SOU 1979:62
Kooperationen i Sverige
Till statsrådet och chefen för industridepartementet
Den 10 februari 1977 bemyndigade regeringen chefen för industridepar- tementet att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 22 mars 1977 dåvarande landshövdingen Lars Eliasson, ordförande samt som ledamöter riksdagsledamoten Hans Alsén (s), f. riksdagsledamoten Sven Gustafson (fp), riksdagsledamoten Anna-Lisa Nilsson (c), riksdagsledamoten Marga- retha af Ugglas (m), direktören Göran Kuylenstjema, direktören Lars Marcus, direktören Owe Lundevall och lantbrukaren Sven Tågmark.
Kommittén arbetar under namnet kooperationsutredningen. Som experter åt utredningen förordnades den 31 maj 1977 civilekonomen Ulla Reinius, som också ingår i utredningens sekretariat, den 14 juni 1977 hovrättsassessom Hans Corell, den 14 mars 1978 sekreteraren Roland Pe- tersson, den 7 november 1978 departementssekreteraren Bertil Brodén och den 20 mars 1979 kammarrättsfrskalen Gustaf Sandström. Corell entledi- gades den 25 november 1977 och ersattes samma dag av hovrättsassessorn Jan Forsström.
Till sekreterare åt utredningen förordnades den 22 mars 1977 departe- mentssekreteraren Tage Öh. Biträdande sekreterare har varit byrådirektören Lennart Johansson fr.o.m. den 1 april 1978 t. o. m. den 1 november 1978 och fil. kand. Mats Häggblom fr.o.m. den 1 april 1978.
I utredningens direktiv (Dir. 1977:28) understryks att arbetet inledningsvis bör inriktas på en kompletterande kartläggning och analys av konsument- och producentkooperationens uppbyggnad, omfattning och verksamhet. Ut- redningen har mot denna bakgrund ansett det lämpligt att redovisa kart- läggningsarbetet separat utan att avvakta behandlingen av de olika spe- cialfrågor som anges i direktiven.
Detta betänkande — Kooperationen i Sverige — har utarbetats av utredning- ens sekretariat. Sekretariatet svarar även för betänkandets innehåll. Kom-
mitténs ledamöter har deltagit i arbetets uppläggning men inte i detaljut- formningen.
Stockholm den 5 juni 1979
Lars Eliasson Hans Alsén Sven Gustafson Göran Kuylenstjema Owe Lundevall Lars Marcus Anna-Lisa Nilsson
Sven Tågmark Margaretha af Ugglas
/Tage Öh
1. Inledning och sammanfattning
l.l Utredningens uppdrag .
1.2 Betänkandets disposition . . . . . .
1.3 Sammanfattning om den svenska kooperationen 1.3.1 Den svenska kooperationens uppkomst. 1.3.2 Kooperationens utveckling . . . 1.3.3 Den svenska kooperationens omfattning
2 Kooperationen — uppkomst, utveckling och reglering . 2.1 Kooperationens uppkomst . .
2.1.1 Den sociala bakgrunden 2.1.2 Tidiga kooperativa försök 2.2 Kooperationens utveckling i Sverige
2.2.1 Inledning . . .
2.2.2 Konsumentkooperationen
2.2.3 Lantbrukskooperationen .
2.2.4 Annan kooperation och verksamhet med kooperativa
inslag . . . 2.3 Kooperationens grundsatser .
2.3.1 Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) och koope-
rationens grundsatser . . . . 2. 3 2 Den svenska kooperationens grundsatser 2.4 Kooperation och lagstiftning . . 2.4.1 Det kooperativa företaget och föreningslagen 2.4.2 Föreningslagens utvecklingslinjer
2.4.3 Skiljelinjer mellan bolaget och den ekonomiska för-
eningen . . .
2.4.4 Kooperationen och skattelagstiftningen . 2.4.5 De kooperativa grundsatsema och lagstiftningen 2.4.6 Annan föreningslagstiftning m.m.
2.4.7 1951 års föreningslag .
3 Den svenska kooperationens omfattning — statistisk redovisning 3.1 Redovisningens omfattning och begränsningar
3.1.1 Redovisningens omfattning 3.1.2 Källmaterialet och dess begränsningar
10 11 11 13 23
27 27 27 30 35 35 37 51
77
77 79 81 81 84
90 93 95 97 102
111 111 111 112
3.2
3.3
3.4
3.1.3 Den oiiiciella statistiken om kooperation och ekono- miska föreningar
De ekonomiska föreningarnas absoluta och relativa storlek 3.2.1 Inledning
3. 2. 2 Fördelning på näringar, delar av näringar och regioner
3. 2. 3 Storleksstruktur . 3. 2 4 Sammanfattning
Ekonomiska föreningar fördelade på konsumentkooperation,
lantbrukskooperation och övriga ekonomiska föreningar . 3.3.1 Inledning
3. 3. 2 De kooperativt anställdas fördelning på olika näringar
Vissa finansiella uppgifter om de större kooperativa företagen 3. 4. 1 Inledning
3. 4. 2 Relationstal i de olika näringarna .
Tabellbilaga Antal anställda i ekonomiska föreningar, fördelade på
branscher
4 De konsumentkooperativa organisationernas utveckling och struktur 4.1
4.2
4.3
4.4
4.5
4.6
Sammanfattning av den konsumentkooperativa sektorn . 4.1.1 Grundtankar och grundsatser 4.1.2 Struktur och omfattning . 4.1.3 Den ekonomiska verksamheten .
4.1.4 Medlemsorganisation . 4.1.5 Samverkansfonner . KF och konsumentföreningarna .
4.2.1 Konsumentföreningarnas utveckling
4.2.2 KF:s utveckling .
Bil- och oljekooperationen 4.3.1 Organisation och utveckling
4.3.2 Den ekonomiska verksamheten . 4.3.3 Utbildning och information
4.3.4 Demokratisk organisation HSB 4.4.1 Organisation och utveckling
4.4.2 Den ekonomiska verksamheten .
4.4.3 Utbildning och information 44. 4 Demokratisk styrning
Riksbyggen . . .
4 5.1 Organisation och utveckling
4.5.2 Den ekonomiska verksamheten .
4.5.3 Utbildning och information . . . 4. 5.4 Medlemsstruktur och demokratisk styrning Begravningstöreningarna
4 6.1 Organisation och utveckling . 4.6.2 Atiärsverksamheten och dess utveckling 4.6.3 Utbildning och information
113 114 114
132 133
135 135 137 146 146
148
157
165 165 165 165 167 169 170 171 172 178 188 188 189 192 193 195 195 197 201 201 202 202 204 205 206 207 207 210 21 1
4.7
Folksam . 4. 7.1 Organisation och utveckling 4.7.2 Verksamhetens omfattning . . 4.7.3 Folksams parlamentariska organisation
5 De lantbrukskooperativa organisationernas utveckling och struktur 5.1
5.2
5.3
5.4
5.5
Bilaga
5.6
5.7
Lantbruket och lantbrukskooperationen i sammanfattning 5.1.1 Lantbruket . . . .
5.1.2 Lantbrukskooperationen . . 5.1.3 Den ekonomiska verksamheten . . . 5.1.4 Lantbrukarnas Riksförbund och dess föregångare . 5.1.5 LRFzs parlamentariska organisation 5.1.6 LRFzs ekonomi . . .
5. l. 7 Utbildning och information Skogsägareorganisationen .
5. 2.1 Organisation och utveckling
5. 2. 2 Den ekonomiska verksamheten och dess utveckling
(1950—1977) . 5.23 Utbildning och information . . . 5. 2. 4 Medlemsstruktur och demokratisk styrning Lantmännenorganisationen . 5.3.1 Organisation och utveckling 5.3.2 Den ekonomiska verksamheten . 53.3 Utbildning och information . . . . 5.3.4 Medlemsstruktur och medlemsaktivitet . Slakteriorganisationen . 5.4.1 Organisation och utveckling 5.4.2 Den ekonomiska verksamheten . 5. 4. 3 Utbildning och information . 5.4.4 Medlemsstruktur och medlemsaktivitet . Mejeriorganisationen . 5.5.1 Organisation och utveckling
5 5 2 Den ekonomiska verksamheten och dess utveckling 5 5. 3 Utbildning och information
5.5.4 Medlemsstruktur och medlemsaktivitet .
Mejerifb'retag, mejerier (dr ftsplatser) och mjölkleverantörerfö-
retagsvis 1977 Sveriges Föreningsbankers Förbund. 5.6.1 Organisation och utveckling 5.6.2 Ekonomisk utveckling 5. 6. 3 Utbildning och information . . 5.6.4 Medlemsutveckling och demokratisk styrning Övriga LRF- anslutna organisationer . . 5.7.1 Sveriges Allmänna Hypoteksbank . 5. 7 2 Svenska Ägghandelsförbundet 5. 7. 3 Svensk Husdjursskötsel . . . 5. 7. 4 Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening 5.7.5 Sveriges Betodlares Centralförening
212 212 213 216
217 217 217 218 224 229 235 238 242 244 244
246 249 249 252 252 254 256 258 259 259 261 265 267 268 268 270 273 274
276 277 277 279 283 283 284 284 285 286 288 289
5.7.6 Sveriges Stärkelseproducenters Förening . . . . . 290 5. 7. 7 Sveriges Bränneriintressenter . . . . . . . 291 5.7.8 Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund . . . . . 291 5. 7. 9 Sveriges Fröodlareförbund . . . . . . . . . . . 293 5.7.10 Konservväxtodlarnas Riksförbund . . . . . . . . 293 6 Kooperationen i världen . . . . . . . . . . . 295 6.1 Världskooperationens huvudforrner och omfattning . . . 295 61. 1 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 295 6.1.2 Konsumentkooperationen . . . . . . . . . . . 296 6.1.3 Bostadskooperationen . . . . . . . . . . . . . 307 6.1.4 Försäkringskooperationen . . . . . . . . . . . 310 6.1.5 Jordbrukskooperationen . . . . _ 312 6.1.6 Kredit- och sparkooperationen utanför jordbruket . . 322 6.1.7 Fiskekooperationen . . . . . . . . . . . . . 323 6.1.8 Arbetarproduktionsföreningar . . . . . . . . . . 325 6.1.9 Övriga former av kooperation . . . . . . . . . 326 6.2 Kooperationen i skilda ekonomiska system . . . . . . 327 6.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 6.2.2 Västländema . . . . . . . . . . . . . . . . 329 6. 2. 3 Öststaterna . . . . . . . . . . . . . . . 330 62.4 Den tredje världen . . . . . . . . . . . . . 332 6.2.5 Samverkan över ”system”-gränsema . . . . . . . 333 6.3 Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) . . . . . . 333 63.1 Uppkomst . . . . . . . . . . . 334 6. 3. 2 IKA: s organisation och verksamhet . . . . . . . 335 6.4 Kooperativ verksamhet på internationell basis . . . . . 335 6.4.1 Nordisk Andelsforbund (NAF) . . . . . . . . . 336 6.4.2 Nordisk Andelsexport (NAE) . . . . . . . . . 336 6.4.3 Inter-Coop . . . . . . . . . . . . . . . . . 336 6.44 Nordtend . . . . . . . . . . . . . . . . . 337 6.4.5 Nordchoklad . . . . 337 6. 4. 6 Internationella kooperativa oljehandelsförbundet (ICPA) 337 6.5 Samarbete om utveckling av u-Iandskooperationen . . . . 338 6.5.1 IKA:s långsiktiga program för tekniskt bistånd . . . 338 6.5.2 Den svenska kooperationens u-landsbistånd . . . . 340 6.5.3 Verksamheten i södra och östra Asien . . . . . . 340 6.5.4 Verksamheten i östra och centrala Afrika . . . . 341 6.5.5 Stöd till kooperationen i Latinamerika . . . . . . 343 6.5.6 Samarbetet mellan SIDA och SCC . . . . . . . 343 Bilaga Internationella Kooperativa Alliansens viktigaste kommittéer samt internationella kooperativa affärsorganisationer . . . . . . 343
Introduction and Summary (T rycks separat)
1 Inledning och sammanfattning
1.1. Utredningens uppdrag
I kooperationsutredningens uppdrag att utreda den svenska kooperationen och dess roll i samhället ingår som en första huvudpunkt att göra en kart- läggning av konsument- och producentkooperationens uppbyggnad, om- fattning och verksamhet. För detta skall bl.a. utvecklingen inom koope- rationen i fråga om regional betydelse, struktur, marknadsandelar, nya verk- samhetsgrenar och andra förhållanden av betydelse för belysning av kop- perationens roll analyseras.
I uppdraget understryks vidare att innebörden och konsekvenserna av kooperationens hittillsvarande utveckling bör belysas. Även de särdrag som karakteriserar den kooperativa verksamhetsformen skall särskilt uppmärk- sammas. Som exempel nämns den kooperativa verksamhetsformens de- mokratiska aspekter.
Utom en sådan kartläggning anges i uppdraget sju specialområden som särskilt bör behandlas. Dessa är
Cl kooperationens roll i omvandlingen av näringslivet C] kooperationens konsumentpolitiska betydelse |:! jämförelse mellan kooperationens och övriga företagsformers villkor [:| kooperationens kapitalförsörjning El kooperationens sociala ansvar — förutsättningar och konsekvenser |:] kooperationen och demokratiseringen av näringslivet CJ kooperationens internationella roll
Samtidigt som kooperationen är en välkänd företeelse i svenskt näringsliv är kunskapen om kooperationens faktiska betydelse relativt begränsad. De i och för sig rikhaltiga uppgifterna som finns om svensk kooperation avser i regel enskilda kooperativa organisationer eller utgörs av obearbetad och opublicerad statistik.
Denna brist på samlade och översiktliga uppgifter om såväl kooperationens utveckling och bakgrund som aktuella struktur och verksamhet har försvårat och begränsat diskussionerna om kooperationens roll i svenskt näringsliv. För kooperationsutredningen har det varit naturligt och nödvändigt att inleda utredningsarbetet med en relativt omfattande materialinsamling. De häri- genom insamlade uppgifterna utgör en utgångspunkt för utredningens mer ingående analyser. Utredningen har emellertid funnit det angeläget att också bearbeta materialet så att det kan publiceras och därigenom göras tillgängligt
för en större allmänhet. Detta betänkande är alltså endast en översiktlig beskrivning av kooperationens framväxt, struktur och verksamhet. De i uppdraget särskilt nämnda frågorna behandlas i senare betänkande.
Redovisningen i detta betänkanden avser i regel utvecklingen fram till och med år 1977. Det innebär bl. a. att den kris som i lågkonjunkturens spår särskilt under 1978 och 1979 drabbat skogsägarekooperationen inte re- dovisas närmare i denna framställning.
1.2. Betänkandets disposition
Som framgick i föregående avsnitt är syftet med detta betänkande att ge en översiktlig och sammanfattande beskrivning av kooperationens framväxt, struktur och verksamhet.
Kooperationsutredningen avser att i sitt arbete behandla sådana ekono-. miska organisationer, vilka vanligen betraktas som kooperation. Med detta avses närmast ekonomiska föreningar, vilka arbetar efter de kooperativa grundsatsema och vilka har antagits som medlemmar i Internationella Ko- operativa Alliansen (IKA). ] ett särskilt avsnitt (2.2.4) redovisas dock kort- fattat även vissa andra organisationer med mer eller mindre klar koopera- tiv karaktär.
Betänkandet är — bortsett från inledning och sammanfattning — disponerat i fyra huvudavsnitt. Det första avsnittet, Kooperationen — uppkomst, utveck- ling och reglering (kapitel 2), ger en allmän beskrivning av den historiska utvecklingen från uppkomsten i Storbritannien och på kontinenten under 1800-talet fram till dagens svenska kooperation. I detta sammanhang re- dovisas de 5. k. kooperativa grundsatsema och den associationsrättsliga reg- leringen av svensk kooperation.
1 ett andra huvudsavsnitt , Den svenska kooperationens omfattning — statistisk redovisning (kapitel 3), redovisas kooperationens verksamhet fördelad på bl. a. företag, arbetsställen, näring, region och antal anställda. Även vissa uppgifter om rörelseresultat, förädlingsvärde, arbetskraftskostnader och investeringar redovisas. Detta avsnitt bygger i stort sett på specialbearbetningar av officiell statistik och avser i huvudsak förhållandena 1976.
Det tredje avsnittet, De kooperativa organisationernas utveckling och struktur (kapitel 4 och 5), utgör en beskrivning av de kooperativa organisationernas struktur och utveckling från i princip 1950 till 1977. Framställningama bygger helt på underlagsmaterial som lämnats av de olika organisationerna. Detta har bearbetats inom utredningens sekretariat.
I fjärde avsnittet, Kooperationen i världen (kapitel 6), lämnas en översikt över världskooperationens huvudformer och omfattning. Även Internatio- nella Kooperativa Alliansens verksamhet, den internordiska kooperationen och kooperationens u-landsbistånd redovisas. I arbetet med detta avsnitt har utom sekretariatet även en arbetsgrupp under ledning av f|l. lic. Mauritz Bonow och med sekreterare Arne Holmberg, KF och agronom Jacob Bjärs- dal, LRF deltagit.
1.3. Sammanfattning om den svenska kooperationen
1.3.1. Den svenska kooperationens uppkomst
Samhällsutvecklingen i Sverige under första hälften av 1800-talet gav gro- grund också för kooperativa försök. De första ömsesidiga försäkringsbolagen bildades under 1800-ta1ets första hälft. Ungefär samtidigt togs också initiativ till de första regionala hypoteksföreningama för lantbrukskredit. Dessa sam- arbetsorganisationer brukar betecknas som de första exemplen på kooperativ verksamhet i Sverige. I övrigt finns inte några bestående exempel på svensk kooperativ verksamhet före 1850.
Frågan om kooperativa organisationer för att lösa allvarliga samhälleliga problem diskuterades dock i olika kretsar som följde utvecklingen och dis- kussionerna på kontinenten och i England. Som bakgrund till de svenska diskussionerna fanns inte minst utvecklingen inom jordbruket. Omskift- ningen och nyuppodlingen gav underlag för en snabbare utveckling av jord- bruksproduktionen, vilken ställde nya krav på krediter. Efter tysk förebild kom då hypoteksföreningar att åtminstone delvis lösa kreditproblemen. Lant- bruksbefolkningens växande marknadsberoende, exempelvis för inköp av förnödenheter till jordbruket, gav även underlag för ett samarbete. Detta samarbete för gemensamma inköp främjades av de hushållningssällskap som bildades i flertalet län under första hälften av 1800-talet. Som en direkt fortsättning av ett redan tidigare inlett inköpssamarbete bildades år 1850 genom dåvarande landshövdingen i Uppsala län Robert von Kraemer, La- gunda och Hagunda häraders varuanskaffningsbolag i Örsundsbro, som brukar betecknas som landets första kooperativa företag. Under 1850-talet bildades ytterligare några kooperativa företag med konsumentkooperativ in- riktning, bl. a. med anslutning till några hantverksgrupper. Även ett par föreningar med producentkooperativ inriktning etablerades under denna tid. En brukskonsumtionsförening i Kloster i Dalarna, som bildades 1858, var verksam ända till 1966. Den äldsta nu verksamma konsumentföreningen ”Trollhättans Arbetareförening” etablerades 1867.
Under 1860- och 1870-talen bildades ett stort antal konsumentföreningar - 200—500, beroende på definitionen. Under l870-talet tillkom även flera arbetarproduktionsföreningar. Med få undantag blev livslängden kort. Ge- mensamma riktlinjer eller ömsesidigt samarbete förekom inte. 1 vilken mån de under denna tid bildade föreningarna anslöt sig till Rochdaleprinciperna är oklart. Klart är dock att föreningarna ofta anknöt till de liberala arbe- tareföreningar, som bildades vid denna tid.
Endast ett fåtal av de konsumentkooperativa föreningar som bildades under perioden 1860—1890 kom att överleva och utvecklas. Under början av 1890-talet bildades nya kooperativa föreningar i bl. a. storstäderna. Genom de befintliga frikyrko- och nykterhetsrörelserna, men också med den fram- växande socialistiska arbetarrörelsen fick de nya kooperativa föreningarna en gemensam grupp- och intressemedveten rekryteringsbas. I de kooperativa föreningarnas ledning ingick i många fall ledande lokala företrädare för de nya folkrörelserna. Därigenom tillfördes kooperationen både en kader av ledare och i någon mån en tidningspress för kooperativ opinionsuildning, som innebar stabilare och expansivare grund för konsumentkooperationens
fortsatta utveckling. Under åren 1896—1899 tillkom över 200 nya föreningar. År 1899 bildades Kooperativa förbundet, KF, som gemensam huvudor- ganisation för konsumentkooperationen.
Kooperativa ansatser på bostadsområdet synes först uppträda i Sverige på 1870-talet. Från 1873 och några år framåt bildas ett relativt stort antal bo- stadsföreningar av arbetare, som med sparade och lånade medel lyckades få i gång ett inte obetydligt bostadsbyggande. Formerna för detta var dock sådana att flertalet föreningar kom i ekonomiska svårigheter och övertogs av privata byggnadsbolag med stora förluster för initiativtagarna som följd.
I begränsad omfattning tillkom nya bostadsföreningar på i regel indi- viduella och lokala initiativ. Flertalet ombildades dock så att den kooperativa karaktären försvann. Först i början av 1920-talet tillkom på initiativ av hy- resgästernas lokala organisationer nya kooperativa bostadsföreningar av per- manent karaktär. År 1923 bildades sålunda Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening i Stockholm. Den följdes året därpå av centralorganisa- tionen HSB:s Riksförbund. Därmed var den egentliga bostadskooperationen etablerad i Sverige.
På försäkringsområdet etablerades det första kooperativt ägda försäkrings- bolaget år 1905 genom initiativ av och anslutet till KF. Bil- och oljeko- operationen tillkom och utvecklades ursprungligen genom initiativ av yrkes- bilismen. Den första lokala föreningen bildades i Stockholm 1915. År 1926 skapades en riksorganisation för denna kooperativa verksamhet. Mot slutet av 1930-talet organiserades en fritidskooperation, Reso. Denna verksamhet är nu till huvudsaklig del integrerad med KF:s. År 1945 bildades den första kooperativa begravningWreningen.
Den kooperativa utvecklingen på Iantbruksomrddet är mer differentierad än på konsumentområdet. Lantbrukarna uppträder i sin näringsverksamhet både som konsumenter och som producenter och särskilt när det gäller den senare rollen som producenter inom flera olika branscher. Att lant- brukskooperationen därför utvecklats i flera parallella organisationer är na- turligt. *
Under början och mitten av l800-talet bildades olika organisationer för att stödja jordbrukets utveckling, t. ex. hypoteksföreningar. I länen bildades hushållningssällskap och inom mindre regioner hushållningsnämnder.
Från denna verksamhet utvecklades under senare delen av lSOO-talet Iantmannaföreningar, som svarade för jordbrukarnas gemensamma inköp. Många sådana föreningar bildades efter erfarenheter som hämtats hem vid studieresor i Tyskland och Danmark. I regel fungerade föreningarna så att de samlade upp rekvisitioner från medlemmarna och köpte in de beställda kvantiteterna i konkurrens mellan olika leverantörer. För att täcka förening- arnas kostnader gjordes ett procentpåslag.
Föreningarnas arbetsformer gjorde dem sårbara och något samarbete mel- lan föreningarna fanns inte. Många föreningar blev därför kortlivade. Först kring sekelskiftet var tiden mogen för ett samarbete mellan föreningarna inom länen. Den första centralföreningen bildades 1895 och 10 år senare fanns 11 centralföreningar och 380 lokalföreningar (lantmannaföreningar). Detta var läget när riksorganisationen Svenska Lantmännens Riksförbund, SLR, bildades år 1905.
Vid sidan av samköpsorganisationens framväxt utvecklades från 1870-och l880-ta1en också samarbetssträvandena på mejeriomra'det. Som det första andelsmejeriet brukar räknas Hvilan i Skåne, startat 1880. År 1890 fanns det 73 andelsmejerier. De första försöken att skapa regionala samarbets- organisationer för andelsmejerierna gjordes i slutet av 1880-talet. Det dröjde dock ända fram till 1932 innan Svenska Mejeriernas Riksförening, SMR, bildades.
Under inflytande av internationella erfarenheter och utvecklingen inom växtförädling, avelsarbete, utfodring, hygien etc. bildades i slutet av 1800- talet flera olika organisationer för att nyttiggöra dessa resultat inom jord- bruket. Bland organisationerna kan nämnas Sveriges Utsädesförening (1886), Sveriges Betodlares Centralförening (1889), Sveriges Fjäderfäavelsförening (1898) och kontrollföreningarna (den första 1898). Även om dessa föreningar i regel hade mer ideell än kooperativ/affärsmässig inriktning kom de i stor utsträckning att bilda grundvalen och ge utvecklingsförutsättningarna för de kooperativa branschföreningarna och branschförbunden.
Inom siakteribranschen bildades det första andelsslakteriet först år 1899 och sedan dröjde det till 1908 innan nästa kom. Genombrottet för denna kooperation kom under 1910-talet. Sedan dröjde det till 1933 innan Sveriges Slakteriförbund bildades.
Under senare delen av 1910-talet började det organisationsarbete som senare blev skogsägarkooperationen och bankkooperationen (föreningsban- ken). I båda fallen kom det dock att dröja till 1930—talet innan dessa två kooperativa grenar fick sin nuvarande inriktning och principiella uppbygg- nad.
Frågan om centra/organisation för lantbrukskooperationen utvecklades suc- cessivt under 1900-talets första årtionden. År 1917 bildades Sveriges All- männa Lantbrukssällskap. Den organisationsutveckling som då startade kan anses vara genomförd år 1939, då organisationen i samband med en om- organisation fick namnet Sveriges Lantbruksförbund.
Vid sidan av den nämnda konsument- och lantbrukskooperationen upp- kom under 1920-talet och senare kooperativa företag inom bl.a. transport- området i form av taxiföreningar och lastbilscentraler samt inom handeln med och förädlingen av fisk.
1.3.2. Kooperationens utveckling
K onsumentkooperationen
Kooperationens utveckling från uppkomsten fram till våra dagar uppvisar inget enhetligt mönster. Om man ser till den grupp av kooperativa företag som brukar sammanfattas under beteckningen konsumentkooperationen (Kooperativa förbundet och anslutna konsumentföreningar, Folksam, OK, Reso, Fonus, HSB och Riksbyggen) kan först konstateras den i de flesta avseenden ledande roll som KF och de anslutna konsumentföreningarna spelar. KF är inte bara den äldsta utan också den medlems- och omsättnings- mässigt största kooperativa organisationen i Sverige. Den har också spelat en avgörande roll för uppkomsten och utvecklingen av Folksam, OK, Reso och begravningskooperationen. Bostadskooperationen har i stort sett haft
sin egen uppkomst- och utvecklingshistoria. HSB:s bas har i väsentliga av- seenden varit den organiserade hyresgäströrelsen, medan den 1940 bildade Svenska Riksbyggen har sitt ursprung och utveckling knuten till främst byggnadsarbetarnas fackliga organisation.
Konsumentkooperationens utveckling redovisas organisationsvis i avsnitt 2.2.2 och i kapitel 4. Där visas bl.a. den livliga nyetableringen av kön- sumentföreningar som särskilt ägde rum från ungefär 1905 till 1920. På ungefär 15 år ökade antalet föreningar från 100 till 950. Nyetableringen upphörde inte, men antalet sammanslagningar var så stort att totalantalet föreningar minskade från 1920. Särskilt under 1960-talet genomgick kon- sumentkooperationen liksom huvuddelen av inte bara övrig kooperation utan också annan ideell, affärsmässig och offentlig organisationsstruktur en snabb koncentration. För konsumentkooperationen innebar detta att an- talet föreningar anslutna till KF minskade snabbt. Minskningen har fortgått under 1970-talet och antalet var 1977 nere i 170 föreningar.
Samtidigt som antalet föreningar visat snabba förändringar har antalet individuella medlemmar ökat stadigt och snabbt från ca 70000 år 1910 till närmare 1 900000 år 1977. Detta innebär att ca hälften av de svenska hushållen är medlemmar i den till KF knutna konsumentkooperationen.
Också den affärsmässiga utvecklingen har sina dramatiska inslag. Kon- sumentföreningamas försäljningsställen, som mellan 1910 och 1950 ökade från ca 400 till 8000, minskade sedan snabbt i antal, så att de år 1977 uppgick till ca 2 200. Samtidigt har försäljningen i både värde och volym ökat kraftigt. I värde uppgick konsumentföreningarnas försäljning 1977 till ca 16 miljarder kr. Av landets totala detaljhandel har konsumentförening- arnas andel ökat hela tiden fram till början av 1970-talet. 1930 uppgick andelen till ca 8 %, 1950 till 12 % och 1970 till 18 %.
Kooperativa förbundet är inte endast konsumentföreningarnas gemen- samma huvudorganisation i ideella, ideologiska och allmänna intressepoli- tiska frågor utan också rörelsens gemensamma partihandels- och industri- organisation. Partihandelsverksamheten började i mycket liten skala 1904. Verksamheten växte men stötte på hinder, bl. a. i form av kartellavtal och leveransblockader. Därför började KF under 1920-talet att skaffa egna pro- duktionsresurser genom förvärv av bl. a. en margarinfabn'k, kvarnar, bagerier men senare också inom andra branscher, såsom skoindustri, gummiindustri, lampindustri, läderindustri och tvättmedelsindustri. Även företag utanför konsumentvaruområdena förvärvades under 1930-talet och senare bl. a. för tillverkning av kassaregister, träförädling, verkstadsindustri, byggnadsmate- rialindustri och Skogsindustri.
KF:s egen produktion och försäljning har sålunda vuxit mycket kraftigt särskilt efter andra världskriget. År 1950 uppgick förbundets totala försälj- ning till 1 100 milj kr. och den egna produktionen till 550 milj kr. Av försäljningen gick hälften till konsumentföreningarna. Detta motsvarade också ungefär hälften av föreningarnas varuanskaffning. 1977 var motsva- rande försäljning och produktion 14 400 resp. 6 500 milj kr. Av försäljningen gick 60 % till föreningarna, vilket motsvarade ca 85 % av föreningarnas totala varuanskaffning.
Folksam bildades genom ett av KF år 1905 bildat brandförsäkringsbolag och ett 1913 bildat livförsäkringsbolag. Från 1925 arbetar Folksam som ett
integrerat och fullt utvecklat försäkringsbolag. Bolaget ägs utom av kön- sumentkooperationen också av fackföreningsrörelsen. Den för företaget ka- rakteristiska profilen har skapats genom utvecklingen av olika kollektiva försäkringsformer.
År 1977 omfattade Folksams grupplivsförsäkringar 2,5 milj personer och gruppolycksfallsförsäkringama 3,3 milj personer. Även på andra områden har Folksams verksamhet fått stor omfattning. Av hushållens försäkringar i Sverige svarar Folksam för ungefär 27 %.
Bil- och oljekooperationen har sina rötter i början av 1900-talet, då bilismen växte fram. Till en början handlade det i huvudsak om yrkesbilismens behov. Den första föreningen, Droskägarnas inköpsförening, bildades i Stockholm 1915. Under 1920-talet bildades föreningar i Göteborg och Malmö och ytter- ligare ett antal städer.
För att få större slagkraft gentemot den kartelliserade bensin- och 01- jehandeln beslöts 1926 att bilda en gemensam inköpscentral (IC) för par- tihandeln. Centralföreningen skulle också medverka i bildandet av nya lokala inköpsföreningar.
Den vidgade verksamheten ställde växande krav på rörelsekapital och på en rationell organisation. Efter förhandlingar kom KF från 1934 att med- verka i IC-verksamhetens uppbyggnad genom tillskjutande av rörelsekapital och tillskapandet av en revisionsverksamhet för IC-föreningarna.
IC var under hela 1930- och 1940-talen i huvudsak en organisation för yrkesbilismen. Det innebar att trots ett stort antal nya IC-föreningar det indi- viduella medlemsantalet var relativt begränsat. Första verksamhetsåret, 1927, fanns 10 föreningar med sammanlagt 500 medlemmar. 1930 var antalet föreningar 57 och medlemsantalet 1 300. Under de två följande decennierna växte organisationen och 1950 fanns det 106 föreningar med 21 000 med- lemmar.
Från 1950-talet blev folkbilismen successivt en alltmer dominerande faktor för bil- och oljekooperationen. Nyetablerandets tid när det gällde lokalför- eningar var emellertid i stort sett förbi — antalet föreningar kulminerade 1960 med 171 föreningar — och efterträddes av den koncentrationsprocess som i stort sett utmärkt alla organisationer under efterkrigstiden. Medlems- mässigt har expansionen fortgått utan avbrott och nådde 802 000 år 1977.
För att möta de nya krav som folkbilismen ställde efter kriget omor- ganiserades IC under 1940- och 1950-talen och arbetar sedan 1960 under beteckningen Oljekonsumenterna, OK. Genom omorganiseringen ingår för- utom de lokala OK-föreningama också KF, lantbrukskooperationen, fiske- rikooperationen, bostadskooperationen och danska OK som medlemmar och delägare i OK:s riksförbund.
Verksamhetens omfattning uttryckt i försäljningsvärdet visar en snabb stegring efter 1950 — för förbundets del från 87 milj kr till 3 526 milj kr år 1977 och för föreningarnas del 85 resp. 2221 milj kr. Utvecklingen är inte bara ett resultat av folkbilismens frammarsch och av inflationen utan också av en växande marknadsandel. Redan det sista mellankrigsåret 1939 svarade IC för drygt 5 % av bensinförsäljningen i landet. 1950 var andelen 7—8 %, 1960 14 % och 1977 16,4 %, räknat på hela oljeområdet.
Sammantaget utgör OK i dag en över hela landet utbyggd försäljnings- organisation som med ungefär 400 försäljningsställen har en marknadsle-
dande funktion på bränsle- och bilområdena. Omsättningsmässigt uppgick förbundets och föreningarnas omsättning (exkl. internleveranser) år 1977 till 4 800 milj kr och är därmed en av landets 25 största företagargrupper.
Bostadskooperationen i Sverige kan främst knytas till uppkomsten och utvecklingen av riksorganisationerna HSB och Riksbyggen. Genom HSB:s organisation i moder— och dotterföreningar erhölls en organisation som kunde samla erfarenheter och resurser för en kontinuerlig nyproduktion och för- valtning av bostäder. Resurser erhölls bl. a. genom att en sparverksamhet byggdes in i medlemskapet. 1930 fanns det 12 HSB-föreningar och tio år senare 81. Antalet individuella medlemmar uppgick dock 1940 inte till mer än 24 000. Den snabba medlemsökningen skedde senare under 1950- och 1960-talen. Antalet föreningar kulminerade under första hälften av 1960- talet.
HSB:s verksamhet var av relativt blygsam omfattning under 1920- och 1930-talen. Under 1930-talet och i ännu högre grad senare kom HSB-or- ganisationen emellertid även att medverka i den kommunala produktionen av bostäder. Toppåret 1965 byggde HSB 17 600 lägenheter, vilket var 18 % av det totala bostadsbyggandet. Under perioden 1950—1977 färdigställde HSB 326400 lägenheter. Detta var 14,6 % av den totala nyproduktionen. Av HSB:s produktion var 207 900 eller 64 % bostadsrättslägenheter. Av hela den kooperativa sektorns byggande svarade HSB under denna period för 50 %.
Riksbyggen är inte uppbyggt efter samma representativa system som HSB utan på en central organisation med regionala avdelningskontor, vilka med hjälp av lokala ideella föreningar tar initiativ till byggande och bildande av bostadsrättsföreningar samt tillhandahåller erforderliga resurser. Riks- byggens bostadsbyggande verksamhet nådde sin maximala nivå år 1971, då 13400 lägenheter färdigställdes. Detta utgjorde 12,5 % av den totala nyproduktionen detta år. Under perioden 1950—1977 färdigställdes genom Riksbyggens försorg totalt 211 600 lägenheter, vilket var 9,5 % av det totala bostadsbyggandet. Av Riksbyggens byggande denna period var 100 200 lä- genheter eller 47 % bostadsrättslägenheter. Riksbyggens andel av det totala kooperativa byggandet var 24 %.
Reso bildades 1937 för att organisera rese- och semwterverksamhet. Ini- tiativtagare var ABF och ABF:s medlemsorganisationer. Genom inköp och byggande av semesteranläggningar och hotell samt resebyråverksamhet kom organisationen under efterkrigstiden att bli en av de ledande i landet. Fr.o.m. 1978 ägs Reso till större delen av KF.
Den första kooperativa begravningsjb'reningen bildades i Stockholm 1945 av sju folkrörelseorganisationer, däribland KF och HSB. På kort tid bildades ett 30-tal föreningar i landet. En samorganisation bildades 1958. Dessutom finns en gemensam produktionsförening för produktion och partihandel. F. n. finns 9 regionala begravningsföreningar i landet, vilka svarar för 25 % av begravningsuppdragen. Omsättningen var 1977 närmare 100 milj kr. Verksamheten drivs nu under namnet Fonus.
Som sammanfattning av konsumentkooperationens omfattning och verk- samhet i Sverige år 1977 kan tabellerna 1.3.1 och 1.3.2 redovisas.
Tabell 1.3.1 Konsumentkooperationen 1977. Antal medlemar och föreningar
Primärförening Medlemmar Antal (motsv) __ föreningar Typ Antal 1 OOO-tal
Konsumentföreningar Individer 1 886 170 HSB-föreningar Individer 343 82 Bostadsrättsföreningar
(HSB) Individer 2 835 Riksbyggen, lokalfören Föreningar 69 Bostadsrättsföreningar
(Riksbyggen? Individer OK—föreningar Individer 802 28 Fonus Föreningar 9
" Riksbyggen förvaltar ca 990 bostadsrättsföreningar med 109 999 lägenheter, vilket är en del av de föreningar som startats av Riksbyggen.
Tabell 1.3.2 Konsumentkooperationen 1977. Omsättning och antal anställda
Organisation Omsättning Anställda milj kr KF + konsumentföreningarna 19 300 72 130 HSB:s Riksförbund + HSB-föreningarna 1200 4700 Riksbyggen 500 1 850 OK + föreningarna 4 800 6 280 Fonus 100 390 Folksam 1 950 2 850 Summa 27 850 88 200
Lantbrukskooperationen
Lantbrukskooperationen används som beteckning för huvudorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, och dess medlemsorganisationer. Flertalet organisationer är direkt verksamma inom lantbrukssektorn och dess för- ädlingsled. Några, bl. a. på kreditområdet, är mer indirekt knutna till lant- bruket. Till lantbrukskooperationen hör alltså Svenska Mejeriernas Riks- förening, SMR, Sveriges Slakteriförbund, SS, Svenska Lantmännens Riks- förbund, SLR, och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, SSR, men också Sveriges Föreningsbankers Förbund, SFF. Dessutom ingår ytterligare tio riksorganisationer, nämligen Svenska Ägghandelsförbundet, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Svensk Husdjursskötsel, Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening, Sveriges Betodlares Centralförening, Sveriges Stärkelsepro- ducenters Förening, Sveriges Bränneriintressenter, Sveriges Pälsdjursupp- födares Riksförbund, Sveriges Fröodlareförbund och Konservväxtodlamas Riksförbund. Lantbrukskooperationen redovisas närmare i avsnitt 2.2.3 och kapitel 5.
Lantbrukskooperationens organisationer är genom sin näringsmässiga och
historiska bakgrund men också genom den gemensamma huvudorganisa- tionen mer integrerade med varandra än vad fallet är med de organisationer som betecknas som konsumentkooperativa. Så var knappast fallet före 1930. Lantbrukskooperationen uppvisade under tiden fram till början av 1930-talet en mycket oenhetlig bild när det gällde kooperationens utveckling och or- ganisation. Bortsett från inköps- och försäljningsområdet med SLR, som bildats redan 1905 och en organisation inom bränneriområdet, fanns inga centrala branschorganisationer. Detta innebar dock inte att det saknades kooperativa föreningar. Tvärtom fanns det ett mycket stort antal — enligt uppskattning ca 7 000 ekonomiska föreningar med anknytning till lantbruket — inom alla berörda branscher. Samordningen, den gemensamma inrikt- ningen och den finansiella styrkan saknades dock. När hård utländsk kon- kurrens tillsammans med svår inhemsk lågkonjunktur drabbade jordbruket under 1920-talet och början av 1930-talet, råkade även delar av lantbruks- kooperationen i svårigheter.
De krav på åtgärder som svårigheterna medförde ledde till omorganisation av Lantbrukssällskapet och en plan för en ny branschvis riksorganisation för lantbrukskooperationen. Genom omorganisationen blev Lantbrukssäll- skapet ett samarbetsorgan för lantbrukskooperationen. Ett omfattande or- ganisationsarbete påbörjades med statligt stöd. Efter mönster från SLR ska- pades branschorganisationer, som dels omfattade föreningar med områden som täckte hela landet, dels omfattade en samordnande och stödjande cen- tralorganisation. Starka krafter sattes in för att få en hundraprocentig an- slutning till föreningsrörelsen.
En mycket snabb uppbyggnad av lantbrukskooperationen kom till stånd. Nya riksorganisationer bildades inom de mest betydelsefulla branscherna, Svenska Mejeriernas Riksförening, Svenska Ägghandelsförbundet och Sve- riges Skogsägareföreningars Riksförbund samt Sveriges Slakteriförbund. Dessutom rekonstruerades SLR. Svenska Jordbrukskreditkassan — senare kallad Sveriges Föreningsbankers Förbund - bildades redan 1930 efter förslag från en offentlig utredning.
Genom ytterligare en omorganisation 1939 blev Lantbrukssällskapet lant- brukskooperationens huvudorganisation. Därvid ändrades namnet till Sve- riges Lantbruksförbund. Vidgade uppgifter även på den ekonomiska sidan gjorde att förbundet 1945 gjordes till ekonomisk förening. Slutligen förenades 1970 den kooperativa huvudorganisationen med lantbrukarnas fackligt nä- ringspolitiska organisation Riksförbundet Landsbygdens Folk och fick då sitt nuvarande namn Lantbrukarnas Riksförbund, LRF.
1 det följande skall vissa översiktliga uppgifter redovisas om några av lantbrukskooperationens större branschorganisationer.
Den äldsta är, som tidigare nämnts, Iantmännenorganisationen, SLR. Or- ganisationen växte mycket snabbt fram till början av 1920-talet, då den drabbades mycket hårt genom jordbrukets kris. Antalet medlemmar och lokalföreningar men också omsättningar reducerades med mer än 50 % mel- lan åren 1920 och 1930. Rekonstruktionen i början av 1930-talet gav snabbt resultat såväl i fråga om organisation och medlemmar som i fråga om om- sättning. Antalet lokalföreningar uppgick 1940 till närmare 800. Därefter har antalet minskat och uppgick 1977 till ungefär 100 föreningar. Större
delen av verksamheten sker dock numera genom de regionala föreningarna, dvs lantmännenföreningarna (centralföreningarna), vilkas antal ända sedan 1900-talets början legat omkring 20. Medlemsantalet, som 1930 var nere i ca 30000, ökade till 145000 år 1960 och har därefter åter gått ned till 112000. Omsättningen har sedan 1960 ökat från 1 300 milj kr till 7600 milj kr 1977.
Lantmännenorganisationen är delvis en treledsorganisation, där emellertid det första ledet, lokalföreningarna, sedan länge varit under avveckling. Den ursprungliga verksamheten, dvs. handeln med spannmål, utsäde, gödsel och fodermedel, utgör fortfarande en dominerande del av verksamheten. En växande verksamhetsgren är maskinförsäljningen. I förbundets verk- samhet ingår förutom partihandel även tillverkning av foder och genom dotterbolag drift av kvarnar, bagerier och byggnadsverksamhet.
När det gäller mejeriorganisationen kan konstateras att de kooperativa an- delsmejerierna tidigt fick stor betydelse inom svensk mejerirörelse. Redan under 1910-talet svarade andelsmejerierna för 60—70 % av den totalt invägda mjölkmängden. Antalet mejerier och mejeriföreningar var stort. År 1933 fanns närmare 900 andelsmejerier. 1930-talet innebar en konsolidering och inledning till en strukturrationalisering av såväl organisationen som av me- jeriverksamheten. En riksorganisation bildades, enligt en uppgjord plan bör— jade driftenheter sammanlås, genom sammanslagning och samarbete i form av s.k. mejerifusioner och mejeriförbund koncentrerades organisationen. I samband med att antalet producenter och medlemmar under 1950-talet och senare minskade intensifierades denna utveckling, vilken först under senare år mattats av. Mejeriförbunden har avvecklats.
Antalet föreningar har sedan 1940 och fram till 1977 minskat från 570 till 25. Medlemsantalet, som nådde sitt maximum, 260000, under första hälften av 1950-talet, har minskat till 61 000. Antalet kooperativa mejerier var 1940 drygt 800, 1977 var antalet 107. Uppgifter om den samlade om- sättningen finns inte tillgängliga för tidigare år. År 1955 uppgick den dock uppskattningsvis för hela organisationen till 1 600 milj kr, 1970 till 2 800 milj kr och 1977 till 6400 milj kr.
Mejerikooperationen, som redan under 1930-talet kom att svara för över 90 % av mjölkinvägningen, har nu praktiskt taget 100 % av denna. Ut- vecklingen har också inneburit att en förening — Mjölkcentralen Arla — ensam svarar för ca 60 % av mjölkhanteringen.
Utom den traditionella förädlingsverksamheten, dvs till konsumtions- mjölk, smör och ost av olika kvaliteter, har viss ytterligare integration ägt rum. De osttillverkande föreningarna äger Riksost ek. för. Riksföreningen har vidare ett par producerande företag, Wedholms AB, som tillverkar ut- rustning för livsmedelsindustrin samt AB Kemikalia, som tillverkar ren- görings- och desinfektionsmedel. Ett antal mejeriföreningar äger tillsam- mans 72 % av Glacebolaget AB. Semper AB är ett helägt dotterbolag till Arla. Den lantbrukskooperativa verksamheten inom slakteriområdet utveck- lades något senare än inom lantmännen- och mejeriområdena. Före 1930 var verksamheten i huvudsak begränsad till svinslakt. Nyetableringen både när det gäller kooperativa föreningar och slakterier har alltid varit begränsad. Sålunda har antalet slakteriföreningar aldrig överstigit 40.
Genom omorganisationen i början av 1930-talet fick slakteriorganisationen sin nuvarande struktur, dvs. en riksorganisation och regionala föreningar som täcker hela landet.
Den nya organisationen gav ett snabbt resultat. Medlemsantalet ökade under 1930-talet från 50 000 till 240 000 och antalet föreningar från 25 till 37. Av den totala besiktigade slakten svarade slakteriföreningarna för ca 65 % vid utgången av 1930-talet. Utvecklingen fortsatte under 1940-talet och 1950 noterades ett medlemsantal på 280000. Genom strukturutveck- lingen under framför allt 1960- och 1970-talen har medlemsantalet och an- talet affärsdrivande föreningar minskat kraftigt, trots att den omhändertagna slakten fortsatt att öka. År 1977 uppgick antalet medlemmar till 117000 och föreningar till 10.
Redan under 1930-talet översteg den kooperativa andelen av slakten 60 %. I slutet av 1950-talet passerades 80 % gränsen. Därefter har andelen stagnerat mellan 80 och 85 %.
Även om slaktandelen stagnerat har övrig förädlingsverksamhet fortsatt att utvecklas. Inom stycknings- och charkuterisektorema har föreningarna en andel av 36—37 %. Antalet slakterier och charkuterifabriker uppgick 1977 till 29 resp. 25.
Slakteriorganisationens omsättning uppgick 1945 till 430 milj kr, 1955 till 1300 milj kr och 1977 till 6400 milj kr.
Även skogsägareorganisationen fick sin organisation under 1930-talet. Det verksamhetsmässiga genombrottet kom dock senare under 1940-talet. Under detta decennium fanns ett 30-tal skogsägareföreningar. Genom samman- slagningar har antalet successivt gått ned till nio. Medlemsantalet, som 1940 var 32 000, ökade sedan till 135 000 år 1965. Därefter har medlemsantalet legat på ungefär oförändrad nivå.
Skogsägarrörelsen har redan från början vid sidan av virkeshandeln haft viss förädlingsverksamhet. I början bestod denna endast av smärre ved- ' gårdar, sågverk, impregneringsverk och snickerier. Senare, särskilt under 1960-talet och början av 1970-talet, byggdes förädlingsverksamheten ut med bl. a. massafabriker och pappersbruk, vilka ofta drivs som dotterföretag i aktiebolagsform. År 1977 fanns inom organisationen 55 sågverk, 15 mas- safabriker och lika många pappersbruk. Dessutom fanns ett antal spånskive- fabriker, plywoodfabriker och trähusfabriker.
Omsättningen, som 1955 uppgick till 600 milj kr, hade 1977 stigit till 7100 milj kr.
Genom den kris som med början år 1976 drabbat bl. a. svensk skogs- industri har skogsägarkooperationens industriella verksamhet kommit i stora svårigheter och en omstrukturering pågår för närvarande. Efter att först ha gett statsgaranterade lån har staten 1979 gått in som delägare i NCB AB och Södra Skogsägarna AB för att ge dessa företag nytt eget kapital.
Föreningsbanksorganisationen är en spar- och kreditorganisation uppbyggd på lokal, regional och central organisation. Efter omorganisationen 1930 expanderade organisationen kraftigt under några år, 1935 fanns närmare 800 lokalföreningar. Antalet reducerades sedan men uppgår ännu 1977 till över 400 föreningar. I motsats till övriga grenar av lantbrukskooperationen
har medlemsanslutningen ökat även — och inte minst — under senare år. 1930 var medlemsantalet 14000, 1940 109000, 1970 205000 och 1977 295 000.
Medlemskap i de lokala föreningsbankerna är obligatoriskt för låntagare. Under 1970-talet har dessutom vissa banker öppnat möjligheter för även insättare att bli medlemmar. 1977 beräknas 53 % av medlemmarna vara personer utanför lantbrukssektorn.
Volymmässigt har föreningsbankernas utveckling varit stark. Inlåningen, som 1950 var 400 milj kr, hade 1977 vuxit till 13 500 milj kr, utlåningen under samma tid från 400 till 10700 milj kr. Det betyder att marknads- andelen för inlåningen gått upp från 2,0 % till 7,1 %.
Som sammanfattning av lantbrukskooperationens omfattning och verk- samhet i Sverige år 1977 redovisas följande två tabeller.
Tabell 1.3.3 Lantbrukskooperationen 1977. Antal medlemskap och föreningar
Organisation Antal medlemskap Antal föreningar l OOO-tal Primärför- Sekundär- eningar föreningar Lantmännen, SLR 112 97 19 Mejeri, SMR 61 25 — Slakteri, SS 117 10 — Skogsägare, SSR 132 9 — Föreningsbankema, SFF 295 434 12 Övriga 136 N100 — Samtliga 853
Tabell 1.3.4 Lantbrukskooperationen 1977. Omsättning och antal anställda
Organisation Omsättning Anställda milj kr
Lantmännen, SLR 7 600 9 100 Mejeri, SMR 6400 11 100 Slakteri, SS 6 400 11 300 Skogsägare, SSR 7 100 24 500 Föreningsbankema, SFF 13 500" 2 500 Övriga 2 200 4 000 Samtliga 29 7009 62 500
” Inlåning.
I”Exkl. föreningsbankerna.
Annan kooperation och verksamhet med kooperativa inslag
Som redan nämnts har vid sidan av den här redovisade konsument- och lantbrukskooperationen annan verksamhet vuxit fram som har mer eller mindre påtaglig kooperativ karaktär. Denna verksamhet har en mycket skif-
tande bakgrund och struktur och spelar med några undantag endast en marginell roll inom svenskt näringsliv.
Ett av undantagen är den kooperativa verksamheten inom fisket. En stor del av förstahandsförsäljningen och beredningen av fisk sköts nämligen genom fiskarnas kooperativa fiskförsäljningsföreningar. Föreningarnas med- lemsantal uppgick 1975 till 4 300 och omsättningen till närmare 200 milj kr.
Även när det gäller insamling och marknadsföring av trädgårdsprodukter finns kooperativ verksamhet av betydelse. År 1978 omsatte de tio ko- operativa föreningarna inom området närmare 370 milj kr eller ungefär en fjärdedel av de marknadsförda trädgårdsvarnoma.
Även på transportområdet används företagsforrnen ekonomisk förening i betydande omfattning. Taxitrafikens beställningskontor drivs sålunda i kooperativ form genom ca 225 taxiföreningar. Antalet medlemmar är 7 600. Medlemmarna torde svara för närmare 100 % av all taxitrafik.
Inom lastbilstrafikomra'det driver de enskilda åkeriägarna gemensamma åkericentraler. I regel är de organiserade som ekonomiska föreningar. Last- bilscentralerna sköter helt marknadskontaktema och svarar i eget namn för de transporttjänster som efter anvisning av centralen utförs av med- lemsföretagen. Antalet medlemmar är ca 9 500. Dessa är organiserade i 260 lastbilscentraler. Centralema omsatte 1977 4 700 milj kr. Centralemas verk- samhet svarar för närmare 50 % av den totala transportvolym som utförs
av lastbilarna.
Även inom andra branscher finns verksamhet av mer eller mindre ko- operativ natur. Av utredningens undersökning av i företagsregistret noterade ekonomiska föreningar framgår det att av totalt drygt 11 000 ekonomiska föreningar kunde ca 6 000 hänföras till denna grupp av ”annan kooperation”. Den helt övervägande delen torde ha haft ingen eller mycket liten verk- samhet. Sammantaget sysselsatte företagen inom gruppen 17 500 personer. Följande fördelning på näring kunde noteras:
Näring Anställda Tillverkningsindustri ] 800 Handel 2 300 Samfärdsel 4 000 Bank, försäkring, fastighetsförvaltning 5000 Offentlig förvaltning och andra tjänster 3000 Övriga 1 400 Samtliga 17 500
Av de uppgifter som redovisas i kapitel 3 framgår att den kooperativa sektorn (ekonomiska föreningar = dotterbolag) sysselsatte totalt 165 000 per- soner. De 17 500 utgjorde alltså närmare 11 % av kooperationens hela syssel- sättning.
Försäkringsbranschens ömsesidiga bolag och detaljhandelns ICA-rörelsen är två områden som vanligtvis inte betraktas som kooperativa. Verksam- hetens uppbyggnad och funktion uppvisar dock vissa drag som är gemen- samma med kooperationen. Detta motiverar att dessa verksamheter nämns i detta sammanhang.
Av den enskilda försäkringsbranschen svarar de ömsesidiga försäkrings- bolagen (varav Folksam är ett) för drygt hälften av verksamheten, räknat efter premieinkomsten. ICA-rörelsens externa omsättning uppgick 1978 till 11,1 miljarder kr. Antalet anslutna butiker var 4 260 och marknadsandelen på dagligvaruområdet drygt 28 %.
1.3.3. Den svenska kooperationens omfattning
Betänkandets beskrivning av den svenska kooperationen bygger i huvudsak på allmänt tillgängligt material samt uppgifter som hämtats in från ko- operationen. I kapitel 3 lämnas en i huvudsak statistisk redovisning om den svenska kooperationens nuläge (1976) i fråga om omfattning uttryckt i antal företag och sysselsatta. I detta sammanhang redovisas också kooperationens fördelning på region, näring och bransch.
Underlaget för detta har utredningen erhållit genom specialbearbetning av det företagsregister som förs av Statistiska Centralbyrån. I denna be- arbetning har de företag som drivs i ekonomisk föreningsform samt dot- terföretag till dessa klassificerats som kooperativa företag. Vissa skilda re- dovisningspn'nciper gör att uppgifterna kan skilja sig något från de på andra ställen redovisade uppgifterna.
I kapitel 3 redovisas också vissa finansiella data gällande de större ko-
operativa företagen. Av företagsregistrets material framgår att antalet registrerade kooperativa
företag år 1976 uppgick till drygt 11 000. Dessa företag hade närmare 165 000 anställda. Av samtliga i registret noterade företag var detta 2,8 % och av de anställda 5,5 %. Då skall noteras att uppskattningsvis en halv miljon offentligt anställda inte ingår i jämförelsetalet. Tas hänsyn till detta skulle den svenska kooperationen nämnda år ha sysselsatt någonting mellan 4,5 och 5,0 % av samtliga anställda i landet.
I tabell 1.3.5 redovisas antalet företag och anställda dels i absoluta tal, dels i procent av samtliga i registret noterade företag med fördelning på näring.
Av tabellen framgår att största antalet kooperativa företag finns inom näringen bank, försäkring och fastighetsförvaltning. Det är bostads- och bostadsrättsföreningarna som registreras inom denna näring. De kooperativt anställda finns i första band inom handeln och industrin. De tre nämnda näringarna har i själva verket ca 90 % av samtliga kooperativt anställda. De näringar som har den största andelen kooperativt anställda är handeln (14,1 %), jord- och skogsbruk (11,5 %) och bank, försäkring och fastig- hetsförvaltning (8,4 %).
Även om andelen kooperativt anställda är relativt begränsad inom alla näringar, som tabell 1.3.5 visar, finns det vissa näringsområden och bran- scher, där den kooperativa andelen är avsevärd. I tabell 1.3.6 redovisas dessa områden.
Tabell 1.3.5 Kooperationen (ekonomiska föreningar) fördelad på näring, företag och anställda, 1976
Näring Ekonomiska föreningar % av samtliga
Företag Anställda Företag Anställda
Jordbruk, skogsbruk 177 8 063 0,1 11,5 Gruvor och mineralbrott 11 83 1,5 0,6 Tillverkningsindustri 270 64 820 0,7 6,7 El, gas 234 835 45,8 4,0 Byggnadsverksamhet 87 781 0,2 0,4 Varuhandel 682 66 510 0,9 14,1 Samfärdsel 461 4 001 1,8 1,6 Bank, försäkring och fastighetsförvaltning 8 518 15 832 24,1 8,4 Offentlig förvaltning och andra tjänster 725 3 587 1,6 0,4 Totalt 11 165 164 512 2,8 5,5
Tabell 1.3.6 Kooperativt anställda inom vissa näringsområden och branscher, 1976
Näringsområde och bransch Anställda % av samtliga
LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobakstillverkning 32 078 40,1
därav Slakt och köttvarutillverkning 13 673 68,1 Mejerivarutillverkning 8 770 94,5 Frukt- och grönsakskonservering 957 24,5 Fiskberedning, fiskkonservering 433 16,0 Olje- och fettillverkning 912 56,4 Tillverkning av kvarnprodukter 1092 48,7 Bagerivarutillverkning 4 009 23,1 Trävarutillverkning 8 148 10,9
därav
Trämaterial- och byggnadssnickeritillverkning 7882 13,4 Massa-, pappers- och pappersvarutillverkning,
grafisk produktion 13 718 11,5 därav Massa- och papperstillverkning 12 580 23,7 Partihandel och varuhandelsförmedling 17 933 10,4 Detaljhandel 39 434 16,4 därav
Varuhushandel 19 722 46,7 Dagligvaruhandel 15 430 20,0
Den kooperativa verksamheten har en relativt jämn regional fördelning, vilket framgår av tabell 1.3.7. För att få så exakta uppgifter som möjligt baserar sig uppgifterna på arbetsställeredovisningen och inte på företagsre- dovisningen. Det innebär också att procentuppgiftema är beräknade på to-
talsiifror, som inte innefattar statliga affärsdrivande verk eller statlig för- valtning, då dessa inte finns fördelade på arbetsställen. Som synes av tabellen svarar den kooperativa verksamheten för mellan 5,3 och 9,6 % av de an- ställda inom respektive område. Ser man på länen, blir variationerna givetvis större eller mellan 4,5 % i Örebro län och 12,9 % i Gotlands län.
Tabell 1.3.7 De kooperativt anställda, fördelade på riksområden, 1976
Riksområdea Antal anställda % av samtliga Stockholms 27 978 5,8 Östra Mellansverige 30 235 7,0 Småland med öarna 18 796 8,1 Sydsverige 23 829 7,1 Västsverige 26 308 5,3 Norra Mellansverige 17 783 6,8 Mellersta Norrland 10081 9,6 Övre Norrland 9 500 7,1 Hela riket 164 510 6,6
l'Riksområden, se kap. 3.
När det gäller företagens Storleksstruktur kan konstateras att de medelstora och större företagen relativt sett är fler inom den kooperativa sektorn än inom näringslivet i sin helhet. Totalt sett är den kooperativa andelen företag 2,8 %, men av företagen med 200—499 anställda och 500 samt däröver är den kooperativa andelen 9,4 resp. 9,6 %. Vidare kan konstateras att av de kooperativt anställda var 62 % sysselsatta vid företag med minst 500 anställda. Motsvarande andel för samtliga företag var 56 %.
I detta avsnitt har kooperationen hittills redovisats som en grupp. I tabell 1.3.8 redovisas kooperationens (de ekonomiska föreningarnas) andelar av det totala antalet anställda, fördelade på näring och konsumentkooperation resp. övrig kooperation.
Tabell 1.3.8 Kooperationens andelar i % av antalet anställda inom olika näringar, 1976
Näring Konsument- Lantbruks- Övrig Hela ko- kooperation kooperation kooperation operationen
Jordbruk, skogsbruk — 11,1 0,4 11,5 Tillverkning 2,3 4,2 0,2 6,7 El, gas — 0,1 3,9 4,0 Varuhandel 11,5 2,1 0,5 14,1
Samfärdsel — — 1,5 1,5
Bank, försäkring och fastighetsförvaltning 5,8 1,4 2,6 9,8 Övriga 0,1 — 0,3 0,4
Totalt 2,9 2,0 0,6 5,5
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att den kooperativa andelen av landets anställda och näringsliv uppgår till ca 5 %. De största andelarna har man inom handeln (14 %) och jord- och skogsbruk (11,5 %). Av de ca 165000 kooperativt anställda fanns 68000 inom industrin och 61000 inom handeln. Den kooperativa verksamhetens regionala fördelning upp- visar inga mer markanta skillnader gentemot den totala fördelningen. Räknat efter antalet anställda svarar konsumentkooperationen för ca 53 % av den kooperativa verksamheten, lantbrukskooperationen för 37 % och övrig koo- peration för 10 %.
2. Kooperationen — uppkomst, utveckling och reglering
2.1. Kooperationens uppkomst
2.1.1. Den sociala bakgrunden
Industrialismen brukar till sitt ursprung och utvecklingsmönster i första hand betraktas som engelsk. Det var från början av 1800-talet som indu- strialismen i Storbritannien på ett genomgripande sätt och på mindre än ett sekel skapade ett nytt annorlunda samhälle. Under senare delen av denna period kunde visserligen industrialiseringen få ett häftigare förlopp i andra länder — exempelvis Tyskland och USA - men det var det engelska sam- hällets förändring i hela dess vidd, dvs. socialt, ekonomiskt och kulturellt, som kom att prägla det västerländska samhällets utveckling. Det är mot den bakgrunden som även kooperationens uppkomst och utveckling måste ses.
Även om industrialismen i Storbritannien blommade upp först under den tidigare delen av 1800-talet kan man konstatera att uppladdningen inför omvandlingen och utvecklingen av denna börjat tidigare, eller redan vid mitten av 1700-talet. Och paradoxalt nog medverkade jordbruket aktivt i utvecklingen.
Under senare delen av 1700-talet intensifierades nämligen omskiftningen av den engelska jorden. I samband härmed skedde nyodlingen av stora arealer som tidigare varit allmänningar. Ett resultat av detta blev att större delen av det engelska jordbruket i början av 1800-talet bestod av ett relativt begränsat antal stora jordägare. Med stora brukningsenheter, vetenskapens och teknikens landvinningar effektiviserades lantbruket, och lantbrukspro- duktionen ökades kraftigt.
Samtidigt tog industrialiseringen fart. Tekniska landvinningar, exempelvis möjligheterna att använda stenkol i järn- och Stålframställningen, meka- niseringen av textil-, främst bomullsindustrin, utvecklingen av ångmaskinen etc. skapade möjligheter att utveckla hantverken till fabriksindustri med masstillverkning och massysselsättning.
Den marknad som detta förutsatte skapades — först inom Storbritannien — genom förbättrade kommunikationer, dvs. bättre vägar, nya kunder och senare — under 1800-talet — järnvägar. Utrikeshandeln, som först under 1700- talet till stor del bestått av mer eller mindre lyxbetonade varor som te, socker, tobak och liknande produkter, kom i allt högre grad att bestå av dels råvaror — trä och bomull exempelvis — dels industriprodukter — stål, vävnader och färdigprodukter.
Parallellt med jordbrukets, industrins och handelns utveckling skapades och utvecklades också en kapitalmarknad. Under och efter Napoleonkrigen kom den internationella kapitalmarknaden, som dittills till stor del varit lokaliserad till Nederländerna, att koncentreras till London City. Aktiehan- deln började nu få ordnade former.
Trots den utveckling som under senare delen av 1700-talet skedde inom det engelska jordbruket och industrin var de sociala konsekvenserna relativt måttliga. En stark befolkningsökning och stagnerad eller minskad syssel- sättning inom jordbruket balanserades av industrins utveckling. Och då denna fortfarande till stor del var landsbygdsorienterad var befolknings- omflyttningen av relativt måttlig omfattning och de sociala konsekvenserna ännu inte alltför oroande.
Senare delen av 1700-talet omfattade emellertid också en uppladdning på ett annat plan, nämligen det andliga och ideologiska. Här skall inte något försök göras att redovisa ett klart och sammanhållet mönster när det gäller de idémässiga strömningarna under 1700-talet. Klart är emellertid att mycket av de idéer som filosofer, ekonomer och andra samhällsreforrnatorer först utvecklade under detta århundrade direkt och indirekt kom att påverka industrialismens — men också kooperationens — utveckling under 1800-talet.
Adam Smith gav med sin 1776 utkomna Wealth of Nations den rationella motiveringen för den ekonomiska liberalism som i mycket karakteriserar 1800-talets ekonomi. Jeremy Bentham och senare nyttofilosofer gav en bre- dare filosofisk grund för en mer social och humant inriktad samhällsordning. I detta sammanhang bör också nämnas det inflytande som de franska upp- lysningsfilosofema Rousseau och Voltaire och den franska revolutionens idéer fick, direkt på utvecklingen i Frankrike men indirekt också på den engelska utvecklingen. I samma riktning verkade även den amerikanska självständighetsförklaringen och de idéer som där fick ett slagkraftigt uttryck. Denna idéströmning kom under 1800-talet att påverka både det framväxande liberala samhällets utformning och genom de 5. k. utopistema, bl. a. frans- männen Charles Fourier, Claude-Henri de Saint-Simon, Louis Blanc och engelsmannen Robert Owen socialismens och kooperationens framväxt. Ro- bert Owen har som vägröjare för Rochdale-kooperationen kommit att bli framför allt konsumentkooperationens historiska förgrundsgestalt.
Industrialismens verkliga genombrott i England kom under l800-talets första del. Industrin expanderade kraftigt. Konsumtionen av råbomull exem- pelvis fördubblades vart tionde år mellan 1815 och 1845. Järnvägsbyggandet kom i gång. Handeln, inrikes och över haven, fick stor betydelse, inte bara för industrin utan för hela nationen.
Socialt innebar utvecklingen fortsatt snabb befolkningsökning. Stor be- folkningsomflyttning med koncentration till industriländer och industridi— strikt. Slum och fattigdom blev ett naturligt inslag i industrisamhällena. Sam- tidigt som arbetstiderna ofta uppgick till 10—15 timmar per dag även för kvinnor och barn växte tidvis arbetslösheten till katastrofal omfattning.
Kraven från industriägarna och handelns företrädare på reformer som befriade dem från de inskränkningar som var ett arv från det feodala och och merkantilistiska samhället infriades i stor utsträckning.
Nästan parallellt med denna liberalisering och industrialisering av det brittiska samhället fick den sociala ”motrörelse” som gick ut på att begränsa
arbetstiderna — åtminstone för barn — ; förbättra arbetsförhållandena i fa- brikerna och humanisera ”fattigvården” ett visst stöd i de styrande skikten. Under 1830-talet antogs sålunda flera lagar, som i någon mån bromsade den negativa utvecklingen. Under föregående decennium hade arbetarna fått laglig rätt att bilda fackföreningar.
Industribefolkningens miserabla levnadsförhållanden gällde inte endast de direkta arbetsförhållandena och bostadsförhållandena utan också livs- medelsförsörjningen. Tidvis och i vissa områden var arbetarna tvingade att ta ut en del av sin lön i form av varor i av arbetsgivaren ägda butiker. 1 andra fall var kredithandeln så utbredd att arbetarna nästan var livegna under fabriks- och/eller butiksägaren. Ett annat problem var livsmedlens kvalitet. Dyrare varor blandades ut med billigare tillsatser t. ex.
På den europeiska kontinenten var utvecklingen inte lika klar och entydig. Den utpräglat feodala samhällsstrukturen, krigen, franska revolutionen, del- staternas självständighet och tullgränser i bl.a. Tyskland bromsade och för- senade industrialismen med kanske ett halvt sekel i förhållande till i Stor- britannien. Detta innebar dock inte att incitament saknades för socialre- forrnistiska rörelser av kooperativ karaktär. Kriser av olika slag förekom inom såväl jordbruket som inom skilda industri-och hantverksbranscher och inom distributionen av konsumentvaror vid skilda tillfällen i olika lands- delar eller områden.
I Sverige var jordbruket under första hälften av 1800-talet den helt do- minerande näringen. Det betyder dock inte att samhället under denna tid var statiskt. Skiftesreformen, laga skifte 1827, skapade en ny struktur på landsbygden. Den gamla bygemenskapen bröts upp, nyodlingar gjordes och nya brukningsmetoder prövades. Fred, få större farsoter och större livs- medelstillgång medförde stark befolkningsökning - dock inte lika stark som i England.
Med jordbrukets dominerande roll var det naturligt för staten att främja näringens utveckling. Under första hälften av 1800-talet bildades hushåll- ningssällskapen för att främja jordbrukets utveckling. Denna organisation kom under den senare delen av seklet att spela en viktig roll när det gällde att utveckla samarbetet mellan bönderna för att lösa gemensamma frågor. Ett samarbete som så småningom kom att utvecklas till lantbrukskoope- ration.
Industrin och övriga stadsnäringar var ännu vid mitten av 1800-talet re- lativt statisk. Något sug efter arbetskraft till städerna eller bruksorterna var det knappast ännu fråga om. Landsbygden överbefolkades härigenom, ett landsbygdsproletariat uppstod. Risken för våldsamma sociala konfrontatio- ner var inte utesluten. Kring mitten av 1800-talet började emellertid den industriella utvecklingen sätta sina spår även på det svenska samhället. Flera av det merkantila systemets begränsningar och regleringar avskaffades successivt. För järnbruken exempelvis 1835 och 1846, för sågverken 1842, skråväsendet 1846—1864. Import- och exporttullar sänktes eller avskaffades etc.
Skråväsendet synes inte på något avgörande sätt ha hindrat den nya in- dustrins, dvs. järn-, trä-, bomulls- och maskinindustrins uppkomst, men däremot hantverkets och handelns utveckling. Upphävandet av skråförord- ningarna 1846 gjorde land och stad likaberättigade i fråga om rätt att driva
hantverk och handel, men regleringarna upphävdes inte helt. Nya hant- verksföreningar övertog en del av skrånas tidigare uppgifter och inom ett 20-tal fack kvarstod krav på särskilda yrkesmässiga kvalifikationer. Först genom näringsfrihetsförordningen 1864 kan en mera fullständig närings- frihet anses vara genomförd.
Produktionen av stål- och sågade trävaror växte snabbt och samtidigt förbättrades kommunikationema. Handeln tog fart. Befolkningens rörlighet ökades härmed. Städerna — som i stort sett under hela första hälften av 1800-talet haft en oförändrad andel om tio procent av befolkningen — började växa snabbare. Flyttningen var dock starkare till gamla och nya bruks- och industriorter. Den expanderande industrin under 1800-talet var huvudsak- ligen en landsbygdsindustri, inte en stadsindustri. Järnvägsbyggandet in- nebar en möjlighet till kolonisation inom landet. Eftersom varken jordbruket eller industrin kunde försörja hela befolkningstillväxten kom även en om- fattande emigration till stånd.
Senare delen av 1800-talet kom emellertid också för Sveriges del att in- nebära nya sociala problem. Jordbrukskriser sammanhängande med miss- växt men tidvis också med ökad internationell konkurrens skapade under vissa perioder verklig nöd. Industrikriser blev nu också kännbara fenomen, som orsakade arbetslöshet och arbetskonflikter inom vissa regioner.
Till bakgrunden hör också den ökade folkbildningen och de nya idémässiga impulser som kom i de förbättrade kommunikationemas spår. Nya religiösa strömningar skapade frikyrkor, nykterhetsvännema organiserade sig, liberala kretsar inom de bättre ställda hantverks- och arbetarleden skapade arbetar- föreningar och föreläsningsföreningar, och de första inslagen av facklig och politisk aktivitet i arbetarklassen kunde noteras. I Sverige liksom i övriga länder står dessa organisationer fadder för de första kooperativa försöken.
2.1.2. Tidiga kooperativa försök
Olika former av samarbete har förekommit lika länge som mänskliga sam- hällen funnits. När detta samarbete skall kallas kooperativt är en bedöm- ningsfråga. De s. k. Rochdale-grundsatserna som formulerar den ideologiska och praktiska grundvalen för de organisationer som är anslutna till Inter- nationella Kooperativa Alliansen (IKA) utgör ett sammandrag av de vik- tigaste arbetsregler som föreningen i Rochdale tillämpade från 1844. Redan dessförinnan — på 1820—30-talen — hade emellertid beteckningen kooperativa sammanslutningar allmänt börjat användas på olika självhjälpsorganisationer i England och Frankrike. Men redan under senare delen av l700—talet finns det flera exempel både i England och på kontinenten på organisationer med omisskännliga kooperativa drag. Dessa var av olika slag: kooperativ jord- brukskredit i Schlesien, arbetarproduktionsförening av skräddare i närhe- ten av Oxford, olika konsumentföreningar för inköp och distribution av mjöl och bröd eller för drift av kvarnar och bagerier på flera platser i England, Skottland och Frankrike. Inom jordbruket finns det exempel på såväl mer filantropiskt etablerade jordbrukskolonier som självhjälpsföreningar för in- köp, förädling och försäljning av produkter för och från jordbruket. Tidiga socialekonomiska tänkare, de 5. k. utopistema, formulerade olika förslag till nya ekonomiska eller samhälleliga system. Owens förslag innebar
självförsörjande — allkooperativa eller kommunistiska — kolonier, eller 10- kalsamhällen med dagens terminologi. I dessa samhällen skulle medlemmen förena funktionerna som konsument, producent och medborgare. Vissa prak- tiska försök gjordes i enlighet med utopistemas förslag. Försöken blev dock i samtliga fall kortvariga. Fler och i några fall mer långvariga blev de ko- operativer med mer begränsad målsättning som i allt större omfattning eta- blerades i främst England från början av 1800-talet. Som inspiratör till ko- operativ organisation och verksamhet kom dock Owen och andra utopister att betyda mycket för kooperationens utveckling.
En av Robert Owen inspierad person, William King, etablerade 1827 i Brighton en konsumentkooperativ förening, som under kort tid fick över 300 efterföljare. Andra kooperativer startades i England, Frankrike och i de tyska staterna som lånade drag av Owens eller andra utopisters idéer.
Särskilt fr. o. m. 1840-talet började de kooperativa organisationerna få en bättre styrka och stadga. En milstolpe härvidlag utgjorde bildandet av ”Rochdale Equitable Pioneers” Society” år 1844. Föreningen startade med att öppna en butik. Målsättningen, som återspeglar starkt inflytande från Robert Owen, var dock betydligt mer omfattande med upprättandet av en självförsörjande koloni som slutmål. Av detta blev dock intet, dvs. för- eningen hade framgång på det mer begränsade konsumentkooperativa om- rådet och öppnade nya butiker och drev under vissa tider även annan verk- samhet. År 1877 hade föreningen 16 butiker, eget slakteri, bageri, tobaks- fabrik men också 13 läsrum samt en fortsättningsskola.
Rochdales stora betydelse ligger emellertid i de principer som knäsattes och som spreds både inom och utom England. Några nya föreningar bildades och 1863 fanns det underlag för en kooperativ partihandelsorganisation. Konsumentkooperationen kan vid denna tid sägas vara definitivt etablerad i Storbritannien.
Utvecklingen på kontinenten var mer splittrad. Samtidigt som konsu- mentkooperativa föreningar av Rochdale-typ började etableras i olika länder under 1840- och 1850-talen uppkom också organisationer med produktions- kooperativ inriktning. Särskilt i Frankrike etablerades många sådana för- eningar och ideer spreds under 1850- och 1860-talen även till grannländerna och hade betydande framgång.
Under samma tid fick även spar- och kreditkassor — bildade på kooperativ grund — en stor spridning, framför allt i Tyskland. Dessa var av två slag, dels sådana som hade Hermann Schulze-Delitzsch som upphovsman och som organiserade hantverkama för att tillgodose deras behov av kapital och andra förnödenheter, dels föreningar som hade Friedrich Wilhelm Raiffeisen som grundare och som organiserade jordbrukarna för att tillgodose deras kapitalbehov. Dessa senare föreningar vidgade ofta sin verksamhet till att även omfatta gemensamma inköp för medlemmarnas/jordbrukarnas behov.
Kooperativa avsättningsföreningar för jordbrukarna fick inte någon större spridning förrän senare, eller under 1870- och 1880-talen. Tyskland och Danmark Var här föregångsländer.
Utvecklingen i Europa under 1800-talets sista 25 år karakteriserades ge- nerellt sett för kooperationens del av att organisationsuppbyggnaden full- följdes genom att de lokala föreningarna förenades i gemensamma förbund
för handläggning av vissa övergripande frågor, exempelvis allmänna po- licyfrågor, gemensamma inköp och försäljning, gemensamma kapitalfrågor etc. Denna utveckling var ännu inte färdig när Internationella Kooperativa Alliansen bildades 1895.
I Sverige bildades de första ömsesidiga försäkringsbolagen under 1800- talets första hälft. Ungefär samtidigt bildades också de första regionala hypoteksföreningarna för lantbrukskredit. Dessa samarbetsorganisationer brukar betecknas som de första exemplen på kooperativ verksamhet i Sverige. I övrigt finns inte några bestående exempel på svensk kooperativ verksamhet före 1850.
Frågan om kooperativa organisationer för att lösa allvarliga samhälleliga problem diskuterades dock i olika kretsar som följde utvecklingen och dis- kussionerna på kontinenten och i England. År 1832 publicerades i Post- och Inrikes Tidningar en serie artiklar om den engelska kooperationen. Erik Gustaf Geijer höll 1844 några föreläsningar om ”vår tids inre samhälls- förhållanden”, där han mot bakgrund av industrialismens följder pekade på kooperationen som tidens räddningsmedel.
Som bakgrund till de svenska diskussionerna fanns inte minst utveck- lingen inom jordbruket. Omskiftningen och nyuppodlingen gav underlag för en snabbare utveckling av jordbruksproduktionen vilken ställde nya krav på krediter. Efter tysk förebild kom då hypoteksföreningar att åtminstone delvis lösa kreditproblemen. Lantbruksbefolkningens växande marknads- beroende, exempelvis för inköp av förnödenheter till jordbruket, gav även underlag för ett samarbete. Detta samarbete för gemensamma inköp främ- jades av de hushållningssällskap som bildades i flertalet län under första hälften av 1800-talet. Som en direkt fortsättning av ett redan tidigare inlett inköpssamarbete bildades år 1850 genom dåvarande landshövdingen i Upp- sala län, Robert von Kraemer, Lagunda och Hagunda häraders varuanskaff- ningsbolag i Örsundsbro, som brukar betecknas som landets första ko- operativa företag. Under 1850-talet bildades ytterligare några kooperativa fö- retag med konsumentkooperativ och producentkooperativ inriktning, bl. a. med anslutning till några hantverksgrupper.
En brukskonsumtionsförening i Kloster i Dalarna, som bildades 1858, var verksam ända till 1966. Den äldsta nu verksamma konsumtionsför- eningen "Trollhättans Arbetareförening" etablerades 1867. Genom arbetar- föreningars initiativ tillkom ett antal konsumentföreningar under 1860-talet.
Under 1860- och I870-talen bildades ett stort antal konsumentföreningar — 200—500, beroende på definitionen. Med få undantag blev livslängden kort. Gemensamma riktlinjer eller ömsesidigt samarbete förekom inte. I vilken mån de under denna tid bildade föreningarna anslöt sig till Rochdale- principerna är inte klarlagt. Klart är dock att föreningarna ofta anknöt till den spirande fackliga och liberala bildnings- och självhjälpsrörelsen. Troll- hätteföreningens stadgar kan här ses som ett karakteristiskt exempel. Där står att föreningen ”avser att med alla lämpliga och goda sätt verka för föreningsmedlemmarnas förkovran samt förädlande nöjen”. Därför skulle föreningen 1) ”bilda en sjukhjälps- och begravningskassa” och 2) ”inrätta en försäljningslokal, där goda livsfömödenheter m. m. tillhandahålles mot billigt och bestämt pris”.
Främst på grund av näringsfrihetsförordningens tillkomst 1864 kom 1870-
talet att karakteriseras av bildandet av ett stort antal arbetar- och hant- verkskooperativer. Även dessa föreningars livslängd blev dock i regel kort.
Under 1880-talet kom den av ”brännvinskungen” L 0 Smith startade ringrörelsen att få en intensiv med kort blomstring. Tanken var att organisera grupper av konsumenter i inköpsringar, vilka kunde träffa avtal med hand- lare på orten om särskilt förmånliga priser. I rörelsen ingick dessutom att medlemmarnas löner skulle sättas in i en arbetarbank, som skulle utfärda penninganvisningar som betalningsmedel i rabattaffärema. Vidare skulle banken finansiera förmånlig import, social bostadsproduktion m.m.
Under några år startades ungefär 500 ringar. De utlovade resultaten kunde dock inte infrias. Konkurrens, blockader, svikna löften och interna stri- digheter gjorde att ringrörelsen försvann nästan lika snabbt som den vuxit upp. Den 1883 etablerade banken verkade dock fram till 1918.
Den kooperativa verksamheten drevs länge i skilda former. Det var först genom en ny lag år 1895 som den ekonomiska föreningen fick sin lagliga utformning avsedd att passa den kooperativa verksamheten.
Endast ett fåtal av de konsumtionskooperativa föreningar som bildades under perioden 1860—1890 kom att överleva och utvecklas. Under början av 1890-talet bildades nya kooperativa föreningari bl. a. storstäderna. Genom de befintliga frikyrko- och nykterhetsrörelsema men också med den fram- växande socialistiska arbetarrörelsen fick de nya kooperativa föreningarna en gemensam grupp- och intressemedveten rekryteringsbas. Ide kooperativa föreningarnas ledning ingick i många fall ledande lokala företrädare för de nya folkrörelserna. Därigenom tillfördes kooperationen både en rekryterings- bas, en kader av ledare och i någon mån tidningar för kooperativ opinions- bildning. Detta innebar en stabilare grund än tidigare för en expansiv kon- sumentkooperativ utveckling. År 1899 bildades Kooperativa förbundet, KF, som gemensam huvudorganisation för konsumentkooperationen.
Kooperativa ansatser på bostadsområdet synes först uppträda i Sverige på 1870-talet. Inflyttningen till städerna hade tilltagit och nybyggandet höll inte takt med efterfrågan. Från 1872 blev bostadsbristen och nöden akut i Stockholm. Från 1872 och framåt några år bildas ett relativt stort antal bostadsföreningar av arbetare, som med sparade och lånade medel lyckades få i gång ett inte obetydligt bostadsbyggande. Formerna för detta var dock sådana att flertalet föreningar kom i ekonomiska svårigheter och övertogs av privata byggnadsbolag med stora förluster för initiativtagarna som följd.
Under resten av seklet startades nya bostadsföreningar i begränsad om- fattning. Olika fastighetskriser, bl. a. en i början av 1890-talet, hindrade nya initiativ för att lösa bostadsproblemen. Inneboendesystemet utvecklades och industrin byggde egna bostads- eller barackområden för sina anställda. De försök som gjordes att förbättra arbetarnas bostadssituation låg i de flesta fallen på filantropisk grrund. Det kommunala intresset för åtgärder var be- gränsat, även om kommunalt stöd förekom i en del fall.
År 1907 togs frågan om kooperativa bostadsföreningar upp vid KF:s kon- gress. Förbundsstyrelsen fick därvid i uppdrag att medverka till bildandet av nya bostadsföreningar. Någon mer helhjärtad insats blev det dock inte. I Stockholm fanns det ungefär ett tiotal ”gamla” bostadsföreningar och de nya initiativen rann i stort sett ut i sanden utan att lämna påtagliga spår efter sig i form av kooperativ bostadsproduktion.
På initiativ av Centralförbundet för Socialt Arbete togs frågan om koo- perativt bostadsbyggande åter upp 1914. Tidigare bostadsföreningar hade inte lyckats skapa en spekulationsfri bostadsforrn. Därför konstruerades en ny form utan individuellt ägande. Föreningen Stockholms Kooperativa Bo- stadsförening, SKB, bildades 1916 och kunde med kommunalt stöd fär- digställa sina första hus 1918. Ungefär samtidigt började hyresgästerna att organisera sig och som ett medel att förbättra bostadssituationen aktua- liserades behovet att själva engagera sig i byggande och förvaltning. År 1923 bildades därför Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening i Stockholm. Den följdes året därpå av centralorganisationen HSB:s Riks- förbund. Därmed var den egentliga bostadskooperationen etablerad i Sverige.
Den kooperativa utvecklingen på lantbruksområdet är mer differentierad än på konsumentområdet. Lantbrukarna har som företagsgrupp mer diffe- rentierade behov av kooperativ samverkan än de mer renodlade konsu- mentintressen av personlig och individuell karaktär som i stort sett kom att karakterisera konsumentkooperationens utveckling. Lantbrukaren upp- träder i sin näringsverksamhet som både konsument och producent och särskilt när det gäller den senare rollen som producent inom flera olika branscher. Att lantbrukskooperationen därför utvecklats i flera parallella or- ganisationer är naturligt.
I den mån det är meningsfullt att fördela de tidigaste kooperativa an- satserna på konsument- resp. lantbrukskooperation bör Lagunda och Ha- gunda häraders varuanskaffningsbolag ses som ett av de första försöken att i samverkan lösa lantbrukets varubehov.
Hushållningssällskapen spelade en central roll i utvecklingen av lantbruket genom bl. a. samverkan vid anskaffningen av för lantbruket nödvändiga varor. Hushållningssällskapen kom i stor utsträckning att fungera som sam- köpsföreningar för import och annan upphandling av fröer, konstgödsel, plogat m. m. för lantbrukarnas behov. År 1847 tillkom s. k. hushållnings- nämnder, i regel omfattande ett härad som ofta blev distributionsorgan för hushållningssällskapens centrala inköp.
Från denna verksamhet utvecklades under senare delen av 1800-ta1et lantmannaföreningar som svarade för jordbrukarnas gemensamma inköp. Under 1880- och 1890-talen bildades många sådana föreningar, bl.a. efter erfarenheter som hämtats hem vid studieresor i Tyskland och Danmark.
I regel fungerade föreningarna så att de samlade upp rekvisitioner från medlemmarna och köpte in de beställda kvantiteterna i konkurrens mellan olika leverantörer. För att täcka föreningarnas kostnader gjordes ett pro- centpåslag.
Parallellt med lantmannaföreningama fanns också fristående s.k. lant- bruksklubbar som på det ideella planet genom studier, upplysning och diskussioner spred information om lantbrukets villkor och möjligheter.
Föreningarnas uppbyggnad och arbetsformer gjorde dem sårbara, och nå- got samarbete mellan föreningama fanns inte. Många föreningar blev därför kortlivade. Först kring sekelskiftet var tiden mogen för ett samarbete mellan föreningarna inom länen. Den första centralföreningen bildades 1895 och tio år senare fanns 11 centralföreningar och 380 lokalföreningar (lantman- naföreningar). Detta var läget när riksorganisationen Svenska Lantmännens Riksförbund bildades år 1905.
Vid sidan av samköpsorganisationens framväxt utvecklades från början av 1880-talet också samarbetssträvandena på mejeriområdet. År 1890 fanns det 73 andelsmejeriet, år 1895 302, år 1900 430 och år 1910 550. Av samtliga mejerier i landet hade andelsmejeriemas andel vuxit till 39 %. De första försöken att skapa regionala samarbetsorganisationer för andelsmejerierna gjordes i slutet av 1880-talet. Samtidigt som nya andelsmejeriet bildades vidtogs åtgärder, fusioner, bildandet av mejeriförbund etc, för att bygga ut och effektivisera den kooperativa mejerihanteringen. Det dröjde dock ända fram till 1932 innan Svenska Mejeriernas Riksförening, SMR, bildades.
Under inflytande av internationella erfarenheter och utvecklingen inom växtförädling, avelsarbete, utfordring, hygien etc. bildades i slutet av 1800- talet flera olika organisationer för att nyttiggöra dessa resultat inom jord- bruket. Bland organisationerna kan nämnas Sveriges Utsädesförening (1886), Sveriges Betodlares Centralförening (1889), Sveriges Fjäderfäavelsförening (1898) och kontrollföreningarna (den första 1898). Även om dessa föreningar i regel hade mer ideell än kooperativ/affärsmässig verksamhet, kom de i stor utsträckning att bilda grundvalen och ge utvecklingsförutsättningarna för de kooperativa branschföreningarna och branschförbunden.
Inom slakteribranschen bildades det första andelsslakteriet först år 1899 och sedan dröjde det till 1908 innan nästa kom. Genombrottet för denna kooperation kom under 1910-talet. Sedan dröjde det till 1933 innan Sveriges Slakteriförbund bildades.
Lantbrukskooperationens nyetablering och utbyggnad till nya branscher och områden pågick fram t. o. m. 1930-talet. Utvecklingen från de första trevande försöken på lokal nivå, över misslyckanden och via nya ansatser till en stabiliserad verksamhet på lokal/regional och central nivå har knappast annat än på ett mycket allmänt plan följt någon standardiserad modell. Avsikten här har endast varit att ge en allmän beskrivning av kooperationens första framträdande i Sverige och att i detta sammanhang antyda den mång- fasetterade bild som kooperationens tidigaste historia uppvisar.
Frågan om en centralorganisation för lantbrukskooperationen utvecklades successivt under 1900-talets första årtionden. År 1917 bildades Sveriges All- männa Lantbrukssällskap av ett antal hushållningssällskap, föreningar och enskilda lantbrukare. Det var dock först 1928—1929 som sällskapet efter ombildning kom att bli ett samarbetsorgan för jordbrukets ekonomiska för- eningsrörelse. Den organisationsutveckling som då startade kan anses vara genomförd år 1939, då organisationen i samband med en omorganisation fick namnet Sveriges Lantbruksförbund.
2.2. Kooperationens utveckling i Sverige
2.2.1. Inledning
Tiden från mitten av 1800-talet fram till sekelskiftet har för konsument- kooperationens del kallats för uppmarschens tid. Med vissa förskjutningar i tiden kan detta sägas gälla samtliga större folkrörelser. När Kooperativa förbundet bildades 1899 var detta en milstolpe i konsumentkooperationens utveckling.
Även om uppmarschens tid för kooperationens del hade varit lång, så var läget vid det nya seklets början mycket oklart beträffande kooperationens utveckling och organisation. Målsättningen för det nybildade Kooperativa förbundet var att det skulle bli ett centralt organ för all kooperation, dvs. inte bara för konsumentkooperationen i begränsad mening utan också för boendekooperation, arbetarkooperation och lantbrukskooperation. Det stod dock relativt snart klart att lantbrukets företrädare inte kunde tänka sig en framtida utveckling inom KF. Detta tog sig bl. a. uttryck i bildandet av det första branschförbundet på lantbrukssidan, dvs. Svenska Lantmän- nens Riksförbund, SLR, år 1905. Det dröjde dock ännu ett tiotal år innan konsumentkooperationen fick sin entydiga konsumentkooperativa profil som den sedan behållit. Med denna klara profilering som grund kunde kon- sumentkooperationen från och med 1920-talet inleda en lång period av kraftig utveckling.
Parallellt med konsumentkooperationens utveckling och i direkt sam- arbete med denna utvecklades också en kooperativ verksamhet på försäk- ringsområdet. Något senare — från 1920-talet — utvecklades också nya ko- operativa grenar på bostadsområdet, på bil- och bensinområdet och — på 1930-talet — inom fritidsområdet.
Utvecklingen och struktureringen av kooperationen på lantbruksområdet pågick under en längre period innan ett klart och stabiliserat organisations- mönster förelåg. Den branschdifferentierade organisationsutvecklingen med en relativt svag gemensam målinriktning och tidvis svåra yttre ekonomiska förhållanden gjorde att det dröjde till början av 1930-talet innan lantbruks- kooperationen med samlad kraft kunde utveckla och stabilisera sin verk- samhet.
Uppbyggnaden inom både konsument- och lantbrukskooperationen av riksomfattande organisationer med ett centralt förbund i spetsen har i regel i inledningsskedet inneburit en organisatorisk åtstramning i den meningen att en del av de lokala föreningarna försvunnit och ersatts av större or- ganisationer med bestämda områden. Denna första ”strukturrationalisering” på organisationsområdet som skedde samtidigt som medlemsantalet totalt sett ökade, affärsverksamheten expanderade och ekonomin stabiliserades, var en förutsättning för kooperationens långsiktiga utveckling.
På 1950-talet bröts — med få undantag — denna utveckling av en ny och mycket kraftig strukturomvandling, som inte gick ut bara över organisations- och föreningsstrukturen utan i hög grad också över affärsverksamhetens struktur. Lokalföreningar slogs samman tifll stora regionalförenngar. Lokala och små affärsenheter ersattes med stora och centrala anläggningar. Ko- operationen som här följde samhällets utveckling i stort gick i vissa fall t.o.m. i spetsen för utvecklingen.
Inom bostadskooperationen har på grund av verksamhetens karaktär ut- vecklingen varit delvis annorlunda om man ser till föreningarna för de bo- ende (bostadsrättsföreningarna), vilka oavbrutet växt i antal. Även om för- eningarna efter hand blivit något större svarade de små föreningarna med mindre än 50 medlemmar i slutet av 1970-talet för nära hälften av samtliga bostadsrättsföreningar inom HSB. Förhållandet torde vara ungefär likartat inom Riksbyggen.
2.2.2. Konsumentkooperationen KF och konsumentföreningarna
Den svenska konsumentkooperationen befann sig vid sekelskiftet i starten av sitt första uppbyggnadsskede. Trots att det under 1800-talets tre sista decennier hade bildats flera hundra nya konsumtionsföreningar av olika slag var endast 42 sammanslutningar representerade vid KF:s konstituerande kongress 1899. Detta berodde inte i första hand på att de befintliga för- eningarna var dåligt representerade. Kooperativa föreningar och företag hade nämligen nedlagts i nästan samma takt som de etablerats. Trots att en första föreningslag hade antagits 1895 var förutsättningama att driva ko- operativ verksamhet ännu vid sekelskiftet mycket vanskliga.
Den kooperativa föreningens och verksamhetens former var outvecklade och de ekonomiska förutsättningama osäkra. Utan gemensamma riktlinjer, utan gemensam partihandel och praktiskt taget utan rörelsekapital hade konsumtionsföreningama varit mycket sårbara för konjunkturväxlingamas påfrestningar, partihandelns vilja att leverera varor och lämna krediter och den privata handelns konkurrens.
Åren 1897—98 företog en svensk agronom G H von Koch en studieresa till England. Där kom han i kontakt med den konsumentkooperativa rörelsen av Rochdale-modell. Efter hemkomsten till Sverige drev han i tal och skrift en intensiv upplysningsverksamhet om kooperationen och därvid bl. a. om behovet av en för de kooperativa föreningarna organiserad samverkan.
Detta var bakgrunden till den inbjudan till konstituerande kongress som representanter för tre konsumtionsföreningar — en i vardera Stockholm, Gö- teborg och Malmö — utsände 1899. Inbjudan riktades till alla ”verkligt ko- operativa företag”. Någon närmare definition av vad som avsågs med detta gavs dock inte.
Syftet med den organisation som beslöts — Kooperativa förbundet — var att skapa ett kontaktorgan för föreningarna. Visserligen uttalades vid kon- gressen att ett mål för organisationen var att få till stånd en gemensam par- tihandel men det omedelbara syftet var att samordna erfarenhetsutbytet och upplysningen om de kooperativa föreningarnas skötsel och verksamhet. Stadgefrågor, kontanthandel och andra affärsprinciper, kapitalbildning och personalutbildning var frågor som den nya organisationen fick ta itu med. Det dröjde dock inte längre än till 1904 förrän förbundet började direkt engagera sig i föreningarnas varuanskaffning. Först genom agenturverk- samhet men senare, 1907, direkt i partihandel. Därmed hade KF fått den inriktning som i huvudsak karakteriserat verksamheten fram till våra dagar.
Som nämnts var 42 organisationer representerade på den konstituerande kongressen 1899. Alla dessa gick dock inte med i förbundet som medlemmar. Vid utgången av året hade förbundet endast 20 medlemmar. Anslutningen växte dock. Vid slutet av år 1900 hade förbundet 55 anslutna föreningar med ca 11 000 individuella medlemmar. Fem år senare var 100 föreningar anslutna och anslutningen växte senare mycket snabbt, så att år 1900 hade förbundet närmare 400 medlemmar, vilka i sin tur hade ungefär 74000 individuella medlemmar.
Medlemsutvecklingen 1900—1977 visas i diagram 2.2.1. KF:s snabba tillväxt vad gäller antalet anslutna föreningar speglar inte
riktigt konsumentkooperationens finansiella och organisatoriska stabilisering och tillväxt. Av de under perioden 1899—1914 till KF nyanslutna förening- arna — drygt 700 — bortföll under samma period närmare en tredjedel på grund av konkurs och likvidation. I nära samverkan med föreningarna bygg- de dock KF successivt ut sin verksamhet för att sanera och i övrigt främja en konsumentkooperation byggd på sunda ekonomiska principer. Utom in- forrnationsverksamheten utarbetades i olika omgångar från 1907 s. k. möns— terstadgar för anslutna föreningar, en soliditetsavdelning inrättades 1909, en revisionsavdelning 1916 och en särskild stödorganisation för ekonomiskt svaga föreningar, Svenska Hushållsföreningen, 1922. För att förbättra ka- pitaltillgången, som länge var den verkliga flaskhalsen i utvecklingen, in- rättades 1908 en särskild sparkassa som snabbt fick stor betydelse.
Målsättningen vid KF:s bildande var att förbundet skulle bli en sam- organisation för alla slag av kooperativa företag. I inledningsskedet inträdde också bl. a. ett antal arbetarproduktionsföreningar. Genom kongressbeslut 1913 och 1914 ändrades KF:s stadgar så att medlemskap i fortsättningen endast kunde beviljas konsument- och försäkringsföreningar. Den redan genom den dittillsvarande utvecklingen utstakade konsumentkooperativa in- riktningen fick därigenom sin stadgemässiga förankring.
Konsumentkooperationens utbyggnad under 1910-talet var snabb, både vad gäller organisationen och affärsverksamheten. Antalet till KF anslutna föreningar ökade från ca 400 till över 900 under decenniet. 1920 var 941' föreningar med 235 000 medlemmar anslutna till KF. På den organisatoriska sidan innebar 1920-talet en konsolideringsfas, bl. a. genom den tidigare nämnda Svenska Hushållsföreningen. Samtidigt som föreningarnas absoluta medlemsantal fortsatte att öka började en sammanslagnings- och koncen- trationsprocess. Många en-butiksföreningar sammanslogs eller byggdes ut under 1920-, 1930- och 1940-talen. Från mitten av 1950-talet fick sam- manläggningen ett snabbare förlopp. Antalet anslutna föreningar minskade sålunda från 941 år 1920 till 170 år 1977. Under samma tid ökade för- eningarnas medlemsantal från 235000 till 1886 000.
Jämsides med förändringarna på organisationssidan tillväxte den affärs- mässiga verksamheten. År 1910 hade de 391 anslutna föreningarna 448 försäljningsställen. 1920 var antalet 1592 och trots minskat föreningsantal fortsatte antalet försäljningsställen att öka fram till 1950, då antalet uppgick till 8 015. Därefter, och särskilt under 1960-talet, skedde en mycket snabb minskning till 2 225 år 1977. Denna kurva kan kompletteras med försälj- ningsvolymens utveckling. År 1910 sålde föreningarna sammanlagt för 23 milj kr, 1920 för 216 milj kr, 1950 för 1675 milj kr och 1977 för 16 022 milj kr, allt uttryckt i löpande priser.
Diagrammen 2.2.1 och 2.2.2 visar föreningarnas utveckling. De redovisade uppgifterna om försäljningen är bl. a. på grund av infla- tionens och den totala marknadens utveckling svåra att bedöma. Tillförlitliga uppgifter om konsumentföreningarnas marknadsandel finns endast för se- nare år. Vissa beräkningar har dock gjorts även för vissa tidigare år. Enligt dessa var kooperationens detaljhandelsandel år 1930 ungefär 8 % , 1940 10 % , 1950 12,5 %, 1965 16 %,1970 18 % och 1977 också 18 %. Man kan alltså konstatera att konsumentföreningarnas andel av detaljhandeln vuxit fram till början av 1970-talet. Därefter har andelen stagnerat. Av dagligvaru-
Antal Medlemmar föreningar i 1000-tal 1 000 2 000
900 f ” s 1 800 I ** Föreningar & 800 !, X 1 600 700 'I * s 1 400 600 ,, 1 200 I 500 I, 1 000 400 " 800 300 ,, 600 I Medlemmar 200 I 400
I
I I 100 200 Diagram 2.2.1 [(F-anslut- na konsumentföreningar. Antal och medlemmar
1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977 1900—1977. Antal försäljnings- Försäljning stallen mdr kr 8 000 16
7 000
Försäljnings-
6 000 ställen
5 000 4 000
3 000
Försäljnings— I 2 000 ”"de ,' 4
Diagram 2.2.2 [(F-anslut- 2 ha konsumentföreningar.
Antaljörsäljningsställen
och försäljningsvärde i miljarder kr. Löpande 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 19701977 priser.
1 000
handeln är andelen något högre eller 21 % och av specialvaruhandeln lägre eller 14 %. Av den totala privata konsumtionen svarar konsumentförening- arna för drygt 8 %.
Kooperativa förbundets betydelse för konsumentkooperationen kan främst sägas ligga på fyra områden, nämligen 1) som ett kooperativt upp- lysnings- och informationsorgan, 2) som en gemensam serviceorganisation för föreningarnas skötsel, 3) som en partihandelsorganisation och 4) som en organisation för kooperativ produktion.
Som en folkrörelse och demokratisk medlemsorganisation har konsument- kooperationen alltid lagt stor vikt vid upplysnings- och informationsverksam- heten. Denna var för övrigt den vid KF:s bildande primära uppgiften för förbundet och dess förste sekreterare G H von Koch. Social Tidskrift, som utgavs av von Koch, blev från starten ett språkrör för konsumentkoope- rationen. Redan 1904 fick rörelsen genom Kooperatören ett eget organ. Tio år senare började veckotidningen Konsumentbladet att utkomma. Genom förlagsverksamhet spreds, främst till aktiva inom rörelsen, handböcker och informationsmaterial om praktiska kooperativa förenings- och affärsange- lägenheter. Senare vidgades verksamheten till att omfatta kooperativ idé- diskussion och ekonomi i allmänhet.
År 1918 upprättades en särskild studieavdelning, som även omfattade en korrespondensskola. Utbildningskurser bedrevs vid olika folkhögskolor, 1924 inköptes en fastighet för användning i kursverksamheten och därmed bildades konsumentkooperationens egen skola, Vår gård.
Verksamheten har senare successivt byggts ut med inriktning mot såväl allmänheten, medlemmarna, förtroendevalda som mot de anställda.
När det gäller KF:s insatser för att främja föreningarnas skötsel kan konsta- teras att de åtgärder som vidtogs på detta område fram till början av 1920-talet lade grunden i form av en sund föreningsekonomi för den expansion av konsumentkooperationen som senare följde. Information, upplysning och utbildning blev_ centrala uppgifter av stor betydelse. Revisionsverksamhet och medel för finansiellt stöd eller rekonstruktion av svaga föreningar ut- gjorde ett skyddsnät som förhindrade allvarligare ”olyckor” inom förening- arnas verksamhet. Eget arkitektkontor och andra specialistresurser gjorde att kooperationen under 1930-talet och senare blev den ledande kraften när det gällde att utveckla hygieniska, arbetskraftsbesparande och i övrigt rationella butiker. Från och med 1950-talet, då den nya rationaliseringsvågen svepte fram över handeln medverkade KF aktivt i utvecklingsarbetet vilket, som visas, hade positiva resultat på marknadsandelens utveckling.
Den kooperativa partihandeln mötte betydande svårigheter vid starten. Ka- pitalbrist och blockader försenade utvecklingen. Under 1910-talet utveck- lades dock organisationen med nya försäljningsavdelningar, centrallager och distnktskontor på ett tillfredsställande sätt. Stora besparingar kunde, jämfört med den privata handeln, åstadkommas inom kooperationen under 1920- och 1930-talen. Genom stora beställningar kunde mängdrabatter erhållas och direktleveranser, varukontroll och prissättning göras rationellt. Efter andra världskriget kunde partihandelsfunktionerna utvecklas samordnat med detaljhandelns strukturomvandling.
KF:s försäljning till föreningarna uppgick 1910 till 4 milj kr. Föreningarnas totala försäljning var samma år 23 milj kr. Bortsett från att det ena är uttryckt
i partipriser och det andra i detaljhandelspriser motsvarade KF:s leveranser 17 % av föreningarnas försäljning. KF:s andel växte till 42—43 % under 1930-talet. Senare minskade andelen för att under 1960-talet öka till ca 60 % år 1970. År 1977 uppgick KF:s försäljning till föreningarna till 8 600 milj kr, vilket motsvarade 54 % av föreningarnas försäljningssumma. Ut- vecklingen framgår av diagram 2.2.3.
Från och med 1930-talet började KF:s försäljning till företag utanför kon- sumentkooperationen att ta fart. Detta sammanhängde givetvis med en växande egen produktion, som endast till en del kunde avsättas genom föreningarna. Försäljningen till utomstående ökade mycket snabbt och var 1950 nästan lika stor som försäljningen till föreningarna. Andelen minskade dock till ca 27 % av den totala försäljningen år 1970. Därefter har en om- svängning återigen skett till 37 % år 1977.
Att utveckla en egen varuproduktion kom tidigt att ingå i konsument- kooperationens målsättning. Därigenom ville man tillgodose tre olika syften. Det främsta av dessa var utan tvivel önskan att kringgå eller bryta upp monopol och priskaneller. Därutöver spelade i vissa fall också in önskemålet att skaffa varor som man eljest genom blockad eller andra hinder hade
Värde, mdr kr
—14 F Total för— säljning ”2 —10 I I —8 Försäljning till anslutna föreningar " —6
Egen produktion
Diagram 2.2.3 Kooperati- va förbundets totala försäljning, försäljning till anslutnajöreningar samt egen produktion. Löpande priser.
1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977
svårt att anskaffa. Slutligen torde också i viss mån kvalitativa aspekter ha spelat in, dvs. önskemålet att utveckla och/eller anskaffa bättre varor.
Kapitalbrist hindrade länge KF att engagera sig i egen produktion. Genom den konsolidering som skett under slutet av 1910-talet och i början av 1920- talet kunde KF agera kraftfullare än tidigare. Förbundet hade tidigare under en period, 1909—1913, ägt en mindre margarinfabrik och föreningarna hade i flera fall haft egen lokal produktion på bageri- och charkuteriområdena. Under 1920-talet förvärvade eller startade KF margarinfabrik (1922), kvarnar (1922, 1925), kafferosterier 1921—1932), skofabrik (1925), gummifabrik (1926), superfosfatfabrik (1929) och under 1930-talet vegetabilisk oljefabrik (1932), lampfabrik (1931), ytterligare skofabrik (1935), läderfabrik (1935), silkescel- Iulosafabrik (1935), konfektionsindustri (1935), kassaregisterfabrik (1937), porslinsfabrik (1937), konservindustri (1938) och massa- och pappersbruk (1942).
Utbyggnaden har fortsatt under efterkrigstiden både genom en utbyggnad av den bas man tidigare förvärvat och genom betydelsefulla nyförvärv. Som exempel kan nämnas flera förvärv på byggnadsmaterialområdet, tvättme- delsindustri (1948), chokladfabrik (1948).
Värdemässigt har KF:s egen industriproduktion sedan början av 1920-talet vuxit från någon miljon kr till 550 milj kr 1950, 3100 milj kr 1970 och 6 500 milj kr år 1977. KF:s industrigrupp är därmed den åttonde största industrikoncemen i Sverige. Totalt sett brukar KF redovisas som landets största företag med en omsättning av 19 300 milj kr och 72 200 anställda år 1977. I dessa uppgifter ingår emellertid då också föreningarna med avdrag för internleveranser och moms.
Folksam
1905 beslöt Kooperativa förbundet att bilda ett brandförsäkringsbolag kallat Samarbete. Det fanns två skäl till detta initiativ. För det första uppfattades de dåvarande försäkringsbolagen ha föga intresse av att försäkra de små lösören tätortens löntagare ägde. Även om man inte ägde mycket var det ändå en katastrof att vara oförsäkrad om hemmet brann ned. Trots att KF:s ekonomiska ställning var svag, var man beredd att satsa på ett ko- operativt alternativ på försäkringsområdet.
År 1913 diskuterades inom arbetarrörelsen att starta en livförsäkrings- rörelse. Efter förhandlingar mellan företrädare för denna och KF bildades Livförsäkringsanstalten Folket med KF som en av garanterna. Motiven var främst att man ville minska livförsäkringsförsäljningens kostnader och ordna försäkringsskydd efter verkligt behov. De pengar som på så sätt sparades genom små livförsäkringar kunde också återgå för uppbyggnaden av kon- sumentkooperationen.
Från början fick Samarbete endast driva försäkring av lösegendom. 1917 upptogs brandförsäkring av fastigheter på programmet. Från 1925 fick Sam- arbete tillstånd att driva praktiskt taget alla branscher. Det gällde t.ex. bil- försäkring, ansvar, vatten, inbrott, olycksfall etc.
Samma år introducerades den kollektiva olycksfallsförsäkringen. Kollektiv försäkring var då idémässigt något helt nytt inom enskild försäkring. Fack- föreningsrörelsen och Folksam hade startat ett samarbete för att komplettera
samhällets socialpolitik genom att ordna en kollektiv försäkring. Man insåg att man på så sätt kunde ordna försäkringsskyddet rationellare och till lägre kostnader än om varje medlem skulle teckna egen försäkring. Dessutom blev man förvissad om att alla blev försäkrade.
År 1925 fick Folket och Samarbete gemensam företagsledning och började utåt framstå som en enhet. Detta blev den första försäkringskoncemen i landet.
Folksams verksamhet från 1925 till 1939 karakteriserades av en upp- byggnad och konsolidering av företaget. Ett nära samarbete på försäkrings- området med den fackliga rörelsen hade grundlagts. Förutsättningama för en idérik utveckling var goda. Man hade t. ex. långtgående planer på att som första bolag införa grupplivförsäkring. Men andra världskriget kom emellan.
Efter kriget i början av år 1946 gjorde Folksam ett uppmärksammat utspel. Folksam lämnade det för försäkringsbolagen dittills gemensamma tariffsy- stemet och genomförde en radikal förenkling av premierna för bostadshus och personlig lösegendom. Man slopade också flerårsavtalen som band för- säkringstagama till ett bolag.
1943—1945 lanserade Folksam nya försäkringsformer inom hem-, villa-, fritidshus- och fastighetsförsäkringsområdena.
På personförsäkringssidan är det främst inom kollektiv försäkring som Folksam haft betydelse. De första grupplivförsäkringarna i Folksam började gälla 1949. Starten var blygsam. 1950 var antalet försäkringar endast 31 000.
Från början var det främst lokala grupper som tog försäkringen, men efter hand kom förbundsvisa lösningar, först av alla Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet, därefter LO, TCO-förbund och andra folkrörelser. Folksams grupplivbestånd var 1977 uppe i mer än 2 500000 försäkrade. Omkring 3 300000 var olycksfallsförsäkrade.
En expansiv bransch inom Folksam under efterkrigstiden har varit bil- försäkringen. 1947 hade Folksam 33 000 trafikförsäkrade fordon och efter fem år, 1952, var antalet uppe i 90 000 fordon. Då införde Folksam vinst- återbäring som garanti för skäliga bilpremier. Andra initiativ var t.ex. kollektiv förarförsäkring 1957, kompensationen av livräntetagare i trafikför- säkring 1959 (de som fått livränta fick tidigare sin ersättning urholkad av inflationen) och införandet av bilförsäkring med skadekonto 1964. Folksam har nu över 900000 fordon försäkrade.
Totalt sett uppgår Folksams andel av hushållens försäkringar för när- varande till ungefär 27 %. Utvecklingen inom olika försäkringsgrenar fram- går av diagram 2.2.4.
1 OOO—tal I—3 400
4 , —3 200 I [3 000 , 2 800 Olycksfallsför- _», I
säkrade L2 600
l—z 400 I L2 200 Grupplivförsäkringar __,—
I [2 000
1 800
LlGOO 1400
1 200
Hem—, villa- och övriga sak— 100C
försäkringar
/ soo
Försäkrade motorfordon 600
. 400 Diagram 2.2.4 Folksams Individuella liv—
försäkringsbestånd. Ur- försäkrin a veckling1908—I977. Antal 9 '
försäkrade och försäkring- ?g;— 1 _ .! -- - - - — — - n' ' 1 l 1 r——r _j 1— ar. 1905 1915 1925 1935 1945 1955 1965 197155?77
200
'
Bil- och oljekooperationen
Bil- och oljekonsumenternas kooperativa sammanslutningar har sina rötter i början av 1900-talet, då bilismen började växa fram och därmed till bilismen knutna konsumentbehov. Till en början handlade det i huvudsak om yr- kesbilismens behov. Den första föreningen, Droskägarnas inköpsförening, bildades i Stockholm 1915. Under 1920-talet bildades föreningar i Göteborg och Malmö och ytterligare ett antal städer.
