7. Organisationen på olika nivåer i den allmänna räddnings- tjänsten 275 7.1 Principer för fördelning av arbetsuppgifter mellan

organ på olika nivåer - en inledning ... ............. 275 7.2 Den lokala nivån ...... ... ....... . ...... . ..... . ...... 277

7.2.1 Principerna för uppgiftsfördelningen ......... 277 7.2.2 Organ som skall lösa uppgifterna på lokal nivå ....... .......... ................. ....... 277

7.3 Länsnivån ............ ..... .... ........ .... ...... .... 281 7.3.1 Principerna för uppgiftsfördelningen ......... 281

- 7.3.2 Organ som skall lösa uppgifterna på länsnivå . 283 7.4 Den centrala nivån .................................. 287 7.4.1 Principerna för uppgiftsfördelningen ... ...... 287 7.4.2 Nuvarande förvaltningsorgans uppgifter - beslu- tade eller i annat sammanhang föreslagna för- ändringar .... ................................ 288

7.4.3 Inrättande av ett nytt centralt räddnings- tjänstverk — räddningstjänstkommitténs syn— punkter ..... ......... . ..... .... ............ .. 291 7.4.4 Inrättande av en samordnings— och informations- central för räddningstjänsten (ett uppgifts— förråd) ..... ............... ...... ..... ....... 294

• Sida 12
•  Original

Sid Andra åtgärder för ökad effektivitet i den allmänna rädd— ningstjänsten 299 _________________________________________________________ 8.1 Enhetlig lagstiftning för hela räddningstjänsten .... 299 8.2 Användning av resurser avsedda för andra ändamål än

allmän räddningstjänst .............................. 304 8.2.1 Inledning .................................... 304 8.2.2 Civilförsvaret ............................... 305 8.2.3 Det militära försvaret ....................... 308 8.2.4 Övriga organ med resurser för räddningstjänst 311

8.3 Ökade skyldigheter för industriföretag med riskfylld verksamhet att hålla beredskap ............ 312 8.4 Ersättningsbestämmelser ............................. 317 8.5 Vissa frågor i samband med förebyggande åtgärder .... 318 8.5.1 Skyldigheter för industrier och andra ägare av

egendom ...................................... 318

8.5.2 Information om risker och skyddsåtgärder ..... 321 8.5.3 Sotning ...................................... 323 8.6 Frivilligorganisationernas arbete .... ............... 324 8.7 Alarmering av räddningstjänstorganen ................ 325 8.7.1 Utredningar efter Almöbro—olyckan ............ 325

8.7.2 SOS Alarmering AB ............. . .............. 327

8.7.3 Alarmering genom mobilsändare ... ...... ....... 328 8.8 Samordning av radiokommunikationer .................. 329 8.9 Forskning och utveckling ..................... . ...... 330 8.10 Synpunkter på kostnaderna för den allmänna rädd—

ningstjänsten .. ............. . ..... . ..... . ........... 330

Bilaga Kommitténs direktiv 333

• Sida 13
•  Original

SPGfUMVFATTNING

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Utvecklingen har haft mycket gott med sig, framför allt mate— riellt sett. Samtidigt har den lett till en allt större sårbar— het i sanhället. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för män-

niskor, egendom och miljö mot olyckor och skadegörelse.

Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att göra skyddet mot olyckor effektivare. Det gäller både de förebyggande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som skall gripa in när en olycka har inträffat. Samhällets räddningstjänst har efter hand blivit allt mer omfattande. Uppgifterna har ökat och ansvaret har fördelats på ett flertal myndigheter och andra

orgwl.

Samhällets räddningstjänst består för närvarande av

(1) Den 5 k allmänna räddningstjänsten, som griper in vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge;

(2) Flera former av s k särskild räddnin st'änst, dvs fjäll— rä dning, flygräddning, sjöräddning, räddningstjänst vid olyckor i atomanläggning och en särskild organisation för bekämpning av olja eller kemikalier till havs, i kustvatt— nen och i vissa insjöar.

Den allmänna räddningstjänsten, som regleras i brandlagen, är

• Sida 14
•  Original

på lokal nivå en uppgift för kommunerna. Pä regional nivå skall länsstyrelsen som statligt organ se till att den allmänna rädd— ningstjänsten inom länet är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Statens hrandnmmulhar som central förvaltningsmyndighet tillsyn över den allmänna räddningstjänsten i hela landet. Svenska kommunförbundet har också viktiga uppgifter inom rädd— ningstjänsten, både centralt och på länsnivä. Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst ligger på flera

statliga myndigheter.

Organisatoriskt har utvecklingen av räddningstjänsten lett till en splittring i verksamheten som allt mer har kommit att fram— stå som ett problem. Ofta bedöms det att effektiviteten i sank hällets räddningstjänst skulle kunna höjas om användningen av resurserna kunde samordnas bättre än som hittills har skett. Under senare är har framförts allt större krav på en sådan sam-

ordning.

|| Kommitténs uppdrag — arbetets uppläggning

Räddningstjänstkommittén skall enligt direktiven pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget omfattar även frågan om huvud— mannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Oavsett vilken ställning kommittén tar i frågorna om huvudmannaskapet bör kommittén, framgår det av direktiven, överväga och före— slå åtgärder som förbättrar förutsättningarna för en effektiv

räddningstjänst. Behovet av att samordna räddningstjänstarbete

• Sida 15
•  Original

som berör större geografiska områden bör särskilt uppmärksmn— mas. Enligt direktiven gäller det t ex när en händelse fordrar räddningstjänstinsatser både till lands och till sjöss och när

sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt.

Räddningstjänstkommittén skall enligt uppdraget samordna sitt arbete med 1978 års försvarskommittés arbete. En sådan samord- ning har varit särskilt angelägen med hänsyn till försvarskom— mitténs överväganden om civilförsvarets frmntida organisation på lokal nivå. Försvarskommitténs uppgift är att föreslå åtgär— der för försvarets fortsatta utveckling efter år 1982. Försvars- kommitténs förslag är avsett att läggas till grund för 1982 års försvarspolitiska beslut. Ett nära samråd har ägt rum på olika stadier i utredningsarbetet mellan försvarskommittén och rädd-

ningstjänstkonmnttén.

För att det skall bli möjligt att samtidigt bedöma både för— svarskommitténs förslag om en kommunanknuten civilförsvarsverk- samhet och räddningstjänstkommitténs överväganden om huvudmanna— skapet för den allmänna räddningstjänsten har efter hand ut— talats allt starkare önskemål om att räddningstjänstkommittén under hösten 1981 i ett delbetänkande skulle redovisa sina över— väganden om principerna för huvudmannaskap, organisation och re— surser inom räddningstjänsten. Räddningstjänstkommittén har an— sett att den bör tillgodose dessa önskemål och redogör i före— liggande principbetänkande för de slutsatser och förslag när

det gäller den framtida räddningstjänsten som hittills har ut-

arbetats av kommittén

• Sida 16
•  Original

I principbetänkandet behandlar räddningstjänstkommittén i huvud— sak frågor som har med den allmänna räddningstjänsten att göra. Övervägandena om de olika formerna av särskild räddningstjänst omfattar till största delen frågor som berör avgränsningen mel— lan den allmänna räddningstjänsten och uppgifterna för de olika fonnerna av särskild räddningstjänst i framtiden. När det gäl— ler frågan om vilka åtgärder som kan vidtas för att räddnings— tjänsten skall bli effektivare behandlar kommittén i det före— liggande betänkandet på ett mer detaljerat sätt endast en del av de åtgärder som berör den allmänna räddningstjänsten. Ytter— ligare överväganden både om huvudmannaskapet för de olika for— merna av Särskild räddningstjänst och om åtgärder som syftar till en ökad effektivitet inom såväl den allmänna som den sär— skilda räddningstjänsten skall ske i det fortsatta arbetet. Re—

sultaten kommer att redovisas i kommitténs slutbetänkande.

. Den allmänna räddningstjänstens sätt att fungera

Den allmänna räddningstjänsten präglas av en starkt decentrali— serad organisation. Beredskapen har anpassats till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. Per- sonalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensionerad för de allra flesta insatserna. Det går som regel också att förstärka styrkorna i beredskap med egen räddningstjänstperso— nal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Räddningstjänstorganen har i allmänhet en modern och

effektiv teknisk utrustning.

Den allmänna räddningstjänsten fungerar i regel bra i situati—

ner när det gäller att rädda liv och att i övrigt bekämpa skador

• Sida 17
•  Original

i samband med olyckor som inträffar ofta, t ex bränder i bostä— der, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Osäkerhet kän— ner emellertid många av de anställda inom den allmänna räddnings- tjänsten inför allvarliga olyckor av andra slag, framför allt sådana som sker sällan, t ex olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora oljeutflöden, omfattande skogsbränder och andra olyckor med stora verkningar kan det också vara svårt för räddningstjänstorganen att bekämpa effektivt. Det brister enligt erfarenhet framför allt i lednings- och sambandsarbetet vid

dessa stora olyckor.

Skillnaderna i riskerna och i resurserna mellan olika kommuner har lett till omfattande olikheter i räddningstjänstens organi— sation både mellan stora och små kommuner och mellan kommuner av ungefär samma storlek sett till invånarantalet. Även kunnan— det varierar, beroende på.att de praktiska erfarenheterna av räddningstjänstarbetet och standarden på utbildning och övning— ar är olika från kommun till kommun. Brister i effektiviteten förekommer framför allt hos räddningstjänstorgan som baserar beredskapen på deltidsanställda men också hos räddningstjänst—

organ med heltidsanställd personal.

.Den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa

Kommittén anser att den allmänna räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänst— organen under vissa förutsättningar skall ingripa vid brand,

oljeutflöde, ras, översvämning och annat nödläge. Liksom hit—

• Sida 18
•  Original

tills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för männi— skors hälsa. Räddningstjäistorganen bör dessutom även i fort- sättningen vara skyldiga att avvärja eller att begränsa skada

på egendom eller i miljön.

I principbetänkandet diskuterar kommittén också flera möjlig— heter att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Enligt kommitténs preliminära överväganden talar flera skäl för att den allmänna räddningstjänsten utvidgas genom att räddningstjänstorganen åläggs ett visst ansvar även för

att avvärja eller begränsa de störningar i viktiga samhälls— funktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser — t ex svåra snöoväder, omfattande skyfall och lång— variga elavbrott. Räddningstjänstkormnittén anser vidare att

det bör prövas om räddningstjänsten skall ha skyldighet att in- gripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan också på ett ännu tidi— gare stadium. Detta skulle kunna ske när det är fara för nöd— läge eller liknande händelse, utan att olyckshändelsen kan befaras vara omedelbart förestående. Räddningstjänstorganeli skulle också kunna få till uppgift att påtala brister i före—

byggande åtgärder som avser även andra nödlägen än brand.

Det kan vidare enligt kommitténs preliminära överväganden fin— nas skäl att utvidga den allmänna räddningstjänstens verksamhets- område genom att den allmänna räddningstj änstens organ övertag

ansvaret eller får uppgifter inom ramen för särskild räddnings— tjänst enligt följande:

• Sida 19
•  Original

[lUtökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten;

[] Övertagande av brand— och räddningstjänsten vid luftfarts- ver ets lygplatser;

ElAnsvar för s öräddninn i hamnområden, i andra insjöar år Vänern, Vättern och Malaren och 1 andra vattendrag;

[] Utökade uppgifter i räddningstjänsten vid atomolyckor, bl a indikering och skyldighet för ledningspersonal att ingå i länsstyrelsens fasta organisation;

[] Utförande av trans orter av skadade och s'uka i terränaen at sjukVardshuvudmännnL

||lhnnnånannaskapet för den allmänna räddningstjänsten

Ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten kan åstad-

kommas på i huvudsak följande fyra sätt:

(1) Ökade anslag av kommunala och eller statliwa ekonomiska me el;

(2) Utökad medverkan med ekonomiska eller andra resurser ran en privata se torn, rämst in ustrin;

(3) Utökad användnin av statli a och kommunala resurser av— sedda for andra åndamal an allman räddningstjänst, t ex civilförsvarets och det militära försvarets resurser;

(4) En mer samlad användning av den allmänna räddnin st änstens nuvaran e resurser inom större omra en än ens il a ommunep.

Enligt regeringens direktiv till samtliga kommittéer om finansi— ering av reformer skall utgångspunkten för kommittéernas arbete vara att förslag som de lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser för det område som förslagen avser. Kommunernas ekonomiska läge är inte sådant att det finns underlag för någon väsentligt utökad ambitionsnivå i den kommu- nala verksamheten. Enligt kommitténs bedömning föreligger det inte några möjligheter att i en mer allmän omfattning, som al— ternativ 1 ovan innebär, genom ökade skattemedel höja effektivi-

teten i räddningstjänsten. Ekonomiska åtaganden av enskilda

• Sida 20
•  Original

industrier eller andra verksamheter med risker för olyckor - alternativ 2 i översikten ovan - skulle på en del håll kunna förbättra beredskapen mot olyckor. Någon mer allmän utökning av den allmänna räddningstjänstens resurser bedömer kommittén

emellertid inte som möjlig genom sådana åtgärder.

Användningen av andra samhällsresurser än den allmänna rädd— ningstjänstens egna — i översikten angiven som alternativ 3 - öppnar däremot möjligheter för räddningstjänstorganen att på en relativt bred front förstärka sina resurser. Framför allt kommer ett utökat samarbete med civilförsvaret och det militära för— svaret att kunna bli till nytta för utvecklingen av räddnings— tjänsten. Inte heller dessa åtgärder är emellertid tillräckliga. Problemet måste angripas främst genom förbättringar inom rädd—

ningstjänstens egen verksamhet — enligt alternativ 4 ovan. Fram—

för allt blir det nödvändigt att inom större geografiska områden

än hittills organisera en mer samlad användning av resurserna.

En mer samlad användnin av räddnin stjänstens resurser inom

större geografiska områden kan ske genom

(1) Ett ändrat huvudmannaskap i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller

(2) En väsentli t utökad samverkan mellan räddningst änstor a— nen inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.

Resurserna i den allmänna räddningstjänsten skulle bli mycket väl integrerade geografiskt sett i ett system med en enda huvu — man, staten. kbd staten som huvudman borde det vara möjligt att effektivare än för närvarande planera verksamheten, dhnen—

sionera styrkorna och utbilda personalen. Ökad enhetlighet i

• Sida 21
•  Original

materiel och utbildning skulle det också gå att uppnå. Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en omfattande administrativ appa— rat på central och sannolikt också på regional nivå. Ett över— tagande skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En annan nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring

som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.

En geografiskt sett väl integrerad användning av resurserna skulle också gå att åstadkomma med det mer begränsade antal huvudmän som landstingskommunerna utgör. I ett sådant system skulle flera av fördelarna med ett statligt huvudmannaskap kunna uppnås. Men även flera av nackdelarna med en statlig all— män räddningstjänst skulle sannolikt känneteckna alternativet med landstingskommunerna som huvudmän för den allmänna rädd— ningstjänsten. Till bilden hör att den allmänna räddningstjäns— ten, även om landstingskommunerna svarar för huvuddelen av

ambulansverksamheten, är en för dessa främmande verksamhet.

Kommittén bedömer att nackdelarna med ett statligt eller lands— tingskommunalt övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna

räddningstjänsten är större än fördelarna.

Kommittén anser att den lösning som ligger närmast till hands i en diskussion om en effektivare allmän räddningstjänst är att kommunerna i betydligt större utsträckning än för närva— rande själva organiserar en gemensam användning av resurserna.

En hel del har redan gjorts genom den samverkan som nu före—

• Sida 22
•  Original

kommer. Möjligheterna att inom betydligt fler områden väsentligt

utöka samarbetet bedömer kommittén som goda. Kommittén föreslår

mot den bakgrunden ett oförändrat kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. För ett bibehållet huvudmanna-

skap talar enligt kommitténs mening också faktorer av annat

slag än de som har med effektiviteten att göra. En sådan faktor är att många företrädare för de kommunala politiska organen upp— lever det som väsentligt att varje kommun har möjligheter att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och

organisation.

. Ökad samverkan mellan kommuner i den allmänna räddningstjänsten

Om samverkan på ett framgånsrikt sätt skall kunna höja den all- männa räddningstjänstens effektivitet fordras ett szstem med allmänna riktlinjer för samarbetet. Framför allt krävs det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösning— ar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter måste vara en uppgift för de enskilda kommu— nerna. Statliga organ kan bidra till den utveckling som efter-

strävas genom att visa på olika vägar till ett ökat samarbete.

En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där förutsättningar med hänsyn till olika lokala för- hållanden saknas för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunernas räddningstjänstorgan att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Det kan gälla administrativ ledning, särskild befälsberedskap, speciell ut—

rustning, övningar, planering eller förebyggande åtgärder. Kom—

• Sida 23
•  Original

mittén redovisar i betänkandet en katalog över tänkbara sam-

arbetsuppgifter.

Genom ett utvecklat räddningstjänstarbete enligt det mönster

som komnittén skisserar bör det bli möjligt för alla kommuner

i landet att få tillgång till en brandingenjör i den administra— tiva och operativa ledningen för räddningstjänsten. Särskilt

för planering av verksamheten, utbildning och förebyggande åt—

gärder skulle denna utökade kompetens kunna få stor betydelse.

Kommittén.anser att samarbetet inom den allmänna räddningstjäns- ten skall få utvecklas genom frivilliga åtgärder från kommuner— nas sida. Samarbetet kommer att utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. ÄNen med en kommunal själv- bestämmanderätt är det emellertid angeläget med ett nära sam— råd mellan kommunerna och de berörda statliga centrala och re— gionala organen. De statliga organen samlar erfarenheter om samarbete från många håll och kan genom allmän rådgivning för-

medla dessa erfarenheter till olika kommuner.

|| Indelning av landet i räddningstjänstregioner

Ett system för en väsentligt utökad samverkan fordrar framför allt en indelning av landet i lämpliga geografiska samverkans- områden. Statsmakterna bör fastställa principer för en sådan indelning. Kommittén kallar områdena räddningstjänstregioner. Arbetet med indelningen bör ske i huvudsak på lokal och regional nivå. Avvägningar med hänsyn till olika intressen kan komma

att behövas på regional och slutligen på central nivå.

• Sida 24
•  Original

Genom en indelning i landet i räddningstjänstregioner skulle alla kommuner få en anvisning om var de hör hemma i samverkans— systemet. Regionerna skulle också ge uttryck för det samarbete mellan kommuner som kommer att fordras i den av försvarskom- mittén skisserade framtida kommungränsövergripande civilförsvars- verksamheten. Med samma huvudmän och samma territoriella indel- ning för både freds— och krigsräddningstjänsten ökar möjlig- heterna att tillgodose kraven såväl i fred och i krig. Det skall framhållas att en samverkan mellan kommuner i lämpligt utfor— made regioner gör det lättare för den allmänna räddningstjäns— tens organ att vid behov mobilisera resurser hos t ex det mili—

tära försvaret, polisen och kustbevakningen.

. Organisationen på statlig, regional och central nivå

Kommittén anser att länsstyrelsens samordningsuppgifter inom räddningstjänsten kommer att förändras genom det utökade regio— nala samarbetet mellan kommunerna. Fortfarande kommer det emel— lertid att behövas ett statligt organ på länsnivå inom räddnings— tjänsten. Bland annat kommer det även i fortsättningen att vara nödvändigt att regionalt samordna den allmänna räddningstjänsten

med de olika formerna av särskild räddningstjänst.

Räddningstjänstkommittén anser i likhet med CK-gruppen inom försvarskommittén att det på central nivå bör bildas en ny myndighet för handläggning av frågor om civilförsvar och fredsräddningstjänst. En sådan omorganisation är nödvändig om en integration av uppgifter i freds—och krigsräddnings- tjänsten på lokal och regional nivå skall kunna genomföras.

Räddningstjänstkommittén föreslår att det tillsätts en orga—

• Sida 25
•  Original

nisationskmmnitté med uppgift att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala verket. Organisa— tionskommittén bör även utarbeta en plan för genomförandet av

den nya organisationen.

Övriga åtgärder för ökad effektivitet i den allmänna räddnings- tjänsten

Kommitténs principbetänkande är ingen fullständig analys av möjligheterna till ökad effektivitet inom räddningstjänsten.

En förbättring av räddningstjänsten kan ske även genom andra åtgärder än en ökad kommunal samverkan. Kommittén har inte haft möjlighet att i det föreliggande principbetänkandet utfonna mer detaljerade förslag till sådana åtgärder. Kommittén pekar emellertid i betänkandet på flera olika frågor som har aktua—

liserats i detta sammanhmig.

I både allmän och särskild räddningstjänst medverkar utom huvud— männen flera statliga organ och även privata organisationer.

De olika former av räddningstjänst som förekommer i dagens sam— hälle kan enligt kommitténs mening inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag av räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén anser att en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvudsakliga rikt— linjerna för samhällets hela räddningstjänst skulle kunna sti-

mulera ett sådant samarbete.

• Sida 26
•  Original

En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förut- sätter också att kommunerna — som redan har berörts i samband med förslaget till räddningstjänstregioner - i större utsträck—

ning än hittills får möjligheter att använda redan befintliga

resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst.

Komnittén bedömer att det är möjligt att i betydligt högre grad än hittills förstärka den allmänna räddningstjänsten genom an- vändning av sådana resurser. En integrering av räddningstjäns- ten i fred med räddningstjänsten i krig inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap kommer att avsevärt underlätta ai—

vändningen av civilförsvarets resurser.

Den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten kan också komma att stimulera en ökad samordning av de fortsatta investering- arna i materiel, så att denna materiel kan användas både i fredsräddningstjänsten och i krigsräddningstjänsten. En för— stärkning av den allmänna räddningstjänstens personal med civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga är också angelägen. Kommittén anser vidare att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills bör kunna användas i fredsräddningstjänsten. Även andra organ än civilförsvaret och det militära försvaret har som tidigare berörts resurser som är användbara i den allmänna räddningstjänsten. Kommittén kommer att i sitt fortsatta arbete nämnare överväga hur dessa och olika privata organisationers resurser bäst skall kunna

utnyttjas i den allmänna räddningstjänsten.

Enligt sina direktiv skall kommittén pröva om skyldighetei för

t ex industriföretag som bedriver riskfylld verksamhet att hålla

• Sida 27
•  Original

beredskap för räddningstjänst bör utvidgas till att omfatta

även andra fall än de som för närvarande anges i brandlagen. Kom— mittén anser det rimligt att varje företag som bedriver sådan verksamhet bör ha en viss grundberedskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten. anattningen och den närmare ut— formningen av ett företags beredskapsorganisation bör emeller— tid i första hand kunna bestämmas på frivillig väg av företaget

i samarbete med komnunerna. Företagens verkskydd är en Viktig

resurs i det här sammanhanget.

Kommittén tar ock å upp olika frågor i samband med förebyggande åtgärder. Enligt sina direktiv skall konmittén pröva frågor om en skärpning av bestämmelserna i brandlagen om skyldighet för

bl a industriföretag som bedriver riskfylld verksamhet att vid- ta förebyggande åtgärder även mot andra nödlägen än brand. Reg- ler som syftar till förebyggande av olika slags olyckor finns i ett antal olika författningar. Kommittén diskuterar i betänkan- det möjligheten att ålägga företag och enskilda med riskfylld

verksamhet en generell skyldighet att vidta förebyggande åtgär-

der inte bara mot brand utan även mot andra nödlägen.

Kommittén behandlar också översiktligt vissa andra frågor som hör till de förebyggande åtgärderna. Framför allt gäller det

information om risker och skyddsåtgärder och sotninosverksam-

heten. Andra åtgärder som knyter an till möjligheterna att skapa

en effektivare räddningstjänst är frågor om de 5 k frivillig—

organisationernas arbete, om alarmeringen av räddningstjänstorga-

nen och om forsknings- och utvecklingsarbetet.

• Sida 28
•  Original

Slutligen behandlas i betänkandet vissa synpunkter på kostna-

derna för den allmänna räddningstjänsten. Det är svårt att uta)

närmare bedömningar av de frmntida riskerna för olika slags

olyckor ange om och i så fall på vilket sätt kraven på insat— ser från den allmänna räddningstjänsten kommer att förändras

i framtiden. Det är också svårt att bedöma hur den av kommittén diskuterade utvidgningen av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter kommer att påverka insatsernas antal och omfatt— ning. En väsentligt utökad samverkan i det av kommittén före— slagna systemet med räddningstjänstregioner kommer emellertid att medföra en ökad effektivitet i den allmänna räddningstjäns— ten. Enligt den bedömning som kommittén har gjort skulle kost— naderna för den allmänna räddningstjänsten med det av kommittén föreslagna systemet för samverkan och genom övriga av kommittén aktualiserade åtgärder kunna bibehållas på ungefär samma nivå som tidigare, samtidigt som effektiviteten i räddningstjänsten

skulle höjas.

• Sida 29
•  Original

I I N L B D N I N G

l ÖKJUHE KRAV PÅ RÄDDNINGSTJÄNSTEN — KC»&1TFYENS [UEEHLKG

Samhällets förändrin ar och räddninnst änstens utvecklinv —

en inledande översikt

1.1

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Den tekniska utvecklingen har lagt grunden till en storskalig— het inom framför allt industrin. Produktionen av varor och tjänster har geografiskt sett blivit mer koncentrerad än tidigare. I det storskaliga samhället har person— och gods— transporterna ökat mycket kraftigt. Ett påtagligt resultat

av den tekniska utvecklingen — framför allt av den kemiska industrins forsknings- och utvecklingsarbete — är vidare det stora antalet nya åmien och material som vi använder i vår dagliga tillvaro. Den ökade energikonsumtionen och bruket av

nya energikällor har också satt sin prägel på utvecklingen.

Urbaniseringen — det andra grundläggande draget i samhällets utveckling — har inneburit en ökad koncentration av bebyggelse och befolkning. Utvecklingen har medfört att tätorterna har ökat sin andel av befolkningen i landet från drygt 60 % år

1950 till något mer än 80 % trettio år senare. Detta innebär över 2 milj fler människor i de tättbebyggda områdena än tidi- gare. Upp emot hälften av ökningen svarar de tre storstadslänen

för. Bara tillfälligt — under perioder med allmänt sett svaga

• Sida 30
•  Original

ekonomiska konjunkturer - har den här utvecklingen mattats av.

Det moderna sanMällets utveckling har självfallet haft mycket gott med sig. Den har lagt grunden till den materiella välfär— den - men också skapat problem. Urbaniseringen har inneburit att många för människorna viktiga sammanhang har brutits sön— der. lörr hade varje människa lättare att identifiera sig i

sin närmaste omgivning och kunde bättre än nu bedöma riskerna för liv och egendom. Genom många av de tekniska förändringarna har sanmället på olika sätt blivit mer komplicerat och sårbart än tidigare. Riskerna för omfattande skador har ökat. Flera slag av olyckor har år från år som regel stigit i antal, t ex bränderna. Andra typer av olyckor ligger kvar på en sedan flera årtionden hög nivå, bl a arbetsolycksfallen. Vidare har miljön

i ökad utsträckning kommit att drabbas av omfattande skador. Ge— nom storskaligheten i produktion och transporter hotar verhihig—

arna av de enskilda olyckorna att bli större än tidigare.

Säkerheten i samhället har ökat kraven på ett allt bättre skydd mot olyckor och skadegörelse för människor, egendom och mi;jö. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att

göra ett sådant skydd effektivare. Det gäller både de förebyg— gande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som slall gripa in när en olycka har inträffat eller kan befaras vara ome— delbart förestående. Samhällets räddningstjänst har efter land blivit mer omfattande. Uppgifterna har ökat och ansvaret har

fördelats på fler myndigheter och andra organ än tidigare.

Samhällets räddningstjänst består för närvarande av

• Sida 31
•  Original

(1) Den 5 k allmänna räddningstjänsten, som griper in vid

brand, oljeutflöde, ras, oversvänming och annat nödläge;

, (2) Flera fonner av s k särskild räddninnstjänst — fjällrädd— 3 ning, lygrä ning, sjörättnihgÄ—fät jingstjänst vid olyc— 1 kor i atomanläggning och en särskild organisation för be— kämpning av olja eller kemikalier till havs, i kustvatt— nen och i Vänern och hälaren.

Samhället utför också räddningsingripanden i form av sjuktrans— l porter. Sådana ingripanden brukar i allmänhet inte betecknas

l som räddningstjänst.

* Den allmänna räddningstjänsten, som regleras i brandlagen & (1974:80), är på lokal nivå en uppgift för konmnmerna. Brand—

l försvaret, som utgör den mest omfattande delen av räddnings— tjänsten, är i själva verket en av kommunernas allra äldsta uppgifter. Kommunerna har på det här området tagit på sig ett allt större ansvar. På regional nivå har länsstyrelsen som

. statligt organ till uppgift att samordna kommunernas strävanden

inom den allmänna räddningstjänsten. Centralt är statens brand-

nämnd ansvarig förvaltningsmyndighet för dessa frågor. Svenska kommunförbundet har också viktiga samordningsuppgifter inom den

allmänna räddningstjänsten — både centralt och på länsnivå.

Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst ligger på flera olika statliga myndigheter. En del av dessa organ leder och samordnar räddningstjänstarbetet — andra deltar endast med personella och materiella resurser. Exempel på statliga myndig—

heter som leder eller på annat sätt medverkar i den särskilda

räddningstjänsten är

[] Rikspolisstyrelsen; [] Sjöfartsverket; [] Överbefälhavaren; [] Statens järnvägar; ; C]Civilförsvarsstyrelsen; ElLuftfartsverket;

• Sida 32
•  Original

E]Statens strålskyddsinstitut; EIStatens hydrologiska

och meteorologiska imstitut.

Organisatoriskt har utvecklingen av räddningstjänsten lett till en splittring i verksanmeten som alltmer kommit att framstå som ett problem. Många bedömer att effektiviteten i samhällets rädd— ningstjänst skulle kunna förbättras om användningen av resur— serna kunde samordnas bättre. Kraven på en sådan samordning — både operativt och när det gäller den administrativa ledningen av olika verksanmeter — har efter hand vuxit. De förbättringar som under senare år har skett i organisation och resurser, fran- för allt efter olyckor och andra händelser som har gett nya er— farenheter, anses inte i tillräcklig grad ha ökat räddnings—

tjänstens effektivitet.

Redogörelsen i de följande avsnitten av detta inledningskapitel ger uttryck för att det enligt statsmakternas bedömning finns ett starkt behov av en ännu effektivare räddningstjänst och av bättre förebyggande åtgärder mot olyckor. En av samhällets allra viktigaste uppgifter är just att tillförsäkra människor och egendom ett sådant skydd. Även miljön behöver skyddas. Rädd— ningstjänsten och den förebyggande verksamheten måste kunna mö— ta den utveckling både mot fler och större olyckor och mot nya, förut okända typer av händelser som kan bli följden av de fort— satta förändringarna i samhället. Genom denna utveckling är det nödvändigt att fortlöpande ompröva räddningstjänstens organisa— tion så att den på ett så effektivt sätt som möjligt tillgodo—

ser både samhällets och de enskilda människornas växande krav.

• Sida 33
•  Original

1.2

Tidigare utredningar och riksdagsbeslut om räddningstjänsten 1.2.1 1954 års brandlagsrevision

Efter hemställan av riksdagen tillkallades 1954 års brandlags- revision för att se över brandlagstiftningen och brandförsvarets organisation. Brandlagsrevisionen redovisade sitt arbete i be— tänkandet (SOU l960:34) Reviderad brandlagstiftning, som bl 3 innehöll förslag till ny brandlag och brandstadga. Betänkandet omfattadeockså synpunkter på en i brandförsvarets regi organi- serad beredskap för andra typer av olyckor än brand. Brandlags— revisionen ansåg det emellertid falla utanför sitt uppdrag att överväga vilka organ som borde sörja för en beredskap även vid

dessa andra typer av nödlägen än brand.

Brandlagsrevisionen föreslog ett oförändrat kommunalt huvudmanna—

skap för brandförsvaret.

1.2.2 Regeringens förslag och 1962 års riksdagsbeslut

Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande ansåg flera remissinstanser att även räddningstjänst vid andra nöd- lägen än brand borde regleras i brandlagstiftningen som en av brandförsvarets uppgifter. Regeringen delade emellertid inte den uppfattningen. Kommunernas uppgifter i räddningstjänsten borde bedömas efter kommunallagens bestämmelser om den kommunala kompetensen, framhölls det i regeringens förslag (prop 1962:12). Enligt regeringen ankom det på kommunerna själva att avgöra vilka kommunala organ som borde svara för räddningstjänsten vid

dessa andra typer av nödlägen.

När det gäller huvudmannaskapet för brandförsvaret anslöt sig

• Sida 34
•  Original

regeringen till brandlagsrevisionens bedömning att brandförsva—

ret även i fortsättningen skulle vara en kommunal verksamhet.

Riksdagen gjorde ingen erinran mot regeringens förslag (KU 1962:6, 3 LU 1962zll, rskr 19621127). 1962 års brandlagstift—

ning omfattade bl a brandlag och brandstadga, vilka trädde i

kraft den 1 januari 1963.

1.2.3 Räddningstjänstutredningen

I sitt betänkande (SOU 1971250) Räddningstjänst föreslog rädd— ningstjänstutredningen en ny brandlag. Enligt utredningen borde en räddningstjänstorganisation inrättas med uppgift att ombe- sörja sådan räddningstjänst som inte åligger annan. Organisa— tionen skulle främst baseras på lokala räddningstjänstorgan. Utredningen fastslog i sitt betänkande att framgångsrika rädd— ningsinsatser vid brand och andra olyckor, t ex ras, översväm— ningar, utsläpp av farliga ämnen och trafikolyckor, fordrar snabba ingripanden. Enligt utredningen måste kärnan i samhällets räddningstjänst vara ett organ som har hög beredskap och väl utbildad personal, sambandsmedel och allsidig teknisk och annan utrustning lämplig för räddningstjänst. Utredningen framhöll att räddningstjänstinsatser måste kunna utföras inom rimlig tid och att räddningstjänstorganets geografiska verksamhetsområde där—

för inte får vara alltför stort.

När det gäller huvudmannaskapet övervägde utredningen om sam— hällets räddningstjänst vid annat nödläge än brand skulle vara en uppgift för det kommunala brandförsvaret, polisen eller civil—

försvaret. Brandförsvaret hade enligt utredningen en organisa—

• Sida 35
•  Original

tion med hög beredskap dygnet runt och personella och materi— ella resurser för räddningstjänst vid olika slags olyckor. On— fattningen av denna mer allsidiga verksamhet var redan bety— dande, förklarades det. Både räddningstjänsttekniska och eko— nomiska skäl talade enligt utredningen för att det var mest lämpligt att låta brandförsvaret svara för de föreslagna nya

uppgifterna i räddningstjänsten.

1.2.4 Regeringens förslag och 1973 års riksdagsbeslut

I propositionen med förslag till brandlag m m (prop l973:185)

framhöll regeringen att frågan om ett ändrat huvudmannaskap för brandförsvaret hade behandlats i förarbetena till 1962 års brandlagstiftning. Redan då hade tanken på att föra över brand— försvaret till staten eller landstingskommunerna avvisats. De fördelar som skulle kunna vinnas genom ett ändrat huvudmanna— skap var det i viss utsträckning möjligt att nå genom en ökad

samverkan mellan kommunerna, uttalades det i propositionen.

Regeringen anslöt sig till räddningstjänstutredningens bedöm- ning att räddningstjänsten vid andra nödlägen än brand i första hand borde vara en uppgift för brandförsvaret. Länsstyrelsen skulle enligt förslaget få ansvar för planläggningen av en katastrofberedskap och, när det bedömdes nödvändigt, för led— ningen av räddningstjänsten vid katastrofer. Tillsynen över kommunernas räddningstjänst skulle utövas dels regionalt av länsstyrelsen, dels centralt av en ny myndighet, statens

brandnämnd.

Riksdagen följde i sitt beslut regeringens förslag (CU 1973130,

• Sida 36
•  Original

rskr 1973z34l). 1974 års brandlagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1974, omfattade bl a ny brandlag (1974z80) och vissa

ändringar i 1962 års brandstadga (l974:81).

1.2.5 Motioner i riksdagen, utskottsbetänkanden och riksdags— beslut

I motioner vid 1976/77 års riksmöte (mot 1976/77:165, 302,

1 286 och 1 928) föreslogs förändringar i räddningstjänsten som syftade till bl a en ökad samordning av de befintliga resurserna inom räddningstjänsten. Civilutskottet behandlade motionerna i två betänkanden vid 1977/78 års riksmöte (CU 1977/78:2 och 17). Utskottet anslöt sig i stor utsträckning till bedömningarna i motionerna men fann inte att dessa fordrade några särskilda

åtgärder.

Riksdagen gjorde ingen erinran mot civilutskottets betänkanden. Vid 1978/79 års riksmöte väcktes också motioner om räddnings— tjänsten. I en av dessa (mot 1978/79:558) begärdes en utredning om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst. Motionen behandlade bl a frågan om ett förstatligande av samhällets rädd— ningstjänst. I en annan motion (mot 1978179:1582) föreslogs en utredning om räddningstjänstens organisation med uppgift att överväga formerna för ett fastare samarbete mellan räddnings— tjänstorganen i de olika kommunerna. Även i denna motion ak— tualiserades frågan om ett förstatligande av räddningstjäns- ten. I ytterligare en motion begärdes bl a en översyn av lag—

stiftningen om räddningstjänst och miljöskydd (mot 1978/79:394).

• Sida 37
•  Original

Civilutskottet konstaterade i sitt betänkande (CU 1978/79:18)

med anledning av de redovisade motionerna att tillämpningen av 1973 års beslut om räddningstjänstens organisation hade visat

på svårigheter i samarbetet mellan olika huvudmän. Civilutskot- tet ansåg att fördelarna med ett ändrat huvudmannaskap av rädd—

ningstjänsten borde utredas. Utredningen skulle enligt utskot—

tets mening vara förutsättningslös och utgå från en räddninos—

tjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Frågan om huvud-

mannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet borde behandlas i utredningsarbetet. Civilutskottet tillstyrkte därmed de i motionerna till 1978/79 års riksmöte framförda kraven på en utredning dels av huvudmannaskapet för räddningstjänsten, dels av möjligheterna till en ökad samordning av resurserna i

räddningstjänsten.

Riksdagen hade inget att erinra mot civilutskottets förslag

(rskr 1978/79:182).

Sedan regeringen genom direktiv i juni 1979 gett räddnings— tjänstkommittén i uppdrag att verkställa den av riksdagen be— gärda utredningen har vid 1979/80 års och 1980/81 års riksmöten väckts ytterligare motioner om samhällets räddningstjänst (mot 1979/80:749, 750, 755, 757 och 1980/81:283, 486, 1501, 1978,

2159 och 2167). Motionerna har berört verksamheten med räddnings- helikopter, samordningen av civil räddningstjänst med försvaret och huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Civilutskottet har vid behandlingen av motionerna (CU 1979/80:20 och 1980/81z38)

hänvisat till att räddningstjänstkommittén kommer att överväga

• Sida 38
•  Original

beslutat att förslagen i motionerna i avvaktan på resultaten av kommitténs arbete inte skall föranleda några åtgärder (rskr

1979/80:214 och 1980/81z376).

1.2.6 Brandförsvarsutbildningssakkunniga och den interdepar— tementala arbetsgruppen

Statens brandnämndsutbildningsenhet svarar för den brandförsvars— utbildning som sker vid statens brandskola. Skolan skall i an— slutning till brandstadgans kompetensregler utbilda bl a brand- personal. I samband med remissbehandlingen av räddningstjänstut— redningens betänkande väcktes frågan om en översyn av brandför— svarsutbildningen. År 1979 avgav sakkunniga för översyn av brand— försvarsutbildningen m m betänkandet (Ds Kn 1979:5) Brandförsvars-

utbildningen.

Brandförsvarsutbildningssakkunniga konstaterar att kraven på brandpersonalen har ökat under senare är, bl a genom att det kommunala brandförsvaret i 1974 års brandlag ålades ett ansvar för räddningstjänsten även vid andra olyckor än brand. I betän- kandet föreslås att kompetensutbildningen för heltidsanställda brandmän och brandförmän skall utökas. Vidare föreslår de sak— kunniga en särskild utbildning för de brandmästare och brandmän som skall ägna sig åt det förebyggande brandförsvaret. För brand— mästare som skall tjänstgöra som brandchef eller vice brandchef

föreslås en särskild förvaltningsutbildning.

I betänkandet framhålls att de deltidsanställda brandmännen, som utgör cirka 60 % av landets brandpersonal, helt saknar kompetens— utbildning. Brandförsvarsutbildningssakkunniga föreslår att de

deltidsanställda brandmännen skall erhålla en kompetensutbild—

• Sida 39
•  Original

1.3

ning omfattande tre veckors anställningsutbildning vid utbild- ningsbrandkår. För deltidsanställt brandbefäl föreslås en ut— ryckningsledarutbildning under sex veckor. De sakkunniga disku— terar också möjligheterna att samordna brandförsvarsutbildning— en med den del av civilförsvarsutbildningen som avser undsät- tande verksamhet men finner inte detta möjligt, eftersom inne- hållet i de bägge verksamheterna skiljer sig alltför mycket

från varandra.

Betänkandet om brandförsvarsutbildningen har remissbehandlats. Förslaget överarbetas för närvarande inom regeringskansliet av arbetsgruppen (Kn 1980:AJ för en överarbetning av förslag till

ändrad brandförsvarsutbildning m m.

Räddningstjänstkommitténs uppdrag

1.3.1 Direktiven till kommitténl)

Räddningstjänstkommitténs uppdrag var ursprungligen att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer. Till utredningsuppdraget hörde också, framgick det av regering— ens direktiv (Dir l979:36), att klarlägga ansvaret för att geo— tekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred vidtas. Dessutom skulle kommittén behandla frågor om ersättning för vissa ingrepp enligt brandlagen och om regressrätt för kost— nader för räddningstjänst enligt brandlagen. Kommitténs över—

väganden i dessa frågor pågår.

Genom tilläggsdirektiv (Dir l979:57) utvidgades kommitténs upp-

drag till att omfatta dels frågan om inrättande av en statlig

l) Direktiven i dess helhet redovisas som bilaga till betänkandet.

• Sida 40
•  Original

kommission för undersökning av allvarliga olyckor, dels frågan om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Kommittén skall enligt den del av uppdraget som berör samhällets räddningstjänst förut- sättningslöst pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddnings- tjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Till begreppet räddningstjänst hör i det här sammanhanget enligt direktiven inte bara den verksamhet som avses i l 5 brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att samhället skall kunna av— värja eller begränsa skador som följer av olyckor och liknande händelser. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Kommittén bör enligt direktiven särskilt beakta att ett effektivt utnyttjande av resurser som finns eller som kan byggas upp hos statliga, kom— munala, landstingskommunala och enskilda organ har väsentlig betydelse för en effektiv räddningstjänst. Vidare fordras en effektiv ledning av räddningsarbetet. För denna krävs en god planläggning och en god samordning mellan de organ som deltar

i verksamheten, framhålls det i direktiven.

Oavsett vilken ställning kommittén tar i frågan om huvudmanna-

skapet bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder

som förbättrar förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst.

Behovet att samordna räddningsarbetet inom större geografiska områden bör särskilt uppmärksammas. Enligt direktiven gäller det t ex när en händelse fordrar räddningsinsatser både till lands

och till sjöss och när sådana åtgärder måste vidtas i flera län

samtidigt.

Kommittén bör vidare överväga frågan om en skärpning av bestän—

• Sida 41
•  Original

melserna i brandlagen om skyldighet för bl a vissa industriföre— tag med riskfylld verksamhet att vidta förebyggande åtgärder. Det

bör också övervägas om en industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m m som

industrins verksamheter orsakar.

Genom snöovädren under vintern 1978/79 aktualiserades frågan om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller planlägg- ning, regional ledning och ingrepp i annans rätt bör tillämpas också i situationer som inte har ansetts vara nödlägen i brand- lagens mening. En sådan möjlighet skulle kunna vara av betydel— se också för det saneringsarbete som vidtar efter själva be- kämpningen (räddningstjänsten) vid ett omfattande oljeutflöde. Kommittén bör överväga även dessa frågor, framgår det av direk—

tiven.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med det utrednings— arbete med anknytning till räddningstjänsten som pågår på skilda områden. Särskilt framhålls att räddningstjänstkommitténs arbete i huvudmannaskapsfrågan till innehållet och i tiden så långt det är möjligt bör samordnas med 1978 års försvarskommittés

arbete.

1.3.2 Särskilda beslut av regeringen m m

Statens brandnämnd hemställde i skrivelse den 20 oktober 1977 om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt så att länssty— relsen får möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledning-

en. Brandnämnden framhöll att det i samband med övningar när

• Sida 42
•  Original

det har varit nödvändigt att transportera skadade från olycks- plats i terrängen har visat sig finnas ett stort behov av arbetskraft. Skrivelsen har remissbehandlats och med remiss— instansernas yttranden överlämnats till räddningstjänstkommit-

tén.

Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brand— nämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensione- ring m m av kommunernas styrkor i beredskap för räddnings- tjänst. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 decem- ber 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämmden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet avstyrkte förslaget i yttran— de den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövs ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader är motiverade. Regeringen har överlämnat handlingarna i ärendet till räddningstjänstkom— mittén och har uttalat att kommittén skall överväga och lägga

fram förslag i dimensioneringsfrågan.

Länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län har i skrivel- ser till regeringen tagit upp frågor som aktualiserades genom snöovädren vintern 1978—79. Länsstyrelserna har avgett rappor— ter med redovisning av bl a erfarenheter från räddningstjänst— och undsättningsarbetet. Till rapporterna har fogats en rad förslag avsedda att förbättra planläggning, beredskap och sam— hällsinsatser. Sådana förslag är bl & beredskapstjänst för länsstyrelsepersonal som skall ingå i räddningsledningen, nöj— ligheter att förbjuda privat biltrafik under svåra vägförhål—

landen, bättre väderinformation och effektivare sambandsmöjlig—

• Sida 43
•  Original

heter. För att länsstyrelsen i utsatta situationer skall kunna hindra onödig trafik har regeringen den 6 december 1979 beslutat om förordning (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall. Regeringen har i övrigt med anledning av länsstyrelsernas skrivelser konstaterat att flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp hör till dem som räddningstjänstkommittén enligt sitt uppdrag skall utreda. Övriga frågor som har samband med erfarenheterna från snöovädren bör enligt regeringen lämpligen också övervägas av kommittén. I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör det enligt regeringen ankomma på länssty- relserna att med de medel som står till deras förfogande vidta de åtgärder som kan anses påkallade. Regeringen har förordnat att länsstyrelsernas skrivelser och rapporter med anledning av

snöovädren skall överlämnas till räddningstjänstkommittén.

Utredningen (S l976:05) om sjukvården i krig har avgett be- tänkandet (SOU l978:83) Sjukvården i krig. I betänkandet fram—

hålls bl a att såväl fredssjukvårds- som beredskapsskäl motive— rar en längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikoptrar. Efter remissbehandling har regeringen förordnat att betänkandet i de delar som innehållet berör frågan om sjuk-

transporter skall överlämnas till räddningstjänstkommittén.

Statens brandnämmd har i en skrivelse den 2 februari 1977 — med

hänvisning till att kommuner årligen förorsakas kännbara släck—

ningskostnader vid brand i vegetation i samband med militära

övningar - hemställt att regeringen överväger dels om ersättning till kommun av statsmedel i dessa fall bör utgå för hela släck-

ningskostnaden, dels om ersättningen bör bestridas ur anslaget

• Sida 44
•  Original

för försvarsmakten. Yttranden har avgetts den 1 augusti 1979

av överbefälhavaren och den 25 januari 1980 av Svenska kommun— förbundet. Brandnämnden har inkommit med synpunkter med anled— ning av överbefälhavarens yttrande. Regeringen har förordnat att brandnämndens framställning och övriga skrivelser i ärendet

skall överlämnas till räddningstjänstkommittén.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i en skrivelse den 3 mars 1980

hemställt att regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att

effektivisera ledningen på civil sida och samarbetet med mili- tärbefälhavarna vid katastroflägen i fred när fler än ett län

berörs. Länsstyrelsen i Kalmar län har i en skrivelse den

5 mars 1980 avgett en rappprt med erfarenheter från en klorgas—

övning i Kalmar den 18 september 1979. I skrivelsen lämnas även

förslag till åtgärder för att beredskapen mot sådana olyckor skall kunna förbättras. Regeringen har förklarat att räddnings— tjänstkommittén enligt sina direktiv skall behandla de frågor som länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län tar upp i sina skrivelser. Regeringen har överlämnat skrivelserna till kommit—

tén.

I regeringens proposition (1980/81:90, bil 2) om riktlinjer för energipolitiken föreslås att räddningstjänstkommittén får i uppdrag att i samverkan med bl a Sveriges Radio AB granska hur radion, särskilt lokalradion, bäst skall användas för att informera allmänheten vid katastrofer. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgäng— lighet i nödsituationer bör, enligt vad som sägs i propositio-

nen, också övervägas. Riksdagen har beslutat i enlighet med

• Sida 45
•  Original

regeringens förslag (JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274).

Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UMI) avgav i februari 1978 betänkandet (SOU l978:25) Etable— ring av miljöstörande industri till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet. I betänkandet behandlas vissa frågor om räddningstjänst i samband med industriverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har överlämnat betänkandet och remissyttrandena i de delar som gäller räddningstjänsten till

räddningstjänstkommittén.

1.4. Tidigare förslag av räddningstjänstkommittén

Räddningstjänstkommittén har den 15 januari 1980 till statsrådet och chefen för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet

(Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. I betänkandet föreslås att alla slags allvarliga olyckshändelser med undantag av luftfarts— och sjöfartsolyckor, som redan nu granskas av särskilda kommissioner, skall undersökas av en själv—

ständig statlig undersökningskommission.

Efter remissbehandling av förslaget har regeringen med utgångs- punkt i kommitténs förslag beslutat att tillsätta en särskild kommitté (Dir 1981212) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittén skall också närmare överväga regler och arbetsformer för en framtida samordning av verksamheten med de kommissioner som

för närvarande utreder luftfarts— och sjöfartsolyckor.

Genom beslut den 26 juni 1980 uppdrog regeringen åt räddnings—

• Sida 46
•  Original

1.5

tjänstkommittén att studera möjligheterna till ett utvidgat

larm med tyfoner i kärnkraftstationernas omgivningar. Räddnings— tjänstkommittén har efter föreskrivet samråd med civilförsvars— styrelsen, berörda länsstyrelser och statens strålskyddsinstitut den 2 december 1980 till regeringen överlämnat rapporten Alarmering utomhus med tyfoner vid kärnkraftstationerna. I rap— porten redovisar kommittén ett förslag till tyfonalarmering inom ca 15 km från kärnkraftverken. Regeringen har i sitt förslag (prop 1980/81:90, bil 2) till ökad beredskap mot atomolyckor i huvudsak följt kommitténs förslag. Riksdagen har beslutat i

enlighet med propositionen.

