SOU 1975:20
Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 tillkallade chefen för justitiedepartementet kammarrättslagmannen Ar- nold Joelsson att utreda frågan om förfarandet vid utredning om brott eller förseelser begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet.
Att som experter biträda utredningen förordnades den 29 januari 1974 länsåklagaren Bert de Woul, ombudsmannen Rolf Ekman, polismästaren Bengt Erlandsson och byråchefen Joel Öhrn.
Till sekreterare åt utredningen förordnades hovrättsassessorn Dan Ogvall fr. o. m. den 16 april 1974.
Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande, som innehåller förslag till olika åtgärder för att tillgodose kraven på objektivitet vid utredning av brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polis- väsendet.
Experten de Woul har avgett särskilt yttrande i fråga om de särskilda utredningsenheterna och om polisstyrelsernas befattning med utred- ningarna i dessa ärenden. I övrigt har samtliga experter förklarat att de ansluter sig till förslaget.
Uppdraget är därmed slutfört.
Göteborg den 30 april 1975 Arnold Joelsson
/Dan Ogvall
Författningsförslag
Förslag till Lag om särskilda bestämmelser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet
Härigenom förordnas som följer
Tillämpningsområdet m. m.
1 % Denna lag skall, där ej annat följer av 2 5, tillämpas vid handlägg- ning av ärende om brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet.
2 % Lagen gäller icke
1. för förseelse i tjänsten som uppenbarligen endast rör tjänstemannens förhållande till den egna myndigheten,
2. för förseelse itjänsten av tjänsteman som omfattas av bestämmelsen i 38 å andra stycket1 statstjänstemannalagen om särskild nämnd.
3 & Iden mån ej annat följer av denna lag tillämpas ]. vid förundersökning bestämmelserna därom i rättegångsbalken och i annan författning,
2. för förfarandet i disciplinärende bestämmelserna därom i statstjäns- temannalagen och i annan författning.
4 5 Om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen förordna att lagen ej skall tillämpas.
Förfarandet
5 & Så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att tjänsteman begått brott eller förseelse i tjänsten skall åklagare besluta om ärendets vidare handläggning.
6 & Inleder åklagaren ej förundersökning skall han, om anledning före- kommer att tjänstemannen begått förseelse i tjänsten som avses i 18 & första stycket1 statstjänstemannalagen, överlämna ärendet för utredning i disciplinär ordning (disciplinutredning).
1 Hänvisningen till stats— tjänstemannalagen avser paragrafernas lydelse en- ligt prop. 1975178.
7 5 Vid förhör under förundersökning skall särskilt utsett vittne (med- borgarvittne) närvara, om åklagaren icke finner det uppenbart obehövligt.
8 % Disciplinutredning leds när den gäller ]. tjänsteman vid rikspolisstyrelsen av rikspolischefen,
2. tjänsteman som tillhör Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt av polischefen i distriktet,
3. tjänsteman som tillhör annat polisdistrikt av länspolischefen i det län polisdistriktet tillhör.
9 % Undersökningsledaren skall vid verkställande av förundersökning eller disciplinutredning anlita biträde av polisstyrelsen i Stockholm, Göte— borg eller Malmö.
] särskilda fall äger undersökningsledaren anlita biträde av annan.
10 & Undersökningsledaren skall fortlöpande hålla polisstyrelsen i det distrikt tjänstemannen tillhör underrättad om handläggningen av ärenden enligt denna lag.
Innan beslut meddelas att nedlägga eller avsluta utredningen skall den redovisas för polisstyrelsen och styrelsen beredas tillfälle att yttra sig däröver.
] 1 & Bestämmelserna om polisstyrelse i 10 & avser i fråga om
1. tjänsteman vid rikspolisstyrelsen dess styrelse i plenum,
2. tjänsteman som tillhör Stockholms polisdistrikt sådan nämnd som sägs i 49 & polisinstruktionen.
Om medborgarvittne
12 & Medborgarvittne utses genom val för tre år. Sådant vittne får ej omväljas mer än en gång.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje polisdistrikt det antal vittnen som skall utses.
135 Valbar till medborgarvittne är den som är bosatt inom polis- distriktet och äger rösträtt vid kommunfullmäktigval. Till medborgarvitt- ne får dock ej utses tjänsteman inom polisväsendet, särskild ledamot i polisstyrelse, ledamot i rikspolisstyrelsens styrelse eller den som enligt 4 kap 6 & rättegångsbalken ej får vara nämndeman. Avgår vittne under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående del av samma tid.
14% Medborgarvittne väljes av landstinget. I Göteborgs och Malmö polisdistrikt väljes dock sådant vittne av landstinget och kommunfull- mäktige i Göteborgs respektive Malmö kommun och i Visby polisdistrikt av kommunfullmäktige. I fråga om Göteborgs och Malmö polisdistrikt bestämmer länsstyrelsen hur många av vittnena som skall väljas av lands- tinget respektive kommunfullmäktige i Göteborgs och Malmö kommun.
15 & Medborgarvittne äger rätt till ersättning enligt reglerna om ersätt- ning till nämndeman.
16 % Regeringen får för Göteborgs polisdistrikt besluta om undantag från bestämmelserna i 12—15 åå.
Denna lag träder i kraft den Lagen gäller ej i fråga om ärende som anhängiggjorts före ikraftträdan- det.
Förslag till Förordning om ändring i polisinstruktionen (1972:51 1)
Härigenom förordnas i fråga om polisinstruktionen dels att 38, 49 och 51 %% skall ha nedan angivna lydelse dels att i instruktionen skall införas fyra nya paragrafer, 63 a—63 d åå, samt närmast före 63 a % en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 38 %*
För ledningen av verksamheten inom polisdistriktet finns en polissty- relse. Polisstyrelsen består av polischefen och det ytterligare antal särskilt utsedda ledamöter, minst sex och högst åtta, som länsstyrelsen bestäm- mer. I fråga om Göteborgs och Malmö polisdistrikt bestämmer länsstyrel— sen också hur många av ledamöterna som skall väljas av landstinget respektive kommunfullmäktige i Göteborgs och Malmö kommun. För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna finns en personlig suppleant.2
Polisstyrelsen i plenum får inom sig utse ett utskott för be- handling av ärenden enligt 49 å sista stycket. Utskottet består av polischefen, en företrädare för de anställda idistriktet samt tre av de särskilt utsedda ledamöterna. För sådant utskott äger bestämmelser- na i 57, 58, 60 och 6] 539 motsva- rande tillämpning.
De särskilt utsedda ledamöterna De särskilt utsedda ledamöterna utser inom sig ordförande och vice i styrelse och utskott utser inom ordförande. sig ordförande och vice ordföran-
de.
1 Senaste lydelse 1973:401
2 Jfr ingressen till avsnitt i
1 Se not 2 vid 38 &.
495
Ärende, i vilket det ankommer på polisstyrelsen att besluta, avgöres i plenum, om ärendet angår
l. viktigare frågor om organisation och arbetsordning,
2. förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse,
3. frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad A 19,
4. viktigare frågor om information om polisverksamheten iallmänhet,
5. andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum. Innebär ärende som nu sagts utövande av polisledning får det ej tagas upp till avgörande i plenum.
I pleniärende är styrelsen be- slutför när ordföranden eller vice ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamöter är när- varande.
Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.
Slå
Polisstyrelsen i plenum behand— lar även ärenden enligt lagen (197500) om särskilda bestäm— melser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänste— man inom polisväsendet. ] Stock- holms polisdistrikt skall dock des— sa ärenden behandlas av en sär- skild nämnd.
I pleniärende är styrelsen be- slutför när ordföranden eller vice ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamöter är när- varande. Utskott, som i 38 3? sägs, är beslutfört när ordföranden eller vice ordföranden, polischefen, företrädare för de anställda och minst en av de andra ledamöterna är närvarande. 1
Som styrelsens eller utskottets beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika rös- tetal, den mening som ordföran- den biträder.
Är styrelseärende så brådskande att styrelsen ej hinner sammanträda för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan ord- föranden eller vice ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamö- ter. Kan ärendet ej lämpligen avgöras på detta sätt, får polischefen be- sluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträ— de med styrelsen.
Vid behandlingen av pleniärende får företrädare för de anställda i di- striktet närvara vid styrelsens sammanträden och deltaga i överläggningar- na men ej i besluten. Sådan företrädare skall vara anställd hos distriktet och utses av facklig organisation.l
Särskild nämnd för Stockholms polisdistrikt.
63aå
Nämnden, som skall arbeta på avdelningar, består av en företrä- dare för polisledningen i distrik— tet, en företrädare för de anställda i distriktet samt tre särskilt utsed- da ledamöter. För var och en finns en personlig suppleant.
En av de särskilt utsedda leda- möterna och dennes suppleant skall vara ledamot respektive suppleant i polisstyrelsen i distrik- tet.
63bå
Företrädare för polisledningen utses av polischefen. Övriga leda- möter utses enligt de bestämmel' ser ipolisinstruktionen som gäller för utseende av motsvarande leda- möter ipolisstyrelsen.
Suppleant utses i den ordning som föreskrives iförsta stycket.
6305
Bestämmelserna för sådant ut- skott som avses i 38 5 äger mot- svarande tillämpning för nämn- den.
63dä
Polisstyrelsen bestämmer det antal avdelningar som nämnden skall arbeta på. Vad som stadgats för nämnden gäller i tillämpliga delar för sådan avdelning.
Denna förordning träder i kraft den 1 Se not 2 vid 38 å
Förslag till Förordning om ändring i instruktionen (1965 :674) för rikspolisstyrelsen
Härigenom förordnas i fråga om instruktionen för rikspolisstyrelsen att 14 % skall ha nedaii angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ärendenas handläggning 14 %*
I plenum, som består av styrelsens samtliga ledamöter, avgöras ]. frågor om allmänna riktlinjer eller anvisningar av principiell natur för polisens verksamhet,
2. viktigare författningsfrågor,
3. viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrif— ter,
4. frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse,
5. frågor om tillsättning av tjänst på löneplan B,
6. frågor beträffande tjänstemän hos styrelsen eller statens kriminal- tekniska laboratorium om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldig— het, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning,
7. ärenden enligt lagen (1975:00) om särskilda bestäm- melser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänste— man inom polisväsendet.
' Senaste lydelse 1970:15. Denna förordning träder i kraft den
Sammanfattning
När det gäller förfarandet vid utredning av brott eller förseelser begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet skall utredningen enligt direktiven
— dels försöka finna en lösning som innebär att utredningarna utförs under inseende av personer som är helt fristående från polisväsendet, — dels skapa enhetliga regler för åklagarinträdet vid förundersökning.
Utredningen har därutöver ansett sig böra undersöka möjligheterna att skapa enhetliga regler inte enbart för åklagarinträdet utan för förfarandet i sin helhet när tjänsteman inom polisväsendet misstänks för brott eller förseelse i tjänsten.
Antalet ärenden om brott eller förseelse i tjänsten av polisman uppgick till 609 år 1973. En tredjedel av ärendena hänförde sig till Stockholms polisdistrikt och cirka två tredjedelar till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt AB, 0 och M län.
I betänkandet lämnas en redogörelse för de rutiner som f. n. tillämpas vid handläggningen av utredningar om brott eller förseelse i tjänsten av polisman. Det konstateras därvid att rutinerna skiftar avsevärt i olika delar av landet. Olikheterna hänför sig till frågan om åklagarinträde, till frågan om vem som inom polisen skall leda utredningarna när ledningen ej har överlämnats till åklagare samt till frågan om valet av utrednings- personal (förhörsledare). Beträffande åklagarinträde görs f.n. på vissa håll så att alla ärenden — även de där högst disciplinär bestraffning kan komma i fråga och där alltså förundersökning ej är nödvändig — överlämnas till åklagare utan föregående utredning inom polisen. På en del håll gör man skillnad mellan anmälningar som innebär påstående om allmänt brott och övriga anmälningar, varvid de med påstående om allmänt brott omgående överlämnas till åklagare under det att övriga utreds under ledning av polisen. På andra håll skiljer man mellan de ärenden där brottet eller förseelsen berör allmänheten och de där förseelsen endast berör polisen internt. De förstnämnda ärendena över- lämnas — oavsett om det är fråga om brott eller disciplinförseelse — omgående till åklagare medan de interna utreds under ledning av polisen. På en del håll slutligen gör man så att ärendet utreds under ledning av polisen och överlämnas till åklagare endast när skälig misstanke föreligger om brott som inte kan bestraffas disciplinärt. I de fall ledningen av
utredningen utövas av polisen fungerar i flera län länspolischefen som undersökningsledare medan i vissa län lokal polischef är undersöknings- ledare. I Stockholms och Göteborgs polisdistrikt leds utredningarna i dessa fall av en polisintendent som i huvudsak inte sysslar med annat arbete. I Malmö polisdistrikt leds utredningarna av chefen på den avdelning polismannen tillhör. Rörande valet av utredningspersonal har man i storstäderna särskild personal för dessa utredningar, som i huvud- sak inte har andra arbetsuppgifter. I flera län görs utredningarna av personal vid länspolischefens expedition medan i andra län utredningarna görs av personal i granndistrikt, men det förekommer även att utred- ningarna görs av personal i samma distrikt. I enstaka fall anlitas rikskriminalen. I utredningens allmänna överväganden konstateras att det förhållandet att polisen i egenskap av undersökningsledare kan besluta att lägga ned en utredning om brott i tjänsten av polisman är otillfredsställande och att det kan vara förklarligt att en sådan ordning — i kombination med att förhören i vissa fall hålls av kolleger i distriktet — kunnat ge upphov till kritik och till att man ifrågasatt utredningarnas objektivitet. Även om det i och för sig inte finns någon anledning att att ifrågasätta utredningarnas objektivitet uttalas att det — så länge rådande ordning kan tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet — finns skäl att försöka finna en ordning för handläggningen av anmälningar mot polisman för brott eller förseelse i tjänsten som är ägnad att så långt möjligt undanröja tvivel om utredningarnas objektivitet. Det konstateras därefter att behovet av särskilda regler växlar beroende på vad anmälan avser. Det har i betänkandet förutsatts att 3. k. vanliga tjänstefel kommer att avkriminali- seras och att man vid övervägandet av särskilda regler bör skilja mellan brott, där förundersökning enligt RB skall ske, och disciplinförseelser, där utredningen skall ske enligt reglerna i statstjänstemannalagen. Bland de sistnämnda bör man sedan skilja mellan förseelser som rör förhållan- det till allmänheten och interna förseelser av typen förfallolös utevaro från tjänstgöring. De interna förseelserna föreslås bli undantagna från en särreglering.
I betänkandet diskuteras olika möjligheter till ändring av nuvarande handläggningsrutiner och det konstateras att en ändring, som tillfreds- ställer rimliga krav på objektivitet, bör kunna ske inom ramen för gällande regler om att det ankommer på åklagare och polis att verkställa förundersökningar samt på polismyndighet att verkställa utredningar i disciplinärenden. Tanken på att inrätta ett nytt från åklagare och polis fristående utredningsorgan avvisas. I betänkandet läggs i stället fram förslag om åklagares befattning med alla ärenden, om ledningen av utredningarna, om särskilda enheter inom polisen för dessa utredningar samt om insyn från allmänhetens sida i handläggningen av utredningarna.
Beträffande den personkrets som skall omfattas av förslaget har i betänkandet angetts att behovet av särskilda regler främst gäller vid brott eller förseelse i tjänsten av polisman. Det sägs dock att en begränsning till sådan personal inom polisväsendet skulle bli alltför snäv. Viss personal, som har med polisen närbesläktade uppgifter, bör i detta sammanhang
jämställas med polismän. Olika former för avgränsning av personal som skall omfattas av den särskilda ordningen diskuteras. Det konstateras därvid att stora svårigheter möter att göra en acceptabel avgränsning. Främst på grund härav men även med hänsyn till att vissa skäl talar för att alla anställda inom polisväsendet i detta sammanhang bör behandlas lika föreslås de särskilda reglerna gälla för alla anställda inom polisväsen- det, dock med undantag för disciplinförseelser av högre tjänstemän.
Utredningen föreslår ett omedelbart åklagarinträde som innebär att så snart fråga uppkommer att tjänsteman inom polisväsendet begått brott eller förseelse i tjänsten så skall ärendet omedelbart överlämnas till åklagare. Det skall sedan ankomma på denne att besluta om ärendets fortsatta handläggning. Det anges inte till vilken åklagare ärendet bör överlämnas, men det uttalas att åklagarinträdet, i likhet med vad som f.n. är vanligt, bör ske genom länsåklagare och i storstäderna genom överåklagare eller chefsåklagare. Förslaget medför att polisen vid hand- läggningen av en anmälan inte kan agera som disciplinmyndighet och först efter en egen utredning ta ställning till om skäl föreligger att överlämna ärendet till åklagare. Sedan ärendet överlämnats till åklagare skall denne enligt vanliga regler besluta i frågan om förundersökning skall inledas, dvs. avgöra om anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Är så ej fallet men finns anledning att anta att disciplinförseelse har begåtts skall åklagare överlämna ärendet för hand- läggning i disciplinär ordning. Beträffande utredningen idisciplinärendet (disciplinutredningen) föreslås att den för tjänstemän i de tre storstads- distrikten och i Visby polisdistrikt skall ledas av polischefen i distriktet samt för övriga tjänstemän av respektive länspolischef. Tanken på att låta åklagare leda även dessa disciplinutredningar avvisas.
Beträffande valet av utredningspersonal sägs i betänkandet att utred- ningarna bör göras av polismän som dels är på största möjliga ”tjänste- mässiga avstånd” från den anmälde tjänstemannen, dels inte deltar i det dagliga polisarbetet i distriktet och dels så långt möjligt endast sysslar med utredningar i dessa ärenden. Det föreslås därvid att särskilda enheter inrättas för utredning av brott eller förseelse i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet. Med hänsyn till att cirka två tredjedelar av alla anmälningar hänför sig till storstadsdistrikten och till AB, 0 och M län föreslås enheterna bli underställda polisstyrelserna i Stockholms, Göte— borgs och Malmö polisdistrikt. Personalen vid enheterna skall biträda med utredningar i det egna distriktet samt som stödjande verksamhet biträda i övriga distrikt. Enligt förslaget skall det i mycket begränsade undantagsfall finnas möjlighet för undersökningsledaren att i stället för enheterna anlita personal vid länspolischefens expedition för biträde vid utredningarna.
I fråga om insyn i utredningarna sägs i betänkandet att det från objektivitetssynpunkt är angeläget att representanter för allmänheten tillförsäkras sådan insyn. En sådan åtgärd borde verksamt kunna bidra till att undanröja ev. misstro mot utredningarna. I stället för att tillskapa ett särskilt organ för denna allmänhetens insyn sägs att man bör anlita de representanter för allmänheten som redan finns i polisstyrelserna. Det
föreslås därför att polisstyrelsen i plenum — som har lekmannamajori- tet — skall följa och öva insyn ialla utredningar om brott eller förseelse i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet. Enligt förslaget skall styrelsen dels fortlöpande hållas informerad om alla utredningar, dels få del av den färdiga utredningen och i samband därmed beredas tillfälle att yttra sig över utredningen. Som en följd härav föreslås att undersökningsledaren inte skall äga rätt att lägga ned eller avsluta en utredning innan styrelsen beretts tillfälle yttra sig över utredningen. För att få en smidigare organisation av denna insyn ges polisstyrelsen möjlighet att inom sig utse ett utskott som i styrelsens ställe skall handha insynsuppgiften. För Stockholms polisdistrikt föreslås av organisatoriska skäl en särskild nämnd för denna insyn. I fråga om tjänstemän vid rikspolisstyrelsen föreslås att dess styrelse skall fullgöra insynsuppgiften. — I fråga om insyn föreslår utredningen vidare närvaro av s. k, medborgarvittnen vid förhör under förundersökning rörande brott i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet. Däremot föreslås inte närvaro av medborgarvittnen vid förhör under disciplinutredningar.
De olika förslagen till ändringar i nuvarande handläggningsrutiner har upptagits i en lag om särskilda bestämmelser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet. [ lagen har medtagits endast de regler som avviker från eljest gällande regler om förfarandet vid förundersökning och disciplinutredning. I övrigt skall alltså de allmänna reglerna gälla. I betänkandet föreslås vidare ändringari polisinstruktionen och i instruktionen för rikspolisstyrelsen.
I betänkandet uttalas vidare en rekommendation om att anlita de särskilda utredningsenheterna även vid utredningar angående brott utom tjänsten av berörda tjänstemän samt vid utredningar till följd av remisser från JO och annan myndighet.
Slutligen har utredningen något berört beslutsprocessen efter verk— ställd förundersökning och disciplinutredning dock utan att därvidlag framlägga några direkta förslag.
1. Inledning
I.] Direktiven
Direktiven för utredningen innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 20 december 1973 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer. Departementschefen anförde därvid efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter följande.
Brott som begås i tjänsten av polisman eller annan tjänsteman inom polisväsendet utreds i princip enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. I statstjänstemannalagen finns dock särbestämmelser om bl. a. disciplinär bestraffning av tjänsteman som av försummelse, oförstånd eller oskick— lighet har åsidosatt vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Finns det anledning anta, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, får disciplinär bestraffning för tjänstefel dock inte komma i fråga. Bestrider tjänstemannen vad som läggs honom till last och kan tillfredsställande utredning inte åstadkommas hos myndigheten, är bestraffning i discipli- när ordning också utesluten. I dessa fall skall enligt statstjänstemanna- lagen ärendet överlämnas till allmän åklagare för ytterligare utredning och eventuellt åtal. Befogenhet att besluta om disciplinär bestraffning beträffande tjänstemän inom polisväsendet tillkommer 1 Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt polisstyrelsen och i övriga polis- distrikt länsstyrelsen.
Departementschefen anmärkte därefter att utredningarna idessa ären- den emellertid inte sker på samma sätt i hela landet samt lämnade dels en redovisning av handläggningsrutinerna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt, dels vissa uppgifter om rutinerna i länen. Departe- mentschefen yttrade därefter.
Rikspolisstyrelsen har i årets anslagsframställning upprepat en tidigare framförd begäran om särskilda enheter för utredning av brott som har begåtts av polismän och framhållit att den nu tillämpade högst skiftande ordningen för utredning av sådana brott inte är tillfredsställande. För att tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på objek— tivitet och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt rikspolisstyrelsen bedrivas av särskild personal. Flertalet ärenden är koncentrerade till storstadsområdena. Rikspolisstyrelsen framhåller att cirka 75 % hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms och Malmöhus län. Rikspolisstyrelsen föreslår att man inom dessa områden organiserar särskilda enheter för dessa utredningar, knutna till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och dimensio-
nerade på sådant sätt att personalen efter styrelsens närmare bestämman- de kan utföra stödjande verksamhet även inom övriga polisdistrikt och där biträda med det egentliga utredningsarbetet.
Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det nuvarande systemet för utredning av brott som polismän misstänks ha begått inte är tillfredsställande. Därvid tänker jag inte främst på de skiftande rutinerna utan främst på den kritik för bristande objektivitet som det nuvarande systemet har utsatts för. Även om det inte finns grundad anledning att påstå annat än att de nu aktuella utredningarna utförs på ett fullt objektivt sätt, kan dock den rådande ordningen tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet. Det skulle därför både för polisens egen del och från allmänhetens synpunkt vara mer tilltalande om utredningarna inte utfördes av polismän. Rikspolisstyrelsens förslag innebär att upp- giften skulle föras över från polismän som tillhör polismanskarriären till tjänstemän i byråkarriären. I och för sig kunde detta måhända bidra till att få bort en del av den misstro som finns. Enligt min mening skulle det emellertid vara ännu mer tilltalande om man kunde finna en lösning som innebär att utredningar om brott begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet — även bortsett från att ledningen av den eventuella förundersökningen övertagits av åklagare _ utförs under inseende av personer som är helt fristående från polisorganisationen. Möjligheterna att åstadkomma en sådan lösning bör utredas av en särskild utrednings- man.
Vid utredningen bör uppmärksammas att i disciplinär ordning endast kan beivras huvudsakligen tjänstefel (BrB 20 kap 4 & första stycket) och att den utredning som föregår ett disciplinärt förfarande inte behöver vara en förundersökning enligt rättegångsbalken. Är det däremot fråga om brott enligt BrB 20 kap 1—3 %% eller ett allmänt brott gäller de allmänna reglerna om förundersökning. Det kan sättas i fråga om man för sådana tjänstefel som kan beivras i disciplinär ordning bör för tjänstemän inom polisväsendet tillskapa en ordning som innebär att ärendena handläggs på ett sätt som i avsevärd mån skiljer sig från de handläggnings- former som tillämpas i fråga om andra tjänstemän som är underkastade disciplinärt förfarande.
När det gäller fall av ifrågasatt brott i tjänsten av polisman, där förundersökning skall företas, torde olika praxis tillämpas i skilda delar av landet såvitt gäller åklagares inträde. På vissa håll underställs så gott som alla anmälningar länsåklagaren för prövning utan någon förberedan- de utredning inom polisen medan på andra håll länspolischefen eller den lokale polischefen gör en bedömning av om anmälan har fog för sig, eventuellt efter viss utredning och överlämnar till länsåklagaren endast sådana fall där anledning till misstanke om brott föreligger. Utrednings- mannen skall uppmärksamma även denna fråga och söka nå en lösning som främjar objektiviteten och likformigheten.
1.2. Utredningens arbete
Enligt direktiven har utredningen således när det gäller förfarandet vid utredning av brott i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet främst haft till uppgift
— att finna en lösning som innebär att utredningarna utförs under inseende av personer som är helt fristående från polisorganisationen samt — att skapa enhetliga regler för åklagarinträdet vid förundersökningar.
Utredningen har också funnit att det är angeläget att inte bara reglerna för åklagarinträde blir enhetliga utan att förfarandet i sin helhet när polisman misstänks för brott så långt möjligt blir likformigt för hela landet.
Utredningen har först kartlagt hur man f.n. förfar när polisman misstänks för brott i tjänsten och med utgångspunkt därifrån övervägt behovet av ändringar. Kartläggningen har skett genom en enkätundersök— ning och genom intervjuer med vissa polismästare och vissa länspolis- chefer.
Utredningen har vid sitt arbete haft att beakta ämbetsansvarskommit- téns (ÄK) betänkande (SOU 197211), vars förslag i inte obetydlig utsträckning påverkar utformningen av regler om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av statstjänsteman. Med hänsyn härtill har det ansetts nödvändigt med en förhållandevis utförlig redovisning av ÄK:s förslag.
I utredningens uppdrag har visserligen inte ingått annat än själva förfarandet vid utredning av brott eller förseelse i tjänsten men utred- ningen har ändå funnit anledning att i samband därmed något beröra beslutsprocessen efter verkställd förundersökning eller disciplinutredning.
Under hösten 1973 inrättades i Danmark (se avsnitt 6) lokala polis- nämnder som bl. a. fick till uppgift att handha kontrollen över vissa utredningar i ärenden om fel i tjänsten av polisman. Utredningen har därför .ort ett studiebesök i Köpenhamn för överläggningar med bl. a. representanter för Justitsministeriet och för olika personalkategorier inom danskt polisväsende.
2. Polisväsendet i landet
2.1. Organisationen i stort
Polisväsendet fick sin nuvarande organisation huvudsakligen genom riks- dagsbeslut åren 1962 och 1964 i samband med förstatligandet av bl. a. polis- och åklagarväsendet. Organisationen genomfördes den 1 januari 1965. Ett av de viktigaste skälen till förstatligandet och omorganisatio- nen i samband därmed var de dåvarande polisdistriktens storlek. Dessa var i allmänhet för små för en rationell uppläggning av den polisiära verksamheten. I Sverige fanns år 1964 544 polisdistrikt och av dessa hade 70 % mindre än tio polismän. Antalet distrikt minskades vid förstatligan- det till 119 och uppgår fr. o. m den 1 januari 1974 till 118. Under åren efter förstatligandet har vidtagits olika organisationsförändringar, av vilka kan nämnas de relativt omfattande ändringarna år 1971, som bl. a. avsåg polisens allmänna spaningsverksamhet. 1967 års polisutrednings be- tänkande ledde till beslut av riksdagen år 1972 dels om allmänna riktlinjer för den framtida polis— och åklagardistriktsindelningen, dels om riktlinjer för en begränsad reform av den regionala polisverksamheten. Dessutom beslutades då att de dittillsvarande polisnämnderna skulle avskaffas och ersättas av polisstyrelser från den 1 januari 1973.
Polisväsendets organisation sedan förstatligandet framgår av bilaga I. I samband med förstatligandet av polisväsendet inrättades ett centralt polisorgan, rikspolisstyrelsen, som närmast under justitiedepartementet har högsta inseendet över polisväsendet. Rikspolisstyrelsen (RPS) leds av en särskild styrelse. Den består av rikspolischefen, som är ordförande, överdirektören, som är vice ordförande, samt sex andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Genom att dessa regelmässigt även är ledamöter i riksdagen är arbetet inom styrelsen parlamentariskt förankrat. Styrelsens organisation framgår av bilaga 2.
Rikspolisstyrelsen skall genom inspektioner hålla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov samt genom allmänna råd och anvis- ningar verka för planmässighet, samordning, enhetlighet och rationalise- ring inom polisväsendet. Vidare åligger det styrelsen att i vissa hänseen- den meddela föreskrifter för lägre polismyndigheter och att inom särskilt angivna områden utöva den direkta ledningen av polisverksamheten. Styrelsen har att svara för den omfattande förvaltningen av hela organisa- tionen. Styrelsen bedriver vidare teoretisk och praktisk polisutbildning vid polisskolorna.
Styrelsens operativa ledningsuppgifter avser bl. a. den särskilda polis- verksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m., trafikövervakning som berör två eller flera län och som kräver samordning och samverkan över länsgränserna, övervakningsverksamhet till sjöss och i luften samt efterspaning angående brott, som kräver riksomfattande spaning, såsom mord och andra grova våldsbrott, illegal narkotika- och sprithantering, valutabrott, varusmuggling, kassaskåps— inbrott samt förmögenhetsbrott i samband med post- och godsbefordran.
Rikspolisstyrelsen är dessutom chefsmyndighet för statens kriminal- tekniska laboratorium samt ansvarar vidare för olika centrala register- funktioner, t. ex. polisregistren, som sköts med automatisk databehand- ling.
I länen är länsstyrelsen högsta polismyndighet och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom länet. I alla län utom Gotlands län finns en länspolischef som är tjänsteman i länsstyrelsen och chef för arbetsenheten länspolischefens expedition. Länsstyrelsen skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i länet och att behövliga åtgärder vidtas när den allmänna ordningen hotas eller störs. Att ansvara för och leda polisverksamheten i länet innebär i övrigt att länsstyrelsen skall ägna sig åt organisatoriska och administrativa frågor. Vidare handlägger länsstyrelsen ärenden om discip- linär bestraffning av polismän i länet samt är besvärsmyndighet vid talan mot polisstyrelses beslut.
