SOU 1970:2

Om stat och kyrka : en sammanställning av remissyttrandena över Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11)

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 28 juni 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för utbildningsdepartemen- tet att tillkalla högst sju sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkalla- de dåvarande departementschefen, stats- rådet Palme, ledamoten av riksdagens första kammare, kyrkoadjunkten Per Blomquist, numera biträdande general- direktören Bertil Bolin, ledamoten av riksdagens första kammare Olle Dahlén, ledamoten av riksdagens andra kam- mare, ombudsmannen Gunnar Gustafs- son, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, adjunkten Lena Hjelm- Wallén, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Gunnar larsson och statsrådet Alva Myrdal som sak- kunniga. Departementschefen utsåg Myr- dal att vara ordförande.

De sakkunniga har antagit benämning- en 1968 års beredning om stat och kyr- ka.

Som sekreterare åt beredningen till- kallades den 10 september 1968 byrådi- rektören vid statens personalutbildnings- nämnd Olof Söderberg. Den 8 juli 1969 tillkallades filosofie kandidaten Folke Öjner som biträdande sekreterare. Att

som expert biträda beredningen tillkal- lades den 20 mars 1969 ledamoten av riks- dagens andra kammare, chefredaktören Bertil Zachrisson.

1958 års utredning kyrka-stat över- lämnade våren 1968 sitt slutbetänkande (Svenska kyrkan och staten, SOU 1968: 11). Betänkandet har remissbehandlats.

I direktiven för 1968 års beredning om stat och kyrka framhålls bl. a. att det är värdefullt, att arbetet redan från början sker under beaktande av en så aktuell opinion som möjligt. För att kunna ge underlag till en fortsatt debatt har beredningen därför funnit det lämp- ligt att innehållet i de avgivna yttrande- na över kyrka—statutredningens slutbe- tänkande kommer till allmän kännedom. Beredningen har vidare ansett det nöd- vändigt att för att få en grund för sina egna ställningstaganden -— systema- tiskt genomarbeta de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen. För att tillgodose de i direktiven utta- lade önskemålen och för att underlätta vårt eget arbete har vi därför utarbetat en systematiserad sammanställning av re- missyttrandena, vilken härmed överläm- nas.

Stockholm den 19 december 1969.

Alva Myrdal

Per Blomquist Gunnar Gustafsson

Bertil Zachrisson

Bertil Bolin Lena H jeIm-Wallén

Olle Dahlén

Gunnar larsson

/OIof Söderberg F olke Öjner

1. Val mellan olika alternativ för den framtida

relationen mellan staten och svenska kyrkan

Kyrka-statutredningen sammanfattar i slutbetänkandets kap. 14 en del synpunk- ter som kan vara av betydelse då ställ- ning ska tas till hur den framtida gestalt- ningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan bör vara utformad. In- ledningsvis redogörs för aktuella tenden- ser av betydelse för kyrka-statrelationen, varvid utredningen bl. a. uppmärksam- mar politiska uttalanden av programma- tisk natur om kyrka och religion samt för- ändringar i svenska kyrkans ställning i samhällslivet. Därefter jämförs de lägen utredningen uppställt med den faktiska kyrka-statrelationen i några andra länder. Betydelsen för kyrka-statrelationen av principerna om religionsfrihet och demo- krati diskuteras utförligt. Vidare grans- kar utredningen olika ekonomiska grund- valar för kyrkans fortsatta verksamhet. Slutligen framhålls en del allmänna syn- punkter på frågan om statligt ansvar för den religiösa utvecklingen. ( SOU 1968:11 s. 223 247 .)

I utbildningsdepartementets PM 10.4. 1968 om utformningen av remissyttran- den över kyrka-statutredningens slutbe- tänkande framhölls bl. a.

Inom den närmaste tiden kommer att till-

sättas en parlamentarisk utredning för att ta ställning i huvudfrågan. Remissinstanser— na kommer att få tillfälle att yttra sig över denna utrednings förslag men är givet- vis oförhindrade att redan i detta sam- manhang anlägga synpunkter på huvud— frågan.

De fyra s.k. lägen som utredningen arbetade med har av utredningen sam- manfattningsvis definierats enligt följan- de.

För A-läget har utredningen upptagit re- former som ej ändrar grunderna för rela- tionen mellan staten och kyrkan. Det förut- sättes att i detta läge ett nära samarbete alltjämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl.a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig jord lämnas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ förutsättes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen.

I D-läget har utredningen förutsatt att kyrkan skall vara fri såväl i organisatoriskt avseende som eljest, utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnaderna med tomter förutsättes

dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge har spörsmålen om frihet för kyrkan och om likställighet mellan olika livsåskådningar kunnat renodlas. Detsam- ma gäller religionsfrihetsproblemen. Hän- syn har här icke behövt tagas till de spe- ciella spörsmål om kompetens och kontroll m.m. som uppkommer då någon form av särskilt statligt stöd föreligger.

I B— och C-lägena förutsättes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende fri- ställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra när det gäller ekono- miska förhållanden. Detta kan emellertid få konsekvenser för andra områden, så- som statlig uppsikt och kontroll. I B-läget förutsättes kyrkan bibehålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenk- lad form för uppbörd av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsättes kyrkan ha kvar rätten till kyrklig jord och övrig kyrklig egendom. För C-läget utgår utredningen från att kyrkan liksom i B-läget har kvar rätten till den kyrkliga egendo- men. Däremot förutsättes här, i motsats till vad som gäller i B-läget, att statlig med- verkan vid uppbörd av medlemsavgifter icke kvarstår. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska förhållan- den, som är lägenas utgångspunkter, har undersökningen av olika konsekvenser där- av varit en viktig uppgift för utredningen.

Utredningen är medveten om att med andra utgångspunkter, exempelvis om man

utgår från kyrkosynen eller religionsfrihe- ten, anledning kan finnas att räkna med att andra förutsättningar än de nu angivna kan ifrågakomma för gestaltningen av rela- tionen kyrka-stat. Beaktande av olika aspek- ter kan vidare föranleda alternativ där för lösningen på visst område en aspekt får do- minera medan annan aspekt blir avgörande inom ett annat område. (SOU 1968le s. 22.)

När remissinstanserna diskuterat dessa olika lägen har man emellertid ofta defi- nierat dem på ett annorlunda sätt men samtidigt använt utredningens bokstavs- beteckningar. Det förekommer exempel- vis att man säger sig förorda ett C-läge där staten medverkar vid debitering och uppbörd men ej indrivning av kyrkans medlemsavgifter. Enligt utredningens i det föregående återgivna definition skulle ett sådant system emellertid karakterise- ras som B-läge. — Möjligheterna att ge en översiktlig och samtidigt rättvisan- de bild av remissinstansernas ställnings- taganden i lägesfrågan har härigenom för- svårats.

Utgångspunkt för den följande redo- görelsen har varit varje remissinstans egen beteckning på sitt ställningstagande. Dessa sammanfattas i tablåerna 1.1 och 1.2.

Tablå I .I. Yttranden över SOU 1968:11. Ställningstaganden i lägesfrågan

Fortsatt samband Fritt läge A-läge, Tar inte med uttryck- A-läge, refor- B- C- D- ligen Yttrar Remissinstans Oprec.1 allm.2 mers Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej Svea hovrätt x Hovrätten för västra Sverige X Justitiekanslern )( Kammarkollegiet )( Statskontoret x Kammarrätten X Riksskattenämnden x Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden )( Riksrevisionsverket )( 14 SOU 1970: 2

Fortsatt samband

Riksantikvarieämbetet

Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Uppsala län Länsstyrelsen i Södermanlands län Länsstyrelsen i Östergötlands län Länsstyrelsen i Jönköpings län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Gotlands län Länsstyrelsen i Blekinge län Länsstyrelsen i Kristianstads län Länsstyrelsen i Malmöhus län Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Länsstyrelsen i Älvsborgs län Länsstyrelsen i Skaraborgs län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Örebro län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Kopparbergs län Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Länsstyrelsen i Västernorr— lands län Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Västerbottens län Länsstyrelsen i Norrbottens län

Domkapitlet i Uppsala (res) Domkapitlet i Linköping (res) Domkapitlet i Skara Domkapitlet i Strängnäs Domkapitlet i Västerås (res) Domkapitlet i Växjö (res) X Domkapitlet i Lund Domkapitlet i Göteborg Domkapitlet i Karlstad (res) Domkapitlet i Härnösand Domkapitlet i Luleå Domkapitlet i Visby (res) Domkapitlet i Stockholm (res) Stiftsnämnden i Uppsala Stiftsnämnden i Linköping Stiftsnämnden i Västerås

Stiftsnämnden i Lund Stiftsnämnden i Göteborg Stiftsnämnden i Härnösand Svenska kyrkans centralråd (res) Stiftsrådet i Uppsala

A-läge, med A-läge, refor- Remissinstans Oprec.l allm.2 mera

xd

XXX

Tar inte uttryck- C- D- ligen Yttrar

Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej

XXXX

XX

XX

XX

XX

Fortsatt samband Fritt läge

-läge,

med

A-läge, efor- Remissinstans Oprec.1 allm.2 er3

B- Oprec.1 läge

c- läge

D- läge

Tar inte uttryck- ligen Yttrar ställning sig ej

Stiftsrådet i Linköping Stiftsrådet i Skara Stiftsrådet i Strängnäs Stiftsrådet i Västerås

Stiftsrådet i Växjö X Stiftsrådet i Lund X Stiftsrådet i Göteborg Stiftsrådet i Karlstad Stiftsrådet i Härnösand Stiftsrådet i Luleå

Stiftsrådet i Visby Stiftsrådet i Stockholm (res) Sveriges kyrkliga studieför- bund Svenska kyrkans lekmanna- förbund X * Riksförbundet Kyrkans ung- dom

X

XXXX

X

Frikyrkliga ungdomsrådet Svenska kyrkans församlings-

oeh pastoratsförbund X Svenska prästförbundet Kyrkomusikemas riksförbund X ' Sveriges frikyrkoråd Evangeliska fosterlands-stiftel- sen Filadelfiaförsamlingen i Stockholm Frälsningsarmén X Katolska biskopsämbetet Mosaiska församlingen i Stockholm

Mosaiska församlingen i Malmö Frikyrkliga studieförbundet Förbundet för religionsfrihet Svenska kommunförbundet Svenska landstingsförbundet

Sveriges kommunaltjänste- mannaförbund

LO SACO TCO SR

Arbetarnas bildningsförbund Studieförbundet vuxenskolan Studieförbundet medborgar- skolan Moderata samlingspartiets kvinnoförbund Folkpartiets kvinnoförbund Centerns kvinnoförbund Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund Sveriges kristna socialdemo- kraters förbund

XX

X X X

X

X XX XXXX

Fortsatt samband Fritt läge A-läge, Tar inte med uttryck- A-läge, refor- B- C- D- ligen Yttrar Remissinstans Oprec.1 allm.2 mer3 Oprec.1 läge läge läge ställning sig ej Högerns ungdomsförbund )( Folkpartiets ungdomsförbund )( Centerns ungdomsförbund X Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund )( Kristna studentrörelsen i Sverige X Kyrkliga kvinnorådet X Förbundet för kristen enhet X

Föreningen Sveriges kyrko-

kamrerare X '

(res) anger att skiljaktiga meningar redovisats 1 Opreciserade önskemål Allmän tillstyrkan

hww

Tablå 1.2. Yttranden över SOU 1968:11 . Sam-_ manfattning av ställningstaganden i lägesfrå gan

Antal yttranden

Organ med an- knytn. till svenska kyrkan

Ställningstagande m. m.1 Övriga Summa

För fortsatt samband mellan stat och kyrka: Opreciserade önske- mål *För A-läge Summa 24 För ett fritt läge Opreciserade önske- mål För B-läge För C—läge För D-läge Summa

ov—N—

13

Ej uttryckligt ställ- ningstagande Avstår från yttrande över SOU 1968:11

Summa

14 33

11 64”

47

11 106

0 42

Under uttrycklig förutsättning att reformer genomförs enligt 1968 års kyrkomötes önskemål Kyrkomötets beslut åberopas inte men i huvudsak samma önskemål förs fram

Av tablåerna framgår att av 95 re- missinstanser har 31 uttalat sig för fort- satt samband mellan stat och kyrka. Des- sa utgörs till övervägande delen av organ med anknytning till svenska kyrkan m. 111. Av de 17 remissinstanser som stöder tan- ken på ett fritt läge står 13 utanför grup- pen organ med anknytning till svenska kyrkan m.m. 47 remissinstanser tar inte uttryckligen ställning. Ett tjugotal av dessa yttranden innehåller dock synpunkter på frågan om val mellan olika alternativ.

Som stöd för sina ställningstaganden anför remissinstansema vanligen vissa

1 Domkapitel, stiftsnämnder, svenska kyrkans centralråd, stiftsråd, Sveriges kyrkliga stu- dieförbund, Svenska kyrkans lekrnannaför- bund, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund, Svenska prästförbundet, Kyrko- musikernas riksförbund, Evangeliska foster- lands-stiftelsen, Kyrkliga kvinnorådet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

allmänna eller sammanfattande synpunk- ter. Stundom har dessa utformats som kommentarer till utredningens kap. 14 i slutbetänkandet. Den följande redovis— ningen har disponerats med utgångspunkt från dessa ställningstaganden i lägesfrå- gan. Ibland förekommer i yttrandena skiljaktiga meningar. Dessa redovisas i anslutning till vederbörande remissin- stans.

1.l Fortsatt samband mellan stat och kyrka

Uttalandena till förmån för ett fortsatt samband mellan stat och kyrka kan delas in i två huvudgrupper. Fyra remissin- stanser för sålunda fram Opreciserade önskemål om ett fortsatt samband, me- dan 27 yttranden innehåller förord för ett fortsatt samband, utformat enligt prin- ciperna för ett A-läge.

1. 1 .1 Opreciserade önskemål

Opreciserade önskemål om ett fortsatt samband anges av domkapitlet i Växjö, stiftsråden i Växjö och Lund samt Kyrk- liga kvinnorådet.

Domkapitlet i Växjö finner det i nuva- rande läge

vara riktigast att utan detaljgranskning be- gränsa sig till att anlägga vissa allmänna principiella synpunkter.

Det är naturligt, att domkapitlet härvid utgår från vår kyrkas karaktär av evange- lisk-luthersk folkkyrka, en bekännelsekyrka med fast kontur men samtidigt en kyrka, som icke är eller vill vara bekännarekyrka i den meningen, att hon skulle kräva tro som villkor för kyrkotillhörighet.

Grundläggande förutsättningar för att kyrkan skall kunna arbeta vidare i enlighet med denna sin kallelse är, dels att hennes

möjlighet att i frihet oförkränkt förkunna Guds nåds evangelium enligt Ordet och bekännelseskrifterna befästes, dels att hon får nödvändiga resurser att förbli en öppen kyrka, som i själva sin organisation ger ut- tryck för nådens gränslöshet och tar an- svar för det svenska folket som totalitet, vårdande sig icke minst om den eljest hem- lösa stora skaran av religiöst »anonyma».

För att garantera kyrkans frihet, så långt detta kan garanteras med yttre säkringar, synes det nödvändigt, att hennes förhållan- de till staten reformeras enligt de riktlinjer, som skisserats av 1968 års allmänna kyrko- möte, så att bl.a. kyrkomötets befogenhe- ter vidgas, de organ, som framvuxit på stiftsplanet legaliseras och en demokratiskt vald kyrklig riksstyrelse skapas. Dessa re- formplaner böra utan dröjsmål i detalj ut- formas. Kyrkan torde under en avgränsad och noggrant reglerad samverkan med sta- ten ha större möjligheter att bevara sin and- liga frihet än om hon såsom s.k. fri dro- ges in i oreglerat beroende av olika ekono- miska och politiska makter eller av tillfäl- liga lokala påtryckningsgrupper.

När det gäller kyrkans öppenhet, själva hennes folkkyrkokaraktär, baserad på barndopets förkunnelse av Guds förekom- mande nåd, synes det bevarade sambandet med staten vara visserligen icke oundgäng- ligt men likväl av betydande värde. Själva denna organisationsform ger henne många kontaktytor, som hon eljest skulle sakna. Värdet av den territoriala indelning, som inrutar vårt land, så att socken sluter sig till socken under betonat ansvar för varje församlings kyrkoråd och präster att taga ansvar själavårdande och diakonalt för alla församlingsbor, må icke underskattas. En lösning, som tvingade folkkyrkan att av ekonomiska skäl uppge glesbygdernas and- liga vård vore förödande.

Med stöd av vad som här anförts och under hänvisning till bifogade på domka- pitlets uppdrag verkställda detaljgransk- ningar... förordar alltså domkapitlet att kyrkomötets reformprogram genomföres och att därefter nya former sökas för att bevara ett samband mellan kyrka och stat.

Att detta domkapitlets yttrande företräder en allmän opinion inom stiftets församling- ar framgår av att analoga synpunkter fram- förts vid extra stiftsting med valda ombud för stiftets alla kontrakt.

Här förordad lösning synes domkapitlet helt förenlig med religionsfrihetens grund- satser. Dock kräver denna frihet, att alla som utträtt ur kyrkan befrias helt från varje kyrkoavgift. Domkapitlet stöder en sådan reform oavsett om folkbokföring och kyrkogårdsadministration bevaras som för- samlingsuppgifter eller överföras till det kommunala planet. Domkapitlet önskar också understryka det angelägna i att for- mer sökas för likvärdigt stöd från statens sida till andra trossamfund i vårt land.

Mot domkapitlets yttrande har ledamo- ten Danell anmält skiljaktig mening.

Ett uttalande från kyrkans sida beträf— fande förhållandet till staten kan motiveras på olika sätt. Frågan har många olika as- pekter. Den kan ses ur ekonomisk, ur juri- disk, teologisk eller moralisk synpunkt. Det riktiga torde vara en rätt avvägning mel- lan samtliga dessa betraktelsesätt. Bakom alla överväganden måste ligga såsom en sammanhållande synpunkt frågan hur kyr- kan bäst kan fullgöra sin uppgift bland människorna att förkunna evangeliet och fostra det uppväxande släktet i den kristna tron.

Det gäller att å ena sidan inte av konserva- tiva bekvämlighetsskäl till nästan varje pris söka bevara det nu rådande förhållandet mellan kyrka och stat och å andra sidan icke heller av överdriven reformiver söka genomdriva en ändring bara för föränd- ringens egen skull.

Man bör även inom kyrkan icke låta på- verka sig av yrkanden och motiveringar utifrån utan att noga pröva deras hållbar- het. Att den s.k. kulturradikala falangen i allmänhet yrkar på statens och kyrkans skilsmässa bör inte driva någon att därför försvara status quo, ej heller skrämma nå- gon att ivra på kyrkans skiljande från sta- ten för att synas vara modern.

Den ekonomiska bedömningen är viktig men den får ej göras till huvudfrågan, så- som uppenbarligen ofta sker från det håll där man är ivrig förespråkare för A-läget i mer eller mindre modifierad form. Man utmålar nämligen i dessa kretsar ofta de ekonomiska följderna av ett genomfört C- läge, d.v.s. kyrkans skiljande från staten i skrämmande mörka färger, varvid man särskilt drar fram de små glesbygdsförsam- lingarnas förmodade öde såsom varnande exempel.

Det är omöjligt att i förväg bedöma följ- derna av kyrkans skiljande från staten be- träffande medlemsantalet och den därav beroende ekonomiska bakgrunden. Men även om man vore alldeles viss om att en sådan reform skulle medföra ett stort antal utträden ur kyrkan, måste det anses vara kyrkan ovärdigt att av sådana skäl motsät- ta sig en skilsmässa, därest den ur väsent- ligare synpunkter befinnes motiverad. Över- huvudtaget har det skadat kyrkans anseen- de bland allmänheten, att den ekonomiska synpunkten i så hög grad fått dominera ar- gumenteringen för A-läget. Utomstående måste inte utan orsak få det intryc- ket, att en tryggad ekonomi är det väsent- ligaste för kyrkans representanter.

Visserligen motiveras denna ekonomiska bedömning med väsentligare skäl, såsom kyrkans möjligheter att förkunna evangeliet för hela folket. Därtill kan emellertid gen- mälas, att kyrkan för närvarande med sin synnerligen gynnsamma ekonomiska ställ- ning icke i sin utsträckning förmått och förmår fostra vare sig unga eller gamla i den kristna tron.

Det är visserligen sant, att 98 % av lan- dets befolkning nominellt tillhör kyrkan och såsom skattebetalare finansierar hen- nes verksamhet. Men alla vet, att endast en liten procent av dessa verkligen lever med i kyrkans liv såsom aktiva troende medlemmar. För de allra flesta är kyrkan ett religiöst service-institut, som åt skatte- betalarna kostnadsfritt meddelar olika tjänster, såsom dop, konfirmation, vigsel och jordfästning, allt utan några som helst förpliktelser för mottagarna för övrigt. Det

är klart, att om denna verksamhet är kyr- kans egentliga uppgift bland folket i vårt land, så är status quo eller A-läget väl mo- tiverat. Men om man ser som kyrkans egentliga uppgift att inte bara förkunna evangeliet ut i det blå utan verkligen göra människor till Jesu lärjungar, så torde det nuvarande systemet snarare vara ett hinder än en hjälp för att nå detta syfte, eftersom det invaggar människor i den föreställning- en att kyrkotillhörighet och kristendom inte är något mera än denna punktuella och till intet förpliktande kontakt med kyrkan.

Ur moralisk synpunkt kan man även med skäl ifrågasätta, om det är rimligt, att en liten minoritet, som aktivt deltar i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet, skall i utöv- ningen av denna livsform ekonomiskt un- derhållas av en i kristliga ting indifferent allmänhet. Man kan på visst sätt förstå det resonemang, som framförs även från visst kyrkligt håll, att de som betalar också har rättighet att bestämma över medlens an- vändning, vare sig de omfattar den kristna tron eller inte. Om avkristningen kommer att fortsätta i samma takt som hittills och inga tecken tyder på att strömmen hål- ler på att vändas så får man räkna med att en alltmer kristendomsfrämmande med- lemsstock i kyrkan kommer att påverka även det innersta i kyrkans liv, gudstjänst- liv och förkunnelse. Man kan även räkna med den möjligheten, att en fortskridande avkristning kommer att medföra en ökning av antalet utträden ur kyrkan, oberoende av om hon bibehåller eller förändrar sitt nuvarande förhållande till staten.

Ur juridisk synpunkt torde man kunna göra gällande att kyrkan måste betala eko- nomiska fördelar från statens sida med att medge åt staten ett större eller mindre inflytande över hennes verksamhet. Det är även betecknande för alla förespråkare för A-läget, att de utgår ifrån att staten skall behålla en stor del och därtill det väsent- ligaste av sitt inflytande över kyrkans or- ganisation, såsom först och främst lagstift- ningen, där rentav en skärpning synes vara avsedd, vidare beträffande utnämningen av innehavarna av de högsta ämbetena, i förs-

ta hand biskoparna.

Även om en demokratisering av kyrkans organisation skulle genomföras genom ut- byggnad av stiftstingsorganisationen över hela landet med befogenhet att utse stifts- styrelse, kyrkomöte och eventuellt även en riksstyrelse, så kan man i realiteten härige- nom befara ett ökat statsinflytande över kyrkan på såväl riks- som stiftsplan.

Detta förhållande måste få även teolo- giska och religiösa konsekvenser för kyr- kans liv.

Den som har lagstiftningsrätten har även grepp över hela den kyrkliga organisatio- nen och verksamheten, inte bara rent tek- niskt, formellt utan även reellt, innehålls— ligt. Den som har utnämningsrätten till kyr- kans högsta ämbeten, framför allt biskops- ämbetet, har i själva verket kyrkans högsta läroämbete i sin hand och kan därigenom i stor utsträckning reglera och leda den läro- mässiga utvecklingen i kyrkan. Om det idea- la tillstånd vore rådande i verkligheten, vilket regeringsformens stadgande att Ko- nungen skall vara av den rena evangeliska läran synes förutsätta, så betecknade den kungliga utnämningsrätten en garanti för att kyrkan skulle förbli vid den kristen- domsuppfattning hennes bekännelseskrifter företräder. Såsom förhållandena nu är med en religiöst neutral eller indifferent stats- makt innebär det snarare ett hinder för be- kännelsetroheten inom kyrkan att lagstift- ningen och utnämningsrätten till det högsta läroämbetet ligger i regeringens händer. Man kan inte begära eller förvänta av en sekulariserad statsmakt att den inte vid ut- nämningen till de ledande posterna inom kyrkan låter sina egna kyrkopolitiska, re- ligiösa och eventuellt partipolitiska syn- punkter i första hand bli avgörande. Det är högst märkligt, att man på kyrkligt håll så föga inser denna risk.

I debatten om stat och kyrka märker man ofta hos förkämparna för A-läget en över- tro på den kyrkliga organisationens bety- delse för evangeliets förkunnande över hela landet. Man tycks förbise, att en organisa- tion, som täcker hela riket rent geografiskt ingalunda är någon garanti för att verkli-

gen evangeliet förkunnas för hela folket. lust förbindelsen med och beroendet av en sekulariserad statsmakt kan rentav göra en perfekt organisation till en desto större fara i detta avseende, om nämligen det re- ligiöst-teologiska innehållet förvanskas.

I ett väsentligt uttalande från ett antal kyrkobröder i Stockholm, utsänt till alla kyrkoråd och kyrkofullmäktige, påpekas med rätta några tecken på att statsmakten i vårt land faktiskt i vissa viktiga frågor företräder en ståndpunkt som är oförenlig med kristen tro och kristen moral. Det gäl- ler framför allt dess hållning i sexualetiska frågor. Man kan tänka på den gällande abortlagstiftningen, släpphäntheten mot den pornografiska propagandan och sexualun- dervisningen i våra skolor. Det är ofatt- bart, att företrädarna för fortsatt beroende av staten helt tycks bortse från detta oför- nekliga faktum.

Kyrkans uppgift i dagens läge är att i ett sekulariserat samhälle med en sekulari- serad statsmakt förkunna det oföränderliga evangeliet till människors omvändelse och frälsning. Det synes ofrånkomligt, att en fortsatt förbindelse med staten och ett där— med bibehållet beroende av en sekulariserad statsmakt måste utgöra ett hinder för kyr- kan att fullgöra denna sin av Gud givna främsta uppgift. Det betyder mindre, om organisationen inte kan förbli lika perfekt och ekonomien inte lika betryggande, än om kyrkan förlorar sitt egentliga budskap och förfelar sitt egentliga uppdrag från Gud gentemot människorna. Visserligen löser inte kyrkans skiljande från staten alla pro- blem. Även en fri kyrka kan förlora sin rätta målsättning. Men för att kunna full- göra sin evangelisatoriska, missionerande uppgift i ett allt mer avkristnat folk måste en kyrka vara fri från en avkristnad stats- makt, hon måste stå på egna ben.

En från staten fri kyrka har samma upp- drag som en statsbunden, nämligen att för- kunna evangelium för hela folket. Vad hon eventuellt förlorar i fråga om ekonomisk trygghet, för att inte säga överflöd, ifråga om socialt anseende, ifråga om officiella framträdanden på riksplanet, såsom vid

riksdagens öppnande, eller på det mera 10- kala planet, vid rättegångsgudstjänster, skolavslutningar och olika invigningshög- tider, kan hon vinna mångdubbelt igen ge- nom en framväxande offervilja och allt starkare solidaritet från sina medlemmars sida, genom en alltmer slagkraftig och ef- fektiv förkunnelse och undervisning.

Ur moralisk synpunkt måste det vara en vinst, om varje skymt av tvångsanslutning och varje tendens att låta den stora all- mänheten betala några fås gudstjänstliv bortfaller. Om kyrkan skall upphöra att vara endast ett religiöst service-institut och i stället bli en andlig makt med evangelisa- torisk, missionerande kraft i vårt samhälle idag, så måste hon först och främst bli fri från beroende av icke kristna makter, vil- ket även ur moralisk anständighetssynpunkt kan anses i hög grad motiverat.

Också stiftsrådet i Växjö åberopar de synpunkter som hävdats av det i dom- kapitlets yttrande nämnda stiftstinget.

Förhållandet mellan kyrkan och staten bör främst bedömas från kyrkans egna ut- gångspunkter. Diskussionen har hittills allt- för hårt bundits av kyrka-statutredningens fyra lägen, som dock enligt utredningens egna uttalanden är hypotetiska och närmast fyller en pedagogisk funktion. Det är up- penbart att intet av lägena A, B, C eller D någonsin i renodlad form kommer att ge- nomföras. Hela tiden gäller mellanforrner och modifikationer.

Från kyrkans egna utgångspunkter är det två frågor som i första hand kräver ett svar: Hur ser kyrkan själv sin uppgift? Hur skall kyrkan kunna fylla den uppgiften?

Hur ser kyrkan själv sin uppgift?

Svenska kyrkan är som folkkyrka öppen och utåtriktad i alla sina funktioner. Den känner som sin uppgift dels att väcka och stärka troslivet dels att verka diakonalt och socialt och har sålunda sin inriktning på folket som helhet och ser som sin uppgift att nå ut till alla med den gränslösa nådens

budskap. Med en sådan målsättning finner den svenska kyrkan det rätt naturligt att förtroendefullt samarbeta med de adrni- nistrativa organ, vilka inrättas av och inom det folk som kyrkan är sänd att tjäna. Ett sådant samarbete måste förefalla så myc- ket mera näraliggande som kyrka och folk i vårt land i stort sett täcker varandra.

Hur skall kyrkan fylla sin uppgift?

Kyrkans tre huvudfunktioner är a) guds- tjänsten och vad därmed sammanhänger, b) förkunnelse, undervisning, fostran och själavård, c) den medmänskliga kärleks- tjänsten. Dessa funktioner är de religiösa uttrycken för kyrkans väsen och hennes sändning i evangeliets uppdrag till folket som totalitet.

När det gäller genomförandet av kyr- kans uppgifter, har på en del punkter ett samarbete ägt rum med statens organ, fram- för allt i ekonomiskt och juridiskt avseende. Det är angeläget att understryka, att för- hållandet mellan den svenska kyrkan och den svenska staten är begränsat till ett så- dant »tekniskt» samarbete. Att kyrkan på detta sätt haft förmånen av en viss service från samhällsorganens sida har i och för sig inte någon principiell betydelse för kyr- kans väsen eller målsättning. Formerna för samarbetet kan förändras, om detta befin- nes ändamålsenligt eller önskvärt. En viss översyn av relationerna mellan kyrkan och staten är helt naturligt nödvändigt med jämna mellanrum.

De synpunkter, som här redovisats rö- rande förhållandet mellan kyrka och stat, innebär ett förord för ett kyrkligt reform- program under visst fortsatt samband med staten. Detta svarar bäst mot synen på Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka.

Stiftsrådet i Lund

ansluter sig enhälligt till den uppfattningen, att sambandet mellan stat och kyrka bör bevaras. Inom ramen för ett bevarat sam- band bör emellertid reformer kunna ge-

nomföras. som innebär större frihet för kyrkan att bestämma i sina egna inre ange- lägenheter.

Stiftsrådet vill också betona det intresse kyrkan måste visa »randgrupperna» i vårt folk. Stora grupper av människor känner kyrkan som sitt andliga hem utan att detta kommer till uttryck i aktivt deltagande i kyrkans gudstjänster. De använder sig av kyrkans tjänster vid dop, vigsel m.m. De flesta av dem vill säkert ingen ändring av nuvarande förhållanden. Kyrkan måste ock- så i framtiden ägna stor omsorg åt dessa

grupper.

Kyrkliga kvinnorådet, som baserar sina synpunkter på yttranden inhämtade från olika stiftskvinnoråd och -förbund, öns- kar sammanfattningsvis

att svenska kyrkan skall få förbli en öp- pen folkkyrka, vilket bäst torde kunna ske genom att någon form av samband med staten bibehålles. Kyrkan måste dock för att fritt kunna utföra sitt uppdrag —— att förkunna evangelium —— få en självständi- gare ställning än den hon nu har, med egen kyrkostyrelse och med större själv- bestämmanderätt såväl ifråga om ekonomi som lagstiftning, vilket torde kunna ske ge— nom vissa revideringar i nuvarande kyrka- statförhållande.

1.1.2 A-läge

Ett fortsatt samband, utformat enligt prin- ciperna för A-läget, önskar länsstyrel- serna i Östergötlands, Jönköpings, Ble- kinge, Göteborgs och Bohus, Västman- lands samt Västernorrlands län, domka- pitlen i Uppsala, Västerås, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Visby, stifts- nämndema i Västerås och Härnösand, svenska kyrkans centralråd, stiftsråden i Västerås, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockholm, Svenska kyrkans

lekmannaförbund, Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund, Kyrko- musikernas riksförbund, Frälsningsarmén samt Föreningen Sveriges kyrkokamrera- re. Stiftsnämnden i Uppsala ansluter sig till domkapitlets i Uppsala yttrande.

länsstyrelsen i Östergötlands län ser kyrka-statutredningens arbete som

ett värdefullt underlag för en seriös och nyanserad bedömning av de många frågor, som påkallar ett ställningstagande till hur förhållandet mellan svenska kyrkan och staten i framtiden kan tänkas vara gestaltat. Utredningen har sålunda icke haft att taga ställning för eller emot någon viss lös- ning... Det framstår därför som ett rik- tigt förfarande att materialet vidare bear- betas av de av chefen för utbildningsde- partementet, statsrådet Olof Palme, tillkal- lade sakkunniga (bemyndigade av Kungl. Maj:t 28.6.1968) för fortsatt utredning rö- rande förhållandet mellan staten och sven- ska kyrkan. Statsrådet Palme har i direkti- ven bl.a. anbefallt de sakkunniga att i förs- ta hand överväga A- och C-lägena. Röran- de D-läget, som förutsätter att i stort sett all kyrklig egendom tillföres staten, uttalas i direktiven att ett sådant förfaringssätt rimmar illa med den generositet som staten borde visa kyrkan vid ett upphävande av statskyrkosystemet. Länsstyrelsen instäm- mer häri och bortser i det följande helt från detta alternativ.

Länsstyrelsens ställningstagande i huvud- frågan får ses mot bakgrunden av det nu föreliggande utredningsmaterialet och kan sålunda bli ett annat om de sakkunniga framlägger nytt underlag, som kan ge an- ledning till en annan bedömning av den centrala frågan om ett skiljande av kyrkan från staten. Då huvudfrågan är av sådan vikt, finnes skäl för övervägande om icke en rådgivande folkomröstning i denna fråga bör äga rum, en tanke som framförts i den allmänna debatten. Länsstyrelsen kommer i det följande att begränsa sig till huvud- frågan och de därmed sammanhängande

spörsmålen som framstått som centrala vid länsstyrelsens ställningstagande.

Under rubriken Principiella synpunkter fortsätter länsstyrelsen.

Vid besvarandet av frågan om kyrkan bäst fungerar tillsammans med staten eller fri från densamma har länsstyrelsen tagit fasta på att det bör finnas starka skäl därest sambandet mellan stat och kyrka skall upp- höra. Som utredningen visar finns ingen annan institution i dagens samhälle som är så präglad av den historiska utvecklingen som kyrkan och staten. Förhållandet har ingalunda varit fritt från motsättningar men utvecklingen på religionens område under det demokratiska genombrottet har i järn- förelse med länder där en fri kyrka existe- rar varit lugn. Detsamma kan sägas om samhällsutvecklingen i stort i vårt land i jämförelse med länder där de kyrkliga för- hållandena äro annorlunda ordnade. Tole- rans, vidsynthet och generositet karakteri- serar de religiösa förhållandena i Sverige. Kristen etik och kristna värderingar har satt sina spår i det svenska samhället framför- allt inom lagstiftningen. I vårt samhälle i dag finnes icke någon klart uttalad opinion för ett skiljande av kyrka och stat. Så länge det icke finnes något utpräglat mot- satsförhållande finnes heller ingen anled- ning att ändra den nuvarande ordningen mellan stat och kyrka. Samtidigt står det klart att kyrkan skall ges så stor frihet som är möjligt inom ramen för det demokratiska samhället. I dag har svenska kyrkan kon- takter med statliga organ samtidigt som den bildar ett trossamfund med särskilt med- lemskap. En på sådant sätt konstruerad statskyrka kan enligt länsstyrelsens mening vara väl förenlig med principen om reli- gionsfrihet som kommit till uttryck i 1951 års religionsfrihetslagstiftning. Utredningen har i 5 kap. närmare utvecklat sin syn på hithörande spörsmål. Länsstyrelsen in- stämmer i utredningens konklusion (sid. 82) att en kyrka sådan som den nuvarande med fri utträdesrätt och med en kyrkoskatt som

endast till huvudsaklig del betalas av med- lemmarna icke kan anses otillbörligt in- skränka den enskildes religionsfrihet. Att staten icke heller kan vara neutral i livs- åskådningsfrågor följer av vad som tidigare sagts om de etiska livsvärderingar som lig- ger bakom många frågor inom lagstiftning- ens område. Statens ställningstagande i så- dana frågor sammanfaller i de flesta fall med svenska kyrkans men överensstämmer icke alltid med de andra kristna trossam- fundens. Länsstyrelsen ansluter sig sålunda till den uppfattning konstitutionsutskottet underströk rörande den framtida relationen kyrka och stat att staten under inga om- ständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter (sid. 85). Samman- fattningsvis är länsstyrelsens principiella uppfattning den att det nuvarande organi- satoriska sambandet mellan kyrka och stat är lämpligt och i stort sett kan bestå.

Som slutord uttalar länsstyrelsen bl. a.

Då länsstyrelsen förordat utredningens alternativ A är det i övertygelsen om att ett organisatoriskt fortsatt samarbete kyrka och stat idag framstår som lämpligt. Den kritik som riktats mot den nuvarande ord- ningen kyrka-stat kan enligt länsstyrelsens mening i den mån den bör beaktas tillgodo- ses inom ramen för A—alternativet. Den fort- satta utredningen kommer säkerligen att lämna svar på denna frågeställning.

Det remitterade utredningskomplexet avser, skriver länsstyrelsen i Jönköpings län,

frågor av stor vikt i det svenska samhället, frågor som också har betydelse för sådana olika praktiska förvaltnings-, utbildnings- och kulturområden vid sidan av det direkt kyrkliga, med vilka länsstyrelsen kommer i beröring i sin dagliga verksamhet. Men framför allt har förhållandet stat-kyrka starka principiella aspekter, som särskilt hänför sig till grundsatsen om religionsfri- het, hur den skall tillämpas och förstås i ett

samhälle som det svenska. Länsstyrelsen kan inte undgå att komma i viss kontakt också med denna väsentliga del av det aktuella problemkomplexet. Huvudfrågan om de nu- varande banden mellan stat och kyrka i Sve- rige skall bestå eller upplösas faller emeller- tid i och för sig utanför länsstyrelsens ar- betsområde. Då dessutom utredningen en- ligt sina direktiv endast haft att samla material och granska detta och inte ta ställ- ning i huvudfrågan, som enligt de ursprung- liga planerna numera överlämnats till en parlamentarisk utredning, skulle länsstyrel- sen kunnat inskränka sig till att yttra sig över denna insamling och bedömning av materialet, i första hand i den mån detta särskilt berör länsstyrelsens arbetsområde och har betydelse för ställningstagandet. I huvudsak kommer länsstyrelsen också i det följande att göra detta och i stort begränsa sig till de ur länsstyrelsens synpunkt mer väsentliga spörsmålen. Länsstyrelsen har emellertid härutöver ansett sig böra anföra vissa synpunkter även på några organisa- toriska frågor av principiell vikt samt på huvudfrågan. Länsstyrelsen har därvid be- dömt problemen från allmänna och reli- gionsfrihetssynpunkter och inte utifrån de värden och intressen som kyrkan represen- terar. Uppenbarligen bör emellertid också dessa tillmätas väsentlig vikt vid avgöran- det.

Länsstyrelsen har endast i begränsad ut- sträckning tagit del av de olika delbetän- kandena och inskränker sitt yttrande till slutbetänkandet. I detta synes utredningen på ett föredömligt sätt ha sammanfattat det stora material, den samlat in, och gjort en objektiv bedömning av detta. Utredningen har till ledning för sitt arbete uppställt fyra hypotetiska lägen. Länsstyrelsen vill betona att dessa får betraktas som arbetshypoteser och inte som fyra alternativa slutliga lös- ningar särskilt som utgångspunkten vid upp- ställandet av lägena för en fri kyrka främst varit de ekonomiska förhållandena (s. 223). Ifråga om flertalet av de huvudfrågor som behandlats av utredningen, är ställningsta- gandet oberoende av vilket läge som före- dras (s. 22 hn). Valet kan alltså ske utan

avseende vid dessa ställningstaganden i och för sig, vilket inte innebär att de sistnämnda saknar betydelse direkt eller för beslutet i kyrka-statfrågan. En rad avvägningar måste göras. Länsstyrelsen kan inte gå in på alla dessa men ett par i detta sammanhang ak- tuella problem skall beröras. I anslut- ning härtill vill länsstyrelsen understryka vad utredningen anfört (s. 223 n) att skäl kan finnas att komplettera lägena från andra utgångspunkter än de ekonomiska eller att kombinera dellösningar som fram- kommit i olika lägen. Det kan också bli fråga om att söka sig fram till den slutliga lösningen i etapper, där den första etappen utformas i anslutning till A-läget men så att den ger bättre förutsättningar för att komma fram till ett tillfredsställande fritt läge.

I sin kommentar till kap. 14 i slutbetän- kandet tar länsstyrelsen upp

frågan om kyrkans tjänster i ett fritt läge och de därmed sammanhängande spörsmå- len om demokrati och religionsfrihet inom en fri svensk kyrka.

Det betraktas säkert allmänt i vårt land som ett väsentligt värde, att svenska kyr- kan som en följd av att den framstår som en öppen folkkyrka (s. 236) fritt erbjuder sina tjänster dop, konfirmation, vigsel och jordfästning samt även gudstjänster och andaktsövningar åt alla utan annat krav på ställningstagande än att den religiösa handlingen efterfrågas och tas emot. Detta framgår bl. a. av den stora omfattning verk- samheten ifråga om de fyra förstnämnda grupperna tjänster har, redovisat på s. 42. Det torde vara ganska säkert att inte endast ett stort antal av de medborgare som tar dessa tjänster i anspråk utan också många inom den mindre gruppen gudstjänstbesöka- re (s. 43) inte är mera bestämt religiöst en- gagerade; ofta är de säkert indifferenta (s. 244). Även om här tendensen går i riktning mot en allt starkare sekularisering, är det å andra sidan sannolikt inte enbart av tra- dition som efterfrågan av de kyrkliga tjäns-

tema är så stor. Mot bakgrunden bl.a. av de i avsnittet om religionsfriheten förut cite- rade uttalandena av KU om statens ansvar för den religiösa utvecklingen får staten anses ha ett intresse av att dessa tjänster även i fortsättningen tillhandahålls lika öp- pet som för närvarande. Några säkra garan- tier för detta kan emellertid ernås endast med bibehållna fasta relationer mellan stat och kyrka. Visserligen kan man kanske av skäl som utredningen anger på s. 237 v räk- na med att kyrkan även i ett fritt läge åt- minstone till en början väsentligen kommer att behålla sin öppna folkkyrkokaraktär och krav i detta hänseende kan väl ställas vid förhandlingarna. Men att döma av vissa tendenser inom kyrkan är det ovisst om utvecklingen kommer att gå i den riktning- en. Av ekonomiska skäl kan det också bli svårigheter att i ett fritt läge uppehålla tjänsterna i glesbygderna.

Om den öppna folkkyrkan kommer att bestå beror naturligtvis på många faktorer. Frågan om medlemskapet har förut berörts. En annan viktig faktor är principen om de— mokrati, som länsstyrelsen varit inne på också i samband med diskussionen om kyr- komötets sammansättning. I ett fritt läge kan det finnas allvarliga risker för en ut- veckling som står i stark motsats till de principer, som eljest tillämpas i samhälle och organisationer, kanske även till en rim- lig religionsfrihet inom kyrkan. Även en aktiv minoritet kan här få möjligheter att öva ett starkt tryck på majoriteten. Också i denna del synes vissa oroande tendenser ha framträtt i den svenska kyrkan. Staten bör inte stå helt likgiltig för detta med hän- syn dels till det nyssnämnda allmänna an- svaret dels till omfattningen av den kyrk- liga egendomen, som förutsättes vara kvar hos kyrkan. Men i ett fritt läge kan möjlig- heterna att hävda dessa grundsatser bli be- gränsade, i varje fall blir de mindre än i ett A-läge.

Avslutningsvis anger länsstyrelsen vis- sa sammanfattande synpunkter.

Länsstyrelsen har i det föregående sett

kyrka-statproblematiken från allmän och principiell synpunkt och gått igenom olika faktorer som här har betydelse. På ingen punkt har länsstyrelsen härvid kommit fram till att sådana faktorer obetingat leder till att de nuvarande banden mellan stat och kyrka borde slitas. Däremot har länsstyrel- sen särskilt på det ekonomiska området fun- nit att den svenska kyrkan f.n. har en gyn- nad särställning, som inte tillgodoser rim- liga krav på jämlikhet mellan samfunden. Dessa förmåner kan, som flera gånger fram- hållits, undanröjas i huvudsak inom det be- ståendes ram.

Länsstyrelsen har vidare funnit att åtskil- liga fördelar ur allmän synpunkt kan upp- nås, om den nuvarande ordningen i huvud- sak bibehålles men att vissa särskilt prin- cipiella skäl för en skilsmässa anförts. I förstnämnda hänseende har länsstyrelsen särskilt pekat på de Väsentliga servicefunk- tioner kyrkan fyller mot så gott som hela det svenska folket, funktioner som har spe- ciell betydelse i glesbygderna. Även folk- bokförings- och begravningsväsendet synes i varje fall utanför de större tätorterna enk- last och bäst handhas av kyrkan utan att några principiella invändningar kan göras mot detta, om vissa jämkningar i den nuva- rande ordningen sker. Genom den statliga lagstiftningen om församlingens kompetens och viss annan lagstiftning kan skapas ga- rantier för att kyrkan utnyttjar sina rättig- heter att ta upp avgifter av sina medlemmar på ett ur allmän synpunkt rimligt sätt men även viss kontroll och insyn överhuvud hur den kyrkliga egendomen nyttjas, något som skulle vara svårt att genomföra i ett fritt läge.

Fördelarna med en skilsmässa synes ur här avsedda synpunkter inte vara betydan- de. Skälen för en sådan ligger huvudsakli- gen på det principiella planet och bygger på en vidsträckt tillämpning av religions- frihetsprincipen och framför allt på upp- fattningarna att staten skall vara helt neu- tral, ställa sig helt vid sidan av frågor av detta slag och att ett statskyrkosystem inne- bär ett intrång i de enskilda individernas samvetsfrihet. Utredningen synes emellertid

inte ha accepterat så vittgående slutsatser, som dessutom inte står väl samman med vad riksdagen och andra auktoritativa in- stanser uttalat. Av utredningens redovis- ning framgår vidare att man ej heller i den internationella diskussionen om de mänsk- liga rättigheterna velat ge religionsfriheten en så vidsträckt innebörd. Länsstyrelsen kan då inte finna att religionsfrihetsprincipen för närvarande obetingat kräver skilsmässa mellan stat och kyrka och att de skäl, som ur dessa synpunkter talar för en skilsmäs- sa i den mån de ej kan undanröjas inom ramen för ett modifierat A-läge inte för dagen kan anses uppväga fördelarna med detta läge.

Ur här avsedda synpunkter talar alltså övervägande skäl för att banden inte bryts. Detta får emellertid inte anses avgörande. Frågan måste även ses ur kyrkans egen syn- punkt. Sådana bedömningar ankommer inte på länsstyrelsen. Meningarna är uppenbart delade. Kyrkomötet har emellertid hösten 1968 uttalat sig för ett modifierat A-läge. Det kan emellertid med sin sammansättning inte anses representativt för kyrkan. De av länsstyrelsen hörda församlingarna inom Svenska kyrkan har samtliga uttalat sig för att banden bibehålls delvis med anslutning till det nämnda kyrkomötets uttalande. Det- ta leder för länsstyrelsens del till den upp- fattningen att staten genom lagstiftning bör tillse att demokratiskt sammansatta organ skapas inom kyrkan, som kan ge ett klart uttryck för kyrkans uppfattning och om denna mot förmodan går i riktning mot en skilsmässa eller statsmakterna på grundval av en annan bedömning än den länsstyrel- sen nyss gjort önskar en sådan kan för- handla med dem om villkoren för denna. Innan en sådan förhandling anses önskvärd och kommer till stånd, bör någon genom- gripande ändring av den nuvarande ord- ningen rirnligen inte ske. Tills vidare bör därför de nuvarande banden bestå, dock modifierade så att systemet motsvarar reli- gionsfrihetens krav och önskemål om att ge kyrkan ett förhandlingsorgan och en friare ställning, då det gäller dess egna inre ange- lägenheter. Det sistnämnda dock utan att

ge efter på den statliga kontrollen och in- synen, ifråga om den grundläggande struk- turen, den ekonomiska förvaltningen och avgränsningen gentemot den statliga och borgerligt-kommunala sidan.

Hur ett sådant modifierat A-läge bör se ut har länsstyrelsen närmare behandlat i an- slutning till kap. 10.

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen i största korthet ange sin ståndpunkt sålunda.

1. Förhållandet mellan stat och kyrka bör i första hand regleras efter religionsfri- hetens grundsatser. Dessa bör emellertid kunna tillgodoses även inom ramen för ett bibehållet samband, om detta modifieras, bl.a. genom att införa större likställighet mellan olika samfund ifråga om ekonomis— ka förmåner.

2. Andra skäl framför allt det allmänna intresset av att behålla en öppen folkkyrka, vilken som nu erbjuder hela folket sina tjänster, talar för ett sådant modifierat A- läge.

3. Även med en annan inställning till reli- gionsfrihetens krav än under 1 sägs och en sådan synes vara på väg i samhället behövs en organisation av kyrkan, som kan ge till- känna dess mening och förhandla med stats- makterna om det fria läge, som detta på- kallar. En sådan ändrad organisation, som även skulle ge kyrkan en mer självständig ställning och innefatta de ändringar, som avses under 1 och 2, bör bli en lämplig första etapp mot ett fritt läge.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län

är det svårt att på nuvarande stadium få en helt klar överblick över vad de olika alternativen har för konsekvenser. I direkti- ven för den fortsatta utredningen om för- hållandet mellan staten och svenska kyrkan har ytterligare undersökningar ansetts nöd- vändiga för att det skall bli möjligt att över- blicka följderna av de olika alternativen. Det utsågs också i dessa direktiv att det står de sakkunniga fritt att i ett eller annat hän- seende modifiera något av lägena.

Nu rådande förhållanden mellan stat och kyrka, som i hög grad betingats av den

historiska utvecklingen, har såvitt avser den principiella grundvalen för samverkan allt- sedan reformationens genomförande inte undergått några väsentliga förändringar. Den svenska statskyrkan är sålunda en in- stitution med månghundraåriga traditioner. Statskyrkosystemets utformning och utveck— ling i vårt land har företett många positiva drag. I statskyrkans hägn har utvecklingen på religionens område under det demokra- tiska genombrottet varit lugn, och motsätt- ningarna har — i jämförelse inte minst med omvärlden där en från staten fri kyrka exis- terat — varit små. Statskyrkans anpassning till den fortgående samhällsutvecklingen har också skett i stort sett utan friktioner. Det nuvarande statskyrkosystemet har i or- ganisatoriskt avseende inte heller verkat hindrande för en fri religionsutövning. Se- dan 1951 års religionsfrihetslag trätt i kraft har endast ett, relativt sett, mycket ringa antal personer anmält utträde ur statskyr- kan. En så vittgående reform som kyrkans skiljande från staten bör ej vidtagas, därest den inte uppbäres av en stor och utbredd folkmening.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför inte utan mycket starka skäl en upplösning av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan komma ifråga. Länssty- relsen, som inte kunnat finna tillräckliga skäl för en sådan upplösning, vill därför i princip i första hand uttala sig för det i betänkandet redovisade A-läget.

Även om länsstyrelsen sålunda i första hand ansluter sig till att föreslå ett bibe- hållande av de nuvarande relationerna mel- lan stat och kyrka vill länsstyrelsen — därest statsmakterna i stället skulle stanna för ett brytande av dessa relationer fram- hålla följande.

Ifråga om B-läget framstår det av prin- cipiella skäl som oriktigt och ogenomförbart att en fri kyrka utan statlig insyn skulle be- hålla beskattningsrätten och andra förmå- ner, som den nuvarande statskyrkan äger. Inte minst av hänsyn till andra trossamfund skulle detta framstå som icke lämpligt.

D-läget synes inte heller antagbart, fast- än av andra skäl än sådana som framförts

ifråga om B-läget. Av vad länsstyrelsen förut anfört framgår det att ett system som D—läget icke skulle innebära tillräckliga för- utsättningar att övertaga de funktioner som statskyrkan i dag har i vårt samhällsliv.

C-läget synes vara ett godtagbart alterna- tiv, därest man beslutar att skilja staten från kyrkan. För dem som menar att kyrkans verksamhet inte är en statlig angelägenhet erbjuder C-läget en tänkbar form både ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till religionsfrihetens krav. Den ibland från kyrkligt håll kritiserade medbestämmande- rätt som staten utövar inom den kyrkliga verksamheten skulle i hög grad begränsas.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen framhålla att förordet i första hand för A-läget har getts under det förbehållet att vissa av ut- redningen diskuterade reformförslag 1 an- slutning till A-läget aktualiseras.1

Man torde finna, skriver länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

att genom redan vidtagna eller blivande del- reformer de inledningsvis nämnda kraven på religionsfrihet och statlig neutralitet i re- ligiösa frågor i betydande utsträckning till- godosetts eller komma att tillgodoses. Kvar står emellertid själva huvudfrågan, huru- vida av principiella skäl och oavsett re- formarbetet i övrigt —— sambandet mellan staten och Svenska kyrkan bör upplösas. Enligt länsstyrelsens mening tala konstitutio- nella och statspolitiska skäl för att så icke bör ske. Det synes angeläget att statsmak- terna förebygga den organisatoriska dua- lism, som kan bliva följden om Svenska kyrkan gjordes fri från statligt beroende; på det religiösa området kommer kyrkan att bibehålla en dominant roll med stort infly- tande även på medborgarnas praktiskt-reli- giösa attityder. Utvecklingen på detta om- råde kan inte vara statsmakterna ovidkom- mande. Vare sig kyrkans lära eller praxis är statisk. Förändringar i dess synsätt har ständigt pågått. Nya strömningar har bru- tits mot etablerade föreställningar. Den

miljö av tankefrihet och hänsyn till minori- teterna, som demokratien skapat, har utan tvivel varit befruktande även för kyrkans inre liv. Reformsträvanden inom kyrkan har kunnat stödja sig på en politisk opinion utanför de aktiva församlingsmedlemmar- nas krets, så t. ex. striden om kvinnliga präs- ter. För rymden och tankefriheten inom kyrkan har sannolikt anknytningen till den politiska miljön varit av betydelse. Länssty- relsen finner det icke påkallat att nu upp- lösa detta sammanhang. Samtidigt är det emellertid angeläget att utforma organisatio- nen så att Svenska kyrkans tros- och läro- system icke framstår som auktoriserat av staten, detta med hänsyn till de religiösa och icke-religiösa minoriteternas rätt att gö- ra sina synsätt lika gällande i offentliga sammanhang och imassmedia.

Även på det lokala planet, skulle till- komsten av en s.k. fri kyrka skapa pro- blem. Att under en tidsperiod då stora re- former beträffande den kommunala indel- ningen och länsindelningen samt länsför- valtningen aktualiserats — reformer som på olika sätt kommer att bli djupt ingripan- de i bygdernas politiska liv — även aktuali- sera frågan om kyrkans skiljande från sta- ten, synes länsstyrelsen vara föga välbe- tänkt. De territoriella församlingarna har i västsvenska bygder alltjämt ett nära sam- manhang med bygdens offentliga liv i öv- rigt. Oberoende av sockenkyrkans rättsliga ställning enligt förhärskande juridisk dok- trin är sammanhanget mellan den territo- riella församlingen och kyrkobyggnaderna påtagligt. Att i offentligrättsligt hänseende skilja kyrkobyggnaderna från det territo- rium. som de ha varit avsedda att betjäna vore föga lyckligt. Alltjämt skänker kyrkor- na som monumentalbyggnader karaktär åt den bygd där de ligger. Som kulturminnes- märke är de i regel bygdens eller stadens förnämsta. Att överföra dem till ett sam- fund, som icke har ett organisatoriskt sam- band med bygdens offentliga liv i övrigt utan finge betraktas som en ideell förening, synes länsstyrelsen stötande.

1 Se avsnitt 3.2.1.2, 3.2.1.4.1 och 3.2.1.4.2.

länsstyrelsen i Västmanlands län an- ser att kyrka-statutredningen

presterat ett omfattande utredningsmaterial av stort värde och betydande intresse när det gäller att bedöma de behandlade pro- blemen. Länsstyrelsen finner sig ur stånd att i detalj penetrera dessa. Det synes vara ett riktigt förfarande att materialet vidare bearbetas av en parlamentarisk utredning, inom vilken avvägningar kan ske och alter- nativa lösningar preciseras. Länsstyrelsen vill gärna ansluta sig till den i den offent— liga debatten framkastade tanken på en rådgivande folkomröstning i frågan om och när ett par alternativ utformats på sådant sätt att ett meningsfullt val dem emellan kan göras.

I avvaktan härpå begränsar sig länsstyrel- sen till vissa allmänna principiella synpunk- ter och praktiska detaljfrågor utan anspråk på fullständighet eller slutgiltighet.

Om en mycket betydande majoritet av det svenska folket finner sig kunna tillhöra ett och samma samfund sådant som Svenska kyrkan och denna önskar använda sam- hällsapparaten för sina organisatoriska upp- gifter, synes några berättigade invändning- ar inte kunna resas häremot. Denna läns- styrelse är övertygad om att förutsättningar finns i vårt land för ett fortsatt organisato— riskt samband mellan stat och kyrka. Den vill därför förorda att man i första hand söker närmare precisera de reformer inom ramen för utredningens A-alternativ, som framstår som erforderliga för att detta skall vara acceptabelt för såväl det demo- kratiska samhället som den Svenska kyrkan såsom trossamfund. Länsstyrelsen förestäl- ler sig att dessa reformer inte nödvändigtvis behöver vara särskilt betydande i förhål- lande till vad som för närvarande råder.

Det enda alternativ till en reformerad statskyrka av antydd art som länsstyrelsen kan tänka sig är en radikal skillnad mellan stat och kyrka, som närmast motsvarar vad utredningen skisserat som alternativ C. För ett meningsfullt val mellan de båda alterna—

tiven bör även detta ytterligare preciseras.

Det utmärkande för detta alternativ mås- te vara att staten inte tar del i eller ansvar för den verksamhet av religiös natur, som bedrives av olika samfund. Staten skulle stå helt neutral till de olika samfunden. Det som nu är Svenska kyrkan förutsättes få en ställning som är helt likartad med andra samfund. Ett övergångsproblem därvidlag, som man kan hoppas aldrig skall behöva uppkomma men vars möjlighet likväl inte kan uteslutas, är vad som händer i fall av splittring inom en församling, som leder till uppkomsten av två konkurrerande samfund som båda gör anspråk på att vara rätt arv- tagare till kyrkobyggnad och övriga till- gångar.

I övrigt får förutsättas i detta fall att varje samfund självt bestämmer former och innehåll i sin verksamhet. Varje sam- fund får också självt ordna sin finansiering. Länsstyrelsen förutsätter i detta fall att sam- hället inte medverkar med upptagande av medlemsavgifter för olika religiösa samfund lika litet som det gör detta för politiska, ideella eller idrottssammanslutningar. Det- ta bör helt bli varje samfunds egen sak.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ut— talar.

Frågan om förhållandet mellan svenska kyrkan och staten är av komplicerad och svåröverblickbar omfattning och berör ett ämnesområde, som länsstyrelsen i allmän- het har ringa kontakt med. Länsstyrelsen anser sig därför icke äga möjlighet att inta- ga en entydig och definitiv inställning till de olika alternativa lösningar, som utredningen ingående analyserat. Utredningen har ej heller själv tagit ställning för någon av de redovisade alternativen utan förutsätter att ytterligare utredningar och överväganden kan komma att erfordras.

Länsstyrelsen är närmast av den uppfatt- ningen att sambandet mellan svenska staten och kyrkan alltjämt bör bestå i princip på det sätt utredningen angivit i A-läget.

I Val mellan olika alternativ Domkapitlet i Uppsala sammanfattar.

Med utgångspunkt från Svenska kyrkans tradition med dess folkkyrkotanke värderar domkapitlet sambandet mellan kyrkan och staten positivt och finner goda skäl att be- vara detta samband så länge det rymmer respekt för evangeliet och ger detta frihet och möjligheter att verka. Därvid förutsät- ter domkapitlet genomförande av de refor- mer i fråga om organisation och kyrklig lagstiftning, varom förslag framlagts av 1968 års kyrkomöte.

Mot domkapitlets yttrande har ledamö- terna Holte och Söderberg anmält skilj- aktig mening och anför som sammanfatt- ning.

Vi delar domkapitelsmajoritetens uppfatt- ning om vikten av att Svenska kyrkan ock- så i framtiden får behålla sin karaktär av öppen folkkyrka. Men avgörande skäl sy- nes oss tala för att denna folkkyrka bör stå i en friare, med andra trossamfund likvärdig relation till staten. Hur detta bäst skall kunna praktiskt förverkligas har den hit- tillsvarande utredningen knappast givit ett klargörande svar på. Enligt vår uppfattning är det den parlamentariska utredningens an- gelägnaste uppgift att söka på ett uttöm- mande sätt konkretisera innebörden i al- ternativet fri folkkyrka.

Domkapitlet i Västerås tar upp frågan om vilka intressen staten kan ha av att bevara ett samband med kyrkan. Dom- kapitlet konstaterar

att kyrkan i det svenska samhället har flera funktioner och arbetsuppgifter, som myc- ket väl sammanfaller med statliga eller kommunala intentioner. Här bortses från folkbokföringen som det minst viktiga, även om det synes rationellt att förena två matri- kelsystem.

Domkapitlet åsyftar vården av de sven- ska kyrkobyggnaderna, som ofta är kultur- minnesmärken, skötseln av kyrkogårdarna — särskilt landsbygdens kyrkogårdar —

den rationella förvaltningen av den eckle- siastika egendomen, bevarande av den kyr- komusikaliska traditionen, de kyrkans tjäns- ter som för den övervägande delen av svenska folket ger familjelivet helgd. Allt detta motiverar samhällets intressen för kyr— kans angelägenheter.

Det argument, som närmast kan anföras mot ett upphävande av sambandet mellan kyrkan och staten i ekonomiskt och admi- nistrativt hänseende synes vara kravet på kyrkans öppenhet. Det bör vara grundläg- gande för kyrkans verksamhet, att kyrkan står öppen för alla. Ett förverkligande av folkkyrkotanken innebär, att kyrkan genom gudstjänsthållning och förrättningar skall tjäna alla människor, även den grupp, som intar en tvekande ställning. Denna kyrkans öppenhet är ett samhällsintresse.

Religionens betydelse som samhällsfaktor och den kristna religionens starka etiska in- slag medför, att kyrkan verkar inom många områden, som hänföres till statliga, men som bygger på etisk grund. Lagstiftning och rättskipning står alltjämt under påverkan av kristna värderingar.

I ett land med Sveriges geografiska be- skaffenhet synes det angeläget, att kyrkan för att kunna upprätthålla sin verksamhet i oförminskad omfattning såväl i glesbygds- församlingar som starkt expanderande tät- orter garanteras viss ekonomisk trygghet. Det synes därför domkapitlet, som om ett upprätthållande av nuvarande relationer till det borgerliga samhället främjar kyrkan i dess strävan att betjäna alla.

Vidare anser domkapitlet, att samman- hållningen inom kyrkan är av avgörande betydelse för dess arbete.

Denna kyrkans enighet gagnas bäst av en fortsatt samverkan mellan statliga och kyrk- liga organ.

Framhållas må emellertid i detta samman- hang att en icke obetydlig grupp av aktiva kyrkomänniskor gärna ser, att sambandet mellan stat och kyrka skall tunnas ut eller också helt upplösas. Man är angelägen om kyrkans egenart, vill undvika varje möjlig- het att tolka ett samband med staten som en

rest av statskyrklighet eller nationalkyrk- lighet. Man är angelägen att kyrkan och dess tjänare inte identifieras med ett tids- bestämt etablerat samhälle eller njuter hög- re social prestige än katolska och frikyrk— liga bekännelser.

Slutligen konstaterar domkapitlet, att de här ovan framförda reformförslagen, vilka syftar till en ökad självständighet för kyr- kan i dess verksamhet, samtliga synes kunna förverkligas inom ramen för ett fortsatt or- ganisatoriskt samband med staten. Det tio- tal församlingar, vilka beretts tillfälle yttra sig i den aktuella frågan och vilka represen- terar såväl glesbygd som städer och tätorter, har även till övervägande del uttalat sig för ett bibehållet samband mellan kyrkan och staten. För att få en tydligare bild av den allmänna folkopinionen, torde det vara vär- defullt, att en opinionsundersökning genom- föres.

Ledamöterna Lundgren och Sandberg vill utöver vad domkapitlet anfört göra följande tilläggsyttrande.

På lång sikt bör enligt vår mening för- hållandet mellan kyrkan och staten regleras enligt B- eller C-alternativen. Under en lång övergångsperiod, vars omfattning inte nu bör bestämmas, är dock en sådan ordning, som domkapitlet föreslagit, både rimlig och önskvärd.

Domkapitlet i Göteborg uttalar.

Utredningen har konstruerat fyra hypo- tetiska lägen för att karakterisera olika möjligheter till reglering av förhållandet mellan kyrka och stat. Olikheten dem emel- lan ligger främst på det ekonomiska områ- det och berör frågor om kyrkans egendom, dess inkomster och uppbörd m.m.

Det kan ifrågasättas, om man på detta sätt kommer åt den del av problemet, som för kyrkan måste vara det väsentliga.

Det för kyrkan väsentliga är nämligen funktionsdugligheten. Förändrade samhälls-

förhållanden och en ny religiös situation kräver av kyrkan en delvis ny organisato— risk uppbyggnad.

Det nya läget karakteriseras av den reli- giösa pluralismen. Så länge det praktiskt ta- get rådde identitet mellan folket och kyr- kan, kunde kyrkliga och statliga organ smäl- tas samman. I ett samhälle, där icke alla tillhör kyrkan, blir det angelägnare än tidi- gare att hålla isär kyrklig och borgerlig för- valtning och organen härför.

Det nya samhällsläget karakteriseras vi- dare av urbaniseringsprocessen och den snabba omflyttningen från landsbygd till tät- ort. I detta läge krävs en kyrklig organi- sation, som möjliggör snabba och effektiva åtgärder för en anpassning av församlings- organisationen efter de nya förhållandena. Det gäller den kyrkliga indelningen, inrät- tandet av prästtjänster och uppförandet av kyrkor. Läget kräver vidare, att kyrkan på stiftsplanet äger möjlighet att bygga upp och underhålla stiftsorgan (stiftsgårdar, kursinstitut, folkhögskolor, stiftsbyråer, spe- cialtjänster för studiearbete, för arbete bland barn och ungdom m.m.). Över huvud mås- te kyrkan förfoga över organ som kan ut- reda, planera och fatta beslut, när det gäller att fortlöpande och utan eftersläpning föl- ja förändringarna i samhället.

Frågan om det önskvärda förhållandet mellan kyrka och stat bör bedömas utifrån möjligheten att skapa en sådan funktions- duglig organisation, som kyrkan behöver i det moderna samhället.

De fyra hypotetiska lägen, som utredning- en uppställt, ger här icke någon klar väg- ledning. Många för kyrkan väsentliga öns- kemål lämnas obeaktade. De kan visser- ligen tänkas genomförda i ett eller flera av dessa lägen, men de kan också bli eftersatta. Domkapitlet kommer att närmare belysa detta nedan vid diskussionen av ett par av dessa lägen.

Domkapitlet finner det därför icke möj- ligt att besvara frågan om den önskvärda framtida relationen mellan stat och kyrka endast genom att rekommendera något av nämnda lägen. I stället vill domkapitlet hänvisa till det reformprogram, som fram-

lagts vid årets kyrkomöte och vunnit dess anslutning. Detta reformprogram synes i huvudsak innehålla, vad som i dagens läge ter sig särskilt angeläget för att kyrkan skall kunna bli funktionsduglig i de avseenden som domkapitlet ovan betecknat som vä- sentliga. Domkapitlet finner det angeläget att dessa reformer i huvudsak genomförs, oberoende av huru förhållandet mellan kyr- ka och stat i övrigt gestaltas i framtiden. För ett rätt bedömande av frågan, om för- bindelsen mellan kyrka och stat i huvud- sak bör bestå i sin hittillsvarande form, är det angeläget att klarhet vinnes, om stats- makterna vid en bevarad förbindelse är villiga att medverka till att kyrkan erhåller de organ och den organisation, som i da— gens läge ter sig väsentliga för hennes funk- tionsduglighet. Domkapitlet återkommer till denna fråga nedan i samband med behand- lingen av kapitel 12.

I samband med att domkapitlet fram- för vissa allmänna synpunkter på A-läget (se avsnitt 3.2.1.1) uttalar man att det reformprogram som kyrkomötet framlagt, på ett lyckligt sätt anger hur förhållandet mellan stat och kyrka i framtiden i huvud- sak bör utformas (se avsnitt 3.2.2).

Under förutsättning att dessa reformer i huvudsak genomförs, finner domkapitlet det lämpligt, att den nuvarande förbindel- sen mellan stat och kyrka i övrigt i huvud- sak består. Eftersom förhållandet mellan stat och kyrka genom dessa reformer skulle regleras på ett sätt, som motsvarar en kon- sekvent genomförd religionsfrihet och sam- tidigt ger kyrkan en funktionsduglig orga- nisation, finner domkapitlet inte tillräckliga skäl föreligga att nu gå vidare och upplösa den tusenåriga förbindelsen mellan kyrka och stat i vårt land. Skulle det i framtiden visa sig, att det ur statens eller kyrkans eller båda deras synpunkt förefaller önskvärt, att förbindelsen helt upplöses, skulle en sådan åtgärd vara väl förberedd genom att det ovan nämnda reformprogrammet genom- förts. Skulle det å andra sidan visa sig

önskvärt, att förbindelsen består, skulle kyrkan genom nämnda reformer ges en gestaltning, som är anpassad efter den nya situation som inträtt, sedan identiteten mel- lan folk Och kyrka blivit upplöst och efter- trätts av en religiös pluralism.

Den framtida gestaltningen av förhål- landet mellan kyrka och stat bör enligt domkapitlets i Karlstad mening

bedömas utifrån synpunkten, att kyrkan göres så funktionsduglig som möjligt. Kyr- kan bör därvid tillförsäkras erforderlig självständighet, så att hon icke genom stat- liga åtgärder hämmas i sin rörelsefrihet vid utförandet av sin religiösa uppgift. Samti- digt bör kyrkans organisation utgestaltas på ett ur demokratisk synpunkt tillfredsstäl- lande sätt inte bara på lokalplanet utan även på stifts- och riksplanet. Vid genom- förandet av önskvärda reformer bör kravet på religionsfrihet tillgodoses i överensstäm- melse med 1951 års religionsfrihetslagstift- ning i vårt land liksom med det förslag till konvention rörande religionsfriheten, som utarbetats inom Förenta Nationerna år 1960.

Utifrån dessa grundläggande principer vill domkapitlet i allt väsentligt ansluta sig till det i motion nr 18 vid årets kyrkomöte framlagda reformprogrammet i den något modifierade form, vari det förts vidare av särskilda utskottet och antagits av kyrko— mötet.

Domkapitlet delar även särskilda utskot- tets mening om förhållandet mellan kyrka och stat. Eftersom de föreslagna reformer- na för kyrkan bör framstå som det väsent- ligaste, förefaller det naturligt att, därest de i huvudsak genomförs, icke vidtaga någ- ra ytterligare eller mera genomgripande förändringar i kyrkans relation till staten.

Domkapitlet vill understryka, att en ökad självständighet för kyrkan framstår som ett oavvisligt krav i dagens pluralistiska sam- hälle, medan ett fortsatt samarbete mellan kyrka och stat dock kan äga rum i fråga om de yttre förutsättningarna för kyrkans

verksamhet utan att religionsfrihetens prin- ciper därigenom kränkes.

Mot domkapitlets yttrande har leda- moten Elving anmält skiljaktig mening.

]. Så länge kyrkan skall förutsättas vara en biskopskyrka synes det mig orimligt, att biskoparna icke ex officio skall vara leda- möter av kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet.

2. Den föreslagna kyrkorättsliga ordning- en synes mig ge kyrkan ännu mindre möj- lighet än för närvarande att delta i lag- stiftningen, då riksdagen ensam förutsättes stifta kyrkolag och då grundlagen föreslås att omfatta sådana bestämmelser, som inne- fattas i kyrkolag. Den medbestämmande- rätt i lagstiftningen, som för närvarande tillkommer kyrkomötet, skulle överhuvud bli synnerligen inskränkt.

3. Även om den ekonomiska synpunkten enligt mitt förmenande är av underordnad betydelse, vill jag dock hävda, att kyrkan själv bör ordna sin ekonomisering utan att söka använda sig av statens medverkan be- träffande upptagande av medlemsavgift i samband med skatteuppbörd. En sådan medverkan skulle enligt min mening än- dock ge kyrkan sken av att vara stats- kyrka, dessutom skulle säkerligen det eku- meniska klimatet riskera att påverkas i ne- gativ riktning, då det icke kan förutsättas, att andra trossamfund utan vidare skulle vilja ha motsvarande system för uppbörd av sina medlemsavgifter. Personligen vill jag alltså förorda en så- dan lösning av förhållandet mellan kyrkan och staten, att kyrkans organisationsändring genomföres utan fortsatt samband mellan staten och kyrkan och så att kyrkan själv skall ansvara för och ordna sina ekono- miska förhållanden.

Domkapitlet i Härnösand tar upp en internationell aspekt.

Förhållandena i t. ex. Norden och USA är mycket olika. I ett samhälle med en stats-

makt av den typ, som finns i USA, där den federala statsmakten balanseras av de olika delstaterna och där det allmännas in- flytande är jämförelsevis svagt, är det na- turligt, att trossamfundens förhållanden till staten är mindre reglerade än i de nordiska välfärdsstaterna. I ett samhälle av vår typ, där det allmännas inflytande är starkare, är det lika naturligt, att behovet av ett reg— lerat förhållande mellan trossamfund och stat är större, och att ett organisatoriskt samband mellan dem därför är väsentligt för båda parter.

Under rubriken Val mellan olika al- ternativ för domkapitlet ett utförligt re- sonemang.

En blick på kyrkans ställning i folket vi— sar, att en överväldigande majoritet bibe- hållit sin kyrkotillhörighet sedan religions- frihetslagens tillkomst 1951. Kyrkotillhörig- heten är inte enbart av formell natur. Vis- serligen är kyrkobesöksfrekvensen relativt låg, men de kyrkliga förrättningarna håller sin position och tenderar snarast till att öka. Det gäller framförallt den förrättning, som kräver det mest fordrande engagemanget, nämligen konfirmationen, där siffrorna lig- ger mellan 80 och 90 %. Detta är märkligt med hänsyn till den konkurrens, som rå- der om ungdomarnas intressen i det mo- derna utbildningssamhället. Konfirmatio- nen innefattar minimalt 50 timmar och ger en ganska allsidig undervisning i kris- ten tro, livsåskådning och livssyn. Påfal- lande är också ett nyvaknat intresse hos konfirmandernas föräldrar att ta del av de problem, som möter ungdomarna i konfir- mationsundervisningen. Till konfirmations- seden kommer förutom dop även ett kon- stant intresse för kyrkliga vigslar och jord- fästningar. Man får en felaktig bild av kyr- kans ställning i folket, om man ensidigt mä- ter engagemanget med uteslutande kyrko- besöksfrekvensen. En rättvis bild ges först vid beaktande av omfattningen av förrätt- ningarna och den därtill knutna opinions- och kontaktverksamheten.

I ett samhälle, där folket nästan 100- procentigt bibehållit sin kyrkotillhörighet oaktat rådande religionsfrihet och möjlig- het till medlemskap i samfund av annat slag, behöver det inte strida mot demokra- tins princip, att man på politisk väg ger kyrkan en organisatorisk och ekonomisk form, som möjliggör en effektiv religions- vård för de kyrkotillhöriga. Självfallet kan man genom ett politiskt beslut i demokra- tiska former ge kyrkan en organisation, som i sig själv inte är demokratisk. Men den debatt, som förts kring dessa ting, och som konkret format sig till ett reformpro- gram vid 1968 års kyrkomöte, ger vid han- den, att kyrkan vid en fortsatt förbindelse med staten på eget initiativ vill ha sådana förändringar i organisation och represen- tation, som en genomförd demokrati krä- ver. Dessa reformer är av sådan art, att de vid ett bevarat samband mellan kyrka och stat garanterar en kyrklig handläggning av de frågor, som rör bekännelse och kyrk- liga handlingar. Därigenom har en riktig avvägning skett mellan det statliga inflytan- det och det internt kyrkliga.

En organisation tillkommen och genom- förd i demokratisk ordning kan emeller- tid kollidera med religionsfriheten för en- skilda och samfund. I princip ansluter sig folkkyrkan till en oavkortad religionsfrihet. Detta markerar den genom att ansluta sig till tanken, att var och en skall ha rätt till religion och livsåskådning lika väl som rätt att för egen del befrias från en viss form av engagemang. Därutöver kräver folkkyrkan också religionsfrihet för varje samfund i den meningen, att det självfal- let skall stå varje samfund fritt att utifrån sin bekännelse och kristendomstolkning for- ma sin samfundssyn och utifrån denna prö- va motiven för sitt förhållande till stats- makten. Denna inställning till religionsfri- heten får konsekvenser i framförallt tre av- seenden: 1) Folkkyrkan drar inga gränser för medlemskapet utan förutsätter lojalitet mot evangeliet hos sina kyrkotillhöriga. 2) Folkkyrkan vill inte med tvång eller restriktioner hindra någon från utträde el- ler tvinga någon att ekonomiskt stödja

kyrklig verksamhet. 3) Folkkyrkan har rätt att själv bestämma såväl sin principiella karaktär som också sitt förhållande till sta- ten. Den kan därför inte godtaga frikyrk- liga krav på att kyrkan av ekumeniska skäl skall lösgöra sig från samhörigheten med staten för att i kyrkopolitiskt avseende bli sidoordnad med de frikyrkliga samfun- den. Såsom redan ovan hävdats ifråga om religionsfriheten, innebär detta, att Svenska kyrkan inte kan finna någon relevans i fri- kyrkornas tal om att folkkyrkan själviskt förbehåller sig ett privilegium, om den för sin del önskar behålla ett samband med sta- ten, som frikyrkorna utifrån sin ståndpunkt själva avvisar.

Självfallet kan man teoretiskt tänka sig andra lägen med utrymme för religionsfri- het. I praktiken skulle detta emellertid för- utsätta en nollställning av alla religiösa en- gagemang och ett läge, där staten skulle sörja för att det fanns adekvata samfunds- former av de olika typer av religiös aktivi— tet, som finns i olika grupper i vårt folk. För kyrkans del skulle en övergång till C- läget medföra en genomgripande förändring av organisationen med bortfall av hela den kyrkokommunala sidan och med helt nya krav på medlemskap och representation. I sak skulle detta förmodligen få till följd, att betydande grupper av kyrkotillhöriga skulle känna sig hemlösa och antingen stan- na utanför kyrkan eller med största mot- villighet söka inträde i en för dem i många avseenden främmande kyrka. Ur religions- frihetens synpunkt skulle detta betyda en allvarlig inskränkning.

Hur denna grupp än ställde sig i den nya situationen, skulle den ifråga om möjligheter till religiös service och kyrkligt engage- mang bli sämre ställd än någon annan grupp i vårt folk. Folkkyrkan har alltså större möjligheter att förverkliga religions- friheten än någon annan samfundsform ge- nom att hon kombinerar religionsfriheten med ett genomfört krav på tolerans.

Redan med hänsyn till kravet på reli- gionsfrihet och demokrati erbjuder ett fort- satt samband mellan kyrkan och staten vä- sentliga fördelar, som de andra lägena inte

har. Därutöver rymmer ett sådant sam- band med ovan berörda reformer speciella arbetsmöjligheter, som andra lägen inte kan erbjuda. Dessa arbetsmöjligheter kan rubriceras under begreppen 1) organisation, 2) representation och 3) ekonomi.

1. Förespråkare för C-läget har medgi- vit, att man vid en lösning efter det läget måste räkna med en betydande inskränkning av antalet verksamma församlingar i vårt land. Härigenom skulle, som redan antytts, åtskilliga människor bli utan religiös ser- vice. Vid fortsatt samband behöver en sådan inskränkning inte göras, utan man kan alltfort räkna med en territoriell organi- sation, som täcker hela landet. Häri ligger en garanti för att kyrklig service står till förfogande för alla de människor, som så önskar, oavsett om de bor i glesbygd eller tätort. Detta är obestridligen en stor fördel ur både samhällets och kyrkans synpunkt. Med sin speciella kännedom om glesbyg- dernas problematik befarar domkapitlet, att ett C-läge skulle omöjliggöra församlings- verksamhet i stora områden med glesbygd. Härigenom skulle glesbygden förutom de uppoffringar, som den i alla andra avseen- den får göra, även drabbas av bristande re- ligiös service. Av intresse i detta samman- hang är den jämlikhetstrend, som ordföran- den i den parlamentariska kommittén gjort sig till talesman för (Fackföreningsrörelsen 1968 s. 114 ff., 186 ff.). Att i nuvarande si- tuation, då kravet på jämlikhet beträffan- de servicemöjligheter i glesbygd på allvar börjat diskuteras, införa en kyrklig nyord- ning, som direkt skulle ödelägga det and- liga och kulturella liv, som den nuvarande församlingsorganisationen sörjer för, skulle strida mot inte endast en allvarlig jämlik- hetstrend i vårt moderna samhälle utan ock- så mot det kristna ansvar kyrkan har mot alla människor.

2. Genom den territoriella organisationen skapas också i enlighet med församlingssty- relselagen en representation, som är väl för- trogen med sin församlings inre och yttre problem och därför väl skickad att bära upp ansvaret för församlingens angelägen- heter. Denna representation erbjuder genom

sin sociala förankring goda kontaktytor mel- lan kyrka och folk. Utan denna förankring i samhällslivet riskerar det kristna budska- pet lätt att isoleras från vardagslivet och förlora sin sociala realism. Som ovan på- pekats pågår för närvarande en aktivise- ring av de kyrkliga förtroendemännen, Vil- ken gör dem ännu bättre skickade att aktua- lisera de kristna värderingarna i vårt sam- hälle.

3. Kyrkan har för närvarande en budget på c:a 800 miljoner. Ingenting tyder på att denna budget täcker alla de önskemål i fråga om trängande kyrklig verksamhet, som är aktuella. Förmodligen kommer bud- geten att stiga. Men om man väljer C-läget, förändras de ekonomiska förutsättningarna att täcka budgeten radikalt. Den viktigaste inkomstposten, nämligen utdebiterade me- del, måste då ersättas med en frivillig kyrko- avgift och gåvor och anslag. Även en opti- mistisk kalkyl över dessa intäkter räknar med en kraftig reducering av den totala in- komsten. Ett eventuellt bortfall av begrav- ningsväsendet och folkbokföringen skulle givetvis minska den kyrkliga arbetsinsatsen och omkostnaderna på dessa områden, men kyrkan måste även efter en skilsmässa från staten räkna med icke obetydliga utgifter för kyrklig jordfästning och en omfattande kyrkobokföring. För den enskilde medbor- garen torde man med visshet böra räkna med att ett statligt övertagande av dessa arbetsområden kommer att öka ifrågava- rande utgifter. Den minskning av inkomsterna, som kan befaras i C-läget, skulle till en del kunna kompenseras genom affärsverksamhet, in- samlingar o.dyl. Men risken är därvid att det reguljära församlingsarbetet störs av ekonomiska aktiviteter, som ibland enligt erfarenheter från andra länder kan bli dis- kutabla. Möjligheten att genom pålagor yt- terligare belasta dem, som iklätt sig en fri- villig kyrkoavgift torde vara ganska be- gränsad av såväl psykologiska som ekono- miska skäl. Resultatet av en övergång från det nuvarande utdebiteringssystemet till ovan antydda form torde under alla om- ständigheter leda till en reducering av kyr-

kans arbetsmöjligheter och ett långt hår- dare ekonomiskt tryck på den enskilde medlemmen än vad nu är fallet. Tekniskt och psykologiskt är nuvarande metod att finansiera kyrkans verksamhet genom ut- debiterade medel effektivare och rättvisare än C-lägets lösning. Metoden med utdebi- tering tar nämligen hänsyn till vars och ens ekonomiska bärkraft och frestar inte till inställsamhet och maktmissbruk.

De nära relationerna stat-kyrka i Sve- rige har, skriver domkapitlet i Visby,

under skilda tider, under politiska väx- lingar och under påverkan av skiftande kyr- kopolitiska strömningar undergått föränd- ringar formellt men framför allt materiellt. Förhållandet kan i någon mån betecknas som ett trots den intima kontakten före— fintligt, fruktbart spänningsförhållande, oli- ka starkt accentuerat under olika epoker. Det spänningsförhållande som väl främst till följd av evangeliets art förele- gat och alltjämt föreligger får dock en- ligt domkapitlets synsätt icke överbetonas. Viktigare och mera tungt vägande är det faktum, att den svenska staten icke varit och icke i framtiden kan väntas bli strikt neutral i livsåskådningsfrågor samt i etiska och religiösa spörsmål, detta enär den i sina funktioner i vad avser exempelvis skolan, socialvården samt äktenskaps- och brotts- lagstiftningen låter och måste låta dylika värderingar komma till uttryck. Staten kom- mer sålunda icke ifrån ett ställningstagande i livsåskådningsfrågor. Detta konstaterande bör sammanställas med det historiska fak- tum, att de statliga värderingarna väl icke helt och förvisso icke konsekvent men dock i sin grunduppfattning och i stora stycken —— ytterst byggt på kristen grund, ej minst å de tio budorden och bergspredi- kan. Spänningsförhållandet stat-kyrka är och bör vara ett faktum men överträffas dock i samhällelig betydelse av den för de båda historiskt givna och alltjämt före- fintliga, i många stycken gemensamma ideel- la grunden. Efter domkapitlets sätt att se

äro sålunda stat och kyrka icke främlingar utan andliga fränder —— låt vara att släkt- bandet stundom ter sig betänkligt uttänjt. Den nära, icke blott organisatoriska utan även ideella kontakten har under århundra- denas lopp icke blott medfört kompromisser och andra svårigheter utan främst varit en stor positiv tillgång för båda parter, som även i vad avser framtiden icke bör och får underskattas. En upplösning av denna kon— takt som för övrigt så vitt nu kan bedö- mas sakligt sett icke kan bli total bör enligt domkapitlet endast ifrågakomma, om skälen härför efter lugn och noggrann pröv- ning befinnas vara mycket starka och det med säkerhet kan förväntas, att en upplös— ning av de organisatoriska banden mellan stat och kyrka huvudsakligen skulle vara dem till ömsesidigt gagn.