Utredningsarbetets genomförande 1.5.l Arbetets uppläggping

Räddningstjänstkommittén planerade ursprungligen sitt arbete så att kommittén i ett slutbetänkande under första halvåret 1982 skulle kunna redovisa sina överväganden och förslag om räddnings— tjänstens huvudmannaskap, organisation och resurser. Avsikten var att kommittén i ett sammanhang skulle behandla alla viktigare utredningsfrågor inom räddningstjänsten. Inte minst mot bakgrund av att flera offentliga utredningar under senare år har omfattat endast delfrågor och att samordningsproblemen inom området har accentuerats efter hand som olika grenar av räddningstjänsten

har byggts ut framstod det som angeläget att i ett sammanhang beskriva räddningstjänstverksamheten och behandla de frågor

som ingår i utredningsuppdraget. Kommittén bedömde det också

som angeläget att tillsammans med resultaten av sina övervä— ganden om huvudmannaskap och organisation kunna framlägga ett

förslag till ny lagstiftning för hela räddningstjänstområdet.

• Sida 47
•  Original

Som har framhållits skall räddningstjänstkommitténs arbete en— ligt direktiven i tiden och till innehållet samordnas med 1978 års försvarskommittés arbete. En samordning är särskilt ange— lägen när det gäller försvarskommitténs överväganden om civi - försvarets framtida organisation och räddningstjänstkommitténs överväganden om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. De båda kommittéerna har under arbetets gång utbytt utredningsmateriel. Gemensamma diskussioner har också förekommit på olika stadier

i utredningsarbetet. Samråd har skett främst på sekretariats— nivå. Genom denna samordning har det i ett relativt tidigt skede framkommit att båda kommittéernas överväganden har gått

i riktning mot ett kommunalt huvudmannaskap för räddningstjäns—

ten både i fred och i krig.

För att det skulle bli möjligt att samtidigt bedöma båda kom— mittéernas arbete uttalades efter hand allt starkare önskemål om att räddningstjänstkommittén redan hösten 1981 i ett del- betänkande skulle redovisa sina överväganden om principerna för huvudmannaskap, organisation och resurser inom fredsrädd- ningstjänsten. Räddningstjänstkommittén har ansett att kommit— tén bör tillgodose dessa önskemål och redogör i föreliggande principbetänkande för de slutsatser och förslag när det gäller den framtida räddningstjänsten som hittills har utarbetats

av kommittén.

I principbetänkandet behandlar räddningstjänstkommittén i huvud-

sak frågor som har med den allmänna räddningstjänsten att göra.

Övervägandena om huvudmannaskapet för s k särskild räddnings-

tjänst omfattar följaktligen endast frågor som berör avgräns—

• Sida 48
•  Original

ningen av den allmänna räddningstjänstens uppgifter i framtiden. Frågor om huvudmannaskapet för verksamhet som enligt förslaget inte skall vara allmän räddningstjänst återkommer kommittén till i nästa etapp av sitt arbete. När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan vidtas för att göra räddningstjänsten effektivare behandlar kommittén i det föreliggande betänkandet på ett mer grundligt sätt endast en del av de åtgärder som be- rör den allmänna räddningstjänsten. Ytterligare överväganden om åtgärder som syftar till en ökad effektivitet inom den all- männa räddningstjänsten — liksom överväganden om de åtgärder som kan vidtas för att göra även de olika formerna av särskild

räddningstjänst effektivare - skall ske i det fortsatta arbetet.

1.5.2. Principbetänkandets disposition

Kapitlen 2 — 4 utgör en beskrivning av nuläget inom den all- männa räddningstjänsten och av de senaste årens utveckling och erfarenheter från verksamheten. I de återstående delarna av betänkandet, dvs kapitlen 5 - 8, redovisar kommittén resultatet

av sina hittills gjorda överväganden.

Kommittén redogör i kapitel 2 för den allmänna räddningstjäns- tens nuvarande resurser och organisation. Redovisningen inne- håller en beskrivning av räddningstjänstbegreppet enligt brand- lagen och av arbetsuppgifterna för myndigheter och andra organ på olika nivåer inom den allmänna räddningstjänsten. Vidare om— fattar kapitel 2 en redogörelse för den statistiska kartlägg- ning av den allmänna räddningstjänstens personella och materi—

ella resurser och av samverkan mellan kommuner i räddnings-

• Sida 49
•  Original

tjänsten som kommittén har genomfört.

Kapitel 3 är en beskrivning av utvecklingen för olika typer av olyckor, huvudsakligen de som har inträffat under 1970—talet. För en del områden redovisas också omfattningen av de skador som olyckorna har lett till. Redogörelsen omfattar framför allt bränder. En del uppgifter redovisas emellertid också om vägtrafikolyckor, järnvägsolyckor, haverier med luftfartyg, ras och skred, olyckor med farliga ämnen och olycksfall i ar- betet. Kommittén redogör vidare i kapitel 3 för kostnaderna

för den allmänna räddningstjänsten.

I kapitel 4 redovisar kommittén synpunkter på räddningstjäns-

tens sätt att fungera som kommittén har inhämtat från företrä-

dare för lokala och regionala räddningstjänstorgan.

I kapitel 5 behandlar kommittén frågan om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten. I detta kapitel ingår bl a

en preliminär bedömning av vilka arbetsuppgifter som kommittén anser att den allmänna räddningstjänsten bör ha i framtiden. Kapitel 6 är en redogörelse för kommitténs förslag till åtgärder för att de lokala räddningstjänstorganen skall kunna samverka

i betydligt större utsträckning än hittills. I kapitel 7 redovisar kommittén sin bedömning av principerna för utform— ning av räddningstjänstorganisationen på lokal, regional och

central nivå.

Kapitel 8, slutligen, innehåller synpunkter på en rad olika

• Sida 50
•  Original

frågor med anknytning till strävandena att förbättra den all— männa räddningstjänsten. Kommittén behandlar bl a frågor om

en enhetlig lagstiftning för räddningstjänsten, om användningen av resurser avsedda för andra ändamål än räddningstjänst och

om ökade skyldigheter för företag med riskfylld verksamhet

att hålla beredskap och vidta förebyggande åtgärder.

• Sida 51
•  Original

II

2.1

2.2

NULÄGE

DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGSTJÄNSTENS RESURSER OCH ORGANISATION

Författningar m m

er1dläggande bestämmelser om kommlers och enskildas skyldig-

heter att svara för räddningstjänst finns i

[] Brandlagen (1974z80) ; [] Brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974:81);

Ersättning till den som deltar i räddningstjänst och till kom— mun för kostnader för räddningstjänst och oljesanering utgår

enligt föreskrifterna i brandlagen och i

D Kun örelsen (l974:4ll) om ersättnin för delta ande i rädåhingstjänst m m.

För ersättning vid personskada till den som har deltagit i rädd—

ningstj änst gäller

[] Lagen (l977:265) om statligt personskadesgdd;

[] Lagen (19771266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Brandordninoen för varje konunw1 innehåller närmare bestämmelser

om organisationen av den allmänna räddningstj änsten i konmunen.

Räddningstjänstbegreppet enligt brandlagen

Med räddningstjänst avses enligt brandlagen den verksamhet som

syftar till att vid en olyckshändelse - brand, oljeutflöde, ras,

• Sida 52
•  Original

översvämning eller annat nödläge - avvärja eller begränsa skador på människor, egendom eller miljö. Räddningstjänstorganen skall

ingripa om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripapdg,

det hotade intressets vikt, de beräknade kostnaderna för räddnings— tjänsten och omständigheterna i övrigt framstår som påkallat att

de ingriper. Med omständigheterna i övrigt avses framför allt de möjligheter som den hotade egendomens ägare kan ha att själv el— ler genom någon annan avvärja eller begränsa skadorna. Omständig- heterna skall alltså vara sådana att det framstår som rimligt att samhället svarar för de åtgärder som behövs för att skadan skall

kunna avvärjas eller begränsas.

Det framgår uttryckligen av brandlagen att denna inte skall till— lämpgå_på åtgärder vid olyckor i atomanläggning eller på sjö— räddning eller fjällräddning. I förarbetena till lagen framhålls att brandlagen inte heller är tillämplig på sjukvård, sjuktrans- porter eller ambulansflygtjänst. Brandlagen skall vidare inte tillämpas på de åtgärder mot utflöde av olja och kemikalier som, vidtas till havs, i kustvattnen eller i Vänern och Mälaren. Vissa bestämmelser om tjänsteplikt, om ingrepp i annans rätt och om ersättning för räddningstjänstkostnader är emellertid till-

lämpliga på sådana åtgärder.

Olje- och kemikaliebekämpning på land, i hamnområde och i andra vatten än havet, kustvattnen, Vänern och bälaren omfattas av bestämmelserna i brandlagen. Inom flygräddningstjänsten reglerar

brandlagen åtgärder på haveriplatsen.

• Sida 53
•  Original

Som har framgått av det inledande kapitlet i betänkandet kallas

den räddningstjänst som stat eller kommun svarar för enligt

brandlagen vanligen allmän räddningstjänst. Den räddningstjänst

som inte omfattas av brandlagens bestämmelser utan huvudsakligen

regleras i annan ordning brukar betecknas som särskild räddnings-

tjänst.

Räddningstjänstorganens uppgift skall vara att vid nödläge

hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador för— värras. Till sådana åtgärder hör också de som kan vidtas huuni en olyckshändelse har inträffat, under förutsättning att en så- dan händelse, som det framhålls i förarbetena till brandlagen,

kan befaras vara omedelbart förestående. De rent förebyggande

åtgärderna, dvs sådana arbeten som vidtas på förhand för att förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller orsakar skador, omfattas inte av begreppet räddnings—

tjänst.

Räddningstjänstinsatsen skall pågå till dess att fara för skada eller ytterligare skada är avvärjd. Det åligger alltså inte räddningstjänstorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten. I förarbetena till brandlagen uttalas att det knappast är möjligt att genom allmänna uttalanden dra

en gräns mellan räddningstjänstarbeten och återställnings- eller saneringsåtgärder. Försiktighetsskäl talar emellertid ofta för att räddningstjänstinsatsen bör fortsätta någon tid sedan det har bedömts att risken för ytterligare skador är avvärjd. En

alltför strikt_gränsdragning mellan räddningstjänst och åter—

• Sida 54
•  Original

ställning eller sanering bör därför undvikas, framgår det av

förarbetena till brandlagen.

2.3. Arbetsuppgifter för räddningstjänstorganen på olika nivåer

2.3.1. Den kommunala räddningstjänsten

Kommunen skall enligt brandlagen svara för räddningstjänst i kommunen. För denna uppgift är konmunen skyldig att hålla ett brandförsvar som tillgodoser skäliga anspråk på effektivitet.

I brandförsvaret skall ingå en brandstyrka som består av brand- chef, en eller flera vice brandchefer, brandkår samt brandvärn, om sådant behövs. Brandchefen och övrig brandförsvarspersonal Skall vara anställd på heltid eller på deltid. I brandstadgan

finns särskilda kompetensföreskrifter för brandbefäl.

Brandlagen föreskriver att kommun skall anskaffa och underhålla materiel, byggnader och andra anordningar som behövs för brand— försvaret. Kommunen skall också se till att det finns vatten för brandsläckning. Förpliktelserna gäller emellertid endast i den utsträckning som verksamheten inte orsakar kommunen oskä—

liga kostnader.

Länsstyrelsen får helt eller delvis befria en kommun från skyl— dighet att hålla en brandkår om kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. Länsstyrelsen kan också delvis befria en kmnmnl från skyldighet att hålla en brandkår om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från brandkår som inte är kommunal, t ex industribrandkår. Detsamma gäller om hjälpen lämnas av annat räddningsorgan än brandkår, t ex oljesaneringsföretag, eller

om kommunen har beslutat att annat kommunalt verk än brandför-

• Sida 55
•  Original

svaret skall delta i räddningstjänsten.

Enligt brandstadgan skall brandchefen tillse att kommunens räddningstjänst är ändamålsenligt ordnad och att föreskriven beredskap upprätthålls. Brandchefen skall vidare svara för den planläggning som behövs för en effektiv räddningstjänst. Enligt brandstadgan skall räddningstjänsten hålla en sådan beredskap att första utryckning för räddningstjänst alltid kan ske inom en med hänsyn till kommunens förhållanden godtagbar tid, som

anges i brandordningen (den s k anspänningstiden).

Brandchefen i en kommun får bestämma att brandkår från annan kommun, industribrandkår, annat räddningsorgan eller kommunalt verk skall medverka när omfattande eller särskilda räddnings- tjänståtgärder är nödvändiga - eller när det kommunala brand- försvaret tillfälligt inte kan ingripa, t ex på grund av sjuk- dom, snöhinder eller skador på fordon. Annan kommun är skyldig att i sådana situationer delta i den utsträckning som brand-

chefen i den kommunen bedömer möjlig.

Brandchefen leder kommunens räddningstjänststyrka. Nornnlt för brandchefen också befälet över andra räddningstjänstorgans styrkor, om dessa deltar i räddningstjänstarbetet tillsammans

med kommunens egen styrka.

Enligt förarbetena till brandlagen är det inte nödvändigt med några särskilda bestämmelser för att klargöra vilka befogen- heter brandchefen - eller den som han utser till räddnings— ledare — har i förhållande till militär personal, sjukvårds— personal eller polispersonal som är verksam på en olycksplats.

• Sida 56
•  Original

Militär styrka som deltar i räddningstjänstarbete bör stå under räddningsledarens befäl genom att räddningsledaren ger direktiv till chefen för styrkan. Räddningsledaren bör däremot inte ut— öva befälsrätt gentemot personal inom den militära styrkan. Räddningsledaren bör inte heller leda sjukvårdspersonalens vård— insatser eller det polisiära arbetet, framhålls det i förarbe—

tena till brandlagen.

Kommunen prövar frågor om ersättning till den som har deltagit i räddningstjänst eller som har tillhandahållit utrustning för

räddningstjänst.

2.3.2. Den regionala räddningstjänsten

Länsstyrelsen är tillsypsmypdighet för den allmänna räddnings— tjänsten i länet. Det hör till länsstyrelsens uppgifter att tillse att räddningstjänsten är tillfredsställande ordnad. Läns-

styrelsen skall bl a fastställa kommunala beslut om brandordning.

Länsstyrelsen skall vidare svara för den regionala planläggning som fordras för räddningstjänsten vid nödlägen som kräver så omfattande räddningstjänståtgärder att det behövs ett särskilt organ för samordning av räddningstjänstinsatserna eller för sam— ordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. I sådana situationer skall länsstyrelsen överta ledningen och förordna

en särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Länsstyrelsen skall vidare ge direktiv om räddningstjänstarbe— tets huvudsakliga inriktning och samordna resurserna för rädd— ningstjänst och annan verksamhet på olycksplatsen. Länsstyrelsen

skall i dessa situationer också fatta beslut i fråga om åtgärder

• Sida 57
•  Original

som kan vara särskilt kostnadskrävande eller som kan innebära att väsentliga miljövärden förstörs eller att betydande en—

skilda intressen skadas.

I situationer där det inte är fråga om räddningstjänst i brand- lagens mening kan länsstyrelsen ingripa i egenskap av högsta polismyndighet i länet eller med stöd av bestämmelser i läns— styrelseinstruktionen (197lz460, omtryckt l979:234). Enligt för— ordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall kan länsstyrelsen vid särskilt svåra väderförhållanden eller lik-

nande omständigheter helt eller delvis förbjuda fordonstrafik på

vissa vägar eller i vissa områden.

Till länsstyrelsens uppgifter inom räddningstjänsten hör att handlägga vissa frågor om ersättning till enskild eller till kommun som har medverkat i räddningstjänst i de fall när läns-

styrelsen har övertagit ledningen för räddningstjänsten.

2.3.3 Myndigheter och organisationer som samverkar med den al - männa räddningstjänstens lokala och regionala orgai

Enligt planeringen för räddningstjänsten — i några fall enligt uppgjorda avtal mellan myndigheter — har den allmänna räddnings— tjänstens regionala och lokala organ möjligheter att för rädd- ningstjänstinsatser använda även andra materiella och perso— nella resurser inom samhällsverksamheten än de egna. Endast en

del av dessa resurser är uteslutande avsedda för räddnings—

tjänst. Det gäller t ex statens järnvägars s k hjälpberedskap och luftfartsverkets brand— och räddningstjänst vid verkets l4 flygplatser. Sjukvårdshuvudmännens ambulansverksamhet och den

medicinska katastrofberedskap som har organiserats för omhän—

• Sida 58
•  Original

dertagande av skadade vid större olyckor är andra grenar som kompletterar den allmänna räddningstjänsten. Resurser för för- stärkning av räddningstjänsten i samband med mer omfattande olyckor finns inom civilförsvaret och det militära försvaret. Polisen har vid olyckor ett ansvar för efterforskning av män— niskor, avspärrning av olycksplatsen, trafikreglering, regist- rering av skadade och döda, underrättande av anhöriga och ut-

redning av olyckan.

För skadebekämpning och sanering vid olyckor med farliga kemiska

ämnen har flera större tillverkare organiserat särskilda s k

hjälpgrupper. Giftinformationscentralen ger information om egen-

skaper hos ämnen som berörs av olyckor. Råd och upplysningar om

behovet av skyddsåtgärder ger bl a också arbetarskyddsstyrelsen,

elkraftproducenterna, sprängämnesinspektionen, statens strål— skyddsinstitut och SMHI inom sina olika områden. Ett samarbete har

ar vidare förberetts med lokal press och med Sveriges Lokalradio

52 om den information som vid mer omfattande olyckor skall ges

till allmänheten.

Även samordningen mellan den allmänna räddningstjänsten och de

skilda formerna av särskild räddningstjänst fordrar på flera

områden ett samarbete mellan olika myndigheter och andra organ.

2.3.4. Statens brandnämnd

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet till— syn över den allmänna räddningstjänsten i hela landet. Enligt sin instruktion (l974:408) Skall nämnden genom utbildning samt

forsknings— och utvecklingsarbete främja räddningstjänst och

• Sida 59
•  Original

förebyggande åtgärder mot brand som kommunerna har ansvaret för. Brandnämnden skall ge råd och anvisningar till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor inom detta område. En annan upp- gift är att biträda länsstyrelserna i deras handläggning av

ärenden om räddningstjänst.

Brandnämnden prövar frågor om ersättning av statsmedel till kommun för bekämpnings— och saneringsåtgärder till följd av oljeutflöde till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Nämnden utfärdar också föreskrifter för kommunernas och läns- styrelsernas handläggning av ärenden om ersättning för rädd-

ningstjänstkostnader.

2.3.5. Regeringen

Regeringen beslutar i förvaltningsärenden enligt brandlagstift— ningen. Sådana ärenden kan avse frågor om dispens från före— skriven kompetens för brandchef, besvär över länsstyrelsens beslut om kommunal brandordning och frågor om ersättning till kommun för räddningstjänst som har medfört särskilt höga kost— nader. Andra typer av ärenden som regeringen prövar gäller er— sättning till enskild för skador på grund av naturkatastrofer och framställning om utredning eller annan åtgärd i fråga om räddningstjänst. Inom regeringskansliet handlägger komrmmdepar- tementet ärenden om räddningstjänst, i den mån sådana ärenden

inte ankommer på annat departement.

2.3.6. Räddningstjänstrådet

Inom ramen för det nya programmet för miljösäkrare sjötransporter

• Sida 60
•  Original

2.4

har statsmakterna beslutat (prop 1980/81:119, CU 1980/81:38, rskr 1980/81:376) att det till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst skall ombildas och förstärkas så att det mer aktivt kan verka för en samordning mellan ansvariga myndig— heter. Rådet skall utses av regeringen. Utom företrädare för de myndigheter och organisationer som hittills har ingått i rådet - rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, civilförsvars— styrelsen, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, arbetar— skyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun— det — skall i räddningstjänstrådet finnas representanter för

fiskeristyrelsen och statens naturvårdsverk.

Den kommunala räddningstjänstens p e r s 0 n e l l a resurser 2.4.1 Heltids— och deltidsstyIka i beredskap

I de flesta kommunerna i landet är räddningstjänstens beredskap organiserad uteslutande genom deltidspersonal. Enligt den kart- läggning av räddningstjänstens organisation och resurser som kommittén genomförde våren 1980 har 161 eller 58 % av landets

279 kommuner enbart deltidsstyzkor i beredskap. Den sammanlagda

folkmängden i dessa kommuner är nära 2 milj eller knappt en

fjärdedel av hela befolkningen. Heltidsanställda befäl och brandmän i beredskap vid en eller flera brandstationer har följ- aktligen 118 kommuner - drygt var tredje av hela antalet. I 20 av dessa senare kommuner tjänstgör heltidspersonalen endast un- der dagtid eller också är den heltidsanställda styrkan så dimen- sionerad att den kan sägas komplettera deltidspersonalen. Den sammanlagda folkmängden i de 98 kommuner som har heltidsstyrkor

vilka dygnet runt utgör stommen i beredskapen är något mindre

• Sida 61
•  Original

Tabell 2.1 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal med hel— tidsstyrka i beredskap dygnet runt, viss heltidsstyrka eller enbart deltidsstyrka i beredskap vid huvudbrandstationen

Storleksgrupp, Hela an— Antal konm1uner med antal invånare talet ___—__— Sammanlagd kommuner Heltids- Viss hel- Enbart del— folkmängd,

styrka i tidsstyr— tidsst rka l OOO—tal Beredskap ka i be- i bereåskap personer dygnet Edskap inom kom— runt vid vid huv— munen Z) huvbrandstn brandstn l)

— 10 000 61 — — 61 466 10 001— 15 000 68 — 4 64 836 15 001— 20 000 33 6 4 23 566 20 001- 30 000 44 23 8 13 1 106 30 001— 40 000 23 22 l — 765 40 001- 50 000 14 11 3 - 630 50 001— 70 000 15 15 — — 882 70 001—100 000 10 10 — - 810 100 001— 11 11 - - 2 242 Summa 279 98 20 161 8 303 Relativ fördel— ning i procent 100 35 7 58 — Befolkning, l OOO—tal per— soner 8 303 5 881 495 1 927 -

Relativ fördel— & ning i procent 100 71 6 23 -

___—___ l) Heltidsstyrka under dagtid eller begränsat antal heltidsanställda (t ex befäl och två brandmän) för komplettering dygnet runt av deltidsstyrkan.

2) Inkl kommuner med ett eller flera heltidsanställda befäl och i vissa fall med heltidsanställd materielvårdare, som helt eller delvis deltar i bered— skapen.

• Sida 62
•  Original

are milj personereller 7l % av hela antalet invånare i landet.

De redovisade siffrorna framgår av tabell 2.1, som också illust- rerar att beredskap som är baserad på deltidsanställda förekom—

mer hos kommuner med upp till 30 000 invånare. De till folkmäng—

den fyra största kommunerna med sådana deltidsstyrkor är Lindes—

berg, Vara, Ulricehamn och Ljusdal. Samtliga kommuner med mindre

än 10 000 invånare har uteslutande deltidsanställda styrkor för

sin räddningstjänstberedskap.

Heltidsanställda i beredskap dygnet runt förekommer i några kom- muner med mellan 15 000 och 20 000 invånare. De till folkmängden minsta kommunerna som grundar sin beredskap vid huvudbrandsta- tionen på heltidsstyrkor är Timrå, Tranås, Kumla och Fagersta. Räddningstjänsten i Fagersta och Kumla kommuner upprätthåller

till en del beredskap även för angränsande kommuner.

Det finns inga efter invånarantalets,storlek tydligt markerade

gränser mellan kommuner med enbart deltidsstyrkor och sådana som har beredskapen baserad på en heltidsstyrka dygnet runt. Även andra faktorer än befolkningstalet påverkar självfallet organisationens utformning och storlek. Som framgår av tabell 2.l sker övergången från enbart deltidsanställda till uteslu- tande heltidsanställd personal inom ett ganska brett folkmängds— intervall, från 15 000 till 30 000 invånare. Bristen på en klart markerad gräns i invånarantalet för de olika typerna av orga- nisation understryks, som tabellen också visar, av att flera kommuner med mellan 10 000 och 50 000 invånare inte har funnit

det lämpligt att renodla sin beredskap. Det gäller de ovan redo-

• Sida 63
•  Original

visade 20 kommunerna som har förstärkt deltidspersonalen vid huvudbrandstationen med en begränsad heltidsstyrka. Exempel på kommuner med mindre än 20 000 invånare som har heltidspersonal i beredskap under dagtid är Askersund och Flen. De fyra kommu- nerna med minst 30 000 invånare som har en heltidsstyrka som

kan sägas komplettera deltidsstyrkan vid huvudbrandstationen

är Ronneby, Kungsbacka, Norrtälje och Hässleholm.

Det skall tilläggas att samtliga kommuner utom Stockholm har be- redskapen vid en eller flera bibrandstationer organiserad gp—

bart genom deltidsanställda. I många kommuner, även bland de

större, finns det som en förstärkning av heltidspersonalen del-

tidsstyrkor också vid huvudbrandstationen.

2.4.2. Antal anställda i den kommunala räddningstjänsten

Som redovisas i tabell 2.2 har kommunerna i sin räddningstjänst sammanlagt nära 18 300 anställda. Omkring 5 000 av dessa tjänst- gör på heltid. Den deltidsanställda personalen omfattar således drygt 13 000 personer. Till detta kommer omkring 1 200 anställda i ambulansverksamhet hos kommunernas räddningstjänstorgan och ett 100—tal anställda i färdtjänst. Enligt kartläggningen finns det också mellan 11 000 och 12 000 personer organiserade i brand— värn. Som har framhållits avser uppgifterna förhållandena våren 1980. Genom den förkortning av arbetstiden från 56 till 42 tim- mar för heltidsanställd personal i utryckningsstyrkorna som skall vara genomförd senast vid årsskiftet 1981/82 beräknas antalet heltidsanställda inom den allmänna räddningstjänsten

komma att öka med i runt tal 900 personer i hela landet.

• Sida 64
•  Original

()

Tabell 2.2 Antal t'änster enliat ersonal lan inom räddnin st'änsten i kommuner fördelade a storleks ru er

efter invånarantal

StorleknguPP, Hela an- Brandchef Vice brand- Brand— Brand— Brand- Brand- Brandman i antal invånare talet chef ingenjör inspektör mästare förman räddnin st'änst

kommer Hel— Del- Hel- Del- (Heltid) (Heltid) Hel— Del— Hel- Hel— Hel- Del- tid tid tid tid tid tid tid tid tid tid

- 10 000 61 20 37 2 80 - — 1 67 8 354 - 1 672 10 001- 15 000 68 53 12 20 82 - 1 6 105 5 496 40 2 272 15 001— 20 000 33 30 1 27 13 — 2 20 55 20 222 72 1 235 20 001- 30 000 44 39 - 49 6 — 2 73 94 62 334 332 1 834 30 001— 40 000 23 22 - 24 - 2 4 72 57 54 164 376 973 40 001- 50 000 14 14 - 19 - 8 4 53 32 54 129 302 677 50 001- 70 000 15 15 - 24 - 13 6 71 26 61 135 385 688 70 001-100 000 10 10 — 10 - 19 12 44 43 58 163 282 482 100 001- 11 11 - 17 - 58 37 135 32 261 111 1 067 535

___—m_—

Summa 279 214 50 192 181 100 68 475 511 583 2 108 2 856 10 368

————_________—__—__

• Sida 65
•  Original

(Forts)

Storleksgrupp, Admini— Under- Samtliga anställda Antal personer Ambulanspersonal Färdtjänstpersonal antal invånare strativ hålls- i brandvärn personal personal Heltid Deltid Sunna Brand— Övriga Brand— övriga

män män

— 10 000 4 9 44 10 001- 15 000 16 27 168 15 001- 20 000 21 17 209 20 001— 30 000 38 18 613 268 30 001- 40 000 24 8 586 194 40 001- 50 000 15 10 479 838 50 001- 70 000 29 14 618 849 70 001-100 000 23 17 475 688 163 552 24 - - 13

100 000— 145 123 1 854 678 532 640 159 234 10 44 Summa 315 243 5 046 13 218 18 264 11 578 764 434 27 81

210 967 526

254 2 233 51 18 - - 135 1 891 39 13 1 1 735 912 39 48 — - 881 2 165 179 41 780 1 027 93 38 317 403 98 4 467 1 755 82 38

NN—(Nv—i

LDNNIN NmHNv—I—(v—(HN

• Sida 66
•  Original

I fiaur 2.1 redovisas antalet anställda i räddningstj änsten

vägda efter folkmängden för kommmerna i de olika storleksgrup—

perna. Heltidspersonalen utgör i de båda grupperna med den

minsta folkmängden - kommuner med högst 15 000 invånare —

en till två anställda per 10 000 invånare. I samtliga grupper

med kommuner som har mer än 30 000 invånare är antalet heltids—

amställda relativt sett betydligt fler, sex till åtta man per

10 000 invånare .

Räddningstjänstens deltidspersonal varierar något mer relativt

sett mellan storleksgrupperna än heltidspersonalen. Antalet del—

Antalan— 50 ställdaper 'IOOOOinV | | | 404 . " — l | | | 30- kDELTID $ $ $$ 20—* 5 5 S ”» ”— "__-J.- 10" HELTID "----.— ä ä *— 0 in | & o & Storleks- ooo o O 0 grupp,ant 888 8 8 8 8 o invånare 2555 SI gl (o? EI 8 I | .— se 8 s s 8 g s 95 a a 9 a 2 8

Figur 2.l Antal heltids- och deltidsanställda inom räddnings- tjänsten per 10 000 invånare i storleksgrupper av komnuner

• Sida 67
•  Original

tidsanställda per 10 000 invånare är störst hos de allra minsta kommunerna. Antalet sjunker starkt med ökande folkmängd - från nära 50 deltidsanställda per 10 000 invånare i gruppen med de redovisade minsta kommunerna, till 20 deltidsanställda bland kommuner med mellan 20 000 och 30 000 invånare och vidare till 10 deltidsanställda i genomsnitt per 10 000 invånare i gruppen med mellan 50 000 och 100 000 invånare i varje kommun. Kommu— nerna med över 100 000 invånare har genomsnittligt tre deltids-

anställda per 10 000 invånare.

Heltidspersonalens genomsnittliga storlek per kommun, som redo— visas i fiour 2.2, är för kommunerna med mellan 30 000 och

40 000 invånare drygt 20 personer. Antalet stiger med ökande folkmängd. Kommunerna med mellan 50 000 och 100 000 invånare har genomsnittligt ett 40-tal heltidsanställda i sin räddnings- tjänstorganisation. För gruppen med mer än 100 000 invånare, som präglas starkt av förhållandena i de tre största kommunerna, är genomsnittstalet nära 200 heltidsanställda. Stockholm och

Göteborgs kommuner har enligt kartläggningen mellan 500 och 600

heltidsanställda, Malmö kommun drygt 200.

Även deltidspersonalens genomsnittliga storlek ökar med stigande

folkmängd i kommunerna. ökningen är emellertid svagare än för de heltidsanställda. De minsta kommunerna — högst 10 000 invånare - har i genomsnitt nära 40 deltidsanställda. För kommuner med mel- lan 20 000 och 40 000 invånare redovisas något mer än 50 del- tidsanställda, medan kommunerna med 70 000 — 100 000 invånare

har en deltidspersonal på genomsnittligt 70 personer.

En beskrivning i bild av sambandet mellan folkmängd och antalet

• Sida 68
•  Original

Antal an- 200—l ställda i genonmnnt 180— per kommun

160— 140—-

lZO—l

100—

80— DELTID 60 ___- 4o-I,"_

20—

0 c'> c'> c'> i 1 o o 1 O

Storleks- 8 o o o o 8 o o rupp am o o o o o o o o .9 . ' o m 0 o o o o 0 Invanare 1— F- N O') (" LD T* 0

| | | | | | | T 1

5 5 5 5 5 5 .- 5

O o o O O O 8 o LD O O O 2 _ N 8 3 |:) o o

|N !—

Figur 2.2 Antal heltids— och deltidsanställda i genomsnitt per kommun i storleksgrpmer av kommuner

heltidsanställda i räddningstjänsten ges för enskilda kommuner i fi r 2.3. Redogörelsen, som är baserad på uppgifter för samt- liga kommuner med heltidspersonal utom Stockholm, Göteborg och Malmö, visar en relativt stor spridning när det gäller den hel-

tidsanställda räddningstjänstpersonalens storlek också inom var

och en av de tidigare redovisade storleksgrppperna.

• Sida 69
•  Original

Antal heltidsanställda 120 »—

100

80

60—

l 0 20 000 40 000 70 000 100 000 150 000 Antal invånare i kommunen

Figur 2.3 Antal heltidsanställda inom den allmänna räddnin's—

t'änsten i kommer med heltidsst kor i beredska

efter styrkans storlek och kommmens folkmängd

Anm. Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner saknas i figuren.

• Sida 70
•  Original

Slutligen framgår av följande sarmnanställning att kommmerni med högst 20 000 invånare har 22 % av landets befolkning och 50 % av de deltidsanställda, men endast 8 % av heltidspersonalen. För kommunerna med mer än 50 000 invånare är proportionerna när det gäller heltids- och deltidspersonalen de omvända. Kommunerni med mellan 20 000 och 50 000 invånare har däremot ungefär lika

stora andelar av folkmängden, av de heltidsanställda och av de

deltidsanställda, omkring en tredjedel.

Storleksgrupp, Andel av Andel av antalet anställda antal invånare befolkningen i räddningstjänst i prccent i procent —-——-—————— Heltid Deltid Samtliga - 20 000 22 8 50 39 20 001 — 50 000 30 33 33 33 50 001 — 48 59 17 28 Summa 100 100 100 160

2.4.3. Omfattningen av styrkorna i beredskap

Styrkorna i beredskap hos kommunerna omfattar sammanlagt något mer än 4 900 heltids— och deltidsanställda befäl och brandmän. Mellan 800 och 900 av dessa har en anspänningstid enligt brand— ordningen på högst 90'sekunderl). Det senare motsvarar utan undantag vad som gäller för styrkorna med heltidsanställda. Av de återstående ca 4 100 har nära 3 000 en anspänningstid på högst 3-5 minuter,_medan drygt 1 100 befäl och brandmän får

påbörja utryckningen inom mer än fem minuter, vid en del styrkor

• Sida 71
•  Original

upp till 10 minuter efter larm. Se tabell 2.3, som också visar att personalen minskar från 14 man genomsnittligt i beredskap

per 10 000 invånare för de minsta kommunerna, till sex anställ- da i grupperna med mellan 30 000 och 50 000 invånare och slut- ligen till två man i genomsnitt per 10 000 invånare inom grup—

pen med de största kommunerna.

Kommittén vill framhålla att anspänningstiden inte ger någon

fullständig beskrivning av effektiviteten. Resultatet av be-

kämpningen är också beroende av &atstidenl). Insatstiden sam—

manhänger i sin tur med köravstånden, dvs brandstationernas

lägen i förhållande till bebyggelse och andra riskobjekt, och

framkomligheten på de vägar som utryckningsfordonen använder. Som

Tabell 2.3 Personal i styrkor i beredskap efter anspänningstidens längd i storleksoruipper av kommmer efter invånarantal

V Storleksgrupp, Antal befäl och brandmän i beredskap Antal an— ” antal invånare med högst ställda i !! ———-—————————-—————-——-——— Samtliga beredskap 1 90 sek an- 3-5 min an- Över 5 min per 10 000 * spännings- spärulings— anspännings- invånare 1 tid tid tid - 10 000 - 526 130 656 14 i 10 001- 15 000 3 734 180 917 11

15 001- 20 000 39 393 85 517 9

20 001- 30 000 106 480 231 817 7

30 001- 40 000 117 170 175 462 6

40 001- 50 000 78 182 87 347 6

50 001- 70 000 123 188 97 408 5

70 001-100 000 111 167 48 326 4

100 001- 274 122 96 492 2

Summa 851 2 962 1 129 4 942 6

' l) Insatstid är tiden från det att styrkan i beredskap kallas . till dess att denna har påbörjat räddningstjänstarbetet.

• Sida 72
•  Original

exempel kan nämnas att inom några kommuner där kommittén har sökt belysa räddningstjänstens sätt att fungera (se vidare kapitel 4) kan ungefär följande andelar av bostadsbebyggelsen nås inom en insatstid på högst 10 minuter från brandstation:

Oskarshamns kommun 90 %, Hultsfreds kommun 70 % och Skinnskatte- bergs kommun 55 %. U_pgifterna innebär att i huvudsak all s k grupp—I-bebyggelse, och dessutom en omfattande del av grupp

11- och grupp-III—bebyggelsen i de tre kommunerna, 1igger inom den insatstid på 10 minuter som enligt statens brandnärmxds rekommendation bör tillämpas för grupp—I-bebyggelse vid ut—

1)

formning av räddningstjänstens organisation

I det här sammanhanget skall nämnas att 64 av samtliga 279 kom— muner har beredskapen knuten till en enda brandstation. Ungefär lika många kommuner förfogar över två resp tre brandstationer. Fyra, fem och minst sex brandstationer har vardera 20 å 30 kommmer. Även dessa siffror — se tabell 2.4 - visar på samban— det mellan folkmängden i kommunerna och räddningstj änstorganisa- tionens omfattning. Tabellen anger också att det finns bygde- brandvärn i nära 130 kommuner och skogsbrandvärn i ett 70—tal

kommuner .

Som framgår av tabell 2.5 har 52 kommuner - drygt hälften av

dessa finns i storleksgrupper med mer än 50 000 invånare — sär—

l) Grupp-I-bebyggelse är brandfarlig tätbebyggelse, koncentrerad centrumbebyggelse, tät trähusbebyggelse, större vårdanläggning, större industri, industriområde, större brandfarligt upplag, hamn och bostadsbebyggelse i fyra våningar och högre. Insats— tiden för sådana riskobjekt bör Uppgå till högst 10 minuter.

Grupp-II-bebyggelse är flerfamiljshus lägre än fyra våningar, småhusområden, större byar och gårdar och mindre industrier. Som en högsta insatstid rekommenderas 20 minuter. Till grupp- III—bebyggelse räknas slutligen enstaka byggnader och gårdar, mindre byar och koncentrerad fritidshusbebyggelse. För sådana riskobjekt bör insatstiden vara högst 30 minuter

• Sida 73
•  Original

Tabell 2.4 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal med för- delning efter antalet brandstationer och antalet brandvärn

Storleksgrupp, Hela an— Antal kommuner med fördelning Antal kommuner med antal invånare talet efter antal brandstationer med

kommer Bygde- Skogs— 1 2 3 4 5 6eller brand- brand-

fler värn värn

— 10 000 61 21 16 20 3 1 - 31 17

10 001— 15 000 68 13 20 24 8 1 2 32 17

& 15 001- 20 000 33 9 9 8 3 2 2 10 7 f; 20 001— 30 000 44 9 9 5 8 7 6 21 13 30 001— 40 000 23 4 2 7 3 6 1 6 6 40 001— 50 000 14 4 2 2 1 - 5 5 3

50 001— 70 000 15 3 2 1 3 — 6 10 4

70 001-100 000 10 1 — 1 2 3 3 4 3

100 001- 11 — — - 2 2 7 8 1 Simuna 279 64 60 68 33 22 32 127 71

Tabell 2.5 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal med sär- skild befälsberedskap

Storleksgrupp, Hela an— Antal kommuner med särskild befälsbered- antal invånare talet skap för personal med kompetens som (högst) kommuner Brand- Brand— Brand- Brandbefäl ingenjör mästare förman med kurs A - 10 000 61 l 3 1 14 10 001— 15 000 68 4 9 2 18 15 001- 20 000 33 3 12 l 6 20 001- 30 000 44 6 16 l 1 30 001- 40 000 23 6 5 — 1 40 001- 50 000 14 5 4 - - 50 001- 70 000 15 10 14 - — 70 001-100 000 10 7 2 - - 100 001- 11 10 - — -

Simma 279 52 65 5 40

• Sida 74
•  Original

Tabell 2.6 Antal kommuner i storleks ru er efter invånarantal och omfattningen av brandchefens

och vice brandchefens t'änst örin

Storleksgrupp, Hela an- Antal kommuner med antal invånare talet

kommuner Brandchef Vice brandchef (er)

På heltid På deltid Från annan På heltid På deltid Från annan

konmun kommun ___—___

— 6 000 12 1 11 — - 11 - 6 001 - 8 000 21 5 14 2 1 V 18 2 8 001 —10 000 28 14 12 2 - 27 -

10 001 -15 000 68 53 12 3 18 47 3 15 001 —20 000 33 30 1 2 25 6 1 20 001 - 117 114 — 3 116 — 4

Summa 279 217 50 12 160 109 10 ___—___—

Anm. Antalet kommuner med brandchef är här fler än i tabell 2.2, eftersom uppgiften i detta sammanhang

omfattar samtliga kommuner med gemensamt brandförsvar. Uppgiften om antalet kommuner med brandchef fran annan komun avser således inte brandchefer som tjänstgör i en räddningstjänstorganisation som är gemensam för två eller flera kommuner.

• Sida 75
•  Original

skild befälsberedskap med brandingenjör. Särskild befälsberedskap med brandmästare finns i 65 kommuner. Hälften av dessa senare kommuner har mellan 15 000 och 40 000 invånare. Siffrorna i ta- bellen visar vidare att nära två tredjedelar av antalet kommuner

med mindre än 15 000 invånare saknar särskild befälsberedskap.

2.4.4. Brandchefens tjänstgöring och kompetepsutbildning

Enligt kartläggningen tjänstgör brandchefen på deltid i 50 av landets samtliga kommuner. I de flesta fallen har han ett annat ordinarie arbete på heltid. En annan typ av deltidsanställning,

som regel med halvtidstjänstgöring, förekomner i ett 10—tal av

de 50 kommunerna. Den återstående tjänstgöringen för dessa senare brandchefer är i några fall förlagd till en annan kommunal förvalt- ning. I en del fall tjänstgör de under den återstående tjänstgö-

ringen som materielvårdare inom räddningstjänsten.

Till de 50 deltidsanställda brandcheferna — se vidare tabell 2.6 - skall fogas 12 brandchefer som har sin huvudsakliga tjänstgöring som brandchef i en annan och som regel större kommun än den där de är engagerade på deltid. Helsingborg—Bjuv, Kungälv-Ale, Väs— terås—Hallstahammar, Fagersta-Norberg, Gävle-Älvkarleby och Lyck—

sele-Norsjö är exempel på kommuner som har gemensam brandchef.

Tabellen visar att det framför allt är kommuner med mindre än

10 000 invånare som saknar egen brandchef eller som har brand- chef på deltid. Totalt 15 deltidstjänster förekommer emellertid också i kommuner med 10 001—15 000 invånare, tre deltidstjänster i kommuner med 15 001—20 000 invånare och lika många i tre kommu-

ner med mer än 20 000 invånare.

• Sida 76
•  Original

Tabell 2.7 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal och brand-

chefens kompetensutbildning

Storleksgrupp, antal invånare

- 10 10 001- 15 15 001- 20 20 001— 30 30 001- 40 40 001— 50 50 001— 70 70 001—100 100 001— Summa

000 000 000 000 000 000 000 000

Hela an— talet kommuner

61 68 33 44 23 14 15 10 11

279

Som redovisas i tabell 2.7 skall brandchefen i samtliga kommuner

Antal kommuner med brandchef som enligt brandord- ningen skall vara kompetensutbildad som (lägst)

Brand- ingenjör

30 23 14 15 10 11

116

Brandmästare

13 48 24 14

99

A

46 16

63

B

Brandbefäl med kurs

C

med mer än 30 000 invånare ha brandingenjörsutbildning. I stor-

leksgruppen 20 001 — 30 000 invånare är kravet detsamma hos två

tredjedelar av kommunerna. För den återstående tredjedelen ford-

ras hos dessa senare kommuner minst brandmästarutbildning. Krav

på brandmästarutbildning dominerar i stället hos kommunerna med

mellan 10 000 och 20 000 invånare. Bland de minsta kommunerna är

brandbefälskurs A i de flesta fallen tillräcklig kompetens för

brandchefen. De krav på brandingenjörsutbildning som i några fall

förekommer bland dessa mindre kommuner är ett uttryck för det

ovan redovisade samarbete med brandchef från annan kommun som

• Sida 77
•  Original

2.5

har organiserats.

Dispens från brandordningens krav på kompetensutbildning för brandchefen hade vid tidpunkten för kartläggningen beviljats (eller övergångsbestämmelser tillämpats) i sammanlagt 17 fall. För de vice brandcheferna förelåg motsvarande undantag i 52 kommuner. Det skall tilläggas att brandchefen i 13 kommuner hade en högre kompetensutbildning än den i brandordningen före—

skrivna.

Räddningstjänstens m a t e r i e l 1 a resurser

2.5.1. Utpyckningsfordon och båtar m m

Den kommunala räddningstjänsten har, som framgår av tabell 2.8, totalt nära 3 000 utryckningsfordon. Drygt hälften av dessa eller 1 500 fordon är vanliga släckbilar. Det finns vidare ca 600 terränggående fordon, vanligen jeepar. Nära 300 fordon är 5 k stortankbilar med utrymmen för minst 6 m3 vatten. Nästmi lika många fordon är utrustade med maskinstege eller hävare. Enligt kommunernas uppgifter finns dessutom i hela landet ett

80-tal särskilt utrustade stabsfordon och omkring 20 kranbilar.

Släckbilarna och tankbilarna är förhållandevis väl fördelade mellan storleksgrupperna. Fordon med maskinstege eller hävare förekommer däremot i relativt sett färre fall hos mindre kommu- ner än hos större. Samma sak gäller de särskilt utrustade stabs— fordonen. Sådana stabsfordon har endast var femte kommun med upp till 30 000 invånare - bland kommuner med över 30 000 invånare gäller det varannan. Nästan hälften av de drygt 20 kranfordonen

finns hos kommuner med mer än 100 000 invånare.

• Sida 78
•  Original

Tabell 2.8 Antal ut cknin sbilar i kommuner inom storleks ru er efter invånarantal

Storleksgrupp, antal invånare

- 10 10 001- 15 15 001- 20 20 001— 30 30 001— 40 40 001— 50 50 001- 70 ⁷⁰ 001—100 100 001—

Summa

000 000 000 000 000 000 000 000

Hela an- talet kommuner

61 68 33 44 23 14 15 10 11

279

1) Minst 6 m3 vatten.

bil 209 305 153 256 134 102 120 103 140 522

Antal fordon Släck- Stor— tank— bil 1)

39 66 30 55 26 26 15 17 19

293

Maskin—

eller hävare 7 29 25 41 36 28 27 23 51

267

Kran- stegbil fordon

Hmvr—lOÄ

21

Terräng— bil (vanligen jeep)

87 131 53 116 58 37 44 39 48

613

Stabs- fordon

14 83

övriga special— fordon

12 40 15 24 20

9 11 13 44

188

Samtliga utryck- nings- fordon

363 579 288 504 284 211 230 203 325

² 987

Antal fordon per 10 000 invånare

wlNLnLanmPÖH

• Sida 79
•  Original

Som också framgår av tabellen är antalet utryckningsfordon per invånare störst inom gruppen med de allra minsta kommunerna. Dessa kommuner har genomsnittligt åtta utryckningsfordon per 10 000 invånare. Som en jämförelse kan nämnas att kommunerna med mellan 30 000 och 40 000 invånare har fyra fordon per

10 000 invånare och de till folkmängden största kommunerna ett

fordon per 10 000 invånare.

Tabell 2.9 är en sammanställning av kommunernas uppgifter om antalet släpfordon och båtar. Även denna utrustning är relativt

, väl fördelad mellan storleksgrupperna - och inom dessa mellan

, de enskilda kommunerna. Särskilt vanligt är det med kärror för skogsbrandbekämpning. Men det förekommer också hos både stora

, och små kommuner relativt många fordon med specialutrustning för andra slag av räddningstjänst, t ex för åtgärder vid trafik-

olyckor och för oljeskadebekämpning.

2.5.2 01 esl ddslänsor

Oljeskyddslänsor finns enligt kartläggningen hos 242 av de

279 kommunerna. Åtta av de 37 kmmnmerna utan länsor är kust-

kommuner eller ligger vid Vänern, Vättern eller Mälaren - sex av dessa åtta kommuner har högst 20 000 invånare. Även bland de 29 inlandskommuner som saknar oljeskyddslänsor dominerar de till

folkmängden minsta kommunerna.

Uppgifter om oljeskyddslänsorna lämnas i tabell 2.10, som visar att också den sammanlagda längden på länsorna varierar mellan , kommunerna. Detta gäller särskilt kustkommunerna. Nära 40 av

, de totalt 109 kustkommunerna har oljeskyddslänsor med en längd

• Sida 80
•  Original

Tabell 2.9 Antal slä fordon och båtar för räddnin st'änst i storleks r

er av kommuner efter invånarantal

_______________________________—_——_-————————_—

Storleksgrupp, Hela an- Antal släpfordon (eller containers) med utrustning för Antal båtar antal invånare talet kommuner Olje- Kem- Skogs- Vatten— Pulver- Olika slag Summa Enklare Större skade— skade- brand- trans- eller av räddnings- släpfordon på båtar skydd skydd bekämp- port skum- tjänst (t ex trailer med sär- ning trans- vid trafik— skild port olyckor) utrustn

- 10 000 61 38 9 65 10 001- 15 000 68 51 18 91 15 001— 20 000 33 25 7 40 20 001— 30 000 44 41 13 65 30 001- 40 000 23 25 8 38 40 001- 50 000 14 12 6 23 50 001— 70 000 15 17 4 33 4 7 ³ 21 142 63 11 77 255 99 ⁷ 36 119 58 31 32 184 87 14 24 112 48 18 19 79 32 17 22 97 29 9 24 89 35 13 43 118 35

MOIXQNMr—(le

70 001-100 000 10 14 31 100 001- 11 24 21

v—(MWLDIXHQr—(N

r—C 0 H

__________________—_.__._—___———_————

Summa 279 247 76 407 44 123 298 1 195 486 37

______________________________.___——_——-———————

• Sida 81
•  Original

på totalt mellan 100 och 300 m. Ett 20—tal kommer förfogar över länsor på 300 - 500 m och lika många över länsor på mellan 500 och 1 000 m. I några fall - det gäller bl a Helsingborgs och Landskrona kommuner - finns det oljeskyddslänsor på över

5 000 m.

