna att en medbestämmanderätt för kyrkomötet står i strid med principen om riksdagens ensam- rätt att stifta lag och därför icke bör bibe- hållas.

Såsom utredningen påvisat bär den nuva- rande medbestämmanderätten för kyrkomö- tet en stark prägel av en för vårt stats- skick i övrigt främmande korporatism. Oklarhet råder om den egentliga grunden för att medbestämmanderätten en gång in- fördes. Med hänsyn till det stora inflytan- de kyrkan och dess lära ännu vid 1800- talets mitt hade på snart sagt alla samhälls- livets områden ter det sig i och för sig förståeligt att man, när prästerskapets ome— delbara medbestämmanderätt avskaffades i samband med representationsreformen från statsmakternas sida fann sig icke böra mot- sätta sig ett bibehållande av ett direkt, av- görande inflytande från kyrkans sida på kyrkolagstiftningens område. Detta var så mycket naturligare som kyrkan då ännu kunde antagas representera hela folket samt demokratins och parlamentarismens princi- per över huvud taget ännu ej genomförts i fråga om riksdagen som folkrepresenta- tion.

Intressant är emellertid att man redan på

ett förvånansvärt tidigt stadium på infly- telserikt håll synes ha haft klart för sig att en särskild representation för kyrkan i lag- stiftningssammanhang rimmar illa med grunderna för det svenska statsskicket. Sär- skilt belysande är i detta sammanhang konstitutionsutskottets av utredningen å s. 55 f. i bet. VI återgivna utlåtande 1894, vari föreslogs att kyrkomötets medbestäm- manderätt i kyrkolagsfrågor skulle avskaf- fas.

Hovrätten kan icke finna annat än att det med hänsyn till den utveckling som därefter skett med ett alltmer markerat framhävande av riksdagen som ensamt lag— stiftande organ och med den utveckling av kyrkan till ett från staten i viss mån fristående samfund med egna medlemmar framstår som oförenligt med grunderna för det svenska statsskicket att svenska kyrkan, som i stort alltmer kommit att intaga en ställning jämförbar med större intressesam— manslutningar inom samhället, bibehålles vid en medbestämmanderätt i kyrkolagstift- ningsfrågor. Oförenligheten blir i princip ej mindre om man, såsom utredningen dis- kuterar, i »demokratiserande» syfte vidtager förändringar i fråga om kyrkomötets sam- mansättning etc. Kyrkomötet kommer lik- väl att i princip behålla sin karaktär av en representation för en särskild grupp av be- folkningen och således vara förträdare i lagstiftningssammanhang för denna grupp inom samhället. Detta framstår som så mycket betänkligare. om kyrkan, såsom utredningen påpekar, får antagas i realite- ten representera en betydligt mindre del av befolkningen än som för närvarande for- mellt betecknas som kyrkans medlemmar. Därest förutsättningarna för medlemskap i kyrkan kommer att ändras — vilket före- faller sannolikt -— torde för övrigt det för- hållandet att kyrkan representerar endast en del av befolkningen bli alltmera fram- trädande, och i ett sådant läge framstår det som än mer opåkallat att kyrkan bibehålles vid sin nuvarande medbestämmanderätt inom kyrkolagstiftningens område. Hovrät- ten vill i detta sammanhang framhålla att ett avskaffande av kyrkomötets nuvarande

medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor gi- vetvis icke innebär att kyrkomötet förlorar allt inflytande på dessa frågor. Det torde nämligen få förutsättas att kyrkomötets mening alltjämt inhämtas och såsom fram- går av vad nedan anföres är hovrätten ej främmande för tanken att tillägga kyrko- mötet ensambestämmanderätt i vissa frågor.

Den utveckling som skett synes sålunda med stor styrka tala för att kyrkomötets medbestämmanderätt inom lagstiftningen avskaffas. Om så sker kommer, därest för- fattningsutredningens förslag genomföres, riksdagen att ensam besluta även i fråga om kyrkolag. Detta torde, bortsett från det oegentliga i att centrala kyrkliga angelä- genheter i princip kan komma att avgöras av personer som står likgiltiga eller rent av fientliga till kyrka och religion, ofrån- komligt leda till att kyrkan — i stället för att såsom allmänt och således även från kyrkans sida torde bedömas som önskvärt erhåller en från staten friare ställning — blir alltmer beroende av statsorganens be- slut i grundläggande kyrkliga frågor och därmed knytes starkare till staten än förut.

länsstyrelsen i Jönköpings län finner att den för en

avvägning önskvärda balansen mellan de olika intressena, såsom utredningen funnit (s. 169 v.), bäst åstadkommes genom att begränsa tillämpningsområdet för begreppet kyrkolag och i stället överföra en del av de förhållanden, som nu kan anses hän- förliga därtill, under kyrkomötets självstän- diga beslutanderätt. Kyrkolag skulle där- emot stiftas som annan lag, alltså utan kyrkomötets formella medverkan (kyrko- mötet bör däremot höras). Länsstyrelsen finner emellertid i viss motsats till utred- ningen det inte uteslutet att sådana beslut, i varje fall i den mån de ej avser egentliga lagstiftningsfrågor (f.n. synes även vissa andra frågor falla under kyrkolagsbegrep- pet) för att bli gällande skall fastställas av Kungl. Maj:t. Detsamma bör kunna gälla vissa beslut av kyrkomötet eller annat kyrk-

ligt organ, som inte avser lagstiftning i egentlig mening. Regeringen har ju ett par- lamentariskt ansvar. Dess medverkan har därför stor betydelse. I fråga om fördel- ningen av uppgifterna mellan de olika or- ganen bör som utredningen funnit (s. 169 h.) en särskild undersökning ske. De hu- vudlinjer som utredningen angivit synes emellertid i stort sett lämpliga. Länssty- relsen vill ifrågasätta om ej till de på s. 170 vn. angivna områdena, där bestäm- manderätten bör tillkomma de högsta stats- organen, bör läggas religionsfrihetslagen, även den del som avser reglerna för med- lemskap i kyrkan.

länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att dess förord för A-läget getts under bl. a. det förbehållet att

genom grundlagsändring införas bestäm- melser, där grundsatsen att riksdagen en- sam stiftar lag även avser kyrkolag.

Vad angår kyrkans organisation på riksplanet torde det, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

bl.a. med hänsyn till grunderna för det nya statsskicket, vara uteslutet att i kyrko- rättsligt hänseende bibehålla den nuvarande utskiftningen av lagstiftningsmakten. Denna bör vila hos riksdagen allena. Viss förord- nanderätt (kyrkomötesbestämmelser) röran- de handböcker, invigningar o.dyl. borde dock kunna av Kungl. Maj:t delegeras till kyrkomötet.

Samma tankegångar finns i yttrandet från länsstyrelsen i Västmanlands län.

Ifråga om lagstiftning torde grundläg- gande bestämrnelser böra intagas i på van- ligt sätt stiftad lag, d.v.s. av riksdagen godkänd sådan. Vissa bestämmelser kan därvid få grundlags karaktär. Andra såsom lagen om församlingsstyrelse torde vara att jämställa med kommunallag. Däremot torde kyrkan själv kunna i ökad utsträck-

ning få bestämma om sådant som rör kyr— kans inre verksamhet, inklusive frågor rö- rande böcker, gudstjänstordning och lära. Gränsdragningen mellan av riksdagen stif- tad allmän lag och av kyrkomöte beslu- tade bestämmelser utgör ett besvärligt pro— blem, som torde få ägnas ytterligare över- väganden. Med ömsesidig god vilja torde problemen dock kunna lösas.

Som framgått av avsnitt 3.2.l.1 påpe- kar domkapitlet i Göteborg att en sådan utveckling som bl.a. innebär att kyrko- lagstiftningen helt läggs under riksdagen helt skulle strida

mot den hittillsvarande tendensen både inom kyrklig och statlig förvaltning, näm- ligen att — med hänsyn bl. a. till religions- friheten —— å ena sidan särskilja kyrkliga och borgerliga organ och låta kyrkliga ären- den avgöras av kyrkliga instanser, och å andra sidan låta medborgerliga rättigheter, såsom valbarhet m.m., bli helt oberoende av tillhörigheten till kyrkan. Det förefaller vara en logisk konsekvens av den religiösa friheten i ett pluralistiskt samhälle, att den kyrkliga självstyrelsen stärkes och att den kyrkliga organisationen i görligaste mån blir självständig i förhållande till den statliga, medan å andra sidan kostnaderna så långt som möjligt påvilar endast kyrkans med- lemmar och medlemskapet i kyrkan blir utan konsekvenser för den enskildes rättig- heter i samhället.

Stiftsrådet i Uppsala säger

Om den pågående omprövningen av för- hållandet mellan kyrkan och staten skulle resultera i en fortsatt generell reglering av kyrkans organisation och verksamhet ge- nom statlig lagstiftning, bör enligt SR:s me- ning alla hithörande bestämmelser så långt det är möjligt sammanföras i en enhetlig kyrkolag/kyrkobalk. SR har svårt att fin- na tillräckliga skäl för att bryta ut viss del av denna lagstiftning och införa denna igrundlagen.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund hävdar att

lagstiftningsfrågor bör helt handhas av riksdagen, varvid kyrkomötet endast ges möjlighet att som remissinstans yttra sig över lagförslag.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anför.

Författningsutredningens uppfattning, att riksdagen i ett A-läge ensam skulle stifta kyrkolag kan föreningen ej dela. Detta skulle innebära en närmare bindning till sta- ten.

Som utredningen anfört skulle det stat- liga intresset kunna inskränkas till att an- giva kyrkans bekännelse — den evangelisk- lutherska. Den närmare regleringen skulle i stort sett kunna anförtros kyrkan själv utan att något statligt intresse därigenom åsidosättes. Vissa problem borde bli före- mål för förhandling mellan kyrkan och sta- ten (se nedan). Gränsdragningen mellan kyrkans och statens kompetens bör närma- re utredas. Om bestämmanderätten i ett visst ämnesområde tillkommer staten, bör detta icke innebära, att kyrkan ej får sina synpunkter beaktade. Fastmera torde det — som utredningen framhållit —— ligga i sta- tens eget intresse, att hänsyn i görligaste mån tages till kyrklig uppfattning.

3.2.1.4.2 Kyrkomötets sammansättning m. m.

Under rubriken Kyrkomötets samman- sättning m. m. redogör utredningen inled— ningsvis för gällande bestämmelser samt diskuterar skäl för en utökning av kyrko- mötets storlek. Utredningen anser sig sakna anledning att gå in på frågan om den lämpligaste avvägningen mellan anta- let präster och antalet lekmän men berör däremot vissa principiella problem. Så-

lunda ställs frågan om proportionen mel- lan präster och lekmän ska vara fast- ställd genom lagstiftning. Vidare ifråga- sätts om självskrivna ledamöter (bisko- parna) bör ingå i kyrkomötet. Slutligen uttalar utredningen att den finner ett upphävande av bestämmelserna om de teologiska fakulteternas rätt att utse re- presentanter i kyrkomötet (samt i dom- kapitlen i Uppsala och Lund) framstå som en tidsenlig reform.

Avslutningsvis hänvisar utredningen till vad som anförts i betänkandet Lagstift- ning-Rättskipning (SOU 1965z70) om frågan om sättet att utse lekmannaom- bud, om tidsintervallen mellan kyrkomö- tena samt om interpellationsrätt för kyr- komötesledamot gentemot statsrådets le- damöter. (SOU 1968:11 s. 171—173.)

Vissa allmänna kommentarer görs av länsstyrelsen i Blekinge län, domkapitlet i Uppsala och Evangeliska fosterlands- stiftelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhål- ler att dess förord för A-läget getts under bl. a. det förbehållet att

frågan om kyrkomötets sammansättning och befogenheter i övrigt bör med hänsyn till det växande lekmannainflytandet i kyrkan göras till föremål för en översyn.

Som framgått av avsnitt 2.4.2 finner domkapitlet i Uppsala det angeläget att utvecklingen

mot vidgat lekmannainflytande stimuleras på olika sätt. Det kan bl.a. ske genom att kyrkan utöver sin församlingsorganisation får en stifts- och rikskyrklig organisation, som ger lekmännen möjlighet till ansvarsta- gande och inflytande i kyrkan. Domkapitlet skulle därför med största oro betrakta varje försök att forma relationen mellan

kyrka och stat på ett sådant sätt att ut- vecklingen mot ökat lekmannainflytande skulle fördröjas eller avstanna.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen föror- dar — om sambandet mellan stat och kyrka ska bestå _— bl.a.

att kyrkomötet göres till ett ur demokra- tisk synpunkt representativt organ för Svenska kyrkan.

Frågan om antalet ledamöter bör utre- das, anser domkapitlet i Västerås.

En utökning av lekmannarepresentatio- nen förordas av länsstyrelsen i Västman- lands län, enligt vilken det bör

lämnas frihet åt kyrkan att utarbeta för— slag — även om dessa slutligen måste fast- ställas i av riksdagen stiftad lag -— på en sådan demokratisk grundval, som svarar mot vad som är allmänt accepterat i sam- hället. Detta innebär att inslaget av själv- skrivna ledamöter begränsas och att in- slaget av valda lekmannaombud förstärkes.

Frågorna om lagfäst proportion mellan präster och lekmän, om biskoparnas självskrivenhet samt om de teologiska fa- kulteternas representation har remissin- stansema ofta berört i ett sammanhang. Också frågan om biskopsmötets ställning aktualiseras härvid. Uttalanden görs av bl. a. hovrätten för västra Sverige (se avsnitt 3.2.l.3), länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Skara, Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs och Härnösand, Svenska kyrkans lekman- naförbund, Svenska prästförbundet, Kyr- komusikernas riksförbund samt Förening- en Sveriges kyrkokamrerare. (Se även av- snitt 10.2.)

Länsstyrelsen i Jönköpings län

finner uppenbart att kyrkomötet inte är re- presentativt för Svenska kyrkan. Någon anledning att överhuvud behålla en särskild representation för prästerskapet i kyrko- mötet eller att låta biskoparna vara själv- skrivna synes inte föreligga.

Huvudgrunderna för kyrkomötets sam- mansättning och val bör regleras i grund- lag eller allmän lag.

Domkapitlet i Skara uttalar.

Beslut om kyrkans lära och dogmer bör enligt domkapitlets mening inte tillkomma en voterande församlings eget avgörande. Dels bör i sådana frågor garanteras ett in- flytande av teologisk sakkunskap. Dels mås- te i någon form den andliga erfarenhet som den kristna församlingen äger och vårdar i sin gemenskap kring ord och sakrament till- försäkras ett avgörande inflytande. Båda dessa synpunkter synas kunna tillvaratagas genom att man i kyrkans författning till- försäkrar biskopsmötet medbestämmande- rätt i sådana frågor. Det kan förutsättas att inom biskopsmötet alltid kommer att finnas såväl teologisk sakkunskap som mångårig förtrogenhet med den kristna församlingens liv.

Enligt domkapitlet i Strängnäs får en demokratisering av kyrkomötet

ej ha till följd att teologisk expertis saknas bland dess ledamöter. Enklast tillgodoses kravet på teologisk expertis genom ett bis- koparnas självskrivna ledamotskap.

För att göra kyrkomötet till ett ur de- mokratiskt synpunkt representativt organ för svenska kyrkan föreslår domkapitlet i Västerås

för det första, att dess samtliga ledamöter utses av stiftstingen. Vidare föreslås, att bis- koparnas självskrivenhet samt fakulteternas

rätt att utse ledamöter till kyrkomötet upp- hör. Principen att prästerliga ombud väljs av präster och lekmannaombud av lekmän samt relationen mellan dessa kategorier avskaffas.

Ärkebiskopens ställning som kyrkomötets självskrivne ordförande upphör. Han bör tilldelas ovillkorlig rätt att deltaga i kyrko- mötets förhandlingar samt kan förslagsvis i egenskap av kyrkans högste representant öppna samt avsluta mötet.

Domkapitlet föreslår, att i och med att biskoparnas självskrivenhet i kyrkomötet bortfaller, biskopsmötet skall ges en fast ställning i den kyrkliga organisationen.

Utöver dess nuvarande uppgifter såsom kontaktorgan för överläggning mellan bis- koparna i deras gemensamma angelägenhe- ter om stiftens vård samt prästerliga utbild- nings- och rekryteringsfrågor bör läggas, att biskopsmötet i samtliga ärenden, som rör antagande eller ändring av kyrkans böc- ker ävensom frågor, som rör kyrkans be- kännelse och lära, avger sitt yttrande över det av kyrkostyrelsen utarbetade förslaget, innan detsamma överlämnas till kyrkomö- tet.

Den utvidgning av kyrkomötets kom- petens som stiftsrådet i Uppsala förordar (se avsnitt 3.2.1.4.1) leder

ofrånkomligen till krav på en förändring av mötets sammansättning. Ekonomiska beslut bör fattas av en representation för de av- giftsbetalande medlemmarna.

Utredningen finner det med hänsyn till de teologiska fakulteternas »programmatis- ka obundenhet av varje konfession» natur- ligt att deras representation i kyrkomötet upphör (sid. 173).

SR delar denna mening. Utredningen diskuterar vidare biskopar- nas självskrivenhet i kyrkomötet (sid. 172). SR anser, att den medverkan från biskopar- nas sida i ärenden av lagstiftande, försam- lingsvårdande eller lärotolkande art, som måste anses angelägen, kan säkras på annat

sätt än genom deras självskrivenhet i ett representativt organ. Vid 1968 års kyrko- möte har framförts förslag om att biskops- mötet infogas i kyrkans ordinarie organisa- tion och blir obligatorisk remissinstans i vissa ärenden.

SR anser att detta förslag, som kan peka på en framkomlig väg, bör närmare ut- vecklas och övervägas, varvid en reell med- bestämmanderätt för biskopsmötet kan kom- ma ifråga.

Kyrkomötet bör enligt stiftsrådet i Här- nösand få en demokratisk sammansätt- ning. Vidare bör

självskrivenheten för biskoparna och de teo- logiska fakulteterna frångås. Likaså den nuvarande kategoriklyvningen lekmän-präs- ter. Ärkebiskopen bör dock äga rätt att närvara och deltaga i kyrkomötets förhand- lingar samt kunna väljas till dess ordföran- de. Kyrkomötets behov av teologisk och juridisk sakkunskap bör tillgodoses.

Bland de reformer Svenska kyrkans lek- mannaförbund anser nödvändiga om sam- bandet mellan stat och kyrka ska bibe- hållas märks att kyrkomötets samman- sättning bör grundas på helt genomförda demokratiska principer, varvid all själv- skrivenhet upphör.

Svenska prästförbundet hänvisar till det av 1968 års kyrkomöte antagna re- formprogrammet.

Kyrkomötet bör erhålla sådan samman- sättning att den hittillsvarande uppdelning- en på biskopar, präster och lekmän för- svinner.

Biskopsmötet bör infogas i kyrkans fast- ställda organisation.

Härtill vill förbundet för sin del ytter- ligare lägga: Förbundet anser nödvändigt att kyrkomötet i någon form tillförsäkras teologisk sakkunskap, kännedom om stifts-

administration och prästerlig erfarenhet. På denna punkt understrykes vad utredningen anfört å sid. 172, första spalten.

Som angelägna reformer bedömer Kyr- komusikernas riksförbund

ett upphävande av prästerskapets tillför- säkrade minimirepresentation, biskoparnas självskrivenhet samt fakulteternas rätt att utse representanter i kyrkomötet. Först här- efter kan kyrkomötet anses som ett ur de- mokratisk synpunkt representativt organ för Svenska kyrkan. I särskild ordning inkal- lad expertis bör kunna tillgodose kyrko- mötets behov av teologisk sakkunskap. Med hänsyn till kyrkomusikens stora bety- delse i såväl gudstjänstliv som försam- lingsarbete bör även nödvändig kyrkomu- sikalisk expertis beaktas.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser, att lekmännen bör få ökat inflytande även när det gäller kyrkomötets samman- sättning. Samtliga ledamöter bör utses ge- nom val. Detta förfaringssätt skulle bättre överensstämma med modern uppfattning om representativa organs sammansättning. Teologisk sakkunskap kan —- utöver den, som tillföres kyrkomötet genom val av teo- loger — tillgodoses genom anlitande av särskild expertis.

Sättet att utse lekmannaombud tas upp av länsstyrelsen i Jönköpings län samt domkapitlen i Västerås och Härnösand.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser det naturligast att kyrkomötets leda- möter, liksom hittills skett beträffande lek- männen, väljas av elektorer utsedda av fullmäktige, men även direkta val, där gi- vetvis endast medlemmar har rösträtt, kan tänkas. Huvudskälet mot att det även tänk- bara alternativet stiftstingen bör väljas är

att detta i ett A-läge måste medföra att tingens organisation regleras i statlig lag- stiftning utan kyrkomötets medverkan. Kan man från kyrkans sida acceptera en sådan ordning, vill länsstyrelsen ej motsätta sig den.

Domkapitlet i Västerås vill ha utrett hur reglerna för valproceduren till kyrko- mötet lämpligen bör utformas. Enligt domkapitlet i Härnösand bör de demo- kratiskt valda stiftstingen bli valkorpora- tioner vid utseende av ledamöterna i kyrkomötet.

Vilka tidsintervaller som ska förekom- ma mellan kyrkomötena bör utredas, an- ser domkapitlet i Västerås.

3.2.l.4.3 Centralstyrelse för kyrkan

Utredningen inleder i slutbetänkandet sin diskussion av frågan om centralstyrelse för kyrkan med en redogörelse för hur kyrkans förvaltning på riksplanet för när- varande är organiserad. Efter en redovis- ning av olika förslag om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan konstaterar ut- redningen att i ett A-läge kan en sådan styrelse vara av i princip statlig eller kyrklig karaktär.

Inrättande av en s. k. statlig centralsty- relse skulle enligt utredningen leda till att statliga centrala myndigheters befattning med kyrkliga frågor helt eller delvis över- fördes till styrelsen och sålunda koncent- rerades till en myndighet. Däremot skulle det knappast vara aktuellt att överföra de uppgifter vilka nu ankommer på kyrkliga organ (biskopsmötet, de centrala kyrkliga styrelserna). För denna lösning talar en- ligt utredningen möjligheterna att bl. a. vinna större överskådlighet och samord- ning när det gäller de kyrkliga frågor som

handhas av statliga organ samt åstadkom- ma en viss avlastning av Kungl. Maj:t. Mot sammanförandet till ett enda organ av alla kyrkliga frågor på den statliga si- dan kan emellertid enligt utredningen anföras att det skapar förutsättningar för en ökad statlig kontroll av kyrkan och dess verksamhet; statskyrkosystemet skul- le sålunda framträda starkare.

Utredningen bedömer att inrättande av en s.k. kyrklig centralstyrelse har större aktualitet. Frågan härom är emellertid inte enbart av praktisk-organisatorisk art utan är ägnad att påverka den totala kyr- ka-statrelationen. Förekomsten av en så- dan styrelse skulle nämligen enligt utred- ningen markera kyrkans karaktär av tros- samfund och skulle — i vart fall om sty- relsen erhöll uppgifter vilka nu ankommer på statliga myndigheter att handlägga — ge kyrkan en friare ställning inom stats- kyrkosystemets ram. Utredningen skisse- rar en ordning där en kyrklig centralsty- relse bl. a. övertar vissa ärenden från bis- kopsmötet och kyrkomötets utrednings- nämnd, kanske samtliga ärenden från de centrala kyrkliga styrelserna samt vissa uppgifter från statliga ämbetsverk och Kungl. Maj:t. Kyrkan skulle härigenom få en mycket fri ställning inom statskyr- kosystemets ram. Statens inflytande skul- le tillgodoses genom att dess lagstiftnings- makt på det kyrkliga området kvarstod. Därjämte skulle en viss statlig kontroll kunna ske genom att besvär över med- delade beslut i ärenden av administrativ karaktär prövades av statliga organ (Kungl. Maj:t eller i vissa fall kammar- rätten). Utredningen hänvisar slutligen till sitt betänkande Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967:45) när det gäller huvudmannaskapet för och sam- mansättningen av en kyrklig centralsty- relse samt vissa organisatoriska frågor i samband med inrättandet av en sådan. (SOU 1968: 11 s. 172—180.)

Förutom de remissinstanser som refe- reras i avsnitt 3.2.2 tillstyrker uttryckligen statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs och Lund, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund, Kyrko- musikernas riksförbund samt Evangeliska fosterlands-stiftelsen att en centralstyrelse för kyrkan inrättas i ett A-läge.

Förslaget avstyrks endast av domkapit- let i Visby som anför.

Mot själva huvuddragen av Svenska kyr- kans nuvarande organisatoriska uppbygg- nad och dess administrativa funktioner kan enligt domkapitlets mening icke reform- krav resas, om man, som sig bör, ställer det kravet på reformerna, att deras för- verkligande skulle medföra övervägande fördelar för kyrkan. Enligt domkapitlets mening fungerar den nuvarande högsta ad- ministrativa kyrkoledningen inom utbild- ningsdepartementet ur kyrklig synpunkt väl, bl.a. enär departementet har fri tillgång till hela den samlade administrativa sak- kunskap, som statsförvaltningen inom sig rymmer. Behov av centralstyrelse för kyr- kan, den må sedan vara av »statlig» eller »kyrklig» natur, föreligger sålunda enligt domkapitlets mening ej. Inrättandet av en sådan styrelse skulle för övrigt sannolikt försvåra utnyttjandet av den samlade stat- liga expertisen. Domkapitlet biträder så- lunda icke tanken på inrättande av en så- dan centralstyrelse.

I valet mellan en statlig och en kyrklig centralstyrelse förordar statskontoret, riks- revisionsverket samt länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län en statlig central- styrelse. En kyrklig centralstyrelse föror- das uttryckligen av hovrätten för västra

Sverige, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Västerås, Växjö och Lund, stiftsnämnden i Härnösand, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Hämö- sand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Svenska kyrkans församlings- och pasto- ratsförbund, Kyrkomusikernas riksför- bund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare.

Hovrätten för västra Sverige uttalar.

Otvivelaktigt framstår det icke sällan som en brist, att svenska kyrkan saknar ett centralt organ med befogenhet att i skilda hänseenden tillvarataga kyrkans intressen. Uppenbarligen blir ett sådant organ erfor- derligt, om sambandet mellan staten och kyrkan skulle komma att upphöra. Åtskil- ligt synes emellertid tala för att ett centralt kyrkligt organ inrättas också om sambandet skulle bestå, och detta även innan frågan därom avgöres.

Skälen för att tillskapa ett organ sådant som utredningen benämner statlig central- styrelse anser hovrätten ej särskilt vägande; ett sådant kan knappast antagas medföra några mera betydande fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Vad som enligt hovrättens mening förtjänar att när- mare övervägas är således inrättandet av en centralstyrelse av i princip kyrklig ka- raktär.

Utredningen har pekat på åtskilliga upp- gifter, som kan tänkas ankomma på en så- dan kyrklig centralstyrelse. Hovrätten — som anser det föra för långt att här ingå på dessa spörsmål — vill blott framhålla, att vad i denna fråga förekommit vid 1968 års kyrkomöte synes tyda på att det numera inom kyrkan finnes en utbredd opinion för en kyrklig centralstyrelse, som — utan att utpräglat statliga intressen träddes för nä- ra — skulle kunna tilläggas en rad ange- lägna uppgifter; se motionerna nr 17 s. 5 och nr 18 s. 10—12, särskilda utskottets be- tänkande nr 1 s. 8 f. och 14 f. samt mötets protokoll nr 7 s. 140.

Såvitt statskontoret kan finna skulle en kyrklig centralstyrelse

innebära att kyrkan, med bibehållande av de fördelar främst av ekonomisk natur som statskyrkosystemet medför, skulle tillerkän- nas en långtgående autonomi och sålunda inte i nämnvärd grad bli föremål för infly- tande och kontroll från statens sida. En sådan utveckling synes ge anledning till be- tänkligheter. En rimligare åtgärd i händelse att statsmakterna tar ställning till förmån för ett A-läge torde vara att en rent statlig kyrkostyrelse inrättas.

Riksrevisionsverket skriver.

Utredningen har diskuterat frågan om inrättandet av en centralstyrelse för kyrkan i ett A-läge (sid. 173—180). En sådan styrel- se skulle kunna vara av statlig eller kyrklig karaktär. Utredningen har framhållit att en statlig centralstyrelse skulle kunna hand- lägga vissa ärenden, som nu avgöres av Kungl. Maj:t, vilket skulle medföra en kanske önskvärd minskning av Kungl. Maj:ts befattning med kyrkliga frågor (sid. 177).

Under de senaste åren har en avlastning av Kungl. Maj:t ägt rum genom att hand- läggningen av vissa kyrkliga ärenden dele- gerats till statliga myndigheter, och ytterli- gare delegering torde vara möjlig. Enligt vad riksrevisionsverket under hand inhäm- tat, anser departementsutredningen emeller- tid att förutsättningen för en fortsatt mera väsentlig avlastning av Kungl. Maj:t är att ett centralt organ för handläggning av kyrkliga frågor inrättas. Om den nuvarande relationen mellan staten och kyrkan bibe- hålles och det anses lämpligt att avse- värt minska Kungl. Maj:ts befattning med kyrkliga ärenden, torde frågan om inrättan- det av en statlig centralstyrelse för kyrkan alltså få övervägas. Av vad utredningen anfört i sitt betänkande angående kyrk- lig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45 sid. 232) framgår, enligt riksrevisions- verkets bedömning, att behovet och lämp-

ligheten av en kyrklig centralstyrelse kan ifrågasättas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Genom inrättande av en centralstyrelse — en kyrklig civilförvaltning — torde stats- makten kunna få administrativt centrum för sin handläggning av kyrkliga ärenden. Läns- styrelsen tillstyrker att en sådan styrelse — som ej torde behöva utesluta att även bis- kopsmötet bibehålles — inrättas men finner — jämlikt sin grundsyn — att styrelsen bör få samma ställning som de centrala ämbets- verken i övrigt.

Enligt domkapitlet i Västerås skulle en kyrklig centralstyrelse

ge kyrkan en mer självständig ställning i dess förhållande till statliga myndigheter.

I en av de detaljgranskningar som dom- kapitlet i Växjö hänvisar till avvisas tan- ken på en statlig centralstyrelse därför att

det skulle minska kyrkans självständighet och manöverduglighet på en avgörande punkt.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund anknyter till sin medlems- enkät.

Kyrka-statutredningen har här diskuterat såväl en statlig som en kyrklig riksstyrelse. 89 % av de svarande har uttalat sig för en kyrklig riksstyrelse med den innebörd som utredningen givit detta begrepp.

Styrelsen ansluter sig till denna mening.

I fråga om organisation och arbetsupp- gifter m.m. för en central kyrkostyrelse

redovisas vissa allmänna synpunkter av Svea hovrätt, riksantikvarieämbetet, läns— styrelserna i Blekinge och Västmanlands län, domkapitlet i Strängnäs, Sveriges kyrkliga studieförbund, Svenska prästför- bundet och Centerns kvinnoförbund.

Organisation och arbetsuppgifter för en statlig centralstyrelse diskuteras av stats- kontoret och riksrevisionsverket.

Synpunkter på organisation och arbets- uppgifter för en kyrklig centralstyrelse förs fram av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Västerås och Lund, stiftsnämnden i Härnösand, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs och Härnösand, Kyrkomusikernas riksför- bund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare.

Svea hovrätt framhåller

att, även om i ett A-läge ett centralt kyrk- ligt organ inrättas, det icke därmed följer att Svenska kyrkan blir att betrakta som en juridisk person, d.v.s. en enhet med full rättskapacitet. Detta avhänger bl.a. av hur kyrkans relation till staten i övrigt utfor- mas och vilka uppgifter som tillägges det kyrkliga centralorganet.

Vidare ifrågasätter hovrätten

lämpligheten av den å s. 179 skisserade alternativa ordningen, enligt vilken till en kyrklig centralstyrelse skulle överföras även tillämpningen av generella bestämmelser, givna av de högsta statsorganen. En sådan ordning synes icke vara förenlig med vad som eljest gäller.

Enligt statskontoret bör inrättandet av en statlig centralstyrelse

inte innebära att staten över hela linjen

griper in i kyrkans verksamhet. Utredningen fäster stor vikt vid distinktionen mellan kyrkans legala och dess fria uppgifter. En statlig kyrkostyrelses funktion torde böra inskränkas till den legala verksamhetssfä- ren, medan den fria verksamheten förblir en rent inomkyrklig angelägenhet. Att låta en statlig kyrkostyrelse få ledningen av den fria verksamheten skulle i viss mening in- nebära en förstärkning av statskyrkosyste- met som torde böra avvisas. Invändas kan att en uppdelning av här antytt slag kan komma att medföra gränsdragningsproblem. Av utredningens redogörelse synes dock framgå att dessa inte behöver bli svårlösta. Invändningen är f.ö. snarast ett argument för ett fritt läge, som tillåter att en kyrklig centralstyrelse med allomfattande kompe- tens tillsätts.

För inrättande i ett A-läge av en statlig centralstyrelse för kyrkan kan bl.a. föl- jande två huvudargument anföras. För det första kan påpekas att de ärenden rörande kyrkan som nu handläggs på ämbetsverks- nivå är splittrade på ett stort antal myndig- heter, vilket skulle kunna tänkas vara en nackdel jämfört med en organisation enligt vilken alla kyrkliga ärenden handläggs av en enda myndighet. Spörsmålet härom har utredningen belyst med redogörelser för hur ärenden som mer eller mindre är av kyrklig natur f.n. hör hemma hos olika myndigheter. För det andra kan hävdas att i avsaknad av ett centralt kyrkligt organ på ämbetsverksnivå ett alltför stort antal kyrkliga ärenden kommer att få förbehål- las Kungl. Maj:ts avgörande, något som strider mot den eljest tillämpade principen att beslutanderätten i rutinbetonade eller eljest mindre betydelsefulla ärenden skall i största möjliga utsträckning delegeras från Kungl. Maj:t till underordnade myndighe- ter.

Den nuvarande fördelningen av de med kyrkan sammanhängande förvaltningsupp- gifterna på olika centrala ämbetsverk torde från förvaltningsorganisatorisk synpunkt in- te ge anledning till några väsentliga invänd- ningar. I flera fall rör det sig om sådana funktioner som för hela statsförvaltningens

del sammanförts till specialiserade organ med särskild kompetens. Det ter sig inte ändamålsenligt att en centralstyrelse för kyrkan skulle förses med resurser för att själv handha dessa funktioner. Som exem- pel kan nämnas riksarkivets tillsyn över de kyrkliga arkiven, statens avtalsverks upp- gift som förhandlingsorgan i fråga om präs- ters och kyrkomusikers avlöningsförrnåner samt statens personalpensionsverks uppgift att beräkna och utbetala tjänstepensions- förmåner som skall utgå till följd av tjänst inom kyrkan.

I betänkandet »Kyrklig organisation och förvaltning» (SOU 1967: 45) har utredning- en närmare angett de arbetsuppgifter som skulle kunna överföras från centrala äm- betsverk till en statlig centralstyrelse för kyrkan. Därav framgår att enligt utredning- ens bedömning, som statskontoret i princip kan ansluta sig till, en sådan överföring skulle bli av förhållandevis begränsad om- fattning och i huvudsak avse funktioner som nu fullgörs av kammarkollegiet, stats- kontorets fondbyrå och riksantikvarieämbe- tet. En sådan samordning torde kunna medföra vissa fördelar från organisatorisk synpunkt, vilka emellertid inte torde böra tillmätas större betydelse för frågan om en statlig centralstyrelse bör inrättas eller inte.

Vad gäller de uppgifter för den kyrkliga förvaltningen som nu ankommer på stats- kontorets fondbyrå vill ämbetsverket i sam- manhanget anföra följande. Från principiell synpunkt ter det sig naturligt att dessa by- råns funktioner i sin helhet överförs till en statlig centralstyrelse för kyrkan. Undan- tag synes dock böra göras för den egentliga förvaltningen av kyrkofondens tillgångar och därmed direkt förknippade göromål (medelsplaceringsfrågor, bevakning av lån och ställda säkerheter m. m.). Mot bakgrun- den av den omfattande fondförvaltningen som fondbyrån bedriver och den särskilda expertis som därvid finns tillgänglig för medelsplaceringsfrågor synes sålunda ett bibehållande av nuvarande ordning i här nämnt avseende vara att föredra. Däremot torde fondbyråns speciella funktioner av- seende upprättande av avräkningslängd för

Stockholms stift böra överflyttas till lämp- ligt regionalt organ.

I fråga om arbetsfördelningen på den kyrkliga förvaltningens område mellan Kungl. Maj:t och underordnade förvalt- ningsnivåer ter sig en reform önskvärd. Det står inte i god överensstämmelse med eljest tillämpade principer att så många detaljfrågor handläggs av Kungl. Maj:t som nu är fallet på detta område. I detta sammanhang kan erinras om departements- utredningens år 1968 avlämnade förslag beträffande tillsättning av vissa prästerliga tjänster m. m. Ett centralt förvaltningsorgan för kyrkan skulle vidare kunna fullgöra led- nings- och samordningsfunktioner, särskilt i fråga om domkapitlen och stiftsnämnder- na, som det nu inte finns förutsättningar för.

Enligt statskontorets mening bör därför i ett A-läge inrättas ett centralt statligt or- gan för kyrkan, till vilket Kungl. Maj:t kan delegera beslutanderätt i kyrkliga ärenden efter ungefär samma normer som tillämpas på andra områden. En utgångspunkt för arbetsfördelningen kan, vad gäller ärenden som nu handläggs av Kungl. Maj:t, vara den tabell som återfinns i utredningens be- tänkande »Kyrklig organisation och förvalt- ning» på sid. 227 f. Utöver de uppgifter som överflyttas från Kungl. Maj:t bör, så- som ovan antytts, ett sådant organ även överta uppgifter som nu åvilar vissa cen- trala ämbetsverk.

Statskontoret skriver avslutningsvis — efter att ha diskuterat behovet av en fastare organisation för de fria uppgif- terna på stiftsplanet (jfr avsnitt 3.2.l.3).

Även på riksplanet kan en fastare orga- nisation för de fria uppgifterna vara natur- ligt i ett A-läge.

Riksrevisionsverket påpekar att inom verket pågår

ett utvecklingsarbete för att successivt ut- forma ett ekonomi-administrativt system i

statsdriften, SEA-systemet. Det syftar till, bl. a., att utveckla ett generellt ADB-system. I ett A-läge synes det vara naturligt att domkapitlen, stiftsnämnderna och en even- tuell statlig centralstyrelse för kyrkan i re- dovisningshänseende anslutes till statskon- torets fondbyrå, när de inordnas i SEA- systemet.

Riksantikvarieämbetet erinrar om att uppsikten över kyrkobyggandet för när- varande åvilar ämbetet.

Uppgiften kan ej sägas sammanhöra med det egentliga verksamhetsområdet för ämbe- tet såsom kulturminnesvårdande myndighet men synes ej heller naturligen kunna över- föras på annat statligt expertorgan för bygg- nadsfrågor. I det fall en centralstyrelse över kyrkan tillskapas i A-läget och en central uppsikt över kyrkobyggandet anses böra bestå, skulle i och för sig till central- styrelsen kunna överföras de rådgivande och granskande uppgifter, som enligt 1920 års kungörelse nu ankommer på riksantik- varien och som ej faller under det naturliga kompetensområdet för ett kulturminnes- vårdens expertorgan. Detta synes mot bak- grund av vad som ovan sagts kunna ske, oavsett om denna centralstyrelse är statlig eller kyrklig. En förutsättning härför är dock att centralstyrelsen får tillräckliga ekonomiska resurser för att till sig kunna knyta erforderlig sakkunskap.

Kompetensfördelningen mellan en sådan centralstyrelse och riksantikvarieämbetet så- som kulturminnesvårdande myndighet synes kunna upprätthållas på i princip två sätt.

I det ena alternativet, vilket enligt ämbe- tets mening endast äger aktualitet i fall av en statlig centralstyrelse, kan den gene- rella uppsikten över kyrkobyggandet sådan den nu regleras genom 1920 års kungörelse i principiellt oförändrad form överföras till centralstyrelsen. Den kulturminnesvårdande aspekten skulle därvid tillgodoses på i prin- cip samma sätt som skedde innan riksantik- varien övertog byggnadsstyrelsens myndig- hetsfunktioner beträffande kyrkobyggandet. Det skulle sålunda ankomma på centralsty-

relsen att samråda med ämbetet, då fråga är om åtgärd av betydelse ur kulturhisto- risk synpunkt. Skulle ämbetet och central- styrelsen därvid stanna i olika meningar, skulle frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Relationerna mellan centralstyrelsen och ämbetet skulle därmed i princip vara de- samma som fram till den 1 juli 1967 rådde mellan byggnadsstyrelsen och ämbetet.

Enligt det andra alternativet skulle den statliga uppsikten över att kyrkobyggnad, kyrkotomt samt byggnader och vissa fasta anordningar på kyrkotomt vårdas på ett ur kulturminnesvårdande synpunkt lämpligt sätt, utövas på i princip samma sätt som gäller beträffande statliga byggnadsminnes- märken eller byggnadsminnen, d.v.s. med riksantikvarien eller i vissa fall Kungl. Maj:t som granskande och beslutande myn— digheter. Detta förutsätter inventering av samtliga landets kyrkor med tillhörande mark och byggnader samt registrering av vissa av dem helt eller delvis såsom skydds- objekt. Även i detta alternativ kan ingå att kyrkans centralstyrelse utövar gransknings- och rådgivningsverksamhet i fråga om kyrk- ligt byggande och byggnadsvård m.m., som ej avser de speciella skyddsobjekten.

Under rubriken Frågan om centralsty- relse för kyrkan anför länsstyrelsen i Jön- köpings län.

Länsstyrelsen finner framför allt behovet av att få ett kyrkans eget förhandlings- och utredningsorgan, som kan företräda kyr- kan vid förhandlingar om en friare ordning för relationen kyrka-stat, men även andra av utredningen anförda skäl, påkalla inrät- tande av en sådan centralstyrelse. Denna bör för att kunna fylla dessa funktioner i princip vara ett kyrkans eget organ och åtminstone till övervägande delen utses av kyrkomötet. Detta bör emellertid inte ute- sluta viss statlig insyn och kontroll (sådan förekommer ju ifråga om åtskilliga enskilda organ som har funktioner med statlig an- knytning). Sålunda bör exempelvis ärkebis- kopen — som förutsättes utsedd enligt i

stort sett nuvarande grunder — vara själv- skriven ordförande; vid handläggningen av vissa ärenden, där staten har särskilda in- tressen, (ej förhandlingsfrågor), skulle vissa av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter kunna ingå; besvärsrätt bör föreligga till statliga organ enligt vad utredningen förordat (s. 178 vn.).

Vad utredningen anfört om att styrelsen skulle vara ansvarig endast inför kyrkomö- tet (s. 179 vn.) förefaller dunkelt. Så länge Kungl. Maj:t har vissa befogenheter, t.ex. att pröva besvär, måste styrelsen vara i viss mån ansvarig även inför Kungl. Maj:t. -— Då hithörande frågor uppenbarligen måste utredas ytterligare, saknar länsstyrelsen an- ledning att utöver vad som skett gå in på frågor om en kyrkans centralstyrelses ställ- ning och uppgifter.

Med en demokratiskt uppbyggd central kyrkostyrelse skulle, anser länsstyrelsen i Blekinge län,

vinnas en större överskådlighet och samord- ning när det gäller kyrkliga frågor, som nu handhas av olika statliga organ.

Om kyrkan betraktar detta som önsk- värt synes enligt länsstyrelsen i Västman- lands län föga vara att invända mot en av ett reformerat kyrkomöte tillsatt kyrkostyrelse.

Domkapitlet i Strängnäs anför.

Även om bandet med staten bibehålles, framstår det som ett oeftergivligt krav att svenska kyrkan får en centralstyrelse, vald av kyrkomötet.

Domkapitlet i Västerås anser att en kyrklig centralstyrelse skulle

ge kyrkan en mer självständig ställning i dess förhållande till statliga myndigheter. För att det organisatoriska sambandet mel-

lan kyrkan och staten här skall befästas vill domkapitlet föreslå, att av de förslags- vis 10—12 ledamöterna i centralstyrelsen 2—4 bör utnämnas av Kungl. Maj:t, medan de övriga väljas av kyrkomötet. Till en så- lunda sammansatt kyrkostyrelse bör överfö- ras de flesta ärenden, vilka nu handlägges av Kungl. Maj:t, dock icke nuvarande be- svärsärenden.

Kyrkomötet bör utarbeta regler för kyrkostyrelsens verksamhet, och styrelsen skall till kyrkomötet avge sin årliga verk- samhetsberättelse och inför detsamma vara ansvarig för sitt arbete. Vad beträffar de kyrkliga böckerna, skall alla förslag om antagande eller ändring av desamma för- beredas av kyrkostyrelsen, innan de antagas av kyrkomötet. Motion inom kyrkomötet på detta område skall alltså icke omedel— bart kunna avgöras av kyrkomötet utan all- tid hänskjutas till styrelsen för vidare utred- ning.

Kyrkostyrelsen bör intaga en gentemot Kungl. Maj:t och statliga ämbetsverk själv- ständig ställning, i vad avser förvaltning av kyrkofonden, fastställande av rikskollekter samt stadgar för de centrala kyrkostyrel— serna. Att förvaltningen av kyrkofonden överflyttas på kyrkans centrala styrelse finner domkapitlet följdriktigt, enär styrel- sen för sin verksamhet behöver ha tillgång till medel för kyrkans gemensamma åtagan- den.

Det föreslås vidare, att kyrkostyrelsen för varje år fastställer storleken av den allmän- na kyrkoavgiften inom vederbörligen fast- ställd ram.

Inom Kungl. Maj:ts kansli har genom- förts en utredning om överflyttande av vis- sa arbetsuppgifter till läns- och stiftsorgan, och domkapitlen har i samband därmed erhållit beslutanderätten inom ett flertal områden av den ecklesiastika förvaltningen. Med anledning härav vill domkapitlet i förbigående väcka frågan, om icke de hos Kungl. Maj:t kvarliggande ärendena — i regel besvärsmål och ärenden av juri- diskt mer kvalificerad art — närmast bör hänföras till justitiedepartementet.

I anslutning till vad som ovan nämnts

beträffande kyrkostyrelsens verksamhetsom- råde bör kyrkostyrelsen även ta befattning med frågor rörande den kyrkliga indelning- en och prästerliga tjänsteorganisationen. Vad gäller ändringar i den kyrkliga indel- ningen bör kyrkostyrelsen fungera som ett utredande och förslagsställande organ. Kyr- kan får därmed ett större inflytande på detta område, något som domkapitlet be- dömer såsom angeläget. Vad beträffar den prästerliga tjänsteorganisationen synes det domkapitlet än mer behövligt att kyrkan —— för att bättre tillgodose tidens krav — ges möjligheter att utan onödigt dröjsmål an- passa den prästerliga organisationen efter de förändringar, som sker. Kyrkan bör ge- nom sitt centrala organ ha överblick över såväl sina ekonomiska som personella re- surser och snabbt kunna fatta beslut i hit- hörande ärenden.

Erhåller centralstyrelsen en sammansätt- ning av ovan angivet slag, kommer till dess verksamhet att hänföras ytterligare en vik- tig uppgift, att utnämna biskopar. Skulle däremot samtliga ledamöter ikyrkans cent- rala styrelse väljas av kyrkomötet, förut- sätter domkapitlet att biskoparna fortfa- rande utses av Kungl. Maj:t. För det se- nare alternativet förefaller tveksamt, vil- ken ställning den centrala kyrkostyrelsen ur juridisk synpunkt kommer att intaga. Ut- redas bör, om ifrågavarande styrelse kom- mer att erhålla offentligrättslig eller pri- vaträttslig status. Den rättsliga karaktär styrelsen får, blir sedan avgörande för för- samlingarnas ställning gentemot styrelsen. I detta sammanhang är det enligt domkapit- lets uppfattning behövligt med ett klarläg- gande, i vilken omfattning den centrala kyrkostyrelsen får bestämmanderätt över församlingarnas verksamhet.

Domkapitlet i Lund uttalar att kyrkan i ett A-läge bör

utrustas med ett direkt på församlingar och stiftsting uppbyggt beslutande organ och ett av detta utsett verkställande organ, en kyrklig centralstyrelse.

Det förefaller stiftsrådet i uppenbart

Uppsala

att en kyrklig centralstyrelse bör utses av det reformerade kyrkomötet. Någon själv- skrivenhet utöver ärkebiskopens bör inte förekomma.

Beträffande en kyrklig centralstyrelses befogenheter inom ramen för ett bevarat statskyrkosystem ansluter sig SR i allt vä- sentligt till det resonemang, som utredning- en utvecklar sid. 178 ff. Hur stor själv- ständighet en sådan styrelse bör tillerkän- nas blir en fråga om hur man ser på den avvägning mellan staten och kyrkans intres- sen, som utredningen diskuterar på tal om kyrkomötets medbestämmanderätt vid kyr- kolagstiftningen.

Liksom i fråga om stiftsstyrelsen kan det komma att visa sig nödvändigt att över— väga förening av representativa och förval- tande befogenheter genom att vissa av de valda och beslutande ledamöterna samti- digt är anställda och som förvaltningsche- fer föredrar var sin grupp av ärenden. En- dast erfarenheten kommer att Visa om, när och i vilken utsträckning en sådan organi- sationsform visar sig ändamålsenlig. Möj- ligheterna för en utveckling i denna riktning bör emellertid hållas öppna.

Stiftsrådet i Strängnäs

ansluter sig till den ordning som utredning- en har skisserat å sidan 179 sista stycket och sidan 180 överst beträffande centralsty- relsens uppgifter.

För att kyrkomötet ska äga ett förbe- redande och verkställande organ bör en- ligt stiftsrådet :" Härnösand finnas

en central kyrkostyrelse, vald av kyrkomö- tet. Ärkebiskopen ingår i kyrkostyrelsen och må även kunna väljas till dess ordfö- rande. Förutom uppgiften att fungera som förberedande och verkställande organ åt kyrkomötet, torde kyrkostyrelsen bl. a. med

fördel kunna handha förvaltningen av kyrkofonden, fastställande av rikskollekter, liksom stadgar för de centrala kyrkliga sty- relserna, meddelande av dispens från före- skrivna examina för tillträde till prästämbe- tet och andra liknande uppgifter som f.n. handhas av statliga organ.

Hos Kungl. Maj:t bör kvarligga rätten att utnämna ärkebiskop och biskop. Likaså torde, i viss utsträckning, besvär över kyrkostyrelsens beslut få föras hos Kungl. Maj:t. De med kyrkans verksamhet på riks- planet förbundna kostnader äger kyrkomö— tet — i likhet med stiftstingen på stifts- planet — på förslag av kyrkostyrelsen av församlingarna uttaga avgifter inom av Kungl. Maj:t fastställd ram.

Biskopsmötet legaliseras och göres bl.a. till remissinstans i interna kyrkliga frågor, samt tillerkännes förslagsrätt till kyrko- möte och kyrkostyrelse.

Sveriges kyrkliga studieförbund påpe- kar att

konstruktionen av en kyrklig riksstyrelse beror i åtskilliga hänseenden på huruvida sambandet kommer att bestå eller icke. Un- der alla förhållanden finner SKS lämpligt att riksstyrelsen uppbygges demokratiskt på enskilda kyrkomedlemmars val av elektorer och representanter i stifts- och rikssamman- hang. Till riksstyrelsen bör knytas ett centralt kansli.

Enligt Svenska prästförbundet bör den centrala kyrkostyrelsen

få till sitt förfogande teologisk, juridisk och ekonomisk expertis. Till detta organ bör överflyttas bl. a. förvaltningen av kyrkofon- den, fastställandet av rikskollekter samt fastställandet av stadgar för de kyrkliga styrelserna.

Därest en ensambestämmanderätt för kyrkomötet införs, skriver Kyrkomusi- kernas riksförbund,

framstår inrättandet av en kyrklig central- styrelse som en naturlig följd. Ett väsent- ligt krav från KMRs sida är dock att den offentligrättsliga regleringen av prästers och kyrkomusikers anställningsförhållanden icke avskaffas eller överflyttas till kyrklig myn- dighet.

Den verkställande funktionen inom kyrkan bör, säger Centerns kvinnoför- bund,

utövas av en central kyrkostyrelse, som där- med övertar vissa funktioner som idag handläggas av departementen, samt utred- nings- och planeringsuppgifter, som för när- varande handläggs av kommittéer och ar- betsgrupper.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund vill att en

kyrklig riksstyrelse som kan överta statens funktioner i kyrkan tillsättes.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anför.

Om bestämmanderätten i kyrkliga ange- lägenheter på vissa områden överföres till kyrkomötet ensamt, bör på skäl, som utred- ningen anfört, ett kyrkligt administrativt organ inrättas på riksplanet för utredande och verkställande uppgifter inom ensambe- stämmanderättens ram. Många av de admi- nistrativa uppgifter, som åligga de centrala ämbetsverken, ävensom andra uppgifter skulle då kunna centraliseras till detta or- gan. Som utredningen framhållit, skulle en sådan åtgärd markera kyrkans karaktär av trossamfund och ge den en friare ställning. Även i dagens läge lider Svenska kyrkan av bristen på en kyrklig centralstyrelse.

3.2.1.5 Frågor rörande den kyrkliga egendomen Under rubriken Vissa särskilda frågor tar kyrka-statutredningen i slutbetänkan-

det upp medlemskapsfrågan, skattefrågor och frågor rörande den kyrkliga egendo- men (SOU 1968:11 s. 180—187).

Remissinstansernas kommentarer till de två förstnämnda problemkomplexen har redovisats i avsnitt 2.1.6.l resp. 3.1.2.1.

I avsnittet Frågor rörande den kyrk- liga egendomen redogör utredningen för arbetet inom 1960 års ecklesiastika bo- ställsutredning samt diskuterar kyrkofon- dens framtida användning. Remissinstan- sernas synpunkter på sistnämnda fråga har redovisats i avsnitt 3.1.2.2. I anslut- ning till redogörelsen för boställsutred- ningens arbete har länsstyrelsen i Väster- norrlands län, domkapitlet i Lund, stifts- nämndema i Lund, Göteborg och Härnö- sand, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund gjort vissa uttalanden. Stiftsnämnden i Västerås hän- visar till sitt yttrande över boställsutred- ningens betänkande. — I avsnitt 3.233 redovisas synpunkter från länsstyrelsen i Västmanlands län, som diskuterar en in- lösen av den kyrkliga jorden.

I händelse av en anslutning till A-läget bör, skriver länsstyrelsen i Västernorr- lands län,

måhända övervägas om icke förhållandet mellan svenska kyrkan och staten bör ren- odlas i så motto att den ekonomiska verk- samhet, som icke har direkt samband med kyrkans centrala uppgifter, bör handhas av staten. Detta skulle innebära att all fast egendom, som nu tillhör kyrkan och icke utgöres av kyrkobyggnader och andra för kyrklig verksamhet erforderliga lokaler samt bostäder åt präster, överföres i statens ägo. Det kan över huvud taget ifrågasät- tas om religiösa samfund direkt eller indi— rekt bör äga annan egendom än sådan som erfordras för deras religiösa och sociala verksamhet.

3 Finansiella och organisatoriska frågor Domkapitlet i Lund anför.

För A-läget förutsätter utredningen (s. 186), att nuvarande kyrka-statrelation i allt väsentligt består. Att emellertid även i ett A-läge en avsevärd rationalisering av den kyrkliga jorden och dess förvaltning bör kunna genomföras, framgår av förslag som framlagts av 1960 års ecklesiastika bo- ställsutredning. Dessutom skulle en avse- värd rättslig förenkling när det gäller den kyrkliga jordens ställning kunna ske om, på sätt som utredningen kyrka-stat antytt (SOU 1967: 46 s. 202), kronan avsäger sig all rätt till den kyrkliga egendomen, under villkor att denna användes för de särskilda kyrkliga ändamål, vartill den dis- ponerats. Domkapitlet tillstyrker därför att en sådan lösning överväges redan för ett A-läge (jfr s. 206 not 14). Man skulle alltså här få en motsvarighet till reglering- en i lag den 13 maj 1932 av rättsläget i fråga om äganderätten till häradsallmän- ningarna eller till den år 1964 beslutade avvecklingen av städernas donationsjordar.

Stiftsnämnden i Lund framhåller att det inkomstbortfall för kyrkan som upp- står om utträdda samt juridiska personer helt befrias från avgift

bör kunna något kompenseras genom en ökad avkastning av den kyrkliga jorden, som man otvivelaktigt skulle kunna få ge- nom rationellare driftsformer. Förslag i syfte att underlätta rationaliseringen inom den kyrkliga boställsförvaltningen har framlagts av 1960 års ecklesiastika boställs- utredning i SOU 1968: 12 och blir i annat sammanhang föremål för stiftsnämndens granskning.

Stiftsnämnden i Göteborg erinrar om atti A- och B-lägena

påverkas ej den kyrkliga egendomen med avseende på den rättsliga ställningen. De administrativa förändringar, som kan kom-

ma till stånd vid ett genomförande av ett- dera av dessa lägen är av den art att de förutsätter en grundlig utredning av olika detaljspörsmål, varför stiftsnämnden förut- sätter att stiftsnämnden, om beslut fattas om genomförande av något av A- och B-lä- gena, i ett senare skede kommer att beredas möjlighet att avge yttrande häröver.

Stiftsnämnden i Härnösand

vill i anslutning till vad utredningen anfört på sid. 186 understryka, att det är angelä- get, att genomförandet av reformer beträf- fande den kyrkliga jordens förvaltning icke blir uppskjuten. Enligt stiftsnämndens me- ning bör åtgärder, som vidgar möjligheten till rationalisering av ecklesiastikt jordbruk och skogsbruk och höjande av dess av- kastning, genomföras snarast och utan av- vaktan på den slutliga lösningen av kyrka- statfrågan.

Om kyrkan, säger Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund,

kommer att behålla ett organisatoriskt samband med staten, synes det styrelsen önskvärt att en sådan reformering av för- valtningsbestämmelserna kommer till stånd att kyrkan får en vidgad bestämmanderätt över egendomen.

Det råder, anser Moderata samlings- partiets kvinnoförbund,

en viss oklarhet om vad som är kyrklig respektive statlig och kommunal egendom. Det vore önskvärt att genom kartläggning och ev. lagstiftning få klara besked angåen- de äganderätten. Om Svenska kyrkan själv får bestämma över sin jord kan antagligen större avkastning uppnås.

Samtidigt bör ansvarsfördelningen vad beträffar underhåll av kyrklig egendom reg- leras.

3.2.2 1968 års kyrkomöte om kyrkligt reformprogram och förhandlingsduglig kyrkoorganisation

En rad myndigheter och organisationer — främst sådana med kyrklig anknytning —- har delvis utformat sina yttranden över de organisatoriska frågorna som kommenta- rer till besluten vid 1968 års kyrkomöte om ett kyrkligt reformprogram och om en förhandlingsduglig kyrkoorganisation. Be- sluten innebär att mötet bl. a. dels uttalar att de i motionen nr 18 framförda önske- målen bör, på det sätt mötets särskilda utskott förordat, uppmärksammas och tillgodoses vid den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svens- ka kyrkan, dels anhåller att dessa refor- mer genomförs inom ramen för ett fort- satt samband mellan staten och svenska kyrkan samt dels anhåller att de i motio- nen nr 17 framförda önskemålen tillgodo- ses på det sätt mötets särskilda utskott förordat och att förslag till lagstiftning föreläggs nästa kyrkomöte. (Mot 1968: 17—20, SäU 1, kskr 31.)

I motionen nr 18 föreslogs i huvudsak följande. Medlemskapet i kyrkan grundas i princip på dopet. De regler som avser kyrkans inre liv utformas av kyrkomötet. Inom lagstiftningsområdet verkställs en noggrann gränsdragning. Kyrkomötet görs till ett ur demokratisk synpunkt represen- tativt organ för svenska kyrkan. En cent- ral kyrkostyrelse inrättas och får till sitt förfogande ett kansli med teologisk, juri- disk och ekonomisk expertis. Till kyrko- styrelsen överflyttas bl. a. förvaltningen av kyrkofonden, fastställandet av rikskollek- ter samt fastställandet av stadgar för de centrala kyrkliga styrelserna. Biskopsmö- tet infogas i kyrkans fastställda organi- sation. Stiftstingen får en för alla stift likformig uppbyggnad. Domkapitlen om- bildas till att bli styrelse för hela den verksamhet som utförs i stiftet. Avgiften

till kyrkan förändras från skatt till med- lemsavgift. Staten hjälper till med debi- tering och insamlande av avgiften, som delas upp på församlingsavgift, stiftsav- gift och allmän kyrkoavgift, den sistnämn- da avseende hela kyrkans gemensamma behov.

I motionen nr 17 föreslogs att ett kyrk- ligt förhandlingsorgan skapas för de över- läggningar mellan svenska kyrkan och staten som enligt motionen måste komma att föregå den slutliga regleringen av kyrka-statförhållandet. Ett sådant organ bör, anser motionärerna, baseras på en demokratisk, på församlingarna uppbyggd stifts- och riksorganisation och utgöras av en av kyrkomötet tillsatt kyrkostyrelse.

I kyrkomötets hemställan instämmer uttryckligen — helt eller delvis — hov- rätten för västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms 1än, domkapitlen 1 Upp- sala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockhohn, stiftsnämnderna i Väs- terås och Lund, svenska kyrkans central- råd, stiftsråden i Skara, Västerås, Växjö, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, Sveriges kyrkliga studieförbund, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska prästförbundet, Fräls- ningsarmén, Centerns kvinnoförbund och Kyrkliga kvinnorådet.

Sålunda skriver hovrätten för västra Sverige — som delvis framgått av avsnitt 3.2.1.4.3 —

att vad i denna fråga förekommit vid 1968 års kyrkomöte synes tyda på att det nu- mera inom kyrkan finnes en utbredd opi- nion för en kyrklig centralstyrelse, som — utan att utpräglat statliga intressen träddes för nära — skulle kunna tilläggas en rad angelägna uppgifter; se motionerna nr 17 s. 5 och nr 18 s. 10—12, särskilda utskot- tets betänkande nr 1 s. 8 f. och 14 f. samt

mötets protokoll nr 7 s. 140.

Som nyss antytts anser hovrätten skäl tala för att ett centralt kyrkligt organ inrät- tas redan i nuvarande situation, alltså in- nan kyrka-statfrågan når sitt avgörande skede. Det bör nämligen vara ägnat att bidraga till en tillfredsställande lösning av denna fråga och underlätta arbetet därmed, om ett auktoritativt permanent organ finnes som kan anses företräda hela kyrkan. Icke minst vid de förhandlingar rörande kyrka- statfrågan, vilka kan tänkas komma till stånd mellan staten och kyrkan, kan ett så- dant organ få en betydelsefull uppgift. Möjligt är också att de sakkunniga, som den 28 juni 1968 tillkallats för fortsatt ut- redning av nämnda fråga kan finna värde- fullt att samråda med ett sådant kyrkligt organ som här behandlats.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar.

Såsom framhålles i motion nr 17 vid årets kyrkomöte har Svenska kyrkan för närvarande inte något organ av permanent natur som är behörigt att företräda kyr- kans samlade intressen vid de förhandlingar med vederbörande statliga myndigheter, som får antagas komma att bli nödvändiga för att reglera förhållandet mellan stat och kyrka. Det är därför nödvändigt — påpe- kar motionärerna, till synes med rätta — att det för kyrkan tillskapas ett auktorita- tivt organ som kan fungera som förhand- lingspartner i förhållandet till statsmakter- na. Praktiska skäl torde tala för att ett sådant kyrkligt organ tillsättes förhållande- vis snart.

Som framgått av avsnitt 2.3.3.2 kon- staterar domkapitlet i Linköping att det fanns en allmän uppslutning kring det s.k. reformprogrammet vid 1968 års kyrkomöte.

Dess förverkligande skulle innebära en starkare markering av kyrkan som ett eget organ inom samhället. I särskilda utskottets tolkning skulle emellertid detta reformpro- gram ge befogenheter åt staten, som tange-

rar gränserna för statens neutralitet. Staten skulle t.ex. i grundlagen fastslå Svenska kyrkans bekännelse som evangelisk-luthersk. I grundlagen skulle även ingå t. ex. att kyr- kans biskopar utses av regeringen. Beslut om kyrkans organisatoriska indelning i stift, kontrakt, pastorat och församlingar samt om antalet församlingspräster skulle fortfa- rande vara riksdagsfrågor. Det kan ifråga- sättas, om detta ger ett riktigt uttryck för »statens neutralitet» i trosfrågor.

Det reformprogram, om vars genomfö- rande årets kyrkomöte hemställt, skulle el- jest ge en ur demokratisk synpunkt bättre uppbyggd kyrka, där beslutanderätten på olika stadier: i församling, pastorat, stift och rikskyrka skulle ligga hos de olika re- presentationsorganen. Dessa skulle vidare besluta om befogenheterna för de kyrkligt- administrativa organen stiftsting, kyrkosty- relse m.fl. Det översta representationsor- ganet, kyrkomötet, skulle besluta om kyr- kans organisation och indelningar, om vad som i dag kallas kyrkolag och kyrkostadgar och om Svenska kyrkans lära samt utse de olika befattningshavarna.

En sådan ordning skulle bättre ge uttryck såväl åt kyrkans egenart som åt statens neutralitet.

I allt väsentligt ansluter sig domkapit- let i Skara

till de villkor för ett fortsatt organisatoriskt samband med staten vilka framlagts i mo- tion nr 18 vid 1968 års kyrkomöte.

Dessa förslag kunna i stort sett tänkas genomförda, oberoende av hur kyrkans för- hållande till staten gestaltar sig. De kunna —- sedan kyrkomötet i allt väsentligt anta- git dem — anses som av kyrkan angivna villkor för genomförandet av ett s.k. A- läge. Domkapitlet finner de angivna villko- ren vara i stort sett oeftergivliga. Skulle statsmakten icke finna dem antagbara, måste detta därför enligt domkapitlets me- ning medföra, att endast något av de fria lägena kan bli aktuellt.

För en reglering av kyrkans förhållande till staten måste en förhandlingsduglig or-

ganisation, representativ för svenska kyr- kan, komma till stånd. Såsom särskilda ut- skottet vid 1968 års kyrkomöte framhål- lit med anledning av motionen nr 17 måste — oavsett om statssambandet kommer att bibehållas eller icke — en så omfattande nyreglering av förhållandet kyrka-stat an- ses förestå, att en sådan förhandlingsorgani- sation för kyrkan blir oundgänglig. Dom- kapitlet delar utskottets av kyrkomötet god- tagna uttalande, att ett sådant organ bör åstadkommas utan avvaktande av den slut- liga lösningen av kyrka-stat-frågan.

Domkapitlet i Växjö uttalar.

För att garantera kyrkans frihet, så långt detta kan garanteras med yttre säk- ringar, synes det nödvändigt, att hennes för- hållande till staten reformeras enligt de riktlinjer, som skisserats av 1968 års all- männa kyrkomöte, så att bl.a. kyrkomö- tets befogenheter vidgas, de organ, som framvuxit på stiftsplanet legaliseras och en demokratiskt vald kyrklig riksstyrelse ska- pas. Dessa reformplaner böra utan dröjs- mål i detalj utformas.

I ett A-läge bör kyrkan, finner domka- pitlet i Lund,

utrustas med ett direkt på församlingar och stiftsting uppbyggt beslutande organ och ett av detta utsett verkställande organ, en kyrklig centralstyrelse. Det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet bör därför i dessa delar förverkligas, om ett A-läge skall utgöra ett för kyrkan god- tagbart alternativ.

För att underlätta en eventuell över— gång till ett fritt läge synes det angeläget att sådana organ, som på riksplanet kan fö- reträda kyrkan kunde inrättas redan innan nya relationer mellan kyrka och stat ska- pas.

Det ansvar för kyrkan som nuvarande organisation ålägger statsmakterna motive- rar, att de också i god tid före en mera

genomgripande ändring av kyrka-statrela- tionerna medverkar till att kyrkan utrustas med funktionsdugliga organ. Kyrkan skulle därigenom också förfoga över behöriga och representativa förhandlingsorgan som kunde företräda den vid uppgörelsen om de framtida förhållandena och de många detaljfrågor som måste lösas vid en ev. skilsmässa.

Ett A-läge kan enligt domkapitlet i Göteborg

innebära, att förhållandet mellan stat och kyrka, utan att den nuvarande förbindelsen upphör, konsekvent utformas —— och del- vis omgestaltas — så som det senaste sek— lets utveckling betingar. Domkapitlet anser att det reformprogram som kyrkomötet framlagt, på ett lyckligt sätt anger, hur ett sådant förhållande mellan stat och kyrka i framtiden i huvudsak bör utformas.

Under förutsättning att dessa reformer i huvudsak genomförs, finner domkapitlet det lämpligt, att den nuvarande förbindel- sen mellan stat och kyrka i övrigt i hu- vudsak består. Eftersom förhållandet mellan stat och kyrka genom dessa reformer skul- le regleras på ett sätt, som motsvarar en konsekvent genomförd religionsfrihet och samtidigt ger kyrkan en funktionsduglig or- ganisation, finner domkapitlet inte tillräck- liga skäl föreligga att nu gå vidare och upplösa den tusenåriga förbindelsen mellan kyrka och stat i vårt land. Skulle det i framtiden visa sig, att det ur statens eller kyrkans eller bådaderas synpunkt före- faller önskvärt, att förbindelsen helt upp- löses, skulle en sådan åtgärd vara väl för- beredd genom att det ovan nämnda reform- programmet genomförts. Skulle det å andra sidan visa sig önskvärt, att förbindelsen består, skulle kyrkan genom nämnda refor- mer ges en gestaltning, som är anpassad efter den nya situation som inträtt, sedan identiteten mellan folk och kyrka blivit upplöst och efterträtts av en religiös plura- lism.

Vissa av de föreslagna reformerna före- faller — såsom kyrkomötet framhållit —

särskilt angelägna ur den synpunkten att kyrkan vid frågans fortsatta behandling bör äga en förhandlingsduglig organisation med ett representativt organ, som kan föra dess talan. Denna del av reformprogrammet bör därför genomföras snarast möjligt och in- nan frågan om det framtida förhållandet mellan kyrka och stat upptas till slutlig lösning. De föreslagna reformerna föregri- per icke lösningen av denna fråga utan sy- nes vara av den art, att de under alla för- hållanden bör realiseras.

Domkapitlet vill alltså även i detta av- seende ansluta sig till vad kyrkomötet be- gärt.

Eftersom de reformer, som kyrkomötet önskar se omedelbart genomförda, förefal- ler motsvara vad som framstår som sär- skilt betydelsefullt både vid en bevarad förbindelse med staten och vid en eventuell skilsmässa mellan kyrka och stat, föreligger, därest C-alternativet allvarligt skall över- vägas, ytterligare skäl att genomföra dessa av domkapitlet ovan tillstyrkta åtgärder.

På riksplanet bör, säger domkapitlet i Härnösand.

de av 1968 års kyrkomöte antagna reform- förslagen om kyrkomöte, central kyrkosty- relse och biskopsmöte genomföras. Det är angeläget, att personal och medel skynd- samt av Kungl. Maj:t blir anvisade för de utredningar, som utan dröjsmål bör igång- sättas med anledning av de av kyrkomötet enhälligt godkända kraven på omedelbara reformer för att få en förhandlingsduglig kyrkoorganisation.

Domkapitlet :" Luleå förordar — som framgått av avsnitt 1.3 —

att de reformer, som föreslagits i avsikt att även på riksplanet åstadkomma en kyrko- organisation i bättre överensstämmelse med kyrkans karaktär av ett från statens funk- tioner skilt trossamfund, får påbörjas, i huvudsaldig anslutning till det reformpro-

gram som 1968 års kyrkomöte påyrkade. Att ett sådant reformprogram genomföres under bevarat samband med staten torde få anses fullt motiverat med hänsyn till statens nuvarande engagemang i kyrkans angelägenheter på riksplanet. Efter en re- formperiod kunde så de avgörande besluten i huvudfrågan fattas.

Under rubriken Reformprogrammet an- för domkapitlet i Stockholm bl. a.

För att utifrån folkkyrkosynen effektivi- sera kyrkans arbete i vårt folk framlade 1968 års kyrkomöte ett reformprogram, som innebär ökad rörelsefrihet för kyrkan i interna angelägenheter. Detta reformpro- gram avser mindre lokalplanet, där kyr- kans verksamhet efter den nya församlings- styrelselagens tillkomst fått en tillfredsstäl- lande reglering. Vad som främst krävs är nya organ på stiftsplanet och på rikspla- net, dels för att åstadkomma en planering på sikt och samordning av kyrkans initiativ och resurser, dels för att i större utsträck- ning aktivisera lekmännen. Befolkningsför- skjutningarna i riket och den sociala struk- turförändringen göra en sådan planering och samordning oundgängligen nödvändig.

Vad kyrkomötet anför om svenska kyr- kans bekännelsemässiga karaktär vill dom- kapitlet ansluta sig till och vill i detta sam- manhang framhålla betydelsen av att vid uppbyggandet av den planerade organisatio- nen behovet av teologisk, juridisk och eko- nomisk sakkunskap tillgodoses.

Stiftsnämnden i Västerås rekommende- rar

att de påtagliga organisatoriska brister, som nu vidlåda kyrkan på riks- och stiftspla- nen, genom lämpliga reformer undanröjas. Vissa beaktansvärda förslag och önskemål i detta avseende hava framförts av bisko- pen Martin Lindström m.fl. i motion nr 18 vid allmänna kyrkomötet 1968. En för- bättrad organisation på dessa punkter skul- le vara fördelaktig icke blott för nuet utan

dessutom övergångsvis göra kyrkan mera skickad att handhava sina uppgifter vid ett eventuellt framdeles inträdande självstän- digare läge i förhållande till det borgerliga samhället.

Stiftsnämnden i Lund anför.

En övergång till ett finansieringssystem för kyrkan som syftar till att endast medlem- marna svarar för dess ekonomi är genom- förbart redan i A-läget. Förslag i sådan riktning utgör ett viktigt led i det reform- program som ett enhälligt kyrkomöte det- ta år ställt sig bakom. De bör såväl från allmän religionsfrihetssynpunkt som med hänsyn till kyrkans egna uttalade önske- mål genomföras oavsett hur relationerna stat-kyrka i övrigt gestaltas.

Om man överväger en övergång till ett friare läge, bör kyrkan redan dessförinnan utrustas med ett representativt beslutande organ samt en egen centralstyrelse. Förslag härom har också framlagts av kyrkomötet.

Det månghundraåriga sambandet mellan staten och kyrkan har ju haft till följd att kyrkan väsentligen saknar sådana egna or- gan. Det åvilar därför statsmakterna ett ansvar att tillse, att kyrkan före en ev. skilsmässa utrustas med en funktionsdug- lig organisation på riksplanet. Inte minst med hänsyn till den betydande ekonomiska förvaltning som i ett B-läge eller C-läge kommer att åvila kyrkan bör detta också vara ett allmänt samhällsintresse.

Redan för den uppgörelse mellan kyrkan och staten som måste ske under förbere- delsetiden före en ev. skilsmässa bör finnas organ, som kan företräda kyrkan och för- handla för den. För de av reformarbetet närmast berörda statliga myndigheterna bör tillgången till kyrklig expertis i ett sådant organ också innebära en betydande lättnad med hänsyn till mängden av detaljfrågor som måste klarläggas genom komplette- rande utredningar och diskussioner.

Ett samband med staten förutsätter en- ligt stiftsrådet i Västerås

att kyrkans ställning präglas av frihet och självständighet inte minst i organisatoriskt avseende. För närvarande är en av kyrkans organisatoriska svagheter den, att den sak- nar en egentlig central ledning. Vidare är dess organisation på stiftsplanet otillfreds- ställande. I dessa hänseenden ansluter sig stiftsrådet i huvudsak till det vid senaste kyrkomötet antagna reformprogrammet, vil- ket bl. a. innesluter krav på en öppen redo- visning av kyrkoavgifterna.

Under rubriken Kyrkligt förhandlings- organ fortsätter stiftsrådet.

För de kommande överläggningarna mel- lan svenska kyrkan och staten bör ett kyrk- ligt förhandlingsorgan tillskapas, baserat på en demokratisk på församlingarna upp- byggd stifts- och riksorganisation.

Stiftsrådet i Härnösand för fram sam- ma synpunkter som domkapitlet i Härnö- sand och fortsätter.

Stiftsrådet finner det också vara av vikt, att företrädare för de kyrkliga intressena tillförsäkras möjlighet att deltaga i de olika delutredningar, som är och kan bli aktuella.

Stiftsrådet i Luleå ansluter sig

till en lösning som innebär någon form av samverkan mellan kyrkan och staten. Kyr- kan bör få en från församlingsplanet över stiftsplanet upp till riksplanet uppbyggd demokratisk organisation, där en legalise- rad stiftstingsorganisation får bilda basen för kyrkans högsta beslutande organ, kyrko- mötet, som väljer en kyrklig centralstyrel- se, i vilken ärkebiskopen ingår som själv- skriven ledamot.

Stiftsrådet vill understryka vikten av att kyrkan genom domkapitlen såsom stiftssty- relser och sina av församlingar och pasto- rat uppbyggda organ — för närvarande stiftsting och pastoratsförbund -— under och efter den fortsatta utredningen av för-

hållandet kyrka-stat får ha kontinuerlig kontakt, så att blivande förändringar sker på ett sådant sätt, att kyrkan effektivt och riktigt kan fungera gentemot alla dem, som också i fortsättningen behöver och vill ha hennes tjänster.