I det föregående har domkapitlet endast upptagit de faktorer, som vid den avväg- ning, domkapitlet gjort mellan de många, av utredningen redovisade faktorerna, enligt dess mening väga särskilt tungt. Enär rim- ligen domkapitlets uppfattning i huvud— frågan uttryckligen bör redovisas, vill det- samma uttala sin anslutning till en fram- tida relation i förhållandet kyrka-stat enligt de grundlinjer, som angivas i utredningens alternativ A, d.v.s. i huvudsak oförändrad organisation med mindre, tid efter annan företagna, av praktiskt behov betingade förändringar.

Mot domkapitlets yttrande har ledamo- ten Svahnström anmält skiljaktig mening och

därvid uttalat att kyrkan borde stå fri i för- hållande till staten och på sikt organiseras enligt utredningens C-läge såsom varande det mest konsekventa och rättvisa. För und- vikande av allvarliga övergångssvårigheter syntes det dock Svahnström nödvändigt, att övergången till C-läget skedde över B— läget.

Stiftsnämnden i Västerås uttalar.

I den av utredningen lämnade beskriv- ningen av den historiska utvecklingen av förhållandet mellan staten och kyrkan på- pekas hurusom efter enhetskyrkans upplös- ning i samband med tillkomsten av 1809 års regeringsform en successiv upplösning av banden mellan staten och kyrkan ägt rum, bland annat på de betydande områden, som representeras av skollagstiftningen, kommu- nallagstiftningen och sociallagstiftningen. Statens och kommunernas övertagande av kyrkliga uppgifter på dessa områden få väl huvudsakligen anses grundade på praktiska hänsynstaganden. Utvecklingen har gått i samma riktning när det gäller trosfrågor, och nu gällande religionsfrihetslag garante- rar medborgare full frihet att bestämma beträffande sitt kyrkomedlemskap.

Man torde få räkna med att denna diffe- rentieringsprocess kommer att gå vidare på sådana områden, där man anser sig utvin- na praktiska fördelar genom en föränd- ring. Man är då framme vid frågan i vad mån de olika möjligheter, som utredningen diskuterar beträffande förhållandet stat- kyrka, nu kunna anses 'vara av behovet påkallade eller eljest önskvärda.

Ur stiftsnämndens speciella synvinkel be— traktat framstår det nuvarande tillståndet såsom värdefullt för kyrkan ur trygghets- synpunkt. Såväl organisationen, med stat- ligt tillvaratagande av vissa kyrkliga intres- sen, som beskattningårätten ger kyrkan en offentligrättslig ställning med vad detta in- nebär i fråga om fasthet och auktoritet. Även från statens sida sett borde, så länge Sveriges folk i övervägande utsträckning omfattar de grundläggande moraliska vär- deringar, som inneslutas i kyrkans lära och budskap, den nuvarande förbindelsen stat- kyrka bedömas positivt. Avgivna yttranden i frågan och på andra sätt framkomna me- ningsyttringar giva otvivelaktigt vid han- den att någon utbredd önskan om en mera ingripande förändring i riktning mot en fri kyrka icke nu är till finnandes.

Stiftsnämnden anser för sin del att ett organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan bör tills vidare bestå. Att nu söka sig över i ett från staten helt friställt läge

skulle innebära ett abrupt ingrepp och ett språng i den i det föregående nämnda fort- gående utvecklingen, ett språng som i varje fall för kyrkan skulle innebära många osäk- ra moment och för vilket tiden icke synes mogen.

Stiftsnämnden i Härnösand ger uttryck åt uppfattningen

att Svenska kyrkan i sin egenskap av folk- kyrka med bibehållet samband med staten och efter genomförande av de organisatoris- ka reformer som föreslagits av 1968 års kyrkomöte bäst kan ges möjligheter att ut— föra sitt uppdrag, så som kyrkan ser detta: att förmedla kyrkans budskap och tillhanda- hålla kyrkans tjänster åt den som begär dern.

Svenska kyrkans centralråd finner det naturligt att vid sitt ställningstagande utgå

från den plats inom svenska kyrkan, som enligt stadgarna tillkommer detsamma. Sam- manfattningsvis kan sägas, att centralrådet har till uppgift att på olika områden be- driva ett kyrkligt utvecklingsarbete. Genom detta arbete har centralrådet alltsedan in- rättandet 1910 direkt eller indirekt kommit i kontakt med många av de frågor kring problemet kyrka och stat, som utredningen i sitt omfattande arbete gett en saklig och allsidig belysning. Sålunda har centralrå- det i en 1960 publicerad skrift, Diakonisty- relsen om kyrka och folk, från olika syn- punkter bearbetat frågan om relationerna mellan kyrka och folk, en fråga som enligt centralrådets uppfattning är av utomordent- lig betydelse, när det gäller att ta ställning till utredningens uppdrag angående en fram- tida konstruktion av förhållandet svenska kyrkan och staten.

Under rubriken Allmänna slutsatser uttalar centralrådet avslutningsvis.

Med hänvisning till vad ovan anförts

och till det material som utredningen redo- visat om religionsfrihetsprincipen, finansie- ringsfrågan och problemet med demokra- tin, vill centralrådet instämma med uppfatt- ningen hos kyrkomötets majoritet, att sven- ska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka bäst torde kunna förverkligas under en viss förbindelse med staten. Sett ur svenska kyrkans synpunkt, har utredningen icke framlagt material som visar, att en från sta- ten fri kyrka skulle få en bättre profilering av sin karaktär som öppen bekännelsekyrka. Utredningen citerar utlåtandet av konstitu- tionsutskottet vid 1956 års riksdag (s. 85), där utskottet framhåller att staten under inga förhållanden kan undandraga sig an- svaret för den religiösa utvecklingen i lan- det. Det är centralrådets uppfattning att detta ansvar bäst förverkligas under ett or- ganisatoriskt samband med staten, som ger kyrkan de bästa möjligheterna att fylla sina förpliktelser mot alla som så önskar. En grundläggande förutsättning för att den- na uppfattning skall bli riktgivande i en demokratisk stat som vår, är självfallet att en majoritet önskar detta. Kyrkan får då statsmaktens stöd. Men statsmakten är inte i vårt demokratiska samhälle en överhet uppifrån. Ur både religiös och demokratisk synpunkt är det väsentligt, att en kyrkoor- ganisation inte upprätthålles mot majorite- tens önskan. Då skulle man med skäl kunna tala om en överhetskyrka. Det kan man inte göra, åtminstone inte med bärande skäl, om en folkvald riksdag fattar beslut härom, samtidigt som man beaktar minoriteternas krav och rättigheter.

Mot centralrådets yttrande har ledamö- terna Hassler och Thunberg anmält reser- vation. Ledamoten Thunberg skriver.

Undertecknad har ej kunnat ansluta sig till styrelsens remissyttrande över 1958 års kyrka/stat-utredning av huvudsakligen föl- jande tre skäl:

1) En anslutning till kyrkomötets reform- program, vars snara genomförande synes mig vara av yttersta vikt, torde icke med

nödvändighet leda till ett förordande av det s.k. A-läget. Mycket talar för att re- formprogrammet naturligare låter sig för- ena med ett B- eller C-läge. Ett genomfö- rande av reformprogrammet i A-läget ris- kerar dessutom snarare att understryka än förminska Svenska kyrkans ställning av privilegierat samfund, vilket aktualiserar hela principfrågan om den moderna statens relativa neutralitet i religionsfrågor.

2) Någon alternativ ekonomisk planlös- ning till den för A-läget förutsatta finns ej utarbetad för något av de övriga lägena. Frestelsen att göra sitt val mellan alternati- ven efter regeln »man vet vad man har, men inte vad man får» är därför mycket stor. Enligt min mening bör centralrådet i denna situation ej ta någon entydig ställ- ning efter det föreslagna remissyttrandets linjer. De antydningar till en sådan alterna- tiv planlösning, som återfinns i Kristna stu- dentrörelsens remissyttrande utifrån C-lä- gesförutsättningar, ger vid handen, att ett verkligt val mellan olika alternativ borde ske först, när alla tänkbara lägen fått sin positiva prövning i skilda aspekter, ej minst den ekonomiska. Här vill jag även hänvisa till att centralrådet i sitt remissyttrande pe- kar på behov av ytterligare utredningar, »innan man tar ställning till hur en framtida relation skall gestaltas».

3) Alltför liten hänsyn har i det före- slagna yttrandet tagits till kyrkans ekume- niska och internationella dirnension. Utifrån en av evangeliets innehåll, och icke blott av dess formella gränslöshet, betingad folk- kyrkosyn borde det icke vara likgiltigt, vil- ket alternativ, som har de största förutsätt- ningarna att föra de kristna samfunden i Sverige närmare varandra. Man borde här överväga såväl risken för psykologiskt be- tingade spärrar i relationen mellan sam- funden som faran för en låsning i ett eku- meniskt status quo. Den andliga verklighet kyrkan står för är alltid större än det en- skilda samfundets möjlighet att uttrycka den. Detta gäller redan på det nationella planet, och det gäller i än högre grad på det internationella. En med nationalstaten förbunden kyrka torde ha svårare att ge

uttryck åt kyrkans övernationella karaktär än en kyrka, vars ekumeniska relationer till andra trossamfund inom och utom landet positivt bidrar till att forma och komplette- ra dess karaktär.

Stiftsrådet i Karlstad anför.

Den framtida gestaltningen av förhållan- det mellan stat och kyrka bör enligt stifts- rådets mening bevara kyrkans karaktär av folkkyrka, som står öppen för alla, som inte önskar utträda ur densamma. Stiftsrå- det anser, att kyrkan såsom öppen folkkyr- ka har de bästa möjligheterna att nå ut med evangeliet till det stora flertalet i vårt folk. Samtidigt bör kyrkan organiseras så, att den blir så funktionsduglig som möjligt. Det allt starkare lekmannamedvetandet om det gemensamma ansvaret för vår kyrka, som stiftsrådet sett växa fram, bör få komma till uttryck i en demokratisk ord- ning och representation inte bara på lokal- planet utan också på stifts- och riksplanet.

Det synes enligt stiftsrådets mening vara lättare att bevara kyrkans karaktär av öp- pen folkkyrka, om kyrkan ekonomiskt och administrativt samarbetar med staten. Ett sådant samarbete synes inte minst garante- ra, att kyrkans verksamhet skall kunna be- drivas med erforderlig effektivitet även i små församlingar och glesbygder liksom i expanderande tätorter och snabbt växande städers ytterområden. Stiftsrådet menar, att kyrkan med en mera demokratiskt upp- byggd representation skall kunna bära upp den större självständighet gentemot staten, som det av kyrkomötet antagna reformpro- grammet förutsätter.

Stiftsrädet i Stockholm finner

att ur dess synvinkel vid avgörandet av för- hållandet mellan kyrka och stat den ange- lägnaste frågan är, hur kyrkan bäst skall kunna nå fram till vårt folk med evangeliets budskap utan att budskapets kristna inne- håll avkortas, men också utan att delar av

vårt folk förnimmer ett onödigt främling- skap inför kyrkan.

A-läget skulle utan tvekan innebära en tryggare ekonomi för stiftsarbetet och ut- gör i och för sig intet hinder för ett genom— förande av ovanstående reorganisation av stiftsorganisationen. Kyrkomötets reforrn- program bör kunna genomföras såväl i A- läget som i en fri kyrka.

Stiftsrådet förordar med anledning av detta ett fortsatt samband med staten men anser å andra sidan en omorganisation av kyrkan i ovanstående riktning synnerligen angelägen.

Ledamöterna Hassler och Ivarsson re- serverade sig mot rådets yttrande »Stifts- rådet förordar synnerligen angelä- gen».

Svenska kyrkans lekmannaförbund ut- talar.

När frågan om de framtida relationerna mellan kyrka och stat skall avgöras, måste ett flertal principer avvägas och sammanbö- jas, sedan de givits en rimlig innebörd. Till dessa principer hör frågan om statlig neut- ralitet i livsåskådningsfrågor, vidare prin- cipen om religionsfrihet och demokrati, frågan om lika behandling av trossamfund. Slutligen kommer in i bilden olika kyrko- och statsuppfattningars konsekvenser för kyrka-statfrågan samt frågan om ekonomin. Lekrnannaförbundet skall från sina ut- gångspunkter nedan ge några synpunkter på dessa problemkomplex.

Genom 1951 års religionsfrihetslag ska- pades förutsättningar för såväl frihet till religion som frihet från religion. De som av olika anledningar inte vill tillhöra Svenska kyrkan-folkkyrkan har möjlig- het att begära sitt utträde för att antingen ansluta sig till något annat trossamfund i landet eller vara konfessionslösa. Med ut- trädet följer också befrielse från skatt för den religiösa verksamhet Svenska kyrkan

bedriver. Ytterst få har emellertid utnyttjat denna möjlighet, vilket visar, att svenska folket generellt sett inte uppfattar sitt kyrkliga medlemskap som inkräktande på religionsfriheten.

De religionssociologiska förhållandena i Sverige är egenartade och bör kunna ge religionsfrihetsbegreppet en rimlig innebörd. Däremot är det irrelevant att låta det be- stämmas av förhållandena i andra länder. Man torde inte göra sig skyldig till en felteckning av det religiösa läget, om man påstår, att majoriteten av svenska folket ma- nifesterar ett kristet intresse med varieran- de intensitet. De flesta människor låter omgärda sina liv med kyrkliga handlingar och bevistar gudstjänster mer sporadiskt. En mindre grupp människor är regelbundna kyrkogångare. Gruppen konfessionslösa är inte heller stor i vårt land. De flesta män— niskors religiösa engagemang torde ligga någonstans mittemellan ett sådant med starkt positiva och starkt negativa förtec- ken. Många människor bejakar kristna livs- värden utan att ofta bevista gudstjänster. En grupp människor är religiöst tveksam- ma och sökande. De ryms inom folkkyr- kans ram, som i sin organisation och verk- samhet manifesterar respekt för människors andliga och religiösa integritet.

En skilsmässa enligt C-läget innebär stora risker för att religionsfrihet i betydelse av frihet från och till religion kommer att gälla endast minoritetsgrupper men inte den största gruppen, den som befinner sig mellan dem som är starkt engagerade i den religiösa problematiken i positiv eller ne- gativ riktning. De konfessionslösa behöver ingen kyrka. De har trätt ur Svenska kyr- kan. 1951 års religionsfrihetslag garanterar dem frihet från religion. De frikyrkliga, som är anslutna till trossamfund av bekännelse— karaktär, har som en följd av samma reli- gionsfrihetslag möjlighet att träda ur Sven- ska kyrkan och utöva sin religiositet inom något fritt samfund av önskad beskaffen— het. De starkt religiöst engagerade i Sven- ska kyrkan kan inom henne få sina religiösa behov tillgodosedda även vid en skilsmässa från staten. Men den stora mellangruppen

av religiöst intresserade, som med sin priva- tiserade och anonyma religiositet upptar ett brett fält på folkkyrkans medlemsregister men som varken hör hemma bland exklu- sivt kyrkliga eller frikyrkliga och inte heller bland konfessionslösa, riskerar att bli kyrk- ligt hemlösa. Avklippandet av banden till staten medför påtagliga risker att öppenhe- ten och vidden i kyrkan inskränks och hen- nes möjligheter att verka som folkkyrka med en organisation, som ger kyrklig ser- vice åt alla som önskar i hela landet, redu- ceras.

I ett A-läge sörjer religionsfrihetslagen för att det inte uppställs några hinder för fri- het från religion, samtidigt som detta läge själv genom sin religiösa öppenhet ger ut- rymme för frihet till religion. I C-läget där- emot är risken stor för att den positiva si- dan av religionsfrihetslagen, nämligen frihet till religion, faller bort för det stora flertalet människor.

Lekmannaförbundet sammanfattar.

Av vad som sålunda här anförts torde ha framgått, att starka skäl tala för ett bibe- hållet organiserat samband mellan kyrkan och staten. Lekmannaförbundet vill där- för förorda, att de framtida relationerna mellan kyrkan och staten under vissa förut- sättningar regleras inom ramen för ett så- dant samband. Dessa förutsättningar är, att en del nödvändiga reformer i de nuva- rande relationerna mellan kyrkan och staten genomföras i enlighet med religionsfrihetens och demokratins krav.

Enligt Lekmannaförbundets mening är dessa reformer i första hand följande:

Medlemskap i kyrkan vinnes normalt ge- nom dopet.

Endast kyrkans medlemmar betalar en på taxeringsmässiga grunder beräknad kyrko- avgift, som uppbäres genom statens försorg i samband med den allmänna skatteuppbör- den.

Fria trossamfund erbjudes av staten möj- lighet att få sina medlemsavgifter uppbur- na genom statens försorg.

Kyrkofonden ombildas till en fond för rikskyrklig verksamhet med huvudsaklig inkomst av den allmänna kyrkoavgiften.

Kyrkan beredes genom kyrkomötet ett av- görande inflytande på den kyrkliga lagstift- ningen och äger att själv antaga och stad- fästa kyrkans böcker.

Kyrkomötets sammansättning grundas på helt genomförda demokratiska principer, varvid all självskrivenhet upphör. Stifts- tingen legaliseras, och domkapitlen göras till stiftstingens beredande och verkställande organ.

Kyrkan upprättar en egen central kyrko- styrelse.

Skulle de viktigaste av dessa reformer av författningstekniska eller andra skäl icke kunna genomföras, vill Lekmannaför- bundet förorda, att detaljutredning verk- ställes för genomförande av kyrka-statutred- ningens B-alternativ.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund baserar delvis sitt remissvar på ett frågeformulär som sänts ut till samtliga församlingar samt pastorat och övriga samfälligheter.

Som framgår av sammanställningen — och om man räknar med »pastoratsförsam- lingarna» —- har endast 110 av de kyrko- kommuner som svarat eller 5 % därav utta- lat sig för en i förhållande till staten organi- satoriskt fri kyrka, medan icke mindre än 91% uttalat sig för ett bibehållet organi- satoriskt samband med staten. Det bör dock observeras att flertalet kyrkokommu- ner, genom sina svar på delfrågorna, eller ibland i särskild kommentar, uttalat sig för ett bibehållet samband endast under förut- sättning att väsentliga reformer genom- föres. Härvid hänvisar man i en del fall direkt till de reformer som föreslagits vid årets kyrkomöte.

Ett övervägande flertal av kyrkokommu— nernas beslutande organ har sålunda ansett att ett bibehållet organisatoriskt samband med staten ger de bästa förutsättningarna för kyrkans framtida verksamhet och är det

alternativ som möjliggör för dem att full- göra sin uppgift inom kyrkan.

Styrelsen vill som sin mening uttala att den delar majoritetens uppfattning rörande ett organisatoriskt samband med staten och vill också biträda önskemålen om reformer enligt kyrkomötets beslut.

För Kyrkomusikernas riksförbund framstår

såsom den för Svenska kyrkans framtid en- då tänkbara och helt acceptabla organisa- tionsformen ett bibehållande av sambandet mellan kyrka och stat med huvudsaklig motsvarighet i utredningens skisserade A- läge med reformer.

Under rubriken Sammanfattning skriver Frälsningsarmén.

Med hänsyn till vad som här ovan an- förts ville Frälsningsarmén för sin del vörd- samt anhålla att utbildningsministern och den parlamentariska utredningen undersö- ker huruvida inte en modifiering av ovan skisserade A-läge skulle kunna tillämpas. Givetvis bör de modifikationer och detalj- frågor som hör samman härmed, och som i vissa delar berörts här ovan, bli föremål för prövning.

Såväl med hänsyn till a) religionsfrihetens praktiska tillämpning på trossamfunden, b) den avvägning som frågan om statens neut- ralitet bör föranleda samt c) det önskvärda i att Svenska kyrkan liksom de övriga tros- samfunden bör beredas tillfälle att i obruten följd och med ökad intensitet bedriva sitt arbete, synes det Frälsningsarmén i dagens läge välbetänkt att Svenska kyrkan bereds rimlig tid att genomföra det av ett enhälligt kyrkomöte stödda reformprogrammet för att därefter vid lämplig tidpunkt på egen begäran beredas den frihet med bevarad beskattningsrätt och jordrätt, som i största möjliga mån tillgodoser religionsfrihetens krav — så mycket mer som man beräknat att beskattning inte kommer att ske av andra medborgare än dem som genom sitt

ställningstagande meddelat att de önskar kvarstå i Svenska kyrkan.

Frälsningarmén anser att religionsfrihe- tens bevarande bäst kan tillgodoses i ett så- lunda modifierat A-läge. De nutida anspråk som bör kunna ställas på Svenska kyrkans funktioner torde också bäst uppfyllas en- ligt här ovan skisserade uppläggning.

Frälsningsarmén vill också gärna tro att Svenska kyrkan genom en modifiering av ovan nämnda A—läge kommer närmare den idealbild av den kristna församlingen, som särskilt frikyrkorna förordar som motive- ring för ett helt fritt läge. Att Frälsningsar- mén inte förordar ett renodlat C-läge sam- manhör därmed att det synes oss alltför drastiskt och inte alldeles utan riskmoment. Med hänsyn till att detta tveklöst i första hand skulle drabba glesbygdsverksamheten och möjligheten att betjäna det anonyma andliga behovet hos enskilda människor skulle det sålunda äventyra Svenska kyrkans arbete och utvecklingsmöjligheter, att ställa henne som fri kyrka, helt utan beskattnings- rätt och utan statens medverkan vid ge- nomförandet och tillämpningen av densam- ma. Skulle en fortsatt utveckling på över- tygande sätt visa att Svenska kyrkans eko- nomi enligt den planerade centralstyrelsens uppfattning icke äventyras av ett helt fritt läge, så blir givetvis situationen på denna punkt en helt annan.

Frälsningsarméns rekommendation gäller därför en modifiering av A-läget, som ger Svenska kyrkan rätt att verka enligt sitt kallelseuppdrag, med den ekonomiska trygg- het som en fortsatt beskattningsrätt innebär och med den religionsfrihet för varje med- borgare, som redan tillgodosetts med lag- stiftningen om utträdesrätt ur Svenska kyr- kan.

Frälsningsarmén vill också tro att Sven- ska kyrkan i en sådan funktion med både religionsfrihetskraven för den enskilde och rättvisekravet på jämlikhet mellan de krist- na trossamfunden tillgodosedda bättre skall kunna fullfölja det ekumeniska och på jämställdhetens grund uppbyggda program som börjar ta allt fastare form i svenskt fromhetsliv, och för vilket enbart beskatt-

ningsrättens fortsatta existens för Svenska kyrkans del på intet vis bör utgöra ett hin- der.

Enligt Föreningen Sveriges kyrkokam- rerare bör

Svenska kyrkans nuvarande karaktär av tolerant lekmannakyrka och bekännelsekyr- ka bibehållas även i framtiden. Under >>Kyr- ka—statrelationen i B-, C- och D-lägena» har framhållits, att denna kyrka bör finnas till för alla. Detta stämmer väl överens med kyrkans uppfattning om människovärdet och med kyrkans uppgift att föra ut sitt bud— skap till alla människor. Denna uppfattning och denna uppgift delar Svenska kyrkan med de andra trossamfunden. Alla sam- fund söker efter måttet av sina resurser omsätta dessa tankar i verkligheten, men under det att Svenska kyrkan genom sin uppbyggnad kan erbjuda sina tjänster till alla människor i landet, som vill ta emot dem, måste de fria samfunden begränsa sin verksamhet geografiskt. Även människor i mindre tätt bebyggda trakter ha rätt till kyr- kans tjänster. De kan ställa krav på sam- hället i detta avseende. Det är också ett intresse för samhället att uppfylla det kra- vet.

Det synes föreningen ej vara diskrirnine- rande för de fria samfunden, som även de bör få allt det statliga stöd de önskar, om Svenska kyrkan även i framtiden bereds möjlighet att ge kyrklig service åt alla, som så önskar i Sveriges land, utan krav och villkor. Något samfund bör med sin verk- samhet täcka hela landet. Att denna särskil- da uppgift idag är tilldelad Svenska kyrkan beror ju på, att tjänsten redan fullgjorts i århundraden. Företrädesvis på grund av att Svenska kyrkan har denna särskilda uppgift att fullgöra vill föreningen föreslå, att nuva- rande relation till staten i varje fall tills vidare bibehålles, dock med bl.a. de för- ändringar, som ovan angivits. Särskilt vä- sentligt är, att riksrepresentationen blir de- mokratiskt vald och att rikskyrkostyrelse bildas. En sålunda förändrad kyrkoorgani-

sation bör först prövas, innan beslut even- tuellt fattas om ett s.k. fritt läge. Det har betonats, att man måste räkna med en övergångstid. Föreningen anser, att de nämnda förändringarna mot större frihet för kyrkan bör vidtagas som en första etapp, innan slutlig ställning tages till frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan. Då den nya organisationen fungerat någon tid, kan på begäran av endera parten förhand- lingar öppnas mellan staten och kyrkan, om vilka reformer, som ytterligare bör äga rum för att ernå bästa möjliga organisa- tion. De reformer, som nu föreslagits måste betecknas som ett steg åt rätt håll. Betydel- sen av att kyrkan i detta läge har en riks- organisation kan ej överskattas. Med hän- syn till frågans vikt anser föreningen det välbetänkt att ej nu genomföra en radikal lösning. Under denna prövotid är det också önskvärt, att forskning äger rum beträffan- de religionens betydelse som samhällsfaktor.

1.2 Fritt läge

Bland dem som förordar ett s. k. fritt läge för svenska kyrkan kan man urskilja fyra huvudgrupper. I tre yttranden anges opre- ciserade önskemål om ett fritt läge. Två remissinstanser säger uttryckligen att för- hållandet mellan stat och kyrka bör ut- formas enligt principerna för ett B-läge och elva att principerna för ett C-läge bör bli vägledande. I ett yttrande förordas D-läget.

1.2.1 Opreciserade önskemål

Opreciserade önskemål om ett fritt läge förs fram av Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Centerns kvinnoförbund och Folk- partiets ungdomsförbund.

Riksförbundet Kyrkans ungdom redo- gör inledningsvis för hur förbundets ställ- ningstagande skett.

Då frågan om kyrkans framtida relation till staten på ett avgörande sätt berör den kyrkliga ungdomen har riksförbundet fun- nit det angeläget att pejla ungdomsopinio- nen i denna fråga. Genom den metod, som nedan redovisas, har riksförbundet sökt ska- pa någorlunda tillfredsställande garantier för att dess yttrande skulle vara representa- tivt för den mening som råder bland den kyrkliga ungdomen. Vi delar den uppfatt- ning som Kyrkans Ungdom i Skara stift ut- tryckt på följande sätt: »Vi finner det själv- klart att ungdomsopinionen måste tillmätas stor betydelse när frågan om förhållandet mellan kyrka och stat skall avgöras. Det gäller ju i ovanligt hög grad en fråga om hur framtiden skall gestaltas där den nu unga generationen skall leva och bära an- svaret.»

Metoden att pejla ungdomsopinionen var följande. Efter förslag från distriktsorgani- sationerna utsändes i början av september 1968 bifogat frågeformulär till 108 av totalt 547 lokala grupper av Kyrkans Ung- dom (nedan kallade KU-grupper) föreslag- na av stiftsungdomsråden. Detta formulär gjordes tämligen utförligt för att bereda ungdomarna tillfälle att se problemen ur så många synvinklar som möjligt och för att eliminera riskerna för förenklingar, genera- liseringar och ytliga bedömningar, vilket dock, som Västerås stifts ungdomsråd på- pekat, inte helt har kunnat undvikas. Som underlag för studiet av sakfrågan bifogades en av Svenska pastoratsförbundet tryckt sammanfattning av kyrka-stat-utredningens slutbetänkande. En sammanställning av fö- re den 25 oktober 1968 inkomna svar från KU-grupperna gjordes. Senare insända svar har inte nämnvärt förändrat den bild som framkommer i bifogade sammanställning. Denna sammanställning har i sin tur grans- kats och kommenterats av riksförbundets distriktsorganisationer. Riksförbundets ytt- rande bygger alltså på det sålunda inhäm- tade materialet och har antagits vid extra representantskap den 9 december 1968. I sammanhanget bör också nämnas att kyrka- stat-frågan tagits upp vid stiftsungdomsting (distriktsorganisationernas representantskap)

i Uppsala ärkestift, Linköpings, Växjö, Karl- stads och Stockholms stift samt vid ett på privat initiativ anordnat opinionsmöte i Uppsala med deltagare från hela landet. Från Växjö stift, där problemet ägnades ett särskilt ingående studium bl.a. genom ett fylligt förberedelsematerial, föreligger ett särskilt uttalande vilket bifogas.

Under rubriken Konkreta ändringsför- slag anför förbundet.

Av utredningen framgår att de politiska partiernas ungdoms- och studentorganisatio- ner uttalat sig för en skilsmässa mellan stat och kyrka. Huruvida dessa ungdomsorga- nisationer härvidlag uttrycker en utbredd medlemsopinion är naturligtvis svårt att be- döma. I den mån de politiska partierna gjort uttalanden i liknande riktning kan man möjligen, som majoriteten av de till- frågade kyrkliga ungdomsgrupperna gjort, dra slutsatsen att programformuleringarna på denna punkt är uttryck för t. ex. en le- dande ideologisk grupp. Däremot förefaller det ganska klart att det program som for- mulerats av de politiska ungdomsförbunden motsvarar en opinion bland politiskt aktiv ungdom.

Riksförbundet konstaterar sammanfatt- ningsvis att övervägande skäl

talar för att det organisatoriska bandet mel- lan Svenska kyrkan och staten löses. Där- med tillgodoses ur denna majoritetssynpunkt bäst såväl det ur religionsfrihetssynpunkt viktiga kravet på statens neutralitet i be- tydelse av opartiskhet gentemot samfunden som Svenska kyrkans principiella rätt att framträda och fungera som trossamfund i enlighet med religionsfrihetens principer. För ungdomarna synes de principiella över- vägandena väga tyngre än de praktiska. Riksförbundet följer i sitt ställningstagan- de i huvudfrågan en drygt 90 %-ig majoritet bland de konsulterade KU-grupperna. Detta betyder emellertid att det också finns grup— per som uttalat sig för ett bevarat sam-

band mellan kyrka och stat. Av riksför- bundets distriktsorganisationer har Härnö- sands stifts ungdomsförbund uttalat sig för ett sådant och Västerås stifts ungdomsför- bund anmält delade meningar inom rådet.

Centerns kvinnoförbund ser det nuva- rande förhållandet mellan kyrka och stat som

resultatet av en lång historisk utveckling, där varje århundrade satt sina spår. Av direkt intresse är dock endast utvecklingen under ungefär de senaste hundra åren, då det är under denna tidsperiod som kyrkan från att ha betraktats som garant för en statlig enhetsreligion blivit ett samfund bland andra i ett pluralistiskt samhälle. Denna utveckling avspeglas dock endast till en mindre del i lagstiftning och kyrkans organisation. Betecknande för den efter- släpning som skett på detta område i rela- tion till samhället i övrigt är att möjlighet till utträde ur svenska kyrkan (utan över- gång till annat samfund) inte gavs förrän i och med religionsfrihetslagen 1951.

Under detta århundrade har synen på staten och kyrkan undergått en liknande utveckling bort från begrepp som överhets- staten och enhetskyrkan fram mot ett sam- hälle där medborgarrätt, människovärde och medinflytande står i centrum. Man har därmed lämnat uppfattningen om en åtskill- nad mellan överhet och underlydande, och i stället uppfattas både stat och kyrka som organ vilka skall fullgöra sina uppgif- ter i samhället till tjänst för de enskilda människorna. Detta har lett fram tili en si- tuation där kyrkan inte kan anses ha någon auktoritet i sig, utan endast den auktoritet som följer av det budskap den förmedlar. I detta sammanhang vill förbundet påpeka att vi betraktar svenska kyrkan som ett samfund, inte som en del av statlig verk- samhet.

I dagens samhälle har vi en öppnare och friare debatt än någonsin förr, som inte heller drar sig för att ifrågasätta gamla auktoriteter. Inte minst under 1963 finns

talrika exempel på att även den religiösa debatten förts ut till ett bredare forum än tidigare. Detta är en positiv utveckling som bland annat kan få en stor betydelse när det gäller att skapa en ny relation mellan stat och samfund.

Den befolkningsomflyttning som skett från landsbygd till tätorter och storstäder har medverkat till ett förändrat socialt mönster, i vilket kyrkan mist sin tidigare självskrivna plats. Många försök har gjorts från svenska kyrkans sida att få förnyad kontakt med sina medlemmar, men statisti- ken över gudstjänstbesök talar sitt tydliga språk om de svårigheter man har att brot— tas med.

Utredningen presenterar fyra alternativ till framtida relation mellan stat och kyrka. Utgångspunkten för dessa är de ekono— miska aspekterna. Förbundet beklagar den låsning av debatten som därigenom skett. Genom att t.ex. utgå från att kyrkan är en kommunikationskanal genom vilken evangeliet skall föras ut, därefter skissera en organisation som ger kyrkan möjlighet att fungera som sådan och sedan ta upp relationen till staten, skulle debatten ha blivit mera konstruktiv.

I den konkreta utformningen av förhål— landet mellan kyrka och stat anser förbun- det att mycket talar för en ändrad relation. Däremot finner vi det, med hänsyn till vad tidigare sagts, svårt att direkt ansluta oss till något av de av utredningen föreslagna alternativen, då dessa enligt vår uppfattning i allt för hög utsträckning koncentrerar sig till de ekonomiska frågorna.

Enligt förbundets uppfattning måste kyr- kan och övriga samfund vara jämställda. Därför förordar vi att kyrkan får samma självständighet gentemot staten som övriga samfund. Jämställdheten mellan samfun- den innebär också att de ges samma rätt att få hjälp med inbetalning av medlems- avgifter, liksom att kyrkans uttaxeringsrätt försvinner.

Folkpartiets ungdomsförbund

har ägnat frågan om stat—kyrka en bety- dande uppmärksamhet. Redan 1951 pro- gramfästes kravet på att banden mellan Svenska kyrkan och staten skulle upplö- sas. I det följande har förbundet inte an- sett sig kunna gå in på betänkandets alla detaljfrågor utan valt att behandla frågan från en mer principiell synvinkel. Religions- frihetsprincipen och principen om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor har från våra liberala utgångspunkter varit bärande.

Som sammanfattning skriver förbundet.

FPU har inte sett det som sin uppgift att gå in på alla detaljer i utredningens betänkande. FPU har i stället från vissa principiella utgångspunkter sökt motivera varför banden mellan Svenska kyrkan och staten bör lösas. FPU har också framfört den åsikten att detta bör ske under former som är betryggande för &tenska kyrkans fortsatta verksamhet.

1.2.2 B-läge

Ett fritt läge, utformat enligt principerna för ett B-läge, önskar domkapitlet i Lin- köping. Stiftsnämnden i Linköping har beslutat anta domkapitlets i Linköping yttrande som sitt eget.

När domkapitlet i Linköping sökt ge sin syn på vissa

grundfrågor, d.v.s. om religionsfriheten, statens neutralitet, »kyrklig service» och finansieringen av kyrkans arbete, har dom- kapitlet gjort detta för att närma sig hu- vudfrågan om statens och kyrkans framtida relation till varandra. Denna fråga har därmed också till en del besvarats.

l) Relationen kyrka-stat skall vara sådan, att religionsfriheten så långt möjligt kon-

sekvent hävdas. Medlemskapet i kyrkan skall vara fritt. Anslutningen till kyrkan el- ler utträdet ur den skall ske genom en personlig viljeakt. Mottagandet av dopet är en sådan viljeakt. Varje kristet dop med de för detta karakteristiska signa skall av kyrkan erkännas som rätt dop. Om dopet sker som barndop, utövas denna viljeakt av föräldrarna intill dess den döpte själv kan taga ställning till att antingen kvar- bliva i kyrkan eller lämna den. Ingen skall enbart genom födseln anses som medlem i kyrkan. De som nu är medlemmar i kyr- kan, skall även efter en eventuell skilsmäs- sa mellan stat och kyrka, anses vara med- lemmar i den, intill dess att de genom ut- träde lämnar den.

2) Som en följd av religionsfrihetsprin— cipen skall staten så långt möjligt vara neutral i livsåskådningssammanhang. Att staten har värderingar, som härrör från en viss eller vissa livsåskådningar, är dock ofrånkomligt. Lika litet som staten avstår från att taga ställning i fråga om demo- krati, rättsordning o.s.v. kan den i så- dana livsåskådningsfrågor, där de kristna värderingarna är påfallande, vägra stånd- punktstagande under åberopande av reli- gionsfriheten. Ett uteslutande av alla vär- deringar innebär även det ett ställningsta- gande.

Strävan efter neutralitet har som kon- sekvens strävan att icke reglera förhållan- dena inom de olika organisationerna för livsåskådning, vare sig de är religiösa eller icke. Vad Svenska kyrkan beträffar, inne- bär neutraliteten, att staten överlämnar åt kyrkan att besluta om sina egna ange- lägenheter: bekännelse och lära, förkun- nelse och undervisning, uppbyggnad och or- ganisation, indelning och befattningsha- vare. Det »reformprogram», varom hem- ställdes vid årets kyrkomöte, bör därvid kunna genomföras.

3) Kyrkan önskar behålla sin karaktär av folkkyrka och så långt möjligt betjäna alla, som vill ta hennes tjänster i anspråk. Denna kyrkans villighet och skyldighet att tjäna stannar icke vid medlemsgränsen. Även om dopet anger medlemskapet i kyr-

kan, är denna öppen för att betjäna även icke döpta eller andra icke-kyrkomedlem- mar.

Om det är i överensstämmelse med sta- tens uppgift och intressen att främja om- vårdnaden av samhällsmedborgarna, skall samhällsmedlemmar, var de än är bosatta, ha tillgång till religion. Därför bör det stöd, som staten i övrigt ger till samhällelig verk- samhet och organisationer för sådan, även komma religiösa organisationer till del. Det kan ske genom direkta statsbidrag, sådana som i dag ges till bl.a. ungdoms- och bild- ningsorganisationer. Det kan också ske genom att staten underlättar organisatio- nernas egen finansiering av sin verksamhet. Staten kan vara Svenska kyrkan behjälplig genom att staten underlättar organisatio- den av medlemsavgifterna för dem, som tillhör kyrkan.

När domkapitlet har att besvara frågan, om kyrkan utifrån dessa principer bäst fungerar tillsammans med staten eller som frikyrka, har det funnit, att de hittillsva- rande utredningarna icke ger samma möj- lighet att bedöma en fri kyrka, konkret utgestaltad, som att bedöma den nuvaran- de kyrkoorganisationens lämplighet för kyrkans funktioner.

Förutsättningen för att lika ingående kunna bedöma ett A-läge och ett C-läge finnes icke. Till en del ligger detta i sakens natur. En »C-lägeskyrka» är i dag en hy- potes, en »A-lägeskyrka» en verklighet. Här är det lätt att gå efter principen: »Man vet vad man har, men icke vad man får».

Domkapitlet finner sammanfattningsvis

att det vad beträffar presenterade för- slag ansluter sig till det reformprogram, varom kyrkomötet hemställt,

att A-läget för litet beaktat kyrkans fri- het,

att vad kyrkans finansiering angår dom- kapitlet närmast ansluter sig till B-läget, där samhället lämnar sin hjälp vid uppbör- den av kyrkans och andra trossamfunds medlemsavgifter samt

att domkapitlet, intill dess att C-läget närmare utretts, saknar möjlighet att bedö- ma huruvida icke detta läge skulle vara det fruktbaraste alternativet.

Mot domkapitlets yttrande har leda- moten Elgeskog anmält skiljaktig mening och anför bl. a.

Undertecknad kan biträda de synpunkter, som varit vägledande för domkapitlet men vill ha en mera markerad utformning av religionsfrihetsfrågan och dithörande frå- geställningar. Jag har den uppfattningen, att domkapitlet i huvudfrågan bort uttala sig för ett fritt läge (motsvarande ungefär det s.k. C-läget) i relationen kyrka—stat.

Som skäl för mitt ställninsgtagande vill jag framhålla, att utvecklingen (bl.a. för- samlingens kommande omstrukturering till en fri association) nödvändiggör ett nytän- kande i inplaceringen av Svenska kyrkan i, vid sidan av eller utanför staten.

1.2.3 C-läge

Länsstyrelserna i Kronobergs och Värm- lands län, Frikyrkliga ungdomsrådet, Sve- riges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Frikyrkliga studieförbundet, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges so- cialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Kristna studentrörelsen i Sverige och Förbundet för kristen enhet uttalar sig för ett fritt läge, utformat enligt principerna för ett C-läge.

länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Principiella ståndpunkter måste i många samhällsfrågor tillmätas en begränsad räck- vidd i förhållande till sådana mänskliga och materiella värden som de kan komma i konflikt med. Den uppenbara strävan som präglat det svenska samhället under decen- nierna efter den politiska demokratins ge- nombrott att åstadkomma samförståndslös-

ningar eller i varje fall beslut som bärs upp av en betydande majoritet inom folket är i sig ett uttryck för en sådan praktisk samhällssyn.

Uppenbart är dock att även den som godtar denna syn på det samhälleliga re- formarbetet måste vara på sin vakt så att icke alla samhällsfrågor behandlas efter denna mall. Det finns sålunda reformsträ- vanden som till sin art först och främst bör bedömas från principiella ståndpunk- ter och där bedömanden av nyttokaraktär samt prövningen av traditionsvärden och ekonomiska frågor måste underordna sig de principiella ståndpunkterna. Hit hör inte minst frågor om demokratins innebörd. Re- lationen stat-kyrka bör enligt länsstyrel- sens uppfattning räknas in bland just denna grupp av samhällsfrågor. Härav föl- jer att den innebörd man ger principen om religionsfrihet och den slutsats man drar av denna princip bör läggas till grund för bedömningen av hela komplexet stat-kyrka. Frågor om den enskildes religionsutövning och samfundstillhörighet samt åsiktsfrihet i förhållande till annans trosutövning är i så hög grad vad som kallas samvetsange- lägenheter att det demokratiska samhället ej kan låta dem underordna sig de bety- dande traditionsvärden, de komplicerade egendomsärenden och de eventuella nytto- värden jämför utredningens betänkande del I om »religionen som samhällsfaktor» som också ingår i detta samhällskom- plex.

En grundförutsättning för hela den re- form som nu skall prövas är att de orga- nisatoriska frågorna skall behandlas i en anda av tolerans och generositet, något som för övrigt även departementschefen under- strukit i sina direktiv till den parlamenta- riska utredningen, (statsrådsprotokollet 28 juni 1968). Det har i dessa direktiv betonats att det fortsatta utredningsarbetet ej får skada de omistliga värden som »den kristna verksamheten tillfört såväl enskilda som samhället». Den tolkning av religionsfri- hetsbegreppet som länsstyrelsen finner i fortsättningen böra vara vägledande, är

den som åt individen lämnar största möj- liga samvetsfrihet och samtidigt icke in- skränker trossamfundens religionsfrihet eller individens frihet inom det trossamfund han tillhör. Vid denna tolkning har länssty- relsen funnit att den beskrivning av det framtida förhållandet stat-kyrka som 1958 års utredning gjort av det s.k. C-läget bäst motsvarar principen om religionsfri- het.

Utredningen har i fråga om B-läget be- handlat frågan om medverkan från statens sida beträffande debitering, uppbörd och indrivning av medlemsavgifter och där- vid uttalat att denna medverkan kan avse samtliga moment eller endast ett eller två av dem (sid. 214, sp. 1). Länsstyrelsen fin- ner emellertid icke all statlig medverkan i denna del vara utesluten i det av länssty- relsen förordade C-läget. Det månghund— raåriga sambandet mellan stat och kyrka gör det önskvärt att vid upplösandet av denna gemenskap finna en utväg, som utan att de grundläggande principerna om reli- gionsfrihet m.m. åsidosättes tryggar kyr- kans ekonomiska livsvillkor. Länsstyrelsen anser det förenligt med nämnda principer, att staten som service åt kyrkan mot ersätt- ning ombesörjer debitering av medlemsav- gifter. Av jämlikhetsskäl bör denna service erbjudas jämväl andra trossamfund.

Länsstyrelsen i Värmlands län skriver.

Det mångåriga utredningsarbetet om för- hållandet mellan stat och kyrka, som nu mynnat ut i ett slutbetänkande, har givit en omfattande och värdefull kartläggning av de många och delvis komplicerade förhål- landen och problem, som ingår i eller springer fram ur relationer, vilkas rötter sänker sig så djupt tillbaka i historien.

När statsrådet och chefen för utbild- ningsdepartementet nu tillkallat en parla- mentarisk utredning med uppgift att ta ställning i själva huvudfrågan, har direkti- ven utformats så att i första hand A- och C—lägena bör bli föremål för övervägan-

den. Detta torde innebära, att B- och D- lägena redan nu avföres, något som denna länsstyrelse helt vill ansluta sig till. En friställd kyrka med bibehållen beskattnings- rätt och uppbörd genom statens organ (B- läget) skulle innebära en oklarhet, som icke löste några problem men väl skapade nya. En allmän reduktion av kyrkojorden (D-läget) skulle sannolikt uppfattas som stridande mot den anda av generositet, i vilken en eventuell upplösning av de gamla banden mellan stat och kyrka väl all- mänt anses böra ske.

Beträffande de båda återstående alterna- tiven erbjuder en fortsatt utredning om A- alternativet föga av intresse. Det innebär i princip ett accepterande av status quo. De mindre reformer som kan göras inom det beståendes ram medför inga större förvaltningsmässiga problem. Länsstyrel- sen kan därför inskränka sin granskning till C-alternativet.

C-alternativet bygger ju också på förut- sättningen att den kyrkliga beskattningsrät- ten upphäves. Som alla andra samfund kommer denna kyrka att bygga sin verk- samhet på obligatoriska medlemsavgifter. Att staten skulle bidra till att indriva så- dana avgifter tillsammans med de allmän- na skatterna synes uteslutet, då en från staten lösgjord kyrka i alla avseenden mås- te behandlas på samma sätt som andra trossamfund. Däremot finns givetvis inget som hindrar att kyrkan för sin utdebite- ring på vanliga affärsmässiga grunder ut- nyttjar länsstyrelsernas dataanläggningar.

Som framgått av ovanstående ansluter sig länsstyrelsen till C-alternativets principskiss. Denna bör nu i första hand bli föremål för detaljerade överväganden och undersök- ningar av den nyligen tillsatta parlamenta- riska utredningen. Det får förutsättas, att åtskilliga undersökningar återstår, innan det slutliga ställningstagandet träffas. Läns- styrelsen utgår från att den i nästa remiss- omgång får tillfälle att mera ingående än som nu varit möjligt granska olika delar av det stora problemkomplexet.

Länsstyrelsen vill slutligen konstatera, att den nu avslutade utredningen verksamt bör ha bidragit till att skapa förutsättning- ar för att denna stora och för medborgarna i många stycken ingripande fråga bör kun- na lösas i en anda av avspändhet, vidsynt- het och tolerans.

Frikyrkliga ungdomsrådet erinrar om att rådet sommaren 1967 gav ut

ett uppmärksammat Frikyrkoungdomens Religionsfrihetsprogram, som klart uttryck- te rådets uppfattning att banden mellan Svenska kyrkan och staten bör lösas, så att Svenska kyrkan i princip får samma ställ- ning som övriga samfund och organisatio- ner.

De avgörande principuppfattningarna på vilka detta ställningstagande grundade sig var

att evangelium är ett fritt erbjudande.

Ett gudsförhållande kan inte grundas på tvång utan utgör en tillit grundad på ett ömsesidigt förhållande mellan Gud och människa. Allt som kan försätta människan i en tvångssituation visavi evangeliet måste uppfattas som en kränk- ning av dess idé.

att staten skall vara sekulär och därmed inte ha någon kompetens i fråga om kyr- kan, dess tro, förkunnelse och organisa- tion.

Staten kan inte omfatta någon religiös tro, eftersom tron är ett frivilligt förhål- lande, som inte kan bli föremål för kol- lektiva beslut eller lagfästning. Staten har varken rätt eller möjlighet att hän- visa till gudomliga ordningar vid organi- serandet av den jordiska tillvaron.

Det moderna samhället består av män- niskor med olika värdesystem, vanor, re- ligiösa övertygelser och idéer om sam- hället. Ett ansvarigt samhälle måste ac- ceptera denna mångfald, skapa möjlighe- ter att på ett människovärdigt sätt bi- lägga konflikter och fatta beslut och där- med bidra till att människor i fri sam-

verkan söker värdegemenskap och hand- lingslinjer.

att kyrkan inte bör söka eller acceptera speciellt lagskydd. Inget trossamfund eller annan organisation kan på religiösa grun- der ges speciella privilegier eller särskild statlig sanktion. Därför bör kyrkan inte för egen del söka lagskydd av annat slag än sådant som också tillkommer andra grupper.

Den kristna kyrkans liv är helt bundet till Jesus Kristus, och dess liv är inte beroende av den samhälleliga strukturen. Genom staten formas den ordning inom vilken kyrkan skall fullgöra sin kallelse, som därigenom kan hjälpas eller för- svåras. Kyrkan bör av staten garanteras frihet att själv utforma sin tro, förkun- nelse och organisation. Den bör, liksom andra grupper, ges möjlighet att förkun- na, undervisa och studera i enlighet med sin övertygelse och äga samma rättig- het och skyldighet som övriga organisa- tioner att äga och förvalta egendom, bedriva reklam o.s.v.

I medvetande om frihetens villkor mås- te kyrkan med kraft hävda att trosfri- het, tankefrihet och församlingsfrihet skall gälla lika för alla.

Frikyrkliga ungdomsrådet, som helt an- sluter sig till de synpunkter som Sveriges frikyrkoråd anfört i sitt remissvar vill med utgångspunkt från här ovan anförda prin- cipiella synpunkter föreslå

att banden mellan stat och kyrka löses enligt den alternativa lösning, som i utred- ningen benämnts C-läget.

Sveriges fri kyrkoråd

har alltsedan sin tillkomst ansett arbetet för vidgad religionsfrihet som en av sina främsta uppgifter. Inte minst vid de regel- bundet återkommande frikyrkomötena har denna fråga stått i förgrunden. Rådet vill därför uttrycka sin tillfredsställelse över att en grundlig utredning utförts. Enligt rå-

dets mening har genom utredningen en för alla parter godtagbar grund lagts för ett ställningstagande till frågan om relationer- na mellan staten och trossamfunden. Rådet skulle emellertid gärna ha sett att de eko- nomiska förhållandena i de fria lägena C och D belysts ytterligare, men är samti- digt medvetet om de betydande svårighe- ter som utredningen därvidlag haft att lösa.

Rådet delar i stort den uppfattning som kommit till uttryck i utbildningsdeparte- mentets till remissinstansema översända promemoria av den 10.4.1968 att frågor såsom folkbokföringen, de teologiska fa- kulteterna och religionsundervisningen i skolan är oberoende av huvudfrågan och därför inte behöver någon ingående be- handling i detta sammanhang. Rådet nöjer sig därför med att på dessa punkter redo- göra för sin grundinställning.

Rådet hälsar likaledes med tillfredsstäl- lelse att en parlamentarisk utredning redan tillsatts. Det är Frikyrkorådets förhoppning att denna skall leda fram till en lösning på problemet kyrka—stat, som bättre över- ensstämmer med vår tids samhällssyn än den nuvarande, och att lösningar skall er- bjudas som tar skälig hänsyn till de svå- righeter i vilka den kyrka kan komma, som under århundraden varit förbunden med staten. En förutsättning är att dessa lösningar samtidigt är förenliga med den grundsyn beträffande religionsfriheten, som rådet nedan gör gällande.

Denna grundsyn innebär enligt rådets sammanfattning

att religionsfrihetsfrågan i det pluralis- tiska samhället måste ges företräde framför kyrkosynen, då det gäller det konkreta ställ- ningstagandet i kyrka—statfrågan,

att religionsfrihet därför i lika mån mås- te vara en frihet från religion som en frihet till religion,

att religionsfrihetskravet inte kan anses tillfredsställande tillgodosett så länge stats- kyrkosystemet består, samt

att staten nödvändigtvis måste iakttaga

en kyrkopolitisk och livsåskådningsmässig neutralitet i den meningen, att någon sär- lagstiftning som gynnar eller missgynnar trossamfunden eller religionsriktningarna inbördes eller i förhållande till andra orga- nisationer, inte kan tolereras.

Under rubriken Allmänna synpunkter på B- och C-lägena uttalar frikyrkorådet bl. a. att det förutsätter att svenska kyr- kan i likhet med de nuvarande frikyrko— samfunden kan finansiera sin verksamhet på frivillighetens väg, att det ekonomiska medansvaret kommer att aktivisera stora grupper inom svenska kyrkan samt att en effektivare ekumenisk regionalplanering ger möjligheter att nå hela landets be- folkning med kristen förkunnelse (se avsnitt 3.131). Frikyrkorådet, som vis- serligen inte principiellt avvisar en lös- ning enligt den särskilda B-lägesförutsätt- ningen (se avsnitt 3.2.3.4.1), anser att

utredningens C-läge bör läggas till grund för utformningen av de framtida relatio- nerna mellan staten och Svenska kyrkan.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen uttalar,

De former under vilka Svenska kyrkan hittills arbetat rymmer utan tvekan förde- lar med tanke på vad som är kyrkans hu- vuduppgift, att förkunna Kristi evange- lium för Sveriges folk. Den territoriella församlingsorganisationen har tillkommit och tid efter annan justerats med syfte att alla så långt möjligt skall nås med evange- liet och få del av den kristna gemenskapen inom kyrkan.

Det lagbundna sambandet med statsmak- ten har inneburit betydande garantier i ekonomiskt avseende för det kyrkliga arbe- tet och därmed en hög grad av arbetstrygg- het. Sambandet med staten har vidare gett auktoritet åt det kyrkliga arbetet. Under tidigare skeden torde detta ha varit av betydelse för folkets positiva inställning till kyrkan.

I synnerhet frågan om statsmaktens be- stämmanderätt i kyrkliga frågor eller med andra ord frågan om statskyrkosystemet och de konsekvenser detta för med sig an- ser vi, vara av så allvarlig både praktisk och principiell natur att vi inte anser oss kunna förorda ett fortsatt samband kyrka- stat i ett läge då övergång till en annan ordning under generösa villkor förefaller möjliga.

Under rubriken Kyrka skild från sta- ten anför fosterlands-stiftelsen.

I det föregående har vi kortfattat sökt ge uttryck för vår syn på frågan om ett bibehållet samband kyrka-stat samt uttalat vilka reformer inom kyrkan vi anser bör komma till stånd under ett eventuellt bibe- hållet samband. Av detta har det redan framgått att vi uttalar oss för att Svenska kyrkan ges en fri ställning i förhållande till staten. Vi har där också angett våra principiella motiveringar för ett avbrytande av det organisatoriska sambandet kyrka- stat. Vår uppfattning är att kyrkan skall fullgöra sin uppgift inom ramen för sam- hällelig lag och ordning utan inblandning av staten. Vi är medvetna om, att detta isynnerhet under en övergångstid medför betydande svårigheter för kyrkan. Huvud- problemet är hur kyrkan i ett fritt läge skulle få tillräckliga ekonomiska resurser att fullfölja sin uppgift. Det är med tanke på detta omöjligt och oförsvarligt, att fö- reslå en plötslig övergång till nya oprövade förhållanden.

Vi förordar i första hand en fri kyrka i princip enligt vad utredningen betecknat som ett C-läge, dock så att ett modifierat B-läge tillämpas under en övergångstid av minst 20 år, varunder en övergång till C- läge förbereds. Med modifierat B-läge av- ser vi dels ett genomförande av de refor- mer som anförts i vår diskussion av ett behållet samband kyrka-stat med det till- lägget, att kyrkomötets befogenheter bring- as i överensstämmelse med de krav man kan ställa på högsta representativa organet

i en fri kyrka, dels att samhället under övergångstiden medverkar med uppbörd av medlemsavgifter, som debiteras i proportion till inkomst. I fråga om ett B-läge anför utredningen i en not (sid. 222) att »utred- ningen utgår här från sådan medverkan från statens sida i fråga om medlemsav- gifterna att dessa debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skat- terna». Det kan ifrågasättas om ett in- drivningsförfarande hör samman med all- män uppfattning av begreppet medlemsav- gift. Vi uttalar vår tveksamhet inför ett sådant tvång och ville istället rekommen- dera att andra åtgärder prövas, t.ex. på- minnelse och i sista hand meddelande om att medlemsrättigheterna upphör.

Samhällelig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter anser vi ha en bestämd fördel framför ett annat alternativ, som utredningen skisserat (sid. 249) nämligen att ersätta den nuvarande skatten med stats- anslag, som skulle minska successivt för att slutligen upphöra. Vi tror nämligen, att uppbörd av medlemsavgift blir nödvändig i ett C-läge och att man under den tid stat- lig uppbörd pågår vinner erfarenheter för ett helt fritt läge. Vi vill i detta samman- hang uttrycka den uppfattningen, att de sympatier för kyrkan och den uppskattning av kyrkans arbete som kan avläsas hos en bred folkopinion, och som även åberopas som en anledning att bevara sambandet mellan stat och kyrka, inte skulle gå för— lorad i ett fritt läge utan tvärt om aktivi- seras till en medveten insats att bevara kyrkans arbetsmöjligheter. Både inom kyr- kans frivilliga arbete och inom andra tros- samfund föreligger många bevis på att be- hovssituationer aktiverar till närmast häp- nadsväckande insatser ifråga om både offer och arbete.

Skulle den av oss här förordade relatio- nen kyrka-stat anses ogenomförbar vill vi i andra hand rekommendera en fri kyrka närmast i enlighet med vad utredningen an- gett som läge B. De reformer som vi utta- lat oss för i ett bibehållet samband kyrka- stat skulle tillämpas även i ett fritt läge med det tillägget att kyrkomötets befogen-

heter bringas i överensstämmelse med de krav man kan ställa på högsta representa- tiva organet i en fri kyrka. Den avgift som genom statlig försorg skulle uppbäras skulle inte ha beteckningen skatt utan medlems- avgift. Vi anser att denna benämning är lämpligast under förutsättning att juridis- ka personer befrias från avgiften ifråga samt att begravningsväsende och folkbok- föring överlåtes till samhälleliga organ. Dessutom anser vi, att en statlig medverkan för indrivning av medlemsavgifter inte skulle förekomma. I stället skulle den för- sumlige få en påminnelse och i andra hand en erinran om att medlemsrättigheter upp- hör efter viss tid. Vi förutsätter dock, att full paritet mellan Svenska kyrkan och and- ra samfund upprättas i detta avseende.

Frikyrkliga studieförbundet samman- fattar sina synpunkter enligt följande.

Religionsfrihetsprincipen bör vara väg- ledande för utformningen av de framtida relationerna mellan kyrka och stat.

Religionsfriheten kräver att det organisa- toriska sambandet mellan kyrka och stat upplöses och ersätts av andra relationer.

C-läget svarar bäst mot religionsfrihe- tens krav och ger också i övrigt möjlighet till för samhället och samfunden tillfreds- ställande lösningar.

Statens neutralitet i religiösa frågor bör eftersträvas. Den hindrar ej positiv sam- verkan mellan staten och trossamfunden.

Formerna för samverkan mellan stat och trossamfund inklusive de ekonomis- ka spörsmålen — bör ytterligare övervä- gas. Parallellen med folkrörelserna kan därvid vara fruktbar. Aktivitetsbidrag, stat- lig medverkan vid uppbörd av medlems- avgifter, direkta statsbidrag utan kontroll och avdragsrätt för gåvor bör utredas yt- terligare, liksom olika kombinationer av ekonomiseringsvägar.

Förbundet för religionsfrihet hemställer

att alla sådana detaljfrågor, som ansetts kunna lösas oberoende av hur de framtida

relationerna mellan kyrka och stat kom- mer att bli, snarast möjligt bringas till en sådan lösning, att de kyrkliga organens be- fattning med angelägenheter av allmänt samhällig karaktär upphör,

att de framtida relationerna mellan kyrka och stat utformas i huvudsaklig överens- stämmelse med det framlagda C-alternativet med de modifikationer som framgår av vad som anförts angående den så kallade kyrk- liga egendomen,1

och att statskyrkosystemets avskaffande sker under sådana former att nybildade och redan existerande trossamfund på lik- värdiga villkor får erbjuda människorna sina tjänster.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund konstaterar att möjligheten att läm- na kyrkan utan att ingå i annat samfund har utnyttjats i ringa utsträckning.

Trots detta torde det vara uppenbart, att sekulariseringen fortskridit i stark takt sär- skilt under senare år, vilket talar för att tiden nu har mognat för en allvarlig om- prövning av relationen kyrka-stat. Särskilda förutsättningar härför har också skapats genom de nu avslutade djupgående studier som utredningen kyrka-stat framlagt i 11 betänkanden av utomordentligt intresse. En parlamentarisk fortsatt utredning bör kun- na komma fram till en lösning av de mera praktiska organisatoriska och ekonomiska frågorna med religionsfriheten och demo- kratin som riktmärken.

Frågan om kyrkans skiljande från staten drevs tidigast av frikyrkorörelsen och då utifrån rent religiöst moraliska ståndpunk- ter. Den socialistiska arbetarrörelsen ställde också tidigt krav på skilsmässa mellan kyr- ka och stat men ur en mera individualis- tisk synvinkel. Trosfriheten hävdades som en av de mänskliga rättigheterna. Långt senare har även från statskyrkligt håll höjts röster för kyrkans frigörelse från staten med avsikt att härigenom skapa större fri- het för kyrkan själv. Striden om kvinnliga

1 Se avsnitt 32.33.

präster aktualiserade frågeställningen för många kyrkomedlemmar och kom dem att ta ställning för en skilsmässa några utifrån rent demokratiska likställighetsprinciper, andra av intresse för en ökad frihet för kyrkan.

En organisatorisk förändring uppfattas sålunda av olika grupper som en moderni- sering och en naturlig anpassning till ut- vecklingen, och inställningen till skiljandet av kyrkan från staten följer inte en upp- delning i sekulariserade och kristentroende.

Om alternativ C fullföljes borde över- gången till en från staten fri kyrka kunna ske smidigt och i den takt förändringarna i religiositeten i vårt land anger. Kyrkan skulle om statskyrkosystemet avskaffas få större frihet för sin religionsutövning, reli- gionsfriheten för medborgarna skulle bli mera fullständig än nu, och anslutningen till ett kyrkligt samfund skulle grundas på trosgemenskap och inte på slentrian eller tvång. Tolerans och en högtstående reli- giös samfundsbildning skulle få förutsätt- ningar att sätta sin prägel på samhället.

Förbundet vill härmed tillstyrka en lös- ning av förhållandet mellan stat och kyrka enligt alternativ C.

Högerns ungdomsförbund anför.

I valet mellan utredningens hypoteser B och C ter sig C-läget som det mest läm- pade enligt HUF:s mening. D-alternativet måste utan varje tvekan klart avvisas; ett reviderat A-läge skulle å andra sidan endast skjuta problematiken på framtiden.

Under rubriken Slutord framhåller förbundet.

Då den parlamentariska utredningens slutgiltiga förslag senare kommer att till- ställas förbundet, har vi här såsom in- ledningsvis nämnts — avstått från att redo- visa vår uppfattning i olika delfrågor. Som framgått av det anförda har Högerns ung- domsförbund dock tagit ställning till stats-

kyrkosystemet som sådant, och därvid stan- nat vid tanken att ett skiljande bör kom- ma till stånd. Detta bör i huvudsak ske i enlighet med utredningens hypotes C. En tämligen lång övergångstid, som ger Sven— ska kyrkan rimlig möjlighet att bygga upp en ny organisation, och inte minst att upp- göra planer för den framtida finansie- ringen, måste säkerställas. Förbundet ser ett skiljande som en lycklig lösning, såväl från allmän demokratisk synpunkt, som från Svenska kyrkans egen. Kyrkans själv- bestämmanderätt bör i samband med ett skiljande komma att betydligt vidgas.

Kristna studentrörelsen i Sverige,

som representerar opinioner från såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna och den katolska kyrkan, avger sitt remissvar uti— från en samsyn av sådant slag att den i vissa hänseenden ger ett nytt perspektiv på både historien och framtiden. Avsikten är därför att i huvudsak ägna remissyttrandet åt de områden i debatten om de framtida relationerna mellan stat och kyrka där ovan redovisade utgångspunkt skulle kunna ge ett speciellt bidrag till den mängd av syn- punkter som kommer fram i remissyttran- dena. Det nationellt-historiskt betingade i Svenska kyrkans förhållande till staten, frikyrkoformens beroende av både stats— kyrkosystemet och reaktionen mot detta, den katolska kyrkans drag av både »folk- kyrka» och >>frikyrka», allt detta uppford- rar enligt KRISS' uppfattning till att söka lösningar som inte sammanfaller med nå- gon existerande modell.

Bilden av de senaste hundra årens ut- veckling i frågan skiljer sig från den gäng- se, om alla tre komponenterna tas med. En kort historisk tillbakablick visar följande: Genom 1873 års dissenterlag fick vissa er- kända främmande trossamfund vidgade möjligheter att verka i Sverige. Den enda förebild som då fanns, rörande förhållan- det till staten, var Svenska kyrkan: också de mosaiska och katolska församlingarna fick vissa offentligt—rättsliga uppgifter och officiella funktioner. De katolska försam-

lingarna i landet hade fram till 1911 full likställighet i kyrkobokföringshänseende med Svenska kyrkan.

När de fria samfunden framträdde, ut- tryckte dessa däremot sin uppfattning be- träffande förhållandet till staten i medve- ten motsättning till statskyrkosystemet. Till skillnad från de erkända främmande tros- samfunden önskade man ingen officiell sta- tus. Ekonomiskt byggde frikyrkorna på fri- villigt offrande och avböjde statlig hjälp.

För utvecklingen av den enskildes reli- gionsfrihet kom de frikyrkliga strävandena att bli avgörande. Men samtidigt som den steg för steg realiserades, också för kato- liker, ortodoxa och judar, kom deras sam- fund att av statsmakten mer eller mindre påtvingas en rent frikyrklig status, d.v.s. medan de enskildas religionsfrihet ökade, inskränktes församlingarnas.

1951 års religionsfrihetslag avskaffade för det första de mosaiska församlingar- nas beskattningsrätt; för det andra in- skränktes de katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring och för det tredje avskaffades anteckning vid folkbokföringen beträffande annan konfessionstillhörighet än Svenska kyrkan.

De två senare reformerna gick emot dis- senterlagskommitténs förslag, och alla tre reformerna genomfördes mot protester från de drabbade. I samband med den has- tigt ökade invandringen sedan 1951 har folkbokföringsreformerna visat sig innebära ett svårt handikapp för kyrkor med bety- dande reellt medlemsunderlag hos stora invandrargrupper.

Nu efteråt är det lätt att se hur natur- liga hänsyn till främst frikyrkliga intressen kom att leda till lösningar som för andra inte på samma sätt innebar ett steg i rikt- ning mot större jämlikhet med Svenska kyrkan och inte heller större religionsfrihet. Det är därför av särskild betydelse att nu finna lösningar, som tar hänsyn till olika samfunds särart och speciella problem.

En fortsatt diskussion om kyrka-stat, som skall begränsas till A- och C-lägena, löper uppenbarligen risken att alltför enkelt iden- tifiera dessa med »statskyrka» och »frikyr-

ka», två i den svenska verkligheten välbe- kanta alternativ. Som framgår av ovan skisserade utveckling har valet i vårt land aldrig varit så entydigt och är det ännu mindre i dag, när invandrarkyrkornas pro- blem och behov nödvändigtvis måste upp- märksammas långt mera än utredningen gjort.

En fullständigare bild av den historiska utvecklingen avslöjar också det ohållbara i det ej ovanliga argumentet för någon form av status quo, att övriga samfund inte åtnjuter statligt stöd endast därför att de av principskäl avvisat ett sådant.

Religionsfrihetsprincipen kan alltså till- lämpas på ett sådant sätt att den i reali- teten inskränker ett samfunds frihet att ver- ka i enlighet med sin egenart, och kan därför också minska jämlikheten mellan samfunden.

När därför ett fritt läge för Svenska kyrkan, närmast alternativ C, förordas i detta yttrande, är det därför inte blott av abstrakta rättvise- och jämlikhetsprinciper, utan därför att vi är övertygade om att detta skapar de bästa förutsättningarna för att Svenska kyrkan skall fylla sin uppgift som ett av de ledande samfunden i svensk kristenhet.

En förändring av Svenska kyrkans villkor måste också komma att väsentligt påver- ka övriga samfund, varför det är viktigt att man på intet håll menar sig redan ha funnit sin form och definitiva roll i sam- hället.

Under rubriken Internationella och ekumeniska synpunkter uttalar student- rörelsen.

De elva betänkanden som kyrka-stat-ut- redningen lagt fram är på många sätt utom- ordentliga och utgör en grundval för vi- dare analys, från statsmakternas, (d.v.s. regering och riksdag), sida av det framtida förhållandet till kyrkan och från kyrkans sida därutöver också av de lämpligaste sätten att genomföra sin uppgift. Utred- ningen behandlar de faktiskt existerande

förhållandena inom kyrkan med tonvikten lagd på relationerna till regering och riks- dag. Men det saknas dock en närmare be- stämning av de storheter, kyrkan och sta- ten, vars ömsesidiga relationer granskas. Beträffande staten eller närmare bestämt de uppgifter och funktioner regering och riksdag har, torde ett studium av författ- ningsutredningens betänkande ge åtskilligt material vid bestämmandet av vad staten är. Däremot saknas en motsvarande utred- ning och bestämning av vad kyrkan är.

Ett av betänkandena har tagit upp frå- gan om de aktuella kyrkobegreppen i Sve- rige ( SOU 1964:16 ), en i och för sig ut- märkt redogörelse, som är av begränsat värde just därför att dess syfte var att »klarlägga det aktuella kyrkotänkandet i Sverige med särskild hänsyn till problema- tiken kyrka-stat» (a. a. s. 5).

Den arbetsmetod utredningen använt sig av, att lyfta fram och intensivt granska be- gränsade sektorer som den kyrkliga för- valtningen, skattefrågan o.s.v. har ur många synpunkter varit utomordentlig, men har också medfört att intresset på ett kan- ske olyckligt sätt koncentrerats till kyr- kans organisation och förvaltning. Det är möjligt att utredningen hade lyckats bätt- re med att beskriva Svenska kyrkan, om direktiven för undersökningen av de ak- tuella kyrkobegreppen tagit sikte på kart- läggning av den, kanske svaga, fortlöpande diskussion som förs i Sverige om det kyrk- liga arbetets målsättning. Detta i synner- het som delar av den debatt som refere- ras i Palmqvists arbete tidigare kartlagts av C. A. Hessler i Statskyrkodebatten (1964). Det borde inte heller ha berett oöverkomliga svårigheter att välja ut några typförsamlingar och där undersöka hur det frivilliga kyrkliga arbetet fungerar, hur stora grupper som nås och hur detta arbe- te uppfattas av församlingsborna och sätta detta i relation till folkbokföringen och hur denna uppfattas samt gudstjänst- och för- rättningsaktiviteten i församlingen, d.v.s. ett försök att svara på frågan hur funk- tionsduglig den nuvarande kyrkliga organi- sationen är för olika verksamheter.

En annan fråga som kunnat bli föremål för diskussion inom utredningen är, huru- vida Svenska kyrkan kan betraktas som en intresseorganisation, jämförbar med exem- pelvis idrottsrörelsen (jfr SOU 1968:11 s. 43 ). Båda rörelserna har aktiviteter som ur statens och samhällets synpunkt är värde— fulla och åtnjuter därför bidrag i olika former. Inom båda finns en mycket aktiv grupp, dessutom är stora grupper mer eller mindre engagerade. Slutligen är stora grup- per av befolkningen i stort sett likgiltiga inför det arbete som utförs av idrottsrö- relsen och kyrkan. En väsentlig skillnad mellan de båda rörelserna är medlemskaps- frågan. Men finns andra skillnader och i så fall vilka? Skulle man kunna tänka sig att en kyrka i ett C-läge, på samma sätt som ofta idrottsrörelsen, skulle kunna få bidrag till lokalerna av kommunen?

Det internationella perspektivet

KRISS önskar vidare få med ett interna- tionellt perspektiv i kyrka-statdebatten. Det gäller inte bara frågan om Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund utan också om kyrkans plats och uppgift globalt sett. Det har i debatten alltför ofta förbisetts att vad utredningen sysslat med i själva verket varit frågan om förhållandet mellan svenska staten och den del av den världsvida kyrkan, som kallas Svenska kyr- kan.

Först bör några ord sägas om förhållan- det mellan den världsvida kyrkan och de statliga autonoma kyrkor och samfund som i dag existerar. Den kyrkans enhet, som de kristna studentrörelserna vill förstärka är primärt av andlig eller ideologisk natur. Skillnaderna i uppfattningar mellan skilda kyrkor blir mer och mer nyansliknande, dels beroende på den inre dialogen mellan kyrkorna men också på grund av att dis- kussionen i livsåskådnings- och moralfrå- gor alltmer förs över konfessionsgränserna.

Men det är också vår bestämda uppfatt- ning att denna ideologiska enhet inte kan sägas vara för handen i önskvärd utsträck- ning, förrän kyrkor och samfund också på

det organisatoriska planet upprättar när- mare samband. Därför får inte det interna- tionella perspektivet bortskymmas av det faktum att den världsvida kristenheten i dag är splittrad och att Svenska kyrkans internationella relationer är underutveck- lade. Här går utvecklingen snabbt och allt pekar på att tendenserna mot enhet för- stärks.

När det gäller frågan om Svenska kyr- kans, eller snarare den svenska kristenhe- tens internationella relationer och frågan om den världsvida kyrkans uppgifter bör kyrkans internationella ansvar särskilt på- pekas. Och när det här talas om ansvar, avses inte bara ansvaret för andra kyrkor utan även ansvaret för internationella po- litiska och sociala förhållanden, d. v. s. upp- giften att analysera och kritisera omora- liska handlingar, som inte befrämjar rätt- visa och fred och som utförs av enskilda, men främst grupper och nationer, i socia- la, ekonomiska och politiska frågor.

Att rättvisa och fred mellan och inom nationer på alla sätt måste befrämjas är självklart endast på talarstolen, men tyvärr inte i praktiskt handlande. Här skulle kyr- kan, inspirerad av sina grundvärderingar, kunna utföra ett betydelsefullt opinions— bildande och förebildande arbete. Kyrkan är, bortsett från Förenta Nationerna, den starkaste övernationella struktur som i dag existerar. De uttalanden som gjordes av Geneve-konferensen 1966, konferensen i Beirut våren 1968 av företrädare för Kyr— kornas Världsråd och romersk-katolska kyr- kan och generalförsamlingen i Uppsala 1968 är i sitt slag enastående. Det borde vara ett intresse för »alla människor av god vilja» att stödja och befästa denna ut- veckling inom och mellan nationer och inom och mellan kyrkor.

Men detta förutsätter bl.a. att kyrkor- nas bindningar till olika nationella intres- sen minskar, vilket inte betyder att kyr- kornas intresse för människorna inom na- tionerna skulle minskas. Bindningen till nationen har för lutherska kyrkor alltsedan deras tillkomst varit särskilt problematisk.

Det finns otaliga historiska exempel på

de negativa konsekvenser chauvinistiska strömningar fört med sig, både för staten och kyrkan. Det torde i dag råda enighet om att sådana idéströmningar inte bör uppmuntras. Ett sätt är att befrämja inter- nationella relationer, bland dem också kyrkans, och skapa förutsättningar för att intresset från kyrkans sida riktas utåt. Ett av sätten att genomföra detta är, enligt KRISS” mening, att göra förbindelsen mel- lan stat och kyrka i Sverige friare. Om för- bindelserna med staten trappas ned, om den nuvarande särställningen ersätts med ett förhållande där kyrkan på ett helt an- nat sätt än nu måste söka sig nya vägar och nya metoder, är det ofrånkomligt att intresset vänds utåt. Att en sådan inrikt- ning skulle vara mycket värdefull för Sven- ska kyrkan är helt klart med tanke på den egenartade provinsialism som frodas inom Svenska kyrkan. Det är betecknande att Svenska kyrkan i dag inte förfogar över eller verkar ha intresse för ett organ för förbindelser med utomsvenska kyrkor och organisationer i stil med Council for For- eign Relations inom Church of England.

En av staten mindre kontrollerad kyrka kan också tänkas inta en mera kritisk at- tityd överhuvud taget. Naturligtvis utövar statsmakterna i Sverige i dag inget tvång mot kyrkan i den meningen att kyrkan inte får säga sin mening eller utöva kritik mot företeelser i samhället. Denna rätt att va- ra kritisk, att ha yttrandefrihet är något ytterst värdefullt i ett demokratiskt sam- hälle. Men det är inte orimligt att anta att dels det förhållandet att präster och bisko- par i många fall har regeringen att tacka för sin ställning och det förhållandet att den statliga och kyrkliga organisationen i långa stycken är parallelliserade har ska- pat en psykologisk bindning inom ledande kyrkliga kretsar till det bestående och där— med oförmåga att kritiskt granska det sam- hälle vi lever i, att peka på missförhål- landen som onekligen finns.

Det ekumeniska perspektivet

Det finns också en annan, kanske mera spe- ciellt kyrklig fråga som är av intresse vid

behandlingen av kyrkans förhållande till staten. En växande opinion inom kyrkligt aktiva kretsar, kanske mest påtaglig bland de unga, betonar värdet av dagens ekume— niska strävanden, de strävanden vars mål är att kyrkorna upprättar närmare sam- band med varandra på olika nivåer.

Det måste ur ekumenisk synpunkt beteck— nas som olyckligt om de nuvarande för- hållandena, med eller utan reformer, kon- serveras. Vi ansluter oss i princip till de invändningar som från frikyrkligt, katolskt och ortodoxt håll rests mot det system som i dag råder.

1. Det är oriktigt att ett av de trossam- fund, som arbetar i Sverige skall ha eko- nomiska privilegier och en mer officiell status än övriga trossamfund.

2. Det är oriktigt att ett av de trossam- fund, som arbetar i Sverige inte har be- stämmanderätt i egna angelägenheter, ock- så organisatoriska, i samma utsträckning som övriga trossamfund. Bakgrunden till dessa invändningar är den tolkning av religionsfriheten som säger att statsmakterna bör behandla de skilda trossamfunden på likvärdigt sätt. Utöver dessa principiella ställningstaganden finns också praktiskt—ekumeniska skäl. Om nu- varande ordning består kommer detta att inom överskådlig framtid utgöra en effek- tiv broms för vidare ekumeniskt samarbe- te mellan trossamfunden i Sverige; organi- satoriska samgåenden mellan Svenska kyr- kan och någon frikyrka omöjliggörs. Det är orealistiskt att tänka sig att någon frikyrka skulle uppge det som de betraktar som en av de värdefullaste komponenterna i sin samfundsstruktur, nämligen självbe- stämmanderätten. En sammanslagning av eller ett närmare samgående mellan två trossamfund förut- sätter att dessa har en någorlunda sym- metrisk uppbyggnad vad gäller förhållan— dena på lokal—, region- och riksplan. Nå- gon sådan symmetri kan i dag inte sägas existera mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund i landet, då främst frikyrkor- na. Den likhet som finns är skenbar, efter- som förhållandena vad gäller lokalplanet

för Svenska kyrkan regleras genom kommu- nallag, medan de lokala församlingarna inom frikyrkorna har självbestämmanderätt, begränsad endast genom de lagar som gäl- ler för organisationer och föreningar.

Liknande gäller på region- och riksplan; den mest påfallande skillnaden mellan Svenska kyrkan och övriga samfund är också där uppdelningen i legala, >>halvle- gala» och frivilliga organ.

Vad som anförts beträffande svårighe— terna så länge det nuvarande sambandet mellan stat och kyrka består, för ett när- mande mellan olika trossamfund i Sverige, gäller naturligtvis också på det internatio- nella planet. Det skulle exempelvis vara omöjligt för Svenska kyrkan att uppgå i en förenad nordisk luthersk kyrka.

Det borde vara ett rimligt betraktelse- sätt att se de skilda trossamfunden som närbesläktade, mer eller mindre starkt sam- manhållna gemenskaper inom samhället. Om man vidare betraktar den alltmer fortgående differentieringen i livsåskåd- ningsfrågor och därmed sammanhängande moraliska frågor, framstår Svenska kyrkans särställning som anakronistisk. Ur den reli- giöst neutrala, vilket inte är detsamma som etiskt neutrala, statens synpunkt borde det vara ett snygghetskrav att trossamfund behandlas på likvärdigt sätt. Inte heller ur servicesynpunkt kan, som ovan visas, särställningen motiveras.

Att statsmakterna exklusivt stöder en va- riant av en viss livsåskådning, kan tolkas som att staten anser sig kunna avgöra att den lutherska tolkningen av den kristna tron i något avseende skulle vara överläg- sen övriga tolkningar. Detta ligger enligt vårt bedömande utanför statsmakternas kompetensområde; det är en orimlighet i vår tid att staten på något sätt sanktio- nerar en livsåskådning eller en tolkning av en livsåskådning.

Denna statens sanktionering av Svenska kyrkan har också lett till svårigheter i för- hållandet mellan trossamfunden inom lan- det. Vi vill peka på det förhållandet att en överväldigande majoritet av frikyrkornas medlemmar samtidigt är medlemmar i

Svenska kyrkan. Konsekvenserna av detta är, om än inte alltid uttalat, att både med- lemmar av frikyrkorna och Svenska kyrkan inte respekterar vad man skulle kunna kalla det andra trossamfundets integritet. Att en frikyrkomedlem låter döpa sitt barn i Svenska kyrkan kan tolkas som bristande respekt för det egna samfundets fullvärdig- het som kyrka. Att en frikyrkomedlem sam- tidigt är medlem av Svenska kyrkan beror ofta på att denne inte betraktar Svenska kyrkan som en >>riktig» kyrka. Att man från s.k. kyrkligt håll accepterar det dubb- la medlemskapet visar också det på bris- tande respekt för frikyrkornas fullvärdighet. Frågan om det dubbla medlemskapet är sådan att den måste lösas, oavsett om sam- bandet mellan kyrkan och staten bibehålles eller inte. Det första steget till ett avveck- lande är att låta dopet bli konstituerande för medlemskap i ett A-läge, eftersom en exklusivt religiös handling som dopet en- dast med svårighet kan antas vara juridiskt bindande, vilket är en förutsättning om det nuvarande sambandet mellan Svenska kyr- kan och staten med bl.a. lagligt reglerade föreskrifter för medlemskap skall bestå.

Kristna studentrörelsen sammanfattar.

Av det ovan anförda framgår vår syn på vissa viktiga punkter, som måste beaktas vid ett reglerande av de nuvarande förhål- landena mellan Svenska kyrkan och staten. Måhända hade det varit svårt för kyrka- stat-utredningen att redogöra för många av dessa aspekter. Men det vore olyckligt, inte endast för Svenska kyrkan utan för alla inom landet verkande trossamfund, om inte kyrka-stat-beredningen i sitt arbete studerar frågan inte minst utifrån Svenska kyrkans internationella och ekumeniska relationer. Och det är vår förhoppning att beredningen kommer fram till samma slut- sats som vi, nämligen att de nuvarande förhållandena bör ersättas med ett mera funktionsdugligt och för alla parter till- fredsställande system. Närmast till hands ligger det läge, som i utredningen beteck- nats som C-läget.

Förbundet för kristen enhet

arbetar för en återförening mellan alla kristna samfund i vårt land, en konkretise— rad och radikaliserad ekumenik, som enga- gerar många av i synnerhet den yngre generationens medvetna kristna idag. För- bundet domineras, när det gäller anslut— ningen, av medlemmar i Svenska kyrkan, men har också romersk-katolska, grekisk- ortodoxa och frikyrkliga anhängare. Vi anser, att förverldigandet av vårt syfte är i hög grad beroende av Svenska kyrkans framtida relationer till staten, då de eku- meniska relationerna måste taga skada av att ett samfund har en socialt och ekono- miskt privilegierad ställning i förhållande till de andra. Därför har vi redan i vår programförklaring fastslagit, »att statskyr- kosystemet är orimligt i vår situation». Vi vill anbefalla en snabb övergång till det förhållande mellan kyrka och stat som utredningen kallar C-läget, alltså att kyr- kan organisatoriskt och ekonomiskt helt friställes från statliga och kommunala or- gan med bevarande av den egendom som rättsligt kan anses tillhöra kyrkoförsam- lingarna och andra organ inom Svenska kyrkan. Vi vill betona, att vi anser, att principbeslutet om en skilsmässa mellan kyrka och stat av modell C kan och bör fattas snarast möjligt, medan självfallet det praktiska genomförandet måste taga ganska lång tid, varför särskilda över- gångsbestämmelser måste skapas.

Som motivering anför förbundet.

1) Vi ansluter oss till den princip som uttalas ungefär så i det socialdemokratiska partiprogrammet: Förhållandet mellan kyr- ka och stat bör regleras enligt religions- frihetens och demokratiens principer. Vi finner det oförenligt med dessa principer, att staten stöder ett bestämt trossamfund, lika odemokratiskt som det skulle vara, om staten stödde ett bestämt politiskt parti. Däremot kan det alltfort anses rimligt —— med hänsyn till det politiska partistödet

att staten stöder religiös och ideell verk- samhet utan någon prioritering enligt livs- åskådningsmässiga eller konfessionella vär- deringar.

Religionsfriheten är för oss icke enbart en praktisk politisk princip som det mo- derna pluralistiska samhället av pragmatis- ka skäl måste acceptera, utan en grundläg- gande mänsklig rättighet, som hävdas av den kristna tron sådan den framträder i Nya testamentet. Konsekvent religionsfri- het uttrycker således enligt vår uppfattning bäst kyrkans egen bekännelse, vilken ledan- de kyrkomän under historiens gång så ofta svikit på denna och andra punkter.