Av de 141 inlandskommunerna som förfogar över en egen oljeskydds-

utrustning har knappt varannan högst 100 m länsor.

Tabell 2.10 Antal kust- och inlandskommuner i storleksgr_upper efter invånarantal och tillgången på oljesgddslänsor

Typ av kommun Hela an- Antal kommuner med länsor, längd Antal kommuner Storleksgrupp, talet ___—___” utan lansor

kommuner —100m 101— 301— 501- 1000m 300m 500m 1 000m och mer

—T——_—_——__ Kus tkonmuner 1

antal invånare

— 20 000 44 9 17 5 3 4 6 20 001- 50 000 39 2 13 10 9 3 2 50 001-100 000 19 - 7 3 6 3 — 100 001- 7 - — 1 2 4 — Summa 109 11 37 19 20 14 8 Inlandskonmmer

- 20 000 118 56 35 4 2 - 21 20 001— 50 000 42 9 23 4 — - 6 50 001-100 000 6 1 1 3 - - _1 100 001- 4 - 2 - 1 - 1 Summa 170 66 61 11 3 - 29 Samtliga kommuner 279 77 98 30 23 14 37

1) Inkl kommuner vid Vänern, Vättern och Mälaren.

• Sida 82
•  Original

Tabell 2. 11

2.5.3. Övningshus och övningsområden

Endast i var fjärde kommun har räddningstjänsten ett särskilt brand- eller rökövningshus. Ett övningsområde som är iordning— ställt för räddningstjänsten finns bara hos var sjunde konmnun Särskilda övningshus eller övningsområden saknas framför allt hos de mindre kommunerna - men i åtskilliga fall också hos kom-

muner med upp till 100 000 invånare. De redovisade uppgifterna

framgår av tabell 2.11.

Antal kommuner med brand— eller rökövningshus och särskilt övningsområde i storleksgrupper efter invånarantal

Storleksgrupp, antal invånare

- 10 10 001- 15 15 001— 20 20 001- 30 30 001— 40 40 001— 50 50 001- 70 70 001-100 100 001- Summa

2.6 Samarbete mellan kommuner inom den allmänna räddningstjänsten 000 000 000 000 000 000 000 000

Samverkan i räddningstjänsten mellan kommunerna tar sig många uttryck. Allra längst har samarbetet utvecklats bland de ll

kommuner som två och två — i ett fall tre kommuner - har tagit

Hela an— talet kommuner

61

68

33

44

23

14

15

10

11

279

Antal kommuner med brand- eller

Antal kommuner med särskilt

rökövningshus övningsområde

5

7 4 7

12 10 12 6 7 1 8 2 6 4 10 7 74 40

• Sida 83
•  Original

steget fullt ut och organiserat ett gemensamt brandförsvar. De

kommuner som har en sådan organisation framgår av följande

sarmnanställning.

Kommuner Antal Samarbetsform invånare

I Danderyd , Täby ,

Vallentuna 92 500 Kommunalförbund I Solna, Sundbyberg 76 200 "- I Sollentuna, Upplands—Väsby 77 800 Avtal I Kristinehamn, Storfors 32 500 "— I Sala, Heby 34 300 "—

Den vanligaste samarbetsformen om man ser på förhållandena i hela landet - se tabell 2.12 - är att räddningstjänsten i en kommun enligt brandordningen svarar för insatser även i en annan kommun. Samarbetet kan gälla första insats i ett lokalt område

på gränsen till den egna kommunen eller insats av reservstyrka

vid utryckning i ett större område i en annan kommun - ibland i

hela den närliggande kommmen. Totalt 134 eller nära hälften av de 279 kommunerna har tecknat avtal med en annan kommun om sådana insatser. I många fall är det överenskomna biståndet ömsesidigt. Avtal om räddningstjänstinsatser av det slag som nu har redovisats förekommer i ungefär samma omfattning rela-

tivt sett bland samtliga komwler ordnade i storleksgrupper

efter folkmängd.

Ett kommunalt samarbete mellan olika kommuner sker också i

• Sida 84
•  Original

Tabell 2.12 Samarbete mellan k 0 m m u n e r inom räddnin st'änsten 1 storleks

er efter invånarantal

___________________————_——_———————_

Storleksgrupp, Hela an- Antal kom- Antal kommuner som enligt Antal kommuner som samarbetar med antal invånare talet muner med brandordningen utför andra kommuner om kommuner emensamt räddningstjänst i annan brand örsvar eller del av annan kommun Viss ut- Övningar Inköp Annat rustning

— 10 000 61 10 001— 15 000 68 15 001— 20 000 33 20 001— 30 000 44 30 001- 50 000 23 40 001— 50 000 14 50 001— 70 000 15 70 001-100 000 10 - 100 001- 11 -

30 14 3 6 32 23 14 9 16

r—i r—I Lh H u—lv—ir—(Q

ll

wOOkDLDQer'v—JN mNmNLI') mcrHr—cmu—cm [NWLDLDKN

IMr—i

Summa 279 11 134 89 32 50 41

”___—”___—

• Sida 85
•  Original

andra former än de som är reglerade i brandordningen. Som fram— går av tabellen har ett 90—tal kommer tillsammans med en eller flera andra skaffat en viss gemensam utrustning. En typ av sådant samarbete är de 5 k miljövårdsbilarna i l'almöhus och Örebro län. Exempel på en mer lokal samverkan: Fagersta, Nor— bergs och Skinnskattebergs kormnuner förfogar tillsammans över ett fordon med sju olika containers för t ex Oljeskydd, vatten- transport, skogsbrandbekämpning och skadebekämpning i samband med trafikolyckor.. Köpings, Arboga och Kungsörs kommuner har gemensamt en mindre buss med utrustning för olika slag av rädd- ningstjänst och för stabsarbete. Gemensamma fordon utrustade för ledning av räddningstjänstinsatser har bl a Hallsbergs och Kumla konmtuner samt Ale och Kungälvs kommuner. Samarbete om länsor för oljebekämpning på vatten förekommer mellan många

kommmer i landet .

Gemensamma inköp av utrustning som varje kommun sedan enskilt förfogar över sker mer eller mindre regelbundet hos 50 konm1uner, bl a i Norrköpingsområdet och i delar av Malmöhus län. Övning - samarbete redovisas av drygt 30 kommw1er, medan ett 40—tal an— ger att samverkan sker på andra områden än de nu beskrivna. Fyllning av lufttuber, slangvård, alarmering, utbildning av ny- anställda och särskild befälsberedskap hör till de uppgifter som dessa kommuner samsas om. Flera kommmer anger att de sam— arbetar om planläggningen av räddningstjänsten. De kommunala räddningstjänstorganen i kommmerna runt de tre stora flygplat- serna Arlanda, Landvetter och Sturup har tillsarmnans utarbetat planer för insatser vid flyghaverier i närheten av flygplat—

serna.

• Sida 86
•  Original

2.7 Samarbete mellan kommmer och enskilda företag eller statliga organ

Som redovisas i tabell 2.13 får endast 16 komnuner förstärkning med personal eller materiel från enskilda företag enligt regler i brandordningarna. Flertalet av dessa komnuner är mindre eller medelstora. Företagen tillhör ofta den kemiska industrin eller har en på andra sätt med hänsyn till olycksriskerna särskilt känslig verksamhet. I ett 90-tal kommuner utom de nu redovisade finns det därutöver företag med egen styrka i beredskap som inte

är föreskriven i brandordningarna (s k industribrandkår). Drygt

Tabell 2.13 Samarbete inom räddningstjänsten mellan komnuner och e n s k i 1 d a

företag resp 5 t a t 1 i g a organ i storleksgrggger av komnuner efter invånarantal

Storleksgrupp, Hela an— Antal kommmer Antal komnuner Antal komnuner antal invånare talet med förstärk- med företag som med förstärkning komnuner ning av rädd- har e en st ka av räddningstj änst— ningstjänst- i"industri5rand- resurserna från resurserna från kår") som inte statligt organ enskilt företa är föreskriven i Ten—mmm;- brandordningen ordningen) - 10 000 61 2 14 2

10 001- 15 000 68 3 24 1

15 001- 20 000 33 2 10 4

20 001- 30 000 44 7 16 3

30 001— 40 000 23 2 8 3

40 001- 50 000 14 - 6 1

50 001— 70 000 15 — 5 5

70 001—100 000 10 - 5 1

100 001- 11 - 3 1

Sumna 279 16 91 21

• Sida 87
•  Original

hälften av dessa komnuner med företag som organiserar en egen

beredskap har högst 20 000 invånare.

Slutligen skall framhållas att den komnunala räddningstjänsten

i ett 20—tal kommer samarbetar med statliga organ. Till dessa

statliga organ hör SJ, televerket, statens vattenfallsverk och

luftfartsverket, som på många orter i landet har egna perso-

nella och/eller materiella resurser för räddningstjänst.

, 2.8 Alarmering

» Brandstadgan föreskriver att det för en komnuns räddningstjänst skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscentral, som skall kunna ta emot larm och inkalla den kommunala räddningstj änst— styrkan. Närmare bestämnelser om alarmeringscentral och andra anordningar för alarmering samt om övriga anordningar som är nödvändiga för brandförsvaret skall finnas i kommmens brand-

ordning.

Statsmakterna beslutade år 1972 att godkänna ett avtal mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om bildandet av SOS Alarmering AB. Bolaget skall bygga upp och driva alarmeringscentraler för alarmering av i första hand kom— munala och landstingskommmala räddningstj änst— och ambulans- organ. Genom SOS Alarmering har—hittills 18 länsalarmerings— centraler inrättats. För närvarande betjänar dessa samtliga län utom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gotlands län. Förbere- delser pågår både för en alarmeringscentral i Göteborg avsedd för Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs län samt för en alar—

meringscentral i Visby. Båda beräknas vara i drift senast våren

• Sida 88
•  Original

1983. Sanmanlagt ett lO—tal kommer i landet har valt att tills vidare av olika skäl stå utanför samarbetet med läns-

alarmeringscent ralerna .

2.9. De kommunala räddning stjänstorganens utpyckninnar under år l979

Räddningstjänsten i landets komnuner gjorde under år 1979 totalt omkring 60 000 utryckningar (s k teknisk service och ambulans— transporter inte inräknade). Som redovisas i tabell 2.14 lama- des räddningstjänsten i de minsta kommunerna - upp till 10 000 invånare - genomsnittligt 43 gånger under året, alltså något mindre än en gång per vecka. Antalet utryckningar steg med ökande folkmängd men nådde först i komnuner med mellan 50 000

och 70 000 invånare ett genomsnitt på en utr_yckning Der dar!= .

Gruppen med de till invånarantalet största komnunerna hade mel-

Tabell 2.14 Antal utgckningar i räddningstjänst under år 1979 inom storleks— gpupper av komnuner efter invånarantal

Storleksgrupp, Hela an— Utryckningar Folkmängd, rela- Antal utryck— antal invånare talet ——-—————— tiv fördelnlng 1 ningar i komnuner Antal Relativ för— procent genomsnitt delning i per komnun procent under året — 10 000 61 2 613 4 6 43 10 001- 15 000 68 5 381 9 10 79 15 001— 20 000 33 3 635 20 001— 30 000 44 8 118 14 30 001- 40 000 23 5 256 9 40 001- 50 000 14 4 375 7 50 001- 70 000 15 6 391 11 70 001-100 000 10 5 996 10 100 001— 11 18 237 30

Summa 279 60 002 100

• Sida 89
•  Original

lan fyra och fem utryckningar genomsnittligt varje dag under

år 1979.

Av tabellen framgår också antalet utryckningar och folkmängden i relativa tal fördelade på storleksgrupper av kommuner efter invånarantal. En jämförelse mellan talen i de båda kolumnerna

visar att det under år 1979 för samtliga grupper var en förhål—

landevis god överensstämmelse mellan andelen utpyckninaar och

andelen invånare. För grupperna med upp till 50 000 invånare låg andelen utryckningar i några fall emellertid en procentenhet lägre lägre än folkmängdsandelen. Relativt sett fler utryckningar jäm- fört med folkmängdsandelen hade i stället de största kommunerna,

31 % av utryckningarna jämfört med 27 % av invånarantalet.

Tabell 2.15 visar att räddningstjänsten i nära 170 eller två tredjedelar av de 256 kommuner som det i den här tabellen har sammanställts uppgifter om genomförde högst 15 utryckningar i ge- nomsnitt per månad under år 1979, alltså en utryckning högst varannan dag. I totalt 80 av kommunerna - knappt en tredjedel

av hela antalet — var utryckningarna färre än fem i genomsnitt per månad. Som också framgår av tabellen utförde räddningstjänst— organen i tre kommuner med heltidsstyrkor i beredskap endast mellan sex och tio utryckningar per månad. Fyra kommuner med en- bart deltidsanställda hade i genomsnitt mellan 16 och 20 utryck- ningar per månad. I samtliga fall där räddningstjänstarbetet om- fattade fler än 20 insatser per månad fanns det heltidsstyrkor

i beredskap.

• Sida 90
•  Original

Tabell 2.15 Antal kommuner efter antal utryckningar i genomsnitt

Eggpmånad under åp_l979 i kommuner med heltidsstyrka, viss heltidpgpypka eller enbart deltidsstyrka i bered-

ålen Antal ut— Antal kommuner med (jfr tabell 2.1) Samtliga ryckningar — kommuner per månad Heltids— Viss hel— Enbart del- som det styrka i tidsstyrka tidsstyrka föreligger beredskap i beredskap i beredskap uppgifter för — 5 - 1 79 80 6 - 10 3 5 55 63 11 — 15 9 2 13 24 16 - 20 18 6 4 28 21 — 25 13 4 - 17 26 — 30 9 2 - 11 31 — 40 11 - — 11 41 - 50 6 - - 6 51 - 16 - - 16 Summa 85 20 151 256 Anm. Uppgifter saknas i tabellen för totalt 23 kommuner. Det gäl-

ler de 11 kommuner som två och två - i ett fall tre kommuner — har en gemensam räddningstjänstorganisation samt i övrigt 12 kommuner, bl a de som inte har redovisat uppgifter om antalet utryckningar.

En redogörelse för utryckningarna fördelade efter typ av hän— delser — figur 2.4 - visar att bränder (som fordrade insats)

var den dominerande orsaken. Det gäller särskilt kommunerna med

mindre än 15 000 invånare. Även vägtrafikolyckor svarade för förhållandevis många insatser hos de mindre kommunerna. De

större kommunerna hade relativt sett fler utryckningar efter automatlarm utan att insats behövde ske och fler utryckningar till olyckor av varierande orsaker (kategorin ”annat" i figu—

ren) än de mindre kommunerna.

• Sida 91
•  Original

Måttenhet: Procent

Automat- Iarm utan insats vägtrafik- olyckor

Annat

Olje- och kemikalie- olyckor

Brand där insats skett

0 , . o 0 Samtllga o o o o o o Storleks- 8 o 8 o o o o 0 kommuner I' er LD O O O O 0 o guplp ' 9 .— N m =: m |N O anti) | | | | | I | T | mvanare '— '— '— '” " " '— o o o o .— o 8 o 8 o o o 8 o o o o 9 *.9 8 % er ..o o o |x .—

Figur 2.4 Ut cknin ar med relativ fördelnin Då olika t er av

händelser i storleks run er av kommmer efter inva—

nare år 19 79

2.10. Förebyggande åtgärder mot brand

2.10.l Författnirmar m m

Bestämnelser om förebyggande åtgärder mot brand finns i ett fler-

tal lagar och förordningar. De viktigaste är:

[:| Arbetsmiljölagen (1977:1160) El Brandlagen (1974z80) Cl Brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974181) [| Byggnadslagen (19471385, omtryckt 1972:775) [3 Byggnadsstadgan (l959:612, omtryckt 1972:776) El Förordningen (1961:568, omtryckt l977:423) om brandfarliga varor El Lagen (l902:71, s. 1) innefattande vissa bestämnelser om elektriska anläggningar [] Kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar', [] Lagen (l975:69) om explosiva och brandfarliga varor

Flera centrala myndigheter, bl a statens brandnämnd, statens

• Sida 92
•  Original

planverk, statens industriverk, sprängämnesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen, har gett ut ett stort antal föreskrif— ter, anvisningar och råd inom brandskyddsområdet. Dessa komplet- terar de ovan redovisade författningarna. Som exempel kan nämnas Svensk Byggnorm (SBN), som innehåller av statens planverk utfär- dade föreskrifter, råd och anvisningar för tillämpningen av

byggnadsstadgans bestämmelser om byggande.

På regional och lokal nivå handlägger bl a länsstyrelsen, yrkes— inspektionen, byggnadsnämnden och brandchefen frågor om före-

byggande åtgärder mot brand.

2.10.2. Arbetsuppgifter och organisation enligt brandlagstift—

ninaen

Enligt brandlagen svarar kommunen för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Det förebyggande brandskyddet syftar till att eliminera risker som kan följa av brister i beskaffenhet eller utrustning hos byggnader, upplag eller andra anläggningar - el- ler av försummad skötsel av t ex eldstäder. För dessa ändamål skall det enligt brandlagen hållas brandsyn och verkställas sot-

ning.

Genom brandsxn undersöker kommunen om ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning har fullgjort sina skyl- digheter när det gäller förebyggande åtgärder mot brand. Om dessa skyldigheter inte har iakttagits, skall brandsyneförrätta- ren förelägga ägaren eller innehavaren — det kan också gälla båda - att inom viss tid rätta till bristerna. Brandsyneförrät— taren har inte möjlighet att genom tvångsmedel göra sig åtlydd.

Om bristerna trots föreläggande inte rättas till kan emellertid

• Sida 93
•  Original

länsstyrelsen meddela vitesföreläggande mot ägaren eller inne- havaren av anläggningen - alternativt mot dem båda. Om ett sådant vitesföreläggande inte åtlyds prövar allmän domstol frå-

gan om vitets utdömande.

I brandstadgan regleras de olika slagen av brandsyn, nämligen regelbunden brandsyn eldstadsbrandsnt och särskild brandsyn. Brandsyn förrättas av brandchefen eller av honom för detta för— ordnat brandbefäl (regelbunden brandsyn och särskild brandsyn) eller av skorstensfejarmästaren (eldstadsbrandsyn och under vissa förutsättningar särskild brandsyn). Eldstadsbrandsyn för— rättas i samband med föreskriven sotning. Vid denna brandsyn undersöks om det finns brandfarliga felaktigheter på eldstad, skorsten och tak. Regelbunden brandsyn förrättas med de tids— mellanrum som brandchefen bestämmer beträffande särskilt brand— farliga byggnader, upplag och andra anläggningar eller anlägg-

ningar där många märuriskor vistas.

Till ledning för brandcheferna när de skall fastställa brandsynefrister för skilda objekt har statens brandnämtd i samarbete med Svenska kommunförbundet utfärdat anvisningar. Brandnäm1den har vidare gett ut anvisningar till ledning för brandsynen vid en del slag av anläggningar, t ex vårdanlägg— ningar, elevhem, hotell och större detaljhandelsanläggningar. Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har i samråd med statens brandnämnd gett ut anvisningar för brandsyn vid skolor och vissa

institutioner .

Med sotning menas rengöring av eldstäder, förbrälmingsanord—

• Sida 94
•  Original

er av kommuner efter invånarantal

____________________________———_——_———————————_—————

Storleksgrupp, antal invånare

Hela an- talet kommuner

Därav som Antal registrerade brand-

gj redo- v1sat upp- gifter om brandsyn

syneobjekt

1—års— objekt 2-års- 4-års- objekt objekt

Summa

Antal Antal genomförda brandsyner Antal objekt i under år 1979 brand— genom- syner snitt per l—års- 2—års- 4—års- Summa 1 genom— kommun objekt objekt objekt snitt per kommun

10 001— 15 001— 20 001— 30 001— 40 001— 50 001—

10 15 20 30 40 50 70

⁷⁰ 001-100

100 001-

Summa

000 000 000 000 000 000 000 000

61 68 33 44 23 14 15 10 11

MOLDXDNNNÄ 2

489 874 265 587 790 100 233 904 881

r—iNr—lNr—ir—lr—dn—lm l—lNr—(mNr—iNv—im

454 919 665 501 548 582 545 952 448

NQ'NIXQ'NNQTLO

390 202 732 186 118 604 552 066

⁵ 515 91995 ⁵ 662 ⁵ 074 ⁸ 256 ⁵ 286 ⁶ 550 ⁷ 922 ⁵ 171

111 161 202 021 685 647 046 1 436 1 039 044 833 881 344 055 1 206 1 506 393 366 900 921 441 725 601 698 528 1 099 1 093 772 792 1 378 969 871 ¹ 686 2 897 2 347 2 107

353 49 521 73 758 99 767 125 187 152 024 169 964 247 218 322 351 817

v—(Nv—le—l NQ'NQPÖNNMYN

________________________—__——_————-——————-————

18 123 23 194 35 692

_____________________________.____.__——_———————_——_——

279

39

77 009 321 13 631 10 070 9 442 33 143 138

• Sida 95
•  Original

ningar, rökkanaler och imkanaler. I brandlagstiftningen behand- las enbart den sotning som behövs för att förhindra brand.

Denna sotning är obligatorisk och skall ske med tidsintervaller som bestäms i brandordningen, s k sotningsfrister. Sotning får nonnalt utföras endast av skorstensfejarmästare eller av skor- stensfejare som är anställd hos honom. Kommunen kan utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller bilda sotningsdistrikt till- sammans med annan kommun eller del av kommun. I varje sotnings- distrikt skall finnas en av brandstyrelsen utsedd skorstens- fejare. Denne har monopol på sotningen och är antingen en av kommunen anställd tjänsteman eller en självständig företagare, som kommunen har slutit entreprenadavtal med. Ägare eller inne— ha"are av byggnad eller annan anläggning är skyldig att för sot- ning erlägga avgift enligt sotningstaxa som antas av kommunfull-

mäktige.

2.10.3. Brandsyneverksamhetens omfattning inom kommuner av

olika storlek

Brandsyneverksamheten varierar av naturliga skäl i omfattning mellan olika kommuner. Som framgår av tabell 2.16 har de 240 kommuner som för kommitténs kartläggning har redovisat uppgifter om brandsyneverksamheten totalt omkring 77 000 för s k pegglppp- den brandsyp registrerade objekt. I kommuner med upp till 10 000 invånare fanns våren 1980 genomsnittligt per kommun drygt 100

av dessa registrerade brandsyneobjekt. Kommunerna med mellmt

30 000 och 50 000 invånare hade i genomsnitt omkring 400 objekt, medan kommunerna med mer än 100 000 invånare registrerade nära

1 700 brandsyneobjekt.

Under år 1979 genomfördes inom de 240 kommunerna totalt ca

• Sida 96
•  Original

33 000 brandsyner. Om man utgår från att hälften respektive

en fjärdedel av 2- och 4—årsobjekten i tabell 2.16 skall sy— nas varje år och jämför antalet med den genomförda granskningen under år 1979, blir resultatet de procenttal som redovisas i

tabell 2.17.

Enligt beräkningen hann kommunerna inte med att brandsyna alla de viktiga l-årsobjekten men inte heller alla Z-årsobjekten. När det gäller 4-årsobjekten omfattade verksamheten för samt— liga storleksgrupper däremot fler granskningar än som skulle ha fordrats enligt den redovisade beräkningen. En jämförelse

mellan storleksgrupperna visar att de allra minsta kommunerna

Tabell 2.17 Antal genomförda s k regelbundna brandsyper i förhållande till

registrerade objekt år 1979 inom storleksgrppper av kommuner efter invånarantal

Måttenhet: Procent

________________——————————_——_________——————_——————'_ Storleksgrupp, Andel genomförda brandsyner av antal invånare ———————————————-_—————-——-—-——-———————————— Totalt l-årsobjekten Z-årsobjekten 4-årsobjekten

- 10 000 69 96 108 84 10 001— 15 000 71 98 99 84 15 001- 20 000 83 100 129 99 20 001— 30 000 79 73 84 79 30 001— 40 000 76 77 89 80 40 001- 50 000 66 76 107 80 50 001— 70 000 89 86 121 94 70 001—100 000 72 99 86 83 100 001— 75 86 144 91 Samtliga 75 87 106 86

Anm. För beräkningen har antagits att hälften respektive en fjärdedel av de registrerade 2- och 4—årsobjekten synas varje år.

• Sida 97
•  Original

och kommunerna i storleksgruppen med mellan 40 000 och 50 000 invånare hade särskilt svårt att klara 1-årsobjekten. De lägsta talen för 2- och 4-årsobjekten redovisade kommunerna som har mellan 20 000 och 30 000 invånare. Kommittén vill betona att siffrorna inte får hårddras. Uppgifter saknas för ett 40-tal framför allt mindre kommuner. Vid tolkningen av siffrorna

skall vidare beaktas att hälften respektive en fjärdedel av 2- och 4-årsobjekten i praktiken inte behöver synas varje år, vil—

ket har antagits för den gjorda beräkningen.

2.10.4. Övrig brandförebyogande verksamhet

Ett omfattande arbete sker i syfte att klargöra vilka risker som föreligger för olika slag av bränder och hur det är möj- ligt för bl a industrier och enskilda att skydda sig mot ska- dor. En vägledande infornmtion, ofta genom särskilda kampanjer, lämnas till myndigheter, företag och enskilda. En stor del av denna verksamhet bedrivs av Svenska brandförsvarsföreninnen, som är en fristående ideell organisation med bl a SAF, LO,

försäkringsgivarna och Svenska kommunförbundet som medlemmar.

2.11. Forsknings— och utvecklingsverksamhet

Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är statens, kommunernas och näringslivets gemensamma forsknings- och utveck— lingsorgan inom brandskyddsområdet. Brandforsk skall fränna både produktutvecklingen och utvecklingen av organisation och metoder inom brandförsvaret. Resultaten är avsedda att stimulera utvecklingen av teknik, arbetarskydd och förebyggande brandför- svar. De skall också utgöra ett underlag för utbildning och

information. Brandforsk driver ingen egen forsknings- och

• Sida 98
•  Original

utvecklingsverksamhet utan initierar, finansierar och följer enskilda projekt vid bl a universitet och högskolor, forsknings- institut samt industri- och konsultföretag. En del av forsknings- och utvecklingsarbetet sker utomlands. Samarbete om finansie— ringen sker i en del fall med statliga forskningsråd och andra som stöder forsknings- och utvecklingsarbete. För verksamheten under programperioden 1979-81 - arbetet finansieras till unge- fär lika delar av staten och näringslivet — har 11,5 milj kro- nor stått till förfogande. Åren 1982-84 beräknas programnet

för Brandforsk komma att omfatta omkring 14 milj kronor.

• Sida 99
•  Original

3.1

OLYCKSFALLS— OCH SKADEUTVECKLINGEN — DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGS— TJÄNSTENS KOSTNADER

Brandskadornas utveckling under 1970—talet

3.1.1 Antalet omkomna vid brand

Under år 1980 omkom i hela landet 129 personer vid bränder. An— talet ligger nära genomsnittet för hela 1970-talet. Sängrökning var under 1980 liksom tidigare år den vanligaste orsaken till dödsbränderna — totalt 40 personer omkom på det sättet. Bilbrän— der krävde åtta, explosion fyra och anlagda bränder två liv. Under året omkom emellertid också 60 personer vid bränder av okänd orsak. Statistiken visar vidare att 59 personer förolyc- kades vid bränder i flerfamiljshus och 36 personer vid brän- der i småhus. Vid bränder i fritidshus omkom åtta personer och

vid bränder i industrianläggningar sex personer under år 1980.

Inga uppgifter föreligger om antalet personer som har skadats

vid bränder.

3.1.2. Brandskadebeloppens omfattning

De av försäkringsgivarna reglerade ersättningarna för brand- skador uppgick under år 1980 till omkring 1 263 milj kronor. Av detta belopp.utgjorde 1 110 milj kronor ersättning för direkta

brandskador. Resterande 144 milj kronor utbetalades i avbrotts-

• Sida 100
•  Original

Måttenhet: Milj kronor

1 200 _,._ löpande priser 900 600 Fasta priser 300 0 ” T_l'_l"_f År 1964 1970 1975 1980

Figur 3.1 Brandskador (exklpapbrottsersättning) i helg

landet åren 1964—80

Källa: Svenska hrandförsvarsförcningen

ersättningar. De direkta brandskadorna har årligen sedan mitten av l960-talet som regel ökat i omfattning. Det senare framgår av figur 3.1, som illustrerar skadebeloppen både i löpande och

i fasta priser.

Hela antalet bränder i Sverige uppskattas till omkring 20 000 per år. Någon mer exakt uppgift om hur många bränderna är före- ligger inte. En beräkning av antalet görs däremot sedan mitten

av l960-talet för de av försäkringsgivarna reglerade brandska-

• Sida 101
•  Original

dorna som resulterar i en ersättning i 1967 års penningvärde på minst 200 000 kronor. Antalet bränder som har åstadkommit sådana s k storskador omräknade efter fasta priser för de olika åren visar under den redovisade perioden en tendens att öka. Under l960—ta1et inträffade varje år högst omkring 200 stor- bränder. Efter år 1970 har antalet storskador genom bränder sti-

git till omkring 300 årligen.

De direkta brandskadebeloppen och antalet storskador för olika är under perioden 1970—1980 redovisas i tabell 3.1. Storskador- na har i denna tabell angetts enligt en storskadegräns, som för åren 1970—1976 uppgick till 200 000 kronor, för åren 1977— -l979 till 300 000 kronor och för år 1980 till 500 000 kronor. Det skall framhållas att de i tabellen angivna beloppen — samma

sak gäller uppgifterna i figur 3.1 — avser endast ersättningar

Tabell 3.1 Brandskador exkl avbrottsersättning reglerade av försäkrings- givarna åren 1970-80

År Samtliga Antal skador över Skadebelopp, milj kronor, vid

gå?]??? 200 kkr 500 kkr 500 kkr Skador over

* 200 kkr 300 kkr 500 kkr kronor ___—M_— 1970 335 258 — - 189 — — 1971 342 261 — - 167 - — 1972 384 283 - — 207 — - 1973 435 333 - - 239 — - 1974 483 327 — — 268 - - 1975 713 468 - — 478 — - 1976 874 562 - - 591 - — 1977 720 — 385 (232) - 413 — 1978 861 — 435 (301) — 506 (458) 1979 1 104 - 462 (327) — 609 (558) 1980 1 119 — - 375 — - 537 %

Källa: Svenska brandförsvarsföreningen

Anm. Uppgifterna inom parentes omfattar skador över 500 kkr räknade i 1980 års penningvärde.

• Sida 102
•  Original

för skador på byggnader, maskiner och inventarier och liknande.

I beloppen ingår inte ersättning för skador på grund av avbrott i driften. Inte heller ersättning för skador på gpund av skogs— bränder, bränder inom transportområdet — järnväg, bil, båt eller flyg — eller ersättning för dödsfall eller personskador omfattas

av redovisningen. Någon statistik som belyser omfattningen av dessa skadebelopp eller kostnaderna för oförsäkrad eller under- försäkrad egendom som har skadats vid brand finns inte. Undersök— ningar från flera länder tyder emellertid på att förlusterna i dessa fall kan uppgå till hälften av de samlade direkta kostna- derna. Betydande kostnader uppstår för övrigt ofta också genom förlorade marknadsandelar för företag, genom arbetslöshet för anställda i brandskadade anläggningar och genom den omskolning

som förändringar i produktionen ibland fordrar.

Fördelningen av storbränderna mellan olika typer av brandplat—

ser - se tabell 3.2 - visar att omkring en tredjedel under år

Tabell 3.2 Storbränder med relativ fördelning på olika typer av brandplatser år 1980

Måttenhet: Procent

Typ av brandplats Antal bränder Ersättning Bostad 32 19 Lantbruksbyggnad m m 16 13 Träindustri 9 12 Metallindustri 8 9 Kemisk industri 3 7 Övriga 32 40 Summa 100 100

Källa: Svenska brandförsvarsföreningen

• Sida 103
•  Original

Tabell 3.3 Storbränder med relativ fördelning på brandorsaker år 1980 Måttenhet: Procent

__________________—_—_————-——

Brandorsak Antal Ersättning ______________________________.________________________________________ Fel på elanordning 20 17 Anlagd brand 11 17 Fel på uppvärmning eller torkning (ej el) 8 6 Fel på kraftalstring och

maskiner m m 8 8 Svetsning och skärning 6 8 Okänd orsak 33 32 Övriga 14 12 Summa 100 100

__________________________.___————————-—

Källa: Svenska brandförsvarsföreningen

1980 ägde rum i bostadshus. Bränderna i lantbruksbyggnader m m svarade för 16 %, medan bränderna i träindustrier och metall- industrier var 9 resp 8 % av hela antalet. Den återstående tredjedelen omfattade tillsammans många olika typer av brand- platser. Industribränderna tog i anspråk en större del relativt sett av de sammanlagda skadeersättningarna än som svarade mot deras antal. Genomsnittligt orsakade industribränderna alltså

större skador än övriga bränder.

Som framgår av redovisningen i tabell 3.3 var fel på elanord— ningar och anlagd brand under år 1980 de två vanligaste en- skilda brandorsakerna, 20 respektive 11 % av hela antalet. Om en tredjedel av antalet bränder med okänd orsak - som det bru- kar antas - i själva verket är anlagda, utgör anlagd brand emel- lertid den vanligaste typen, mellan 20 och 25 % av hela antalet

bränder. De anlagda storbrändernas andel av ersättningsbelop-

• Sida 104
•  Original

3.2

pen beräknas under år 1980 ha varit ännu större, mellan 25 och 30 %. En sammanställning av uppgifter om de tio största brand- skadorna i Sverige år 1980 visar enligt polisutredningarna att bränderna i tre fall var anlagda. Ytterligare några av dessa tio största bränder var enligt vad polisen misstänker anlagda. Till den redovisade bilden hör att de anlagda bränderna har

ökat kraftigt under 1970-talet. Svenska brandförsvarsförening-

ens statistik visar att de anlagda brändernas andel av de totala skadorna har mer än fördubblats sedan år 1970. En liknande ut-

veckling förekommer i andra länder, bl a Storbritannien och USA.

Utvecklingen för några andra typer av olyckor än brand

Genom kommitténs kartläggning av räddningstjänstens resurser och verksamhet har det varit möjligt att för år 1979 ange antalet utryckningar vid olika typer av händelser inom kommuner av olika storlek (se avsnitt 2.9). Något samlat statistiskt underlag för en jämförelse bakåt i tiden av antalet utryckningar och av ut- vecklingen för dessa slag av olyckor föreligger inte. I en del avseenden inom framför allt trafikens område går det emel- lertid att översiktligt för hela landet med stöd av olika stat- liga myndigheters officiella statistik ge en bild av föränd—

ringarna i olyckorna sedan ett antal år tillbaka.

Utvecklingen för vägprafikolyckornas del har, som framgår av redovisningen i figpr 3.5, i flera avseenden speciellt sedan 1970-talets första del varit relativt gynnsam. Både antalet

trafikolyckor med dödlig utgång och de olyckor som resulterar

i svåra personskador har sedan dess minskat varje år. Även anta-

let döda och — utom det senaste året - antalet svårt skadade

• Sida 105
•  Original

SOU 1981:82 Skadeutvecklingen 99 Antal olyckor, döda och svårt skadade

Antal döda

gerare

200 Antal död. personer Antal olyc ur * nopedister med dödlig tgång S_— '! 0

År 1966 1970 1975 1980 1966 1970 1975 1980

Figur 3.2 Antal 01 ckor, svårt skadade och döda i vägtrafiken i Sveri e 1966—80

Källa: Statistiska meddelanden (SCB), Vägtrafikolyckor med personskada

• Sida 106
•  Original

personer har under samma period sjunkit. Minskningen av antalet

döda sedan 1970—talets mitt gäller samtliga i figuren redovisade

grupper av trafikanter utom motorcyklister.

För tågtrafiken — se tabell 3.4 — var åren mellan 1960 och 1970 genomsnittligt mer olycksdrabbade än 1970—talet. Efter år l975 steg emellertid antalet olyckor jämfört med händelserna under första hälften av årtiondet. Ökningen gäller särskilt antalet allvarligt skadade personer, som genom de i flera fall omfat— tande tågolyckorna under år 1980 blev högre än årsgenomsnittet från var och en av de tidigare femårsperioderna sedan år 1960. Under år 1980 skadades 288 personer allvarligt vid tågolyckor, vilket var ungefär dubbelt så många allvarligt skadade som åren närmast innan. Antalet döda ökade däremot inte lika mycket rela— tivt sett under år l980 jämfört med genomsnittet för 1970—talets

senare del.

Tabell 3.4 Tågolyckor samt dödade och allvarligt skadade vid olyckor med

tåg åren 1961-80

Typ av olycka Genomsnittligt antal Antal, år resp skada per år, perioden

l96l- 1966_ 1971_1976_ 1976 1977 l978 1979 1980 1965 1970 1975 l980

Sammanstötningar och urspåringar 150 108 80 96 9l 85 85 112 109 Olyckshändelser vid vägkorsning 133 110 92 99 99 101 105 103 85 Dödade personer 77 56 55 56 54 47 66 45 68 Allvarligt ska— dade personer l49 165 148 177 l58 132 159 146 288

Källa: Statens järnvägar, Säkerhetstjänsten l980

Anm. Siffrorna omfattar inte olyckor vid växling, olyckor med enbart småfordon på räls och bränder i tåg.

• Sida 107
•  Original

Även antalet allvarliga olyckor med civila och militära luft-

fartyg kan variera från år till år. Som framgår av tabell 3.5 gäller detta även antalet döda och skadade genom flyghaverier.

En gynnsam utveckling har skett framför allt i fråga om antalet

Tabell 3.5 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luft— fartyg i Sverige och utomlands åren 1973-80

______________________._._—_-———————-

År Antal allvarliga olyckor Antal dödade Antal skadade

———————————————————————— personer personer

Totalt Därav med dödlig

utgang

___________________________________________________________________ Civila 1973 16 6 7 20 1974 19 11 18 17 1975 13 3 3 21 1976 8 5 12 6 1977 15 6 30 10 1978 18 9 19 54 1979 16 6 14 4 1980 11 4 12 9 Genomsnitt per år 1973-80 15 6 14 18 Militära 1973 10 5 5 1974 13 6 6 . 1975 6 2 3 . 1976 10 S 5 1977 13 6 6 1978 9 2 3 . 1979 4 1 l . 1980 7 1 1 Genomsnitt per år 1973—80 9 4 4

Källa: Luftfartsverkets och flygstabens officiella statistik

Anm. Med allvarlig olycka menas att flygplanet eller helikoptern har förstörts eller att någon har omkommit, alternativt ska— dats allvarligt vid haveriet.

• Sida 108
•  Original

skadade åren 1979 och 1980 jämfört med åren 1977 och 1978. Det skall framhållas att uppgifterna i tabellen avser olyckor med svenska luftfartyg. Den officiella statistiken innehåller inga data om haverier med utländska luftfartyg i Sverige. Luftfarts— verket uppger att dessa olyckor som regel är mycket få, högst

en eller två per år.

I den militära flygverksamheten inträffade inte någon olycka med dödlig utgång under 22—månadersperioden fr o m februari 1979 t o m november 1980. I en kommentar till flygsäkerheten inom försvaret under budgetåret 1979/80 betonar chefen för flygvapnetl) att det inte går att närmare ange orsakerna till denna utveckling. Tillfälligheter spelade in, framhålls det. Under perioden förekom flera allvarliga tillbud som kunde ha resulterat i haverier. Den gynnsamma utvecklingen berodde till

övervägande delen på ett gott flygsäkerhetsmedvetande hos per—

sonalen och många insatser på en bred front, uppges det vidare. Omfattande tekniska åtgärder avsedda att eliminera problem med motorerna bidrog sannolikt positivt. Restriktioner vid använd— ningen av en del typer av flygplan var emellertid också nödvän— diga ibland, framgår det av kommentaren till den militära flyg—

säkerheten under perioden.

Någon officiell statistik om antalet jordskred föreligger inte. Statens geotekniska institut (SGI) uppger att ett större skred - SGI sätter gränsen vid en skredareal på en hektar — inträffar i Sverige vartannat eller vart tredje år. Enligt institutet

har skredfrekvensen ökat under de tre senaste decennierna. Under

1) Se publikationen Försvarets flygsäkerhetsanalys - 79/80 (OFYL 1225) .

• Sida 109
•  Original

år 1981 har hittills inträffat tre skred — två av dessa var stör—

re än en hektar.

GI har i elva särskilt utvalda kommuner i västra Sverige kart— lagt omfattningen av de ännu påvisbara jordskred som har inträf- fat. Det skall framhållas att många av skreden har ägt rum för mycket lång tid sedan, i en del fall sannolikt för flera hundra

år sedan. SGIs kartläggning har gett följande resultat:

___—___—

Kommun Antal jordskred Skredareal, ha Lilla Edet 130 295 Göteborg 37 78 Ale 18 38 Partille 20 18 Munkedal 10 15 Mark 16 11 Lerum 8 8 Uddevalla 7 6 Kungälv 4 4 Lysekil 2 3 Färgelanda 2 2

Någon löpande statistik över omfattningen av olyckor med farlig_a

ämnen utarbetas inte. Som en förberedelse för en sådan redovis—

ning genomförde miljödatanäjmden under elvamånadersperioden fr o m april 1980 t o m februari 1981 ett försök med inrapportering av uppgifter om olyckor med farligt gods. Uppgifter om olyckorna under denna försöksperiod inhämtades från länsalameringscentra—

lerna, de lokala polismyndigheterna och den kommmala räddnings—

tjänstens organ.

Fnligt miljödatanänmden inträffade under elvamånadersperioden

sammanlagt ca 700 olyckor med olja, bensin, fotogen eller andra

• Sida 110
•  Original

Tabell 3.6 Antal olyckor med olja, bensin och kemikalier under perioden fr o m april 1980 t o m februari 1981

Olycksplats Typ av ämne

) Totalt

Olja Bensin eller Andra kemi— fotogen kalier

Landsväg eller järnväg 164 62 43 269 Industriområde 53 3 55 111 Annat tättbebyggt område 45 15 16 76 Hamn eller sjö 67 1 14 82 Övrigt 52 3 22 77 Uppgift om platsen saknas 71 14 11 96 Summa 452 98 161 711

Källa: Miljödatanämndens PM nr 216 (1981—06—02) Utvärdering av för— söksrapportering av kemikalieolyckor

1) Ammoniak, svavelsyra, saltsyra och klor har oftast förekommit vid dessa olyckor.

kemikalier. Omkring 450 av dessa var olyckor med olja, knappt 100 utgjorde olyckor med bensin eller fotogen, medan ca 160 gällde andra kemikalier. Siffrorna framgår av tabell 3.6, som också visar att omkring 270 av de rapporterade händelserna in— träffade på landsväg eller järnväg. Drygt 100 olyckor rapporte— ras ha skett inom industriområden, omkring 80 i andra tätbe— byggda områden och lika många i hamnar eller sjöar. Till under—

sökningens resultat hör, utom det som kommittén nu har redovisat,

också uppgifter om orsaker, händelseförlopp, skador, räddnings—

tjänstarbete och sanering.

Olycksfall i arbetet är en omfattande grupp av olyckor med olika

slags skador som drabbar enskilda arbetstagare. Antalet skadade

• Sida 111
•  Original

SOU 1981:82 Måttenhet: Antal olyckor (personer) Måttenhet: Anta] omkomna 140 000 , . _____._____ 700 Antal per— soner som drabbats a olycksfall 100 000- 500 60 000 300 Antal om— komna (Högra ska- 0 0 År 1960 1965 1970 1975 1979 Figur 3.3 Antal olycksfall i arbetet (ej yrkessjukdomar eller

olyckor vid färd till eller från arbetet) åren 1960—79

Källa: Statistiska meddelanden (SCB), Arbetsskador 1979

Anm. Arbetsskadebegreppet utvidgades den 1 juli 1977 och siffrorna för åren 1977-79 är inte jämförbara med uppgifterna för de tidigare åren.

• Sida 112
•  Original

3.3

eller döda vid sådana arbetsolycksfall har årligen i hela landet under de senaste åren växlat mellan drygt 105 000 och något mind— re än 125 000. Antalet döda genom arbetsskador har varierat mel— lan drygt 300 och omkring 150 per år. De redovisade uppgifterna framgår av figur 3.3, som också anger att det sammanlagda antalet arbetsolycksfal] har minskat sedan slutet av 1960—talet. Antalet omkomna genom olyckor i arbetet har sjunkit kraftigt sedan 1960—

talets början.

3.3.1. Kommunernas kostnader

Den allmänna räddningstjänstens insatser bestrids i första hand med kommunala medel. Kommunernas driftkostnader för brandförsva- ret beräknades för budgetåret 1979 uppgå till 1 023 milj kronor. I detta belopp ingår kostnaderna både för den allmänna räddnings— tjänsten och för de förebyggande åtgärderna mot brand. Beloppet innefattar budgeterade kostnader för personal, lokaler och ad— ministration samt kapitaltjänstkostnader. Beräknade kostnader för bl a ambulansverksamhet och färdtjänst, som motsvaras av en intäkt på sammanlagt 190 milj kronor, har däremot inte medtagits. Kostnaderna för kommunernas räddningstjänst är till 80 å 90 % personalkostnader. Den beslutade arbetstidsförkortningen för heltidsanställd brandpersonal, som skall vara genomförd senast den 1 januari 1982, kommer att medföra en relativt väsentlig ök—

ning av kommunernas räddningstjänstkostnader.

Kommunerna är i vissa fall berättigade till ersättning av staten

• Sida 113
•  Original

och enskilda för sina räddningstjänst— och oljesaneringskostna— der. För räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde utgår ersättning av statsmedel för den del av kostnaden för varje operation som överstiger ett tröskel— belopp på för närvarande 5 000 kronor. Under budgetåret 1979/80 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med 75,9 milj kronor. Beloppet avser framför allt saneringskostnader i samband med det omfattande oljepåslaget i Stockholms skärgård år 1979.

Kommunerna erhöll under budgetåret 1980/81 ersättning för olje—

bekämpnings— och saneringskostnader med 20,6 milj kronor.

Kommunerna erhåller vidare ersättning av statsmedel för särskilt kostnadskrävande räddnin st'änstinsatser vid andra nödlägen efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Under budgetåret 1979/80 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med totalt 40 000 kronor, medan ersättningen under budgetåret 1980/81 uppgick till 3 milj kronor. Kostnader för skogsbrandbevakning be- strids av statsmedel. Under budgetåret 1979/80 fick kommunerna ersättning med 1,3 milj kronor och under budgetåret 1980/81 med

1,9 milj kronor för sådan verksamhet.

En kommun kan enligt lagen (l973zll98) om ansvarighet för olje- skada till sjöss (ansvarighetslagen) få ersättning för sina olje— bekämpnings— och saneringskostnader av den som har vållat olje— skadan. Ersättning för sådana kostnader kan också utgå från den internationella oljeskadefonden enligt lagen (1973:1199) om er—

sättning från den internationella oljeskadefonden (fondlagen). Om

• Sida 114
•  Original

ersättning enligt ansvarighetslagen eller fondlagen har utgått till en kommun bortfaller anspråket på statsbidrag. För det fall att staten har utbetalat ersättning till kommunen inträder staten

i kommunens rätt enligt de redovisade lagarna.

3.3.2. Statens kostnader

Statens kostnader för den allmänna räddningstjänsten består dels av kostnader för den regionala och centrala räddningstjänst— organisationen, dels av kostnader som avser ersättning för verk— samhet vid räddningstjänst. I de senare kostnaderna ingår även

kostnader för oljesanering.

Statens sammanlagda kostnader avseende ersättning för verksamhet vid räddningstjänst uppgick under budgetåret 1980/81 till 25,9 milj kronor. Av detta belopp utgjorde ca 400 000 kronor kostnader som uppstått genom att länsstyrelsen övertagit ledningen av rädd— ningstjänsten. Som har framhållits i föregående avsnitt uppgick ersättningen till kommunerna för oljebekämpning och sanering un— der budgetåret 1980/81 till 20,6 milj kronor, ersättningen för annan räddningstjänst till 3 milj kronor och ersättningen för

skogsbrandbevakning till 1,9 milj kronor.

Under budgetåret 1980/81 uppgick kostnaderna för statens brand—

nämnds verksamhet till drygt 12,5 milj kronor.

• Sida 115
•  Original

3.4

Olikheter i de relativa kostnaderna för räddningstjänsten mellan kommuner av olika storlek under år 1979

3.4.1. Principer för bedömning av olikheter i kostnaderna

Den statistiska redogörelsen i kapitel 2 har illustrerat att det föreligger stora skillnader från konmuu1ti11 kommun i rädd— ningstjänstens materiella och personella resurser. Det gäller självfallet också kostnaderna för räddningstjänsten och har

bl a med olikheterna i kommunernas invånarantal, bebyggelse— struktur och tillgången på riskobjekt att göra. Men även om man sätter kostnaderna för räddningstjänsten i relation till folkmängden eller skatteunderlaget i resp kommuner varierar förhållandena kraftigt. Skillnader i de absoluta och relativa kostnaderna föreligger mellan stora och små kommuner - i många

fall också mellan kommuner med ungefär samma befolkningstal.

Det skall betonas att olikheter i kostnaderna relaterade till invånarantal eller skattekronor förekommer inom alla delar av den kommunala verksamheten. Kommunerna måste fortlöpande av— väga olika verksamhetsgrenars behov mot varandra. De kommunala organen har även inom 5 k specialreglerade verksamheter ett betydande utrymme att själva avgöra vilka behov som skall till- godoses och hur detta skall ske. För räddningstjänsten inne— bär det avvägningar mellan behovet av insatser för olika typer av olyckor, möjligheterna till förebyggande åtgärder och om- fattningen av de risker för skador som kommunen anser att den

måste acceptera.

Olikheterna i kostnaderna för räddningstjänsten mellan olika

kommuner ger inte något besked om dess sätt att fungera i den

• Sida 116
•  Original

ena eller den andra kommunen. Höga kostnader betyder inte med nödvändighet en effektiv räddningstjänst. Omvänt fordrar en ända— målsenlig organisation i en del fall sannolikt inte lika stora resurser i relation till t ex invånarantalet som andra kommuner har funnit nödvändiga. Kraven på räddningstjänsten - och dänned kostnaderna - påverkas av alla de olika lokala förhållandena,

bl a riskobjektens storlek, typ och lokalisering. Avgörande kan också vara i vilken utsträckning två eller flera kommuner har tillvaratagit möjligheterna att gemensamt i någon form organi-

sera den räddningstjänst som fordras.