Länsstyrelsens uppgifter i fråga om polisväsendet fullgörs till största delen på länspolischefens expedition. Länspolischefen svarar på läns- styrelsens vägnar för den operativa polisverksamheten. Denna verksamhet är samordnande och inriktad på polisiära aktioner som sträcker sig över polisdistriktens gränser och avser länets eller åtminstone några distrikts gemensamma behov. Länspolischefen svarar vidare för ärenden om ledning av förundersökning i brottmål samt för inspektions— och tillsynsverksamhet.
I Gotlands län tillgodoses länsstyrelsens behov av polisiär expertis vid handläggningen av ärenden angående länets polisväsende genom att länsstyrelsen kan ålägga polischefen eller polisintendenten i Visby polis- distrikt att vara föredragande i dessa ärenden.
Antalet polisdistrikt per län framgår av bilaga 3. En särreglering förekommer också i storstäderna. Stockholms, Göte- borgs och Malmö polisdistrikt är undantagna från länspolischefens verk— samhetsområde och polischeferna i storstäderna har samma ställning som länspolischef i operativt hänseende. Anmärkas bör också att den discipli- nära bestraffningsrätten för polismän i storstäderna inte utövas av länsstyrelsen utan av polischefen ensam.
På det lokala planet är landet indelat i 118 polisdistrikt, inklusive de tre storstadsdistrikten. Polisdistrikten är indelade i fem grupper efter antalet tjänster i distriktet, se bilaga 4.
För ledningen av verksamheten i ett polisdistrikt finns en polisstyrelse som består av polischefen — med tjänstebenämningen polismästare — och sex till åtta av landstinget eller i vissa fall kommunfullmäktige valda
ledamöter. Polischefen utövar ensam polisledningen och chefsskapet över tjänstemän som inte har avdelats för riksomfattande eller regional verksamhet. Han avgör även övervägande antalet av de ärenden som förekommer. Polisstyrelsen i plenum beslutar däremot om viktigare organisationsfrågor, petitafrågor, vissa tjänstetillsättningsfrågor, viktigare informationsfrågor samt andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum. Polischefen får dock inte hänskjuta frågor om utövande av polisledning till avgörande i plenum.
I ett normaldistrikt är distriktets huvudstyrka delad ien ordningsavdel- ning och en kriminalavdelning. Ordningsavdelningen kan delas i en övervakningssektion och en trafiksektion. Kriminalavdelningen kan delas in i flera rotlar, en spanings-, en allmän utrednings-, en teknisk och en eller flera brottsrotlar. Flera distrikt är emellertid så små att avdelningar— na inte har kunnat delas in i sektioner eller rotlar. I de minsta distrikten har ej ens en uppdelning på olika avdelningar kunnat genomföras. Organisationen i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt avviker på väsentliga punkter från organisationen i ett normaldistrikt.
Organisationen i ett fullt utbyggt polisdistrikt framgår av bilaga 5. I landet finns för närvarande (1.7.1974) cirka 17 700 tjänster inom polisväsendet. Av dessa utgör merparten eller omkring 13 300 polismans- tjänster för lokal verksamhet, 266 är tjänster inom polischefskarn'ären, drygt 1 000 är polismanstjänster för regional verksamhet och cirka 3 100 är tjänster för annan personal, i första hand kontorspersonal. Av tjänsterna för lokal polisverksamhet hänför sig cirka 2 600 till Stock- holms polisdistrikt, 1 250 till Göteborgs polisdistrikt och 765 till Malmö polisdistrikt, se vidare bilaga 6.
I personalstaten för vissa större polisdistrikt finns polismanstjänster upptagna för riksomfattande eller regional verksamhet. Polismän med sådan tjänst lyder i fråga om sin tjänstgöring direkt under rikspolis- styrelsen eller länspolischef. Som exempel kan nämnas de polismän i Stockholms polisdistrikt som har avdelats för riksomfattande utrednings- verksamhet, rikskriminalen, och särskilda arbetsenheter för trafikövervak- ning i länen, länstrafikgrupper. Vissa polisdistrikt har överdimensionerats något i fråga om personal för brottsutredande verksamhet. Sådana distrikt skall vid behov ställa kvalificerad personal till förfogande för svårare brottsutredningar inom andra polisdistrikt, s. k. stödjande verk- samhet. Det ankommer på länspolischef att bestämma när den stödjande verksamheten skall tas i anspråk.
Mot bakgrund av behovet av att samordna polisverksamheten över länsgränserna hölls under år 1974 överläggningar mellan rikspolisstyrelsen och företrädare för länspolischefsföreningen, polismästareföreningen, polisförbundet och statstjänstemannaförbundet angående samordning av vissa delar av polisverksamheten inom större områden än län. Vid dessa överläggningar uttalades bl. a. att det finns ett omfattande samordnings- behov över länsgränserna utan att detta samordningsbehov alltid är riksomfattande och att en samordning av vissa delar av polisverksamheten inom större områden än län skulle kunna leda till effektivitets— och rationaliseringsvinster. Det föreslogs att landet skulle indelas i åtta
områden, att vissa tjänster skulle inrättas samt att regional samverkan inom de åtta områdena skulla prövas under en tvåårig försöksperiod. _ Det torde emellertid f. n. inte vara aktuellt att genomföra förslaget.
2.2. Polisens arbetsuppgifter
Polisens huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det polisen bl.a. att söka förebygga brott, hindra att ordning och säkerhet störs samt att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Utmärkande för denna del av verksamheten är att den fortgår utan att viss händelse eller företeelse i och för sig har påkallat någon åtgärd från polisens sida. Med hänsyn till sitt innehåll hänförs denna verksamhet arbetsorganisatoriskt till den s.k. övervakningsverk- samhet. — Övervakningsverksamheten brukar indelas i allmän övervak- ning och trafikövervakning. Inom området för allmän övervakning har polisen ett flertal betydelsefulla uppgifter, t.ex. att försöka hindra brottsliga angrepp på person och egendom.
1 polisens huvuduppgift ingår också att uppdaga och utreda begångna brott samt att vidta erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest har kränkts. Här är fråga om polisverksamhet på grund av att sådan händelse har inträffat eller att sådan gärning har begåtts som kräver polisens ingripande. Denna del av polisverksamheten hänför sig i huvud- sak till den s. k. utrednings— eller kriminalpolisverksamheten.
Vid sidan av huvuduppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har polisen på grund av särskilda stadganden i lagar och författningar ett flertal uppgifter av skilda slag inom olika områden för allmän förvaltning. Denna verksamhet hari många avseenden karaktär av service åt andra myndigheter och avser bl.a. handläggning av s.k. polismyndighetsärenden. Viktiga uppgifter har ålagts polismyndighet i lagen om nykterhetsvård och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård. I övrigt består uppgifterna bl. a. iatt meddela tillstånd av olika slag, t. ex. för offentliga tillställningar, lotterier och innehav av vapen, avge yttranden i ärenden som annan myndighet än polismyndighet beslutar i, utfärda vissa intyg, lämna handräckning, verkställa förpassningar och ombesörja delgivningar.
2.3. Författningar som reglerar polisväsendet
De grundläggande bestämmelserna om polisväsendets organisation är meddelade i polisinstruktionen, PI, (1972z511). Författningen reglerar polisens uppgifter, befälsförhållanden, polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter och tillkallande av polisförstärkning. De tidigare bestämmelserna i instruktionen (bl. a. 17 &) om polisens rätt att tillfälligt omhänderta bl. a. ordningsstörande personer har sedan den 1 oktober 1973 ersatts av lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande. Polis- instruktionen innehåller också bestämmelser om länsstyrelsens åligganden
och uppgifter i egenskap av högsta polismyndighet i länen. Beträffande den lokala polisorganisationen finns särskilda bestämmelser, t. ex. om ledningen av verksamheten inom distrikten, om distriktens organisation och uppbyggnad, om handläggningsordning, om tjänstetillsättning och om disciplinär bestraffning. Rikspolisstyrelsens organisation och arbets- uppgifter regleras i styrelsens instruktion (l965:674). I länsstyrelsein— struktionen (197lz460) stadgas att länsstyrelsen i egenskap av länets högsta polismyndighet har ansvaret för och ledningen av polisväsendet enligt vad som sägs i polisinstruktionen. Vidare finns i länsstyrelseinstruk- tionen bestämmelser om länspolischefens ställning inom länsstyrelsen och om hans uppgifter såsom länspolischef. Bland författningar på polisväsen- dets område bör även nämnas lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet, lagen (1965294) om polisregister m.m., kungörelsen (1964:595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter, den s.k. delegationskungörelsen, samt kungörelsen (19731785) om rikets indel- ning i polisdistrikt. Slutligen bör även omnämnas det flertal föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP), som utfärdas av rikspolisstyrel- sen.
3. Gällande regler — en sammanfattning
För polismän liksom för flertalet statstjänstemän med ämbetsansvar gäller att de för åsidosättande av åligganden i tjänsten kan ådömas straff dels av domstol för ämbetsbrott och för allmänna brott, dels av den myndighet de lyder under för förseelse mot straffbestämmelsen i stats- tjänstemannalagen (Sth). Man brukar säga att tjänstemannen är under- kastad straffrättsligt ansvar respektive disciplinärt ansvar. Utredningen av ett brott i tjänsten sker enligt olika regler beroende på om brottet kan bestraffas straffrättsligt eller disciplinärt. I det förra fallet sker utred- ningen i form av förundersökning enligt bestämmelserna i rättegångs- balken och i det senare fallet i form av disciplinutredning enligt bestämmelserna i statstjänstemannalagen. I det följande skall samman- fattningsvis sägas något om när straffansvar respektive disciplinansvar kan förekomma samt kortfattat redogöras för reglerna för förundersökning och disciplinutredning.
3.1. Straffrättsligt ansvar
Bestämmelser om de gärningar vilka är straffbara som ämbetsbrott återfinns i 20 kap brottsbalken (BrB). Där upptas i 1-4 %% de s.k. självständiga ämbetsbrotten, som består i åsidosättande av tjänsteåliggan- de på sätt som inte innefattar allmänt brott. Vidare förekommer i specialstraffrätten i någon utsträckning brott som kan begås endast av ämbetsmän och som därför är att anse som självständiga ämbetsbrott.
De självständiga ämbetsbrotten i brottsbalken är tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Det vanligaste av dessa är tjänstefel enligt 4 %, som består i att ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Brottet är straffbart såväl vid uppsåt som vid oaktsamhet. Normalstraffet är böter eller suspension. Enligt ordalydelsen är varje åsidosättande av tjänsteplikt straffbelagt. I praxis torde dock fel av ringa beskaffenhet regelmässigt ej föranleda ansvar. Bestämmelsen i 45 är subsidiär och skall tillämpas endast om gärningen ej utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff. Tjänstefel är alltså subsidiärt i förhållande till allmänna brott samt
till de självständiga ämbetsbrotten i 1—3 %% och i förhållande till specialstraffrätten men däremot inte i förhållande till disciplinära bestäm- melser.
Begår en ämbetsman ett allmänt brott skall han som andra straffas för det allmänna brottet. Har han genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, skall denna omständighet inte medföra straff för ett självständigt ämbets- brott i konkurrens med det allmänna brottet utan endast såsom ett osjälvständigt ämbetsbrott beaktas vid bestämmande av straff för det allmänna brottet. Här föreligger alltså endast ett brott, det allmänna brottet, men den omständigheten att tjänsteplikt därigenom har åsido- satts kan dels inverka på det allmänna straffet (se 5 5), dels ock medföra tilläggande av ämbetsstraff (avsättning eller suspension, se 8 €). Om ett osjälvständigt eller ett självständigt ämbetsbrott föreligger är alltså be- roende av om gärningen innefattar ett allmänt brott eller ej.
Personkretsen för ämbetsansvaret regleras i 12 ä. 1 stora drag innebär bestämmelsen följande. Alla som är anställda som tjänstemän hos stat eller kommun har i princip ämbetsansvar. Emellertid har en gräns dragits nedåt så att ämbetsansvar inte anses föreligga då en tjänst endast innefattar osjälvständig verksamhet. Även sådana tjänster har dock ansetts grunda ämbetsansvar om de innefattar utövning av offentlig myndighet.
I 9 & ges regler till undvikande av dubbelbestraffning för det fall att förvaltningsmyndighet har ålagt ämbetsman disciplinär bestraffning för visst brott. I sådant fall skall domstolen ta hänsyn till denna bestraffning då den bestämmer påföljd för brottet. Domstolen kan därvid låta t. ex. böter eller suspension helt efterges. Har förvaltningsmyndighetens beslut ej helt eller delvis verkställts när åtal väcks, skall beslutet förfalla.
3.2. Disciplinärt ansvar
Reglerna om statstjänstemäns disciplinära ansvar återfinns i statstjänste- mannalagen. Enligt 19 å i nämnda lag kan statstjänsteman i administrativ väg ådömas disciplinstraff för tjänsteförseelser vilka anges i en gärnings- beskrivning som i sak är likalydande med beskrivningen av tjänstefel i 20 kap 4é 1 st BrB. I disciplinär ordning kan alltså inte beivras andra förfaranden än sådana som, när fråga är om tjänsteman med ämbets— ansvar, kan åtalas som ämbetsbrott. Det disciplinära ansvaret gäller dock inte vissa högre tjänstemän. I 18 % 1 st 5th har från disciplinär bestraffning undantagits ordinarie domare, den som innehar tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst istatsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse. I 18% 2 st Sth har regeringen bemyndigats att föreskriva att bestämmelserna i första stycket även skall gälla annan tjänsteman än som där anges. Med stöd härav har i 95 ä 1 st PI föreskrivits att den 'som innehar eller uppehåller tjänst som polismästare, polisöverintendent eller byråchef skall vara undantagen från disciplinär bestraffning.
Disciplinstraffen är enligt 195 2 st 8th varning, löneavdrag under
högst 30 dagar, suspension i högst tre månader och — för andra än fullmaktshavare — avsättning, dock endast vid svårare fel eller om tjänstemannen inte har låtit sig rätta av tidigare bestraffning. I praxis förekommer i inte ringa omfattning att ”bestraffning” i disciplinärenden sker i form av erinran, påpekande e. d. Efter bemyndigande i 19 & Sth har i 95 & 2 st PI meddelats bestämmelser om inskränkning i tillämplig- heten av disciplinstraff. Enligt sistnämnda bestämmelser får polis- eller kriminalkommissarie, polis— eller kriminalinspektör, polis- eller kriminal- assistent och extra ordinarie eller extra polisman i disciplinär ordning ej dömas till löneavdrag eller suspension under längre tid än 15 dagar samt ej heller till avsättning.
[ 20% Sth har reglerats när det beträffande tjänstemän, som kan bestraffas disciplinärt, ej skall ske disciplinär bestraffning utan i stället göras anmälan till åklagare för ev. åtal. Så skall ske när tjänstemannen är skäligen misstänkt för brott mot 20 kap 1—3 åå BrB, för grovt tjänstefel såvitt gäller fullmaktshavare, för annat brott i tjänsten för vilket stadgas fängelse samt i de övriga fall där det finns anledning att anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras eller fall där tjänstemannen bestrider vad som läggs honom till last och tillfredsställande utredning inte kan åstadkommas hos myndigheten.
Beslut om disciplinär bestraffning och om åtalsanmälan fattas för polismän i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt av polismästa- ren i resp. distrikt samt för polismän ilandet i övrigt av länsstyrelsen (av dess styrelse, bestående av landshövdingen och tio lekmän). Talan mot polismästares och länsstyrelses beslut om disciplinär bestraffning kan föras genom besvär till kammarrätten. Däremot kan inte myndighetens beslut om åtalsanmälan överklagas. Enskild anmälare kan inte föra talan mot myndighets beslut att inte utdöma disciplinstraff.
Som tidigare har framhållits är det disciplinära ansvaret subsidiärt i förhållande till det straffrättsliga. Enligt 21 ä 8th kan disciplinär bestraffning således ej komma i fråga om åtal har väckts vid domstol för samma gärning. Däremot kan i princip disciplinär bestraffning förekom- ma då åklagare har beslutat att ej väcka åtal. En förutsättning för att så skall ske torde dock vara att åklagare visserligen funnit att fel har begåtts men underlåtit att åtala av det skälet att felet lämpligen bör beivras i disciplinär ordning. Däremot utgör den omständigheten att disciplinär bestraffning har ålagts ej hinder mot åtal eller mot prövning av ansvars- frågan vid domstol, jfr ovan om dubbelbestraffning.
Avslutningsvis kan alltså konstateras att inom ett vidsträckt område ett och samma förfarande kan hänföras under såväl en straffbestämmelse i allmän lag som under straffbestämmelsen i statstjänstemannalagen.
3.3. Förundersökning
Bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap rättegångsbalken (RB) och i 1947 års förundersökningskungörelse (1947z948). Förundersökning skall inledas (2311 RB), så snart på grund av angivelse eller eljest
anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal har förövats. I detta sammanhang kan erinras om bestämmelsen i 12 ä 1 st Pl enligt vilken polisman, som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall avge rapport därom till vederbörande förman så snart det kan ske.
Förundersökningens syfte är att utgöra den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut. Under förundersökningen skall således utredas om brott har begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Förundersök- ningen kan sägas omfatta två olika stadier, dels polisens förberedande spanings- och efterforskningsarbete, som avser att fastställa om brott har förövats och att utröna, om skäl till misstanke mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan misstanken har riktats mot viss person.
Förundersökning inleds enligt 23 kap 3 & RB av polismyndighet eller av åklagare. Leder polismyndigheten förundersökningen åligger det enligt Zå förundersökningskungörelsen myndigheten att i den mån brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång. Ledningen av förundersök- ningen skall övertas av åklagare då någon är skäligen misstänkt för brottet, utom i de fall där saken är av enkel beskaffenhet. Även på ett tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen om det av särskilda är påkallat för att undersökningen skall kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Även innan åklagaren har övertagit ledningen av förundersökningen, äger han meddela polismyndigheten anvisningar rörande hur undersökningen skall bedrivas. Polismyndigheten är emellertid på detta stadium självständig ledare av förundersökningen. Om förundersökningen leds av åklagare, äger han anlita biträde av polismyndighet och uppdra åt polisman att vidta särskilda åtgärder, som hör till förundersökningen, om dess beskaffenhet tillåter det.
Rikspolisstyrelsen har i samråd med riksåklagaren (RÅ) fastställt anvisningar rörande vissa frågor vid ledningen av förundersökning (RPS:s allmänna meddelanden nr 10/1966 och RÅ:s cirkulär A 23). I dessa anvisningar anges bl. a. genom en uppräkning i vilka fall saken skall anses
'vara av enkel beskaffenhet och alltså föranleda att åklagare ej övertar ledningen av förundersökningen vid skälig misstanke. Enligt anvisningar- na tillhör brott i tjänsten ej fall som skall anses vara av enkel beskaffen- het.
I fortsättningen av 23 kap RB och i förundersökningskungörelsen finns detaljerade bestämmelser om hur förundersökningen skall bedrivas. Av dessa kan här påpekas bestämmelsen i 8 & förundersökningskungörelsen, där det sägs att i stället för att hålla förhör får skriftlig berättelse infordras.
En förundersökning kan upphöra genom att den läggs ned eller avslutas. Enligt 23 kap 4å RB skall förundersökningen läggas ned, då anledning ej längre finns att fullfölja den. Då förundersökningen avslutas skall enligt 23 kap 20 & RB beslut meddelas huruvida åtal skall väckas. Beslutet i åtalsfrågan kan innehålla antingen beslut om att åtal skall väckas, att åtal ej skall väckas eller att åtal skall underlåtas. Det
förekommer att åklagare kombinerar ett beslut om att icke åtala med ett beslut om att överlämna ärendet till myndighet för disciplinär bestraff- ning.
Slutligen skall här påpekas bestämmelsen i 23 kap 22% RB enligt vilken förundersökning enligt de allmänna reglerna inte är erforderlig bl. a. beträffande brott för vilket inte är stadgat svårare påföljd än böter.
3.4. Disciplinutredning
I motsats till de detaljerade bestämmelser som finns om förundersökning är bestämmelserna om disciplinutredning, dvs. om den utredning som skall föregå en disciplinär bestraffning mycket knapphändiga. Förfaran- det i disciplinmål kännetecknas av att myndigheten på en gång fungerar som åklagare och domstol. Förfarandet vid disciplinutredning torde också variera hos olika myndigheter.
För polisens del fanns tidigare (se 1948 års polisreglemente) tämligen detaljerade regler om förfarande i disciplinmål. Där fanns sålunda bestämmelser om förhör med polismannen och med andra som denne åberopade samt om skyldighet för polischefen att tillse att nödig utredning även i övrigt förebringades. Vidare fanns föreskrifter om förhörsvittne och om rätt för polismannen att anlita biträde. Dessa särskilda bestämmelser togs inte in i 1965 års polisinstruktion utan reglerna i statstjänstemannalagen blev i stället tillämpliga.
Den enda bestämmelse i statstjänstemannalagen rörande förfarandet är 24 å, som stadgar att tjänstemannen skall, om han påfordrar det, beredas tillfälle att vid muntligt förhör uttala sig i saken. De tidigare bestämmel- serna i statstjänstemannalagen om rätt till biträde eller ombud och om kommunikation har utgått i samband med förvaltningslagens tillkomst, vars bestämmelser i dessa hänseenden nu istället gäller för förfarandet vid disciplinutredning.
Som närmare kommer att framgå av det följande har för polisens del bildats den ordningen att disciplinutredningar i huvudsak sker enligt reglerna för förundersökning.
4. Ämbetsansvarskommitténs förslag
4.1. Sammanfattning av förslaget
Ämbetsansvarskommitténs förslag återfinns i dess betänkande Ämbets- ansvaret [1 (SOU l972:1, jfr även SOU 196920). Sammanfattningsvis innebär förslaget följande.
Kommittén föreslår att det offentliga anställningsförhållandet i stora delar skall regleras på samma sätt som privata anställningsförhållanden. Varje tjänsteförseelse uppfattas därför av kommittén som ett avtalsbrott. För dessa avtalsbrott böri första hand tillämpas privaträttsliga sanktions— medel (avsked, skadestånd etc.). Straff som sanktionsmedel föreslås koncentrerade till vissa centrala områden av offentlig verksamhet och komma till användning endast vid allvarligare fel i tjänsten.
Vidare föreslås att de båda ämbetsbrotten tjänstemissbruk och tjänste- fel skall ersättas av två nya brott, kallade missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Det straffbara området för dessa båda brott blir betydligt mindre än f. n. och innebär att straffansvaret för vanliga tjänstefel föreslås avskaffat. Kommittén föreslår också ett mut- brott och ett brott mot tystnadsplikt som i huvudsak motsvarar de brott som nu finns. Straff för dessa brott liksom för vanliga brott, varigenom tjänsteman har åsidosatt sina tjänsteplikter, skall vara böter eller fängelse. Ämbetsstraffen avsättning och suspension föreslås avskaffade.
Missbruk av myndighet föreligger när någon i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som gäller för myndighetsutövningen, om gärningen för det allmänna eller för någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Det är ett uppsåtligt brott. Straffet är i normalfallet böter eller fängelse i högst två år.
Vårdslöshet i myndighetsutövning föreligger när någon begår mot- svarande gärning av grov oaktsamhet. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.
Dessa båda nya brott föreslås inte gälla för någon särskild personkrets utan skall tillämpas på envar som har anförtrotts utövning av offentlig myndighet, oaVSett om denna utövas av en traditionellt organiserad myndighet eller av ett privaträttsligt subjekt, t. ex. ett bolag. I enlighet därmed föreslås att brottsbalkens beskrivning av vilka som har ämbetsan- svar skall utgå. De båda brotten avser däremot inte annan offentlig verksamhet än myndighetsutövning.
Utanför det straffbara området faller således dels fel i sådan offentlig verksamhet som ej är myndighetsutövning, dels sådan felaktig myndig- hetsutövning som medför endast ringa förfång eller ringa otillbörlig förmån eller som sker av oaktsamhet som ej är grov.
Förslaget innebär också att det i fortsättningen ej skall ankomma på domstol att i straffprocess avsätta eller suspendera en tjänsteman. Beslut i sådana frågor skall i princip fattas av den offentliga myndighet som är arbetsgivare.
Vidare föreslår kommittén att regler om disciplinansvar skall samlas i en lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. De regler om åtal och disciplinär bestraffning som nu finns i statstjänstemannalagen föreslås bli upphävda. Det föreslagna disciplinansvaret skall omfatta även sådana domare och andra högre befattningshavare som nu är undantagna från disciplinansvar. Lagen föreslås dock ej bli tillämplig på bl. a. statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter, riksdagens ombuds- män och i vissa delar ej heller på JK. Den grundläggande bestämmelsen om beivrande av tjänsteförseelser finns i 5 & i förslaget till lag om disciplinansvar och lyder: ”Åsidosätter arbetstagare vad som åligger honom i hans anställning och är felet ej ringa, må disciplinpåföljd åläggas honom.” Disciplinpåföljder är varning och penningplikt (5—100 kr per dag under högst 50 dagar). Det är att märka att enligt förslaget ringa fel i tjänsten ej kan föranleda disciplin- påföljd. Lagen innehåller även regler om avskedande.
Särskilda regler föreslås om avstängning av arbetstagare från tjänst— göring och om anmälan till åtal (22 och 23 åå). Anmälan till åtal skall enligt förslaget ske i huvudsak enligt samma regler som nu, dock att föreskriften istatstjänstemannalagen om att anmälan till åtal skall ske när tjänsteman bestrider och tillfredsställande utredning ej kan åstadkommas hos myndigheten ej finns kvar. Utförliga bestämmelser föreslås om förfarandet i disciplinärenden i syfte att erhålla en tillfredsställande utredning.
De föreslagna reglerna om förfarandet i disciplinmål innebär att arbetstagare skall, innan fråga om disciplinpåföljd eller avsked avgörs, beredas tillfälle att skriftligen eller, om han begär det eller det eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som läggs honom till last. Vidare skall om arbetstagaren begär det annan yttra sig i saken eller annan utredning förebringas om det ej är uppenbart att det skulle sakna betydelse. Möjlighet ges att föranstalta om förhör vid domstol med vittne eller sakkunnig och att ansöka hos domstol om föreläggande för annan att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål. Detta kan ske på begäran av arbetstagaren eller när det eljest är erforderligt. För dessa åtgärder skall enligt förslaget i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling. Vidare föreslås att arbetstagare i disciplinmål äger anlita biträde, att disciplinmål inte får avgöras innan arbetstagarförening, som arbetstagaren tillhör, om den så önskar fått tillfälle till överläggning i saken samt att beslutet i disciplinmål skall vara skriftligt och ange de skäl varå beslutet har grundats.
Beslutande myndighet i disciplinärenden rörande statstjänstemän före- slås liksom nu vara den myndighet varunder arbetstagaren lyder men beslutet skall enligt förslaget fattas av myndigheten i kollegial samman- sättning; tre eller fem personer, varav minst en skall vara jurist.
För de högre statstjänstemän, som nu är undantagna från disciplin— ansvar, föreslås att en särskild disciplinnämnd skall fatta beslut i disciplin- ärenden. Nämnden skall bestå av tre eller fem ledamöter och ha en ordförande som är eller har varit domare.
Beslut av disciplinorgan om disciplinpåföljd eller avsked skall inte kunna överklagas av arbetstagaren i administrativ väg. I stället föreslås att sådant beslut skall överprövas i civilprocess inför arbetsdomstolen, om arbetstagarens anställningsavtal regleras av kollektivavtal, eller inför allmän domstol.
4.2. Vissa konsekvenser av förslaget
Som har framgått av redogörelsen om disciplinärt ansvar kan disciplinär bestraffning för tjänstefel enligt 19 ä 8th ej ske annat än i de fall där samma felaktiga förfarande från tjänstemannens sida jämväl kan — för tjänstemän med ämbetsansvar — åtalas som tjänstefel eller annat ämbets- brott enligt brottsbalken. Ett ifrågasatt tjänstefel kan därför utredas antingen i form av förundersökning under ledning av polismyndighet och/eller åklagare eller som disciplinutredning under ledning av den egna myndigheten.
Denna dubbla straffbarhet för fel i tjänsten har för polisens del, som skall framgå av det följande, medfört att man i större utsträckning än som har varit nödvändigt enligt gällande bestämmelser överlämnat till åklagare att leda utredningen av ifrågasatt förseelse i tjänsten i form av förundersökning även där förseelsen har varit av den arten att annat än disciplinär bestraffning inte har kunnat komma i fråga. Från polisens sida har detta till en del motiverats av att man har velat undvika kritik för att polisen själv utreder brott av polismän, men har naturligtvis även orsakats av det förhållandet att det många gånger kan vara svårt att på förhand bedöma om det kan komma att anses tillfyllest med disciplinär bestraff- ning och om det alltså är tillräckligt med disciplinutredning.
Om vanliga tjänstefel avkriminaliseras och endast skall bestraffas disciplinärt kommer alltså sådana tjänstefel att utredas i form av disciplinutredning gjord av den egna myndigheten. För polisens del innebär det att man inte längre kan överlämna till åklagare att leda förundersökning beträffande ett vanligt tjänstefel. Emellertid kommer, såvitt nu kan bedömas, vissa förfaranden som nu rubriceras som tjänstefel att inrymmas under den föreslagna straffbestämmelsen vårdslöshet i myndighetsutövning och därmed bli föremål för förundersökning under ledning av åklagare. För de fall där tjänstefelet enligt nu gällande regler kan utredas antingen som förundersökning eller som disciplinutredning kommer emellertid disciplinutredning att bli den enda formen för utredning av felet.
Förslaget att ersätta ämbetsansvaret med ett nytt sanktionssystem, att införa en ny ansvarsregel i 20 kap 1 & brottsbalken, att avkriminalisera vanliga tjänstefel samt att införa vissa regler för förfarandet i disciplin- ärenden är av stor betydelse vid utformningen av utredningens förslag. Utredningen har vid utformningen av sitt förslag utgått från att förslaget i nyssnämnda delar kommer att genomföras före eller senast samtidigt med utredningens förslag. [ specialmotiveringen skall dock något redogöras för de jämkningar i utredningens förslag som erfordras om förslaget i nämnda delar ej genomförs.
5. Uppgifter om brott i tjänsten av polisman
5.1. Inledning
Av skäl som inte närmare behöver redovisas intar polisen en ställning i samhället som medför att den enskilde polismannen i en helt annan utsträckning än vad som gäller för andra tjänstemän löper risk att bli utsatt för misstanke om att ha gjort sig skyldig till brottsligt eller felaktigt förfarande i tjänsten. Detta gäller särskilt i samband med att någon person av en eller annan anledning berövas friheten. I samband därmed görs det ibland gällande att polismannen inte har haft rätt att gripa vederbörande eller att polismannen vid gripandet har använt våld som inte varit nödvändigt. Även i samband med andra mindre ingripande åtgärder utsätts polismannen lättare än andra för påståenden om att ingripandet var felaktigt eller att polismannen vid sitt ingripande har uppträtt olämpligt.