2) Vi menar, att en skilsmässa mellan Svenska kyrkan och staten skulle påskynda en önskvärd ekumenisk utveckling i rikt- ning mot organisatorisk union mellan de kristna samfunden i vårt land och den Svenska kyrkans nödvändiga internationali- sering i dagens krympande värld, där det kristna budskapet om freden och försoning- en i Kristus mellan alla människor av alla raser, nationer och klasser enligt vår upp- fattning är aktuellare än någonsin. Svenska kyrkans särställning i förhållande till and- ra kristna samfund i landet är det kanske största irritationsämnet i de svenska mel- lankyrkliga relationerna. Någon verklig ekumenik utöver vänliga personliga kon- takter och till intet förpliktande teologiska samtal kan icke tänkas utan att Svenska kyrkan intar samma relation i förhållande till staten som övriga samfund. I nuvarande läge skulle varje tal om återförening med t.ex. frikyrkorna från Svenska kyrkans sida vara liktydigt med en inbjudan till att på nytt underkasta sig ett statskyrkosystem som de principiellt frigjort sig från en gång för alla. Men en sådan konfessionell eröv- ringstaktik är helt främmande för den nya- re ekumeniska rörelsen, som i stället söker en dialog på lika fot för att finna vägen till en syntes av det positivt kristna och evangeliska i alla kyrkors tradition.

3) Även ur Svenska kyrkans egen syn- punkt är C-läget att föredraga, då därmed den enskilde kyrkomedlemmen får taga ett större medvetet ansvar för att kyrkan skall

fungera än vad hittills varit fallet. Den statsgaranterade trygghet som Svenska kyr- kans service och tjänstemän för närvarande åtnjuter kan i avsevärd grad ha bidragit till att fostra fram den passiva och auktoritets- troende attityd som i många fall alltfort utmärker en äldre generation av kyrkofol- ket här (liksom t.ex. i romersk-katolska folkkyrkor av sydeuropeisk typ: Spanien, Portugal, Italien...) Just denna invanda attityd gör att sådana människor har så svårt att se, hur deras kyrka skall kunna klara sig utan speciella statliga stödåtgär- der, och därför är det också i denna äldre generation av kyrkfolket, som statskyrko- systemets fortbestånd har sina trognaste an- hängare. Ur allmän samhällssynpunkt för- tjänar det att påpekas, att ett större lek- mannaengagemang i Svenska kyrkan, tänk- bart vid en skilsmässa kyrka-stat, skulle kunna bidraga till att fostra fram demo— kratiskt och politiskt progressivt ansvars- tagande i samhället — vilket som bekant ofta just utmärkt frikyrkofolket mer än det trogna kyrkfolket. Ur kyrkans egen syn- punkt är ett ökat medlemsmedvetande och ett djupare engagemang i kyrkans liv bland lekmännens breda lager ett livsintresse. Det- ta kan det nuvarande systemet dölja, där- emot icke ett läge, då kyrkans verksamhet helt beror av dess medlemmars frivilliga satsning ekonomiskt och personellt. Ett C-läge skulle därmed också befrämja ut- vecklingen mot en verklig lekmannakyrka med myndiga och demokratiskt medvetna och ansvariga medlemmar, enligt de linjer som den internationella teologiska och kyrkliga utvecklingen såväl inom Kyrkor- nas Världsråds medlemskyrkor som på ro- merskt-katolskt håll efter Andra Vatikan- konciliet anvisar.

4) Den allmänna sekulariseringen i vårt folk företer inga tecken på att avtaga. Sam- tidigt synes bland yngre präster i Svenska kyrkan en kyrklig profilering bliva mera markerad. I ett bevarat samband mellan Svenska kyrkan och staten torde därför allt oftare olustiga konflikter mellan sam- hälleliga servicekrav och enskildas tro av typen vigselvägran o.dyl. uppstå, där tjäns-

temän med i varje fall viss anstrykning av statlig auktorisation handlar mot statliga lagar. Sådana konflikter undanröjs bäst ge- nom att all statlig lagstiftning beträffande kyrkliga förrättningar upphör och att i stål- let en livsåskådningsmässigt neutral garan- terad statlig/ kommunal service med vissa sociala ceremonier vid några av livets stora högtider genomföres i enlighet med vad vi nedan skisserat.

1.2.4 D-läge

Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund anser att principerna för ett D-läge bör vara vägledande för förhållandet mel- lan stat och kyrka i framtiden. Över- gångsvis bör man dock genomföra al- ternativ C.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbunds mening kan

religionsfrihet ej uppnås i ett statskyrko- system. A-alternativet är således för SSU helt oacceptabelt.

SSU förordar att kyrkan skiljes från sta- ten samt får samma status och behandlas av samhället som andra ideella organisa- tioner. Detta innebär att kyrkans beskatt- ningsrätt måste upphöra och medlemmarna i kyrkan får betala medlemsavgifter. Ut- redningen har i alternativ B beskrivit ett tänkt läge där kyrkan via skattsedeln tar ut medlemsavgifterna. En sådan konstruk- tion skulle möjligen kunna accepteras om den får en sådan utformning att avgiften erläggs frivilligt utan någon form av in- drivningsrätt för staten och att denna möj- lighet till avgiftsuppbörd erbjudes alla or- ganisationer och inte endast kyrkan. Emel- lertid skulle detta komma att medföra så stora praktiska problem, att det i realite- ten blir ogenomförbart att låta uppbörds- verket ta in medlemsavgifter, varför SSU i nuvarande läge avstyrker denna metod.

SSU finner det stridande mot demokra- tins principer att kyrkan skulle få en pri-

vilegierad ställning gentemot andra orga- nisationer, vare sig det gäller avgiftsupp- börd eller andra ekonomiska och organi- satoriska frågor. Av bl.a. dessa skäl avvi- sar SSU alternativ B.

Den huvudsakliga skillnaden mellan al- ternativ C och D är att i C-läget förutsät- tes kyrkan ha kvar rätten till den kyrkliga jorden och i D-läget jorden förutsättes överförd till staten.

SSU:s principiella uppfattning är »att all mark på sikt överföres till samhället» och att detta sker utan att enskilda personer, företag eller organisationer tillföres stora spekulationsvinster. Dessa frågor bör emel- lertid lösas i ett större sammanhang, sär- skilt med hänsyn tagen till de omfattande markområden som i dag ägs av starka pri- vata finansintressen och i jämförelse med vilka kyrkans egendomar är ganska ringa. Den mark som kyrkan för närvarande för- fogar över har endast till en mindre del upplåtits av staten. Största delen av mar- ken har förvärvats av kyrkan genom gå- vor och testamentariska förordnanden av enskilda personer.

Ersättningsfrågorna i samband med sam- hällets övertagande av kyrkans jordegendo- mar bör behandlas på samma sätt som för annan mark.

Starka ideologiska skäl talar för D-läget, vilket enligt SSU måste bli den långsiktiga målsättningen som samhället uppställer för sin politik på ifrågavarande område. Prak- tiska och juridiska invändningar kan dock göra det nödvändigt att övergångsvis in- rikta sig på att genomföra alternativ C. Detta bör etappvis kunna införas, varför de första åtgärderna bör vidtagas inom mycket kort tid.

1.3 Ej uttryckligt ställningstagande

I yttranden från sammanlagt 47 remiss- instanser tas inte uttryckligen ställning till frågan om fortsatt samband mellan stat och kyrka. Dessa yttranden kommer från Svea hovrätt, hovrätten för västra

Sverige, justitiekanslern, kammarkolle- giet, statskontoret, kammarrätten, riks- skattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, riksrevisionsver- ket, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmö- hus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Lund, Luleå och Stockholm, stiftsnämnderna i Lund och Göteborg, stiftsråden i Upp— sala, Linköping, Skara, Strängnäs och Visby, Sveriges kyrkliga studieförbund, Svenska prästförbundet, Katolska biskops- ämbetet, Mosaiska församlingen i Stock- holm, Svenska kommunförbundet, Sve- riges kommunaltjänstemannaförbund, Mo- derata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Ett tjugotal av dessa yttranden innehåller dock allmänna synpunkter på kyrka-stat- relationen, varvid vissa preferenser stund- om skymtar.

Hovrätten för västra Sverige framhåller att dess yttrande icke i något fall innebär

att hovrätten förordar någotdera av utred- ningens fyra hypotetiska lägen. Hovrätten har över huvud taget ej ansett sig höra i detta ärende taga ställning till hur den cent- rala frågan, förhållandet i stort mellan staten och svenska kyrkan, i sinom tid bör lösas. Hovrätten har nämligen ansett sig kunna utgå från att, även om med remiss- förfarandet avsetts jämväl en pejling av den allmänna opinionen i den centrala frågan, avsikten med remissen till en in- stans som hovrätten icke varit denna. Inledningsvis vill hovrätten nämna något om de fyra hypotetiska lägena, A—D-lä- gena. Den principiella skiljelinjen mellan dem anser utredningen gå mellan å ena si- dan A-läget och å andra sidan de tre öv- riga lägena. I A-läget räknar utredningen

med en »i det väsentliga oförändrad rela- tion» mellan staten och svenska kyrkan, vis- serligen med reformer men ej sådana som anses ändra grunderna för relationen dem emellan, medan i B-, C- och D-lägena kyrkan antages vara i organisatoriskt hän- seende friställd i förhållande till staten; vad som skiljer sistnämnda tre lägen från varandra är i första hand ekonomiska för- hållanden, närmare bestämt hur frågorna rörande beskattningsrätt och rätt till den kyrkliga egendomen skall lösas, låt vara att lösningar därav anses kunna i sin tur in- verka på andra områden såsom statlig upp— sikt och kontroll. Om åter skiljelinjen mellan de fyra lägena ses från ekonomisk synpunkt, kan den sägas gå mellan å ena sidan A- och B-lägena, i vilka kyrkans finansiella ställning tänkes i det stora hela oförändrad, samt å andra sidan C- och D- lägena, i vilka kyrkan skulle sakna beskatt- ningsrätt och såvitt angår D-läget jäm— väl avkastning från den kyrkliga egendo- men.

Den arbetsmetod utredningen valt näm— ligen att vid behandlingen av alternativa lösningar på olika områden utgå från de fyra olika lägena har uppenbarligen va- rit rationell och ägnad att ge de skilda spörsmålen en mångfasetterad belysning. Såsom utredningen påpekar kan anledning finnas att räkna med andra lägen än de angivna. Med hänsyn till den stora betydel- se som kyrkans ekonomiska ställning har för dess verksamhet och även torde kom- ma att få vid det slutliga avgörandet av kyrka-statfrågan, ter det sig emellertid na- turligt att utredningen stannat för att ut- forma de olika lägena med hänsyn framför allt till ekonomiska spörsmål. Möjligen kan ifrågasättas om tillräckliga skäl före- legat att arbeta med D-läget som ett sär- skilt läge; jfr uttalandena i bet. XI s. 243 att den ekonomiska betydelsen av valen mellan C- och D-lägena är »långt mindre än man vanligen synes antaga» och att mot bakgrund av det rättsliga läget be- träffande den kyrkliga jorden »synes skäl närmast föreligga att anse D-läget föga realistiskt».

Om sålunda uppställandet av de fyra lä- gena inneburit en rationell arbetsmetod för utredningen, kan dessa å andra sidan dock antagas innebära en olägenhet såtillvida att de möjligen kommit att bortskymma, icke i utredningens betänkanden men väl i debatten rörande dessa, både att flera »mel- lanlägen» är i och för sig tänkbara och att alla problem ingalunda är lösta allenast genom att man bestämmer sig för ett av de angivna fyra lägena. Över huvud taget kan den dominans, dessa kommit att få i kyrka-statfrågan, befaras vara ägnad att i alltför hög grad rikta uppmärksamheten på de i och för sig visserligen betydelse- fulla ekonomiska spörsmålen. Måhända skulle det vara till fördel för det fortsatta arbetet om man nu komme fram till att de fyra lägena gjort sin tjänst och bestäm- de sig för en annan arbetsmetod. Måhända kunde vissa av de områden av betydelse för kyrka-statfrågan vilka utredningen kart- lagt angripas var för sig. Självfallet gri- per de olika frågorna ofta så in i varandra, att en av dem mera sällan kan tänkas vinna sin slutliga lösning oberoende av hur andra löses. Man skulle likväl kunna söka att för varje område komma fram till vad som —— oavsett de fyra lägena för det området vore den i och för sig lämpligaste lösningen. Därpå finge man taga itu med uppgiften att jämka, avväga och samordna de olika delförslagen till en enhetlig to- tallösning. Särskilt i en förhandlingssitua- tion kunde en dylik arbetsmetod te sig na- turlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län

uppfattar spörsmålet om kyrkans eventuella skiljande från staten som ett stort och käns- ligt frågekomplex. Det gäller om och på vilka villkor upplösning skall ske av ett samband, som rått genom många århund- raden och haft betydelsefulla följdverk- ningar för samhällslivet, förvaltningsorga- nisationen och lagstiftningen liksom för den enskilde. Situationen manar till omsorgs- full prövning av frågan ur alla dess aspek- ter, innan man i sinom tid tar slutlig ställ-

ning till problemet. Med det sagda vill läns- styrelsen emellertid inte ha antytt någon a priori principiellt negativ inställning till upplösningsfrågan. Generellt kan man en- ligt länsstyrelsens uppfattning tvärtom säga, att den allmänna utvecklingen under sena- re tid i och för sig gör det naturligt, att en fråga som denna nu upptages till närmare undersökning och övervägande. Även med allt erkännande av den historiskt fram- vuxna Svenska kyrkans och dess institutio- ners insatser genom tiderna kan man näm- ligen ifrågasätta, om ett system med s.k. statskyrka låter sig väl förena med en se- nare tids allmänna åskådningar på bland annat de religiösa och samhällsvetenskap- liga områdena.

När länsstyrelsen gör dessa allmänna re- flexioner kring den föreliggande huvudfrå- gan, förbiser länsstyrelsen inte, att många, måhända flertalet, av de särskilda reform- frågor på det kyrkliga området, som aktua- liserats under senare tid och bland annat diskuterats vid årets kyrkomöte, torde kun- na lösas på förhållandevis acceptabelt sätt utan en skilsmässa mellan stat och kyrka.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar in- ledningsvis.

Den remissomgång beträffande slutbe- tänkandet om Svenska kyrkan och staten, som nu pågår, måste enligt länsstyrelsens uppfattning betraktas endast som ett led i ett mångårigt utredningsarbete. Frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka är av den vikt och betydenhet och har ett så mäktigt perspektiv bakåt genom århundraden att tidsfaktorn i beslutspro- cessen knappast kan tillmätas någon större betydelse. De alternativ, som utredningen presenterat, bör nu i första hand prövas ur organisatorisk, ekonomisk och teknisk sryn- punkt. Olika myndigheter har därvid att bevaka sina speciella områden och för länsstyrelserna är intresseområdet klart av- gränsat. Departementschefens uttalande att utredningens A- och C-alternativ i första hand bör bli föremål för remissorgamens intresse kan länsstyrelsen oreserverat anslu-

ta sig till. De övriga s. k. B- och D-alterna- tiven torde redan nu kunna avföras.

Länsstyrelsen konstaterar att ur dess synpunkt kan såväl A- som C-läget ac- cepteras och fortsätter.

Men självfallet kan förvaltningsmässiga synpunkter inte tillmätas något avgörande inflytande vid denna stora frågas avgö- rande. Den kan endast avgöras av folket självt och under alla förhållanden bör den nu arbetande parlamentariska utredningen först avsluta sitt arbete, innan en mer sys- tematisk åsiktsinventering verkställs. För sin del räknar länsstyrelsen med att i nästa remissomgång få yttra sig i denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga. Ställnings- tagandet kommer då att bli beroende av det resultat den parlamentariska utredning- en uppnår. Därefter måste det ankomma på statsmakterna att bestämma om »folkets vilja» skall inhämtas i vanlig parlamenta- risk ordning eller genom direkt folkomröst- ning.

länsstyrelsen i Hallands län anför.

Vid bedömande av frågan om det fram- tida förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land måste hänsyn tagas till den långvariga historiska utvecklingen från me- deltidens katolska kyrka, som efter refor- mationen ersatts av den evangelisk-luthers- ka enhetskyrkan, fram till våra dagars sam- hällsuppfattning med de krav som nu framkommit om statskyrkosystemets av- skaffande. Det förefaller orealistiskt att tänka sig en reform, varigenom sambandet mellan kyrka och stat på en gång avklip- pes. Man måste vara beredd att under en ganska lång övergångstid låta samhället och medborgarna anpassa sig till de änd- rade förhållanden som kommer att råda efter svenska kyrkans eventuella förvand- ling till ett fristående trossamfund.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län

bör i första hand kyrkan själv avgöra, vilka

krav den ev. kan ha att ställa som villkor för en fortsättning av det nuvarande orga- nisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan. Om kyrkans representanter önskar en så stor frihet från vad som uppfattas som ett statligt tvång, att kraven inte kan accepteras av statsmakterna, synes möjlig- heter knappast föreligga för en fortsättning av nuvarande organisatoriska förhållanden. Definitiv ståndpunkt till dessa frågor synes ännu inte ha tagits från kyrkans sida.

Länsstyrelsen exemplifierar med pro- blematiken kring prästs vigselvägran (se avsnitt 2.5.4.2).

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att de fyra lägena innefattar

i grova drag de alternativ, som statsmakter- na har att välja mellan då ställning skall tas till frågan hur relationen kyrka—stat skall bli i framtiden. Valet av alternativ är i allt väsentligt en politisk fråga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län fram- håller.

Det omfattande material som 1958 års utredning kyrka-stat lagt fram utgör utan tvekan en god och allsidig grundval för det fortsatta utredningsarbetet rörande de framtida relationerna mellan kyrkan och staten. Det är nu på annat sätt än tidi- gare möjligt att bilda sig en uppfattning om den betydelse och räckvidd olika före- teelser med anknytning till religion och livsåskådning har i dagens samhälle. Här- igenom har skapats förutsättningar för en konstruktiv och nyanserad debatt, vilket med hänsyn till opinionsbildningens bety- delse på området är av stort värde.

Även om givetvis andra typfall än de utredningen valt kan ställas upp för förhål- landet mellan kyrkan och staten och även om dessa också kan konstrueras från del- vis andra utgångspunkter är dock huvud- intrycket att de av utredningen beskrivna alternativa lägena realistiskt åskådliggör de

mest sannolika formerna för kyrkans för- hållande till staten. Det har härigenom blivit möjligt att överblicka olika tänkbara konsekvenser av ett ställningstagande i hu- vudfrågan. Det är i stort sett endast i ett par avseenden som det enligt länsstyrelsens mening är önskvärt med vissa komplette- rande undersökningar. För att kunna be- döma de praktiska följderna av ett beslut av statsmakterna i viss riktning är det nödvändigt att ha en någorlunda säker uppfattning om de ekonomiska och finan- siella förutsättningar kyrkan kommer att få arbeta under. På detta område rör sig utredningen emellertid till stor del med tämligen allmänt hållna antaganden. Även om det är förenat med avsevärda svårig- heter att få fram ett tillförlitligt underlag för mera säkra bedömningar, synes det dock möjligt att med hjälp av bl. a. ekono- misk expertis och från vissa bestämda för- utsättningar ge en mer fullständig bild härom. Vidare kan ett beslut om skiljande av kyrkan från staten väntas få långtgåen- de konsekvenser för kyrkans möjligheter att vara verksam inom landets glesbygder. Då man måste räkna med en fortsatt ut- tunning av befolkningen inom stora delar av landet måste det vara ett stort intresse att få verkningarna härav ingående be- lysta.

länsstyrelsen i Norrbottens län konsta- terar.

Eftersom frågan om det framtida för- hållandet mellan svenska kyrkan och sta- ten måste lösas på det politiska planet är det uppenbart att enbart organisatoriska synpunkter icke böra få bli avgörande.

Under rubriken Allmänna synpunk- ter uttalar domkapitlet i Skara bl.a.

Av väsentlig betydelse för synen på förhållandet mellan stat och kyrka är dels statens syn på svenska kyrkan, dels sta- tens inställning till kristen tro och livs- föring överhuvud.

I det förstnämnda avseendet får läget

anses klarlagt genom att riksdagen lämnat utan erinran vad vederbörande departe- mentschef uttalade i samband med fram- läggandet av proposition till 1951 års re- ligionsfrihetslag. Departementschefen gick härvid in på tidigare gjorda försök att be- stämma svenska kyrkan som en gren av statens verksamhet och uttalade i detta sammanhang:

»Dylika uttryck äro endast allmänna talesätt, som ungefärligt och ofullständigt återgiva vissa bakomliggande faktiska förhållanden, dessa äro nämligen så in- vecklade och mångtydiga att de icke kun- na åskådliggöras genom sådana definitio- ner utan en stark förenkling. Huruvida en dylik karakteristik är riktig, beror alltså på vad som inlägges i uttrycket. Detta måste också ses i belysning av den rättsfilo- sofiska åskådning, till vilken det anknyter. Vill man med beteckningen statsinstitution säga t.ex. att kyrkans verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj:t och riksdagen i bestämda former och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj:t eller att den kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutio- ner i allmänhet. Den har icke upprättats som ett led i den statliga verksamheten, och dess huvuduppgift är icke att hand- hava statliga angelägenheter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t.ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett tros- samfund, som leder sitt ursprung från de äldsta församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess be- kännelse. I sin centrala religiösa uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter re- formationen intagit en självständig ställ- ning.» (Kurs. här.)

Genom att riksdagen godtagit det här citerade uttalandet har statsmakten defini-

tivt tagit avstånd från den karakteristik av svenska kyrkans väsen, vilken går ut på att bestämma henne som ett statens in- stitut för religionsvården.

Kommer man därefter in på frågan, hur staten uppfattar sin egen inställning till kristen tro och livsföring, torde såvitt domkapitlet har sig bekant icke finnas något motsvarande sammanfattande utta- lande från statsmaktens sida. Inställningen till den kristna tron och etiken kan hos olika statliga myndigheter visa skiftande uttryck, men sammanfattande torde kun- na sägas att svenska staten i vår tid upp— fattar sig själv som en pluralistisk, kon- fessionslös stat, vilken i princip icke tar ståndpunkt till förmån för den ena eller andra tros- eller livsåskådningen.

Domkapitlet beklagar att en utredning om den kristna trons betydelse som samhällsfaktor inte kommit till stånd (se avsnitt 8.1) och fortsätter.

Även om en undersökning av nu åsyf- tat slag skulle komma till stånd och även om denna undersökning skulle resultera i ett övervägande positivt svar på frågan om svenska folkets inställning till kris- tendomen, måste man emellertid hålla i minne, att kristen tro och livssyn före- trädes av flera samfund än svenska kyr- kan. Vid ett bevarat organisatoriskt sam- band mellan svenska kyrkan och staten måste därför, med hänsyn till religionsfri- hetskravet, statens relationer till trossam- funden utformas så, att svenska kyrkan icke framstår som orättmätigt privilegie- rad.

Till dessa allmänna synpunkter må slut- ligen fogas en erinran om att Kristi kyrka som svenska kyrkan i sin mån har att söka förverkliga inom vårt folk till sitt innersta väsen är en hemlighet oåt- komlig för rationellt tänkande, en ge- menskap med den levande och uppståndne Frälsaren, som enligt sitt löfte är när- varande och verksam, varhelst människor äro församlade i hans namn. Därför är

kyrkan icke till sin existens beroende av de yttre villkor som kunna erbjudas hen— ne, hur stor betydelse dessa villkor än må tillmätas. Den skapande, livgivande, up- pehållande och framåtdrivande kraften i kyrkan är Kristi Ande.

Om val mellan de fyra lägena säger domkapitlet.

Ifråga om de fyra hypotetiska lägen, som av utredningen skisserats som tänk- bara modeller för relationen stat-kyrka, kan beträffande A-läget hänvisas till vad ovan sagts om villkoren för att kyrkan skall kunna bli funktionsduglig i ett så- dant läge. Angående B-läget vill dom- kapitlet framhålla, att detta icke bör av- föras ur diskussionen. Erfarenheterna från Finland, ett land som ifråga om kyrko- rättslig tradition står vårt eget synnerligen nära, synes snarare tala för att B-lägets möjligheter, bl.a. i vad som gäller uppbörd av medlemsavgifter (församlingsskatt) skän- kas beaktande. Beträffande C-läget vill domkapitlet uttala önskvärdheten av en ut- redning av hur kyrkans ekonomi i sådant läge skulle gestalta sig, och bör härvid al- ternativa beräkningar göras för olika möj- ligheter ifråga om medlemsanslutning. Vad slutligen angår D-läget, anser domkapitlet att detta icke kan förordas.

Sammanfattningsvis vill domkapitlet framhålla, att ett avgörande mellan de fyra hypotetiska relationerna mellan stat och kyrka —— hur utomordentligt betydelse- fullt detta avgörande än är — icke får anses utgöra den mest väsentliga frågan i förevarande sammanhang. Den viktigaste frågan är enligt domkapitlets uppfattning hur kyrkan skall finna sådana yttre for- mer i vilka hon bäst skall kunna för- verkliga sin kallelse. Oavsett hur relatio- nen mellan stat och kyrka kommer att ge- staltas, är och förblir huvudfrågan hur kyrkan rätt skall kunna förverkliga sin uppgift som en historiskt betingad och geografiskt begränsad manifestation av Kristi kyrka på jorden.

1 Val mellan olika alternativ Domkapitlet i Strängnäs anför.

När 1951 års kyrkomöte för sin del antog Kungl. Maj:ts förslag till religions- frihetslag, hävdades att den förändrade lagstiftningen icke innebure, att kyrkan toge avstånd från någon; dess ansvar och förpliktelse mot envar kvarstode utan in- skränkning. Kyrkan har att föra ut evan- geliet och bedriver därför ett vitt utgrenat församlingsarbete. Detta uppdrag ser hon som givet av kyrkans Herre.

I sitt yttrande vill domkapitlet ej på annat sätt taga ställning till de lägen ut- redningen redovisat än genom en be- toning av att D-läget ej torde ha något opinionsunderlag hos Sveriges folk. I di- rektiven för den fortsatta utredningen har B-läget förts åt sidan. Domkapitlet häv- dar, att B—alternativet bör övervägas lika allvarligt som A- och C-alternativen.

Domkapitlet i Lund

anser sig icke på detta stadium och under pågående utredningsarbete böra ta slutlig ställning till de av utredningen presente- rade s.k. lägena. Dessa representerar inte heller enligt domkapitlets uppfattning någ- ra slutgiltigt utformade alternativ utan ut- gör snarare arbetsmodeller. Den slutliga lösningen av kyrka-statrelationen man kan komma att stanna för lär kunna låna drag från olika av de uppställda lägena.

Här bör endast betonas, att utveckling- en under detta århundrade inneburit, att kyrkan i allt större utsträckning genom eg- na på frivillig väg framvuxna organ har sökt anpassa sin verksamhet till de krav som en ny tid och förändrade samhälls- förhållanden ställt henne inför. Det är angeläget att denna utveckling kan få fort- gå och befästas. Den nya församlingssty- relselagen har möjliggjort ett nytt ansvars- tagande och engagemang från lekmännens sida i de kyrkokommunala organen och detta har återverkat på den organisation som vuxit fram på stiftsplanet. En fort- satt utveckling härav med sikte på kyr-

kans arbetsmöjligheter på riksplanet bör nu äga rum. Det av 1968 års kyrkomöte antagna reformprogrammet syftar till en sådan vidareutveckling, oberoende av hur frågan om de framtida relationerna mellan kyrkan och staten löses. I den mån en så- dan utveckling kan främjas redan under tiden innan det slutliga avgörandet av frågan träffas, skulle detta också innebä- ra att kyrkan utrustas med lämpliga för- handlingsorgan för en slutlig uppgörelse och att man underlättar en eventuell över- gång till en friare organisation.

Åtgärder, som skulle hindra en sådan fortsatt utbyggnad och konsolidering av kyrkans egna organ, skulle däremot inne- bära ett steg tillbaka i utvecklingen och kan icke påräkna stöd från kyrkans före- trädare i församlingar eller stiftsstyrelse.

1951 års religionsfrihetslagstiftning krä- ver emellertid en uppföljning både när det gäller att ge klarare uttryck åt svenska kyrkans ställning som trossamfund och när det gäller att gestalta individens frihet att ta ställning i religiöst hänseende. Förslag om reformer i sådant syfte har framförts av 1968 års kyrkomöte. Ett genomföran- de i allt väsentligt av ifrågavarande refor- mer utgör från kyrkans sida ett grund- villkor för att ett fortsatt samband med staten skall kunna bibehållas.

I första hand bör nu enligt domkapit- lets mening undersökas i vad mån reli- gionsfrihetens krav genom realiserandet av ett sådant reformprogram kan tillgo- doses inom ramen för den bestående sam- verkan mellan stat och kyrka. Om man därvid kommer till övertygelsen att detta icke låter sig fullt ut göra, får något av de friare alternativen övervägas. Even- tuellt kan i så fall en stegvis övergång till en från staten helt fri kyrka tänkas ske. Ett sådant framgångssätt innebär ett full- följande av den utveckling som varit den naturliga i vårt samhälle. Utan starkare skäl och utan ett gediget opinionsunder- lag bland dem som berörs av svenska kyrkans ställning bör en total förändring inte ske i relationer som bestått i men" än ett årtusende.

Domkapitlet i Luleå säger under ru- briken Svenska kyrkans ställning i sam- hällslivet bl. a.

Av kyrka—statutredningens slutbetänkan- de 5. 231 synes framgå, att enligt utredar- nas mening vidden av det engagemang i allmänt samhälleliga angelägenheter, som kyrkan har, skulle vara den faktor som väsentligen motiverar ett samband med staten. När detta engagemang minskar i omfattning, skulle sålunda kyrkans sam- band med staten vara mindre motiverat än om det har relativt stor omfattning.

Detta synsätt torde böra närmare gran- skas. En blick på den allmänna utveck- lingen inom förvaltningens område sy- nes icke omedelbart visa, att en utveckling inom en viss sektor med därav följande spe- cialisering också skulle medföra att ett sam- band brytes sönder. Däremot medför ut- vecklingen, att en större frihet i utfor- mandet av detaljer ges inom vissa ram- bestämmelser samtidigt som det allmännas engagemang ekonomiskt och personth måste öka.

Om det sålunda kan ledas i bevis, att religionen i dess kristna form sådan den har utvecklats inom den evangelisk-luther- ska kyrkan i Sverige är en betydelsefull faktor i vårt samhälle, skulle det berätti- gade i att den ekonomiskt och organisato- riskt stödjes av staten kunna hävdas. Det kan i detta sammanhang beklagas, att den skiss till undersökning om religionens betydelse som samhällsfaktor, varom be- tänkandet nämner s. 88 ff. icke kom till utförande. Utredningen synes dock räkna med att det är en utbredd åsikt i vårt land, att religionen har stor positiv bety- delse.

Domkapitlet delar nyssnämnda uppfatt- ning och vill framhålla, att samhällets dif- ferentiering och statskyrkans gradvisa ut- veckling till trossamfund icke i och för sig motiverar ett upplösande av sambandet mellan kyrka och stat. Däremot bör kyr- kan på riksplanet erhålla den organisato- riska frihet som motiveras av kyrkans egen-

art. Detta ter sig följdriktigt mot bak- grunden av den ovan antydda utvecklingen.

Domkapitlet diskuterar därefter prin- cipen om religionsfrihet samt val med ut- gångspunkt i ekonomiska förutsättningar.

De ekonomiska konsekvenserna av de olika hypotetiska lägen, som utredningen rör sig med, är synnerligen svåra att över- blicka. I hithörande problem har icke ge- nom det utförda arbetet tillräcklig klarhet erhållits. Ett ytterligare klarläggande av de ekonomiska konsekvenserna av olika lä- gen och av dessa föranledda nya utgifts- poster torde vara en angelägenhet av förs- ta ordningen för det fortsatta utrednings- arbetet.

Domkapitlet sammanfattar.

Med hänsyn till det ovan sagda vill domkapitlet —— som häri i princip stödjes av de församlingar inom stiftet vilka ytt- rat sig i frågan förorda att de reformer, som föreslagits i avsikt att även på riks- planet åstadkomma en kyrkoorganisation i bättre överensstämmelse med kyrkans ka- raktär av ett från statens funktioner skilt trossamfund, får påbörjas, i huvudsaklig anslutning till det reformprogram som 1968 års kyrkomöte påyrkade. Att ett sådant reformprogram genomföres under bevarat samband med staten torde få anses fullt motiverat med hänsyn till statens nuva- rande engagemang i kyrkans angelägenhe- ter på riksplanet. Efter en reformperiod kunde så de avgörande besluten i huvud- frågan fattas.

Domkapitlet i Stockholm

anser, att en förändring av relationerna mellan staten och kyrkan bör ske med stor varsamhet, och problematiken torde kunna ses även från andra synpunkter än de hypotetiska A—D-lägena. Majoriteten av svenska folket tillhör svenska kyrkan och anser kristen tro och kultur och kristna

rätts- och livsnormer vara omistliga vär- den för folk och samhällsliv. Staten kan icke heller, enligt domkapitlets mening, frånsäga sig ansvaret för kristen verksam- het i vårt land. Till sist må framhållas, att domkapitlet finner det viktigaste vara, att nu förevarande fråga så löses att fri kristen förkunnelse, undervisning och själa- vård ej hindras.

Mot domkapitlets yttrande har leda- möterna Mälstad och Victor anmält skilj- aktig mening.

Så länge majoriteten av det svenska folket tillhör den svenska kyrkan och statsmakterna finner kristen kultur och kristna normer vara värdefulla moment i samhällslivet råder det varken ur demo- kratisk synpunkt eller på grund av reli- gionsfrihetsprincipen hinder mot en rela- tion mellan stat och kyrka i huvudsaklig överensstämmelse med den nuvarande. Den svenska kyrkan är en bekännelsekyr- ka och en öppen folkkyrka (sid. 236 i slutbetänkandet). Dessa moment i den svenska kyrkan är av omistligt värde och måste värnas om. De torde också för majo- riteten av dem som tillhör svenska kyr- kan uppfattas som väsentliga. Också den religiöst mindre engagerade bör närhelst han så önskar och i den omfattning han fritt väljer, få ta del av kyrkans tjänster (sid. 236 i slutbetänkandet).

Otvivelaktigt har den nu påbörjade ut- redningen om relationerna mellan stat och kyrka aktualiserat problemställningar, som är förtjänta av ytterligare överväganden. Förändrade former för relationerna mellan stat och kyrka kan visa sig ändamålsen- liga och stöd till andra trossamfund kan bli aktuella. Ändrade förvaltningsförhål- landen på riks- och stiftsplanet kan visa sig påkallade.

Under alla förhållanden synes en för- ändring av relationerna mellan staten och kyrkan böra ske med varsamhet. Att di- rekt stanna för något av A—D-alternativen

kan vara riskfyllt. Staten har dock ett stort ansvar för hela den kristna kultu- ren i landet inte allenast på det rent krist- na planet utan exempelvis även när det gäller kyrkobyggnader och kyrkomusik. Innan man fattar definitiv ställning till hela relationsproblemet förordas en över- gångstid, där man prövar nya former för sambandet. Kyrkomötet har redan uttalat sig för ett reformerat kyrkomöte, en kyrk- lig riksstyrelse och styrelser på stiftsplanet. Detta program bör byggas ut.

Stiftsnämnden i Lund inleder sitt ytt- rande med en diskussion av kyrkans målsättning och organisation (se avsnitt 2.1.l.2 och 2.2.5). Nämnden har mot denna bakgrund granskat de fyra hypo- tetiska lägen som utredningen arbetat med och uttalar sammanfattningsvis.

Stiftsnämnden finner rättsliga förutsätt- ningar saknas för genomförande av ett D-läge.

I fråga om övriga lägen synes den i det föregående angivna målsättningen för kyrkans verksamhet vara möjlig att för- verkliga i ett A- och B-läge. Huruvida det i ett C-läge blir i längden möjligt att upp- rätthålla en riksomfattande organisation som bevarar den öppna folkkyrkans ka- raktär undandrar sig enligt stiftsnämndens mening f.n. närmare bedömning. En nog- grannare utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för kyrkan i stort samt för de lokala församlingarna och pasto- raten i detta läge måste göras. Utan att dessa förutsättningar kan redovisas någor- lunda säkert lär det vara svårt att fram- lägga sådana konkreta förslag om över- gång till en kyrka av C-lägesmodell som kan tillfredsställa den breda opinion i vårt folk som såsom medlemmar av svenska kyrkan önskar bevara dess nuvarande öp- penhet och möjlighet att tjäna hela follket.

Utan att nu binda sig för något av 'de i utredningen skisserade alternativen i för-

hållandet kyrka-stat, vill stiftsrådet i Lin- köping

framhäva vikten av att församlingarnas ekonomiska ställning blir sådan, att de kan möjliggöra ett ändamålsenligt stifts- arbete både då detta har karaktär av >>rent>> stiftsarbete och då det är »service» till de enskilda församlingarna.

Kyrkans uppgift är, säger stiftsrådet i Visby,

att förkunna Ordet och att förvalta sak- ramenten. Stiftsrådet ser angeläget att kyrkan får en organisationsform som möj- liggör denna hennes uppgift. Betryggande betingelser synes stiftsrådet kunna ernås inom vart och ett av de uppställda hypo- tetiska A-, B— och C-lägena.

Stiftsrådet anser sig ej kunna i dagens läge binda sig för något alternativ utan att veta hur detta kommer att konkret utfor- mas. Dock torde kunna sägas, att styr- kan i ett A-läge är att kyrkan i detta fall kan fungera som folkkyrka och nå även de människor som av skilda anledningar stå i kyrkolägrets periferi. Härvid förutsät- tes ett A-läge med betydande reformer i syfte att skänka kyrkan större frihet i inre angelägenheter, allt i enlighet med kyr- komötets förslag härom.

En avgörande fördel med bibehållet samband är framför allt att därigenom de små församlingarna kunna förses med prästerliga krafter. För Visby stifts vid- kommande torde ett B- eller C-alternativ härvidlag vålla stora svårigheter.

Svenska prästförbundet anför.

Kyrkan betraktar sitt uppdrag, vilket är att föra ut evangeliet, såsom givet av Her- ren. Prästen ser sitt ämbete som kall i evangeliets tjänst och har att alltid, obe- roende av de yttre villkoren, fullfölja det givna uppdraget. Detta gäller vare sig vi är i församlingstjänst, mission eller dia- koni eller i kyrkliga Specialtjänster.

För synen på kyrkans organisation är

denna uppfattning avgörande. Kärnan i kyrkans verksamhet är det genom tiderna oföränderliga budskap kyrkan har att fram- föra. Detta sker i gudstjänster, förrättning- ar, själavård och annan församlingsvård såsom barn- och ungdomsarbete etc. Som ett utflöde av evangeliet bedriver kyrkan därjämte mission, u-landshjälp och diako- nal verksamhet, som särskilt riktar sig till åldringar, sjuka, invalidiserade och en- samma.

Svenska prästförbundet vill som organi- sation inte taga ställning för något av de hypotetiska lägen utredningen presenterat. Däremot vill förbundet vända sig mot den gradering av lägena, som gjorts i di- rektiven för den fortsatta utredningen.

Efter att ha gett vissa synpunkter på D- och B-lägena (se avsnitt 3.2.3.2 resp. 3.2.3.4.l) fortsätter prästförbundet.

Beträffande de fyra lägena vill förbundet framhålla dels att dessa huvudsakligen grundar sig på ekonomiska aspekter, dels att det är sannolikt att en framtida lös- ning icke kommer att helt motsvara nå- got av lägena.

Enligt förbundets uppfattning är det av- görande att kyrkan får goda arbetsmöjlig- heter och organiseras på ett sätt, som gör den väl ägnad att fylla sin uppgift.

Katolska biskopsämbetet uttalar.

Det tillkommer i och för sig icke ka- tolska kyrkan att ge tillkänna någon me- ning i frågan hur relationerna mellan svenska kyrkan och staten i framtiden skall utformas. En eventuell nyordning av des- sa relationer kommer emellertid uppenbar- ligen att beröra även katolska kyrkans ställning och arbetsvillkor, och utredning- en har aktualiserat flera spörsmål som är av stor betydelse för denna kyrka oavsett hur förhållandet kyrka-stat i framtiden kommer att gestaltas.

I det följande kommer därför vissa problem att tas upp till behandling ur

katolsk synvinkel, varvid det dock icke är möjligt att helt följa de lämnade an- visningarna för remissvarens avfattande. När även ortodoxa kyrkans förhållanden här berörs, beror det på att dess problem i mycket är de samma som den katolska kyrkans.

Under rubriken Inledning fortsätter ka- tolska biskopsämbetet.

Det tioåriga utredningsarbetet har ty- värr inte frambragt något nämnvärt un- derlag för en bedömning av den katolska kyrkans problem och intressen. Under de tio år, som utredningen arbetat, har anta- let katoliker i Sverige ungefär fördubb- lats; för den ortodoxa kyrkan har tillväx- ten varit ännu mer dramatisk. Att vid den tiden de katolska och ortodoxa kyrkorna kunde uppfattas som kuriositeter i den svenska kristenheten kan man till nöds förstå, men att den snabba ökningen se- dan dess och de helt nya problem som invandringen ställt knappast alls satt någ- ra spår i slutbetänkandet är svårare att för- klara.

Vad som under det senaste decenniet in- träffat är inte endast en betydande invand- ring av arbetskraft. Det har också små- ningom blivit klart, att en större del av denna arbetskraft än man först varit be- nägen att tro kommer att stanna i Sve- rige. Man kan möjligen hävda att pas- toralvården bland gästarbetare inte i förs- ta hand är det svenska samhällets sak, men för de stora folkgrupper som avser att stanna i landet ligger det rimligen an- norlunda till. Svensk frikyrklighet har i utredningen varit representerad av ett av sina främsta namn, och hela utredningsar- betet bär spår av att man på varje sta- dium och i varje fråga stått i nära kontakt med frikyrkliga intressen och frikyrklig opinion. Däremot har endast punktvis och ytligt uppgifter och synpunkter från ka- tolskt och ortodoxt håll inhämtats.

För de samfund som främst berörts av invandringen har denna skapat oerhörda

problem utan att ha bidragit till att ställa motsvarande resurser till förfogande. Den omedelbara pastoralvården har i den- na situation måst ges prioritet, och bris- ten har inte minst gått ut över de organ som centralt står för kontakterna med myndigheter och viktiga samhällsfunktio- ner. Om upplysningar som statliga utred- ningar fått från katolskt eller ortodoxt håll förefaller knapphändiga, ofullständiga eller motsägande beror det på bristande re- surser.

Ett slående bevis på utredningens bris- tande förståelse och intresse för de ka- tolska och ortodoxa kyrkornas problem är att de katastrofala följder för dessa kyr- kors arbetsvillkor, som 1951 års folkbokfö- ringsreforrn medförde, ingenstädes om- nämns i slutbetänkandet. De svårigheter att få kontakt med invandrare som refor- men skapade är för dessa kyrkor det allt överskuggande problemet.

Vid diskussionen om de ekonomiska problemen registrerade utredningen att de katolska församlingarna praktiserar en ord- ning med församlingsavgifter beräknade i förhållande till inkomsten. Däremot har man inte intresserat sig för hur ett så- dant system kan fungera i en invandrar- kyrka och hur i realiteten fördelningen på församlingsavgifter, kollekter och stöd från utlandet ser ut.

Med hänvisning till det sagda vill bi- skopsämbetet framhålla som angeläget att den tillsatta parlamentariska utredningen under arbetets gång bereder katolska kyr- kan tillfälle att framföra sina synpunk- ter. Även den ortodoxa kyrkan som hittills inte alls fått tillfälle att yttra sig — torde ha intresse av motsvarande kon- takter.

Avslutningsvis deklarerar biskopsäm- betet.

Katolska kyrkan i Sverige vill i görli- gaste mån vara en svensk institution, in- ställd på att i första hand tjäna svenskar och blivande svenskar. Men den har en

förpliktelse att överallt där den verkar ta vård om de katoliker som där finns. När den katolska kyrkan i Sverige med rätta kan kallas »invandrarkyrka» innebär detta inte att den själv skulle ha valt att vara en främmande kropp i det svenska sam- hället. Men det betyder att kyrkans pro- blem alla är nära förbundna med den sto- ra invandringen. Eftersom det övervägande antalet av dessa immigranter kommer att stanna i Sverige, kan man här inte nöja sig endast med speciell själavård i de skilda etniska grupperna. I själva verket sker inom den katolska kyrkans ram en an- passning av dessa grupper till det svenska samhället. Och vi är helt övertygade om att >>invandrarkyrkorna» här gör vårt land stora tjänster.

Till grund för Moderata samlings- partiets kvinnoförbunds yttrande

ligger ett omfattande internt remissarbete. Samtliga högerpartiets valkretsförbund, kvinnoförbundets alla föreningar samt ett antal högerföreningar har haft möjlighet att via enkäter sända in sina synpunkter i kyrka-statfrågan.

Det är i viss mån olyckligt att diskussio- nen om Svenska kyrkans framtid har låsts till fyra tänkta lägen, de s.k. A-, B-, C- och D-alternativen, som nästan enbart är uppställda på ekonomiska grunder. I och med att utbildningsministern i sina di- rektiv till den nytillsatta parlamentariska utredningen ytterligare inskränkt valet ge- nom att förorda A- och C-alternativen, har situationen blivit än mer fastlåst. Kyr- ka-stat-frågan kan lösas på många fler sätt än de som representeras av dessa två lägen. Andra synpunkter än de rent eko- nomiska, bl.a. sådana som syftar till att ge kyrkan så goda arbetsförhållanden som möjligt, måste få lika stor betydelse vid bedömningen av Svenska kyrkans framtid. Det vore önskvärt att man i det fortsatta utredningsarbetet dels ej glömmer bort B-alternativet, dels behandlar frågan nå- got fristående från dessa s. k. lägen.

Som sammanfattning säger kvinnoför- bundet.

Som nämnts i inledningen har förbundet i detta remissyttrande ej tagit ställning till något av de skisserade A-, B-, C- eller D- lägena.

Det som förbundet förordat i de olika avsnitten beträffande religionsfrihet, sta- tens neutralitet, kyrkliga tjänster, medlem- skap och ekonomi bör kunna lösas med ett fortsatt samband mellan Svenska kyr- kan och staten, under förutsättning att klara gränslinjer drages mellan statlig och kyrklig verksamhet. Rambestämmelser och kompetensen bör lagfästas. Inom dessa rambestämmelser får kyrkan frihet att ge- nom egna organ besluta om sin verksamhet. För att kunna förbereda och fullfölja sin verksamhet samt för att kunna framträda som förhandlingspartner till staten behövs en demokratiskt uppbyggd riksstyrelse för Svenska kyrkan.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund finner att

utredningen på ett förtjänstfullt sätt full- gjort sitt uppdrag. Det framlagda mate- rialet är grundligt genomarbetat och väl avvägt och bör kunna ligga till grund för ett slutgiltigt ställningstagande.

Det socialdemokratiska partiet har allt- sedan begynnelsen år 1889 och fram till partikongressen 1960 haft kyrkans skil- jande från staten på sitt program. Parti- programmet säger nu att förhållandet mel- lan staten och kyrkan skall regleras i en- lighet med demokratins och religionsfrihe- tens principer. Vi har tidigare i detta ytt- rande sökt fastställa vad religionsfrihe- tens principer innebär. Däremot har frå- gan om vad demokratins principer inne- bär inte uttolkats. Givetvis innebär det att beslut i kyrka-stat-frågan skall fattas av riksdag och regering, men vi anser att det innefattar något utöver en sådan självklar- het. När regleringen av kyrka-stat-frågan

skall ske, bör den genomföras på ett så- dant sätt att den av den stora del av svenska folket, som räknar Svenska kyr- kan som sin kyrka inte upplevs som ett ensidigt statligt dekret. Den slutliga regle- ringen bör ske efter förhandlingar mellan statens organ och en demokratiskt upp- byggd representation för Svenska kyrkan.

2. Religionsfrihetsproblematiken

I sitt slutbetänkande behandlar kyrka- statutredningen religionsfrihetsproblema- tiken främst i kap. 5 Religionsfrihet. Frå- gorna berörs också i kap. 12 Relationen kyrka-stat i ett A-läge, kap. 13 Kyrka- statrelationen i B-, C- och D-lägena och kap. 14 Val mellan olika alternativ för den framtida relationen mellan staten och svenska kyrkan. Religionsfrihetsas- pekter tas även upp i kap. 7 Kristen- domsundervisningen, kap. 8 De teologiska fakulteterna, kap. 9 Folkboldöringen, kap. 10 Äktenskaps ingående m.m. samt ikap. 11 Begravningsväsendet.

I det följande redogörs —— i ett sam- manhang — för alla redovisade synpunk- ter på religionsfrihetsproblematiken. Som utgångspunkt har tjänat de tre frågor som kyrka-statutredningen tog upp i betänkan- det Religionsfrihet (SOU 1964: 13 s. 560 —594) och som också behandlas i kap. 5 i slutbetänkandet (SOU 1968: 11 s. 81 -—83). Dessa tre frågor gäller individens religionsfrihet i samhällslivet, trossam- fundens religionsfrihet samt individens religionsfrihet inom det trossamfund han tillhör. Först redovisas emellertid vissa övergripande synpunkter beträffande re- ligionsfrihetsprincipens innebörd, 1951 års religionsfrihetslagstiftning. religions- frihet och statskyrkosystem, samhällets

neutralitet i livsåskådningsfrågor, reli- gionsfrihet och ekonomi samt medlem- skapsfrågor. Under rubriken Vissa spe- ciella frågor redogörs slutligen för kom- mentarer till de religionsfrihetsaspekter som kyrka-statutredningen tangerar i slut- betänkandets kap. 7—1 1.

2.1. Övergripande synpunkter 2.1 . l Religionsfrihetsprincipens innebörd

Kyrka-statutredningen har i kap. 5 i slutbetänkandet inledningsvis erinrat om den situation som nu råder med ett livs- åskådningsmässigt differentierat samhäl- le och om att religionsfrihetsbegreppet haft växlande innebörd under olika ti- der. I särskilda avsnitt har utredningen därefter bl. a. tagit upp definitioner som under senare år getts av religionsfriheten, erinrat om att denna beror ej blott av statliga åtgärder samt redovisat aktuel- la reformkrav. (SOU 1968:11 s. 74— 80.)

Utredningens framställning har i des- sa delar bildat utgångspunkt för ett tju- gotal remissinstanser, vilka diskuterar re- ligionsfrihetsprincipens innebörd.

2 Religionsfrihetsproblematiken 2.1.1.1 Allmänna kommentarer

Allmänna uttalanden kring detta problem- komplex görs av bl. a. justitiekanslern, centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, länsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län, domkapitlen i Upp- sala, Skara, Västerås, Lund, Göteborg och Härnösand, Svenska kyrkans lekmanna- förbund, Svenska prästförbundet, Folk- partiets kvinnoförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund och Kristna studentrörelsen i Sverige.

Under rubriken Principen om religions- frihet anför justitiekanslern.

Som utredningen visat kan religionsfri- hetsprincipen definieras på olika sätt. För svensk rätts del torde härutinnan gälla de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag. Enligt dessa uttalanden står det envar fritt att bekänna sig till den religion han önskar eller stå utanför varje religiös gemenskap utan för- lust av medborgerliga rättigheter. Reli- gionsfriheten innebär också rätt till offent- lig religionsutövning.

Om dessa principer anses böra gälla och de gjorda uttalandena förmenas ha konkret innehåll, torde också krävas, att rättsordningen skyddar dem som utövar sin religion eller är ateister mot övergrepp från oliktänkande. Detta innebär icke nå- got undertryckande av kritik mot oliktän- kande för deras åsikter utan ett bestämt hävdande av toleransens idé och ett skydd mot kränkande förföljelser. Tyvärr måste konstateras att under senare tid givits exempel på uttryck för antireligiös och antikyrklig propaganda som tett sig i hög grad stötande även för icke religiöst enga- gerade och detta utan att rättsordningen ingripit. Åtminstone till en del torde den- na passivitet ha sin grund i att staten till följd av statskyrkosystemet icke står helt fri i religionsfrihetsfrågor och vill un- dandraga sig att verka i egen sak. Avskaf- fas statskyrkan blir läget ett annat och

staten bör då på ett helt annat sätt kunna hävda de yttersta gränserna för rätt till kritik och propaganda mot oliktänkande. Säkerligen kommer också krav att ställas i denna riktning. Det ligger icke i sam- hällets intresse att hätsk och fientlig reli- giös eller antireligiös kritik och propagan- da får breda ut sig obegränsat. Vid ett övertänkande av dessa frågor bör också beaktas att vårt samhälle under de senaste decennierna mottagit ett stort antal in- vandrare från länder med helt andra reli— giösa miljöer. För att dessa skall kunna inordnas i vårt samhälle och här finna trivsel torde krävas utom annat också ett tillbörligt hänsynstagande till deras reli- giösa uppfattning.

Principen om religionsfrihet är, skri- ver centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden,

allmänt godtagen i vårt samhälle. Nämn— den delar utredningens uppfattning att kravet på tillgodoseende av denna grund- princip kan uppfyllas oberoende av vil- ken av de tänkbara principlösningarna (statskyrkosystem eller frikyrka) som väljes. Utslagsgivande för valet av den framtida relationen mellan kyrka och stat måste följaktligen bli andra faktorer. Frågan bur principen om religionsfrihet upprätthålles ligger som utredningen framhållit —— i utformningen av de författnings- och till- lämpningsbestämmelser som kommer att reglera den beslutade relationen.

Som framgått av avsnitt 1.2.3 undxer- stryker länsstyrelsen i Kronobergs län att det finns vissa samhälleliga reformsträvzan- den som

till sin art först och främst bör bedömas från principiella ståndpunkter och där be- dömanden av nyttokaraktär samt praöv- ningen av traditionsvärden och ekonomiska frågor måste underordna sig de principiella ståndpunkterna. Hit hör inte minst frågor om demokratins innebörd. Relationen snat-

kyrka bör enligt länsstyrelsens uppfattning räknas in bland just denna grupp av sam— hällsfrågor. Härav följer att den innebörd man ger principen om religionsfrihet och den slutsats man drar av denna princip bör läggas till grund för bedömningen av hela komplexet stat-kyrka. Frågor om den enskildes religionsutövning och samfunds- tillhörighet samt åsiktsfrihet i förhållande till annans trosutövning är i så hög grad vad som kallas samvetsangelägenheter att det demokratiska samhället ej kan låta dem underordna sig de betydande tradi- tionsvärden, de komplicerade egendoms- ärenden och de eventuella nyttovärden jämför utredningens betänkande del I om >>religionen som samhällsfaktor» som också ingår i detta samhällskomplex.

Utredningen hävdar emellertid (sid. 81, sp. 1) att religionsfrihetsbegreppet inte kan »sägas ha en helt entydig innebörd». Utred- ningen påminner vidare om att stats- makterna vid genomförandet av 1951 års religionsfrihetslag förklarat att religions- frihet därmed finge anses genomförd i vårt land (sid. 81, sp. 2).

Länsstyrelsen vill självfallet inte bestri- da att religionsfrihetsbegreppet kan ges och givits vitt skilda tolkningar men vill erinra om att utredningen i sin beskrivning av mera allmänna uppfattningar som häv- das i fråga om en fullständig religionsfri- het även uppmärksammat följande två: »dels att ett statskyrkosystem kränker re- ligionsfriheten, dels att staten skall vara neutral i religiösa frågor» (sid. 78, sp. 1). I viss motsats till utredningen (sid. 82, sp. 1 längst ned) finner länsstyrelsen att dessa tolkningar av religionsfrihetsbegreppet ej kan tillgodoses utan att påverka relationen kyrka-stat. Länsstyrelsen preciserar där- för i det följande i vad mån den kan god- ta dessa tolkningar och vilken återverkan detta får på bedömningen av den önsk- värda relationen kyrka-stat.

Länsstyrelsen i Värmlands län konsta- terar att genom olika delreformer har

grunden ryckts undan för den tidigare enheten stat-kyrka.

Så länge kyrkan förblev en enhetskyrka på den av staten auktoriserade bekännelsens grund kunde kyrkan betraktas som staten själv organiserad för religiös verksamhet. Ur staten och dess olika funktioner kan ingen utträda med bibehållet medborgar- skap. Fullt logiskt stadgade också 1734 års lag att avfall från den rätta evange- liska läran medförde uteslutning såväl ur kyrkans som statens gemenskap med förvis- ning ur riket som påföljd.

Stegvis, allt eftersom religionsfrihetens principer fått ökad genomslagskraft, har emellertid det gamla enhetsbegreppet upp- luckrats. Dissenterlagen gav rätt till fritt utträde för den som inträdde i annat kris- tet trossamfund, och den så sent som 1951 tillkomna religionsfrihetslagen tog såtill- vida steget fullt ut, att den medgav fritt utträde ur kyrkan utan att den utträdande behövde övergå till annat samfund. I sam- ma riktning har bl.a. 1862 års särskiljande mellan borgerlig kommun och kyrklig för- samling, det borgerliga samhällets över- tagande av skolväsendet och religionsun- dervisningens objektivisering verkat.

Domkapitlet i Uppsala anför.

I ett demokratiskt samhälle som det svenska är det naturligt, att religionsfrihe- ten intar en central plats i diskussionen om förhållandet mellan kyrka och stat. 1958 års utredning kyrka-stat har också ägnat denna fråga en ingående behandling och tillmätt den mycket stor principiell bety- delse vid övervägandena om utformningen av kyrka-statrelationen. Utredningen har observerat, att religionsfriheten är ett syn- nerligen komplicerat begrepp, som knappast på ett tillfredsställande sätt kan definieras utan att andra förhållanden uppmärksam- mas. Utredningen säger härom: »Dess (d.v.s. religionfrihetens) innebörd fram- kommer först när frihetskravet ställs i relation till olika konkreta förhållanden i samhällslivet. Uppfattningen om vad re-

ligionsfriheten i en sådan situation kräver påverkas bl.a. av vilken kyrkouppfattning man har.» (SOU 1968: 11 sid. 75.)

Svenska kyrkan har i olika sammanhang dokumenterat sin anslutning till religions- frihetens princip. Med anknytning till folk- kyrkotanken, som organisatoriskt vill for- ma kyrkan till ett instrument för Guds förekommande nåd, begärde 1929 års kyr- komöte, att lagar angående samfund och religionsfrihet skulle ändras så, att varje moment av tvång mot enskilda och sam- fund skulle avlägsnas. Religionsfrihetsla- gen 1951 ger också uttryck för samma in- ställning. Den vill skydda såväl den enskil- des frihet i samhället och i kyrkan som de skilda samfundens frihet. Religionsfrihets- tanken aktualiserades på nytt vid kyrko- mötet 1968, där man i motion nr 18 på- pekade vikten av att varje enskild med- borgare kan få sin »religionsfrihet tryg- gad genom att få tillhöra en kyrka som inte ställer särskilda rättsliga krav för till- hörighet och medverkan utan låter kraven vara av moralisk och personlig art och förmedlas genom förkunnelse och under- visning». Den sannolikt bästa garantin för religionsfriheten i denna mening är, heter det vidare, >>en kyrka med den svenska folkkyrkans öppenhet».

Principiellt innefattar religionsfriheten inte bara rätt till religion utan också rätt till frihet från religion. För den enskilde medborgaren måste detta betyda, att han har rätt att välja samfundstyp eller att helt stå utanför varje samfund.

Eftersom begreppet religionsfrihet är föremål för divergerande tolkningar, vill domkapitlet i Skara sammanfatta sin syn på religionsfriheten i följande punk- ter:

1. Rätt att bekänna sig till viss religion.

2. Rätt att enskilt utöva sin religion.

3. Rätt att i sluten församling utöva sin religion.

4. Rätt att offentligt utöva sin religion.

5. Rätt att söka sprida sin religion. '

6. Rätt att bestämma sina barns uppfost- ran i viss religion under beaktande dock av individens, barnets, rätt och frihet.

7. Rätt att byta religion.

8. Rätt för skilda religioner att leva sida vid sida.

9. Rätt att ställa sig utanför religionen. 10. Skydd mot tvång och otillbörlig på- verkan.

Den sist anförda punkten inbegriper gi- vetvis skydd såväl för religiöst bekän- nande som icke religiösa medborgare i samhället.

Domkapitlet i Västerås ser förhållan- det mellan stat och kyrka sedan 1840- talet som

en långsamt fortlöpande differentierings- process. Denna tog sin början inom 1840- talets skollagstiftning, 1850-talets religions- lagstiftning, 1860-talets kommunallagstift- ning och den begynnande nya sociallag- stiftningen. Denna process kan tänkas stanna, och då kan möjligen en ny ba- lanssituation ernås. Men det synes knappast sannolikt. Den tilltagande internationalis- men och med den pluralismen samt eku- meniken är sannolikt faktorer, som driver utvecklingen vidare. Däremot förefaller det domkapitlet, som om religionsfrihets- fågan mist sin skärpa.

Domkapitlet i Lund diskuterar i detta sammanhang bl. a. den politiska frihetens innebörd.

Såsom utredningen framhåller har re- ligionsfrihetsbegreppet getts mycket varie- rande innebörd. Utredningen uttalar emel- lertid (s. 75), att i religionsfrihetskravet innefattas inte endast rätt till religion utan också rätt att stå utanför varje religion och samfund.

Frågan om religionsfrihetens innebörd diskuteras av utredningen i regel som en

fristående fråga. Det är då knappast möj- ligt att ange några tillräckliga betingelser för religionsfrihet. Man får i stället nöja sig med att diskutera nödvändiga förutsätt- ningar.

Domkapitlet beklagar, att utredningen in- te närmare har analyserat den politiska frihetens innebörd och dess relation till religionsfrihetsbegreppet. Att ett samband råder framgår redan av propositionen till 1951 års religionsfrihetslag: >>Lika väl som medborgaren äger tanke- och yttrandefri- het i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att själv råda över sin livs- åskådning och att själv bedöma, huruvida han vill vara ansluten till ett religiöst sam- fund» ( prop. 1951: 100 s. 47 ).

I den politiska användningen av reli- gionsfrihetsbegreppet ingår följande be- stämningselement, vilka i första hand bör uppmärksammas:

1. Frihet används i en negativ bety- delse som frihet från yttre tvång. En människa är fri i denna mening, om ingen tvingar henne att göra något emot hen— nes vilja. Frihet i denna betydelse har också betecknats som autonomi. Denna frihet tor- de åsyftas i den nyss citerade propositionens ord om att medborgaren äger att själv råda över sin livsåskådning Och själv bedöma sin ev. anslutning till ett religiöst samfund.

2. Frihet ges en positiv innebörd och fattas som en rättighet att företa vissa ting. Frihet i denna betydelse är ett dispositivt begrepp. Det är fråga om en rättighet som medborgaren äger utöva, om han så öns- kar. Vid utredning om religionsfrihetsbe- greppet tolkas vanligen denna form av frihet som en rättighet att för religions- utövning bilda religiösa sammanslutningar och anordna offentliga sammankomster. Denna sida av religionsfrihetsbegreppet un- derstryks både av propositionen och av utredningen (s. 77).

3. I friheten innefattas ibland ett krav på jämlikhet. Därmed åsyftas ett krav att alla medborgare skall äga lika status beträffande frihet från yttre tvång och möjlighet att utöva sina rättigheter. Jäm- likhetskravet kan alltså sägas utgöra en

närmare bestämning till frihet i de två första här ovan angivna betydelserna.

4. Till frihet i politisk mening brukar räknas rätten till fri opinionsbildning. Till- lämpat på religionsfriheten innefattar det- ta en rätt för individer och grupper att utan hinder av staten föra sina åsikter till torgs i frågor rörande religion och livs- åskådning.

5. Utredningen talar även om en tros- samfundens religionsfrihet (s. 82). Härmed torde närmast få avses en föreningsrätts- lig frihet. Varje ideell förening äger om ej allmänna krav på ordning och hänsyn i samhället trädes för när att suve- ränt bestämma om sin verksamhet utan in- blandning från ovidkommande part. Bland de här nämnda religionsfrihetsbe- greppen torde såsom framhålles i reli- gionsfrihetspropositionen 1951 det råda allmän enighet om de två förstnämnda. Likaså torde det råda principiell enighet om föreningsfriheten. Jämlikhetskravet och kravet på fri opinionsbildning erhåller också åtminstone verbalt instämmande. Dock ges de mycket olika tolkning.

Domkapitlet kan ej i detta sammanhang utförligt analysera de i debatten använda olika frihetsbegreppen och därmed sam- manhängande argumentering utan begrän- sar sig här till vissa frågor.

Satsen att människan själv bör få rå- da över sin livsåskådning behöver precise- ras. Det är orealistiskt att föreställa sig, att en människas val av livsåskådning sker fritt i betydelsen av frånvaro av sociala, psykologiska och andra bakgrundsfaktorer. Även om åsiktsbildningens mekanismer inte kan följas i detalj är det uppenbart, att en rad förhållanden påverkar och präglar människor vid deras ståndpunktstagande. Det sker aldrig utan föregående erfaren- heter. Det är på olika sätt motiverat och i princip psykologiskt förklarbart. Man be- tonar allt starkare betydelsen av den s.k. indoktrineringen i samhället. Autonomi- kravet får med anledning därav begrän- sas till ett krav att ingen medborgare ge- nom statliga tvångsåtgärder får direkt för- hindras resp. tvingas att ansluta sig till

eller ta avstånd från en viss livsåskådning. Däremot är det oundvikligt att samhället och därmed staten på olika sätt ingår bland de faktorer som påverkar och präglar människors värderingar och beslut.

Domkapitlet i Göteborg vill framhålla att religionsfrihetsprincipen

inte sällan missbrukas på ett sätt, som i själva verket sätter religionsfriheten i fara. Detta sker, när man av det faktum, att somliga medborgare avvisar den kristna tron, drar den slutsatsen att inga samhäl- leliga funktioner får vara så ordnade, att de svarar mot en kristen övertygelse. Det framskymtar i utredningen på många ställen tankegångar, som synes förutsätta, att en lösning av ett samhälleligt problem, som sva- rar mot den kristna tron, icke är tänkbar, därför att den skulle kunna kränka den som icke delar denna tro. Resultatet blir stundom, att man förordar lösningar, som kränker den kristna tron. Det riktiga sy- nes här vara att staten i ett pluralistiskt samhälle erbjuder en valmöjlighet. Vill man göra allvar av talet om ett pluralistiskt samhälle, måste man också acceptera att staten i vissa hänseenden icke kan behand- la alla medborgare efter samma mall. Dom- kapitlet vill närmare belysa detta med exempel från kapitlen om kristendomsun- dervisningen, äktenskaps ingående och be- gravningsväsendet.

Också domkapitlet i Härnösand dis- kuterar olika tolkningar av religionsfri- hetsprincipen.

I debatten om kyrka och stat talas ofta om religionsfrihetsprincipen i bestämd form, men de olika parterna utgår därvid ofta från skilda uppfattningar. Begrep- pet religionsfrihet är föremål för olika tolkningar och kan betyda vitt skilda ting. Grundmeningen är likväl frihet till reli- gion och livsåskådning, och den gängse tolkningen i vårt land kommer till ut- tryck i 1951 års lag om religionsfrihet,

vilken står i harmoni med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och Eu- roparådets konventioner därom. Till re- ligionsfriheten hör att förutsättningar finns för samfund och enskilda att tillgodose det religiösa livets behov och växt. Detta in- kluderar bl.a. föräldrarnas rätt att fost- ra sina barn enligt sin religiösa och livs- åskådningsmässiga övertygelse. Tron och det liv, som kommer därav, måste kun- na tillväxa, och detta måste kunna ske, utan att någons frihet till religion och livsåskåd- ning därigenom begränsas.

Hur detta från tid till tid skall utge- staltas i verkligheten är beroende av det samhälle, där religionsfriheten skall till- lämpas, av det samhällets historia och ak- tuella samhällsskick. I vårt land avses demokratins princip gälla. Majoritetens vilja får avgöra, hur landet styres och de ge- mensamma angelägenheterna regleras.

Biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte om att var och en i landet skulle ha rätt att utträda ur kyrkan byggde på ett häv- dande av att Svenska kyrkan är en religiöst motiverad folkkyrka. Den religiöst motive- rade folkkyrkotanken fick sedan ett kon- kret nedslag i 1951 års religionsfrihetslag, enligt vilken utträdet ur kyrkan blev helt fritt och kyrkans karaktär av trossam- fund blev klart markerad.

Trots att sjutton år förflutit sedan re- ligionsfrihetslagens tillkomst, har endast ett fåtal ansett sig ha anledning att utträda ur kyrkan, ehuru direkt propaganda för utträde förts och förfaringssättet för ut- trädet har förenklats. Att en så ytterst kvalificerad majoritet av svenska folket till- hör Svenska kyrkan måste tillmätas stor betydelse i en demokratisk stat. Att bortse från detta vore att våldföra sig på både demokratins och religionsfrihetens princi- per och att underskatta allvaret i de män- niskors ståndpunkt, som står kvar i Sven- ska kyrkan.

Problemet med religionsfrihetsbegnep- pet är, skriver Svenska kyrkans lekman- naförbund,

att det getts varierande innebörd. Det har använts för att effektuera olika gruppers och individers intressen och värderingar. Religionsfrihetsbegreppet kan, när det gäl- ler relationen mellan kyrka och stat, ges såväl en skilsmässo-implicerande bety- delse som en innebörd, som får till konse- kvens förbindelse mellan kyrka och stat. Den betydelse religionsfriheten får beror på de förhandenvarande sociologiska förhål- landena.

Svenska prästförbundet

ansluter sig till kravet på religionsfrihet såsom det definierats i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna 1948 och i Eu- roparådets konvention 1950 med tilläggs- protokoll 1952. Sålunda innebär religions- frihet (slutbetänkandet sid. 76):

1. rätt för var och en att byta religion och tro,

2. rätt för var och en att enskilt eller of- fentligt utöva sin religion i den mån detta inte strider mot andras friheter eller allmän ordning,

3. rätt för föräldrar att uppfostra sina barn i enlighet med sin religiösa eller filosofiska övertygelse.

Förbundet instämmer också i de defi- nitioner som gavs i motiven till 1951 års religionsfrihetslag. Sålunda bör varje med- borgare ha rätt att ställa sig utanför reli- giös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rättigheter.

Enligt Folkpartiets kvinnoförbund bör man

sträva efter en konskvent genomförd reli- gionsfrihet och därvid ha klart för sig och vara beredd ta de eventuella, mind- re tilltalande följder detta kan ha för sam- hället.

Till sitt innersta väsen är kyrkor, sek- ter och andra religiösa samfund »övernatio- nella», i den meningen att nationens och kyrkans intressen inte är identiska och att

de kan tänkas komma i konflikt med va- randra. Den kristnes lojalitet mot sin kyrka och dess Herre måste gå före lojaliteten mot den existerande världsliga överheten, i den händelse dessa skulle råka i motsats- ställning. En kyrka som okritiskt accepterar samhällets ställningstaganden, antingen det är frivilligt eller nödtvunget, har avhänt sig sin egen profil.

Man kan på ett par ställen i utredning- en tolka formuleringen så, att en alltför självständig och >>profilerad» kyrka betrak- tas som mindre önskvärd, sedd ur sam- hällets synvinkel. Total religiös konformi- tet torde vara föga mer önskvärd. Vi hän- visar till utredningens slutbetänkande, s. 116. Samhället är till för att skydda fri- heten att bilda och ingå i livsåskådnings- samfund och friheten att sätta problem un- der debatt, även till priset av inre och yttre oenighet.

Rätten att inte ha någon religion alls kan inte anses likabetydande med rätten att inte behöva möta religiös propaganda i sitt dagliga liv. Att härvidlag placera den religiösa propagandan i någon sorts särställning jämfört med t. ex. politisk pro- paganda är inte motiverat. Jämför slutbe- tänkandet, s. 75. Friheten att skaffa sig en livsåskådning måste ju grunda sig på en reell valmöjlighet, ett verkligt utbud av många olika åsikter på så jämbördiga vill- kor som möjligt.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund

anser principiellt att grunden för reli- gionsfriheten måste vara varje människas och trossamfunds rätt att fritt utöva sin religion. Varje försök att diskriminera en människa för hennes religiösa eller irre- ligiösa tro och hennes strävan att omsätta denna tro i praktiskt handlande måste av- visas.

Kristna studentrörelsen i Sverige anför som en inledning till delavsnitten Re-

ligionsfriheten och individen, Religions- friheten och samfunden resp. Individens religionsfrihet i samfundet -— följande.

»Av det ovan sagda torde klart framgå, att det av mer än ett skäl är ganska me- ningslöst att hävda, att en statskyrka är oförenlig med full religionsfrihet» (SOU 1964: 13 s. 509). Eftersom det sistnämnda begreppet getts en rad skiftande betydelser, är det citerade omdömet riktigt om, och endast om, man inte närmare definierat vad man avser med religionsfrihetsbegreppet.

Med vissa kompletteringar, kan KRISS ansluta sig till den definition av religions- friheten, som utredningen formulerat på s. 494 (SOU 1964: 13): »...frihet för den enskilde och samfunden att utan några av staten lagda hinder utöva sin religion och att medborgerliga rättigheter skall vara lika för alla oberoende av religion. För- äldrar anses också allmänt skola ha fri- het att bestämma om sina barns religiösa fostran. Den enskilde anses ock ha frihet att vara utan religion.»

Till ett adekvat religionsfrihetsbegrepp hör också följande bestämningar:

l. Fullständig religionsfrihet förutsätter att staten är opartisk i religiöst avseende. Detta behöver i och för sig inte betyda att staten skall vara neutral i värderings- frågor. Vidare kan givetvis statens värde- ringar ofta sammanfalla med ideal, som omfattas av stora grupper inom både tros— samfund och andra ideella organisationer. Att staten i den mån det främjar medbor- ' garnas bästa ger uttryck åt dessa värde- ringar i sin politik och lagstiftning kan inte betraktas som eftergift eller partiskhet. Utredningens bedömning ( SOU 1968:11 s. 84 ) måste därför ifrågasättas, när den häv— dar att politiska ställningstaganden a priori gör staten partisk i religiösa frågor.

2. Fullständig religionsfrihet kräver lik- ställighet mellan samfund och ideella orga- nisationer. Men jämlikheten kan inte be- traktas som en mekaniskt verkande prin- cip; den måste etableras på ett sådant sätt att den uppfattas likvärdig av samfun- den och organisationerna. Vidare är prin-

cipen om likställighet väl förenlig med ett positivt statligt intresse för samfundens och organisationernas aktivitet, såvida ej staten genom speciella åtgärder markerar ett särintresse för ett speciellt samfund el- ler särskild organisation.

Vidare bör vikt läggas vid samfundets struktur som ett av många uttryck för dess lära och ideologi. Man bör inte ore- flekterat skilja förkunnelse från organisa- tion eller ideologi från dess funktionsför- mer. Kyrkans syn på sig själv och den allmänna uppfattningen av statens funktion måste således betinga en motsvarande strukturell distinktion.

1. Beträffande kyrkans syn på sig själv är det en utbredd uppfattning inom stora kretsar av Svenska kyrkan, att Svenska kyrkan inte är något i sig utan måste be- traktas som en del av den universella kyr- kan. Inte minst genom den ökade eku- meniska medvetenheten upplevs detta mo- tiv i kyrkosynen som betydelsefullt. I det av utredningen beskrivna C-läget skulle det finnas vidgade förutsättningar att ge ut- tryck åt denna syn på kyrkan: Svenska kyrkan och de fria samfunden jämte den katolska kyrkan skulle vara mer obundna till sina hävdvunna former än i ett A- läge, där Svenska kyrkans verksamhet även i framtiden skulle ges offentlig sank— tion framför de övriga samfunden. Ett fortsatt samband kyrka-stat ger också dåligt uttryck åt den grund, på vil- ken kyrkans anspråk och auktoritet Villar. Svenska kyrkan måste som ett kristet trossamfund och som en del av den tuni- versella kyrkan ges frihet att själv be- stämma och utforma sin organisation.

2. Beträffande synen på staten finns [det en allmän consensus kring de principer som kommit till uttryck i 1951 års rieli- gionsfrihetslagstiftning. Likaledes torde det vara en utbredd uppfattning, att staten bör vara neutral i religiösa frågor. På (oli- ka sätt har denna värdering kommit till uttryck, t.ex. i läroplanen för religioms- undervisning i grundskola och gymnasium. Där har skolans skyldighet att meddlela en objektiv och opartisk undervisning i

ämnet klart framhållits, medan en tidi- gare ofta framförd motivering för en kon- fessionellt orienterad undervisning just var existensen av en luthersk statskyrka. När principerna för undervisningen förändrats, förefaller det därmed också rimligt att allvarligt ifrågasätta konsekvensen i ett bevarat samband kyrka-stat. En fri kyrka ligger mer i linje med de principer, som demonstrerats både i religionsfrihetslagen och i riktlinjerna för den allmänna under- visningen.

2.1.1.2 Religionsfrihetsprincipen grundläggande?

Uttalanden av innebörd att religionsfri- hetsprincipen bör vara grundläggande vid ett ställningstagande i kyrka-statfrå- gan görs av bl. a. länsstyrelserna i Göte- borgs och Bohus samt Norrbottens län, domkapitlen i Linköping och Göteborg, Stiftsnämnden i Lund, stiftsråden i Ska- ra och Härnösand, Sveriges frikyrko- råd och Frikyrkliga studieförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Principen om religionsfrihet och det med denna princip sammanhängande kravet på statlig neutralitet i tros- och livsåskåd- ningsfrågor är den idépolitiska utgångs- punkten för det omfattande utredningsar- bete som nu slutförts. Det torde med hänsyn härtill finnas anledning erinra om att under de senaste årtiondena ett antal religionsfrihetsfrämjande — i betänkandet redovisade delreformer genomförts. Så- lunda har genom 1951 års religionsfrihets- lag införts möjlighet för envar medlem av Svenska kyrkan att genom anmälningsför- farande utträda ur kyrkan. Vidare har i samband med skolväsendets omdaning sko- lans religionsundervisning i princip givits en neutral karaktär. Ytterligare må näm- nas att de teologiska fakulteterna (s. 122

f.) likställts med övriga fakulteter, därige- nom att de yttre banden mellan dem och Svenska kyrkan lösts.

Detta partiella reformarbete bör enligt länsstyrelsen fullföljas.

Eftersom frågan om det framtida för- hållandet mellan svenska kyrkan och sta- ten måste lösas på det politiska planet, säger länsstyrelsen i Norrbottens län,

är det uppenbart att enbart organisato- riska synpunkter icke böra få bli avgö- rande. Även om förhållandet mellan kyr- ka och stat löses med strikt iakttagande av religionsfrihetens principer, torde det inte vara möjligt bortse från det faktum, att religionsutövningen inte sällan har så- dana yttre former och ett materiellt inne— håll som gör den till en integrerande del av en människa eller en grupp män- niskors allmänna tillvaro. I dylika fall kan dessa människors och folkgruppers attity- der som medlemmar i det borgerliga sam- hället påtagligt påverkas av deras reli- giösa övertygelse.

Domkapitlet i Linköping skriver.

Vilket det slutgiltiga ställningstagandet till kyrka-statfrågan än blir, måste fram- tidens svenska kyrka byggas på princi- pen om religionsfrihet för alla. Varje vuxen samhällsmedlem skall behållas i sin rätt till frihet från religion resp. till religion. Sam- hället skall draga de konkreta konsekven- serna härav efter de linjer, som FN upp- dragit och Sverige erkänt.

Domkapitlet i Göteborg

ansluter sig helt till grundtanken, att för- hållandet mellan kyrka och stat i den nu rådande situationen måste regleras enligt religionsfrihetens principer. Även om det, såsom av utredningen framhålles, kan diskuteras om det strider mot religions- friheten, att samhället nödgar vissa med- borgare att med skattemedel understödja

en religiös verksamhet, som de ogillar (de flesta medborgare måste ju i ett modernt samhälle med sina skatter understödja verksamheter, som de ogillar), så finner domkapitlet det dock på det religiösa om- rådet angeläget, att ingen medborgare ge- nom statliga åtgärder nödgas ge eko- nomiska bidrag till en kyrka, vars budskap han måhända radikalt avvisar.

Stiftsnämnden i Lund berör vissa re- ]jgionsfrihetsspörsmål under rubriken Kyrkans målsättning och organisation.

Utredningen har framhållit att principen om religionsfrihet är en allmänt accepte— rad utgångspunkt, när man vill lägga prin- cipiella aspekter på hur kyrka—statrelationen bör utformas för enskilda och samfund (s. 74). Utan att här närmare gå in på prob- lematiken i religionsfrihetsbegreppet och dess tillämpning i praktiken vill stiftsnämn- den uttala, att de definitioner av religions- friheten som givits av Förenta nationerna och Europarådet (s. 76—77) och som också får anses uttrycka en allmänt vedertagen uppfattning i vårt land, visserligen främst synes ta sikte på den enskilda individens frihet men också torde få anses innefatta ett trossamfunds rätt att arbeta för sin målsättning så länge det därmed inte även- tyrar allmän säkerhet och ordning eller andras fri- och rättigheter. Utredningen har på s. 237 närmare utvecklat sin syn på innebörden av religionsfriheten för trossamfunden.

Svenska kyrkans målsättning som tros- samfund kan väl enklast anges med en hänvisning till den missionsbefallning som enligt Matt. 28: 19—20 givits åt den krist- na kyrkan. För svenska kyrkans del inne- bär detta att, även om den ser som en uppgift att bedriva yttre mission, den framför allt har uppgiften att nå ut till hela Sveriges folk med evangeliet. Av ålder sker detta i första hand genom förkun- nelse i gudstjänster och vid kyrkliga för- rättningar samt genom undervisning, främst i samband med konfirmation.

I dagens samhälle erbjuder visserligen massmedia och ett väl utbyggt skolsystem utomordentliga möjligheter för åsiktssprid- ning och undervisning. Man kan emellertid konstatera, att så som radio och television är organiserade i vårt land inom ramen för ett statligt monopol och så som sko- lans religionsundervisning enligt statsmak- ternas beslut är utformad, dessa inte ger ett enskilt trossamfund möjlighet att i främs- ta rummet betjäna sig av dem för full- görandet av sin missionsuppgift. Detta sy- nes också svara mot kravet på statens neu- tralitet i livsåskådningsfrågor. Den kristna församlingen på lokalplanet förblir därför den basorganisation som är nödvändig för kyrkan, om den skall kunna fullgöra sin uppgift att förkunna evangeliet och meddela undervisning. Härvid får heller in- te sakramentens roll i kyrkans liv förbi- ses. Gemenskapen i församlingens guds- tjänstfirande hör med till uttrycken för det kristna livet. Utan ett väl förgrenat sy- stem av lokalförsamlingar med tillräck- liga ekonomiska resurser för att hålla lokaler för gudstjänst, undervisning och andra former av församlingsliv och för att avlöna präster och andra funktionärer, blir det i längden svårt för kyrkan att upp- fylla sin målsättning.

Det synes stiftsrådet i Skara

uppenbart, att grundprincipen för för- hållandet mellan stat och kyrka måste va- ra religionsfrihetens princip, sådan den kommer till uttryck i Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, samt i Europarådets konvention av år 1950 och 1951 års religionsfrihets- lag. För att dessa dokument skall fullt kunna gälla måste kyrkan själv få be- stämma formerna för det liv, som kyr- kan finner vara uttryck för den kristna tron.

Stiftsrådet i Härnösand finner det

självklart, att förhållandet mellan stat och kyrka skall utformas i enlighet med reli—

gionsfrihetens och demokratins principer. Redan utredningen visar, att ett reformerat A-läge väl skulle vara förenligt med des- sa grundläggande och ofrånkomliga krav.

Sveriges frikyrkoråd

vill uttala sin tillfredsställelse med att ut- redningen ägnat frågan om religionsfriheten en så ingående uppmärksamhet. Rådet de- lar helt uppfattningen att frågan om reli- gionsfriheten är av grundläggande betydelse, då det gäller utformningen av relationerna mellan staten och trossamfunden.

Enligt Frikyrkliga studieförbundets upp- fattning

bör de framtida relationerna mellan kyrka och stat utformats enligt religionsfrihetens principer. Genom Sveriges ratificering av Europarådets konvention (FN:s deklara- tion) om de mänskliga rättigheterna har vårt land förbundit sig att ge religionsfri- heten en överordnad ställning i sitt prak- tiska handlande. Religionsfrihetsprincipens tillämpning bör alltså inte vara beroende av om den grupp av medborgare som di- rekt berörs av ett beslut är en majoritet eller endast en minoritet av folket. Reli- gionsfriheten är ett absolut värde som inte bör bli föremål för omröstning i vanlig demokratisk ordning.

Vår uppfattning av religionsfriheten som övergripande princip vid alla ställningsta- ganden ifråga om relationerna mellan kyr- ka och stat vilar på övertygelsen att reli- gionsfriheten är en direkt konsekvens av det kristna evangeliets människosyn. Evan- geliet är ett fritt erbjudande till människor med frihet att själva välja.

Varje åtgärd som är ägnad att tvinga människor att uttrycka samhörighet med den kristna kyrkan eller anslutning till hen- nes läror står enligt vår övertygelse i strid med religionsfrihetens princip och evan- geliets väsen, antingen tvånget utövas ge- nom lagstiftningsåtgärder eller genom ac- cepterande av socialt tryck.

Denna principiella uppfattning får för

vår del till följd att relationerna mellan stat och trossamfund skall vara så ordnade, att de bereder möjlighet för varje människa att fritt ta ställning i religiösa frågor. Sam- hället bör se det som en angelägen upp- gift att dels underlätta för medborgarna att ta ställning till religionerna, dels för- hindra att någon religiös, areligiös eller antireligiös riktning får en sådan särställ- ning i samhället, att denna i praktiken be- gränsar medborgarnas valfrihet. Tillämp- ningen av denna målsättning innebär na- turligtvis också att ingen riktning skall hindras eller begränsas i sina strävanden att framföra sitt alternativ.

Invändningar mot uppfattningen att religionsfrihetsprincipen bör vara grund- läggande vid ett ställningstagande i kyr- ka-statfrågan görs av länsstyrelsen i Hal- lands län.