Uppgifterna om den kommunala räddningstjänstens nettokostnader i den följande redogörelsen har hämtats från kommunernas drift— budoet för år 1979 och är alltså beräknade kostnader för detta år. Utgifter för lokaler och materiel som vid anskaffningen fordrar ett anslag i kommunens investeringsbudget ingår inte

i siffrorna. Till nettokostnaden räknar så gott som alla kom— muner däremot driftbudgetens kapitaltjänstkostnader, alltså räntor och avskrivningar för tidigare anskaffade lokaler och materiella resurser. Begreppet nettokostnad innebär vidare att intäkterna för olika tjänster som brandförsvaret utför - t ex vattentransporter, steguthyrning och ambulanstjänst — inte har räknats in i beloppen. I den mån som dessa ersättningar svarar

mot utgifterna för den tillkommande verksamheten innebär de

redovisade uppgifterna alltså en renodling av räddningstjänst-

kostnaderna.

3.4.2 Länsvisa olikheter i de relativa kostnaderna för rädd-

ninastjänsten

Nettokostnaden för kommunernas räddningstjänst utgjorde under

• Sida 117
•  Original

år 1979 för hela landet 123 kronor per invånare. Närmast riks— medeltalet låg Hallands län. Som framgår av följande sammaJ — ställning hade flera av de stora glesbygdsdominerade länen i norra Sverige högre relativa nettokostnader än genomsnittet - det gäller bl & Västerbottens, Jämtlands och Norrbottens län. Lägre än genomsnittet var räddningstjänstens kostnader per in- vånare i mer tätbefolkade områden i södra och mellersta Sverige,

framför allt Stockholms, Älvsborgs och östergötlands län.

Nettokostnad per Län invånare , kronor

141-150 Gotlands, Västerbottens, Värmlands, Jönköpings, Jämtlands, Norrbottens, Kalmar

131—140 Blekinge, Kopparbergs, Västmanlands, Västernorrlands

121—130 Uppsala, Södermanlands, Gävleborgs,

Kristianstads, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Hallands,

Malmöhus lll—120 Östergötlands , Älvsborgs 93 Stockholms

3.4.3. Olikheterna i kostnaderna mellan olika kommuner

En jämförelse mellan olika kommuners nettokostnaderför rädd—

ningstjänsten visar för det första en stor spännvidd i de abso-

luta talen. Göteborgs kommun budgeterade år 1979 för sin rädd— ningstj änst 57,7 milj kronor och hade därmed den högsta kostna— den bland kommunerna i landet. Torsås kommun i Kalmar län beräk— nade nettokostnaden till 648 000 kronor, som i stället var det

lägsta beloppet. I relativa tal redovisade Mörbylånga kommun

• Sida 118
•  Original

i Kalmar län den lägsta genomsnittskostnaden, 60 kronor per invånare. För Arjeplogs kommun i Norrbottens län, som i stäl- let hade den högsta relativa kostnaden, tog räddningstjänsten i anspråk 253 kronor per invånare. Göteborgs och Torsås kom— muner med de ovan redovisade högsta resp lägsta kostnaderna i absoluta tal redovisade kostnader på 132 resp 84 kronor per

invånare.

Redan dessa uppgifter visar att spridningen i kostnaderna mel— lan kommunerna är stor. I de relativa talen finns emellertid en koncentration av antalet kommuner på en nivå något ovanför

riksmedeltalet, 123 kronor per år och invånare. Detta framgår

av följande sammanställning, som visar att 93 kommuner eller

1/3 av samtliga enligt budgeten för år 1979 hade nettokostnader

för räddningstjänsten på mellan 130 och 160 kronor per invånare.

Nettokostnad —70 71- 101— 131- 161- 191— 221— Samtliga per invånare, 100 130 160 190 220 kronor Antal kommuner 4 41 79 93 43 12 5 277

Relativ fördel— ning i procent 1 15 29 34 15 4 2 100

I tabell 3.7 har kommunerna grupperats efter både invånarantal och nettokostnader. Siffrorna visar att kommuner med höga rela— tiva kostnader för räddningstjänsten ofta är kommuner med liten folkmängd. Hela nio av samtliga 17 kommuner med över 190 kronor i relativa kostnader hade mindre än 10 000 invånare. Fem kommu— ner av de övriga åtta fanns i storleksgruppen 10 001 — 20 000

invånare. Inga kommuner med över 50 000 invånare hade högre

• Sida 119
•  Original

::

Tabell 3.7 Antal kommuner fördelade å storleks er efter an

::

invanare enlitbudetförår1979

Storleksgrupp, Antal kommer med en nettokostnad per invånare, kronor

antal invånare % Samtliga —70 71—100 101—130 131—160 161—190 191-220 221—

W

10 000 — 5 9 28 9 7 2 60

10 001— 20 000 2 18 24 36 15 4 1 100 20 001— 30 000 2 5 14 9 12 1 2 45 30 001— 50 000 — 5 12 12 7 — — 36 50 001-100 000 — 6 14 5 — — — 25 100 001-200 000 - 1 5 2 — - - 8

200 001— — 1 1 1 — - — 3

Summa 4 41 79 93 43 12 5 277

%

• Sida 120
•  Original

:;

a storleks

Tabell 3.8 Antal kommuner fördelade

er skattekrona enlitbudetf"rårl979

Storleksgrupp, Antal kommuner med en nettokostnad per skattekrona, löre antal invånare

Samtliga -25 26—40 41-55 56—70 71—85 86-100

10 000 - 7 18 27 7 1 60 10 001— 20 000 1 17 32 40 8 2 100 20 001- 30 000 1 7 14 15 5 3 45 30 001— 50 000 — 6 19 5 6 - 36 50 001—100 000 2 6 15 2 — — 25 100 001-200 000 — 1 7 - - - 8 200 001- 1 - 2 - — — 3

Summa 5 44 107 89 26 6 277

____________________________———————————_—

• Sida 121
•  Original

budgeterade nettokostnader för räddningstjänsten under år 1979

än 160 kronor per invånare.

Den stora spännvidd i kostnaderna per invånare som har redovi— sats finns enligt 1979 års siffror framför allt bland kommuner med mindre än 30 000 invånare. Variationerna mellan kommunerna minskar som framgår av tabellen ju större dessa blir. Bilden blir i stort sett densamma om vi jämför nettokostnaderna med skatteunderlaget i resp kommuner. Enligt tabell 3.8, som visar räddningstjänstkostnaderna per skattekrona, budgeterades för år 1979 i drygt 100 kommuner nettokostnader på omkring 50 öre per skattekrona. Endast fem kommuner hade kostnader för räddnings— tjänsten på mindre än 25 öre per skattekrona. I sex fall — samt— liga mindre och medelstora kommuner — beräknades kostnaderna till

uppemot 100 öre per skattekrona.

[]

• Sida 122
•  Original

• Sida 123
•  Original

4 DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGSTJÄNSTENS SÄTT ATT FUNGERA - SYNPUNKTER REDOVISADE AV FÖRETRÄDARE FÖR LOKALA OCH REGIONALA RÄDDNINGS- TJÄNSTORGAN

4.1 Formerna för inhämtande av syppunkter

Efter överläggningar med företrädare för regionala och lokala organ inom den allmänna räddningstjänsten - överläggningarna ägde till största delen rum under våren 1980 - har kommitténs sekretariat sammanställt erfarenheter av räddningstjänstens sätt att fungera. Sammanställningen omfattar erfarenheter av räddningstjänstarbete på lokal och i några fall också regional nivå i sex olika län. I Malmöhus och Jämtlands län har synpunk- ter redovisats av företrädare för länsstyrelsen. När det gäller Västmanlands län omfattar sammanställningen erfarenheter som brandcheferna har gjort. I Örebro län har företrädare för läns— styrelsen, brandcheferna, polismästarna och SOS Alarmering AB

kommit till tals. För sex enskilda kommuner — Dandepyd, Täby och

Vallentuna (genom sitt brandförsvarsförbund) samt Skinnskatte— berg, Hultsfred och Oskarshamn - har synpunkter lämnats av brand—

chefen och av fackliga representanter. Inom de tre senare kommu—

nerna har bedömningar gjorts även av företrädare för kommuner—

nas politiska ledning.

Den gjorda sammanställningen av erfarenheter från räddningstjänst— arbetet i de redovisade länen och kommunerna bygger inte på någon systematisk och detaljerad genomgång av räddningstjänstens

sätt att fungera. Avsikten har varit att i stora drag belysa för—

• Sida 124
•  Original

4.2

utsättningarna för verksamheten, att ange brister i arbetet och att visa på förtjänster i organisationen. Det finns med stor sannolikhet betydligt fler aspekter på de aktuella frågorna äl som har framförts i diskussionerna. Även den föreliggande sam— manställningen, avsedd att ge en orientering om de uppfattning— ar om räddningstjänstens sätt att fungera som förekommer hos ansvariga lokala och regionala organ, kan emellertid fylla en funktion. De följande avsnitten är en sammanfattning av de be- dömningar och synpunkter som har framförts av företrädarna för de olika räddningstjänstorganen. Det skall understrykas att kom—

mittén inte i detta sammanhmig utan först i nästa kapitel redo-

visar sin egen syn på räddningstjänstens sätt att fungera.

Den k 0 m m u n a l a räddningstjänstens sätt att fungera

4.2.1 Personella resurser

Enligt företrädare för länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Jämtlands län har kommunerna i stort sett de personella resur— ser som fordras för att räddningstjänsten skall kunna lösa sina uppgifter. Det måste accepteras att de personella resurserna skiftar mellan olika kommuner. Beredskapen med egna resurser

kan aldrig bli densamma överallt. Tillsyn av den kommunala rädd— ningstjänsten innebär enligt de tre länsstyrelsernas företrädare att undersöka om organisationen uppfyller brandordningens krav samt att se om den förebyggande verksamheten bedrivs på ett till— fredsställande sätt. Länsstyrelsen har en skyldighet att säga ifrån om så inte sker. Strävan är i det sammanhanget att ta hän— syn till de lokala omständigheterna och att komma överens med kommunerna om de åtgärder som skall vidtas. Länsstyrelsen för—

söker att se praktiskt på problemen, förklaras det vidare. Mer

• Sida 125
•  Original

omfattande förändringar i den personella och materiella bered— skapen aktualiseras framför allt efter en allvarlig olycka eller

ett tillbud till en sådan händelse.

Bra rustade för räddningstjänsten är framför allt de kommuner som har underlag för heltidsanställd personal åtminstone vid huvudbrandstationen. Kommuner som endast har deltidsanställd personal i beredskap kan i vissa fall också klara sin räddnings— tjänst på ett med hänsyn till omständigheterna tillfredsstäl- lande sätt. Brandchefen får i sådana kommuner en särskilt vik- tig roll jämfört med brandchefen i kommuner som har heltids- anställd personal i beredskap. Det är möjligt att skillnaderna

i kunnande och personlig entusiasm hos ledningen av verksamheten i olika kommuner ger ett större utslag inom räddningstjänsten

än på andra områden, framhåller länsstyrelsernas företrädare.

Genom att utbildningen är en så omfattande del av verksamheten ställs det stora krav bl a på ledningens fönnåga att ordna och genomföra realistiska övningar. Brandchefens utbildning, intresse och erfarenheter blir helt avgörande för resultatet av övnings— verksamheten. Kommuner med heltidspersonal i beredskap har nu— mera i allmänhet en allsidig och effektiv utbildnings— och övningsverksamhet, anser länsstyrelsernas företrädare. Problem med utbildning och övningar förekommer däremot i flera kommuner

med enbart deltidsanställd personal i räddningstjänsten.

Oavsett ledningens kapacitet kan räddningstjänsten i kommuner där styrkorna i beredskap består av deltidspersonal aldrig bli lika effektiv som räddningstjänsten i kommuner som har styrkor

med heltidsanställd personal. Problemet accentueras av att det

• Sida 126
•  Original

har blivit allt svårare att rekrytera deltidsanställda till räddningstjänsten. Urvalet av lämpliga personer har minskat.

På en del orter har det uppstått vakanser som endast med svå— righet har kunnat fyllas. Ett annat problem är att genomsnitts— åldern bland de deltidsanställda på somliga orter har stigit. Svårigheter kan komna att uppstå med hänsyn till att arbetet i vissa delar är fysiskt krävande. Om denna utveckling fortsätter, kan den tvinga fram en räddningstjänst organiserad i större enheter med personal som till övervägande delen tjänstgör på

heltid, framhåller länsstyrelsernas företrädare.

Svårigheterna att rekrytera deltidsanställda orsakas framför allt av en ökad arbetskraftspendling från mindre till större orter. Den ekonomiska ersättningen anses sannolikt av många som alltför låg. Bundenheten under beredskapsveckorna och de övriga plikter som en deltidsanställning inom räddningstjänsten medför betraktas av allt fler som krävande. Förutsättningarna för att det skall ske en förbättring av rekryteringsmöjligheterna be—

dömer länsstyrelsernas företrädare som mycket små.

I en del fall har det varit svårt att rekrytera personal med

brandingenjörskompetens till tjänster som vice brandchef, säger länsstyrelsernas företrädare vidare. Ett av skälen uppges vara att det är folkmängden i kommunen och inte olycksriskerna eller räddningstjänstorganisationens omfattning som avgör lönesätt— ningen för dessa chefsbefattningar. Ofta är det av ekonomiska orsaker svårt att få kompetent och erfaren ledningspersonal i

större kommuner att söka sig till räddningstjänsten i andra

kommuner där en förstärkning är angelägen.

• Sida 127
•  Original

För räddningstjänsten i Jämtlands län är det främsta personal— problemet enligt länsstyrelsen att alltför månna i räddninos— tjänstens ledning - fyra brandchefer och sju vice brandchefer — tjänstgör endast på deltid. Deras arbetstid är otillräckligt dimensionerad för de omfattande arbetsuppgifterna. Följden har

i allmänhet blivit att viktiga åtgärder som planläggning, gransk— ning av plan- och byggnadslovsärenden, brandsyn och i viss mån övningar släpar efter. Även de heltidsanställda brandcheferna

och vice brandcheferna har till en del svårt att fullgöra alla

de uppgifter som åligger dem, förklarar företrädare för läns-

styrelsen i Jämtlands län.

Enligt brandcheferna i örebro och Västmanlands län samt i de sey kommuner som kommittén har inhämtat synpunkter från är styrkorna i beredskap tillräckligt dimensionerade för de allra flesta situationer som räddningstjänsten skall ingripa i. Däremot sak— nas det överlag särskild personal för planläggning av räddnings— tjänsten samt för planering och ledning av övningar och utbild- ning. Även de förebyggande åtgärderna släpar efter. Det saknas på många håll en kontinuitet i planläggningen och i den före— byggande verksamheten — särskilt i de till folkmängden minsta kommunerna i länet. Svårigheterna att hinna med de förebyggande åtgärderna beror delvis på att personal ur styrkan i beredskap normalt inte deltar i detta arbete. Beredskapspersonalen kan inte avlägsna sig alltför långt från brandstationen för att med— verka i övningar eller utbildning. Om anspänningstiderna skall

kunna hållas kan det i sådana fall vara nödvändigt att inkalla

extra personal.

• Sida 128
•  Original

Heltidsanställd personal är att föredra framför deltidsanställda, menar flera av brandcheferna. Även om många deltidsanställda i sitt ordinarie arbete har skaffat sig specialkunskaper som är värdefulla också i räddningstjänsten är skillnaderna i utbild— ning och erfarenheter från praktiskt räddningstjänstarbete mel— lan hel- och deltidsanställda enligt samtliga tillfrågade brand- chefer en svaghet. I vissa avseenden - det gäller t ex rökdykar- arbetet - ställs dessutom höga krav i fysiskt avseende. De hel- tidsanställda har genom schemalagd tid för motion större möjlig-

heter än de deltidsarbetande att uppfylla dessa krav.

På många mindre orter där det inte finns någon industriell sys- selsättning är det svårt att rekrytera brandbefäl och brandmåi för tjänstgöring på deltid. I flera fall kan det även i kommu- nernas centralorter uppstå problem med rekryteringen av deltids— personal. Det förekommer att industriföretag låter personal som tjänstgör på deltid inom räddningstjänsten medverka i övningar på dagtid. De yrkesmän som räddningstjänsten behöver för del- tidstjänstgöringen har emellertid ofta nyckelarbeten i företagen och för dem kan det vara svårt att få ledigt i den utsträckning som fordras. I en del fall kan detta också försvåra rekrytering- en. Tjänster för deltidsanställda befäl är det på en del håll

särskilt svårt att få kompetenta sökande till.

Trots nackdelarna med deltidspersonalen anser samtliga brandche- fer i de berörda länen och kommunerna att de deltidsanställda

är en tillgång som det inte går att undvara. De flesta kommuner har en sådan bebyggelsestruktur att det under alla förhållanden

måste finnas deltidsstyrkor i de mindre tätorterna. Samarbetet

• Sida 129
•  Original

mellan heltids- och deltidspersonalen i kommuner som har an- ställda av båda kategorierna är i regel bra. kbjligheten att i svåra situationer kalla in deltidspersonal som förstärker hel- tidsstyrkan upplever samtliga som en tillgång. I några fall skulle det från rent ekonomiska synpunkter sannolikt finnas

skäl att lägga ned en bibrandstation med deltidspersonal. Bered- skapen skulle i allmänhet kunna upprätthållas utan att den hel— tidsanställda styrkan vid huvudbrandstationen skulle behöva utökas. De mindre tätorter i länet som det skulle kunna gälla ligger nära centralorterna och skulle på det sättet få en bättre beredskap än för närvarande. Enligt brandcheferna slår invånarna i dessa mindre orter alltid vakt om sin lokala samhällsservice -

detta gäller inte minst brandstationerna.

Företrädare för länsalarmeringscentralen i örebro län framhåller

att det alltid har funnits resurser tillräckliga att ta till när räddningstjänstarbetet har fordrat det. Förstärkningar med per— sonal och materiel sker ibland från andra kommuner. Det är en— ligt länsalamneringscentralens erfarenheter aldrig svårt att vid

behov mobilisera dessa resurser.

4.2.2 Materiella resurser

Den fordonspark som räddningstjänsten i länet disponerar bedömer företrädare för länsstyrelserna i Malmöhus och örebro län som tillfredsställande. Antalet utryckningsfordon är överlag till— räckligt för den personalorganisation som förekommer. Fordonen svarar i allmänhet också mot de krav på modernitet som kan stäl- las. Ett problem är att avskrivningstiderna för en del special—

fordon på grund av den begränsade förslitningen blir långa. Det

• Sida 130
•  Original

kan vara svårt att få sådana ersatta när det har kommit fram en ny teknik som kräver modernare materiel. Skillnaderna i utrust— ningen av fordonen mellan olika kommuner medför sannolikt att materielen blir mycket dyrare än som är nödvändigt, förklaras

det vidare.

De större kommunerna har i stort sett den specialutrustning för andra typer av olyckor än bränder som det finns behov av. Där- emot saknar många av de mindre kommunerna ännu en del sådmi specialmateriel. Utrustningen hos dessa kommuners räddnings— tjänstorgan består fortfarande i alltför hög grad av materiel som behövs för brandbekämpning, anser länsstyrelsernas företrä— dare. De båda miljöskyddsbilar som kommunerna i örebro län och flertalet kommuner i kblmöhus län har skaffat tillgodoser endast en del av behoven. Möjligheterna till effektiva åtgärder i akuta situationer begränsas för ytterkommunernas del av de höga in— satstiderna. För några av dessa kommuner räknar länsstyrelser— nas företrädare med att miljöskyddsbilen kan vara på plats först

drygt en timme efter larm.

I Jämtlands län är den kommunala räddningstjänstens fordonspark omfattande, konstaterar länsstyrelsens företrädare. Fordonen har emellertid en förhållandevis hög medelålder. Av totalt drygt

100 bilar år 1979 var ett 40-tal från 1960—talet. Hela 30 for— don anskaffades under 1940— och l950-talen. Endast 35 bilar var yngre än tio år. Vid överläggningar med länsstyrelsen och statens brandnämnd har kommunerna i länet förklarat att deras strävan

är att upprätta planer för ersättning och komplettering av for- donsparken inom de tidsgränser som statens brandnämnd rekommen—

derar.

• Sida 131
•  Original

Den kommunala räddningstjänstens oljeskyddslänsor bedöms räcka för oljebekämpningen vid flertalet av de utflöden som riskerar att inträffa. Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län an— ser att kommunernas resurser kvantitativt sett är tillräckliga för att kommunerna skall kunna lösa sina uppgifter. Fortfarande är det emellertid oklart vilka egenskaper de mycket varierande typerna av länsor har och hur effektiva de är. Det är mot den bakgrunden angeläget med en större enhetlighet i utrustningen inom oljeskyddet mellan kommunerna, framhåller länsstyrelsens företrädare.

Även de tillfrågade brandcheferna anser att räddningstjänsfehs materiella resurser håller en god standard. Strävan inom svenskt brandförsvar har länge varit att skaffa utrustning med ökad kapacitet som kan skötas av färre brandmän än tidigare. Utvecklingen har för de allra flesta kommunerna resulterat i en tekniskt sett modern och välutrustad fordonspark. Svårig— heter kan ibland uppstå för mindre kommuner om det gäller an— skaffning av något mer kostsamt fordon. 1 de kommuner där kom- mittén har inhämtat synpunkter förekommer det nästan bara vid bibrandstationerna att Släckbilarna är äldre än de 15 år som statens brandnämnd i sina rekommendationer har angett som en

högsta ålder.

Ett problem är enligt brandcheferna att de typer av fordon som används i räddningstjänsten varierar så starkt från kommun till kommun. Inom kommunerna varierar materielen också från station till station. 1 stor utsträckning är den oenhetliga fordonspar- ken en följd av att de flesta nybildade kommunerna efter indel-

ningsreformen i början av 1970—talet kom att disponera över

• Sida 132
•  Original

resurser från många olika brandkårer. Till en del av dessa for— don går det ibland inte att skaffa reservdelar. Det förhållandet att fordonen varierar i så hög grad mellan olika kommuners rädd— ningstjänst gör det ofta också svårt för personalen på en ort att hantera materielen på en annan ort. Samma sak gäller den specialutrustning för skadebekämpning vid andra olyckor än brand som i varje fall de större kommunerna är väl utrustade med. Re— surser för stabsarbete vid mer omfattande olyckor saknas i de flesta mindre kommuner, uppger brandcheferna. På många håll

skulle räddningstjänsten vidare behöva fler 5 k helskyddsdräkter.

Enligt företrädare för en del kommuner är det viktigt att rädd— ningstjänsten i ökad utsträckning kan använda civilförsvarets materiel. Fler kommuner än nu bör få tillgång t ex till de motorsprutor som civilförsvaret disponerar. Även den militära materielen skulle kunna_spela en väsentligt ökad roll i rädd- ningstjänsten, om användningen av civila och militära resurser betydligt mer än som hittills har skett kunde samplaneras med

hänsyn till räddningstjänstens behov.

4.2.3. Samverkan med andra organ i den kommunala räddningstjänsten Företrädare för länsstypelserna i de tre länen upplever att sam—

arbetet i räddningstjänsten mellan kommunerna i allmänhet funge— rar bra. I Örebro län stimuleras samverkan av att Örebro konmnuu som har omfattande egna resurser för räddningstjänst, ligger centralt i länet och att politiker och räddningstjänstpersonal

i kommunen är intresserade av ett samarbete med andra kommuner. Den för hela länet gemensamma miljöskyddsbilen är ett exempel

på en konkret samverkan inom räddningstjänsten. Det finns ut-

• Sida 133
•  Original

rymme för flera initiativ av liknande slag, förklarar länssty— relsens företrädare. Brandcheferna i länet delar den uppfatt— ningen. Betydligt mer av verksamheten än hittills skulle kunna organiseras i gemensamma former - t ex befälsjouren, anskaff— ningen av specialutrustning och en stor del av övningsverksam—

heten.

Några problem i samarbetet mellan olika organ brukar inte upp- stå på olycksplatsen, uppger brandcheferna i Örebro län. Svå— righeter kan möjligen inträffa vid en olycka, om polisen inte har personal stationerad på samma ort som brandförsvaret och

det dröjer innan den hinner dit. Det uppges vidare att tvekan kan förekomma om räddningsbefälhavarens möjligheter att på olycksplatsen styra användningen av ambulanserna. Radiosamban- det vid stora olyckor när många räddningstjänstorgan deltar i bekämpningen kan bli ett problem, anser flera av brandcheferna

i Örebro län. Svårigheter uppstår också ibland vid övningar

när det för realismens skull fordras personal från t ex polisen, SJ och landstingskommunens ambulansorganisation. Det saknas inte intresse för gemensam utbildning hos dessa organ, men de kan som flera brandchefer framhåller inte alltid delta med de personella

resurser som behövs.

Även enligt fözetpädare för länsstyrelsen i Malmöhus län bör

mycket mer än som hittills har skett kunna göras genom samverkan i räddningstjänsten mellan kommunerna. Tillsammans med Svenska kommunförbundets länsavdelning tog länsstyrelsen för ett antal år sedan initiativ till överläggningar mellan kommunerna i lä-

net om en väsentligt utbyggd samverkan. Samarbetet skulle om—

• Sida 134
•  Original

fatta bl a planläggning, övningar, materielanskaffning och räddningstjänstinsatser. Tanken var att länets 20 kommer i första hand skulle samarbeta i grupper för vart och ett av de sju civilförsvarsområdena. Strävandena gav emellertid inte de resultat som var avsedda. Endast för några kommmer ledde ini— tiativet till konkreta åtgärder. Svårigheterna att utöka sam- verkan hade sannolikt i ett fall att göra med korrmunindelnings- frågans handläggning några år tidigare. På andra håll var eko- nomiska faktorer till en del avgörande för svårigheterna att

utöka samarbetet, uppger länsstyrelsens företrädare.

Också i Jämtlands ”län går det enligt länsstyrelsens företrädare att komma längre med samarbetet mellan konunwlerna. Länsstyrel- sen har sj älv i diskussioner med kommunerna väckt konkreta för-

slag om ett utökat samarbete på följande punkter:

. Gemensam brandbefälsberedskao för brandmästare i hela länet;

. Resurser för sjöräddningen på länets större insjöar; (Det behövs bl a en gemensam ledning och en större båt för insatser på Storsjön)

. Planläggning av räddningstjänst vid flygolycka;

(Resultatet har blivit en räddningstjänstplan för den mili— tära och civila flygplatsen på Frösön)

' Anskaffnin av materiel för skadebekämpnin vid 01 ckor med farligt gods; (Tung utrustning bör finnas tillgänglig i Österswld - lätt utrustning i de mindre konumulerna)

. Gemensamt övningsområde och rökövnixmshus.

Brandcheferna i Västmanlands län framhåller att en omfattande samverkan mellan konmwierna i länet redan nu förekommer inom räddningstjänsten. Förutom avtal om räddningstjänstinsatser för

ett antal ytterområden i olika kommmer har samarbetet gett

• Sida 135
•  Original

bl a följande resultat:

I Sala och Heby kommmer har en gemensam räddningstj änstorga- nisation;

. Brandchefen i Fagersta kommun är brandchef även i Norbergs kommun ;

I TillsaJmnans med Skinnskattebergs kommun har Fagersta och

Norber 5 kommuner skaffat en containerb'il med oli a slag av sWådsutrustnmg;

I Köpings, Arboga och Kungsörs kommuner har en gemensam rädd- ningstjänstbuss med oli a typer av materiel, en gemensam slangvårdsanläggning och gemensam utrustning för underhåll av andningsskydd.

Samtliga brandchefer i Västmanlands län anser att samarbetet bör utvecklas vidare. Mycket mer kan göras gemensamt, t ex inköp av utrustning och utbildning av personal. Det saknas också en be— fälsberedskap för räddningstjänstinsatser vid särskilt omfattan— de olyckor och vid speciella typer av händelser. Polischefsjou- ren är en god förebild. I en samverkan som är bättre organise- rad än den nuvarande kan det finnas skäl att "släppa lite" på länsgränserna, menar brandcheferna i länet vidare. Vid den svå— ra branden i en trailer lastad med hydrosulfit i Enköping år 1977 begärdes förstärkning från räddningstjänsten i Uppsala,

sex mil från olycksplatsen. Räddningstjänsten i Västerås,som

hade endast tre mil till olycksplatsen,1armades däremot inte.

Från förträdare för de politiska organen i de kommer som sek-

retariatet har haft överläggningar med framhålls att samverkan med andra kommuner är ett sätt att höja effektiviteten i rädd— ningstjänsten. Det gäller framför allt att se om flera kommmer gemensamt kan skaffa en del av den relativt udda och kostnads- krävande utrustning som mer sällan används. Samtidigt betonas

att ett utökat samarbete över komungränserna inte får begränsa

• Sida 136
•  Original

handlingsfriheten i planeringen av den egna räddningstjänst— organisationen, som skall kunna ge människor och egendom det

grundläggande skyddet vid olyckor av olika slag.

4.2.4 Planläggning av räddningstjänsten Enligt företrädare för länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och

Jämtlands län varierar standarden på planläggningen av räddnings— tjänsten mellan kommunerna på ungefär samma sätt som den övriga beredskapen mot olyckor. Större kommuner har överlag en till— fredsställande planläggning. Hos andra kommuner kan arbetet där- emot släpa efter, konstaterar länsstyrelsernas företrädare. Riskinventeringar; resursförteckningar och åtgärdskalendrar

har i allmänhet upprättats av kommunerna i de berörda länen. Däremot saknas det fortfarande i många kommer insatsplaner

för en del både stora och små anläggningar. I flera fall gäller det känsliga brandriskobjekt. Det är vidare svårt att hålla de

upprättade planerna helt aktuella, uppges det.

Det underlag för planläggningen som brandnänmden och Svenska komwiförbundet har framställt bedömer länstyrelsernas företrä— dare som fullt tillräckligt. Riktlinjerna för arbetet — tabell— formulären och anvisningarna - är lämpligt utformade. Länssty— relserna strävar efter att ge konummerna det stöd i planlägg— ningsarbetet som behövs. Svårigheten är att planläggningen ofta kräver mycket tid. Det kan ibland också vara svårt att komma igång med arbetet därför att det fordras ett administrativt kun— nande som saknas hos många i räddningstjänstens ledning speci— ellt i de mindre kommunerna. Utbildning av planläggare behövs

både på regional och lokal nivå, anser länsstyrelsernas före-

• Sida 137
•  Original

trädare.

Även brandcheferna bedömer planläggningen av räddningstjänsten som mycket tidskrävande. Både för kommuner med förhållandevis stora resurser och kommuner som har en begränsad organisation är det svårt att hinna med det som skall göras. Planläggningen kommer ofta i sista hand, framhåller brandcheferna, beroende på att "den alltid fordrar så mycket skrivarbete”. Liksom läns— styrelsernas företrädare anser brandcheferna att det är svårt att hålla uppgifterna i tidigare utarbetade planer aktuella på

ett tillfredsställande sätt.

Problemen med planläggningen av räddningstjänsten är mer utta- lade i mindre än i större kommuner, anser brandcheferna vidare. En orsak till att svårigheter förekommer även i större kommuner är att den personal som svarar för planläggningen i regel också har uppgifter i den förebyggande verksamheten och att redan arbetet med dessa uppgifter släpar efter. Svårigheterna att hålla insatsplanerna för mycket stora anläggningar aktuella av— ser samtliga typer av kommuner. Problemen gäller också planlägg— ningen av räddningstjänstarbetet vid olyckor med farligt gods. Som exempel framhålls att planer för den evakuering som kan ford— ras vid t ex klorolyckor ännu inte har utarbetats av alla kom—

muner i de berörda länen som behöver sådana planer.

De tillfrågade brandcheferna menar att planläggningen i en bety— dande omfattning är likartad för de olika kommunerna i länet och att de därför skulle kunna samordna stora delar av arbetet.

Med en specialiserad planeringsfunktion i samverkan mellan

• Sida 138
•  Original

länets kommuner borde arbetet kunna genomföras på ett väsent- ligt effektivare sätt än för närvarande. En hel del uppgifter skulle kunna ADB—behandlas i anslutning till länsalarmerings— centralens verksamhet, förklaras det. Även brandcheferna anser i allmänhet att de av statens brandnämnd och Svenska kommunför—

bundet utarbetade riktlinjerna för planläggningen fungerar bra.

Ett särskilt problem är enligt brandcheferna att planläggningen av beredskapen är alltför sektoriserad. Genom att varje orgml inom räddningstjänsten planerar för sig — kommunen, länsstyrel— sen, polisen, militära förband, SJ m fl — finns det alltför många typer av planer och åtgärdskalendrar. Verksamheten går inte alltid att överblicka. Ofta är det också svårt för perso— nal från ett organ att i en plan som har upprättats av ett an—

nat organ hitta de uppgifter som behövs, anser brandcheferna.

4.2.5 Sammanfattande bedömning av räddningstjänstens effekti-

vitet

Enligt företrädare för den politiska ledningen i de kommuner

som omfattas av kommitténs sammanställning av erfarenheter har invånarna i allmänhet höga krav på skyddsåtgärderna. Räddnings— tjänsten skall snabbt kunna göra en hjälpinsats vid brand eller annat nödläge med risk för skador på människor, egendom eller

miljö. Beredskapen måste hållas på en sådan nivå att även invå— narna i mer avlägsna delar av kommunen kan få hjälp inom rimlig tid. Eftersom det i en del av de berörda kommunerna finns rela— tivt stora industrier bör räddningstjänsten ha större resurser än vad enbart kommunens invånarantal motiverar, förklaras det

vidare.

• Sida 139
•  Original

Företrädarna för de politiska organen i de berörda kommunerna bedömer att räddningstjänsten uppfyller de krav som skall stäl— las på den. Samtliga tillfrågade politiskt valda representanter anser att den egna kommunen har en bra beredskap. Ett uttryck för det är att den kommunala räddningstjänsten hittills har klarat de uppgifter som den har ställts inför. Samtliga berörda kommuner har visserligen sluppit mer omfattande olyckor. Emel— lertid har det varken från politiska organ eller, såvitt det

är känt, från enskilda i dessa kommuner under senare år riktats

någon kritik mot räddningstjänsten och dess sätt att fungera.

De politiska partierna i de berörda kommunerna har hittills varit eniga om vilka resurser räddningstjänsten skall ha. Det förekommer i allmänhet inte några voteringar och inte heller några reservationer vid besluten om räddningstjänsten i brand- styrelsen, kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Företrädarna för de politiska organen framhåller att det på ett område som räddningstjänsten, där det gäller att skydda människor, egendom och miljö, är nödvändigt att noga beakta förvaltningschefens syn på resursbehovet. Det är svårt för politiker utan fackkun- nande att i alltför hög grad sätta sig över hans bedömningar.

I flera av kommunerna anser de politiskt valda representanterna att räddningstjänstens behov har blivit relativt väl tillgodo—

sedda.

Endast företrädarna för den till folkmän den minsta kommunen som ingår i kartläggningen uppger att det med de krav på resur- ser som föreligger från framför allt barnomsorgen och äldrevår— den har varit nödvändigt att hålla tillbaka utvecklingen av

räddningstjänsten. De ansvariga kommunala organen har tvingats

• Sida 140
•  Original

att pruta på anspråken från personalen om ökade utgifter för

ny materiel. Politiskt har partierna varit överens om detta. Besluten har varit grundade på uppfattningen att räddnings- tjänsten ändå gör ett bra arbete. Av betydelse för bedömningen har också varit att det inte finns några bestämda gränser för vad räddningstjänsten i en kommun får eller bör kosta. Det blir under alla förhållanden en avvägning mellan de risker kommunens invånare måste leva med och de resurser som räddningstjänsten skall ta i anspråk. Den avvägningen är svår att göra, framhåller kommunens politiska företrädare.

______________________________________________________, De politiska partiernas företrädare i samtliga berörda kommuner

anser det viktigt med ett lokalt inflytande i räddningstjänsten.

Kommunernas invånare måste även i fortsättningen genom sina poli— tiska organ få bestämma vilka resurser som räddningstjänsten skall ha i den egna kommunen och hur de skall användas. Detta hindrar emellertid inte att en samverkan kan ske med andra kom— muner — gärna i större omfattning än för närvarande. Det gäller framför allt att se om flera kommuner gemensamt kan hålla en del av den relativt udda utrustning som används mera sällan och som är kostnadskrävande. Det betonas av politikerna att ett sam— arbete över kommungränserna inte får reducera kommunens möjlig— heter att ge invånarna den grundläggande tryggheten mot olika

slags olyckor.

Samarbete är också viktigt mellan företagen och den kommunala räddningstjänsten, framhåller företrädarna för de politiska

organen. Företagen måste vidta de förebyggande åtgärder som är möjliga men skall också i en del fall kunna bidra med egna re-

surser för skadebekämpning. Kommunen kan inte hålla den orgmii—

• Sida 141
•  Original

sation som behövs för alla tänkbara olyckor i varje industriell verksamhet. Det bör kunna krävas mer av företagen i dessa av- seenden. Framför allt bör det finnas principer för en uppdel— ning av det ekonomiska ansvaret för räddningstjänstberedskapen mellan kommunen och företagen med särskilt riskfylld verksam— het, anser företrädarna för de politiska organen i en av kommu— nerna. I Malmöhus län har avtal i flera fall ingåtts mellan företag och kommun om komplettering av den kommunala räddnings—

tjänstens resurser som företagen bekostar.

De företrädare för räddninostjänstpersonalen i de kommuner som

kommittén har inhämtat synpunkter från — brandförsvarets led- ning, brandbefäl och brandmän — bedömer att de utför ett effek- tivt arbete. Samtliga anser att räddningstjänsten i den organi— sation som har funnits sedan mitten av 1970—talet i stort sett har varit framgångsrik i sin skadebekämpning. I varje fall under senare år har det inte hänt att personalen återvänt från sina utryckningar utan att hyggligt klara arbetet. Räddnings- tjänsten i dessa kommuner har därför inte heller vid något till- fälle fått någon omfattande opinion emot sig. Tvärtom har per— sonalen vid många tillfällen mött positiva reaktioner, från allmänhet, massmedia och från kommunala politiker. Detta gäller framför allt i de mindre tätorterna, där det enligt de flesta tillfrågade är vanligt att invånarna värdesätter den trygghet

och service som en lokal räddningstjänststyrka ger.

De anställda i kommunernas räddningstjänst upplever att allmän— heten har förtroende för dem. Räddningstjänstpersonalen strävar

alltid efter att ge den service som invånarna begär - även när

det inte är fråga om nödläge. Målet är att allmänheten skall

• Sida 142
•  Original

förstå "att det alltid går att ringa räddningstjänsten't löjli— gen har många på det sättet, framhåller flera av de anställda, fått uppfattningen att räddningstjänsten klarar fler uppgifter än som i verkligheten sker. Alla har inte heller klart för sig att det arbete som kan återstå efter skadebekämpningen inte är räddningstjänstens uppgift. Med de förväntningar som många har kan det vara svårt för utryckningsledaren att omedelbart efter

själva räddningstjänstskedet avsluta arbetet, framhålls det.

Företrädarna för de anställda i räddningstjänsten ser även i flera övriga avseenden positivt på verksamheten. Uppgifterna upplevs av samtliga tillfrågade som omväxlande och intressanta. Anknytningen till sjukvården genom ambulanstransporterna är för många anställda i kommuner där dessa transporter utförs av räddningstjänsten en komplettering av verksamheten som ökar bas- kunskaperna och ger omväxling i arbetet. Även för räddnings- tjänstpersonalens eget arbetarskydd och för strävandena att hålla nere kostnaderna bedömer de anställdas företrädare det som viktigt att räddningstjänsten utför ambulanstransporterna. Det betonas vidare att ambulansverksamheten ger betydligt fler

tillfällen till kontakt med allmänheten än övriga uppdrag.

Den samhörighet som har uppnåtts inom stora delar av personalen är nödvändig för att befäl och brandmän i utsatta situationer med risker för den egna säkerheten skall kunna hjälpas åt och lita på varandra, framhålls det. För de deltidsanställda i rädd— ningstjänsten är det av naturliga skäl svårare att känna den gemenskap som de heltidsanställda gör. De fullgör normalt sin beredskap på arbetsplatsen eller i hemmet. Många träffas endast

vid de övningar som är föreskrivna — för var och en minst 48

• Sida 143
•  Original

timmar om året — och vid de insatser som äger rum. De deltids— anställda vid bibrandstationerna har beredskap var tredje eller var fjärde vecka och deltar vanligen inte i utryckningar mer än » några gånger varje år. Denna bristande kontinuitet i verksam- heten är enligt personalens företrädare en grundläggande orsak till svårigheten för de deltidsanställda att upprätthålla ett

tillräckligt kunnande.

1 Samtliga företrädare för räddningstjänstpersonalen upplever att » ? kraven i arbetet oavbrutet växer. Nya typer av olyckor med nya material och okända verkningar kräver hela tiden ett ökat inni— nande. Kraven ökar också genom att utrustningen ständigt för- ändras. Speciellt för befälspersonalen är det svårt att hålla

sig å jour med utvecklingen, uppges det.

Trots att intresset för utbildning och övningar är mycket stort känner många inom räddningstjänsten i de aktuella kommunerna ibland en osäkerhet i arbetet. Det gäller framför allt skade— bekämpning vid de typer av olyckor som inträffar relativt säl- lan eller som det inte finns någon erfarenhet av alls inom kom— munen. Olyckor med kemikalier är ett sådant område. Det fordras enligt många av de tillfrågade betydligt bättre förberedelser än hittills för att räddningstjänsten i ett kritiskt läge vid en sådan olycka skall kunna lösa sina uppgifter. Genom att de kemiska ämnen som kan förekomma vid olika typer av olyckor är så många blir det svårt att förutse alla olika situationer och

att praktiskt öva skadebekämpningen.

Utbildnings— och övningsbehovet växer hela tiden, anser samtliga

företrädare för de anställda. Detta behov tillgodoses emellertid

• Sida 144
•  Original

inte enbart genom att räddningstjänsten anslår mer tid för ut- bildning och övningar. Flera av de tillfrågade menar att det går att göra verksamheten effektivare genom nya och ”mer okonventionella” övningsmetoder. Det framhålls att behovet av effektivare övningar gäller både de heltidsanställda och de som tjänstgör endast på deltid. För heltidspersonalen finns dess— utom ett krav på allsidighet i övningarna. För deras del går det inte att pruta på kompetensen. De deltidsanställdas behov av utbildning är emellertid det största problemet i samman— hanget, trots att kraven på kunnande för deras del inte kan ställas lika högt som för de heltidsanställda. Gemensamt för åda grupperna är att det ofta inte går att bedöma om utbild—

ning och övningar med personalen verkligen ger det resultat som

är avsett.

Svårt är det vidare för personalen att i det förebyggande brand— skyddsarbetet tillvarata erfarenheterna från den släckande verk— samheten. Organisationen är i första hand utformad med hänsyn till uppgiften att utföra räddningstjänstarbete och att hålla beredskap för denna. Organisationen tillgodoser på många håll inte de krav som ställs på den med hänsyn till uppgiften att förebygga brand. Flera av brandcheferna anser att de är dåligt insatta i handläggningen av administrativa ärenden. långa av dem har inte heller någon egentlig chefsutbildning. För all personal med befälsuppgifter behövs det sannolikt fler övning— ar än hittills i ledning av räddningstjänstens arbete, för-

klarar brandcheferna slutligen.

• Sida 145
•  Original

4.3 Den r e g i o n a 1 a räddningstjänstens sätt att fungera

4.3.1 Personella resurser

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i en promemoria redovisat sina

synpunkter på de egna personella resurserna för planering och ledning av räddningstjänstarbete. I promemorian framhålls att försvarets rationaliseringsinstitut (FRI) i den utredning som låg till grund för 1978 års omorganisation av försvarsenheterna "sannolikt menade” att ett personår av de samlade personalresur- serna vid länsstyrelsen i lblmöhus län skulle användas för rädd- ningstjänsten och för beredskapen mot olyckor i atomanläggning. Verksamheten har emellertid i praktiken kommit att fordra ett arbete inom försvarsenheten motsvarande ungefär fyra personår. Länsstyrelsen anser att det inte heller inom den ramen blir möjligt att tillgodose de krav som kommer att ställas på läns— styrelsen — t ex inför en kommande utbyggnad av beredskapen

mot kärnkraftolyckor, ett utvidgat Oljeskydd och en ökad bered— skap mot olyckor med farligt gods. De redovisade fyra person— åren har erhållits genom en hård prioritering, vilket har inneburit att flera uppgifter inom civilförsvaret och det eko- nomiska försvaret har blivit eftersatta, framgår det av prome-

morian.

Ett annat problem är att de tjänstemän som vid en olycka skall ingå i räddningstjänstledninven har alltför många andra uppgif- ter i det löpande arbetet inom länsstyrelsen. De får inte till- fälle att utbilda sig eller att öva ledning av räddningstjänst i den utsträckning som är önskvärd. Företrädare för länsstyrel— sen i Malmöhus län framhåller att det sannolikt är stor skill-

nad mellan de krav som ställs på länsstyrelsen i en olycks-

• Sida 146
•  Original

situation och de åtgärder som personalen har möjligheter att utföra. Många känner sig osäkra på vad de skall göra om en all— varlig olycka inträffar. En av orsakerna är att det inte finns någon särskild utbildning för länsstyrelsepersonalen på detta

område.

Framför allt är det en brist att de som skall fungera tillsam- mans i en krissituation inte har fått tillräckliga möjligheter att gemensamt sätta sig in i vad arbetet i en sådan situation kan innebära. Det framhålls också att länsstyrelsen borde ha egen personal som är kompetent att regionalt leda räddnings— tjänsten. Länsstyrelsens företrädare anser inte att behovet

av regional ledning kan tillgodoses genom att länsstyrelsen överlåter hela sitt ansvar på någon i förväg utsedd brandchef. En sådan lösning innebär att länsstyrelsen i en rad konkreta frågor avhänder sig beslutanderätten. Länsstyrelsens företrädare framhåller att detta synsätt inte betyder att länsstyrelsen, om den skulle överta ledningen av räddningstjänsten, i alla lagen skulle avstå från att förordna en särskild befälhavare för rädd—

ningstjänsten på olycksplatsen.

På regional nivå gäller det framför allt att finna former för ett gemensamt utnyttjande av de resurser som räddningstjänsten

behöver, uttalar företrädare för länsstyrelserna i Örebro och

Jämtlands län. Länsstyrelsens ställning som regionalt samord— ningsorgan på olika områden är till nytta för dess verksamhet även inom räddningstjänsten. Länsstyrelsens egna resurser för räddningstjänst är emellertid otillräckliga. Problem kan ibland uppstå därför att länsstyrelsen inte har något specialistkun-

nande på det tekniska området. Genom kontakter med statens brand—

• Sida 147
•  Original

nämnd eller med någon av länets brandchefer får länsstyrelsen emellertid det underlag som behövs för sina bedömningar. Läns— styrelsen är mer än andra räddningstjänstorgan beroende av im— pulser utifrån. Både uppföljningen av den regionala räddnings- tjänstplanen och tillsynen av kommunernas verksamhet är arbets— krävande. Länsstyrelsen måste ha resurser för att finna lösning- ar och för att kunna följa upp de frågor om räddningstjänsten som aktualiseras genom inträffade händelser och genom förfråg— ningar från kommunerna. I annat fall fyller länsstyrelsen inte de krav som skall kunna ställas på det statliga regionala rädd—

ningstjänstorganet.

Försvarsenhetens personal är stommen i det kansli som länssty— relsen behöver disponera både i det löpande arbetet och när länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten. Hos personalen finns ett stort intresse för verksamheten. Detta är en förutsättning för att räddningstjänstärendena skall kunna handläggas snabbt inom enheten, framhåller länsstyrelsernas företrädare. En annan förutsättning för en snabb handläggning är att räddningstjänstområdet liksom hittills prioriteras på bekostnad av de arbetsuppgifter inom civilförsvaret och det

ekonomiska försvaret som länsstyrelsen har.

Viktigt är vidare enligt länsstyrelsernas företrädare att läns— styrelsens ledning får den utbildning som krävs för att den vid en mer omfattande olycka skall kunna samordna räddningstjänst- arbetet på regional nivå. De övningar i regional ledning som

länsstyrelsen i Jämtlands län i fortsättningen planerar att be— driva tillsammans med länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län — och de övningar som länsstyrelsen i

• Sida 148
•  Original

Örebro län skall genomföra i samarbete med andra länsstyrelser inom Mälar-Hjähnar—onn'ådet - kommer att ge värdefulla resultat,

räknar länsstyrelsernas företrädare med.

4.3.2. Planläggning av räddningstjänsten

Arbetet med planläggningen av räddningstjänsten har gett läns— styrelserna detaljkunskaper som har visat sig värdefulla i det löpande arbetet med räddningstj änstfrågorna. Ett av problemen är emellertid att planlägginaen har blivit för splittrad. Allt— för många fristående dokument för de olika slagen av skadebe— kämpning har gj ort planläggningen svåröverskådlig. I sin tur bidrar det till att det är svårt att få andra inom länsstyrel- sen än de för räddningstjänsten närmast ansvariga att sätta sig in i detaljerna. Ett annat problem är, som nyss har berörts, att länsstyrelserna inte har tillräckliga personella resurser för att effektivt kunna utföra planläggningen. Särskilt svårt är det enligt länsstyrelsernas företrädare att hinna med den

tidskrävande uppföljningen.

Länsstyrelserna utarbetar i regel rapporter om skadebekämpningen vid allvarligare olyckor och efter övningar i räddningstjänst som har genomförts på regional nivå. Även för detta arbete är de personella resurserna otillräckliga. Tiden räcker ofta heller inte till för att de berörda tjänstemännen skall kunna tillgodo- göra sig alla erfarenheterna. Det är stor risk att en del av de redan gjorda misstagen upprepas, framhålls det. Resurserna räcker i allmänhet inte heller för en önskvärd uppföljning av de erfarenheter som har vunnits efter olyckor och övningar el- ler för en komplettering av utbildningen med ledning av dessa

erfarenheter.

• Sida 149
•  Original

4.3.3. Samverkan på regional nivå i räddningstjänsten

Länsstyzelsens samverkan med lokala, andra regionala eller med

centrala organ fungerar som regel bra. De brister i t ex plan- läggningen och sambandstjänsten som efter hand visar sig finns det i allmänhet goda möjligheter att rätta till. De regionala organen inom länen strävar fortlöpande efter att utveckla sitt

samarbete inom räddningstjänsten, framhålls det slutligen av

länsstyrelsernas företrädare.