Bensin- och oljehandeln var vid denna tid helt dominerad av ett fåtal transnationella företag. Pn'skonkurrens förekom inte. Även när det gällde bilgummi var marknadssituationen ungefär densamma. Under 1920-talet började effekterna av KF:s strid mot kartellema bli märkbara på flera om- råden. Mot denna bakgrund beslöt Sveriges Trafikbilägares Riksförbund vid kongress 1926 att bilda en kooperativ inköpsorganisation som skulle betjäna samtliga lokala inköpsföreningar.
Organisationen fick namnet Bilägarnas Inköpscentral (IC) och hade till uppgift att genom partihandel svara för föreningarnas (IC-föreningar) behov av bensin, oljor, bilgummi och andra driftfömödenheter som yrkesbilismen
behövde. Vidare skulle IC bedriva propaganda och upplysning om sam- köpsidén och medverka i bildandet av nya lokalföreningar.
Verksamheten startade i blygsamma former men redan 1928 importerade man bensin. År 1933 fick importen större betydelse men ersattes efter ett par år med leveranser från ett nystartat svenskt raffinaderi, Nynäs Petroleum. Inom bensinhandeln kunde importör/partihandelsmarginalen sänkas kraf- tigt och genom samarbete med KF-företag kunde kartellreglen'ngen av pri- serna på bilringar och glödlampor brytas upp.
Den vidgade verksamheten ställde växande krav på rörelsekapital och på en rationell organisation. Efter förhandlingar kom KF från 1934 att med- verka i IC-verksamhetens uppbyggnad genom tillskjutande av rörelsekapital och tillskapandet av en revisionsverksamhet för lC-föreningama.
IC var under hela 1930- och 1940-talen i huvudsak en organisation för yrkesbilismen. Det innebar att trots ett stort antal nya IC-föreningar var det individuella medlemsantalet relativt begränsat. Första verksamhetsåret, 1927, fanns 10 föreningar med sammanlagt 500 medlemmar. 1930 var antalet föreningar 57 och medlemsantalet 1 300. Under de två följande decennierna växte organisationen och 1950 fanns det 106 föreningar med 21 000 med- lemmar.
Från 1950-talet blev folkbilismen successivt en alltmer dominerande fak— tor för bil- och oljekooperationen. Nyetablerandets tid när det gällde lo- kalföreningar var visserligen i stort sett förbi — antalet föreningar kulminerade 1960 med 171 föreningar — och efterträddes av den koncentrationsprocess som i stort sett utmärkt alla organisationer under efterkrigstiden. Medlems- mässigt har expansionen fortgått utan avbrott och nådde 1977 802 000. Se närmare diagram 2.2.5.
Antal medlemmar
Antal föreningar 1 OOO—tal
180
160 800
140 700
120 600
100 —500 80 [1400 60 300 40 —200 20 Medlemmar _ 100
19271930 1940 1950 1960 1970 1977
Diagram 2.2.5 OK -för- eningar] 192 7—1 97 7 . Antal och medlemmar.
1 Före 1960 IC-föreningar.
Diagram 2.2.6 OK -jör- bundets] och OK förening- arnasjörsäljning
1 930—1 977 .
1 Före 1950 Bilägarnas Inköpscentral.
Bilismens och oljans växande betydelse för efterkrigstidens folkhushåll har givetvis präglat denna kooperations verksamhet, vad gäller såväl den centrala organisationen som omfattning och inriktning.
Det framstod mot mitten av 1940-talet klart att det efter krigets slut behövdes nya insatser för att i första hand organisera importen av flytande bränslen. IC:s resurser var otillräckliga. KF hade redan under 1930-talet byggt upp vissa lagrings- och terrninalanläggningar. Andra kooperativa or- ganisationer hade också intressen när det gällde att organisera oljeimporten på ett rationellt sätt. Mot denna bakgrund bildades Oljekonsumentemas Riksförbund (OK) år 1945. Fem organisationer ingick som grundare, näm- ligen Kooperativa förbundet, Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR), Svenska Västkustfiskares Centralförbund, Svensk Andelsfisk och Bilägarnas Inköpscentral (IC). Av insatskapitalet på 5 milj kr satsade KF 3,5 milj kr, IC och SLR vardera 500 000 kr och de två fiskarorganisationema 250000 kr vardera. OK och IC arbetade parallellt och kompletterade varandra fram till 1960, då de båda centralorganisationerna sammanslogs till en organi- sation. 1963 övertog OK de bränsleföretag som KF ägde. Medlemskretsen utvidgades till att även omfatta bostadskooperationen samt konsumentkoo- perationen i Norge och Danmark.
Verksamhetens omfattning uttryckt i försäljningsvärde visas i diagram 2.2.6. Den snabba stegringen efter 1950 — för förbundets del från 87 milj kr till 3 526 milj kr år 1977 och för föreningarnas del 85 resp. 2 221 milj kr - speglar effekterna av inte bara folkbilismens utveckling och av in-
Milj kr. 3 500
3000
2500
1 500
1000
500
1930 1940 1950 1960 1970 1977
flationen utan också av en växande marknadsandel. Redan det sista mel- lankrigsåret 1939 svarade IC för drygt 5 % av bensinförsäljningen i landet. 1950 var andelen 7—8 %, 1960 14 % och 1977 16,4 % räknat på hela ol-
jeområdet.
Utvecklingen från yrkesbilism till folkbilism har även påverkat verksam- hetens inriktning. Bränsleförsäljningen har utvecklats till nya produkter sam- tidigt som en integrering bakåt skett, bl. a. genom anskaffandet av ett hälf- tenägt raffinaderi, Scanraff , som började byggas 1971 och stod färdigt 1975. Vidare har en breddning på serviceområdet skett mot ”gör det själv”-an- läggningar och motorhotell.
Sammantaget utgör OK-kooperationen i dag en över hela landet utbyggd försäljningsorganisation som med ungefär 400 försäljningsställen har en marknadsledande funktion på bränsle- och bilområdena. Omsättningsmäs- sigt uppgick förbundets och föreningarnas omsättning (exkl. intemleveran- ser) år 1977 till 4 800 milj kr och är därmed ett av landets 25 största företag.
Bostadskooperationen
Som tidigare nämnts uppkom de första bostadsföreningarna redan under senare delen av 1800-talet. Bl. a. svåra bostadsförhållandena under de första decennierna av detta sekel medförde en ökad aktivitet på detta område. Genom HSB:s bildande på 1920-talet och senare Svenska Riksbyggen kom denna att ske i kontinuerliga och enhetliga former. Jämsides härmed har dock, fristående från de nämnda organisationerna, bostadsrättsföreningar bildats för byggande och förvaltning av bostadsrättslägenheter. Idet följande skall främst bostadskooperationen knuten till HSB och Riksbyggen behand- las.
Initiativet till HSB togs av hyresgäströrelsen, som organiserats i Stockholm 1917. Efter flera års överväganden bildades år 1923 den första HSB-för- eningen (Hyresgästernas Sparkasse- och byggnadsförening) med uppgift att åt sina medlemmar uppföra goda bostäder till självkostnad. Under de närmaste åren bildades HSB-föreningar även i Göteborg, Malmö och Västerås. 1924 bildades en gemensam organisation för föreningarna, HSB:s Riksförbund.
Den uppbyggnad och de principer som karakteriserar HSB var vid eta- bleringen i flera avseenden nya och bidrog säkerligen till att verksamheten fick stadga och en bredare spridning än tidigare försök. Följande tre faktorer bör särskilt nämnas:
1. HSB-medlemmarna organiserades dels i regionalt verksamma bygg- nadsföreningar och dels i lokalt verksamma bostadsrättsföreningar, tidigare ofta även benämnda moder- resp. dotterföreningar. Genom systemet med moder- och dotterföreningar kunde erfarenheter från byggnads- och förvalt- ningsverksamheten samlas upp och tillvaratas samt genom moderföreningen föras vidare till nya dotterföreningar. Medlemmarnas ekonomiska risktagande begränsades till den egna bostadsrättsföreningen, det egna bostadsprojektet.
2. HSB förenade byggande och sparande. Det hade tidigare funnits sär- skilda bostadssparföreningar och särskilda byggnadsföreningar. Nu samman- fördes sparande och byggande i en förening. Eftersom kooperativt delägande (och boende) förutsätter att de boende i viss utsträckning direkt medverkar i bostadsfinansieringen, är bostadssparandet viktigt. Medlemmarnas spar-
medel kan byggnadsföreningen i sin tur kortsiktigt nyttja i verksamheten, varvid föreningarna kan föra en mer aktiv bygg- och markpolitik.
3. Vid sidan av de organisatoriska och ekonomiska faktorerna tillkommer ytterligare en faktor, som särskilt under 1920- och 1930-talen var av stor betydelse för utvecklingen av bostadskooperationen. Av stadgarna för HSB- föreningarna framgår att föreningen skall ”verka för produktion av goda bostäder. . Tidigare hade den allmännyttiga bostadsrörelsens primära mål ofta angetts vara att verka för produktion av ”billiga bostäder”. Bostads- kooperationen syftade längre, nämligen till att höja de stora samhällsgrup- pernas anspråksnivå och medvetenhet då det gäller bostaden. Svenska Riksbyggen startades från delvis andra utgångspunkter än HSB. I samband med krigsutbrottet 1939 gick byggnadsverksamheten ned mycket starkt. Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna och inom materialindustrin växte starkt. Mer än en tredjedel av byggnadsarbetarna gick tidvis arbetslösa. Samtidigt var bostadsstandarden för stora arbetargrupper synnerligen låg. Mot denna bakgrund bildades 1940 på initiativ av Byggnadsträarbeta- reförbundet, Murareförbundet och vissa byggnadsfackföreningar Svenska Riksbyggen, som skulle ha till uppgift att medverka till bildande av bo- stadsrättsföreningar för produktion och förvaltning av bostadshus. HSB färdigställde redan året efter starten 1924 sina första projekt med tillsammans 149 lägenheter. Under 1930-talet utvecklades organisationen. 1930 fanns det 12 HSB-föreningar och tio år senare 81. Antalet individuella medlemmar uppgick dock 1940 inte till mer än 24 000. Den snabba med- lemsökningen skedde senare under 1950- och 1960-talen. Antalet HSB-för- eningar kulminerade under första hälften av 1960-talet. HSB:s verksamhet karakteriserades redan från början av en bred social inriktning. Genom egna insatser i form av sparande och medverkan i för- valtningen kunde medlemmarna engageras. Vidare inriktades byggandet på även för smålägenheter kvalitetsmässigt hög nivå, där även frågor av- seende den sociala miljön beaktades. Under 1930-talet, då de bostadssociala frågorna kom i förgrunden, blev HSB även engagerat i det kommunala byggandet av hyreshus och i byggandet av egnahem. HSB:s byggande utgjorde under 1930-talet 3—4 % av den årliga nypro- duktionen. Under de tre följande decennierna ökade HSB:s andel. Under toppåret 1965 färdigställde HSB 17 600 lägenheter, vilket var 18 % av det totala bostadsbyggandet. Under perioden 1950—1977 färdigställde HSB 326400 lägenheter. Detta var 14,6 % av den totala nyproduktionen. Av HSB:s produktion var 207 900 eller 64 % bostadsrättslägenheter. Av hela den kooperativa sektorns byggande svarade HSB under denna period för 50 %. Riksbyggen färdigställde första verksamhetsåret 1941 195 bostadsrättslä- genheter. 1946 började Riksbyggen att bygga hyreshus åt kommunala företag och senare också egnahem. Jämsides med bostadsproduktion och förvaltning av både bostadsrättshus och hyreshus har företaget också åt kommuner och andra åtagit sig planerings-, projekterings- och byggledande uppdrag i en betydande omfattning. Riksbyggens bostadsbyggande verksamhet nådde sin maximala nivå år 1971,då 13 400 lägenheter färdigställdes. Detta utgjorde 12,5 % av den totala nyproduktionen detta år. Under perioden 1950—1977 färdigställdes genom
Riksbyggens försorg totalt 211 600 lägenheter, vilket var 9,5 % av det totala bostadsbyggandet. Av Riksbyggens byggande denna period var 100 200 lä- genheter eller 47 % bostadsrättslägenheter. Riksbyggens andel av det totala kooperativa byggandet var 24 %.
Den minskning av byggandet genom såväl HSB som Riksbyggen, som skett under 70-talet, skall ses i samband med den allmänt mycket starka nedgången och omstruktureringen i svenskt bostadsbyggande. Särskilt i fråga om flerbostadshusen, som traditionellt dominerat bostadskooperationens verksamhet, har minskningen i totala byggandet varit kraftig. Ser man till flerbostadshusen har emellertid HSB:s marknadsandel under senare år ökat starkt, från 15 % 1975 till 25 % 1977, medan för Riksbyggen marknads- andelen ökat från 16 % till 23 % 1977. För det i Sverige under 70-talet expanderande småhusbyggandet är fortfarande HSB:s och Riksbyggens marknadsandelar mycket låga, för HSB 6 % 1977 och för Riksbyggen 5 % samma år.
Utvecklingen inom HSB när det gäller föreningar och medlemmar framgår av diagram 2.2.7. Verksamhetens utveckling uttryckt i antalet färdigställda bostadslägenheter inom HSB och Riksbyggen redovisas i diagram 2.2.8.
Föreningar 200 Medlemmar 1 OOO-tal
175
150
125
100
75
50
Medlemmar
25
Diagram 2.2.7 HSB-för- eningar och medlemmar 1930 1940 1950 1960 1970 1977 1930—1977.
Lägenheter
18000
HSB totalt _. 13000
14000
12000
HSB bostadsrätts- lägenheter 10 000
8000
Riksbyggen totalt
Riksbyggen bostads- rättslägenheter
Diagram 2.2.8 Lägenheter byggda genom HSB och Riksbyggen 1930—1977. 1925 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Den kooperativa andelen av det totala bostadsbeståndet synes enligt bo- stadsräkningama 1965, 1970 och 1975 ha legat vid ungefär oförändrat 14 %. Enligt den senaste räkningen år 1975 fanns 505 000 kooperativa lägenheter. Med ledning av organisationernas uppgifter kan dessa fördelas på följande sätt: Antal lägenheter Fördelning % HSB 238 300 47,2 Riksbyggen 112 300 22,2 Övrigt 154 900 30,6 Totalt 505 500 100,0 F ritidskooperationen
Under 1930-talet bedrev Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, i anslutning till studiearbetet viss reseverksamhet. Den genom lagstiftning utbyggda folk- semestem aktualiserade under senare delen av 1930-talet frågan om en sär- skild semesterorganisation. En sådan bildades också år 1937 av ABF:s med- lemsorganisationer. Även andra organisationer, bl.a. tjänstemannrörelsen, kom från starten eller senare att bli medlemmar i den nya organisationen, som så småningom fick namnet Reso. Organisationen fick formen av en ekonomisk förening med andra organisationer som medlemmar. Vid sidan av denna fanns en ideell förening för individuella medlemmar.
Reso skaffade under 1940-talet och senare egna semesteranläggningar,
hotell och resebyråer och blev en av de större reseorganisationerna i landet.
År 1977 skedde en genomgripande omorganisation. Större delen av verk- samheten överfördes till ett aktiebolag med KF som 95-procentig ägare. Den ekonomiska föreningen Reso kvarstår som ägare av ett par semes- teranläggningar i Italien. Verksamheten sköts av det nya KF-dotterbolaget.
Begravningskooperationen
Den första nu bestående kooperativa begravningsföreningen bildades 1945. Initiativtagare var personer inom konsumentkooperationen, fackliga och andra organisationer. Begravningsföreningen i Stockholm, som snart följdes av ytterligare föreningar i andra delar av landet, byggde på organisations- medlemskap. Denna form har bibehållits senare.
Syftet med föreningarna var att få en rationalisering av begravningsbran- schen till stånd och ge ett alternativ till den privata verksamheten på området. Verksamheten växte snabbt, både vad gäller organisation och begravnings- byråverksamhet. Under första hälften av 1950 fanns 22 föreningar som täckte större delen av landet.
Även inom begravningskooperationen har senare en organisatorisk kon- centration ägt rum samtidigt som verksamheten volymmässigt expanderat.
År 1977 fanns sju begravningsföreningar med drygt 2 100 medlemmar. omsättningen uppgick nämnda år till närmare 100 milj kr. Detta motsvarar ca 25 % av branschens totala verksamhet. Verksamheten drivs numera i större delen av landet under namnet Fonus.
2.2.3. Lantbrukskooperationen
Lantbrukskooperationen före 1930 uppvisar en mycket oenhetlig bild, be- träffande såväl olika branschers utveckling som strukturen inom de enskilda branscherna. Även om utvecklingen av föreningar för lantbrukets inköps- och försäljningsbehov och för mejeridrift visade en snabb expansion an- talsmässigt sett redan under 1800-talets två sista decennier och för slakteri från 1910 och framåt, så innebar den som helhet ingen stark garanti för lantbrukets ekonomiska välbefinnande. Den starka lokala anknytningen var både en styrka och en svaghet. Svagheten avslöjades särskilt under 1920-talet och början av 1930-talet, då hård utländsk konkurrens förenad med svåra långkonjunkturer drabbade jordbruket och avslöjade svaghetema i den be- fintliga ekonomiska föreningsrörelsen.
Bortsett från inköps- och försäljningsområdet, där lantmännens central- föreningar redan 1905 bildade en gemensam centralorganisation, Svenska Lantmännens Riksförbund, SLR, och Sveriges Bränneriidkareförening, SBI, som bildades 1907, dröjde det till 1930-talet innan gemensamma bransch- organisationer byggdes upp. Detta betydde bl. a. brist på enhetliga verk- samhetsprinciper, information, skolning och föreningsrevision. Därtill bidrog också att första världskriget lockat många enskilda jordbrukare, men också många lokala lantbrukskooperativa föreningar samt SLR, till ekonomiska engagemang som visade sig mycket betungande när de svåra tiderna senare kom.
Även om inga ytterligare centralorgan byggdes upp under tiden fram till 1930, utvecklades ett stort antal lokala och i en del fall regionala ko- operativa organisationer. Redan under 1880—talet bildades de första äggfor- eningarna. År 1915 började jordbrukskassor att bildas och ungefär samtidigt de första skogsägareföreningarna. De första skogsägareföreningarna hade i huvudsak en ideellt inriktad verksamhet, men fr.o.m. 1920-talet fick de en mer renodlad ekonomisk inriktning.
Centra/organ för lantbrukskooperationen, SAL — SL — LRF
Som tidigare nämnts spelade hushållningssällskapen en viktig roll för sam- verkanssträvandena inom lantbruket. Redan i början av detta sekel uppkom inom denna krets tanken att bilda en riksomfattande intresseorganisation för lantbruket och dess lokala och regionala organisationer. Ett initiativ inom ”Lantbruksveckan" ledde år 1917 till bildandet av Sveriges Allmänna Iant- brukssällskap, SAL.
Lantbrukssällskapet bildades som en hela landet omfattande samman- slutning till främjande av lantbrukets produktion och bevakandet av nä- ringens intressen. Det skulle stå fritt och oberoende gentemot partipolitiska grupperingar och statsmakterna. Verksamheten skulle finansieras genom medlemmarnas avgifter. Beträffande medlemskapet lades tyngdpunkten på anslutning från enskilda lantbrukare, men därutöver ingick också hushåll- ningssällskapen och vissa ideella föreningar inom lantbruket.
De tillgängliga resurserna gjorde att verksamheten fram till 1929 blev relativt begränsad. Inom organisationen inrättades dock flera avdelningar, byggnadsbyrå, driftsbyrå, juridisk byrå, fastighetsbyrå och maskinbyrå samt ett antal utskott, vilka kom att lägga grunden till den utveckling inom lantbruket som senare skulle komma.
När lantbrukets ekonomiska kris mot slutet av 1920-talet och början av 1930-talet blev akut, födde detta en påtaglig politisk, social och facklig ak- tivitet inom bondebefolkningen. Det tryck och krav på åtgärder som detta medförde resulterade för lantbrukskooperationens del under åren 1928—1929 i en utredning med en plan för en aktivering av Lantbrukssällskapets funk- tion som central organisation för lantbrukskooperationen samt förslag till nya branschvisa riksorganisationer för denna kooperation. Det omorgani- serade Lantbrukssällskapet spelade härigenom från 1929 en central roll i lantbrukskooperationens upp- och utbyggnad. Jämsides med frågan om lant- brukskooperationens utbyggnad aktualiserades frågan om att effektivisera lantbrukets näringspolitiskt fackliga aktivitet. Detta ledde 1929 till bildande av Riksförbundet Landsbygdens Folk. Genom denna organisation fick lant- bruksbefolkningen en intresseorganisation, som genom ideologiska, opi- nionsmässiga, fackliga och politiska medel kunde påverka bl. a. statsmak- ternas inställning till lantbruket.
En tredje faktor av betydelse för den utveckling som lantbrukskoope- rationen genomgick från början av 1930-talet var att statsmakterna gav eko- nomiskt stöd till organisationsarbetet. I samband med krisuppgörelsen mel- lan socialdemokratema och bondeförbundet 1932 fick delar av lantbruks- kooperationen också direkt samhälleliga uppgifter i regleringen av lant- bruksproduktionen.
Genom den omorganisation som beslöts 1929 blev Lantbrukssällsakpet ett samarbetsorgan för lantbrukskooperationen. Ett omfattande organisa- tionsarbete påbörjades. Efter mönster från SLR skapades branschorganisa- tioner — för slakteri, mejeri etc. — som täckte hela landet. Föreningarna fick bestämda verksamhetsområden och starka krafter sattes in för att få en hundraprocentig anslutning till föreningsrörelsen. Detta underlättades, när den näringspolitiskt-fackliga organisationen RLF 1932 beslöt att i princip kräva att medlemmarna även skulle vara anslutna till den kooperativa rö- relsen. Vidare infördes i de kooperativa organisationerna stadgemässiga reg- ler om köp- och leveransplikt.
Genom de insatser som gjordes skedde under 1930-talet en mycket snabb uppbyggnad av lantbrukskooperationen. Sex nya riksorganisationer bildades, Svenska Jordbrukskreditkassan 1930 (efter förslag av en offentlig utredning), Svenska Mejeriernas Riksförening, Svenska Ägghandelsförbundet, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund 1932, Sveriges Slakteriförbund 1933 samt Sveriges Frukt- och trädgårdsodlares Riksförbund 1932. Dessutom re- konstruerades SLR.
Även i andra avseenden och på andra områden skedde en organisato- risk kooperativ upprustning under denna tid. 1934 knöts — även formellt — Lantbrukssällskapet och de lantbrukskooperativa branschorganisationema närmare till varandra. Dessa senare blev nämligen medlemmar i sällskapet och fick utse ledamöter i styrelsen. Sällskapet kunde genom förbättrade resurser bygga ut sin service till kooperationen, bl.a. när det gällde in— formation, upplysning, revision etc.
Ytterligare en omorganisation av sällskapet gjordes 1939. De enskilda medlemskapen avskaffades då, och organisationen blev en ren förenings- sammanslutning. Vidare ändrades namnet till Sveriges Lantbruksförbund, SL. I de nya stadgarna angavs förbundets uppgift på följande sätt:
”Förbundet som är en opolitisk organisation har till ändamål att främja jordbrukarnas ekonomiska och sociala intressen och skall till fullföljande härav ]. företräda jordbruket i frågor, som för detsamma är av allmän betydelse,
2. utföra uppgifter, som äro gemensamma för jordbrukets ekonomiska organisation,
3. ordna ett fast samarbete såväl mellan jordbrukets ekonomiska organisation som mellan jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer.”
Parallellt med den fortsatta utbyggnaden av lantbrukskooperationen, bl. a. integration till olika förädlingsled, innebar 1940-talet också en kraftig ut- byggnad av Iantbruksförbundets verksamhet. Nya administrativa avdel- ningar och uppgifter tillkom. Skattefrågor, utredningsverksamheten, utbild- ningsverksamheten och upplysningsverksamheten fick större utrymme. En för lantbrukskooperationen gemensam investeringsfond inrättades 1945. I samband härmed gjordes förbundet om till ekonomisk förening. Stadge- mässigt ändrades ändamålet med förbundet till att ”främja medlemmarnas ekonomiska intressen samt jordbrukarnas ekonomiska och sociala intres- sen”. Vidare tillfördes en fjärde punkt:
”4. för medlemmarnas räkning bedriva ekonomisk verksamhet, som är av betydelse för medlemmarna och jordbruket.”
Utvecklingen under 1950- och 1960-talen karakteriserades av ekonomisk tillväxt inom lantbrukskooperationen men också av nya problem av struk- turmässigt och annat slag. Den tidigare ständigt ökande anslutningen av primärmedlemmar upphörde under första hälften av 1950-talet och förbyttes i relativt snabb minskning. Detta sammanhängde givetvis med jordbrukets strukturomvandling, som särskilt under 1960-talet resulterade i en snabb minskning av antalet brukningsenheter, Lantbrukskooperationen måste i detta läge svara med en strukturanpassning av produkthanteringen och för- ädlingsverksamheten. Då därtill opinionsläget tidvis förändrades och graden av landets självförsörjning med livsmedel började diskuteras blev kraven på jordbrukets föreningsrörelse större.
I detta läge beslöts 1970 att en omorganisation skulle göras. De två tidigare självständiga Sveriges Iantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens Folk, som primärt räknade samma medlemmar men hade två formellt sett skilda funktioner och organisationer, sammanfördes till en organisation. Här- igenom skapades bättre möjligheter för en samordning av funktionen som centralorgan för den kooperativa verksamheten med funktionen som cen- tralorgan för den näringspolitiskt fackliga verksamheten.
Den nya organisationen, lantbrukarnas Riksförbund, LRF, är formellt uppbyggd på tre skilda enheter, Nämligen en ideell förening med utbyggd regional- och lokalorganisation för den fackliga verksamheten, en ekonomisk förening som centralorgan för den kooperativa verksamheten samt slutligen ett aktiebolag, Lantbrukarnas Ekonomi-AB, inom vars ram större delen av LRF:s ekonomiska verksamhet sker.
Praktiskt betydde omorganiseringen knappast någon nyorientering av den kooperativa verksamheten. Stadgarnas ändamålsparagraf fick som kommen- tar tillägget: ”Med jordbruk avses jämväl dess binäringar samt det enskilda skogsbruket.” Kommentaren torde inte ha något direkt med omorganisa- tionen att göra utan synes mera vara en konfirmering av en sedan länge gjord tolkning.
I det följande skall utvecklingen inom de fem största branschorganisationer- na inom lantbrukskooperationen, dvs. lantmännenorganisationen, meje- riorganisationen, slakteriorganisationen, skogsägareorganisationen och för- eningsbanksorganisationen kort beskrivas.
Lantmännenorganisationen
Som tidigare nämnts bildades de första lantmännenföreningarna redan på 1880-talet. Kring sekelskiftet, då föreningarnas antal redan uppgick till fiera hundra, började föreningarna sammanslutas länsvis i centralföreningar. 1905 bildade ett antal centralföreningar en riksorganisation, Svenska Lantmän- nens Riksorganisation, SLR
Föreningarnas ursprungliga syfte var att för medlemmarnas räkning an- skaffa gödsel- och fodermedel, utsäde och andra förnödenheter som lant- brukarna behövde. Verksamheten vidgades snabbt till att även omfatta upp- samling och försäljning av lantbrukets produkter, i första hand spannmål och sådana produkter som inte avsattes genom andra kooperativa föreningar,
dvs. mejeri- och slakteriföreningar. Denna dubbla funktion — att vara både en inköps- och försäljningsorganisation — har alltid varit ett karakteristiskt kännetecken för lantmännenorganisationen.
Organisationen och verksamheten växte snabbt under de två första de- cennierna av detta sekel. Särskilt under första världskriget byggdes verk- samheten ut genom dotterbolag, bildade av centralorganisationen. Bl.a. övertogs en bank, kvarnar anskaffades och ett rederi bildades. Den svagt konsoliderade verksamheten blev betungande under 1920-talets ekonomiska kris och medförde en kännbar omorganisation.
Organisationens och verksamhetens utveckling framgår av diagrammen 2.2.9 och 22.10.
1930-talet var en tid av återuppbyggnad för SLR-organisationen. Antalet enskilda medlemmar ökade, nya lokalföreningar startade och ekonomin sa- nerades. Denna utveckling accentuerades delvis under 1940—talet. Organi- satoriskt innebar den dock att en allt större del av verksamheten överfördes från lokalföreningarna till centralföreningama. Lokalföreningarnas antal har efter 1940 kontinuerligt minskat. Fr. o. m. 1960-talet har även antalet en- skilda medlemmar minskat, som en följd av nedgången i antalet yrkes- verksamma jordbrukare.
Antalet centralföreningar uppgick redan 1910 till 20 och är nu 19. Om- sättningen med medlemmarna uppgick 1977 till 7600 milj kr. De tradi- tionella produkterna spannmål, gödsel- och fodermedel svarar fortfarande för lejonparten, eller närmare 60 % av omsättningen. En under det senaste decenniet snabbt växande verksamhetsgren är maskinförsäljning, som 1977
Antal Medlemmar i lokalföreningar 1 OOO-tal 1400 140
I IX
I xFöreningar ' 1
120
100
800 80
600 60
400 40
200 20
Diagram 2.2.9 Lantmän- nenorganisationen 1905—1977. Antal för- 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977 eningar och medlemmar.
Diagram 2.2.10 SLR-or- ganisationens verksamhet 1910—1977. Centralför- eningarnas omsättning samt total extern omsätt- ning. Löpande priser.
Milj kr a 000 7 000
6000
Extern omsättning
Central- I föreningarna , — 300 I
,?
| | | | | 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 19701977
uppgick till ca 2000 milj kr, dvs. drygt en fjärdedel av föreningens om- sättning.
Totalt sysselsätts inom Lantmännenorganisationen drygt 9 000 personer. SLR:s verksamhet har utvecklats i ungefär samma takt som föreningarnas. 1977 uppgick omsättningen till 4 200 milj kr. Förutom partihandel bedriver förbundet också fodertillverkning samt genom dotterbolag också annan verk- samhet. Allmänna Svenska Utsädes AB producerar och marknadsför utsäde och fröer. Kungsörnen AB är landets största kvarnföretag samt har dessutom stora intressen inom bageribranschen. Lands-Bygge AB bedriver entrepre- nadverksamhet inom lantbruksområdet. Vidare äger SLR 32 % av aktierna i Supra AB, som är landets största handelsgödseltillverkare.
Mejeriorganisationen
Inom mejeribranschen etablerades s. k. andelsmejerier redan på 1880-talet. Den första verkligt stora etableringsfasen kom redan under det följande årtiondet. 1890 fanns ett 70-tal andelsmejerier av totalt 1 600. Tio år senare var antalet andelsmejerier 430, dvs. en fjärdedel av samtliga. Antalet för- eningsägda mejerier ökade sedan kontinuerligt fram till 1933, då det uppgick till närmare 900.
Ursprungligen representerade också ett andelsmejeri en mejeriförening. Redan i början av detta sekel kom dock ett visst samarbete till stånd, bl. a. för att organisera smörexporten. Under första världskriget ägde vissa sam- manslagningar av föreningar rum för att tillgodose vissa större regionala marknader.
Lantbrukssällskapet presenterade 1930 en plan för mejerihanteringens or- ganisation. Denna gick ut på att genom sammanslagningar av mindre drifts- enheter och samarbete mellan föreningarna i form av s.k. mejerifusioner och mejeriförbund skapa en stark och hela landet täckande organisation. Behovet av ett rikstäckande organ resulterade 1932 i bildandet av Svenska Mejeriernas Riksförening, SMR. Detta organ fick samma år också ansvaret för den införda mjölkregleringen.
Som framgår av diagram 2.2.1] ökade medlemsantalet starkt fram till 1950-talet, då antalet uppgick till ca 260 000. Sedan har en minskning skett till ca 60 000 år 1977, varav dock endast ca 48 000 var mjölkleverantörer. Antalet föreningar kulminerade redan i slutet av 1930-talet, med ca 600 mot endast 25 år 1977.
Beträffande verksamhetens omfattning kan nämnas att 1920, då meje- rikooperationen hade 560 mejerier, invägdes 655 milj kg mjölk. I mitten av 1930-talet, då antalet mejerier uppgick till över 700, uppgick invägningen till ca 2 000 milj kg. 1977 var antalet mejerier nere i 107, med en invägning om drygt 3 100 milj kr. Antalet mejerier och omsättningen framgår av dia- gram 2.2.12. Organisationens samlade externa omsättning uppgick 1977 till 6 355 milj kr. För leveranser från medlemmarna avräknades 4 500 milj kr. Organisationen sysselsatte samma år 11 100 personer.
Den kooperativa mejerihanteringens snabba tillväxt redan i början av sek- let medförde att den tidigt fick en relativt stor marknadsandel. Redan 1916 svarade andelsmejerierna för 67 % av mjölkinvägningen. 1930 var de uppe i 71 % och organisationsaktiviteterna under 1930-talet förde upp andelen till 92 % år 1939. Ökningen fortsatte under och efter kriget till närmare 98 % 1950 och har legat vid 99—100 % under 1970-talet.
Antal föreningar
och förbund Antal medlemmar 700 i 1000—tal Medlemmar _ 250 600 L Lzoo 500 [_ 400 — 150 ,_ 300 — 100 200 50
1010 Forbund & ooo..-.eaooenceoo...u.............-I-n-
oc...... T —'_—'I' T
1 | 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Diagram 2.2.1 ] Mejeri- organisationen 1920—1 977 . Antal föreningar, förbund och medlemmar] .
' Uppgifterna för tiden före 1940 bygger delvis på uppskattningar
2 Inkl s. k. mejerifusioner
Diagram 2.2 . 12 Mejeriorg- anisationens verksamhet 1 920—1 977 . Antal mejerier samt omsättning och ersättningar för leveranser från medlemmarna. Löpande priser.
Antal Milj. kr 700 7 000
Mejerier
600 6000
| | Omsättning : | |
500 5000
| I |
. 0 | .
400 4000
300 3000
200 2000
1000
100 Ersättningar till
medlemmar
1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Strukturutvecklingen inom mejeriorganisationen har lett till en mycket ojämn storlek i föreningarnas verksamhet. En förening — Mjölkcentralen Arla — svarar ensam för nära 60 % av den totala invägningen. Det näst största företaget har ca 8 % och övriga föreningar har mindre än 5 %.
Utom den traditionella förädlingsverksamheten, dvs. till konsumtions- mjölk, smör och ost av olika kvaliteter, har viss ytterligare integration ägt rum. De osttillverkande föreningarna äger Riksost ek. för. , som marknadsför all ost inom organisationen. Riksföreningen har vidare producerande företag, t. ex. Wedholms AB, som tillverkar rostfri utrustning för livsmedelsindustrin samt AB Kemikalia, som tillverkar rengörings- och desinfektionsmedel. Me- jeriföreningarnas andel av Glacebolaget AB är 72 % . Arlas största dotterbolag är Semper AB.
Slakteriorganisationen
Den kooperativa verksamheten inom detta område kom i gång något senare än inom de två områden som tidigare behandlats. Det första andelsslakteriet etablerades 1899, men sedan dröjde det ytterligare tio år innan nästa an- delsslakteri startades.
Verksamheens inriktning var för övrigt fram till början av 1930-talet spe- ciell, såtillvida att slakten i hög grad var inriktad på svin. Vid 1930-talets ingång svarade andelsslakterierna för ca 42 % av försäljningen av fläsk, men endast 3—4 % av kött. Antalet slakterier uppgick vid denna tid till ett 30-tal.
Något fast samarbete mellan andelsföreningama fanns inte när Lantbruks- sällskapet 1933 framlade förslag till en ny organisation på detta område.
I organisationsmönstret ingick ett centralorgan, Sveriges Slakteriförbund, vilket konstituerades samma år. Syftet med den nya slakteriorganisationen var att täcka hela landet och få så stor andel av slakten att man kunde behärska partihandeln.
Arbetet gav ett snabbt resultat. Som framgår av diagram 2.2.13 ökade medlemsantalet under 1930-talet från 50000 till 240000 och antalet för- eningar från 25 till 37. Av den totala besiktigade slakten svarade slakte- riföreningarna för ca 65 % vid utgången av 1930-talet. Utvecklingen fortsatte under 1940-talet och 1950 var medlemsantalet 280000. Genom struktur- utvecklingen under framför allt 1960- och 1970-talen har medlemsantalet och antalet affärsdrivande föreningar minskat kraftigt trots att den om- händertagna slakten fortsatt att öka. Slakteriorganisationens andel av den totala slakten ökade till omkring 85 % under senare delen av 1960-talet. Andelen har under senare tid visat en något sjunkande tendens. 1977 var andelen 81 %. Slakteriorganisationen anger som sin huvuduppgift att till- varata medlemmarnas ekonomiska intressen så att högsta möjliga ersättning för lantbrukarnas produktion uppnås inom jordbruksavtalets ram. Detta vill man nå genom rationellt ordnad slakt, förädling och marknadsföring samt effektiv marknadsreglering.
Den huvudsakliga affärsmässiga verksamheten ligger hos föreningarna. Centralorganet, Sveriges Slakteriförbund, svarar för gemensamma policy- och strukturfrågor samt förmedlar köttvaror mellan under- och överskotts- områden. Vidare svarar SS för överskottslagring samt för export och import. Dotterföretag till Slakteriförbundet är Kronfågel AB och Kontrollhudar ek. för.
Alltsedan nuvarande organisation byggdes upp på 1930-talet, har strävan varit att vid sidan av att ge producenterna inflytande över slakten även utveckla vidareförädlingen. Genom produktion av styckat kött, charkute-
Antal medlemmar i 1 OOO-tal Antal 300 föreningar 40 Medlemmar
250
30 200
150 20
100
10
50 Diagram 2.2.13 Slakte- riorganisationen 1900—1977. Antal med- 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 19701977 lemmarochföreningar.
Diagram 2.2.14 Slakte- riorganisationens verksam- het 1920—1 97 7. Slakt i milj kg, omsättning och ersätt- ningar för Ieveranserfra'n medlemmarna. Löpande priser.
rivaror och färdiga maträtter samt förädling av biprodukter har föreningarnas ställning på marknaden stärkts. Från slutet av 1930-talet började slakte- riföreningarna etablera sig inom detaljhandeln med slakteriprodukteri kon- kurrens med den privata och konsumentkooperativa handeln. 1958 fanns 521 producentägda butiker. Denna verksamhetsgren har successivt avveck- lats. lnom stycknings- och charkuterisektorema har verksamheten fortsatt att expandera. 1977 var marknadsandelama 37 resp. 36 %.
Den strukturrationalisering som lett till att det i dag endast finns 10 af— färsdrivande föreningar, varav de tre största svarar för ca 70 % av verk- samheten, har även medfört koncentration till allt färre industriella enheter. År 1977 var antalet slakterier 29 och antalet charkuterifabriker 25 mot 56 resp. 37 20 år tidigare.
Diagram 2.2.14 visar Slakteriorganisationens verksamhet 1920—1977. Av detta framgår att särskild under senare år utvecklingen värdemässigt sett har varit snabb. 1977 var organisationens sammanlagda externa omsättning närmare 6 400 milj kr. Betalningarna till medlemmarna för deras leveranser till föreningarna uppgick till ungefär 3 700 milj kr. Antalet anställda inom organisationen uppgick samma år till 11300 personer.
Milj. kg slakt 400
350 300
250
200
150
100
, .
——=—o—ooo——__
50 40
30 "__." Ersättningartill 20 "'N medlemmar 10 oo..noo""'. _| —|— —1 | , _|__ | | | 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Skogsägareorganisationen
De första skogsägareföreningarna i Sverige bildades på 1910-talet, men det dröjde till 1920-talet innan nu bestående föreningar kom till. De flesta för- eningar var ursprungligen ideella och bedrev upplysningsverksamhet om bl.a. skogsskötsel och användning av vedbränslen. Mot slutet av 1920-talet och under 1930-talet ombildades flertalet föreningar till ekonomiska för- eningar i samband med att handel med timmer och andra skogsprodukter började.
Skogsägareorganisationens uppbyggnad under 1930-talet skedde med bl- stånd från Lantbrukssällskapet. 1932 bildades den första centralorganisa- tionen som ideell förening. Denna ombildades 1938 till ekonomisk förening under namnet Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund.
Organisationen var under hela 1930-talet relativt liten medlemsmässigt sett. År 1937 var antalet medlemmar 12 000 och 1940 närmare 32 000. An- talet föreningar var vid samma tidpunkt 26 resp. 30. Under 1940- och början av 1950-talet växte medlemsantalet snabbt. Sedan 1965 har detta stagnerat vid drygt 130 000. Antalet föreningar har genom fusioner minskat kraftigt.
För närvarande finns 9 verksamma föreningar. Organisationsutvecklngen redovisas i diagram 2.2.15.
Organisationens uppgift är att främst driva handel med och förädling av skog och skogsprodukter. Förädlingsverksamheten var i början mycket begränsad. Framställning och försäljning av brännved och sågade varor var de första verksamhetsgrenama vid sidan av virkeshandel. Under 1950-talet fick verksamheten en ny inriktning. En förädling i egen regi av den egna råvaran påbörjades i större skala. De första större anläggningarna förvärvades eller byggdes i sydöstra Sverige.
Antal Antal medlemmar föreningar i 1 OOO-tal 30 I, __ - _ * s Medlemmar 150 , Föreningar s
20 100 10 50 " l ' l "” T 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Diagram 2.2. 15 Skogsäga- reorganisationen 1937—1977. Antal med- lemmar och föreningar.
Antalet skogsindustriella enheter åren 1955 och 1977 framgår av följande:
1955 1977
Sågverk, 82 55 Snickerier, 7 — Massafabriker 1 15 Pappersbruk 2 15 Spånskivefabriker — 6 Plywoodfabriker — 3 Husfabriker — 4
Förutom virkeshandeln och den industriella rörelsen har en tredje verk- samhetsgren utvecklats under efterkrigstiden, nämligen skogsavverkning och Skogsförvaltning åt medlemmar och andra.
Skogsägareorganisationens verksamhet sker dels direkt i föreningarnas regi, dels — främst när det gäller industriell verksamhet — i aktiebolagsform. Aktiebolagen är antingen dotterbolag till en enskild skogsägareförening eller, som i Norrland, till flera skogsägareföreningar. De tre största dotterbolagen ar
Cl Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, NCB, som ägs av sju norrländska skogsägareföreningar El Södra Skogsägamas AB, ägs av Södra Skogsägarna El Skogsägamas Vänerindustrier AB, som ägs av Vänerskog.
Riksförbundet fungerar som ett konsult- och serviceföretag för medlems- företagen, bl.a. när det gäller vissa inköps- och försäljningsfrågor. Förbundet har ingen egen industriell verksamhet.
Medlemmarna i skogsägareföreningarna äger ca en tredjedel av den totala skogsarealen. År 1977 tog föreningarna emot ca 17 milj m3 virke, vilket motsvarar 30 % av den totala avverkningen. Av dessa 17 milj m3 gick ca 45 % till egen förädling. Föreningsföretagens industriella produktion ut- gjorde för sågade produkter 16 %, för massan 15 % och för papperet 14 % av landets totala produktion.
Den värdemässiga utvecklingen av Skogsägareorganisationens verksamhet visas i diagram 2.2.16. Den totala externa omsättningen uppgick 1977 till 7 100 milj kr. Ersättningarna till medlemmarna för virkesleveranser uppgick till 2 000 milj kr. Skogsråvaran motsvarade således detta är ungefär 28 % av omsättningen. Organisationen sysselsatte 1977 24500 personer. Skogs- ägareorganisationen är därmed både omsättnings- och sysselsättningsmässigt den avgjort största branschorganisationen inom lantbrukskooperationen.
Mil]. kr
7000
6000
5000
4000
I , Ersättningar , till medlemmar 300 Diagram 2.2.16 Skogsäga-
reorganisationens verk- 200 samhet 1940—1977. Om- 100 sättning och ersättningar
för leveranser från med- lemmarna. Löpande
1940 1950 1960 1970 1977 priser.
F öreningsbanksorganisationen
Denna organisation är i första hand en spar- och kreditkooperation. Genom historiska och organisatoriska band är dock organisationen särskilt knuten till lantbrukskooperationen. Förutom den övergripande uppgiften att främja medlemmarnas ekonomiska intressen är syftet att tillgodose främst lant- brukets kreditbehov särskilt markerat i stadgarna.
Jordbrukskasserörelsen var den tidigare beteckningen för denna organi- sation. Den första lokala jordbruksassan bildades 1916. Snart bildades också 5. k. centralkassor som regionala organ. Redan 1920 fanns 123 lokala jord- brukskassor och 4 centralkassor. Resurserna var dock obetydliga och 1920 uppgick utlåningen endast till 3,7 milj kr.
Jordbrukets svårigheter under 1920- och 1930-talen ledde för jordbruks- kassornas del 1930 till lagändring och utvidgad statsgaranti, som gav nya riktlinjer och resurser för verksamheten. Ett riksförbund, Svenska Jord- brukskreditkassan, bildades också detta år.
Den organisatoriska utbyggnaden gick snabbt och redan vid mitten av 1930-talet fanns närmare 800 lokala kassor och ett lO-tal regionala kassor.
Diagram 2.2.1 7 Förenings- banksorganisationen 1916—1977. Antal med- lemmar och lokalförening- ar.
Antal medlemmar
Antal lokal— i 1 OOO—tal föreningar 300 800 _ Medlemmar ! 250 700 | ! soo " 200 500 ,, ..... : | 300 ! Lokal- " 100 200 föreningar, , ,- » ' 50
100
T lir—T'l'il'l r 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1977
Antalet lokala kassor, eller föreningsbanker, har sedan minskat och uppgick 1977 till 434. Sedan 1960 finns 12 regionala föreningsbanker. Även med- lemsanslutningen utvecklades snabbt under 1930-talet. Denna har fortsatt och ökningen har särskilt under 1970-talet varit snabb.
Utvecklingen framgår av diagram 2.2.17. Genom ny banklagstiftning 1969 har föreningsbankerna i allt väsentligt samma regler som andra bankinrättningar.
Medlemskap i de lokala föreningsbankerna 'är obligatoriskt för låntagare. Under 1970-talet har vissa banker även öppnat möjligheter för insättare att bli medlemmar. 1977 beräknas 53 % av medlemmarna vara personer utanför lantbrukssektorn.
Föreningsbanksorganisationen är en treledsorganisation. De individuella medlemmarna är medlemmar i en lokal föreningsbank. De lokala bankerna inom en region är i sin tur medlemmar i en regional föreningsbank, vilken är medlem i riksförbundet Sveriges Föreningsbankers Förbund. Sedan 1956 svarar en särskilt bildad affärsbank, Föreningsbankernas Bank, för bl. a. bankmässiga uppgifter som riksförbundet tidigare hade.
Volymmässigt har föreningsbankernas utveckling varit stark, vilket fram- går av diagram 2.2.18. Vid utgången av 1977 uppgick inlåningen till 13,5 miljarder kr och utlåningen till 10,7 miljarder kr. Detta innebar en mark- nadsandel av 7,1 resp. 6,6 %. Åren 1950 och 1970 var inlåningsandelen 2,0 resp. 4,8 %.
Milj. kr
15 000 13 000 1 1 000 9 000 7 000 5 000
3000
1 000 800 600 400 200
_l—7—l_" r— r—r ' "1 "_j—"_l 1 1910 1920 1930 1940 1950 1960 19701977
Lantbrukskooperationen [ sammanfattning
I det föregående har lantbrukskooperationens fem största branschorgani- sationer redovisats. Dessa organisationer hade 1977 716 000 primärmedlem- skap. Till LRF är emellertid även ett tiotal andra organisationer anslutna, vars kooperativa karaktär i en del fall är något speciell. De medlemsmässigt största av dessa organisatiner är Svensk Husdjursskötsel, Sveriges Allmänna Hypoteksbank samt Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening. Sammanlagt har de tio organisationerna 135 000 medlemskap. Totalt hade lantbruks— kooperationen ca 850000 medlemskap. Utvecklingen av antalet medlemskap har varit följande:
År 1940 1950 1960 1970 1977 Antal 675 000 1 100 000 1 100 000 950 000 850 000
På grund av dubbelanslutningar via flera branschförbund är antalet in- dividuella fysiska personer betydligt mindre. Antalet lantbruksmedlemmar i LRF var 1977 ca 130000, vartill kommer ca 18 000 personmedlemmar. Därtill kan läggas ca 150 000 föreningsbanksmedlemmar utanför lantbruks- sektorn. Antalet enskilda personer med medlemskap i lantbrukskoopera- tionen uppgår således till ca 300000.
Lantbrukskooperationens sammanlagda externa försäljningsvärde år 1977 var ca 30 miljarder kr.
Ser man till de fyra största organisationerna, lantmännen-, mejeri-, slak- teri- och skogsägareorganisationema, visar dessa en sammanlagd extern om- sättning år 1977 på 27 450 milj kr. Utvecklingen sedan 1955 har varit följande:
Diagram 2.2. 18 Förenings- banksorganisarionens verksamhet 1916—1977. Inlåning och utla'ning. (Stock vid årsskifte.) Löpande priser.
År
1955 1960 1970 1977 Omsättning, milj kr 4 570 6 050 11 700 27 450 Konsumentprisindex 133 1 59 236 426
Omräknat efter konsumentprisförändringen har omsättningen mellan 1955 och 1977 ökat med 88 %.
Föreningsrörelsens betydelse för medlemmarna kan illustreras av de be- lopp som organisationerna avräknar med sina medlemmar för levererade produkter och inköpta förnödenheter. År 1955 var summan för de fyra nämn- da organisationerna 3 600 milj kr och 1977 17 800 milj kr. 1 fasta priser är detta en ökning med 55 %. Intressant i detta sammanhang är också att konstatera förädlingsandelens tillväxt. År 1955 översteg omsättnings- värdet ersättningen till medlemmarna med 27 %. 1977 var siffran 54 %.
Utvecklingens expansiva karaktär kan också avläsas i sysselsättnings- utvecklingen. Mellan 1955 och 1977 har denna för hela LRF-organisationens del ökat från 38 800 till 62 500 personer. Ökningen i de fyra nämnda bransch- organisationema var under samma period från 35 300 till 56 000 personer. dvs. 59 %.
2.2.4. Annan kooperation och verksamhet med kooperativa inslag
Den hittills behandlade kooperationen karakteriseras av riksomfattande or- ganisationer fördelade på två ”block” med inbördes relativt homogen social och ideologisk bakgrund. Utom denna konsument- och lantbrukskoope- ration finns emellertid också annan verksamhet som har mer eller mindre påtaglig kooperativ karaktär, som i en del fall saknar riksorganisation och inte har någon direkt koppling till de två stora kooperativa blocken.
Dessa företag finns inom alla näringar och har mycket skiftande bakgrund. Bland de olika slagen av föreningar kan nämnas föreningar för uppsamling och marknadsföring av trädgårdsprodukter, sambruksföreningar inom jord- bruket, servioe- och avsättningsföreningar för fisket, varuproducerande fö- retag inom industrin, grannskapsföreningar för väghållning, eldistribution, vattenförsörjning etc., föreningar för inköp och distribution av varor till de anställda vid större arbetsplatser och för drift av personalrestauranger, på transportområdet taxiföreningar och lastbilscentraler, vidare finns ett stort antal byggnads-, bostads- och bostadsrättsföreningar utan anknytning till de stora riksorganisationerna. Även offentliga myndigheter, landsting, kom- muner och andra har i en del fall funnit det lämpligt att använda sig av föreningsforrnen för viss verksamhet.
Några av dessa grupper av föreningar skall redovisas i det följande. I detta avsnitt redovisas också ett par organisationer som vanligen inte brukar betecknas som kooperativa men som har vissa kooperativa inslag i sin verk- samhet. Det är dels de ömsesida färsäkringsbolagen — varav Folksam, som är ett sådant bolag, redovisas bland konsumentkooperationen — dels de- taljhandelsorganisationen ICA eller ICA-rörelsen, som den också brukar betecknas.
Bortsett från en del av de nämnda försäkringsbolagen och ICA är, med få undantag, företagen inom denna kategori små och en stor del av dem saknar anställda. Enligt de beräkningar som finns redovisade i kapitel 3 hade dessa företag 1976 tillsammans 17 500 anställda, dvs. 10,5 % av hela den kooperativa sektorns 165 000 anställda. Enligt denna statistik hade fö- retagen inom tjänsteområdet — främst fastighetsförvaltning och uppdrags- verksamhet — närmare 5 000 anställda. Inom samfärdsel — taxi- och last- bilscentraler — fanns 4 000 anställda. Näringsfördelningen framgår av följande
uppställning. Näring Anställda Tillverkningsindustri 1 800 Handel 2 300 Samfärdsel 4 000 Bank, försäkring, fastighetsförvaltning m.m. 5000 Offentlig förvaltning m.m. 3000 Övriga 1 400 Samtliga 17 500
När det gäller antalet företag redovisar Centrala företagsregistret drygt 11 000 ekonomiska föreningar. Av dessa fanns inte mindre än 8 000 inom området fastighetsförvaltning. Antalet bostadsrättsföreningar anslutna till HSB och Riksbyggen var ca 3 800. Totalt kan antalet ekonomiska föreningar knutna till de rikskooperativa organisationerna uppskattas till ungefär 5 000. De fristående ekonomiska föreningarna skulle sålunda uppgå till drygt 6 000, varav 4000 inom området fastighetsförvaltning.
Som redan understrukits är denna företagsgrupp av mycket heterogen natur. Vissa företag har en mycket utpräglad kooperativ karaktär, där alla ”sanna” kooperativa egenskaper finns beaktade. I andra fall synes förenings- forrnen knappast ha valts utifrån några djupare kooperativa utgångspunkter utan av andra praktiska skäl. Vidare bör påpekas att en stor del av dessa föreningar har bildats före nuvarande föreningslag och att de registrerande myndigheternas granskning av verksamhetens karaktär i regel synes vara en engångsföreteeelse — vid anmälan för registrering — och även då endast summarisk. Dessutom bör framhållas att kooperativ verksamhet även kan drivas i bolagsform. Genom bolagsordning och konsortialavtal kan grund- läggande kooperativa principer tillämpas även i aktiebolag. Dessa företag kommer dock inte med i ovanstående statistik eller i den redovisning som finns i kapitel 3.
Löntagarägda företag
Denna företagsgrupp går under många olika beteckningar. ”Arbetarproduk- tionsföreningar” är kanske den äldsta beteckningen och ett antal sådana föreningar var i ett inledningsskede medlemmar i KF. Andra beteckningar är ”arbetskooperativa”, ”industriella kooperativer” och ”löntagarkoopera- tiva” företag.
Om man med löntagarägda företag menar företag, där minst 50 % av
de anställda också äger företaget till minst 50 % samt att det ägande även är någorlunda jämnt fördelat, så finns det i Sverige drygt 40 sådana företag med minst 5 anställda. Dessa företag hade 1978 ca 1 800 anställda och om- satte ungefär 300 milj kr.
Företagens associationsform är i regel aktiebolag. Endast några få företag är ekonomiska föreningar. Det innebär att denna grupp i stort sett inte ingår i den statistik som har redovisats tidigare i detta avsnitt eller i kapitel 3.
Flertalet av dessa företag är således inte kooperativa till sin form. Ägandet och bestämmanderätten är i regel knutna till aktieinnehavet. I flera fall finns dock vissa begränsingar och tilläggsvillkor, exempelvis anställning vid fö- retaget. Även beträffande överskottsfördelningen finns i flera fall särskilda villkor som föreskriver att viss del av överskottet skall fördelas som lö- netillägg. På många från kooperativ synpunkt väsentliga punkter torde det dock i regel saknas särskilda föreskrifter.
Bortsett från ett par konsultföretag är samtliga industriföretag, varav drygt en tredjedel inom verkstadsindustrin. Så gott som alla företag har tagits över av de anställda efter den ursprungliga etableringen och i flertalet fall. i en krissituation för företaget. Det betyder att företagen varit löntagarägda endast under en relativt kort tid, de äldsta från mitten av 1920-talet. En tredjedel av företagen har tagits över under det senaste året.
Företagens genomsnittliga storlek ligger vid 40—45 anställda. Det största företaget i gruppen, AB Oscar Wigén i Tranås, har 240 anställda. Därutöver finns ytterligare fyra företag med 100 eller fler anställda.
Sammantaget kan konstateras att trots att löntagarägandet av företag byg- ger på en inom kooperationen mycket gammal idé har utvecklingen i Sverige hittills givit ett mycket blygsamt resultat. De företag som finns har en mycket brokig historisk bakgrund, konstruktion och verksamhet. Drivkraften har i regel inte varit någon kooperativ lidelse utan tvånget att från ett dåligt utgångsläge söka bevara egna sysselsättningstillfällen. Något speciellt stöd att i denna krissituation hitta en lämplig kooperativ lösning har inte funnits.
Trädgårdskooperation
Gemensam uppsamling och marknadsföring av trädgårdsprodukter före- kommer genom tio regionala försäljningsföreningar. Av föreningarna finns sju i Götaland och tre i Svealand. Den äldsta föreningen är bildad 1933 och den yngsta 1974. Verksamhetsforrnen är ekonomisk förening. Till de tio föreningarna var 1978 2 700 odlare anslutna.
Föreningarna är självständiga och helt oberoende av varandra. Trädgårds- näringens Riksförbund, TRF, fungerar i vissa avseenden som intresse- och serviceorganisation till föreningarna.
Visst affärsmässigt samarbete förekommer mellan en 'del av föreningarna både när det gäller marknadsföring och insamling av produkter. Å andra sidan konkurrerar också föreningarna med varandra bl. a. om de större av- nämarna i partihandelsledet och om affärskedjornas inköp.
Behovet av samverkan mellan föreningarna har växt sig starkare. Under 1979 har därför f.n. fem föreningar upprättat ett samarbetsorgan, kallat marknadsnämnd. Syftet med nämnden är att den skall följa marknads-
utvecklingen för trädgårdsprodukter, verka för gemensam produktionspla- nering, öka samarbetet i marknadsföringen, pröva möjligheterna till gemen- samma inköp av förnödenheter och hos vederbörande instanser föreslå lämp- liga marknadsreglerande och avsättningsbefrämjande åtgärder.
I fråga om verksamhetsinriktning uppvisar de olika föreningarna stor in- bördes variation. En förening är specialiserad på frukt, två på bår, vissa handlar endast med medlemmarnas produkter, andra även med andra odlares. Sju föreningar importerar även trädgårdsvaror. Föreningarna tillämpar skilda försäljningsformer såsom auktioner, kontraktsodling och sedvanlig parti- handelsförsäljning.
Värdet av de av föreningarna från svenska odlare inköpta produkterna uppgick 1978 till 265 milj kr. Detta utgjorde 90 % av den hanterade va- rumängden. Resten var importvaror. Föreningarna marknadsför i första han- delsledet ca 25 % av den totala svenska trädgårdsproduktionen. Marknads- andelen är i växande.
De tio föreningarnas totala omsättning 1978 uppgick till 367 milj kr. De sysselsatte tillsammans 410 personer.
Sambruksföreningar
Möjligheterna att driva jordbruk i kooperativa eller andra kollektiva former har länge diskuterats. Den första särskilda lagen om sambruksföreningar kom 1948. Från och med 1976 finns en ny lag som reglerar denna sam- verkansform.
Orsaken till att det behövs en särskild lagligt reglerad företagsform för såmverkan i jordbruket är att ingen av de tre befintliga associationsforrnema ansetts tillgodose de behov som finns i detta sammahang. Handelsbolaget är inte lämpligt vid personväxlingar i samverkansföretag. Aktiebolaget är kostsamt att starta och administrera och har även andra nackdelar. Ekonomisk förening har svagheten att medlemskap i en sådan inte medför delaktighet i för- eningens anläggningstillgångar och övriga tillgångar vid utträde ur före- eningen.
Den nya lagen bygger i stora delar på lagen om ekonomiska föreningar. På flera punkter finns dock särbestämmelser med hänsyn till speciella för- hållanden inom jordbruket.
En sambruksförening skall ha minst tre medlemmar. När det gäller öppet och frivilligt medlemskap garanteras detta principiellt i lagen om sambruks- föreningar. De faktiska förhållandena under vilka jordbrukskooperationen drivs här i landet gör emellertid att öppenheten blir mer formell än reell. Någon ”folkrörelsekooperation” är det minst av allt fråga om. När det gäller den demokratiska funktionen gäller klart ”en medlem — en röst”.
Den ekonomiska sidan, insatser, insatsränta och vinstfördelning i övrigt, visar betydande skiljaktigheter gentemot accpeterade principer inom ko- operationen. Andelarna/insatsema kan köpas och säljas till sitt ”verkliga” värde och inte till nominellt värde. Någon formell begränsning av vinsten- /insatsräntan finns inte. Vidare kan noteras att föreningen har förköpsrätt till avgående medlems föreningsandel.
Slutligen kan också konstateras att sambruksföreningarna åtnjuter ett be- tydande samhälleligt stöd. Utom det rationaliseringsstöd som generellt står
till jordbrukets förfogande kan person som avser att gå in som medlem i sambruksförening få statlig lånegaranti till insatskapitalet. Vidare kan be- tydande bidrag utgå till sambruksförening för investeringar i byggnader och anläggningar i samband med '*samverkansrationalisering”.
Denna samverkansforrn har aldrig fått någon stor omfattning. Som mest har antalet varit sex föreningar. Utom denna samverkan i föreningsform finns emellertid även ett antal samverkansföretag som drivs i handelsbo- lagsform.
Enligt de bedömningar som görs inom lantbruksstyrelsen finns det ett betydande intresse att etablera och driva sambruksföreningar. Det helt do- minerande hindret är bristen på lämpliga fastigheter, dvs. tillräckligt stora jordbruk med lämpligt bostadsbestånd.
Genom bl. a. den mycket begränsade omfattning som sambruksförening- arna fått, både vad gäller antal föreningar och antal medlemmar, har denna samverkansfonn knappast uppmärksammats utifrån kooperativa utgångs- punkter. Även bortsett från den gemensamma grunden i lagen om eko- nomiska föreningar finns klara kooperativa drag i sambruksverksamheten.
Fiskarnas ekonomiska föreningsrörelse
Fiskarna har en facklig organisation bestående av fem 5. k. centralförbund med 7 300 medlemmar (1976) och med Sveriges Fiskares Riksförbund som centralorgan. Den ekonomiska föreningsrörelsen består av 15 fiskförsälj- ningsföreningar geografiskt fördelade längs hela den svenska kusten. För- eningarna har hand om förstahandsförsäljningen av den fisk som ilandförs på ost- och sydkusten samt av delar av den fisk som ilandsförs på västkusten. Vidare sköter föreningarna partihandeln med fisk, i vissa fall också export och import av fisk.
Föreningarna deltar också i stor utsträckning i förädlingen av fisken, dvs. fileing, inläggning, rökning och fiskmjölstillverkning. Slutligen deltar för- eningarna också i handeln med förnödenheter för fisket.
Föreningarnas medlemsantal uppgick 1975 till 4 300. Av dessa svarade 2 300 för regelbundna leveranser. Föreningarnas omsättning uppgick samma år till 190 milj kr, varav 171 milj på fiskhandeln. Därtill kommer omsätt- ningen vid två dotterbolag till Svenska Västkustfiskamas Centralförbund på 60 milj kr.
F iskförsäljningsföreningama sysselsatte ca 400 personer vid hanteringen och förädlingen av fisk.
Marknadsandelen varierar starkt eller från 90 % vid ostkusten till 40 % vid västkusten.
Fiskförsäljningsföreningama är ekonomiska föreningar. Medlemsandelar- na varierar mellan föreningarna, men ligger i storleksordningen 100 kr. Inom föreningarna finns inga graderade krav på antalet andelar. ”En medlem — en röst” tillämpas.
Prissättningen på svensk fisk är reglerad bl.a. genom Svensk fisk ek. för., som fastställer minimiprisen på viktigare fiskslag. Regleringen finan- sieras med medel från en särskild prisregleringskassa. Kassans medel erhålles från reglerings- och införselavgifter samt från staten över budgeten.
I syfte att effektivisera marknadsföring och distribution har genom Sve-
riges Fiskares Riksförbund utarbetats ett förslag till omorganisation av för- säljningsorganisationen. Enligt förslaget skall en riksorganisation, Sveriges Fiskförsäljningsföreningars Riksförbund ek. för. bildas. Förbundet skall ha vissa intressebevakande uppgifter. Dessutom skall förbundet etablera ett centralt marknadsföringsbolag, Svensk Fiskförsäljning AB. Bolagets uppgift skall bl.a. vara att fastställa partipriser, planera och samordna marknads- föring, fördela beställningar, samordna import och export, samordna för- ädlingen samt produkt- och förpackningsutvecklingen och utveckla trans- portsystem. Omorganisationen väntas kunna genomföras under åren 1979—1980.
Taxiföreningama
Taxiföreningama är lokala organ som taxiägama upprättat och vars främsta uppgift är att inrätta och sköta ett beställningskontor. Utöver detta är taxi- föreningarna i större eller mindre omfattning taxiägamas lokala bransch- organisation och svarar för olika gemensamma fackliga, ekonomiska och tekniska frågor.
För närvarande finns ca 225 taxiföreningar med 7 600 medlemmar. Unge- fär 90 % av medlemmarna är s.k. enbilsföretag, dvs. varje medlem har endast en bil med trafiktillstånd. Sammanlagt har de 7 600 medlemmarna drygt 9 000 taxibilar med ordinarie trafiktillstånd. Detta motsvarar 98 % av samtliga tillstånd. Medlems- och bilantalet har under senare år legat på ungefär oförändrat antal.
Uppgifter om taxiföreningarnas sysselsättning och omsättning finns inte tillgängliga. Uppskattningsvis torde dock antalet sysselsatta sammanlagt inte överstiga 1 000 årsanställda. När det gäller taxibranschen i sin helhet har sysselsättningen uppskattats till 25 000 personer och omsättningen till 1 800 milj kr.
Flertalet taxiföreningar är organiserade som ekonomiska föreningar men ett mindre antal ideella föreningar finns också. Enligt de nonnalstadgar som finns för ekonomisk förening är medlemskapet öppet i den mening att person — fysisk eller juridisk — som har trafiktillstånd för taxi inte får vägras medlemskap. Andelsinsatsen gäller för varje trafiktillstånd, dvs. medlem med tillstånd för två eller flera bilar skall ingå med två eller flera andelsinsatser. Rösträtten är inte graderad efter antalet andelsinsatser. An- delarnas storlek varierar mellan de olika föreningarna och torde ligga mellan 1000 och 10000 kr.
Varje individuell medlem liksom varje förening är också medlem i ett länsförbund som genom kansli och ombudsmän bevakar taxiägamas in- tressen i trafikärenden på regional nivå.
På central nivå är Svenska Taxiförbundet den gemensamma organisa- tionen. Förbundet är en ideell förening med taxiägama som medlemmar. En del av förbundets verksamhet sker genom ett helägt dotterbolag, Svenska Taxiförbundets Service AB, Svetax, som mot ersättning utför vissa admi- nistrativa och andra tjänster åt enskilda medlemmar och taxiföreningar.
Lastbilscentralerna
De första lastbilscentralema bildades i slutet av 1920-talet som frivilliga producentkooperativer för att ordna gemensamma beställningskontor åt en- skilda åkeriägare. Under större delen av 1940-talet skulle varje trafikutövare obligatoriskt vara medlem i en lastbilscentral. Detta obligatorium upphörde 1948.
Från att ursprungligen har varit orderkontor med uppgift att stödja de små åkeriföretagen gentemot befrak'rama har de flesta av dagens lastbils- centraler utvecklats till försäljnings- och inköpsföretag i transporter. Last- bilscentralerna träffar avtal i eget namn om utförande av transporttjänster som efter anvisning av centralen utförs av medlemsföretagen. Centralerna sköter helt alla marknadskontakter men medverkar också i medlemsföre- tagens inköp av förnödenheter. För att avlasta medlemmarna löpande ad- ministrativa göromål har intressekontor inrättats. Detta sköter bokföring, löne- och andra utbetalningar, redovisning och liknande.
En annan viktig verksamhet för lastbilscentralema är produktion och för- säljning av grusprodukter. Slutligen kan också nämnas att flera centraler under senare år skaffat sig egna fordon för att tillmötesgå speciella trans- portbehov.
Antalet lastbilscentraler var 1960 ca 400. Därefter har en successiv sam- manslagning ägt rum så att antalet vid årsskiftet 1978/79 var 262. Antalet medlemmar (och delägare) var 9 450 och dessa hade 15 500 bilar och 1 000 traktorer. _
I genomsnitt har varje lastbilscentral 36 medlemsföretag med 62 fordon. Omsättningen uppgår i genomsnitt till 18 milj kr och antalet anställda till 12 personer.
Totalt innebär detta att lastbilscentralema omsätter ca 4 700 milj kr. Av denna omsättning är ungefär 625 milj kr varuförsäljning till allmänheten och medlemmar. Centralerna sysselsätter själva ca 3 200 personer. Inräknas åkarnas anställda och eget arbete, torde sysselsättningen inom denna sektor uppgå till ca 25000 personer.
Den åkeriverksamhet som är ansluten till lastbilscentralema svarar för 48 % av biltransportvolymen.
Av lastbilscentralema är 229 ekonomiska föreningar och 33 aktiebolag. Enligt de nonnalstadgar som finns skall varje medlemsinsats uppgå till mel- lan 10000 och 40000 kr. Medlem skall teckna en insats för varje trans- portredskap som används i rörelsen. Rösträtten vid föreningsstämman är graderad efter antalet insatser. I regel föreskriver stadgarna leveransplikt.
Branschorganisationen för svensk åkerinäring är Svenska åkeriförbundet. Det är en ideell organisation som inte driver affärsverksamhet. För vissa serviceuppgifter har dock förbundet ett par särskilda aktiebolag. SÅIFA AB, ett dotterbolag som förser medlemmar och lastbilscentraler med förnöden- heter av olika slag. Företaget har bl. a. egen tillverkning av släpvagnar. Omsättningen uppgår till ca 200 milj kr.
Bostads- och bostadsrättsföreningar
Som redovisats tidigare finns det uppskattningsvis 4 000 bostads- och bo- stadsrättsföreningar som inte är anslutna till HSB eller Riksbyggen. Enligt bostadsräkningen 1975 ägde dessa föreningar fastigheter med ca 155000 bostadslägenheter.
Bostadsföreningarna är i regel föreningar bildade före 1930 enligt dåva- rande lag om ekonomiska föreningar. Från och med 1930 bildas endast bostadsrättsföreningar enligt en särskild lag som då trädde i kraft.
Drivkrafterna och initiativen bakom bildandet av dessa föreningar har varit av många olika slag. Under ett tidigare skede kom initiativen ofta från socialt engagerade personer och föreningar som — ibland med kom- munalt stöd — tog initiativ till föreningsbildning och byggande av ”billiga arbetarbostäder”. I många fall har det varit på initiativ av byggmästare som föreningar bildats för att på så sätt kunna finansiera och finna avsättning för planerade eller under uppförande varande bostadshus. Under efterkrigs- tiden har byggmästarinitierade bostadsrättsföreningar bildats för att få till- gång till kommunal tomtmark och/eller förmånlig statlig finansiering av nyproduktion. Under senare år har bostadsrättsforrnen kommit till användng också i den spekulativa handeln med bostäder. Bostadshus har köpts upp och kanske byggts om och därefter sålts till nybildade bostadsrättsföreningar som mot höga och med s. k. strimlade lån finansierade kontantinsatser över- låtit lägenheterna till nya föreningsmedlemmar.
Skötseln av bostadshusen har ofta varit ett problem för dessa enskilda bostads- och bostadsrättsföreningar. Redan 1921 bildades i Stockholm en cen- tralförening, Stockholms Bostadsföreningars Centralförening, SBC, vars verksamhetsområde är Stor-Stockholm, har 580 medlemmar, varav 300 bo- stadsföreningar och 260 bostadsrättsföreningar. Lägenhetsantalet hos för- eningarna uppgår sammanlagt till ca 40 000. Endast en del av föreningarna, drygt 200, utnyttjar centralföreningen för förvaltningsuppdrag. Centralför- eningen utför också genom en särskild teknisk avdelning underhålls- och byggnadsarbeten åt medlemmarna.
Centralföreningar finns också i ett antal andra städer och diskussion pågår om bildandet av ett riksförbund.
Stockho/ms Kooperativa Bostadsförening (SKB)
Denna förening är unik i sin konstruktion och inriktning och förtjänar en särskild redovisning. Föreningen som startades 1916 är en ekonomisk för- ening som har till uppgift att bedriva byggnadsverksamhet för att få fram hyreslägenheter åt i första hand föreningens medlemmar samt att förvalta de byggda fastigheterna.
SKB bygger alltså i egen regi och behåller äganderätten till fastigheterna. Lägenheterna upplåts med hyresrätt och inte med bostadsrätt. Lediga lä- genheter hyrs ut till medlemmar enligt en dem emellan gällande turordning. Av dem som anmält intresse för viss lägenhet äger den medlem som stått i tur längst företräde. För att få turordningsrätt måste medlem betala 1 0000 kr till föreningen. Av detta belopp är 50 kr andelen i den ekonomiska för- eningen och 950 kr lån till föreningen. När det blir fråga om att få en lägenhet
ingår andelen och länet i den insats på mellan 1 050 och 8 550 kr, beroende på lägenhetens storlek, som medlem har att erlägga.
När medlem inte längre vill stå kvar som hyresgäst återgår lägenheten till föreningen, som hyr ut den till den som står i tur. Någon ersättning för återlämnad hyresrätt utgår inte. Eventuell kapitaluppbyggnad tack vare hyresinbetalning och amortering på lån tillfaller föreningen och inte den enskilde medlemmen.
Föreningen hade vid årsskiftet 1977/ 78 9 200 medlemmar. Av dessa hyrde 4 200 bostad av föreningen. Totalt har föreningen byggt 4 700 lägenheter under sina drygt 60 år. Under de senaste fem åren har antalet ledigblivna lägenheter inom föreningen i genomsnitt varit 425 lägenheter per år.
Utom nybyggnad har föreningen under senare år förvärvat saneringsfas- tigheter för ny- eller ombyggnad.
Ömsesidiga försäkringsbolag
Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar försäkringsbolagen delas in i riksbolag, länsbolag, häradsbolag och sockenbolag. Riksbolagen domi- nerar. År 1977 svarade de för 96 % av de svenska bolagens premieinkomster. Mätt i antalet företagsenheter utgör de dock en mindre del. År 1977 var 54 av ungefär 620 inhemska försäkringsbolag riksbolag. Antalet självständiga enheter vari själva verket ännu mindre, eftersom många riksbolag uppträder i koncerner e. d. År 1977 fanns det 95 läns- och häradsbolag i landet. Antalet sockenbolag var 467, varav 336 husdjursförsäkringsbolag.
Av de 54 riksbolagen var 27 ömsesidiga bolag. Bland dessa ingår Folksam. Av den totala premieinkomsten för direkt försäkring i Sverige år 1977, 15 300 milj kr, svarade de ömsesidiga bolagen — bland vilka även läns—, härads- och sockenbolagen ingår — för närmare 8 200 milj kr, dvs. drygt 53 %. Därav uppgick Folksams andel till 1800 milj kr eller 22 %.
Så gott som alla försäkringsbolag lyder under bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse. Vissa av de minsta ömsesidiga bolagen undantas dock. För dem gäller en särskild kungörelse som föreskriver en viss upp- giftsskyldighet och tillsyn.
Den grundläggande skillnaden mellan försäkringsaktiebolag och ömse- sidiga bolag är att det finns aktieägare i försäkringsaktiebolag, medan för- säkringstagarna själva är delägare i de ömsesidiga bolagen. Tidigare fanns en tydlig skillnad också i verksamhetens karaktär.
De ömsesidiga försäkringsbolagen är knappast jämförbara med andra bolag utan kan snarast karakteriseras som en form av ekonomiska föreningar. Vissa av dem kallas också försäkringsföreningar.
Reglerna om organisationen av de ömsesidiga bolagen stämmer dock nära överens med vad som gäller för försäkringsaktiebolag. Bildandet sker efter samma principer. I bägge fallen krävs tillstånd för att driva försäkringsrörelse. Koncession meddelas formellt av regeringen men i praktiken sker gransk- ningen hos försäkringsinspektionen, som också utövar fortlöpande tillsyn över bolagen. När tillstånd meddelas, fastställs också bolagsordning och grunder.
I ett ömsesidigt bolag är försäkringstagarna i egenskap av delägare per- sonligen ansvariga för bolagets förbindelser. Denna ordning har införts som
en garanti för att försäkringstagarna skall få ut försäkringsersättning även om inte bolagets egna medel räcker till. Vid livförsäkring och annan per- sonförsäkring finns dock inte något personligt ansvar. Den ansvarighet som gäller i övrigt är i praktiken ofta begränsad, t. ex. till några årspremier för varje försäkringstagare.
De ömsesidiga försäkringsbolagens start- och rörelselskapital utgörs av ett s. k. garantikapital. Storleken av detta är beroende på den planerade rö- relsens omfattning och beskaffenhet. Garantikapitalet kan skjutas till an- tingen av stiftarna eller av någon annan, t. ex. ett annat försäkringsbolag, I bolagsordningen skall anges i vad mån en garant skall ha rätt till ränta och andel i vinst. I de ömsesidiga försäkringsbolagen skall eventuell övrig överskottsutdelning ske i form av återbäring till försäkringstagarna.
I de ömsesidiga försäkringsbolagen äger försäkringstagarna det avgörande inflytandet. Hur detta inflytande skall organiseras och utövas fastställs inte i lagen. I koncessionsprövningen bedöms dock om den föreslagna ordningen ger de försäkrade ett tillfredsställande inflytande. Olika system har utveck- lats. I de minsta bolagen förekommer direktrepresentation på bolagsstämma. Vanligare är att rösträtt vid bolagsstämma utövas av delegerade, som an- tingen väljs av försäkringstagarna eller organisationer som står försäkrings- tagarna nära eller genom en kombination av dessa valsystem.
! CA -rörelsen
En organiserad samverkan mellan detaljister återfinns inom kedjor som ICA, Vivo-Favör etc. Inom ICA-rörelsen har denna samverkan vissa kooperativa drag genom inslag av öppet medlemskap, en medlem — en röst, likapris- principen etc. Här återges ICA-rörelsens bakgrund och uppbyggnad som ett exempel på en affärsdrivande samverkansorganisation som syftar till att möjliggöra egenföretagande och att öka den enskilde medlemmens, dvs. handlarens, konkurrenskraft.
Dagens ICA-rörelse startade i blygsam omfattning 1917, när Hakonbolaget (numera ICA Hakon) bildades. Genom inköpssamverkan ville man stärka de små butikernas ställning gentemot olika leverantörer. Var för sig var butikerna för små för att nå goda inköpsvillkor och bevara ett finansiellt oberoende gentemot partihandel och andra större leverantörer. 1922 tog en del handlare i Stockholm upp idén och bildade AB Svenska Varor (numera ICA Essve). 1938 ombildades en partihandel i Göteborg till det köpman- naägda AB Eol (numera ICA Eol).
1940 bildades ICA-förbundet som en gemensam organisation för samtliga ICA-handlare i landet. Från 1972 är ICA-förbundet genom ICA AB hu- vudägare till de tre regionföretagen ICA Hakon, ICA Essve och ICA Eol.
Dagens ICA-rörelse är oganiserad för samverkan kring främst inköp, fi- nansiering, marknadsföring och utbildning. Förbundet är uppbyggt som en ideell förening. Där har varje medlem, dvs. ICA-köpman, en röst. ICA- förbundet är geografiskt uppdelat i medlemssektioner med särskilda sty- reiser.
Förbundsstämman är ICA-förbundets högsta beslutande organ. Huvud- delen av denna utgörs av ledamöterna i medlemssektionemas styrelser.
Förbundet driver sin verksamhet genom ICA-företagen, dvs. ICA AB
med dotterföretag. Förbundet skall ha röstmajoritet i ICA AB. Därigenom garanteras ICA-köpmännen det avgörande inflytandet på ICA-företagens verksamhet. Styrelserna i ICA-förbundet och ICA AB är identiska.
ICA AB har tre regionföretag (ICA Eol, ICA Essve, ICA Hakon) vilka i sin tur driver distributionscentralerna. ICA-köpmännen skall äga aktier i det regionföretag inom vars verksamhet rörelsen bedrivs.
ICA-butikernas omsättning år 1978 uppgick till 16,8 miljarder kronor. Antalet anslutna butiker var 4 262. Marknadsandelen på dagligvaruhandeln nådde 1978 28—29 %.
ICA-rörelsen använder sig således inte av den ekonomiska föreningen som organisationsforrn. Samverkan är i stället uppbyggd med förbundet som ideell förening och de rörelsedrivande företagen som aktiebolag. I förbundet gäller principen en medlem —— en röst, men i de affärsdrivande företagen, dvs. aktiebolagen, är rösträtten knuten till aktieinnehavet.
ICA-förbundet äger genom bundna A-aktier (10 röster) röstmajoriteten i ICA AB. Tillsammans med en post B-aktier uppgår röstmajoriteten till 67 procent (år 1979). ICA AB är moderbolag i den rörelsedrivande ICA-koncemen.
Övriga ägare i ICA AB har fria B-aktier (1 röst) och utgörs av ca 6000 f.d. ICA-köpmän och deras anhöriga. Dessa äger i genomsnitt aktier för ca 3000 kr i ICA AB, vars utdelning är 9 procent av nominellt värde (år 1978). Eftersom aktiernas deklarationsvärde är satt till 140 procent av no- minella värdet, ger detta en direktavkastning på 6—7 procent årligen.
ICA AB:s helägda dotterföretag driver verksamhet bestående av tillverk- ning, import, förlagsrörelse, restaurangrörelse etc. ICA AB äger också ca 50 procent av aktierna i de tre regionföretagen, som därmed också är dot- terbolag till ICA AB. Resterande hälft i regionföretagen ägs av aktiva ICA- köpmän.
På aktierna i regionföretagen utdelas 8 procent. Dessutom utgår en bonus till köpmännen i relation till deras inköp. Bonusandelen kvarstår som risk- kapital i regionföretagen men är uppsägningsbar efter fem år.
Av ICA-rörelsens samlade soliditet (eget kapital i relation till skulderna) på 33 procent utgörs ca 10 procent av ägarnas bonusmedel.
En vägledande princip i ICA-rörelsens uppbyggnad har varit strävan att genom en gemensamt uppbyggd kapitalbas skapa oberoende av andra fi- nansiärer. Man vill tillförsäkra medlemmarna ett avgörande inflytande över företagen.
ICA-rörelsen tillämpar vissa principer av kooperativ karaktär, vilka an- knyter till rörelsens bakgrund som en samverkansorganisation av små bu- tiksägare. De små och medelstora butikerna dominerar fortfarande och va- ruhus finns inte alls.
Medlemskapet är personligt och grundas på ägandet av en butik, inte på en kedja av butiker. Vidare tillämpas likapris-principen, som innebär att butiker med långa transportavstånd från distributionscentralen har sam- ma pris och leveransvillkor som alla ICA-butiker.
2.3. Kooperationens grundsatser
2.3.1. Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) och kooperationens grundsatser
IKA bildades år 1895. Frågan om en internationell kooperativ organisation hade då diskuterats under lång tid. Kooperationens olika riktningar — kon- sumentkooperation, arbetarproduktionskooperation, kreditkooperation etc — hade svårt att finna en gemensam plattform. Det dröjde 15 år efter den konstituerande kongressen 1895 innan man kunde ena sig om stadgar för organisationen. Frågan om för kooperationen i sin helhet gemensamma grundsatser visade sig komplicerad. Olika lokala och nationella organisa- tioner hade på detta område sina egna utgångspunkter och därmed sina egna principer. Konsumentkooperationen fick redan från starten en domi- nerande ställning inom IKA. Detta medförde att vissa kooperativa rörelser avstod från eller lämnade samarbetet inom IKA när man uppfattade den konsumentkooperativa prägeln alltför stark.
Behovet av för kooperationen gemensamma grundprinciper var en åter- kommande fråga vid IKA:s kongresser. För konsumentkooperationen var det naturligt att hämta de grundläggande principerna hos Rochdaleförening- en. Någon enhetlig och accepterad precisering av vilka dessa principer var och deras formulering fanns dock inte.
Den svenske kooperatören Anders Örne höll vid IKA:s kongress 1921 ett föredrag om den kooperativa företagsformen och dess program. Rapporten Det kooperativa programmet, som publicerades på flera språk och i Sverige kom ut i flera upplagor under 1920- och 1930-talen, torde ha betytt mycket för den utformning de kooperativa grundsatsema senare kom att få.
Örnes punkter, som han själv betecknar som ett utkast till ett kooperativt program, hade följande utformning:l
”För att tillgodose det intresse, varur det framgått, måste det kooperativa företaget med nödvändighet tillämpa de regler, som uppställdes av pinjärerna i Rochdale, näm- ligen:
]. Företaget bör drivas med hjälp av eget kapital; på medlemmarnas tillskott av
medel lämnas ingen utdelning utan blott vanlig penningränta. Företaget måste tillhandahålla fullgoda varor. Företaget bör köpa kontant och får icke utlämna konsumtionsartiklar på kredit. ”Gängse priser” böra tillämpas vid företagets varuförsäljning. Överskottet på verksamheten måste tillhöra dem, som genom att begagna sig av företaget frambragt det, och fördelas i förhållande till den män, i vilken var och en bidragit till överskottets uppkomst.
6. Vid avgörandet av företagets angelägenheter måste den lika rösträttens princip gälla.
7. En del av överskottet skall användas för uppfostringsändamål.
VPN!”
Företag, som tillämpa dessa regler och som lämna tillträde för var och en, som kan begagna sig av deras tjänster, äro att anse som kooperativa, vare sig de tjäna kon- | Anders Örne: Det sumenternas hushållning (konsumentföreningar) eller de små självständiga produ- kooperativa programmet, centernas, exempelvis jordbrukarnas, yrkesutövning (producent- eller företagarför- 11:e upplagan, Sthlm eningar)” 1938.
Diskussionerna inom IKA om gemensamma grundsatser gick emellertid vidare. Till det som under mellankrigstiden försvårade för kooperationen att ena sig kring vissa grundsatser hörde hur kooperationen i auktoritärt styrda länder skulle betraktas. Först gällde det den ryska kooperationen och sedan den italienska och tyska kooperationen. Frågan gällde bl. a. de kooperativa organisationernas relationer till statsmakten. Finns det plats för en sann kooperation i en planekonomi? Frågan kan knappast sägas ha blivit entydigt besvarad av IKA under mellankrigstiden och återkom efter andra världskriget.
Vid IKA:s kongress 1930 tillsattes en kommitté för att utreda ”under vilka betingelser Rochdale-principerna tillämpas i olika länder och om så erfordras definiera dem”. Efter nya diskussioner 1934 var man 1937 redo att för första gången i IKA:s historia fastställa kooperationens grundsatser. Dessa presenterades i följande sju punkter:
1. Öppet medlemskap
2. Demokratisk förvaltning Återbäring av överskott Begränsad kapitalränta Kontanthandel Politisk och religiös neutralitet Upplysningsverksamhet
???/”F$”
De fyra första punkterna var ett obligatoriskt krav för medlemskap i IKA. De tre senare punkterna hade fakultativ karaktär.
I början av 1960-talet aktualiserades frågan om en översyn av IKA:s ko- operativa grundsatser. Bakom detta låg att IKA fått en rad nya medlemmar. Konsumentkooperationen av den västerländska typen var inte längre lika dominerande. Arbetarkooperation, lantbrukskooperation, kreditkooperation var växande grupper och medlemmarna från statshandelsländerna och u- länderna blev allt fler. Man ville därför mot bakgrund av den nutida eko- nomiska, sociala och politiska situationen se om principerna, som de fast- ställdes 1937, motsvarade behoven eller behövde omformuleras.
Översynsarbetet ledde till en rad omformuleringar och preciseringar av grundsatsema. Två av 1937 års punkter — om kontanthandel och om politisk och religiös neutralitet — utgick och en ny punkt om kooperativt samarbete togs in. De nya grundsatsema antogs vid kongressen 1966. Efter smärre justeringar lyder grundsatsema nu:
1. Medlemskap: Medlemskapet i en kooperativ förening skall vara frivilligt och till- gängligt utan konstlade inskränkningar eller någon social, politisk, rasmässig eller religiös diskriminering, för alla de människor som kan dra nytta av föreningens tjänster och är villiga att påtaga sig medlemskapets ansvar. 2 Demokrati: Kooperativa föreningar är demokratiska organisationer. Deras verk- samhet skall förvaltas av personer, som valts eller utsetts på av medlemmamå godkänt sätt och som är ansvariga inför medlemmarna. Medlemmar i primär- föreningarna skall åtnjuta lika rösträtt (en medlem — en röst) och lika rätt att deltaga i beslut om föreningens angelägenheter. I andra föreningar än primär- föreningar skall förvaltningen skötas på demokratisk grund i lämpliga former.
3. lnsatskapital: Insatskapitalet skall erhålla en begränsad ränta, om ränta överhu- vudtaget skall utgå.
4. Överskottsfördelning: Det överskott, som uppstår genom en förenings verksamhet, tillhör föreningens medlemmar och skall fördelas på sådant sätt, att ingen medlem gynnas på övriga medlemmars bekostnad.
5. Upplysningsverksamhet: Alla kooperativa föreningar skall vidta åtgärder för att med- lemmarna, de förtroendevalda, de anställda och allmänheten skall få upplysning om kooperationens ekonomiska och demokratiska grundsatser och metoder.
6. Samverkan: Alla kooperativa organisationer skall, för att tjäna sina medlemmars och samhällens intressen på bästa sätt, aktivt medverka med andra kooperativa organisationer på lokal, nationell och internationell nivå."
Allmänt kan konstateras att både 1937 års och 1966 års IKA-grundsatser syftar till att finna handlingsregler, acceptabla för skilda sociala och eko— nomiska system och har inneburit att omstridda målsättningar och därifrån härledda programpunkter bortsorterats. I 1966 års grundsatser ägnas sam- arbetet mellan olika kooperativa organisationer en särskild punkt, som dock inte uttrycker någon strävan att utveckla detta till en kooperativ omvandling av samhället.
Även om visionerna är borta och grundsatsema i huvudsak ägnas de praktiska handlings- och organisationsprinciperna såsom öppenhet och fri- villighet, demokrati och överskottsfördelning, underströks i förslagen till 1966 års grundsatser att kooperationen är något mer än vanlig affärsverk- samhet till medlemmarnas förmån. Kooperationen skall därutöver genom sin verksamhet gagna även landet och mänskligheten i dess helhet.
2.3.2 Den svenska kooperationens grundsatser Konsumentkooperationen
Vissa av de kooperativa grundsatsema sådana dessa formulerades av Rochdaleföreningen har alltid funnits med i de svenska kooperativa or- ganisationernas stadgar. Genom föreningslagstiftningen har sedan 1895 en del av grundsatsema också fått en rättslig ställning. Det är dock främst i utvecklingen och spridningen av den kooperativa idén som grundsatsema fått en central roll. Redan i konsumentkooperationens första programförslag till 1906 års kongress fanns vissa principer redovisade. Sedan dess har de kooperativa grundprinciperna eller grundsatsema haft en central roll i de konsumentkooperativa programmen. Detta gäller också i nu gällande hand- lingsprogram som antogs 1976.
Det konsumentkooperativa handlingsprogrammet anger inledningsvis kort syftet: ”Konsumentkooperationen är en konsumenternas intresseor- ganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människors behov.” I övrigt är programmet utformat i tre ”nivåer”, dvs först de sju grundsatsema, som mot- *svarar IKA :s sex grundsatser; sedan ett ramprogram, som i fem huvudpunkter preciserar rörelsens uppgifter; därefter ett antal riktlinjer för verksamheten, fördelade på tio grupper under rubrikerna detaljhandel, varuanskaffning och sortiment, produktion, miljövård, kultur, konsumentinformation och konsument- politik, internationellt samarbete, personalutbildning, ekonomi och slutligen de- mokrati.
Lantbrukskooperationen
Även inom lantbrukskooperationens programarbete har de kooperativa grundsatsema haft en central roll. Det är dock först i det lantbrukskooperativa handlingsprogram som antogs 1979 som grundprinciperna formuleras som
lantbrukskooperativa grundsatser.
Det lantbrukskooperativa handlingsprogrammet är uppbygt av dels åtta lantbrukskooperativa grundsatser, dels 54 programpunkter, samlade i tre hu- vudgrupper under rubrikerna Medlemmar och anställda, Verksamhet och sam- verkan och Lantbrukskooperationen och samhället.
Grundsatserna enligt nu gällande program
K onsumentkooperationen 1. Öppet medlemskap
2. Partipolitisk och religiös obun- denhet. 3. Demokratisk förvaltning (en
medlem — en röst).
4. Begränsad kapitalränta och åter- bäring i förhållande till gjorda köp.
5. Kapitalbildning för ekonomiskt oberoende. 6. Upplysningsverksamhet
7. Kooperativ samverkan
Lantbrukskooperationen 1. Medlemskap i en förening står öppet för alla som kan och vill be- gagna sig av dess tjänster och som är villiga att verka för dess syfte och påta sig medlemskapets ansvar. 3. Partipolitisk obundenhet.
2. Demokratisk förvaltning i alla led, med lika rösträtt för alla med- lemmar i primärföreningarna och medinflytande för de anställda.
4. Föreningens nytta av insatskapi- talet tillgodogörs medlemmarna i form av högre produktpriser och läg- re förnödenhetspriser. Om ränta skall utgå på insatskapitalet bör stor- leken begränsas.
5. Prissättning skall grundas på lika pris för lika prestation. Överskott som uppstår genom en förenings verksamhet tillhör medlemmarna och skall fördelas så att ingen med- lem gynnas på övriga medlemmars bekostnad.
6. Verksamheten skall finansieras så att oberoendet bevaras.
7. Medlemmar och anställda skall ges kunskap om föreningen och in- syn i dess verksamhet. Upplysning skall bedrivas även utåt om de ko- operativa idéerna och verksamheter- na.
8. Samverkan skall ske inom hela lantbrukskooperationen. Samarbete bör ske även med andra kooperativa organisationer.
Formuleringarna kan i stort sägas vara en bearbetning av IKA:s koopera- tiva grundsatser.
Som synes är lantbrukskooperationens grundsatser i regel mer utförliga än konsumentkooperationens. Innehållsmässigt är skillnaderna små, spe- ciellt om hänsyn tas till kommentarer som finns knutna till formuleringarna. De väsentligaste skillnaderna finns i LRF:s punkt 2 och 7, där de anställdas medintlytande markeras, samt i punkten 5, som bl. a. behandlar prissätt- ningen. Motsvarande punkt saknas i konsumentkooperationens program.
2.4. Kooperation och lagstiftning
2.4.1. Det kooperativa företaget och föreningslagen Kort överblick
Kooperation är ekonomisk samverkan i demokratisk form. Företagsforrnen är juridiskt sett den ekonomiska föreningen. När verksamheten bedrivs en- ligt de kooperativa grundsatsema är den kooperativ i egentlig mening.
Detta kan sägas vara en grundläggande beskrivning av kooperationens former och är hämtat från LRF:s handlingsprogram. En ekonomisk förening är således i normala fall ett villkor för att verksamheten skall betraktas som kooperativ. Men uppfyllandet av detta villkor är inte tillräckligt, eftersom lagen om ekonomiska föreningar inte fullständigt reglerar de kooperativa principerna.
I förarbetena till och lydelsen av gällande föreningslag har lagstiftarna på flera punkter markerat sin bestämda vilja att endast de i egentlig mening kooperativa företagen skall få registreras. I departementschefens motivering till propositionen (1951134) anslöt han sig till utredningens uppfattning att föreningsformen skall reserveras för personsammanslutningar som i princip är öppna och vilkas verksamhet är uppbyggd enligt kooperativa grundsatser.
Lagrådet som granskade lagförslaget gick ännu längre och förstärkte iden- titetskravet på det kooperativa företaget. Det föreslog ytterligare en paragraf som också fogades som den sista till föreningslagen (119 &) och band ihop lagpaketet med 1 &, den s. k. ändamålsparagrafen. Där framhävs att en eko- nomisk förening som inte uppfyller första paragrafens ändamålskrav inte skall få registreras och därmed inte heller bli juridisk person med s. k. rätts- kapacitet. Oregistrerade ekonomiska föreningar kan existera, men där står styrelse och medlemmar personligen ansvariga för avtal etc. I firmanamnet får då inte stå ”ekonomisk förening”.
Lagstiftamas avsikt var således att göra lagstiftningen om ekonomiska föreningar till en kooperationslag. Det är tveksamt huruvida ambitionerna också omfattade en lagreglering av t. ex. företagsformens samverkansidé eller detaljerade krav som anknyter till kooperationens hela ideologiska upp- byggnad med dess komplicerade mönster av etiska, sociala och demokratiska värden. I varje fall innefattar 1951 års lag bara delvis de kooperativa grund- satsema och i huvudsakligen dispositiv form; bestämmelsen om en medlem — en röst kom t. ex. inte att inskrivas i föreningslagen som en tvingande föreskrift förrän i 1976 års lagförslag.
Problemet för lagstiftarna är inte bara att det kooperativa företaget är en ekonomisk organisationsform med dess ofrånkomliga anknytning till de företagsekonomiska grundprinciper som är gemensamma med bokfö- rings- och aktiebolagslag. Det är dessutom en öppen fråga hur pass lag- stiftningsbar den kooperativa ideologin i själva verket är.
Kooperation rymmer också på etablerade områden inom de ekonomiska folkrörelsema en formrikedom, både juridisk och organisatorisk, som är framsprungen ur skilda funktionella relationer mellan medlem och förening och som ytterst är beroende på det medlemsbehov föreningen skall tjäna. En flexibel lagreglering är kanske nödvändig för att möjliggöra de ko- operativa företagens fortlöpande anpassning till sitt särpräglade syfte, att verka för en social likaväl som ekonomisk nytta.
Den särlagstiftning som ganska tidigt uppstod för klart kooperativa fö- retagsformer som bostadsrättsföreningar, bankkooperationen och på 1940- talet också för sambruksföreningar, påvisar svårigheten att fånga in alla ko- operation under en hatt. De grundläggande kraven på kooperativ verksamhet i föreningslagen och speciallagarna är dock på de flesta punkter identiska.
Enligt 1951 års lagstiftning skall endast föreningar som enligt vedertagen uppfattning är att betrakta som kooperativa kunna vinna registrering med firma som innehåller ordet ”ekonomisk förening”.
Men definitionen av ekonomisk förening är inte klar och entydig. För registreringsmyndighetema kan detta försvåra prövningen av om en förening uppfyller villkoren för registrering. Det kan också vara en nackdel för en- hetligheten i tillämpningen att registreringsfrågoma inte bedöms av en enda central myndighet utan av länsstyrelserna i respektive län.
Historik
Kooperation som företagsform har lagreglerats i Sverige vid tre huvudtill- fällen. Den första lagen om ekonomiska föreningar tillkom år 1895. År 1911 förelåg en andra version, som delvis var en revidering av 1895 års lag. Den tredje och nu gällande trädde i kraft år 1951. 1976 års förslag till ny lag om ekonomiska föreningar har inte lett till lagstiftning.
Det dröjde ganska länge innan statsmakterna uppmärksammade behovet av en lagstiftning för kooperativa föreningar. Den första lagen tillkom nästan ett halvt sekel efter att den första etableringsvågen av kooperativa företag passerat. Det skedde efter införandet av fullständig näringsfrihet 1864, och de viktigaste sammanslutningarna var kooperativa samköps- och handels- föreningar, mejeriföreningar och bostadsföreningar.
Denna spirande kooperation bestod ofta av mycket lösliga sammanslut- ningar och när de gick omkull — det hände ofta nog — blev medlemmarna ekonomiskt ansvariga för föreningens förbindelser. Domstolarna dömde i många fall enskilda medlemmar att personligen täcka föreningens skulder. Därför sökte sig kooperationen till den enda företagsformen vilken existerade då som juridisk person och utan personligt ansvar, nämligen aktiebolaget.
I aktiebolaget kunde vissa kooperativa principer inskrivas i bolagsord- ningen, och det uppstod kooperativet med benämningar som hushållsför- eningsaktiebolag, konsumtionsföreningsaktiebolag etc. Men aktiebolagets rättsregler var ofta krångliga att anpassa på kooperation. Både principiellt
och praktiskt är ju den kooperativa sammanslutningen öppen att ta emot nya medlemmar; själva tillväxtmöjligheten ligger i fler medlemmar. I ak- tiebolaget är antalet aktier fixerat och därmed ytterst också dess ägarantal.
Samtidigt utbildades en praxis hos domstolarna att betrakta också den kooperativa sammanslutningen som en juridisk person. Medlemmarnas eko- nomiska ansvar begränsades till deras satsning av insatskapital. För att nå överensstämmelse mellan praxis och lagbestämmelser tillsatte regeringen på riksdagens begäran en utredning 1885. Dess arbete utmynnade i 1895 års föreningslag.
Föreningslagen ingick då som en del av ett större lagkomplex på as- sociationsrättens område. Samtidigt med föreningslagen antogs en ny ak- tiebolagslag (1895:65) som ersatte den tidigare gällande förordningen om aktiebolag från 1848, samt en lag om handelsbolag och enkla bolag.
Också vid tre senare tillfällen då föreningslagen blivit föremål för översyn har detta skett i anknytning till förändringar av aktiebolagslagen.
Tillkomsten av den första svenska lagstiftningen om ekonomiska för- eningar påverkades säkerligen också av det intensiva lagstiftningsarbete som samtidigt pågick utanför Sverige.
Den första kooperativa lagen tillkom i Storbritannien 1852, under namnet ”British Industrial and Provident Societies Act”. De kooperativa föreningar som bildades före denna tid — så tillkom ju Rochdaleföreningen redan 1844 — hade registrerats under en tidigare ”Friendly Societies Act” av 1793. Friendly Societies var ett slags välgörenhetssällskap för att avhjälpa de värsta följderna av sjukdom och arbetslöshet; något av denna inriktning finns ju kvar i ordet ”provident” som dock har mer kooperativ karaktär av hus- hållning för självhjälp.
När de kooperativa föreningarna i Storbritannien kom kallades de ”mutual trading societies”, och det stod klart att organisationsforrnen — också genom den omfattning den tog — krävde en speciell lagstiftning. Den kom alltså 1852.
Sedan dess har världen skådat omkring 4000 olika kooperativa lagar. De flesta kom till stånd åren 1880—1900. Det gällde således också den svenska lagstiftningen. En ny våg av kooperativ lagstiftning kom under åren 1915—1930.
De kooperativa lagarna kan grupperas i vissa typer; den som dominerar i Storbritannien och de brittiska kolonierna, den tyska typen etc. Ett annat sätt att samla dem bygger på anknytningen till annan lag. Man kan då urskilja länder där regler om kooperativ verksamhet ingår som en del i lagar om andra ekonomiska sammanslutningar; vissa forskare nämner här Belgien, Schweiz, Holland, Frankrike, Norge. Den andra gruppen av länder har självständiga kooperativa lagar utan några regler klart gemensamma med andra sammanslutningar. Till den senare gruppen har förts länder som Tyskland, Storbritannien och Sverige. Det är dock uppenbart att den svenska lagen om ekonomiska föreningar traditionellt har ett mycket nära samband med aktiebolagslagen.
' Cooperative principles and cooperative law, Institute for cooperation in developing countries, Marburg 1974.
2 Se Lazio Valko: Intema- tional Handbook of cooperative legislation,
State College of Washing— ton, 1954.
Lagstiftarna och den kooperativa ide'n
För att söka tolka sambanden mellan kooperativa principer och kooperativ lag har den västtyske juristen och forskaren HH Miinkner1 sökt dela lagstiftarnas tillvägagångssätt i tre vägar.
Den ena vägen skulle vara att använda kooperationens allmänna idéer — sociologiska och ekonomiska -— som riktlinjer vid utformandet av lagen, men utan att direkt nämna de kooperativa principerna. Därmed krävs reg- lering av alla viktiga punkter inom organisation och verksamhet, eftersom man inte kan referera till de kooperativa principerna. Miinkner nämner här den tyska lagen av år 1889.
Den anndra vägen skulle vara att inte reglera alla frågor i lagen utan föreskriva att varje förening som skall registreras skall vara organiserad och arbeta enligt kooperativa principer. Detta ställer stora krav på den ansvariga myndigheten. Exempel är Indien och en rad andra f.d. brittiska kolonier.
Den tredje vägen är att ta in de kooperativa principerna i lagen, plus eventuella förklaringar och anvisningar. Som exempel nämner här Miinkner Zambia med dess Cooperative Societies Act av 1970, vidare Indonesien och de flesta länder i Latinamerika.
En ganska allmän uppfattning2 om sambandet mellan lagstiftning och kooperation tycks vara att lagstiftning, i varje fall i ekonomiskt utvecklade länder, inte föregår bildandet av kooperativa organisationer utan i stället tillkommer för att lösa praktiska situationer. Kooperativ lag kan ju inte ge upphov till kooperation, det blir i så fall en mycket artificiell sådan.
En annan allmän uppfattning tycks här vara att kooperativ lag i regel har till uppgift att vara ett skydd för bevarandet av föreningens kooperativa karaktär, att bilda en ram inom vilken rörelsen själv skapar sina regler för verksamheten. Detta synsätt präglar också bestämmelserna i den svenska föreningslagen, där ändamålsparagrafen bildar en sådan ram, medan de- taljbestämmelserna är mjuka. Så t. ex. är kraven på medlemmarnas insats- kapital avsevärt mildare än i aktiebolagslagen och hela lagstiftningen ka- rakteriseras av lagreglemas dispositiva karaktär.
2.4.2. Föreningslagens utvecklingslinjer
I 1895 års föreningslag var regleringen av föreningarna ganska enkel och knapphändig. I mycket stor utsträckning var lagen dispositiv, men den kan också betecknas som en rent kooperativ lag. Det överläts åt föreningsmed- lemmarna att själva besluta om frågor som t. ex. kapitalbildning och re- dovisning. Genom lagen slogs också fast att föreningen kunde drivas utan personligt ansvar för medlemmarna, men att också föreningar med viss personlig ansvarighet kunde bildas; föreningar med firma u p a : utan per- sonligt ansvar och föreningar med firma m b p a = med begränsat personligt ansvar.
Trots betydande brister bildade lagen 1895 dock en grund för kooperativ utveckling. Till en början kunde föreningarna inte bilda centralorganisa- tioner, och allvarligare, den förbjöd föreningarna att handla med utomstå- ende. Förebilden var hämtad från den tyska lagstiftningen. De svaga ka- pitaltäckningskraven ansågs också hindrande för en utveckling av företags-
formen. Dessa brister rättades till i 1911 års lag.
Redan 1905 drogs frågan upp om en översyn av hela bolags- och för- eningslagstiftningen. År 1910 antogs en ny aktiebolagslag och ett år senare en ny föreningslag, fördröjd av ett mindre lyckat försök att samtidigt reglera de ideella föreningarna. Misslyckandet upprepades för övrigt vid 1951 års föreningslagstiftning, och någon lag om ideella föreningar finns ännu inte.
1911 års föreningslag innebar en vidgning av hela föreningsbegreppet jäm- fört med 1895 års lag. Sidoblickama mot den ideella föreningen var sannolikt motivet till ett speciellt tillägg till första paragrafen. Där tilläts också andra föreningar än de kooperativa att bli registrerade som ekonomiska föreningar. Den lösliga definitionen på de föreningar som kunde falla under lagen inbjöd dock i hög grad också de vinstsyftande företagen att använda företagsformen.
Föreningslagens huvudkrav att genom ekonomisk verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska intressen var uppenbarligen giltigt för vilken företagsform som helst. I själva verket tillät 1911 års föreningslag bildande och registrering av företag som i allt utom till namnet var aktiebolag. Under 1930-talet bildades t. ex. i stor mängd ekonomiska föreningar för kapital- placering i fastigheter och där alla andelar utom fyra ägdes av kapitalpla- ceraren, och de fyra återstående för skens skull av honom närstående per- soner. Stämpelskatt på fastighetsöverlåtelse kunde då undvikas genom att föreningsandelarna i stället för fastigheten överläts till ny ägare.
Först genom 1951 års föreningslag återställdes ordningen i föreningslagen så att endast kooperativa föreningar kunde registreras som ekonomiska för- eningar. Då infördes nämligen kravet på aktivt deltagande från medlem- marnas sida.
I spannet mellan 1911 års föreningslag och 1951 års föreningslag utveck- lades omfattningen av den kooperativa företagssektorn mycket hastigt.
Lagstiftarna fann dock redan år 1920 ett verkningsfullt medel för att åt- skilja de kooperativa företagen från de vinstsyftande. Då infördes avdragsrätt hos den ekonomiska föreningen för sådan vinstutdelning som bestod av återbäring/efterlikvid och som grundades på medlemmens köp hos eller leverans till föreningen. Bestämmelsen överfördes till 1928 års kommunal- skattelag (KL).
I KL är definitionen på en kooperativ ekonomisk förening betydligt strängare än i 1911 års föreningslag och delvis även strängare än den som senare skulle ingåi 1951 års föreningslag. Till skillnad från 1911 och 1951 års föreningslagar krävdes en demokratisk beslutsordning enligt regeln en medlem — en röst, dock med undantag för de kooperativa centralorgani- sationerna.
Genom Kreugerkraschen och den ekonomiska depressionens konsekven- ser aktualiserades i början av 1930-talet en översyn av associationsrätten, och framför allt av aktiebolagslagen. Brister avslöjades i bestämmelserna om redovisning och kontroll, inte minst vad gällde koncerner. Detta ledde så småningom fram till 1944 års aktiebolagslag och delvis som en följd därav 1951 års föreningslag.
Dessförinnan hade 1911 års lag fått ett tillägg år 1978, där fullmäkti- geinstitutionen blev uttryckligen godkänd i lagen. Föreningarnas växande storlek och medlemsstock gjorde det nödvändigt med ett representantskap.
Det kan också nämnas att KF:s styrelse i en skrivelse år 1933 krävde
en kompletterande lagstiftning i fråga om kapitalbildning för både föreningar och bolag. Där förordades en begränsning av företagens rätt att till sina delägare betala ”ränta” på insatser eller ge annan utdelning till dess företagets behov av eget kapital kunde anses tillgodosett.
År 1936 föreslog KF också en central och för hela landet omfattande registrering av de ekonomiska föreningarna. Därigenom skulle en enhetlig bedömning nås av stadge- och föreningsrättsliga frågor. KF föreslog som central registreringsmyndighet Socialstyrelsen, som då svarade för den offi- ciella statistiken för de kooperativa föreningarna. KF:s framställan vann dock inget gehör och beaktades inte heller vid tillkomsten av 1951 års föreningslag.
Något år efter att riksdagen antagit 1944 års aktiebolagslag tillsattes en utredning för att se över föreningslagstiftningen. Den nya aktiebolagslagens strängare föreskrifter om bl. a. redovisning, revision och information kring årsredovisningen avsågs bli överförda till föreningslagstiftningen.
Departementschefen underströk dock den viktiga skillnaden mellan ak- tiebolag och ekonomiska föreningar både vad gällde allmänt syfte, kapi- talanskaffning och uppbyggnad. Han menade att åtskilliga av aktiebolags- lagens nya kontrollbestämmelser inte behövdes för de ekonomiska för- eningarna eller att de i varje fall kunde förenklas avsevärt.
Med 1951 års föreningslag förtydligades skillnaderna mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar. Departementschefen polemiserade i proposi- tionen mot vissa remissinstanser som ansåg att ett affärsdrivande företag skulle få välja mellan de båda företagsformema. Han menade att förenings- formen borde reserveras för personsammanslutningar som i princip är öppna, dvs. medger inträde av nya medlemmar, och vars verksamhet är uppbyggd enligt de kooperativa grundsatsema.
I 1951 års föreningslag fastställdes således öppenhetsprincipen, liksom kravet på medlemmens aktiva deltagande i föreningen. Begränsningen in- fördes av ”vinstutdelning” på insatskapitalet — i kooperativa sammanhang ofta benämnd ”insatsräntan” — och nivån fastställdes till 5 procent. Ex- emplifieringen av medlemmarnas deltagande i föreningen vidgades till att omfatta möjligheten att delta med hela den egna arbetsinsatsen. I 1951 års föreningslag avskaffades också möjligheten att bilda föreningar med be- gränsat personligt ansvar (m b p 3). De redan existerande tilläts dock fortsätta sin verksamhet, men i princip under den nya lagens regler.
I december 1975 antog riksdagen en ny aktiebolagslag, som trädde i kraft den 1 januari 1977. Den nya aktiebolagslagen är närmast att betrakta som resultatet av en teknisk översyn av gällande rätt, men med nya krav på redovisnings- och infomationsområdet.
Som traditionen bjudit ända sedan tillkomsten av den första förenings- lagen 1895 skulle en ny föreningslag följa på en ny aktiebolagslag. En översyn av föreningslagstiftningen inom justitiedepartementet redovisades i en pro- memoria 1976 (Ds Ju 1976111). Förutom en uppföljning av aktiebolagslagens nya redovisningsregler innehöll förslaget bl.,a. ett obligatoriskt krav på ko- operationens demokratiska hörnpelare en medlem — en röst. Dessutom in- fördes för första gången funktionen verkställande direktör i föreningslagen.
Ändamålsparagrafens utveckling
Med föreningslagens första paragraf ger lagstiftaren en definition av be- greppet ”ekonomisk förening”. Den organisation som uppfyller villkoren i denna paragraf, den s.k. ändamålsparagrafen, har alltså rätt att bli re- gistrerad som ekonomisk förening. Först genom registrering blir föreningen en självständig juridisk person, och dess ägare/medlemmar svarar endast med sin inbetalda insats för föreningens skulder.
Ändamålsparagrafens utveckling speglar lagstiftarens syn på den koope- rativa organisationen. Lagstiftarens uppgift har varit att dra en gräns både mot den ideella föreningen och mot det vinstsyftande bolaget.
1895 års föreningslag, lå
"Förening för ekonomisk verksamhet med syfte att åt medlemmarna anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter, eller avsätta alster av medlemmarnas verk- samhet, eller att bereda bostäder åt medlemmarna, eller att på annat därmed jäm- förligt sätt främja medlemmarnas intressen, må där den består av minst fem med- lemmar samt i enlighet med denna lag antagit stadgar och utsett styrelse, kunna på sätt nedan sägs, varda registrera .”