Den grund som i främsta rummet åbero- pas till stöd för kravet på statskyrkans avskaffande är principen om religionsfri- het. Någon enhetlig bestämning av detta begrepp föreligger emellertid inte. Reli- gionsfriheten åberopas i olika samman- hang som skäl för skilda ställningsta- ganden i frågor rörande relationen mellan kyrka och stat. Att fatta ståndpunkt i de mångskiftande spörsmålen på detta om- råde med ledning av en till sitt innehåll så obestämd grundsats förefaller något vanskligt.

2.1.2 Religionsfrihet genomförd år 1951?

Kyrka-statutredningen framhåller i slut- betänkandet att den beskrivning av be- greppet religionsfrihet som redovisas i motiven till 1951 års religionsfrihetslag- stiftning torde

överensstämma med vad som i Sverige vanligen inläggs i begreppet. Dock framfö- res också den meningen, att även andra

moment måste innefattas i en fullständig religionsfrihet. De mera allmänna uppfatt- ningar som därvid hävdas gäller dels att ett statskyrkosystem kränker religionsfri- heten, dels att staten skall vara neutral i re- ligiösa frågor. Även på olika särskilda punkter riktas ibland angrepp mot ut- formningen av gällande bestämmelser som berör Svenska kyrkan. Å andra sidan häv- das att ett statskyrkosystem av den art som föreligger i vårt land innebär att individen dels bereds tillfälle till den religiösa service han önskar utan att som villkor uppställas särskilda krav på personliga ställningstagan- den i trosfrågan, dels skyddas mot på- tryckningar av ett slag han icke själv önskar samt att systemets förekomst på sådant sätt ger möjlighet till en vidare re- ligionsfrihet inom samfundet än som eljest kan påräknas. (SOU 1968:11 s. 7778.)

Remissinstansernas kommentarer kring problemen om statskyrkosystem och reli- gionsfrihet samt statens neutralitet re- dovisas i avsnitt 2.1.3 resp. 2.1.4. I det följande redogörs närmast för yttranden av innebörd att religionsfrihet är genom- förd genom 1951 års religionsfrihetslag- stiftning. Uttalanden i denna riktning görs av domkapitlen i Lund och Visby, svens- ka kyrkans centralråd och Svenska kyr- kans lekmannaförbund, vilka särskilt pe- kar på den ringa utträdesfrekvensen, samt av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län, domkapitlen i Uppsala, Strängnäs och Västerås, stiftsråden i Strängnäs, Lund och Härnösand, Svenska prästförbundet, Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Frälsningsarmén och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

Domkapitlet i Lund anser sig kunna

dela den uppfattning kyrka—statutredning- en i delbetänkande III ( SOU 1964:13 ) gi- vit uttryck åt, nämligen att genom 1951 års lagstiftning religionsfrihetskravet när

det gäller den enskilde medborgaren och de fria samfunden i allt väsentligt har bli- vit tillgodosett i vårt land. De enstaka punkter där invändningar om bristande frihet alltjämt kan göras är av den art att de reformer som eventuellt bedöms önskvärda inte påverkar kyrka-statrelatio- nerna i stort. Hit hör t.ex. frågor om ed- gång, nöjesförbud på vissa helgdagar, med- lemskap vid födseln, folkbokföringens skil- jande från kyrkan, ett samfunds rätt att ordna egen skolundervisning m.fl.

Det förhållandet, att sedan rätt till fritt utträde ur kyrkan föreligger, 98 % av be- folkningen (däribland huvudparten av fri- kyrkosamfundens medlemmar) kvarstår i kyrkan tyder också på att man inte uppfat- tat dess ställning såsom ett tvång.

Domkapitlet i Visby har

med gillande tagit del av det konstateran- de, som gjorts å betänkandets sida 81, näm- ligen att de svenska statsmakterna vid ge- nomförandet av 1951 års religionsfrihetslag förklarat, att religionsfrihet genom denna lagstiftningsakt finge anses genomförd i vårt land. Studiet av religionsfrihetsfrågan har givit domkapitlet ett intryck av att in absurdum driven överkänslighet på detta område naturligt nog ger absurda resultat och att man därför måste se praktiskt även på denna fråga med beaktande av det faktum, att en överväldigande majoritet av svenska folket omkring 98 procent allt tal om »pluralism» till trots dock är medlemmar av svenska kyrkan.

Svenska kyrkans centralråd anför.

Sedan 1952 har 0,7% av kyrkan till- höriga utträtt. Trots en ganska intensiv och mycket förståelig upplysningsverksamhet från frikyrkliga samfund i samband med införandet av 1951 års religionsfrihetslag har uppenbarligen en förhållandevis liten del av frikyrkofolket utträtt ur svenska kyrkan. Inte ens de fria samfundens med- lemmar tycks sålunda förknippa tillhörighe- ten till svenska kyrkan med en uppfattning,

som erfares som en inskränkning i den individuella religionsfriheten.

Som delvis framgått av avsnitt 1.1.2 på- pekar Svenska kyrkans lekmannaförbund att ytterst få personer har utnyttjat möj- ligheten att utträda ur svenska kyrkan,

vilket visar, att svenska folket generellt sett inte uppfattar sitt kyrkliga medlemskap som inkräktande på religionsfriheten. Staten syns bäst tillgodose religionsfrihe- ten och fullgöra sin religionsvårdande funk- tion mot svenska folket genom att för- bindelsen mellan kyrka och stat bibehålles.

Religionsfrihet i vedertagen mening innebär, skriver kammarkollegiet,

att det står den enskilde fritt att bekänna sig till vilken religion som helst eller att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rät- tigheter. I denna mening är religionsfrihe- ten med 1951 års lag i ämnet genomförd i vårt land. Emellertid har i den allmänna debatten nya aspekter anlagts på religions— frihetsbegreppet. I vissa fall förefaller dessa kollegiet vara långsökta och svåra att god- taga.

länsstyrelsen i Hallands län anser det vara

av vikt att framhålla svenska kyrkans na- tur av öppen folkkyrka. Den fordrar inte för medlemskap något personligt ställnings- tagande i trosfrågor. Utredningen framhål- ler att en stor del av svenska folket i detta hänseende kan anses vara indifferent. Det förefaller självklart, att en sådan in- ställning enligt principen om religionsfri- het bör tillåtas och skyddas, då ingen får tvingas att ansluta sig till något trossam- fund eller någon ateistisk uppfattning. Man kan då göra gällande, att religionsfriheten är bättre tillgodosedd enligt den nuva- rande ordningen än om kyrkan skiljes från

staten. Även om kyrkan i sistnämnda fall kan bibehålla sin öppna karaktär, torde den enskildes frihet att slippa engagera sig i livsåskådningsproblem av religiös art bli mera beskuren än under nuvarande för— hållande. Från nu angivna synpunkter finns ingen anledning till kritik mot be- stämmelserna om religionsfrihet och med- lemskap i svenska kyrkan i den utform- ning de erhållit enligt 1951 års lagstift- ning. I en fri kyrka får man däremot för- utsätta, att villkoren för medlemskap fö- reskrives av kyrkliga organ.

Som framgått av avsnitt 2.1.l.l erinrar domkapitlet i Uppsala om att 1929 års kyrkomöte begärde

att lagar angående samfund och religions- frihet skulle ändras så, att varje moment av tvång mot enskilda och samfund skulle avlägsnas. Religionsfrihetslagen 1951 ger också uttryck för samma inställning. Den vill skydda såväl den enskildes frihet i sam- hället och i kyrkan som de skilda samfun- dens frihet.

Domkapitlet i Strängnäs påpekar att

i gällande religionsfrihetslag har religions— friheten definierats som rätt ej blott att ansluta sig till annan religion utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rät- tigheter. I denna frihet ingår självklart rätten att bilda sammanslutningar och an- ordna offentliga sammankomster. Domka- pitlet anser, att en sådan definition av re- ligionsfriheten bör ligga till grund för den kommande religionsfrihetslagstiftningen.

Enligt domkapitlet i Västerås kan det inte med rätta sägas

att någon i Sverige hindras att utöva sin religion. Ingen lider intrång i sina medbor- gerliga rättigheter av religiösa skäl. I sak är religionsfrihetsprogrammet genom nu- varande lagstiftning genomfört. Det finns

frihet till religion liksom frihet från re- ligion, och intet rättsstridigt tvång utövas på de enskilda individerna i religiöst hän- seende.

För stiftsrådet i Härnösand

ter det sig självklart att förhållandet mellan stat och kyrka skall utformas i enlighet med religionsfrihetens och demokratins principer . . . Redan nu gällande lagstiftning med fri rätt att lämna kyrkan för den som så önskar, tillgodoser dessa krav. Kan det med fog göras gällande, att så inte är fal- let, bör justeringar i lagstiftningen ske.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen kon- staterar att genom religionsfrihetslagen

kan religionsfriheten för den enskilde anses vara väsentligen genomförd i det att var och en har rätt att utträda ur kyrkan och inträda i vilket annat samfund som helst eller också att ställa sig utanför varje reli- giös gemenskap utan att förlora några medborgerliga rättigheter. Även för sam- funden är de väsentligaste religionsfrihets- frågorna lösta därigenom att varje sam- fund tillförsäkrats rätten att fritt verka i enlighet med sin bekännelse.

Frälsningsarmén

ser med glädje och tacksamhet på de vä- sentliga framsteg i utvecklingen som be— reddes land och folk, då religionsfrihetsla- gen av 1951 trädde i kraft. Detta gav var- je svensk medborgare rätt att tillhöra eller frihet att stå utanför varje form av trossamfund, d.v.s. »sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst».

Förhållandet att svenska kyrkan har ett organisatoriskt samband med staten innebär inte, konstaterar Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund,

att vi har en statsreligion i Sverige. Enligt

1951 års religionsfrihetslag garanteras bl.a. den enskilde frihet att ansluta sig till an- nan bekännelse liksom frihet att ta avstånd från all religiös verksamhet. Förbundet anser att lagens text tillfredsställande täc- ker begreppet religionsfrihet. Då kravet på religionsfrihet redan under nuvarande förhållande är tillgodosett, innebär denna fråga inte något hinder mot att det finns ett visst samband mellan Svenska kyrkan och staten.

Uppfattningen att religionsfrihet inte är genomförd genom 1951 års religionsfri- hetslag hävdas uttryckligen av bl. a. läns- styrelsen i Kronobergs län, Katolska bis- kopsämbetet och Kristna studentrörelsen iSverige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att enighet om statsmakternas tolk- ning 1951 av religionsfrihetsbegreppet

ej då förelåg i riksdagen och att en vid- sträcktare tolkning av religionsfrihetsbe- greppet låg bakom de initiativ i riksdagen 1955 och 1956, som i sin tur är förutsätt- ningen för att hela relationen stat-kyrka efter en tioårig expertutredning nu är före- mål för remissbehandling och samtidigt ägnas en parlamentarisk översyn. Opinions- förskjutningarna på detta område är såle- des uppenbara. Tolkningen av religionsfri- hetsbegreppet inom 1951 års riksdag tedde sig redan för 1956 års riksdag otillfreds- ställande och måste med hänsyn till den vikt man i dag lägger på individens reli- gionsfrihet i samhällslivet te sig ohållbar.

Det är främst från denna senare utgångs- punkt och endast i andra hand från syn- punkter på trossamfundens religionsfrihet som enligt länsstyrelsen principen om reli- gionsfrihet bör tolkas. Så länge det i vårt samhälle finns allvarligt tänkande och i vidsträckt mening samvetsbestämda män- niskor som upplever det hittillsvarande statskyrkosystemet som en kränkning av

sin åsiktsfrihet kan deras tolkning av reli- gionsfrihetens begrepp ej negligeras. Vad dessa personer begär är visserligen en fri- het för egen del men även för kommande generationer. Endast om deras tolkning av religionsfrihetsbegreppet skulle innebära ett tvång över andra människors sätt att exempelvis utöva sin religion och verka inom sina trossamfund bör samhället kun- na sätta sig över deras extensiva tolkning av religionsfrihetsbegreppet.

Katolska biskopsämbetet hävdar att

utvecklingen, som i mycket bestämts av fri- kyrkliga bemödanden, för de katolska för- samlingarna kommit att medföra reella in- skränkningar i religionsfriheten samtidigt som självfallet katolikerna som individer kommit i åtnjutande av en vidgad religions- frihet.

Den antydda utvecklingen slutfördes ge- nom religionsfrihetslagen av 1951. På flera punkter, som var av stor betydelse för den katolska kyrkan, frångick lagen de av dissenterlagskommittén 1949 och dissenter- skatteberedningen 1950 framlagda försla- gen. Detta väckte emellertid föga offentlig uppmärksamhet, eftersom press- och riks- dagsdebatt mest ägnade sig åt frågan om upphävande av klosterförbudet. Enligt sak- kunnigförslagen skulle de katolska försam- lingarnas rätt till egen kyrkobokföring åter utvidgas och ordningen med antecknande av samfundstillhörighet vid folkbokföring- en återinföras. Dissenterskatteberedningens förslag om »kollektiv skatteåterbäring» skulle ha tillfört de katolska församlingar- na miljonbelopp. Förutsättningarna för pas- toralvård bland de katolska invandrarna hade, om förslaget genomförts, varit i grunden annorlunda än de är i dag.

Förslagen från 1949 och 1950 är till vis- sa delar inaktuella nu. Men tankeexperi- mentet att dessa förslag genomförts visar vilken för den katolska kyrkan maximalt ogynnsam utformning 1951 års reformer fick. Det visar också hur ingripande lag- stiftningen påverkar även en kyrka som är »oberoende» av staten.

Egendomligt och tänkvärt är också att dissenterlagskommittén för över tjugo år sedan var så mycket mer intresserad av katolska kyrkans bekymmer än den avsluta- de utredningen varit, trots att sedan dess antalet katoliker mångdubblats. Naturligt- vis kan detta motiveras med att utred- ningen haft att syssla med svenska kyr- kan och staten. Frikyrkliga synpunkter har det dock överallt funnits användning och utrymme för.

Av avsnitt 1.2.3 har framgått att också Kristna studentrörelsen i Sverige för fram liknande synpunkter.

2.1.3 Religionsfrihet och statskyrko— system

I det särskilda religionsfrihetsbetänkan- det uttalade kyrka-statuttedningen vid sin behandling av innebörden av statens (och kommunernas) neutralitet — bl. a.

Ett statskyrkosystem, innebärande att sta- ten i den ordning som fastställts i Sverige handhar kyrkliga ärenden, är inte fören- ligt med en principiell statlig neutralitet ( SOU 1964:13 s. 574 ).

I slutbetänkandet belyser utredningen frågan om ett statskyrkosystem som så- dant är förenligt med religionsfriheten dels i kap. 5 Principen om religionsfri- het, dels i kap. 14 Val mellan olika alter- nativ för den framtida relationen mellan staten och svenska kyrkan.

Enligt utredningen innefattar proble- met

till en början spörsmålet, om staten över huvud kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfrihets- principen, d.v.s. om icke staten bör för- hålla sig neutral till olika livsåskådningar. Vidare gäller frågan, om staten kan up- pehålla ett nära samband med en viss kyr-

ka, låt vara en majoritetskyrka eller den största kyrkan, utan att stå i motsvarande relation till andra samfund som är repre- senterade bland medborgarna. Båda fråge- ställningarna har samband även med prin- ciperna om demokrati. ( SOU 1968:11 s. 234 .)

Utredningen finner att man kan

ej enbart på grundval av det formella för- hållandet mellan stat och kyrka i ett land utan vidare avgöra, om där råder reli- gionsfrihet eller ej. Därför är det ej heller möjligt att från religionsfrihetssynpunkt formulera en allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat. ( SOU 1968:11 s. 86 .)

Utredningens sist citerade uttalande vinner instämmande från länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, domkapitlen i Västerås, Lund och Visby, svenska kyrkans centralråd, stiftsråden i Västerås, Lund och Visby, Svenska kyr- kans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Kyrkomusiker- nas riksförbund samt Föreningen Sveri- ges kyrkokamrerare.

Ytterligare ett antal remissinstanser — bl. a. kammarkollegium, länsstyrelsen i Hallands län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs och Hämö- sand, stiftsråden i Skara och Härnösand samt Svenska kyrkans lekmannaförbund vilka redovisar samma grunduppfatt- ning, har tagit upp frågan i samband med att man behandlat samhällets neu- tralitet i livsåskådningsfrågor. För dessa synpunkter _ som inte lämpligen kan redovisas utbrutna ur sitt sammanhang redogörs i avsnitt 2.1.4.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sålunda

i likhet med utredningen att man inte en-

bart på grundval av det formella förhål- landet mellan stat och kyrka i ett land utan vidare kan avgöra, om där råder reli- gionsfrihet eller ej. Därför är det inte hel- ler möjligt att från religionsfrihetssynpunkt formulera en allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat.

Av intresse i sammanhanget är justitie- ministerns uttalande i fråga om statskyrko- systemet vid framläggandet av förslaget till 1951 års religionsfrihetslag, vilket åter- ges på s. 86 vn i betänkandet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län an- för under rubriken Principiella riktlin- per bl.a.

Det framgår av utredningens redogörel- se att förhållandet mellan stat och kyrka växlat under århundradenas lopp och att uppfattningen om vad som för individen, kyrkan och staten är godtagbart under skil- da epoker bedömts mycket olika. En på detta förhållande grundad historisk relati- vism ger väl ingen ledning för bedömning- en av dagens problem men bör dock vara en motvikt mot ensidighet och trångsynt- het.

I dag har svenska kyrkan kontakter med staten av organisatorisk art, samtidigt som den bildar ett trossamfund med särskilt medlemskap. Länsstyrelsen kan för sin del inte finna annat än att en på så sätt konstruerad statskyrka i princip mycket väl kan tillgodose de krav på religionsfrihet, som rimligtvis kan ställas även i ett livs- åskådningsmässigt differentierat samhälle.

Av i utredningen refererade diskussioner inom Förenta nationerna om en konven- tion om avskaffande av alla former av ofördragsamhet och diskriminering grun- dade på religion eller övertygelse framgår, att man även internationellt synes vara överens om att en statskyrka inte behöwer vara oförenlig med religionsfrihet och :att ett avskaffande av statskyrkan inte i och tför sig utgör någon garanti mot religiös diskzri- minering. Länsstyrelsen instämmer häri.

Om en mycket betydande majoritet av det svenska folket finner sig kunna tillhöra ett och samma samfund sådant som Sven— ska kyrkan och denna önskar använda sam- hällsapparaten för sina organisatoriska uppgifter, synes några berättigade invänd- ningar inte kunna resas häremot.

Enligt domkapitlet i Västerås är det

icke i och för sig oförenligt med princi- pen om religionsfrihet, att ett samband mellan staten och kyrkan består. Staten ger ekonomiskt stöd till undervisningsändamål, försvarsorganisationer samt nöjes- och kul- turaktiviteter av skilda slag, även om detta av minoritetsgrupper kritiseras. Den offent- liga verksamheten har blivit så annorlunda under ett sekel och så omfattande, att vissa grupper nödvändigtvis blir minoritetsgrup- per, utan att detta allvarligt stör integrite- ten. Det är här fråga om ett balanspro- blem.

Det har, påpekar domkapitlet i Lund,

från olika håll framförts argument med in- nebörd att religionsfrihetens princip kräver statskyrkans avskaffande. Relevansen av dylika argument hänger samman dels med tolkningen av religionsfrihetsbegreppet, dels med tolkningen av statskyrkobegreppet.

Under rubriken Principen om religions- frihet anför domkapitlet i huvudsak bl. a.

Domkapitlet delar utredningens uppfatt- ning ( SOU 1964:13 s. 509 ), att det är »ganska meningslöst att allmänt hävda, att en statskyrka är oförenlig med full reli- gionsfrihet». Däremot bör understrykas ut- redningens uttalande om de inskränkningar i den religiösa friheten för svenska kyrkan själv som är förenade med statskyrkosyste- met. Dessa kan dock såsom utredningen också påpekat ( SOU 1964:13 s. 519 ) av- hjälpas utan rubbning av själva detta sys- tern, >>i väsentliga stycken genom reformer i anknytning till finländsk lagstiftning». Ett genomförande av det av 1968 års kyrko-

möte antagna reformprogrammet skulle verksamt bidraga härtill. Från religions- frihetssynpunkt kan enligt utredningen ( SOU 1964:13 s. 523 ) knappast vara något väsentligt att invända mot att man söker fortsätta på delreformernas väg, så länge det ej bevisligen är omöjligt att komma fram på den. Domkapitlet vill särskilt un- derstryka detta utredningens uttalande samt det i anslutning därtill gjorda tillägget: »En väsentlig förutsättning måste dock vara, att statsmakterna visar förståelse för de religiösa frågornas speciella art och för be- hovet av reformer i religionsfrihetens an- da samt avstår från sådana som står i strid med denna. Eljest torde frågorna om reli- gionsfriheten för kyrkans egen del hastigt kunna ställas på sin spets».1

Domkapitlet i Visby vill

ansluta sig till ett yttrande, som justitie- ministern gjorde i frågan om statskyrko- systemet vid framläggandet av förslaget till 1951 års religionsfrihetslag, nämligen att religionsfrihet icke innebar att svenska kyrkans särställning behövde upphävas samt att det icke med fog kunde hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.

Svenska kyrkans centralråd instäm- mer med

utredningen att frågan om religionsfrihet föreligger i ett samhälle eller ej, inte kan besvaras med hänvisning till förekomsten eller frånvaron av ett statskyrkosystem.

Centralrådet anser vidare att frågan om svenska kyrkans relation till staten i en modern demokratisk stat som den svenska, ytterst är en fråga som endast kan besvaras av folket självt. Därest en majoritet av folket önskar detta, kan centralrådet icke finna att denna anordning strider mot vare sig demokratin eller religionsfriheten.

1 De uttalanden som i detta stycke tillskrivs utredningen har gjorts av dess expert S. Waller.

Stiftsrådet i Västerås

ansluter sig till kravet på religionsfrihet såsom det definierats av FN och av Euro- parådet 1950. I motiven till 1951 års sven- ska religionsfrihetslag angavs att religions- frihet icke innebär, att svenska kyrkans ställning behöver upphävas. Stiftsrådet cle- lar den uppfattningen att det icke med fog kan hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska system hindrar religionsfrihe- tens förverkligande.

Stiftsrådet i Visby uttalar.

Om religionsfriheten definieras så som sker i FN-stadgan ang. de mänskliga rät- tigheterna och Europarådets konvention ang. skydd för de mänskliga rättigheterna, torde detta icke hindra att kyrkan rent organisatoriskt är på något sätt förbunden med staten. Om nämligen staten genom organisatoriska åtgärder ger kyrkan en så- dan ställning att hon kan nå ut till alla människor med sitt budskap och att hon kan hjälpa dem som önskar hennes tjäns- ter, kan detta förhållande knappast sägas kränka statens religiösa neutralitet, då det ju alltigenom rör sig om en organisatorisk fråga och icke berör frågan om staten skall omfatta någon särskild ideologi.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund har frågat sina medlemmar om ett fritt läge är erforderligt för att tillgodose kravet på religionsfrihet. För- bundet sammanfattar svaren.

Som framgår av sammanställningen an- ser icke mindre än 95 % av dem som be- svarat denna fråga att kyrkans förhållande till staten i och för sig saknar betydelse för frågan om religionsfriheten.

Styrelsen delar denna uppfattning. Inom nu gällande lagstiftning torde individens krav på religionsfrihet vara helt tillgodo- sett.

K yrkomusi kernas riksförbund hänvisar

till justitieministerns definition av reli- gionsfrihetsbegreppet i förarbetena till religionsfrihetslagen. Förbundet

menar, att ett statskyrkosystem inte nöd- vändigtvis måste kränka religionsfriheten utan i stället erbjuder tillfällen till religiös service utan krav på personligt ställnings- tagande i trosfrågor.Religionsfriheten fram- står som större inom en statligt reglerad kyrka än inom ett fritt samfund. Utredningen fastslår, att statens religiö- sa engagemang ej upphör vid en skilsmäs- sa. Dock förrnodar KMR att statens be- fattning med hithörande frågor erfares så perifer och diminutiv att Svenska kyrkan skulle betrakta detta som bristande statlig neutralitet. Under åberopande av religions- frihetsprincipen synes i varje fall Svenska kyrkan ej böra berövas en genom relatio- nerna till staten erhållen särställning.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser det värdefullt för alla parter att det förekommer ett samarbete mellan staten och de religiösa samfunden. Om därvid samarbetet med det största samfundet sker i form av ett s.k. statskyrkosystem ut- trycket är ej entydigt -— behöver det ej innebära, att övriga samfund diskrimineras. Det beror helt på hur relationerna utfor- mas. Som framgår av utredningen är skils- mässa å andra sidan ej i och för sig en garanti för frånvaro av diskriminering. Det beror på det enskilda samfundets indivi- duella inställning till gällande statliga be- stämmelser. Skäl för någotdera av de upp- ställda alternativen kan därför ej anföras ur religionsfrihetssynpunkt.

En mer tveksam inställning till kyrka- statutredningens uttalande kan läsas fram ur yttranden av länsstyrelsen i Stock- holms län, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Frälsningsarmén och Sveriges so- cialdemokratiska kvinnoförbund.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Stock- holms län.

I betänkandet sägs, att det inte är möj- ligt att från religionsfrihetssynpunkt upp- ställa någon allmängiltig regel rörande ett bestämt organisatoriskt förhållande mellan kyrka och stat. Länsstyrelsen ställer sig i viss mån undrande inför detta uttalande. Ty även om ett statskyrkosystem låter för- ena sig med religionsfrihet i den mening förarbetena till 1951 års lagstiftning i äm- net avser, ter det sig dock tveksamt, i vart fall enligt mångas mening, om ett så- dant system verkligen kan anses helt för- enligt med full frihet i religiöst hänseende för både individ och samfund. I varje fall framstår en ordning med principiell likstäl- lighet mellan olika existerande trossam- fund som ett ur ifrågavarande aspekt na- turligare system. Och utan vidare kan väl sägas, att det nuvarande statskyrkosyste- met med dess privilegiering och auktorisa- tion av ett visst samfund, dess nästan full- ständiga identifiering av medborgare med kyrkomedlem och dess långtgående statliga kontroll på kyrkan knappast ter sig fören- ligt med en full religionsfrihet i mera egentlig mening. Ur dessa synpunkter fram- står därför en upplösning av banden mel- lan stat och kyrka som en principiellt sett i och för sig önskvärd reform.

Riksförbundet Kyrkans ungdom anför.

Utredningen framhåller att man på grund av det formella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land icke kan avgöra om där råder religionsfrihet eller ej. På s. 237 utvecklas denna tankegång så, att »princi- pen om religionsfrihet för trossamfunden innebär att varje samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Rela- tionen mellan staten och Svenska kyrkan bör därför bestämmas så att kyrkan har frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av organisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa friheten». Då ett statskyrkosystem emeller-

tid synes förutsätta någon form av statligt inflytande på åtminstone något av de nämnda områdena torde man med visst skäl ändå kunna ställa frågan om icke ur rent principiell synpunkt de bästa förut- sättningarna för full religionsfrihet före- ligger där kyrka och stat ej är förenade i någon form av statskyrkosystem. Utred- ningen medger på s. 82 att »statskyrkosys- temet medför dock en begränsning i kyr- kans och församlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dylika frågor». De exempel utredningen anför på s. 237 rörande det nuvarande statliga in- flytandet över Svenska kyrkan rymmer po- tentiella konfliktytor och kan därför ur principiell synpunkt sägas innebära en in- skränkning i den religionsfrihet som bör tillkomma kyrkan såsom trossamfund.

I praktiken kan dock ett samband funge- ra så att kyrkans frihet blir tillgodosedd. Skälen för ett sådant samband kan då vara ideologiska eller praktiska. Där exem- pelvis en kristen enhetskultur råder och därför medborgarnas medborgarskap och kyrkotillhörighet naturligt hör ihop eller exempelvis där kyrkan praktiskt kan göra samhället tjänster oberoende av en ideo- logisk överensstämmelse och tillåts verka i enlighet med den religionsfrihetsprincip som ovan återgivits föreligger dylika skäl. Där de inte föreligger måste ett rådande statskyrkosystem tas under omprövning.

I det läge som uppkom genom 1951 års religionsfrihetslag kan enligt Fräls- ningsarmén

inte hävdas att Svenska kyrkans särställ- ning på ett avgörande sätt hindrar reli- gionsfrihetens förverkligande för den en- skilde. Å andra sidan kan inte sägas att statskyrkosystemet som sådant ger någon garanti för religionsfrihet i allmänhet. Även om Svenska kyrkan sålunda inte numera hindrar enskilda personers religionsfrihet, så förblir dock Svenska kyrkan själv i viss mån bunden av staten, utan att därför kunna garantera statens bindning till den kristna etiken.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund erinrar om

hur arbetarrörelsen rest kravet på reli- gionsfrihet vid olika programskrivningar. Religionsfrihet, religionen är en privatsak, statskyrkan bör avskaffas, statskyrkosyste- met avskaffas är punkter i tidigare parti- program. I den senaste programdiskussio- nen betonades även en annan aspekt på frågan om en statskyrka nämligen kravet på demokrati, vilket resulterade i den nu- varande mera nyanserade formuleringen i 1960 års program. »Förhållandet mellan stat och kyrka regleras i enlighet med reli- gionsfrihetens och demokratins principer. All religionsutövning på frivillighetens grund.» Denna formulering sammanfaller väl med vad Förenta Nationernas konven- tion mot religiös ofördragsamhet uttrycker: Varken antagandet av en statsreligion, er- kännandet av en religion eller trosåskåd- ning från en stats sida eller skiljande av staten från kyrkan i och för sig skall be- traktas som religiös ofördragsamhet eller diskriminering på grundval av religion eller övertygelse.

Dessa olika formuleringar uttrycker emel- lertid ett dilemma inför kyrkans skiljande från staten. Religionsfriheten kräver att staten icke favoriserar någon kyrka fram- för en annan. Samtidigt framstår det som ett intresse för en demokratisk stat, att ett samfund icke riktar krav på ställningsta- ganden eller ställer krav på kvalifikationer hos medlemmarna, som åsidosätter demo- kratiska principer. Man kan alltså inte a priori utgå ifrån att en statskyrka sämre tillgodoser religionsfriheten och toleransen än sins emellan konkurrerande fria kyrkor. Fria kyrkor kan innebära skärpta gränser mellan oliktänkande och intolerans.

I fullt medvetande om detta har dock kvinnoförbundet med stöd av det social- demokratiska partiets principiella grund- inställning kommit fram till att för sin del förorda att det nuvarande sambandet mel- lan stat och kyrka upphäves och att en omprövning sker >>i enlighet med religions- frihetens och demokratins principer».

En avvisande inställning till utredning- ens uppfattning om religionsfrihet och statskyrkosystem framgår av yttranden från Sveriges frikyrkoråd, Frikyrkliga studieförbundet, Förbundet för religions- frihet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. För dessa synpunkter redogörs i avsnitt 2.1.4.

2.1.4 Samhällets neutralitet i livsåskådningsfrågor

I det särskilda religionsfrihetsbetänkandet tog kyrka-statutredningen — som en in- ledning till framställningen om trossam- fundens religionsfrihet upp frågan om innebörden av statens (och kommuner- nas) neutralitet i förhållande till religion och religiösa samfund. Utredningen an- förde bl. a.

Med statlig neutralitet på nu ifrågava- rande område förstås vanligen att staten icke skall taga ställning i livsåskådnings- frågor utan skall förhålla sig passiv till alla uttryck för religiösa åskådningar kristen- domen eller annan religion —— liksom till uttryck för icke-religiösa åskådningar. Neu- tralitet kan emellertid också ha en mer ne- gativ eller mer positiv prägel än den rent passiva neutraliteten. En neutralitet av ne- gativt eller positivt slag torde i egentlig mening inte vara neutral, enär den innebär att staten intager en viss principiell inställ- ning antingen mot eller för viss religion. Alla nu berörda former av statlig neuttra- litet kombineras vanligen med ett starkt betonande av att den enskildes förhållande till religionen är dennes personliga angelä- genhet. (SOU 1964:13 s. 571.)

Utredningen uttalade avslutningsvis i detta sammanhang.

Då det gäller en neutralitet, som såtill- vida är partiell, att staten lämnar ekono- miskt stöd till religiösa samfund förtelig-

ger olika uppfattningar om vad en dylik neutralitet bör innebära. Frågan är huru- vida staten om den tillerkänner sådana samfund beskattningsrätt, vilka godtager dylik rätt beträffande sina medlemmar bör lämna stöd i annan form åt samfund, som icke vill använda sig av beskattnings- rätt.

Det kan slutligen i fråga om statlig neu- tralitet på det religiösa området anmärkas, att anledningen till att ett trossamfund i olika former åtnjuter särskilt stöd från statens sida sällan torde vara en objektiv prövning av olika samfunds företräden eller karaktär utan är att finna i historiska förhållanden. (SOU 1964:13 s. 574.)

I slutbetänkandets kap. 5 har kyrka- statutredningen sammanfattat sina syn- punkter.

Vanligen menar man med statlig neutra- litet på religionens område, att staten inte skall taga ställning i livsåskådningsfrågor utan skall förhålla sig passiv till alla uttryck för religiösa åskådningar.

I många frågor som gäller livssyn eller livsvärdering kan statsmakterna emellertid inte förhålla sig neutrala. I sitt delbetän- kande om religionsfriheten har utredningen erinrat om att demokratien bygger på att vissa allmänna etiska värderingar—en Vär- degemenskap — finns som grund för statens verksamhet. Staten är också verksam för att till medborgarna förmedla en demokratisk livssyn. För den fostran skolan skall ge gäl- ler som målsättning bl.a., att eleverna skall bibringas en god uppfattning om de mora- liska normer, som måste gälla i samman- levnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt sam- hälle. Vissa etiska livsvärderingar ligger självfallet också bakom lagstiftningen i många frågor, t. ex. om ekonomiska förhål- landen, sociala stödåtgärder, äktenskap, brott och straff m.m. Till dessa och andra frå— gor, i Vilka staten har bestämmande makt, anknyter också Värderingar av religiös art.

Dessa kan vara och är olika inom olika be- kännelser och samfund och bland olika in- divider. Statens ställningstaganden kommer därför att i vissa fall sammanstämma med och i andra fall att strida mot vad som hävdas från viss religiös utgångspunkt. Sta- ten kommer på grund härav icke att te sig som neutral i religiöst hänseende.

En annan fråga, som ibland avses då man talar om statens neutralitet, är om staten skall vara kyrkopolitiskt neutral, d.v.s. be- handla olika trossamfund och deras med- lemmar liksom personer som står utanför alla trossamfund, lika.

I en sådan neutralitet innefattas till en början, att medborgerliga rättigheter ej skall bero av tillhörighet till visst trossamfund eller till trossamfund över huvud; från vissa behörighetsregler för präster och vid be- handling av kyrkliga frågor kan här bortses. Att ett sådant krav i fråga om lika med- borgerliga rättigheter skall tillgodoses upp- fattas numera vanligen som självklart. I andra frågor hävdas ofta, att staten ej är kyrkopolitiskt neutral. Sålunda göres ofta gällande, att Svenska kyrkan genom sin nära relation till staten givits en särskild förmånsställning framför andra samfund. Å andra sidan framhålles ibland att kyr— kans beroende av staten är till nackdel för kyrkan och hindrar den att fullfölja sin religiösa bestämmelse. Statligt stöd liksom statlig kontroll uppfattas sålunda olika, be- roende på vilken inställning man har på grund av sin religiösa livsuppfattning eller tro eller sin inställning till staten. Även bort- sett från själva statskyrkosystemet möter svårigheter om man vill behandla samfund och enskilda på ett sätt som tillgodoser önskemålen om lika behandling. Exempel härpå kan hämtas från skolans värld och från barna- och hälsovårdsområdet.

Lika behandling av enskilda grupper och samfund inrymmer sålunda åtskilliga pro- blem på skilda områden. Behandlas exem- pelvis samfund på det sättet lika, att samma förmåner erbjuds dem alla, innebär det, om de värderar förmånen olika ej att de finner sig likvärdigt behandlade. Vad ett samfund

finner vara ett positivt värde kan av ett annat uppfattas som ett negativt ingrepp. Svenska förhållanden erbjuder exempel här- på såväl i vad rör totalrelationen till staten som detaljfrågor. Sålunda har inom Svenska kyrkan givits uttryck för uppskattning av det nära sambandet med staten, medan in- om frikyrkorna varje beroende av staten länge ansetts direkt strida mot en religiöst motiverad frihet. Motsvarande gäller som nämnts även i detaljfrågor, såsom rörande Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till ämbeten inom Svenska kyrkan.

En mekanisk tillämpning av principen om lika behandling av samfunden kan alltså leda till åtgärder som uppfattas mycket olika och av en del betraktas som orättvisor och diskriminering. Att utvälja de punkter där förmåner skall erbjudas eller inskränk- ning i friheten kan göras ger alltså svårig- heter, om kravet på likvärdig behandling skall upprätthållas. Man kan således ej,med utgångspunkt från vad Svenska kyrkan som majoritetskyrka önskar, erbjuda övriga grup- per motsvarande förmåner och anse att lika behandling därmed skett. Ej heller kan man ta sin utgångspunkt i vad som från frikyrk- lig eller icke-kristen utgångspunkt anses önskvärt och behandla folkkyrkan och dess medlemmar därefter.

Vad man kan eftersträva är, att de för- måner som erbjuds olika samfund och indi— vider är lika i den betydelsen att de av de olika samfunden och individerna uppfattas såsom varande lika mycket värda. Det är emellertid uppenbart, att en godtagbar ob- jektiv norm för uppskattningen av ett så- dant värde ej kan skapas.

Många som kräver statlig religiös neutra- litet i betydelsen lika behandling av tros- samfund hävdar, att staten dock skall stödja religionen, enkannerligen den kristna religio- nen och vanligen denna i dess evangeliska utformning. Ofta torde de som hyser en så- dan uppfattning samtidigt önska att staten skall aktivt hindra den romersk—katolska for- men av kristendom att vinna utbredning i Sverige. Andra söker, samtidigt som de generellt hävdar att staten skall vara reli- giöst neutral, aktivt statens stöd för kultu-

rella och andra åtgärder som står i strid med religiösa uppfattningar hos breda lager av medlemmarna inom trossamfunden.

I riksdagsdebatten 1951 om religionsfri- hetslagen anfördes från frikyrkligt håll, att avsikten med en skilsmässa ej var att staten skulle bli neutral i förhållande till kristen- domen utan blott i förhållandet kyrkorna emellan. Från kristet socialdemokratiskt håll framhölls att staten inte borde släppa ifrån sig omvårdnaden om det religiösa livet och lämna detta viktiga område helt åt det pri- vata initiativet. Man borde slå vakt både om religionsfriheten och om samhällets an- svar för att den religiösa livssynen tillbju- des det svenska folket.

Konstitutionsutskottet underströk 1956 när det föreslog en utredning rörande den framtida gestaltningen av relationen kyrka- stat, att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter.

Vid den socialdemokratiska partikongres- sen 1960 behandlades som ovan nämnts frå- gan om staten och kyrkan. Därvid framhölls bl.a., att man ej kunde komma ifrån något slags förhållande mellan staten och en folk- kyrka. (SOU 1968:11 s. 83—85.)

Utredningen återkommer i kap. 14 till problemet om lika eller likvärdigt stöd och anför bl. a.

Godtager man att staten utan att bryta mot religionsfrihetsprincipen kan ge stöd åt religiösa strävanden, återstår frågan om ej staten därvid bör ge lika eller likvärdigt stöd åt samtliga medborgare och därmed även åt alla kyrkor och samfund som är repre- senterade inom landet liksom åt dem som står utanför samfunden.

Väl har debatten om religionsfrihetsprin- cipen i internationella sammanhang och eljest väsentligen inriktats på konkreta fri- hetsfrågor. Främst har principen därvid åbe- ropats när det gällt att hindra diskrimine- ring av religiösa skäl. Men oavsett hur prin- cipen definieras kan redan på allmänna

grunder om lika behandling av medborgar- na i en stat hävdas, att enskilda och deras organisationer bör behandlas på likvärdigt sätt. Ofrånkomligt är visserligen, att staten måste dra gränser för vad den kan stödja och att den också måste motverka åtskilliga aktiviteter som förekommer bland medbor- garna. Det är givetvis en grannlaga uppgift att avgöra, i vilken mån ett visst samfund bör ges stöd eller ej. Av religionsfrihetsprin- cipen följer emellertid, att för samhälleligt stöd a priori ej får vara avgörande, vilken religiös inställning den har som erhåller stö- det. Å andra sidan kan samhällets ansvariga myndigheter ej avhända sig rätt och skyldig- het att, när de handlar även å andras väg- nar än deras som söker stöd, göra bedöm- ningar och avvägningar som tillgodoser det allmänna intresset och som kan gå en reli- giös eller icke religiös grupp emot.

Tillämpas det förda resonemanget på re- lationen kyrka-stat kan ej uteslutas, att sta- tens behandling av olika samfund kan bli olika utan att fördenskull behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Det kan exempelvis, på allmänna grunder sådana de eljest tillämpas inom samhället, tänkas att en majoritet i samhället, som har en gemensam syn på religiösa frågor, i sedvan- lig politisk demokratisk ordning väljer att tillgodose sina religiösa önskemål i en viss organisatorisk form, som ej sammanfaller med vad olika minoriteter önskar. Krav måste emellertid därvid från demokratiska utgångspunkter liksom från religionsfrihets- synpunkter ställas, att minoriteterna så långt ske kan ges likvärdiga möjligheter och lik- värdigt stöd. Konkreta åtgärder bör väljas så, att det ej framstår som om majoriteten vill utnyttja staten för att genom den statliga auktoriteten stärka sin egen syn i religiösa frågor på minoriteternas bekostnad. Väljer majoriteten en nära relation mellan sitt sam- fund och staten måste därför från allmän synpunkt och med utgångspunkt från reli- gionsfriheten krävas, att staten ger dem som utgör minoriteter i fråga om livsåskådning möjligheter till samma respekt för sin in- ställning samt likvärdiga reella arbetsmöjlig- heter. (SOU 1968211 5. 234—235.)

Ett 40-tal remissinstanser har redovi- sat synpunkter på problemet samhällets neutralitet i livsåskådningsfrågor.Länssty- relserna i Stockholms, Östergötlands, Jön- köpings och Hallands län, domkapitlet i Uppsala, stiftsråden i Strängnäs och Väs- terås, Svenska prästförbundet, Frälsnings- armén och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare har uttryckligen åberopat kon- stitutionsutskottets uttalande år 1956 att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa ange- lägenheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län kon- staterar sålunda.

Som utredningsmännen påpekat uppbärs vår lagstiftning på åtskilliga områden av vissa etiska och även rent religiösa värde- ringar. Över huvud taget utgör uppenbar- ligen kristen kultur och kristna normer värdefulla moment i samhällslivet. På sätt konstitutionsutskottet framhöll vid 1956 års riksdag kan staten under sådana förhållan- den under inga omständigheter avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. Statsmakterna kan med andra ord icke för- hålla sig strikt »neutrala» i livsåskådnings- och liknande frågor. En annan och i detta sammanhang väsentlig sak är emellertid, att staten, som ofta understrykes, så långt som möjligt bör behandla olika trossam- fund och deras medlemmar —— liksom per- soner utanför varje sådant samfund —-— lika. I enlighet med vad utredningen ut- vecklar inrymmer emellertid helt visst prin- cipen om lika behandling av enskilda sam- fund och grupper en del i praktiken svår- lösta frågor.

Som framgått av avsnitt 1.1.2 anser länsstyrelsen i Östergötlands län att staten inte kan vara neutral i livsåskåd- ningsfrågor. Detta följer enligt länssty- relsen av

de etiska livsvärderingar som ligger bakom

många frågor inom lagstiftningens område. Statens ställningstagande i sådana frågor sammanfaller i de flesta fall med svenska kyrkans men överensstämmer icke alltid med de andra kristna trossamfundens. Läns- styrelsen ansluter sig sålunda till den upp- fattning konstitutionsutskottet underströk rörande den framtida relationen kyrka och stat att staten under inga omständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa an- gelägenheter (sid. 85).

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om statlig neutralitet i livs- åskådningsfrågor

har nära samband med religionsfrihets- problematiken. Utredningen refererar i det- ta ämne i huvudsak olika ståndpunkter men fastslår att statsmakterna inte kan för- hålla sig neutrala i många frågor, som gäl- ler livssyn och livsvärderingar. Länsstyrelsen har samma uppfattning och vill understry- ka vad utredningen anför i den delen på s. 84 vö. Uttalandet kan kompletteras med vad som sägs härutinnan i det av 1956 års riksdag godkända utlåtandet av KU, som med gillande återges i direktiven för utredningen (s. 12 vn). KU konstaterar här, att samhälleliga strävanden och värdering- ar utgått från en moraluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund och att de värden som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör en tillgång som bör tagas väl till vara. Utskottet kunde inte medverka till någon åtgärd, som kunde befaras skada dessa omistliga värden. Det sagda synes innebära ett ganska bestämt avståndstagande från ståndpunkten att sta- ten skall förhålla sig helt neutral till kris- tendomen. Om man med detta samman- ställer det av departementschefen under- strukna uttalandet att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, det vill i Sve- rige i huvudsak säga angelägenheter som har med den kristna religionen att skaffa, blir bilden tydligare. Utredningen har när- mare fullföljt bedömningen av läget (s.

234 f.). Länsstyrelsen kan ansluta sig till denna bedömning och vill vidare hänVisa till vad som framförts av representativa instanser bl.a. riksdagen samt till att några andra meningar ännu ej kommit till samma auktoritativa uttryck. Det grund- läggande synsättet har emellertid redan i viss mån ändrats (s. 234 f.) och att en an- nan uppfattning är på väg kan utläsas t.ex. av programmatiska uttalanden från ett par av de politiska ungdomsförbunden, som går längre än sina respektive partier (se 5. 226—230). I huvudsak synes emellertid enligt den än så länge helt dominerande opinionen principen om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor ha den innebörden att staten bör behandla olika trossamfund lika. Det är emellertid svårt att få en ob- jektiv norm för detta; förmåner värderas olika t.ex. av svenska kyrkan och frikyr- korna (s. 84 h). Som utredningen påpekat på s. 235 v kan det ej uteslutas att statens behandling av olika samfund kan bli olika utan att behandlingen kan angripas från religionsfrihetssynpunkt. Men staten måste — om en närmare relation mellan en majo- ritetskyrka som den svenska kyrkan och staten väljes — låta dem som utgör mino- riteter i frågor om livsåskådning få samma respekt för denna och likvärdiga reella arbetsmöjligheter (s. 235 hö). Detta själv- klara krav bör kunna uppfyllas. Det på religionsfrihetsprincipen grundade kravet på neutralitet behöver alltså från dessa utgångspunkter inte innebära att banden mellan stat och kyrka upplöses men det måste få återverkningar på utformningen av ett system med bibehållet samband och då rimligen i riktning mot en friare ord- ning.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

När konstitutionsutskottet 1956 föreslog en utredning om det framtida förhållandet mellan kyrka och stat, gjordes det utta- landet, att staten under inga omständighe- ter kunde avsäga sig allt ansvar för reli- giösa angelägenheter. Innebörden härav

kan uppfattas så, att det gäller att finna den lämpligaste formen för samverkan mel- lan kyrka och stat i angelägenheter av ge- mensamt intresse. Det har ansetts att det nuvarande statskyrkosystemet kan med- föra ett för stort inflytande för staten i rent kyrkliga frågor, medan kyrkan å and- ra sidan får syssla med världsliga uppgifter i en omfattning som kan inkräkta på den själavårdande verksamheten. Det torde fin- nas vissa möjligheter att ändra på dylika förhållanden inom ramen för ett bestående statskyrkosystem, t.ex. genom utvidgning av kyrkomötets befogenheter och inrättan- de av en kyrklig centralstyrelse samt överflyttning av folkbokföring och begrav- ningsväsende till åligganden för det borger- liga samhället. Detta skulle närmast mot- svara den situation som av utredningen betecknats med A-läget. Även om kyrkan i organisatoriskt hänseende får en mera fri- stående ställning, såsom i de s.k. B-, C- och D-lägena, kan statlig reglering i viss omfattning befinnas erforderlig, framför allt i B-läget. Därvid bör såvitt möjligt neutralitetsprincipen iakttagas.

En strikt tillämpning av denna princip skulle innebära lika behandling av alla trossamfund och de personer som står utanför trossamfunden. Att staten redan nu intar en neutral hållning i tros- och livsåskådningsfrågor synes följa bl.a. av 1951 års religionsfrihetslagstiftning och det sätt på vilket religionsundervisning numera meddelas i skolorna. Neutraliteten bör där- emot inte få vara utslagsgivande i frågor, där hänsyn till samhällsnyttan kan ge an- ledning till avsteg från principen. Kravet på statens neutralitet i religiösa samman- hang får sålunda inte drivas så långt, att det utesluter en av historiska och praktiska skäl betingad medverkan av statliga myn- digheter vid uppbörden av avgifter för svenska kyrkans medlemmar.

Religionsfriheten kan, anser domkapit— let i Uppsala,

inte principiellt behandlas utan att frågan om statens neutralitet ifråga om livsåskåd-

ningar och religion kommer in i bilden. Med statlig neutralitet i detta avseende menar man då vanligtvis, att staten skall förhålla sig passiv och inte ta ställning till religiösa åskådningar. Utredningen påpe- kar, att det är omöjligt för staten att för- hålla sig neutral till många frågor, som gäller livssyn och livsvärdering. I vårt de- mokratiska system, som fungerar som ett slags överideologi i förhållande till våra demokratiska partipolitiska grupperingar, finns det en värdegemenskap i många vita- la frågor, som gäller livssyn eller livsvär- dering. Bakom målsättningen för skolans fostran ligger en bestämd värdering, som syftar till att ge eleverna positiva moralnor- mer för samlevnaden. Det gäller även vår rättsordning. Ur etisk synpunkt är den in- galunda neutral. Vår lagstiftning i många frågor t.ex. om sociala stödåtgärder, äk- tenskap, brott och straff bärs upp av en bestämd människosyn som innesluter re- spekt för människans integritet och oföryt- terliga värde. Idéhistoriskt sett är det lätt att spåra det kristna inslaget i denna män- niskosyn. Det finns heller ingenting, som motsäger den icke sällan framförda tesen, att demokratins människosyn alltjämt behö- ver inspiration från evangeliet. Självfallet kan statsmakten i sin strävan att främja demokratins människosyn inte skilja mel- lan den inspiration, som kommer från pro- fanhumanistiskt håll och den som kommer från kristet håll och i sin motivering fa- vorisera den ena på bekostnad av den and- ra. Här måste statsmakten iaktta neutrali- tet i den meningen, att den inte godtyckligt berövar någondera parten arbetsmöjlighet. Staten är inte längre en överhetsstat, som själv avgör vilka värderingar och idéer, som skall gälla för medborgarna. Den mo- derna svenska statens beslutande och verk- ställande organ, som återspeglar det poli- tiska opinionsunderlaget, förutsättes också på ett övergripande sätt företräda de bas- värden, som ett demokratiskt system byg- ger på.

Som motiv för statens neutralitet i vår- deringsfrågor brukar man vanligen anfö- ra, att det moderna samhället är värde-

pluralistiskt och livsåskådningsmässigt sett differentierat. Det finns en hel del fog för detta påstående, men det täcker inte hela sanningen, nämligen det förhållandet, att under pluralismen ligger basvärden, vil- ka står i ett reciprokt förhållande till plu- ralismen och till vilka statsmakten inte kan förhålla sig neutral. Det finns också tecken, som tyder på, att pluralismen i många avseenden är ett försök att artiku- lera och nytolka de basvärden eller den värdegemenskap statsmakten ger sitt stöd ideellt och materiellt.

I princip är det för statsmakten natur- ligt att i vissa frågor förhålla sig neutral i den meningen, att den inte dirigerar idé- bildningen, under det att den i andra frå- gor överger sin formella neutralitet och aktivt skapar opinion för vissa basvärden. I förra fallet kan staten utan att uppge sin formella neutralitet ge arbetsmöjligheter åt idéer, som inte omfattas av alla med- borgare. Överhuvud taget är det ett påtag- ligt intresse hos statsmakten att ge service åt medborgarna, även vad gäller livsåskåd- ningsfrågor. Härigenom stimuleras värde- ringsdebatten. Mycket tyder också på att värderingsfrågorna kommer att få ökad betydelse i framtidens samhälle. Det är därför önskvärt, att statsmakten gör vad den kan för att stimulera denna debatt, som indirekt kan förmodas verka befruk- tande på utformningen och tillämpningen av de basvärden statsmakten själv anam- mat i sin allmänna verksamhet. För den moderna statsmakten år det en naturlig uppgift att ikläda sig sin del av ansvaret för religionsvården i vårt samhälle. Detta motiveras inte blott av det faktum, att fler- talet av våra medborgare torde önska ett dylikt ansvarstagande från statens sida utan också av det faktum, att den kristna religionen fått en förnyad aktualitet i den värderingsdebatt, som börjar ta form över hela världen. 1956 års riksdag, som begärde en allsidig och förutsättningslös utredning om kyrka-statrelationen, antog konstitu- tionsutskottets yttrande, där det bland an- nat heter: >>Hur än de fortsatta relatio- nerna mellan staten och kyrkan kommer att

utformas, torde det vara uppenbart, att staten icke bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter.» Domkapit- let delar denna uppfattning.

I argumenteringen mot ett bibehållande av sambandet mellan kyrka och stat, har det anförts, att kyrkan härigenom för- satts i en privilegierad ställning i förhål- lande till de andra samfunden. Alldeles bortsett från det faktum, att svenska fol- ket nästan hundraprocentigt bibehållit sin kyrkotillhörighet och funnit det naturligt att på politisk väg ge denna kyrka arbets- möjligheter, kan man diskutera om privi- legiebegreppet är relevant för den sak det här är fråga om. Inte sällan har privilegiear- gumentet kommit från samfund, där man av rent principiellt religiösa skäl avvisat varje tanke på organisatoriskt samband med staten och rent av betraktat ett dylikt samband som en belastning och ett hinder för religiös verksamhet. Terminologiskt kan ordet privilegium knappast vara ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om. Ett samfunds organisatoriska utform- ning, som på intet sätt inkräktar religiöst eller ekonomiskt på andra samfund och som dessutom av dessa icke anses önskvärd, kan knappast betecknas som ett privile- gium.

Om det överhuvud taget skall finnas nå- gon reell innebörd i talet om statens ansvar för religionsvården, måste detta ansvar ta sig konkreta uttryck. När det gäller Svenska kyrkan sker detta, som ovan fram- hållits, bäst genom åtgärder, som syftar till en funktionsduglig organisation och effek- tiv finansiering. De arbetsmöjligheter, som härigenom ställs till kyrkans förfogande, är inte att betrakta som en speciell för- mån för en mer eller mindre exklusiv grupp kyrkofromma utan avser en öp- pen verksamhet, som vill betjäna så många som möjligt. I folkkyrkans öppenhet mot alla som önskar hennes tjänster, ligger en spärr mot varje försök att religiöst favorise- ra en speciell grupp.

Vilken form statens befattning med reli- gionsvården skall ha ifråga om andra sam-

fund kan inte Svenska kyrkan avgöra. Det enda önskemål man här kan uttala är, att alla samfund, som önskar statligt stöd, får det i former, som är avpassade efter ve- derbörandes samfundssyn och efter reli- gionsfrihetens krav.

Stiftsrådet i Strängnäs framhåller

att staten under inga omständigheter kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelä- genheter, men att neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor ej får innebära att kyrkans arbetsmöjligheter hindras.

Och stiftsrådets i Västerås kommentar till konstitutionsutskottets uttalande år 1956 lyder.

Stiftsrådet anser, att det finns omistliga värden, som har den största betydelse för samhällslivet.

Till religionsfrihet hör, enligt Svenska prästförbundet,

att förutsättningar finnes för samfund och enskilda att få det religiösa livets behov och växt tillgodosedda. Tron och det liv som kommer därav måste kunna tillväxa. Det kan ske utan att någons religionsfri- het därigenom begränsas. Det är här ej blott fråga om anspråk på samhället för ett samfund utan om att samhället icke kan frånsäga sig ansvar för det religiösa livet. Religionsfrihet kan emellertid också, som utredningen framhåller, sägas innebära, att staten är neutral i religiösa frågor. Utred- ningen påpekar, att en sådan princip torde vara omöjlig att driva helt konsekvent. Etiska och religiösa värderingar ligger bak- om lagstiftningen i många frågor. Förbundet anser att kravet på religions- frihet måste innebära ett krav på en sta- tens neutralitet i inomkyrkliga frågor.

Frälsningsarmén erinrar om att posi- tiva uttalanden från samhällets sida om religionens betydelse inte saknas.

Detta framgår exempelvis bland annat av att riksdagen 1956 godkände ett utlåtande av konstitutionsutskottet, i vilket hem- ställdes om en utredning av frågan om den framtida gestaltningen i förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan (se SOU 1968:11 sid. 88). I konstitutionsutskottets utlåtande uttalades den bestämda åsikten att >>inte blott för enskilda har kristen etik varit en pådrivande kraft», då det gäller att bidra till att forma dagens samhälle. »De värden, som kristen verksamhet ska- pat åt vårt folk, är en tillgång, som bör tagas väl till vara.» Konstitutionsutskottet utgick sålunda ifrån att religionen har en väsentlig betydelse som samhällsfaktor.

I direktiven till 1958 års utredning har även betonats att »staten icke bör från— säga sig allt ansvar för religiösa angelägen- heter» ( SOU 1968:11 , sid. 14).

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anför.

Att staten bör vara neutral i livsåskåd- ningsfrågor framstår som en nödvändighet i dagens i religiöst avseende differentie- rade samhälle. Föreningen vill emellertid i likhet med konstitutionsutskottet 1956 un- derstryka, att staten under inga omstän- digheter kan avsäga sig allt ansvar för reli- giösa angelägenheter. Kristen etik och kris- ten verksamhet har under århundraden bi- dragit att forma dagens samhälle och på- verkat lagstiftningen på många områden, ej minst inom straffrätten (syfte: att föra till- rätta) och sociallagstiftningen (ursprung- ligen kristen kärleksverksamhet). Även i dag är religionen _ all sekularisering till trots en faktor att räkna med då det gäller opinionsbildning i dagens stora frågor, t.ex. om krig och fred, raspolitik och u-landshjälp. Spontana uttryck i detta hänseende har som bekant förekommit i Uppsala 68, särskilt från ideellt inriktad ungdom.

Även övriga remissinstanser anser som regel att neutralitetsbegreppet måste fat- tas i positiv bemärkelse. Uttalanden i så- dan riktning görs av justitiekanslern, kam- markollegiet, länsstyrelserna i Krono- bergs, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, domkapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Lund och Härnösand, stiftsråden i Skara och Härnösand, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Riks— förbundet Kyrkans ungdom, Kyrkomusi- kernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Frikyrkliga studieförbundet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Folkpar- tiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoför- bund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Högerns ungdomsförbund, Krist- na studentrörelsen i Sverige samt För- bundet för kristen enhet.

Också centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, Förbundet för reli- gionsfrihet, Folkpartiets ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund berör neutralitetsbegreppet.

Justitiekanslern tar upp neutralitetsbe- greppets innebörd vid sin bedömning av möjligheterna för staten att medverka vid debitering, uppbörd och indrivning av kyrkans medlemsavgifter (B-läge).

Vad angår de mer allmänna förutsätt- ningarna för ett statligt stöd åt den fria kyrkan i detta hänseende kan väl främst hänvisas till att frågan är vansklig ur re- ligionsfrihetssynpunkt och ur denna syn- punkt förefaller kräva, att staten tillhan- dahåller en motsvarande service åt andra trossamfund och ideella föreningar som önskar begagna sig därav. Ett avsteg från den statliga neutraliteten gentemot skilda trossamfund skulle kunna motiveras av det månghundraåriga sambandet mellan staten och kyrkan. En oavvislig förutsätt- ning för en enbart åt denna kyrka given service av detta slag torde dock vara att övervägande delen av befolkningen är

medlemmar i denna kyrka. Skulle medlems- anslutningen bli mindre, vilket jag på sikt räknar som det mest sannolika, torde till- räckliga skäl för en statlig medverkan av detta slag knappast föreligga.

Kammarkollegiet uttalar att vissa av de nya aspekter som i den allmänna de- batten anlagts på religionsfrihetsbegrep- pet förefaller långsökta och svåra att godtaga.

Sålunda göres det gällande att en full- ständig religionsfrihet förutsätter att sta- ten skall vara neutral i betydelsen pas- siv i religiöst hänseende och över huvud taget i livsåskådningsfrågor. I likhet med utredningen finner kollegiet det uppenbart att en sådan neutralitet i ett nutida demo- kratiskt uppbyggt samhälle inte är möjlig.

Ibland menas med statlig neutralitet att staten skall ge lika eller likvärdigt stöd åt olika trossamfund liksom också åt konfessionslösa organisationer. Det förhål- landet att Svenska kyrkan framför allt i ekonomiskt hänseende har en särställning i förhållande till andra samfund skulle en- ligt detta neutralitetskrav inte vara fören- ligt med religionsfrihetsprincipen. Bakom denna uppfattning torde ligga det demo- kratiska rättviseidealet att varje medborga- re eller grupp av medborgare skall ha sam- ma och lika stora rättigheter som varje annan.

Mot detta rättviseideal kan emellertid 'ställas skyldigheten i ett demokratiskt samhälle att låta det enskilda intresset underordnas majoritetsviljans. Därest en klar majoritet av befolkningen accepterar statskyrkosystemet, bör inte religionsfri- hetsprincipen sådan den uppfattas av en relativt liten minoritet kunna spelas ut mot detta. Skulle tillämpningen av demo- kratins grundprinciper om majoritetsviljan såsom utslagsgivande leda till ett bibehål- lande av statskyrkosystemet, utesluter detta givetvis inte att hänsyn i möjligaste mån tas till andra samfunds önskemål om ökat statligt stöd i en eller annan form. När

utredningen beträffande sådant stöd uttalar (s. 235 högra sp. ö) att samfunden därige- nom skall ges »likvärdiga reella arbets- möjligheter» kan härmed enligt kollegiets mening inte förstås annat eller mer än att stödet skall graderas t.ex. efter med- lemsantalet.

Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden anför.

Frågan hur principen om religionsfri- het upprätthålles ligger —— som utredningen framhållit i utformningen av de författ- nings- och tillämpningsbestämmelser som kommer att reglera den beslutade relatio- nen. Detsamma gäller också lösningen av frågan om statens neutralitet.

Detta innebär enligt nämndens mening att man inte kan ta ståndpunkt i denna fråga förrän man känner till den föreslag- na lösningen.

länsstyrelsen i Kronobergs län god— tar inte

ståndpunkten att det skulle vara nödvändigt eller möjligt för staten att vara helt neutral i religiösa frågor eller andra frå- gor gällande livssyn och livsvärdering. Redan i försvaret för det demokratiska systemet och i sitt krav på respekt för lagar och ordningsregler har staten av- sagt sig strävan till fullständig neutrali- tet gentemot medborgarna.

Rent teoretiskt torde det vara möjligt att hävda att denna strävan bör göra halt inför varje religiös yttring men då vårt moderna samhälle i själva rättsord- ningen och i sina uppfostringsregler för skola och ungdom har inlemmat etiska livsvärderingar, som utformats under starka intryck av såväl kristendom som profan humanism skulle ett godtagande av sta- tens fullständiga neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor innebära ett brott mot myc— ket centrala utvecklingslinjer för det sven- ska samhället. Länsstyrelsen är medveten

om att det numera finns grupper i sam- hället som är beredda att åstadkomma en sådan brytning men kan för sin del icke godta en så extensiv tolkning av religionsfrihetsbegreppet, som väl snarast skulle innebära att staten avsade sig allt ansvar för religiösa angelägenheter och icke befattade sig med de problem som skulle uppkomma vid och efter en skils- mässa stat-kyrka utan endast dekreterade att en sådan skulle ske utan hänsynsta- gande till de värden som legat i det hit- tillsvarande systemet. Därmed skulle den grundläggande synpunkten om en behand- ling i en anda av tolerans och generosi— tet vara omöjlig att uppfylla.

länsstyrelsen i Värmlands län utta- lar.

Det har i den allmänna debatten kring dessa frågor hävdats, att staten icke kan stå neutral i livsåskådningsfrågor och att den icke kan frånhända sig kontrollen över det religiösa livet. Åtskillig dimbildning sker, därför att begreppen sammanblandas eller dåligt definieras. Ordet kontroll i ett sammanhang som detta inger olust- känslor. Att det religiösa livet i ett upp- lyst samhälle skulle tarva en kontroll ut- över den medborgarnas ideologiska aktivi- teter i övrigt anses behöva förefaller orim- ligt. Det skydd som regeringsformen tillför- säkrar varje medborgare i hans religions- utövning »såvida han icke störer sam- hällets lugn eller allmän förargelse åstad- kommer» torde ge ett tillräckligt rättesnö- re. Att staten icke kan stå neutral i etiska frågor är i och för sig uppenbart. De- mokratin bygger på vissa fundamentala samlevnadsregler och värderingar, kring vilka den söker samla medborgarna. Många av dessa är gemensamma för olika filo- sofiska och religiösa system. De intar en central ställning i kristendomens tanke- värld. De upphör icke att finnas som en etisk samhällsfaktor därför att de for- mella banden mellan stat och kyrka upp- löses.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län understryker att staten inte kan vara neutral i livsåskådningsfrågor.

Demokratin bygger på en värdegemen- skap, vissa etiska värderingar, och är verk- sam för att till medborgarna förmedla en viss livssyn, som ligger till grund för sam- levnaden och för lagstiftningen i många frågor. I dessa grundläggande värdering- ar ingår betydande element av kristet tan- kegods. Staten kan därför knappast av- säga sig allt ansvar för religiösa angelä- genheter.

Ur samhällets synpunkt måste den ge- menskap i religiösa frågor, som utmärker vårt folk, värderas som en mycket bety- dande tillgång. I utredningen redovisas statistik, varav framgår att 98 % av be- folkningen tillhör Svenska kyrkan ännu mer än ett årtionde efter det att full frihet att utträda tillkommit och utträde varit förenat med befrielse från viss del av församlingsskatten. En sådan frihet är givetvis önskvärd och det är också önsk- värt att Svenska kyrkan inte gynnas med några privilegier jämfört med andra sam- fund. Men ur samhällets synpunkt kan en större splittring och starka motsättning- ar i religiösa angelägenheter inte framstå som något i och för sig eftersträvansvärt.

Också länsstyrelsen i Jämtlands län finner att staten även efter en skilsmässa från kyrkan får anses ha ansvar för den religiösa utvecklingen.

I yttrandet från domkapitlet i Linkö- ping behandlas dessa frågor i flera sam- manhang. Under rubriken Statens neu- tralitet sägs bl. a.

Det är icke längre samhällets uppgift att hävda »enhet i religionen». Att det svenska samhället i likhet med andra länders —- är livsåskådningsmässigt »plu- ralistiskt», har samhället att taga som ett faktum. De olika livsåskådningarnas berät- tigande har dessas företrädare att hävda

gentemot varandra. Detta gäller såväl be- träffande förhållandet mellan kristna och icke kristna livsåskådningar som mellan olika kristna trosformer. Den personliga övertygelsens och överbevisningens väg måste ständigt beträdas av dem som vill att människor skall ansluta sig till deras tro eller åskådning. Om staten eller sam- hället i övrigt skulle så gynna den ena livsåskådningen eller så »privilegiera» den, att den andra icke får sin rätt till livsrum eller möjlighet att presentera sig, kan detta icke hjälpa samhällsmedborgaren att fatta ståndpunkt till den livsåskådning, som erbjudes honom med anspråket på att vara den värdefullaste för honom och hans omgivning.

Utan att någon annan livsåskådning förnekas eller undertryckes och utan att de olika livsåskådningarna värdesättes sinsemellan, kan emellertid den eller de livsåskådningar, som omfattas av ett fler- tal erhålla samhällsstöd. Detta skall svara mot den omfattning de har bland sam- hällsmedborgarna. En sådan proportionalitet i samhällsstödet, föreligger redan, när det gäller ekonomiskt stöd till politiska par- tier och till organisationer för ungdoms- arbete eller bildningsverksamhet. Om staten erbjuder sådant samhällsstöd till olika samhällsgagnande verksamheter, an- kommer det på företrädarna för dessa verk- samheter att avgöra, om de vill antaga detta erbjudande eller icke. Det kan icke anses kränka statens neutralitet, att den ena organisationen antager erbjudandet om stöd och erhåller sådant, medan den and- ra organisationen avböjer stödet. Jäm- ställdheten ligger i erbjudandet för alla, icke i mottagandet resp. avböjandet av erbjudet stöd.

Vad nu allmänt sagts om statens möjlig- het att stödja samhällsgagnande verksam- het utan att principen om dess neutrali- tet i livsåskådningssammanhang brytes, gäller också om stöd till religiös verksam- het och till kyrkor och trossamfund. Li— ka litet som staten kan undandraga sig sitt ansvar för några gruppbildningar inom samhället, som nått viss storleks-

ordning, kan den göra det för trossam- funden. Och på samma sätt som staten stöder rörelser, där folkfostran är väsent- lig, som nykterhets- och idrottsrörelserna, torde den också ha skyldighet att stödja trossamfunden för deras folkfostrande gärning.

På en punkt kan detta aktuellt belysas. Det gäller invandrarna. För många, kan- ske för flertalet, hör deras religion in i den naturliga miljö i vilken de önskar leva vidare. Utan att uppge sin neutrali- tet i livsåskådningssammanhang skulle Sve- rige ha kunnat erbjuda sitt stöd vad be- träffar religion lika väl som vad gäller språk och kultur. Så har emellertid icke skett. Det har överlämnats åt invandrar- grupperna själva att ordna sina religiösa förhållanden utan samhällelig hjälp. Prin- cipen om statens neutralitet har här mins- kat den samhälleliga omsorgen om nya befolkningsgrupper på en för dem viktig punkt. Statens neutralitet i livsåskådnings- frågor bör ej betyda ointresse för med- borgarnas religiösa behov.

Det har ifrågasatts, om icke kyrkomö- tets begäran om större frihet åt kyrkan genom reformprogrammet och kyrkomötes- majoritetens anhållan om att detta skall genomföras >>i fortsatt samband med sta- ten», i själva verket är kontradiktoriska motsatser. Kan bådadera d.v.s. större kyrkofrihet och fortsatt samband med staten genomföras utan att de motarbe- tar varandra? Fortsatt samband, uttytt som stöd av staten, borde icke ha som konsekvens, påpekar man, större frihet åt kyrkan utan fortsatt insyn i kyrkan ge- nom regering och riksdag. Därmed skul- le statens neutralitet även härigenom kunna ifrågasättas.

I sitt yttrande diskuterar domkapitlet avslutningsvis frågan om statens och kyr- kans framtida relationer till varandra. Härvid anförs som framgått av avsnitt 1.2.2 bl. a.

Som en följd av religionsfrihetsprinci- pen skall staten så långt möjligt vara neu- tral i livsåskådningssammanhang. Att sta- ten har värderingar, som härrör från en viss eller vissa livsåskådningar, är dock ofrånkomligt. Lika litet som staten avstår från att taga ställning i fråga om demo- krati, rättsordning o.s.v. kan den i sådana livsåskådningsfrågor, där de kristna värde- ringarna är påfallande, vägra ståndpunkts- tagande under åberopande av religionsfri- heten. Ett uteslutande av alla värderingar innebär även det ett ställningstagande.

Strävan efter neutralitet har som kon- sekvens strävan att icke reglera förhål- landena inom de olika organisationerna för livsåskådning, vare sig de är religiö— sa eller icke. Vad svenska kyrkan be- träffar, innebär neutraliteten, att staten överlämnar åt kyrkan att besluta om si- na egna angelägenheter: bekännelse och lära, förkunnelse och undervisning, upp- byggnad och organisation, indelning och befattningshavare. Det »reformprogram», varom hemställdes vid årets kyrkomöte, bör därvid kunna genomföras.

Som framgått av avsnitt 1.3 tar dom- kapitlet i Skara upp frågan om en utred- ning om religionens betydelse som sam- hällsfaktor (se också avsnitt 8.1).

Även om en undersökning av nu åsyftat slag skulle komma till stånd och även om denna undersökning skulle resultera i ett övervägande positivt svar på frågan om svenska folkets inställning till kristendo- men, måste man emellertid hålla i min- ne, att kristen tro och livssyn företrädes av flera samfund än svenska kyrkan. Vid ett bevarat organisatoriskt samband mel- lan svenska kyrkan och staten måste där- för, med hänsyn till religionsfrihetskravet, statens relationer till trossamfunden ut- formas så, att svenska kyrkan icke fram- står som orättmätigt privilegierad.

En invändning mot nu gällande sys- tem är att svenska kyrkan — till skill-

nad från andra trosmmfund _ åtnjuter statens medverkan vid uppbörden av si- na medlemsavgifter (församlingsskatt). Vid fortsatt organisatoriskt samband mellan stat och kyrka synes olägenheten endast därigenom kunna avlägsnas, att även and- ra samfund, eventuellt med stadgat mini- miantal medlemmar, tillförsäkras rätt till liknande förmåner. Vid ett upplösande av det organisatoriska sambandet synes en fri svensk kyrka böra tillförsäkras möjlig- het att genom överenskommelse med staten och mot skälig ersättning erhålla motsva- rande service, vilken i så fall givetvis bör erbjudas även andra trossamfund.

Att det överväldigande flertalet med- borgare alltjämt kvarstår som medlemmar av svenska kyrkan och anlitar kyrkan vid förrättningar av skilda slag, tillskrives i den allmänna debatten stundom slöhet och slentrian. Svensken visar mestadels en viss blyghet då det gäller att demonstrera djupt liggande känsloengagemang. Att förklara den s.k. förrättningskristendomen enbart genom slentrian och slöhet torde innebära en överdrift. Det förekommer en intelli- gensaristokratiskt betingad benägenhet att underskatta allvaret i enkla vardagsmän- niskors engagemang, när detta tar sig ut- tryck på ett ordlöst och odemonstrativt sätt. Sannolikhetsskäl tala för antagandet, att den s.k. förrättningskristendomen till stor del har djupare motivering.

Om detta antagande är riktigt och om alltså svenska kyrkans nuvarande majori- tetsställning är i viss mån betingad av djupare liggande personliga motiveringar, kan det icke anses strida mot religionsfri- hetsprincipen, att staten i sitt förhållande till trossamfunden tar rimlig hänsyn till svenska kyrkans majoritetsställning. För att komma till en på fakta grundad uppfatt- ning i detta avseende skulle emellertid er- fordras en undersökning av den art som antytts under rubriken »Allmänna syn- punkter».1

Domkapitlet i Strängnäs anser att ett

bibehållande i någon form av bandet

mellan kyrkan och staten icke behöver strida mot religionsfrihetens princip, vil- ket också framgår av vad som framkom- mit under Förenta Nationernas behand- ling av frågan om religionsfriheten.

Att staten skulle kunna vara fullständigt neutral i religiösa frågor är en illusion. Skulle hävdandet av neutralitet i livs— åskådningsfrågor drivas till sin yttersta konsekvens, torde detta innebära ett upp- hävande av religionsfriheten, enär den skulle beröva det uppväxande släktet möj- ligheten till reell valfrihet. Det kristna in- flytandet på samhällslivet skulle försvåras och bredda vägen för normlöshet.

Domkapitlet i Lund anför.

Statens neutralitet i vad avser krav på lika ekonomisk behandling av olika grup- per har tidigare berörts och har förklarats vara svår att förena med den politiska fri- heten. Det har emellertid även rests krav på att staten överhuvud ej skall ta ställning i livsåskådningsfrågor. Utredningen har med rätta pekat på det orealistiska i en dylik ståndpunkt. Dels är det uppenbart att staten genom sina organisationer och genom sin verksamhet utgår från och stö- der vissa allmänna demokratiska grund- värderingar. Dels har moderna undersök- ningar och den moderna socialpolitiska debatten i varje fall medfört, att man måste ställa sig frågande till hela begrep- pet statens neutralitet i livsåskådningsfrå- gor. Staten liksom hela samhället är inbe- gripen i en tradering av värderingar och i en indoktrineringsprocess i syfte att hos medborgarna inplanta vissa allmänna för- utsättningar och doktriner. En svårighet är att dessa inte alltid öppet redovisas. När man talar om statsmaktens neutralitet i livsåskådningsfrågor, synes man åtminsto- ne delvis röra sig med en förlegad proble- matik.

Problemet kan därmed begränsas till en fråga om statens konfessionella neutra- litet, d.v.s. frågan om statens ställningsta-

1 Se avsnitt 8.1.

gande för eller emot religiösa konfessioner. Allmän enighet synes råda om att staten i ett land, där man accepterat religions- frihetens principer, ej genom lagar och förordningar etc., får hindra eller förbjuda vissa gruppers verksamhet. Därmed sam- manhänger att staten ej får direkt fram- träda som konfessionell. Den bör i prin- cip inte ta parti för en viss religiös åskåd- ning. Däremot strider, såsom ovan fram- hållits, dock ej att stöd ges åt religiös verksamhet, under förutsättning att beslut fattas enligt demokratiska regler för po- litiska viljeyttringar. Det är vidare up- penbart att det i praktiken kan uppkomma en rad gränsfall. Som utredningen fram- hållit (s. 84) kan vissa av statsmakten gynnade värderingar sammanstämma med eller strida mot värderingarna hos olika religiösa konfessioner eller antireligiösa grupper. De kan därför av olika grup- per uppfattas som neutrala, resp. icke- neutrala. Statsmakterna har vidare sett som sin uppgift att via skolan och på annat sätt ge medborgarna objektiv information om olika religioner och livsåskådningar. Såsom debatten om den s.k. objektiva re- ligionsundervisningen visat har denna in- formation uppfattats mycket olika av oli- ka grupper. Kravet på objektiv informa- tion rör sig i en vid skala från krav att undervisningen skall acceptera den be- handlade livsåskådningens centrala teser till krav att undervisningen skall bestå i en kritisk, vetenskaplig och rationell bedöm- ning av religioner och livsåskådningar. Också i detta fall kommer statens neutrali- tet att uppfattas olika, beroende på vil- ken part man företräder i debatten. Svårigheten att här intaga en entydig ställning kan belysas med två citat från utredningen. På tal om religionsfriheten i ett livsåskådningsmässigt differentierat samhälle säger den på s. 75: »I stället för enhet i religionen har rätt att fritt bekänna sig till och utöva sin religion liksom att stå utanför varje religion kommit att fram- stå som nödvändig för att samtliga i riket bosatta skall kunna förenas i de gemensam- ma strävanden som kan sammanfattas i

att de bildar en stat.» Vid behandlingen av frågan om religionsundervisningen an- för utredningen däremot vissa betänklig- heter inför en renodlat konfessionell reli- gionsundervisning (s. 116): »För samman- hållningen inom en stat synes en utpräglad profilering av inställningen i religiösa frå- gor bland olika grupper i sig kunna inne- bära vissa risker. Det framstår således som ett statligt önskemål att även religionsun- dervisningen inom landet har ett visst mått av enhetlighet.»

Sammanfattande kan sägas, att religions- friheten kräver att opinionsbildningen är fri i den meningen att ingen medborgare genom legala åtgärder förhindras eller för- bjuds att deltaga i opinionsbildningsproces— sen. Resultatet av denna process d.v.s. medborgarnas etablerade ståndpunkter, vär- deringar, beslut och handlingar är där- emot betingad och bestämd av en rad olika faktorer hos individ och samhälle. Det är oundvikligt att statsmakterna genom si- na beslut och ställningstaganden på oli- ka sätt ingriper i och påverkar opinions- bildningen. Samtidigt får dessa beslut i sin tur betraktas som opinionsbildningens resultat. Detta gäller också på livsåskåd- ningarnas område.

Vidare framhåller domkapitlet att man av anslutningsprocenten till kyrkan måste dra slutsatsen

att religionsfrihetsbegreppet liksom också begreppet statens neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor bör ges en positiv innebörd.

Religionsfriheten kan, skriver domka- pitlet i Härnösand,

aldrig bli helt restlös i ett modernt kul- tursamhälle. Samhället har bl.a. att före- bygga uppkomsten av religiös ofördragsam- het och sådant, som kan få en negativ in- verkan på samhället i dess helhet. Staten har här ett visst ansvar. Tendensen att un- dandraga sig det religiösa livet och ute- lämna detta åt de enskilda påminner om

1800-talets villkor i vårt samhälle och saknar aktualitet i vår moderna, funktio- nella stat, som tenderar till att intressera sig för allt vidare sektorer av samhälls- livet och att garantera servicemöjligheter till alla även i religiöst avseende oavsett geografisk ort. Statsmakterna torde nu knappast slå in på en motsatt väg be- träffande det religiösa livet. I princip kan detta i första hand synas strida mot kravet på statens neutralitet i religiösa ting. I praktiken behöver så ej vara fallet. Statens formella neutralitet behöver inte kollide- ra med statens uppgift att ge arbetsmöjlig- heter och service åt de religiösa intressen och aktiviteter, som finns i vårt folk. Det stöd staten här ger innebär inga direktiv i fråga om innehållet i den trosåskådning eller värdering, som staten ger arbetsmöj- lighet till. Man kan här jämföra statens formella neutralitet i fråga om politiska idéer och ideologier. Härvid bör uppmärk- sammas, att graden av det allmännas in- flytande över såväl individerna som or- ganisationerna och trossamfunden skiftar från land till land. Denna olikhet utesluter inte demokrati. Förhållandet mellan stat och religion kan gestaltas mycket olika med alla mänskliga fri- och rättigheter be- varade. Vill man göra allvar av demokra- tins principer, torde man få acceptera även den pluralismen.

En med staten organisatoriskt förenad kyrka, som inte äger några som helst maktmedel att påtvinga oliktänkande med- borgare sina religionsbegrepp och som var och en kan lämna, om och när hon el- ler han så önskar, torde inte kunna be- traktas som ett hot mot utanförståendes frihet till religion och livsåskådning.

Samtidigt som en del personer i debat— ten har betecknat kyrkans samband med staten som en fångenskap, som kyrkan måste frigöra sig ifrån, har de framställt även ett starkt reformerat A-läge, som ett privilegium. Man måste emellertid gö- ra klart för sig vad man menar, när man talar om privilegium i en demokratisk stat. Med privilegium brukar man avse

personers, gruppers eller stånds speciella förmåner, som undandrar sig de vanliga politiska spelreglerna. Men när det gäller förhållanden, som avser institutioner, som är öppna för alla som så önskar, brukar man i vanligt språkbruk inte tala om pri- vilegier. Om majoriteten av svenska fol- ket anser, att religionsvården bäst garan- teras genom vissa statliga ramåtgärder och vissa former av utdebitering för verk- samheten, då är det knappast fråga om privilegium i ordets egentliga mening, och detta desto mindre, när det finns garan- tier för att den, som inte vill, slipper be- tala för verksamheten ifråga. Vem det vill kan träda ur Svenska kyrkan, even— tuellt gå in i annat samfund eller bilda ett nytt sådant.

Stiftsrådet i Skara uttalar att

staten torde icke kunna vara neutral i frågor, som rör den kristna religionens be- tydelse, endast i kyrkopolitiska frågor. Att statens religiösa neutralitet uttryckes på sådant sätt synes väl motiverat utifrån den kristna grund, på vilken svensk rätt och svensk kultur bygger, och med tanke på den kristna anda, som ofrånkomligt ge- nomsyrar båda. Detta torde uppenbart le- da till att staten måste ge medborgarna möjlighet att erhålla den religiösa service, som de önskar, t.ex. under militärtjänst och sjukhusvistelse. Detta gäller hur än relationerna i fortsättningen kommer att ordnas. Neutralitet och religionsfrihet får icke innebära att kyrkan hindras i sina möjligheter att fungera. Stiftsrådet vill i detta sammanhang särskilt understryka vad som i slutbetänkandet å sid. 85 fram- hålles på följande sätt: »Problemet om för- hållandet mellan stat och kyrka är knap- past så enkelt att avskaffande av stats- kyrkosystemet är detsamma som frånvaro av diskriminering eller omvänt att ett stats- kyrkosystem medför diskriminering.»

Likartade synpunkter utvecklas av stiftsrådet i Härnösand.

Staten kan inte vara helt neutral i livs- åskådningsfrågor. Till demokratins väsen hör med nödvändighet vissa gemensamma värderingar. Däremot bör staten vara neu— tral mot de olika trossamfunden. Denna neutralitet måste dock, enligt stiftsrådets mening, inte nödvändigt medföra att alla samfund står i en exakt lika organisato- risk relation till staten eller åtnjuter exakt lika ekonomiska villkor. Vid ett ställnings- tagande i kyrka-stat-frågan kan man inte bortse från Svenska kyrkans traditionellt långa samverkan med staten, att den har en principiellt annan syn på ett trossam- funds förhållande till staten samt en långt större och djupare förankring i folket.

Utifrån religionsfrihetens synpunkt mås- te det vidare anses vara högeligen moti- verat att taga hänsyn till alla de med- borgare, som är varken övertygade krist- na eller medvetna gudsförnekare. Det finns åtskilliga religiöst intresserade och reli- giöst tveksamma, som föredrar att be- hålla sin kyrkotillhörighet, även om de i många avseenden är osäkra. Ifall samban- det kyrka och stat upphör, tvingas dessa grupper in i ett alternativ, som består i ett formellt accepterande av antingen en ex- klusiv kulturradikal uppfattning eller en bestämd typ av förhärskande fromhet och kyrklighet. I praktiken leder det till en inskränkning av den personliga integriteten och oförkränktheten. Det kan inte vara rimligt, att denna stora mellangrupp skall bli praktiskt taget utan valmöjlighet i re- ligiöst avseende, under det att andra grup- per, som befinner sig i minoritet, får si- na intressen väl tillgodosedda.

Under rubriken Staten och religionen anför Svenska kyrkans lekmannaförbund.