Polisens ställning och lätthet att ådra "sig påståenden om felaktigt eller brottsligt förfarande ledde bl. a. till att det tidigare ansågs befogat att för polisens del ha ett särskilt disciplinärt bestraffningsorgan, poliskollegier- na, vilka var en från polisen fristående administrativ disciplinmyndighet med lekmannamedverkan. Sedan dessa avskaffats år 1962 tillkommer för polisens del, liksom för andra tjänstemän, den disciplinära bestraffnings- rätten den myndighet polismannen lyder under.
När det gäller brott eller förseelse i tjänsten intar polisen vidare som en följd av sin uppgift att utreda brott en särställning i förhållande till andra tjänstemän. Påstått felaktigt förfarande från annan tjänstemans sida kan genom en polisanmälan bli föremål för utredning — förundersökning —- av polisen, dvs. av annan myndighet än den tjänstemannen tillhör. Gäller det däremot en polisman blir dennes förfarande alltid utrett av polismyndig- heten eller med andra ord den myndighet tjänstemannen (polismannen) tillhör. Skillnaden härvidlag är mest påtaglig när det gäller påstående om allmänt brott i tjänsten, t. ex. misshandel.
För att få statistiska uppgifter om bl.a. antalet anmälningar mot polismän för brott i tjänsten och för att få veta hur anmälningarna f. n. handläggs utsände utredningen under sommaren 1974 ett frågeformulär till samtliga länspolischefer och polismästaren i Visby samt till polis- mästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare har utredningens sekreterare besökt polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
1 Årsresultatet har fram- räknats genom omräkning med fyra databehandlade månader som grund, en i varje kvartal.
fem länspolischefer för att få ytterligare uppgifter om och synpunkter på handläggningen av dessa ärenden.
I det följande skall lämnas statistiska uppgifter för åren 1971, 1972 och 1973 samt en redogörelse för handläggningsrutinerna i landet. Med hänsyn till att cirka två tredjedelar av alla anmälningar mot polismän för brott i tjänsten hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län har utredningen valt att mera detaljerat redovisa rutinerna i nämnda distrikt och lån medan rutinerna i övriga län redovisas mera kortfattat.
Som jämförelse till uppgifterna om antalet anmälningar mot polismän har sammanställningar gjorts av rikspolisstyrelsens s.k. ingripandestati— stik för år 1973. Denna statistik bygger på uppgifter lämnade på rikspolisstyrelsens blankett ”ingripandemeddelande” (IM) och utvisar bl.a. antalet av polismän lämnade IM med uppgift om antal gripna (omhändertagna). Med ingripande avses här alla ingripanden till vilka polispatrull beordrats eller som polispatrull rapporterat till förbindelse- central (motsvarande) under förutsättning att ingripandet inneburit ett inte obetydligt avbrytande av det planerade preventiva övervakningsupp- draget. Avsikten är alltså att alla ingripanden som medför att den preventiva övervakningsuppgiften måste frånträdas skall föranleda att lM lämnas. Ingripanden som medför gripande eller omhändertagande skall alltid föranleda att IM lämnas. Däremot skall IM inte lämnas vid ingripanden som sker inom ramen för ett planerat övervakningsuppdrag, t. ex. ingripanden mot olika trafikförseelser vid en beordrad trafiköver- vakning. IM skall ej heller lämnas vid bagatellartade ingripanden på eget initiativ såsom ordningstillsägelser och uppmaningar. Inte heller skall ingripanden som rutinmässigt ingår i kriminalpolisens utredande, under- sökande och spanande verksamhet föranleda att IM lämnas.
5.2. Statistiska uppgifter
[ frågeformuläret begärdes uppgifter för åren 1971, 1972 och 1973 om antalet ärenden rörande brott eller förseelse av polisman under tjänste- utövning samt den uppskattade tidsåtgången för utredning av dessa ärenden räknat i timmar per år.
De insamlade uppgifterna visar följande.
Antalet ärenden rörande brott eller förseelse av polisman i tjänsten under åren 1971, 1972 och 1973 uppgick till 556, 540 och 609 resp. år. Därvid har utredningar i ärenden till följd av remisser från JO ej medräknats. » Under år 1973 var antalet IM 862 089 och antalet gripna/omhändertagna 158 700.1
Den uppskattade tidsåtgången för utredning av dessa ärenden, räknat i timmar per år, uppgick till 12 582 för år 1971, 12 300 för år 1972 och 13 271 för år 1973. — Den genomsnittliga tidsåtgången per ärende för hela landet är för alla tre åren något över 22 timmar.
Fördelningen av ärenden och tidsåtgång samt av IM och gripna/omhän- dertagna framgår av tabell ].
Tabell 1 Antal ärenden, uppskattad tidsåtgång samt antal IM och antal gripna/omhändertagna.
Polisdistrikt/län 1971 1972 1973 1973 Antal Tid Antal Tid Antal Tid Antal IM Antal grip- na/omht. Stockholms pd 161 4 300 166 4 400 202 5 300 103 5334 24 9544 Göteborgs pd 69 1 440 77 1600 54 1 120 76 788 21 207 Malmö pd 50 1400 38 1 100 46 1300 63 024 8 889 Stockholms län 47 1 520 35 1 346 46 1480 77 571 12 354 Uppsala län 5 20 10 51 13 95 25 728 4 614 Södermanlands län 4 24 7 157 12 175 25 278 3 993 Östergötlands län 30 372 14 151 21 221 43 956 8 517 Jönköpings län 1 10 3 30 4 86 33 072 4 665 Kronobergs län 8 210 4 70 2 60 14 898 2 073 Kalmar län 12 240 15 300 6 120 21 180 3 915 Gotlands län 1 100 — — 5 70 4 296 468 Blekinge län 7 130 7 155 8 105 12 429 1917 Kristianstads län 22 380 16 103 14 392 18 549 2 637 Malmöhus län 16 171 20 370 16 110 48 123 7 671 Hallands län 5 70 4 43 2 50 18 033 2 886 Gbg och Bohus län 13 138 20 209 36 370 19 074 3 000 Älvsborgs län 28 900 23 738 14 490 30 543 4 314 Skaraborgs län 3 30 7 96 12 122 23 337 3 513 Värmlands län 5 100 4 37 8 159 23 616 3 771 Örebro län 3 68 9 135 10 242 31 311 5 655 Västmanlands län 18 110 9 90 17 200 29 634 6 126 Kopparbergs län 7 140') 6 120b 12 2401) 21 888 3 222 Gävleborgs län 15 297 20 431 15 300 25 125 4 224 Västernorrlands län 12 90 8 150 8 51 19 602 4 224 Jämtlands län — — — — 5 153 11 307 2 037 Västerbottens län 5 145 6 300 9 250 15 471 2 841 Norrbottens län 9 177 12 118 12 250 24 723 5 013 Totalt för hela landet 556 12 582 540 12 300 609 13 511 862 089 158 700
a Antalet för Stockholms pd är för lågt på grund av ofullständigt underlag. b För W-län, som ej redovisat tidsåtgång, har beräknats 20 timmar per ärende.
I rikspolisstyrelsens anslagsframställning (jfr direktiven) har styrelsen redovisat tidsåtgången för utredningar angående brott i tjänsten av polisman för åren 1967, 1968 och 1969. Styrelsens undersökning utvisade en något högre tidsåtgång än den utredningen nu har redovisat eller 14 644 timmar för år 1967, 14 465 timmar för år 1968 och 20 934 timmar för år 1969.
I tabell 2 har distrikten/länen ställts upp iordning efter antal ärenden respektive år varjämte samma distrikt och län rangordnats i storlek räknat efter antal polismanstjänster 1973/74.
I sin anslagsframställning anförde rikspolisstyrelsen att cirka 75 % av tidsåtgången i alla ärenden hänförde sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms och Malmöhus län. Den nu företag- na undersökningen visar att cirka 70 % av den totala tidsåtgången och cirka 60 % av antalet ärenden hänför sig till dessa områden, se vidare tabell 3. —I tabell 4 har även siffrorna för Göteborgs och Bohus län medräknats. — Tabellerna 3 och 4 har också kompletterats med antal IM och antal gripna/omhändertagna.
Tabell 2 Polisdistrikt/län i ordning efter antal ärenden och efter antal polismans- tjänster.
Antal ärenden Antal polismans- tjänster för lokal verksamhet 1971 1972 1973 1973/74 1. Sthlms pd 161 Sthlms pd 166 Sthlms pd 202 Sthlms pd 2 559 2. Gbgs pd 69 Gbgs pd 77 Gbgs pd 54 Gbgs pd 1 223 3. Malmö pd 50 Malmö pd 38 Malmö pd 46 AB län 1 116 4. AB län 47 AB län 35 AB län 46 Malmö pd 730 5. E län 30 P län 23 0 län 36 M län 578 6. P län 28 M län 20 E län 21 E län 561 7. L län 22 O län 20 U län 17 P län 465 8. U län 18 X län 20 M län 16 BD län 397 9. M län 16 L län 16 X län 15 F län 381 10. X län 15 H län 15 L län 14 T län 377 11. Olän 13 E län 14 P län 14 X län 369 12. Y län 12 BD län 12 C län 13 U län 361 13. H län 12 C län 10 D län 12 Y län 357 14. BD län 9 T län 9 R län 12 D län 354 15. G län 8 U län 9 W län 12 S län 347 16. K län 7 Y län 8 BD län 12 W län 330 17. W län 7 D län 7 T län 10 C län 297 18. C län 5 R län 7 AC län 9 L län 292 19. S län 5 K län 7 S län 8 R län 277 20. AC län 5 AC län 6 Y län 8 H län 276 21. N län 5 W län 6 K län 8 0 län 267 22. D län 4 G län 4 H län 6 AC län 248 23. R län 3 S län 4 Z län 5 N län 233 24. T län 3 N län 4 I län 5 K län 200 25. l län 1 F län 3 F län 4 G län 171 26. F län 1 Z län — G län 2 Z län 128 27. Z län — I län — N län 2 I län 71 556 540 609 13 165 Tabell 3 Ärenden, tidsåtgång m. m. fördelade på vissa polisdistrikt och län. Polisdistrikt/län 1971 1972 1973 1973 Antal Tid Antal Tid Antal Tid Antal IM Antal grip- na/omht. Stockholms pd + AB län 208 5 820 201 5 746 248 6 780 181 1044 42 308” Göteborgs pd 69 1 440 77 1 600 54 1 120 76 788 21 207 Malmö pd + M län 66 1571 58 1470 62 1410 111 147 16 560 Summa 343 8 831 336 8 816 364 3 310 369 039 80 075 % av hela landet 61 70 62 72 60 69 42 50
a Jfr not a i tab. 1.
Tabell 4 Ärenden, tidsåtgång m. m. fördelade på vissa polisdistrikt och län.
Polisdistrikt/Iän 1971 1972 1973 1973 Antal Tid Antal Tid Antal Tid Antal IM Antal grip— na/omht.
Stockholms pd + AB län 208 5 820 201 5 746 248 6 780 181 104” 42 308” Göteborgs pd + 0 län 82 1 538 97 1 809 90 1 490 95 862 24 207 Malmö pd + M län 66 1571 58 1470 62 1410 111 147 16 560
Summa 356 8 929 356 9 025 400 9 680 388 113 83 075 % av hela landet 64 70 66 73 66 72 45 52
”Jfr notaitab. ].
I frågeformuläret begärdes vidare att de ärenden som har redovisats i tabell 1 skulle fördelas på följande tre grupper.
Grupp A allmänna brott jämte ämbetsbrotten i nuvarande 20 kap l—3 åå brottsbalken, Grupp B självständiga ämbetsbrott — utom brott enligt 20 kap 1—3 åå brottsbalken —— som ej avsåg interna förseelser, dvs. i huvudsak tjänstefel där felet berör förhållandet till allmänheten, samt Grupp C tjänstefel där felet endast berörde polisen internt, alltså åsidosättande av interna föreskrifter.
Hur antalet ärenden och hur tidsåtgången fördelar sig på de olika grupperna framgår av tabell 5 och 6.
Tabell 5 Fördelning på grupper
1971 1972 1973
A B C A B C A B C Antal 318 213 31 306 214 30 332 251 35 % av totala antalet 57 38 5 56 39 5 54 41 5
Tabell 6 Fördelning på grupper, tid.
1971 1972 1973
A B C A B C A B C Tid 6 914 4 750 773 7 299 4 519 484 7 395 5 285 745 % av to- tal tid 55 38 7 59 37 4 55 39 6
Ärendena i grupp A har fördelats på dels fall där det påståtts att polismannen har gjort sig skyldig till misshandel, dels övriga fall. Av ärendena i grupp A utgjorde omkring tre fjärdedelar påståenden om misshandel eller för år 1971 233 av 318 (73 %), för år 1972 247 av 306 (80 %) och för år 1973 243 av 332 (73 %). Av det totala antalet ärenden utgjorde fallen med misshandel cirka 40 %.
Enligt Statistiska centralbyråns månadsstatistik utgjorde antalet miss- handelsbrott mot polisman 857 år 1971, 896 år 1972 och 908 år 1973.
Ärenden hänförliga till grupp B har fördelats på dels olämpligt uppträdande, dels felaktiga ingripanden i form av omhändertagande e. d. och dels övriga. Av ärendena i grupp B utgjorde de med påståenden om olämpligt uppträdande cirka en tredjedel och de med felaktiga omhänder- taganden e. (1. omkring en fjärdedel.
Av redovisningen beträffande frågan om vad den verkställda utred- ningen ledde till framgår följande.
Av alla ärenden avskrevs (beslutades om nedläggning av utredningen) 82 % år 1971, 81 % år 1972 och 81 % år 1973. Avskrivningsbesluten hade fattats av åklagare i 64 % av fallen under år 1971 och i 56 % av fallen under vart och ett av åren 1972 och 1973 medan resten av avskrivningsbesluten meddelats av polismyndighet. _ Det bör här anmär- kas att utredningen inte har undersökt skälen till att en anmälan avskrivits, om det berott på att brott ej förelegat, att brott ej kunnat styrkas eller annan orsak.
Antalet åtal och friande dom var resp. år 11, 3 och 4 medan antalet åtal och fällande dom uppgick till 18, 21 och 19 för resp. år.
Disciplinär åtgärd förekom för alla tre åren i sammanlagt 142 fall, varav 19 fall av varning, 8 fall av löneavdrag och 1 14 fall av erinran e. (1. Suspension utdömdes alltså inte någon gång som disciplinstraff. De fall där åklagare konstaterat brott/fel men överlämnat ärendet för disciplinär åtgärd uppgick till 39. I dessa fall har den disciplinära åtgärden varierat mellan erinran, varning och löneavdrag eller ingen åtgärd alls.
1 200 fall av totalt 1 705 eller i 12 % av fallen har under de tre åren följt straff eller disciplinär åtgärd (alltså inkl. erinran). Om erinringarna tas bort har straff utdömts i 86 fall elleri 5 % av samtliga fall för alla tre aren.
5.3. Handläggningsrutiner
5.3.1. Inledning
Som har framgått redan av direktiven skiftar handläggningsrutinerna högst avsevärt dels mellan storstädernas polisdistrikt och länen, dels mellan storstäderna och länen inbördes.
Gemensamt för Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är att man har personal, som i huvudsak endast sysslar med utredningar i ärenden om brott i tjänsten av polisman i resp. distrikt.
Gemensamt för alla län är att länspolischefen underrättas om alla anmälningar mot polisman för brott i tjänsten och att denne beslutar om ärendets fortsatta handläggning eller att lokal polischef i vart fall samråder med länspolischefen innan beslut fattas om ärendets fortsatta handläggning. Vidare tillämpar man i flertalet län den ordningen att reglerna för förundersökning i huvudsak tillämpas även vid utredningar av förfaranden som inte kan leda till annat än disciplinär bestraffning.
Vanligt förekommande i länen är också underhandskontakter mellan länsåklagare och länspolischef.
Särskilda tjänsteföreskrifter för handläggning av ärenden rörande ifrågasatt tjänstefel av polisman har utfärdats i Stockholms och Göte- borgs polisdistrikt samt i samtliga län utom fem. Exempel på sådana föreskrifter återfinns i bilagorna 7—9.
5.3.2. Stockholms polisdistrikt
I Stockholms polisdistrikt utreds sedan april 1972 alla anmälningar om brott eller förseelse i tjänsten av en särskild utredningsgrupp, den s.k. disciplingruppen. Denna grupp är organisatoriskt inordnad under juri- diska avdelningens allmänna sektion. Chef för disciplingruppen är en polisintendent och i gruppen ingår, förutom kontorspersonal, en krimi- nalkommissarie och två kriminalinspektörer, varav en har relativt färska erfarenheter av ordningstjänst.
Anmälan mot polisman med påstående om allmänt brott upptas enligt de vanliga föreskrifterna för anmälningsupptagning och överlämnas där- efter till chefen för disciplingruppen. Denne anmäler ärendet för polis- mästaren, som beslutar om förundersökning skall inledas eller ej. Inleds förundersökning leds den av polismyndigheten genom polisintendenten vid disciplingruppen. Förhören hålls av någon vid disciplingruppen, som regel med högre tjänsteställning än den anmälde. Vid förhören ärinte så sällan en representant för någon personalförening närvarande. Normalt övertar åklagare ledningen av förundersökningen först när någon är skäligen misstänkt för brottet. Det förekommer att polismästaren utan att åklagare varit inkopplad beslutar att lägga ned förundersökningen. På senare tid har man dock i ökad utsträckning underställt åklagaren ärendet i fall där avskrivning har kunnat ske av polismyndigheten. Att åklagare omedelbart inträder som förundersökningsledare förekommer t. ex. om anmälan avser ärende som har väckt stor uppmärksamhet eller är av allvarlig beskaffenhet eller fall där misstanken redan från början verkar klar. Även då åklagare omedelbart inträder som förundersökningsledare görs utredningen av disciplingruppen.
Avser anmälan påstående om fel i tjänsten som ej innebär allmänt brott överlämnas anmälan jämte en promemoria från vaktdistriktet till polisintendenten vid disciplingruppen, som anmäler ärendet för polis- mästaren. Efter beslut av denne leds utredningen av polisintendenten. Förhören hålls av någon vid disciplingruppen. Vid utredningen tillämpas reglerna för förundersökning. Anses det tveksamt om disciplinär bestraff- ning är tillfyllest överlämnas utredningen till åklagare. 1 de fall då högst disciplinstraff kan komma i fråga föredrar polisintendenten, sedan utredning har verkställts, ärendet för polismästaren. Om denne finner att det föreligger skäl för disciplinär bestraffning utsätts ärendet till muntligt förhör inför polismästaren. Om skäl ej föreligger för disciplinär bestraff- ning, men det ändå finns anledning till kritik mot polismannen, avslutas ärendet med att polismästaren t. ex. erinrar om gällande tjänsteföreskrif- ter eller gör ett allmänt påpekande om vad som bör iakttas. Vissa av dessa
polismästarens uttalanden publiceras i det interna informationsbladet ”VIA”.
Det förekommer att åklagare konstaterar att polismannen har gjort sig skyldig till tjänstefel men att åtal underlåts med den motiveringen att bestraffning lämpligen bör ske i disciplinär ordning. I sådana fall utsätts ärendet till muntligt förhör innan polismästaren beslutar om disciplin- straff. Åklagaren underrättas sedan om polismästarens beslut.
5.3.3. Göteborgs polisdistrikt
Vid polismästarens expedition tjänstgör f. n. två polisintendenter, av vilka en nästan uteslutande sysslar med utredningar i ärenden om brott eller förseelse i tjänsten av polismän i distriktet. l enstaka fall har det förekommit att denne polisintendent på uppdrag av åklagare utanför Göteborgs åklagardistrikt har tjänstgjort som förhörsledare vid utred- ningar som berör polisman i annat polisdistrikt.
Handläggningsrutinerna skiftar beroende på om det anmälda förfaran- det innefattar påståendet om allmänt brott eller ej.
Avser anmälan mot polismannen påstående om att denne i tjänsten gjort sig skyldig till allmänt brott sker handläggningen enligt följande. Anmälan upptas av polisintendenten eller av kommissarien i central- vakten, därvid de vanliga reglerna om anmälningsupptagning iakttas. Polismästaren översänder därpå anmälan till åklagarmyndigheten ”för vidare förordnande”. Detta sker under åberopande av 23 kap 3 5 första stycket sista punkten RB oavsett om anmälan till åklagare är påkallad enligt 205 Sth. Hos åklagarmyndigheten handläggs ärendet av chefs- åklagare, som fattar beslut i frågan om förundersökning skall inledas. Beslutar denne att inleda förundersökning återställs ärendet till polis- chefen med begäran om utredning. Utredning i ärendet verkställs sedan av polisintendenten med vederbörande chefsåklagare som förundersök— ningsledare. I enklare fall infordrar polisintendenten till en början skriftlig berättelse från polismannen. Alla förhör hålls av polisintenden- ten, i komplicerade fall i närvaro av åklagaren. Om åklagaren beslutar att avskriva ärendet enär brott ej föreligger eller ej kan styrkas underrättas polismästaren därom. Denne delger sedan berörda polismän åklagarens beslut. Ärendet är därmed avslutat även för polismästarens del. Om åklagaren finner att allmänt brott ej kan styrkas, men att polismannen genom sitt handlande har gjort sig skyldig till tjänstefel, som bör beivras i disciplinär ordning överlämnas ärendet till polischefen för sådan åtgärd. I sådant fall håller polismästaren — ev. efter ytterligare utredning — muntligt förhör innan beslut om disciplinär åtgärd fattas. Åklagaren får sedan del av polismästarens beslut.
Avser anmälan fel i tjänsten som ej innebär påstående om allmänt brott upptas även denna anmälan av polisintendenten, som sedan efter polismästarens beslut leder utredningen. Denna disciplinutredning sker i huvudsak enligt reglerna för förundersökning. Efter att ha hållit förhör eller infordrat skriftliga berättelser upprättar polisintendenten en pro- memoria med förslag till beslut och föredrar ärendet med ledning därav
för polismästaren. Om denne ej finner anledning till misstanke om tjänstefel eller annat brott eller fel och ej heller skäl för annan åtgärd avskrivs ärendet. Härom underrättas anmälaren, berörd polisman och dennes närmaste chef. — Om polischefen, efter att ha tagit del av polisintendentens föredragning, finner att det föreligger skäl för discipli— när bestraffning håller han — innan beslut fattas — förhör med berörd polisman i närvaro av fördragande polisintendent, avdelningschef och berörd sektionschef eller motsvarande. Om varken avskrivning eller disciplinförhör blir följden förekommer det att polismästaren avslutar ärendet med en erinran om vikten av att t. ex. iaktta viss föreskrift.
5.3.4. Malmö polisdistrikt
När en polisman anmäls för brott eller förseelse i tjänsten registreras anmälan alltid först i allmänna diariets disclplindiarium och handläggs som disciplinärende. Utredningen leds av chefen för den avdelning polismannen tillhör, vilket i de allra flesta fall betyder chefen för ordningsavdelningen. Förhör hålls av en polisinspektör på Ordningsavdel- ningens expedition efter direktiv av chefen för avdelningen, som är närvarande vid vissa förhör och fortlöpande hålls informerad under utredningens gång. Utredningen bedrivs enligt reglerna för förundersök- ning. Om utredningen ger vid handen att polismannen kan misstänkas för brott som ej kan bestraffas disciplinärt överförs anmälan till K-diariet och åklagare övertar ledningen av utredningen. I flertalet fall slutförs dock utredningen under avdelningschefens ledning. Innan polismästaren fattar beslut överlämnas alla utredningar, utom de som avser rent interna förseelser, till överåklagaren för prövning. Om denne beslutar att ej väcka åtal återgår ärendet till den avdelningschef som har lett utred— ningen, varefter denne föredrar ärendet för polismästaren. Har åklagaren konstaterat att det ej styrkts att polismannen har gjort sig skyldig till brott eller förseelse föranleder anmälan ingen polismästarens vidare åtgärd. 1 de fall åklagaren har konstaterat att polismannen förfarit felaktigt, men ansett att bestraffning bör ske i disciplinär ordning beslutar polismästaren antingen att tilldela polismannen en erinran eller att disciplinförhör skall hållas. [ sistnämnda fall överlämnas ärendet till polisintendenten vid polismästarens expedition, som skriftligen kallar polismannen till muntligt förhör inför polismästaren. I kallelsen erinras polismannen om sin rätt att anlita försvarare. Vid förhöret förs protokoll, i vilket beslutet om disciplinär bestraffning tas in.
5.3.5. Stockholms län
När anmälan görs mot polisman för brott eller förseelse i tjänsten översänder polismästaren i distriktet anmälan till länspolischefen, som beslutar om ärendets fortsatta handläggning. Anmälan handläggs på samma sätt oavsett om den innefattar påstående om ett allmänt brott eller ett förfarande som kan bestraffas i disciplinär ordning. I båda fallen sker förundersökning. Riktar sig anmälan mot polisman i distrikt norr om
Stockholm utom Solna eller i Södertälje polisdistrikt överlämnar läns- polischefen anmälan till Solna polisdistrikt för utredning. Om den anmälde polismannen tillhör distrikt söder om Stockholm utom Söder- tälje eller Solna polisdistrikt överlämnas anmälan till Södertälje polis- distrikt för utredning. I samband med att ärendet överlämnas till Solna eller Södertälje polisdistrikt ger länspolischefen i vissa fall anvisning om att åklagare bör underrättas om anmälan. Normalt inträder dock åklagare ej som_förundersökningsledare förrän någon är skäligen misstänkt för brott. Förhören hålls av kommissarie eller annan med högre tjänsteställ- ning än den anmälde polismannen. Har åklagare inträtt som förundersök- ningsledare redovisas utredningen till denne för beslut i åtalsfrågan, varjämte länspolischefen erhåller en kopia av utredningen. 1 de fall då lokal åklagare ej har inträtt som förundersökningsledare överlämnas utredningen till länspolischefen, som i sin tur överlämnar den till länsåklagaren för granskning och beslut. Om åklagaren — både i de fall han varit förundersökningsledare och i de fall han utan att vara detta fått utredningen för granskning — beslutar att ej väcka åtal blir länspolis- chefens beslut beroende på skälen för åklagarens beslut. Det förekommer inte så sällan att länspolischefen avslutar utredningen med en erinran eller ett påpekande.
5.3.6. Göteborgs och Bohus län
Avser anmälan påstående om ett allmänt brott överlämnas ärendet omgående till länspolischefen som i sin tur lämnar över det till länsåklaga- ren för beslut om inledande av förundersökning. Inleds förundersökning leds denna alltid av länsåklagaren. Förhören hålls av en polisman på länspolischefens expedition och sker vid vissa tillfällen i närvaro av länsåklagaren. Om länsåklagaren beslutar att ej väcka åtal återgår ärendet till länspolischefen för prövning av frågan om disciplinär bestraffning skall följa.
Även när anmälan avser påstående om fel i tjänsten som inte samtidigt utgör allmänt brott överlämnas ärendet som regel till länsåklagaren och handläggs på samma sätt som vid allmänt brott. 1 en del fall sker dock viss utredning genom länspolischefens försorg innan ställning tas till frågan om ärendet skall överlämnas till länsåklagaren. 1 de fall där anmälan avser en enklare förseelse, en förseelse som endast berör polisen internt eller framstår som uppenbart obefogad, överlämnas anmälan inte till länsåklagaren utan undersökningen leds av länspolischefen, som uppdrar åt polismannen på sin expedition att hålla förhör i ärendet. Länspolischefen fattar efter utredning beslut huruvida anmälan skall avskrivas, föranleda erinran eller prövas av länsstyrelsen. Det förekommer även att länspolischefen efter sitt beslut om att tilldela polismannen en erinran överlämnar ärendet till länsåklagaren för dennes prövning.
5.3.7. Malmöhus län
Anmäls polisman för allmänt brott i tjänsten registreras anmälan i K-diariet och lokal åklagare inträder omgående som förundersöknings- ledare. Som förhörsledare anlitas i första hand personal från den s.k. stödgruppen i Malmö och i andra hand personal från annat distrikt än det polismannen tillhör. Endast vid bagatellärenden hålls förhören av per— sonal i samma distrikt.
Anmäls polisman för fel i tjänsten som inte samtidigt utgör allmänt brott registreras anmälan i A-diariet i distriktet och utredning sker i disciplinär ordning under ledning av polismästaren i det distrikt polis- mannen tillhör. Förhörsledare är kriminalkommissarie i distriktet. Efter verkställd utredning beslutar polismästaren om avskrivning, erinran eller om överlämnande till länspolischefen för ev. disciplinär bestraffning. I många fall samråder polismästaren med länspolischefen innan beslut fattas. Visar det sig under utredningen att det är tveksamt om disciplinär bestraffning är tillfyllest samråder polismästaren med åklagare angående dennes övertagande av utredningen.
Länspolischefen underrättas om alla anmälningar och beslut samt fåri regel del av utredningen i disciplinärendena.
5.3.8. Övriga län
I ett par län överlämnas alla ärenden, som regel utan föregående utredning i distriktet, till länspolischefen, som i sin tur utan eget beslut lämnar ärendet till åklagare, vanligen länsåklagare, för beslut om inledan- de av förundersökning. Undantagsvis förekommer det att utredningari ärenden rörande bagatellartade förseelser som endast berör polisen internt sker under länspolischefens ledning. Som förhörsledare anlitas i dessa län personal från länspolischefens expedition.
För en annan grupp av län sker handläggningen olika beroende på om ärendet rör förhållandet till allmänheten eller endast rör polisen internt. ! förstnämnda fall, som alltså även avser fall där annat än disciplinär bestraffning ej kan förväntas, överlämnas ärendet från distriktet till länspolischefen, som regel utan föregående utredning i distriktet. Läns— polischefen överlämnar sedan ärendet till länsåklagare för beslut om inledande av förundersökning. De interna förseelserna utreds under länspolischefens ledning. Som förhörsledare anlitas antingen personal från länspolischefens expedition eller kommissarie från annat distrikt än det den anmälde polismannen tillhör.
I ett par län görs skillnad i handläggningen beroende på om anmälan avser ett allmänt brott eller ej. Vid allmänna brott överlämnas ärendet omgående via länspolischefen till åklagare för beslut om inledande av förundersökning. Övriga ärenden utreds under ledning av länspolischefen eller i bagatellartade fall under lokal polischefs ledning. Som förhörs- ledare anlitas personal från länspolischefens expedition eller kommissarie i distriktet.
I övrigt sker handläggningen i huvudsak så att ärendet oberoende av
brottets art utreds under ledning antingen av polismästaren i distriktet eller av länspolischefen. Vid skälig misstanke om allmänt brott eller om tjänstefel för vilket disciplinär bestraffning ej är tillfyllest överlämnas ärendet till åklagare. [ övriga ärenden slutförs utredningen under polis- myndighetens ledning. Som förhörsledare anlitas i dessa län personal från länspolischefens expedition, kommissarie i distriktet eller i något fall personal från rikskriminalen.