• Sida 150
•  Original

• Sida 151
•  Original

III

5.1

Ö V E R V Ä G A N D E N 0 C H F Ö R S L A G

HUVUDMANNASKAPET FÖR DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGSTJÄNSTEN

Raddningstjänstens sätt att fungera - kommitténs sammanfattande bedömning

S.l.l Grundläggande syppunkter på organisationen

Den allmänna räddningstjänsten präglas av sin starkt decentra- liserade organisation. Kommunerna har i regel anpassat bered- skapen — personalens storlek, anspänningstider, lokalisering, utrustning och annat - till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. I många kommuner bedöms det av tradition som nödvändigt med en stark organisation som effektivt skyddar människor och egendom. Under 1970-talet har strävandena att skydda miljön blivit en faktor vid dimensio- neringen av personal och materiel för den allmänna räddnings-

tjänsten.

Räddningstjänsten fungerar i allmänhet bra när den skall be- kämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, t ex bränder i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyc— kor. Som har framgått av redovisningen i kapitel 4 känner många av de anställda emellertid en osäkerhet inför flera andra slag av olyckor, framför allt sådana som sker sällan. Orsaker, för— lopp och verkningar går i dessa fall ofta inte att förutse - det gäller t ex vid olyckor med kemikalier eller andra farliga

ämnen. Stora oljeutflöden och omfattande skogsbränder kan det

• Sida 152
•  Original

också vara svårt för räddningstjänstorganen att bekämpa effek-

tivt.

Nånga av de anställda i räddningstjänsten upplever trots bris- terna att de gör ett bra arbete. De företrädare för kommunala politiska organ som kommittén har inhämtat synpunkter från uttalar överlag sitt förtroende för personalens sätt att lösa sina uppgifter. De politiskt ansvariga anser att räddnings— tjänstens anställda även i allmänhetens ögon är duktiga i sitt arbete. Som ett stöd för den uppfattningen framhålls att det är ovanligt med kritik mot verksamheten. Ofta visar det sig att människorna slår vakt om räddningstjänsten. Särskilt tyd- ligt framträder detta på mindre orter, när en kommun överväger att helt dra in eller på annat sätt minska den lokala ser—

vicen inom räddningstjänsten.

Skillnader i bebyggelsens omfattning och struktur, i riskobjek— ten och i de ekonomiska resurserna har lett till stora olikheter i räddningstjänstens omfattning och organisation mellan kommu— ner av olika storlek. Anpassningen av räddningstjänsten till de varierande lokala behoven har emellertid orsakat skillnader i omfattningen av de personella och materiella resurserna också mellan kommuner av ungefär samma storlek. Störst är skillnaderna bland de till folkmängden mindre kommunerna. Olyckorna varierar i antal och omfattning mellan olika orter. Olikheter förekommer också i kommunernas bedömningar av vilka risker som föreligger och vilka olycksförlopp som skall kunna bekämpas effektivt.

Som har framgått av redovisningen i kapitel 3 innebär dessa olik-

heter en betydande spännvidd i kostnaderna per invånare för

• Sida 153
•  Original

räddningstjänsten mellan olika kommuner. Det är naturligt att huvudmännens ambitioner växlar mellan kommunerna. Sådana skill- nader i ambitioner — och i kostnader - förekommer också inom

andra kommunala områden, även de som i likhet med räddnings-

tjänsten är specialreglerade.

5.1.2. Den allmänna räddningstjänstens starka sidor

Den allmänna räddningstjänsten har flera starka sidor. En är den decentraliserade strukturen, som både ger underlag för korta insatstider och skapar goda förutsättningar för lokalt kunnande och engagemang i arbetet hos personalen och de po—

litiskt ansvariga. Som redan har framhållits är det vanligt

att människorna på mindre orter slår vakt om den lokalt för—

ankrade räddningstjänsten.

Personalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensione— rad för de allra flesta insatser som styrkorna larmas till. Den värderingen gör företrädare för de politiska organen och fö- reträdare för de anställda i kommuner som kommittén har in- hämtat synpunkter från. Ett led i denna bedömning är att det

för en andra insats i ett senare skede av bekämpningen alltid går att förstärka med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Samtidigt visar överläggningarna med företrädare för räddningstjänstorga- nen i några län att både brandchefer och företrädare för läns— styrelserna anser det önskvärt att på en del orter kunna ersätta deltidsanställda med heltidspersonal. Sådana förändringar skulle kunna ske, förklaras det, genom indragning av enstaka bibrand— stationer som ligger relativt nära huvudbrandstationerna. Inga

av de tillfrågade bedömer emellertid att de deltidsanställda

• Sida 154
•  Original

kan undvaras inom räddningstjänsten.

En stark sida hos den nuvarande räddningstjänsten är också den moderna tekniska utrustning som i allmänhet förekommer. Särskilt Släckbilarna motsvarar på de flesta håll de krav som kan stäl— las. Äldre fordon förekommer egentligen endast vid en del bi— brandstationer — eller också rör det sig om äldre specialfor— don som sällan används. Rymliga och välutrustade stabsfordon för ledning av arbetet vid mer omfattande olyckor saknas på många håll. Specialfordon med t ex tung kranutrustning har också relativt få kommuner. Samma sak gäller den specialut— rustning för olje— och kemikaliebekämpning som fordras vid större utflöden. Möjligheter finns emellertid att vid behov förstärka den egna materielen med utrustning från andra kom- muner eller från civilförsvarets förråd. Omfattningen av sam—

arbetet mellan räddningstjänsten och civilförsvaret varierar i hög grad från län till län — ibland också mellan kommunerna

inom ett och samma län.

5.1.3. Räddningstjänstens svaaa sidor

Framgångsrikt bekämpar räddningstjänstorganen i allmänhet de skador som uppstår vid de mindre olyckor av olika typer som inträffar relativt ofta. Betydligt svårare kan det vara för räddningstjänsten att avvärja eller begränsa skador vid händel— ser med mycket stora verkningar, t ex omfattande industribrän- der eller olyckor med farliga ämnen. Problem uppstår framför allt i situationer när det krävs en stor personalstyrka eller när styrkor från räddningstjänstorgan i flera kommuner och

från polis, ambulans och sjukvård skall samverka i en mer om-

• Sida 155
•  Original

fattande räddningstjänstinsats. Samordningen av de olika styr— kornas arbete fordrar en lednings— och sambandstjänst som långt ifrån alla kommuner har resurser för. Både utbildning och öv— ningar i sådant lednings— och sambandsarbete och praktiska erfa— renheter av skadebekämpning i denna omfattning saknas på många håll. Även om insatserna vid dessa stora olyckor i många fall har bedömts som goda finns det i regel efter den utvärdering av erfarenheterna som brukar ske - och i samband med övningar för räddningstjänst vid liknande händelser - en hel del att anmärka på. Kritiken avser framför allt samordningen av de olika styrkor- nas insatser, bristerna i planeringen och oenhetligheten i mate— rielen. Synpunkter av detta slag har redovisats i den promemoria med erfarenheter från räddningstjänst vid större olyckor som

statens brandnämnd har utarbetat efter en överläggning med rädd—

ningsbefälhavare i september 1980.

Till bilden hör att en stor del av den udda materielen i rädd- ningstjänsten utnyttjas förhållandevis litet. Gemensam använd— ning av utrustning har organiserats på en del håll av två eller flera kommuner. Men som har framhållits är samarbetet både om utrustning och andra resurser långtifrån så utbrett som det enligt kommitténs bedömningar finns förutsättningar för. Av- stånden mellan olika orter kan i många fall vara ett hinder

för ett samarbete. Sannolikt är den vanligaste orsaken emel— lertid att ingen har tagit de initiativ som fordras och inte

närmare diskuterat möjligheterna till ett utökat samarbete.

En svaghet är också att kunnandet bland räddningstjänstens an—

ställda varierar. Detta gäller inte minst hos ledningen för rädd—

• Sida 156
•  Original

ningstjänsten i olika kommuner. Vidare förekommer skillnader

i utbildning och praktiska erfarenheter mellan heltidsanställda och deltidsanställda. De sammanställningar av synpunkter på verksamheten som kommittén har gjort tyder på att det i många fall hos räddningstjänstens ledning och hos de övriga anställ- da finns en oro över att deltidspersonalen inte skall kunna bemästra en besvärlig situation. De situationer som det kan vara fråga om är framför allt bekämpning av sådana olyckor som inträffar relativt sällan och där personalen utsätter sig för stora risker, t ex vid utflöden av kemikalier. Samma sak gäller räddningstjänstarbetet vid större jordskred och andra olyckor som kan fordra tunga lyft. Även omfattande bränder i stora lo- kaler där räddningstjänstpersonalen har svårt att orientera

sig är det ibland besvärligt att bekämpa. Särskilt på orter där möjligheterna att rekrytera och behålla deltidspersonal är

begränsade kan det vara svårt att upprätthålla det önskvärda

kunnandet.

Problemen accentueras av att utbildnings- och övningsstandarden också varierar mellan olika kommuner. Detta gäller både den hel— tids- och den deltidsanställda personalen. Särskilda övningsom— råden och rökövningshus saknas i de flesta kommuner. Planläggning och genomförande av övningar fordrar tid och fantasi. Kraven på förnyelse är stora om utbildning och övningar skall ge det ut— byte som är avsett. Ambitionerna, de teoretiska kunskaperna och förmågan att entusiasmera som finns hos räddningstjänstledningen i den enskilda kommunen blir oftast avgörande för resultatet

av utbildnings- och övningsverksamheten.

• Sida 157
•  Original

En svaghet är också att räddningstjänstens organisation inte är utformad för att klara den krävande planläggningen - och inte heller den omfattande brandförebyggande verksamheten. Resur— serna är anpassade framför allt till de insatser som skall göras i räddningstjänstarbetet. Svårigheterna att hinna med plan- läggning och förebyggande arbete förekommer i första hand hos de mindre kommunerna. Bristerna går också här ofta tillbaka på ett otillräckligt administrativt och tekniskt kunnande hos många i räddningstjänstens ledning. Även större kommuners rädd— ningstjänstorganisation saknar emellertid ibland också den rör— lighet i användningen av resurserna som fordras för att plan- läggningen och den brandförebyggande verksamheten skall kunna

utföras fortlöpande och effektivt.

5.2. Den allmänna räddninastjänstens skyldigheter att ingripa 5.2.1 Nuvarande skyldigheter att inaripa — en utgång spunkt

Kommittén anser att den allmänna räddningstj änstens nuvarande skyldigheter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänst- organen under vissa i avsnitt 5.2.2 b) närmare angivna förut—

sättningar skall aWärja eller begränsa skada vid

I Brand; . Oljeutflödg; I & ; . Översvämnina;

. Annat nödläge .

Liksom hittills skall räddningstjänstorganens väsentligaste upp—

gift vara att vid nödlägen rädda människoliv och att ingripa vid

• Sida 158
•  Original

fara för människors hälsa. Parallellt bör räddningstjänstorganen

även i fortsättningen vara skyldiga att vid nödlägen avvärja

eller begränsa skada på egendom eller i miljön.

Med hänsyn till de erfarenheter som har gjorts sedan mitten av

1970-talet vid tillämpningen av brandlagens bestämmelser finns

det enligt kommitténs mening anledning att överväga om skyldig—

heten för räddningstjänstorganen att ingripa bör utökas på en del punkte . I samband med sådana överväganden är det nödvändigt

för kommittén att ta ställning till vissa frågor, bl a om skyl— digheten att ingripa vid händelser som medför att störningar i viktiga samhällsfunktioner äventyras, om de begränsningar i skyldigheten att ingripa som har tillkommit för att räddnings— tjänsten inte skall behöva rycka ut i bagatellartade situationer bör bibehållas och om räddningstjänstorganen bör vara skyldiga att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Vidare bör övervägas om det finns några uppgifter som det är lämpligt att föra över till den allmänna räddningstjänsten från olika former

av s k särskild räddningstjänst och från sjuktransportverksamheten.

Kommittén har beträffande de nu redovisade frågorna hittills endast gjort preliminära bedömningar. För de slutliga övervägan— dena är det angeläget att se hur lagstiftningsfrågorna kan lö— sas. Framför allt de ekonomiska konsekvenserna av olika lösning— ar behöver emellertid belysas mer ingående än som hittills har varit möjligt. Som har framhållits i inledningen av betänkandet kommer dessa överväganden att ske först i nästa etapp av komit— téns arbete. I de följande avsnitten i det föreliggande princip— betänkandet redovisar kommittén sin preliminära uppfattning om

möjligheterna att utöka den allmänna räddningstjänstens uppgif—

• Sida 159
•  Original

ter. Kommittén räknar med att denna preliminära bedömning kal utgöra en grund för de överväganden om huvudmannaskapet

som följer i detta kapitel.

5.2.2 Utökade s

» organ att inaripa

ldi heter för den allmänna räddninast änstens

a) Vid vilka slag av händelser och i vilket syfte bör rädd— ningstjänstorganen ingripa?

Räddningstjänstorganen skall som tidigare framgått (se avsnitt 2.2) ingripa vid olika slags olyckshändelser. Som en samman- fattande benämning på dessa olyckshändelser används i brand- lagen uttrycket nödläge. Med olyckshändelse avses enligt för— arbetena till brandlagen alla plötsligt inträffade händelser som har medfört eller kan befaras medföra olika slags skador,

t ex på människor eller på egendom eller i miljön. Även händel- ser som kan befaras vara omedelbart förestående omfattas av räddningstjänstorganens skyldigheter. Som exempel på olycks- händelser utpekas i förarbetena till brandlagen brand, storm, skyfall, översvämning, ras, gruvolycka, trafikolycka, oljeut- flöde, gasutflöde och explosion. Begreppet olyckshändelser inne- fattar inte bara det som inträffar utan människors medverkan utan även händelser som beror på människors handlande eller underlåtenhet att handla. Detta gäller även om handlingen eller underlåtenheten är uppsåtlig. Från den här utgångspunkten skall följaktligen också sabotage och mordbrand betraktas som olycks- händelser. Likaså kan enligt förarbetena till brandlagen drift- störningar i industrin höra till de händelser som räddnings—

tjänstorganen är skyldiga att ingripa mot.

För att en händelse skall kunna betecknas som olyckshändelse

• Sida 160
•  Original

fordras alltså att händelsen inträffar oväntat. En sådan händelse innehåller med andra ord ett visst moment av överraskning. Enligt det betraktelsesätt som kommer till uttryck i förarbetena till brandlagen kan olika slags naturhändelser, t ex översvämningar och snöoväder, ofta men inte alltid anses som olyckshändelser.

En översvämning eller ett snöoväder kan inledas långsamt och ha ett långt utdraget förlopp. En naturhändelse som utvecklar sig på det sättet kan enligt kommitténs mening knappast anses som

en olyckshändelse men den kan — liksom en hastigt inträffad översvämning eller ett överraskande och omfattande snöfall — få ödesdigra konsekvenser. Under de båda snöovädren i södra Sverige under vintern 1978/79 - som av bl 3 de regionala räddningstjänst— organen inte ansågs utgöra nödlägen i brandlagens mening - in— träffade olika händelser av vilka en del bedömdes som olycks- händelser. Andra händelser som kunde medföra skada inträffade inte så plötsligt att de kunde sägas vara olyckshändelser. Även många av dessa händelser kom emellertid att utgöra en fara för människor och egendom. Sammantaget hade snöovädren stora verk— ningar som på olika sätt kom att utgöra hot mot människor och

egendom.

Inte bara snöoväder och liknande naturhändelser utan också andra händelser som ibland kan vara följden av naturhändelser, t ex elavbrott och avbrott i vattentillförsel eller olika slag av avbrott i industriverksamhet som medför eller kan medföra skada, kan alltefter omständigheterna vara nödlägen i brandlagens me- ning. Oavsett om händelserna är sådana nödlägen eller inte kan

de få mycket allvarliga konsekvenser för samhället. För situa—

tioner som inte är olyckshändelser men i vilka man kan förutse

• Sida 161
•  Original

att händelseförloppet kan komma att medföra skada på människor eller egendom eller i miljön ligger det nära till hands att ålägga räddningstjänstorganen en skyldighet att ingripa. Redal nu ingriper de vanligen också i sådana situationer — i varje fall när människoliv eller mer värdefull egendom bedöms kunna hotas. Många kommuner har under senare år börjat att skapa olika former av ledningsorgan för att med kommunens samlade resurser kunna ingripa vid sådana allvarliga situationer som här har

nämnts, t ex långvariga elavbrott, avbrott i vattentillförseln

eller olika slag av naturhändelser.

För överväganden om räddningstjänstorganens framtida skyldighe— ter räcker det inte att diskutera vid vilka slag av händelser som räddningstjänstorganen skall ingripa. Den närmare avgräns— ningen av räddningstjänstorganens uppgifter måste ske också med utgångspunkt i en diskussion om i vilka syften ingripandena skall ske. Det gäller här frågan om räddningstjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa inte bara vid fara för liv, egendom eller miljö utan också vid olyckor eller liknande händelser som leder till att viktiga samhällsfunktioner t ex kommunikationer, elförsörjning och vattenförsörjning äventyras. Att räddnings— tjänstorganen får ansvaret för att avvärja eller begränsa sådana störningar medför inte att de själva måste utföra alla de insat- ser som behövs i ett sådant läge. Det skulle emellertid — om ett sådant ansvar infördes — kunna vara räddningstjänstorganens upp— gift att se till att det finns en planläggning omfattande olika slag av åtgärder som situationen kan kräva. Dessa åtgärder skulle sedan i stor utsträckning kunna genomföras av olika lokala organ

och enskilda som har resurser och kunnande för detta. Uppgiften

• Sida 162
•  Original

att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktio- ner skulle — vid sidan om egna ingripanden för att rädda liv, egendom och miljö — framför allt kunna innebära att räddnings- tjänstorganen bedömer behovet av insatser, samordnar insatserna

och ser till att det finns tillräckliga resurser för dessa.

Den tidigare räddningstjänstutredningen föreslog i sitt betän- kande (SOU l97l:50) Räddningstjänst en skyldighet att ingripa inte bara vid olika slags olyckshändelser som medför att männi— skors liv och hälsa är i fara eller egendom hotas utan också då verkningarna av en olyckshändelse drabbar särskilt viktiga sam— hällsfunktioner. I propositionen med förslag till ny brandlag- stiftning konstaterades emellertid att varken utredningen eller remissinstanserna närmare hade belyst innebörden av detta för— slag. Departementschefen framhöll att det naturligtvis kan in- träffa att en olyckshändelse medför risker för sådana störningar i viktiga samhällsfunktioner som lämpligen bör åligga räddnings— tjänstorganen att avvärja eller begränsa. Uttrycket ”viktiga samhällsfunktioner” är emellertid både vidsträckt och obestämt, menade departementschefen. När viktiga samhällsfunktioner störs till följd av någon händelse, förklarades det vidare, torde ett ingripande av räddningstjänstorganen vara påkallat redan med hänsyn till deras uppgift att vid olyckshändelse avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom. Det är således varken nödvändigt eller lämpligt att föreskriva en generell skyldighet för räddningstjänstorganen att avvärja eller begränsa störningar

i samhällsfunktionerna, framhölls det i propositionen.

Frågan är om erfarenheterna av brandlagens tillämpning ger vid

• Sida 163
•  Original

handen att det nu är nödvändigt eller lämpligt att utvidga rädd— ningstjänstorganens skyldigheter så att dessa får till uppgift att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktio—

ner .

Som har framhållits inträffade många olika slag av händelser i samband med de omfattande och geografiskt utbredda snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79. En del händelser var nödlägen i brandlagens mening och hotade människors liv och egendom. Andra * var inte sådana nödlägen men upplevdes ändå av många människor som mycket besvärliga, eftersom de kunde medföra att viktiga samhällsfunktioner sattes ur spel. Ofta fordrade därför även dessa händelseriiågon form av åtgärder från samhället. Det skulle under omfattande nödlägen och liknande händelser vara en fördel om både räddningstjänståtgärderna och alla andra nödvändiga in—

satser från samhällets sida som syftar till att avvärja eller

begränsa störningar i samhällsfunktionerna kunde utföras inom

ramen för ett enhetligt reglerat ansvar.

Om räddningstjänstorganen skulle få till uppgift att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras - sådana ingripanden skulle därmed anses som räddningstjänst - skulle det också gå att und- vika att insatser som ändå måste göras för att förhindra att män- niskor eller egendom skall komma till skada i ett senare skede blir fördröjda. Skälen till sådana fördröjningar kan — enligt vad det visade sig under t ex snöovädren 1978/79 — vara att det har rått osäkerhet om räddningstjänstens skyldigheter att in- gripa och om vilka organ som annars skulle ha varit ansvariga

för de insatser som har bedömts som nödvändiga.

• Sida 164
•  Original

Som har framgått uttalades i förarbetena till brandlagen att uttrycket "viktiga samhällsfunktioner” är både vidsträckt och obestämt. Både vid olyckshändelser och andra händelser måste emellertid samhället ingripa bl a för att avvärja eller be— gränsa sådana störningar. Uppgiften att ingripa i sådana syften hänger nära ihop med räddningstjänstorganens skyldigheter att rädda liv, egendom och miljövärden. Det är ju här fråga om att avvärja eller begränsa sådana verkningar som indirekt kan utgöra hot mot människor, egendom eller miljö. I och för sig kan det

i sådana fall bli fråga om åtskilliga insatser som i nuvarande läge ändå utförs av olika kommunala och statliga organ. Det skulle dock särskilt vid händelser med geografiskt utbredda konsekvenser kunna uppnås organisatoriska fördelar om rädd— ningstjänstorganen hade ansvaret för att de insatser som ford- ras för att avvärja eller begränsa störningar i viktiga sam- hällsfunktioner blir utförda. Att räddningstjänstorganen får ansvaret för att avvärja eller begränsa sådana störningar inne- bär - som ovan har framhållits - inte att de själva i sådana

fall måste utföra de insatser som fordras.

Det finns emellertid ett alternativ till den ovan redovisade lösningen om man vill åstadkomma de organisatoriska för— bättringar som är nödvändiga för att samhället skall kunna klara av händelser liknande snöovädren under vintern 1978/79.

I direktiven till kommittén sägs att kommittén bör undersöka om bestämmelserna i brandlagstiftningen om t ex planläggning, led— ning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på

situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Om enbart

• Sida 165
•  Original

sådana regler i en ny räddningstjänstlag gjordes tillämpliga också på sådana insatser under ett nödläge eller en liknande händelse som syftar till att avvärja eller begränsa störning— ar i viktiga samhällsfunktioner skulle det kunna vara möjligt att effektivare än hittills ingripa vid händelser som de aktu- ella snöovädren. De olika organ som vanligen har ansvaret för att avvärja eller begränsa störningar i olika samhällsfunktio—

ner skulle med en sådan ordning behålla detta ansvar.

Som framgår av avsnitt 1.3.2 har länsstyzelserna i Kalmar län

och i Malmöhus län i skrivelser till regeringen tagit upp frå- gor som aktualiserades genom dessa snöoväder. Länsstyrelserna har lämnat flera förslag avsedda att förbättra de samhällsin- satser som måste göras vid sådana händelser som det nu är fråga om. Flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp ingår i kommitténs uppdrag. De är emellertid av den karaktären att de inte kan behandlas närmare annat än i samband med kommitténs arbete med förslag till ny räddningstjänstlagstiftning. Det skall också nämnas att Svenska kommunförbundets länsavdelning

i Kalmar län har hemställt att kommittén inom ramen för sitt arbete skall behandla bl a frågan om ansvaret för insatser i nödlägen som inte regleras av brandlagen eller annan lagstift— ning. Kommittén återkommer i sitt slutbetänkande till de av

länsstyrelserna och länsavdelningen aktualiserade frågorna.

Kommittén tar nu inte ställning till vilket av de ovan redovi— sade alternativen som bör väljas. Ett av skälen är att komit- tén i detta skede av sitt arbete inte har haft möjlighet att

närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en ordning som

___—___..."m....._...._.

• Sida 166
•  Original

innebär att ett sådant ansvar som nu har diskuterats skulle

komma att åläggas räddningstjänstorganen. Allmänt kan dock sägas att de insatser som måste göras från samhällets sida vid olycks— händelser och liknande händelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner förorsakar samhället mycket stora kostnader oavsett om åtgärderna är att anse som räddningstjänst eller inte. Genom att räddningstjänstorganen åläggs att ingripa för att vid olyckshändelser och liknande händelser avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner kan emellertid ekonomiska fördelar vinnas. Avsikten med den nu diskuterade ut-

vidgningen av räddningstjänstorganens skyldigheter är att undan-

röja tveksamheter-som kan förhindra eller försena de ingripanden som i första hand syftar till att avvärja eller begränsa stör— ningar isamhällsfunktionerna. Snabba sådana ingripanden kan med- föra minskade kostnader inte bara för räddningstjänsten utan ock— så för andra verksamheter i samhället, t ex sjukvården. Om rädd- ningstjänsten åläggs den ovan diskuterade uppgiften kan detta medföra att antalet ingripanden för att rädda människor och egen— dom begränsas. På det sättet skulle svåra och kostsamma rädd—

ningsaktioner i viss utsträckning kunna undvikas.

Som redan har framhållits skulle också en skyldighet för den all— männa räddningstjänstens organ att avvärja eller begränsa stör— ningar i samhällsfunktionerna kunna ha till följd att hela det administrativa och operativa arbete som under t ex ett snöovä—

der för närvarande utförs av olika samhällsorgan skulle kunna

• Sida 167
•  Original

samordnas på ett bättre sätt än som nu sker. Även detta borde kunna ge effekter i form av minskade kostnader för samhället. Vidare skulle möjligheterna att i större utsträckning än hit— tills använda befintliga resurser i samhället kunna hålla nere

kostnaderna för sådana ingripanden som nu har diskuterats.

Kommittén vill framhålla att frågorna om de ekonomiska konsek—

venserna av den nu diskuterade utvidgade skyldigheten för rädd—

¹ ningstjänstorganen att ingripa inte kan lösas isolerade utan

måste behandlas i samband med kommitténs allmänna överväganden om finansieringen av den allmänna räddningstjänsten. En fråga

som bör övervägas är i vilken utsträckning de kostnader som upp— kommer till följd av ett omfattande nödläge eller liknande hän- delse skall belasta den eller de kommuner som drabbats av hän- delsen i fråga och i vilken utsträckning staten skall bestrida

kostnaderna.

b) Bör de nuvarande begränsningarna av skyldigheten för den allmänna räddningstjänstens organ att ingripa bibehållas?

Räddningstjänstens skyldigheter att ingripa är för närvarande,

som tidigare nämnts i avsnitt 2.2, begränsad till situationer

när det föreligger en rimlig relation till kostnaden för rädd—

ningsinsatsen och det intresse som hotas samt när ett snabbt

ingripande behövs för att avvärja eller begzänsa skada. I brand-

lagen anges fyra förutsättningar som samtidigt skall vara upp-

fyllda för att räddningstjänstorganen skall ingripa, nämligen

• Sida 168
•  Original

om det för

— behovet av ett snabbt ingripande,

— det hotade intressets vikt,

— de beräknade kostnaderna för räddningsinsatsen och — omständigheterna i övrigt

framstår som påkallat att räddningstjänstorganen ingriper.

Med omständigheterna i övrigp avses enligt vad som framhålls i förarbetena främst de möjligheter som den hotade egendomens ägare kan ha att själv eller genom någon som han anlitar av— värja eller begränsa skadorna. Avvägningen mellan vikten av det intresse son hOtas och kostnaderna för räddningsinsatsen kan ipraktiken vara ett problem. Som har framgått av kommitténs redovisning av erfarenheter från räddningstjänstarbete i kapi— tel 4 är det ofta svårt att dra gränsen mellan räddningstjänst och sådan service som räddningstjänstorganen inte är ålagda

att utföra.

I förarbetena till brandlagen uttalas att räddningstjänstorga- nen - när det är fråga om skador som kan uppskattas i pengar — bör vara skyldiga att ingripa bara om det framstår som sanno— likt att kostnaderna för räddningstjänstinsatsen kommer att understiga det belopp som skadeverkningarna kan uppskattas till. Det sägs också att det vid osäkerhet om ett ingripande är moti- verat eller inte särskilt bör beaktas att ett snabbt ingripande i regel är både billigare och effektivare än ett ingripande

som på ett senare stadium visar sig ofrånkomligt och att det vid uppskjutande eller underlåtenhet att ingripa kan uppstå

oförutsebara skador. När skaderiskerna inte tillräckligt snabbt

• Sida 169
•  Original

kan avvärjas av den hotade egendomens ägare eller av någon som det är möjligt att anlita för uppgiften anses räddningstjänst-

organen i princip vara skyldiga att ingripa.

De fyra ovan redovisade förutsättningarna som samtidigt skall föreligga för att räddningstjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa gäller alla slags åtgärder - även ingripandena i

* syfte att avvärja eller begränsa skada på människor. Eftersom räddningstjänstorganen knappast tvekar i situationer när männi- skors liv eller hälsa hotas får begränsningarna emellertid prak- tisk betydelse främst i de fall där endast materiella värden står på spel. Det skall tilläggas att Svenska kommunförbundet i sin skrift Räddningstjänst i samverkan har påpekat att frågor om huruvida förutsättningar för kommunens ingripande föreligger inte får medföra tveksamhet vid brandförsvarets förstahands—

insats. Däremot bör det enligt förbundet ske en bedömning av

det kommunala insatsansvaret innan insatsens andra skede påbör—

jas.

Kommittén anser att effektiviteten hos samhällets räddningstjänst skulle kunna äventyras om räddningstjänstorganen ålades att in— gripa vid alla slags olyckor, även sådana som kan medföra obe— tydliga skador på egendom. Vissa begränsningar i räddningstjänst- organens skyldighet att ingripa bör alltså - också med tanke på den utvidgade räddningstjänst som diskuterats i föregående av— snitt — enligt konmitténs mening bibehållas. För en del rädd- ningsingripanden kan det emellertid övervägas om inte skyldig-

heten att ingripa bör vara oinskränkt.

• Sida 170
•  Original

När det först gäller fara för människors liv eller hälsa är det enligt kommitténs mening självklart att några särskilda krav för att insatsskyldighet skall föreligga inte kan upp—

ställas.

När det sedan är fråga om olyckor med risk för skada i miljön har det ofta visat sig mycket svårt att förutsäga vilka konsek- venser olyckor av den typen kan få. Kommittén anser att det i många sådana fall är nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot den bakgrunden kan det diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningstjänstorga-

nens skyldigheter att avvärja eller begränsa skador i miljön.

Beträffande skyldigheten för räddningstjänstorganen att ingripa för att avvärja eller begränsa skada på egendom är det som ovan

har framhållits framför allt med tanke på just sådana fall

som de gällande begränsningarna i insatsskyldigheten har införts. Det är också självklart att motiven för att behålla begränsning— arna är starkast för olyckor med risker för enbart egendoms- skador. Även i dessa fall kan det emellertid uppstå svårigheter att avgöra om räddningstjänstorganen skall ingripa eller inte.

I förarbetena till brandlagen erinras om att det ibland inte är lätt att dra gränsen mellan räddningstjänst och sådan service som räddningstjänstorganen inte bör vara skyldiga att lämna.

Det kan ofta vara svårt både att beräkna kostnaderna och att avgöra vilka skador som kan befaras och att väga kostnaderna mot skadorna. Enligt de erfarenheter från det praktiska rädd—

ningstjänstarbetet som kommittén har tagit del av har räddnings-

• Sida 171
•  Original

tjänstorganen i de gränsfall som uppstått inte underlåtit att

ingripa.

Som ovan har framhållits skulle emellertid räddningstjänstens effektivitet kunna äventyras om inte skyldigheten att ingripa, t ex vid olyckor som har medfört obetydliga egendomsskador, är begränsad på något sätt. Ett annat skäl för att begränsa in- satsskyldigheten vid egendomsskador kan vara att huvudmannen i de fall som räddningstjänstorganen ingriper utan att vara skyl— diga till detta kan begära ersättning för dessa tjänster. Det gäller åtgärder som för närvarande i många fall kan betecknas som teknisk service åt företag och enskilda. Kommittén anser mot den redovisade bakgrunden att det för åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen skall kunna avvärja eller begränsa skada på egendom bör finnas en begränsning i skyldigheten för

dessa att ingripa.

Kommittén har ovan i avsnitt 5.2.2 a) diskuterat möjligheten att ålägga räddningstjänstorganen skyldigheten att vid nödlägen och liknande händelser avvärja eller begränsa störningar i vik- tiga samhällsfunktioner. Det säger sig självt att det, om en sådan skyldighet införs, är fråga om situationer av allvarlig beskaffenhet. Att för dessa situationer uppställa begränsningar i insatsskyldigheten kan därför förefalla mindre väl motiverat. En oinskränkt skyldighet att ingripa för att avvärja eller be- gränsa sådana störningar medför å andra sidan risker för att det i praktiken kommer att ställas alltför höga krav på rädd—

ningstjänstorganen.

Innan kommittén i nästa etapp av sitt arbete tar slutlig ställ—

• Sida 172
•  Original

ning till frågan om en eventuell begränsning av räddningstjänst- organens skyldigheter att ingripa bör övervägas vem som skall täcka kostnaderna för räddningstjänstorganens ingripanden. Frå— gor om insatsskyldighetens omfattning vid t ex ingripanden som syftar till att rädda egendom måste diskuteras mot bakgrund av de möjligheter som huvudmannen kan ha att erhålla ersättning för sina räddningstjänstkostnader. Det kan gälla ersättning av allmänna medel eller från enskilda. Räddningstjänstkommittén skall enligt sina direktiv behandla frågan om möjligheten att ta ut ersättning av den i vars intresse ett räddningstjänstin- gripande har gjorts eller vars verksamhet eller handlande har föranlett ingripandet. En regressrätt för räddningstjänstkost— nader är enligt direktiven särskilt motiverad i fråga om verk— samheter med risker för stora olyckor som kan kräva omfattande räddningstjänstinsatser. Dessa frågor berörs i avsnitt 8.4

i betänkandet och kommer att närmare övervägas i kommitténs

fortsatta arbete.

c) Skall den allmänna räddningstjänstens organ vara skyl- diga att ingripa på ett tidigare stadium än när nödläge eller liknande händelse har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående?

Räddningstjänstorganens uppgift är för närvarande att vid nöd— läge avvärja eller begränsa skada, dvs att hindra att skada upp- står eller att redan inträffade skador förvärras. I förarbetena till brandlagen uttalas att det både för effektivitetens skull och från kostnadssynpunkt är angeläget att räddningstjänstorga— nen ingriper så snabbt som möjligt. Enligt förarbetena bör där— för till åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen

skall avvärja eller begränsa skada också räknas åtgärder som

• Sida 173
•  Original

vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat

— under förutsättning att en sådan händelse kan befara; vara

omedelbart förestående.

Emellertid finns det situationer när en skadebringande händelse sannolikt kommer att inträffa inom en snar tidsrymd utan att händelsen för den skull kan sägas vara omedelbart förestående. Kommittén anser det önskvärt att räddningstjänstorganen även i sådana hotsituationer skall vara skyldiga att ingripa i före- byggande syfte. Som exempel kan nämnas att länsstyrelserna i fjällänen i egenskap av regionala räddningstjänstorgan har bör— jat vidta åtgärder för att undanröja riskerna för laviner i

den fjällterräng som vintertid utnyttjas av turister.

Enligt kommitténs bedömning finns det alltså anledning att diskutera om räddningstjänstorganen borde vara skyldiga att ingripa på ett ännu tidigare stadium än när en händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Stora fördelar från samhällsekonomisk synpunkt skulle sannolikt i en del fall kunna uppnås om räddningstjänstorganen ålades att ingripa redan

när fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. En sådan skyldighet bör kunna ha till följd att omfattningen av olyckor och liknande händelser kan begränsas. När det gäller brand finns en skyldighet av detta slag. Det nu redovisade innebär emellertid inte att rädd- ningstjänstorganen vid hot om händelser som t ex mordbrand, sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter

inom polisens ansvarsområde, som ju omfattar olika slags åtgär—

• Sida 174
•  Original

der inom ramen för upprätthållandet av allmän ordning och

säkerhet.

d) Skall räddningstjänstorganen vara skyldiga att utföra återställnings— eller sanerinosarbete?

Räddningstjänstorganens uppgifter omfattar inte återställnings- eller saneringsåtgärder. Enligt förarbetena till brandlagen är det svårt att genom allmänna uttalanden belysa var gränsen går mellan räddningstjänst och återställnings— eller saneringsarbe— ten. I förarbetena framhålls att försiktighetsskäl ofta talar

för att räddningstjänstinsatsen bör fortsätta någon tid sedan risken för ytterligare skador sannolikt har blivit avvärjd. Rädd— ningstjänstorganen bör emellertid inte i större utsträckning och till avsevärda kostnader tas i anspråk för att undanröja even—

tuella och kanske obetydliga skaderisker, heter det i förarbe—

tena.

Frågan om hur länge räddningstjänstorganen skall verka efter en olycka har en stor praktisk och ekonomisk betydelse. Huvudregeln bör som hittills vara att räddningstjänstinsatsen skall pågå

till dess fara för ytterligare skada eller fara att inträffad skada skall förvärras har blivit avvärjd. Svårigheten att dra

en gräns mellan räddningstjänst och återställning eller sanering förekommer vid alla slags nödlägen. Som framgår av de nyss redovisade uttalandena i förarbetena till brandlagen är det knap— past möjligt att genom allmänna synpunkter närmare belysa var gränsen skall gå mellan räddningstjänst och återställnings— eller saneringsarbeten. Sammanställningen av erfarenheter från rädd— ningstjänstarbete i kapitel 4 visar att räddningstjänstens per—

sonal många gånger känner ett krav att efter en räddningstjänst—

• Sida 175
•  Original

insats även utföra ett visst sanerings— eller återställnings-

arbete.

Ett åliggande för räddningstjänstorganen att utföra eller över— vaka återställnings— eller saneringsarbeten skulle under längre tid binda personal och materiel på samma skadeplats och däri— genom allvarligt kunna äventyra beredskapen. Detta var vid till— komsten av brandlagen det huvudsakliga motivet för att inte ålägga räddningstjänstorganen ansvaret för återställnings— eller saneringsarbeten. Argumentet har enligt kommitténs mening fort— farande bärkraft. Samtidigt visar erfarenheten att stora risker t ex för vattenskador eller för skador till följd av ras efter brandsläckning kan kvarstå även sedan de första hjälpinsatserna har avslutats. För att förhindra att sådana skador inträffar är det viktigt att samhällets hjälpinsatser inte avslutas förrän ägare eller försäkringsgivare har haft tillfälle att vidta åt- gärder. Riskerna för att skador efter en räddningstjänstinsats inte skall avhjälpas i tid har numera i stor utsträckning redu- cerats genom den överenskommelse om restvärdesskydd i samband med brand som Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat. Överenskommelsen innebär bl a att en kommun genom brandchefen snarast möjligt skall varsko Larmtjänst AB om beho- vet av ett snabbt restvärdeskydd. Vidare innebär överenskom- melsen att försäkringsbolagen bemyndigar Larmtjänst AB att för försäkringsbolagens räkning påbörja restvärdeskyddet — i avvak— tan på att representanter för försäkringsgivare eller ägare kan

överta ansvaret för arbetet.

Genom samarbete mellan Larmtjänst AB och försäkringsgivarna

• Sida 176
•  Original

har betydande restvärdeskyddsinsatser gjorts även vid andra nödlägen än brand. Så långt nu kan bedömas förefaller det knap- past finnas några skäl som talar för att räddningstjänstorganen bör ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Däremot kan diskuteras möjligheten att föreskriva en skyldighet för räddningsbefälhavaren att överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgär- der för restvärdeskydd blir utförda. Från arbetsmiljösynpunkt skulle det i en del situationer sannolikt vara önskvärt om rädd— Vningsbefälhavaren hade skyldighet att informera om de risker som han med hänsyn till olyckans och skadebekämpningens förlopp be-

dömer att återställningsarbetena kan medföra för personalen.

e) Skall räddningstjänstorganens ansvar för förebyggande åtgärder utvidgas till att omfatta även förebyggande verksamhet mot a n n a t n ö d l ä g e ä n b r a n d?

Enligt brandlagen svarar kommunen för räddningstjänst och före- byggande åtgärder mot brand i kommunen. Åtgärder som vidtas på förhand för att förebygga andra nödlägen än brand är inte upp- gifter för kommunen och dess räddningstjänstorgan. Bestämmelser som föreskriver skyldighet för enskilda att förebygga brand finns i brandlagstiftningen. Skyldigheter för både enskilda och myndigheter att vidta förebyggande åtgärder mot andra nödlägen

är föreskrivna i flera olika författningar.

Kommittén anser att det bör övervägas om och i vilken utsträck- ning kommunerna genom t ex räddningstjänstorganen skall åläg— gas att svara för förebyggande verksamhet som tar sikte ock—

så på andra nödlägen än brand. Ett sådant ansvar skulle kunna

• Sida 177
•  Original

minska riskerna för även andra olyckor än brand. På det sättet skulle sannolikt antalet räddningstjänstinsatser för dessa

typer av olyckor kunna begränsas.

Ett utökat ansvar för de kommunala räddningstjänstorganen inom det förebyggande området skulle emellertid kräva personalökning- ar och därmed leda till ökade kostnader. Redan nu har de kommu- nala räddningstjänstorganen svårt att hinna med alla arbetsupp— gifter, framför allt planläggningen av verksamheten och de åt— gärder som syftar till att förebygga brand. Till detta kommer att det i fråga om nya typer av olyckor som kan inträffa ofta är svårt att göra sig en föreställning om vad som orsakar sådana olyckor och hur de kan utvecklas. Det kan följaktligen vara svårt att i tid upptäcka alla nya olycksrisker. Mot den bak- grunden är det inte säkert att räddningstjänstorganen tillräck- ligt effektivt skulle kunna svara för förebyggande åtgärder mot alla slags nödlägen. Enligt kommitténs mening skulle det däremot vara möjligt att ge räddningstjänstorganen till uppgift att påtala missförhållanden, bl a brister i säkerhetsåtgärder, som upptäcks i samband med den ordinarie räddningstjänstverksam- heten och som bedöms kunna orsaka olyckor. En samverkan skulle

i sådana fall kunna ske med andra lokala myndigheter som har uppgifter med anknytning till den olycksförebyggande verksam-

heten.

Som tidigare har nämnts finns i brandlagen bestämmelser om skyldigheter för enskilda att förebygga brand. Kommunens an— svar innebär bl a att kontrollera att dessa skyldigheter

har fullgjorts. I samband med att kommittén överväger om en

• Sida 178
•  Original

kommun på samma sätt som när det gäller brand skall ha till upp— gift att svara för förebyggande verksamhet som tar sikte på även

andra nödlägen än brand måste kommittén emellertid också över—

väga om företag och enskilda i samma utsträckning som när det gäller brand skall ha skyldigheter att vidta förebyggande åtgäl-

d_e£. Kommittén skall enligt direktiven pröva om skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder bör utvidgas, t ex för indust— rier som bedriver riskfylld verksamhet. Kommittén behandlar en del av dessa frågor i avsnitt 8.5. Räddningstjänstorganens och enskildas ansvar för rent förebyggande åtgärder mot olika slags olyckor berör många verksamheter och är bl a av det skälet komplicerade. Kommittén avser att i nästa etapp av sitt arbete återkomma med ett förslag till uppgifter för rädd—

ningstj änstorganen i den förebyggande verksamheten.

5.2.3. Möjliga nya uppgifter för den allmänna räddningstjänsten genom 6 v e r t a o a n d e av verksamhet från sär— skild räddningstjänst och från sjuktransportorganisa—

t ionen

a) Olika former av särskild räddningstjänst m m - en översikt

Kommittén har kartlagt verksamheten inom de olika former av sär- skild räddningstjänst som har organiserats i samhällets regi med andra organ än kommunerna som huvudmän. Vidare har kommit— tén behandlat sjuktransporter och ambulansverksamhet. Kartlägg—

ningen omfattar således följande verksamheter:

I Fj ällräddningstj änst ; . Flygräddningst j änst ; I Sj öräddningstj änst ;

• Sida 179
•  Original

I Bekämpning av olja till havs och i kustvattnen, Vänern oc Mälaren;

. Räddninastjänst vid olyckor i atomanläggping;

I Sjuktransporter och ambulansverksamhet.

Kommittén har i sin genomgång studerat de bestänmelser som reglerar de olika verksamheterna. Vidare har kommittén samman— ställt uppgifter om organisation och resurser hos de organ som

svarar för åtgärderna samt studerat omfattningen av insatserna.

Erfarenheter av arbetet inom de olika verksamhetsgrenarna har sammanställts efter överläggningar mellan företrädare för berörda organ och kommitténs sekretariat. I överläggningarna har som regel deltagit företrädare för lokala, regionala och centrala organ med ansvar för de olika formerna av särskild

räddningstjänst och för sjuktransportverksanheten.

Hed ledning av kartläggningen och bedömningarna av verksamhe- tens sätt att fungera har kommittén för de olika formerna av särskild räddningstjänst och för sjuktransportverksamheten diskuterat dels frågor om huvudmannaskapet, dels frågor om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att verksamheten skall bli effektivare. Kommittén kommer att i sitt fortsatta arbete ytterligare överväga frågor om de olika formerna av

särskild räddningstjänst och sjuktransportverksamheten.

Som underlag för de i detta principbetänkande redovisade över—

vägandena om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten anser kommittén det emellertid angeläget att kunna peka på vilka uppgifter inom de olika formerna av särskild räddningstjänst m m

som det kan vara lämpligt att föra över till den allmänna rädd-

• Sida 180
•  Original

ningstjänstens organ. Kommitténs hittills gjorda bedömningar

i dessa frågor redovisas kort sammanfattade i detta avsnitt av betänkandet. Som har framhållits är slutsatserna preliminära. Det ytterligare tillskott av arbetsuppgifter för den allmäuui räddningstjänsten som skulle kunna bli följden av kommitténs slutliga överväganden är sannolikt endast marginella. De i principbetänkandet redovisade slutsatserna om huvudmänn— skapet för den allmänna räddningstjänsten kommer därför enligt kommitténs bedömning inte att rubbas av de kommande mer de— taljerade förslagen till åtgärder för de olika formerna av

särskild räddningstjänst och för sjuktransportverksamheten.

b) Fjällräddningstjänst

Fjällräddningens uppgifter omfattar efterforskning och omhänder— tagande av försvunna personer i fjällområdet. Den nuvarande orga— nisationen, som i huvudsak är baserad på civila fjällräddare

i lokala patruller ur ortsbefolkningen och på polisens ordinarie ledningsorganisation, har funnit former för sitt arbete som allmänt bedöms som effektiva. Den allmänna räddningstjänsten i fjällområdet har för närvarande varken personella eller mate— riella resurser för att kunna utföra detta arbete. Den av poli- sen uppbyggda organisationen av civila fjällräddare skulle i

och för sig kunna inordnas i den allmänna räddningstjänstens organisation. Samtidigt skulle det emellertid bli nödvändigt

att förstärka den allmänna räddningstjänsten med resurser

för planering, utbildning, ledning och samband anpassade till förhållandena inom fjällräddningstjänsten. Kommitténs beräk- ningar visar att detta skulle medföra relativt stora årliga

kostnader som inte skulle uppvägas av besparingar i polisens

• Sida 181
•  Original

verksamhet.

Efter samråd med företrädare för berörda kommuner, lokala och centrala polismyndigheter samt länsstyrelser bedömer kommittén att fjällräddningstjänsten knappast skulle bli effektivare om de resurser som den förfogar över skulle föras över till den allmänna räddningstjänsten. Kommittén anser att fjällräddnings— tjänsten även i fortsättningen bör vara en uppgift för polisen. De brister i verksamheten som har påtalats vid överläggningar med företrädare för regionala och lokala organ — det gäller

bl a utbildningen och sambandssystemet - kan avhjälpas t ex genom förändringar i resurserna för verksamheten. Sådana för- ändringar är möjliga även i ett system med polisen som huvuåmm1 för fjällräddningstjänsten. För transport och för medicinskt omhändertagande av påträffade personer fordras det i en del fall ett samarbete med den kommunala räddningstjänsten och med sjuk— vårdshuvudmännen. Även på den punkten kan en förbättring genom—

föras inom ramen för ett fortsatt huvudmannaskap för polisen.

c) Flygräddningstjänst

Flygräddningstjänsten har till uppgift att alarmera hjälporgan samt att efterforska och lokalisera saknat luftfartyg. Flygrädd— ningstjänsten skall vidare vid inträffat flyghaveri undsätta och rädda nödställda och så långt det är möjligt begränsa de mate— riella skadornas omfattning. Luftfartsverket har i enlighet med ICAO—konventionen (Annex 12) organiserat en räddningscentral (RCC/Cefyl) och ett antal räddningsundercentraler vid civila och

militära flygtrafikledningar.

• Sida 182
•  Original

räddningstjänstens styrkor. Särskilda styrkor för lokal brand— och räddningstjänst har organiserats av luftfartsverket vid 14 flygplatser i landetl). Vid de militära flygplatserna finns 31 motsvarande organisation i flygvapnets regi, kallad basräddnings— tjänst. Luftfartsverkets och flygvapnets styrkor skall hnuw

göra den första räddningstjänstinsatsen vid ett haveri på flyg— platsen eller i närheten av den. När den allmänna räddningstjäns— tens styrka har kommit till haveriplatsen övertar den ansvaret

för räddningstjänstarbetet.

När det först gäller de civila flygplatserna innebär organisa- tionen med luftfartsverkets och kommunens olika styrkor i viss mån en dubblering av resurserna. Med den i ICAO—konventionen föreskrivna höga beredskapen vid flygplatserna är det emeller- tid inte möjligt för den allmänna räddningstjänstens styrkor att vid ett haveri ingripa så snabbt som det fordras. Avstånden från nuvarande brandstationer till flygplatserna är för samt— liga berörda orter alltför stora. I flera kommuner finns

det däremot möjligheter för den allmänna räddningstjänsten

att använda luftfartsverkets resurser för insatser även vid andra olyckor utanför flygplatsen än flyghaverier. Ett sådant gemensamt utnyttjande skulle kunna gälla både de personella resurserna och i många fall de speciella tekniska resurser —

t ex skumsläckningsbilar med stor kapacitet — som luftfarts- verkets styrkor förfogar över. En hel del skulle vidare gå att

vinna - både ekonomiskt och när det gäller effektiviteten - med

1) Luftfartsverkets flygplatser finns i följande kommuner: Stockholm (Bromma), Sigtuna (Arlanda), Härryda (Landvetter), Svedala (Sturup), Norrköping (Kungsängen), Jönköping (Axamo), Kalmar, Visby, Karlstad, Sundsvall (Midlanda), Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå och Kiruna.

• Sida 183
•  Original

en gemensam ledningspersonal, en samordnad utbildning och enhet-

lig planering av de båda verksamheterna.