Stiftsrådet i Stockholm anser angeläget

att kyrkan inför de slutliga förhandlingarna i frågan om förhållandet mellan kyrka och stat erhåller ett centralt organ som med till- räcklig överblick och auktoritet kan fram- lägga kyrkans synpunkter.

Den fråga som Sveriges kyrkliga studie- förbund

för närvarande finner mest angelägen gäller införandet av en kyrklig riksstyrelse. Den- na fråga har tagits upp av utredningen och den har också behandlats i andra samman- hang, bl.a. i kyrkoorganisationskommitténs betänkande samt i motionerna 17 och 18 till 1968 års kyrkomöte. Kyrkoorganisa- tionskommitténs förslag till kompetensom- råde för en kyrklig riksstyrelse utgår ifrån en i förhållande till staten fri kyrka, medan de nämnda motionerna till 1968 års kyrko- möte båda utgår från en sambandskyrka, som dock förutsättes få avsevärt större fri- het i förhållande till staten än nu. Kon- struktionen av en kyrklig riksstyrelse beror i åtskilliga hänseenden på huruvida sam- bandet kommer att bestå eller icke. Under alla förhållanden finner SKS lämpligt att riksstyrelsen uppbygges demokratiskt på en- skilda kyrkomedlemmars val av elektorer och representanter i stifts- och rikssamman- hang.

Härigenom bevaras bäst den svenska kyr- kans karaktär av folkkyrka. Den kyrkliga riksstyrelsen bör då vara det organ, som företräder Svenska kyrkan vid överlägg- ningar med staten samt med samfund och andra organisationer. Till riksstyrelsen bör knytas ett centralt kansli.

Oavsett hur relationen mellan staten och Svenska kyrkan löses synes det angeläget,

att en kyrklig riksstyrelse snarast inrättas i enlighet med kyrkomötets intentioner.

Riksförbundet Kyrkans ungdom anser att det av 1968 års kyrkomöte framlagda förslaget till organisation för kyrkan,

vilken konstruerades så att den skulle kun- na fungera oavsett hur relationerna mel- lan kyrkan och staten löstes, synes i stort motsvara de önskemål som för närvarande kan uppställas för en ändamålsenlig form som ger ett klarare uttryck åt kyrkans ka- raktär av trossamfund. Som exempel kan nämnas att det tidigare omnämnda uttalan- det från Växjö stift också innehåller en organisationsskiss av närmast denna modell. I detta sammanhang förtjänar också att understrykas kyrkans behov att redan i in- nevarande situation erhålla ett förhand- lingsorgan som kan representera kyrkan vid överläggningar med staten.

För Svenska prästförbundet är

det väsentligt, att kyrkans framtida organi- sation utformas så att beslutsprocessen inte blir för invecklad. Indelningen i stift, pas- torat och församlingar måste på grund av befolkningsstrukturens förändringar under- kastas en fortgående prövning. Kyrkan måste få möjlighet att genomföra en rul- lande indelningsreform. Även i övriga för kyrkan väsentliga frågor: bibelöversättning, gudstjänstordningar m.m., måste en fort- gående översyn kunna ske. Det är enligt förbundets uppfattning nödvändigt, att de kyrkliga organen själva får möjligheter att besluta om och genomföra dylika reformer, hur än förhållandet kyrka-stat gestaltar sig.

Från såväl kyrkans som samhällets sida måste det reformprogram beträffande Svens- ka kyrkan, som antogs av 1968 års kyrko- möte, ägnas särskilt intresse. Förbundet an- sluter sig i allt väsentligt till detta reform- program.

I enlighet med den hemställan till Kungl.

Maj:t som gjordes av årets kyrkomöte önskar förbundet understryka önskvärdhe- ten av att huvudpunkterna i det kyrkliga reformprogrammet genomföres innan beslut kommer att fattas om det framtida förhål- landet mellan kyrka och stat.

Bland annat synes det nödvändigt att en eventuell fri kyrkas planering färdigställs innan man påbörjar arbetet med att etapp- vis frigöra kyrkan. Detta arbete torde än- då bli synnerligen omfattande då en ny förvaltningsapparat skall uppbyggas — kan- ske också ett särskilt uppbördsverk — stora delar av kyrkolagstiftningen skall utbytas mot enskilda stadgar och bestämmelser och ett helt nytt ekonomiskt system skall utar- betas.

Centerns kvinnoförbund anför.

Det förslag till framtida organisation av kyrkan som kyrkomötet antagit vill för- bundet ansluta sig till. Där utgår man ifrån kyrkans arbetsorgan och beskriver hur en kyrka bäst skall kunna fungera i vår tid och hur den bör omgestaltas för att kunna tjäna människor iett demokratiskt samhälle, där inte längre alla medborgare är kyrko- medlemmar.

Kyrkomötet påpekar nödvändigheten av att kyrkan snarast får egna beslutande och verkställande organ. Inte bara för de lokala församlingarna utan också för stiften och rikskyrkan. Detta skulle betyda att stifts- tingen blir beslutande organ för stiften, och att de nuvarande stiftsråden och domkapit- len slås samman och blir ett gemensamt or- gan för stiftsledningen. Ledamöterna i stifts- tingen är valda ombud för stiftets försam- lingar. Stiftstinget i sin tur väljer delegater till kyrkomötet, som blir kyrkans högsta beslutande organ. Den verkställande funk- tionen utövas av en central kyrkostyrelse, som därmed övertar vissa funktioner som i dag handläggs av departementen, samt ut- rednings- och planeringsuppgifter, som för närvarande handläggs av kommittéer och arbetsgrupper.

I kyrkomötets förslag ingår även att ing- en ledamot i de beslutande organen kom-

mer att vara självskriven, likaså vill man att fördelning på präster och lekmän, valda var för sig, skall tas bort. Dessa reformför- slag ansluter sig förbundet helt till.

Delvis samma tankegångar som i kyrko- mötets hemställan om en förhandlings- duglig kyrkoorganisation återkommer även i yttranden från Svea hovrätt, läns- styrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund och Sveriges kristna socialdemokra- ters förbund.

Genom det av utredningen framlagda materialet framgår, uttalar Svea hovrätt,

att skäl föreligger för att det redan i ett A-läge tillskapas ett centralt organ av administrativ karaktär för kyrkan. Det framstår vidare som en brist att kyrkan under nuvarande förhållanden, då frå- gan om de framtida relationerna mellan kyrkan och staten kommit in i ett mera av- görande skede, i sin legala organisation saknar ett organ på riksplanet, som kan anses behörigt att representera kyrkan vid överläggningar m.m. med företrädare för staten. Det synes hovrätten dock för när- varande vara tillräckligt, att sistnämnda brist avhjälpes och att övriga reformer rörande ett centralt kyrkligt organ får an- stå till dess frågan om de framtida kyr- ka-statrelationerna kommit närmare sin lös- ning.

länsstyrelsen i Jönköpings län

finner framför allt behovet av att få ett kyrkans eget förhandlings- och utrednings- organ, som kan företräda kyrkan vid för- handlingar om en friare ordning för re- lationen kyrka-stat, men även andra av utredningen anförda skäl, påkalla inrättande av en sådan centralstyrelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar.

Oavsett den slutliga utformningen av förhållandet mellan stat och kyrka fin- ner länsstyrelsen det angeläget att redan innan utredningsarbetet slutföres, någon form av kyrkostyrelse skapas, vilken en- ligt gängse demokratiska principer kan fun- gera dels som kontaktorgan mellan den sittande utredningen och kyrkan och dels som förhandlingspartner vid eventuella för- handlingar mellan staten och kyrkan. Det- ta är av vikt, enär utvecklingen snabbt kan leda därhän, att kyrkan får behov av en väl arbetande styrelse för lösande av frågor, som kan uppstå vid varje föränd- ring av nuvarande relation mellan stat och kyrka.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund diskuterar frågan också ur mer ideologiska aspekter. Enligt förbundet in- nebär demokratins principer

att beslut i kyrka—stat-frågan skall fattas av riksdag och regering, men vi anser att det innefattar något utöver en sådan själv- klarhet. När regleringen av kyrka—stat-frå- gan skall ske, bör den genomföras på ett sådant sätt att den av den stora del av svenska folket, som räknar Svenska kyrkan som sin kyrka inte upplevs som ett ensidigt statligt dekret. Den slutliga regleringen bör ske efter förhandlingar mellan statens or- gan och en demokratiskt uppbyggd repre- sentation för Svenska kyrkan. Vi anser därför att riksdagen och regeringen som en snar första åtgärd genom lagstiftning bör ge kyrkan möjlighet att bygga upp de- mokratiska organ. En kyrklig riksstyrelse som kan överta statens nuvarande funk- tioner i kyrkan tillsättes. Detta bör göras på ett så tidigt stadium att denna rikssty- relse kan bli förhandlingsmotpart till de statliga myndigheterna när de praktiska de- taljerna i samband med regleringen skall lösas. Stiftstingen legaliseras. All själv— skrivenhet i de beslutande organen bör försvinna, liksom den fastställda uppdel- ningen på präster och lekmän. De de- mokratiska relationerna mellan lokal-,

stifts- och riksplan bör bli föremål för utredning i avseende på typ av demokrati och valen till närmast högre beslutande in- stans.

Kammarkollegiet uttrycker tveksamhet inför tanken att inrätta ett centralt kyrk- ligt förhandlingsorgan (jfr avsnitt 4.3).

I förevarande sammanhang må något beröras det vid 1968 års kyrkomöte väck- ta förslaget (motion nr 17, särsk utskottets bet nr 1) om inrättande av ett centralt or- gan, vilket skall företräda kyrkan vid de förhandlingar med statliga myndigheter, som förutsetts komma att föregå den slutliga regleringen av förhållandet kyrka- stat. Bortsett från att spörsmålet om så vittgående reformer, som förslaget i angivet syfte innehåller (legalisering av stiftstingen, demokratisering av kyrkomötet och inrät- tande av en kyrkostyrelse), inte lämpligen bör utredas för sig utan behandlas i sitt större kyrka-statsammanhang, ifrågasätter kollegiet om avgörandet av frågan om för- hållandet kyrka-stat bör, såsom förslaget synes förutsätta, träffas genom en förhand- lingsuppgörelse, varigenom riksdagen mer eller mindre försättes ur spel.

3.2.3 B-, C- och D-läge 3.2.3.l Allmänna kommentarer

Under rubriken Allmänna synpunkter re- dogör utredningen i slutbetänkandet in- ledningsvis för de författningsbestämmel- ser som i princip kommer att upphöra vid en skilsmässa mellan stat och kyrka. Vidare skisseras en fri kyrkas organisa- tion, finansiering och verksamhet. (SOU 1968: 11 s. 188—190.)

Utredningen ger därefter vissa syn- punkter på frågan om statlig reglering av en fri kyrka. Problemet gäller i vilken mån kyrkan vid sin stadgeutformning

kan antas vara bunden av bestämmelser som staten funnit anledning utfärda. — I detta sammanhang diskuteras också de särskilda ekonomiska förmåner som kyr- kan kan äga i de olika fria lägena (se avsnitt 3.1.3.2). (SOU 1968:11 s. 190— 194.)

I avsnittet Stadgarnas innehåll m.m. ger utredningen en översikt av det tänk- bara innehållet i en fri kyrkas stadgar. — Utredningen berör också vissa pro— blem rörande statens medverkan vid övergången från det nuvarande stats- kyrkosystemet till ett fritt läge (se av- snitt 4.3). (SOU 1968: 11 s. 194—197.)

Avslutningsvis tar utredningen upp vissa medlemskapsfrågor. Remissinstan- sernas kommentarer kring dessa har re- dovisats i avsnitt 2.1.6.2. (SOU 1968: 11 s. 197—199.)

Hovrätten för västra Sverige, justitie- kanslern, länsstyrelsen i Stockholms län, domkapitlen i Linköping, Lund och Härnösand, stiftsrådet i Uppsala, Sven- ska prästförbundet samt Sveriges social— demokratiska ungdomsförbund anför vis- sa inledande synpunkter.

Sålunda uttalar hovrätten för västra Sverige.

Vad utredningen i sina betänkanden an- fört om kyrkans verksamhet och organi- sation i dessa hypotetiska lägen bjuder på många intressanta synpunkter och upp— slag. Emellertid anser hovrätten föga me- ningsfullt att närmare ingå därpå i detta yttrande. En behandling av de olika pro- blemen synes nämligen bli alltför löslig och hypotetisk, eftersom de hela tiden finge angripas med utgångspunkt från de tre olika lägena, och kanske också från andra alternativ, om vilka man alls icke skulle

veta huruvida de komme att vara att räk- na med som en realitet vid det slutliga avgörandet. Vad utredningen presterat i denna del av sitt arbete blir säkerligen av värde för det fortsatta arbetet med kyrka- statfrågan men innan det blir föremål för diskussion i remissform torde nämnda fråga böra ha nått närmare sin lösning, så att ett principförslag föreligger med fastare utgångspunkter för bedömningen.

Justitiekanslern anför.

För B-, C- och D-lägena gäller som en gemensam förutsättning att kyrkan är orga- nisatoriskt friställd i förhållande till sta- ten. Kyrkan blir efter statskyrkosyste- mets upphävande av privaträttslig karaktär och enligt utredningen närmast att be- trakta som en ideell förening. Den riks- kyrkliga enheten blir att anse som huvud- förening medan församlingarna, pastora- ten och stiften, vilka organisatoriska en- heter antagas komma att bibehållas i en fri kyrka, får karaktär av underförening- ar. Om inte annorlunda beslutas av stats- makterna i samband med skilsmässan räk- nar utredningen med att kyrkan som si- na medlemmar betraktar alla dem som vid skilsmässotillfället tillhör kyrkan och icke därefter begagnar sin rätt att utträda. Finansieringen av den fria kyrkans verk- samhet grundas på bidrag från medlem- marna varjämte i B- och C-lägena till- kommer avkastningen av den kyrkliga jorden.

Utredningen har antytt en annan möj- lig form för organisationen av den fria kyrkan, nämligen en kyrka utan medlem- mar, därvid kyrkan själv rättsligt närmast skulle ha karaktär av stiftelse. Den när- maste utländska förebilden är den angli- kanska kyrkan i England. Utredningen har avvisat tanken på en kyrka av detta slag som enbart teoretisk. Frågan är emeller- tid om icke alternativet är värt ett närmare studium. Det förefaller icke uteslutet att ett sådant alternativ kan ha vissa fördelar ur rättslig synpunkt: det eliminerar svårigheter-

na vid bestämmandet av medlemskapet i den fria kyrkan i samband med skilsmässan och för en lekman synes det slutligen ha drag som borde te sig tilltalande för kyrkan. Avslutningsvis kommer jag därför att nå- got närmare utveckla de synpunkter som kan tala för en sådan organisation av den fria kyrkan och vad denna närmare skulle innebära.

Länsstyrelsen i Stockholms län skri- ver. *

Vad angår organisationen efter en even- tuell skilsmässa uttalas i betänkandet, att man i stort sett endast har att räkna med Sådana förändringar i kyrkans nuvarande organisatoriska uppbyggnad, som ome— delbart betingas av att kyrkan friställes från staten. Man utgår sålunda från bland annat, att kyrkan bibehålles som en riks- kyrklig enhet och att den förblir uppbyggd i församlingar, pastorat och stift. Länssty- relsen måste emellertid sätta i fråga om man utan vidare kan räkna med att nuva- rande kyrkliga organisation i olika plan — med angivet förbehåll — verkligen kommer att bestå i huvudsakligen oföränd- rat skick i fortsättningen. Särskilt tvek- samt synes förhållandet vara ifråga om lokalplanet, där församlingarna under an- given förutsättning mister sin kommunala karaktär. I ett så pass sekulariserat sam- hälle som vårt kan man i varje fall inte utesluta möjligheten av att nuvarande kyrk— liga organisation över huvud taget och främst på det lokala planet efter en even- tuell skilsmässa från staten genom reduce- ring av antalet medlemmar i församling- ar och samfund småningom urholkas på ett sätt som blir ödesdigert för den kyrkliga verksamheten och dess finansiering.

Förutsättningen för att lika ingående kunna bedöma ett A-läge och ett C-läge finns inte, anser — som framgått av avsnitt 1.2.2 — domkapitlet i Linköping.

Domkapitlet har försökt finna, hur en församling i en fri kyrka kommer att te sig i jämförelse med den nuvarande försam- lingen. Därvid uppställer sig en rad frå- gor: Kommer den enskilda församlingen att vara helt självbestämmande och fristående, så att den — t.ex. av ekonomiska skäl — icke önskar gå samman med annan eller andra församlingar för att bilda pastorat? (Se exemplet med tio-församlingspastoratet ovan.) Får den ordna sin prästfråga själv, så att den anställer den präst eller de präs- ter församlingen önskar utan samman- jämkning via domkapitlet med andra för- samlingars behov? Kommer församlingen som nu att vara skyldig att lämna ekono- misk hjälp till andra församlingar, och kan den efter vissa bestämda grunder, påräkna och själv få ekonomisk hjälp från dessa? Kommer församlingen att vara »territorial- församling» eller »personalförsamling»? Om inträde och utträde är fritt, kommer en person då att efter en utflyttning få rätten att kvarstanna som medlem i hemförsam- lingen — exempelvis av önskan att stödja dess ekonomi — utan att samtidigt inträda i församlingen på den ort, där han blir bo- satt? Det finns redan många exempel på, att personer vad beträffar kyrkogång, för- rättningar o.d. håller sig till den försam- ling, där de vuxit upp, medan de är säll- synta gäster i den församling, dit de flyttat. Så långt det är görligt bör man utreda, hur den fria kyrkan kommer att vara ge- staltad alltifrån lokalförsamlingen med dess organ i kyrkoråd m.m. över pastorat, kon- trakt, stiftsorgan och stiftsstyrelse upp till den beslutande kyrkorepresentationen på riksplanet. Eljest föreligger icke ett konkret utformat C—alternativ, över vilket ett ytt- rande begärts av remissinstansema, varvid skulle beaktas förhållandet till ett beprövat A-alternativ.

Domkapitlet i Lund uttalar.

Vid en eventuell övergång till en från staten helt fri kyrka kan svenska kyrkan förväntas behålla huvuddragen av sin nu-

varande organisation på församlings- och stiftsplanet såsom en på territoriella för- samlingar uppbyggd kyrka med en stifts- organisation där biskopen intar en sär- ställning som stiftschef och förman för prästerna. Man får däremot räkna med att ett på församlingarnas representation byggt kyrkomöte och en central kyrko- styrelse inrättas.

Domkapitlet i Härnösand

uppfattar utredningens beskrivning av de olika lägena inte som ett försök att ge fyra likvärdiga lösningsalternativ utan sna- rast som ett försök att redovisa olika al- ternativ i syfte att från så många synvink- lar som möjligt belysa själva huvudproble- met kyrka och stat.

Stiftsrådet i Uppsala anför.

Ett helt »fritt» läge skulle vad lagstift- ningen beträffar betyda, att ur svensk lag- stiftning skulle utmönstras alla bestämmel- ser med speciell syftning på Svenska kyr- kan. Den legala ramen för kyrkans verk- samhet skulle i detta fall anges uteslu- tande av allmänna bestämmelser t. ex. inom föreningsrätten och religionsfrihetslagstift- ningen.

Utredningen diskuterar i kap. 13 vilka för Svenska kyrkan speciella lagbestäm- melser som kan bli aktuella i olika fria lägen, beroende på vilka avgöranden som träffas beträffande den kyrkliga jorden (C-läge) och statlig uppbörd av medlems- avgifter (B-läge). Av vad utredningen i detta sammanhang anför framgår att stats- makterna kan utfärda ganska omfattande bestämmelser med speciell syftning på Svenska kyrkan utan att överskrida den principiellt viktiga gränsen till vad utred- ningen (s. 219) kallar en >>generell organisa- tionsreglering». Först när denna gräns passeras inträder på lagstiftningsområdet vad som motsvarar termen >>fortsatt organi- satoriskt samband» mellan kyrkan och sta- ten.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbunds mening

finns det ingen anledning för staten att ställa speciella krav på den framtida kyr- kans organisationsuppbygnad. För att even- tuella statsbidrag skall utgå, måste emel- lertid — i likhet med vad som sker för andra organisationer — krav ställas på att kyrkan är demokratiskt uppbyggd och att medlemmarna har ett avgörande inflytande i densamma.

Frågan om statlig reglering av en fri kyrka rymmer vissa religionsfrihetsas- pekter, för vilka redogjorts i avsnitt 2.3.2.l Trossamfundens rättsliga ställ- ning. Ytterligare synpunkter har tagits upp av Svea hovrätt, justitiekanslern, svenska kyrkans centralråd och stiftsrå- det i Strängnäs.

Svea hovrätt

ansluter sig till utredningens uppfattning (s. 191 f.), att den omständigheten att Svenska kyrkan i de fria lägena rättsligt sett skulle bli en ideell förening icke skulle i och för sig påkalla någon allmän lag- stiftning rörande ideella föreningar eller en särskild lag om trossamfund. Allmänna rättsregler och rättsgrundsatser synes i des- sa lägen bereda kyrkan en godtagbar grund- val för dess rättsliga status. Likaså sy- nes ett rimligt rättsskydd genom domstols- prövning kunna beredas anställda, t.ex. präster, som entledigats. I sistnämnda fall kan genom anhängiggörande av talan vid domstol prövning ske huruvida objektivt godtagbara skäl förelegat för den vidtagna åtgärden. Närmast torde i sådana fall bli aktuellt att pröva anspråk på lön eller ska- destånd.

Från justitiekanslerns sida

finns inte något av egentlig betydelse att tillägga till vad utredningen härutinnan

anfört. Det torde kunna förutsättas att åt- skilliga författningsbestämmelser erfordras för att reglera ett övergångsskede. Efter detta kan som utredningen anfört bli er- forderligt med bestämmelser som konsti- tuerar den fria kyrkans »beskattningsrätt» och utformningen därav (B-läget) och lag- ' stiftning som fastställer den fria kyrkans rätt i fråga om den kyrkliga jorden (B- och C-lägena). I övrigt synes ur skilda synpunk- ter av vikt att så långt möjligt undvika statliga regleringar som har avseende å kyrkans organisation och inre liv. Att den fria kyrkan skulle framträda som en så betydande maktfaktor att särskild lag- stiftning skulle vara påkallad till följd härav synes föga sannolikt.

Svenska kyrkans centralråd tar upp dessa problem under rubriken Kyrko- kommunala enheter eller ideella förening- ar.

Av utredningens redovisning av olika tänkbara lägen, A—D, som framstår som alternativa modeller för relationen kyrka- stat i framtiden framgår, att man visserli- gen — beroende på den framtida relations- modellen — räknar med olika nyanser i strukturerna på nuvarande lokalförsam- lingar. Men i strikt mening arbetar man egentligen bara med två strukturer: terri- toriell församling med kyrkokommunal karaktär (jfr s. 151 ff.) eller församling med karaktär av underförening i en kyrka som efter skilsmässa får _privaträttslig karaktär och »närmast är att betrakta som en ideell förening (exempel på ideella föreningar är fria trossamfund, nykterhets- föreningar och fackföreningar)».

»Den rikskyrkliga enheten blir att be- trakta som huvudförening och försam- lingarna, pastoraten och stiften som under- föreningar» (s. 188, 189). Centralrådet in- stämmer med utredningens förmodan att kyrkan i en framtid oavsett hur förbin- delsen med staten gestaltas kommer att för- söka behålla så mycket som möjligt av nu- varande organisation. Men en sak är att

till namnet behålla en yttre organisation som har gammal hävd. En annan sak är att den nya organisationens faktiska konstruk- tion sannolikt mycket snart kommer att ha effekt på människors uppfattning av or- ganisationens sätt att framträda och fun- gera. I vårt land har vi lång tradition kring båda ovan redovisade strukturer. Föreningen är uppbyggd kring ett intresse, ekonomiskt eller ideellt. Vad vårt organi- sations- och föreningsväsende betytt för utvecklingen av det svenska samhället kan knappast övervärderas. Med sin karak- tär av öppen folkkyrka har svenska kyr- kan med sin församlingsstruktur erbjudit en på det religiösa området annorlunda och kompletterande miljö för den en- skilde. Kan denna bevaras om den kyrk- liga enheten framstår som en ideell huvud- förening med lokalförsamlingarna som un- derföreningar, där avgörande kyrkostad- gar får privaträttslig karaktär? Centralrådet vill understryka vad utredningen anför på s. 236 om risken att en fri svensk kyrka kan komma att framstå som en förenings- kyrka. »Ett mot medlemmarna riktat krav på vissa ställningstaganden och kvalifikatio- ner kan sålunda komma att framstå som naturligare i ett B-, C- eller D-läge än vid i huvudsak nuvarande kyrka-statrela- tion.» I den allmänna debatten har sär- skilt från kulturradikalt och frikyrkligt håll framförts krav på upphävande av nuva- rande relation mellan kyrka-stat. Inte säl- lan har från samma håll understrukits att garantier måste skapas som låter en fri svensk kyrka framstå som en öppen kyrka.

Stiftsrådet i Strängnäs

hävdar bestämt att en fri kyrka måste vara fri att bestämma sina inre förhållan- den och sin verksamhet utan reglering från statens sida.

Stiftsråden i Uppsala och Strängnäs samt Evangeliska fosterlands-stiftelsen har synpunkter på stadgarnas innehåll.

Som framgått av avsnitt 32.13 har stiftsrådet i Uppsala vid sin behandling av organisatoriska frågor på stiftsplanet i ett A-läge samtidigt berört förhållan- dena i ett fritt läge.

Stiftsrådet i Strängnäs

ansluter sig till utredningens uttalande å s. 197 att kyrkan ej får ställas i den situa- tionen att den saknar organ som vid en eventuell skilsmässa kan överta uppgifter som utförts av statliga myndigheter.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen pre- senterar en organisationsskiss för en fri kyrka.

Lokal planet

Den nuvarande ordningen med kyrkofull- mäktige och kyrkoråd bör i allt väsentligt bevaras oförändrad så som den kommit till uttryck i lagen om församlingsstyrelse. Na- turligtvis med den skillnaden att dessa organs kommunala karaktär upphört.

1. Kyrkofullmäktige, representativt organ. 2. Kyrkoråd, styrande organ a) fungerar som församlingens styrelse b) utses av kyrkofullmäktige men med kyrkoherden som självskriven leda- mot c) bör bestå av sådana som visat po- sitivt intresse för församlingslivet (1) skall ha omsorg om församlingslivet och främja gudstjänstliv och för- kunnelse e) beslutar om upplåtelse m.m.

av kyrka

S ti ftspl anet

l. Stiftsting, representativt organ a) bör vara sammansatt av represen- tanter för stiftets församlingar och ha klar lekmannamajoritet b) skall besluta i frågor som rör ge- mensamma angelägenheter inom stif- tet (t. ex. verksamheten på semester-

orter, ungdomsarbete och ledarut- bildning m.m.)

c) utser ledamöter i domkapitel, där endast biskopen är självskriven le- damot.

2. Domkapitlet

a) fungerar som stiftsstyrelse

b) är stiftstingets beredande och verk- ställande organ

c) tillsätter de prästerliga befattningar- na i stiftet sedan lokalförsamlingarna avgett förslag.

Riksplanet

1. Kyrkomötet, representativt organ

a) bör få en demokratisk sammansätt- ning och större lekmannainflytande än hittills

b) beslutar i frågor som rör kyrkans lagstiftning och ekonomi, kyrkans böcker o. dyl.

c) utser ärkebiskop, ledamöter i kyrko- styrelsen och i de centrala kyrkliga styrelserna m.m.

d) sammanträder en vecka varje år.

2. Kyrkostyrelsen, styrande organ

a) består av representanter för episko- patet och prästerskapet men har i övrigt lekmannamajoritet. Ledamö- terna utses av kyrkomötet

b) lägger fram förslag till kyrkomö- tet och verkställer dess beslut

c) utnämner biskopar, domprostar m. fl. högre befattningshavare

d) beslutar om rikskollekter, förvaltar kyrkofonden m.m.

e) fastställer behörighetsvillkor för präs- ter m. fl.

f) övervakar att kyrkans bekännelse föl- jes.

I diskussionen om hur en fri kyrka skall organiseras har i allmänhet framförts tan- ken på att biskopsmötet skulle legaliseras och få en i kyrkolag fastlagd ställning. Om man nu ger kyrkostyrelsen de befo- genheter, som ovan skisserats kan det ifrå- gasättas i vad mån det är nödvändigt med en legalisering av biskopsmötet som således

skulle bli ett organ vid sidan om de på demokratiskt sätt valda. Det förutsättes ju dock att biskoparna (eller vissa represen- tanter) har säte och stämma i kyrkomötet och att i varje fall ärkebiskopen är le- damot i kyrkostyrelsen. Dessutom sitter stiftets biskop med i respektive domka- pitel. Detta hindrar naturligtvis inte att biskopsmötet sammanträder som hittills dock utan att ha i lag bestämda befogen- heter.

3.2.3.2 Den särskilda D-läges- förutsättningen

Utredningens framställning i slutbetän- kandet under rubriken D-läget består av tre delar. nämligen Den särskilda D- lägesförutsättningen, Organisationsfrågor, statlig reglering m.m. samt Den ekono- miska situationen.

I avsnittet Den särskilda D-lägesför- utsättningen sammanfattar utredningen rättsläget beträffande den kyrkliga egen- domen samt refererar och bemöter tänk- bara argument för en indragning av denna egendom. Härvid uppmärksam- mas främst dels argumentet att kyrkan är en ren statsinstitution samt dels den s.k. identitetsfrågan i samband med en even- tuell skilsmässa. (SOU 1968: 11 s. 199— 200.)

När det gäller organisationsfrågor hän- visar utredningen till vad som anförts under Allmänna synpunkter (se avsnitt 3.2.3.l). Vidare tas i detta sammanhang upp behovet av bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobygg- nader samt bestämmelser om kyrkornas upplåtande för andra ändamål än sven- ska kyrkans förrättningar (se avsnitt 14.1 resp. 14.2). Den ekonomiska situationen i ett D-läge har behandlats i avsnitt 3.1.3.1.

I det följande redovisas sålunda en- dast remissinstansernas synpunkter på den särskilda D-lägesförutsättningen. Hithörande frågor berörs av Svea hov- rätt, hovrätten för västra Sverige, justi- tiekanslern, länsstyrelsen i Jämtlands län, domkapitlen i Skara och Lund, stiftsnämnderna i Uppsala, Lund och Gö- teborg, stiftsråden i Strängnäs och Lu- leå, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbun- det, Sveriges frikyrkoråd, Centerns kvin- noförbund, Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund, Folkpartiets ungdoms- förbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Sålunda uttalar Svea hovrätt.

Genomförande av en ordning rörande den kyrkliga egendomen, enligt vilken en- dast kyrkobyggnader med tomter skulle kvarstå i kyrklig disposition och egendo- men i övrigt överföras till staten eller till de borgerliga kommunerna, förutsätter lag- stiftning av sådant innehåll. Hovrätten an- ser, att en sådan lagstiftning skulle i viss mån ha konfiskatorisk karaktär och där— för icke väl överensstämma med allmänna rättsgrundsatser. D-läget är således enligt hovrättens uppfattning en alternativ lösning av kyrkans framtida ställning, som från rättsliga utgångspunkter måste avstyrkas.

Hovrätten för västra Sverige anför.

Det kanske mest omfattande och från rättslig synpunkt svårbedömda problem- komplexet vid övergång till en fri kyrka utgör frågan om rätten till den kyrkliga jorden. Hovrätten har varit inne på tan- ken att i detta yttrande taga ställning till åtminstone vissa av de juridiska spörsmå- len på detta område men har nödgats avstå därifrån, såväl med hänsyn till den avse- värda tid uppgiften skulle kräva som där- för att ett sådant ställningstagande möjli- gen skulle komma att sakna egentlig be-

tydelse vid avgörandet av kyrka-statfrå- gan. Om därvid det organisatoriska sam- bandet mellan staten och kyrkan kommer att i huvudsak få bestå, kan situationen beträffande den kyrkliga jorden förväntas bli oförändrad. Och om ett fritt läge väl- jes samt rättsliga tvistefrågor om den kyrkliga jorden därvid anses skola lösas, torde detta allenast kunna ske antingen ge- nom domstols- eller skiljemannaförfarande eller ock förhandlingsvägen; självfallet kan dock en lösning även åstadkommas ge- nom lagstiftning men till synes allenast i den riktningen att staten till kyr- kan överlåter den rätt staten kan äga till kyrklig jord. Med hänsyn till det nu sagda vill hovrätten här blott uttala, att om de slutsatser i fråga om det rättsliga läget beträffande den kyrkliga jorden är riktiga, vilka sammanfattas i bet. XI s. 53 f., så torde det också förhålla sig som utredningen yttrat, att skäl närmast synes föreligga att anse D-läget föga realistiskt. Hovrätten har i detta sammanhang förut- satt att invändningar icke kommer att re- sas mot den fria kyrkans identitet med den nuvarande svenska kyrkan.

Den särskilda förutsättning som upp- ställts för D-läget är, skriver justitiekans- lern,

att av den kyrkliga egendomen endast kyrkobyggnaderna med tomter kvarstår i kyrklig disposition. Utredningen har utför- ligt behandlat frågan om den kyrkliga egendomens rättsliga natur. Jag skall se- nare något gå in på de härmed samman- hängande spörsmålen. Jag vill dock här förutskicka, att jag delar den ståndpunkt utredningen intagit, nämligen att större delen av egendomen numera får anses privaträttsligt tillhöra de kyrkliga rättssub- jekten, lokalkyrkostiftelserna, församling- arna och pastoraten.

Som tänkbart argument för att från- hända kyrkan den berörda egendomen har utredningen angivit, att det inte skulle fö- religga identitet mellan statskyrkan och

den fria kyrkan, och att äganderätten till egendomen i sådant fall borde övergå till den borgerliga kommunen såvitt gäller för- samlingarnas egendom och i övrigt till staten. Beträffande en argumentering efter dessa linjer kan en synpunkt särskilt böra framhållas. En betydande del av den kyrkliga egendomen får anses ha tillfallit kyrkan genom benefica upplåtelser från en- skilda. Det gäller i hög grad lokalkyrko- stiftelsernas egendom men även den rena församlingsegendomen måste antagas i viss utsträckning utgöras av donationer. Liksom det i fråga om den medeltida kyrkojorden presumeras, att den har tillkommit på en- skilt initiativ, måste tillika antagas att egendomen givits till kyrkan i ett bestämt syfte, nämligen för att främja kyrkans verksamhet. Egendomen måste med andra ord antagas vara bunden av en ändamåls- bestämmelse. För donationer tillkomna un- der senare tid torde testamenten och gåvo- brev, i den mån sådana är bevarade, när- mare ange ändamålet med donationen. Den medeltida kyrkojorden har ursprungligen icke givits till statskyrkan utan till den katolska kyrkan men kan sägas genom en permutationsakt ha under reformationen tillförts statskyrkan. Efter reformationen tillkomna donationer hänför sig givetvis till statskyrkan.

Enligt de grundsatser som tillämpas inom permutationsrätten och vilka vilar på gäl- lande testamentsrättsliga regler bortfaller icke en ändamålsbestämmelse därför att det rättsliga subjekt, vartill donationen givits, upphör att finnas till. Kan det huvudsak- liga syftet med donationen fullföljas på annat sätt, sker en perrnutation, exempelvis så att donationen överföres till annat rätts- subjekt som fullföljer en verksamhet som kan anses ligga i linje med vad donator åsyftat med donationen.

Tillämpas de nu antydda permutations- grundsatserna på förevarande fall inne- bär det att, även om den kyrkliga egen- domen av stiftelsekaraktär övergår till de borgerliga kommunerna och staten, egen- domen ändock icke skulle stå till kommu- nernas och statens fria disposition. Kom-

munerna och staten skulle med den över- tagna egendomen ha att tillgodose det hu- vudsakliga syftet med donationerna, näm— ligen att främja kyrklig verksamhet av det slag som fullföljes av statskyrkan; något som ju skulle strida mot huvudtanken bak- om statskyrkosystemets avskaffande.

Det har vid ett tillfälle under senare tid förekommit indragning till staten av do- nationer i icke obetydig omfattning. Jag syftar här på den indragning av dona- tioner som ägde rum på 1870-talet i sam- band med förstatligandet av hospitalen. Hospitalen utgjorde före förstatligandet rättsligt sett ett slags stiftelser, och verk- samheten finansierades i icke obetydlig grad med avkastningen av donationer, ofta jord. I samband med att hospitalen förstat- ligades och staten därmed övertog ansvaret för deras verksamhet ansågs det rimligt, att staten också övertog de tillgångar, även av donationskaraktär, som utgjort den ekonomiska grundvalen för deras verk- samhet. Läget var sålunda ett annat än det som skulle uppstå vid ett avskaffande av statskyrkosystemet. Såtillvida kan dock fallet med hospitalsegendomen kunna tjäna som förebild beträffande behandlingen av den kyrkliga egendomen av stiftelsekarak- tär, att om det borgerliga samhället över- tager någon verksamhet som hittills bedri- vits av statskyrkan, donationsegendom som varit knuten till denna verksamhet också överföres till de borgerliga organen. När- mast ligger här att tänka på den situation som uppstår om hållandet av begravnings- platser blir en i princip borgerlig angelä- genhet. Frågan har berörts ovan under av- snittet om begravningsväsendet. Det bör dock framhållas, att den princip som tillämpades beträffande donerad egendom vid förstatligandet av hospitalen, i allmän- het icke tillämpats när kommun överta- git sådan verksamhet, i det att kommuner- na ofta fått lösa sig till donerad egendom.

Av det ovan anförda följer att ett över- lämnande av kyrklig egendom av dona- tions- eller stiftelsekaraktär till kommuns och stats fria disposition knappast står i överensstämmelse med de grundsatser som

gäller i permutationspraxis beträffande do- nationer och stiftelser i allmänhet. Reso- nemanget bygger här på antagandet, att en mer betydande del av befolkningen kom- mer att tillhöra en fri kyrka. Skulle den fria kyrkan få en mycket liten anslutning, förändras antagligen också permutations- aspekten, eftersom man då närmar sig ett läge där ändamålet med de kyrkliga dona- tionerna (att främja kyrklig verksamhet) kanske kan sägas icke längre kunna fullföl- jas. Jag får anledning att under C-läget åter- komma till frågan om betydelsen av an- slutningen till kyrkan för frågan om den kyrkliga egendomen.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län får genom utredningen

anses ådagalagt att större delen av den kyrkliga egendomen numera anses privat- rättsligt tillhöra de kyrkliga rättssubjekten (s. 200). Med hänsyn härtill bör enligt läns- styrelsens mening ej kunna ifrågasättas att fråntaga kyrkan denna egendom. Med hän- syn till det ansvar för den religiösa utveck- lingen staten får anses ha även efter en skilsmässa från kyrkan, måste det anses ligga i statens intresse att kyrkan får ett så förmånligt ekonomiskt utgångsläge som möjligt och att de ekonomiska förutsätt- ningarna i varje fall inte försämras.

Vad angår den egendom, lös eller fast, som f. n. disponeras för kyrkliga ändamål, utgår domkapitlet i Skara

från att sådan egendom även i fortsätt- ningen — oberoende av kyrkans relation till staten — kommer att användas för kyrkliga ändamål. Ett indragande till staten — helt eller delvis — av sådan egendom skulle enligt domkapitlets mening strida mot nuvarande rättsuppfattning.

Den syn på kyrkans identitet som trossamfund även efter en eventuell skils- mässa som domkapitlet i Lund ger ut- tryck för

svarar också mot den karakteristik av kyr- kan som departementschefen gav i propo- sitionen med förslag till religionsfrihets- lag. Med ett sådant synsätt faller också de av utredningen på s. 200 återgivna resone- mang som ligger till grund för det s.k. D-läget. Utredningen synes inte heller själv dela de uppfattningar som där refereras.

Tvärtom har den givit uttryck åt sin enhälliga uppfattning att mot bakgrund av det rättsliga läget beträffande den kyrk- liga jorden skäl närmast synes föreligga att anse D-läget föga realistiskt. Ett över- förande av den kyrkliga jorden i kronans eller borgerlig kommuns ägo skulle till övervägande del ha karaktären av en kon- fiskatorisk åtgärd.

I SOU 1967: 46 s. 58 f. har utredningen något berört de särskilda rättsförhållanden som råder i fråga om kyrkogodset i de forna danska landskapen, vilket inte så- som i det övriga Sverige blev föremål för en omfattande indragning till kronan vid reformationen. Att den danska kro- nan vid reformationen övertog >>herlighe- den» till en stor del av kyrkogodset och därmed, såsom utredningen anför, fick en starkare ställning till detsamma än i Sverige torde inte ha påverkat äganderätten till den kyrkliga jorden. Denna rätt har ytterligare befästs i 1658 och 1660 års fredsfördrag och i Malmö recess år 1662 i samband med landskapens övergång till Sverige. På 5. 176 i nämnda betänkande har utredningen belyst detta förhållande, då den återger en del av lydelsen i 1859 års stadga om Lunds domkyrka och hen- nes egendom, där det talas om hennes hemman och lägenheter, vilka innehavas av henne under full äganderätt. Stadgandet torde vara uttryck för en korrekt insikt om rättsförhållandena beträffande den kyrk- liga jorden i Lunds stift.

Det vittnar därför om brist på insikt i hithörande förhållanden och på hänsyn till svenska kyrkans ställning som ett erkänt trossamfund med en av staten oberoende identitet, när man såsom skett i frikyrko- ungdomens på s. 80 i slutbetänkandet åter- givna uttalande säger »att stor generosi-

tet (med avseende på den kyrkliga jorden m.m.) bör visas Svenska kyrkan». Än mer beklagligt är, att samma grundsyn kommit att motivera departementschefens avvisan- de av D-läget i direktiven den 28 juni 1968 för det fortsatta utredningsarbetet, när det sägs, att >>ett genomförande av D-läget, som förutsätter att i stort sett all kyrklig egendom skulle tillkomma staten, kan inte anses vara förenligt med den generositet som torde böra visas vid ett upphävande av statskyrkosystemet».

Samtidigt som domkapitlet uttalar sin tillfredsställelse med att D-läget avföres från den fortsatta diskussionen, måste det fastslå, att detta icke från kyrkans sida kan uppfattas som ett utslag av generositet utan endast som en tillämpning av rådande rätts- uppfattning, vilken avlägsnat sig från och är oförenlig med de feodalrättsliga tanke- gångar som låg bakom gången tids ka- merala betraktelsesätt.

Stiftsnämnden i Uppsala anför.

En lösning av relationerna mellan staten och kyrkan i enlighet med ett skisserat D- läge skulle innebära, att kyrkan frånhän- des all egendom med undantag av kyrko- byggnaderna jämte tillhörande tomter. Med hänsyn till vad som anförts i betänkandet och eljest i den allmänna debatten får en sådan lösning anses utesluten. Självfallet bör kyrkan bibehållas vid sin egendom. Ett avsteg från denna princip skulle inte bara hårt och orättvist drabba kyrkan utan också i andra sammanhang kunna ba- na väg för konfiskatoriska åtgärder i strid med gällande rättsgrundsatser. Stiftsnämn- den anser sig därför inte ha anledning gå närmare in på den situation, som skulle föreligga i ett D-läge.

Liksom domkapitlet i Lund tar också stiftsnämnden i Lund upp problemet om särskilda rättsförhållanden beträffande kyrklig jord i detta stift.

Vad den särskilda D-lägesförutsättning- en beträffar, d.v.s. överförandet av den

kyrkliga egendomen till staten eller de bor- gerliga kommunerna, saknas enligt utred- ningen i väsentlig mån rättsliga förutsätt- ningar härför (s. 243). Att lagstiftnings- vägen ändra på rådande äganderättsförhål- landen till den kyrkliga jorden skulle stri- da mot principerna för det svenska rätts- samhället. Detta måste kraftigt betonas, eftersom avvisandet av D-läget i direktiven för det fortsatta utredningsarbetet endast skett med motiveringen att det skulle stri- da mot den generositet som torde böra visas vid en framtida uppgörelse. Frågan blir ju då med vems egendom man avser att vara generös.

Lunds stiftsnämnd vill i detta samman- hang särskilt framhålla, att den kyrkliga jorden i Lunds stift aldrig varit indragen till den danska kronan på motsvarande sätt som vid reformationen blev fallet med åtskillig kyrklig jord i det dåvarande Sve- rige. När svenska staten sedermera vid Roskildefreden 1658, i fredsfördraget i Köpenhamn 1660 och genom Malmö re- cess den 18 september 1662 gjorde utfäs- telser om ståndens — och således även prästerskapets —— rätt att bevaras vid dit- tillsvarande gods och egendom m.m. torde den kyrkliga jorden i Lunds stift omfattas av ett starkare rättsskydd än i övriga delar av riket. (Se härom Schalling: Den kyrk- liga jordens rättsliga ställning i Sverige, 5. 131 f.) Ett uttryck för hur rättsförhål- landena tidigare har bedömts härvidlag ut- gör formuleringen i 10 å stadgan den 17 november 1859 angående förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes egendom: »Domkyrkans övriga hemman och lägen- heter, vilka av henne innehavs under full äganderätt . . .». En jämförelse med lydelsen av 9 & samma stadga ger vid handen att lagstiftaren här uppenbarligen endast ve- lat konstatera det faktiskt rådande rätts- förhållandet med avseende på denna egen- dom.

Vad angår D-läget finner stiftsnämnden i Göteborg

mot bakgrund av det förhållandet att drygt 80% av den kyrkliga jorden är s.k. stif- telseegendom det helt uteslutet att statsmak- terna fattar beslut om ett genomförande av detta läge. Ett dylikt beslut skulle få konfiskatorisk karaktär och är därför oge- nomförbart i en rättsstat.

Stiftsrådet i Strängnäs

anser att de juridiska förutsättningarna helt saknas för en lösning enligt D-läget.

Stiftsrådet i Luleå betraktar

det s.k. D-alternativet som helt uteslutet med hänsyn till den kyrkliga egendomens natur.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund anför.

Enär numera icke någon synes ifrågasätta att kyrkan i framtiden skall fråntagas rät- ten till den kyrkliga jorden, har styrelsen icke tagit med denna fråga i sin skrivelse till kyrkokommunerna.

Styrelsen har givetvis den uppfattningen att en i förhållande till staten fri kyrka övertar rätten till all kyrklig egendom.

Svenska prästförbundet vänder sig

mot den gradering av lägena, som gjorts i direktiven för den fortsatta utredningen. Där har först konstaterats att ett genom- förande av D-läget >>inte kan vara förenligt med den generositet som torde böra visas vid ett uppgivande av statskyrkosystemet». Förbundet har inte en skiljaktig uppfatt- ning beträffande slutsatsen men i fråga om motiveringen. Grunden till att D-läget bör utgå är enligt förbundets uppfattning att de rättsliga förutsättningarna för dess genom- förande saknas.

Sveriges frikyrkoråd uttalar om D- läget.

Med hänvisning till att utredningen klar- gjort att Svenska kyrkans församlingar tor- de ha juridisk rätt till största delen av den kyrkliga jorden anser Frikyrkorådet att utredningens D-läge bör avföras som alter- nativ.

Centerns kvinnoförbund

förutsätter att kyrkan även i fortsättningen skall behålla sina egendomar.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund

finner det självklart att kyrkan får behålla den egendom, som enligt svensk rättspraxis skall anses tillhöra Svenska kyrkan, d.v.s. även jord, och att full frihet lämnas för hur denna skall förvaltas. Beträffande den egendom som inte klart kan sägas tillhöra kyrkan eller staten, måste särskilda över- väganden ske. Dessa frågor bör behandlas med stor tolerans och generositet, då lång- variga rättstvister knappast kan betraktas som något önskvärt vare sig ur kyrkans eller statens synpunkt.

Under rubriken De kyrkliga egendo- marna uttalar Folkpartiets ungdomsför- bund bl. a. att förbundet

anser att kyrkan bör skiljas från staten under former som är betryggande för Svenska kyrkans fortsatta verksamhet. Re- dan denna uppfattning torde omöjliggöra en anslutning till D-alternativet. Ytterligare ett skäl mot D-alternativet kan vara att skiljandet bör ske på ett sådant sätt att det inte skapar onödig bitterhet hos de kyrkligt verksamma. De historiska förhål- landena motiverar en viss generositet från statens sida vid skilsmässan.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbunds synpunkter på den särskilda D- lägesförutsättningen har framgått av av- snitt 1.2.4.

3 .2.3 Organisation i C-läge 3.2.3.3 C-läget

Liksom beträffande D-läget har utred- ningen i slutbetänkandet delat upp sin framställning av C-läget i tre delar, näm- ligen Den särskilda C-lägesförutsättning— en, Organisationsfrågor, statlig reglering m.m. samt Den ekonomiska situationen.

I avsnittet Den särskilda C-lägesförut- sättningen definierar utredningen inled- ningsvis begreppen kyrklig egendom, för- samlingskommunal egendom (eller s.k. fri församlingsegendom) samt fri stiftel- se- och föreningsegendom. Beträffande den kyrkliga egendomen möter enligt ut- redningen en rad spörsmål av såväl prin- cipiellt som praktiskt intresse såsom om rättsgrunden för kyrkans disposition i nu- varande kyrka-statrelation av olika slag av egendom samt om avveckling vid för- ändrade relationer av det system av rättsregler som gäller rörande förvalt- ningen, dispositionen och kontrollen över egendomen. Däremot erbjuder enligt ut- redningen varken äganderätten eller för- hållandena i övrigt rörande den försam- lingskommunala samt den fria stiftelse- och föreningsegendomen några problem i nuvarande läge. Utredningen, som förut- sätter att församlingarna består som juri- diska personer även vid en förändrad kyrka-statrelation, anser det ej kunna ifrågasäth annat än att församlingarna får behålla äganderätten till den fria för- samlingsegendomen. Inte heller berörs, uttalar utredningen, vid en ändrad kyrka- statrelation de fria stiftelsernas och för- eningarnas rätt till sin egendom. — Ut- redningen sammanfattar därefter resulta- tet av sina undersökningar av vilka som privaträttsligt kan betraktas som ägare till olika grupper av kyrklig egendom. Hu- vuddelen av denna tillhör enligt utred- ningen kyrkliga rättssubjekt såsom för- samlingskyrkorna som stiftelser, försam- lingarna, pastoraten och de äldre dom-

kyrkorna. I mindre omfattning ligger äganderätten till den kyrkliga jorden hos kronan. Med hänsyn till förekomsten av särskild lagstiftning rörande förvaltning och försäljning av samt talerätt för den kyrkliga jorden och med beaktande av den kyrkliga jordens faktiska ställning i olika avseenden har utredningen ansett sig kunna karakterisera de kyrkliga or- ganens rätt till jorden som en form av besittningsrätt. I detta sammanhang redo- visar utredningen också vissa beräkningar av besittningsrättens ekonomiska värde samt av värdet av den församlingskom- munala och den fria stiftelse- och för- eningsegendomen. — I ett C-läge (liksom i ett B-läge) är det enligt utredningen möjligt att låta de kyrkliga organen få behålla besittningsrätten utan att frågan om äganderätten i varje konkret fall lö- ses. Det kan emellertid, anför utredning- en, också tänkas att de kyrkliga rättssub- jekten tillförsäkras äganderätten till all den kyrkliga egendomen, alltså även till den av kronan anslagna. Om det an- ses befogat att äganderätten till den av kronan anslagna egendomen vederlags- fritt överförs till kyrkan, kan detta ske i form av att statsmakterna genom en lag avsäger sig anspråken på denna krono- egendom av vad slag den vara må. I lagen kan enligt utredningen eventuellt bestämmas på vilka kyrkliga rättssubjekt äganderätten ska överföras. Om ersätt- ning däremot ska utgå torde dess storlek få bli föremål för förhandlingar mellan staten och kyrkan. — Vidare diskuterar utredningen möjligheten att överföra den kyrkliga egendom som ägs av kyrko- stiftelserna till de organisatoriska kyrkliga enheterna, församlingarna och pastora- ten. — Slutligen berörs möjligheten att äganderättsfrågorna prövas och avgörs av domstol eller genom skiljeförfarande i varje konkret fall där frågan är tvistig. Ett sådant förfarande aktualiseras dock

enligt utredningen endast för det fall att endast egendom som icke är av kronan anslagen, ska kvarstå under kyrklig besitt- ningsrätt. (SOU 1968:11 s. 204—208.) När det gäller organisationsfrågor hän- visar utredningen till vad som anförts un- der Allmänna synpunkter (se avsnitt 3.2.3.l). I fråga om den kyrkliga egendo- men gäller enligt utredningen i princip att kyrkan i sina stadgar får bestämma om förvaltningen och dispositionen samt om den kontroll däröver som kan befin- nas erforderlig. -— Särskilda statliga be- stämmelser ägnade att tillgodose intresset att egendomen bevaras och används för kyrkliga ändamål synes utredningen inte påkallade. Som följd av att den särskilda statliga lagstiftningen rörande kyrklig jord upphävs blir det enligt utredningen nödvändigt att egendomen underkastas bl. a. skötselföreskrifter enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk och skogsvårdslagen den 21 maj 1948 samt att de sociala arrendebestämmelserna tillämpas på kyrklig jord. — Vidare tas i detta sammanhang upp behovet av be- stämmelser till skydd för kulturhisto- riskt värdefulla kyrkliga byggnader (se avsnitt 14.1). — Slutligen diskuterar ut- redningen möjligheten att centralisera för- valtningen av en större eller mindre del av den kyrkliga egendomen från lokal- och stiftsplanet till ett centralt kyrkligt organ. (SOU 1968:11 s. 208—211.)

Den ekonomiska situationen i ett C- läge har behandlats i avsnitt 3.1.3.l.

Utredningens diskussion av den särskil- da C-lägesförutsättningen kommenteras av Svea hovrätt, justitiekanslern, kammar- kollegiet, riksrevisionsverket, länsstyrel- serna i Stockholms, Uppsala, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, dom- kapitlen i Strängnäs, Lund och Härnö- sand, stiftsnämnderna i Uppsala, Lund

och Härnösand, stiftsrådet i Strängnäs, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Folk- partiets ungdomsförbund och Kristna stu- dentrörelsen i Sverige.

Svea hovrätt

finner vad utredningen anfört ä 5. 208 vänsterspalten om en avveckling av kyrko- stiftelserna såsom äganderättssubjekt och överförande av dessas rättigheter till de kyrkliga organen utgöra en rimlig lösning, som tillika innebär en icke obetydlig för- enkling i vissa avseenden av nuvarande in- vecklade ägandeförhållanden rörande den kyrkliga egendomen.

Rörande den framtida dispositionen i ett fritt läge av den kyrkliga egendomen må följande synpunkter anföras. Den kyrkliga egendomen anses nu, liksom kommunernas och statens egendom, vara >>i allmän ägo». Särskilda bestämmelser gäller rörande för- valtning, försäljning m. m. av kyrklig egen- dom. Det får förutsättas, att — om en upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrkan och staten skulle äga rum — vissa av statsmakterna meddelade bestäm- melser kommer att gälla ifråga om den kyrkliga egendomen. Det synes hovrätten därvid kunna övervägas, att vederbörande borgerliga kommun — eventuellt även sta- ten —— skulle äga förköpsrätt vid försälj- ning av kyrklig jord. Det synes vara ett allmänt intresse att den kyrkliga jorden även i fortsättningen i stort sett får samma karaktär som för närvarande med en an- knytning till den lokala bygden. Önskar en församling avyttra egendom kan det finnas skäl för att denna i första hand förvärvas av kommunen. Genom nuvarande lagstift- ning äger kommun förköpsrätt till mark, som erfordras för tätbebyggelse. Det kan enligt hovrättens mening förtjäna övervä- gas att utvidga möjligheten till förköpsrätt för kommun till att gälla vid försäljning av all kyrklig jord.

Justitiekanslern berör hithörande frå- gor ingående.

C- (och B-)läget innebär att den fria kyrkan i princip får behålla rätten till all den egendom som nu disponeras av stats- kyrkan. Utredningen har indelat denna egendom i tre huvudgrupper: kyrklig egen- dom, församlingskommunal egendom och fri stiftelse- och föreningsegendom. Som ut- redningen framhåller möter en rad svårig- heter att bestämma den rättsliga naturen av denna egendom och främst den som hän— förs till gruppen kyrklig egendom. Utred- ningen har i detta hänseende gjort en grundlig och omfattande undersökning och i stort har jag ej något att erinra mot de slutsatser utredningen dragit av sin under- sökning. Det oaktat kan rättsläget knappast betecknas som helt klarlagt och inte minst kan svårigheter uppkomma att draga grän- sen mellan olika slag av egendom. De principiella rättsliga frågorna lärer dock få anses klarlagda så långt det är möjligt vid en utredning av detta slag. Rättskraftigt och slutgiltigt kan dessa spörsmål avgöras en- dast av allmän domstol.

Om statsmakterna vid ett avskaffande av statskyrkosystemet skulle av mera allmän- na skäl stanna för att låta den fria kyrkan i princip få behålla all den egendom som disponerats av statskyrkan, torde nu rådande oklarhet om egendomens rättsliga natur knappast få någon framträdande betydelse. Som betydligt viktigare framstår, att den fria kyrkans rätt till egendomen blir klart bestämd. De principiella och praktiska pro— blem som är förknippade med det nu rå- dande rättsläget kan emellertid få betydelse om man vill förbinda överförandet till den fria kyrkan av viss egendom med särskilda villkor eller speciella föreskrifter till skyd- dande av sådan egendoms framtida be- stånd.

Vad gäller den fria kyrkans rätt till åsyftad egendom har utredningen diskute- rat olika möjligheter.

I fråga om den kyrkliga jorden har ut- redningen anfört att, med beaktande av den särskilda lagstiftningen rörande jordens förvaltning och försäljning samt den kyrk- liga jordens faktiska ställning i olika av- seenden, de kyrkliga organens rätt till jor-

den kan karakteriseras som en form av be- sittningsrätt. Utredningen framhåller, att ett frigörande av kyrkan från staten icke i och för sig behöver föranleda någon för- ändring av den kyrkliga egendomens nu- varande ställning. Även i sådant läge kan de kyrkliga organen få behålla besittnings- rätten till jorden utan att frågan om ägan- derätten till egendomen löses i varje kon- kret fall. Å andra sidan — framhålles det —— kan också tänkas den lösningen, att de kyrkliga rättssubjekten tillförsäkras ägan- derätten till all den kyrkliga egendomen, alltså även den av kronan anslagna.

Det torde vara uppenbart, att ett överfö- rande av den kyrkliga egendomen, särskilt jorden, till en fri kyrka är förenat med intrikata både rättsliga och praktiska pro- blem.

Om man ser till en början på den första av utredningen antydda lösningen _ kyr- kan får behålla den rätt som den nu har till den kyrkliga egendomen — är den allt- så grundad på antagandet att de kyrkliga organens rätt till jorden närmast är att betrakta som en besittningsrätt. Karakte- ristiken synes riktig i varje fall såvitt gäller kronoanslagen. Det lärer svårligen kunna göras gällande annat än att äganderätten till denna jord i princip tillkommer staten, ehuru innehållet i denna äganderätt är oviss. Genom lagstiftningsåtgärder torde kunna ordnas så att besittningsrätten till denna jord överföres på den fria kyrkan med staten bibehållen vid sin äganderätt.

Mot en lösning efter dessa linjer talar emellertid flera skäl. Till en början kan göras gällande, att staten därigenom, i varje fall om statens äganderätt antages ha något förmögenhetsvärde, kommer att gynna ett kyrkligt samfund mer än andra, vilket stri- der mot de grundsatser som får antagas ligga bakom ett avskaffande av statskyrko- systemet. Att få endast besittningsrätt till jorden kan å andra sidan te sig alltför ogynnsamt ur kyrkans synpunkt, eftersom det kan bli svårt för kyrkan att utnyttja jorden som kreditobjekt. Slutligen kan det stöta på praktiska svårigheter att i det konkreta fallet avgöra om jorden är ansla-

gen av kronan.

Överförandet till den fria kyrkan av äganderätten till kronoanslagen represente- rar ur viss synpunkt en mera rätlinjig och enkel lösning. Visserligen innebär detta ett gynnande i än högre grad av den friställda kyrkan men det sker som ett led i den stora uppgörelsen med kyrkan i samband med statskyrkosystemets avskaffande och konstituerar ej något framtida beroende- förhållande mellan kyrkan och staten. Ge- nom överförandet av äganderätten blir för- hållandet mellan staten och den fria kyrkan på denna punkt definitivt ordnat. Kyrkan får ökade möjligheter att ordna sina eko- nomiska förhållanden genom att den kan avhända sig egendomen för placering i bättre avkastande objekt eller belåna egen- domen för att bestrida kostnader för er- forderliga förbättringar i avkastningshö- jande syfte.

Även mot en sådan lösning kan å andra sidan vägande invändningar göras. Visser- ligen utgör kronoanslagen endast en mind- re del av den kyrkliga jorden. Det oaktat är det fråga om ett icke obetydligt jordin- nehav. Ett överförande av äganderätten in- nebär därför, att staten på en gång avhän- der sig förhållandevis mycket fast egendom till ett enda, av staten icke kontrollerat privaträttsligt subjekt, något som knappast förekommit tidigare. Invändningen kanske skulle väga mindre tungt om den fria kyr- kan får en mycket stor anslutning, 80—85 procent, som utredningen räknar med. Egen- domen skulle då kunna sägas alltjämt tjäna ett allmänhetens ändamål. Hur stor den framtida anslutningen till kyrkan blir, måste dock bedömas som ovisst. Härtill kommer praktiska olägenheter, bland annat den ovan nämnda att det i konkret fall kan vara svårt att avgöra vad som är kro- noanslag, men också den att det kan bli svårt för kyrkan att få lagfart på sådan egendom (nu icke lagfaren) utan tidsödan- de och dyrbara lantmäteriförrättningar.

Mot bakgrund av vad ovan anförts rö- rande de skäl, särskilt av mera principiell art, som talar mot överförande till den fria kyrkan såväl av besittningsrätten som

av äganderätten till kronoanslagen kan ifrå- gasättas om ej det mest rationella är att sta- ten återtager kronoanslagen. Någon mer betydande ekonomisk roll för kyrkan torde kronoanslagen icke spela och bortfallet av egendomen kan ju under alla förhållanden ekonomiskt kompenseras vid en slutlig upp- görelse. Att avgörande rättsliga hinder mot en sådan åtgärd skulle föreligga i präster- skapets privilegier eller på annat sätt synes mig icke troligt; i varje fall torde hindren kunna undanröjas lagstiftningsvägen.

Skulle man dock av olika skäl stanna för att kyrkan får behålla kronoanslagen, sy- nes en kompromisslösning böra sökas. Som jag ser saken är överförandet av ägande- rätten till denna jord med hänsyn till an- gelägenheten att så långt möjligt definitivt avsluta de ekonomiska förbindelserna mel- lan staten och kyrkan att föredraga, oaktat de många praktiska svårigheter som är för- enade därmed. Låt vara att vissa principiel- la skäl talar emot en sådan lösning. Dessa skäl hänför sig dock till icke obetydlig del till hur de framtida förhållandena gestaltar sig i den fria kyrkan. En tänkbar väg är därför, att den fria kyrkan tills vidare får nöja sig med besittningsrätten till kronoan- slagen och att frågan om överförande också av äganderätten tages upp om 20 eller 30 år, när man bättre kan överblicka vilken ställning den fria kyrkan fått bland med- borgarna och när man också vunnit erfa- renhet av kyrkans förmåga att handha sina ekonomiska angelägenheter.

Om man således med rätta kan beteck- na kyrkans disposition av kronoanslagen som en besittningsrätt, synes karakteristi- ken mindre träffande när det gäller den me- deltida kyrkojorden på lokalplanet. Utred- ningen säger (SOU 1968:11 sid. 208), att kyrkostiftelsernas äganderätt är endast for- mell i det att de kyrkliga kommunerna har besittningsrätten till deras egendom och ekonomiskt svarar för denna. I någon mån kanske det är en strid om ord hur man vill beskriva läget. Med den antagna ut- gångspunkten, att lokalkyrkorna (i varje fall de äldre) med deras egendom utgör stiftelser, är lokalkyrkorna och deras orga-

nisationer också stiftelsernas destinatärer och församlingarna med deras organ utgör stiftelsernas förvaltningsorgan. Att försam— lingarna med egna medel (skattemedel) bi- drager till egendomens bestånd inverkar principiellt inte på detta synsätt.

Som jag redan under avsnittet om D-lä- get framhållit, kan enligt min mening av- skaffandet av statskyrkosystemet i och för sig icke innebära att lokalkyrkostiftelserna upplöses. Frågan blir i stället vilket organ som skall inträda som förvaltare av stiftel- serna efter statskyrkans avskaffande och upplösandet av de församlingskommunala enheterna. I O och B-lägena förutsätts detta bli de till lokalföreningar förvandlade församlingarna. De lokala föreningarnas rätt till lokalkyrkornas jord blir i princip densamma som tillkommer de nuvarande församlingarna, varken större eller mindre. Den nuvarande lagstiftningen om försälj- ning och förvaltning av kyrkojord kan ses som ett uttryck och en garanti för upprätt- hållande av den allmänt gällande grundsat- sen, att egendom som givits för att tjäna visst ändamål icke får utan vidare försäl- jas eller belånas. I princip gäller detta också för de fria församlingarna om dessa anförtros förvaltningen av kyrkostiftelserna och även om den nuvarande lagstiftningen rörande jorden upphävs utan att ersättas av annan. Jämför för övrigt här stadgandet 79 5 a) 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet angående avhändande och pant- förskrivning av donerad egendom och motiven till 1953 års kommunallag på den- na punkt, varigenom stadgandet uteslöts i den nya lagen.

För min del betraktar jag det av olika skäl som angeläget, att all kyrklig egendom av stiftelsekaraktär bevaras och hålles samman på i huvudsak samma sätt som hit- tills så att den vid varje tidpunkt kan redo- visas. Det sistnämnda är ju icke minst viktigt om den fria kyrkan under komman- de generationer skulle få alltmer minskad anslutning och verksamhet. Det är därför att förorda, att vid den slutliga uppgörelsen tillses att garantier så långt möjligt skapas för att den kyrkliga egendomen av stiftelse-

karaktär bevaras.

Kyrklig egendom som icke är av stiftelse- karaktär blir principiellt föreningsegendom, varöver de olika föreningarna fritt förfo- gar.

Till denna grupp av tillgångar hör dels de församlingskommunala tillgångarna, vil- ka väl skulle övertagas av de lokala för- eningarna, och dels den egendom som an- vändes i kyrkans fria verksamhet. Egendom av sistnämnt slag finnes såväl på lokalpla- net som på stifts- och riksplanet.

För att först beröra det sist angivna sla- get av egendom kan anmärkas, att även den till stor del är av stiftelse- eller donations- natur. Men även om så ej är fallet torde den i betydande utsträckning ha tillkommit genom gåvor utan ändamålsbestämmelse, kollekter och andra insamlingar samt ge- nom frivilligt arbete från kyrkomedlem- marnas sida. Det lärer svårligen kunna häv- das, att icke denna egendom tillhör kyrkan och också bör följa med kyrkan om den skiljes från staten. Detta bör enligt min mening gälla även för det fall, att den kyrkliga jorden och vad därmed är jäm- ställt icke skulle kunna anses böra övergå till den fria kyrkan, alltså i ett D-läge.

De församlingskommunala tillgångarna torde i huvudsak utgöras av kyrkor, fastig- heter och lös egendom som förvärvats med utdebiterade medel samt av fonder, bildade med skattemedel. Därutöver torde bland de församlingskommunala tillgångarna få inräknas ett betydande antal till försam- lingarna, för olika församlingskommunala ändamål givna donationsfonder. Att all denna egendom bör övertagas av den fria kyrkan i C- eller B-läget kan icke tagas för givet.

Egendom som är knuten till verksamhet som vid statskyrkans avskaffande övertages av stat eller kommun och som förvärvats för skattemedel bör i princip icke övergå till den fria kyrkan. Jag har berört frågan ovan i samband med begravningsväsendet. Även annan egendom kan tänkas, t.ex. allmänna samlingslokaler, som tillkommit genom skattemedel och som vederbörande kommun kan vilja övertaga. Utgöres den

egendom, som är knuten till verksamhet som övertages av det allmänna, av dona- tion eller förvärv med donationsmedel, tor- de dock den ovan angivna linjen icke kun- na hävdas på samma sätt. I dylika fall kan sättas i fråga om icke kommunen bör ha att lösa till sig egendomen. Frågan härom torde kräva ytterligare undersökningar.

Vad här anförts bör också gälla försam- lingarnas donationsfonder. Här är fråga om fonder med mycket skiftande ändamål, därav ändamål som redan övertagits av den borgerliga kommunen. Jag syftar här på skolfonder som ännu här och var kan fin- nas kvar hos församlingarna. Dessa bör senast vid statskyrkosystemets avskaffande övergå till den borgerliga kommunen. Att den borgerliga kommunen svarar för so- cialvården utgör däremot i och för sig icke något skäl till att överföra församlingarnas olika slag av hjälpfonder till den borger- liga kommunen. Frågan om dessa fonder och andra som icke är knutna till direkt kyrkliga ändamål bör övertagas av den fria kyrkan hänger mer samman med spörsmå- let, vilken betydelse med hänsyn till dona- torer och permutationsrättslig praxis som skall tilläggas det förhållandet att försam- lingarna övergår till att bli privaträttsliga subjekt. Beträffande församlingarnas dona- tionsfonder torde vidare böra bemärkas, att inför och i samband med den stora kom- munsammanslagningen i början av 1950- talet en del av de tidigare kommunerna överförde vissa av sina donationsfonder till vederbörande församling för att säker- ställa att användningsområdet för fonderna icke vidgades. Det kan sättas i fråga, om icke dylika donationsfonder bör återgå till den borgerliga kommunen.

Sammanfattningsvis torde av vad ovan anförts framgå, att även i fråga om de för- samlingskommunala tillgångarna ytterligare undersökningar är erforderliga innan slutlig ställning kan tagas till frågan om var dessa tillgångar skall stanna.

I kyrka-statutredningens slutbetänkande har givits en enligt kammarkollegiet

summarisk och delvis något förenklad redo- görelse för de komplicerade rättsförhållan- dena rörande den kyrkliga egendomen. Så- lunda anföres exempelvis (s. 205 högra sp. x) att församlingarna får anses vara ägare till sådan kyrklig egendom, som desamma efter vunnen rättssubjektivitet år 1817, då förordning om sockenstämmor och kyrko- råd utfärdades, anskaffat genom egna me- del eller erhållit i gåva; detsamma anges gälla även beträffande av församling efter angiven tidpunkt uppförd kyrka. Såsom framgår av delbetänkandet i ämnet (SOU 1967: 46 s. 163 f.) är frågan om när lands- församling blev juridisk person omtvistad. Utredningen utgår för sin del ifrån att detta blev fallet genom 1817 års förordning. Vad angår stadsförsamling framhåller utredning- en att något enhetligt svar inte synes kunna givas på frågan när dylik församling er- höll rättssubjektivitet. Vad vidare gäller spörsmålet om äganderätten till försam- lingskyrka, som uppförts efter år 1817, har i delbetänkandet (s. 164 f.) uttalats viss tvekan huruvida inte sådan kyrka liksom äldre kyrka skall vara att betrakta som stif- telseegendom.

För B- och C-lägena förutsättes i första hand att kyrkan alltjämt får disponera den kyrkliga egendomen utan att frågan om äganderätten i varje konkret fall löses. Ut- redningen anför emellertid (s. 206 högra sp. x) att det otvivelaktigt skulle vara en rättsteknisk vinning och avsevärt bidraga till en förenkling av problemen rörande den kyrkliga egendomen om kyrkans besitt- ningsrätt till kronoegendomen konsolide- rades till vanlig äganderätt. Kollegiet in- stämmer helt i detta uttalande. En sådan egendomsöverföring synes, såsom utredning- en framhållit, lämpligen böra ske i den ord- ningen att statsmakterna genom en lag av- säger sig anspråken på ifrågavarande egen- dom av vad slag den vara må. I lagen bör uttryckligen utsägas på vilket kyrkligt rätts- subjekt, lokalt eller eventuellt centralt, ägan- derätten överföres. Då kronans äganderätt är rent formell bör enligt kollegiets mening någon ersättning till staten för egendomen inte utgå. Kollegiet får erinra om att vid

den nu i stort sett genomförda avvecklingen av städernas donationsjord överlåtelsen till städerna av kronans rätt till sådan jord skedde vederlagsfritt. Denna donationsjord hade i väsentliga avseenden samma rättsliga ställning som kronoanslagen till kyrkliga ändamål (se vidare förenämnda delbet. s. 197 f.).

I den skiss till kronoegendomens för- delning på olika kyrkliga rättssubjekt, som utredningen tecknar (s. 207), hänföres på närmare anförda skäl huvudparten av egen- domen till församlingskyrkorna som stiftel- ser. Kollegiet ifrågasätter för sin del om inte äganderätten i stället bör överföras till församlingarna och pastoraten. — För öv- rigt synes vid E. och C-lägena en önskvärd lösning av egendomsfrågorna vara att, på sätt utredningen diskuterat, lagstiftningsvä- gen upplösa församlingskyrkostiftelserna och överföra äganderätten till deras egen- dom på de församlingar och pastorat, som har dispositionsrätten till egendomen eller eventuellt på centralt kyrkligt rättssubjekt. Härigenom skulle tillskapas enkla och klara äganderättsförhållanden, som allmänheten kan förstå och acceptera. Några befogade intressen lär genom en sådan åtgärd inte komma att kränkas, förutsatt att genom lagstiftningen säkerhet vinnes för att ända- målsbestämningen för egendomen består. En sådan lösning förutsätter givetvis vidare utredning.

Riksrevisionsverket uttalar.

Om en fri kyrka får behålla besittnings- rätten till den kyrkliga egendomen, är det enligt utredningens uppfattning lämpligt att de kyrkliga rättssubjekten tillförsäkras ägan- derätten till all kyrklig egendom, alltså även till den av kronan anslagna (sid. 206—208). Genom en lag skulle ägan- derätten till denna kronoegendom kunna överföras till kyrkan utan ersättning. Som skäl för en sådan åtgärd har åberopats bl.a. att statens eventuella äganderätt nu- mera är så gott som innehållslös.

Med hänsyn till att en överföring till

kyrkliga rättssubjekt av äganderätten till egendom, som anslagits av kronan, skulle medföra en väsentlig förenkling av inveck- lade rättsförhållanden, att tidsödande utred- ningar erfordras, därest ersättning skall utgå till staten, och att staten enligt direktiven för fortsatt utredning av frågan om förhål- landet mellan staten och kyrkan bör visa generositet vid ett upphävande av stats- kyrkosystemet, anser sig riksrevisionsverket kunna tillstyrka att äganderätten till egen- dom, som anslagits av kronan för kyrkliga ändamål, utan vederlag överföres till kyr- kan, om statskyrkosystemet avskaffas. Även den del av kyrkofonden som härrör från kronoanslag synes böra överlåtas på detta sätt.

Den ekonomiska sidan av en skilsmäs- sa mellan stat och kyrka bör, säger läns- styrelsen i Stockholms län,

regleras på ett enkelt och schematiskt sätt, med undvikande i görligaste mån av omfat- tande och omständliga judiciella förfaran- den. Detta gäller enligt länsstyrelsens upp- fattning inte minst frågan om den kyrkliga egendomen av olika slag. Förhållandevis starka skäl synes tala för att kyrkan gene- rellt förklaras få behålla dispositionsrätten till och förvaltningen av den egendom av skilda slag, som kyrkan för närvarande för- fogar över. I fråga om denna egendom vill länsstyrelsen vidare endast framhålla, att det ter sig synnerligen angeläget även ur allmänt samhällsekonomisk synpunkt att egendomens nettoavkastning genom centralt ledda rationaliseringsåtgärder bringas upp på väsentligt högre nivå än den nuvarande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Enligt C-läget skulle kyrkan få behålla den kyrkliga egendomen. Dess nuvarande ställning med i vissa fall osäkra ägande- rättsförhållanden synes emellertid inte böra bibehållas utan frågan om äganderätten till egendomen bör i varje konkret fall lösas.

Utredningen har nämligen visat att inte

all kyrklig egendom ägs av kyrkliga rätts- subjekt. Omkring 1/5 del av boställsjorden utgör sålunda egendom, som anvisats av kronan men disponeras för kyrkliga ända- mål.

Vid en skilsmässa mellan stat och kyrka måste på något sätt bestämmas hur det skall förfaras med sådan egendom, som utan äganderätt disponeras av kyrkan. Ut- redningen har anvisat några möjligheter. En utväg skulle exempelvis vara att staten genom en lag avsade sig anspråken på all sådan egendom med eller utan vederlag. En annan möjlighet vore att äganderättsfrå- gorna finge avgöras av domstol från fall till fall. Utredningen har förordat att ägan- derätten tillförsäkras kyrkan genom lagstift- ning. Länsstyrelsen biträder denna lösning.