6. Förfarandet i Danmark
1 Danmark finns liksom i Sverige straffbud rörande självständiga ämbets- brott, dvs. gärningar som endast är straffbara för tjänstemän. I den danska strafflagen finns dock inga särskilda straffnormer som tar sikte på de offentliga tjänstemännen. Särskilda regler finns om disciplinansvar. Att tjänstemannens handlande prövats i straffrättslig ordning av åklagare och domstol utgör ej hinder mot att ålägga disciplinstraff för samma handling, vilket hänger samman med att domstol ej kan döma till avsättning, suspension e. d. Disciplinstraffen är i Danmark varning eller tillrättavisning, böter högst en halv månadslön, förflyttning, degradering och avsked. Utförliga regler finns om förfarandet idisciplinärenden med bestämmelser om förhör, rätt till biträde, rätt att höra vittne etc. För polismän utses förhörsledare i disciplinärende av rikspolischefen. I vissa fall skall vederbörande tjänstemans fackliga organisation ges tillfälle till överläggning i saken. Beslut om disciplinstraff fattas i allmänhet av vederbörande myndighet. Beträffande polismän gäller att för mindre allvarliga förseelser, där varning, tillrättavisning eller böter högst 25 kr kan komma i fråga som påföljd, fattas beslutet av polismästaren i distriktet. Om påföljden kan bli avsked beslutar justitieministern ochi övriga fall rikspolischefen. [ Danmark inrättades den 1 oktober 1973 lokala polisnämnder, vilka påminner om de svenska polisstyrelserna. Nämnden — en för varje polisdistrikt — består av polismästaren i distriktet, två representanter för polispersonalen i distriktet, borgmästarna i de kommuner distriktet omfattar samt minst tre andra kommunalt valda medlemmar. De kommu- nala medlemmarna, bland vilka borgmästaren ingår, har alltså majoritet i nämnden och utser nämndens ordförande. Nämnden har till uppgift att verka för goda kontakter mellan polis och allmänhet, den har ett visst inflytande på polisens verksamhet i allmänhet, den skall verka för att medborgarna i distriktet erhåller upplysningar om polisens verksamhet samt skall handlägga ärenden om klagomål mot polisen. För sistnämnda uppgift kan nämnden utse ett utskott, vari ingår nämndens ordförande, två av de kommunala medlemmarna, polismästaren och en personalrepre— sentant. Polisnämnden, eller dess utskott, skall handha kontrollen över de utredningar i ärenden om klagomål mot polisen som inte innebär utredning av ett straffbart förfarande. Nämndens kompetens omfattar
”klagesager” men inte "straffesager". ”Klagesager” innefattar dels på- ståenden om tjänstefel (tjenstlig forseelse) från polismannens sida, dels mera allmänna klagomål mot en polismans uppträdande. Nämnden kan endast besluta om på vilket sätt utredningen skall göras och om den verkställda utredningen är tillfyllest. Om en polisman däremot anmäls för ett förfarande som kan innebära att han gjort sig skyldig till en straffbar gärning (”straffesag”) skall anmälan inte behandlas av nämnden, utan utredningen sker då enligt de allmänna reglerna om utredning av brott.
Bestämmelserna om nämndens behandling av ”klagesager” innebär följande. Klagomål mot polisen kan inges direkt till nämnden eller till polismästaren som översänder dem till nämnden. Nämnden kan också i vissa fall på eget initiativ bestämma att visst handlande av polisen skall undersökas. Nämnden kan avvisa klagomål när de är uppenbart grund- - lösa, när de angår en obetydlig sak och när de inges mer än sex månader efter det att den händelse som har gett anledning till klagomål ägde rum. Beslutar nämnden att inleda undersökning kan den bestämma att under- sökningen skall ske vid domstol eller göras av åklagare. — Om undersök- ningen görs av åklagare hålls förhören av honom själv eller av särskilt utsedda polismän. Undersökningen avslutas med att åklagaren till nämn- den insänder en redogörelse för undersökningen med en genomgång och värdering av vad som har framkommit. När nämnden har fått åklagarens undersökning beslutar den om undersökningen är tillräcklig eller om komplettering skall ske. Anses utredningen vara tillräcklig översänds den till polismästaren för beslut av denne eller av rikspolischefen om disciplinstraff. Beslutet om disciplinstraff skall föregås av ett disciplin- förhör. — Om nämnden beslutar att klagomålen skall undersökas vid domstol håller denna förhör med den klagande, den anmälde polisman— nen, vittnen och sakkunniga. Vid domstolsförhören är åklagare närvaran- de om han inte har bemyndigat en polismästare eller en av polismästaren utsedd polisman att närvara istället. Det får därvid inte vara polismästare eller polisman från det distrikt den anmälde polismannen tillhör. Under- sökningen avslutas sedan enligt ovan med en redogörelse från åklagaren till nämnden. — I praktiken tillgår det dock ofta så att polismästaren samtidigt som han översänder anmälan till nämnden begär skriftlig förklaring från berörda polismän. Dessa förklaringar överlämnas sedan till nämnden som beslutar om det är erforderligt med ytterligare utredning och om den i så fall skall ske under åklagares ledning eller vid domstol. 1 Köpenhamn hade nämnden under det första året 90 ärenden och i alla utom ett ansåg nämnden att utredningen i form av skriftliga berättelser var tillräcklig.
Om anmälan mot polismannen innebär påstående om brott (”straffe- sager”) görs utredningen enligt de allmänna reglerna för utredning av brott. Detta innebär i princip att utredningen leds av polisen till dess det finns grund för att ”rejse sigtelse” mot polismannen för brott (ungefär- ligen motsvarande vår bestämmelse om skäligen misstänkt för brott), då åklagare övertar ledningen av utredningen och fattar beslut i åtalsfrågan. Enligt de allmänna reglerna är det polisen som beslutar om det finns grund för att ”rejse sigtelse” eller om ärendet skall avskrivas, men när det
gäller brott av polismän i tjänsten skall enligt särskilda anvisningar detta beslut fattas av åklagare. Förhören under utredningen hålls av personali samma distrikt eller av personal från annat distrikt och i vissa fall av rikspolisens reseavdelning.
Bland bestämmelserna för lokalnämndens behandling av ”klagesager” finns regler om att nämndens befattning med ärendet skall upphöra om det under utredningen visar sig att polismannen kan ”sigtes” för ”straffe- sag”, alltså om polismannen är skäligen misstänkt för brott. Utredningen fortsätter då enligt de vanliga reglerna om utredning av brott. Vidare kan polisman som är misstänkt för brott begära att nämndens befattning med ärendet skall upphöra och att utredningen i stället skall ske enligt de allmänna reglerna för utredning av brott. När utredningen i dessa fall övergår från en utredning i nämndens regi till en vanlig utredning av brott skall ärendet återgå till nämnden om åklagare beslutar att ej väcka åtal.
Svårigheterna att på grundval av uppgifterna i anmälan avgöra om det är en ”straffesag” eller ”klagesag” torde i praktiken leda till att en stor del av anmälningarna mot polisen utreds i nämndens regi till dess det finns grund för att ”rejse sigtelse” om brott eller tills polismannen begär att utredningen skall ske som ”straffesag”.
. ':' ,",' || |. , ' aj,-1 |lr||'|#r|*l_|il|"1"| .,.|j"".' "'"' ' '
få I| .. || .. | .,. , | ” ..|.,.|.'|"i',.. ."'",',,*,a'-' —'l' 3.11 . . (jul.—FT -|"' .1 . . | ,i . ...|||| .. T.J.-'|. ,...... | ,-.. ' || . .dfh' , .|rj, fl.'1":-'=1J"/I_' - . .a?" .-5' "”"|.'|-|'."l-_' .' .. ' -.l" "j,'1.'..Tj Viihårpå'wmmu '—,'.'j"'-""j"""'y" tiil-"Nil W.:'|m||||| . ".-|.s|. || ”wei " . | " " '| _ ,'|||, .' | ., nu.. |-| '|. 'j'il'F ,'fj' 'li' itil—' n HF?” l'j'i'ijj 1 ' lj'l
.—' "ira'j' Xi'an; |'.|' %%” run.... "j,.l-"hjk'l'ucj .i='|.. |.*.l||| nu. WT?-."' |.—.'"|| Jkllå'å l'u'1.l
i'lljja' |_.._..- .ur'tnu. ,,. ,|,|j,,|,;l|||.|., a:... ||... ...... .. _
wall”-||, "| lawn—...i ..::,i'... .H.; |. ”lim.. ...,. ||,r'l.||. ..|-
' F—Wlii'l-I'l-l'j'MlE |','||-. ..'Äli'i' ' ""ilåa, '|.". . .'21'F1"'.'..|||.: |'. .'.-fr.? | * lå"? "" "HU! ",'j'.f'|'|" "iliwi'm "| ". ".'." tillagt. m...-||
|| gj||||||..|||| |. | | " "få?! ”193111! J'W'L'ny-i' ','fäf'l. .b” "H '» iw":
& lur-WA. "F..'."|| |,||||||||||&1|'.'|| ._|.||. . ' ;:us'...
WEW," &#'(. ldejr'j'l' [lift—fi.! "I- )|'u |” .'.,
”4.53;er ,.',.'..w|_!|'_|.|'.". ||.l.l1
O'"? ' , 'i'-" 'J'.".. '.' "'|.'"""'|||-zj.|.4 .'l'.|| .Gl. M'I'V'
. _; .. %# "hilary” ”111 *? tl...'|'_.||. '
'..a
ilj-::, . ',. ..
.'|'."
"..'""' in,. L”"'. %" _, ” .,. '|'-l: ..,.” .',"|.'|".|.,.. , :.: I.,-"IH aut-Taj” 'uå'v'" ,""'|'11|'
m',-|:'Il'||'|1||1 |""|L |:,I|- '..|".
gj... "'|.
" ".'å"'"""" ""."""'"" W,. ' F.,. ,|-... '."'L. .-.- |||.". _ .., "" '.'l'.'"'"" | || .
c ,' |."' || , || |, "'|..'." _. .. "I""
. ..,,.|'|,,| .. '|.. _ . ,.'-'
.""'."_..'i'..|1|__ """""".""'" |l "..'." i'll-i - , ..,, ."'-'"; ."'-,_'.-, '.",j rå,".."jll " .',' :-"1 '| '|' ?|. ut' A ",,E_ T". 17" ."Il. ".
'|' ||- . ',., '_',tj r|lF | |
_'| '."'fäj "'".u "'i'-="-
-.'".',', ""'""lå '.' ., ,'
*ku'ly, än. '|.'"':E"' ff.-.."!" math; ,- '.' |, ”3115”, '.' "|. "4'"'- .""""-r-"" "dill.,
"""."L' ' "* :,W' -'.|.||
7. Överväganden och förslag
7.1. Allmänt om behovet av åtgärder
Som har framgått av den tidigare redogörelsen (se avsnitt 5) skiftar rutinerna avsevärt i olika delar av landet. Ett av skälen härtill synes vara att man har vidtagit olika åtgärder för att minska anledningarna till kritik om bristande objektivitet grundad på att polisen själv kan utreda och besluta om hur en anmälan mot polisman för brott i tjänsten skall handläggas.
De åtgärder som har vidtagits i form av utfärdande av tjänsteföreskrif— ter, avsedda att komplettera reglerna i rättegångsbalken och statstjänste- mannalagen, kännetecknas dels av att man har sökt flytta utredningarna från det lokala planet till länsplanet, dels av att man i större utsträckning än gällande regler nödvändiggör har överlämnat ledningen av utredningar- na till åklagare.
Således har man i flera län föreskrivit att länspolischefen skall besluta om hur en anmälan skall handläggas och att han skall, i den mån ledningen av utredningen inte överlämnas till åklagare, vara den som leder utredningen. Vidare har man överlåtit åt personal på länspolischefens expedition att hålla förhören i stället för personal i distrikten. Har det inte varit möjligt att anlita personal från länspolischefens expedition har förhören efter länspolischefens bestämmande i stället hållits av personal från annat distrikt än det den anmälde polismannen tillhör. ] Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt använder man personal som i övrigt inte deltar i det dagliga polisarbetet och som i huvudsak endast sysslar med utredningar i dessa ärenden.
Den andra typen av åtgärder, som har vidtagits på flera håll, är att man i stor utsträckning har överlämnat ledningen av utredningen till åklagare. Nuvarande regler om förundersökning medger att åklagare inträder som undersökningsledare först vid skälig misstanke. Emellertid kan enligt 23 kap 3 5 första stycket sista punkten rättegångsbalken åklagare överta ledningen tidigare ”när det finnes påkallat av särskilda skäl”. Det kan i detta sammanhang erinras om att JO (1968 s. 173) som sin mening har uttalat att det i överensstämmelse med detta stadgande i rättegångsbalken bör ankomma på åklagare och inte på polis att avgöra huruvida en anmälan om misshandel begången av polisman skall föranleda förunder- sökning eller ej.
På många håll har man därför den ordningen att alla anmälningar mot polisman om allmänt brott omgående överlämnas till åklagare för beslut i frågan om förundersökning skall inledas. Inleds förundersökning leder åklagaren denna och blir den som kommer att fatta ett ev. beslut om att lägga ned utredningen. [ vissa län har man gått ännu längre så att inte bara anmälningar mot polisman för allmänt brott utan även sådana, där annat än disciplinstraff ej kan komma i fråga och där förundersökning ej behöver ske överlämnas till åklagare; i några län med den begränsningen att interna disciplinförseelser ej överlämnas till åklagare. Det blir då även för dessa disciplinärenden så att utredningen görs i form av en av åklagare ledd undersökning. Slutligen har man på ett par platser den ordningen att utredningen görs under ledning av polisen och att den färdiga utred- ningen — även om skälig misstanke om brott ej föreligger och även om annat än disciplinstraff ej kan tänkas * överlämnas till åklagare för bedömning. Om denne ej beslutar om åtal återgår ärendet till polischefen för beslut.
Emellertid förekommer det fortfarande på en del håll att utredningar— na, även förundersökningar, sker under ledning av polisen och att förhören hålls av personal i samma distrikt som det den anmälde polismannen tillhör samt att åklagare först vid skälig misstanke om brott som ej kan bestraffas disciplinärt inträder som undersökningsledare.
Det är särskilt den sist beskrivna ordningen som är otillfredsställande dels därigenom att polisen i egenskap av undersökningsledare kan lägga ned utredningen och dels därigenom att förhören hålls av polismän som tjänstgör i samma distrikt som den anmälde polismannen. Det kan därför enligt utredningens mening vara förklarligt att en sådan ordning kan ge upphov till kritik och till att man ifrågasätter utredningarnas objektivitet, men även de tidigare beskrivna förfarandena kan, oaktat de objektivitets- befrämjande åtgärder som har vidtagits, vara ägnade att ge upphov till påståenden om att utredningarna inte görs fullt objektivt.
Att nuvarande ordning i vissa fall får anses vara otillfredsställande och kan ge upphov till kritik innebär inte — så långt utredningen har kunnat finna — att det finns skäl att påstå att utredningarna f. n. inte görs på ett fullt objektivt sätt. Det förhåller sig många gånger i stället så att polisen lägger ner mer arbete och energi på dessa utredningar än på andra utredningar. De i avsnitt 5.2 redovisade talen för antalet avskrivna ärenden är visserligen i och för sig förhållandevis höga, men utgör enligt utredningens mening ingen grund för att anta att antalet avskrivna ärenden skulle ha varit mindre om annan än polisen gjort utredningarna eller om polisen ej haft rätt att besluta om avskrivning. — Det totala antalet anmälningar mot polisman för brott eller förseelse i tjänsten måste, i relation till antalet IM, anses lågt särskilt om man beaktar att varje ingripande kan utgöra en källa till konflikt mellan polismannen och den som blir utsatt för ingripandet. Oaktat vad som nu har sagts bör man, så länge rådande ordning kan tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet, försöka att finna en ordning för handläggning av anmälningar mot polismän för brott i tjänsten som är ägnad att så långt detär möjligt undanröja varje tvivel om
utredningarnas objektivitet, särskilt som en misstro mot polisen i detta hänseende kan ha en negativ inverkan på förtroendet för polisen i allmänhet.
En ändring av rådande ordning är alltså av intresse både från allmän- hetens och polisens synpunkt. Vidare måste det för polismännen, särskilt i de mindre distrikten, vara värdefullt om utredningsarbetet inte utförs av personal i det egna distriktet, något som kan orsaka irritation och vara till men för det dagliga samarbetet. Härtill kommer att redan de stora skillnaderna i rutinerna i landet i sig utgör ett skäl för ändring för att tillgodose kravet på likformighet.
Behovet av att från objektivitetssynpunkt vidta ändringar i rådande ordning gör sig emellertid gällande med olika styrka beroende på typen av brott, Det finns därför anledning att skilja mellan å ena sidan de brott, i huvudsak tjänstefel, som kan beivras i disciplinär ordning utan att förundersökning enligt rättegångsbalken sker, och, å andra sidan, de brott, främst allmänna brott, där förundersökning skall ske. Bland brotten som kan bestraffas disciplinärt — disciplinärendena — bör man vidare skilja mellan de som endast berör polisen internt och de som berör allmänheten ividsträckt mening.
Med brott som endast berör polisen internt avses fel och försummelser i tjänsten som endast rör polismannens förhållande till den egna myndig- heten (interna tjänstefel). Det är alltså fråga om åsidosättande av interna föreskrifter och tjänstefelet kan t. ex. utgöras av förfallolös utevaro från tjänstgöring. Disciplinära förseelser av denna typ förekommer bland alla tjänstemän och den utredning, disciplinutredning, som föregår en discipli- när bestraffning sker naturligen av den myndighet som tjänstemannen lyder under. När det gäller dessa interna fel är det således inget för polisen speciellt att utredningen görs inom den egna myndigheten.
Den andra typen av disciplinärenden gäller fall där tjänstefelet visser- ligen kan beivras disciplinärt men där felet rör förhållandet till allmän- heten (externa tjänstefel). Det kan här t. ex. vara fråga om ett fall av olämpligt uppträdande gentemot allmänheten. En anmälan härom be- höver inte föranleda förundersökning, utan den disciplinära bestraff- ningen kan även här föregås av en utredning av den egna myndigheten och så skeri många fall även för polisens del. I fråga om andra tjänstemän än polismän kan dock ett tjänstefel av denna typ efter anmälan till åklagare eller polis komma att utredas av annan än den egna myndig- heten. Genomförs förslaget att avkriminalisera vanligt tjänstefel bortfaller dock denna skillnad och utredningen av ett tjänstefel av denna typ kommer — i den mån förfarandet inte utgör vårdslöshet i myndighetsut- övning — för alla tjänstemän med disciplinärt ansvar att ske i form av en disciplinutredning av den egna myndigheten.
Det är alltså beträffande de brott som ej kan bestraffas disciplinärt och för vilka förundersökning skall ske som förhållandena är väsentligt annorlunda för polismän än för andra tjänstemän. Det är här fråga om allmänna brott, brott mot 20 kap 1—3 åå BrB samt tjänstefel som är så allvarliga att disciplinär bestraffning inte är tillräcklig. Av störst intresse är givetvis de allmänna brotten. Polisens särställning när det gäller
utredning av ett allmänt brott beror givetvis i första hand på att en av polisens huvuduppgifter är att utföra och leda förundersökningar.
Sammanfattningsvis bör man alltså när det gäller ordningen för utredning av brott i tjänsten av polisman skilja dels mellan disciplinären- den och övriga ärenden, dels mellan ärenden som endast berör polisen internt och ärenden som berör allmänheten.
Behovet av att tillskapa en ordning som så långt möjligt undanröjer misstankar om bristande objektivitet är inte detsamma för alla typer av brott i tjänsten. För de rent interna förseelserna, alltså de där förseelsen endast rör förhållandet mellan polismannen och den egna myndigheten, finns det enligt utredningens mening inte alls något behov att ha en särskild ordning för polisen. Eventuella problem med dessa utredningar är i huvudsak desamma inom andra myndigheter med disciplinär bestraff- ningsrätt och några skäl som från objektivitetssynpunkt skulle kunna motivera en särskild ordning för polisen finns inte. En särreglering för polisens del bör alltså — oavsett i vilken form den sker — inte avse dessa interna förseelser.
Behovet av att från objektivitetssynpunkt ha en särskild ordning för polisens del gäller alltså övriga brott, dvs. brott — eller, efter avkriminali- seringen, brott och förseelser — som rör polisens förhållande till allmän- heten. Behovet gör sig tydligast gällande vid brott där förundersökning skall ske, men en särreglering framstår som motiverad även för de externa tjänstefelen med hänsyn till polisverksamhetens art och till polisens befogenheter att — även med våld — ingripa i enskilda människors liv. Att det vid utformningen av de särskilda reglerna kan bli nödvändigt med olika regler för förundersökningsfall och för disciplinärenden är en fråga, som utredningen återkommer till senare.
En ändring av förfarandet vid dessa utredningar torde kunna ske från någon av följande utgångspunkter.
1. Varken åklagare eller polis skall ha någon befattning med utredningar- na, utan dessa skall både ledas och utföras av annat # befintligt eller nyskapat — organ.
2. Nuvarande regler om att polis och åklagare verkställer förundersök- ningar och att disciplinutredningar i fråga om polisman görs inom den egna myndigheten ändras i princip inte. Inom den ramen vidtas i stället olika objektivitetsbefrämjande åtgärder.
3. Polisen skall inte ta någon befattning med utredningarna. Dessa skall ledas av åklagare och förhören skall hållas av åklagare eller av särskild personal underställd åklagaren.
Enligt utredningens mening finns det inte något existerande organ vid sidan av åklagare och polis som lämpligen skulle kunna överta utred- ningarna. En ordning enligt alternativ 1. skulle alltså göra det nödvändigt att tillskapa ett nytt organ för dessa utredningar. Man skulle t. ex. kunna tänka sig att en från polisen fristående utredningsnämnd under ledning av en domstolsjurist och med en stab av medarbetare får till enda uppgift att svara för utredningar i dessa ärenden. För att motivera så betydande åtgärder måste det krävas att den nuvarande ordningen är behäftad med
betydande brister och inger allvarliga betänkligheter. Så är emellertid enligt vad utredningen har kunnat finna inte förhållandet. Även om det skulle anses motiverat att inrätta en eller flera särskilda utredningsnämn- der vid sidan av de myndigheter som nu har att verkställa förundersök- ningar, skulle en sådan ordning leda till många praktiska problem. Det skulle således med hänsyn till antalet och arten av ärenden innebära stora problem att anpassa antalet anställda vid en sådan nämnd så att man samtidigt som man tillgodoser kravet på en önskvärd skyndsam handlägg- ning av utredningarna undviker att personalen, som inte skulle ha andra arbetsuppgifter, blir så stor att man tidvis får en betydande ”tomgång". Vidare skulle tjänster som utredningsmän vid en sådan nämnd sannolikt locka polismän som sökande. Om man inte diskvalificerar dem som sökande skulle man förmodligen få tjänsterna besatta med f. d. polismän och då kan man ifrågasätta om man uppnår det önskade syftet med en fristående organisation. Skulle å andra sidan polismän inte kunna erhålla tjänst som utredare vid sådan nämnd skulle man, i vart fall under en inte obetydlig övergångstid, få betydande svårigheter med personal utan praktisk erfarenhet av brottsutredande arbete. En särskild nämnd skulle också medföra problem för det inte ovanliga fallet att en person anmäler en polisman för övervåld samtidigt som polismannen anmäler den personen för våld mot tjänsteman. Dessa anmälningar skulle då inte blott utredas av olika myndigheter utan även övervägandena om utredningen är tillräcklig skulle göras av olika myndigheter, något som skulle vara uppenbart olämpligt. Därtill kommer problemen vid beslutsfattandet efter en av en särskild nämnd verkställd utredning. Vid förundersökning ankommer det på åklagare att efter verkställd utredning besluta i åtalsfrågan. Det skulle vara principiellt felaktigt och skulle kunna leda till åtskilliga praktiska problem om den som har att besluta i åtalsfrågan inte har någon beslutanderätt över utredningens bedrivande. Tillskapandet av en särskild nämnd för dessa utredningar skulle därför för att kunna fungera nödvändiggöra en ändring av reglerna om vem som skall fatta beslut i åtalsfrågan och en sådan ändring bör i vart fall inte i detta sammanhang komma i fråga. Då åklagaren alltså skall besluta i åtalsfrågan bör det även ankomma på honom att besluta om hur förundersökningen skall bedrivas. — För disciplinutredningarnas del skulle det vara enklare att låta en särskild nämnd eller liknande ta över även beslutsfattandet efter verkställd utredning, men att inrätta ett särskilt organ enbart för disciplinärendena och inte för förundersökningsärendena, som avser de allvarligare fallen, kan inte vara rimligt. Av nu redovisade skäl bör en total nyordning enligt alternativ 1. inte komma i fråga.
De åtgärder som utredningen har tänkt sig skulle kunna vidtas inom ramen för gällande regler är följande. Ledningen av utredningarna, i vart fall av förundersökningarna, skall inte i något skede ankomma på polismyndighet utan på åklagare så att man så långt möjligt undviker att polismyndighet i egenskap av undersökningsledare kan besluta att ej inleda eller att lägga ned en utredning. Utredningsarbetet skall även i fortsättningen göras av polismän, som dock står vid sidan av polisarbetet i distrikten. Alternativ 3 skiljer sig från det nu skisserade alternativ 2 i
huvudsak endast genom att ej heller utredningsarbetet skulle utföras av polismän. Inte minst av praktiska och organisatoriska skäl är en ordning enligt alternativ 2. att föredra och om förhören hålls under åklagarens ledning av särskilda polismän samt om — som utredningen återkommer till senare — därjämte allmänheten tillförsäkras insyn i utredningarna bör det inte möta några hinder att förhörsledarna är polismän. Dessutom bör man inte bortse från värdet av att som förhörsledare ha personer med praktisk erfarenhet såväl av brottsutredande arbete som av polistjänstens särskilda förhållanden.
Vid övervägandet av dessa och andra tänkbara former för ändringar av gällande ordning anser utredningen att det borde vara möjligt att sörja för att utredningarnas objektivitet inte med fog skall kunna sättas i fråga om man inom ramen för gällande regler vidtar åtgärder av den art som ovan i korthet har redovisats.
Utredningen har alltså stannat för att föreslå åtgärder inom ramen för gällande regler. För förfarandet vid förundersökning finns, som har framgått ovan, detaljerade bestämmelser om vem som skall leda utred- ningen, om vem som skall biträda undersökningsledaren med att hälla förhör, om förhörsvittne etc. De olika åtgärderna kan därför vidtas genom ändringar i och kompletteringar till dessa bestämmelser. När det däremot gäller förfarandet vid disciplinutredning så är detta i huvudsak oreglerat. För polisens del har utbildats den ordningen att man vid disciplinutredning som berör allmänheten gör utredningen i huvudsak på samma sätt som en förundersökning, dvs. man håller förhör med alla som kan tänkas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen (jfr 23z6 RB). Denna utredning bör ses som en inledning till det disciplinära förfarande som är reglerat i 24 & Sth. Ger denna inledande utredning vid handen att disciplinär bestraffning kan komma i fråga bereder man polismannen tillfälle att vid muntligt förhör inför länsstyrelsens styrelse (polismästaren i storstäderna) uttala sig i saken. De regler om förfarandet i disciplinärenden som föreslagits av ÄK innebär bl. a. att tjänstemannen, innan fråga om disciplinpåföljd avgörs, genom skriftlig anmaning skall beredas tillfälle att uttala sig om vad som åberopas emot honom, att tjänstemannen kan begära att även annan skall höras samt att ivissa fall vittnesförhör inför domstol kan hållas. Dessa regler synes vara avsedda att tillämpas när förfarandet i disciplinärendet har framskridit så långt att man finner att det finns anledning att pröva frågan om utdömande av disciplinpåföljd och bestämmelsen om skriftlig anmaning synes vara att i någon mån jämställa med utfärdande av stämning i brottmål. I ÄKzs betänkande *har däremot inte behandlats hur man skall förfara vid den undersökning eller utredning som i många fall torde bli nödvändig innan den skriftliga anmaningen kan utfärdas. Emellertid torde det ligga i sakens natur att den som handhar utredningen i disciplinärendet har att — innan sådan anmaning utfärdas _ på olika sätt skaffa sig upplysningari saken och att därvid olika personer kan höras. Oaktat detta kan det. ifrågasättas om inte allmänna bestämmelser för detta förfarande bör utfärdas. Utredningen anser emellertid att behovet och utformningen av sådana bestämmelser bör övervägas i ett sammanhang för disciplinutred-
ningar i allmänhet och inte enbart för disciplinutredningar som avser polismän. Utredningen anser i stället att förfarandet vid disciplinutred- ning nu endast bör regleras så långt det är nödvändigt med hänsyn till de åtgärder som föreslås för att sörja för utredningens objektivitet, alltså regler om vem som skall leda disciplinutredningen, om vem som skall ”göra utredningen” och om hur insynen i utredningarna från utomståen- de skall anordnas. '
De fortsatta övervägandena och förslagen kommer alltså att ske mot bakgrund av utredningens nu redovisade allmänna inställning. Det bör också här understrykas att de fortsatta övervägandena inte gäller de interna förseelserna i tjänsten, vilka bör lämnas utanför en nyordning.
7.2. Undersökningsledare och förhörsledare
När det gäller att ta ställning till vem som skall ”göra utredningarna” är det nödvändigt att skilja mellan förundersökning och disciplinutredning samt mellan vem som skall leda resp. utredning och vem som skall göra utredningen i betydelsen hålla förhör och vidta övriga till utredningen hörande åtgärder. F.n. kan förundersökning ledas av polismyndighet eller åklagare medan disciplinutredning leds av polismyndigheten. ! den mån polismyndigheten leder förundersökningar utövas ledningen, som har framgått av redogörelsen ovan, av länspolischef eller av polischefi distriktet. Samma sak gäller beträffande ledningen av disciplinutred- ningarna. I länen hålls förhör vid båda typerna av utredningar av personal vid länspolischefens expedition, av personal från den stödjande verksam- heten, av personal från annat distrikt än det den anmälde polismannen tillhör eller ibland av personal i samma distrikt eller någon gång av personal från rikskriminalen. Som regel är det personal i lägst kommis- saries grad som håller förhören, i vart fall förhör med den anmälde polismannen. Allmänt kan beträffande valet av förhörsledare sägas att man vid förundersökningar i flertalet fall har förhörspersonal som ej tillhör samma distrikt som den anmälde polismannen.
Av skäl som ovan har redovisats bör ändringar ske i nuvarande rutiner för handläggning av dessa ärenden och ändringarna bör ske inom ramen för gällande regler om att det ankommer på åklagare och polismyndighet att verkställa förundersökningar och på polisen att verkställa disciplin- utredningar. I det följande skall först behandlas ledningen av de. olika slagen av utredning och därefter frågan om vem som skall göra utred- ningarna, dvs. vem som skall hålla förhören.