Den religionshistoriska forskningen visar, att religionen är lika gammal som män- niskan. Så länge det existerat människor har det funnits religion. Religionen är människans eviga följeslagare. Den är ett historiskt-empiriskt faktum. I vårt kultur-

sammanhang tar den sig uttryck i kristen religionsutövning, organiserad huvudsakli- gen som folkkyrka. I och med att män- niskor i samhället ägnar sig åt organise- rad religionsutövning undgår inte stats- makterna att ta ställning till den. Re- ligionen är ett statsintresse, eftersom sta- ten har till uppgift att betjäna människor- na i samhället. Enligt den statsuppfattning, som är allmänt accepterad, har staten ett ansvar för alla sektorer av samhällslivet, såväl den sociala, kulturella, politiska och ekonomiska som den religiösa. Religio- nen kan inte rastlöst utlämnas åt det en- skilda, även om individen och inte sta- ten träffar avgörandet i religionsfrågan. Staten bestämmer i det moderna samhället inte religionsformen utan utgår från de faktiskt förhärskande religionsformerna, men deras gestaltningar och existensvill- kor ligger inte utanför statens intressesfär lika litet som kulturens och ekonomins. Statens relation till den organiserade re- ligionen, kyrkan, har inget med dess in- ställning eller avsaknad av inställning i livsåskådningsfrågor att göra utan baserar sig på det konkreta faktum, att människor agerar religiöst liksom de gör det so- cialt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. När den stora majoriteten av befolkningen tillhör Svenska kyrkan, som är folkreli— giositetens bärare, är dess förbindelse med staten ingen anomali, vilket man däremot kunde fråga om inte utebliven organise- rad relation vore. Religionen är inte bara en privatsak utan även en samhällsfråga. Staten har en religionsvårdande uppgift gentemot medborgarna i samhället.

Förbundet berör i fortsättningen neu- tralitetsbegreppet också under rubriker- na Statlig neutralitet i livsåskådnings- frågor resp. Trossamfunds och livsåskåd- ningsorganisationers likställdhet. I frå- ga om statlig neutralitet i livsåskådnings- frågor säger förbundet.

Under hänvisning till att Sverige i livs- åskådningsmässigt hänseende inte uppvisar

bilden av homogenitet utan differentie- ring och pluralism framförs kravet, att staten måste vara neutral i livsåskådnings- frågor. I det följande skall dels frågan om pluralism diskuteras och dels frågan om staten kan vara livsåskådningsmässigt neutral avhandlas.

Kristendomen framträder i organiserad form som folkkyrka och fria kristna sam- fund. Vidare finns i landet grupper av icke-kristna trosbekännare samt gruppe- ringar av konfessionslösa. Det ojämför- ligt största inslaget i Sveriges livsåskåd- ningsmässiga vävnad utgör kristendomen. Likväl kan man tala om en livsåskådnings- mässig pluralism. Gränslinjerna i etiska och religiösa spörsmål går nu inte bara mellan de nämnda grupperingarna utan även inom dem. I de kristna trossamfun— den gör sig olika synsätt gällande, när det gäller livsuppfattning och livsvärdering lik- som bland grupperingarna av icke-kristna religionsutövare och konfessionslösa. I de grundläggande värderingarna ifråga om livssyn torde stor enighet råda bland fler- talet medborgare, oberoende av livsåskåd- ningsbakgrund, även om dessa basvärdering- ar ges olika motiveringar beroende på vil- ken livsåskådningsmiljö människor utgår ifrån. Humanitetens princip t.ex. torde hyllas av alla svenskar.

Man kan således tala om en pluralism, som är betingad både av olika livsåskåd- ningsorganisationer och skilda värdering- ar inom dessa. En trend är likväl klar. Kristna trosbekännare manifesterar stor överensstämmelse då det gäller argumen- teringen i livsåskådningsfrågor, medan icke—kristna religionsutövare och konfes- sionslösa i detta avseende ådagalägger stor splittring. Antalet muslimer, hinduer och buddister är litet i landet men deras argu- mentering i livsvärderingsfrågor är be- stämda av olika teologier. De konfessions- lösa har ställt sig utanför varje organise- rad religionsform, men det betyder inte att alla är areligiösa. Denna grupp är också liten och differentieringen vad gäl- ler argumenteringen i livsåskådningsfrågor torde vara störst inom den.

Om utifrån de skisserade religionssocio- logiska förhållandena frågan ställs kan staten vara livsåskådningsmässigt neutral? — torde man först böra klargöra vad som menas med staten. Den moderna stats- makten är en funktionärsgrupp, som fun- gerar som serviceinstrument åt folket. Sta- ten kan inte fungera i ett lufttomt rum isolerat från opinionsläget bland med- borgarna. Förhärskande värderingar och idéer kommer på ena eller andra sättet att färga av sig på statsmakternas hållning i olika frågor. Principiell neutralitet från statens sida är inte möjlig. Staten kan till- låta medborgargrupper att förfäkta inhu- mana idéer, men själv tillämpar den i prak- tiken en annan uppfattning.

Det visar den inställning statsmakten har i fråga om t.ex. rättsvård och männi- skovärde. Staten försöker också fostra med- borgarna till en demokratisk livssyn. Sta- ten kan inte vara strikt neutral i livså- skådningsfrågor eller i etiska spörsmål. Den låter i sina funktioner t.ex. skolan, äktenskap- och strafflagstiftning, radio- TV, vissa värderingar komma till uttryck. Dessa stöder sig på opinionen i folket. Det demokratiska samhället förutsätter för sin existens en viss värdegemenskap.

När det gäller trossamfunds och livs- åskådningsorganisationers likställdhct ut- talar lekmannaförbundet.

Om staten således inte kan vara livs- åskådningsmässigt neutral, så reses kra- vet på att den skall vara kyrkopolitiskt neutral och behandla trossamfund och livsåskådningsorganisationer likvärdigt. Den Svenska kyrkans förbindelse med staten framställs som ett privilegium, som måste undanröjas.

Jämlikhetsprincipen kräver att Svenska kyrkan skiljs från staten. Vid behandling- en av religionsfrihetsproblematiken fram- hölls, att de fria samfundens och de kon- fessionslösas religionsfrihet tillgodosågs ge- nom 1951 års religionsfrihetslag. Vidare påvisades att majoritetens av svenska fol-

ket religionsfrihet bäst tillgodosågs genom en fortsatt förbindelse mellan kyrka och stat enligt det s. k. A-läget. Om detta orga- nisatoriska samband stod i överensstäm- melse med folkmajoritetens önskemål, framhölls det slutligen, rimmade det med demokratins princip under vissa förutsätt- ningar. Trots möjligheten att träda ur kyrkan har den stora majoriteten av be— folkningen behållit sitt medlemskap. Det rör sig om relativt små grupper av fri- kyrkliga, romerska katoliker, mosaiska tros- bekännare och konfessionslösa, som inte åtnjuter statens religionsvårdande stöd på samma sätt som medlemmarna i Svenska kyrkan. Vad de frikyrkliga och katoliker- na beträffar, så är de principiellt emot organiserad relation mellan kyrka och stat på grund av de kyrkouppfattningar de företräder. En av huvudanledningarna till att den Waldenströmska väckelserörelsen under 1800-talet bröt sig ur Svenska kyr- kan och etablerade sig som en frikyrka var, att man inom denna från sina religiösa utgångspunkter ansåg statskyrkosystemet principiellt förkastligt. Andra fria samfund, som kom in i landet västerifrån, var redan från början principiellt frikyrkliga. Den romersk-katolska kyrkan strävar i alla länder där den finns att etablera sig som en korporation i samhället med eget under- visningsväsen och i frihet från staten med undantag av, att man önskar statens hjälp vid uppbörden av de kyrkliga medlemsav- gifterna.

Inom Svenska kyrkan, som framträder i form av folkkyrka, finns olika kyrkoupp- fattningar, men trots olikhet i kyrkosyn så pekar den dominerande trenden mot, att den organiserade relationen mellan kyrka och stat uppfattas som något positivt för båda parter. På frivilligt håll har en po- sitivare syn på staten växt fram, och man talar om samverkan mellan kyrka och stat utan att den principiella frikyrklighe- ten uppgivits.

Genom det organisatoriska sambandet med staten har kyrkan en offentlig-rätts- lig karaktär. Vid övergång till ett fritt lä- ge skulle kyrkan få en privat-rättslig sta-

tus och ställning som ideell förening. Asso— ciationsprincipen skulle ligga till grund för dess organisatoriska uppbyggnad och ver- ka inskränkande på dess öppenhet. Att tillhöra en religiös förening innebär något annat än att tillhöra Svenska kyrkan i dess nuvarande utformning. Föreningstillhörig- het innefattar krav på ställningstagande och engagemang, som Svenska kyrkan inte uppställer som villkor för medlemskap, även om den söker hjälpa människor fram till religiös avgörelse. Inom kyrkan finns föreningar och rörelser av olika slag för att förverkliga denna senare målsättning men deras medlemmar utgör bara en del av kyrkans. Svenska kyrkan är en bekän— nelsekyrka men inte bekännarkyrka. Det senare kännetecknar de fria kristna sam- funden. Svenska kyrkan söker i sin terri- toriella organisation återspegla det univer- sella nådeserbjudandet i evangeliet men uppställer inte religiösa och moraliska kvalifikationskrav på sina medlemmar.

Det effektivaste sättet att bevara kyr- kans öppenhet synes vara att bibehålla dess offentlig-rättsliga status eller organi- satoriska samband med staten, medan av- klippandet av detta och etablering av en föreningskyrka leder till avgränsning och inskränkning av öppenheten. Staten syns bäst gagna det folkkyrkliga idealet, som är Svenska kyrkans, genom att i reviderad form upprätthålla de organisatoriska re- lationerna till kyrkan.

Det är emellertid otillfredsställande att inte alla medborgare, även minoritets- grupperna, åtnjuter samma religionsvår- dande stöd från statens sida. Den sven- ska kyrkans försteg torde ligga på det ekonomiska området på så sätt, att stats- makterna driver in kyrkoavgiften från medlemmarna i folkkyrkan i samband med den allmänna skatteuppbörden me- dan de fria samfunden får klara av detta själv utan bistånd av staten. Flera möjlig- heter öppnar sig, när det gäller förverk- ligandet av likställighetsprinciper i fråga om ekonomin. Staten kan t.ex. fullgöra sin religionsvårdande funktion gent emot medlemmarna i de fria trossamfunden ge-

nom att erbjuda dessa samfund möjlighet att få sina församlingsavgifter uppburna genom statens försorg i samband med den allmänna skatteuppbörden.

Om man från de fria samfundens si- da inte kan gå med på detta förfarande, torde staten kunna fullgöra sin religions- vård gent emot deras medlemmar på så sätt, att de självständigt upptagna avgif- terna, gåvorna och offren befrias från skatt. Systemet med statsanslag till fria trossamfund torde vara mindre lämpligt, emedan vid ett dylikt förfarande människor skattevägen tvingas vara med om att fi- nansiera en verksamhet, de inte sympati- serar med. Detta kommer man ifrån om principen upprätthålles, att endast männi- skor som frivilligt är med i något kyrko- samfund skall bestrida utgifterna för verk- samheten genom avgifter som staten bi- står med att uppta, eller genom skattebe- frielse för avgifter, gåvor och offer till fria kyrkor och samfund, som de själva upptar.

Också Riksförbundet Kyrkans ungdom behandlar problemen utförligt.

Utredningen konstaterar vid ett flertal tillfällen den livsåskådningsmässiga diffe- rentiering som nu råder i vårt land. Den kan ses som ett resultat av en långvarig process med bl. a. de inslag som utredning— en skildrat i sin historiska skiss över hur relationerna mellan kyrkan och staten utvecklats och förändrats som bidragande faktorer. Denna process utvisar bl.a. ett stegvis lösgörande av kyrkligt och världs- ligt från vartannat. Skola, socialvård, sjuk- vård och andra uppgifter som ursprungligen togs upp på kyrkligt initiativ och som sköttes av kyrkan har överförts till sam- hället, och det kyrkliga inflytandet på dessa områden har praktiskt taget helt försvunnit. Konfessionella handlingar i offentliga sammanhang, kyrklig inspektions- rätt och kyrklig representation i vissa kommunala organ har försvunnit. Utveck- lingen har med andra ord lett till en se-

kularisering av områden vars anknytning till kyrkan för inte så länge sedan be- traktades som självklar. Det brukar an- föras att vårt samhälle och kyrka har ge- gemensamma basvärderingar,som bl.a. åter- speglas i vår rättskipning. Dessa bas- värderingar är emellertid närmast av all- män humanistisk karaktär och torde delas av alla oavsett samfundstillhörighet och t.o.m. religion och kan knappast i sig tjäna som argument för en organisatorisk förbindelse mellan kyrka och stat.

Kyrkans relation till folket avspeglas emellertid också i det faktum att en stor majoritet av folket tillhör kyrkan och att en viss propaganda för utträde sedan 1951 inte märkbart påverkat detta förhållande. Riksförbundet finner det vara av in- tresse att frågan om orsakerna till denna majoritetstillhörighet närmare utredes. För- hållandet kan i och för sig åberopas för ett ömsesidigt utbyte av tjänster men behöver ej leda till ett statskyrkosystem med mindre varje organisation, som kunde tänkas om- fatta en större del av befolkningen, där- med skulle predestinernas till ett organi- satoriskt samband med staten. Utredningen påvisar också hur känslan för tillhörighet till kyrkan är uppluckrad t.ex. genom den stora grupp livsåskådningsmässigt indiffe- renta som omnämns bl.a. på s. 74 och 75, samt omständigheten att uppskattnings- vis 10 % av befolkningen tillhör frikyrko- samfund.

En stor del av befolkningen anlitar de s.k. kyrkliga förrättningarna. Det är omöj- ligt att utifrån bedöma eller värdera mo- tiven varför så är fallet. En undersökning just på denna speciella punkt skulle därför vara av värde. Det ligger som utredningen påpekat ett värde i tillgång till kyrkliga handlingar utan andra krav än att den religiösa handlingen efterfrågas. Detta sy- nes stämma med kyrkans strävan att hålla en öppen linje. Men samtidigt bekräftar ut- redningen ett tämligen allmänt omfattat antagande exempelvis beträffande den sto- ra procenten kyrkliga vigslar att denna mindre beror på religiösa överväganden än på tradition, högtidlighet, lättare till-

gång till vigselförrättare vid veckoslut o.s.v., s. 137. Liknande skäl torde vara re- levanta beträffande begravning.

Den kristna enhetskultur som en gång motiverade ett statskyrkosystem har för- svunnit och ersatts av en pluralism där vär- dering står mot värdering, normsystem mot normsystem, där den livsåskådnings- mässiga bilden är brokig och där de öka- de internationella kommunikationerna lik- som den pågående invandringen bidrar till att öka variationerna. Vi kan här åter erinra om den omvandling som pågår inom samhället självt när det gäller exem- pelvis undervisningsväsende, socialvård, sjukvård o.s.v. och konstatera att sam- hället inom dessa områden dragit konse- kvenserna av den rådande pluralismen så- tillvida att man inte låter endast en livså- skådning på ett monopolmässigt sätt do- minera bilden utan uppenbarligen strävar efter neutralitet gentemot olika trosrikt- ningar t.ex. i undervisningen. Religionsfri- hetslagen 1951 får uppfattas som ett ut- tryck för att vårt samhälle accepterat den livsåskådningsmässiga differentieringen i landet.

Det är uppenbart att den kyrkliga ung- domen liksom övrig svensk ungdom upp— lever denna brytning väsentligt starkare än en äldre generation. Ett av skälen är de- ras kontakt med internationella förhållan- den där såväl mångfalden av religioner är större som den konstitutionella utformning- en av relationerna mellan samfund och stat företer en helt annan bild än i vårt land, varvid medvetandet om att stå i en na- tionellt särpräglad kyrka spelar en icke obetydlig roll. De historiska aspekter som här kan anläggas saknar för ungdomen större relevans. Det kan anmärkas att åt- skilliga KU-grupper anförde pluralismen som ett särskilt skäl varför man antog att frågan om kyrkans relation till staten tagits upp just i vår tid.

Begreppet neutralitet har uppenbarligen ibland tolkats som indifferens. I denna me- ning varken kan eller skall staten vara neutral så länge den avser att bygga på

vissa grundläggande etiska principer, så som utredningen anför på s. 83. En KU- grupp anser att samhället både kan och skall ha en viss grundsyn, gemensam för alla medborgare, och som ger utslag i frå- gor som gäller t.ex. äktenskap, sociala för- hållanden, styrelseskick, u-landshjälp.

När begreppet neutralitet i stället tol- kas som opartiskhet i förhållande till tros- samfunden, deras medlemmar och personer som står utanför samfunden blir det en rimlig princip. Det medför att alla sam- fund inför staten intar samma principiella status. Samfundens frihet bör icke ges annan begränsning än dem som anges i FN:s deklaration om de mänskliga rättig- heterna (s. 76).

Den ekumeniska aspekten på proble- met spelar för den kyrkliga ungdomen en ofta väsentlig roll. Även om varje sam- fund bör ha rätt att reglera sina förhål- landen till staten efter linjer som för detta samfund är acceptabla utan hänsyn till att andra samfund kan ha avvikande mening gynnas relationerna till andra samfund posi- tivt om Svenska kyrkan kommer att inta en med dessa likartad ställning i samhäl- let. Dessa relationer måste tillmätas stor betydelse. Ett fortsatt samband med sta- ten skulle bidra till att konservera svenska kyrkan i ställningen som något i sig, icke som en del i den universella kyrka som ekumeniken skapat medvetande om, och vidare åstadkomma betydande svårigheter redan vid den diskussion om eventuella fusioner mellan samfund i vårt land som ev. kan komma att föras i framtiden.

Kyrkomusikernas riksförbund finner att staten

bör vara kyrkopolitiskt neutral. Med hän- syn till demokratiska principer bör enligt KMR med fog kunna hävdas, att lika be- handling av samfunden sker just genom att åt andra grupper erbjuda sådana förmå- ner som Svenska kyrkan som majoritets- kyrka önskat,då det synes ogörligt att skapa enighet i samfundens och individernas upp-

fattningar om förmåners likvärdighet.

KMR vill i det sammanhanget särskilt betona statens ansvar för religiösa ange- lägenheter såsom fullt förenligt med stat- lig neutralitet.

Sveriges frikyrkoråd har

i flera sammanhang haft anledning fram— hålla, att religionsfrihetens krav inte på ett tillfredsställande sätt kan sägas ha tillgodosetts, förrän en klar skillnad gö- res mellan stat och kyrka. Rådet har emellertid inte velat motsätta sig partiella lösningar som en förberedelse till en to- tal förändring av de rådande förhållande- na. Efter den grundliga utredning som nu verkställts av 1958 års utredning kyrka-stat anser rådet tiden vara inne att dra konse- kvenserna av det allmänt erkända kra- vet på religionsfrihet.

Sveriges frikyrkoråd anser att Svenska kyrkan mot bakgrunden av ovanstående principiella bedömning måste anses ha en prioriterad ställning, som inte borde till- komma någon organisation i ett pluralis- tiskt samhälle. Ett bevarat statskyrkosys- tem medverkar bland annat till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. Rådet tänker då bland annat på den vitt spridda indifferentism, som finns trots höga siffror för dop och konfirma- tion, samt på de i den allmänna debat- ten klart dokumenterade agnostiska tenden- serna. Svenska kyrkan måste anses ha en särställning, som inte tillkommer någon annan grupp i samhället. Enligt rådets sätt att se baseras denna på en nominell till- hörighet, som inte kan tillmätas avgörande betydelse, eftersom den i långa stycken är föranledd av en eftersläpande lagstiftning.

Av det sagda framgår också att Sveriges frikyrkoråd inte anser att den beskrivning av religionsfriheten, som redovisades i motiven till 1951 års religionsfrihetslag är tillfredsställande. När rådet istället hävdar att ett statskyrkosystem kränker religions— friheten, utgår det ifrån att religionsfrihet

och statlig neutralitet i religiösa frågor i princip är uttryck för samma syn på för- hållandet mellan kyrka och stat. Neutralitet är enligt rådets uppfattning nödvändig i ett pluralistiskt samhälle, där olika livså- skådningar lever sida vid sida.

Rådet avser med begreppet religiös neu- tralitet såväl en kyrkopolitisk, som en livs- åskådningsmässig neutralitet. Den förra in- nebär att inget trossamfund och ingen religionsinriktning bör prioriteras framför en annan. Rådet anser emellertid att sta- ten mycket väl kan stödja olika religiösa riktningar i vissa av deras aktiviteter om dessa är av ett allmänt samhälleligt intres- se. Rådet anser också att statligt stöd kan ges i olika former till olika samfund, om såväl statens som samfundens intressen främjas av ett sådant förfaringssätt. Ett samarbete mellan staten och olika tros- samfund är enligt rådets mening helt för- enligt med kravet på religionsfrihet.

Rådet avser med begreppet neutralitet också en livsåskådningsmässig neutralitet. Trossamfunden skall inte prioriteras fram- för andra ideella rörelser eller organ eller vara utestängda från förmåner som kan tillkomma dessa senare. Statligt stöd bör under sådana förhållanden kunna utgå till sådan verksamhet som står öppen också för medborgare som ej tillhör vederbö- rande samfund. Detsamma bör också kunna gälla annan verksamhet i den mån likartade bestämmelser kan utfärdas även för icke religiösa organisationer. Frikyrko- rådet avvisar däremot en särlagstiftning för trossamfund, vilken ställer andra organisa- tioner i ett gynnat eller missgynnat läge. Som exempel på verksamhet värd samhäl- lets stöd kan nämnas ungdomsvård, stu- diearbete, sociala insatser, u—landshjälp, den andliga vården inom den allmänna sjuk- vården, inom fångvården och bland den militära personalen. Att det i de enskilda fallen kan bli fråga om svåra avvägningar är rådet medvetet om.

Enligt rådets uppfattning innebär re- ligiös neutralitet alltså inte att staten helt skall avstå från att ta ställning i livsåskåd- ningsfrågor. En sådan passivitet från sta-

tens sida är enligt rådets mening inte möj- lig. Det visar sig framför allt på uppfost- rans område men även i fråga om de vär- deringar som i många fall ligger bakom lagstiftningen. De frågeställningar som är förbundna med detta faktum har emeller- tid sin särskilda problematik.

En naturlig konsekvens av Frikyrk- liga studieförbundets

grundsyn på förhållandet mellan kyrka och stat är att staten skall ha likvärdiga relationer till samtliga trossamfund. Enligt vår uppfattning är det inte nödvändigt att relationerna utformas identiskt lika; hu- vudsaken är att relationerna kan uppfat- tas som likvärdiga och att de i intet fall utgör ett avsteg från religionsfrihetens princip.

Enligt vår uppfattning utgör det stats- kyrkosystem som råder i Vårt land ett klart avsteg från religionsfriheten. Dels inne— bär detta en prioritering av Svenska kyrkan i förhållande till övriga trossamfund, dels hindrar det genom den kvardröjande över- ensstämmelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet, som är ett naturligt kän- netecken för en statskyrka, medborgarnas fria ställningstagande i religiösa frågor, dels innebär det en bindning av Svenska kyrkan i organisatoriska former som inte tillgodoser kravet på samfundets självbe- stämmanderätt när det gäller inte angelä- genheter.

Till dessa olägenheter med ett statskyr— kosystem kommer i det pluralistiska sam- hälle vi nu har också den att livsåskåd- ningsläget i vårt land får en skev belys- ning. Det är enligt vår uppfattning förståe- ligt och naturligt, om Svenska kyrkan ock- så framdeles kommer att framträda som en folkkyrka med en organisation som omfattar hela landet och med ett uttalat religiöst ansvar för hela folket. Som ut- tryck för en religiös grundsyn måste detta godtagas också i ett pluralistiskt samhälle. I sina organisatoriska uttryck får det emel- lertid verkningar som kan accepteras en-

dast om konsekvenserna av en efterslä- pande lagstiftning rörande kyrkotillhörig- heten elimineras genom att alla medborga- re vid förändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bereds tillfälle ge tillkänna om de vill tillhöra Svenska kyrkan eller inte. Sker inte detta, kommer medlemskapet för majoriteten av folket i fortsättningen att ha sin förutsättning i ett system som man i princip har övergi- vit.

Enligt Frikyrkliga studieförbundets upp- fattning är det av utredningen skisserade C-läget det som bäst tillgodoser reli- gionsfrihetens krav. Då detta också i andra avseenden ger möjlighet att lösa praktiska frågor på ett för såväl samhället som samfunden tillfredsställande sätt, vill Frikyrkliga studieförbundet förorda, att de framtida relationerna mellan staten och trossamfunden utformas i huvudsaklig överensstämmelse med C-läget.

Utredningen anför i sitt slutbetänkande (sid. 245) följande: >>Även om staten och kyrkan har olika uppgifter, kommer det ofrånkomligen att på åtskilliga områden finnas beröringspunkter och därmed ock- så anledning till samarbete i skilda sam- manhang.»

Religionsfrihetens princip aktualiserar kravet på neutralitet från statens sida i re- ligiösa frågor. En sådan neutralitet innebär främst att ingen trosriktning gynnas fram- för någon annan. Däremot innebär kravet på neutralitet varken att staten skulle vara etiskt indifferent eller att ett praktiskt sam- arbete mellan staten och trossamfunden behöver uteslutas. Avgörande för bedöm- ningen av samarbetets möjligheter är om samfunden bevarar sin självständiga be- stämmanderätt beträffande inre angelägen- heter och om de vid varje tillfälle har möjlighet att själva avgöra om de öns- kar samarbeta med staten på bestämda områden eller avstå från sådant samarbete.

Det är angeläget att de framtida rela- tionerna mellan staten och trossamfunden utformas så att staten kan aktivt stödja de delar av samfundens arbete som ur samhällets synpunkt bedöms vara av be-

tydelse. Med hänsyn till Svenska kyrkans historiska roll i vårt folks liv är det där- vid av särskild vikt, att formerna för det statliga stödet till samfundens arbete utfor- mas så att detta samfunds arbetsmöjlig- heter inte försämras. Vi vill i detta sam- manhang hänvisa till att 1958 års frikyr- komöte uttalade sig för att bandet mellan staten och Svenska kyrkan bör lösas på för Svenska kyrkan rimliga ekonomiska vill- kor och under former, som ger såväl Svenska kyrkan som övriga trossamfund gynnsamma arbetsmöjligheter till gagn för den kristna trons ställning i vårt land.

Inledningsvis vill Förbundet för reli- gionsfrihet

framhålla att vi givetvis fortfarande an- ser statskyrkosystemets avskaffande vara ett väsentligt religionsfrihetskrav.

Uttrycket trossamfund torde i dagligt tal användas som begrepp för en grupp människor samlad kring någon viss reli— gionsförkunnares lära, eventuellt kring för— kunnaren själv. Enligt religionsfrihetslagen 1951 förstås med trossamfund, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för reli- giös verksamhet, vati ingår att anordna gudstjänst. I motsats till övriga trossam- fund behöver alltså statskyrkan enligt la- gen ej utgöra någon sammanslutning. Det- ta är onekligen förvirrande för den som vill logiskt analysera dess nuvarande sta- tus. Vad som mera omedelbart slår en betraktare är dock att dess medlemmar i mycket stor utsträckning saknar den tros- gemenskap, som normalt brukar anses ut- göra det viktigaste kriteriet på trossamfund. Att statskyrkan sålunda betraktas som ett trossamfund kan emellertid icke förtaga den dess gamla och bestående egenskap av att vara en statsfunktion. Vi har sålunda här ett trossamfund som inte behöver vara, och enligt vår mening icke är, en sam- manslutning. Det utgör samtidigt en stats- funktion och större delen av dess medlem- mar saknar gemensamma religiösa in-

tressen. Frågeställningen synes nu vara huruvida detta egendomliga missfoster skall bibehållas eller ersättas av ett mera normalt samfund. Och i senare fall, vilka privilegier detta nya samfund från begynnelsen skulle få.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund tar upp två aspekter på neutralite- ten.

Det har å ena sidan hävdats att staten måste vara neutral i livsåskådningsfrå- gor, å andra sidan att staten inte kan va- ra helt neutral. Enligt förbundet äger bå- da uppfattningarna giltighet men i något olika sammanhang.

Kyrkan och staten har samverkat se- dan tidig medeltid. Kristen etik och kristen verksamhet har i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Rättsordningen i samhället, sådan den kommer till uttryck i lagstiftningen, byg- ger på moraliska värderingar beträffande den mänskliga samlevnaden, vilka har sin rot i kristna grundprinciper. Dessa värde- ringar genomsyrar i sin tur den fostran- de, hjälpande och vårdande verksamheten i vårt samhälle. Staten kan därför enligt vår mening ej vara neutral beträffande de kristna grundprinciperna utan bör ha en positiv inställning till att de bevaras.

Enligt religionsfrihetslagen skall staten däremot inte påtvinga någon en viss re- ligionsuppfattning. Staten bör då i största möjliga mån förhålla sig neutral gentemot olika trossamfund. Detta kan åstadkommas genom en generös och likartad behandling av alla samfund.

Folkpartiets kvinnoförbund aktualise- rar behovet av statligt stöd åt icke-pro— testantiska religionsbekännare.

Vad som i utredningen lyser med sin frånvaro är varje tanke på att det finns även andra religionsbekännare än protes- tantiska kristna, som också skulle kunna behöva statens hjälp för att kunna fungera

till vissa medborgares tjänst. Katolska och ortodoxa kyrkan, den mosaiska försam- lingen, muslimer och buddister har också krav på detta. Hela det nationella tänkan- det som är genomgående i utredningen är enligt vår åsikt djupt förlegat. Det är inte självklart utan tvärtom ytterst tvivelaktigt, om det är en stor fördel för Sverige att tack vare den hårdhänta poliskyrkan från 1600-talet ha en religiöst enhetlig befolk- ning. Det gör oss i varje fall illa lämpade för den pluralistiska värld vi nu skall leva i.

Centerns kvinnoförbund

vill som sin utgångspunkt deklarera att det— ta inlägg i kyrka-statdebatten är ett för— sök att bidra till att ge svenska kyrkan en sådan organisation, att den på ett bättre sätt kan förmedla evangeliets budskap till dagens och morgondagens människor.

Enligt vår uppfattning måste statens in- ställning till religion vara positiv. Staten bör garantera fri religionsutövning. Ingen får diskrimineras på grund av sin reli- gion. Likaledes förutsätter förbundet att religionsundervisningen inom det allmänna skolväsendet inte kommer att påverkas av den framtida relationen mellan stat och kyrka. Skolan har här en viktig uppgift i att orientera ungdomen om religion. I ett pluralistiskt samhälle blir det allt vik- tigare att ungdomen får en presentation av olika religioner och livsåskådningar, för att inom och utom Sverige bättre kun- na förstå andra folk, deras kulturmönster och levnadsförhållanden. Detta är inte minst viktigt i vår tid när behovet av ökad internationell förståelse är stort speciellt med tanke på utvecklingsländernas proble- matik.

En grundförutsättning när det gäller statens relation till samfunden måste vara att alla är jämställda. Enligt vår uppfatt- ning är det helt rimligt att staten ger bi- drag till samfundens studieverksamhet, so- ciala verksamhet och ungdomsverksamhet, om alla blir delaktiga av bidragen på samma villkor.

Andra grundläggande faktorer när det gäller den ändrade relationen mellan stat och kyrka är principerna om religionsfri- het och demokrati. Enligt vår mening strider det inte mot religionsfriheten att staten ger stöd till religiösa strävanden.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund uttalar.

Förutsättningarna för den nuvarande förbindelsen mellan Svenska kyrkan och staten har varit en inre solidaritet under åtskillnad i uppgifterna. Utvecklingen har lett till att en sådan grundsyn inte längre svarar mot det faktiska förhållandet. Dels finns vid sidan om Svenska kyrkan en rad trossamfund, som i religionsfrihetslagen tillerkännes samma status. Denna religiö- sa pluralism förstärks ytterligare av t.ex. den invandring som sker till vårt land av bl. a. romersk-katolska och grekisk-ortodoxa trosbekännare. Vårt samhälle kan inte längre betraktas som en enhet livsåskåd- ningsmässigt sett. Staten måste därför be- trakta sig själv som neutral i livsåskåd- ningsfrågor. Detta medför dock inte att samhällslivet som sådant kan tömmas på religiöst innehåll. Där måste de olika livs- åskådningarna få tillfälle att framträda i en öppen dialog med varandra. Det be- tyder i sin tur att man från samhällets offentliga sektor inte kan utesluta motiv av religiös art eller utestänga religionen från samhällets sociala aktiviteter och från dess moraliska klimat.

Vi anser det vara fundamentalt att evan- geliet betraktas som ett fritt erbjudande. Allt som kan sätta människan i en tvångs- situation i förhållande till evangeliet mås- te uppfattas som en kränkning av dess egen idé. All religionsutövning måste därför ske på frivillighetens grund. Kyrkan hör av staten garanteras frihet att själv utforma sin tro, förkunnelse och organisation. Den bör ges möjlighet att förkunna, undervisa och utföra diakoni i enlighet med sin över- tygelse och ha samma rättigheter och skyl- digheter som övriga organisationer att

äga och förvalta egendom, utöva påverkan och genom ungdomsarbete fostra och sko- la barn och ungdom. Vi anser att staten är sekulär, d.v.s. hör till denna tidsålder och därför vare sig kan eller bör hänvisa till gudomliga ordningar.

Det finns naturligtvis åtskilliga punk- ter där en samverkan mellan staten och trossamfunden synes både nödvändig och önskvärd. Framför allt gäller det uppgif- ter där samhällets insatser är otillräckliga eller behöver kompletteras, som t. ex. inom det sociala området eller inom folkbild- ningen. Vi har också anledning att peka på det samarbete som sedan flera år pågår mellan det statliga biståndsorganet SIDA och missionsorganisationerna.

Om samhällets neutralitet i trosfrågor anför Högerns ungdomsförbund.

Det är självklart att samhället — sta- ten och kommunerna — skall iakttaga strikt neutralitet i sitt förhållande till olika konfessionella riktningar. Emellertid bör detta inte leda till att samhället helt avvisar varje kontakt med de religiösa samfunden. Det samhällsengagemang med tonvikt på sociala och ideella verksamheter som utmärker flertalet trossamfund, ut- gör en tillgång för samhället. Det bör därför te sig naturligt för samhället att på olika sätt underlätta de religiösa sam- fundens verksamhet.

Flera argument kan här anföras. I vårt land finns en långvarig kristen tradition. Denna tradition har i hög grad satt sin prägel på samhällslivets olika områden. Sålunda betraktar vi det exempelvis som självklart att kristendomen ägnas betyd- ligt större uppmärksamhet i skolans un- dervisning, än vad som gäller beträffande från svensk synpunkt mera perifera religio- ner. Dock skall den allmänna regeln om undervisning om och inte i kristendom iakttagas i våra skolor. Med denna ut- formning bör religionsundervisningen i skolan kunna bevistas av varje elev, oav-

sett konfession. Att så ej sker är en inkon- sekvens, som enligt vår mening borde rättas till.

Samtidigt är det av största vikt, att sam- hället underlättar för olika trossamfund, genom att exempelvis upplåta skollokaler för konfessionellt inriktad undervisning då sådant behov föreligger. Neutraliteten i trosfrågor får sålunda inte ges en ne- gativ tolkning, utan skall snarare ses som en uppfordran till opartisk och allsidig bedömning. Vi vill i sammanhanget också anföra den uppfattningen, att mycket av kristendomens etiska innehåll är av sådan karaktär, att det kan bidra till fostran av samhällsnyttiga medborgare.

För Folkpartiets ungdomsförbund in- nefattar begreppet religionsfrihet

att staten i religiöst avseende skall inta en neutral hållning. Inget trossamfund bör ges en särställning eller särskild statlig sank— tion. Religionsfrihetens krav kan därför in- te sägas vara helt uppfyllda i vårt land med tanke på det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Det måste stå klart att statsmakten i ett plura- listiskt samhälle inte kan omfatta eller privilegiera en viss trosriktning. Fria grup- per kan råda andra människor att handla efter ett visst mönster eller ställa upp maximer och livsmål men staten bör i des- sa avseenden vara neutral. Den religiösa tron bör vara ett frivilligt förhållande som inte blir föremål för kollektiva beslut eller lagstiftning. FPU anser att statskyrko- systemet är oförenligt med tesen om den livsåskådningsmässigt neutrala staten. Det nuvarande statskyrkosystemet strider också på andra sätt mot religionsfrihetsprinci- pen. Överensstämmelsen mellan medborgar- skap och kyrkotillhörighet hindrar indi- videns fria religiösa ställningstagande. Det tillgodoser inte heller kravet på Svenska kyrkans självbestämmanderätt i inte an- gelägenheter. Slutsatsen blir att banden mellan kyrkan och staten bör upplösas.

Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund hänvisar till gällande handlings- program, vari bl. &. sägs.

»Religionsfrihetens principer fordrar att samhället förhåller sig neutralt till olika religiösa meningsyttringar. Rätten för varje medborgare att utöva eller att avstå från att utöva någon religion är en utomor- dentligt nödvändig grundval i ett demo— kratiskt samhälle. Sanktioneringen och prio- riteringen av svenska kyrkan som officiell statsreligion måste upphöra.»

Kyrka-statutredningens betänkande har inte givit anledning till omprövning av denna principiella ståndpunkt. Grundsynen för SSUs yttrande över utredningen är sålunda att stat och kyrka snarast bör skiljas från varandra.

Kristna studentrörelsen i Sverige be- tonar att

kravet på lika behandling mellan sam- funden måste integreras i religionsfrihets- begreppet. Det vore naturligtvis naivt att tro att en mekaniskt verkande jämlikhet skulle kunna skapa en ideal religionsfri- het. Enligt utredningens tankegång bör man dock eftersträva att erbjuda sam- fund och individer förmåner som av dessa uppfattas som likvärdiga (SOU 1968:11 s. 84).

Beträffande ekonomiska förmåner från staten betraktas dessa inte så sällan på frikyrkligt håll med en viss skepsis. Fri- kyrkliga församlingar har emellertid of- ta accepterat statliga ekonomiska förmå- ner på det villkoret att staten därmed inte framställer krav på en mera preciserad styrning av samfundets verksamhet. Med hänsyn till detta kan man anta att ekono- miska förmåner värderas tämligen lika av de flesta trossamfund och organi- sationer.

Något skäl för staten att i detta per- spektiv tillåta beskattningsrätt för ett visst samfund kan vi inte se. Det faktum att trossamfundet genom en vid definition av medlemskapet omfattar majoriteten av

landets innevånare kan rimligtvis inte för- ändra denna bedömning.

Den särställning Svenska kyrkan är av- sedd att inta enligt A-läget innebär inte blott att den blir ekonomiskt privilegie- rad, utan den kan också komma att bli ekonomiskt bunden på ett sätt som är mycket tveksamt.

Om Svenska kyrkan ensidigt tilldelas be- skattningsrätt eller ensamt äger förmånen att utnyttja statlig hjälp vid uppbörd av medlemsavgifter, så kommer den också både socialt och psykologiskt att upp- fattas som ett av staten auktoriserat sam- fund (SOU 1968: 11 s. 240).

Med allt detta i åtanke förefaller ett C-läge (eventuellt kombinerat med hjälp från statens sida för uppbörd av medlems- avgifter såväl för Svenska kyrkan som för andra organisationer och samfund) vara den minst konfliktskapande och mest förutseende lösningen av relationen mellan Svenska kyrkan och staten.

Också Förbundet för kristen enhet finner _- som framgått av avsnitt 1.2.3 —— det oförenligt med religionsfrihetens och demokratins principer,

att staten stöder ett bestämt trossamfund, lika odemokratiskt som det skulle vara, om staten stödde ett bestämt politiskt parti. Däremot kan det alltfort anses rim- ligt med hänsyn till det politiska parti- stödet att staten stöder religiös och ideell verksamhet utan någon prioritering enligt livsåskådningsmässiga eller konfes- sionella värderingar.

Religionsfriheten är för oss icke enbart en praktisk politisk princip som det mo- derna pluralistiska samhället av pragma- tiska skäl måste acceptera, utan en grund- läggande mänsklig rättighet, som häv- das av den kristna tron sådan den framträder i Nya testamentet. Konsekvent religionsfrihet uttrycker således enligt vår uppfattning bäst kyrkans egen bekännelse, vilken ledande kyrkomän under historiens gång så ofta svikit på denna och andra punkter.

2 Religionsfrihetsproblematiken 2.1.5 Religionsfrihet och ekonomi

Under rubriken Religionsfrihet och eko- nomi redovisar utredningen i slutbetän- kandets kap. 5 vissa allmänna fråge- ställningar. Frågan om religionsfrihet och statligt ekonomiskt stöd behandlas främst i kap. 14. Ett speciellt religions- frihetsspörsmål berörs i kap. 12 i sam- band med att utredningen redogör för nuvarande system med skatteutjämnings- bidrag till kyrkliga kommuner.

2.1.5.1 Allmänna kommentarer

Utredningen konstaterar att religionsfri- hetsprincipen visserligen ej är utformad med tanke på ekonomiska förhållanden, men dock innefattar en praktisk ekono- misk sida.

Saknar samfunden ekonomiska möjlighe- ter att bedriva sin verksamhet bland med- lemmar och andra är friheten att utöva verksamheten föga värd. Uppenbart är att ekonomiska svårigheter kan spoliera ett teo- retiskt väl uppbyggt religionsfrihetspro- gram. (SOU 1968: 11 s. 86.)

I fortsättningen refererar utredningen till en FN-studie över religionsfriheten i olika länder som genomförts av den indiske juristen Krishnaswami. Enligt nämnda studie kan finansiella åtgärder lätt

missbrukas till förfång för något samfund eller dess medlemmar. Krishnaswami pekar bl.a. på det fall att ett samfund har egna skolor som ej får statligt understöd och att dess medlemmar därför måste under- hålla två skolsystem.

De finansiella frågor Krishnaswami upp- tar må här kort beröras. Krishnaswami framhåller att vissa finansiella åtgärder kan vara diskriminerande, t.ex. en kyrkoskatt som måste betalas av alla medborgare. Så synes dock enligt Krishnaswami ej vara

fallet, om rätt till utträde finns och dissen- ters blott betalar sådan del av skatten som anses utgöra ersättning för borgerliga upp- gifter som fullgöres av kyrkan. Att staten medverkar till att indriva avgifter från ett samfunds medlemmar anses ej vara något från religionsfrihetssynpunkt otillbörligt.

Att staten ger ekonomiskt understöd eller skattebefrielse endast åt visst trossamfund kan vara diskriminerande. Så är emellertid enligt Krishnaswami ej fallet, om förmå- nerna utgör ersättning för indragen egen- dom eller bidrag till underhåll av kyrko- byggnader av historiskt eller konstnärligt värde eller ersättning för uppgifter å sam- hällets vägnar, som andra samfund ej har. Däremot anser Krishnaswami att under- stöd åt social och annan verksamhet, som blott avser den egna organisationens med- lemmar, är diskriminerande för andra sam- fund som ej åtnjuter motsvarande förmå- ner. (SOU 1968: 11 s. 86—87.)

Bl.a. länsstyrelserna i östergötlands, Jönköpings och Norrbottens län, dom- kapitlen i Uppsala, Linköping, Växjö, Lund och Luleå, Stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, Riksför- bundet Kyrkans ungdom, Kyrkomusiker- nas riksförbund, Katolska biskopsäm- betet, Moderata samlingspartiets kvin- noförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige, Kyrkliga kvinnorådet och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare för fram syn- punkter som närmast anknyter till denna del av utredningens framställning.

En av anledningarna till att länssty- relsen i Östergötlands län förordar A- alternativet är

uppfattningen om att svenska kyrkan bör skiljas från staten allenast under sådana former, som är ekonomiskt betryggande för kyrkans fortsatta arbete. Även om

synpunkterna om den fria kyrkans ekono- miska förutsättningar för existens icke är den väsentliga frågan anser länsstyrelsen detta spörsmål synnerligen viktigt ur sta- tens synpunkt. En fri kyrka får icke inne- bära — med den inställning staten har om sitt ansvar för den religiösa verksam- heten att staten kommer att i ungefär samma mån som tidigare att bidraga till kyrkans verksamhet. Principen om statens neutralitet åsidosättes också om statligt stöd endast lämnas till svenska kyrkan. Vidare måste staten under alla förhållan- den förbehålla sig rätten att utöva kontroll av de bidrag, som utgår till kyrkan. Kyr- kans frihet kan då bli lika beskuren som i ett statskyrkosystem. Syftet med den fria kyrkan har då enligt länsstyrelsens mening i viss mån bortfallit.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang.

Ett område, där det med visst fog kan göras gällande att svenska kyrkan intar en privilegierad ställning i förhållande till andra trossamfund och motsvarande or- ganisationer och där alltså religionsfri- hetsprincipens tillämpning kan ifrågasättas, utgör beskattnings- och finansieringssidan. De förmåner som kyrkan här har kan emellertid i väsentliga delar undanröjas inom ramen för ett modifierat A-läge. Länsstyrelsen anser att så i görligaste mån bör ske men med beaktande av vad nedan sägs. Länsstyrelsen kommer närmare in på dessa frågor i avsnittet om kap. 12. Inför ett fritt läge bör ett eventuellt bibe- hållande av förmånerna bli en förhand- lingsfråga, därvid statens företrädare bör vaka över att de olika samfunden såvitt möjligt behandlas lika. Härvid, liksom i ett A-läge, måste emellertid beaktas att svenska kyrkan så länge den omfattar stör- re delen av svenska folket och utför olika tjänster av allmänt värde även till icke medlemmar samt vårdar och underhåller kyrkor m. m., får anses berättigad till vissa ekonomiska förmåner, utan att därför and-

ra samfund, som ej har samma uppgifter, kan anses diskriminerade. Bl.a. tänker länsstyrelsen därvid på den kyrkliga egen- domen. Religionsfrihetsskäl kan f.ö. up- penbarligen ej åberopas för att frånhända samfund egendom, vilken —- som ifråga om svenska kyrkan är fallet till stora de- lar tillhör samfundet eller dess försam- lingar med äganderätt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

håller inte för osannolikt, att även om banden mellan kyrkan och staten skulle avbrytas, så kan de religiösa aktiviteterna i glesbygderna i framtiden ändå motivera ett ekonomiskt stöd från det allmänna. I dagens debatt har dessa synpunkter mera sällan aktualiserats men när kyrkan skiljts från staten kan problemet framstå i en helt annan dager. Som jämförelse kan tagas det statliga stödet till de politiska partier- na och det planerade stödet till pressen, vilka för tio år sedan inte heller framstod i lika självklar dager som de gör idag. Dessa två stödåtgärder är även ägnade att belysa att stöd från staten i och för sig icke behöver betyda undfallenhet för staten eller att mottagaren av stödet kän- ner sig manad att gå statens ärenden.

Kravet på rätt till religion är i prakti- ken betydligt svårare att uppfylla än kravet på frihet från religion, uttalar domkapitlet i Uppsala.

För den enskilde medborgaren är rätten till religion i de allra flesta fall oupplös- ligt förknippad med faktiskt eller önskat engagemang i ett redan existerande sam- fund. Om villkoren för samfundets exi- stens och verksamhet i väsentlig grad förändras, kan det bli svårt, ja, rent av omöjligt för enskilda och grupper att få kravet på rätt till religion tillgodosett. Detta gäller i hög grad ifråga om Sven— ska kyrkan, där öppenheten med dess stora utrymme för tolerans och frihet är så intimt förknippad med den organisatoriska

och administrativa sidan. Kravet på frihet från religion är i praktiken betydligt lättare att tillgodose. Vad man här framför allt har att iakttaga är, att den som får frihet från religion inte indirekt på ekonomisk väg tvingas sörja för andras religiösa verk- samhet.

Domkapitlet i Linköping erinrar om att det svenska samhället idag lämnar

stöd även till kyrkor och trossamfund som till andra rörelser för deras sam- hällsgagnande eller folkfostrande verksam- het. Trossamfundens ungdomsorganisationer ställes sålunda i paritet med andra ung- domsorganisationer och erhåller stöd allt- efter sin storlek. Även deras bildningsverk- samhet erhåller stöd av stat, landsting och kommun på samma villkor som andra bild— ningsorganisationer. Staten har därvid kunnat behålla sin neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor genom att den fördelat sitt stöd på lika villkor för alla.

Det är i detta sammanhang, som frågan om stödet till Svenska kyrkan får sin be- lysning. Genom dels sin storleksordning dels sin historia och dels sin hittillsvarande och nuvarande organisation har stödet till denna kyrka varit av en annan storleksord- ning än till andra kyrkor och trossam- fund.

Är det ett brott mot »statens neutrali- tet», att den står i ett annat förhållande till en kyrka låt vara på grund av ett historiskt förhållande än till andra?

Om staten otillbörligt gynnar den ena kyrkan på den andras bekostnad, är så förhållandet, annars icke.

Religionsfriheten kräver enligt dom- kapitlet i Växjö

att alla som utträtt ur kyrkan befrias helt från varje kyrkoavgift. Domkapitlet stö- der en sådan reform oavsett om folkbok- föring och kyrkogårdsadministration be- varas som församlingsuppgifter eller över- föras till det kommunala planet. Domka-

pitlet önskar också understryka det ange- lägna i att former sökas för likvärdigt stöd från statens sida till andra trossamfund i vårt land.

Domkapitlet i Lund anser att ställ- ningstagandet till

kyrkans ekonomiska särställning, särskilt beskattningsrätten, beror på hur man tolkar jämlikhetskravet, och statens neutralitet. Det har anförts att de olika livsåskåd- ningarna och religiösa riktningarna kan göra anspråk på att bli lika ställda inför medborgarna. Endast om så blir fallet, kan medborgarna sägas stå inför ett fritt val (jfr Hessler, Statskyrkodebatten, s. 412). Utredningen har framhållit, att reali- serande av kravet på lika behandling av enskilda grupper och samfund ställer åtskil- liga problem (s. 84). Det kan vara svårt att fullt ut realisera.

Domkapitlet vill dock uttala som sin uppfattning, att det inte kan anses strida vare sig mot religionsfriheten eller mot övriga grundläggande politiska friheter om, såsom resultat av politiska viljeyttringar i en demokratisk vald församling, understöd lämnas åt religiösa grupper i former som de kan acceptera. Genom riksdagsbeslut lämnas för närvarande stöd åt de politiska partierna i proportion till deras riksdags- mandat. På motsvarande sätt äger de po- litiskt beslutande organen rätt att besluta om stöd åt den religiösa verksamheten i samhället. Avgörande är att beslutet till- kommer på demokratisk väg. De grupper i samhället som motsätter sig sådana beslut har att söka få ändring i besluten via gängse metoder att påverka den poli- tiska opinionen. Det kan under dessa för- hållanden inte resas principiella invänd- ningar mot att staten som form för sitt understöd väljer att inkassera avgifterna åt kyrkan. Den principiellt sett enda skill- naden mellan att staten av skattemedel beviljar understöd eller att den lämnar sitt stöd genom att indriva kyrkoavgiften är att sistnämnda form icke ekonomiskt be-

tungar andra än kyrkans medlemmar. Från religionsfrihetssynpunkt synes den sålunda vara att föredra. Endast utifrån ett yt- terst abstrakt religionsfrihetsbegrepp lär det kunna hävdas, att en stat skulle vara förhindrad att i demokratisk ordning be- sluta om någon som helst form av stöd åt religiösa samfunds verksamhet. Konstitu- tionsutskottet underströk emellertid 1956, att staten under inga omständigheter kun- de avsäga sig allt ansvar för religiösa an- gelägenheter. (Jfr också utredningens utta- landen i dessa frågor på s. 238—239.)

Ej heller kan göras gällande att stats- kyrkosystemet i vad avser kyrkans ekono- miska särställning strider mot kravet på fri opinionsbildning. Detta krav får inte hindra att politiska viljeyttringar tar sig uttryck i konkreta ställningstaganden från statsmakternas sida, när det gäller bidrag till religiös verksamhet. Det är uppen- bart, att statliga bidrag till olika verk- samheter i samhället av politisk eller ideo- logisk art i den meningen begränsar den fria opinionsbildningen, att de understödda erhåller förbättrade möjligheter att sprida kännedom om sina idéer. Men att av det- ta skäl kräva begränsningar av de poli- tiska organens rätt att bevilja understöd vore att från en annan sida sett begränsa opinionsbildningens frihet, nämligen rätten till politiska viljeyttringar i demokratiska valda församlingar d.v.s. politisk frihet som kanaliserad makt. Opinionsbildningens frihet bör därför preciseras att gälla varje medborgares rätt att utan legala hinder agitera för sin uppfattning, givetvis inom de gränser som ställs av allmänna krav på ordning etc. Utredningens målsättning (s. 84), att de förmåner som erbjudes olika samfund och individer, bör vara lika i den betydelsen att de upplevs som lika värda, kommer lätt i strid med ovan redovisade allmänna principer för tillkomsten av kon- kreta politiska beslut i samhället och är verklighetsfrämmande.

Domkapitlet i Luleå betonar att

adekvata former måste sökas, för att de fria samfunden skall erhålla ett efter deras samfundstyp avpassat stöd för den verk- samhet som genom dem bedrives.

Vi har i vårt samhälle iakttagit, hur allt fastare former skapats för väsentliga funk- tioner i människogemenskapen. Detta har ofta skett genom att samhället har bear- betat och i sina ordningar invävt impulser, som givits av enskilda och sedan utveck- lats i frivilliga arbetssammanhang. Den starka betoning av frivilliginsatsen som ut- märkte 1800-talet, då de fria samfunden i vårt land framväxte, har efterträtts av en tid då man även på frikyrkligt håll ser frivilliginsatsens begränsning. Då det krist- na evangeliet utgör ett ständigt incitament för trossamfunden att tjäna människorna utanför den religiösa gemenskap som de genom sin verksamhet vill bygga upp, växer också ett berättigat behov av stöd för des- sas verksamhet fram.

Tendensen till institutionalisering och benägenheten för samhällsengagemang hos de religiösa samfunden synes sålunda ge belägg för att religionsfrihetsbegreppet inte bör ges sådan innebörd, att en samverkan mellan samhället och trossamfunden för- svåras eller hindras.

Stiftsnämnden i Lund kommer in på principiella frågeställningar vid sin be- handling av de finansiella frågorna i ett A-läge.

Genom församlingarnas karaktär av kommuner med egen beskattningsrätt och genom den utjämning som sker via kyrko- fonden har man en tryggad ekonomisk grundval för den kyrkliga verksamheten. Denna kan sålunda inriktas på sina egent- liga mål utan alltför mycket sidoblickar på de ekonomiska aspekterna.

Eftersom det ofta görs gällande att den statliga uppbörden av kyrkoskatten skulle strida mot religionsfrihetens princip och den principiella likställdhet som bör råda mellan skilda trossamfund i ett demokra- tiskt samhälle, vill stiftsnämnden starkt un-

derstryka vad utredningen på s. 86—87 i slutbetänkandet andragit i frågan om reli- gionsfrihet och ekonomi.

Invändningarna mot A-lägets finansie- ringssystem från principiell och starkt teoretisk _ religionsfrihetssynpunkt bör kunna undanröjas genom partiella reformer av det slag som årets kyrkomöte påyrkat, d.v.s. kyrkoskattens utformning som en pålaga enbart på kyrkomedlemmarna, var- vid utträdda samt juridiska personer skulle helt befrias från avgift till kyrkan.

Svenska kyrkans centralråd uttalar.

Utan tvekan innebär en finansiering via skattsedeln en förmån för det samfund som erhåller sådan. Beträffande frågan om en sådan förmån är förenlig med principen om demokrati och religionsfrihet, anser centralrådet att den icke inskränker men understryker svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka.

Riksförbundet Kyrkans ungdom fram- håller att man är medveten om att en fri kyrka får minskade inkomster, var- för finansieringen av verksamheten er- bjuder problem. Man anser dock

att den principiella syn, som medför ett krav på skilsmässa mellan stat och kyrka, har prioritet framför den ekonomiska frå- gan och att de ev. svårigheter som upp- står får bäras som en konsekvens av kyr- kans vilja att i vårt samhälle fungera som fritt trossamfund. Då ett teoretiskt väl uppbyggt religionsfrihetsprogram kan spo- lieras av ekonomiska svårigheter (s. 86) finns det emellertid ingen anledning att undervärdera de ekonomiska frågornas be- tydelse.

Kyrkomusikernas riksförbund

ansluter sig till Krishnaswamis åsikter, att det ej kan anses diskriminerande med en

allmän kyrkoskatt, om rätt till utträde finns, och dissenters endast debiteras kostnaderna för av kyrkan fullgjorda borgerliga upp- gifter. Inte heller sker inskränkning i reli- gionsfriheten vid en statlig avgiftsindriv- ning. Dock bör i fråga om understöd åt social och annan verksamhet inom visst samfund samma förmån erbjudas andra samfund. Stabila ekonomiska förhållanden bidraget till ett bättre utnyttjande av fri- heten att bedriva religiös verksamhet.

Katolska biskopsämbetet skriver bl.a.

Några reflexioner som utredningen gör i avsnittet om religionsfriheten är av sär- skild betydelse för den katolska kyrkan i Sverige. På sid. 86 påpekas att om ett samfund saknar ekonomiska möjligheter att bedriva sin verksamhet är friheten att ut- öva verksamheten föga värd och att eko- nomiska svårigheter kan spoliera en teo- retiskt väl uppbyggd religionsfrihet. Riktig- heten härav vill biskopsämbetet kraftigt understryka.

Den katolska kyrkan har hittills kunnat genom hjälp från utlandet bygga ut sin organisation någorlunda i takt med invand- ringen. Frånsett den kortsiktiga och provi- soriska karaktären av denna form för fi- nansiering har den en allvarlig följd ur en annan aspekt på religionsfriheten, nämligen den som berörs på sid. 83 i slutbetänkan- det. Den utveckling mot ett vidgat lekman- nainflytande som är önskvärd också inom den katolska kyrkan möter ett av sina svå- raste hinder i beroendet av ekonomisk hjälp från utlandet.

Religionsfrihet innebär enligt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund bl. a.

att alla samfund principiellt skall behandlas lika av staten. Detta är till stor del be- roende av ekonomiska förhållanden och be- handlas därför under senare avsnitt.1

1 Se avsnitt 2.1.5.2.

Folkpartiets kvinnoförbund anför.

Ingen diskussion råder om, huruvida t.ex. Operan eller Moderna Muséet skall få statligt stöd för sin verksamhet. Besö- karna utgör där emellertid en tämligen begränsad grupp. Besökarna i kyrkorna ut- gör en betydligt heterogenare och dessutom större grupp. Samhällsstöd i motsvarande grad bör ges även till denna grupp; detta stöd kommer då även det kyrkliga ung- domsarbetet, den kyrkliga socialvården och utbildningsverksamheten tillgodo. Om nå- gon speciell sekt eller religion skall vara utesluten från denna typ av stöd, bör detta ske efter noggrant och offentligen redo- visade skäl.

Vid kyrkans skiljande från staten blir, uttalar Sveriges socialdemokratiska kvin- noförbund,

frågan om finansieringen av kyrkan den viktigaste att ta ställning till. I en organi- satoriskt fri kyrka enligt alternativ C måste finansieringen ordnas så, att inte religionsfriheten kränkes. Vidare måste en garanti finnas för att en demokratisk ord- ning inom samfunden tryggas. Inför detta kan inte samhället komma ifrån ett ekono- miskt ansvar även för en fri kyrka.

Under rubriken Samfundens ekonomi och statens ansvar framhåller Kristna studentrörelsen i Sverige.

Samhällsutvecklingen under 1900-talet har medfört att kulturell och social verk- samhet som tidigare finansierades på pri- vat våg, av mecenater och filantroper eller av medlemmarna i ideella organisa- tioner, övervägande kommit att betalas över den offentliga budgeten.

I de flesta fall motiveras de offentliga subventionerna av sociala skäl och har ock- så en ekonomiskt utjämnande effekt, även om man med skäl i vissa fall kan ifrågasät- ta huruvida en reell transferering äger rum (exempelvis när det gäller teaterstödet).

Man kan vidare peka på det mång- skiftande stödet till idrotten, och på det statliga partistödet.

Formerna för det offentliga stödet visar betydande variationer. Ett intressant grepp är den beskattningsrätt som Filminstitutet åtnjuter.

Ofta framställs i samband med denna utveckling all kvarvarande insarrrlingsverk- samhet och frivillig filantropi som en rest från ett passerat samhällsstadium och nå— gonting ovärdigt välfärdsstaten.

I nära sammanhang med den skiSSerade utvecklingen står det svenska skattesyste- met, som är anpassat till en dylik omfat- tande skattefinansiering och därför mer än fallet är annorstädes inskränkt skattefrihet för avgifter, gåvor och avsättningar till sociala, kulturella etc. ändamål. Paralleut går också en utveckling mot större möj- ligheter att ta ut fordringar genom inför- sel i lön, liksom också en allmän tendens bort från kontant ekonomi mot andra for- mer för överförande av medel.

Kyrkorna och samfunden är som alla andra berörda av samhällsekonomins för- ändringar, och måste för sin framtidspla- nering ta hänsyn till dessa. Ibland kan det förefalla som om motståndarna till bössin- samlingar och frivillig välgörenhet ville gö- ra ett undantag just för den religiösa verk- samheten, som ensam av alla skulle hänvi- sas till finansiering på detta sätt. Antingen detta nu beror på obetänksamhet eller på ovilja mot de religiösa samfunden, vore det sannolikt olyckligt om dessa åsikter vann förståelse på samfundshåll.

Mot bakgrunden av samhällsekonomins och skattelagstiftningens utveckling ter sig förslag som innebär ett ökat beroende av insamlingar och spontant offrande för tros- samfunden som föga framtidsdugliga. Detta förhållande må sedan välkomnas eller be- klagas.

Frihet till religion hänger enligt Kyrk- liga kvinnorådet

intimt samman med kyrkans möjligheter

att fungera på likartat sätt som hittills d.v.s. med territorialförsarnlingar, där var och en som önskar tillhöra kyrkan har rätt att göra det.

Det är självklart att kyrkans funktions- duglighet i detta avseende kommer att hö- ra intimt samman med hennes ekonomiska resurser. Det är knappast troligt, att en helt fri kyrka på lång sikt skulle kunna fungera i enlighet med ovan framförda synpunk- ter.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser nuvarande skattesystem för dissenters otillfredsställande. Kyrkoskatten kan höjas och därmed den andel, som dissenters har att erlägga, utan att vederbörande har en teoretisk möjlighet att påverka utveckling- en. Det belopp, som skall fördelas, bör en- dast utgöra täckning av kostnader för and- lig verksamhet. Som framgår av utredning- en kan detta praktiskt ordnas så, att folk- bokföringen och begravningsväsendet över- föres till statliga eller kommunala myndig- heter om så anses lämpligt, eller också kan ersättning till kyrkan för dessa uppgifter utgå ur statsmedel, resp. kommunala me- del. Det belopp, som härefter erfordras för kyrkans behov, fördelas mellan kyrkans medlemmar. Avgifter påföres ej personer, som ej tillhöra Svenska kyrkan.

2.1.5.2 Religionsfrihet och statligt ekonomiskt stöd

Kyrka-statutredningen påpekar i kap. 14 att staten ger svenska kyrkan ekonomiskt stöd på olika sätt:

genom beskattningsrätt, viss skattefrihet och statsanslag. Skattefrihet och statsanslag tillkommer också de fria trossamfunden. Dessa har däremot ej beskattningsrätt. Frågan om staten alls skall ge ekono- miskt stöd till samfunden sammanhänger bland annat med principen om religions- frihet och dess innebörd. Principen har så-

som berörts i det föregående ibland ansetts innefatta en statlig neutralitet av innebörd att staten såsom omfattande såväl kyrko- medlemmar som andra medborgare icke skall ge något som helst ekonomiskt stöd åt någon kyrka; ett sådant stöd innebär ju nämligen att även icke-medlemmar stöder kyrkan. I andra debattinlägg har religions- friheten på det ekonomiska området be- gränsats till att avse en lika eller likvärdig behandling av trossamfund och motsvaran- de organisationer. (SOU l968:11 s. 239— 240.)

Utredningen redogör därefter närmare för innebörden av dessa olika former av stöd åt religiös verksamhet samt tar slut- ligen upp vissa religionsfrihetsaspekter.

Frågan vilket slags ekonomiskt stöd —— statlig uppbörd av medlemsavgifter, skatte- frihet för samfunden och deras verksamhet eller direkta statsanslag — som från reli- gionsfrihetssynpunkt framstår som mer el- ler mindre ingripande bör bedömas från såväl medlems- som icke-medlemssynpunkt. Frågan gäller dels om icke—medlem måste deltaga i det ekonomiska stödet, dels till vilka ändamål detta får användas, dels ock vilken statlig insyn och kontroll som åtföl- jer viss stödform.

För icke-medlem innebär skattebefrielse för samfunden, att han indirekt nödgas bi- draga även till religiös verksamhet och kult. Gentemot statsanslag kan, även om de ut- går blott för viss verksamhet, från icke- medlemmar invändas, att anslagen möjlig- gör för samfunden både att påverka män- niskor i viss livsåskådningsmässig riktning och att i ökad omfattning använda frivil- liga medel för kult. Statlig uppbörd av samfundens medlemsavgifter innebär där- emot ej, att icke-medlem ger ekonomiskt stöd åt samfunden. En annan sak är att ett samfund genom att få tillstånd att anlita det statliga uppbördsväsendet kan komma att framstå som jämställt med stat och kommun eller som statligt auktoriserat.

Från medlems- och samfundssynpunkt

kan skattefrihet te sig mera önskvärd än statsanslag, eftersom den ej förknippas med villkor eller kontroll; statlig uppbörd av medlemsavgifter kan föranleda kompetens- regler som inskränker medlens användning. Det ekonomiska värdet av de olika stödfor- merna varierar med utformningen av reg- lerna för stödet men kan allmänt sett för en majoritetskyrka antagas vara störst vid statlig uppbörd. Sådan rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor och bidrag som föreligger i England och USA har dock också ekonomisk betydelse för kyrkor- na.

I sammanhanget bör beaktas att skatte- befrielse för eller statsanslag till vissa kul- turella och andra aktiviteter, t. ex. frivilliga försvarsorganisationer, av en del medlem- mar av kyrkor och samfund kan uppfattas på motsvarande sätt som dylikt stöd till kyrkor och samfund kan framstå för andra. Sålunda kan bidrag till sådana ändamål uppfattas som stridande mot samvetsfrihe- ten. Skyldigheten att delta i det statliga stö- det till andra aktiviteter minskar också möj- ligheten att ge bidrag till det egna samfun- det. (SOU 1968:11 s. 242.)

Religionsfrihetssynpunkter på olika for- mer av statligt ekonomiskt stöd åt reli- giös verksamhet diskuteras av bl. a. läns- styrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Göteborg, Härnö- sand och Luleå, stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, stiftsrådet i Härnösand, Riksförbundet Kyrkans ung- dom, Katolska biskopsämbetet, Mosaiska församlingen i Stockholm, Frikyrkliga studieförbundet, Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund och Högerns ung- domsförbund.

länsstyrelsen i Jönköpings län konsta- terar.

Svenska kyrkan och dess församlingar åtnjuter för närvarande genom lagstiftning

och praxis förmåner i beskattningshänseen- de framför andra trossamfund i ett fler- tal avseenden såväl vid inkomstbeskattning- en som vid arv- och gåvobeskattningen. Förmånerna sammanhänger till största de- len med Svenska kyrkans ställning som en i viss mån statlig institution och skulle alltså falla bort i ett fritt läge. Dessutom åtnjuter medlemmarna i Svenska kyrkan avdrag vid taxeringen till statlig inkomst- skatt för dem påförda församlingsskatter. Även i modifierat A-läge, där motiven för dessa förmåner måhända inte är lika klara som f.n., synes det länsstyrelsen önskvärt att den religiösa verksamheten stödes ge- nom förmåner vid inkomstbeskattningen och vid beskattningen av arv och gåvor. Länsstyrelsen anser det angeläget att nå- gon försämring i nu gällande förmåner icke sker. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om inte de religiösa samfunden borde beredas ytterligare stöd genom samma skattefrihet vid arvsbeskattningen för testamentariska förordnanden som gäller vid gåvobeskatt- ningen för gåvor till kyrkor och stiftelser med religiöst ändamål.

Det bör av principiella skäl övervägas att bereda samtliga religiösa samfund av någon betydenhet och med viss organisato- risk stadga samma förmåner som svenska kyrkan, möjligen med undantag för avdra- get för församlingsskatter (avgifter). Om denna förvandlas till en medlemsavgift en- ligt vad först ifrågasattes, kan överhuvud avdragsrätten för densamma bli princi- piellt tveksam. Den kommer då i liknande ställning som den i olika sammanhang fö- reslagna avdragsrätten vid inkomstskatten för gåvor till religiösa och ideella ända- mål. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening omprövas i detta sammanhang där- vid åtskilligt talar för att den hittillsva- rande negativa inställningen till denna av- dragsrätt mjukas Upp; avdraget bör dock maximeras.

Enligt domkapitlet i Uppsala utövar staten sin religionsvårdande funktion bäst bl.a.

genom att tekniskt hjälpa kyrkan till en finansieringsmetod, som å ena sidan an- knyter till den kyrkokommunala traditio- nen, samtidigt som den å andra sidan ges en sådan utformning, att den icke ekono- miskt drabbar medborgare, som önskar stå utanför kyrklig verksamhet.

Finansieringen sker lämpligen genom en kyrkoavgift, som påföres den kyrkotillhöri- ges skattsedel och vidarebefordras genom skattemyndigheternas försorg. Denna av- gift bör av principiella skäl icke vara av- dragsberättigad på inkomstdeklarationen. Ett finansieringssystem, som förutsätter av- dragsberättigade gåvor och aktivitetsbidrag, skulle enligt domkapitlets mening strida mot principen om religionsfrihet, emedan ett dylikt system innebure ett skattebort- fall, som indirekt drabbade personer, som inte vill stödja religiös verksamhet. Bort- sett ifrån den inskränkning i religionsfri- heten, aktivitetsbidrag och skattefria gåvor medför, kan denna form av finansiering också resultera i en ekonomisk styrning av den kyrkliga verksamheten i icke önskvärd riktning.

Domkapitlet i Linköping anför.

Den punkt, där man främst funnit Svens- ka kyrkan äga ett »privilegium» i förhål- lande till andra kyrkosamfund, är denna kyrkas rätt att uppbära kyrkoskatt efter ungefär samma principer, som gäller för annan obligatorisk skatt.

»Kyrkoskatt» och »beskattningsrätt» är ord, vilka blivit negativt värdeladdade i den allmänna diskussionen. De har fått betydel- sen av pålagor ovanifrån drabbande alla. pålagor vilka man ej kan undfly. På vissa punkter är detta riktigt. De s.k. >>juridiska personerna» d.v.s. företag, aktiebolag o. a. är t. ex. under alla omständigheter skyldiga att betala kyrkoskatt. Indrivningsförfaran- det gäller även kyrkoskatten. Den som ej kan eller vill betala kyrkoskatt, uppföres på restlängd. Personer, som utträtt ur Svenska kyrkan och ej önskar vara hennes medlem- mar, är trots detta skyldiga att betala

60 % av kyrkoskatten, vilket anses mot- svara kyrkans arbete med folkbokföringen och begravningsväsendet. Även om skatten för dessa båda ändamål utgör en s. k. »bor- gerlig» del av kyrkoskatten, kan dessa per- soner t.ex. vid en kostsam kyrkorestaure- ring eller kyrkonybyggnad _ då en höj— ning av skatten erfordras — bli tvingade att vara med om att betala skatt till den direkta församlingsverksamheten. Kyrko- skatten har såväl ur religionsfrihetssynpunkt som ur aspekten statens neutralitet vissa drag som ej överensstämmer med religions- frihetsprincipen.

Om kyrkans finansiering sker genom medlemsavgifter bortfaller de nu nämnda invändningarna. Medlemsavgiften är per- sonlig: Ingen juridisk person skall betala sådan avgift. Den är frivillig: Endast kyr- komedlem erlägger den. Den är tidsbegrän- sad: Den upphör, när den som erlagt den, ej längre önskar tillhöra kyrkan.

Att kyrkans medlemsavgifter under des- sa förutsättningar skulle kunna uppbäras av samhället i samband med dess egen uppbörd betyder ej att medlemsavgiften därmed förvandlas till skatt. Den erhåller endast samma ställning som frivillig för- säkringsavgift eller avgifter, som man öns- kar betala via statens intressekontor. Den uppbäres endast för deras räkning som så önskar och erhåller ingen annan ställning än som serviceåtgärd för dem. Statens neutralitet kan ej anses kränkt genom att den åtager sig ett sådant uppbördsuppdrag.

Som delvis framgått av avsnitt 2.l.l.2 uttalar domkapitlet i Göteborg.

Även om det, såsom av utredningen framhålles, kan diskuteras om det strider mot religionsfriheten, att samhället nödgar vissa medborgare att med skattemedel un- derstödja en religiös verksamhet, som de ogillar (de flesta medborgare måste ju i ett modernt samhälle med sina skatter under- stödja verksamheter, som de ogillar), så finner domkapitlet det dock på det religiösa området angeläget, att ingen medborgare

genom statliga åtgärder nödgas ge ekono- miska bidrag till en kyrka, vars budskap han måhända radikalt avvisar. Kyrkans ekonomi bör ordnas så, att endast kyrko- medlemmar erlägger de avgifter, varmed kyrkans religiösa verksamhet bestrides. Domkapitlet vill därför ansluta sig till det av kyrkomötet framlagda reformprogram- met och understryker angelägenheten av en utredning beträffande ändrade regler rörande skatt från juridiska personer samt skatteutjämningsbidrag till de kyrkliga kom- munerna, syftande till en sådan omläggning som tillgodoser ovannämnda önskemål.

Kyrkans finansiering bör enligt dom- kapitlet i Härnösand

bestämmas av framförallt två faktorer: 1) Den bör inte kollidera med religionsfrihe- ten för den enskilde. 2) Den bör ordnas tekniskt så, att den utan att inveckla kyr- kan i komplicerade ekonomiska transaktio- ner ger effektiva arbetsmöjligheter.

Ur den enskildes synpunkt måste statliga aktivitetsbidrag, avdragsrätt för kyrkoskatt eller rigorösa bestämmelser ifråga om kyr- kans egendom och frivilliga kyrkoavgifter kollidera med både ett tolerant engagemang i kyrkan och med möjligheten att stå utan- för. Ovannämnda former för finansiering har det gemensamt, att de antingen tvingar icke kyrkligt intresserade att direkt eller indirekt bekosta religiös verksamhet eller riskerar att lägga det kyrkliga inflytandet i händerna på den grupp, som genom sina frivilliga avgifter, bidrag och gåvor ekono- miskt svarar för den kyrkliga aktiviteten. Den kyrkomedlem, som har en avvikande mening i förhållande till den grupp, som skulle bestämma över finansieringen och därigenom indirekt över den kristna verk- samheten, löper risk att inte behandlas med tillbörlig tolerans.

För kyrkans del innebär aktivitetsbidra- get en fara för snedvridning av verksamhe- ten. Församlingarna kan förmodas komma att inrikta sig på just de aktiviteter, som ger statliga och kommunala bidrag. De frivilliga avgifterna kan visserligen leda

till en aktivisering av de grupper, som ge- nom en sådan finansieringsmetod får ökat inflytande. Men i stort kan man på goda grunder räkna med att detta sätt att finan- siera kyrkan får en reducering av hennes arbetsmöjligheter till följd, särskilt i om- råden med svagt befolkningsunderlag. Av- dragsrätten innebär snarast en förmån för kyrkan, men av principiella skäl bör kyrkan med hänsyn till religionsfriheten avstå från denna rätt. I praktiken torde detta komma att betyda mycket litet, eftersom de flesta medborgare vid ett bevarat samband med staten kommer att behålla sin kyrkotillhö- righet som hittills.

Med hänsyn till ovanstående synes ingen form för kyrkans ekonomisering bättre till- godose religionsfriheten och kravet på at- betsmöjligheter för kyrkan än det nuvaran— de systemet med kyrkokommunal beskatt- ning med den modifieringen, att avgiften till kyrkan markeras särskilt på skattsedeln och upphör att vara avdragsberättigad. I stället bör en komplettering på stifts- och riksplan ske, så att stifts- och rikskyrklig verksamhet kan bedrivas med för ändamå- let särskilt utdebiterade medel.

Organisatoriskt förutsätter denna form för finansiering ett bibehållande av den kyrkokommunala organisationen enligt för- samlingsstyrelselagen och en uppbyggnad av stiftsråds- och stiftstingsorganisationen, kyrkomötet och kyrkostyrelsen i enlighet med 1968 års kyrkomötes beslut. Den kyr- kokommunala organisationen tar inte bara ekonomiskt ansvar utan svarar också för betryggande kontroll av administration och förvaltning.

Frågan om juridiska personer i framti— den skall befrias från kyrkoskatt kan inte besvaras entydigt med hänvisning till reli- gionsfrihetslagen. Ett företag som juridisk person kan inte kränkas ifråga om tros- och samvetsfrihet. Den aspekten faller i stort sett bort ur bilden. Ser man däremot på beskattningen som en sanktion från samhällets sida i syfte att säkerställa reli- gionsvård i vårt samhälle, är det svårt att finna bärande argument för en skattebe- frielse i detta avseende för juridiska perso-

ner. Dessa får som bekant skattevägen även hjälpa till att finansiera socialvård, kultu- rella aktiviteter o.s.v. De komplikationer, som likväl finns beträffande juridiska per- soners skatteplikt till kyrkan, bör göras till föremål för närmare utredning, varvid man även bör observera den person- och samhällsservice kyrkan ger direkt eller in- direkt åt de flesta av våra juridiska per- soner.

Under rubriken Val med utgångspunkt i ekonomiska förutsättningar skriver dom- kapitlet i Luleå bl.a.

Om kyrkan skall kunna utföra sin gär- ning i vårt land, måste ekonomiska förut- sättningar finnas. Det är uppenbart, att sådana angelägenheter som i en gången tid bekostades genom insamlingar eller ge- nom direkta utlägg från dem som önskade vissa tjänster nu i allt större utsträckning har kommit att finansieras genom det aH- männas försorg. Exempel härpå är det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och i viss mån det ifrågasatta stödet till dags- pressen. Genom vår sociala lagstiftning har också den direkta utgiftssektorn i den privata ekonomien smalnat. I samma mån har medborgarnas skatteutgifter ökat.

Då vi sålunda har fått ett samhällssystem som innebär att den offentliga sektorn mer och mer breddas, synes det bli en tid av mycket svår omställning för kyrkan, om hon skulle helt kopplas över till den pri- vata sektorn, när det gäller finansieringen av hennes arbete.

Finansiering genom anslag till kyrkan från statens sida har väl emellanåt fram- hållits vara diskutabel med hänsyn till reli- gionsfrihetens krav. Dock synes så vitt- gående förändringar ha inträffat, när det gäller statligt stöd till olika säraktiviteter inom vårt samhälle, att man inte kan tala om att kyrkan genom att åtnjuta stöd för sitt arbete nu försätts i någon särställning.

Den skattefrihet som för närvarande rå- der kan också ut religionsfrihetssynpunkt försvaras med hänvisning till att den gäller

även andra allmännyttiga funktioner. Det ur religionsfrihetens synpunkt mest invänd- ningsfria sättet för finansiering av kyrkans verksamhet är enligt domkapitlets mening, att kyrkan i fortsättningen tillerkännes rätt att för sitt arbete av sina medlemmar utta- ga medlemsavgift på det sätt varpå avgift utgår till exempelvis sjukförsäkringen. En annan intressant parallell, även om i sam- manhanget vissa tekniska olikheter kan noteras, är den licensavgift som f. n. utgår för innehav av radio- och TV-apparat.

Stiftsnämnden i Lund avvisar direkta ekonorrriska bidrag från staten till sam- funden.

Utredningen ställer sig (5. 203) på goda grunder skeptisk till statsbidrag såsom en på längre sikt mera bärande faktor i budgeten för en fri kyrka. Även under en övergångstid bör en sådan form för stödet åt kyrkan om möjligt undvikas, då den därigenom inte kommer att vänja sig vid att själv bära ansvaret för sin ekonomi. Detta skulle lättare kunna ske om staten i stället, åtminstone under en övergångstid, biträdde kyrkan med uppbörden av med- lemsavgifterna. Medlemmarna skulle då under själva övergångstiden vänjas vid en avgiftsfinansiering av den kyrkliga verk- samheten. Skulle ett sådant uppbördsförfa- rande även sedermera anses praktiskt därest en majoritet av folket kvarstår som kyrko— medlemmar, torde steget från B-läge till C-läge vara överflödigt. Att hävda att sta- tens neutralitet i livsåskådningsfrågor gör en sådan medverkan vid uppbörden omöj- lig redan i övergångsskedet är alltför myc- ket sagt med hänsyn till de förpliktelser staten dock genom det historiska samban- det får anses ha gentemot folkkyrkan, till dess att denna utrustats med möjligheter att stå på egna ben. Och i ett senare skede kan ju neutraliteten lika väl ta sig uttryck i att staten lämnar motsvarande eller lik- värdigt biträde åt andra trossamfund. Sta- ten lär ju svårligen kunna frikopplas från allt ansvar för religiös verksamhet i vårt

land. Under sådana förhållanden finner stiftsnämnden det vara riktigast, att staten lämnar svenska kyrkan och övriga samfund stöd av sådant slag som huvudsakligen har karaktären av en juridisk och teknisk med- verkan för att underlätta finansieringen av verksamheten. Sådant bistånd bör kunna ges utan alltför omfattande villkor som inkräktar på samfundens självbestämmande. Direkta ekonomiska bidrag från staten till enskilda samfund kan däremot komma att åtföljas av en reglering som mera direkt ingriper i samfundets liv. Dessutom inne- bär ju statsbidrag till kyrkornas verksam- het att också andra än medlemmarna av kyrkan tvingas att ekonomiskt bidraga till hennes verksamhet och kan därför väcka principiella betänkligheter.

Frågan om religionsfrihet hänger sam- man med frågan om kyrkans finansie- ring, påpekar svenska kyrkans centralråd.

Ett studium av utredningen på denna punkt motiverar enligt centralrådet ett för- ord för en finansiering via skattsedeln. Ur såväl rättvisesynpunkt —— avgift i förhål- lande till inkomst — som ur religionsfri- hetssynpunkt med rätt för den som utträtt ur kyrkan till full skattebefrielse, är en utdebitering att föredraga framför syste- met med t.ex. aktivitetsbidrag. Dessa skulle i så fall utgå på statsskatten, vilket skulle innebära att personer som är mot- ståndare till en kristen uppfattning, skulle vara skyldiga att betala till något, som de anser vara stridande mot sin övertygelse.

Riksförbundet Kyrkans ungdom föror- dar aktivitetsbidrag, men framhåller sam- tidigt att frågan behöver utredas ytter- ligare.

För den händelse medlemsavgifterna skulle uttagas av kyrkan själv utan statlig medverkan föreligger sannolikt större risk för inkomstbortfall genom uteblivna med- lemsavgifter kanske fr.a. från den grupp som utredningen benämner de »livsåskåd-

ningsmässigt indifferenta» som av olika skäl inte utträtt ur kyrkan. De tycks ha accepterat ett automatiskt uttag via skatt- sedeln men kan sannolikt inte i många fall antas vara beredda till det extra besvär som erläggandet av medlemsavgifter genom en eller flera särskilda inbetalningar med- för. Av detta skäl men också av andra -— framför allt samhällets ansvar för det reli- giösa livet kan det vara anledning att pröva frågan om aktivitets- eller statsbi- drag till kristen verksamhet. Ett sådant bidrag skulle då utgå till alla samfund på lika villkor. Ur principiell synvinkel kan detta motiveras lika väl som att staten till- låter sig att med statsbidrag stödja ung- doms- och studieverksamhet inom skilda religiösa, politiska och andra organisatio- ner, stödja konstnärlig verksamhet o.s.v. Detta förhållande neutraliserar innebörden av vad utredningen anför på s. 240 om att sådant stöd skulle innebära ett brott mot religionsfriheten därigenom att icke-med- lemmar skulle stödja kyrkan. Om det kan anses rimligt att med skattemedel under- stödja t.ex. politiska organisationers verk- samhet, gentemot vilka enskilda skattebe- talande medborgare kan vara kritiska, finns ingen anledning att inte samma princip skulle gälla också för religiös verksamhet. Sådana bidrag kan motiveras bl.a. av vad utredningen anfört t.ex. på s. 85, 90 och 243 om att staten »under inga villkor» (konstitutionsutskottet 1956) kan avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. Invändningen att man genom ett sådant bidrag skulle stå inför en statlig samfunds- kontroll och därmed endast få ett slags variant av statskyrkosystemet kan tillbaka- visas med hänvisning till att flertalet fria samfund uppenbarligen utan principiella eller praktiska svårigheter tillgodogör sig statsbidrag för ungdomsverksamhet, fritids- grupper, studiecirklar o.s.v. Bidragsbe- stämmelserna bör m.a.o. kunna utformas så att religionsfrihets- och andra rimliga självständighetskrav inte träds förnär. Bi- drag av denna typ kunde exempelvis utgå till områden som vetter mot det allmänt kulturella, som musikväsendet och kyrko-

byggnader, till grenar av kyrkans sociala verksamhet o.s.v. Utredningen har på s. 193 antytt områden till vilka statsbidrag skulle kunna utgå. Riksförbundet anser emellertid att frågan om detta slags med- lemsavgift behöver penetreras betydligt grundligare som ett viktigt led i strävan att undersöka vägar som är lämpliga för en fri kyrkas finansiering.

Från katolsk synpunkt, skriver Katol- ska biskopsämbetet,

finns inga principiella invändningar mot kyrklig beskattning eller mot statlig med- verkan vid dylik. Formerna för ett even- tuellt samhälleligt stöd till kyrkor och sam- fund är dock en helt och hållet politisk fråga. I ett samhälle som förklarar sig vara sekulärt kan kyrkor och samfund inte resa krav på bistånd på andra grunder än dem som gäller för idérörelser, intresseor- ganisationer eller kulturell verksamhet i allmänhet. Omvänt bör då rimligen heller inte religionsfrihetens princip utläggas så, att religiös aktivitet och religiös gruppbild- ning diskrimineras i förhållande till jäm- förliga verksamheter och organisationer.

Vare sig man nu jämför med svenska kyrkans ekonomiskt tryggade ställning eller med det snabbt expanderande samhälle- liga stödet till snart sagt all social, kul- turell och konstnärlig verksamhet framstår den katolska kyrkan i Sverige som extremt vanlottad. Eftersom en riktpunkt för hela utredningsarbetet varit en mera markerad statlig neutralitet gentemot skilda samfund och därav följande större ekonomisk jäm- ställdhet mellan dessa, förefaller det vara rimligt att även en lösning i huvudsak efter alternativ A medför förbättringar för öv- riga samfund.