C-alternativet utgår, påpekar länsstyrel- sen i Värmlands län,

från att kyrkan efter en skilsmässa från staten skall få behålla den kyrkliga egen- domen. Denna består dels av lös egendom, dels av den kyrkliga jorden, vilken senare av utredningen indelas i två huvudgrupper: förvaltningsförmögenhet, d.v.s. egendom, som genom sitt bruksvärde tjänar kyrkan, och finansförmögenhet. som omfattar in- komstgivande egendom. Äganderättsförhållandena är emellertid i många fall osäkra. En icke ringa del av boställsjorden utgöres av kronoegendom, till vilken kyrkan har besittningsrätt. Som utredningen antyder kan även i ett fritt läge de kyrkliga organens besittningsrätt bibehållas, utan att äganderättsfrågorna i varje konkret fall löses. En sådan ordning synes emellertid föga tillfredsställande. Länsstyrelsen delar utredningens mening att det skulle vara en rättsteknisk vinning om besittningsrätten till kronoegendom konsoli- derades till äganderätt. Frågan om staten i de konkreta fallen skall betinga sig veder- lag eller inte synes icke ha någon större betydelse, då kronans äganderätt till jord, som disponeras av kyrkan, i regel saknar ett reellt innehåll. Från denna utgångspunkt förordar utredningen att statsmakterna ge-

nom en lag avsäger sig anspråken på den kronoegendom, som anslagits till kyrkliga ändamål. Därigenom skulle man också komma från de i många fall påtagliga svå- righeterna att få klarlagt om viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. Länsstyrelsen biträder i princip den av utredningen för- ordade lösningen.

Därmed är icke sagt, att den kyrkliga förvaltningen av jord och skog nödvändigt- vis skall bestå i sin nuvarande utformning. Frågan om de kyrkliga organens förvalt- ning av jord och skog har nyligen behand- lats av en särskild utredning. Vissa begrän- sade förslag i rationaliseringssyfte har fram- lagts. I samband med en allmän reglering av förhållandet mellan stat och kyrka kan det finnas behov av bestämmelser, som reglerar kyrkans användning av sin jord, och det kan jämväl vara motiverat med för- handlingar om inlösning av fastigheter, som skulle kunna användas för att underlätta de aktuella strävandena att åstadkomma star- kare och bättre arronderade brukningsenhe- ter inom jord- och skogsbruk. I åtskilliga fall borde det också för kyrkan kännas som en lättnad att befrias från förvalt- ningsuppgifter, som äger föga samband med den religiösa verksamheten. Frågorna är emellertid komplicerade och kräver fortsatt utredning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län utta- lar.

En speciell angelägenhet är frågan om kyrkan som förvaltare av jord och skog. I tidigare skeden kan det ha framstått som naturligt att kyrkans bestånd tryggades ge- nom förläningar av jordegendomar liksom att kyrkan placerade donationer i realkapi- tal. Eftersom samhället knappast kan ut- färda några garantier mot att penningvär- det inte kommer att förändras, kvarstår gi- vetvis motiv för värdesäkringar. Ur andra synpunkter kan emellertid tvekan råda om bevarandet av detta antikverade element av naturahushållning. Kyrkliga enheters för- valtning av jord och skog torde många gånger kunna kritiseras för bristande ratio-

nalitet. En särskild utredning har nyligen ägnats dessa frågor och framlagt vissa be- gränsade förslag till förbättrad förvaltning. Det torde emellertid i detta sammanhang förtjäna övervägas om inte en mera omfat- tande reform skulle kunna diskuteras i samband med den större frågan om förhål- landet mellan stat och kyrka. Länsstyrelsen vill för sin del inte förorda någon konfis- kering av kyrkans tillgångar, vilket i da- gens läge skulle framstå som obilligt. Där- emot skulle mycket väl en inlösen av jor- den efter en rimlig värdering och dess för- vandling till fordringar i annan form väl kunna övervägas. Med tillgång till kyrkans jord och skog skulle strävandena till en bättre arrondering av brukningsenheterna inom lantbruk och skogsbruk erhålla en be- tydande förstärkning. Staten skulle i gen- gäld kunna erbjuda kyrkan antingen stats- obligationer eller en förbindelse att för framtiden betala vissa årliga bidrag. I båda fallen skulle en indexreglering kunna tän- kas, som gav kyrkan skydd mot prissteg- ringar. Den stora vinsten skulle emellertid vara att man befriade kyrkan från ekono- miska uppgifter, som inte har något direkt samband med kyrkans ställning som reli- giöst samfund och som är ägnade att kom- plicera organisationsfrågorna för kyrkan. Länsstyrelsen förordar att denna angelägen- het blir föremål för ytterligare övervägan- den och förhandlingar.

Om ett skiljande av kyrkan från sta- ten kommer till stånd anser länsstyrelsen i Norrbottens län

att — såsom också föreslagits för B- och C-lägena — kyrkan bör få behålla huvud- delen av bl. a. den fasta egendom, vars av- kastning nu går till kyrkliga ändamål. En- ligt vad länsstyrelsen erfarit äro kyrkoegen- domarna ofta splittrade med hänsyn till lä- ge och arrondering vilket givetvis innebär en stor belastning med nutidens allt drygare omkostnader för jord- och skogsbruk. Det bör måhända särskilt utredas om man ge- nom utbyte av jord med kronan och kom-

munerna kan tillskapa för framtiden mera ekonomiskt bärkraftiga enheter.

Under rubriken Den särskilda C-läges- förutsättningen anför domkapitlet i Strängnäs.

I fråga om äganderätten till kyrkor, för- samlingshem, prästgårdar, löneboställen, all- männa kyrkohemman m.m. bör ingen änd- ring ske och denna egendom bör helt stå under kyrkans förvaltning.

Domkapitlet i Lund konstaterar att

utredningen uttalat (s. 205), att församlings- kyrkorna som stiftelser får anses ha ägan- derätten till större delen av bl.a. dels för- samlingskyrkobyggnaderna med tomter, dels kyrkojorden och dels prästboställena. För— samlingarna åter anses vara ägare till sådan kyrklig egendom som de erhållit efter vun- nen rättssubjektivitet, vilket antages ha skett först genom 1817 års förordning om sockenstämmor och kyrkoråd.

Under hänvisning till gällande särskild lagstiftning rörande förvaltning, försäljning och talerätt för den kyrkliga jorden och med beaktande av den kyrkliga jordens fak- tiska ställning i olika avseenden har utred- ningen emellertid ansett sig kunna karakte- risera de kyrkliga organens rätt till jorden som en form av besittningsrätt (jfr härom närmare SOU 1967: 46 s. 186 f.). Denna uppfattning grundar sig bl.a. på domskä- len i det s.k. Nämforsmålet (NJA 1952 s. 484) och närmast på tolkningen av femte punkten i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723.

Beträffande detta rättsfall må emellertid erinras om att majoriteten utgjordes av tre ledamöter och minoriteten av två ledamö- ter, samt att vid ett senare samma år av- gjort rättsfall (NJA 1952 s. 638) beträffan- de en likartad rättsfråga utgången blev den motsatta, d.v.s. tre ledamöter ansåg, att en församlings anspråk på godkännande av försäljning av kyrklig jord inte kunde lämnas utan avseende.

Beträffande den kyrkliga jordens rättsställ— ning vill domkapitlet i detta sammanhang i korthet framhålla följande.

Gustaf Vasas reduktion berörde inte prästgårdarna. Under 1600—talet blev var- ken prästgårdarna eller de övriga till präs- terskapets underhåll anslagna hemmanen utsatta för några indragningar från stats- maktens sida. I prästerskapets privilegier den 30 november 1650 fick prästerna löfte om att få behålla boställen och stommar samt att åtnjuta överhetens skydd för kyrkornas ägor.

I 1686 års kyrkolag kommer någon upp- fattning om en kronans äganderätt till den kyrkliga egendomen icke till uttryck (jfr SOU 1947: 46 s. 59). Fastmera tyder vissa av dess ordalag på att lokalkyrkorna erkän- des som särskilda rättssubjekt. Det är mot denna bakgrund som en tolkning måste ske av bestämmelsen i femte punkten av präs- terskapets privilegier den 16 oktober 1723, att ingen må sälja bl.a. kyrkoägor utan kommarkollegiets, »domkapitlets samt ve- derbörandes vetskap och samtycke». Majo- ritetens uppfattning i det förstnämnda rätts- fallet, att stadgandet inte kan anses innefat- ta en allmän föreskrift att vid ifrågasatt försäljning av boställe samtycke måste in- hämtas av församlingen eller pastoratet, är inte förenlig med rättsläget vid utfärdandet av 1723 års privilegier. Detta är däremot förhållandet med minoritetens uppfattning, enligt vilken äganderätten till bostället får anses tillkomma lokalkyrkan och försam- lingens samtycke till upplåtelsen därför er- fordras.

Vidare vill domkapitlet i fråga om lokal- kyrkornas och domkyrkans jord, som i Lunds stift har en betydande omfattning, erinra om att enligt definitionen i den kyrk- liga försäljningslagen den 4 januari 1927 räknas till kyrklig jord bl. a. den fasta egen- dom som »besittes» av lokalkyrkorna. Vad som menas med uttrycket »besittes» fram- går inte klart av lagens förarbeten. I kam- marrådet Tom Wohlins förslag, som ligger till grund för propositionen 1926: 197, an- ges visserligen såsom kyrkojord i inskränkt mening »den fasta egendom som sedan

äldre tid besittes av domkyrkor och andra kyrkor, såsom särskilda rättssubjekt (jfr kyrkolagen kap. 26: 5)». Det bör dock framhållas att det i detta lagrum i kyrko- lagen heter »domkyrkors, så ock andra kyrkors i städer och på landet fasta egen- dom». Detta talar närmast för att man upp- fattade egendomen såsom med äganderätt tillhörig kyrkorna. I sitt yttrande över Woh— lins förslag talar kammarkollegiet också om den fasta egendom, som tillhör kyrkor- na.

Domkapitlet anser sålunda, att en karak- teristik av de kyrkliga organens rätt till jor- den som allenast en form av besittningsrätt inte är rättshistoriskt riktig och till sin inne- börd kan bli missvisande.

Domkapitlet vill däremot förorda den av utredningen (s. 206) antydda lösningen, att för B- och C-läget »de kyrkliga rättssubjek- ten tillförsäkras äganderätten till all den kyrkliga egendomen, alltså även till den av kronan anslagna». Som utredningen så rik- tigt framhåller, skulle detta nämligen otvi- velaktigt vara en rättsteknisk vinning och avsevärt bidra till en förenkling av de ofta svårlösta problemen rörande den kyrkliga egendomen.

Enligt domkapitlet i Härnösand har frågan om kyrkans egendom mindre prak- tisk betydelse än formen för utdebitering.

Juridiskt sett är äganderättsförhållande- na i vissa avseenden ett komplicerat pro- blem. Någon kontroversiell fråga i debatten kyrka och stat utgör emellertid inte spörs- målen om egendomen. Det har också från ansvarigt statsrådshåll förklarats, att D- alternativet saknar all aktualitet. Detta läge skulle innebära konfiskation.

Stiftsnämnden i Uppsala erinrar om att kyrkan förutsätts få behålla sin egendom i

de båda fria B- och C-lägena. En övergång till dessa lägen behöver f. ö. inte innebära någon ändring av den rätt, med vilken kyr- kan förfogar över egendomen. Frågan är

dock om inte en sådan ändring bör övervä- gas. Stiftsnämnden syftar på den boställs- jord, som anslagits av kronan, och menar, att kronans äganderätt till denna jord skulle kunna överlåtas på kyrkan. För det första är ju kronans äganderätt mycket begränsad och den nu åsyftade egendomen redovisas väl knappast som en tillgång för staten. Vidare skulle en vederlagsfri överlåtelse vara ett uttryck för den generositet, som enligt uttalanden från statsmakternas sida bör prägla en uppgörelse med kyrkan. Slut- ligen skulle ett överförande av äganderät- ten på kyrkan innebära en avsevärd för- enkling i fråga om förfogandet över egen- domen. Enligt stiftsnämndens mening gäller de nu anförda skälen också i ett A-läge.

Om kyrkan skulle frigöras från staten bör därav följa bl.a. att den i princip också får fritt disponera över sin egendom. Upp- enbarligen måste man emellertid räkna med den inskränkning i denna frihet, som följer av kravet på att den kyrkliga egendomen bevaras och används för kyrkliga ändamål. Att inom en fri kyrka tillskapa en i olika hänseenden godtagbar ordning, som garan- terar en efterlevnad av detta krav ter sig inte så lätt. För den egendom, som har stiftelsekaraktär, kan det väl hävdas, att en kontroll kan utövas på det sätt som nu gäl- ler för stiftelser. Frågan är dock, om en sådan kontroll kan göras både effektiv och ändamålsenlig. Samma fråga framstår minst lika befogad beträffande den kyrkliga egen- dom, som inte har den nyss angivna karak- tären. — Vid ett bevarat samband med sta- ten åter kan man behålla den nu gällande ordningen, som är beprövad och befunnits innebära en tillfredsställande garanti för den kyrkliga egendomens bevarande för av- sett ändamål.

Gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord kan väl sägas vara sådana, att kyrkan i regel knappast kan motsätta sig en försäljning och i fråga om prissättningen gäller expropriationslagens normer. I ett fritt läge bör kyrkan ha såväl större möjlig- heter att fritt förhandla om sin egendom och, vid avhändelse av denna, om villkoren härför. Frigöres kyrkan från staten, bör

man alltså räkna med den konsekvensen, att staten ej längre kan utöva samma infly- tande i frågor rörande dispositionen av den kyrkliga jorden.

Vad den särskilda C-lägesförutsättning- en beträffar vill stiftsnämnden i Lund

erinra om att enligt 1960 års ecklesiastika boställsutredning f. n. endast något mer än 15 % av pastoratens totala präst- och kyr- komusikerlönekostnader bestrids med av- kastningen av pastoratens lönetillgångar, dit även prästlönefonderna då hänförs. Om dessa tillgångar skall utgöra något väsent- ligt stöd för kyrkan i ett fritt läge, är det angeläget att snarast möjligt och redan un- der bestående system en sådan omlägg- ning av boställsförvaltningen sker som kan möjliggöra effektivare brukningsmetoder och höjd avkastning. Att detta inte är ett enbart kyrkligt intresse utan har betydelse också från samhällsekonomisk synpunkt torde vara uppenbart, då det här rör sig om ett betydande fastighetsinnehav över hela riket.

Stiftsnämnden i Härnösand uttalar.

Den kyrkliga egendomen är i rättsligt hänseende av olika beskaffenhet. Detta för- hållande kommer att vålla särskilda pro- blem i ett fritt läge. Utredningen har (sid. 206) påpekat möjligheten av att de kyrkliga rättssubjekten genom en lagstiftningsakt tillförsäkras äganderätten till all kyrklig egendom. Praktiska skäl talar starkt för ett sådant tillvägagångssätt. — Om en lösning icke sker enligt denna linje, är det under alla förhållanden nödvändigt, att en fri kyrka beredes tillgång att utnyttja den sak- kunskap beträffande den kyrkliga jorden, som kammarkollegiet representerar.

Av praktiska skäl synes det stiftsrådet i Strängnäs

lämpligt att äganderätten till den »stiftelse- egendom» såsom kyrkor, prästgårdar, bo-

ställen etc., varöver de kyrkliga organen disponerar, överföres till dessa genom lag- stiftning.

Den största och svåraste frågan i kyrka- statproblematiken är, säger Förbundet för religionsfrihet,

vad som skall göras med den egendom som nu sammanfattningsvis brukar betecknas som »kyrkans egendom». Beträffande stora delar av denna egendom är äganderättsförhål- landena redan nu synnerligen diskutabla. Det har dock hävdats, att stora delar därav ej skulle utgöra statsegendom, även om kyrkan betraktas som ett statsorgan, utan i stället skulle utgöra något slags självägande stiftelser. Ingen tvekan kan råda om att det måste åligga staten, som så länge förvaltat den egendomen, att även i fortsättningen tillse att stiftelserna nyttjas i enlighet med sina ändamålsbestämningar. Detta kan na- turligtvis ofta ske genom att dispositions- rätten upplåtes till något eller några inom riket verksamma trossamfund. Ett liknande resonemang gäller givetvis även för vissa genom testamenten eller gåvor uppkomna fonder i syfte att främja någon viss verk- samhet.

Den kyrkokommunala egendomen där- emot har ett helt annat utgångsläge. Denna egendom har tillkommit genom bidrag från kommunmedlemmar, antingen i form av skatt eller i form av gåvor utan föreskrift om viss användning.

Med hänsyn till att de kyrkliga kommu- nerna omfattat och omfattar praktiskt ta- get hela den befolkning som bor inom dess område (åtminstone omkring 97 %), sy- nes det vara en enkel och tilltalande lösning att låta den borgerliga kommunens beslu- tande organ, som ju representerar samma befolkning, lokalt avgöra hur man bör för- fara med den kyrkokommunala egendomen. (Att vi inte vill föreslå att detta beslut skall fattas av kyrkofullmäktige beror givetvis på att det utomordentligt ringa intresset för kyrkliga angelägenheter medfört ett så lågt valdeltagande vid kyrkofullmäktigeval,

att dessa fullmäktige ej kan anses vara representativa i en angelägenhet som på detta sätt angår hela befolkningen.) Det förefaller oss sannolikt att en lösning av egendomsproblemen efter de här antydda riktlinjerna kommer att leda till att det eller de nya trossamfund, som kan förväntas uppkomma som ersättning för den nuva- rande statskyrkan, kommer att i betydande utsträckning kunna få disponera den så kallade kyrkliga egendomen under den tid det/de kommer att vara verksamma.

Den tidigare nämnda konstruktionen med självägande fonder torde i stor utsträckning ha tillkommit för att söka bringa reda i de oklara äganderättsförhållandena före och omkring reformationstiden, samt för att kringgå den besvärliga frågan om den tvi- velaktiga kontinuiteten mellan den gamla katolska kyrkan och den nya statskyrkan. I dagens läge måste kontinuitetsfrågan an- ses minst lika tvivelaktig, men situationen helt annorlunda eftersom den så kallade kyrkliga egendomen nu har en mångskif- tande och åtminstone till stora delar klarare rättskaraktär. Det är därför att beklaga att utredningen inte funnit det lämpligt att när- mare analysera denna problematik.

Den del av svenska kyrkans egendom som inte direkt används i det kyrkliga arbetet utgör en avsevärd kapitaltillgång i det svenska samhället, påpekar Sveriges kristna socialdemokraters förbund.

Så snart det gäller materiella tillgångar som medför makt över samhällets plane- ring och produktion bör den enskilda ägan- derätten betraktas som ett av samhället givet förtroende att förvalta denna egen- dom. Samhället har därför anledning att utfärda särskilda regler för denna förvalt- ning, liksom för likartade kapitalanhop- ningar, och har rättighet att fordra insyn och redovisning. Dessa principer bör gälla ifråga om Svenska kyrkans egendomsinne- hav i samma utsträckning som de vinner tillämpning i förhållande till andra kapital- anhopningar i samhället.

Folkpartiets ungdomsförbund konstate- rar att frågan om äganderätten till kyrko- jorden är mycket komplicerad.

Den mesta jorden ägs inte av församling- arna och pastoraten utan av olika kyrko- lagstiftelser. Huvudparten av vad som benämns som kyrkans jord är egentligen stiftelseegendom —- den har anslagits att som självständiga förmögenhetsobjekt tjäna vissa bestämda ändamål. I SOU 1967: 46 framhålls att, enligt den vanligaste uppfatt- ningen, är Kungl. Maj:t att anse som kyrko- stiftelsernas egentliga styrelse. Församling- arnas och pastoratens rätt kan därför be- tecknas som besittningsrätt. En fri kyrka kan inte göra anspråk på bättre rätt än den tidigare statskyrkan varför besittningsrätt torde vara vad en fri kyrka maximalt kan fordra beträffande stiftelsejorden. Någon form av fördelning av denna del av kyrko- jordarna mellan samhället och den fria kyr- kan bör komma till stånd. Mot att den fria kyrkan tillerkänns all kyrklig jord talar också att en så omfattande generositet mot den tidigare statskyrkan skulle innebära att staten även i fortsättningen skulle favorisera ett samfund framför andra.

Kristna studentrörelsen i Sverige utta- lar.

Det förefaller råda långtgående enighet om att Svenska kyrkan även vid en skils- mässa skulle behålla sin egendom. Värdet av detta är helt beroende på reglerna för dess placerande. Church of England erbju- der ett exempel på hur en kyrklig ekonomi kan till stor del baseras på rationell och centraliserad placering av kyrkans totala tillgångar. I vissa fall har dock den ekono- miska förvaltningen där varit av en speku- lativ karaktär, och en sådan utveckling sy- nes varken aktuell eller önskvärd i Sverige. Å andra sidan kan samhället inte ha något intresse av att kyrklig skog och jord för- valtas i otidsenliga former som ger en ex- tremt låg avkastning.

Justitiekanslern och länsstyrelsen i Uppsala län kommenterar avsnittet om organisationsfrågor, statlig reglering m. m.

Justitiekanslern anför.

Utredningen har utgått ifrån att den fria kyrkans organisation kommer att i huvud- sak bygga på den nuvarande med försam- lingar, stift och en centralapparat. Det tor- de vara ganska sannolikt, att den fria kyr- kan kommer att ta den nuvarande organi- sationen till förebild och åtminstone for- mellt söka upprätthålla en sådan ordning. I vad mån den fria kyrkan på sikt kan vid- makthålla en organisation av denna omfatt- ning blir helt beroende av de ekonomiska resurserna.

Frågan om den fria kyrkans organisation är måhända icke av större intresse sett ur statens synpunkt, om man bestämmer sig för ett D-läge. Vid 0 och B-lägena ter sig saken annorlunda. Om den fria kyrkan skall kunna anförtros förvaltningen av den kyrkliga jorden torde ett av villkoren vara att kyrkan har erforderliga administrativa resurser att handha denna förvaltning på ett någorlunda effektivt sätt. Utredningen uttalar (SOU 1968:11 sid. 209), att några särskilda statliga bestämmelser ägnade att tillgodose intresset att egendomen bevaras och användes för kyrkliga ändamål inte sy- nes påkallade. Utredningen hänvisar bland annat till att ett skydd ligger däri att hu- vuddelen av denna egendom har karaktär av stiftelseegendom och kronoegendom.

För min del är jag närmast böjd för mot- satt uppfattning. Den risk som åtminstone i utgångsläget måste beaktas att den fria kyrkan icke mäktar att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt förvalta den kyrkliga egendomen talar starkt för statliga bestäm- melser i det angivna syftet. Dessa bestäm- melser tänkes då icke blott avse att utgöra garanti för att egendomen bevaras och an- vändes för kyrkligt ändamål utan även möjliggöra direkt ingripande från staten i händelse av svårare brister i förvaltningen

av egendomen, måhända också genom över- tagande från statens sida av förvaltningen av stiftelseegendomen.

länsstyrelsen i Uppsala län har

koncentrerat sin granskning till C-alternati- vet och kan inledningsvis konstatera att med en kyrka, vilken i organisatoriskt hän- seende är friställd från staten, en mängd lagar, förordningar och stadgar, som reg- lerar kyrkliga förhållanden skulle bli inak- tuella och föremål för ett upphävande.

Behovet av statlig lagstiftning har vidare antytts i flera sammanhang i ett C-läge, exempelvis vid ändrad församlings- och pastoratsindelning, angående de sociala ar- rendebestämmelsernas tillämpning på kyrk- lig jord och i andra fall. I dessa avseenden önskar länsstyrelsen återkomma då författ- ningsförslag framlagts.

3.234. B-läget

I delbetänkandet Kyrklig egendom, skat- tefrågor, prästerskapets privilegier (SOU 1967: 46) diskuterade utredningen utför- ligt problematiken kring skatt och andra former av bidrag i B-läget (s. 273—314). Diskussionen sammanfattas i slutbetän- kandet, där utredningen inleder sin fram- ställning av B-läget med att beröra vissa spörsmål av mera allmän karaktär. Den fortsatta redogörelsen har — liksom be- träffande D- och C-lägena —— delats upp i tre avsnitt, nämligen Den särskilda B- lägesförutsättningen, Organisationsfrågor, statlig reglering rn. rn. samt Den ekono- miska situationen.

Under rubriken Inledande synpunkter tas först upp frågan hur en fri svensk kyrka kan antas komma att utforma reg- lerna för medlemmarnas bidrag till verk- samheten (se avsnitt 3.1.3.3). Därefter

diskuteras den rättsliga innebörden av begreppen skatt och beskattning (se av- snitt 3.112).

Kommentarer till avsnittet om den eko- nomiska situationen i ett B-läge redovisas i avsnitt 3.1.3.1.

3.2.3.4.l Den särskilda B-läges- förutsättningen

Utredningen har delat upp sin framställ- ning av den särskilda B-lägesförutsätt- ningen i tre delar, nämligen Formen för statlig medverkan, Allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan samt Andra samfund och organisationer.

I delavsnittet Formen för statlig med- verkan påpekar utredningen först att den medverkan från statens sida i fråga om medlemsavgifter som förutsatts i ett B- läge kan avse såväl debitering som upp- börd och indrivning av medlemsavgifter eller endast ett eller två av dessa tre mo- ment. Medverkan kan härvid vara av rättslig, praktisk och/eller ekonomisk art. Därefter redogör utredningen för vissa principiella och praktiska problem som aktualiseras vid den medverkansform som innebär att avgifterna debiteras, uppbärs och indrivs tillsammans med de allmänna skatterna. (SOU 1968:11 s. 214—215.)

Under rubriken Allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan uttalar utredningen bl. a. att det ligger närmast till hands att en fri kyrka i likhet med flertalet andra organisationer själv får ombesörja debitering, uppbörd och in- drivning av medlemsavgifter. För statlig medverkan måste särskilda förhållanden kunna åberopas. Förutsättningen för så- dan medverkan är dock enligt utredning- en dels att kyrkan och dess medlemmar har behov och intresse av en medverkan

från statens sida, dels att hinder ej mö- ter från uppbördsteknisk synpunkt. Ut- redningen redovisar därefter de argument som kan åberopas för och emot en sådan medverkan som innebär att medlemsav- gifter debiteras, uppbärs och indrivs till- sammans med de allmänna skatterna.

Såsom argument emot medverkan av sta- ten skulle kunna anföras följande. Att till- sammans med de allmänna skatterna upp- taga medlemsavgifter till en organisatoriskt friställd svensk kyrka, som icke har beskatt- ningsrätt, skulle avvika från vad som i vart fall på senare tid varit vedertaget. Kyrkan skulle komma att intaga en särställning i förhållande till andra organisationer i lan- det, och varken staten eller organisationer- na har anledning godtaga en sådan särställ- ning för kyrkan. Man får därför utgå från att även andra organisationer än Svenska kyrkan, och inte endast trossamfund, erbju- des en liknande medverkan. Detta skulle — därest densamma godtages av organisa- tionerna — i hög grad komplicera det tek- niska förfarandet. Den förutsatta medverkan från statens sida skulle vidare innebära att kyrkan reellt inte skulle bli en fri kyrka. Sta- tens medverkan vid uttagande av medlems- avgift skulle kunna få till följd, att ett stort antal medlemmar erlade sina avgifter utan att personligen engagera sig i den kyrk- liga verksamheten och utan att i prakti- ken ha tagit ställning till kyrkan och dess verksamhet.

Vidare skulle såsom argument emot stat- lig medverkan kunna anföras, att avgifter, som uttages tillsammans med de allmänna skatterna, skulle av allmänheten kunna upp- fattas som skatter och därmed såsom pålagor som samhället ålagt medborgarna, även om avgifterna rättsligt sett inte hade karaktär av skatt.”. Eftersom organisationer, som är att hänföra till ideella föreningar, sällan eller aldrig anlitar tvångsmedel för att utfå med-

24 Det bör härtill anmärkas att några tekniska svårigheter inte är förenade med att på de- betsedlama redovisa avgifter så att det tyd- ligt framgår att fråga ej är om skatt.

lemsavgifter av medlemmar som inte betalar frivilligt, skulle uppbörd och därmed auto- matiskt följande indrivning tillsammans med skatterna i praktiken innebära, att medlem- marna skulle vara på särskilt sätt tvingade att betala avgifterna. Statens medverkan skulle bl. a. på grund härav innebära en be- tydande förmån för Svenska kyrkan och därför vara oförenlig med krav på att staten bör vara neutral i förhållande till trossam- funden. Detta skulle gälla även om övriga trossamfund erbjöds motsvarande förmån, enär vissa av dessa sannolikt skulle anse sig vara av religiösa eller praktiska skäl förhindrade att anlita statens medverkan.

Till förmån för statlig medverkan skulle kunna åberopas följande argument. Om kyrkan omfattar en mycket betydande del av befolkningen och har en omfattande verksamhet, kan statsmakterna anse sig ha anledning att tillmötesgå önskemål från kyr- kan och dennas medlemmar om medver- kan i fråga om uppbärandet av medlems- avgifter. En sådan medverkan är särskilt motiverad om ett starkt behov därav före- ligger. På grund av det månghundraåriga organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka har staten ett ansvar för att kyrkan inte försättes i en ekonomiskt svår ställning till följd av att sambandet upplöses. I de- batten har också framförts den uppfattning- en, att en statlig medverkan skulle kunna verksamt bidraga till större inre frihet för kyrkan då det gäller själavården och an- nan verksamhet av religiös natur. Utan så- dan medverkan skulle den kyrkliga verk- samheten i betydande omfattning få ägnas åt omsorger om ekonomien, vilket skulle inverka störande på de enskildas personliga förhållande till kyrkan och dennas befatt- ningshavare. Risk skulle nämligen föreligga för att ekonomiska aspekter på verksamhe- ten skulle få alltför stor betydelse och att ekonomiskt välsituerade medlemmar skulle få ett dominerande inflytande inom kyrkan och församlingarna.

I fråga om andra intressen som staten har att beakta i förevarande sammanhang skul- le kunna argumenteras på följande sätt. När det gäller förhållandet mellan kyrkan

och dess medlemmar kan från rättslig syn- punkt erinringar ej framställas mot att med- lemsavgifter till kyrkan uttages tillsammans med de allmänna skatterna. En sådan med- verkan skulle nämligen avse endast förfa- randet vid uttagandet av avgifter och inte medföra, att i fråga om skyldigheten att erlägga avgift skulle gälla andra rättsregler än de som är tillämpliga för ideella för- eningar i allmänhet. Om även andra tros- samfund, som har behov och intresse där- av, får medverkan av staten med uttagan- de av medlemsavgifter, uppfylles de krav som kan ställas på att staten bör behandla alla trossamfund lika. Svenska kyrkan skulle visserligen, om den ensam erhöll medver- kan av staten, komma att intaga en sär- ställning jämfört med andra samfund genom att kyrkan bleve i viss mån beroende av staten och genom att tvångsåtgärder komme att enligt automatiskt verkande regler vid— tagas mot medlemmar vilka inte frivilligt erlade de avgifter som de vore skyldiga att betala. Det är emellertid inte möjligt att utan vidare jämställa Svenska kyrkan med andra trossamfund. Mot en statlig medver- kan kan sålunda ej riktas den invändningen att den skulle ske mot kyrkans bekännelse eller eljest mot dess religiösa uppfattning. En förbindelse mellan stat och kyrka står nämligen inte i strid med luthersk teologi, och inte heller kan det sägas vara främman- de för luthersk uppfattning att i viss ut- sträckning tillgripa tvångsåtgärder såsom sanktioner mot medlemmarna. Vidare är att beakta att kyrkan vid ett upplösande av det organisatoriska sambandet med staten skulle befinna sig i en annan situation än de nuvarande fria samfunden, vilka haft möjlighet att själva från begynnelsen skapa de ekonomiska förutsättningarna för sin verksamhet. Inom dessa samfund finns där- för en annan tradition än inom Svenska kyrkan i fråga om gåvor och frivilliga bi- drag. (SOU 1968: 11 s. 215—218.)

Delavsnittet Andra samfund och organi- sationer utgör en närmare belysning av ett av de i det föregående återgivna argumen-

ten mot statlig medverkan för att uttaga medlemsavgifter, nämligen att sådan med- verkan måste erbjudas även andra orga- nisationer än svenska kyrkan. Inlednings- vis redogörs för hur medlemmarna i de nuvarande fria evangeliska samfunden, ro- mersk-katolska kyrkan, de ortodoxa för- samlingarna och de mosaiska församling- arna bidrar till sina resp. samfund. Utred- ningen påpekar att det av hänsyn till kra- vet på statlig neutralitet i trosfrågor kan komma att bedömas som erforderligt att — om svenska kyrkan anses böra erhål- la statlig medverkan vid uttagandet av medlemsavgifter — erbjuda andra tros- samfund (och eventuellt agnostiska eller ateistiska organisationer) en motsvarande medverkan. Enligt utredningen har emel- lertid de flesta fria evangeliska samfunden av principiella skäl inte något intresse av en dylik medverkan. För de mosaiska för- samlingarna och för katolska kyrkan gäl- ler enligt utredningen att dessa eventuellt skulle anse en statlig medverkan fördel- aktig om den kan ske för en kostnad som står i rimlig proportion till nyttan därav. Slutligen påpekar utredningen att frågan om att erbjuda även andra organisationer en motsvarande medverkan kan komma att aktualiseras.

Bedömes Svenska kyrkan böra komma i åtnjutande av statlig medverkan, såvitt an- går uttagande av medlemsavgifter, kan even- tuellt frågan aktualiseras att erbjuda — ut- över andra trossamfund — organisationer över huvud en motsvarande medverkan. Ut- redningen har inte haft möjlighet att när- mare behandla härmed sammanhängande spörsmål. Uppenbart är att ett flertal kom- plikationer skulle uppkomma, om organisa- tionerna i någon större utsträckning skulle godtaga ett erbjudande om statlig medver- kan. Såväl dessa komplikationer som de vitt- gående principiella aspekter, som är att be- akta i sammanhanget, kräver i förekom- mande fall särskild utredning. (SOU 1968: 11 s. 218—219.)

Vad utredningen anfört om formen för statlig medverkan har föranlett kommen- tarer av hovrätten för västra Sverige, jus- titiekanslern, kammarrätten, länsstyrelser- na i Södermanlands, Kronobergs, Malmö- hus, Älvsborgs och Örebro län, Svenska prästförbundet samt Sveriges kristna so- cialdemokraters förbund.

Vad angår den ekonomiska situationen i ett fritt läge vill hovrätten för västra Sverige

peka på vad utredningen (i bet. X 5. 255—- 262 samt bet. XI s. 214) anfört om den form av statlig medverkan vid indrivning av avgifter, som förekommer i några fall och som går ut på att organisations debite- ringslängd, restlängd eller liknande handling genom lagstiftning godkännes såsom exeku- tionstitel; ogulden avgift kan således utmä- tas utan att fordringen domfästes. Om en dylik ordning infördes för svenska kyrkans del, skulle ett sådant »mellanläge», varom hovrätten inledningsvis talat, kunna anses föreligga, närmast mellan B- och C-lägena. Säkerligen skulle emellertid i sådant fall sär- skilda problem få lösas, såsom ett naturligt krav på likställdhet mellan svenska kyrkan samt andra trossamfund och eventuellt ide- ella sammanslutningar.

Justitiekanslern anser sig inte kunna bedöma de tekniska möjligheterna att genomföra en statlig medverkan vid de- bitering, uppbörd och indrivning av kyr- kans medlemsavgifter.

Under rubriken Skatt och andra for- mer av bidrag i B-läget uttalar kammar— rätten bl. a. (sidhänvisningarna avser SOU 1967: 46).

Utredningen berör under rubriken »Oli- ka former för statens medverkan» (s. 279 —300) frågan hur långtgående en sådan medverkan kan bli. Som utgångspunkt

har utredningen haft (s. 281) att statens medverkan skall avse endast bidrag från medlemmar av Svenska kyrkan (och even- tuellt motsvarande beträffande medlem- mar i andra trossamfund). Som framgår av vad kammarrätten anfört tidigare i detta yttrande anser domstolen att endast medlem av Svenska kyrkan bör bidra till kyrkans verksamhet. Kammarrätten stäl- ler sig även avvisande till tanken att av alla skattebetalare skulle uttas ett be- lopp motsvarande kyrkoavgiften, därvid vad som influtit från icke-medlemmarna skulle användas för något från religiös synpunkt »neutralt ändamål». Vad angår spörsmålet om staten skall medverka vid uttag av avgifter även till andra trossam- fund återkommer kammarrätten härtill längre fram.

Sedan utredningen uttalat (s. 282) att en förutsättning för att medlemsavgifter- na till en fri Svensk kyrka skulle kunna uttas tillsammans med de allmänna skat- terna var att sättet för debitering, upp- börd och indrivning av avgifterna smi- digt och enkelt infogades i det statliga uppbördssystemet, framhålls att detta synes kunna ske genom att avgifterna uttas på i huvudsak samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. I anledning av den av utredningen lämnade närmare redogörelsen för alternativa möjligheter (s. 282—291) får kammarrätten anföra följande. Det är givet- vis av principiella skäl önskvärt att medlems— avgift uttas preliminärt av den som är medlem av Svenska kyrkan. Även om den av utredningen anvisade vägen att ha olika skattetabeller för den som tillhör respektive icke tillhör Svenska kyrkan in- nebär vissa olägenheter, synes den dock icke vara helt oframkomlig. Tanken att ha särskilda slutliga debetsedlar å medlems- avgifterna, vilka debetsedlar skulle sam- tidigt med vederbörlig debetsedel å preli- minär skatt, tillställas arbetsgivaren för verkställande av skatteavdrag, finner kam- marrätten mindre tilltalande, bl.a. med hänsyn till det merarbete som därigenom skulle åsamkas arbetsgivarna.

Den av utredningen (s. 285—286) be-

rörda utvägen att debitera avgifterna först i samband med debiteringen av den slut- liga skatten synes, som utredningen fram- håller, föra med sig vissa olägenheter. Den är därför enligt kammarrättens mening ej någon i första hand önskvärd lösning.

Utredningen framhåller (s. 294) att det inte är möjligt att göra något uttalande om hur medlemsavgifter till Svenska kyr- kan skall kunna inordnas i ett system med definitiv källskatt. Påpekandet är riktigt. Utredningen om definitiv källskatt pågår och det kan nu inte förutses om en ord- ning av detta slag lämpligen låter sig in- föras i vårt land. Än mindre är nu möj- ligt, särskilt med hänsyn till att en even— tuell definitiv källskatt torde kunna kon- strueras efter olika alternativa huvudlin- jer, att hysa en uppfattning i frågan om statlig medverkan vid uppbörden av kyrk- liga medlemsavgifter försvårar en käll- skattereform eller möjligen låter sig utan större svårigheter förenas därmed. Kam- marrätten vågar förmoda att å ena sidan problem av annat slag väger väsentligen tyngre, när statsmakterna framdeles har att ta ställning till införande av en defi- nitiv källskatt, och att å andra sidan en uppbörd genom statens medverkan, om nu detta anses önskvärt, av kyrkliga med- lemsavgifter skall på det ena eller andra sättet kunna lösas även om en definitiv källskatt beslutas.

Utredningen framhåller (s. 295—296) att uppbördsförfarandet skulle i hög grad kompliceras, om andra trossamfund än Svenska kyrkan och även andra organisa- tioner skulle erhålla medverkan av staten vid uttag av medlemsavgifter. Kammarrät- ten, som i ett senare avsnitt kommer att redovisa sin inställning från rent prin- cipiell utgångspunkt till frågan om sta- tens medverkan vid uttag av medlemsav— gifter till Svenska kyrkan, anser sig av såväl praktiska som principiella skäl böra motsätta sig att staten påtager sig en för- fattningsenlig skyldighet att medverka vid uttag av medlemsavgifter till »andra sam- fund och organisationer». Hinder bör där- emot givetvis inte möta att samfund eller

organisation, efter prövning från fall till fall, mot en på affärsmässig grund beräk— nad ersättning utnyttjar statlig myndig- hets, t.ex. länsstyrelses, möjligheter att tillhandahålla visst material, exempelvis någon form av debiteringslängd (jfr s. 297). I anslutning härtill och till vad utredningen anfört under rubriken »Mindre omfattan- de medverkan från statens sida>> (s. 297— 300) får kammarrätten framhålla att hin- der enligt kammarrättens mening inte bör möta att staten mot ersättning på service- basis på sätt där anges medverkar vid ut- tag av medlemsavgifter.

länsstyrelsen i Södermanlands län an- för.

Skiljes kyrkan från staten, torde för- samlings beskattningsrätt gentemot icke- medlem och juridisk person böra slopas. I detta läge (B-läget) bör ifrågakomma uttagande av medlemsavgift under statlig medverkan endast av församlingsmedlem- marna. Med hänsyn till de svårigheter av väsentligen teknisk art, som utredningen berört å sid. 215 i slutbetänkandet, synes medlemsavgifterna inte böra uppföras på den allmänna debetsedeln utan på sär- skild sådan sedel. På grundval av uppgift om samfundstillhörighet och medlemsav- gift upprättar länsstyrelserna med hjälp av sina dataanläggningar särskilda debi- teringslängder för avgifterna och utskriver i samband därmed avier (debetsedlar). På avierna kan medlemsavgiften fördelas på lämpligt antal terminer. Avierna kan för- ses med inbetalningskort, som kan använ- das vid inbetalning genom post eller bank. Övervakning av avgiftsinbetalningen bör ankomma på kyrkan själv.

Utredningen har, påpekar länsstyrelsen i Kronobergs län,

i fråga om B-läget behandlat frågan om medverkan från statens sida beträffande debitering, uppbörd och indrivning av

medlemsavgifter och därvid uttalat att denna medverkan kan avse samtliga mo- ment eller endast ett eller två av dem (5. 214, sp. 1). Länsstyrelsen finner emeller- tid icke all statlig medverkan i denna del vara utesluten i det av länsstyrelsen för- ordade C—läget. Det månghundraåriga sambandet mellan stat och kyrka gör det önskvärt att vid upplösandet av denna gemenskap finna en utväg, som utan att de grundläggande principerna om religions— frihet m.m. åsidosättes tryggar kyrkans ekonomiska livsvillkor. Länsstyrelsen anser det förenligt med nämnda principer, att staten som service åt kyrkan mot ersättning ombesörjer debitering av medlemsavgifter. Av jämlikhetsskäl bör denna service erbju- das jämväl andra trossamfund.

I korta drag kan en statlig medverkan i begränsad omfattning tänkas anordnad en- ligt följande: På grundval av från veder— börande trossamfund eller församlingar lämnade uppgifter om samfundstillhörighet och medlemsavgift upprättar länsstyrelser- nas datasektioner särskilda längder för medlemsavgifterna. I samband härmed tryckes särskilda avier för uppbörd av avgifterna. Å avierna kan medlemsavgiften fördelas på lämpligt antal uppbördstermi- ner. Avierna kan förses med inbetalnings- kort för betalning genom post eller bank.

Övervakning av avgiftsbetalningen samt eventuella indrivningsåtgärder bör där- emot ankomma på samfunden och försam- lingarna själva.

Länsstyrelsen håller dock för troligt, att spörsmål om indrivning ej kommer att uppstå. Det måste anses sannolikt, att ett samfund vid bristande betalning av med- lemsavgift föredrar att utesluta vederbö- rande medlem ur samfundet framför att vidtaga rättsliga åtgärder mot denne.

Den ersättning, som bör erläggas för debiteringen av medlemsavgifter beräknas lämpligen efter självkostnadspris. Kostna- derna torde därför kunna hållas på en låg nivå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

finner det naturligt att medlemsavgifterna i ett A-läge uttages i samband med de allmänna skatterna. I en fri kyrka ankom- mer det emellertid på denna att själv be- sluta om debitering, uppbörd och indrivning av sina medlemsavgifter. Den kan därvid välja att själv helt sköta dessa uppgifter eller att begära en eller annan form av statens medverkan. Beslutar Svenska kyr- kan att själv ombesörja såväl debitering som uppbörd måste den skapa en upp- bördsorganisation härför. Det kan för- utsättas att sådan uppbörd ej blir lika effektiv som om medlemsavgifterna debi- teras och erlägges tillsammans med de allmänna skatterna. Den kommer även att bli relativt kostnadskrävande. Effek- tivast blir uppbörden av medlemsavgif- terna om staten medverkar vid såväl de- bitering som uppbörd och indrivning. Om medlemsavgifterna debiteras efter samma grunder som de allmänna skatterna fin- nes inga uppbördstekniska hinder för att staten medverkar i denna omfattning. Enligt nuvarande uppbördssystem er- lägger även icke-medlem i kyrkan preli- minär skatt som motsvarar den del av församlingsskatten som avser kyrklig verk- samhet. I delbetänkandet »Kyrklig egen- dom...» har diskuterats olika sätt att undvika olägenheten av att icke-medlem i Svenska kyrkan drabbas av för högt av- drag för preliminär skatt om medlemsav- giften uttages preliminärt. Länsstyrelsen finner i likhet med utredningen att med- lemsavgifterna till kyrkan bör uttagas pre- liminärt. Det synes emellertid ej vara prak- tiskt genomförbart att preliminärt uttaga medlemsavgifterna endast av medlemmar av Svenska kyrkan. Att för medlemmar ha särskilda tabeller eller kolumner i nu- varande skattetabeller är med hänsyn till att utdebiteringen för kyrkligt ändamål kan variera mellan olika församlingar ej praktiskt möjligt. En alltför komplicerad skattetabell ökar även risken att arbetsgi- vare gör felaktiga skatteavdrag. Debiteras medlemsavgiften efter samma utdebitering i hela landet skulle möjligen skattetabellerna kunna göras någorlunda okomplicerade.

Det är dock osannolikt att församlingarna skulle vilja avstå från rätten att själva be- stämma storleken av sina medlemsavgifter.

Debiteras medlemsavgiften till kyrkan enligt samma grunder som församlingsskat- ten för närvarande, skulle det i och för sig vara möjligt att använda förefintliga skattetabeller på så sätt att preliminär skatt för medlemmar respektive icke-med- lemmar i Svenska kyrkan drages efter den skattetabell som närmast motsvarar deras sammanlagda utdebitering. En sådan metod går dock ej att förena med mo- dern kuverteringsteknik. För ett ekono- miskt utnyttjande av kuverteringsmaski- ner kräves att samma tabellbilaga skall fogas till relativt långa sviter av debet- sedlar.

Metoden att påföra medlemsavgifterna till kyrkan å särskilda slutliga debetsed- lar är tekniskt genomförbar. En sådan metod skulle emellertid innebära ett be- tydande merarbete för datakontoren under tid då dessa är ytterligt hårt belastade.

Med hänsyn till de olägenheter i form av ökade kvarstående skatter och ökat in- drivningsarbete, som uppstår om medlems- avgifterna till Svenska kyrkan påföres först i samband med debiteringen av slutlig skatt, ansluter sig länsstyrelsen till utred- ningens uppfattning att om medlemsavgif— terna skall uttagas i samband med de all- männa skatterna är det lämpligast att av— gifterna debiteras och uttages tillsammans med den allmänna skatteuppbörden och på samma sätt som skatt och vissa allmänna avgifter. Enligt länsstyrelsens mening bör därvid den som ej är medlem av Svenska kyrkan preliminärt betala samma skatt som medlem. Den preliminära skatt som icke-medlem därvid kommer att betala för mycket kommer endast i undantagsfall uppgå till sådant belopp att det uppfyller villkoren för jämkning enligt uppbördsför- ordningen. Den genomsnittliga kyrkliga utdebiteringen i riket var 1965 endast 79 öre. Med hänsyn härtill och då troligen Svenska kyrkan även i ett fritt läge kommer att omfatta större delen av befolk- ningen kommer medlemsavgifterna att i

förhållande till sammanlagda beloppet av övriga skatter och avgifter uppgå till re- lativt små belopp. Olägenheten av att drab- bas av för högt källskatteavdrag bör en- ligt uppbördsförordningens bestämmelser om jämkning tålas om det för höga av- draget utgör mindre än 20 % av vad som rätteligen bort uttagas.

Om staten medverkar vid debitering, uppbörd och indrivning av medlemsavgif- terna till Svenska kyrkan och avgifterna uttages preliminärt är det ej möjligt att vid uppbörd eller indrivning av preliminär avgift eller kvarstående belopp särskilja vad som är skatt och vad som är med- lemsavgift. Vid indrivning av preliminära och slutliga medlemsavgifter måste där- för accepteras att dessa får del av de med indrivning av skatt förbundna fördelarna. Restlängden godtages såsom exekutionstitel även med avseende å medlemsavgifterna. Bestämmelserna om införsel i lön blir till- lämpliga. Man måste också godtaga att medlemsavgifterna kommer att omfattas av den förmånsrätt i konkurs som gäller för skatter. Dessa fördelar motväges å and- ra sidan av att preskriptionstiden för skatt och under angivna förutsättningar därige- nom också för medlemsavgifter är kortare än fordringar i allmänhet och att den ej kan avbrytas.

De skilda utdebiteringarna i församling- arna försvårar i viss mån för närvarande debiteringen av skatt. Om medlemsavgifter- na till kyrkan uttages efter samma debite- ring i samtliga församlingar inom en kom- mun skulle debiteringen underlättas. Ef- tersom de nuvarande svårigheterna vid debitering av skatt ej skulle öka om de olika församlingarna i en kommun utdebi- terade särskilda medlemsavgifter, synes dock samgående mellan församlingarna i kommun eller pastorat ej erfordras beträf- fande utdebiteringen.

Kyrkans ersättning till staten för dess medverkan vid debitering, uppbörd och in- drivning bör lämpligen avse statens mer- kostnader för dessa göromål.

3 2.3 Organisation t' B-läge Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Om den kyrkliga beskattningsrätten bibe- hålles helt eller delvis, bör debitering, upp- börd och indrivning ske genom statens för- sorg på samma sätt som nu är förhållan- det. De statliga organ, som härav berö- res, har erforderlig kapacitet härför. Att — som i betänkandet framförts — över- föra något eller några moment till kyrkliga organ eller att utbygga en hel organisation för skattefrågor inom den kyrkliga verk- samheten måste anses orealistiskt.

För den händelse kyrkans beskattnings- rätt skulle upphöra och endast medlemsav- gifter upptagas, uppstår ett annat läge. Visserligen skulle länsstyrelsens datakon- tor kunna medverka vid debitering av medlemsavgifter, men uppbörd och indriv— ning av avgifterna skulle inte kunna för- enas med nuvarande skattesystem. Orsaken härtill är, att olika skattetabeller skulle behövas för medlemmar och icke-med- lemmar. Vidare skulle ändringar av taxe- ringar, jämkningar, redovisning av delvis erlagda belopp, avskrivningar, exekutivt förfarande m.m. innebära avsevärda svå- righeter från redovisningsteknisk synpunkt. Möjligheten att godkänna upprättade rest- längder som exekutionstitel, varå utmätning kan ske utan att fordringen domfästs, torde sakna praktisk betydelse. Resultatet av ett exekutivt förfarande torde i fler- talet fall bli, att vederbörande sökte ut- träde ur kyrkan.

Länsstyrelsen i örebro län uttalar.

På sid. 215 har diskuterats möjligheten att vid B-läget uttaga medlemsavgiften preliminärt. Ett preliminärt uttag av med- lemsavgifter i samband med preliminär- skatteavdrag för enbart medlemmar av svenska kyrkan förutsätter differentierade skattetabeller. Ett sådant förfaringssätt skulle i betydande utsträckning komplicera uppbördsförfarandet och bör undvikas. Medlemsavgiften till kyrkan kan normalt ej bli av sådan storlek, att den skall be- höva uttagas preliminärt direkt i samband

med inkomstens förvärvande. Även i B- läget torde medlemsavgiften därför kun- na debiteras i efterskott på en separat de- betsedel.

I direktiven för 1968 års beredning om stat och kyrka har bl. a. B-läget förts åt sidan, konstaterar Svenska prästför- bundet.

B-läget har emellertid inte beskrivits riktigt på samma sätt som utredningen framställt det. Enligt direktiven förutsätter B-läget att kyrkan har beskattningsrätt mot sina medlemmar eller liknande förmån.

Enligt utredningen innebär B-läget an- tingen någon form av beskattningsrätt el- ler i varje fall en förenklad form för upp- börd av medlemsavgifter genom statliga organ. Det sistnämnda torde innebära att staten ställer sina maskinella och tek- niska resurser samt arbetskraft till för- fogande för kyrkan — eventuellt mot er- sättning —— så att kyrkan icke nödgas bygga upp ett eget uppbördsverk. Skulle kyrkan komma att omfatta större delen av svenska folket, vilket icke torde vara osannolikt, kan det synas onödigt att man i landet har två uppbördsverk med data- maskiner och annan ytterst dyrbar teknisk materiel.

Med det sagda vill förbundet endast framhålla att B-alternativet bör lämnas öppet.

Efter en reglering av relationerna mel- lan kyrka och stat bör, skriver Sveriges kristna socialdemokraters förbund.

kyrkoförsamlingarna inte längre vara pri- märkommuner med egen beskattningsrätt. En rimlig väg kan då vara att kyrkan be- redes möjlighet att använda sig av skat- temyndigheten för att insamla de kyrk- liga medlemsavgifterna. Eventuellt kan detta ske mot särskild ersättning till skat- teverket. Om en sådan ordning kommer till stånd bör denna kunna tillämpas även av andra trossamfund och rörelser som kan

önska använda denna form för insamling av medlemsavgifter.

Huruvida denna statliga medverkan är tekniskt genomförbar, vilket kyrka—statut- redningen, enligt slutbetänkandet, inte an- ser nog klarlagt, bör omedelbart utre- das. Det måste vara av centralt intresse för den parlamentariska utredningen, som skall ta definitiv ställning till sakfrågan, att klargöra om denna lösning är möjlig eller ej.

Som kommentar till avsnittet Allmänna synpunkter på frågan om statens medver- kan redovisas i det följande först de re- missutlåtanden i vilka man tar ställning för en sådan form för statlig medverkan att medlemsavgifter såväl debiteras som uppbärs och indrivs tillsammans med de allmänna skatterna. Därefter redogörs för uttalanden med en negativ inställning till tanken på dylik medverkan. Slutligen re- dovisas de yttranden där man ej tar ställ- ning till denna form för medverkan.

Härigenom återfinns i de båda sist- nämnda grupperna ett antal remissinstan- ser som diskuterar och i viss utsträck- ning tar ställning till andra former för statlig medverkan. Främst aktualiseras härvid medverkan i form av debite- ring och stundom även uppbörd. En ofta förekommande tanke är att staten bör avgiftsbelägga service av detta slag.

En positiv inställning till statlig med- verkan som omfattar såväl debitering och uppbörd som indrivning av medlemsav- gifter kommer fram i yttranden från kammarrätten, domkapitlen i Linköping, Växjö, Lund och Göteborg, stiftsnämn- derna i Lund och Härnösand, Kyrkomu- sikernas riksförbund, Moderata samlings- partiets kvinnoförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Kammarrätten anför (sidhänvisning- ama avser SOU 1967: 46).

Under »Allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan» (s. 300—314) bely- ser utredningen ingående å ena sidan hur kyrkan — om staten på angivet sätt skall medverka vid uttaget av medlemsavgif- terna kommer i en viss beroendeställning i förhållande till staten och å andra sidan den förmånsställning som Svenska kyrkan då får i förhållande till bl.a. övriga tros- samfund. Även om det av principiella skäl kan anföras betänkligheter mot att staten på angivet sätt medverkar till ett visst tros- samfunds uppbörd av medlemsavgifter, kan dock enligt kammarrättens mening så starka skäl av praktisk och ekonomisk na- tur tala härför, att de principiella be- tänkligheterna får stå tillbaka. Det före- faller troligt att det skulle för Svenska kyrkan ställa sig från ekonomisk syn- punkt avsevärt mycket fördelaktigare att begagna sig av statens service än att byg- ga upp en egen uppbördsorganisation. En annan sak är att det kan övervägas att låta Svenska kyrkan härför betala en ser- viceavgift.

Som framgått av avsnitt 1.2.2 ansluter sig domkapitlet i Linköping närmast till B-läget. Enligt domkapitlet torde 1968 års kyrkomötes önskan om »fortsatt samband med staten»

i första hand varit betingad av omsorgen om ekonomisk säkerhet för kyrkan. Utan statssambandet skulle kyrkans ekonomi så försämras, att den bl.a. ej kan utöva sin serviceuppgift vare sig i glesbygder eller bland dem som har mindre fast kon- takt med kyrkan. Om kyrkan finansieras genom medlemsavgifter, uppburna genom samhällets organ i en utvidgad statlig ser- viceverksamhet, skulle den nödvändiga kon- sekvensen härav ej vara riksdagens fort- satta kyrkolagstiftning och regeringens och regeringsorganens administrativa beslutan- derätt och åtgöranden i kyrkliga frågor. Ett

samhälle kan ge service åt sådana orga- nisationer, som eljest är fria och utövar sin egen fristående verksamhet.

I en av de detaljgranskningar av slut- betänkandet som domkapitlet i Växjö hänvisar till uttalas.

I debatten har det s.k. B-läget på ett oförtjänt sätt kommit i bakgrunden. Det har hävdats att detta läge skulle både ge kyrkan frihet och samtidigt de favörer som följer med att avgiften tas upp över skattsedeln. Det har sagts att ett privile- gieförhållande därmed skulle konserveras i förhållande till andra samfund.

Till detta är att säga att förutsättningen för en form för finansiering av detta slag är att andra samfund av en viss numerär får samma möjligheter. Det har icke hit- tills kunnat hävdas att detta skulle vara tekniskt omöjligt. Tvärtom tycks datatek- niken öppna möjligheter för en anordning av detta slag. Om övriga samfund icke vill ta emot denna hjälp bör ett annat lik- värdigt, om än icke likformigt stöd ges.

Det har vidare hävdats att denna fi- nansieringsform skulle strida mot demo- kratins och religionsfrihetens principer. Det är svårt att inse detta. Av den hittillsva- rande debatten har klart framgått att också de som ivrigt önskar en från staten helt friställd kyrka räknar med mycket bety- dande samhällsstöd till kyrkornas verksam- het också i framtiden. Det har då ofta sagts att ett sådant stöd bör utgå i form av direkta statsanslag eller eventuellt ge- nom skattefrihet för vissa ändamål. Ur religionsfrihetssynpunkt finns dock stora olägenheter med denna form av samhälls- stöd. När direkta statsanslag ges eller skat- tefrihet beviljas kommer en del av stödet till religiös verksamhet att övervältras också på sådana som genom en aktiv handling förklarat sig vilja stå utanför varje form av religiös aktivitet. När det gäller skatte- friheten tillkommer att detta stöd ges utan att staten får någon möjlighet att fästa några villkor vid sitt stöd. Ur reli-

gionsfrihetssynpunkt förefaller det betyd- ligt korrektare att staten mot ersättning ger den service som består i att kyrkans medlemmar — och endast de — får be- tala sin avgift till kyrkan i samband med skatten. Därtill kommer att denna form av statligt stöd är den för kyrkan överlägset bästa.

Domkapitl et i Lund

anser att frågan om statens medverkan vid uppbörden av avgifterna till kyrkan hu- vudsakligen är en teknisk fråga. Kyrkans uppbördsväsende kunde på 1500-talet stäl- las till statens förfogande (SOU 1964: 16 s. XXIII). I vår tid borde statens organi- sation för detta ändamål kunna betjäna även den kyrka som omfattar huvudpar- ten av alla medborgare. Eventuellt kan sta- ten såsom i Västtyskland betinga sig en avgift för denna service. De statliga da- tamaskinernas överkapacitet erbjuds f.n. av statistiska centralbyrån för snart sagt varje ändamål som en hugad spekulant har intresse av. Uträkning och debitering av kyrkoavgift för medlemmar av sven- ska kyrkan bör knappast vålla några tek- niska problem. Delar man denna uppfatt- ning, blir huvudfrågan väsentligen den, om staten vill sätta sin indrivningsmakt bakom kraven på kyrkoavgift. Men även denna fråga är närmast av teknisk natur, eftersom det ytterst gäller valet av rätts- medel som staten vill ställa till förfogande för indrivning av avgiften till kyrkan. Möjligheten att via ett domstolsförfarande få ett krav på medlemsavgift exekverat tor- de stå en var ideell förening till buds (se SOU 1967: 46 s. 255) men ter sig givetvis i detta sammanhang mindre tilltalande.

På denna punkt vill domkapitlet erinra om att man i Finland så sent som år 1960 genom riksdagsbeslut övergick från ett kyrkans eget uppbördsväsende till att ta upp kyrkoavgiften i samband med öv- rig skatt till stat och kommun. Det före- faller, såsom framhölls i motion nr 18 vid 1968 års kyrkomöte föga praktiskt att

i vårt land nu hänvisa kyrkan till ett upp- bördsförfarande som man för endast någ- ra år sedan av praktiska skäl övergav i ett nordiskt grannland, där antalet kyrko- medlemmar procentuellt är något lägre än i Sverige.

Utredningen har på s. 249 behandlat vissa frågor vid övergång till en fri kyrka och där bl.a. diskuterat möjligheten av att under en övergångstid viss beskattningsrätt kvarstår eller att statlig uppbörd av med- lemsavgifter genomföres för att successivt nedbringas. Som alternativ nämns möjlig- heten av ett successivt minskat statsanslag under övergångstiden.

Med hänsyn till de principiella invänd- ningar som i det föregående riktats mot statsbidrag, vilka ju även drabbar icke- medlemmar, bör understrykas, att statlig medverkan vid uppbörden av medlemsavgif- ten är vida att föredraga. Dels blir en- dast kyrkans medlemmar betungade med kostnaderna för hennes verksamhet, dels kan därigenom en tillvänjning till en av- giftsfinansiering ske, medan statsbidrag i någon form tvärtom vore ägnade att för- svaga medlemmarnas känsla för ekonomiskt ansvarstagande för sin kyrka.

En konsekvens av denna uppfattning blir att om en övergång till ett fritt läge bedöms böra ske, skulle B-läget kunna lämpligen övervägas som övergångsform — eller, om det på längre sikt visar sig vara en lämpligt fungerande samarbets- form mellan stat och kyrka — såsom en permanent organisationsform för kyrkan.

B-läget torde icke, skriver domkapit- let i Göteborg,

-— på det sätt som synes ha skett i direk- tiven för den fortsatta utredningen -— utan vidare kunna avföras. Erfarenheterna från utlandet synes visa, att en kyrklig upp- börd med hjälp av statens uppbördsväsende i ett land, där det stora flertalet medbor- gare tillika är kyrkomedlemmar, fungerar friktionsfritt och av medborgarna uppleves såsom en önskvärd och naturlig service från

samhällets sida. Att organisera och under- hålla ett särskilt kyrkligt uppbördsverk och att inkassera de kyrkliga avgifterna vid si- dan av de statligt-kommunala uppfattas av allmänheten — såsom erfarenheterna från Finland visar —— som opraktiskt och för den enskilde betungande.

Skall skilsmässa mellan stat och kyrka övervägas, måste därför B-läget komma med i bilden såsom ett i andra länder beprövat och av allmänheten uppskattat sätt att ordna förhållandet mellan stat och kyrka. Härvid bör även andra tros- och livsåskådningssamfund, som så önskar, kunna få del av samma service från det allmännas sida. Att det är tekniskt möjligt att ordna en sådan service visar erfarenhe- terna från Tyskland, där ett liknande sys- tem tillämpas sedan 50 år.

Stiftsnämnden i Lund anser att

uppbörd av medlemsavgifter via skattsedeln bör inte ses som ett privilegium för ett speciellt trossamfund utan som en statlig service åt den majoritet av befolkningen som tillhör svenska kyrkan. I demokra- tisk ordning bör man kunna bestämma om vilket uppbördssystem som är mest praktiskt för flertalet medborgare. Skulle man därvid såsom skedde i Finland 1960 vilja begagna sig av en uppbörd via de- betsedeln är detta en teknisk men knappast en principiell fråga. Med hänsyn till att det här skulle röra sig om en statlig service åt ett fritt kyrkosamfunds medlem- mar är det dock måhända rimligt att sta- ten — såsom sker i Västtyskland — till- erkännes viss ersättning för sin medver- kan.

Bl.a. de datatekniska hjälpmedlen i dag gör det vida naturligare än förr, att sta- ten ställer sina tekniska resurser till för- fogande för enskilda organisationer i sam- hället. Någon åtskillnad mellan de tjäns- ter som härvidlag kan lämnas olika tros- samfund skulle inte behöva göras.

Stiftsnämnden i Härnösand uttalar.

Utredningen har konstaterat (s. 87) att statens medverkan vid uppbörd av avgifter från ett samfunds medlemmar inte är oför- enlig med religionsfrihetens princip eller diskriminerande mot dissenters. Mycket talar för att även i en från staten friställd kyrka, som omfattar majoriteten av folket, flertalet skulle önska att få erlägga sina avgifter till kyrkan över skattsedeln. Det förhållandet, att den finska statskyrkan övergått från ett system med uppbörd genom kyrkliga organ till ett system med uppbörd i samband med källskatt, tyder härpå. De tekniska problemen i samband med ett sådant önskemål skulle — med tanke på datateknikens snabba utveckling — inte vara helt omöjliga att lösa. Och om genom ett framtida beslut det organisato- riska sambandet mellan kyrkan och staten skulle upplösas, skulle kyrkan, som utifrån sin egen kyrkosyn vill vara en folkkyrka, få mer effektiva arbetsmöjligheter med den form av tekniskt bistånd, som tillgången till samhällets uppbördsorganisation utgör, än med statsbidrag i olika former. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida ön- skemål om en lösning efter denna linje har kommit till allmänt uttryck.

Kyrkomusikernas riksförbund

förordar i fråga om medlemsavgifter en statlig medverkan omfattande debitering, uppbörd och indrivning, vilken förmån även bör komma andra samfund till del, samt att kyrkor och samfund gäldar sta- tens merkostnader för avgiftsuttag tillsam- mans med allmänna skatterna.

En statlig medverkan i ovan angiven form motiveras enligt KMRs mening av att staten med hänsyn till dess ansvar vid en skilsmässa icke bör försätta kyrkan i en ekonomiskt svår ställning, varvid även bör beaktas avsaknaden av de fria sam- fundens tradition i fråga om gåvor och frivilliga bidrag till reguljär verksamhet.

Det är, anför Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund,

önskvärt att Svenska kyrkan skall kunna ta upp medlemsavgifter via statliga or- gan i samband med källskatt. Beträffande medlemsavgifternas storlek bör kyrkan själv bestämma uttaget.

Förbundet har tidigare slagit fast att vår tolkning av religionsfrihetsbegreppet innebär att staten skall inta en generös attityd mot all kyrklig verksamhet. Om Svenska kyrkan beredes möjlighet att ta upp medlemsavgift via statliga organ, vore det därför önskvärt att samma service er- bjudes även andra samfund. Att ett så- dant system fungerar bra i Västtyskland och Finland borde vara en garanti för att det skall kunna genomföras även i vårt land.

Statens hjälp med indrivning av med- lemsavgifter bör betraktas som en service, som Svenska kyrkan och övriga samfund och organisationer, som utnyttjar den, kan tänkas betala ersättning för.

Av de särskilda ekonomiska förmåner som kyrkan kan tänkas äga i de fria lä- gena, vill Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare

särskilt understryka värdet av statlig med- verkan vid uttagande av medlemsavgifter. Föreningen anser det ytterst väsentligt, att medlemmarna får komma till kyrkan och betjänas utan att kyrkan i något samman- hang skall begära ekonomisk ersättning. Totalkostnaderna för verksamheten bör för— delas rättvist mellan medlemmarna efter deras förmåga att betala, oavsett i vilken omfattning de tagit kyrkans tjänster i an- språk. Kyrkan bör finnas till för alla i önskad omfattning utan avseende till om vederbörande kan betala. Vidare är det väsentligt, att kyrkan även i framtiden får vad som behövs för verksamheten, varken mer eller mindre. Det skulle vara mindre tilltalande, om kyrkan nödgades etablera ett eget uppbörds- och indrivningsverk. Människor i vårt land är ej vana vid att kyrkan uppträder på detta sätt. Att utesluta medlemmar från en andlig gemenskap på

grund av bristande betalning synes otänk- bart.

En negativ inställning till tanken på statlig medverkan som omfattar såväl de- bitering och uppbörd som indrivning av medlemsavgifter kommer fram i ytt- randen från kammarkollegiet, riksskat- tenämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Värmlands, örebro, Västmanlands och Jämtlands län, Riks- förbundet Kyrkans ungdom, Evangeliska fosterlands-stiftelsen, Förbundet för re- ligionsfrihet, Folkpartiets ungdomsför- bund, Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund samt Kristna studentrörel- sen i Sverige.

Kammarkollegiet uttalar.

I B-läget förutsättes att kyrkan i organi- satoriskt hänseende är friställd från sta- ten men att staten genom sina organ med- verkar till att debitera, uppbära och in- driva medlemsavgifterna tillsammans med de allmänna skatterna. Av de argument utredningen (s. 217 högra sp.) åberopat till förmån för en sådan statlig medverkan an- ser kollegiet att stor vikt bör läggas vid uppfattningen att staten har ett ansvar för att kyrkan inte försättes i en ekonomiskt svår ställning till följd av en skilsmässa. Kollegiet har vidare i annat sammanhang givit uttryck åt sin mening att kyrkans verksamhet är av allmänt samhälleligt in- tresse, vilket givetvis gäller även i ett fritt läge. Å andra sidan måste beaktas att en fri kyrka är att betrakta som en ideell förening och att det då kan synas konse- kvent att den liksom andra sådana före- ningar själv får ombesörja debitering, upp— börd och — eventuellt med anlitande av domstol och exekutionsmyndighet — in- drivning av medlemsavgifter. Skulle en fri kyrka erhålla förmånen av statlig uppbörds- service torde i likställighetens intresse and- ra trossamfund och icke-religiösa sam-

hällsnyttiga organisationer inte kunna för- vägras motsvarande förmån. Kollegiet ifrå- gasätter emellertid för sin del om en sådan utvidgad uppbördsservice är tekniskt ge— nomförbar eller i vart fall om den kan till- handahållas till rimlig kostnad och med rimlig arbetsinsats.

Riksskattenämnden anför.

I betänkandet föreslås inte någon änd- ring i de materiella beskattningsreglerna. Övriga frågor tillhör inte riksskattenämn- dens ämnesområde. Riksskattenämnden får därför i anledning av remissen allenast ut- tala att, om kyrkan får en i förhållande till staten helt fristående ställning, staten inte bör tillhandagå med någon form av uppbördsservice beträffande kyrkliga av- gifter, enär det då synes ofrånkomligt att även andra trossamfund kommer att be- gära —- och bör erhålla — samma förmå- ner. Detta skulle medföra en komplicering av debiterings-, uppbörds- och redovisnings- förfarandet, som inte synes godtagbar.

I likhet med utredningen anser länssty- relsen i Stockholms län — som delvis framgått av avsnitt 3.1.3..1 —

att det för ett läge med en fristående kyrka framstår som naturligast, att verk- samhetens finansiering väsentligen sker ge- nom obligatoriska bidrag från medlemmar- na. Om staten genom sina organ bör med- verka vid uttagandet av dessa bidrag är en lika betydelsefull som svårbedömd frå- ga.

Rent principiellt kan det synas som om en fri kyrka — i likhet med flertalet andra mer eller mindre jämförliga or— ganisationer — själv bör ombesörja debi- tering och uppbörd av medlemsavgifter. En statlig medverkan blott i fråga om Svenska kyrkan skulle vara svårförenlig med kravet på statlig neutralitet i trosfrå— gor i den mening sådan över huvud bör iakttagas. Härtill kommer, att betydande uppbördstekniska svårigheter torde tala mot

ifrågasatt statlig service. Om detta får läns- styrelsen hänvisa till innehållet i bilagda yttrande i ämnet av lokala skattemyndig- heten i Stockholms fögderi. Uppenbarligen får man emellertid räkna med att särskilt mindre församlingar vid ett C- eller D-läge kan komma att ställas inför betydande ekonomiska svårigheter med avseende på den kyrkliga verksamhe- tens upprätthållande; att indriva avgifter eller bidrag av erforderlig storleksordning till församlingsarbetet torde ej sällan visa sig bli en vansklig uppgift för vederbö- rande församling. Det ansvar staten måste anses ha för att ett eventuellt brytande av sambandet mellan stat och kyrka inte leder till alltför stora svårigheter för kyrkans fortbestånd synes därför motivera att det överväges om inte folkbokförings- och upp- .bördsmyndigheterna kan ombesörja åt- minstone själva debiteringen av avgifter till församlingarna. Tillgången till folkbok- föringen och till datautrustning gör de statliga organen väl lämpade för en så- dan serviceuppgift. Fullgörandet av denna skulle säkerligen vara till betydande hjälp, även om det skulle anses finnas anledning att uttaga ersättning exempelvis efter själv- kostnadsprincip. Om en sådan service skall lämnas åt kyrkan, torde emellertid motsva- rande böra gälla också de fria samfunden.

I det yttrande från fögderidirektören i Stockholms fögderi, som länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar till, uttalas bl. a.

Övergår jag så till de uppbördstekniska frågor som uppkommer, är först att nämna att det nog måste bli ett relativt krävande administrativt arbete att från församling- arna rapportera och hos uppbördsorganen registrera vilka som är medlemmar av Svenska kyrkan och av vilka sålunda av- gift skall uttagas. Möjligen sker det bäst genom rapportering och notering av vilka som inte är medlemmar. Juridiska personer torde näppeligen kunna vara medlemmar och det kan väl sägas att om juridiska personer vill lämna bidrag till »sin» för-

samling detta bättre sker genom direkt betalning till församlingen.

Hur avgiften skall utgå — med ett fast belopp eller i relation till inkomsten — ankommer det på den fria Svenska kyr- kan att fastställa. Om denna avgift också skall uttagas preliminärt, är en lösning att röra sig med två källskattetabeller, en för dem som är medlemmar, en annan för dem som inte är medlemmar. Av praktiska skäl torde dock den vägen få anses ofram- komlig. En annan lösning är att över hela linjen ta ut preliminärskatt som inklude- rar avgiften. Den som inte skall betala nå- gon avgift har beloppet till godo vid avräk- ningen mellan slutlig och preliminär skatt. Mot det alternativet kan emellertid den invändningen riktas att det är orimligt att icke-medlemmar skall ligga ute med pengar på det sättet bara för att uppbörden av kyrkoavgiften skall kunna ordnas till be- låtenhet. Återstår då bara att tänka sig att avgiften endast uttages som slutlig skatt. Därmed uppkommer emellertid i stor ut- sträckning kvarskatt för dem som är med- lemmar, varför inte heller den lösningen är tillfredsställande. Till slut är att anmärka att de frågor som här berörts kommer i an- nat läge, om och när vi får en definitiv käll- skatt.

En annan fråga att ta ställning till blir denna: om inte hela den slutliga skatten betalas, är kyrkoavgiften då betald eller inte? Skall den anses »ligga sist» och så- lunda i första hand bli nödlidande vid bris- tande betalning? Och hur skall då för- faras? Skall indrivning ske också av kyrko- avgiften? Eller skall omdebitering ske med uteslutande av denna avgift? Vad ver- kan har det om den skattskyldige upp- lyser att han inte längre kvarstår som medlem i kyrkan?

Fråga uppkommer också hur avgifterna av statsverket skall utbetalas till försam- lingarna. Först sedan de influtit, alltså se- dan den slutliga skatten debiterats och befinnes betald genom preliminärskatt och/ eller kvarskatt? Eller skall, i likhet med vad nu sker, ett förskott motsvarande skatteunderlagetxavgiften utanordnas och

avräkning sedan ske mot ett slutligt belopp?

Senast berörda frågor kompliceras om även en riksavgift och en stiftsavgift ut- tages — vilken inbördes ordning skall då gälla mellan dem och hur skall utbetal- ningen ordnas? I anslutning härtill är att ställa frågan om Svenska kyrkan skall er- lägga en uppbördsavgift och hur i så fall den skall bestämmas.

Ytterligare ett spörsmål måste beaktas: skall kyrkoavgiften liksom den borgerliga kommunalskatten vara avdragsgill vid taxe- ringen till statlig inkomstskatt?

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att de invändningar som kan göras både av prin- cipiella och uppbördstekniska skäl synes mig så tungt vägande, att jag inte kan till- styrka att staten medverkar vid uppbörden av avgifterna till en fri Svensk kyrka.

Skulle, säger länsstyrelsen i Malmöhus län,

även andra trossamfund än Svenska kyr- kan och eventuellt andra organisationer erhålla statens medverkan vid debitering, uppbörd och indrivning, komplicerar det- ta i hög grad uppbördsförfarandet. En första förutsättning för sådan medverkan är att i länsstyrelsernas personregister an- ges samfunds- eller organisationstillhörig- het. Detta är tekniskt möjligt. En annan förutsättning är att samtliga avgifter be- räknas efter samma grunder. Även om detta är möjligt att genomföra kommer samfunden troligen ej att kunna tillämpa samma utdebitering. Vid preliminärt uttag av avgifterna måste man trots detta pre- liminärt tillämpa samma utdebitering för samtliga skatteskyldiga i församlingen ef- tersom det är praktiskt omöjligt att an- vända olika skattetabeller i en kommun eller kommundel. Även debiteringen av de slutliga avgifterna blir mycket komplice- rad om samfunden har olika utdebitering. Med hänsyn till de komplikationer i upp- bördstekniskt hänseende som uppstår om avgifter skall upptagas även för andra än Svenska kyrkan genom statens medverkan

vid debitering, uppbörd och indrivning, anser länsstyrelsen att sådan medverkan ej bör lämnas.

Tekniskt lättare är om staten medverkar vid endast ett eller två av momenten de- bitering, uppbörd och indrivning. En så- dan begränsad medverkan skulle även kun- na lämnas andra trossamfund eller organi- sationer. En sådan lösning av uppbörds- frågan skulle dock för kyrkans del bli kost- sammare och mindre effektiv än om sta- ten medverkar i full omfattning.