Den första paragrafen i 1895 års lag markerar lagstiftarens avsikt att for- mulera en lag för kooperativa föreningar. Ändamålsbestämningen enligt 1895 års lag har dock betraktats som ganska löslig; så t. ex. skrivs bara att föreningen skall ”främja medlemmarnas intressen” — inte som senare klart har skrivits ”medlemmarnas ekonomiska intressen”. Gränsdragningen mot den ideella föreningen blev här vag.
1911 års föreningslag, 1 &
”Förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna eller idka annan ekonomisk verksamhet må kunna i enlighet med vad i denna lag sägs varda registrerad såsom ekonomisk förening.”
Paragrafen fortsätter så här:
”Vad nu är stadgat skall ock gälla om förening som genom idkande av handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, vill vinna annat ändamål än främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen.”
Med 1911 års föreningslag sökte lagstiftaren vidga föreningsbegreppet, eftersom 1895 års föreningslag kritiserats för att hämma utvecklingen av föreningarna, bl. a. genom att den inte klargjorde om en kooperativ förening hade rätt att driva handel med utomstående.
Kravet på att föreningen skulle främja medlemmarnas ekonomiska in— tressen i paragrafens första stycke vidgas dock strax i andra stycket.
Ett oeftergivligt villkor för registrering var sålunda att själva verksamheten var av ekonomisk natur, men syftet med verksamheten behövde inte vara att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.
Som exempel på det slag av verksamhet som lagstiftaren avsåg med andra stycket anförde justitierådet Skarstedt i sin kommentar ”associationer, som i syfte av konstsinnets utvecklande tagit till uppgift att försälja alster av konstindustri eller konsthantverk(”Handarbetets vänner” och liknande säll- skap)”
I själva verket öppnade ändamålsparagrafens andra stycke i lika stor ut- sträckning en etableringsmöjlighet för vinstsyftande företag som för ideella.
I 1911 års ändamålsparagraf finns också speciellt uppräknade bostads- och kreditkooperationema. Dessa bägge kooperativa grenar kom sedan också att regleras i speciell lagstiftning; år 1930 tillkom lagen om bostadsrätts- föreningar och år 1915 kom en kungörelse (1915:237) om godkännande av vissa jordbrukskassor följd 1930 av en förordning (1930:l 17) om jordbrukets kreditkassor.
1951 års föreningslag, 1 &
”Förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller leverantörer eller med egen arbetsinsats, eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt, må vinna registrering som ekonomisk förening; och skall å sådan registrerad förening tillämpas vad i denna lag stadgas.”
Tillägg 119 &
”Förening med ändamål att genom annan ekonomisk verksamhet än i l & sägs främja medlemmarnas ekonomiska intressen kan ej, med mindre annat följer av vad eljest är i lag stadgat, förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej helleze inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara.”
Lagstiftarnas syfte var att skärpa gränslinjerna mellan å ena sidan den kooperativa föreningen och å den andra den ideella föreningen respektive det vinstsyftande företaget. Ordet ”kooperativ” förekommer inte någonstans i den egentliga lagtexten, men väl i departementschefens motiveringar.
För att i sak ringa in den kooperativa karaktären omformulerades texten så att medlemmarnas aktiva ”deltagande” i föreningens verksamhet be- tonades. På lagrådets förslag tillkom 119 5, som kraftigt underströk kravet på föreningens kooperativa karaktär. Vidare beslöt riksdagen — för att und- vika risken med en alltför snäv tolkning av begreppet ekonomisk förening — att på första lagutskottets hemställan inskjuta orden ”eller med egen ar- betsinsats” i lagtexten.
För att ytterligare klargöra definitionsfrågan innefattades i näst sista pa- ragrafen, den 118:e, en uppräkning av sådana ekonomiska föreningar i kö- operativa eller kooperativliknande organisationsformer, vilka regleras i spe- ciallagstiftning. Dessa var bl. a. ömsesidiga försäkringsbolag, sjukkassor, un- derstödsföreningar, hypoteksföreningar, bostadsrättsföreningar, trafik- försäkringsföreningar, sambruksföreningar.
1976 års förslag till föreninlslag, 1 5
”Ekonomisk förening har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska in- tressen genom ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltager som kon- sumenter eller leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom att begagna föreningens tjänster eller på annat liknande sätt.
Förening som har till ändamål att genom annan ekonomisk verksamhet än som anges i första stycket främja medlemmarnas ekonomiska intressen kan ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter eller söka, kära eller svara inför domstol eller annan myndighet, om annat icke följer av lag.”
1976 års lagförslag innebar i sak ingen ändring alls av ändamålsparagrafen. Ett något modernare språk har införts och ordet ”konsument” används för första gången. 119å i 1951 års föreningslag har dessutom lyfts upp till att bli en del av första paragrafen.
Ändamålsparagrafens tre villkor
I 1951 års föreningslag kan man uttolka tre villkor i lagstiftarens definition av en ekonomisk förening. Det första villkoret är ”ekonomisk verksamhet”; det andra villkoret är att ”främja medlemmarnas ekonomiska intressen”; det tredje villkoret är att ”medlemmama deltar” i verksamheten på ett särskilt aktivt sätt.
El Med uttrycket ”ekonomisk verksamhet” avses en affärsmässigt bedriven, fortlöpande verksamhet. Detta utesluter t. ex. fackföreningar och ko- operativa centralorganisationer som inte själva bedriver affärer med med- lemsföreningarna. I praktiken är föreningarnas verksamhet ofta av blan- dad karaktär; för registrering brukar det vara tillräckligt att föreningens verksamhet huvudsakligen är av ekonomisk karaktär. D Kravet på att verksamheten skall ”främja medlemmarnas ekonomiska intressen” har ofta föranlett tveksamhet. Ett känt gränsdragningsfall är folketshus-föreningar, vilka bygger eller köper hus för att upplåta lokaler åt ideella organisationer. Det anses numera fastslaget att dessa föreningar inte är att betrakta som ekonomiska utan som ideella. För att en förening skall betraktas som ekonomisk, dvs. kooperativ, skall verksamheten syfta till att öka medlemmarnas materiella resurser, genom att minska deras utgifter eller öka deras inkomster. Cl Medlemmarna skall ”deltaga i verksamheten” på ett särskilt aktivt sätt. Föreningslagen nämner fyra exempel. Medlemmarna kan delta som av- nämare, vilket är fallet i konsumtionsföreningar och föreningar för dis- tribution av elektrisk ström. De kan delta som leverantörer, t. ex. i slakteri- och skogsägareföreningar. De kan delta med egen arbetsinsts som i åke- riföreningar. De kan också delta genom att begagna sig av föreningens tjänster, t. ex. i byggnads- och egnahemsföreningar.
En ekonomisk förening — registrerad enligt 1951 års föreningslag — som saknar kooperativ karaktär är inte juridisk person. Detsamma gäller en ko- operativ förening som av en eller annan anledning inte begär registrering, t. ex. därför att föreningen är liten och medlemmarna känner varandra väl.
Då finns ingen föreningsförmögenhet och den gemensamma egendomen tillhör medlemmarna som samägare. Föreningens stadgar gäller bara med- lemmarna inbördes men inte i förhållande till tredje man. Och om de som ingår i styrelsen träffat avtal med tredje man är det i princip bara de i beslutet deltagande styrelseledamöterna som är avtalskontrahenter.
2.4.3. Skiljelinjer mellan bolaget och den ekonomiska föreningen
Svensk lagstiftning reglerar två huvudtyper av ekonomiska sammanslut- ningar, nämligen bolag och föreningar. Den vanligaste typen av bolag är aktiebolag, den vanligaste typen av förening är den ekonomiska. Den andra föreningstypen, den ideella, har, trots två försök, ännu inte blivit föremål för lagreglering.
Den första grundläggande skillnaden mellan bolaget och föreningen anses vara att bolaget är en sluten associationsform (association = sammanslut- ning, latinskt ursprung) och föreningen en öppen. I bolaget måste först bo- lagsordningen ändras för att fler ägarandelar skall kunna utges; på detta sätt bestäms också ytterst antalet delägare. I föreningen däremot är antalet ägarandelar inte bestämt på förhand, det kan öka eller minska utan att avtalet mellan ägarna, dvs. stadgarna, behöver ändras.
I kooperativa ekonomiska föreningar, där ägarinflytandet enligt allmänna principer och föreningens stadgar är knutet till personen enligt den demo- kratiska beslutsregeln en person — en röst, uttrycks öppenhetsprincipen van- ligen så att föreningen är öppen mot nya medlemmar. Varje medlem kan visserligen ha fler än en ägarandel och kan åläggas ökad insatsskyldighet, men ytterst ökar eller minskar insatskapitalet i förhållande till medlemmars in- och utträde i föreningen.
I aktiebolaget är antalet aktier fixerat på förhand; inom ramen för ett givet aktiekapital kan ägarspridningen vara hur stor som helst. De är också ”fullt utbytbara” som individer, dvs. aktien och övervärdet i bolaget kan överlåtas till vem som helst. Det viktiga är att aktiekapitalet har en given storlek. I den ekonomiska föreningen måste alltid finnas minst fem eller i vissa fall tre delägare. De tillhör en viss intressegruppering och föreningens ägarkapital växlar då med antalet delägare.
Den andra grundläggande skillnaden mellan aktiebolaget och den eko- nomiska föreningen är att aktiebolaget är en kapitalsammanslutning och den ekonomiska föreningen en personsammanslutning. Bolagsforrnens två andra varianter, nämligen handelsbolag och enkla bolag, har också drag av personsammanslutning men då av en helt annan karaktär än i den eko- nomiska föreningen.
Man kan möjligen uttrycka det så att i den egentliga personsamman- slutningen av affärsdrivande typ, dvs. den ekonomiska föreningen, är med- lemmen och de många medlemmarnas personliga aktivitet i föreningen också föreningens viktigaste ekonomiska resurs och tillväxtvillkor. Medlemmen tillskjuter ekonomiska resurser genom att bli medlem och betala sin insats, att solidariskt köpa av eller leverera till föreningen och att i vissa situationer acceptera ett sämre ekonomiskt utbyte.
Kapitalet som produktionsresurs intar därför, jämfört med i bolaget, en mera underordnad ställning. Detta understryks av att i den kooperativa
ekonomiska föreningen tillkommer all värdeökning som uppstår i företaget principiellt gruppen som helhet, dvs. kollektivet, medan det t. ex. i ett ak- tiebolag, handelsbolag eller enkelt bolag tillkommer delägarna individuellt. Insatsens värde i den kooperativa föreningen är bara nominellt; i aktiebolaget motsvaras aktiernas egentliga värde av hela aktiebolagets samlade fömö- genhetsvärde (avkastningsvärde).
En tredje grundläggande skillnad mellan aktiebolaget och den ekonomiska föreningen är att föreningen till skillnad från bolaget har 5. k. accessorisk (latinets accessorium = bihang) karaktär. Därmed avses att föreningens verk- samhet utgör ett bihang till medlemmarnas egen verksamhet. Det innebär samtidigt att medlemmen är en del av föreningens ekonomi, att föreningens och medlemmens ekonomi är integrerade eller sammanflätade. Medlemmen har dubbla roller. Han eller hon är dels ägare, dels deltar han eller hon som konsument eller som leverantör eller med egen arbetsinsats. Medlem- men kan inte bara passivt tillskjutakapital utan börvara aktiv isina prestationer för föreningen.
I själva verket är just kravet på aktivitet från medlemmarnas sida 1951 års föreningslags främsta utpost för att karakterisera den ekonomiska för-. eningen som kooperativ. Föreningslagens första paragraf innehåller tre re- gisteringskrav: att verksamheten är affärsmässigt bedriven, att den främjar medlemmarnas ekonomiska intressen samt att den är av kooperativ karaktär, vilket den är om medlemmama deltar i verksamheten på ett särskilt aktivt sätt.
Med kravet på aktivitet betonas också det traditionella medlemssociala särdraget hos kooperativet som en organisation för självhjälp. Därmed kan göras en närmast sociologisk uttolkning av den kooperativa karaktären. Ak- tieägaren kan vara — men behöver inte vara — passiv i förhållandet bill bolaget; aktieägaren kan vara — men behöver inte vara — en förmögen- hetsplacerare som uppbär avkastning på sitt kapital. .
I ett kooperativ är kravet på personlig aktivitet fundamentalt och en stor del av den organisatoriska och finansiella uppbyggnaden är avhängig av solidaritet i medlemmens ekonomiska handlingar med sin förening. Det blir då också en naturlig påminnelse om att det kooperativa företaget upp- kommit från de många, de ekonomiskt och socialt svaga i samhället. Deras styrka som en samverkande självhjälpsorganisation fanns i en personlig ar- betsinsats och inte i ett kapital.
Kring medvetenheten om denna bakgrund är också den svenska för- eningslagen uppbyggd. Kraven på inbetalning av insatskapital i förenings- företagen är t. ex. mycket mildare än de regler som gäller för aktiebolaget; den lägre skattesatsen för ekonomiska föreningar som infördes 1947 är ett annat uttryck för lagstiftarens uppfattning om att företagens ägare varit en ekonomiskt föga gynnad grupp.
Aktiebolaget och den ekonomiska föreningen, punktvisa jämförelser
El Aktiebolaget är en kapitalsammanslutning. Den ekonomiska föreningen är en personsammanslutning. El Aktiebolaget är en sluten associationsform. Den ekonomiska föreningen
är en öppen association mot den grupp vars intressen föreningen skall främja. E] I aktiebolaget har ägaren bara en obligatorisk roll, nämligen som till- skjutare av kapital. I den ekonomiska föreningen har medlemmen två roller, som ägare och samtidigt konsument/producent/arbetande. D I aktiebolaget kan ägaren förhålla sig passiv. Den ekonomiska föreningen bygger i princip på medlemmens aktivitet. E] I aktiebolaget kan ägarens verksamhet vara helt skild från företagets. I den ekonomiska föreningen sammanhänger de; verksamheten är ac- cessorisk. D I aktiebolaget får en aktie endast i undantagsfall lyda på ett lägre belopp än 50 kronor. I den ekonomiska föreningen kan insatsen vara ett öre. Cl I aktiebolaget får aktiekapitalet uppgå till lägst 50 000 kronor. Iden eko- nomiska föreningen kan det bokförda insatskapitalet vara mycket lågt, formellt lägst 3 öre. D I aktiebolaget måste aktien inbetalas kontant och senast inom två år från bolagets bildande eller nyemission. I den ekonomiska föreningen behöver insatsen aldrig erläggas kontant om inte föreningens kapital- behov fordrar det; insatsen kan betalas genom revers eller genom likvid- avdrag under en lång följd av år. El I aktiebolaget måste varje akties belopp vara bestämt i bolagsordningen. Iden ekonomiska föreningen kan medlemmens insatsskyldig'net bringas att följa inflationen liksom förändringar i medlemmens avsättning med föreningen utan att stadgarna behöver ändras. Föreningen kan ha olika insatser för olika slag av medlemmar. i:! I aktiebolaget kan inte beslut fattas om att aktieägare skall fuligöra några ekonomiska skyldigheter utöver betalningen för aktierna. I den ekono- miska föreningen kan stämmans majoritetsbeslut föreskriva medlemmen nya skyldigheter av ekonomisk natur, t. ex. leverans- eller köpplikt. Vill medlem inte bindas av ett sådant beslut utträder han ur föreningen. Cl I aktiebolaget kan en aktie säljas till vem som helst utanför bolagsbil- darnas krets. Genom hembudsskyldighet kan detta hindras men det för- utsätter att bolagsbildarna har råd att lösa in de aktier som hembjuds. I den ekonomiska föreningen kan andelar teoretiskt sett alltid överlåtas, men det är lätt att i stadgarna stoppa detta genom att hindra inflytande för andra än sådana personer som föreningen enligt sina stadgar skall betjäna. D Aktiebolaget får inte äga aktier i sig självt. Den ekonomiska föreningen kan lösa in avgående medlems andelar till nominellt värde. Insatsen övergår dock inte på föreningen utan upphör att existera och sänker insatskapitalets storlek. E] I aktiebolaget gäller inte en person — en röst; rösträtten är alltid knuten till aktieinnehavet. I den ekonomiska föreningen kan varje person som tillhör den grupp som föreningen skall betjäna vinna inträde och därmed utöva rösträtt. I aktiebolaget krävs för rösträtten först en aktie. Enligt 1951 års föreningslag kan stadgas att varje medlem har rösträtt efter antal andelar; i 1976 års förslag till föreningslag, liksom i kommunalsrattelagen, krävs alltid en medlem — en röst i kooperativa ekonomiska röreningar.
E] I aktiebolaget kan en intressent köpa en avgörande rösträttsmajoritet. I den ekonomiska föreningen kan — även vid rösträtt per andel — för- eningens ägare alltid kontrollera att företaget inte glider över till stad- gemässigt främmande ägare. Kontrollen sker genom styrelsens prövning av medlemskap.
2.4.4. Kooperationen och skattelagstiftningen
Sedan länge skiljer sig i vissa hänseenden beskattningen av kooperativa företag från beskattningen av t. ex. aktiebolag. Detta hänger samman med den kooperativa företagsformens speciella villkor, finansiella uppbyggnad och sätt att fördela överskott. Kooperationens företrädare har traditionellt hävdat att kooperationen varken bör gynnas eller missgynnas i förhållande till andra företagsformer.
Ett aktiebolags överskott beskattas i princip först hos bolaget och sedan, i den mån utdelning sker, hos delägarna. Kooperativa ekonomiska föreningar dubbelbeskattas på motsvarande sätt för utdelning som är knuten till in- satsens storlek, den s. k. insatsräntan. Däremot får föreningen under vissa förutsättningar avdrag för sådan utdelning som är knuten till storleken av köp hos eller leveranser till föreningen.
Bakgrund
Beskattningen av kooperativ verksamhet reglerades första gången 1910. Anders Örne, ledande kooperatör och riksdagsman och särskilt under tiden före det första världskriget engagerad i den kooperativa företagsformens beskattningsregler, har skrivit följande.
”Om systemet för beskattning av de kooperativa föreningarna har striden tidigare stått hård i vårt land. Från den enskilda handelns sida restes tidigt, efter mönster från andra länder, kravet att extra beskattningsåtgärder skulle vidtagas mot de kooperativa föreningarna. Genom 1910 års skattereform inskränktes i realiteten också den skattefrihet för överskotten som förening- arna förr åtnjutit högst väsentligt. Den då fastslagna grundsatsen innebar att kooperativa föreningar som sträckt verksamheten utanför medlemmarnas krets, alltid måste erlägga inkomstskatt och bevillning samt kommunalskatt för hela nettot, skatt till den kyrkliga kommunen osv.”
1910 års lagstiftning mötte kritik från vissa håll. Bl.a. ansåg kritikerna att det var oriktigt att kräva att föreningarna inte handlade med andra än medlemmarna. Kritiken vann gehör och bestämmelserna för de kooperativa företagens beskattning ändrades 1920. Bestämmelserna överfördes 1928 till KL och de har sedan dess inte ändrats.
Kommunalskattelagen
I punkt 12 av anvisningarna till 29 & KL klargörs under vilka förutsättningar som en ekonomisk förening vid beskattningen skall anses som kooperativ. I första stycket sägs följande.
”En ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika rösträtt.”
Kravet på öppenhet förutsätter att föreningen antar som medlemmar alla som är bosatta inom dess verksamhetsområde eller tillhör dess angivna verksamhetskrets. För att avdrag skall medges torde föreningens medlems- krets inte få vara alltför begränsad i förhållande till kundkretsen. I ett rättsfall (RÅ 1957 ref. 6) hade en ekonomisk förening i Halmstad, som antog endast droskbilägare till medlemmar, till helt övervägande del sålt till utomstående personer. Föreningen medgavs inte avdrag för lämnade rabatter. Bestämmelsen om avdrag för utdelning finns i 295 2 mom. KL.
Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.
Det är alltså bara vinsten på den kooperativa verksamheten som kan delas ut med avdragsrätt. I ett rättsfall (RÅ 1977 ref. 29) medgavs inte avdrag då vinsten hade uppkommit vid försäljning av anläggningstillgångar inför förestående likvidation av föreningen. Avdrag medgavs inte heller för ut- delning hänförlig till vinstmedel som balanserats från tidigare beskattningsår.
Beskattning av mottagna rabatter och pristillägg förutsätter att utdelningen är hänförlig till en viss näringsverksamhet. En jordbrukare eller rörelseidkare beskattas följaktligen för pristillägg på varor som han sålt till föreningen. Om mottagaren däremot inte är näringsidkare, kan utdelningen inte hänföras till någon förvärvskälla. En ”vanlig” konsument beskattas därför inte för återbäring från en konsumentkooperativ förening. Det är i det fallet fråga om en minskning av konsumentens inte avdragsgilla levnadskostnader.
Skattesatsen
Skattesatsen vid den statliga inkomsttaxeringen var länge lika för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Efter skattereformen 1939 uppgick den gemen- samma skattesatsen till 10 %, åren 1942-1947 var den gemensamt 32 pro- cent. 1947 föreslog vederbörande departementschef att skattesatsen även fortsättningsvis skulle vara densamma för aktiebolag och ekonomiska för- eningar. Förslaget ändrades dock på rekommendation av bevillningsutskot- tet och riksdagen fastslog att skattesatsen för ekonomiska föreningar skulle behållas vid 32 procent men höjas för aktiebolagen till 40 procent. Bevillningsutskottets motiv för en lägre skattesats för ekonomiska för- eningar var att medlemmar i ekonomiska föreningar i genomsnitt hade lägre inkomster än delägare i aktiebolag. Bland de ekonomiska föreningarna fanns också många med absolut sett små inkomster. Risken uppmärksammades att aktiebolag kunde ombildas till ekonomiska föreningar eller att nystartade företag gavs den ekonomiska föreningens form. Önskemålet om en lägre skattesats för ekonomiska föreningar vägde dock tyngre. Företagsskatteberedningen (SOU 1977z86—87) föreslog att skattesatsen för ekonomiska föreningar och aktiebolag skulle återföras till en gemensam nivå. Förslaget om en enhetlig skattesats har ännu inte lett till lagstiftning.
Motiven för att återinföra en gemensam skattesats för bolag och eko- nomiska föreningar var enligt företagsskatteberedningen följande:
”De ekonomiska föreningarna utgör i dag en mycket heterogen grupp av skattesubjekt. I gruppen ingår dels ett antal mycket stora företagsbildningar inom konsument-, bostads-, jordbruks- och skogsägarekooperationema, dels en mångfald mindre för- eningar. Föreningar som tillhör den sistnämnda gruppen har ofta annat huvudsyfte än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.”
”Vad gäller de stora kooperativa föreningarna kan det ursprungliga motivet för skilda skattesatser för aktiebolag och ekonomiska föreningar inte längre sägas föreligga. Med- lemmarna i dessa föreningar torde inte genomsnittligt ha lägre inkomster än andra befolkningsgrupper. Företagen drivs i utpräglad stordrift på ungefär samma sätt som de stora aktiebolagen."
”För de mindre föreningarna kan de år 1947 åberopade skälen till en förmånsbe- handling i och för sig fortfarande äga giltighet . .. mindre ekonomiska föreningar endast sällan torde ha behov av tillväxt genom ackumulering av vinstmedel. Som regel utjämnas årsresultatet genom efterlikvider och återbäringar. .. Frågan är då om de skäl som kan åberopas för att ha en lägre skattesats för de mindre föreningarna är så starka att de motiverar två skilda skattesatser för ekonomiska föreningar.”
Företagsskatteberedningens eget svar på den frågan blev således nej.
2.4.5. De kooperativa grundsatsema och lagstiftningen
Vid bestämningen av den ekonomiska föreningens rättsliga status är de kooperativa grundsatsema av viss betydelse. Avsikten med 1951 års för- eningslag sades vara att endast de i verklig mening kooperativa föreningarna skulle få registreras. I departementschefens precisering av begreppet ko- operativa föreningar ingick — förutom kravet att medlemmarna skulle delta i verksamheten — två kvaliteter: de skulle vara öppna, och de skulle tillämpa de kooperativa grundsatsema.
I vidstående tablå har gjorts en sammanställning av de kooperativa grund- satsema, som de är uttryckta av Internationella Kooperativa Alliansen (IKA), Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukskooperationen (LRF). Grund- satsernas innebörd har här standardiserats, vilket innebär att terminologiska skillnader mellan de tre organisationerna inte beaktats, inte heller den exakta nummerordningen (se avsnitt 2.3).
Som framgår av tablån innefattar föreningslagen redan i sig själv fyra av de viktigaste och mer konkreta grundsatsema. De är principerna om öppenhet, en medlem — en röst, begränsad kapitalränta och kooperativ över- skottsfördelning. Hela föreningslagens konstruktion är dock ”mjuk” och dispositiv. Det innebär bl. a. att en förenings styrelse inte har några större problem att i sak göra avsteg från principerna om öppenhet och en medlem — en röst. I stället är här kommunalskattelagens anvisningar klara och dis- tinkta; orden ”öppenhet” och ”lika rösträtt” är direkt uttalade och utan undantag för annat än kooperativa centralföreningar.
Kooperativa grundsatser
IKA KF LRF FL E
Öppenhet
Obundenhet
En medlem — en röst Begränsad kapitalränta Kooperativ överskottsfördelning Kapital för oberoende Upplysning/utbildning Kooperativ samverkan
9039”)??pr XXIXXXIX XXXXXXXX XXXXXXXX ' xs: _, |l>€l>€l>€
De åtta grundsatsernas reglering enligt föreningslagen (FL) och kommunalskattelagen (KL) har markerats med kryss. En parentes kring krysset innebär att lagregeln inte är tvingande utan dispositiv.
I föreningslagen är öppenhetsprincipen reglerad i 11 å — dock utan att ordet ”öppenhet” är nämnt — men lagstiftaren ger möjligheter för en styrelse att på relativt diffusa grunder vägra inträde. Principen en medlem — en röst regleras i 56 &, men kan frångås genom att föreningen i stadgarna tillåter rösträtt efter andelar. I 1976 års förslag till ny föreningslag fanns dock som nyhet en strikt och tvingande princip om ”en medlem — en röst”.
Den fjärde grundsatsen enligt vidstående tablå ”begränsad kapitalränta”, är 1951 års föreningslags enda tvingande kooperativa grundsats. Den be- gränsade kapitalräntan på sådan överskottsfördelning som utgår efter ka- pitalinsatsens storlek innebär också en indirekt styrning av överskottsför- delningen till återbäring/efterlikvid. Där är fördelningsgrunden kooperativ, eftersom den är satt i relation till medlemmens köp hos eller leverans till föreningen. Kommunalskattelagen förstärker föreningens motiv till en sådan kooperativ överskottsfördelning, dvs. till följande av femte grundsatsen (en- ligt tablån), genom att göra den skattemässigt avdragsgill till skillnad från överskottsutdelning efter kapitalinsats, vilken i princip är dubbelbeskattad.
Fyra grundsatser har lämnats oreglerade av lagstiftning. De är principerna om Obundenhet, kapital för oberoende, upplysning/utbildning och koope- rativ samverkan. Av dessa grundsatser är åtminstone två av ett slag som det knappast kan vara lagstiftarens sak att hantera. Principen om ”obun- denhet” har närmast en politisk valör, som ger begreppet karaktär av intern angelägenhet. Samma subtila och internt värderande karaktär har principen om ”kapital för oberoende”. Kravet på finansiell styrka kan för övrigt ses som en praktisk uppföljning av principen om ”Obundenhet”.
De två sistnämnda grundsatsema, nämligen ”upplysning/ utbildning” och ”kooperativ samverkan” har en mer handfast och praktisk betydelse i den kooperativa organisationens vardag.
Punkten om ”upplysning/utbildning” berör i själva verket en grundläg- gande kooperativ princip för överskottets fördelning, nämligen att det skall gå till ”uppfostringsändamål”. Uppfostran eller utbildning är grundelement i kooperativet för att den demokratiska ägandeprincipen skall få ett me- ningsfullt innehåll innehåll och för att föreningslagens krav på aktivt del- tagande skall inbegripa inte bara en ekonomisk utan också en demokra- tisk/social funktion.
Frågan om upplysning/utbildning har lagstiftaren uppenbarligen bedömt som en internkooperativ angelägenhet. Mer märkligt är att den sistnämnda grundsatsen, den om ”kooperativ samverkan”, inte tilldragit sig mer av lagstiftarens intresse. Föreningslagen bygger visserligen på samverkan mel- lan enskilda personer men bortser i långa stycken från samverkan mellan kooperativa organisationer. De stora kooperativa organisationerna är ju som regel fast strukturerade i samverkansorgan, vars bas utgörs av juridiskt fri- stående föreningar sammanknutna i ett federativt system, ett förbund.
De organisatoriska och ekonomiska banden mellan dessa samverkansor- gan har inte reglerats aktivt och i ett sammanhang i vare sig förenings- eller skattelagarna. Samverkansprincipen har hittills endast uppmärksam- mats genom konkurrenslagstiftningen, och då direkt negativt: principen om fri konkurrens kommer där i omedelbar kollision med principen om sam- verkan.
2.4.6. Annan föreningslagstiftning m. m.
Huvuddelen av de kooperativa organisationerna regleras av den allmänna föreningslagen. Vissa kooperativa eller kooperativliknande föreningar är ut- brutna från föreningslagen och regleras i speciallagstiftning. I flera fall är dock denna en parallellagstiftning respektive påbyggnad till föreningslagen. De ekonomiska organisationer som berörs av speciallagstiftningen kan upp- delas i två grupper.
För det första etablerade kooperativa organisationer med bostadsrättsför- eningar (inom HSB, Riksbyggen) bankkooperationen (Föreningsbankerna) och hypoteksföreningarna (Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan). En beskriv- ning av speciallagarna för dessa tre organisationer lämnas nedan. I denna lagstiftning utgör föreningslagen grunden, medan speciallagarna enbart är en påbyggnad till denna.
För det andra kooperativa eller kooperativliknande föreningar, där sam- hällets allmänna intresse för verksamheten föranlett en speciallagstiftning, men där föreningarna normalt inte ingår bland de etablerade folkrörelse- organisationerna. Dessa lagar faller helt utanför föreningslagens tillämp- ningsområde. Hit räknas föreningar för försäkringsrörelse som sjukkassor, understödsföreningar, arbetslöshetskassor och ömsesidiga försäkringsbolag. Ömsesidiga försäkringsbolag är trots namnet inte bolag utan föreningar, där försäkringstagarna är medlemmar. Här återfinns företag som Folksam, en organisation med direkt konsumentkooperativ anknytning, Läns- försäkringar, som är delägt av lantbrukskooperationen, samt friståen- de företag som Trygg-Hansa.
Hit bör också räknas sambruksföreningar, vilka regleras i en parallellag till föreningslagen. Sambrukslagen beskrivs nedan.
Bostadsrättsföreningar
Strävandena att genom samverkan i föreningar tillgodose behovet av bo- städer går långt tillbaka i tiden.
En speciell lagstiftning för bostadsföreningar kom till stånd genom 1930 års lag om bostadsrättsföreningar. Det främsta syftet med lagen var att trygga föreningsmedlemmarnas rätt till sina bostäder och att hindra tillkomsten av osunda bostadsföretag. Lagstiftningen begränsades till upplåtelser med ständig besittningsrätt.
Den 1 juli 1972 trädde den nu gällande bostadsrättslagen (197lz479) i kraft. Samtidigt upphävdes 1930 års lag om bostadsrättsföreningar och 1968 års förskottslag.
I förarbetena till den nya bostadsrättslagen (prop. 1971112, LU 9) erinrades om att enligt bostadspolitikens riktlinjer (prop. 1967:100) skulle de allmän- nyttiga och kooperativa företagen spela en viktig hyrespolitisk roll genom att vara prisledande och prisbildande. Lagstiftningen om bostadsrätt borde därför möjliggöra en rationell bostadskooperativ verksamhet med stor ny- produktion av lägenheter. Lagstiftningen skulle också hindra uppkomsten av ekonomiskt osunda företag. Bostadsrättshavarna skulle också få god insyn i föreningarna och ett gott skydd för besittningen av sina lägenheter.
På åtskilliga punkter hänvisar lagen till regler i föreningslagen. Vissa be- stämmelser om bostadsrättsföreningar finns också i bostadsrättskungörelsen (197lz486).
En bostadsrättsförening är en ekonomisk förening som har till ändamål att i föreningens hus upplåta lägenheter till medlemmarna utan tidsbegräns- ning. Sådan nyttjanderätt får inte upplåtas av någon annan än bostadsrätts- förening.
Bostadsrättsföreningar registreras liksom andra ekonomiska föreningar hos länsstyrelsen. Först när den registreras blir den juridisk person. Innan en förening får upplåta bostadsrätt, skall en ekonomisk plan för föreningen ha godkänts av länsstyrelsen.
En bostadsrättshavare betalar normalt dels en grundavgift, dels årsavgifter. Styrelsen fastställer grundavgift särskilt för varje lägenhet, beroende på dess värde i förhållande till hela fastighetens värde. Beräkningen sker i första hand på grundval av lägenhetens storlek och läge. Årsavgifter fastställs fort- löpande av styrelsen.
En bostadsrättsförening kan stadga om inskränkt rätt att bestämma er- sättning vid överlåtelse av bostadsrätten. Stadgarna kan också förbehålla föreningen eller medlemmarna rätten att lösa, dvs. köpa in, en bostadsrätt som övergår till en ny ägare. Detta gäller dock endast i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet.
En bostadsrättshavare har rätt att avsäga sig sin bostadsrätt och därigenom bli fri från sina förpliktelser som bostadsrättshavare, dock inte tidigare än två år från upplåtelsen. Vederbörande får då inte någon ersättning för bo- stadsrätten. Dessutom får en bostadsrättshavare säga upp bostadsrätten, om föreningen väsentligt höjer avgifterna. Uppsägningen får dock inte vara obil- lig mot föreningen eller dess medlemmar.
I fråga om styrelsen finns vissa särskilda regler i 56 och 57 åå bostads- rättslagen. För föreningsstämma gäller Specialregler om rösträtt.
Vinstutdelning får ske bara av vinst som redovisas i fastställd balans- räkning för det senaste räkenskapsåret. Vinst får inte delas ut till andra än bostadsrättshavarna. Vinsten skall fördelas i förhållande till grundav- gifterna (insatserna), om inte annat har bestämts i stadgarna.
I 79 & bostadsrättslagen föreskrivs att förening eller bolag inte får upplåta andelsrätt som är förenad med rätt att besitta eller hyra bostadslägenhet för begränsad tid. Bestämmelserna utgör ett komplement till den förut nämn- da regeln att endast bostadsrättsföreningar får upplåta nyttjanderätt till lä- genhet utan tidsbegränsning.
Jordbrukskasserörelsen (Föreningsbankerna)
Den svenska jordbrukskasserörelsen kom till på 1910-talet och hade till syfte att förse lantbrukarna med krediter. Under trettiotalets jordbrukskris utvecklades rörelsen starkt. Vid den tiden tillkom också riksorganisationen.
Den centrala författningen på området är lagen (19561216) om jordbruks- kasserörelsen (prop. 19562122, BoU 26). Denna innehåller på flera punkter hänvisningar till föreningslagen, som också gäller beträffande frågor som inte är reglerade i den särskilda lagen. Jordbrukskasselagen har ändrats vid flera tillfällen. Bl. a. gjordes 1968 relativt omfattande ändringar, som innebar att verksamheten anpassades närmare till den vanliga bankverksamheten i affärsbanker och sparbanker (prop. l968:143, BaU 60, SFS 1968:605).
Jordbrukskasserörelsen är organiserad i tre led. Lokalt finns jorsbruks- kassor eller, som de numera kallas, föreningsbanker. Regionalt finns cen- tralkassor för jordbrukskredit, som kallas regionala föreningsbanker. Centralt finns en riksorganisation, Sveriges föreningsbankers förbund. Både kredit- kassorna och riksorganisationen registreras som ekonomiska föreningar. Jordbrukskasserörelsen står under tillsyn av bankinspektionen.
Som serviceorgan till jordbrukskasserörelsen fungerar Föreningsbankernas bank, som är en affärsbank. Dominerande aktieägare är riksorganisationen och centralkassoma för jordbrukskredit. Banken driver fullständig bankrö- reise. Inlåningen kommer i allt väsentligt från centralkassoma och till en del från lantbrukskooperationen. Utlåningen sker huvudsakligen till samma kategorier. Kreditkassorna är ombud för banken ute i landet.
Jordbrukskassorna har till huvuduppgift att främja medlemmarnas eko- nomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna. En jordbruks- kassa skall bestå av minst tjugo medlemmar. Tidigare gällde i princip att medlemmarna skulle vara jordbrukare. Sedan 1969 finns inte något sådant krav i lagen. Numera kan envar bli medlem i föreningsbank. Medlemskapet har under slutet av sjuttiotalet utsträckts i flera regionbanker till att omfatta såväl låntagare som insättare. Bankens allmänkooperativa prägel har därmed förstärkts.
Jordbrukskassorna registreras hos bankinspektionen. Innan registrering får ske, skall inspektionen godkänna kassan och stadfästa dess stadgar.
Jordbrukskassorna är i stor utsträckning beroende av centralkassoma och riksorganisationen. Varje jordbrukskassa måste vara medlem i en central- kassa. Verksamhetsområdet bestäms av riksorganisationen, som också fast- ställer villkoren för medlemskap. Jordbrukskassorna skall följa de anvis- ningar som meddelas av centralkassan och riksorganisationen. Jordbruks- kassorna förmedlar inlåning för centralkassans räkning men sysslar inte med inlåningsverksamhet för egen räkning. Utan centralkassans tillstånd får de inte själva ta upp kredit av någon annan än centralkassan.
Också centralkassoma registreras hos baninspektionen. De godkänns av regeringen.
Till medlem i centralkassa får endast antas jordbrukskassa vatrs styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde och organisation med huvuduppgift att främja jordbruk eller fiske. Normalt skall minst tio jord- brukskassor vara anslutna till varje centralkassa.
Liksom affärsbanker och sparbanker har centralkassoma rätt .att ta upp lån mot förlagsbevis. Centralkassorna får också låna hos AP-fonden.
Centralkassa får ge kredit bara till sina medlemmar eller till bankinstitut e. d. Krediter till jordbrukskassoma lämnas i första hand mot säkerhet av jordbrukskassornas fordringsbevis.
Centralkassorna är medlemmar i riksorganisationen, som svarar för central ledning, samordning och kontroll av kreditkassorna och deras verksamhet.
Medlem i en kreditkassa skall betala en insats vid inträdet. Den sätts in på medlemmens insatskonto och återbetalas normalt när medlemmen lämnar kassan.
I fråga om fondering av vinstmedel avviker jordbrukskasselagen något från föreningslagen. En kassa skall, efter avdrag för ev. förlust, avsätta minst 50 procent av årsvinsten till reservfonden upp till tio procent av kassans utlåning. Inträdesavgifter läggs till reservfonden liksom den del av insatsen som en avgående medlem inte får tillbaka. Nedsättning av reservfonden får ske bara för att täcka sådan förlust på verksamheten som inte kan ersättas av redan avsatta medel.
Jordbrukskasselagens skydd för borgenärerna genom solidaritetskravet är också speciellt. Jordbrukskassor som är anslutna till en centralkassa är så- lunda solidariskt ansvariga för centralkassans förbindelser.
Kreditkassornas kooperativa principer uttrycks bl. a. genom medlemmar- na får del i kassans årsvinst i form av ränterabatt eller ränteåterbäri ng. Denna förs över till insatskontot. Jordbrukskasserörelsen samarbetar med hypoteksorganisationen. Medan hypoteksorganisationen framför allt lämnar bottenlån mot säkerhet i jord- bruksfastigheter, gerjordbrukskasserörelsen i första hand driftskrediter. Till- sammans svarar de båda organisationerna för mer än 2/ 3 av lantbrukets krediter.
H ypoteksinstitutionerna
Landshypoteksinstitutionen är en kooperativ organisation som har till uppgift att tillgodose jordbrukets behov av långsiktiga krediter.
Vid sidan av den centrala hypoteksbanken finns tio landshypoteksför- eningar som är lokalt verksamma och som är delägare i banken. Verk- samheten regleras av lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar (prop. 1969zl7l, BaU 1970:6).
Hypoteksbankens uppgift är att driva lånerörelse genom att lämna lån åt hypoteksföreningarna. Banken anskaffat medel genom att ge ut obli- gationer. Den har ensamrätt att ge ut obligationer mot säkerhet i jord- egendom. Landshypoteksföreningamas ändamål är framför allt att ge långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom. De får också lämna andra lån
med statlig garanti för jordbruks- och skogsbruksändamål. Den som får lån hos en hypoteksförening blir automatiskt delägare i föreningen. Del- ägarna betalar inte några insatser.
Hypoteksföreningarnas verksamhet är alltså huvudsakligen inriktad på jordbruket. I lagen föreskrivs att en hypoteksförening får belåna jordegendom som utgör en självständig produktionsenhet och huvudsakligen används för jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Lån får också ges om egen- domen används för trädgårdsskötsel e. d. Minst 75 % av belåningsvärdet måste avse egendom som används för något av dessa ändamål.
För hypoteksbankens förbindelser är föreningarna ansvariga i förhållande till sin delaktighet i banken. Kan en förening inte fullgöra sin betalnings- skyldighet, svarar de övriga för bristen.
Både hypoteksbanken och föreningarna skall ha reservfonder som mot- svarar en procent av utestående skulder. Reservfonden för hela organisa- tionen skall uppgå till minst två procent. Om en förening inte uppfyller kravet, skall detta uppvägas av de övriga föreningarna så att summan av föreningarnas och bankens reservfonder motsvarar två procent av bankens skulder.
Stadshypoteksinstitutionen bildades 1909 för att tillhandahålla långfristiga pri- märlån till fastigheter i städer och stadsliknande samhällen. År 1929 bildades Svenska bostadskreditkassan med syftet att ge kompletterande sekundär- krediter. De båda institutionerna slogs samman 1969 genom att bostadskre- ditorganisationen gick upp i stadshypoteksorganisationen.
Stadshypoteksinstitutionen är organiserad efter samma principer som landshypoteksinstitutionen. Den består av ett centralt organ, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, och tjugo lokalt verksamma stadshypoteks- föreningar. Stadshypotekskassan svarar för upplåningen genom att ge ut obligationer, medan utlåningen sköts av föreningarna. Verksamheten är i sina huvuddrag reglerad i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar. Mer detaljerade bestäm- melser finns i reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshy- potekskassa och för stadshypoteksföreningar. Kassan och föreningarna står under tillsyn av bankinspektionen.
Föreningarnas utlåning sker normalt mot säkerhet i fast egendom eller tomträtt. Låntagaren blir automatiskt medlem i föreningen.
För stadshypotekskassans förbindelser svarar föreningarna i förhållande till sina lån från kassan. Om en förening inte kan fullgöra sin betalnings- skyldighet, svarar de övriga för bristen.
Som grundfond för Stadshypotekskassan har staten ställt till förfogande en garantiförbindelse av riksgäldskontoret. Vid utgången av år 1977 uppgick den till sex miljarder kr. Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Denna skall lägst uppgå till en procent av kassans skuld.
Även för hypoteksföreningarna finns regler om fondering. Varje förening skall avsätta medel till en säkerhetsfond som skall uppgå till minst en procent av föreningens skulder. En förenings säkerhetsfond behöver dock inte uppgå till detta belopp, om samtliga föreningars säkerhetsfonder jämte kassans re- servfond motsvarar två procent av kassans skulder.
Föreningarnas säkerhetsfonder placeras till större delen i kassans obli-
gationer. De funderade medlen förs alltså tillbaka till utlåningsverksamheten via kassan. Avkastningen på säkerhetsfonderna har medfört att marginalerna i verksamheten har kunnat pressas ned. Låntagarnas årliga förvaltnings- och fondbidrag uppgår till 0,2 procent av utestående lån för bostadshus och omkring 0,4 procent för kontors- och affärshus.
Fondkonstruktionen inom stadshypoteksinstitutionen bidrar till att dess obligationer uppfyller högt ställda krav på säkerhet. En förenings förluster skall så långt som möjligt täckas genom säkerhetsfonden. I andra hand träder övriga föreningar in. Vidare kan förluster täckas av kassans fonder, först ur reservfonden intill halva dess storlek och därefter ut grundfonden.
Tidigare föreskrevs att medlemmarna i en förening hade ett solidariskt ansvar för föreningens skulder, men detta är numera avskaffat.
Sambruksföreningar
Lagen (1975:417) om sambruksföreningar trädde i kraft den 1 januari 1976 och ersatte 1948 års lag om sambruksföreningar.
1975 års sambrukslag bygger i stor utsträckning på 1951 års lag om eko- nomiska föreningar. I sambrukslagen tas endast upp sådana bestämmelser som skiljer sig från föreningslagens. I övrigt hänvisas till föreningslagen.
Lagen är inte bara tillämplig på samverkan inom ett och samma jord- bruksföretag utan också på samverkan mellan olika jordbruksföretag.
Sambruksföreningen är en personsammanslutning och företagsformen har utformats med tanke på att de flesta medlemmarna själva skall utföra arbete inom föreningen. Det är dock inte ett krav.
Enligt 1975 års sambrukslag skall en sambruksförening ha minst tre med- lemmar. Tidigare krävdes normalt fem.
Föreningslagens bestämmelser om styrelse och stämma gäller i princip också för sambruksföreningar. Det finns dock några undantag. Styrelsen kan t. ex. bestå av en person; principen en medlem — en röst gäller undan- tagslöst.
För att underlätta personväxling i sambruksföreningar gäller att medlem i princip har fri utträdesrätt och att föreningen är skyldig att lösa en avgången medlems andel inom sex månader. I stadgarna kan dock föreskrivas förbud mot utträde inom viss tid efter inträdet. I stadgarna får också föreskrivas att föreningen skall ha förtursrätt att lösa en andel som övergår till ny ägare.
2.4.7 1951 års föreningslag
Bildande av ekonomisk förening
Liksom ett aktiebolag blir en ekonomisk förening juridisk person genom att registreras. Aktiebolag registreras hos patent- och registreringsverket, ekonomiska föreningar hos länsstyrelserna. Med att ett företag är juridisk person menas att det kan förvärva rättigheter och ådra sig skyldigheter. Det är ekonomiskt fristående i förhållande till sina delägare, som inte har något personligt ansvar för föreningens eller bolagets skulder.
Ett aktiebolag får inte registreras och alltså inte börja sin verksamhet förrän ett visst kapital har betalats in.
För ekonomiska föreningar finns inget krav på att något insatsbelopp skall ha betalats in av medlemmarna innan föreningen börjar sin verksamhet, men det är tillåtet att i stadgarna bestämma att verksamheten inte får påbörjas förrän ett visst minimibelopp har betalats in.
För registrering av en ekonomisk förening krävs normalt endast stadgar som visar att ändamålet är sådant som anges i föreningslagens första paragraf, och att föreningen har utsett styrelse och revisorer. Föreningen måste ha minst fem medlemmar. Det räcker dock med tre medlemmar om dessa själva är företag som är juridiska personer.
Stadgarna är grundvalen för en förenings verksamhet liksom bolagsord- ningen är det för ett aktiebolag. I föreningens stadgar skall anges ändamål och verksamhetens art, insatsernas storlek och eventuella avgifter, grunderna för fördelning av överskott m.m.
Medlemskap och andelsrätt
Principen om öppenhet i en ekonomisk förening innebär att medlemsantalet kan växla från tid till annan. I ett aktiebolag gäller motsatt princip. Visserligen är inte antalet intressenter i ett bolag bestämt, men antalet andelar, dvs. aktier, är i princip fixerat.
Principen om öppenhet beskrivs i FL 1951 så att ingen får vägras inträde som medlem om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art eller omfattning, föreningens syfte eller annan orsak.
Öppenhetsprincipen kan således modifieras genom bestämmelser i stad- garna. En förening kan föreskriva t. ex. att medlemmarna skall vara bosatta inom ett visst område eller tillhöra en viss yrkesgrupp. Det är också möjligt att t. ex. bilda ett riksförbund som i praktiken inte är öppet annat än för ekonomiska föreningar av ett visst slag. Endast föreningar som har regi- strerats enligt äldre lag får finnas kvar även om de inte är öppna.
Enligt FL kan en medlem, som vill lämna föreningen, när som helst säga upp sig till utträde. Denna rätt kan sägas stadfästa den kooperativa principen om frivilligt medlemskap. I stadgarna kan dock utträdesrätten begränsas till viss tid efter inträdet. En helt fri uppsägningsrätt gäller dock i situationer, då en kvalificerad majoritet av medlemmarna har fattat ett beslut som kan vara betungande för en enskild medlem, t. ex. om ökning av insatser eller avgifter till föreningen.
En medlem kan enligt stadgarna uteslutas i vissa fall. Det gäller t. ex. om han inte har betalat insats eller avgift eller om han motarbetar föreningens ändamål. Bestämmelserna om uteslutning får dock inte vara utformade så att principen om öppenhet indirekt sätts ut kraft. En medlem kan också uteslutas — oavsett stadgarna — om han inte längre uppfyller vissa grund- läggande krav i stadgarna, t. ex. besträffande bosättning eller verksamhet.
Medlemskapet i en förening måste åtskiljas från andelsrätten. Till med- lemskapet hör rätten att delta i förvaltningen av föreningen och att utnyttja föreningens tjänster. Till andelsrätten - med andel menas här andel av in- satskapitalet — hör rätten att få ut kapital vid utträde ur föreningen eller vid dess upplösning.
Medlemskapet i en förening är personligt och kan inte överlåtas. Däremot kan andelsrätten överlåtas. I de flesta fall är kapitalvärdet av andelsrätten
inte högre än det nominella värdet, just beroende på att till detta inte knyts rätten att utnyttja föreningens tjänster. Den som har överlåtit en andel upphör inte automatiskt att vara medlem lika lite som den som har förvärvat en andel automatiskt blir medlem i föreningen.
För att köparen av en andel skall bli medlem i föreningen krävs att han antas som medlem i överlåtarens ställe. Ansökan om inträde skall göras inom sex månader från överlåtelsen. Om köparen inte ansöker i tid eller hans ansökan avslås, kan han gentemot föreningen inte kräva annat än inbetalade insatser och del i beslutad överskottsfördelning.
Den som sålt sin andel upphör att vara medlem när i stället köparen antas som medlem. Annars avgår medlem först vid den utgång av räken- skapsår som infaller näst efter en månad eller den längre tid — dock högst sex månader som nämns i stadgarna sedan medlemmen sagt upp sig. Mot- svarande gäller när en medlem har uteslutits ur föreningen. Medlemskapet upphör således inte omedelbart, eftersom detta kunde medföra stora olä- genheter för föreningen. En medlem får ju som regel tillbaka sina insatser vid utträdet ur föreningen.
En medlem är bunden av sina förpliktelser gentemot föreningen tills medlemskapet upphör, men han har å andra sidan kvar samma rättigheter som övriga medlemmar. Ett undantag är att den som uteslutits omedelbart förlorar rätten att delta i föreningens överläggningar och beslut. Samma undantag kan stadgas för den som har sagt upp sig till utträde eller inte fullgjort sina ekonomiska skyldigheter.
Om föreningsmedlem avlider, anses dödsfallet ha samma verkan som en uppsägning. Andelen övergår på den avlidnes rättsinnehavare, medan rätten att bli medlem förutsätter anmälan om inträde.
Här återfinns en viktig principiell skillnad mellan aktiebolag och förening- ar. En aktie kan i princip säljas och köpas fritt. Detta utgör i själva verket ett viktigt minoritetsskydd i aktiebolagsrätten. En missnöjd aktieägare kan alltid sälja sina aktier. Från den principen finns endast två undantag, bundna aktier och aktier med hembudsskyldighet eller lösningsrätt.
Den obligatoriska medlemsförteckningen är offentlig precis som förteck- ningen över aktiebolagens aktier och aktieägare i aktieboken.
Föreningens organisation
Den ekonomiska föreningens organisatoriska uppbyggnad liknar aktiebo- lagets. I ett aktiebolag är bolagsstämman det högsta beslutande organet, i föreningen är det föreningsstämman. Förvaltningen av bolaget ankommer på bolagsledningen, dvs. styrelse och verkställande direktör. För kontroll av förvaltningen finns revisorer, som utses av stämman. I en ekonomisk förening finns på motsvarande sätt tre föreningsorgan, nämligen förenings- stämma, styrelse och revisorer. I FL fmns dock inte några bestämmelser om verkställande direktör.
Föreningsstämman
Bara medlemmar får rösta på föreningsstämman. Den som ha: köpt en insatsandel får alltså inte delta genom röstning på stämman förrän han har
antagits som medlem. I aktiebolag räcker det inte heller att ha köpt en aktie. Man måste också vara införd i aktieboken. Rätten att delta i en för- eningsstämma är dock knuten till personen. I aktiebolaget är den rätten knuten till kapitalandelen.
Vid föreningsstämman har varje medlem en röst. Denna demokratiska regel kan anses vara av grundläggande betydelse för de kooperativa för- eningarna. Vid tillkomsten av FL ifrågasattes om inte bestämmelsen borde vara tvingande. Men så blev det inte. Det är alltså tillåtet att i stadgarna föreskriva t. ex. att medlemmarna skall ha en röst för varje andel i föreningen. Några sådana stadganden förekommer varken inom konsument- eller lant- brukskooperationen vad gäller de s.k. primärföreningarna. Däremot åter- finns de i Kooperationens samverkansorgan, där föreningarna själva ingår som medlemmar.
I aktiebolag gäller inte regeln en person — en röst. Där berättigar varje aktie i princip till en röst på bolagsstämman.
En aktieägare som inte deltar i bolagsstämman kan alltid rösta genom ett ombud. En medlem i en ekonomisk förening kan också rösta genom en annan medlem som ombud, men ingen på stämman får vara ombud för mer än en medlem. Dessa bestämmelser är dock dispositiva. Föreningen kan stadga att röstning genom ombud inte alls får förekomma, men också att den som inte är medlem kan vara ombud vid stämman eller att ett ombud kan företräda ett obegränsat antal personer. Fullmakten behöver inte vara skriftlig.
I ABL finns bestämmelser om två slag av bolagsstämma, ordinarie och extra. På motsvarande sätt skiljer FL mellan ordinarie och extra förenings- stämma. Vid ordinarie föreningsstämma framläggs årsredovisningen. För- eningsstämman väljer styrelse och utser revisorer, den fastställer årsredo- visningen och beslutar om fondering och vinstutdelning samt om ansvars- frihet för styrelsen (dock inte för verkställande direktören).
I stadgarna kan bestämmas att stämmans uppgifter helt eller delvis fullgörs av särskilt valda fullmäktige. Denna möjlighet, det 5. k. representativa sy- stemet, infördes år 1928 med tanke på föreningar som har ett stort antal medlemmar eller stort verksamhetsområde. Sättet att utse fullmäktige eller deras behörighet regleras inte av FL utan det ankommer på den enskilda föreningen att bestämma om detta i stadgarna. Någon motsvarighet till det representativa systemet finns inte för aktiebolag.
Styrelsen
Styrelsen skall ha minst tre ledamöter, som väljs för högst tre år i sänder. En styrelseledamot kan när som helst entledigas av den som har utsett honom. Han eller hon har också rätt att avgå i förtid.
Styrelseledamot måste vara myndig, svensk medborgare och bosatt här i landet. Hon eller han bör i princip också vara medlem i föreningen. Efter dispens kan dock också utlänning och utlandssvensk bli styrelseledamot.
Styrelsen skall förvalta föreningens angelägenheter och bl. a. sörja för en tillfredsställande organisation av verksamheten, ha tillsyn över personalen och se till att bokföringen fullgörs enligt lag.
Styrelsen är behörig att företräda föreningen utåt, och den har rätt att utse firmatecknare. Styrelsens ledamöter och firmatecknare skall anmälas till föreningsregistret.
I aktiebolag skall det finnas en VD när aktiekapitalet eller maximikapitalet uppgår till en miljon kronor eller mer. Även i andra fall kan VD utses. Föreningslagen föreskriver inte VD. När VD finns, inskränks styrelsens uppgift till att handlägga ärenden av större betydelse o.d. I de större för- eningarna anställs ofta en person för att sköta den löpande förvaltningen. Han kallas verkställande ledamot, affärsledare c. d.
I vissa större föreningar har man ett organ som kallas förvaltningsråd eller förtroenderåd. I FL finns inga bestämmelser härom, och någon mot- svarighet förekommer inte heller i ABL. Förvaltningsrådet står mellan för- eningsstämman och styrelsen.
Inom lantbrukskooperationen har förvaltningsrådet en enbart rådgivande funktion. Inom konsumentkooperationen har förvaltningsrådet större makt. Det tillsätter och entledigar styrelseledamöter och har vetorätt gentemot styrelsen i viktigare frågor. Däremot har rådet inte möjlighet att ålägga sty- relsen att vidta vissa åtgärder.
Revisorerna
Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer på samma sätt som i aktiebolagen.
Liksom i aktiebolag kan i föreningen utses s.k. minoritetsrevisor, om det på en föreningsstämma begärs av minst en tiondel av de röstberättigade.
I aktiebolagen måste en revisor i vissa fall vara auktoriserad, det behövs inte i föreningarna. Till revisor kan utses en juridisk person, t. ex. ett re- visionsorgan hos en sammanslutning som har till syfte att sköta gemen- samma uppgifter för föreningar.
Föreningens ekonomi Kapitalbildning
Den organisatoriska uppbyggnaden är likartad mellan aktiebolag och eko- nomiska föreningar. I den ekonomiska uppbyggnaden är dock skillnaderna stora.
I ett aktiebolag anskaffas kapitalet primärt genom att betalning flyter in för de aktier som har tecknats. I ABL finns detaljerade regler om inbetalning av aktiekapitalet. Innan ett aktiebolag registreras måste hela aktiekapitalet ha betalats in till bolaget. Inbetalning sker normalt i pengar, men under vissa förutsättningar kan inbetalning ske med s. k. apportegendom. Det är inte tillåtet att betala någon del av aktiekapitalet genom att överlämna re- verser.
1 en ekonomisk förening tillskjuter medlemmarna kapital i första hand genom insatser. Insatskapitalet har inte alls lika stor betydelse som aktie- kapitalet i ett aktiebolag. För det första är kapitalinsatserna i många fall ganska små. Medlemmarnas personliga arbetsinsatser, dvs. köp eller leve- ranser till föreningen, spelar ofta en större roll för föreningens ekonomiska
I FL finns inte några närmare bestämmelser vare sig om insatsernas stor- lek, om betalningen av insatserna eller att föreningen vid sin tillkomst verk- ligen har ett insatskapital. I lagen föreskrivs endast att det i stadgarna skall anges insatsens storlek, betalningssättet och huruvida en medlem har rätt att delta med mer än en insats.
Normalt utgörs insatsen av ett penningbelopp, vilket som helst, men med en övre gräns. Insatsen kan knytas till medlemmarnas leveranser till föreningen. Detta är vanligt inom lantbrukskooperationen. Det är också möjligt att föreskriva olika insatser för olika medlemsgrupper.
Inget krav finns på att insatserna skall betalas i pengar, utan stadgarna kan föreskriva att insats skall erläggas genom naturaprestationer, t. ex. le- veranser till föreningen.
FL saknar överhuvudtaget föreskrifter om betalning av insatser. Hela insatsen kan betalas vid medlemmens inträde eller vid en viss senare tid- punkt. Insatserna kan betalas successivt eller genom att medlemmarna ut- färdar insatsreverser som föreningen kan använda som säkerhet för lån. Insatserna kan också betalas så att föreningen fortlöpande behåller en del av överskottsfördelningen i form av återbäring/efterlikvid eller kapitalränta.
Den stadgeenliga insatsskyldigheten kan höjas genom ändring av stad- garna. En medlem som inte vill finna sig i ett sådant beslut har dock en ovillkorlig rätt att lämna föreningen. I ett aktiebolag kan aktiekapitalet ökas genom nyemission. För aktieägarna är dock nyteckningen frivillig och med- för ingen skyldighet.
Den som betalat insats i en ekonomisk förening har i princip rätt att få tillbaka den när han som medlem lämnar föreningen. Här föreligger en grundläggande skillnad mot aktiebolaget. Aktieägaren har ingen rätt att be- gära att bolaget skall köpa tillbaka aktien. Aktiebolaget är i princip förbjudet att förvärva egna aktier. Aktieägaren kan i stället lösa ut sin andel genom att sälja den till tredje man för ett marknadspris, högre eller lägre än det nominella värdet. Medlemmen kan hos sin förening endast utfå ett nominellt värde. Det innebär att föreningens insatskapital sjunker med motsvarande belopp, inte att föreningen själv förvärvar andelen.
Vid sidan av skyldigheten att betala insats kan föreningen kräva en avgift av medlemmen. Någon motsvarighet finns inte i aktiebolagen. Insatser men inte avgifter räknas till föreningens bundna kapital och är alltså underkastade de särskilda bestämmelser som gäller för detta. Avgifterna är avsedda att förbrukas i rörelsen, och återbetalas inte vid medlems utträde.
Skyddet för det egna kapitalet
Det egna kapitalet i en ekonomisk förening är delvis bundet, delvis fritt. Det bundna kapitalet består av inbetalda insatser och reservfonder. Det fria egna kapitalet som utgörs av fria fonder, balanserad vinst och årets vinst kan disponeras fritt av medlemmarna.
Liksom ABL 'kräver FL avsättning till reservfond. Enligt FL skall fem procent av årsvinsten avsättas till reservfonden, men förs efter att årsvinsten minskas med ev. balanserad förlust. Till reservfonden avsätts också sådan insats som medlem inte återfår.
Skyldighet att avsätta till reservfond upphör när denna jämte inbetalat
insatskapital motsvarar 40 procent av det bokförda värdet av föreningens tillgångar, eller när det bundna kapitalet motsvarar föreningens skulder.
Reservfonden får bara användas för att täcka sådan förlust som inte kan ersättas av fritt eget kapital.
I FL saknas bestämmelser om tvångslikvidation när viss del av det egna kapitalet gått förlorat. I FL sägs bara att styrelsen är skyldig att på en stämma ta upp frågan om likvidation om styrelsen tror att föreningens ställning kan försämras därhän att skulderna inte täcks av tillgångarna.
I vissa föreningar, bl. a. inom konsumentkooperationen, stadgas dock om likvidation, om en viss del av insatskapitalet går förlorat.
Enligt aktiebolagsrätten får i princip aktiekapitalet inte betalas tillbaka. I ekonomiska föreningar gäller tvärtom: en avgående medlem har rätt att återfå sin insats, dock först sex månader efter avgång. Förutsättningen är dock att föreningens tillgångar räcker till utan att reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt träds för när. Om föreningen sätts i konkurs inom ett år från medlems avgång, kan han dock bli återbetal- ningsskyldig.
Också regler om redovisning och resultatdisposition bidrar till skyddet för det egna kapitalet.
Redovisning
Syftet med reglerna om årsredovisningen är i första hand att föreningens medlemmar och borgenärer skall få insyn i verksamheten, framför allt i den ekonomiska ställningen.
EL:s bestämmelser om årsredovisning överensstämmer i sina huvuddrag med motsvarande bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag.
Den nya bokföringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1977, skall i princip kunna tillämpas på rörelser av olika slag. Regleringen är betydligt mer detaljerad än enligt 1929 års bokföringslag. Genom att de allmänna bokföringsreglerna är utförliga kan man begränsa redovisningsbestämmel- serna i de lagar som behandlar särskilda rörelsetyper. Sålunda har bestäm- melserna i den nya aktiebolagslagen kunnat inskränkas betydligt genom att de har anpassats till den nya bokföringslagen. Någon motsvarande an- passning har inte gjorts i FL. De redovisningsbestämmelser som föreslogs i promemorian (Ds Ju 1976:11) med förslag till ny föreningslag var dock utformade med hänsyn till reglerna i den nya bokföringslagen.
Resultatdisposition
I resultatets disposition belyses också närmare sambandet mellan en eko— nomisk förening och dess medlemmar jämfört med relationerna mellan ak- tiebolaget och dess aktieägare.
I ett aktiebolag finns det bara en normal form för delägarnas bidrag, till verksamheten, nämligen kontant betalning för tecknade aktier. Likaså finns det bara en normal form för utbetalning till delägarna, nämligen utdelning av vinst.
I en ekonomisk förening kan medlemmarna bidra till kapitaluppbygg- naden på flera olika sätt, med penninginsatser, avgifter och naturapresta-
tioner. Också resultatfördelningen kan ske på i princip två olika sätt. Dels förekommer ränta på kapitalinsatser, enligt lag begränsad till fem procent av inbetalda insatser. Dels, och framför allt, fördelas överskottet i proportion till medlemmarnas aktivitet i föreningen. Det sker som återbäring på gjorda inköp och som efterlikvider på försäljningar till föreningen.
Till borgenärernas skydd finns både i FL och ABL bestämmelser för att hindra ägarna att ta ut för stora belopp. Reglerna om tillgångarnas värdering är här betydelsefulla, likaså de om reservfondsavsättning.
För att förhindra kringgående av bestämmelserna om uttag av vinst finns i ABL låneförbud för aktieägare, styrelseledamot eller VD. Någon mot- svarighet finns inte i FL.
Koncerner
I ABL finns åtskilliga bestämmelser om koncerner och koncernredovisning. Några sådana bestämmelser finns däremot inte i FL. Vid olika tillfällen har diskuterats om inte koncernbestämmelser borde införas också i FL.
I promemorian (Ds Ju 1976111) med förslag till ny föreningslag föreslogs regler om koncerner som i huvudsak överensstämde med motsvarande be- stämmelser i den nya ABL.
Upplösning av ekonomisk förening
En ekonomisk förening kan liksom ett aktiebolag upphöra på tre sätt, genom likvidation, konkurs eller fusion.
Likvidation
Det normala sättet för upplösning av förening eller aktiebolag är likvidation. Detta kan givetvis ske fullt frivilligt, men ibland också av tvingande skäl. Såväl i FL som i ABL finns bestämmelser om tvångslikvidation.
Ett aktiebolag är i princip skyldigt att träda i likvidation när en viss del av aktiekapitalet har gått förlorat. Någon motsvarande skyldighet finns inte i FL, men i stället finns andra bestämmelser. Skyldighet att trädai likvidation gäller i fyra fall. Det första fallet är då antalet medlemmar har gått ned under det lägsta tillåtna. Det andra är då stadgarna föreskriver att föreningen skall upplösas när viss tid har förflutit eller när en viss händelse har inträffat och denna förutsättning nu föreligger. Det tredje fallet gäller då en behörig styrelse inte har anmälts till föreningsregistret. Slutligen gäller likvidations- kravet om verksamheten uppenbarligen strider mot de förutsättningar under vilka registrering har skett.
Det ankommer i första hand på föreningsstämman att besluta om lik- vidation, men domstol kan också besluta om tvångslikvidation, dock inte självmant. Initiativtagare kan vara enskild föreningsmedlem eller myndig- het.
Efter beslut om likvidation utses likvidatorer, vilka träder i styrelsens ställe. Stämman finns kvar, men dess uppgifter är begränsade. Likvidatorema skall så snart som möjligt avveckla verksamheten, betala skulderna och
skifta ut ev. behållna tillgångar bland medlemmarna resp. aktieägarna. För- eningens resp. bolagets upplösning är slutpunkten i likvidationsförfarandet.
Konkurs
När en ekonomisk förening försätts i konkurs, tillämpas bestämmelserna i konkurslagen jämte några kompletterande regler i FL. Förvaltningen över- tas av en konkursförvaltare.
Återstår inget överskott anses föreningen upplöst i och med konkursens avslutande. Skulle konkursen lämna överskott, kan föreningsstämman välja mellan att fortsätta verksamheten eller låta föreningen träda i likvidation. Var föreningen i likvidation redan före konkursen, måste dock likvidationen fortsätta.
Fusion
Vid fusion upplöses den överlåtande föreningen utan formell likvidation. Fusionsavtal får inte träffas utan att avtalet godkänts av stämman i den överlåtande föreningen. För detta krävs kvalificerad majoritet. Också dom- stol skall lämna tillstånd, och tillse att fusionen registreras i föreningsregistret samt att kallelse utfärdas på borgenärer för att de skall kunna bevaka sina fordringar, dvs. vid fusion kunna få betalning av överlåtande förening.
Vissa skiljaktigheter gäller för ekonomiska föreningar respektive aktie- bolag vad gäller fusion. ] föreningar blir medlemmarna/ägarna i den över- låtande föreningen medlemmar i den övertagande föreningen. I aktiebolag blir aktieägarna i det överlåtande bolaget ägare också i det kvarvarande bolaget endast om fusionen kombineras med en nyemission av aktier i det bolaget.
För aktiebolag finns två former av fusion. Den ena innebär att ett bolag går upp i ett annat, s.k. absorption. Detta motsvarar fusion enligt FL.
Den andra formen av fusion innebär att två eller flera bolag går upp i ett nybildat bolag, 5. k. kombination. Någon direkt motsvarighet till detta finns inte i FL. I praktiken är det dock möjligt för föreningar att gå samman på ett likartat sätt genom att man bildar en ny förening som ersättning för två eller f1era som går i likvidation.
3. Den svenska kooperationens omfattning — statistisk redovisning
3.1. Redovisningens omfattning och begränsningar
3. 1 . 1 Redovisningens omfattning
Som kapitelrubriken anger, är detta avsnitt en statistisk beskrivning av ko- operationen i Sverige i dag med avseende på geografisk utbredning och för- delning på olika näringsgrenar. Den variabel som ligger till grund för re- dogörelsen är i de två första delarna, 3.2 och 3.3, antalet anställda. 1 avsnitt 3.4 kommer variabler av finansiell natur såsom omsättning, förädlingsvärde och investeringar m.m. in i bilden. Till de två förstnämnda delarna har utgångsmaterialet varit en för utredningens räkning speciellt uttagen statistik över ekonomiska föreningar, producerad av Statistiska centralbyrån (SCB). Grundmaterialet till avsnitt 3.4 har varit dels en manuell sammanställning av finansiella uppgifter för kooperativa företag, gjord av SCB, och dels år- gångarna 1975 och 1976 av SCB:s finansstatistik för företag, som publiceras i serien Sveriges officiella statistik.
1 avsnitt 3.2 behandlas den geografiska fördelningen av de anställda i ekonomiska föreningar med dotterföretag. De geografiska enheter som an- vänds är län och s.k. riksområden, av vilka det finns åtta stycken. Inom de olika länen och riksområdena har sedan andelen anställda i ekonomiska föreningar av det totala antalet anställda beräknats. Andelarna har beräknats både totalt och inom alla de näringsgrenar där ekonomiska föreningar över huvud taget förekommer.
] avsnitt 3.3 görs en fördelning av de anställda i ekonomiska föreningar på de två huvudtyperna av kooperation, konsumentkooperationen och lant- brukskooperationen. Även ett par huvudorganisationer inom gruppen ”övrig kooperation” redovisas. De olika kooperativa grenarnas andelar både totalt och av de näringsgrenar där de förekommer, har sedan beräknats. Andelarna i avsnittet gäller riket som helhet.
Avsnitt 3.4 är en redovisning av några finansiella relationstal för koo- perativa företag med minst 50 anställda i näringarna tillverkningsindustri och varuhandel. De relationstal som beräknats är rörelseresultat och arbetskraftskostnader i procent av omsättningen och föräldringsvärde samt nettoinvestering per anställd. Redovisningen omfattar åren 1975 och 1976.
3.1.2. Köl/materialet och dess begränsningar
Den officiella statistik som främst har legat till grund för redovisningen av kooperationens omfattning, är ett uttag ur Centrala företagsregistret (CFR) som har gjorts för kooperationsutredningens räkning. Centrala företagsre- gistret innehåller vissa primära data om företag och arbetsställen.
I det material som erhållits från SCB finns uppgifter på totala an- talet företag, arbetsställen och anställda, fördelade på näringar och län. Motsvarande uppgifter finns också för enbart företag i ekonomisk föreningsform, inkl. dotterbolag i annan juridisk form. Till dessa uppgifter har komplettering gjorts med tre företag som av tekniska skäl inte kom med i datainsamlingen, nämligen Glace-Bolaget AB, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB) samt Skogaholm Bröd AB.
Eftersom den ofiiciella statistiken om kooperationen är ytterst begränsad, har i stort sett endast antalet anställda i ekonomiska föreningar kunnat användas som data för att beskriva kooperationens totala och relativa be- tydelse i 3.2 och 3.3. 1 avsnitt 3.5 ”Vissa uppgifter om de större kooperativa företagen” har vi däremot haft som underlag en manuell sammanställning som SCB har gjort för utredningens räkning. Utgångsmaterialet är här SCB:s finansstatistik Företagen 1975 och d:o 1976. Ur detta material har SCB brutit ut konsument- och producentkooperativa företag och presenterat vissa fi- nansiella data för resp. företagsgrupp. Uppgifterna i Centrala företagsregistret bygger dels på information som samlas in av andra myndigheter - riks- försäkringsverkets arbetsgivarregister, mervärdeskatteregistret, patent- och registreringsverkets bolagsregister m. fl — dels på uppgifter som SCB samlar in direkt från företagen. Företagen som redovisas i Centrala företagsregistret utgörs av fysiska eller juridiska personer som betalar arbetsgivaravgift till riksförsäkringsverket, el- ler är mervärdeskatteregistrerade. I CFR redovisas också arbetsställen, med vilket man menar en lokal eller fastighet, som fast utnyttjas av ett företag för att där bedriva näringsgrensbestämmande verksamhet. Arbetsställen an- ges endast för företag som har två eller flera arbetsställen, eller då företaget har ett arbetsställe, där belägenhets- och postadressen skiljer sig åt. Om ett företag bedriver verksamhet vid endast en adress, sammanfaller arbets- stället med företaget. Företag utan anställd arbetskraft eller arbetsgivare, som anlitat arbetskraft utan att anställningsförhållande föreligger, ingår ej. Beträffande statliga och kommunala verksamheter så redovisas dessa en- ligt olika principer. El Statliga och kommunala bolag ingår både på företags- och arbetsställenivå [:| de ofärsdrivande verken ingår endast på företagsnivå El annan statlig verksamhet vid institutioner, myndigheter och verk redovisas inte alls i CFR l:! kommunal verksamhet i annan form än bolag redovisas endast på fö- retagsnivå.
Ovanstående begränsningar i redovisningen av vissa kategorier anställda, gör att en del uppgifter i de följande avsnitten kan förefalla tvivelaktiga, om man inte samtidigt har klart för sig hur CFR är uppbyggt.
Totalt för samtliga företag redovisas således endast 3 062 707 anställda på företagsnivå och 2 476 384 anställda på arbetsställen. Dessa siffror avviker
stort från vissa andra statistiska redovisningar över den förvärvsarbetande befolkningen i Sverige. Statistisk årsbok 1977 presenterar en uppgift på 3 542 078 förvärvsarbetande i Sverige 1975. Skillnaden är mest märkbar i näringarna samfärdsel, post- och televerk och offentlig förvaltning och andra tjänster. I dessa näringar bortfaller samtliga anställda på arbetsställenivå inom de affärsdrivande verken och den kommunala verksamheten.
När man studerar andelen anställda inom ekonomiska föreningar i hela riket inom olika näringar, måste man vara medveten om ovannämnda be- gränsning. På länsnivå finns ytterligare en förklaring till skillnader mellan företags- och arbetsställenivå. De företag som har verksamhet i flera län får nämligen samtliga sina anställda redovisade i det län där huvudkontoret ligger.
Näringsgrensklassningen görs med hjälp av undersökningen ”Uppgifter till centrala företagsregistret”. Företagets näringsgren fastställs utifrån ar- betsställenas förädlingsvärdeandelar, dvs. klassning sker av företagets samt- liga led. Företaget redovisas i den näring dit den huvudsakliga verksamheten kan hänskjutas. Med huvudsaklig verksamhet menas den verksamhetsart som svarat för den största andelen av företagets omsättning. Det är således främst två saker som bör beaktas när man studerar uppgifterna inom de olika näringarna, dels vad näringen innehåller utöver näringsbenämningen och dels vad som är företagets eller verksamhetsställets huvudsakliga verk- samhet.
3.1.3. Den officiella statistiken om kooperationen och ekonomiska föreningar
Förutom det uttag som SCB har gjort speciellt för utredningens räkning finns ett antal publikationer, utgivna av SCB, där man kan hitta uppgifter om vissa kooperativa organisationer och företag.
I serien statistiska meddelanden ger SCB ut en sammanställning varje månad, som heter Kreditmarknad. Detta meddelande innehåller uppgifter rörande sparbankemas och föreningsbankernas tillgångar och skulder. 1 se- rien Sveriges officiella statistik utges publikationen Försäkringsväsen. 1 För- säkringsväsen är det försäkringsinspektionen som avger en statistisk re- dogörelse för den verksamhet som försäkringsanstaltema bedriver. Årsboken J ordbruksstatistik, som utges av SCB innehåller uppgifter över verksamheten inom lantbrukarnas föreningsrörelse. Underlaget till denna statistik är för- eningarnas årsredovisningar jämte kompletterande uppgifter inhämtade en- ligt särskilda formulär.
Andra publikationer med jordbruks-, skogs- och fiskestatistik är Skogs- statistisk årsbok, vilken årligen utges av Skogsstyrelsen, och Fiskestatistisk årsbok, som årligen utges av SCB. I serien statistiska meddelanden utkom- mer även en skrift om bostadsbyggandet, där man kan urskilja den koo- perativa verksamhetens omfattning.
Mellan 1908—1967 utgavs årligen en publikation med titeln Kooperativ verksamhet. Årgångama 1908—1949 utgavs av socialstyrelsen, 1950—1960 av kommerskollegium och 1961—1967 av SCB. Innehållet i re- dogörelsen bygger dels på uppgifter lämnade av föreningarna själva
och dels på uppgifter från resp. centralorganisation eller officiella samman- ställningar. De kooperativa föreningar som man redogör för är registrerade ekonomiska föreningar. I publikationen skiljer man på två huvudtyper, kon- sumentföreningar och producentföreningar. Inom resp. huvudgrupp redo- görs sedan för de olika typerna av föreningar, den allmänna konsument- kooperationen, oljekooperationen, bostadskooperationen, lantbrukskoopera- tionen, föreningar inom fisket osv. Publikationen utkom sista gången 1967 och någon liknande översikt över de ekonomiska föreningarnas verksamhet har sedan dess inte funnits att tillgå.
3.2. De ekonomiska föreningarnas absoluta och relativa storlek
3.2.1. Inledning
Som framgår av avsnittet om källmaterialets begränsningar i 3.1 kommer föreningarnas absoluta och relativa storlek i olika län och totalt att variera, beroende på om man jämför på företags- eller arbetsställenivå. I SCB:s material finns antalet anställda angivet både totalt på företagsnivå och särredovisat på samtliga arbetsställen. Redovisningen på före- tagsnivå innebär att samtliga anställda placeras i det län där huvudkontoret ligger, och i den näringsgren som dominerar hela företaget. Skillnaderna är speciellt stora inom näringarna jordbruk, skogsbruk och tillverk- ning. Eftersom de ekonomiska föreningarna ofta har verksamhet i flera län, är beskrivningen av deras regionala struktur mest intressant att göra på arbetsställenivå. Speciellt betydelsefullt blir detta vid redovisning av olika delbranscher. Arbetsstället redovisas då i det län där verksamheten bedrivs och i den näringsgren som dominerar verksamheten på det speciella ar- betsstället.
Redovisning på arbetsställe medför att de ekonomiska föreningarnas an- delar blir genomgående något högre än om redovisningen gjorts på före- tagsnivå, vilket är fallet i avsnitt 3.3. Detta beror på att ca en halv miljon offentligt anställda bortfaller på arbetsställenivå och den totalsiffra som de föreningsanställda skall relateras till minskar då från något över 3 miljoner till knappt 2,5 miljoner.
Följande nio näringar används som grundindelning enligt SNI-systemet: Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske Brytning av mineraliska produkter
Tillverkning
El-, gas-, värme- och vattenförsörjning Byggnadsverksamhet Varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet Samfärdsel, post- och telekommunikationer Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverk- samhet Offentlig förvaltning och andra tjänster
MNIOXIIIJÅWNP—
O
Ovanstående nio näringar är sedan i sin tur indelade i näringsområden och näringsgrupper. Den lägsta detaljnivå som näringsgrensklassificeringen omfattar motsvaras av en 4-siffrig kod enligt SNI-nomenklaturen.
Eftersom det inte finns någon officiell statistik över enbart kooperativa företag, bygger följande redovisning på företag som har klassificerats som ekonomiska föreningar. Till gruppen har dessutom lagts de ekonomiska föreningarnas dotterbolag, oavsett företagsform. De ekonomiska föreningar med dotterbolag som ingår i nedanstående tabeller kan i stort sägas vara kooperativa, eftersom medlemmarna aktivt deltar i föreningens verksamhet ”som avnämare eller leverantör eller med egen arbetsinsats eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt” (l & EFL). Som exempel kan nämnas föreningar inom lantbrukskooperationen, av vilka de största är Svenska Mejeriernas Riksförbund (SMR), Sveriges Slakteri- förbund (SS), Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR), Svenska Ägghan- delsförbundet (SÄ), Sveriges Skogsägarföreningars Riksförbund (SSR) och konsumentkooperationen, till vilken brukar räknas KF/ Konsum, OK, HSB, Riksbyggen, Reso, begravningsföreningama samt försäkringsbolaget Folk- sam. Det sistnämnda omfattas dock inte av denna statistik.
Av det totala antalet anställda inom ekonomiska föreningar finns ca 17 000 i sådana, som inte kan klassificeras till ovannämnda organisationer. Dessa är främst anställda inom konsultföretag, inköpscentraler, taxiföreningar och bostadsföreningar utanför HSB och Riksbyggen. Närmare redogörelse för de anställdas fördelning på olika typer av kooperation och företag i olika näringsgrenar görs i 3.4.
En sammanfattning av det material som erhållits från SCB:s centrala fö- retagsregister har gjorts i tabellerna 3.2.1 och 3.2.2.
1 en separat bilaga till detta avsnitt finns tabeller över antalet anställda, antal arbetsställen och antal företag, fördelade på län och näringsgren. Bilagan kan rekvireras från utredningens sekretariat.
Tabell 3.2.1 Företag och anställda, fördelade på näring, 1976
Näring Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Företag Anställda Företag Anställda Företag Anställda
Jordbruk, skogsbruk m. m. 177 8 063 131 521 69 923 0,1 11,5 Gruvor och mineralbrott 11 83 740 13 640 1,5 0,6 Tillverkning 270 64 820 36 878 963 256 0,7 6,7 El, gas m. m. 234 835 511 20 810 45,8 4,0 Byggnadsverksamhet 87 781 46 321 210 027 0,2 0,4 Varuhandel m. m. 682 66 510 79 104 471 545 0,9 14,1 Samfärdsel m. m. 461 4 001 25 253 255 648 1,8 1,6 Bank- och försäkringsverksamhet m. m. 8 518 15 832 35 356 189 628 24,1 8,4 Offent. förvaltn. och andra tjänster m. m. 725 3 587 44 097 868 230 1,6 0,4
Totalt 11 165 164 512 399 781 3 062 707 2,8 5,4
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 3.2.2 Arbetsställen och anställda, fördelade på näring, 1976
_______________________—_—————————————
Näring Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Arbets- Anställda Arbets- Anställda Arbets- Anställda ställen ställen ställen
Jordbruk, skogsbruk m. m. 289 8 378 132 179 73 434 0,1 11,4 Gruvor och mineralbrott 23 97 1 025 17 891 2,2 0,5 Tillverkning 839 67 959 41 876 963 843 2,0 7,1 El, gas m.m. 259 830 992 12628 26,1 6,6 Byggnadsverksamhet 106 830 47 219 210 933 0,2 0,4 Varuhandel m. m. 4 007 61 283 94 128 465 114 4,3 13,2 Samfärdsel m. m. 152 4 587 26 472 129 335 2,2 3,6 Bank- och försäkringsverksamhet m. rn. 8 873 16 277 41 915 186 611 21,2 8,7 Offent. förvaltn. och andra tjänster m.m. 436 4271 48 268 416 595 1,9 1,0
Totalt 15 923 164 512 434 074 2 476 384 3,7 6,6
Källa: Centrala företagsregistret.
Av tabellerna framgår att andelen företag som drivs i ekonomisk för- eningsform är 2,8 % och andelen anställda är 5,4 %. Motsvarande andelar om man studerar arbetsställen är 3,7 resp. 6,6 %. Skillnaden beror, som tidigare nämnts, på att de anställda i de affärsdrivande verken och inom den kommunala verksamheten endast redovisas på företagsnivå. De eko- nomiska föreningarna och deras dotterbolag är således ett viktigt inslag i vårt näringsliv. Föreningarna finns representerade i samtliga näringsgrenar, men är relativt sett mest betydande inom jord- och skogsbruk, tillverkning, el-, gas-, värme- och vattenförsörjning, varuhandel samt bankverksamhet och fastighetsförvaltning. De nu nämnda branscherna har 155 000 anställda av totalt 164500 på arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform. Totalt är 1 702 000 anställda inom ovannämnda näringar och andelen an- ställda i ekonomiska föreningar är således 9 %. I övriga fyra näringar är andelen endast 1,3 %. En uppdelning av samtliga anställda i ekonomiska föreningar på olika näringar har gjorts i tabell 3.2.3.
Tabell 3.2.3 Antalet anställda inom ekonomiska föreningar på arbetsställenivå i olika näringar 1976
Näring Antal syssel- Relativ satta fördelning Jordbruk, skogsbruk m.m. 8378 5,1 Gruvor och mineralbrott 97 0,1 Tillverkning 67 959 41,3 El, gas m.m. 830 0,5 Byggnadsverksamhet 830 0,5 Varuhandel m. m. 61 283 37,2 Samfärdsel m. m. 4 587 2,8 Bank- och försäkringsverksamhet m.m. 16 277 9,9 Offentl. förvaltn. m.m. 4271 2,6 Totalt 164 512 100,0
Av de anställda inom ekonomiska föreningar är sammanlagt 129242 eller 78,5 % anställda inom tillverkning och varuhandel, och det är framför allt inom dessa två näringar som föreningarnas absoluta och relativa storlek har studerats genom nedbrytning av huvudnäringama i olika näringsgrenar. I tabellbilagan har länet genomgående använts som indelningsgrund för att göra en regional beskrivning av föreningarnas betydelse inom olika närings- grenar. Tabeller över de mest intressanta näringsgrenarna har även lagts in i textavsnittet. För att få dessa mer överskådliga har indelningen i s. k. riksområden använts i stället för län. De åtta riksområdenas omfattning framgår av nedanstående översikt.
Riksområde Omfattning
Stockholms Stockholms län Östra Mellansverige Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län Småland med öarna Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län Sydsverige Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län Västsverige Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs och Skaraborgs län Norra Mellansverige Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län Mellersta Norrland Västernorrlands och Jämtlands län Övre Norrland Västerbottens och Norrbottens län
Som framgår av tabell 3.2.4 är föreningarnas andel av den totala syssel- sättningen relativt lika över hela landet.
Tabell 3.2.4 Anställda på arbetsställen inom samtliga branscher fördelade på riks- områden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms 27 978 479 804 5,8 Östra Mellansverige 29 515 420 190 7,0 Småland med öarna 18 796 232 098 8,1 Sydsverige 23 829 336 761 7,1 Västsverige 26 308 500 605 5,3 Norra Mellansverige 17 783 260 071 6,8 Mellersta Norrland 10 081 112 383 9,6 Övre Norrland 9 502 134 473 7,1
Hela riket 164 512 2 476 385 6,6
Källa: Centrala företagsregistret.
Totalt är i hela riket andelen anställda i ekonomiska föreningar 6,6 % av samtliga anställda, enligt SCB:s centrala företagsregister. De områden vars ekonomiska föreningar har de största relativa andelarna av sysselsätt- ningen är Mellersta Norrland med 9,6 % och Småland med öarna med 8,1 %. På länsnivå har Gotlands län högst andel med 12,9 %. Andra län med jämförelsevis hög andel är Kronobergs (11,0 %), Jämtlands (10,9 %), Kris-
tianstads (10,0 %), Uppsala (9,1 %), Västernorrlands (9,1 %) och Östergöt- lands (9,0 %). Lägsta andel av den förvärvsarbetande befolkningen har för- eningarna i Göteborgs och Bohus län (4,0 %), Örebro län (4,5 96), Väst- manlands län (4,6 %) och Älvsborgs län (4,8 %).
3.2.2. Fördelning på näringar, delar av näringar och regioner 3.2.2.1 Jord- och skogsbruk
Av de 8 378 som är anställda på arbetsställen i ekonomisk föreningsform inom jord- och skogsbruk m. m. är omkring 7 200 sysselsatta i näringsgrenen skogsbruk, framför allt i Småland med öarna och Norra Mellansverige. I Stockholmsområdet är hela 45 % anställda inom ekonomiska föreningar, men man har totalt endast 2,3 % av de föreningsanställda inom skogsbruk.
Tabell 3.2.5 Anställda på arbetsställen inom skogsbruk, fördelade på riksområden, 1976 Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningari %
Stockholm 357 793 45,0 Ostra Mellansverige 600 4 303 13,9 Småland med öarna 1825 3983 45,8 Sydsverige 399 1 619 24,6 Västsverige 755 2 784 24,6 Norra Mellansverige 1 950 9 355 20,8 Mellersta Norrland 766 6 271 12,2 Övre Norrland 525 4 826 10,9
Hela riket 7 177 33 934 21,2
Källa: Centrala företagsregistret.
Av samtliga anställda på arbetsställen i ekonomisk föreningsform är 5,1 % anställda inom jordbruk, skogsbruk m.m. Anställda inom företag är ca 300 färre. Av samtliga anställda inom branschen är 11,4 % anställda i eko- nomiska föreningar. De återfinns främst inom skogsägarföreningarna med dotterbolag.
Det är framför allt i tre län som anställda i ekonomiska föreningar på företagsnivå har en betydande andel inom näringen, nämligen Kronobergs (68,0 %), Gävleborgs (47,3 %) och Värmlands län (39,5 %). Samtidigt kan konstateras att flera län har ingen eller en obetydlig andel anställda inom företag i ekonomisk föreningsform. Göteborgs och Bohus län t. ex. har (0 %), Västmanlands (0,1 %) och Jämtlands län (1,3 96). På arbetsställenivå har vi däremot en något jämnare andelsnivå.
Olikheterna i siffrorna mellan företags- och arbetsställenivå beror främst på skogsägarföreningarnas uppbyggnad med ett stort huvudkontor, som ad- ministrerar verksamhet i f1era län. Speciellt märks detta i Kronobergs län, där Södra Skogsägarna administrerar en omfattande verksamhet från hu- vudkontoret i Växjö.
Förutom i Stockholms län finns en betydande andel anställda i ekono- miska föreningar i Kronobergs (67,5 %), Jönköpings (41,3 %) och Blekinge län (37,8 % ). I Malmöhus och Västmanlands län finns däremot inga anställda på företagsnivå i ekonomiska föreningar.
3.2.2.2 Brytning av mineraliska produkter
Verksamheten inom denna näring består av kolbrytning, malmbrytning, råolje- och naturgasutvinning och annan brytning och utvinning. Tillsam- mans med byggnadsverksamhet är gruvbrytning den näring som har den lägsta andelen anställda inom ekonomiska föreningar. Visserligen förekom- mer arbetsställen i 14 län, men totalt i riket finns endast 97 anställda, vilket motsvarar 0,5 % av samtliga inom näringen. Dessa är huvudsakligen verk- samma inom näringsgruppen grus- och sandtag. Störst antal anställda i eko- nomiska föreningar finns i Norrbotten (30). Andelen anställda av det totala antalet sysselsatta inom gruvbrytning är störst i Kalmar län (9 %) och Gäv- leborgs län (9 %).
3.2.2.3 Tillverkningsindustri
Totalt finns det omkring 964000 anställda på arbetsställen inom tillverk- ningsindustrin. Av dessa är 68 000 eller 7 % verksamma inom ekonomiska föreningar.
Inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstillverkning finns 32 000, vilket motsvarar 47 % av det totala antalet föreningsanställda. Det är framför allt inom näringsgruppema slakt och köttvarutillverkning och mejerivarutill- verkning som de ekonomiska föreningarna har stora andelar. Totalt är 22 450 eller 74 % av de anställda inom dessa grupper verksamma i ekonomiska föreningar. Inom bagerivarutillverkning finns 4 000 eller 6 % av de anställda i ekonomiska föreningar. Andelen anställda i ekonomiska föreningar av det totala antalet är 24 %. Olje- och fettillverkning och tillverkning av kvarn- produkter har stora andelar verksamma i ekonomiska föreningar, 56 % resp. 49 %, men totalt arbetar endast 3 % av de föreningsanställda i dessa nä- ringsgrupper.
Inom textil-, beklädnads-, läder- och lädervarutillverkning finns ca 1 300 anställda i ekonomiska föreningar, vilket är knappt 2 % av det totala antalet föreningsanställda i tillverkningsindustrin.
Inom trävarutillverkning och massa-, pappers- och pappersvarutillverk- ning, grafisk produktion finns 22000 eller 32 % av de ekonomiska för- eningarnas anställda, därav 12 600 i massa- och papperstillverkning. Inom tillverkning av kemiska produkter, petroleumprodukter, gummi- och plast- varor finns 4540 eller 7 % av de anställda i ekonomiska föreningar.
Ytterligare 5 950, motsvarande 9 % av de anställda i ekonomiska för- eningar, finns inom näringsområdet verkstadsvarutillverkning.
Det är således framför allt inom livsmedelsindustrin som det finns en betydande andel anställda i ekonomiska föreningar. Inom mejeriindustrin och slakteriindustrin är det främst lantbrukskooperativa företag som do- minerar, medan de konsumentkooperativa företagen har betydande andelar
Tabell 3.2.6 Arbetsställen och anställda fördelade på näringsområden inom tillverkningsindustri, 1976
Näringsområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska för- föreningar eningar i %
Arbets- Anställda Arbets- Anställda Arbets- Anställda ställen ställen ställen
Livsmedels-, dtyckesvaru- och tobaks-
tillverkning 379 32 078 3 911 80 014 9,7 40,1 därav
Slakt och köttvarutillverkning 87 13 673 434 20 085 20,1 68,1 Mejerivarutillverkning 131 8 770 168 9 280 78,0 94,5 Frukt- och grönsakskonservering 7 957 96 3 907 7,3 24,5 Fiskberedn., fiskkonservering 14 433 198 2 705 7,1 16,0 Olje- och fettillverkning 1 912 17 1618 5,9 56,4 Tillverkning av kvarnprodukter 22 1092 329 2 241 6,7 48,7 Bagerivarutillverkning 68 4 009 2 094 17 376 3,3 23,1 Dryckesvarutillverkning 9 565 199 6 681 4,5 8,5 Textil-, beklädnads- och lädervaru-
tillverkning 18 1 291 3 751 53 324 0,5 2,5 Trävarutillverkning 141 8 148 7 447 81 151 1,9 10,9 därav
Trämaterial- och byggnadssnickeri- tillverkning 135 7 882 4 216 58 688 3,2 13,4 Massa-, pappers- och pappersvarutill-
verkning, grafisk produktion 107 13 718 4 648 119 490 2,3 11,5 därav
Massa- och papperstillverkning 67 12 580 201 53 061 33,3 23,7 Grafisk produktion, förlagsverksamhet 34 596 4 183 54 924 0,8 1,1 Tillverkning av kemiska produkter,
petroleumprodukter, gummi- och plastvaror 17 4 540 2 155 67 027 0,8 6,8 därav
Kemikalie-, gödselmedels- och plasttillverkning 7 1 572 314 18 345 2,2 8,6 Petroleumrafiinering 1 422 24 1 681 4,2 25,1 Gummivarutillverkning 1 1 286 476 11 766 0,2 10,9 Plastvarutillverkning 5 1 223 810 13 253 0,6 9,2 Tillverkning av varor av mineraliska
ämnen utom metaller 26 1 739 1 774 35 458 1,5 4,9 Meta/(framställning 3 495 512 64 087 0,6 0,8 Verkstadsvarutillverkning 146 5 946 16 387 456 125 0,9 1,3 Annan tillverkning 2 4 1 291 7 167 0,2 0,1
Summa 839 67 959 41 876 963 843 2,0 7,1
Källa: Centrala företagsregistret.
inom kvam-, margarin- och dryckesvaruindustrin. Även inom massa-, pap- pers- och pappersvarutillverkning finns ett betydande antal anställda, främst vid skogsägarföreningarnas industrier.
Antalet arbetsställen i ekonomisk föreningsform i tillverkningsindustrin uppgick 1976 till totalt 839, vilket motsvarar 2,0 % av samtliga arbetsställen i näringen. 1 åtta län är fler än 10 % anställda på arbetsställen i ekonomisk föreningsform inom tillverkningsindustrin.
Antal anställda och andel av totalt antal anställda för de åtta länen med de högsta andelarna framgår av tabell 3.2.7.
Tabell 3.2.7 Anställda i ekonomiska föreningar inom tillverkningsindustrin i 8 län 1976
___—___!—
Län Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i % ___—___—————-——_—— Jämtlands 1 493 7 779 19,2 Gotlands 596 3 276 18,2 Kristianstads 4 428 33 045 13,4 Kronobergs 3 074 23 416 13,1 Östergötlands 5 819 52 565 11,1 Västernorrlands 3 053 28 112 10,9 Uppsala 1 790 17 253 10,4 Skaraborgs 3 662 35 836 10,2
___—_a,—
Källa: Centrala företagsregistret.
Det är framför allt inom mejerivarutillverkning, slakt och köttvarutill- verkning, massa- och papperstillverkning och tillverkning av kvarnprodukter som kooperationen dominerar.
Inom slakt och köttvarutillverkning finns 13 673 anställda i ekonomiska föreningar, fördelade på 87 arbetsställen, vilket motsvarar 20 % av samtliga arbetsställen och 68 % av det totala antalet anställda inom näringsgrenen.
Tabell 3.2.8 Anställda på arbetsställen inom slakt och köttvarutillverkning, för- delade på riksområden, 1976
___—_______—_—_———
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreninar föreningari %
___/__________—_ Stockholms 830 1 834 45,3 Östra Mellansverige 2 190 3 015 72,6 Småland med öarna 1 897 2 647 71,7 Sydsverige 3 303 5 207 63,4 Västsverige 975 4 117 73,4 Norra Mellansverige 975 1 542 63,2 1 Mellersta Norrland 544 634 85,8 Övre Norrland 914 1 089 83,9
Hela riket 13 673 20 085 68,1
*__________————————
Källa: Centrala företagsregistret.
De fyra största länen har 40 % av de anställda i ekonomiska föreningar. Dessa är Kristianstads (1 800), Malmöhus (1 500), Göteborgs och Bohus län
(1 150) samt Skaraborgs län (I 000). 1 Gotlands län är samtliga verksamma i denna bransch anställda i ekonomiska föreningar och i Västerbottens län är andelen 92 %. 1 Blekinge däremot finns inga anställda på arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform.
Inom mejerivarutillverkning finns 9 280 anställda av vilka 95 % är an- ställda på de 131 arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform.
Tabell 3.2.9 Anställda på arbetsställen inom mejerivarutillverkning, fördelade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms ] 017 1 136 89,5 Östra Mellansverige 1 511 1 715 79,4 Småland med öarna ] 100 1 100 100,0 Sydsverige 1 294 1 364 94,9 Västsverige I 929 2 027 92,2 Norra Mellansverige 718 736 97,6 Mellersta Norrland 699 700 99,9 Övre Norrland 502 502 100,0
Hela riket 8 770 9 280 94,5
Källa: Centrala företagsregistret.
Andelen anställda i ekonomisk föreningsform varierar i samtliga län mel- lan 80 och 100 % , förutom Södermanlands, där andelen är 71 %. I 13 län är samtliga inom näringsgrenen anställda på arbetsställen i ekonomisk för- eningsform.
Inom frukt- och grönsakskonservering finns endast 957 anställda i eko- nomiska föreningar, men dessa utgör 24,5 % av samtliga inom närings- grenen. De ekonomiska föreningarna är koncentrerade till fyra län och har där relativt stor andel av samtliga anställda inom frukt- och grönsakskon- servering. Dessaär Hallands län (90 %), Stockholms län (61 %), Kristianstads län (32 %) och Malmöhus län (20 %).
Inom fiskberedning och fiskkonservering finns 433 anställda i ekonomiska föreningar, vilket motsvarar 16 % av de 2 700 anställda inom näringsgrenen. Det helt dominerande länet är Göteborgs och Bohus län med Foodia AB som stor arbetsgivare.
Kvarnindustrin har totalt omkring 2 250 anställda, varav ca 1 100 eller 49 % är anställda på 22 olika arbetsställen, som drivs i ekonomisk för- eningsform.
Tabell 3.2.10 Anställda på arbetsställen inom tillverkning av kvarnprodukter, för- delade på riksområden, 1976
__f_________———_—_——
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i % _; Stockholms 638 1 255 50,8 Östra Mellansverige 162 207 78,3 Småland med öarna 1 44 2,3 Sydsverige 1 50 249 60,2 Västsverige 137 250 54,8 Norra Mellansverige 2 226 0,9 Mellersta Norrland 2 5 40,0 Övre Norrland — 5 — Hela riket 1 092 2 241 48,7
______.;—-——————-_-
Källa: Centrala företagsregistret.
Näringsgrenen är koncentrerad till sex län, varav Stockholms län ensamt svarar för 58 % av de 1 100 som är anställda i ekonomiska föreningar. De län som har hög andel sysselsatta inom ekonomiska föreningar är Väster- norrlands län (100 %), Göteborgs och Bohus län (98 %), Uppsala län (96 96), Östergötlands län (87 %), Kristianstads län (70 %)och Malmöhus län (57 %).
Bagerivarutillverkning omfattar tillverkning av knäckebröd, mjukt mat- bröd, finare bakverk och andra bageriprodukter. Av ca 17 400 sysselsatta i näringsgrenen är ca 4000 anställda på 68 arbetsställen i ekonomisk för- eningsform. Områden som har betydligt större andel än genomsnittet är Östra Mellansverige (42 %) och Mellersta Norrland (35 %).
Tabell 3.2.11 Anställda på arbetsställen inom bagerivarutillverkning, fördelade på riksområden, 1976
____________—————_
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningari % M Stockholms 422 2 420 17,4 * Östra Mellansverige 1048 2 518 41,6 Småland med öarna 128 1 172 10,9 1 Sydsverige 863 3 294 26,2 Västsverige 561 3 801 14,8 Norra Mellansverige 510 2 558 20,0 Mellersta Norrland 275 783 35,1 Övre Norrland 202 830 24,3 Hela riket 4 009 17 376 23,1
Källa: Centrala företagsregistret.
Bageriindustrin är relativt jämnt spridd i landet vad gäller arbetsställen, med undantag av Malmöhus län, där det finns tio arbetsställen, vilket mot- svarar 15 % av samtliga i ekonomisk föreningsform. Verksamheten är fram- för allt koncentrerad till storstadsregionerna, där 37 % av de 4 000 anställda finns. Stor andel anställda i ekonomiska föreningar har framför allt Jämt- lands län, 85 %, Södermanlands län, 65 % och Örebro län 58 %.
Inom textil-, beklädnads-, läder- och lädervarutillverkning finns 1292
anställda i ekonomiska föreningar, motsvarande en andel av 2,5 %. Som framgår av tabell 3.2. 12 är fördelningen av de anställda mellan olika riks- områden mycket ojämn.
Tabell 3.2.12 Anställda på arbetsställen inom textil-, beklädnads-, läder- och lä- dervarutillverkning, fördelade på riksområden 1976
___—___
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms 19 1 157 1,6 Östra Mellansverige 340 5 258 6,5 Småland med öarna 212 5 310 4,0 Sydsverige 1 8 245 . — Västsverige 305 27 866 1,1 Norra Mellansverige 8 3 318 0,2 Mellersta Norrland 398 1 408 28,3 Övre Norrland 9 762 1,2
Hela riket 1 292 52 324 2,5
Källa: Centrala företagsregistret.
97 % av de föreningsanställda finns i områdena Småland med öarna, Östra Mellansverige, Västsverige och Mellersta Norrland. Även andelsmäs- sigt är dessa områden de största, dock med undantag av Västsverige, där andelen föreningsanställda bara är 1,1 %. Detta beror på att Västsverige och framför allt Älvsborgs län' är centrum för den svenska textilindustrin med över hälften av de anställda i branschen.
På länsnivå finns de största andelarna föreningsanställda i Jämtlands län (78 %), Västmanlands län (27 %), Södermanlands län(12 %)och Jönköpings län (7 %). 1 14 av länen saknar man helt anställda i ekonomiska föreningar.
Trämaterial- och byggnadssnickeritillverkning omfattar framför allt såg- ning, hyvling och vidareförädling till trähus, inredningar, spånskivor rn. m. Av tabell 3.2.13 framgår att omkring 7900 eller 13,4 % av totalt 58 700 anställda arbetar på arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform.
Tabell 3. 2. 13 Anställda på arbetsställen mom trämaterial- och byggnadssnickeri- tillverkning, fördelade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms 37 1 057 3,5 Östra Mellansverige 1 375 7 084 19,4 Småland med öarna 1 986 14 811 13,4 Sydsverige 335 4 916 6,8 Västsverige 1 319 8 852 14,8 Norra Mellansverige 1 665 12 213 13,6 Mellersta Norrland 738 4 012 18,4 Övre Norrland 427 5 743 7,4
Hela riket 7 882 58 688 13,4
Källa: Centrala företagsregistret.
Uppdelningen på riksområden visar att Stockholms, Sydsveriges och Övre Norrlands riksområden har lägre andelar anställda i ekonomiska föreningar än landet i övrigt.
Använder man länet som indelningsgrund märks att 33 % av de anställda i ekonomiska föreningar finns i Kalmar, Kopparbergs och Västernorrlands län. Hög andel anställda i ekonomiska föreningar inom trämaterial- och byggnadssnickeritillverkning finns i Södermanlands län (39 %), Uppsala län (33 %), Göteborgs och Bohus län (32 %) och Västernorrlands län (27 %).
Inom massa- och papperstillverkning finns 201 arbetsställen totalt, varav 67 st eller 33 % drivs i ekonomisk föreningsform. Antalet anställda uppgår till ca 53 100 och av dessa är 24 % sysselsatta inom ekonomiska föreningar.
Tabell 3.2.14 Anställda på arbetsställen inom massa- och papperstillverkning, för- delade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms 45 1 788 2,5 Östra Mellansverige 2 511 7 968 31,5 Småland med öarna 2 553 5 582 45,7 Sydsverige 1 543 2 535 60,9 Västsverige 2 251 7 364 30,5 Norra Mellansverige ] 472 16 363 9,0 Mellersta Norrland ] 652 6 964 23,7 Övre Norrland 553 4 497 12,3
Hela riket 12 580 53 061 23,7
Källa: Centrala företagsregistret.
I Sydsverige arbetar över hälften av de anställda på arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform. De tre största länen, Östergötlands, Kro- nobergs och Västernorrlands, svarar för 40 % av de anställda i ekonomiska föreningar. Andelen anställda i ekonomiska föreningar i de olika länen va- rierar mellan 0 och 100 %.
Grafisk produktion, förlagsverksamhet har 600 anställda inom ekono- miska föreningar på 34 arbetsställen. Andelen av samtliga anställda i nä- ringsgrenen är endast 1 %. Kemisk industri, petroleum-, gummivaru-, plast- och plastvaruindustri har 4540 anställda på 17 arbetsställen i ekonomisk föreningsform. Andelen av samtliga arbetsställen och anställda uppgår till 7 % resp. 0,8 %. De två största länen är Östergötlands och Jönköpings län, som svarar för 53 % av de 4500 anställda. I Östergötlands, Jönköpings och Värmlands län arbetar över 25 % av de anställda på arbetsställen i ekonomisk föreningsform. Jord- och stenvaruindustri har totalt 1740 ar- betsställen med 35 450 anställda. Av dessa arbetar 5 % på arbetsställen i ekonomisk föreningsform. Stockholms län har 1 500 eller 86 % av de an- ställda i ekonomiska föreningar. Verkstadsindustrin redovisar 6 000 anställda i ekonomiska föreningar, vilket utgör endast 1,3 % av branschens totala andel anställda. De tre län som har den största delen av de anställda i ekonomiska föreningar är Stockholms län, Södermanlands och Östergötlands län. Tillsammans har de 35 arbetsställen med 57 % av de anställda. 1 de tre län, Kristianstads, Södermanlands och Östergötlands län, där andelen
anställda i ekonomiska föreningar inom verkstadsindustrin är högst, ligger procenttalet mellan 3 och 5. I övrigt är andelen anställda i ekonomiska föreningar relativt lika över hela riket med undantag av Gotlands län, som inte har någon anställd inom ekonomiska föreningar.
3.2.2.4 El-, gas-, värme- och vattenförsörjning
Inom näringen finns 234 ekonomiska föreningar, vilket motsvarar 46 % av samtliga företag i branschen. Av samtliga anställda svarade dock de ekonomiska föreningarna för endast 4 %. El-föreningarna förekommer främst på landsbygden, vilket gör att antalet företag blir stort. Föreningarnas andel av totala antalet sysselsatta är störst i Kristianstads och Hallands län med 92 resp. 78 %. Jönköpings, Kalmar och Gotlands län har inga anställda i ekonomiska föreningar.
Antalet arbetsställen i ekonomisk föreningsform uppgår till 259, vilket svarar mot 26 % av samtliga arbetsställen i branschen. Andelen anställda på arbetsställenivå är i hela riket 6,6%. Stora andelar har Uppsala län (37 %), Kristianstads län (35 %) och Skaraborgs län (28 %).
I delbranschen el-, gas- och värrneverk är 99 % anställda i ekonomiska föreningar.
3.2.2.5 Byggnadsverksamhet
Som framgick av inledningen har ekonomiska föreningar en mycket obe- tydlig andel av sysselsättningen inom byggnadsindustrin. Andelen ekono- miska föreningar är endast 0,2 % och andelen anställda i dessa företag är 0,4 % av samtliga sysselsatta inom branschen. På arbetsställenivå är andelen arbetsställen och anställda exakt samma som på företagsnivå. Arbetsställen finns i samtliga län utom Kronobergs län, men antalet anställda på varje arbetsställe är i genomsnitt endast 9.
De anställda inom delbranschen husbyggnads-, väg-, vatten- och linje- byggnadsindustri och schaktningsverksamhet utgör 75 % av de totalt 830 sysselsatta i ekonomiska föreningar inom byggnadsverksamhet. I Malmöhus län finns 315 anställda på 4 arbetsställen, som drivs i ekonomisk förenings- form. Andelen av samtliga anställda i delbranschen uppgår i Malmöhus län till 2,2 %. I övrigt varierar andelen anställda i ekonomiska föreningar från 0 till 2,1 % i de olika länen.
3.2.2.6 Varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet
Av de 61 000 inom varuhandel m. m. som är anställda i ekonomiska för- eningar finns 18 000 eller 30 % inom näringsgruppen partihandel och va- ruhandelsförmedling.
Tabell 3.2.15 Arbetsställen och anställda fördelade på näringsgrupper inom varuhandel m.m., 1976
Näringsgrupp Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Arbets- Anställda Arbets- Anställda Arbets- Anställda ställen ställen ställen Partihandel och varuhandels- förmedling 854 17 933 24 127 172 608 3,5 10,4 Detaljhandel 2 919 39 434 62 533 240 345 4,7 16,4 därav Varuhushandel 224 19 722 537 42 230 41,7 46,7 Dagligvaruhandel 2 141 15 430 26 743 77 031 8,0 20,0 Sällanköpsvaruhandel 123 1 129 26 564 69 648 0,5 1,6 Bil- och drivmedelsdetaljhandel 431 3 154 6 668 38 997 6,5 8,1 Restaurang- och hotellverksamhet 234 3 917 8 468 52 161 2,8 7,5
Källa: Centrala företagsregistret.
Inom detaljhandeln finns 39 500 eller 65 % av samtliga anställda i eko- nomiska föreningar inom varuhandel. Dessa är framför allt anställda i Kon- sum/KF inom näringsgruppema varuhushandel och dagligvaruhandel. Inom bil- och drivmedelsdetaljhandeln finns de flesta av de anställda i eko- nomiska föreningar inom OK.
Ytterligare 39 000 eller 6 % av de anställda i ekonomiska föreningar är verksamma inom näringsgruppen restaurang- och hotellverksamhet.
Sin tyngdpunkt har de ekonomiska föreningarna i näringsgruppen va- ruhushandel där man har 47 % av samtliga anställda.
Inom näringen varuhandel m. m. finns absolut sett ca 1 000 färre anställda i ekonomiska föreningar än i tillverkningsindustrin, men andelen anställda av samtliga sysselsatta i näringen är nästan dubbelt så stor, 14 %. I motsats till tillverkningsindustrin, som är spridd på många delbranscher, dominerar här detaljhandeln, där KF/Konsum har ca 40000 anställda. Tabellen på arbetsställenivå visar omkring 5 000 anställda mindre än på företagsnivå, och andelen anställda i ekonomiska föreningar i näringen är därför endast 13,2 %. Troligtvis beror detta på att flera ekonomiska föreningar har ar- betsställen med annan dominerande verksamhet än varuhandel, exempelvis tillverkning.
Antal anställda och andel av totalt antal anställda för de län som har de största andelarna visas i tabell 3.2.16.
Tabell 3.2.16 Anställda i ekonomiska föreningar inom varuhandel m. m. i 8 län, 1976
Län Antal Andel av totala antalet anställda inom varuhandel
Gotlands 654 23,7 Norrbottens 2 360 20,9 Jämtlands ] 290 20,7 Blekinge 1 166 19,7 Västernorrlands 2 340 17,9 Västerbottens 1 913 17,8 Skaraborgs 2 000 17,7 Värmlands 2 211 17,2
Källa: Centrala företagsregistret.
Samtliga åtta län har mer än 17 % anställda på arbetsställen i ekonomisk föreningsform. Lägst andel anställda har Göteborgs och Bohus län med 796. 1 övrigt kännetecknas branschen av en relativt jämn fördelning på landets övriga län.
Som framgick av tabell 3.2.15 kan varuhandel m.m. i ett första steg indelas i tre delbranscher, nämligen partihandel och varuhandelsförmedling, detaljhandel och restaurang- och hotellrörelse.