7.2.1. Ledning av utredningarna
När det först gäller förundersökningar kan enligt gällande regler polisen i det distrikt polismannen tillhör självständigt besluta om en anmälan mot en polisman skall föranleda att en förundersökning inleds och vidare självständigt leda denna samt också, om den verkställda utredningen ej
visar att brott föreligger, besluta att lägga ned förundersökningen. Dessa förhållanden har — som framhållits i direktiven — gett anledning till misstro mot polisen och en ändring av gällande regler på denna punkt är därför påkallad. Detta gäller även om hänsyn tas till bestämmelsen i RPS:s och RÅ:s anvisningar att ett beslut av polismyndighet att ej inleda eller att lägga ned förundersökning vid begäran av anmälaren eller annan skall omprövas av åklagare. En ändring bör ske så att besluten om att inleda och lägga ned förundersökning inte skall kunna fattas av polismyndighet. Detta kan åstadkommas genom att ledningen av förundersökningarna i dessa ären- den alltid utövas av annan än polismyndigheten. I enlighet med utred- ningens grundsyn att ändringar skall ske inom ramen för gällande regler bör ledningen och därmed rätten att fatta besluten i dessa frågor ankomma på åklagare såsom redan sker på flera håll med stöd av bestämmelsen i 23 kap 3 & första stycket sista punkten RB.
Utredningen föreslår därför ett obligatoriskt omedelbart åklagar- inträde. Så snart polisman anmäls för brott som hör under allmänt åtal eller fråga eljest uppkommer om att polisman gjort sig skyldig till sådant brott skall ärendet överlämnas till åklagare. Det skall ankomma på denne att besluta om förundersökning skall inledas eller ej och att, om förundersökning inleds, leda denna samt att fatta ev. beslut att lägga ned undersökningen. Åklagarinträde skall alltså ske redan från början även om misstanke mot bestämd polisman inte föreligger. Åklagarinträdet skall tillämpas även vid de allmänna brott — i huvudsak bötesbrott — där det i och för sig inte är nödvändigt att göra åtalsanmälan. Det bör alltså inte vara så att polismyndigheten när den mottar och handlägger en anmälan agerar som disciplinmyndighet och först efter en egen disciplin- utredning tar ställning till om ärendet enligt reglerna för åtalsanmälan skall överlämnas till åklagare. Naturligtvis skall ärendet registreras som vanligt i distriktet och ansvarigt befäl där skall kunna föranstalta om nödvändiga förstahandsåtgärder, t. ex. om läkarundersökning av anmälare vid påstående om misshandel från polismans sida.
Huruvida åklagarinträdet skall ske genom länsåklagare eller lokal åklagare (i storstäderna överåklagare/chefsåklagare) bör överlämnas ät riksåklagaren att förordna om. Utredningen vill emellertid , ienlighet med sin allmänna målsättning att flytta handläggningen av anmälningarna från det lokala planet — förorda att det omedelbara åklagarinträdet som regel sker av länsåklagare och i storstäderna av överåklagare eller chefsåklagare.
[ detta sammanhang bör beträffande handläggningen vid åklagarmyn- digheterna särskilt i de större distrikten följande påpekas. Anmälningar mot polisman för misshandel sker inte så sällan i form av en ”motanmä- lan” av någon som redan är föremål för utredning under ledning av åklagare angående t. ex. våld mot tjänsteman. Det förefaller utredningen naturligt att de båda förundersökningarna sker under ledning av samme åklagare och inte som har förekommit under ledning av olika åklagare.
När det sedan gäller disciplinutredningar sker dessa som sagts under ledning av den myndighet tjänstemannen lyder under. För de disciplin-
utredningar som avser interna tjänsteförseelser skall inga särskilda regler gälla för polismän.
Beträffande övriga disciplinutredningar, alltså de där tjänsteförseelserna berör allmänheten, har utredningen övervägt att ledningen även av dessa utredningar skall ankomma på åklagare och inte på den egna myndig- heten. Utredningen anser emellertid inte att det finns tillräckliga skäl för att enbart för polismän införa en ordning som innebär att icke (straff- rättsligt) straffbara förseelser i tjänsten skall utredas på det sätt som sker beträffande brott som hör under allmänt åtal och därigenom på sätt och vis kriminalisera förseelser i tjänsten begångna av polismän och inte av andra tjänstemän med disciplinansvar. Ledningen av dessa disciplinutred- ningar bör därför även i fortsättningen ankomma på den myndighet polis- mannen lyder under. Detta ställningstagande skall ses mot bakgrund av dels att det här är fråga om tämligen bagatellartade fel och försummelser, dels de övriga åtgärder i objektivitetsbefrämjande syfte (särskild utred- ningspersonal och insyn från allmänheten) som utredningen har funnit motiverade även när det gäller disciplinutredningarna. För att undvika den misstro som måhända ändå kan finnas bör ledningen av disciplinut- redningarna inte utövas av polischef eller annan personal på det lokala planet utan av länspolischef utom i de tre storstäderna där ledningen bör utövas av polischefen.
Emellertid kommer det vid vissa anmälningar att vara svårt att redan på grundval av uppgifterna i anmälan avgöra om det anmälda förfarandet utgör ett brott som hör under allmänt åtal och därmed skall överlämnas till åklagare för ev. beslut om inledande av förundersökning eller om det utgör förseelse som kan beivras disciplinärt. Om inte annat be- stämdes skulle det ankomma på polismyndigheten att när polisman anmäls ta ställning i denna fråga ev. efter en av polisen gjord utredning. Det bör emellertid enligt utredningens mening inte ankomma på polisen (= den egna myndigheten) att ta ställning till frågan om ett för- farande frän polismannens sida innebär brott eller förseelse. Görs beträf- fande annan tjänsteman anmälan till polis eller åklagare om felaktigt handlande i tjänsten blir prövningen av om handlandet utgör brott eller förseelse gjord av annan än tjänstemannens egen myndighet. Samma bör förhållandet vara när det gäller polismän. Utredningen föreslår därför att alla ärenden angående brott eller förseelse i tjänsten av polisman omedel- bart skall överlämnas till åklagare. Det skall sedan ankomma på denne att i första hand på grundval av uppgifter i anmälan ta ställning till om polismannens förfarande kan utgöra brott som hör under allmänt åtal, tjänsteförseelse eller varken det ena eller det andra. Anser åklagaren på grund av uppgifterna i anmälan att det är tveksamt om förfarandet faller under allmänt åtal bör alltså förundersökning inledas för att bringa klarhet i denna fråga. Finner åklagaren efter sådan utredning eller redan på grund av uppgifterna i anmälan att det är helt klart att förfarandet ej utgör brott men att det däremot kan falla under disciplinär straffbestäm- melse skall anmälan överlämnas för utredning och handläggning i discipli- när ordning. Finner åklagaren efter utredning eller omedelbart att varken brott eller förseelse föreligger bör det ankomma på honom att avskriva
ärendet. En sådan ordning innebär att alla ärenden angående brott eller förseelse i tjänsten av polisman som berör allmänheten kommer att bedömas av annan än polisen.
7.2.2. F örhörsledare
Förhören skall alltså även fortsättningsvis hallas av polismän. Vid valet av förhörspersonal bör man sträva efter att utnyttja polismän som är på största möjliga ”tjänstemässiga avstånd” från den anmälde polisman- nen och som inte deltar i det dagliga polisarbetet i distriktet.
Redan nu har man på flera håll vidtagit åtgärder som syftar till att få större ”tjänstemässigt avstånd” mellan förhörsledare och den anmälde polismannen. I de tre storstäderna hålls förhören av särskild personal som i huvudsak inte sysslar med annat än utredningar i sådana ärenden och med vilka polismännen i övrigt inte har någon egentlig kontakt. I länen har man på flera håll personal från länspolischefens expedition eller personal från granndistrikt eller från länets stödjande verksamhet som förhörsledare, men det förekommer fortfarande att förhören hålls av befäl eller andra polismän i det egna distriktet.
Att förhören hålls av polismän i det egna distriktet är sannolikt en av de främsta anledningarna till att den nuvarande ordningen har utsatts för kri- tik. Enligt utredningens mening talar också betydande objektivitetsskäl för att förhören hålls av personal som står utanför det dagliga arbetet i distriktet. Även kravet på likformighet vid handläggningen av dessa ären- den talar för att förhören bör hållas av särskild polispersonal. Av värde i detta sammanhang är också att den personal som sköter förhören så långt möjligt endast sysslar med utredningar i dessa ärenden.
Man bör alltså försöka att få förhörspersonal som 1) inte tillhör den vanliga polispersonalen i distriktet, 2) inte heller i övrigt har något egent- ligt samröre med polispersonalen i distrikten och 3) så långt möjligt en- dast sysslar med sådana utredningar. Genom att anlita sådan förhörsper- sonal bör det bli mindre anledning till påståenden om obehöriga hän- synstaganden och från polismännens egen synpunkt bör det vara en fördel att bli förhörda av särskild personal i stället för av eget befäl eller av andra som de har att samarbeta med i det dagliga arbetet.
Vad som nu har sagts om angelägenheten av att ha särskild personal för utredningsarbetet gäller framför allt vid förundersökningar men även vid disciplinutredningar som berör allmänheten. Genom att låta den särskilda utredningspersonalen sköta alla utredningar skapas också en önskvärd likformighet för alla fall av anmälningar mot polismän.
Att åstadkomma en ordning med särskilda förhörsledare torde kunna ske på något av följande sätt. En möjlighet är att som nu sker i många län låta personal från länspolischefens expedition hålla förhören. En annan är att knyta särskild utredningspersonal till de åtta olika områdena enligt förslaget till regional samverkan (se avsnitt 2.1). En tredje möjlighet är att — såsom rikspolisstyrelsen har föreslagit (se direktiven) — organisera särskilda utredningsenheter, knutna till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.
Med hänsyn till att tanken på regional samverkan mellan flera län och storstadsdistrikten f. n. synes sakna aktualitet finns inte anledning att nu närmare överväga en ordning med särskild utredningspersonal knuten till vart och ett av de åtta områdena.
Valet står alltså mellan en ordning enligt rikspolisstyrelsens förslag och en ordning med särskilda utredare knutna till länspolischefens expedi- tion. Med sistnämnda ordning skulle storstäderna i huvudsak behålla den personal som nu gör utredningarna där. Vid valet mellan dessa två model- ler måste beaktas att cirka två tredjedelar av antalet anmälningar (se tabell 4 ovan) hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polis- distrikt samt AB, 0 och M län, att övriga län inte har så många utred- ningar att full sysselsättning med dessa utredningar kan beredas en mani vart och ett av länen, att man med rikspolisstyrelsens förslag får samma förhörspersonal såväl i länen som i de tre storstäderna samt att detta förslag även medför att förhörspersonalen nästan uteslutande kan ägna sig åt de ärenden varom här är fråga. Utredningen föreslår därför att särskilda utredningsenheter inrättas för alla utredningar i ärenden angåen- de brott eller förseelser i tjänsten av polismän samt att dessa enheter stationeras i Stockholm, Göteborg och Malmö och utför stödjande verksamhet i övriga landet.
Till frågan om den närmare uppbyggnaden av dessa enheter återkom- mer utredningen i avsnitt 7.2.3.
En ordning med särskilda enheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, som skall ombesörja alla förhör i dessa ärenden skulle särskilt för enheten i Stockholm medföra åtskilliga långa, tidsödande och kostnadskrävande resor. Att t. ex. låta en utredningsman resa från Stockholm till Kiruna för att hålla ett par förhör i ett tämligen bagatellartat ärende kan inte vara för- svarligt. Visserligen kan det antas att personalen vid enheten iviss mån skall kunna samordna förhören i flera ärenden och därigenom minska resandet och bättre utnyttja sin kapacitet, men en sådan samordning kan lätt leda till att utredningarna fördröjs. För att undvika att för stor del av tiden för enheten i Stockholm går åt till resor och för att inte behöva riskera att utredningarna onödigt fördröjs bör det enligt utredningens me- ning inte vara nödvändigt för undersökningsledaren att alltid anlita en- heterna. Undantagsvis bör det därför finnas möjlighet för undersöknings- ledaren att i stället för enheternas personal anlita annan personal som utredningsmän, dock inte personal från distrikten utan från länspolis- chefens expedition. Att närmare ange de fall där så skall få ske är inte erforderligt utan det torde kunna överlämnas till undersökningsledarna att avgöra. Allmänt kan dock sägas att personal från länspolischefens expedition bör kunna anlitas dels i särskilt brådskande fall där förhör eller andra åtgärder inte kan anstå, dels i bagatellartade disciplinärenden och andra ärenden där värdet från objektivitetssynpunkt av utredare från enheterna inte står i rimlig proportion till den omgång som kan vara förenad med att anlita enhetens personal.
F. n. förekommer i viss mindre utsträckning att man i stället för för- hör infordrar skriftliga berättelser från av anmälan berörda polismän. När det gäller förundersökning sker så med stöd av bestämmelsen i 8 & för-
undersökningskungörelsen där det stadgas att i stället för förhör må skriftlig berättelse infordras. I den lydelse paragrafen hade före år 1970 krävdes särskilda skäl för att i stället för förhör infordra skrift- liga berättelser. F. n. förekommer i fall där förundersökning skall äga rum rörande brott i tjänsten av polisman endast undantagsvis att skriftliga berättelser infordras i stället för att förhör hålls. Enligt utred- ningens mening bör man även i fortsättningen kunna använda sig av skriftliga berättelser, men det bör endast ske undantagsvis och först efter medgivande från åklagaren. Att det som regel hålls förhör är också av vikt för att allmänheten skall kunna få insyn i det egentliga utredningsarbetet. — Beträffande disciplinutredningar är det f. n. vanligt att förhör hålls och att utredningen i huvudsak görs på samma sätt som vid en förundersök— ning. För att uppnå objektivt tillfredsställande utredningar ide disciplin- ärenden som rör polisens förhållande till allmänheten bör man även efter det att de vanliga tjänstefelen har avkriminaliserats sträva efter att hålla för- hör i dessa ärenden. Utrymmet för skriftliga berättelser bör dock vara större i dessa fall än när det gäller förundersökningar och i många baga- tellärenden torde utredningen bli fullt tillfredsställande genom att skrift- liga berättelser infordras från berörd polisman.
7.2.3. De särskilda enheterna
Beträffande organisationen av dessa enheter innebär rikspolisstyrelsens förslag följande. Enheterna skall vara knutna till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och efter styrelsens bestämmande utföra stödjan- de verksamhet i övriga distrikt. För att tillgodose kravet på en skyndsam handläggning bör, enligt styrelsen, personalen något överdimensioneras. Ev. överkapacitet skulle kunna utnyttjas av de av myndighetsärenden hårt belastade juridiska' avdelningarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Mot bakgrund av de av styrelsen insamlade uppgif- terna om tidsåtgång för utredningar i dessa ärenden (se avsnitt 5.2) krävs det enligt tidsåtgången för år 1969 vid jämn arbetsbelastning 14 tjänster, men med hänsyn till att en viss överkapacitet har bedömts vara nödvän— dig har styrelsen beräknat behovet till 17 tjänster fördelade enligt följande.
Pd Chef, Stf chef. Utrednings—psl, pint pint bd/fbs/bs Stockholm 1 l 7 Göteborg 1 — 4 Malmö 1 — 2 Summa 3 1 13
Styrelsen föreslår att de två chefstjänsterna i Stockholm och Göteborg skall erhållas genom omplacering av befintliga tjänster medan övriga 15 tjänster föreslås nyinrättade. För expeditions- och skrivgöromål föreslås att sektionen i Stockholm tillförs två biträdestjänster och övriga sektio- ner vardera en sådan tjänst.
Utredningen delar styrelsens förslag om att enheterna organisatoriskt bör knytas till de juridiska avdelningarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Enheterna bör underställas polisstyrelserna i dessa polisdistrikt och den utredande personalen vid enheterna bör vara polismän i polismanskarriären och ej tjänstemän i byråkarriären. Utred— ningspersonalen kommer därmed att falla in under begreppet polismyn- dighet och kommer att, efter beslut av polismästaren i respektive distrikt, kunna utöva polismyndighets funktion som verkställare av förundersök— ning och att kunna fatta polismyndighets beslut i myndighetsärenden. Vidare bör personalen, såsom styrelsen har föreslagit, överdimensioneras något för att garantera skyndsam handläggning av ärendena, något som inte bara framstår som angeläget från allmän synpunkt utan även är av vikt för den polisman som har anmälts med hänsyn bl. a. till den inverkan en pågående utredning kan ha i ett tjänstetillsättningsärende med därav följande ekonomiska konsekvenser.
De särskilda enheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skall i första hand biträda undersökningsledaren vid utredningar i det egna distriktet samt som stödjande verksamhet biträda med utredningsarbetet i övriga distrikt. När det gäller att biträda i övriga distrikt bör fördelningen ske geografiskt så att enheten i Stockholm svarar för utredningar i distrikt kring och norr om Stockholm, enheten i Göteborg för utredningari västra Sverige och enheten i Malmö för utredningar i södra Sverige. Enheten i Stockholm skulle då svara för utredningar i Stockholms polisdistrikt samt i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, enheten i Göte— borg för Göteborgs polisdistrikt samt Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län och enheten i Malmö för Malmö polisdistrikt samt Kristianstads, Malmöhus, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. Med utgångspunkt från antalet ärenden för år 1973 — de interna förseelserna oräknade — skulle enheten i Stockholm handha 363 ärenden, Göteborg 127 ärenden och Malmö 93 ärenden, allt per år. Tidsåtgången för dessa ärenden, beräknad efter ett genomsnitt av 20 timmar per ärenden, blir för respektive enhet 7 260, 2 540 och 1 860 timmar motsvarande 4,5, 1,5 och 1,1 årsarbetskrafter eller totalt 7,2 årsarbetskrafter (1 årsarbetskraft = 1 600 timmar per arbetskraft och år). Denna beräkning bygger på en jämn arbetsbelastning och tar ingen hänsyn till den spilltid som blir en följd av utredningspersonalens resor till andra distrikt—. Vid beräkning av behovet av antalet tjänster bör också beaktas att enheterna — som utredningen längre fram återkommer till (se avsnitt 7.6) — föreslås biträda dels med vissa utredningar till följd av remisser från JO, dels med vissa utredningar angående brott utom tjänsten. Med beaktande härav och av att ett visst mindre antal ärenden kommer att utredas av annan personal torde det totala behovet av tjänster kunna beräknas till 13, fördelade med 8 tjänster i Stockholm, 3 i Göteborg och 2 i Malmö. Utredningen föreslår därför att vid Stockholms polisdistrikt inrättas 8 tjänster, vid Göteborgs polisdistrikt 3 tjänster och vid Malmö polisdistrikt
2 tjänster för utredning av brott och förseelser i tjänsten av polismän. Härtill kommer biträdestjänster i resp. distrikt för expeditions- och skrivgöromål i enlighet med rikspolisstyrelsens förslag.
Med det föreslagna antalet tjänster borde man kunna garantera en önskvärd skyndsam handläggning av utredningarna och ev. överkapacitet kan utnyttjas vid handläggningen av myndighetsärenden i resp. distrikt.
Slutligen vill utredningen påpeka att det inte finns något som hindrar att personalen vid en enhet tillfälligt anlitas för utredningsarbete inom annan enhets område.
Det bör ankomma på regeringen att efter förslag av rikspolisstyrelsen närmare förordna om enheternas organisation och om tjänsternas place- ring. Vissa av tjänsterna torde kunna erhållas genom omplacering av i nuvarande organisation befintliga tjänster. Utredningen vill dock påpeka att det är angeläget att enheterna får en sådan sammansättning att förhören regelmässigt kan hållas av en i tjänsten överordnad.
7.3. Lekmannamedverkan inom polisväsendet
7.3.1. Nuvarande situation
I direktiven till utredningen har uttalats att man borde försöka att finna en lösning som innebär att utredningar av brott i tjänsten av polisman utförs under inseende av personer som är helt fristående från polisorgani- sationen.
Som har framgått av avsnitt 7.1 har utredningen inte funnit skäl att föreslå en ordning som innebär att förundersökningar och disciplinutred- ningar leds och/eller verkställs av andra personer än de — åklagare och polis — som f. n. har att befatta sig med dem. Utredningen har i stället stannat för att föreslå att utredningsarbetet även i fortsättningen skall utföras av åklagare och polis och att inom den ramen låta representanter för allmänheten få insyn i utredningarna.
lnnan utredningen närmare redogör för hur en sådan insyn kan åstadkommas skall en redogörelse lämnas för den medverkan och den insyn som idag förekommer från medborgarnas sida i polisverksamheten.
I samband med förstatligandet av polisväsendet inrättades lokala rådgivande polisnämnder, vilka skulle yttra sig i vissa frågor av större vikt samt verka för ett förtroendefullt samarbete mellan allmänheten och polisen. 1967 års polisutredning framhöll i sitt betänkande Polisen i samhället (SOU 1970:32) att det var angeläget att tillse att polisverksam— heten utövades på ett sådant sätt och med sådana medel som hade stöd bland allmänheten och ansåg att det härför krävdes att allmänheten hade insyn i polisverksamheten. Polisutredningen fann att polisnämnderna inte motsvarade kravet på medborgarinflytande. Enligt utredningen borde medborgarna få ett verkligt inflytande på polisverksamheten med hänsyn till dess art och betydelse för medborgarna inom distriktet. Ett sådant inflytande fann utredningen att man kunde åstadkomma genom att ersätta de rådgivande polisnämnderna med polisstyrelser med beslutande- rätt i vissa frågor. Polisutredningen föreslog därför att det i varje
polisdistrikt skulle finnas en polisstyrelse, bestående av polischefen jämte sex medborgarrepresentanter. Styrelsen i plenum skulle besluta om vissa viktigare frågor om organisation och arbetsordning, om vissa petitafrågor, om tillsättning av vissa kvalificerade polismanstjänster och om viktigare frågor om information om polisverksamheten iallmänhet. Utredningen framhöll också vikten av att polisstyrelsens ledamöter erhöll information om såväl vidtagna som planerade åtgärder av allmän betydelse och också om de olika polisiära behov och problem som kunde föreligga inom distriktet.
Frågor om utövande av polisledning skulle falla utanför medborgar- representanternas behörighetsområde och avgöras av polischefen. I prop. 1971:173 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till utredningens förslag rörande inrättande av polisstyrelser samt underströk vikten av att polischefen fortlöpande informerade övriga ledamöter i styrelsen om polisverksamheten i distriktet, något som var en väsentlig förutsättning för att medborgarrepresentanterna skulle få den insyn i verksamheten som var nödvändig för ett aktivt och meningsfullt deltagande i arbetet.
Propositionen antogs av riksdagen och ledningen av verksamheten i polisdistrikten utövas nu av polisstyrelser (385 P1). I 495 P1 är de ärenden uppräknade där polisstyrelsens avgöranden skall ske i plenum medan i 39% stadgas att polischefen ensam utövar polisledningen i distriktet. Enligt 52 å ankommer det vidare på polischefen att avgöra ärende som polisstyrelsen har att besluta i men som ej skall avgöras i plenum.
Det inflytande och den insyn från allmänhetens sida som förekommer gäller alltså polisverksamheten i stort. När det däremot gäller insyn i den del av polisens arbete som består i att fullgöra förundersökningar i brottmål är förhållandet annorlunda.
I princip är förundersökning i brottmål inte offentlig. I stället finns åtskilliga bestämmelser i syfte att trygga rättssäkerheten under förunder- sökningarna. Således finns bestämmelser om skyldighet för undersök- ningsledaren att iaktta objektivitet, om rätt för den misstänkte att anlita försvarare och att få undersökningen kompletterad, om förbud mot olämpliga förhörsmetoder samt om närvaro av förhörsvittne. Det är främst sistnämnda föreskrift i 23 kap 10 & RB om förhörsvittne som här är av intresse och som ger möjlighet till en viss mindre insyn i utredningarna.
Enligt 23 kap 10% 1 st. RB skall vid förhör under förundersökning såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara. Bestämmelsen har motiverats av hänsyn till rättssäkerheten och till angelägenheten av att vid behov kunna styrka vad som har förekom- mit vid förhöret. Numera hålls förhör under förundersökning i flertalet fall utan närvaro av förhörsvittne. Hinder föreligger inte att anlita någon anställd vid polisväsendet som förhörsvittne och det är numera mycket vanligt att — i den mån vittne förekommer — polisman eller annan anställd vid polisen anlitas som förhörsvittne.
I Göteborg har man sedan år 1956 tillämpat en ordning med utom- stående vittnen vid förhör med misstänkt ivissa brottmål, s.k. med-
borgarvittnen. Införandet av systemet med dessa av kommunfullmäktige utsedda och arvoderade vittnen motiverades med önskemålen att till- skapa en partiell offentlighet under förundersökningen, att hos allmän— heten stärka förtroendet för de i förundersökningen verksamma polis- och åklagarmyndigheterna, att tillskapa en garanti för rättssäkerheten, särskilt så att olämpliga förhörsmetoder inte kommer till användning eller av någon kunde påstås ha förekommit samt att erhålla tillgång till opartiska vittnen, som vid behov kunde styrka vad som hade förekommit vid förhören.
För valbarhet till medborgarvittne gäller samma kvalifikationer som för nämndeman, alltså myndig svensk medborgare, mantalsskriven inom kommunen och ej 70 är fyllda (jfr. 4 kap 6 % RB). Medborgarvittnena väljs för ett år. Omval förekommer i inte obetydlig omfattning. Kostna- derna för medborgarvittnena, f. n. 60 st, har uppgått till 80 000 kr för år 1972, 85 000 kr för år 1973 och beräknades till 90 000 kr för år 1974.
Enligt nu gällande tjänsteföreskrift för Göteborgs polisdistrikt kallas medborgarvittnena till tjänstgöring genom särskild turlista. Under var- dagar tjänstgör tre vittnen, varav en om möjligt skall vara kvinna, under som regel två på varandra följande vardagar. Av de tre vittnena tjänstgör två mellan kl 8 och 16 och ett mellan kl 16 och 24. Tjänstgöringen mellan kl 16 och 24 fullgörs i första hand i polishusets centralvakt (personmottagningen). — Medborgarvittnena anlitas i första hand inom kriminalavdelningen vid förhör med misstänkt i brottmål såväl inom som utom polisdistriktets lokaler, vid ordningsavdelningen (centralvakten), vid juridiska avdelningen i vissa ärenden jämlikt utlänningslagstiftningen och vid polischefens sekretariat vid anmälningsupptagning och förhöri vissa disciplinmål. — Enligt tjänsteföreskrifterna ankommer det på rotel- chef eller motsvarande att tillse att medborgarvittne används även i andra fall då så bedöms önskvärt med hänsyn till ärendets beskaffenhet och då det kan antas ligga i såväl allmänhetens som polisens intresse att insyn ges. Förhörsledaren har att förvissa sig om att den hörde inte har något att erinra mot medborgarvittnets närvaro. [ förhörsprotokoll får inte antecknas att förhörsvittne ej varit tillgängligt vid förhör med misstänkt med mindre förhörsledaren har efterhört och konstaterat att medborgar— vittne ej funnits tillgängligt. Medborgarvittnena informeras om omfatt- ningen och innebörden av den för dem gällande tystnadsplikten och åläggs att underteckna en särskild förbindelse, vari de erkänner sig ha blivit informerade om tystnadsplikten. Det åligger chefen för kriminal- avdelningen att varje år hålla en genomgång med de utsedda medborgar- vittnena och därvid informera om syftet med deras verksamhet och om innebörden av tystnadsplikten.
Genom motioner till 1967 och 1970 års riksdagar begärdes att det system som tillämpas i Göteborg skall införas i hela landet, dock att vittnena då skulle bekostas av statsmedel. Flertalet av de remissinstanser som bereddes tillfälle att yttra sig över 1967 års motioner ställde sig avvisande till förslaget. I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade första lagutskottet, att utskottet fäst särskilt avseende vid att polismästa- ren i Göteborg funnit erfarenheterna av vittnenas medverkan vara
uteslutande positiva, bl. a. genom att lekmannainsynen i polisarbetet ansetts ägnad att stärka allmänhetens förtroende för polisen. Utskottet fann emellertid att särskild utredning om att införa medborgarvittnen inte var erforderlig, men ansåg att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang borde ta upp spörsmålet till prövning.
I 1970 års motioner begärdes förutom förslag till bestämmelser om medborgarvittnen även förslag om åtgärder för ökad offentlig insyn i verksamheten på polisstationerna. ] sitt utlåtande över 1970 års motioner vidhöll lagutskottet sitt ställningstagande från år 1967 såvitt avsåg frågan om medborgarvittnen och föreslog att motionerna i denna del inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Såvitt avsåg frågan om ökad offentlig insyn i verksamheten på polisstationerna föreslog första lagutskottet att den frågan skulle överlämnas till 1967 års polisutredning, vilket också blev riksdagens beslut.
7.3.2. Insyn i utredningarna
Utredningens förslag innebär att alla anmälningar om brott eller förseelse i tjänsten av polisman skall överlämnas till åklagare, att åklagare skall besluta i frågan om anmälan skall föranleda förundersökning eller disciplinutredning samt att åklagare från början skall leda förundersök- ningar. Genom denna ordning tillskapar man, enligt utredningens mening, en inte oväsentlig medverkan och insyn i dessa ärenden av en från polisen fristående myndighet; en medverkan och insyn som bör bidra till att undvika kritik om bristande objektivitet framför allt genom att besluts- fattandet i hög grad förs över på åklagare.
Utöver denna medverkan från åklagare anser utredningen att det från ' objektivitetssynpunkt är angeläget att även representanter för allmän- heten tillförsäkras insyn såväl i förundersökningar som — om än intei lika hög grad -— i disciplinutredningar. En sådan insyn bör på ett verksamt sätt kunna bidra till att undanröja misstron mot att polisen inte utreder brott av polisman på ett objektivt tillfredsställande sätt. Insynen skulle kunna ordnas så att medborgarvittnen är närvarande vid vissa eller alla förhör i dessa utredningar och/eller så att ett organ med lekmannamajori- tet får till uppgift att följa och ha insyn i utredningarna.