Länsstyrelsen i Hallands län utta- lar.

I B-läget aktualiseras frågan huruvida debitering och uppbörd av medlemsavgiften skall kunna ske genom statens försorg utan att de principer, efter vilka utredningen arbetat, främst neutralitetsprincipen, trä- des för nära. Länsstyrelsen, som tidigare framhållit betydelsen av den historiska ut- vecklingen, anser knappast de skäl som anförts mot en sådan anordning vara bä- rande. Det är nämligen tänkbart och kan- ske t.o.m. troligt att B-läget endast kom- mer att utgöra ett stadium i en utveck- ling, som så småningom kommer att re- sultera i en från staten helt fristående kyr- ka (D-läget). Om denna utveckling får ske i etapper synes detta enbart till fördel för samtliga parter. Man kan naturligtvis ifrå- gasätta om denna utveckling kan ske över B- och C—lägena, i vilka kyrkan tillerkänts rätten till den kyrkliga jorden, till D- läget, i vilket någon rätt till jorden inte för- utsätts. I själva verket blir väl svårigheterna att från C-läget överföra den kyrkliga jorden till det borgerliga samhället inte större än vad det nu skulle vara att gå di- rekt över till D-läget, i vart fall ej om man inte vid en tidigare övergång till B— eller C-lägena särskilt tillförsäkrat kyrkan oinskränkt äganderätt till jorden. Tvärtom förefaller det som om en sådan överföring skulle gå lättare därest under utvecklingens gång samhället alltmer sekulariseras, något som inte synes otroligt.

I detta sammanhang må framhållas att Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden i regleringsbrev för budgetåret 1968/69 erhållit i uppdrag att söka vidga uppdragsverksamheten vid länsstyrelsernas datakontor d.v.s. mot ersättning hyra ut datamaskintid, som inte erfordras för de statliga uppgifterna. I B-läget då kyrkan skulle få hjälp med debitering och uppbörd av avgifter, skulle det således vara möj- ligt att mot ersättning bereda övriga tros- samfund liknande service. Vad utredningen uttalat (SOU 1967: 46 s. 276) om svårig- het att införa »tak» för avgiftens storlek förefaller inte behöva nämnvärt komplicera debiteringen. Sådant »tak» förekommer re- dan nu vid debitering av folkpensionsav- gifter.

I O och D-lägena skulle kyrkan och övriga trossamfund vara likställda ifråga om möjligheten att få avgifterna debiterade och uppburna genom länsstyrelsens data- kontor.

Indrivning av avgifter för en fri kyrka synes knappast ha någon större betydelse. Det får väl antas att kyrkan också i den meningen kommer att vara fri att medlem när som helst kan utträda. Om medlem kommer på rest med avgiften är det an- tagligt att han antingen av förbiseende försummat erlägga avgiften men fortfaran- de verkligen önskar vara medlem eller att han av liknöjdhet eller ointresse underlåtit att erlägga den och att medlemskapet är honom likgiltigt. I det förra fallet lär det vara tillräckligt med en enkel påminnelse; i det senare är det antagligt att indrivnings- åtgärder resulterar i en anmälan om ut- träde för att undvika en upprepning av in- drivning i framtiden. Det förefaller orim- ligt att för engångsindrivningar eller in- drivningsåtgärder mot personer, för vilka kyrkan och dess ändamål är totalt likgil- tiga, ge restlängden på avgifterna karaktär av exekutionsurkund och medge rätt till in- drivning på samma sätt som för skatter. Detta kan inte ens från kyrkans sida sett framstå som någon förmån. I B-, C- och D-lägena bör således den service som till- handahålles kyrkan och övriga trossamfund

inskränkas till debitering och uppbörd, eventuellt avslutad med framställande av restförteckning och utsändande av en förs- ta påminnelse till dem som försummat betala avgiften.

Att staten skulle bidra till att indriva obligatoriska medlemsavgifter tillsam- mans med de allmänna skatterna synes länsstyrelsen i Värmlands län

uteslutet då en från staten lösgjord kyr- ka i alla avseenden måste behandlas på samma sätt som andra trossamfund. Där- emot finns givetvis inget som hindrar att kyrkan för sin utdebitering på vanliga af- färsmässiga grunder utnyttjar länsstyrelser- nas dataanläggningar.

Skiljs kyrkan från staten torde enligt länsstyrelsen i Örebro län

medlemmarnas avgifter, oavsett om kyrkan tillerkännes viss beskattningsrätt eller ej, icke böra uppföras på den allmänna debet- sedeln. Däremot bör hinder ej möta, att länsstyrelserna med hjälp av sina dataan- läggningar utför debitering och utskrift av särskilda debetsedlar åt kyrkan mot ersätt- ning för de direkta kostnaderna. Skall av- giften utgå i förhållande till medlemmarnas taxerade inkomster finns uppgifter härom på magnetband. Likaså finns uppgifter om namn och adresser lätt tillgängliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län för- utsätter

att samhället inte medverkar med uppta- gande av medlemsavgift för olika religiösa samfund lika litet som det gör detta för poli- tiska, ideella eller idrottssammanslutningar. Detta bör helt bli varje samfunds egen sak.

I ett fritt läge finner länsstyrelsen i Jämtlands län

det föga tilltalande att beskattningsrätt efter nuvarande eller liknande form bibehålles (B-läget).

En från staten fristående kyrka bör i lik- het med övriga trossamfund själv svara för debitering och uppbörd av medlemsavgifter- na. Under förutsättning att avgifterna be- räknas som för närvarande med ledning av inkomsttaxeringarna, bör emellertid ingen— ting hindra att staten med anlitande av länsstyrelsernas dataanläggningar åtager sig att uträkna avgifterna och framställa debi- teringslängder och betalningsavier. Ersätt- ning härför bör kunna bestämmas efter självkostnadspris.

I samband med att Riksförbundet Kyr- kans ungdom diskuterar finansieringen av en fri kyrkas verksamhet (se avsnitt 3.1.3.l) tar förbundet också upp upp- bördsorganisationen.

Uppbörden av medlemsavgifter kan ske med hjälp av färdigtryckta inbetalningskort som tillhandahålles medlemmarna med upp- gifter som utan större komplikationer torde kunna erhållas från statliga datacentraler. Sådan statlig medverkan är att betrakta som service åt medborgarna i deras egenskap av kyrkomedlemmar men ej som ett privile- gium för ett visst trossamfund.

Det torde emellertid vara rimligt att i Sverige i första hand pröva en ordning, där staten medverkar vid debitering och upp- börd av medlemsavgifterna i samband med skatterna. Denna ordning borde vara na- turlig i det fall en majoritet av svenska folket i egenskap av kyrkomedlemmar öns- kar denna service. Från religionsfrihetssyn- punkt är detta att betrakta som en tillfreds- ställande lösning då endast medlemmar i kyrkan därigenom kommer att betala till den kyrkliga verksamheten. Utredningen sy- nes mer ha beaktat de svårigheter ett dy- likt förfarande skulle komma att åsamka samhället än folkets rätt att som kyrko- medlemmar få sina ekonomiska förhållan- den med kyrkan reglerade på ett för dem godtagbart och bekvämt sätt. Härvidlag tor-

de erfarenheterna från Finland kunna vara till hjälp för en avvägning mellan för- och nackdelar. Utredningen tar emellertid upp frågan ur den enskildes synpunkt endast då den nämner den risk som anses föreligga att medlemsavgiften uppfattas som skatt (s. 241). Detta bör kunna undvikas genom en- tydig och upprepad information, genom att den enskilde kyrkomedlemmen exempel- vis i samband med sin självdeklaration får lämna uppgift på huruvida han som kyrko- medlem önskar erlägga medlemsavgift samt genom att denna medlemsavgift icke görs till föremål för indrivning tillsammans med indrivning av icke erlagd skatt.

Riksförbundet vill sålunda uttala sig för denna lösning som den som först bör komma ifråga. Det förtjänar att nämnas att ungefär halva antalet konsulterade KU-grupper uttalat sig för en lösning av detta slag. Den synes ge möjligheter till en stabil ekonomi som är ägnad att befrämja den öppenhet som betecknats som ett sär- skilt värde för Svenska kyrkan. Möjlighet att på samma sätt erhålla samhällets service för uppbörd av medlemsavgifter bör erbju- das också andra samfund. Utredningen på- pekar på s. 218 att detta står i överens- kommelse med kravet på att staten skall be- handla alla trossamfund lika.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen dis- kuterar ett B-läge och uttalar därvid bl. a.

Den avgift som genom statlig försorg skulle uppbäras skulle inte ha beteckningen skatt utan medlemsavgift. Vi anser att den- na benämning är lämpligast under förutsätt- ning att juridiska personer befrias från avgiften ifråga samt att begravningsväsende och folkbokföring överlåtes till samhälleliga organ. Dessutom anser vi, att en statlig medverkan för indrivning av medlemsav- gifter inte skulle förekomma. Istället skulle den försumlige få en påminnelse och i andra hand en erinran om att medlemsrättigheter upphör efter viss tid. Vi förutsätter dock, att full paritet mellan Svenska kyrkan och andra samfund upprättas i detta avseende.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Om ett trossamfund skulle erhålla statlig hjälp att inkassera sina medlemsavgifter, synes det osannolikt att inte övriga samfund, åtminstone de större, skulle begära samma förmån, kanske också andra organisationer. Det inses lätt att sådana arrangemang skulle kunna leda till en helt omotiverad och orimlig belastning av statsapparaten.

Folkpartiets ungdomsförbund skriver.

Om Svenska kyrkan blir principiellt lik- ställd med övriga trossamfund bortfaller motiven för en särskild kyrkoskatt. Om man i det tänkta B-läget rubricerar det staten hjälper till att driva in medlemsavgift eller skatt torde snarast vara en rent terminolo- gisk fråga. I princip är det naturligtvis ändå tänkbart att staten via skattsedeln skulle kunna åtaga sig att driva in kyrkans med- lemsavgifter. Det finns — som utredningen påpekar — exempel på flera länder som har ett liknande system. Enligt vår mening vore det i så fall naturligt att även andra trossamfund och ideella organisationer fick samma möjlighet. Men en sådan ordning skulle utan tvekan medföra en rad svårbe- mästrade problem av administrativ och uppbördsteknisk art. Bl.a. måste staten kontrollera att avgifter inte uppbärs på sätt som strider mot religionsfriheten. Av- giftsskyldigheten får inte påföras någon i strid med vanliga rättsprinciper. Det synes oss mycket tveksamt om det är lämpligt att låta skattemyndigheten etablera sig som serviceorgan för Svenska kyrkan och organi- sations-Sverige i detta avseende.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund diskuterar — som framgått av avsnitt 1.2.4 — möjligheten att kyrkan via skattsedeln tar ut medlemsavgifterna.

En sådan konstruktion skulle möjligen kunna accepteras om den får en sådan ut- formning att avgiften erläggs frivilligt utan någon form av indrivningsrätt för staten

och att denna möjlighet till avgiftsuppbörd erbjudes alla organisationer och inte endast kyrkan. Emellertid skulle detta komma att medföra så stora praktiska problem, att det i realiteten blir ogenomförbart att låta uppbördsverket ta in medlemsavgifter, var- för SSU i nuvarande läge avstyrker denna metod.

Under rubriken Kyrkligt uppbördsverk eller statlig medverkan uttalar Kristna stu- dentrörelsen i Sverige.

Oberoende av hur de framtida relatio- nerna med staten utformas, torde Svenska kyrkan komma att basera sin ekonomi på medlemsavgifter, beräknade på ungefär sam- ma sätt som den nuvarande kyrkoskatten. I ett fritt läge står då valet mellan att an- lita den statliga uppbördsorganisationen eller att skapa ett speciellt kyrkligt organ.

Denna frågeställning kan kanske belysas med ett utländskt exempel, som utredningen tyvärr inte studerat. I Österrike indrogs strax efter Anschluss 1938 den kyrkliga beskatt- ningsrätten i akt och mening att lamslå den katolska kyrkan. Denna lyckades dock fram- gångsrikt bygga upp en egen finansförvalt— ning. Efter kriget har frågan om en åter- gång till förhållandena före 1938 och statlig medverkan varit aktuell, utan att en sådan kommit till stånd. Den kyrkliga finansför- valtningen har av kostnads- och arbets- kraftsskäl alltmer centraliserats. Skillnaden mellan statlig och kyrklig uppbörd är inte längre så stor. När den kyrkliga finansför- valtningen nu blivit uppbyggd, har skälen för en återgång inte befunnits starka nog. Å andra sidan skulle säkerligen utan nazis- ternas försök att krossa kyrkan den nuva- rande ordningen inte kommit till.

Det finns mot denna bakgrund ingen anledning att anta, att det skulle vara omöj- ligt för Svenska kyrkan att skapa en egen effektiv och funktionsduglig uppbördsappa- rat.

Det torde dock vara rimligt att i Sverige i första hand pröva en ordning, där staten medverkar vid debitering av medlemsavgif-

ter och med uppbörd av dessa i samband med skatterna. Däremot borde medlemsav- gift inte kunna göras till föremål för indriv- ning av exekutiv myndighet. Skall inte en- dast lokala skattemyndigheter utan även kronofogden kopplas in, blir skillnaden mellan avgift och skatt väl subtil.

För att denna medverkan skall bli enkel och effektiv förutsätter den, att lokala skattemyndigheter har tillgång till uppgift om medlemskap. Så är f.n. fallet med Svenska kyrkan, men i ett C-läge bör denna ordning utvidgas till att gälla alla samfund.

Övergången till databehandling anses möj- liggöra att tryckta register i framtiden kun- de innehålla uppgifter om medlemskap i andra trossamfund än Svenska kyrkan.

Också Svea hovrätt, justitiekanslern, centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län, domkapitlen i Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Strängnäs, Växjö och Luleå samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan, men tar ej ställning till med- verkan som omfattar såväl debitering och uppbörd som indrivning av medlemsav- gifter.

Som en allmän synpunkt i fråga om B-läget vill Svea hovrätt

framhålla, att det från rättsliga utgångs- punkter icke synes föreligga något hinder mot att staten ombesörjer debitering, upp- börd och indrivning av medlemsavgifter från kyrkans medlemmar. Ur rättvisesyn- punkt bör emellertid i sådant fall även andra mera omfattande organisationer av ideell karaktär —— icke enbart sådana av religiös karaktär — kunna erhålla motsva- rande förmåner. De praktiska svårigheter rörande uppbörden m.m. som skulle upp- komma torde dock böra utredas närmare.

Som framgått av avsnitt 2.1.4 finner justitiekanslern att frågan om statlig med- verkan vid debitering, uppbörd och in- drivning av den fria kyrkans medlemsav- gifter är

vansklig ur religionsfrihetssynpunkt och ur denna synpunkt förefaller kräva, att staten tillhandahåller en motsvarande service åt andra trossamfund och ideella föreningar som önskar begagna sig därav. Ett avsteg från den statliga neutraliteten gentemot skil- da trossamfund skulle kunna motiveras av det månghundraåriga sambandet mellan sta- ten och kyrkan. En oavvislig förutsättning för en enbart åt denna kyrka given service av detta slag torde dock vara att övervä- gande delen av befolkningen är medlemmar i denna kyrka. Skulle medlemsanslutningen bli mindre, vilket jag på sikt räknar som det mest sannolika, torde tillräckliga skäl för en statlig medverkan av detta slag knappast föreligga.

Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden

delar utredningens uppfattning att frågan om i vilken omfattning och under vilka for- mer en fri kyrka kan tänkas få anlita den statliga beskattningsorganisationen för upp- börd av sina medlemsavgifter måste bli föremål för en särskild utredning. De pro- blem av ekonomisk och administrativ art som därvid måste lösas är relativt omfattan- de. I en sådan utredning synes också böra belysas förutsättningarna för andra sam- fund än svenska kyrkan att anlita den stat- liga beskattningsorganisationen för debite- ring och uppbörd av medlemsavgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

För det fall att kyrkan — och även andra trossamfund — vill ha biträde med debi- tering och utskrift av »debetsedlar» finns det möjlighet för länsstyrelserna att stå till tjänst därmed genom utnyttjande av sina dataanläggningar. Sådant biträde förutsätter

emellertid att staten erhåller ersättning för sina direkta kostnader.

länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att det från kyrkligt håll har föreslagits att man i stället för skatt

skall se utdebiteringen som en medlemsav- gift. Detta synes vara en rimlig reform. I linje med denna ligger en begränsning av statens åtaganden i fråga om uppbörden till att avse endast tillhandahållande av längder och debetsedlar — avier för med- lemsavgifterna, en service som även kan ges andra samfund. Länsstyrelsen vill dock inte förorda att denna ordning införes förr- än på ett senare stadium; i ett fritt läge ter den sig naturlig.

Domkapitlet i Strängnäs

finner det rimligt, att svenska kyrkan till- försäkras förmånen av statens medverkan vid medlemsavgifternas upptagande. Sven- ska kyrkans traditioner, hennes långvariga samband med staten och hennes öppna karaktär, innebär specifika utgångspunkter för bedömandet av denna fråga. Samma för- mån skulle då givetvis beredas andra tros- samfund.

Domkapitlet i Västerås

förordar, att staten alltjämt omhänderhar utdebitering och uppbörd av medlemsav- gifterna till kyrkan. En sådan anordning bör närmast betraktas som en parallell till de löneavdrag till fackföreningar och in- tressekonton, vilka avdrag förekommer hos såväl stat och kommun som enskilda arbets- givare. Avgiften bör även i fortsättningen anpassas till den ekonomiska bärkraften; och således är då enklast att den utgår i öre per skattekrona efter den till kommu- nal inkomstskatt taxerade inkomsten. Det synes ur rättvisesynpunkt angeläget, att samma service står till förfogande även för andra samfund än svenska kyrkan.

Stiftsrådet i Växjö anser att uppbörd av kyrkoavgift bör ske genom statens för- sorg.

Hur kyrkans förhållande till samhället än utformas är det enligt stiftsrådet i Luleå

önskvärt, att samhällets uppbördsorgani- sation kan få nyttjas vid uppbärandet av de kyrkliga medlemsavgifterna. Ur teknisk synpunkt torde en sådan anordning vara möjlig, då datatekniken medger högst varie- rande operationer utan tidsutdräkt och med stor säkerhet. I en tid, när samhällets ser- viceinsatser till medborgarna betraktas som naturliga och nödvändiga, torde den and- liga sektorn icke med sakskäl kunna uteslu- tas. Ett utbud av service av här nämnt slag synes väl korrespondera med samhällets öns- kan att utöka sin andel i näringslivet i all— mänhet. Hur denna service skall utformas, bör vidare utredas.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund uttalar.

I alternativet en fri kyrka har diskuterats huruvida staten skall biträda kyrkan med uppbörden av medlemsavgiften eller icke.

Som framgår av sammanställningen har flertalet församlingar ansett ett sådant bi- träde naturligt.

Styrelsen kan för sin del icke finna att det kan göras några principiella invändningar mot ett sådant biträde, som jämväl skulle kunna erbjudas frikyrkorna m.fl. Nuva— rande utveckling inom dataområdet medför att några tekniska hinder härför icke torde föreligga.

I det föregående har återgetts citat, av vilka framgått att remissinstansema ibland drar paralleller med statens stöd till andra samfund och organisationer. Stiftsrådet i Skara, Svenska prästförbundet, Sveriges frikyrkoråd, Katolska biskopsämbetet,

Frikyrkliga studieförbundet, Kristna stu- dentrörelsen i Sverige, Förbundet för kristen enhet samt Föreningen Sveriges kyrkokamrerare har koncentrerat sig på dessa aspekter.

Stiftsrådet i Skara uttalar sålunda.

Skulle kyrkan erbjudas statens tjänster i form av medhjälp till att upptaga medlems- avgifter, bör samma möjligheter erbjudas andra samfund och organisationer.

Svenska prästförbundet skriver.

I samband med att A- och B-lägena utre- des bör även utredning ske om möjlighe- terna att erbjuda motsvarande service vid uppbörd av medlemsavgifter till andra sam- fund etc.

Enligt Sveriges fri kyrkoråds

bedömning innebär B-läget uppenbara nack- delar. Frikyrkorådets väsentligaste invänd- ning är att detta läge inte ger möjlighet till fri förvaltning och en i övrigt fri utform- ning av Svenska kyrkans inre liv. Psykolo- giskt skulle Svenska kyrkan komma i ett gynnsammare läge genom att inte ha den prioriterade ställning som detta läge tömt- sätter. Det föreslagna systemet med med- lemsavgift i stället för kyrkoskatt innebär enligt Frikyrkorådets uppfattning betydande svårigheter. Frånsett att det skulle betyda att statsmakten får en helt ny uppgift, till vilken vi tidigare inte har någon motsvarig- het i vårt land, skulle det sannolikt bli svårt att undvika intrycket av att det som kommer på skattsedeln är en form av skatt eller obligatorisk avgift. Om denna avgift dess- utom skall differentieras med hänsyn till individens inkomst, blir skillnaden vid jäm- förelse med nuvarande system enligt Fri- kyrkorådets bedömning närmast skenbar. Frikyrkorådet vill emellertid inte principiellt sätta sig emot ett sådant förfarande under förutsättning, att samma förmåner även er-

bjudes andra trossamfund och ideella sam- manslutningar.

Som delvis framgått av avsnitt 2.1.5.2 framhåller Katolska biskopsämbetet.

De katolska och ortodoxa kyrkorna, som arbetar under mycket svårare ekonomiska förhållanden än exempelvis de svenska fri- kyrkorna, har till skillnad mot dessa inga principiella betänkligheter mot statlig med- verkan vid upptagande av medlemsavgifter. A-lägesanhängarna synes i allmänhet vilja ersätta beskattningsrätten med statlig upp- börd av medlemsavgifter, och många menar att en sådan möjlighet i så fall borde stå öppen också för andra samfund. De katols- ka och ortodoxa kyrkorna är självfallet in- tresserade av en sådan ordning kombinerad med ett återinförande i folkbokföringen av anteckning om konfessionstillhörighet. Den omständigheten att vissa samfund till även- tyrs inte vill utnyttja en sådan ordning kan inte rimligen utgöra något skäl för att — såsom skedde 1951 — icke ge andra sam- fund, som har intresse därav, denna möjlig- het.

Som utredningen visat i ett av de allra mest upplysande avsnitten i hela utrednings- arbetet (SOU 1967: 46 sid. 273—314) finns det en rad skilda former och nivåer för sta- tens medverkan vid uttagande av medlems- avgifter åt samfunden. Slutbetänkandets referat på s. 214—219 synes inte helt göra rättvisa åt originalet. Med tanke på att utbildningsministern velat avföra B- läget ur den fortsatta debatten förefaller det olyckligt och missvisande, att hela den- na redovisning för statlig service förts in under detta läge. Vissa tänkbara for- mer av statlig medverkan har ingenting med beskattningsrätt att göra. Inkomst- längderna är ju offentliga handlingar, och avskrifter av dessa för debitering kan gi- vetvis gratis eller mot avgift ställas till in- tresserade samfunds förfogande. För att några större vinster skall komma ur en sådan ordning förutsättes dock att upp- gifter om samfundstillhörighet finns hos

de lokala skattemyndigheterna. Registre- ringen av konfession är för invandrarkyr- korna intimt förbunden även med de eko- nomiska spörsmålen.

Statens medverkan kan naturligtvis ock- så utsträckas till att omfatta debitering och kanske även uppbörden utan att därför ett egentligt B-läge föreligger. Vad beträffar indrivning av oguldna medlemsavgifter är sådan redan nu möjlig genom domstols- beslut och exekution, ehuru denna möjlig- het icke utnyttjats och ej heller avses kom- ma att utnyttjas av katolska kyrkan.

Utredningen betonar starkt att en sådan statlig medverkan blir praktisk endast om de deltagande samfunden inte använder alltför skiljaktiga metoder för att beräkna medlemsavgifterna. Katolska kyrkan kan i detta hänseende tänka sig långtgående anpassning till andra samfund. Skulle svenska kyrkan komma att bruka statlig medverkan i sådan begränsad form, är det naturligt med en anpassning till dess ord- ning.

Också Frikyrkliga studieförbundets syn- punkter har återgetts i avsnitt 2.1.5.2. En- ligt förbundets

uppfattning kan statlig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter tänkas under förutsättning att likvärdiga möjligheter ska- pas för samtliga trossamfund. Därvid är det av vikt att man finner sådana for- mer för både bestämning av medlemsav- giftens relation till medlemskapet och av- giftens uppbörd som tillgodoser olika sam- funds berättigade önskemål. Möjligheten att införa en samfundsavgift som inte presu- merar direkt medlemskap utan efter sär- skild registrering av främjare eller sympa- tisörer kan betalas också av dessa bör ytter- ligare prövas.

Kristna studentrörelsen i Sverige för fram tanken på ett ekumeniskt-ekono- miskt samarbetsorgan för att underlätta

ett samhälleligt stöd i form av debitering och uppbörd av medlemsavgifter.

Utredningen diskuterar ingående och upplysande möjligheterna för statlig med- verkan åt flera samfunds uppbörd av medlemsavgifter. (SOU 1967: 46 s. 273— 314). Därvid framhäver man dels den fri- kyrkliga principen om frivilligt offrande, dels de svårigheter som kommer av att samfunden beräknar avgifter på olika sätt.

En väg över dessa hinder, som ligger nära till hands är ett ekumeniskt-ekono- miskt samarbete mellan de samfund som är intresserade av samhälleligt stöd i form av debitering och uppbörd av medlemsavgifter på grundval av angivande av samfundstill- hörighet.

Ett sådant samarbetsorgan skulle komma överens om gemensam storlek och be- räkningsgrund för avgifter, ev. med stat- ligt godkännande.

Det ekumeniskt-ekonomiska organet skulle också omhänderha fördelningen av de influtna medlen på de samverkande samfunden. Genom etablerandet av ett självständigt riksorgan av denna typ skulle man kanske kunna övervinna den svå- righet, som eljest ligger i att vissa sam- fund inte har någon central förvaltning och styrelse.

Frågor som vidare bör övervägas, är om medlen skulle fördelas på samfunden efter andel av skattebetalare eller av skat- tekronor. Andra problem är behandlingen av återbäring eller restanter. Skall sam- arbetsorganet ombesörja sådant eller skall detta åligga samfunden och de enskilda församlingarna?

Från statsmaktens synpunkt borde det ovan skisserade förslaget vara antagbart. Det tillgodoser väl två viktiga önskemål: I. bevarandet av Svenska kyrkan som en hela landet omspännande organisation med en öppen folkkyrkokaraktär; II. viljan till en i möjligaste mån lika behandling av samfunden.

Även de som förespråkar ett A-läge uppger i allmänhet att de tillönskar andra samfund samma fördelar av samverkan

med staten som Svenska kyrkan åtnjuter. Detta kan realiseras endast vid en form av samverkan som andra samfund finner acceptabel. Här finns en möjlighet att av- veckla bilden av »privilegiekyrkan» utan att för den skull påtvinga Svenska kyrkan ren frikyrkostatus. På katolskt och orto- doxt håll finns inga principiella invänd— ningar mot fastställda kyrkoavgifter eller mot statlig medverkan vid registrering el- ler uppbörd. För dessa kyrkor skulle den föreslagna ordningen vara av utomordentlig betydelse.

Problemet är givetvis om de fria sam- funden kan tänka sig denna form av sam- verkan och statlig service. Visserligen kan man säga, att motstånd från några sam- fund inte borde få hindra en reform som denna om den eftersträvas av andra och gillas av en majoritet av de berörda. Men eftersom reformen har tyngdpunkten mera på samarbetet mellan samfunden än på hjälpen från staten, vore den i mycket för- felad om inte frikyrkorna kommer med.

Men just den ekumeniska aspekten, utsikten att realisera likabehandling från statens sida och samarbete och solidaritet mellan samfunden i Sverige borde tala för lösningen.

För att den föreslagna ordningen skulle fungera, förutsätter den att beslut av ett samfund att medverka, skulle innebära att medlemmarna i detta automatiskt påfördes avgiften. Huruvida detta skulle strida mot väsentliga frikyrkliga principer är svårt att avgöra.

För Svenska kyrkan skulle denna form av medlemsuppbörd ge de viktigaste in- komsterna för att uppehålla en organisa- tion liknande den nuvarande. Frikyrkorna skulle däremot även i framtiden få den större delen av sina inkomster på annat sätt. De trängande behoven av en starka- re central organisation och en central kas- sa för att tillförsäkra pastorerna rimliga löner skulle dock kunna tillgodoses av den statliga servicen. Samma sak gäller för den katolska kyrkan. Den inte minst viktiga följden av den föreslagna ordning- en skulle vara att präster och pastorer i

skilda samfund kunde ges en någorlunda likvärdig levnadsstandard.

Man kan också tänka sig en lösning lik- nande den angivna, men med mindre med- verkan från statens sida. Denna kunde in- skränkas till att enbart omfatta debitering av avgifterna. Samarbetsorganet skulle då också ombesörja uppbörden av medlemsav- gifterna, men det synes onödigt att tillskapa en hel uppbördsapparat parallell med den offentliga. Kostnaderna för uppbörden mås- te på detta sätt stiga, och detta kan en- dast tas av medlemsavgifterna.

Frågan är, skriver Förbundet för kris- ten enhet,

om några principiella hinder föreligger för en medverkan från samhällets sida, när det gäller insamling av medlemsavgifter till svenska kyrkosamfund och ideella förening- ar.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare uttalar.

Den bästa garantien för att få kyrkans inkomstsida intakt är, att staten medver- kar vid uttagandet av medlemsavgifter. Även andra samfund bör erhålla denna medverkan, om de önskar den. Samfunden kommer för den skull ej att ens skenbart mista karaktären av trossamfund. Med- lemmarna är så medvetna om sin kyrko- tillhörighet, att samfunden ej genom upp- bördssättet kommer att för dem framträda som statskyrkor. Föreningen anser denna uppbördsmedverkan ytterst betydelsefull.

3.2.3.4.2 Organisationsfrågor, statlig reg- lering m.m.

Utredningen diskuterar i detta samman- hang främst omfattningen av den statliga reglering som är erforderlig vid den form av statlig medverkan som skulle innebära

att kyrkans medlemsavgifter uttages till- sammans med de allmänna skatterna (SOU 1968:11 s. 219—221).

Kammarrätten och stiftsrådet i Sträng- näs kommenterar framställningen.

Kammarrätten uttalar (sidhänvisning- ama avser SOU 1967: 46).

I princip ansluter sig kammarrätten till utredningens uppfattning (s. 312) att frå- gan, huruvida sådant medlemskap i Sven- ska kyrkan som grundar avgiftsskyldighet föreligger, skall vara av privaträttslig na- tur och därför liksom nu bör handläggas av allmän domstol. Det är emellertid ange- läget att de forumbestämmelser som erford- ras på detta område får en sådan utform- ning att man undviker kompetenskonflik- ter mellan å ena sidan allmän domstol och å andra sidan myndighet som har att pröva frågor rörande debitering och upp— börd m.m. av allmänna skatter.

Omfattningen av den författningsmäs- siga regleringen blir, som utredningen fram- håller (s. 314 jfr s. 310—313), beroende av hur en eventuell medverkan från statens sida utformas. Kammarrätten finner sig inte ha anledning att i förevarande sam- manhang kommentera utredningens här- utinnan lämnade redogörelse.

S tiftsrådet i Strängnäs

förutsätter att i den händelse staten med- verkar vid uttagande av medlemsavgifter den eventuella statliga reglering som därav kan följa, inte kommer att begränsa kyrkans möjligheter att verka.

3.2.4 Fri kyrka utan medlemmar

Som framgått av avsnitt 3.2.3.1 har justi- tiekanslern tagit upp frågan om en sådan organisation av den fria kyrkan att denna

rättsligt närmast skulle ha karaktär av stiftelse och ej ha några medlemmar i rättslig mening. Kanslem anför.

Av naturliga skäl har jag icke haft till- fälle att utarbeta ett detaljerat alternativ. Snarare är det fråga om en skiss, där en- dast huvuddragen är antydda.

Till en början må några allmänna syn- punkter anföras.

En betydande del av den egendom av olika slag som disponeras av statskyrkan är av stiftelsekaraktär. Det gäller lokal- kyrkorna (de äldre) med till dem hörande egendom, det gäller domkyrkorna och de- ras jord m.m. Vissa delar av den försam- lingskommunala förmögenheten och icke obetydliga delar av den egendom som till- hör kyrkans fria verksamhet på olika plan utgöres av donationer eller stiftelser. På grund av gällande testamentsrättsliga och stiftelserättsliga regler är egendom av så- dan natur bunden till det ändamål för vilket den givits och får inte utan vidare försäljas eller förbrukas eller på annat sätt skingras. Vad nu sagts gäller i princip också om förvaltningen av egendomen skulle tilläggas en i förhållande till sta- ten fri kyrka och det även om den lagstift- ning, som nu finns till skydd för särskilt den kyrkliga jordens bestånd, skulle bli

upphävd. Andra kyrkliga tillgångar än sådana av donations- och stiftelsenatur blir —— om

tillgångarna föres över till en fri kyrka uppbyggd som en ideell förening — fri föreningsegendom om icke statsmakterna undantagsvis föreskriver annat beträffande viss egendom. Över sådan fri egendom skulle kyrkans föreningar på lokal-, stifts- och riksplanen äga full och oinskränkt rådighet. Tillgångarna kan försäljas, utby- tas mot andra och till och med förbrukas för den löpande verksamheten.

Men även om dessa tillgångar gäller att de tillkommit genom tillskott från kyrko- medlemmarna. Huvudparten härav är skat- temedel, varvid är att märka att en be- tydande del hänför sig till tid då utträde ur kyrkan icke var möjligt eller svårt att

vinna. Andra tillskott har utgjorts av gå- vor utan särskilda ändamålsbestämmelser, kollektmedel som hopbragts genom frivilligt arbete från kyrkomedlemmarnas sida m. m. En del av dessa tillgångar har givetvis till- förts kyrkan under de närmast förflutna decennierna, andra — och det är kanske merparten —- är resultatet av gångna ge- nerationers uppoffringar och arbete.

I och för sig saknas anledning att an- taga annat än att tillgångarna kommer att förvaltas på ett ansvarskännande sätt i en fri kyrka enligt något av utredningens al- ternativ. Det är därför icke något uttryck för misstroende om man ändock finner det ej helt tilltalande, att tillgångar som tillkommit på ovan angivet sätt och un- der så lång tid blir fri föreningsegendom. Ser man på hur kyrkans tillgångar i all- mänhet förvaltats under gången tid, synes det också ligga i linje därmed, att de till- gångar som nu åsyftas får utgöra en sam- lad och bunden förmögenhetsmassa också i en fri kyrkas hand. Vid ett realistiskt betraktelsesätt bör man väl inte heller lämna ur räkningen att tillgångar av detta slag kan komma att tillgripas för att be- strida kostnader i den löpande verksam- heten vid en nedgång av de årliga inkoms- terna.

Om man finner de anförda synpunkterna vägande kan tänkas olika metoder för att hålla tillgångarna samlade. Ett sätt är att förbinda överförandet av tillgångarna till den fria kyrkan med förvaltningsföre- skrifter i syfte att garantera att tillgång- arna bevaras. Häremot talar dock att det ur både statens och kyrkans synpunkt är angeläget att den fria kyrkan, sedan den väl är etablerad, i så liten utsträckning som möjligt bindes av särskilt för den gällande statliga bestämmelser. Ett annat sätt är att även dessa tillgångar får stiftelseka- raktär. Den fria kyrkan skulle med andra ord rättsligen bildas som en stiftelse eller snarare utgöra ett system av många stif- telser. Jag återkommer nedan närmare till den tänkta konstruktionen.

En stiftelse är ingen association. Den har ej några medlemmar. En kyrka rätts-

ligen uppbyggd som en stiftelse eller ett system av stiftelser får därför ej några medlemmar. Härmed undanröjs två, som det förefaller icke oväsentliga problem vid konstruktionen av den fria kyrkan som en ideell förening. Jag har i ett tidigare avsnitt ovan framhållit, att bestämningen av medlemskapet i en kyrka, uppbyggd som en ideell förening, är av betydelse bland annat för att bestämma kretsen av de röstberättigade. En dylik fri kyrka nöd- gas kanske arbeta med två slags medlem- skap, ett kyrkligt, som är grundat på barndopet, och ett rättsligt, som konstitue- ras av vid vuxen ålder avgiven viljeförkla— ring eller annat förhållande. I hur hög grad detta blir en olägenhet för en fri kyrka enligt utredningens alternativ kan vara vanskligt att bestämt avgöra. Det torde dock vara otvetydigt, att här före- ligger ett problem. Det andra problemet som hänför sig till medlemskapet gäller den kontroversiella frågan om medlemska- pet vid övergången till fri kyrka. Båda problemen elimineras om man konstruerar kyrkan på det sätt jag här tänker mig.

Naturligtvis behöver också en kyrka av detta slag en personell organisation. Detta kan ordnas så, att man bildar stödför- eningar bestående av sådana medborgare som önskar stödja kyrkan genom ekono- miska bidrag och på annat sätt. På lokal- planet kan dessa föreningar för att vinna språklig och känslomässig anknytning till den nuvarande organisationen kallas för- samlingar. På stiftsplanet tänkes lokal- föreningarna/ församlingarna sammanslutna regionalt till stiftsförbund och ovanpå dessa skulle finnas en riksledning med fullmäk- tigeförsamling och administrativa organ. De olika föreningarna skulle ha till upp- gift främst att ekonomiskt stödja kyrko- stiftelserna och att utgöra rekryterings- basen för lekmannainslaget i kyrkans olika organ.

Jag övergår nu till att skissartat teckna dragen av en kyrka konstruerad på ovan antytt sätt.

Varje lokalförsamlingskyrka utgör en stiftelse. I denna stiftelses tillgångar ingår

dels kyrkan eventuellt tillhörig jord och därmed likställda tillgångar, dels försam- lingskommunala tillgångar i den mån de icke övertages av den borgerliga kommu- nen och dels de tillgångar som hänför sig till den fria församlingsverksamheten. Med tillgångar avses de som finns vid den för statskyrkosystemets upphörande fastställ- da dagen. Det är att märka, att vid bil- dandet av dessa stiftelser i princip icke behöver göras någon åtskillnad mellan äldre och yngre församlingskyrkor. Två eller flera församlingskyrkor med åtföl- jande egendom kan sammanslås till en stif- telse.

Inom varje stift bildas en stiftelse bestå- ende av befintlig domkyrkostiftelse, bis- kopsgård och andra därmed jämförliga tillgångar ävensom i princip de tillgångar som hänför sig till den fria verksamheten på stiftsplanet. Även här avses de till- gångar som finns vid dagen för skils- mässan.

All av statskyrkan disponerad egendom som icke övertages av stat eller kommun och som sålunda icke ingår i de lokala stiftelserna eller stiftsstiftelserna bildar kyrkans huvudstiftelse.

Bland tillgångarna utgöres naturligen en del av förbrukningskaraktär såsom re- serverade inkomstmedel och liknande. I princip är väl detta icke tillgångar som skulle få karaktär av stiftelseförmögenhet. Huvudtanken med stiftelsebildningen är att jord, fonder och mer beständig lösegen- dom icke skulle kunna utan vidare realise- ras och förbrukas utan skulle bevaras för framtiden.

Det förhållandet, att i de olika stif- telserna skulle komma att ingå egendom av högst olika slag avsedd att tjäna skilda ändamål synes knappast utgöra någon stör- re olägenhet. Om så anses lämpligt kan viss egendom hållas avskild och even- tuellt knytas till viss verksamhet trots att egendomen ingår i ett större stiftelse- komplex. Det förefaller vara ett rent bok- föringsproblem.

Med stiftelsebildningen är icke mening- en att någon »död hand» skall läggas

över egendomen. En viss omsättning tor- de vara både nödvändig och önskvärd så att sämre byts ut mot bättre och gam- malt mot nytt. Ett regelsystem kan ska- pas så att överordnade organ kan lämna medgivande till sådana åtgärder utan stör- re omgång. I sista hand finns permutations- rätten att tillgå.

Prästerskapet och kyrkans övriga tjäns- temän tänkes vara anställda av stiftelser- na. Olika möjligheter är tänkbara. I frå- ga om prästerna kan man tänka sig samt- liga anställda av huvudstiftelsen. Beträffan- de ärkebiskop och biskopama i övrigt är detta måhända den lämpligaste lös- ningen. Övriga präster kan vara anställda antingen av stiftelserna i stiften eller, så- vitt gäller de lokalt tjänstgörande präs- terna, av de lokala stiftelserna. Motsva- rande gäller också kyrkans tjänstemän i övrigt.

Nästa stora fråga blir hur förvaltningen av dessa stiftelser kan ordnas. Det är tyd- ligt att en kyrka uppbyggd på detta sätt i och för sig skulle kunna styras av bisko- par och präster med hjälp av anställda tjänstemän. En sådan rent präststyrd kyr- ka förefaller knappast ha några föresprå- kare inom kyrkan själv och etablerandet av en sådan kyrka skulle säkert möta avse- värt motstånd från statsmakternas sida. Man har därför att räkna med att ett lek- mannainflytande, därtill ganska avsevärt sådant, blir önskvärt.

De ovan antydda stödföreningarna skul- le här ha att fullgöra en av sina viktigaste uppgifter. Stödföreningarna utgörs rätts- ligen sett av ideella föreningar. Medlem- skapet konstitueras på sätt i allmänhet gäller i fråga om dylika föreningar. Före- ningarna har av medlemmarna valda sty- relser för handhavandet av föreningsange- lägenheterna.

Åt sådana föreningar, på lokalplanet kal- lade församlingar, kan uppdragas att ut- se de lekmän som skall deltaga i för- valtningen av lokalkyrkostiftelserna. Olika möjligheter är här tänkbara. Föreningarna kan tänkas utse bland sina medlemmar ledamöter i en särskild stiftelsestyrelse,

vari tillika ingår representanter för försam- lingsprästerna, men man kan också tänka sig att föreningarnas styrelser sammansätts så att i dessa ingår representanter för för- sarnlingsprästerna och att dessa styrelser utgör stiftelsernas förvaltningsorgan. I bå- da fallen bör avgörandet av viktigare eko- nomiska angelägenheter förbehållas för- eningsmöten.

På stiftsplanet kan föreningarna bilda regionala förbund för handhavandet av stiftelsernas förvaltning. Enklare synes dock vara att denna förvaltning utövas av stiftsmöten med valda representanter för stiftens föreningar samt erforderliga ad- ministrativa organ, motsvarande domkapit- let och stiftsnämnder, med biskopen i spetsen.

Organisationen på riksplanet bygges upp på samma sätt med riksmöte och en sär- skild central styrelse med ärkebiskopen i spetsen, »kyrkans regering», som till sitt förfogande har erforderliga administrativa organ.

Som ovan antytts har dessa föreningar tillagts en annan väsentlig uppgift, näm- ligen att ekonomiskt stödja kyrkostiftel- serna. Främst skulle detta givetvis ske genom medlemmarnas årsavgifter. Här är att märka, att också juridiska personer kan ingå som medlemmar i dylika föreningar, vilket ju icke är möjligt enligt något av utredningens alternativ.

Men även på annat sätt än genom med- lemsavgifter borde föreningarna i varje fall på sikt kunna bidraga till kyrkans ekonomi. Det synes kunna antagas, att föreningarna här kan agera på ett friare sätt än rent kyrkliga organ, kanske rent av genom att driva företag av olika slag i rent vinstgi- vande syfte.

De tillgångar som kan hopsamlas hos föreningarna blir givetvis helt fri för- eningsegendom, varöver föreningarna har full rådighet. Föreningarna kommer så- ledes att ansvara för förvaltningen av två skilda förmögenhetskomplex, dels den bundna kyrkostiftelseegendomen och dels de egna fria föreningstillgångarna.

Som inledningsvis framhållits har här

endast kunnat antydas huvuddragen av konstruktionen. Åtskilliga viktiga sidor av organisationen har ej berörts och jag har också måst lämna åsido frågor om handläggningen av rent kyrkliga ärenden, rörande kyrkans lära, böcker o.s.v.

Mot det sålunda skisserade alternativet till uppbyggnad av en fri kyrka kan häv- das, att det till det yttre knappast skiljer sig från de av utredningen närmare be- handlade alternativen. Det oaktat är rätts- läget ett annat än i B-C-D-lägena och den här angivna rättsliga konstruktionen tillgo- doser synpunkter vilka förefaller vara be- aktansvärda. Det är från min sida icke fråga om något ställningstagande. Med det anförda har jag blott sökt visa att det skisserade alternativet med en stiftelse- kyrka utan medlemmar i formell mening kan vara värt att närmare övervägas.

4. Vissa frågor vid övergång till en fri kyrka

Kyrka-statutredningen framhåller i slut- betänkandets sista kapitel att utredningen i allmänhet ej berört den övergångspro- blematik som uppkommer om kyrkan i organisatoriskt hänseende friställs från staten och om väsentliga ändringar sker beträffande kyrkans ekonomiska förhål- landen. En närmare undersökning av övergångsproblematiken i dess helhet eller i viss del bör enligt utredningen i allmänhet ej ske förrän ståndpunkt ta- gits till hur förhållandet mellan svenska kyrkan och staten i framtiden bör vara gestaltat.

På fyra områden har utredningen emel- lertid funnit anledning att redan nu an- tyda övergångsproblematiken. Det gäller frågorna om den kyrkliga ekonomin, om de kyrkliga befattningshavarnas ställning. om staten vid en övergång till en fri kyrka ska lämna formellt biträde vid konstituerandet samt om den som nu är medlem i svenska kyrkan även ska anses vara medlem i en fri kyrka. (SOU 1968: 11 s. 248.)

Två remissinstanser, nämligen justi- tiekanslern och svenska kyrkans central- råd, kommenterar utredningens uttalande i denna del.

Justitiekanslern skriver.

Givetvis återstår en hel rad ytterligare frågor som aktualiseras med en eventuell skilsmässa mellan staten och kyrkan. Något ställningstagande till dessa är dock icke möjligt utan närmare utredning.

Svenska kyrkans centralråd anför.

I sitt slutkapitel framhåller utredningen att den ej närmare berört övergångspro- blematiken på skilda områden med moti- vering att denna först kan lösas när ett val har gjorts mellan olika tänkbara mo- deller av en framtida relation kyrka-stat. Frågan om de svenska kyrkoförsamlingar- nas förvandling från territoriella kyrko- kommunala enheter med av församlingssty- relselagen bestämd gemensam organisation och förvaltning, till underföreningar i en privaträttslig huvudförening, har emeller- tid rimligen så stor betydelse för bibe- hållande av svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka i framtiden, att den mera ingående bör utredas innan man tar ställ- ning till hur en framtida relation skall ge- staltas.

I det följande redogörs för remissin- stansernas kommentarer kring de tre förstnämnda övergångsproblemen. Kom- mentarer kring medlemskapsfrågan har redovisats i avsnitt 2.1.6.4.

4.1. Den kyrkliga ekonomin

Utredningen konstaterar att vid en över- gång till ett 0 eller D-läge

uppkommer frågan, om det blir erforder- ligt att genom övergångsbestämmelser tillse att kyrkan får tillräcklig tid för att orga- nisera ett eget uppbördssystem för avgifter och för att bland sina medlemmar åstad- komma ett frivilligt ekonomiskt ansvars- tagande som möjliggör fortsatt kyrklig verksamhet i önskvärd omfattning. Hur lång en sådan övergångstid skall göras får bli föremål för närmare överväganden i samband med att andra frågor klarlägges, bl.a. om kyrkan kan komma att utnyttja den kyrkliga egendomen med bättre eko- nomiskt resultat än för närvarande. Det kan tänkas att under övergångstiden viss beskattningsrätt kvarstår eller att en statlig uppbörd av medlemsavgifter genomföres men att den skattesats, som får användas, eller den medlemsavgift, som får uppbä- ras, successivt nedbringas. En annan möj- lighet är att skatten ersättes med ett un- der viss övergångstid efter hand minskat statsanslag som vid övergångstidens slut upphör. (SOU 1968: 11 s. 249.)

Dessa problem har tagits upp dels av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stock- holms och Älvsborgs län, domkapitlet i Skara, stiftsrådet i Stockholm, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund och Högerns ungdoms- förbund vilka understryker behovet av en tillräcklig övergångstid, dels av Sve- riges socialdemokratiska ungdomsförbund som anser att övergångstiden bör göras så kort som möjligt, samt dels av Krist- na studentrörelsen i Sverige som avvisar tanken på en successiv övergång från ett finansieringssystem till ett annat. Tanken på statsanslag förs i detta sam- manhang fram av kammarkollegiet, stifts- rådet i Stockholm, Sveriges kristna so-

cialdemokraters förbund och Sveriges so- cialdemokratiska ungdomsförbund.

Kammarkollegiet uttalar.

Utredningen berör i kapitel 15 bl.a. frå- gan huruvida statligt ekonomiskt stöd un- der en övergångstid skall utgå till kyr- kan om C-läget (D-läget) väljes (s. 249). Enligt kollegiets mening är denna fråga i hög grad beroende av hur stort medlems- antalet bedömes bli i en fri kyrka -—- i den mån en sådan bedömning är möjlig. Om man hypotetiskt utgår från antagan- det att endast ett mindre antal medlem- mar lämnar kyrkan kan man måhända begränsa sig till en sådan övergångsanord- ning att lagen om en skilsmässa träder i kraft förslagsvis fem år efter det lagen utfärdats, varigenom kyrkan får rådrum att organisera sin uppbörds- och förvaltningsap- parat. Skulle en mera markant minskning av medlemsantalet kunna förutses, såsom för det fall att för medlemskap kräves inträdes- ansökan, torde ekonomiskt stöd till kyrkan under en övergångstid efter lagens ikraft- trädande vara erforderligt. Sådant stöd synes kollegiet böra lämnas i form av ett efter hand minskat statsanslag, som vid övergångstidens slut upphör.

länsstyrelsen i Stockholms län under- stryker

vikten av att, om man fattar beslut om övergång till ett C- eller D-läge, kyrkan beredes tillräckligt god tid att bygga upp ett eget uppbördssystem för avgifter till den kyrkliga verksamheten och att bland si- na medlemmar propagera för frivilligt eko- nomiskt engagemang efter förebild av de nuvarande fria trossamfunden.

länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar.

Ett ev. skiljande av kyrka och stat fordrar, enligt länsstyrelsens mening, en lång övergångstid. Som skäl härför kan anföras, att en stor del av kyrkans kostna-

der är bundna i nuvarande organisation och att förändringar beträffande personal inte kan ske omedelbart.

Beträffande ekonomiska frågor i sam- band med övergång till fri kyrka vill domkapitlet i Skara

framhålla det önskvärda i att beskattnings- rätten inte med en gång upphör utan av- vecklas successivt genom att skattesatsen så småningom nedbringas för att vid över- gångstidens slut bli noll. Parallellt med denna nedtrappning bör då genom den fria kyrkans försorg uttagas en stigande medlemsavgift, vilken vid övergångstidens slut när en sådan nivå att den därefter en- sam bär upp ekonomin.

Stiftsrådet i Stockholm skriver.

I händelse av en från staten fri kyrka måste uppmärksammas, att stiftsråd (eller motsvarande) redan nu har stora ekono- miska åtaganden både i fastigheter och gentemot anställda. I ett relativt långt övergångsskede, till dess församlingarnas ekonomi stabiliserats, måste stiftsråden stödjas av allmänna medel, i synnerhet som stiftets angelägenheter i församling- arna till att börja med torde komma att betraktas som en andrahandsfråga.

Sveriges fri kyrkoråd

är medvetet om att Svenska kyrkan under ett övergångsskede kan få kännbara svå- righeter av ekonomisk art. Frikyrkomötet 1958 uttalade att en framtida förändring av relationerna mellan staten och kyrkan bör ske på för kyrkan rimliga ekonomiska villkor.

Frikyrkorådet anser att övergången från nuvarande relationer mellan staten och Svenska kyrkan till en helt fri och själv- ständig kyrka bör ske under en period av 10—20 år med en möjlighet för Svenska kyrkan att successivt omställa sig till nya finansieringsvillkor.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund anser det

rimligt att staten garanterar en viss sum- ma under en övergångsperiod av t.ex. 10—15 år. Denna garantisumma upprättas efter en fallande skala.

I fall av ett skiljande bör finansierings- frågan, uttalar Högerns ungdomsförbund,

under en övergångsperiod lösas genom en uppgörelse som tar all skälig hänsyn till Svenska kyrkan. Detta samfund saknar de erfarenheter som de frikyrkliga samfunden kunnat samla under hela sin verksamhets- tid, i vissa fall under hundratalet år.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund skriver.

Efter övergången till en fri kyrka blir det troligen nödvändigt att denna under en kort övergångstid garanteras ett visst eko- nomiskt stöd av staten till dess att kyr- kan har byggt upp ett eget uppbördssys- tem och skapat ett frivilligt ekonomiskt an- svarstagande som möjliggör fortsatt kyrk— lig verksamhet. Det bör emellertid efter- strävas att göra denna övergångstid så begränsad som möjligt.

Kristna studentrörelsen i Sverige an- för.

En långsam övergång för Svenska kyr- kan från en ekonomi grundad på be- skattning till frivilligt offrande alltunder det att den allmänna trenden är den rakt motsatta är icke önskvärd. En gradvis uppbyggnad av en kyrklig uppbördsappa- rat och en avtrappning av uttaget av kyr- koskatt, så att en tid två uppbördsappa- rater skulle vara sysselsatta med att ta in medel åt Svenska kyrkan, förefaller också otillfredsställande.

Målsättningen måste vara en ordning som omedelbart ger i princip samma vill- kor för Svenska kyrkan och andra sam- fund i landet.

4.2. De kyrkliga befattningshavarna

Utredningen har i detta avsnitt tagit upp anställningsförhållandena vid en över- gång till en fri kyrka för dels den nu- varande församlingsanställda (kyrko- kommunalt anställda) personalen, dels nuvarande präster, kyrkomusiker och stiftskanslitjänstemän. (SOU 1968:11 s. 249—250.)

Anställningsförhållandena berörs av justitiekanslern, länsstyrelserna i Stock— holms och Östergötlands län, domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Sve- riges socialdemokratiska ungdomsför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige och Förbundet för kristen enhet samt behandlas utförligt av Svenska prästför- bundet, Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrera- re. Samtliga personalorganisationer krä- ver att frågorna utreds ytterligare.

Det är väl sannolikt, skriver justitie- kanslern,

att staten har ett rättsligen grundat ansvar för lönen åt de med fullmakt utnämnda ordinarie befattningshavarna inom kyr- kan. Innebörden härav lärer emellertid icke kunna anges utan närmare utredning. Beträffande andra befattningshavare är väl läget i detta hänseende mera ovisst. Oavsett hur det må förhålla sig i rätts- ligt avseende synes dock rättviseskäl tala för att alla befattningshavare rent fak- tiskt behandlas lika oberoende av löne- garanti.

Länsstyrelsen i Stockholms län fram- håller

angelägenheten av att vid reglering av

förhållandena i samband med en even- tuell övergång till en fri kyrka största möjliga hänsyn tages till alla kyrkliga be- fattningshavare av skilda kategorier som blir berörda av övergången.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län har utredningen inte tillfredsställande

besvarat de personalfrågor som hänger samman med kyrkans eventuella skiljande från staten. Denna frågeställning innefat- tar alla tjänstemän i församlingarna med undantag för präster och kyrkomusiker. I en kommande ekonomisk uppgörelse mellan staten och kyrkan måste dessa tjänstemäns rättsställning och anställningstrygghet till- godoses.

Som framgått av avsnitt 3.1.3.1 anser domkapitlet och stiftsnämnden i Göte- borg att frågan om de anställdas fram- tida ekonomiska trygghet måste över- vägas innan man kan ta ställning till ett C-läge.

Den statliga garantisumman som Sve- riges kristna socialdemokraters förbund förordar (se avsnitt 4.1) bör, säger för- bundet,

även täcka in prästernas löner enligt sam- ma löneskalor och befordringsgångar som de har i statliga tjänster. Vid nyrekrytering av präster till den fria kyrkan måste löne- sättningen bli en förhandlingsfråga mellan kyrkan och prästernas fackliga organisa- tioner.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund uttalar

Kyrkliga befattningshavare skall givetvis ha samma rätt till arbete och trygghet som alla andra medborgare. Om övergången till en fri kyrka medför problem för några anställda, förutsätter SSU att samhället

vidtar erforderliga arbetsmarknads- och so- cialpolitiska åtgärder.

Kristna studentrörelsen i Sverige av- visar tanken på en successiv övergång från ett finansieringssystem till ett annat (se avsnitt 4.1). Studentrörelsen fortsätter.

Ett särskilt problem där lösningen dock kanske kan få formen av något slags över- gångsbestämmelser, är det offentligas eko- nomiska ansvar för de ordinarie kyrkliga befattningshavarnas löner och pensioner.

Man kan enligt Svenska prästförbundet

förutse att osäkerheten om de kyrkliga befattningshavarnas framtida ställning kom— mer att vålla rekryteringssvårigheter för kyrkan under de närmaste åren. Det är därför angeläget att snarast undanröja den- na osäkerhet. Eftersom bristen på arbets- kraft inom det kyrkliga fältet är synner— ligen kännbar, torde ingen behöva befara arbetslöshet, om han väljer kyrkan som arbetsgivare.

I utredningen har uttalats att icke-ordi- narie befattningshavare icke har rätt till lön längre än under uppsägningstiden, medan ordinarie befattningshavare har rätt att överföras till specialstat, om de inte vill övergå till tjänst hos den fria kyrkan. Det ankommer på prästförbundet att så- som facklig organisation skydda medlem- marnas ekonomiska intressen och i en övergångssituation måste en överenskom- melse träffas efter förhandlingar.

För prästförbundet är det därvid vä— sentligt att anställningsförmånerna för de medlemmar som övergår till en fri kyr- ka inte försämras och att medlemmarna bibehålles vid sin pensionsrätt också ef- ter övergången. Dessa förhandlingar kom- pliceras av att också en tredje part är in- tresserad, nämligen den fria kyrkan, som den övertagande arbetsgivaren. Vad den fria kyrkan kan erbjuda för villkor för sina anställda sammanhänger i sin tur med

vilka materiella förutsättningar kyrkan får för sin verksamhet och huruvida de nyan- ställda kan anslutas till det statliga tjänste- pensionssystemet.

Prästförbundet föreslår, därest frågan blir aktuell, att en statlig utredning sker, i vilken staten, den fria kyrkan och perso- nalorganisationema är representerade. Se- dan därvid en kartläggning av rättsläget skett torde inom utredningens ram sådana principiella lösningar kunna vinnas, att de efterföljande förhandlingarna betydligt un- derlättas.

Kyrkomusikernas riksförbund uttalar.

Oavsett kyrkomusikernas hänförande un- der lagen om tjänstemän hos kommuner överväger de för anställning som stats- tjänsteman karakteristiska momenten i an- ställningsförhållandet. Enär huvudfrågan gäller den framtida relationen kyrka-stat, synes utredningen ej i tillräckligt hög grad ha beaktat betydelsen av de entydiga stat- liga inslagen i anställningsförhållandet, bland vilka bör framhållas ordning för tjänsters inrättande och tillsättande, tjäns- tepliktsreglering, statliga pensionsbestäm- melser samt statens avtalsverk.

KMR betraktar med stort allvar och djupt känd oro de synnerligen svårlösta problem, som måste följa av ett raseran- de av kyrkomusikernas anställningsförhål- landen, betingade av det historiskt ut- vecklade sambandet kyrka-stat. Förbundet står helt främmande inför den av utred- ningen diskuterade >>tekniska>> möjligheten att åvägabringa ett upphörande av befatt- ningshavarnas ställning av offentliga tjäns- temän, liksom inför ett upphörande av till- lämpning av den författningsmässiga reg- leringen av anställningsförhållandena jämte de statliga tjänstepensionsbestämmelserna.

För KMR framstår det såsom en tvin- gande nödvändighet att undvika en indrag- ning av offentligrättsligt reglerade tjänster genom dessas undantagande från den fria kyrkans självbestämmanderätt.

KMR ställer sig vidare synerligen tvek-

samt till utredningens strikta och förbehålls- lösa tillämpning av gällande bestämmelser, vilka dock mot bakgrund av en statlig in— stitutions totala avveckling framstår såsom helt otillräckliga. Såsom exempel kan an- föras, att reglerna om förflyttningsskyldig- het förfelas vid en samtidig indragning av samtliga likvärdiga tjänster. Visserligen äger ett iakttagande av icke-ordinarie kyrkomusi- kers uppsägbarhet och ett överförande å specialstat av ordinarie kyrkomusiker for- mell riktighet. Dock står ett dylikt förfa- rande i skarp kontrast mot den generosi- tet, staten vid en skilsmässa bör visa Sven- ska kyrkan och dess befattningshavare.

Ansvaret för löner och pensioner till be- fattningshavare på specialstat bör ytterst åvila staten och få formen av ett garanti- åtagande, då det med fog kan antagas, att den fria kyrkan ej förmår fullgöra dylika förpliktelser.

Den fria kyrkans möjligheter att bibe- hålla befattningshavare reduceras genom utredningens negativa uttalanden om löne- och pensionsförmåner, vilka skulle anses tillgodosedda, därest de överensstämde med eller icke alltför markant understeg för- månerna i anställningen i den med staten förbundna kyrkan. Inför sådana utsikter torde med all sannolikhet en erforderlig frivillig övergång av befattningshavare till en fri kyrka inte vara att vänta.

I fråga om löneförmåner framstår för KMR som fullt berättigat att framföra krav om tillskapande av kyrkomusikaliska övergångsbefattningar förenade med arvode motsvarande det för varje tid gällande lö— nebeloppet i den löneklass, kyrkomusikern i tidigare tjänst varit placerad.

KMR motsätter sig en avsiktligt låg löne- sättning å den förutsatta specialstaten, vilket skulle medföra, att befattningsha— vare indirekt nödgades fortsätta i den fria kyrkans tjänst framför att uppbära för- måner på specialstat. Inte heller synes godtagbara skäl ha anförts för en ordning, enligt vilken ersättning å specialstaten ut- går endast till nuvarande befattningsha- vare, vilka ej fortsätta i den fria. kyrkans tjänst.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anför.

Redan i delbetänkande IX (SOU 1967: 45) tar utredningen upp frågan om de kyrk- liga befattningshavarna och skiljer därvid mellan å ena sidan kyrkokommunalt an- ställd personal och å den andra präster, kyrkomusiker samt stiftskanslitjänstemän.

Utredningen konstaterar därvid, att be- träffande präster, kyrkomusiker och stifts- kanslitjänstemän torde sistnämnda ordinarie befattningshavare — såsom statsanställda — kunna förflyttas till annan statlig tjänst medan ordinarie präster och kyrkomusi- ker kunna överföras på indragnings- eller övergångsstat, om deras tjänster upphör.

Beträffande den övriga s.k. kyrkokom- munalt anställda personalen gäller enligt utredningen avtalsmässigt, att uppsägning må ske om saklig grund därtill föreligger. »Uppsägning med anledning av en skils- mässa och därav föranledd försämring av kyrkans ekonomiska situation torde komma att framstå som sakligt grundad. Några förpliktelser från församlingens si- da gentemot sålunda entledigade befatt- ningshavare — bortsett från eventuell pen- sioneringsskyldighet — föreligger icke» (s. 249). Utredningen förutsätter att frågan om tjänstepensionerna för dessa tjänstemän blir beroende av förhandlingar mellan be- rörda parter (s. 250). Utredningen utgår emellertid ifrån, att huvuddelen av de kyrkliga befattningshavarna önskar tjänst- göra även i en fri kyrka och att en sådan söker att såvitt möjligt behålla nuvarande personal.

Endast i förbigående har utredningen be- rört det faktum att en övergång till en fri kyrka skulle innebära en upplösning av de nuvarande offentligrättsliga kyrkokommu- nerna. Dessa kommuner har anställt egen ämbetsansvarig personal för att fullgöra de arbetsuppgifter och angelägenheter som åvilar kyrkokommunerna enligt försam- lingslagstiftningen. Staten torde rimligen inte kunna upplösa dessa kyrkokommu— ner utan att på något sätt tillgodose att deras förpliktelser mot den kyrkokommu-

nalt anställda personalen fullgöres. I ett övergångsskede bör denna stora personal- grupp rättsligt sett jämställas med de präs- terliga befattningshavarna och kyrkomu- sikerna, för vilka statliga anställningsvill- kor gäller.

Kyrkokommunalt anställd personal

Den kyrkokommunalt anställda personalen kan uppdelas på fyra olika grupper:

A. Folkbokföringspersonal B. Anställda inom begravningsväsendet C. Förvaltningspersonal D. Övriga icke prästerliga befattnings- havare.

Beträffande folkbokföringspersonalen har Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden (CFU) den 12 maj 1967 fått Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda de delar av ämnet som 1958 års utredning icke tagit befattning med.

Folkbokföringen handhas nu dels av därför speciellt anställd personal dels av präster. Sistnämnda förhållande gäller i huvudsak små enheter som saknar an- ställd kanslipersonal. Utredningen konsta- terar, att detta arbete i huvudsak är en borgerlig angelägenhet, men lämnar ingen rekommendation i frågan (s. 134).

För de cirka 900 icke prästerliga anställ- da inom detta arbetsområde är det av vikt vid ett ändrat huvudmannaskap, att deras trygghet i anställningen och avlöningsför- måner ej försämras vid övergången.

Begravningsväsendet har av utredningen även hänförts till frågor som kan lösas oberoende av hur relationen kyrka-stat utformas (s. 150). Någon rekommendation i frågan lämnas inte och personalfrågorna inom detta område beröres inte.

För närvarande finns inom detta arbets- område cirka 3 000 anställda. Dessa har redan nu kollektivavtal som överensstäm- mer med avtalen i de borgerliga kommu- nerna. Ett överförande av begravningsvä- sendet till de sistnämnda skulle alltså

kunna ske utan komplikationer vad gäller personalens anställningsvillkor.

Övergångsfrågorna för förvaltningsper— sonalen är betydligt mer komplicerade. Till denna grupp hör administrativ och ka- meral personal såsom kanslichefer, kyrko- kamrerare, kassörer, klockare, fastighets- förvaltare, kanslister och kontorister.

Oavsett huvudfrågans lösning torde den— na personalkategori komma att beröras av ändringar i huvudmannaskapet för folk- bokföringen och begravningsväsendet. Följ- den blir ett minskat arbetsunderlag för viss del av denna personal.

Förvaltningspersonalen är i regel inte sysselsatt med församlingsvårdande arbete utan handlägger den del av kyrkoförvalt- ningen som sammanhänger med kyrkans ekonomi och beskattningsrätt samt egen- domsförvaltning.

Eftersom en del av dessa befattningsha- vare har specialutbildning för kommunal förvaltning, torde det under hand finnas möjligheter för dem att få likvärdiga tjäns- ter hos de borgerliga kommunerna.

För övriga icke prästerliga befattnings— havare, som anställts för församlingsvår- dande uppgifter och bland annat omfattar församlings- och ungdomssekreterare, ter sig läget synnerligen ovisst.

Utredningen har icke berört förhållan- dena för denna personalkategori, trots att dessa befattningshavare kanske blir mest beroende av en eventuell försämring av kyrkans ekonomiska ställning såsom en fri kyrka. Deras uppgifter får väl i sådant läge skötas av präster med bistånd av fri— villiga lekmannakrafter.

Denna personal har i allmänhet genom- gått Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna och helt inriktat sig på en fram- tid i kyrkans tjänst. Utredningens uttalan- de: >>Huruvida och i vilken mån kyrkan kan behålla befattningshavarna beror av de ekonomiska möjligheter som kan kom- ma att stå en fri kyrka till buds» (s. 250) skapar därför stor osäkerhet och oro, ef- tersom de icke utan omskolning eller vidareutbildning kan bli kapabla att över- gå till någon likvärdig anställning.

Följdverkningar i nu-läget

Utredningens kortfattade uttalanden om de kyrkliga befattningshavarna har skapat problem redan i nu-läget. De som enligt utredningen skulle komma att förlora tryggheten i anställningen vid en föränd- ring av relationerna mellan kyrka och stat, måste ta sitt fortsatta arbete i kyr- kans tjänst under omprövning. Om inte statsmakterna eller möjligtvis de nuvarande huvudmännen på något sätt kan medver- ka till och utlova att dessa personalgrup- per inte skall bli ekonomiskt lidande av statsmakternas beslut i huvudfrågan, kom- mer sannolikt de bäst kvalificerade tjäns- temännen att snarast söka sig till nya verksamhetsområden. Ett slutligt ställnings- tagande i huvudfrågan kan komma att dröja ännu många år, vilket kan medföra stora svårigheter för de kyrkokommunala arbetsgivarna att rekrytera kvalificerade tjänstemän. På sikt uppkommer då en risk för att de kyrkliga kommunerna får svårt att på rätt sätt fullgöra sina ålagda för- valtningsuppgifter.

Efter att ha berört vissa utbildnings- frågor — se vidare nedan —— fortsätter kommunaltjänstemannaförbundet under rubriken Allmänna synpunkter.

I utredningsdirektiven har följande ut- talande gjorts: »Vid utredningen böra även beaktas de problem, bl.a. frågan om lön och pension åt kyrkliga befattnings- havare, som skulle uppstå, därest samban- det mellan staten och kyrkan upplöstes» (s. 15). Utredningen har dock inskränkt sig till att avfärda de problem som uppstår för de närmare 5 000 kyrkokommunalt an- ställda befattningshavarna med ett konstate- rande, >>att uppsägning — med iakttagande av fastställd uppsägningstid — må ske om saklig grund därtill föreligger». Man synes genomgående förutsätta att uppkommande personal- och anställningsfrågor får lösas vid förhandlingar mellan berörda parter.

Då en skilsmässa mellan staten och kyrkan torde medföra en tredelning av

nuvarande församlingsuppgifter — och för dessa arbetsuppgifter anställd personal — mellan staten (t.ex. folkbokföringen), de borgerliga kommunerna (t.ex. begravnings- väsendet) och den nya fria kyrkan, måste det för SKTF:s del ses som en brist att ut- redningen icke beaktat de förhandlings- mässiga svårigheter som en sådan splitt- ring på den blivande arbetsgivarsidan kan vålla. En genomgripande ändring av en förvaltningsorganisation går att genomföra med tillfredsställande resultat endast om en omsorgsfull kartläggning och plane- ring i god tid gjorts beträffande samtliga personalfrågor som beröres av reformen. Ett omfattande och komplicerat utrednings- arbete i personalfrågorna måste sålunda verkställas för att få fram ett bärkraftigt underlag till avtalsförhandlingarna mellan de olika berörda parterna. I detta sär- skilda utredningsarbete skulle det enligt SKTF:s uppfattning vara ändamålsenligt och lämpligt, om de av reformen berörda större personalorganisationerna blev repre- senterade jämte företrädare för de olika ar- betsgivarintressena. Mycket av den osä- kerhet och oro om de framtida arbets- och anställningsförhållandena, som de många berörda medlemmarna i SKTF kan hysa inför en kyrka-statreform, skulle skingras, om de visste att deras fackliga intressen kunde bevakas och beaktas redan i för- beredelse- och utredningsarbetet.

Under en övergångsperiod, skriver Förbundet för kristen enhet,

är det rimligt att staten garanterar löne- sättningen för innehavare av ordinarie kyrkliga tjänster, så att dessa under åter- stående tjänstgöringstid icke behöver ris- kera någon försämring av sin ekonomi.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser att

i slutbetänkandet ägnats alltför liten upp- märksamhet åt problemet med de kyrkliga befattningshavarna. Å s. 249 anför utred-

ningen bl.a.: »Vid en eventuell övergång till en fri kyrka beröres ej —— eftersom för- samlingarna förutsättes bestå som juridiska personer — existerande avtalsförhållanden mellan församlingarna och församlingsan- ställd (kyrkokommunalt anställd) perso- nal.» Utredningen har här jämställt be- greppen »församlingsanställd» och »kyrko- kommunalt anställd». I dagens situation kan måhända begreppen användas syno- nymt. Vid en övergång till fri kyrka kom- mer emellertid församlingen inte längre att ha karaktär av kyrkokommun i den mening, som idag lägges in i begreppet, nämligen en kommun med utdebiteringsrätt och med det allmänna som huvudman. Det av utredningen gjorda påståendet, att ett avtal som en kyrkokommun med utde- biteringsrätt ingått med sina anställda utan vidare skall anses gälla mellan de anställda och en församling i en fri kyrka, förefaller föreningen tvivelaktigt. Påståen- det kan gälla endast under förutsättning att den nuvarande kyrkokommunen är identisk med en församling i en blivande fri kyr- ka. Utredningen torde knappast själv ha ansett sådan identitet föreligga. Härpå ty- der utredningens överväganden å s. 250 i slutbetänkandet, där utredningen ägnar uppmärksamhet åt problemet hur den fria kyrkan skall konstitueras, ett problem som bör vara obefintligt om den nuvarande kyrkokommunen är identisk med en för- samling i den blivande fria kyrkan. Det nu sagda torde visa att vid en övergång till fri kyrka det måste bli fråga om ett parts- byte i nuvarande avtal mellan kyrkokom- munerna och de av dessa anställda. Det är en allmänt accepterad rättsprincip att en part i ett avtalsförhållande med ömse- sidiga rättigheter och skyldigheter inte äger sätta annan i sitt ställe utan den andre partens medgivande. Ett partsbyte i nuvarande anställningsavtal kan därför inte ske utan att avtal därom träffas med de anställda. Man kan inte utan vidare förut- sätta att de anställda skall acceptera att den nuvarande arbetsgivaren med kom- munal utdebiteringsrätt ersättes med en fri kyrka med begränsade ekonomiska resur-

ser. Utredningens ovan citerade uttalande har bland de kyrkokommunalt anställda skapat en osäkerhet, som under de när- maste åren torde visa sig i svårigheter för kyrkokommunerna att få kvalificerad per- sonal till lediga tjänster. Föreningen fin- ner det därför angeläget att Kungl. Maj:t snarast tillsätter en utredning med uppdrag att klarlägga personalfrågomas lösning vid en eventuell övergång till fri kyrka. I ut- redningen bör ingå representanter för de berörda löntagarorganisationerna.

Sveriges kyrkliga studieförbund och Sveriges kommunaltjänsternannaförbund aktualiserar vissa utbildningsfrågor.

I kyrkan har inrättats ett samarbetsråd för utbildningsfrågor, påpekar Sveriges kyrkliga studieförbund,

och man har på detta sätt sökt penetrera behovet av utbildning för olika befattnings- havare och frivilliga medarbetare inom Svenska kyrkan. För prästerskapet har en viss grad av fortbildning ägt rum genom centralt och regionalt anordnade kurser inom vissa för dem viktiga områden såsom konfirmandundervisning, själavård och ungdomsarbete.

Utbildningsbehovet torde vara lika stort vilken relation Svenska kyrkan än får till staten. Samtidigt vill Sveriges Kyrkliga Studieförbund betona, att en omstruktu- rering av den Svenska kyrkan under viss period kommer att medföra en mängd korta kurser för olika befattningshavare, för att dessa skall kunna anpassa sig till en helt ny situation. Det är även möjligt att kyrkan behöver utbilda särskilda lek- män som förkunnare på fritid och därvid regionalt anordna kurser i teologiska äm- nen för dessa.

Då ett eventuellt beslut om förändring av relationen mellan kyrka och stat kan

dröja ännu många år, kan enligt Sveriges kommunaltjänstenmnnaförbund kyrkans olika utbildningsinstitut komma att stäl- las inför särskilda svårigheter.

Många ungdomar med intresse för kyrk- lig anställning kommer sannolikt att tveka inför risken, att den specialutbildning de har för avsikt att genomgå inte kommer att ge dem ett tillräckligt fritt val av arbets- fält eller någon trygghet i anställningen. För det 20-ta1 blivande ungdoms- och för- samlingssekreterare som varje år utbildas vid lekmannaskolan i Sigtuna måste fram- tiden te sig oviss.

Även om rekryteringssvårigheter till utbildningsanstalterna ej omedelbart kom- mer att uppstå, borde likväl frågan om nu- varande och blivande personalutbildning ägnas särskild uppmärksamhet.

Av direktiven för utredningen framgår inte huruvida utredningen skulle behandla denna fråga. SKTF finner det emellertid angeläget, att förhållandena icke onödigt- vis skärps genom ett för stort utbud av en yrkeskategori som i en nära framtid måhända ej kan beredas tryggad anställning och vill därför understryka vikten av att de nuvarande utbildningsförhållandena ses över.

4.3 Fastställande av konstitution för en fri kyrka

En huvudfråga vid övergång till en fri kyrka är enligt utredningen om staten ska biträda vid konstituerandet. Utred- ningen behandlar dessa problem dels i kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena (jfr avsnitt 3.231), dels i kap. 15 Vissa frågor vid övergång till en fri kyrka.

I kap. 13 konstaterar utredningen.

Även efter en skilsmässa får kyrkan anses vara samma trossamfund som förut

(se närmare härom nedan 5. 200). Det väsentliga spörsmålet som aktualiseras vid en skilsmässa blir hur de nuvarande ban- den mellan kyrkan och staten skall upplö- sas. Det får därvid bl.a. tillses att kyrkan inte ställs i en sådan situation, att den vid en skilsmässa saknar organ, som kan över- taga uppgifter Vilka nu ankommer på statliga myndigheter. Även ur andra syn- punkter finns behov av bestämmelser om vad som i olika avseenden skall gälla be- träffande den fria kyrkan. Det kan fram- hållas att med nuvarande reglering kyrko- mötet — liksom andra kyrkliga organ ——- saknar befogenhet att fatta beslut om vad som skall gälla för kyrkan efter en skils- mässa. Om en skilsmässa anses böra kom- ma till stånd får det övervägas att ge kyrkomötet en sådan befogenhet, antingen genom ändring i kyrkomötesförordningen eller genom särskild lagstiftning. (SOU 1968: 11 s. 197.)