Planer på en samverkan inom räddningstjänsten diskuteras sedan en tid mellan luftfartsverket och berörda kommuner_vid en del av verkets 14 flygplatser. Enligt de hittills förda diskussio- nerna skulle en väl utvecklad gemensam användning av resurserna ge ekonomiska och andra fördelar. När det gäller formerna för denna samverkan överväger luftfartsverket och kommunerna för— utsättningarna dels för ett avtalsreglerat samarbete inom ramar för nuvarande huvudmannaskap, dels för ett alternativ med kom- munerna som huvudmän för verksamheten. Enligt det förra alter— nativet skulle luftfartsverket fortfarande organisera och ver— kets personal leda brand— och räddningstjänsten vid flygplatser— na. Luftfartsverket och de berörda kommunerna anser att resul— tatet av den pågående ekonomiska utredningen för de båda sam—

arbetsmodellerna skall avgöra vilken lösning som skall väljas.

Räddningstjänstkommittén finner efter sina överväganden av dessa frågor att det inte finns några hinder för den allmänna räddningstjänstens organ att överta ansvaret för den räddnings- tjänst som nu är stationerad vid luftfartsverkets flygplatser. Inte heller har ett alternativ med den allmänna räddningstjäns— ten som ansvarigt organ enligt kommitténs bedömning några av— görande nackdelar jämfört med en utökad samverkan enligt en av de lösningar som luftfartsverket och kommunerna diskuterar. Den allmänna räddningstjänsten skulle med ett förändrat huvudmanna—

skap svara för att organisationen har de personella och mate—

• Sida 184
•  Original

riella resurser som behövs. Kostnaderna för den beredskap och de insatser som flygräddningstjäns'ten fordrar skulle däremot som hittills bestridas av luftfartsverket. Kommittén bedömer

att en hel del dubbelarbete skulle kunna elimineras. De samlade kostnaderna skulle därmed bli lägre än med nuvarande organisa- tion och huvudmannaskap. Luftfartsverket skulle efter konunwler— nas övertagande utöva tillsyn av räddningstjänsten vid flygplat- serna — bl a skulle verket pröva att verksamheten uppfyller kra—

ven i ICAO—konvent ionen.

Frågan. Jm det är lämpligt att välja en organisation baserad på ett nytt huvudmannaskap eller en utvecklad samverkan mellan luftfartsverket och den kommunala räddningstjänsten bör emeller- tid som kommittén ser det bedömas även från andra utgånospwdcter än de hittills redovisade. Ett starkt skäl för ett ändrat huvud- mannaskap är att det skulle bidra till att minska splittringen

i samhällets räddningstjänst. Den allmänna räddningstj änstens organ har redan nu ansvaret för räddningstj änstarbetet på en haveriplats. De båda styrkornas personal skall arbeta tillsam- mans under ledning av chefen för den allmänna räddningstjänstens styrka i beredskap. Det är mot den bakgrunden angeläget med en gemensam organisation. Kommittén vill också framhålla att den allmänna räddningstj änsten redan nu svarar för räddningstj änsten på alla de kommunala flygplatserna. Ett gemensamt huvudmaimaskap skulle även från den utgångspunkten bidra till att minska splitt—

ringen inom räddningstjänsten.

Även vid försvarets leEEo latser i olika delar av landet — några av dem trafikeras av civilt reguljärflyg — finns det som har fram-

hållits, en räddningstjänst motsvarande den som luftfartsverket

• Sida 185
•  Original

har organiserat vid sina civila flygplatser. Förutsättningarna för den allmänna räddningstjänsten att överta ansvaret för den militära s k basräddningstjänsten är emellertid inte desamma som ovan har redovisats för räddningstjänsten vid luftfarts— verkets flygplatser. Den militära räddningstjänsten har genom flygplanens utrustning med vapen och ammunition en speciell karaktär. Skyddsarbetet kräver speciella tekniska och militära kunskaper som det är svårt både att uppnå och hålla intakta i en organisation med den allmänna räddningstjänstens breda

_ arbetsfält. Ett utvecklat samarbete mellan den allmänna rädd- ningstjänsten och de militära organen när det gäller utbildning och övningar samt gemensamt utnyttjande av en del materiella resurser skulle emellertid kunna öka effektiviteten både i den

militära och i den allmänna räddningstjänstverksamheten.

d) Sjöräddningstjänst

Sverige har ratificerat 1960 års internationella konvention om säkerheten för människor till sjöss (SOLAS 1960) som numera er— satts av en ny konvention (SOLAS l974). Genom ratificeringen har Sverige förbundit sig att säkerställa att alla nödvändiga åtgärder vidtas för räddning av nödställda personer till sjöss

och vid landets kuster.

I den svenska sjöräddningstjänsten samverkar flera myndighepe; och även den privata organisationen Sjöräddningssällskapet. De samverkande myndigheterna är sjöfartsverket, polisen, marinen, flygvapnet, televerket, luftfartsverket och tullverkets kust— bevakning. Uppgifterna regleras i ett skriftligt avtal från

år 1960. I avtalet anges på vilket sätt de olika myndigheterna

• Sida 186
•  Original

och Sjöräddningssällskapet skall delta i sjöräddningen och vad de skall iaktta i samband med sjöräddningsinsatser. Avtalet gäller åtgärder vid sjöräddning m m inom Sveriges sjöterritorium ppb i de till Sverige gränsande vgggpgp. Sjöfartsverket skall

enligt sin instruktion samordna sjöräddningsverksamheten.

De statliga myndigheter och den organisation som deltar i sjö— räddningstjänsten enligt l960 års avtal är representerade i den

s k Centrala samrådsgrupoen för sjöräddning (CSS). Samrådsgrup- pen skall verka för att åstadkomma största möjliga effektivitet vid sjöräddningsinsatser. Sjöräddningsinsatserna samordnas från någon av de räddningscentraler som är samlokaliserade med tele- verkets kustradiostationer i Stockholm, Göteborg och Härnösand. Som räddningsundercentraler fungerar försvarets kustradiostatio- ner i Tingstäde och Karlskrona och även några av kustbevakningens

sambandscentraler.

Den sjöräddningsverksamhet för vilken sjöfartsverket har ett samordningsansvar har kommit att omfatta räddning av nödställda människor till sjöss, i kustvattnen och i Mälaren, Vättern och Vänern. Beträffande Vänern har verket delegerat samordningsansva— ret till Vänerns seglationsstyrelse. Kommunerna deltar genom sina räddningstjänstorgan i sjöräddningstjänsten vid insatser

i kustvattnen, i insjöar, och i övriga vattendrag.

Den svenska sjöräddningstjänsten bedöms allmänt fungera till- fredsställande. Den anses också internationellt sett vara av hög

klass. Enligt kommitténs hittills gjorda överväganden behöver

• Sida 187
•  Original

emellertid flera åtgärder vidtas för att verksamheten skall kunna

bli effektivare.

Kommittén anser det naturligt att den sjöräddningsverksamhet som . sjöfartsverket för närvarande har samordningsansvaret för skall vara en i huvudsak statlig unpOift. Framför allt de statliga myndigheterna har resurser som fordras för att kunna ingripa - särskilt om det gäller sjöräddningsfall långt ute till havs när helikoptrar behöver sättas in. Samtidigt är det angeläget att de privata organisationer som utför ett betydande arbete i sjö- räddningstjänsten, t ex Sjöräddningssällskapet, även i fortsätt—

ningen deltar i verksamheten i samma omfattning som hittills.

Enligt kommitténs mening behöver det statliga ansvar som i dag framför allt är ett samordningsansvar få fastare former än det för närvarande har. Kommittén har funnit det vara en brist att ingen myndighet har ett samlat administrativt ansvar och inte heller ett övergripande operativt ansvar för ledning av sjörädd— ningsinsatserna. Om man vill skapa ett sådant mer samlat ansvar, ligger det nära till hands att diskutera om den nya myndighet

som kan komma att bli resultatet av den i annat sammanhang före— slagna omorganisationen av kustbevakningen och sjöfartsverket skall bli huvudansvarig för sjöräddningstjänstenl). Denna myndig— het skulle i så fall möjligen kunna få ansvaret för all verksam— het som ingår i räddningstjänsten till sjöss, dvs även bekämpning

av olja, kemikalier eller brand samt bärgning och sjuktransporter

1) Se vidare den s k NIST—utredningens betänkande (SOU l979z43—45) Ren Tur — Program för miljösäkra sjötransporter och statskon— torets rapport (l981:4) Sjöfartsverket och tullverkets kustbe— vakning — besparingsmöjligheter och andra effekter vid ett sammanförande.

• Sida 188
•  Original

från fartya. Kommittén vill framhålla att den på dessa punkter ännu inte har tagit slutlig ställning. länga frågor beträffande sjöräddningstjänsten återstår att diskutera, bl a hur begreppet sjöräddning skall definieras (t ex om begreppet skall omfatta inte bara räddning av människoliv utan även räddning av egendom). Vidare måste olika frågor om den administrativa och operativa ledningen av sjöräddningstjänsten övervägas, framför allt hur

samordningen mellan olika räddningstjänstformer skall organiseras.

De nu redovisade övervägandena avser sjöräddningstjänsten till havs, i kustvattnen och i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren, dvs de vattenområden där sjöfartsverket har ett samordnings— ansvar för sjöräddningen. Sjöräddningstjänsten i hamnar och i övriga vatten har den allmänna räddningstjänsten i praktiken påtagit sig ansvar för. Sjöövervakningskommittén har i betänkan- det (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen och räddnings- tjänsten till sjöss föreslagit att de organ som ansvarar

för den allmänna räddningstjänsten skall svara för sjöräddnings— verksamheten i alla vatten utom havet, kustvattnen och Vänern, Vättern och Mälaren. Även räddningstjänstkommittén anser att an— svaret för räddningsinsatser i dessa övriga sjöar och vattendrag bör åvila de organ som svarar för den allmänna räddningstjänsten. Kommittén anser vidare att det ansvar för sjöräddningstjänsten som skall läggas på den allmänna räddningstjänstens organ geogra- fiskt så långt möjligt bör sammanfalla med deras ansvar för annan

räddningstjänst i vatten, t ex olje— och kemikaliebekämpning.

e) Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kust—

vattnen och i Vänern och Mälaren

Brandlagen är i princip inte tillämplig på åtgärder som vidtas

• Sida 189
•  Original

för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller kemikalier och som äger rum till havs eller i kust— vattnen, Vänern eller lälaren. Ansvaret för denna form av sär—

skild räddningstjänst ligger i stället på tullverkets kustbevak-

ning.

Vid olje— och kemikaliebekämpning som äger rum på land, i hami och i andra vatten än havet, kustvattnen, Vänern och Mälaren gäller brandlagen. Den allmänna räddningstjänstens organ svarar . således för sådan bekämpning. Skyldigheten innebär att de i brandlagen angivna särskilda förutsättningarna för räddnings— tjänstorganens skyldighet att ingripa skall vara uppfyllda när den allmänna räddningstjänstens organ bekämpar olja eller kemi—

kalier.

Ett omfattande utredningsarbete har ägt rum de senaste åren i syfte att förebygga och öka beredskapen mot de utsläpp av olja och kemikalier som årligen drabbar svenska kustvattnen. Resul— tatet av detta utredningsarbete ligger till grund för det av statsmakterna under våren l98l beslutade handlingsprogrammet

för miljösäkrare sjötransporter. Handlingsprogrammet omfattar

både åtgärder i förebyggande syfte och åtgärder som skall göra

det möjligt att avvärja eller begränsa skada.

Kommittén har i sina överväganden om olje— och kemikalieskydds— beredskapen funnit att den nuvarande organisationen fungerar tillfredsställande vid de vanligen förekommande, mindre omfattan— de utflödena och i de fall där bekämpningen kan ske under gynn- samma väderleksförhållanden. Problem kan däremot uppstå vid

större utflöden som kräver omfattande bekämpningsinsatser fråi

• Sida 190
•  Original

flera olika organ och långvariga saneringsarbeten. Inom kustbe— vakningen har under en längre tid byggts upp en organisation

för olje- och kemikaliebekämpning som nu har betydande resurser och erfarenheter. Enligt kommitténs mening bör ansvaret för verk- samheten till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren fortfa— rande åvila kustbevakningen eller den i annat sammanhang före-

slagna nya sjöfarts— och kustbevakningsmyndigheten.

Statsmakterna har i sitt handlingsprogram för miljösäkrare sjö- transporter inte beslutat om någon förändring av den nuvarande fördelninnen av ansvaret mellan kustbevakningen och kommunerna. Statsmakterna har i det avseendet anslutit sig till den uppfatt- ning som har framförts i det av 1977 års oljeskyddskommitté av— givna betänkandet (Ds Kn 1979:13) Beredskap mot oljeutsläpp till sjöss. De flesta instanser som har yttrat sig över betänkandet har inte heller ansett att det finns skäl att ändra på den nuva— rande ansvarsfördelningen mellan kustbevakningen och de land- baserade räddningstjänstorganen. Även räddningstjänstkommittén

bedömer att den nuvarande ordningen med två huvudmän är den mest

ändamålsenliga för att åstadkomma en effektiv olje— och kemika- liebekämpning. När olja eller kemikalier har nått land är det naturligt att de organ som i övrigt har ansvaret för räddnings- tjänsten och vilkas befattningshavare väl känner de lokala och personella förhållandena svarar för bekämpningen av olja och kemikalier. Till detta kommer att flertalet oljeutsläpp är små och sker i närheten av land eller i hamn. Den allmänna räddnings— tjänstens medverkan har därför visat sig ha stor betydelse vid de vanligaste förekommande utsläppen. De lokala räddningstjänst-

organen i kommuner med stränder som drabbas av olje- och kemi—

• Sida 191
•  Original

kalieutsläpp har när det gäller bekämpning av sådana utsläpp vun— nit erfarenheter som enligt kommitténs mening bör tas till vara

i det fortsatta arbetet.

En oförändrad ansvarsfördelning mellan kustbevakningen och de landbaserade räddningstjänstorganen förutsätter emellertid ett nära samarbete mellan dessa huvudmän, framför allt vid be- kämpningsaktioner i strandzonen. Så snart olja befaras nå land måste ett samarbete etableras mellan kustbevakningsledningen

_ och lokala räddningsbefälhavare - i vissa fall även mellan kust— W bevakningsledningen och länsstyrelserna. När den nuvarande ansvarsfördelningen beslutades förutsattes att denna i praktiken inte skulle komma att renodlas och att en samordning av insat- serna nästan undantagslöst skulle bli nödvändig för en effektiv bekämpning. Räddningstjänstkommittén har övervägt frågan om de ansvariga huvudmännen på detta område bör åläggas ett gemensamt ansvar för bekämpningsaktioner i strandzonen. Ett sådant ansvar skulle sannolikt medföra en del fördelar. De beslutande lokala organen skulle t ex behöva planera för bekämpningsaktioner i strandzonen i ännu högre grad än som hittills har skett. Det skulle å andra sidan sannolikt vara svårt att utforma bestämnel- ser som närmare avgränsar ett gemensamt ansvar för bekämpnings— aktioner i strandzonen. Denna svårighet och det faktum att det redan utan särskilda bestämmelser sker ett omfattande samarbete innebär att kommittén för närvarande bedömer att ett sådant

ansvar för de ansvariga huvudmännen inte nu bör införas.

De ömsesidioa hjälpinsatser över strandlinjen som under alla

• Sida 192
•  Original

förhållanden måste förekomma för att bekämpningen skall bli effektiv underlättas av en god planläggning och gemensamma övningar. Dessa förhållanden har också uppmärksammats i sam- band med statsmakternas beslut om miljösäkrare sjötransporter. Statens brandnämnd kommer enligt beslutet att tilldelas medel för genomförandet av övningar med den samlade beredskapsorga— nisationen. Avsikten är vidare att länsstyrelserna skall för- bättra sina beredskapsplaner för olje— och kemikaliebekämpningen. Möjligheterna att tillgodose behovet av samordning mellan den allmänna räddningstjänstens organ och kustbevakningen berörs

också i avsnitt 6.7 i betänkandet.

När det gäller samordninosfrågor på det centrala planet före-

slår regeringen i avvaktan på resultatet av räddningstjänstkom- mitténs arbete att det till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst ombildas och förstärks. I samband med detta skall nämnas att den s k CK—gruppen i sin rapport (Ds Fö l980:4) Civilförsvaret och kommunerna, som har avlämnats till 1978 års försvarskommitté, har föreslagit att möjligheterna att samman— föra civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd till en nnan dighet skall utredas. Räddningstjänstkommittén återkommer i

avsnitt 7.4 med synpunkter på dessa frågor.

En annan fråga är om den allmänna räddningstjänstens organ skall åläggas att svara för det saneringsarbete som vidtar efter i varje fall större oljeutsläpp. Någon uttrycklig skyldighet för kommunerna att svara för en sådan sanering är inte inskriven i

de nuvarande bestämmelserna. Oljeskyddskommittén föreslog en

• Sida 193
•  Original

sådan i lag reglerad skyldighet för kommunerna. I statsmakter— nas beslut om miljösäkrare sjötransporter sägs emellertid att det inte finns anledning att ifrågasätta kommunernas vilja att vid behov utföra saneringsarbete efter oljeutflöden, och att det därför inte kan anses nödvändigt att ålägga kommunerna en skyl—

dighet att utföra sådant arbete.

Svårigheterna att med bestämdhet fastställa när ett räddnings— tjänstskede är avslutat och ett eventuellt saneringsarbete vidtar är ett generellt problem inom räddningstjänsten. Dessa frågor har kommittén berört i avsnitt 5.2.2 ovan. Som där sägs kommer kommittén att i sitt fortsatta arbete närmare behandla gränsdragningsproblemen. Kommittén har inte bedömt det nödvän— digt att ålägga den allmänna räddningstjänstens organ att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Det kan diskuteras om det finns skäl för ett annat ställningstagande när det gäller olje— eller kemikaliesanering, särskilt vid insatser efter om- fattande utflöden av olja eller kemikalier. Kommittén vill först framhålla att ett utdraget och omfattande saneringsarbete krä— ver en ändamålsenlig planläggning och ledning. Detta arbete skulle sannolikt underlättas om verksamheten vore reglerad.

Den nuvarande naturvårds— och hälsovårdslagstiftningen säker- ställer å andra sidan kommunernas och länsstyrelsernas ansvar för den fysiska miljön. Det är dessutom väl känt att det bland kommunerna inte förekommer någon tvekan inför uppgiften att utföra t ex oljesaneringsarbeten. Kommittén har vid sina över— väganden beaktat dessa synpunkter och föreslår därför inte heller när det gäller sanering av olja och kemikalier någon utvidgning av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter. Som

har framgått av redovisningen i avsnitt 5.2.3 anser kommittén

• Sida 194
•  Original

däremot att det finns skäl att diskutera ett ansvar för rädd— ningsbefälhavaren att när räddningstjänstskedet är avslutat överlämna ansvaret för återställning eller sanering till den

som enligt kommunens planering* eller särskilda beslut skall leda detta arbete. En sådan ordning skulle göra det mindre an— geläget att för olje— och kemikalieskyddsverksamheten fastställa

en gräns mellan räddningstjänst och sanering.

f) Räddningstjänst vid atomolyckor

Beredskapen mot atomolyckor har genom statsmakternas beslut

(prop 1980/81:90, bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274) ut- ökats. Länsstyrelsen skall även i fortsättningen planera, organisera och leda den räddningstjänst som börjar fungera vid ett haveri i en atomanläggning. Enligt de nya bestämmelserna

skall organisationen emellertid kunna aktiveras även vid över- hängande fara för en händelse som medför ett okontrollerat ut— flöde av radioaktiva ämnen. Andra förbättringar i beredskapen » gäller indikering av radioaktivitet, alanmering av befolkningen ! och utbildning av personal för organisationen. Till den utökade beredskapen hör att det teletekniska nätet för samband mellan

medverkande myndigheter och andra organ kommer att byggas ut.

Den allmänna räddningstjänstens fasta uppgift i beredskapen vid

atomolyckor blir enligt statsmakternas beslut att utföra indi- kering inom en zon på upp till 50 km från kärnkraftstationerna. Den ökade beredskapen innebär i det avseendet att den allmänna räddningstjänstens uppgifter i ett 40—tal kommuner kommer att utvidgas. Ett ökat samarbete blir också resultatet av att en

del av den sakkunskap som det har förutsatts att länsstyrel—

• Sida 195
•  Original

serna kommer att behöva för sina ledningsuppgifter är avsedd att hämtas från den allmänna räddningstjänsten. Enligt stats— makternas beslut bör kvalificerade brandingenjörer från den all— männa räddningstjänstens organ kunna knytas till länsstyrelser-

nas fasta beredskapsorganisation.

Uppgifterna i övrigt på lokal och regional nivå utanför kärn—

kraftstationen vid ett inträffat eller hotande utflöde av radio-

aktiva ämnen är knappast av den typen att de kräver insatser med den höga beredskap som den allmänna räddningstjänsten har. En

del av de åtgärder som måste vidtas tillhör andra organs ordi— narie verksamhet. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är en naturlig uppgift för polisen och vägverket. Alarmering och undsättning av människor till sjöss och på öar kan ske genom med— verkan av kustbevakningen, marinen och i vissa fall Sjöräddnings- sällskapet. Reservpersonal lämpliga att utföra insatser i ett senare skede, bl & inkvartering och utspisning, har de militära förbanden, hemvärnet och olika frivilligorganisationer, t ex

Svenska röda korset.

Det finns mot den redovisade bakgrunden knappast någon anled- ning att i den ökade beredskapen mot atomolyckor ålägga den allmänna räddningstjänstens lokala organ några fler fasta upp— gifter. Den allmänna räddningstjänstens resurser kan komma att behövas för oförutsedda uppgifter som enligt länsstyrelsens bedömning snabbt måste utföras. Nödvändigt är det också att den allmänna räddningstjänsten har kvar en beredskap för de andra olyckor som kan inträffa samtidigt som beredskapsåtgärderna skall verkställas. Det kan gälla händelser som inte har nå-

got samband med kärnkraftolyckan. I det här sammanhanget

• Sida 196
•  Original

går det heller inte att bortse från att haverier vid kärn— kraftstationen kan leda till störningar som i sin tur or-

sakar olyckor. Om det uppstår avbrott i elproduktionen, kan det skapa problem i processindustrier som hanterar farliga ke— miska ämnen. Den starkt ökade vägtrafiken i kärnkraftstationer- nas omgivningar medför också risk för olyckor som fordrar insat—

ser av den kommunala räddningstjänsten.

Den utrymningsplanering som kommunerna skall utföra är avsedd

att visa bl a vilka resurser som skall användas vid genomförwi- det av en omfattande evakuering. De förberedelser som inom civil- försvarets ram och under resp brandchefers ledning har gjorts

för utrymning i krig bör kunna vara till nytta i det samman- hanget. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är som

har framhållits en naturlig uppgift för polisen och vägverket. Den allmänna räddningstjänstens styrkor skulle kunna få en del uppgifter vid en utrymning av svårrörliga patienter från bl a

olika slags vårdhem.

Frågan är om den allmänna räddningstjänstens resurser i bered- skap, och de resurser som det relativt snabbt går att kalla in, kommer att vara tillräckliga för deras olika uppgifter i rädd— ningstjänsten vid atomolyckor eller om det krävs en förstärkning av styrkorna. Enligt kommitténs mening kan detta inte bedömas förrän i samband med den förestående utvidgade planeringen av beredskapen för de fyra kärnkraftstationernas omgivningar. I

den planeringen är det som har framhållits angeläget att räkna med att räddningstjänsten har uppgifter vid andra nödlägen som

inträffar samtidigt som beredskapsåtgärderna verkställs. Bered—

• Sida 197
•  Original

skapsplaneringen skall också kunna ge besked om vilka andra personella och materiella resurser från t ex civilförsvaret som skall kunna användas vid alannering, utrymning och de andra åt—

gärder som ett nödläge fordrar.

g) Sjuktransporter och ambulansverksamhet

Enligt bestämmelserna i sjukvårdslagen (l962:242) skall EÅEÄT yårdshuvudmännen se till att det finns en organisation för "transport till och från sjukhus eller läkare av personer, vil- kas tillstånd kräver att transporten utföres med fordon, som är inrättat för ändamålet”. Skyldigheten är enligt förarbetena be— gränsad till de vägbundna sjuktransporterna. Lagstiftningen reglerar inte närmare formerna för sjuktransportarbetet. Sjuk- vårdshuvudmännen avgör själva valet av organisation och behöver inte driva verksamheten i egen regi. Genom avtal t ex med den allmänna räddningstjänstens organ eller med taxiföretag kan de

ordna den nödvändiga beredskapen.

Rikspolisstyrelsen svarar för den med statsmedel bekostade am— bulansflygtjänsten. Polisens skyldigheter träder in vid akuta behov när transporter av sjuka och skadade inte kan ske med sjukvårdshuvudmännens vägbundna organisation. Sjuktransporter från skärgårdsområdenas öar förekommer i stor utsträckning

med sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg

och polisbåtar. Någon särskild skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra sjuktransporter föreligger inte. Båtarna anlitas i varierande utsträckning be- roende på vilken utrustning som fordras och vilka som i den akuta situationen är tillgängliga och mest lämpliga. Sjuktrans—

• Sida 198
•  Original

1 förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddnings- tjänst inte omfattar sjukvård, sjuktransporter och ambulans- flygtjänst. Som har redovisats är sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporter begränsat till de vägbundna transporterna. Det anses därigenom oklart vilket eller vilka organ som skall utföra sjuktransporter i terrängen. I samråd med landstingsför- bundet hemställde socialstypelsen år 1978 mot den bakgrunden att "regeringen måtte klargöra om bestämmelserna i 3 5, tredje stycket, sjukvårdslagen även skall omfatta sådana transporter av sjuka eller skadade, vilka inte är vägbundna, eller om de enligt förarbetena till brandlagen ingår i den allmänna rädd- ningstjänsten och därmed åvilar brandförsvaret”. Regeringen överlämnade socialstyrelsens skrivelse till hälso— och sjuk- vårdsutredningen. Regeringen framhöll att utredningen skulle

beakta skrivelsen när den fullgjorde sitt uppdrag.

Hälso- och sjukvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1979z78) Mål och medel för hälso— och sjukvården att frå- gor om ansvaret för sjuktransporter och om räddningstjänst är reglerade i lag "på ett sådant sätt att viss oklarhet råder om ansvarsförhållandena i vissa fall". Utredningen framhöll vidare att räddningstjänstkommittén har till uppgift att pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Kommitténs uppdrag omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Det mer konkreta innehållet i sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporterna kan som en följd av detta arbete komma att förändras, förklarade hälso- och sjukvårdsutredningen.

Som har framgått är ett av huvudsyftena med räddningstjänstkom-

• Sida 199
•  Original

mitténs arbete att skapa en ökad effektivitet i räddninostjäns—

pep. En av utgångspunkterna för övervägandena om huvudmannaska— pet för olika typer av räddningstjänst m m måste vara att minska den nuvarande splittringen i bestämmelser och organisation. Strävan skall vara att i ökad utsträckning integrera använd— ningen av de personella och materiella resurser som räddnings-

tjänsten och övriga verksamheter förfogar över.

När det först gäller de vägbundna sjuktransporterna talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att sjukvårdshuvudmännen skall behålla ansvaret för verksamheten. Slutsatsen gäller oav— sett vem som skall vara huvudman för den allmänna räddningstjäns— ten. Sambandet med sjukvården i övrigt — det gäller speciellt frå- gan om ambulanspersonalens teoretiska och praktiska utbildning — förenar på ett naturligt sätt sjuktransportorganisationen med sjukvårdshuvudmännens övriga verksamhet. Hos sjukvårdshuvudmännen finns det medicinska kunnande som fordras för att ambulansorga— nisationen skall hålla en från sjukvårdssynpunkt hög standard. Även i ett alternativ med en annan huvudman skulle det bli nödvändigt att i fråga om det medicinska innehållet ge sjukvårdshuvudmännen

ett avgörande inflytande på verksamheten.

Kommittén bedömer att sjukvårdshuvudmännen knappast skulle god— ta ett system som skulle innebära att de utan att ansvara för verksamheten ålades att täcka den del av kostnaderna som inte omfattas av den statliga ersättningen. Om man inte väljer att väsentligt öka den statliga finansieringen kan det vara svårt

att finna ett sätt att kompensera t ex kommunerna för ökade kostnader, om dessa skulle behålla ansvaret för den allmänna rädd—

ningstjänsten och samtidigt överta ansvaret för sjuktransportorga-

• Sida 200
•  Original

nisationen. Till kommitténs bedömning att sjukvårdshuvudmännen bör behålla huvudmannaskapet för ambulansverksamheten hör att den ökade integration mellan räddningstjänst och sjuktransporter som kommittén anser viktig kan genomföras på andra sätt än genom för— ändring av ansvaret för verksamheten. Kommittén bedömer att det går att komma långt genom ett utökat samarbete i olika former mel—,

lan sjukvårdshuvudmännens och den allmänna räddningstjänstens organ

Genom de ökade kraven på sjukvårdsutbildning och på erfaren- heter av praktiskt sjukvårdsarbete kommer det efter hand att bli allt mer nödvändigt med särskild ambulans- och särskild räddningstjänstpersonal. Även i ett sådant system kan det en- ligt kommitténs bedömning i många fall vara till fördel för båda verksamheterna om den allmänna räddningstjänsten utför ambulansverksamheten - i varje fall de 5 k akuttransporterna - åt sjukvårdshuvudmannen. För ett utvecklat samarbete i denna form talar det förhållandet att ambulans- och räddningstjänst- personalen relativt ofta skall arbeta tillsammans i besvärliga situationer på en olycksplats. Genom det dagliga umgänget inom brandstationen känner de ambulans- och räddningstjänstanställda varandra väl. En samordning av övningsverksamheten för de olika arbetsuppgifterna och utbytet av erfarenheter från det praktiska arbetet ger dem ständigt nya kunskaper om varandras utrustning och om arbetsmetoderna. De lär sig att förstå förutsättningarna för de båda verksamheterna. Detta har betydelse för strävandena att utöka arbetarskyddet både för räddningstjänstpersonalen och

för de ambulansanställda.

Ett nära samarbete mellan ambulansverksamheten och räddnings—

tjänsten håller enligt kommitténs bedömning nere kostnaderna

• Sida 201
•  Original

för båda verksamhetsgrenarna. En del utrustning kan vara gemen— sam för ambulansarbetet och räddningstjänsten. Det finns också andra möjligheter till samverkan om styrkorna är baserade i samma lokaler. Som exempel kan nämnas att ambulansverksamheten inte behöver dimensioneras för att klara mer omfattande insat— ser eller för att tillgodose behovet av sjuktransporter om flera utryckningar skall göras samtidigt. De reservinsatser som ofta förekommer kan i en gemensam organisation utföras av

räddningstjänstpersonal med grundutbildning i sjukvård.

Ebt ett samarbete som innebär att den allmänna räddningstjänsten utför även de vägbundna sjuktransporterna åt sjukvårdshuvud— mannen talar som kommittén ser det att de pågående strävandena mot ökad integration mellan ambulansverksamheten och sjukvården kan komma att motverkas. Det kan i många fall bli svårare att engagera läkare och annan sjukhuspersonal i sjuktransportverk— samheten. Risken är också att ambulanspersonalens möjligheter att inom sjukhusens akutsjukvård vidareutveckla sitt praktiska

sjukvårdskunnande kommer att minska.

Några av sjukvårdshuvudmännen har valt att stationera sina väg— bundna ambulanser hos räddningstjänsten. Andra har en renodlat sjukhusförankrad organisation. Flera av sjukvårdshuvudmäuunl använder båda systemen inom sina områden. För att närmare klar— göra de redovisade faktorernas betydelse för de olika lösning- arna till organisation - och för att få ett underlag för sina överväganden om innehållet i och formerna för ett ökat sam— arbete mellan den allmänna rädddingstjänsten och ambulansverk—

samheten - har kommittén beslutat att genomföra en undersökning

• Sida 202
•  Original

av ambulansverksamheten i Jönköpinns och Örebro län. I det sam— manhanget kommer också ambulansverksamhetens betydelse från arbetarskyddssynpunkt för räddningstjänstpersonalen att stu— deras. Resultatet av den planerade undersökningen kommer att

redovisas i nästa etapp av kommitténs arbete.

hbd den strävan mot ökad enhetlighet som kommittén anser bör prägla utvecklingen av räddningstjänsten m m ligger det nära till hands att sjukvårdshuvudmännen skall vara huvudmän också för övriga delar av sjuktransportverksamhetel — dvs sjuktrans— porterna i luften och på sjön (utom sjöräddning) samt de trans- porter av sjuka och skadade i terrängen som det enligt redovis- ningen tidigare i avsnittet anses oklart vem som skall svara för. Kommitténs förslag till ett samlat ansvar skulle även i dessa fall innebära attåsjukvårdshuvudmännen skulle garantera det medicinska innehållet i verksamheten. Undantagna från sjuk- vårdshuvudmännens egen finansiering skulle liksom hittills vara akuttransporter med flygplan, helikopter eller båt, om uppdra— gen utförs av statliga organ, t ex med försvarets eller poli- sens resurser. Sjukvårdshuvudmännen skulle även i fortsättningen

kostnadsfritt få den service av dessa organ som är nödvändig.

I norrlandslänen, där sjuktransporter med helikopter har för- utsättningar att i hög grad ersätta transporter med vägbundna ambulanser, kan det finnas motiv för att dela upp vissa av de för dessa ändamål årligen avsatta statliga ekonomiska medlen på länsvisa ramar som de olika sjukvårdshuvudmännen får förfoga över. Det gäller framför allt de medel som för närvarande utgår genom rikspolisstyrelsens anslag för akuttransporter. Kommittén

återkommer till dessa frågor efter utvärderingen av den försöks—

• Sida 203
•  Original

verksamhet med helikopter i sjuktransportorganisationen som kom-

mittén under drygt ett års tid har genomfört tillsammans med rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, Landstings—

förbundet och ett antal sjukvårdshuvudmän.

lbd ett odelat ansvar för sjukvårdshuvudmännen skulle det bli möjligt att planera ett sjuktransportsystem som är heltäckande i den meningen att det förfogar över resurser för insatser med olika slag av transportmedel. Utbildningen för olika slag av personal skulle bli mer enhetlig än för närvarande. Sjuktrans- portarbetet borde med ett samlat grepp i planeringen kunna bli effektivare och kostnaderna lägre än om olika huvudmän som nu är fallet svarar för skilda delar av organisationen. Erfaren- heterna från arbetet med den ovan redovisade försöksverksam- heten med ambulanshelikopter tyder på att en gemensam plane— ring för olika delar av sjuktransportverksamheten i sjuk— vårdshuvudmännens regi skulle vara till fördel både för effek- tiviteten i arbetet och för hushållningen med de totala re— surserna. Kommittén vill framhålla att övervägandena inte innebär någon förändring av de nu gällande principerna för den enskildes möjligheter att få ambulanstransport. Sådan tarnsport skall som hittills erbjudas endast om situationen fordrar det och det finns resurser. Den enskilde måste även

i fortsättningen i många situationer själv ordna sin trans—

port till läkare eller akutsjukhus.

Sjukvårdshuvudmännens föreslagna utökade ansvar innebär inte att de måste skaffa alla de personella och materiella resurser

som fordras för att i egen regi driva verksamheten. En förut—

• Sida 204
•  Original

5.3

sättning för deras samlade ansvar är tvärtom att de ges möjlig— heter att utnyttja de resurser hos andra organ som är lämpliga för ändamålet. Enligt kommitténs mening bör den allmänna rädd- ningstjänstens organ åta sig att åt sjukvårdshuvudmännen utföra marktransporter av sjuka och skadade i terrängen. Som har fran- hållits skall flygplan, helikoptrar och båtar — de flesta hos

försvaret, polisen och kustbevakningen - vidare kunna användas.

löjligheterna att uppnå en ökad effektivitet i räddningstjänstep — överväganden om huvudmannaskapet för den allmänna räddnings-

tjänsten

5.3.l Den nuvarande organisationens förutsättningar att til — godose de ökade kraven på räddningstjänsten

Den allmänna räddningstjänsten tillgodoser för närvarande inte alla de krav som bör ställas på den. Kommittén har i avsnitt 5.l med ledning av sammanställda fakta och erfarenheter pekat på flera olika brister i organisationen. Dessa brister är fram- för allt ett uttryck för att de till folkmängden mindre kommu— nerna inte har samma möjligheter som de medelstora och större kommunerna att organisera en räddningstjänst med ett special- kunnande inom olika olycksområden eller att genomföra en ända— målsenlig planering, en god utbildning och effektiva förebyg-

gande åtgärder.

Inget i de statistiska kartläggningar eller i de sammanställ—

ningar av erfarenheter som kommittén har gjorts tyder emellertid på att den allmänna räddningstjänstens styrkor i beredskap annat än undantagsvis skulle vara otillräckligt utrustade kvantitativt

sett med personal och materiel för att klara de bränder och andra

olyckor som är vanliga på olika orter. För händelser med verk—

• Sida 205
•  Original

ningar av större omfattning är det i kommuner med begränsade resurser nödvändigt att också lita till den organisation som finns i någon närliggande större kommun som har en räddnings— tjänst med personal på heltid i beredskapl). Svårigheter att förstärka de egna styrkorna finns egentligen bara i utpräglade glesbygdsområden med stora avstånd mellan tätorterna i de olika

kommunerna.

Enligt kommitténs bedömning ligger de svagheter som karaktäri— serar den allmänna räddningstjänsten framför allt på det kyp- litativa planet. Heltidspersonalen i de till folkmängden större och medelstora kommunerna har en mer omfattande och mer all— sidig räddningstjänstutbildning än de deltidsanställda som svarar för beredskapen i mindre kommuner eller vid bibrandsta-

tioner i medelstora och större kommuner. Befolkningsunderlaget och bebyggelsestrukturen i olika delar av landet samt faktorer som riskobjektens storlek och lokalisering, avstånd och insats— tider visar emellertid att det på många orter inte finns något underlag för en organisation med heltidspersonal i beredskap.

Den allmänna räddningstjänsten måste därför även i framtiden i en till ytan mycket stor del av landet komma att basera verk-

samheten på deltidsanställda styrkor i beredskap.

Om olikheterna i räddningstjänstpersonalens kunnande skall kunna reduceras — och i varje fall inte öka - är det angeläget att utbildnings— och övningsverksamheten förbättras. Särskilt gäller det att förbättra de deltidsanställdas utbildning och

övningar. Som har framgått av kommitténs sammanställning av er—

____________________________ 1) Se b1_a Svenska brandförsvarsföreningens undersökning av räddnlngstjänstarbetet vid större industribränder åren 1976-77.

• Sida 206
•  Original

farenheter i kapitel 4 bör utbildning och övningar i högre grad än hittills avse skadebekämpning vid olyckor av de typer som inträffar relativt sällan och som de anställda uppger att de känner osäkerhet inför. Räddningstjänstpersonalen behöver ock- så få en bättre grundläggande sjukvårdsutbildning än den för närvarande har. Genom en effektivare utbildning och fler övning- ar i sjukvård skulle räddningstjänstpersonalen kunna ges ökade möjligheter att ta hand om skadade och vid speciella behov 1auu1a transportera dem till sjukhus. Ett sådant kunnande skulle kunna få betydelse t ex i nödsituationer när det av olika skäl dröjer innan en ambulans når fram till olycksplatsen. Kommittén bedömer att en betydande förbättring av utbildnings- och övningsverksam— heten kan genomföras redan inom ramen för de nuvarande resur- serna. Utbildning och övningar kan på många håll bedrivas betyd- ligt effektivare än som nu sker. Kommittén har även i detta av- seende stöd i de bedömningar av räddningstjänstens sätt att

fungera som har redovisats i kapitel 4.

Svårigheterna för räddningstjänstens organ att tillgodose de krav som ställs på den kommer på många håll att öka, om utveck- lingen, som har redovisats i kapitel 3, på en del områden går mot fler och större olyckor. Kommittén vill understryka att det är svårt att förutse hur olycks- och skadebilden kan komma att förändras. Ännu svårare är det att utan ingående undersökningar bedöma hur de förändringar i antalet olyckor och omfattningen av dem som skulle kunna inträffa kommer att drabba olika former av bebyggelse eller olika slags kommunikationer, industrigrenar och andra typer av riskobjekt. Kommittén avser att som underlag för övervägandena i nästa etapp av sitt arbete tillsammans med

civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt genom-

• Sida 207
•  Original

föra en studie av hur förändringarna i sandrällsutvecklingen kan komma att påverka riskerna för olyckor med omfattande el- ler speciella verkningar och vilka möjligheter som i fram— tiden kan finnas att genom förebyggande åtgärder åstadkomma

ett effektivare skydd för liv, egendom och miljö

Ökade skyldigheter att ingripa enligt de principer som kommittén har diskuterat i avsnitt 5.2.2 skulle också medföra större krav på den allmänna räddningstj änsten. Sanma sak gäller om arbets- uppgifter enligt redovisningen i 5.2.3 förs över till den all-

männa räddningstjänsten från organ med ansvar för olika former

av räddningstjänst .

I sammanfattning innebär kommitténs överväganden i avsnitt 5.2.2

att den allmänna räddningstj änstens s&ldigheter skulle kunna

utökas genom att räddningstjänstorganen åläggs att ingripa även

I För att avvärja eller begränsa de störnin är i vikti a sam- hällsfunktioner som kan bli följden av nöålägen och 11k_nande händelser; och

' Vid fara för nödläge eller liknande händelse.

Räddningstj änstorganen skulle vidare kunna ges ett ökat ansvar

genom att få till uppgift att

' Påtala brister i förebyggande åtgärder även mot andra nöd- lägen än brand.

Den allmänna räddningstjänstens verksamhetsområde skulle vidare

enligt övervägandena i avsnitt 5.2.3 kunna utvidgas genom att

den övertar ansvaret eller får gggpgifter inom ramen för sär- skild räddningstjänst och sjuktransportverksamheten enligt föl-

• Sida 208
•  Original

I Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten;

. Överta ande av brand- och räddnirwst'änsten vid luftfarts— verkets flygplatser;

| Ansvar för s'öräddnin i hamområde, andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren samt i andra vattendrag;

. Utökade u ifter i räddnin st'änsten vid atomol ckor, bl a indlkering ocn skyldighet för ledningspersonal att ingå i läns styrelsens fasta organisation;

. Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen åt Sju cvar s uvu ännen.

Det hade givetvis varit en fördel om kommittén i samband med sina överväganden om huvudmannaskapet för den allmänna räddnings- tjänsten hade kunnat ta slutlig ställning till dessa frågor om räddningstjänstorganens utökade arbetsuppgifter. Av skäl som har redovisats har detta emellertid inte varit möjligt. Bristen på precisering när det gäller bedömningen av de eventuellt nya arbetsuppgifterna utesluter å andra sidan inte att kommit—

tén redan nu överväger frågan om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten. De ytterligare uppgifter för den allmänna räddningstjänsten som kommittén eventuellt kommer

att finna motiv för i nästa etapp av sitt arbete kan som har på— pekats inte bli mer än marginella. Flera av de diskuterade nya uppgifterna utförs i många fall redan nu av den allmänna rädd— ningstjänstens organ men utan att dessa är skyldiga att göra det. Det skall framhållas att en del av de föreslagna nya upp-

gifterna t ex inom flygräddningstjänsten eller för den ökade

beredskapen mot atomolyckor, inte kommer att beröra mer än ett

begränsat antal kommuner i landet.

I de följande övervägandena om vilka åtgärder som behövs för en

ökad effektivitet i räddningstjänsten utgår kommittén från att

• Sida 209
•  Original

den allmänna räddningstjänstens nuvarande uppgifter skall vara grunden för verksamheten. Andra utgångspunkter för kommitténs överväganden är dels att den allmänna räddningstjänsten kan komma att åläggas att utföra de föreslagna nya uppgifter som har diskuterats i det föregående avsnittet, dels att de risker för fler och större skador som samhällsutvecklingen kan komma

att medföra efter hand kommer att ställa högre krav på organisa-

tionen.

5.3.2. Olika sätt att höja effektiviteten i den allmänna rädd- ningstjänsten

Ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten kan åstad- kommas på flera sätt. Metoderna kan tillämpas var och en för sig eller i kombinationer. De olika sätten att förbättra verk-

samheten är enligt kommitténs bedömning i huvudsak följande:

(1) Ökade anslag av kommunala och eller statliga ekonomiska me el;

(2) Utökad ekonomisk eller annan medverkan från den rivata sektorn, främst industrin;

(3) Utökad användnin av statli a eller kommunala resurser

avse a ör an ra än amal än allmän rä ringstjänst;

(4) En mer samlad användnin av den allmänna räddnin st änstens nuvarande resurser inom större områden än enskilåa %ommuner. ____________________________________________________________

Enligt regeringens direktiv (Dir l978z40 och 1980:20) till samt— liga kommittéer om finansiering av reformer skall utgångspunk- ten för utredningsarbetet vara att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Kommunernas ekonomiska läge är inte sådant att det finns underlag för någon väsentligt utökad

ambitionsnivå i den kommunala verksamheten. De överenskommelser

• Sida 210
•  Original

om begränsningar i den kommunala utdebiteringens ökning som har träffats mellan regeringen och kommunförbunden ger uttryck för detta. På många håll i den kommunala verksamheten kommer det under de närmaste åren att bli nödvändigt med inskränkningar. Som ett led i en generell begränsning av utgifterna överväger en del kommuner att reducera den nuvarande beredskapen inom räddningstjänsten. Enligt kommitténs mening föreligger det inte några möjligheter att i en mer allmän omfattning genom ökade

skattemedel förbättra verksamheten.

En annan möjlighet är att industrier eller andra verksamheter

med särskilda risker åläggs att bestrida de utgifter för en effektivare räddningstjänst som kan fordras t ex genom en ut— vidgad produktion eller en ny inriktning inom den tidigare verksamheten. På nuvarande stadium i utredningsarbetet är det inte möjligt att bedöma vilka förstärkningar av räddningstjäns- ten som skulle kunna ske genom ekonomiska åligganden för enskil- da företag. Det skall nämnas att en del företag som ett alterna— tiv till en egen räddningsberedskap lämnar ekonomiskt stöd till den kommunala räddningstjänsten. En mer generell finansiering av räddningstjänsten från näringslivet anser kommittén inte

vara någon lämplig lösning. Emellertid skall framhållas att en hel del kan vinnas genom en ökad integrering mellan den allnunuia räddningstjänsten och den skyddsberedskap — t ex genom egen industribrandkår eller genom ökad brandskyddskunskap hos perso- nalen — som många industriföretag har avsatt resurser för.

Även de verkskydd som har organiserats inom civilförsvarets

ram vid många företag kan spela en betydelsefull roll. Försvars-

kommittén har i sitt betänkande (Ds Fö 1981:l) Säkerhetspoli—

• Sida 211
•  Original

tiken och civilförsvaret framhållit att ett bättre samutnytt— jande bör eftersträvas av företagens materiella och personella resurser avsedda för räddningstjänsten i krig och i fred. Genom olika slag av samverkan mellan företag och kommuner kan omfat— tande förbättringar sannolikt åstadkommas inom ramen för de nu- varande resurserna. I kommuner med särskilt omfattande riskfyllda

verksamheter kan dessa förstärkningar komma att betyda relativt

mycket för räddningstjänstens effektivitet.

Användningen av andra statliga eller kommunala resurser än den allmänna räddningstjänstens egpa öppnar möjligheter för rädd-

ningstjänstorganen att på bred front förstärka sina resurser. Särskilt civilförsvarets och det militära försvarets utrustning och i vissa fall personal är i hög grad användbar för räddnings- tjänstinsatser. Det fordras emellertid åtgärder som gör dessa resurser mer gripbara än för närvarande. Det behövs en bättre utbildning i räddningstjänst för den berörda personalen och enklare regler för förfarandet när resurserna skall tas i an- språk. När det gäller de militära resurserna råder för när- varande den begränsningen att de bara kan användas för civil verksamhet så länge militära förhållanden, t ex utbildning— kraven, inte hindrar det. Särskilt för civilförsvarets del

kan ett samutnyttjande ge stora fördelar, inte minst i ett system med den av 1978 års försvarskommitté förordade kommun- anknutna civilförsvarsverksamheten. Kommittén vill understryka att det i en organisation för en sådan kommunanknuten civil- försvarsverksamhet bör vara möjligt att anpassa civilförsvarets kommande investeringar i anläggningar och materiel så att de tillgodoser även fredsräddningstjänstens behov. Enligt CK-

gruppens rapport till försvarskommittén gäller detta bl a ut—

• Sida 212
•  Original

bildnings— och övningsanläggningarnasamt utrustningen för alar- mering och för ledning av räddningstjänsten. Andra statliga organ som luftfartsverket, vägverket, SJ, televerket och sta— tens vattenfallsverk har också resurser som passar in i en

bättre systematiserad gemensam användning avsedd att höja effek-

tiviteten i den allmänna räddningstjänsten.

Många fördelar kan således åstadkommas genom en förstärkning av den allmänna räddningstjänsten med andra myndigheters resurser. Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga. Problemen måste angripas genom förbättringar också inom den egna verksamheten. Den löpande rationaliseringen av räddningstjänstens arbete kom- mer av allt att döma att ge resultat även i fortsättningen. Allt bättre materiella resurser - mer välutrustade fordon, effektiva— re andningsskydd, fler specialverktyg, bättre skyddsdräkter, större kvantiteter syntetiskt slangmaterial och t ex bättre

sambandsmedel - har under lång tid gjort räddningstjänsten

effektivare. Genom dessa förbättringar har utökningen av de kostsamma personella resurserna kunnat begränsas. Även om den tekniska utvecklingen inom räddningstjänsten inte går lika fort som tidigare är möjligheterna till fortsatta materiella för- bättringar inte uttömda. Användningen av datorer och robotar öppnar till en del nya tekniska perspektiv för räddningstjäns— ten. ADB—teknik används redan nu för registrering av innehållet

i insatsplaner, riskinventeringar och resursförteckningar.

De tekniska förbättringarna inom räddningstjänstens egen orga— nisation är emellertid enligt kommitténs mening inte tillräck— liga för att åstadkomma en verksamhet som skall tillgodose de

krav som kommer att ställas. För att den allmänna räddnings—

• Sida 213
•  Original

tjänsten skall bli effektivare måste det också ske förändring- ar i räddningstjänstens geoggafiska struktur. Slagkraften i

räddningstjänsten skulle enligt kommitténs bedömning väsent- ligt kunna höjas om de lokala räddningstjänstorganens verksam— het, t ex ledning, planering, utbildning, materielanskaffning och i viss mån insatser, kunde organiseras gemensamt för större

områden än som hittills i allmänhet har skett.