De katolska och ortodoxa kyrkorna, som arbetar under mycket svårare ekonomiska förhållanden än exempelvis de svenska fri- kyrkorna, har till skillnad mot dessa inga principiella betänkligheter mot statlig med- verkan vid upptagande av medlemsavgifter. A-lägesanhängarna synes i allmänhet vilja

ersätta beskattningsrätten med statlig upp- börd av medlemsavgifter, och många me- nar att en sådan möjlighet i så fall borde stå öppen också för andra samfund. De katolska och ortodoxa kyrkorna är själv- fallet intresserade av en sådan ordning kombinerad med ett återinförande i folk- bokföringen av anteckning om konfessions- tillhörighet. Den omständigheten att vissa samfund till äventyrs inte vill utnyttja en sådan ordning kan inte rimligen utgöra något skäl för att såsom skedde 1951 — icke ge andra samfund, som har intresse därav, denna möjlighet.

De frikyrkliga samfunden har länge käm- pat för att vid inkomstbeskattningen avgif- ter och gåvor till församlingarna skall vara avdragsgilla och ansett att denna form av statligt stöd till samfunden i första hand borde komma i fråga. Med den sam- hällsutveckling vi haft och det skattesystem vi har i vårt land synes det omöjligt att sådan avdragsrätt skulle kunna få en an- nat än marginell betydelse. Där den spelar en huvudroll, såsom i USA, ingår skatte- friheten i ett större system av privatfinan- siering och skatteexemption för stöd åt so- cial, kulturell och konstnärlig verksamhet.

Om avdragsrätten betraktas ur en mera begränsad rättvisesynpunkt, ter det sig orimligt att kyrkoskatten till svenska kyr- kan skall vara avdragsgill men inte avgif- ter till andra samfund. Kritik riktas stund- om mot den katolska kyrkoledningen i vårt land, som inte av statsmakterna lyckats utveckla en så självklar rättighet åt Sveri- ges katoliker.

Den stundom, även av departementsche- fen, framförda tanken att statligt bistånd till de religiösa samfunden skulle föra med sig att samma fördelar borde komma and- ra sammanslutningar till del, är svårt att förstå. Det har ju aldrig varit fråga om att samfunden skulle komma i åtnjutande av stödet till teaterverksamheten eller idrotten. Hittills har ju det statliga och kommunala stödet byggts ut på alla jämförliga områ- den med ett påfallande undantag för reli- giös verksamhet och religiösa grupper utan-

för svenska kyrkan. Varför skulle, om sam- funden äntligen kommer i åtnjutande av samhälleligt stöd, just detta skapa prejudi- kat och precedensfall?

Tidigare var det väl en vanlig uppfatt- ning att direkta statsbidrag krävde en mera allmän kulturell, social eller konstnärlig målsättning för verksamheten. Under se- nare år har vi dock sett hur teaterns politi- sering och accelereringen av statliga och kommunala bidrag gått hand i hand. Dess- utom har statsbidraget till de politiska par- tierna för många ställt frågan i en helt ny belysning dels genom att stödet här ut- går till »propaganda», dels genom att det inte är förbundet med krav på insyn och kontroll.

De bidrag till samfunden som nu utgår — exempelvis bildningsförbunden, såsom kommunala bidrag till lokaler för ungdoms- verksamhet eller från allmänna arvsfon- den -— har i synnerligen ringa utsträckning kommit katolsk eller ortodox verksamhet till godo. Samma sak gäller det icke ovik- tiga stödet till idérörelserna som går till deras folkhögskolor. De rörelser som fun- nits med i den svenska samhällsbilden till- räckligt länge för att ha anpassat sina verk- samhetsfor—mer till vårt folkrörelseestablish- ment gynnas starkt av denna ordning i för- hållande till invandrarkyrkorna med deras mera akuta behov av hjälp.

Alla former av rena aktivitetsbidrag, vare sig de utesluter den rent religiösa verk- samheten eller ej, har emellertid en olyck- lig konserverande eller retarderande effekt. Är det långt till präst och kapell kommer folk inte så lätt till gudstjänsten och barnen inte så ofta till undervisningen, och då skulle det heller inte bli så stora bidrag till flera kapell eller präster. Skall rätt- visa skipas, måste alltså också något slags behovsgrunder erkännas.

Hittills har kyrkor och religiös verksam- het varit utsatta för en massiv diskrimine- rande särbehandling i invandrings- och mi- noritetspolitiken. Det visar sig, som ovan anförts, i planerna för stödundervisning åt invandrarnas barn. Men ett ännu mera på- fallande exempel är bannlysningen av reli-

giösa informationer från invandrartidning- arna, vilkas text eljest har karaktären av textreklam för alla möjliga institutioner och företag. Nyligen har dock några ini- tiativ tagits som antyder, att det kanske kan bli möjligt att i framtiden också ge statsbidrag till religiös verksamhet bland invandrarna. Den parlamentariska kom- mitté som skall behandla de vidare socia- la och kulturella aspekterna på invand- ringspolitiken kommer uppenbarligen att få ta ställning till frågan om religionens likabehandling.

Mosaiska församlingen i Stockholm erinrar om att man vid skilda tillfällen framhållit

den svåra ekonomiska belastning det in- nebar att långvarig praxis med avdragsrätt för avgifter till de mosaiska församlingar- na vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändrades genom en lag- stiftningsformulering, som sannolikt icke avsåg sådan konsekvens. Församlingen har hävdat att avgifter, i vart fall till den del dessa avser kostnaderna för en för trossam- fundet nödvändig och självklar verksamhet, bör bli avdragsgilla vid beskattning till statlig inkomstskatt. Församlingen vill i fö- revarande sammanhang erinra om sagda förhållanden och hemställa, att församling- arna beredes möjlighet att närmare utveck- la sina synpunkter. Här må också hänvisas till bifogade transumt av församlingarnas yttrande över dissenterlagskommitténs be- tänkande med förslag till religionsfrihetslag m.m.

Också Frikyrkliga studieförbundet äg- nar stor uppmärksamhet åt frågan. För- bundet

är övertygat om att C-läget också i ekono- miskt avseende rymmer sådana möjlighe- ter, att önskemålet om positiv samverkan mellan stat och trossamfund kan tillgodo- ses inom ramen för detta alternativ. För- bundet anser sig inte på grundval av det

utredningsarbete som hittills gjorts kunna ta ställning för något visst av de olika sys- tem för ekonomiskt stöd som i skilda sam- manhang skisserats. Förutsättningarna och konsekvenserna av de olika systemen bör enligt vår uppfattning ytterligare klarläg- gas.

Det kan vid en sådan ytterligare pröv- ning av olika former för statligt ekono- miskt stöd till samfunden vara befogat att dra paralleller mellan samfunden och de ideella folkrörelserna, med vilka samfun- den i väsentliga avseenden har åtskilligt gemensamt. Folkrörelserna har i vårt land tillmätts utomordentlig betydelse ur sam- hällets synpunkt, inte minst till följd av sina positiva insatser i förmedlandet av en praktisk och principiell demokratisk skol- ning. Trossamfunden, som i flera fall själva är folkrörelseförankrade, har spelat en lik- nande roll. Vi finner det fördenskull vara mycket värdefullt att departementschefen i sina direktiv påpekat vikten av att den kommande parlamentariska utredningen be- aktar samfundens betydelse som främjare av de demokratiska värdena. Parallellen kan med fördel avse också formerna för samhällets ekonomiska stöd.

För väsentliga delar av sin verksamhet erhåller såväl de ideella folkrörelserna i stort som de kristna samfunden —— och övriga organisationer i vårt samhälle -— statligt stöd som utformats som aktivitets- bidrag. Detta gäller t. ex. studiearbete, ungdomsverksamhet och u-hjälp. Studieför- bundet, som har stor erfarenhet av hur arbetsmöjligheterna ter sig under en sådan samverkan med staten, anser att denna form av samverkan skulle kunna byggas ut ytterligare ifråga om de delar av samfun- dens verksamhet som ur samhällets syn- punkt är av positiv betydelse.

Vid övervägandet av det alternativ som C-läget innebär har frågan om Svenska kyrkans fortsatta beskattningsrätt, eller som ersättning för denna statlig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter, intagit en framskjuten plats. Enligt vår uppfattning kan statlig medverkan vid uppbörd av med- lemsavgifter tänkas under förutsättning att

likvärdiga möjligheter skapas för samtliga trossamfund. Därvid är det av vikt att man finner sådana former för både be- stämning av medlemsavgifternas relation till medlemskapet och avgiftens uppbörd som tillgodoser olika samfunds berättigade önskemål. Möjligheten att införa en sam- fundsavgift som inte presumerar direkt medlemskap utan efter särskild registrering av främjare eller sympatisörer kan betalas också av dessa bör ytterligare prövas.

Också direkta statsbidrag bör enligt vår uppfattning kunna tillämpas utan att en för samfunden svåracceptabel kontroll be- höver ifrågakomma. Det statliga stödet till de politiska partierna utgör här en intres- sant parallell.

Avdragsrätt för gåvor till religiösa ända- mål erbjuder också en möjlighet till finan- siering av samfundens verksamhet, vars konsekvenser bör prövas ytterligare.

Enligt vår uppfattning erbjuder inget av dessa alternativ ensamt lösningen av samfundens ekonomiska problem. Olika kombinationer av de olika systemen bör därför prövas.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund anför.

Staten, som enligt tidigare definition inte kan ställa sig neutral till religiös verksam- het i allmänhet, skall även ekonomiskt kun- na stödja vissa kyrkliga aktiviteter. Hit hör studieverksamhet, barn- och ungdomsverk- samhet (söndagsskolorna bör medräknas) och all social verksamhet.

De förmåner i form av skattebefrielse som Svenska kyrkan och frikyrkosamfun- den åtnjuter bör de naturligtvis få behålla. Enskilda medlemmar i trossamfund bör få möjlighet att göra skatteavdrag för med- lemsavgift och för gåvor till kyrkliga än- damål det senare upp till ett visst maxi- merat belopp. Detta skulle indirekt påver- ka kyrkornas ekonomiska ställning i positiv riktning, eftersom medlemmarnas möjlig- het att ge bidrag ökar.

_ _, car.-nr;-

Högerns ungdomsförbund konstaterar att kommunalskatten får

i dess helhet avdras vid deklaration, d.v.s. också kyrkoskatten. Men en person som ger bidrag till exempelvis en frikyrka har inte rätt att göra avdrag för denna med- lemsavgift till sitt samfund. Man kan allt- så säga att Svenska kyrkan och dess med- lemmar är gynnade på denna punkt f.n.

2.1.5.3 Religionsfrihet och skatteutjämningsbidrag

I samband med att kyrka-statutredningen i kap. 12 diskuterar den ekonomiska ef- fekten av nuvarande system med skatte- utjämningsbidrag u'll kyrkliga kommuner, tas också vissa religionsfrihetsaspekter upp. Utredningen anför bl. a.

Eftersom dessa bidrag utgår av statsme- del deltager även den, som utträtt ur Sven- ska kyrkan, via statsskatten, i finansieringen av bidragen och därmed av den kyrkliga verksamheten och erhåller alltså icke den skattenedsättning med 40 procent, som han skulle ha fått om bidragen finansierats med den allmänna kyrkoavgiften. I och för sig är angivet förhållande icke något unikt. Av statsmedel bestrides sålunda sedan lång tid tillbaka utgifterna exempelvis för dom- kapitlen och kyrkomötet, vilka organ jämte statliga uppgifter har även kyrkliga sådana. Nämnda utgifter är emellertid relativt obetydliga i jämförelse med skatteutjäm- ningsbidragen, vilka enligt ovan totalt upp- går till cirka 62 milj. kr för år. Den prin- cipiella invändning som kan göras mot en finansiering av kyrkliga utgifter över stats- budgeten i stället för över kyrkofonden, synes därför numera ha vunnit ökad tyngd. (SOU 1968:11 s. 187.)

Riksrevisionsverket samt domkapitlen i Lund och Göteborg instämmer i utred- ningens synpunkter. Sålunda uttalar riks- revisionsverket.

I samband med behandlingen av skatte- utjämningsbidragen har utredningen antytt ett spörsmål av principiellt intresse. Om bidragen utgår av statsmedel, deltager även den som har utträtt ur kyrkan i finansie- ringen av den kyrkliga verksamheten och erhåller alltså inte den skattenedsättning med 40 procent, som han skulle ha fått, om bidragen finansierats med den allmän- na kyrkoavgiften (sid. 187). Om kyrkofon- den skulle bestrida kostnaderna även för skatteutjämningsbidragen, skulle detta en- ligt utredningens beräkningar innebära en utdebitering av allmän kyrkoavgift med yt- terligare 10 öre per skattekrona, varigenom öretalet skulle uppgå till maximigränsen 20 öre. Riksrevisionsverket finner. sig böra förorda det sistnämnda alternativet.

Domkapitlet i Lund ifrågasätter från religionsfrihetssynpunkt

om inte nuvarande skatteutjämningsbidrag, som utgår av statsmedel i form av tillskott till församling, pastorat eller annan kyrk- lig samfällighet med låg skattekraft, borde överflyttas på kyrkofonden och således be- stridas enbart av kyrkomedlemmar. I prin- cip bör andra skattebetalare än kyrkomed- lemmar inte betungas med de tämligen be— tydande bidrag som genom denna skatteut- jämning utgår till kyrklig verksamhet.

Domkapitlets i Göteborg synpunkter har framgått av avsnitt 2.1.5.2.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i J önkö- pings län och stiftsnämnden i Härnösand har en mer reserverad inställning.

Kammarkollegiet anför sålunda.

Vad vidare angår de tidigare nämnda skatteutjämningsbidragen har utredningen antytt (s. 187 högra sp.) att dessa bidrag kan uppfattas som stridande mot religions- frihetsprincipen eftersom de utgår av stats- medel och sålunda betalas av medborgarna

i gemen, alltså även av dem som utträtt ur kyrkan. En sådan uppfattning förefaller kollegiet innebära att man driver religions- frihetsprincipen väl långt. Bidragen utgår ju inte bara av de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna, varav en mycket obetydlig del härrör från personer som ut- trätt ur kyrkan, utan av statens inkomster över huvud taget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län refere- rar till utredningens uppgift att skatteut- jämningsbidragen under år 1966 uppgick till drygt 62 milj. kr.

Bidragen utgår av statsmedel och bestri- des sålunda även av dem som utträtt ur svenska kyrkan. Utredningen har framhål- lit att med hänsyn till bidragens storlek de principiella invändningar, som kan göras häremot, vunnit ökad tyngd. Förhållandet måste anses vara i viss mån otillfredsstäl- lande och i och för sig onödigt, då fi- nansieringen synes kunna ske över kyrko- fonden och därvid enbart belasta kyrkans medlemmar. Härvid kan en höjning av kyrkoavgiftens maximum bli aktuell. — Länsstyrelsen vill dock inte utan vidare förorda denna reform, då det kan finnas skäl för att även icke-medlemmar svarar för vissa utgifter, som i särskilt hög grad drabbar många skattetyngda församlingar länsstyrelsen tänker särskilt på under- håll och restaurering av kyrkobyggnader, som även har en allmänt kulturell motive- ring.

Stiftsnämnden i Härnösand säger.

Utredningen har (sid. 186—187) tagit upp frågan om kyrkofondens framtida an- vändning och därvid påpekat, att det skat- teutjämningssystem, som tillämpas från och med år 1966, medfört, att angelägen- heten av en allmän skatteutjämning genom kyrkofonden numera minskat i styrka. Så- som utredningen samtidigt påpekat innebär skatteutjämningsbidragen åt de kyrkliga kommunerna, att även den som icke är

medlem i kyrkan via statsskatten deltar i finansieringen av den kyrkliga verksamhe- ten. Utredningen framhåller, att den prin- cipiella invändning ur religionsfrihetssyn- punkt, som kan göras mot finansiering av kyrkliga utgifter över statsbudgeten i stål- let för över kyrkofonden, numera då skatteutjämningsbidragen uppgår till cirka 62 miljoner kronor för år vunnit ökad tyngd. Principen, att den som icke är med- lem i kyrkan icke heller skall vara tvungen att bidraga till dess verksamhet synes med- föra, att all skatteutjämning mellan försam- lingarna bör ske över kyrkofonden. Vid be- dömningen av denna fråga bör emellertid, som domkapitlet framhållit i sitt yttrande, hänsyn tagas till glesbygdsförsamlingarnas behov av kyrklig service.

2.1.6 Medlemskapsfrågor

I fråga om medlemskap i svenska kyr- kan gäller i allmänhet att den enskilde vid födseln inträder i svenska kyrkan på grund av att båda eller en av för- äldrarna tillhör denna. Den som seder- mera inte önskar vara medlem i kyrkan måste anmäla sitt utträde. Den som för- värvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan ska utan särskild ansökan upptas i kyrkan om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. 1968 års kyrkomöte har emellertid utta- lat sig för att medlemskapet i kyrkan i princip grundas på dopet. Kyrka-statutredningen tog i det sär- skilda religionsfrihetsbetänkandet (SOU 1964:13) upp en rad medlemskapsfrågor. Utifrån individens religionsfrihet i sam- hällslivet behandlades sålunda frågor- na om medlemskap vid födseln eller genom dopet samt om föräldrars be- stämmanderätt över barns medlemskap (s. 561—565). Ur synpunkten av tros- samfundens religionsfrihet diskuterades dessas regler för medlemskap, främst

medlems rätt till utträde ur trossamfund samt dettas rätt att utesluta medlem (5. 577—579). Sistnämnda problem berördes också när utredningen behandlade indi- videns religionsfrihet inom det samfund han tillhör (s. 592). Ur denna synpunkt tog utredningen även upp frågan om medlemskapet för nuvarande medlemmar av svenska kyrkan vid en eventuell övergång till en ny relation mellan stat och kyrka (s. 594).

Medlemskapsfrågor diskuteras i slut- betänkandet främst i samband med re- dogörelserna för dels kyrka-statrelatio- nerna i olika lägen (kap. 12 och 13), dels problemen vid övergång till en fri kyrka (kap. 15).

Såväl religionsfrihetsaspekter som rent organisatoriska synpunkter kan läggas på medlemskapsfrågorna. Beredningen har valt att redovisa samtliga remissyn- punkter kring dessa frågor i avsnittet om religionsfrihetsproblematiken.

2.1.6.1 A-läge

Utredningen behandlar i slutbetänkan- dets kap. 12 olika alternativ i fråga om grunden för medlemskap vid ett stats- kyrkosystem. För utredningen knyter sig intresset huvudsakligen till frågan om och i vilken utsträckning staten kan ha anledning att medverka vid bestämman- det av de regler som ska gälla beträf- fande medlemskapet. Härvid berörs sär- skilt frågorna om föräldrars bestämman- derätt över barns medlemskap samt om medlemskap vid födseln eller genom dopet.

Fem alternativ i fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge är teo- retiskt tänkbara, skriver utredningen och hänvisar till delbetänkandet Kyrklig or- ganisation och förvaltning (SOU 1967:

45 s. 179 ff.). Dessa alternativ är: 1. In- träde i kyrkan efter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde i kyrkan efter ansökan utan någon minimiålder för den inträ- dande, 3. Inträde i kyrkan genom dop, 4. Nuvarande ordning samt 5. Medlem- skap utan någon organisationsmässig reg- lering.

Om föräldrarnas bestämmanderätt över barns medlemskap uttalar utredningen i slutbetänkandet.

En central och betydelsefull fråga vid bedömandet av olika alternativ rörande grunden för medlemskapet i kyrkan är om anslutning till denna endast bör få ske av personer som nått sådan ålder att de kan anses mogna att själva taga ställning till frågan om medlemskap, eller om anslutning bör kunna ske även av barn. I sistnämnda fall får barnen företrädas av sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Frågan har ut- redningen närmare behandlat i sitt betän- kande IX, SOU 1967:45 (s. 180 ff.), var- till här må hänvisas. Sammanfattningsvis konstateras därstädes att de skilda synsätt, som gör sig gällande i hänseendet ytterst bottnar i olika uppfattningar om föräldrar- nas bestämmanderätt i fråga om barns upp- fostran m.m. samt att det såväl i Sverige som i internationellt sammanhang övervä- gande torde råda den uppfattningen, att föräldrar äger bestämma om barnens upp- fostran i religiöst avseende och att däri i allmänhet torde inbegripas en rätt att träf- fa avgörande om barnens tillhörighet till visst religiöst samfund. (SOU 1968:11 s. 181—182.)

Sammanfattningsvis anser utredningen om medlemskapsfrågan i ett A-läge.

Vid ett statskyrkosystem får det anses naturligt att de grundläggande reglerna för medlemskapet i kyrkan meddelas genom nå- gon form av statlig lagstiftning. Endast vid ett sådant statskyrkosystem, där kyrkan inte har beskattningsrätt — såsom i England — torde det vara tänkbart, att frågorna om

medlemskapet exklusivt lämnas till kyrkans bestämmande. Stadganden som innebär skydd för den enskildes religionsfrihet, ex- empelvis föreskrift att den enskilde skall äga rätt att utan hinder utträda ur det samfund han tillhör, är dock principiellt att hänföra till området för statens bestämman- de. I andra avseenden rörande medlemskap, t.ex. vad som skall konstituera tillhörighe- ten till kyrkan, är det av hänsyn till tros- samfundens religionsfrihet naturligt att kyr- kans syn i dessa frågor beaktas. I tidigare sammanhang har utredningen beträffande trossamfundens religionsfrihet uttalat, att därmed vanligen avses att varje religiöst samfund i princip skall kunna fritt verka i enlighet med sin bekännelse och därför bör ha full frihet att bestämma om bl.a. regler för medlemskap. I konkreta fall, t.ex. i fråga rörande regler för medlem- skap, kunde, anfördes vidare, trossamfun- dens krav på religionsfrihet komma i kon- flikt med andra väsentliga intressen, såsom den enskildes önskan att få stå utanför alla samfund. I sådana fall torde det kun- na hävdas, att den enskildes frihet måste vara det primära och att samfundets an- språk på självbestämmanderätt måste vika. I nuvarande läge har beaktandet av kyr- kans syn på medlemskapet formellt skett på det sättet att bestämmelserna om inträdet i kyrkan givits i form av kyrkolag (samstäm- mande beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte). Givetvis kan skilda uppfattning- ar om bestämmelsernas innehåll föreligga på statlig och på kyrklig sida. Det kan därvid å ena sidan hävdas, att det är ett tillbörligt stat- ligt intresse att reglerna om medlemskapet i den med staten förbundna kyrkan från allmän synpunkt framstår som lämpliga. Å andra sidan kan det hävdas, att den tyngst vägande synpunkten, när det gäller regler om medlemskapet, bör — med hänsyn till principen om trossamfundens religionsfrihet — vara, hur kyrkans representativa organ finner dessa regler böra vara utformade för att vara förenliga med den syn på med- lemskapet, som kan anses vara grundläg- gande för kyrkan.

Skulle statens och kyrkans representativa

organ eventuellt komma att i betydelsefulla avseenden ha mycket divergerande uppfatt- ningar om vad som bör vara grundläggande för medlemskapet (t.ex. föräldrarnas kyr- kotillhörighet, dop eller ansökan), behöver detta likväl inte tolkas som bristande hän- synstagande från endera partens sida till den andra partens principiella uppfattning. Det blir då närmast fråga om rimliga för- utsättningar föreligger för bibehållande av nuvarande former för samband mellan stat och kyrka. Hänsyn kan därvid komma att tagas även till andra förhållanden, som kan tala för eller emot ett sådant samband. Mot nuvarande ordning för barns inträde vid födseln i kyrkan har riktats stark kritik både från religiösa och allmänrättsliga syn- punkter. Nuvarande bestämmelser har allt- mer kommit att framstå som stridande mot på många håll rådande uppfattningar om hur inträdet i kyrkan bör vara bestämt. Ut- redningen bedömer läget så, att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsätt- ningar för bibehållande av nuvarande reg- ler om barns inträde i kyrkan vid födseln. Såsom alternativa lösningar föreligger de ovan under 1—3 samt 5 behandlade möj- ligheterna, innebärande att medlemskapet skulle grundas på ansökan vid mogen ålder (1), ansökan utan bestämd minimiålder (2), dopet (3) eller att organisationsmässig reg- lering i frågan saknas (5). Bestämmelser i överensstämmelse med alternativet 1 skul- le kunna tänkas meddelade av statsmakter- na av olika skäl, betingade främst med hänsyn till individens religionsfrihet. En lösning i enlighet med detta alternativ skul- le dock strida mot kyrkans egen syn på hithörande spörsmål och därför uppfattas som stridande mot den religionsfrihet Sven- ska kyrkan såsom trossamfund anses böra äga. Med angivna lösning beträffande grun- den för medlemskapet skulle bli fråga om en kyka av annat slag än den nuvarande, nämligen en bekännarekyrka i stället för en bekännelsekyrka. Motsvarande synpunkt- ter synes göra sig gällande i fråga om en lösning enligt alternativ 2. Alternativet 5 framstår från praktiska synpunkter knappast som tänkbart i ett A-läge. Det ligger så-

lunda i ett sådant läge närmast till hands att medlemskapet förbindes med skyldig- het att till kyrkan betala avgift, som utta- ges genom statens försorg. Det måste då vara klart fastställt vilka förhållanden, som konstituerar tillhörigheten till kyrkan. Mot bakgrund av det anförda framstår alterna- tivet 3 (medlemskap genom dop) som det mest sannolika. Bestämmelser i enlighet med detta alternativ skulle komma att överens- stämma med en religiös uppfattning, som finns företrädd inom stora grupper 1 Sven- ska kyrkan, samt med det förhållandet att enligt kyrkans lära dopet konstituerar till- hörigheten till kyrkan och religiöst sett grundlägger medlemskap i denna. När det gäller barns medlemskap synes vidare grun- den för den kritik, som riktas mot den nu- varande ordningen, i viss mån undanröjas vid en ordning med dopet som konstitue- rande för medlemskap; sålunda skulle för- äldrarna på ett mera direkt sätt än för närvarande tvingas att taga ställning till frågan om barnets kyrkotillhörighet.

Skulle bestämmelserna om medlemskap (inträde) i kyrkan ändras i A-läget, erford- ras uttryckligt beslut huruvida ändringen skall avse även de medlemmar, som tidigare inträtt i kyrkan men inte uppfyller kraven enligt de nya reglerna. Om dop skulle kom- ma att utgöra förutsättning för inträde i kyrkan uppstår frågan, om medlemmar som inte är döpta i fortsättningen skall vara medlemmar eller inte. Det är tänkbart, att de ändrade bestämmelserna prövas höra till- lämpas endast beträffande dem som inträ- der efter ändringen.

Avslutningsvis må anmärkas att en leda- mot av utredningen, Bertil Bolin, till ut- redningens redogörelse angående medlems- frågan fogat vissa synpunkter. Dessa finns intagna såsom särskilt yttrande i utred- ningens betänkande IX (SOU 1967:45 s. 304 f.). Sammanfattningsvis anför Bolin, såvitt angår förhållandena i ett A-läge, att enligt hans uppfattning måste, så länge de traditionella, organisatoriska och lagstift- ningsmässiga banden mellan staten och kyr- kan finns kvar, medlemskapet i kyrkan be- stämmas utifrån allmänrättsliga och demo-

kratiska utgångspunkter, vilket enligt Bolin allmänt sett innebär att individen själv av- gör om han vill påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlemskapet samt — i fråga om barn- medlemskap — att sådant, konstituerat ge- nom dop eller på annat sätt, icke bör vara tillåtet. (SOU 1968:11 s. 182—183.)

Frågan om föräldrarnas bestämmande- rätt över barns medlemskap har särskilt behandlats av hovrätten för västra Sveri- ge, länsstyrelserna i Jönköpings och Väst- manlands län, domkapitlet och stiftsrå- det i Skara, Förbundet för religionsfrihet och Högerns ungdomsförbund, vilka an- ser att barnen vid en viss ålder bör få tillfälle att genom särskild åtgärd själva ta ställning till eventuellt medlemskap i trossamfund. Vidare av domkapitlen i Linköping, Lund och Härnösand, stifts- rådet i Härnösand, Svenska prästförbun- det och Moderata samlingspartiets kvin- noförbund, vilka i stort sett stöder nu- varande ordning.

Svea hovrätt, hovrätten för västra Sve- rige, länsstyrelserna i östergötlands, Jön- köpings och Västmanlands län, domka- pitlen i Linköping, Strängnäs, Västerås, Lund och Stockholm, stiftsråden i Upp- sala, Skara, Strängnäs, Lund och Visby, Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlands-stif- telsen, Frälsningsarmén, Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund, Kristna stu- dentrörelsen i Sverige och Kyrkliga kvin- norådet kritiserar principen om medlem- skap genom födseln och/eller uttalar sig för dopet som medlemsgrundande. Också stiftsrådet i Växjö, Svenska kyr- kans lekmannaförbund, Svenska präst- förbundet och Föreningen Sveriges kyrko- kamrerare förordar principen om dopet som medlemsgrundande men diskuterar inte frågan närmare. Samma ståndpunkt

intar även domkapitlen i Uppsala, Göte- borg, Karlstad och Luleå, svenska kyr- kans centralråd samt stiftsråden i Göte- borg, Karlstad och Luleå genom att utan kommentarer ansluta sig till beslu- ten vid 1968 års kyrkomöte.

Tveksamma inför tanken på dopet som medlemsgrundande är domkapitlet och stiftsrådet i Härnösand samt Sven- ska kyrkans församlings- och pastorats- förbund.

Remissinstansernas argumentation kring dessa frågor har i de flesta fall arbetats in i sammanfattande kommentarer kring utredningens synpunkter på medlem- skapsfrågan i ett A-läge. Det har därför bedömts lämpligast att redovisa dessa kommentarer i ett sammanhang, varvid citaten återges i den ordning instanser- na återfinns på remisslistan.

Svea hovrätt

ansluter sig till de synpunkter som härut- innan framförts av utredningens majoritet.

Hovrätten för västra Sverige anför att utredningens redogörelse rörande med- lemskapsfrågan

visar, att uppfattningarna därom sedan länge brutit sig mot varandra, såväl på kyrkligt håll som eljest, och att åtskilliga aspekter kan anläggas, med hänsyn till exempelvis kyrkans bekännelse, kyrkobe- grepp, religionsfrihet och rent rättsliga syn- punkter. Även efter tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har det automatiska medlemskapet varit föremål för kritik, och 1968 års kyrkomöte har — sannolikt med stor majoritet — antagit ett förslag, enligt vilket dopet skulle bli den akt som konsti- tuerar medlemskap i svenska kyrkan; se motion nr 17 s. 9, särskilda utskottets be- tänkande nr 1 s. 4 samt protokoll nr 7 s.

140 f. Förslaget innebär enligt hovrättens uppfattning särskilt den fördelen i jämfö- relse med nuvarande ordning, att det skul- le ge föräldrarna anledning att på ett helt annat sätt än nu taga ställning till frågan om barnets kyrkotillhörighet och att bar- nets anslutning till kyrkan vinnes genom en viljeförklaring av dess legala ställföreträ- dare.

Hovrätten anser, att i ett läge med be- varat samband mellan staten och kyrkan, bestämmelserna om medlemskap bör så- som nu regleras i lag. Emellertid synes frå- gan vara av sådan natur att den uppfatt- ning, som framstår som den klart övervä- gande inom kyrkan, bör tilläggas avgö- rande betydelse därest icke alldeles sär- skilda skäl talar däremot. Därmed är likväl icke sagt att, om dopet blir medlemsgrun- dande, ett barn som döpes därigenom skall bli likställt med den vuxne kyrkomedlem- men. Att barnets medlemskap i vissa hän- seenden får en annan innebörd än den vuxnes ligger redan i sakens natur, såsom i fråga om rösträtt vid kyrkliga val och valbarhet till kyrkliga förtroendeuppdrag. Men även en sådan differentiering av med- lemskapet kan tänkas, att barnet först se- dan det nått den ålder, att det kan avge en egen viljeförklaring rörande sin kyrko- tillhörighet, blir skyldigt att till kyrkan er- lägga skatt eller medlemsavgift. Hovrätten anser det vara en tilltalande tanke att inga ekonomiska synpunkter skulle behöva läg— gas på frågan om barnets kyrkotillhörig- het, vare sig så att kyrkan skulle kunna antagas vilja få barn döpta för inkomstens skull eller så att föräldrarna med hänsyn till utgiften skulle vilja avstå från att låta döpa barnet. Väl kan det sägas att ett så- lunda uttunnat medlemskap icke skulle ha någon egentlig innebörd från borgerlig synpunkt; det vore dock kyrkan obetaget att från sin synpunkt betrakta barnet som >>fullvärdig>> medlem.

Enligt hovrättens mening bör det döpta barnet när det nått mogen ålder — exem- pelvis när det fyller 18 år eller när det blir myndigt — genom särskild åtgärd be- redas tillfälle att självt taga ställning till

medlemskapet. Hovrätten förordar där- för det förslag, som framfördes i ovan- nämnda motion nr 18 och av en reservant i särskilda utskottet (bet. nr 1 s. 16 f.) men som icke bifölls av kyrkomötet, nämligen att den som genom dop blivit medlem av kyrkan i sinom tid skall upplysas om de rättigheter och plikter som följer av med- lemskapet. Formerna för detta förfarande — vilket alltså avser situationen vid ett bibehållet statskyrkosystem — synes kunna i stort sett motsvara dem, som enligt hov- rättens mening bör tillämpas beträffande alla medlemmar i svenska kyrkan vid en övergång till ett fritt läge.

Därest bestämmelserna om medlemskap, i ett läge med fortsatt organisatoriskt sam- band mellan staten och kyrkan, ändras så att dopet konstituerar medlemskap, upp- kommer frågan om ändringen skall avse även de medlemmar, som vid ikraftträ- dandet ej är döpta. I och för sig synes detta icke vara erforderligt utan kan såsom undertecknarna av motionen nr 18 och kyrkomötet tänkt sig, dessa medlemmar kvarstå såsom sådana, så att ändringen är helt genomförd först efter en generation.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill

bara antydningsvis beröra en fråga som i den allmänna debatten väckt kritik från såväl kyrkligt som icke-kyrkligt håll. Frå- gan gäller medlemskapet, som föranlett erinringar ur den synpunkten att man föds in i kyrkan. Länsstyrelsen anser att for- mer bör övervägas som lämnar utrymme för ett fritt val i denna fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner att medlemskapsfrågan i ett A-läge

har betydelse ur religionsfrihetssynpunkt och bör lösas med hänsyn till de krav som kan ställas på denna grund. Då det gäller vuxna, synes ur denna synpunkt intet vara att erinra mot att, som kyrkan själv anser, i princip låta dopet konstituera medlem- skap med fri rätt till utträde enligt nuva-

rande regler. Dock bör den, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är med- lem, kvarstå i kyrkan till dess han utträtt i föreskriven ordning. I fråga om barn torde det i första hand få ankomma på föräld- rarna att avgöra om barnet bör döpas och sålunda bli medlem av kyrkan. Fråga är emellertid om det inte är med föräldrarnas, i viss mån även barnets religionsfrihet och kyrkans karaktär av folkkyrka riktigast att i varje fall i ett A-läge, låta barn till för- äldrar, som tillhör svenska kyrkan, auto- matiskt vid födseln få medlemskap i kyr- kan under de förutsättningar som nu gäl- ler. Sådant odöpt barn bör emellertid vara medlem endast till dess det själv kan be- stämma sin kyrkotillhörighet, förslagsvis vid 16—18 års ålder. Är vederbörande då ej döpt, bör han viss tid därefter oberoende av utträdesansökan anses ha gått ur kyr- kan, såvida han ej dessförinnan gjort an- sökan om att få stå kvar enligt regler mot- svarande 10 å i nuvarande religionsfrihets- lag. Det torde kunna antagas att om regler för automatiskt barnmedlemskap enligt vad nu sagts bibehålles, kyrkan inte kommer att obetingat kräva dop för fortsatt med- lemskap för den som ansöker härom. Läns- styrelsen anser sig emellertid inte böra gå in på denna fråga eller andra speciella medlemskapsfrågor. Alla ungdomar, som tillhör kyrkan, bör innan de uppnår den gällande åldersgränsen tillställas en upp- lysningsskrift om vad som gäller ifråga om medlemskap i kyrkan m.m.

Under rubriken Reformer inom ra- men för A-alternativet skriver länsstyrel- sen i Västmanlands län bl. a.

Grundläggande för kyrkan som samfund i ett fritt samhälle måste vara att en myn- dig medborgare själv bestämmer om hon önskar tillhöra kyrkan eller inte. Länssty- relsen tillstyrker att nuvarande ordning en- ligt vilken medborgare föds in i kyrkan avskaffas. En vuxen medborgare måste själv bestämma över sitt medlemskap. För barn tillkommer bestämmanderätten i detta

avseende föräldrarna, men när barnen når viss ålder bör de själva ha rätt att välja ståndpunkt." Om dopets roll i samman- hanget torde kyrkan själv få bestämma.

Som framgått av avsnitt 2.1.1.2 fram- håller domkapitlet i Linköping att sam- hället ska dra de konkreta konsekven- serna av principen om religionsfrihet för alla efter de linjer som FN uppdragit och Sverige erkänt. Domkapitlet fortsätter.

Detta gäller vuxna samhällsmedlemmar. Intill en viss ålder — vilken får avgöras av statsmakterna — 18 års ålder synes vara den som man hittills närmast övervägt — har de som i övrigt rättsligt företräder de underåriga — i första hand föräldrarna — att taga ställning till de underårigas anslut- ning till trossamfund. Sverige har också på denna punkt biträtt FN-stadgans bestäm- melser.

För svenska kyrkans del innebär detta, att medlemskapet skall vara fritt. Varje samhällsmedlem från en viss ålder äger full rättskapacitet att in- eller utträda ur kyr- kan. Före den ovannämnda åldern har för- äldrarna att taga ställning för den unges räkning. Om dopet innebär medlemsinträ- det i kyrkan, har föräldrarna rätten att föra barnet till dopet och därmed göra det- ta till medlem i kyrkan.

I kyrka-statdebatten har framförts åsik- ten, att religionsfriheten måste innebära, att medlemskap i kyrkan ej kan vinnas på annat sätt än genom begäran om inträde vid rättskapabel ålder och att andra åtgär- der dessförinnan kränker den enskildes religionsfrihet. Domkapitlet kan ej biträda denna uppfattning. Att dop kan ske av barn före dessas personliga ställningstagan- de hör samman med kyrkans urkristna upp- fattning, att upptagandet i kyrkans gemen- skap är en Guds nådeshandling. Det kan ej anses vara en följd av friheten till religion, att samhällsmedlemmar måste vara ute- slutna från tillhörigheten till ett organ för denna intill en viss ålder. Förenta natio- nerna" har också tillerkänt föräldrarna —

vårdnadstagarna — rätten att ansluta barn till religiöst samfund, intill dess att de själ- va har möjlighet att taga ställning.

Domkapitlet i Skara anser

med utgångspunkt från tesen om kyrkan som trossamfund, att av den vuxna män- niskan bör krävas en viljeakt för fortsatt medlemskap. Deltagande i konfirmationen bör betraktas som en sådan viljeyttring. Den som ännu inte konfirmerats, bör vid viss angiven ålder ge tillkänna sin avsikt att stå kvar i kyrkan. Uteblir sådant till- kännagivande, skall den okonfirmerade vuxne anses ha utträtt. För att ingen må på grund av okunnighet om bestämmelser- na mista sitt medlemskap, bör vid ifråga- varande ålder den okonfirmerade tillställas en skriftlig underrättelse jämte en anmäl- ningsblankett.

Domkapitlet i Strängnäs förordar att medlemskapet

förvärvas genom dopet, men att den som nu är medlem av svenska kyrkan utan att vara döpt givetvis får behålla sitt med- lemskap.

Enligt domkapitlet i Västerås bör med- lemskap

vinnas genom dopet, såsom också majorite- ten bland remissförsamlingarna i Västerås stift förordat. Som en konsekvens härav bör alla de, vilka såsom barn blivit med- lemmar i kyrkan, vid 18 års ålder genom pastorsämbetets försorg informeras om vad medlemskapet i rättsligt och ekono- miskt avseende innebär. Genom övergångs- bestämmelser bör de, som för närvarande tillhör kyrkan utan att ha blivit döpta, även i framtiden oförändrat bibehållas vid sitt medlemskap i kyrkan. Några föränd- ringar i gällande regler om utträde ur kyr- kan finner domkapitlet icke erforderliga.

Beträffande medlemskapet i kyrkan har det, skriver domkapitlet i Lund un- der rubriken Grundläggande principiella synpunkter,

framhållits att medlemskap genom födelsen rimmar illa med religionsfriheten. Varje människa skall vid mogen ålder själv få avgöra om hon vill tillhöra något religiöst samfund eller ej. Argumentet utgår som synes från autonomiprincipen. Då denna emellertid rimligen endast kan tolkas som ett avvisande av statliga förbud och tvångs- åtgärder vid medborgarnas ställningstagan- de i livsåskådningsfrågor, är det tveksamt om den kan åberopas i detta sammanhang. Situationen förändras dessutom om med- lemskapet i kyrkan — såsom årets kyrko- möte föreslagit — i stället knyts till dopet. Om så blir fallet, reduceras problemet till en fråga dels om föräldrars rätt att be- stämma över sina barns samfundstillhörig- het, dels om samfundens rätt att bestämma om reglerna för inträde. Den förra rättig- heten — vilken för övrigt ingår i Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna — har i debatten allmänt ac- cepterats. Det bör i detta sammanhang på- pekas, att föräldrars rätt att bestämma över sina barns samfundstillhörighet även utnytt- jas i t.ex. vissa delar av nykterhetsrörel- sen. Rättighetens ifrågasättande berör inte i första hand religionsfriheten utan de ung- as anspråk på fritt andligt sökande. Sam- fundens rätt att bestämma reglerna för in- träde utgör en del av föreningsfriheten och begränsas endast av kravet att de ej får stå i strid mot samhällets normer för god ord- ning.

Domkapitlet tar också upp medlem- skapsfrågan i en särskild kommentar till kap. 12i slutbetänkandet.

Religionsfriheten kräver, att ett samfund skall äga rätt att tillämpa det medlems- begrepp som svarar mot dess religiösa grundsyn. I ett fritt läge skulle kyrkan äga att själv bestämma villkoren för medlem- skap.

I barndopet ser kyrkan ett uttryck för Guds förekommande nåd och det är därför en oförytterlig del av kyrkans lära och praktik. Med den ställning kyrkan och dop- seden har bland vårt folk, är det givetvis också i ett A-läge orimligt att förvägra kyrkan rätten att döpa barn och räkna de döpta som medlemmar av kyrkan. I detta hänseende måste svenska kyrkan ansluta sig till de stora kyrkofamiljer inom kris- tenheten, av vilka hon är en gren. Såväl östkyrkan och den romerska kyrkan som de lutherska reformationskyrkorna praktiserar barndop. (Jfr SOU 1964:13 s. 512 nederst.)

Domkapitlet vill kraftigt framhålla, att när kyrkan döper barn och räknar dem som medlemmar, så innebär detta icke nå- gon som helst konflikt med religionsfrihets- synpunkten. Det överensstämmer helt med den föräldrarnas rätt att fostra sina barn, som enligt såväl FN:s som Europarådets definitioner av de mänskliga rättigheterna utgör ett led i denna frihet. När man yrkar på att barnen skall lämnas utan kristen påverkan tills de själva kan ta ställning, så förutsätter man, att de skulle växa upp i ett livsåskådningsmässigt vacuum, vilket gi— vetvis är helt orealistiskt. Kravet innebär sålunda att kristna föräldrar — och en- dast de — skulle vara förbjudna att lämna sina barn orientering och stöd inför det flöde av element från olika livsåskådningar, som dagligen och stundligen strömmar över dem. Ett sådant krav står uppenbar- ligen i strid mot religionsfriheten. För den unge har denna i stället garanterats genom den fria utträdesrätten vid 18 års ålder.

Däremot bör från kyrklig synpunkt häv- das, att medlemskap i kyrkan skall vinnas endast genom dopet. En sådan reform har också påyrkats av 1968 års kyrkomöte. Visserligen kan måhända beläggas, att katekumenerna i fornkyrkan räknades som medlemmar av kyrkan. Men situationen är väsentligen en annan i dagens svenska kyrka och det medlemsbegrepp det gäller att fastställa är närmast ett legalt begrepp, avsett att avgränsa kyrkan som trossam- fund. I det hänseendet torde dopet, som förutsätter en viljeakt hos den som skall

döpas eller — vid barndop — hos vård- nadshavarna, vara en enkel och lätt tillämp- lig gränslinje. En övergångsbestämmelse är dock nödvändig för att trygga ett bevarat formellt medlemskap för nu döpta med- lemmar som önskar kvarstå. För den som är döpt inorn annat kristet samfund eller inom kyrkan men senare har utträtt ur denna måste, enligt kyrkans syn på dopet, medlemskap kunna vinnas genom enbart anmälningsförfarande.

Även om röster har höjts såväl i kyrko- mötet som i den allmänna debatten för ett bibehållande av nuvarande ordning — se t.ex. bifogade yttranden av kyrkofullmäk- tige i Lund, Örkened och Fridlevstad — delar domkapitlet utredningens på s. 163 uttalade uppfattning, »att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsättningar för bibehållande av nuvarande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln». (Jfr SOU 1967:45 s. 191.)

Enligt domkapitlet i Härnösand finns det beträffande kyrkotillhörigheten

från religiösa utgångspunkter ett annat syn- sätt än i fråga om medlemskap i förening- ar. Vad man inom folkkyrkan velat slå vakt om är tanken på en gudomlig kärlek, som möter människan redan vid hennes första inträde i denna värld. Genom barn- dopet har föräldrar och församling aktivt bekräftat detta medlemskap. Svenska kyr— kans medlemskapsbestämmelser såväl som hennes struktur i övrigt har hitintills an- slutit sig så nära som möjligt till den grund- läggande sociala strukturen i folket under iakttagande av kyrkans egenart och speciel- la uppdrag. Därvid har medlemskapet be— stämts utifrån familjen såsom den grund- läggande gemenskapsformen i samhället. I gällande religionsfrihetslag har detta speci- ficerats genom sammankopplingen mellan medlemskapet i kyrkan och förhållandet föräldrar-barn.

Utredningen har (s. 182) angivit fem teo- retiskt tänkbara alternativ i fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge. Av

de angivna alternativen strider 1 och 2 uppenbarligen mot den syn på sig själv som Svenska kyrkan har, under det att alternativ 5 knappast är tänkbart i ett A- läge, såsom utredningen själv med rätta framhållit. Tänkbara är de återstående al- ternativen 3 (inträde i kyrkan genom dop) och 4 (nuvarande ordning).

Utredningsledamoten Bolin framhåller i sitt särskilda yttrande, att kyrkotillhörig- heten i ett A-läge måste bestämmas utifrån allmänrättsliga och demokratiska utgångs- punkter, men hans förslag är varken all- mänrättsligt eller demokratiskt grundat. Dels strider hans förslag mot de principer framförda i FN och Europarådet, vilka utredningen behandlat i kapitlet om reli- gionsfrihet. Dels kolliderar det med demo- kratins huvudprincip om att folkmajori- tetens uttalade vilja skall gälla. En bestäm- melse om att barnmedlemskap skall för- bjudas skulle drabba också bl.a. den ro- mersk-katolska och den ortodoxa kyrkan och innebära en radikal förändring av grundbestämmelserna i religionsfrihetslagen. En sådan bestämmelse skulle nationellt och internationellt uppfattas mer som ett från staten utövat religionstvång än som reli- gionsfrihet. I andra hand skulle givetvis den generella grundsynen i denna fråga få konsekvenser även för lagstiftningen beträf- fande ideella, fackliga och politiska orga- nisationer, så att barnmedlemskap också i dessa skulle bli förbjudet. Man kan även ställa frågan, hur en sådan grundsyn, kon- sekvent tillämpad, skulle kunna ha plats för den obligatoriska skolan, vilken ju bå- de rör minderåriga och är tvingande.

Vid valet mellan alternativ 3 och 4 har inom domkapitlet yppats skilda uppfatt- ningar. I detta sammanhang må framhål- las, att utredningens bedömning av de opinionsmässiga förutsättningarna för ett bibehållande av nuvarande regler om bar- nens inträde i kyrkan inte är ovedersäglig; bland många lekmän torde det finnas stör- re förståelse för nuvarande regler än vad utredningen noterat.

Från dem inom domkapitlet som repre- senterar åsikten att nuvarande regler bör

gälla för medlemskapet har anförts följande argument. Genom hela den svenska kyrkans historia, och så ännu alltjämt, har den upp- fattningen gällt som huvudregel, att barnens medlemskap följer föräldrarnas medlem- skap. Det skulle vara främmande för kyr- kan, om barn till kyrkliga föräldrar skulle betraktas såsom icke tillhörande kyrkan. Som utredningen framhållit sammanhänger frågan intimt med frågan om föräldrars bestämmanderätt över barnen och deras fostran. Domkapitlet vill därvid framhål- la, att en sådan bestämmanderätt — om den erkännes gälla — som regel uppstår vid barnets födelse. Föräldrars rätt att be- stämma om barnens kyrkotillhörighet och uppfostran i religiöst avseende är likaledes som regel knutet till barnets födelse. Nu- varande medlemskapsbestämmelser för Svenska kyrkan ansluter väl till en sådan grundsyn, att barnens kyrkotillhörighet bestämmes vid födelsen och utifrån föräld- rarnas kyrkotillhörighet. En ändring i med- lemskapsbestämmelserna enligt alternativ 3 (inträde i kyrkan genom dop) skulle med all sannolikhet medföra vissa icke önsk- värda konsekvenser, av vilka domkapitlet vill peka på några.

En reform av medlemskapsbestämmel- serna i antydd riktning skulle ge starkt varierande utslag i olika bygder beroende på dopsedens styrka. På vissa håll skulle folkkyrkans öppenhet och servicemöjlighet råka i fara. En annan konsekvens skulle drabba den s.k. anonyma religiositeten, »privatkristendomen», vilken förmodligen till stor del skulle ställas utanför kyrkan och därmed få en svårare situation. Vi- dare skulle de kyrkofrämmande, de vilse- komna och de sökande kyrkomedlemmarna ställas i en situation där de — icke av egen önskan och i enlighet med den egna andliga utvecklingen utan av kyrka-stat- organisationen påtvingade skäl — nödga- des ställa sig utanför kyrkan. Vidare skul- le ändringen medföra, att familjen splitt- rades i religiöst avseende, en utveckling som kyrkan icke bör medverka till. Kyr- kan bör i stället värna om familj och föräldraskap. I samband härmed finns

det anledning framhålla, att barnet på ett annat sätt än i gällande ordning skulle bli beroende av sina föräldrars engage- mang eller brist på engagemang i sin egen kyrka. Försumliga föräldrar skulle genom sin försumlighet ställa sina barn utanför kyrkan. En sådan konsekvens upplevs så- som främmande i ett demokratiskt social- samhälle, där samhället söker skydda bar- nen från att bli lidande av sina föräldrars eventuella försumlighet.

I dagens samhälle finns vidare all an- ledning att fästa uppmärksamheten på massmediakulturens och den genom mass- media kanaliserade opinionens tryck på den enskilde och familjen. Här skulle kyr- kotillhörigheten i synnerhet för de min- deråriga barnen utlämnas åt de snabba vindkasten i massmediaopinionen genom att en negativ påverkan på barnfamiljerna beträffande dopet skulle innebära, att för- äldrarna icke lät döpa sitt barn och bar- net därmed ställdes utanför kyrkan. Ytter- ligare en konsekvens av en övergång till ett alternativ 3 skulle bli, att inte bara dop och medlemskap knöts samman utan även dop och kyrkoskatt/kyrkoavgift. Att bidraga till ett val mellan dop och icke- dop av ekonomiska skäl borde vara kyrkan främmande. Det är även anledning att framhålla den inkonsekvens, som skulle uppstå mellan inträde i kyrkan och utträ- de ur kyrkan. Uppenbarligen skulle ett alternativ 3 utformas så, att inträde i kyr- kan skedde genom dop men att utträde ur kyrkan skedde genom anmälan. När det gäller den ekumeniska aspekten berörs denna av utredningen i olika sammanhang. Det bör framhållas en negativ konsekvens, ekumeniskt sett, av en övergång till ett al- ternativ 3 ifråga om medlemskapet, näm- ligen det förhållandet, att i bygder med svag dopsed starka motsättningar kan tänkas uppstå mellan kyrkoförsamlingen och baptistiska frikyrkoförsamlingar. Kam- pen om själarna skulle bli en ekonomisk strid, något som skulle riskera att avse- värt störa samhällets lugn.

Dopets ställning förstärkes inte genom att sammankopplas med medlemskapet. Det

löper tvärtom risk att få karaktären av inskrivningsförfarande i kyrkan, d.v.s. att medlemskapsaspekten skulle bli den do- minerande aspekten. Dopet är ett sak- rament, en Guds handling, och därmed en ytterst central del i vår kristna tro och kyrkans liv. Arbetet på att stärka dopets ställning bör ske genom ett intensifierat evangelisationsarbete och en förbättrad kristen fostran av kyrkans medlemmar. Härvid aktualiseras bl.a. frågan om det totala antalet präster och prästtjänster i Svenska kyrkan, vilket behöver avsevärt ökas för att motsvara behoven i försam- lingarna. En ökning av antalet präster och prästtjänster till att motsvara de verkliga behoven skulle säkerligen föra dopprocen- ten avsevärt närmare medlemskapsprocen- ten i Svenska kyrkan.

Utöver dessa överväganden finns en principiell fråga, som måste besvaras. När folkkyrkan väljer sin samfundsform, gör den detta utifrån sin religiösa motivering om Guds nådeserbjudande till alla. En ri- gorös bestämning av dopet som medlem- skapskonstituerande skulle i själva verket upphäva denna princip. I stället för att se dopet som ett gudomligt nådeserbjudande åt människan skulle dopet i sin nya funk- tion förlora sin evangeliska karaktär och riskera att få ett drag av lagiskhet över sig, som är främmande för folkkyrkosy- nen. Den omständigheten att det för när- varande bland präster och teologer finns ett betydande opinionsunderlag för dopet som konstituerande för medlemskapet, är inte tillräcklig anledning för kyrkan att frångå sin tidigare och alltjämt praktise- rade öppna och generösa inställning till medlemskapet. Samtidigt som folkkyrkan helt naturligt eftersträvar en så hög dop- frekvens som möjligt, måste den lämna en marginal öppen även för medlemmar, som av olika skäl inte blivit döpta.

Detta är inte uttryck för eftergift åt sekularisering och bristande trosengagemang utan är motiverat utifrån folkkyrkans syn på evangeliet, som inte kräver några yttre kompetensgränser för sitt nådeserbjudande. Det enda hinder folkkyrkan allvarligt rea-

gerar mot är alla former av spärrar, som hindrar evangeliet att erbjudas så många som möjligt. När folkkyrkan avstår från rigorösa krav som villkor för kyrkotill- hörighet är detta inte uttryck för ande- fattigdom utan ett genialt uttryck för dess religiösa omsorg om människorna och dess oavkortade strävan att nå så många som möjligt med det kristna budskapet i förkunnelse, själavård, undervisning, kon- taktverksamhet och opinionsbildning. Föreställningen att en skilsmässa med åtföljande större skärpa i kravet på en- gagemang skulle innebära en vitalisering av det kristna livet bygger inte på fakta. Däremot framförs denna tanke ofta på ett sådant sätt, att den leder till ett un- derkännande av allvaret i många männi- skors kyrkliga engagemang i den nuva- rande folkkyrkan och lätt ger sken av att ett äkta kristet liv är möjligt endast inom ramen för ett visst kyrkligt beteende. Sammanfattningsvis må som argument för att nuvarande regler om kyrkotillhörig- heten bör gälla även i fortsättningen anfö- ras, att religionsfriheten både ifråga om barnens och de vuxnas medlemskap redan genom gällande lagstiftning är väl tillgodo- sedd, och att någon förändring av medlem- skapsbestämmelserna av den anledningen inte är behövlig. Även av andra orsaker, som angetts finnes icke skäl att biträda en ändring av gällande bestämmelser för medlemskapet i Svenska kyrkan. Grundvalen för den andra åsikten inom domkapitlet, som hävdar att dopet i prin- cip bör vara avgörande för kyrkotillhö- righeten, är att såsom utredningen anfört dopet enligt kyrkans lära konstituerar till— hörigheten till kyrkan och religiöst sett grundlägger medlemskap i denna. Enligt denna uppfattning framstår det som ange- läget att en direkt ställning tages till kyrko- tillhörigheten från den medlemskapssökan- de eller hans föräldrar och att detta ståndpunktstagande manifesteras genom ett aktivt handlande. Slutligen önskar domkapitlet understryka vikten av att bestämmelserna för medlem- skapet i Svenska kyrkan inte bestämmes

enbart av staten utan av stat och kyrka gemensamt. Därvid måste både individens och kyrkans religionsfrihet beaktas. Dom- kapitlet finner det angeläget framhålla, att demokratins princip kräver, att statens handlande även ifråga om reglerandet av medlemskapet i kyrkan motsvaras av folk- majoritetens vilja.

Domkapitlet i Stockholm samt stifts- råden i Uppsala, Strängnäs, Lund och Visby påpekar att ingen som nu är odöpt bör förlora sitt medlemskap.

Svenska kyrkans församlings- och pas- toratsförbund hänvisar till resultatet av sin medlemsenkät.

Av de svarande har 74 % uttalat sig för att dopet skall utgöra grunden för medlem- skapet i kyrkan, 5 % för egen anmälan och så många som 21 % för ett bibehållande av nuvarande ordning.

Även om majoriteten uttalat sig för do- pet, röjer dock svarsfördelningen en viss tveksamhet, varför styrelsen önskar avvakta resultatet av den pågående kyrka-statbe- redningens arbete innan ställning tages i denna fråga.

Kyrkomusikernas riksförbund

delar utredningens uppfattning, att bland fem angivna alternativ dopet skulle komma att utgöra den mest sannolika grunden för medlemskap. Dock bör enligt KMR en sådan reform icke tillämpas retroaktivt.

Religionsfriheten utmanas enligt Sve- riges frikyrkoråd

f.n. särskilt på en punkt: medlemskap i Svenska kyrkan följer även efter 1951 års religionsfrihetslag i realiteten medborgar- skapet. Den som önskar utträda ur kyr- kan måste ge detta tillkänna genom ett eget initiativ. Rådet anser att religionsfri- heten är tillgodosedd först när medlem-

skap i alla trossamfund helt frikopplats från medborgarskapet. Rådet har därför med intresse tagit del av uttalandet av 1968 års kyrkomöte att dopet bör bli kon- stituerande för medlemskap i Svenska kyr- kan.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen an- för.

I likhet med motionärer vid 1968 års kyrkomöte finner vi det inte tillfredsställan- de att man, generellt uttryckt, blir medlem i kyrkan genom födelsen. Detta förhållande får anses störande ur religionsfrihetssyn- punkt

Till skillnad från 1968 års kyrkomö- tes majoritet anser vi, att i händelse sambandet med staten bibehålles den som genom föräldrars initiativ genom dop är medlem i Svenska kyrkan, bör göras med- veten om vad medlemskapet innebär in- nan hans avgiftsskyldighet inträder.

Efter att ha förordat att dopet blir av- görande för medlemskap i kyrkan skri- ver Frälsningsarmén.

På denna punkt brukar anföras, att med- lemskap i kyrkan utan sådan inträdes- handling ur religionsfrihetssynpunkt skulle vara orimligt. Med sådan inträdeshandling skulle emellertid den automatik som stri- der mot religionsfriheten brytas.

Förbundet för religionsfrihet uttalar.

Det har med visst fog sagts att eftersom vi saknar lagstiftning om ideella förening- ar borde det vara lämpligt att i lag fast- ställa Vissa regler för medlemskap i den grupp av sådana föreningar som trossam— fund utgör. Vi anser dock att flera goda skäl talar för att religionsfrihetslagens be- stämmelse att ingen må vara skyldig till- höra trossamfund bör kompletteras med en bestämmelse av innebörd att för en- skild person förpliktande medlemskap ej

kan komma till stånd utan en efter 18 års ålder frivilligt avgiven skriftlig viljeför- klaring.

Enligt Moderata samlingspartiets kvin- noförbund ska föräldrar

kunna få uppfostra barnen enligt sin re- ligiösa övertygelse. Detta slås fast i Eu- roparådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna. Staten skall i sin skol-

och undervisningsverksamhet respektera denna rättighet för föräldrarna. Det hävdas från många håll — inte

minst inom Svenska kyrkan — att man ej längre automatiskt bör bli medlem i kyrkan vid födseln. Att födas in i kyr- kan strider mot alla demokratiska prin- ciper. Förbundet instämmer i detta och anser att medlemskap i kyrkan bör grundas på dopet. Det är föräldrarna som ska be- stämma om barnens ev. medlemskap. Fr.o.m. 18 års ålder skall barnen själva få ta ställning till sitt medlemskap.

Andra kyrkors och samfunds dop bör också godkännas som kvalificerande med- lemskap vid ansökan om inträde.

Religionsfriheten är, påpekar Högerns ungdomsförbund,

en självklar del av rättigheterna i en de- mokratisk stat. På intet plan eller stadium får samhället tvinga medborgarna att delta i sammankomster av religiös-konfessionell karaktär. Det är däremot alldeles givet, att föräldrar i enlighet med exempelvis FN-stadgans bestämmelser skall äga rätt att avgöra vilken uppfostran och under- visning barnet skall erhålla, tills det bar- net blivit moget att själv bestämma, d.v.s. välja trosuppfattning.

Frågan gäller då, vid vilken ålder denna mognad kan anses inträda, eller — konkret uttryckt: Vid vilken ålder bör rätt före- ligga att utträda ur Svenska kyrkan? En- ligt förbundets mening bör nuvarande 18-

årsgräns ersättas med en 16-årsgräns. En rad skäl kan anföras härför. Flera av dessa har f.ö. åberopats i samband med diskus- sionerna om sänkt myndighets- och röst- rättsålder. En allmän tendens till tidigare mognad hos ungdomen kan klart påvisas. Ett större samhällsengagemang — och inte minst ett tidigare — gör sig numera gällande, vartill också undervisningssys- temet bidrar. Den sänkning av utträdesål- dern vi sålunda föreslår, bör kodifieras ge- nom särskild lagstiftning och införas i för- äldrabalken. Den föreslagna bestämmel- sen skulle sålunda skydda mot varje kon- fessionell >>tvångsanslutning>> och berör alltså inte endast Svenska kyrkans anslut- ningsformer.

I anslutning till problematiken anför HUF i sitt i juni innevarande år1 antagna kyrka-statprogram bl.a. följande: Först 1951 kom det tredje steget: en svensk med- borgare fick ovillkorlig rätt att utträda. Detta hade två konsekvenser, nämligen att övergång till vilken religion som helst blev möjlig och att ateism godtogs, d.v.s. rätt tillkom att stå utanför varje samfunds tillhörighet.

Religionsfrihetens princip är ett givet demokratiskt kännetecken i en stat. En fri utträdesrätt måste självfallet föreligga vid ett statskyrkosystem. Effekten av den fria utträdesrätten i vårt land blev som bekant begränsad. I dag tillhör alltjämt 98,25 % av folket Svenska kyrkan, trots att ut- trädesförfarandet förenklats ytterligare.

En fri utträdesrätt ur Svenska kyrkan finns alltså. Däremot saknas egendomligt nog rätt för kyrkan att utesluta eller sus- pendera medlem, som öppet tar avstånd i- från den eller rent av motverkar den. Den rätt varje organisation har att besluta om vissa grundläggande villkor för medlem- skap saknar således Svenska kyrkan i det nuvarande statskyrkosystemet.

Enligt Kristna studentrörelsens i Sve- rige uppfattning

1 1968

måste det anses otillfredsställande med nu- varande ordning att en individ med minst en förälder med i Svenska kyrkan i och med födseln registreras som med- lem i Svenska kyrkan även om han senare vid mogen ålder kan vinna utträde. »Indivi- den borde icke införas i en situation, som kan komma att erfordra en sådan handling (d.ä. anmälan om utträde) från hans sida» (SOU 1964: 13 s. 562). Enligt nuvarande ordning anses det föreligga en önskan om medlemskap för den nyfödde från föräld- rarnas sida, såvida de ej anmält motsat- sen. Med tanke på den påfallande diskre- pansen mellan aktiva och passiva medlem- mar 1 Svenska kyrkan förefaller denna för- modan godtycklig och obefogad.

Kyrkliga kvinnorådet ansluter sig

i enlighet med folkkyrkotanken till prin— cipen om dopet såsom konstituerande för medlemskap. Föräldrarna är ansvariga för sina barn beträffande deras kyrkotillhörig- het. Icke döpta vuxna, som önskar medlem- skap i kyrkan, bör kunna vinna detta också genom en direkt anmälan.

2.1.6.2 B-, C- och D-läge

Om medlemskapsfrågor i ett fritt läge skriver utredningen i slutbetänkandets kap. 13 bl. a.

Några bärande skäl att, såvitt angår till medlemskapet hänförliga frågor, behandla en fri kyrka annorlunda än andra motsva- rande organisationer, synes ej föreligga. In- om ramen för de regler i fråga om rätt till utträde, som av religionsfrihetsskäl är uppställda, torde sålunda kyrkan äga att själv bestämma i dessa frågor. Det sagda gäller i princip även för ett B-läge. Det är å andra sidan möjligt, att staten i ett sådant läge önskar förbehålla sig rätt att pröva av kyrkan beslutade regler rörande medlemskapet eller anger vissa förutsätt- ningar, som kyrkan måste uppfylla för att

få statlig medverkan vid uttagande av med- lemsavgifter. Ett sådant statligt intresse kan i sin konkreta utformning komma att ha direkt avseende på frågan vem som skall vara att anse som medlem i kyrkan. Det kan emellertid också utformas på annat sätt. För den händelse staten exempelvis skulle vilja förhindra att avgifter uttages av barn, kan föreskrifter härom ges i de författningar, som erfordras för att reglera uppbördsförfarandet. Dylika föreskrifter hindrar givetvis inte i och för sig kyrkan att betrakta barnen som medlemmar.

Såvitt angår de olika alternativen i frå- ga om grunden för medlemskap må anföras vissa särskilda synpunkter, närmast hänför- liga till frågan om medlemsförpliktelsen att erlägga avgifter. Allmänt torde med bortseende från vad i det följande anföres om verkan av barndop och därmed jäm- förlig, av förmyndare föranledd åtgärd kunna sägas att intet medlemskapsbegrepp, som ej har sin grund i en av den enskilde avgiven viljeförklaring eller handling, vil- ken juridiskt sett bedömes ha samma in- nebörd som en dylik viljeförklaring (kon- kludent handling), kan utan att genom lagstiftning annorlunda bestämts läggas till grund för privaträttsliga anspråk (å exempelvis medlemsavgift) mot den enskil- de. Skulle dopet komma att tillerkännas en medlemskonstituerande verkan synes klart att _— vid domstolsprövning av någons skyl- dighet att utgiva avgift till kyrkan -— dop, som vederbörande undfått vid vuxen ålder, är att betrakta som en med uttrycklig vilje— förklaring likställd konkludent handling. Allmänna rättsregler hänförliga till för- myndares befogenhet att ikläda den under- årige framtida förmögenhetsrättsliga åta- ganden torde emellertid medföra att även dop, vilket någon undfått såsom barn, blir att tillerkänna den rättsverkan att ve- derbörande som vuxen är förpliktad att erlägga fastställd avgift till kyrkan; detta så länge han icke utnyttjat sin rätt att utträda ur densamma. Enahanda synpunk- ter gör sig gällande i fråga om annan vil- jeförklaring från förmyndares sida rörande barnets kyrkotillhörighet än som manifes-

teras genom dop. Beträffande möjligheten av sådana regler för medlemskap, vilka överensstämmer med dem som nu i prin- cip gäller, nämligen att barn under i religionsfrihetslagen angivna förutsättningar — vid födelsen inträder i kyrkan må an- märkas, att ett sålunda beskaffat med- lemskap icke torde kunna utan att ge- nom lagstiftning annorlunda bestämts grunda någon rättsligt sanktionerad förplik- telse för den enskilde att erlägga avgif- ter till kyrkan. Slutligen kan i fråga om den alternativa grund för medlemskap, som innebär att organisationsmässig reglering därav saknas, anföras att detta alternativ är möjligt endast om fasta medlemsavgifter ej förekommer eller om en skyldighet att erlägga avgifter knytes till annat förhål- lande än medlemskapet. Sammanfattningsvis rörande frågan om grunden för medlemskapet i en fri kyrka torde kunna anföras följande. Som an- märkts vid behandlingen av motsvarande fråga, såvitt angår ett A-läge, har mot nu— varande ordning med barns inträde vid födseln riktats stark kritik både från reli- giösa och allmänrättsliga synpunkter, och utredningen har bedömt situationen så att redan i ett A-läge opinionsmässiga förut- sättningar saknas att bibehålla nuvarande ordning. Dessa förutsättningar får anses som än mindre, då fråga är om ett läge vari det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan bringats att upphöra. Såvitt angår de av utredningen angivna alternativen 1 och 2 (ansökan vid mogen ålder resp. ansökan utan bestämd minimi- ålder) är att framhålla, att en lösning ef- ter någon av dessa linjer skulle strida mot kyrkans egen syn på hithörande spörsmål. En dylik lösning synes därför möjlig endast om kyrkan tvingades därtill genom statliga föreskrifter; ett förhållande, som reellt kan sägas föreligga även i nuläget. Enligt utredningens mening kan några bärande skäl för dylika föreskrifter ej anföras (se dock såvitt angår B-läget ledamoten Bo- lins särskilda yttrande, i hithörande delar refererat nedan). Föreskrifter av angiven art skulle därjämte med säkerhet komma

att uppfattas som stridande mot den re- ligionsfrihet Svenska kyrkan såsom tros- samfund anses böra äga. Alternativet 5 (medlemskap utan organisationsmässig reg- lering) torde sakna aktualitet, enär kyrkan svårligen kan undvara att räkna med re- gistrering av medlemmar, bl.a. av ekono- miska skäl. Man kan därvid peka på erfa- renheter från de fria lutherska kyrkorna i U.S.A.

Den sålunda gjorda genomgången ger vid handen att såsom det mest sannolika alter- nativet i fråga om grunden för medlem- skap återstår medlemskap vunnet genom dop. Det kan anmärkas att den s.k. kyrko- organisationskommittén i sitt stadgeförslag angivit dop som grundläggande för med- lemskap i kyrkan.

Slutligen må framhållas att ledamoten Bolin i sitt särskilda yttrande i medlem- skapsfrågan utgår från att de principer, som enligt hans uppfattning måste vara väg- ledandei fråga om grunden för medlemskap i ett A-läge, bör gälla jämväl i ett B-läge. I ett sådant läge borde därför genom stat- liga föreskrifter tillses att individen själv kom att avgöra om han ville påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter, som följde av medlemskapet. I vart fall barndop skulle således icke tillåtas i angivna mening grunda medlemskap i kyrkan. (SOU 1968: 11 s. 197—198.)

Hithörande frågor har tagits upp av Svea hovrätt, hovrätten för västra Sve- rige, justitiekanslern, länsstyrelsen i Kro- nobergs län, stiftsråden i Skara och Vis- by, Riksförbundet Kyrkans ungdom, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund och Förbundet för kristen enhet. Länsstyrelsen i Värmlands län ser nuva- rande regler om medlemskap genom föd- seln som ett argument för kyrkans skil- jande från staten.

Svea hovrätt

ansluter sig till de synpunkter i fråga om grunden för medlemskap som framförts av

utredningens majoritet (det stycke vilket börjar s. 197 och fortsätter på s. 198).

Hovrätten för västra Sverige anför i huvudsak.

Eftersom kyrkan självfallet får en större självbestämmanderätt ju mera den frigö- res från det organisatoriska sambandet med staten, torde vad ovan anförts i med- lemskapsfrågan få än större aktualitet i ett fritt läge. Såsom utredningen fram- håller kan i ett sådant läge en viljeför- klaring eller annan handling, som juridiskt sett har samma innebörd, komma att er- fordras som rättsgrund för den enskilde medlemmens skyldighet att erlägga med- lemsavgift. Om dopet såsom medlems- grundande akt kan tillerkännas nämnda rättsliga innebörd något som vid för- myndares samtycke icke synes omöjligt utgör detta ytterligare ett argument för dem som önskar, att dopet skall konstitue- ra medlemskap i svenska kyrkan. Hår må dock understrykas vad hovrätten ovan, på tal om A-läget, anfört därom, att det fö- refaller mest tilltalande att barndopet ej ensamt i sig utan allenast i förening med en senare åtgärd medför ekonomisk för- pliktelse gentemot kyrkan.

Justitiekanslern uttalar.

Utredningen framhåller, att bärande skäl ej synes föreligga att såvitt gäller med- lemskapsfrågor behandla en fri kyrka annorlunda än motsvarande organisationer utan kyrkan torde äga att själv bestämma i dessa frågor inom ramen för gällande religionsfrihetslag. Häri kan jag princi- piellt instämma. Om som utredningen räknar med — kyrkan kommer att från sina utgångspunkter betrakta dopet som grunden för medlemskap, är dock tydligt att barndopet icke kan ur rättslig syn- punkt anses konstituera medlemskap i den ideella förening kyrkan antages utgöra. Så länge det saknas lagstiftning om ideella föreningar ankommer det helt på rätts-

praxis att i händelse av tvist avgöra om en person är att anse som medlem av en dylik förening. Läget kommer att vara detsamma för en fri kyrka såvitt gäller medlemskapsfrågan, om icke sär- skild lagstiftning kommer till. Att domsto- larna skulle anse barndopet kunna i rätts- ligt hänseende konstituera medlemskap i kyrkan torde få anses uteslutet. Av myn- dig och i övrigt rättskapabel person av— given förklaring att han eller hon vill vara medlem av kyrkan uppfyller na- turligen de krav som härvidlag uppställts av rättspraxis. Mera tveksamt får det anses om en före myndighetsåldern, t.ex. i samband med konfirmationen avgiven förklaring kan anses bindande eller om en person skall be- traktas som medlem av kyrkan därför att han blivit döpt och sedan ej haft andra mer påtagliga förbindelser med kyrkan än att han tagit dess tjänster i anspråk för vig- sel eller dylikt. Åtskilliga andra mellan- lägen kan givetvis skisseras.

Därest som i det tänkta B-läget kyrkan skulle få »beskattningsrätt» och staten med- verka vid uppbörden av avgifterna, är sannolikt erforderligt att de rättsliga för- utsättningarna för medlemskapet får för- fattningsmässig reglering. För de tänkta C- och D-lägena synes icke föreligga an- ledning till någon annan reglering av medlemskapet än vad som gäller för ide- ella föreningar i allmänhet.

Det anförda leder fram till tanken att den fria kyrkan måhända måste arbeta med två slags medlemskap dels ett religiöst grundat på dopet, varigenom barnet upp- tages i Kristi gemenskap, och dels ett rättsligt, grundat antingen på avgiven vil- jeförklaring eller möjligen enbart på ak- tivt deltagande i församlingens verksam- het. Frågan om förutsättningarna för det rättsliga medlemskapet torde icke ställa sig helt lättlöst men är av grundläggande betydelse för den fria kyrkans organisa- tion som ideell förening. Betydelsen hän- för sig därvid antagligen mindre till frå- gan om uppbörd och indrivning av med- lemsavgifter än till spörsmålet om röst— rätten inom församlingen. Med det starka

lekmannainflytande den fria kyrkan be- räknas få blir det ju av väsentlig bety- delse att kretsen av de röstberättigade medlemmarna är tämligen klart bestämd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län karak- teriserar dop och konfirmation i en helt fri kyrka som

huvudsakligen ett inomkyrkligt problem. Både frågan om vilka, som kan erbjuda dessa tjänster och vilka, som kan erbju- das dessa tjänster och vilka, som kan på- fordra dem, bör därför lösas av kyrkan själv. Länsstyrelsen vill dock erinra om följande. Om barndop anses ha konstitue- rande betydelse för medlemskap i kyrkan, kan det sägas vara en inskränkning i de förutnävmnda grundläggande principerna, att föräldrar har rätt att låta döpa sina barn. Om man i en fri kyrka tillägger dopet sådan betydelse är det angeläget att möjligheten till utträde ur kyrkan utfor- mas på ett sådant sätt att nämnda in- skränkning ej utgör något större intrång i den enskildes religionsfrihet. Vid utfor- mandet av reglerna för utträde bör man pröva om nuvarande regler med ansö- kan från vårdnadshavare beträffande den som ej fyllt aderton år bör bibehållas, el- ler om åldersgränsen för det egna ställ- ningstagandet kan sänkas. Länsstyrelsen anser, att förevarande problem i princip kan lösas på ett ur religionsfrihetssyn- punkt tillfredsställande sätt och att större betänkligheter därför ej behöver hysas mot tanken på dopet som konstituerande för medlemskap i kyrkan.

Stiftsråden i Skara och Visby uttalar sig för att dopet vid samtliga lägen bör vara grundläggande för medlemskapet.

Riksförbundet Kyrkans ungdom, som anser att sambandet mellan stat och kyr- kan bör upplösas, tar bl. a. upp medlem— skapsfrågan från denna utgångspunkt. Förbundet ansluter sig

till det från många håll framförda kravet på att dop skall vara medlemsgrundan- de. Vid övergång till fri kyrka bör med motivering att det inte är ett nytt sam- fund som bildas alla de som önskar kvarstå i Svenska kyrkan och alltså inte anmäler utträde betraktas som medlem- mar. Å andra sidan kan hävdas att situa- tionen ändå är ny bl.a. därigenom att ett nytt krav införts för medlemskap, nämli- gen kravet på dop, och att det i detta läge vore mest konsekvent att beteckna dem som medlemmar, som är döpta och inte anmäler utträde. Ca 40% av de konsul- terade KU-grupperna förordar denna sist- nämnda lösning.

I en fri kyrka blir, som påpekats, av— vägningen mellan medlemmens rättigheter och skyldigheter en känslig punkt. Det finns ingen teologisk grund för att betrakta den som är döpt men inte uppfyller sina ekonomiska åtaganden gentemot kyrkan som en som därigenom förverkat sitt med- lemskap så länge dopet enligt kyrkans lä- ra blir det avgörande för detta. Varje form av åtgärder bör i det längsta undvi- kas och inskränkningar av rättigheterna begränsas exempelvis till ett passivt med- lemskap med bortfall av rösträtt och val- barhet vid kyrkliga val. Genom att göra den ekonomiska konstruktionen så stabil som möjligt kan man göra det möjligt för kyr- kan att verka med generositet så att åt- gärder mot ekonomiskt försumliga medlem- mar blir undantagsfall. Om utredningens förmodan 1 SOU 1964: 13, s. 522, att det finns sidor hos statskyrkoidealet som är ägnade att motverka ett personligt ställ- ningstagande i religionsfrågan är riktig fö- religger omvänt möjligheten att det person- liga engagemanget ökar i en fri kyrka och därmed också medvetandet om de för- pliktelser ett medlemskap innebär.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund påpekar att

vid en relationsförändring kan Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka kom-

ma att förändras, men detta behöver inte ske. Det bör stå fullkomligt klart att kyr- kan själv i fortsättningen får ange med- lemskapets villkor och innebörd. Måls- mannarätten måste lämnas okränkt. Sta- ten har inte rätt att påtvinga Svenska kyrkan en ordning beträffande medlem- skap som är främmande för hennes egen syn.

Förbundet för kristen enhet framhåller.

Någon statlig lagstiftning om medlem- skapet i de olika trossamfunden (utöver vad religionsfriheten kräver av frihet från varje tvång i sammanhanget) kan det gi- vetvis icke bli frågan om i C-läget. Att Svenska kyrkan kommer att lägga dopet till grund för medlemskapet i ett fritt läge, torde vara självklart.

Länsstyrelsen i Värmlands län erin- rar om att man i princip obligatoriskt föds in i svenska kyrkan.

Även om tvånget i regel bl.a. på grund av den indifferens i livsåskådnings- frågor som utredningen noterat torde uppfattas som ringa, låter sig ett system som detta svårligen förenas med den fullt genomförda trosfrihetens principer.

Länsstyrelsen förordar därför att nu- varande system, enligt vilket medborgarna föds in i kyrkan, avskaffas. Staten bör icke bestämma över en medborgares av- görande i så personliga ting som livs- åskådningsfrågor. Teoretiskt kan väl frihet för individen att bestämma om han vill söka medlemskap i kyrkan förenas med ett bibehållet statskyrkosystem. I praktiken skulle emellertid detta leda till åtskilliga egendornligheter. Om svenska kyrkan ifrå- ga om anslutningsformerna verkar som ett trossamfund bland andra skulle det dess- utom principiellt te sig skäligen inkonse- kvent om den behöll auktorisationen som statskyrka. C-alternativet erbjuder en kon- sekvent lösning av dessa problem.

2.1.6 Medlemskapsfrågor 2.1.6.3 Utträde och uteslutning

I avsnittet om trossamfundens religions- frihet i ett läge utan statskyrkosystem berörde kyrka-statutredningen i det sär- skilda religionsfrihetsbetänkandet frå- gorna om medlems rätt till utträde ur trossamfund samt dettas rätt att uteslu- ta medlem. Utredningen behandlade här- vid främst möjligheten att vid domstol få till stånd en prövning av samfunds eller församlings beslut om uteslutning. Sam- manfattningsvis uttalade utredningen

att domstol ansetts behörig att pröva ve- derbörande församlings beslut ur formell men ej ur materiell synpunkt. Avgörande- na ligger visserligen ganska långt tillbaka i tiden och före religionsfrihetslagens ikraft- trädande men torde dock fortfarande ha giltighet för frågan i vilken utsträckning samfunds beslut om uteslutning kan prövas av domstol. Domstolen handlar därvid inte som ett kontrollerande statligt organ utan såsom en samhällelig institution, som prövar frågan för att tillse att den enskilde individens rättssäkerhet inte kränkes. Då domstol inskränker sig till att pröva giltig- heten allenast i formellt avseende av ett uteslutningsbeslut tager den inte ställning till bekännelsefrågor, som kan äga sam- band med beslutet. (SOU 1964: 13 s. 578 —579.)

Problem kring utträde och uteslut- ning av medlem togs också upp som en inledning till utredningens framställning i religionsfrihetsbetänkandet — av in- dividens religionsfrihet inom det sam- fund han tillhör, varvid utredningen an- förde.

Det har ovan i olika sammanhang då det gällt individens, persongruppers och trossamfunds religionsfrihet redan berörts vissa frågor om friheten inom vederböran- de samfund. Bland annat har framhållits, att den enskilde alltid måste vara berätti- gad att utträda ur det trossamfund han

tillhör, även om han tidigare förklarat att han underkastade sig en däremot stridan- de bestämmelse (se s. 577). Likaså har be- rörts frågan i vilken utsträckning domstol är behörig att pröva beslut om uteslutning ur ett fritt trossamfund (se s. 577 ff.).

För Svenska kyrkans del gäller att den inte utesluter någon medlem ur kyrkan (se prop. 100/1951 5. 54 nederst). Enligt folk- kyrkotanken, som uppbäres av en ledande teologisk riktning inom Svenska kyrkan, skall kyrkan inte visa någon ifrån sig utan överlåta åt den enskilde som i nå- got avseende tagit avstånd från kyrkans lära, att själv taga ställning till frågan om sitt medlemskap. Kyrkotukt i den meningen att man utesluter medlem utövas därför icke inom Svenska kyrkan. Endast i frå- ga om prästerliga befattningshavare upp— ställes vissa krav rörande deras förhållande till kyrkans lära. (SOU 1964:13 s. 592.)

I sin kommentar till slutbetänkandets kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena uttalar Svea hovrätt att i dessa lägen synes genom allmänna rättsregler och rättsgrundsatser

ett rimligt rättsskydd genom domstolspröv- ning kunna beredas medlemmar som ute- slutits ur församling.

Högerns ungdomsförbunds diskussion av kyrkans rätt att utesluta medlem har återgetts i avsnitt 2.1.6.l.

2.1.6.4 övergångsproblem

övergångsfrågan beträffande medlemska- pet gäller, om den som nu är medlem i svenska kyrkan utan vidare skall anses vara medlem i den fria kyrkan eller ej. Utredningen behandlar dessa problem dels i kap. 13 Kyrka-statrelationen i B-, C- och D-lägena, dels i kap. 15 Vissa frågor vid övergång till en fri kyrka.

Utredningen anför i kap. 13 bl. a.

Denna fråga har utredningen närmare behandlat i sitt förvaltningsbetänkande (SOU 1967: 45 s. 198 ff.), vartill må hän- visas. Å ena sidan kan hävdas att upplö- sandet av de organisatoriska banden mel- lan stat och kyrka rimligen inte kan få några konsekvenser i fråga om den nu- varande tillhörigheten till kyrkan. De som är medlemmar i (stats-)kyrkan skall där- för fortfara att vara medlemmar, om de inte själva skulle finna anledning att ut— träda. Å andra sidan kan göras gällande att det efter en skilsmässa föreligger en helt ny situation, som måste få konsekvenser ifråga om medlemskapet. De medlemmar, som även i fortsättningen ville tillhöra kyr- kan, borde genom en aktiv handling få be- kräfta sitt medlemskap, eventuellt få gö- ra anmälan om sin önskan att vara med- lemmar i den fria kyrkan. Det må anmär- kas att om det sist behandlade synsättet skulle bli bestämmande, erforderliga be- stämmelser måste ges lagstiftningsvägen. Ytterligare ett alternativ är tänkbart. Som en kompromiss mellan de båda re- dovisade ståndpunkterna kan tänkas den anordningen att den enskildes ställningsta- gande till medlemskapet på något sätt ak- tualiserades inför den förändrade kyrka- statrelationen. Detta skulle kunna ske så- lunda att en upplysningsskrift om de änd- ringar, som den nya relationen kyrka-stat medför, om rättigheter och skyldigheter för medlemmarna i den från staten skilda kyr- kan samt om andra förhållanden av in- tresse sammanställdes och tillställdes alla invånare i riket. Till skriften skulle för användning av dem som ville ha änd- ring i fråga om sitt förhållande till kyr- kan fogas blanketter såväl för anmälan om utträde (för dem som är medlemmar i Svenska kyrkan) som för ansökan om in- träde (för dem som ej är medlemmar).

Utredningen tar med hänsyn till sina di- rektiv inte ställning till den här behand- lade frågan. Lösningen kommer säkerligen att bestämmas genom en totalbedömning av olika skäl utifrån allmänt politiska,

kyrkliga och andra överväganden, som kan komma att aktualiseras i en skils- mässosituation.