Utredningen tar i kap. 15 på nytt upp dessa frågor och anför.

Om kyrkan själv skall kunna fastställa ordningen för den fria kyrkan behöver alltså kyrkliga organ därför tillskapas. Även bortsett härifrån är det en viktig fråga om behöriga kyrkliga organ för den fria kyrkan bör tillsättas före övergången till en fri kyrka. Bl. a. är det ett önskemål att överläggningar kan äga rum mellan företrädare för staten och för kyrkan, och för att kunna utse sådana representanter behöver kyrkan egna organ. För kyrkan bör därför på något sätt skapas regler, som ger exempelvis ett kyrkomöte beslutande- rätt eller medbestämmanderätt i fråga om »lagar» eller stadgar för kyrkan på riks-, stifts- och lokalplanen.

Ett möjligt sätt är att — i samband med att, vid en skilsmässa, nu gällande regler om kyrkans konstitution och ställning upp- häves — särskilda övergångsbestämmelser ges i samma ordning som vid nuvarande relation, d.v.s. av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte gemensamt och att däri

stadgas vilket organ som skall äga fast- ställa den nya ordningen och hur detta organ skall väljas. Därvid kan visserligen staten sägas ha deltagit i konstituerandet av den fria kyrkan. Men i övergångsstad— garna kan samtidigt anges att den nya ord- ningen skall gälla endast till dess »över- gångskyrkomötet» självt fastställt ny ord- ning för val av kyrkomöte m.m. Det så- lunda slutgiltigt valda kyrkomötet bör givetvis äga att fritt antaga de bestämmel- ser det önskar, såväl i vad gäller organ som beträffande arbetsuppgifternas fördel- ning m.m. (SOU 1968:11 s. 250.)

Hithörande frågor har senare aktuali- serats av 1968 års kyrkomöte. Remissin- stansernas kommentarer till kyrkomötets beslut har redovisats i avsnitt 3.2.2. I det följande redogörs därför endast för sådana kommentarer som antingen ut- tryckligen utformats i anslutning till SOU 1968: 11 kap. 13 och 15 eller eljest innehåller synpunkter som ej återgetts i avsnitt 3.2.2.

Med denna utgångspunkt redovisas i det följande synpunkter från hovrätten för västra Sverige, justitiekanslern och kammarkollegiet, vilka särskilt tar upp rättsliga problem i händelse av en avtals- mässig reglering av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan, samt från länsstyrelsen i Jönköpings län, domka- pitlen i Skara och Strängnäs, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Förbundet för kristen enhet.

Hovrätten för västra Sverige uttalar.

Utredningen har i skilda sammanhang berört möjligheten att genom avtal mellan staten och kyrkan lösa frågor rörande för- hållandet dem emellan; se exempelvis bet. III s. XI, bet. IV s. 238 och 248 samt bet. VI s. 129 och 164—171. Utredningen sy- nes för sin del knappast räkna med denna möjlighet som en realitet, i varje fall ej

såvitt angår en totalreglering. Enligt hov- rättens mening kan det dock vara väl värt att närmare undersöka och överväga, hu- ruvida icke ett avtal skulle kunna vara den bästa formen för kyrkans friställande, därest ett sådant finnes böra ske.

Hovrätten är självfallet icke beredd att närmare utveckla förutsättningarna för en sådan lösning, vilken onekligen inrymmer åtskilliga problem. Till att börja med kan konstateras, att inget organ nu finnes med sådan ställning, att det på kyrkans vägnar kan förhandla och träffa avtal. Ett sådant måste alltså inrättas för att staten och kyrkan skall kunna förhandla och avtala med varandra. För att ett sådant organ skall kunna med bindande verkan träffa avtal i privaträttsliga frågor, exempelvis om ägande- och dispositionsrätten till kyrk- lig egendom, torde vidare få krävas att särskilda uppdrag därtill lämnats av de rättssubjekt (församlingar och andra), vil- ka i egenskap av ägare eller eljest dispo- nerar över egendomen. Andra problem rö- rande själva förfarandet uppkommer sä- kerligen också, både av privat- och offent- ligrättslig natur; sålunda måste man t.ex. räkna med att de preliminära avtal som må ha ingåtts mellan regeringen och det för den svenska kyrkan tillskapade organet måste godkännas av riksdagen och ett re- presentativt organ för den nybildade, fria kyrkan. Svårigheterna borde likväl icke vara oöverkomliga om det verkligen anses angeläget att på denna väg nå fram till en slutlig lösning.

Såvitt nu kan bedömas skulle vara att vinna därigenom. Även om icke hela det problemkomplex, som rör för- hållandet mellan staten och kyrkan, skulle kunna bli föremål för avtalsmässig regle- ring, synes likväl en sådan vara möjlig för det stora flertalet av de aktuella ämnes- områdena. Långvariga rättsliga tvister om den kyrkliga jorden skulle undgås. Överens- kommelse skulle kunna träffas i frågor an- gående medlemskap, avgifter och andra ekonomiska frågor, organisation och för- valtning, »kyrklig service» samt säkerligen även andra spörsmål, beträffande vilka bå-

åtskilligt

de staten och kyrkan anser sig ha intres- sen att bevaka. Problemet om »identitet» föreligger mellan den nuvarande kyrkan och en friställd kyrka — vilket berörts ovan —— torde vid en avtalsmässig reglering icke i och för sig behöva vålla svårigheter. Även frågor, som är förknippade med själva övergången från det nuvarande statskyrko- systemet till ett läge med en fri kyrka, skulle kunna avgöras genom avtal. Detta synes bö- ra i alla hänseenden vara tidsbegränsat ehuru tämligen långvarigt. Därigenom skulle vin- nas att saken i sinom tid kunde återupptagas, om till följd av nya förhållanden, lokalt eller på riksplanet, felbedömningar eller eljest så funnes påkallat; dylika omstän- digheter skulle alltså icke få en så ödes- diger verkan som fallet kan bli vid en de- finitiv reglering.

I vidare mån än nu skett ingår hovrätten icke på problemen i samband med en av- talsmässig reglering. Hovrätten vill för sin del förorda, att frågan härom utredes när- mare. Ju flera frågor som befunnes ägnade att upptagas till förhandling och ansåges kunna regleras genom avtal, desto större borde möjligheterna vara att medelst ömse- sidiga eftergifter nå fram till en godtagbar och ändamålsenlig lösning. Den främsta vinningen med en avtalsmässig reglering vore måhända, att kyrka-statfrågan där- igenom kunde tänkas bli avgjord i en at- mosfär av enighet och samförstånd. I bästa fall skulle en sådan relation mellan staten och kyrkan kunna framkomma förhand- lingsvis, att flertalet människor måste sä- ga sig, att statens tillbörliga intressen tagits till vara och att samtidigt kyrkan i rimlig utsträckning beretts möjlighet att fritt få verka efter sin art.

När det gäller i vilka former av- skiljandet av kyrkan från staten ska ske är det, påpekar justitiekanslern,

tänkbart, att skiljandet av kyrkan från staten sker genom en ensidig akt från statens sida, varefter det överlåtes åt kyr- kan att på egen hand fastställa sin konsti-

tution. Säkerligen kommer det i prakti- ken inte visa sig möjligt att renodlat an- vända denna metodik. Icke minst torde ett överförande till den fria kyrkan av den kyrkliga egendomen förutsätta ett icke obetydligt inflytande från statens sida såvitt gäller uppbyggnaden av den fria kyrkans förvaltningsapparat.

En annan metod är att avskiljandet av kyrkan sker genom en förhandlingsupp- görelse mellan staten och kyrkan. Detta förutsätter, att på kyrkans sida skapas ett organ som kan företräda hela kyrkan. Oaktat de besvärligheter som kan vara förknippade med att bilda ett sådant kyrk- ligt förhandlingsorgan, synes det ur all- män synpunkt i hög grad önskvärt att skilsmässan mellan staten och kyrkan sker genom en uppgörelse i sådan ordning.

Som delvis framgått av avsnitt 3.2.2 ifrågasätter kammarkollegiet

om avgörandet av frågan om förhållandet kyrka-stat bör, såsom förslaget1 synes för- utsätta, träffas genom en förhandlingsupp- görelse, varigenom riksdagen mer eller mindre försättes ur spel. Beslutanderätten i denna fråga måste naturligtvis tillkomma statsmakterna.

I sin kommentar till kap. 13 uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län.

Stannar statsmakterna för att ett fritt läge omedelbart skall genomföras, torde vissa huvudlinjer för den nya organisa- tionen och för dess införande få regleras i särskild lagstiftning. Som utredningen tänkt sig (5. 197 v.) bör kyrkomötet få befogenhet att själv eller genom särskilt utsett organ förhandla på kyrkans vägnar. Vid dessa förhandlingar? skulle förhållan-

1 Motion 17 vid 1968 års kyrkomöte. ? Intet hindrar att även representanter för andra samfund än svenska kyrkan får ta viss del i förhandlingarna; att så sker bör åtminstone i vissa avsnitt av förhandlingarna och ifråga om mer betydande samfund vara lämpligt (jfr s. 238 h. mitten). (Länsstyrelsens anm.).

det mellan staten och den fria kyrkan när- mare regleras och statens företrädare fick härvid tillse att erforderliga garantier för att den nya organisationen bleve godtag- bar ur religionsfrihetssynpunkt och vad därmed sammanhänger samt med hänsyn till de praktiska och ekonomiska intres- sen och krav, som staten kan ha och ställa också gentemot en fri kyrka (jfr s. 190— 199). Hur långt man här bör gå beror även på kyrkans önskemål och inställning. Det synes emellertid uppenbart att statens möj- ligheter att här ställa krav och villkor är väsentligt mindre, ju friare kyrkan själv vill eller anses böra stå och ju mindre för- måner den anses böra behålla. I den mån det härvid finns särskilda önskemål att säkerställa, t.ex. om avgränsningen av för- samlingarnas kompetens eller om att kyr- kans tjänster fullgöres enligt folkkyrkans traditioner eller överhuvud att folkkyr- kotanken hålles levande med vad detta in- nebär av religionsfrihet för den enskilde inom en fri svensk kyrka, bör avsevärt bättre förutsättningar för detta finnas i ett sådant modifierat A-läge, som förut skis- serats.

Vad nu sagts om förhandlingar för att åstadkomma ett fritt läge har även gil- tighet om först ett modifierat A-läge in- föres. Förutsättningarna torde dock då vara avsevärt bättre för att nå en tillfreds— ställande reglering av de nyss angivna vä- sentliga frågorna — om man nu över- huvud finner att dessa eller religionsfrihets- kravet påkallar ett helt fritt läge.

Vad domkapitlet i Skara,

i anslutning till utredningens kap. 12—13, framhållit om nödvändigheten av en för- handlingsduglig organisation för kyrkan i enlighet med vad som föreslagits i mo- tion nr 17 vid 1968 års kyrkomöte, för- tjänar särskilt beaktande vid övergång till fri kyrka.

Domkapitlet i Strängnäs skriver.

Vid en skilsmässa mellan kyrka och stat får kyrkan givetvis icke ställas i en sådan situation, att hon saknar organ att övertaga uppgifter, som nu åvilar statliga myndigheter. Kyrkan måste i ett sådant läge ha en representation, som kan för- handla med staten.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund

förutsätter att en kyrklig riksstyrelse utses som för kyrkans räkning får sköta förhand- lingarna inför kyrkans skiljande från sta- ten.

Kyrkans uppbyggnad i övergångsskedet bör kunna fastställas genom förhandling- ar mellan den tidigare nämnda kyrkliga riksstyrelsen och berörd statlig myndig- het.

Under rubriken Beslutsprocessen tar Förbundet för kristen enhet ställning mot att kyrka-statfrågan görs till före- mål för folkomröstning (se avsnitt 14.4) och fortsätter.

Frågan bör avgöras genom rent poli- tiska beslut i vanlig parlamentarisk ord- ning. Det gäller då först och främst att ange de principiella riktlinjerna för den fortsatta relationen mellan Svenska kyr- kan och staten. Eftersom det här är frå- ga om religionsfrihetsprincipens tillämp- ning i samhället i ett avseende som angår alla medborgare, finns det ingen anledning att låta Svenska kyrkan göra anspråk på någon speciell rättighet att här säga ett avgörande ord. Därför finns det heller inga skäl att avvakta tillkomsten av nå- got rikskyrkligt förhandlingsorgan före själva principbeslutet. Däremot torde över- gångsperiodens reglering av detaljerna ford- ra ett sådant organ, som kyrkan i så fall själv får skapa genom kyrkomötet.

II

5. Historik

Kyrka-statutredningen lämnar i kap. 2 i slutbetänkandet en kort redogörelse för rättsutvecklingen inom några områden av central betydelse för framväxten av nu- varande kyrka-statrelation. Utredningen sammanfattar.

Korta anmärkningar göres därvid om de idéer som varit principiellt vägledande. Särskilt beaktas hurusom motstridiga in- tressen från statens eller kyrkans sida på- verkat utvecklingen. Huvudvikten lägges vid den kyrkliga organisationen och för- valtningen med viss organgemenskap mellan staten och kyrkan, lagstiftningen med väx- lande statligt och kyrkligt inflytande, ägan- de- och dispositionsrätten till den kyrk- liga jorden, beskattningsrätten samt reli- gionsfriheten men även skolväsendet, folk- bokföringen och begravningsväsendet m.m. beaktas. (SOU 1968: 11 s. 25.)

I fyra delavsnitt behandlas kyrkans ställning under medeltiden, reformatio- nen, den lutherska enhetskyrkans tid samt enhetskyrkans upplösning. (SOU 1968: 11 s. 26—40.)

Domkapitlet i Lund lämnar en omfat- tande komplettering av framställningen. Domkapitlet i Luleå och Sveriges frikyr-

koråd berör kortfattat den historiska ut- vecklingen i stort.

Domkapitlet i Lund konstaterar att ut- vecklingen av sambandet mellan stat och kyrka i vårt land

rör sig om en 1000—årig historia som satt betydande spår i folkliv och kultur, i ri- kets indelning, i samhällets organisation och arbetsformer, i värderingar och tänke- sätt som omsatts i lagstiftning och aktiv politik under olika skeden. Konst och ar- kitektur, språkutveckling och musikliv, undervisning, socialvård och uppbyggnads- arbete i u-länderna utgör områden där kyrkans skapande inflytande inte kan tän— kas bort ur utvecklingen.

Det är därför naturligt att beakta den historiska bakgrunden till den utveckling vi idag står i. I första hand vill dom- kapitlet rikta uppmärksamheten på några drag i det äldsta skeendet.

Kyrkans ställning under medeltiden. En- ligt den källkritiskt osedvanligt pålitliga Vita Anskarii erhöll Ansgar och hans präster vid det första besöket i Birka om- kring år 830 tillstånd att förkunna fräls- ningens ord för menigheten i Birka »se- dan konungen först förhandlat med sina tromän och därefter erhållit tingets en- stämmiga bifall och samtycke».

Även vid det andra besöket stadfästades

först genom tingsbeslut, att kristen guds- dyrkan skulle tillåtas. Samfällt beslöts både att prästen skulle få vara hos dem och att vad som hörde till de heliga sak- ramenten skulle få ske hos dem utan varje hinder.

Den rättsliga grundvalen för de medel- tida kyrkorna i alla de fyra dåtida nor- diska rikena — Island, Norge, Danmark och Sverige (med Gotland) — är folk- lands-(fylkes-)lagarnas s.k. kristenrätter (kristenraettr). Samtliga dessa har under tiden 1000—1016 antagits på de olika lan- dens (folklandens, fylkenas) landsting (all- ting) genom samfällda tingsbeslut. I ko- nungadömena har förslagen givits av ko- nungen samt tagits av tingsmenigheterna. I samtliga fall har därvid införts den dåtida anglo—saxiska kyrkorätten.

På grund av att den kristna kulten så- lunda ersatte den hedniska genom sam- fällda tingsbeslut, kom den unga kyrkans territoriella indelning — likaledes efter anglo-saxisk förebild — att i allmänhet överensstämma med den föreliggande forn- nordiska indelningen av bygdelagen för kult, krigsväsen, rättskipning, förvaltning och senare skatteuppbörd. När alla tingen lagfästat landens kristnande innebar detta sålunda, att hela riket blivit kristnat och dess indelningsformer fingo kristna i stället för hedniska kulturuppgifter (jfr SOU 1947: 46 s. 160).

I samband med tillkomsten av de två nya ärkebiskopsdömena i Nidaros (Trond- heim) 1152 och i Uppsala 1164 kom det lundensiska ärkebiskopsdömet, med bibe- hållen viss överhöghet i Norden, att alle- nast bli ett danskt ärkebiskopsstift.

Dessa ungefär samtida förändringar av den nordiska ärkestiftsorganisationen med- förde, att de forna kristenrätterna i Norge år 1154 samt i Sverige och Danmark om- kring år 1172 ersattes av nya kyrkobalkar, i vilka den kanoniska rätten fick en väsent- ligt större betydelse. I detta sammanhang bör särskilt framhållas, att dessa nya kyrko- balkar likaledes efter det katolska påvedö- mets i en mångfald påvebrev uppdragna riktlinjer, tillkom efter samfällda beslut av

kungamakten, den inhemska kyrkoledning- en och landstingen.

I medeltidslagarnas olika balkar infördes vidare, främst efter besluten på den fjärde Lateransynoden i Rom 1215, vid vilken den lundensiske ärkebiskopen personligen var närvarande, en mångfald alltjämt i vår rätt tillämpade rättsprinciper. Som exem- pel härpå kan nämnas den kyrkliga vigseln, föregången av tre lysningar i kyrkan, utle- tande av sanningen i vissa brottmål genom nämnd, och förbud mot självtäkt.

Beträffande närmast den kyrkliga själv- styrelsens historiska utveckling får domka- pitlet — såsom en komplettering till utred- ningens historik — hänvisa till bilagda, av dess ledamot, professorn i rättshistoria vid Lunds universitet, Gerhard Hafström, i Tid- skrift för församlings- och pastoratsför- valtning nr 10/1966, tryckta historik.

I fråga om det historiska förloppet i öv— rigt när det gäller relationerna mellan kyr- ka och stat i vårt land vill domkapitlet en- dast framhålla följande särskilda drag, som synes kunna ge en viss vägledning också för ett framtida ställningstagande till dessa relationer.

1. En absolut identitet mellan kyrka och folk har inte existerat i vårt land. Under hela medeltiden kan man räkna fortvaron av icke-kristna grupper inom landet, främst i rikets nordliga utkanter. Och efter refor- mationen följde en relativt lång övergångs- tid, innan den evangeliska kyrkan blev lan- dets enda. Även under enhetskyrkans glansdagar un- der stormaktstiden gjordes främst av mer- kantila skäl vissa undantag från religions- enheten för i riket inflyttade främmande trosbekännare och 1700—talet medförde yt- terligare uppmjukningar av förhållandena. Den under 1800-talet framväxande fri- kyrkligheten ledde till att åtskilliga medbor- gares anslutning till kyrkan var av rent formell karaktär. Det kan också noteras, att en sådan formell anslutning alltjämt bibe- hålles av det stora flertalet medlemmar av frikyrkosamfunden i vårt land även efter tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag. Är man ändå i dag beredd att betrakta fri-

kyrkorna som självständiga storheter, kan de betraktas som sådana också vid tiden för 1800-talets kvardröjande >>enhetskyrka», vilken således inte var fullt så enhetlig som man gärna vill tro.

Den för närvarande mycket omskrivna pluralismen i samhället vars betydelse ten- derar att överdrivas i fråga om de svenska förhållandena men som åberopas som vä- sentligt skäl för en skilsmässa mellan stat och kyrka, är alltså inte en så radikal nyhet som det ofta görs gällande.

2. Kyrka och stat har haft en viss organ- gemenskap, som varit olika utformad ge- nom tiderna. De båda organisationerna har utbytt tjänster. Medeltidskyrkan ställde sina internatio- nella kontakter och sina skolade befatt- ningshavare till förfogande för den fram- växande statsmakten. På 1500-talet var det kyrkans uppbördsväsende som stod till kro- nans tjänst. Under de följande århundra- dena har statliga myndigheter fullgjort åt- skilliga förvaltningsuppgifter för kyrkan på riksplanet och även genom länsstyrel- serna på det regionala planet, samtidigt som kyrkan genom sina organ ombesörjde angelägenheter av allmän samhällelig natur, t.ex. folkbokföring, utskrivning, undervis- ning, folkupplysning och kungörelseförfa- rande. Folkskolans genomförande under 1800-talet krävde en kraftinsats av kyrkans befattningshavare. Allteftersom staten och den borgerliga kommunen utrustats med egna organ för hithörande uppgifter har de i stor utsträckning kunna avlyftas från den kyrkliga organisationen. Denna har också under det senaste århundradet fått egna organ för regionala förvaltningsuppgifter — stiftsnämnderna — och på riksplanet har vissa frivilliga kyrkliga organ bildats, men här får alltjämt statliga myndigheter full- göra väsentliga uppgifter, eftersom behöriga kyrkliga organ saknas. Det är också främst mot denna bakgrund man har att se 1968 års kyrkomötes reformprogram angående den regionala och centrala kyrkliga organi- sationen. En kyrka som omfattar en betydande del av folket utgör en storhet som staten un-

der alla omständigheter måste samarbeta med. Kyrkan kan å sin sida allra minst i vår tid släppa sitt engagemang i samhälls- frågorna. Som moraliskt verkande kraft måste den ta aktiv ställning till social nöd, orättfärdiga samhällsordningar och frågor rörande internationell solidaritet med de fattiga folken. Kyrkan har tidigt skapat eg- na organ för insatser inom områden som sjukvård, fattigvård, undervisning, diakoni, mission och sjömansvård. Inom vissa om- råden har staten och de borgerliga kommu- nerna sedermera övertagit ansvaret, t.ex. för sjukvård och undervisning. I vissa fall, såsom i fråga om sjömansvård och diakoni, har staten sanktionerat och i viss utsträck- ning understött kyrkans insatser.

Även för framtiden ter sig en sådan be- fruktande växelverkan som naturlig och önskvärd. Frågan om teknisk-organisatorisk samverkan är i sådana sammanhang när- mast en praktisk lämplighetsfråga.

3. Utvecklingen av kyrka-statrelationer- na i vårt land har präglats av en successiv anpassning till den historiska situationen och den rådande samhällsuppfattningen. Sambandet mellan stat och kyrka har be- stått genom seklerna men har förändrats till omfattning och innehåll. Senast genom 1951 års religionsfrihetslag har ett nytt ut- gångsläge skapats, utan att därmed ome- delbart någon radikal ändring av relatio- nerna inträtt. En sådan utveckling stämmer överens med vårt lands tradition och inre stabilitet. Det ter sig därför naturligt att den framtida utvecklingen på samma sätt får präglas av successiva reformer snarare än av en radikal brytning.

4. Den svenska kyrkans syn på staten innebär enligt luthersk tradition en po- sitiv värdering av dess verksamhet. Ut- ifrån sin teologiska grundsyn har kyrkan inte några betänkligheter mot att det bor- gerliga samhället genom sina administrativa organ fullgör vissa förvaltningsåtgärder för kyrkan (jfr s. 237 h.). Frågar man efter vilka principiella förutsättningar det från religiös synpunkt finns för en fortsatt sam- verkan mellan kyrka och stat, bör kyrkans egen grundsyn vara avgörande. Med hänsyn

till det förtroende varmed nuvarande kyrko- form omfattas bland vårt folk är det inte motiverat att låta en frikyrklig uppfattning om staten eller en abstrakt sekulär statsteori vara vägledande, när det gäller att bedöma möjligheten och omfattningen av en prak- tisk samverkan mellan staten och svenska kyrkan.

Av den historiska framställningen fram- går, skriver domkapitlet i Luleå,

att olika funktioner i vårt samhälle har ut- vecklats för främjande av enskilt och all- mänt väl. I överensstämmelse med uppträ- dande nya krav har olika områden fått en allt mer specialiserad utformning. Detta har medfört större självständighet för lokala myn- digheter och centrala ämbetsverk. Så har skett exempelvis inom socialvårdens olika grenar och beträffande skolväsendet. En an- nan sida av utvecklingen mot samhällsfunk- tionernas specialisering har varit, att kyrkan till sin inriktning blivit mera koncentrerad på det kristna evangeliets förkunnelse och den kristna kärleksverksamheten. Så har kyrkan fått en mer och mer markerad egen profil, vilket kommer till uttryck t.ex. i att termen trossamfund i nu gällande reli- gionsfrihetslag införts som beteckning för Svenska kyrkan.

Den koncentrerade historiska framställ- ningen ger enligt Sveriges frikyrkoråds uppfattning

en klar bild av den snabba takt med vilken förutsättningarna för relationerna mellan staten och trossamfunden förändrats i vårt land under det senaste århundradet. Beteck- nande är att 1951 års religionsfrihetslag, som måste betraktas som ett betydande framsteg i religionsfrihetslagstiftningen, sy- nes ha banat väg för en mer långtgående reform. Rådet vill hänvisa till de föränd- ringar som redan ägt rum inom skola, mi- litärväsende, sjukvård, åldringsvård och fångvård.

Rådet vill som sin uppfattning hävda att samhällets fortgående avkonfessionalisering i sig är ett kraftigt argument till förmån för en radikal förändring av de nuvarande relationerna mellan staten och Svenska kyr- kan.

6. Svenska kyrkan i dagens läge

Kap. 3 i slutbetänkandet inleds med en sammanfattande redogörelse för arten och omfattningen av svenska kyrkans verksamhet. Därefter redogörs för kyrk- lig organisation och förvaltning på lokal-, stifts- och riksplanet. I ett särskilt avsnitt om den kyrkliga ekonomin behandlas den kyrkliga egendomen, skattefrågor och prästerskapets privilegier. Sist berörs vis- sa särskilda frågor, nämligen skolväsen- det, de teologiska fakulteterna, folkbok- föringen, vigseln och begravningsväsen- det. (SOU 1968: 11 s. 41—56.)

Utredningens översikt över kyrkans inkomster och utgifter (SOU 1968: 11 s. 52) diskuteras av kammarkollegiet och av Sveriges kyrkliga studieförbund, som också redogör för sin verksamhet. Av- snittet om skattefrågor tas upp av riks- revisionsverket och Sveriges frikyrkoråd.

Sveriges kyrkliga studieförbunds redo- görelse för sina uppgifter och medlemsor- ganisationer utgör en komplettering av slutbetänkandets avsnitt om kyrklig orga- nisation och förvaltning på riksplanet.

SKS är ett studieförbund, som inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetets ram

organiserar studier, utbildning och fortbild- ning i form av studiecirklar, föreläsningar och kurser med särskild inriktning på äm- nen, som berör kyrkans och medlemsorga- nisationernas verksamhetsområden. Till för- bundet är anslutna bl. a. alla större enskil- da och frivilliga organisationer inom kyr- kans verksamhetsområde. På grund av stu- dieförbundets uppbyggnad och karaktär av ett av staten erkänt fritt och frivilligt stu- dieförbund synas Svenska kyrkans legala organ, t.ex. en församling eller ett stift, icke kunna vara medlemmar.

Den kyrkliga ekonomin i allmänhet tas upp av kammarkollegiet, som anser att finansieringen av den kyrkliga verksam- heten utgör en väsentlig fråga för kyrka- statrelationen.

För närvarande bekostas denna verksam- het till största delen av utdebiterade medel. År 1966 uppgick församlingsskatten till 502 miljoner kronor motsvarande 66 procent av de totala inkomsterna på lokalplanet. För- utom genom beskattningsrätten får kyrkan ekonomiskt stöd av staten dels genom skat- teutjämningsbidragen, vilka samma år ut- gjorde 62 miljoner kronor, dels genom vissa andra statsanslag, som med ledning av ut- redningens uppställning på sid. 52 kan beräknas till omkring 16 miljoner kronor, dels genom viss skattefrihet.

Sveriges kyrkliga studieförbund kritise- rar uppställningen på s. 52 i slutbetän- kandet.

I Kyrka-stat-utredningen sid. 52 ges en översikt över kyrkans inkomster. Bland des- sa nämns särskilt »anslag till Sveriges Kyrkliga Studieförbund» å 2,6 milj. kro- nor. Anslagssumman äger sin riktighet och uppgår idag till betydlig över 3 milj. kro- nor. Dock torde denna icke kunna betrak- tas såsom en kyrkans inkomst. Främsta de- len av statsbidragen utgöres av statsbidrag till studiecirklar, vilka anordnas av studie- förbundet. Då SKS är en fristående organi- sation, torde icke detta kunna betraktas såsom bidrag till kyrkan. Det kommer icke församlingarna till godo, utan utbetalas till SKS:s lokalavdelningar och det bidrar till att finansiera studiecirklar inom olika äm- nen, vilka icke alltid är av kyrklig karak- tär. En del av statsbidraget, cirka 220 tusen kronor, utgöres av pedagogiska medel som ställs till riksförbundets förfogande för bl.a. utbildning av handledare bland ung- dom och äldre, pedagogisk bearbetning av studiematerial etc. En annan del, ca 200 tusen kronor utgör organisationsmedel till Sveriges Kyrkliga Studieförbunds organi- sationskostnader. Slutligen utgör resterande belopp statsbidrag till fritidsgrupper och svenska för utlänningar. Endast ett obetyd- ligt belopp — ca 5 tusen kronor — kan sägas vara församlingarna till hjälp och stöd. Det är det s.k. biblioteksbidraget, som utgår till en del församlingsbibliotek. Bi- draget upphör med utgången av år 1968.

Beträffande skattefrågor uttalar riksre— visionsverket.

Svenska kyrkan och de frikyrkliga sam- funden är i stor utsträckning befriade från att erlägga skatt till stat och kommun, men kyrkan intar i viss mån en särställning på detta område (sid. 54—55). Om kyrkan skiljes från staten, synes den emellertid bö- ra bli jämställd med övriga samfund i skattehänseende.

Sveriges frikyrkoråd

har med intresse tagit del av den jämfö- relse mellan Svenska kyrkans omfattning och verksamhet samt frikyrkosamfundens, som utredningen verkställt. I avsnittet om skattefrågor har utredningen fäst uppmärk- samheten på vissa uppenbara orättvisor i den nuvarande lagstiftningen.

7. Kyrka-statrelationen i vissa andra länder

Bl.a. för att underlätta en jämförelse med de olika hypotetiska lägen utredningen uppställt ges i slutbetänkandets kap. 4 en sammanfattande skildring av kyrka- statrelationen i Danmark, Norge, Fin- land, Västtyskland, Nederländerna, Eng- land, Skottland, Frankrike och USA (SOU 1968: 11 s. 57—73).

Sveriges frikyrkoråd hävdar att dessa internationella jämförelser bara i begrän- sad omfattning kan vara vägledande för den svenska lagstiftningen.

Av utredningens sammanställning fram- går att ett så genomfört statskyrkosystem som det svenska inte har någon motsva- righet i länder utanför Skandinavien. De konkordatbestämmelser som råder främst i vissa sydeuropeiska länder, måste enligt rådets uppfattning ses mot bakgrunden av det från svenska förhållanden mycket avvi- kande livsåskådningsläge, som råder i dessa länder, och kan knappast betraktas som förebildliga för vår lagstiftning.

Med hänvisning till ovanstående vill rå- det som sin mening framhålla att frågan om de framtida relationerna mellan staten och trossamfunden i vårt land endast i be- gränsad utsträckning kan lösas med ledning av utländska förebilder.

8. Möjligheter och metoder för en sociologisk

undersökning rörande religionens betydelse som samhällsfaktor

I slutbetänkandets kap. 6 redogör kyrka- statutredningen för sitt delbetänkande I: Religionens betydelse som samhällsfak- tor (SOU 1963: 26) samt för riksdagsbe- handlingen av frågan år 1965 jämte vissa motioner vid 1967 års riksdag. Redogö- relsen avser endast frågan om metoder finns för en vetenskaplig undersökning om religionens betydelse och om en så- dan undersökning är möjlig att genom- föra med meningsfullt resultat. (SOU 1968: 11 s. 88—94.)

I det följande redovisas först fyra re- missinstanser som diskuterar om en reli- gionssociologisk undersökning skulle vara betydelsequ för avgörandet i kyrka-stat- frågan. Därefter redogörs för uttalanden från fem instanser som ställer sig positiva till en undersökning men ej diskuterar resultatets eventuella betydelse för ett framtida beslut i kyrka-statfrågan.

8.1 Undersökningens betydelse för kyrka-statfrågans lösning

Domkapitlet i Skara och Föreningen Sve- riges kyrkokamrerare anser att en under-

sökning kring religionens betydelse som samhällsfaktor skulle vara betydelsequ inför avgörandet i kyrka-statfrågan. Den- na uppfattning delas emellertid inte av Sveriges frikyrkoråd och Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund.

Domkapitlet i Skara beklagar

att riksdagen icke ansett möjligt eller nöd- vändigt att med anlitande av statsmaktens resurser föranstalta om en utredning röran- de religionens -— i detta fall den kristna trons — betydelse om samhällsfaktor. Mer eller mindre begränsade undersökningar på området ha visserligen gjorts. Av betydelse i sammanhanget får även den namninsamling anses vara, som år 1964 samlade omkring 2,1 miljoner medborgares namn under en petition till förmån för en stark ställning för kristendomsämnet i skolan. Denna in- samling företogs på frivilligt initiativ, med helt otillräckliga ekonomiska resurser och under trycket av svår tidsnöd och kunde på grund härav icke på långt när genomfö- ras så att hela svenska folkets åsikt kom till synes.

Svenska folket har aldrig gått till all- männa val på en fråga som gällt ställnings- tagande för eller emot kristen tro och livs- syn. Tvärtom är det påfallande, att i varje fall de fyra stora politiska partierna i sina valkampanjer brukat vädja till de kristna

väljarna. På grund härav har inställningen till kristendomen icke blivit och icke kun- nat bli en partiskiljande fråga. Så mycket mer önskvärt vore det, att en med stats- maktens resurser genomförd undersökning finge klarlägga, hur svenska folket står till kristendomen som livsmakt och samhälls- faktor. Samtidigt synes det domkapitlet vara av allmänt intresse att undersöka hur kristen tro och livssyn förhåller sig till de problemskapande företeelser som för när- varande oroa samhället i forrn av stigande allmän brottslighet, speciellt stigande ung- domsbrottslighet, narkotikamissbruk, alko- holism samt åsidosättande av demokratiska regler i samband med åsiktsyttringar.

Att överlåta åt enskilda initiativ att av- göra, huruvida och i vad mån sådan un- dersökning skall komma till stånd, synes domkapitlet otillfredsställande, även om de enskilda initiativtagarna skulle komma i åtnjutande av forskningsanslag. En med statliga resurser genomförd undersökning skulle innebära ett värdefullt bidrag till belysning av kyrka-stat-problemet.

Sveriges frikyrkoråd hänvisar till sitt yttrande över det separata betänkandet om religionens betydelse som samhälls- faktor (SOU 1963: 26). I detta yttrande konstaterade rådet bl. a.

att konstitutionsutskottets och riksdagens förhoppningar om att en undersökning av religionens betydelse som samhällsfaktor skulle kunna ge någon vägledning för det egentliga arbete som tillkommer 1958 års utredning kyrka-stat, varit betydligt över- drivna.

Vi har sålunda noterat, att det särskilda forskningsteamet har prövat olika möjlig- heter att bestämma religionens roll genom att jämföra det samhälleliga beteendet och de samhälleliga opinionerna hos religiösa och icke-religiösa individer samt i utpräglat religiösa och mer sekulariserade bygder men därvid funnit, att resultatet, om också av ett allmänt religionssociologiskt intresse,

knappast kan användas för att belysa frå- gan hur relationerna mellan kyrka och stat bör utformas. Teamet anför som sin me- ning, att en religionssociologisk eller reli- gionspsykologisk studie överhuvud inte kan väntas ge empiriska resultat, som skulle kunna få otvetydiga konsekvenser för in- ställningen till förhållandet mellan kyrka och stat.

Vi har vidare noterat, att utredningen i sitt utlåtande över forskningsteamets rap- port är lika återhållsam i sin bedömning av den planerade undersökningens betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Den in- skränker sig avslutningsvis till att konstate- ra, att den föreslagna undersökningen skulle kunna ge ökad kunskap om den närmare arten av det kristna inflytandet i dagens samhälle.

Rådet vill emellertid på grund av den allmänna betydelse som den föreslagna un- dersökningen beräknas kunna få icke mot- sätta sig densamma. Om den inte kan vän- tas bli vägledande för ett kommande av- görande beträffande trossamfundens rela- tion till staten, är därmed alltså inte sagt att den saknar betydelse. Även i en stat som inte är konfessionell har myndigheter- na att beakta det faktum, att en mycket stor del av medborgarna är religiöst över- tygade och verksamma samt att de övar in- flytande över andra medborgare. Det är angeläget att det faktiskt förefintliga reli- giösa livet blir kartlagt och att dess funk- tionssätt blir rätt förstådda. Endast på grundval av en saklig insikt härvidlag kan statens lagstiftning på det religiösa området utformas så att alla medborgares välgång främjas och ingens samvete kränkes.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund framhåller att religionens infly- tande inte har varit entydigt positivt.

Utredningen har undersökt vilka möjlig- heter som föreligger och vilka metoder som kan komma till användning för att klar- lägga religionens betydelse som samhälls-

faktor. Riksdagen har uttalat sig för att medel bör kunna ställas till förfogande om forskare önskar ägna sig åt härmed sam- manhängande frågor. SSU instämmer i de synpunkter som framförts att resultaten av denna forskning inte har någon avgö- rande betydelse för ett ställningstagande beträffande det framtida förhållandet kyrka- stat.

Religionen torde i vårt land liksom i alla andra länder ha haft inflytande på samhällslivet. Detta inflytande har emeller- tid inte varit av någon entydig karaktär. Kärleksläran kan nämnas som en positiv faktor i kristendomen, men den kristna kyrkan har inte alltid och överallt verkat i enlighet med denna princip, utan ofta mot- verkat ökad tolerans och social frigörelse.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser det värdefullt att forskning på detta område kommer till stånd. Sådan forskning bör stimuleras, särskilt då beträffande den unga människans relation till religionen. Förutom undersökning av rent aktuella förhållanden bör forskning ägnas åt frågan, vad religionen som opinionsbildare i gång- en tid fortfarande betyder för dagens sam- hällssyn. Det kan antagas, att denna inver- kan på vårt tänkesätt — troligen omedve- ten hos många människor — är betydande. Om fakta bleve mera allmänt kända, skulle påståendena om religionens betydelse för vårt moderna samhälle — även för indiffe- renta människor — i samma mån nyanseras och konkretiseras. Detta skulle ha stor be- tydelse för bedömning av föreliggande problemkomplex, vilket även påpekats av konstitutionsutskottet 1956. Även om för- eningen har den uppfattningen, att en so- ciologisk undersökning ej bort fördröja föreliggande utredning, anser föreningen det ytterst värdefullt, om forskningen gåve resultat, innan slutlig ställning tages till frågan om förhållandet mellan kyrka och stat.

8.2 Allmänna kommentarer kring betydelsen av en undersökning

Som framgått av avsnitt 8.1 ställer sig inga remissinstanser avvisande till en reli- gionssociologisk undersökning. De dela- de meningarna gäller värdet av en sådan undersökning som vägledning inför avgö- randet om de framtida relationerna mel- lan kyrkan och staten. Också domkapitlet i Luleå, stiftsrådet i Skara, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Sveriges kristna social- demokraters förbund och Förbundet för kristen enhet har betonat värdet av en undersökning, dock utan att sätta den i direkt relation till ett beslut i kyrka-stat- frågan.

Domkapitlet i Luleå hävdar — som framgått av avsnitt 1.3 — att om det kan ledas i bevis

att religionen i dess kristna form sådan den har utvecklats inom den evangelisk- lutherska kyrkan i Sverige är en betydelse- full faktor i vårt samhälle, skulle det berät- tigade i att den ekonomiskt och organisa- toriskt stödjes av staten kunna hävdas. Det kan i detta sammanhang beklagas, att den skiss till undersökning om religionens be- tydelse som samhällsfaktor, varom betän- kandet nämner s. 88 ff. icke kom till utfö- rande. Utredningen synes dock räkna med att det är en utbredd åsikt i vårt land, att religionen har stor positiv betydelse.

Kap. 6 i slutbetänkandet berör en enligt stiftsrådets i Skara uppfattning

synnerligen väsentlig fråga. En undersök- ning av religionens betydelse som samhälls- faktor måste vara av utomordentlig vikt för samhällets såväl borgerliga som kyrk- liga sektor. Stiftsrådet vill därför framhålla det synnerligen angelägna i att en sådan undersökning kommer till stånd på stats- maktens initiativ och under dess medver- kan.

Riksförbundet Kyrkans ungdom vill

understryka vikten av att den undersökning om religionen som samhällsfaktor, vilken av olika anledningar inte kommit till utfö- rande, kommer till stånd. Den bör ge bättre förutsättningar exempelvis att bedöma rim- ligheten av statsbidrag också till direkt reli- giös verksamhet.

Svårigheterna i en religionssociologisk undersökning betonas av Sveriges kristna socialdemokraters förbund.

Vid samhällets uppbyggnad och utform- ning påverkar religionen direkt eller indi- rekt de olika frågornas lösning. Religio- nens betydelse i detta sammanhang har va- rit föremål för många skilda synpunkter. Ofta har dessa synpunkter byggts på mer eller mindre grundade antaganden och inte sällan använts som argument för lösning av ett visst problem på det ena eller andra sättet. Den typen av argumentation beford- rar sällan eller aldrig en saklig debatt. Vi anser det därför vara värdefullt om en vetenskaplig utredning av det här slaget kunde komma till stånd. Vi förutsätter gi- vetvis att staten ställer erforderliga medel till förfogande därest lämpliga forskare anmäler sig. Men vi vet att den här typen av utredningar ur många synpunkter är mycket svår. En förutsättning för ett lyckat resultat tror vi är att forskare med livs- åskådningsmässigt olika bakgrund gemen- samt får diskutera målsättning och meto- der för utredningen. Vi tror att detta är viktigt för att ge resultatet den legitimitet för olika grupper som är nödvändig.

Som framgått av avsnitt 2.1.6.4 re- kommenderar Förbundet för kristen enhet i sin diskussion av medlemskapsfrågan att en informationsbroschyr sänds ut till alla medborgare i samband med en skils- mässa mellan stat och kyrka. Förbundet fortsätter.

För en beräkning av den framtida kyrko- organisationens förutsättningar vore det önskvärt, om man dessutom i detta sam- manhang kunde göra en religionssociolo- gisk undersökning av var svenska folket står i fråga om religiöst engagemang och vilja till djupare kontakt med en fri kyrka.

9. Kristendomsundervisningen

I slutbetänkandets kap. 7 sammanfattar kyrka-statutredningen sitt delbetänkande om kristendomsundervisningen (SOU 1964: 30) och kompletterar med redogö- relser för religionsundervisningen i de gymnasiala skolorna enligt 1964 års re- form, religionsundervisningen för invand- rade religiösa minoriteter samt skolöver- styrelsens förslag till läroplansrevision för grundskolan år 1967. Problematiken kring skolan och religionsundervisningen behandlas i fem avsnitt: statens resp. kyrkans intresse för skola och religions- undervisning, religionsundervisningen från religionsfrihetssynpunkt, religionsunder- visningen vid ändrad relation kyrka-stat samt kyrklig undervisning vid avveckling eller ändring av de allmänna skolornas kristendomsundervisning. (SOU 1968:11s. 95—118.)

I det följande redovisas först remiss- instansernas synpunkter på problemet om religionsundervisningens beroende av kyr- ka-statrelationen och därefter kommen- tarer till utformningen av de allmänna skolornas religionsundervisning. Slutligen återges synpunkter på behovet av kon- fessionell religionsundervisning, medde- lad av samfunden. I detta sammanhang tas också upp frågan om stöd till sam-

fundens undervisning i form av statsbi- drag samt upplåtande av lokaler och tid. — Kommentarer till avsnittet om reli- gionsundervisningen ur religionsfrihets- synpunkt har redovisats i avsnitt 2.5.1.

Kyrka-statutredningen antar att den kyrk- liga undervisningen vid en avveckling eller ändring av de allmänna skolornas kristendomsundervisning kan bli intensi- fierad och konfessionth utformad. Om en sådan konfessionell undervisning en- dast utgör ett komplement till den objek- tiva undervisningen är föga att invända. Skulle den däremot helt ersätta denna föreligger risk för en skärpt religiös pro- filering. Utredningen konstaterar vidare att staten torde vara förhindrad att för- bjuda en fri kyrka att starta egna skolor. Om kyrkan har beskattningsrätt kan si- tuationen rent faktiskt bli en annan. I ett läge utan beskattningsrätt uppkommer frågan om statsbidrag till kyrkliga skolor. I en del länder får samfunden använda skolans lokaler för sin egen undervis- ning, och i vårt land finns ej i gällande rätt något hinder mot detta. Från statlig synpunkt är enligt utredningen en viss samverkan mellan stat och kyrka av detta slag att föredraga framför en splitt- ring av skolväsendet med både statliga och kyrkliga skolor. (SOU 1968:11 s. 116—118.)

Behovet av konfessionell undervisning diskuteras av domkapitlet i Skara och Sveriges kristna socialdemokraters för- bund, vilka hävdar att samfundens under- visning redan nu bör intensifieras. Ka- tolska biskopsämbetet kritiserar statsmak- ternas inställning till önskemålen om ka- tolsk religionsundervisning, Mosaiska för- samlingen i Stockholm redogör för de judiska undervisningsinstitutionernasverk- samhet och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund påpekar att konfessionth präglad undervisning har stor betydelse för vissa grupper. Domkapitlet i Sträng-

näs varnar för en skärpt religiös profile- ring.

Domkapitlet i Skara anför.

Även om det allmänna skolväsendet lyc- kas sammanhålla huvudmassan av skol- eleverna i en enhetlig undervisning i kristen- dom/religionskunskap, är det uppenbart att skolundervisningens icke-konfessionella karaktär nödvändiggör en stark intensifie- ring av samfundens egen kristendomsun- dervisning. Utredarna säga för litet, då de sid. 95 uttala, att en sådan intensifiering skulle ske, om skolans kristendomsundervis- ning skulle upphöra. Intensifieringen är även i dagens läge en oavvislig nödvändig- het därför att skolans undervisning i äm- net icke kan och icke får vara av den art att den kan ersätta samfundens dopunder- visning. Mot en konfessionell undervisning som endast utgör ett komplement till den objektiva undervisningen i skolan ha utre- darna, sid. 116, föga att invända _— domka- pitlet finner att ingen som helst invändning häremot rimligen kan göras i ett demokra- tiskt samhälle.

Domkapitlet i Strängnäs uttalar.

Vid en upplösning av sambandet mellan staten och kyrkan skulle det läget kunna tänkas uppkomma, att religionsundervis- ningen skulle väsentligen minskas eller bringas att helt upphöra. Ett sådant för- hållande skulle, såsom utredningen påvisat, kunna medföra en rad negativa konsekven- ser. Domkapitlet vill här särskilt erinra om att uppkomsten av konfessionella skolor — i den mån sådana skulle kunna ekonomiskt drivas utan statligt stöd — kan komma att splittra den nu rådande relativa enhet- ligheten i den svenska skolans religionsun- dervisning och därmed skapa motsättning- ar mellan olika befolkningsgrupper.

Katolska biskopsämbetet anför.

Slutbetänkandet hänvisar i avsnittet om

kristendomsundervisningen utförligt till det betänkande som 1964 års Utlands- och internatskoleutredning avgav 1966, betitlat Skolgång borta och hemma. Denna utred- ning hade, som framgår av namnet, till uppgift att utreda skolgången för utlands- svenska barn men fick egendomligt nog dessutom direktiv att också syssla med den ojämförligt mycket större och mera kompli- cerade frågan om invandrarbarnens under- visning. För detta senare uppdrag hade man uppenbarligen endast en bråkdel av den tid som stod till förfogande för den primära uppgiften. Här föreligger ett skrämmande exempel på hur man anser sig kunna driva minoritetspolitik med vänster hand. Utred- ningen kom också till slutsatsen att det för såväl svenska barn i utlandet som utländ- ska barn i Sverige är nyttigast att gå i >>rik- tiga» svenska skolor.

Några ansatser i utredningen har kom- mit att spela en ödesdiger roll i den fort- satta diskussionen och måste därför något beröras här. Helt obegripligt är det att utredningen, när den resonerar om möjlig- heterna att inom skolans rarn ge komplet- terande katolsk religionsundervisning, labo- rerar varken med antalet katolska barn i skolpliktig ålder, 4200, eller ens det antal som hade möjlighet att delta och deltog i undervisningen, 2900, utan med antalet från skolans kristendomsundervisning be- friade barn, 800, (siffrorna avser höstter- minen 1965). Det borde vara lätt att inse att utredningen här endast presenterat sken- argument för den hävdvunna diskrimine- rande särbehandlingen av religionen i in- vandringspolitiken. Hade man ställt liknan- de krav för att anse behov föreligga av extra undervisning i exempelvis härkomst- ländernas språk, historia, geografi, stats- kunskap eller musik, hade det givetvis varit omöjligt att komma med några förslag om sådan undervisning.

Två reservanter i utredningen, Alva Myr- dal och Fältheim, synes dock ha genomskå- dat ihåligheten i argumenten och föreslår att »Vid en omprövning av religionsfrihe- tens tillämpning även bör utredas huruvida inte tillfälle till undervisning i den religion

de nytillkomna barnen omfattar bör kunna beredas i likhet med den kompletterande undervisning utredningen föreslagit för språkliga minoriteter».

Om utredningen Skolgång borta och hemma för Sveriges katoliker var en pin- sam överraskning, så gäller detta än mera den därpå grundade propositionen i våras. Den gick på den för katolska intressen mest ogynnsamma linjen, i utredningen företrädd endast av en reservant, Gustavsson. Inget statsbidrag till S:t Eriks katolska skola, men väl till den judiska Hillelskolan, inget övervägande om att på samma basis som i fråga om andra kulturella ämnen inom skolan anordna »kompletterande separat re- ligionsundervisning» (Myrdal & Fältheim).

Det bör i detta sammanhang framhållas att den katolska kyrkan inte önskar en lösning av religionsundervisningsfrågorna i samband med invandringspolitiken, efter- som det här i första hand gäller religions- friheten och föräldrarätten, oberoende av nationalitet och medborgarskap. Att dela upp katolska föräldrar och barn i invand- rare och andra vore ur alla synpunkter olyckligt.

Statens uppgift kan självfallet inte vara att förmå till eller kontrollera att katolska barn deltar i kyrkans undervisning. Men när som nu en mycket stor del av de ka- tolska barnen saknar de yttre möjligheterna att delta i denna undervisning, kan man knappast säga att föräldrarnas rätt att till- försäkra barnen en sådan uppfostran är respekterad av statsmakterna såsom de ut- fäst sig att göra. Det enda i den vägen som hittills gjorts är erbjudandet att ställa skolans lokaler till förfogande »om större olägenhet ej vållas skolans verksamhet». Det förefaller vara väl blygsamt för att täckas av uttrycket »lösning med en viss samverkan mellan stat och kyrka». En så- dan är enligt slutorden i avsnittet om kris- tendomsundervisningen »att föredra fram- för en splittring av skolväsendet med både statliga och kyrkliga skolor». Hittills har statsmakterna nog menat sig kunna undvi— ka såväl >>splittring av skolväsendet» som »samverkan mellan stat och kyrka».

Mosaiska församlingen i Stockholm hänvisar till sitt bifogade yttrande över 1964 års utlands- och internatskoleutred- nings betänkande Skolgång borta och hemma (SOU 1966: 55). I detta yttrande skrev församlingen bl. a.

Kristendomsundervisningen i grundskolan och religionskunskapsundervisningen i gym- nasiet torde inte kunna vara helt objektiv, varför skollagens 27:e &, 2:a stycket »Elev skall på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i undervisningen i kristendoms- kunskap, om elev tillhör trossamfund, som fått Konungens tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisningen»: fortfa- rande framstår som motiverad.

I Kungl. Maj:ts brev 17/4 1953 heter det i stycket a): Skolöverstyrelsen och vederbö- rande lokala skolmyndighet skall äga rätt att taga kännedom om undervisningen.

Det har sedan länge varit angeläget för Mosaiska församlingarnas centralråd att Skolöverstyrelsen skulle taga kännedom om undervisningen i våra religionsskolor och ha full insyn i desamma. Framställ- ning om detta har senast våren 1966 gjorts till Skolöverstyrelsen. Det heter i samma brev av den 17/4 1953, stycke c): Lär— jungar skola erhålla erforderliga intyg rö- rande undervisningen.

Däremot har vitsord som avgivits i reli- gionsundervisningen utanför den allmänna skolan ej införts i skolans betygskatalog eller i av skolan utfärdade betyg. Mosaiska församlingarnas centralråd har gjort upp- repade framställningar om att dessa vitsord skola införas i betyget. Orsaken har varit att man önskat ge sina vitsord samma värde som övriga betyg avgivna i den all- männa skolan. Insyn från Skolöverstyrel- sens sida i de Mosaiska församlingarnas religionsskolor samt erkännandet av bety- gen såsom likvärdiga anser centralrådet inte endast ha rent praktisk betydelse med hän- syn till betygsvärdering i skilda samman- hang utan även psykologisk, i det att ett ökat anseende och respekt för religionssko- lorna i så fall torde vara att räkna med från elevernas sida.

De kunskaper som förmedlas i de ju- diska undervisningsinstitutionerna omfattar huvudsakligast den judiska religionen, ju- darnas historia, judisk etik och kultur. Den omfattar även främmande religioner, all- män etik och livsåskådningsproblem. Ut- över detta sker också viss undervisning i hebreiska språket, bl.a. av det skälet att kunskap i detta språk är en förutsättning för att vederbörande skall kunna följa de judiska gudstjänsterna.

Ungdomarnas relation till och intresse för den nya israeliska staten och dess kul- turliv har också aktualiserat betydelsen av kunskaper i detta språk. Vad har nu den judiska undervisningen för målsättning? Även om skolan benämns religionsskola är det inte fråga om fostran till religiöst sinne- lag utan om ett bibringande av grundkun- skaper. Elevernas ställningstagande till re- ligiösa faktorer är betingat också av andra företeelser, inte minst den familjemiljö i vilken de lever. Att tillhöra en minoritet men också liksom här i Sverige vara en del av det svenska folket, är ett stycke levnadskonst som fordrar utbildning. I vår anpassning till samhället, i våra ansträng- ningar att uppfostra våra barn till goda samhällsmedlemmar ligger också en strävan att tillgodose deras trygghetsbehov. Men med trygghet menas icke endast ekonomisk och social säkerhet. I trygghetsbegreppet ligger också ett självförverkligande och en identitetskänsla. Våra ungdomar har att be- redas tillfälle att söka och finna sin sam- hörighet också med sitt judiska ursprung och arv. Detta är vid skapandet av värde- fulla svensk-judiska samhällsmedlemmar av utomordentligt stor betydelse och en av den judiska undervisningens viktigaste mål- sättningar.

Då konfessionellt präglad undervisning är av stor betydelse för vissa grupper, bör enligt Moderata samlingspartiets kvinno- förbund

staten visa en generös inställning till sådan undervisning vare sig den bedrivs som en-

skilt ämne vid sidan av den ordinarie skol- verksamheten eller i privata skolor gemen- samt med övriga skolämnen.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund noterar att många nu upplever

skolans objektiva undervisning som klart otillräcklig och på sina håll talas det på allvar om skapandet av egna skolor. Det kan här vara lämpligt att påminna om den roll skolans kristendomsundervisning har spelat i Svenska kyrkans arbete. Folk- skolan utformades i hög grad med tanke på den kristna församlingens ansvar att ge barnen undervisning i religion. Kyrkan och skolan har långsamt åtskilts och de kristna samfunden har hittills inte skapat en till- räcklig ersättning för den tidigare kyrkliga undervisningen genom skolan. Vi understry- ker värdet av den objektiva religionsunder- visningen för alla, men vill samtidigt peka på möjligheten av en kompletterande under— visning genom samfunden.

Möjligheten att lämna stöd till samfun- dens undervisning i form av statsbidrag behandlas av Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingen i Stockholm, Sve- riges kristna socialdemokraters förbund och Kristna studentrörelsen i Sverige. Upplåtande av skollokaler berörs av läns- styrelsen i Jönköpings län, domka- pitlet i Skara och Katolska biskopsäm- betet. De två sistnämnda tar också upp frågan om lämplig tid för samfundens undervisning.

Angående kyrkans användande av sko- lans lokaler instämmer länsstyrelsen i Jönköpings län i utredningens åsikt att en samverkan mellan kyrka och stat av det slag som berörts på s. 118 i slutbe- tänkandet är att föredraga framför en splittring av skolväsendet.

Domkapitlet i Skara anför.

Gällande rätt ställer enligt utredningen, sid. 118, ej hinder i vägen för att skolans lokaler upplåtas för sådan undervisning. Domkapitlet, som uttalar sig för bibehållan- de av rådande rättsläge i detta avseende, vill erinra om att den intensifiering av samfundens kristendomsundervisning som nu är på väg, kan komma att medföra problem angående lämplig tid för samfun— dens undervisning. Det är ett vitalt önske- mål, att skolväsendet härvid visar största möjliga tillmötesgående.

Katolska biskopsämbetet skriver.

Vad utredningen på sid. 86 i slutbetän- kandet framhållit därom att ekonomiska svårigheter kan spoliera ett teoretiskt väl uppbyggt religionsfrihetsprogram illustreras särskilt tydligt av den officiella svenska politiken i fråga om de katolska skolorna. För ett år sedan antog Sveriges riksdag enhälligt en Unesco-konvention mot diskri- minering i undervisningen, innehållande bl. a. detta: »Fördragsslutande stater är ense om att det är väsentligt att respektera föräldrars och andra laga målsmäns rätt att välja andra läroanstalter för sina barn än dem som uppehålles av de offentliga myn- digheterna men som motsvarar de minimi- krav som må ha framställts eller godkänts av vederbörande myndigheter.» Därefter vägrar regering och riksdag att bevilja stats- bidrag till katolska skolor, och nyligen be- slöt också Stockholms skoldirektion med hänvisning till det uteblivna statliga bidra- get att heller inte ge något bidrag till S:t Eriks katolska skola.

Genom att antaga den nämnda och lik- nande konventioner har Sverige undvikit att öppet ställa sig utanför den allmänt accep- terade uppfattning av föräldrarätten som företräds av Unesco, Europarådet etc. Men hänsynen förefaller att gälla Sveriges inter- nationella renommé, inte alls de föräldrar som här i Sverige berörs av saken.

De två katolska skolor som finns i Sve- rige har självfallet tillkommit därför att föräldrar efterfrågar sådana skolor. Dessa föräldrar måste ta en del av det ekonomis—

ka ansvaret för de katolska skolorna samti- digt som de betalar skatt till det offentliga skolväsendet, och det är alltså de som i första hand drabbas av den svenska skol— politiken i dessa stycken. Dessa föräldrar, mest invandrare i första eller andra genera- tionen, har en sämre ekonomisk ställning än det svenska genomsnittet. I realiteten innebär systemet en straffskatt på en viss religiös övertygelse. Det är knappast heller någon överdrift att säga det det har drag av klasslagstiftning riktad mot delar av den nya underklass som invandrarna utgör.

För den katolska kyrkan är det ett vik- tigt principiellt önskemål och för de drab- bade föräldrarna ett rättvisekrav, att till de katolska skolorna utgår offentliga bidrag motsvarande de besparingar stat och kom- mun gör genom deras verksamhet.

Med hänsyn till katolikernas förhållan- devis ringa antal och stora spridning saknas emellertid under alla omständigheter prak- tiska möjligheter att inrätta katolska skolor för mer än en liten del av de katolska bar- nen. Av ojämförligt större kvantitativ bety- delse är den katolska religionsundervisning- en för de barn som går i de offentliga sko- lorna. Det är därför att beklaga att diskus- sionen hittills så mycket mera har kommit att gälla statsbidrag till katolska skolor, än frågan vad det allmänna kan göra för att möjliggöra eller underlätta för katolska barn att delta i kyrkans undervisning.

För den katolska kyrkan och för de ka- tolska föräldrarna är det viktiga att barnen får tillfälle att delta i kyrkans undervisning, inte att de slipper skolan. Nu finns i all- mänhet intet samband mellan befrielse från skolans religionsundervisning och möjlighet att delta i kyrkans. I så gott som alla län- der, också i vissa kommunistiska, där sko- lan på sitt schema inte erbjuder undervis- ning i religion, ställer man en bestämd tid till förfogande för dylik undervisning. I vårt land tillämpas denna princip på svens- ka kyrkans konfirmationsundervisning. Att skolans icke-konfessionella undervisning ej kan ersätta den katolska är givetvis alla berörda ense om.

I den ovan nämnda Unescokonventionen

sägs också: »Det är väsentligt att respekte— ra föräldrars . . . frihet att på sätt som överensstämmer med formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en reli- giös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse». Denna föräld- rarnas frihet består givetvis just i att ha praktiska möjligheter att låta sina barn delta i exempelvis de katolska församlingar— nas undervisning. Det är därför sällsamt att i departementschefens kommentar till kon- ventionen ingenting sägs om bemödanden från det allmänna i denna riktning utan endast hänvisas till möjligheten till befrielse och till att skolans undervisning är objek- tiv.

I sitt yttrande över betänkandet Skol- gång borta och hemma (SOU 1966:55) uttalade Mosaiska församlingen i Stock- holm.

Efter dissenterlagstiftningens införande är de Mosaiska församlingama att betrakta såsom frivilliga sammanslutningar för mo- saiska trosbekännare och medlemskap är sålunda icke obligatoriskt. Församlingarna finansieras genom beskattning av medlem- marna. Det bör framhållas att dessa skatter eller medlemsavgifter, som under många år varit avdragsgilla vid deklaration till allmän statlig och kommunal beskattning numera tyvärr på grund av ett utslag av regerings- rätten den 9 februari 1950 inte längre är det. Efter att ha inhämtat uppgifter från Mosaiska församlingarnas centralråd upp- ger 1964 års Utlands- och internatskoleut- redning i sitt betänkande att kostnaderna belöper sig till cirka 300000 kronor per år för den judiska undervisningen i religions- skolorna. De allmänna kostnadsstegringar- na, lärarlöner, skolmaterial o. s. v. har gjort utgifterna för undervisningen ytterst be— tungande för de mosaiska församlingarna. Man hade därför ställt vissa förhoppningar till att stat och kommun i insikt om bety— delsen av den judiska undervisningen såsom ett led i skapandet av välanpassade och trygga samhällsmedlemmar, skulle finna

skäligt att ekonomiskt stödja den judiska undervisningen i Sverige.

Förutom religionsskolorna i Sverige, som har karaktär av eftermiddagsskolor, finnes i Stockholm en judisk grundskola, benämnd Hillelskolan, grundad år 1955 av föreningen Chinuch (=det hebreiska ordet för fost- ran). Föreningen är skolans huvudman och driver även en judisk lekskola. Hillelskolan åtnjuter statligt och kommunalt bidrag för del av lärarlöner, läroböcker, materiel samt Skolmåltider. I övrigt finansieras verksam— heten, som bedrives på ideell grundval, ge- nom terminsavgifter, bidrag från Mosaiska församlingen i Stockholm (cirka 20 000 kro- nor) och diverse fonder samt medel insam- lade på privat håll. Det står givetvis för- äldrar till judiska barn i Stockholm fritt att välja huruvida de önskar att barnen skall få sin judiska undervisning i religionssko- lan eller den mera omfattande undervis- ningen i Hillelskolan. Mosaiska församlingen vill framhålla, att Hillelskolan är en under- visningsform som fyller ett väsentligt behov hos många föräldrar, vilka önskar ge sina barn möjlighet till denna mera intensifie- rade judiska utbildning. Ett ökat stöd från stat och kommun finner Församlingen be- rättigat. Den har icke möjlighet att för när- varande själv öka sitt ekonomiska bidrag.

Som framgått ovan, vill Sveriges krist- na socialdemokraters förbund peka på möjligheten av en kompletterande under- visning genom samfunden.

Vi kan i detta sammanhang tänka oss att statsbidrag utgår i den form som läm- nas till studieförbunden för ungdomscirklar eller på annat lämpligt sätt.

Privata konfessionella skolor, ofta inter- natskolor, finns och har hittills fyllt en vik- tig uppgift. Företrädarna för dylika in— ternatskolor begär i allmänhet statsbidrag, vilket åtminstone ur vissa synpunkter är motiverat. Dels betalar föräldrarna skatt till skolväsendet. Dels blir elevavgifterna höga och begränsade till vissa ekonomiskt star- ka grupper i samhället. Vi menar dock att

dessa skolor så långt som möjligt och på längre sikt skall inordnas i det allmänna skolväsendet, med speciella möjligheter till kompletterande undervisning i religions- kunskap och kulturfrågor.

Kristna studentrörelsen i Sverige fram- håller.

Till samfundens egen religionsundervis— ning som ett komplement till skolans objek- tiva, borde bidrag kunna utgå, som både höjde kvaliteten och gjorde denna lättare tillgänglig.

9.1. Religionsundervisningen och kyrka-statrelationen

Utredningen konstaterar att eftersom de organisatoriska banden mellan kyrkan och skolan är upplösta, behöver ett lö- sande av banden mellan staten och kyr- kan inte av organisatoriska skäl medföra ändringar i de bestämmelser som reglerar kristendomsundervisningen. Dessutom in- nebär undervisningens avkonfessionalise— ring att varken dess förekomst eller om- fattning numera är beroende av att kyr- kan står i ett nära förhållande till staten. Däremot, finner utredningen, kan motiv som anförs i kyrka-statfrågan, t.ex. en önskan att öka eller minska kristendo- mens inflytande i samhället, också ha betydelse för inställningen till skolor- nas religionsundervisning. (SOU 1968: 11 s. 115—116.)

Länsstyrelsen i Jönköpings län, dom- kapitlet i Strängnäs, stiftsrådet i Skara, Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Centerns kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund delar utredningens uppfattning att religionsundervisningen i skolorna inte är beroende av förhållandet mellan stat och kyrka. Katolska biskopsämbetet ser där— emot religionsundervisningen som ett av huvudproblemen i katolska kyrkans för- hållande till staten (jfr avsnitt 9.3). Även Kristna studentrörelsen i Sverige berör problemet.

Kyrkomusikernas riksförbund skriver.

En skilsmässa behöver såsom utredning- en framhåller inte medföra förändringar av kristendomsundervisningen. Vidare om- vittnas statens, kyrkans och samfundens intresse av sådan undervisning, vilket enligt KMR bör stimulera kunskapsförmedlingen och med hänsyn till betydelsen för samhäl- let tala för en moderat tolkning av reli- gionsfrihetsprincipen i detta avseende.

Kristna studentrörelsen i Sverige tar upp förhållandet mellan kristendomsun- dervisning, bamdopspraxis och statskyr- kosystem.

För några årtionden sedan var det van- ligt att man på kyrkligt håll såg den all- männa skolans obligatoriska evangelisk- lutherska kristendomsundervisning som en förutsättning för barndopspraxis, och stats- kyrkosystemet som det pris man betalade för skolans undervisning. Mot denna bak— grund ter det sig förvånande att reformen av religionsundervisningen varken fått liten eller ingen betydelse för barndopspraxis el- ler statskyrkosystem.

9.2. Skolans religionsundervisning

Kristendomsundervisningens förekomst och utformning har enligt utredningen motiverats av den religiösa traditionen och miljön över huvud taget i vårt land. Eftersom religionsundervisningen har till uppgift att orientera eleverna om den kul- tursituation i vilken de växer upp, är det självfallet, att dess huvudinnehåll blir den kristna religionen i dess evangeliskt- lutherska form. (SOU 1968: 11 s. 115.)

Undervisningens nuvarande utformning har kommenterats av domkapitlen i Ska- ra, Strängnäs och Lund, Sveriges fri- kyrkoråd, Mosaiska församlingen i Stock- hohn, Förbundet för religionsfrihet, Cen- terns kvinnoförbund, Sveriges socialde- mokratiska kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Domkapitlet i Skara behandlar skolans etiska fostran.

Kristeniiv innebär dels en viss tro, dels en viss etik. Utredarna framhålla, sid. 109, att skolan enligt gällande läroplan för grundskolan »genom en etisk fostran skall ge eleven en god uppfattning om de mora- liska normer som måste gälla i samlevna- den mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt samhäl- le». Av uttalande av vederbörande depar- tementschef i riksdagen framgår, att den här angivna målsättningen för skolans fost- ran gäller även för gymnasiestadiet. Bland ämnen, särskilt lämpade för meddelande av sådan fostran, nämna utredarna kris- tendomskunskap och ämnen av samhälls- och naturorienterande slag. För kristna för- äldrar är det en angelägenhet av brännande aktualitet, att undervisningen om familje- bildning och äktenskap icke — exempelvis genom s.k. bredvidläsningsböcker — utfor- mas så, att den uppleves som angrepp på kristen etik. Ej minst ur samhällets egen synpunkt är det enligt domkapitlets mening betydelsefullt, att värdet av trofasta äkten-

skap och den trygghet som följer av fasta familjeband får positiv belysning.

Domkapitlet i Strängnäs anser att

efter den svenska skolans avkonfessionali- sering är motivationen för att den kristna religionen i dess evangelisk-lutherska ut- formning blivit religionsundervisningens hu- vudinnehåll icke längre att söka i en be- stående organisatorisk förbindelse mellan kyrka och stat utan enbart i skolans upp- gift att orientera eleverna i den tradition, miljö och kultursituation, där de växer upp. Domkapitlet finner därför, liksom utred- ningen, att ett lösande av banden mellan staten och kyrkan i och för sig icke skall behöva medföra någon ändring i de be- stämmelser, som nu reglerar skolans kris— tendomsundervisning. Den avvägning och kvantitativa preferering, som här skall gö- ras, måste också i sådant fall rimligtvis ge svenska kyrkan en mera omfattande och in- gående behandling än andra trossamfund.

Domkapitlet vill också

erinra om att den bristande följdriktighet, som i nu gällande föreskrifter för under- visningen föreligger i fråga om relationen samhällsåskådning-livsåskådning, vid en upp- lösning av det organisatoriska bandet mel- lan stat och kyrka kan komma att ytter- ligare accentueras. Det demokratiska sam- hällets grundvärderingar synes skola in- doktrineras i eleverna, samtidigt som dels eleverna skall fostras till kritiskt tänkande, dels ej någon av de livsåskådningar, vilka ge grunden för dessa värderingar, få ge- nom undervisningen auktoritativt påverka eleverna. Den kristna livsåskådningen, som anses vara av stor betydelse för demokra- tiens grundvärden, kan vid en skilsmässa kyrka-stat förväntas komma att snarast minska i betydelse i den allmänna opinio- nen. Därmed skulle också ett väsentligt stöd för den demokratiska samhällssynen komma att försvagas.

Som framgått av avsnitt 2.1.4 ser enligt domkapitlet i Lund statsmakterna

som sin uppgift att via skolan och på an- nat sätt ge medborgarna objektiv informa- tion om olika religioner och livsåskåd- ningar. Såsom debatten om den s.k. objek— tiva religionsundervisningen visat har den- na information uppfattats mycket olika av olika grupper. Kravet på objektiv infor- mation rör sig i en vid skala från krav att undervisningen skall acceptera den behand- lade livsåskådningens centrala teser till krav att undervisningen skall bestå i en kritisk, vetenskaplig och rationell bedömning av religioner och livsåskådningar. Också i detta fall kommer statens neutralitet att uppfattas olika, beroende på vilken part man företräder i debatten.

Sveriges frikyrkoråd instämmer

i utredningens synpunkt att det är önskvärt att också i fortsättningen religionsunder- visningen inom landet har ett visst mått av enhetlighet. Det är rådets uppfattning att det vore önskvärt att undervisningen kunde utformas så att inga elever skulle behöva befrias från densamma.

Mosaiska församlingen i Stockholm fäster uppmärksamheten på Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråds ytt- rande över förslaget om översyn av läro- plan för grundskolan, vilket yttrande bi- fogats.

Förbundet för religionsfrihet påpekar att man

har redan tidigare i olika sammanhang av- givit yttranden beträffande religionsunder- visning och andakter inom olika skolfor- mer. Vi vill här endast sammanfattningsvis hävda att all religionsundervisning i de all- männa skolorna eller av samhället under- stödda skolor måste vara objektiv i prakti- ken på ett sådant sätt, att all befrielse från

sådan undervisning blir obehövlig, samt att ingen form av religionsutövning i sådana skolor bör få förekomma.

Också Centerns kvinnoförbund tar upp skolans roll i samband med att förbundet diskuterar samhällets neutralitet i livs- åskådningsfrågor (se avsnitt 2.1.4).

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund anför.

Kyrkans inflytande över skolundervis— ningen har genom olika reformer elimine- rats, däremot förutsättes religionsundervis- ningen i första rummet gälla undervisning om den kristna religionen och den lutherska läran. Även om kyrka och stat skiljes åt, anser förbundet icke att den nuvarande un- dervisningen behöver beröras härav. Reli- gionsundervisningen utformas helt i sam- band med undervisningen för övrigt och ankommer på riksdagens beslut.

Undervisningen om olika religioner vid våra skolor skall vara objektiv och inte innehålla några värderingar, hävdar Sveri- ges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Med anledning av att undervisningen bl. a. måste anpassas efter barnens utveck- lingsmässiga förutsättningar, bör all reli- gionsundervisning på låg- och mellanstadiet avskaffas, då elever i de åldrarna oftast har svårigheter att tillgodogöra sig under- visningen i detta ämne på ett sätt som står i överensstämmelse med grundskolans idé. På högstadiet och övriga skolformer bör religionsundervisningen i betydande ut- sträckning kunna integreras i övriga orien- teringsämnen. Härigenom kan på ett bättre sätt olika religiösa, politiska och filoso- fiska åskådningar studeras och deras bety- delse för samhällsutvecklingen belysas.

10. De teologiska fakulteterna

Kyrka-statutredningen redogör i slutbe- tänkandets kap. 8 inledningsvis för delbe- tänkandet De teologiska fakulteterna, vil- ket omfattar dels en redogörelse som ut- arbetats av utredningens expert A. Palm- qvist efter av utredningen givna allmän- na anvisningar, dels utredningens egna synpunkter (SOU 1967: 17). Utredningen behandlar därefter — i belysning av för- hållandena inom och utom Sverige och med beaktande av den kritik som fram- kommit i vårt land — frågor som gäller om och på vad sätt en ändrad relation kyrka-stat kan komma att påverka de teologiska fakulteternas ställning, den teo- logiska forskningen samt prästutbildningen och utbildningen av ämneslärare i kristen- domskunskap. (SOU 1968: 11 s. 119—— 127.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1969 dels anbefallt universitetskanslers- ämbetet att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och förslag angående den religionsvetenskapliga utbildningens mål och organisation, dels bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan angående de praktiskt-teologiska övnings- institutens framtida ställning m. rn.

I det följande redovisas först remissin-

stansernas synpunkter på problemet om kyrka-statrelationens betydelse för fakul- teternas organisation och arbetsuppgif- ter (kommentarer avseende prästutbild- ningen har dock återgetts i avsnitt 2.5.2). Därefter berörs frågor om förbindelserna mellan de teologiska fakulteterna och svenska kyrkan.

10.1. Kyrka-statrelationens betydelse för de teologiska fakulteternas organisation och arbetsuppgifter

Eftersom kyrkans möjligheter att på orga- nisatorisk eller ekonomisk väg påverka de teologiska fakulteterna upphört, behö- ver en ändrad kyrka-statrelation inte få som följd någon ändring i fakulteternas egen organisation, anser utredningen (SOU 1968: 11 s. 121—122).

I detta uttalande instämmer domkapit- len i Lund och Härnösand, Sveriges fri- kyrkoråd, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund.

En annan mening har Förbundet för religionsfrihet, som förordar att de teo- logiska fakulteterna avskaffas

som ett led just i kyrka-statfrågans lösan- de. Vi delar alltså inte utredningens bedöm- ning, att frågan om en fakultetsreform inte tillhör kyrka-statfrågan. Frikopplas fakul- tetsfrågan från kyrka-statfrågan, är det också risk för att den förblir olöst under lång tid framöver.

Utredningen diskuterar även behovet av teologisk forskning och finner det vara

ett samhälleligt intresse att söka kartlägga religionen och dess betydelse såväl för den enskilde som i olika gemenskapsformer, reli- giösa och allmänt samhälleliga.

Utredningen utgår från, icke blott att den teologiska eller religionsvetenskapliga forskningen kommer att bestå i vårt land, utan också att den, även om det nära or- ganisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör, kommer att be- drivas med statligt ekonomiskt stöd vid universiteten. Så långt synes alltså den teo- logiska forskningen och statligt stöd åt den- samma vara oberoende av hur relationerna kyrka-stat utformas. (SOU 1968: 11 s. 123.)

I detta sammanhang refererar utred- ningen debatten om den teologiska forsk- ningens förutsättningslöshet och erinrar om att olika förslag till organisatoriska reformer förts fram.