Vad först gäller frågan om sistnämnda form av insyn skulle den kunna ske genom att man exempelvis i varje län jämte i var och en av storstäderna inrättar en från polis och åklagare fristående lekmanna- nämnd. Antalet ärenden är dock i de flesta distrikt så få per år att det uppenbarligen inte skulle vara försvarligt att inrätta en särskild nämnd för varje polisdistrikt. En länsnämnd skulle ha till uppgift att dels fortlöpan- de hållas informerad om alla utredningar, dels efter varje utredning få del av denna och få rätt att yttra sig över utredningen. Av skäl som ovan (se 5. 57) har redovisats skulle en sådan nämnd inte överta undersöknings- ledarens rätt att besluta över utredningens bedrivande, utan nämndens uttalanden om den verkställda utredningen skulle endast ske i form av en rekommendation. Vid övervägandet av denna och andra former för allmänhetens ”in-
direkta” insyn i utredningarna anser utredningen att det från flera synpunkter, inte minst administrativa, skulle vara värdefullt om man i stället för att tillskapa ett nytt organ kunde anlita ett befintligt organ för denna allmänhetens insyn. Som har framgått av redogörelsen om polis- styrelserna tillkom dessa för att skapa inflytande och medverkan från allmänhetens sida i polisarbetet och därigenom bidra till att öka allmän- hetens förtroende för polisen. Polisstyrelsen skall också i plenum besluta om viktigare frågor som rör förhållandet mellan allmänheten och polisen. Utredningarna i ärenden rörande brott eller förseelse i tjänsten av polisman är, när utredningarna enligt förslaget även i fortsättningen skall göras av polismän, just ett område som rör förhållandet mellan allmän- heten och polisen, ett område där allmänhetens förtroende för denna del av polisens verksamhet bör stärkas. Mot bakgrund av detta finner utredningen det naturligt att, när det gäller att skapa insyn i dessa utredningar från allmänhetens sida, använda de representanter för med- borgarinflytande som redan finns inom polisen i form av lekmännen i polisstyrelserna. Utredningen anser därför att den ordningen bör införas att polisstyrelsen i plenum skall ha till uppgift att, vid sidan av de övriga uppgifter som nu tillkommer styrelsen, följa och öva insyn i alla ärenden om brott eller förseelse i tjänsten av polisman. Genom att lägga denna uppgift på polisstyrelserna uppnår man också en önskvärd lokal för— ankring av allmänhetens insyn i utredningarna. Det blir därigenom dels lättare för polisstyrelsens ledamöter att sprida information om handlägg- ningen av dessa ärenden, dels lättare för ledamöterna att få del av allmänhetens synpunkter på denna handläggning. Enligt utredningens mening skapar man genom en sådan ordning inte bara ytterligare en - viktig och meningsfull arbetsuppgift för polisstyrelsens lekmän i linje med de allmänna överväganden som låg bakom polisstyrelsernas inrättan- de utan även en ordning som verksamt bör bidra till att undanröja ev. misstro mot utredningarna.
Utredningen kommer längre fram att mera i detalj redovisa hur polisstyrelsen skall fullgöra denna insynsuppgift.
Den andra formen för insyn i utredningsarbetet är ett system med medborgarvittnen. Som har framgått ovan förekommer sådana vittnen f.n. i Göteborg och erfarenheterna därifrån är enbart positiva. Enligt utredningens mening bottnar en del av kritiken mot att polisen utreder brott av polisman i en uppfattning om att förhören inte sker objektivt när en polisman förhör en annan polisman, särskilt inte om de är kolleger i samma distrikt. Även om det i fortsättningen enligt utredningens förslag inte skall förekomma att förhör hålls av kolleger till den anmälde polismannen och även om misstankarna om bristande objektivitet vid förhören i alldeles övervägande antalet fall är ogrundade skulle det ändå enligt utredningens mening vara värdefullt att ge allmänheten en direkt och omedelbar insyn i förhörsarbetet. En sådan insyn kan åstadkommas genom närvaro av särskilt utsedda förhörsvittnen, lämpligen benämnda medborgarvittnen. Namnet ger därmed en antydan om förhörsvittnets huvudfunktion, nämligen att som representant för medborgarna närvara vid förhören och svara för medborgarnas insyn i förhören. Genom sådana
förhörsvittnen bör allmänhetens förtroende för dessa många gånger besvärliga och känsliga utredningar stärkas. Närvaron av sådant vittne bör även utgöra ett stöd för förhörsledaren och för polisen när det gäller att gendriva påståenden om bristande objektivitet. Behovet och önskvärd- heten av medborgarvittnen gör sig, liksom behovet av åtgärder över huvud taget, främst gällande i fall där förundersökning skeri anledning av ett påstående om allmänt brott från polismannens sida. Utredningen återkommer senare till frågan om medborgarvittnen bör förekomma även vid förhör i disciplinutredningar.
Mot bakgrund av att insyn både genom medborgarvittnen och genom polisstyrelserna skulle kunna leda till en icke önskvärd fördröjning av ärendena har utredningen övervägt att nöja sig med att föreslå att insyn anordnas i enbart den ena formen. Därvid är emellertid följande att beakta. En insyn enbart genom polisstyrelserna skulle dels inte på samma sätt som medborgarvittnen ge allmänheten en direkt och omedelbar insyn i själva förhörsarbetet, dels inte skapa insyn iutredningarna för personer som är helt fristående från polisväsendet. — Å andra sidan skulle det, för att enbart genom medborgarvittnen nå det önskvärda målet att erhålla insyn i alla utredningar, krävas dels medborgarvittnen även vid förhör i disciplinutredningar, dels att man upphörde med att i stället för förhör använda sig av skriftliga berättelser. Inte någon av dessa åtgärder framstår som motiverade, särskilt inte ett förbud mot skriftliga berättelser, enär det — såvitt utredningen har kunnat finna — förekommer ett icke obetydligt antal bagatellartade och ogrundade anmälningar, där saken många gånger blir tillräckligt utredd och belyst genom att skriftliga berättelser infordras från berörd polispersonal. Till dessa nackdelar med insyn enbart genom medborgarvittnen kommer att polisstyrelsernas lekmän är ett existerande och naturligt organ för utbyte av information mellan polis och allmänhet, som lämpligen bör användas även i detta sammanhang och som ger en mera allmän insyn i handläggningen av dessa ärenden än vad medborgarvittnen kan ge.
Utredningen anser mot bakgrund av de omständigheter som nu har redovisats att allmänheten bör tillförsäkras insyn i utredningarna både genom ett system med medborgarvittnen och genom att polisstyrelserna får till uppgift att följa och öva insyn i dessa ärenden. Insynen skall alltså i princip åvila polisstyrelsen i plenum, men av praktiska skäl kan det — som utredningen längre fram återkommer till — bli nödvändigt att i Stockholms polisdistrikt låta insynen handhas av en särskild nämnd rekryterad på samma sätt som polisstyrelsen och med någon av polis- styrelsens lekmän som ledamot. För polismän i rikspolisstyrelsen bör denna uppgift handhas av rikspolisstyrelsens styrelse i plenum.
Polisstyrelsens uppgift att följa och öva inSyn i handläggningen av dessa ärenden skall i princip utövas av styrelsen i plenum och gälla oavsett om utredningen sker som förundersökning under ledning av åklagare eller som disciplinutredning under ledning av länspolischef eller polischef. För att styrelsen skall kunna följa ärendena bör informationen till styrelsen ske på följande sätt. I varje polisdistrikt bör för styrelsens räkning föras en förteckning som upptar alla anmälningar mot polisman
om brott eller förseelse i tjänsten så att ledamöterna i styrelsen fortlöpan- de kan se vilka anmälningar som finns i distriktet. Vidare bör information om pågående utredningar ske till styrelsen i samband med dess ordinarie sammanträden eller vid särskilda sammanträden för sådant ändamål. Därvid bör styrelsen — så långt det av utredningsskäl är möjligt — erhålla uppgifter om den anmälda händelsen, om anmälaren och om den anmälde polismannen samt besked om hur utredningen bedrivs eller avses komma att bedrivas. Denna fortlöpande information om pågående utredningar fullgörs naturligast av polischefen i distriktet. För att styrelsen skall kunna få en fullständig insyn i utredningarna och för att den skall kunna bilda sig en klar uppfattning om hur varje anmälan har handlagts skall den färdigställda utredningen redovisas vid sammanträde med styrelsen. Därvid skall styrelsen genom föredragning få del av utredningen, dvs. få uppgifter om vilka som har hörts och sammanfatt- ningar av vad de hörda personerna har sagt. Så skall ske även när endast skriftliga berättelser har infordrats. I större utredningar kan det bli erforderligt att styrelsen före sammanträdet tillställs en skriftlig samman- fattning av utredningen för att lättare kunna följa föredragningen.
Den nu redovisade ordningen för information till lekmännen i styrel- sen bör kunna ge dem en ordentlig inblick i och kunskap om handlägg- ningen av dessa ärenden, varigenom de får möjlighet att bland den allmänhet de företräder sprida kunskap om hur utredningarna görs. Detta bör på ett tillfredsställande sätt bidra till att undanröja ev. misstro om bristande objektivitet vid utredningarna. Även om det väsentligaste med förslaget om styrelsens befattning med dessa utredningar är att tillförsäk- ra styrelsen information om hur utredningarna handläggs bör man inte nöja sig med enbart denna information till lekmännen utan de bör även beredas tillfälle att i yttrande uttala sin mening om en verkställd utredning. Det torde nämligen vara av värde för undersökningsledaren att i dessa många gånger känsliga utredningar få del av lekmännens synpunk- ter på utredningarna och i vart fall bör denna möjlighet för lekmännen att framföra synpunkter på utredningarna ytterligare verka för att allmänhetens förtroende för utredningarnas objektivitet stärks. Avsikten är härvidlag inte att styrelsen skall kunna fatta några för undersöknings- ledaren bindande beslut om utredningens bedrivande eller om vad utredningen skall föranleda utan meningen är att styrelsen enbart skall ha rådgivande befogenheter.
Styrelsen bör således i sitt yttrande kunna framföra synpunkter på frågan om den verkställda utredningen är tillfyllest eller om komplette- ring i visst hänseende är önskvärd eller, i de fall endast skriftliga berättelser föreligger, kunna uttala önskemål om att förhör i stället bör hållas. Vidare bör styrelsen i sitt yttrande eller vid överläggningar med undersökningsledaren kunna ta upp frågor av mera allmän karaktär om sättet att bedriva dessa utredningar, t. ex. frågan om ivilken omfattning man kan underlåta att anlita de särskilda enheterna. I många fall torde det dock inte finnas anledning för styrelsen att över huvud taget framföra några synpunkter på en verkställd utredning. För att förfarandet med att bereda styrelsen tillfälle att yttra sig över den verkställda utredningen
skall bli meningsfullt och för att styrelsens synpunkter skall kunna beaktas av undersökningsledaren är det nödvändigt att styrelsen får tillfälle att yttra sig över utredningen innan undersökningsledaren fattar beslut om vad den verkställda utredningen skall föranleda. Utredningen anser därför att det bör föreskrivas att undersökningsledaren inte skall äga rätt att lägga ned eller avsluta en utredning innan styrelsen har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Uppgiften att inför styrelsen redovisa utredningen torde i de flesta fall kunna fullgöras av polischefen eller av förhörsledaren, men skyldigheten att tillse att detta sker bör åvila undersökningsledaren. För att inte förfarandet inför styrelsen skall leda till att ärendenas avgörande fördröjs är det nödvändigt att styrelsen sammanträder så snart som möjligt efter det att utredningen är klar. I de större distrikten torde det bli nödvändigt att styrelsen sammanträder med jämna mellanrum för enbart behandling av dessa frågor. Undersöknings- ledaren skall, sedan han har fattat beslut i ärendet, underrätta styrelsen därom. Styrelsen skall också i förekommande fall underrättas om domstols dom eller disciplinmyndighets beslut.
Styrelsens befattning med dessa utredningar skall i princip vara en uppgift för polisstyrelsen i plenum och reglerna i 51 & Pl om beslutförhet m. ni. skall alltså gälla även vid behandlingen av dessa ärenden. F. n. får personalrepresentant närvara och yttra sig vid behandling av pleniärenden (51 ä 4 st PI), men ej delta i besluten. Rikspolisstyrelsen har begärt ändring av denna bestämmelse så att personalrepresentanten blir full- värdig medlem av styrelsen och utredningen har vid sina överväganden utgått från att att så blir fallet.
Vid behandling av pleniärenden består polisstyrelserna av sex till åtta särskilt utsedda ledamöter (lekmän), polischef och personalrepresentant. Vid styrelsens plenisammanträden förekommer det att lekmännens sup- pleanter är närvarande samtidigt med ordinarie ledamöter, att de anställ- da representeras av flera företrädare samt att en eller flera avdelnings- chefer eller motsvarande är närvarande. Att i en så stor församling behandla alla de ärenden, varom här är fråga, kan leda till praktiska problem och svårigheter. För att få en smidigare organisation och för att ej riskera en fördröjning av utredningarna bör det därför öppnas en möjlighet för styrelsen att i plenum besluta att dessa ärenden skall handläggas av ett utskott som består av vissa av styrelsens ledamöter. Utskottet bör liksom styrelsen i plenum ha lekmannamajoritet. Polis- chefen i distriktet skall ingå i sådant utskott inte minst för att utskottet inom sig behöver tillgång till sakkunskap. Då vidare en personalrepresen- tant skall ingå i utskottet behövs det alltså tre lekmän för att uppnå majoritet för dessa.
Enligt utredningens beräkningar blir styrelsernas arbete med dessa ärenden inte mer betungande än att ärendena - utom i Stockholms polisdistrikt — kan handläggas i plenum eller av ett inom styrelsen utsett utskott. I Stockholms polisdistrikt har antalet ärenden per år varit så stort att man med oförändrat antal inte skulle kunna få en praktiskt fungerande ordning om endast ett organ (styrelsen eller dess utskott) skulle svara för insynen i ärendena. Visserligen skulle styrelsen inom sig
kunna utse två utskott, men då utskotten skall rekryteras inom styrelsen skulle det medföra att polischefen skulle behöva ingå i båda utskotten, något som skulle bli alltför betungande för denne. För att komma till rätta med dessa problem anser utredningen att det för Stockholms polisdistrikt är nödvändigt att frångå principen om att insynen skall åvila polisstyrelsen. ] detta distrikt bör det i stället utses en särskild nämnd som i polisstyrelsens ställe skall fullgöra insynsuppgiften. Nämnden skall arbeta på flera avdelningar och varje avdelning bör vara sammansatt på motsvarande sätt som det utskott styrelsen inom sig kan utse, dvs. med tre lekmän, en personalrepresentant och en representant för polisled- ningen i distriktet. För att även en särskild nämnd skall få anknytning till polisstyrelsen bör det föreskrivas att en av de tre lekmännen i nämnden skall vara ledamot i polisstyrelsen. Med utgångspunkt från antalet ärenden år 1973 torde det krävas tre avdelningar. Föreskriften att en lekman i varje avdelning skall vara ledamot i polisstyrelsen medför då att tre av polisstyrelsens sex lekmän kommer att vara engagerade i nämnden. Därigenom torde man även vid en ordning med särskild nämnd kunna åstadkomma att polisstyrelsens övriga ledamöter erhåller information om handläggningen av dessa ärenden. Utöver denna information bör det ankomma på polischefen att tillse att styrelsen i plenum erhåller en redogörelse för vissa mera uppmärksammade ärenden. Övriga lekmän och personalrepresentanten i nämnden bör utses på samma sätt som motsva- rande ledamöter i polisstyrelsen nu utses. Representanten för polisled- ningen bör utses av polischefen i distriktet.
Insynen genom medborgarvittnen bör ske så att det för varje polis- distrikt utses ett antal personer, som vid behov kallas till tjänstgöring vid förhör som hålls i distriktet. Vid bedömning av frågan om och i vilken omfattning medborgarvittnen skall anlitas är följande att beakta. Med förslaget om polisstyrelsernas insyn i alla utredningar har allmänheten tillförsäkrats sådan, låt vara indirekt, insyn i utredningarna att det bör vara tillräckligt att medborgarvittnena anlitas endast i de ärenden, där utredningen sker som förundersökning under åklagares ledning. Att utredningen ej har funnit anledning att föreslå medborgarvittnen även i disciplinärenden måste ses mot bakgrund av att det här är fråga om förhållandevis bagatellartade förseelser och att de redan föreslagna åtgärderna (om åklagares befattning med alla ärenden, om särskild utredningspersonal och om polisstyrelsernas insyn) medför en icke obetydlig skillnad i handläggning av disciplinärenden för polismän jäm- fört med de handläggningsformer som tillämpas för övriga tjänstemän som är underkastade disciplinärt ansvar. En ytterligare särreglering framstår inte som motiverad särskilt som införandet av medborgarvittnen även i disciplinärendena skulle - för att bli meningsfullt — kräva att man i större utsträckning än som är motiverat av utredningsskäl använder sig av förhör i stället för skriftliga berättelser.
Det bör alltså föreskrivas att medborgarvittne skall närvara vid förhör i förundersökningar angående brott av polisman i tjänsten. Som ovan har konstaterats bör även när förundersökning sker skriftliga berättelser undantagsvis kunna infordras. Föreskriften om medborgarvittnen skall
alltså inte medföra förbud mot att infordra skriftliga berättelser.
1 övrigt skall vid förhör under förundersökning närvaro av medborgar- vittne vara obligatoriskt utom i sådana fall då medborgarvittne inte finns omedelbart tillgängligt och förhöret inte kan anstå samt i sådana fall då det framstår som uppenbart obehövligt; förhöret gäller kanske bara en mindre komplettering till ett tidigare i närvaro av medborgarvittne hållet förhör. Det bör därför finnas möjlighet för åklagare att för dessa särskilda fall ge förhörsledaren rätt att hålla förhöret utan närvaro av medborgar- vittne.
Systemet med medborgarvittnen i Göteborg gäller inte vid alla förhör, utan i princip endast vid förhör med den misstänkte samt bl. a. även vid anmälningsupptagning i disciplinärenden. Den närvaro av medborgar- vittne som ovan har föreslagits har visserligen till en del motiverats med att man därigenom skulle kunna undanröja ev. misstro mot att en polisman hörs av en annan polisman. Det kunde därför ligga nära till hands att förorda närvaro av medborgarvittne endast vid förhör med den anmälde polismannen och vid förhör med polismän som vittne. En närvaro begränsad endast till dessa förhör skulle emellertid vara ”haltan- de” och inte ge insyn i hela utredningen. Därtill kommer att man genom närvaro även vid förhör med målsäganden dels kan undvika påståenden om att polisen vid förhör har försökt bagatellisera den anmälda händel- sen, dels kan ge allmänheten möjlighet att konstatera i vad mån det förekommer obefogade och löst grundade anmälningar.
Utredningen föreslår därför att det för varje polisdistrikt utses ett antal personer (medborgarvittnen) som efter särskild kallelse skall vara beredda att tjänstgöra som förhörsvittne vid förhör under förundersökning röran- de brott av polisman i tjänsten. Vittnena skall — med ovan angivna undantag — kallas till och närvara vid alla förhör som hålls i ärendet. Det är därvid önskvärt att ett och samma vittne är närvarande vid alla förhör i ärendet så att vittnet får möjlighet att bilda sig en uppfattning om hela utredningen.
Medborgarvittnena bör utses på samma sätt som lekmannarepresen- tanterna i polisstyrelsen nu utses, dvs. i princip genom val av landstinget (se 76 & Pl). För valbarhet bör gälla samma regler som för ledamöter i polisstyrelse. Medborgarvittne skall alltså vara bosatt inom polisdistriktet och äga rösträtt vid kommunfullmäktigval; anställd inom polisväsendet, ledamot i polisstyrelse samt den som ej får vara nämndemän bör dock ej kunna utses till medborgarvittne. Enligt utredningens mening bör en person som har utsetts till medborgarvittne inte tjänstgöra under alltför många år. Om så sker finns det risk för att vittnet blir identifierat med polisen eller själv identifierar sig med polisen. Utredningen föreslår därför att medborgarvittne skall utses för en tid av tre år och att omval bara skall få ske en gång. Genom dessa föreskrifter torde identifikationsrisken elimineras.
Antalet medborgarvittnen per distrikt bör beräknas med hänsyn till att vittnena inte bör tjänstgöra för ofta och till att det bör finnas en viss reserv vid olika typer av förfall. För att nå detta torde, i avbidan på närmare erfarenheter av systemet, behovet kunna uppskattas till 50 för
Stockholms polisdistrikt, 15 för ettvart av Göteborgs och Malmö polis- distrikt, 5 för polisdistrikt tillhörande grupp 11 och 3 för övriga distrikt. Det bör ankomma på regeringen att efter förslag av rikspolisstyrelsen närmare besluta om antalet vittnen per distrikt och att meddela övriga anvisningar rörande medborgarvittnena.
Utan särskilda bestämmelser skulle det nu föreslagna systemet med medborgarvittnen medföra att det i Göteborgs polisdistrikt skulle komma att finnas två kategorier av medborgarvittnen. Detta bör man enligt utredningens mening undvika. Det nuvarande systemet med medborgar- vittnen i Göteborg fungerar så väl att åtskilligt talar för att man bibehåller det systemet och utnyttjar de där befintliga medborgarvittnena även för närvaro vid de förhör där närvaro nu föreslås. Enligt uttalanden från polisledningen i Göteborgs polisdistrikt torde den nuvarande organi- sationens kapacitet vara tillräcklig även om medborgarvittnena skall anlitas i enlighet med vad utredningen nu föreslår. Utredningen anser därför att man nu inte bör ändra på den sedan länge väl fungerande ordningen i Göteborg och föreslår därför en särreglering för Göteborgs polisdistrikt som innebär att de där redan utsedda medborgarvittnena anlitas även vid de förhör där utredningen föreslår närvaro. När det gäller ersättningen till vittnena i Göteborg skall det ”extra" utnyttjandet av vittnena betalas av statsmedel. Närmare bestämmelser om sättet för reglering av denna ersättning torde kunna utfärdas efter överläggningar med Göteborgs kommun. Om man på sikt skulle önska enhetliga regler för Göteborg och övriga distrikt torde det kunna åstadkommas genom att de regler som gäller för val, valbarhet etc. av medborgarvittne i Göteborg anpassas till de regler som nu föreslås för övriga polisdistrikt.
Till medborgarvittne bör utgå ersättning med dagarvode (f. n. 100 kr) samt resekostnadsersättning och traktamente enligt samma regler som gäller för ersättning till nämndemän. Ersättningen bör utbetalas av rikspolisstyrelsen, som föreslås få särskilt anslag härför.
I detta sammanhang vill utredningen uttala att den inte är främmande för tanken att man i samband med uppbyggandet av den nu föreslagna organisationen av medborgarvittnen överväger frågan om man inte lämp- ligen borde anlita medborgarvittnena även för andra uppgifter än de som de nu föreslås få. Att anlita medborgarvittnena även vid andra förhör skulle också vara av värde såtillvida att vittnena skulle få möjlighet att göra jämförelser mellan ”vanliga” förhör och förhör med polismän och kunna konstatera att ett förhör med polisman tillgår på samma sätt som ett ”vanligt” förhör.
7.4. Beslutsprocessen efter verkställd utredning
De olika åtgärder som utredningen föreslår avser — i enlighet med utredningens uppdrag — utredningsförfarandet vid förundersökning och disciplinutredning. De föreslagna åtgärderna har bl. a. syftat till att skapa insyn från allmänhetens sida i utredningarna. ] samband därmed måste man enligt utredningens mening även beröra frågan om vad som händer
sedan utredning har verkställts för att se om det finns behov av och möjlighet att skapa insyn eller medverkan av lekmän även i besluts- processen efter den verkställda utredningen.
Beträffande förundersökning skall enligt utredningens förslag ett be- slut att lägga ned denna alltid fattas av åklagare. Om förundersökningen inte läggs ned skall åklagare pröva huruvida förutsättningar finns för åtal, varvid åklagare i princip är bunden av reglerna om absolut åtalsplikt. Beslutar åklagare att väcka åtal kommer polismannens förfarande att bedömas av domstol och då i de flesta fall av domstol i sammansättning med lekmän. Läggs förundersökningen ned eller avslutas den med beslut om att åtal ej väcks har lekmän haft insyn i utredningen, men ej i åklagarens beslut.. Åklagares beslut i åtalsfrågan kan dock överprövas av överordnad åklagare.
För att få till stånd en insyn eller medverkan från lekmäns sida äveni beslutsprocessen sedan brottet har utretts skulle det krävas någon form av åklagarnämnd, som fattar beslut i åtalsfrågan. Frågan om lekmanna- medverkan inom åklagarväsendet har berörts av 1968 års brottmålsutred- ning (SOU 1974z27). Därvid har man inte diskuterat en medverkan från lekmäns sida i alla enskilda beslut åklagare fattar, t. ex. om åtal eller ej, utan en medverkan i beslut angående allmänna riktlinjer för åklagares verksamhet och i beslut av mera principiell natur. Även om det skulle vara praktiskt genomförbart med en åklagarnämnd enbart för ärenden angående brott i tjänsten av polismän finns det enligt utredningens mening inte någon anledning att enbart beträffande polismäns brott i tjänsten närmare överväga en ändring i reglerna om beslut i åtalsfrågan.
l disciplinärenden (oavsett i vilken form utredningen har skett) är förhållandena olika för polismän i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och för polismän i övriga distrikt. I de tre storstadsdistrikten beslutar polismästaren ensam om den företagna utredningen skall leda till beslut om avskrivning, erinran e. d. eller till disciplinär bestraffning. För övriga distrikt beslutar som regel länspolischef om utredningen skall leda till beslut om avskrivning, erinran e. d. eller föranleda att ärendet tas upp i länsstyrelses styrelse för prövning av frågan om disciplinär bestraffning. För storstäderna blir alltså disciplinärendet efter verkställd utredning inte alls föremål för bedömning av lekmän, medan ärendet för övriga distrikt kommer att bedömas av lekmän i den mån länspolischef för upp ärendet till prövning i länsstyrelsens styrelse. Till skillnad från åklagares beslut i åtalsfrågan kan beslut av länspolischef/polismästare om avskrivning, erinran e. d. ej överprövas och ej heller kan enskild anmälare föra talan mot beslut att ej utdöma disciplinär bestraffning. Däremot kan enskild anmälare underställa ärendet JOzs prövning.
Även om ÄK:s förslag innebär den ändringen att beslut om disciplinär påföljd skall för alla polismän fattas av myndigheten i kollegial samman- sättning kommer det ändå att kvarstå en skillnad isammansättningen av beslutskollegiet såtillvida att i kollegiet i storstäderna inte kommer att ingå lekmän. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att alla polismän skall bestraffas disciplinärt av ett på samma sätt samman- satt beslutskollegium. Utredningen anser sig inte höra närmare ta ställ-
ning till frågan om beslutskollegiets sammansättning, enär ett sådant ställningstagande torde böra ske samtidigt för alla tjänstemän med disciplinärt ansvar, utan vill bara peka på önskvärdheten av att det beslutande organet i disciplinärenden får samma sammansättning för alla polismän, oavsett i vilket distrikt polismannen tjänstgör. Det kan docki detta sammanhang erinras om att ett av skälen för de på sin tid inrättade poliskollegierna (där lekmän ingick) var att man ansåg polisens ställning så vansklig att den allmänna medborgerliga uppfattningen borde med— verka vid bedömandet av vissa tjänsteförseelser.
Det är alltså endast beslut om disciplinär påföljd för polismän utanför storstäderna som kommer att fattas under medverkan av lekmän. Frågan om vem som efter verkställd utredning skall besluta huruvida ärendet skall tas upp inför kollegiet eller ej har inte berörts av ÄK. Enligt vad utredningen nu föreslår skall polischef i de tre storstäderna och i övrigt länspolischef leda disciplinutredningen och i avsaknad av annan bestäm— melse torde det få ankomma på denne att avgöra om ärendet skall tas upp inför beslutskollegiet. Finner polischef (länspolischef) att fel ej har begåtts kan han avskriva ärendet utan någon åtgärd eller vid ringa fel utdela erinran, tillsägelse e. d. Även om det inte finns någon som helst anledning att anta att denna prövning inte skulle ske på ett fullt objektivt sätt och utan otillbörliga hänsyn kan det ändå med hänsyn till polisens ställning ifrågasättas om det bör ankomma på polischef att utan insyn eller medverkan från utomstående besluta att en anmälan mot en polisman för påstått felaktigt förfarande i hans förhållande till allmän- heten inte skall föranleda någon åtgärd. Visserligen har den utredning som har föregått beslutet skett under insyn från polisstyrelsens sida, men det skulle ändå kunna göras gällande att det är olämpligt att ”polisen avskriver sina egna fel”. Till skillnad från åklagares beslut efter verkställd förundersökning kan polischefs beslut efter verkställd disciplinutredning ej överprövas. En medverkan från lekmäns sida i detta beslut skulle — under förutsättning att lekmän ingår i beslutskollegiet — kunna åstad- kommas genom en föreskrift om att alla beslut i fråga om vad den verkställda utredningen skall föranleda skall fattas av kollegiet. Dår— igenom skulle även'avskrivningsbeslut och beslut om erinran e. d. komma att fattas under medverkan av lekmän. Å andra sidan måste beaktas att de förfaranden som skall utredas och prövas i disciplinär ordning rör mindre allvarliga förseelser, som — förutsatt att avkriminaliseringen genomförs — inte har ansetts (straffrättsligt) straffvärda. Vidare är förhållandena när det gäller beslutsfattandet efter verkställd disciplin— utredning desamma för alla tjänstemän med disciplinansvar och över- vägande skäl talar för att ett ställningstagande till denna fråga bör görasi ett sammanhang för alla tjänstemän med disciplinansvar. Utredningen lägger därför inte fram något förslag om beslutsfattandet efter verkställd disciplinutredning som berör enbart polismän, utan har bara velat erinra om möjligheten att låta ett beslutskollegium med lekmän fatta alla beslut om vad utredningen skall föranleda.
I detta sammanhang bör till slut nämnas att utredningen isamband med övervägandena om polisstyrelsens insyn i disciplinutredningarna har
varit inne på tanken att, i stället för eller samtidigt med den ovan föreslagna formen för insyn, tillskapa insyn i utredningarna och medver- kan i beslutsprocessen genom att alla beslut i disciplinärenden, alltså även utdömandet av disciplinpåföljd, skulle fattas av polisstyrelsen i distriktet. En sådan ordning skulle leda till att allmänheten både får insyn i utredningarna och får medverka i besluten. Utredningen har dock inte närmare övervägt att föreslå någon ändring ifråga om beslutande organi disciplinärenden redan av det skälet att den frågan ligger utanför utredningens uppdrag. Utredningen har ändå velat peka på denna möjlig- het.
7.5. Person kretsen
Utredningens uppdrag omfattar förfarandet vid brott eller fel i tjänsten av alla tjänstemän anställda inom polisväsendet, alltså både polispersonal och annan personal såväl vid rikspolisstyrelsen som inom den lokala polisorganisationen. [ rikspolisstyrelsen är vissa tjänstemän polismän och vissa andra tjänstemän har tjänst som är förenad med skyldighet att fullgöra polisverksamhet. Även om de sistnämnda inte huvudsakligen sysslar med vad man vanligen menar med polisiärt arbete faller de dock in under begreppet polisman i polisinstruktionens mening (se 4 & PI). F. n. är 115 tjänstemän på rikspolisstyrelsen polismän eller faller in under begreppet polisman. Av dessa tjänstgör 23 vid polisbyrå I och II, 28 vid registerbyrån och 46 vid polisskolorna. Härtill kommer polismännen vid säkerhetsavdelningen. De polismän som tjänstgör vid rikskriminalen hör i administrativt hänseende under Stockholms polisdistrikt. Övriga tjänste- män vid rikspolisstyrelsen är personal i byråkarriären, kontorspersonal, vissa lärare vid polisskolorna m. fl. — Även inom den lokala polisorganisa- tionen finns ett inte obetydligt antal tjänster — f. n. cirka 3 000 — för personal som inte utgörs av polispersonal, främst biträdespersonal och administrativ personal samt personal som fullgör arbetsuppgifter när- besläktade med polispersonalens, t. ex. vaktkonstaplar, arrestvakter, bitr. passkontrollanter, flygplatskontrollanter och radioexpeditörer.