5.3.3. Olika medel för att uppnå en gemensam användning av

resurserna i större områden inom den allmänna rädd- ningstjänsten En samlad användning av resurserna i större områden inom den

allmänna räddningstjänsten kan ske genom

(1) Ett ändrat huvudmannaskap i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller

(2) En väsentligt utökad samverkan mellan olika kommuners rä ingstjänstorgan inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.

När det först gäller alternativet med ett ändrat huvudmanna— åkgp vill kommittén framhålla att en långtgående integrering av resurserna i räddningstjänsten sannolikt skulle kunna åstad— kommas i ett system med en enda huvudman, staten. Med staten som huvudman borde det vara möjligt att mer effektivt än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen. En allmän räddningstjänst i statens regi skulle också kunna förfoga över stora regioners mer allsidiga resurser. Ett statligt huvudmannaskap skulle sannolikt vidare kunna underlätta en effektiv samverkan mellan den allmänna räddningstjänsten och de statliga organ som svarar för de olika

formerna av särskild räddningstjänst. Nya idéer och principer

• Sida 214
•  Original

skulle slå igenom snabbare än i det nuvarande systemet med

många huvudmän. Kontroll av planläggningen och den förebyggmr-

de brandskyddsverksamheten på lokal nivå skulle vidare bli mera enhetlig i ett system med en enda huvudman. Även inköp, utbild- ning och övningar skulle i en statlig organisation kunna bedri—

vas i samordnade former för hela verksamheten.

Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en omfattande administrativ apparat på central och sannolikt också på regional nivå. Ett övertagande av ansvaret skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera

en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring

som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.

Kommittén anser att en väl integrerad användning av den allnåhura räddningstjänstens resurser också skulle kunna åstadkommas med det mer begränsade antal huvudmän som landstingskommunerna u — ggg. Ett gemensamt utnyttjande av de lokala resurserna skulle kunna ske i större områden. Inköp, utbildning och övningar skulle kunna organiseras i större enheter, åtminstone länsvis. Genom ett enhetligt huvwåmnnmskap för räddningstjänst och sjuk- transporter skulle det vidare gå att sammanföra dessa båda verksamheter. Emellertid skulle en sådan reform, på samma sätt som ett statligt huvudmannaskap, bli mycket kostsam för de nya huvudmännen. Även om verksamheten oavsett huvudman skulle finan- sieras med skatteinkomster skulle det sannolikt uppstå svårig- heter att ekonomiskt reglera ett landstingskommunalt överta- gande på ett tillfredsställande sätt. Den utjämning i regio-

nalt avseende av kostnaderna för samhällets verksamhet som

• Sida 215
•  Original

skulle kunna vara ett syfte med ett statligt eller landstings— kommunalt övertagande av den allmänna räddningstjänsten får enligt kommitténs mening åstadkommas med andra instrument.

För en sådan utjämning finns bl a ett väl utvecklat skatte— utjämningssystem. Kommittén vill också framhålla att den all- männa räddningstjänsten, även om landstingskommunerna har an- svaret för huvuddelen av ambulansverksamheten och för den katastrofberedskap som skall finnas inom sjukvården, är en för

landstingskommunerna främmande verksamhet.

Kommittén bedömer att nackdelarna med ett statligt eller lands— tingskommunalt övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Den lösning som ligger nämnast till hands för att det skall bli möjligt att förbättra räddningstjänsten är i stället att kommunerna enligt ovan redo- visade alternativ 2 i betydligt större utsträckning än för när- varande själva organiserar en gemensam användning av resurserna. Kommittén anser efter sin bedömning av räddningstjänstens sätt att fungera att bristerna i nuvarande organisation och resurser inom den allmänna räddningstjänsten inte är sådana att de moti- verar en förändring av huvudmannaskapet. De brister som före- ligger kan enligt kommitténs mening avhjälpas även om verksam- heten liksom hittills bedrivs i kommunernas regi. Framför allt bör det genom en kommunal samverkan vara möjligt att uppnå de fördelar som skulle kunna vinnas med ett statligt eller ett

landstingskommunalt huvudmannaskap.

Samverkan mellan kommuner i den allmänna räddningstjänsten före-

kommer som har framhållits i betänkandet redan nu i stor utsträck-

• Sida 216
•  Original

ning. Det finns flera exempel på hur två — i ett fall tre - kommuner genom en gemensam organisation har fått en bra rädd- ningstjänst till vad som får bedömas som fördelaktiga kostnader. Möjligheterna att i betydligt fler områden gå vidare på den vä- gen bör vara goda. Ett ökat utrymme finns dessutom för alla enk- lare former av samarbete i räddningstjänsten mellan flera kommu- ner. Bland annat gäller det befälsberedskapen där mycket går att vinna på en samverkan i stor skala. Som har redovisats i kommit- téns sammanställningar av synpunkter och erfarenheter från några län och kommuner skulle samarbetet också kunna omfatta t ex ad- ministrativ ledning, utbildning och övningar, planläggning, inköp

av materiel samt anskaffning och underhåll av gemensam utrustning

som används relativt sällan.

Kommittén vill framhålla att flera faktorer av annat sla än de som har med effektiviteten att göra också talar för ett kommunalt huvudmannaskap. Det har visat sig att kommunernas invånare i allmänhet slår vakt om sin räddningstjänst. Det upp- levs också hos många företrädare för de kommunala politiska organen som väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt eget område direkt påverka räddningstjänstens resurser

och organisation.

Kommittén föreslår av de skäl som ovan har redovisats att kom— munerna även i fortsättningen skall svara för den allmänna rädd— ningstjänsten på lokal nivå. Genom framför allt samverkan mellan kommuner skall verksamheten kunna bli betydligt effektivare. Ut— vecklingen för en sådan ökad samverkan behöver drivas på. Kom-

mittén har som ett led i sina överväganden om huvudmannaskapet

• Sida 217
•  Original

för den allmänna räddningstjänsten sökt konkretisera både inne— hållet i och formerna för en utvecklad kommunal samverkan. Kom—

mitténs överväganden om en sådan utvecklad samverkan redovisas

i det följande kapitlet.

• Sida 218
•  Original

• Sida 219
•  Original

ÖKAD SAI NERKNJ MELLAN KOZJMJNER I DEN ALLMÄNNA RÄDDI'JINGSTJÄNSTEIl'

6.1 Behovet av ökad kommunal samverkan i den allmänna räddnings-

tjänsten

Den allmänna räddningstjänsten behöver förbättras. Svagheterna i organisation och resurser beror framför allt på att förutsätt— ningarna för ett effektivt räddningstjänstarbete växlar mellan olika kommuner. Olikheterna är i sin tur ett uttryck för skill— nader i bl a bebyggelsestruktur, riskobjektens omfattning, be- folkningstal och ekonomiskt underlag. Även kommuner med ungefär samma folkmängd kan emellertid av olika skäl ha en räddnings— tjänstorganisation som varierar i slagkraft mellan dem. Proble- men med dessa olikheter kommer att accentueras om den allmänna räddningstjänsten, som kommittén har föreslagit i föregående kapitel, ges ökade skyldigheter att ingripa vid olyckor eller

fara för olyckor.

Kommittén har i föregående kapitel föreslagit att kommunerna även i fortsättningen skall vara huvudmän för den allmänna räddningstjänstens lokala organ. Avgörande för möjligheterna att inom ramen för ett oförändrat huvudmannaskap reducera olik- heterna och höja effektviteten är enligt kommitténs mening i vilken utsträckning kommunerna kan organisera en väsentligt

ökad samverkan i större geografiska områden.

• Sida 220
•  Original

I detta kapitel redovisar kommittén de åtgärder som fordras för att samarbetet i den allmänna räddningstjänsten mellan kommuner—

na skall kunna utvecklas i den omfattning som är angelägen med hänsyn till kraven på ökad effektivitet. Kommittén sammanfattar i det nänmast följande avsnittet de tidigare i kapitel 2 redo- visade uppgifterna om det nuvarande samarbetets omfattning och inriktning. Därefter följer en redogörelse för den inom försvars- kommittén verksamma CK—gruppens förslag till ett kommunanknutet civilförsvar. Kommittén analyserar i nästa steg vilka arbets— uppgifter som kan vara lämpliga för en utvecklad samverkan i större geografiska områden. I kapitlet redovisar kommittén vidare vilka administrativa och andra åtgärder som fordras

för att kommunerna skall kunna tillvarata möjligheterna till

gemensamma lösningar i räddningstjänsten.

I kapitlen 7 och 8 diskuterar kommittén därefter vilka organisa- toriska och andra åtgärder utöver en ökad samverkan mellan kom- muner som fordras för att räddningstjänstens effektivitet skall kunna höjas. Det skall framhållas att de båda kapitlen innehål- ler principiella överväganden. Det gäller bl 3 frågor om lag— stiftningen inom räddningstjänstens område, fördelningen av arbetsuppgifter mellan organ på olika administrativa nivåer och möjligheterna att förstärka de kommunala räddningstjänstorganen genom användning av resurser avsedda för andra ändamål, t ex för civilförsvaret och för det militära försvaret. Kommittén över— väger också preliminärt frågan om industriföretag med risk- fylld verksamhet skall ges ökade skyldigheter att hålla be- redskap samt vissa frågor i samband med de förebyggande åtgär— derna mot olyckor av olika slag. Förutsättningarna för en för—

stärkning av den allmänna räddningstjänstens organisation och

• Sida 221
•  Original

6.2

resurser i dessa avseenden kommer att behandlas mer utförligt i

kommitténs slutliga betänkande om räddningstjänsten.

Nuvarande samverkan inom den allmänna räddningstjänsten

De företrädare för räddningstjänstorgan på lokal och regional nivå som kommittén har inhämtat synpunkter från uppger att det samarbete i räddningstjänsten som redan sker mellan kommuner

fungerar bra. Som mer utförligt har framgått av redovisningen i kapitel 4 har enskilda kommuner, Svenska konmunförbundet och olika länsstyrelser tagit initiativ till ett utökat samarbete. Strävandena har gett goda resultat, men fortfarande behövs det

enligt företrädare för dessa organ betydligt fler åtgärder.

Det samarbete som hade genomförts vid tidpunkten för kommitténs

tidigare redovisade kartläggning våren 1980 omfattar i huvudsak följande åtgärder:

. Gemensam organisation genom kommunalförbund eller avtal ll kommuner . Gemensam brandchef 24 "— . Insats i arman eller del av annan kommun 128 "— I Viss gemensam utrustning 89 "— . Utbildning och övning 32 "— I Inköp 50 "- I Annat 41 "-

Samverkan är ungefär lika omfattande bland kommer i alla olika storleksgrupper av korrmuner. Samarbete om viss utrustning avser framför allt den specialiserade materiel som används vid bekämp—

ning av olja eller kemikalier. I Örebro län finns ett välutrustat

• Sida 222
•  Original

större miljöskyddsfordon som kan utnyttjas av samtliga kommer i länet. I Malmöhus län har flertalet korrmwrer enats om ett lik- nande fordon. En mer lokal samverkan av samma typ men i mindre grupper av kommuner har organiserats i Västmanlands län. Inköps— samarbete förekommer bl a i Östergötlands och Malmöhus län. Regelbunden samverkan när det gäller utbildning drivs i Svenska konmwlförbwidets regi av kommunerna i flera län. En annan i re- gel länsomfattande form av samarbete är den alarmering som har

organiserats genom SOS Alarmering AB.

Erfarenheterna talar för att samarbetet bör utvecklas vidare,

anser samtliga av kommittén tillfrågade företrädare för korrmuner och länsstyrelser. Mycket går att vinna ekonomiskt och i effek— tivitet om en större del av arbetet i räddningstjänsten än för närvarande kan utföras gemensamt av flera kommuner. Det finns skäl att i en del fall organisera ett samarbete även mellan kom— muner på olika sidor om en länsgräns, har flera företrädare för räddningstjänstorganen framhållit. Det betonas av företrädare för politiska och fackliga organ i de kommer som kommit-

tén har särskilt studerat att samverkan med andra konmuner kan vara ett bra sätt att höja effektiviteten. Ett samarbete över komungränserna får emellertid inte begränsa handlingsfriheten i planeringen av den egna räddningstj änstorganisationen, fram—

hålls det samtidigt .

6.3. Räddningstjänsten i Danderyd-Täby—Vallentwia brandförsvars—

förbwld

6.3.l Läge och invånarantal

Danderyds, Täby och Vallentuna kommuner ligger i norra delen av

• Sida 223
•  Original

Stockholms—regionen - Danderyd närmast Stockholm, Vallenttula längst i norr och Täby mellan dessa båda kommuner. Tiby är med omkring 46 100 invånare den till folkmängden största kommen av de tre. Dandepydg kommun har ca 27 700 och Vallentuna kommun 17 200 invånare. I hela området bor det sammanlagt 91 000 per-

soner .

6. 3. 2 Brandförsvarsförbwrdets bildande

a) Tidigare utrednilwar

Bildandet av Danderyd—Täby-Vallentwla brandförsvarsförbund år 1975 föregicks av en rad utrednimar som belyste förutsättning- arna för olika former av räddningstjänstsamarbete. Redan under

1950—talet föreslogs ett gemensamt brandförsvar för Täby och

Danderyds kommwler. Förslaget realiserades inte.

År 1968 anlitades Svenska Komwlförbwidet för en utredning av frågan om ett gemensamt brandförsvar för Täby och Dandeyyd. Förutsättningarna för en samverkan mellan dessa båda kommer och Vallentuna, Vaxholms och Österåkers kommuner skulle också klargöras. Andra utredningar gjordes senare i samma syfte, men inget av arbetena gav något resultat. I en av dessa senare ut— redningar - som utfördes av Stor-Stockholms planeringsnäxruld - föreslogs ett gemensamt brandförsvar för hela Stockholms-regio— nen. Samtliga kommuner i nord-östra delen av regionen, bl a

Danderyds, Täby och Vallentuna kommuner, avstyrkte förslaget.

b) Besluten om förbundets bildande

Under år 1972 uppdrog Danderyds, Täby och Vallentuna kommer

åt en kommitté sammansatt av brandstyrelseordförandena och

• Sida 224
•  Original

brandcheferna i de tre kommunerna att framlägga konkreta för- slag till en fullständig samordning av brandförsvaret mellan

dessa kommuner. Samarbetet resulterade först i ett avtal mellan

Täby och Dandepyds kommuner om en gemensam styrka i beredskap. Det fortsatta utredningsarbetet gav upphov till ett förslag om ett kommunalförbund med uppgift att svara för brandförsvaret även i Vallentuna kommun. Förslaget godtogs av de tre kommuner- na. Som en förberedelse genomfördes under år 1974 en administ- rativ samverkan mellan de tre kommunernas brandförsvar. Förbun-

det övertog verksamheten den 1 januari 1975.

6.3.3. Utredninvsförslagets innehåll - några huvudpunkter a) Tidinare organisation och resurser (

De tre kommunerna hade före brandförsvarsförbundets bildande ' personal för styrkor i beredskap vid fem brandstationer. Två * av stationerna - i Täby och Danderyd - hade personal både på

heltid och deltid. Vid de övriga tre stationerna - i Vallentuna,

Täby kyrkby och Brottby - fanns endast deltidsanställd personal

i beredskap.

Sammanlagt fordrade brandförsvaret i de tre kommunerna före omorganisationen 40 heltids— och 84 deltidsanställda för de olika styrkorna i beredskap. Till det redovisade antalet kom totalt 10,5 tjänster för brandchefer och administrativ perso—

nal i de tre kommunerna.

Utredningskommittén framhöll i sin rapport att de tre kommuner-

na relativt snart behövde utöka personalen och dessutom inves-

tera en hel del i materiel och lokaler. Danderyds kommun avsåg

• Sida 225
•  Original

att anställa fler för sin utryckningsstyrka. Vallentuna kom- mun behövde enligt kommittén övergå från deltidsanställd till heltidsanställd personal och dessutom bygga ut sin brandsta— tion. I Täby kommun hade frågan om en ny brandstation varit

aktuell under lång tid.

b) Utredninoskommitténs förslaa

Enligt utredningskommittén var det angeläget att undvika inves— teringar och utökningar av personalen som vid en senare samord— ning av brandförsvaret i området skulle framstå som felaktiga.

Brandförsvaret borde vara helt gemensamt för de tre kommunerna.

Den nya organisationen borde genomföras så snart som möjligt,

framhölls det.

Utredningskommittén föreslog, som redan har nämnts, att kommu- nerna för sin brandförsvarssamverkan skulle bilda ett kommunal- förbund. En aktiebolagsbildning var också aktuell. Det senare alternativet förkastades emellertid, eftersom det aldrig tidi— gare hade prövats inom brandförsvaret i landet. Det bedömdes vidare att en avtalsreglerad samverkan mellan tre olika kommu-

ner skulle bli alltför omständlig.

Genom skillnaderna i invånarantal, bebyggelsestruktur och skatteunderlag mellan de tre kommunerna var det svårt för ut- redningskommittén att finna en enkel grund för fördelningen av kostnaderna mellan dem. Utredningskommittén prövade olika lös— ningar och det slutliga resultatet blev en kompromiss: Halva kostnaden för brandförsvarsförbundets verksamhet skulle delas

mellan kommunerna efter invånarantalet — den andra hälften

• Sida 226
•  Original

i proportion till skatteunderlaget.

Utredningskommittén ansåg att ett brandförsvar som var gemen- samt för de tre kommunerna kunde begränsas till att omfatta två brandstationer - båda med personal på heltid som styrka i bered- skap. Huvudbrandstationen borde ligga i Täby och bibrandstatio- nen i Vallentuna. För Täby föreslogs en helt ny brandstation

lokaliserad så att insatstiden till bl a Danderyds sjukhus inte

skulle överstiga 10 minuter.

För styrkorna i beredskap beräknades att det även efter en omor- ganisation skulle fordras 40 heltidsanställda. Deltidspersonalen skulle däremot kunna reduceras - från 84 till 36 personer. Resur— serna för administrativt arbete kunde enligt kommittén minskas från 10,5 till 8 tjänster. De sammanlagda personalkostnaderna skulle med det redovisade personalbehovet bli 2,7 mot tidigare

3,2 milj kronor, framgick det också av kommitténs arbete.

Delar av utrustningen, bl a en del fordon, kunde utgå när för— bundet hade bildats och förslaget till slutlig organisation hade realiserats, framhöll kommittén. I avvaktan på detta —

bl a fordrades en ny huvudbrandstation och en utbyggnad av brandstationen i Vallentuna — blev det nödvändigt att behålla delar av de ursprungliga personella och materiella resurserna. Övergångsoerioden kom att omfatta nära ett och ett halvt år.

Omorganisationen genomfördes slutligt i maj 1976.

6.3.4. Några erfarenheter av verksamheten inom brandförsvars— förbundet '

Det krävdes i inledningsskedet efter samordningen av de tre

• Sida 227
•  Original

kommunernas räddningstjänst en omfattande information för att alla i personalen skulle övertygas om den organisationens för- delar. långa upplevde förändringen i arbetsförhållandena som besvärlig. Ett särskilt problem var att personalen vid flera av de tidigare styrkorna hade delvis olika uppfattningar om hur räddningstjänstarbetet skulle bedrivas. De här övergångs- svårigheterna varade i omkring två år. Personalomsättningen var emellertid inte onormalt hög och organisationen fungerade

fortfarande bra under övergångsperioden.

I efterhand har det konstaterats att resultatet av samordningen har blivit mycket gott. Företrädare för den utryckande persona- len anser numera att omorganisationen har varit till fördel

för verksamheten. De tre kommunerna har fått två välutrustade enheter med bra lokaler. Den tidigare oenigheten mellan en del anställda om hur arbetet skall bedrivas har ersatts av en god

sammanhållning.

Brandchefen i förbundet, som var en av de drivande krafterna vid omorganisationen, anser att förväntningarna har blivit helt infriade. Räddningstjänsten i de tre kommunerna har enligt brandchefens bedömning fått den slagkraft som var åsyftad. Ned- läggningen av verksamheten vid tre stationer i de berörda kom- munerna ledde i början i några fall till kritik över att det dröjde innan räddningstjänsten hann fram till brand— eller- olycksplatsen. De undersökningar som då gjordes visade att insatstiderna var godtagbara. Under senare år har ingen sådan

kritik framförts över räddningstjänstens insatser i området.

En stor fördel med sammanläggningen av de tre kommunernas rädd—

• Sida 228
•  Original

ningstjänst är enligt brandchefen att det har blivit lättare än

tidigare att motivera inrättande av tjänster för mer kvalificerad

räddningstjänstpersonal och att därefter rekrytera lämpliga per-

soner. Detta har lett till en förbättring av framför allt det förebyggande brandförsvaret. Det förhållandet att verksamheten bedrivs inom ett kommunalförbund bedöms från räddningstjänstens synpunkt inte hittills ha medfört några nackdelar. Brandchefal framhåller att räddningstjänstens personal i den förebyggande verksamheten, bl a i samarbetet med byggnadsnämnderna, har en

mycket god kontakt med alla tre kmmmnwrna.

Förutsättningarna för en utökning av brandförsvarsförbundet med

Växholms kommun kommer att utredas under hösten 1981.

CK—gruppens förslag till kommungyänsövergripande verksamhet i ett kommunanknutet civilförsvar

Den 5 k CK-gruppen - en expertgrupp inom försvarskommittén -

har i sin rapport (Ds Fö 1980z4) Civilförsvaret och kommunerna föreslagit att all lokal civilförsvarsverksamhet skall vara en uppgift för kommunerna. De statliga civilförsvarsmyndigheter

som för närvarande — inom civilförsvarsområden och civilförsvars- distrikt - svarar för lokala ledningsuppgifter skulle därmed

utgå ur civilförsvarets krigsorganisation (Org 80).

Enligt CK-gruppen fordras det även i fortsättningen i många

fall en samordning av civilförsvarsverksamheten mellan flera

kommuner. Ett av motiven för en sådan samordning är att resur— serna för verksamheten varierar mellan olika kommuner. Det geo—

grafiska läget samt behovet att samverka med andra lokala total—

• Sida 229
•  Original

försvarsmyndigheter, t ex chef för polisdistrikt eller militära organ, kan också fordra någon form av samordning. Inom en del län är antalet kommwrer dessutom så stort att den regionala civilförsvarsmyndigheten, dvs länsstyrelsen, inte bedömer att den i akuta situationer tillräckligt snabbt kommer att kunna

svara för den nödvändiga samordningen.

Den civilförsvarsverksamhet som enligt CK—gruppen i många fall behöver samordnas inom ett större område än den enskilda kom— munen kallar gruppen kommunor; änsövergzipande. De civilförsvars- åtgärder som gruppen anser att konmunerna i sådana fall måste

kunna samordna över komungräns är bl a följ ande:

I Varning; I Utrymning över kommungräns; I Allmän räddningstjänst i krig;

I Upptäckande och utmärkande av farliga områden (bl a radiak och giftiga gaser);

. Sanering och liknande skyddsåtgärder;

. Förläggning och bespisning av nödställda (från egen kommun samt från annan kommun eller flyktingar).

Den civilförsvarsverksamhet som varje enskild konmun under alla förhållanden skulle svara för är följaktligen bl a utrymning inom den egna komrmmen, tillhandahållande av skyddsrum, mörk- läggning, viss allmän räddningstjänst och återställande av vik-

tiga tekniska funktioner som el— och vattendistribution.

För den föreslagna samordningen av den korrmmngränsövergripande

civilförsvarsverksamheten anser CK—gruppen att det behövs en

lap" lig sanmansatt och utbildad organisatorisk enhet. Genom-

• Sida 230
•  Original

förandet av åtgärderna föreslås ankomma på ledningsorganisatio- nen för civilförsvaret hos de olika kommunerna i området. Det bör åligga chefen för samordningsenheten att inom området full— göra samma uppgifter när det gäller konunungränsövergripande civilförsvarsarbete som länsstyrelsen har för länet i dess hel—

het. Samordningsenhetens chef skall enligt förslaget

. I de avseenden som länsstyrelsen beslutar leda den kommun- ränsöverari ande verksamheten och samordna den med annan verksåmhet inom totalförsvaret;

I Verka för att områdets resurser för civilförsvaret fördelas

och utnyttjas sa att försvarsansträngningarna främjas;

. Bistå kommuner inom området med resurser som länsstyrelsen eventuellt har-ställt till förfogande; . Bistå kommuner inom området med råd och u l snin ar som har Betydelse för Civilförsvarsverksaeten;

I Underrätta länsst relsen om civilförsvarsläge och andra för— hallanden som har betydelse för civilförsvaret.

Samordningsuppgifterna föreslås vara endast operativa. Några för— valtningsuppgifter bör inte förekomma, anser CK-gruppen. Som

har framhållits skall genomförandet av civilförsvarsverksan— heten ankomma på ledningsorganisationen inom varje enskild kom— M' Vid avbrott i förbindelserna till länsstyrelsen bör samord- ningsorganet överta länsstyrelsens ansvar för ledningen av civil- försvarsverksamheten inom området, framgår det också av försla-

get .

CK-gruppen har övervägt olika alternativ till organisation för

den föreslagna samordningsenheten. På nuvarande stadium går det emellertid inte att slutligt avgöra frågan, anser gruppen. För

beslut om enhetens utformning, befogenheter och uppehållsplats

• Sida 231
•  Original

m m är det nödvändigt med ytterligare utredningar och med vissa

praktiska försök.

De två alternativ till organisation som gruppen har övervägt

innebär att

(1) En statli enhet svarar under länsstyrelsen för samord— ning av den Eommungränsövergripande verksamheten;

(2) En kommunal eller interkommunal enhet svarar under läns-

styrelsen för motsvarande uppgifter.

I båda fallen bör enheten omfatta företrädare för samtliga kom— muner inom området. Alla som ingår i samordningsorganet bör ha god kännedom om förhållandena bl a inom civilförsvaret i de be— rörda kommunerna. Chef för samordningsenheten bör vara ett

brandbefäl i någon av kommunerna, framgår det vidare av rappor- ten. Det föreslås att personalstyrkan skall vara begränsad och att enheten samgrupperas med civilförsvarsledningen i den kom-

mun där den skall ha sin uppehållsplats.

CK—gruppen anser att det finns skäl som talar för båda alterna- tiven. Resultatet av främst räddningstjänstkommitténs arbete kan få betydelse för ett ställningstagande i frågan. Båda alter— nativen bör mot den bakgrunden analyseras ytterligare. CK—grup- pen föreslår att det uppdras åt civilförsvarsstyrelsen att i samarbete med länsstyrelser, kommuner och övriga berörda myn— digheter för båda alternativen utreda frågor om samordnings—

enhetens ställning, uppgifter och organisation.

En allmän riktlinje för civilförsvarsstyrelsens överväganden

bör vara, menar gruppen, att samordningsenheten tillsammans

• Sida 232
•  Original

6.5

med kommunerna inom området och övriga lokala totalförsvars— organ snabbt skall kunna anpassa den kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten till lägets krav. Behovet av samband med länsstyrelsen och övriga samverkande organ bör särskilt upp- märksammas. Andra betydelsefulla frågor är samordningsenhetens sammansättning, kraven på kvalifikationer hos personalen samt behovet av utbildning och övning i fred. Uppgifter och befogen— heter för samordningsenhetens chef i förhållande till både läns-

styrelsen och kommunerna behöver också klarläggas, framgår det

av CK—gruppens rapport.

Försvarskommittén'har i betänkandet (Ds Fö l98lzl) Säkerhets-

politiken och totalförsvaret redovisat sin syn på CK-gruppens förslag. Försvarskommittén anser att det råder ett nära samband mellan räddningstjänst i fred och i krig och har genom gruppens överväganden bestyrkts i sin uppfattning om nödvändigheten av

en samordning av verksamheten. Försvarskommittén anser att huvud— mannaskapet för räddningstjänsten i fred även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. I betänkandet framhålls att försvarskommittén mot bl a denna bakgrund i huvudsak ansluter sig

till vad CK-gruppen i sin rapport har föreslagit.

Allmänna riktlinjer för en kommunal samverkan i räddnings— tjänsten

6.5.1. Behovet av ett system för samverkan Som har framgått av redovisningen i kapitel 2 och i avsnitt 6.2 varierar innehållet i den nuvarande samverkan inom räddnings—

tjänsten i mycket hög grad mellan olika kommuner. Förutsättning—

arna för samarbetet växlar från område till område med hänsyn

• Sida 233
•  Original

till bl a bebyggelsestrukturen, avstånden mellan olika orter och de resurser som fanns när samarbetet en gång inleddes. Skillnader både i synsättet hos företrädare för räddningstjäns— ten i olika kommuner och i deras förmåga att ta initiativ och att driva samarbetsfrågorna fram till konkreta lösningar är

annat som har påverkat utvecklingen.

För att samverkan skall kunna bli en hävstång i strävandena att höja räddningstjänstens effektivitet krävs en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som före— ligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjlig— heter, bl a att precisera de ekonomiska förutsättningarna för olika former av samverkan och att bedöma effekterna för rädd— ningstjänsten, måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. Statliga och andra organ kan bidra till en utveckling för ökad effektivitet genom att visa på vägar till ett ökat samarbete. För en utökning av samverkan i den utsträckning som är avsedd fordras det enligt kommitténs bedömning ett system med all— männa riktlinjer och råd. Ett sådant system innebär bl a att möjligheterna till samverkan har förutsättningar att bli lika noggrant prövade för alla kommuner. På det sättet kommer till— fälligheter sannolikt i mindre utsträckning än hittills att

avgöra omfattningen och inriktningen av samarbetet.

6.5.2. Tänkbara samarbetsuppgifter i räddningstjänsten — en katalog

De hittills gjorda erfarenheterna av olika slags samverkan i

räddningstjänsten tyder på att ett långtgående samarbete i fonn

av en gemensam räddningstjänstorganisation bäst gagnar effektivi—

teten. Kommittén anser därför att målsättningen bör vara en för

• Sida 234
•  Original

flera kommuner gemensam räddningstjänstorganisation, när det

finns förutsättningar för detta.

Den samverkan i enklare former som det i andra fall är möjligt

för två eller flera kommuner att skapa kan enligt kommitténs

bedömning i allt väsentligt avse resurser eller arbetsuppgif-

ter ur följande katalog:

(l) Personal för administrativ ledning - Brandchef

- Vice brandchef(er) — Brandingenjör(er)

(2) Styzkor i beredskap

- Befälsfunktion med ett gemensamt uppgiftsförråd — Sambandsorganisation - Utryckande styrka för första insats

- Reservstyrka - Personal som vikarier vid sjukdom, semester m m

(3) Inköp och underhåll av materiel

— Specialfordon (t ex kranbil och ledningsbuss)

— Båtar - Brandslang

- Olje4 och kemskyddsutrustning — Sambandsutrustning - Sjukvårdsmateriel för transporter av skadade och sjuka i terrängen — Annan teknisk utrustning (bl a för räddningstjänsten i krig)

(4) Utbildning och övningar

— Uppläggning av verksamheten — Utrustning — Övningsplatser — Ledning av utbildning och övningar

(5) Planering — Uppläggning av planeringen — Genomförande

(6) Förebyggande åtgärder

— Uppläggning av verksamheten — Genomförande

(7) — Övriga åtgärder | - Rekrytering av personal

| — Intern och extern information

• Sida 235
•  Original

Det skall understrykas att sammanställningen är en provkarta på resurser och arbetsuppgifter som kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande borde kunna samarbeta om. Samarbetets innehåll måste emellertid liksom hittills varieras efter de lokala förutsättningarna i de samverkande kommunerna — t ex avstånden mellan olika orter i en samarbetsregion, ris- kerna för olika typer av olyckor i regionen och de ekonomiska förutsättningarna för den kommunala verksamheten i regionen. Skillnaderna mellan olika områden är i dessa avseenden mycket stora. Olikheterna i räddningstjänstresurser i utgångsläget och i möjligheterna att förstärka med personal eller materiel från t ex civilförsvaret, det militära försvaret och industrier med riskfylld verksamhet gör också att samarbetet, som har

framhållits, inte behöver få samma innehåll för alla kommuner.

Kommittén vill redan i det här sammanhanget framhålla att de in- vesteringar i ledningscentraler som i framtiden kan behöva göras för att säkra ledningen av civilförsvarsverksamheten under krig öppnar stora möjligheter att förstärka den allmänna rädd- ningstjänsten. Kommittén anser det viktigt att dessa investe— ringar, som skall ske med statliga ekonomiska medel, planeras

så att de i så stor utsträckning som möjligt tillgodoser både fredsräddningstjänstens och krigsräddningstjänstens behov.

Samma sak gäller delvis de investeringar som skall göras inom andra verksamheter, t ex det militära försvaret och de statliga affärsverken. Ett i förväg planerat och genomtänkt samutnytt— jande av utrustning som skall anskaffas kan ge stora ekonomiska

fördelar.

Genom ett samarbete i lämpligt avgränsade områden bör det vara

• Sida 236
•  Original

möjligt att få till stånd en betydligt mer enhetlia utrustning

än den som för närvarande förekommer inom räddningstjänsten.

En ökad enhetlighet har betydelse ekonomiskt, eftersom samlade inköp enligt erfarenhet gör det möjligt att hålla kostnader—

na nere. Genom längre serier ökar förutsättningarna för till- verkarna att erbjuda utrustning till lägre priser än som annars hade varit möjligt. Även operativt i situationer när olika rädd- ningstjänstorgan skall samverka om en insats kan det spela en stor roll att materielen är mer enhetlig än för närvarande. För dessa strävanden kan det bli nödvändigt med en ökad samordning

även på läns- och riksnivå.

En annan fråga som hör hemma under de allmänna riktlinjerna för samverkan är hur stora samarbetsregioner som det efter en avväg— ning mellan olika krav är möjligt att avgränsa. En del former av samarbete — framför allt insatser med utryckande styrka för första insats — kan inte organiseras inom alltför stora områden. Omfattande avstånd skulle i många fall med hänsyn till kraven på godtagbara insatstider kunna hämma effektiviteten. Kommittén kallar ett sådant samarbete avsett för relativt begränsade geografiska områden för primärsamverkan. Andra former av sam- verkan — t ex planläggning, förebyggande brandförsvar, inköp och administration — löser kommunerna sannolikt i en del fall både effektivare och ekonomiskt fördelaktigare i förhållande— vis stora områden, omfattande flera regioner. Det finns mot denna bakgrund ett utrymme också för en sekundärsamverkan mellan kommuner i olika regioner där en primärsamverkan har or— ganiserats. Denna sekundärsamverkan skulle framför allt omfatta

de ovan redovisade uppgifterna som inte ingår i utrycknings—

• Sida 237
•  Original

tjänsten. Kommittén anser att det på den här punkten är viktigt med flexibilitet — att kommunerna tar tillvara möjligheterna att för olika samverkansuppgifter finna skilda former för sam— arbete på olika regionala nivåer.

Kommittén vill särskilt framhålla att det genom ett samarbefé— i regioner skulle bli möjligt för alla kommuner i landet att få tillgång till en brandingenjör i ledningen för räddningstjäns- Egp. Speciellt för planering av räddningstjänsten, och för ut— bildning och förebyggande åtgärder skulle denna utökade kompe- tens få stor betydelse. Kommitténs kartläggning av den kommu— nala räddningstjänstens resurser visar att brandordningen i endast 42 % av antalet kommuner uppställer kravet att brand- chefen skall vara en utbildad brandingenjör. För en tredjedel av kommunerna med mellan 20 000 och 30 000 invånare räcker

det att brandchefen har brandmästarutbildning. Det kravet före—

kommer däremot hos de flesta kommunerna som har mellan 10 000 och 20 000 invånare. Bland kommunerna med mindre än 10 000 invånare är enligt brandordningen brandbefälskurs A i de flesta fallen tillräcklig kompetensutbildning för brandchefen. De krav på brandingenjörsutbildning som förekommer hos några av de till folkmängden mindre kommunerna är ett uttryck för det samarbete som i dessa fall har organiserats med en angränsande större kommun. Samarbetet innebär att brandchefen i den större

kommunen är brandchef även i den mindre kommunen.

För att ytterligare belysa möjligheterna till samarbete — bl a det som ovan har sagts om primär— och sekundärsamverkan — har

kommittén inom två samarbetsregioner av olika typ och storlek

• Sida 238
•  Original

6.6

sökt konkretisera innehållet i en framtida utvecklad samverka). Resultaten redovisas i följande avsnitt. Kommitténs överväga]- den har skett efter samråd med företrädare för berörda kommu- ners räddningstjänstorgan. Syftet har varit att genom relativt enkla bedömningar — utan ingående ekonomiska beräkningar - visa vilka möjligheter till ökat samarbete som kan ligga inom

räckhåll för de berörda kommunerna.

Exempel på tillämpning av principerna om ökad samverkan inom några regioner

6.6.1. Askersund-Hallsberg—Kumla-Laxå a) Folkmängd och riskobjekt

De fyra kommunerna Askersund, Hallsberg, Kumla och Laxå i södra delen av Örebro län har tillsammans omkring 55 00 invånare. Både i Kumla kommun och i Hallsbergs kommun bor mellan 17 000 och 18 000 personer. Askersunds kommun har knappt 12 000 och

Laxå kommun nära 9 000 invånare.

De största tätorterna i den tänkta samarbetsregionen är Kumla

med nära 12 000 och Hallsberg med drygt 7 700 invånare. Laxå tätort har omkring 5 200 och Askersund ca 3 300 invånare. Tät— orternas andel av folkmängden är störst i Kumla kommun med

84 % av befolkningen och minst i Askersunds kommun, där den utgör

63 % av folkmängden.

Stora riskobjekt i området är rangerbangården i Hallsberg, Kvarntorps industriområde och kriminalvårdsanstalten i Kumla kommun, Olshammars pappersbruk och Åmmebergs zinkgruva i Askersunds kommun och AB Statens Skogsindustriers spånskive-

fabrik i Laxå. SAKABs planerade nya anläggning för behandling

• Sida 239
•  Original

av miljöfarligt avfall från hela Sverige håller för närvarande

på att uppföras i Kumla konmuum

En omfattande vägtrafik går på riksväg E 3 genom tre av kommu—

nerna. Även järnvägstrafiken inom området är mycket stor. Se

vidare följande kartskiss.

Til 1 Örebro

Ax !(le ) X X ----i ng t Stockholm HALLSBERG ! I X X l 1 X / l _/ l ? x/X_ ill Mjölby Skala o 10 20 30 km I__l_L__l

b) Nuvarande räddningstjänstorganisation i det tänkta sam— arbetsområdet

Samtliga fyra kommuner i området har egpa räddningstjänstorgai.

Inom Hallsbergs kommun finns fyra brandstationer. Laxå och Askersunds kommuner har var och en tre brandstationer och

Kumla kommun en station.

Kumla kommun disponerar en styrka med heltidsanställda i bered- skap under hela dygnet. Laxå och Hallsbergs kommuner har enbart deltidsanställda i beredskap. Inom Askersunds kommun finns några heltidsanställda i tjänst för utryckning under dagtid - i övrigt

upprätthålls räddningstjänstberedskapen av deltidsanställda.

• Sida 240
•  Original

Styrkornas storlek och det totala antalet anställda i räddnings—

tjänsten i de olika kommunerna framgår av följande sammanställ—

n ng: Kommun Antal man Antal man Antal man i Hela antalet anställda i styrkor i styrkor styrkor på —————————————--———————-———————————— på heltid på heltid deltig_ Brand— Övriga Brand— Övr Samt— hela dyg— under dgg— chef, befäl män liga net tid vice brand— chef Agkersund - (l+3) (1+5)(1+4) 2 8 32 — 42 (l+2) &Esberg - — (l+6)(1+4) 21) 12 45 — 59 (l+4)(1+3) Kumla (l+3) — (0+4) 2 3 23 1 29 Laxå - - (z+5)(1+3)(1+3) 11) 11 33 — 45 Summa (l+3) (l+3) (ll+43) 7 34 133 1 175

1) Brandchefen i Hallsbergs kommun är brandchef även i Laxå kommun.

c) Nuvarande samverkan mellan kommunerna i området

I nuläget har Hallsbergs och Kumla kommuner det mest omfattande samarbetet inom räddningstjänsten i området. De båda kommunerna har organiserat en gemensam befälsberedskap. Ett avtäl har vidare ingåtts om att styrkorna i beredskap i de båda kommuner- na vid behov skall bistå varandra. Räddningsbefälhavaren dispo— nerar utan särskilt tillstånd av brandchefen i den andra kommu— nen även de styrkor som denna kommun för tillfället har i bered— skap. Ett speciellt avtal reglerar dessutom en ömsesidig samver— kan om första insats i olika områden vid gränsen mellan de båda kommunerna. Syftet är att i dessa områden hålla nere insatsti— derna. Till samarbetet hör slutligen en särskild överenskommelse om formerna för samordnade inköp. Överenskommelsen har hittills

tillämpats vid anskaffning av en särskilt utrustad ledningsbil.

• Sida 241
•  Original

Samarbetet mellan Hallsbergs och Kumla kommuner har växt fram genom initiativ av en särskild kommitté med företrädare för

de båda kommunerna. Inom kommittén utbyter de båda kommunerna årligen inför budgetarbetet information och erfarenheter i frå-

gor som berör räddningstjänsten. Kommittén har vidare diskute—

rat frågor om en framtida gemensam organisation för räddnings—

tjänsten i de båda kommunerna.

Hallsbergs och Laxå kommuner har gemensam brandchef. Till sam— arbetet hör också ett avtal om räddningstjänstinsatser i ett område vid gränsen mellan de båda kommunerna. Samma typ av över-

enskommelse har ingåtts av Askersunds och Hallsbergs kommuner

för tre områden vid gränsen mellan dessa kommuner.

På länsnivå förekommer ett samarbete mellan samtliga kommuner

om den tidigare nämnda miljöskyddsbilen som är stationerad i

Örebro.

d) Kommitténs bedömning av möjligheterna till en utökad samverkan mellan de fyra kommunerna

Enligt den bedömning som kommittén har gjort efter samråd med företrädare för berörda räddningstjänstorgan finns det goda förutsättningar för den gemensamma räddningstjänstorganisation som Hallsbergs och Kumla kommuner redan har börjat att disku- tera. Avståndet mellan de båda centralorterna med tillsammans drygt hälften av folkmängden i kommunerna är inte mer än ca

10 km. En ny brandstation lokaliserad mellan centralorterna

vid en planerad ny sträckning av riksväg 52 skulle kunna betjäna ett område som för närvarande har två huvudbrandstationer och en

bibrandstation.

• Sida 242
•  Original

Antalet utryckningsfordon skulle i en gemensam organisation kunna reduceras med ungefär hälften. Även styrkorna i beredskap skulle kunna minskas. Besparingseffekten av omorganisationen begränsas emellertid enligt en preliminär bedömning av att det sannolikt skulle fordras något fler heltidsanställda än för när— varande. Personalbesparingen skulle uteslutande avse deltids— anställda. Äyen administrationen och materielhanteringen inom räddningstjänsten i de båda kommunerna skulle av allt att döma fordra mindre resurser än för närvarande i det gemensamma områ— det. Lokaliseringen till Kumla av SAKABs anläggning för miljö— farligt avfall aktualiserar den förstärkning av förstahands—

insatsen med heltidsanställd personal som har redovisats.

Genom att Laxå och Hallsbergs kommuner redan har gemensam brand- chef (med huvuddelen av sin tjänstgöring i Hallsberg) finns det skäl att överväga om även Laxå kommun bör ingå i Kumla-Halls- bergs gemensamma räddningstjänstorganisation. Samarbetet mellan Laxå och Hallsberg om gemensam brandchef inleddes sedan det4 hade visat sig att Laxå kommun inte kunde rekrytera någon lämp— lig befattningshavare. Sådana svårigheter kan föreligga även i framtiden. Erfarenheterna av samarbetet är goda och en gemensam ledning kommer det sannolikt att finnas motiv för även i fort-

sättningen.

Mot den redovisade lösningen med en gemensam räddningstjänst som omfattar inte bara Kumla och Hallsbergs kommuner utan även Laxå kommun talar att en sådan organisation inte skulle göra det möjligt att begränsa styrkorna i beredskap. Varken 1 Laxå kommun eller i Kumla-Hallsbergs planerade organisation finns det genom ytterligare utökning av samverkan förutsätt—

• Sida 243
•  Original

centralorterna i Halsbergs och Laxå kommuner är omkring 30 km och ett samarbete vid bränder eller andra olyckor på dessa orter skulle inte bli möjligt annat än för en andrahandsinsats när det behövs förstärkningar eller specialutrustning. Förutsättningarna för en förbättring när det gäller förstahandsinsatsen har redan tillvaratagits genom avtal om samarbete inom ett område vid

gränsen mellan de båda kommunerna.

Enbart en gemensam ledning av räddningstjänsten i de tre kommu- nerna enligt den organisation som Laxå och Hallsbergs kommuner redan tillämpar skulle emellertid innebära stora fördelar. Den ansvariga ledningens erfarenheter av räddningstjänstarbete skulle bli mer allsidig. Om det samordnade ledningsansvaret kom att utvidgas till att omfatta en gemensam befälsberedskap för hela området, skulle också det övriga befälet kunna bredda sina erfarenheter. En gemensam organisation skulle göra det lättare än för närvarande att vid behov förstärka den egna utrustningen med materiel utifrån. Speciellt för den udda mate- riel som kan behövas i samband med skadebekämpningen vid olyc-

kor som inträffar relativt sällan skulle en gemensam ledning

innebära fördelar.

Kommittén vill framhålla att många av de fördelar som skulle

kunna tillvaratas i en gemensam organisation omfattande Halls-

bergs, Kumla och Laxå kommuner skulle kunna vinnas även i ett

enklare organiserat samarbete mellan å ena sidan Laxå kommun

och å andra sidan Hallsbergs och Kumla kommuners räddnings-

tjänstorgan.

För Askersunds kommun ligger ett långtgående samarbete i

• Sida 244
•  Original

de övriga kommunerna, framför allt inte som för Hallsbergs och Kumla kommuner. Avståndet från centralorten Askersund till den tänkta nya huvudbrandstationen i Hallsberg—Kumlaområdet skulle bli över 30 km. Askersunds kommun har ett något större under- lag för en egen räddningstjänstorganisation än Laxå kammnn Som redan har framgått har Askersunds kommun under dagtid hel—

tidspersonal i beredskap för sin räddningstjänst.

För en på flera andra sätt ökad integration i räddningstjänsten mellan Askersunds kommun och övriga kommuner i området talar emellertid andra faktorer - framför allt att Askersund inte har och sannolikt inte heller i framtiden kommer att få möjlig- heter att anställa en brandingenjörsutbildad brandchef. När det först gäller de personella resurserna bör det under alla förhållanden vara möjligt för samtliga fyra kommuner att åstad— komma ett samarbete om några särskilt utvalda arbetsuppgifter inom räddningstjänsten i området. Det samarbetet skulle kunna omfatta en befälsberedskap för brandmästare. Till detta hör

att det skulle bli enklare för räddningsbefälhavaren i Asker- sunds kommun att vid behov disponera de andra kommunernas styr—

kor i beredskap.

När det sedan gäller utpyckningsfordonen skulle en viss men

sannolikt begränsad specialisering kunna organiseras mellan

alla fyra kommunerna i området. En del av de särskilt utrustade fordonen i området skulle kunna'användas gemensamt. Ännu större möjligheter öppnar sannolikt ett samarbete vid anskaffning och underhåll av den utrustning som behövs vid olje— och kemikalie— olyckor. Varje kommun skulle i egna förråd för dessa behov inte

behöva ha mer än det allra nödvändigaste som fordras för en akut

• Sida 245
•  Original

insats, t ex skyddsdräkter och enklare utrustning för upptagning

av olja eller kemikalier.

Förstärkningsmateriel gemensam för hela samarbetsområdet skulle kunna finnas på en eller två platser i regionen. Sådan i regel kostnadskrävande förstärkningsmateriel är bl a länsor. Som ett ytterligare tillskott finns miljöskyddsbilen för hela Örebro län att tillgå - med högst omkring en timmes insatstid. Även landstingskommunens sjukvårdsmateriel avsedd att användas vid transporter av sjuka och skadade i terrängen skulle kunna hål—

las i förråd gemensamt för hela regionen.

Utbildning och övningar är ett annat område som passar för sam— arbete mellan de fyra kommunerna. En årlig grundutbildning för nyanställda skulle kunna byggas upp med skilda utbildningsmoment i olika kommuner beroende på vilka resurser som kommunerna lo— kalt förfogar över. hbjligheterna att i större utsträckning för- lägga utbildning och övningar med personal till en gemensam övningsanläggning blir emellertid för heltidspersonalens del beroende av om styrkorna i beredskap genom de gällande kraven på insatstider tillfälligt kan förstärkas. Utvecklingen hämnas

i det avseendet av att utbildning eller övningar som skall genom— föras med personal som har tagits ur beredskap alltid drar rela- tivt stora kostnader. För deltidsanställda som utbildas eller övar på icke beredskapsbunden tid föreligger emellertid inga hinder. Samordnad utbildning och gemensamma övningar skulle sannolikt medföra en högre kvalitet på verksamheten och därmed en bättre effektivitet i räddningstjänsten än om varje kommun skulle bedriva utbildning och övningar helt i egen regi. Det

blir alltså nödvändigt att väga merkostnaderna för en gemensam

• Sida 246
•  Original

utbildnings— och övningsverksamhet mot utbytet av ett sådant

system för räddningstjänsten inom området.

De förebyggande åtgärderna mot brand är ett annat område med

goda förutsättningar för samverkan. Utryckningspersonalen skulle inte beröras av arbetet. Tidsfaktorn har därmed inte den bety- delse som ovan har framhållits för det samarbete som avser styrkorna i beredskap, den befintliga materielen eller ut— bildning och övningar. Inom Askersunds, Hallsbergs, Kumla och Laxå kommuner är arbetet med brandsyn och brandskyddsteknisk granskning av byggnadsärenden uppdelat på sammanlagt sex å sju personer. Dessa har också flera andra uppgifter inom räddnings— tjänsten. Erfarenheten visar att den personal det gäller genom de relativt splittrade arbetsuppgifterna har svårt att följa med det som fortlöpande sker i fråga om nya material och änd- rade bestämmelser. En del typer av byggnadsärenden förekommer relativt sällan i var och en av de fyra kommunerna och för

dessa ärenden kan det vara särskilt svårt att upprätthålla

kunnandet.