Om den nuvarande ordningen med teolo- giska fakulteter bör bestå eller ej beror enligt utredningens mening emellertid inte i första hand av hur kyrka-statrelationen utformas. Oavsett om det nära sambandet kyrka-stat består eller ej, kan således fakul- tetsfrågan lösas på olika sätt. Organisatio- nen av den teologiska forskningen — och utbildningen — ser utredningen som ett rent vetenskapsorganisatoriskt spörsmål. Skulle förutsättningslöshet och objektivitet hindras av den nuvarande organisationen

trots den programmatiska konfessionslös- heten hos de teologiska fakulteterna, kan således även i utredningens A-läge genom- föras de ändringar som anses erforderliga. (SOU 1968: 11 s. 123—124.)

Slutligen redovisar utredningen de ar- gument som anförts i debatten om de teologiska fakulteternas bestånd ( SOU 1968:11 s. 124 — 125 ).

Behovet av teologisk och religionsve- tenskaplig forskning diskuteras av stifts- rådet i Strängnäs, Sveriges frikyrkoråd, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Folkpartiets ungdomsförbund, vilka in- stämmer i utredningens uppfattning att sådan forskning är ett samhällsintresse.

Sveriges frikyrkoråd anser inte att teo- logisk forskning är mindre förutsättnings- lös än annan forskning, medan Förbun- det för religionsfrihet har motsatt upp- fattning.

I frågan om de teologiska fakulteternas bestånd uttalar sig domkapitlet och stifts- rådet i Strängnäs samt Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund för nuvaran- de ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Förbundet för religionsfrihet, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveri- ges socialdemokratiska ungdomsförbund anser däremot att dessa fakulteter bör av- skaffas.

Det torde finnas anledning, uttalar så- lunda länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län,

att — i samband med pågående översyn av universitetsorganisationen — upptaga frågan om de teologiska universitetsdiscipli- nernas ställning och fakultetstillhörighet. Bl.a. med hänsyn till rådande tvärveten- skapliga tendenser synes det ändamålsenligt att dessa lärostolar, av vilka flertalet ha stark humanistisk anknytning, ingå i huma-

nistisk fakultet eller ev. gemensamt utgöra en religionsvetenskaplig sektion av dylik fakultet.

Stiftsrådet i Strängnäs

vill understryka vad som sägs i spalt ett, sista stycket å sidan 123 »Utredningen ut- går från...». Stiftsrådet betonar värdet av att de teologiska fakulteterna får bestå som självständiga enheter och får behålla den hävdvunna och internationellt vanliga beteckningen (teologisk fakultet).

Sveriges frikyrkoråd ansluter sig

till vad utredningen i slutbetänkandet an- fört om teologisk forskning, särskilt till det som sagts på sid. 123, spalt 2. Beho- vet av en särskild fakultet bestäms av forskningens objekt, under det att grund- reglerna för all forskning är enhetliga. Rå- det anser att mycket talar för att behov av teologiska fakulteter finns också i fram- tiden. Rådet delar emellertid synpunkten att fakulteternas neutralitet borde betonas genom att i namnet anges att dess objekt är religionen i dess olika former.

Kravet på att de teologiska fakulteterna i deras nuvarande form skall upphöra är enligt rådets förmenande inte tillräckligt underbyggt. Däremot kan det måhända vara önskvärt med en viss omorganisation, men inte med motiveringen att den teolo- giska forskningen skulle vara mindre förut- sättningslös än annan forskning.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Frågan om de teologiska fakulteternas vetenskaplighet aktualiseras enligt vår me- ning i hög grad vid kyrka-statfrågans lös- ning. Nu rådande missförhållanden på den- na punkt blir direkt orimliga i ett läge där statens religiösa engagemang i kyrkan upp- hört. Att utredningen tar relativt lätt på

saken torde bero på att den inte tillräck- ligt beaktat missförhållandenas svårighets- grad.

Utredningens utgångspunkt i övrigt, att den teologiska eller religionsvetenskapliga forskningen och utbildningen, även om sambandet kyrka-stat upphör, kommer att bedrivas med statligt ekonomiskt stöd vid universiteten, delar vi också. Det är avgjort ett statligt intresse. Men detta givetvis under förutsättning att forskningen verkligen blir vetenskaplig och undervisningen objektiv.

Expertredogörelsen för »de teologiska fakulteternas arbetsinsatser under åren 1945—1965», där också de enskilda teo- logiämnena tas upp var för sig, ger alltför litet någon uppfattning om vetenskaplig- heten. Framställningen borde åtminsto- ne ha innehållit en ansats till kritisk granskning. Den kan nu verka vilseledande, i synnerhet som presentationen avses gälla hela ZO—årsperioden. Vad beträffar da- gens läge bör visserligen enligt vår me- ning t.ex. undervisningen i ämnena dog- matik i Uppsala och religionsfilosofi i Lund gå helt fria från kritik. Men vi mås- te rekommendera en ytterligare granskning av särskilt ämnena nya testamentets exege- tik i Uppsala och teologisk etikiLund. Som aktualiserande prov vill vi anföra följande citat från professor Riesenfeld: »Detta entydiga, ehuru givetvis inte lättydda vittnesbörd från evangeliernas sida leder till den slutsatsen, att Jesu person inte kan kritiskt reduceras till de kategorier och di- mensioner, inom vilka historikern eljest har att rekonstruera och förstå historiska gestalter. Det utsäges också klart av ma- terialet självt, att det där föreligger något unikt, som går utanför den tillvaro vi eljest rör oss i och äger komparabla er- farenheter av. När det nu inte går att med vetenskapliga metoder eliminera svårigheter- na, så nödgas den vetenskapligt arbetande exegeten, just om han vill vara öppen och objektiv, även ta det unika med i beräk- ningen.» (Evangelieforskningen som his- torievetenskapligt problem.)

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund konstaterar att religionen

utgör en väsentlig faktor i den mänskliga kulturen. Det moderna kultursamhället be- höver en fri och kvalitativt högtstående religionsvetenskaplig forskning. Det står därför helt klart att samhället har anled- ning att främja sådan forskning och un- dervisning som sedan länge bedrivits vid de teologiska fakulteterna. Dessa bör bred- das innehållsmässigt med bl.a. vidgat ut- rymme för religionen som samhällsfaktor, och benämnas religionsvetenskapliga fakul- teter.

Rätten till teologiska studier bör vidgas och göras smidigare med mera hänsyn till reella än formella förkunskaper.

Folkpartiets ungdomsförbund anser

att samhället har ansvar för den teolo- giska och religionsvetenskapliga forskning- en. Ett krav är emellertid att ämnesinrikt- ningen breddas och att ökat utrymme ges åt studiet av icke-kristna religioner och religionen som samhällsfenomen m.m. För att markera detta och öka kontakten med företrädare för andra vetenskaper sy- nes det oss lämpligt att upplösa de teo- logiska fakulteterna och överföra de teo- logiska ämnena, alltjämt sammanhållna, till sektioner inom de humanistiska fakulte- terna.

Den teologiska undervisningen och forskningen bör enligt Sveriges socialde- mokratiska ungdomsförbund

organiseras på utbildningspolitiska och vetenskapliga grunder och samordnas med övrig undervisning och forskning vid de postgymnasiala undervisningsanstalterna.

Åtgärder bör därför snarast vidtagas för att avskaffa de nuvarande teologiska fa- kulteterna.

Vad utredningen anfört om utbildning av kristendomslärare (SOU 1968: 11 s. 127) har inte kommenterats av remissin- stanserna.

10.2. De teologiska fakulteterna och svenska kyrkan

De flesta banden mellan de teologiska fa- kulteterna och svenska kyrkan har lösts under 1900-talet och fakulteternas an- knytning till staten har förstärkts, konsta- terar utredningen. Som exempel anförs bl. a. att grundlagsstadgandet att endast den som bekände den rena evangeliska läran kunde utnämnas till tjänst, förenad med undervisningsskyldighet i kristendom eller teologisk vetenskap, har ersatts av ett allmänt stadgande, att Konungen vid utnämning till sådan tjänst skall taga den hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav må påkallas. Utredningen finner vidare att

det indirekta statliga inflytandet i kyrkan genom placering av professorer i kyrko- möte och domkapitel kan böra upphöra. För bibehållandet av gällande ordning har anförts att behov föreligger åtminstone i kyrkomötet av sådan sakkunskap som de teologiska professorerna representerar. Kyr- komötet har emellertid möjlighet att på annat sätt tillgodogöra sig förefintlig teo- logisk sakkunskap. Att fakulteterna skall vara representerade i domkapitlen i Lund och Uppsala, men inte i övriga domkapi- tel, synes vara en kvarleva från den tid, då ett nära samband rådde mellan fakultet och kyrka, och bestämmelsen synes kunna upphävas även om relationen kyrka-stat ej ändras.

Avslutningsvis konstaterar utredningen att de teologiska fakulteterna programma-

tiskt sett nu framträder som obundna av varje konfession och fria i förhållande till svenska kyrkan. ( SOU 1968:11 s. 121 — 122 .)

Inom utbildningsdepartementet har un- der år 1969 utarbetats en promemoria med förslag om avskaffande av de teo- logiska fakulteternas representation i kyr- komötet samt i domkapitlen i Uppsala och Lund 111. m. (stencil U 1969: 3).

Allmänna uttalanden om att de åter- stående konfessionella förbindelserna mel— lan fakulteterna och kyrkan bör upphöra görs av Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Förbundet för kristen enhet.

Stadgandet angående teologisk lärar- tjänst kommenteras av domkapitlet i Härnösand, som tror att den starka av- konfessionaliseringen av de svenska fa- kulteterna kan föranleda vissa spännings- förhållanden.

På kyrkligt håll anser man, att fördelar- na med en universitetsutbildning, som byg— ger på full forskningsfrihet och kultur- öppenhet, framför en utbildning vid kyrk- lig läroanstalt, som erbjuder vissa skydds- murar, ligger i öppen dag. Men man fin- ner inte en konsekvent genomförd av- konfessionalisering helt problemfri.

I regeringsformen & 48 heter det: »Med- för befattning skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall Konungen taga den hänsyn till de sökan- des trosåskådning, som därav må påkallas.» AV departementschefens uttalande i sam- band med att passusen fick denna formu- lering framgår, att man var överens med dissenterlagskommittén om att person med en mot evangelisk trosåskådning stridande uppfattning inte skulle kunna erhålla teo-

logisk lärartjänst. Ifall nu grundlagspara- grafen skulle tolkas på ett annat sätt och ändras så, att avkonfessionaliseringen vid utnämningen av lärare vid teologiska fa- kulteter blir obegränsad, skulle detta väc- ka betänkligheter på somliga håll inom Svenska kyrkan, eftersom denna enligt vad ovan sagts är de teologiska fakulteternas största avnämare. Dessa betänkligheter måste dock avvägas mot de teologiska fa- kulteternas ovan apostroferade forsknings- frihet.

Fakulteternas rätt till representation i kyrkomöte och domkapitel (se även av- snitt 3.2.1.4.2) föreslås bli upphävd vad kyrkomötet beträffar av hovrätten för västra Sverige, domkapitlen i Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs och Härnösand samt Kyrkomu- sikernas riksförbund.

För ett upphävande av rätten att utse representanter i domkapitlen i Uppsala och Lund uttalar sig hovrätten för västra Sverige, domkapitlen i Strängnäs och Lund samt stiftsråden i Uppsala och Strängnäs.

Domkapitlet i Lund utvecklar sina synpunkter närmare.

F.n. är de teologiska fakulteterna re- presenterade genom vardera två företrä- dare i domkapitlen i Uppsala respektive Lund. I samband med fakulteternas av- konfessionalisering har förutsättningarna för en sådan representation undanryckts och den föreslås upphöra, oavsett hur re- lationen stat—kyrka löses.

Tillgången till särskild teologisk exper- tis hos två domkapitel har emellertid haft speciellt värde inte bara för dessa stift utan för kyrkan i stort, genom att domka- pitlen ju fungerar som remissorgan i kyrk- liga frågor. Där anledning funnits har då genom dessa domkapitel de kyrkligt teo- logiska aspekterna kunnat tillgodoses på särskilt sätt. En fakultet som är konfessio-

nellt neutral kan visserligen göra en teolo- gisk expertprövning men icke anföra de lämplighetsskäl som en kyrklig myndighet kan påvisa.

Domkapitlet stöder den principiella upp- fattningen att fakulteterna ej längre skall äga utse ledamöter i domkapitlen. Samti- digt vill domkapitlet emellertid föreslå, att en möjlighet alltjämt hålles öppen att för kyrkan anlita fakultetens speciella sakkun- skap i det löpande arbetet eller för någon viss fråga genom att domkapitlen i Upp- sala och Lund medges rätt att, där så kan ske, för en kortare eller längre tid, dock längst tre år 1 sänder, själva utse högst två ordinarie lärare vid teologisk fakul- tet, vilka är medlemmar av svenska kyrkan, att med yttrande- och beslutanderätt -— el- ler i vart fall yttranderätt —— inträda i domkapitlet.

11. F olkbokföringen

I kap. 9 i slutbetänkandet ger kyrka-stat- utredningen — som komplettering till sitt delbetänkande om folkbokföringen (SOU 1967: 16) — först en redogörelse för 1967 års ändringar i folkbokföringsför- ordningen. Därefter redogör utredningen för nuvarande ordning för folkbokföring- en i vårt land och utomlands samt för en av utredningen gjord stickprovsundersök- ning om omfattningen av det folkbokfö- ringsarbete som sker på pastorsexpedi- tionerna. Slutligen anger utredningen skäl för och emot den nuvarande ord- ningen samt anför vissa egna synpunkter. (SOU 1968:11 s. 128—134.)

Remissvaren har koncentrerats till ut- redningens redogörelse för och diskussion av skälen för och emot nuvarande ord- ning. Med hänsyn härtill har redovis- ningen delats upp i tre huvudavdelningar. Först redovisas remissinstansernas in- ställning till frågan om folkbokförings- systemets beroende av kyrka-statrelatio- nen, därefter diskussionen kring ett över- förande av folkbokföringen till borgerlig myndighet och slutligen vissa särskilda frågor. Härvid bör märkas att sådan argumentering där religionsfrihetsaspek- ter åberopas, har återgetts i avsnitt 2.5.3.

11.1. Folkbokföringssystemet och kyrka- statrelationen

Utredningen konstaterar att folkbokfö- ringen på lokalplanet

fyller såväl ett borgerligt som ett kyrkligt behov. För både stat och kyrka kvarstår detta behov oavsett hur relationen kyrka- stat i framtiden utformas. Utredningen har därför å ena sidan funnit överföringen av den civila bokföringen till borgerligt organ tänkbar redan i A-läget, å andra sidan an- sett det möjligt att kyrkan anförtros folk- bokföringsuppgifter även i B-, C- och D- lägena. Reformer rörande folkbokföringen ändrar för övrigt enligt utredningens me- ning uppenbarligen icke i något väsentligt avseende det nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan. (SOU 1968: 11 s. 133.)

I denna fråga förekommer skilda upp- fattningar bland remissinstansema. Läns- styrelsen i Jönköpings län, domkapitlet och stiftsrådet i Skara, Sveriges frikyrko- råd, Svenska kommunförbundet, Sveri- ges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund anser att frågorna kan lö- sas oberoende av varandra.

Länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län finner däremot att frågorna i viss mån är beroende av varandra.

Sålunda anför länsstyrelsen i Älvs- borgs län.

En av de centrala frågorna i relationerna mellan kyrkan och staten är, om folkbok- föringen skall överföras till statligt or- gan eller ej. Just inom detta område före- ligger ett intimt samarbete, som binder kyrkan och staten till varandra. Ett slut- ligt avgörande i denna fråga torde under- lätta ett ställningstagande till relationerna i övrigt mellan staten och kyrkan.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör däremot avgörandet i huvudfrågan komma först. Vissa frågor, bl. a. folkbok- föringen,

bör enligt länsstyrelsens mening kunna lösas tillfredsställande vilket av de fyra alternativen som lösningen av huvudfrå- gan kommer att följa. Å andra sidan för- utsätter en detaljerad diskussion av dessa frågor kännedom om efter vilka linjer huvudfrågan kommer att lösas.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands och Norrbottens län ser en eventuell skilsmässa mellan stat och kyrka som ett argument för ett överförande av folk- bokföringen till borgerlig myndighet.

Om kyrkan skiljs från staten torde den löpande folkbokföringen endast bli en borgerlig angelägenhet, som kan anförtros antingen kommunal eller statlig myndighet, varför folkbokföringen bör överflyttas från pastor,

säger länsstyrelsen i Uppsala län. läns- styrelsen i Värmlands län anför.

Om kyrkan skiljes från staten får både de praktiska och principiella skäl, som talar

för en överföring av hela folkbokföring- en till borgerliga organ, ökad tyngd.

F.n. åvilar enligt länsstyrelsen i Norr- bottens län

svenska kyrkan vissa samhälleliga funktio- ner för vilka man vid en strikt åtskillnad mellan stat och kyrka måste finna andra organisationsformer, främst folkbokföring och begravningsväsen. Det torde dock icke bli några större svårigheter att finna god- tagbara lösningar härför.

Hovrätten för västra Sverige, länssty- relserna i Stockholms och Jämtlands län, Moderata samlingspartiets kvinno- förbund och Folkpartiets ungdomsför- bund anser att borgerligt organ kan över- ta folkbokföringen oavsett framtida kyr- ka-statrelation, medan länsstyrelserna i Malmöhus, örebro och Västmanlands län menar att kyrkan kan behålla folkbok- föringen i samtliga lägen.

11.2. Överföring till borgerlig myndighet

Som skäl för nuvarande ordning har enligt utredningen bl. a. anförts att nuva- rande system fungerar tillfredsställande, att det stora antalet pastorsexpeditioner underlättar allmänhetens kontakt med folkbokföringsmyndigheten, att kyrkans anteckningar av dop, vigsel och jordfäst- ning har nära anknytning till civil regi- strering av namn, äktenskap och begrav- ning, att ett överförande till borgeng myndighet skulle medföra dubbelbokfö- ring och kostnadsökningar för kyrkans medlemmar samt att folkbokföringsar- betet bidrar till att skapa kontakt mellan präst och församlingsbor. Mot nuvaran- de ordning har enligt utredningen främst

anförts att det från principiell synpunkt är oriktigt att visst samfund handhar en arbetsuppgift som till sin natur är bor- gerlig, att frågan har beröring med reli- gionsfrihetsproblemen samt att vissa präs- ter själva vill befrias från folkbokföring- en för att få mera tid för församlingsar- bete.

Utredningens egna synpunkter kan sammanfattas enligt följande. Reformer rörande folkbokföringen ändrar inte i något väsentligt avseende det nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan. Eftersom den civila registreringen är en borgerlig angelägenhet ligger det emeller- tid ur principiell synpunkt närmast till hands att den handhas av borgerliga or- gan. Även religionsfrihetsskäl talar för en sådan lösning. Om folkbokföringen trots dessa principiella skäl ska bibehållas hos kyrkan måste vägande skäl av praktisk art, såsom ekonomiska, tekniska och or- ganisatoriska kunna anföras. De sam- hällsekonomiska aspekterna har inte be- lysts. Servicesynpunkterna kan förutsät- tas bli tillgodosedda även vid en över- föring till borgerligt organ. Möjligheten till kontakt med församlingsborna ut- gör knappast ett vägande argument mot en överföring av folkbokföringsarbetet till borgerlig myndighet. Under alla för- hållanden måste man kräva ett enhetligt folkbokföringssystem med en enhetlig organisation. (SOU 1968: 11 s. 132— 133.)

11.2.1. Instämmanden

Ett vanligt argument för överföring till borgerlig myndighet är att folkbokföring- en är en klart borgerlig angelägenhet. Sve- riges kristna socialdemokraters förbund anser att man av respekt för både sta-

tens och kyrkans integritet bör hålla isär deras respektive funktioner. Beho- vet av ett enhetligt system betonas från ett par håll, liksom den tekniska utveck- lingen och den minskning av prästernas arbetsbörda som en överföring skulle medföra.

Några remissinstanser har angripit de skäl för nuvarande ordning som utred- ningen räknar upp. Sålunda kommenteras exempelvis påståendet att folkbokförings- arbetet skapar värdefull kontakt mellan präst och församlingsbor av Evangeliska fosterlands-stiftelsen, som anser att man överbetonat betydelsen av dessa kontak- ter, och av Förbundet för religionsfrihet, som undrar om det inte vore lämpligare att låta någon annan myndighet utnyttja den kontaktmöjligheten.

Klart för en förändring uttalar sig Sve- riges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Förbundet för religionsfrihet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sve- riges socialdemokratiska ungdomsför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige (se avsnitt 11.3) och Förbundet för kris— ten enhet.

Sålunda skriver Sveriges frikyrkoråd

att folkbokföringen är en borgerlig an- gelägenhet och därför bör överföras till borgerlig myndighet.

Man torde enligt Evangeliska foster- lands-stiftelsen

i vissa sammanhang ha överbetonat bety- delsen av kontakten mellan prästen och församlingsborna i samband med ordnan- det av kyrkobokföringsangelägenheter i syn- nerhet som anställd personal ofta har den

direkta kontakten med den som besöker pastorsexpeditionen. Mycket synes oss där- för tala för ett överförande av den civila bokföringen till borgerligt organ.

Förbundet för religionsfrihet bemöter de argument som anförts för nuvarande ordning.

Beträffande de skäl mot en fullständig överföring till annan myndighet som ut- redningen (efter sitt tveksamma ställnings- tagande för en sådan ändring) redovisar, vill vi anföra följande: En betydande del av det ekonomiska stöd, som kyrkan f.n. får, beräknas enligt uppgift åtgå för detta bok- föringsarbete. Ingen lär med fog kunna hävda att de statliga (eller borgerligt kom- munala) kostnaderna för en från kyrkan skild bokföring skulle behöva bli högre. Att summan av folkbokföringskostnader- na och kyrkans kostnader för den bokfö- ring den kan finna skäl att bibehålla för in- ternt bruk, möjligen skulle bli större, kan visserligen ur nationalekonomisk synvinkel tänkas vara beklagligt, men måste i sam- manhanget vara helt irrelevant. Andra re— ligiösa samfund och andra föreningar har sådana kostnader för sina medlemsregister, men ingen föreslår att fackföreningar el- ler hyresgästföreningar t. ex. skulle ta hand om folkbokföringen, och inte heller att banker och sparbanker skulle göra det för att få billigare kundregister.

Att annan myndighet kan erbjuda lika god (eller rättare sagt både snabbare och bättre) service, som man nu får på pas- torsexpeditionerna, visar verksamheten vid expeditionen i skattehuset i Stockholm. In- för argument, att det skulle vara värdefullt för prästerna att genom detta arbete få större personliga kontakter med medlem- marna, bör man ställa frågan om kanske inte samhället borde vara mer betjänt av att någon annan myndighet, som verkligen har behov av sådana kontakter, t.ex. po- lisen finge utnyttja den kontaktmöjlighe- ten. (Det tycks naturligt att den nya folk- bokföringen anknyts till polis, kommunal-

kontor eller skattemyndighet -— vi saknar givetvis anledning att här uttrycka någon preferens.)

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund anser att

den del av Svenska kyrkans verksamhet, som är av klart borgerlig natur, bör över- föras i borgerlig regi. Det finns förslag som går ut på att Svenska kyrkan borde fortsätta att handha folkbokföringen mot statlig ersättning eller att staten skulle upp- rätta ett civilregister över icke-medlem- mar, medan övrig folkbokföring kvarstår hos Svenska kyrkan. Förbundet anser att dessa förslag innebär en onödig splittring; i stället bör hela folkbokföringsväsendet överföras till borgerligt organ, då den ci- vila registreringen inte kan anses vara en kyrklig angelägenhet. Den tid prästerna för närvarande lägger ned på folkbokfö- ringsarbete kommer då att helt kunna äg- nas åt kyrklig verksamhet.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund hävdar att

sammanblandning av statens och kyrkans funktioner bör i klarhetens intresse och av respekt för bådas integritet undvikas så långt det är möjligt. Vi finner det där- för självklart att folkbokföringen skall skötas av civila organ och inte av ett tros- samfund, nämligen Svenska kyrkan. Den tekniska utvecklingen med databehandling och andra registerförfaranden inom olika områden har medverkat till att en föränd- ring ter sig nödvändig och rationell.

Samma synpunkter framförs av Sve- riges socialdemokratiska ungdomsför- bund.

Hovrätten för västra Sverige, länssty- relserna i Stockholms, Göteborgs och

Bohus (se avsnitt 2.5.3) samt Jämtlands län, Sveriges kommunaltjänstemannaför- bund och Högerns ungdomsförbund ut- trycker sympatier för en förändring.

Hovrätten för västra Sverige vill be- träffande folkbokföringen

endast uttala den åsikten, att det ——- oav- sett hur den framtida relationen kyrka-stat utformas — synes ligga närmast till hands att till borgerligt organ överflytta den del av folkbokföringsarbetet, som f.n. ankom- mer på svenska kyrkan.

Eftersom folkbokföringsfrågan f.n. är föremål för särskild utredning i vissa hänseenden begränsar sig länsstyrelsen i Stockholms län

till att uttala att, såvitt nu kan bedömas, ät- skilligt synes tala för att folkbokföringen under alla förhållanden överföres från kyr- kan till borgerlig myndighet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför (se även avsnitt 2.5.3).

De skäl, som åberopats för kyrkobok- föringens bibehållande, främst allmänhe- tens möjlighet till nära och bekväm kon- takt med myndigheten, kan numera knap- past tillmätas någon avgörande betydelse.

Det bör därför vara angeläget — även vid oförändrat relationsläge — att få till stånd en reform på detta område så, att de rent borgerliga uppgifterna, i första hand folkbokföringen, överföres till bor- gerliga organ eller att viss ersättning ut- går till kyrkan från stat eller kommun för de borgerliga uppgifter, som kan komma att kvarbli hos kyrkan. Den enskildes bi- drag till kyrkan blir därigenom en renod- lad medlemsavgift till den kyrkliga verk- samheten, som betalas enbart av kyrkans medlemmar.

Högerns ungdomsförbund citerar ur sitt kyrka-statprogram.

»En kyrkas verksamhet måste alltid_vara att verka för att utbreda och upprätthålla den religion, hon företräder. Därför bör prästerskapet inte se sin tid upptagen av allehanda administrativa rutingöromål. En avveckling av vissa uppgifter som till över- vägande del är av borgerlig natur som t.ex. folkbokföring och kyrkogårdsförvalt- ning ter sig därför värdefull.»

1 1.2.2 Invändningar

Ett klart ställningstagande mot en änd- ring beträffande folkbokföringen kan man finna hos fem remissinstanser. Yt- terligare fyra visar sympatier för nuva- rande ordning.

Det är främst praktiska skäl som förs fram. Länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Västmanlands län anser att principiella skäl visserligen talar för ett överförande till borgeng myndighet, men att de praktiska — ekonomiska, tek- niska och servicemässiga -—— måste tillmä- tas stor betydelse.

Serviceaspekten betonas av många. Den utgör det starkaste skälet för att be- hålla kyrkan som folkbokföringsorgan. framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, som hävdar att inget av de nuvarande borgerliga organen kan konkurrera med pastorsämbetena ifråga om möjligheten att ge service åt allmänheten. Vidare un- derstryks att den nuvarande ordningen fungerar väl och att en förändring skulle medföra ett betydande dubbelarbete.

Enligt domkapitlet i Härnösand med- för arbetet med folkbokföringen så många fördelar för kyrkan, att den inte har anledning att eftersträva befrielse från denna skyldighet.

Ett par instanser anser att de samhälls- ekonomiska aspekterna måste utredas yt- terligare, innan en överföring kan bli aktuell.

Klart mot en förändring uttalar sig länsstyrelserna i Södermanlands, Öster- götlands, Malmöhus och Örebro län samt domkapitlet i Härnösand.

Länsstyrelsen i Södermanlands län au- för.

Ur principiell synpunkt synes det ligga närmast till hands att låta folkbokföring- en (primärregistreringen) ombesörjas av borgerlig myndighet, eftersom folkbokfö- ringen till sin karaktär är av borgerlig natur. Ej heller synes det ur sådan syn- punkt riktigt, att folkbokföringen omhän- derhas av ett visst trossamfund.

En överflyttning till borgerliga organ av den del av folkbokföringen, som f.n. an- kommer på Svenska kyrkan kan emellertid ifrågasättas av flera skäl. Den nuvarande ordningen för folkbokföringen fungerar så- väl ur teknisk som administrativ synpunkt på ett tillfredsställande sätt. Det stora anta- let pastorsexpeditioner i riket har hittills givit allmänheten möjlighet till nära och bekväm kontakt med folkbokföringsmyn- digheterna. Hur allmänhetens krav på service skall tillgodoses vid en överföring till borgerligt organ synes ej ha besva- rats av utredningen. Som utredningen själv framhållit (s. 133 sp. 2) erfordras i fråga om de samhällsekonomiska aspekterna en särskild undersökning, om en överflyttning till borgerligt organ skall äga rum. Dessa och andra skäl av främst praktisk art synes tala för att folkbokföringen bör tills vidare — i avvaktan på att en överflytt— ning vid en senare tidpunkt kan bli ak- tuell — kvarbli hos kyrkan.

Enligt länsstyrelsens i Östergötland mening

har den hittillsvarande ordningen med kyr- kobokföringens uppgifter som grund för registreringen av befolkningen fungerat på ett tillfredsställande sätt. Pastorsämbe- tena har i stort sett en rutinerad perso- nalkader, väl förtrogen med vad den ci- vila registreringen kräver. På grund här- av och enär för länsstyrelsens del det vä- sentliga icke är vem som handhar den primära registreringen utan i stället att den sker på ett tillfredsställande sätt och att den överlag sker hos en och samma myndighet, är en förändring i förevarande hänseende icke angelägen. Sett ur allmän- hetens synpunkt torde ett bibehållande av den nuvarande ordningen vara att före- draga, framför allt på grund av det nära avstånd man i allmänhet har till det stora antalet pastorsexpeditioner, som finns i da- gens läge och som kan ge goda service- möjligheter. Utredningen framhåller (s. 133 sp. 2) att så länge de samhällsekonomiska aspekterna —— allmänhetens krav på ser- vice och betydelsen av kontakt mellan kyrkans befattningshavare och församlings- borna — icke belysts genom en särskild undersökning finns tills vidare icke skäl att överföra folkbokföringen från kyrk- ligt till borgerligt organ. Länsstyrelsen in- stämmer häri i avvaktan på att en senare undersökning kan klarlägga dessa och and- ra skäl av praktisk art.

Ur enbart principiella synpunkter, sä- ger länsstyrelsen i Malmöhus län,

bör den primära folkbokföringen, som f.n. fyller såväl kyrkliga som borgerliga be- hov, till den del den utgör civil bokfö- ring handhavas av borgerliga organ såväl i ett A-läge som i ett läge där kyrkan är skild från staten. Det nuvarande folkbok- föringssystemet fungerar tillfredsställande och det är med hänsyn härtill ej tillrådligt att enbart utifrån dessa synpunkter bryta sönder rådande system.

Efter att ha refererat utredningens skäl för ett bibehållande av nuvarande ord- ning fortsätter länsstyrelsen.

Allmänhetens berättigade krav på god service utgör det starkaste skälet för att bibehålla kyrkan som primärt folkbokfö- ringsorgan. Även för myndigheterna är det av stor vikt att allmänheten lätt kan fullgöra sin anmälningsplikt beträffande t.ex. flyttning, namngivning och dödsfall och att bevis för olika ändamål lätt kan erhållas. Ifråga om möjligheten att ge ser- vice åt allmänheten kan inget av de nuva- rande borgerliga organen konkurrera med pastorsämbetena. Att skapa ett borgerligt folkbokföringsorgan med samma spridning som pastorsämbetena kan ej vara ekono- miskt försvarbart. Folkbokföringsförord- ningen ger allmänheten numera möjlighet att i stor utsträckning använda post eller telefon vid kontakter med pastorsämbete. Behovet av personliga besök å pastorsäm- betena kan likväl fortfarande antagas vara stort. Många människor har svårt att ade- kvat uttrycka sig i brev och alla har ej heller lätt tillgång till telefon. Antingen primärregistreringen övertages av nu exi- sterande borgerliga organ eller nya organ bildas härför blir det nödvändigt ge så- dana organ betydande territoriella och personella underlag med därav följande svårigheter för allmänheten att besöka lo- kalkontoren. Endast de större städerna torde ha tillräckligt befolkningsunderlag för att kunna utgöra egna områden för lokala folkbokföringsorgan.

Då allmänhetens behov av att lätt och bekvämt kunna nå folkbokföringsorganet är svårast att tillgodose å landsbygden och i de mindre städerna vill länsstyrelsen för sin del förorda att den primära folk- bokföringen i de större städerna sker på samma sätt som f.n. sker i Stockholm medan i övriga delar av landet nuvarande system bibehålles. Detta gäller även i ett läge där kyrkan är skild från staten.

Länsstyrelsen i Örebro län anför lik- nande synpunkter.

Ur teknisk-administrativ synpunkt fun- gerar den nuvarande ordningen för folk- bokföring på ett tillfredsställande sätt. Det torde ur allmänhetens synpunkt vara önsk- värt, att folkbokföringsmyndigheten finns att tillgå på så nära avstånd som möjligt. Det stora antalet pastorsexpeditioner ger härvid de bästa servicemöjligheterna. Även sett ur samhällsekonomisk synpunkt torde systemet med folkbokföring hos pastor va- ra det fördelaktigaste. Det kan därför ur dessa synpunkter vara lämpligt att bibe- hålla nuvarande system för folkbokföring även i det fall att kyrkan skiljes från sta- ten.

Domkapitlet i Härnösand framhåller de fördelar kyrkan har av folkbokföring- en.

Så länge man inte kan uppvisa, att det ur ekonomisk och administrativ synpunkt finns en bättre ordning än den nuvarande, finns det inget skäl att ändra på förhål- landena. För kyrkans del innebär folk- bokföringen så många väsentliga fördelar i fråga om befolkningsuppgifter och kon- takter, att den inte har anledning att ef- tersträva befrielse från denna skyldighet. För en tillfredsställande församlingsvård vare sig den ses från kyrkans uppgift el- ler från människornas förväntningar på hjälp från kyrkan, är det erforderligt med en ganska omfattande kyrkobokföring.

Dessutom visar länsstyrelserna i Jön- köpings och Västmanlands län, domka- pitlet i Luleå och stiftsrådet i Lund sympatier för nuvarande ordning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län un- derstryker de praktiska synpunkterna.

Om praktiska skäl — ekonomiska, tek- niska, organisatoriska och servicehänsyn — talar för en sådan ordning, bör folk- bokföringen, oberoende av vilken lösning

som väljs i kyrka-statfrågan, kunna helt eller delvis vara kvar hos kyrkan.

Mycket talar för att dessa praktiska skäl väger ganska tungt; i varje fall under avsevärd tid kommer sannolikt kyrkan att behålla så många medlemmar, som den behöver registrera, att ett betydande dub- belarbete skulle bli följden om civil re- gistrering även skulle ske. Den nuvarande ordningen fungerar enligt länsstyrelsens er- farenhet väl. Dessa praktiska synpunkter bör emellertid, som även utredningen fun- nit, undersökas ytterligare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län re- fererar de skäl som anförts för och mot den nuvarande ordningen och fortsätter.

Oaktat det från principiell synpunkt kan ligga närmast till hands att den civila registreringen såsom en borgerlig angelä- genhet handhas av borgerliga organ, anser länsstyrelsen dock att vägande skäl av främst praktisk art — ekonomiska, tek- niska, organisatoriska — kan anföras för ett bibehållande av den primära folkbok- föringen inom Svenska kyrkan. Länsstyrel- sen anser även ett B-, C- eller D-läge inom sig kunna rymma en sådan ordning.

Det system med borgerlig myndighet som folkbokförare som gäller för Stock- holm och Göteborg förutsättes kunna bi- behållas och synes till och med kunna ska- pas även i andra större städer.

Man torde emellertid i detta samman- hang inte kunna bortse från att även den borgerliga kommunen i stigande utsträck- ning måste göra ansträngningar för att hålla en intim kontakt med samtliga sina medborgare. Man har sådan genom försäk- ringskassornas register. Enligt gällande lag- stiftning har numera socialvårdsmyndighe- tema ålagts en skyldighet att bedriva upp- sökande socialvård. Tillsammantaget gör detta att den borgerliga kommunen på ett eller annat sätt efter hand blir tvungen att följa sina medborgare minst lika noga

som prästen i den lilla lantförsamlingen i gångna dagar. Detta kan leda till att man måste organisera folkbokföringen på ett sätt som tillgodoser kommunens behov. Detta är emellertid ett framtidsperspektiv och torde kräva förnyade utredningar. Även i detta fall är det givetvis av vikt att centraliseringssträvandena inte får gå ut över allmänhetens berättigade krav på service.

Enligt domkapitlet i Luleå torde oför- ändrat huvudmannaskap för folkbokfö- ringen ur vissa synpunkter vara att före- draga. En närmare utredning av hithö- rande förhållanden är enligt domkapitlets mening nödvändig.

11.2.3. Kommentarer utan ställnings- tagande

Av de remissinstanser som diskuterat folkbokföringsfrågan har ett tjugotal und- vikit att ta ställning för eller emot en förändring.

De skäl som anförts i den ena eller andra riktningen av de instanser som klarare tagit ställning, förekormner även hos denna mera odeciderade grupp. Så- lunda finner länsstyrelsen i Värmlands län det angeläget med en mera enhetlig organisation och nämner de principiella skälen för en förändring men konstate- rar också att nuvarande ordning fun- gerar i stort sett tillfredsställande och varnar för en stark centralisering om folkbokföringen överförs till borgerligt organ. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att nuvarande system är otillfreds- ställande och i behov av en genomgri- pande rationalisering, oberoende av hu- vudmannaskapet.

Kammarrätten, centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden, länsstyrelsen i Kalmar län, Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund samt Kyrko- musikernas riksförbund avstår från ställ- ningstagande i avvaktan på ytterligare utredning.

Kammarrätten

delar helt den uppfattning, åt vilken ut- redningen givit uttryck i sitt betänkande VII (SOU 1967:16) s. 57—65 under »Ut- redningens synpunkter och slutsatser». Av principiella skäl bör alltså enligt domsto- lens mening på borgerlig myndighet över- flyttas bestyret med den primära befolk- ningsregistreringen. Huruvida organisato- riska och andra förutsättningar föreligger att genomföra en sådan överflyttning re- dan med nuvarande statskyrkosystem resp. med ett ändrat system torde få klarläg- gas vid den detaljutredning härutinnan som påbörjats.

Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden anför.

Då det gäller folkbokföringens framtida organisation i övrigt har CFU av Kungl. Maj:t erhållit särskilt uppdrag att utreda bl.a. frågan till vilken statlig eller kom- munal myndighet en eventuell överföring av pastorsämbetenas arbetsuppgifter inom folkbokföringen bör ske och vilka konse- kvenser detta får i kostnadshänseende. Denna utredning pågår varför nämnden i detta yttrande inte kan ta ställning till med utredningsuppdraget sammanhängande frågor.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund redovisar resultaten av sin församlingsremiss.

I 84% av svaren uttalar man sig för att kyrkan skall ha kvar arbetet med folk- bokföringen. Detta gäller vid ett bibehål- let organisatoriskt samband med staten.

Det torde finnas skäl som talar såväl för som mot denna ståndpunkt. Uppenbart är dock att en fri kyrka, dels icke kan svara för kostnaderna för en eventuellt be- hållen folkbokföring, dels — om över- flyttning sker till annan myndighet — måste ha en medlemsregistrering med avi- sering m.m. innebärande att ett betydande dubbelarbete kommer att äga rum.

Enär en särskild utredning f.n. arbetar med folkbokföringsfrågan, och då denna utredning kan beräknas bli slutförd inom relativt kort tid, anser styrelsen det lämp- ligast att vänta med sitt ställningstagande i denna del till dess folkbokföringsutred- ningen erhålles på remiss.

Kyrkomusikemas riksförbund skriver.

Mot utredningens uttalande om en prin- cipiellt motiverad överföring av folkbok- föringen till borgerligt organ har KMR intet att invända. I avsaknad av fakta om de ekonomiska, tekniska och organisato- riska följderna avstår KMR från yttrande i nuläget rörande frågans slutliga praktiska lösning. Dock skall här endast anföras KMR:s uppfattning, att större möjlighe- ter till värdefulla kontakter med försam- lingsbor föreligger i andra sammanhang än folkbokföring, att ytterligare rationali- seringsåtgärder synes önskvärda, samt att den av ett överförande i A-läget föranled- da minskningen av antalet präster ej helt får motsvara bortfallet av kyrkobokfö- ringsarbetet, enär utrymme krävs för ut- ökade prästerliga insatser inom försam- lingsvårdande verksamhet.

Diskussion utan ställningstagande fö- rekommer också i yttrandena från läns- styrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Värmlands län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö, stifts- råden i Skara, Strängnäs och Hämö- sand (se avsnitt 2.5.3), Svenska prästför- bundet (se avsnitt 2.5.3), Katolska bi- skopsämbetet (se avsnitt 11.3), Folk-

partiets kvinnoförbund och Sveriges so- cialdemokratiska kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Nuvarande ordning för folkbokföring fungerar väl inte minst ur allmänhetens synpunkt. Pastorsexpeditionerna är många och utspridda, varför de kan ge allmänhe- ten god service.

Länsstyrelsen anser vidare att folkbok- föringen blir en helt borgerlig angelägen- het vid en skilsmässa kyrka-stat (se av- snitt 11.1).

Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill ha en mera enhetlig organisation.

Av församlingsskatten beräknas 60 % va- ra hänförlig till den borgerliga verksam- heten (huvudsakligen folkbokföring och begravning) samt återstående 40 % till rent kyrkliga ändamål.

Folkbokföringens grundprincip är, att man skall vara mantalsskriven på den ort, där man den 1 november året innan mantalsåret rätteligen bort vara kyrko- bokförd. Detta stadgande visar, att dub- belregistrering sker och att den borgerliga registreringen grundas på en delvis fiktiv kyrklig registrering. Enligt länsstyrelsens mening är nuvarande system otillfredsstäl- lande och bör ersättas av endast en regi- strering, där bosättningen är avgörande.

Avisering av uppgifter sker omväxlande från kyrkliga till statliga myndigheter och i omvänd ordning. Då enhetliga föreskrifter inte tillämpas vid all information, kan det ta lång tid, innan uppgiften når slutmå- let.

Älvsborgs län är uppdelat i 220 försam- lingar, som alla deltar i registreringsar- betet. Huvuddelen av omregistreringarna föranleds av flyttningar, som numera kan anmälas genom posten eller per telefon. Andra uppgifter rör födsel, dödsfall, in- vandring och utvandring.

Länsstyrelsen finner nuvarande organi- sation alltför kostnadskrävande och i be- hov av en genomgripande rationalisering, oberoende av huvudmannaskapet.

Också länsstyrelsen i Värmlands län understryker värdet av en enhetlig or- ganisation.

Den nuvarande folkbokföringen baserar sig på ett vittförgrenat system. Primär— registreringen handhas av kyrkan, medan andra väsentliga uppgifter ombesörjes via mantalsskrivningen och registrering hos länsstyrelserna och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Även om ordningen 1 stort sett fungerar tillfredsställande, talar redan i nuläget starka skäl för en mera enhetlig organisation. Principiellt kan dess- utom hävdas, att folkbokföringen är en rent borgerlig uppgift och därför icke bör ankomma på något trossamfund.

Eftersom folkbokföringen i icke ringa grad har uppgifter av servicenatur är det angeläget, att allmänheten lätt kan nå de lokala folkbokföringsorganen och att dessa är så utformade att de kan tillmötesgå allmänhetens servicebehov. Det vore olyck- ligt om en överföring till borgerliga or- gan — önskvärd för att uppnå ett mera en- hetligt folkbokföringssystem — skulle leda till en ökad centralisering.

Domkapitlet i Skara konstaterar att även en fri kyrka kommer att behöva en egen registratur för sin medlemsbok- föring. Om sambandet upplöses, kan kyrkliga befattningshavare ändå anlitas för folkbokföringsuppgifter, särskilt i glesbygder.

Domkapitlet i Strängnäs anser att vä- gande skäl talar för att folkbokföringen betalas helt av den borgerliga kommu- nen.

Även om så sker, kan prästerna på lands- bygden med fördel handha folkbokföringen. I större stadsförsamlingar ombesörjes ar- betet redan nu huvudsakligen av icke-präs- terlig arbetskraft.

Domkapitlet i Västerås uttalar angåen- de folkbokföringen att det synes ratio- nellt att förena två matrikelsystem.

Domkapitlet i Växjö hänvisar till en på dess uppdrag verkställd detaljgransk- ning av slutbetänkandet. Enligt denna kan

praktiska skäl i vissa fall tala för att kyr- kan får samhällets uppdrag att svara för folkbokföring. Avgiften från kyrkans med- lemmar tas upp tillsammans med skatt till stat och kommun.

Folkbokföringens organisation bör en- ligt Sveriges socialdemokratiska kvin- noförbund ses som en praktisk fråga som kan lösas efter bästa tekniska utform- ning.

I detta sammanhang kan även redovi- sas Folkpartiets kvinnoförbunds åsikt, att det troligen inte är av större bety- delse för människorna, om denna ser- vice ges av kyrklig eller borgerlig in- stans.

11.3. Särskilda problem

Utredningen berör vissa särskilda re- former som är tänkbara om kyrkan har kvar folkbokföringen eller hänför sig till det fall att folkbokföringen överflyttas till borgerlig myndighet. Sammanfatt-

ningsvis finner utredningen att om den nuvarande ordningen bibehålls, aktualise- ras frågor om finansieringen och om rationaliseringsåtgärder. överflyttas folk- bokföringen till borgeng myndighet uppkommer bl. a. frågor om vilken bok- föring kyrkan behöver ha kvar för egen del, om ett regelbundet utbyte av upp- gifter kan ske mellan kyrkliga och bor- gerliga folkbokföringsorgan samt om den församlingsprästerliga organisationens omfattning. ( SOU 1968:11 s. 133 — 134 .)

Remissinstanserna har diskuterat fi- nansieringen av folkbokföringen, ratio- nalisering av arbetet, utbyte av uppgifter mellan kyrkliga och borgerliga bokförings- organ samt registrering av samfundstill- hörighet, invandrarkyrkornas problem, frågan om vilket borgerligt organ som kan överta folkbokföringen vid en över- föring, namngivning vid dop samt be- svärsförfarandet i kyrkobokföringsfrå- gor.

Folkbokföringen bör — oavsett fram- tida organisation — finansieras av stat eller borgerlig kommun förordar hov- rätten för västra Sverige, kammarrätten, centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö och Luleå, stiftsråden i Skara, Strängnäs och Lund samt Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund.

Hovrätten för västra Sverige anser

att psykologiska skäl synes kunna tala för att, om kyrkan skall bibehålla ifråga- varande uppgifter av borgerlig natur, des- sa finansieras medelst allmänna bidrag i stället för genom församlingsskatten.

Beträffande finansieringsfrågan bör enligt centrala folkbokförings- och upp- bördsnämndens

mening de kostnader för angelägenheter av borgerlig natur, d.v.s. uppgifter inom folkbokförings- och begravningsväsendet, som nu ingår i församlingsskatten, utta- gas i form av allmän skatt till stat eller kommun. Detta bör med hänsyn till ange- lägenheternas karaktär ske oberoende av vilket läge för relationen kyrka—stat som kommer att gälla.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, som framgått av avsnitt 11.2.2, att folk- bokföringen kan vara kvar hos kyrkan,

varvid i ett fritt läge, eventuellt även i ett A-läge, ersättning bör utgå till kyrkan härför, så att kyrkoavgift (skatt) inte be- höver tas upp av icke-medlemmar.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det ej tillfredsställande

att den som utträtt ur svenska kyrkan ändock har att erlägga viss församlings— skatt. Skall kyrkan även i fortsättningen ha hand om folkbokföringen synes det — oavsett om kyrkan skiljes från staten eller ej — vara lämpligt, att ersättning härför utgår av statliga medel;

Domkapitlet i Luleå efterlyser närmare utredning.

För att konsekvens skall uppnås be- träffande medlemsavgifterna torde det bö- ra övervägas, huruvida icke kostnaderna för begravningsväsendet och folkbokfö- ringen borde uttagas över borgerlig skat- tetitel, även om huvudmannaskapet för denna verksamhet skulle kvarligga hos kyrkan, vilket ur vissa synpunkter torde vara att föredraga. En närmare utredning av hithörande förhållanden är enligt dom- kapitlets mening nödvändig.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund anser, som redovisats i avsnitt 11.2.3, det uppenbart att en fri kyrka inte kan svara för kostnaderna för en eventuellt behållen folkbokföring.

Av avsnitt 11.2.3 har också framgått att länsstyrelsen i Älvsborgs län och Kyr- komusikernas riksförbund understryker behovet av rationaliseringsåtgärder. Även länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar sig i denna riktning.

Rationaliseringsåtgärder _ utöver de av 1967 års riksdag beslutade — med syf- te att minska prästens arbete och över- flytta en del arbetsuppgifter till kontors— personal synes möjliga bl.a. genom ska- pande av större expeditionsenheter.

Med hänsyn till att det för många än- damål, såsom ansökan om pass, körkort och medborgarskap, inträde till läroan- stalter, registreringar hos domstol m.m. krävs av kyrkobokföringsmyndighet utfär- dat personbevis, är det betydelsefullt att allmänheten så bekvämt som möjligt kan nå de lokala folkbokföringsorganen. Läns- styrelsen anser därför att en för hård cen- tralisering ej får vidtagas.

Länsstyrelserna i Stockholms och Älvs- borgs län, domkapitlet i Skara, Förbun- det för religionsfrihet, Sveriges kommu- naltjänstemannaförbund, Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund och Förbun- det för kristen enhet berör frågorna om utbyte av uppgifter mellan kyrkliga och borgerliga organ samt registrering av samfundstillhörighet. Dessa frågor be- handlas också av Katolska biskopsämbe- tet och Kristna studentrörelsen i Sveri- ge, vars yttranden delvis utformats som en diskussion av invandrarkyrkornas pro- blem.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den borgerliga folkbokföringsmyn- digheten torde böra åläggas att lämna olika trossamfund all service som är nöd- vändig för deras verksamhet.

Om staten övertar folkbokföringen bör enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län

de kyrkliga myndigheterna från datakon- toret förses med aktuella längder för kyrk- liga angelägenheter, såsom dop, konfirma- tion m. m.

Det synes domkapitlet i Skara rimligt

att en fri svensk kyrka — i likhet med vad som nu gäller för svenska kyrkan —— bibehålles vid möjligheten till service från den statliga folkbokföringens sida genom abonnemang på personavier. Rätt för tros- samfund till sådant abonnemang bör in- skrivas i lag.

Förbundet för religionsfrihet

finner det naturligt att kyrkan liksom and- ra enskilda eller organisationer får möjlig- het att mot skälig ersättning hämta upp- gifter ur den allmänna folkbokföringens register. Vi anser det dock olämpligt att detta register innehåller uppgifter om kyr- kotillhörighet eller dop, konfirmation och annat, som endast bör vara av internt kyrkligt intresse (lika lite som uppgifter om medlemskap i politiskt parti eller idrottsförening). Skulle man som en kom- promiss vilja gå med på att tills vidare låta sådant material ingå i registret, är det angeläget att sekretessbestämmelserna utformas så, att dessa uppgifter endast blir tillgängliga för det samfund personen uppgivit sig tillhöra. Det kan låta fan- tastiskt i våra dagar, men förbundet har under sin verksamhet flera gånger kommit i kontakt med människor, som uttryckt allvarlig oro för att bli utsatta för obe- hag, om deras verkliga inställning till kyr-

kan bleve känd. Även om detta i någon män kan ha varit överdrivna farhågor, måste det vara olämpligt, att människor av sådana skäl kvarstår som medlemmar i ett religiöst samfund (motsvarande nuva- rande statskyrkan).

Sveriges kommunalt jänstemannaförbuna' sympatiserar med tanken att överföra folkbokföringen i borgerlig regi (se av- snitt ll.2.1). Det synes förbundet ända- målscnligt

att kyrkan därvid ges möjlighet att genom den myndighet som skall handha denna re- gistrering abonnera på de delar av regist- ret, som erfordras för kyrkans egen med- lemsregistrering.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund anför.

Svenska kyrkans egen medlemsregistre- ring bör kunna underlättas genom att bor- gerliga och kyrkliga bokföringsorgan ut- byter uppgifter och således ger varandra viss service.

Förbundet för kristen enhet tar även upp övergångsproblematiken.

Kyrkligt anställd personal (även präster i mån av önskemål) bör kunna överföras till den civila folkbokföringen, som lämp- ligen samordnas med de lokala skattemyn- digheterna. Deltidstjänstgöring bör också kunna ordnas för sådan personal som vill kvarstå i kyrkans tjänst för att under en övergångsperiod underlätta dess anpassning till det nya läget. Självfallet måste över- gången här överhuvud i praktiken ske suc- cessivt. En ur allmän samhällssynpunkt värdefull förändring vore att införa regi- strering aV samfundstillhörighet i samtliga fall, ej blott relationen till Svenska kyrkan. För att underlätta detta samt de olika sam- fundens kyrkliga bokföring kunde en viss ömsesidig avisering ske mellan samfunden och folkbokföringsmyndigheten.

Katolska biskopsämbetet behandlar dessa problem utförligt.

Det kan synas att folkbokföringen är ett tämligen perifert problem i kyrka-stat-kom- plexet. Utredningen har ägnat frågan ett blygsamt intresse och i slutbetänkandet ut- går man från att den fortsatta behand- lingen skall ankomma på Centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden (CFU). Följaktligen vill också direktiven till re- missinstansema att folkbokföringen lämnas utanför. För den katolska kyrkan i Sverige är emellertid folkbokföringens utformning av avgörande betydelse. Utvecklingen i frågan har varit katastrofal och utsikterna till en förbättring av läget genom CFU förefaller obefintliga.

Mellan 1873 och 1911 var, som redan nämnts, de katolska församlingarna i kyr- kobokföringshänseende helt jämställda med Svenska kyrkans församlingar. Alla refor- mer som sedan dess genomförts har grad- vis upphävt denna jämlikhet. I samband därmed har flera gånger de katolska syn- punkterna i denna fråga inhämtats. Den andra stora folkbokföringsfrågan för den katolska kyrkan, avskaffandet av anteck- ningar om konfessionstillhörighet i folk- bokföringen, har däremot aldrig varit fö- remål för en ordentlig remissbehandling. Ett borttagande av denna ordning var ald- drig ifrågasatt förrän i propositionen om ny religionsfrihetslag 1951. Dissenterlags- kommittén 1949 hade helt andra förslag, och eftersom dessa inte innebar någon stör- re förändring för den katolska kyrkan, fanns ingen anledning att kommentera den- na fråga.

I slutbetänkandet behandlas på s. 128— 130 de 1967 beslutade förändringarna i folkbokföringen, bl.a. det slutliga avskaf- fandet av de katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring från den 1 januari 1968. Denna fråga har emellertid ryckts ur sitt sammanhang på ett sätt som måste göra de katolska önskemålen ganska obegripliga. Även om det inte lång- re är aktuellt att återinföra sagda rätt kräver förståelsen av det nu rådande lä-

get en tillbakablick, som utredningen inte ger.

En utförlig plädering för den egna kyr- kobokföringen finns i en skrivelse som den apostoliske vikarien 1927 ingav till Kungl. Maj:t. Skrivelsen åberopades ock- så inför dissenterlagskommittén 1944 som finns citerad i dess utredning 1949. De ödesdigra konsekvenser för den katolska pastoralvården som i skrivelsen förutskicka- des inställde sig i fullt mått först 25 år senare, och då huvudsakligen genom av- skaffandet av anteckning om konfessions- tillhörighet. Skrivelsen betonar främst be- hovet för den katolska pastoralvården av fullständiga uppgifter om katoliker i Sve- rige. I andra hand sägs beroendet av sven— ska kyrkans prästerskap i folkbokförings- frågor av katoliker uppfattas som olämp- ligt eller kränkande. Det egendomliga är nu att statliga utredningar och myndighe- ter alltifrån 1910 till 1966 aldrig egentligen tar huvudargumentet på allvar utan låtsas som om det sistnämnda vore det verkliga skälet till att de katolska församlingarna önskade egen kyrkobokföring. Invändning- arna blir därför dels att pastorsämbeten som handhavare av folkbokföringen är rent civila organ, dels att de fria samfunden in— te uttryckt någon önskan om egen kyrko- bokföring med officiellt vitsord. Varje gång man från katolsk sida har framhävt betydelsen av folkbokföringens ordnan- de för möjligheterna att bedriva pastoral- vård bland invandrande katoliker, har man svarat med att hänvisa till att den enskilde katolikens formella religionsfrihet inte be- rörs av föreslagna reformer.

I CFU:s förslag till ny folkbokförings- förordning (SOU 1966: 16 s. 138—139) avslöjar man dock att man insett frågans vikt för pastoralvården bland invandrare. Men man förklarar där att, även om in- vandringen av katoliker efter 1951 skulle tillmätas betydelse som ett argument för de romersk-katolska önskemålen, finns än- då inte skäl att frångå 1949 års folkbokfö- ringssakkunnigas omdöme. Och det var just folkbokföringssakkunnigas yttrande som vägledde departementschefen, när han från—

gick dissenterlagskommitténs förslag. Av CFU:s egendomliga skrivning förefaller det som om nämnden ansåg sig förhindrad att överhuvud pröva synpunkter på folk- bokföringens område, som utgår från rätt- vise- och religionsfrihetskrav.

Dissenterlagskommittén 1949 hade som nämnts inga som helst planer på att av- skaffa anteckningar om tillhörighet till an- nan konfession än svenska kyrkan. Tvärt- om ansåg man att denna ordning skulle byggas ut till att omfatta flera av staten erkända trossamfund. Det var uppenbar- ligen remissyttranden av tre helt skilda slag som fick departementschefen att frångå de sakkunnigas förslag. På frikyrkligt håll ställde man sig tveksam till statligt er— kännande av fria trossamfund, däremot egentligen inte till antecknandet av sam- fundstillhörighet. Vissa kyrkliga remiss— organ slog vakt om möjligheten till dub- belt medlemskap, som skulle omöjliggöras av den nya ordningen. Folkbokföringssak- kunniga lade uteslutande praktiskt-tekniska synpunkter på frågan och framhävde sär- skilt merarbetet för pastorsämbetena. Sta- tistiska, centralbyrån menade att de upp- gifter för en aktuell religionsstatistik som krävdes bättre kunde inhämtas från sam- funden själva eller genom att vid folkräk- ningarna fråga efter konfession. Konse- kvenserna för invandrarkyrkorna berördes inte av någon remissinstans.

Omkring 1950 förefaller ingen ha haft den minsta föraning om den kommande massinvandringen till Sverige; man vill gärna tro att statsmakterna i så fall ha- de kommit till andra beslut än som blev fallet. I den nya religionsfrihetslagen 1951 infördes ordningen att vid folkbokföringen endast skall antecknas huruvida vederbö- rande tillhör svenska kyrkan eller ej. Där— med befästes ytterligare ojämlikheten i villkor mellan svenska kyrkan och invand- rarkyrkorna och skapades hinder för den katolska pastoralvården, vida större än den som den apostoliske vikarien 1927 kunde föreställa sig.

Antalet för de katolska församlingarna i Sverige kända katoliker är i dag ca

50000. Uppgifter om invandrarnas fördel- ning på härkomstländer gör emellertid san- nolikt, att det i realiteten finns ungefär dubbelt så många katoliker i landet. Vid några tillfällen har man lokalt med ytterst tids- och personalkrävande metoder för- sökt att spåra upp okända katoliker. Er- farenheterna har varit, att det alltid fun- nits flera än man förväntat och att de allra flesta av dem med tillfredsställelse hälsat kontakten med kyrkan, vars existens på orten de ofta varit helt omedvetna om. Utan de reformer som 1951 genomfördes i religionsfrihetens namn hade situationen för den katolska kyrkan liksom för den ortodoxa i dag varit helt annorlunda. Det detektivarbete, som nu erfordras av ka- tolska och ortodoxa präster för att finna sina trosförvanter och av invandrare för att finna sin kyrka, hade då bortfallit. Och även invandrare hade åtnjutit en reell re-

ligionsfrihet. Om detta finns i slutbetänkandet ingen- ting. Att utredningen uppmärksammat

problemet framgår av några meningar i delbetänkandet om folkbokföringen (SOU 1967: 16 s. 62): »Den ökade immigratio- nen av bl. a. grekisk-ortodoxa och romersk- katolska trosbekännare som inte inträder i svenska kyrkan har aktualiserat ett behov av närmare angivande av samfundstill- hörighet för att öka möjligheterna för präs- ter m.fl. i sådana kyrkor att få kontakt med dessa invandrare. Det kunde, har man sagt, vara en angelägenhet för samhället att underlätta möjligheterna till andlig omvårdnad om dessa utländska minorite- ter». Insikten om de icke förutsedda kon- sekvenserna av 1951 års idéer och tanken att det kunde vara samhällets angelä- genhet att undanröja dessa och återskän- ka katoliker och ortodoxa de möjligheter till trosutövning som de hade före 1952 synes dock ha kommit bort på vägen till slutbetänkandet. Bestämmelserna av 1951 dikterades i mycket av folkbokföringssak— kunnigas rent tekniska resonemang. I stäl— let för att reparera vad som då fördärva? des har även nu ett fackorgan, CFU, fått folkbokföringen om hand. CFU vägrar

rent principiellt att bry sig om den prak- tiska religionsfriheten. Hur frågan under dessa omständigheter kan avföras från den fortsatta behandlingen av problemkom- plexet kyrka-stat är helt obegripligt.

Det viktigaste önskemålet från katolskt och ortodoxt håll är givetvis att varje in- vandrare som kommer till Sverige skall ges möjlighet att meddela sin konfessions- tillhörighet och att dessa uppgifter förmed- las till respektive samfund.

Det lämpligaste sättet för att i ett sam- manhang inhämta uppgifter om samfunds- tillhörighet erbjuder det förfarande som utredningen överväger för övergången till ett läge med en fri kyrka (s. 198—199). I ett sådant tänkt läge har ju dock skälen för en särbehandling av svenska kyrkan i folkbokföringshänseende upphört. Det följd- riktiga vore därför att denna religiösa man- talsskrivning inte endast gällde tillhörig- het till svenska kyrkan utan jämväl till andra samfund. Då skulle i själva den pro- cess, varigenom svenska kyrkans bundenhet vid staten upphörde, också jämställdheten mellan samfunden komma till uttryck.

Också Kristna studentrörelsen i Sverige berör invandrarkyrkornas problem.

Folkbokföringen avses att nyordnas hu- vudsakligen utan samband med lösningen av kyrka-stat-relationen. Utredningen har ägnat problemet ett relativt ringa intresse. För invandrarkyrkorna har dock folkbok- föringsfrågor en mycket stor betydelse.

I slutbetänkandet refereras meningsutbytet om det slutliga avskaffandet av vissa ka- tolska församlingars rätt till egen kyrko- bokföring från 1 januari 1968. För att för- stå motståndet från katolskt håll mot denna reform, måste man till skillnad från utred- ningen ge hela sammanhanget.

Redan i inledningen hänvisade vi till hur i fråga om folkbokföring och kyrkobokfö- ring gradvisa reformer har försvårat pas- toralvården bland invandrare. Motivering- arna för 1951 års förändringar var dels inspirerade av frikyrkliga synpunkter, dels

av rent praktiskt—tekniska överväganden. Kring 1950 förutsåg få den kommande stora invandringen, och därför kunde var- ken departementschefen eller de remissin- stanser propositionen byggde på ana kon— sekvenserna.

Ett exempel är svårigheterna att i Sve- rige finna de finländska invandrarna av ortodox bekännelse. Av dessa är endast en mindre del kända för den präst som ver- kar ibland dem, och han har ingen annan väg än att genom personlig förmedling få uppgifter om dessa. Försök har gjorts från Svenska kyrkans sida att hjälpa till men det nuvarande systemet gör detta nära nog omöjligt. Nu försöker man vid en in- stitution vid Åbo Akademi att följa spå- ren av dessa immigranter från Finland till Sverige.

Behovet av samarbete mellan folkbokfö- ringsmyndigheter och församlingar är san- nolikt moget för en omprövning också på frikyrkligt håll, där de uppfattningar som spelade så stor roll för lagstiftningen 1951 i dag är av mindre betydelse. Registrering av samfundstillhörighet och förmedling av uppgifter om flyttande till annan ort, skul- le troligen i huvudsak uppfattas som en service, inte som en form av förmyndar- skap.

Om följderna av 1951 års reformer då inte kunde förutses, har de sedan dess blivit desto tydligare. Men trots att flera utredningar observerat invandrarkyrkornas betryck, har man inte varit beredd att göra något åt saken.

I betänkandet om Folkbokföringen SOU 1967: 16 stod på s. 62 att läsa: »Den öka— de immigrationen bl. a. av grekisk-ortodoxa och romersk-katolska trosbekännare som inte inträder i Svenska kyrkan har aktuali- serat ett behov av närmare angivande av samfundstillhörighet för att öka möjlighe- terna för präster m.fl. i sådana "kyrkor att få kontakt med dessa invandrare. Det kun- de, har han sagt, vara en angelägenhet för samhället att underlätta möjligheterna till andlig omvårdnad om dessa utländska mi- noriteter.» * i

Liksom 1951 avser man även nu att

överlåta folkbokföringsfrågorna åt ett spe- cialorgan, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. I dess utredning och förslag SOU 1966: 16 kommer dess obe- nägenhet att ta andra än tekniska hänsyn klart till uttryck. När man diskuterar de katolska önskemålen om egen kyrkobok- föring skriver man 5. 138: >>Även om den icke obetydliga invandringen av katoliker efter 1951 skulle tillmätas betydelse som ett argument för de romersk-katolska öns- kemålen torde man ändå inte kunna anse sig ha tillräckligt skäl för att frångå 1949 års folkbokföringssakkunnigas omdöme».

Om de i direktiven till remissinstanser- na nämnda synpunkterna skall gälla också folkbokföringen, måste uppenbarligen CFU få riktlinjer om att även andra än tek- niska aspekter må kunna påverka utform- ningen av folkbokföringen. Inte minst av religionsfrihetsskäl måste det betraktas som en tillgång, att folkbokföringen i sam- band med ett skiljande kyrka-stat omhän— dertas av en borgerlig myndighet. Denna bör då lämpligtvis — som ovan antytts — även registrera samfundstillhörighet och förmedla uppgifter om flyttningar till sam- funden etc.

Frågan om registrering av samfunds- tillhörighet tar studentrörelsen upp sär- skilt under rubriken Medlemskap i tros— samfund.

Enligt den nuvarande ordningen från 1951 registrerades endast medlemskap i Svenska kyrkan. De motiveringar som då gavs synes oss i dag helt undergrävda.

1949 års dissenterlagskommitté föreslog att trossamfund som så önskade skulle bli av staten erkända, och att anteckning om tillhörighet till sådant samfund skulle in- föras i folkbokföringen. Dubbelt medlem- skap i Svenska kyrkan och fritt samfund skulle bli omöjligt.

Remissinstansernas kritik av den före- slagna ordningen var av tre helt skilda slag. Flera frikyrkosamfund ansåg att det inte fanns något behov av ett sådant statligt

erkännande. Åtskilliga kyrkliga remissor- gan ville däremot slå vakt om dubbelan- slutningen och avböjde därför förslaget. Folkbokföringssakkunniga menade att ef- terhörande och antecknande av samfunds- tillhörighet medförde en alltför stor ar- betsbörda för folkbokförarna. Statistiska centralbyrån ansåg, att uppgifter om sam- fundstillhörighet inhämtade på detta sätt vore alltför osäkra och ofullständiga, och att behovet av aktuell religionsstatistik bättre möttes med uppgifter från sam- funden och vid folkräkningar.

Den särskilda dissenterskatteutredningen 1950 föreslog på grundval av kommitté- förslaget ett slags kollektiv skatteåterbäring till samfunden. För alla skulle hela kyrko- skatten tas ut, men via en nyinrättad fond skulle sedan i proportion till andelen med- lemmar bland dem som inte tillhörde Svenska kyrkan, de medel, som motsvarade kostnaderna för den rent religiösa verksam- heten, fördelas på samfunden.

Lagförslaget 1951 gick emellertid på en annan linje. Man tog i stället fasta på motståndet från frikyrkligt håll mot stat— ligt erkännande och på tveksamheten ifrå- ga om det som liknade beskattningsrätt. Då folkbokföringssakkunniga hade fram- hävt merarbetet och statistiska centralby- rån osäkerheten, fann departementschefen vinsten av denna ordning inte motsvara be- sväret.

Sedan 1951 har emellertid mycket föränd- rats. Invandringen har avslöjat de otill- fredsställande konsekvenserna för pastoral— vården bland katoliker och ortodoxa. På frikyrkligt håll är man i dag långt mindre skeptisk mot »statligt erkännande» och mot statligt stöd i skilda former.

De kyrkliga opinioner som redan 1950 välkomnade en ordning som skulle omöjlig- göra dubbelt medlemskap har sannolikt stärkts.

Men allra viktigast: vid ett avskaffande av den egentliga kyrkliga beskattningsrät- ten bortfaller skälet för en särbehandling av Svenska kyrkan i folkbokföringshän— seende. Och överförs folkbokföringen till ett civilt organ försvinner de komplika-

tioner vid inhämtande av uppgifter om samfundstillhörighet som hittills varit för- enade med prästerskapets delikata dubbel- ställning som religionstjänare och folkbok- förare.

Det borde ligga i det allmännas intresse, att det finns en aktuell och officiell reli- gionsstatistik. Och tillskapandet av en dy- lik skulle kunna ta sin början i själva den process, vari Svenska kyrkan får sin nya ordning efter ett skiljande från staten.

Problemet om inträde eller utträde i en kyrka skild från staten får sin naturliga lösning i att alla får deklarera om de öns- kar kvarstå eller ej. Men för att redan från begynnelsen visa likställdheten mellan alla samfund i Sverige, borde alla i landet boende omfattas av denna religiösa själv- deklaration, och ges tillfälle att ange vilket samfund de tillhör eller önskar tillhöra. Ett sådant förfarande är ingenting enastående. 1930 innehöll folkräkningen uppgifter om konfessionstillhörighet, och det har även senare varit aktuellt.

Frågan om vilket borgerligt organ som är lämpat att överta folkbokförings- uppgifterna vid en eventuell överföring, har diskuterats av länsstyrelserna i Upp- sala, Södermanlands, Malmöhus, Älvs- borgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län samt Förbundet för kristen enhet.

Flertalet föreslår de lokala skattemyn- digheterna. Tre länsstyrelser nämner ock- så kommunala myndigheter, men uppfatt- ningen att dessa skulle vara lämpliga bemöts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som funnit att kommunerna ofta inte är objektiva.

Den statliga myndighet som enligt läns- styrelsen i Uppsala län

kan komma ifråga är den lokala skatte- myndigheten, som i sina arbetsuppgifter redan nu har kontakt med folkbokföring-

en. Denna myndighet är därtill väl läm- pad för denna uppgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län an- ser att om folkbokföringen överflyttas till borgerliga organ,

torde det knappast bli nödvändigt att här- för tillskapa särskilda organ vid sidan av redan förekommande lokala myndigheter. De lokala organ, som torde kunna komma i fråga, är de kommunala myndigheterna och de statliga lokala skattemyndigheter- na. Med tanke på den nära och livliga kontakt, som de lokala skattemyndigheterna redan nu har med befolkningen inom si- na respektive verksamhetsområden i bland annat mantalsskrivnings- och skatteären- den får dessa myndigheter anses väl läm— pade att överta arbetet med folkbokfö- ringen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Det på sistone väckta förslaget att för- säkringskassorna övertager kyrkans folk- bokföringsuppgifter upptages ej till dis- kussion, eftersom länsstyrelsen saknar in- syn i deras organisatoriska förutsättningar härför.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län konsta- terar att

om kyrkan önskar bli befriad från folkbok- föringen, ligger det närmast till hands, att de lokala skattemyndigheterna övertar des- sa uppgifter. De lokala skattemyndigheterna deltar redan nu i registreringsarbetet och fattar vissa avgöranden i mantalsskriv- ningsärenden, varför de besitter erfarenhet inom detta område. Den nära kontakt, som de lokala skattemyndigheterna har med datakontoret, och deras möjligheter att samordna registrering, debitering och taxering måste betraktas som en fördel.

Den uppfattning, som kommit till ut- tryck i betänkandet, nämligen att kom- munalt organ skulle kunna överta folkbok-

föringen, delar inte länsstyrelsen. I ären- den rörande mantalsskrivning är det många gånger uppenbart, att kommunerna i si- na ställningstaganden inte är objektiva. De ekonomiska intressen, som kommu- nerna har, när det gäller mantalsskriv- ning av personer i olika inkomstlägen, framträder ofta i avgivna yttranden. Skrift- växling kommunerna emellan i mantals- skrivningsärenden skulle inte gå friktions— fritt. Däremot kan kommunerna givetvis ha serviceuppgifter mot allmänheten be— träffande dessa frågor.

Även länsstyrelsen i Örebro län finner de lokala skattemyndigheterna väl läm- pade för uppgiften.

För den händelse det ej skulle anses önskvärt att anförtro folkbokföringen till kyrkan i framtiden bör folkbokföringen uppdragas åt någon redan existerande myn- dighet. Det kan nämligen ur ekonomisk synpunkt ej anses vara försvarligt att till- skapa nya organ härför. De alternativ som då står till buds torde vara antingen att anknyta folkbokföringen till kommunal myndighet eller att uppdraga den åt de lokala skattemyndigheterna. Kommunerna blir efterhand större och större. Avstån- det till kommunalkontor eller motsvarande blir därför inom en icke alltför avlägsen framtid inte mycket kortare än till när- maste lokala skattemyndighet. Den lokala skattemyndigheten har i sina övriga arbets- uppgifter — främst mantalsskrivningen — nära kontakt med folkbokföringen och kan därför anses väl lämpad att utföra detta arbete.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sam- ma åsikt.

Vid en reform på detta område bör de lokala skattemyndigheterna ligga närmast till hands att övertaga kyrkans nuvarande folkbokföringsuppgifter. Dessa myndigheter handhar redan nu betydande arbetsupp- gifter inom folkbokföringen — främst

mantalsskrivningen — och står genom sin övriga verksamhet i livlig kontakt med allmänheten. De bör därför vara väl läm- pade att övertaga verksamheten inom folk- bokföringen.

I fråga om folkbokföringen, skriver länsstyrelsen i Norrbottens län

ligger väl närmast till hands, att arbetet överförs på lokala skattemyndigheterna el- ler på kommunerna eller ordnas genom nå- got samarbete mellan dessa organ.

Även Förbundet för kristen enhet för- ordar de lokala skattemyndigheterna.

Namngivningen vid dop tas upp av Hö- gerns ungdomsförbund, som anser att den bör medföra samma automatiska registrering som för närvarande.

Kammarrätten kommenterar besvärs- förfarandet i kyrkobokföringsfrägor och framhåller att

när det gäller besvärsförfarandet i kyrko- bokföringsfrågor, talan mot pastors beslut angående tillämpning av bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort och kyrkobokfö- ringsfastighet f.n. föres hos länsstyrelse, vars beslut kan överklagas hos kammarrät— ten. Talan i övrigt såvitt rör frågor om kyrkobokföring föres hos domkapitel, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t (regeringsrätten). Kammarrätten vill erinra om att förvaltningsdomstolskommittén i sitt betänkande SOU 1966: 70 (s. 207—210 och 660—662) föreslagit att talan mot domkapitlets beslut i kyrkobokföringsfrå- ga skall föras hos kammarrätten. Kam- marrättens utslag eller beslut i sådan frå- ga skall enligt förslaget kunna under vissa förutsättningar överklagas hos regerings- rätten. Enligt kammarrättens mening sy-

nes allvarligt böra övervägas om inte den av förvaltningsdomstolsutredningen före- slagna ordningen bör genomföras, därest statsmakternas slutliga ställningstagande till de av utredningen kyrka-stat behand- lade frågorna skulle leda till att primär- registreringen alltjämt skall ombesörjas av kyrkan.

I ett A-läge, liksom eventuellt även i ett B-läge, kan förhållandet bli det, att borgerlig myndighet får handha den pri- mära befolkningsregistreringen och att kyr- kan i enlighet med av staten utfärdade be- stämmelser ombesörjer en kyrklig registre- ring av sina medlemmar. Ställning synes då också få tas till frågan om »pastors be- slut» i sådan registreringsfråga skall kun- na överklagas och i vilken ordning det skall ske. Vid sådant ställningstagande kan finnas anledning beakta förvaltnings- domstolskommitténs nyss omnämnda för- slag.

12. Äktenskaps ingående m. m.

I slutbetänkandets kap. 10 behandlar kyrka-statutredningen frågor om lys- ning, vigsel — främst obligatoriskt ci- viläktenskap och prästs Vigselplikt — samt medling (SOU 1968:11 s. 135— 141).