Behovet av den särskilda ordning utredningen föreslår gör sig naturligt- vis främst gällande för polismän som har de befogenheter som enligt PI tillkommer polisman och därvid i första hand beträffande polismän inom den lokala polisorganisationen. En begränsning till denna personal inom polisväsendet, vilket i förstone kan synas naturligt, skulle emellertid bli alltför snäv bl. a. därför att den personal — vaktkonstaplar m. fl. — som har med polismännen närbesläktade arbetsuppgifter enligt utredningens mening bör i de hänseenden varom här är fråga jämställas med polismän. En möjlig avgränsning skulle då vara att låta den särskilda ordningen gälla för polismän och andra som fullgör polisverksamhet eller polisliknande verksamhet. Emellertid torde en avgränsning byggd på det något oklara begreppet polisverksamhet vålla praktiska problem och leda till svårig- heter vid gränsdragningen mellan dem som omfattas av den särskilda ordningen och dem som skall stå utanför. Så har t. ex. på senare år skett
en utveckling inom polisen som innebär att åtskilliga arbetsuppgifter har överförts från polismän till personal inom kontorskarriären och en del av dessa arbetsuppgifter faller otvivelaktigt in under begreppet polisverksam- het. Om en avgränsning sker efter polismän och personal som fullgör polisverksamhet skulle alltså viss men inte all kontorspersonal komma att omfattas av den särskilda ordningen och den kontorspersonal som faller in under den särskilda ordningen skulle växa i takt med ett fortsatt överförande av arbetsuppgifter från polispersonal till kontorspersonal. En sådan ordning är inte tillfredsställande. En annan möjlighet skulle därför vara att låta den särskilda ordningen gälla för polismän, ev. enbart för polismän inom den lokala polisorganisationen, samt därjämte för vakt- konstaplar, arrestvakter och vissa andra enligt en särskild förteckning. Vissa svårigheter möter dock vid uppgörandet av en sådan förteckning och sannolikt skulle den efter hand behöva ändras som en följd av tillkomsten av nya tjänster eller till följd av en omfördelning av arbetsuppgifter mellan polispersonal och annan personal. De nu antydda svårigheterna vid en ev. avgränsning av personal som skall omfattas av den särskilda ordningen talar enligt utredningen för att den särskilda ord- ningen i och för sig bör omfatta alla anställda inom polisväsendet. Av stor betydelse härvidlag är också att interna fel är undantagna från den särskilda ordningen, vilket medför en naturlig begränsning till den personal som har kontakt med allmänheten. I praktiken torde därför en formell föreskrift om att den särskilda ordningen gäller alla inom polisväsendet inte leda till några olägenheter eller till att systemet med en särskild ordning onödigt betungas eller försvåras. Vissa skäl talar också för att man i detta sammanhang behandlar polisen som en enhet som omfattar alla anställda inom polisen.
Enligt nuvarande regler kan vissa högre tjänstemän inom polisväsendet inte bestraffas disciplinärt. ÄK har föreslagit att även dessa tjänstemän skall kunna bestraffas disciplinärt men då av en särskild disciplinnämnd som enligt ÄK även skall svara för utredningen i disciplinärendet enligt av regeringen närmare utfärdade bestämmelser.
De högre tjänstemän inom polisväsendet som skall bestraffas av disciplinnämnden bör därför, när det gäller förfarandet vid tjänsteförseel- ser, inte omfattas av den särskilda ordning som nu föreslås för tjänstemän inom polisväsendet. Däremot bör den särskilda ordningen gälla även för högre tjänstemän vid brott i tjänsten. Undantaget för tjänsteförseelser av högre tjänstemän torde kunna utformas så att den särskilda ordningen ej skall gälla vid tjänsteförseelse av dem som skall bestraffas av den särskilda disciplinnämnden. Denna nämnd skall enligt ÄKzs förslag bestraffa byråchefer, därmed jämställda och högre befattningshavare. Då flertalet polismästare har tjänst under byråchefsnivå skulle de därmed falla utanför nämndens verksamhet och som en följd därav skulle den särskilda ordningen gälla även vid tjänsteförseelse av sådan polismästare. Utred- ningen — som anser att undantaget bör gälla tjänsteförseelser av alla polismästare — förutsätter att det kommer att finnas möjlighet för regeringen att besluta om utvidgning av nämndens personkrets så att undantaget kommer att gälla alla polismästare.
Mot bakgrund av det nu anförda anser utredningen att den särskilda ordningen skall gälla för samtliga tjänstemän inom polisväsendet, dock med visst undantag för vissa högre tjänstemän.
7.6. Övriga frågor
I detta avsnitt skall utredningen mycket kortfattat behandla ett par frågor, som visserligen ligger vid sidan av utredningens uppdrag, men som ändå har ett sådant samband med de frågor som utredningen har haft att behandla att detär motiverat att något beröra dem.
En fråga gäller förfarandet vid utredning av brott utom tjänsten av polisman. Några allmänna föreskrifter för handläggningen av sådant brott finns ej f. n. Har brottet begåtts i det polisdistrikt som polismannen tillhör sker som regel rapportering till polischefen, dock inte beträffande alla brott, t. ex. vanlig vårdslöshet i trafik. Begås brottet i annat distrikt finns inga föreskrifter om att polischefen i det distriktet som polisman- nen tillhör skall underrättas, men som regel torde det ändå komma till den polischefens kännedom. I ett par av de tjänsteföreskrifter om handläggningen av brott i tjänsten av polisman, som utredningen har tagit del av, har föreskrivits att samma bestämmelser som gäller för brott i tjänsten skall tillämpas vid brott utom tjänsten så att rapportering skall ske till länspolischef och att denne beslutar om vem som skall handlägga utredningen. Även utan uttryckliga föreskrifter förekommer det att ärenden om brott utom tjänsten av polisman särbehandlas åtminstone beträffande frågan om vem som skall vara förhörsledare. Det vanligaste torde dock vara att brott utom tjänsten av polisman handläggs på samma sätt som brott av annan privatperson.
Enligt utredningens mening kan de skäl som har åberopats för de särskilda bestämmelserna om förfarandet vid brott i tjänsten i allt väsentligt även åberopas för en särreglering när det gäller brott utom tjänsten. Detta gäller vad som har sagts dels om önskvärdheten av att ha utredare som befinner sig på längsta möjliga ”tjänstemässiga avstånd” från den anmälde polismannen, dels om åklagarinträde. Även om risken för misstankar om obehöriga kollegialitetshänsyn är än mindre när det gäller brott utom tjänsten finns det ändå skäl att överväga särskilda föreskrifter angående valet av förhörsledare och om åklagarinträde när det gäller vissa brott utom tjänsten, t. ex. mera allvarliga brott, brott där utredningen är komplicerad eller brott där det eljest är påkallat av allmänna skäl.
1 utredningens uppdrag ingår inte frågan om förfarandet vid brott utom tjänsten men utredningen vill ändå rekommendera att de nu föreslagna särskilda utredningsenheterna anlitas även när det gäller sådana brott utom tjänsten av polisman som nyss sagts. Vidare synes det påkallat att i lämpligt sammanhang överväga föreskrifter om ett tidigt åklagar- inträde vid vissa brott utom tjänsten. Föreskrifter i dessa hänseenden torde lämpligen kunna fogas till RÅzs och RPS:s anvisningar rörande ledningen av förundersökningi brottmål. Utredningen anser däremot inte
att de övriga särskilda regler som föreslås för förfarandet vid brott i tjänsten skall gälla för brott utom tjänsten.
En annan fråga avser JO-ärenden som rör polisen. — Åtskilliga klagomål mot polisen och mot enskild polisman föranleder inte så sällan en anmälan direkt till JO. I den i avsnitt 5 redovisade statistiken över ärenden angående brott i tjänsten av polisman ingår inte de påståenden om brott som anmälts direkt till JO. Under år 1973 registrerades vid JO-ämbetet 288 ärenden rörande polisen. Det övervägande antalet ären- den innehöll påståenden om att polisman förövat misshandel eller använt annat obehörigt våld samt påståenden om olämpligt eller otillbörligt uppträdande från polismans sida.
Dessa anmälningar till JO föranleder vanligtvis remiss till polisstyrelsen i det distrikt polismannen tjänstgör i med begäran om utredning och yttrande. I vissa fall görs utredningen av tjänstemän vid JO-ämbetet och undantagsvis sker remiss till eller telefonsamtal med den anmälde polis- mannen.
Vid remisserna till polisstyrelsen med begäran om utredning görs utredningen i princip av polispersonal i samma distrikt som det den anmälde polismannen tjänstgör i. Emellertid är det inte ovanligt att polisstyrelsen vid sådan utredning anlitar personal från stödjande verk- samheten eller från annat intilliggande polisdistrikt. I Stockholms polis- distrikt görs dessa utredningar av den s.k. disciplingruppen (jfr 5.3.2) och i Göteborgs polisdistrikt av den polisintendent som gör övriga utredningar angående brott i tjänsten av polisman.
Det har förekommit kritik mot att utredning i anledning av en anmälan till JO gjorts av polisen, särskilt om den gjorts av kolleger i samma distrikt som den anmälde polismannen.
Enligt utredningens mening skulle det av flera skäl vara lämpligt om polisstyrelsen för dessa utredningar anlitar annan personal än den i det egna distriktet. Utredningen vill därför rekommendera att de nu före- slagna särskilda utredningsenheterna anlitas även vid utredningar föran- ledda av remiss från JO. — Vad som nu har sagts om utredningar till följd av remiss från JO torde också gälla utredningar till följd av ärenden anhängiggjorda hos annan myndighet, t. ex. JK.
8. Specialmotivering
De särskilda åtgärder som utredningen ovan har föreslagit om ledning av utredningarna, om särskild utredningspersonal och om allmänhetens insyn i utredningarna har upptagits i ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet. Utredningens förslag har vidare föranlett ändringar i polisinstruktionen och i instruktionen för rikspolisstyrelsen.
I det följande skall lämnas en kortfattad specialmotivering till de framlagda författningsförslagen.
8.1. Lag om särskilda bestämmelser om förfarandet vid brott eller förseelse i tjänsten av tjänsteman inom polisväsendet
loch25€
I paragraferna har angetts när lagen skall tillämpas. Lagen gäller, med två undantag, när fråga uppkommer om att tjänsteman inom polisväsendet har gjort sig skyldig till brott eller förseelse i tjänsten. Med brott avses alla brott i tjänsten såväl brott mot nya 20 kap 1—3 åå BrB som allmänt brott i tjänsten. Med tjänsteförseelse avses sådant felaktigt förfarande som enligt ÄK skall kunna föranleda disciplinär påföljd.
Med tjänsteman inom polisväsendet avses alla — både polispersonal och annan personal — som är anställda inom polisväsendet på central och lokal nivå, se avsnitt 7.5. De tjänstemän som tjänstgör inom polisväsendet på regional nivå och samtidigt är tjänstemän i länsstyrelsen, t. ex. länspolischef och biträdande länspolischef, faller alltså utanför lagens tillämpningsområde, medan den polispersonal som tjänstgör regionalt, t. ex. en kommissarie på länspolischefs expedition, i administrativt hänseende tillhör den lokala polisorganisationen och därmed omfattas av lagen. Utanför lagen faller också t. ex. ordningsvakter och andra som har med polisen närbesläktade uppgifter men som ej är anställda inom polisväsendet.
För att lagen skall gälla fordras att tjänstemannen har begått brott eller förseelse i tjänsten. Uttrycket i tjänsten torde inte fordra någon närmare motivering, men det bör påpekas att polisman som ej är i tjänst i vissa fall självmant kan gå i tjänst, 11 & PI. I de fall så sker och polismannen under
sådan tjänsteutövning anmäls för brott eller förseelse skall lagen tilläm— pas. Samma sak bör gälla även då en polisman — som ej är i tjänst — vid ett ingripande åberopar sin ställning som polisman.
Skulle en tjänsteman för vilken lagen gäller samtidigt vara föremål för utredning om brott såväl i som utom tjänsten är lagen naturligtvis inte tillämplig för utredning av brottet utom tjänsten. Emellertid ligger det i sakens natur att de båda utredningarna görs under ledning av samme åklagare och med anlitande av den särskilda utredningspersonal som enligt 9 % skall biträda vid utredningen av brottet i tjänsten. För det fall att en utredning om brott har inletts utan att misstanke riktats mot bestämd person och det under utredningen visar sig att anledning förekommer att brottet har begåtts i tjänsten av tjänsteman för vilken denna lag gäller skall lagen tillämpas för den fortsatta handläggningen. Därvid torde man dock med stöd av andra stycket i 9 % kunna låta den personal som har påbörjat utredningen fortsätta denna om det befinnes lämpligt.
De två undantagen är upptagna i 2 5. Det ena, punkt 1, gäller interna förseelser av alla tjänstemän inom polisväsendet medan det andra, punkt 2, gäller tjänsteförseelser av vissa högre tjänstemän, oavsett om förseelsen är av intern eller extern natur.
Skälen till att interna förseelser undantagits och vad som avses med interna förseelser framgår av avsnitt 7.1. Som exempel på ett internt fel har där anförts att tjänstemannen utan skäl uteblir från tjänstgöring. Som ytterligare exempel kan anges olämpligt uppträdande mot kollega, oriktig uppgift till förman samt olika former av bristande efterlevnad av interna föreskrifter, t. ex. bristande vård och tillsyn av polisväsendets egendom, bristande avrapportering till förman, underlåtenhet att hålla radiosam- band, ej iakttagit föreskriven förvaring av tjänstevapen. Om däremot ett åsidosättande av en i och för sig intern tjänsteföreskrift medför olägenhet för eller eljest drabbar enskild person gäller icke undantaget iförsta punkten utan lagen skall tillämpas. — Enligt 8 & kungörelsen (1969184) om användande skjutvapen i polistjänsten skall, när skjutvapen har använts, rapport med yttrande av polischefen sändas till länsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. För den utredning som sker efter användandet av skjutvapen är lagen tillämplig endast om anledning förekommer att anta att fel har begåtts.
Utformningen av undantaget för vissa högre tjänstemän — som alltså endast avser tjänsteförseelser — har skett mot bakgrund av att ÄK föreslagit att en särskild disciplinnämnd skall inrättas för vissa högre tjänstemän samt att den särskilda nämnden skall verkställa erforderlig utredning i de disciplinärenden som hör till nämnden (se avsnitt 4.1 samt SOU 197211 3. 155). Den personkrets, som omfattas av undantaget, blir enligt ÄKzs förslag endast byråchefer, därmed jämställda eller högre tjänstemän och inte alla de inom polisväsendet som nu är undantagna från disciplinärt ansvar (se 95 5 1 st PI). Utredningen utgår från att det i samband med genomförandet av ÄK:s förslag kommer att öppnas möjlighet för regeringen att besluta om utvidgning av disciplinnämndens personkrets så att de tjänstemän inom polisväsendet som f. n. ej är
underkastade disciplinärt ansvar kommer att höra till disciplinnämnden och därmed också omfattas av undantaget för vissa högre tjänstemän. Skulle så inte ske bör i den nu föreslagna lagtexten intas en bestämmelse så att lagen ej kommer att gälla för de polismästare som har tjänster under byråchefsnivå.
3.8
Vid utformningen av lagförslaget har valts den lösningen att endast de regler som avviker från eljest gällande regler om förfarandet vid förunder- sökning och disciplinutredning har föranlett särskilda bestämmelser i denna lag. Detta har kommit till uttryck genom bestämmelserna i denna paragraf. I den mån bestämmelser om förfarandet har meddelats i lagen utesluter de alltså tillämpning av motsvarande regler i andra författningar som reglerar förfarandet vid förundersökning och disciplinutredning. I övrigt skall eljest gällande bestämmelser tillämpas även inom den nya lagens tillämpningsområde.
4å
Bestämmelsen i denna paragraf har ansetts nödvändig med hänsyn till att lagen är tillämplig även för den personal som tillhör den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet. Om sådan tjänsteman begår brott eller förseelse i tjänsten kan det av säkerhetsskäl bli erforderligt att utredningen därav görs i andra former än de som föreskrivs i lagen. Bestämmelsen är dock endast avsedd att tillämpas där det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet.
55
Bestämmelsen bygger på utredningens ställningstagande i avsnitt 7.2.1. Så snart anledning förekommer — på grund av anmälan eller eljest — att tjänsteman som omfattas av lagen i tjänsten har begått brott eller förseelse (ej intern förseelse) skall alltså ärendet överlämnas till åklagare. Det ankommer sedan på denne att fatta beslut om den fortsatta handläggningen. Detta omedelbara åklagarinträde gäller alltså utan in- skränkning. Även om misstankarna ännu inte har riktats mot viss person, men mot tjänsteman för vilken lagen är tillämplig, skall alltså ärendet överlämnas till åklagare.
I likhet med vad som förekommer i RB har inte angetts vilken åklagare som skall handlägga ärendet. Det förutsätts att riksåklagaren kommer att meddela anvisningar därom. F. n. sker, utanför storstäderna. åklagar- inträdet som regel genom länsåklagare, något som är i linje med utredningens strävan att flytta utredningarna från det lokala planet.
Avsikten med bestämmelsen i denna paragraf är inte att ändra på gällande regler för anmälningsupptagning och åtgärder i samband därmed. En anmälan om brott eller förseelse i tjänsten skall alltså som hittills upptas och registreras i vanlig ordning innan ärendet överlämnas till
åklagare. Behörig personal där anmälan görs skall även i fortsättningen kunna besluta om nödvändiga förstahandsåtgärder, t. ex. läkarundersök- ning av person som påstår sig ha blivit utsatt för övervåld av polisman, utan att avvakta beslut därom av åklagare. I lagen har inte intagits någon särskild föreskrift om behörig anmälningsupptagare. Anmälan bör dock om möjligt upptas av polisman i befälsställning.
Enligt 10 å i lagförslaget skall polisstyrelsen hållas underrättad om alla ärenden enligt lagen. Som har anförts i avsnitt 7.3.2 bör en förteckning över alla ärenden finnas tillgänglig för polisstyrelsens leda- möter. Samtidigt som ärendet överlämnas till åklagare skall alltså tillses att uppgift går till denna förteckning.
65
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet sedan ärendet enligt 5 5 har överlämnats till åklagare, se avsnitt 7.2.1.
Åklagaren skall enligt bestämmelsen i 23 kap l % RB pröva om anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats och om så är fallet besluta att inleda förundersökning. Inleder åklagaren förundersökning kommer den att ledas av honom. Finner åklagaren att det anmälda förfarandet inte utgör brott som hör under allmänt åtal skall han — om det finns anledning att anta att tjänsteförseelse har begåtts — överlämna ärendet för handläggning i disciplinär ordning. Avgörande för om ärendet skall stanna hos åklagaren eller ej är alltså om brott som hör under allmänt åtal kan ha begåtts. Detta gäller under förutsättning att nuvarande vanliga tjänstefel blir avkriminaliserade så att förundersökning ej kan ske vid vanligt tjänstefel. Skulle denna avkriminalisering ej komma till stånd får bestämmelsen omformas så att åklagaren efter andra grunder har att avgöra om ett tjänstefel skall utredas som förundersökning enligt reglerna i RB eller utredas i disciplinär ordning.
I den mån det på grundval av anmälan och ev. övriga uppgifter inte går att avgöra om det anmälda förfarandet kan utgöra brott eller tjänsteför- seelse bör åklagaren inleda förundersökning för att därigenom skaffa sig ytterligare underlag för detta avgörande. Framgår det däremot redan av anmälan att förfarandet inte kan utgöra annat än högst förseelse i tjänsten bör åklagaren omedelbart besluta att ärendet skall handläggas i disciplinär ordning och överlämna det till den som enligt 8 5 skall leda disciplinutredningen. Framgår det sedan av den utredningen att inte ens fel föreligger får beslut om avskrivning fattas av den som leder disciplin- utredningen. För de fall då det redan på grundval av anmälan framgår att varken brott eller tjänsteförseelse kan föreligga bör beslut om att avskriva ärendet fattas av åklagaren.
Skulle det sedan åklagare överlämnat ärendet för utredning i discipli- när ordning framkomma omständigheter som gör att det kan ifrågasättas om förfarandet faller under allmänt åtal skall ärendet återgå till åklagaren för prövning av denna fråga.
I tillämpningsföreskrifter bör meddelas närmare anvisningar för hand- läggningsrutiner vid tillämpningen av denna paragraf, bl. a. om att
åklagare bör underrätta länspolischef och polischef om det beslut han fattar om ärendets fortsatta handläggning.
I detta sammanhang bör något sägas om bestämmelserna om hämtning till förhör och om tvångsmedel under förundersökning. Sådana beslut kan enligt RB (se bl. a. 23:7, 2415, 2513) fattas av undersökningsledaren, alltså även av polismyndighet i den mån polisen leder förundersökningen. Åklagare skall enligt 23 kap 3 & RB inträda som förundersökningsledare vid skälig misstanke utom då saken är av enkel beskaffenhet. Besluten om tvångsmedel fattas då av denne. Enligt RPS:s allmänna meddelanden 10/66 och RÅzs cirkulär A 23 skall dock åklagare inträda som förunder- sökningsledare även om saken är av enkel beskaffenhet när fråga uppkommer om användande av tvångsmedel, dock ej när det gäller vissa beslag eller blodprov m. m. vid brott enligt 4 % trafikbrottslagen. Polis- man äger vidare rätt att i brådskande fall besluta om vissa tvångsmedel, se bl. a. 27:4 RB om beslag och 28:13 RB om blodprov. — Eftersom åklagare enligt denna paragraf alltid är förundersökningsledare skall alltså — utom i brådskande fall — beslut om tvångsmedel fattas av åklagare och inte t. ex. av den vid utredningsenheten som leder förhören. Med hänsyn till att möjligheten för polisman att i brådskande fall besluta om tvångsmedel kvarstår och då utredningspersonalen enligt förslaget är polismän torde det inte finnas risk för att utredningsarbetet försvåras eller blir tungrott till följd av att besluten om tvångsmedel i normalfallen skall fattas av åklagare.
7å
Paragrafen innehåller bestämmelse om medborgarvittne, se närmare härom i avsnitt 7.3.2.
Det bör även här understrykas att medborgarvittne endast skall anlitas vid förhör under förundersökningar och ej vid förhör under disciplinut- redningar. Närvaro under förundersökningar innebär att medborgarvittne även skall närvara vid den utredning (förundersökning) som åklagare kan behöva föranstalta om innan ställning enligt öä kan tas till om den anmälda händelsen utgör brott eller tjänsteförseelse. Föreskriften om medborgarvittne har inte ansetts behöva kompletteras med en föreskrift om förbud mot skriftliga berättelser, men det är angeläget att skriftliga berättelser anlitas endast i än mer begränsad omfattning än vad som förekommer i ”vanliga” utredningar. Det ankommer på åklagare att besluta i vilka undantagsfall skriftliga berättelser kan användas.
Föreskriften om medborgarvittnen är inte helt kategorisk. I vissa speciella fall finns det möjlighet att hälla förhör utan närvaro av medborgarvittne. Det skall dock vara uppenbart obehövligt med medbor- garvittne och förhörsledaren skall inhämta åklagarens medgivande till att hålla förhöret utan medborgarvittne. Se vidare avsnitt 7.3.2.
Det bör åvila förhörsledaren att, samtidigt som han bestämmer tid med den som skall höras, även tillse att medborgarvittne kallas till förhöret. I och för sig är det önskvärt att samma medborgarvittne är närvarande vid alla förhör i ett ärende, men detta önskemål får inte medföra att
utredningen fördröjs för att ge det medborgarvittne, som varit närvarande vid annat förhör i ärendet, tillfälle att närvara även vid följande förhöri ärendet. Det bör inte heller vara nödvändigt att alltid anlita medborgar- vittne från det polisdistrikt där den anmälde tjänstemannen tjänstgör. Hålls förhör i ärendet inom annat distrikt är det inget som hindrar att man anlitar medborgarvittne som finns i det distriktet.
$%
Sedan anmälan har översänts till åklagare enligt föreskriften i 5 5 skall åklagaren, i de fall den anmälda händelsen kan utgöra tjänsteförseelse, överlämna ärendet för vidare handläggning till den som anges i denna paragraf.
Paragrafen ger uttryck för utredningens förslag att flytta utredningarna från det lokala planet. Genom bestämmelsen i denna paragraf tillsam— mans med bestämmelsen i 9 & om särskilda utredningsenheter kommer alltså varken lokal polischef eller lokal utredningspersonal att ta någon befattning med utredningen i disciplinärendet. Att utredningen skall ledas av länspolischefen överensstämmer med vad som f. n. tillämpas i flera län. Av organisatoriska skäl gäller för storstadsdistrikten och Visby polisdistrikt att utredningen skall ledas av polismästaren. För tjänsteman vid rikspolisstyrelsen skall utredningen ledas av rikspolischefen.
Med uttrycket att tjänstemannen tillhör visst polisdistrikt avses det distrikt tjänstemannen i administrativt hänseende tillhör även om han inte tjänstgör där. Detta innebär att den polispersonal från Stockholms polisdistrikt som står till rikspolisstyrelsens förfogande för tjänstgöring vid bl. a. rikskriminalen inte är tjänstemän vid rikspolisstyrelsen utan tillhör Stockholms polisdistrikt. De faller alltså in under p. 2 i paragrafen. Till Stockholms polisdistrikt hör också de extra polismän (polisaspiran- terna) som genomgår grundkurs vid polisskolan. De polisaspiranter som efter grundutbildning tjänstgör i olika polisdistrikt skall anses tillhöra det distrikt i vilket de är stationerade. De polissekreterare som under utbildning tjänstgör i olika distrikt samt de 5. k. ambulerande polissekre- terarna skall anses tillhöra det distrikt i vilket de är stationerade.
9å
I enlighet med utredningens förslag om att utredningarna som regel skall göras av personal vid de särskilda utredningsenheterna, knutna till de juridiska avdelningarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt, har iförsta stycket intagits bestämmelse om att undersökningsledaren vid verkställandet av utredningen skall anlita biträde av polismyndigheten i något av nämnda distrikt. Personalen vid enheterna skall anlitas vid både förundersökningar och disciplinutredningar och med undersökningsledare avses alltså åklagare eller den som enligt 8 & leder disciplinutredningen. Utredningspersonalen skall biträda med utredningar i det egna distriktet samt som stödjande verksamhet biträda med utredningsarbete i övriga distrikt i första hand efter en geografisk fördelning i enlighet med vad
som har angetts i avsnitt 7.2.3, därvid dock inget hindrar att en enhet i mån av tid biträder inom annat område än det den normalt skall svara för.
I andra stycket har stadgats rätt för undersökningsledaren att i särskilda fall anlita biträde av annan vid verkställandet av utredningen. I enlighet med vad som har anförts under 7.2.2 skall annan personal anlitas endast undantagsvis och den personal som då bör komma i fråga är personal vid länspolischefernas expedition. Som exempel på fall då sådan personal kan anlitas har i avsnitt 7.2.2 nämnts dels vissa brådskande fall, dels mindre bagatellartade disciplinärenden.
Sammansättningen av personalen vid enheterna förutsätts bli sådan att förhören regelmässigt kommer att kunna hållas av en i tjänsten överord- nad.
De närmare anvisningar som behövs för enheternas organisation och verksamhet bör utfärdas av rikspolisstyrelsen.
10%
I paragrafens första stycke har upptagits bestämmelse om skyldighet att ge polisstyrelsen i plenum i det distrikt tjänstemannen tillhör fortlöpande information om ärenden som handläggs enligt denna lag, se härom i avsnitt 7.3.2. — Om uttrycket det distrikt tjänstemannen tillhör se ovan under 8 ?g. — Informationen skall alltså ske till det egna distriktet även om brottet eller tjänsteförseelsen har begåtts under tillfällig tjänstgöring i annat distrikt. Informationsskyldigheten åvilar undersökningsledaren, alltså åklagare eller den som enligt 8 % leder disciplinutredningen. Normalt kan det förutsättas att polischefen ändå äger sådan kännedom om ärendet att han vid sammanträde med polisstyrelsen i plenum kan sköta den fortlöpande informationen. I andra fall kan det vara lämpligare att förhörsledaren infinner sig vid styrelsens sammanträde och lämnar information om pågående utredningar.
I enlighet med utredningens förslag (se avsnitt 7.3.2) skall styrelsen inte enbart få en fortlöpande information om pågående utredningar utan också få del av den färdiga utredningen och få tillfälle att yttra sig över den. I andra stycket har intagits en bestämmelse härom. För att denna möjlighet för styrelsen att yttra sig skall bli meningsfull och för att undersökningsledaren skall kunna beakta styrelsens ev. synpunkter har vidare stadgats förbud för undersökningsledaren att besluta att lägga ned eller avsluta utredningen innan styrelsen har beretts tillfälle att yttra sig. Detta förbud att lägga ned utredningen utan att styrelsen har beretts tillfälle att yttra sig gäller icke för de fall åklagaren isamband med beslut att lägga ned utredningen överlämnar ärendet för vidare utredning i disciplinär ordning. Bestämmelsen i andra stycket medför att styrelsen måste sammanträda oftare än nu och det är angeläget att styrelsens behandling av utredningarna sker så snart som möjligt så att utredningar- na inte onödigt fördröjs. I distrikt med bara enstaka ärenden enligt denna lag torde det innebära att man kallar styrelsen till sammanträde så snart en utredning är klar, medan man i distrikt med många ärenden torde få
hålla sammanträden för dessa ärenden med jämna mellanrum, i storstä- derna kanske var fjortonde dag.
Även redovisningen av den färdiga utredningen bör kunna fullgöras av polischef eller förhörsledare, dock att det här till skillnad från fullgöran- det av den fortlöpande informationen kan finnas större anledning för undersökningsledaren att själv närvara vid styrelsens sammanträde och redovisa utredningen för att mera direkt få del av styrelsens synpunkter.
Skyldigheten att fortlöpande hålla polisstyrelsen i plenum informerad innebär också att styrelsen sedan den behandlat ärendet skall få besked om det beslut undersökningsledaren har fattat samt i förekommande fall om domstols dom och disciplinkollegiums beslut
Vad som har sagts om polisstyrelse gäller även sådant utskott som polisstyrelse kan utse enligt 38 % Pl.