I partihandel och varuhandelsförrnedling finns omkring 18 000 anställda i ekonomiska föreningar på 850 arbetsställen, vilket motsvarar 10,4 % av det totala antalet anställda och 3,5 % av antalet arbetsställen.
Tabell 3.2.17 Anställda på arbetsställen inom partihandel och varuhandelsförmed- ling, fördelade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Stockholms 5 001 60 900 8,2 Östra Mellansverige 2 724 20 631 13,2 Småland med öarna 1 458 9 281 15,7 Sydsverige 2 925 25 962 11,3 Västsverige 2 747 34 962 7,9 Norra Mellansverige 1 251 10 072 12,4 Mellersta Norrland 807 5 376 15,0 Övre Norrland 1 020 5 425 18,8
Hela riket 17 933 172 609 10,4
Källa: Centrala företagsregistret.
Stockholmsområdet har 5000 anställda i ekonomiska föreningar, men andelen uppgår endast till 8 %. De områden som har stor andel av de an- ställda i ekonomiska föreningar är Övre Norrland (19 %) och Småland med öarna (16 % ). l Gotlands län finns hälften av de anställda inom näringsgrenen på arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsform. Andra län med be- tydande andelar är Skaraborgs län (33 %), Kristianstads län (28 %) och Ble- kinge län (23 96).
I detaljhandeln är ca 39 400, motsvarande 16 %, anställda i ekonomiska föreningar. Dessa finns framför allt inom KF/Konsum och OK.
Tabell 3.2.18 Anställda på arbetsställen inom detaljhandel, fördelade på riksom- råden, 1976 Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar
Stockholms 8 236 47 893 17,2 Ostra Mellansverige 7 603 37 788 20,1 Småland med öarna 3 044 22 071 13,8 Sydsverige 4 494 34 163 13,2 Västsverige 5 188 47 941 10,8 Norra Mellansverige 5 206 24 981 20,8 Mellersta Norrland 2 631 11 331 23,2 Övre Norrland 3 032 14 176 21,4
Hela riket 39 434 240 344 16,4
Källa: Centrala företagsregistret.
Mellersta Norrland har högst andel anställda i ekonomiska föreningar med 23 %, och Västsverige lägst med 11 %. Totalt har detaljhandeln 61 500 arbetsställen, varav 2900 eller 5 % drivs i ekonomisk föreningsform.
Inom restaurang- och hotellrörelse finns 52200 anställda, varav 3900 eller 7,5 % i ekonomiska föreningar. Över hälften av dessa är anställda i Reso.
Tabell 3.2.19 Anställda på arbetsställen inom restaurang- och hotellrörelse, för- delade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningari %
Stockholms 1 105 15 776 7,0 Östra Mellansverige 290 6 771 4,3 Småland med öarna 310 4037 7,7 Sydsverige 741 6 020 12,3 Västsverige 806 9 888 8,2 Norra Mellansverige 254 4 570 5,6 Mellersta Norrland 192 2 635 7,3 Övre Norrland 221 2 465 9,0
Hela riket 3 919 52 162 7,5
Källa: Centrala företagsregistret.
Stockholms län har över 25 % av de sysselsatta inom ekonomiska för- eningar, men andelen av samtliga anställda i näringsgrenen är endast 7 %. Blekinge län har 39 % föreningsanställda, medan Södermanlands län endast har en andel på 0,6 %.
3.2.2.7 Samfärdsel, post- och telekommunikationer
* De anställda i ekonomiska föreningar uppgår till 4 600 på 590 olika arbets- f ställen. Dessa finns främst inom lastbilscentraler och taxiföreningar. Andelen l
föreningsanställda är 3,6 % på arbetsställenivå men endast 1,6 % på fö- retagsnivå. Detta beror på att de anställda i de affärsdrivande verken enbart redovisas på företagsnivå och i denna näring finns de tre största verken, SJ, Postverket och Televerket.
Inom landtransport finns 2 700 anställda i ekonomiska föreningar, vilket motsvarar endast 3,4 % av samtliga sysselsatta i näringsgrenen. Ekonomiska föreningar spelar en betydligt större roll i näringsgrenen transportförmedling och lagringsverksamhet. Här finns 1800 anställda på 270 arbetsställen i ekonomisk föreningsform, vilket motsvarar 10 % resp. 17,5 % av samtliga anställda och arbetsställen inom näringsgrenen.
Tabell 3.2.20 Anställda på arbetsställen inom transportförmedling och lagringsverk- samhet. fördelade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningari %
Stockholms 506 5 638 9,0 Östra Mellansverige 220 1530 14,4 Småland med öarna 145 725 20,0 Sydsverige 228 3 986 5,7 Västsverige 274 4 460 6,1 Norra Mellansverige 160 654 24,5 Mellersta Norrland 158 539 29,5 Övre Norrland 124 529 23,4
Hela riket 1 816 18 061 10,1
Källa: Centrala företagsregistret.
Föreningsanställda svarar för mellan 25 och 30 % av de sysselsatta i nä- ringsgrenen i Norra Sverige. Syd- och Västsverige har endast mellan 5 och 6 % anställda i ekonomiska föreningar.
På länsnivå är skillnaden ännu mer markant. I fyra län är mer än 40 % av de sysselsatta inom näringsgrenen anställda i ekonomiska föreningar. Dessa är Jämtlands län (53 %), Skaraborgs län (51 %), Uppsala län (46 %) och Kronobergs län (42 %). Lägst andel föreningsanställda har Gotlands län (0 %), Göteborgs och Bohus län (1,6 %), Västmanlands län (2,5 %) och Malmöhus län (3 %).
3.2.2.8 Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet
Totalt finns inom näringen 186 600 anställda på arbetsställenivå, varav 16 300 i ekonomiska föreningar. Uppgifterna på företagsnivå visar endast obetydliga skillnader. Inom ekonomiska föreningar finns 9 % av de anställda och 21 % av samtliga arbetsställen. Många av de anställda i ekonomiska föreningar finns i HSB/Riksbyggen och Föreningsbanken.
De län som har de största andelarna anställda i ekonomiska föreningar i näringsgrenen är Jämtlands län (25 %), Norrbottens län (22 %), Väster- norrlands län (20 %) och Västerbottens län (17 %). I övriga län varierar andelen föreningsanställda mellan 6 och 15 %. Av de anställda inom eko-
nomiska föreningar är 43 % koncentrerade till storstadslänen, medan an- delen av samtliga sysselsatta där ligger mellan 6 och 9 %.
Inom delbranschen fastighetsförvaltning och -förmedling finns ca 9 100 anställda i ekonomiska föreningar.
Tabell 3.2.21 Anställda på arbetsställen inom fastighetsförvaltning och -förmedling, fördelade på riksområden, 1976
Riksområde Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningari %
Stockholms 1 565 9 921 15,8 Östra Mellansverige 1 825 7 052 25,9 Småland med öarna 629 3181 28,7 Sydsverige 1 563 4 681 33,4 Västsverige 1 543 8 625 17,9 Norra Mellansverige 851 3 972 28,6 Mellersta Norrland 575 1 221 47,1 Övre Norrland 589 1386 42,5
Hela riket 9 140 38 039 24,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Som framgår av tabellen har Mellersta Norrland och Övre Norrland be- tydligt större andel föreningsanställda än övriga områden. Antalet anställda är högst i Östra Mellansverige, men andelen anställda i ekonomiska föreningar är endast 26 %. Totalt har näringsgrenen 18 800 arbetsställen, varav 43 % drivs i ekonomisk föreningsform. Även i delbranschen bank- och annan finansverksamhet finns 2 500 anställda på 600 arbetsställen i ekonomiska föreningar, vilket motsvarar 15 % resp. 6,7 % av samtliga i näringsgrenen. I näringsgrenen uppdragsverksamhet finns totalt 80 350 anställda på 16 750 arbetsställen, varav 1 % resp. 5,7 % i ekonomisk föreningsform.
3.2.2.9 Offentlig förvaltning och andra tjänster
På företagsnivå finns totalt 868 000 anställda, varav 3 600 eller 0,4 % inom ekonomiska föreningar. Som framgått av avsnitt 3.2.1 blir totala antalet anställda på arbetsställenivå betydligt mindre, nämligen 416 000, varav 1 % arbetar på 936 arbetsställen som drivs i ekonomisk föreningsfortn. Arbets- ställen i ekonomisk föreningsform återfinns i samtliga län, men andelen föreningsanställda varierar mellan 0,2 % och 3,1 %. Stockholms län har omkring 1 000 anställda i ekonomiska föreningar, vilket motsvarar 1,3 % av samtliga sysselsatta i länet.
Delbranschen undervisning, forskning, sjukvård m. in. har 1 570 anställda i ekonomiska föreningar, vilket motsvarar 0,6 % av samtliga i delbranschen.
Av de anställda i näringsgrenen rekreations- och kulturell verksamhet återfinns 3,5 % i ekonomiska föreningar. De två största länen, Malmöhus län (420 anställda) och Östergötlands län (154 anställda), har 70 % av dessa. Andelen föreningsanställda varierar mellan 0 och 21 % i de olika länen.
Delbranschen reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet har 1 800 eller 4 % anställda i ekonomiska föreningar. Stockholms och Öster- götlands län är helt dominerande med över hälften av samtliga förenings-
l l l
anställda. Östergötlands län har även den högsta andelen med 23 % i eko- nomiska föreningar av samtliga sysselsatta i näringsgrenen.
3.2.3. Storleksstruktur
När det gäller de ekonomiska föreningarnas Storleksstruktur med avseende på antalet arbetsställen, kan man konstatera att andelen ekonomiska för- eningar av det totala antalet företag ökar markant i de grupper av företag som har fler än 10 arbetsställen.
Tabell 3.2.22 Antal företag fördelade på antal arbetsställen, 1976
Antal Antal ekonomiska Totalt antal Ekonomiska för- arbetsställen föreningar företag eningar i % 1 10 652 391 240 2,7 2 179 4 819 3,7 3—4 139 2 214 6,3 5—9 82 901 9,1 10—14 39 232 16,8 15—19 18 118 15,3 20—29 18 113 15,9 30—49 13 66 19,7 50— 25 78 32,1 Totalt 11 165 399 781 2,8
Källa: Centrala företagsregistret.
Trots att andelen ekonomiska föreningar totalt endast är 2,8 %, består ungefär en tredjedel av företagen i gruppen som har fler än 50 arbetsställen av ekonomiska föreningar. Dessa 25 företag finns inom varuhandel (22) och tillverkning (3).
TaBell 3.2.23 Antal företag, fördelade på storleksklass, 1976
Storleksklass i Antal ekonomiska Totalt antal Ekonomiska för- Antal sysselsatta föreningar företag eningar i %
Uppgift saknas 22 15 718 0,1 0 1 735 169 600 1,0 1 6 489 108 555 6,0 2—4 1 430 55 655 2,6 5—9 622 24 970 2,5 10—19 351 12161 2,9 20—49 207 7 848 2,6 50—99 91 2 549 3,6 100—199 75 1 219 6,2 200—499 75 799 9,4 500— 68 707 9,6 Totalt 11 165 399 781 2,8
Källa: Centrala företagsregistret.
Beträffande storleksstrukturen med avseende på antalet anställda så är även här andelen ekonomiska föreningar störst i de företagsgrupper som har det största antalet anställda. Genomsnittlig andel av samtliga företag är 2,8 %, men i storleksgruppema 200—499 och fler än 500 anställda svarar ekonomiska föreningar för ca 10 %. De tre storleksgruppema med mindre än 5 anställda svarar för 87 % av samtliga ekonomiska föreningar. Därav är omkring 6 500 eller 58 % ekonomiska föreningar med endast en anställd och av dessa finns omkring 90 % inom bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet. I storleksklassen fler än 500 anställda finns 88 % inom tillverkningsindustri och varuhandel. Av de 164 512 anställda i ekonomiska föreningar är 102 000 eller 62 % sysselsatta i föreningar med fler än 500 anställda. Motsvarande andel för samtliga företag är 56 %. Föreningar med färre än 10 anställda svarar för 7 % av de anställda i ekonomiska föreningar. Andelen för samtliga företag är 12 %.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att ekonomiska föreningar i genomsnitt har fler arbetsställen och anställda än företagssektorn som helhet.
3.2.4. Sammanfattning 3.2.4.1 Näringsstruktur
Som framgick av inledningen finns nästan 80 % av de anställda i ekonomiska föreningar inom tillverkning och varuhandel. Andelen av samtliga syssel- satta i dessa näringar är inte lika betydande, utan bara 7 % resp. 13 %. I vissa näringsgrupper däremot har ekonomiska föreningar en stor andel av samtliga anställda i gruppen.
Tabell 3.2.24 visar de näringsgrupper där andelen anställda i ekonomiska föreningar är över 20 % av samtliga anställda i näringsgruppen.
Tabell 3.2.24 Arbetsställen och anställda fördelade på näringsgrupper, 1976
Näringsgrupp Ekonomiska Totalt Ekonomiska föreningar föreningar i %
Arbets- Anställda Arbets- Anställda Arbets- Anställda ställen ställen ställen Mejerivarutillverkning 131 8 770 168 9 279 78,0 95,5 Slakt och köttvarutillverkning 87 12 675 434 20085 20,1 68,1 Tillverkning av kvarnprodukter 22 1 092 329 2 241 6,7 48,7 Varuhushandel 224 19 722 537 42 230 41,7 46,7 Livsmedelsdetaljhandel 2 104 15 301 16 627 58 026 12,7 31,5 Drivmedelsdetaljhandel 409 2 869 3 793 11 001 10,8 26,1 Frukt- och grönsakskonservering 7 957 96 3 907 7,3 24,5 Fastighetsförvaltn. och -förmedl. 8 067 9 140 18 824 38 038 42,9 24,0 Massa- och papperstillverkning 67 12 580 201 53 058 33,3 23,7 Bageritillverkning 68 4 009 2 094 17 376 3,3 23,1 Skogsbruk 83 7 177 24 882 33 933 0,3 21,2
Källa: Centrala företagsregistret.
Ovanstående tabell vill främst visa inom vilka näringsgrupper ekonomiska föreningar har stor betydelse relativt sett. Tillverkning av kvarnprodukter
och frukt- och grönsakskonservering är absolut sett mycket små grupper med vardera ca 1000 anställda i ekonomiska föreningar. Andra närings- grupper som t. ex. partihandel och varuhandelsförmedling (18 000), trämate- rial- och byggnadssnickeritillverkning (8 000) och verkstadsindustri (6 000) har absolut sett många anställda i ekonomiska föreningar, men andelen av samtliga sysselsatta är betydligt mindre än 20 %.
3.2.4.2 Regional struktur
En sammanfattande bild av de ekonomiska föreningarnas absoluta och re- lativa fördelning visar att 164 512 anställda är fördelade på 15 923 arbets- ställen som drivs i ekonomisk föreningsform. Detta motsvarar 6,6 % resp. 3,7 % av samtliga anställda och arbetsställen.
De ekonomiska föreningarnas regionala fördelning uppvisar inte några större avvikelser från riksgenomsnittet. Andelen av det totala antalet an- ställda i de olika riksområdena varierar mellan 9,6 % i Mellersta Norrland och 5,3 % i Västsverige. Andelen anställda på arbetsställen i ekonomiska föreningar på länsnivå varierar mellan 4,0 % (Göteborgs och Bohus län) och 12,9 % (Gotlands län). Endast i tre län är andelen högre än 10 %. Dessa är Gotlands län (12,9 %), Kronobergs län (11,0 %) och Jämtlands län (10,9). De tre län som har största antalet anställda är Stockholms län (12 500) och Östergötlands län (11 002). Antalet arbetsställen är störst i Stockholms län (2162), Malmöhus län (1522) och Göteborgs och Bohus län (1083).
3.2.4.3 Storleksstruktur
De ekonomiska föreningarnas Storleksstruktur avviker ganska markant från den genomsnittliga. Om man ser till antalet arbetsställen så har de eko- nomiska föreningarna en andel av ca 20 % i storleksgruppen 30—50 arbets- ställen och i gruppen 50 eller fler arbetsställen är nästan 1/3 av företagen ekonomiska föreningar. Totalt sett utgör de ekonomiska föreningarna endast 2,8 % av antalet företag i landet.
Bilden blir likartad om man istället ser till antalet anställda. 1 de två största storleksklassema, 200—499 anställda och 500 eller fler, är ca 10 % av företagen ekonomiska föreningar.
I de största storleksklasserna dominerar näringarna tillverkningsindustri och varuhandel, medan fastighetsförvaltning och bank- och försäkrings- verksamhet är de vanligaste branscherna i de minsta klasserna.
3.3. Ekonomiska föreningar fördelade på konsumentkooperation, lantbrukskooperation och övriga ekonomiska föreningar
3.3.1. Inledning
Som framgått av föregående avsnitt finns det ett betydande antal anställda inom verksamheter som bedrivs i ekonomisk föreningsform eller som dot- terbolag till ekonomiska föreningar. En stor majoritet av dessa anställda, ca 90 %, finns inom kooperationens båda huvudgrenar, konsumentkoope- rationen och lantbrukskooperationen. Både konsument- och lantbruksko- operationen fmns representerade i de flesta branscher men tyngdpunkten i deras verksamheter ligger inom ett fåtal av dessa.
För konsumentkooperationens del är verksamheten koncentrerad till parti- och detaljhandel, några delar av tillverkningsindustrin samt fastighetsför- valtning, där HSB har en stark ställning. Tyngdpunkten i lantbruksko- operationens verksamhet ligger inom Skogsindustri, livsmedelsindustri och partihandel.
För att få en mer exakt bild av hur de kooperativt anställda är fördelade med avseende på de olika typerna av kooperation och på de olika närings- grenarna (enligt SNI-systemet), har med hjälp av Statistiska centralbyrån en fullständig genomgång gjorts av samtliga ekonomiska föreningar och dotterbolag till dessa vad avser antalet anställda. I det material som erhållits från SCB för att användas i detta avsnitt är, till skillnad från fö- regående avsnitt, antalet anställda angivet för varje företag, och inte för arbetsställen.l Detta medför att de företag som har verksamhet i flera län, vilket är vanligt förekommande, får samtliga sina anställda redovisade i det län där huvudkontoret ligger. På grund härav har den ursprungliga am- bitionen att använda länet som geografisk enhet måst överges och alla siffror som redovisas i detta avsnitt gäller riket som helhet.
Begreppet konsumentkooperation används i det följande som samlande beteckning för alla de typer av kooperation som tillsammans utgör vad som brukar kallas den konsumentkooperativa sektorn, dvs. den allmänna konsumentkooperationen (Konsum/ KF), bostadskooperationen (HSB/Riks- byggen), oljekooperationen (OK), fritidskooperationen (Reso), försäkrings- kooperationen (Folksam) samt begravningsföreningama. Bland dessa intar Folksam och Reso en särställning såtillvida att de inte är ekonomiska för- eningar. Reso är sedan 1977 ett aktiebolag, huvudsakligen ägt av KF, och Folksam har försäkringsbolagets juridiska form, eftersom försäkringsverk- samhet enligt lag inte får bedrivas i ekonomisk föreningsform. Folksam finns följaktligen inte med i materialet från SCB, eftersom det varken är en ekonomisk förening eller dotterbolag till en sådan. I detta avsnitt har Folksam ändå tagits med, vilket bl. a. medför att antalet anställda i eko- nomiska föreningar totalt och i bank- och försäkringsbranschen, avviker från siffrorna i avsnitt 3.2.
Lantbrukskooperationen är uppbyggd av ett antal branschorganisationer av vilka de största är Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR), Sveriges Slakteriförbund (SS), Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR), Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR), Svenska Ägghandelsförbundet
1 Förutom de tabeller som redovisas i texten finns ytterligare tabellmaterial i en bilaga till detta kapitel.
(SÄ), samt kreditorganisationerna Sveriges Allmänna Hypoteksbank och Föreningsbanken. Det finns också ett antal mindre föreningar för fröodlare, konservväxtodlare och sådana mera specialinriktade producenter. Dessa för- eningar fungerar dock mera som rena intresseorganisationer. Branschorga- nisationerna är sedan i sin tur anslutna till huvudorganisationen LRF.
Tabell 3.3.] visar hur de kooperativt anställda är fördelade på de olika formerna av kooperation. De anställda inom offentlig förvaltning ingår ej i totalsiffran.
Tabell 3.3.1 Antal anställda inom de kooperativa huvudorganisationerna, övriga ekonomiska föreningar och totalt, 1976
Antal % anställda
KF/Konsum 68 128 2,2 HSB/Riksbyggen 9 175 0,3 OK 5 803 0,2 Folksam 2 792 0,1 Reso 2 125 0,1 Begravningsföreningama 379 —
S:a konsumentkoop. 88 402 2,9 Skogsägareorganisationen 23 132 0,7 Slakteriorganisationen 11 326 0,4 Lantmännenorganisationen 10 821 0,3 Mejeriorganisationen 9 144 0,3 Föreningsbanken 2 691 0,1 Sv. Agghandelsförbundet 610 — LRF 1 585 0,1 Övr. lantbrukskoop. 1797 0,1
S:a lantbrukskoop. 61 106 2,0 Övr. ekonomiska föreningar 17 713 0,6 S:a ekonomiska föreningar 167 221 5,5
Totalt 3 062 707 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
KF/ Konsum med sina drygt 68 000 anställda svarar för ca tre fjärdedelar av de anställda inom den konsumentkooperativa sektorn, som totalt omfattar ca 88 000 anställda. Lantbrukskooperationen har inom sina organisationer ca 61 000 anställda, vilket är ungefär två tredjedelar av konsumentkoope- rationens anställda. Uttryckt i procent har konsumentkooperationen 2,9 % och lantbrukskooperationen 2,0 % av det totala antalet anställda. Ekono- miska föreningar utanför de två kooperativa huvudgrenarna har ca 17 000 anställda, vilket motsvarar 0,6 % av de totalt anställda. Denna grupp eko- nomiska föreningar finns representerad i alla näringar, men deras andelar av de olika branscherna är nästan alltid obetydliga. Sin största betydelse har de inom samfärdsel och bostadsförvaltning, där taxiföreningar, lastbils- centraler och bostadsrättsföreningar utanför HSB/Riksbyggen har relativt
stora andelar inom sina respektive områden. Även föreningar för distribution av elkraft har en viss betydelse. I övrigt är detaljhandel, tillverkningsindustri och olika slags tjänsteproduktion de vanligaste verksamhetsfälten för dessa föreningar.
3.3.2. De kooperativt anställdas fördelning på olika näringar
De näringar som behandlas här är desamma som i avsnitt 3.2 och samma begränsningar i materialet gäller även här. I texten finns tabeller över de nio huvudnäringama inlagda med undantag av brytning av mineraliska pro- dukter, som ur kooperativ synvinkel är ointressant. Övriga tabeller finns i en bilaga. Samtliga sifferuppgifter hänför sig till år 1976.
3.3.2.1 Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske
De anställdas fördelning framgår av tabell 3.3.2.
Tabell 3.3.2 Antal anställda i ekonomiska föreningar och totalt inom jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske, 1976
Antal % anställda Lantbrukskoop. 7 748 11,1 Övr. ekonomiska föreningar 315 0,4 S:a ekonomiska föreningar 8063 11,5 Totalt 69 923
Källa: Centrala företagsregistret.
Av tabellen framgår att företag i ekonomisk föreningsform svarar för ca 11 % av de anställda inom näringen, varav lantbrukskooperationen utgör den helt dominerande delen med 7 700 anställda, vilket motsvarar 11,1 % eller mer än 5 gånger så hög andel som riksgenomsnittet för lantbruksko- operationen. Det är i första hand inom skogsägareföreningarnas skogs- bruksverksamhet, som omfattar avverknings-, skogsvårds- och körnings- drag, och inom husdjursföreningar och kontrollanstalter av olika slag som lantbrukskooperationens anställda återfinns. Om man sedan ser på närings- området skogsbruk, finner man att en stor majoritet, ca 6 600 personer av lantbrukskooperationens anställda inom hela näringen, finns inom just skogsbruket (se tabell 1 i bilagan).
Inom näringen brytning av mineraliska produkter är endast ett hundratal personer anställda inom ekonomiska föreningar. Varken lantbruks- eller kon— sumentkooperationen har några anställda i denna näring.
3.3.2.2 Tillverkningsindustri
Detta är den mest omfattande av alla näringar och här finns också närmare en fjärdedel av alla yrkesverksamma i landet. Som framgår av tabell 3.3.3 finns ca 65 000 eller ca 40 % av alla anställda i ekonomiska föreningar inom tillverkningsindustrin.
Tabel 3.3.3 Antal anställda i ekonomiska föreningar och totalt inom tillverknings- industri, 1976
Antal % anställda KF/Konsum 20 907 2,1 HSB 1098 0,1 OK 534 0,1 Begravningsföreningarna 53 — S:a konsumentkoop. 22 592 2,3 Lantbrukskoop. (skogsägareorg, slakteriorg, mejeri- org., Iantmännen) 40617 4,2 Övr. ekonomiska föreningar 1616 0,2 S:a ekonomiska föreningar 64 820 6,7 Totalt 962 256
Källa: Centrala företagsregistret.
Medan lantbrukskooperationen har två tredjedelar av sina anställda inom näringen, så är motsvarande andel för konsumentkooperationens del bara drygt en fjärdedel. För KF/ Konsum ensamt är relationen ungefär en tredjedel. Konsumentkooperationens drygt 22 000 anställda svarar mot 2,3 % av nä- ringens totala antal anställda eller något under dess riksgenomsnitt på 2,9 %. Lantbrukskooperationens 41 000 anställda svarar mot 4,2 % av totalsiffran, vilket är mer än dubbelt så högt som riksgenomsnittet på 2,0 %. Av lant- brukskooperationens anställda inom näringen faller över hälften, 24000, inom livsmedelsindustrin (se tabell 2 i bilagan), vilket är nästan en tredjedel av det totala antalet sysselsatta i branschen. Det är framför allt inom me- jerivarutillverkning och slakt och köttvarutillverkning som lantbruksko- operationen har en dominerande ställning. Inom mejeriindustrin har man 8 600 anställda av totalt 9077, en andel på inte mindre än 94 % (tabell 3 i bilagan). Inom slakteri- och charkuteriindustrin är lantbrukskooperationen inte fullt så dominerande med en andel av ca 56 % motsvarande ca 11 100 anställda. I denna bransch har också KF en betydande andel med drygt 12 % av det totala antalet anställda (se tabell 4 i bilagan).
Inom övrig livsmedelsindustri vars viktigaste delar är konserv- och djup- frysningsindustri, olje- och fettindustri, kvarnindustri, bageriindustri, chok- lad- och konfektyrindustri samt bryggerinäringen, har KF/Konsum ca 5 500 anställda och lantbrukskooperationen ca 4 700 av vilka huvuddelen faller inom företagen Kungsörnen AB, Glace-Bolaget, Semper AB och Skoga- holmsbolagen. I den tabell där övrig livsmedelsindustri redovisas (tabell 5 i bilagan) har KF emellertid bara drygt 2900 anställda, vilket beror på att de anställda i KF/Konsums bagerier i SCB:s statistik går in under KF respektive den konsumentförening varifrån de administreras. Därigenom bortfaller ca 2 500 anställda (en exakt siffra är svår att få fram), som egentligen skulle ingå i tabellen, men som i stället hamnat i näringsområdena par- tihandel och detaljhandel. Om man lägger till ca 2 500 till KF:s anställda i livsmedelsindustrin enligt tabellerna 2 och 5 i bilagan så blir KF:s andelar i båda tabellerna ca 10 % i stället för 7 resp. 5 %. Dessa siffror ger en
riktigare bild än den officiella statistiken, men eftersom det inte har gått att få en exakt siffra över de anställda i KF/Konsums bagerier och hur dessa är fördelade mellan KF och konsumentföreningarna, så har vi valt att låta de officiella siffrorna stå i tabellerna.
De KF-företag som ingår i de 2 900 anställda i övrig livsmedelsindustri är Foodia AB med ca 900 anställda, Kvarn och Bageri AB Juvel med ca 570 anställda, Karlshamns oljefabriker AB med ca 900 anställda och Wårby bryggerier med ca 560 anställda. Bagerinäringen sysselsätter totalt ca 15 000 anställda, varav KF har ca 2 500 eller drygt 16 %. Av totalt 1 666 anställda i kvarnindustrin har KF 565 anställda och lantbrukskooperationen (Lant- männen) 597 anställda, vilket ger andelar på 33,9 % respektive 35,8 %.
Lantbrukskooperationen har ca 1 800 anställda i Skogaholmsbolagen och Mästerbagarna AB, vilket motsvarar ca 12 %. Inom bryggerinäringen svarar KF genom Wårby bryggerier för ca 10 % av antalet anställda, vilket uppgår till ca 5 600 för hela branschen.
Inom textil-, beklädnads- och lädervarutillverkning har KF 1 012 anställ- da, vilket motsvarar 2 % av totala antalet anställda som uppgår till 51 762 personer (se tabell 6 i bilagan). De KF-anställda finns inom Slitmanfabriken AB, Strumpfabriken Vinetta AB, Flens Konfektions AB och Elmo-Calf AB.
Inom trävaruindustrin har KF 84 anställda vid möbelfabriken i Lammhult och 74 anställda vid Dala-Floda Snickeri AB, vilket är endast en obetydlig del av branschens totala antal anställda, 71 377 personer (se tabell 7 i bilagan). HSB har 1 098 anställda fördelade på två industrier, en för monteringsfärdiga hus och en för byggnadssnickerier. Begravningsföreningarna har 53 anställda vid en fabrik för tillverkning av kistor.
Lantbrukskooperationen har 3 256 anställda i denna bransch, svarande mot 4,6 % av samtliga anställda. Dessa finns inom de föreningsägda såg- verken, spånskive- och plywoodfabriker och fabriker för monteringsfärdiga hus, bl.a. Hultsfreds-Hus.
Vad gäller massa-, pappers- och pappersvaruindustri, grafisk industri, kan konstateras att branschen har en stor andel sysselsatta inom den kooperativa sektorn (se tabell 8 i bilagan). KF har ca 4000 anställda vid Fiskeby AB med dotterföretag och lantbrukskooperationen har ca 12 000 anställda vid skogsägareföreningarnas industrier. KF:s andel av denna bransch är 3,1 %, medan lantbrukskooperationens andel är väsentligt större, 9,2 %. Detta kom- mer till ännu tydligare uttryck om man ser på delbranschen massa- och pappersindustrin (se tabell 9 i bilagan). Här har KF 5,1 % av totala antalet anställda, medan lantbrukskooperationen har hela 18,4 %, vilket är en åter- spegling av den expansion som skett inom skogsägarrörelsens industrier.
Inom kemisk industri, petroleum-, gummivaru-, plast- och plastvaruin- dustri har konsumentkooperationen ca 3600 anställda, vilket motsvarar 5,9 % av totala antalet anställda. Dessa fördelar sig på KF och OK med respektive 3 190 (5,2 %), 422 (0,7 %) anställda. För KF:s del är det tvätt- medel, hygienartiklar, kosmetika, plastemballage, bärkassar, gummivaror och konstfiberprodukter som är de viktigaste produkterna. De anställda inom OK återfinns samtliga vid raffinaderiet Scanraff vid Brofjorden.
Om man bryter ned detta näringsområde ytterligare, finner man i ke- mikalie-, gödselmedels-och plastindustri 815 anställda i KF, vilket är 5,2 % av hela branschens anställda (se tabell 11 i bilagan). Dessa 815 anställda
1 Efter denna statistiks tillkomst har HSB bildat ett byggföretag, HSB Bygg AB, med ca 350 anställda.
finns inom Svenska Rayon AB och De Förenade Kolsyrefabrikerna AB. I näringsgruppen petroleumraffinering finns det tidigare nämnda OK-raf— finaderiet med 422 anställda, vilket motsvarar 23,2 % (se tabell 12 i bilagan). Gummivaruindustrin har också ett betydande kooperativt inslag genom de 1368 anställda vid KF-ägda Gummifabriken Gislaved AB. KF har här 10,1 % av totala antalet anställda i branschen (se tabell 13 i bilagan). I plast- varuindustrin finns också ett konsumentkooperativt företag, AB Celloplast, med 1007 anställda, vilket motsvarar 9,2 % av totala antalet anställda i branschen.
Näringsområdet jord- och stenvaruindustri består huvudsakligen av porslinsfabriker, glasbruk, tegelbruk, cement- och betongindustri samt mi- neralullsindustri. I denna bransch har KF 3 233 anställda i AB Gustavsberg som bl. a. tillverkar hushållsporslin, sanitetsporslin, konstgods och tegel. Gustavsbergs anställda utgör 8,4 % av samtliga anställda i branschen.
Inom verkstadsindustrin finns både konsument- och lantbrukskoopera- tionen representerade (se tabell 16 i bilagan). KF har här 3919 anställda inom företagen Hugin kassaregister AB, AB Stathmos (vågar, vägnings- system), Luma-Lampan AB, AB Bygg- och transportekonomi (bl. a. truckar, lyftvagnar, entreprenadmaskiner, olika slags traktorer och städmaskiner). OK har 112 anställda vid Termo-Industrier AB som huvudsakligen tillverkar garage. KF har 0,9 % av de anställda i branschen. OKzs andel är försumbar. Lantbrukskooperationen har 1 114 anställda i branschen. Dessa finns inom företagen Drabant-Maskiner i Sörmland AB, Skånska lantmännens Maskin AB och Wedholms AB, som tillverkar bl. a. mjölktankar och annan ut- rustning för livsmedelsindustrin. Lantbrukskooperationens andel av bran- schens anställda är 0,2 %. I verkstadsindustri finns också en annan typ av ekonomisk förening representerad, nämligen Landstingens inköpscentral, LIC, som har ca 700 anställda vid en fabrik för tillverkning av instrument inom sjukvården.
3.3.2.3 El-, gas-, värme- och vattenverk
Inom denna näring finns alla slags energiproducerande och -distribuerande verksamheter samlade. Av 20 810 anställda i näringen är 835 anställda i ekonomiska föreningar. Av dessa återfinns 14 i lantbrukskooperationen, när- mare bestämt inom Vänerskog ek. förening, som äger ett antal mindre kraft- stationer. Det finns även andra kooperativt ägda kraftverk, exempelvis vid KF-ägda Svenska Rayon AB och Fiskeby AB, men dessa går i statistiken in under respektive företags huvudverksamhet och redovisas inte separat.
Övriga ekonomiska föreningar i näringen sysselsätter 821 personer vilket motsvarar 3,9 % av branschens anställda. Lantbrukskooperationens andel är endast 0,1 %.
3.3.2.4 Byggnadsverksamhet
I denna näring finns 310 anställda inom konsument- och lantbruksko- operationen, varav endast 10 inom konsumentkooperationenl (Riksbyggen). Inom lantbrukskooperationen finns 300 anställda vid företaget Lands-Bygge
AB, som bygger siloanläggningar, foderfabriker o.d. Det är en obetydlig del av verksamheten i näringen som bedrivs i ekonomisk föreningsform, endast 0,3 % av de anställda finns inom sådana företag.
3325. Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse
I denna näring finns huvuddelen av de anställda inom konsumentkoope- rationen. Med ca 54 000 anställda svarar den för 11,5 % av näringens syssel- sättning, nästan fyra gånger så hög andel som riksgenomsnittet. Näringens betydelse för konsumentkooperationen framgår också av att ca 61 % av dess anställda finns där. De anställdas fördelning framgår av tabell 3.3.4.
Tabell 3.3.4 Antal anställda i ekonomiska föreningar och totalt inom varuhandel, restaurang- och hotellrörelse, 1976
Antal % anställda KF/Konsum 46 878 9,9 HSB 49 _ OK 5 269 1,1 Reso 2 110 0,5 S:a konsumentkoop. 54 306 11,5 Lantbrukskoop. (Iantmännen, mejeriorg, slakteriorg, lägghandelsorg.) 9 707 2,1 Övr. ekonomiska föreningar 2497 0,5 S:a ek. föreningar 66 510 14,1 Totalt 471 545
Källa: Centrala företagsregistret.
På den konsumentkooperativa sidan är KF/Konsum den helt domine- rande delen, naturligt nog, eftersom varuhandel är den allmänna kon- sumentkooperationens viktigaste verksamhetsfält. Av konsumentkoopera- tionens anställda i näringen finns 86 % i KF/Konsum.
Lantbrukskooperationen har också ett betydande antal anställda i näring- en, ca 9 700, svarande mot ca 15 % av lantbrukskooperationens totala antal anställda och 2,1 % av näringens anställda. Som framgår av tabell ] 7i bilagan är nästan samtliga lantbrukskooperationens anställda sysselsatta inom nä- ringsområdet partihandel och varuhandelsförmedling, medan endast en mindre del av konsumentkooperationens anställda finns i denna bransch. Dessa finns huvudsakligen inom KF:s och OK:s partihandelsverksamhet. Huvuddelen av konsumentkooperationens anställda finns i stället inom de- taljhandeln. KF/Konsum har här ca 38 000 anställda och OK ca 3 600, vilket motsvarar 15,7 respektive 1,5 % av det totalaantalet anställda i branschen. KF/Konsums andel av de anställda kan jämföras med dess andel av de- taljhandelsförsäljningen, som 1976 var ca 18 %. Detaljhandeln redovisas i tabell 18 i bilagan.
Lantbrukskooperationen har i denna näring endast ca 300 anställda, hu- vudsakligen vid mejeributiker samt en större redskapshandel. OK:s anställda finns framför allt i näringsgrenen drivmedelsdetaljhandel,
som är en delbransch inom detaljhandel (se tabell 19 i bilagan). OK har här ca 3 100 anställda, vilket är 30,3 % av branschens totala antal anställda. OK:s andel av drivmedelsförsäljningen i Sverige är ca 20 %. Skillnaden mellan OK:s andel av försäljningen och andelen av de anställda beror på att de som sysslar med reparations- och servicearbeten vid OK:s anläggningar inkluderas i drivmedelsdetaljhandeln.
lnom restaurang- och hotellverksamhet finns 2110 anställda vid Reso (se tabell 20 i bilagan), vilket motsvarar 4,3 % av de i branschen sysselsatta. Reso ägs till 91 % av KF.
1 näringen finns också över 2000 sysselsatta i kategorin ”övriga eko- nomiska föreningar”. Dessa är i huvudsak anställda dels vid organisationer av typen hemslöjdsföreningar som bedriver en del handel och dels vid personalföreningar vid större industrier och statliga verk. De största per- sonalföreningarna bedriver ofta både handel och restaurangverksamhet.
3.3.2.6 Samfärdsel, post- och televerk
Inom denna näring finns alla typer av väg-, järnvägs-, sjö- och lufttransporter, resebyråverksamhet, lagrings- och magasineringsverksamhet samt post- och telekommunikation.
Varken konsument- eller lantbrukskooperationen har mer än ett fåtal an- ställda i denna näring. De anställda i ekonomiska föreningar finns i stället inom kategorin ”övriga” som uppgår till ca 4 000 anställda. Av dessa finns ca 1 600 inom näringsgrenen lastbils- och annan vägtransport (se tabell 21 i bilagan). Det är i de kollektivt ägda lastbilscentralema, LBC, som de för- eningsanställda finns. En annan näringsgren som har en stor andel anställda i ekonomiska föreningar är personbilstransport. Här finns taxiföreningarna med ett tusental anställda, vilket motsvarar ca 11 % av de anställda i bran- schen (se tabell 22 i bilagan).
3.3.2.7 Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet
I denna näring finns banker, försäkringsbolag, företag som förvaltar och/eller förmedlar fastigheter, olika typer av konsultföretag, juridiska byråer, an- nonsbyråer, bokföringsbyråer, Skrivbyråer, uthyrningsfirmor etc. Totalt finns inom näringen ca 190000 anställda, som tabell 3.3.5 visar.
Konsumentkooperationen har nästan 11000 anställda, vilket motsvarar 5,8 % av näringens anställda. Det är huvudsakligen inom HSB/Riksbyggens bostadsrättsföreningar och i försäkringsbolaget Folksam som dessa återfinns. Tabell 23 i bilagan visar de anställdas fördelning inom fastighetsförvaltning och förmedling. HSB/Riksbyggen med ca 5 700 anställda har en andel på 16,8 %, medan kategorin ”övriga ekonomiska föreningar” har 2900 an- ställda, vilket är 8,5 % av totala antalet anställda. Dessa föreningar är bo- stadsrättsföreningar som står utanför HSB/Riksbyggen. Beträffande HSB/Riksbyggen bör nämnas att en stor del av de anställda där har del- tidsarbeten, oftast som fastighetsskötare, lokalvårdare o.d.
Som framgår av tabell 24 i bilagan finns övriga anställda i HSB/ Riksbyggen
Tabell 3.3.5 Antal anställda 1 ekonomiska föreningar och totalt inom bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet, 1976
Antal % anställda KF/ Konsum 302 0,2 Folksam 2 792 1,5 HSB/Riksbyggen 7 890 4,1 S:a konsumentkoop. 10 984 5,8 Lantbrukskoop. (Föreningsbanken) 2 691 1,4 Övr. ekonomiska föreningar 4 949 2,6 S:a ekonomiska föreningar + Folksam 18 624 9,8 Totalt 189 628
Källa: Centrala företagsregistret och Folksams årsredovisning år 1976
inom näringsgruppen uppdragsverksamhet. I denna har också KF ca 300 anställda, bl. a. vid KF:s arkitektkontor. Även lantbrukskooperationen har här ett par hundra anställda. Kategorin ”övriga ekonomiska föreningar” har drygt 2000 anställda, varav hälften inom det av Kommunförbundet ägda K-konsult.
Konsumentkooperationen har ytterligare ca 2 790 anställda i näringen, nämligen de anställda i det kooperativa försäkringsbolaget Folksam. Av tabell 25 i bilagan framgår att Folksam har ca 9 % av de anställda inom näringsområdet försäkringsverksamhet.
Vad gäller lantbrukskooperationen, så har den ca 2 700 anställda inom näringen, av vilka mer än 90 % finns inom bank- och annan finansverk- samhet. Det är i den kooperativa Föreningsbanken som dessa anställda finns (se tabell 26 i bilagan). Föreningsbanken har sitt ursprung i den gamla jordbrukskasserörelsen. Efter en lagändring 1969 jämställdes jordbrukskas- sorna i viktiga avseenden med affärsbankema och man antog det nya namnet Föreningsbanken. Fortfarande är dock kreditgivningen till lantbruket den dominerande delen av verksamheten. Föreningsbankens anställda utgör drygt 6 % av det totala antalet anställda inom näringsområdet.
3.3.2.8 Offentlig förvaltning och andra tjänster
Denna näring omfattar offentlig förvaltning, renings- och renhållningsverk- samhet, undervisning, forskning, sjukvård, rekreationsverksamhet, kulturell verksamhet, reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet samt verk- samhet vid internationella organisationer, utländska ambassader o.d. De anställda vid offentliga verk, myndigheter och institutioner ingår ej i SCB:s statistik.
Konsument- och lantbrukskooperationen finns representerade i näringen med tillsammans ca 500 anställda, mindre än 0,1 % av totala antalet som uppgår till nästan 870 000. Av dessa 500 har konsumentkooperationen drygt 480 anställda inom begravningsföreningama (326) och HSB/Riksbyggen
' (160).
Kategorin ”övriga ekonomiska föreningar” har ca 3 000 anställda, av vilka ca 500 finns vid Malmö stadsteater och ca 700 vid Linkopia, ett företag i fotobranschen.
3.3.2.9 Sammanfattning
I inledningen nämndes att de olika grenarna av kooperationen har sina tyngdpunkter i ett fåtal branscher. Vilka dessa är har framgått av den genom- gång som gjorts branschvis i föregående avsnitt. För att få en mer kon- centrerad bild av hur kooperationens relativa styrka är fördelad, kan tabeller som visar andelarna i olika branscher vara till hjälp. Tabell 3.3.6 visar ko- operationens andel av de anställda i olika näringar.
Tabell 3.3.6 Kooperationens andel av de anställda i olika näringar 1976
Konsument- Lantbruks- Övrig koop. koop. koop.
Jord- och skogsbruk 11,1 0,4 Tillverkningsindustri 2,3 4,2 0,2 El-, gas-, värme- och vattenverk 0,1 3,9 Byggnadsindustri 0,1 0,2 Varuhandel, rest. och hotell 11,5 2,1 0,5 Samfärdsel, post och tele 1,5 Bank- och försäkringsverksamhet,
fastighetsförvaltning 5,8 1,4 2,6 Offentlig förvaltning och andra tjänster 0,1 0,3
Källa: Centrala företagsregistret.
Konsumentkooperationen har sin största styrka inom varuhandeln. Det är också här som den allmänna konsumentkooperationen KF/Konsum har sin starkaste ställning. Inom fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet har konsumentkooperationen genom HSB/Riksbyggen också en relativt stark ställning, medan KF:s industrier i tillverkningsindustrin har en andel som understiger riksgenomsnittet för hela konsumentkooperationen. I nä- ringen offentlig förvaltning och andra tjänster är konsumentkooperationens andel obetydlig.
För lantbrukskooperationens del finns de största andelarna i näringarna jord- och skogsbruk och tillverkningsindustri. Därefter kommer näringarna varuhandel och bank- och försäkringsverksamhet m. fl. I näringarna bygg- nadsverksamhet och el-, gas-, värme- och vattenverk har man endast obe- tydliga andelar.
Kategorin ”övriga ekonomiska föreningar”, finns representerad i samtliga näringar, men i endast tre av dem har de någon större betydelse. Dessa tre näringar är el-, gas-, värme- och vattenverk, fastighetsförvaltning m. fl. och samfärdsel. Största andelen har man i näringen el- och gasverk m. fl., där elföreningarna har en relativt stark ställning, med närmare 4 % av de anställda. 1 näringen fastighetsförvaltning m. ni. har man också en stor andel med 2,6 % av de anställda. I ytterligare en näring, samfärdsel etc., har man en andel som överstiger 1 %. Det är de anställda inom taxiföreningarna
och lastbilscentralema som tillsammans utgör 1,5 % av det totala antalet anställda i näringen.
Det kan vara av intresse att studera konsument- och lantbrukskoope- rationen också på en lägre nivå än hela näringar. Tabell 3.3. 7 visar de båda kooperativa huvudgrenarnas andelar inom tolv olika delbranscher.
Tabell 3.3.7 Kooperationens andel av de anställda i olika näringsområden 1976
Konsument— Lantbruks-
kOOD. koop. Skogsbruk — 21,6 Livs medelsindustri 6,9 31,4 Textilindustri 2,0 —— Trävaruindustri 1,8 4,7 Massa- och pappersindustri _ 3,1 9,3 Kemisk industri, gummiindustri 5,2 — Jord- och stenvaruindustri 8,4 — Verkstadsindustri 0,9 ,0,2 Partihandel 5,7 5,0 Detaljhandel 16,8 0,1 Banker och andra finansinstitut — 6,6 Fastighetsförvaltning och -förmedling 16,8 —
Källa: Centrala företagsregistret.
Som väntat är konsumentkooperationens andel störst inom detaljhandeln, där man har över 16 % av de anställda. Den näst högsta andelen har man i jord- och stenvaruindustrin (Gustavsbergs-fabrikerna), en bransch som är av mindre betydelse. Livsmedelsindustrin är en annan bransch där KF/Kon- sum har en stark ställning med nästan 7 % av de anställda. 1 två branscher, kemisk industri och partihandel, har man andelar omkring 5 % ochi massa- och pappersindustrin drygt 3 %. Textilindustrin och verkstadsindustrin har de lägsta andelarna.
Lantbrukskooperationen har sin tyngdpunkt inom livsmedelsindustrin, där nästan var tredje anställd finns inom lantbrukskooperationen. Går man ned till delar av livsmedelsindustrin, t. ex. slakteri- och charkuteri- eller mejeriindustri, blir lantbrukskooperationens dominans ännu mer markerad. Inom skogsbruket har man också en mycket stor andel, mer än var femte anställd finns inom lantbrukskooperationen. Massa- och pappersindustri är en annan viktig bransch och här har skogsägarnas industrier drygt 9 % av de anställda. I partihandeln har lantmännens organisationer en stark ställning inom jordbruksprodukternas och -förnödenheternas område. Fem procent av de anställda i branschen finns inom lantbrukskooperationen. Ungefär lika stor andel har man i trävaruindustrin, medan andelarna i verk- stadsindustri och detaljhandel är obetydliga.
] Här definierat som rörelseresultat före av- skrivningar och lagerre- servförändringar med tillägg för arbetskrafts- kostnader och omkost- nadsbokförda investe- ringar.
2 Rörelseresultat före avskrivning, finansnetto och bokslutsdispositioner.
3 Arbetskraftskostnader = löner och andra ersätt- ningar och arbetsgivarav- gifter.
3.4. Vissa finansiella uppgifter om de större kooperativa företagen
3.4.1. Inledning
Underlag till följande avsnitt har hämtats ur Statistiska centralbyråns fi- nansstatistik för företag, som publiceras i SOS: Företagen. I denna statistik finns bl. a. för varje bransch finansiella data för företagen sammanställda i form av en resultaträkning och en balansräkning. Dessutom finns uppgifter om antal anställda, antal företag, förädlingsvärde, investeringar, lagerför- ändringar och arbetskraftskostnader. SCB har för utredningens räkning tagit fram några av dessa uppgifter för kooperativa företag med minst femtio anställda, fördelade på näringsgrenar. De data som redovisas är antal företag, antal anställda, förädlingsvärde,1 bruttointäkter, rörelseresultat,2 totala ar- betskraftskostnader3 och nettoinvestering i anläggningstillgångar. De ”luc- kor” som finns i många av tabellerna beror i samtliga fall på att uppgifter inte finns tillgängliga. Detta beror i sin tur på de sekretessbestämmelser som SCB tillämpar, vilka bl. a. föreskriver att antalet företag i en viss näring skall vara minst tre.
Data finns för åren 1975 och 1976. För 1975 redovisas dock för kon- sumentkooperationens del, förutom de hela näringar som medtagits, endast en delbransch inom industrin. Detta beror på att KF i statistiskt hänseende betraktades som ett enda företag. 1976 bröts de KF-ägda industriföretagen ut ur moderbolaget och redovisades som självständiga enheter. KF självt är dock fortfarande i sin helhet fört till tillverkningsindustrin, vilket bl.a. innebär att de ca 9000 anställda som sysslar med partihandel inom KF inte kommer med i statistiken för denna bransch.
Nämnas bör också att termerna konsument- och producentkooperation här används i en vidare betydelse. Således ingår här företag som vanligen inte räknas till den egentliga konsument- och producentkooperationen. Till konsumentkooperationen räknas här även Scania-Vabis personalförening (varuhandel m.m.). Till producentkooperationen räknas Västkustfisk AB, Fiskebröderna AB, som båda är dotterbolag till ekonomiska föreningar (till- verkningsindustri), Trädgårdshallen i Helsingborg ek. för., Östgöta träd- gårdshall ek. för. och Gävlefisk ek. för. (varuhandel m.m.).
Företag med minst 50 anställda svarar totalt för 73 % av de anställda i samtliga näringar. Andelen i de olika näringarna varierar mellan 47 % i jord- och skogsbruk och 83 % i tillverkningsindustri. I övriga näringar ligger andelarna mellan 55 % (fastighetsförvaltning m. m.) och 71 % (el-, gas-, värme- och vattenverk). För kooperationens del är andelen anställda i ”större” företag genomgående högre. 1 konsumentkooperationen svarar denna kategori för 94 % av de anställda och motsvarande siffra för pro- ducentkooperationen är 89 %.
Eftersom den i det följande redovisade statistiken gäller företag med minst 50 anställda, blir antalet företag i de mindre näringsgrenarna mycket be- gränsat. Slumpfaktorer och extraordinära händelser i ett enskilt företag får då ett kraftigt genomslag i siffrorna för hela branschen, och rättvisande jämförelser blir omöjliga att göra. På grund av detta har endast de två största näringsgrenarna, tillverkningsindustri och varuhandel m. m., särredovisats.
I dessa finns ca 85 % av de kooperativt anställda.
På grundval av materialet från SCB har fyra relationstal beräknats. För att få en uppfattning om företagens lönsamhet och personalkostnader i de olika branscherna har två relationstal beräknats, rörelseresultat före avskriv- ningar i procent av omsättningen och totala arbetskraftskostnader i procent av omsättningen. De två övriga relationstalen är förädlingsvärde per anställd och nettoinvestering per anställd, som tillsammans ger en bild av produk- tivitet och investeringsbenägenhet i de olika branscherna.
En viss försiktighet i tolkningen av begreppen vinst och lönsamhet är nödvändig. I kooperativa företag framstår inte vinsten som ett självständigt ändamål. Det innebär att en större eller mindre del av överskotten kan utdelas till medlemmarna fortlöpande under året. Detta är framför allt tydligt inom vissa branscher av lantbrukskooperationen, framför allt inom mejeri- och slakteriorganisationema. I dessa organisationer har överskottsutdelning- en, som sker i form av efterlikvider, bokförts som en kostnad och således belastat det redovisade resultatet. Inom konsumentkooperationen däremot behandlas återbäringen genomgående som en utdelningspost efter boksluts- dispositioner; överskottet innefattar därför även återbäringen.
Skilda resultatredovisningar påverkar självfallet också lönsamhetstalen. En allmän försiktighet både vad gäller jämförelser mellan kooperativa or- ganisationer och mellan kooperationen och näringslivets enskilda sektorer är därför nödvändig.
Eftersom statistiken omfattar endast två år, kan naturligtvis inga långt- gående slutsatser dras beträffande de avvikelser från branschmedelvärden för de olika relationstalen som förekommer. Särskilt beträffande investe- ringar måste man hålla i minnet att dessa ofta är mycket ojämnt fördelade över en längre tidsperiod. De skillnader mellan olika företagsgrupper vad gäller investeringar som förekommer i detta material, kan alltså inte tolkas som någon grundläggande skillnad i investeringsbenägenhet.
En annan faktor som måste beaktas är hur pass representativa de ko- operativa företagen i en näring är för näringen som helhet. Skillnader i en viss bransch mellan kooperativa företag och branschen som helhet med avseende på lönsamhet, arbetskraftskostnader etc., kan mycket väl bero på att de kooperativa företagen finns i delbranscher, vars värden på de ak- tuella variablerna kraftigt avviker från genomsnittet.
En viktig bakgrund till detta avsnitt är naturligtvis den ekonomiska si- tuationen i stort åren 1975 och 1976. 1975 kulminerade den internationella lågkonjunkturen, den djupaste under hela efterkrigstiden. För Sveriges del medförde den låga internationella ekonomiska aktiviteten en vikande efter- frågan på svenska industrivaror. De kraftigaste minskningarna noterades för trävaror, papper och pappersmassa samt järnmalm. För verkstadsindu- strin var utvecklingen däremot relativt gynnsam. Investeringarna i industrin stagnerade dock under 1975, medan handelns investeringar minskade med ca 7 %.
Frånsett en tillfällig förbättring under första halvåret fortsatte lågkon- junkturen under 1976. En viss förbättring kunde noteras för skogsindustrins del, medan exporten av verkstadsprodukter minskade. Industrins inves- teringar ökade med endast någon procent under 1976. Massa- och pap- persindustrins investeringar ökade kraftigt, medan verkstadsindustrins
& l l i
' Vanlig benämning på rörelseresultat i procent av omsättningen.
minskade något. Handelns investeringar ökade med 12,5 %. Den privata konsumtionen ökade med ca 4 %.
3.4.2. Relationstal i de olika näringarna 3421 Samtliga näringar sammantagna
Totalt för alla näringar ser relationstalen rörelseresultat och arbetskraftskost— nader i procent av omsättningen ut som tabell 3.4.1 visar. För alla tabeller gäller att totalkolumnen längst till höger avser samtliga företag i näringen.
Tabell 3.4.1 Rörelseresultat och arbetskraftskostnader i % av omsättningen för företag med minst 50 anställda. Samtliga näringar, 1975 och 1976
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Rörelseresultat i %
av omsättningen 4,5 4,4 3,7 2,9 6,8 5,5 Arbetskraftskostnader i % av omsättningen 15,8 16,0 11,7 10,2 22,3 23,3
För både konsument- och producentkooperationen liksom för näringen totalt har vinstprocentenl sjunkit under 1975 och 1976. Producentkoope- rationens lönsamhet är både 1975 och 1976 ungefär hälften så stor som lönsamheten för samtliga företag, medan konsumentkooperationen ligger ungefär mitt emellan producentkooperationen och branschen totalt.
Arbetskraftskostnadema i procent av omsättningen har totalt sett ökat något mellan 1975 och 1976. Även konsumentkooperationens arbetskrafts- kostnader har ökat något litet, medan de för producentkooperationen har minskat. Förändringarna mellan de båda åren är dock små. Producentko- operationens arbetskraftskostnader ligger på en nivå som är mindre än hälften av det totala näringslivets. Konsumentkooperationen ligger även här ungefär mitt emellan. Producentkooperationens låga siffror, både när det gäller rö- relseresultat och arbetskraftskostnader, förklaras till stor del av det faktum att dess verksamhet i så hög grad är koncentrerad till livsmedelsindustrin, där både vinster och arbetskraftskostnader ligger väsentligt lägre än i övrig industri.
Konsumentkooperationens verksamhet är inte i lika stor utsträckning kon- centrerad till livsmedelsindustrin utan är mera jämnt fördelad mellan olika delar av tillverkningsindustrin och varuhandel. Både vinster och arbets- kraftskostnader ligger därför närmare genomsnittet för hela näringslivet.
Förädlingsvärde per anställd är som framgår av nedanstående tabell lägre för både konsument- och producentkooperationen än för näringslivet totalt.
Konsumentkooperationen ligger lägst, ca 14 % under värdet för hela nä- ringslivet och 10 % under producentkooperationen 1975 samt 15 % resp. 12 % under dessa 1976. Detta beror till största delen på att detaljhandeln, där förädlingsvärdet per anställd är förhållandevis lågt, väger mycket tungt inom konsumentkooperationen. Totalt sett ökade förädlingsvärdet per an-
Tabell 3.4.2 Förädlingsvärde och nettoinvesteng per anställd för företag med minst 50 anställda. Samtliga näringar, 1975 och 1976. Tkr
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976 ___—___—
Förädlingsvärde/
anställd 67,1 75,2 75,9 83,9 79,1 87,8 Nettoinvestering/ anställd 12,7 13,3 13,2 17,4 14,8 17,6
Källa: SCB:s fmansstatistik.
ställd med ca 11 % mellan 1975 och 1976 och ungefär lika stor var ökningen för konsument- resp. producentkooperationens del.
Vad gäller nettoinvestering per anställd, så ligger konsumentkooperatio- nen lägst även här. 1975 låg man 4 % under producentkooperationens och 14 % under totala näringslivets nivå. Motsvarande siffror för 1976 är 23 % resp. 24 %. Det totala näringslivets nettoinvestering per anställd Ökade med ca 19 %. Producentkooperationens ökade med hela 32 %, medan ökningen för konsumentkooperationens del stannade vid 5 %. Det är de stora in- vesteringarna i massa- och pappersindustrin som gör att producentkoope- rationens investeringsnivå ökat så kraftigt.
3.4.2.2 Tillverkningsindustri
I tillverkningsindustrin finns både konsument- och producentkooperationen representerade. Producentkooperationen finns framför allt inom livsmedels- industri och massa- och pappersindustri, medan konsumentkooperationens viktigaste branscher är livsmedelsindustri, verkstadsindustri, kemisk indu- stri, gummiindustri och massa- och appersindustri. De konsumentkoope- rativa företagen i tillverkningsindustrin svarade 1975 och 1976 för ca 4 % av näringens totala omsättning. Motsvarande siffra för producentkoopera- tionen är ca 10 %. Tillverkningsindustrin svarar för ca 30 % av konsu- mentkooperationens totala intäkter, medan andelen för producentkoope— rationen är ca 60 %.
Att de kooperativa andelarna av tillverkningsindustrin blir såpass stora beror på att en mycket stor del av kooperationens totala omsättning i näringen härrör från livsmedelsindustrin. I livsmedelsindustrin är nämligen omsätt- ningen per anställd mer än dubbelt så stor som genomsnittet för hela in- dustrin. Av producentkooperationens omsättning i tillverkningsindustrin kommer ca 75 % från livsmedelsindustrin. Motsvarande andel för konsu- mentkooperationen är ca 45 %. Livsmedelsindustrins andel av den totala tillverkningsindustrins omsättning är endast ca 15 %. Nedanstående tabell visar lönsamheten i tillverkningsindustrin och några av dess delbranscher.
Tabell 3.4.3 Rörelseresultat i % av omsättningen för företag med minst 50 anställda i tillverkningsindustrin och några av dess delbranscher, 1975 och 1976
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Tillverkningsindustri 5,0 5,3'1 5 ,3 3,7 8,6 6,7 Varav:
Livsmedelsindustri . . 3,4 2,4 2,3 3,8 4,0 Trävaruindustri . . . . 8,2 4,4 8,6 7,4 Massa- och appers-
industri . . 8,60 19,2 9,7 15,7 10,5 Kemisk industri,
gummi- och plast-
industri 13,4 19,7 . . 8,8 10,8 Verkstadsindustri . . 11,2 . . . . 8,6 10,8
förekommer ej uppgift saknas
" I denna siffra ingår även KF:s partihandelsverksamhet. ” Hämtat ur KF:s årsredovisning 1976. Källa: SCB:s fmansstatistik.
Av tabellen framgår att vinstprocenten i näringen sjönk mellan 1975 och 1976. Även producentkooperationens lönsamhet minskade, medan konsu- mentkooperationens ökade något. Såväl konsument- som producentkoo- perationen har lägre lönsamhet än genomsnittet i näringen. Den relativt kraftiga försämringen av producentkooperationens lönsamhet beror till störs- ta delen på resultatförsämringen i massa- och pappersindustrin. Lönsamheten i livsmedelsindustrin är den lägsta av de delbranscher som redovisas här. Både 1975 och 1976 låg den långt under genomsnittet för tillverkningsindustrin. Producentkooperationens lönsamhet i branschen är lägre än konsumentkooperationens, som i sin tur är lägre än genomsnittet för branschen.
I trävaruindustrin är vinstprocenten ungefär lika stor som genomsnittet för tillverkningsindustrin. Mellan 1975 och 1976 försämrades lönsamheten något för branschen som helhet. Producentkooperationens trävaruindustri fick dock vidkännas en avsevärd minskning av vinstprocenten; nästan en halvering från 1975 till 1976. Ungefär samma bild uppvisar massa- och pappersindustrin. Där minskade även lönsamheten totalt i branschen kraf- tigt. Den var dock fortfarande på en relativt hög nivå, betydligt över genom- snittet för tillverkningsindustrin.
I den kemiska m. m. industrin förbättrades lönsamheten något från 1975 till 1976. Den konsumentkooperativa industrin ökade sin lönsamhet avsevärt och 1976 var den nästan dubbelt så hög som branschgenomsnittet.
Verkstadsindustrin förbättrade också sin Vinstprocent mellan 1975 och 1976. Konsumentkooperationens verkstadsindustri hade 1976, som är det enda år som redovisas, en lönsamhet som var något bättre än bransch- genomsnittet.
Vad gäller arbetskraftskostnaderna i procent av omsättningen, så ökade dessa något mellan 1975 och 1976 för producentkooperationen och för nä- ringen totalt.
Tabell 3.4.4 Arbetskraftskostnader i % av omsättningen för företag med minst 50 anställda i tillverkningsindustrin och några av dess delbranscher, 1975 och 1976
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Tillverkningsindustri 17,0 16,7 11,8 12,5 27,7 29,2 därav:
Livsmedelsindustri . . 11,3 8,9 8,9 12,2 12,2 Trävaruindustri . . . . 23,2 20,4 23,8 22,3 Massa— och pappers-
industri . . . . 21,6 24,3 29,4 25,5
Kemisk industri,
gummi- och plast- industri 29,9 27,4 . . 22,6 24,4 Verkstadsindustri . . 36,4 . . . . 32,8 30,8
Källa: SCB:s fmansstatistik.
För konsumentkooperationens del minskade de i stället något. Produ- centkooperationens kostnader i procent av omsättningen ligger totalt sett mycket lågt. För hela tillverkningsindustrin är detta relationstal mer än dubbelt så högt. Den låga nivån inom producentkooperationen beror på att livsmedelsindustrins arbetskraftskostnader är låga i förhållande till om- sättningen, och denna bransch är utan jämförelse den största i producent- kooperationen.
I de övriga delarna av tillverkningsindustrin är arbetskraftskostnaderna i förhållande till omsättningen väsentligt högre. I jämförelse med livsme- delsindustrin ligger de ungefär dubbelt så högt. Förändringarna mellan 1975 och 1976 är ganska små, med undantag av massa- och pappersindustrin, där en relativt kraftig minskning inträffade för näringsgrenen totalt. I den producentkooperativa delen av massa- och pappersindustrin steg emellertid arbetskraftskostnaderna i procent av omsättningen. Från att tidigare ha legat avsevärt lägre än branschen som helhet var man 1976 uppe i nivå med totalsiffran.
I kemisk m. m. industri ökade kostnaderna något mellan 1975 och 1976 för branschen totalt, medan de i stället sjönk i den konsumentkooperativa delen av näringsgrenen. Konsumentkooperationen låg ändå på en något högre nivå 1976 än branschen totalt.
Förädlingsvärdet per anställd ökade med ca 12 % i tillverkningsindustrin mellan 1975 och 1976. Som framgår av tabell 3.4.5 ökade även den koo- perativa delen av industrin sitt förädlingsvärde per anställd, och 1976 var det praktiskt taget samma värde i konsument- och producentkooperationen som i näringen totalt.
Tabell 3.4.5 Förädlingsvärde per anställd för företag med minst 50 anställda i till- verkningsindustrin och några av dess delbranscher. 1975 och 1976. Tkr
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Tillverkningsindustri 75,8 86,6 80,9 86,3 77,6 86,5 därav:
Livsmedelsindustri . . 88,9 67,8 82,8 71,0 85,2 Trävaruindustri . . . . 72,8 74,5 70,7 79,1 Massa- och pappers-
industri . . . . ll7,1 97,7 98,0 98,4
Kemisk industri,
gummi- och plast- industri 83,8 115,5 . . 84,3 97,5 Verkstadsindustri . . 88,3 . . . . 74,3 85,8
Källa: SCB:s fmansstatistik.
I livsmedelsindustrin låg konsumentkooperationens förädlingsvärde per anställd något över branschgenomsnittet, medan producentkooperationens låg något under.
Massa- och pappersindustrin är den bransch som har det högsta föräd- lingsvärdet per anställd. I producentkooperationens massa- och pappersin- dustri minskade förädlingsvärdet per anställd till en nivå något under branschgenomsnittet, efter att tidigare ha legat ca 20 % över detta.
I den kemiska m. m. industrin ökade förädlingsvärdet per anställd med ca 16 % från 1975 till 1976. I den konsumentkooperativa delen av närings- grenen blev ökningen ännu större, ca 38 %, vilket medförde att man 1976 låg ca 18 % över värdet för hela branschen.
För konsumentkooperationens verkstadsindustri finns siffror endast för 1976, och man hade det året ett förädlingsvärde per anställd som var något högre än genomsnittet för branschen.
Om man ser på nettoinvesteringarna per anställd, så finner man att dessa ökat med ca 28 % i tillverkningsindustrin mellan 1975 och 1976.
Tabell 3.4.6 Nettoinvestering per anställd för företag med minst 50 anställda i till- verkningsindustrin och några av dess delbranscher, 1975 och 1976. Tkr
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Tillverkningsindustri 21,7 14,0 18,8 23,9 12 ,7 16,3 därav:
Livsmedelsindustri . . 10,5 15,3 18,5 13,2 13,5 Trävaruindustri . . . . 16,3 20,3 13,6 15,3 Massa- och pappers-
industri . . . . 29,3 35,9 19,6 32,4
Kemisk industri, gummi- och plast-
industri 87,3 17,3 . . 17,2 16,3 Verkstadsindustri . . 22,6 . . . . 8,4 10,1
Källa: SCB:s fmansstatistik.
Av ungefär samma storleksordning blev ökningen i den producentkoo- perativa industrin. I konsumentkooperationen minskade däremot nettoin- vesteringen per anställd med ca 35 %. Det är bl. a. de stora investeringarna i massa- och pappersindustrin som drar upp totalsiffrorna, både för näringen som helhet och för producentkooperationen. Totalt sett ökade nettoinves- teringen per anställd i massa- och pappersindustrin med ca 65 % från 1975 till 1976.
För producentkooperationen blev ökningen ca 23 %. 1976 låg investe- ringsnivån i massa- och pappersindustrin ungefär dubbelt så högt som hela tillverkningsindustrins. Producentkooperationens nettoinvestering per an- ställd låg 1975 långt över genomsnittet för branschen, men 1976 var skill- naden i stort sett utjämnad.
Även i trävaruindustrin ökade producentkooperationens investeringar re- lativt kraftigt, ca 25 %. För branschen totalt blev ökningen ungefär hälften så stor. I livsmedelsindustrin ökade producentkooperationens nettoinves- tering per anställd med ca 21 %. Totalt sett blev ökningen ca 76 % högre än konsumentkooperationens och ca 37 % högre än nivån för branschen totalt. Det är framför allt de stora investeringarna i mejeriindustrin som gör att producentkooperationens investeringsnivå ligger så högt.
I kemisk m.m. industri minskade nettoinvesteringen per anställd med ca 5 %. Minskningen i konsumentkooperationens kemiska industri var hela 80 %. Detta beror emellertid på att OK-raffinaderiet vid Brofjorden fär- digställdes under 1975, och de mycket stora investeringarna som gjordes där under flera år sjönk under 1976 till en mera normal nivå.
Verkstadsindustrins investeringar låg 1976 på en nivå klart under genom- snittet för hela industrin. I konsumentkooperationens verkstadsindustri låg de däremot högre än genomsnittet och mer än dubbelt så högt som hela verkstadsindustrins. Orsaken till detta är att söka i det faktum att endast ett fåtal företag finns i konsumentkooperationens verkstadsindustri och att dessa råkar befinna sig i sektorer som har en högre investeringsnivå än genomsnittet.
3.4.2.3 Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse
I denna näring finns ca 60 % av konsumentkooperationens anställda och ungefär 17—18 % av producentkooperationens. Av den totala omsättningen i storleksgruppen ”minst 50 anställda” svarar enligt denna statistik kon- sumentkooperationen för ca 13 % och producentkooperationen för ca 11 %. Man måste då hålla i minnet att KF:s partihandelsverksamhet inte ingår i konsumentkooperationens siffra. Med denna inräknad torde konsument- kooperationens andel ligga vid 18—20 %.
Trots att antalet anställda i producentkooperationen i denna näring är mindre än en fjärdedel av konsumentkooperationens, har man alltså enligt denna statistik en omsättning som är i det närmaste lika stor. Detta beror till en del på att deras respektive tyngdpunkter i näringen ligger i olika delbranscher. Konsumentkooperationen finns huvudsakligen i detaljhan- deln, medan producentkooperationens verksamhet är starkt koncentrerad till partihandel. I den sistnämnda delbranschen är omsättningen per anställd mellan 3 och 4 gånger så stor som i detaljhandeln och 7 gånger större än
i restaurang- och hotellrörelse, där konsumentkooperationen har ca 5 % av sina anställda i näringen. Statistiken är emellertid också något missvisande i denna näring, eftersom KF:s partihandel, som tidigare nämnts, ingår i siffrorna för tillverkningsindustrin.
Tabell 3.4.7 nedan visar rörelseresultat i procent av omsättningen i va- ruhandel m.m.
Tabell 3.4.7 Rörelseresultat i % av omsättningen för företag med minst 50 anställda i varuhandel, restaurang- och hotellrörelse, 1975 och 1976
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Varuhandel, restau- rang- och hotell- rörelse 4,4 3,7 2,5 2,0 3,2 2,9 därav:
Partihandel . . 1,5" . . . . 2,8 2,3 Detaljhandel . . 4,3 . . . . 3,6 3,8 Restaurang- och
hotellrörelse . . 1,4 . . 3,5 3,7 ” Exkl. KF.
Källa: SCB:s fmansstatistik.
Lönsamheten är som synes låg. Konsumentkooperationen har både 1975 och 1976 en lönsamhet som låg över genomsnittet för branschen. Vinst- procenten sjönk dock från 1975 till 1976, både för konsumentkooperationen och totalt. Producentkooperationens lönsamhet låg under branschgenom- snittet. Eftersom dess verksamhet i näringen är så gott som uteslutande hänförlig till partihandel, bör jämförelsen emellertid i första hand göras med denna delbransch.
I så fall hade producentkooperationen en lönsamhet som låg över kon- sumentkooperationens men något under branschgenomsnittet. Även par- tihandelns lönsamhet sjönk mellan 1975 och 1976. I detaljhandeln ökade den i stället något. Konsumentkooperationens lönsamhet var 1976 högre än genomsnittet för branschen. I restaurang- och hotellrörelse däremot låg konsumentkooperationens lönsamhet långt under genomsnittet för bran- schen.
Vad beträffar arbetskraftskostnader i procent av omsättningen, så var för- ändringarna mellan 1975 och 1976 obetydliga.
Generellt sett ligger arbetskraftskostnaderna på en låg nivå jämfört med genomsnittet för samtliga näringar. Konsumentkooperationen låg ganska långt över branschgenomsnittet, beroende på att dess verksamhet är kon- centrerad till detaljhandeln, där kostnaderna är störst. Producentkoopera- tionen låg däremot mycket lägre än branschen totalt, vilket förklaras av det tidigare nämnda förhållandet att verksamheten i huvudsak ligger inom partihandeln, där arbetskraftskostnaderna i förhållande till omsättningen är lägst. I partihandeln låg konsumentkooperationen något lägre än genom- snittet. l detaljhandeln hade man i stort sett samma relation mellan ar- betskraftskostnader och omsättning som näringen totalt, medan man i res-
Tabell 3.4.8 Arbetskraftskostnader i % av omsättningen för företag med minst 50 anställda i varuhandel, restaurang- och hotellrörelse, 1975 och 1976
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Varuhandel, restau- rang-och hotell-
rörelse 14,5 14,9 5,0 5,3 10,7 10,9 därav: Partihandel . . 5,9” . . . . 7,1 7,1 Detaljhandel 15,6 15,9 . . . . 15,1 16,0 Restaurang- och hotellrörelse . . 21,0 . . 36,0 38,0 " Exkl. KF.
Källa: SCB:s fmansstatistik.
taurang- och hotellrörelse låg avsevärt lägre än genomsnittet för branschen. Förädlingsvärdet per anställd ökade mellan 1975 och 1976, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell 3.4.9 Förädlingsvärde per anställd för företag med minst 50 anställda i va- ruhandel, restaurang- och hotellrörelse, 1975 och 1976. Tkr
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Varuhandel, restau- rang- och hotell- rörelse 59,9 66,9 85,9 88,0 72,6 81,3 därav: Partihandel . . 89,9" . . . . 92,2 98,9 Detaljhandel 59,8 66,3 . . . . 62,6 71,5 Restaurang- och hotellrörelse . . 57,3 . . 50,3 60,5 ” Exkl. KF.
Källa: SCB:s fmansstatistik.
Det högsta förädlingsvärdet per anställd hade producentkooperationen, 31 % högre än konsumentkooperationen och 8 % högre än näringen totalt. Det beror återigen på att producentkooperationen huvudsakligen är verksam inom partihandel, som har det högsta förädlingsvärdet per anställd av de tre delbranscherna. För konsumentkooperationen är detaljhandel, som har ett avsevärt lägre värde, det viktigaste området.
I partihandel låg konsumentkooperationens förädlingsvärde per anställd ca 10 % lägre än genomsnittet för branschen. Producentkooperationens siffra kan i praktiken sägas vara hänförlig till partihandel och låg i så fall på ungefär samma nivå som konsumentkooperationens.
I detaljhandeln ökade förädlingsvärdet per anställd med ca 14 % mellan 1975 och 1976. För konsumentkooperationen stannade ökningen vid 11 %. Både 1975 och 1976 låg konsumentkooperationens värde något lägre än branschgenomsnittet.
1 restaurang- och hotellrörelse hade konsumentkooperationen ett föräd- lingsvärde per anställd som 1976 var något lägre än genomsnittet för nä- ringsgrenen.
Vad gäller nettoinvestering per anställd, så konstaterades i inledningen att handelns investeringar minskade under 1975 för att sedan öka relativt kraftigt under 1976. Detta kommer också till uttryck i nedanstående tabell.
Tabell 3.4.10 Nettoinvestering per anställd för företag med minst 50 anställda i varuhandel, restaurang- och hotellrörelse, 1975 och 1976. Tkr
Konsumentkoop. Producentkoop. Totalt
1975 1976 1975 1976 1975 1976
Varuhandel, restau- rang- och hotell- rörelse 6,0 13,0 18,6 25,1 9,2 14,2 därav:
Partihandel . . 82,6" . . . . 13,3 18,5 Detaljhandel 5,9 10,2 . . . . 8,2 13,9 Restaurang- och
hotellrörelse . . 4,4 . . 4,9 3,9 ” Exkl. KF.
Källa: SCB:s fmansstatistik.
Nettoinvesteringar per anställd har ökat med ca 54 % i hela näringen. I konsumentkooperationen ökade de med hela 117 % och i producentkoo- perationen med 35 %. Värdet för konsumentkooperationen år 1976 förrycks kraftigt av den mycket stora nettoinvestering per anställd som man hade i partihandeln. Orsaken till den höga siffran var en investering av ”en- gångsnatur”, som gällde två tankfartyg, beställda av OK. Totalt sett låg kon- sumentkooperationen ändå något under investeringsnivån i näringen totalt. Producentkooperationen låg långt över genomsnittet men bör även här jäm- föras med enbart partihandeln. Jämfört med denna delbransch låg man ca 35 % högre. Partihandeln totalt ökade sin nettoinvestering per anställd med ca 38 %.
I detaljhandeln ökade nettoinvesteringen per anställd med ca 70 % för hela näringsgrenen och med ungefär lika mycket för konsumentkoopera- tionen. 1976 låg genomsnittet för branschen ca 26 % högre än konsument- kooperationens siffra.
I restaurang- och hotellrörelse är investeringsnivån generellt sett mycket lägre än i de övriga delbranscherna. Konsumentkooperationen hade 1976 en nettoinvestering per anställd som var något större än branschgenom- snittet.
Tabellbilaga. Antal anställda i ekonomiska föreningar, fördelade på branscher
Tabell 1. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom skogsbruk, 1976 &
Antal % anställda ___—R Lantbrukskoop. (skogsägareorg) 6 619 21,6 Totalt 30 646 100,0
a_—
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 2. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri, 1976
&
Antal % anställda ___—_a KF/Konsum 5 411 6,9 Lantbrukskoop. (slakteriorg, mejeriorg, lantmännen) 24 328 31,0 Övr. ekonomiska föreningar 276 0,4
S:a ekonomiska föreningar 30015 38,3 Totalt 78 471 100,0
___—___—
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 3. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom mejeriindustri, 1976
&
Antal % anställda x_n Lantbrukskoop. (mejeriorg) 8 564 94,3 Övr. ekonomiska föreningar 52 0,6 S:a ekonomiska föreningar 8 716 94,9 Totalt 9 077 100,0
___—x
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 4. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom slakteri- och charkute- riindustri, 1976
___—x
Antal % anställda & KF/Konsum 2 447 12,3 Lantbrukskoop. (slakteriorg) 11 126 55,9 Övr. ekonomiska föreningar 2 —
S:a ekonomiska föreningar 13 575 68,2 Totalt 19 919 100,0
R—
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 5. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustrl utom mejeriindustri och slakteri- och charkuteriindustri, 1976
_________________.__——
Antal % anställda
___—______________ [(F/Konsum 2 694 5,4 Lantbrukskoop. (lantmännen, mejeriorg.) 4638 9,4 Övr. ekonomiska föreningar 222 0,5
S:a ekonomiska föreningar 7554 15,3 Totalt 49 475 10050
_________________—_
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 6. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom textil-, beklädnads-, läder- och lädervaruindustri, 1976
___—__________—_—
Antal % anställda ___—___,”— KF/Konsum 1 012 2,0 Övr. ekonomiska föreningar 71 0,1 S:a ekonomiska föreningar 1083 2,1 Totalt 51 762 100,0
___—__—________
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 7. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom trävaruindustri, 1976
___—”__—
Antal % anställda
___—___._______ KF/Konsum 158 0,2 HSB 1098 1,5 Begravningsföreningarna 53 0,1
S:a konsumentkoop. 1 309 1,8 Lantbrukskoop. (skogsägareorg) 3 256 4,6 Övr. ekonomiska föreningar 134 0,2
S:a ekonomiska föreningar 4699 6,6 Totalt 71 377 100,0
_________________——-
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 8. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom massa-, pappers- och pap- persvaruindustri, grafisk industri, 1976
Antal % anställda KF/ Konsum 3 984 3,1 Lantbrukskoop. (skogsägareorg) 11 914 , Övr. ekonomiska föreningar 344 0,3 S:a ekonomiska föreningar 16242 12,7 Totalt 129 240 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 9. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom massa- och pappersindustri, 1976 & Antal % anställda & KF/Konsum 3 285 5,1 lantbrukskoop. (skogsägareorg) 11 817 18,4 S:a ekonomiska föreningar 15 102 23,5 Totalt 64 358 100,0
___— Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 10. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom kemisk industri, petro— leum-, gummivaru-, plast- och plastvaruindustri, 1976
___—%..
Antal % anställda ___—&_ KF/Konsum 3 190 5,2 OK 422 0,7 S:a konsumentkoop. 3 612 5,9 Övr. ekonomiska föreningar 7 _ S:a ekonomiska föreningar 3619 5,9 Totalt 60 949 100,0
___—_— Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 11. Antal anställda iekonomiska föreningar inom kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri, 1976
__M—
Antal % anställda aa_— KF/Konsum 815 5,2 Totalt 15 540 100,0
___—__ Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 12. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom petroleumraffinering, 1976
Antal % anställda OK 422 232 Totalt 1 816 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 13. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom gummivaruindustri, 1976
Antal % anställda KF/Konsum ] 368 10,1 Totalt 13 538 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 14. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom plastvaruindustri, 1976
Antal % anställda KF/ Konsum i 007 9,2 Totalt 10 937 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 15. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom jord- och stenvaruindustri, 1976 Antal % anställda KF/Konsum 3 233 8,4 Övr. ekonomiska föreningar 67 0,2 S:a ekonomiska föreningar 3 300 8,6 Totalt 38 308 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 16. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom verkstadsindustri, 1976
Antal % anställda KF/Konsum 3 919 0,9 OK 112 — S:a konsumentkoop. 4031 0,9 Lantbrukskoop. (lantmännen) 1 114 0,2 Övr. ekonomiska föreningar 717 0,2 S:a ekonomiska föreningar 5 862 1,3 Totalt 454 941 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 17. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom partihandel och varu- handelsförmedling, 1976
___—___
Antal % anställda KF/Konsum 8 734 4,9 HSB 49 — OK 1652 0,9 S:a konsumentkoop. 10435 5,8 Lantbrukskoop. (lantmännen, ägghandelsorg.) 9406 5,3 Övr. ekonomiska föreningar 732 0,4 S:a ekonomiska föreningar 20 573 11,5 Totalt 177 671 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 18. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom detaljhandel, 1976
Antal 96 anställda KF/Konsum 38 144 15,7 OK 3 617 1,5 S:a konsumentkoop. 41 761 17,2 Lantbrukskoop. (mejeriorg, lantmännen) 301 0,1 Övr. ekonomiska föreningar 604 0,3 S:a ekonomiska föreningar 42666 17,6 Totalt 242 819 100,0
___—___ Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 19. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom drivmedelsdetaljhandel, 1976 Antal % anställda OK 3 139 30,3 Övr. ekonomiska föreningar 40 0,4 S:a ekonomiska föreningar 3 179 30,7 Totalt 10 343 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 20. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom restaurang- och hotell- verksamhet, 1976
Antal % anställda Reso 2 110 4,3 Övr. ekonomiska föreningar ] 161 2,4 S:a ekonomiska föreningar 3 271 6,7 Totalt 49 177 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 2]. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom lastbils- och annan väg- transport, 1976
Antal % anställda Lastbilscentraler 1 607 3,2 Totalt 50 368 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 22. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom personbilstransport, 1976
Antal % anställda Taxiföreningar 954 1 1,6 Totalt 8 232 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 23. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom fastighetsförvaltning och -förmedling, 1976
Antal % anställda HSB/ Riksbyggen 5 763 16,8 Lantbrukskoop. (slakteriorg) 12 _. Övr. ekonomiska föreningar 2908 8,5 S:a ekonomiska föreningar 8 683 25,3 Totalt 34 360 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 24. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom näringsgruppema upp- dragsverksamhet och maskinuthyrning, 1976
Antal % anställda KF/Konsum 302 0,4 HSB/ Riksbyggen 2 127 2,4 S:a konsumentkoop. 2 429 2,8 lantbrukskoop. (SMR, Nedre Norrlands prod. fören.) 201 0,2 Övr. ekonomiska föreningar 2068 2,3 S:a ekonomiska föreningar 4698 5,3
Totalt 87 870 1000
Källa: Centrala företagsregistret.
Tabell 25. Antal anställda inom försäkringsverksamhet, 1976
Antal % anställda Folksam 2 792 9,1 Övriga företag 27 729 90,9 Totalt 30 521 100,0
Källa: Centrala företagsregistret och Folksams årsredovisning för 1976.
Tabell 26. Antal anställda i ekonomiska föreningar inom bank- och annan finans- verksamhet, 1976
Antal % anställda Lantbrukskoop. (Föreningsbanken) 2 478 6,6 Totalt 36 877 100,0
Källa: Centrala företagsregistret.
4. De konsumentkooperativa organisationernas utveckling och struktur
4.1. Sammanfattning av den konsumentkooperativa sektorn
4.1.1. Grundtankar och grundsatser
Konsumentkooperation finns runt om i världen men koncentrationen till Europa är påtaglig. Den existerande kooperationen visar en stor variations- rikedom i fråga om tillämpningar, även inom ramen för den konsument- kooperativa sektorn. Detta är naturligt, då tillämpningarna utformats i olika sociala och ekonomiska miljöer, inom olika ekonomisk/politiska system, i ekonomier på olika utvecklingsstadier osv.
Bakom de olika tillämpningarna finns vissa gemensamma grunder, som förenar de konsumentkooperativa organisationema världen över. De kan uttryckas på följande sätt:
1] De som är medlemmar och i den egenskapen använder sig av företagets varor och tjänster skall också styra och kontrollera företaget. De skall ha det avgörande inflytandet. Cl Inflytande och kontroll skall bygga på principen ”en medlem — en röst”. Inflytande och kontroll skall därvid skiljas från kapitalägandet i företaget. El Det konsumentkooperativa företaget skall inte ge vinst eller förmögenhet åt ett fåtal. Därför — måste företaget vara öppet för alla som vill använda sig av dessa tjänster — måste företaget använda sig av kapitalbildningsprinciper, som inte in- bjuder till vinstspekulation eller medför förmögenhetsuppbyggnad för fåtalet — måste företaget använda sig av överskottsfördelningsprinciper, som inte innebär förmögenhetsuppbyggnad åt ett fåtal.
4.1.2. Struktur och omfattning
Den svenska konsumentkooperativa sektorn har vuxit fram i sex huvud- former:
den allmänna konsumentkooperationen bostadskooperationen försäkringskooperationen oljekooperationen
fritidskooperationen begravningskooperationen
DDDDDU
I detta avsnitt tas översiktligt upp några drag i denna sektors strukturella mönster och omfattning. Organisationerna inom sektorn är följande:
[] Konsumentföreningarna, Kooperativa förbundet (den allmänna koope- rationen) med Reso (Fritidskooperationen) Ci Bostadsrättsföreningama, HSB-föreningarna, HSB:s Riksförbund (bo- stadskooperationen) D Bostadsrättsföreningarna, Riksbyggens lokalföreningar, Svenska Riks- byggen (bostadskooperationen) D Folksam försäkringsbolag (försäkringskooperationen)
OK-föreningama, OK-förbundet (oljekooperationen) El Begravningsföreningarna, Begravningsföreningamas samorganisation (begravningskooperationen).
Cl
Dessa organisationer har något olika form och uppbyggnad av bl. a. hi- storiska och juridiska skäl. Folksam har försäkringsbolagets form och Reso är fr. o. m. 1977 ombildat till ett aktiebolag. De övriga är ekonomiska föreningar.
Organisationerna har också starka historiska, personella, organisatoriska och idémässiga samband. De har vidare en likartad inriktning av mål och handlingsprogram.
Primärforenirtgar och motsvarande Konsumentföreningarna, bostadsrättsföreningarna, HSB-föreningarna och OK-föreningama är renodlade primärföreningar i den meningen, att de har individer som medlemmar.
Tabell 4.1.1 Primär- och lokalföreningar 1977
___—_l;
Primärförening Medlemmar Antal (motsv.) föreningar Typ Antal ___—___,— Konsumentföreningar Individer 1 885 615 170 HSB-föreningar ” 342 745 82 Bostadsrättsföreningar (HSB) " 2 835 Riksbygg. lokalfören. Föreningar 69 Bostadsrättsföreningar (Riksbyggen? Individer OK-föreningar ” 801 621 28 Begravningsföreningar Föreningar 9
_!!—
" Riksbyggen förvaltar ca 990 bostadsrättsföreningar med 109 999 lägenheter, vilket är en del av de föreningar som startats av Riksbyggen. , Källa: Verksamhetsberättelser.
Riksbyggens lokalföreningar är ideella föreningar. Medlemmarna är lokala fackliga och politiska föreningar, kooperativa föreningar och bostadsrätts- föreningar. Även begravningsföreningarnas medlemmar är organisationer, bl.a. fackliga organisationer, pensionätsföreningar, arbetarkommuner, bo- stadsrättsföreningar och kooperativa föreningar.
Sekundärföreningar, förbund och motsvarande
Riksorganisationernas (sekundärföreningamas) medlemsmönster ser något olika ut på de konsumentkooperativa huvudområdena. HSB har den mest renodlade modellen med enbart primärföreningar som medlemmar. I övrigt se nedanstående tablå:
Riksorganisationens medlemmar
Riksorganisation Medlemmar
KF 170 konsumentföreningar OK Folksam
Begravningsföreningamas samorganisation 2 produktionsföreningar (charkuteriförening- ar)
HSB 82 HSB-föreningar Svenska Riksbyggen 15 fackförbund (LO-området) LO KF 47 fackföreningar 69 lokalföreningar 169 bostadsrättsföreningar OK 28 OK-föreningar Västkustfiskamas Centralförbund HSB KF Skånes Fiskareförbund Svenska Riksbyggen OK Danmark Svenska Sydkustfiskarnas lokalförbund Svenska Lantmännens Riksförbund Begravningsföreningamas samorga- nisation 9 begravningsföreningar
Folksam har formellt försäkringstagarna som medlemmar. Dessa repre- senteras av KF (hälften av platserna i stämman), LO (en tredjedel) och TCO (en sjättedel). Reso blev fr.o.m. 1977 aktiebolag och ägs till 91 % av KF. LO äger 3 %, Folksam 2 % och OK 2 %.
4.1.3. Den ekonomiska verksamheten
Till den helt övervägande delen finns den konsumentkooperativa sektorns industriella delar inom KF och konsumentföreningarna. Utanför finns en- dast HSB:s Borohus samt OK:s Scanraff och Termoindustrier. Även be- gravningsföreningama har en mindre industri för tillverkning av kistor. Inom KF och konsumentföreningarna är vidare den helt dominerande delen av industriverksamheten förlagd till KF. Konsumentföreningama har ett antal smärre bagerier (43) och charkuterier (3), som producerar för föreningarnas eget behov. Av KF:s industrier finns två huvudtyper:
El De industrier som säljer hela sin tillverkning inom konsumentkoope- rationen (s.k. helintegrerade industrier)
[] De industrier som säljer delar av (ofta större delen av) sin tillverkning utanför konsumentkooperationen
Dessa senare icke-föreningsinriktade industrier var fram till 1979 admi- nistrativt sett en avdelning (sektor 1) inom KF, men är numera samlade i ett särskilt bolag, KF Industri AB, som i sin helhet ägs av förbundet.
Nedanstående tablå ger en sammanfattande bild av KF:s industriella verk- samhet. I övrigt hänvisas till avsnittet om KF och konsumentföreningarna.
___—___,—
KF :s industrier
___—______—_—_——
Helintegrerade industrier Livsmedelsindustrin Konservindustrier Charkuterier Bagerier Kvarnar Chokladfabrik”
Specialvaruindustrier Textilindustrier Konfektionsindustrier Snickerier Trävaror KF Industri AB (tidigare benämnda Gummi- och läderindustri delintegrerade industrier) Byggnadsmaterialindustri Skagsindustrier Karlshamns Oljefabriker El- och verkstadsindustrier
_____________._—-_————————
KF och konsumentföreningarna är den helt dominerande delen av kon- sumentkooperativa sektorn, då vi mäter deras omfattning i antal anställda och årlig omsättning. Därefter kommer oljekooperationen (OK) och för- säkringskooperationen (Folksam).
Tabell 4.1.2 Omsättning och antal anställda är 1977 (avrundade)
___—__________
Organisation Omsättning Anställda (milj. kr)
___/__;— KF + konsumentföreningarna 19 300 72130 HSB + föreningarna 1200 4700 Riksbyggen + föreningarna 500 1850 OK + föreningarna 4 800 6 280 Begravningsföreningarna 100 390 Folksam 1 950 2 850
Summa 27 850 88 200
___/_—
"Samägt med konsumentkooperationen i Norge och Danmark.
I dessa mått är den konsumentkooperativa sektorn en relativt liten del av samhällsekonomin och av arbetsmarknaden.
Bilden av omfattningen blir något annorlunda, om vi mäter sektorn i andelar av marknaden på de huvudsakliga verksamhetsområdena. I detta sammanhang går vi inte in på mer detaljerade marknadsdelar, såsom exem- pelvis marknadsandelar för KF:s olika industriprodukter. Vi begränsar oss till konsumentledet.
Tabell 4.1.3 Marknadsandelar för de konsumentkooperativa organisationerna 1977 (%)
Organisation %
KF och konsumentföreningarna
— Andel av privatkonsumtion 18 — Andel av dagligvarukonsumtion 21 — Andel av specialvarukonsumtion 14 Folksam — Andel av antal frivilliga grupplivsförsäkr. 58 — Andel av antal individuella liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar 17 — Andel av antal kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar 53 — Andel av antal trafikförsäkringar för privata fordon 27 — Andel av antal försäkringar för hem, villa, fritidshus 28 Riksbyggen — Andel av färdiga lägenheter (i bostadsrätt) 3,5 — Andel av påbörjade lägenheter 7,3 HSB — Andel av färdiga lägenheter (i bostadsrätt) 8 — Andel av påbörjade lägenheter 12 OK — Andel av bensinkonsumtion 19 — Andel av dieselbrännoljekonsumtion 14 — Andel av eldningsolja ] 25 — Andel av eldningsolja 3—5 15
BegravningWreningarna — Andel av begravningsuppdrag 26
Källa: Verksamhetsberättelser, informationsblad.
Man kan således säga, att den konsumentkooperativa sektorn på respektive konsumentområden svarar för omkring 20 % av den privata konsumtionen. Folksam har på de kollektiva försäkringarnas område något större andelar.
4.1.4. Medlemsorganisation
I detta avsnitt behandlas huvuddragen i den parlamentariska organisationen på sekundärföreningsnivå.
Principen om demokratisk förvaltning, kontroll och styrning är grund— läggande för all form av kooperation. Det betyder en person — en röst så länge det gäller primärorganisationen. Men problemen blir annorlunda i sekundärorganisationer, där det i stället för individer är organisationer som är medlemmar.
Det här problemet har diskuterats intensivt inom den svenska konsu- mentkooperationen. Vi belyser kortfattat hur det har lösts inom olika delar av den konsumentkooperativa sektorn.
KF
Eftersom de anslutna föreningarna har mellan 65000 och 330000 med- lemmar har inte varje förening en röst i KF. I stället har varje region sin procentuella andel av platser på KF:s förbundsmässa, som är högsta be- slutande organ.
HSB
HSB har en organisation som liknar KF:s. Medlemmarna väljer fullmäktige till HSB-föreningarna som i sin tur väljer ombud till HSB-kongressen. Kon- gressen i sin tur väljer fullmäktige som är högsta beslutande organ mellan kongresserna.
Riksbyggen
Ägare till Riksbyggen är LO, KF, 14 fackförbund inom LO, fackföreningar, lokalföreningar och bostadsrättsföreningar. Lokalföreningama ute i landet är ideella föreningar och i mycket begränsad omfattning ägare till Riksbyggen centralt.
Andelsägarna kallas till kongress vart tredje år och väljer då fullmäktige och styrelse som är högsta beslutande organ. En spärr finns — ingen medlem får rösta för mer än en tredjedel av närvarande röster.
OK
OK åter har en annan struktur med dels primärorganisationer med indi- viduella medlemmar som i andra konsumentkooperativa föreningar, dels andra organisationer — köpare av OK:s produkter — som medlemmar. Om antalet medlemmar i de organisationer som är medlemmar i OK skulle vara bas för OK:s demokrati skulle KF genast få majoritet. Därför väljer OK-föreningarna 25 ombud i förbundsstämman, KF också 25 och andra organisationer i förhållande till sina inköp hos OK.
Folksam
Folksam består av tre ömsesidiga försäkringsbolag. De kooperativa och tfack- liga organisationerna utser stämman och representerar på så sätt försäk- ringstagarna. KF väljer 30 ombud, LO 20 och TCO-organisationer 10.
4.1.5. Samverkansformer
De konsumentkooperativa företagen har alltid haft ett omfattande :sam- arbete. Det finns i dag olika former av samarbete mellan de konsument-
kooperativa företagen. Det som är mest påtagligt är det rikt förgrenade kon- taktnätet mellan enskilda personer och mellan organisationer. Nedan har en sammanställning gjorts över den samverkan som sker. Sammanställ- ningen är inte fullständig, men visar kontaktmönstret i stort.
Kontakt i form av medlemskap:
Folksam är medlem i KF KF är medlem i Folksam, OK, Riksbyggen OK är medlem i KF Riksbyggen och HSB är medlemmar i OK
Samarbetskommittéer m. fl. :
Folksams jörsäkringskommittéer HSB, konsumentföreningarna, Riksbyggen
Folksams skadeprövningsnämnder HSB, Riksbyggen, OK
Folksams sociala råd HSB, KF, OK, Riksbyggen
Persona/bank KF, OK, Riksbyggen Kooperativa institutet
Sedan 1975 har de konsumentkooperativa företagen KF, HSB, Folksam, OK, Riksbyggen och Reso ett fast samarbete genom Kooperativa institutet, fr.o.m. 1979 ersätts Reso av Begravningsföreningarna. Detta ska verka för en samordning av konsumentkooperationens utveckling, långsiktig opi- nionsbildning och för ett ökat samarbete mellan de kooperativa rörelserna nationellt och internationellt.
Under 1977 pågick följande projekt inom Kooperativa institutet:
Kooperationen i skolan Formerna för gemensamma utbildningsinsatser Konsumentkooperationen och löntagarfonderna Kooperativ forskning och utveckling Samarbete om kapitalfrågor Formerna för ökad köptrohet Samarbete på marknadsföringsområdet Konsumentpolitik Lokalt kooperativt samarbete
DDDDDDDDD
4.2. KF och konsumentföreningarna
Antalet till KF anslutna konsumentföreningar var 1977 170 st. Dessa hade ca 1,9 milj. medlemmar och ca 40000 anställda. Omsättningen i detalj- handeln uppgick till ca 16 miljarder kr, motsvarande en marknadsandel på ungefär 20 96.
Kooperativa Förbundet, KF, hade 1977 ca 34 000 anställda och omsätt- ningen var ca 14 miljarder kr. Något mindre än hälften av försäljningen härrör från egen produktion.
4.2.1. Konsumentföreningarnas utveckling
Tiden efter 1950 kan betecknas som strukturtörändringarnas skede inom svensk konsumentkooperation. Den sammanfaller med stora förändringar i det svenska samhället: inflyttning till tätorter, fördubblad reallön, ökad rörlighet bl.a. på grund av den snabba ökningen av antalet bilar. Det är i huvudsak detta senare skede som behandlas i det följande.
Detaljhandel
1952 hade konsumentföreningarna sitt största antal butiker — 8 200. De sti- gande lönerna, som inte helt kunde kompenseras med ökad produktivitet inom handeln, medförde att självbetjäningsbutiker introducerades i slutet av 40-talet. Utbyggnaden av varuhusnätet skedde under 50- och 60-talen, liksom av hallbutikerna i tätorter som inte har tillräckligt underlag för va- ruhus. Hallbutikerna för ett begränsat specialvarusortiment förutom livs- medel. Vidare har ett antal lågprisvaruhus samt möbelvaruhus etablerats.
Tabell 4.2.1 Butiksstrukturens förändringar 1952—1977
1952 1962 1972 1977
Varuhus 49 84 175 190 Hallbutiker — — 188 242 Livsmedelsbutiker 7 565 4 968 2 004 1 677 Varubussar 138 229 83 17 Specialvarubutiker 172 277 20 10 Restauranger 162 205 79" 63” Övr. försäljningsställen 114 104 42 26 Summa 8 200 5 867 2 591 2 225
" Utom varuhusrestauranger.
Som framgår av tabellen har antalet livsmedelsbutiker minskat starkt. Bilden är dock inte helt rättvisande. Under 20- och 30-talen hade livsme- delsbutiker ofta etablerats som särskilda speceri-, charkuteri- och mjölk- butiker, som låg intill varandra. Om dessa gruppbutiker sammanförs till en enhet hade konsumentföreningarna 1952 5310 butiker.
Trots denna omstrukturering har de mindre livsmedelsbutikerna svårt att klara kostnaderna. Under 70-talet har man försökt lösa småbutikernas problem på andra sätt, eftersom ytterligare nedläggningar inte är önskvärda från servicesynpunkt. Resultatet har blivit Servusbutiker och Närköp. Servus har ett begränsat sortiment och längre öppethållande, medan Närköp har normalt öppethållande men färre artikelvarianter.
Resultatet av den förändrade butiksstrukturen framgår av följande tabell, som visar försäljningens fördelning på olika butikstyper 1977.
Tabell 4.2.2 Försäljning i olika butikstyper 1977
Antal Försäljn, Procent milj. kr
Varuhus 190 8 233 51.9 Hallbutiker 242 2 289 14,4 Livsmedelsbutiker 1 677 5 150 32,5 Varubussar 17 22 0,1 Specialvarubutiker 10 45 0,3 Restauranger 63 99 0,6 Övriga butiker 26 32 0,2
Summa 2 225 15 870” 100,0
”Exklusive föreningarnas partiförsäljning 152 milj. kr.
Av tabellen framgår klart varuhusens och hallbutikernas betydelse för föreningarnas försäljning. Detta framgår också när man ser på marknads- andelarnas utveckling under perioden. Om man mäter marknadsandelar som andelen av den privata konsumtionen av detaljhandelsvaror, finner man att den ökade från omkring 12,5 procent 1950 till 14,5 procent 1960 och ytterligare till 18,0 procent 1970. Marknadsandelen har därefter varit i stort sett oförändrad.
F öreningsstruktur
Både samhällsutvecklingen och förändringarna i butiksstrukturen kom att ställa större krav på föreningarna än tidigare. Detta krävde bl. a. planering för större områden än vad de flesta föreningar hade. Även kraven på ka- pitalresurser kom in i bilden. Frågan om föreningsstrukturen aktualiserades därför under 50-talet.
Vid KF:s kongress 1960 behandlades frågan på grundval av en utredning med titeln ”Dynamisk struktur”. Man förutsåg ca 100 naturliga verksam- hetsområden. Styrelsen fick i uppdrag att medverka vid utredningar och överläggningar för att förändra föreningsstrukturen.
Utvecklingen gick en något annan väg än vad som förutsågs 1960. Vid 1967 års kongress framlades en ny utredning som förutsåg att antalet för- eningar skulle bli mellan 15 och 25, dvs. mycket större föreningar än vad som förutsågs vid 1960 års kongress. Man ansåg dock att många mindre föreningar borde behållas, särskilt i avfolkningsområden. Kongressbeslutet gick på utredningens linje. Föreningsstrukturens faktiska förändring mellan 1952 och 1977 framgår av tabellen nedan.
Den första gruppen (större än 90 000 medlemmar) består av de tre stor- stadsföreningarna Stockholm, Malmö och Göteborg. Den andra gruppen består av föreningar med relativt stora verksamhetsområden, regionförening- ar, ofta med länsformat. Tillsammans har dessa bägge grupper 84 % av ' hela medlemskåren. Den följande gruppen (3 000—19 999) kan karakteriseras ; som stadsföreningar. De återstående grupperna utgörs av småtöreningar med i verksamheten begränsad till mindre tätorter och glesbygd. l
Tabell 4.2.3 Föreningarnas storlek 1952—1977
Förenings- Antal föreningar Andel av medlemskåren i procent storlek ___—__— 1000-tal 1952 -57 -62 -67 -72 -77 1952 -57 -62 -67 -72 -77 medl. > 90,0 1 1 l 2 3 3 14,7 15,6 17,8 24,9 32,3 34,0 20,0—89,9 3 3 6 17 18 19 10,0 10,4 17,6 42,0 46,9 50,2 3,0—19,9 61 61 73 43 31 27 32,3 33,2 36,9 22,5 15,1 12,1 1,0— 2,9 155 163 133 42 27 22 24,8 24,6 19,1 5,6 2,7 1,8 ( 1,0 460 445 254 171 131 99 18,2 16,2 8,6 5,0 3,0 1,9 Summa 680 673 467 275 210 170 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal medl. totalt (1000-tal) 1025 1 117 1206 1356 1696 1886
Demokratisk organisation
Under konsumentkooperationens uppbyggnadsskede var föreningarna i all- mänhet mycket små och den demokratiska organisation som erfordrades var följaktligen mycket enkel. Den bestod av ett föreningssammanträde till vilket alla medlemmar kallades. Vid detta möte valdes styrelse och re- visorer.
Redan tidigt blev föreningarna emellertid för stora för att alla medlemmar skulle kunna kallas till föreningsstämma och välja styrelse. Medlemmarnas medverkan säkerställdes då genom att föreningarna delades upp i ett antal distrikt. I varje distrikt hölls distriktsmöte årligen. Där förbereddes de ären- den som skulle komma upp på föreningens årsmöte och dessutom valdes ombud till årsmötet samt ett medlemsråd för distriktet.
Vid föreningens årsmöte, som utgjordes av valda ombud, behandlades verksamhetsberättelsen och förslag till fördelning av överskottet (återbä- ringen) samt eventuellt andra förslag från styrelse eller medlemmar. Vidare valde årsmötet ledamöter i förvaltningsrådet och revisorer.
Förvaltningsrådet bestod av förtroendevalda. Det utsåg föreningens sty- relse och följde styrelsens arbete. Styrelsen skulle bestå av i föreningen an- ställda chefer.
Vid en genomgång av organisationen 1967 gjordes två viktigare föränd- ringar. För det första blev förvaltningsrådet föreningarnas styrelse, där för- eningschefen också ingick.
Den andra ändringen var att distriktets ombud till föreningsstämman skulle bilda en grupp distriktsfullmäktige. Denna grupp skulle vara ett kon- taktorgan mellan distriktets medlemmar och föreningsledningen och ersatte det tidigare medlemsrådet.
Enligt mönsterstadgama blev således de stora föreningarnas organisation enligt följande:
x / x / x /
W
Styrelse
[ Föreningsstämma __]
Distr. fullm.
DISII'lkt Figur 4.2.1 De större
föreningarnas organisa- lion.
Föreningarna har dock stor frihet att utforma sina stadgar på det sätt de själva finner lämpligt. Det förekommer flera organisationsforrner bl. a. därför att föreningarna är så olika stora. Många har behållit den gamla or- ganisationen eller gjort egna varianter. I mycket stora föreningar har ibland butiksråd knutits till butiker. När också distrikten blir stora kommer pro- blemen med medlemskontakten igen. Ett butiksråd består av förtroende- valda och skall vara rådgivande beträfTande butikens verksamhet.
Förändringarna i föreningsstrukturen har minskat antalet förtroendevalda. Mellan 1949 och 1977 minskade de med 70 procent. Totalt sett är nära 8900 förtroendevalda verksamma 1977.
Föreningarnas ekonomiska verksamhet
Verksamheten inom KF och konsumentföreningarna har expanderat snabbt under de senaste tre årtiondena. Från att från början ha sysslat nästan enbart med försäljning av livsmedel, har man utvecklats till ett industri- och han- delsföretag av betydande omfattning. Detta avspeglar sig också tydligt i antalet sysselsatta inom organisationen.
Föreningarnas försäljning har sålunda tiodubblats mellan 1950 och 1977, medan däremot personalen har ökat väsentligt långsammare. År 1950 hade man ca 36000 anställda och 1977 var antalet 40000.
Föreningarnas försäljning steg från 1,7 miljarder 1950 till 16 miljarder 1977, vilket i stort inneburit en fördubbling varje årtionde. Hur stor del som består av en volymökning och hur stor del som beror på det försämrade penningvärdet är svårt att beräkna, eftersom sammansättningen av varor förändrats. En överslagsberäkning visar dock att volymökningen på 50-talet blev någonstans omkring 20 procent, under 60-ta1et omkring 60 procent och under 70-talet mindre än 10 procent.
Tabell 4.2.4 Föreningarnas omsättning 1950—1977
______________——————
År Omsättning milj. kr
___—________—_— 1950 I 675
1960 3 366 1965 5 083 1970 8 100 1975 12 932 1977 16 022
Sedan mitten av 60-talet har dessa försäljningssiffror motsvarat en mark- nadsandel på omkring 20 % av dagligvaruhandeln och knappt hälften så stor andel av den totala privata konsumtionen.
Tabell 4.2.5 Föreningarnas marknadsandelar 1965—1977
År Andel i % av
Dagligvaror Totalt privat
konsumtion
___—___,— 1965 19,4 7,6 1970 21,3 8,6 1975 21,2 8,5 1977 21,1 8,3 ___—_________—_——_
Under perioden 1965—1977 har föreningarnas antal minskat med hälften och 1977 var antalet 170 st. Detta tillsammans med den kraftiga omsätt- ningsökningen har gjort att föreningarnas genomsnittliga försäljning ökat avsevärt, vilket nedanstående tabell visar.
Tabell 4.2.6 Föreningarnas storleksstruktur 1965—1977 _f/ Årsomsättning, 1965 1970 1975 1977 milj. kr __— _— ___— Antal 96 Antal % Antal % Antal % ___—____________——
0— 1,9 138 40,8 94 40,5 59 31,4 42 24,7 2,0— 4,9 74 21,9 55 23,7 46 24,5 42 24,7 5,0— 9,9 34 10,0 20 8,6 26 13,8 26 15,3 10,0— 19,9 42 12,4 12 5,2 8 4,2 8 4,7 20,0— 49,9 31 9,2 18 7,7 13 6,9 14 8,2 50,0— 99,9 9 2,7 12 5,2 11 5,8 8 4,7 100,0—199,9 8 2,4 8 3,4 6 3,2 8 4,7 200— 2 0,6 13 5,6 19 10,1 22 12,9 ___—___” Summa 338 232 188 170
___/__—
1965 var det bara 6 % av föreningarna som hade en omsättning på mer än 50 milj. kr. Motsvarande andel 1977 var ca 23 %.
Den grundläggande principen för de konsumentkooperativa föreningarnas ekonomi är att verksamheten skall bedrivas så att intäkterna täcker kost-
naderna och därutöver ger ett överskott, som medger en kapitalbildning för fortsatt utveckling och utrymme för återbäring på gjorda köp. Till detta kommer kravet på att verksamheten skall drivas effektivt, dvs. till så låga kostnader som möjligt.
Följande tabell visar storleken av bruttoöverskottet (det som återstår sedan inköpta varor betalats) i procent av försäljningen, exklusive skatt, och hur bruttoöverskottet fördelar sig på personalkostnader, övriga kostnader, av- sättning till kapitalbildning och nettoöverskott.
Tabell 4.2.7 Bruttoöverskott, personal- och övriga kostnader, fondavsättningar och nettoöverskott i % av försäljningen 1950-1977
1950 1955 1960 1965 1970 1975 1977
Bruttoöverskott 16,4 18,6 20,7 21,8 22,3 25,0 24,9 Personal kostnader 8,7 10,2 10,5 11,3 12,3 16,2 17,5 Övriga kostnader 3,6 3,8 4,8 4,5 4,3 4,9 5,1 Avsättning till kapitalbildn. 0,9 1,2 1,5 2,6 2,2 1,7 1,2 Nettoöverskott 3,2 3,3 3,8 3,3 3,4 2,1 1,1
Tyvärr är tabellens siffror inte helt jämförbara. Före 1965 föreligger inga samlade uppgifter om de avsättningar till kapitalbildning som gjorts i form av ökning av de s. k. dolda reserverna, dvs. genom nedskrivning av lager och extra avskrivningar av fastigheter. Om dessa uppskattades skulle det innebära att avsättningama till kapitalbildning 1950 skulle höjas med 0,2 procent, 1955 med 0,2 procent och 1960 med 0,4 procent.
Det finns ett starkt samband mellan nettoöverskottet och avsättningen till kapitalbildning. Nettoöverskottet har i stort sett disponerats så att hu- vuddelen, omkring tre fjärdedelar, gått till återbäring och återstoden till avsättning till reservfond och ränta på insatserna. Återbäringens utveckling framgår av följande tabell, som visar försäljningens fördelning på olika åter- bäringsnivåer.
Tabell 4.2.8 Återbäringens storlek 1950—1977
Återbärings- Procent av försäljningen procent
1950 1955 1960 1965 1970 1976 1977 0 0,1 0,5 0,1 0,4 43,8 0,1—1,9 0,6 66,5 43,2 2,0—2,9 2,0 5,1 19,7 60,2 22,2 7,9 3,0—3,9 85,1 65,5 58,9 67,9 34,9 7,4 3,7 4,0—4,9 10,2 27,0 38,9 9,7 2,8 2,2 0,2 5,0— 2,6 1,3 2,2 2,7 2,0 1,3 1,2 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
3 procents återbäring betraktades som normal under 50- och 60-talen. Under 70-talet har det skett en försämring av föreningarnas ekonomi som , medfört en allmän sänkning av återbäringen. Till en del har den hållits uppe på bekostnad av avsättningama till kapitalbildning.