Redovisningen av remissinstansernas kommentarer är uppbyggd kring dessa tre frågor, varvid dock bör anmärkas att vissa av de synpunkter som förts fram numera ej har samma aktualitet, efter- som beslut hösten 1968 fattats om vissa ändringar i giftermålsbalken m.m. (prop. 1968: 136, EU 49, rskr 394; SFS 1969: 758—761). Vidare har sådan argumente- ring där religionsfrihetsaspekter åbe- ropats, återgetts i avsnitt 2.5.4. Slutligen kan påpekas att Kungl. Maj:t den 15 augusti 1969 bemyndigat chefen för jus- titiedepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning an- gående den familjerättsliga lagstiftning- en. — I ett inledande avsnitt redogörs för remissinstansernas synpunkter på frågan om sambandet mellan kyrka-statrelatio- nen och formen för äktenskaps ingående.

anser att kyrklig — givetvis även frikyrk- lig — och borgerlig vigsel även i framtiden bör få förekomma som olika alternativ och att kontrahenterna fritt får välja den form, som motsvarar deras uppfattning.

Föreningen anser, att obligatoriskt civil- äktenskap är opraktiskt och kostsamt, då det i ett stort antal fall blir frågan om dubbla vigselakter. Det vore att gå över till en ytterlighet.

Justitiekanslern tar ej ställning till frå- gan om obligatoriskt civiläktenskap skall införas eller ej.

Av samtliga äktenskap i riket ingås enligt utredningen 94 procent genom kyrklig, inkl. frikyrklig vigsel och endast 6 procent ge- nom borgerlig vigsel. Även om det beaktas, att de anförda siffrorna hänför sig till förhållandena för omkring 10 år sedan torde kunna antagas att det överväldigande antalet vigslar alltjämt är kyrkliga. Mot bakgrund härav kan hävdas att införandet av obligatoriskt civiläktenskap i och för sig knappast är någon trängande fråga för när- varande.

Läget härutinnan kan emellertid ändras inom förhållandevis kort tid och särskilt om statskyrkosystemet avskaffas. Även om det finns anledning antaga, att anslutningen bland medborgarna till en fri kyrka åt- minstone till en början skulle bli stor, synes dock vara realistiskt att räkna med att bland de nu uppväxande generationerna allt större grupper kommer att ställa sig utan- för alla religiösa samfund. De som sålunda ställer sig utanför kan inte beräknas på- kalla kyrkans tjänster i varje fall för äk- tenskaps ingående utan komme att anlita borgerlig vigsel. Blir de grupper som ställer sig utanför de kyrkliga samfunden mycket stora kommer frågan om införande av obli- gatoriskt civiläktenskap i annat läge liksom också frågan om formerna för ingående av borgerligt äktenskap.

12.3.2. Samfunds rätt att viga icke- medlemmar

Utredningen berör möjligheten att vidga vigselrätten för såväl de fria samfunden som för svenska kyrkan till att omfatta även de tillfällen då ingen av de trolo- vade är medlem i samfundet. Enligt ut- redningen föreligger ej principiella be- tänkligheter av mera allvarlig art mot så- dana ändringar. (SOU 1968: 11 s. 140.)

Uttalandet kommenteras av länsstyrel- serna i Kronobergs och Jämtlands län, domkapitlet i Lund, Sveriges frikyrko- råd och Sveriges kristna socialdemokra- ters förbund. Meningarna är delade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Det kan — med tanke på nuvarande proportioner mellan kyrklig och borgerlig vigsel — vara rimligt antaga, att i flera fall önskemål uppstår bland icke-medlem- mar att erhålla kyrklig vigsel. Enligt nuva- rande lagregler vore detta icke möjligt. Det är dock tänkbart, att kyrkan önskar erbjuda en sådan tjänst till människor, som visserligen ej är medlemmar, men ändå står kyrkan nära. Frågeställningen har aktuali- serats av utredningen (sid. 140, sp. 2) och det synes angeläget att i händelse av ett ändrat förhållande mellan kyrka och stat frågan löses på ett för Svenska kyrkan och övriga samfund likformigt sätt genom att tillerkänna nu vigselberättigade samfund rätt att viga även icke-medlemmar.

Ett flertal ledamöter av Sveriges fri- kyrkoråd

anser att det med nuvarande bestämmelser för kyrklig vigsel borde kunna övervägas att utvidga vigselrätten för såväl Svenska kyrkans präster som för frikyrkliga vigsel- förrättare att gälla även i de fall då ingen av kontrahenterna tillhör samma samfund som vigselförrättaren.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund anser det självklart

att ingen vigsel blir beroende av om en eller båda kontrahenterna är medlemmar av det samfund, inom vars ram vigseln sker. Det som bör fordras är att vigselförrätta- ren har samhällets auktorisation att för- rätta vigsel med juridisk verkan och att han/hon ålägges att under ämbetsmanna- ansvar meddela detta till en central myndig- het.

Däremot ställer sig domkapitlet i Lund

frågande till behovet av sådan lagändring att vigselförrättare inom Svenska kyrkan eller annat samfund ges behörighet att viga, då ingen av kontrahenterna tillhör vederbö- rande samfund (s. 140). En sådan lagänd- ring synes vara ägnad att fördunkla den kyrkliga resp. frikyrkliga vigselaktens reli- giösa karaktär och torde knappast fylla något angeläget behov. Här är det ju inte fråga om en samhällsfunktion som samfun- den är ensamma om att utöva. Prästens uppgift i vigselakten är också av religiös art. Han har att >>helga» akten. Men då bör en akt av sådan karaktär vara reserve- rad för sådana vigslar där åtminstone den ena kontrahenten tillhör samfundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att plikt att viga icke-medlemmar ej kan föreskrivas i ett fritt läge.

I detta sammanhang kan även nämnas att Mosaiska församlingen i Stockholm förutsätter att dess prästers rätt att för- rätta vigsel icke kommer att inskränkas.

12.1. Kyrka-statrelationen och formen för äktenskaps ingående

Om sambandet mellan kyrka-statrelatio- nen och formen för äktenskaps ingående

anförde utredningen i betänkandet Kyrk- lig organisation och förvaltning.

Kyrkans befattning med vigseln är icke ett uttryck för ett samband av organisato- risk art utan är att se som ett medgi- vande från staten till kyrkan att ombesörja en i princip borgerlig angelägenhet. Detta medgivande kan givetvis tänkas kvarstå även i ett läge med ett upphävt organisa- toriskt samband mellan stat och kyrka. Utredningen anser sig dock kunna utgå från att frågan om införande av en ord- ning med obligatoriskt civiläktenskap kom- mer att få särskild aktualitet i ett dylikt läge.

Det kan därvid antagas komma att häv- das att Svenska kyrkans vigselrätt sam- manhänger med statskyrkosystemet samt att, därest detta system avskaffas, den kyrkliga vigselns funktion av rättskonsti- tuerande akt bör upphöra. Huruvida ett samband föreligger eller ej mellan Sven- ska kyrkans vigselrätt och den ställning i förhållande till staten, som kyrkan inta- git, är svårt att avgöra; frågan är dock enligt utredningens mening väsentligen av teoretiskt intresse. Det må i sammanhanget erinras därom, att i vårt land jämväl de fria samfunden tillerkänts vigselrätt även- som att i ett sådant land som USA, där skilsmässa mellan stat och kyrka konsti- tutionellt hävdats mycket starkt, utbildats en ordning motsvarande den numera i vårt land rådande, att således både kyrklig och

borgerlig vigsel godtages som rättsligt gil- tiga former för äktenskaps ingående. Även om ett samband skulle låta sig historiskt beläggas, måste rimligen —— jämväl i ett B-, C- eller D-läge —— frågan om den kyrkliga vigselns fortsatta bestånd bedömas med utgångspunkt från aktuella förhållan- den. Endast på en punkt synes den ändrade kyrka-statrelation, som förutsättes i här be- handlade lägen, kunna påverka bedöm- ningen av de allmänna synpunkter, som gör sig gällande i frågan. Utredningen syf- tar därpå att det — lika litet som hittills ifrågasatts beträffande vigselförrättare inom andra samfund än Svenska kyrkan -— torde komma att framstå som sakligt motiverat att, därest nuvarande ordning för ingåen- de av äktenskap skulle bevaras, bibehålla vigselskyldighet för en fri kyrkas präster. (SOU 1967: 45 s. 423—424.)

Frågan om beroendet mellan kyrka- statrelationen och formen för äktenskaps ingående har berörts av åtta remissin- stanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges so- cialdemokratiska ungdomsförbund läm- nar mera allmänna kommentarer. Hov- rätten för västra Sverige, justitiekanslern, länsstyrelsen i Jämtlands län, Förbundet för religionsfrihet och Högerns ungdoms- förbund anknyter till diskussionen om obligatoriskt civiläktenskap.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund finner att bl.a. frågorna kring äk- tenskaps ingående kan lösas tillfredsstäl- lande oavsett Vilken relation mellan kyr- ka och stat som kommer att råda i fram- tiden. Länsstyrelsen anser dock att en detaljerad diskussion av dessa frågor förutsätter kännedom om efter vilka lin- jer huvudfrågan komer att lösas. Sveriges frikyrkoråd hävdar att servicen i fråga

om bl. a. äktenskaps ingående rimligt- vis bör kunna tillhandahållas av trossam- funden, även om de nuvarande relatio- nerna mellan staten och svenska kyrkan förändras.

När det gäller beroendet mellan kyrka- statfrågan och frågan om obligatoriskt civiläktenskap är meningarna delade. En- ligt Förbundet för religionsfrihet —— som rekommenderar införande av obligato- riskt civiläktenskap — är det angeläget att frågan inte skjuts i bakgrunden,

särskilt som dess lösning kan komma att få praktisk betydelse för utformningen av de framtida relationerna mellan staten och kyrkorna.

Justitiekanslern anser att frågan om obligatoriskt civiläktenskap kan bli ak- tuell i ett fritt läge där stora grupper ställer sig utanför alla religiösa samfund. Kanslem fortsätter.

De nämnda spörsmålen hör icke till de frågor som i första hand kräver en lös- ning när beslut skall fattas om statens för- hållande till kyrkan och under tiden kan frågan hållas öppen.

Hovrätten för västra Sverige, länssty- relsen i Jämtlands län och Högerns ung- domsförbund avstyrker införande av ob- ligatoriskt civiläktenskap, oberoende av framtida kyrka-statrelation.

12.2. Lysning

Utredningen konstaterar att lysningen av naturliga skäl har anknutits till den myn- dighet som handhar folkbokföringen. Dennas tillförlitlighet har medfört att kungörandet knappast någonsin föranle-

der att jäv anmäls mot äktenskapet. Ut- redningen finner att det kan övervägas om lysningen i nuvarande form fyller någon uppgift. Uttalandet av en välsig- nelseönskan kan inskränkas till de fall då de trolovade ej avböjt sådan. (SOU 1968: 11 s. 136.)

Fr.o.m. den 1 juli 1969 är lysning fri- villig (prop. 1968: 136 EU 49, rskr 394; SFS 1969: 758—761).

Kommentarer till utredningens syn- punkter på lysningen föreligger från läns- styrelserna i Jönköpings och Jämtlands län, domkapitlet i Härnösand, Folkpar- tiets ungdomsförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. Då som ovan nämnts bestämmelserna om lysning änd- rats sedan dessa kommentarer skrevs, re- dovisas de inte i denna sammanställning.

12.3. Vigsel

Under rubriken Vigsel behandlas dels problem kring införande av obligatoriskt civiläktenskap, dels frågorna om prästs vigselskyldighet och samfundens rätt att viga icke-medlemmar. Synpunkter på frå- gan om prästs Vigselplikt har redovisats i avsnitt 25.42 I avsnitt 2.5.4.3 har återgetts remissinstansernas religionsfri- hetsargumentation kring frågan om in- förande av obligatoriskt civiläktenskap. Synpunkter på de faktiska möjligheterna att f.n. erhålla borgerlig vigsel har redo- visats i avsnitt 2.5.4.4.

12.3.1. Obligatoriskt civiläktenskap

Som skäl för att införa obligatoriskt civil- äktenskap har enligt utredningen i första hand åberopats att äktenskapet av de

flesta betraktas som en borgerlig inrätt- ning och att det därför bör ingås genom en borgeng akt. Ett annat skäl är att den som inte är medlem i trossamfund saknar möjlighet att välja mellan två former för vigsel. Som väsentlig i sammanhanget framstår frågan om en viss vigselform fyl- ler de krav som ställs från allmänt borger- lig och rättslig synpunkt. Utredningen an- ser detta är fallet med den kyrkliga vig- seln. Som ytterligare ett skäl mot obli- gatoriskt civiläktenskap har anförts att de som önskar en religiös ceremoni skulle tvingas till dubbla vigselakter. Erfaren- heter från andra länder har enligt ut- redningen också visat att komplikationer kan uppstå genom att den kyrkliga vig- seln värdemässigt sätts före den borger- liga, som då kommer att betraktas som en påtvingad formalitet. —— Formen för ett obligatoriskt civiläktenskap har emel- lertid enligt utredningen stor betydelse. Om man väljer en enkel form, t.ex. regi- strering i samband med hindersrannsa- kan, bortfaller helt eller delvis proble- met med dubbla vigselakter. (SOU 1968: 11 s. 137—139.)

De remissinstanser som instämmer i önskemålet om obligatoriskt civiläkten- skap, länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges frikyrkoråd, Förbundet för reli- gionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsför- bund, Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund och Förbundet för kristen enhet, rekommenderar praktiskt taget un- dantagslöst det enklare registreringsförfa- randet. En mera odeciderad men dock positiv hållning till införande av obligato- riskt civiläktenskap intar länsstyrelsen i Kronobergs län och domkapitlet i Skara. Domkapitlet i Göteborg har principiellt intet att erinra (se avsnitt 2.5.4.3).

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill så- lunda nämna

att den mest praktiska lösningen av vigsel- frågan kan vara att finna i form av regi- strering av äktenskapet på sätt som om- nämnts av utredningen (s. 139, sp. 1). Läns- styrelsen anser det dock vara naturligt att borgerlig, kyrklig och frikyrklig vigsel fin- nes som komplement till registrering, ef- tersom många människor önskar en hög- tidlig och värdig bekräftelse på äktenska- pets ingående.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kon- staterar att utredningen

har i slutbetänkandets aVSnitt om äkten- skapet redovisat vissa av de skäl som bru- kar anföras mot införande av obligato- riskt civiläktenskap i vårt land. Bl. a. fram- hålls att det för dem som önskar ingå kyrklig vigsel ett krav på obligatoriskt civiläktenskap skulle ge upphov till extra besvär och kostnader. Då det emellertid från rättslig utgångspunkt inte synes nöd— vändigt ställa upp andra villkor för gil- tig vigsel än att genom hindersrannsakan få konstaterat frånvaro av äktenskapshinder samt att det föreligger en samstämmig och otvetydig viljeförklaring från kontrahenter- nas sida synes invändningen inte ha så stor tyngd. Då äktenskap alltså i själva verket synes kunna ingås genom ett för- farande som kan begränsas till en registre- ring behöver införande av obligatoriskt ci- viläktenskap inte medföra vare sig prak- tiska olägenheter eller mer-kostnader för dem som önskar viga sig kyrkligt. Då ett införande av obligatoriskt civiläktenskap skulle innebära större valfrihet och från såväl principiell som praktisk synpunkt även i övrigt vara förenat med åtskilliga fördelar måste det anses önskvärt att en sådan reform övervägs.

Domkapitlet i Skara skriver.

Utredningen ingår, 5. 138 f., på möjlig- heten att låta begäran om lysning, sedan

hindersrannsakan ägt rum och hinder be- funnits icke föreligga, gälla som grund för registrering av äktenskap. Domkapitlet, som i princip icke har något att erinra mot en sådan lösning, finner det i så fall vara tänkbart att — förutom civila myn- dighetspersoner — präster och frikyrkopas- torer i lämplig utsträckning skulle kunna erhålla rätt att mot företeende av hinders- löshetsintyg och med iakttagande av veder- börlig aviseringsskyldighet registrera kontra- henternas äktenskap.

Sveriges frikyrkoråd uttalar.

I fråga om äktenskaps ingående och begravningsväsendet har man på skilda håll understrukit vikten av att förhållandet mel- lan staten och trossamfunden också i framtiden får en sådan utformning att all- mänheten kan få rimliga krav på service tillgodosedda. Frikyrkorådet anser detta vara viktigt men vill samtidigt hävda, att sådan service också rimligtvis bör kunna tillhandahållas av trossamfunden, även om de nuvarande relationerna mellan staten och Svenska kyrkan förändras.

Äktenskapet är ur en synpunkt att be- trakta som en borgerlig angelägenhet. Fri- kyrkorådet skulle därför inte ha något att erinra mot att den ordning införes, som berörs av utredningen (sid. 139): begäran om lysning skulle, sedan hindersrannsakan ägt rum och hinder ej funnits föreligga, an- ses utgöra tillräcklig grund för registrering av äktenskapet och för folkbokföringsmyn- dighets utfärdande av bevis om att äkten- skap ingåtts. Ur samhällets synpunkt sy- nes denna form av obligatorisk civilvigsel vara tillfyllest. De kontrahenter som öns- kar nöja sig med denna form för inre- gistrering skulle kunna så göra. Det skulle givetvis stå var och en fritt att låta denna inregistrering följas av en högtidlig akt i kyrklig eller borgerlig ordning.

Frikyrkorådet anser att det ur samhäl- lets synpunkt torde vara tillräckligt med en form för äktenskaps ingående av den inne-

börden att sedan lysning begärts och hin- dersrannsakan ägt rum äktenskapet av folk- bokföringsmyndighet registreras såsom in- gånget, med möjlighet för kontrahenterna att låta denna inregistrering följas av en högtidlig kyrklig eller borgerlig akt.

Som framgått av avsnitt 2.5.4.4 finner Förbundet för religionsfrihet att den kyrk- liga vigselns rättsverkan inte i och för sig behöver strida mot religionsfrihetsprinci- pen under förutsättning att fullt likvär- diga alternativ erbjuds för människor med olika religiös uppfattning.

När förbundet ändå bestämt vill rekom- mendera en annan lösning, beror detta del- vis på önskvärdheten av att försöka ändra den oklara, för att inte säga förvirrande. inställning till äktenskapet som är så all- män. Det kan knappast bestridas att äkten- skapet ur rättslig synvinkel innebär ett av— tal mellan två parter att Vissa standardise- rade rättsförhållanden skall gälla dem emellan. Detta torde också vara den enda betydelse av »äktenskap» som samhället har anledning befatta sig med. Att äktenskap enligt vissa religioner innebär ett sakrament eller ett heligt förbund saknar intresse för samhället och likaså att det enligt samma religioner skulle innebära en så kallad synd att sammanbo under »äktenskapliga for— mer» utan att parterna högtidligen blivit förklarade för äkta makar. Naturligt synes därför vara att äktenskapet i rättslig me- ning direkt konstitueras genom en viljeför- klaring av parterna själva. Detta skulle givetvis på intet sätt inkräkta på de cere- monier, som parterna av religiösa, magiska skäl eller rena solennitetsskäl kan önska sig (så kallad borgerlig vigsel bör sålunda till— handahållas i nuvarande form som en rent yttre ceremoni för dem som så önskar, så länge efterfrågan finns kvar). Av utred- ningens material torde framgå att den så kallade lysningen numera i praktiken inne— bär en hinderslöshetsprövning på grundval av folkbokföringens uppgifter och parternas egna uppgifter. Den gamla publicitetsfunk-

tionen har däremot sedan länge spelat ut sin roll och det kan numera anses vara parternas ensak om och hur de önskar of- fentliggöra sin förbindelse. Naturligt borde därför vara att anknyta rättsverkningama till den viljeförklaring parterna redan nu avger i samband med hinderslöshetspröv- ningen. Denna enkla lösning, som först pre- senterades av professor H. G. F. Sundberg, har vi i annat sammanhang varmt förordat, och den har också varit föremål för riks- dagsmotioner. Vid riksdagsbehandlingen och i den allmänna debatten har det emellertid visat sig ett icke helt obetydligt motstånd däremot (antingen mest beroende på otill- räcklig information om förslagets verkliga innebörd eller en förvirrad, starkt känslo- mässig inställning till hela frågeställningen). Vi vill därför gärna peka på en möjlighet att tidsmässigt anknyta rättsverkningarnas inträde till en eventuell vigselceremoni utan att i väsentlig grad förlora fördelarna i Sundbergs förslag. Folkbokföringsmyndig- heten borde sålunda efter företagen hin- derslöshetsprövning kunna utfärda en äk- tenskapslicens, som parterna efter eget val antingen omedelbart undertecknar (jämte vittnen) och återlämnar, eller medför och undertecknar i samband med sin vigselce- remoni och återställer inom viss föreskriven tid. Vi är visserligen medvetna om att den nu arbetande beredningen inte har i upp- drag att framlägga något slutligt förslag i denna fråga, men finner den så principiellt viktig, att det ändå bör vara angeläget att frågan inte helt skjuts i bakgrunden, sär- skilt som dess lösning kan komma att få praktisk betydelse för utformningen av de framtida relationerna mellan staten och kyrkorna.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund har

sedan lång tid tillbaka hävdat, att civil vig— sel borde bli obligatorisk med möjlighet för dem som så önskar att låta den följas av en kyrklig ceremoni. Genom ändring av lysningsförfarandet och en utvidgning av

möjligheterna till borgerlig medling och borgerlig vigsel, som redan skett bör vig- seln och med äktenskapet sammanhängande frågor snart nog kunna betraktas som borgerliga funktioner utanför kyrkan.

Folkpartiets ungdomsförbund anser att

de ceremoniella inslagen i samband med vigseln bör vara frivilliga. För dem som så önskar bör samhället tillhandahålla ett mer ceremoniellt förfarande.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund är äktenskapet

i första hand en juridisk angelägenhet mel- lan äktenskapets parter och samhället. Vi finner det principiellt oriktigt att — som för närvarande är fallet —— en religiös akt ges juridiskt bindande verkningar. Endast ett civilt förfarande vid ingående av äkten- skap kan från juridisk synpunkt accepteras.

Vi vill i detta sammanhang framhålla att en förenkling av procedurfrågorna vid äktenskaps ingående bör eftersträvas, så att endast någon form av registrering blir nöd- vändig. Därför måste följdriktigt den even- tuella vigselakten, kyrklig som civil, göras frivillig.

Förbundet för kristen enhet förordar att

en obligatorisk civil registrering av alla äk- tenskap införes som ersättning för nuvaran- de lysningsförfarande. Denna registrering skall vara det enda som erfordras för äk- tenskapets civilrättsliga giltighet. För dem som så önskar bör den borgerliga kommu- nen emellertid vara skyldig att tillhandahål- la en ceremoniell vigsel i värdiga former.

På motsvarande sätt kan de som så öns- kar komplettera den civila registreringen med en religiös välsignelseakt i något tros- samfund. Till denna knytes icke några ci- vila rättsverkningar eller stadganden.

Invändningar mot önskemålet om obli- gatoriskt civiläktenskap finner man hos hovrätten för västra Sverige, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Högerns ungdoms- förbund och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare, vilka uttryckligen avvisar det- ta alternativ. En negativ inställning till obligatoriskt civiläktenskap kan man dessutom utläsa ur remissvaren från läns- styrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, domkapitlen i Strängnäs och Härnö- sand, stiftsråden i Skara och Strängnäs samt Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Till denna grupp hör också dom- kapitlet i Växjö, stiftsrådet i Härnösand och Svenska prästförbundet. De tre sist- nämndas argumentation innehåller enbart religionsfrihetssynpunkter, varför den re- dovisats i avsnitt 2.5.4.3.

Hovrätten för västra Sverige anser att även om det kan antagas

att den nuvarande skillnaden mellan anta— let kyrkliga och borgerliga vigslar kommer att minska, kanske i avsevärd mån, före- faller det likväl sannolikt att under lång tid framåt flertalet av dem som skall ingå äktenskap kommer att föredraga den kyrk- liga vigseln; av dessa skulle antagligen ett stort antal lägga sådan vikt vid den kyrk- liga akten, att de om den borgerliga for- men bleve obligatorisk, skulle begagna sig av kyrklig vigsel vid sidan därav. Om dessa antaganden är riktiga, talar de enligt hov- rättens mening med styrka mot införande av obligatoriskt civiläktenskap. För alla dem som, av skilda skäl, ej vill avstå från kyrklig akt vid äktenskaps ingående måste det nämligen framstå som en synnerligen opraktisk och föga meningsfull omgång att nödgas till dubbel vigsel. En dylik ord- ning strider ock mot traditionen i vårt land och skulle vidare kunna medföra den ej önskvärda konsekvensen, att den kyrkliga vigseln av många uppfattades vara av högre värde — socialt och eljest —— än den obligatoriska.

De nu anförda argumenten mot obligato- riskt civiläktenskap förlorar givetvis i styr- ka, om den formen för detta införes att äktenskap ingås allenast genom ett registre- ringsförfarande och att det står kontrahen- terna fritt att komplettera detta med de ceremonier de önskar. Mot ett sådan system — vid vilket dubbel vigsel ju knappast skul- le bli aktuell —— synes emellertid tala att äktenskapets ingående därigenom skulle för dem, som icke komme att komplettera re- gistreringsförfarandet med vigsel, berövas det mått av högtidlighet som vigselakten —— även den borgerliga —— skänker och som torde vara av värde även från allmän syn- punkt. Och de som önskade vigselakt skul- le likväl gå miste om den känsla för stun- dens vikt och allvar som har sin grund däri, att kontrahenterna i och med själva vigseln blir äkta makar.

Såsom ett skäl av principiell natur för införande av obligatoriskt civiläktenskap har åberopats att eftersom äktenskapet från rättslig synpunkt är att anse som ett borgerligt förhållande så borde den enda lagliga formen för dess ingående vara en borgerlig akt. Synpunkten kan synas logiskt riktig men torde likväl, med hänsyn till den tradition på området som råder i vårt land, huvudsakligen vara av teoretiskt in- tresse.

Att sådana trolovade vilka ej är medlem- mar i trossamfund saknar den valmöjlig— het mellan de två nuvarande vigselformer— na, som tillkommer trossamfunds medlem- mar, synes hovrätten vara ett föga över- tygande argument för införande av obliga- toriskt civiläktenskap.

Hovrätten finner sig i enlighet med det anförda böra avstyrka, att obligatoriskt civiläktenskap införes. Detta gäller i första hand för det fall att sambandet mellan staten och kyrkan bibehålles men äger ock- så tillämpning i ett fritt läge.

Beträffande vigselförfarandet länsstyrelsen i Jämtlands län

anser

de nuvarande formerna, som medger val-

frihet mellan borgerlig, kyrklig och frikyrk- lig vigsel, kunna i stort sett bibehållas oför- ändrade oberoende av lägesalternativ. .. Behov av att införa obligatoriskt civiläk- tenskap torde knappast föreligga. En för- enkling av den borgerliga vigseln till ett enkelt registreringsförfarande torde heller knappast vinna stöd inom allmänna opi- nionen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har i och för sig ingenting att erinra emot ett obligatoriskt civiläktenskap. Det finns emellertid ett betydande antal människor som önskar förläna äktenskapets ingående den seriösa och högtidliga prägel som kyr- kans ordning enligt deras egen uppfattning skänker en sådan akt. Att i sådant fall krä- va att makarnas beslut att ingå äktenskap också skall konfirmeras av civil myndighet torde icke vara erforderligt för samhället och för kontrahenterna framstå som onö- digt. De nuvarande möjligheterna att fritt välja mellan borgerlig eller kyrklig vigsel får anses fungera utan större olägenhet.

Enligt domkapitlet i Strängnäs torde opinionen för införande av obligatorisk borgerlig vigsel ej ha någon större bredd.

Domkapitlet i Härnösand skriver.

En övergripande synpunkt beträffande regleringen av de rättsliga formerna för lysning, vigsel och äktenskap bör vara, att sådan reglering hör samman med de faktis- ka möjligheterna att upprätthålla äkten- skapsinstitutionen. Utifrån nuvarande ut- veckling kan det ifrågasättas, om staten på egen hand har möjlighet att upprätthålla äktenskapet som allmän institution. Regle- ringen bör ske i samråd mellan det borger- liga samhället och kyrkan. Drygt 91 % av vigslarna förrättas i Svenska kyrkan.

Stiftsrådet i Skara konstaterar att

beträffande frågan om införande av obli- gatoriskt civiläktenskap råder delade me- ningar. Skulle vid ett eventuellt upphörande av nuvarande förbindelse mellan stat och kyrka majoriteten av svenska folket komma att tillhöra kyrkan eller annat samfund, som har vigselrätt, torde en obligatorisk civilvigsel innebära icke önskvärda svårig- heter för många, som även i fortsättningen kommer att önska en vigsel med religiös karaktär.

Kyrkomusikernas riksförbund anför.

Erfarenheterna under en sextioårsperiod av den oinskränkta borgerliga vigselfor- mens synnerligen ringa utbredning talar en- ligt KMR för bibehållandet av kyrklig vig- sel som en form motsvarande majoritetens önskemål i detta avseende. Med hänsyn till att den kyrkliga vigseln fyller »de krav, som från allmänt borgerlig och rättslig syn- punkt ställes på formen för äktenskaps in- gående», bör ett obligatoriskt civiläktenskap varken i en eller annan form införas.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund menar att

äktenskapet är en borgerlig angelägenhet samtidigt som det ur trossamfundens syn- vinkel också har en religiös dimension. Trossamfunden bör ha kvar rätten att viga med juridisk verkan. Emellertid bör en klarare gränsdragning i vigselformuläret åstadkommas mellan den kyrkliga och juri- diska akten.

Man har, skriver Högerns ungdomsför- bund,

på sina håll framfört den meningen, att en obligatorisk civil vigsel borde införas. Många människor torde uppfatta det som en onödig åtgärd att tvingas till en borger- lig vigselförrättning. Starka skäl talar för att nuvarande ordning bibehålles och att alltså vigsel inom kyrkligt samfund medför samma rättsverkan som en civil.

12.4. Medling

Utredningen erinrar i slutbetänkandet om att förslag har framkommit om utök- ning av antalet borgerliga medlare, om

slopande av den i lag givna behörigheten för präst i svenska kyrkan och behörig vigselförrättare i annat trossamfund att medla samt om utvidgning av medlings- behörigheten för icke församlingsanknu- ten präst. En ökning av möjligheterna att få medling av borgerliga medlare anser utredningen —— bl.a. med åberopande av religionsfrihetsskäl — vara den mest ak- tuella frågan (jfr avsnitt 2.5.4.5). — Om obligatoriskt civiläktenskap införs, aktua- liseras enligt utredningen frågan om den automatiska medlingsbehörigheten för de kyrkliga och frikyrkliga medlarna; något principiellt samband mellan vigselform och medlingsbehörighet finns dock ej. — Oavsett om obligatoriskt civiläktenskap införs eller ej kan vissa detaljändringar aktualiseras, skriver utredningen vidare.

Blir den borgerliga medlarorganisationen tillfredsställande utbyggd, kan det i A- läget ifrågasättas att begränsa församlings- prästs behörighet till att avse fall då ma— karna eller endera av dem tillhör kyrkan. I B-, C- och D-lägena synes medlingsskyl- digheten för församlingspräst ej böra bestå. Vidare synes i sådant läge likställigheten mellan samfunden böra medföra å ena si- dan en begränsning av medlingsbehörighe- ten för präst inom Svenska kyrkan, liksom i A—läget, samt å andra sidan eventuellt en vidgning av behörighet att gälla även icke församlingsanknuten präst. I de fria lägena kan en utbyggnad av den borgerliga medlingsorganisationen framstå som sär— skilt angelägen, nämligen om en större del av befolkningen i dessa lägen kommer att stå utanför Svenska kyrkan. (SOU 1968: 11 s. 141.)

Vid 1968 års höstriksdag har beslut fattats om en ökning av antalet borgerliga medlare, varjämte staten kommer att bidra till kommunernas kostnader (prop. 1968: 136, LiU 49 rskr 394; SFS 1968: 759 och 1969: 122).

Utredningens uttalande har kommen- terats av hovrätten för västra Sverige, Förbundet för religionsfrihet och För- eningen Sveriges kyrkokamrerare. Frågan har även berörts av länsstyrelsen i Kro- nobergs län, vars synpunkter i sin helhet emellertid redovisats i avsnitt 2.5.4.5.

Hovrätten för västra Sverige anknyter till prop. 1968: 136 med förslag till änd- ringar i giftermålsbalken.

I propositionen föreslås ingen ändring av de kyrkliga medlarnas ställning; försam- lingspräst i svenska kyrkan och vigselförrät- tare inom annat trossamfund skall alltså alltjämt vara behöriga att medla. Departe- mentschefen säger sig emellertid utgå från att den nuvarande konstruktionen med kyr- kan som i första hand ansvarig för med- lingsverksamheten på sikt måste komma att ersättas med annan ordning, oavsett om övriga band mellan stat och kyrka skall komma att bestå eller inte. En framtida organisation måste, heter det i propositio- nen, bygga på personal vars utbildning är särskilt inriktad på sådant som har bety- delse för rådgivning och medling i familje- frågor; se prop. s. 88.

Hovrätten vill understryka vad justitie- ministern sålunda anfört. Medlingsförfaran- det kan säkerligen spela en utomordentligt viktig och nyttig roll i skilsmässosituatio- ner och eljest. Men dess betydelse beror i hög grad på medlarens egenskaper och kvalifikationer. Prästerna torde i allmänhet ägna ett betydande intresse åt medlings- uppgiften och lämpar sig säkerligen ofta väl för denna. Men det ligger i sakens na- tur att de icke redan på grund av sin tjänsteställning är ägnade att fylla de krav som måste ställas på en medlare, och det måste antagas, att åtskilliga präster ej äger erforderlig livserfarenhet, insikt och fallen- het för uppgiften. Om medling sker inför en olämplig medlare — kyrklig eller bor- gerlig —— kan förfarandet bli helt menings- löst och i sämsta fall göra mer skada än nytta. För att medlingen skall få den bety-

delse som avses därmed är det därför angeläget att uppdraget såsom medlare er- hålles först efter en omsorgsfull prövning i varje särskilt fall av vederbörandes lämplig- het för just denna uppgift. -

Enligt hovrättens mening bör — oavsett hur förhållandet kyrka-stat kan komma att regleras —— den automatiska medlingsbehö- righeten för de kyrkliga medlarna upphöra och alla medlare utses i särskild ordning. Självfallet hindrar intet, att därvid också sådana personer utses, vilka nu automatiskt har behörighet att medla; det torde tvärtom kunna förväntas att så kommer att ske i avsevärd omfattning.

Förbundet för religionsfrihet

har förståelse för familjerättskommitténs synpunkt att det skulle medföra en onödig belastning för domstolarna, om dessa mås- te utse alla medlare, således även de präs- terliga; detta trots att kommittén var medveten om att många präster var direkt olämpliga för uppgiften. Eftersom enligt kommitténs förslag borgerliga medlare överallt skulle finnas att tillgå kunde re— sonemanget accepteras om än med visst ogillande. Om statskyrkan nu upphör att vara ett samhällsorgan och statsmakterna förlorar all insyn eller kontroll över tjäns- tetillsättningar och trossatser inom en ny kyrka, aktualiseras åter frågan om präster- nas automatiska behörighet som medlare. För att medlingsinstitutet skall kunna fylla någon vettig funktion måste man få ställa rätt höga krav på dem som utför medling- en. Redan nu finns ingen anledning anta att församlingspräster som hel yrkesgrupp skulle vara mer lämpade för den uppgif- ten än någon annan allmänt förekommande yrkesgrupp. Vi föreslår alltså att i framti- den alla medlare utses av domstol, och att högst hälften av dem får vara präster (eller församlingsföreståndare etc.). Dock bör övergångsbestämmelserna få en sådan ut- formning att domstolarnas övriga arbete ej hindras.

Som framgått av avsnitt 2.5.4.5 anser Föreningen Sveriges kyrkokamrerare att en utbyggnad av den borgerliga medlings- organisationen är lämplig.

Som utredningen framhållit, kan då i ett A-läge församlingsprästs behörighet begrän- sas till att avse fall, då makarna eller en- dera av dem tillhör kyrkan. I övriga lägen bör behörigheten för församlingspräst be- gränsas på samma sätt samt medlingsskyl- digheten för församlingspräst borttagas. Be- hörigheten bör för samtliga präster i Sven- ska kyrkan vara generell och sålunda icke begränsas till präst i den församling, där makarna är kyrkoskrivna.

13. Begravningsväsendet

Kap. 11 i slutbetänkandet innehåller vis- sa inledande synpunkter på formerna för omhändertagande av stoftet efter en död människa, en redogörelse för den nuva- rande ordningen, vissa riktlinjer för en framtida lösning samt en närmare gransk- ning av huvudmannaskapsfrågan. (SOU 1968: 11 s. 142—150.)

Redovisningen av remissmaterialet har delats upp i tre huvudavdelningar. In- ledningsvis redogörs för inställningen till frågan om huvudmannaskapet är be- roende av kyrka-statrelationen. Därefter behandlas huvudmannaskapsfrågan i öv- rigt — främst ställningstaganden för och emot en förändring — och slutligen vissa särskilda frågor. Härvid bör märkas att sådan argumentering där religionsfrihets- aspekter åberopas, har återgetts i avsnitt 2.5.5.

13.1. Huvudmannaskapet och kyrka-statrelationen

Utredningen finner att kyrkans framtida relation till staten inte är utan betydelse för frågan om begravningsväsendet, men anser ändå att frågan kan behandlas fri-

stående, eftersom en överföring av hu- vudmannaskapet till borgerlig kommun kan ske redan i A-läget och förvaltning- en av begravningsplatsema kan ligga kvar hos kyrkan även i de fria lägena. (SOU 1968: 11 s. 143.)

Olika lösningar framstår dock inte som lika naturliga i alla lägen, betonar utredningen. I A-läget föreligger en be- tryggande garanti för att kyrklig förvalt- ning och finansiering sker på ett från allmänna synpunkter godtagbart sätt. Även i B-läget med dess beskattnings- rätt kan finansieringsfrågan anses löst på ett betryggande sätt men såväl i detta läge som i C- och D-lägena är det svå- rare att ernå den garanti för att allmänna intressen tillgodoses som A-läget erbju- der. En godtagbar lösning bör dock enligt utredningen vara möjlig att genomföra även om begravningsplatserna förvaltas av kyrkan i de fria lägena. (SOU 1968: 11 s. 150.)

Remissinstanserna har olika uppfatt- ningar. Riksantikvarieämbetet, länsstyrel- sen i Jönköpings län, domkapitlet i Skara, Kyrkomusikernas riksförbund, Svenska kommunförbundet och Sveriges socialde- mokratiska ungdomsförbund instämmer i uttalandet att frågorna ej är beroende av

varandra. Också Kyrkomusikernas riks- förbund ansluter sig inledningsvis till den- na bedömning men finner efter att ha för- ordat kyrkligt huvudmannaskap att ett bibehållet samband kyrka-stat utgör en nödvändig förutsättning härför.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare har däremot motsatt uppfattning. Också justitiekanslern och länsstyrelsen i Norr- bottens län anser närmast att frågorna har samband med varandra.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare skriver.

Frågan om huvudmannaskapet för be- gravningsplatserna påverkas givetvis av vil- ket alternativ i huvudfrågan, som väljes.

Justitiekanslern uttalar.

Begravningsväsendet har av utredningen hänförts till frågor som kan lösas oberoen- de av hur relationen kyrka-stat utformas. Till en del kan väl det vara riktigt. Det torde dock vara tydligt att frågan accen- tueras på ett särskilt sätt om statskyrko- systemet avskaffas.

länsstyrelsen i Norrbottens län finner att man vid en strikt åtskillnad mellan stat och kyrka måste finna andra orga- nisationsformer för bl. a. begravningsvä- sendet. Det torde dock enligt länsstyrel- sen inte bli några större svårigheter att finna godtagbara lösningar.

Hovrätten för västra Sverige, länsstyrel- sen i Stockholms län och Folkpartiets ungdomsförbund anser att begravnings- väsendet bör — oberoende av hur den framtida kyrka-statrelationen utformas —— i princip överflyttas till borgerlig huvud- man.

13.2. Överföring till borgerlig huvudman

Vid avgränsningen av huvudmannaskaps- frågan utesluter utredningen det system med privata begravningsplatser, anordna- de i förvärvssyfte, som tillämpas i USA. Frågan gäller sålunda enbart om huvud- mannaskapet för de allmänna begrav- ningsplatserna, med bibehållen möjlighet att anordna enskilda begravningsplatser, skall ligga hos kyrkligt eller borgerligt organ.

Vid en bedömning av denna fråga framstår det enligt utredningen som en viktig synpunkt att en framtida ordning inte medför en splittring av begravnings- väsendet. En överföring till den borger- liga kormnunen under sådana omständig- heter att församlingarna mera allmänt framställer krav på att få ha egna, kon- fessionella begravningsplatser, bör därför undvikas. Målsättningen för frågans lös- ning kan enligt utredningen anges så, att —— oberoende av vilken kyrka—statrelation som råder -— huvudmannaskapet skall ordnas på ett från praktisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt. Härvid bör all möjlig hänsyn givetvis tagas till olika gruppers och enskildas önskemål.

Vissa förhållanden — bl.a. den allt- mer utpräglade synen på svenska kyrkan som ett särskilt trossamfund samt den ökande urbaniseringen — har dock en- ligt utredningen aktualiserat en överflytt- ning till borgerlig huvudman. En prak- tisk lösning kan då bli, slutar utredning- en,

att nya begravningsplatser lägges under borgerligt huvudmannaskap, medan i bruk varande begravningsplatser bibehålles un- der kyrkligt huvudmannaskap i avfolk- ningsbygder men lägges under borgerligt i tätorter. _ Under alla förhållanden lär från vissa synpunkter, exempelvis hälso- vårdssynpunkter, statliga föreskrifter röran- de vården av begravningsplatserna vara er- forderliga. (SOU 1968: 11 s. 146—150.)

_a

___... ...—...... ....-

13.1 1.3.2.1 Avgränsning av problemet

Utredningens avgränsning av huvudman- naskapsfrågan — d.v.s. förutsättningar- na att privat företagsamhet inte skall tillämpas och att bl.a. religiösa minori- teter även i fortsättningen skall ha rätt att anordna enskilda begravningsplatser »— har kommenterats av justitiekanslern, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, domkapitlen i Sträng- näs och Lund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. Samtliga instämmer i utredningens synpunkter.

Justitiekanslern skriver.

Av de i utredningen upptagna olika alternativen i fråga om huvudmannaskapet för begravningsplatserna bör — som utred- ningen också gjort — ett av dem redan från början utmönstras. Jag syftar här på tanken, att enskild skulle få i förvärvs- syfte anordna och driva begravningsplats. Något sådant har väl knappast ens ifråga- satts i den allmänna debatten och skulle så ske, bör tanken avvisas. Anläggandet och driften av begravningsplatser bör i vårt land i princip betraktas som en samhällelig uppgift, vilket naturligen icke utesluter att —— som också skett -— särskilt trossamfund medgives rätt att anordna särskild begrav- ningsplats för sina medlemmar om det kan ske utan att några viktigare samhälleliga intressen åsidosätts.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

synes de numerärt talrika etniska, religiösa och icke-religiösa minoriteterna i vårt land i större utsträckning än hittills böra få till- gång till egna begravningsplatser eller egna områden inom begravningsplatserna (jfr bet. s. 147) liksom till värdiga lokaler för borgerlig jordfästning.

I likhet med utredningen förutsätter länsstyrelsen i Älvsborgs län

—— hur problemet om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna än löses — att de religiösa och icke-religiösa minoriteterna i landet även i framtiden skall ha möjlighet att anordna enskilda be- gravningsplatser.

Möjligheter för andra samfund att anordna enskilda begravningsplatser skall enligt Moderata samlingspartiets kvinno- förbund självfallet finnas även i framti- den på så sätt att borgerlig kommun stäl- ler mark till förfogande.

13.2.2. Ställningstaganden

Huvudmannaskapsfrågan diskuteras av ett drygt fyrtiotal remissinstanser. Av dessa tar en tredjedel ställning för i prin- cip borgerligt huvudmannaskap — i någ- ra fall dock endast under förutsättning att kyrkan skiljs från staten. Ett fåtal instanser förordar att nuvarande ordning — i huvudsak kyrkligt huvudmanna- skap — bibehålls. Närmare ett tjugotal rekommenderar en lösning från enbart praktiska utgångspunkter. Återstående remissinstanser som diskuterar huvud- mannaskapsfrågan undviker principiella ställningstaganden. Deras synpunkter re- dovisas i avsnitt 13.23.

De instanser som uttalar en principiell uppfattning kan emellertid i flertalet fall tänka sig undantag från huvudregeln, var- för skillnaderna mellan de praktiska kon- sekvenserna av de olika principstånd- punkterna ibland kan vara mycket små. Många instanser förordar sålunda en lös- ning som innebär att kyrkan även i fort- sättningen sköter de egentliga kyrkogår- darna i omedelbar anslutning till försam- lingskyrkan, medan den borgerliga kom-

munen förvaltar nyanlagda begravnings— platser i tätorter. Denna uppdelning kan vara förenlig både med ett förord för i princip borgerligt huvudmannaskap och ett förord för i princip nuvarande ord- ning. I det förra fallet kan man se de egentliga kyrkogårdarna, vilka efter hand blir fullbelagda, som undantag från hu- vudregeln. I det senare fallet kan begrav- ningsplatser skilda från kyrkotomten — som fortfarande numerärt är i minoritet — betraktas som undantag.

Positiva till tanken på i princip borger- ligt huvudmannaskap för begravningsvä- sendet ställer sig Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige, länsstyrelserna i Stock- holms, Jämtlands och Västerbottens län, Sveriges frikyrkoråd, Evangeliska foster- lands-stiftelsen, Förbundet för religions- frihet, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför— bund och Förbundet för kristen enhet. Dessutom förordar justitiekanslern och länsstyrelsen i Norrbottens län borgerligt huvudmannaskap om kyrkan skiljs från staten.

Justitiekanslern uttalar.

Under statskyrkosystemets tid har kyrkan och dess organ i allmänhet svarat för be- gravningsplatserna. Emellertid har under senare decennier borgerliga kommuner om än i begränsad utsträckning engagerat sig i frågan.

Utredningen synes icke ha framtagit någ- ra siffror som belyser utvecklingen. Det skulle knappast vara ägnat att förvåna, om tendensen mot kommunernas övertagande av ansvaret för anläggande av nya begrav- ningsplatser kommer att alltmer förstärkas, oberoende av om några åtgärder vidtages för att främja en sådan utveckling. Inte minst praktiska skäl talar härför. För städer

och andra tätorter kan anläggandet av be- gravningsplatser erbjuda åtskilliga svårig- heter beroende på dels de stora hygieniska krav som måste tillgodoses och dels fram- för allt de stora utrymmen som begrav- ningsplats fordrar, vilket kan bereda svårig- heter att infoga en sådan i bebyggelsepla- neringen. Nu angivna förhållanden torde medföra, att den borgerliga kommunen måste själv hårt engagera sig i planerna för anläggandet av ny begravningsplats, även om församlingen avses skola vara huvud- man för densamma, och på grund härav finner det mera praktiskt att själv övertaga hela ansvaret för begravningsplatsen.

En annan rent praktisk omständighet tor- de också bidraga till att kommunerna i framtiden kommer att åtaga sig ansvaret för anläggandet och driften av nya be- gravningsplatser. Jag syftar här på de änd- ringar i begravningsskicket som äger rum genom den ökade användningen av eldbe- gängelse. Det torde förhålla sig så, att de krematorier som uppförts i allmänhet till- kommit i kommunal regi, av naturliga skäl. Krematorier är förhållandevis dyra anlägg- ningar. Redan av den anledningen har det legat närmast till hands att det blivit den borgerliga kommunen som uppfört an- läggningen. En annan omständighet som bi- dragit härtill har väl också varit det mot- stånd mot eldbegängelsen som begravnings- skick, som tidigare funnits inom kyrkan och kanske alltjämt lever kvar på sina håll. Eldbegängelsen som begravningsskick påverkar direkt begravningsplatsfrågan. På många håll, där krematorier uppförts, har i anslutning därtill inrättats urnkyrkogår- dar, kolumbarier och liknande, varigenom kommunen i betydande grad engagerat sig också som huvudman för begravningsplats. Förvaringen av urnorna föranleder avse- värt minskade anspråk på utrymme för kyrkogårdar av traditionell typ. Utredning- en synes icke alls ha beaktat den alltmer ökade användningen av eldbegängelsen som begravningsskick vilket är att beklaga med hänsyn till dess stora betydelse för begrav- ningsplatsfrågan.

Sammanfattningsvis synes sålunda kunna antagas att oberoende av förhållandet kyr- ka-stat en allt starkare tendens torde göra sig gällande att kommunerna övertager an- svaret för anläggandet av nya begravnings- platser och att en av de främsta anledning- arna härtill är den ökade användningen av eldbegängelsen som begravningsskick. I den mån religionsfrihetskrav gör sig gäl- lande även på detta område föranleder det också en förstärkning av tendenserna mot ett kommunalt engagemang eftersom ju en rent kommunal begravningsplats kan ord- nas med en profan del och en kyrklig del och även bereda särskild plats åt trosbe- kännare som eljest önskat ordna egen be- gravningsplats.

Vid ett bibehållande av statskyrkosyste- met synes knappast några särskilda åtgär- der i denna fråga påkallade från statsmak— ternas sida. Skulle kyrkan skiljas från sta- ten och särskilt om någon betydande del av befolkningen skulle ställa sig utanför den kyrkliga gemenskapen kommer begravnings- platsfrågan i ett annat läge. Som jag ser saken bör i de fria lägena ansvaret för begravningsplatser i princip åvila de bor- gerliga kommunerna. Såvitt gäller anläg- gandet av nya begravningsplatser uppkom— mer fråga, om föreskrifter bör meddelas rörande utformningen av begravningsplat- serna för att tillgodose religionsfrihetskrav från kyrkligt och icke-kyrkligt håll. I vilken utsträckning redan befintliga begravnings- platser bör och kan överföras från försam- lingarna till kommunerna är vanskligt att bedöma. I de fall då begravningsplatsen är belägen i direkt anslutning till kyrka torde i varje fall något överförande till kommu- nen av äganderätten till marken knappast kunna ske, utan i sådana fall får man väl på sätt utredningen antytt tänka sig något slags avtal mellan församlingen och kommunen, varigenom församlingen an- tingen upplåter nyttjanderätten till begrav- ningsplatsen och därmed ansvaret för drif- ten av densamma till kommunen eller åta- ger sig att mot ersättning från kommunen fortsätta att handha vården av begravnings- platsen. Om begravningsplats däremot är

belägen utan anslutning till församlingskyr- kan, bör ett överförande till kommunen av äganderätten till begravningsplatsen kunna ske. Har församlingen inköpt marken till begravningsplatsen och iordningställt den- samma med anlitande av utdebiterade me- del synes överlåtandet i princip böra ske vederlagsfritt. Det bör ju inte komma i fråga att medborgarna med skattemedel be- talar begravningsplatsen två gånger. Att eventuella skulder som belöper på begrav- ningsplatsen övertages av kommunen är självklart. Har däremot, vilket icke torde vara ovanligt. begravningsplatsen anlagts på donerad mark eller inköpts och iordning- ställts med anlitande av donationsmedel sy- nes kommunen möjligen böra erlägga lösen motsvarande värdet av den donerade egen- domen.

Även om således ansvaret för begrav- ningsplatserna i princip bör vara en angelä- genhet för den borgerliga kommunen, därest kyrkan skiljes från staten, bör detta inte utesluta att församlingar inom den fria kyrkan medgives rätt att inneha och driva begravningsplatser. Till en början kan detta bli nödvändigt som ovan antytts i fråga om begravningsplatser i anslutning till för- samlingskyrka. Därutöver bör det emel- lertid också vara möjligt för församling som så önskar och kan uppbringa medel därtill att anlägga kolumbarium, urnkyrkogård och liknande.

Huvudmannaskapet för begravningsvä- sendet synes Svea hovrätt i princip vara en borgerlig uppgift.

Hovrätten finner de av utredningen fram- förda allmänna synpunkterna å s. 149—— 150 utgöra lämpliga utgångspunkter för en ändamålsenlig lösning av frågan om be- gravningsväsendets framtida handhavande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Anordnandet av allmänna begravnings- platser och underhåll av dessa torde rent principiellt få anses vara en allmän borger-

lig uppgift och det bör därför undersökas om även i ett A-läge denna verksamhet kan överföras till den borgerliga kommu- nen. Detta synes i varje fall bli nödvändigt i ett fritt läge. Härmed följer även vård och underhåll av de till gravplatsema hö- rande kapellbyggnaderna. vilket bör kunna bli en avsevärd ekonomisk lättnad för kyr— kan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län fin- ner det svårt att

finna en ändamålsenlig och för flertalet ac- ceptabel lösning, som dessutom kan stå till förfogande över landet i sin helhet. Knap- past någon av de olika tänkbara alternativ utredningen skisserat för begravningsvä— sendet vid olika kyrka-statrelationer (s. 150 i slutbetänkandet) kan utan vidare betrak- tas som invändningsfri och det oavsett om bedömningen sker från kyrkligt håll eller från dem som företräder icke religiösa me- ningsriktningar. Mot en lösning av frågan om huvudmannaskapet på sådant sätt att nya begravningsplatser läggs under borger- ligt huvudmannaskap medan i bruk varande begravningsplatser bibehålls under kyrkligt huvudmannaskap i avfolkningsbygder men läggs under borgerligt i tätorter torde kun- na resas befogade invändningar.

För egen del anser länsstyrelsen det mest ändamålsenligt att det allmänna begrav- ningsväsendet ställs under borgerligt huvud- mannaskap. Härför talar bl.a. att stoftet efter alla människor måste tas om hand och förekomsten av starka hälsovårdsintressen. Borgerligt huvudmannaskap synes vidare — i varje fall efter en övergångstid — kunna genomföras enhetligt över hela landet.

Som bl. a. konstitutionsutskottet framhål- lit bör någon förändring emellertid inte ske beträffande kyrkogård som är belägen på den tomt där sockenkyrkan står.

Ett överförande av huvudmannaskapet för begravningsväsendet synes inte med nödvändighet utesluta att Svenska kyrkan _ oavsett dess relation till staten — har

hand om själva vården av kyrkogården. Det bör ankomma på den borgerliga kom- munen att ta ställning härtill och i före- kommande fall träffa avtal i saken med berörd församling.

Sveriges frikyrkoråd

ansluter sig till utredningens huvudstånd- punkt, att huvudmannaskapet för begrav- ningsväsendet bör vara borgerligt, men an- ser att en kompromiss av den art utred- ningen föreslagit på sid. 150 är möjlig. Frikyrkorådet anser att i bruk varande be- gravningsplatser bör överföras till borger- lig förvaltning, i de fall då inte närheten till kyrkobyggnad gör en annan lösning na- turlig.

Mycket synes enligt Evangeliska foster- lands-stiftelsen

tala för borgerlig myndighet i stället för kyrklig som huvudman för begravningsvä- sendet. Vi instämmer i vad utredningen an- fört i denna fråga (sid. 143). »Den allt starkare betoningen av kyrkan som ett tros- samfund och inte som en statsinstitution låter också en omprövning framstå som na- turlig.»

F örbundet för religionsfrihet

anser att alla icke privata begravningsplat— ser bör överföras i borgerligt kommunal ägo och förvaltning, en utveckling som av praktiska skäl redan har börjat t.ex. i Stockholm. Möjligen kan det under en övergångstid vara lämpligt att vissa begrav- ningsplatser i avfolkningsbygder bibehålles under kyrkornas huvudmannaskap.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund skriver.

När Svenska kyrkans relationer till sta- ten förändras uppstår givetvis frågan om kyrkogårdamas förvaltning. Erfarenheten

från utlandet av kyrkans möjligheter att på ett estetiskt tilltalande sätt klara denna förvaltning är inte särskilt uppmuntrande. Det bör därför vara naturligt och riktigt att den borgerliga kommunen ombesörjer begravningsväsendet och tillhandahåller be- gravningsplatser för medborgarna utan kost- nad. Kyrkorna bör ha rätt att behålla sina gamla kyrkogårdar. Kommunerna bör emel- lertid bekosta och övervaka förvaltning och skötsel av alla begravningsplatser. Begrav— ningskapell och krematorier på allmänna begravningsplatser bör den borgerliga kom- munen bekosta och förvalta på ett sådant sätt, att de kan användas av alla trossam- fund och av människor utanför samfun- den.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund uttalar.

Det nuvarande förhållandet att huvud- parten av begravningsplatserna ägs och för- valtas av svenska kyrkan är enligt SSU:s mening såväl orationellt som principiellt felaktigt. Vi finner det naturligt och riktigt att primärkommunerna ombesörjer begrav- ningsväsendet och tillhandahåller begrav- ningsplatser för alla medborgare på samma sätt som redan sker i t.ex. Stockholm och Göteborg. Det ankommer på samhället att tillse att varje medborgare kan få den be- gravning och därmed den begravningsför- rättare som han eller hon önskar.

Kostnaderna för begravningsväsendet bör i princip bestridas av den borgerliga kommunen, anser Förbundet för kristen enhet. Begravningsplatser, som icke är kyrkogårdar, bör övergå i den borgerliga kommunens ägo, med krematorier och gravkapell.

Domkapitlet i Härnösand och stifts- rådet i Strängnäs förordar kyrkligt hu- vudmannaskap i princip. Dessutom an-

ser justitiekanslern, som framgått av av- snitt 13.l, att vid ett bibehållande av statskyrkosystemet några särskilda åtgär- der knappast synes påkallade från stats- makternas sida.

Nuvarande ordning kränker ingens reli- gionsfrihet, uttalar sålunda domkapitlet i Härnösand.

Dessutom torde det finnas ett mycket stort opinionsunderlag hos svenska folket för den nuvarande ordningen. De flesta människor torde förknippa begravningen med kyrkogården och dess anknytning till kyrkan. Över 96 % av jordfästningarna sker enligt kyrkans ordning.

Sambandet mellan registrering och kyrk- lig förrättning är i många fall djupare och för människor betydelsefullare än från vissa håll stundom göres gällande. Inte minst gäller detta sambandet begravnings— väsende—kyrka (kyrkogård ofta=kyrkans tomt). Med erinran om prästs besök —— inte sällan kallad — hos sjuka och gamla (så- ledes kontakt före dödsfall) må framhävas att ett överförande av begravningsväsendet till borgerligt organ helt strider mot allmän uppfattning om denna angelägenhets hand- havande. Den höga procenten jordfästning- ar i Svenska kyrkan och uppfattningen om den vigda jorden (även hos utlänningar här) är förhållanden, som måste beaktas. Den helgd och pietet, som anses självklar kring dessa angelägenheter, torde bäst be- varas om kyrkan fortfarande är huvudman för begravningsväsendet, där annan ordning inte bedömes lämplig av rent praktiska skäl, t. ex. i storstäderna.

Stiftsrådet i Strängnäs

vill som sin mening framföra att begrav- ningsväsendet som regel bör kvarstanna un- der församlingens förvaltning, men att er- sättning för kostnaderna bestrides av den borgerliga kommunen.

I den grupp som ansluter sig till utred- ningens åsikt att frågan om huvudmanna- skapet för begravningsväsendet bör be- dömas från enbart praktiska utgångs- punkter förekommer olika åsiktsnyanser. Gemensamt torde dock vara att man an- ser att huvudmannaskapsfrågan bör av- göras från fall till fall, i huvudsak så att nya begravningsplatser, framför allt i större tätorter, ställs under borgerlig för- valtning, medan äldre, särskilt de »egent- liga kyrkogårdarna», även i fortsättning- en förvaltas av kyrkan. Till denna grupp kan räknas riksantikvarieämbetet, läns- styrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gö- teborgs och Bohus, Älvsborgs och Värm- lands län, domkapitlen i Skara. Sträng- näs, Växjö, Lund, Göteborg, Luleå och Stockholm, stiftsnämnden i Göteborg, stiftsrådet i Skara, Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund och Föreningen Sve- riges kyrkokamrerare.

Riksantikvarieämbetet anför.

I fråga om huvudmannaskapet ansluter sig ämbetet till utredningens mening att hu- vudmannaskapet bör lösas på ett från prak- tisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt. Ämbetet finner det med hänsyn därtill vara av vikt, att huvudmannaskapet över och värden av kyrkogård omkring sockenkyrka endast överflyttas i speciella undantagsfall. Även ur kulturminnesvår- dande synpunkt är det betydelsefullt, att den hävdvunna och odelbara miljö, som kyrka och kyrkogård utgör, står under ome- delbar tillsyn av ett och samma organ.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

instämmer i den på s. 149 angivna mål— sättningen för frågans lösning. Som utred- ningen framhåller står den nuvarande ord- ningen i stort sett i överensstämmelse med denna inställning. Begravningsväsendet kan lösas oberoende av hur relationen kyrka-

stat utformas. Den mest praktiska lösning- en synes vara den av utredningen (s. 150 h.) angivna. Den torde gå bäst samman med A-läget; intet hindrar att i de fall —— sär- skilt i glesbygderna — där man bibehåller begravningsplatserna under kyrkligt huvud- mannaskap —— den borgerliga kommunen ger anslag till begravningsväsendet.

Det är enligt länsstyrelsens i Krono- bergs län

uppfattning riktigt, att som utredningen söka lösa frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet ur praktisk syn- punkt och ställa ändamålet i första rum- met (sid. 149, sp. 1). Då religiösa och all- männa synpunkter i fråga om begravnings- väsendet ofta sammanfaller, kan det med skäl göras gällande, att ett kommunalt övertagande av ansvaret för detta ej bör innebära någon nackdel för kyrkan. Fast- mer bör det för en från staten obunden kyrka innebära en ekonomisk lättnad. Vissa problem kräver emellertid sin lös- ning. Även kapellbyggnaderna på de kyrko- gårdar, som ej ligger i omedelbar anslut— ning till en kyrka, bör med hänsyn till det ändamål för vilket de blivit inrättade be- hålla sin karaktär av sakralt rum. Det kan dock ej anses självfallet att ägande- rätten eller den exklusiva dispositionsrätten till kapellen skall vara förbehållen kyrkan. Om begravningsväsendet övertages av kom- munala organ, kan det ifrågasättas om inte kapellbyggnaderna för begravningsändamål fritt skall kunna disponeras i vart fall av flertalet kristna samfund och församlingar, och att upplåtandet skall beslutas av huvud- mannen för kyrkogården, som likaledes svarar för underhållet av byggnaden. I det- ta sammanhang bör uppmärksammas jämväl behovet av värdiga lokaler för begravnings- ceremonier utan kristet-religiös anknytning. Nu nämnda frågeställningar kan dock eventuellt finna tillfredsställande lösningar även för det fall att kapellen i fortsättning- en får disponeras av kyrkan i nuvarande ordning. I detta avseende hänvisas till den

r? 1_— .,.

sammanfattning av rådande praxis, som ut— redningen gjort angående jordfästning (sid. 144, sp. 1 och 2).

Vidare aktualiseras i detta sammanhang liksom rörande vigsel frågan om »kyrklig service» åt dem som ej varit medlemmar i kyrkan. Det torde i enlighet med förut an- givna grundtankar ej vara möjligt att åläg- ga vare sig kyrkan eller annat samfund skyldighet att svara för jordfästning av ic- ke-medlemmar. Med tanke på förutnämnda öppenhet i rådande praxis kan väl antagas att problemet kan finna sin lösning på godvillighetens väg, men det är ej uteslutet att en ny situation för kyrkan med åtföl- jande förändring av synen på medlemskapet kan medföra — i vart fall under en över- gångsperiod — mindre önskvärda konflik- ter i känsliga situationer. Det hela kan eventuellt lösas om kyrkan erbjuder sig att svara för att särskilt förordnad präst åtager sig att hålla jordfästning i de fall där enskild prästman ej önskar hålla den- samma.

Åtskilliga skäl torde, säger länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus län,

tala för ett överförande i den borgerliga kommunens regi av sådana begravnings— platser, särskilt i de stora tätorterna, som ej ligga i omedelbar anslutning till den loka- la kyrkobyggnaden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län skriver.

Frågan gäller här främst, om borgerlig myndighet i stället för kyrklig skall vara huvudman för allmänna begravningsplatser. Anläggande och underhåll av allmänna be- gravningsplatser medför stora kostnader. Vid en skilsmässa mellan kyrkan och sta- ten, innebärande att kyrkans beskattnings- rätt — i C- och D-läget — upphör, torde finansieringen av begravningsplatserna där- för komma att innebära stora problem för kyrkan. Genom avtal med den borgerliga kommunen torde dock frågorna ofta kun- na ordnas på ett tillfredsställande sätt. I

större snabbt expanderande tätorter kan det dock visa sig lämpligast att överflytta hu- vudmannaskapet för begravningsväsendet till den borgerliga kommunen. Ett kommu- nalt övertagande av detta huvudmannaskap torde, enligt länsstyrelsens mening, ofta inte innebära någon nackdel för kyrkan utan snarare utgöra en ekonomisk lättnad.

Organisationen av begravningsväsendet torde i många fall — såväl på landsbygden som i städerna — kunna förbättras. En ra- tionalisering torde böra komma till stånd vare sig begravningsväsendet kommer att förvaltas av borgerlig eller kyrklig myn- dighet. I förekommande fall kan man också tänka sig en samordning mellan kyrkan och den borgerliga kommunen i fråga om an- ställande av personal för skötsel av olika med begravningsväsendet sammanhängande uppgifter.

Enligt domkapitlet i Skara torde lämp- lighetsskäl

få tillmätas avgörande betydelse för frå- gan, hur i detta hänseende bör förfaras med sådana begravningsplatser som icke ut- göra tomt för kyrka och därmed — i ordets egentliga mening — kyrkogård.

Domkapitlet i Strängnäs anser att

även om kostnaderna för begravningsvä- sendet kommer att bestridas av den bor- gerliga kommunen, är det nödvändigt att kyrkogård omkring kyrkan står under kyrk- lig förvaltning.

Kostnaderna för bl.a. begravningsvä- sendet bör enligt en av de detaljgransk- ningar domkapitlet i Växjö bifogat, i princip åvila stat och kommun.

För begravningsväsendet bör det i prakti— ken betyda att nya begravningsplatser an- lägges av kommunen medan de äldre i an- slutning till kyrkan förblir i församlingens ägo och vård.

Domkapitlet i Lund understryker vär- det av ett enhetligt huvudmannaskap på lokalplanet.

Med hänsyn till t.ex. storstädernas och landsbygdens mycket olika förhållanden bör i varje fall vid ett bibehållet samband mel- lan kyrka och stat olika alternativ med borgerlig eller kyrldig huvudman kunna fin- nas och valet få träffas lokalt. Kostnaderna för begravningsväsendet synes under alla omständigheter nu böra överflyttas på den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Luleå anser att det bör övervägas,

huruvida icke kostnaderna för begravnings- väsendet och folkbokföringen borde utta- gas över borgerlig skattetitel, även om huvudmannaskapet för denna verksamhet skulle kvarligga hos kyrkan, vilket ur vissa synpunkter torde vara att föredraga. En närmare utredning av hithörande förhål— landen är enligt domkapitlets mening nöd- vändig.

Domkapitlet i Stockholm

inskränker sig till att framhålla, att de kyrkogårdar som äro belägna kring för- samlingskyrka eller utgöra en del av kyr- kans tomt under alla omständigheter böra stå under församlingens tillsyn och vård.

Stiftsnämnden i Göteborg uttalar.

Utredningen förordar närmast ett bibe- hållande av hittillsvarande ordning, att svenska kyrkans församlingar handhar be- gravningsväsendet men diskuterar ett ökat utnyttjande av möjligheten att lägga nyan- lagda kyrkogårdar under borgerlig förvalt- ning. Stiftsnämnden har i sak ingen in- vändning mot ett borgerligt huvudmanna- skap men vill erinra om att kyrkogårdarna i våra landsförsamlingar nästan undantags- löst är belägna kring och/eller invid kyrko— byggnaderna, som i regel ägs och förvaltas

av församlingarna. Då det ur bl.a. juri- diska och praktiska synpunkter synes vara ogörligt att från kyrkotomterna avskilja den mark, som användes för begravningsända- mål och det av flera skäl är klart olämp- ligt att ägare och förvaltare ej är samma juridiska person, förefaller det stiftsnämn- den uppenbart att ett överförande av hu- vudmannaskapet i en kommande lagstift- ning bör göras fakultativt. I städer och större samhällen, där kyrkogårdarna är be- lägna på mark, som är skild från kyrko- tomten, bör ett överförande vara möjligt. En förutsättning härför är självfallet att kristen tro och sed respekteras.

Samma synpunkter förs fram av dom- kapitlet i Göteborg.

Begravningsväsendets nuvarande ut- formning torde icke kunna anses i högre grad strida mot religionsfrihetsprincipen, säger stiftsrådet i Skara.

Emellertid kan många skäl otvivelaktigt framdragas för att den borgerliga kommu- nen tar huvudansvaret liksom för att den sedan överlåter på den kyrkliga kommunen skötsel o.d. Vården av kyrkogård i bety- delsen av kyrkotomt bör dock alltfort vara en rent kyrklig angelägenhet.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund hävdar att

i vårt land, där de flesta kyrkogårdar ägs och förvaltas av Svenska kyrkan, är begrav- ningsväsendet så väl skött, att det knappast finns anledning att överföra det på borger- ligt organ. Begravningsväsendet bör hand- has på ett mera differentierat sätt än vad alternativet kyrkligt-borgerligt innebär. Kyr- kan bör ansvara för begravningsväsendet, i varje fall i de församlingar där kyrkogår- darna ligger i omedelbar anslutning till kyrkobyggnaden. Särskilda begravningsplat- ser bör emellertid anläggas för dem, som inte önskar begravas på av kyrkan invigd

kyrkogård. Då nya kyrkogårdar anläggs utan anslutning till församlingskyrka bör möjlighet ges för den borgerliga kommunen att handha begravningsväsendet.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare skriver.

Om man utgår ifrån det faktum, att Svenska kyrkan är ett trossamfund med ett nära samband med staten men dock inte en statsinstitution, är det — som utredningen framhållit — naturligt att i detta samman- hang pröva frågan om överföring av be- gravningsväsendet till den borgerliga kom- munen. Även om religionen spelar en stor roll i samband med begravningar, är om- händertagandet av den dödes kvarlevor en allmän praktisk-ekonomisk angelägenhet och därför ej en självklar kyrklig angelä- genhet.

I likhet med utredningen anser förening- en den enhetlighet, som präglar förhållan- dena i vårt land på detta känsloengagerande område, av stort värde. Det bör ej gå förlorat. Privata, kommersiellt drivna be- gravningsplatser bör ej förekomma. Kravet på enhetlighet bör dock ej drivas så långt, att nu gällande valfrihet mellan kyrkligt och kommunalt huvudmannaskap borttages. I tätorter med utbyggd parkförvaltning kan det vara ekonomiskt fördelaktigt med kom- munalt huvudmannaskap. Detta får dock ej fattas generellt. På vissa sådana orter kan det på grund av redan gjorda investeringar och utbyggd organisation vara ekonomiskt försvarbart att bibehålla det kyrkliga hu- vudmannaskapet i varje fall under en över- gångsperiod. Det bör enligt föreningens uppfattning få ankomma på de lokala myndigheterna att taga ställning i denna fråga. Om parterna ej kunna enas, bör Kungl. Maj:t avgöra frågan om huvudman- naskap. Föreningen kan ej dela den upp- fattningen, att de begravningsplatser, som fr.o.m. viss dag iordningställes, skall ha kommunalt huvudmannaskap och övriga kyrkligt. Det torde vara mera rationellt att centralisera uppgiften till en huvudman. På

den egentliga landsbygden utan parkför- valtning torde det f.n. ej finnas anledning till överföring av huvudmannaskapet på den borgerliga kommunen. Här ligger ju också begravningsplatserna som regel som egentliga kyrkogårdar kring kyrkorna. Den- na omständighet behöver dock i och för sig ej utesluta kommunalt huvudmannaskap, om sådant eljest anses lämpligt, om blott den kyrkliga karaktären bibehålles.

1323. Kommentarer utan ställnings- tagande

Vissa övriga synpunkter kan redovisas från centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden, länsstyrelsen i Västman- lands län, stiftsnämnden och stiftsrådet i Lund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Kyrkomusikernas riks- förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sve- riges socialdemokratiska kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund.

Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden skriver.

De problem av ekonomisk och administ- rativ art som kan vara förenade med ett överförande av huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet till borgerlig myndighet bör enligt nämndens mening lösas genom en särskild utredning.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län

kan vissa arbetsuppgifter av materiell na- tur, t.ex. rörande begravningsväsendet, överföras till den borgerliga kommunen. över huvud bör riktpunkten vara att såda- na samhälleliga angelägenheter, som krä- ver betydande ekonomiska insatser i stör- re utsträckning lägges på andra än religiösa samfund.

Stiftsnämnden i Lund anför.

I åtskilliga frågor måste de kyrkliga kom- munerna få möjlighet att komma till tals. En fråga, som t.ex. kan vålla allvarliga komplikationer inför övergången till ett C-läge men även eljest, är frågan om över- förande i den borgerliga kommunens hand av ansvaret för begravningsväsendet och hur detta påverkar församlingarnas rätt till kyrkogårdsmarken. Alltför drastiska lös- ningar kan här väcka starkt motstånd i vida kretsar av vårt folk.

Stiftsrådet i Lund

önskar framhålla, att frågan om kyrkogår- darna är mycket svårlöst och knappast kan lösas efter en för hela riket gemensam mall.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund redovisar resultaten av sin enkät bland medlemmarna.

Icke mindre än 87 % av de svarande har uttalat sig för att kyrkan också i fortsätt- ningen bör handha begravningsväsendet. Även om kyrkan i sin framtida organisa- tion skulle bli fri i förhållande till staten anser flertalet församlingar att kyrkan bör handha begravningsväsendet men med kom- munalt bidrag.

Frågan fordrar noggranna överväganden. Redan enligt nu gällande lagstiftning kan de borgerliga kommunerna med Kungl. Maj:ts tillstånd svara för begravningsplat- ser. Det torde dock kunna ifrågasättas om församlingarna kan avhända sig förvalt- ningen av sådana begravningsplatser, som utgör kyrkogårdar kring församlingskyrkor- na, och hit torde flertalet begravningsplat- ser kunna hänföras. Att överföra i vissa kyrkor befintliga kolumbarier till den bor- gerliga kommunen torde icke vara möjligt.

Enligt direktiven till kyrka-statberedning- en synes avsikten vara att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om hu- vudmannaskapet för begravningsväsendet.

Styrelsen förutsätter att riksförbundet blir representerat i denna utredning och avstår därför från att nu detaljbehandla frågan.

Som framgått av avsnitt 13.1 finner Kyrkomusikernas riksförbund inlednings- vis utredningens bedömning av valet mel- lan kyrklig eller borgerlig förvaltning såsom oavhängigt kyrka-statrelationen riktig.

Förbundet fortsätter.

Av utredningens framställning följer att praktiska svårigheter är förenade med hu- vudmannaskapet. KMR håller för troligt, att dessa tydligast skulle framträda vid ett genomförande av borgerligt huvudmanna- skap, varvid begravningsväsendets framvux- na värdefulla enhetlighet skulle kunna kom- ma att äventyras.

Den nuvarande ordningen med Svenska kyrkan som huvudman uppfyller enligt ut- redningen berättigade krav på ändamålsen- lighet.

Ett bibehållet samband kyrka-stat utgör enligt KMRs bedömning den nödvändiga grundförutsättningen för Svenska kyrkans rätta fullgörande av hithörande uppgifter, enär i de fria lägena garantier för tillgo- doseendet av allmänna intressen förefaller svårare att skapa.

Folkpartiets kvinnoförbund finner att det troligen inte är av större betydelse för människorna, om servicen med folk- bokföring och begravningsväsende ges av kyrklig eller borgerlig instans.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund uttalar.

Beträffande begravningsplatserna förval- tas dessa i regel av de kyrkliga församling- arna och inviges alltid i Svenska kyrkans ordning. Utvecklingen torde dock vara på gång mot en kommunalisering av kyrkogår- darna såsom skett i Stockholm till över-

vägande del. Även om kyrka och stat skiljs åt, bör dock enhetligheten i begravnings- väsendet bevaras. Alla bör vila i vigd jord. Här finns en lång rad praktiska men öm- tåliga frågor att utreda med pietet inför bortgångna medmänniskor.

Högerns ungdomsförbund anför.

Vad gäller den typ av service som be- gravningsväsendet utgör, bör ett utökat stat- ligt/kommunalt komplement vara självklart. Kyrkogårdarna torde liksom nu behålla sin i realiteten icke-konfessionella karaktär. Däremot bör kyrkobyggnaderna inte tvångs- vis få tas i anspråk för icke-konfessionella begravningar i fall av ett skiljande.

Högerns Ungdomsförbund vill härutöver anföra följande citat ur det ovan nämnda kyrka—stat-programmet:

»En kyrkas verksamhet måste alltid vara att verka för att utbreda och upprätthålla den religion, hon företräder. Därför bör prästerskapet inte se sin tid upptagen av allehanda administrativa rutingöromål. En avveckling av vissa uppgifter som till över- vägande del är av borgerlig natur som t.ex. folkbokföring och kyrkogårdsförvalt- ning ter sig därför värdefull.

På åtskilliga punkter kommer också efter en skilsmässa Svenska kyrkan och staten att komma i beröring med varandra. Begrav- ningsväsendet är ett exempel. Utan tvekan kommer en allt övervägande del av sven- ska folket att också framgent vilja ha en kristen begravning.