Det må avslutningsvis anmärkas, att le- damoten Bolin i sitt särskilda yttrande framhållit att i en övergångssituation medlemskapet inte bör automatiskt över- föras till den fria kyrkan. Sett mot bak- grund av vad eljest i yttrandet anförts in- nebär Bolins uppfattning i denna del att endast personer, som nått mogen ålder, bör ha möjlighet att övergå till en fri kyrka, och att detta bör kunna ske endast genom personligt ställningstagande, mani- festerat i anmälan om inträde. (SOU 1968: 11 s. 199.)

I kap. 15 (SOU 1968: 11 s. 250) åter- ges samma synpunkter.

I det följande redovisas i ett samman- hang samtliga remissyttranden som tagit upp hithörande övergångsfrågor. Redo- visningen omfattar synpunkter från Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige, justitiekanslern, länsstyrelsen i Jönkö- pings län, domkapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Lund, Härnösand och Stockholm, Svenska prästförbundet, Kyr- komusikernas riksförbund, Sveriges fri- kyrkoråd, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges kristna socialdemokraters för- bund, Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund och Förbundet för kris- ten enhet.

Svea hovrätt

ansluter sig till den uppfattningen att en övergång till en annan relation mellan staten och kyrkan icke bör föranleda några åtgär- der från statens sida ifråga om medlemmar- nas tillhörighet till kyrkan. Även om en ändring av kyrkans relationer till staten skulle komma till stånd, torde kyrkan bö- ra uppfattas såsom samma trossamfund som tidigare. I enlighet härmed synes icke, i vart fall icke från statens sida, böra uppställas något krav på att inträde skall

sökas i den fria kyrkan eller att med- lemskapet skulle på något sätt bekräftas. Det kan antagas, att även vid en ändrad relation stat-kyrka en mycket stor del av befolkningen också i fortsättningen öns- kar vara medlemmar i kyrkan bl.a. för att komma i åtnjutande av dess tjänster i fråga om olika förrättningar, såsom dop, vigsel och jordfästning. Ett krav på en be- kräftelse av medlemskapet skulle medföra ett mycket omfattande arbete med insam- lande, registrering m.m. av uppgifter från större delen av landets befolkning. Det sy— nes därför även av praktiska skäl lämp- ligt att icke föranstalta om särskilda åt- gärder beträffande medlemskapet.

Däremot kan det föreligga skäl att på något sätt aktualisera frågan om medlem- skapet i kyrkan i samband med en före- stående skilsmässa, varvid den av utred- ningen angivna möjligheten med en upp- lysningsskrift kan utgöra en lämplig åt- gärd.

Hovrättsrådet Sahlquist redovisar skilj- aktighet.

Omkring 98 % av rikets befolkning tillhör statskyrkan. De har med få undantag blivit medlemmar genom födelsen eller genom förvärv av svenskt medborgarskap.

Om kyrkan skiljes från staten och blir ett självständigt rättssubjekt (ideell för- ening), likställt med andra fria trossam- fund, kan detta enligt min uppfattning icke medföra att de, som nu tillhör stats- kyrkan, automatiskt blir medlemmar av det nybildade rättssubjektet och ådrager sig därmed följande förpliktelser. Härför skulle fordras lagstiftning.

En lag av sådant innehåll vore enligt min åsikt principiellt betänklig, även om den skulle föregås av upplysningsverk- samhet beträffande rätten till utträde ur kyrkan. Förpliktande medlemskap i en för- ening bör grundas på en viljeförklaring. Som sådan kan icke betraktas en underlå- tenhet att frånsäga sig medlemskap. Un- derlåtenheten kan bero av glömska, för-

hinder, oföretagsamhet eller ängslan att stöta sig med någon.

Hovrätten för västra Sverige uttalar.

Frågan huruvida det principiellt kan an- ses föreligga »identitet» mellan den nu- varande och den fria kyrkan kan vara föremål för delade meningar. I varje fall kan göras gällande att en skilsmässa mel- lan staten och kyrkan får konsekvenser i fråga om medlemskapet i kyrkan. Det synes därför ligga nära till hands, att de som vid skilsmässan är kyrkomedlemmar bör, för att kvarstå som medlemmar, vid- taga eller i särskild ordning beredas till- fälle vidtaga någon handling, varigenom medlemskapet bekräftas.

Hovrätten är därför benägen förorda det av utredningen i bet. IX s. 200 f. såsom ett alternativ angivna förfarandet. Dock synes i detta sammanhang anledning knap- past föreligga att bereda dem som ej är medlemmar i kyrkan tillfälle att ansöka om inträde; den föreslagna upplysnings- skriften synes alltså böra sändas allenast till dem som vid övergången är medlemmar i kyrkan.

Som utredningen anfört, skriver justi- tiekanslern,

föreligger i huvudsak två alternativ och goda skäl kan anföras för båda. Vilket alternativ man väljer är en värderingssak och jag är inte beredd att här taga definitiv ställning i saken. En synpunkt vill jag dock gärna framföra och den är inte av rätts- lig utan närmast av humanitär karaktär. Den gäller hänsyn till de gamla. För dem kan avskaffandet av statskyrkosystemet kanske mer än för många i yngre åldrar te sig främmande och svårförståeligt. Över- gången till ett läge med en fri kyrka borde därför ordnas så att de äldre utan vidare kan gå över som medlemmar i den fria kyrkan. För medborgarna i de aktiva åldrarna är det lättare att klargöra den nya situationen och det synes mera rim-

ligt att på dem ställa kravet att de får ge till känna om de vill kvarstå i den fria kyrkan eller ej, d.v.s. de har att, om de så önskar, begagna de möjligheter till ut- träde ur kyrkan som religionsfrihetslagen anvisar. Något avgörande hinder ur reli- gionsfrihetssynpunkt mot en sådan lösning synes knappast behöva föreligga.

Inför ett fritt läge torde enligt länssty- relsen i Jönköpings län

spörsmål om medlemskapet få tas upp vid de förhandlingar, som bör komma till stånd mellan stat och kyrka. Det bör härvid ankomma på statens företrädare att tillse att religionsfrihetens krav i tillbör- lig grad beaktas. Även identitetsfrågan kommer här in i bilden och får betydelse för övergångsbestämmelserna. Någon erin— ran mot att låta dopet ensamt konstituera medlemskap torde dock efter en över- gångstid inte finnas.

Domkapitlet i Linköping påpekar att i den allmänna debatten har

framförts kravet, att ställningstagande till medlemskap i kyrkan för de nuvarande medlemmarnas del vid en eventuell föränd- ring i det nuvarande kyrka-stat-läget skall ske genom begäran om inträde i kyr- kan och att begäran om utträde icke i ett sådant läge är tillfyllest. Enligt religions- frihetslagen 1951 är Svenska kyrkan ett trossamfund. Dess karaktär av trossam- fund förändras icke vid ett eventuellt upp- lösande av sambandet med staten. Det tor- de vara sällsynt, att medlemmar i en or- ganisation, som till sin struktur icke änd- ras utan förblir densamma icke får stan- na i densamma utan anses fr.o.m. ett visst tillfälle uteslutna ur den, intill dess att de begär förnyat medlemskap. Det torde där- för innebära ett kränkande av medlemmar- nas rätt att fritt utöva sin religion att av- kräva dem en personlig begäran om nytt medlemskap i den religiösa organisation de redan tillhör.

Under åberopande av justitieminis- terns uttalande år 1951 angående kyr- kans karaktär av trossamfund vill dom- kapitlet i Skara

med bestämdhet hävda, att svenska kyr- kan behåller sin identitet, oavsett om stats- sambandet bibehålles eller ej. Tanken, att den enskilde medlemmen skulle behöva föranstalta om inträde i en från statssam- bandet löst svensk kyrka för att få räk- nas som dennas medlem vill domkapitlet alltså med bestämdhet avvisa.

Domkapitlet i Strängnäs

anser det orimligt att svenska kyrkan vid en skilsmässa skulle >>nollställas» och de som vill tillhöra den »nya» fria kyrkan anmäla sitt inträde. Alla som tillhör sven- ska kyrkan bör vid en upplösning av ban- det med staten bli informerade om vad medlemskapet och förpliktelserna i den fria kyrkan innebär, så att de kan avgöra sin ställning till kyrkan i den förändrade situationen.

Domkapitlet i Lund skriver.

Svenska kyrkan bevarar sin identitet som trossamfund även om banden med staten upplöses. Dess bekännelsegrund på- verkas inte av en skilsmässa. Den kan för- utsättas fortsätta sin verksamhet med samma biskopar, präster och övrig per- sonal, med äganderätten till samma kyr- kobyggnader och — i B- och C-lägena också samma övriga fasta egendom. Vid sådant förhållande borde det vara naturligt att även räkna med ett fortsatt obrutet medlemskap för alla som vid skilsmässans ikraftträdande tillhör svenska kyrkan. Ve- derbörande har ju frihet att när som helst såväl före som efter en skilsmässa utträda ur kyrkan. Att därför kräva ett särskilt anmälningsförfarande för att nuvarande medlemmar skall behålla sitt medlemskap synes icke rimligt och torde inte undgå att väcka stark irritation. Krav på person- lig inträdesanmälan —— om än aldrig så

formell får lätt ett för svenska kyrkan med dess karaktär av öppen folkkyrka främmande drag av >>bekännarkyrka» och kan vara ägnat att försvåra bibehållandet av den öppenhet som kyrkan i det längsta vill bevara och som är en förutsättning för att den skall kunna erbjuda »service» också åt de religiöst tveksamma och sö- kande. I varje fall måste det av ledamo- ten Bolin i reservation framförda kravet på personlig anslutning endast för vuxna i A- och B-lägena bestämt avvisas.

Ett genomförande av en skilsmässa mel- lan stat och kyrka torde med all säker- het äga rum under så pass omfattande publicitet och föregås av så mycket infor- mation via sedvanliga kanaler, att en sär- skild statlig upplysningsbroschyr i ären- det, såsom utredningen föreslagit på s. 199, knappast torde vara påkallad. Stort upplagda upplysningsaktioner i pressen om förefintlig utträdesmöjlighet har ju hittills i ytterst obetydlig utsträckning haft något påvisbart resultat.

I sin kommentar till kap. 5 Religions- friheten uttalar domkapitlet i Härnö- sand bl.a.

Det heter på visst håll, att kyrkan skall nollställas, och att de kyrkligt överty- gade personligen skall begära sitt inträde i kyrkan för att på det sättet markera sitt personliga engagemang. Men just detta står i direkt strid med en allmän religions- frihetsprincip, som måste gälla också den svenska folkkyrkan och innefatta även ett hänsynstagande till detta trossamfunds syn på sig självt. Det är inte religionsfrihet att försöka påtvinga Svenska kyrkan en struktur, som strider mot dess öppna folk- kyrkokaraktär. Dessutom har man i de- batten om krav på nollställning och per- sonligt inträde observerat, att man under denna process, som avser ett i och för sig berättigat moment, nämligen det per- sonliga engagemanget, i sak förändrat kyrkan från en öppen bekännelsekyrka med en öppen territoriell kyrkokommunal

organisation till en bekännelsekyrka av bekännartyp och med föreningskyrkans vanligaste kännetecken. I princip finns det ingen kontinuerlig övergång från den öpp- na folkkyrkan till den församlingsmässigt organiserade bekännelsekyrka, som måste uppstå efter den s.k. nollställningen med det konstituerande personliga nyinträdet.

Den kanske ödesdigraste konsekvensen av denna övergång blir, att en mycket stor grupp människor kommer att uppleva in- trädeskravet så fordrande och fyllt med anspråk på inre och yttre beteenden i frå- ga om ett för dem nytt kyrkligt engage- mang, att de kommer att hesitera. Med all sannolikhet kommer de att uppfatta den kyrka, som då inbjuder dem till in- träde, som en för dem främmande kyrka, där de inte känner sig hemma. Denna känsla är också riktig så till vida, att den kyrka de erbjuds inträde i övergivit sin gamla territoriella kyrkokommunala or- ganisation och antagit en ny förenings- mässig karaktär. Man bör här inte under- skatta reaktionen hos de människor, som nu uppbär det kyrkokommunala ansvaret. I enlighet med församlingsstyrelselagens föreskrifter har dessa människor på för- slag av olika grupperingar i vårt folk iklätt sig ansvaret för den kristna församlingens verksamhet i olika avseenden. Ingen vå- gar väl heller på allvar påstå, att den kyrkokommunala representationen i all- mänhet misskött de uppgifter den ålagts genom församlingsstyrelselagen. Det har också omvittnats från olika håll, att den kyrkokommunala aktiviteten ökat under senare år. En nollställning och en över- gång till ny kyrkotyp skulle kunna tolkas som ett schablonmässigt underkännande av de kyrkliga förtroendemännens engage- mang och samtidigt en diskvalificering av det folkliga intresse för kyrkan, som på ett speciellt sätt representeras av dessa förtroendemän.

Ur religionsfrihetens synpunkt innebär således en dylik förändring av kyrkan en påtaglig reducering av möjligheterna till religiös aktivitet för stora grupper av människor, som berövas möjlighet till

både en för dem adekvat representation och en samfundsform, där de känner sig hemma. Övergången till den nya sam- fundstypen har med andra ord inneburit en genomgripande omstrukturering av for- merna för det religiösa engagemanget. Det är förmodligen ingen tillfällighet, att reak- tionerna hos de kyrkokommunala för- troendemännen inför kyrka-stat-frågan näs- tan 100-procentigt gått i riktning mot ett be— varat samband med statsmakterna i syfte att bibehålla den öppna folkkyrkan med dess utrymme för religionsfrihet och to- lerans.

Enligt domkapitlet i Stockholm bör övergångsbestämmelser

tillförsäkra den som vid den nya ord- ningens genomförande tillhör kyrkan utan att vara döpt rätt att fortfarande tillhöra kyrkan, om han det önskar.

Svenska prästförbundet

anser självklart att de som är medlemmar av Svenska kyrkan vid övergången till en fri kyrka skall förbli medlemmar utan särskild anmälan.

Enligt Kyrkomusikernas riksförbund

bör staten vid en eventuell skilsmässa visa stor generositet genom att låta över- gångsbestämmelser gälla under avsevärd tid. Nuvarande medlemmar i Svenska kyr- kan bör utan egna åtgärder betraktas som medlemmar även i den fria kyrkan.

Utifrån Sveriges frikyrkoråds

grundsyn hävdar rådet att Svenska kyr- kans nuvarande medlemmar borde beredas tillfälle att genom en aktiv handling be- kräfta önskan om fortsatt medlemskap. Rådet ansluter sig till den av utredningen redovisade tanken på en upplysningsskrift med bifogade svarsblanketter. Rådet anser dock att det bör ankomma på den fria kyr-

kan att därefter själv bestämma hur med- lemskap skall förvärvas.

Förbundet för religionsfrihet anför.

Vad beträffar utredningens förslag att samtliga medborgare vid ett skiljande kyrka-stat skulle få en informationsskrift jämte blanketter för anmälan om utträde och eventuellt nyinträde, finner vi idén med informationsskrift och anmälningsblankett tilltalande. Det tycks dock föreligga en om- fattande begreppsförvirring, när man här talar om att distribuera utträdesblanketter. När staten upphör med sin kyrkoverksam- het, är det en god och befogad serviceåt- gärd att genom en upplysningsskrift un- derrätta folket om samtliga de fristående kyrkoalternativ, som i stället står till buds och gärna också underlätta de enskilda människornas val genom att bifoga olika inträdesblanketter. Vi finner det sålunda angeläget att en sådan broschyr ger lik- värdig information om alla inom riket verksamma trossamfund och att för med- lemskap i något av dessa samfund inklusive det/de som närmast anses efterträda stats- kyrkan kommer att erfordras en skriftlig inträdesanmälan. Sådan anmälan skulle eventuellt om inte organisatoriska skäl lägger hinder i vägen kunna göras i sam- band med den närmaste självdeklaratio- nen.

Sveriges kristna socialdemokraters för- bund vill

peka på den av utredningen aktualiserade möjligheten med en särskild upplysnings- skrift, utgiven av en statlig myndighet. I denna skrift belyses de ändrade relatio- nerna mellan staten och kyrkan och hur de inverkar på de rättigheter och skyldig- heter som är förenade med medlemska- pet. Skriften bör skickas till alla som ska ta ställning i frågan. Vid skriften fogas dubbla blanketter, en för utträde och en för inträde (för icke-medlemmar). På så sätt skulle frågan aktualiseras för alla in-

nevånare inför den förestående föränd- ringen.

Medlemskap i en fri kyrka måste, en- ligt Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbunds uppfattning,

grundas på en aktiv handling, d.v.s. anmä- lan om inträde i kyrkan. I en i utredningen presenterad argumentationslinje hävdas att de som är medlemmar i kyrkan och inte vill utträda ej skall behöva vidta spe- ciella åtgärder för att fortsätta att vara medlemmar, speciellt som de i allmänhet redan är döpta och medlemskap följer av dopet. Enligt SSU:s mening bör vid över- gångsskedet de, som önskar vara medlem- mar av den framtida kyrkan, anmäla sitt inträde i denna. SSU kan ej acceptera att de som ej utträder ur statskyrkan förut- sättes vara medlemmar i den fria kyrkan.

Den i utredningen aktualiserade >>tredje möjligheten» är med vissa ändringar ett utmärkt uppslag. SSU förordar, som utred- ningen föreslår, att en särskild upplysnings- skrift om de nya relationerna kyrka-stat utges. Skriften tillställes alla som har att ta ställning till frågan om medlemskap. Till skillnad från utredningen föreslår SSU att vid skriften fogas en blankett för an- mälan om medlemskap i den framtida kyr— kan. De som på detta eller liknande ak- tivt sätt anmält sig räknas som medlem- mar i kyrkan.

Förbundet för kristen enhet uttalar.

Eftersom dopet enligt kyrkans lära är grunden för medlemskap i kyrkan och icke kan upprepas, är det ur kyrkans synpunkt omöjligt att kräva en särskild anmälan till medlemskap i kyrkan efter en skilsmässa mellan kyrka och stat. Däremot är det önskvärt, att samtliga medborgare efter beslutet om skilsmässa får sig tillställd en broschyr med information om vad det- ta kommer att innebära och med bifogad blankett, där de anger, om de vill stanna kvar i kyrkan, utträda ur eller inträda i henne.

2.2 Individens religionsfrihet i samhälls- livet

I slutbetänkandets kap. 5 redogör kyrka- statutredningen översiktligt för bl. a. de delproblem som i det särskilda religions- frihetsbetänkandet behandlats under ru- briken Individens religionsfrihet i sam- hällslivet (SOU 1964: 13 s. 560—568). Dessa delproblem berör följande förhål- landen, nämligen

att den som utträtt ur kyrkan ej har röst- rätt i församlingen men dock har att er- lägga viss, reducerad kyrkoskatt, nämligen för de borgerliga uppgifter som åvilar kyr- kan, att religionsfriheten begränsas av stad- gandet om att vederbörande ej får störa samhällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse, att medlemskap vinnes vid föd- seln om båda eller en av föräldrarna till- hör kyrkan, att föräldrar bestämmer över barnens medlemskap, att samhällets rätt enligt barnavårdslagen att ingripa mot för- äldrar kan komma i konflikt med åtgärder som föräldrar på religiös grund vidtar rö- rande barns uppfostran m.m., att enskild kan utsättas för påtryckning att utträda eller icke utträda ur Svenska kyrkan, att själavård genom statlig försorg eller för- medling beredes vid krigsmakten, sjukhus, fängelser eller andra inrättningar, samt att konfessionella behörighetsvillkor stadgas för Konungen, präst i Svenska kyrkan, fö- redragande statsråd och andra ämbetsmän som deltar i avgörande av vissa kyrko- ärenden ävensom att vid tillsättning av befattning som medför skyldighet att un- dervisa i kristendom eller teologisk ve- tenskap den hänsyn skall tagas till de sökandes trosåskådning, som därav må på- kallas.

Sammanfattningsvis kan beträffande des— sa särskilda frågor sägas följande. Om på viss punkt inskränkning i religionsfrihet anses föreligga kan den antingen undan- röjas utan att detta i grund förändrar re- lationen kyrka-stat, alltså även i ett A-läge, eller också kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett relatio-

nen kyrka-stat, således även efter en skils- mässa. (SOU 1968: 11 s. 82.)

Utredningen erinrar i slutbetänkandets kap. 14 om dessa synpunkter och fort- sätter.

För den enskilde inom de nuvarande fria samfunden eller utanför alla samfund skulle den individuella religiösa friheten, bortsett från det psykologiska tryck som eventuellt föreligger, knappast bli an- norlunda, om Svenska kyrkan skildes från staten.

Principen om religionsfriheten synes allt- så såtillvida ej ge ledning vid valet av kyrka-statrelation, som medlemsfrågor och andra spörsmål som rör individens frihet i samhällslivet, i den mån de över huvud kan lösas, kan regleras på samma sätt obe- roende av kyrka-statrelationen. Utredningen har därmed ej tagit ställning till om in- skränkningarna i religionsfriheten kan un- danröjas lättare i ett läge där kyrkan är friställd från staten. (SOU 1968: 11 s. 236.)

Närmast redovisas remissinstansernas allmänna kommentarer till utredningens synpunkter. Därefter redogörs för utta- landen kring de olika delproblem som utredningen aktualiserat dock med un- dantag av frågorna om medlemskap vid födseln samt föräldrars bestämmanderätt över barns medlemskap, vilka frågor be- rörts i aVSnitt 2.1.6. Vidare behandlas frå- gan om tillgång till kyrklig service.

2.2.1 Allmänna kommentarer Kammarkollegiet skriver.

Vad utredningen anfört rörande indivi- dens religionsfrihet i samhällslivet föranle- der inga kommentarer.

Länsstyrelsen i Jönköpings'län

kan helt allmänt ansluta sig till de utta- landen utredningen enhälligt gör (s. 82— 83) ifråga om den enskilda individens re- ligionsfrihet i samhällslivet, och om tros- samfundens religionsfrihet, att de inskränk- ningar, som kan finnas, antingen kan un- danröjas både med och utan statskyrko- system eller också kvarstår de, oavsett re- lationen kyrka-stat, alltså även efter en skilsmässa.

Uttalanden av samma innebörd görs också av länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands län, domkapitlet i Lund, stiftsrådet i Skara, Svenska präst- förbundet, Kyrkomusikernas riksförbund och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Kristna studentrörelsen i Sverige anför att enligt både dess

och utredningens uppfattning (SOU 1964: 13 s. 522)1 finns det sidor hos statskyrko- idealet, som är ägnade att motverka ett per- sonligt ställningstagande i religionsfrihets- frågan. Oftast anses att man genom en ge- nomförd religionsfrihet kan befrämja ett medvetet ståndpunktstagande från individens sida, vilket i allmänhet betraktas som värde- fullt. Genom ett C-läge skulle ett sådant mål bäst kunna tillgodoses, eftersom samfund och organisationer i ett sådant läge på ett helt annat sätt än f.n. skulle vara likställda med varandra. Dessutom torde Svenska kyrkan i det läget bli löst från de civil- rättsliga uppgifter, som f. n. gör den till ett av staten auktoriserat samfund. I indivi- dens ögon skulle Svenska kyrkan komma att framstå mer som ett alternativ än som ett monopol; om man önskar att befordra ett personligt ställningstagande måste detta ses som klart positivt.

Bland dem som menar sig företräda en >>folkkyrklig>> linje i kyrka-statfrågan finns det ibland en tendens att fästa mindre vikt vid personligt ställningstagande till för- mån för en öppenhet mot »de osäkra och

tvivlande». Denna öppenhet är även för oss ett värde, som det även i ett fritt läge bör vara angeläget att slå vakt om. Detta betyder inte att den enskildes avgörande blir en perifer och betydelselös fråga; från Svenska kyrkans sida måste det upplevas som värdefullt ju fler av dess medlemmar som medvetet och helhjärtat sökt hennes gemenskap.

En redovisning av dessa och liknande synpunkter saknas i behandlingen av frå- gan om religionsfriheten i slutbetänkandet (SOU 1968: 11 s. 234—238).

2.2.2 Ej rösträtt men viss skattskyldighet

Nuvarande regler ifråga om skyldigheten för den som ej är medlem av svenska kyrkan att utge församlingsskatt innebär att sådan person betalar 60 % av den- na skatt, vilket ansetts motsvara kost- naderna för kyrkans arbete med folk- bokföring och begravningsväsende.

Kyrka-statutredningen har diskuterat denna fråga ur religionsfrihetssynpunkt dels i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet (SOU 1964:13 s. 560), dels i slutbetänkandets kap. 12, där utredning- en anför bl. &.

Den kritik som riktats mot nuvarande ordning går i allmänhet ut på att det från religionsfrihetssynpunkt — och även uti- från demokratisk synpunkt är otillfreds- ställande att den som ej tillhör kyrkan är pliktig att bidraga till verksamhet som be- drives av kyrkan, i all synnerhet som han, i avsaknad av rösträtt och valbarhet i för- samlingen, saknar möjlighet att inverka på beslut om skattens storlek och om använd- ningen av skattemedlen. En sådan uppfatt- ning leder naturligen ofta till slutsatsen att ifrågavarande uppgifter av borgerlig natur bör överflyttas till staten eller de borgerliga kommunerna, varigenom grun—

1 De uttalanden som här tillskrivs utredning- en har gjorts av dess expert S. Waller.

den för nuvarande skattskyldighet till Sven- ska kyrkan skulle bortfalla.

Skulle Svenska kyrkan behålla en vä- sentlig del av de uppgifter av borgerlig natur, vilka den nu handhar, är därmed inte givet att denna verksamhet skall fi- nansieras på samma sätt som nu sker. En möjlighet är att bidrag utgår från staten eller de borgerliga kommunerna med be- lopp, som kan anses motsvara församling- arnas kostnader för folkbokföring, be- gravningsväsen eller andra angelägenheter av borgerlig natur som omhänderhas av församling. Under sådana förhållanden skulle, liksom för det fall att ifrågavarande uppgifter övertages av staten eller den borgerliga kommunen, församlingsskatt in- te behöva uttagas av dem som ej tillhör Svenska kyrkan. I själva verket skulle med- lemmarnas bidrag till kyrklig verksamhet då rättsligt sett få karaktär av medlems- avgifter och inte av skatt. (SOU 1968:11 s. 184.)

Bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län, domkapitlen i Linköping, Skara och Vis- by samt Högerns ungdomsförbund anför kritiska synpunkter på nuvarande sys- tem.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser systemet

föga tillfredsställande, då vederbörande icke-medlem ej har möjlighet att öva infly- tande på de beslutande kyrkliga organen.

Likartade påpekanden gör Högerns ungdomsförbund.

Domkapitlet i Skara skriver.

En ofta påtalad brist i det praktiska ge- nomförandet av religionsfriheten ligger däri, att den som utträder ur svenska kyrkan likväl har att betala mer än hälften av den på honom eljest belöpande församlings-

skatten. Det synes angeläget att denna brist avhjälpes. Om folkbokföringen och begravningsväsendet, vilka motivera den kvarstående avgiften för ur kyrkan utträd- da personer, skulle överföras till stat och kommun, torde problemet i samband här- med vara löst. Om åter sådant överförande icke sker, synes problemet kunna lösas ge- nom att de nyssnämnda kostnaderna finan- sieras, icke genom församlingsskatt, utan genom statliga eller kommunala bidrag. På så sätt skulle full befrielse från försam- lingsskatt kunna genomföras för alla som icke tillhöra svenska kyrkan.

Samma tankegångar förs också fram av domkapitlet i Linköping (se avsnitt 2.152) samt av domkapitlet i Visby.

Givetvis kan jämkningar i detaljer ifråga- komma, ägnade att bättre tillgodose 1951 års lagstiftares huvudsyfte. Domkapitlet avser härvid den praktiska utformningen av den viktiga grundregeln, att dissenters endast betala sådan del av kyrkoskatten, som måste betalas av alla medborgare, d.v.s. i dagens läge vari domkapitlet icke förordar några vittgående förändringar — kostnaderna för kyrkobokföring och begravningsväsende. Utformningen av den i 1 & lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan givna regeln om viss skattefrihet åt dissenters går dock ur rättvisesynpunkt ej fri från invändning- ar. Även om domkapitlet icke vill överbe— tona den praktiska betydelsen av detta förhållande vill det dock av principiella skäl förorda en omarbetning av detta lag- rum i avsikt att bättre tillgodose lagstad- gandets principiella huvudsyfte.

2.2.3 Själavård vid vissa statliga inrättningar m. m.

Till religionsfrihet anges emellanåt höra, framhöll kyrka-statutredningen i reli- gionsfrihetsbetänkandet, att deltagande i

gudstjänst eller korum vid krigsmakten samt i själavård vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar skall vara frivilligt.

I fråga om militära förhållanden fram- står det ur religionsfrihetssynpunkt som otillfredsställande, om i andra fall än då sådant av organisatoriska skäl icke kan undvikas någon grad av tvång föreligger för att personer skall närvara vid guds- tjänster, korum eller motsvarande religiösa inslag i tjänsten. Å andra sidan synes det med hänsyn till religionsfriheten kunna krävas, att möjligheter beredes militär per- sonal att då så önskas deltaga i gudstjäns- ter och liknande andaktsövningar. Under t. ex. beredskaps- och krigsförhållanden kan de yttre omständigheterna också vara såda- na, att besök i kyrka eller annan guds- tjänstlokal i praktiken är förenat med svårigheter ur tjänstgöringssynpunkt, varför sammankomster av religiös karaktär då bör ordnas för personer, som önskar be- söka sådana.

Rörande gudstjänster m.m. vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar bör ur religionsfrihetssynpunkt gälla att sådana skall förekomma för att ge dem som inte kan besöka motsvarande samman- komster i kyrka eller annorstädes tillfälle till religionsutövning, men att deltagande i sådana sammankomster skall vara frivil- ligt. Dessa principer torde också tillämpas i vårt land.

Utredningen bortser här från förpliktel- ser som kan anses åligga anställd personal i tjänsten. (SOU 1964: 13 s. 567—568.)

Dessa frågor har utredningen behand- lat närmare i betänkandet Kyrklig orga- nisation och förvaltning (SOU 1967z45 s. 529—545).

Uttalanden av innebörd att staten bör medverka till att religiös service erbjuds vid vissa inrättningar görs av domka- pitlet i Lund, stiftsrådet i Skara, Svenska

prästförbundet, Moderata samlingspar- tiets kvinnoförbund, Sveriges kristna so- cialdemokraters förbund, Högerns ung- domsförbund och Kristna studentrörelsen i Sverige. Vanligen understryks härvid att deltagande måste vara frivilligt.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund skriver.

Den kyrkliga verksamhet, som för när- varande bedrivs vid militära förband i Sve- rige och i utlandet, i sjömansvården, på turistorter och vid fredskårer utomlands, är av mycket stor betydelse. Förbundet an- ser att denna service bör upprätthållas och t.o.m. förstärkas i framtiden. Det torde ligga i statens intresse att tillgodose de behov som finns i dessa sammanhang.

Under vissa förhållanden kan det, an- för Sveriges kristna socialdemokraters förbund,

vara motiverat att samhället vidtar sär- skilda åtgärder för att främja religiös ak- tivitet. När den enskilde genom samhällets ingripande eller på grund av sjukdom berövats rörelsefrihet och normala möjlig- heter att delta i samhällsaktiviteter, bör samhället ta ett aktivt ansvar även för religiös vård. Detta gäller t. ex. vid fängel- serna, militärförbanden, ungdomsvårdssko- lorna, nykterhetsvårdens anstalter och sjuk- husen. Vi utgår ifrån som en självklarhet att frivillighet råder ifråga om gudstjänst- deltagande.

Högerns ungdomsförbund ser den sjä- lavårdande verksamheten som

ett exempel på en kyrklig angelägenhet, som tangerar statens intressesfär. Själavår- den vid sjukhus liksom inte minst i krigs- tid vid militära förband är av stor vikt. Den kyrkliga sociala verksamheten har ock- så åtskilliga beröringspunkter med den kommunala och statliga. Inte minst verk- samheten inom sjömansvården kommer ock-

så att i framtiden spela en framskjuten roll. Rimligen bör staten efter ett skiljande ersätta Svenska kyrkan för de tjänster hon sålunda gör staten på olika områden.

Kristna studentrörelsen i Sverige utta- lar att

samhällets positiva intresse och ansvar när det gäller att lämna utrymme för religiös verksamhet i olika sammanhang t.ex. i sjukhus, fängelser eller under militära förhållanden behöver inte, enligt KRISS' uppfattning, kränka den religionsfrihet, som bör tillkomma individen, såvitt denna verk- samhet sker på frivillighetens grund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp behovet av icke-religiösa alternativ.

Såväl inom försvaret som inom sjukhus- väsendet bör tillkomsten av icke-religiösa alternativ i den andliga vården befrämjas.

Bestämmelserna om rättegångsguds- tjänst samt om riksdagspredikan och eds- avläggelse berörs av hovrätten för västra Sverige resp. Folkpartiets ungdomsför- bund.

Hovrätten för västra Sverige anför.

Att rättegångsgudstjänsten är obligato- risk, såsom nu är fallet vid hovrätterna och de allmänna underrätterna, synes icke över- ensstämma med den syn på statsverksam- heten som numera är den förhärskande. Enligt hovrättens mening bör, oavsett om sambandet mellan staten och kyrkan kom- mer att bestå, de tvingande bestämmelserna om rättegångsgudstjänst upphävas; möjli- gen kan de ersättas av en föreskrift om att domstolen äger föranstalta om gudstjänst eller annan högtidlig sammankomst vid början av året.

Och Folkpartiets ungdomsförbund skri- ver.

I samband med en upplösning av banden mellan Svenska kyrkan och staten måste också andra mer symboliska rester från den kristna enhetskulturen borttagas. Hit hör t. ex. riksdagspredikan. Vi finner också att edsavläggelse vid domstol bör utgå. Den utgör en form av religiös handling som samhället inte bör använda sig av. Edsavläggelse bör kunna ersättas med en sanningsförsäkran.

2.2.4 Konfessionella behörighetsvillkor

Kyrka-statutredningen refererade i reli- gionsfrihetsbetänkandet gällande samt av författningsutredningen föreslagna grund- lagsstadganden om konfessionella behö— righetsvillkor för Konungen, präst i svenska kyrkan, föredragande statsråd och vissa andra ämbetsmän m.m. Ut- redningen framhöll

att det kan anses innebära inskränkning i vederbörandes religionsfrihet att på angivet sätt uppställa konfessionella behörighets- villkor. Utredningen får anledning att i andra sammanhang behandla frågan om kravet på dylika behörighetsvillkor. (SOU 1964: 13 s. 568; se vidare SOU 1967: 45 s. 324 ff.)

Problemet har tagits upp av hovrätten för västra Sverige under rubriken Jävs- regeln i RF & 28 andra stycket fjärde punkten.

Före 1953 innefattade ifrågavarande jävs- bestämmelse förbud för, bland andra do- mare som ej tillhörde den rena evange- liska läran att deltaga i handläggning eller avgörande av fråga som angår religions- vård, religionsundervisning eller beford- ringar inom den svenska kyrkan.

Dissenterlagskommittén föreslog i sitt be-

tänkande med förslag till religionsfrihetslag m.m. (SOU 1949: 20 s. XI), såvitt nu är av intresse, ingen annan ändring i bestäm- melsen än att ordet »religionsundervisning» skulle utgå.

Vid remissbehandlingen av förslaget till religionsfrihetslag m.m. föreslog teologiska fakulteten i Uppsala och Stockholms dom- kapitel att jävsbestämmelsen i RF & 28 andra stycket fjärde punkten borde ut- sträckas till att omfatta även ämbetsbrott av präst. Departementschefen fann i 1951 års dissenterlagsproposition (nr 100 s. 137) intet vara att erinra mot förslaget. Den föreslagna grundlagsändringen genomfördes vid 1951 och 1953 års riksdagar.

Någon närmare motivering för den ifrå- gavarande lagändringen redovisas ej i de publicerade förarbetena till 1951 års dis- senterlagstiftning. Hovrätten anser det på- kallat att den ifrågavarande jävsbestämmel- sen blir närmare uppmärksammad under det fortsatta utredningsarbetet; hovrätten känner sig icke övertygad om att jävsbe- stämmelsen, såvitt den avser domares be- fattning med prästämbetsbrott bör bibe- hållas.

2.2.5 Individens tillgång till kyrklig service

Ett femtontal remissinstanser har tagit upp frågan om s.k. religiös service, var- vid man i allmänhet betraktar tillgång till sådan som en form av religionsfrihet för den enskilde.

Denna fråga berörs av kyrka-statut- redningen i slutbetänkandets kap. 14.

Oavsett vad man vill inlägga i begreppet religion och oavsett anledningen till att så många medborgare nu tar kyrkans tjänster i anspråk vid dop, konfirmation, vigsel och jordfästning kan staten — såsom innefat- tande även dessa medborgare ha ett in- tresse av att i riket finns sådana religiösa handlingar att tillgå för dem som så önskar. Medan i primitiva samhällsformer samhället

självt svarar för religiösa och andra riter, åvilar i vår kultursituation det omedelbara ansvaret för tillhandahållande av sådana tjänster kyrkor och trossamfund. Ofta har staten emellertid indirekt påtagit sig ansvar för att dessa kyrkor och samfund skall be- redas goda arbetsmöjligheter, t.ex. genom ett statskyrkosystem eller genom ekono- miskt stöd. Även i USA med i princip en skiljemur mellan stat och kyrka ges i prakti- ken ett sådant ekonomiskt stöd, bl.a. ge- nom skattepolitiken.

Det ligger nära till hands att ställa frå— gan, om det allmänna utnyttjandet av kyrk- liga tjänster kan tillgodoses utan statligt stöd. Frågan kan sägas gälla om Svenska kyrkan kan antagas förbli en öppen folk- kyrka av nuvarande slag med religiös service gentemot alla även utan att staten tar ansvar härför. Häri innefattas spörsmålet, om kyrkan av ekonomiska skäl kan hålla sådana tjänster till handa för alla. Om sta- ten vill ta ett ansvar härför innebär detta dock ej utan vidare, att ledning erhålles vid valet mellan olika alternativ då det gäller dess relation till kyrkan. För en fri kyrka brukar visserligen dispositionen över kyrkli- ga handlingar tillkomma kyrkan ensam. Om ett statligt inflytande anses önskvärt, kan detta vinnas genom ett statskyrkosystem med statlig bestämmanderätt på olika om- råden. Andra alternativ torde emellertid också stå till buds, såsom ekonomiskt stöd på sådana villkor, som i praktiken medför att staten får önskat inflytande. (SOU 1968: 11 s. 244—245.)

Uppfattningen att staten bör säkerställa att medborgarna har tillgång till religiös service stöds av bl. a. hovrätten för västra Sverige, länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län, stiftsnämnden i Lund, svenska kyrkans centralråd, Svenska prästförbundet, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund, Kristna studentrörelsen i Sverige samt —— med särskild betoning av gles- bygdsproblematiken — av domkapitlen i

Linköping, Härnösand och Luleå, stifts- råden i Lund och Luleå, Moderata sam- lingspartiets kvinnoförbund och Kyrkliga kvinnorådet. Endast länsstyrelsen i Stock- holms län har en mera tveksam inställ- ning. Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund vill motverka slentrianmäs- sigt deltagande i vissa kulthandlingar. Också Folkpartiets kvinnoförbund utta- lar sig om kyrklig service.

Enligt hovrätten för västra Sverige för- håller det sig uppenbarligen så

att ett mycket stort antal människor i dag önskar ha tillgång till kyrkliga handlingar av skilda slag och sätter värde på att, så- som nu är fallet, kunna vid behov taga kyrkans tjänster i anspråk. De verkliga mo- tiven härtill kan växla och vara svåra att klarlägga. Men obestridligt är att behovet finns och att svenska kyrkan såsom en öp- pen folkkyrka i detta hänseende fyller en funktion. Det synes hovrätten angeläget att ett eventuellt upphävande av sambandet mellan staten och kyrkan sker under såda- na betingelser, att kyrkan även framdeles kommer att lämna tillgång till religiösa handlingar för dem som så önskar.

Länsstyrelsen i Stockholms län är tvek- sam.

Som framhålles i betänkandet tar ett be- tydande antal personer i vårt land för när- varande i anspråk kyrkliga tjänster utan att därför vilja tillkännage någon personlig religiös inställning; kyrkan anses därige- nom fylla en viss funktion i samhällslivet, vilken faller utanför området för våra fria samfunds verksamhet. Man kan då med utredningen fråga sig i vad mån frågan om att tillhandahålla kyrklig service åt religiöst indifferenta kommer i ändrat läge, om banden mellan stat och kyrka upplöses. Det torde vara vanskligt att uttala någon mera bestämd mening härom. Vissa skäl av traditionell och religiös natur talar

sätt utredningen själv framhåller dock för att kyrkan även i ett fritt läge i väsent- lig mån kommer att behålla sin öppna ka- raktär och i sådan egenskap alltjämt erbju- da vederbörande sina tjänster utan att ställa några krav på uttalat personligt en- gagemang i religiösa ting. För valet av relation mellan staten och Svenska kyrkan torde det nu avhandlade spörsmålet där- för vara av i viss mån begränsat intresse. I sammanhanget må dock framhållas, att man kan ställa sig något tveksam till legiti- miteten över huvud taget av anspråken på kyrklig service från personer och grupper, som eljest konsekvent undviker varje per- sonligt kristet ställningstagande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län intar en mer positiv attityd.

För en av staten oberoende kyrka är självfallet kyrkans möjligheter att verka och tjäna en fråga av största betydelse. Även av allmänt intresse är det angeläget att söka skapa så gynnsamma förutsätt- ningar som möjligt för detta under iaktta- gande av de tankegångar och värderingar, som ligger till grund för ställningstagandet i huvudfrågan. Länsstyrelsen vill i detta avseende särskilt uppmärksamma frågor som har samband med dop, konfirmation, vigsel, medling och begravning. Härvid bör även beröras frågan om sådan »kyrklig service» åt icke-medlemmar.

Länsstyrelsen i Hallands län skriver.

Genom 1951 års religionsfrihetslag har möjlighet beretts den som så önskar att ut- träda ur svenska kyrkan med bibehållande av fullständiga medborgerliga rättigheter. Konsekvensen av ett sådant utträde är bl. a. av ekonomisk art, i det att man befrias från erläggande av 40% av församlings- skatten. Återstående 60 % av denna skatt har beräknats belöpa på de uppgifter av borgerlig natur, främst folkbokföring och begravningsväsende, som nu åvilar präster- skapet. Statistiska uppgifter ger vid handen

att endast ett ringa antal av landets be- folkning hittills begagnat sig av möjligheten att lämna svenska kyrkan, ehuru det nu- mera räcker med en skriftlig anmälan. 98 % av folket lär fortfarande kvarstå i kyrkan. En överväldigande majoritet av folket, eller mellan 86 och 96 %, anlitar sådana kyrkliga förrättningar som barndop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Att staten på något sätt medverkar vid till- handahållandet av sådana kyrkliga tjäns- ter åt allmänheten kan därför i viss mån betraktas som en serviceåtgärd.

Domkapitlet i Linköping uttalar.

Svenska kyrkan omfattar i dag c:a 95 % av Sveriges invånare, vilka dock kan stå i närmare eller fjärmare förbindelse med henne. Kyrkan är så organiserad, att den kan ge dem alla kyrklig tjänst, var de än är bosatta och i vilket närmare eller fjär- mare förhållande de än står till henne.

Kommer ett ändrat förhållande kyrka- stat inte att betyda, att kyrkans möjlighe- ter att ge tjänster med ord och sakrament beskäres? Kan kyrkans organisation upp- rätthållas t.ex. i glesbygderna, om hennes ekonomiska möjligheter beskäres? Blir med ett annat och mindre medlemstal de eko- nomiska möjligheterna så beskurna, att kyrkan ej som hittills kan betjäna alla med gudstjänster och kyrkans övriga förrätt- ningar?

Att Svenska kyrkan fortsätter att så långt möjligt ge kyrklig tjänst åt alla var de än är bosatta, hör samman med dess kyrko- syn. Det hör till hennes innersta väsen att erbjuda evangelium åt Sveriges folk obe- roende av hennes samband eller icke-sam- band med staten.

Inför ställningstagandet till en ny väg för kyrkan väcker emellertid denna intention väsentliga frågor för henne. Kyrkan lever av nådemedlen, av ord och sakrament. Det är bl.a. ordets uppgift att göra kyrkans handlingar begripliga för människorna. Då måste frågan ställas: Kan kyrkan erbjuda dop, vigsel och jordfästning utan att män-

niskor genom att deltaga i gudstjänstliv och kristen undervisning förstår deras inne- börd? Kan kyrkan utan att svika sin upp- gift bli enbart eller till huvudsaklig del en förrättningskyrka för flertalet i folket? Måste inte kyrkan, när den ej orkar ge- nomsyra folket, inskränka sin verksamhet till dem som ej blott vid vissa högtider i livet utan mera regelbundet begagnar sig av hennes tjänster? Var går gränsen mellan att kyrkan med evangelium tjänar allt fol- ket oberoende av deras närmare eller fjär- mare kontakt med den och kyrkans skyl- dighet att göra detta evangelium begripligt, så att det äger ett innehåll för dem som önskar begagna sig av kyrkans tjänster? Finnes en gräns och kan eller bör en gränsdragning göras? Detta är frågor, som uppställes inför ett ställningstagande till begreppet »kyrklig service», oberoende av om kyrkan är en fri sådan eller icke.

En annan sådan fråga gäller kyrkans för- måga att betjäna människor i vårt land. Befolkningen koncentreras till städer och tätorter, och landsbygden blir glesare be- bodd. Kan kyrkan behålla sin församlings- organisation i stort sett oförändrad vid en sådan befolkningsförskjutning? Organisatio- nen är i dag sådan, att c:a 90% av för- samlingarna finnes på landsbygden och 10 % i städerna — trots att 75 % av befolk— ningen bor i städer och tätorter och 25 % på landsbygden. Även detta är en fråga, som måste besvaras oberoende av frågan om fortsatt samband med staten. Den måste omedelbart angripas och ej upp- skjutas till kyrka-statfrågan är löst.

Frågorna och svaren får ej förenklas så, att kyrkans service till alla, var de än bor, blott kan bibehållas under kyrkans fortsatta samband med staten och att en fri kyrka ej kan fullgöra sådana upp- gifter. Frågorna är betydligt mera komp- licerade. De hör bl.a. samman med en riktig fördelning av kyrkans personella resurser, som även den måste finna sin lösning oberoende av kyrka-stat-problemet. Det är också en ekumenisk fråga. Även andra kyrkor än Svenska kyrkan bör kun- na få det samhälleliga stöd om de så

önskar att utöva sin verksamhet på platser, där eljest en religiös verksamhet ej skulle kunna utövas. Frågan har som grundförutsättning, att en sådan verksamhet är ett samhällsintresse och att den därför ej helt och hållet bör bedrivas av fri- villiga organisationer, grupper eller en- skilda utan hjälp från eller samband med samhällets samlade resurser och intressen.

Som framgått av avsnitt 1.1.2 anser domkapitlet i Härnösand att fortsatt samband mellan staten och svenska kyr- kan innebär en garanti för att kyrklig service står till förfogande för alla män- niskor, oavsett om de bor i glesbygd eller tätort. Ett C-läge däremot, befarar domkapitlet, skulle omöjliggöra försam- lingsverksamhet i glesbygden. En sådan nyordning skulle därför enligt domka- pitlet strida mot kravet på jämlikhet i servicemöjligheter mellan glesbygd och tätort.

Domkapitlet i Luleå vill

understryka de synpunkter som i betän- kandet framhävts om servicesidan av Sven- ska kyrkans verksamhet. Om religionen ses som en samhällsfaktor av betydelse, måste denna sida av kyrkans verksamhet starkt betonas. Det är ett känt faktum, att de fria samfunden i vårt land kan bedriva kon— tinuerlig verksamhet endast där de stöds av befolkningen på en ort. Det finns trakter inte minst inom Luleå stift, där en- dast Svenska kyrkan erbjuder den service som ligger i kristen församlingsgemenskap och därmed förenad tillgång till kyrkliga handlingar av olika slag. Om religionen ses som en positiv faktor i samhället, bör den genom adekvata bestämmelser ges ett stöd, som medger en jämn fördelning över landet av de värden som de religiösa sam- funden tillför folket. Det är en inom Lu- leå stift synnerligen utbredd uppfattning, att endast någon form av samband med det allmänna varigenom alla bygders behov

av religiös service tryggas, på tillfredsstäl- lande sätt tillgodoser kravet på religionsfri- het.

Stiftsnämnden i Lund anför.

Även sedan den fria utträdesrätten ur kyrkan realiserats genom 1951 års lag- stiftning har vårt folk genom att nära nog 100-procentigt bibehålla sin anslutning till kyrkan också där ett mera personligt en- gagemang saknas, givit uttryck åt sin önskan att alltjämt ha tillgång till kyrkans tjänster. Erfarenheterna från den år 1962 genomförda pastoratsregleringen gav ock- så vid handen, att tanken på indragning av prästerliga tjänster i avfolkningsbyg- der och en i och för sig välmotiverad om- fördelning av resurserna från små gles- bygdsförsamlingar till de stora tätorts- bildningarna väckte starkt lokalt motstånd. Den har också fortsatt att göra det vid senare framförda förslag i samma riktning. På det lokala planet möter man uppenbar- ligen en stark opinion för att en försam- lingsorganisation av väsentligen samma omfattning som den nuvarande upprätt- hålles.

Detta torde emellertid icke vara möjligt annat än om man bibehåller ett system med finansiering genom obligatoriska av- gifter och där såsom nu sker via kyr- kofonden — en kostnadsutjämning kommer till stånd mellan ekonomiskt starka och svagare pastorat eller församlingar.

Enligt svenska kyrkans centralråd upplever den övervägande majoriteten inom svenska folket inte sitt medlem- skap i kyrkan som en inskränkning i den individuella religionsfriheten. Detta

understrykes enligt centralrådet också av utredningens observation på s. 236. Där konstaterar utredningen att i vårt land ett stort antal personer utan tillkännagi- vande av personlig religiös inställning ön- skar ta del av kyrkliga tjänster. Detta faktum torde enligt centralrådet också

gälla gudstjänstdeltagande där mätningar visar att en mycket stor majoritet >>någon gång» besöker svenska kyrkans gudstjäns- ter i jämförelse med dem som någon gång besöker frikyrkliga gudstjänster.

Stiftsrådet i Lund skriver.

Den ekonomiska frågan måste lösas på ett sådant sätt, att kyrkan som folk- kyrka kan utöva omsorg om majoriteten av vårt folk och så att även glesbygder- nas befolkning kan få de tjänster av kyr- kan, som man väntar av den.

Stiftsrådet i Luleå

finner det synnerligen angeläget, att sam- hället också i framtiden garanterar sina medborgare var de än bor sådana tjäns- ter att också de andliga behoven blir till- godosedda. F.n. pågår en utglesning av befolkningen på landsbygden, vilket är sär- skilt påtagligt i den tredjedel av riket som Luleå stift utgör. Varje försämring av den offentliga servicen till medborgarna på- skyndar denna utveckling och bidrar till en osäkrare tillvaro.

I denna situation är det angeläget, att svenska kyrkan icke tvingas inskränka sin verksamhet genom att utesluta något om- råde i landet från sina omsorger. Alldeles särskilt bör detta gälla det glesbygdsom- råde, som Luleå stift med ett rikt kyrk- ligt liv utgör. Det är ett allmänt känt fak- tum, att den svenska frikyrkan på grund av befolkningsutvecklingen tvingats ge upp ett ökat antal positioner och icke längre som förr kan fungera inom vissa delar av svensk landsbygd. Svenska kyrkan med funktionen av en folkkyrka får på liknan- de sätt icke upphöra att ge sina tjänster.

Under rubriken B- och C-läget uttalar Svenska prästförbundet.

Att ett organisatoriskt samband mellan kyrka och stat upphör innebär en omda- ning såväl av kyrkans som av statens yttre

former. Det är emellertid angeläget att kon- statera att det endast är fråga om en för- skjutning av vissa maktbefogenheter, viss äganderätt och vissa samhällsuppgifter, in- te om några inre förändringar vare sig i kyrkan eller i staten. Kyrkan är den- samma som förut, staten likaså och ett samband mellan dem består, ehuru inte längre organisatoriskt.

Kyrkan och staten har genom sin långa gemensamma historiska utveckling sam- manvuxit på ett sådant sätt att man så- väl på det etiska och kulturella som på det administrativa och ekonomiska planet har svårt att åtskilja kyrkligt och stat- ligt.

Rättsväsendet är genomsyrat av de kristna värderingarna och detta gäller ock- så socialvården, där den ideologiska grun- den är budet om kärleken till nästan och där kyrkan har utfört pionjärinsatser. Då det borgerliga samhället övertagit ansvaret för alla medborgares försörjning och vård har kyrkan inriktat sig på de ideella och religiösa behoven genom att arbeta med åldringsvård, själavård på sjukhus och in- satser för dem som står utanför det etable- rade samhället.

Inom flera områden handhar kyrkan samhälleliga uppgifter. Här kan nämnas folkbokföring, vigslar, äktenskapsmedlingar och begravningsväsende. Men av särskild betydelse är det för kyrka och stat gemen- samma intresset att tillmötesgå de önskemål som flertalet medborgare kan ha om re- ligiös verksamhet, att garantera dem möj- ligheter till kyrklig förkunnelse och själa— vård. Statens intresse bör därvid vara att tillmötesgå dessa medborgares önskemål, kyrkans att beredas de materiella möjlig- heterna att kunna utföra dessa tjänster samt att med kyrkliga förrättningar betjäna sina medlemmar.

Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund erinrar om att religionsfrihet

betyder också »frihet till» religion. För be- folkningen i glesbygds- och avfolknings-

områden garanterar just det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten, att den kyrkliga verksamheten kan upprätt- hållas.

Svenska kyrkan måste betraktas som en »servicekyrka», då den erbjuder sina tjäns- ter åt alla utan troskrav. När den framtida relationen mellan kyrka och stat skall be- stämmas, måste man klargöra vilken »ser- vice» som bör åligga staten och vilken kyrkan skall svara för.

Förbundet anser att en stor del av de tjänster, som kyrkan för närvarande till- handahåller, även i framtiden bör erbju- das alla, oberoende av medlemskap. Kyr- kans gemenskap i gudstjänst, undervisning och övrig verksamhet skall erbjudas alla.

Folkpartiets kvinnoförbund räknar upp ett antal kyrkliga tjänster såsom dop, konfirmation, vigsel, begravning (jord- fästningsakten), gudstjänst, familjeråd- givning och medling, själavård, social- vård (t. ex. barnverksamhet, ungdoms- vård, åldringsvård, alkoholist- och narko- manvård, slumarbete) samt kultur (fri bildningsverksamhet, musiklivet, konst och arkitektur).

Vi har i denna förteckning icke räknat in folkbokföringen och begravningsväsen- det, eftersom vi inte betraktar dessa upp- gifter som primärt kyrkliga. Det är tro- ligen inte av större betydelse för män- niskorna, om denna service ges av kyrklig eller borgerlig instans.

Det är inte givet, att just dessa aktivi— teter är de enda eller de viktigaste som kyrkan i dag bör ägna sig åt. En fri kyrka skulle få möjlighet att själv skapa sin profil och satsa på experiment i människo- vård och socialvård, inte i motsatsställning till samhället men i befruktande och sti- mulerande samspel. Med kyrkan menar vi i detta sammanhang ingalunda uteslutande präster, diakoner och diakonissor, utan

just kyrkan som en sammanslutning med en egen syn på vad samhället och män- niskorna behöver och en egen inspiration att ge dem detta.

Centerns kvinnoförbund konstaterar att svenska kyrkan idag är

en bekännelsekyrka, den står för vissa trossatser men kräver inte anslutning till dessa av sina medlemmar. Frikyrkorna är bekännarekyrkor, d.v.s. medlemmarna be— känner sig till vissa trossatser. Det finns uppenbarligen ett stort antal människor som vill få del av kyrkans tjänster i form av t.ex. barndop, vigsel m.m. utan att därför tillkännage en personlig religiös inställning. Det är vår förhoppning att detta skall kunna tillgodoses även i fram- tiden. Detta gör att förbundet gärna ser att svenska kyrkan även i fortsättningen behåller den öppna inställning den för när- varande har, mot människor som inte vill placera sig i kategorin bekännande krist- na.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund som förordar ett C-läge — är dock

medvetet om, att statliga medel kan be- höva anvisas över den statliga budgeten för att lämna medborgarna den religiösa ser- vice, de önskar.

Vid ett A— eller B-läge bör, uttalar Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund,

dopets, konfirmationens, vigselns och be- gravningens religiösa innebörd förklaras genom bättre information för att motverka slentrianmässigt deltagande i nämnda kult- handlingar. Detta borde vara önskvärt ur såväl profan som religiös synpunkt.

Kristna studentrörelsen i Sverige be- handlar serviceaspekten utförligt och vänder sig mot att denna används som argument för ett fortsatt statskyrkosys- tem.

Betoningen av serviceaspekten är ett för- sök att införa ett icke-konfessionellt och icke-teologiskt kriterium för avgörandet av kyrka-stat-frågan. Det sätter avnämar- intressena i förgrunden, oberoende av motiven för efterfrågan eller utbjudande av tjänster. Serviceaspekten har från kyrk- ligt håll främst åberopats av dem som har en >>folkkyrklig» konception av Svenska kyrkans väsen och uppgift, men detta får inte förleda till att själva betraktelsesättets icke-teologiska karaktär tappas bort.

I ett tidigare skede av debatten om stat och kyrka var det helt naturligt vissa mind- re idé- och intressegrupper som främst förde denna. Somliga ansåg att religionsfri- heten kräver att det allmänna frånsäger sig all befattning med religionen; de fri- kyrkliga ville förverkliga gamla krav på likställighet mellan samfunden; de hög- kyrkliga såg sina ideella och korporativa intressen eftersatta vid statsmaktens kyr- kopolitik och kyrkliga utnämningar. När frågan nu närmar sig ett politiskt avgö- rande kommer också majoritetens intressen på helt annat sätt i förgrunden. Och majo- riteten av svenska folket är indraget 1 Sven- ska kyrkans liv väsentligen genom de kyrk- liga förrättningarna. Därför har dessa, som för de mindre engagerade grupperna har en mera perifer betydelse, nu ryckt in i debattens centrum.

Serviceargumentet kan givetvis endast ha en relativ tyngd och begränsad räck- vidd. I sin yttersta konsekvens kommer tanken på att Svenska kyrkan skall ge re- ligiös förrättningsservice åt alla som så önskar i strid med den 1951 lagfästa sy- nen på Svenska kyrkan som väsentligen ett trossamfund, i de flesta hänseenden jäm- förbart med andra samfund. Om funk- tionsaspekten helt tar överhand över ge- menskapsaspekten upplöses medlemsbe-

greppet. Det finns uppenbarligen en me- ningsriktning som är beredd att utplåna Svenska kyrkans karaktär av trossamfund med definierat medlemskap, men denna har åtminstone hittills spelat en under- ordnad roll i debatten.

F örrättnin gsser vice

Bedömningen av den kyrkliga förrättnings— servicen skiftar givetvis med teologisk åskådning. Tidigare var det vanligt att man från frikyrkligt håll hade en helt eller alldeles övervägande negativ värde- ring av förrättningskristendomen. »Sakra- mentskristningen» uppfattades som ett di- rekt hinder för den personliga trostilläg- nelsen. Här förefaller en viss modifiering ha ägt rum. Men det finns nu också i Sven— ska kyrkan allt fler som uppfattar den massiva uppslutningen kring de kyrkliga förrättningarna som ett hinder när det gäl- ler att ge dessa en fullödig religiös inne- börd.

Disproportionen mellan präster och för- rättningar inte minst i storstadsförsarnling- arna utesluter av praktiska skäl en mera ingående undervisning om deras innebörd.

Det har också hävdats att den förutsatta förståelsen och kunskapen hos föräldrar, faddrar etc. inte längre finns. Situationen skulle inte så radikalt skilja sig från den på missionsfälten, där medlemskap i kyr- kan alltid är förbundet med krav på under— visning och ett personligt ställningstagande. För några årtionden sedan var det vanligt att man på kyrkligt håll såg den allmän- na skolans obligatoriska evangelisk-luther- ska kristendomsundervisning som en förut- sättning för barndopspraxis, och statskyr- kosystemet som det pris man betalade för skolans undervisning. Mot denna bak- grund ter det sig förvånande att refor- men av religionsundervisningen varken fått liten eller ingen betydelse för barndops- praxis eller statskyrkosystem. Det mest ut- märkande för Svenska kyrkans situation är det ringa deltagandet i gudstjänsterna jäm- fört med den stora uppslutningen kring för- rättningarna. En så stor diskrepans mel-

lan dessa tal förefaller inte finnas på nå- got annat håll.

Två slutsatser av detta förhållande synes oss otillåtliga. I. Det är inte berättigat, att mer eller mindre bortse från förrätt- ningarna, under hänvisning till den rela- tivt svaga kyrkogången. II. Men lika litet är det möjligt att betrakta förrättningsfre— kvensen som ett slags oberoende index på Svenska kyrkans religiösa betydelse och folkliga förankring, särskilt i jämförelse med andra samfund. Förrättningsfrekven- sen används som ett argument för fort- satt statskyrkosystem, men är den till någon väsentlig del just ett resultat av nuvarande ordning, rör det sig om ett typiskt cirkel- argument.

Det förefaller sannolikt, att den höga frekvensen av barndop i Svenska kyrkan är delvis beroende av den folkliga före- ställningen om dopet som namngivning i kombination med pastorsämbetenas om- händerhavande av registreringen av födda. För uppslutningen kring konfirmationsun- dervisningen är säkerligen den goda sam- ordningen med den allmänna skolan av stor betydelse. Ej sällan finns konfirma- tionsundervisningen inlagd på skolschemat, och elever som inte deltar i undervisning- en har att anmäla detta till klassförestån- daren.

Den kyrkliga vigselns starka ställning kan inte helt skiljas från det förhållandet, att pastorsämbetena utfärdar äktenskapsbe- vis och avkunnar lysning. På samma sätt förhåller det sig med den kyrkliga be- gravningen.

Dessa påpekanden vänder sig inte mot att det allmänna skulle på skilda sätt un- derlätta för människor att få tillgång till kyrkans tjänster. Vad som kan kritiseras är dock att främst ett samfund, Svenska kyrkan, ensidigt gynnats av nämnda om- ständigheter.

En internationell jämförelse kan åskåd— liggöra resonemanget. I England är Church of England i åtskilliga hänseenden »stats- kyrka» och >>folkkyrka» på ungefär samma sätt som Svenska kyrkan här. Skillnaden är att Church of England inte har någon be-

skattningsrätt och heller inga officiella registrerande uppgifter. Medlemskapet kan sägas bestå av flera koncentriska ringar. Den yttersta innefattar alla som är döpta i anglikansk ordning, ca 65 % av den in- hemska befolkningen. Därnäst de konfir- merade, som utgör ca 45 % av de döpta över konfirmationsåldern. Slutligen den inre kretsen av kommunikanter, vilka dess- utom har rösträtt vid valen till Church Assembly.

Deltagandet i den anglikanska söndags- gudstjänsten är åtminstone 50% högre i förhållande till hela befolkningen än för Svenska kyrkan, och antalet kommunikan- ter sannolikt dubbelt så stort. Däremot är frekvensen av förrättningar väsentligt lägre än i Sverige. Numera döps ca 50% av de nyfödda i anglikansk ordning, och av äktenskapen ingås ca 45 % med anglikansk vigsel. Av varje åldersklass konfirmeras ungefär 20 % i Church of England.

Till bilden av den engelska situationen hör också att frikyrkorna där uppvisar en betydligt mera folkkyrklig profil än i Sverige. Andelen frikyrkliga församlings- medlemmar av befolkningen är något lägre i England än i Sverige, knappt 4 %, men de som vid opinionsundersökningar iden— tifierar sig själva som nonconformists är minst 10 %, och lika stor är andelen vigs- lar i frikyrklig ordning. I Sverige motsva- rar andelen frikyrkliga vigslar nätt och jämt andelen frikyrkliga i totalbefolk- ningen.

Det förefaller sannolikt, att denna stör- re likhet i förrättningsfrekvens och med- lemskapsstruktur mellan statskyrka och frikyrka i England sammanhänger med att Church of England inte har hand om folkbokföringen och den därmed nära sammanhängande formen av medlemskap som Svenska kyrkan har. Högst troligt är att en annan ordning också skulle vidga ramen för frikyrkornas service till en stör- re krets än de egentliga medlemmarna. En sådan utveckling beror givetvis också på frikyrkornas egna ambitioner, men redan de återkommande kraven på att vigselrät- ten för frikyrkopastorer bör utvidgas till

att gälla också andra än församlingsmed- lemmar vittnar om en alltmer öppen grundsyn.

Service åt religiösa minoriteter

Svenska kyrkan och frikyrkorna har fått sin medlemsstruktur genom speciella his- toriska förutsättningar. Så är dock inte fallet med kyrkor som den katolska och den ortodoxa. De representerar i vårt land en tredje kategori som måste vara av be- tydande intresse, om nämligen kravet på service skall vara konfessionellt neutralt och endast ta hänsyn till efterfrågan.

Först måste då erinras om de reella följderna av religionsfrihetslagen av år 1951. Den beredande dissenterlagskommit- tén hade föreslagit att tillhörighet till annat trossamfund skulle även i framtiden anteck- nas i kyrkoböckerna; trossamfunden skulle officiellt erkännas och dubbelt medlem- skap undvikas. Dessutom föreslog man att den begränsade rätt som de katolska för- samlingarna haft till egen kyrkobokföring skulle vidgas. Dessa förslag hade innebu— rit att de katolska församlingarna blivit i tillfälle att utan större svårighet komma i kontakt med invandrade katoliker, och att folkbokföringssystemet fungerade någor- lunda likvärdigt för skilda samfund.

Hade dissenterlagskommitténs förslag gått igenom, hade antalet medlemmar i de ka- tolska församlingarna i Sverige i dag san- nolikt varit ungefär dubbelt så stort, och den katolska kyrkan landets näst största samfund. Likaså hade antalet katolska dop och vigslar med all sannolikhet va- rit betydligt större än nu.

Under nuvarande förhållanden är det orimligt att jämföra medlemsantal och ef- terfrågan på kyrklig service i Svenska kyr- kan och invandrarkyrkorna. Medlemmarna i Svenska kyrkan har små möjligheter att undgå kontakt med sin kyrka, medan sam— ma kontakt mellan invandrarkyrkorna och deras medlemmar kräver övervinnande av svårigheter, som bl. a. hänsyn till religions- friheten har ställt i vägen.

De katolska och ortodoxa kyrkorna

fungerar trots allt i realiteten som ett slags folkkyrkor för dess invandrargrupper. De har för dessa människor samma uppgifter som Svenska kyrkan för majoriteten av svenskar. Man kan snarare säga, att dessa kyrkor och dess präster har en ännu större rent social och kurativ funktion i anpass— ningsprocessen.

Den enorma skillnaden i arbetsvillkor drabbar väsentligen invandrare, och det kan naturligtvis sägas, att de som inte är svenska medborgare inte heller kan ställa samma krav på service. Detta resonemang förs i allmänhet inte när det gäller arbets— marknad, socialvård etc., och ännu har det inte givits någon egentlig motivering varför den religiösa servicen skulle betraktas på annat sätt.

Av det ovan sagda kan man kanske dra slutsatsen att kyrkostrukturen inte är helt beroende av statskyrkosystemet, men att detta i den mån det tilldelar kyrkan civila uppgifter som folkbokföring ger förrätt- ningsfrekvensen en extra knuff uppåt. Sam- ma ordning inskränker den frikyrkliga servicen till att i huvudsak endast om- fatta församlingsmedlemmarna. När den- na civila ordning dessutom som i Sve- rige reser allvarliga institutionella hinder för kyrkor med migrerande och mobila medlemmar, sjunker å andra sidan förrätt- ningsfrekvensen.

All sannolikhet talar för att en utjäm- ning av villkoren skulle medföra en viss utjämning av fördelningen av förrättningar på skilda samfund, utan att &renska kyr- kans framskjutna ställning skulle gå för- lorad.

Kyrklig service och kyrklig ekonomi

Det finns ingen anledning att tro, att Svenska kyrkan efter en skilsmässa vä- sentligen skulle förändra sin folkkyrko- karaktär, eller att det skulle ligga i det alhnännas intresse att tvinga fram en så- dan förändring. Man kan därför sannolikt inte dra alltför nära paralleller om med- lemsantal och ekonomi mellan en fri Sven- ska kyrkan och frikyrkorna. Ett mera ak-

tivt och ansvarigt medlemskap av fri— kyrklig typ kan väl förväntas av några hundratusental inom Svenska kyrkan, och att dessa genom frivilligt offrande av frikyrkligt snitt skulle bära upp en orga- nisation som ger kyrklig service åt yt- terligare ett antal miljoner, förefaller helt uteslutet. På samma sätt som något eller några tiotusental katoliker i Sverige, som medvetet valt att bli eller förbli katoliker på svenska villkor, och som upplever sitt medlemskap på ett mera personligt och en- gagerat sätt, inte räcker till att ekonomiskt bära upp själavården bland mångdubbelt flera invandrade katoliker.

Serviceaspekten är som beteckningen så- ger icke-konfessionell, och måste därför läggas till grund för generella åtgärder. När den brukas för att motivera fortsatt sär- ställning för Svenska kyrkan beror det antingen på missförstånd om andra sam- funds struktur eller intressen eller försö- ker man bakvägen införa ett konfessionellt betraktelsesätt.

Serviceaspekten utgör ett viktigt korrek- tiv till en begränsning av perspektivet till medlemskapet och gemenskapen. Men det är orimligt att använda det till att kon- servera statskyrkosystemet under hänvis- ning till förhållanden, som är skapade just av detta. Behovet av religiös service är inte begränsat till Svenska kyrkans med- lemmar.

Kyrkliga kvinnorådet skriver.

Eftersom staten påtager sig ett allmänt ansvar för kulturliv och fostran, måste den också anses ha ansvar för att män- niskors möjligheter till religionsutövning tillgodoses. För att så skall kunna ske, måste kyrkan som hittills vara en >>öppen» kyrka, d.v.s. den måste ha plats även för de tveksamma, för dem som icke vågar avlägga en bekännelse men som önskar till- höra kyrkan och utöva medansvar för hela det kulturella och sociala livet. Kyrkan måste vidare finnas tillgänglig överallt i glesbygderna.

2.2.6 Övriga problem

Den begränsning av religionsfriheten som består i att individen inte får störa sam- hällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse diskuterade kyrka-statutred- ningen i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet.

Det torde föreligga enighet om att gäl- lande bestämmelser ger den enskilde frihet att förkunna och utöva sin religion liksom rätt att hysa och framföra icke-religiös upp- fattning, ävensom att det står envar fritt att taga initiativ till och deltaga i bildande av trossamfund eller andra sammanslut- ningar av religiös art. Begränsningen i nu angivna hänseenden är att vederbörande »icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Här må emeller- tid framhållas att en lagbestämmelse av an- givna innehåll enligt erfarenheter från vissa andra länder -— lämnar möjligheter till en godtycklig tolkning och därför i vissa lägen kan åberopas till stöd för sam- hällsingripanden, vilka på de flesta håll skulle betraktas såsom kränkande eller otill- fredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Detta kan leda till tanken på att en änd- ring av omförmälda grundlagsbestämmelse borde ske. (SOU 1964: 13 s. 560—561.)

I anslutning till frågan om föräldrarnas ställning som vårdnadshavare påpekade utredningen i samma betänkande också

att åtgärder, vilka föräldrar på religiös grund vidtager rörande barns uppfostran m.m. i vissa fall kan komma i konflikt med normer, som samhället genom sin lag- stiftning uppställer för barnavård. Dylika åtgärder kan emellanåt föranleda ingri- pande av samhälleligt organ.

I nu berörda fall ankommer det på ve- derbörande myndighet att med stöd av medicinsk och annan sakkunskap göra en avvägning mellan två kolliderande intres— sen, nämligen å ena sidan intresset av att

barnets hälsa icke utsättes för fara att skadas och å andra sidan föräldrarnas intresse av att åtnjuta religionsfrihet då det gäller barnets uppfostran. En tillämpning av ifrågavarande stadganden i barnavårds- lagen kan i viss situation komma att upp- fattas som ett icke godtagbart ingripande i religionsfriheten. Uppenbart är att åtgär- der med stöd av barnavårdslagens nu omför— mälda bestämmelser, i den mån de kan komma att uppfattas såsom stridande mot kravet på religionsfrihet, icke bör tillgri- pas annat än i extrema fall. (SOU 1964: 13 s. 563—564.)

Om formerna för agitation för och emot utträde ur svenska kyrkan anförde utredningen i detta sammanhang bl. a.

I den enskildes religionsfrihet bör ingå rätt att utan hinder från statsmaktens sida och utan att riskera förlust av någon med- borgerlig rättighet stå utanför alla religiösa samfund liksom att ansluta sig till eller kvarstå i ett sådant samfund. Vidare kan det fordras, att den som önskar utträda skall kunna utan påtagligt besvär göra an- mälan därom. Genom de år 1963 av riks- dag och kyrkomöte antagna ändrade be- stämmelserna, innebärande att anmälan även kan ske i skriftlig, bevittnad handling, som icke får avse mer än en person, har formaliteterna förenklats.

Såsom exempel på farhågor, vilka ur religionsfrihetssynpunkt yppats om påtryck- ningar för att förmå personer att utträda ur Svenska kyrkan kan anföras, att det befaras att en person, som vid sidan om tillhörighet till Svenska kyrkan är medlem även av ett annat trossamfund eller av t.ex. en politisk eller annan förening eller organisation, kan bli utsatt för bestämda påtryckningar av innehåll, att det förväntas att han utträder ur Svenska kyrkan. Agita- tion för massutträde från någon organisa- tions eller från enskilda personers sida kan tänkas ske i sådana former, att blanketter om utträdesanmälan utdelas till deltagare i ett möte eller till en viss personkrets under mer eller mindre starkt uttalade rekommen-

dationer, att varje person bör underteckna en sådan anmälan. Det kan näppeligen komma på tal att lagstiftningen skulle kun- na eller böra utformas så, att den förhind- rar att enskild person utsättes för sådana möjliga former av agitation för utträde. Det må framhållas att sådan agitation, förutsatt att den icke sker i påtagligt otill- börlig —— mot strafflagens bestämmelser stridande — form, är fullt legitim; frågan om utträde ur Svenska kyrkan bör liksom andra samhälleliga frågor kunna komma under debatt, i vilken den enskilde kan bli indragen. Från statsmaktens sida kan (så- som skett t.ex. i prop. nr 143/1963 8. 35 f.) uttalas att samfundstillhörigheten är var och ens personliga angelägenhet, varför det principiellt tages avstånd från metoder, som icke respekterar individens personliga frihet att taga ställning. Det kunde dock ur religionsfrihetssynpunkt knappast resas in- vändning, därest ett trossamfund, som har en annan syn på frågor om medlemskapet i sitt samfund än Svenska kyrkan för sin del har, skulle bestämma att dess medlem- mar ej får tillhöra Svenska kyrkan. Infö- rande av en sådan bestämmelse torde emel- lertid icke ha varit på tal i vårt land. Frå- geställningen gäller för övrigt mera ekume- nik och tolerans än religionsfrihet. I ett så- dant antytt läge får den enskilde, som har s.k. dubbelt medlemskap, taga ställning till om han vill tillhöra det fria samfundet eller Svenska kyrkan.

Skulle det gäller här ett hypotetiskt fall för medlemskap i organisation av facklig eller ekonomisk karaktär uppställas visst villkor beträffande tillhörighet till Svenska kyrkan eller annat trossamfund, torde person som anser sig kränkt av ett dylikt villkor, kunna väcka talan vid dom- stol med yrkande om prövning huruvida villkoret kränker den enskildes intresse i fackligt eller ekonomiskt avseende. Vid en sådan prövning bör även religionsfri— hetssynpunkter läggas på frågan om vill- korens giltighet.

Sammanhängande med frågan om tillåt- ligheten av agitation för utträde ur Svenska kyrkan är spörsmålet, i vilken utsträckning

agitation bör få ske för att förmå med- lemmar av kyrkan att kvarstå i denna. Det torde icke med fog kunna göras gäl- lande, att rätten till allmän agitation i sist angivna syfte — exempelvis på offent- liga möten, i pressen, inom föreningar och andra organisationer eller genom hänvän- delser på annat sätt till enskilda personer — bör givas snävare eller överhuvudtaget andra gränser än de som gäller för agita- tion i motsatt syfte. En annan uppfattning i denna fråga skulle föga överensstämma med allmänt vedertagna synpunkter röran- de religionsfriheten.

Vid debatten i 1963 års kyrkomöte om den numera beslutade lagändringen rö- rande utträdesanmälan gjordes en del utta- landen om prästens rätt och plikt att vid samtal med en utträdessökande informera denne om dessa konsekvenser. Det fram- hölls därvid, att sedan den skriftliga for- men blivit lagfäst komme en eventuell per- sonlig inställelse hos prästen att bli en form, som den utträdessökande själv valt. Det kunde i ett sådant läge ifrågasättas, om inte prästens ställning i förhållande till vederbörande församlingsbo kunde få bli mera obunden än som varit fallet vid till- lämpning av utträdesstadgandet i dess då gällande lydelse. Måhända kunde det anses lämpligt att prästen muntligen eller genom en trycksak informerade den utträdessö- kande om de faktiska följderna av utträdet. I den mån utträdessökande framdeles kom- me att avlägga personligt besök hos präst i sin församling, skulle det som regel bli fråga om religiöst intresserade personer som räknade med att få samråda med prästen och att beträffande olika religiösa spörsmål få förklaringar och förtydligan- den. Det vore då, hävdades det, orimligt att förvägra prästen att svara. (SOU 1964: 13 s. 565—567.)

Inga av dessa tre problemområden har kommenterats närmare av remissinstan- serna.

2.3 Trossamfundens religionsfrihet

Principen om religionsfrihet för trossam- funden innebär enligt kyrka-statutredning- en (slutbetänkandets kap. 14)

att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Relationen mellan staten och Svenska kyrkan bör där- för bestämmas så, att kyrkan har frihet att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av orga- nisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa fri- heten. (SOU 1968: 11 s. 237.)

I det särskilda religionsfrihetsbetän- kandet behandlade utredningen proble- men kring trossamfundens religionsfri- het i tre olika avsnitt. Under rubriken Vissa allmänna frågor påpekade utred- ningen att skilda kyrkouppfattningar kan utgöra grunden till olika inställning i viss religionsfrihetsfråga. Vidare disku- terades frågorna om samhällets neutrali- tet i förhållande till religion och reli- giösa samfund samt om kyrkan och de- mokratin. (SOU 1964: 13 s. 569—575.)

Utredningen skilde därefter mellan för- hållandena utan statskyrkosystem och förhållandena vid statskyrkosystem (SOU 1964: 13 s. 575—591).

I slutbetänkandets kap. 5 sammanfat- tar utredningen de delproblem som be- handlats i sistnämnda två avsnitt.

Vad angår en relation kyrka-stat utan statskyrkosystem har utredningen tagit upp frågor om prövning vid domstol av sam- funds eller församlings beslut om uteslut- ning av medlem, om inrättande av kloster, om villkor rörande barns religiösa fostran m.m. vid vigsel mellan katolik och an- nan, om ovan berörda villkor för fri re- ligionsutövning, att samhällets lugn ej stö- res och allmän förargelse ej åstadkommes jämte regler om församlingsfrihet m.m.,

om ingripande vid extatiskt betonade re- ligiösa möten till skydd för mental hälsa, bl.a. för barn, om byggnadsfrågor m.m., om skydd för sön- och helgdagar, och om brott mot trosfrid.

Religionsfriheten kan i en del av berörda fall ej bli helt obegränsad, fastän statskyr- kyrkosystem ej föreligger. I vissa fall måste en avvägning ske mellan olika intressen och detta kan komma att medföra en inskränk- ning i religionsfriheten.

Vid sin behandling i religionsfrihetsbe- tänkandet av frågan om religionsfriheten för trossamfund vid statskyrkosystem har utredningen särskilt beaktat att statsmak- ten i vårt land, under viss medverkan av kyrkan, handhar lagstiftningen i organisa- toriska och andra frågor, bestämmer om prästlönereglering och pastoratsreglering och fastställer kyrkans böcker.

Utredningen har redovisat risken för att staten ingriper hindrande i kyrkans verk- samhet och värdet av att avgöranden i kyrkliga förvaltningsfrågor träffas utifrån i stort sett samma värderingar som i lik- nande ärenden inom andra delar av sam- hällslivet. Statsmakterna har vid olika till- fällen gett uttryck för att statsorganen om möjligt inte skall ingripa i tvister inom kyr- kan som rör kyrkans lära och ej heller i personliga religiösa förhållanden. Stats- kyrkosystemet medför dock en begränsning i kyrkans och församlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dy- lika frågor. Snabbhet och likformighet vid genomförande av kyrkliga reformer, så— som en pastoratsreglering, kan stundom befordras av ett statskyrkosystem.

Med ett statskyrkosystem följer gärna, att religiösa inslag i offentliga sammanhang överlämnas åt statskyrkan samt att denna får åtminstone huvudansvaret för andlig vård inom krigsmakten och vid fångvårds- anstalter, sjukhus och andra offentliga in— rättningar. Emellertid har utvecklingen i vårt land visat att betydande modifikatio- ner i dessa avseenden är möjliga. Sålunda uttas till fältpräster såväl präster inom Svenska kyrkan som pastorer från de fri- kyrkliga samfunden. Vidare består nämn-

derna för den andliga vården inom krirni- nalvården av präster i Svenska kyrkan och företrädare för frikyrkorna. (SOU 1968: 11 s. 82—83.)

Remissinstansernas synpunkter har i det följande grupperats kring de tre av- snitt som utredningens framställning i religionsfrihetsbetänkandet byggde på. Undantag är dock kommentarerna till utredningens diskussion av dels frågan om samhällets neutralitet i förhållande till religion och religiösa samfund (se av- snitt 2.1.4), dels frågorna om utträde och uteslutning av medlem (se avsnitt 2.1.6.3).

2.3.1 Vissa allmänna frågor 2.3.1.1 Allmänna kommentarer

I detta avsnitt redogörs för vissa allmän- na kommentarer — av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jönköpings och Västman- lands län, domkapitlet i Lund, Kyrkomu— sikernas riksförbund, Katolska biskops- ämbetet och Kristna studentrörelsen i Sverige — till utredningens definition av principen om religionsfrihet för trossam- funden.

Kammarkollegiet anför.

Principen om religionsfrihet för tros- samfunden innebär enligt utredningen (s. 237) att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Inom Svenska kyrkan själv är meningarna delade om kyrkan vid nuvarande relation till staten åtnjuter sådan frihet. Majorite- ten inom kyrkan torde dock ha den upp— fattningen att dylik frihet i allt väsentligt föreligger. Kollegiet vill för sin del fram- hålla att, även om kyrkan formellt är underordnad statliga organ, den ändå re- ellt äger ett avgörande inflytande inom

det rent religiösa området. Med en strikt tolkning av nämnda princip — frågor av religiös art bör inte avgöras mot kyrkans uppfattning — kan det enligt kollegiets me- ning inte sägas att kyrkan lider inskränk- ning i sin religionsfrihet. Å andra sidan kan det synas rimligt att till kyrkan även formellt överföres bestämmanderätten i re- ligiösa ämnen beträffande vilka något stat- ligt intresse inte alls eller endast i ringa mån föreligger såsom i fråga om kyrkans böcker.

länsstyrelsen i Jönköpings län och Kyrkomusikernas riksförbund ansluter sig till utredningens sammanfattande slut- sats.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ut- talar.

Trossamfundens religionsfrihet ställer vid bevarat samband stat-kyrka vissa krav på såväl kyrkan som samhället, men läns- styrelsen känner sig för sin del övertygad om att dessa med ömsesidig god vilja ock- så i fortsättningen skall kunna tillgodoses i den utsträckning som rimligtvis kan be- gäras.

Som framgått av avsnitt 2.1.1 antar domkapitlet i Lund att med utredningens term »trossamfundens religionsfrihet»

torde närmast få avses en föreningsrätts- lig frihet. Varje ideell förening äger — om ej allmänna krav på ordning och hän- syn i samhället trädes för när — att su- veränt bestämma om sin verksamhet utan inblandning från ovidkommande part.

Katolska biskopsämbetet gör gällande att bl. a. katolska kyrkans religionsfrihet i verkligheten minskat under senare år (se avsnitt 2.1.2).

Genom religionsfrihetsförordningen av år 1873 fick främmande trosbekännares för- samlingar i vissa hänseenden en rättsställ- ning och uppgifter efter förebild av sven- ska kyrkans församlingar. Den jämlikhet i kyrkobokföringshänseende som då skapa- des mellan svenska kyrkans församlingar och de katolska inskränktes 1911. I sep- tember samma år fann Nathan Söderblom det angeläget att i en artikel i Nya Dagligt Allehanda framhäva, att bakom denna re- form låg statistiska och kamerala skäl och att svenska kyrkan inte hade nå- gon anledning att välkomna förändringar som på katolskt håll uppfattades som in- skränkningar i religionsfriheten.

Under senare skeden av avvecklingen av de katolska församlingarnas officiella upp- gifter och offentligrättsliga ställning har en sådan förståelse för katolska intressen blivit allt sällsyntare. Detta sammanhänger med att under 1900-talet den katolska kyr- kan i förhållande till den svenska staten förvandlats från ett erkänt främmande trossamfund till en frikyrka. Frikyrkorna kritiserade från början statskyrkosystemet och vad som erinrade om detta. Samtidigt utvecklade de själ- va en helt annorlunda modell för för- hållandet mellan staten och samfunden. Statskyrkosystemet visade länge stor mot- ståndskraft, men däremot berövades de katolska liksom de mosaiska församling- arna under intryck av frikyrklig religions- frihetsuppfattning de rättigheter och upp- gifter som syntes oförenliga med frikyrk- lig status. Det säger sig självt, att de svenska frikyrkornas behov och intressen var helt andra än de katolska, ortodoxa och mosaiska församlingarnas och att »noll- ställningen» av dessa sistnämnda samfund kraftigt ökade skillnaden i villkor mellan dem och svenska kyrkan.

På så sätt har utvecklingen, som i myc- ket bestämts av frikyrkliga bemödanden, för de katolska församlingarna kommit att medföra reella inskränkningar i religions- friheten samtidigt som självfallet katoli- kerna som individer kommit i åtnjutan- de av en vidgad religionsfrihet.

Kristna studentrörelsen i Sverige skri- ver.