Den ekonomiska krisen från 1975 och framåt drabbade föreningarna hårt. Stora kostnadsökningar, särskilt i fråga om personalkostnader, kunde inte kompenseras av ökade intäkter. Volymökningen förbyttes 1977 i en minsk- ning. Konkurrensen med den privata handeln var hård. Denna försökte liksom föreningarna hålla uppe eller öka sin försäljningsvolym. 1977 fann sig ett stort antal föreningar (56 av 170) tvingade att slopa återbäringen. Trots detta blev avsättningen till kapitalbildning inte mer än 1,6 procent av försäljningen mot 2 procent under 60-talet och början av 70-talet.
Föreningarnas kapitalbildning
Grunden i föreningarnas kapital utgörs av medlemsinsatserna. Stadgarna säger att en ny medlem skall betala en minimisumma — i regel så låg som 10 kr till sitt insatskonto. Sedan skall hälften av återbäringen gå till in- satskonto tills insatsen är fullt betald, i allmänhet upp till 200 kr.
Då insatserna utbetalas till avgående medlemmar, kommer insatskapi- talets relativa betydelse att minska, även vid en medlemsökning, särskilt som kapitalbehovet samtidigt ökar kraftigt. 1959 var insatskapitalet 14 % av det anskaffade kapitalet mot 61/2 % 1977.
Om man räknar samman eget kapital, reserveringar och medlemsinlåning, kan man konstatera att andelen av av medlemmarna ägt kapital sjunkit från 52,9 procent 1959 till 46,8 procent 1977. Andelen är fortfarande stor, men med hänsyn till återbäringens betydelse för det medlemsägda kapitalets till- växt är konsekvenserna av återbäringspausen ett allvarligt problem i den fortsatta utvecklingen.
Det ökade kapitalbehovet har således i betydande grad tillgodosetts genom en skuldökning. Medan de långfristiga skulderna ökat relativt långsamt, från 22,1 % av det totala kapitalet 1959 till 24 % 1977, har de kortfristiga stigit starkt. Från 1959 till 1970 ökade andelen från 9,8 % till 16,0 % för att stiga till 20,4 % 1975 och 28,8 % 1977.
4.2.2. KF:s utveckling
KF:s verksamhet kan i princip sägas bestå av två huvudgrenar - partihandel och industriell produktion. Båda dessa verksamheter har vuxit snabbt sedan de upptogs, partihandeln under de första åren av 1900-talet och industripro- duktionen i början av 20-talet. Detta framgår inte minst av utvecklingen av antalet anställda. År 1950 hade KF ca 14000 anställda, en siffra som hade ökat till 34000 1977. Av ökningen på totalt 20000 faller 1000 på KF:s centrala administration, 9000 på lagercentraler, bagerier och char- kuterifabriker och 10000 på industriverksamheten.
Partihandel
Sedan KF 1904 började sin partihandelsverksamhet har förbundet varit den dominerande inköpskällan för föreningarna. De senaste decennierna har ett enhetligt system av regionala lagercentraler byggts upp. De ägs av KF men driften styrs av de till respektive lagercentral anslutna föreningarna. Antalet lagercentraler är nu 17 men en fortsatt koncentration kan förväntas.
I början av 60-talet skapades ett rikssortiment för lagercentralerna på ca 3 450 dagligvaruartiklar, varav ca 650 utgör bassortiment, som finns på alla lagercentraler. En motsvarande utveckling har ägt rum på specialvarusidan i samband med varuhusnätets utbyggnad. En samordning av inköpen till KF har skett. KF:s sortiment är där 180000 artikelvarianter, bland vilka varuhusen kan välja sina ca 100000 artiklar.
KF har således kommit att spela en allt större roll som varuanskaffare åt föreningarna. Om man tar hänsyn till den produktion av bröd och char- kuterivaror, som tidigare bedrevs av lokala samorganisationer men som under 60- och 70-talen överförts till KF, och räknar in dem i KF:s verk- samhet, finner man att KF 1950 anskaffade 50 procent av föreningarnas varor. 1960 hade andelen stigit till 60 procent för att under 70-talet nå 85 procent.
Produktion
Den konsumentkooperativa rörelsen har haft industrier ända sedan 20-talet, i första hand för produktion av konsumtionsvaror. Början gjordes med Mar- garinfabriken 1921, som gav upphov till ett våldsamt priskrig med den då existerande margarinkartellen (margarinstriden).
1924 köpte KF kvarnen Tre kronor och i samband härmed kom 20-talets andra stora kartellstrid. Även andra företag, t. ex. konservindustrin Björ- nekulla, tillkom under 20- och 30-talen förutom den produktion som bedrevs av lokala konsumtionsföreningar.
På specialvaruområdet inleddes produktionen med köpet av Svensk Sko- industri 1925 och strax därefter Gislaved. Den gav upphov till en ny kar- tellstrid — den s.k. galoschstriden.
På 30-talet övertog KF varuhuset PUB i Stockholm och några konfek- tionsfabriker. Luma etablerades 1931 och gav upphov till den sista stora kartellstriden (glödlampsstriden). Gustavsberg kom till 1937.
Det var också på 30-talet som man gick in på andra områden än kon- sumtionsvaror. Dit hör Karlshamns oljefabrik, läderfabriken Elmo-Calf och startandet av Hugin kassaregister. Även Karlholms bruk som inte hade någon anknytning till detaljhandelsverksamheten inköptes då.
Även under 40-talet inköptes och etablerades flera industrier, för både dagligvaror och specialvaror som möbelfabriken i Lammhult, flera konfek- tionsfabriker, Skandiakonserv och Kalmar chokladfabrik. 1948 köpte KF tyska Henkels anläggningar i Sverige. De heter numera Nordtend och ägs gemensamt av de nordiska ländernas konsumentkooperativa centralorga- nisationer.
Bland övriga industrier som inköptes eller etablerades under 40-talet kan nämnas Stathmos (vågar), Bygg- och Transportekonomi (tillsammans med HSB), Nike (domkrafter), Svenska Rayon AB (konstfiber), Svenska Salpe- terverken (konstgödsel), Fiskeby pappersbruk.
För att ge en översikt av den kooperativa produktionen på livsmedels- området, som fattar ca 13 % av landets livsmedelsproduktion, ges här en lista över de viktigare företagen och deras produktion:
Kvarn och Bageri AB Juvel (mjöl, gryn, mixer, makaroner, flingor, bröd) Karlshamns Oljefabriker (margarin, glass)
Foodia (konserver, djupfryst) Nordhav (fisk, djupfryst och rökt fisk) Gotlandsprodukter (broiler) Charkuterifabriker och slakterier Bryggerier (öl och läskedrycker) Nordchoklad (choklad och konfektyrer)
Förutom de ovannämnda företagen finns också ett antal bagerier och charkuterifabriker, som ägs av konsumentföreningar. Antalet föreningsägda bagerier uppgår f.n. till ett 40-tal, varav 8 är leveransbagerier och resten varuhusbagerier. Antalet charkuterifabriker är tre, varav två ägs av pro- duktionsföreningar i Uppsala och Sundsvall och den tredje av Konsum Stockholm.
Marknadsandelama för slakteri- och charkuteriindustrin är ca 7 % resp. ca 22 %. Den konsumentkooperativa bageriindustrins andel torde utgöra ca 17—18 % medan bryggerierna har ca 10 % av öl- och läskedrycksmark- naden.
På specialvaruområdet har beklädnadsindustn'ns svårigheter satt sina spår. Skofabriken lades ned 1967. Slitman fortsätter sin verksamhet, sedan kon— fektionsproduktionen upphört. En fabrik för underkläder har sålts. Däremot försiggår produktion av strumpor och strumpbyxor i Vinetta, som startades 1970. Denna fabrik förlades av lokaliseringspolitiska skäl till Östersund. Flera möbelfabriker har köpts, liksom bokförlaget Rabén och Sjögren.
En översikt av produktionen på specialvaruområdet ser ut på följande sätt:
Beklädnad Slitman (arbetskläder, fritidskläder) Flens konfektionsfabrik (skjortor) VVinetta (strumpor, strumpbyxor)
Inventarier
Gustavsberg (hushållsporslin, konstgods) Luma (glödlampor) Lammhult (möbler)
Trävaruind. B Johansson (sängar) Dala-Floda (köksinredningar) Hugin Hemmaskiner (dammsugare)
Övrigt
Nordtend (tvätt- och rengöringsmedel, kosmetika) Sanetta (blöjor, dambindor)
Fiskeby (mjukpapper) Celloplast (wettexdukar) Rabén & Sjögren (böcker)
Engagemanget i konstgödselfabriken Salpeterverken avvecklades 1970, då den helt överläts till lantbrukskooperationen. Kvar i KF:s ägo blev dot- terbolaget De Förenade Kolsyrefabrikema.
l l 1
Nedanstående företag producerar varor, som i huvudsak användes för annan industriproduktion:
Kvarn och Bageri AB Juvel (mjöl) Karlshamns Oljefabriker (vegetabiliska och animaliska oljor, fettsyror, ba- gerivaror, vegetabiliskt protein)
De Förenade Kolsyrefabrikema (kolsyra, torris) Gislaved (bilgummi, industrigummi, plast) Elmo-Calf (läder) Fiskeby (pappersmassa, papper, skogsprodukter)
Aminkemi (industrikemikalier bl. a. NTA)
Svenska Rayon (ull, rayoncord, nylonsilke) Den kooperativa produktionen för detaljhandel, distribution och trans- porter ser ut på följande sätt:
Gustavsberg (kyldiskar) Hugin Kassaregister (kassaregister, kassadiskar) Fiskeby (förpackningsmaterial) Bygg- och Transportekonomi (BT) (truckar, lyftvagnar, staplare, entre- prenadmaskiner, städmaskiner, skogstraktorer)
Nike (domkrafter, riktverktyg, industrihydraulik, ritbord) Slutligen har KF en betydande produktion av byggmaterial och produk- tionsstrukturen på detta område framgår av följande översikt:
Gustavsberg (sanitetsporslin, badkar, rör, värmepannor) Perfecta-Silenta (oljebrännare, cirkulationspumpar) Mälardalens Tegelbruk (tegel) Karlholm (trä- och mineralflberplattor) Karlit-Sesamverken (vikdörrar, interiörtak) Luma (lysrör, belysningsarmatur, ljusskyltar)
Fram till 1979 var KF:s industrier i administrativt hänseende fördelade på tre sektorer, så att de som huvudsakligen avsatte sin produktion till föreningarna ingick i livsmedelssektom och specialvarusektom, medan de övriga fanns i industrisektom. I dag finns den icke-föreningsinriktade verk- samheten samlad i ett särskilt bolag.
Utvecklingen av KF:s försäljning och den egna produktionen framgår av följande tabell.
Tabell 4.2.9 KF:s försäljning och produktion 1950—1977, milj. kr
1950 1955 1960 1965 1970 1977
KF:s försäljning 1 144 1 558 2 255 3 817 6 649 14 432 Härav egen produktion 552 834 1 156 1 834 3 102 6 531 Egen produktion i procent
av försäljningen 48 54 51 48 47 45
Av de angivna åren visar 1955 den högsta andelen egen produktion av den totala försäljningen, varefter den sjunker från 54 procent 1955 till 45 procent 1977. Förklaringen härtill är i första hand partihandelns relativt ökade betydelse i samband med strukturförändringarna och varuhusnätets
_ utbyggnad.
Uppbyggnaden och moderniseringen av industrierna och partihandels- verksamheten har naturligtvis krävt att stora resurser avsatts till inves- teringar. KF:s investeringar i anläggningstillgångar under 70-talet framgår av nedanstående tabell.
Tabell 4.2.10 KF:s investeringar 1970-1977, milj. kr
1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 320 376 298 281 437 510 407 473
Det kan vara av intresse att se på försäljningen i de företag som ingår i KF Industri AB. Nedanstående tabell visar försäljning och antal anställda i de icke-föreningsinriktade företagen 1977.
Tabell 4.2.11 Försäljning och antal anställda i de icke-föreningsinriktade KF-ägda företagen 1977, milj. kr
Försäljn. Varav extern Export Anställda
inom landet
Industri/"dretag Karlshamns Oljefabr. 825 406 169 938 De Fören. Kolsyrefabr. 25 23 — 102 Gustavsberg 607 456 90 3 427 Park & Co 88 86 — 91 GG-Arecos 76 68 — 77 Gislaved 309 193 94 1 562 Elmo-Calf 86 48 39 297 Fiskeby 854 315 396 3 258 B Boström AB 87 85 — 86 Trävaru AB Moberg 38 35 — 67 Bygg- och Transportekonomi 426 259 140 1685 Hugin Kassaregister 204 22 165 1 243 Stathmos" 37 26 8 — ; Nike Hydraulik 80 16 61 529 Lumalampan 85 30 28 492 Svenska Rayon 172 25 145 778 Internleveranser J. 82
Summa 3 917 2 093 1 335 14 632 Övriga företag KF International 11 2 8 KFAI 28 19 — Annonsbyrån Svea 194 104 — Rabén & Sjögren 40 21 1 Prisma 18 18 — Reso 873 765 108
Summa 1 164 929 117
”Avyttrat 31/ 12 1977.
KF:s ekonomi
KF:s försäljning steg från 1 144 milj. kr 1950 till 14432 milj. kr 1977. Pris- stegringarna spelar en väsentlig roll och några volymberäkningar är knappast möjliga att göra med hänsyn till förändringen i försäljningens samman- sättning. .
Följande tabell visar rörelseresultatet i KF 1 procent av försäljningen (dvs. resultatet sedan försäljningen reducerats med samtliga kostnader utom fr- nansiella nettokostnader) och hur detta fördelats på finansiella nettokost- nader, självfrnansiering och nettoöverskott under de angivna åren.
Tabell 4.2.12 Rörelseresultat, finansnetto, självfinansiering och nettoöverskott i procent av försäljningen 1950-1977
&
1950 1955 1959 1965 1970 1975 1977 & Rörelseresultat 4,9 4,4 4,0 5,1 4,3 4,9 3,7 Finansiella nettokostnader 1,5 1,1 0,9 1,0 1,6 1,6 1,7 Självfmansiering 1,7 1,8 1,8 3,4 2,4 3,0 1,7 Nettoöverskott 1,7 1,5 1,3 0,7 0,3 0,2 0,2 &
Rörelseresultatet varierar men håller sig dock relativt stabilt och varia- tionerna torde väsentligen kunna hänföras till konjunkturförändringar. Detta gäller även för 1977, då lågkonjunkturen medförde betydande förluster på industrisidan.
De finansiella nettokostnadema, vilka inrymmer räntenettot, extraordi- nära intäkter och kostnader samt skatter, domineras från 1970 och framåt helt av räntenettot. Under 50-talet är detta obetydligt och skatterna utgör den tunga posten. 60-talet karaktäriseras av ett efter hand stigande rän- tenetto.
Överskotten varierade naturligtvis mellan åren, men nettoöverskottets storlek reglerades genom avskrivningar på fastigheter, maskiner och inven- tarier. Detta avspeglas i siffran för självfinansiering. Det kan dock vara värt att notera att med de omfattande investeringar som ägde rum under hela perioden steg de planenliga avskrivningarna. De har under hela perioden dominerat självfinansieringsposten. Detta medförde bl. a. att KF — trots en betydande reservförbrukning 1977 — hade en Självfmansiering motsvarande 1,7 procent av försäljningen.
När det gäller KF:s kapitalförhållanden finns de dolda reserverna redo- visade först 1959. Uppställningen i tabell 4213 är därför begränsad till pe- rioden 1959—1977.
Huvuddelen av det disponerade kapitalet ligger i fastigheter, maskiner och inventarier samt varulager, som 1950 tar 51 procent av kapitalet i anspråk och därefter i runt tal 60 procent. Posten likvida medel är stor, vilket beror på att KF sedan gammalt fyller ett slags bankfunktion gentemot förening- arna. De placerar sina influtna medel på den s. k. kontokuranten hos KF och verkställer sina betalningar genom dragningar på denna. När försälj- ningen är hög i slutet på året har föreningarna stora tillgodohavanden hos KF. De minskar kraftigt under andra tidpunkter på året. Den stora ökningen 1977 beror på att föreningarna då ställde ett s.k. garantikapital till KF:s förfogande.
Tabell 4.2.13 Sammandragsbalans för KF 1959-1977, milj. kr
1959 1965 1970 1975 1977
Disponerat kapital Fastigheter, maskiner, inv. 442 998 1 593 2 265 2464 Varulager 314 543 984 1 675 2 109 Aktier 43 89 122 196 254 Lån och obligationer 223 320 287 382 182 Fordringar o. kortfristiga placeringar 203 343 917 1 712 1688 Likvida medel 262 248 371 392 1256 Summa 1 487 2 541 4 274 6 622 7953 Anskafai kapital Eget kapital 406 555 605 754 1001 Reserveringar 214 379 500 853 752 Medl. inlåning 372 598 808 966 1057 Långfristiga skulder 202 456 1 350 2 406 2930 Kortfristiga skulder 293 553 1011 1643 2213 Summa 1 487 2 541 4 274 6 622 7 953 Eget kapital i % av anskaffat kapital 27,3 21,8 14,2 11,4 12,6
Det egna kapitalet och reserveringama har under de redovisade åren inte kunnat behålla sin andel av det anskaffade kapitalet. 1959 var det egna kapitalets andel 27,3 procent mot 12,6 procent 1977. Detta är en naturlig konsekvens av att inbetalningarna till insatskontot är knutna till den samlade insatsräntan. Detta räcker inte för att motsvara det genom expansion och prisstegringar ökade kapitalbehovet.
Detsamma gäller medlemsinlåningen — huvudsakligen på KF:s sparkassa — som sjunkit från 25,0 procent 1959 till 13,3 procent 1977.
Totalt har det egna kapitalet, reserveringama och medlemsinlåningen — dvs. av medlemmarna direkt eller indirekt tillskjutet kapital — sjunkit från 66,7 procent 1959 till 35,4 procent 1977. Då har ändå det egna kapitalet under 1977 förstärkts med ett s. k. garantikapital, som föreningarna tillskjutit på villkor som jämställer det med eget kapital.
Resultatet har blivit att de långfristiga skuldernas andel vuxit från 13,6 procent 1959 till 36,8 procent 1977. En stor del av detta ligger dock inom den kooperativa ramen. Av 1977 års summa på 2 930 milj. kr utgörs 1 526 milj. kr av lån från kooperationens pensionsanstalter. Resten är kreditmark- nadslån.
Det regelsystem som styr den kooperativa kapitalbildningen gör det svårt att även med goda ekonomiska resultat erhålla en tillfredsställande ökning av eget kapital och reserver vid stark teknisk utveckling och kraftiga pris- stegringar. De regler som gäller för tillskott till insatser och fondavsättningar i KF är i praktiken knutna till räntan på insatserna. Denna är i lag maximerad till 5 procent, vilket när lagen infördes var en relativt hög räntesats. En följd av att det egna kapitalet ökar så långsamt är att soliditeten sjunker och lånemöjligheterna försämras.
Eftersom privata konkurrenter i regel är aktiebolag har de möjligheter att genom riktade emissioner öka det egna kapitalet. Denna möjlighet fö- religger inte för det kooperativa företaget.
Utbildning och information
Personalutbildningen har sedan gammalt tillmätts stor betydelse i KF och föreningarna. KF var med bland grundarna av Brunnsviks folkhögskola. En studieavdelning och ett korrespondensinstitut inrättades tidigt. Studie- avdelningen flyttade 1924 till Saltsjöbaden och är sedan dess känd som Vår gård. Korrespondensinstitutet har utvecklats till vad som nu är känt som Brevskolan.
Den grundläggande tanken bakom Vår gårds kurssystem var att den an- ställde skulle bedriva studier jämsides med arbetet och efter hand skaffa sig kunskaper för mer kvalificerade uppgifter. Studiernas uppläggning gjorde att rörelsen till rimliga kostnader fick ett utbildningssystem med stor ka- pacitet. Utbildningen var öppen för alla anställda och den medförde att den svenska kooperationen i sin fortsatta utveckling kunde bemanna en stor del av sina mest betydelsefulla poster med personer, som gått ”den långa vägen” och hade en fast förankring i rörelsen. Vår gårds utbildnings- program hade också den fördelen att det lätt kunde anpassas till utvecklingen och ständigt vara aktuellt. Det har därför bestått i sina huvuddrag och torde kunna göra så även i fortsättningen.
Emellertid har förutsättningama ändrats betydligt, särskilt genom skol- väsendets utveckling under senare år, men också genom rörelsens egen tillväxt. En särskild utredning har därför nyligen gjort en översyn av det kooperativa utbildningssystemet. Utredningen avlämnade sin rapport 1973 och dess riktlinjer ligger nu till grund för verksamheten.
Vår gård skall enligt de nya riktlinjerna svara för hela rörelsens utbild- ningspolitik och utbildningsplanering. Tidigare har Vår gårds arbete främst varit inriktat på föreningarnas behov och bara i mindre omfattning på behovet för KF och KF:s industrier. Vår gård samordnar också den egna verksam- heten med den av samhället ordnade utbildningen.
Ansvaret för sina anställdas utbildning har dock varje företagsenhet lo- kalt/regionalt. Detta innebär att varje enhet skall ge information om ut- bildning, ordna en individuell utbildningsplanering och följa upp utbild- ningen. Ett regionalt samarbete förutses också ske på utbildningsområdet i första hand mellan regionens konsumentföreningar och de regionala lager- och produktionsenheterna, men även KF:s industrier kan i tillämpliga delar delta i detta samarbete. Den utbildning, som avses äga rum på lokal/regional nivå, är introduktionsutbildning, bransch- och yrkesutbildning samt viss ledarutbildning.
Riktlinjerna innebär också att all utbildning, som överenskommits mellan företag och anställd, skall vara kostnadsfri för den anställde.
De här i korthet beskrivna riktlinjerna betyder således en fortsatt ut- veckling på grundval av de principer, som redan tidigare legat till grund för den kooperativa personalutbildningen.
För att belysa utbildningens omfattning kan nämnas att Vår gård under 1977 hade 2 594 deltagare i 152 kurser och 1 271 deltagare i 33 konferenser.
Enligt stadgarna skall KF också upplysa om den kooperativa rörelsens mål och verksamhet och om samhälls- och företagsekonomiska förhållanden samt bedriva konsumentinformation. För detta utger KF bl. a. tidningarna Vi och Kooperatören. Vidare framställer man material för information både i butiker och vid möten och träffar.
Kooperatören vänder sig i huvudsak till förtroendevalda och anställda i ledande befattningar. Dess upplaga har minskat från 14000 är 1950 till 11 000 år 1977, bl. a. på grund av minskat antal förtroendevalda. Tidningen Vis upplaga har minskat från ca 650000 år 1950 till 320000 år 1977. Bi- dragande till detta har varit ett allt högre prenumerationspris, från 6:50 år 1950 till 65 kr. år 1977.
Konsumentinformation ges bl. a. i serien ”Tjäna på att veta” och ”Råd och recept”.
Demokratisk organisation och medlemsaktivitet
1950 tillämpades för första gången en ny demokratisk organisation för KF. Den viktigaste nyheten rörde KF:s högsta beslutande organ, kongressen. Före 1950 valde varje förening sina ombud till kongressen och antalet ombud steg med stigande medlemsantal. I slutet av 40-talet bestod kongressen av 1 200 ombud. I den nya organisationen begränsades antalet ombud till 400.
Den direkta representationen slopades då och ombudsvalen skedde i 24 distrikt — i stort sett motsvarande länen.
Vid rikskongressen 1968 antogs en del väsentliga ändringar i KF:s or- ganisation. De 24 distrikten förändrades till 15 regioner. Till varje region hörde de föreningar som tillhörde samma lagercentral. Den tidigare di- striktskongressen — då bl.,a. val till ombud till rikskongressen skedde — er- sattes med regionstämmor. Där förbereds ärenden som skall upp på för- bundsstämman, som rikskongressen nu heter.
Förbundsstämman har nu endast 200 ombud och den hålls två gånger om året. På våren hålls ordinarie stämma och då väljs styrelse och revisorer. Styrelsen väljs på grundval av nomineringar från regionstämmorna, som nominerar 26 ledamöter, och från förbundsrådet, som nominerar 5 leda- möter. Dessa 5 skall vara föreningschefer.
Förbundsrådet var en ny institution 1968. Det utses av styrelsen och skall utgöras av föreningschefer. Antalet ledamöter är högst 35. Det skall genom ”samråd med KF:s VD och direktion effektivisera samverkan på regional och central nivå”.
Den nya organisationen framgår av figur 4.2.2. När det betänkande som låg till grund för organisationsbesluten 1968 framlades år 1967 beslöt styrelsen att det skulle remissbehandlas på ett nytt sätt. Betänkandet försågs med en handledning och fördes ut som stu- diematerial under säsongen 1967—1968. Föreningarna anmodades att inkom- ma med yttranden över betänkandet till våren 1968 och att vid utarbetande av sina yttranden beakta de synpunkter som framfördes av de inom re- spektive förening verksamma studiegrupperna. Uppslutningen blev stor, 911 grupper med 8 111 deltagare. Betänkandet blev således föremål för en bred diskussion och i föreningarnas yttranden refererades ofta till synpunkter, som framförts från grupperna. På grundval av dessa yttranden utarbetades sedan förvaltningsrådets och styrelsens slutliga förslag.
I de stadgar för KF, som beslutades 1968, fanns en paragraf som föreskrev att förbundsstyrelsen minst vart fjärde år skulle sammankalla en konsu- mentkongress för överläggningar kring problem, som är av betydelse för
x / x / lr— _ Fackliga örga—j _ _: Förbundsstyrelse __ Förbundsråd | nisationer | 1_ _________ _] 4 26 5 , 35 |
| ________ Revisorer
Förbundsstämmans beredningsutskott
Regionstyrelse
Siffrorna anger antalet ledamöter 1977. Streckad linje markerar nominering. Regionstämmornas nominering av ledamöter i förbundsstyrelsen har ej
1 586
markerats. .. . Held/egen linje markerar Konsumentforenrngar val
rörelsen och konsumenterna. Förbundsstyrelsen skulle för varje tillfälle fast- Figur 4.2.2 KF:s demo- ställa antalet deltagare, ämne och arbetsmetoder för kongressen. Motivet k'a'iSka "gummi” för denna institution var att man ansåg det föreligga ett behov av att kunna föra diskussioner i en vidare krets än i förbundsstämman. Den första konsumentkongressen ägde rum 1971. Med hänsyn till er- farenheterna från 1967—68 beslöts att den skulle föregås av studiearbete kring ett studiematerial, ”Konsumentdebatt 70—71”. Deltagarna uppmanades att sända in sina synpunkter och förslag till KF:s studieavdelning som grund för konsumentkongressen. 1 334 studieciklar med 12 775 deltagare var verk- samma och de sände in 5 240 förslag. Under fyra dagars konsumentkongress bearbetades detta material av 450 kongressdeltagare, vilket resulterade i ett 40-tal resolutioner, som på olika sätt togs upp och påverkade arbetet i KF och föreningarna. På liknande sätt behandlades därefter förslaget till ett konsumentko- operativt handlingsprogram 1974—75 och förberedelserna inför konsument- kongressen 1975—1976.
4.3. Bil- och oljekooperationen
Oljekooperationen började som en sammanslutning av yrkesverksamma bi- lister. Privatbilismens snabba tillväxt efter andra världskriget har gjort att också medlemsantalet i OK-föreningarna vuxit explosionsartat och nu upp- går till drygt 800 000. OK har omkring 20 % av bensinmarknaden och något mindre andel när det gäller eldningsolja. Sedan några år är OK hälften- delägare i raffinaderiet Scanraff vid Brofjorden. OK har också trafikskolor, bilvårdsanläggningar och bilvaruhus. Omsättningen ligger på 4,8 miljarder kr. och antalet anställda är drygt 6000.
4.3.1. Organisation och utveckling
Enligt OK-föreningarnas och OK-förbundets ändamålsparagrafer Skal] 01- jekooperationen till sina medlemmar anskaffa och tillhandahålla oljepro- dukter och andra inom olje- och motorbranschen förekommande tjänster och förnödenheter. De konsumentbehov oljekooperationen skall tillgodose hänför sig således till bilar och fastigheter.
Tidigt konstaterades att det inte räckte med verksamhet i det sista dis- tributionsledet. Då hamnade man ohjälpligt i händerna på sina leverantörer. Verksamheten måste gå bakåt i förädlingskedjan till partihandel, till trans- port- och lagringsverksamhet och till egen raffinering. Det har t. o. m. funnits planer hos kooperatörer — t. ex. Albin Johansson — att skaffa egna oljekällor.
Samtidigt har en mängd nya konsumentbehov kommit till med den ut- vecklade bilismen och den ökande fastighetsuppvännningen med olja. Det har ställt nya krav på verksamheten. Dit hör bensinstationernas utveckling till bilvårdsanläggningar, försäljning av reservdelar, värmeservice, etablering av bilskolor och hotell.
Struktur
Sedan 1960 har de kooperativa resurserna på oljeområdet varit samordnade i en organisation. Då slogs nämligen Bilägarnas Inköpscentral (IC) och OK- förbundet samman. IC bildades 1926 och hade utvecklats till huvudorga- nisation för den kooperativa bensinhandeln. OK-förbundet bildades 1945 i första hand som importorganisation för kooperativa användare av petro- leumprodukter.
Den sammanslagna organisationen övertog namnet OK-förbundet. 1963 överlät KF sina sju bränsleföretag för försäljning av fasta och flytande bräns- len till OK. Samtidigt tillkom HSB, Riksbyggen och konsumentkoopera- tionen i Danmark och Norge som medlemmar.
Alldeles efter andra världskriget fanns ca 140 IC-föreningar. Under 40- och 50-talen nybildades ett 30-tal föreningar i landet för att 1960—61 nå sitt största antal, 171 föreningar. Därefter följde fusioneringens årtionde, som fortsatte under 1970-talet, om än i långsammare takt. Under början av 60-talet minskade efter en ”strukturutredning” antalet föreningar dras- tiskt, från 171 till 49.
Tabell 4.3.1 Föreningsutveckllng 1955—1977
1955 1960 1965 1970 1975 1977
Antal föreningar” 167 171 49 39 29 28
"Efter 1960 är vissa föreningar regionalföreningar, vissa lokalföreningar.
Utvecklingen efter 1960 avspeglar bildandet av en ny typ av föreningar, s.k. regionföreningar, som innefattade ett helt landskap eller län. Redan 1965 är närmare hälften sådana regionföreningar, en utveckling som sedan ytterligare förstärkts fram till 1977. 17 av de 28 föreningarna är region- föreningar, 11 är lokalföreningar.
Ännu 1965 dominerade föreningar med medlemsantal under 5 000, medan de flesta föreningar år 1975 hade medlemsantal över 15 000. Den största är Stockholmsföreningen. Antal anläggningar har ökat något mellan 1965 och 1977, från 384 till 394.
Fr. o. m. 1969 ändrade föreningarna namn. IC-beteckningen försvann och ersattes med beteckningen OK-föreningar.
Tabell 4.3.2 Medlemsutvecklingen totalt 1955—1977 (avrundade 100-tal)
1955 1960 1965 1970 1975 1977 67 600 151 200 296 500 486 000 696 200 801 600
Denna medlemsutveckling, som varit likartad i hela landet, framtvingade förändringar i organisationsmönstret. De direkta formerna för medlemsin- flytande ersattes alltmer med indirekta och representativa former. Verk- samheten måste och kunde i allt högre grad utnyttja stordriftstekniska for- mer.
Huvudstrukturen i dagens oljekooperation består av tre delar:
1. Ca 800000 medlemmar
2. 28 OK-föreningar, varav 17 är regionalföreningar och 11 lokalföreningar
3. OK-förbundet, som förutom OK-föreningarna har andra konsument- organisationer som medlemmar.
4.3.2. Den ekonomiska verksamheten
Från början dominerades verksamheten av att skaffa och förmedla bensin — sådant som hörde till ”bilistsektorn” — det var IC:s och IC—föreningarnas huvuduppgift. Men från 50- och 60-talen började tyngdpunkten förskjutas i verksamheten. Detta avspeglas klart i 70-talets verksamhet: eldningsoljorna ”uppvärmningssektorn” svarar för huvuddelen av varuanskaffning och för- säljning i både pengar och volym. Omsättningen inom OK totalt framgår av tabellen nedan.
Tabell 4.3.3 GK:s omsättning 1960-1977, milj. kr
1960 1965 1970 1975 1977 Totalt 411 626 1474 3408 4798
varav: OK-föreningar 1 083 1 709 2 123 Motorhotell 12 57 74 Termo-industrier AB 5 7 12 19 21 Biva 261 361
Omsättningen har alltså mer än tredubblats mellan 1970 och 1977. Även antalet anställda har ökat kraftigt. 1965 hade OK 1 278 anställda, 1970 var antalet 4 562 och 1977 fanns det 6 286 anställda, alltså i stort sett en fyrdubbling under en tioårsperiod.
OKzs varuanskaffning är i dag av betydande omfattning. Importen av råolja och raffinerade oljeprodukter förde tidigt med sig behov av depåer och tanktonnage. 1976/ 77 hade OK totalt 19 kustdepåer för lagring. En ny gemensam anläggning för OK och Gotlands Lantmän togs i bruk 1977.
Vid årsskiftet 1977/78 disponerade OK över 550 810 dwt tanktonnage, av vilket 256831 var långtidschartrat tonnage och resten eget.
Flera gånger under OK:s tidigare verksamhetsperioder har frågan väckts om ett eget raffinaderi. Exempelvis var det aktuellt 1945, då OK bildades. I mitten av 70-talet togs också det steget genom tillkomsten av Scanraff vid Brofjorden, som till 50 % ägs av OK. Resterande 50 % ägs av Texaco. Scanraff kan producera 9,5 milj. m3, vilket täcker ca 30 % av landets kon- sumtion.
OK äger sedan 50-talet Termo-Industrier AB med fabrik i Eskilstuna. Företaget är en av landets största tillverkare av garage. OK är sedan några år tillbaka också delägare i Oljeprospektering AB (OPAB) med 11,25 %.
Försäljningen har också utvecklats i nya verksamhetsformer. Redan 1951 började OK med självbetjäning vid bensinförsäljning och 1977 fanns omkring 380 självbetjäningsstatiooner.
I slutet av 50-talet började OK utveckla bensinstationerna till bilvårds- anläggningar, där kunderna kunde göra en del underhåll och reparationer själva. Anläggningarna fick också stora butiker och ett utökat sortiment, bl. a. reservdelar för bilar och andra varor i anslutning till bilism och fritid.
Under 60-talet började OK-förbundet att bygga upp en kedja av mo- torhotell. År 1977 fanns 13 sådana. Dessutom finns ett tiotal serveringar i anslutning till bilvårdsanläggningar.
OK driver också ett antal trafikskolor för körkortsutbildning. På 60-talet startades landets första varuhus för bilförsäljning, Biva, i Stock- holm. Biva har nu också en anläggning i Göteborg. |
1 föreningsledet dominerar bensinförsäljningen klart, eftersom arbetsför- = delningen är sådan inom organisationen. *
Denna förändring i verksamhetsinriktning speglar också en förändring i inriktning på ”kundkategorier”. Från början var försäljningen naturligen koncentrerad direkt till medlemskretsen, ett mönster som har ändrats under efterkrigstiden, då oljekooperationen ses som en helhet.
Tabell 4.3.4 OK-Förbundets försäljning på kundkategorier, milj. kr
1970 1977 Medlemmar OK-föreningar 218,7 840,9 KF 47,1 135,6 HSB 28,5 121,5 Svenska Riksbyggen 19,9 71,6 Fiskeriorganisationer 3,5 6,6 SLR 1,4 12,1 SÅIFA — 44,5
319,1 1 2328 Andra köpare Villasektorn 114,0 465,2 Stat och kommun 97,1 296,8 Övriga kunder 151,4 1 207,9
362,5 1 969,9
Totalt 681,6 3 202,7
År 1977 gick ca 38 % av försäljningen direkt till OK:s medlemmar, medan resten gick till andra köpare. Bland dessa andra köpare kan emellertid även finnas medlemmar i OK-föreningama.
Även inom föreningarna har omsättningen ökat kraftigt. År 1968 var det endast 25 % av föreningarna som hade en omsättning som översteg 20 miljoner kr, 1977 var motsvarande siffra något över 60 %.
Tabell 4.3.5 Föreningarnas storleksstruktur 1968-1977
1968 1973 1977
Antal % Antal % Antal %
0,0— 1,9 10 23,3 3 10,0 — — 2,0— 4,9 9 20,9 6 20,0 4 14,3 5,0— 9,9 4 9,3 3 10,0 3 10,7 10,0— 19,9 10 23,3 2 6,7 4 14,3 20,0— 49,9 9 20,9 7 23,3 3 10,7 50,0— 99,9 — — 6 20,0 6 21,4 100,0—199,9 — — 2 6,7 6 21,5 200— 1 2,3 1 3,3 2 7,1 43 30 28
Oljekooperationen har gradvis ökat sin andel av den svenska försäljningen av oljeprodukter. Andelen ligger således inemot 20 % för bensin och omkring 15 % totalt för flytande bränslen. På bensinområdet är därmed OK störst i Sverige.
Tabell 4.3.6 GK:s marknadsandelar 1955—1977 (% i volym)
1955 1960 1965 1970 1975 1976 1977
Bensin 0 10,0 12,2 16,9 19,9 19,6 19,2 Dieselbrännolja " 0 8,0 10,0 13.7 14,2 13,4 Eldningsolja 1 16,4 18,2 17,7 Eldningsolja 3-5 ” 153 183 135 12,3 12,8 15,3
Totalt 10,0 14,0 16,8 13.2 14,7 15,5 16,4
” Uppgift saknas.
Den relativt snabba expansionen av verksamheten har naturligtvis krävt stora investeringar i anläggningstillgångar, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell 4.3.7 DK:s investeringar 1965-1977, milj. kr
1965 1970 1975 1976 1977 Milj. kr 19 89 366 307 129
De stora investeringsbeloppen 1975 och 1976 beror huvudsakligen på att raffinaderiet vid Brofjorden då färdigställdes, samtidigt som ett par nya tank- fartyg togs i bruk.
Soliditeten inom OK har utvecklats i olika riktningar för föreningar resp. förbund, vilket framgår av tabell 4.3.8.
Tabell 4.3.8 Soliditet (eget kapitel + 50 % av obesk. reserveri % av balansomslutn.)
1970 1975 1977
Förbund 13,8 13,1 19,7 Föreningar 23,1 22,5 19,6 Totalt 16,8 16,6 19,6
Föreningarnas soliditet har under 70-talet stadigt försämrats, medan för- bundets i stället har förbättrats. Även totalt har en förbättring skett och soliditeten var 1977 nära 20 %.
4.3.3. Utbildning och information
OK har sedan gammalt bedrivit utbildningsverksamhet för förtroendevalda » och anställda. För den förstnämnda gruppen finns internatkurser, där den . kooperativa företagsformen diskuteras, liksom 0K:s organisatoriska upp- byggnad. Man har även kurser i informations- och kommunikationsteknik. *
För personalen vid bilvårdsanläggningarna finns olika kurser för de olika kategorierna av anställda. För verkstadspersonal bedrivs utbildningen cen- tralt vid anläggningar i Norrtälje, medan kurser för hotellpersonal och annan personal förläggs till OK:s motorhotell. Under 1975 startades också en sär- skild ledarutbildning.
Vad gäller informationen till medlemmar och anställda finns tidningen Vi bilägare, som också vänder sig till en större allmänhet. För den mera interna informationen finns tidskriften OK-nytt.
4.3.4 Demokratisk organisation Det finns f.n. tre huvudtyper av OK-föreningar:
D OK-förening utan distrikt och förvaltningsråd (typ A) El OK-förening med distrikt och förvaltningsråd (typ B) D OK-förening med distrikt utan förvaltningsråd (typ C).
Föreningarna tillämpar principen en medlem — en röst och principen om begränsad insatsränta. Varje medlem skall bidra med en insats i föreningen (100 kr. i vanliga fall).
Förening typ A
Den var vanlig förr i tiden, då föreningarna var små, men finns nu endast i några mindre lokalföreningar. Medlemmarna samlas varje år till förenings- stämman - det högsta beslutande organet. Då väljs styrelse och revisorer och då tas stora beslut om verksamheten.
Förening typ B
Det är här fråga om större föreningar, regionföreningar. De är så stora, att de måste delas in i distrikt. Dessa har distriktsstämmor, dit alla medlemmar kan komma. Stämman utser fullmäktige till föreningsstämma. Dessutom väljs förtroenderåd som förbindelseled mellan distriktsmedlemmar och för- eningsledning. Föreningsstämma hålls en gång om året och har till uppgift att utse förvaltningsråd, som i sin tur utser styrelsen.
Förening typ C
Dessa är också så stora att de är indelade i distrikt. De har dock inte för- valtningsråd utan styrelsen väljs direkt av stämman. Två stämmor hålls, varav höststämman behandlar allmänna utvecklingsfrågor för föreningen.
OK förbundet
Centralorganisationen har både OK-föreningar och andra kooperativa kon- sumentorganisationer som medlemmar. Förbundsstämman har 65 fullmäk- tige. Medlemmarna har olika antal ledamöter i förbundets fullmäktige, vilket i hög grad har historiska förklaringsgrunder. Det avspeglar i stort den eko- nomiska betydelse resp. medlem haft och har i förbundet.
KF väljer 25 ledamöter, OK—föreningarnas fem kretsar 25 ledamöter, HSB, Riksbyggen, Lantmännen, tre fiskarorganisationer och danska OK var- dera tre ledamöter. Organisationens uppbyggnad framgår av fig. 4.3.1.
Figur 4.3.1 OK-jörbun- dets uppbyggnad.
KF . HSB . FlSKARORG RIKSBYGGEN . DANSKA OK OK-FÖRENlNGAR . SLR
Medlemmar
Samrådsorgan _ 65 ledamöter 1 1—25 ledamöter
Varje medlem i föreningarna skall bidra till kapitalbildningen med en insats på 100 kronor (föreningarna kan besluta om annat belopp). Det totala medlemsägda kapitalet, individuellt och kollektivt, var år 1975 ca 59 % av total kapitalanskaffning och 1976 ca 55 %.
På förbundsnivån svarar det medlemsägda kapitalet för omkring 35 % med ett insatskapital på omkring 9 %. Där skall då varje medlem ha en insats på minst 1 000 kr., insatser som inte kan sägas upp. Tabellen nedan visar insatskapitalets fördelning på de olika medlemmarna 1977.
Tabell 4.3.9 GK:s insatskapital 1977, tkr
OK-föreningar 92 239 Kooperativa förbundet 87 453 Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsfören. Riksförbund 3 572 Svenska Riksbyggen 1 409 OK Olie A/S 817 Svenska Lantmännens Riksförbund 670 Svenska Västkustfiskamas Centralförbund 319 Bojen, ek. förening 7 Sveriges Åkeriägares Inköps- och förvaltnings AB (SÅIFA) 2 Skånes Fiskareförbund 1 Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund 1
186 490
4.4. HSB
HSB, som bildades 1923, bygger och förvaltar bostäder, både lägenheter och småhus. 1977 omsatte man ca 1 200 milj. kr (förbund + HSB-föreningar). Antalet anställda i förbundet och HSB-föreningarna uppgick år 1977 till ca 4 700. HSB:s andel av det totala bostadsbeståndet var år 1975 ca 8 %. Antalet medlemmar var 1977 ca 350000.
4.4.1. Organisation och utveckling
Målet för HSB-föreningarnas verksamhet är enligt stadgarna:
”Föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska in- tressen genom att bereda medlemmarna bostäder och lokaler och biträda med förvaltningen därav, att i övrigt verka för produktion av goda bostäder, att äga och förvalta fast egendom, att inom föreningen uppsamla medlem- marnas sparmedel samt att utöva annan härmed sammanhängande verk- samhet.”
Ett annat viktigt ändamål är enligt stadgarna för bostadsrättsföreningarna
. att främja studie- och fritidsverksamhet inom föreningen”. Bostadskooperationen ville öka jämlikheten i boendet genom att höja kvaliteten på bostäderna och motverka det klassboende som man ansåg skulle bli en följd av att man byggde visserligen billiga men också sämre bostäder till hushåll med begränsade ekonomiska resurser. Genom att ta bort vinstmomentet och grunda boendet på självkostnad borde bostadens standard kunna höjas och ändå bli överkomlig i pris.
HSB är organiserat i tre led — bostadsrättsföreningar, HSB-föreningar och riksförbundet.
Bostadsrättsföreningarna, som är ekonomiska föreningar, har till uppgift att upplåta bostäder åt medlemmarna och själva svara för förvaltningen av sina fastigheter. Dessutom är HSB-föreningen på orten samt styrelse- ledamöterna i HSB-föreningen medlemmar i bostadsrättsföreningen. Enligt avtal svarar HSB-föreningen för bl. a. bostadsrättsföreningens bokföring, me- delsförvaltning och förmedling av lägenheter.
HSB-föreningen svarar för nybyggnadsverksamheten. Den har även hand om den lokala sparverksamheten och biträder bostadsrättsföreningarna i de- ras förvaltning.
HSB-föreningen är en ekonomisk förening. Såväl fysisk som juridisk per- son kan bli medlem. Varje medlem skall delta i föreningen med minst en andel. I HSB-föreningarna kan medlemmarna spara till insatsen, grund- avgiften, genom deltagande i det s.k. bosparandet.
Den som vill ”gå med” i HSB blir först medlem i en HSB-förening. Varje medlem i en HSB-förening skall ha minst en andel på 50 kronor i föreningen. Dessutom betalar man en viss inträdesavgift och sedan en årlig medlemsavgift. De färdiga bostäderna fördelas bland medlemmarna med utgångspunkt i medlemstidens längd. Dessutom förutsätts som regel ett kontinuerligt deltagande i bostadssparandet.
Riksförbundet är en sammanslutning av HSB-föreningarna. Förbundets uppgift är att bistå föreningarna i tekniska, administrativa, ekonomiska och
av
Medlemmar som ej erhållit bostadsrätt väljer vid möte
Medlemmar i bostadsrättsför- ening väljer vid stämma
U_HU
Kansliavd Pressektion Inf.sektion
uppbyggnad.
1 Endast vissa större HSB-föreningar har antagit stadgar med distriktsorganisation. I övriga HSB-föreningar väljs HSB-föreningens fullmäktige direkt vid bostadsrättsföreningarna stämmor respektive av de medlemmar som ännu inte fått bostadsrätt vid särskilt möte för dessa.
HSB—föreningens fullmäktige
Distriktsstämma väljer1 ]
Ekonomi— avdel
Figur 4.4.1 HSB-rörelsens
HSB:R iksförbund Kongress
Fullmäktige
U
Styrelse
Verkst direktör
Byggnavd HSB Bygg— AB
ll
Revisorer
Material- avdeln (AFB)
Industri- avdeln
juridiska frågor i anslutning till byggande och förvaltning, bedriva spar- verksamhet bland föreningarnas medlemmar, svara för produktion och för- medling av vissa byggnadsvaror samt utföra revision av föreningarnas verk- samhet.
HSB har kongress vart tredje år. Denna väljer 50 fullmäktige, som utövar föreningsstämmans befogenheter. Två av fullmäktiges ledamöter skall fö- reslås av Hyresgästernas Riksförbund. Också en av styrelseledamöterna fö- reslås av Hyresgästförbundet.
Under 50-talet kunde HSB utveckla sin verksamhet mycket kraftigt. Det i mitten av 50-talet lanserade insatssparandet betydde därvid mycket. HSB- kampanjen för ett ökat sparande kombinerades med en kampanj för ökat medlemsantal. Också på det området lyckades man tämligen väl med en ökning från 67000 medlemmar år 1949 till 150000 år 1957.
Under 1960-talet gick utvecklingen inom HSB-rörelsen mot minskat med- lemsantal i förbundet (dvs. färre föreningar) och ökat medlemsantal i HSB- föreningarna.
1963 uppgick antalet HSB-föreningar till 186; 1969 uppgick det till ca
100. HSB-föreningarnas medlemsantal mer än fördubblades under 1960-talet — en ökning med nära 180000. Under 1970-talet har antalet medlemmar i HSB-föreningarna stagnerat. Samtidigt har under senare år även sammanslagningar av föreningar blivit färre. Inom HSB-föreningarna finns två typer av medlemmar; dels de som för- värvat bostadsrättslägenhet, vilka i slutet av 1977 uppgick till 243 702, och dels medlemmar som ännu inte erhållit bostad och vilka som regel deltar i HSB:s bostadssparande (ofta kallade fria gruppen). Antalet medlemmar i denna senare kategori uppgick 1977 till 109043, och totalt finns alltså 342 745 medlemmar. Beträffande bostadssparandet kan noteras att den sam- manlagda behållningen på sparkontona uppgick till 165 milj. kr 1978, för- delad på ca 70000 konton. Den stagnation i medlemsutvecklingen, som under 1970-talet kunnat no- teras, skall ses mot bakgrund av den allmänna nedgången i byggnadsverk- samheten, som givetvis även berört HSB. Vid ett minskat utbud av HSB- lägenheter minskar också rekryteringen av nya medlemmar i HSB-förening- arna. Den nuvarande fria gruppen (HSB:s bostadskö, om man så vill) är på många orter så stor att väntetiden för att få en ny bostad kan bli ganska lång. Det bör också framhållas att medlemskapet i HSB för varje år måste förnyas. Med stigande medlemsavgifter har under 70-talet antalet medlem- mar i fria gruppen som inte förnyat sitt medlemskap ökat. En avgång sker också i medlemsgrupper av bostadsrättshavare i samband med att de överlåter sina lägenheter, kanske för att flytta till annan ort, till villa etc. När nu under de allra senaste åren verksamheten inom HSB ånyo ökar, vill det synas som om medlemsantalet i HSB-föreningarna åter kommer att växa. Nyrekryteringen av medlemmar var 1977, trots kraftiga avgifts- höjningar, den största som någonsin noterats i rörelsens historia. Avgången var också mycket stor, vilket inte hindrade att en nettoökning av med- ”, lemsantalet uppkom.
Tabell 4.4.1 Antal bostadsrättsföreningar och HSB-föreningar, 1950—1977
1950 1960 1970 1975 1977
Antal bostadsrättsföreningar 884 1769 2780 2 774 2835 Antal HSB-föreningar 149 187 96 84 82
4.4.2. Den ekonomiska verksamheten
Den primära verksamheten inom HSB-rörelsen är produktion och förvalt- ning av bostäder. Det är HSB-föreningarna som svarar för produktionen med bistånld från förbundet, medan bostadsrättsföreningarna svarar för för- valtningen av de färdiga bostäderna med bistånd från HSB-föreningen. HSB lämmar totalservice då det gäller bostadsprojekteringen. Ett program för projekteringen utarbetas av beställaren och produktionsavdelningen inom HSB:s Riksförbund. I detta program ingår en förstudie från bl. a. arkitekten
, och en lönsamhetsbedömning av projektet. Konsulterna följer i sitt arbete
; detta program.
HSB bygger endast i begränsad utsträckning i egen regi. För varje bygg- nadsprojekt engageras i stället erforderliga entreprenörer.
Totalt har HSB under perioden 1924—1977 uppfört 373 765 lägenheter. Därav har 243 702 uppförts direkt för medlemmarna i bostadsrättshus. Under 1920-talet och början av 30-talet uppförde HSB praktiskt taget enbart bo- stadsrättslägenheter.
I mitten av 30-talet beslutade statsmakterna om program för dels bostäder för mindre bemedlade barnrika familjer, dels pensionärslägenheter. HSB engagerade sig i denna verksamhet och svarade till en början för den do- minerande delen av det sociala byggandet i Sverige. Särskilda stiftelser bil- dades av HSB tillsammans med kommunerna.
Efter kriget utvidgade HSB sitt samarbete med kommunerna för byg- gandet av hyreshus. Totalt har HSB uppfört 109410 hyreslägenheter för kommuner och allmännyttiga företag. 1977 uppgick antalet allmännyttiga företag som HSB har samarbetsavtal med till 113. I slutet av 1977 förvaltade HSB-föreningarna 77 581 av dessa bostäder. HSB-föreningarna har också köpt eller uppfört en del hyresfastigheter, som regel i saneringsornråden. Dessa fastigheter ägs och förvaltas av HSB-föreningarna.
Under senare år har HSB förvärvat hyreslägenheter med avsikt att om- vandla dem till bostadsrätt. Under 1976—1977 förvärvades i detta syfte 6 500 lägenheter i hyreshus. Med stöd av särskilda statliga förvärvslån har dessa lägenheter börjat omvandlas till bostadsrätt för dem som så vill. Övriga kan bo kvar med hyresrätt. För det största projektet, Hallunda i Botkyrka kommun, har ca 98 % av de boende valt att övergå till bostadsrätt.
HSB har också under mer än 40 år uppfört småhus, både med äganderätt och med bostadsrätt. Vid slutet av 1977 hade genom HSB-föreningarna uppförts 20 644 egna hem. Därtill kommer ca 10 000 småhus med bostadsrätt och ytterligare ca 30 000—40 000 småhus, som levererats direkt till enskilda köpare från HSB:s husfabrik Borohus i Landsbro, som köptes av HSB 1936.
Slutligen har HSB uppfört ett stort antal fritidshus, de första redan i slutet av 20-talet vid Årsta havsbad. Denna verksamhet har under senare år kraftigt utvecklats i samband med att övrigt bostadsbyggande minskat starkt. Fri- tidshusen, som regelmässigt upplåts med äganderätt, kan i framtiden komma att upplåtas i nya former, bl. a. i samband med exploateringen i fjällom- rådena.
HSB:s andel av bostadsbyggandet under perioden 1950—1977 framgår av tabellerna 4.4.2 och 4.4.3.
Tabell 4.4.2 Färdigställda lägenheter i Sverige, fördelat på byggherrar
År Antal Offentliga Kooperativa Privata sek- HSB:s andel av lägenheter sektorn sektorn torn koop. sektorn
Antal % Antal % Antal % Antal % ___—M_— 1950—77 1 545 869 570 768 36,9 343 070 22,2 631 931 40,9 167 144 48,7 1960—70 997 316 393 157 39,4 214 646 21,5 389 513 39,1 116 077 54,1 1970 109 843 46 851 42,6 17 103 15,6 45 889 41,8 9 653 56,4 1971 107 188 49 171 45,9 15 570 14,5 42 447 39,6 8 567 55,0 1972 104 046 46 232 44,4 12 381 11,9 45 433 43,7 7 240 58,5 1973 97 484 38 655 39,7 9 781 10,0 49 048 50,3 4 233 43,3 1974 85 311 27 556 32,3 7 492 8,8 50 263 58,9 3 901 52,1 1975 74 499 20 207 27,1 3 423 4,6 50 869 68,3 1 792 52,4 1976 55 813 12 034 21,5 3 820 6,8 39 959 71,6 1969 51,5 1977 54 878 10147 18,5 5 318 9,7 39 413 71,8 3 389 63,7
___—x_—
Tabell 4.4.3 HSB:s andelar av bostadsbyggandet
År Totalt antal Lägenheter i Småhus
HSB-lägen- flerfamiljs- heter hus
Antal % Antal % Antal % 1950—70 249 230 16,1 231 196 20,6 18 034 4,2 1960—70 161 954 16,2 146 690 20,7 15 264 5,3 1970 14 866 13,5 13 471 17,9 1 395 4,0 1971 14 860 13,9 13 697 18,2 1 163 3,6 1972 12 424 11,9 11 028 16,5 1 396 3,8 1973 9 145 9,4 7 555 14,1 1 590 3,6 1974 8 408 9,9 6 676 17,2 1 732 3,7 1975 6468 8,7 4131 15,1 2 337 5,0 1976 5 007 9,0 2 850 18,2 2 157 5,4 1977 6 010 11,0 3 530 25,0 2 480 6,1
Genom den successivt växande HSB-produktionen har HSB:s andel av det totala bostadsbeståndet oavbrutet ökat från 1,6 % 1945 till 3,9 % 1960 och 6,8 % 1975. I tätorterna, där HSB huvudsakligen haft sin verksamhet förlagd, har organisationens andel av det totala fastighetsbeståndet ökat från 2,4 % 1945 till 8,0 % 1975.
Ser man sedan på HSB:s andel av det totala beståndet av bostadsrätts- lägenheter har denna ökat från 36,7 % 1945 till 47,2 % 1975. Bostadsbyg- gandets kraftiga expansion under 1960-talet avspeglas också i förbundets omsättnings- och sysselsättningssiffror.
Tabell 4.4.4 Antal anställda och omsättning i HSB:s Riksförbund inkl. industrier, milj. kr
1950 1960 1970 1975 1976 1977
Anställda 1868 2980 2211 2054 1895 Omsättning 46,1 91,5 366,5 504,8 575,0 661,0
] Avyttrat till staten under 1979.
Utöver dessa tal för omsättning och anställda, tillkommer de som härrör från HSB-föreningarna och bostadsrättsföreningarna. Om HSB-föreningama inkluderas blir omsättningen ungefär dubbelt så stor år 1977 eller ca 1 200 milj. kr. Antalet anställda ökar med ca 3 200 till något över 5 000. Dessutom finns i de 2 800 bostadsrättsföreningarna ytterligare omkring 4 000 anställda, varav de flesta på deltid.
I samband med nedgången av byggnadsverksamheten under 1970-talet, som även berörde HSB, blev det nödvändigt att genomföra vissa kapa- citetsreduceringar vid HSB-industriema samt vid förbundskontoret. År 1974 försåldes HSB:s snickerifabrik i Nässjö, som i slutet av 1973 hade 470 an- ställda. Även vid de tre övriga snickerifabrikema, i Ryssby, Sparreholm och Uddevalla, samt vid husfabriken i Landsbro har vissa personalredu- ceringar genomförts liksom en ytterligare produktionskoncentration. Snicke- rifabrikema, som tidigare tillverkade bl. a. kökssnickerier och dörrar, är nu i huvudsak inriktade på fönster genom ett gemensamt bolag, HSB Fönster AB.1 Vid huvudkontoret i Stockholm har vid skilda tillfällen även genom- förts en anpassning av personalstyrkan, framför allt på det tekniska kontoret, i samband med de minskade arbetsuppgifterna på grund av nedgången i bostadsbyggandet.
Tabell 4.4.5 HSB:s industriella verksamhet 1950—1977 _______________/—— Ar Antal Omsättning Anställda
fabriker milj. kr
Kollektiv Tjänstemän
___/___f 1950 4 31 ,3 1960 7 91 ,5 1 023 230 1970 7 154,0 1 490 293 1975 6 171,0 1036 237 1976 4 175,7 873 220 1977 4 197,4 760 200 ___/___;—
Industriverksamheten omfattade år 1977 snickerifabriker i Ryssby, Spar- reholm och Uddevalla samt husfabrik i Landsbro.
Varufo'rmedling
Vid 30-talets mitt ägde HSB Stockholm grossistföretaget Allt för Byggnads— facket (AFB). När HSB:s Riksförbund expanderade också på varuförmed- lingens område, övertog förbundet företaget 1938. Nedanstående tabell visar verksamhetens omfattning.
Tabell 4.4.6 AFst varuförmedling 1950-1977 ___/_i—
1950 1960 1970 1975 1976 1977
______________—_—————-—
Fakturerat belopp 21,5 70,4 179,7 167,0 165,3 183,9 Total omsättning (inkl. förmedlade
varor och försäljning till utbytes- marknaden) 252,5 279,1 256,5
___—i/
4.4.3. Utbildning och information
För den centrala utbildningen av såväl anställda som förtroendevalda svarar HSB:s Riksförbunds studieavdelning, HSB-skolan. Vid denna finns förvalt- ningskurser, som är avsedda för både anställda och förtroendevalda. HSB- skolan framställer också i samarbete med Brevskolan studiematerial för den lokala kursverksamheten som bedrivs av föreningarna. I varje HSB-förening skall finnas en informations- och utbildningsansvarig som har att handlägga lokala utbildningsfrågor. Föreningarnas kursverksamhet består av kvällskur- ser och 2-dagars intematkurser.
År 1977 deltog närmare 6000 medlemmar i studiecirklar av olika slag. 1 kurser för anställda deltog ca 350 personer, medan antalet deltagare i kurser för förtroendevalda var ca 15 000. Av dessa deltog ca 350 i centrala kurser och övriga i lokal och regional Studieverksamhet.
Informationen syftar till att sprida ökad kunskap bland medlemmar och allmänhet om den bostadskooperativa idén samt om HSB:s verksamhet och byggplaner.
Genom en vidgad information om boendet och bostaden vill man också förmå hushållen att i ökad utsträckning prioritera en god bostad framför annan "form av konsumtion.
HSB medverkar också i den opinionsbildande verksamheten på det bo- stadspolitiska området. Utöver den regelbundet återkommande Bostadsriks- dagen tar HSB initiativ till regionala konferenser, till viss del riktade direkt till vissa grupper som kommunalpolitiker, fackliga och politiska organisa- tioner, vissa ungdomsgrupper etc.
HSB-rörelsen utger sedan 1924 tillsammans med hyresgäströrelsen tid- skriften Vår Bostad, som sänds ut till alla medlemmar en gång i månaden. Den har en upplaga på 660 000 exemplar (1977) och är ett viktigt opinions- bildande organ för båda rörelserna. HSB utger även Att bo, tidskrift för bostadspolitik och samhällsdebatt samt HSB-Journalen för anställda och förtroendevalda.
4.4.4. Den demokratiska styrningen
I HSB-föreningen skall medlemmarna bestämma i enlighet med demokra- tiska principer. Endast ett fåtal HSB-föreningar är emellertid i dag så små, att det är praktiskt möjligt att samla alla medlemmar till ett arbetsdugligt möte. Följaktligen måste det ske genom ett representativt system. Detta blir dock något mer komplicerat än i andra organisationer, dels därför att man har två kategorier medlemmar (de som har och de som ännu ej fått HSB-bostad) med olika förutsättningar att deltaga i organisationsarbetet, dels därför att det är avsevärda skillnader mellan HSB-föreningarna be- träffande storlek och geografisk spridning.
Bostadsrättsföreningarnas medlemmar utövar sitt inflytande i HSB-för- eningen genom att de vid årsstämma utser ombud till HSB-föreningens fullmäktige (där distriktsorgan finns väljs i stället representanter till dessa, som i sin tur väljer fullmäktige). För de medlemmar som inte fått bostad sker val vid särskilda möten, till vilka alla kallas.
Distrikts- och kretsorgan utgör ett mellanled som rent parlamentariskt
fungerar som valinstans, men kan därutöver också ha många betydelsefulla informations- och serviceuppgifter. Sin största betydelse får de i storstads- regioner och i föreningar, som omfattar geografiskt vidsträckta regioner med verksamhet på flera platser.
HSB-föreningens fullmäktige väljs alltså antingen direkt av bostadsrätts- föreningar respektive övriga medlemmar eller av den distriktsstämma som dessa grupper valt ledamöter till. Fullmäktiges uppgift är enligt stadgarna att fungera som årsstämma för HSB—föreningen. Det innebär att man väljer styrelse och revisorer. Vidare behandlar man styrelsens årsredovisning och beslutar om ansvarsfrihet för styrelsen.
l styrelsen liksom i fullmäktige förekommer kommunal representation i de flesta fall. Bakgrunden härtill är främst bostadslånebestämmelserna.
Fullmäktige kan också på förslag av styrelsen utse ett förtroenderåd, som främst fungerar som ett informellt kontakt- och planeringsorgan, men som numera inte har någon direkt uppgift i den parlamentariska organisationen.
Antalet förtroendevalda i fullmäktige, styrelse, förtroenderåd, olika kom- mittéer och bostadsrättsföreningar är stort i HSB-rörelsen. För närvarande är antalet ca 30000, varav 17 % är kvinnor.
4.5. Riksbyggen
Till bostadskooperationen hör, förutom HSB, också Riksbyggen, som tillkom 1940, då 40 % av alla organiserade byggnadsarbetare var arbetslösa. Det var två fackförbund inom byggbranschen som startade Riksbyggen. Ägare är nu 14 fackförbund, LO och KF samt ett stort antal fackförbundsavdel- ningar. Riksbyggen inriktade sig i början helt på att bygga bostäder i form av bostadsrättsföreningar. Numera åtar man sig projektering av hela bo- stadsområden med centrum, skolor etc., leder projekten samt förvaltar bo- städer. Riksbyggens omsättning l977 var 492 milj. kr, varav nästan hälften utgjordes av egnahemsförsäljning. Antalet anställda uppgick till 1 860.
4.5.1. Organisation och utveckling
Riksbyggen har liksom andra folkrörelseföretag tillkommit på grund av ett uppenbart behov, och dess bostadssociala profil har stått i nära samklang med de bostadspolitiska värderingar som utvecklats inom svensk fackför- eningsrörelse. Under 1940 och 1941 sjönk bostadsproduktionen kraftigt, trots att bostadsbristen var påtaglig. Denna visade sig emellertid inte i efterfrågan på marknaden. I stället stod många lägenheter tomma, därför att de helt enkelt var för dyra.
Trots ogynnsamma förutsättningar för att bilda nya företag inom bygg- branschen startades Svenska Riksbyggen förening u. p. a. 1940 av två bygg- fackförbund, Byggnadsträarbetareförbundet och Murareförbundet. Första året byggdes 195 bostadsrättslägenheter och året därpå över 1000.
Målsättningen var att skapa sysselsättning för byggnadsarbetarna och att bereda medlemmar i egna och andra organisationer tillgång till moderna lägenheter till rimliga priser.
Eftersom arbetslösheten förbyttes till motsatsen, så ändrades inriktningen till att bygga goda bostäder till rimliga priser, bilda bostadsrättsföreningar, förvalta fastigheter och anläggningar i samarbete med allmännyttiga företag.
Utöver de ursprungliga ägarna har som andelsägare ingått ett stort antal fackförbund, även utanför byggf'acken, 47 fackförbundsavdelningar, samtliga Riksbyggens 69 lokalföreningar samt LO och KF. Av de 990 bostadsrätts- föreningar som Riksbyggen bildat och vilkas fastigheter förvaltas av Riks- byggen är 200 direkt anslutna till Riksbyggen. Ca 600 är anslutna till någon av Riksbyggens lokalföreningar och därmed indirekt medlemmar i Riks-
byggen.
l l 1 Tabell 4.5.1 Riksbyggens medlemar, 1950-1977
1950 1955 1960 1965 1970 1975 1976 1977
Fackförbund 7 7 8 14 15 14 14 14 Fackföreningar 85 88 91 85 47 47 47 47 Platsorganisationer 15 13 10 8 Prod. företag 9 9 12 11 Lokalföreningar 8 22 30 52 105 69 69 69 Bostadsrätts-
föreningar 97 96 91 116 123 150 170 169 | Andelskapital, tkr. 1075 1080 1792 2400 2211 2266 2278 2278
Andelsägarna har representation vid kongressen, som samlas vart tredje år. Även de bostadsrättsföreningar som inte är andelsägare kan genom medlemskapet i en lokalförening vinna representation vid kongressen. Alla medlemsorganisationer, dvs. andelsägare, har rätt att delta med en repre- sentant vid kongressen. De medlemsorganisationer som betalar in mer än fem andelar äger rätt att sända en representant för varje fullt femtal andelar. Röstantalet för varje ägarorganisation är dock begränsat till maximalt 1/3 av antalet representanter vid kongressen.
Riksbyggen arbetar organisatoriskt i fem avdelningar: marknadsavdelning, projekteringsavdelning, byggavdelning, förvaltningsavdelning och admini- strativ avdelning. Personalfunktion, införmationssekreterare och pressom- budsman är knutna direkt till VD, som tillsammans med vice VD och cheferna för de fem avdelningarna bildar företagets direktion.
Regionalt är Riksbyggen uppdelat i 16 distrikt, som består av 31 Riksbyggekontor samt ett antal lokalkontor. Varje Riksbyggekontor leds av en ombudsman. Ombudsmännen är direkt underställda VD.
Den organisatoriska uppbyggnaden framgår av figur 4.5.1. På de platser där ett mer kontinuerligt byggande skett har Riksbyggen bildat lokalföreningar. För närvarande är 68 lokalföreningar verksamma. Lokalföreningarna skall i enlighet med sin målsättning bevaka att arbe— ' tarrörelsens krav tillgodoses på bostads- och byggnadssektorn. De skall också bevaka frågor av intresse för Riksbyggen, bl. a. marktilldelning. Framför allt har dock lokalföreningarnas uppgift varit att bilda bostadsrättsföreningar. & De har utgjort styrelse för dessa, till dess att bostadsrättsföreningarna själva ' tagit över huvudmannaskapet.
Lokalföreningarna är ideella organisationer. Medlemskap kan förvärvas
Press- ombudsman
föreningar föreningar
i
Fackförbund Lokal— J [_Bpstadsrätts— _]
LKongress
_ _ _| Verkställande . . [ direktör / Direktion _J|
Personal
Marknad Projektering
l/Byggandej | Förvaltning] LAdministratlöq
Figur 4.5.1 Riksbyggens organisatoriska uppbygg— nad.
Projekteringskontor Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall
16 riksbyggedistrikt med 30 riksbyggekontor
av fackföreningar, organisationer med anknytning till arbetarrörelsen, bo- stadsrättsföreningar som bildats genom Riksbyggen och Svenska Riksbyggen förening u. p. a. Drygt 900 lokala organisationer är f. n. anslutna till någon lokalförening.
4.5.2. Den ekonomiska verksamheten
Riksbyggens omsättning var 1977 492 milj. kr. och antalet anställda uppgick till 1 860. Verksamheten är uppdelad på projektering (12 % av omsättningen), byggadministration (5 96), småhusförsäljning (48 96), förvaltning (27 %) och övrigt (8 %).
Såväl i anslutning till byggadministrationen som i anslutning till förvalt- ningsverksamheten förekommer en relativt omfattande utlåning till bo- stadsrättsföreningar och andra av Riksbyggen förvaltade bostadsföretag. Ut— låningen motsvaras av inlåning från andra förvaltade bostadsföretag.
Verksamhetens totala omfattning har utvecklats på följande sätt:
Tabell 4.5.2 Omsättningen fördelad på verksamhetsgrenar 1965—1977, tkr
1965 1970 1975 1976 1977
Projektering 35 954 53 310 49 170 39 341 57 507 Byggande 27 481 24 843 25 287 27 360 25 457 Förvaltning 4 240 38 750 88 427 105 681 134 154 Egnahemsförsäljning 9 984 53 660 151 287 192 224 233 259 Övrigt 9 901 16 185 33 559 30 145 41 138
Totalt 87 560 186 748 347 730 394 751 491 515
Projekteringsverksamheten omfattar förutom bostäder projektering av oli- ka slag av bostadskomplement som barnstugor, skolor m.m. samt pro- jektering av Folkets Hus-byggnader, vårdanläggningar, förvaltningsbygg- nader m. m. Antal färdigställda lägenheter 1955—1977 och andelen av det totala antalet färdigställda lägenheter framgår av tabell 4.5.3 nedan.
Tabell 4.5.3 Antal och andel av färdigställda lägenheter i % 1955—1977
1955 1960 1965 1970 1975 1977
Antal 6101 5 911 10 257 10 366 6458 6005 % av tot. antal 8,6 8,6 10,6 9,6 8,6 10,7
Sedan starten har ca 20000 bostäder i typhus projekterats och byggts runt om i landet och under de senaste åren har omkring hälften av Riks- byggens volym av bostäder utgjorts av typhus.
Byggadministration omfattar projektledning, upphandling, byggledning och kontrollverksamhet.
Projektberedningen blir i allt högre grad inriktad på att klarlägga projektens ekonomiska förutsättningar samt att begränsa kostnaderna. Här spelar upp- görelserna med kommunerna om exploateringsförutsättningarna en central roll.
Fastighetsförvaltningen omfattar dels ekonomitjänster såsom redovisning, hyres- och avgiftsuppbörd, löneredovisning o.d., dels tekniska tjänster såsom underhållsplanering, teknisk rådgivning, vicevärdsuppdrag, fastig- hetsskötsel, värmekontroll m.m.
Den ekonomiska förvaltningen omfattar ca 175 000 bostadslägenheter och 120 000 andra förvaltningsobjekt för 1 171 uppdragsgivare. Flertalet förval- tade lägenheter tillhör allmännyttiga företag.
Den tekniska förvaltningen är ett expansivt område, som omfattar ca 120000 lägenheter. De flesta uppdragsgivarna är bostadsrättsföreningar.
Den sektor som expanderat mest är småhusförsäl j ningen. År 1977 svarade denna verksamhet, som tidigare nämnts, för 48 % av omsättningen. År 1965 var andelen endast 11 %.
4.5.3. Utbildning och information
För att sprida kännedom om och förståelse för sina bostadssociala värderingar publicerar Riksbyggen årligen ett omfattande inforrnationsmaterial och an- ordnar upplysningskampanjer. Sålunda sprids årligen en sammanställning
kallad Fakta i Bostadsfrågan i närmare 100000 exemplar. Dessutom utges tidskriften Bygge och bostad, som i första hand är avsedd som personal- tidning.
Systematisk utbildningsverksamhet bedrivs på tre plan.
El För den egna personalen anordnas eller bekostas fortbildningskurser inom olika ämnen. Mer än 1/3 av personalen berörs av någon utbildnings- aktivitet varje år. Cl För funktionärer i bostadsrättsföreningarnas styrelser ordnas årligen kon- ferenser för fortbildning och erfarenhetsutbyte. För funktionärernas grundutbildning finns ett internt utarbetat utbildningsmaterial som fö- reträdesvis används i studiecirklar. El För att ge de enskilda medlemmarna medlemmarna ökad möjlighet att följa verksamheten i bostadsrättsföreningen anordnas, ofta i samarbete med andra folkrörelseorganisationer såsom ABF och hyresgäströrelsen, olika former av studie- och fritidsaktiviteter. Denna verksamhet torde f.n. nå något 10 OOO-tal medlemmar årligen.
Övergripande riktlinjer för Riksbyggens engagemang inom bostadsför- Sörj ningen liksom för den informationsverksamhet som sammanhänger där- med utarbetas i nära samarbete med Riksbyggens konsumentråd. Konsu- mentrådet består av företrädare för KF, LO, PRO, SAP, SSU, TCO, Folksam, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Kooperativa Gillesförbundet, Unga Örnar, Svenska Sparbanksföreningen. Dessutom ingår i rådet person- liga ledamöter hos De Handikappades Riksförbund, konsumentverket och bostadsstyrelsen.
Rådets uppgifter är i korthet
att verka för upplysning och opinionsbildning kring samhällsbyggandet att vara idégivare i frågor som rör boendets funktionella, sociala och estetiska kvaliteter att på olika sätt bidra till att ge de bostadskooperativa idéerna ett reellt innehåll och verka för deras spridning, och att genom en fast förankring i folkrörelsema utgöra en bas för Riksbyggens allmänna policy och verksamhet.
4.5.4. Medlemsstruktur och demokratisk styrning
På grund av Riksbyggens speciella organisationsstruktur finns det anledning att redovisa medlemsstrukturen på två plan.
Medlemmar i Svenska Riksbyggen förening u. p. a. är endast juridiska personer. Medlemsstocken domineras antalsmässigt av ett antal (ca 1/5) av de bostadsrättsföreningar som bildats genom Riksbyggens försorg. I kraft av antalet andelar och därmed röststyrkan vid kongressen är dock ett antal fackliga organisationer tillsammans med Kooperativa Förbundet de domi- nerande medlemsgrupperna (jfr. andelsägaruppställningen i tablån). lndi- viduella medlemmar finns i bostadsrättsföreningarna. Medlemsstockens so- ciala struktur torde i stort sett motsvara den för samhället i dess helhet. Sannolikt är dock extremgrupperna klart underrepresenterade. Rörligheten bland medlemmarna i bostadsrättsföreningarna ligger lägre än 10 % per år.
Den demokratiska styrningen är direkt i bostadsrättsföreningarna, där en stämmovald styrelse svarar för de beslut som krävs i den dagliga förvalt- ningen. 1 Svenska Riksbyggen förening u. p. a. förfogar de enskilda bo- stadsrättshavarna genom sin representation via ett antal föreningar och in- direkt via lokalföreningarna över en förhållandevis blygsam andel av det totala inflytandet.
Stickprov visar att mellan 10 och 20 % av medlemmarna deltar aktivt i föreningarnas sammanträden och aktiviteter. Då det är sannolikt att det inte alltid är samma personer som deltar, kan i ston sägas att omkring 25 000 medlemmar i bostadsrättsföreningarna deltar förhållandevis aktivt i föreningarnas verksamhet. Antalet förtroendeuppdrag i bostadsrättsför- eningarnas styrelser kan beräknas till ca 4000, vartill kommer omkring 3000 suppleanter för dessa. Därutöver finns ca 1000 kommunalt valda förtroendemän, som är verksamma inom föreningsstyrelserna. Ytterligare 1 OOO-talet personer är engagerade i förtroendeuppdrag inom lokalförening- arna och Riksbyggen centralt.
4.6. Begravningsföreningarna
Fonus är konsumentkooperationens och folkrörelsernas begravnings- organisation. År 1977 hade den 2116 medlemmar och en omsättning på 97,7 miljoner kr. Fonus del av begravningama i landet var samma år ca 25 %.
4.6.1. Organisation och utveckling
Svensk begravningskooperation är den yngsta organisationen inom den ko- operativa familjen. Den började sin verksamhet i Stockholm år 1945 på ini- tiativ av dels konsumentkooperationen och dels av övriga folkrörelseför- ankrade föreningar. Orsaken var närmast att folkrörelsema skulle få ett in- strument för ökad insyn i begravningsfacket och ett incitament till fortgående rationalisering av branschen samt ett alternativ till den privata begravnings- byråverksamheten.
Begravningskooperationen har som ändamål att till allmänhetens tjänst på kooperativ grund driva begravningsrörelse och annan därmed samman- hängande verksamhet samt att främja god begravningssed. Man skall alltså verka för att till lägsta möjliga kostnad bistå med alla detaljer som kan komma i fråga vid dödsfall, samt verka för att förenkla formerna kring begravningen, men också tillvarata det som är vackert och värdigt i gamla seder och bruk.
Under första hälften av 50-talet omfattades begravningskooperationen av 22 lokalt förankrade föreningar i landet, där etableringen av verksamheten var förlagd till de större och medelstora städerna. Varje förening var helt suverän med egen styrelse och egen administration. Denna föreningsbildning var ej tillfyllest, då de mindre befolkningstäta orterna inte kunde utnyttja föreningarnas tjänster.
Därför genomgick begravningskooperationen under senare hälften av år-
tiondet en omstrukturering till större enheter, dvs. verksamheten fick då en länsomfattande struktur, och befolkningen på mindre orter kunde därmed erhålla samma service som där verksamheten redan var etablerad. För- eningarna kunde då också utnyttja såväl maskinella som personella resurser på effektivare sätt och därmed hålla begravningskostnaderna inom rimliga gränser.
Under denna tidsperiod bildades även Begravningsföreningamas Sam— organisation, vars syfte var att som rådgivande organ bistå och samordna samtliga föreningars gemensamma intressen. Under de första åren hand- hades denna organisation av en från Kooperativa Förbundet utsedd tjäns- teman, för att senare ersättas av från föreningarna utsedd branschkunnig personal. Numera är denna tjänst förlagd till Fonus Stockholm och dess direktion.
] slutet av 60-talet och början av 70—talet var det återigen befogat med en omorganisation, enär det visade sig att länsföreningarna var för små för att effektivt möta de ofrånkomliga kostnadsökningama. Länsförening- arna i Stockholm, Västmanland, Örebro, Dalarna och Gävleborg gick genom fusion tillsammans i en enda förening och antog namnet Fonus. Under de nästkommande åren har föreningarna i Småland, Skåne, Blekinge och Övre Norrland anslutit sig och nyetablering har skett i Skaraborgs, Värm- lands, Gotlands och Hallands län. Därmed är Fonus representerat i samtli- ga län i landet och utanför står endast två föreningar (i fortsättningen avses med Fonus hela begravningskooperationen). Denna period har präglats av en snabb utveckling även på andra områden inom svensk begravningsko- operation och bl. a. bildades Fonus Produktionsförening, som tillverkar och levererar samtliga varor till föreningarnas kontor. Därmed fick Fonus ett instrument för att redan i tillverkningsledet vara den prisdämpande faktor som är en av de väsentligaste uppgifterna inom begravningskooperationen.
Fonus verksamhetsområde är indelat i 9 regioner, nämligen: Stockholm, Örebro—Västmanland, Gävleborg, Dalarna, Skaraborg, Små- land, Sydsverige, Värmland och Övre Norrland.
Regionerna är indelade i distrikt och i varje distrikt är utsett distriktsråd, som väljs på ordinarie distriktsstämman, vilken i regel hålles under april månad. Då utses även ombud till föreningsstämman, som enligt stadgarna hålls senast under maj månad.
Distriktsrådets uppgift är
att företräda medlemmarna i distriktet och, då anledning härtill föreligger, till föreningsstyrelsen framföra önskemål och synpunkter på verksam- heten i distriktet samt att medverka vid planering av och deltaga i upplysnings- och kontaktverk- samheten i distriktet.
Rådet väljs för en tid av ett år, liksom även suppleanter. På föreningsstämman väljs, för en tid av två år, föreningsstyrelse, som består av 5—15 ledamöter. Dessa avgår växelvis vartannat år. På stämman väljs även 3—5 suppleanter för en tid av ett år.
Styrelsen utser verkställande direktör jämte de chefer som tillsammans med VD utgör föreningsledning. Föreningsstämman utser revisorer och suppleanter till dessa. KF:s föreningsrevision äger därjämte rätt att utse en revisor.
Begravningsföreningen Fonus Parlamentarisk organisation
Lokala medlems- organisationer
Lokala medlems- organisationer
Lokala medlems- organisationer
Distrikts- stämmor Distrikts- råd
Distrikts— stämmor Distrikts- räd
Distrikts- stämmor Distrikts— råd
Föreningsstämma
i
Styrelse 5—1 5 ledamöter samt 2 repre— sentanter för de anställda
Direktion 4 ledamöter
1 Fonus kan endast organisationer och föreningar bli medlemmar och Figur 4-6-1- dessa skall verka i överensstämmelse med stadgarna för att främja förening- ens syfte. Enligt medlemskap finns således inte. Varje medlem deltar i föreningen med minst en andel lydande på 100 kr. Antalet medlemmar, som består av konsumentföreningar, bostadskooperativa föreningar, OK- föreningar, LO-organisationer, tjänstemannaorganisationer, sjuk- och be- gravningskassor, Eldbegängelseföreningens lokalavdelningar, Folksam och övriga organisationer såsom arbetarekommuner, kvinnoorganisationer, re- ligiösa föreningar m. m., utgjorde 2 116 vid årsskiftet 1977 och insatskapitalet uppgick till 1578 693 kr.
Tabell 4.6.1 Medlemmar och insatskapital 1970-1977
År Antal Insatskapital 1970 1610 1 108 005 1975 1 728 1 289 953 1976 1 867 1 410 625 1977 2 116 1 578 693
4.6.2. Ajj'ärsverksamheten och dess utveckling
Den primära verksamheten inom Fonus är begravningsverksamhet, dvs. att, då dödsfall inträffar, bistå de anhöriga med allt som kan komma i fråga för anordnandet av begravningen och därmed sammanhängande frågor. För- utom försäljning av förekommande varor, utförs alla tjänster såsom annons och dess formulering, sorgbrev, program, tackkort, utanordning av ev. för- säkringar, begravningskassor o.d. Dessutom skall Fonus hjälpa till med beställning av restaurang, ofiiciant, organist, ev. solist, vaktmästare, grav- plats och gravöppning samt beställning av alla förekommande blommor såsom kistdekoration, kransar och buketter o. d. Begravningsuppdragens ut- veckling framgår av nedanstående tabell.
Tabell 4.6.2 Marknadsandel och omsättning 1960-1977
År Dödsfall Uppdrag Marknadsandel % Total omsättning, tkr
1960 74 968 12 497 16,7 11 428 1970 79 894 17 757 22,2 34 324 1975 88 054 20 704 23,5 67 233 1976 90 650 21 968 24,2 82 709 1977 88 176 22 496 25,5 97 700
Fonus står också till tjänst för att åt uppdragsgivarna lösa de familjerätts- liga frågor som uppkommer då dödsfall inträffat, såsom upprättande av bo- uppteckningar, boutredningar, fastighetsförsäljningar, arvskiften och övrig juridisk service, som kan komma i fråga. Fonus lämnar även sakkunnig hjälp med upprättande av testamenten och äktenskapsförord m.m.
Fonus hjälper även till med råd och anvisningar samt försäljning av vårdar och vidare med reparationer och kompletteringar av ny text på redan be- fintliga anläggningar. Utvecklingen av affärsverksamheten framgår av ta- bellen nedan.
Tabell 4.6.3 Antal bouppteckningar och försålda gravvårdar 1960—1977
År Antal boupp- 1 % av Antal försålda [ % av teckningar begravn. gravvårdar begravn. 1960 6 461 39,4 3 352 20,4 1970 8 332 46,9 3 744 21,1 1975 11 107 53,7 4 385 21,2 1976 11 430 52,0 4 427 20,1 1977 10155” 45,1 4 746 21,1
” Antalsminskningen är helt beroende på lagen om dödsboanmälan, dvs. om dödsboets tillgångar inte överskrider begravningskostnaderna är bouppteckning ej obligatorisk.
Depositioner till särskilda bankkonton för täckande av kostnader för den egna begravningen jämte önskemål om arrangemang kring akten introdu- cerades i verksamheten under 60-talet. Genom ett sådant förfarande kunde vederbörande avlasta de efterlevande en del av de ofrånkomliga praktiska och känslomässiga problem som uppstod vid deponentens frånfälle. 1 första
band var detta riktat till ensamstående, men det visade sig ganska snart att allmänheten i gemen utnyttjade denna möjlighet. De medel som avses täcka begravningskostnaderna insätts på personliga konton i bank och högsta gällande bankränta gottgöres kontot. Medlen jämte ränta lyfts av Fonus vid företeende av dödsbevis för vederbörande deponent. Om tillgångarna överstiger begravningskostnaderna återbetalas överskottet till dödsbodelä- garna.
År 1970 uppgick dessa banktillgångar till 4 815 000 kr., för att 1975 för— dubblas till 10 532 000 kr. Under 1976 ökade deponeringarna till 12 977 000 kr. för att vid årsskiftet 1977/78 uppgå till 16 392400 kr.
Svensk begravningskooperation beslutade om och igångsatte egen till- verkning av kistor och tillbehör år 1970. Fabriken är förlagd till Falköping och årligen levereras till Fonus ca 27000 kistor, 7000 umor samt svep- ningstillbehör, gravlyktor, gravvaser m. m. Omsättning och anställda i kist- fabriken och medlemmar och insatskapital i produktionsföreningen framgår av tabellerna 4.6.4 och 4.6.5.
Tabell 4.6.4 Omsättning och anställda i kistfabriken 1975—1977
År Kronor Antal anställda 1975 9 200 000 54 1976 10 537 000 53 1977 11 364 000 53
Tabell 4.6.5 Medlemmar i produktionsföreningen och deras insatskapital
Medlemmar Andelar Insatskapital Fonus Stockholm 1 004 200 800 Fonus Östergötland 140 28 000 Fonus Västsverige 250 50000 Fonus Södermanland 150 30000 Fonus Jämtland 5 1000 Mellannorrlands Begravningsförening 5 1 000 Trollhättans Begravningsförening 2,5 500 Begravningsföreningamas Samorganisation 550 110 000 Stockholms Eldbegängelseförening 200 40 000 Summa 2 306,5 461 300
4.6.3. Utbildning och information
För att möta den expansiva utvecklingen samt det ständigt ökade kravet om god service ställs mycket stora krav på all personal och dess utbildning. Fonus har i samarbete med ”Vår gård" iordningställt brevkursen ”Vi och vår uppgift”, vilken utgör grundstommen för all vidareutbildning och som i stort behandlar de teoretiska och praktiska detaljerna i det dagliga arbetet. Inom den familjerättsliga verksamheten är det av allra största vikt med
kunnig och ansvarskännande personal. Därför anordnas årligen en veckokurs för juristerna inom Fonus och som lärare anlitas då jurister, vilka är spe- cialiserade inom familjerätten.
Därutöver anordnas Utbildningskurser lokalt ute i landet och dessa berör i första hand lagändringar m. m. Grundutbildningen sker genom en av Her— modsinstitutet utarbetad korrespondenskurs.
För den personal som handhar försäljning av gravvårdar anordnas både central och lokal utbildning och i regel i samarbete med företrädare för den svenska gravvårdsindustrin. Där behandlas de olika materialen, dessas bearbetning och formgivning, som är en viktig del vid rådgivningen till allmänheten.
I samarbete med ”Vår gård” anordnas speciella kurser för föreningsledare, regionchefer och avdelningsföreståndare. Då rekryteringen av ledare oftast sker från egna led, anordnas aspirantutbildning för intresserade medarbetare inom Fonus.
Genom annonsering och artiklar i dagspressen och andra publikationer sprider Fonus information om sin verksamhet till allmänheten. Man pro- ducerar även stillfilmer och utställningsmaterial, som visas vid möten och sammankomster av skilda slag, ofta i samarbete med ABF, Folkets Hus- föreningar, Domusvaruhus etc. I samband med ”Folkrörelsernas dag” in- formerar Fonus varje år om verksamheten på ett stort antal platser i landet. Man har även kallats att redogöra för sitt arbete vid företag och myndigheter samt vid skolor.
I samband med konsumentkongressen bedrivs studie- och debattverk- samhet i cirkelform, vilket har rönt ett stort intresse.
Som en mera intern informationskälla finns också tidningen Fonusbladet, som i första hand vänder sig till personal och förtroendevalda.
Begravningskooperationens tillkomst har otvivelaktigt medfört att en viss sanering av begravningsbranschen ägt rum. Detta har skett genom förenkling av sederna och genom att arrangemangen gjorts mindre kostsamma.
Priskontrollnämnden (föregångare till SPK) konstaterade också i en un- dersökning år 1953 att begravningskooperationens verksamhet bidragit till att en viss sanering skett inom begravningsverksamheten.
4.7. Folksam
Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag med kooperativ inriktning. Kon- sumentkooperationen och den fackliga rörelsen utser bolagets styrelse och andra beslutande organ. Folksams totala premieinkomst var ca 1,9 miljarder kr. år 1977. Bolaget hade samma år ca 2800 anställda.
4.7.1. Organisation och utveckling
Kooperativa Förbundet beslöt 1905 att bilda ett brandförsäkringsbolag kallat Samarbete. Några år senare — 1913 — bildades Livförsäkringsanstalten Folket med KF som en av garanterna. 1925 fick Folket och Samarbete en gemensam företagsledning och började utåt framstå som en enhet. De blev därmed
den första försäkringskoncemen i landet. Namnet Folksam antog man 1947.
1 lagstiftningen som rör försäkringsbolag nämns ingenting om kooperativa företagsbildningar. I stället talar man om ömsesidiga bolag och aktiebolag. Folksam är ett ömsesidigt bolag.
Från början fick Samarbete bara försäkra lösegendom, men fr. o. m. 1925 fick man tillstånd att bedriva verksamhet inom praktiskt taget alla branscher. Det året introducerades också den kollektiva olycksfallsförsäkringen — då något nytt inom enskild försäkring.
I början av 50-talet lanserade Folksam nya försäkringsformer: hemför- säkringen, villahemförsäkringen, fritidshusförsäkringen och fastighetsför- säkringen. På 60-talet infördes rättsskyddet i hemförsäkringen.
Den mest expansiva branschen i Folksam under efterkrigstiden har blivit bilförsäkringen. 1947 hade Folksam 33000 trafikförsäkrade fordon. Fem år senare var antalet uppe 1 90000. 1978 hade Folksam över 900000 mo- torfordon försäkrade. 1964 startade Folksam en bilverkstad i Växjö, där man utvecklade nya, kostnadssänkande metoder för reparations- och lac- keringsarbeten. Även trafiksäkerhetsforskning, inriktad på den inte säker- heten i bilarna, bedrivs i Växjö.
På personförsäkringssidan är det främst inom kollektiv försäkring som Folksam har sin betydelse. Den första kollektiva olycksfallsförsäkringen till- kom redan 1925 och utarbetades av Folksam i samråd med fackförenings- rörelsen. De första grupplivsförsäkringarna i Folksam började gälla 1949. Från början var det främst lokala grupper som tog försäkringen, men efter hand korn förbundsvisa lösningar för LO, TCO och andra folkrörelser. Folk- sams gruppliv hade 1977 ca 2,5 milj. försäkrade. Omkring 5 milj. var sjuk- och olycksfallsförsäkrade.
Ett väsentligt motiv i uppbyggnaden och utformningen av den kollektiva personförsäkringen var att den skulle utgöra en komplettering till samhällets socialförsäkringsskydd. Med Folksams kollektiva försäkringar lades också grunden för den nya arbetsmarknadsförsäkring som kom på 70-talet.
1974 träffades en överenskommelse mellan SAF/LO/ PTK om en "trygg- hetsförsäkring vid arbetsskada” (TFA). Försäkringslösningen innebari kort- het att löntagarna skulle få full ekonomisk trygghet vid skador i arbetet genom att kompensation för inkomstbortfall lämnas utan krav på bevisad vårdslöshet.
Efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter blev det ett konsor- tium som fick i uppgift att förvalta försäkringen. Detta konsortium består av Folksam, Skandia och Trygg-Hansa. 50 % av förvaltningen kommer på Folksam.
4.7.2. Verksamhetens omfattning
Folksam är främst inriktat på att täcka hushållens försäkringsbehov. 70 % av Folksams premieinkomst kommer från sakförsäkring inom dessa bran- scher (livförsäkringar, sjuk- och olycksfallsförsäkringar, hem-, villahem-, fritids-, hus-, bil- och båtförsäkringar). Motsvarande siffra för Trygg-Hansa är 40 % och för Skandia 20 %.
På de nya avtalsförsäkringarnas område dominerar Folksam marknaden. Det har inneburit en förändring av Folksams premiestruktur. 1972 kom
25 % av Folksams premieintäkt från kollektiva försäkringar. I dag kommer över hälften av den premieinkomst Folksam förvaltar från denna typ av försäkringar.
Folksams marknadsandelar ökade kraftigt under hela 50— och 60-talen. Utvecklingen har dämpats under 70-talet, om vi bortser från de kollektiva försäkringarna. Detta beror på att länsbolagen varit mycket framgångsrika och tagit bestånd från riksbolagen. I grova drag kan man säga att Folksam har runt 27 % av marknaden, när det gäller de vanliga hushållens försäk- ringar - bilförsäkring, hemförsäkring, fritidshus-, villa- och fastighetsför- säkring. Marknadsandelarnas utveckling framgår av tabell 4.7. 1. Den kraftiga nedgången i andel för kollektiv sjuk- och olycksfall mellan 1960 och 1965 beror huvudsakligen på ändrade beräkningsgrunder och statistikmetoder.
Tabell 4.7.1 Folksams marknadsandelar 1960—1977 i % av premieinkomsten
1960 1965 1970 1976 1977
Trafikförsäkring” 21,6 25,0 27,0 26,1 24,6 Hem-, villa- och fritidshus 20,9 23,8 25,4 30,2 31,7 Gruppliv 33,4 30,3 28,7 28,2 27,4 Kollektiv sjuk- och olycksfall 82,5 66,0 65,5 63,4 65,8
"1 % av antalet försäkringar.
Folksams totala premieinkomst var 31/ 12 1977 1948 milj. kr. Av den totala premieinkomsten svarade Folksams försäkringstagare för 1 814 milj. kr. (direkt försäkring), medan återstående 134 milj. kr. är vad andra för- säkringsbolag betalde för återförsäkring i Folksam (indirekt försäkring eller mottagen återförsäkring).
Premievolymen för den AGS-försäkring som Folksam förvaltar åt AMF- sjukförsäkring uppgick till 1045 milj. kr. Sammanlagt administrerade föl- jaktligen Folksam under 1977 en verksamhet vars premievolym utgjorde nära 3000 milj. kr.
Kapitalplaceringamas fördelning på olika samhällssektorer görs efter givna rekommendationer från Riksbanken, varvid bostadsfrnansieringen regelmäs- sigt ges en stark betoning. För försäkringsbolagen gäller det att i detta samråd företräda en linje som inte bara beaktar kapitalmarknadens behov utan också de egna intressenternas, dvs. försäkringstagarnas, rätt att kräva att kapitalet ger god avkastning.
Folksam förvaltade vid 1977 års utgång 4 638 milj. kr för den egna verk- samheten och 3277 milj. kr för AMF-sjuk.
År 1977 var Folksams nettoutlåning 1600 milj. kr. (häri ingår de 896 milj. kr. som Folksams finansförvaltning placerat för AMF-sjuks räkning) och 1978 blev den bortåt 2000 milj. kr,
Tabell 4.7.2 Folksams placeringsobjekt 31/12 1977 (nominella belopp) Folksam Riksbolagen Milj. kr % Milj. kr %
Fastigheter 326" 7,6 2 875 4,2 Aktier och andra andelsbevis 140” 3,3 2 599 3,8 lnteckningslån 1 135 26,4 12 461 18,3 Kommunlån 283 6,6 2 892 4,2 Obligationer och förlagslån 2 0746 48,1 36 543 53,6 Andra värdehandlingar 199 4,6 8 175 12,0 Livlån 4 0,1 975 1,4 Kontanta medel och banktill- 143 3,3 1701 2,5 godohavanden
4 304 100,0 68 221 100,0
” Taxeringsvärdet. ”Börsvärde 242 milj. kr. fBörsvärde 1827 milj. kr.
Som framgår av ovanstående tabell är relationerna mellan objekten något annorlunda än riksbolagens.
El Folksam har relativt större innehav av fastigheter.
Folksam har större utlåning mot säkerhet i inteckningar. Aktie- och obligationsportföljerna är däremot mindre. Inteckningslånen avser till över 50 % allmännyttiga bostadsföretag, kon- sument- och bilkooperationen, Folkets Hus och tidningar (A-pressen). Folksams utlåning går i större utsträckning till bostäder (53 %) jämfört
med riksbolagens (47 %).
C] Samtidigt får näringslivet en mindre andel av Folksam (30 %) än av riksbolagen totalt (35 %). D 1 Folksams sektor för näringslivet ingår 92 milj. kr. till KF och kon- sumtionsföreningama. Om hänsyn tas till att avsättningen för Folksams anställda i kooperationens pensionsanstalt ställs till KF:s förfogande, upp- går denna utlåning till sammanlagt 250 milj. kr.
DDD
Cl
Det totala antalet anställda har i stort sett varit oförändrat under de senaste fem åren. Fördelningen på olika kategorier framgår av nedanstående tabell.
Tabell 4.7.3 Antal anställda i Folksam 31/12 1977
Huvudkontor Fältkontor Totalt
Kontorsanställda, heltid 1 208 1 014 2 222 deltid 162 182 344 Distriktsledare, heltid 285 285 Totalt 1 370 1 481 2 851 Försäkringsombud ] 955 Arbetsplats-lbranschombud 580 Anvisningsombud 780 Sparbanksombud 221 SPAFAB-ombud 156
4.7.3. Folksams parlamentariska organisation
Folksam har en parlamentarisk organisation, grundad på representativ de- mokrati. De förtroendevalda i stämma och styrelse beslutar på uppdrag av medlemmarna.
Folksams stämma består i dag av 60 ledamöter. Kooperationen utser 30 platser, LO 20 och TCO:s styrelse 10 platser.
Folksams styrelse har 15 ledamöter, varav två är personalrepresentanter. Förutom VD ingår dessutom 6 ledamöter, valda från KF-sidan, 4 från LO och 2 från TCO-sidan. Dessa ledamöter skall i stämma och styrelse föra försäkringstagarnas talan — inte konsumentkooperationens eller fackför- eningsrörelsens.
Folksams stämma och olika riksorganisationer utser dessutom ledamöter i Folksams olika nämnder och råd; som exempel kan nämnas Folksams prövningsnämnd, sociala och vetenskapliga råden och nämnden för avtals- gruppliv- och avgångsbidragsförsäkring.
Lokalt och centralt finns dessutom ett större antal försäkringskommittéer med representanter för LO, TCO, idrottsrörelsen, KF, HSB, yrkesbilismen, lantbrukskooperationen etc. Dessa organ kompletterar den parlamentariska organisationen och har till uppgift att ge försäkringstagarna inflytande på skaderegleringen, försäkringarnas utformning och Folksams sociala verk- samhet.
Folksams konsumenttjänst
1974 fattades beslut om att inrätta en nämnd för försäkringsfrågor, Folksams prövningsnämnd, samt Folksams Konsumenttjänst under ledning av Om- budsmannen för försäkringsfrågor (Kundombudsmannen). Prövningsnämnden skall på begäran av försäkringstagare avge yttranden i frågor som rör omfattning av försäkring och tolkning av försäkringsvillkor och därmed sammanhängande rättsfrågor. Nämnden består av ordförande (jurist—läkare) och sex representanter för försäkringstagarna. Kundombudsmannen och Konsumenttjänsten behandlar inkomna kla- gomål och besvarar frågor som rör Folksams försäkringsverksamhet i vid mening. Det betyder att Folksams försäkringstagare kan vända sig till Kon- sumenttjänsten i alla slags frågor som rör den egna försäkringen. Det kan gälla prövning av skadeärenden, innehållet i försäkringen eller klagomål, t. ex. mot bristfällig kundservice. Dit vänder man sig också, om man har synpunkter på eller kritik mot Folksams marknadsföring och reklam.
5. De lantbrukskooperativa organisationernas utveckling och struktur
5.1. Lantbruket och lantbrukskooperationen i sammanfattning
5.1.1. Lantbruket
Lantbruket har sedan gammalt haft benämningen ”modernäring”. Det har varit ett uttryck för den centrala ställning som lantbruket sedan länge intagit inom det svenska näringslivet. Flest bönder hade vi omkring 1880 med drygt 3 miljoner personer inom näringen, vilket då motsvarade mer än 2/ 3 av landets hela befolkning. Det dröjde till 1934 innan gruppen industri och hantverk gick förbi lantbruket befolkningsmässigt.
Sin största omvandling genomgick svenskt lantbruk under perioden 1950—1970. Under den tiden minskade arbetsinsatsen från över 490 000 hel- årsarbetande till 165 000. Åkerarealen sjönk med cirka 600 000 ha, ned till 3 miljoner ha år 1970. Antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker minskade från 280000 till 155 000 under samma period. Årligen försvann under perioden 1951-1956 2800 brukningsenheter och under perioden 1961—1968 — som visade den högsta minskningen — 8 700 enheter eller 24 gårdar per dag. Under en 20-årsperiod övergavs lantbruksnäringen av cirka 1,3 miljoner människor, en folkvandring som lämpligen kan jämföras med 1800-talets emigration, då 1 miljon människor lämnade vårt land under loppet av 50 år.
Viktiga förändringar av produktionsmönstret skedde också inom hus- djursskötseln. Medan år 1951 drygt 1,5 miljoner mjölkkor fanns i landet hade detta antal 20 år senare minskat till nära 730000. Samtidigt hade svinantalet ökat från 1,2 miljoner till 2,3 miljoner.
Parallellt därmed skedde betydelsefulla tekniska förändringar. Använd- ning av handelsgödsel ökade markant. Mekaniseringen och specialiseringen gjorde sitt intåg. Så kallade animaliefabriker för svin, höns och broiler växte fram och i slättbygderna blev specialiserad spannmålsodling tämligen vanlig.
Fortfarande sker dock den övervägande delen av produktionen i fa- miljeföretag, dvs. lantbruk som sysselsätter brukaren och medlemmar av dennes familj. En stor del av familjelantbruken är kombinerade jord- och skogsföretag. En kategori lantbruk som ökar är deltids- och fritidslantbruken, som beräknas uppgå till cirka 55000 av totalt cirka 130000 lantbruk.
Åkerarealen antages minska endast marginellt och effektiviteten förutsätts fortsätta att öka.
En allt högre effektivitet kräver ytterligare kapitalinsatser. Utmärkande
för lantbruket i Sverige är den goda soliditeten. Andelen lånat kapital uppgår till endast cirka 34 % av tillgångarnas bokförda värde. Bryter man ned denna totalsiffra så finner man emellertid att de verkligt solida delarna gäller den kategori lantbrukare som är på väg ut ur yrket och då främst de småbrukare som var uppväxta med idealet att få gården ”gravationsfri". För de yngre lantbrukarna är situationen en helt annan. För att som ägare starta ett ut- vecklingsbart företag i dag är det önskvärt med ett eget kapital av 200 000—300 000 kronor, ofta mer, plus en mångdubbelt högre skuldsättning. Lantbrukets investeringar och därmed kreditbehov har därför ökat mycket snabbt under de allra senaste åren. Investeringarna var cirka 1 miljard 1970 och har 1977 vuxit till omkring cirka 3 miljarder. Totalt var lantbrukets andel av landets samlade investeringar 5,2 % 1976, en siffra som är högre än lantbrukets andel av BNP.
Den störste kreditgivaren till lantbruket är föreningsbankerna. Av stor betydelse är Hypoteksbankens obligationsutgivning. Investeringsbehovet har efterfrågat kapital i en sådan omfattning att Hypoteksbankens s. k. lånekö vuxit till 5,0 miljarder och nu omfattar en längd om över 5 år.
För närvarande beräknas de i själva jordbruket sysselsatta utgöra mindre än 5 % av vårt lands yrkesverksamma. Produktionen motsvarar självför- sörjning med samtliga baslivsmedel och därtill överskott till exportmark- naden, främst av spannmål och fläsk. Jämsides med lantbruksbefolkningens minskning har lantbrukets kringnäringar fått ökad betydelse. Medräknas alla de som arbetar i näringar som förser jordbruket med förnödenheter av olika slag, dvs. handelsgödsel, maskiner, foder, drivmedel etc. och även de som arbetar med produkternas förädling i livsmedelsindustrin, framträder en "agribusiness”-sektor i svenskt näringsliv som utgör försörjningsdelen för cirka 15 % av den yrkesverksamma befolkningen.
Tabell 5.1.1 Olika förändringar inom lantbruket 1960—1977
1960 1977 Antalet sysselsatta 450000 250000 Medelareal åker per brukningsenhet 14 ha 23 ha Skörd av höstvete 3030 kg/ha 4630 kg/ha Mjölkproduktion per ko och år 3100 kg 4900 kg Äggproduktion per höna och år 11,2 kg 15,0 kg Antal självgående skördetröskor 3 200 35 000 Antal mjölkproducenter 200 000 48 000 Antal fläskproducenter 106 000 40 000 Kvävegödselmedelsanvändning per ha 170 kg 450 kg Produktionsvärde/timme (1976/77 års priser) 7:25 47:25
5 . 1 .2 Lantbrukskooperationen
Lantbrukskooperationens uppgift är att genom aktiv marknadsföring av lant- brukets produkter och gemensamma inköp ge medlemmarna—lantbrukarna högsta möjliga inkomster inom de ramar som jordbrukspolitiken anvisar.
Med en total årsomsättning 1977 av cirka 30 miljarder kronor, cirka 850 000 medlemskap, cirka 62 000 anställda, en dominerande ställning inom par-
tihandel och industri när det gäller jordbrukets produkter jämte betydande skogsindustrier samt kreditinstitut bildar lantbrukskooperationen en bety- delsefull grupp inom svenskt näringsliv.
Organisationen är ensam i världen om samordningen av den s. k. fackliga intressebevakningen med den kooperativa rörelsen. Som facklig organisation har LRF konkreta näringspolitiska och lantbrukspolitiska målsättningar. För- bundet betraktar sig som språkrör för både lantbruksbefolkningen, lantbruks- kooperationen och landsbygdsbefolkningen. För lantbruksföretagen efter- strävas fullgod företagsekonomisk lönsamhet, för glesbygder en samhälls- service som är likvärdig den som lämnas andra människor.
5 .1.2.1 Organisation
Figur 5.1.1 visar de 1977 till LRF anslutna kooperativa föreningarna. De utgjordes av 15 riksorganisationer, 25 mejeriföreningar, 10 slakteriföreningar, 9 skogsägareföreningar, 12 regionala föreningsbanker och 10 hypoteksför- eningar. Övriga medlemmar i LRF är alltså riksorganisationer utan att dem tillhöriga primärföreningarna är direktmedlemmar i LRF.
Flera av branscherna består av primär- och sekundärföreningar (treleds- system). En koncentration genom fusioner har under perioden 1950—70 skett inom dessa. I första hand är det antalet mejeriföreningar som minskat dras- tiskt under perioden. Inom Iantrnännenorganisationen finns i dag systemet med lokalföreningar kvar endast inom Skånska Lantmännen och Hallands Lantmän. Antalet lokala föreningsbanker är fortfarande stort.
I dag svarar 2 mejeriföreningar, Arla och Skånemejerier, för över 70 % av all mjölkinvägning. Fyra slakteriföreningar, Skanek, KBS, Scan Väst och Farmek, svarar för över 65 % av all slakt. Bland Lantmännenföreningarna har Skånska Lantmännen, Västsvenska Lantmän och Göta Lantmän till- sammans cirka 40 %. Inom skogsägarerörelsen dominerar Södra Skogsägar- na, Vänerskog och det av skogsägareföreningarna i Norrland ägda Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB).
LRF är samarbetsorganet för svensk lantbrukskooperation. Betoning skall ges åt orden samarbete och samordning. Förbundet har inte några befo- genheter att vara affärsledare för lantbrukskooperationen. Varje enskild för- ening är självständig i sina beslut vad gäller investeringar, försäljningar och inköp. De ekonomiska resurserna finns i huvudsak samlade hos de stora regionala föreningarna, som ovan är nämnda. Den stora självständighet som en enskild förening äger mot sin riksorganisation och LRF är en demokratiskt viktig del i rörelsen.
Endast en branschblandad förening ingår i LRF. Det är Nedre Norrlands Producentförening, NNP, som innefattar både mejeri, slakteri och Lantmän. NNP bildades 1970.
5.1.2.2 Branscherna
Nedan beskrivs kortfattat dagsläget i lantbrukskooperationens viktigaste * branscher. De som här lämnas utanför redogörelsen företräds av riksor- ganisationerna Svenska Ägghandelsförbundet, Sveriges Allmänna Hypo-
MEDLEMMAR
60590 117000 112430 5100 131850 295000 42700 52800 16000 10400 2 700 1300 680 1700 2200
25 10 19 4 9 12 10 20 17 7 7 1 15 16 14 mejeri- slakteri- lant- äggcen- skogs- regiona— hypo— semin- olje- bet- stär- brän- lokala frö- lokala för- för— männen- traler ägare— Ia för- teks- och växt- odlar- kelse- neri päls— odlar- konserv- eningar eningar fÖr— med 8 för- enings- för- kontroll- odlar— för- för- djurs- för- växt- med 107 med 28 eningar packe- eningar banker eningar för- för- eningar eningar upp— eningar odlare- drifts- slakte- med riet med verk— med 434 eningar. eningar födare- för— platser rier, verksam- och 2 samhet lokala 6 avels— för- . eningar 27 char- het på fabriker på 280 för- för- eningar. kuteri- ca 300 platser enings— eningar 1 SPG- fabri- platser med minst banker för nöt- cial- ker med 5 anst. och 741 kreatur, för- minst kontor Sv Svin— ening 5 anst. avels- för- eningen
Svenska Sveriges Svenska Svenska Sveriges Sveriges Sveriges Svensk Sveriges Sveriges Sveriges Mejeriernas Slakteri— Lant- Agg— Skogsägare- Förenings— Allmänna Husdjurs- Oljeväxt- Bet- Stärkelse— Bränneri— Pälsdjurs— Frö- växt— Riksförening förbund männens handels— föreningars bankers Hypoteks— skötsel odlares odlares produ- intres- uppfödares odlare- Riksförbund förbundet Riksförbund Förbund bank Central— Central- centers SIÄ ! förening förening Förening förbund
SMR SLR SSR SFF SAH SHS SÖC SSF SBI SFF KRF
14334. LLQ LLi l
Figur5.I.1.
Sveriges Sveriges Sveriges Konserv- odlarnas senter Riks- förbund Riksförbund
teksbank, Svensk Husdjursskötsel, Sveriges Bränneriintressenter, Sveriges Stärkelseproducenter, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening, Sveriges Fröodlareförbund, Sveriges Bet- odlares Centralförening samt Konservväxtodlamas Riksförbund.
Samordning, forskning, produktutveckling och försäljning hör till riks- organisationernas uppgifter, liksom allmänt rationaliseringsarbete inom branschen.
De ekonomiska föreningarna förädlar och säljer medlemmarnas produkter, skaffar fram förnödenheter och krediter samt bistår medlemmarna även på en rad andra områden.
Mejeriorganisationen
Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) är mejeriernas riksorganisation och består f. n. av 25 mejeriföreningar med 107 mejerier (driftsplatser) och 61 000 medlemmar. Organisationen har hand om och förädlar nära nog 100 % av den svenska mjölkproduktionen. Den största mejeriföreningen är Mjölk- centralen Arla som svarar för cirka 60 % av den invägda mjölken.
Riksost är mejeriindustrins gemensamma organ för marknadsföring av ost. Semper AB, som ägs av Arla, tillverkar bl.a. barnmat och välling. Den största tillverkaren av glass i landet, Glace-Bolaget AB, ägs till cirka 70 % av mejeriorganisationen. Mjölkpulver marknadsförs genom Scandmilk AB. Wedholms AB tillverkar bl. a. gårdstankar och andra förvaringstankar för mjölk.
Mejeriorganisationen (inkl. dotterföretag) hade 1977 en omsättning på 6400 mkr. och antalet anställda var drygt 11000.
Slakteriorganisationen
Till Sveriges Slakteriförbund (SS) är 10 affärsdrivande slakteriföreningar an- slutna. Organisationen har cirka 117000 medlemmar.
Slakteriorganisationen omhändertar cirka 80 % av den svenska gris- och nötköttsproduktionen.
36 % av landets charkuteritillverkning sker inom organisationen, som har 29 slakterier och 25 charkuterifabriker.
Slakteriet har blivit en livsmedelsindustri, där råvaran undergår långt- gående förädlingsprocesser. Charkuteri- och konservanläggningar samt stor- kök för färdiglagad mat är viktiga avdelningar. Organisationens produkter marknadsförs under märkena Scan och Essman. Konservproduktionen marknadsförs i huvudsak under märket Tre Kök.