13.3. Särskilda problem

I det följande behandlas den kyrkliga invigningen av begravningsplats, symboler och ceremonier, de egentliga kyrkogår- darna i omedelbar anslutning till kyrkan, ekonomiska problem, uppsikten över be- gravningsväsendet samt vissa praktiska

problem i samband med borgerlig be- gravning. Åtskilliga synpunkter på dessa problem har berörts redan i föregående avsnitt om huvudmannaskapet. För över- skådlighetens skull redovisas emellertid dessa frågor även fristående.

13.3.1. Invigning, symboler och ceremonier

Utredningen konstaterar att invigning av begravningsplats har en dubbel funktion. Dels är den en religiös akt, dels är den anknytningspunkt för det särskilda rätts- skydd man velat ge begravningsplatsen. Från allmän och juridisk utgångspunkt är, betonar utredningen, invigningen väl äg- nad att markera att skyddet inträder, men ingalunda nödvändig. Mosaiska begrav- ningsplatser åtnjuter sålunda skydd utan invigning. Utredningen tar vidare upp möjligheten att avskilja en viss del av begravningsplatsen som icke invigd för de personer som inte vill begravas på invigd kyrkogård, något som enligt utredningen skulle medföra att vissa av fördelarna med ett enhetligt huvudmannaskap går förlorade, framför allt på det psykolo- giska planet. (SOU 1968: 11 s. 146—147.)

Beträffande symboler på begravnings- platsen uttalar utredningen bl. a.

På kyrkligt håll föreligger önskemål, att symboler som verkar utmanande mot den kristna tron inte skall godtagas, då de för de kristna skulle störa helgden på begrav- ningsplatsen. Inom ramen för ett tillgodo- seende av pietetskravet bör emellertid den enskilde få välja symboler. Avskiljes sär- skild del av en begravningsplats som i kristen ordning invigd eller som icke invigd torde därmed även frågan om symbolerna lösas. (SOU 1968: 11 s. 147.)-

Svea hovrätt, länsstyrelsen i Västerbot- tens län och Förbundet för religionsfrihet anser att kravet' på invigning av begrav- ningsplats bör slopas om huvudmanna- skapet överförs till borgerligt organ. Läns- styrelsen föreslår en lösning som innebär att eventuell invigning inskränks till den enskilda gravplatsen och sker i samband med gravsättningen.

Svea hovrätt skriver.

Med borgerligt huvudmannaskap bör den religiöst betonade invigningen icke längre bibehållas ,såsom en genom lagstiftning föreskriven akt. Begravningsplatser, urn- lundar m.m. skulle i sådant fall tagas i bruk" iitan kräv på att någon religiös cere- m'oni av invigningskaraktär ägt rum. Det torde dock kunna förutsättas, att kyrkliga önskemål om begravningsplatsernas när— mare utformning och om att få utföra in- vigningsceremonier vinner-beaktande av de borgerliga organen.

: En önskvärd övergång till borgerligt huvudmannaskap synes länsstyrelsen i Västerbottens län

bl.a. förutsätta ett slopande av detnuva- rande kravet på invigning av begravnings- plats. Fördem som önskar en kyrklig be- gravning synes själva gravsättningen kunna byggas på med en akt som innefattar in- vigning av den plats där själva gravsätt- ningen skall äga rum. I de fall då grav— sättningen inte sker i direkt anslutning till jordfästningen medför en sådan ordning — om den ur kyrklig synpunkt kan anses god- tagbar, vilket länsstyrelsen har svårt att bedöma —— att kravet på medverkan från den prästerliga officianten vidgas. Fördelen är emellertid att man härigenom kan undvi- ka den från praktiska och principiella synpunkter mindre lyckliga lösningen att avskilja viss del av en begravningsplats som'invigd eller icke invigd liksom att ha skilda huvudmannaskap inom olika delar

av landet. Möjligheterna att lösa frågan enligt dessa linjer synes böra övervägas närmare.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Enligt nu gällande lag måste allmän be- gravningsplats invigas i religiös bemärkelse. Denna invigning lär sällan kunna anses vara till förtret för någon, men eftersom det inte kan vara något samhälleligt in- tresse att den verkställs, vill vi föreslå, att bestämmelsen därom utgår ur lagen så att eventuell invigning helt får bli en angelä- genhet för inom kommunen verksamma religionssammanslutningar.

Domkapitlen i Skara, Strängnäs och Göteborg, stiftsrådet i Strängnäs samt Sve- riges socialdemokratiska kvinnoförbund .vill behålla kravet på invigning även be- träffande begravningsplats under bor-

gerligt huvudmannaskap.

En viktig förutsättning för domkapit- lets i Skara

godtagande i princip av vidgat borgerligt huvudmannaskap är att alltjämt kyrklig in- vigning får ske. Medan det för människor med kristen livssyn mestadels torde vara av betydelse att få sitt sista vilorum i vigd jord, torde det icke ha gjorts gällande, att människor med icke-kristen livsåskådning funnit det stötande, att invigning ägt rum. Teoretiskt sett föreligger visserligen den svårigheten, att mot kristen tro direkt fient- liga uttalanden eller symboler icke höra hemma på en kyrkligt invigd griftegård. I praktiken torde hittills svårigheter av nu nämnd att icke i nämnvärd grad ha före- kommit. Skulle läget härutinnan väsentligt förändras, kan detta medföra nödvändig- heten av en åtskillnad mellan invigda och icke invigda begravningsplatser, en utveck- ling som enligt domkapitlets mening vore beklaglig. '

Alla bör vila i vigd jord, anser Sveri- ges socialdemokratiska kvinnoförbund (se avsnitt 13.2.3).

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund ( se avsnitt 13.22) och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare föreslår anläg- gande av särskilda, icke invigda begrav- ningsplatser.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser, att icke invigda begravningsplatser — helst friliggande _ bör anläggas på de orter, där en sådan åtgärd skulle motsvara ett önskemål. Denna uppgift är givetvis en rent kommunal angelägenhet.

Uttalanden om symboler och ceremo- nier görs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Lund, Göte- borg och Härnösand, stiftsnämnden i Gö- teborg, stiftsrådet i Skara och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Beträffande de begravningsplatser som överförs i den borgerliga kommunens regi framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det yttre religiösa mo- mentets betydelse ej får förbises.

Garantier torde få krävas att den för många medborgare betydelsefulla kristna symboliken ej blir åsidosatt.

Domkapitlet i Lund kräver speciellt skydd för invigd begravningsplats.

Där begravningsplatsen är kyrkogård i egentlig mening, d.v.s. ligger i anslutning till kyrka, eller blivit invigd i kyrklig ord- ning bör inte få förekomma begravnings- ceremonier, monument eller inskrifter, som innebär en förnekelse av kristen tro. Lag-

ligt skydd härför blir nödvändigt och mot- svarande skydd bör ges även begravnings- plats eller del därav, som invigts eller eljest reserverats för annat trossamfunds räkning, t. ex. en mosaisk begravningsplats. Domka- pitlet vill erinra om att 1963 års kyrkomöte i skrivelse nr 22 samt 1968 års kyrkomöte i skrivelse nr 19 hemställt om bestämmelser av kyrkolags natur till skydd för i sven- ska kyrkans ordning invigda begravnings- platser. Domkapitlet, som den 20 mars 1968 avgivit utlåtande över en inom justitiede- partementet utarbetad PM i ämnet (stencil Ju 1968:4), hänvisar till vad domkapitlet därvid anfört och tillstyrker att bestämmel- ser av detta slag kommer till stånd.

Domkapitlet i Göteborg påpekar att det borgerliga huvudmannaskapet måste förenas med kyrklig invigning samt med en sådan utformning av begravningska- pell och gravplatser att den kristna tron respekteras. Som argument för att kyrkan bör stå som huvudman för begravnings- väsendet hänvisar domkapitlet i Härnö- sand bl.a. till uppfattningen om den vigda jorden (se avsnitt 13.22). För stifts- nämnden i Göteborg är, som också fram- gått av avsnitt 13.2.2, en förutsättning för borgerligt huvudmannaskap att kris- ten tro och sed respekteras.

Stiftsrådet i Skara anser att

jordfästningens utformning, rum för själva akten och eventuellt avskilda områden på begravningsplatsen måste ställa stora krav på hänsynstagande till individens och tros- samfundets intressen.

Beträffande de egentliga kyrkogårdar- na torde enligt Föreningen Sveriges kyrkokamrerare den allmänna stilkänslan

utgöra tillräckliga garantier för att störande inslag, t. ex. i fråga om monumentering o.dyl., ej förekommer.

Angående de friliggande begravnings- platserna skriver föreningen.

Mot kristen tro direkt utmanande sym- boler bör ej förekomma på invigd be- gravningsplats. Den enskildes önskan att välja även sådana symboler motiverar i förekommande fall anläggande av icke in- vigda begravningsplatser.

13.32. De egentliga kyrkogårdarna

Flertalet begravningsplatser, framför allt på landsbygden, ligger ännu i anslutning till församlingskyrkan. Beträffande dessa »egentliga kyrkogårdar» anför utredning- en.

Överföres förvaltningen av i bruk va- rande begravningsplatser till borgerligt or- gan uppkommer frågan, om de egentliga kyrkogårdarna, där begravningsplatsen lig- ger i omedelbar anslutning till kyrkan, skall särbehandlas. I sådant fall kan antingen hela kyrkogården kvarstå under kyrklig förvaltning eller också den del undantagas som utgör egentlig kyrkotomt, d.v.s. utom mark varpå kyrkan är belägen, den när- mast därintill belägna delen av kyrkogår- den. I det senare fallet skulle kyrkotomten ej längre utgöra begravningsplats och be- gravningar alltså ej vidare äga rum där. I förra fallet, då hela kyrkogården kvarstår under kyrklig förvaltning, uppkommer ett splittrat huvudmannaskap. (SOU 1968:11 s. 147.)

Åsikten att de egentliga kyrkogårdarna inte kan eller inte bör överföras till bor- gerligt huvudmannaskap förs, som fram- gått av avsnitten 13.2.2 och 13.23, fram av justitiekanslern, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Växjö och Stockholm, stiftsnämnden i Göteborg, stiftsrådet i

Skara, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoråd, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund, Förbundet för kristen enhet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

13.3.3. Ekonomiska problem

De ekonomiska problem som uppkom- mer, om i bruk varande begravningsplat- ser överförs, bör lösas efter särskild utredning, skriver kyrka-statutredningen. Problemen gäller såväl ersättning till för- samlingen för överförd begravningsplats som underhållet av sådan. Utredningen konstaterar att en väsentlig förutsättning för kyrkligt huvudmannaskap ändras om den kyrkliga beskattningsrätten upphör.

Den lösning med kommunala anslag för begravningsplatserna, som utredningen dis- kuterat i sitt delbetänkande om den kyrk- liga förvaltningen, är visserligen genom- förbar. Men frågan måste ställas, om inte en kommunal finansiering låter det fram- stå som naturligt, att den borgerliga kom- munen själv övertar också förvaltningen. Bl.a. undgår man då problemet med att icke-medlemmar i kyrkan eljest saknar be- slutanderätt i frågor för vilka de har det ekonomiska ansvaret. (SOU 1968: 11 s. 147—149.)

Som framgått av avsnitt 13.2.2 anser länsstyrelserna i Jönköpings och Älvs- borgs län, domkapitlen i Växjö, Lund och Luleå, stiftsrådet i Strängnäs och Förbundet för kristen enhet att den bor- gerliga kommunen oberoende av hu- vudmannaskapsfrågan bör stå för kast- naderna för begravningsväsendet. Utta- landen i samma riktning görs av hovrät-

ten för västra Sverige, kammarrätten, centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, domkapitlen i Skara och Väs- terås, stiftsrådet i Lund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Justitiekanslern behandlar som framgått av avsnitt 13.2.2 frågan om ersättning till församlingen för överförd begrav- ningsplats.

13.3.4. Uppsikt över begravningsväsendet

Riksantikvarieämbetet har kompletterat utredningens beskrivning av nuvarande ordning med dels en redogörelse för den uppsikt riksantikvarien utövar över an- läggande m.m. av begravningsplatser, och dels synpunkter på den framtida or- ganisationen av denna uppsikt. Efter en översiktlig redogörelse för den historiska utvecklingen går ämbetet in på nuvarande bestämmelser.

Byggnadsstyrelsens uppgifter såsom råd- givnings- och granskningsmyndighet inorn begravningsväsendet överfördes den 1 juli 1967 till riksantikvarien. I enlighet med kungörelsen den 18 oktober 1963 om be- gravningsplatser och gravar m.m. (nr 540) åvilar det riksantikvarien att granska för- slag till:

anläggande, utvidgning eller eljest vä- sentlig ändring av begravningsplats;

uppförande, rivning, flyttning eller eljest väsentlig ändring av annan byggnad än kyrkobyggnad på begravningsplats.

Innan förslag som nu nämnts upprättats, bör tillfälle beredas riksantikvarien att meddela råd och anvisningar. Riksantik- varien skall också granska förslag till upp- förande, inrättande eller väsentlig föränd- ring av krematorium.

Administrativ ordning

Beslutanderätten ankommer i samtliga ärenden på riksantikvarien i första instans, dock att riksantikvarien med eget yttrande skall underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning, när fråga är om anläggande av enskild begravningsplats eller krematorium i enskild regi.

Granskningens innebörd

Ämbetets granskning av ärenden rörande anläggning, utvidgning eller eljest väsent- lig ändring av begravningsplats enligt be— gravningskungörelsen avser frågan om sät- tet för åtgärdernas vidtagande. Till de handlingar som ämbetet har att granska skall författningsenligt bl.a. höra uppgift rörande ägande- och dispositionsrätten till den mark som behöver tagas i anspråk för ändamålet samt bevis att området ej besvä- ras av inteckningar eller andra rättigheter. Enligt praxis utövas granskningen i dessa stycken numera av länsstyrelsen, som i hithörande ärenden alltid är remissmyndig- het.

Vid sin slutliga granskning av begrav- ningsärende företräder ämbetet således hu- vudsakligen plan- och funktionssynpunkter samt arkitektonisk och antikvarisk sakkun- skap. Inom ämbetets kulturhistoriska byrå finns dock dessutom den enda centralt sam- lade kontinuerliga erfarenheten i de myc- ket speciella begravningsplatsfrågorna. Öv- rig sakkunskap företräds av borgerligt kom- munala, kyrkliga och statliga remissorgan. Inom dessa organ finns även arkitektonisk sakkunskap företrädd (stads- resp. läns- arkitekt).

Innan förslag till anläggning eller utvidg- ning av begravningsplats upprättas, har äm- betet som regel beretts tillfälle att meddela råd och anvisningar. Dessa kan avse lokali- sering, vissa styrande gestaltningsprinciper (främst beroende av miljömässiga hänsyns- taganden), val av konsult, förslagshandling- arnas innehåll m.m. Det åvilar sökanden att till förslagshandlingarna foga yttrande från hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd

vad gäller ärende om anläggande etc. av begravningsplats samt från byggnadsnämnd i ärenden rörande uppförande eller väsent- lig förändring av annan byggnad än kyrko— byggnad på begravningsplats samt av kre- matorium.

Riksantikvarien har att alltefter ärendets beskaffenhet inhämta yttrande från domka- pitlet. Gäller ärendet anläggande eller ut- vidgning av begravningsplats, åligger det riksantikvarien att inhämta yttrande från länsstyrelsen, som har att i ärendet höra länsläkaren eller med honom likställd stads- läkare samt länsarkitekten jämte, om så erfordras, statens vägverk. Gäller ärendet krematorium, har riksantikvarien att inhäm- ta yttrande dels från länsstyrelsen, som har att i ärendet höra hälsovårdsnämnden och länsläkaren eller med honom likställd stads- läkare samt länsarkitekten och dels, om ärendets beskaffenhet fordrar det, från domkapitlet.

Beslutanderätten i fråga om inteckning, utmätning, överlåtelse, helt eller delvis nedläggande eller användning för annat ändamål av begravningsplats åvilar länssty- relsen (lagen om gravrätt, SFS 1963 nr 537). Likaledes åvilar beslutanderätten länssty— relsen i fråga om överlåtelse eller tagande i bruk för annat ändamål av krematorium (kungörelsen rörande begravningsplatser och gravar).

Synpunkter på den framtida uppsikten över begravningsväsendet m. m.

En statlig uppsikt över begravningsväsen- det av i princip den art, som nu utövas i enlighet med lagen om gravrätt m.m. jämte begravningskungörelsen, bör bestå. I vissa hänseenden synes dock formerna för denna uppsikt kunna ifrågasättas; Som ett sam- hällsintresse framstår, vad gäller anläggan- de m.m. av begravningsplats, att denna ut- formas och vårdas på ett sätt som är be- tryggande från bl. a. hälsovårdssynpunkt och som står i samförstånd med det känslo- engagemang, som hör samman med omhän- dertagandet av den dödes kvarlevor. Ett samhällsintresse är vidare att begravnings-

platsen i funktionellt och estetiskt hänseen- de får en god utformning, vilket också gäller dess byggnader. Ett samhällsintresse är också att de kulturminnesvårdande syn- punkterna i förekommande fall beaktas. Det kan däremot ifrågasättas, om det i alla hänseenden är erforderligt, att staten ut- övar en särskild granskning av begravnings- platser och byggnader på begravningsplats, såsom nu sker för att tillgodose dessa intressen. I varje fall synes det böra över- vägas, om inte den granskning som sker enligt byggnadslagstiftningen är tillfyllest för att tillgodose de estetiska, tekniska och funktionella krav, som bör gälla för an- läggande m.m. av begravningsplats och byggande därstädes. I sådant fall får det förutsättas att genom ett centralt statligt övervakande och rådgivande organ vägle- dande normer och anvisningar utarbetas i dessa ämnen. Denna funktion hör ej själv- klart samman med ämbetet, vilket som huvuduppgift har att vara centralorgan för kulturminnesvården i landet. Ämbetets er- farenheter och kunskaper rörande miljöför- hållandena kring landets kyrkor saknar dock ej betydelse i sammanhanget.

Vissa skäl talar emellertid för att den statliga gransknings- och rådgivningsverk- samhet beträffande begravningsväsendet. som nu utövas av riksantikvarieämbetet, bör bibehållas i nuvarande omfattning. Detta kan ske genom medverkan antingen av central statlig myndighet eller av läns- styrelserna. Fördelen med en regional dele— gering 'av beslutanderätten i de ärenden som nu tillhör riksantikvarieämbetet enligt be- gravningskungörelsen, synes främst vara möjligheten till en närmare kontakt mellan beslutsmyndigheten, remissorganen och be- gravningsplatsinnehavaren. Å andra sidan förutsätter en delegering att möjligheter till kvalificerad granskning skapas vid samtliga berörda organ. Risk finns ändå för att det kan bli svårt att upprätthålla en kon- sekvent bedömning över hela landet av ifrå- gavarande ärenden. Detta kan anföras som skäl för att ärenden rörande begravnings- platser alltjämt bör handläggas av central myndighet.

13.3.5. Praktiska problem vid borgerlig begravning

De problem som möter dem som önskar en borgerlig begravning berörs inte när- mare i slutbetänkandet. Frågan tas dock upp av justitiekanslern, länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, Förbundet för religionsfrihet, Mo- derata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Förbundet för kristen enhet.

Enligt justitiekanslern

är problemet med begravningsväsendet icke begränsat till frågan om begravningsplat- serna. Ett icke mindre ömtåligt problem gäller spörsmålet att ersätta eller snarare supplera den kyrkliga jordfästningen med en borgerlig begravningsakt. Problemet får särskild aktualitet om någon större del av befolkningen kommer att stå utanför kyrk- lig anknytning och till och med vara nega- tivt inställd till all kyrklig verksamhet. Redan nu är det ju tillåtet att ordna profana jordfästningar, varvid de efterle- vande till den döde har att själva utforma ceremonielet. Profana jordfästningar torde förekomma i ytterst begränsad omfattning och i kretsar där man kan på egen hand utforma ceremonielet till en värdig minnes- stund över den avlidne samt vidare endast i anslutning till eldbegängelse. Skulle denna form av begravning bli mer anlitad uppstår frågan om behovet av föreskrifter rörande formerna för den profana jordfästningsak- ten. En dylik föreskrift skulle kunna vara, att profan jordfästning får ske endast i samband med eldbegängelse. Som utred- ningen redovisar i betänkandet SOU 1967: 45 sid. 377 ff., har frågan om införande av legaliserad icke-kyrklig jordfästningsakt prö- vats vid några tillfällen och då avvisats. Ett av de skäl som därvid åberopats har varit att jordfästningen är en kyrklig kultakt och att ur samhällets synpunkt icke finns något

behov av en profan motsvarighet, härtill. Om det emellertid skulle visa .sig att inom icke-kyrkliga kretsar profana minnesstun- der anordnas i ökad utsträckning, kan frå- gan komma i ett annat läge och föreskrif- ter visa sig påkallade till förhindrande av att dylika akter tager former som. ter sig anstötliga för medborgarna i gemen.

Skulle statskyrkosystemet avskaffas anser jag det berörda spörsmålet vara av sådan vikt att det bör prövas på nytt, mot bak- grund av det förändrade förhållandet mel- lan kyrka och stat.

Som framgått av avsnitt 13.2.2 anser länsstyrelsen i Kronobergs län att behovet av värdiga lokaler för begravningscere- monier utan kristet-religiös "anknytning bör uppmärksammas. Länsstyrelsen i Gö- teborgs och Bohus län pekar också på behovet av värdiga lokaler för borgerlig jordfästning (se avsnitt 13.2.1).

Förbundet för religionsfrihet påminner om vissa svårigheter som möter dem som har att ombesörja en borgerlig begravning (se avsnitt 2.5.5).

Enligt Moderata samlingspartiets kvin- noförbund bör de kommunala organen utarbeta lämpliga ceremoniel för borger- liga begravningar,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund skriver.

Samhället bör ganska snart och själv- klart i samband med kyrkans skiljande från staten tillgodose behovet av lokaler för borgerlig begravning, antingen genom att upplåta kyrkliga lokaler eller genom att komplettera de lokaler som nu finns i an- slutning till krematorier med andra, lika- ledes bör behovet av personer som biträder vid icke-kyrkliga begravningsceremonier på något sätt beaktas.

Högerns ungdomsförbund ser ett ut- ökat statligt/kommunalt komplement inom begravningsväsendet som självklart (se avsnitt 13.2.3).

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund anser att det ankommer på sam- hället att tillse att varje medborgare kan få den begravning och därmed den be- gravningsförrättare som han eller hon önskar (se avsnitt 13.2.2).

Enligt Förbundet för kristen enhet

bör det borgerliga begravningsväsendet vä- sentligt upprustas och samhällets service med borgerliga officianter vid jordfäst- ningar, musik och ceremoniel avsevärt för- bättras.

14. Vissa övriga frågor

I detta kapitel redovisas först frågor kring kyrkobyggnaderna, främst ur kul- turhistorisk synpunkt, därefter synpunk- ter på den kyrkomusikaliska verksamhe- ten och slutligen remissinstansernas dis- kussion kring möjligheten av en folkom- röstning i kyrka-statfrågan m. m.

14.1. Samhällets ansvar för kultur- historiskt värdefulla kyrkobyggnader

Som framgått av avsnitt 32.32 har utred- ningen i sin presentation av D-läget be- rört frågan om vården av de kulturhisto- riskt värdefulla kyrkobyggnaderna. Ut- redningen anför.

De allmänna intressen, som kan göra sig gällande beträffande kyrkobyggnaderna, är huvudsakligen att dessa tillförsäkras ett tillfredsställande skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Detta leder i första hand till slutsatsen att kyrkobyggnader bör under- kastas bestämmelserna i byggnadsminnes- lagen, under vars tillämpning de för när- varande ej faller (närmare härom, se SOU 1967: 46 s. 221). Vidare är tänkbart att de rådgivande och övervakande funktioner, som nu jämlikt 1920 års KK med före- skrifter rörande det offentliga byggnads- väsendet tillkommer riksantikvarien i fråga

om vården av kyrkobyggnader, bibehålles som en uppgift för denne. Som skäl härför skulle kunna anföras att praktiskt taget alla våra äldre kyrkor utgör omistliga kultur- minnesmärken och att därför ansvaret för vården av dessa — även för det fall de icke formellt förklaras för byggnadsminnen — ytterst vilar på staten. Det må anmärkas att den skisserade ordningen icke i och för sig innebär att staten påtager sig något ekonomiskt ansvar för vården och under- hållet av kyrkobyggnad. I vart fall i det nu behandlade läget, där Svenska kyrkans nuvarande inkomstkällor till stor del bort- fallit, torde dock statliga bidrag till vården av kulturhistoriskt särskilt värdefulla kyrko- byggnader komma att erfordras. (SOU 1968: 11 s. 201.)

14.1.1. Allmänna kommentarer

Allmänna synpunkter på samhällets an- svar för kulturhistoriskt värdefulla kyrko- byggnader förs fram av hovrätten för västra Sverige, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, dom- kapitlet i Lund, stiftsnämnden i Göte- borg, Kyrkomusikernas riksförbund, Mo- derata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund.

14 Övriga frågor Hovrätten för västra Sverige vill

starkt understryka angelägenheten av att kyrkorna väl underhålles och vårdas. Vårt lands kyrkobyggnader representerar i många fall helt unika och omistliga kulturvärden, som det måste vara samhällets uppgift att låta bevara åt framtiden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar (som framgått av avsnitt 1.1.2 och 3.2.1.2).

Alltjämt skänker kyrkorna som monu- mentalbyggnader karaktär åt den bygd där de ligger. Som kulturminnesmärke är de i regel bygdens eller stadens förnämsta. Att överföra dem till ett samfund, som icke har ett organisatoriskt samband med byg- dens offentliga liv i övrigt utan finge be- traktas som en ideell förening, synes läns- styrelsen stötande.

Sannolikt skall det visa sig, att den enda framkomliga vägen är en utvidgning av den borgerliga kommunens kompetens till att omfatta jämväl de kyrkokommunala arbetsuppgifterna, i vart fall de arbetsupp- gifter som äro av ekonomisk eller rent profan natur. Frågan bör sålunda utredas. Därvid bör särskilt uppmärksamhet ägnas åt förvaltningen av kyrkobyggnaderna, som av ålder har haft ett nära sammanhang med den territoriella församlingen. Ansva- ret för dessas vidmakthållande bör alltjämt vara en allmän angelägenhet och sålunda åvila den borgerliga kommunen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att

för bevarandet av byggnadsminnesmärken — våra domkyrkor och andra märkliga kyrkobyggnader — torde samhället inte kunna avsäga sig ett ansvar.

Även det borgerliga samhället ställs inför vissa öppna frågor när det gäller

ett C-läge, framhåller domkapitlet i Lund och fortsätter.

Eftersom kyrkan förutsättes alltjämt ha hand om kyrkobyggnaderna, uppstår frågan hur man skall ställa sig i de fall, då den kyrkliga organisationen av ekonomiska el- ler kanske av rent praktiSkt-organisatoriska skäl inte anser sig böra behålla en kyrka på viss ort.

Stiftsnämnden i Göteborg skriver att

frågan om vård av de kyrkor, som kan bli övertaliga på grund av folkminskning och förändrad prästerlig tjänsteorganisation, bör ingående prövas.

Kyrkomusikernas riksförbund uttalar.

Av samhället kräves ofta kulturvårdande insatser. Värdefulla kyrkobyggnader med dyrbara inventarier i form av orglar och andra konstskatter får icke förfaras utan måste skyddas och bevaras för att i fram- tiden vittna om gångna tiders konstnärliga skapande. Ett reformerat A-läge framstår som det enda möjliga alternativet för att dessa kulturhistoriska problem ska kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund hävdar att

bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader måste anses vara en sam- hällelig plikt. Stat och kommun bör därför bidra till underhållet av sådana kulturmin- nesmärken.

Staten bör svara för kyrkobyggnaders vård och bevarande ur kulturhistorisk synpunkt, skriver Folkpartiets kvinnoför- bund.

Högerns ungdomsförbund anser att

uppgiften att underhålla historiskt och kul- turellt värdefulla kyrkliga byggnader bör

rimligen åligga ägaren, d.v.s. enligt HUF:s mening kyrkan. Det är emellertid givet, att staten bidrar ekonomiskt till denna verk- samhet.

14.1.2 Statlig uppsikt

Frågorna om statens uppsikt över kyrko- byggande och kulturminnesvård behand- las av riksantikvarieämbetet och i ett särskilt yttrande från en ledamot av domkapitlet i Visby.

Riksantikvarieämbetet ger — som en komplettering av utredningens framställ- ning — en utförlig redogörelse för den historiska utvecklingen samt nu gällande bestämmelser och dessas tillämpning. Vi- dare diskuterar ämbetet hur de intressen som faller inom dess kompetensområde kan eller bör tillgodoses i de av utred- ningen alternativt uppställda kyrka-stat- relationerna. Vad ämbetet anför under rubriken Kyrkobyggnader m. rn. (nedan s. 461) har delvis återgetts i avsnitt 3.2.1.4.3. Ett vidare utförande av dessa synpunkter är, skriver ämbetet,

beroende av de förslag som 1965 års mu- sei_ och utställningssakkunniga kan komma att framlägga rörande målet för och orga- nisationen av samhällets kulturminnesvård.

Efter den ovan nämnda historiska re- dogörelsen går ämbetet in på nuvarande bestämmelser.

Gällande stadgar i 1920 års kungörelse avser reglering av vissa åtgärder beträf- fande kyrkobyggnader, kyrkotomt samt vis- sa byggnader jämte fasta anordningar på kyrkotomt enligt följande:

I:]. uppförande av kyrkobyggnad; 2. att taga kyrkobyggnad, vartill nybygg- nadsförslag ej godkänts av Kungl.

Maj:t, i stadigvarande bruk för sitt ändamål;

3. att taga kyrkobyggnad i bruk för an- nat än det därmed avsedda ändamålet;

4. till-, på- eller ombyggnad, rivning eller flyttning av kyrkobyggnad;

5. förnyelse eller väsentlig ändring av inredning i kyrkobyggnad eller annan åtgärd som avsevärt påverkar dess ut- seende;

2:1. planering och ordnande av kyrkotomt, som icke tillika skall vara begravnings- plats;

2. utvidgning eller annan icke oväsentlig förändring av dylik tomt;

3. att taga dylik tomt i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet;

få:]. att på kyrkotomt (som icke tillika är eller skall vara begravningsplats) upp- föra annan byggnad än kyrkobygg- nad, krematorium eller kolumbarium ävensom mur, portal eller annan sådan fast anordning;

2. till-, på- eller ombyggnad, rivning eller flyttning av dylik byggnad eller an- ordning; förnyelse eller väsentlig änd- ring av dess fasta inredning eller an- nan åtgärd som avsevärt påverkar dess utseende såsom ny färgsättning, ut- förande eller bortrivande av konstnär- lig utsmyckning eller dylikt.

Innan församling låter upprätta förslag i ovan nämnda ämnen bör riksantikvarien beredas tillfälle att meddela råd och anvis- ningar. Upprättade förslag skall innan de bringas till utförande inges till riksantikva- rien för Kungl. Maj:ts eller riksantikva- riens prövning.

Administrativ ordning

Beslutanderätten ankommer från och med den 1 januari 1969 på Kungl. Maj:t i ären- dekategorierna 113 och 2:3. Riksantikvarien är granskningsmyndighet och skall med eget yttrande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. I övriga ärenden tillkom- mer beslutanderätten riksantikvarien.

Det åvilar sökanden att till förslagshand-

lingarna foga yttrande från byggnadsnämn- den i ärendekategorierna 1:1, 2:1 och 3:1, d.v.s. då fråga är om nybyggnad eller ny- anläggning.

Det åligger riksantikvarien att, när ären- dets art det påkallar, inhämta yttrande från vederbörande domkapitel, huruvida ur för— samlingssynpunkt eller eljest ur kyrklig syn- punkt något är att erinra mot den föreslag- na åtgärden. I övrigt regleras ej remissför- farandet i kungörelsen. Enligt praxis inhäm- tas i allmänhet yttrande från landsantikva- rie och ofta från länsarkitekt. Andra re- missorgan kan förekomma i vissa fall så- som statens konstråd, statens planverk, sta- tens vägverk m.fl. Vidare inhämtas regel- mässigt yttrande av byggnadsnämnd i såda- na ärenden som avser åtgärder, vartill byggnadslov erfordras enligt byggnadslag och byggnadsstadga.

Granskningens nuvarande innebörd

Allmänt

Av den historiska tillbakablicken framgår, att uppsikten över hur kyrkobyggnad skall uppföras har uppkommit ur den Konungen tillkommande rätten att förordna om eller meddela tillstånd till uppförande av kyrka. Från att till en början främst ha varit en prövning av det tillämnade byggnadsföre- taget ur teknisk/ekonomisk synpunkt, har uppsikten successivt fått till syfte att tillse, att önskvärd standard upprätthålles be- träffande kyrkobyggnads funktion, tekniska utförande och estetiska kvaliteter samt att kulturminnesvårdande intressen tillgodoses. Genom lag den 13 december 1968 med be- stämmelser om godkännande av kyrkobygg- nad jämte kungörelse av samma datum om ändring av 1920 års kungörelse har denna så att säga tekniska aspekt på statsmyndig- hets prövning av kyrkobyggnadsärenden i viss mån betonats. Under Kungl. Maj:ts prövning i första instans kommer nu enligt 1920 års kungörelse enbart fråga om tagan- de av kyrkobyggnad eller kyrkotomt i bruk för annat ändamål än det avsedda. Att beslutanderätten i dessa ärenden kvarligger hos Kungl. Maj:t torde ha till syfte att

skapa garantier för att pietetens krav blir tillgodosedda. (Av samma skäl ankommer enligt 1963 års lag om gravrätt m.m. be- slutanderätten i motsvarande ärenden på länsstyrelsen vad gäller begravningsplatser liksom krematorier.)

Nybyggnader och nyanläggningar Granskningen avser förslagets funktionella och estetiska egenskaper. Såvitt angår bygg- nad innefattar granskningen även inredning och konstnärlig utsmyckning. Vad angår konstruktions- och installationstekniska frå- gor är granskningen summarisk. Fullständig teknisk granskning sker vid den normala byggnadslovsprövningen. Granskning av kostnadsberäkning utförs som regel ej. I vissa fall har förekommit en mera ingående prövning av det tillämnade byggnadsföre— tagets rationalitet, varvid frågor som kyrko- byggnadens lokalisering, storlek och utfö- rande med hänsyn till kostnadsaspekten be- handlats. I samband med ärendets hand- läggning förekommer i flertalet fall att för- slaget genomgår större eller mindre bear- betningar.

Åtgärder beträffande befintlig byggnad eller kyrkotomt Granskningen innefattar dels funktionella, tekniska och estetiska, dels kulturminnes- vårdande synpunkter. Till skillnad från vad som gäller om nybyggnader läggs i hithörande ärenden stor vikt vid de tek- niska frågorna, vilkas speciella natur ford- rar särskilda överväganden och hänsynsta- ganden. Remiss av sådana byggnadsteknis- ka ärenden sker ofta till byggnadsstyrelsen. I principiella frågor sker även samråd med den nyinrättade forskningsgruppen för bygg- nadsminnesvård vid statens institut för byggnadsforskning. Samarbetet syftar till att så småningom kunna upprätta allmänna restaureringstekniska anvisningar. Gransk- ning av kostnadsuppskattning sker endast i sådana fall, då fråga är om användande av statsmedel för företagets utförande, som regel endast ifråga om domkyrkor. Besiktning på platsen utföres mestadels i

ärenden av större omfattning genom ärnbe- tets tjänstemän och/eller landsantikvarie samt i vissa fall av länsarkitekt.

Ämbetet redovisar därefter vissa syn- punkter på den framtida uppsikten över kyrkobyggandet m. m.

Allmänt

Den statliga kontrollen av kyrkobyggandet utövas i dag från två principiella utgångs- punkter. Dels utgår kontrollen från kyrko- lagens 1011, vari >>uppsikt, vård och för- svar» av kyrkan anförtros Konungen och sålunda åvilar statsmyndigheterna. Stats- uppsikten har därmed en klart positiv na- tur. Dels utgår kontrollen från det rena statsintresset, att vissa för samhället vä- sentliga synpunkter på vederbörligt sätt be- aktas av de kyrkliga organen. Den senare utgångspunkten kan sägas huvudsakligen ligga till grund för den statsuppsikt, som regleras av 1942 års kungörelse angående vården av vissa kyrkliga inventarier. Det är sålunda ett allmänintresse att kyrkans kul- turhistoriskt märkliga inventarier bevaras och vårdas på ett ur kulturminnesvårdens synpunkt riktigt sätt. Likaså kan den senare utgångspunkten betraktas som huvudsaklig grund för de bestämmelser som ges i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet om Kungl. Maj:ts och riksantikvariens medverkan vid församlings byggande och vård av kyrka m.m. Det är sålunda ett samhällsintresse att kyrkobyggnader och andra kyrkan till- höriga byggnader m. m. bevaras och vårdas på ett ur kulturminnesvårdande synpunkt riktigt sätt, att viss teknisk och estetisk stan- dard upprätthålles vid nybyggnad etc.

De uppgifter som åvilar riksantikvarien enligt 1920 års kungörelse rörande kyrko- byggnader m.m. samt praxis vid dess till- lämpning innebär emellertid samtidigt att staten tillhandagår kyrkan med råd och an- visningar i byggnadsfrågor, vilket härvidlag

ger statsuppsikten en positiv natur av sam- ma art som åsyftas i kyrkolagens 10:1.

Kyrkliga inventarier

De allmänintressen som tillgodoses genom 1942 års kungörelse rörande vården av vissa kyrkliga inventarier gäller föremål av spe- ciell art. Kungörelsens bestämmelser gäller sålunda inte kyrkliga inventarier i allmän- het utan endast sådana föremål som det ur kulturminnesvårdande synpunkt är angelä- get att bevara och vårda. Bestämmelserna bör således bestå, oavsett kyrkans förhål- lande till staten. Tillsynen över att dessa föremål vårdas på lämpligt sätt bör kvar— ligga hos ämbetet såsom kulturminnesvår- dens centralorgan, oavsett kyrkans förhål- lande till staten. En delegering av beslutan- derätten från Kungl. Maj:t till riksantikva- rieämbetet i fråga om överlåtelse av dessa föremål bör kunna övervägas, oavsett kyr- kans förhållande till staten. Oavsett kyrkans förhållande till staten bör vidare övervägas att i stället för kungörelsen stifta en sär- skild lag, avseende kyrklig inredning och utrustning av sådant kulturhistoriskt värde, att särskilda skyddsbestämmelser bör gälla. Vid de fria lägena (B, C och D) är en så- dan lag nödvändig.

Kyrkobyggnader rn. m.

Vad gäller de allmänintressen som tillgodo- ses genom specialbestämmelserna rörande kyrkor m.m. i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga bygg- nadsväsendet är läget följande.

Jämförbara bestämmelser för tillgodo- seende av de kulturminnesvårdande syn- punkterna finns, beträffande statliga bygg- nadsverk, i samma kungörelses specialföre- skrifter rörande byggnadsminnesmärken samt, beträffande icke kyrkliga eller stat- liga byggnader, i 1960 års lag om byggnads- minnen med tillämpningskungörelse (SFS 1960 nr 690 och 691). Vissa generella an- visningar av vägledande karaktär finns dessutom i den allmänna byggnadslagstift- ningen.

Samhällets intresse av att byggnader i all- mänhet uppfyller viss standard i olika hän- seenden uttrycks i byggnadslagstiftningens stadganden, som också äger tillämplighet på kyrkans byggande och byggnader. Ur den allmänna byggnadsregleringens syn- punkt torde knappast kyrkliga byggnader böra intaga någon särställning. Som följd härav skulle kunna hävdas att specialbe- stämmelser om kyrkor m.m. av den art som ges i 1920 års kungörelse endast bör bibehållas vid en i princip oförändrad rela- tion mellan kyrkan och staten och att de därvid är uttryck för ett statligt tillvarata- gande av ett kyrkligt intresse.

För närvarande åvilar uppsikten över kyr- kobyggandet ämbetet. Uppgiften kan ej sä- gas sammanhöra med det egentliga verksam- hetsområdet för ämbetet såsom kulturmin- nesvårdande myndighet men synes ej heller naturligen kunna överföras på annat statligt expertorgan för byggnadsfrågor. I det fall en centralstyrelse över kyrkan tillskapas i A-lä- get och en central uppsikt över kyrkobyg- gandet anses böra bestå, skulle i och för sig till centralstyrelsen kunna överföras de råd- givande och granskande uppgifter, som en- ligt 1920 års kungörelse nu ankommer på riksantikvarien och som ej faller under det naturliga kompetensområdet för ett kultur- minnesvårdens expertorgan. Detta synes mot bakgrund av vad som ovan sagts kunna ske, oavsett om denna centralstyrelse är stat- lig eller kyrklig. En förutsättning härför är dock att centralstyrelsen får tillräckliga eko- nomiska resurser för att till sig kunna knyta erforderlig sakkunskap.

Kompetensfördelningen mellan en sådan centralstyrelse och riksantikvarieämbetet så- som kulturminnesvårdande myndighet synes kunna upprätthållas på i princip samma sätt.

I det ena alternativet, vilket enligt ämbe- tets mening endast äger aktualitet i fall av en statlig centralstyrelse, kan den generella uppsikten över kyrkobyggandet sådan den nu regleras genom 1920 års kungörelse i principiellt oförändrad form överföras till centralstyrelsen. Den kulturminnesvårdande aspekten skulle därvid tillgodoses på i prin-

cip samma sätt som skedde innan riksantik— varien övertog byggnadsstyrelsens myndig- hetsfunktioner beträffande kyrkobyggandet. Det skulle sålunda ankomma på centralsty- relsen att samråda med ämbetet, då fråga är om åtgärd av betydelse ur kulturhisto- risk synpunkt. Skulle ämbetet och centralsty- relsen därvid stanna i olika meningar, skulle frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Relatio- nerna mellan centralstyrelsen och ämbetet skulle därmed i princip vara desamma som fram till den 1 juli 1967 rådde mellan bygg- nadsstyrelsen och ämbetet.

Enligt det andra alternativet skulle den statliga uppsikten över att kyrkobyggnad, kyrkotomt samt byggnader och vissa fasta anordningar på kyrkotomt vårdas på ett ur kulturminnesvårdande synpunkt lämpligt sätt, utövas på i princip samma sätt som gäller beträffande statliga byggnadsminnes- märken eller byggnadsminnen, d.v.s. med riksantikvarien eller i vissa fall Kungl. Maj:t som granskande och beslutande myndighe- ter. Detta förutsätter inventering av samt- liga landets kyrkor med tillhörande mark och byggnader samt registrering av vissa av dem helt eller delvis såsom skyddsobjekt. Även i detta alternativ kan ingå att kyrkans centralstyrelse utövar gransknings- och råd- givningsverksamhet i fråga om kyrkligt byg- gande och byggnadsvård m.m., som ej av- ser de speciella skyddsobjekten.

Förutsättningarna för att på kyrkobygg- nader m.m. tillämpa antingen specialbestäm- melserna rörande byggnadsminnesmärken i 1920 års kungörelse eller bestämmelserna i 1960 års lag om byggnadsminnen belyses i det följande.

Byggnadsminnesmärken

Specialbestämmelserna rörande byggnads- minnesmärken i 1920 års kungörelse äger i formellt hänseende nu tillämplighet dels på byggnadsverk som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning (18—19 55), dels en- bart på byggnadsverk som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinsti- tutions omedelbara inseende (20—27 åå).

I kvalitativt hänseende krävs för att före- skrifterna skall kunna tillämpas på visst byggnadsverk, att detta på grund av kultur- historiskt eller konstnärligt värde är att be- trakta såsom minnesmärke.

Begreppet byggnadsverk definieras ej i kungörelsen. Såsom byggnadsminnesmärken har av Kungl. Maj:t fastställts fristående portaler. I samband med beslut om bygg- nadsminnesmärken har av Kungl. Maj:t gi- vits skyddsföreskrifter gällande fasta anord- ningar i deras närhet, såsom staket etc. Vid beslut om byggnadsminnesmärken har av Kungl. Maj:t vidare meddelats skyddsföre- skrifter gällande minnesmärket omgivande område. Stadgandenas tillämplighetsområde i sakligt hänseende innefattar enligt praxis sålunda samtliga byggnader och anordning- ar som omnämnes i samma kungörelses spe- cialbestämmelser angående kyrkor rn. m.

Genom kungörelsens 18 5 har dels givits allmänna rekommendationer för lämplig omvårdnad av byggnadsminnesmärke, dels ålagts riksantikvarien att utöva inseende över denna omvårdnad och utfärda närmare föreskrifter och anvisningar rörande den— samma. Genom 19 å åvilar det vederböran- de förvaltningsorgan att före rivning, för- ändring eller mera omfattande reparation av byggnadsminnesmärke låta utföra en de- taljerad dokumentering av byggnadsverkets dittillsvarande tillstånd, att komplettera den- na dokumentering under arbetenas gång samt att insända ifrågavarande dokument till riksantikvarien.

18 och 19 åå har genomgående karaktä- ren av allmänna anvisningar eller rekom- mendationer och torde sålunda ej medge förelägganden med ovillkorlig verkan. Vi- dare stadgas i 19 5 endast om anmälan om företagen rivning, förändring etc., ej om anmälan av förslag till sådana åtgärder. Föreskrifter om registrering av denna kate- gori av byggnadsminnesmärken saknas. Där- med är det i praktiken beroende av de skilda förvaltningsorganens bedömning, huruvida och i vilken utsträckning föreskrifterna skall bli gällande för aktuella byggnadsföretag. I ett A-läge är dessa föreskrifter alltjämt tillämpliga på kyrkliga byggnadsverk. För

att tillgodose de kulturminnesvårdande in- tressena är föreskrifterna otillräckliga.

Enligt 20 & bestämmer Kungl. Maj:t, vil- ka staten tillhöriga eller under statsmyndig- hets eller statsinstitutions omedelbara in- seende stående byggnadsverk, som med hän- syn till egenskap av byggnadsminnesmärke skall åtnjuta särskild därefter lämpad om- vårdnad. Detta sker på. förslag av riksantik- varien efter hörande av övriga berörda myndigheter. Över dessa fastställda bygg- nadsminnesmärken har riksantikvarien att föra förteckning. Genom föreskrifterna i 21—22 åå är hithörande byggnadsminnes- märken tillförsäkrade ett mycket omfattande skydd.

Förslag till varje åtgärd rörande byggnad eller inredning, som ej är att hänföra till vanligt underhållsarbete eller brådskande re- parationsåtgärd, skall således godkännas av riksantikvarien, innan åtgärden verkstäl- les eller på ett för arbetets utförande bin- dande sätt förberedes. Är åtgärden att hän- föra till nybyggnad, skall ärendet efter utlå— tande av riksantikvarien avgöras av Kungl. Maj:t, liksom då fråga är om rivning, över- låtelse eller flyttning av sådant minnesmär- ke eller dess inredning. Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må sådant minnesmärke ej heller användas till ändamål, varigenom dess konst- närliga eller kulturhistoriska värde förmins— kas.

I princip torde, enligt ämbetets mening, dessa föreskrifter i ett A-läge formellt kun- na utsträckas till att avse kyrkliga bygg- nadsverk. Föreskrifterna tillgodoser väl de kulturminnesvårdande intressena.

Byggnadsminnen

De kvalitetskriterier, som i lagen om bygg- nadsminnen anges för att en byggnad skall av riksantikvarien kunna förklaras för bygg- nadsminne, är att byggnaden skall bevara egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull hän- delse och att den med hänsyn därtill skall vara att betrakta som synnerligen märklig (1 å)—

Ehuru själva lagtexten ej lämnar ledning

för hur begreppet »byggnad» skall tolkas, torde det stå klart att begreppet är att fatta i en relativt vidsträckt bemärkelse. Byggnads- minnesutredningen har sålunda i sitt betän- kande (SOU 1956: 26) under begreppet in- nefattat t. ex. murar, vallar, brunnar och bryggor. Det synes därmed som om under lagens byggnadsbegrepp även i princip kan innefattas mur, portal eller annan sådan fast anordning på kyrkotomt, varom 1920 års kungörelse talar (29 5 mom. 1 b).

De i lagen angivna kvalitetsförutsättning- arna för att en byggnad skall kunna förkla- ras för byggnadsminne är av rent antikva- risk natur. Vid bedömningen kommer emel- lertid självfallet även byggnadens estetiska värde i beaktande. Dock torde lagen i en— lighet med departementschefens uttalande i prop. 1960: 161 kunna tillämpas endast på sådana estetiskt framstående byggnader, som har tillräcklig ålder för att ett kultur- historiskt perspektiv skall kunna anläggas på frågan om deras värde. I detta hänseende skiljer sig lagen från specialbestämmelsema rörande byggnadsminnesmärken i 1920 års kungörelse, enligt vilka byggnadsverk kan förklaras såsom byggnadsminnesmärken en- bart på grund av konstnärligt värde.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall enligt 2 5 genom skyddsföreskrifter anges i vilka delar bygg- naden icke får ändras samt i vilka hänseen- den och på vad sätt ägaren har att sörja för byggnaden. Där så erfordras kan enligt 25 även föreskrivas, att byggnaden kringlig- gande område skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär icke för- vanskas. Skyddsföreskrifter skall i görli- gaste mån utformas i samförstånd med ägaren och hänsyn skall därvid tagas till dennes skäliga önskemål.

Enligt 3 5 krävs riksantikvariens tillstånd för ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter.

Försummar ägaren sin vårdnadsplikt, kan (enligt 4 &) länsstyrelsen på framställning av riksantikvarien ålägga ägaren att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga åtgärder, såvida dessa icke är oskäligt betungande. Om föreläggandet ej efterkommes, kan läns-

styrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

Ägare av byggnad eller område med skyddsföreskrifter är enligt 5 & berättigad till ersättning av kronan, om föreskrifterna medför sådan inskränkning i rätten att nytt- ja egendomen, att ägaren endast kan förfoga över densamma på sätt, som står i uppen- bart missförhållande till egendomens tidi- gare värde.

I den form lagen nu har skulle den så- lunda efter erforderlig vidgning av dess tillämpningsområde i formellt hänseende kunna meddela skydd åt dels kulturhistoriskt synnerligen märkliga kyrkobyggnader samt övriga byggnader och murar, portaler och andra liknande fasta anordningar på kyrko- tomt och begravningsplats, dels sådan kyrko- tomt eller begravningsplats som ansluter till det egentliga byggnadsminnet. Med den upp- ställda regeln om rätt till ersättning torde det stå klart att sådant krav vad gäller nu nämnda byggnader och områden endast i sällsynta undantagsfall kan komma att resas.

Enligt ämbetets mening förutsätter de i lagen uppställda kriterierna inte en sådan restriktivitet vid lagens tillämpning att vissa kyrkliga byggnader med avsevärt kultur- historiskt värde ej skulle kunna ställas under dess hägn. Emellertid vill ämbetet betona att ett konstnärlighetskriterium liknande det som finns i 1920 års kungörelse bör in- föras i lagen.

Jämförelse mellan alternativen i A-läget

För alternativ 1 talar främst förhållanden som beror av den speciella karaktär som kyrkobyggnaderna äger. Genom kontinuer- liga förändringar av byggnadsstomme, arki- tektoniska detaljer, inredning och utrustning har flertalet kyrkor ett så sammansatt värde i kulturhistoriskt och konstnärligt hänseen— de, att en klassificering av dem såsom an- tingen minnesmärken eller icke-minnesmär- ken ter sig svårgenomförbar. Skulle man genom att sätta ett relativt högt tröskelvärde kunna välja ut en till omfånget någorlunda begränsad elitgrupp såsom särskilda skydds—

objekt, torde ärenden rörande ett flertal icke-skyddsobjekt ändå komma att innefatta kulturminnesvårdande spörsmål av vikt. Om man å andra sidan hävdar att den största delen av landets ca 3 000 kyrkor helt eller delvis är av sådant kulturhistoriskt värde, att de bör anses uppfylla de kvalitetskrite- rier som anges i specialbestämmelserna rö- rande byggnadsminnesmärken i 1920 års kungörelse eller i lagen om byggnadsmin- nen, följer därav omfattande inventerings-, klassificerings- och registreringsarbeten. De speciella problem och betydande resursbe- hov som följer av en klassificering av kyrko- byggnader efter kulturhistoriskt värde upp— kommer sålunda ej vid val av alternativ 1. Mot alternativet talar att konstruktionen kan leda till visst dubbelarbete och sålunda onödig resursförbrukning. Mot alternativ 1 synes också kunna tala att centralstyrelsen naturligen kan komma att hävda kyrkliga intressen som i vissa fall strider mot de kulturminnesvårdande synpunkterna, varav skulle kunna följa att ärenden rörande kyrkobyggnader i avsevärd omfattning kom att hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgö- rande. Mot alternativ 1 talar vidare princi- pen att samtliga landets byggnadsverk med ett visst kulturhistoriskt tröskelvärde helst bör ges samma författningsmässiga defini- tion och skydd oberoende av ägare eller funktion.

Utöver vad som ovan har sagts i samband med alternativ 1 gäller om alternativ 2, att den registrering av vissa kyrkliga byggnader, som alternativet förutsätter, kommer att fordra ansenlig tid att genomföra. Det är därför nödvändigt att vid ett val av alterna- tiv 2 meddela övergångsbestämmelser, för- slagsvis innebärande anmälningsplikt till riksantikvarieämbetet innan sådan åtgärd vidtages på ej såsom skyddsobjekt registre- rad befintlig kyrka, kyrkotomt eller bygg- nad eller anordning på kyrkotomt, för vil- ken riksantikvariens tillstånd nu erfordras. Det skulle då ankomma på ämbetet att ef- terhand bedöma huruvida och i vilken ut- sträckning byggnad eller anordning eller område bör registreras såsom skyddsobjekt. Ett genomförande av detta förutsätter dock

en förstärkning av ämbetets resurser och en tillräckligt lång övergångsperiod.

B-, C- och D-Iägena

I fall av ett fritt läge (B, C, D) bör naturli- gen den särskilda statliga uppsikten över kyrkobyggandet med vad därtill hör enligt 1920 års kungörelse upphöra och ersättas med den rättsliga reglering som gäller för byggnads- och fastighetsfrågor i allmänhet. För att tillgodose de kulturminnesvårdande intressena bör befintliga kyrkor, omgivande områden och andra kyrkliga byggnader åt- njuta skydd enligt lagen om byggnadsmin- nen samt en ny lag, ersättande 1942 års kungörelse angående vården av vissa kyrk- liga inventarier, stiftas om kulturhistoriskt värdefull kyrklig inredning och utrustning.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten av domkapitlet i Visby, Iandsantikvarien Svahnström.

Vad beträffar den sektor inom kyrkan, som jag i egenskap av kulturminnesvårdare har att särskilt beakta, uppställer sig vid den av mig förordade övergången till en fri kyrka problem, som måste göras till före- mål för fortsatt utredning.

När det gäller kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader föreligger i princip inget hinder för att de tillförsäkras skydd genom föreskrifter utfärdade med stöd av 1960 års lag om byggnadsminnen. Därför krävs en- dast en mindre ändring i nämnda lags första paragraf.

Urvalet av de kyrkor, som skall bli bygg- nadsminnen, är ett grannlaga och tidskrä- vande företag. Nu gällande bestämmelser rörande kyrkobyggnader, meddelade i KK den 26 nov. 1920, måste därför förbli i kraft intill dess det slutliga urvalet av kyrkliga byggnadsminnen verkställts. Bl.a. med hänsyn härtill är det nödvändigt att kyrkan tills vidare får behålla sin beskatt- ningsrätt.

Betydligt svårare problem möter ifråga om kyrkornas kulturhistoriskt .och konstnär- ligt värdefulla inventarier. Dessa åtnjuter för närvarande skydd med stöd av KK den 11 dec. 1942. Det finns emellertid inga be- stämmelser, som tillförsäkrar sådana inven- tarier i enskild ägo ett motsvarande skydd och det är inte troligt, att nämnda författ- ning annat än interimistiskt kan få tilläm- pas på en fri kyrkas egendom. För att de kyrkliga inventarierna skall kunna skyddas erfordras sålunda dels en ny lag utformad efter mönster av byggnadsminneslagen, som ju tillkommit för att bereda skydd åt bygg- nader i enskild ägo, dels en inventering och ett urval av de inventarier, som har ett syn- nerligen stort allmänt värde. Även på detta område torde ökad ekonomisk hjälp från staten komma att visa sig erforderlig.

14.1.3 Ekonomiska bidrag från stat och/eller kommun

De ekonomiska problem som framför allt i de fria lägena uppstår beträffande vår- den av kulturhistoriskt värdefulla kyrko- byggnader behandlas av riksantikvarieäm- betet, länsstyrelserna i Kronobergs, Got- lands, Kristianstads, Älvsborgs och Jämt- lands län, domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås, Lund och Visby, stiftsnämnden i Lund, Moderata samlingspartiets kvin- noförbund, Centerns kvinnoförbund, Sve- riges kristna socialdemokraters förbund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund, Kristna studentrörelsen i Sverige och Förbundet för kristen enhet. Flertalet av instanserna anser att stat eller kommun bör bidra ekonomiskt till detta underhåll.

Riksantikvarieämbetet har i sitt — i avsnitt 14.1.2 återgivna _ yttrande talat

om skyddsbestämmelser, avsedda att för- hindra en ur kulturminnesvårdande syn- punkt olämplig behandling av kyrkliga bygg— nader m.m. För att tillgodose intresset av att minnesmärken bevaras samt vårdas och underhålles på lämpligt sätt måste emeller- tid det primära förhållandet råda, att er- forderliga ekonomiska resurser står till buds. I de fria lägena, då kyrkans nuvarande in- komstkällor till stor del har bortfallit, kan, såsom utredningen framhållit (delbet. X. 5. 222), föreligga fara för att kyrkan inte för- mår att på ett tillfredsställande sätt sörja för vården av vissa särskilt kulturhistoriskt vär- defulla kyrkobyggnader. Det får inte heller bortses från att flertalet äldre kyrkor med hänsyn till storlek, byggnadssätt, försörj- ning m. m. utgör ur såväl funktionssynpunkt som ekonomisk synpunkt irrationella lös- ningar av de kyrkliga lokalproblemen. Äm- betet vill sålunda uttrycka farhågor för att den ambitionsnivå vad gäller bibehållande av befintliga kyrkor, som från kulturminnes- vårdens synpunkter ter sig väsentlig, inte kommer att vara ekonomiskt försvarbar, sett ur en fri kyrkas synvinkel. Det kan inte heller anses skäligt att ålägga en kyrka, vars nuvarande inkomstkällor till stor del har bortfallit, underhåll av befintliga byggna- der, vilkas bibehållande innebär uppenbara funktionella och ekonomiska nackdelar.

I den mån det kan hävdas att bevarande av en sådan kyrkobyggnad utgör ett sam— hällsintresse, kan såsom generell princip gäl- la, att ekonomiska bidrag bör utgå från samhällsorgan som kommun, landsting och stat. Ämbetet finner det angeläget att hit- hörande ekonomiska spörsmål ingående penetreras vid det fortsatta utredningsarbe- tet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill be- tona

vikten av att kyrkan ej betungas av ekono— miskt ansvar för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m. De kostnader, som di- rekt är förbundna med bevarandet av dessa minnesmärken, bör enligt länsstyrelsens upp- fattning bestridas av allmänna medel.

Det torde vara realistiskt, skriver läns- styrelsen i Gotlands län (se också avsnit- ten 3.1.2.2 och 3.1.3.1),

att räkna med att i trakter med små, ekono- miskt svaga församlingar många försam- lingskyrkor icke kommer att kontinuerligt användas och att församlingarna icke kom- mer att ha tillräckliga inkomster för att kunna bestrida kostnaderna för underhållet av alla kyrkorna. Landsbygdsförsamlingar- na i detta län kan lätt råka i denna situation. Sådana uppoffringar som församlingarna hittills underkastat sig för kyrkornas istånd- sättande och underhåll kan visa sig helt otillräckliga i ett ändrat läge. De äldre kyrkorna i detta län torde utan undantag få anses som kulturminnesmärken, de flesta av mycket stort värde. Då det måste anses vara ett riksintresse att äldre tiders kultur- minnesmärken både här och i landet i övrigt vidmakthålles i värdigt skick måste staten vara beredd att i avsevärd omfattning bi- draga ekonomiskt. Utredningen har å sidan 201 gjort ett uttalande i frågan. Länsstyrel- sen anser sig böra understryka vikten av att staten verkligen påtar sig denna uppgift i full utsträckning. Den kyrkliga utdebite- ringen på ön —— högst 3 kronor/skattekrona och lägst 0:70 kronor/skattekrona samt i medeltal 1:21 kronor/skattekrona — ger vid handen att en mer omfattande nedgång av avgiftsunderlaget på många håll snart kan göra det omöjligt för församlingarna att i större utsträckning hjälpa till med un- derhållet av kyrkobeståndet. Svårigheterna för medlemmarna i de mest skattetyngda församlingarna att bära de ekonomiska bör- dorna ökas dessutom avsevärt om de nuvarande skatteutjämningsbidragen faller bort.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

I en fri kyrka blir det den från staten skilda kyrkoförsamlingen som får bära hela ansvaret för underhåll av kyrkobyggnader- na. Man kan befara att det för en fri kyrka skulle uppstå svårigheter att anskaffa till- räckliga medel för kyrkobyggnadernas un-

derhåll. Erfarenheter från Frankrike talar i denna riktning.

Våra kyrkobyggnader är givetvis byggda och avsedda främst för centralt kyrkliga ändamål. Men deras användning har icke stannat därvid. Kyrkobyggnaderna och om- rådet däromkring har ofta genom århundra— den varit platsen där man träffats, där man utbytt nyheter och synpunkter, där man i offentliga och enskilda sammanhang har träffats. Även i dagens förändrade sam- hällsförhållanden utnyttjas kyrkobyggnader- na då och då för ändamål, som inte är di- rekt religiösa. Kyrkorna används stundom för konserter, för sjuksköterskeinvigningar, för skolavslutningar och andra liknande än— damål. Kyrkan är, åtminstone på lands- bygden, nästan i regel socknens främsta kulturbyggnad. Ofta är själva kyrkobygg- naden märklig i och för sig, andra gånger rymmer den inventarier, målningar eller dylikt av stort kulturellt intresse.

Under det fortsatta utredningsarbetet är det angeläget att en grundlig diskussion sker av frågan om vården av de vitala kul- turella värden, som många av våra kyrko- byggnader representerar. En tanke är att alla befintliga kyrkor skulle förklaras så- som kulturminnesmärke. I vart fall måste sådant skydd ges åt ett betydligt ökat antal kyrkor. Man får då också förutsätta att staten ställer betydande medel till förfo- gande för vård och skötsel av de ur kultu- rell synpunkt viktigaste kyrkorna.

Erfarenheten torde emellertid ge vid han- den att de statliga medel, som på detta sätt kan ställas till förfogande, inte kommer att vara tillräckliga. Därför bör undersökas, huruvida möjlighet icke bör beredas den borgerliga kommunen att i större eller mindre utsträckning åtaga sig ansvaret för kyrkobyggnaders underhåll.

Vid de ytterligare undersökningar av ekonomiska förhållanden, som enligt läns- styrelsen i Älvsborgs län behövs, bör man, anser länsstyrelsen, särskilt lägga vikt vid de stora kostnader som kyrkan åsamkas genom sin kulturvårdande verksamhet,

vartill kan hänföras underhåll av bl. a. kyrkor (se avsnitt 3.1.3.1). Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör ligga i sakens natur att staten påtager sig det ekonomiska ansvaret för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggna- der.

'

Domkapitlet i Linköping uttalar —— som framgått av avsnitt 3.1.1.l — bl. a.

Skulle kyrkans ekonomi försämras, torde en av kyrkans första — om än smärtsamma uppgifter — bli att överlämna en rad kyrkor till det allmänna för att ej hennes ekonomi från första stund skulle komma att under- grävas. Kyrkans resurser måste i stället an- vändas på ett i andlig mening livsbefräm- jande och livsuppehållande arbete bland människorna. I dag underhålles och för- nyas flertalet kulturminnesmärken i vårt land, d.v.s. bl. a. kyrkobyggnaderna, av de enskilda församlingarna utan bidrag från det allmännas sida. Undantaget utgör sex domkyrkor — de från medeltiden — där kostnaderna för underhållet av kyrkans ytt- re >>monumentalitet>> delas mellan staten och resp. församling. Kyrkans främsta uppgift är dock icke underhåll av kulturminnes- märken, varför en försämrad ekonomi främst kommer att gå ut över kyrkobygg- naderna.

Domkapitlet i Skara anför.

I vart och ett av de fria lägena uppkom- mer en helt ny situation i vad som gäller vården av kyrkliga kulturminnesmärken, i första hand kyrkobyggnader av kulturhisto- riskt eller konstnärligt värde. Det är uppen- bart, att en gentemot staten fri kyrka vid disponerandet av sina ekonomiska resurser måste i så hög grad prioritera de rent and- liga uppgifterna, att någon avsevärd ekono- misk insats från kyrkans sida på detta om- råde icke kan förväntas. Eftersom landets bestånd av kyrkor måste anses representera mycket värdefulla kulturhistoriska tillgång-

ar, torde kunna förväntas att statsmakten på den ifrågavarande sektorn väsentligt ut- ökar sina insatser.

Som framgått av avsnitt 1.1.2 konstate- rar domkapitlet i Västerås att kyrkan har flera funktioner och arbetsuppgifter, som mycket väl sammanfaller med statliga eller kommunala intentioner och som en- ligt domkapitlet motiverar samhällets intressen för kyrkans angelägenheter. Domkapitlet syftar på bl. a. vården av kyrkobyggnaderna. — I samband med att domkapitlet diskuterar frågan om skatt- skyldighet för juridiska personer (se av- snitt 3.l.2.l.2), föreslår man utredning om dessa

skall påtaga sig visst ekonomiskt ansvar för den kyrkliga sektorn i samhället, exempelvis vad beträffar den verksamhet kyrkan bedri- ver såväl för underhåll av sina kulturbygg- nader som på olika andra kulturområden.

Domkapitlet i Lund skriver.

När det gäller mera märkliga kyrkobygg- nader av stort konstnärligt eller kulturellt värde, kan man påräkna, att staten tillskju- ter medel för det antikvariska underhållet av en kyrkobyggnad. Åtskilliga kyrkobygg- nader är emellertid inte av sådan karaktär att det kan anses utgöra ett nationellt in- tresse att de bevaras. Samtidigt kan de dock ofta vara det kanske enda mera bety- dande byggnadsverket på orten och således ha stort lokalt värde. I enstaka undantags- fall skulle man då möjligen kunna lösa frå- gan så som skett med klosterkyrkan i Ystad, vilken övertagits och därefter restaurerats av den borgerliga kommunen men blivit på nytt invigd och nu kan upplåtas bl.a. för kyrkliga ändamål. Överenskommelse härom blir emellertid beroende av de villkor den borgerliga kommunen kan vilja ställa, varför den frihet för kyrkan som C-läget avsåg i sådant fall blir tämligen illusorisk. Att om- ändra övertaliga kyrkor för profant bruk

framstår som stötande för vårt folks reli- giösa känsla och torde i allmänhet vålla sto— ra praktiska svårigheter.

Domkapitlet i Visby känner —— som framgått av avsnitt 3.1.3.1 — sig tvingat till

skepsis i vad avser stiftets möjligheter att inom ramen för en kyrka, organiserad enligt alternativen C eller D, på längre sikt hålla Ordets förkunnelse vid makt och de av så många beundrade kyrkorna i försvarligt skick, kyrkor, som domkapitlet även i fram- tiden i största omfattning vill se icke som döda museikyrkor, vilkas tak i bästa fall nödtorftigt underhålles, utan såsom av den gudstjänstfirande församlingen nyttjade och därför levande kyrkor. Domkapitlet hyser starka tvivel angående möjligheten för de enligt C- eller D-alternativen uppbyggda troligen i ett trängt ekonomiskt läge försatta >>fastlandsstiften>> att ekonomiskt bispringa det i sådant fall nödställda Gotlandsstiftet samt framhåller samtidigt det värdefulla och nödvändiga ekonomiska stöd till stiftet, som enligt nuvarande ordning utgår ur statskas- san.

Domkapitelsledamoten, landsantikva- rien Svahnström, betonar i ett särskilt ytt- rande att det kan befaras

att kyrkans möjligheter att själv svara för dessa byggnaders ofta mycket kostsamma underhåll blir begränsade. Staten måste där- för ikläda sig ett betydligt större ekonomiskt ansvar för de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnadernas underhåll än som hittills varit fallet.

Som också framgått av avsnitt 3.1.3.1 befarar stiftsnämnden i Lund att statsbi- drag till nedlagda församlingskyrkors un— derhåll endast kan påräknas i fall av mera betydande kulturhistoriskt värde.

Centerns kvinnoförbund

finner det självklart att staten genom fri- kostiga anslag skall bidra till underhållet av de kulturellt värdefulla kyrkobyggna- derna. Många av dessa ingår som en bety- delsefull del i vårt svenska kulturarv.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund

ser det som naturligt att staten ger ett utvidgat stöd till de kulturminnesvårdande uppgifter som kyrkan har.

Högerns ungdomsförbund anser att sta- ten skall bidra ekonomiskt till underhåll av historiskt och kulturellt värdefulla kyrkliga byggnader (se avsnitt 14.1.1). Enligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund kan bidrag för vård av kul- turhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader utgå på samma sätt som gäller för andra kulturhistoriska byggnader.

Kristna studentrörelsen i Sverige anslu- ter sig inte i första hand till tanken på allmänna bidrag för detta ändamål.

Om Svenska kyrkan ges andra möjligheter att ekonomiskt bära upp en landet täckande organisation, kunde avkastningen av en mo- derniserad egendomsförvaltning i första hand gå till underhållet av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader.

Förbundet för kristen enhet skriver.

Statliga och kommunala bidrag bör ock- så kunna utgå till restaureringar och un- derhåll av kulturhistoriskt betydelsefulla kyrkobyggnader och andra antikvariska mo- nument i kyrkans ägo. Kyrkoförsamlingarna bör därvid icke finna någon svårighet att tillmötesgå önskemål att vid behov gene- röst och utan annan hyra än vad som gäller direkta driftskostnader upplåta kyrkorum-

men för andra samfund, vilkas kult icke skulle verka störande på lokalernas nor- mala funktion.

14.2 K yrkobyggnaders karaktär av sam- lingslokaler och möjligheter att erhålla bidrag från stat och/eller kommun

Till de tänkbara ekonomiska förmånerna för en fri kyrka (se avsnitt 3.1.3.2) hör möjligheten att erhålla bidrag till kyrko- byggnader med hänsyn till deras karak- tär av samlingslokaler. Tanken har förts fram av länsstyrelsen i Västmanlands län och domkapitlet i Lund.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör nya gudstjänstlokaler kunna få stöd i samma ordning som nu gäller för sam- lingslokaler i övrigt.

När det gäller tillgången till försam- lings- och ungdomslokaler m.m., skriver domkapitlet i Lund,

kan man givetvis tänka sig att statsbidrag i någon form fick utgå för att stödja och vidmakthålla verksamheten i någorlunda oförminskad omfattning. Även om de tidi- gare berörda principiella betänkligheterna mot statsbidrag till kyrklig verksamhet gör sig mindre gällande i fråga om nu antydda önskemål, innebär det dock för kyrkan en källa till osäkerhet att basera en viktig del av sin budget på statsbidrag, som ju i ett trängt statsfinansiellt läge kan komma att hastigt reduceras.

14.3. K yrkomusik

Domkapitlet i Lund och Kyrkomusiker- nas riksförbund har diskuterat kyrkomusi-

kens beroende av svenska kyrkans ekono- miska och organisatoriska ställning.

Till de områden där kyrkan utför en uppgift av allmänt kulturell art hör enligt domkapitlet i Lund den kyrkomusikaliska verksamheten.

Med den spridning denna nu har, skulle det för vårt land innebära en kraftig musi- kalisk utarmning, om den av ekonomiska" eller organisatoriska skäl utsattes för en mera omfattande nedskärning.

K yrkomusikernas riksförbund vill

erinra om vad den nuvarande relationen mellan kyrka och stat betytt för kyrkomusi- ken i Sverige liksom för svenskt musikliv i allmänhet. Vid musikhögskolan och andra utbildningsanstalter musikaliskt och pedago- giskt utbildade fackmän har anställts inom kyrkan och där bedrivit en musikutövning på hög konstnärlig nivå. Detta har haft stor betydelse även för musikverksamheten inom samhället i stort, där kyrkomusikerkåren fortfarande måste räknas som en viktig kul- turfaktor. De årsredogörelser, som kyrko- musikerna årligen avlämnat till domkapit- lens musiksakkunnige ger uttömmande in- formation härom.

I ett C- eller D-läge föreligger risker för att den nuvarande höga musikaliska nivån avsevärt kommer att sänkas, enär tillräck- liga ekonomiska resurser befaras ej kunna ställas till förfogande. Även om under tidi- gare år tiotusentals korister medverkat i de kyrkliga körerna utan ekonomiskt veder- lag, har på senare tid förmärkts behov av mera aktivt stöd från de anslagsbeviljande organens sida, om nuvarande gynnsamma läge, kvantitativt och kvalitativt, ska kunna behållas och ytterligare förbättras. Redan ett uppehållande av nuvarande kyrkomusi- kaliska kvaliteter i de stora stadsförsam- lingarna kräver ett avsevärt ekonomiskt stöd. Svensk kyrkomusik hävdar sig väl även internationellt sett och det borde vara

i allas intresse att detta förhållande fortsät- ter.

KMR vill betona vikten av att kyrko- musikerutbildningen kräver ett ekonomiskt ansvarstagande av statsmakterna och att vid en eventuell skilsmässa mellan stat och kyrka förutsättningar skapas att detta eko- nomiska stöd icke upphör eller försvagas.

KMR hävdar således, att statskyrkosyste- met ur kyrkomusikalisk synpunkt ej medför negativa följder. Den enormt stegrade kyr- komusikaliska aktiviteten under de sista femtio åren, varvid bl.a. 1950 års kyrko- musikerstadga haft en stor betydelse, vittnar om att kyrkomusikernas initiativkraft och förmåga till djärv och omfattande konstnär- lig satsning på skilda områden icke har hämmats av den nuvarande kyrka-stat-rela- tionen. Detta har även möjliggjort försöks- verksamhet inom koral- och mässmusiken, vilken verkat stimulerande på verksamheten.

14.4 Folkomröstning m. m.

Möjligheten att genomföra en folkomröst- ning före det slutliga ställningstagandet i kyrka-statfrågan diskuteras av åtta remissinstanser.

Ett klart ställningstagande för ett ut- nyttjande av folkomröstningsinstitutet gör länsstyrelsen i Kalmar län och Frälsnings- armén.

Länsstyrelsen i Kalmar län

anser att frågan är så betydelsefull att den- samma — sedan sistnämnda utredning full- följts och remissbehandlats — bör bli före- mål för en folkomröstning.

Skulle den parlamentariska utredning- en, skriver Frälsningsarmén,

komma fram till att ett avbrytande av det historiska sambandet mellan stat och kyrka i Sverige skulle äga rum, bör en sådan åt- gärd under inga omständigheter ske utan att rådgivande folkomröstning dessförinnan genomförts. Premisserna bör dock i så fall på förhand klargöras genom en enkel popu- lärframställning av innebörden i de olika alternativen.

Som förord för en folkomröstning kan man tolka uttalanden från länsstyrelserna i östergötlands, Hallands och Västman- lands län samt domkapitlen i Västerås och Växjö.

Då huvudfrågan är av sådan vikt fin- nes, säger länsstyrelsen i Östergötlands län,

skäl för överväganden om icke en rådgi- vande folkomröstning i denna fråga bör äga rum, en tanke som framförts i den allmänna debatten.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Spörsmålet om skilsmässa mellan kyrka och stat torde för flertalet medborgare få anses vara av så väsentlig betydelse att det kan ifrågasättas om icke frågan lämpligen borde bli föremål för allmän folkomröst- ning. En sådan skulle också kunna anses påkallad med hänsyn till att skiftande me- ningar i ämnet kan finnas företrädda inom ett och samma politiska parti.

länsstyrelsen i Västmanlands län

vill gärna ansluta sig till den i den offentliga debatten framkastade tanken på en rådgi- vande folkomröstning i frågan om och när ett par alternativ utformats på sådant sätt att ett meningsfullt val dem emellan kan göras.

I en av de detaljgranskningar som dom- kapitlet i Växjö hänvisar till hävdas, att man kan tyda den låga utträdesprocenten som en opinion för en statskyrka. Men man anser att

den enda möjligheten att säkert få veta hur opinionen ser ut vore att använda sig av folkomröstningsinstitutet. Det tycks i denna fråga vara förhållandevis lätt att formulera klara och entydiga alternativ.

Utan att använda ordet folkomröstning för domkapitlet i Västerås fram liknande synpunkter.

För att få en tydligare bild av den allmän- na folkopinionen, torde det vara värdefullt, att en opinionsundersökning genomföres.

Den enda instans som klart tar ställning mot tanken på folkomröstning är F örbun- det för kristen enhet.

På grund av stat-kyrka-frågans komplice- rade natur torde det icke vara möjligt att göra den till föremål för en folkomröstning. Frågan bör avgöras genom rent politiska beslut i vanlig parlamentarisk ordning.

Ett speciellt förslag framförs av dom- kapitlet i Lund, som anser att en under- sökning av opinionen bland kyrkomed- lemmarna i stort eller bland förtroende- männen i församlingarnas ansvariga organ skulle ge viss vägledning för ställningsta- gandet i kyrka-statfrågan.

5.70 pix/l