Som framgår av 11 ?; gäller vad nu sagts om polisstyrelse för tjänste- man vid rikspolisstyrelsen dess styrelse och för tjänsteman i Stockholms polisdistrikt sådan särskild nämnd som avses i 49 % PI. Den information polischefen bör svara för bör i Stockholms polisdistrikt kunna fullgöras av den tjänsteman från polisledningen som ingår i den särskilda nämn- den.
11%
Paragrafen, som innehåller särbestämmelser om vem som i stället för polisstyrelsen skall fullgöra insynen i utredningarna, torde inte kräva någon ytterligare kommentar.
12%
Paragrafens första stycke upptar bestämmelser om mandattid för med- borgarvittnen samt inskränkning i möjligheten till omval. Beträffande skälen härför hänvisas till avsnitt 7.3.2. Enligt andra stycket ankommer det på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att fastställa antalet medborgarvittnen för varje polisdistrikt.
135
Paragrafen innehåller bestämmelser om valbarhet till medborgarvittne. För valbarhet har uppställts samma regler som gäller för valbarhet till särskild ledamot i polisstyrelse, 775 P1, dock att från valbarhet har undantagits personer inom och med anknytning till polisväsendet samt de som ej får utses till nämndemän.
145
Bestämmelsen om valsätt för medborgarvittne motsvarar 76 ä 1 st Pl om val av särskild ledamot i polisstyrelse. Medborgarvittnena bör väljas så att de representerar olika delar av polisdistriktet, dock att det av praktiska skäl torde vara önskvärt med viss överrepresentation för distriktets centralort.
Hä
Paragrafen upptar utredningens förslag om ersättning till medborgar- vittne.
165
I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 7.3.2 bör man undvika att det i Göteborg skapas två organisationer av medborgarvittnen. I denna paragraf föreslås därför att regeringen får rätt att förordna om undantag från bestämmelserna i 12—15 55 om medborgarvittne. Avsikten är att man i Göteborgs polisdistrikt i stället skall anlita de redan befintliga medborgarvittnena. Innan så sker bör överläggningar ske med Göteborgs kommun, varvid man också bör reglera frågan om ersättning till medbor- garvittnena för detta ”extra” utnyttjande.
Övergängsbestäm mels er
Enligt denna bestämmelse skall lagen inte tillämpas i fråga om de ärenden som har anhängiggjorts — genom anmälan eller eljest _ före ikraftträdan- det.
8.2 Polisinstruktionen rn. m.
Ändringarna i polisinstruktionen förutsätter att företrädare för de anställ- da i distriktet, i enlighet med rikspolisstyrelsens framställan, blir full- värdig ledamot i polisstyrelse. Om så inte sker bör i 38 & tillägg ske så att polisstyrelse, vid behandling av ärenden enligt 49 % sista stycket, består av — förutom övriga ledamöter — jämväl en företrädare för de anställda.
385PI
l paragrafen har intagits ett nytt stycke, vari upptagits bestämmelser som ger polisstyrelsen i plenum möjlighet att utse ett utskott för att handha ärenden enligt den särskilda utredningslagen, se avsnitt 7.3.2. Suppleant för särskilt utsedd ledamot i polisstyrelsen är självfallet också suppleant för sådan ledamot i utskottet. Hänvisning har skett till paragraferna om föredragning, skiljaktig mening, avfattande av beslut och protokoll, vilka äger motsvarande tillämpning för utskottet.
I sista stycket i paragrafen har tillägg skett så att de särskilt utsedda ledamöterna i utskottet skall — liksom i polisstyrelsen — inom sig utse ordförande och vice ordförande. Det är inte nödvändigt att polisstyrel- sens ordförande och/eller vice ordförande ingår i utskottet.
495m
I paragrafen har i ett nytt stycke intagits bestämmelser om hur ärenden enligt 10 å andra stycket i den särskilda utredningslagen skall avgöras. De
skall alltså avgöras genom beslut av av polisstyrelsen i plenum eller, om utskott enligt 38 & utsetts, av sådant utskott, dock att särskilda bestäm— melser gäller för Stockholms polisdistrikt.
Att polisstyrelse skall följa ärenden enligt den särskilda utrednings- lagen har inte föranlett någon uttrycklig bestämmelse i polisinstruktionen enär det åliggandet får anses inrymmas under polisstyrelses skyldigheter enligt 47 å.
SléPI
Bestämmelserna om beslutförhet och om omröstning när det gäller polisstyrelse har kompletterats med regler därom för utskott enligt 38 %.
63aåPl
Nämnden föreslås få en sammansättning som motsvarar den som föreslås för utskott enligt 38 %, alltså med tre lekmän, en företrädare för polisledningen och en företrädare för de anställda i distriktet. Bestämmel- ser härom har upptagits iförsta stycket. För att med utgångspunkt från antalet ärenden under år 1973 kunna klara handläggningen av ärendena behövs mer än ett organ för insynsuppgiften. Det har därför stadgats att nämnden skall arbeta på avdelningar. För att erhålla en anknytning till polisstyrelsen har i andra stycket stadgats att en av de särskilt utsedda ledamöterna skall vara ledamot i polisstyrelsen samt att dennes suppleant i polisstyrelsen även skall vara suppleant i nämnden.
63béåPI
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur ledamöterna i nämnden skall utses. Polischefen skall utse företrädare för polisledningen. Övriga leda- möter skall utses enligt de regler som gäller för utseende av ledamöter i polisstyrelsen, dvs. att de särskilt utsedda ledamöterna skall väljas av landstinget enligt 76 5 samt att personalföreträdare skall utses av facklig organisation, 51 & sista stycket.
63cåPl
] paragrafen har stadgats att vad som gäller för utskott enligt 38 5 skall äga motsvarande tillämpning för nämnden.
63d5Pl
I paragrafen har. polisstyrelsen getts rätt att besluta om det antalet avdelningar nämnden skall bestå av. För sådan avdelning gäller bestäm- melserna för nämnden. Med utgångspunkt från antalet ärenden år 1973 torde det krävas tre avdelningar.
14 & RPS:s instruktion
Här har för tjänstemän vid rikspolisstyrelsen skett tillägg motsvarande ändringen i 49 & Pl för tjänstemän inom den lokala polisorganisationen.
9. Särskilt yttrande av experten de Woul
Jag är helt ense med utredningen om värdet av omedelbart åklagarinträde samt medborgarvittnen.
Däremot delar jag inte utredningens uppfattning om nödvändigheten av att som regel använda sig av särskilda utredningsenheter.
Utredningen påpekar att användandet av särskilda utredningsenheter medför tidsspillan och kostnader. Därför har framhållits att det inte bör vara absolut nödvändigt för undersökningsledaren att alltid anlita enheterna, utan att det undantagsvis bör finnas möjlighet att i stället anlita annan personal, t. ex. från länspolischefens expedition. Det skall ankomma på undersökningsledaren att avgöra huruvida den särskilda utredningsenheten skall tillkallas eller inte, men det framhålls samtidigt att personal från det egna länet kan anlitas i brådskande fall, i mindre disciplinärenden och andra ärenden där värdet ur objektivitetssynpunkt av utredare från enheterna inte står i rimlig proportion till den omgång som är förenad med att anlita dessa.
Enligt min erfarenhet är det övervägande antalet mål av denna art att bedöma som bagatellartade. Vad utredningen anger som undantag utgör i själva verket regel. Enligt förslag till lagtext skall undersökningsledare anlita biträde av den särskilda arbetsgruppen. I särskilda fall skall emellertid undersökningsledaren kunna anlita biträde av annan. Detta är enligt min mening för kategoriskt. Författningen bör i detta avseende ge åklagaren rätt att anlita utredningspersonal från utredningsenheterna när han finner så påkallat.
Jag tar avstånd från förslaget att undersökningsledaren inte skall äga rätt att nedlägga eller avsluta en förundersökning innan polisstyrelsen beretts tillfälle yttra sig över utredningen. Åklagaren har i vissa mål att inhämta yttrande från annan myndighet. I dessa fall har åklagaren emellertid skyldighet att först konstatera huruvida åtalbart brott före- ligger. En föreskrift att dessförinnan inhämta yttrande från annan myndighet är helt främmande. Åklagaren har att självständigt fatta sitt åtalsbeslut och har alltid ansetts i största möjliga mån böra stå fri från påtryckningar. Han leder förundersökningen med utgångspunkt från de bestämmelser som är givna i rättegångsbalken och i förundersöknings- kungörelsen. När ärendet väl har kommit till åklagaren borde frågan om objektivitet i handläggningen inte längre kunna ifrågasättas. Åklagarens beslut i åtalsfrågan kan alltid göras till föremål för överprövning av
överordnad åklagare. Enligt min mening är det fullt tillräckligt för insyn i förundersökningen att åklagaren till polisstyrelsen överlämnar det mate- rial som han avser att lägga till grund för sitt beslut, att han snarast underrättar om beslutet i åtalsfrågan, samt i förekommande fall om utgången av domstols prövning av målet och samtidigt lämnar besked huruvida han kommer att åtnöja sig med domen.
Bilaga 1 Polisväsendets organisation 1.1.1975
KUNGL MAJ:T
Justitiedepartementet
Rikspolisstyrelsen (RPS) _______ Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL)
Länsstyrelse (24)
Länspolischef (23)1l
Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt (3) Övriga polisdistrikt (115) Polisstyrelse — Polischef2) |- Polisstyrelse — Polischef
Kansli Ordnings— Kriminal- avdelning avdelning
Juridisk Ordnings- Trafikav— Kriminal- Administra- avdelning avdelning delning5) avdelning tiv byrå
.] I |
IMalmö pd ) Administra- |
| l ) I I
tiv enhet _)
Arbetsgrupper och pol isposteringar4) Länstrafikgrupper (35)3)
|. _____ Arbetsgrupper och polisposteringar3)
1) Länspolischef saknas i Gotlands län 2) Om behörighet för polischefen att fullgöra uppgifter som enligt polisinstruktionen ankommer på länsstyrelsen gäller 29 5 första stycket respektive 33 5 Iänsstyrelseinstruktionen 3) Ej iStockhoIms polisdistrikt 4) Ej i samtliga polisdistrikt 5) Ej i Malmö polisdistrikt
Bilaga _2 Rikspolisstyrelsens organisation
STY R E LS E bestående av rikspolischef, överdirektör och sex av Kungl Maj:t utsedda leda- möter
RIKSPOLISCHEF
ÖVERDI RE KTÖR
SEKRETARIAT Information m m Militärassistenter
AVDELNING A Polisvdelning
AVDELNING 8 Teknik och utbildning
AVDELNING C Administrativ avdelning
Polisbyräl Polisbvråll Teknisk Utbildnings Dataenhet Kansli- byrå byrå byrå Overvak- Polismyn- Utrust- Utbild- System- Budget-och Allmän Kontroll- nings- dighets- nings- nings- sektion planerings. sektion sektion sektion sektion sektion sektion D sektion Personal- Stan sektion 233—m sektion skolor sekt n Personal- Register- Tele- Rekryte— Juri sk vårds- sektion sektion rings- sektion sektion Rreg sektion Lokal- sektion Organise- sektion tions- sektion sektion
förråd Service- sektion
RIKSKRIMINALEN
Rotel A Rotel B Rotel C Rotel D Rotel E Våldsbrott Narkotika Grova stöl- Bedrägeri- Spaning
brott der m rn brott rn m
AVDELNING D Säkerhetsavdelning
Personal- Register- Byrå A Byrå B byrå bvrå
Bilaga 3 Polisdistriktens fördelning på olika län
Antal polis- Län Län Antal polis- distrikt distrikt
Stockholms län 13 Göteborgs och Bohus län 5 Uppsala län 3 Älvsborgs län 7 Södermanlands län 4 Skaraborgs län 6 Östergötlands län 4 Värmlands län 5 Jönköpings län 4 Örebro län 4 Kronobergs län 3 Västmanlands län 4 Kalmar län 4 Kopparbergs län 7 Gotlands län 1 Gävleborgs län 6 Blekinge län 3 Västernorrlands län 5 Kristianstads län 4 Jämtlands län 2 Malmöhus län 7 Västerbottens län 5
4 Norrbottens län 8
Hallands län
”,, , ) ) ,)f ** l 1l.....) " h | J 'wil.i-_"*-F)-H ) IFE 'lf'l |
.- _”...
TC" "'" ' '
ta.—3.5 intas , -_.i ..;r-g. : 'It-!#. . __". ” ,, Gil-"I lite!...lluanlWIE ' HN"],ELi ? - Hlinka-ill ' ' '? l'qé, '|' * |n|,å.l'.nji.ulu._ ha , ', '.'. ' F .-'m-|m-.ulmnm .! ”'_l- »". ' rm- tuli-ot
' "I'll-IM Hill-lita
' :;"]: nur-mm
HJ-nuhlmnnuW aulan-mem
Lullun-um
("ut?-. I" . '|..l'. Huai-RME)!
_.”-
Bilaga 4
Grupp 1 Stockholm Göteborg Malmö
Grupp 11
Norrköping Västerås Helsingborg Uppsala Örebro Linköping Solna Jönköping Sundsvall Borås
Gävle Eskilstuna Karlstad
Grupp [11
Kalmar Kristianstad Halmstad Umeå Östersund Lund Uddevalla Huddinge Södertälje Handen Luleå Nyköping Karlskrona Växjö Ekgö Märsta Skövde Täby Nacka Falun
Antal pd: 3
Antal pd: 13
Antal pd: 20
Grupp IV
Värnamo Trollhättan Skellefteå Ängelholm Boden Katrineholm Visby Karlshamn Landskrona Jakobsberg Kristinehamn Sandviken Hässleholm Alingsås Vänersborg Karlskoga Hallsberg Borlänge Mölndal Motala Västervik Örnsköldsvik Köping Norrtälje Ystad Avesta Lindesberg Trelleborg Kungälv Ludvika Hudiksvall Sollentuna Oskarshamn Eslöv Sollefteå Lidköping Kiruna Härnösand Gällivare Haparanda Piteå
Gruppindelning av polisdistrikten
Antal pd: 48
Ljungby Skara Mariestad Lidingö Mjölby Enköping Arvika
Grupp V
Tierp Varberg Fagersta Mora Danderyd Kramfors Sala Bollnäs Söderhamn Falköping Simrishamn Strängnäs Vetlanda
Ant al pd: 34
Kungsbacka Åmål Säffle Vimmerby Ronneby Falkenberg Hagfors Älmhult Strömstad Kinna Kalix Ulricehamn Ljusdal Lycksele Tidaholm Rättvik Malung Vilhelmina Storuman Sveg Arvidsjaur
Bilaga 5 Ett fullt utbyggt polisdistrikts organisation 1.1.1975
Avser ej Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
Polisstyrelse — Polischef
Kansli
Ordningsavdelning Kriminalavdelning
Övervaknings- [' ______ RI sektion | Spaningsrotel I _ | R2 Trafiksektlon Allmän utred- : mngsrotel RS Arbetsgrupper Teknisk rotel och polis- posteringar Stöldrotel
Bedrägerirotel
I I I CD 01 J:-
Våldsrotel
l'u1|,;|,, ."'" & dl ui.l' ÄL
" | ' | ,, . |; ,,", u . . _... , " . .. .. '. "I . ,” ,,) ' ,. .I,migq ; wf-L)WHEL-.p..J”IH-|w .. ' ,, ' ' -. .i- ." '|.. " ”I ' ””I . )) ' ' ' r ' - ”'r— . . '. ' H.. . 'I . .- , I , ..-_.' 'i—I.Jw'5 ,..f ' 'I..,,j., .'..f, '.p.I"uH1's' * . - .'. ' - " ' |. . H '- 'th. ( .; )I'WÖII')).') I)"I.J å'M'f.'u. Is|. I. li H . * " ...a-..'. ...... :-,' ' I .' , .. . ," ,, r”n)' u,
I '. 'I |. ' ..I" ”'". ,. , .. .- .'.. .. ) 'I ) '.. ) I'l- I': '; . 4'. i. - )|). | ' ..." . . . ,, | - . . . . . . .. .. |):"' ' _ "II)-. | |'_)). _. _.. '))')l)'.),')" "'i'". I I | , .),,I ',) ,')',Jl,-", I-d I""I)h .I . . ,,” | i .. |_ )" " I , ' ,. | . , , , ) I .. . | . . '.); " ) , | * :.; ' "_ . , .. I | I |. . | . . H. I, . | V' :| , ., . |. . . .. , . , | | I v.» , ' .- .I | ,- 'I . .. . ,. .L' II >_, .. ' I . -, ) ' ' l . |l II .. , ' I ) . . . I . ' ' ' ' " 'IIkv I " ' ' ' ' ' )' ” ') ..||"| , . ) .. .'II'UÖE,,. _ ))" "'mg'. ..| I..
Bilaga 6 Antal tjänster i den lokala polisorganisationen 1.7.1974
Polisdistriki/ Polismanstjänster Övriga Totalt lan ( pc— Övriga polismtj tjänster karriär- _ ; _ _ en For lokal For regio- verksam- nal verk- het samhet siockholms pd 22 2 581 149 543 3 295 Göm...),gs pd 12 1 246 22 265 1 545 Malmö pd 7 765 44 179 995 ' Stockholms län 24 1 164 55 279 1 522 Södermanlands län 7 366 40 94 507 Ostergötlands län 9 569 51 132 761 Jönköpings län 7 387 45 94 533 Kronobergs län 5 177 33 44 259 Kalmar län 7 287 36 63 398 Gotlands län 2 72 — 22 96 Blekinge län 5 207 23 52 287 Kristianstads län 7 300 49 82 438 Malmöhus län 13 600 17 143 773 Hallands län 6 249 41 58 354 Gbg och Bohus län 7 275 21 71 374 Älvsborgs mn 1] 480 48 110 649 Skaraborgs län 9 294 33 69 405 Värmlands län 9 358 33 79 479 Örebro län 9 393 33 88 528 Västmanlands län 7 374 28 87 496 Kopparbergs län 11 339 36 82 468 Gävleborgs län 9 382 40 93 524 Västernorrlands län 9 357 41 95 502 Jämtlands län 3 135 18 32,5 188,5 Västerbottens län 7 251 29 67,5 3545 Norrbottens län 14 409 39 104,5 566,5 Summa 243 13 335 1 041 3 099,5 17 718,5 Vik- och för- stärkningsper- sonal inom pc— karriären 23 23 Rekryterings- . konsulenter 9 9
Bilaga 7 Exempel på tjänsteföreskrifter för handläggning av ärende avseende ifrågasatt brott i tjänsten av polisman
Efter samråd med länsåklagaren i länet meddelas följande föreskrifter beträffande handläggning av ärende avseende ifrågasatt brott i tjänsten av polisman, som avses i 4 5 3 polisinstruktionen.
Ifrågasatt tjänstefel
l. I enlighet med bestämmelserna i 23 kap 3 % RB och av RPS utfärdade anvisningar angående förundersökningsledning i brottmål (allmänna med- delanden från RPS nr 10/1966) skall i de fall då skälig misstanke före- ligger om tjänstefel av polisman åklagare i princip inträda som förunder- sökningsledare, enär tjänstefel ej ingåri förteckningen över de brott, som enligt anvisningarna skall anses vara av enkel beskaffenhet.
2. Förundersökning i anledning av anmälan mot polisman om handlande, som kan innebära tjänstefel, kan sålunda av polismyndighet inledas och fullföljas intill dess tillräcklig grund finnes för antagande, att skälig miss- tanke om brott av viss polisman föreligger. Då sådan misstanke föreligger, skall ledningen av förundersökningen övertagas av åklagare. Om den av polismyndigheten ledda förundersökningen visar, att brott icke före- ligger, äger polismyndigheten också nedlägga förundersökningen.
3. I anledning av anmälan mot polisman om handlande som kan innebära tjänstefel, erfordras dock icke alltid en förundersökning. Om nämligen ett handlande i och för sig är av sådan beskaffenhet att för detsamma en bestraffning i disciplinär väg kan anses tillfyllest, behöver förunder- sökning ej inledas, såvida fråga ej är om fall som avses i 205 första stycket d) statstjänstemannalagen. Den utredning som i stället för för- undersökning då verkställes är av administrativ natur och utgör inledning till sådant disciplinärt förfarande som regleras i statstjänstemannalagen. Det måste dock beaktas, att brottsbalkens och statstjänstemannalagens straffbestämmelser i princip äro tillämpliga oberoende av varandra och att sålunda de senare icke utesluter domstols behörighet att döma tjänste- man för ämbetsbrott. På grund härav skall förundersökning inledas, för- utom i fall som avses i 20 & första stycket d) statstjänstemannalagen, då det kan anses tveksamt om disciplinär bestraffning kan anses tillfyllest.
4. Så snart ärende angående ifrågasatt tjänstefel anhängiggjorts, skall an- mälan insändas till länspolischefen.
5. Då anledning enligt vad ovan angivits föreligger att överlämna led- ningen av förundersökningen till åklagare, skall ärendet överlämnas till länspolischefen för länsåklagarens underrättande. 6. 1 de fall då polismyndigheten enligt ovan leder förundersökningen, bör polismästaren personligen vara undersökningsledare, såvida länspolis- chefen ej övertagit ärendet. Undersökningsledaren bör därvid om möjligt personligen höra den polisman, som kan ifrågakomma som misstänkt, eller låta denne avgiva skriftligt yttrande. Det får icke ifrågakomma, att sådan polisman höres av polisman i lägre grad än kommissarie.
7. Då fråga är om ärende som enligt punkt 3 handlägges i administrativ ordning, skall polismästaren verkställa erforderlig utredning och därefter med eget yttrande överlämna ärendet till länspolischefen. Om möjligt bör polismästaren personligen höra den polisman, som kan ifrågakomma som misstänkt, eller låta denne avgiva skriftligt yttrande. Det får icke förekomma, att sådan polisman höres av polisman i lägre grad än kom- mis'sarie.
I Fågasatt annat brott av polisman
Enligt bestämmelserna i 20% statstjänstemannalagen skall polisman an— mälas till åtal, om han är skäligen misstänkt för
a) brott, som avses i 20 kap 1—3 åå brottsbalken;
b) annat brott i tjänsten för vilket är stadgat fängelse; samt
c) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a) och b) och det finns anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller polismannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfreds- ställande utredning icke kan åstadkommas hos polismyndigheten.
Om åtalsanmälan beslutar länsstyrelsen (23 % statstjänstemannalagen jäm— fört med l % polisinstruktionen).
Så snart ärende angående ifrågasatt brott, som nu avses, anhängig— gjorts, skall anmälan insändas till länspolischefen.
Bilaga 8 Exempel på tjänsteföreskrifter för handläggning av ärende avseende ifrågasatt brott av polisman
Tjänstefel enl 20 kap 4 59 brottsbalken och 19 ,? statstjänstemannalagen
1. Anmäles polisman förtjänstefel eller förekommereljest anledningmiss— tänka polisman därför, skall — med nedan under 2 angivna undantag — utredning verkställas i administrativ ordning. Sådan utredning är att be- trakta som inledning till sådant disciplinärt förfarande, som regleras i statstjänstemannalagen (disciplinutredning).
2. Om det redan från början framstår som uppenbart
a) att strängare straff än löneavdrag eller suspension under längre tid än 15 dagar kan komma att ifrågasättas eller b) att talan mot enskilt anspråk kan komma att föras mot polismannen,
skall förundersökning inledas och med ärendet förfaras på sätt som sägs om brott i övrigt i eller utom tjänsten
3. Så snart anmälan inkommit om ifrågasatt tjänstefel eller misstanke därom uppkommit skall länspolischefen underrättas.
4. Disciplinutredning ledes av polischefen, där inte länspolischefen över- tagit ärendet. Erforderliga förhör skall — om länspolischefen ej annor- lunda bestämmer ; hållas av polischefen eller av polisman i lägst kommis- saries grad.
5. Då utredning, som leds av polischef, slutförts, skall denne, om det är uppenbart att tjänstefel ej föreligger, nedlägga utredningen. Beslutet skall delges länspolischefen.
6. Finner polischefen att disciplinmål bör anhängiggöras eller att polis- mannen en] 205 statstjänstemannalagen bör anmälas till åtal skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länspolischefen.
7. I tveksamma fall enligt 5 och 6 ovan skall utredningen med polis- chefens yttrande överlämnas till länspolischefen, som beslutar om ären- dets vidare handläggning.
Brott i övrigt i eller utom tjänsten
1. Anmäles polisman för sådant brott eller förekommer eljest anledning misstänka polisman därför, skall förundersökning inledas enl bestämmel- serna i 23 kap l & rättegångsbalken.
2. Åklagare skall med stöd av 23 kap 3 % första stycket sista punkten rättegångsbalken omedelbart inträda som förundersökningsledare oavsett om viss polisman är att betrakta som misstänkt eller ej och oavsett om misstanken kan bedömas som skälig eller ej. 3. Så snart anmälan inkommit om ifrågasatt brott eller misstanke därom uppkommit skall länspolischefen underrättas.
4. Som utredningsmän tjänstgör de polismän länspolischefen ställer till åklagarens förfogande.
5. Förhör med misstänkt polisman skall hållas av åklagaren eller av polis- man i — om länspolischefen ej annorlunda bestämmer — lägst kommissa— ries grad.
Särskilda anvisningar
l. Påstår någon att polisman gjort sig skyldig till brott skall den polisman, inför vilken påståendet göres, omedelbart hänvisa vederbörande till när- maste förman/motsvarande för anmälans upptagande.
2. Sådan anmälan skall, såvitt avser brott under allmänt åtal, om påståen- det ej är uppenbart oriktigt upptagas även om anmälaren ej vill göra anmälan.
3. Anmälan mot polisman skall av den som upptagit anmälan omedel— bart överlämnas till vederbörande avdelningschef som har att föredraga den för polischefen.
4. Innebär påstående att polisman nyligen misshandlat enskild person skall —— även om synliga skador ej finns —— vakthavande eller i övrigt ansvarigt befäl omedelbart föranstalta om läkarundersökning till utrönan- de av om påståendet saknar fog eller ej.
Bilaga 9 Exempel på tjänsteföreskrifter för handläggning av ärenden rörande ifrågasatt tjänstefel av polisman
Efter samråd med länsåklagaren föreskrives följande:
Gällande bestämmelser
1. I enlighet med bestämmelsernai 23 kap. 3 & RB och av RPS och RÅ utfärdade anvisningar rörande ledningen av förundersökning i brottmål skall i de fall, då skälig misstanke föreligger om tjänstefel av polisman, åklagaren i princip inträda som förundersökningsledare, enär tjänstefel icke ingår i förteckningen över de brott, som enligt anvisningarna skola anses vara av enkel beskaffenhet. Förundersökning med anledning av anmälan mot polisman om hand- lande, som kan innebära tjänstefel, kan sålunda inledas av polismyndighet och fullföljas intill dess tillräcklig grund finnes för antagande, att skälig misstanke om brott av viss polisman föreligger. Då sådan misstanke före- ligger, skall ledningen av undersökningen övertagas av åklagaren (se dock under 2 nedan). Om den av polismyndigheten inledda förundersökningen visar, att brott uppenbarligen icke föreligger, har polismyndigheten be- fogenheter att nedlägga förundersökningen.
2. Om anmälan avser ett handlande av en polisman, som är av be— skaffenhet att kunna föranleda disciplinär bestraffning (se l9å stats- tjänstemannalagen och 95 & polisinstruktionen), behöver dock en för- undersökning enligt bestämmelserna i rättegångsbalken icke inledas _ och åklagaren sålunda icke heller underrättas — om misstanken icke avser brott, som finnas uppräknade under punkterna a)—d) i 20 & statstjänste- mannalagen. Den utredning, som verkställes i ett sådant ärende, är av administrativ natur och utgör inledning till disciplinärt förfarande, som reglerna i statstjänstemannalagen. Det måste dock beaktas, att brottsbalkens och statstjänstemannalagens straffbestämmelser i princip äro tillämpliga oberoende av varandra och att sålunda de senare icke utesluter domstols behörighet att döma tjänste- man för ämbetsbrott. På grund härav bör åklagaren inträda såsom under- sökningsledare, förutom i fall angivna i 20 & statstjänstemannalagen, då det kan anses tveksamt, om disciplinär bestraffning (varning, löneavdrag eller suspension under högst 15 dagar) kan komma att anses tillfyllest.
Föreskrifter
Då i ärende, som avses under punkterna ] och 2 ovan, undersökningen ledes av polismyndigheten, bör polismästaren om möjligt personligen leda undersökningen, såvida ej länspolischefen övertager ärendet. Undersök— ningsledaren bör därvid om möjligt personligen höra den polisman, som kan ifrågakomma som misstänkt, eller låta denne avgiva skriftligt yttran- de. Det bör icke ifrågakomma att sådan polisman höres av polisman i lägre grad än kommissarie.
Då anledning enligt vad ovan angivits föreligger att överlämna led- ningen av förundersökningen till åklagarmyndigheten, skall ärendet över- lämnas till länspolischefen för länsåklagarens underrättande. Efter beslut av länsåklagaren om förundersökningens inledande, avgöres av länspolis- chefen, om utredningen skall ombesörjas av länskommissarien eller ären- det överlämnas till polismästaren.
Då fråga är om ärende enligt punkt 2 ovan, som kan bli föremål för disciplinärt förfarande, skall polismästaren verkställa erforderlig utred- ning och därefter med yttrande överlämna ärendet till länspolischefen för ställningstagande till frågan om disciplinär bestraffning.
Så snart ärende, som angivits under 1 och 2 ovan, anhängiggjorts, skall anmälan insändas till länspolischefen.
Ärende av här angiven beskaffenhet skall handläggas med största möj- liga skyndsamhet.
Khemiri ;. " l * 2 JU ii 1875 STOCKHOLM
Kronologisk förteckning
Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del H. U. Psalmer och visor. Del 12. U. Psalmer och visor. Del 123. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehålsovärd. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan. U.
10. Rörlig pensionsålder. S. 11. Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. 12. Totalfinansiering. B. 13. Vägtrafikalvckor och sjukvårdskostnader. S. 14. Konstnärerna i samhället. U. 15. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. 16. Kriminalvårdens nämnder. Ju. 17. Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut— given av bostadsdepartementet. B. 18. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. 19. Konsumentskydd på Iåsomrädet. H. 20. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju.
SDPNPP'PPNf
Systematisk förteckning
Justitiedepartomentet
Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. 1161 Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20]
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. [51 Rörlig pensionsålder. [101 Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. 113]
Finansdepartementet Svensk press. Tidningar i samverkan. [11]
Utbildningsdepartementet
1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 1:1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 12. [3] 3. Psalmer och visor. Del 13. 14] Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. [61 Framtida studerandehälsovärd. l7l Individen och skolan. [91 Konstnärerna i samhället. [14]
Handelsdepartementet Konsumentskydd på låsområdet. [191
Arbetsmarknadsdepartementet Demokrati på arbetsplatsen. l1l
Bostadsdepartementet
Totalfinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. [17]
Kommundepartementet
Kommunal röströsträtt för invandrare. 1151 Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. 1181
_____________—___—_—_——
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen
' LiberFörlag _, "37 ' ». ' ISBN 91-38-02282-6