Till organisationen är knutna bl. a. Köttforskningsinstitutet i Kävlinge och Kontrollhudar ek för.
1977 hade organisationen en omsättning på cirka 6 400 mkr. och antalet anställda uppgick till 11 300.
Lantmännen
19 lantmännenföreningar är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR). Cirka 112 000 lantbrukare med cirka 80 % av landets totala åkerareal är medlemmar i och ägare till dessa föreningar.
Iantmännen tillhandahåller varor och tjänster för praktiskt taget alla delar av produktionen: foder, gödsel, utsäde, växtskyddsmedel, petroleumpro- dukter, maskiner och byggvaror.
Organisationen tar emot och marknadsför spannmål, utsäde, fröer, oljeväxter, foderväxter och potatis.
SLR är genom dotterföretaget Kungsörnen AB ägare till den största kvarngruppen i landet. Via organisationens gemensamma företag Solanum AB marknadsförs potatis. Landsbygge AB, som bl. a. bygger silor och fo- dermedelsfabriker, är helägt dotterbolag till SLR. Vidare ingår Allmänna Svenska Utsädes AB. SLR har även stora intressen i den svenska göd- selindustrin.
Lantmännens totala omsättning uppgick 1977 till cirka 7 800 mkr. och antalet anställda var cirka 9100.
Skogsägareorganisationen
I Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) samarbetar 9 skogs- ägareföreningar. Dessa har 131 000 medlemmar, som äger 7,3 miljoner hektar skogsmark eller ca 60 % av Sveriges privatskogar.
Föreningarnas viktigaste uppgift är att samla ihop och sälja medlemmarnas virke. Totalt tog föreningarna emot 17 miljoner m3 (m3 räknat som fast volym under bark) 1977. Det utgjorde cirka 50 % av allt virke som av- verkades i privatskogarna.
Skogsägarrörelsen har byggt upp en omfattande gen industri varav de största företagen är Södra Skogsägarna AB, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB) och Vänerskog AB.
Den industriella verksamheten inom skogsägareorganisationen omfattade 1977 nedanstående driftsenheter.
Tabell 5.1.2 Antal driftsenheter och fysisk produktion inom skogsägareorganisa- tionen 1977
Produktion 1977
55 sågverk 1,7 miljoner m3 15 massafabriker 1,1 miljoner ton 15 pappersbruk 700000 ton 6 spånskive- och plywoodfabriker 460000 m3 3 plywoodfabriker 70000 m3 4 husfabriker 4000 enheter
Skogäsgareorganisationens omsättning uppgick 1977 till cirka 7 100 mkt och antalet anställda var 24500.
Skogsägarrörelsen brottas för närvarande med betydande finansiella och strukturella problem. Kapitalbehovet blir beroende av vilken utvecklingsväg som kommer att väljas, men är sannolikt av en sådan storleksordning att
det måste tillgodoses i ett särskilt sammanhang. Dessa frågor övervägs för närvarande, bl. a. i samarbete med statsmakterna.
F öreningsbankerna
Föreningsbanksrörelsen, tidigare benämnd jordbrukskasserörelsen, är upp- byggd i tre led: föreningsbanker på lokalplanet, regionbanker på regionplanet samt riksorganet Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF). Vidare ingår i organisationen Föreningsbankernas Bank (FBB). Föreningsbanksrörelsens ändamål är att tillgodose främst lantbrukets kreditbehov samt att främja sparande. Sedan 1969 lyder föreningsbankerna under en lag, som jämställer dem med andra banker.
Föreningsbankerna hade 1977 en total in- och utlåning på ca 13 500 milj. kr. respektive ca 10700 milj. kr. och antalet anställda var ca 2500.
5.1.2.3 Primärmedlemmar i lantbrukskooperationen
Inom LRF fanns 1977 cirka 852 000 medlemskap. Minskningen sedan 1950 är 22 % . En heltidslantbrukare har givetvis flera medlemskap. Om vi placerar en mjölkproducent i västra Uppland finner vi att han leverar mjölk till Arla, slakt till Farmek, köper foder, utsäde, maskiner m. m. av Mälardalens Lantmän, säl jer skog till Mälarskog, har checkräkning hos Mälarprovinsernas Föreningsbank samt bottenlån hos Mälarprovinsernas Hypoteksförening. Så- ledes finns naturligt sex olika medlemskap med därtill hörande insatsskyl- digheter.
lnom de olika branschorganisationema har medlemsantalet utvecklats helt olika. Under perioden 1955—77 minskade antalet medlemmar i mejeriorga- nisationen med 74 %. Under hittillsvarande del av 70-talet har medlems- antalet halverats. Inom slakteriorganisationen är minskningen sedan 1955 58 %. För de båda nämnda organisationerna har effekterna av ökad spe- cialisering och minskat antal lantbrukare varit kraftiga. För Lantmännens del stannar minskningen på 22 %. Detta sammanhänger till en del med en ökad koncentration av spannmålshandel och fodertillverkning. Inom skogsägareorganisationen ökade medlemsantalet under perioden 1955—65 med 9 % för att därefter vara ganska konstant.
Inom föreningsbankerna har antalet medlemmar under perioden 1955—77 ökat med cirka 80 %. I samband med 1969 års kreditlagstiftning har med- lemsbasen breddats utanför jordbruket.
5.1.2.4 Anställda i lantbrukskooperationen
Antalet anställda inom lantbrukskooperationen uppgick 1977 till 62500. En ökning under studerad period har framför allt skett inom skogsäga- reorganisationen. Antalet anställda inom mejeri och slakt är i sjunkande.
Relationen mellan antalet medlemmar och antalet anställda visar stora
] skillnader mellan branscherna. I mejeri- och skogsägareorganisationerna går det mellan 5 och 6 medlemmar på varje anställd, i slakteriorganisationen ligger relationstalet på 11, hos Lantmännen på 13 och för föreningsbankerna är det ungefär 120.
Tabell 5.1.3 Antal anställda i vissa organisationer 1977 (Avrundade tal, inkluderar dotterbolag och riksorganisationer.)
________________—-——-_——
År Mejeri- Slakteri- Iant- Skogs- Alla LRF-anslutna org. org. männen ägarna företag 1977 tjm 3 600 3100 4 200 6 000 21700 koll 7 600 8 300 4 800 18 600 40 800 Summa 11 100 11 300 9100 24 500 62 500
_________________—_——
Med genomförda fusioner följer att antalet anställda i företag med mer än 500 anställda har varit i stigande. Av tabell 5.1.4 framgår att 78 % av alla anställda finns i dessa företag.
Tabell 5.1.4 Företag med över 500 anställda 1976
Antal Anställda % av alla anst.
______________,———
Mejeriorg. 5 8 898 81 Slakteriorg. 7 10 192 93 Lantmännen 4 4 861 54 Agghandelsorg 1 610 99 Skogsägareorg 8 23 951 97
Totalt 25 48 512 78
___—___!”
Anm. Av ovan angivna 25 företag är 13 föreningar och 12 dotteraktiebolag. De sist- nämnda sysselsätter tillsammans 17000 anställda.
5.1.3 Den ekonomiska verksamheten
Jämförbara värden för den samlade lantbrukskooperationens externa om- sättning föreligger endast för 1970-talet. Ökningen har totalt varit 140 % eller från 12,4 miljarder 1970 till 29,7 miljarder 1977.
För de större branschorganisationema kan den externa omsättningen visas för längre tid. För mejeriorganisationen har dock ej interna transaktioner kunnat rensas före 1965. Om man ser på hela den period som tabell 5.1.5 omfattar har utvecklingen ] extern omsättning varit kraftigast inom skogs- ägareorganisationen. Omsättningsökningen ligger där på över 1 000 %. Ök— ningstakten inom Lantmännenorganisationen har varit över 600 % medan mejeri- och slakteriorganisationerna stannar under 500 %.
Tabell 5.1.5 Extern omsättning inom olika branscher (milj kr)
___—___!
År Mejeri- Slakteri- Lantmännen- Skogs- org. org. org. ägare ”___—___, 1955 — 1 313 1 055 605 1960 — 1 899 1 408 656 1965 2 568 2 741 2 480 1 235 1970 2 800 3 628 2 934 2 345 1975 4 136 4 849 6 206 5 547
1977 6 355 6 376 7 609 7 109
Föreningsbankernas inlåning har under perioden ökat mycket kraftigt. Under 1970-talet är inlåningen nära tredubblad. Denna kraftiga ökning har möjliggjorts genom 1969 års kreditlagstiftning som praktiskt taget i alla avseenden jämställde föreningsbankerna med affärs- och sparbanker.
Hypoteksförennigarnas utlåning har under 1955-77 nära femdubblats. Trots detta finns i dag en lånekö nästan av samma storlek som den totala utlåningen.
Tabell 5.1.6 Kreditorganlsationernas utveckling (milj kr)
År Föreningsbankerna” Hypoteksföreningama inlåning utlåning 1955 797 1 051 1960 1 236 1 299 1965 2 551 1 727 1970 4 747 2 616 1975 10 421 3 826 , 1977 13496 5015
l "Exkl. Föreningsbankernas Bank.
Det totala omsättningsvärdet med producent uppgick 1977 för de affärs- drivande föreningarna (exkl. banker) till 19,2 miljarder kr. Under 1970-talet har ökningen varit cirka 120 %.
Tabell 5.1.7 Omsättningsvärde med producenterna 1955-77 (milj kr)
År Mejeri- Slakteri- Iant- Skogs- Kons. prisindex org. org. männen ägarna 1949 = 100
1955 1 213 939 963 470 133 1965 1 835 1 711 2 374 765 190 1975 3 519 2 793 -6 079 2 038 343 1977 4 499 3 671 7 609 2 016 426
1955—77 3.7 3,9 7,9 4,3 3,2
Söker man med hjälp av konsumentprisindex räkna fram realvärden finner man att omsättningen med producenterna har ökat något inom mejeri-, skogsägar- och slakteriorganisationerna, medan en kraftig ökning har skett inom Lantmännenorganisationen.
Ett studium av en sammanställning av lantbrukskooperationens balans- räkningar (exkl. bankerna) visar att tillgångarna under 1970-talet ökat med 145 % , vilket skall ställas i relation till ökningen av den externa omsättningen 140 %. Vidare kan anmärkas att:
Cl Värdet av laget har ökat med över 200 %. En kraftig påverkan finns dock här genom lageruppbyggnad hos Skogsägarna. El De kortfristiga fordringarna har ökat i linje med tillgångarna. Krediter till medlemmar har ökat i än snabbare takt till följd av svårigheter att anskaffa kapital. El Omsättningstillgångama utgör 1977 62 % av totala tillgångar.
Cl Värdet av inventarier och fastigheter har ökat med 118 %. Bakom denna siffra ligger framför allt investeringar på skogssidan och i nya siloan- läggningar. [21 De kortfristiga skulderna har ökat i något snabbare takt än omsättnings- tillgångarna. |:] De långfristiga skulderna har ungefär oförändrad andel av balansom- slutningen. El De inbetalda insatserna har under hittillsvarande delen av 70-talet ökat med endast 30 %. (3 Den öppna fonderingen har under tidsperioden ökat med 100 %, vilket dock ej varit tillräckligt för att kompensera den lägre tillväxten av insatser. D Andelen eget kapital i form av insatser och beskattade fonder har minskat från 16,4 % 1970 till 10,2% 1977.
Till föreningarnas finansiering har medlemmarna förutom insatser bidragit med dels kortfristiga medlemslån — 540 milj. kr. år 1977 — dels inom skogs- ägareorganisationen, med långfristiga industrilån vilka 1977 uppgick till 398 milj. kr.
Flertalet föreningar anger i sina stadgar att insatserna kan tas från löpande avräkningsvärden med medlemmarna. Vanligast har dock blivit att till med- lemmens insatskonto överföra del av efterlikvider och återbäringar. Under 70-talet har efterlikvider och återbäringar varit av storleksordningen 1,5 % av totalt försäljningsvärde. Det förtjänar att betonas att inom lantbruks- kooperationen erhålles normalt ingen ränta på insatskapital.
I de i tabell 5.1.9 uppställda finansieringsanalysema visas att ökningen av insatskapitalet har liten betydelse från finansieringssynpunkt. Relativt stora svängningar finns mellan de tre uppställda åren. I totalvärdet för 1977 sätter de kraftiga förlusterna inom skogsägareföreningarna sina tydliga spår och de internt tillförda medlen svarar endast för 45 % av totalt tillförda medel, mot för perioden normalt cirka 60 % . Av den långfristiga upplåningen har skogsägareorganisationen svarat för den dominerande delen.
Om man med självfinansieringsgrad menar hur stor andel internt tillförda medel täcker av investeringar i inventarier och fastigheter erhålles för de olika åren 70, 97 resp. 43 %. Mellan branscherna finns dock stora skillnader. För hela perioden 1970—77 uppgår mejeriorganisationens självfinansierings- grad till över 90 %, Lantmännens till cirka 110 %, medan den för skogs- ägareorganisationen stannar på cirka 50 %.
De lantbrukskooperativa föreningarna tillsammans har sedan 1955 legat på en lägre soliditetsnivå än t. ex. genomsnittet för börsnoterade företag. Endast inom en betydande bransch — Lantmännen — har soliditeten kunnat bibehållas på oförändrad nivå. Inom skogsägareorganisationen har under perioden soliditeten minskat med 72 %. Den största sänkningen inom or- ganisationen ägde rum under 60-talet då en mycket kraftig expansion skedde på industrisidan.
Soliditetsförsämringen inom mejeriorganisationen uppgår under tidspe- rioden till 34 % medan värdet för slakteriorganisationen är 43 %. Under 70-talet har värdet för hela föreningsrörelsen försämrats med 25 %.
Tabell 5.1.8 Lantbrukskooperationens soliditet 1955-1977 (eget kapital + 50 % av obeskattade reserver i % av balansomslutningen)
1955 1960 1970 1975 1977
Mejeriorganisationen 38,5 37,5 31,4 26,3 25,6 Slakteriorganisationen 42,1 48,0 33,9 25,4 24,0 Lantmännenorganisationen 21 ,5 23,7 21 ,3 23,3 21 ,8 Skogsägareorganisationen 24,5 27,5 10,8 14,2 6,9 Hela föreningsrörelsen — — 21,9 21,3 16,6
Tabell 5.1.9 Lantbrukskooperationens finansieringsanlyser 1970, 1975 och 1977 (milj kr)
1970 1975 1977 771/förda medel Från årets verksamhet internt tillförda medel 415 1007 656 Minskning av långfristiga fordringar — 34 — Försäljning av aktier — — — Ökning av långfristiga skulder 332 422 795 Ökning av insatskapitalet 24 53 75 Ökning av minoritetsintressen — 1 — Minskning av dotterföretagsvärden - 28 —
771 1 545 1 526 Använda medel Investeringar i maskiner och inventarier ' 550 890 1 168 Investering i aktier och andra värdepapper 27 37 1 Investering i byggnader, mark och markanlägg-
ningar 45 146 371 Ökning av långfristiga fordringar 8 — 34 Minskning av minoritetsintressen — — 5 Ökning av dotterföretagsvärden 13 — 8
643 1 073 1 587 Förändring av rörelsekapital + 128 + 472 - 61 varav: Förändring av likvida medel + 20 — 143 - 21 Förändring av kortfristiga fordringar + 215 + 338 + 761 Förändring av lager och pågående arbeten + 264 + 821 + 361 Förändring av kortfristiga skulder — 371 — 544 — 1 162
Summa förändring + 128 + 472 — 61
Som tidigare nämnts har insatskapitalet reellt minskat till följd av sjun- kande antal medlemmar. Som exempel kan nämnas att inom slakterior- ganisationen var insatskapitalet 1977 ungefär av samma storlek som 1970.
Kompensation har till en del kunnat ske genom ökad fondering, men en extern långfristig upplåning har skett i stigande omfattning. Kapitalförsörj- ningsfrågan kommer att vara ett nyckelproblem för lantbrukskooperationen.
En god uppfattning om de principer för kapitaluppbyggnad som gäller inom lantbrukskooperationen får man om man studerar följande av Sveriges
Lantbruksförbunds styrelse 1965 antagna rekommendationer:
a) för medlemmen i allmänhet är det fördelaktigare med prisfönnåner i samband med leveranser till eller inköp från föreningarna än med rän- teutbetalning på insatskapitalet,
b) beträffande konsolidering, dvs. avvägning mellan eget och lånat kapital, bör som allmän norm gälla att det i balansräkning redovisade egna ka- pitalet borde täcka vad som återstår att täcka sedan avskrivningsmöj- ligheterna fullt utnyttjats och belåning skett motsvarande 65 % av fas- tigheternas taxeringsvärde,
c) flera skäl talar för att en ökad fondering genom öppen vinstredovisning kommer till stånd. Först bör givetvis som konsolideringsåtgärd de inom ramen för gällande skattelagstiftning tillåtna av- och nedskrivningarna utnyttjas, '
d) beträffande insatsskyldigheten rekommenderas för samtliga affärsdrivan- de branscher utom för skogsägareföreningarna att man beräknar den efter avräkningsvärdet och vad beträffar centralföreningar (lantmännenför- eningar) omsättningsvärdet med föreningarna. För skogsägareförening- arna rekommenderas av särskilda skäl det taxerade skogsvärdet,
e) för de årliga inbetalningarna fastställes i stadgarna ett högsta procent- avdrag på avräknings- eller omsättningsvärdena. Vid beräkning av detta . årliga avdrags storlek bör man i princip utgå ifrån en 15-årig inbetal- ningstid,
f) återbetalning av insatser skall ske utan särskild inskränkning, dvs. 6 månader efter utträdet, när medlemmen antingen upphör med lantbruket ; eller varaktigt upphör med en produktionsgren för vilken han varit med- lem. Då medlemsutträdet sker av andra orsaker än de nämnda skall återbetalning ske med viss tidsfrist,
g) insatsskyldigheten bör för mejeriföreningar vara högst 22:50 och för slak- teriföreningar högst 30 kronor per 100 kronor avräkningsvärde;
För centralföreningar bör insatsskyldigheten vara högst 20 kronor per 100 kronors omsättningsvärde. För äggcentraler bör insatsskyldigheten vara högst 10 kronor per 100 kronors avräkningsvärde. För skogsäga- reföreningarna bör insatsskyldigheten i Götaland och Svealand vara högst * 14 kronor per 100 kronors taxerade skogsvärde och i övre Norrland högst 40 kronor per 100 kronors taxerade skogsvärde.
h) insatsskyldigheten maximeras till 22 500 kronor för mejeriföreningarna, 30 000 kronor för slakteriföreningar, 20 000 kronor för centralföreningar, 30 000 kronor eller under vissa förutsättningar 40 000 kronor för skogs- ägareföreningar samt 7 500 kronor för äggcentralerna',
Insatsskyldigheten och den årliga inbetalningen avtrappas på så sätt att full insats beräknas upp till värdet 50 000 kronor. Halv insats beräknas på värden mellan 50000 och 100000 samt fjärdedels insats på värden som ligger mellan 100000 och 200000 kronor, då taket uppnås.
Tak- och avtrappningsgränserna föreslogs bli indexreglerade med pris- läget produktionsår 1962/63 som utgångspunkt.
5.1.4 Lantbrukarnas Riksförbund och dess föregångare
Sveriges Lantbruksförbund (SL) bildades som ideell förening 1940 efter en omorganisation av det tidigare samarbetsorganet Sveriges Allmänna Lant- brukssällskap (SAL).
SL:s ändamålsparagraf såg ut på följande sätt:
"Förbundet som är en opolitisk organisation, har till ändamål att främja jordbrukarnas ekonomiska och sociala intressen och skall till fullföljande därav
1. företräda jordbruket i frågor, som för detsamma äro av allmän betydelse;
2. utföra uppgifter. som äro gemensamma för jordbrukets ekonomiska organisa- tioner;
3. ordna ett fast samarbete såväl mellan jordbrukets ekonomiska organisationer som mellan jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer.”
Förbundets organ blev fullmäktige, styrelse och revisorer. Det beslutande organet — fullmäktige — skulle utses direkt av förbundets medlemmar och sammanträde årligen före juni månads utgång. Varje fullmäktig hade en röst.
SL var till skillnad från SAL en ren föreningssammanslutning, vilket innebar att enskilda personers medlemskap upphörde.
SL bildades som en ideell förening. I samband med att en investeringsfond inrättades 1945—46 ombildades emellertid förbundet till ekonomisk förening. Stadgemässigt gjordes därvid en del förändringar. Ändamålsparagrafens in- gress formulerades som följer:
"Förbundet, som är en opolitisk organisation, har till ändamål att främja medlem- marnas ekonomiska intressen samt jordbrukarnas ekonomiska och sociala intressen i allmänhet och skall. . .”.
Därefter följde samma tre punkter som tidigare till vilka — som en följd av övergången till den ekonomiska föreningsformen — fogades en fjärde med följande lydelse:
"4. för medlemmarnas räkning bedriva ekonomisk verksamhet, som är av betydelse för medlemmarna och jordbruket."
Medlemskategorierna blev följande:
"Till medlemmar i förbundet äger styrelsen, då sökandens anslutning kan förväntas komma att bidraga till förverkligandet av förbundets ändamål, antaga följande politiskt neutrala sammanslutningar av jordbrukare: l. ekonomiska rikssammans/utningar, vilkas verksamhet omfattar hela landet och avser ett allmänt tillvaratagande av jordbrukarnas intressen; a) vid avsättning av sådana jordbruks- och skogsprodukter, som produceras av flertalet av landets jordbrukare, b) vid anskaffningen av för jordbrukets bedrivande i allmänhet erforderliga för- nödenheter, c) vid anskaffningen av för jordbruket erforderligt kapital; 2. icke ekonomiska rikssammanslutningar, vilkas verksamhet omfattar hela landet och avser ett allmänt befrämjande av jordbrukarnas ekonomiska och sociala intressen;
3. ekonomiska sammanslutningar, jämställda med ovan under punkt 1 angivna riks-
sammanslutningar, vilka med hänsyn till sin verksamhets omfattning och karaktär icke äro hänförliga till punkt 1; 4. medlemmar i under punkt 1 angivna organisationer.”
Ändringarna var en logisk följd av övergången till den ekonomiska för- eningsformen. Värt att notera är emellertid att de många enskilda förening- arna, som tidigare genom sina riksorganisationer indirekt varit anslutna till SL, nu skulle kunna gå in som medlemmar liksom att man höll dörren öppen för icke-ekonomiska rikssammanslutningar.
Samgåendet mellan SL och lantbrukets fackliga organisation Riksförbun- det Landsbygdens Folk (RLF) fr. 0. m. 1971 som resulterade i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) innebar centralt en sammanslagning av de båda riks- organen i form av en kombination bestående av både en ideell och en eko- nomisk förening, den senare kompletterad med ett helägt dotterbolag (Lant- brukarnas Ekonomi-AB) för den ekonomiska och serviceinriktade verksam- heten. De tre juridiska personerna har gemensam stämma, styrelse och verk- ställande direktör.
När det gällde ändamålsparagrafen i den nya ekonomiska föreningens stadgar följde man exakt skrivningen från 1946 och tillfogade endast följande kommentar: ”Med jordbruk avses jämväl dess binäringar samt det enskilda skogsbruket.” Detsamma gäller om medlemskapsparagrafen men också där gjordes ett tillägg i form av en femte punkt:
”5. länsförbund som avses i 3 &, i stadgarna för Lantbrukarnas Riksförbund, ideell förening."
I LRF, ideell förening har ändamåls- och medlemskapsparagrafema föl- jande lydelse:
Uppgift 1 & Lantbrukarnas Riksförbund, ideell förening, är en partipolitiskt obunden, facklig or- ganisation med uppgift att tillvarata den jordbrukande befolkningens intressen. Till fullföljande härav skall riksförbundet: verka för en fast sammanhållning mellan landets jordbrukare; företräda jordbruket och dess befolkning i förhållande till statsmakterna, övriga samhällsgrupper och eljest då så finns påkallat; främja jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och slå vakt om dennas frihet; föranstalta om utredningar rörande frågor av allmän betydelse för jordbruket; sprida upplysning rörande jordbrukets förhållanden; främja den jordbrukande befolkningens kulturella strävanden; samt verka för jordbrukarnas internationella samarbete. Med jordbruk avses i dessa stadgar jämväl dess binäringar samt det enskilda skogs- bruket.
Medlemskap
5 & Till medlem må efter vederbörande styrelses prövning antas
1. envar som äger eller brukar lantbruksfastighct eller eljest bedriver produktion inom lantbruket (lantbruksmedlem);
2. annan enskild person som är sysselsatt inom lantbruket eller dess organisationer eller som eljest stöder organisationens allmänna syfte (personmedlem);
3. organisation som är verksam inom jordbruksnäringen och ej är att hänföra till annan punkt;
4. medlem i Lantbrukarnas Riksförbund, förening upa., jämlikt 5 5 l, 2, 3 eller 4 mom. nyssnämnda förenings stadgar (organisationsmedlem).
Sammanfattningsvis: LRF:s och dess föregångares syfte och inriktning vad avser den verksamhet som bedrivs i den ekonomiska föreningens form reglerades stadgemässigt vid ombildningen till ekonomisk förening 1945—46 och anslöt då i allt väsentligt till tidigare målsättningar. Ändamålsparagrafen har därefter inte ändrats. Endast en förklarande kommentar tillfogades i samband med samgåendet med RLF 1971. Detsamma gäller medlemskapet med undantag av att LRF:s länsförbund bereddes inträde i den ekonomiska föreningen 1971.
Samgåendet mellan Lantbruksförbundet och RLF 1971 innebar centralt en fullständig sammanslagning av de båda riksorganen i form av en kom- bination bestående av både en ideell och en ekonomisk förening, den senare kompletterad med ett helägt dotterbolag för ekonomisk och serviceinriktad verksamhet. Genom att på detta sätt skilja på de fackliga och kapitalför- valtande funktionerna bevarades möjligheterna till fackliga åtgärder intakta. Arrangemanget innebar vidare föreningsjuridiska fördelar. Det var också möjligt att via ömsesidiga medlemskap låta de tre juridiska personerna ha gemensam stämma, styrelse och verkställande direktör och på så sätt skapa en enhetlig organisation. En nyhet var att ett avtalsråd tillkom som råd- givande organ till riksförbundsstyrelsen i samband med prisförhandlingar och andra väsentliga frågor.
Organisatoriskt avsåg man att dela upp verksamheten i en policydel (nä- ringspolitik, prisfrågor, medlems- och organisationsfrågor, information, ut- bildning, kooperativ samordning och utveckling) och en servicedel (revi- sionsbyrå, skatteavdelning, driftsbyrå, ADO, juridisk byrå). Hushållnings- sällskapens Förbund samordnades administrativt med den nya riksorga- nisationen.
LRFzs organisation vid årsskiftet 1978/79 framgår av figur 5.1.2. All personal vid själva förbundet (de heldragna linjerna) är anställda i ekonomibolaget, som svarar för förvaltningen. Under 1977 var antalet an- ställda i den centrala organisationen i medeltal 369.
I det följande redovisas verksamheten vid de viktigare operativa avdel- ningarna.
Näringspolitiska avdelningen har till uppgift att åstadkomma en allsidig be- vakning av olika sektorer inom näringspolitiken. Till dessa hör allmän nä- rings- och ekonomisk politik, regionalpolitik, samhällsplanering, trafikpolitik och kommunikationsfrågor, arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor, lant- brukets rationalisering och markpolitik samt miljö- och naturvårdsfrågor.
Prispalitiska avdelningens huvuduppgifter är
att planera och delta i förhandlingarna om prissättningen på jordbrukets produkter, att följa upp jordbrukspolitiska beslut och medverka i den löpande reg- leringsverksamheten på jordbrukets område samt att bevaka jordbrukets intressen genom deltagande i statliga utredningar och samarbetsorgan.
Såväl ingåendet av nya avtal som tillämpningen av de halvårsvisa re- gelutlösningarna förutsätter omfattande förhandlingsförberedelser vilka åvi- lar prispolitiska avdelningen. Avdelningen tjänstgör härvid bl. a. som ex-
- Sekretariatet
Ekonomiavdelningen Personalavdelningen
Figur 5.1.2 LRF:s organi- sation.
Näringspolitiska avdelningen
Prispolitiska avdelningen Kooperativa avdelningen
Utlandskontor
Organisations- avdelningen
Länsförbund
Tidnings- avdelningen
Lokalredaktioner
Jordbrukets Utredningsinstitut
Driftsbyrån
Lokala kontor
Konsultbyrån ADO
Juridiska byrån
Lokala kontor
Skattebyrån LRF Samköp
_ _ LR Fs Revisionsbyrå AB
I | |__ _ _| LTs förlag ab | | |
—— Annonsbyrån Landia AB
Sånga Säby, Lantbrukarnas Kursgård AB
l |
L" Lantbrukets Avbytartjänst AB
| | I 1 Lantbrukshälsan AB | | |
Fastighetsföreningen Läraren u p 3
penorgan åt lantbrukets förhandlingsdelegation. Uppföljningen av produk- tionskostnaderna i jordbruket utgör ett annat viktigt område i bevakningen av prisavtalet.
Kooperativa avdelningen är i första hand inriktad på frågeställningar som berör de ekonomiska föreningarna. Bland de uppgifter avdelningen enligt sin arbetsordning skall bevaka kan nämnas kapital- och iinansieringsfrågor, strukturutveckling inom lantbrukskooperationen, relationerna till utomstå- ende livsmedelsindustri och -handel. Avdelningen har vidare bevaknings- uppgifter vad gäller datateknikens utnyttjande, gemensamma oljeinköp, be- fraktningsfrågor och reklamfrågor. Även vissa frågor som direkt berör rå- varuproduktionen handläggs av avdelningen. Här avses produktionsrådgiv- ningen, veterinärfrågorna och utsädesfrågorna.
Utrikessektionen svarar för bevakningen av utrikesfrågorna. Verksamheten syftar bl. a. till att ge underlag för ställningstaganden i jordbrukspolitiska och handelspolitiska frågor samt att förbättra avsättningsmöjligheterna ut- omlands för varor och det kunnande som finns inom lantbrukskoopera- tionen. Lantbrukets representationskontor i Bryssel inrättades 1975 och har till uppgift att bevaka livsmedelsmarknaden och jordbrukspolitiken inom EG-området.
Organisationsavdelningen består av tre sektioner, nämligen Medlems-, Ut- bildnings- och Informationssektionen.
Medlemssektionens arbetsuppgifter sammanhänger med dess uppgift som riksförbundets kontakt- och serviceorgan gentemot länsförbund och lokal- avdelningar och i administrativa ärenden även gentemot branschorganisa- tioner och ekonomiska föreningar. Från dessa utgångspunkter har arbets- uppgifterna delats in i olika områden.
Lokala och regionala aktiviteter. En viktig del av Medlemssektionens arbete består av att samordna och tillhandahålla hjälpmedel och material för de lokala och regionala aktiviteterna. Medlemsrekrytering och medlemsråd- givning tillhör de aktiviteter som fordrar en relativt omfattande material- produktion.
Service a't Iänsjb'rbunden. Sektionen svarar för den administrativa sam- ordningen av länsförbunden (servicefilialerna) samt tillhandahåller löpande hjälp och service.
Information. I LRF-infomation har sektionen en viktig kanal för kon- tinuerlig direktkontakt med förtroendevalda i lokalavdelningarna.
Medlemsservice. Sektionens personal följer arrendesektorns utveckling från såväl arrendatorers som jordägares synpunkt. Som ett ytterligare led i den ökade satsningen på arrendeområdet tillkom under 1975 LRF :s arrenderåd.
Bland övriga avdelningar kan nämnas: Tidningsavdelningen (se 5.1.7). Driftsbyrån har till huvudsaklig uppgift att hjälpa lantbrukare i frågor som rör deklaration, skatter och bokföring. Behovet av rådgivning och service i juridiska och driftsekonomiska frågor har vuxit mycket starkt. Driftsbyrån handlade 1977'cirka 116 000 uppdrag. Antalet lokalkontor 135 och antalet anställda 1700, varav cirka 500 på deltid.
Juridiska byrån har större delen av sina arbetsuppgifter med anknytning till fastighetsrätt. Byrån biträder lantbrukare i olika frågor — vid förberedelse, förhandlingar och inför domstol.
Skattebyrån har centralt bevakning av hela skatteområdet samt driver en omfattande informations- och konsultativ verksamhet.
Lantbrukets Utredningsinstitut (LU!) är en sammanslagning av Jordbrukets Utredningsinstitut (JU) och ADO. Från början var JU inriktat på den in- formation som behövdes som underlag vid jordbrukets prisförhandlingar, men fick efter hand alltmer vidgade utredningsuppgifter inom lantbruks- sektorn. Konsultbyrån ADO:s service åt de lantbrukskooperativa företagen har syftat till ökad effektivitet i en rad olika avseende, t. ex. ekonomisk plnering och kontroll, organisation, administrativ rationalisering och da— tafrågor.
Organiserade som dotterbolag till LRF är: LRF:s revisionsbyrå AB lämnar service till lantbrukskooperationen genom fackutbildade revisorer.
Lantbrukets Avbytartjänst AB är under uppbyggnad med målsättning att nå ett landsomfattande avbytarsystem, som i första hand skall förbättra mjölkproducentemas sociala situation.
Lantbrukshälsan AB har som målsättning att organisera en fortlöpande hälsokontroll av lantbrukare, familjemedlemmar och anställda inom lant- bruket. Verksamheten är samordnad med Jordbrukets Skyddspropaganda.
Slutligen finns också ett antal delägda, närstående företag. Lantbruksdata AB har utvecklats till ett av landets största dataföretag för service huvudsakligen åt lantbrukskooperationen.
AB Svensk Laboratoriey'änst (Svelab) med uppgift att driva veterinärmedi- cinsk laboratorieverksamhet samt livsmedels-, fodermedels- och vattenby- gieniska undersökningar. Företaget ägs till 52 % av staten, 24 % av LRF och till vardera 12 % av KF och Industrins Livsmedelsgrupp.
Lantbrukarnas Borgen AB skall genom borgensåtaganden säkra dels kre- diter till lantbrukare för förvärv och drift av jord- och skogsfastigheter, dels teckna borgen för jordbruksarrenden. Borgensåtaganden för driftslån samordnas med banker och lantbrukskooperativa föreningar.
Agro Oil AB samordnar lantbrukskooperationens oljeförsörjning samt följer utvecklingen inom energiområdet.
Agro Shipping AB har till uppgift att samordna transporter för lantbruks- kooperationen samt medverka inom den materialadministrativa sektorn.
Driftsbyrån, Skattebyrån och konsultbyrån ADO tillkom alla på 40-talet. Driftsbyrån sysslar med rådgivning och hjälp åt lantbrukare i bokförings- och deklarationsfrågor.
Skattebyrån tillhandahåller juridisk expertis, specialiserad på skattefrågor. Konsultbyrån ADO (Administration, Distribution, Organisation) har till uppgift att hjälpa företag och föreningar med utredningar av olika slag. Det kan gälla allt från enklare rationaliseringsuppgifter till stora organisa- tionsutredningar för en hel bransch.
Lantbrukets producenttjänst tillkom i slutet av 60-talet och har till hu- vuduppgift att sköta rådgivning och information i produktionsfrågor.
Antalet anställda i LRF och dess olika bolag framgår av tabell 5.1.10.
Tabell 5.1.10 Antalet anställda i LRF 1977/78
Företag Stockholms kommun Övriga kommuner Summa
Heltid Deltid Heltid Deltid
Lantbrukarnas
Ekonomi AB 326 61 1022 211 1620 LRF:s Revisions-
byrå AB 16 — 87 16 119 Landia AB 44 10 8 1 63 Sånga-Säby AB — — 14 1 l5 LT:s förlag AB 27 12 16 — 55 Lantbrukshälsan AB 2 1 — — 3 Lantbrukets
Avbytartjänst AB — — 245 284 529
415 84 1 392 513 2 404
Några större förändringar i den organisation av LRF:s förbundskansli, som fastställdes inför starten 1971, aktualiserades inte förrän 1978. En av orsakerna var den då förestående samordningen mellan LRF och SSR, en annan personförändringar på ledande poster inom organisationen. Samtidigt övervägdes inom LRF:s servicesektor andra organisatoriska former för ADO/JU och Driftsbyrån/Juridiska byrån. Under 1978 har en organisa- tionsutredning arbetat. Resultatet av dess verksamhet blir en ny organisation av centrala LRF, som kan träda i funktion fr.o.m. 1980.
5.1.5 LRF .'s parlamentariska organisation
Den årliga förbundsstämman är det högsta beslutande organet i både den ideella och den ekonomiska föreningen på riksplanet. Länsförbunden och de ekonomiska föreningarna inklusive riksorganisationerna utser hälften var av ombuden till stämman. Detta tillgår i princip på följande sätt:
a. länsförbunden utser ett ombud per påbörjat 1000-tal medlemmar b. riksorganisationer utser ett ombud per påbörjat 100 OOO-tal anknutna fy- siska medlemmar c. föreningar och riksorganisationer utser ett ombud per påbörjat 15 OOO-tal insatser.
För att uppnå lika representation mellan den fackliga och den kooperativa sidan skall den som fått minst antal tilldelas extra ombud. Stämman omfattar för närvarande cirka 320 ombud.
För att kunna lösa frågan om en gemensam stämma beslutades ett s. k. ömsesidigt medlemskap i centralorganets båda föreningar. För de ekono- miska föreningarna innebar detta att de, förutom att vara medlemmar i den ekonomiska föreningen — f. d. Lantbruksförbundet — också skulle vara medlemmar i den ideella föreningen på centralt plan — f.d. RLF. Samma förhållande blev också gällande för medlemmarna i f.d. RLF, varvid länsförbunden ingick som medlemmar i den ekonomiska föreningen.
Styrelsen består av 24 personer. Hälften av styrelseledamöterna kommer
från den fackliga intressesidan och hälften från den kooperativa. Hela sty- Figu, 5. [_ 3 L RF:s pa,/(P relsen väljs av stämman, men det förutsätts att de större riksorganisationerna mentariska organisation. skall vara representerade med styrelseledamot i LRF:s styrelse.
Medlemmarna Ca 30 000 förtroendevalda
l ll
1 700 lokalavd.
Kretsar Distrikt
Ca 350 ek.föreningar och företag*)
15 riks— organisationer
ca 160 M Q ca 160 ”mm Ekonomisk Ekonomi bolag Ideell ombUd förening förening Styrelse
Riksförbundsstämma ca 320 ombud
Vid sammanslagningen 1970 inrättades ett särskilt avtalsråd. Dess uppgift är att vara rådgivande organ till styrelsen i jordbrukspolitiska frågor, i första hand avtalsfrågor. Avtalsrådet väljs av länsförbundens stämmor på förslag av den gemensamma valberedningen inom länsorganet. Varje länsförbund erhåller en ledamot per påbörjat 2000-tal medlemmar, dock minst 2 le- damöter per län. Varje länsförbund bör utse minst 1 ledamot bland dem som är valda som ombud för de ekonomiska föreningarna till centralorganets stämma.
LRF lokalt
År 1970 vid sammanslagning mellan SL och RLF fanns över 1 800 lokal- föreningar. Antalet hade 1977 minskat till 1 700. Även om en del av dessa avdelningar driver en ganska blygsam verksamhet bildar de ett nät av kon- taktpunkter. Det finns på så sätt förtroendemän inom föreningsrörelsen i varje by genom avdelningsstyrelser, studieorganisatörer och kontaktmän för olika uppgifter. Inom avdelningarna diskuteras aktuella problem inom lantbruket och dess föreningsrörelse. Även frågor som rör samhällsservice ute i bygderna är ofta föremål för debatt och framstötar från avdelningarna. Som ett mått på lokala aktiviteter kan nämnas att det årligen väcks mellan 600 och 700 motioner ute i lokalavdelningarna. Av dem går i runt tal 10 procent vidare till riksförbundsstämman och ytterligare 10 procent resulterar i skrivelser direkt till kansliet i Stockholm.
Som samordnare av den lokala verksamheten står för närvarande 26 länsförbund. Deras beslutande organ är länsförbundsstämman som utgörs av ombud från lokalavdelningarna samt, inom områden där ortsförbund finns, även av representant för dessa. Inom länsförbunden finns ett antal specialsektioner eller kommittéer för vissa grenar av verksamheten.
Inom varje länsförbund finns en länsförbundsexpedition med en eller flera anställda ombudsmän samt kontorspersonal. LRF :s länsförbund är en sammanslagning av RLFzs länsförbund och föreningsnämnderna. Länsorga- nets styrelse väljs i sin helhet av stämman, men av styrelseledamöterna skall minst 2/5 representera de ekonomiska föreningarna. Kvalifikations- grunderna för föreningsrepresentant skall vara att denne skall vara vald av föreningens stämma för uppdrag inom föreningen och bosatt inom länet. De medlemsmässigt fyra största branscher, som verkar inom länet, skall vara representerade i länsorganets styrelse.
Antalet personmedlemmar i LRF ideell förening framgår av tabell 5111. Under perioden 1950—77 har antalet medlemmar minskat med ca 50000 eller med 25 %. Antalet lokalavdelningar har minskat med 660 eller 28 %. 1977 var anslutningsgraden ca 90 % för familjelantbrukare och större bruk- ningsenheter.
Tabell 5.1." RLF/LRF — personmedlemmar
År Antal Varav Antal Antal medlemmar familje- lokal- länsför—
medlemmar avdel. bund
1950 196 098 14 698 2 365 27 1955 200 526 19 287 2 381 27 1960 192 145 15 219 2 356 27 1965 170 790 12 322 2 248 27 1970 133 385 9 417 1 861 26 1975 140 659 14 540” 1 725 26 1977 147 655 18 662” 1 700 26
”Personmedlemmar utan arealanknytning.
5.1.6 LRF :s ekonomi Insatssystem
LRF:s medlemmar erlägger insatser, vars storlek är beroende av vilket slags verksamhet medlemmen bedriver och omfattningen av densamma. En in- sats lyder på 300 kr och varje medlem erlägger en eller flera insatser. Det totala insatsbeloppets storlek framgår av nedanstående tabell.
Tabell 5.1.12 Anslutna föreningars insatser i LRF
År Totala Varav insatser inbetalt Mllj kl" Milj kr 1950 40,6 22,4 1955 57,6 42 ,3 1960 77,1 63,5 1965 1303 88,9 1970 168,8 129,4 1975 229,2 178,4 1977 2962 20l ,4
Under perioden 1970—1977 ökade LRF:s insatskapital med ca 75 % till nära 300 milj kr. Av detta belopp är ca 200 milj kr inbetalt.
Inkomstkällor
För att finansiera sina arbetsuppgifter har RLF huvudsakligen fem in- komstkällor:
a. Förvaltningsbidrag erläggs av riksorganisationerna i relation till omsätt- ningen inom branschen.
b. Serviceersättningar från medlemsföreningama bygger på omsättningen med producenterna inom den egna föreningen.
c. Lantbrukaravgifterna består dels av årsavgifter, dels av serviceersättningar som varierar med den brukade arealen,
d. Räntor och utdelningar utgör avkastningen från LRF:s kapital. e. Sålda varor och tjänster är lika med intäkterna från den verksamhets- drivande och konsultativa verksamheten. Denna har som mål att vara ekonomiskt självbärande med viss egen resultatutjämning år från år. LRF:s intäkter för de två senaste åren framgår av tabell 5.1.13.
Tabell 5.1.13 LRF :s intäkter åren 1976 och 1977
lntäktsslag (mkr) 1976 1977 a. Förvaltningsbidrag från riksorg. . 1,5 19 b. Serviceavgifter från primärföreningarna 10,0 11,5 c. Lantbrukaravgifter 14,0 19,6 d. Räntor och utdelning från finansrörelsen 28,6 35,8 e. Intäkter från affärsdrivande och konsultativ verksamhet 2108 247,0 f. Land: föreningsabonnemanget 20,9 23,2
Summa 285,8 339,0
Kapitalanskajfning och kapitalanvänding
Med utgångspunkt i tabell 51.14 och 51.15 kan konstateras rörande ka- pitalanskaffning att:
C] Insatskapitalets relativa andel av totala kapitalanskaffningen minskade under perioden 1962—1977 från 75 till 33 %. Denna utveckling förstärks om hänsyn tas till LRF:s två senaste förlagslån 1978, om tillsammans 150 milj kr. l:] Den långfristiga inlåningen ökade från 14 % 1962 till 26 % 1977. Om två nya förlagslån, utgivna 1978 om 150 milj kr, medräknas, blir andelen långfristiga skulder ca 40 %.
Av sammanställningen över kapitalanvändningen framgår att:
Cl Både den kort- och långfristiga utlåningen ökat betydligt under perioden, från 10% andel av omslutningen till 44%. Cl Kapitalanvändningen ökat från 90 milj. kr. till 612 milj. kr., vilket innebär en sjudubbling under en lS-årsperiod.
Den ökade kapitalanvändningen skall ses mot bakgrund av en växande central serviceverksamhet med behov av rörelsekapital. 1977 var LRF-grup- pens omsättning 410 milj kr och finansnettot var + 19,7 milj kr.
Tabell 5.1.14 LRF :s kapitalanskaffning (Mkr)
1962” 1970 1977 Kortfristiga rörelseskulder 20,5 130,2 Kortfristiga reverslån 0,8 18,5 24,9 Delsumma 0,8 ( 0,8 %) 39,0 ( 13,3 %) 155,1 ( 25,3 %) Förlagslån 25,0 15,3 Långfristiga reverslån 9,4 28,6 94,0 Avsatt till pensioner 3,2 13,5 45,8 Övriga långa skulder — 1,9 4,6 Delsumma 12,6 ( 14,2 96) 69,0 ( 23,8 %) 159,7 ( 26,2 %) Obeskattade reserver (netto) 25,4 Minoritetsintressen 0,5 0,4 Parivärde — 0,1 0,0 Delsumma 0,4 ( 0,2 %) 25,8 ( 4,2 %)
lnsatskapital (tecknat) lnsatskapital (oguldet)
Delsumma
Aktie- och övrigt kapital Reserver
Delsumma Beredskapsfonden
Summa totalt
(168,8) ( 57,6 %) (296,2) ( 48,4 %) (—39,4) (—l3,4 %) (—94,8) (—15,5 %)
67,3 ( 74,9 %) 129,4 ( 44,2 %) 201,4 ( 32,9 %)
2,3 7,0 4,0 1,0 2,6 7,5
3,3 ( 3,7 %) 9,6 ( 3,3 %) 11,5 ( 1,8 %) 5,8 ( 6,4 %) 44,4 ( 15,2 %) 59,0 ( 9,6 %) ________—___— 89,8 (100,0 %) 291,8 (100,0 %) 612,5 (100,0 %)
___________________—_—_—__
"Värdena för 1962 bygger på intern sammanställning.
Tabell 5.1.15 LRF:s kapitalanvändning (Mkr)
___—__xx
1962 1970 1977 Tillgångar Kortfristiga rörelsetillgångar 19,0 75,1 228,8 Kortfristiga reverslån 5,5 14,7 124,7 & Delsumma 24,5 ( 27,1,%) 89,8 ( 30,7 %) 353,5 ( 57,8 %) Långfristiga rörelsetillgångar 18,9 43,0 44,2 Aktier och andelar 38,7 47,1 65,7 Obligationer och andra värdepapper 4,0 4,0 5,0 Långfristiga reverslån 3,7 107,9 144,1 & Delsumma 65,3 ( 72,9 %) 202,0 ( 69,3 %) 259,0 ( 42,2 %) Summa totalt 89,8 (100,0 %) 291,8 (100,0 %) 612,5 (100,0 %) Ansvarsfdrbindelser Borgensförbindelser 126,5 78,9 195,1 Garantiförbindelser — 13,5 2,1 Ovriga ansvarsförbindelser 0,2 — 1,3 & Summa 126,7 92,4 198,5
Summa tillgångar och ansvars- förbindelser 216,5 384,2 81 1,0 &
Nedanstående tabell visar LRF:s låne- och borgensåtaganden gentemot medlemsorganisationema samt dessas insatskapital.
Tabell 5.1.16 LRF-lån och borgen/insatskapital. Fördelning 1977 &
Lån och borgen lnsatskapital
Milj kr % Milj kr % & SMR 42 9 62 31 SS 85 18 65 32 SLR 66 14 30 15 S_SR 211 45 28 14 Övriga 66 14 16 8
470 100 201 100
&
Enskilda föreningsföretag bör i första hand för sin finansiering utnyttja de kreditgivare som företagen själva direkt kan nå. De krediter som söks hos LRF blir naturligen då toppengagemang. Företagens primärsäkerheter kommer således att tagas i anspråk av annan kreditgivare. Tänkbara sä- kerheter för förbundets del kan då vara toppinteckningar i fastigheter och 1 företag, överhypotek, borgen från närstående företag, dotterbolagsaktier etc. Det lägre säkerhetskravet bör kompenseras av större insyn och direkt kontroll av låntagarnas verksamhet.
Av tabell 5.1.16 framgår att LRF:s största engagemang med föreningarna för närvarande finns på skogssidan, som ianspråktager cirka 45 % av till- gängliga lån och borgen.
Ägarintressen i externa bolag
Förutom de ägarintressen som angetts tidigare bör nämnas Lantbruksför- bundets intressen inom gödselmedelsindustrin. Fram till 1970 ägde SL till- sammans med KF AB Svenska Salpeterverken. Nämnda år såldes bolaget till ägarna av AB Förenade Superfosfat och fusionerades med detta företag och Kväveverket i Landskrona. Det nya företaget ägs till 32 % av SLR, 18 % av Kema Nord AB och 50 % av Boliden AB.
Kommersiell växtförädling har stor betydelse för svenskt lantbruk. Under 1950-talet började därför SL köpa aktier 1 Allmänna Svenska Ut- sädes AB. Detta bolag blev av LRF helägt i början av 1970-talet och såldes 1975 till SLR.
SL var redan på 50-talet engagerad som ägare av skogsindustrier. Aktier i Skogsägamas Cellulosa AB och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB har efter hand avyttrats till skogsägareföreningar.
I Jordbrukets bank, sedermera Föreningsbankernas Bank, har SL/LRF sedan starten haft ett intresse. I de för lantbrukskooperationen viktiga mel- lanhandsinstituten, Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Sekundär- kredit AB har ett delägarskap funnits från tillkomsten.
Det totala ägarintresset i NK/Ahlens uppgick 1977 till 14,5 %. Aktie- innehavet har uppkommit genom en önskan att ha kontakt med och insyn i det tredje stora handelsblocket.
Ägarintresset i AB Aritmos uppgick 1977 till 28,2,%. Ett engagemang från LRF:s sida motiverades med att forskning och utveckling kring svensk oljeväxtedling och -produktion är av stor betydelse för jordbruket.
5.1.7 Utbildning och Information
Huvudansvaret för utbildningen av förtroendevalda inom jordbrukskoope- rationen ligger på LRF. Utbildningsansvariga utses bland styrelsemedlem- marna i de ekonomiska föreningarna och länsförbunden. Det finns både grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning. Under 1977 genom- fördes 32 centrala kurser med 513 deltagare. 90 yngre deltagare var med på 8-veckorskurser. Ute i länen var ca 2 800 deltagare med på olika kurser för förtroendevalda.
Omkring 30 procent av de aktiva jordbrukarna är varje år med i någon kurs i produktions- eller föreningsfrågor. Dessa kurser hålls i form av stu- diecirklar.
Ungdomsutbildning eller rekryteringsutbildning sker genom ungdoms- kontakten. Det sker via ungdomsorganisationerna på landsbygden, vid ung- domskurser och föreningsseminarier, vid lantbruks- och skogsbruksskolor och genom information vid de högre utbildningsanstalterna för jord- och skogsbruk. Föreningsrörelsen lämnar också information till den allmänna skolan.
När det gäller personalutbildningen ligger ansvaret hos respektive företag och riksorganisation. LRF svarar för samordning, övergripande utbildning och konsultverksamhet.
SoL-film ingår i utbildningssektionen och har den största marknads- andelen för undervisningsfilm och bildserier i landet.
Lantbrukarnas kursgård Sånga—Säby hyser de flesta av föreningsrörelsens kurser, högre seminarier och kontaktkonferenser. Under 1977 mottogs här ca 6 800 kursgäster och ca 1700 endagsgäster.
LT:s förlag konstituerades 1934. Här producerades under 1977 118 böcker och 62 studieplaner/ handledningar. Nettofaktureringen uppgick till 21,6 milj kr. 52 personer var anställda vid förlaget.
Tidningen Land är lantbrukskooperationens gemensamma medlemsor- gan. Den består av en riksdel och lokalupplagor av vilka den förra innehåller allmänt material av intresse kanske framför allt för landsbygdens läsare och de senare information och debattmaten'al om lantbrukskooperationen. Den TS-kontrollerade upplagan uppgick under 1977 för den allmänna delen (del 1) till 416 548 ex. och för lantbruksdelen (del 2) till 298 028 ex. Detta innebar en ökning jämfört med 1976 med 15941 resp. 3438 ex. Land låg därmed upplagemässigt på femte plats bland landets fack- och veckotidningar samt på åttonde plats när det gäller all tidningspress inklusive dagstidningarna.
Ca 50 personer var anställda på redaktionen. Annonsbladet till Tidskrift för Lantmän utkom under 1977 med 52 num- mer, varav ett dubbelnummer, om sammanlagt 1224 sidor.
Annonsbladets TS-kontrollerade upplaga för helåret var 35 106 exemplar. Antal anställda: 7 varav 5 deltid.
Lantmannen utkom under 1977 med 21 nummer om sammanlagt 1 032 sidor. TS-kontrollerad upplaga var 18 995 exemplar. Redaktionen bestod av 3 personer.
Nya Perspektiv, Lantbrukarnas idé- och debattidskrift hade 1977 en upp- laga på 6 654 exemplar. Tidskriften används i bl. a. kurser och konferenser och sprids till skolor, banker, myndigheter, organisationer, företag och ut- landsbeskickningar.
Nordisk Lantbruksekonomisk tidskrift hade samma år en upplaga på 2 900 exemplar.
De av LRF utgivna publikationerna, liksom tidskrifterna Husdjur, Skogs- ägaren och Föreningsbankerna betjänas av en enhet på tillsammans 44 an- ställda.
Informationssektionen har till uppgift att främja ett gott opinionsklimat för lantbruket och föreningsrörelsen. Det skeri huvudsak genom fortlöpande nyhetsförmedling, målinriktad information till opinionsledande grupper och informationsuppdrag på konsultbasis från LRF:s medlemsorganisationer.
Informationssektionen hade 1977 14 anställda. För att främja en god kooperativ redovisningssed inrättade 1977 en speciell redovisningsnämnd inom LRF. Syftet är att åstadkomma en bättre öppenhet, läsbarhet och beskrivning av kooperativa poster i årsredovisningar. Mera enhetlig terminologi och jämförbara sifferuppställningar inom lantbruksko- operationen eftersträvas.
Under 1930-talet blev fritidsfrågorna för första gången på allvar aktuella i vårt land. För att bereda folkrörelsernas medlemmar möjligheter att väl utnyttja fritid och semester bildades 1937 Folkrörelsernas rese- och semes- terorganisation, Reso, med bl. a. lantbrukets organisationer som medlem- mar. LRF:s medlemskap har bestått ända fram till Kooperativa Förbundets övertagande av Reso (1977).
Tidningen Land har sedan 50-talets början haft egen resetjänst, LAND- resor, som arrangerar ca 30 resor per år med sammanlagt ca 1 200 deltagare.
När riksdagen 1942 fattade beslut om statligt stöd till allmänna sam- lingslokaler fanns redan över 400 bygdegårdar i landet. Riksdagsbeslutet ställde emellertid ökade krav på rådgivning till bygdegårdsföreningarna i fråga om finansiering, projektering m. m. och 1944 bildades Bygdegårdarnas Riksförbund (BR), som gemensamt serviceorgan. Ekonomiskt huvudansva- riga för BR var fram till 1971 Lantbruksförbundet och RLF och därefter LRF. BR har förutom ekonomisk och teknisk rådgivning bedrivit kurs- och upplysningsverksamhet i programfrågor, inköpt (med bidrag ur Lot- terimedelsfonden) och utlånat konstkollektioner, i samarbete med Rikstea- tern och Svenska Teatern förmedlat teaterföreställningar och tillsammans med Sveriges Folkbiografer och Folkets Husföreningarnas Riksorganisation arrangerat biografdrift. Till BR har som mest 542 bygdegårdsföreningar varit anslutna (1960), 1977 var antalet medlemmar 473.
5.2. Skogsägareorganisationen
Skogsägareorganisationen består av 9 föreningar med 132 000 medlemmar, ägare till 7,3 milj ha skogsmark, motsvarande ca 1/3 av den totala skogs- arealen i Sverige. Föreningarna och deras industrier omsatte 1977 något över 7 miljarder kr och antalet anställda uppgick samma år till ca 25 000.
5.2.1. Organisation och utveckling Syfte och inriktning
De första skogsägareföreningarna bildades under 1910-talet. Det var ideella föreningar som hade till ändamål ”att genom sammanslutning mellan skogs- ägare möjliggöra bättre skötsel av skogen och en ändamålsenligare hus- hållning med dess produkter”, som paragrafen löd i den första skogsäga- reföreningen, Södra Unnaryds Skogsandelsförening, bildad 1913.
Under 1920- och 1930-talen växte antalet skogsägareföreningar snabbt, nu som ekonomiska föreningar. Under denna period fick Skogsägarrörelsen den ideologiska och stadgemässiga inriktning som i stort gäller än i dag. Den exemplifieras här med texten i ändamålsparagrafen ur Södra Skogs- ägarnas stadgar: ”Föreningen har till ändamål att i samarbete med lantbrukets ekonomiska föreningsrörelse i övrigt främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bl. a.
driva handel med och förädling av skog och skogsprodukter från hu- vudsakligen föreningens medlemmar samt idka annan därmed förenlig verksamhet; 2 söka åstadkomma en tryggad och ändamålsenlig avsättning till tillfreds-
ställande priser för medlemmarnas hela skogsproduktion; 3 lämna medlemmarna upplysning och biträde för en ökad lönsamhet hos
deras skogsproduktion; 4 bevaka och främja medlemmarnas intressen inför myndigheter och andra
sammanslutningar, samt 5 söka bevara och utveckla medlemmarnas enskilda och gemensamma
äganderätt till och drift av jord- och skogsbruk med tillhörande förädlings- och distributionsled.”
1932 bildades Skogsägareföreningarnas Riksförbund som 1938 ombildades till ekonomisk förening, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, vars nuvarande ändamålsparagraf lyder:
"Förbundet har till ändamål att, i samarbete med övriga organisationer inom lantbrukets föreningsrörelse, främja medlemmarnas ekonomiska och näringspolitiska intressen genom
1 att arbeta som en för Skogsägarrörelsen samlande organisation och föra dess talan inför statsmakterna och andra centrala myndigheter och sam- manslutningar, 2 att tillhandahålla kunskaper och erfarenheter i skogliga och därmed sam-
manhängande frågor,
3 att verka för hög medlemsanslutning och god leveranstrohet bland skogs-
ägare samt samverkan och utveckling inom Skogsägarrörelsen samt 4 att driva sådan aflärsrörelse, som kan motiveras av arbetet enligt punk-
terna l—3.”
Antalet skogsägareföreningar har genom sammanslagningar minskat från 29 st 1950 till 9 st 1977. Antalet medlemmar har under samma period ökat från ca 110000 till ca 130000, och den anslutna arealen från ca 6 milj ha till ca 7 milj ha.
Tabell 5.2.1 Antal föreningar och medlenunar samt ansluten areal 1950-1977
1950 1955 1960 1965 1970 Antal fören. 29 25 24 21” 12” Antal medl. 112 473 123 681 127 607 134 912 131 224 Ansluten areal tusen ha 5 950 6 408 56 580 6 921 6 869
o
Därav två föreningar som inte bedrivit någon affärsverksamhet under året.
1975 1977
9» 90 133 852 131667
7 043 7 283
” Norrskog räknas som en förening men är egentligen förvaltningsförening för tre föreningar.
1977 var nedanstående föreningar anslutna till Sveriges Skogsägareför- eningars Riksförbund:
Tabell 5.2.2 Antal medlemmar och ansluten areal i skogsägareföreningarna
Förening Antal medlemmar Ansluten areal i ] OOO-tal ha Skåneskog 6 023 209 Södra Skogsägarna 43 951 1 992 Vänerskog 23 471 907 Mälarskog 9 909 649 Mellanskog 13 690 895 Norrskog 14 913 1 183 Örnsköldsviks 3 249 212 Västerbottens 10 052 558 Norrbottens 6 409 678
De främsta motiven till koncentrationen av föreningarna var att man ville erhålla en förstärkning och en förbättring av möjligheterna till en be- vakning av medlemmarnas intressen, dvs. en starkare förhandlingsposition. Vad som påskyndade blockbildningen under 1960-talet var dock den eko- nomiska och tekniska utvecklingen som drev fram allt större företagsenheter inom den skogliga och skogsindustriella sektorn.
En fördelning av medlemmarna efter arealen skogsmark visar i stort sett oförändrade andelar under perioden 1962—1973: ca 15 % av medlemmarna har mindre än 10 ha, ungefär 28 % har 11—25 ha, 28 % har 25—50 ha, 18 % har 50—100 ha samt 10 % har mer än 100 ha skog. Man kan dock konstatera en nedgång av andelen brukare i den minsta arealklassen under de sista åren av 1960-talet och i början av 1970-talet. Efter 1972 har dock andelarna i de små arealklasserna återigen ökat. Genomsnittsarealen bland medlem- marna ligger vid ca 50 ha.
Man kan konstatera att anslutningsgraden i regel är högre bland de sydliga föreningarna än för de övriga. Detta gäller för så gott som alla skogsklasser, vilket är intressant, eftersom det är stor skillnad från produktionssynpunkt mellan en hektar skogsmark i Skåne och i Norrbotten. Södra Skogsägarna är den förening som har högst andel bland skogsägarna i den lägsta are- alklassen, 65 % jämfört med 27 % i Norrbottens läns Skogsägareförening.
5.2.2. Den ekonomiska verksamheten och dess utveckling (1950—1977)
Skogsägareföreningarnas affärsmässiga verksamhet är ett av de medel skogs- ägarrörelsen utnyttjar för att förbättra den ekonomiska avkastningen i med- lemmarnas skogsbruk.
Den affärsmässiga verksamheten kan grovt indelas i tre grenar:
A. Rundvirkeshandel B. Skogsbruksverksamhet C. Skogsindustriell verksamhet
Den affärsmässiga verksamheten har organiserats på olika sätt i förening- arna, framför allt när det gäller industriverksamheten. Samtliga föreningar bedriver rundvirkeshandel både inom Sverige och i internationell handel. Några föreningar har t. ex. en väl utvecklad försäljningsorganisation utanför Sverige.
Rundvirkeshandeln är av självklara skäl nära samordnad med förening- arnas Skogsbruksverksamhet, som t. ex. omfattar avverknings-, skogsvårds- och körningsuppdrag. Föreningen svarar även i ganska stor omfattning för förvaltning av hela fastigheter. En viktig del av skogsbruksverksamheten är att lägga upp skogsbruksplaner, svara för rådgivning och utbildning. Skogs- bruksverksamheten är i allmänhet organiserad i regioner med en regionchef som ansvarig. Regionerna är i sin tur indelade i skogsbruksområden, med en (skogs)inspektor som ansvarig.
I några av de mindre föreningarna har man ingen regionindelning utan hela föreningens område är direkt indelat i skogsbruksområden.
lndustriverksamheten är organiserad som dotterbolag till föreningen. Dot- terbolagen är aktiebolag. Dotterbolagen är antingen enskilda industrienheter eller så är dessa samlade i ett gemensamt dotterbolag, t. ex. Broby Industrier AB (Skåneskog), Södra Skogsägarna AB, Vänerskog AB och NCB (Norrlands Skogsägares Cellulosa AB). NCB ägs för övrigt av de fem nordligaste för- eningarna gemensamt.
Skogsägarrörelsens industrier omfattar sågverk, massafabriker, pappers- bruk, spånskive- och plywoodfabriker samt husfabriker. Antal enheter och fysisk produktion framgår av nedanstående tabell.
Tabell 5.2.3 Skogsägarrörelsens industrier 1977
Produktion 55 sågverk 1,7 milj m3 15 massafabriker 1,1 milj ton 15 pappersbmk 0,7 milj ton 6 Spånskivefabriker 0,5 milj m3 3 plywoodfabriker 0,1 milj m3 4 husfabriker 4000 hus
Omräknat i andelar av den totala produktionen i Sverige innebär ovan- stående siffror att de föreningsägda företagen svarade för ca 16 % av pro- duktionen av sågade trävaror och för ca 14 % av vardera massa- och pap- persproduktionen.
Den externa omsättningen i den samlade Skogsägarrörelsen framgår av tabell 5.2.4.
Tabell 5.2.4 Extern omsättning 1955-1977, milj kr
1955 1960 1965 1970 1975 1977
605 656 1 235 2 345 5 547 7 109
Räknat i löpande priser har omsättningen mer än tiodubblats under en 20-årsperiod. Av omsättningen på något över 7 miljarder kr 1977 svarade de tre största föreningsägda industrigrupperna, Södra Skogsägarna AB, NCB och Vänerskog AB, för ca 5,5 miljarder kr.
Expansionen kan också avläsas i utvecklingen av antalet anställda i för- eningarna och företagen.
Tabell 5.2.5 Antal anställda 1955—1977
1955 1965 1970 1977 6 300 13100 16 600 24 500
Den mycket kraftiga expansionen i skogsägarrörelsens industrier har fört med sig en sjunkande soliditet i företagen, som i sin tur varit en av orsakerna till de problem föreningarna brottas med i dag. Soliditetens utveckling 1955—1977 framgår av tabell 5.2.6.
Tabell 5.2.6 Soliditet (eget kapital + 50 % av obesk. reserveri % av balansomslutn.)
1955 1960 1970 1975 1977 24,5 27,5 10,8 14,2 6,9
Förutom en tillfällig förbättring under högkonjunkturåren 1974—75 har soliditeten trendmässigt försämrats sedan 1960.
Utveckling 1978—79
Den svenska skogsindustrin har under de senaste åren utsatts för hårda påfrestningar. Lönsamheten har utvecklats i starkt negativ riktning, vilket resulterat i markant försämring av såväl likviditet som soliditet för ett stort antal företag.
Inom skogsägareorganisationen har föreningar med omfattande egen in- dustriverksamhet drabbats av akut ekonomisk kris. Den kraftiga indu- striexpansion som ägt rum inom skogsägarerörelsen har i hög grad fr- nansierats med främmande kapital. Räntekostnaderna har därvid blivit en mycket tung belastning under den långvariga lågkonjunkturen. Följande väsentliga händelser har under perioden inträffat:
I november 1978 begärde sig Skåneskog i konkurs. I februari stod Mälarskog inför ett konkurshot. Förutsättningar för sta- bilitet har emellertid skapats bl. a. genom en uppgörelse mellan Mälarskog, företagets bankförbindelser, LRF och staten. Uppgörelsen innebär att samt- liga parter ekonomiskt bidrar till att stärka företagets likviditet och soliditet.
Södra Skogsägarna och NCB har varit i en svår ekonomisk situation un- der hela perioden. Lånegarantier resp. s. k. villkorslån har erhållits av staten. I april 1979 framlade regeringen en proposition som bl. a. innebär att staten övertar 40 % av aktierna i Södra Skogsägarna AB och 74 % av aktierna i NCB för 500 resp. 600 milj. kr. I detta sammanhang har avtal ingåtts mellan
staten och Södra Skogsägarna samt mellan staten och de 7 skogs- ägareföreningar som äger NCB.
5.2.3. Utbildning och information
Skogsägareföreningarna bedriver tillsammans med SSR kontinuerlig utbild- ning i form av kurser för medlemmarna. Under senare år har föreningarna deltagit i kampanjen ”Skogsbonden”, en serie kurser som sammanställts av SSR. Kurserna riktar sig till de medlemmar som arbetar i eget skogsbruk. [ en av kurserna har syftet varit att öka kunskapen om skydd mot olycksfall samt att informera om rätt teknik och utrustning vid huggning och körning. 1 en annan kurs är ändamålet att ge medlemmarna ett praktiskt och lätt- tillgängligt handlingsprogram för återväxt och röjning. Under 1977 har skogs- ägarrörelsen fortsatt Skogsbondeverksamheten med en kurs i gallring och en i gödsling. Totalt har de första Skogsbondekurserna gått ut till 50000— 60 000 mottagare vardera. Ca 30 000 skogsbrukare vid sammanlagt ca 6 000 sammankomster har ökat sina kunskaper om modern skogsskötsel. Det motsvarar omkring 18 000 kvällssammankomster och skogsdagar. Kursle- dare har varit föreningarnas inspektörer.
En annan viktig verksamhet är förtroendemannautbildningen och för- eningarna satsar löpande resurser på sådan, ofta i samverkan med SSR och/eller LRF. Ett exempel från 1977 är "Vi i Vänerskog”, en omfattande utbildning av Vänerskogs 300 kretsrådsledamöter. Den utbildningsform som då utvecklades av SSR och Vänerskog kommer under kommande år att användas av andra skogsägareföreningar.
Totalt finns ca 5100 förtroendeuppdrag i Skogsägarrörelsen.
5.2.4. Medlemsstruktur och demokratisk styrning
Om man jämför den grupp av privata skogsägare i Sverige som är medlem i en skogsägareförening med gruppen privata skogsägare som helhet, så kan vissa skillnader mellan grupperna konstateras:
l:] medlemmar har lägre genomsnittsålder (f.n. ca 58 är) medlemmar bor i större utsträckning på sina fastigheter (åbor) medlemmar är oftare kombinerade företagare medlemmar är i större utsträckning själva verksamma medlemmar har ett större genomsnittligt skogsinnehav
DUBB
Dessa fakta kan till en del illustreras med figur 5.2. 1. I figuren anges antalet inom parentes. Kombinerade företagare kan anses vara åbor till nära 100 %. Vid sammankomster i distrikt eller kretsar diskuterar och beslutar med- lemmarna i aktuella föreningsfrågor. På dessa möten utser man sina re- presentanter till stämman, föreningens högsta beslutande organ, som i sin tur utser styrelse och revisorer. Föreningsstämmorna utser också ombud till SSR:s stämma. Under 1977 har 22000 medlemmar deltagit i ca 350 sådana valmöten. Därutöver har ca 40 000 medlemmar deltagit i andra sam- mankomster, t. ex. skogsdagar och exkursioner.
Komb företagare 45 % (1 10 000)
Åbor 55 % (70 000)
Samtliga skogs— ägare 1240 000)
Skogsgårdsägare 55 % (130 000)
Komb företagare 55 % (70 000)
Säf-medlemmar (130 000)
Skogsgårdsägare 45 % 60 000
Firgur 5.2.1.
Den demokratiska styrningen i en skogsägareförening kan exemplifieras med Mälarskogs modell (se fig. 5.2.2). Regionråd finns inte i alla föreningar. Vissa föreningar har 5. k. förvaltningsråd, t. ex. Södra Skogsägarna, andra har både regionråd och förvaltningsråd, t. ex. Vänerskog. Både regionråden och förvaltningsråden är remissinstanser för styrelsen och föreningsledning- en i frågor som är väsentliga för medlemmarna.
Kretsen eller distriktet är i allmänhet den formellt ”minsta” demokratiska , enheten. 1 Södra Skogsägarna är emellertid skogsbruksområdet i praktiken den ”minsta” demokratiska enheten. Kretsråd eller förtroenderåd finns i alla föreningar, och är viktiga instanser. De skall arbeta för:
— ideologisk och skogspolitisk bevakning av landsbygdens och lantbru-
karnas intressen, — uppslutning genom medlemskap av så stort antal som möjligt av de
privata skogsägarna, — leveranssolidaritet och förnuftig utformning av skogsproduktion, avverk-
ning och transporter, — förståelse för föreningens målsättning och åtgärder.
Slutligen skall här visas den föreningsdemokratiska organisationen i Mä- larskog.
Sbo I. Sbo I Sbo Sbo 1. | Distrikt 1 Distrikt Distrikt Sbo— Sbo- Sbo- 2. årsmöte årsmöte årsm 3. T "R; ååå; _ _ L _ _g _ _ _ _ _l 4.
#* Valberedning Valberedning . . .. Distr. [— Distriktsmöte ! möte 5.
Distriktsmöte
_| | 6. ___________________ _ _ _. _l. Föreningsstämma Figur_5.2.2 Mälarskogs 1. Regionen är indelad i distrikt. Ett distrikt kan omfatta ett eller flera skogs- föreningsdemokratiska bruksområden. I vissa fall utgör hela regionen ett distrikt. Organisation 2. lnom skogsbruksområdet hälls årsmöte.
3. På årsmötet väljs förtroenderåd samt ledamöter i valberedning till distriktsmöte.
4. Förtroenderädens ordförande inom regionen utgör regionråd.
5. På distriktsmöte utses ful/mäktige till föreningsstämman samt suppleanter för dessa. Dessutom utses en ledamot i valberedningen ti/I föreningsstämman.
6. Fullmäktige och suppleanter inom en rregion samt regionråd utgör regionmöte.
5.3. Lantmännenorganisationen
19 Lantmännenföreningar är anslutna till Svenska Lantmännens Riksför- bund (SLR). Omkring 112 000 medlemmar med ca 80 % av landets totala åkerareal är medlemmar i och ägare till dessa föreningar. Lant- männenföreningarna omsatte 1977 7609 milj. kr. Ca 9100 personer var anställda inom organisationen.
5.3.1. Organisation och utveckling
Svenska Lantmännens Riksförbund bildades 1905 av sju länsorganisationer. Aflärsverksamheten vari starten enbart inriktad på att skaffa förnödenheter till medlemmarna, och det var först långt senare försäljningen av jordbru- karnas vegetabilieproduktion blev den viktigaste uppgiften. Riksförbundets ändamål angavs i dess första stadgar vara att
”1 anskaffa för medlemmarnas räkning fodermedel, gödselmedel, utsäde och frö även- som andra viktigare lantmannaförnödenheter, allt av bästa beskaffenhet och till billigaste pris; 2 verka för avsättning av medlemmarnas lantbruksprodukter, samt 3 främja i övrigt medlemmarnas ekonomiska intressen."
Denna ändamålsparagraf har i sak varit oförändrad allt sedan förbundets tillkomst även om formuleringarna ändrats och anpassats.
Föreningarnas motsvarande paragraf har samma sakliga innehåll anpassat till de direkta kontakterna med primärtnedlemmarna.
Verksamheten under perioden 1950—1977 har som tidigare varit baserad på organisationens dubbla roll (till skillnad från de övriga affärsdrivande branscherna inom lantbrukskooperationen), men successivt har förändringar i verksamhetens omfattning och inriktning ägt rum under inflytande av olika förändringar i jordbruket (strukturella, nya tekniker, t. ex. skördetrösk- ningen, arbetskraftssituationen, kostnadsutvecklingen och kapitalförhållan- dena).
En effekt av dessa förändringar har varit behovet av ökade satsningar på centrala anläggningar för mottagning, torkning och lagring av spannmål, en annan det ökade behovet av serviceanläggningar för jordbruksmaskiner. Ett annat område som successivt blivit allt viktigare är rådgivning och service i olika former, liksom utveckling av nya produkter inom t. ex. foderområdet.
Verksamheten i riksorganisationen SLR har successivt breddats och om- fattade redan 1950 både de affärsmässiga uppgifterna (upphandling, inköp och förmedling), och uppgifter av servicekaraktär, t. ex. utbildning och ut- redningsverksamhet. I särskilda dotterföretag bedrevs tillverkning av lant- bruksmaskiner och -redskap (AB Slöörs Maskiner med industrier i Tierp och Örbyhus) och vidare bedrevs entreprenad- och byggnadsverksamhet genom dotterbolaget Lantmännens Byggnads AB.
Organisationen har därefter successivt anpassats till förbundets vidgade uppgifter inom bl. a. serviceområdet och de ökande uppgifterna som bransch- företrädare. Även de ökande engagemangen i dotterföretag liksom ”indu- striengagemangen", t.ex. i Supra, har påverkat arbetsformerna.
I 1977 års organisationsplan arbetar förbundet med fem aliärsavdelningar
(foder, maskiner, olja, produkter (spannmål) samt växtodling) och vidare återfinns en organisations- och en administrationsavdelning. Särskilda en- heter finns för de internationella affärerna med i första hand spannmål samt för den gemensamma utvecklingen på ADB-området.
Vissa övergripande och strukturella förändringar kan registreras sedan 1950:
D maskintillverkningen i egen regi utökades i början av 60-talet genom förvärvet av AB Skurup-Verken (tillverkade i första hand gödselspridare och såmaskiner). Den därigenom relativt omfattande maskintillverkning- en i egen regi avvecklades dock successivt och genom försäljningen 1975 av Skurup-Verken till Överums Bruk upphörde den helt. El det direkta engagemanget i kvarnindustrin blev successivt av större om- fattning och sedan 1967 är SLR ensam ägare till Kungsörnen AB. Detta dotterbolag har i sin tur senare engagerat sig i bageriindustrin och äger bageriföretaget Skogaholms Bröd. Detta företag har de senaste åren för- värvat ett antal bagerier och bl. a. övertogs vid årsskiftet 1977/78 Mäs- terbagarna från Nedre Norrlands Producentförening, NNP. Cl huvudparten av organisationens potatisverksamhet samlades under 1975 i ett särskilt bolag, Lantmännens Försäljningsaktiebolag Solanum. Detta bolag ägs gemensamt av SLR och ett lO-tal Lantmännenföreningar. Cl under 1976 förvärvade SLR samtliga aktier i Allmänna Svenska Utsädes AB, Svalöfsbolaget, med dotterföretaget Hammenhögs Frö, av LRF. Ett samgående utreds mellan Svalöfsbolaget och Sveriges Utsädesförening, ägt av staten. D samma år förvärvades International Harvesters svenska dotterbolag (se- nare namnändrat till Agrima Produkt AB). Sedan detta förvärv är SLR ensamimportör i Sverige av IH:s lantbrukstraktorer och övriga lantbruks- maskiner. Detta innebär i första hand en komplettering av det tidigare traktorprogrammet.
Bilden över helägda dotterföretag samt övriga engagemang i externa fö- retag och organisationer framgår av figur 5.3.1.
Utvecklingen vad gäller antalet föreningar och medlemmar i dessa kan illustreras med hjälp av tabell 5.3.1.
Tabell 5.3.1 SLR:s medlemsutveckling 1950-1977
1950 1960 1970 1975 1977 Antalet medlemsföreningar i SLR 23 22 19 19 19 Antal primärmedlemmar, direktanslutna 75 337 101 347 102 327 93 602 91 510 Anslutna via lokalföreningar 61 446 43 672 22 760 22 024 20 925 Totala antalet medlemmar 136 783 145 019 125 087 115 626 112 435 Antal lokalföreningar 619 349 145 116 105 Medlemmarnas brukade areal ha (delvis uppskattade värden) ] 975 000 2 100 000 2 250 000 2 380 000 2 410 000
Såsom framgår av tabellen har antalet medlemsföreningar i SLR reducerats från 23 st. år 1950 till 19 st. år 1977. Förändringarna är följande:
Cl de två föreningar som verkade i Blekinge och Kronoberg bildade till- sammans Blekinge—Kronobergs Centralföreningars förbund, numera Ble- kinge Kronobergs Lantmän, BKL. Detta skedde 1951. Västerviksföreningen fusionerade med Göta Lantmän 1961. El Göteborgsföreningen gick upp i Skaraborgsföreningen 1970 (i samband därmed ändrades namnet på den sistnämnda föreningen till Västsvenska Lantmän). D Sundsvalls Mjölkcentral liksom Jämtlandsföreningen gick upp iden nya branschblandade organisationen Nedre Norrlands Producentförening NNP (tillkom 1970). 13
Även inom andra delar av landet har överläggningar ägt rum för att när- mare analysera för- resp. nackdelar med sammanslagningar mellan förening- ar, men hittills har inga konkreta åtgärder vidtagits i form av formella fu- sioner. Däremot har i flera fall ett utvecklat och mera omfattande samarbete inom vissa områden/funktioner genomförts över föreningsgränserna.
5.3.2. Den ekonomiska verksamheten
Förändringarna i jordbruket har också inneburit förändringar inom Lant- männenorganisationen. Den nya skördetekniken och satsningarna på speciell produktion i stor skala (svin, broiler t. ex.) har medfört ston investerings- behov i siloanläggningar och foderfabriker. Den ökade mekaniseringen har också medfört en kraftig ökning av maskinverksamheten inom organisa- tionen, vad gäller både försäljning och service. lnom vissa Lantmännen- föreningar är maskinverksamheten halva omsättningen i dag (Norrlands- föreningarna).
Organisationens affärsmässiga verksamhet har successivt ökat till följd av både ökade marknadsandelar och ”breddat sortiment”. Därjämte har de fortgående prishöjningarna på både förnödenheterna till jordbruket och produkterna från jordbruket lett fram till mycket kraftiga omsättningsök- ningar i pengar räknat.
Tabell 5.3.2 Omsatt volym inom Lantmännenföreningarna (tusen ton)
1950 1960 1970 1975 1977
Spannmål 636 915 1 341 2 136 2 190 Gödselmedel 698 869 1 267 1 783 1 543 Fodermedel 319 621 1 187 1 516 1 742 Övrigt 186 319 768 672 685
Totalt 1 839 2 724 4 563 6 107 6 160
Tabell 5.3.3 Omsättning i milj kr inom Lantmännenföreningarna
1950 1960 1970 1975 1977
Spannmål 204 41 1 720 1 482 1 716 Gödselmedel 107 197 347 807 788 Foderrnedel 105 323 816 1 425 1 989 Maskinhandeln 628 1 481 1 996 Övrigt 149" 327" 476 884 1 120
Totalt 565 1 258 2 987 6 079 7 609
”Åren 1950 och 1960 finns ej maskinhandeln särredovisad.
Antalet anställda har sedan 1955 i det närmaste fördubblats och uppgick 1977 till 9 100. Likaså har investeringarna ökat kraftigt i takt med att verk- samheten vuxit i omfattning.
Tabell 5.3.4 Antal anställda 1950—1977
1955 1960 1965 1970 1975 1977
4900 5800 7400 7400 8200 9100
Tabell 5.3.5 Investeringar 1965—1977, milj kr
1965 1970 1975 1977
74 79 156 226
En uppfattning om hur mycket verksamheten ökat kan man få om man studerar hur föreningarnas storleksstruktur har förändrats sedan 1965.
Tabell 5.3.6 Föreningarnas storleksstruktur 1965—1977
Årsomsättning, 1965 1970 1975 1977 milj. kr. _ _ _— Antal % Antal % Antal % Antal % 0 — 49 5 25,0 1 5,3 — — — — 50 — 99 6 30,0 8 42,1 1 5,3 1 5,3 100 — 299 9 45,0 8 42,1 12 63,2 9 47,4 300 — 499 — — 1 5,3 3 15,8 5 26,3 500 — 999 — — 1 5,3 2 10,5 3 15,8 1000 — — — — — 1 5,3 1 5,3
År 1965 var det ingen förening som omsatte mer än 300 milj kr. 1970 hade två föreningar en omsättning som översteg 300 milj kr. och 1977 var det inte mindre än 9 föreningar av totalt 19 som nådde över 300-miljo- nerstrecket.
Beträffande soliditeten inom Lantmännenorganisationen, mätt som eget kapital plus 50 % av Obeskattade reserver i procent av balansomslutningen,
så har den under den senaste 20-årsperioden legat konstant på ein nvå strax över 20 %.
Tabell 5.3.7 Soliditet (eget kapital + 50 % av obesk. reserver i % a'v bilansom- slutningen) 1955-1977
1955 1960 1970 1975 1977
21,5 23,7 21,3 23,3 21,8
SLR har fem helägda dotterföretag, som tillsammans omsätter ca1,7 mil- jarder kr och sysselsätter ca 1200 personer.
Tabell 5.3.8 Omsättning och anställda i dotterbolag, 1977
Omsättning, Anställda milj kr. Kungsörnen AB 645 597 Allmänna Svenska Utsädes AB 128 266 Lands-Bygge AB 39 144 Agrima Produkt AB 108 92 AB Slöörs Maskiner 773 55 Totalt 1 693 1 155
Kungsörnen AB svarar för något mer än hälften av all förmalning av spannmål i landet och har också, som tidigare nämnts, stora ägarintressen i bageriindustrin (Skogaholms Bröd, Kåkå AB) och i Old London Wasa AB, som bl. a. tillverkar s.k. snacks.
Allmänna Svenska Utsädes AB (Svalöfsbolaget) producerar och mark- nadsför utsäde, spannmål och frö.
Lands-Bygge AB är ett företag i byggnadsbranschen och Agrima Produkt AB samt AB Slöörs Maskiner sysslar båda med försäljning och service av traktorer och lantbruksmaskiner. I figur 5.3.1 ges en schematisk översikt över SLR:s dotterföretag.
Organisationens verksamhet är starkt decentraliserad, vilket har ett direkt samband med jordbrukarnas behov av anläggningsresurser på inte alltför långa avstånd (detta gäller t. ex. möjligheterna att kunna köra in spannmål till en siloanläggning i direkt anslutning till pågående skörd). Enligt en under 1976 genomförd kartläggning verkade Lantmännenorganisationen på 229 driftorter (med mer än fem anställda).
5.3.3. Utbildning och information
Under de senaste decennierna kan registreras en utvidgning av medlems- aktiviteterna samtidigt som problemställningarna delvis ändrat karaktär. Tidigare gällde det att bygga upp och utvidga verksamheten, dvs. det gällde att fatta ”positiva” beslut, men så småningom har det alltmer blivit fråga om att reducera och begränsa exempelvis antalet lokala magasin och andra småanläggningar, vilket innebär att ”negativa” beslut har måst fattas.
SLRs hel- och delägda
företag
VK " Potatis
5? 'n. lx (")
Figur 5 engagemang. företag och övriga externa
.3.1 SLR:s dotter-
32%
Lantmännens Försälj-
nings AB Solarium
21,9%
Agro Shipping
Nord-Malt AB
25% 20%
Dessa ändrade förhållanden och förutsättningar har lett fram till att be- slutsprocessen kommit att ändras på så sätt att styrelserna allt oftare gått ut till samtliga medlemmar för diskussion och överväganden innan definitiva beslut fattas. Denna utveckling har under främst de senaste 10—15 åren medfört att informations- och utbildningsVerksamheten för medlemmar och förtroendevalda ökat kraftigt. En annan orsak till ökningen är att koope- rationen för dagens yngre lantbrukare inte alltid upplevs som lika självklar som för dem som byggde upp den. Intresset för en ökad information och diskussion om föreningens historia, idé och verksamhet är därför stort bland dessa lantbrukare.
Föreningarna säljer förnödenheter till jordbrukarna och skall i alla lägen verka för medlemmarnas ekonomiska bästa. Härigenom är det naturligt för föreningarna att utöver den rena affärsverksamheten också engagera sig i betydande grad i produktionsrådgivning till i första hand sina med— lemmar.
SLR samordnar rådgivningen bl.a. genom fortlöpande kontakter med Lantbruksuniversitetet. Vidare ges varuinformation till föreningarnas kon- taktpersonal, och broschyrer och annat skriftligt material tas fram gemen- samt av SLR.
De lokala kontoren spelar en stor roll för rådgivningen till jordbrukarna. Där finns ett omfattande broschyr- och rådgivningsmaterial och där finns också utbildad personal.
5.3.4. Medlemsstruktur och medlemsaktivitet
Lantmännenföreningarna är till för jordbrukarna och skall främja jordbru- karnas och jordbrukets villkor. Därför är i stort sett alla medlemmar aktiva jordbrukare. I grova drag kan medlemsstrukturen därigenom sägas spegla den svenska jordbrukarkårens struktur.
Cl De flesta medlemmar är heltidsjordbrukare, men en relativt stor minoritet — totalt kanske 30 % — brukar jordbruket på deltid eller fritid (denna andel ökar successivt). [3 De flesta medlemmar är självägande jordbrukare, men uppemot 40 % är arrendatorer (sidoarrenden ej inräknade). Cl Ca 3—4 % av medlemmarna utträder varje år ur föreningen. Nästan lika många inträder samtidigt som nya medlemmar. En viss reduktion sker dock successivt genom att antalet brukningsenheter minskar. D Medelmedlemmen är omkring 50 år gammal. Få är under 30 år, medan däremot många är över 60 år. Cl 85—90 % av lantbrukarna är regelmässigt medlemmar. Inom vissa för- eningar är anslutningen ännu större. Marknadsandelama för ”de tunga” förnödenheterna ligger genomsnittligt kring 70—80 %.
I medelföreningen representerar varje ordinarie fullmäktig ca 75—100 medlemmar. En del mindre och medelstora föreningar väljer en fullmäktig för varje påbörjat 25-tal eller 50-tal medlemmar, medan några större för- eningar väljer en fullmäktig för varje påbörjat 150-tal eller 200-tal med- lemmar.
Antalet förtroendeuppdrag i medelföreningen — inräknat fullmäktige, sty- relse, valberedning och revisorer — är ca ett per 30 medlemmar eller 3 % av medlemskåren. Antalet förtroendevalda är endast något mindre, då dubb- la uppdrag sällan förekommer inom samma förening. Föreningsdemokratin i föreningarna är således väl förankrad nära medlemmarna.
Vid årsstämman är regelmässigt så gott som samtliga fullmäktige- och styrelseledamöter närvarande. Vid fullmäktiges inforrnations-och samråds- dagar är också närvaron mycket god, regelmässigt över 80 %.
De lokala distriktsmötena är för medlemmar och förening årets viktigaste föreningsdemokratiska händelse. Vid medelföreningens distriktsmöten del- tar — förutom affärsledning, styrelseledamöter och vissa anställda - ca 10 % av medlemmarna. Olika åtgärder vidtages för att förnya mötesforrnerna och öka deltagarfrekvensen. Detta tillsammans med det ökade intresset hos med- lemmarna har gjort att medlemsnärvaron vid distriktsmötena successivt ökat under 1970-talet.
5.4. Slakteriorganisationen
Sveriges Slakteriförbund (SS) består av tio slakteriföreningar med ca 122 000 medlemmar. Organisationen omhändertar ca 80 procent av den svenska gris- och nötköttsproduktionen. 1977 hade SS en omsättning på ca 6400 milj. kr. och 11300 personer var anställda inom organisationen.
5.4.1. Organisation och utveckling
Slakteriorganisationen är en sammanslutning av slaktdjursproducenteri ko- operativ forrn, vars huvuduppgift är att inom av statsmakterna givna ramar tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen så att högsta möjliga del av konsumentpriset kan tillföras bonden som ersättning för levererade slakt- djur. Detta har alltsedan det första andelsslakteriet startades i Halland 1899 varit målsättningen.
En omfattande vidareförädling ger producenterna inflytande också i detta led. Råvarorna förädlas till styckat kött, charkuterivaror och färdiga måltider. Biprodukterna tas om hand och vidareförädlas. Eget företag omhändertar och säljer också hudar från de slaktade djuren. Under de senaste åren har en omfattande centraltillverkning av charkvaror organiserats. Detta innebär bl. a. att tillverkningen av enskilda produkter i Slakteriförbundets regi kon- centrerats till enskilda anläggningar för att få en så rationell produktion som möjligt. Också på styckningssidan har en samordning skett där vissa anläggningar på kontrakt styckar omfattande kvantiteter för de större av- sättningsmarknadema för Slakteriförbundets räkning. Denna integrationsdel framåt mot förädlingssidan har utvidgats sedan 1950-talet.
Marknadsföringen av produkterna sker sedan 1970 gemensamt för samt- liga föreningar under varumärket Scan. Tidigare sålde varje förening under sitt eget märke. Genom ett samlat uppträdande från producenterna inom slakteriorganisationen kunde marknadsföringen göras effektivare.
En viktig uppgift är att organisera och reglera tillförseln av kött på mark-
naden. Genom att ha en samlad översikt över hela den svenska köttmark- naden kan utbudet styras så att avsättningsförhållandena på de sämsta mark- naderna inte kommer att bestämma producentprisnivån. Jordbruksavtalen ger bestämda gränser inom vilka priserna på kött får röra sig. Inom dessa gränser ankommer det på bl. a. slakteriorganisationen att verka för att största möjliga del av priset tillföres producenten.
Slakteriorganisationen har också en omfattande medlemsservice. Orga- nisationen bedriver bl. a. livdjurs- och smågrisförrnedling, produktionsråd- givning, djurhälsovård, kreditgivning och nödslakt.
Förhållandet mellan medlemmen och hans förening regleras förutom i lagen om ekonomiska föreningar också i stadgarna. I dessa finns bl. a. le- veransåtagandet fastslaget. Detta innebär att medlemmens hela slaktdjurs- produktion måste levereras till föreningen så länge han på eget initiativ vill vara medlem i föreningen. Mot medlemmens leveransåtagande svarar emellertid skyldigheten för föreningen att ta emot alla slaktdjur från med- lemmen. Leveransåtagandet och mottagningsplikten är således ett ömse- sidigt avtal mellan medlemmen och föreningen. Avtalet är tillkommet dels i syfte att säkerställa bondens avsättning för slaktdjuren när dessa är slaktmogna, dels för att slakteriföreningen skall kunna planera kapaciteten för en viss slaktvolym. Leveransplikten har funnits införd i stadgarna allt- sedan Slakteriförbundets tillkomst.
Föreningarnas kapitalbehov tillgödoses till viss del genom att producen- terna själva tillskjuter kapital i form av s. k. insatser. På senare år har denna andel av den totala kapitalförsörjningen minskat trots att totala insatska- pitalet ökat. Medlemmarnas insatser beräknas antingen i förhållande till antalet kg levererad kvantitet eller värdet av leveranserna. Insatsinbetal- ningen sker i regel i form av avdrag på slutlikviden.
Slakteriorganisationen bygger i olika led på direkt respektive indirekt re- presentation. 1 ca 125 distrikt utses fullmäktige till föreningsstämman. I genomsnitt för hela landet representerar varje fullmäktig ca 120 medlem- mar. Föreningsstämman är föreningens högsta beslutande organ. På föreningsstämman utses bl. a. fullmäktige till Slakteriförbundets stämma.
Antalet till Slakteriförbundet anslutna medlemsföreningar har genom fu- sioneringar minskat successivt sedan 1950-talet. Som medlemmar ingår både affärsdrivande och icke affärsdrivande föreningar.
1955 bedrevs verksamheten i 25 affärsdrivande enheter, idag är antalet 10 st. Totala antalet medlemmar i Slakteriförbundet var 1955 36 st och är idag nere i 12 st. De största förändringarna skedde i början av 70-talet. Genom fusion av de sju föreningarna i östra Sverige startade Farmek som affärsdrivande enhet vid årsskiftet 1971/72, och de fyra föreningarna i västra Sverige bildade 1973 Scan Väst.
Antalet medlemmar i slakteriorganisationen ökade till följd av ökad an- slutningsgrad fram till 1952 då 284000 medlemmar var anslutna till or- ganisationen. Därefter har medlemsantalet successivt minskat och uppgick vid årsskiftet 1977/78 till 122 000. Det minskade medlemsantalet samman- hänger med den kraftiga nedgången i antalet brukningsenheter i landet.
Produktion och konsumtion är ojämnt fördelade i landet. Överskottsför- eningama levererar sitt överskott till Slakteriförbundet som sedan förmedlar varorna vidare till de områden som har underskott. Försäljningen av hela
Slakteriförbund
10 affärsdrivande slakteriföreningar ED
Ca &125 distrikt (i vissa fall uppdelade på kretsar)f
junuuuuuuuuuunu unt
Förbundsstämma
Ombud_
Föreningsstämma
Ombud Distriktsmöte
l i l i 1_ L _t 1 l l Enskild djurproducent
och styckade varor på Stockholms- och Göteborgsmarknaderna administre- Figur 5.4.1 Slakteriför- ras av Slakteriförbundet. Anledningen till detta har varit att de enskilda blinde” Uppbyggnad- föreningarna haft svårt att garantera tillgången på dessa stora marknader. När produktionen i landet överstiger konsumtionen måste överskottet avlastas marknaden för att i möjligaste mån förhindra kaos på marknaden. De marknadsreglerande åtgärder Slakteriförbundet då kan tillgripa är lagring och/eller export. Utrikeshandeln inom organisationen handhas helt av för- bundet. Huvuddelen av de marknadsreglerande åtgärderna betalas av samt- liga slaktdjursproducenter i landet från Svensk Kötthandels regleringskassa. För att ytterligare förbättra den marknadsreglerande verksamheten driver Slakteriförbundet dessutom en intern regleringskassa. Andra åtgärder som faller inom Slakteriförbundets verksamhetsområde är exempelvis gemensamma marknadsföringsåtgärder, marknadsundersök- ningar, branschstatistik, juridiska frågor, utbildning och inköp av vissa för- nödenheter. Inom producentavdelningen på Slakteriförbundet samordnas frågor rörande uppfödning, djurhälsovård m. m. samt smågris- och livkalv- förmedling. Köttforskningsinstitutet är även knutet till Slakteriförbundet och tillsammans med övriga producentkooperativa branscher drivs Jord- brukets Provkök. Dotterbolaget Swedish Livestock handhar import och ex- port av avelsdjur för hela organisationen.
Li
5.4.2. Den ekonomiska verksamheten
Strukturen inom slakteriorganisationen har förändrats betydligt under de senaste årtiondena. Ny teknik vid slakterier och förädlingsanläggningar har lett till en koncentration av verksamheten. I tabellen visas gjorda fusioner
Tabell 5.4.1 Fusioner inom slakteriorganisationen åren 1950-1977
År Bildad Andel av Fusionerade Andel av för- slakteri- föreningar slakteri- ening org org
slakt % slakt %
1960 Västerbottens sl. f. 2,7 Västerbottens sl. f. 2,5
Övikortens sl. f. 0,2
1961 Västra Sveriges sl. f. 8,0 Västra Sveriges sl. f. 6,4
S. Älvsborgs sl. f. 1,6 1961 Scan 29,8 Scan ek för 23,7 Halmstads sl. f. 6,1 1964 Sl. f. Sörmland 2,6 Lantmännens sl. f.
Nyköping 1,3
N. Sörmlands andels- sl. f. 1,3 1969 Stockholm-Gotlands sl. f. 7,7 Stockholm-Gävles sl. f. 4,8
Gotlands sl. f. 2,9 1969 Norrlands sl. f. 3,3 Västerbottens sl. f. ' 2,1
Nedre Norrlands sl. f. 1,2 1972 Farmek 19,9 ' Östergötlands andels-
sl. f. 4,0 Örebro läns sl. f. 2,4 Västernorrlands läns andelsslakterif 1,8 Stockholm-Gotlands sl. f. 7,2 Sl. f. i Sörmland 2,9 Norrköpingsortens sl. f. 1,0 Kopparbergs läns andelsslakterif 0,8 1973 Scan Väst 21,6 Mellersta Hallands
sl. f. 4,6 Skaraborgs slakteri 8,6 Västra Sveriges slakterier 6,1 Värmlands sl. f. 2,2
____________________———_
under åren 1950—1977. De största förändringarna skedde 1971 och 1972 då Farmek och Scan Väst bildades. Båda dessa föreningar har ca 20 % av organisationens slakt eller drygt 40 % tillsammans.
Antalet anställda i slakteriorganisationen har varit relativt stabilt under den senaste 20-årsperioden. År 1955 hade man ca 10 600 anställda och 1977 var antalet ca 11 300. Omsättningen i organisationen har däremot ökat be- tydligt, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell 5.4.2 Omsättning 1955—1977, milj kr
___—”___,—
1955 1960 1965 1970 1975 1977 ___/___— I 313 1 889 2 741 3 628 2 849 6 376
Slakteriorganisationens anläggningsstruktur har undergått betydande för- ändringar under den senaste 20-årsperioden. Antalet slakterier har i stort
sett halverats sedan 1958 och 1977 fanns 29 st. Även antalet charkute- rifabriker har minskat och uppgick 1977 till 25 st. Den största förändringen gäller dock butiksverksamheten. På 50-talet och även långt in på 60-talet var detta en omfattande verksamhet med ca 500 butiker i drift i slutet av 50-talet. Mot slutet av 60-talet var antalet nere i ca 50 och 1975 var verksamheten helt avvecklad. Butikerna var ursprungligen rena köttbutiker men utvecklades med tiden till fullsortimentsbutiker.
När det gäller Slakteriorganisationens andelar av den totala slakten, styck- ningen och charkuteriproduktionen i landet så framgår dessa av nedan- stående tre tabeller.
Tabell 5.4.3 Organisationens slakt och andel av totalt besiktigad slakt 1955—1977
1955 1960 1968 1972 1977
Organisationens
slakt, milj kg 254,5 278,5 328,1 336,0 367,1 Andel av slakten % Reg. syd 83,3 82,5 78,5 Scan Väst 83,9 82,9 80,9 Farmek 89,1 91,0 87,7 Reg. norr 80,2 81,8 81,8 Totalt 78,9 83,2 84,4 84,0 81,0
Tabell 5.4.4 Slakteriorganisationens styckning 1967-1977
1967” 1974 1977
Milj kg 117,0 137,0 156,0 Andel av totalt styckat,% 32 35 37
" Uppgiften för 1967 är något osäker.
Tabell 5.4.5 Slakteriorganisationens prdouktlon av charkuterivaror 1964-1976, milj kg.
1964 1966 1968 1972” 1976 Milj kg 51,6 55,8 58,6 58,7 67,5 Andel av totalproduk- tionen, % 33 34 36 35 36
” Exkl. Essman.
Slakteri har ökat med 44 % sedan 1955 och var 1977 367,1 milj kg. Andelen av slakten ökade från 78,9 % 1955 till 81,0 % 1977. Under 1970-talet har dock andelen minskat. Mellan 1969 och 1977 sjönk andelen från 85,0 % till 81,0%. Lägst är andelen i region syd (föreningarna Skanek, KBS, KLS, JLS och Kalmar läns) med 78,5 %. Andelen har här sjunkit med 4 pro- centenheter sedan 1972.
Slakteriorganisationens styckning har ökat betydligt under den senaste IO-årsperioden. Orsaken är att organisationen i början hade en mycket liten
egen styckning. Först på senare år har man byggt upp en egen stycknings- verksamhet.
Även charkuteriproduktionen har ökat betydligt eller med 30 % mellan 1964 och 1976. Marknadsandelen ökade under samma period från 33 till 36 %.
Slakteriorganisationen har en relativt stor produktion av djupfryst och humankonserver. 1977 var produktionen av djupfryst 4,9 milj kg och av humankonserver 8,5 milj kg.
Den allmänna expansionen av verksamheten tillsammans med förenings- fusionema, har gjort att den genomsnittliga omsättningen i föreningarna har ökat kraftigt.
Tabell 5.4.6 Föreningarnas storleksstruktur 1965-1977
' Årsomsättning 1965 1970 1975 1977 milj. kr. _— _— _ Antal 96 Antal % Antal 96 Antal %
0 — 49 4 19,0 2 11,1 — — — — 50 — 99 8 38,1 4 22,2 1 11,1 — —
100 — 299 8 38,1 8 44,4 4 44,4 3 33,3
300 — 499 — - 3 16,7 — — 2 22,2
500 — 999 1 4,8 — — 1 11,1 1 11,1 1000 — — — 1 5,6 3 33,3 3 33,3
1965 hade mer än hälften av föreningarna mindre än 100 miljoner kr i årsomsättning, medan 1977 samtliga föreningar hade mer än 100 milj i omsättning och en tredjedel hade en omsättning på mer än en miljard kronor. I tabellen ingår ej den branschblandade föreningen NNP.
Omstruktureringen av anläggningarna till större och rationellare enheter har nödvändiggjort stora investeringar. 1970 uppgick dessa till ca 60 milj kr, 1973 till ca 100 milj kr och 1977 till ca 150 milj kr.
Soliditeten i föreningarna har under den senaste 20-årsperioden sjunkit markant.
Tabell 5.4.7 Soliditet 1955—1977 (eget kapital + 50 % av obesk. reserver i procent av balansomslutn.)
1955 1960 1970 1975 1977 42,1 48,0 33,9 25,4 24,0
Mellan 1960 och 1977 har soliditeten halverats, men den ligger ändå på en förhållandevis hög nivå.
Slakteriförbundet har tre dotterbolag. Omsättning och anställda i dessa framgår av tabell 5.4.8.
Tabell 5.4.8 Omsättning och anställda i dotterbolag, 1977
Omsättning, Anställda milj. kr. AB Kronfågel 156 334 Tre Kök 92 54 Simrishamns gjuteri 22 81 Summa 270 469
AB Kronfågel ägs tillsammans med Svenska Ägghandelsförbundet för att samordna tjäderfäslakt och marknadsföring av fågelprodukter.
Tre Kök sysslar med försäljning av kött- och iläskkonserver. Simrishamns gjuteri tillverkar utrustning till slakterier. Den geografiska lokaliseringen av föreningarna och deras produktions- anläggningar framgår av figur 5.4.2.
5.4.3. Utbildning och information
Slakteriorganisationens huvudsakliga ”informations- och utbildningsinsat- ser” gentemot konsumenterna sker via olika opinionsbildare, såsom enskilda individer, grupper, institutioner och massmedia.
Via dietister, hushållslärare, konsumentrådgivare, sjukhus m.fl. sprids information om produkter till människor som är intoleranta mot gluten, laktos och komjölksprotein.
Kostrekommenderande myndigheter förses med fakta om den svenska köttvarumarknaden.
Huvuddelen av Slakteriorganisationens tryckta information till medlem- marna kanaliseras via tidningen Land. Det gäller t. ex. avräkningsprisno- teringar, smågrisnotering, livkalvspriser, tider och telefon för nödslaktsser- vice osv. Land och den övriga lantbruksfackpressen utnyttjas också för att beskriva olika aktuella problem och händelser.
För personlig rådgivning och information till medlemmarna svarar i första hand föreningarnas producenttjänst. Ca 70 serviceassistenter, 50 livdjurs- förmedlare, 30 smågrisförmedlare och 40 allmänrådgivare är anställda inom organisationen. Denna verksamhet är i princip självbärande genom pro- visioner och taxor.
Slakteriföreningarna ordnar också kontinuerligt speciella informations- och utbildningssammankomster för olika producentgrupper som t. ex. små- gris-, slaktsvins- och ungnötsproducenter.
Föreningarna och förbundet ordnar med jämna mellanrum producent- och förtroendemannaseminarier för att öka kunskaperna om den egna or- ganisationen. Förtroendemännen går som regel också "föreningskurser" an- ordnade av LRF.
Slakteriföreningar anläggningar (inkl. dotterföretag)
D Slakteri
. Charkuterifabrik (25 st)
(29 st)
Nedre Norlands- producent- förening
?ÖDZwrsund D
Norrbotens Slakteriförening
Norrlands Slakteriförening
El
Vilhelmina
Sollefteå
Luleå
0. Skellefteå
Härnösand
Sundsvall
Bollnäs Cl .
El
Borlänge
Västerås [El
Scanväst
Uddevalla u
Göteborg
Halmstad .
Ängelholm n SKnalmar
D "D
Skanek Kävlinge
Kristianstad
Figur 5.4.2, Tomelilla
Nyköping
E Linköping
!JLSX D Vimmerby Jön- . Sävsjö Visby köping_ Kal—
mar läns
JLS Jönköpings Läns Slakteriförening Kalmar Läns Kalmar Läns Slakterier KBS Kristianstad-Blekinge Slakteriförening KLS Kronobergs Läns Slakteriförening Skanek Skånska Andelsslakterier
5.4.4 Medlemsstruktur och medlemsaktivitet
Föreningarnas parlamentariska uppbyggnad illustreras bäst genom nedan- stående översikt.
Tabell 5.4.9 Föreningarnas medlemsdemokratiska organisation 1977/78
Antal Antal Antal Antal Antal med- Antal med- distrikt kretsar full- med- lemmar per lemmar per mäktige lemmar krets/ fullmäktig distrikt
Skanek 10 — 130 17 986 1 800 138 KBS 9 — 74 6 534 730 88 Kalmar 9 — 51 4 602 510 90 KLS 6 — 62 5 951 990 96 JLS 6 — 111 6 577 1 100 59 Scan Vast 5 44 148 28 941 660 196 Farmek 8 61 202 24 982 410 124 NNP 9 27 78 6 630 250 85 NS 53 — 102 14 959 280 147 NSF 12 — 30 2 525 210 84 Samtliga 127 (132) 988 119 687 500 121
Flertalet föreningar har enbart distriktsindelning medan Scan Väst, Far- mek och NNP har både krets- och distriktsindelning. Antalet medlemmar per primärenhet (krets eller distrikt) är i genomsnitt 500 st. Antalet varierar från 1 800 i Skanek till 200 i Norrbottens Slakteriförening. En viss skillnad föreligger mellan de större och mindre föreningarna vad gäller antalet med- lemmar per fullmäktig. I de fyra medlemsmässigt största föreningarna är antalet medlemmar per fullmäktig över 100, medan de övriga föreningarna har under 100 medlemmar per fullmäktig. Som exempel på hur organi- sationen ser ut i en stor och en liten förening redogörs helt kort för med- lemsorganisationen i Farmek resp. Jönköpings läns Slakteriförening.
Farmek bildades 1972 genom fusion mellan sju föreningar. Föreningen har drygt 20 % av Slakteriorganisationens medlemmar och är den näst största föreningen till antalet medlemmar. 1 tabell 5.4.10 visas utvecklingen av medlemsorganisationen från 1970, dvs. före fusionen, och fram till 1977.
Tabell 5.4.10 Medlemsorganisationen i Farmek före och efter fusionen 1971/72
År Antal Antal Antal Antal Antal Antal distrikt kretsar full— medl. medl. medl. mäktig per per full- krets mäktig 1970 —” 88 598 35 135 399 59 1972 10 88 278 32 352 370 116 1977 8 61 202 25 188 410 125
” Kretsarna var delade på sju föreningar.
Efter fusionen tillkom en nivå (distriktsmöte) mellan kretsmöte och för- eningsstämma. Antalet fullmäktige minskade betydligt och antalet med- lemmar per fullmäktig har mer än fördubblats. Genom att kretsindelningen i stort sett bibehållits har antalet medlemmar per krets varit relativt oför- ändrad och ligger på en förhållandevis låg siffra.
Medlemskapet i föreningen varar i genomsnitt ca 22 år. Medlemskapet är alltså mycket stabilt och varar normalt under lantbrukarens hela verk- samhetsperiod.
Jönköpings läns Slakteriförening, JLS, är en liten förening med 6 % av Slakteriorganisationens totala antal medlemmar. Antalet medlemmar är 6 577 vilka är delade på sex distrikt. Någon kretsindelning förekommer ej.
Förutom föreningsstämman och ordinarie distriktsmöten anordnas ett ex- tra möte årligen i varje distrikt. Dessutom samlas de förtroendevalda en extra gång per år. Besöksfrekvensen på distriktsmötena är ca 15 %. Be- söksfrekvensen anses ha ökat under senare år.
Även J LS arbetar med ett förvaltningsråd vid sidan om styrelsen. Här har dock rådet en relativt begränsad betydelse. Rådet består av distrikts- ordförandena och sammanträder endast en gång per år.
5.5. Mejeriorganisationen
Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) är mejeriernas riksorganisation och består av 26 mejeriföreningar med ungefär 58 000 medlemmar. Organisa- tionen hanterar och förädlar nära nog 100 procent av den svenska mjölk- produktionen. SMR (inkl. dotterbolag) hade 1977 en omsättning på ca 6 400 milj kr och ca 11000 personer var anställda inom organisationen.
5.5.1. Organisation och utveckling
Bildandet av mejeriföreningar tog verklig fart i Sverige under 1890-talet. Samtidigt minskade andelen privata mejerier. I mitten av 30-talet stod an- delsmejerierna för 80 procent av den invägda mjölken.
Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) bildades 1932. Två år tidigare hade mejerisektionen inom Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (senare Sveriges Lantbrukstörbund) utarbetat grundlinjer för den svenska mejeri- hanteringens organisation. Där talade man om ett organiserat samarbete mellan mejeriföretagen för att skapa starka mejerisammanslutningar. Det kunde ske genom mejerifusioner, dvs. genom att alla mejeriföretag inom ett område sammanfördes till en ekonomisk enhet, eller genom bildandet av distriktsvisa mejeriförbund, där föreningarna fortsatte att vara drifts- ekonomiska enheter men med gemensam försäljning av produkter och inköp av driftsförnödenheter för de anslutna föreningarna.
Mejerifusionerna kom att direktanslutas till SMR medan de mindre me- jeriföreningarna blev anslutna till organisationen via mejeriförbunden. Ut- vecklingen har sedan gått mot att mejeriförbunden försvunnit i takt med att de flesta mindre mejeriföreningarna fusionerat eller upphört med verk- samheten.
Mejeriföreningar eller de primära mejeriföretagen utgör en sammanslut- ning av mjölkproducenterna inom ett visst område. Föreningarna är upp- byggda enligt andelsprincipen och öppna för alla mjölkproducenter inom området, som vill ingå som medlemmar och åta sig att leverera all sin för avsalu avsedda mjölk till föreningarna. Kapitalbehovet tillgodoses i första hand genom att medlemmarna erlägger insatser i förhållande till värdet av mjölkleveransen. Gentemot medlemmarna tillämpas inte fasta priser utan de tillgodoräknas vad som intiutit vid försäljning av produkterna och efter det att föreningens kostnader och beslutade fondavsättningar täckts. Be- slutanderätten tillkommer föreningens stämma enligt principen en medlem —en röst. Stämman väljer styrelse och revisorer. Dessa för mejeriföreningarna viktiga principer fastslogs redan i vissa av de första föreningarnas stadgar och finns numera i samtliga föreningars stadgar.
SMR är till sin uppbyggnad en ekonomisk förening med den skillnaden att medlemmarna i SMR är mejeriföreningar. Medlemmarna i SMR har alltså tillskjutit det för verksamheten erforderliga kapitalet och utövar genom valda ombud såväl beslutanderätten som kontrollen i SMR.
Huvudprinciperna i den organisatoriska uppbyggnaden är sålunda: be- slutanderätten från primärföreningen upp till och i SMR utövas av mjölk- producenterna själva. Mjölkproducenterna är ensamma ägare till företagen.
Mejeriorganisationens syfte har också formulerats i ett betänkande från SMst samordningskommitté i juni 1969:
”(1) Organiserad samverkan mellan största möjliga antal svenska mjölkproducenter skall främjas.