Enligt definitionen av religionsfrihet heter det, att denna måste betyda »frihet för den enskilde och för samfunden att utan några av staten lagda hinder utöva sin religion och att medborgerliga rättighe- ter ska vara lika för alla oberoende av religion».

I detta sammanhang bör fästas avseen- de vid den självbestämmanderätt, som reli- gionsfriheten enligt KRISS' mening tiller- känner trossamfunden. Detta måste bl.a. betyda att Svenska kyrkan, liksom andra samfund, själv äger rätt att fatta de be- slut och vidta de åtgärder, definiera de uppgifter och förverkliga de strukturella förändringar den anser påkallade.

I en kyrka enligt C-lägesmodell är den- na självbestämmanderätt väl tillgodosedd. Kyrkan kommer där inte bara att ha möj- lighet att besluta i >>rent andliga» frågor så— som kyrkliga böcker, liturgi etc. utan ock- så i organisatoriska och andra frågor av mera övergripande karaktär.

2.3.l.2 Religionsfrihet och kyrkosyn

Kyrka-statutredningen gav i det särskil- da religionsfrihetsbetänkandet exempel på hur skilda kyrkouppfattningar kan utgöra grunden till olika inställning i viss religionsfrihetsfråga. Utredningen på- pekade att försök att klargöra religions- frihetsbegreppets innebörd kan göras

antingen från ideologiska eller från juri- diska och praktiska utgångspunkter. Det kan här framhållas, att vid ett ideologiskt betraktelsesätt den inställning till statsmak- ten, som i allmänhet råder inom ett tros- samfund, ofta kan påverka samfundets upp- fattning i religionsfrihetsfrågor. Omvänt kan en viss uppfattning om innebörden av religionsfrihetsbegreppet leda till en sär- skild syn på statsmakten och dess ändamål när det gäller kyrkliga frågor. Olika po-

litiska åskådningar — konservativa, liberala eller socialistiska — i fråga om statsmakten och dess uppgifter påverkar otvivelaktigt även ställningstagandet i debatten om re- lationerna mellan kyrka och stat. Statens inflytande på olika områden av samhälls- livet har under de senaste årtiondena allt- mera ökat i omfattning, och det anses på en del håll att utvecklingen gått för långt i sådan riktning. Denna åsikt gäller även beträffande kyrkliga frågor.

En uppfattning är att staten över huvud taget icke bör ha beslutanderätt i kyrkliga frågor. Det anses nämligen från religions- frihetssynpunkt otillfredsställande att kyr- kan icke intar en i förhållande till stats- makten helt fri ställning.

Företrädare för en motsatt riktning, vil- ka numera torde vara ganska fåtaliga, be- traktar kyrkans verksamhet endast såsom en statsfunktion och anser, att statsmak- ten bör vara helt dominerande, då det gäller kyrkliga ärenden. Statens inflytande i sådana ärenden framstår för dessa som riktig. Ytterligare en åskådning ser det från denna synpunkt som naturligt och till- fredsställande att staten — genom regering, riksdag och statliga förvaltningsorgan — har ett visst ehuru icke oinskränkt infly- tande i kyrkliga frågor. Detta motiveras bland annat med att ett sådant inflytande skapar vissa garantier för religiös tolerans. Det kan vidare konstateras, att i dis- kussionen om »statens» handhavande av kyrkliga angelägenheter man har att skil- ja mellan å ena sidan statsmakten, repre- senterad av regering och riksdag, och å andra sidan de statliga förvaltningsorganen, ämbetsverken. På Vissa håll anses det vara riktigt att regering och riksdag övar in- flytande på kyrkliga frågor men otillfreds- ställande från religionsfrihetssynpunkt att statliga ämbetsverk handlägger kyrkoären- den. På andra håll är uppfattningen den motsatta. Man gör där gällande, att det icke är förenligt med religionsfriheten utan kan innebära en fara för kyrkans frihet att den politiska maktens företrädare — regering och riksdag — äger beslutanderätt beträffande kyrkans angelägenheter, exem-

pelvis i fråga om lagstiftning, medan det däremot anses vara i organisatoriskt avse- ende till fördel för kyrkan att förvaltnings- ärenden som angår denna handlägges i samma ordning som statliga förvaltnings- ärenden, nämligen av statens ämbetsverk. (SOU 1964: 13 s. 569—570.)

I slutbetänkandets kap. 5 erinrar utred- ningen om att den

i sitt delbetänkande IV (SOU 1964: 16) framlagt en expertundersökning rörande kyrkobegreppen. Däri har redovisats de frikyrkliga perspektiven, Frälsningsarméns inställning, de olika aspekterna inom Sven- ska kyrkan, andra kyrkors uppfattningar (de grekisk-ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna) och kristendomskritikernas syn- punkter. En kort erinran om dessa olika aspekter må här lämnas.

Från olika håll riktas kritik både mot folkkyrkoprincipen inom Svenska kyrkan och mot statskyrkosystemet. Inte minst framföres en sådan kritik inom de fri— kyrkliga samfunden. Ett allt starkare intres- se för en positiv samverkan mellan trossam- funden och staten har dock växt fram. Frälsningsarméns ledning har redovisat ett positivt ställningstagande för den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyr- kan.

Kristendomskritikerna har framfört be- stämda krav på delreformer och samtidigt hävdat att statskyrkoformen strider mot re- ligionsfriheten.

Inom Svenska kyrkan är flera synsätt representerade. Utredningens expert, nu- mera biskopen Arne Palmqvist har i nyss nämnda delbetänkande om kyrkobegreppen skilt mellan olika religiösa riktningar: låg- kyrklighet, folkkyrklighet, gammalkyrklig- het och högkyrklighet. Delvis på grundval av dessa gruppers olika kyrkobegrepp fö- religger olika synsätt också på relationen kyrka-stat. Det skulle föra alltför långt att här redovisa hur olika synsätt på denna relation är representerade inom de olika religiösa grupperna inom kyrkan och hur

dessa fördelar sig på olika landsdelar. Ut- redningen får här hänvisa till nämnda del- betänkande. Men de fem modeller Palm- qvist uppställt för hur man utifrån de olika kyrkobegreppen vill gestalta förhål- landet kyrka-stat må här anges. Dessa är: en traditionell folkkyrka med ökad frihet, en folkkyrka i mer demokratiserad form, en fri bekännelsemedveten folkkyrka, en institutionellt uppbyggd konkordatskyrka och ett frikyrkligt trossamfund.

De två förstnämnda folkkyrkomodellerna förutsätter ett bevarat nära samband mel- lan stat och kyrka; i den tredje är folkkyr- kan friställd från staten. Också i den femte modellen är kyrkan fri men framstår ej som en öppen folkkyrka utan har hämtat starka drag från de nuvarande frikyrkorna med krav på personligt ställningstagande och bekännelse. Konkordatskyrkan är lika— så i princip fri, men genom överenskom— melse med staten har dock ett visst sam- band bibehållits kyrka-stat. (SOU 1968:11 s. 81.)

I slutbetänkandets kap. 14 skriver ut- redningen bl.a.

Vilka krav ett samfund med utgångs- punkt från den grundläggande rätten till frihet vill ställa gentemot staten och i vil- ken mån samfundet vill åt staten ge infly- tande eller bestämmanderätt i religiösa, or- ganisatoriska eller ekonomiska frågor kan variera med samfundets kyrkosyn, liksom med dess syn på staten i allmänhet eller dess uppfattning om statens vilja och för- måga att tillgodose samfundets önskemål. För Svenska kyrkan liksom i allmänhet för lutherska kyrkor har det av historiska och religiösa skäl varit naturligt att med- ge staten inflytande i många frågor som andra trossamfund velat förbehålla åt sig själva att avgöra. Från synpunkten av re- ligionsfrihet för samfunden kan man där- för när det gäller Svenska kyrkan — i motsats till vad som är förhållandet när det gäller de fria evangeliska samfunden i vårt land — knappast dra slutsatser till

ledning för valet av dess relation till sta- ten från den allmänna grundprincipen, att samfundet självt skall äga bestämma om sin organisation etc., eftersom kyrkan med utgångspunkt i sin kyrkosyn och sin syn på staten synes kunna acceptera såväl en re- lation av nuvarande art som en friare ställning. (SOU 1968: 11 s. 237—238.)

Religionsfrihet och kyrkosyn diskute- ras av bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala, Lund, Här- nösand, Visby och Stockholm, svenska kyrkans centralråd, Riksförbundet Kyr- kans ungdom, Kyrkomusikernas riks- förbund, Sveriges frikyrkoråd och För- eningen Sveriges kyrkokamrerare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ser principen om religionsfrihet — för en- skilda och för samfund — som

avgörande för hur förhållandet mellan stat och kyrka skall regleras. En lösning, som klart strider mot religionsfrihetens grund— satser bör därför inte accepteras hur lämp- lig ur andra synpunkter den än kan an- ses vara. Det måste emellertid samtidigt framhållas som utredningen gjort (5. 223 hn), att den svenska kyrkans på religiös grund fotade uppfattning om sitt eget väsen har betydelse för vad religionsfrihe— ten i praktiken innebär i detta samman- hang. Denna uppfattning är emellertid inte enhetlig inom svenska kyrkan. Av de där representerade synsätten (s. 81 h) före- faller en folkkyrka med ökad frihet, gärna i mer demokratiserad form och, som en senare etapp, en institutionellt uppbyggd konkordatkyrka vara de modeller, som ur andra synpunkter ter sig mest rimliga. Även andra samfund än den svenska kyrkan har emellertid självfallet sin upp- fattning i denna del liksom kristendoms- kritikerna allmänt hävdar att statskyrko- formen strider mot religionsfriheten (s. 81). Man torde härvid med större eller mindre styrka i religionsfrihetskravet även

lägga lika behandling av trossamfunden och andra organisationer, som företräder en viss livsåskådning, och fullständig stat- lig neutralitet i livsåskådningsfrågor, krav som kommer att beröras i det följande. Re- ligionsfriheten har överhuvud en starkt väx— lande innebörd, vilket bl.a. framgår av att full religionsfrihet av många bl. a. av stats— makterna (s. 78) ansågs ha införts i vårt land 1951 medan man nu i olika läger kräver skilsmässa mellan stat och kyrka med hänvisning till denna princip.

För att ett sådant krav skall anses moti- verat synes emellertid religionsfriheten få fattas så vidsträckt, att den kommer i kon- flikt med andra intressen som måste skyd- das även i ett fritt system (exemplifiering s. 82 h) och då måste som utredningen påpekat en avvägning ske, som kan kom- ma att medföra en inskränkning i reli- gionsfriheten. I den mån den nuvarande ordningen innebär påtagliga förmåner för svenska kyrkan i förhållande till andra trossamfund (motsvarande), bör dessa om- prövas. Vad som verkligen av dessa sam- fund själva betraktas som förmåner torde i regel vara oberoende av systemet.

Domkapitlet i Uppsala anför.

Om religionsfriheten skall ha någon re- levans för samfunden och i indirekt me- ning för den enskilde, måste den också be— tyda, att varje samfund skall ha rätt att forma sin organisation och verksamhet ef- ter sin egen religiösa grundsyn. För Sven- ska kyrkans del betyder detta, att den har en samfundsform, som organisatoriskt vill täcka landet i rent territoriell mening och en inriktning på verksamheten, som gör det möjligt för människor med olika grader av intensitet i det religiösa engagemanget att tillhöra denna kyrka utan att krav ställs på redovisning av detta engagemang. I praktiken betyder detta, att ca 98 % av svenska folket bibehållit sin kyrkotillhörig— het efter den nya religionsfrihetslagens tillkomst 1951. Kyrkliga handlingar som dop och konfirmation uppvisar frekven- ser mellan 80 och 90 %. Gudstjänstbesö-

ken har visserligen minskat, men det finns en trend också i andra riktningen. Söndagar, som tidigare har legat relativt lågt i förhållande till de stora högtiderna, har under senare år fått stigande guds- tjänstsiffror. Det gäller framför allt All- helgonadagen och första söndagen i Ad- vent.

Sin folkomspännande öppenhet ifråga om organisation, verksamhet och kyrko- tillhörighet motiverar Svenska kyrkan ut- ifrån sin evangelisk—lutherska bekännelse. I denna mening är Svenska kyrkan en klart profilerad bekännelsekyrka, som vis- serligen kräver personligt engagemang men inte på ett lagiskt sätt i den meningen, att det här skulle röra sig om bestämda kompetenskrav för kyrkotillhörighet ifrå- ga om renlärighet o.dyl. Denna kyrkosyn har möjliggjort ett kyrkligt engagemang för stora grupper av sökare och religiöst tvek- samma i vårt folk. Stora fonder av pri- vatiserad och anonym religiositet med af- finitet till Svenska kyrkans kristendoms— uppfattning har på detta sätt fått en and- lig hemortsrätt. Att aktivisera denna re- ligiositet i kristen riktning är en självklar uppgift för kyrkan. Det inser och accep- terar också de människor som med sin pri- vatiserade och anonyma religiositet utgör den stora mellangruppen i kyrkan. I all- mänhet torde dessa människor räkna sin kyrkotillhörighet som ett värde, som de ej vill mista.

Ur religionsfrihetssynpunkt är det mo- tiverat, att Svenska kyrkan som samfund får utforma sin organisation och funktion så, att den kan motivera de krav evangeliet ställer på den ifråga om aktivitet inåt och utåt. En förändrad samhällssituation har aktualiserat en hel rad önskemål beträf— fande reformer, om vilka kyrkomötet 1968 med stor majoritet enades och till vilka domkapitlet i huvudsak ansluter sig. Dessa reformer innebär på intet sätt ett åsido- sättande av den folkkyrkliga traditionen utan skall fastmer ses som ett medvetet ut- tryck för viljan att göra Svenska kyrkan funktionsduglig som folkkyrka i det demo- kratiska samhället. Debatten om kyrkans

relation till staten och om kyrkans fram- tida organisation har mycket ofta förts med utgångspunkt i ett förenings- eller a.s- sociationstänkande, som hör hemma i förra århundradet och som inte är tillämp- ligt på Svenska kyrkan och som inte heller torde beskriva dess faktiska ställning i fol- kets liv. 1968 års kyrkomötesbeslut får be— traktas som ett representativt uttryck för att kyrkan icke önskar bedömas efter för densamma främmande måttstockar.

En tillämpning av religionsfriheten, som innebure en inskränkning av Svenska kyr- kans arbetsmöjligheter som folkkyrka, skulle inte bara inverka negativt på själva samfundssynen, så till vida att den skulle få svårt att nå sina inneboende syften. En sådan tillämpning skulle också verka nega- tivt på alla de grupper av kyrkotillhöriga. som genom en förändring av kyrkans ar- betsmöjligheter skulle ställas inför alter- nativ, som de skulle känna sig ytterst tvek- samma inför och som med all sannolik- het skulle göra dem samfundsmässigt sett hemlösa. Därigenom skulle de finna sig berövade den rätt till religion som andra medborgare med en annorlunda inriktad samfundsuppfattning komme i åtnjutande av.

Domkapitlet är medvetet om att det i praktiken kan bli svårt att helt friktions- fritt tillgodose de båda sidorna hos re- ligionsfriheten. På vissa punkter måste avvägningar ske, som å ena sidan tillgo- doser olika intressen och som samtidigt å den andra sidan tar tillräcklig hänsyn till samfundens egenart och de engagera- de medlemmarnas intressen. Detta kan ske genom en likvärdig service från sta- tens sida. Likvärdighet i detta avseende betyder inte likformighet. Det är inte sä- kert, att det som passar det ena sam- fundet också passar det andra.

Med hänsyn till vad som här i prin- cip anförts, anser domkapitlet, att den ut— formning av relationen mellan kyrka och stat, som ger den öppna folkkyrkan oav- kortade arbetsmöjligheter, inte bara är fullt förenlig med religionsfriheten i dess dubbla

betydelse utan också en garanti för prak- tisk tillämpning av denna frihet på det religiösa livets område. Den frihet och to- lerans, som ryms och tillämpas inom ra- men för den öppna folkkyrkan, erbjuder svenska folket ett stort område av fri- het i religiöst avseende. Det faktum, att religionsfrihet och tolerans organiskt för- knippas med den religiösa grundsynen hos vårt största samfund måste också åter- verka positivt på den samhällsdebatt som med utgångspunkt i ett demokratiskt be- traktelsesätt finner det angeläget att ak- tualisera idéerna om frihet, tolerans och hänsyn.

Svenska kyrkan är, säger domkapitlet i Lund,

en del av den ena, heliga och allmänneliga kyrkan. Med kyrkan i hela världen be- känner hon Kristus som sin Herre och verkar i åtlydnad av hans befallning: Gån ut och gören alla folk till lärjungar, dö- pande dem och lärande dem. Hon fyller sin funktion i den mån som evangelium här rätt förkunnas och sakramenten rätt för- valtas. Genom dessa nådens medel, ord och sakrament, verkas tron och byggs kyr- kan. Normen för hennes förkunnelse är »Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift och så som vår kyrkas be- bekännelseskrifter därom vittna». Det är därvid angeläget att erinra om, att dessa bekännelseskrifter betecknar sig själva som utläggningar av Guds ord, gjorda i en be- stämd historisk situation och klart under- ordnade detta ord.

Denna kyrkans syn på sig själv har så- som tidigare berörts också i sina huvud- drag godtagits av statsmakterna (se prop. 19511100 s. 47).

När svenska kyrkan kallas statskyrka, så innebär detta ett visst organisatoriskt sam- band med den svenska staten men inte att staten har befogenhet att bestämma över hennes förkunnelse och lära.

När hon kallas folkkyrka avses därmed hennes strävan att nå hela folket med evangelium. Det innebär däremot inte, att

folket skulle tillerkännas rätt att anpassa evangelium efter sina eventuella önsk- ningar.

Folkkyrkan är >>evangelium till Sveriges folk». Dess territoriella församlingar täc- ker hela landets yta. Genom själva denna organisation förkunnar den Guds förekom- mande nåd, som icke fördelar sig efter väl— förhållande utan gäller alla. Barndopet är i detta sammanhang av grundläggande vikt. Det föregår alla egna ställningstaganden, och genom detta dop inlemmas man i kyrkan, som är Kristi kropp. För den enskilde är dopet det konkreta beviset på Guds omsorg om honom, hans uppsökande kärlek. När det heter, att man föds in i kyrkan, så är detta visserligen ett uttryck för föräldrars rätt att fostra sina barn (förutsättningen är ju föräldrarnas medlem- skap i kyrkan) men det är ett betraktelse- sätt, som inte svarar mot kyrkans väsen.

Folkkyrkan är »öppen» till skillnad från sådana samfund, som för medlemskap kräver en personlig förklaring om tro. Dess nattvardsbord är öppet för alla, som vill höra Kristus till, oberoende av sam— fundstillhörighet. Genom skriftetalet hän- skjutes avgörandet till den enskildes själv- prövning.

Denna ordning medför att många som gör föga eller intet bruk av nådemedlen anlitar kyrkans tjänster för dop, vigsel och jordfästning. Det talas ibland upp- skattande, ibland föraktfullt om en »ser- vicekyrka». Även här lägger emellertid kyrkan genom sin förkunnelse avgörandet hos den enskilde. Hon vägrar att klassi- ficera människor. Det är endast Gud som känner hjärtana. Kyrkans erfarenhet är att även den som icke visat något kyrk- ligt engagemang kan befinnas hysa en ödmjuk och personligt utformad tro.

Evangeliet är ett fritt erbjudande. Det är därför angeläget för kyrkan att med- lemskapet befrias från varje rest eller sken av tvång, såsom framhölls i den s.k. bis- kopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Kyrkan ser därför med tillfredsställelse, att 1951 års lag om religionsfrihet stadgar vill- korslös rätt till utträde ur svenska kyr-

kan. Att det däremot är i full överens- stämmelse med religionsfrihetens krav att föräldrarna härvidlag bestämmer över sina barn, har tidigare berörts.

Domkapitlet i Härnösand vänder sig mot framställningen av ett starkt refor- merat A-läge som ett privilegium (se av- snitt 2.1.4) och berör härvid bl. a. sam- fundssynen.

Talet om privilegium kommer dessutom i första hand från sådana, som har en an- nan samfundssyn, enligt vilken det är de- finitivt omöjligt enligt deras dogmatiska grundinställning att stå i ett organisa- toriskt samband med staten. Dessa sam- fund är små, och kritiken från dem re- duceras ytterligare därigenom, att flerta- let av deras medlemmar står kvar i Sven- ska kyrkan. Därtill kommer att Svenska kyrkan ger en omfattande service, som för den enskilde kostar mindre än på andra håll. Men om man från kulturradikal eller frikyrklig ståndpunkt ifrågasätter folkkyr- kans organisatoriska samband med staten såsom ett privilegium utan att ta hänsyn till det nyss anförda och till folkkyrkans egen syn på sin samfundsform och sin relation till staten, då har man ifrågasatt religionsfriheten för kyrkan, vilket är nå- got mycket allvarligt.

I en situation då flertalet människor i vårt land vill behålla denna samfunds- form, och då vi samtidigt noterar frikyr- kornas reducerade medlemskadrar och därmed åtföljande ekonomiska svårigheter, vore det realistiskt att sluta talet om pri- vilegierad ställning och i stället som kom- plettering till kyrkomötets lösning för Sven- ska kyrkan inrikta sig på att finna realis- tiska former för att kompensera bl.a. fri- kyrklighetens ekonomiska svårigheter.

Domkapitlet i Visby behandlar prob- lemen kring kyrkosynen i sin kommen- tar till kap. 12 Relationen kyrka-stat i ett A-läge.

På betänkandets s. 180 sägs den inom svenska kyrkan företrädda folkkyrkosy- nen utgå från »kyrkans erbjudande av Guds förekommande nåd till människorna och från att i princip alla människor om- fattas av kyrkans verksamhet». Ehuru medvetet om, att även andra uppfattningar på denna centrala punkt finnes företrädda inom svenska kyrkan, vill domkapitlet dock för sin del uttala sin anslutning till den öppna kyrkosynen. Kyrkan äger för närvarande och skall i framtiden ha möjlig- het att fritt verka icke inom en »förenings- mässigt» avgränsad personkrets utan inom Sveriges folk i den mån det vill vara en kyrkomenighet eller eljest ha kontakt med kyrkan. Kyrkan i Sverige skall allt- så fritt och allestädes kunna verka inom folklivet i den omfattning hennes verk- samhet önskas. Enligt domkapitlets me- ning innefattar en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens al- ternativ av relationen kyrka-stat i ett A- läge de starkaste garantierna för att den- na öppenhet, som för domkapitlet fram- står såsom central och som i hög grad präglar svenska kyrkans traditionella ar- betsform, för framtiden bevaras.

I kravet att kyrkan fritt skall kunna verka inom folket inbegripas ock kravet på tillgång till en »fri predikstol», som en förkunnare f.n. i hög grad äger inom svenska kyrkan, givetvis inom gränserna för en kristen evangelisk förkunnelse. Dom- kapitlet förmenar, att denna »rätt» bättre skyddas av de nuvarande statliga, kyrkliga och kyrkokommunala myndigheterna än inom en fri församling, organiserad enligt alternativen C och D, där ett otillbörligt hänsynstagande till de lokala församlings- medlemmarnas tillika bidragsgivarnas måhända alltför subjektivt färgade öns- kemål svårligen helt kan undvikas. De tänkbara konsekvenserna av sådana hän- syn te sig förvisso mindre tilltalande.

Under rubriken Kyrkosynen och reli- gionsfriheten uttalar domkapitlet i Stock- holm.

I utredningens betänkande IV angående kyrkobegreppen (s. 96 ff.) ges en fram- ställning av den religiöst motiverade folk- kyrkotanken, som från äldsta tid varit bestämmande för svenska kyrkans väsen och uppgift. Denna folkkyrkotanke är ett uttryck för evangeliets universalitet och syftar till att, genom den territoriella för- sarnlingsorganisationen, nå hela Sveriges folk med det kristna budskapet och med kristna livsnormer. Som en följd av denna grundsyn står svenska kyrkan öppen för alla. Även de tvekande och frågande ha plats i kyrkan. Domkapitlet vill ansluta sig till denna grundsyn på svenska kyrkans väsen och uppgift, som väl låter sig för- enas med religionsfrihetskravet. Religions- friheten är, såsom särskilda utskottet vid 1968 års kyrkomöte framhållit, en naturlig konsekvens av folkkyrkotanken. Den som icke önskar personligt engagera sig i sven- ska kyrkan har rätt att ställa sig utan- för och eventuellt utöva religiös aktivitet inom annat samfund.

Sitt arbete bedriver svenska kyrkans centralråd

i samarbete med kyrkans lokalförsam- lingar, som bildar stommen i svenska kyrkans nuvarande organisation. Central- rådet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att en översyn av nuvarande församlingsindelning kommer till stånd för att åstadkomma arbetsdugliga enheter, var- vid problemet med de alltför stora och alltför små församlingarna beaktas. I församlingarnas legala organ har central- rådet naturliga kontaktpunkter med för- samlingar av olika strukturer i glesbygd och tätorter. Deras karaktär av kyrko- kommunala organ med arbetsuppgifter bestämda av församlingsstyrelselagens än- damålsparagraf erbjuder en bred och na- turlig kontaktyta med befolkningen inom församlingen. Hela denna enhetliga orga- nisation understryker svenska kyrkans ka- raktär av öppen folkkyrka, som utifrån sin teologiska grunduppfattning icke stäl—

ler personlig kristen bekännelse som vill- kor för medlemskap. Denna religiösa grunduppfattning ger svenska kyrkan legi- timation att frimodigt låta sin yttre or- ganisation spegla en inre övertygelse. Den kristendomstolkning som ligger till grund för uppfattningen om svenska kyrkans sätt att framträda och verka, gör att den svenska kyrkan kan beskrivas som be- kännelsekyrka i motsats till de fria sam- funden, som framstår som bekännarkyrkor med krav på personlig kristen bekännelse som villkor för medlemskap. (Jfr utred- ningen, s. 236.)

Centralrådet vill i anslutning till vad utredningen anför om religionsfrihet för trossamfund (s. 237 med hänvisningar) un- derstryka, att den nuvarande relationen med staten, som när det gäller lokalförsam- lingarnas organisation främst markeras av deras ställning som kyrkokommunala ter- ritorialförsarnlingar, icke av centralrådet uppfattas som inskränkning av religionsfri- heten inom svenska kyrkan i dess egen- skap av trossamfund. Tvärtom låter den- na organisation svenska kyrkan framstå som en sociologisk storhet, som i yttre avseende gestaltar en bärande religiös grundtanke.

Genom denna enhetliga organisation, som samtidigt ger utrymme för olika from- hetsriktningar och skilda teologiska upp- fattningar med fri predikstol, fri kateder och en fri själavård, kan kyrkan i samar- bete med folkets naturliga grupperingar erbjuda sina tjänster inom hela vårt land till alla som önskar.

Som utredningen visat, använder sig svenska folket i mycket stor utsträck- ning av kyrkans kulthandlingar, dop, kon- firmation, vigsel och jordfästning. Det går inte att med någon som helst enhetlig formel beskriva halten av det religiösa engagemang som kan finnas hos den ma- joritet av svenskar, som utnyttjar dessa handlingar. Försök att mäta graden av intensitet visar en blandning av motiv, religiösa, etiska och traditionella. För svenska kyrkan erbjuder denna situation både problem och möjligheter, där möj-

ligheterna att ge information om det krist- na budskapet och skapa helgd kring många av livets viktigaste tilldragelser är större än problemen med bristande engagemang. Det avgörande är att en majoritet av människor visat sig vilja utnyttja dessa handlingar.

I den allmänna debatten som hittills förts om kyrkans framtida ställning i förhållande till staten, har man från skilda utgångs- punkter understrukit betydelsen av att svenska kyrkan också i framtiden förblir en öppen kyrka, som fritt erbjuder sina tjänster.

Det avgörande är här som också utred- ningen påpekar (s. 237) den religiösa moti- veringen. Men kyrkans yttre organisation liksom det sätt på vilket kyrkans verksam- het finansieras, kan framstå som mer eller mindre adekvata yttre uttryck för dess inre karaktär av öppen folkkyrka.

Riksförbundet Kyrkans ungdom fram- håller att

frågan om kyrkans väsen spelar en icke oväsentlig roll för den kyrkliga ungdomens ställningstaganden till relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. Kortfattat kan ungdomens uppfattning tecknas så, att kyrkan till sitt väsen är ett trossamfund som bygger på Bibel och bekännelse och som har till uppgift att förverkliga Kristi missionsbefallning. Den är en gren av den allmänneliga kyrkan och tillhör en inter- nationell och interkonfessionell gemenskap. Svenska kyrkan är i sig icke en gren av statens eller kommunens verksamhet.

Riksförbundet bemöter också argumen- tet

att en fri kyrka snart skulle krympa både till omfång och till attityd till folket exem- pelvis genom att ställa mer eller mindre rigorösa krav på medlemmarna, och att en kyrkans organisatoriska förbindelse med staten skulle vara den bästa garantien mot en sådan utveckling. Farhågorna härför bör

inte överdrivas. Utredningen har också an- fört att »det synes därför finnas anledning att räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att be- hålla sin öppna folkkyrkokaraktär» (s. 237). Med hänsyn vidare till den ställning kyr- kan nu har i folket, med utrymme för skil- da teologiska och politiska uppfattningar finns det knappast anledning att tro att kyrkan med detta slags medlemskader ex- klusivt skulle kunna sluta sig inåt i ett fritt läge. Vi förutsätter att ingen med öppen- het menar ett slags profillöshet som exem- pelvis ser kyrkan huvudsakligast som ett ceremoniinstitut eller som medför att kyr- kan i livsfrågor inte förmår vara någon människa till saklig hjälp lika lite som sam- hället till nytta som ferment i den process som verkar för att bygga upp ett människo- värdigt och ansvarigt samhälle. Kyrkans öppenhet skall alltfort komma till uttryck i ett vidareförande och en förnyelse av kyrkans förkunnelse, själavård, gudstjänst- liv, evangelisation, diakoni och mission.

Under rubriken Religionsfriheten och kyrkosynen uttalar K yrkomusikernas riks- förbund.

I utredningen har med utgångspunkt från olika religiösa riktningars synsätt uppställts fem olika modeller för gestaltningen av förhållandet kyrka-stat. KMR vill här sär- skilt framhålla alternativen med en till sta- ten bunden >>folkkyrka i mer demokrati- serad form» och en fri >>institutionellt upp- byggd konkordatskyrka».

Den frikyrkliga uppfattningen om kyrkans väsen och funktion innebär en- ligt Sveriges frikyrkoråd ,

att religiös tro är något personligt och att medlemskap förutsätter någon form av positivt ställningstagande till den tro, som en kyrka förkunnar och vill gestalta i ge- menskapen. Av en sådan kyrkouppfattning följer, att varje kyrkosamfund skall själv forma sitt liv. Samhället skall inte ha något

inflytande över samfundens inre liv.

Den lutherska kyrkan i Sverige repre- senterar en annan kyrkosyn. Från denna kyrkas sida har man, såsom redovisas i ut- redningen, velat betona kyrkosynens stora betydelse för utformningen av kyrka-stat- relationerna. Rådet vill inte förringa värdet i dessa synpunkter men anser att frågan om samhällssynen och den därmed sam- manhängande religionsfrihetsfrågan måste ges företräde. Ställningstagandet bör ske från allmänna principiella utgångspunkter.

Sveriges Frikyrkoråd bejakar det plura- listiska samhället med en fri opinionsbild- ning. Medborgarnas organiserande i intres- segrupper är ett väsentligt inslag i sam— hällsbilden. Rådet anser det naturligt att den faktiska differentiering som finns i livsåskådningshänseende, får komma till ut- tryck i lagstiftningen. Denna grundsyn är avgörande för rådet vid konkreta ställ- ningstaganden och rådet anser sig i detta avseende fullfölja grundläggande frikyrko- principer. När det gäller lagstiftning är rå- det lika angeläget att slå vakt om indivi- dens frihet att inte tvingas till religiös på- verkan som om möjligheten till en fri re- ligionsutövning. Med denna senare positiva innebörd i religionsfrihetsbegreppet avser rådet bland annat ett trossamfunds möjlig- het att ge praktiskt uttryck för sin kyrko- syn, under förutsättning att det sker under för samhället godtagbara former. Rådet vill med kraft understryka sin uppfattning att det inte hör till statsmaktens kompe- tensområde att bestämma om ett trossam- funds inre liv. Självfallet gäller det också trossamfundens inbördes förhållanden.

Det är av stor betydelse, uttalar För- eningen Sveriges kyrkokamrerare,

att Svenska kyrkan även i framtiden som »bekännelsekyrka» famnar vidare än andra religiösa samfund, som i egenskap av »be- kännarekyrkor» måste få snävare och mer slutna gränser. Båda slagen av kyrkor bör få verka sida vid sida för människors bästa i ett fritt land.

2.3 T rossamfundens religionsfrihet 2.3.1.3 Kyrkan och demokratin

Ur aspekten trossamfundens religions- frihet är ämnet kyrkan och demokratin av intresse såvitt gäller frågan om och i vad mån spänningsförhållanden finns mellan trossamfunden å ena och staten å andra sidan, påpekade kyrka-statutred- ningen i det särskilda religionsfrihetsbe- tänkandet.

I vårt land lärer denna fråga närmast gälla Svenska kyrkan och dess av stats- kyrkosystemet påverkade ställning till sta- ten. Den fortskridande demokratiseringen inom det borgerliga samhället har otvivel- aktigt försiggått i snabbare takt än utveck- lingen av lekmannainflytandet inom kyr- kan, och frågan är här närmast huruvida denna omständighet skapat Spänningsför- hållanden mellan kyrka och stat.

Vid diskussioner om inträdda förändring- ar av relationerna mellan kyrkan och sta- ten framhålles emellanåt följande synpunk- ter. I den moderna demokratiska staten har Konungens befogenheter då det gäller kyrkan kommit att utövas av regering och riksdag, vilket medför att kyrkan kommit in under de statliga myndigheternas be- stämmande. Denna utveckling har fortgått under lång tid men accentuerats mer än tidigare efter det demokratiska genom- brottet.

Understundom framföres från kyrkligt håll den åsikten, att statsmakterna sökt genomföra demokratiska reformer då det gäller kyrkliga förhållanden utan att taga hänsyn till kyrkans egenart. Andra företrä- dare för kyrkan hävdar, att kyrkan kunnat på ett positivt sätt tillgodogöra sig demo- kratiseringen i samhället. I den allmänna debatten har emellertid antytts, att kyrkan utgör ett konservativt inslag i samhällslivet, i det att dess lära icke anpassats efter sam- hällsutvecklingen. Som exempel har pekats på det motstånd som på vissa håll inom kyrkan rests mot lagstiftningen om rätt för kvinna att inneha prästtjänst. Från visst kyrkligt håll har gjorts gällande, att just kvinnoprästfrågan är ett belägg för hur

allmänna demokratiseringsprinciper scha- blonmässigt tillämpats på kyrkliga förhål- landen. Kyrkomötets beslut 1958 att god- taga propositionen i nämnda fråga har på detta håll uppfattats såsom tillkommet un- der ett tryck från statsmaktens sida mot kyrkan, utövat bl.a. i den formen att allt- för kort tid fick förflyta efter det kyrko- mötet 1957 tagit ställning till och avvisat en proposition av enahanda innehåll. Mot sist angivna uppfattning har emellertid in- vänts att någon tvångssituation för kyrkan då det gäller att fatta beslut i kyrkliga frå- gor knappast kan anses föreligga, eftersom kyrkan då det gäller avgöranden av nu an- givet slag själv tager ställning genom sitt högsta representativa organ i lagstiftnings- frågor, kyrkomötet.

I fråga om demokratiseringsprocessen har det inom en del kyrkliga kretsar framstått som oroande att vid val av kyrkomötets lekmannaombud, vilka utgör mötets majori- tet, politiska synpunkter kan komma att dominera. Den uttalade oron har främst gällt sådana kyrkomötets beslut, som kan innebära ställningstaganden eller tolkningar i religiösa trosfrågor. Demokratiska värde- ringar och arbetsformer godtages dock i allmänhet. (SOU 1964: 13 s. 574—575.)

I slutbetänkandets kap. 14 läggs också andra aspekter på ämnet kyrkan och demokratin.

Den omedelbara konsekvensen, om man i vårt land vill tillämpa demokratiens prin- cip på förhållandet kyrka-stat, skulle om man beaktar de olika former, under vilka demokratien uppträtt — närmast vara en- dast, att folket självt skall genom folkrepre- sentationen avgöra frågan, hur relationen kyrka-stat bör utformas.

I demokratiens princip ligger i enlighet med det anförda, i vad gäller utformningen av statens relation till en majoritetskyrka, att såväl ett önskemål som framkommer inom denna kyrka som också de önskemål som finns bland olika minoriteter — inom

andra trossamfund liksom utanför alla sam- fund bör beaktas. Därvid bör således eftersträvas att genom överläggningar mel- lan företrädare för staten, Svenska kyrkan samt andra trossamfund och grupper åstad- komma en relation, som kan accepteras av alla. (SOU 1968: 11 s. 238.)

Endast en remissmyndighet —— länssty- relsen i Västmanlands län kommer i sitt yttrande in på de frågor som berörs i utredningens religionsfrihetsbetänkande. Länsstyrelsen anför därvid.

Vill man vara filosofisk skulle man kun- na säga att bandet mellan kyrka och stat kan bestå så länge de företräder ideal som kan förenas. Ett demokratiskt samhälle så- dant som vårt bygger på människovärdets idé och synes förenligt med ett trossam- fund av luthersk huvudinriktning. Däremot är det svårare att se hur en verklig demo- krati i samhällslivet kan förenas med en strängt hierarkisk auktoritär samfundsbild- ning.

Utredningens diskussion i slutbetän- kandet kommenteras av bl. a. svenska kyrkans centralråd, Svenska kyrkans lek- mannaförbund och Centerns kvinnoför- bund.

Svenska kyrkans centralråd uttalar.

Till demokratins spelregler hör som ut- redningen också visar respekt för minorite- ter. Centralrådet vill i detta sammanhang starkt understryka önskvärdheten av att de fria kristna samfunden kommer i åtnju- tande av en mer rättvis och generös be- handling, med beaktande av den sida i religionsfrihetsprincipen som avser att skyd- da resp. samfunds egenart. Utredningens förslag om överläggningar mellan företrä- dare för staten, svenska kyrkan och andra trossamfund och grupper med syfte att åstadkomma en relation som kan accepte- ras av alla bör genomföras.

Vad gäller frågan om ett samband mel- lan kyrka och stat är förenligt med de- mokratins principer torde enligt Svenska kyrkans lekmannaförbund

följande vara att anföra. Om majoriteten av svenska folket finner det förenligt med sitt intresse att säkra folkkyrkans arbets- möjligheter genom en fortsatt förbindelse med staten, är detta system fullt accepta- belt ur demokratisk synpunkt. Om det finns ett utbrett opinionsunderlag för en fortsatt förbindelse mellan kyrka och stat, föreligger det ur demokratisk synpunkt inget hinder för staten att ingå som part i ett sådant förhållande och ikläda sig an- svaret för uppgifter, som positivt innebär religionsvård i vårt samhälle, under förut- sättning att minoritetens intressen tillgodo- ses.

Centerns kvinnoförbund uttalar att bl. a. principerna om religionsfrihet och demokrati är grundläggande faktorer när det gäller den ändrade relationen mellan stat och kyrka.

Principen om demokrati kräver att med- lemmarnas inflytande säkras när det gäller beslutet om den förändrade relationen stat- kyrka. Det slutliga förslaget bör därför få en sådan utformning att så stor enighet som möjligt kan uppnås omkring det, d.v.s. även minoriteternas synpunkter bör beak— tas.

2.3.2 Utan statskyrkosystem 2.3.2.l Trossamfundens rättsliga ställning

Om de fria trossamfundens rättsliga ställ- ning i Sverige och därmed sammanhäng- ande frågor anförde kyrka-statutredning- en i det särskilda religionsfrihetsbetän- kandet.

De fria samfunden är i allmänhet upp- byggda på lokala församlingar. Såväl sam-

funden som församlingarna är i privaträtts- ligt hänseende att betrakta som ideella för- eningar. Det saknas i Sverige lagstiftning angående dylika föreningar. Vid några till- fällen har frågan om behovet av sådan lag- stiftning upptagits till bedömande. Det slut- liga ställningstagandet har då blivit, att lagstiftning om ideella föreningar inte bor- de genomföras bland annat med hänsyn till de växlande former och ändamål, som föreligger i fråga om dessa föreningar. —— Dissenterlagskommittén i vilkens upp- drag ingick bl.a. att pröva hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar av riksdagen och av frikyrkliga samarbetskommittén om utredning rörande den rättsliga ställningen för de i riket existerande fria samfun- den —— föreslog i sitt betänkande (SOU 1949: 20 s. 110 ff.), att vissa rättsregler för trossamfund och trossammanslutningar skul- le fastställas. I propositionen nr 100/1951 (8. 56 ff.) uttalades emellertid med anled- ning bl.a. av tveksamhet hos remissinstan— serna om behovet av sådan lagstiftning, att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund som fanns i landet skulle möta svårigheter. Frihet från statligt ingri- pande inginge i frikyrkorörelsernas grund- läggande idéer. Lagbestämmelser angående samfundens organisation m.m. skulle be- gränsa deras möjlighet att fylla anspråk, som de själva ansåg religiöst motiverade, och skulle därför kunna uppfattas som ett ingrepp i religionsfriheten. Det ansågs där- för varken ur religiösa eller andra synpunk- ter tillräckligt motiverat att genom lagbe- stämmelser fastställa de religiösa samfun- dens organisation. (SOU 1964: 13 s. 576.)

Utredningen diskuterar i slutbetänkan- dets kap. 13 bl.a. den organisationsreg- lering som kan tänkas ifrågakomma be- träffande en fri kyrka och anför i huvud- sak bl. a.

Vad angår de allmänna synpunkter som kan anföras i fråga om religionsfrihetslag- stiftningen, må utredningen i första hand hänvisa till sitt betänkande III (om Reli-

gionsfrihet). Utredningen vill som sin upp- fattning anmäla, att den omständigheten att en fri evangelisk-luthersk kyrka kan kom- ma att ingå i den heterogena grupp av organisationer, som de ideella föreningarna representerar, icke torde påkalla behov av en allmän lagstiftning om sådana förening- ar (eller inom dessa —- trossamfunden). Detta gäller även för det fall att vissa särbestämmelser för Svenska kyrkan skulle kunna befinnas erforderliga. (SOU 1968: 11 s. 191.)

I det följande redogörs endast för syn- punkter från de remissinstanser — dom- kapitlen i Strängnäs och Lund —— som uttryckligen åberopat religionsfrihetsar- gument som stöd för sin uppfattning. övriga synpunkter på behovet av statlig reglering av en fri kyrka redovisas i av- snitt 3.2.3.1.

Domkapitlet i Strängnäs anför sålunda.

Att staten skulle ingripa reglerande i en fri kyrkas inre förhållanden och verksam- het skulle strida mot religionsfriheten och avvisas därför.

Domkapitlet i Lund uttalar.

Om man vill skilja stat och kyrka måste syftet vara att man därigenom menar sig kunna realisera religionsfrihetskravet på ett sätt som man inte finner vara fullt ut möjligt vid ett bibehållet samband. Om det- ta skall bli fallet, måste man avvisa tanken på att i samband med ett skiljande kringgärda svenska kyrkans verksamhet med särskilda lagbestämmelser. Någon annan form av organisationsreglering än den som i ett B-läge kan vara motiverad med hän- syn till statens medverkan vid uppbörd av medlemsavgifterna eller som i B- och C- lägena möjligen kan anses erfordras till skydd för att den kyrkliga jorden används för därmed avsedda ändamål, bör alltså vara helt utesluten. Och de bestämmelser

som i ett B— eller C-läge enligt vad nu sagts kan bli aktuella, får inte innebära en vidare begränsning av den kyrkliga verksamheten och dess utgestaltning än som samman- hänger med själva uppbördssystemet eller den kyrkliga jordens förvaltning och an- vändningsområde. I ett fritt läge måste svenska kyrkan åtnjuta samma behandling som andra trossamfund eller ideella för- eningar.

2322. Övriga problem

Kyrka-statutredningen redogjorde i det särskilda religionsfrihetsbetänkandet dels för bestämmelserna i religionsfrihetslagen om inrättande av kloster, dels för de villkor som Kungl. Maj:t år 1961 före- skrev i samband med att Theresiastiftel- sen fick tillstånd inrätta ett kloster. Ut- redningen påpekade.

De av Kungl. Maj:t sålunda uppställda villkoren utgör ett exempel på hur staten understundom kan anse skäl föreligga att taga befattning även med ett religiöst sam- funds inre förhållanden. (SOU 1964: 13 s. 580.)

Utredningen diskuterade därefter den romersk-katolska kyrkans förfarande i fråga om vigsel mellan en katolik och annan.

Katolska kyrkan ställer nämligen i dylika fall som villkor för katolsk vigsel förkla- ring av kontrahenterna, att barnen i det tillämnade äktenskapet skall uppfostras i den katolska läran. Borgerlig vigsel och vigsel inom annat trossamfund har enligt den romerska kyrkans lära icke den verkan att ett från kyrklig synpunkt giltigt äkten- skap föreligger, och en katolik som låter viga sig endast på nu angivet sätt kan utsättas för exkommunicering. Äktenskap varom nu är fråga ingås oftast på de vill- kor nämnda kyrka uppställer. Berörda pro-

blem är mest påtagligt i länder där de evangeliska samfunden, å ena, och den romersk-katolska kyrkan, å den andra si- dan, medlemsmässigt är mera jämbördiga än i Sverige. Emellertid har även här i landet omnämnda företeelse väckt en viss oro. (En proposition 1898 med förslag om förbud för präst att ställa krav an- gående barns religion såsom villkor för vig- sel avslogs efter motstånd, särskilt från fri- kyrkligt håll. Lydia Svärd, Väckelserörel- sernas folk . . ., 1954, s. 268 ff.) (SOU 1964: 13 s. 580.)

Utredningen tog också upp den be- gränsning av religionsfriheten som består i att trossamfunden inte får störa samhäl- lets lugn eller åstadkomma allmän för- argelse.

Stadgandet i regeringsformen (& 16; lika— lydande stadgande i 1 kap. 2 5 i författ- ningsutredningens förslag till ny regerings- form) om rätt för den enskilde till religions- utövning »så vitt han därigenom icke stö- rer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer» torde kunna anses tillämp- ligt även rörande trossamfunden. Vid sidan av religionsfrihet föreligger församlingsfri- het varmed förstås rätt för medborgarna att fritt sammankomma för gemensam överläggning, opinionsyttring eller upplys- ning i allmänna eller enskilda angelägenhe- ter. För gudstjänst gäller enligt 3 å reli- gionsfrihetslagen ej andra hinder än såda- na som i allmänhet är stadgade för sam- mankomst, till vilken allmänheten äger tillträde. I lag om allmänna sammankoms- ter ges vissa regler för sådan sammankomst för religionsutövning, som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. (SOU 1964: 13 s. 580.)

Om ingripande vid extatiskt betonade religiösa möten anförde utredningen bl. a.

Huruvida det kan anses påkallat att lag- stiftningsvägen bereda myndigheterna möj-

lighet att av medicinska skäl upplösa reli- giösa möten av nu angiven karaktär eller meddela generellt förbud för t.ex. barn att närvara vid sådana möten är obetridligen frågor av mycket ömtålig art. Genomfö- rande av en sådan lagstiftning kan komma att väcka frågan om ändring av grundlags- stadgandet i RF 5 16. Såväl då det gäller lagstiftning på detta område som vid till- lämpningen av eventuella föreskrifter er- fordras en med stöd av bl.a. medicinsk, speciellt psykiatrisk sakkunskap, verkställd noggrann undersökning, varefter vid det konkreta ställningstagandet en avvägning mellan kolliderande, å ömse sidor betydel- sefulla intressen får göras. Dels måste det tillses att religionsfriheten så långt som möjligt skyddas, dels är det givetvis av största intresse att mötesdeltagares psykiska hälsa icke utsättes för allvarlig fara att skadas. Självfallet är det av vikt att vid lagstiftning och rättstillämpning möjligheter icke öppnas att under föregivande av me- dicinska skäl ingripa mot religiösa samfund av andra bevekelsegrunder. Det är att mär- ka att det mentalhygieniska problem som nu beröres föreligger även på andra områ- den av samhällslivet. Sålunda diskuteras numera ofta i vilken utsträckning det bör finnas möjligheter för det allmänna att med hänsyn till tänkbar fara för olika per- soners psykiska hälsa ingripa reglerande exempelvis i fråga om film, televisionssänd- ningar m.m. Samma spörsmål kan också aktualiseras beträffande sammankomster av annan art än de religiösa. Det må i sam- manhanget erinras om de regler som gäl- ler hypnotiska eller därmed likartade ex- periment. (SOU 1964: 13 s. 581—582.)

Motsatta uppfattningar kan i konkreta frågor uppkomma mellan trossamfund och stat eller kommun, varvid samfundet kan uppfatta statens eller kommunens ställningstagande som en kränkning av dess religionsfrihet. Utredningen exempli- fierade med vissa byggnadsfrågor.

Det kan t. ex. förhålla sig så att ett sam- fund eller en av dess församlingar avser att bygga en kyrka i ett område, där sådan inte finnes, varför kyrkobygget för sam- fundet framstår som synnerligen angeläget. Från statlig sida kan det då anföras t. ex., att bostadsbristen är så svår, att alla till- gängliga resurser bör insättas på att bygga bostäder, varför vederbörande myndighet med stöd av bestämmelser, som kan före- ligga rörande byggnadsverksamheten i lan- det, inte lämnar tillstånd till kyrkobygget. Närliggande exempel är om plats för kyrko- byggnad inte skulle beredas i stadsplan, om kommunal mark inte skulle upplåtas för kyrkligt ändamål eller om på grund av andra likartade förhållanden mark inte skulle få disponeras för kyrkobyggnad. Oli- ka intressen kommer i sådana antydda si- tuationer i konflikt med varandra. Frågan huruvida ett trossamfunds religionsfrihet kan anses bli kränkt genom sådana statliga eller kommunala ställningstaganden beror till stor del på faktiska förhållanden, såsom situationen på bostads- eller arbetsmarkna- den, angelägenheten av en kyrkobyggnad på platsen m.m. I regel torde en avväg- ning av de stridande intressena kunna ske utan att därmed ställning tages till värdet av ett visst eller vissa trossamfunds verk- samhet och förkunnelse. (SOU 1964: 13 s. 583.)

Om statens fastställande av helgdagar anförde utredningen.

Religionsfrihetssynpunkter kan även läg- gas på frågan om statens fastställande av helgdagar, närmast ur den synpunkten att vissa trossamfund, exempelvis mosaiska för- samlingar och sjundedagsadventister skulle bli mindre gynnade än andra. Utredningen kommer i annat sammanhang att beröra frågan om lagstiftningen på detta område. Det må emellertid här framhållas, att fast- ställandet av helgdagar grundar sig på en avvägning mellan religiösa och allmänna samhälleliga intressen. De beslut som fat- tats på detta område har knappast utsatts

för kritik från religionsfrihetssynpunkt.

Däremot har emellanåt kritik från icke- religiösa grupper framförts mot föreliggan- de förbud i allmänna ordningsstadgan mot anordnande av offentliga tillställningar å juldagen, långfredagen och påskdagen. (SOU 1964: 13 s. 583.)

I fråga om brott mot trosfrid påpekade utredningen i detta sammanhang. att

från en del håll kritik riktats mot bestäm- melser i tryckfrihetsförordningen och straff- lagen om brott mot trosfrid under uttalan- de bl.a. av att med religionsfrihet måste vara förenad full yttrandefrihet och full kritikrätt även mot de samfund och före- teelser, som vill verka i skydd av religions- frihetslagen. (SOU 1964: 13 s. 583.)

I anslutning till utredningens diskussion av frågan om ingripande vid vissa exta- tiskt betonade religiösa möten kan vissa synpunkter från länsstyrelsen i Norrbot- tens län redovisas. Enligt länsstyrelsen finns det

exempel på att religionsutövningen urartat till ett sådant samhällsont, att deltagarna i dessa kommit att skrida över den sam- hälleliga demarkationslinjen mellan laglig- het och brottslighet. I andra fall har före- teelserna inte behövt anta olagliga former men i övrigt haft sådan karaktär, att de framstått som inte önskvärda i ett sam- hälle, som vill hävda toleransens och huma- nismens principer.

Även på detta område framstår värdet av en sund, på respekt för människovärdet grundad förebyggande verksamhet som yt- terst värdefull. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang vitsorda betydelsen av fri- kyrkosamfundens verksamhet. I Norrbot- tens län finns emellertid stora geografiska områden utan några inmutningar från fri- kyrkohåll. Där har svenska kyrkans präs- terskap i vissa fall gjort en betydelsefull profan samhällelig insats genom att däm-

pa excessbetonade religiösa yttringar. Läns— styrelsen syftar här på sådana förhållanden som t. ex. den s.k. korpelarörelsen aktuali- serade i slutet av 1930-talet. Under senare år har länsstyrelsen inte förmärkt några sådana icke önskvärda företeelser inom lä- net, men det är känt att i ett av våra grannländer motsättningarna mellan två olika grupperingar inom ursprungligen sam- ma religiösa riktning allvarligt försvårat bygdens funktion som en befolkningsmässig enhet, där en långt gående gemenskap ti- digare haft stor betydelse för människornas trivsel och trygghet. Då det här är fråga om trosriktningar, som räknar gemen- skap med statskyrkan, så har kyrkan trots allt haft möjlighet att utöva ett dämpande inflytande.

Förbundet för kristen enhet berör under rubriken Kyrklig och borgerlig kalender grunderna för fastställande av helgdagar.

Eftersom frågan nyligen aktualiserats ge- nom arbetstidsförkortningskommitténs för- slag till kalenderreform, vill vi påpeka föl- jande i detta sammanhang: I en sekulär stat kan det icke anses motiverat, att den statliga lagstiftningen innehåller stad- ganden om kristna helger. Denna lagstift- ning bör redan nu, oavsett beslut om skilsmässa mellan kyrka och stat, enbart in- riktas på stadganden om arbetsfria dagar utan att dessa förses med kyrkliga beteck- ningar, som saknar hävd, när det gäller de föreslagna nya data. Med hänsyn till sekulariseringen i vårt samhälle kan kyrkan icke längre kräva, att hennes traditionella helgdagar genomgående iakttagas som ar- betsfria dagar genom särskilda lagar. Där- emot bör kyrkan alltjämt tillse att mässan firas på de gamla högtidsdagarna — på kvällstid eller annan lämplig tidpunkt i den mån de upphör att vara arbetsfria da- gar för majoriteten av folket.

Övriga problemområden har inte kom- menterats närmare av remissinstansema.

2.3.3 Vid statskyrkosystem 2.3.3.1 Statskyrkans psykologiska försteg

Kyrka-statutredningen tog i det särskilda religionsfrihetsbetänkandet upp frågan om, med hänsyn till kravet på likställig- het mellan trossamfunden,

det förhållandet, att Svenska kyrkan står i viss närmare relation till staten, rent fak- tiskt kan ha betydelse för den enskildes ställningstagande till frågan om samfunds- tillhörighet. Det kan med andra ord frågas huruvida just kyrkans anknytning till staten leder till uppfattningen om en särskild kva- litet hos denna kyrka och om en rekom— mendation från statens sida till medborgar- na att vara medlemmar däri. Av talesmän för de fria trossamfunden har hävdats, att även om religionsfrihet legalt sett förelig- ger för dessa samfund i det att de utan hinder får utöva sin religiösa verksamhet enligt eget bestämmande, deras arbetsmöj- ligheter begränsas till följd av statskyrko- systemet. Mot denna synpunkt har fram- hållits att för många det förhållandet att Svenska kyrkan fungerar som folkkyrka och endast i mindre mån dess karaktär av statskyrka påverkat inställningen till med- lemskapet i kyrkan.

Frågan torde inte generellt kunna besva- ras, men säkerligen har hos en del perso- ner medvetet eller omedvetet kyrkans ka- raktär av statskyrka betydelse för deras inställning, som väl närmast innebär att de såsom medborgare i staten också skall vara medlemmar av den med staten för- bundna kyrkan. Måhända kan å andra sidan det förhållandet, att kyrkan står i visst organisatoriskt samband med och därmed i beroende av staten på vissa håll framstå som en svaghet och utgöra motiv för att ställa sig utanför Svenska kyrkan eller att ej deltaga i dess gudstjänstliv.

Det må i detta sammanhang även redo- visas att en del frikyrkliga talesmän, främst inom pingströrelsen, uttalat, att en skils- mässa mellan kyrka och stat kunde komma att försämra kristendomens ställning i sam-

hällslivet och att därför ett övergivande av statskyrkosystemet inte låg i de frikyrkligas intresse. (SOU 1964: 13 s. 584.)

Problemet behandlas även i slutbe- tänkandets kap. 14 i samband med att utredningen diskuterar om ett statskyrko- system som sådant strider mot religions- frihetsprincipen. Utredningen anför i det- ta sammanhang bl. a.

Icke minst har uppmärksamheten riktats på den psykologiska effekt som åtföljer statskyrkosystemet. I vart fall bland många medborgare kan ett sådant system ge in- tryck av att den med staten förbundna kyrkan har en särskilt auktoritativ ställ- ning. Därmed kan den uppfattas ha ett försteg i den livsåskådningsmässiga opi- nionsbildningen. (SOU 1968: 11 s. 234.)

Länsstyrelsen i Värmlands län och Evangeliska fosterlands-stiftelsen berör dessa aspekter.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar sålunda att genom olika delreformer har grunden

ryckts undan för den tidigare enheten stat- kyrka. Genom att regeringsformen, låt va- ra indirekt, tillerkänner den svenska kyr- kans bekännelse ställningen som statsreli- gion ger staten (som numera får betraktas som medborgarnas organisation för timliga angelägenheters handhavande) en auktori- sation åt en bestämd bekännelsevariant, som icke kommer andra trosbekännelser eller andra kristna trossamfund till del.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen är

ense med vad utredningen anfört angående de psykologiska effekter som åtföljer ett statskyrkosystem (sid. 234) . .. Vi har i det tidigare erkänt ett visst värde i denna auk- torisering under en gången tid. Med tanke på övriga verksamma trossamfund anser vi det emellertid inte försvarligt ur religionsfri-

hetssynpunkt att bibehålla en ordning som ger denna effekt. Vi finner det inte heller förenligt med vår principiella uppfattning av kyrkans uppdrag att förverkliga missionsbe- fallningen att betydelsefulla frågor rörande kyrkans ordning, verksamhet och tjänare skall avgöras av statsmakten. Det är, enligt vår uppfattning, kyrkans sak att ensam bestämma om sina inre angelägenheter, om utformningen och omfattningen av sin verk- samhet och beträffande vilka tjänare den skall förtro sina uppdrag. Vi vill också instämma i de invändningar som framförts både vid 1968 års kyrkomöte och i den allmänna debatten beträffande juridiska personers skyldighet att erlägga skatt till kyrkliga ändamål.

2.3.3.2 Statens inflytande

Frågan om fördelningen mellan statliga och kyrkliga organ av lagstiftningsmak- ten och beslutanderätten i kyrkliga för- valtningsärenden berördes ur reli- gionsfrihetssynpunkt — av kyrka—statut- redningen i det särskilda religionsfrihets- betänkandet (SOU 1964: 13 s. 584—587). Utredningens sammanfattning av dessa frågor i slutbetänkandets kap. 5 (SOU 1968:11 s. 82—83) har återgetts ovan som inledning till avsnitt 2.3.

Religionsfrihetsaspekter på dessa pro- blem tas upp av domkapitlen i Linkö- ping och Lund, Frälsningsarmén samt Kristna studentrörelsen i Sverige.

Som framgått av avsnitt 2.1.5.2 anser domkapitlet i Linköping att statens neut- ralitet inte kan anses kränkt genom att den åtar sig uppbörd av kyrkans med- lemsavgifter.

Däremot kan statens neutralitet ifråga- sättas, om staten skulle påfordra eller er- bjudas att som ersättning för eller kontroll av denna sin tjänst åt kyrkan avgöra kyrko- frågor genom lagstiftning eller genom öv- riga riksdags- och regeringsbeslut. Att sta-

ten avgör kompetensen för i förhållandet till staten fristående organisationer, t.ex. inom det fria näringslivet, och samordnar denna deras kompetens med den allmänna lagstiftningen, har ej ansetts inskränka des- sa organisationers frihet eller inkräkta på deras inre befogenheter. Att staten har en »ramlagstiftning» också för kyrka och trossamfund för att skydda bl.a. religions- frihet och åsiktsfrihet, hör till en rättsstats befogenheter och förpliktelser, i vilket för- hållande den eljest står till sådana organ. Frågan gäller avvägning mellan en allmän lagstiftning, som skall gälla alla, och en särlagstiftning för en särskild organisation.

Författningsutredningen vill lösa denna fråga så, att all lagstiftning, även den som rör kyrkan, hör riksdagen till. Därmed blir befogenheterna i kyrkan i stor utsträck- ning statsmaktens. Riksdagen blir kyrkans lagstiftande och regeringen dess utövande organ. Med detta sätt att se blir »statens neutralitet» i religiösa frågor inskränkt. Staten kan ej undgå att lagstifta eller eljest besluta i rent religiösa frågor.

Kring det s.k. >>reformprogrammet» fanns en allmän uppslutning vid 1968 års kyrkomöte. Dess förverkligande skulle in- nebära en starkare markering av kyrkan som ett eget organ inom samhället. I sär- skilda utskottets tolkning skulle emellertid detta reformprogram ge befogenheter åt staten, som tangerar gränserna för statens neutralitet. Staten skulle t.ex. i grundla- gen fastslå Svenska kyrkans bekännelse som evangelisk-luthersk. I grundlagen skul- le även ingå t. ex. att kyrkans biskopar ut- ses av regeringen. Beslut om kyrkans orga- nisatoriska indelning i stift, kontrakt, pas- torat och församlingar samt om antalet för- samlingspräster skulle fortfarande vara riksdagsfrågor. Det kan ifrågasättas, om detta ger ett riktigt uttryck för »statens neutralitet» i trosfrågor.

Enligt domkapitlet i Lund kan det dis- kuteras

i vad mån kyrkans administrativa och eko- nomiska särställning innebär att staten

otillbörligen gynnar en viss livsåskådning. Vad angår kyrkans administrativa särställ- ning består denna främst däri att kyrkans verksamhet regleras genom lagstiftning och att vissa administrativa ärenden avgöras av Kungl. Maj:t. Statens engagemang i dessa avseenden bör enligt domkapitlets mening betraktas som utslag av en viss hävdvunnen kontroll över kyrkliga angelägenheter. Den upplevs numera i många fall som besvä- rande för kyrkan och kan inte sägas inne- bära ett otillbörligt gynnande.

Domkapitlet finner det däremot

tveksamt huruvida statens administrativa befogenheter gentemot kyrkan är berätti- gade, sedda från föreningsfrihetens syn- punkt. Kravet på föreningsfrihet innebär som nämnts varje ideell förenings rätt att inom vissa givna gränser själv få bestämma över sina angelägenheter. Att denna fråga ej mera uppmärksammats sammanhänger med den oklarhet i bestämningen av kyr- kan som trossamfund vilken råder i propo- sitionen om religionsfrihet 1951. Utredning- en har ej uppmärksammat denna oklarhet. Å ena sidan framhålls, att kyrkan utgör ett trossamfund, men detta i den betydelsen att dess karaktär och verksamhet bestäm- mes av dess bekännelse. Propositionen har övertagit den Billingska kyrkosynen och framhåller att kyrkan varken är en stats- funktion eller en förening. Föreningskyrk- liga principer avvisas. Å andra sidan be- traktas kyrkan som en förening, till vilken enskilda människor har att taga ställning. I den år 1968 framlagda kyrkliga pro- gramskriften »Folkkyrkans organisation» har denna oklarhet upphävts, i det att man däri på s. 5 förklarar »att kyrkan är ett trossamfund med särskilt medlemskap, att medlemskapet är personligt, byggt på do- pet». Med en dylik uppfattning av kyrkan aktualiseras kravet på religionsfriheten så- som föreningsfrihet. Det måste som nämnts anses strida mot föreningsfriheten att sta- ten ingriper i en förenings interna ange— lägenheter genom administrativa beslut, spe-

ciell lagstiftning etc. Att så för närvarande sker med kyrkan måste alltså anses som ett avsteg från föreningsfrihetens princi- per. Kyrkans strävanden till större frihet och självständighet är därför väl motive- rade från föreningsfrihetens utgångspunk- ter.

Frälsningsarmén anför.

Såväl enligt nuvarande författning som enligt de grundlagsförändringar som är i vardande stiftar riksdagen allena lagar —— även kyrkolagar vilket ställer kyrkan utan medbestämmanderätt. Här löper kyr- kan risk att icke endast bestämmelser rö- rande kyrkans organisation och utnämning- ar, utan även föreskrifter rörande hennes inre liv, hennes böcker och bekännelse fast- ställs i strid mot kyrkans uppfattning och vilja.

Kristna studentrörelsen i Sverige utta- lar.

I en kyrka enligt A-lägesmodell är av- sikten att slutgiltigt delegera en större el- ler mindre del av den lagstiftande mak- ten till statliga myndigheter. Enligt för- fattningsutredningens förslag (SOU 1963: 17 s. 487 f.) kommer nuvarande ordning med kyrkomötets samtycke i kyrkolagsfrå- gor att bortfalla, även om yttranderätt kan kvarstå.

Denna ordning, som är ett av A-lägets främsta kännetecken, kan på lång sikt komma att äventyra den religionsfrihet, som bör tillkomma Svenska kyrkan som trossamfund. Vi vill härvid peka på och instämma i slutbetänkandets bedömning, när man medger att ett statskyrkosystem medför en begränsning av kyrkans och för— samlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dylika frågor (SOU 1968:11 s. 82). Som inledningsvis påpe- kades bör man inte onödigtvis skilja kyr- kans lära och liv från den organisation som valts för att uttrycka dessa element. Om kyrkan av religionsfrihetsskäl tiller-

känts rätten att verka fritt efter sin be- kännelse, så kan denna frihet inte avgrän- sas till det ideologiska planet. Troheten mot kyrkans bekännelse kan i ett givet läge föranleda radikalt nya strukturer. Staten kan i en nära förbindelse med kyrkan komma att inverka hämmande på åtgärder av denna typ. I ett framtida perspektiv är det t. ex. inte otänkbart att fusioner mel- lan Svenska kyrkan och andra trossamfund kommer till stånd. Ska man då ånyo ifrå- gasätta sambandet kyrka-stat? Eller är av- sikten att binda eventuellt framtida ekume- niska fusioner till en speciell modell? Eller bedöms det framtida behovet av genom- gripande organisatoriska förändringar som obefintligt?

Problemen för den enskilda församling- en genom de inskränkta möjligheterna att påverka sin organisation blir inte mindre besvärliga. Det kan gälla frågor rörande decentralisering eller utökade möjligheter att ekonomiskt stödja ändamål utanför för- samlingens och landets gränser. På denna sista punkt lägger församlingsstyrelselagen f. n. hinder i vägen.

2.3.3.3 Statskyrkosystem och religiösa inslag i offentliga sammanhang

Kyrka-statutredningen redogjorde i reli- gionsfrihetsbetänkandet för praxis och regler i fråga om anlitande av svenska kyrkan eller annat trossamfund vid reli- giösa inslag i offentliga sammanhang (SOU 1964: 13 s. 587—590). Utredning- ens sammanfattning av denna proble- matik i slutbetänkandets kap. 5 (SOU 1968:11 s. 83) har återgetts ovan som inledning till avsnitt 2.3.

Kristna studentrörelsen i Sverige har närmare berört dessa aspekter.

Likställighetsprincipen behöver som tidigare antytts inte komma i motsätt- ning till principen om att staten skall be-

reda möjligheter till religiösa aktiviteter. Likställigheten måste dock innebära att samfunden i lika utsträckning får möj- lighet att utöva sitt inflytande i de sam- manhang det kan vara speciellt påkallat (fängelser, sjukhus etc.). Rester av diskrimi- nering mot de fria samfunden existerar dock fortfarande t.ex. i samband med den gudstjänst som hålls vid riksdagens högtidliga öppnande. Vid denna guds- tjänst äger endast präster från Svenska kyrkan rätt att officiera (SOU 1964: 13 s. 588). Vad gäller den andliga vården inom försvaret så är fortfarande en del be- fattningar exklusivt reserverade för präs- ter inom Svenska kyrkan (SOU 1964: 13 s. 589). Diskriminering av denna karaktär kan visserligen avskaffas oberoende av kyrka-stat-frågans lösning, men i ett C— läge kan riskerna för att ett specith sam- fund på detta sätt ensidigt gynnas i olika sammanhang ytterligare reduceras.

2.4. Individens religionsfrihet inom det samfund han tillhör

Med utgångspunkt från individens reli- gionsfrihet inom det samfund han tillhör tog kyrka-statutredningen i religionsfri- hetsbetänkandet upp frågor som rör ut— träde och uteslutning av medlem, reli- giös tolerans inom trossamfund, följder av ekonomiska olikheter mellan medlem- mar i samma samfund, lekmäns och prästers inflytande inom samfund samt medlemskapet för nuvarande medlem- mar i svenska kyrkan vid en relations- förändring (SOU 1964: 13 s. 592—594).

I slutbetänkandets kap. 5 redogör ut- redningen för diskussionen kring vissa av dessa problem.

Vad gäller individens frihet inom det tros- samfund han tillhör har på sina håll gjorts gällande, att toleransen i religiöst avseende och därmed individens frihet är mindre in-

om en del fria trossamfund än inom Sven- ska kyrkan. Farhågor har också uttalats för att därest det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten skulle upplösas, detta kunde komma att leda till en inskränk- ning av friheten inom kyrkan. Det bör be- aktas att de nära relationer, somiregel be- står mellan medlemmar i ett fritt samfund väl kan te sig som ett socialt tryck och en religiös ofrihet men att de också kan upp- levas som en stark gemenskap med stora positiva värden för den enskilde och sam- hället.

I debatten om samfundens ekonomi har stundom, bl.a. under hänvisning till förhål- landena i U.S.A., framhållits att inom fria samfund, som är beroende av ekonomiskt understöd från medlemmarnas sida, de för- mögna medlemmarna kan intaga en domi- nerande ställning, vilket kan medföra otill- fredsställande förhållanden för de mindre välsituerade medlemmarna.

I fråga om medlemmens rätt att delta i- beslut inom ett samfund har uppmärksam- heten ofta riktats på fördelningen av infly— tandet mellan lekmän och präster. Inom Svenska kyrkan har utvecklingen gåttirikt- ning mot ett större lekmannainflytande. Det bör beaktas, att i flertalet kyrkor inom och utom Sverige, oavsett den formella regleringen, präster och pastorer på. grund av sin ställning i regel utövar ett avsevärt inflytande. Huruvida prästernas inflytande inom Svenska kyrkan skulle öka eller mins- ka efter en skilsmässa är vanskligt att för- utse. (SOU 1968: 11 s. 83.)

I slutbetänkandets kap. 14 tar utred- ningen också upp folkkyrkosynen och dess betydelse för individens religionsfri- het inom svenska kyrkan (SOU 1968:11 s. 236 f.).

I det följande redovisas först remissyn- punkter på utredningens diskussion av folkkyrkosynens betydelse för individens religionsfrihet inom svenska kyrkan. Där- efter redogörs för uttalanden kring de

olika delproblem utredningen aktualisera- de i religionsfrihetsbetänkandet — dock med undantag av frågorna om utträde och uteslutning av medlem samt med- lemskapet vid en relationsförändring, vilka frågor berörts i avsnitt 2.1.6.3 resp. 2.1.6.4.

2.4.1. Folkkyrkosynens betydelse

Utredningen framhåller i slutbetänkan- dets kap. 14.

Friheten inom ett samfund beror väsent- ligen av den religiösa syn som råder inom detsamma. Också ekonomiska och andra förhållanden kan dock tänkas ha betydelse.

En av de grundläggande skillnaderna mel- lan Svenska kyrkan och de fria evangeliska samfunden i vårt land kan uttryckas så, att medan Svenska kyrkan är en bekännelse- kyrka är de fria samfunden bekännarekyr- gor. Svenska kyrkan framstår som en öppen folkkyrka. I motsats till de fria samfunden ställer den icke som villkor för medlemskap personlig kristen bekännelse »personlig tro på Jesus Kristus som Frälsare och Her- re» en förutsättning som kan sägas vara grundläggande för medlemskap i frikyrkor- na.

Bland Svenska kyrkans medlemmar torde man allmänt anse det vara av värde, att kris- ten församlingsgemenskap och därmed föl- jande tillgång till kyrkliga handlingar av skil— da slag dop, konfirmation, vigsel och jordfästning samt gudstjänster och andakts- övningar som en följd av den grundläg- gande öppna inställningen fritt erbjudes utan annat krav på ställningstagande än att den religiösa handlingen efterfrågas eller mot- tages. På sådant sätt kan också den religiöst mindre engagerade, närhelst han så önskar och i den omfattning han fritt väljer, ta del av kyrkans tjänster. Det är icke utredning- ens uppgift att uttala någon mening i frågan, huruvida medlemskap i en kristen kyrka och tillgång till vissa religiösa akter bör förbehål- las den som har en viss personlig kristen tro

eller eljest gjort ett personligt kristet ställ- ningstagande. Ej heller ankommer det på ut- redningen att närmare bedöma, i vilken om- fattning en anonym religiositet förekommer i vårt land. I detta sammanhang är däremot att konstatera, att uppenbarligen ett stort antal personer i vårt land önskar att utan tillkännagivande av en personlig religiös in- ställning ta del av kyrkliga tjänster. Det har därför hävdats att en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans natur fyller en funktion i samhällslivet, som faller utanför de nuva- rande fria samfundens verksamhetsområde.

För valet av relation mellan staten och Svenska kyrkan är, som framgår av det an- förda, av betydelse om relationen påverkar Svenska kyrkans natur av öppen folkkyrka. Såsom framgår av den undersökning av kyrkobegreppen som utredningen låtit verk- ställa finns inom Svenska kyrkan grupper som önskar en ändring, såväl till ett frikyrk- ligt trossamfund med krav på personligt ställningstagande och bekännelse som också till en mera bekännelsemedveten folkkyrka eller en mera institutionellt uppbyggd kyrka; de båda sistnämnda kyrkotyperna kan också förete vissa drag som nu utmärker de fria trossamfunden. Erfarenheterna från andra länder torde kunna föranleda antagandet, att en fri svensk kyrka kan komma att upp- visa en del drag som påminner om de nu- varande fria samfunden i vårt land. Ett mot medlemmarna riktat krav på vissa ställnings- taganden och kvalifikationer kan sålunda komma att framstå som naturligare i ett B-, C- eller D-läge än vid i huvudsak nuvarande kyrka-statrelation. Sålunda kan väl inte ute- slutas, att i en fri kyrka efter hand kan kom- ma att uppställas vissa kvalifikationskrav t. ex. för rösträtt och valbarhet. Redan med en sådan ordning kan givetvis följa en viss benägenhet att göra åtskillnad även i reli- giöst hänseende mellan olika medlemmar beroende på hur de tar kyrkans tjänster i anspråk, exempelvis om de deltar i guds— tjänst och nattvardsfirande. Emellertid mås- te det beaktas att den öppna församlingssyn som präglat Svenska kyrkan inte bara är betingad av en lång tradition med nära an- knytning till staten utan också har religiös

motivering. Det synes därför finnas anled- ning räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att be— hålla sin öppna folkkyrkokaraktär. (SOU 1968: 11 s. 236—237.)

Utredningens diskussion kommenteras av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Väst- manlands län, svenska kyrkans central- råd, Kristna studentrörelsen i Sverige och Föreningen Sveriges kyrkokamrerare.

Sålunda uttalar kammarkollegiet.

Beträffande individens religionsfrihet in- om det samfund han tillhör framhåller ut- redningen (s. 236) att utmärkande för den svenska kyrkan till skillnad mot de fria samfunden är dess karaktär av öppen folk- kyrka, vilket innebär att kyrkans budskap och tjänster är tillgängliga för alla utan något trostvång. En viktig fråga i detta sammanhang är om kyrkan efter en skils- mässa från staten kommer att förbli en öppen folkkyrka av nuvarande slag. Enligt utredningen kan det inte uteslutas att i en fri kyrka efter hand kan komma att upp- ställas vissa kvalifikationskrav för med- lemskap. En sådan utveckling skulle fram- för allt gå ut över den sannolikt mycket stora grupp av människor, som gärna vill låta sig betjänas av kyrkan utan att därför deklarera någon religiös inställning och än mindre utsättas för något trostvång. Ett religiöst tryck på dessa människor skulle troligen ha till följd att en betydande del av dem skulle lämna kyrkan. Ur reli- gionsfrihetssynpunkt vore enligt kollegiets mening ett sådant förhållande inte lyckligt. Friheten inom kyrkan, däri inbegripet rät- ten för en var till kyrklig service, främjas utan tvekan bäst genom nuvarande stats— kyrkosystem.

I detta sammanhang vill kollegiet rikta uppmärksamheten på det stora problem, som de nu rådande meningsmotsättningar- na i väsentliga frågor utgör för kyrkan. Vart dessa motsättningar kan leda vid en skilsmässa från staten är en öppen fråga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län kon- staterar att

bland annat genom banden med ett demo- kratiskt samhälle torde individens frihet inom det trossamfund han tillhör sannolikt vara bättre tryggat inom Svenska kyrkan än inom en de] fria trossamfund.

Svenska kyrkans centralråd skriver.

Kyrkans karaktär av öppen folkkyrka hänger, som utredningen visar, intimt sam— man med religionsfrihetsprincipen i den mån denna princip också avser att ge indi- viden skydd, inte bara gentemot staten utan också inom det trossamfund en per- son tillhör. Ett mått på att individen ej känner sin religionsfrihet kränkt av sin tillhörighet till svenska kyrkan erbjuder den ringa utträdesfrekvensen. Sedan 1952 har 0,7 % av kyrkan tillhöriga utträtt.

Den utförligaste kommentaren svarar Kristna studentrörelsen i Sverige för.

I detta sammanhang kan man givetvis fästa avseende vid en hel rad av betydelse- fulla motiv av mer eller mindre preciserad art. Här skall dock bara beröras på vilket sätt den framtida relationen kyrka-stat kan tänkas påverka »Svenska kyrkans natur av öppen folkkyrka» (SOU 1968:11 s. 236). I debatten som förts kring folkkyrkan har det argumentet regelbundet återkommit att Svenska kyrkan i ett fritt läge skulle ut- vecklas mot en kyrka med rigorösa krav på medlemmarna i andligt och ekonomiskt avseende. Att kyrkans förbindelse med sta- ten är en nödvändig förutsättning för öp- penheten mot de tvivlande och osäkra mås- te emellertid anses vara en grov missbe- dömning av situationen. Detta hävdar ock— så utredningen: »Det synes därför finnas anledning räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall väsentligen kommer att behålla sin öppna folkkyrkokaraktär» (SOU 1968: 11 s. 237).

Utöver de argument, som utredningen redovisat för ovanstående bedömning bör

ytterligare några skäl lyftas fram. Med av- seende på Svenska kyrkan grupperar vi dem i inre och yttre skäl för en fortsatt framtida öppenhet mot samhälle och folk.

Inre skäl

a) Nya strömningar inom teologien

Inom den moderna teologiska debatten finns en växande medvetenhet om att kyr- kans intressesfär inte sammanfaller med medlemmarnas, utan att den har en uppgift att övertyga människor »om hur trängande det är med en gemensam insats vid denna vändpunkt i mänsklighetens historia» (På- ven Paul VI:s encyklika »Om folkens ut- veckling», art. 1, vår kurs.).

Allt detta har lett till en ny och bredare förståelse av kyrkans mission: uppgiften är att söka befordra de värden, som är gemensamma för alla människor: fred och rättvisa, frihet och jämlikhet. Detta är i och för sig inget nytt motiv för kyrkans mission; men ny är insikten att just nu ägna speciellt intresse åt denna sida av kyr- kans förkunnelse. Detta förutsätter öppen- het och skapar öppenhet.

b) Ekumeniken

En annan bärkraftig inspiration för vid— gad öppenhet är de alltmer utvecklade eku- meniska relationer Svenska kyrkan har haft och kommer att få både med de fria sam- funden, katolska kyrkan etc. Världskyrko- mötet i Uppsala 1968 har ju också burit ett vältaligt vittnesbörd om vad ekumeniken be- tytt och betyder inom Svenska kyrkan. För- utsättningen för den ekumeniska dialogen är öppenhet och beredvillighet att ifrågasätta sina etablerade uttryck för den kristna tron. Ekumeniken skapar också en vidare öppenhet för problem, som inte är exklu— siva för ett visst samfund eller dess med- lemmar.

Yttre skäl

Svenska kyrkan har en mycket bred för- ankring i det svenska samhället. Åsiktsmäs- sigt rymmer den representanter från vitt

skilda läger både politiskt och teolo- giskt. Med en sådan profil på medlems- stocken finns det ingen anledning att tro att Svenska kyrkan skulle exklusivt sluta sig inåt i ett fritt läge.

Sammanfattningsvis anser KRISS att det finns många skäl att ifrågasätta ett A-läge ur religionsfrihetssynpunkt. Ett C-läge skul- le i en rad avseende på ett verksamt och uttrycksfullt sätt befordra de värden, som religionsfrihetsprincipen vill befrämja.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare

anser det väsentligt, att det finns ett sam— fund, där även sökande, delvis tvivlande eller indifferenta människor, som dock har andliga behov eller i varje fall önskar vissa tjänster av kyrkan kan få dessa behov el- ler/och önskemål uppfyllda utan hänsyn till eller krav på personlig bekännelse eller vandel. Kyrkan bör ej uppträda som do- mare i sådana sammanhang utan tjäna, hjälpa, ställa till rätta.

2.4.2 övriga problem

Som inledning till avsnitt 2.4 har återgetts utredningens synpunkter i slutbetänkan- dets kap. 5 kring religiös tolerans inom trossamfund, ekonomiska olikheter mel- lan medlemmarna resp. lekmäns och präs- ters inflytande. Den sistnämnda proble- matiken behandlas även i kap. 14, varvid utredningen under rubriken Principen om demokrati uttalar bl. a.

Olika uppgifter inom kyrkan kan givetvis anförtros präster och lekmän utan att för den skull demokratiens princip behöver an- ses vara åsidosatt. Givet är dock att en prästerlig dominans från demokratisk ut- gångspunkt icke kan godtagas annat än som ett uttryck för att olika uppgifter kan tillkomma olika medlemmar inom kyrkan och att den särskilda kunskap och erfaren- het bör tagas till vara, som vinnes genom utbildningen till präst och utförandet av prästerliga uppgifter. (SOU 1968: 11 s. 238.)

Diskussionen kring religiös tolerans inom trossamfund kommenteras av För- eningen Sveriges kyrkokamrerare som samtidigt tar upp lekmannainflytandet.

Beträffande frågan om individens frihet inom det trossamfund, han tillhör, anser föreningen, att den större interna tolerans, som utmärker Svenska kyrkan, är värde- full. Det breda demokratiska lekmanna- inflytandet inom Svenska kyrkan bör bibe- hållas och om möjligt vidare utvecklas. Härigenom garanteras individens frihet, oavsett social ställning, ekonomi eller upp- fattning.

Också domkapitlet i Västerås berör den inomkyrkliga toleransen.

Det är även väsentligt, att varje präst ga- ranteras rätten att efter bästa förstånd och samvete framföra sin förkunnelse i enlig- het med kyrkans tro och bekännelse. Den andliga friheten i detta avseende och tole- ransen för andras kyrkopolitiska inriktning synes bland annat ha tillgodosetts genom nuvarande regler om prästs oavsättlighet. Domkapitlet vill förorda, att likartade reg- ler utformas, hur sambandet mellan kyrka och stat än kommer att bli.

Problem kring följder av ekonomiska olikheter mellan medlemmarna har tange— rats av domkapitlet i Visby när domka- pitlet diskuterar religionsfrihet och kyrko- syn (se avsnitt 2.3.1.2) samt av Sveriges kristna socialdemokraters förbund i sam- band med att förbundet förordar statligt stöd åt kyrkans verksamhet som trossam- fund (se avsnitt 3.1.3.2).

Kristna studentrörelsen i Sverige anser emellertid att risken av ett ekonomiskt beroende av enskilda måste vägas mot risken av ett statligt-politiskt inflytande vid ett statskyrkosystem.

Det har ofta invänts mot C-läget att en sådan kyrka lätt blir ekonomiskt beroende av välbärgade enskilda, vilka skulle kunna utnyttja denna för olika former av på- tryckning. Detta kan visserligen vara ett problem, men det är uppenbart att kyrkan kan hamna i ett motsvarande beroendeför- hållande till staten i ett A-läge. Kyrkans socialt och politiskt kritiska funktion kan komma att förlamas om den binds vid staten, ekonomiskt och lagstiftningsmäs- sigt. Det måste betraktas som ett brott mot religionsfriheten om kyrkan i detta sammanhang utsätts för påtryckningar (ge- nom t.ex. en ensidig utnämningspolitik), som begränsar dess yttrandefrihet. Enligt vår bedömning kan det vara lättare att komma till rätta med enskilda påtryckning- ar i ett C-läge, än det blir att hålla till- baka ett statligt politiskt inflytande i ett A-läge.

Ett stort antal remissinstanser har utta- lat sig för en s.k. demokratisering av svenska kyrkan. Dessa uttalanden redovi- sas dels i avsnitt 1.1, dels i avsnitt 3.2.2. Några uttalanden där dessa frågor ut- tryckligen behandlas ur religionsfrihets- synpunkt finns ej. Däremot berör dom- kapitlet i Uppsala ämnet från mer all— männa utgångspunkter.

En viktig fråga för varje samfund är förhållandet mellan präster och lekmän. Med sin anslutning till läran om det all- männa prästadömet har Svenska kyrkan i princip icke sett något motsatsförhållande mellan präster och lekmän. Detta utesluter emellertid inte, att det i praktiken kan råda delade meningar om hur inflytandet mel- lan präster och lekmän skall fördelas ifrå- ga om det som gäller lära och tro å ena sidan och organisation och administration å den andra. Under det senaste decenniet har emellertid utvecklingen inom Svenska kyrkan gått i riktning mot ett vidgat lek- mannainflytande. Demokratiseringsdebatten kan ses som ett led i denna utveckling. Resultatet av denna debatt kan avläsas inte

bara i allmänt accep