(2) Mellan olika delar av den SMR-anslutna mejeriindustrin måste eftersträvas en i möjligaste mån konfliktfri samverkan och en noggrant avvägd arbetsfördelning.
(3) Skillnader i bruttoöverskott per kg invägd mjölk mellan olika mejeriföreningar, bortsett från statliga stödåtgärder, skall i princip endast motsvara effektivitetsskillnader i de funktioner föreningarna påverkar genom sitt arbete och de skillnader som sam- manhänger med variationerna i leverantörsstruktur, däremot ej av marknadsförhål- landena betingade skillnader.
(4) Fördelning av bruttoöverskottet mellan mjölklikvid och mejeriindustrins ka- pitalbildning skall ske så att industrins utvecklingsbehov och därmed mjölkprodu- centemas långsiktiga avsättningstrygghet tillgodoses.
(5) Samverkan mellan mejeriindustrin och mjölkproducenterna skall utformas så att bruttoöverskottet maximeras utan att kostnader överföres från industrin till pro- ducenterna i den mån de härigenom blir högre.
'(6) En effektiv uppsamling, förädling och marknadsföring skall främjas.
(7) Organisationen bör utformas så att den flexibelt kan anpassas för förändrade behov.”
Som framgått av tidigare avsnitt utgörs företagsstrukturen inom meje- riorganisationen av en blandad 2- och 3-ledsorganisation. 3-ledsorganisa- tionen med mejeriförbund avvecklades dock helt i början av år 1979.
Strukturomvandlingen var omfattande under framför allt 1960-talet. Den vikande mjölkproduktionen i förening med ökade krav på rationalisering av mejeridriften samt införande av tankhämtning påskyndade processen mot färre och större föreningar. 1959 tillsattes SMst Planeringsutredning med uppgift att utreda den framtida organisatoriska uppbyggnaden av me- jeriindustrin. Utredningen ledde till att SMR:s stämma 1966 beslöt att anta
Figur 5.5.1 SMR:s upp- byggnad fram till I 97 9.
18 mejeriföreningar 3 mejeriförbund 8 mejeriföreningar
48 000 mjölkproducenter
den s.k. 5-regionplanen. Denna innebar att en 2-ledsorganisation skulle eftersträvas bestående av 5 regionala mejerifusioner anslutna till en cen- tralorganisation för hela den föreningsägda mejeriindustrin. Organisations- arbetet inriktades därefter mot att genom successiva fusioneringar bygga upp de regionala företagen. Antalet mejeriföreningar var vid tidpunkten för stämmobeslutet ca 150 och antalet mejerier ca 300.
1 juni 1969 framlade SMR:s samordningskommitté sitt betänkande rö- rande den organisatoriska målsättningen för den SMR-anslutna mejeriindu- strin, vilket utmynnade i förslag om bildande av ett landsomfattande me- jeriföretag. I januari 1970 antog SMR:s stämma förslaget såsom organisa- torisk målsättning för den SMR-anslutna mejeriindustrin. Organisations- arbetet bedrevs därefter genom fusionering av mejeriföreningar i södra och mellersta Sverige med Mjölkcentralen såsom varande den 'största föreningen och lämplig att utgöra stommen för det landsomfattande företaget. 1973 var ca 60 % av den invägda mjölken och ungefär lika stor del av landets mjölkproducenter samlade i Mjölkcentralen, som 1975 fick namnet Mjölk- centralen Arla. Målsättningen att bilda ett landsomfattande mejeriföretag har kvarstått till 1978 års SMR-stämma då beslut fattades att upphäva ett- företagsbeslutet. Organisationsarbetet skall emellertid fortsätta och en plan för den framtida anläggningsstrukturen kommer att utarbetas.
5.5.2. Den ekonomiska verksamheten och dess utveckling 1950—1977
Som framgått växlar mejeriföreningarna ifråga om storlek, driftsinriktning m. m. Gemensamt för dem alla är emellertid ändamålet med verksamheten, vilket uttryckts på följande sätt i normalstadgarna:
Föreningarna har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska in- tressen genom
att med mjölk, som medlemmarna levererar till föreningen bedriva me- jerirörelse och annan därmed förenlig verksamhet, att i den mån styrelsen finner lämpligt tillhandahålla specialförnödenheter för medlemmarnas mjölkhantering, att söka befordra mjölkproduktionens tekniska och ekonomiska utveckling hos medlemmarna, samt
att främja jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Det finns härutöver en rad andra gemensamma drag som framgår av normalstadgarna. Avvikelserna från dessa och från gängse uppläggning i
organisationen blir i allmänhet större ju mer omfattande en förenings verk- samhet är och ju fler nya moment som tillkommer.
Vissa mejeriföreningar har upptagit verksamhet utanför den som direkt anknyter till mejeridrift och försäljning av mejeriprodukter. Nedre Norrlands Producentförening (NNP) är en s.k. branschblandad förening med verk- samhet inom såväl slakteri-, lantmanna- som mejeribranschen. Södra Häl- singlands mejeriförening driver butiksrörelse och bageriverksamhet. Exem- pel på annan typ av sekundär verksamhet är den som bedrives av till me- jeriorganisationen knutna dotterbolag som Semper och Wedholms.
Den fysiska produktionen vid mejerierna var 1977 följande: K-mjölk 1 501 ng, mjölkprodukter till annan livsmedelsindustri 36 ng, grädde 59 ng, ost 87 ng, smör och smörprodukter 65 ng, mjölkpulver 44 ng och vasslepulver 19 ng. Den värdemässiga omsättningen inom mejeriorgani- sationen 1965—1977 framgår av tabell 5.5.1.
Tabell 5.5.1 Omsättning 1965—1977, milj. kr.
1965 1970 1975 1977
2 568 2 800 4 136 6 355
Det är en betydande omsättningsökning som ägt rum under den senaste 10-årsperioden, räknat i löpande priser.
Antalet anställda har varit relativt stabilt sedan mitten av 60-talet och är för närvarande något över 11 000. 1955 låg antalet anställda något över 13 000.
Liksom i övriga organisationer har verksamhetens expansion och för- eningsfusionerna medfört att föreningarnas genomsnittliga storlek ökat markant under 70—talet.
För mejeriorganisationens del föreligger emellertid p. g. a. den organisa- toriska utvecklingen stora svårigheter att få fram sifferuppgifter som är direkt jämförbara, och uppgifter om antal föreningar i olika omsättningsintervall finns egentligen bara från 1975 och framåt. Här redovisas endast uppgifter från 1977. Av tabellen nedan framgår bl. a. att det 1977 fanns två föreningar som omsatte mer än 500 milj. kr., av vilka den ena också passerat miljardstrecket i omsättning.
Tabell 5.5.2 Föreningarnas storleksstruktur 1977 &
Årsomsättning 1977 milj kr Antal % ___K 0 — 49 11 45,8 50 _ 99 3 12,5 100 — 299 7 29,2 300 — 499 1 4,2 500 — 999 1 4,2 1 000 — 1 4,2 Summa 24
Investeringarna i mejeriorganisationen har varit betydande under senare delen av 70-talet. 1975 uppgick dessa till ca 208 milj kr och 1977 till ca 248 milj kr. Detta är en avspegling av den modernisering av produktions- apparaten som äger rum.
Soliditeten inom organisationen har minskat relativt kraftigt under den senaste 20-årsperioden och speciellt under 70-talet.
Tabell 5.5.3 Soliditet 1955—1977 (eget kapital + 50 % av obesk. reserver i procent av balansomslutn.)
1955 1960 1970 1975 1977
38,5 37,5 31,4 26,3 25,6
Liksom i många andra företag och organisationer är detta till stor del en följd av att en allt större andel lånekapital använts för att finansiera utbyggnaden av den industriella kapaciteten.
SMR och dess största medlemsförening, Arla, har båda ett antal helägda dotterbolag. Omsättning och antal anställda i dessa framgår av tabellerna nedan.
Tabell 5.5.4 Omsättning och anställda i dotterbolag till SMR, 1977
Omsättning, Anställda milj. kr. Scandmilk AB 208 0 Milkfood 65 102 Wedholms 89 347 Kemikalia 66 23 Falbygdens ostnederlag 16 27
Summa 444 499 Scandmilk — handlägger regleringen av mjölkpulver-
marknaden under statens jordbruks- nämnds överinseende. Personalen finns i SMR:s Ekonomi-Aktiebolag.
Milkfood — tillverkning av fodermedel och mjölkpul- ver Wedholms — tillverkning av gårdstankar samt rostfri ut- rustning för livsmedelsindustri Kemikalia — försäljning och tillverkning av mejeriför- nödenheter Falbygdens ost — parti- och detaljhandel med ost
Tabell 5.5.5 Omsättning och anställda i dotterbolag till Arla, 1977
& Omsättning Anställda
milj kr & AB Svenskt Mjölksocker 64 104 Frödinge mejeri AB 32 75 Semper AB 347 546 Summa 443 725 &
AB Svenskt Mjölksocker — tillverkning och försäljning av laktos, fo- derprodukter samt förnödenheter till bage- ri- och glassindustri Frödinge mejeri AB — tillverkning och försäljning av ostkakor, pajer, gräddtårtor m.m. Semper AB — tillverkning och försäljning av barnmat och
färdigprodukter av livsmedel
Förutom nämnda dotterföretag har Arla ägarintresse i följande företag: Kåkå AB, som bedriver grossiströrelse inom bageri- och konditoribran- schen. Arlas ägarintresse uppgår 1978 till 67 %.
Glacebolaget AB med tillverkning och försäljning av glassprodukter. Fö- retaget ägs till 72 % av mejeriföreningen och till 28 % av AB Trollhätteglass, som ingår i Unileverkoncernen. Arla äger något mer än 50 %.
De osttillverkande mejerierna har en egen ekonomisk förening, Riksost, som är en marknadsorganisation för ost. Omsättningen 1977/78 var 880 milj kr. Antalet anställda var 449.
1 en bilaga till detta avsnitt finns en uppställning över mejerierna, där företagen och deras driftsinriktning redovisas tillsammans med antal med- lemmar och mjölkleverantörer.
5.5.3. Utbildning och information
De större föreningarna har i sin organisation en medlemsavdelning med uppgift att svara för medlemskontakt, information, utbildning av förtro- endemän m. m. Föreningarna har i allmänhet någon form av tryckt med- lemsinforrnation som utsändes tillsammans med avräkningsbeskedet en gång per månad. Tidningen Land utgör för mejeriorganisationen liksom för alla organisationer inom lantbrukskooperationen en viktig informations- kanal. Dessutom anordnas producentdagar ofta i samarbete med husdjurs- organisationen, LRF och lantbruksnämnden. Vid dessa kan utöver produk- tionstekniska frågor förekomma information och diskussion om förenings- angelägenheter.
Inom mejeriorganisationen finns ca 1 200 förtroendemän, dvs. förtroen- devalda styrelseledamöter, revisorer, fullmäktige och suppleanter för dessa. Förtroendemannautbildningen bedrives i samarbete mellan föreningarna och LRF.
De större föreningarna har sina områden indelade i kretsar. Varje år av- hålles kretsmöten, vid vilka stadgeenliga ärenden skall förekomma, såsom
val av fullmäktige, överläggning om styrelse, redovisningshandlingar m. m. Vid dessa möten förekommer även infomation om och diskussion av frågor av betydelse för såväl föreningen som medlemmen.
5.5.4. Medlemsstruktur och medlemsaktiviteter
Under strukturomvandlingen på 50-, 60- och delvis på 70-talet minskade antalet mjölkproducenter från 268 000 (1950) till 48 000 1977. Vissa mjölk- producenter står kvar som medlemmari föreningen någon tid efter sin aktiva period och därför var antalet primärmedlemmar i föreningarna 60 000 samma år (1977).
SMR:s föreningsstämma utgörs av 1 fullmäktig per påbörjat 500-tal aktiva leverantörer från varje SMR-medlem. Förvaltningsrådet har numera ersatts med en valberedning, bestående av representanter från Arla, representanter från södra Sverige och representanter från norra Sverige. Styrelsen består av 13 ledamöter samt 2 arbetstagarrepresentanter (endast för SMR AB). Dessutom ingår LRF:s förbundsordförande som adjungerad ledamot.
Medlemsorganisationen är uppbyggd på olika sätt beroende på föreningens storlek. Nedanstående tre typer kan urskiljas.
1. M edlemsarganisationen iden mindre mejeriföreningen Ett mindre antal mejeriföreningar har direktstämma, dvs. alla medlemmar får delta i stämman. Stämman väljer styrelse och revisorer, vilkas uppgifter och ansvar finns preciserade i föreningslag och stadgar.
2. Medlemsorganisationen i föreningar med fullmäktige De större mejeriföreningarna har sina områden indelade i kretsar/distrikt och har ett system med indirekt demokrati, dvs. fullmäktigesystem.
3. Medlemsorganisationen inom Mjölkcentralen Arla Mjölkcentralen Arlas medlemsorganisation förändrades som en följd av de stora fusionerna i början av 70-talet och fastställdes av föreningsstämman år 1971. Organisationen framgår av figur 5.5.2. Arlas verksamhetsområde är indelat i 51 kretsar med i genomsnitt ca 500 medlemmar i varje, med en spridning i storlek från 300 till 850 med- lemmar. Kretsindelningen är gjord med hänsyn till bl. a. tidigare kretsin- delning och indelning i mejeriområden, mjölkproduktionens struktur, kret- sens geografiska utbredning, kommunikationema inom kretsen samt till läns- och kommunindelningen. Kretsarna är sammanförda till sex regioner. En region motsvarar i stora drag en afiärsorganisatorisk enhet (förvaltning). Arlas medlemsorganisation kan sålunda sägas vara uppbyggd på tre nivåer: den lokala (kretsarna), regionala (regionen) och föreningsnivån. Under senare år har Arla registrerat en närvaro vid kretsmötena på i medeltal 20 %.
För— enings— nivå
Regio- nal nivå
Regionråd — — _ —
Förvaltnings— råd ' | ——— Regionråd ___—J |
Regionstämma Regionstämma
Kretsråd Kretsråd
Ordf— — ————— — -Ordf — —
Medlemmar
Figur 5.5.2 Arlas organi- satoriska uppbyggnad.
Bilaga: Mejeriforetag, mejerier (driftsplatser) och mjölkleverantörer företagsvis 197 7
Företag Antal Antal mejerier (driftsplatser) den 31 dec. 1977 Antal
före- mjölkleverantö- 138 Förp. Ost- Smör- Totalt Primär rer, medeltal
k-mjölk tillv. tillv. med- lemmar
Mjölkcentralen Arla: ] Stockholmsförvaltningen 4 — — 4 — — Göteborgsförvaltningen 5 5 1 10 7 570 7 288 Göteneförvaltningen 1 2 1 2 1 977 1 956 Jönköpingsförvaltningen 2 6 — 8 3 248 3 146 Karlskronaförvaltningen 3 5 1 6 3 757 3 472 Norrköpingsförvaltningen l (1) 6 3 2 8 (1) 3974 3 879 (—) Örebroförvaltningen 3 l — 3 3 604 3 465 Visbyförvaltningen 1 4 1 4 1 263 1 242 Enköpingsförvaltningen 1 l — 1 — — Arla totalt 2 (1) 26 27 6 46 (1) 25 393 24448 (—) Axvalls mf. 1 — 1 — 1 263 115 Falköpingsortens amf. I 1 1 — 1 601 343 Skövde amf. 1 1 1 — 1 383 389 Västra Dals mf. l l — — 1 482 380 Fotskäls mf. 1 — 1 — 1 127 98 Gäsene mf. 1 — l — 1 417 322 Norra Dals Mejerier 1 1 — 1 1 506 289 Ljungbyortens amf. ] 1 1 1 1 697 404 Lidhults mf. 1 — — — 1 202 85 Västerviksortens mf. 1 1 l 1 2 440 328 Tuna mf. l (1) — — — 1 (I) 197 186 (186) Ölandsmejerier 1 1 2 1 2 973 766 Skånemejerier ] 3 3 1 6 4 048 3 217 Helsingborgs MC 1 1 3 l 6 1 1798 1 470 Kågerödsortens le. 1 — — — 1 71" 65” Västra Karups mf. 1 1 — — 1 313 251 Örkelljunga amf. l 1 — — 1 524 381 Värmlandsmejerier 1 3 2 — 4 2 575 2 127 Dalarnas mf. 1 3 — — 3 1 768 1 626 Gefleortens mf 1 1 2 l 2 957 , 810 Södra Hälsinglands mf. ] 1 1 1 1 1 535 677 Nedre Norrlands pdf. 1 2 3 1 4 6 630 3 021 Ångermanlands mf. 1 3 2 — 3 2 859 1 712 Norrmejerier 1 4 8 2 13 4 969 3 419 Norrbottens läns pdf. 1 3 2 l 4 2 088 1 297 Hela landet 27 (2) 59 62 18 109 (2) 60816 48 226 (186)
" Inkl. Engelholms pdf. Anm. Inom parentes har angivits oanslutna företag, mejerier och leverantörer som ingår i uppgiften.
5.6. Sveriges Föreningsbankers förbund
Bankrörelse på kooperativ grund har förekommit i Europa i mer än 100 år. Tyskland var ursprungslandet. 1 Västtyskland, Holland och Frankrike är den kooperativa bankrörelsen mycket stor. Även i Finland har de ko- operativa bankerna en marknadsandel i storleksordningen 20 %.
1 Sverige kom föreningsbankrörelsen i gång först 1916. Den hade länge en andel kring 2 % av den totala bankinlåningen. Efter 1969, då banklag- stiftningen jämställde olika typer av banker har utvecklingen gått snabbt och marknadsandelen är nu 7 %. Antalet medlemmar var vid 1977 års utgång ca 296000.
5.6.1. Organisation och utveckling
Föreningsbankernas verksamhet regleras av 1956 års jordbrukskasselag jäm- te vissa ändringar är 1968. Enligt lagen har föreningsbankerna till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov samt främja sparverksamhet. Detta preciseras närmare i stadgarna för lokal föreningsbank, vars ändamålsbe- stämmelse lyder:
”Föreningsbanken ingår i en kooperativ rörelse som bedriver bankrörelse med uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att tillgodose främst lantbrukets kreditbehov och främja sparandet. Medlemskap står öppet för envar. Verksamheten är med lantbruket som grund inriktad på såväl landsbygdens som tätorternas befolkning och näringsliv.
Föreningsbanken skall för detta ändamål:
1 På effektivt sätt främja och emotta inlåning och tillhandahålla krediter. 2 Tillhandahålla sådan information och sådan tjänster som underlättar för medlemmarna att organisera och planera sin ekonomi. 3 Bland medlemmar och allmänhet sprida upplysning om sådana allmän- ekonomiska förhållanden, som är av betydelse för hushållens och fö- retagens ekonomi och om en kooperativ rörelses grundsatser, uppbygg- nad, stadgar och arbete. 4 Bedriva verksamhet så att rörelsens utveckling och oberoende säkras genom en tillräcklig kapitalbildning.”
Föreningsbanksrörelsen är sedan grundandet uppbyggd av självständiga lokala och regionala enheter som bedriver sin verksamhet i den ekonomiska föreningens form. Utmärkande i en sådan förening är att medlemmarna
El äger föreningen EJ väljer de beslutande organen El får del av verksamhetens ekonomiska resultat
Till en början bestod organisationen av enbart jordbrukskassor och cen- tralkassor, men 1930 tillkom en riksorganisation, Svenska Jordbrukskre- ditkassan. Denna organisationsform bibehölls vid 1956 års jordbrukskas- sereform, varvid dock riksorganisationens bankmässiga uppgifter överfördes på en av rörelsen bildad affärsbank, Jordbrukets Bank, med uppgift att bl. a. förvalta rörelsens likvida reserver, ombesörja deras valutaaffärer samt funge-
Figur 5.6.1 Förenings- bankernas organisation.
ra som rörelsens servicebank och clearinginstitut. Riksorganisationen, som därvid antog namnet Sveriges Jordbrukskasseförbund, fick som ändamål att leda, samordna och kontrollera kreditkassomas verksamhet. Efter lag- ändring 1973 ändrades namnen jordbrukskassor och centralkassor till föreningsbanker (lokala och regionala). I samband därmed ändrade Jord- brukets Bank sitt namn till Föreningsbankernas Bank (FBB) och Sveriges Jordbrukskasseförbund sitt till Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF).
Föreningsbanksrörelsens organisation av i dag framgår av figur 5.6.1.
Ca 434 Föreningsbanker
12 Regionbanker
Föreningsbankernas bank
Sveriges Förenings- bankers förbund
Föreningsbankerna skall vara medlemmar i den regionala föreningsbank inom vars område de ligger och regionbankema i sin tur anslutna till Sveriges Föreningsbankers Förbund. Regionbanksområdena är för närvarande tolv till antalet.
Rörelsens strukturella utveckling totalt redovisas i nedanstående tabell.
Tabell 5.6.1 Föreningsbankernas strukturella utveckling 1950-1977
År Regionala för- Lokala för- Föreningsbanks- eningsbanker eningsbanker kontor, totalt
1950 10 631 643 1960 12 572 658 1970 12 477 755 1975 12 440 754 1977 12 434 741
Antalet föreningsbanker visar en fortgående minskning på grund av fu- sioner till större enheter; Antalet kontor däremot ökade starkt fram till mitten av 1960-talet, men har därefter minskat något till följd av rationaliserings- strävanden. Antalet anställda var 1977 ca 2500.
Den regionala fördelningen av antalet föreningsbanker och kontor 1977 framgår av tabell 5.6.2.
Tabell 5.6.2 Föreningsbankernas geografiska struktur
Regionbanks- Antal Antal kontor inkl. områden föreningsbanker regionbanksexpedition Mälarprovinsernas” 25 46 Östra Sveriges 35 50 Gotlands 13 23 Södra Sveriges 60 119 Malmöhus läns 26 49 Hallands 27 57 Västra Sveriges 59 100 Mellersta Sveriges 35 71 Gävle-Dala 47 69 Mellersta Norrlands 50 78 Västerbottens 31 49 Norrbottens 26 30
" I Mälarprovinsernas region tillämpas en speciell organisation där föreningsbankerna ersätts med distrikt.
Nedanstående sammanställningar belyser den totala utvecklingen av för- eningsbankernas storlek 1954—77. Siffrorna återspeglar också de struktur- förändringar som skett.
Tabell 5.6.3 Föreningsbankernas storleksfördelning
Storleksgrupper 1954 1964 1969 1974 1977 efter inlåning, mkr _— _— _— _ Antal % Antal % Antal 96 Antal % Antal %
— 5 596 99 433 80 226 45 47 10 6 l 5 — 10 7 1 77 14 146 30 106 24 63 14 10 — 20 2 0 27 5 83 17 145 33 120 28 20 — 50 0 0 8 1 36 7 113 26 180 41 50 — 75 0 0 0 0 3 1 24 5 37 9 75 — 100 0 0 0 0 O 0 6 1 11 3 100 — 0 0 0 0 O O 3 1 17 4
605 100 545 100 494 100 444 100 434 , 100
5.6.2. Ekonomisk utveckling
Rörelsens utveckling vad gäller in- och utlåning visas i nedanstående tabell.
Tabell 5.6.4 Föreningsbankernas utveckling 1950-1977
År Inlåning Utlåning Eget kapital mkr mkr mkr
1950 404 407 18 1960 1 236 1 080 36 1970 4747 4115 115 1975 10421 8 562 196 1977 13 496 10 733 234
Som framgår av tabellen har rörelsen visat en stadig tillväxt. Utveck- lingstakten är mätt i relativa tal gynnsammare än för övriga bankgrupper. Detta kommer till uttryck i en ökande andel av den totala bankinlåningen. Marknadsandelen som var 2 % 1950 steg 1960 till 2,9 % och var vid 1977 års utgång 7,1 %. Marknadsandelama för de olika bankgrupperna under perioden 1950—1977 framgår av tabell 5.6.4.
Tabell 5.6.5 Låningsutvecklingen i bankinstituten åren 1950—1977 (uppgifter per 31 december inkl. räntegott- görelser)
År Postbanken” Affärsbankerb Sparbanker Föreningsban- Total bank- (fr.o.m. 1974 inkl. Spar- ker inkl. För- inlåning PK-banken) bankernas eningsbanker-
Bank nas Bank
Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr % Milj kr % ___—_a 1950 3 625 17,5 8 943 43,3 7 685 37,2 404 2,0 20 657 100 1960 7 439 17,3 18 727 43,7 15 477 36,1 1 246 2 9 42 889 100 1970 15 424 15,7 44 654 45,6 33 120 33,8 4 804 4,9 98 002 100 1975 36 286 21,8 65 709 39,6 53 373 32,2 10 605 6,4 165 973 100 1977 42 670 22,3 71 776 37,5 63 527 33,1 13 636 7,1 191 609 100
___—___a
" P. g. a. fusionen den 1 juli 1974 mellan Sveriges Kreditbank och Postbanken har möjligheten till direkt jämförelse mellan institutgrupperna tyvärr gått förlorad. Inlåningen för den ”totala affärsbankssektom” 1974 (afiärsbanker och PK-banken) kan således inte direkt ställas mot inlåningen för affärsbanker och Postbanken 1973. 1” Exkl. Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank.
Vid bedömningen av föreningsbankernas andel i bankinlåningen bör man ta hänsyn till rörelsens mycket begränsade representation i storstäderna som svarar för en betydande del av landets inlåning. Föreningsbankernas mark- nadsandel i storstadskommunema Stockholm, Göteborg och Malmö stannar också vid ca 1 %, medan dessa kommuners andel av totalinlåningen uppgår till 30 %.
Fram till lagändringen 1969 dominerades föreningsbankernas kreditgiv- ning helt av lantbruket. I takt med den ökade tillströmningen av medlemmar från andra sektorer har kreditgivningen till dessa ökat kraftigt. Fortfarande utgör dock kreditema till lantbruket ungefär hälften av den totala utlåningen. Av övrig utlåning har bostadskreditema ökat mest och utgjorde 1977 ca 30 % av hela utlåningen. Anledningen till den kraftiga ökningen är främst ökad efterfrågan från de nya medlemsgruppemas sida men också anspråk från bostadsmyndigheter, riksbanken och övriga banker om ökat deltagande från föreningsbankerna i bostadstinansieringen. Även utlåningen till före- tagssektorn — företrädesvis småföretag på mindre och medelstora orter — uppvisar en jämn stegring.
I nedanstående tabell visas utvecklingen av lantbrukskrediter under pe- rioden 1960—1977.
Tabell 5.6.6 Lantbrukskrediter till enskilda 1960—1977, mkr.
Ar Förenings— Hypoteks- Spar- Affärs- Försäk- Staten Summa banker för- banker banker rings- jordbruks— eningar bolag kassor 1960 992 1 299" 708 511 19 322 3 851 1970 3150 2616 1713 547 5 180 8211 1975 4 600 3 826 2 184 668 4 46 11 328
" Endast inteckning och statlig kreditgranti.
Föreningsbankernas andel i lantbrukskrediterna till enskilda kan alltså uppskattas till 40 %. Tillsammans svarar de båda lantbrukarägda kreditin- stituten, föreningsbanker och hypoteksföreningar, för ungefär 75 % av lant- brukskrediterna till enskilda. En betydande del av de krediter som ingår i hypoteksföreningamas volymökning utgör avlyft av krediter som förenings- bankerna tidigare lämnat i avvaktan på att föreningarna genom Hypoteks- bankens obligationsutgivning erhållit medel härför.
I detta sammanhang kan erinras om att låneköerna i hypoteksföreningarna uppgår till ca 4500 milj. kr., motsvarande en beräknad väntetid på ca 5 år. Den direkta utlåningen från staten till enskilda jordbrukare har minskat för varje år och i dag är praktiskt taget samtliga statliga lantbrukskrediter avvecklade. Det statliga kreditstödet utgår numera så gott som helt i form av statlig garantigivning för lantbrukslån. Av denna särskilt för yngre lant- brukare viktiga kreditgivning står lantbrukets båda kreditinrättningar för 85 %. Föreningsbankerna svarar ensamma för mer än hälften av dessa lån, som vid utgången av budgetåret 1977/78 sammanlagt uppgick till 1985 milj kr.
Övrig verksamhet
En breddning av verksamheten har åstadkommits under 1970-talet. Ett om- fattande sortiment av tjänster har byggts upp, t. ex. likvidfönnedling, be- talningsförmedling och fastighetsförmedling (genom Sverigefastigheter) samt juridisk och ekonomisk rådgivnig. Vidare kan nämnas den verksamhet som utövas av det helägda dotterbolaget Agro Finans AB. Samarbete med andra banker förekommer i fråga om bankgiro, bankomat samt kreditupp- lysningar.
Rörelsens affärsbank, Föreningsbankernas bank, spelar en betydelsefull roll genom sin fond-, notariat- och utlandsverksamhet. Tillsammans med systerorganisationer i Europa har föreningsbankerna ingått som delägare i London & Continental Bankers Ltd i London.
Dessutom förekommer självfallet ett omfattande samarbete inom lant- brukskooperationen, t. ex. med LRF :s driftbyrå och Lantbrukarnas Borgens AB.
Kapitalbildning och lönsamhet
Föreningsbankernas kapitalbildning sker huvudsakligen genom att vinst- medel hålls kvar i banken. Av rörelseöverskottet före bokslutsdisptsitioner och skatt avsätts en betydande del till värderegleringskonton för utlåning och obligationer. Dessa avsättningar är skattemässigt avdragsgilla. Vidare görs avsättningar i form av återbäring till medlemmar. Dessa avsätningar är också avdragsgilla för banken men beskattas i stället hos medlemmen. Återbäring används till övervägande del för ökning av insatskapitalet. Det resultat som återstår efter avdragsgilla avsättningar blir föremål för )eskatt- ning, varefter ett nettoresultat uppkommer. Av detta används en mycket liten del till ränta på medlemmarnas insatskapital, medan återstoder avsätts till reservfond.
Insatskapitalets ökning har till övervägande del uppkommit gerom av- sättning till återbäring i resultaträkningen. Medlemmarnas inbetalning av insatser spelar alltså en ganska liten roll för insatskapitalets tilliäxt.
Under 1970-talet har föreningsbankerna liksom övriga banker fått vid- kännas en kontinuerlig nedgång i soliditeten. Eget kapital, dvs. insatskapital, reservfond och balanserade vinstmedel, i procent av balansomslttningen har för föreningsbankerna totalt sjunkit från 2,22 % 1970 till 1,60 )6 1977. Om man inkluderar Obeskattade reserver, dvs. värderegleringskonto för ut- låning och värderegleringsreserv för obligationer, i det egna kapitalet har relationstalet minskat från 4,05 % 1970 till 3,13 % 1977.
En liknande utveckling har skett beträffande faktisk kapitaltäckning i förhållande till det lagfästa kapitaltäckningskravet. Vid beräkning av ka- pitaltäckningskravet delas bankens placeringar in i fyra olika riskklafser med olika kapitaltäckningskrav, nämligen 0 %, 1 %, 4 % och 8 % av placering- arna i resp. riskklass. Det totala kravet erhålls som summan av kraven i de olika riskklasserna. Som kapitaltäckningsgrundande kapital får de re- gionala föreningsbankerna räkna eget kapital samt förlagslån intill ett belopp lika med eget kapital. År 1970 var det egna kapitalet 20 % större än ka- pitaltäckningskravet medan det 1976 sjunkit till en nivå som låg 6 % under kravet. (Fr.o.m. 1977 sänktes kapitaltäckningskravet temporärt med ca 10 % varför jämförbarhet saknas.) Eget kapital inklusive förlagslån översteg kravet med 40 % 1970; 1976 hade marginalen minskat till 17 95.
Skälet till att soliditet och kapitaltäckning i föreningsbankerna sjunkit är att rörelseresultatet inte varit tillräckligt stort för att bygga upp beskattade och Obeskattade reserver i takt med den snabba volymexpansioner. En bi- behållen relation mellan eget kapital inkl. Obeskattade reserver ocl. balans- omslutning under perioden 1970—1977 skulle ha krävt ett resultat som varit drygt 50 % större än det faktiska resultatet under dessa å.
För att återställa den soliditet som rådde vid 1970-talets början krävs ytterligare resultatförbättringar. Föreningsbankernas möjligheter att åstad- komma erforderliga resultatförbättringar är dock i flera avseenden begrän- sade. Den genomsnittliga förräntningen på utlåningen får enligt direktiv från riksbanken inte överstiga en viss gräns. Prissättningen på banktjänster är föremål för noggrann övervakning från bankinspektionens sida. Möj- ligheterna att påverka rörelsekostnadema begränsas av bl. a. bankverksam- hetens personalintensiva karaktär, kundernas krav på service, koncurrens- situationen bankerna emellan samt ökade resursbehov i olika avseenden.
5.6.3. Utbildning och information
Den tidigare redovisade mycket kraftiga expansionen som föreningsbank- rörelsen kunnat registrera har ställt och ställer stora krav på rörelsens ut- bildning och information såväl banktekniskt som ideologiskt. Inom riks- organisationen arbetar en särskild utbildningsavdelning. Som ett rådgivande och initierande organ fungerar Föreningsbankernas Personalråd som är part- sammansatt. En stor del av Personalrådets arbete ägnas åt utbildning och övrig personalutveckling men även övriga personaladministrativa områden — förutom rena arbetsgivarfrågor — faller inom rådets verksamhetsfält.
Utbildningsavdelningen analyserar utbildningsbehov, producerar, genom- för och utvärderar utbildning, utarbetar planer och hjälpmedel, utför kon- sultuppdrag för regionbankema samt upprätthåller interna och externa kon- takter.
Regionbankerna genomför viss utbildning, mestadels av fotbildningska- raktär, rättar insändningsuppgifter och fullgör liknande handledarfunktioner vid korrespondensundervisning. Man upprättar även individuella utbild- ningsplaner för de anställda.
I det lokala ledet framkommer utbildningsbehovet för varje anställd genom planeringssamtal eller annat samråd. Föreningsbankschefema vida- rebefordrar sedan dessa uppgifter till regionbankema. Lokalt arbetande tjäns- temän anlitas vidare i stor utsträckning som handledare/lärare vid såväl regionalt som centralt anordnad utbildning.
För de förtroendevalda finns ett utbildningsprogram tillgängligt genom LRF:s utbildningsavdelning. Däri ägnas stor uppmärksamhet åt de för- eningsmässiga och kooperativa aspekterna. LRF i samarbete med SFF an- ordnar - som ett led i denna utbildningsverksamhet — en central kurs årligen för förtroendevalda i föreningsbanks- och landshypoteksrörelsen.
Inom varje regionbanksområde anordnas vidare utbildnings- och infor- mationsverksamhet av olika slag för de förtroendevalda, såsom t. ex. ”ny- valdas dag”, konferenser om det ekonomiska läget, om bankens verksamhet, planeringsfrågor m. m. Förutom de mera bankmässiga ämnena ägnas därvid stort utrymme åt kooperativa/ideologiska frågor.
Under 1977 deltog sammanlagt 685 tjänstemän i grund-och vidareut- bildning, inkl. chefsutveckling i central regi, vilket motsvarar ca 28 % av antalet anställda. Därtill kommer den regionala utbildningen.
5.6.4. Medlemsutveckling och demokratisk styrning
Medlemsutvecklingen i föreningsbankerna framgår av följande tabell:
Tabell 5.6.7 Medlemsutvecklingen 1950-1977
År Antal Årlig genomsnittlig ökning Antal %
1950 141 600 1960 170 600 2 900 2,0 1970 205 000 3 400 2,0 1975 262 000 11 400 5,6 1977 295 700 16 800 6,4
Fram till 1970 är medlemsökningen relativt måttlig. Därefter har ökningen skett i betydligt snabbare takt, vilket givetvis sammanhänger med det i princip öppna medlemskap som infördes till följd av 1969 års lagändring. Föreningsbankerna uppvisar härvid en annan utveckling än övriga inom lantbrukskooperationen verksamma föreningar, som är renodlade intresse- föreningar som värvar medlemmar endast bland aktiva lantbrukare.
Även om huvudparten av de nya medlemmarna — uppskattnigsvis 80 % — kommer från grupper utanför lantbruket är dock föreningsbankernas pri- mära uppgift att tillgodose lantbrukets kreditbehov. Det är emellertid uppen- bart att dessa nya medlemmar i enlighet med likarättsprincipen har be- rättigade krav på att få sina kreditanspråk tillgodosedda. Som nämnts tidigare är dock lantbruket i fråga om kreditgivning den dominerande sektorn.
Av stor betydelse för den starka medlemsökningen är den omläggning av vinståterbäringssystemet som skett under senare år. Återbäringen utgick tidigare endast till låntagare i form av ränterabatt. Numera läggs i regel inlåningen till grund för återbäringen. Medlemskapet kan därför vara av intresse även för inlåningskunder utan eller med ringa kreditbehov, eftersom det endast är medlemmar som får återbäring.
I likhet med övriga organisationer inom lantbrukskooperationen är för- eningsbankerna uppbyggda enligt demokratiska principer. Medlemmarnas inflytande utövas på den lokala bankens stämma efter principen en medlem — en röst. Medlemmarna utser styrelse och beslutar i viktiga övergripande frågor samt utser ombud till regionbankens stämma. Vid dessa utses styrelse för regionbanken och ombud till förbundets årsstämma, som i sin tur utser styrelse för förbundet. Härigenom har medlemmarna, låntagare eller in- sättare, ett direkt och indirekt inflytande på hela organisationen och dess verksamhet.
5.7. Övriga LRF-anslutna organisationer
5.7.1. Sveriges Allmänna Hypoteksbank
Landshypoteksorganisatonen har en mycket betydelsefull uppgift i lantbru- kets kapitalförsörjning. De medel som behövs för utlåning skattas till stor del från källor utanför lantbruket. Köp av obligationer utgivna av Hypo- teksbanken sker till övervägande del av AP-fonden, försäkringsbolag och andra penningförvaltande inrättningar samt banker.
Samarbetet på kreditområdet startade redan på 1830-talet, i och med bil- dandet av Skånska Hypoteksföreningen. Under 1840- och 1850-talen stif- tades sex nya hypoteksföreningar. 1861 bildades den för samtliga hypoteks- föreningar gemensamma Hypoteksbanken och samma år tillkom tre nya föreningar, så att hela landet täcktes av de tio fortfarande verksamma hy- potekslöreningarna.
Hypotekslån beviljas huvudsakligen som långa amorteringslån med fasta annuiteter, dvs. ränta och amortering, och i mindre utsträckning som amor- teringsfria lån med återbetalning efter viss tid. Lånens löptid är för när- varande 20 år. Amorteringslånen amorteras med 0,5 % , 1,0 % eller 2,0 % per år. Utöver dessa bottenlån, mot säkerhet i inteckning inom 75 % av
belåningsvärdet, lämnar hypoteksföreningen även lån mot statlig garanti, s.k. garantilån, med av lantbruksnämnd fastställd amorteringstid.
Hypoteksbanken anskafi'ar pengar genom försäljning av obligationer till fasta räntesatser. Därigenom kan lantbrukare erhålla lån från föreningarna till bundna räntor. Räntan kan emellertid ändras efter 5, 10 resp. 15 år av löptiden med hänsyn till det då aktuella ränteläget. Lantbrukare betalar samma ränta som obligationsköparen får, men skall dessutom ersätta or- ganisationen genom ett förvaltningsbidrag som är 1,10—10,25 % av låne- summan.
Antalet medlemmar i hypoteksföreningarna är lika med antalet belånade egendomar. Vid slutet av år 1978 var det utlånade beloppet ca 6 miljarder kr. Behovet av långfristiga krediter till Sveriges lantbrukare har de senaste åren varit kraftigt stigande, och den totala lånekön inom hypoteksförening- arna uppgick vid sistnämnda tid till 5,0 miljarder kr.
Rätten att utge obligationer tillkommer endast Sveriges Allmänna Hy- poteksbank, som sedan fördelar lånemedel genom utlåning till hypoteks- föreningarna. Hypoteksbankens och hypoteksföreningamas verksamhet reg- leras genom lagstiftning (lag den 6 mars 1970 m.fl). Som grundfond för banken ställer staten till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse på 900 milj. kr.
Banken förvaltas av en styrelse, bestående av sex ledamöter. Regeringen utser en ledamot som är styrelsens ordförande, jämte suppleant. Fullmäktige i riksgäldskontoret utser en ledamot som är vice ordförande, jämte sup- pleant. Tre ledamöter och tre suppleanter för dem väljs på ordinarie del- ägarsammankomst. Som sjätte ledamot i styrelsen ingår bankens verkstäl- lande direktör. För revision av styrelsens förvaltning och bankens räken- skaper utses årligen fem revisorer, varav riksgäldskontoret och bankin- spektionen utser vardera en.
Bankens behållna årsvinst skall normalt avsättas till en reservfond. Denna reservfond skall uppgå till lägst ett belopp som motsvarar 1 % av bankens skulder.
Hypoteksbanken handhar även kontorsadministrationen för Lantbruks- näringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB enligt avtal, alltsedan de inrättades 1964. Verkställande direktören i SAH är också direktör i dessa kreditinstitut. Organen har bildats med statlig med- verkan för att lämna långfristiga krediter till distributions- och förädlings- företag med anknytning till produkter från jord- eller skogsbruk.
Hypoteksbanken med hypoteksföreningarna hade 73 personer anställda år 1977.
5.7.2. Svenska Ägghandelsförbundet
Svenska Ägghandelsförbundet (SÄ) bildades 1932 som riksorganisation för regionala affärsdrivande äggcentraler med lokala äggföreningar, som funge- rade som uppsamlingsorgan.
Sedan början av 1950-talet har organisationen genomgått stora föränd- ringar med genomgripande fusioner. Orsaken till denna utveckling är en strukturförändring inom äggproduktionen i landet. 1953 fanns inom or- ganisationen 71850 primärmedlemmar. Motsvarande siffra vid utgången av 1977 var 5400.
Några enstaka regionalföreningar (äggcentraler) hade i början av 50-talet såväl enskilda personer som lokalföreningar (äggföreningar) som medlem- mar. Äggföreningama hade emellertid vid denna tid mist sin praktiska be- tydelse för verksamheten och uppgick efter hand i respektive regionalför- ening. Som medlemsorgan har äggföreningama ersatts av distrikt.
1955 fanns 22 regionalföreningar. Deras antal hade 1975 minskat till 12 st. Under 1977—78 gick 9 föreningar, som svarade för ca 95 % av organi- sationens tillförsel av ägg, upp i förbundet, som därigenom för första gången fick direktanslutna producenter. Medlemsorganisationen grundades på en kretsindelning med 10 kretsar. Antalet enskilda medlemmar i SÄ var 1977 5 100. Medlemmar med regelbundna äggleveranser har fortsatt att minska i takt med den fortgående strukturomvandlingen inom äggproduktionen. Under 1977 hade antalet ”ständiga leverantörer” minskat till knappt 2 000. Av dessa svarade ca 700 medlemmar för ca 90 % av äggleveransema.
Huvudprincipen för ägghandelsorganisationens affärsverksamhet har från bildandet av förbundet varit att regionalföreningama haft hand om den lokala marknaden och levererat eventuellt överskott till riksorganisationen. Som lokal marknad har räknats området till vilket föreningen rekryterat sina medlemmar.
Riksorganisationen förmedlade överskotten till föreningar med underskott (främst i Norrland) samt Stockholmsmarknaden och svarade för all export och import.
Från 1975 har förbundet övertagit all affärsverksamhet med undantag för de nordligaste länen. Äggpackeriverksamheten har koncentrerats från 30 företag 1962 till 8 företag 1977. SÄ driver, som helägt dotterbolag, AB Svenska Äggprodukter för tillverkning av olika äggprodukter och färdiglagad mat. Detta bolag har en egen marknadsorganisation, medan SÄ administrerar 9 försäljningskontor. Under 1977 har övergången från direkt- till grossist- distribution av ägg i huvudsak slutförts. Endast i fråga om varuhus, res- tauranger etc. förekommer ännu en distribution i egen regi i nämnvärd omfattning.
1970 bildade SÄ tillsammans med Sveriges Slakteriförbund AB Kronfågel, för att inom lantbrukskooperationen samordna fjäderfäslakt och marknads- föring av fågelprodukter. Produktionen inom detta företag uppgick 1977 till ca 14000 ton, med ett omsättningsvärde av ca 160 milj kr.
Organisationens ägginvägning uppgick 1977 till ca 43 000 ton, vilket mot- svarar ca 75 % av partihandeln med ägg. Omsättningen inom ägghandels- organisationen uppgick 1977 till ca 320 milj kr och antalet sysselsatta var ca 600.
5.7.3. Svensk Husdjursskötsel
En förbättrad animalieproduktion har utgjort en mycket väsentlig kom- ponent i utvecklingen av svenskt lantbruk. På detta område har förenings- rörelsen gamla traditioner genom avels- och kontrollföreningarna, av vilka de äldsta bildades redan på 1890-talet. Avelsföreningarnas viktigaste upp- gifter var stambokföring — dvs. registrering av djurens härstamningar — och avelsdjursförmedling, medan kontrollföreningarna huvudsakligen sysslade med avkastningskontroll, utfodringsrådgivning och husdjursekonomi. De-
ras verksamhet fann tämligen snabbt sin form och ändrades sedan mycket litet.
År 1943 introducerades semintekniken på allvar i Sverige, vilket innebar ett avgörande genombrott för förbättring av boskapsbeståndets kvalitet. De första seminföreningama startade redan samma år och därefter utvecklades verksamheten snabbt på kooperativ basis. För att tillvarata sina gemen- samma intressen bildade de nystartade seminföreningama 1944 Riksorga- nisationen Sveriges Seminföreningar (RSS). Flertalet av till riksorganisatio- nen anslutna föreningar hade ideell forrn men övergick efter hand till eko- nomiska föreningar.
RSS ombildades 1959 till Svensk Husdjursskötsel (SHS). Då denna or- ganisation blev medlem i Lantbruksförbundet 1962 bestod den av sex avels- föreningar för mjölkboskap med ca 8000 anslutna besättningar, 26 kon- trollföreningar med ca 33 000 besättningar sammanslutna i Svenska Kon- trollföreningarnas Riksförbund och 31 seminföreningar med närmare 90 000 besättningar, vilket innebar drygt hälften av landets kor. Antalet medlemmar var ca 95 000. 1967 anlöts Nordiska Avelsföreningen för Biffraser och Svens- ka Svinavelsföreningen. 1977 tillkom den nybildade Sveriges Ayrshireför- ening. Sistnämnda år bestod SHS av 20 husdjursföreningar och 7 avels- föreningar för nötkreatur och svin. Antalet primännedlemmar uppgick till ca 53 000. Till organisationen hör också fem tjurcentraler som är bildade av ett antal husdjursföreningar för spermaproduktion och avelsarbete. An- slutningen till kontrollverksamheten har ökat från 23 % 1950 till 59 % 1977 av antalet kor. Under samma tidsperiod har antalet djur som inseminerats ökat från 14 till 80 %.
SHS har efter hand blivit ett näringens utvecklings- och serviceorgan inom animalieproduktionen. SHS-organisationen verkar för effektivisering av animalieproduktionen genom att i samverkan med medlemsföreningama tillhandahålla tjänster, t. ex. seminverksamhet, kontrollverksamhet, produk- tionsrådgivning och hälsokontroll. Riksorganisationens uppgift är vidare att lämna tjänster till medlemsföreningama för att underlätta deras verksamhet, t. ex. databehandling, undervisning och rådgivning. Organisationen arbetar även med produktionsprognoser, statistik, värdering av avelsdjur och va- ruförmedling. I samarbete med medlemsföreningama och andra institutioner åligger SHS att bedriva ett utvecklingsarbete. Via lantbrukskooperationens samarbetsorgan SwedFarm och SIDA kanaliseras kunskaper inom SHS i seminfrågor m.m. till utvecklingsländer.
Finansieringen av hela producenttjänsten inom animaliesektorn sker till nära 90 % genom avgifter från medlemmarna. Resterande del täcks upp via regleringsmedel. Motivet för att regleringsmedel får användas för pro- duktionsservice är att verksamheten är till nytta för hela produktionen genom att uppgifter härifrån används för att möjliggöra snabb framstegstakt i animalieproduktionen.
Serviceaktiviteterna syftar emellertid inte enbart till en avkastningssteg- ring. De inriktas också på ett förbättrat foderutnyttjande och minskade pro- duktionsstörningar genom sjukdomar.
Under regleringsåret 1977/78 beräknas kostnaden för den serviceverk- samhet som SHS står som huvudman för att uppgå till ca 135 milj kr. Antalet anställda inom SHS och samtliga husdjursföreningar uppgick till 900.
De 53000 medlemmarna representeras i olika styrelser av ca 400 för- troendevalda ledamöter och revisorer.
Var och en av föreningarna är uppdelad i ett antal kretsar. Sammanlagt finns ca 115 kretsar. Vid dessa förekommer minst ett årligt sammanträde. Varje krets består av ett kretsråd på 4 a 5 personer. Totala antalet fullmäktige inom de lokala föreningarna samt SHS uppgår till omkring 800 personer.
5.7.4. Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening
Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening är en ekonomisk förening u. p. a. som bildades 1943. Föreningen är ett samlat organ för de svenska olje- växtodlarna. Medlemmarna, för närvarande 17 st, utgörs dels av rena ol- jeväxtodlarföreningar, dels kombinerade frö- och oljeväxtodlarföreningar, i de flesta fall med länet som verksamhetsområde. Under verksamhetsåret 1976/77 var totalt 16000 enskilda odlare anslutna till organisationen.
SOC företräder odlarna vid förhandlingar om priser och utväxlar odlings- kontrakt med odlare under medverkan av det halvstatliga regleringsorganet Sveriges Oljeväxtintressenter, som på uppdrag av statsmakterna och od- larorganisationen svarar för mottagande, behandling och försäljning av 01- jeväxtfrö. Genom betydande anslag till förädlings- och försöksverksamhet medverkar centralföreningen fortlöpande till förbättring av sorter och od- lingsteknik.
Verksamheten finansieras genom avgifter, som tas ut från odlarnas av- räkning vid leveransen av oljeväxtfrö. Varje medlemsförening äger utse en fullmäktig jämte en suppleant för denne för varje påbörjat 300-tal av det högsta antalet av dess medlemmar, som odlat oljeväxter under de senaste åren. Varje fullmäktig har en röst på föreningsstämman.
SOC:s styrelse har högst 11 ledamöter med personliga suppleanter. På uppdrag av föreningen ombesörjer Sveriges Oljeväxtintressenter, SOI, all kontraktsteckning och svarar även för mottagning och vidareleverans av frö samt likvidering av odlarnas leveranser. Ombudsfirmor som tar emot frö från odlarna är mellanhänder som skall leverera allt oljeväxtfrö till plats som bestämts av SOI.
Utsäde får varje odlare själv inskaffa. Normalt medges endast odling av sådana sorter, som godkänts av föreningen, Växtsortnämnden och Statens Utsädeskontroll.
Föreningen lämnar betydande anslag för förädlingsarbete med oljeväxter såväl vid Sveriges Utsädesförening i Svalöv som vid Weibullsholms växt- förädlingsanstalt i landskrona. Parallellt med arbete för förbättring av oljans och mjölets kvalitet bedrivs ett omfattande förädlingsarbete för att förbättra olika odlingsegenskaper och höja avkastningen. Arbetet är koncentrerat till raps och rybs men samtidigt söker man förbättra odlingsvärdet hos vallmo och solros.
I föreningens regi bedrivs via medlemsföreningama en försöksverksamhet som omfattar ca 200 fältförsök.
Ett viktigt led i föreningens verksamhet är att odlarkåren snabbt får kän- nedom om nya rön i fråga om oljeväxternas Odlingsteknik. Från och med 1977 har föreningen egen konsultverksamhet.
Svensk frötidning utgör ett annat viktigt led i informationsverksamheten. Tidningen är ett gemensamt medlemsorgan för Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening och Sveriges Fröodlarförbund. Upplagan var 1977 ca 22 000 ex.
Avräkningsvärdet för den totala oljeväxtproduktionen i Sverige var 1977 ca 390 milj. kr.
Centralföreningens intäkter i form av fröavgifter från odlarna uppgår till ca 2 milj. kr.
5.7.5. Sveriges Betodlares Central/'o'rening
Sveriges Betodlares Centralförening (SBC) har sitt ursprung i Skånes Bet- odlarförening, grundad 1899. Sitt nuvarande namn fick föreningen 1937, då den blev topporgan för samtliga betodlarföreningar i landet. I dag odlas sockerbetor endast i de sydligaste delarna av vårt land samt på Öland och Gotland. Odlingen är helt kontraktsbunden och arealen bestäms inom ett regleringssystem, som omfattar hela förädlingskedjan från råvara till det färdiga sockret.
I anslutning till vart och ett av de 7 befintliga sockerbruken arbetar till SBC anslutna, lokala betodlarföreningar. All förädling av sockerbetor sker inom Svenska Sockerfabriks AB (SSA), ett dotterbolag till AB Cardo. De lokala betodlarföreningarna har till uppgift att med bruksledningen förhandla om arealfördelning vid överteckning, mottagningsanordningar, lokala kon- trollfrågor etc, samt i förekommande fall bevaka enskild medlemsrätt.
Lokalföreningarna utser fullmäktige, som i sin tur utser styrelse för SBC, bestående av 9 ledamöter med personliga suppleanter. Till det rådgivande avtalsrådet utses 3 representanter från varje odlarförenings styrelse.
Kontrollverksamhet samt försöks- och rådgivningsverksamhet sker inom Betodlarnas Service AB. Kostnaderna för verksamheten bestrids genom sär- skilda avgifter från odlarna.
SBC utger en egen tidskrift, Betodlaren, vari bl. a. lämnas information i odlingstekniska frågor.
Sockernäringens samarbetskommitté är ett gemensamt organ för SBC och Sockerbolaget under ledning av opartisk ordförande. Kommittén har som uppgift att främja betodlingens rationalisering, så att tillgängliga produk- tionsfaktorer bäst kan utnyttjas. Kostnaden för verksamheten delas lika mellan odlarna och bolaget. Inom detta pågår en omfattande försöksverk- samhet för att följa upp nuvarande och ny Odlingsteknik — en viktig och absolut förutsättning för den dynamiska utveckling som svensk socker- betsodling alltsedan 1950-talet genomgår.
Den svenska odlingen av sockerbetor nådde sin hittills största omfattning, ca 60000 ha, under 1950-talet. Den år 1977 odlade arealen, ca 53 600 ha, beräknas vid normal skörd ge en mängd socker som motsvarar knappt 90 % av konsumtionen i landet. Sedan 50-talets början har emellertid antalet odlingar, och därmed till SBC anslutna primärmedlemmar, minskat med nära 2/3 och uppgick 1977 till 10 800. Avräkningsvärdet mellan odlare och fabrik uppgick under 1977/78 till ca 390 milj kr.
5.7.6. Sveriges Stärkelseproducenters Förening
Sveriges Stärkelseproducenters Förening u. p. a. bildades 1927. Föreningen har som första ändamål att avsätta den potatisstärkelse som produceras av medlemmarna. Produktionen av denna stärkelse baseras på fabrikspota- tisodling koncentrerad till Skåne, Blekinge och S:a Kalmar län. Den odlade arealen minskade under 1960-talet med över 30 %, men har under 70-talet varit närmast konstant och omfattar f.n. ca 12000 ha.
Antalet medlemsföreningar har minskat från 96 st 1955 till 6 st föreningar 1977. Antalet primärmedlemmar har under samma tid ökat från 2 500 till 2 700.
Under åren 1958-1964 rationaliserades hela stärkelseindustrin. Sex nya primärföreningar bildades successivt. Var och en av dessa uppförde en stär- kelsefabrik, varvid inom regionen befintliga fabriker lades ned. 1 de gamla primärföreningarna hade medlemmarna rösträtt i förhållande till insatsin- nehav. De nya föreningarna tillämpar principen en man — en röst. Primär- föreningamas rösträtt i huvudorganisationen SSF är en röst per insats. Varje primärförening har minst en representant i SSF:s styrelse.
Stärkelseproduktionen har under den senaste 20-årsperioden i det när- maste fördubblats till följd av högre arealskördar, högre stärkelsehalter i potatisen samt bättre tekniskt utbyte i fabrikerna. Inom organisationens ram sker all tillverkning i landet av potatisstärkelse. För att utnyttja berörda fabrikers totala produktionskapacitet åtgår en potatismängd om ca 250 000 ton.
Den inhemska potatisstärkelsen säljs dels till derivatindustrin och papp- och pappersindustrin, dels till förbrukning i hushåll, livsmedels- och gly- kosindustrin. Avsättningen till de sistnämnda ändamålen sker till priser som tas ut i skydd av gällande införselavgift. Övrig industri kan erhålla prisutjämningsbidrag vid inköp av stärkelse. Årligen försäljs ca 22 000 ton stärkelse till ett inhemskt marknadspris. Derivat-, papp- och pappersindu- strin köper inom ramen för ett särskilt kvoteringssystem återstoden av po- tatisstärkelsen. Under senare år har närmare hälften av stärkelsebehovet importerats i form av stärkelse eller färdiga derivat.
Förbrukningen av stärkelse uppgår f.n. till 100000 ton. Den svenska normalproduktionen beräknas till ca 40 000 ton, vilket motsvarar ca 200 000 ton fabrikspotatis.
All odling sker mot leveranskontrakt. Förutom att allmänna införsel- avgiftsmedel används för regleringsverksamhet bidrar odlingen med såväl arealavgifter som leveransavgifter.
Övervägande delen av det utsäde som säljs till fabrikspotatisodlingen (inkl. produktion för bränneri) hanteras av SSF. Kvantiteten uppgår till ca 13 000 ton. Försöksverksamhet bedrivs inom fabrikspotatiskommittén, som årligen genomför ca 30 försök. Föreningen har egen rådgivningsverksamhet för odlingen och anordnar kurser och odlaredagar såväl i egen regi som till- sammans med officiell rådgivning.
Den totala omsättningen inom Stärkelseproducenternas organisation upp- gick 1977 till 165 milj kr. Antalet anställda var ca 250.
SSF har tre helägda dotterbolag. Inom Lyckeby Stärkelseförädling AB tillverkas stärkelsederivat till papp- och pappersindustrin samt stärkelsesirap
(glykos) till konfektyrindustrin. Lim för olika ändamål tillverkas av stärkelse vid Svenska Limfabriken Landora AB. Kryddblandningar till charkuteri- industrin är den huvudsakliga tillverkningen i Nya AB Culinar.
5.7.7. Sveriges Bränneriintressenter
Den svenska brännerinäringen är förmodligen landets mest strukturratio- naliserade bransch. På 1700-talet fanns 200 000 brännvinspannor, på 1860- talet knappt 600 ångbrännerier, 1970 40 brännerier och i dag består denna industri av endast en fabrik — Gärdsbränneriet utanför Kristianstad.
Rationaliseringen har innebirit en betydande produktivitetsökning per an- ställd. År 1950 fanns 93 brännerier med sammanlagt 474 anställda, som totalt producerade 27 milj liter sprit. Det blir 56900 liter per anställd. 1 dag finns ett bränneri i landet med 33 anställda, som tillverkar 33 milj liter sprit, vilket gör 1000000 liter per anställd.
Den period Gärdsbränneriet är i gång kallas för en kampanj och en sådan sträcker sig från potatisskördens start på eftersommaren till fram på för- sommaren följande år. Fabriken avverkar vid full drift dagligen 1 000 ton potatis, som ger 250000 liter 50 %-ig sprit. Tillverkningsvärdet är ca 70 milj kr per kampanj.
Sveriges Bränneriidkareförening u. p. a. bildades år 1907 som en intres- seorganisation för landets samtliga 122 potatisbrännerier. År 1971 ändrades föreningens namn till Sveriges Bränneriintressenter ek. för. Sveriges Brän- neriintressenter (SBI) hade 1977 1347 medlemmar/andelsägare.
Tillsammans med AB Vin- & Spritcentralen driver SBI på hälften/hälften- basis AB Skånebrännerier, vars produktionsenhet utgörs av Gärdsbränneriet. Detta bolag tillverkar all råsprit Spritcentralen behöver. I styrelsen sitter två representanter från Spritcentralen och tre från SBI inkl. SBI:s och Skå- nebränneriers gemensamme VD.
AB Skånebrännerier har förbundit sig att inköpa erforderlig mängd potatis och spannmål från SBI. Brännerihanteringens råvara erhålles från ca 4 500 ha potatisodling och ca 500 ha maltsädsodling. Enligt riksdagsbeslut 1934 skall AB Vin- & Spritcentralen använda i första hand potatis för så stor del av sin tillverkning som anses motsvara den inhemska konsumtionen av brännvin. 1977 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken innebär att fabrikspotatisodlingen bör bibehållas vid ungefär nuvarande om- fattning samt att 1934 års riksdagsbeslut om användningen av potatis för tillverkning av sprit skall äga fortsatt giltighet.
5.7.8. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund
SPR grundades 1926 av ett 20-tal rävuppfödare. Under 30-talet började den ökande minkuppfödningen göra sig gällande och så småningom försköts tyngdpunkten bland medlemskåren från rävuppfödarna till minkuppfödarna. För närvarande dominerar minkuppfödningen stort inom medlemskåren. Under senare tid har chincillauppfödningen fått en viss spridning. Trots att antalet uppfödare är betydande, har produktionen en mindre omfattnng, då verksamheten i regel drivs som bisyssla i mycket små enheter.
SPR är en kooperativ sammanslutning av pälsdjursuppfödarna i Sverige med följande syften:
att marknadsföra medlemmarnas produktion att organisera och samordna inköp av foder och förnödenheter att främja uppfödningen genom rådgivning och hjälp i uppfödnings- och avelsfrågor samt sprida kunskap om förbättrad skinnbehandling att lämna bidrag till vetenskaplig forsknings- och försöksverksamhet i frågor som rör pälsdjursuppfödning.
Från grundandet fram till 1938 var verksamheten mest inriktad på upp- födningsfrågor. 1938 upprättades avtal om försäljning av ett nybildat, norsk- ägt företag — AB Nordiske Skinnauktioner. Avtalet försäkrade SPR viss del av försäljningsinkomstema och insikt i och inflytande över affärsverk- samheten.
1959 köpte SPR AB Nordiske Skinnauktioner och har sedan dess självt genom detta bolag marknadsfört medlemmarnas produkter. Under senare år har SPR startat dels ett dotterbolag för foder- och förnödenhetsanskaffning (AB SPR-Foder) och dels ett bolag för kreditgivning till uppfödare (AB SPR- finans).
För att hålla kontakt med vetenskapliga institutioner samt understödja forsknings- och försöksverksamheten har genom SPR:s försorg en stiftelse bildats för detta ändamål — Stiftelsen Svensk Pälsdjursforskning.
Medlemmarna i SPR är dels anslutna direkt till SPR och dels till den lokalförening, inom vars område medlemmen bedriver sin verksamhet av mink- eller rävuppfödning. För chincillauppfödama sker anslutning till en riksomfattande specialförening.
Medlemmarna utövar sin rösträtt på lokalförenings- (specialförenings-) stämmor genom val av delegater till 5?st förbundsstämma. 1977 var lo- kalföreningarnas antal 15.
Minkuppfödningen passerade miljonstrecket under början av 60-talet och nådde maximum med nära det dubbla antalet under senare delen av år- tiondet, varefter en tillbakagång skedde med en stabilisering under senare år till omkring 1,3 milj skinn.
Rävproduktionen kulminerade under 40-talet med ett antal överstigande 50 000, med stark övervikt för silverräv. Sedermera gick produktionen starkt tillbaka, varvid tyngdpunkten övergick till blårävsuppfödning. Under 60- talet var produktionen nere i några få tusen skinn,men har under 70-talet åter stigit. Av den totala mink- och rävskinnsproduktionens kommersiellt saluförda kvantiteter torde SPR ha uppåt 90 %. Försäljningsbolagets om- sättning har utvecklats från 40 milj kr 1959/60 till 130 milj kr 1976/77.
Produktionsenheterna är som tidigare nämnts oftast mycket små. Endast 10 % av uppfödarna har fler än 1 500 avelshonor, medan över hälften har färre än 500 djur.
Pälsdjursuppfödning förekommer i hela landet men koncentrationen till Sydsverige är påtaglig. I synnerhet Blekinge har ett stort antal uppfödare, med tillsammans närmare 25 % av antalet minkhonor.
Utbildning och information bedrivs genom lokala kurser och informa- tionsmöten, delvis i samarbete med lokalföreningarna, delvis centralt genom konsulentverksamheten och den egna tidskriften Våra Pälsdjur, som ut- kommer med 10 nummer per år.
5.7.9. Sveriges F röodlareförbund
Sveriges Fröodlareförbund, bildat 1914, är en ideell förening och utgör det samlande organet för 16 lokala, i regel länsomfattande fröodlareföreningar. Huvudparten av landets fröodlare, ca 1 700, är anslutna i organisationen. I Fröodlareförbundet ingår dessutom 3 passiva stödjande medlemmar, i form av hushållningssällskap och utsädesföretag. Förbundet är sedan 1971 anslutet till LRF.
Med målsättningen att utveckla svensk utsädesodling bedriver, stöder och initierar förbund och medlemsföreningar undersökningar, fältförsök, rådgivning etc. Denna verksamhet är angelägen i synnerhet när det gäller vallfröodling, som arealmässigt utgör en liten produktionsgren men sam- tidigt kräver en avancerad Odlingsteknik.
Fackligt utgör organisationen en värdefull instans för fröodlarna i fråga om affärsmässiga problem gentemot de frököpande utsädesföretagen. För- bundet företräder odlarsidan vid prisförhandlingar, utformande av odlings- kontrakt för ett rättvist och kvalitetsstimulerande betalningssystem m.m.
Verksamheten finansieras genom anslag, medlemsavgifter samt avgifter som tas ut av odlarnas avräkningsbelopp vid försäljning av frö. Förbundet har en styrelse, bestående av 9 ledamöter med personliga suppleanter.
I föreningens regi i samarbete med Lantbruksuniversitetet bedrivs en om- fattande fältförsöksverksamhet, huvudsakligen rörande fröavkastningsför- måga, frövallsetablering, ogräsbekämpning och växtnäringsfrågor.
Från och med 1977 har Fröodlareförbundets konsulentverksamhet be- drivits i samarrangemang med Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening.
Svensk Frötidning utgör ett viktigt led i inforrnationsverksamheten. Tid- ningen är ett gemensamt medlemsorgan för Sveriges Fröodlareförbund och Sveriges Oljeväxtodlares Centralförening.
Fröavgifter, medlemsavgifter och anslag till förbundet uppgick 1977 till ca 400000 kr.
5.7.10. Konservväxtodlamas Riksförbund
Avspärrningen från import medförde under andra världskriget ökade ex- pansionsmöjligheter för svensk konservindustri. Den kontraktsodlade area- len var 1950 ca 1000 ha. 1950 bildades de första odlareföreningarna för att ta tillvara medlemmarnas intresse vid förhandlingar med industrin.
Under de första åren var arealerna små och allt skördades för hand. Det innebar att odlingarna kom att ligga nära industrierna eller kanske rättare att fabrikerna placerades mitt i lämpliga odlingsområden. Inte sällan var det fabriker som under en del av året konserverade fisk och som sökte få en jämnare arbetsfördelning genom konservering av grönsaker. Odlingen och fabrikerna var förlagda utefter kusterna från Bohuslän till Gotland och Mälardalen. I början på 50-talet började man pröva djupfrysning som kon- serveringsmetod. I takt med utbyggnaden av frysdistribution och hemfrysar har försäljningen av frysta produkter sedan ökat.
Redan tidigt blev RLF den sammanhållande kraften mellan enskilda od- lare och mellan odlareföreningarna. RLF ställde personal till förfogande vid förhandlingarna och sökte samordna förhandlingarna så att kontrakten skulle
bli likvärdiga för medlemmarna. 1962 anställdes på RLF en tjänsteman med uppgift att bevaka utvecklingen på den fåltmässiga bär- och köks- växtodlingens område.
1963 tog samarbetet mellan föreningarna fastare former genom att re- presentanter för 15 föreningar beslöt bilda Sveriges Konservväxtodlares Sam- organisation. 1976 ändrade organisationen namn till Konservväxtodlamas Riksförbund, KRF.
Organisationens syfte har hela tiden varit att främja den fältmässiga bär- och grönsaksodlingen och då främst genom förhandlingar med livsmedels- industrin. Odlarna skulle tillförsäkras trygghet genom att odlingen bedrivs på kontrakt och organisationen skall ta fram faktaunderlag som vid för- handlingarna kan medverka till rimliga priser och övriga odlingsvillkor. En lika behandling av odlarna skall eftersträvas, oberoende av vem som är köpare, och det gäller även eventuell tolkning av kontrakten samt lösande av tvister.
1 de flesta fall finns enbart en förening per fabrik, men vid stora industrier som köper flera växtslag har odlarna bildat flera föreningar. Däremot har sällan en förening odlare som levererar till flera fabriker. Odlare kan vara kvar som medlemmar i en odlareförening högst två år efter odling. Det beror på att odlaren kan sakna lämpliga fält i Växtföljden eller på att köparen tillfälligt minskat arealerna. Odlareföreningarna är medlemmar i riksorga- nisationen, som sedan 1972 i sin tur är medlem i LRF.
Antalet medlemmar var 1977 2 200 och antalet föreningar 14. Den odlade arealen har ökat från ca 1 000 ha år 1950 till ca 11 700 ha år 1977. Genom ökade arealskördar och ökad areal per odlare har antalet odlare minskat. Härtill har också bidragit att antalet fabriker minskat och detta har givetvis även påverkat antalet odlareföreningar.
Föreningarna är i de flesta fall ideella men två är ekonomiska. Deras ekonomiska engagemang hänför sig till leveranser till färskvarumarknaden.
Leveransernas värde är inte känt för tiden före riksorganisationens bil- dande, men var 1962 18,7 milj kr, 1970 26,5 milj kr och 1977 51,2 milj kr.
Många av konservväxtgrödorna är mycket arbetsintensiva, vilket också tidigare var anledning till att de var eftertraktade. Med en mekanisering av främst skörden har följt att arealerna per brukningsenhet kunnat ökas och odlingarna flyttas från skogs- och mellanbygder till slättbygderna. Detta har i synnerhet varit fallet när fabrikerna helt övertagit skördearbetet, vilket har skett för ärtor, spenat, morötter, rödbetor och nu även brytbönor, gurkor, svarta vinbär.
Utbildningen har främst skett genom dagskurser som hållits av fabrikernas odlingsrådgivare och lantbruksnämndernas konsulter. Fältvandringar är i de flesta fall årligen återkommande ”vidareutbildning”.
Information från riksförbundet sker genom månadsmeddelande till för- eningarna. Inom föreningarna lämnas information för det mesta genom rundskrivelser samt årsmötet.
6. Kooperationen i världen
6.1. Världskooperationens huvudformer och omfattning
6.1.1. Sammanfattning
En kooperativ förening skall främja sina medlemmars ekonomiska intressen. Inom konsumentkooperationen är medlemmarnas hushållsintresse drivkraf- ten. Konsumentintresset tar sig också uttryck, förutom i konsumentför- eningar, även i bostadskooperation och försäkringskooperation samt en rad specialföreningar.
Inom producentkooperationen är medlemmarnas inkomstintresse drivkraf- ten. Förutom den stora gruppen jordbrukskooperation finns också arbetar- produktionsföreningar och fiskekooperation representerade.
Emellertid är få, om ens någon kooperativ rörelse av betydande storlek i sin verksamhet, uteslutande producent- eller konsumentkooperativ.
I vissa fall kan branschblandade föreningar innehålla såväl producent- som konsumentkooperativa enheter. Så är t. ex. fallet med de kooperativa föreningarna på landsbygden i många u-länder.
I statistisk redovisning av kooperationen är det ibland naturligt att konsu- ment- och producentkooperativa föreningar kommer under samma huvud- rubrik. Som framgår av följande IKA-statistik är kreditkooperationen den näst största gruppen. Huvuddelen av den kooperation som där redovisas är kreditföreningar på landsbygden i Asien. Dessutom ingår spar- och kre- ditföreningar för löntagare, föreningar som hör till den kooperativa sektorn.
Tabell 6.1.1 Internationella Kooperativa Alliansen (IKA). Antal medlemshushåll 1976 och förändringar under 6-årsperioden 1970-1976, fördelade på olika typer av
kooperativer Typ av kooperativ Antal Andel Förändr. 1970—1976 milj 1976 % 1976 %
Konsument 129,9 37,5 + 13,2 Kredit 117,6 33,9 + 43,4 Jordbruk 64,9 18,8 + 63,5 Bostad 13,0 3,8 +103,I Produktion 5,7 1,6 — 9,5 Fiske 2,1 0,6 + 40,0 Övriga 13,4 3,8 — 22,1
Totalt 346,6 100,0 + 29,3
Som framgår av tabell 6.1.1 uppgick antalet medlemshushåll iföreningar anslutna till IKA till 346 miljoner. Av tabell 6.1.2 framgår det regionala fördelningen.
Tabell 6.1.2 Internationella Kooperativa Alliansen (IKA). Antal medemshushåll 1976, fördelade på världsdelar
Världsdel Antal Andel Förä1dr. 1970—
milj 1976 % 1976 1976. %
Europa 163,2 47,1 + 23,6 Asien 114,1 33,0 + 42,9 Amerika 62,1 17,9 + 13,6 Afrika 3,1 0,9 + 28l,8 Oceanien (inkl. Australien) 4,1 1,1 + 2929 Totalt 346,6 100,0 + 2,3
Även om IKA har medlemmar i samtliga världsdelar, finns cet, särskilt i tredje världen, åtskilliga kooperativa organisationer, som inte ir anslutna till alliansen. Trots detta är IKA en av världens största mellanstatliga sam- arbetsorganisationer och den enda av någon betydelse som överlevt de två världskrigen.
6. 1 .2 Konsumentkooperationen 6.1.2.1 Uppkomst och tidigare utveckling
I samhällstyper där penningshushållen är dominerande är det vanligt att familjerna försöker att minska sina hushållsutgifter genom olika former av samköp. I sin enklaste form är samköpet ett delningslag. Ett antal familjer gör tillsammans ett storköp till partipris och eftersom de inte får några ytter- ligare distributionskostnader, så får de sitt eget behov av varan till lägre pris än i vanliga butiker. Men metoden är omständlig, den gäller i regel ett fåtal varuslag och har flera andra avigsidor. Det är sällan som delnings- lagen har utvecklats till konsumentföreningar, men när förslag om bildandet av en konsumentförening har ställts, så har erfarenheterna av delningslag varit värdefulla för förståelsen och utvecklingen av en konsumentförening.
Som så ofta finns olika uppfattningar även om vilken som egentligen var den första konsumentföreningen. Föreningar med inslag från både delnings- lag och vad som nu betecknas som konsumentföreningar, har tidigt funnits i olika länder. Den förening som bildades i Rochdale, England, år 1844, anses som den första moderna konsumentföreningen, eftersom de regler som där tillämpades blev allmänt vedertagna och dessutom visade sig möj- liga att tillämpa för olika typer av kooperativa föreningar, i olika samhälls- former och med få ändringar under mer än ett sekel. Rochdalegrundsatsernas innebörd behandlas i kapitel 2 och skall därför förbigås här.
Den konsumentkooperativa utvecklingen i Storbritannien blev länge mönsterbildande och det är först efter sekelskiftet som olika uppfattningar i vissa praktiska och ideologiska frågor möjligen kan urskiljas inom europeisk konsumentkooperation. Sålunda bildades i Storbritannien ett nationellt ko-
operativt förbund, främst med uppgiften att sköta publicitet, information och utbildning, under det att partihandel och produktion organiserades i en separat centralorganisation, vilken i sin tur var medlem av det nationella förbundet. Sådana partihandelsorganisationer, anslutna til det brittiska ko- operativa förbundet, har funnits såväl för England som för Skottland, men de båda partihandelsorganisationerna har nu sammanslagits. I åtskilliga län- der, t.ex. Danmark, Norge och Sverige, har det ansetts betydelsefullt att det nationella förbundet och partihandelsorganisationen ingår i samma riks- organisation. Beträffande syftet med konsumentföreningarna förekom i Stor- britannien ända fram till 1800-talets slut dels åsikten att målet var att uppnå ett kooperativt samhälle, dels att konsumentföreningarna och centralorga- nisationerna skulle begränsa sig till sådan ekonomisk verksamhet som var av betydelse för medlemmarnas konsumentintresse. Den senare åsikten blev den dominerande på kontinenten och kanske särskilt i den nordiska kon- sumentkooperationen. Betydelsen av vertikal integration underströks; om de organiserade konsumenterna på ett avgörande sätt genom konsumentko- operationen skulle kunna påverka varupriser och kvaliteter och dessutom andra faktorer i handel och distribution, måste först och främst ett syste- matiskt samarbete mellan föreningarna och riksorganisationen äga rum på regional och nationell nivå, beträffande såväl partihandel som egen pro- duktion. Denna tanke har även utvecklats till att gälla ett internationellt affärssamarbete mellan de kooperativa förbunden.
Det kan möjligen sägas att i de länder där konsumentkooperationen starkt hävdat den vertikala integrationens betydelse för konsumentintresset, har konkurrensfrågoma och striden med karteller och monopol varit av stor betydelse för rörelserna.
Den brittiska konsumentkooperationen bildade vid första världskrigets slut ett kooperativt parti. Frågan om detta var förenligt med den partipolitiska obundenheten blev särskilt aktuell när samverkan på 1920-talet inleddes med arbetarpartiet. Särskilt i Belgien, Frankrike och Italien har den socia- listiska rörelsen och den katolska kyrkan var för sig ställt sig bakom bildandet av konsumentföreningar, som därigenom, även om de tillämpat öppen- hetsprincipen, kommit att framstå som bundna. Till detta har bidragit att de bildat separata riksorganisationer. En särskild bakgrund har den delning av finsk kooperation, som blev följden av frihetskriget 1918.
De flesta länders konsumentkooperation har dock hävdat regeln om öp- penhet och partipolitisk och religiös Obundenhet med motiveringen att kon- sumentintresset i grunden är gemensamt för alla hushåll, även om in- komsterna är olika.
61.22. De nordiska länderna
Till de nordiska länderna kom de kooperativa impulserna under andra delen av 1800-talet och då från såväl. Storbritannien som kontinenten. Följande årtal för riksorganisationernas bildande ger en uppfattning om när rörelsen vunnit allmän spridning och såg en möjlighet till lösning på nationell nivå av vissa gemensamma problem.
I:
Faellesforeningen for- Danmarks Brugsforeninger (FDB) 1896 Kooperativa förbundet (KF) 1899 Samband Islenzkra Samvinnufélaga, Island 1902 Suomen Osuuskauppojen Keskuskunta (SOK), Finland 1904 Norges Kooperative Landsforening (NKL) 1906 E-kooperationen (KK), Finland 1917 Danmark
I Danmark bildades så småningom närmare 2 000 ”brugsforeninger” på landsbygden. Dessa föreningar, som vardera hade en butik, skilde sig i flera avseenden från konsumentföreningar i städer och tätorter. Medlemmarna, som huvudsakligen utgjordes av lantbrukare, var solidariskt ansvariga för föreningens ekonomiska verksamhet och sålunda inte endast med inbetalade insatser. Föreningarnas sortiment och hela verksamhet var helt dominerad av den jordbrukande befolkningens behov. Handel med jordbruksprodukter hade därför större omfattning där än i kooperativa landsbygdsbutiker i övriga nordiska länder, möjligen med undantag för SOK-rörelsen i Finland. Samtidigt utvecklades stadsföreningarna, men efter ett mera allmänt be- kant mönster. Föreningarnas omfattning bestämdes givetvis av stadens stor- lek, men av betydelse för stadsföreningarnas arbete var bl. a. den lagstiftning som bestämde att föreningen endast kunde sälja till medlemmar om den hade mer än en butik i samma kommun. Föreningarna i städerna hade visst samarbete med övrig konsumentko- operativ verksamhet genom Det Kooperative Faellesforbunti. Samtidigt samverkade alla konsumentföreningari FDB som på affärssidan utvecklades på sedvanligt sätt genom att bygga ut partihandeln och starta egen pro- duktion.
Utvecklingen under efterkrigstiden har också i Danmark framtvingat strukturrationaliseringar för konsumentkooperationen. Såväl föreningarna på landsbygden som i städerna har sökt sig nya former för verksamheten. Sedan 1962 har diskussioner förts om en enda konsumentförening för landet — Danmarks Brugsforening (DB).
Resultatet har blivit att FDB år 1971 ändrade sina stadgar så att det blev möjligt för centralorganisationen att också driva detaljhandel. Som en direkt följd av detta beslut fusionerades HB (Brugsforeningen HB) med FDB vid årsskiftet 1972—73. HB omfattade vid denna tid Köpenhamn och de flesta större städer och tätorter i landet med tillsammans ca 400 000 medlemmar. Fram till år 1977 hade ytterligare ett 80-tal föreningar valt att överlämna sin verksamhet till FDB. _
Situationen var 1973 att DB driver drygt 300 butiker och varuhus, medan de övriga 1414 föreningarna står för 1448 försäljningsenheter. Det torde dröja ganska länge innan en total integration av dansk konsumentkoope- ration blir verklighet — och därmed Konsum Danmark.
Finland
Bildandet av konsumentföreningar i Finland började åren före sekelskiftet och tonsatte med stor intensitet. Redan omkring 1920 kan föreningsbild- ningen sägas vara avslutad, i den meningen att föreningar organiserats i alla delar av landet.
Riksorganisationen SOK, som tillkom 1904, kom emellertid att delas 1916/17, bl. a. i samband med de politiska motsättningar, som låg bakom det finska frihetskriget 1918. De av arbetarna dominerade föreningarna i städer och tätorter bröt sig ut ur SOK och bildade två centralorganisationer: ett nationellt förbund, KK, och en partihandels- och industriorganisation, OTK. Denna del av den finska konsumentkooperationen är i dag känd som ”den framstegsvänliga rörelsen” eller ”E-rörelsen”. De föreningar som 1916 kvarstod i SOK var huvudsakligen landsbygdsföreningar. SOK-rörelsen har alltsedan 1916 framträtt som ”den neutrala handelslagsrörelsen”. Ka- raktären av stad och land har med åren kommit att allt mindre gälla de båda finska rörelserna. Den neutrala handelslagsrörelsen startade snart för- eningar i städerna och E-rörelsen på landsbygden. Detta har lett till dub- belmedlemskap, som brukar antas utgöra 10 %. Inte desto mindre är den finska konsumentkooperationens gemensamma resultat av den storleksord- ningen att den t. ex. beträffande marknadsandel är bland de främsta i världen:
År 1977 Antal Antal Omsättning Marknadsandel, fören. medlemmar milj skr %
SOK 217 717 800 10101 19 E-koop 62 627 000 5 673 13
Den omständigheten, att två konsumentkooperativa rörelser befinner sig i öppen konkurrens med varandra i Finland och att den gemensamma in- satsen är så betydande, tillhör de ständiga diskussionsämnena i den in- ternationella kooperativa debatten.
Det är emellertid naturligt att den finska kooperationens utveckling inte har varit eller är problemfri. Båda rörelserna började rätt tidigt egen in- dustriproduktion och det har i flera fall varit svårt att finna tillräckligt stor marknad inom den egna rörelsen för vissa industrier, vare sig de tillhör SOK eller OTK. De olika problem som inflationen medfört har varit mycket kännbara i Finland och inte minst en gemensam lösning på kapitalfrågan vore angelägen för finsk kooperation.
Island
Sedan centralorganisationen SIS år 1917 började med partihandel har den isländska kooperationen haft en stark utveckling i olika hänseenden. Den egna produktionen har ett värde av drygt 700 milj. skr. Särskilt bör uppmärksammas att SIS har eget'rederi med ett tiotal fartyg och t. ex. kontor för utrikeshandeln i London, Hamburg och USA. De 50 konsu- mentföreningarna har omkring 40000 medlemmar och är verksamma på
en rad områden. Varuhus har på senare tid byggts i de två största städerna, Reykjavik och Akureyri. SIS driver också en kooperativ skola i Bifröst på västra Island.
Med sin höga marknadsandel (33 % livsmedel), intar den isländska ko- operationen, jämte den finländska, en ledande plats i världen.
Norge
Bildandet av konsumentföreningar i Norge har avslutats först efter andra världskriget. Landets geografi och kommunikationsproblem har länge med- fört svårigheter för ett fullständigt genomförande av olika system från cen- tralorganisationens, NKL, sida. Till bilden hör också att kooperativt arbete i Norge var beroende av samverkan mellan jordbruksbefolkning, fiskare och stadsbefolkning och inte, som i de övriga nordiska länderna, huvud- sakligen landsbygds- och stadsbefolkning. Lagstiftningen — efter dansk mo- dell — gynnade uppkomsten av enbutiksföreningar (en butik i varje kommun om man ville sälja till andra än medlemmar). Även i dag finns det över 400 enbutiksföreningar av totalt 675.
Under 1970-talet har konsumentkooperationen i Norge haft en mycket gynnsam utveckling. Sålunda har de norska konsumentföreningarna regi- strerat en mycket stor marknadsandel inom livsmedelshandeln, nämligen drygt 25 %. En ny varuhuskedja har byggts, liksom stormarknader och interiörvaruhus. Sedan länge är medlemssparandet i norsk konsumentko- operation av stor omfattning. Följande tabell är belysande:
År Medlemskonto I % av det totala (Låneinskudd) milj. nkr kapitalet
1950 54 25,6 1960 202 33,9 1970 862 54,7 1976 1 706 55,6
År 1976 hade de norska konsumentföreningarna sammanlagt 480000 medlemmar. Det innebär att varje norsk konsumentmedlem i medeltal hade 3 500 nkr på medlemskontot. Den norska konsumentkooperationen är eko- nomiskt mycket välkonsoliderad och även om man emotser några år av dämpad efterfrågan, inflation och svårigheter för näringslivet, så är man väl rustad inför framtiden.
6123. Övriga Västeuropa Storbritannien
Före andra världskriget var den brittiska konsumentkooperationen en i de flesta avseenden stark och välutbyggd rörelse. Efter kriget har den brittiska kooperationen haft svårigheter att anpassa sig till de rationaliseringssträ- vanden som allmänt karakteriserat detalj- och partihandeln i Europa och som, liksom den tekniska utvecklingen i övrigt, framtvingat en betydande
strukturrationalisering inom de övriga europeiska rörelserna. En av de grund- ' läggande frågorna har gällt sammanslagningen av det nationella förbundet (CU) och partihandelsorganisationen (CWS). 1977 års kongress röstade ned ett förslag om sammanslagning, men frågan kommer säkert att fortsätt- ningsvis uppta intresset inom den brittiska rörelsen.
Ett viktigt skäl till den brittiska konsumentkooperationens svårigheter är föreningarnas klena köptrohet gentemot CWS. Efter andra världskriget och fram till 1970 har föreningarna haft en sjunkande marknadsandel.
Många konsumentföreningar har stora svårigheter, men å andra sidan finns ett antal föreningar som är stadda i stark expansion. Det är dels några äldre storföreningar, som under ett antal år rationaliserat butiksstrukturen och övrig verksamhet, dels regionföreningar, som tillkommit genom fu- sioner. Det bör noteras att en av dessa föreningar, CRS, är en nationell detaljhandelsorganisation bildad för ett antal år sedan och med uppgift att överta verksamheten inom branscher eller från föreningar med särskilt stora svårigheter.
På det hela taget har den brittiska kooperationen på senare år haft framgång inom dagligvaruhandeln men fortfarande finns svårigheter inom flera spe- cialbranscher.
Benelux
Det som under 1970-talet tilldragit sig det största intresset i den europeiska konsumentkooperationens utveckling är den nederländska kooperationens sammanbrott. I Holland genomfördes under 1960-talet ett antal fusioner av konsumentföreningar och stor möda lades ned på rationaliseringen av detalj- och partihandelsfunktionen. Som första land strävade man emot en enda nationell förening, Co-op Nederland. Men utgångsläget var för svagt, kooperationen kom i starkt beroende av utomstående långivare och de star- kaste konsumentföreningarna ville inte delta i rationaliseringssträvandena. När den ekonomiska katastrofen för Co-op Nederland var ett faktum år 1975, innebar det att endast några få konsumentföreningar återstod av den nederländska konsumentkooperationen.
Konsumentkooperationen i Belgien är sannolikt den mest splittrade i Eu- ropa med en socialistisk och två kristliga riktningar. Totalt sett har rörelsen dessutom ett tämligen begränsat inflytande med multinationella varuhus och andra detaljhandelsföretag som konkurrenter.
Den socialistiska rörelsen är den största av de tre; genom dess gemen- samma organ SGC (Société Générale Coopérative) drivs även bank- och försäkringsrörelse samt ett hundratal apotek.
Fédération Nationale des Coopératives Chretiennes (FNCC), med livs- medelsbutiker under namnet Bien-Etre, och PEconomie Populaire de Ciney (EPECE) är de båda kristliga rörelserna, som dock ej konkurrerar inbördes, eftersom de arbetar inom skilda geografiska områden. Deras detaljhandels- verksamhet är, liksom i fråga om SGC, helt koncentrerad på små kvar- tersbutiker med full betjäning samt på apotek.
Uppsplittringen på motstridiga riktningar har försvårat den belgiska kon- sumentkooperationens möjligheter till expansion. Någon lösning på detta problem tycks f.n. heller inte vara i sikte. Det totala antalet medlemmar
i belgisk konsumentkooperation är 620000. Omsättningsökningen under 1977 var 4 %.
I Luxemburg finns en mycket livaktig konsumentkooperativ verksamhet. Den största livsmedelshallen i hela furstendömet drivs av en kooperativ förening, som därmed också har en betydande marknadsandel.
Konsumentkooperationen i Frankrike har under de senaste åren haft en gynnsam utveckling. Utbyggnaden av en storrnarknadskedja med 34 enheter är en av de åtgärder som gjort det möjligt att möta konkurrensen från de stora privata kedjeföretagen. En särskild hjälporganisation för svaga för- » eningar har fått utökade resurser men formerna för dess arbete är under diskussion. .
Även i Frankrike har konsumentkooperationen två centralorganisationer, ? ett nationellt förbund (FNCC) och en partihandelscentral (SGCC). Förening- i arnas köptrohet mot SGCC är låg. Ett annat problem är att den egna pro- i duktionen är begränsad. År 1977 hade SGCC 14 industrier med ett pro- % duktionsvärde av drygt 800 milj. skr. Det förtjänar påpekas att den franska * konsumentkooperationen driver en omfattande postorderförsäljning. Dess omsättning 1977 var ca 1 000 milj. skr. Med en omsättningsökning på 21 ,3 % för 1977 är de franska föreningarna ledande i Europa. Emellertid bör en sådan procentuell ökning ses mot den relativt blygsamma roll som den franska rörelsen tidigare spelat.
Även under Francotiden fanns det i Spanien några konsumentföreningar, och efter frigörelsen från fascismen har de spanska kooperatörerna tagit en rad kontakter med andra europeiska rörelser för att få råd och bistånd för den fortsatta utvecklingen.
Situationen i Portugal liknar den i Spanien. Efter frigörelsen har mycket arbete lagts ned på att finna de former inom vilka den portugisiska ko- operationen skall arbeta för framtiden. Verksamheten i de konsumentför- eningar som fanns redan under Salazardiktaturen är därvid en viss grundval för den diskussion som förs, t. ex. om det är lämpligt med små enbutiks- föreningar eller om man direkt skall gå in för storföreningar i de större städerna.
I Italien har sedan länge konsumentkooperationen varit delad i en so- cialistisk och en katolsk rörelse. Sedan 1969 har dessa båda rörelser lyckats ena sig i en samverkan i en gemensam organisation Co-op Italia. Kon- centrationen av krafterna har lett till en expansion så att de italienska föreningarna med 20,7 procents omsättningsökning för 1977 visar den näst bästa utvecklingen i Europa. Även i Italien sker emellertid den största ök- ningen de senaste åren från en låg nivå.
Konsumentkooperationen i Västtyskland har under 1970-talet haft stora svårigheter. Såväl det nationella förbundet som partihandelsorganisationen och ett antal konsumentföreningar lades ned. Bakom denna kris ligger sä- kerligen flera historiska förhållanden, som t. ex. att kooperationen direkt förbjöds och stoppades under slutet av Hitlertiden, att rörelsen hade svårt att komma i gång efter kriget och t. ex. återfå sina tidigare tillgångar, samt att lagstiftningen i vissa hänseenden gjorde och gör det komplicerat att driva ekonomiska föreningar. Härtill kommer en del problem som är ge- mensamma för flera västeuropeiska rörelser, såsom svårigheterna att bygga ut en rationell och effektiv detalj- och partihandel i konkurrens med pri-
vatkapitalistiska, nationella och multinationella detaljhandelsföretag.
I den rekonstruktion av västtysk konsumentkooperation som ägde rum 1975, spelade den huvudsakligen fackföreningsägda Bank ftir Gemeinwirt- schaft en avgörande roll. I det nybildade bolaget Coop Zentrale, som har ett avgörande inflytande i de föreningar eller bolag som hör till gruppen, har även det danska FDB och det svenska KF mindre ägarandelar och representation i styrelsen. Vissa föreningar har ställt sig utanför samarbetet i Coop Zentrale och av dessa är storföreningen i Dortmund mest känd.
Med en omsättningsökning på 7,6 % och en total detaljhandelsomsättning på 19 600 milj. skr, har dock den tyska kooperationen under 1977 haft en god utveckling.
I Österrike beslutades i juni 1978 att bilda ett helintegrerat företag, Konsum Österrike. Därmed sammanslogs 40 konsumentföreningar och en central- organisation till ett helintegrerat företag. Beslutet är resultatet av en flerårig diskussion och ett ingående utredningsarbete.
Coop Schweiz, som centralorganisationen heter, blev resultatet av ett om- fattande rationaliseringsarbete inom den schweiziska kooperationen, som företogs tidigare under 1970-talet. Bl. a. infördes då nettoprissystem och återbäringen slopades i föreningarna. Utbyggnaden av varuhus och stor- marknader fortsätter. Nationella detaljhandelskedjor erbjuder emellertid en stark konkurrens och konsumentföreningarna visar med 6,2 % en svag om- sättningsökning för 1977.
I Grekland bildades på 1950-talet en modern konsumentförening i Tes- saloniki. Efter frigörelsen har andra föreningar kommit till och även ett nationellt förbund har skapats.
Den konsumentkooperativa rörelsens andel av detaljhandeln är självfallet av betydelse för bedömning av dess konkurrenskraft. Av stor betydelse är tendensen i utvecklingen. Som nedanstående tabell visar, var utvecklingen positiv i Norge och Frankrike med stagnerande andelar i Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Konsumentkooperationen tappade marknadsan- delar i Belgien och Holland. I Finland är utvecklingen ojämn, men det förefaller som om kooperationen har en tendens att gå tillbaka.
Tabell 6.1.3 Kooperativa marknadsandelar inom detaljhandeln i %
Land 1970 1972 1974 1976 Belgien 2 2 l ,6 l ,1 Danmark 1 1,9 12,0 12,2 13,2 Finland, SOK 19 18,9 20,2 18,5 Finland, E-rörelsen 14 13,2 13,4 12,5 Frankrike 3,6 3,7 3,8 3,9 Nederländerna 1,4 1,2 0,4 0,6 Norge 11 11,1 11,5 12,0 Schweiz 8,7 8,7 8,8 9,3 Storbritannien 7 6,8 6,7 7,0 Sverige 17,8 17,9 17,7 17,9 Tyskland 3,0 2,9 3,1 3,1 Österrike 7,5 8,5 9,6 11,5
___—__
Totalt Västeuropa 5 ,8 5,7 5,8 5,9
6.1.2.4 Konsumentkooperationen i öststaterna Sovjetunionen
Konsumentkooperationen har sin egentliga förankring på landsbygden. An- talet medlemmar i de till centralorganisation Centrosoyus anslutna förening- arna anges till omkring 64 miljoner. Omsättningen för 1976 var 63,8 miljarder rubel eller omkring 424,3 miljarder kr. Finansieringen av verksamheten grundar sig till stor del på korta och långa krediter från en statlig bank. Andelen konsumtionskapitalvaror anges till 21 ,2 % och omfattar även bilar.
Även i Sovjetunionens konsumentkooperation har förekommit en kon- centration till större enheter. År 1940 fanns 32 422 föreningar, men antalet har för 1976 minskat till 7 510. Samtidigt redovisas en våldsam ökning under perioden för alla verksamhetsgrenar. Antalet försäljningsställen är 371 000, kaféer och restauranger 88 000 och de produktionsenheter av olika slag och omfattning som finns uppgår till 25 000. Den konsumentkooperativa för- ädlingsindustrin, som huvudsakligen arbetar med råvaror från jordbruk, träd- gårdsodling, fiske osv, har stora marknadsandelar på en rad områden. Export till 45 olika länder förekommer.
En betydande utbildningsverksamhet för personal och medlemmar fö- rekommer i ett stort antal institutioner. Liksom i några andra öststater fö- rekommer även utbildning av kooperatörer från u-länderna.
Polen
Spolem, centralorganisationen för konsumentkooperationen i Polen, bildades redan 1911. Enligt en överenskommelse som gjordes efter andra världskriget mellan konsument- och jordbrukskooperationen skulle konsumentförening- arna arbeta i städer och andra tätorter med mera än 5 000 invånare. Ut- vecklingen har sedermera gjort att denna gränsdragning inte så noga har följts, men den innebär att konsumentkooperationen är en organisation i tätorterna, där den för övrigt år 1975 hade 32 % av den totala detaljhandeln. År 1975 fanns 49 regionföreningar (voivod = region) och dessa hade 2,8 milj. medlemmar. Förutom 23 000 försäljningsställen och över 2 000 pro- duktionsanläggningar hade föreningarna också 2 200 restauranger och kaféer samt dessutom 9000 andra olika serviceanläggningar. Den totala detalj- handelsomsättningen var 148 miljarder zloty eller ca 21 miljarder skr.
År 1976 överfördes till Spolems olika föreningar 50000 statliga livsme- delsbutiker i städer och tätorter. Denna ofantliga utvidgning av konsument- kooperationens ansvarsområde innebär självfallet en mycket stor ansträng- ning för organisationen. Den visar hur snabbt kooperationens uppgift kan ändras i öststaterna men den innebär också en positiv uppskattning från statsmakten av konsumentkooperationens arbete.
Tjeckoslovakien
Konsumentkooperationen i Tjeckoslovakien har liksom i flera andra öststater en tidig historia. Som mycket annat i landet har konsumentkooperationen två centralorganisationer, en tjeckisk och en slovakisk. Tillsammans fanns
år 1973 110 konsumentföreningar med 2,1 milj. medlemmar. Antalet butiker var ca 28 000 samt kaféer och restauranger 11 000. Dessutom drev förening- arna hotell och pensionat. Den totala detaljhandelsomsättningen var 49 mil— jarder Kcs eller omkring 41 miljarder kr.
Konsumentföreningarnas andel av den totala detaljhandeln var 25,7 % med en högre andel för föreningarna i Slovakien.
Östtyskland
Konsumentkooperationen i Östtyskland har sedan andra världskrigets slut haft en mycket betydande utveckling. Centralorganisationen, Verband der Konsumgenossenschaften der DDR (VdK) hade år 1975 198 anslutna för- eningar med 4,3 milj. medlemmar, representerande 33 % av befolkningen över 16 år. Detaljhandelsomsättningen var 28 miljarder mark eller omkring 63,7 miljarder kr. Antalet föreningsställen var över 32000 och förening- arna drev dessutom 6 300 pensionat och hotell. Konsumentföreningarnas andel av den totala detaljhandelsomsättningen var 34 %.
Liksom i andra östländer bedriver lokalföreningarna även industripro- duktion på flera områden och dess totala värde var år 1975 4,4 miljarder mark.
Av de övriga öststaterna är konsumentkooperationen kanske mest ut- vecklad i Ungern och Rumänien och mindre i Bulgarien.
Två frågor förefaller att vara gemensamma för konsumentkooperationen i öststaterna; dels vilken uppgift som i en planekonomi tilldelas koope- rationen som helhet och inom vilka ramar kooperationen kan besluta, dels hur en fördelning sker av arbetsuppgifter inom kooperationen själv, och vilken roll konsumentkooperationen skall spela där. Lösningarna är något olika i olika länder, men åtminstone i fråga om lösningen av de tekniska problemen sker ett betydande samarbete t. ex. med västeuropeisk konsu- mentkooperation.
6.1.2.5 Konsumentkooperationen i övriga världen USA
Co-operative League of the United States bildades år 1916. Det fungerar som ett nationellt förbund för alla slag av kooperativa föreningar och någon gemensam partihandel eller produktion finns inte.
Delningslag och mindre konsumentföreningar, ofta begränsade till en viss grupp medlemmar, förekommer också. De jordbrukskooperativa organisa- tionernas verksamhet är mycket välutvecklad och omfattar ofta detaljhandel med ett brett dagligvarusortiment.
Den sammanlagda försäljningen inom de ca 140 konsumentföreningarna i USA uppgick 1976 till 570 milj. dollar. Ca 640 000 medlemmar hade anslutit sig. Utvecklingen har snarare stagnerat än ökat, även om en animerad dis- kussion inom den livaktiga Consumers Union-rörelsen förekommit om ska- pande av alternativa företagsformer till de stora privatkapitalistiska detalj- handelskedjorna.
Konsumentkooperationen i USA har beskrivits som ”kobbar i en ocean av privata företag”.
Kanada
Konsumentkooperativ verksamhet i större skala står att finna huvudsakligen i västra Kanada och i Ontario, där även partihandelscentraler och egen pro- duktion i begränsad omfattning finns. Vissa större präriestäder har dessutom fristående konsumentföreningar. I Quebecområdet har på senare år en viss utveckling skett, och där har även nya distributionsformer prövats.
Till skillnad från jordbrukskooperationen är konsumentkooperationens marknadsandel blygsam, under 1/2 %, och de ca 650 föreningarna, om- slutande ca 750000 medlemshushåll, omsatte 1976 ca 2 miljarder dollar.
Övriga länder
Om Latinamerika kan sägas att konsumentföreningarna huvudsakligen har tillkommit som ett led i biståndsarbetet och därmed följer det utveck- lingsmönster som gäller för kooperationen i u-land.
I Asien är Israel ett av de länder, där konsumentkooperationen är starkast utvecklad. Liksom samhällsstrukturen i allmänhet är mycket unik för Israel jämfört med andra länder, skiljer sig även uppbyggande av och verksamheten hos kooperationen en hel del från det mönster vi möter i Västeuropa. Den kooperativa rörelsen är nära förbunden med den fackligt/politiska arbetar- rörelsen och det finns en långtgående integration även i ekonomiskt kom- mersiellt avseende mellan denna rörelse och kooperationen.
Den konsumentkooperativa grenen har kunnat notera försäljningsmässig volymtillväxt under 70-talet, som präglats av omstrukturering och koncen- tration av såväl butiks- som föreningsnätet. Konsumentkooperationen om- satte i detaljhandelsledet år 1977 ca 800 milj. skr och i partihandels- och importcentralen Hamashbir-Hamerkazi (HH) närmare 2 miljarder skr. Den höga omsättningssiffran i HH förklaras av att denna är den enda importören av vissa varor till landet. Dessa säljs huvudsakligen till privata företag samt till stat och kommun.
Utvecklingen av konsumentkooperativ verksamhet iJapan har i huvudsak skett efter andra världskriget. Verksamheten bedrivs dels i öppna föreningar, vilka omfattar ett visst geografisk område, dels i slutna och till en viss yrkesgrupp eller företag orienterade föreningar. Föreningarna kan ha endast en verksamhetsgren, vanligtvis livsmedel, men har i vissa fall andra grenar, såsom försäkring, social service, restauration osv. Inom den starka jord- brukskooperationen bedrivs dessutom en växande detaljhandel med livs- medel i allt större enheter.
Den konsumentkooperativa verksamheten är organiserad i ca 600 för- eningar, innefattande ca 5,6 milj. medlemmar. Omsättningen i de ca 1 800 butikerna, sysselsättande ca 70 000 personer, uppgick 1976 till ca 12 miljarder skr.
Marknadsandelen var 1976 ca 1,6 % och har under 70-talet ökat med fyra tiondels procentenheter.
Konsumentkooperationen i u-länderna har ett antal särdrag som är ge- mensamma, oavsett om föreningarna är verksamma i Asien, Afrika eller Latinamerika.
På landsbygden är den kooperativa butiken en del av verksamheten i
en branschblandad kooperativ förening, där de lantbrukskooperativa inköps- och försäljningsenheterna är dominerande.
I städerna leder konsumentföreningen ofta sitt ursprung till initiativ från en eller annan organisation, en spar- och kreditförening, en missionsstation eller en fackförening. Om konsumentföreningen från början vänder sig till en begränsad krets, t. ex. en yrkeskår, blir det senare svårt att öppna den för alla medborgare och om föreningen från början varit öppen för alla, så har den för sin framgång tvingats lita till de medlemmar som kan läsa, skriva och räkna för att finna lämpliga förtroendevalda och en i övrigt in- siktsfull medlemselit. Det krävs av denna medlemselit att den skall vara starkt intresserad av informations- och upplysningsarbete. Föreningen kan i detta avseende få betydande stöd genom biståndsinsatser, men det är be- tydelsefullt att de välutbildade medlemmarna verkligen är inställda på att verka för att de fattiga och illiterata dels blir medlemmar, dels får en grundlig kunskap i de olika frågor som är väsentliga för medlemmarna.
För konsumentkooperationen i u-land, liksom för annan kooperation, gäl- ler att flera regeringar uppgjort planer för att täcka landet med konsument- föreningar, från ”toppen”. Syftet har i regel varit att motverka inflation. I de flesta fall har sådana projekt helt misslyckats, i andra har de efterlämnat enstaka föreningar, som funnit former för att leva vidare.
6. 1 .3 Bostadskooperationen
De bostadskooperativa föreningarna har olika primäruppgifter. Föreningar för eget byggande förekommer i många länder, t. ex. i Frankrike och Kanada. Där, liksom i många u-länder, deltar medlemmarna i produktionen av bo- staden. I vissa länder kvarstår en lokal byggnadskooperativ förening som servicekooperativ, även sedan ett område är bebyggt, för reparationer och för om- eller utbyggnad av fastigheterna.
Den enklaste formen av bostadskooperativa föreningar är de som lämnar kredit för byggnation. Mest kända är de ”building societies” som förekommer i Storbritannien och i den övriga engelskspråkiga världen. I Sverige har inom HSB byggande och sparande förenats i samma kooperativa medlems- organisation, vilket är förhållandevis ovanligt. Framför allt i fråga om fler- familjshus förekommer olika lösningar beträffande medlemmens ägande i föreningen. Mest praktisk förefaller den svenska formen av bostadsrätt vara. Den möjliggör både gemensamt ägande med demokratiskt inflytande över ekonomi och förvaltning och individuell nyttjanderätt till den egna bostaden med stora möjligheter att själv bestämma över sitt boende. Fi- nansieringen av bostadskooperationen är i hög grad beroende av inställ- ningen från stat och kommun och de regler för lån och räntesatser som tillämpas. Bostadskooperationens verksamhet i ett land påverkas också i hög grad av hur skattepolitiken utformas i förhållande till bostadsrätt och enskilt ägande av bostaden.
Bostadskooperationen verkar på ett område, där det är svårt att uppnå likhet och neutralitet i konkurrensförutsättningarna mellan olika företags- former. Planering av nya områden, tilldelning av tomtmark, fördelning av resurser för byggande är endast några exempel på betydelsen av att privata, kooperativa och offentliga byggnadsföretag och fastighetsägare behandlas lika, för att kostnaderna för boendet skall bli rättvist fördelade.
Tolv bostads- och byggnadsföretag i Danmark, Finland, Norge och Sverige samverkar sedan 1950 i Nordiska Kooperativa och Allmännyttiga Bostadsfö- retags Organisation (NBO). I detta nordiska samarbete representeras Dan- mark med Boligselskabernes Landsforening (BL), i vars föreningar finns 260 000 bostäder och Byggefagenes Kooperative Landssammenslutning (BKL) som produktionsföretag. Till riksorganisationen (KK) för den kon- sumentkooperativa E-rörelsen är i Finland genom HAKA-företagen för- eningar med 60 000 bostäder anslutna, samt dessutom Bostadsstiftelsen med ca 6 000 lägenheter. Norske Boligbyggelags Landsforbund (NBBL), vars för- eningar har omkring 145 000 lägenheter, är anslutet, liksom produktions- företaget Fagbygg i Norge. Medlemmar från Sverige är HSB med ca 350 000 och Svenska Riksbyggen med ca 200000 bostäder och Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag (SABO) representerande 570 000 förvaltade bostäder i de svenska allmännyttiga bostadsföretagen. Även byggnadsproduktions- företaget BPA är medlem i NBO.
Detta nordiska samarbete på bostadskooperationens område avspeglar en samverkan som började redan när bostadsrättsföreningarna bildades på 20- och 30-talen. Erfarenhetsutbytet blev av stor betydelse på en rad områden och samarbetet i NBO har bl. a. gett underlag för en debatt om bostadspo- litikens villkor i de fyra nordiska länderna.
Det enorma återuppbyggnadsarbete som världen stod inför efter andra världskriget gällde särskilt bostäderna i Europa och i ett flertal asiatiska länder. Bostadskooperativa organisationer återuppstod och utvecklades på kontinenten i Europa och fick efter hand en stark ställning.
Bostadskooperationen i Storbritannien domineras av ”building societies”, vars syfte är att ge medlemmarna möjlighet att spara till en egen bostad och att i fortsättningen avbetala det lån på fastigheten som föreningen ger. Det är sålunda numera närmast fråga om kreditkooperation, men i början ingick i dessa byggnadsföreningars verksamhet även att organisera med- lemmarna i grupper för eget byggande. Vid slutet av 1974 var 416 bygg- nadsföreningar registrerade i Storbritannien och de kontrollerade tillgångar på 21000 milj. pund.
På senare tid har olika former för kooperativa bostadsföreningar för fa- miljehus introducerats i Storbritannien, men de är ännu sålänge av mindre betydelse.
1 Västtyskland har bostadskooperationen anor sedan mitten av förra seklet. I början av 1900-talet hade byggnadsföreningarna stor betydelse för att fi- nansiera och organisera byggandet av egna hem för industristädernas ar- betare. Efter första världskriget utvecklades bostadskooperationen ytterli- gare, men dess stora betydelse kom med återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget. I den samorganisation som finns för bostadskooperationen och de all- männyttiga bostadsföretagen (Gesamtverband Gemeinnutziger Wohnungs- unternehmen) finns 1 246 kooperativa organisationer anslutna. Sedan 1949 har de kooperativa och allmännyttiga bostadsföretagen byggt 4,3 milj. bo- stadsenheter. Det totala antalet bostadslägenheter i förbundsrepubliken är 24 milj. Gesamtverband bildade år 1969 en organisation, DESWOS, för att främja utvecklingen av bostadskooperationen i u-länderna.
Bostadskooperativa organisationer av skilda slag är i Frankrike anslutna till en gemensam intresseorganisation, PROMOCOOP.
Samverkan mellan arbetarkooperativa produktionsföreningar verksamma inom byggbranschen och bostadskooperationen förekommer i Italien.
Bland de olika kooperativa organisationerna i Israel, som både varit verk- samma under lång tid och fått stor omfattning, märks Shikun Ovdim. Shikun Ovdim, som är den största icke-statliga bostadsorganisationen i Israel, har under sin verksamhet sedan 1931 byggt över 400000 bostadsenheter.
I öststaterna är bostadskooperationen särskilt utvecklad i Polen och Tjeckoslovakien.
Närmare 1 000 föreningar är anslutna till en centralorganisation för bo- stadskooperativer i Polen och de representerar 65 % av bostadsbeståndet i städerna. Antalet medlemmar var 1977 2,2 milj. Såväl hyresfastigheter som bostadsrätt förekommer och antalet nya lägenheter som färdigställts under 1977 var 153000.
I Deckoslovakien bildades bostads- och byggnadskooperationen år 1959 och har sedan haft en betydande utveckling. Tre huvudorganisationer är verksamma, varav två i städerna. Genom dem har närmare en halv miljon bostäder byggts eller renoverats. Den organisation som är verksam på lands- bygden har framför allt till uppgift att förse dem som är verksamma i skogs- och jordbruk med bostäder. Ca 35 000 sådana bostäder har byggts.
Sammanlagt anges att ca 30 % av alla bostäder i Tjeckoslovakien har konstruerats av byggnadskooperativa företag.
The USA Foundation for Co-operative Housing (FCH) bildades 1950 för att främja bostadskooperationens utveckling i USA. Genom FCH har 75 000 bostäder byggts och FCH är därmed den största bostadskooperativa orga- nisationen i USA. FCH är dessutom verksam i u-länderna som rådgivare i planerings- och byggnadsfrågor.
International Co-operative Housing Committee är bostads- och byggnads- kooperationens specialkommitté inom IKA. Denna kommitté har nu 27 ordinarie och 7 stödjande medlemsorganisationer. Flera betydande initiativ har tagits av kommittén sedan dess bildande 1952.
En viktig uppgift var att inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) bevaka bostadskooperationens intressen i frågor som bl.a. samman- hängde med planering, utveckling och lagstiftning i samband med åter- uppbyggnaden av Europas krigshärjade städer.
Bostadskommittén var också tidigt inriktad på u-landsfrågorna. År 1966 bildades genom kommitténs initiativ International Co-operative Housing Development Association (ICHDA). Medlemmar i ICHDA representerar 17 organisationer i 13 olika länder, de flesta även medlemmar av bo- stadskommittén. Genom ICHDA har den internationella bostadskoopera- tionen framför allt fått ett instrument i Förenta Nationerna för att bevaka och driva kravet på människovärdiga bostäder för u-ländernas invånare. Ett flertal utredningar och pilotprojekt i samverkan mellan ICHDA och FN:s specialorgan har kommit till stånd med syfte att finna lösningar på låginkomstgruppernas bostadsproblem, såväl i städerna som på landsbygden.
Världsomfattande konferenser i samverkan med FN har syftat till att skapa allmän förståelse för bostadsfrågans betydelse, inte minst i u-länderna. En FN-resolution är därvid av stor betydelse för det fortsatta praktiska ar- betet.
6. 1 .4 F örsäkringskooperationen
Försäkringskooperativa företag har i regel startats antingen i anslutning till redan existerande konsumentkooperation eller jordbrukskooperation.
Det sannolikt äldsta av de internationellt kända kooperativa försäkrings- företagen är Coop. Insurance Society i Storbritannien, som startades redan 1867. Som bildare stod då ett antal konsumentföreningar och CIS:s be- slutande organ domineras nu av den brittiska partihandelsorganisationen. Organisationsmönstret från CIS har sedan följts i andra engelskspråkiga län- der. Försäkringskooperativa företag finns i alla de fem nordiska länderna och startades i regel under de första decennierna av 1900-talet. Sedan 1935 sammanträder vart tredje eller vart fjärde år den Nordiska kooperativa för- säkringskonferensen. Den 12:e konferensen hölls i Reykjavik 1977. Från Danmark deltog representanter från Alka, vars moderorganisation är Det Kooperative Faellesforbund (DKF), där bl. a. konsumentföreningarna i stä- derna är medlemmar. Dessutom deltog representanter från Tryg, som är ett av försäkringsföretagen inom dansk jordbrukskooperation. Från Finland fanns representanter från Kansa, vars moderorganisation är E-rörelsen (KK). På motsvarande sätt representerar Pohja SOK-rörelsen i Finland. Efter andra världskriget bildades Samvinnutryggingar på Island, vars moderorganisation är konsumentkooperationen (SIS). Från Norge deltog representanter från Samvirke, vars moderorganisation också är konsumentkooperationen (N KL) och från Sverige representanter från Folksam. Dessutom var kooperationens pensionsanstalter i Finland och Sverige representerade. Det nordiska sam- arbetet är sålunda välorganiserat även på försäkringsområdet.
Försäkringskooperationen i övriga Europa har beträffande Västtyskland, Österrike och Schweiz i regel en tidig bakgrund som sammanhänger med behovet av såväl social- som livförsäkringar. Sålunda registrerades det kanske mest kända företaget i Västtyskland, Alte Volksfursorge, år 1912. Dessa försäkringsföretag har sin bakgrund i konsumentkooperationen och fack- föreningsrörelsen. I Västtyskland ingår i Raiffeisen-gruppen (jordbruksko- operationen) flera kooperativa försäkringsföretag, representerande såväl per- son- som sakförsäkringar. 1 Belgien är försäkringskooperationen delad i en socialistisk och en kristligt orienterad riktning.
Det mest kända försäkringsföretaget i USA är Nationwide, som har sin bakgrund i jordbrukskooperationen, nämligen Ohio Farm Bureau. Flera för- säkringsföretag, såväl i USA som i Kanada har sin bakgrund i spar- och kreditföreningar (Credit Unions). Credit Unions har framför allt ett behov av att försäkra medlemmarnas lån för att få trygghet beträffande återbe- talning.
I den övriga världen finns kooperativa försäkringsföretag av stor betydelse bl. a. i Australien, Israel och Japan samt i vissa latinamerikanska länder.
Det försäkringsbehov som de kooperativa företagen avser att täcka varierar självfallet från land till land. Ofta börjar rörelsen tillgodose behovet av per- sonförsäkringar och sedermera tillkommer sakförsäkringar. Genom anknyt- ning till andra organisationer kan ibland speciella former av försäkringar utvecklas, som t. ex. grupplivförsäkring i Sverige. Beträffande behovet av och förutsättningama för försäkringskooperationen i u-länderna bör obser- veras att privata försäkringsbolag i de tidigare kolonialländerna byggde upp
ett system av försäkringsfrlialer i kolonierna, som ibland fick monopol på försäkringen där. Även om statsmakterna i ett land, som nu fått sin frihet, förstatligar försäkringsväsendet, är det naturligt att organisation, system och t. ex. återförsäkringsfrågor löses i samverkan med det tidigare moderbolaget.
Även om befolkningen i ett u-land inte på långt när har samma möjligheter att teckna person- och sakförsäkringar som befolkningen i industriländerna, skapar kooperationens utveckling i u-länderna dels behov av försäkringar inom kooperationen, t. ex. inom jordbrukskooperationen och spar- och kre- ditföreningarna, dels behov av försäkringar för vissa grupper av medlemmar. Hur det kooperativa försäkringsbehovet kommer att lösas i ett u-land är givetvis beroende på de nationella förhållandena. Antingen kan den ko- operativa riksorganisatiönen öppna en agentur för det statliga försäkrings- bolaget eller också kan ett kooperativt försäkringsföretag bildas. Kooperativa försäkringsföretag finns t. ex. i Malaysia och i delstaterna Bombay och Hy- derabad i Indien. Det är betecknande för de båda indiska företagen att de inte får syssla med livförsäkringar, eftersom det är ett statligt monopol.
Försäkringsområdet är kanske särskilt väl lämpat för internationellt ko- operativt samarbete, eftersom goda tekniska lösningar är en förutsättning för framgång. Det finns därför skäl att skildra det samarbete som förekommer inom IKA.
Försäkringskooperationens samarbetsorgan inom IKA är den Internatio- nella Kooperativa Försäkringsfederationen, som bildades redan 1922. Fe- derationen har i dag 70 medlemsföretag i 29 länder. Dess sekretariat finns i Manchester, England.
Federationens verksamhet kan delas upp i två huvudområden: samarbete mellan medlemsföretagen (t. ex. gemensamma utredningar, gemensamma handlingsprogram, återförsäkringsutbyte, informations- och personalutbyte) samt bistånd till kooperativa- och fackföreningsrörelser, som önskar etablera egen kooperativ försäkringsverksamhet.
Federationens högsta beslutande organ är konferensen, som hålls vart fjärde år, i samband med IKA:s kongress. Konferensen väljer exekutiv- kommittén, som är federationens verkställande utskott. Exekutivkommittén består av åtta ledamöter och sammanträder minst en gång per år. För när- varande är följande länder representerade i exekutivkommittén: Belgien, Storbritannien, Japan, Kanada, Malaysia, Sverige, USA och Västtyskland.
Under de senaste åren har försäkringsfederationen bl. a. behandlat följande frågor: ansvarsförsäkring, inflation och försäkring, ledarskapsfrågor, perso- nalutveckling och produktutveckling.
Federationen har tre permanenta underorgan: Återförsäkringsbyrän bildades 1949 och har till uppgift att främja och ut- veckla återförsäkringsförbindelser mellan federationens medlemsbolag samt att bistå nyetablerade företag med att bygga upp en rationell återförsäk- ringsverksamhet. Återförsäkringsbyrån har fyra ledamöter. Byråns sekre- tariat finns i Manchester, England.
Utvecklingsbyrän bildades 1963 och handlägger frågor som rör tekniskt bistånd till kopperativa eller fackföreningsrörelser, som önskar etablera egen kooperativ försäkringsverksamhet. Byrån har 10 ledamöter. Sekretariatet finns på Folksam.
Allnations Inc är ett gemensamt holdingbolag och bildades 1966. Aktieägare
1 Allnations är federationens medlemsföretag. Allnations har till uppgift att lämna lånegarantier i samband med kooperativ försäkringsetablering. Styrelse för företaget är federationens exekutiv. Allnations är förlagt till Ohio, USA.
6. 1 .5 Jordbrukskooperationen
Jordbrukskooperation i nutida mening har förekommit i över hundra år och finns i någon form i närmare ett hundratal länder. Nedanstående be- skrivning kan därför självklart endast bli summarisk och beröra endast ett urval av länder. För varje grupp, i vissa fall för enskilda länder, anges viktiga utvecklingstendenser samt nuvarande omfattning av jordbrukskooperatio- nen, till vilken här föres även kreditorganisationer.
6.1.5.1 Uppkomst och tidig utveckling
Samverkan mellan bönder i former med anknytning till kooperationens idéer och principer uppstod på olika håll i Europa under 1800-talet. En av de äldsta formerna är den typ av föreningar, som fr.o.m. 1849 grundades i Tyskland med F WRaiJeisen som pionjär. De hade från början till uppgift att ta emot sparmedel och ge kredit åt fattiga småbönder och hantverkare, men de bondebetonade av dem började snart även med anskaffning av förnödenheter.
I flera andra länder uppstod jordbrukskooperativa föreningar under 1800- talets senare hälft, under inspiration från de kooperativa ideér som började spridas vid denna tid. Andelsmejerier, som de oftast kallades, grundades på 1880-talet i bl. a. Danmark och Frankrike, liksom i Sverige. I bl. a. dessa tre länder gav de första mejerierna upphov till ett stort antal efterföljare. Andelsidén spred sig till andra områden, främst anskaffning av produk- tionsmedel såsom utsäde, gödsel och foder. Också i Storbritannien utveck— lades jordbrukskooperation i mindre skala kring sekelskiftet.
Jordbrukskooperationen i Storbritannien var väl knappast den bäst ut- vecklade i Europa, men den kom att få stor betydelse som ”brohuvud” till de många områden i olika delar av världen som vid denna tid tillhörde brittiska imperiet. I många av dessa länder — Indien, Ceylon, Kenya m.fl. — grundades föreningar efter brittiskt mönster, till en början i många fall endast för vita farmare, men senare i växande grad med anslutning av landets egna bönder.
Också i Kanada och USA tick jordbrukskooperationen spridning kring sekelskiftet och vann i Kanada betydande framgång, särskilt för avsättning av spannmål. Också i många andra utomeuropeiska länder har jordbruks- kooperationen fått betydande spridning. Främst bör nämnas Japan, Israel och i någon mån Argentina, Chile och flera andra länder i Sydamerika. Slutligen bör här nämnas att även vissa av länderna med socialistisk regim har rörelser som bör räknas till jordbrukskooperationen, främst Polen, Ungern och Jugoslavien. Till 5. k. tredje världen, frånsett brittiska kolonier, kom ko- operationen sent, men har blivit föremål för betydande intresse.
6.152 De nordiska länderna
Här behandlas Danmark, Finland och Norge.
Situationen i Norge är den som mest liknar den svenska. I Finland kom- pliceras bilden av samröre mellan lantbruks- och konsumentkooperation samt genom skilda organisationer för de båda språkområdena och i Danmark präglas rörelsen av den starka inriktningen på export. De viktigaste ge- mensamma dragen är höga marknadsandelar för avsättning av produkter och inköp av förnödenheter, grundade på stor procentuell anslutning, samt starka riksorganisationer och därigenom stark ställning på marknaden och gentemot staten. Länderna behandlas nedan vart för sig.
Danmark
Den danska andelsrörelsen blev redan före första världskriget en självklar del av den danska ekonomin och den danska livsstilen, främst av allt inom jordbruket. Samtidigt har dock konkurrensen från den privata handeln på flera områden hela tiden varit hård.
Från början hade i de flesta föreningarna medlemmarna gemensamt och fullt ansvar för föreningens skulder, och endast småningom har systemet med ”begränsad ansvarsfrihet” kommit in. I majoriteten av föreningar kvar- står detta alltjämt, även om det ytterst sällan utkräves. Antalet småföreningar var länge mycket stort, men på senare år har fusioneringen varit kraftig, i vissa fall jämförbar med den svenska, men i andra fall mycket begränsad.
Tabell 6.1.4 Marknadsandelar och föreningsantal för olika branscher
Branscher Marknadsandel Antal föreningar % 1975, ca
1960 1970 1975 Mejeri, smörexport 90 1 100 400 210 Fläsk, baconexport 90 62 34 25 Nötslakt, slaktdjur 60 21 50 39 Ägg 60 1 400 700 l Fjäderfäkött 40 4 4 1 Foder, handelsgödsel etc. 45—50 3 500 1 000 130
Observeras bör att en stor del av produktionsmedlen köps i ”brugsfor- eningerne” (konsumentkooperationen), där bönderna som regel är med- lemmar. Denna rörelse omfattade i Danmark till en början främst bönder, och handeln med produktionsmedel var lika viktig som den med övriga varor.
Det finns en rik flora av riksorganisationer för olika jordbrukskooperativa branscher, jämte till dem knutna bolag för olika uppgifter. På toppen finns De samvirkende danske andelsföreninger, vari 29 organisationer och bolag är representerade. Organisationen började som en samarbetskommitté, An- delsudvalget, och går alltjämt mest under detta namn. Fram till 1971 var också FDB (= svenska KF) medlem av Andelsudvalget och fortfarande finns många band mellan de båda rörelserna. Det finns även exempel på att samverkan ökat, efter tillkomsten av DANMILK 1977, där FDB och mejeriorganisationen ingår.
Andelsudvalget tillsätter i sin tur medlemmar i Landbrugsrådet, vari land- boföreningarna (ungefär = hushållningssällskapen i Sverige, men långt vik- tigare) även ingår. Med sitt stora sekretariat motsvarar Landbrugsrådet unge- fär vårt tidigare Sveriges Lantbruksförbund, fast med huvudinriktning på avtals- och exportfrågor. Någon organisation fullt motsvarande vårt tidigare RLF eller nuvarande LRF finns ej i Danmark.
Norge
Jordbrukskooperationen i Norge är till sitt ursprung ungefär jämngammal med den danska och svenska. Liksom i Sverige var den tämligen svag och splittrad fram till början av 1930-talet. Delvis med hjälp av en lag av 1930, som lade en avgift på all försäljning av jordbruksprodukter, upp- byggdes starka organisationer på samma sätt som i Sverige. Ett undantag är handeln med spannmål, som i Norge är statsmonopol. Antalet föreningar är relativt stort och fusioneringen har varit måttlig, bl. a. beroende på geo- grafiska förhållanden.
Föreningarna ombesörjer, i högre grad än i Sverige, marknadsreglerande uppgifter å statens vägnar, finansierade genom nämnd avgift plus en senare införd avgift på handeln med fodermedel. Ett samarbetsavtal mellan Lant- brukets Sentralforbund, LS och NKL (norska KF) har nyligen ingåtts.
Man har 9 stora riksorganisationer plus 8 mindre. Topporganisationen är Lantbrukets Sentralforbund, ungefär motsvarande tidigare Sveriges Lant- bruksförbund i Sverige. Diskussioner om sammanslagning med den all- männa och fackliga jordbruksorganisationen Norges Bondelag pågår sedan en tid.
Tabell 6.1.5 Marknadsandelar och föreningsantal för olika branscher
Branscher Marknadsandel % Antal föreningar
1960 1974 1960 1974
Mjölk och mjölkprodukter 98 100 240 160 Kött och fläsk 59 72 17 11 Ägg, fjäderfä 47 61 13 13 Potatis, grönsaker 30—35 35—40 1 ] Skogsprodukter 60 69 22 20 Foder, gödselmedel etc. — 55—65 9 6 Finland
Jordbrukskooperationen i Finland startade kring sekelskiftet 1900, då Säll- skapet Pellervo bildades med avsikt att främja uppkomsten av jordbruks- kooperativa föreningar. Till skillnad från i de övriga nordiska länderna bildades alltså här en central organisation först". Den har alltjämt denna funktion för den finsktalande delen. Motsvarande på svenska sidan är Fin- lands Svenska Andelsförbund.
Ett annat särdrag är att kreditorganisationer,jordbrukskassor/ banker, väx- te fram tidigt, redan från omkring 1902. De har hela tiden varit mycket
viktiga för Finlands bönder och har dessutom ett stort antal medlemmar inom andra samhällsklasser. F. ö. finns föreningar för olika branscher, mejeri, slakt, ägg, skogsprodukter, men bilden är dock mera varierad än i de övriga nordiska länderna. Så har t. ex. hela tiden endast undantagsvis funnits mel- lanled mellan primärföreningar och riksorganisationer. På skogssidan har aldrig ens funnits primärföreningar; skogsägarna 'är i stället medlemmar direkt i riksorganisationen.
Störst är dock skillnaden i fråga om handeln med förnödenheter och av- sättningen av växtprodukter. Dessa uppgifter bedrivs i Finland av ett flertal typer av föreningar, men främst av de kooperativa butikerna, som också säljer konsumtionsvaror. På detta område finns av historiska orsaker två grenar av kooperation, den ena knuten till arbetarrörelsen (riksorganisationen KK), den andra från början mera landsbygdsbetonad (riksorganisationen SOK). Genom SOK:s föreningar går huvuddelen av den producentkoope- rativa handeln med växtprodukter och förnödenheter, de senare dock till stor del levererade från centralorganisationen Hankkija — som hör till Pel- lervo, men har som medlemmar dels kooperativa butiker, dels mejerier, slakterier m. fl. På senare år har därtill också Hankkija öppnat försäljnings- ställen på landsbygden i konkurrens med SOK.
Det finns alltså här en samverkan mellan konsument- och producent- kooperation, som länge funnits även i Danmark och nu börjat i Norge, men i stort sett helt saknats i Sverige. I Finland är, liksom alltjämt i Danmark, jordbrukarna i allmänhet medlemmar i kooperativa ”butiksföreningar”, vil- ka i båda länderna på landsbygden är blandat konsument- och producent- kooperativa.
Tabell 6.l.6 Marknadsandelar och föreningsantal för några branscher
Branscher Marknadsandel % Antal föreningar
1968 1977 1939 1968 1977
Mjölkproduktion 90 96 677 249 164 Kött, fläsk 45 55 11 13 8 Skogsproduktion 15 15 l l 1 Kooperativa banker 21” 22” 1 085 470 376
" Av samtliga insättningar i landet.
6.1.5.3 Övriga Västeuropa
En viktig grupp av länder utgör nuvarande Västtyskland och de länder vilkas jordbrukskooperation haft de tyska Raiffeisenföreningarna som fö- rebild, främst Österrike och Schweiz. Även Frankrike är av stort intresse i detta sammanhang. EG-samarbetet har haft viss betydelse för jordbruks- kooperationen, varför den nämnes något här.
1 Västtyskland har jordbrukskooperationen utvecklats från den tidigare tyska Raiffeisenmodellen, där kreditorganisationerna utgjorde basen för en påbyggnad med avdelningar för anskaffning av förnödenheter och senare avsättning av produkter. Dels på grund av den federala strukturen hos landet, dels på grund av den gradvisa framväxten ur kreditföreningarna, har or-
ganisationens uppbyggnad länge varit komplicerad. Efter tillkomsten av det gemensamma Raiffeisenverband har den dock förenklats coh stabiliserats.
Sammanlagt fanns 1976 ca 9 000 föreningar, till stor del branschblandade, varav ca 3 000 var ursprungliga kreditföreningar som påbyggts. Föreningarna samarbetade i ett 60-tal centralorganisationer av varierande slag. Jordbruks- kooperationen hade 1976 ca 53 % av den totala marknaden inom jordbruket, varav för mjölk 85 %, spannmål 52 %, fodermedel 35 %, vindruvor 30 %, kött ca 20 %.
Också här har fusionering förekommit på senare år, dock ej speciellt snabbt. 1956 fanns ca 21 000 föreningar, 1976 ca 9000 (mejeriföreningar ned från 5 300 till 1 900). Även om marknadsandelen ligger obetydligt över hälften av jordbrukets handel, är det rätt att säga att kooperationen hanen do- minerande ställning inom det tyska jordbruket i dag.
I Österrike har utvecklingen liknat den tyska med utgångspunkt i kre- ditföreningar. F. n. finns ca 3 000 föreningar varav 1 300 är jordbrukskassor. På mjölkområdet svarar mer än 900 föreningar för över 90 % av produk- tionen. Även här har jordbrukskooperationen en allmänt stark ställning och stort inflytande. Man kan dock säga att den i Österrike har en mera politiskt konservativ inriktning än i många andra länder.
I Frankrike har jordbrukskooperationen gamla anor och har gjort speciellt stora framsteg på senare tid, vilket visas av att kooperationens marknads- andel mellan 1965 och 1975 ökade från 48 till 68 %. Marknadsandelama för olika områden var 1974 följande:
Tabell 6.1.7 Marknadsandelar för den franska jordbrukskooperationens olika pro- dukter inom jordbruksområdet 1974
% % % Mjölk 46 Spannmål 69 Handelsgödsel 50 Fläsk 50 Oljeväxter 70 Fodermedel 32 Kött 16 Vindruvor 50 Kemiska medel 55 Ull 42 Frukt / grönsaker 35 Utsäden 70
Härav framgår att kooperationen har en klart dominerande ställning inom såväl avsättning som anskaffning. F. n. uppges så gott som alla franska bönder vara medlemmar av minst en kooperativ förening. Fransk jordbruks- kooperation har även visat intresse för att pröva nya vägar. Så förekommer t. ex. organiserad gemensam maskinanvändning mer än i de flesta europeiska länder. S. k. producentgrupper är f'. n. mycket aktuella (se nedan). En annan samarbetsform är de 5. k. SICA-föreningarna, vilka söker lösa frågor av ge- mensamt intresse för en hel bygd och i vilka kooperativa organisationer ofta ingår. I Storbritannien har -ju kooperationen gamla anor och även jord- brukskooperativa föreningar bildades tidigt. När de sökte utvidga sin verk- samhet under 1920-talet blev det många misslyckanden, och 1931 kom en lag om statliga Marketing Boards, där producenterna fick majoriteten av styrelseplatserna. På mjölksidan blev Milk Marketing Board (MMB) i stort sett framgångsrikt och består alltjämt för uppköp, kontroll m. m., samt distribution till privata mejerier och distributörer. MMB bedriver också viss egen förädling. Marketing Boards bildades för en mängd branscher, men de allra flesta har efter hand lagts ned igen.
På avsättningssidan är kooperationen inom Storbritannien mycket svag och har ca 11 % av produktionen, varav för ull 31 %, för ägg 17 % och spannmål 12 %. Man försöker nu få fram en starkare organisation för kött- producenter. Anskaffningsföreningarna 'är något starkare och har ca 200 000 medlemmar mot 100000 i avsättningsföreningarna.
Sedan Storbritannien kom med i EG har emellertid aktiviteten ökat be- tydligt, bl. a. genom tillkomsten av en federation för hela jordbrukskoopera— tionen, där märkligt nog även MMB ingår, samt av British Agricultural Council, som avses representera hela det brittiskajordbruket. Förberedelser pågår även för en ny kooperativ lag. Som ett betydande hinder för snabb tillväxt av föreningarna ser man svårigheten att få loss kapital från med- lemmarna.
EG och jordbrukskooperationen
Inom EG har som bekant den gemensamma jordbrukspolitiken varit svår- bemästrad, men dock kunnat bibehållas. Kooperationens marknadsandelar i de anslutna länderna har varit i stort sett oberörda av EG:s tillkomst. EG kan sägas ha varit omväxlande försiktigt välvilligt och neutralt till jord- brukskooperationen; tydligt är att det finns andra affärsintressen, starka nog att bromsa de försök att gynna kooperationen, vilka då och då gjorts.
Kooperationen har hittills endast med nöd kunnat undgå att drabbas av konkurrensbefrämjande lagstiftning. EG:s kooperativa samarbetsorganisa- tion COGECA har vidare föreslagit att möjlighet skulle ges att bilda ko- operativa organisationer gemensamma för hela EG, men detta har ej gått igenom. Okning av inter-kooperativ handel inom EG tycks vara mera 10- vande. Även konsumentkooperativa EUROCOP har uttryckt intresse för direkt handel med jordbrukskooperationen.
En tendens av intresse f. n. är bildandet av s. k. producentgrupper, dvs. mindre grupper av jordbrukare som binder sig för leverans av vissa produkter under visst antal år. På några få områden kan de innebära en risk för splittring av den hittillsvarande kooperationen. EG-organens inställning till grupperna är tills vidare något avvaktande.
6.1.5.4 Lantbrukskooperationen i öststaterna
Utforskningen av ägande och produktion inom jordbruket i dessa länder erbjuder en rik skala av vägar att lösa frågan om samverkan inom jordbruket. Med traditionell definition av kooperation hör flera av dem ej till området för denna framställning, men problemen och lösningarna är dock så när- liggande att de rimligen ej kan förbigås här.
Om man utelämnar vissa av de klassiska principerna för kooperation, kan man möjligen säga att de dominerande socialistiska formerna, kollek- tivjordbruket och folkkommunen, ändå är ett slags kooperation: de främjar medlemmarnas ekonomiska intressen genom samverkan, och medlemmar- na är likställda och till stor del självstyrande. De har däremot ej öppet
och frivilligt medlemskap och medlemmarna är ej självständiga företagare. Även den som ej anser att man här har en kooperation, torde medge att dessa former är av största intresse vid diskussion av samverkansformerna inom jordbruket.
Med Sovjets nästan helt kollektiviserade jordbruk som utgångspunkt och modell har de socialistiska länderna utvecklat sin jordbruksstruktur på va- rierande sätt. Sovjet självt har omkring 60 % av arealen i statsjordbruk och alltså endast 40 % i kollektivjordbruk, vilka dock ej minskat absolut sett; i stället har statsjordbruken ökat genom nyodling. Tjeckoslovakien och Rumänien har ca 1/4 i statsjordbruk, resten i kollektiva former. I DDR, Ungern, Bulgarien och Albanien är kollektivjordbruken dominerande. Mest avvikande är Jugoslavien och Polen med 12—15 % i statsjordbruk, medan resten brukas av självägande bönder, i båda fallen efter en misslyckad start med kollektivjordbruk.
Traditionell jordbrukskooperation kan alltså i Östeuropa finnas endast i de två senare länderna. [Jugoslavien tycks jordbrukskooperation av närmast västeuropeisk modell ha en stor och troligen växande betydelse, speciellt från 1970, då delstaterna fick ansvar för sin egen jordbrukspolitik. Avsätt- ning, inköp, kredit, maskinuthyrning och rådgivning står på programmet. Den statliga styrningen torde vara större än i väst, men den kooperativa karaktären förefaller dock fullt klar.
I Polen har jordbrukskooperation av närmast nordisk karaktär stor be- tydelse. Efter det helt misslyckade försöket under 50-talet att kollektivisera jordbruket är Polen alltjämt ett småbruksland, och stats- och kollektivjord- bruk gör endast långsamma framsteg. Kooperationens betydelse har ökat under senare år, och den svarar helt för avsättning och inköp, varjämte speciella ”cirklar” spelar stor roll för gemensam maskinanvändning. Ko- operationen har ett mycket stort antal anställda, vilka skolas genom ett im- ponerande utbildningsprogram.
Även kollektity'ordbruken inom de östeuropeiska länderna har förändrats åtskilligt sedan Stalins dagar. Graden av självstyre och medlemsinflytande har uppenbarligen ökat kraftigt på många håll, kanske speciellt i Ungern, men tydligen även i Sovjet. Statsjordbruken torde däremot ha mycket litet av kooperativa drag: som nämnts har de ökat sin andel, särskilt i Sovjet och Rumänien.
6.1.5.5 Lantbrukskooperationen i övriga världen
USA är ju av gammalt ett land med stark dominans för privat företagande, men trots detta har jordbrukskooperationen kunnat nå stora framgångar och spelar en viktig roll. Speciellt snabb har utvecklingen varit sedan 1950, särskilt i Mellanvästern. De marknadsandelar som anges nedan är för hela USA och kan vara betydligt högre i vissa stater: Dessa andelar måste anses imponerande och innebär väldiga omsättnings- siffror. F. 11. beräknas över 80 % av alla farmare vara medlemmar i någon kooperativ förening.
Ökningen av jordbrukskooperationen under de senaste 10 åren har varit så stark att den nu beräknas omfatta ca 43 % av hela ”agribusiness” i USA. Många privata koncerner anser sig nu hotade av kooperationen och
Tabell 6.1.8 Kooperativa marknadsandelar för USA
Bransch Marknadsandel % 1951 1971 1977
Mjölkförsäljning 53 73 80 Mjölkförädling (mejeri) — — 33 Nötkreatur och nötkött 16 11 — Spannmål, sojabönor 29 32 — Handelsgödsel och kalk 15 32 42 Olja, smörjmedel o.d. 19 26 40 Fodermedel och utsäden 18 19 — Kemiska medel — 18 40
söker få den bromsad genom lagstiftning. Som orsaker till denna framgång anger tidskriften Business Week bl.a. möjligheten att skapa stora företag med bevarande av mängder av små distributions- och uppsamlingsplatser, fusionering och samarbete mellan branscher och regioner samt en stark satsning på utbildning och ledarurval. Jordbrukskooperationen i USA torde f. n. vara främsta exemplet på viss framgång för kooperationen i konkurrens med multinationella storföretag, vilka dock alltjämt dominerar i USA, spe- ciellt på spannmålsområdet, där 4 familjefirrnor behärskar marknaden.
Även i Kanada har jordbrukskooperationen en stark ställning sedan länge. Den har f. n. över 80 % av omsättningen av spannmål, 50 % av försäljningen av slaktboskap (ej egna slakterier) samt en dominerande ställning i fråga om mejeriprodukter och handel med produktionsmedel. Därtill är farmarna i stor utsträckning medlemmar i kreditkassor (Credit Unions), vilka omfattar mer än 1/3 av hela befolkningen i Kanada. (Se avsnitt 6.1.6).
I Australien har det från Storbritannien lånade systemet med Marketing Boards hindrat jordbrukskooperationen från full utveckling, men den är dock omfattande, delvis som agent för Marketing Boards. Marknadsande- larna är f. n. för mjölk ca 50 %, socker 50 %, bomull 70 %, grönsaker 40 % och ull 20 %. På senare år har kooperativ samverkan i själva produktionsledet blivit viktig, trots de arealmässigt mycket stora jordbruken. Man har i vissa fall integrerat hela driften efter att ägarna överlämnat jorden ”on lease” till en kooperativ förening.
1 Japan spelar jordbrukskooperationen sedan länge en viktig roll, såväl i landets ekonomi som, framför allt, i bonde- och landsbygdsbetblkningens dagliga liv. Landsbygden är täckt av ett nät av över 5 000 branschblandade föreningar med i genomsnitt ca 1 000 medlemmar och med underavdelningar på bynivå. De har mycket mångskiftande uppgifter, som avsättning av pro- dukter, handel med produktionsmedel och konsumtionsvaror, maskinser- vice och produktionsrådgivning samt därtill social service inom mycket vida fält. Länsvis finns unioner, vilka ej är affärsdrivande, och på riksplanet en central union med uppgifter som erinrar om nuvarande svenska LRF. Affärerna går genom de nämnda lokalföreningarna plus specialiserade lo- kalföreningar. Länsvis finns branschföreningar, i sin tur organiserade i na- tionella federationer. Över huvud har den japanska organisationen och verk- samheten, trots alla djupgående skillnader mellan länderna, många likheter
med den nuvarande svenska jordbrukskooperationen i dess kombination med fackliga uppgifter.
På grund av de snabba ekonomiska och kulturella förändringarna i Japan f. n. är kooperationen föremål för intensiv omstrukturering och utveckling, vilket bidrar till att göra den av intresse för oss i Sverige.
I Israel, med dess av historiska orsaker särpräglade och komplexa sociala och ekonomiska struktur, har också kooperationen, ej minst jordbruksko- operationen, en helt unik och mycket viktig roll. Det viktigaste särdraget är att kooperationen växt fram tillsammans med fäckföreningsrörelsen, båda nu samlade i den mäktiga Histradut, som beräknas omfatta över 60 % av befolkningen och som i bredd och betydelse skiljer sig från sina motsva- righeter i praktiskt taget alla andra länder. Till Histraduts ekonomiska gren hör bl.a. jordbrukskollektiven (kibbutzer) och de kooperativa jordbruks- byarna (moshaver).
Kibbutzen får anses som den ”mest kollektiva” form för jordbruksdrift som existerar i nutiden. De ingående familjerna delar allt: ägande, arbete, sociala funktioner, bostad och dagligt liv. Kibbutzerna började sin pion- järinsats i staten Israels uppbyggnad som rena jordbruksföretag, men har nu i växande grad också tagit upp industriproduktion i mellanstor skala. 1975 fanns 230 kibbutzer med ca 95 000 medlemmar, alltså i medeltal ca 400 medlemmar per kibbutz.
I moshaven lever familjerna var för sig i byform och brukar jämstora, arrenderade arealer, medan nästan alla former av service organiseras ko- operativt, såsom kredit, inköp, försäljning, maskinhyra, bevattning men ock- så hälsovård , utbildning, kulturella aktiviteter etc. En del moshavbyar har bör- jat slå samman jorden för gemensamt bruk, liksom i kibbutzerna, dock utan att leva kollektivt. (Denna form kommer nära den nuvarande kinesiska modellen.) 1975 fanns ca 380 moshavbyar, med nära 140 000 medlemmar.
Tillsammans med kibbutzerna svarar moshavbyarna för ca hälften av jordbrukskooperationen, av vissa produkter för långt mer. För samlad av- sättning och gemensamma inköp har de bildat riksorganisationerna TNUVA för marknadsföring (delvis fram till konsumenterna) och HH för fömöden- heter (samtidigt för konsumtionsvaror till konsumentkooperationen). De delvis motstridiga intressena hos producenter och konsumenter av livsmedel finns alltså hela vägen inom samma organisationer. Detta skapar många svåra balansproblem, vilka ofta får lösas av Histradut eller av regeringen.
Kuba har ca 3/4 av arealen i statliga jordbruk av plantagetyp, medan resten är privatägd. Kollektivjordbruk har ej haft framgång på Kuba; ko- operation för avsättning av produkter finns i mindre omfattning.
Kina är givetvis det främsta exemplet på en total omstrukturering av jordbruket, vilken nu alla bedömare torde erkänna som framgångsrik. Det kinesiska småbrukslandet med en medelareal av 2 ha och en femtedel av jordens befolkning överfördes på den korta tiden av 10—15 år till 70 000 folkkommuner med i medeltal 1 500 ha åker och 10 000—15 000 män- niskor vardera. Vägen gick över ”arbetslag för ömsesidig hjälp” från 1950, ”preliminära produktionskooperativ” från 1953, kollektivjordbruk från 1956 och folkkommuner från 1958 (alla etablerade inom fyra månader). Till en början var de ca 25 000, men visade sig för stora och delades upp till att bli ca 75000. Nu tycks utvecklingen gå mot viss sammanläggning igen, och siffran 50000 har nämnts.
Folkkommunen får väl, vid sidan av kibbutzen, anses som den ”mest kooperativa” form för arbets- och ekonomisk organisation som existerar i nutiden. Orsakerna till dess uppenbara framgångar — bl. a. har de befriat Kina från svält — är svårutredda, men två förefaller tydliga. För det första är kommunen en total organisation, som äger produktionsmedlen och or- ganiserar jordbruks- och industriproduktionen, svarar för vägar, byggnads- verksamhet, social service, undervisning och lokalförsvar, alltså en närmast total decentralisering (ett ”lokalsamhälle”). För det andra bedrivs jordbruks- produktionen av små ekonomiskt ansvariga, självstyrande enheter om 30—40 hushåll, förenade till brigader för större arbeten.
Om denna organisations- och arbetsform skall kallas kooperativ år igen en definitionsfråga. Alldeles klart är att den är ett av vår tids väldigaste samhällsexperiment, och dess otvetydiga framgångar gör att den förtjänar all den uppmärksamhet som den nu får, även hos oss.
Vissa u-länder
Här ges endast en mycket summarisk översikt över kooperationens betydelse i några av dessa länder. Inom Asien hör Indien, Bangladesh och Sri Lanka till de länder, där brittisk typ av kooperation tidigt fick insteg, byggd på av britterna införd lagstiftning. Föreningar för kreditgivning blev domine- rande i Indien, och först efter hand har de tagit upp handel med produkter och förnödenheter, nu med viss framgång. Även om det finns många exem- pel på föreningar som fungerar, har de ej hittills visat sig vara något särskilt verksamt medel att höja bondebefolkningens standard och ännu mindre att bidra till någon social utjämning.
1 länder som Indonesien, Filippinerna och Malaysia görs f. n. relativt am- bitiösa försök att bygga upp starkt statligt influerade former av jordbruks- kooperationen, men framgångarna är svåra att bedöma. En del av dessa företeelser kan närmast betecknas som förkooperativa, dvs. förstadier till verklig kooperation.
I Afrika är Kenya, Tanzania. Zambia och Botswana de främsta ex- emplen på jordbrukskooperation av verklig betydelse för böndernas och län- dernas ekonomi. Kenya har en jordbrukskooperation av europeisk typ i en kapitalistisk ekonomi, Tanzania satsar nu på en statsdominerad, närmast kinesisk modell, efter en start med traditionell kooperation, medan Zambia intar en mellanställning men lutar mest åt den kenyanska typen. I samtliga dessa länder har nordiskt kooperativt bistånd spelat en ej oväsentlig roll för utvecklingen. Även i Västafrika finns exempel på viss framgång för jordbrukskooperation eller för kooperativa rörelser, i länder som Ghana, Nigeria och Kamerun.
I Latinamerika har jordbrukskooperation hittills varit föga framgångsrik. Ansatser finns i Argentina, Chile och Peru m.fl. länder, men den hel- eller halvfeodala karaktären av världsdelens jordbruk gör jordmånen för verkliga kooperativa rörelser ytterst ogynnsam. Kooperationen är ej en till- räckligt stark kraft för att ändra på denna situation, i varje fall har den ej hittills varit det. Säkerligen behövs politiska förändringar för att ko- operationen skall ha en chans.
6.1.6 Kredit- och sparkooperation utanför jordbruket
Roten till bildandet av kreditföreningar har oftast varit behovet att befria sig från beroendet av ockrare. Man förstod att endast genom att samla sina egna resurser genom sparande i samarbete kunde man bli oberoende av alla slag av utanförstående kapitalintressen. På så sätt växte kreditko- operation/sparkassor fram i många delar av världen, delvis utan särskild påverkan från varandra.
För jordbrukare med deras stora behov av kredit för investeringar i pro- duktionen, både korttids- och långtids-, visade sig dock efter hand de små sparkassorna otillräckliga, varför man alltmer har sökt ordna sin kredit i samarbete med övrig jordbrukskooperation. Regelbundet sparande månads- vis, som är regel i sparkassorna, är ju heller ingenting som passar för bönderna som får sina inkomster mycket oregelbundet.
RaWeisenjöreningarna i Tyskland började som nämnts (sid. 312) som kre- ditföreningar, av vilka många efter hand utvecklades till jordbrukskoope- rativa föreningar. Typiskt för Raiffeisenföreningarna var att de hade prin- cipen om full personlig ansvarsfrihet för medlemmarna. Med utgångspunkt i en annan pionjär, Schulze-Delitsch, framväxte en annan form av kre- ditföreningar, som använde ”begränsad ansvarsfrihet” som regel. Spar- och kreditföreningar har alltjämt en mycket stor omfattning i Västtyskland, som 1976 hade 5 000 folkbanker och Raiffeisenbanker. I flera andra europeiska länder har liknande former avsevärd utbredning. Så hade 1975 Frankrike 3 700 spar- och kreditföreningar.
En annan form av spar- och kreditkooperation har utvecklats med sina rötter i Kanada och USA. En av dess grundidéer är att det måste finnas ett ”common bond”, dvs. medlemmarna bör ha något som binder dem samman för att föreningen skall bli stark: boplats, yrke, arbetsplats etc. Sparandet skall ske regelbundet, varför formen passar bäst för löntagare. Lån lämnas för privata ändamål, men i regel ej för produktion eller större investeringar. I de flesta fall samlas föreningarna i regional— och riksor- ganisationer, ibland i form av eller med anslutning till kooperativa banker.
I Kanada och USA har dessa föreningar oftast namnet Credit Unions och har länge haft stor betydelse, speciellt för arbetare och tjänstemän. I USA har 80 % av dem medlemmar som alla arbetar hos samma arbetsgivare. Riksorganisationen CUNA arbetar också för utbredning i andra länder. I Kanada .har Credit Unions stor betydelse även på landsbygden, inte minst i avlägsna trakter, där de ofta kunnat bidraga till att samla en trakts eko- nomiska resurser för förbättring av levnadsförhållandena.
Ännu tidigare än Credit Unions utvecklades i franskspråkiga Kanada på initiativ av A Desjardins en typ av ”folkkreditkassor” med begränsad an- svarsfrihet, till en början starkt knutna till katolska kyrkan. Senare kom även här sparkassor byggda på idén om ”common bond”.
1974 fanns i USA ca 22000 föreningar med nära 30 milj. medlemmar. Kanada hade ca 4000 föreningar med över 6 milj. medlemmar.
Inom tredje världen har Credit Union (CUNA)-typen betydande utbred- ning, speciellt i Latinamerika, samt i en del afrikanska länder, där de ibland uppträder i visst konkurrensförhållande till jordbrukskooperationen. I många länder har de lanserats och gynnats av den katolska missionen. Denna typ
av kreditkooperation har sin egen världsorganisation. WOCCU, med säte i USA, och som nyligen erhållit medlemskap i IKA.
6. 1 .7 F iskekooperationen
Samarbete i kooperativa, eller i kooperationen närstående, former kan tyckas ligga väl till för yrkesverksamma fiskare. De som arbetar på samma båt bildar ett naturligt arbetslag, båtar och redskap är kostnadskrävande, fångsten är ojämn och avsättningen bl. a. därför besvärlig etc. Kooperativt samarbete bland fiskare har också prövats i ett flertal länder.
Det är dock tydligt att svårigheterna för framgång med fiskekooperation är relativt stora, t.ex. om man jämför med jordbrukskooperationen. En orsak kan vara att fiskare av naturliga skäl sällan bildar samma slag av stabila samhällen som bondesamhället oftast är. I nutiden har vidare tek- nikens utveckling och konkurrensen drivit näringen till en situation, där fiske i liten eller medelstor skala har svårt att hävda sig — det blir då stora bolag och stora fiskeflottor som tar över. Detta har i vissa fall lett till att fackliga organisationer blivit de viktigaste, i andra fall till att staten med- verkat i att ge organisationer ensamrätt till försäljning av alla eller vissa slag av fångst. '
Bilden av den internationella fiskekooperationen är, beroende på ovan nämnda omständigheter, tämligen komplex och svåröverskådlig. Här kan endast nämnas några av de viktigaste länderna, med viss övervikt för Norge och Japan, där de mest uvecklade formerna för kooperativt samarbete inom fiskenäringen finns.
Först skall här lämnas en kort beskrivning av fiskekooperationens struktur och viktigaste uppgifter. Deltagarna i kooperativt samarbete kan vara av tre typer: a) båtägare, b) båtägare/fiskare, c) fiskare/besättningsmän. I de fall där kooperationen inom fisket har lyckats, tycks det vara vanligast att alla tre kategorierna ingår som medlemmar.
De funktioner som fiskekooperation kan ha hand om är av många slag:
sparande och kreditgivning marknadsföring och förädling anskaffning av förnödenheter försäkring av båtar och redskap gemensamt ägande av båtar servicefunktioner (reparationer, bostäder, utbildning, pensioner m.m.)
DDDDDCJ
Uppgifter om fiskekooperation ! några länder (hänför sig till 1972).
Norge
I Norge har avsättningskooperationen fått en mycket stark ställning, fullt jämförbar med — och starkare än vad jordbrukskooperationen har i något land, i varje fall i västvärlden. Själva ”fiskandet” sker av tradition också i former, som egentligen kan kallas kooperativa, genom att halva fångsten går till ”båten”, ägd av en skeppare, och andra hälften delas lika mellan alla i besättningen, inkl. skepparen.
Samlade i en riksorganisation har de norska fiskförsäljningsföreningarna blivit allt starkare. Antalet var länge 14 stycken, vilket dock reducerats genom sammanslagningar. En del av dem är regionala, en del för speciella slag av fångst. I regel är det hela besättningarna som direkt eller indirekt är medlemmar. Föreningarna har begränsad ansvarighet, är demokratiskt styrda och i huvudsak självfinansierande. De sysslar ej med kredit och för- säkringar.
Genom en serie lagar, den senaste av 1951 , har föreningarna fått fullständig ensamrätt, på så sätt att all fisk som distribueras, förädlas eller exporteras, måste ”i första omgången” ha sålts genom en fiskförsäljningsförening. För- eningarna har laglig rätt att uppta en avgift på all försåld fisk för täckande av kostnader. Vissa av föreningarna bedriver fabrikation av fiskolja, fiskmjöl etc., men de är ej dominerande på detta område. De behärskar i stort sett prisbildningen och kan kontrollera mängden ilandförd fisk i stora drag.
Därtill finns, huvudsakligen i norra delen av landet, ett antal små fiske- kooperativa föreningar, med huvudsaklig uppgift att anskaffa förnödenheter till sina medlemmar. I vissa fall är de kombinerade med konsumentko- operation. Några av dessa föreningar bedriver försäljning och förädling i mindre omfattning. Staten hjälper dessa föreningar med rådgivning och viss service.
Danmark
Allt fiske i Danmark sker i relativt liten skala, med båtar ägda av skeppare, familjegrupper eller besättningar. Fiskekooperationen har, liksom annan kooperation i Danmark, att arbeta i intensiv konkurrens med privat handel, utan några förmåner eller regleringar till hjälp — med undantag av stöd till den fiskekooperativa banken.
Kooperativa föreningar för marknadsföring, ca 30 stycken, mest på Born- holm, har bildat Andelsfisk, som har ca 20 % av marknaden och driver lagerhus, packcentraler och fabriker. Därtill finns fristående föreningar på Jylland med fiskmjölsfabrik i Esbjerg. Många av föreningarna tillhandahåller förnödenheter för sina medlemmar, ofta även konsumtionsvaror. För för- säkring av båtarna har man bildat speciella kooperativa organisationer. Den kooperativa banken lämnar lån till båtar.
Japan
För denna den näst största fiskenationen i världen, spelar fisket en utom- ordentligt stor roll och sysselsätter över 1 milj. människor. Nästan allt fiske utom djuphavsfisket är kooperativt organiserat. Båtarna ägs av familjer, be- sättningar eller små lokala bolag eller ”partnerships”. Fiskekooperationen är i många avseenden likadant organiserad som jord- brukskooperationen i Japan. Det finns ett stort antal små föreningar, med några hundra upp till flera tusen medlemmar, vilka sysslar med anskaffning, försäljning samt spar- och kreditfunktioner. Många har butiker, hamnar och olika slag av service till medlemmarna. På ”länsnivå” finns federationer, som även de bedriver marknadsföring och anskaffning, ej minst av olja.
På toppen finns en nationell federation, som mycket liknar den jordbruks— kooperativa, med en enorm bredd i sin verksamhet, som omfattar bl. a. finansiering, utbildning och tidningsutgivning.
1972 fanns 3 700 primärföreningar med ca 1 milj medlemmar, och 37 länsfederationer; därtill 1 200 kvinnogrupper med över 200 000 medlemmar. Som förklaring till den stora framgången för fiskekooperationen har angetts att den bygger på ett traditionellt samarbete och att den konsekvent har satsat på rådgivning och utbildning till medlemmarna. F. n. diskuteras bl. a. om man eventuellt borde ha ett närmare samarbete mellan jordbruks- och fiskekooperationen, ej minst därför att många är medlemmar i båda slagen av föreningar genom att de bedriver en kombination av jordbruk och fiske.
Övriga länder
Fiskekooperation förekommer i många andra länder, men ej någonstans i en omfattning jämförbar med Norge eller Japan. Bland i-länderna finner man den bl. a. i Frankrike — huvudsakligen för kredit och förnödenheter, i Kanada — för marknadsföring, förnödenheter och kredit, samt i Star- britannien - för marknadsföring.
Bland u-länderna finner man fungerande fiskekooperation bl. a. i Ghana, Pakistan. Guyana och Brittiska Honduras. Det s. k. Kerala-projektet i Indien, där norska rådgivare stimulerat fiskekooperationen, har fått blandade om- dömen och tycks i varje fall visa att området fiske är känsligt för ingripanden som ej tar tillräcklig hänsyn till de lokala traditionerna och förutsättningama.
6. l .8 Arbetarproduktionsföreningar
Kooperativa föreningar, som ägs och drivs av de anställda, ingick i 1880-talets kooperativa debatt som en viktig form för att utveckla den kooperativa rörelsen. En viktig synpunkt var att införandet av näringsfriheten kunde leda till att hantverksskickligheten gick förlorad och arbetarproduktions- föreningar kunde därför vara ett sätt att lösa olika problem i sammanhanget förutsatt att även kreditmöjligheter ordnades för föreningarna.
] Storbritannien bildades ett stort antal arbetarproduktionsföreningar kring sekelskiftet med en centralorganisation. De har emellertid haft betydande svårigheter efter andra världskriget och år 1973 fanns 20 föreningar med totalt omkring 1 800 anställda/ medlemmar. Liksom i flera andra länder har ett förnyat intresse för arbetarproduktionsföreningarna kommit i mitten av 1970-talet, huvudsakligen som en följd av lågkonjunkturen. Det nya intresset har i första hand varit inriktat på att de anställda ”tar över” verksamheten i företag som direkt hotas av nedläggning och mindre på de kooperativa föreningarnas problem. För vissa små, gemensamt ägda företag har bildats en särskild organisation International Common Ownership Movement, ICOM. De statliga lånen till de gemensamt ägda företagen har varit föremål för stor diskussion. På senare tiden har kommunerna i Storbritannien främjat tillkomsten av kooperativa eller i övrigt gemensamt ägda företagen som ett medel att motverka nedläggning av företag och att minska arbetslösheten inom vissa områden.
I Västeuropa är arbetarproduktionsföreningarna mest utbredda i Frankrike, där det finns omkring 600 föreningar med 35 000 medlemmar. En ny lag för sådana föreningar tillkom 1977. Finansieringen av arbetarproduktions- föreningarna stöds av den franska staten genom en särskild institution.
I Belgien och Italien är arbetarkooperationen sedan länge utvecklad med föreningar på skilda områden. Det är emellertid utvecklingen i Spanien, och då särskilt området Mondragon i Baskien, som blivit av allmänt intresse. Verksamheten bedrivs där inom 58 industriella producentkooperativa företag med omkring 13 000 medlemmar. Dessa företags samverkan på olika om— råden och deras tillämpning av de kooperativa principerna har gjort dem uppmärksammade i den internationella diskussionen om en förnyelse av arbetarproduktionsföreningarna.
[ Norden är arbetarkooperationen mest utbredd i Danmark. Omkring 70 arbetarkooperativa producentföretag ingår i det Danske Kooperative Fael- lesforbund, en organisation som har omkring 700 medlemsföretag. Bland dem märks bostadskooperativa företag, byggnadsföretag, matsalar, skolko- operativer, andelsbagerier, databolag, arkitektkontor, revisionsbyråer, trycke- rier osv.
Den mest anmärkningsvärda utvecklingen av arbetarproduktionsförening- arna har ägt rum i östländerna. Särskilt bör kanske nämnas Polen och Ungern. I Polen anges antalet medlemmar/ anställda till omkring 800 000. Betydelsen av stark centralorganisation, som är de olika föreningarna till tjänst på skilda områden, är uppenbar vid ett studium av t. ex. den polska kooperationen.
l u-ländema finns ett mycket starkt intresse för hantverkskooperativa föreningar, liksom även för mera industriellt inriktade företag. De hant- verkskooperativa föreningarna har ofta bildats för att skapa sysselsättning och behålla hantverksskickligheten i en tid, då stora förändringar sker i näringslivet. De problem som möter de hantverkskooperativa föreningarna tycks vara desamma som i de flesta andra länder; behovet av en stark riksorganisation som kan ge råd och dessutom samordna verksamheten i föreningarna.
6.1.9 Övriga former av kooperation
Världskooperationens huvudformer kan sägas vara de som redovisas av Internationella Kooperativa Alliansen i dess statistik (bilaga 1). Inom varje grupp finns, som ibland påpekats, nationella särformer av kooperativa för- eningar som kanske har få likheter i andra länder. Den svenska bilägar- kooperationen är kanske ett gott exempel. Såväl konsument- som produ- centföreningar driver i flera länder bensinstationer, försäljning av bilar och biltillbehör, men en specialorganisation som OK-rörelsen har sin egen unika historia. I många länder har kooperativa föreningar bildats som föregångare till samhällelig verksamhet. I Sverige var t. ex. sjukkasserörelsen en av de aktiviteter som arbetarföreningarna på 1860-talet startade, konsumbutiken var en annan. Kooperativa föreningar för att lösa skolproblem har före— kommit i flera länder, t. ex. Frankrike. Det kan vara fråga om ett yrkes- utbildningsproblem, men kooperativa föreningar förekommer ofta för att bidra till att föra skolans undervisning och det praktiska arbetslivet närmare varandra. På landsbygden är t. ex. i USA kooperativa elektricitetsföreningar
fortfarande vanliga, och vattenlednings- och vägföreningar förekommer i många länder. För de kooperativa föreningar som har bildats för att tillgodose behovet av sådana allmänna nyttigheter, i en situation där samhället inte kunnat träda in, uppstår förr eller senare problemet med nya medlemmar. Ofta är det just villkoren för nya medlemmar som gör det svårt för en sådan förening att arbeta vidare och som därför gör ett samhälleligt över- tagande aktuellt.
Det skall också erinras om att i utvecklade industrisamhällen är behovet av samverkan, helst på nationell nivå, mellan lokala föreningar av stor be- tydelse för framgång. Det blir därför i dessa länder naturligare att fråga sig om en ny typ av kooperativ verksamhet kan anslutas till en existerande kooperativ rörelse, än till en helt ny organisation.
6.2 Kooperationen i skilda ekonomiska system
6.2.1 Allmänt
När man skall bedöma de kooperativa utvecklingstendenserna under efter- krigstiden har man att ta sikte på tre ländergrupper med inbördes radikalt skilda samhällssystem, nämligen västländerna, öststaterna och den tredje världen. Den kooperativa utvecklingsproblematiken i dessa tre världsregio- ner betingas bl. a. i hög grad av de skiljaktiga relationer som existerar mellan staten och dess offentliga organ å ena sidan, och kooperationen som fö- retagsform och folklig självhjälpsrörelse å den andra. Dessa i väsentliga avseenden grundläggande skiljaktigheter spelar en mycket betydelsefull, för att inte säga avgörande, roll i fråga om olikheterna i den kooperativa fö- retagsformens arbetsförutsättningar. En principiell genomgång av de ko- operativa utvecklingstendenserna i de tre olika samhällstypema presenteras här i all korthet.
6.2.2 Västländerna
Västländerna, vilka i stort sett kan geografiskt anges som omfattande OECD:s medlemsländer, karakteriseras samtliga av en relativt utvecklad industrialiserad ekonomi. Dessa länder kännetecknas vidare av en blandning av olika ekonomiska företagsformer, offentliga (statliga och kommunala), kooperativa och privata. Proportionerna inbördes mellan dessa sek- torer varierar starkt mellan länderna. Likaså är den grad i vilken statsmak- terna genom ekonomisk politik i vidare bemärkelse bestämmer samhälls- utvecklingen mycket skiftande. Omfånget av de ekonomisk-politiska åtgärderna i fråga om skatte-, närings- och socialpolitik för att nämna tre områden, skiljer sig avsevärt liksom också typen av åtgärder, antingen såsom av mera generell eller detaljreglerande natur. Även sammansättningen av de kooperativa sektorn i dessa länder uppvisar betydande variationer in- bördes. Detta har ovan redovisats något närmare. I stora drag kan situationen sammanfattas på följande sätt. [ Nord- och Västeuropa utgör konsument- kooperation inkl. bostads- och försäkringskooperation samt jordbruksko- operation inkl. spar- och kreditkooperation genomgående de viktigaste ko-
operativa organisationerna. Arbetarägda producentkooperativa föreningar spelar i Nord- och Västeuropa en mycket begränsad roll, huvudsakligen i Frankrike, Italien och England. I Förenta staterna och Kanada utgör jord- brukskooperationen i alla dess grenar samt spar- och kreditkooperationen (Credit Unions) helt dominerande inslag i den kooperativa sektorn. Till de jordbrukskooperativa företagens verksamhet hör för övrigt också dis- tribution och produktion av oljeprodukter, bl. a. i egna raffinaderier och delvis tillförsel av råvaror från egna oljekällor. Oljekooperation av denna typ finns i övrigt endast i Norden genom de av olika kooperativa företag gemensamägda Oljekonsumenterna. I fråga om Japan finns såväl jordbruks- som konsumentkooperation av betydelse samt därutöver en väl utbyggd fiskekooperation. I Australien är det framför allt jordbrukskooperationen som vunnit fotfäste.
Beträffande förändringar i proportionerna mellan de tre huvudsektorema (offentligägda, kooperativa och privata) i de industrialiserade väst- länderna spelar konkurrensen på mer eller mindre lika villkor en bety- delsefull toll. Denna konkurrens äger i fråga om konsumentkoopera- tionen väsentligen rum med de privata företagen. Det finns dock vissa exempel inom de industrialiserade västländerna på att statlig resp. kommunal verksamhet bedrivs i tävlan med de i den kooperativa sektorn ingående företagen. Som närmare redovisats ovan består sålunda i olika västländer på bostadsområdet kooperativ och kommunal verksamhet jämsides med varandra. Sett i historiskt perspektiv har den offentliga företagsamheten i flertalet västländer tagit sikte på dels tillhandahållande av allmännyttiga tjänster genom statliga resp. kommunala verk, dels haft formen av offentliga monopol, bl. a. motiverade av beskattningsskäl. Det har emellertid särskilt under efterkrigstiden i åtskilliga industrialiserade västländer framträtt en tendens till en markerad ökning av den offentliga sektorns betydelse i sam- hällsekonomin, bl. a. avspeglad i dess växande andel av bruttonationalpro- dukten. Bl.a. har sysselsättningspolitiska hänsyn även lett till att statliga interventioner tagit formen av övertagande av privata företag som befunnit sig i ekonomiska svårigheter. Därmed har statsägda företag i större utsträckning än tidigare kommit att etableras såsom i vissa bran- scher med privata resp. kooperativa företag konkurrerande verksam- heter. Förskjutningarna inbördes mellan de tre huvudsektorema offentlig, kooperativ och privatkapitalistisk företagsamhet har dock internationellt sett över en längre period skett i en tämligen långsam, främst av konkurrens- situationen betingad takt. Detta mönster har i någon mån förändrats under efterkrigstiden genom den i flertalet västliga industriländer ökade ambi- tionsnivån för den statliga ekonomiska politiken, med syfte att upprätthålla full sysselsättning och åstadkomma en utveckling mot en jämnare social fördelningspolitik i samhället.
I Sverige och i en del andra industriländer har 1970-talets kombinerade struktur- och konjunkturkris även karakteriserats av att staten gått in med massivt stöd i form av långfristiga lån, eller inträtt såsom delägare i pri- vata — och i enstaka fall även i kooperativa — företag. Dylika ingrepp har i regel motiverats av ett företagen haft en nyckelroll, regionalt resp. nationellt från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.
6.2.3 Öststaterna
Kooperationens ställning och möjliga utvecklingsperspektiv i öststaterna kan också, trots betydande skiljaktigheter inbördes mellan kommunistländema i anförda hänseenden, ge anledning till vissa mer generella omdömen.
I öststaterna spelar den av statsmakterna, dvs. i praktiken det statsbärande partiet, bestämda ekonomiska totalplanen'ngen en avgörande roll för de ko- operativa företagens vid varje tidpunkt existerande arbetsförutsättningar. Bortsett från vissa variationer omfattar den statliga sektorn i dessa länder det mesta på industriproduktionens område, i fråga om energiförsörjning och andra strategiska verksamhetsfält. Kooperationens roll blir därmed myc- ket begränsad på den egentliga produktionens område, bortsett från livs- medelssektom och i vissa öststater de arbetarstyrda producentkooperativa verksamheterna. Detta gäller som en mer allmän karakteristik, givetvis med åtskilliga variationer inbördes mellan öststaterna. Ytterligare en för flera öststater gemensam avgränsning av kooperationens verksamhetsområde gäl- ler städerna och tätorterna. Redan under mellankrigsperioden genomfördes en drastisk förändring i Sovjetunionen, när den konsumentkooperativa verk- samheten i städerna övertogs av statligt ägda butiker och kooperationen sålunda fick koncentrera sin verksamhet till landsbygden. (Dekret av den 29 september 1935. Härigenom minskades konsumentkooperationens med- lemsantal momentant från 73 till 36 miljoner.) Denna uppdelning består alltjämt i stort sett i Sovjetunionen. I Tjeckoslovakien, för att ta ett annat exempel, bestämdes plötsligt under efterkrigstiden att en tidigare av kon- sumentkooperationen bedriven partihandelsverksamhet skulle övertas av staten. Samtidigt överfördes liksom i Sovjetunionen städernas konsument- kooperativa butiker i statlig ägo. Sedermera har etablering av konsument— kooperativa butiker i städerna i viss utsträckning medgivits på nytt. Då det gäller jordbrukskooperationen i öststaterna är bilden varierande, bl. a. med hänsyn till omfånget av de egentliga kollektivjordbruken. Dessa intar en dominerande plats i Sovjetunionen till skillnad från i Polen, där de av bönderna individuellt ägda jordbruken spelar en betydelsefull roll. Därmed får jordbrukskooperationen exempelvis i ett land som Polen mer en ut- formning som överensstämmer med den i västländerna vanliga.
Det ligger i sakens natur att med den nyckelroll som den ekonomiska centrala planeringen spelar i öststaterna så kommer i realiteten bestäm- manderätten över den kooperativa sektorns omfång och dess arbetsupp- gifter i relation till den offentliga sektorn att ligga i statens hand. Relatio- nerna mellan de statliga och kooperativa sektorerna (en privatägd industri- och handelssektor saknas i allmänhet) kommer att kunna undergå ganska plötsliga förskjutningar utan att medlemmarna i de kooperativa organisa- tionerna i realiteten kan utöva något inflytande härvidlag. Det har nämnts exempel från Sovjet och Tjeckoslovakien om dylika förskjutningar från den kooperativa till den statliga sektorn. Ett färskt exempel på motsatsen finns i Polen, där den starka konsumentkooperativa rörelsen med sin central- organisation Spolem genom statliga dekret nyligen till sig fått överförda de statsägda butiker i städer och andra tätorter som bedriver försäljning av olika slags konsumtionsvaror; varuhusen i tätorterna finns dock alltjämt kvar i den statsägda sektorn.
Emellertid bör den nu lämnade mer generella bilden nyanseras då det gäller vissa av öststaterna. Detta gäller bl. a. om Ungern och Polen, där trenden under senare år varit att det inom ramen för den centrala ekonomiska planeringen givits ett växande utrymme och en ökad rörelsefrihet för både de konsument-, jordbruks- och arbetarproducentkooperativa företagen att driva sin verksamhet utan statliga interventioner i verksamhetens normala ledning. De kooperativa företagen i dessa länder arbetar enligt metoder som kan betraktas som mer jämförliga med dem som tillämpas i de västliga industriländerna.
Ovan har närmare redovisats vilka kooperativa verksamheter som bedrivs i öststaterna. I stora drag är situationen denna. Förutom konsumentko- operation i traditionell bemärkelse, framför allt på landsbygden, finns i åt- skilliga öststater en väl utvecklad bostadskooperation. De olika kollektiva anskaffnings- och avsättningsföretagen inom jordbruket spelar en väsentlig roll. Dessutom finns i flera öststater en mycket betydelsefull och väl ut- vecklad arbetarledd producentkooperativ företagsverksamhet. Detta gäller i all synnerhet länder som Polen, Ungern och Rumänien. Jugoslavien utgör ju i detta hänseende med sin speciella samhällstyp ett väl känt exempel på den arbetarledda producentkooperativa företagsamhetens betydelse i sam- hällsekonomin.
Ett ytterligare påpekande av mer allmän art är här på sin plats. Det stats- bärande partiets roll i öststaterna är självfallet avgörande när det gäller både utformningen i stort av den ekonomiska planeringen och fördelningen av arbetsuppgifterna vid olika tidpunkter mellan de statsägda och kooperativa sektorerna. De kooperativa företagsledningarna har dock, då de allmänna femårsplanema utarbetas, möjligheter att under ett mer allmänt remiss- stadium påverka utvecklingen. Det finns i praktiken en mycket omfattande personalunion mellan de politiskt ledande ”kadrerna” och de kooperativa företagsledarna, vilket gör den kooperativa medverkan i den allmänna pla- neringen ganska naturlig.
Av det nu sagda framgår att man vid jämförelse mellan kooperationens roll och utvecklingsmöjligheter i västländerna resp. öststaterna måste fästa stort avseende vid det inflytande av mer begränsat slag som statsmakterna utövar över näringslivet i väst i jämförelse med den i öststaterna förhärs- kande statliga planhushållningen.
6.2.4 Den tredje världen
Den ”tredje världen” som ett samlingsbegrepp för u—länderna har självfallet alltid lidit av samma brist på homogenitet som typiseringen i väst- resp. östländer, avspeglad bl. a. i de stora skillnaderna inbördes mellan u-länderna mätt i BNP resp. i andra möjliga mått på levnadsstandard och framstegstakt. Den på senaste tiden alltmer växande standardklyf'tan mellan u-länder med resp. utan egen oljeproduktion har än mer markerat tidigare existerande skillnader inom den tredje världen.
De väsentligt olikartade förutsättningama för en utvecklingspolitik i u-länder under militärdiktaturer resp. sådana med i vedertagen bemärkelse någorlunda demokratiska regimer markerar en grundläggande skiljelinje i den heterogena grupp av länder, som brukar inrymmas i samlingsbeteck-
ningen ”tredje världen”. För kooperationens arbetsförutsättningar i u-län- derna speglar typen av samhällssystem och attityden från statsledningen till kooperationen såsom en önskvärd eller en icke accepterad partner i mer eller mindre avancerade planerade utvecklingssträvanden en central roll. Med hänsyn till jordbrukets dominelande betydelse från både sysselsätt- nings-, produktions- och försörjningssynpunkt är det framför allt frågan om relationerna mellan staten och olika offentliga organ å ena sidan och den jordbrukskooperativa företagsformen å andra sidan, som träder i förgrunden. Vid en av IKA i samverkan med FAO, ILO och jordbrukarnas international IFAP anordnad mycket representativ jordbrukskooperativ världskonferens i Rom i maj 1972 behandlades bl. a. denna centrala fråga ingående.
Det betonades starkt i konferensens diskussioner hurusom statsmakternas attityd till kooperationen kan variera igenom en hel skala — från en extremt positiv och ”överoptimistisk” till en helt negativ målsättning för politiken.
Den sistnämnda inställningen är i allmänhet mindre vanlig i u-länderna, — i varje fall i Asien och Afrika. I u-länder där staten driver en politik — utan nyssnämnda överdrifter — med syfte att främja kooperationens roll som partner i utvecklingsarbetet är den programmatiskt uttalade avsikten nästan genomgående att på sikt skapa en självständig kooperation, en folklig, demokratiskt uppbyggd självhjälpsrörelse. Men det stöd — t. ex. finansiellt med åtföljande statlig kontroll — som avsetts vara temporärt kan i många fall tendera att bli permanent. Det kan dessutom urarta till en statlig de- taljdirigering även av beslutsprocesserna. En i dylik riktning utvecklad, ”uppifrån startad”, statligt ledd och kontrollerad kooperation uppfattar med- borgarna snart och med all rätt såsom en form vilken som helst för statliga myndigheters maktutövning.
Enligt ”Report of the Open World Conference on the Role of Agricultural Cooperatives in Economic and Social Development” (IKA London 1972) var konferensens huvudsakliga slutsatser i detta sammanhang följande:
”Utan ett massivt stöd från regeringarna kommer kooperationen i dess tidiga utvecklingsstadier att ha stora svårigheter då det gäller att mobilisera de mänskliga och materiella resurser, som tarvas för att nå framgångar.”
Man bör därför söka få stöd från regeringarna. De förutsättningar som påverkar jordbruket i allmänhet bör vara gynnsamma. Dessa innefattar land- reformer, prispolitik, marknadsregleringar och tillämpning av lämpliga me- toder för att sörja för tillfredsställande kapitaltillgångar inom jordbrukssek- torn genom gynnsamma kreditarrangemang för jordbruket.
I utvecklingen av kooperationen spelar staten och dess organ i u-länderna en avgörande roll i lagstiftnings-, ekonomisk-politiskt och administrativt hänseende. Det grundläggande problemet är därför huruvida de kooperativa organisationerna av staten betraktas som institutioner ägnade att befrämja dess sociala och ekonomiska mål eller som *tolererade” resp. som social och ekonomiskt främmande och olämpliga institutioner.
I många fall utgör kooperativa företag av regeringen valda medel inom utvecklingspolitikens ram, t. ex. i fråga om marknadens organisation eller dylikt. Sådana uppgifter bör emellertid inte anses vara oförenliga med, men ej heller inkräkta på, kooperationens självständiga verksamhetsformer.
Regeringarnas attityder till kooperationen är utomordentligt väsentliga. De bör ta sig uttryck i ett aktivt stöd kombinerat med endast nödvändiga
kontrollåtgärder. Kooperationen bör icke placeras i en ogynnsam position i förhållande till andra samhällssektorer. Regeringen bör börja som beskyd- dare, fortsätta som partner och förbli en vän (sedan statens direkta enga- gemang avvecklats)”
Under gynnsamma förutsättningar kan kooperationen i u-land successivt, i för rörelsen gynnsam riktning, påverka arbetsfördelningen i samhället i högre grad än vad fallet normalt är i öststatemas stelare system. De möj- ligheter kooperationen kan förfoga över betingas i stor utsträckning såväl av biståndets innehåll som av dess utformning. (Det kooperativa bistånds- samarbetet behandlas närmare i avsnitt 6.5 nedan.)
I
6.2.5 Samverkan över ”system"-gränserna
Mot bakgrunden av den här lämnade översikten över kooperationens ställ- ning och allmänna utvecklingsproblematik i de tre typiserade samhällssy- stemen i väst, i öst och i u-land kan man ställa frågan: Finns det över huvud någon minsta gemensamma nämnare för kooperationen och dess utvecklingsbetingelser i de tre systemen? Är det alls meningsfullt att söka dra lärdomar ömsesidigt av vunna erfarenheter från kooperativa rörelser, verksamma inom i politisk-ekonomiskt hänseende olikartade samhällsmil- jöer? Och sist, men icke minst: Föreligger några realistiska förutsättningar för att etablera en kommersiell samverkan över ”system”- och nations- gränserna mellan olika former av kooperativ företagsamhet i väst, i öst och i u-land?
Västländernas kooperativa rörelser har den dominerande delen av sitt handelsutbyte med sina kooperativa partner och med den privata företag- samheten inom OECD-länderna. Det bör emellertid på sikt finnas ett be- tydande intresse och även utrymme för ett expanderande handelsutbyte med öststaterna och framför allt deras kooperativa organisationer.
Mellan öststatemas kooperativa organisationer förekommer ett omfattan- de handelsutbyte, baserat på dels bilaterala avtal, dels multilaterala över- enskommelser, etablerade inom dessa länders ekonomiska samarbetsorgan, SEV (tidigare benämnt Comecon). Genom att flertalet öststater monopo- liserat utrikeshandeln till ofta ett stort antal statliga branschorgan blir väst- ländernas handelssamarbete med öststaterna generellt komplicerat och detta gäller även det kooperativa varuutbytet. Inkonvertibla öststatsvalutor och därav betingade bilaterala kompensationsaflärer är också bidragande orsaker till att svårigheter ofta uppstått i öst-väst-handeln även för de kooperativa företagen.
Frågan om intensifierade handelsförbindelser mellan i-länderna i väst och u-länderna är över huvud taget ett alltför omfattande problem för att när- mare tagas upp i detta sammanhang. Frågan om krediter och överföring av know-how beträffande produktionsstandardisering etc. spelar generellt en stor roll i detta sammanhang. Detta gäller om affärsförbindelser med genuint inhemska u-landsföretag (alltså ej avläggare resp. dotterföretag till transnationella västliga koncerner). Med bortseende från vissa hårt stan- dardiserade stapelartiklars avsättning genom ”Marketing Boards” med ett visst begränsat producentkooperativt inflytande, gäller de ovan åberopade och andra svårigheter tyvärr i ännu högre grad för ett varuutbyte direkt mellan u-ländernas kooperativa producentorganisationer och västs konsu-
mentkooperativa centralorganisationer. Detta är emellertid ett verksamhets- fält, som förtjänar all uppmärksamhet på grund av de stora potentiella ex- pansionsmöjlighetema.
Under hela den tid, som IKA haft möjlighet att verka inför internationella fora, såsom fr.o.m. 1927 inför NF och efter andra världskriget inför FN och dess specialorgan, har åtgärder förordats med syfte att genom en sam- ordnad ekonomisk politik, valutastabilisering etc. underlätta ett friare han- delsutbyte. Internt har ansträngningarna inriktats på att både regionalt och globalt främja ett interkooperativt handelsutbyte och upprättande av ge- mensamma produktionsföretag.
Det bör emellertid inte fördöljas att framstegstakten för och de hittills uppnådda resultaten av både de internationellt övergripande och de regionala samarbetssträvandena lämnat åtskilligt övrigt att önska. Detta framstår i en gräll belysning vid en jämförelse med de transnationella privata kon- oernernas snabba och effektiva utveckling genom både vertikal och ho- risontell integration, främst i väst- och u-ländema; exempel saknas dock inte ens på en dylik kapitalistisk penetration i vissa branscher i en del öst- länder. En analys av de både externa och interna orsakerna till det halva misslyckandet för kooperationen skulle dock spränga ramen för denna fram- ställning.
6.3 Internationella Kooperativa Alliansen (IKA)
6.3.1 IKA :s uppkomst
Främst hos olika ledande kooperativa ideologer började redan från slutet av 1860-talet tankar väckas på att bilda en internationell organisation för erfarenhetsutbyte och kommersiell samverkan på härför lämpade områden. Det dröjde dock fram till år 1895, då tiden befanns lämplig för att förverkliga planen. Sammanslutningen gavs namnet The International Cooperative Al- liance av den kongress som samlades i London. Vid kongressen medverkade representanter för alla de tidigare nämnda typerna av kooperativa organi- sationer. Storbritannien representerades förutom av Cooperative Union och Cooperative Wholesale Society och sitt gillesförbund av 20 konsumtions- föreningar och 7 arbetarproducentföreningar. Från Europa i övrigt var både konsument-, jordbruks-, kredit- och arbetarproducentorganisationer före- trädda, representerande Belgien, Danmark, Frankrike, Holland, Italien, Ryssland, Serbien och Ungern. Därutöver var kooperativa företag i Austra- lien, Indien och USA företrädda. IKA:s karaktär av internationell orga- nisation, öppen för alla typer av kooperativa sammanslutningar, var sålunda helt klart markerad redan från starten.
Under det första världskriget uppehölls IKA:s relativt begränsade akti- viteter främst av representanter för den brittiska kooperationen. Ledningen av IKA låg i själva verket ända fram till år 1921 i brittiska händer. Med- lemsorganisationema på kontinenten var sålunda företrädda endast i IKA:s centralstyrelse men icke i exekutivkommittén, som närmare följer och leder verksamheten. Medan de konsumentkooperativa organisationerna ännu un- der mellankrigsperioden även numeriskt dominerade bland IKA:s medlems-
organisationer, har den efter andra världskriget ökade anslutningen av nya medlemsförbund från öststaterna och inträdet i stor skala av nationella cen- tralorganisationer från u-länderna radikalt förändrat denna bild. Avkolo- nialiseringsprocessen i Asien och Afrika har inneburit att jordbruks- och kreditkooperativa organisationer med väldiga medlemssiffror anslutits. IKA har därmed förvandlats till den största icke-statliga, frivilligt uppbyggda organisationen på det ekonomiska området.
6.3.2 IKA:s organisation och verksamhet
IKA har en organisation och förvaltning som motsvarar ett vanligt ko- operativt förbund. De ledande organen är kongressen, som sammanträder vart tredje år, centralstyrelse och exekutivkommitté. Sekretariatet ligger i London och har en direktör som chef. Dessutom finns regionalkontor i Afrika och Asien. På sektor- eller branschnivå har vidare ett antal spe- cialkommittéer etablerats (se bilaga). För särskilda uppgifter finns också ett antal i princip tillfälliga arbetsgrupper.
IKA:s uppgift har från starten varit att genom samverkan och infroma- tionsutbyte mellan medlemsorganisationema främja den nationella och in- ternationella kooperationens utveckling. Området för samarbete har omfattat såväl de kooperativa principerna — grundsatsema — som organisatoriska och affärsmässiga frågor.
Stadgefrågoma utgjorde redan från organisationens bildande en ofta åter- kommande fråga vid kongresserna. Allmänt accepterade grundsatser fanns inte antagna förrän en kommitté, tillsatt 1930, framlade förslag som antogs vid 1937 års kongress. En anslutning till de av IKA antagna kooperativa grundsatsema har sedan dess varit ett villkor för anslutning till alliansen. Grundsatsema har reviderats vid senare tillfällen, grundligast år 1966.
En stor del av IKA:s verksamhet drivs genom specialkommittéerna, an- tingen direkt till medlemsförbunden eller genom IKA:s styrande organ. Verksamheten är i stor utsträckning externt inriktad, dvs. syftar till att påverka regeringar och andra nationella organ eller FN och andra inter- nationella organisationer i frågor som har kooperativ betydelse eller där ko- operativa lösningar är tillämpliga. Under efterkrigstiden har särskilt den ko- operativa verksamheten i u-länderna tagit en stor del av IKA:s resurser ianspråk.
Bland de frågor som i övrigt särskilt observerats och behandlats inom IKA under efterkrigstiden kan följande nämnas:
internationell handelspolitik (1946) relationerna mellan kooperationen och statsmakterna (1951) kooperationen och monopol (1951) handelspolitiken (1954) kooperationen och hälsofrågoma (miljöfrågor) (1957) kooperationen i en föränderlig värld (1960—1966) nya marknadsbildningar (1963) konsumenternas rättigheter (1969) de demokratiska beslutsprocessema (1969) multinationella företag (1972)
DDDDDDDDDD
6.4 Kooperativ verksamhet på internationell basis
Som redan framhållits är de praktiska resultaten av det internationella ko- operativa samarbetet begränsade. Några exempel på framsteg, om än hittills av begränsad räckvidd, utgör dock det regionala samarbetet genom Nordisk Andelsforbund, inlett redan 1918, och det senare tillkomna exportsamarbetet genom Nordisk Andelsexport samt den vidare samverkan inom utrikes- handeln som bedrivs genom det konsumentkooperativa Intercoop, i vilket också en del centralorganisationer från öststaterna deltar. Även den nordiska kooperativa samverkan på vissa områden, såsom produktion av tvättmedel och andra kemisk-tekniska artiklar samt chokladvaror förtjänar omnämnas. Oljekooperationen, representerad i Norden genom OK, och i internationellt format genom International Cooperative Petroleum Association, utgör ytter— ligare exempel av intresse i sammanhanget. Lantbrukskooperationen deltar utom genom IKA i det internationella samarbetet genom medlemskap i olika bonde- och lantbruksorganisationer. Samarbetet ligger främst på det informativa planet. Nordens Bondeorganisationers Centralråd (NBC) arbetar med gemensamma nordiska lantbruksfrågor. Andra internationella orga- nisationer är den europeiska Confederation Européenne de l*Agriculture och den världsomspännande International Federation of Agricultural pro- ducers (IFAP).
6.4.1 Nordisk Andelsforbund WAF)
Redan 1918 bildade den danska, norska och svenska konsumentkoopera- tionen denna gemensamma inköpscentral. År 1928 anslöt sig även de finska rörelserna och 1949 det isländska SIS.
Nordisk Andelsforbund ägs av de nordiska kooperativa centralorganisa- tionerna i följande proportioner:
Ägarandel, % Dkr Omsättning 1976
milj. dkr
Danmark (FDB) 20 375 000 211 Finland (SOK) 16 300 000 181 Finland (OTK) 16 300 000 159 Island (SIS) 7 125 000 23 Norge (NKL) 6 100 000 167 Sverige (KF) 35 650 000 603 1 344
Verksamheten omfattar nästan uteslutande import av livsmedel och rå- varor till kooperativa livsmedelsfabriker. Undantagen gäller lantbruksvaror och råvaror för kemisk industri. De största varugruppema omfattar frukt, grönsaker, kaffe och oljeråvaror.
NAF:s huvudkontor finns i Köpenhamn med filialkontor i Santos (Bra- silien), Valencia (Spanien), Bologna (Italien), Buenos Aires (Argentina) och San Francisco (USA).
NAF förmedlar det allra mesta av de nordiska partihandelsorganisatio-
nemas import av livsmedel och råvaror för vissa industrier. Genom NAF och dess olika kontor har den nordiska kooperationen möjlighet att samordna inköpen av viktiga varor och få snabba informationer om förändringarna i pris, tillgång och efterfrågan på olika internationella marknader.
De nettoöverskott som NAF:s verksamhet givit har inte utbetalats kontant till ägarna utan använts till att bilda insatskapital och fonder.
6.4.2 Nordisk Andelsexport (NAE)
NAE bildades av de nordiska kooperativa centralorganisationerna med syfte att stimulera exporten av produkter från den nordiska kooperativa industrin.
NAE har sitt kontor i Köpenhamn, i anslutning till NAF. Omsättningen för 1977 uppgick till 58,5 milj. dkr. NAE är kanske mest känt för försäljning av möbler, bl. a. till kooperativa föreningar i USA.
6.4.3 Inter-Coop
Det samarbete mellan olika experter, bl. a. inköpare i partihandeln, som med åren vuxit sig allt starkare inom nordisk kooperation, fick på 1960-talet en fast organisation även på europeisk basis, genom att Inter-Coop bildades år 1970. Även denna organisation har sitt huvudkontor i Köpenhamn och har ett nära samarbete med NAE.
Det är nu 28 konsumentkooperativa centralorganisationer från 19 länder, inkl. Israel och Japan och flera öststater, som samverkar i Inter-Coop. Enligt stadgarna kan samarbetet gälla inköp och produktion, distributionsproblem samt utbyte av erfarenheter inom forskning, produktutveckling och andra tekniska och ekonomiska frågor. Inköpssamarbetet sker i två grupper, för livsmedel och för specialvaror. Inköpare inom varje grupp träffas flera gånger per år för att välja ut ett standardsortiment enligt vilket gemensamma inköp görs.
De gemensamma inköpen under 1977 uppgick till ca 260 milj. dollar specialvaror och 75 milj. dollar i livsmedel. Erfarenhetsutbytet har systemati- serats i arbetsgrupper för olika områden.
Samarbetet i Inter-Coop innebär en fast organisation av mera informella kontakter, som utvecklats under flera år. Sådana kontakter inom koope- rationen äger rum på en rad områden, ofta på regional nivå. Sålunda har inom den europeiska gemenskapen bildats Euro-coop. Denna organisation syftar dels till att tillvarata konsumentkooperationens intressen inom EG- organen, dels att utveckla ett kommersiellt samarbete. Verksamheten har försvårats av de problem som den holländska och tyska konsumentko- operationen haft.
6.4.4 Nordtend
På flera områden har ett samarbete mellan nordiska kooperativa industrier förekommit, t. ex. med en strävan till specialisering inom ramen för ett gemensamt standardsortiment. Det kemisk-tekniska området är ett exempel, där samarbetet gått längre.
Nordtent är ett nordiskt företag där KF i Sverige äger 39,8 %, FDB i Danmark 23 %, SOK i Finland 14 %, OTK i Finland 13 %, NKL i Norge 10 % och SIS på Island 0,2 %. Nordtend har fabriker i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den gemensamma försäljningen under 1977 var 297 milj. skr.
6.4.5 Nordchoklad
Nordchoklad ägs till 36 % av KF, 36 % av FDB, 27 % av NKL och I % av SIS. Företaget har fabriker i Danmark, Norge och Sverige. Den totala omsättningen 1977 var 368 milj. skr, varav 5 milj. skr var export till andra länder.
6.4.6 Internationella kooperativa oljehandelsförbundet (ICPA)
Efter andra världskriget har ett betydande arbete lagts ned på gemensam import av mineraloljor. I ICPA samarbetar 37 organisation från 24 olika länder. ICPA:s raffinaderi i Dortrecht, Holland, framställer huvudsakligen smörjoljor och dess omsättning för 1976 var 18 milj. dollar.
6.5 Samarbete om utveckling av u-landskooperationen
IKA:s engagemang till stöd för u-ländemas kooperation behandlades första gången mer ingående vid IKA-kongressen i Paris år 1954. Ett preliminärt kortsiktigt handlingsprogram lades fram vid kongressen. Samtidigt togs ett initiativ som lade grunden till IKA:s utvecklingsfond. En penningsinsamling för internationella ändamål hade under krigstiden ägt rum inom den brittiska kooperativa rörelsen. En del av dessa pengar ställdes till IKA:s förfogande som en första grundplåt till utvecklingsfonden. Summan uppgick till om- kring 10000 pund.
Om år 1954 med rätta kan betecknas som startpunkten för IKA:s tekniska biståndsarbete, innebar IKA:s kongress i Stockholm år 1957 en betydelsefull uppföljning. Huvudtemat vid kongressen utgjorde stödet åt de kooperativa rörelserna i u-länderna, som behandlades i inledningsföredrag av interna- tionella experter på det tekniska biståndets område. I samband med kon- gressen anordnade KF en utställning på Mosebacke i Stockholm, under mot- tot ”En Värld Utan Gränser”. Det budskap utställningen sökte förmedla var fakta om den successivt växande klyftan mellan de rika och fattiga folken i ett globalt perspektiv, samt det trängande behovet av internationellt sam- ordnade åtgärder för att främja ekonomisk och social utveckling i de tre underutvecklade världsdelama. Behovet att komplettera en statlig utveck- lingsplanering i u-länderna med hjälp till självhjälp genom folkrörelser och särskilt genom kooperativa företag förekom givetvis i utställningens bud- skap.
Den dubbla roll som folkrörelsema i de rika länderna bör spela, genom att verka som påtryckningsgrupper på parlament och regeringar, bl. a. genom att påverka den allmänna opinionen till förmån för utökat bistånd åt u-
länderna, och samtidigt genom att med egna åtgärder stödja självhjälps- verksamheten i form av kooperativa företagsformer, belystes på utställning- en. Budskapet framfördes i konstnärlig form genom att man försäkrade sig om medverkan av kända svenska artister. Detta ledde till att utställningen kommenterades flitigt av massmedia, vilket i sin tur medförde att utställ- ningen besöktes av inte mindre än 145 000 personer. Den kom följaktligen att få ett ganska avsevärt inflytande på den allmänna opinionen i Sverige.
6.5.1 IKA:s långsiktiga program för tekniskt bistånd
De beslut som fattades under 1950-talet av de redan nämnda IKA-kon- gresserna i Paris och Stockholm utvecklades vidare och preciserades av kon- gressen i Lausanne år 1960. Vid denna kongress presenterades huvuddra- gen av IKA:s politik beträffande biståndet åt kooperativa rörelser i u-län- der i ett dokument betitlat ”IKA:s långsiktiga program för tekniskt bistånd”. Programmet, som består av följande fem huvuddelar, äger sin giltighet än i dag, och återges här nedan i förkortat skick:
l) Fortsatt och fullständig kartläggning av utvecklingsregionema av experter, för att förse Alliansen med exakt förstahandsinformation om de existerande kooperativa rörelserna, deras utvecklingsstadium och aktuella problem samt den typ av IKA- bistånd som behövs;
2) lntensivanalyser av olika kooperativa företagsformer, exempelvis för produktion, lagerhållning och marknadsföring av jordbruksprodukter samt anskaffning av för- nödenheter och konsumtionsvaror; kooperativ marknadsföring; tillverkning och la- gerhållning; konsument-kooperativa företag; föreningar med flera syften (= multi- purpose societies); utveckling av vissa till u-landsförhållanden anpassade speciella kooperativa företagsformer; allmänna ekonomiska trender och deras eventuella be- tydelse för den kooperativa rörelsen;
3) Främjande av utbildning på alla nivåer; inrättande av utbildningsinstitut eller centra, där sådana behövs för utbildning av ledare, för utbildning av lärare som i sin tur skall undervisa i kooperation på bynivå. ävenså i lämpliga fall tillhandahållande av högre undervisning; anordnande av regionala seminarier och konferenser om sär- skilda kooperativa arbetsuppgifter resp. kooperativa företagsformer, eller för speciella grupper av kooperativ chefspersonal;
4) Samarbete med Förenta Nationerna och dess specialorgan på olika, för ko- operationen betydelsefulla områden;
5) Främjande av ett utvidgat handelsutbyte mellan kooperativa organisationer i u-länderna och de högt utvecklade rörelserna i västerländska stater; likaså främjande av kooperativa försäkringsrörelser samt kooperativa banker eller kreditinstitut.
6.5.2 Den svenska kooperationens u-landsbistånd
I anslutning till IKA:s Stockholmskongress utarbetades inom KF:s orga- nisationsavdelning ett förslag till en insamlingskampanj för stöd till ko- operativ verksamhet i u-länderna. Förslaget godkändes av KF:s styrelse och insamlingen startade i februari 1958, samtidigt med att IKA:s konferens i Kuala Lumpur genomfördes. Insamlingen gjordes efter det första årets gynnsamma erfarenheter permanent. De största bidragen under de två de- cennierna har bestått av småbelopp, som medlemmar i konsumentförening- arna lämnat av sina återbäringsmedel. Denna insamlingsmetod förutsätter
en fortlöpande inforrnationsverksamhet om behovet av bistånd till u-län- derna och om de kooperativa organisationernas medverkan i utvecklings- strävandena. I insamlingen deltar numera även lantbrukskooperationen.
Det behöver knappast särskilt betonas att de pengar som erhållits från de kooperativa medlemmarna är av en helt marginell betydelse i jämförelse med de stora resurser SIDA har till sitt förfogande. Totalsumman, som hittills har samlats in sedan början av år 1958 fram till och med den 30 juni 1977, uppgår sålunda till 43,2 milj. kr. Under samma tid har 34,8 milj. kr utbetalats. Fram till den 30 juni 1977 innehölls ca 9,0 milj. kr som reserv, med hänsyn till de långsiktiga åtaganden som har lämnats i fråga om stöd till verksamheten vid IKA:s regionalkontor i Asien och Afrika, samt likaså viss utvecklingsverksamhet i Latinamerika. Innebörden av dessa åtaganden skall behandlas längre fram.
Innan den kooperativa biståndsverksamheten kort omnämns, bör några ord sägas om den organisation som skapats i Sverige för att sköta det ko- operativa tekniska biståndet. Under den tidigare perioden (1953—1967) var verksamheten koncentrerad inom KF:s sekretariat, men år 1968 organi- serades en speciell stiftelse för att ta sig an den årliga medelanskaffningen bland svenska kooperatörer och för att sköta det kooperativa tekniska bi- ståndsprogram, de insamlade pengarna möjliggjorde. Stiftelsens inregistre- rade namn är ”Swedish Co-operative Centre (SCC) — Kooperativt u-lands- samarbete”, men vanligen används bara första delen av namnet, förkorat till SCC.
Stiftelsen fick mycket snart sin nuvarande struktur, där den producent- kooperativa och den konsumentkooperativa rörelsen vardera nu har två re- presentanter i stiftelsens styrelse. Oljekonsumentemas Förbund (OK), Ko- operativa Gillesförbundet och Folksam är företrädda med vardera en med- lem. SCC:s chef är — ex officio — medlem av styrelsen.
Med denna omfattande representation av de kooperativa rörelserna i Sve- rige, och trots att de bostadskooperativa rörelserna hittills inte formellt är företrädda i SCC:s styrelse, är SCC på sitt arbetsområde representativt för hela den svenska kooperativa rörelsen. Ett intimt samarbete med HSB och Riksbyggen äger i själva verket rum i tekniska biståndsfrågor som har an- knytning till dessa speciella kooperativa sektorer. För att utföra SCC:s dagliga verksamhet har personalen så småningom måst utökas, när antalet projekt som SCC åtagit sig har blivit allt flera. SCC:s främsta uppgifter, frånsett det bistånd som lämnas till IKA:s regionala central i Asien och Afrika samt till kooperativa företag i Latinamerika, är utbildning av kooperativa ledare från u-länder, rekrytering av personal till kooperativa projekt i u-länder, ekonomiskt och tekniskt bistånd till speciella projekt, rådgivande verksam- het åt SIDA i kooperativa biståndsfrågor och tillhandahållande av infor- mation åt svenska kooperatörer om u-länder.
1 stor utsträckning utförs mycket av detta arbete i nära samarbete och samråd med SIDA, som i betydande grad ekonomiskt stöder SCC:s olika aktiviteter. Detta betingas av en önskan hos SIDA att bistå u-länderna också inom den kooperativa sektorn, där Sverige anses ha erfarenheter och kun- nande av intresse för u-länderna.
6.5.3 Verksamheten i södra och östra Asien
IKA—kongressen i Stockholm följdes av vissa åtgärder, som sedermera har bildat grunden för IKA:s praktiska deltagande i regionala åtgärder för att stödja kooperativ utveckling. På grundval av vissa studier beslöt IKA-led- ningen att i samarbete med de sydostasiatiska kooperativa rörelserna anordna en allmän konferens i Kuala Lumpur. Denna ägde rum i februari 1958. Konferensen framförde två rekommendationer:
1) IKA uppmanades att inrätta ett regionalkontor för att främja kontakterna mellan de kooperativa rörelserna inom regionen, samt mellan dessa och kooperationen i de industrialiserade länderna.
2) Ett ytterligare angeläget önskemål var att ett utbildningscentrum skulle upprättas för att bistå de kooperativa rörelserna i regionen. Detta skulle ha till uppgift att anordna ett systematiskt utbyte av erfarenheter och kooperativa specialkunskaper, som kom- plettering till den nationella utbildningsverksamhet som redan bedrevs inom rörelserna l regionen.
Tack vare den insamlingsaktivitet som den svenska kooperativa rörelsen hade beslutat sätta igång fanns det möjligheter att utan dröjsmål inleda organisationen av ett visst stöd år den utbildningsverksamhet som de asia- tiska kooperativa rörelserna hade framfört önskemål om.
De asiatiska kooperatöremas andra önskemål, att ett regionalkontor för IKA skulle inrättas, tillgodosågs också. Den 14 november 1960 ägde en invigningsceremoni rum, förrättad av preminärminister Jawaharlal Nehru.
Från IKA:s regionala kontor och utbildningscentrum för Sydostasien spri- der Internationella Kooperativa Alliansen kännedom om de kooperativa principerna och arbetsmetodema samt om deras praktiska tillämpningar i regionen. Detta sker i första hand genom utbildningsverksamhet, forskning och utredningar, publicitetsverksamhet, biblioteks- och dokumentations- service, samt specialiserad rådgivning. Utbildningen och därtill knutna ak- tiviteter finansieras i stor utsträckning av Swedish Co-operative Centre, med bistånd från den svenska staten via SIDA. Mellan 1960 och 1976 har ca 4 000 kooperatörer på skilda nivåer deltagit i utbildningsprogram som genom- förts av IKA:s regionala kontor och utbildningscentrum.
Det totala svenska ekonomiska biståndet per år till IKA i New Delhi uppgår till omkring 1000000 kr, varav SIDA bidrar med ca 500000 kr, vilket som nämnts täcker en del av kostnaderna för kurser och seminarier. SCC:s egna bidrag bestrider, förutom stödet till seminarieverksamheten, också vissa administrativa kostnader.
6.5.4 Verksamheten i östra och centrala Afrika
Redan i det långsiktiga programmet för IKA:s stöd till kooperationen i u- länderna, godkänt av kongressen i Lausanne 1960, förutsågs att regionala kontor borde inrättas också i Afrika och Latinamerika. Med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurser som fanns tillgängliga för IKA, kunde planen att inrätta ett kontor i Östafrika inte förverkligas förrän år 1968.
Ett kontor av blygsam omfattning organiserades i oktober 1968. Verk- samhetsområdet omfattade Tanzania, Kenya, Uganda och Zambia. Kon- torets främsta mål var att främja kooperativ utveckling i regionen genom
att underlätta utbytet av erfarenheter och genom att tillhandahålla ett forum för diskussion bland planerare och ledare. Det främsta medlet härför har varit organiserandet av seminarier och konferenser på skilda kooperativa ämnesområden. Ca 50 sådana seminarier på hög nivå har anordnats sedan kontorets tillkomst, med ett sammanlagt deltagande av omkring 1 000 ko- operativa ledare.
Viss verksamhet vid kontoret i Moshi har stötts av de nederländska och finska regeringarnas biståndsorgan. När det i övrigt gäller finansiering av seminarier och kurser, organiserade av IKA:s regionalkontor, har i stort sett samma system tillämpats som i Asien.
Också i detta regionala kontor blev den svenska och sedermera hela den nordiska kooperativa rörelsen engagerad. Skälen härtill var följande.
I samband med att de nordiska biståndsorganen samarbetade i ett ge- mensamt biståndsprojekt i nuvarande Tanzania, det s.k. Nordiska Tan- ganyikaprojektet i Kibaha, kom från landets regering en framställning om stöd på kooperationens område. Genom kontakter som etablerades mellan samtliga nordiska konsument- och jordbrukskooperativa centralorganisatio- ner skapades ett konsortium för stöd åt Tanganyikas kooperation såsom ett gemensamt projekt.
Efter förhandlingar med ministern för kooperation i Tanganyikas regering, i Stockholm, började två svenska kooperatörer gradvis att utarbeta rikt- linjerna för det som senare skulle bli känt under namnet Kooperativa ut- bildningscentret i Moshi (Co-operative Education Centre — CEC). Dessa svenska kooperatörer kom sedan också att från starten fram till 1975 ingå i ledningen för IKA:s regionalkontor.
De danska och svenska biståndsorganen beslöt år 1968 att fortsätta det stöd som dittills hade lämnats av Nordiska Tanganyikaprojektet. Senare slogs det kooperativa utbildningscentret samman med Co-operative College i Moshi. Sedan år 1972 omhänderhas hela finansieringen av ett betydligt utvidgat tekniskt biståndsprojekt för landsbygdsutveckling och kooperation i Tanzania gemensamt av samtliga de fem berörda nordiska statliga organen. Projektets administration sker med hjälp av det danska tekniska bistånds- organet, DANIDA.
År 1965 tog Kenyas regering kontakt med de nordiska länderna för att diskutera möjligheterna att erhålla tekniskt bistånd på den kooperativa fö- retagsledningens område. En överenskommelse nåddes och det nordiska kooperativa projektet inleddes år 1967. Överenskommelsen, som gällde en femårsperiod, förnyades 1972 för en andra femårsperiod, fram till år 1977, och har nu ytterligare förlängts för en tid av två år.
Projektets huvuduppgift har varit att bistå den kooperativa rörelsen för att i nära samverkan med Kenyas kooperationsdepartement konsolidera ko- operationen och förbättra dess effektivitet.
6.5.5 Stöd till kooperationen i Latinamerika
I syfte att studera möjligheterna att främja kooperationens utveckling i La- tinamerika beslöt IKA:s styrelse att anlita en av regionens kooperatörer för att fastställa och redovisa de kooperativa rörelsemas ställning i skilda latinamerikanska länder.
Det mönster som har utbildats i avseende på relationerna mellan IKA och de latinamerikanska kooperativa rörelserna skiljer sig från förhållandena i Asien och Afrika, sådana de beskrivits här ovan. IKA har inte ombetts av de latinamerikanska kooperativa rörelserna att upprätta ett regionalkontor. Skälet till denna inställning har i första hand varit att en interamerikansk kooperativ organisation bildades på ett tidigt stadium. Medlemsorganisa- tioner i Organization of the Cooperatives of the Americas (OCA) är inte endast åtskilliga latinamerikanska rörelser, utan också topporganisationerna i USA och Kanada. Med hänsyn härtill har IKA:s samarbete med de la- tinamerikanska rörelserna hittills huvudsakligen skett genom OCA, som dessutom har antagits såsom medlem av IKA, i egenskap av en regional organisation. Samtidigt är ett antal av OCAzs medlemsorganisationer på de båda amerikanska kontinenterna direktanslutna till IKA.
Förutom att vidmakthålla kontakter med OCA och dess medlemsorga- nisationer har IKA också stött en speciell biståndsverksamhet, som har satts i gång med hjälp av de svenska kooperativa rörelserna i form av ett projekt kallat Latin American Technical Institute for Co-operative Inte- gration (LATICI).
På begäran av ett antal ledande kooperatörer från vissa latinamerikanska länder ordnades ett seminarium på konsumentkooperationens skola Vår gård 1966.
Verksamheten har från år 1969 bedrivits huvudsakligen i den central- amerikanska regionen, i Venezuela, i Brasilien och på några av öarna i Karibiska havet. LATICI:s bistånd tar formen av stöd åt den organisatoriska uppbyggnaden, överföring av tekniska kunskaper, utbildning av personal och skolning av kooperationens medlemmar. Programmet är synnerligen praktiskt inriktat, främst i form av bistånd vid planering och igångsättande av butiker och andra kooperativa affärsföretag med ett direkt engagemang av den lokala befolkningen i fråga om skötsel och kontroll av verksamheten. Metoden innebär att ledning och personal, såväl förtroendevalda som an- ställda, skall praktiskt lära sig kooperationen genom att själva utföra arbetet, med endast viss teknisk rådgivning från LATICl:s sida. LATICI har alltså vissa rådgivande och samordnande funktioner beträffande de olika projekt som har satts i gång med hjälp av ett litet LATICI-kontor, beläget i Puerto Rico. Hela verksamheten bedrivs i nära samverkan med regionala och lokala grupper av aktiva kooperativa medlemmar.
Denna översikt har hittills huvudsakligen givit den historiska bakgrunden till det speciella samarbete som har inletts mellan de svenska kooperativa rörelserna och IKA i fråga om tekniskt bistånd åt kooperativa organisationer i de tre underutvecklade världsdelama. Svensk kooperation har funnit det praktiskt att mycket nära anknyta sitt tekniska biståndsarbete till IKA, och vad de regionala kontoren beträffar helt samordna sin verksamhet med IKA:s egna insatser för detta ändamål. Den större delen av de resurser som står till SCC:s förfogande har följaktligen reserverats för de arbets- uppgifter som redan beskrivits. Men vissa mindre belopp har använts till stöd för en del bilaterala tekniska biståndsprojekt i Portugal, men också i Grekland och Cypern. Under senare tid har bl. a. genom ett ökat statligt finansiellt engagemang genom SIDA i vissa biståndsinsatser för koopera-
tionen, exempelvis i Portugal och i Egypten, SCC:s medverkan i bilaterala projekt utanför ramen av IKA:s biståndskontor fått en väsentligt ökad be- tydelse.
6.5.6 Samarbetet mellan SIDA och SCC
Tack vare en speciell samarbetsöverenskommelse mellan SIDA och SCC har SCC i allt större utsträckning engagerats i att biträda SIDA och de nordiska kooperativa projekten (genom DANIDA) samt FN-organ som ILO och FAO med rekryteringen av kooperativa experter. För närvarande utan- nonseras ungefär 70 kooperativa experttjänster årligen med hjälp av SCC för dessa olika bilaterala, gemensamma nordiska respektive multilaterala projekt.
Som ett exempel på SIDA:s direkta bilaterala engagemang i ett större kooperativt projekt kan nämnas det stöd som ges åt främjandet av kooperativ utveckling i Zambia. År 1972 samtyckte Sverige till att finansiera och ge experthjälp åt den arbetsgrupp för kooperativ utrednings- och planeringsverk- samhet som inrättats inom ministeriet för landsbygdsutveckling. Uppgiften gällde att utarbeta en nationell kooperativ utvecklingsplan.
I den föregående översikten har IKA:s engagemang för u-ländemas ko- operation i hög grad belysts med utgångspunkt i den nordiska och speciellt den svenska kooperationens medverkan efter Stockholmskongressen 1957. Detta framställningssätt är motiverat främst därför att den svenska koo- perationens biståndsverksamhet till alldeles övervägande del, med hänsyn till både finansiella och centrala personella resurser, är helt integrerad med IKA:s eget stödprogram genom dess båda regionalkontor för Sydostasien samt för Öst- och Centralafrika. Ingen annan av IKA.s medlemsorgani- sationer har på angivet sätt samordnat sitt bistånd och därmed gett det en multilateral karaktär. Det sedan lång tid etablerade trepanssamarbetet mellan SIDA, SCC och IKA med avseende på den regionala biståndsverk- samheten, till omfånget hittills en unik företeelse, utgör ytterligare ett skäl till att i framställningen tonvikten lagts på den svenska och samnordiska kooperationens medverkan i det internationella kooperativa biståndssam- arbetet.
Det bör emellertid betonas att åtskilliga av IKA:s medlemsorganisationer i de industriellt utvecklade länderna, i både väst och öst, gjort och gör be- tydande insatser, främst i form av bilaterial hjälp åt u-landskooperationen. Som exempel från utomnordiska länder kan nämnas kooperationen i Stor- britannien, Schweiz, USA, Kanada, Sovjet, Polen och Israel.
Bilaga: Internationella Kooperativa Alliansens viktigaste kommittéer samt internationella kooperativa ajfa'rsorganisationer
Inter-Coop
Säte: Köpenhamn Medlemmar: 28 konsumentkooperativa centralorganisationer från 17 europeiska länder i väst och öst samt Israel och Japan.
Nordisk Andelsforbund (NAF)
Säte: Medlemmar:
Verksamhet:
Köpenhamn
6 konsumentkooperativa centralorganisationer i de ntrdiska länderna.
NAF handhar gemensamma inköp av livsmedel och råvaror på världsmarknaden för de kooperativa partihandelsför- eningarna.
Omsättning 1976 971,5 milj. skr.
Nordisk Andels-Export (NAE)
Säte: Medlemmar:
Verksamhet:
Euro-Coop
Säte: Medlemmar: Verksamhet:
Köpenhamn 6 konsumentkooperativa centralorganisationer i de nordiska länderna.
NAE gör uppköp av varor tillverkade i Norden för utländska konsumentkooperativa organisationer samt främjar gemen- sam export av kooperativt producerade varor. Omsättning 1976 60,0 milj. skr.
Bryssel 12 konsumentkooperativa centralorganisationer inon EG. Eurocoop företräder de nationella konsumentkooperativa organisationernas intressen inför EG och dess olika organ, utskott etc. och söker främja samverkan mellan de olika konsumentkooperationema.
International Co-operative Petroleum-Association (ICPA)
Säte: Medlemmar: Verksamhet:
New York 37 organisationer i 24 länder. ICPA:s omsättning 1976 17,7 milj. dollar (huvudsakligen smörjoljor) Raffinaderi Dortrecht, Holland.
The International Co-operative Banking Committee
Säte: Medlemmar:
Frankfurt am Main
Öppet för alla kooperativa banker och andra koomrativa
finansinstitutioner som är direkt eller indirekt anslutna till IKA.
The International Co-operative Bank (INGEBA)
Säte: Basel Medlemmar: 56 kooperativa centralorganisationer, banker och institut i 21 länder. Verksamhet: Ingeba arbetar som en kommersiell bank, uppsamlar medel från och kanaliserar dem till medlemsorganisationema samt främjar samarbetet mellan de kooperativa ekonomiska en- heterna.
The International Committee on Workers, Co-operative Productive and Artisanal Societies
Säte: Rom Medlemmar: 30 medlemmar i 23 länder. Verksamhet: Bl.a. samarbete med ILO och UNIDO.
The International Committee on Agricultural Co-operation
Säte: London Medlemmar: 36 medlemmar från 29 länder. Verksamhet: Utredningar, konferenser, resolutioner. Samarbete med IFAP och FAO. Sekreteraren redigerar ”Agricultural Co- operative Bulletin.”
Under jordbrukskommittén bildades 1966 en särskild
Underkommitté för fiske
Kommittén har 10 medlemmar från 8 länder. Kommittén har ett betydande samarbete med FAO. Jordbrukskommittén har dessutom ett organiserat samarbete med fiske- kommittén för Sydostasien, Tokyo och kommittén för jordbruk och handel, New Delhi. Båda dessa kommittéer är tillsatta som ett resultat av arbetet inom
IKA:s regionalkontor för Sydostasien.
International Co-operative Housing Committee
Säte: Väst-Berlin Medlemmar: 26 ordinarie och 5 stödjande medlemmar från 19 länder. Verksamhet: Utredningar, konferenser, resolutioner, samarbete med FN- organ. Kommittén ger ut ”Co-op Housing Bulletin”.
The International Co-operative Housing Development Asscciation GCHDA)
Sysslar med bistånds- och utvecklingsfrågor för Housing Commttee. Säte: London Medlemmar: 19 organisationer i 15 länder. Verksamhet: Utredningar, konferenser etc. för att starta bostadikoope- rativa företag och låg-kostnadsprojekt i u-länder. Samarbete med FN-organ äger rum.
Konsumentkommittén
Säte: Boulogne-Billancourt, Frankrike Medlemmar: 1 19 länder Verksamhet: Utredningar, konferenser. Kommittén ger ut Cmsumer
Bulletin. Kvinnokommittén Säte: London Medlemmar: 42 medlemsorganisationer från 28 länder. Verksamhet: Konferenser, kurser, resolutioner.
Sekreteraren i kvinnokommittén är även ansvarig för ungdomsverksam- heten.
IKA:s Exekutiv har en särskild underkommitté för utvecklingsfrågor IKA har särskilda arbetsgrupper för
— kooperativ press
— bibliotekarier
— utredningsmän
— internationella utbildningsfrågor (AGITCOOP)
Dessutom finns Regionalkontor för Sydostasien (i New Delhi, Inden) och för Öst- och Centralafrika (i Moshi, Tanzania). Vid dessa finns ett antal mer eller mindre fast etablerade komfnittéer.
Internationella Kooperativa Försäkringsfederationen
Denna kommitté och dess olika underorgan behandlas närmare unc'er 1.2.3 Försäkringskooperationen.
Statens offentliga utredningar 1979
Kronologisk förteckning
mvmwewwe
FD
10.
11.
12. 13. 14. 15. 16.
17. 18. 19. 20. 21.
22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44.
45.
46. 47. 48. 49. 50. 51. 52.
Utbyggt skydd mot höga vård- och Iäkemedelskostnader. S. Naturmedel för injektion. S. Regional laboratorieverksamhet. Jo. Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju. Konsumentinflytande genom insyn7 H. Polisen. Ju. Tandvården ! början av 80—talet. S. Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder — bakgrund och problemanalys. E. Löntagarna och kapitaltillvä xten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden— en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner. lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala Iönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen » ideologi och verklighet. E. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. Naturvård och täktverksamhet. Jo. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A. Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. U. Museijärnvägar. U. Jaktvårdsområden. Jo.
Anhöriga. S.
Plötslig och oväntad död — anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. Barn och döden. S. Avgifter i staten — nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. A. Nya namnregler. Ju. Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. S. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. A. Barnolycksfall. S. Lotterier och spel. H. Lotterier och spel. Bilagor. H. Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. Fastighetstaxering 81. B. Fastighetstaxering 81. Bilagor. B. Bilarna och luftföroreningarna. Jo.
Rationellare girohantering. E. Konsumenttjänstlag. Ju. Aktivt boende. Bo. Lagerstöd. A.
Vattenkraft och miljö 4. Bo. Malmer och metaller. |. Barnen I framtiden. S. Vår säkerhetspolitik. Fö. Flen tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 1—8. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 9—13. Jo. Koncernbegreppet m.m. Ju. Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. U. Arbetstiderna inför BO—talet. A. Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Ju. Huvudmannaskapet för specialskolan. U. Öst Ekonomiska Byrån. H. Viltskador. Jo.
53. 54.
55.
56. 57. 58. 59. 60. 61. 62.
Nytt skördeskadeskydd. Jo. Hushållning med mark och vatten 2. Del I. Överväganden. Bo. Hushållning med mark och vatten 2. Del II. Bakgrundsbeskriv- ning. Bo.
Steg på väg. . . A.
Barnomsorg — behov, efterfrågan, planeringsunderlag. S. Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. S. | livets slutskede. 5. Bidrag till folkrörelser. Kn. Förnyelse genom omprövning. B. Kooperationen i Sverige. |.
Statens offentliga utredningar 1979
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [4] Polisen. [6] Konkurs och rätten att idka näring. [ 13] Nya namnregler. [25] Konsumenttjänstlag. [36] Koncernbegreppet m. m. [46] Grundlagsskyddad yttrandefrihet. [49]
Försvarsdepartementet Vår säkerhetspolitik. [42]
Socialdepartementet
Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. [ 1] Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80-talet. [7] Utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede. 1. Anhöriga. [20] 2. Plötslig och oväntad död — anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. [21] 3. Barn och döden. [22] 4. I livets slutskede. [59] Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. [26] Barnolycksfall. [28] Barnen i framtiden. [41] Planeringsgruppen för barnomsorg. 1. Barnomsorg — behov. efter— frågan, planeringsunderlag. [57] 2. Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. [58]
Ekonomidepartementet
Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder»bakgrund och problemanalys. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys. [ 10] 4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklig- het. |1 1] Rationellare girohantering. [35]
Budgetdepartementet
Avgifter i staten — nuläge och utvecklingsmöjligheter. [23] 1976 års fastighetstaxeringskommitté. 1. Fastighetstaxering 81. [32] 2. Fastighetstaxering 81. Bilagor. [33] Förnyelse genom omprövning. [61]
Utbildningsdepartementet
Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. [17] Museijärnvägar. [18] Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. [47] Huvudmannaskapet för specialskolan. [50]
Jordbruksdepartementet
Regional laboratorieverksamhet. [3] Naturvårdskommittén. 1. Naturvård och täktverksamhet. [14] 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. [15] Jakt- och viltvårdsberedningen. 1. Jaktvårdsområden. [19] 2. Vilt- skador. [52] Bilarna och luftföroreningarna. [34] Miljörisker vid sjötransporter. 1. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. [43] 2. Ren tur. Program för miljösäkra sjötranspor- ter. Bilagor 1—8. [44] 3. Ren tur. Program för miljösäkra sjötrans—
porter. Bilagor 9-13. [45] Nytt skördeskadeskydd. [53]
Handelsdepartementet
Konsumentinflytande genom insyn? [5] Lotteriutredningen. l. Lotterier och spel. [29] 2. Lotterier och spel. Bilagor. [30] Öst Ekonomiska Byrån. [51]
Arbetsmarknadsdepartementet Sysselsättningsutredningen. 1. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. [ 16] 2. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. [24] 3. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. [27]
Lagerstöd. [38] Arbetstiderna inför BO-talet. [48]
Steg på väg. . . [56]
Bostadsdepartementet
Aktivt boende. [37] Vattenkraft och miljö 4. [39] Hushållning med mark och vatten 2. Del I. Överväganden. [54] Hushållning med mark och vatten 2. Del ll. Bakgrundsbeskrivning. [55]
Industridepartementet
Malmer och metaller. [40] Kooperationen i Sverige. [62] Kommundepartementet Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. [12] Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. [31] Bidrag till folkrörelser. [60]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
|. . [IF
55721 _ __ ' ISBN 91-38-04945-7 MM LiberForlag _ _ . |SSN0375-250X