Kommittén bedömer att effektiviteten skulle öka och kostnaderna minska om de fyra kommunerna kunde organisera ett löpande sam-

råd - eventuellt också anställa gemensam personal — för hand—

läggning av de förebyggande åtgärderna mot brand i hela regio— nen. En del av arbetsuppgifterna skulle som hittills för lokal—

kännedomens skull lämpligen kunna utföras även av personal i respektive kommuners egen räddningstjänstorganisation. Speci- ellt om räddningstjänstorganen som kommittén har diskuterat i avsnitt 5.2.2 får till uppgift att påtala brister i förebyggande

åtgärder även mot andra slags olyckor än brand skulle en samver-

• Sida 247
•  Original

kan av det slag som har skisserats få betydelse för effektivi—

teten i räddningstjänsten.

Även planläggpingen av räddningstjänsten skulle enligt kommit-

téns bedömning bli effektivare och ske snabbare med en plane- ringsfunktion för hela regionen. En sådan samordnad planlägg— ning skulle sannolikt vara en förutsättning för en gemensam ledningsfunktion eller befälsberedskap. Det skall framhållas att samverkan skulle avse endast det tekniska och administra- tiva utförandet och i övrigt ge underlag för avstämningar i planläggningen inom hela området. De beslut om planläggningens innehåll som i viss mån reglerar insatsarbetet i den egna kommunen skulle liksom hittills vara en uppgift för kommunens

eget räddningstjänstorgan.

Inom civilförsvaret — främst gäller det räddningstjänsten i krig — skulle en samordning innebära att förrådsverksamheten kunde planläggas så att den effektivt kom att tillgodose freds— och krigstidsbehoven i samtliga fyra kommuner. Försvarskonmdt- tén har föreslagit en så långt möjligt decentraliserad för— rådshållning inom civilförsvaret. En del materiel skulle det vara naturligt att lagra i var och en av de fyra kommunerna. Annan utrustning skulle kunna hållas i förråd som är gemen- samma för flera av kommunerna. Räddningstjänstinsatser i krig skulle vid mer omfattande skador bli en uppgift för de sam— lade styrkorna i regionen — med de förstärkta resurser som

då kan disponeras. Det skulle vara den regionala ledningens uppgift att lokalt fördela användningen av resurserna. Den or— ganisation som har upprättats för alarmeringen vid befarade

flyganfall och vid utsläpp av kemiska stridsmedel eller radio-

• Sida 248
•  Original

aktiva ämnen avser redan enligt nuvarande organisation hela

det gemensamma området. Ansvaret för utrymning av befolkning inom området samt den vägvisning och trafikreglering som ford- ras vid en sådan utrymning är andra exempel på uppgifter för det kommungränsövergripande civilförsvaret i de fyra kommunerna

i södra delen av Örebro län.

6.6.2. Umeå-Nordmaling—Robertsfors—Vindeln-Vännäs a) Folkmängd och riskobjekt

De fem kommunerna Umeå, Nordmaling, Robertsfors, Vindeln och Vännäs i sydöstra delen av Västerbottens län har tillsammans drygt 115 000 invånare. Omkring 80 000 eller 70 % av dessa bor i Umeå kommun. Av de övriga fyra kommunerna har Vännäs något över 11 000 invånare. Folkmängden i var och en av de tre åter—

stående kommunerna är mellan 7 000 och 8 000 personer.

Den största tätorten i området är Umeå, som enligt folkräkning— en har nära 62 000 invånare. Andra tätorter i Umeå kommun är bl a Holmsund med omkring 5 500 invånare, Hörnefors med 2 500 och Obbola med knappt 1 700 invånare. Folkmängden i central— orten Vännäs är omkring 6 000 personer, medan centralorterna Vindeln, Nordmaling och Robertsfors i de återstående tre kommu—

nerna har i runt tal 2 500 invånare var.

Särskilda riskobjekt i Umeå kommun är bl a regionsjukhuset,

Volvo—Umeverken med tillverkning av lastbilshytter, Obbola och Hörnefors pappersbruk och försvarets forskningsanstalts anlägg- ning för experiment med kemiska stridsmedel. I övriga kommuner

finns olika typer av mindre och medelstora industrier med till—

• Sida 249
•  Original

verkningar som är känsliga från brandrisksynpunkt - masonit- produktion i Nordmalings kommun, plastvarutillverkningar i Vindelns och Robertsfors kommuner och emballageframställning

i Vännäs kommun. Ett lO—tal stora och medelstora sågverk finns

också inom området.

En omfattande person— och godstrafik går på riksvägarna E 4,

E 79 och 92 samt på norra stambanan genom området. Umeå flyg-

1 plats har dagligen en omfattande trafik med reguljärt flyg.

, Vid hamnar i Umeå och Nordmalings kommuner lossas årligen

, stora kvantiteter olja och andra kemikalier från fartyg. Färje-

trafik med dagliga förbindelser förekommer mellan Umeå och vasa

i Finland.

En översikt över kommuner, centraltätorter och kommunikationer

i området redovisas i följande figp .

IX / X__ Järnväg t Boden

Järnväg

t Ånge x NORDUALING 0 20 40 601011

• Sida 250
•  Original

b) Nuvarande räddningstjänstorganisation i det tänkta

samarbetsområdet

Samtliga fem konmuner i området har egpa räddningstjänstorgan. Inom Umeå kommun finns sju brandstationer. Nordmalings, Roberts— fors och Vindelns kommuner har vardera tre och Vännäs kommun

två brandstationer.

Umeå kommun har en heltidsstypka i beredskap dygnet runt vid huvudbrandstationen. Beredskapen vid bibrandstationerna i Umeå kommun och vid samtliga brandstationer i de övriga fyra kommu- nerna upprätthålls av deltidsanställda. Brandcheferna i Umeå och Vännäs kommuner tjänstgör på heltid. I Nordmalings kommun är en halvtidstjänst för brandchefen kombinerad med halvtids- tjänstgöring som materielvårdare inom räddningstjänsten. Ro-

bertsfors och Vindelns kommuner har deltidsanställda brand—

chefer.

Styrkornas storlek och det sammanlagda antalet anställda inom

räddningstjänsten i de olika kommunerna framgår av sammanställ—

ningen på följande sida.

c) Nuvarande samverkan mellan kommunerna i området

Umeå och Vännäs kommuner har för närvarande det mest omfattande samarbetet inom räddningstjänsten i området. De båda kommunerna har avtal för ömsesidig medverkan vid räddningstjänstinsatser inom lokala områden nära gränsen mellan kommunerna. Ett sam— arbete mellan umeå och Vännäs kommuner förekommer vidare om den ledningsbuss som finns i Vännäs kommuns räddningstjänstorganisa—

tion. Inköp av räddningstjänstmateriel sker ibland tillsammans

• Sida 251
•  Original

Kommun Antal man Antal man Hela antalet anställda i styrkor i styrkor ________T"T——____—__——T_——"__'___ på heltid på deltid Brand— Ovriga Brand— Öv— Samt— chef, befäl män riga llga vice brand- chef Umeå (3+7) (4)(l+5)(l+4) 2 40 132 4 178 (l+4)((l+3)(1+2) (l+5) Nordmaling — (1+5)(1+5)(l+5) 2 10 27 — 39 Robertsfors — (l+5)(1+4)(l+l) 2 10 36 — 48 Vindeln — (l+6)(l+3)(l+3) 2 6 36 - 44 Vännäs — (2+6)(l+5) 3 13 35 2 53 Summa (3+7) (l8+75) 11 79 266 6 362

av de båda kommunerna.

Avtal om räddningstjänstinsatser i lokala gränsområden har in—

gåtts också mellan Umeå och Robertsfors kommuner, mellan Umeå

och Nordmalings kommuner och mellan Nordmalings och Vännäs kom—

Immer .

Ett samarbete när det gäller de förebyggande åtgärderna mot brand sker fortlöpande genom att brandcheferna i Nordmalings, Vännäs, Vindelns och Robertsfors kommuner vid granskning av mer komplicerade byggnadsärenden och en del ärenden om brand—

syn rådfrågar den för brandskyddsfrågor mer specialutbildade

personalen inom Umeå kommun.

I regi av Svenska kommunförbundets länsavdelning har det före— kommit att flera kommuner inom länet gemensamt har köpt in for—

don, radiomateriel, oljeskyddsutrustning, båtar och skumvätska.

• Sida 252
•  Original

Samverkan på länsnivå mellan kommuner har också skett vid grund— utbildning av deltidsanställda brandmän och vid fortbildning

för heltids- och deltidsanställda brandbefäl.

d) Kommitténs bedömning av möjligheterna till en utökad samverkan mellan de fem kommunerna

Enligt den bedömning som kommittén har gjort efter samråd med företrädare för räddningstjänstorganen i området finns det goda förutsättningar att ytterligare utveckla samverkan i räddnings- tjänsten mellan de fem kommunerna. Eftersom avstånden mellan olika orter med brandstationer i området är relativt stora går det emellertid inte att genom förändringar i styrkornas lokali— sering göra verksamheten effektivare. Första insats kan inte annat än i lokala områden vid gränsen mellan olika kommuner

ske med personal från styrkor i en annan kommun. Insatstiderna blir annars för långa. Samtliga kommuner har moderna och rym- liga huvudbrandstationer. Bibrandstationernas beredskap fyller de krav som det är rimligt att ställa. De jämkningar i orga- nisationen som är möjliga har redan genomförts genom de avtal om samarbete vid räddningstjänstinsatser som har ingåtts för

lokala gränsområden.

En ökad effektvitet kan däremot åstadkommas genom att kommuner— na håller reservstyzkor åt varandra för särskilt omfattande och långvariga insatser. Ett sådant samarbete har förekommit vid flera tillfällen inom området. En möjlighet som kan disku— teras är att styrkan i beredskap vid olika brandstationer i området reduceras med t ex en brandman, om det samtidigt före- skrivs att fordon med personal skall rycka ut för insats även

från en annan kommun. Det är svårt att utan detaljerade över—

• Sida 253
•  Original

väganden med ledning av t ex statistik över insatsernas omfatt-

ning bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant samarbete.

En särskild befälsberedskap med brandingenjör som är gemensam

för de fem kommunerna — ev också för andra delar av länet - har enligt kommitténs bedömning goda förutsättningar att bidra till en ökad effektivitet i räddningstjänsten inom området. Särskilt vid olyckor med farliga ämnen eller vid nödlägen som kräver ett omfattande lednings— och sambandsarbete skulle en sådan samver- kan vara av stort värde. Gemensam brandchef kan bli ett alterna-

tiv när den nuvarande innehavaren av tjänsten i någon av de

mindre kommunerna lämnar verksamheten.

Även när det gäller materielen öppnar en samverkan möjligheter till en effektivare räddningstjänst inom regionen. Som har fram- hållits förfogar Vännäs kommun över en ledningsbuss som också andra kommuner har möjligheter att använda. Om ledningsbussen skall bli en resurs för hela regionen, fordras emellertid att personal även från andra kommuner utbildas för dessa utökade

lednings— och sambandsuppgifter.

Andra specialfordon som kan utnyttjas gemensamt av räddnings— tjänstorganen i regionens kommuner är de båda hävare som finns i Umeå och Vännäs kommuner och den maskinstege som Umeå kommun har. För insatser vid större bränder i Nordmalings, Vindelns och Robertsfors kommuner kan dessa fordon komplettera den egna utrustningen. Räddningstjänsten i regionen har vidare sju tankbilar. Även dessa fordon kan vid mer omfattande insat—

ser utnyttjas gemensamt. En organiserad samverkan om tankbilarna

• Sida 254
•  Original

skulle innebära besparingar genom att kommunerna slipper att skaffa och senare förnya egna resurser i en utsträckning som annars hade blivit nödvändig. Det skall framhållas att tank- bilarna har den fördelen ekonomiskt sett att kommunerna slipper det relativt kostnadskrävande underhållet av branddammar i gles- bygd och mindre tätorter. När det gäller fordonen skall i övrigt nämnas att ombyggnad och modernisering av äldre bilar samt ut— rustning av nya fordon kan ske gemensamt för hela regionen vid

den verkstad som räddningstjänsten i Umeå kommun förfogar över.

Den vid huvudbrandstationen i Umeå uppförda slangyårdsanlägg- ningen utnyttjas redan nu till en del av de övriga kommunerna

i regionen. I anslutning till slangvården bör det vara möjligt att organisera ett gemensamt förråd av slang för förstärkning vid mer omfattande släckningsinsatser. Förrådet skulle i övrigt kunna bestå av civilförsvarsmateriel som kommunerna får möjlig— heter att disponera. Det finns vidare förutsättningar för kom- munerna att gemensamt skaffa anordningar för upptagning av olja och t ex helskyddsdräkter för skadebekämpning vid kemikalie- olyckor. Två kommuner i regionen saknar för närvarande sådana

helskyddsdräkter.

Utbildning och övningar är ett annat område för samarbete mel—

lan räddningstjänstorganen i de fem kommunerna. I regionen finns drygt 300 deltidsanställda och omkring 50 heltidsanställda inom den allmänna räddningstjänsten. Om utbildning och övningar skall ge det resultat som fordras, behövs en fortlöpande förnyelse av verksamheten. Detta kräver i sin tur omfattande förberedelser — en omsorgsfull planläggning och en ändamålsenlig utbildnings-

och övningsutrustning. Räddningstjänstorganen i de mindre kom—

• Sida 255
•  Original

munerna har särskilt svårt att tillgodose dessa krav. En sam— verkan både vid utformning av lämpliga utbildnings- och övnings— program och vid genomförandet av utbildning och övningar har förutsättningar att ge ett gott utbyte. Det brand— och rök- övningshus som räddningstjänsten i Umeå förfogar över kan i

det sammanhanget användas gemensamt av kommunerna i området.

Planläggningen av räddningstjänsten är ett område där de mind-

re kommunernas räddningstjänstorgan av olika skäl har svårt att hinna med det som fordras. Kommittén har tidigare berört dessa frågor, bl a i kapitel 4 i betänkandet. Även i planlägg- ningsarbetet skulle en samverkan mellan kommunerna kunna höja effektiviteten. Ett samarbete om uppläggningen av planeringen - ev också ett gemensamt utförande i delar som blir i stort sett lika för kommunerna i regionen — skulle vara till fördel både ekonomiskt sett och för resultaten. Kommunerna i regionen har goda möjligheter att gemensamt bevaka den allmänna utveck- lingen inom räddningstjänsten och för planläggningen utbyta erfarenheter som fordras för att verksamheten skall kunna bli

effektivare.

Slutligen skall framhållas att ett samarbete går att utveckla även i fråga om de förebyggande åtgärderna mot brand inom regionen. Som har redovisats förekommer det redan nu att brand— cheferna i de mindre kommunerna rådfrågar den personal med specialuppgifter inom den förebyggande verksamheten som finns inom räddningstjänsten i Umeå kommun. Samarbetet sker helt formlöst utan någon egentlig överenskommelse mellan kommunerna.

Ett mer formaliserat samarbete skulle sannolikt göra det natur—

• Sida 256
•  Original

6.7

ligt för de mindre kommunerna att i större utsträckning än hittills utnyttja denna service. Brandcheferna i dessa kommuner skulle få en god fortbildning inom det förebyggande området. Bedömningarna skulle bli mer allsidiga och resultatet från

säkerhetssynpunkt bättre än en granskning grundad uteslutande

på varje brandchefs egna erfarenheter.

Genomförandet av en ökad kommunal samverkan

6.7.1. Tvin ande'eller frivilli t samarbete?

En förutsättning för ett oförändrat kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten är enligt kommitténs mening

att samarbetet mellan kommunerna utvecklas i en tillfredsstäl-

lande takt. En sådan utveckling av samarbetet fordrar att det efter statsmakternas beslut om huvudmannaskapet bildas fasta samarbetsorgan i de flesta regioner — kommittér, arbetsgrup— per eller liknande. Kommittén anser att övervägandena om kon- kreta samverkansåtgärder relativt omgående bör påbörjas i dessa organ. Inom högst ett par år bör de berörda kommunerna vidare ha hunnit att realisera huvuddelen av de åtgärder som det tämligen snabbt går att genomföra. Om samarbetet i_en re— gion syftar till en för kommunerna gemensam räddningstjänst— organisation, kan genomförandet emellertid behöva ta något

längre tid.

Frågan är om den skisserade utvecklingen kan komma till stånd

genom frivilliga åtgärder från kommunernas sida - eller om det

fordras tvingande bestämmelser om samverkan. Sådana tvingande bestämmelser skulle innebära att statsmakterna skulle lagstifta om samarbete och alltså föreskriva innehållet i samverkansåt—

gärderna. Kommittén vill först framhålla att det rent lagtek—

• Sida 257
•  Original

niskt är svårt att utforma regler för ett i de olika fallen

så varierande samarbete som det måste bli fråga om. Förutsätt- ningarna för olika åtgärder varierar som har framhållits starkt från ett geografiskt område till ett annat. En föreskrift, om den skulle ha ett detaljerat innehåll, skulle inte fånga in mer än en tänkt minsta gemensam nämnare för samarbetet. Det är möj- ligt att en sådan föreskrift skulle verka hämmande på samarbets—

l strävandena i alla de områden där det går att driva samarbetet

längre än som anges i något slag av minimiprogram.

En annan lösning skulle vara en statlig prövning av innehållet

i samverkan för varje kommun inom var och en av de enskilda regionerna. En sådan prövning skulle fordra en stor administra- tiv apparat. Det främsta skälet mot ett system med föreläggan— den om samarbete inom varje samverkansregion är emellertid

att den statliga detaljgrmlslmingen skulle riskera att skapa en för dessa överväganden ogynnsam atmosfär som inte skulle gagna samarbetet. Fantasi och handlingskraft fordras bl 3 hos led— ningen för den lokala räddningstj änsten, om den samverkan som kommittén föreslår skall kunna utvecklas i en önskvärd takt. Erfarenheten visar att de egenskaperna hos de ansvariga bäst kommer till sin rätt i ett system där de lokala organen själva tar de initiativ som fordras och på egen hand beslutar om sam- arbetets innehåll. Även med en kommunal självbestämmanderätt

är det emellertid angeläget med ett nära samråd mellan kommu— nerna och statliga regionala och centrala myndigheter. De stat— liga organen kan genom allmän rådgivning i många fall medverka i komrmmernas arbete att utveckla samarbetet inom räddningstjäns—

ten. Sådana åtgärder är mer i linje med en modern syn på sam-

• Sida 258
•  Original

spelet mellan kommunala och statliga organ än föreskrifter och

bindande regler.

Kommittén anser således att utvecklingen av samarbetet i rädd—

ningstjänsten bäst gagnas om åtgärderna är frivilliga. Enligt

kommitténs mening bör det inte heller finnas något krav på att överenskommelser om den samverkan som kommer till stånd skall

underställas ett statligt organ för godkännande. Som stöd för

sin uppfattning på de här båda punkterna åberopar kommittén

de av statsmakterna relativt nyligen beslutade riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati (prop

1980/81:80, KU 1980/81:13, rskr 1980/81:149).

Naturligt är det däremot att en frivillig samverkan mellan kom— muner stimuleras genom olika åtgärder som statsmakterna beslu— tar om. Kommittén redovisar i följande avsnitt vilka medel som kan användas i strävandena att främja en angelägen utveckling av det lokala samarbetet i räddningstjänsten. En åtgärd av grund— läggande betydelse för en frivillig samverkan är en rikstäckan- de indelning av landet i samarbetsregioner. Utom denna region— indelning och övriga i det följande avsnittet diskuterade åt- gärder finns det anledning att överväga en bestämmelse om att det i varje region skall finnas ett samarbetsorgan. Omfatt— lningen av den samverkan som skall genomföras skulle kommunerna

däremot själva få besluta om. Frågan om inrättandet av ett sådant

obligatoriskt samarbetsorgan behandlas närmare i avsni_tt 7.2.

• Sida 259
•  Original

6.7.2. Åtgärder för att stimulera utvecklingen av samarbetet a) Indelning av landet i räddningstjänstregioner

För att samverkan skall kunna utvecklas — kommittén syftar i första hand på de åtgärder som i föregående avsnitt har kallats primärsamverkan - fordras det ett regionsystem som visar inom vilka geografiska områden samverkan bör utvecklas. En indelning av landet i lämpliga "räddningstjänstregioner” skulle i en be— tydande utsträckning kunna stimulera samarbetet. Det visar tidi- gare erfarenheter av en regionalisering när syftet med denna har varit att fränna samverkan. Kommunblocksindelningen under l960—talet är det hittills mest omfattande arbetet med ett

regionsystem som har genomförts för att öka det kommunala sam-

arbetet.

Genom en regionindelning skulle alla kommuner få en anvisning om var de hör hemma i samverkanssystemet — vilka deras natur— liga samarbetskommuner är. Vid avgränsningen av regionerna skulle det bli möjligt att ta hänsyn till förhållandena i alla kommuner. Ingen kommun skulle lämnas utanför — och i varje fall inte utan att det särskilt har prövats - vara hänvisad till att arbeta uteslutande med sina egna räddningstjänstresurser. Ett regionsystem har också den fördelen att det bättre än för när- varande skulle gå att anpassa räddningstjänstens organisation till kraven på samordning med andra verksamheter i samhället. Slutligen skall framhållas att det med ett relativt grovmaskigt regionalt mönster skulle bli möjligt att överskådligt beskriva och analysera utvecklingen inom räddningstjänsten i landet. Sådana beskrivningar och analyser skulle också på sikt kunna

höja räddningstjänstens effektivitet.

• Sida 260
•  Original

Kommittén redovisar vidare i avsnitten 6.8 och 6.9 vilka prin—

ciper som bör gälla för indelningen av landet i räddningstjänst-

regioner och i vilka former som en kommunal samverkan kan ske.

b) lhnändning av olika slag av statliga och andra resurser i den kommunala räddningstjänsten

En viktig åtgärd för förstärkning av den allmänna räddningstjäns- ten är att förenkla möjligheterna för räddningstjänstorganen att vid behov kunna mobilisera de resurser hos andra huvudmål som är lämpliga för verksamheten. Det gäller utom civilför— svarets tidigare berörda resurser framför allt det militära försvarets omfattande personal och utrustning. Men också re- surserna hos t ex polisen, kustbevakningen, statens järnvägar, televerket, statens vattenfallsverk och hos industrier med sär- skild skyddsberedskap kan i många situationer vara till stor nytta inom den allmänna räddningstjänsten. Det finns redan be- stämmelser för användning av en del sådana resurser i rädd— ningstjänsten. En brist är emellertid att bestämmelserna i många fall tillämpas på olika sätt av skilda regionala och 10—

kala organ.

Kommittén anser det angeläget att utnyttjandet av personal och materiel avsedd för andra ändamål än den allmänna räddnings- tjänsten underlättas genom olika slag av åtgärder. Av den all- männa räddningstjänsten måste krävas att den själv vidtar de

åtgärder som kan göra det lättare att samordna räddningstjänst—

organens verksamhet med verksamheten hos de för de andra resur- serna ansvariga organen. En sådan åtgärd är det av kommittén

• Sida 261
•  Original

munerna att samarbeta inom större områden. Samarbetet skulle underlätta kontakterna mellan den allmänna räddningstjänstens lokala organ och de samverkande övriga myndigheterna, t ex kust-

bevakningen, polisen och det militära försvaret.

Samverkan mellan kommunerna kommer således att göra det lättare för statliga myndigheter och andra organ med resurser för rädd— ningstjänst att samverka med kommunernas räddningstjänstorgan. Enligt kommittén går det emellertid också att vända på resone- manget. Ökade möjligheter till en utökad medverkan av andra organ med resurser lämpliga för räddningstjänst kommer att sti—

mulera utvecklingen av samarbetet mellan kommunerna. Exemplen

på tillämpning av principerna om samverkan i avsnitt 6.6 har

visat hur t ex civilförsvarets materiel kan användas i rädd-

ningstjänsten om ett samarbete etableras mellan kommunerna.

c) Utredning och information av centrala och regionala ppguiigheter resp organisationer

Kommittén bedömer att kommunerna har intresse av och resurser för att genomföra ett samarbete enligt de redovisade intentio— nerna. En ökad samverkan är sannolikt det effektivaste sättet att tillgodose de krav på en ökad räddningstjänstberedskap och på bättre förebyggande åtgärder som finns på många håll. Ett utvecklat samarbete kan också ge ekonomiska fördelar. Kommittén

räknar mot den redovisade bakgrunden med att kommunerna själva

i de flesta fallen kommer att ta initiativ till det samarbete _________________________________.________

som fordras.

En sådan utveckling utesluter å andra sidan inte att statliga,

centrala och regionala organ och huvudmännens egen organisation

• Sida 262
•  Original

6.8

— Svenska kommunförbundet och dess länsavdelningar — följer vad som sker och aktualiserar frågor om samverkan där detta framstår som angeläget. Kommittén anser att de statliga organen och kommun— förbundet också bör kunna bidra med utredningsresurser i de re— gioner där kommunerna bedömer detta som angeläget. De redovisade organen samlar självfallet en hel del erfarenheter av samarbete från olika håll. Det bör vara en uppgift för dem att som exempel på lämpliga samverkansuppgifter sammanställa dessa erfarenheter och att sprida dem till andra regioner. Infonmation och rådgiv— ning skulle i hög grad kunna driva på utvecklingen mot ökat sam-

arbete mellan kommunerna i räddningstjänsten.

Skiss till ett regionsystem 6.8.1 Principer för reaionindelningen

Kommittén anser att utformningen av regionsystemet bör ske med utgångspunkt i principer som så långt möjligt är gemensamma för olika typer av geografiska områden. Först skall framhållas att det knappast går att ställa upp några fasta normer för t ex folkmängd, landareal eller räddningstjänstresurser och att av-

gränsa regionerna med dessa värden som norm. Regionerna måste

i storlek anpassas till de samverkansmöjligheter som föreligger inom olika geografiska områden. Som redan har betonats växlar

förutsättningarna för ett samarbete i räddningstjänsten från en kommun till en annan. Strävandena bör således vara att avgränsa samarbetsregionerna på ett sådant sätt att effekterna av primär—

samverkan blir så stora som möjligt.

Grundläggande för samarbetsbehovet och för räddningstjänstregio—

nernas avgränsning måste vara dels omfattningen av de olycks-

• Sida 263
•  Original

risker som föreligger i olika kommuner, dels avstånden från lämpliga stationeringar för räddningstjänsten i den egna kom— munen och i andra, främst angränsande kommuner, till riskobjek- ten i det gemensamma området. Bebyggelsestrukturen och avstån— den mellan tätorterna är annorlunda i norrlandslänen, framför allt inlandet, än inom storstadsområdena och de till folkmäng- den "normalstora" syd— och mellansvenska länen. Ju tätare be— byggelsen är i de regioner som utformas, desto lättare blir det självfallet att utveckla ett samarbete som omfattar även utryck- ningsberedskapen. Framför allt genom den formen av samarbete går det att höja effektiviteten och att sänka kostnaderna. Den av kommunerna Danderyd, Täby och Vallentuna utvecklade gemen— samma organisationen visar vad som kan åstadkommas. Som har redovisats är Solna och Sundbyberg, Sollentuna och Upplands— Väsby, Kristinehamn och Storfors samt Sala och Heby andra kom- muner som har organiserat en gemensam räddningstjänstorganisa—

tion.

Grundprincipen för utformningen av regionsystemet bör vara att det inom lämpliga avstånd från kommuner som har allsidigt ut— rustade räddningstjänstorgan med välutbildad heltidsanställd personal i beredskap byggs upp en primärsamverkan. De kommuner som baserar sin beredskap på deltidsanställda och — i några fall - ett begränsat antal heltidsanställda under dagtid skulle sannolikt kunna behålla delar av sin organisation för det sam— arbete om beredskapen som det inom varje region bör gå att ut- veckla. Om det inom en region saknas ett effektivt räddnings— tjänstorgan med heltidsanställd personal, borde de för sam—

arbetet i regionen utsedda kommunerna undersöka möjligheterna

att gemensamt på en med hänsyn till riskobjekten centralt be—

• Sida 264
•  Original

lägen plats i området åstadkomma åtminstone en viss bered- skap med heltidsanställda. Genom de heltidsanställdas möj— ligheter att utveckla sitt kunnande skulle en sådan organisa— tion sannolikt i de flesta fallen vara bättre än den som var

och en av de aktuella kommunerna i utgångsläget förfogar över.

Gemensam administrativ ledning av räddningstjänsten i två eller

flera kommuner — t ex i form av gemensam brandchef — kan vara

en lösning om det saknas förutsättningar för en samordnad bered— skap. För dessa och andra typer av samarbete blir avstånden

inte lika avgörande för samarbetsregionens omfattning. Detta gäller i ännu högre grad den sekundärsamverkan som det går att

organisera mellan flera olika regioners räddningstjänstorgan.

De 5 k influensområden som förekommer kring olika centralorter och som i allmänhet utnyttjas i samhällsplaneringen bör kunna vara vägledande för utformningen av räddningstjänstregionerna. Dessa influensområden kan sannolikt i de flesta fallen avgöra åt vilket håll en kommun skall orientera sig i sitt räddnings-

tjänstsamarbete. En anpassning i storlek och avgränsning av regionerna bör också ske till den regionindelning för andra verksamheter som kan ha betydelse för räddningstjänsten. Den föreslagna kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten har redan nämnts som det nu mest aktuella exemplet. Indelningen

i polisdistrikt är ett annat exempel.

Slutligen skall framhållas att samarbetet inte bör få en sådan

omfattning och inte heller en sådan form att den kommunala

självstyrelsen får svårt att göra sig gällande. Överläggningar

med företrädare för de politiska organen i ett antal kommuner

• Sida 265
•  Original

visar som redan har uttalats att dessa anser det nödvändigt med ett starkt lokalt inflytande över räddningstjänstens organisa— tion i den egna kommunen. Samarbete med andra kommuner är ett lämpligt sätt att höja räddningstjänstens effektivitet men får inte eliminera det avgörande inflytandet över den egna rädd— ningstjänstorganisationen, framhåller företrädare för de poli— tiska organen i samtliga kommuner som kommittén har varit i

kontakt med.

, 6.8.2 Exempel på tillämpning av principerna för regionindel-

ll ln"; en

a) Flera regioner i samma län (Alternativ 1)

Ett sätt att regionalisera räddningstjänsten är att dela in

varje län i ett antal samarbetsområden. I några fall — kommit-

tén utgår från att det skall ske endast undantagsvis - kan det

» vara motiverat att låta en region omfatta kommuner från olika län. Som har framhållits kräver en regionindelning ingående överväganden med ledning av lokala och regionala förhållanden: bebyggelse, vägavstånd, särskilda olycksrisker, befintliga räddningstjänstresurser och annat. Det är lämpligt att sådana överväganden i allt väsentligt utförs på regional och lokal nivå hos kommuner och länsstyrelser, som har tillgång till

alla de detaljuppgifter som fordras. Som en illustration till det tidigare principiella resonemanget har kommittén emellertid utarbetat ett exempel på hur ett system med räddningstjänst-

regioner skulle kunna utformas i några olika delar av landet.

För utformningen av exemplet har kommittén valt tre områden:

(1) Skåne, d v s Kristianstads och Malmöhus län;

• Sida 266
•  Original

(2) Västkustområdet, d v s Hallands, Göteborg och Bohus samt

Älvsborgs län;

(3) Övre Norrland, d v s Norrbottens och Västerbottens län.

Kommitténs skiss till regionindelning, som redovisas i tabell

é;lr innebär att totalt 99 kommuner - en tredjedel av samtliga i hela landet — skulle bilda totalt 26 räddningstjänstregioner.

I åtta av regionerna finns det för närvarande ingen utrycknings—

personal på heltid. Om det är möjligt att i några av dessa om— råden skapa en organisation med åtminstone en begränsad hel— tidsanställd styrka i beredskap får bedömas från fall till fall med hänsyn till avstånd, insatstider och de ekonomiska förut— sättningarna för en utvecklad verksamhet. Under alla förhållan— den bör det finnas förutsättningar att i samtliga redovisade

regioner ha brandingenjörsutbildad personal i ledningen.

För fredsräddningstjänstens behov är det angeläget att en sam- verkan mellan kommuner i en del fall kan organiseras över läns- gränser. Civilförsvarsområdena — civilförsvarets nuvarande re— gionala indelning på samma nivå - överskrider för närvarande inte i något fall en länsgräns. Länsstyrelsernas ansvar för civilförsvaret i länen talar för att det helst inte heller i fortsättningen skall organiseras något civilförsvarssamarbete mellan kommuner i olika län. Samtidigt skall emellertid fram— hållas att en samverkan i räddningstjänsten begränsad till kom- muner inom det egna länet i flera fall skulle göra det svårt att utvinna alla fördelarna av denna samverkan. Kommittén har

i samråd med CK-gruppen kommit till den slutsatsen att det undantagsvis i den kommungränsövergripande verksamheten kan

bli nödvändigt att jämka på civilförsvarets strävan att hålla

• Sida 267
•  Original

Tabell 6.1 Skiss till räddnipgstjänstrogioner i sju läp

Län Regionhuvudort(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01—01 beredskap

Hel— Dol— Hel— Del— tid tid tid tid

muonus [3 Malmö-Lund” Malmö 233 866 33 - Lund 78 484 9 19 Lomma 16 608 — 6 Kävlinge 20 637 — 7 Staffans— torp 16 366 — 5 Svedala 15 471 — 10 Burlöv_ __14 315 395 747 — 5 42 52 [] Helsingborg— Helsingborg 101 979 10 17 Landskrona Landskrona 36 521 7 8 Bjuv 14 666 - 14 Höganäs 22 111 3 8 Svalöv 12 987 188 264 - 11 20 58 [],Eslöv Eslöv 26 828 5 15 Hörby 12 630 — 7 Höör 10 905 50 363 — 5 5 27 [Mr_elleborg Trelleborg 34 463 5 14 Vellingg__ 23 192 57 655_ - 15 5 29 13 Ystad” Ystad 23 779 5 9 Skurup 12 583 — 6 __ Sjöbo 15 025 51 387 - 15 S 30 KRISTIAN— [] &stianstad— Kristianstad 68 880 8 25 STADS Hässleholm 1) Hässleholm 48 880 4 29 Bromölla 12 071 - 11 Osby 13 766 - 15 Östra Göinge 15 426 — 19 Perstopp_ 7 528 166 551 — 8 12 107 [__] Simrishamn Z) Simrishamn 20 315 — 20 Tomelilla 12 656 32 971 — 13 - 33 |:] Ängelholm Ängelholm 29 823 4 6 Båstad 12 083 — 10 Åstorp 12 946 — 6 Klippan 16 555 - 17 Örkelljunga 9 311 80 718 - 11 4 50 _

1) Området kan delas i två regioner.

2) Ystads— och Simrishamnsområdena kan också bilda en gemensam region.

• Sida 268
•  Original

262 Samverkan SOU 1981:82 Län Regionhuvudort(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01-01 beredskap Hel- Del- Hel- Del— tid tid tid tid HALLANDS E]Ha1mstad Halmstad 76 054 8 23 Lahohn 21 067 - 16 Hylte 11 210 108 331 — 18 8 57 []Varberg Varberg 44 168 5 29 Falkenbergl) 34 915 - 29 Kungsbacka 43 523 122 606 - 19 5 77 GÖTE— []Göteborg Göteborg 431 288 64 5 BORGS OCH Mölndal 47 789 10 - BOHUS Härryda 23 186 4 16 Partille 27 165 4 5 Kungälv 29 704 4 19 Ale 23 299 — 12 Öckerö 9 839 592 270 — 10 86 ZZ []Stenungsund Stenungsund 16 083 - 19 Orust 12 358 — 15

Tjörn 11 703 40 144 — 8 - 42 E]Uddevalla— Uddevalla 46 034 7 10 Lysekil 2) Lysekil 15 042 - 18 Munkedal 10 706 - 12 Sotenäs 9 251 81 033 - 16 7 56 []Strömstad Strömstad 9 580 — 10

Tanum 11 466 21 046 - 14 — 24 ÄLVS— [] Borås Borås 102 123 10 35 BORGS Ulricehamn 21 964 — 23 Mark 31 422 5 23 Svenljunga 10 996 — 12 Tranemo 12 410 178 915 - 4 15 97 []Alingsås Alingsås 29 640 6 6 Vårgårda 9 249 — 7 Herrljunga 9 348 — 10

Lerum 29 867 78 104 — 18 6 41 E]Trollhättan- Trollhättan 49 601 7 12 Vänersborg 2) Vänersborg 34 576 6 16 Lilla Edet 11 830 - 12 Mellerud 10 683 — 8 Färgelanda 7 380 114 070 — 11 13 59 [3 Åmål 3) Åmål 13 571 — 9 Bengtsfors 12 206 - 17

Dals—Ed 5 288 31 065 — 8 — 34

1) Kungsbacka kommun kan också föras till Göteborgs—regionen. 2) En annan lösning är att sammanföra Uddevalla-Lysekil med Trollhättan- Vänersborg till en region. 3) Åmåls-regionen kan också sammanföras med Säffle—regionen i Vännlands län

• Sida 269
•  Original

Län Regionhuvudort(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01—01 beredskap Hel— Del— Hel— Dol— tid tid tid tid VÄSTER— [3 Umeå Umeå 81 052 10 33 BOI'TENS Vännäs 11 444 - 14 Vindeln 7 102 - 15 Nordmaling 8 128 — 12 Robertsfors 7 737 115 463_ — 13 10 87 _ [] %llefteå Skellefteå 74 214 8 52 Norsjö 10 031 84_24_5 - 18 8 70 [] Lycksele Lycksele 14 490 — 21 Sorsele 3 920 - 11 Storuman 8 331 26 741 - 14 - 46 [] Vilhelmina Vilhelmina 8 678 - 12 Åsele 4 720 - 11 Dorotea _ 3 966 17 325 —_ 6 — __29__ NORR- |:] Luleå-Piteå- Luleå 66 828 11 10 BOI'TENS Boden Piteå 38 392 6 15 Boden 28 857 5 7 * Älvsbyn 9 632 - 9 i Jokkmokk 7 087 150 796 — 11 22 52 D Arvidsjaur Arvidsjaur 8 395 — 14 Arjeplog 4 039 12 434 _—__ 10 - 24 DQällivarg- Kiruna 29 700 5 10 Kiruna Gällivare 24 715 __54 415 4 9 _ 9 19 * [] Haparanda— Haparanda 9 669 - 9 ', Kalix Kalix 19 596 - 17 Överkalix 5 087 — 13 Övertorneå 6 300 - 12 _ Pajala 8 774 49 426 - 12 — 63

• Sida 270
•  Original

länsgränserna intakta. För regioner med kommuner från två läi skulle de båda länsstyrelserna i en krigssituation när det fordras civilförsvarsresurser utifrån till dessa regioner kunna åläggas att samverka om åtgärder avsedda att förstärka de egna

resurserna. En samordning skulle vid behov också kunna ske inom

.civilområdet, som ju omfattar flera län. För ett sådant sam—

arbete över länsgräns talar att det även för civilförsvaret

är ett intresse att samverkan utvecklas i regioner som är naturligt avgränsade från samarbetssynpunkt. Det skall fram— hållas att andra verksamheter inom totalförsvaret, t ex post

och tele, i sin territoriella indelning inte alltid följer läns- gränser. Som tidigare har framhållits ökar en långt driven sam-

verkan räddningstjänstens effektivitet både i fred och i krig.

Vid avgränsningen av regioner med kommuner från två län måste beaktas att all alarmering i fred skall ske från e n läns— alarmeringscentral. I tabellen pekar kommittén på de möjligheter till samordning av räddningstjänsten i två län som föreligger

t ex mellan Simrishamn och Ystad samt mellan Trollhättai, Vänersborg och Uddevalla. I båda dessa områden är länsalarme- ringscentralen gemensam för de berörda länen - eller kommer att bli det. Även 1änsalarmeringscentralernas verksamhetsområden bör för övrigt kunna jämkas med hänsyn till det regionala sam-

arbetets behov.

De skisserade räddningstjänstregionernas fördelning_på storleks-

grupper efter folkmängd framgår av följande sammanställning.

• Sida 271
•  Original

Antal invånare Region— Antal huvudort(erl regioner 592 300 Göteborg 1 395 800 Pmlmö/Lund 1 150 001 — 200 000 Helsingborg/Landskrona Kristianstad/Hässleholm Borås Luleå/Piteå/Boden 4 ____ 100 001 — 150 000 Varberg Halmstad Trollhättan/Vänersborg _Ulneå __ i 50 001 — 100 000x Trelleborg Ystad Eslöv Ängelholm Uddevalla/Lysekil Alingsås Skellefteå Gällivare/Kiruna 8 _ , » 30 001 — 50 000 Simrishami ? Stenungsund 1 Åmål Haparanda 4 — 30 000 Strömstad Lycksele Vilhelmina Arvidsjaur 4 Summa 26

___—___

b) Varje län utgör en räddningstjänstregion (Alternativ 2)

1 ett annat regionsystem än det ovan redovisade skulle 33519 län utgöra ett enda samarbetsområde för alla kommuner i länet.

I detta alternativ, när huvudmannaskapet fortfarande skall vara kommunalt (länsstyrelsens roll som statligt regionalt orgmi behandlas i kapitel 7), skulle det vara naturligt att bygga sam— verkan kring den kommun i länet som har det högsta invånaranta— let och de bästa räddningstjänstresurserna. Den största kom-

munen i länet skulle få ta på sig uppgiften att samordna den

• Sida 272
•  Original

samverkan som skulle vara gemensan för hela länet — t ex plane— ring av räddningstjänsten, uppläggning och genomförande av mer kvalificerad utbildning samt inköp. Samtidigt skulle den ledande räddningstjänstkonmununi, om länet skulle vara ett område för primärsamverkan, få organisera det samarbete i utryckningsbered- skapen som i ett sådant system ändå måste bedrivas i lokala

gränsområden mellan länets olika kommuner.

Framför allt skulle en organisation omfattande samtliga kommu— ners räddningstjänstresurser kunna få betydelse vid olyckor som kräver massiva räddningstjänstinsatser i någon del av lä— net. I ett system enligt det senare alternativet skulle det knappast vara nödvändigt att behålla möjligheten för länssty— relsen att i ett allvarligt nödläge överta ledningen av rädd— ningstjänstarbetet. Den uppgiften skulle kunna fullgöras av

ledningen för räddningstjänsten i den största kommunen i länet.

c) De båda alternativens för— och nackdelar

För det första alternativet med flera räddningstjänstregioner

i varje län talar framför allt att samarbetet i varje område

inte blir mer omfattande än att det administrativt sett rela— tivt enkelt kan hanteras av de deltagande räddningstjänstorga- nen. Sannolikt skulle det i varje region med åtminstone en styrka på heltid bli möjligt att även i ytterområdena som för— stärkning av dessa kommuners deltidsanställda få den ytter- liggre slagkraft som i en del situationer kan behövas. Alla kommuner skulle få tillgång till en kvalificerad brandingen- jör för ledningen av räddningstjänsten. Speciellt för arbetet

i samband med planering av räddningstjänsten och för utbild-

• Sida 273
•  Original

ning och förebyggande åtgärder skulle mycket vara att vinna på ett sådant samarbete. I de flesta regioner — eller genom samarbete mellan flera regioner — skulle det också bli möjligt

att organisera en brandingenjörsberedskap för ledning av själva

räddningstjänstinsatserna inom området.

I det här sammanhanget skall framhållas att det även i ett sys— tem med flera regioner i varje län skulle vara möjligt att för speciella arbetsuppgifter knyta ihop en sekundärsamverkan på länsplanet. Det sker för övrigt redan nu till viss del genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar. Om en olyckshändelse 1 skulle fordra så omfattande räddningsresurser att den egna re— gionens tillgångar inte räcker, skulle det ändå, på samma sätt

som nu gäller för räddningstjänsten inom en kommun, vara möj—

ligt att få bistånd från andra regioners räddningstjänstorgan.

Det andra alternativet med varje län som räddningstjänstregion

har den fördelen att samarbetet just för vissa uppgifter där det finns stordriftsfördelar att tillvarata - som har framhål- lits gäller det speciellt planering, utbildning, förebyggande åtgärder och inköp — skulle vara en tillräckligt stor region. Därmed skulle det som redan har uttalats vara möjligt att redu— cera länsstyrelsens uppgifter som samordnande organ för rädd- ningstjänsten i länet. Ett långtgående kommunalt samarbete på länsnivå skulle i det senare avseendet innebära en förenkling

jämfört med den organisation som nu förekommer.

Samtidigt har emellertid ett system med länet som samarbets-

region flera nackdelar. En sådan nackdel är att det i flertalet

• Sida 274
•  Original

län skulle bli en komplicerad organisation att administrera. Sannolikt skulle det fordras en administrativ överbyggnad vars kostnader helt eller delvis skulle reducera de ekonomiska och andra vinster som i övrigt skulle bli resultatet av samverkan. Till detta skall läggas att flera län har en bl a från räddnings—

tjänstsynpunkt onaturlig avgränsning.

Om man ser till själva skadebekämpningen, har de händelser som fordrar insatser från styrkor i ett helt län hittills varit mycket sällsynta. skadebekämpning med sådana styrkor skulle kunna bli aktuell t ex vid stora skogsbränder, när gasmoln förs med vinden över omfattande områden, vid kärnkraftshaverier el— ler efter mycket stora oljepåslag från havet. Mot en alltför stark centralisering av utryckningsstyrkorna inom länen talar att personalen skulle förlora en stor del av den viktiga lokal— kännedomen. En långtgående samverkan på länsnivå skulle vidare kunna rubba förutsättningarna för det lokala inflytande över räddningstjänsten som företrädare för lokala politiska organ bedömer som nödvändigt. Sannolikt skulle många kommuner inför det skisserade alternativet med länen som räddningstjänstregio- ner lika gärna se att staten eller landstingskommunen övertog

ansvaret för verksamheten — inte minst dess finansiering.

Kommittén anser från de redovisade utgångspunkterna att samver— kan bör inriktas på alternativ 1 - med flera räddningstjänst- regioner i varje län. Undantagna från den bedömningen är Got—

lands län och eventuellt Jämtlands län.

• Sida 275
•  Original

6.8.3. Former för regionindelningens utarbetande och fast—

ställelse

Samverkan enligt kommitténs förslag bygger på ett starkt kommu— nalt engagemang i arbetet. En förutsättning för detta är att kommunerna själva har ett aygörande inflytande på avgränsningen av regionerna. Det arbetet måste alltså ske lokalt. Avvägningar mellan intressen från olika kommuner kan i några fall komma

att fordra en avstämning på regional nivå i länen - ev i några fall också på riksnivå om bedömningarna är olika i skilda län om samarbetet över länsgräns. Behovet av en samordning med den regionindelning som geografiskt skall ange ramarna för det kommungränsövergripande kommunanknutna civilförsvaret talar

också för en regional och central avstämning.

Utformningen av regionindelningen bör redan från början ha en stark lokal och regional förankring. Som har redovisats i före- gående avsnitt bör en av utgångspunktenia för indelningen vara det mönster för samarbetet som redan nu förekommer. Det nuva- rande samarbetet bör vara en grund som kommunerna skall stimu- leras att bygga vidare på. Kommittén anser mot den redovisade bakgrunden att kommunerna och länsstyrelserna bör ges i uppdpgg

Ett i samråd utarbeta ett förslag till indelning i räddnings— tjänstregioner för de olika länen. Kommittén föreslår att för-

slagen inges till det centrala räddningstjänstverket som får i uppdrag att efter en avvägning mellan olika intressen fastställa gränser för regionerna. Om en kommun eller en länsstyrelse är oenig med räddningstjänstverket om avgränsningen av en region,

skall regeringen enligt kommitténs förslag pröva ärendet.

• Sida 276
•  Original

För kommittén framstår en regionindelning som ett nödvändigt element för att det skall bli möjligt att få till stånd en ut— vecklad samverkan. Alla kommuner skall omfattas av indelningen. Förslaget om en regional och central avstämning rubbar inte kommitténs tidigare redovisade ställningstagande att omfattning- en av den samverkan som i praktiken skall ske är varje enskild kommuns sak att besluta om. Kommitténs förslag innebär inte

att regionindelningen som sådan skall ha några rättsverkningar. Den skall t ex inte kunna hindra en kommun i en region att i en— skilda frågor när det behövs samarbeta med en kommun i en annan

region.

6.9. Formerna för samarbetet i räddningstjänstregionerna

Samverkan i räddningstjänsten mellan två eller flera kommuner kan antas komma att skifta i omfattning från en region till en

annan. I vissa fall kan—det finnas förutsättningar för en helt

gemensam organisation med gemensamma beslutande och förvaltande organ. En sådan organisation kan enligt nuvarande lagstiftning inrättas endast genom bildande av kommunalförbund. I många fall kan emellertid en organisation med gemensam anställd personal

vara tillräcklig. Det är möjligt att de kommuner som väljer en i sådant avseende gemensam organisation först organiserar ett

samarbete för endast en del av räddningstjänstens uppgifter el—

ler för det förebyggande arbetet.

Samarbetsformerna skulle liksom hittills kunna varieras och an— passas till samarbetets innehåll och omfattning. Frågan om an— talet kommuner som deltar i samarbetet skulle också kunna på- verka formen för samarbetet. Enligt kommitténs bedömning är

de samarbetsformer som bör övervägas:

• Sida 277
•  Original

(1) Kommunalförbund;

(2) Avtal om samarbete;

(3) Kommunalt företag.

Kommunalförbund förekommer för närvarande i endast två fall inom räddningstjänsten i landet. Det gäller som redan har redo- visats Danderyds, Täby och Vallentuna kommuner samt Solna och Sundbybergs kommuner. I båda fallen har kommunerna byggt upp en i alla avseenden integrerad organisation för räddningstjäns- ten. Erfarenheterna av kommunalförbundet som samarbetsform upp— ges vad gäller båda områdena vara goda. När Danderyd-Täby- Vallentuna brandförsvarsförbund bildades framhölls som skäl för att bilda kommunalförbund bl a att det skulle bli komplicerat

1 att i avtalsform reglera ett samarbete mellan fler än två kom-

muner .

Under senare år har det blivit vanligare att använda andra for— mer än kommunalförbund för kommunalt samarbete. Inom samtliga kommunala verksamhetsområden finns för närvarande i hela lan- det endast 18 kommunalförbund. I direktiven (Dir l98l:9) till en av regeringen tillkallad särskild utredare med uppgift att se över bestämmelserna för bildande av kommunalförbund fram— hålls att det är angeläget att undersöka hur de nuvarande kom- munalförbunden fungerar i olika avseenden. Kommunalförbundens för— och nackdelar jämfört med andra former för interkommunal samverkan bör belysas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de kommunaldemokratiska aspekterna samt kommunalförbundens roll

i den kommunala självstyrelsen. I arbetet ingår även att be—

döma det framtida behovet av samverkan inom olika kommunala

verksamhetsområden.

• Sida 278
•  Original

Avtal mellan samverkande kommuner om samarbete är sedan länge det vanligaste sättet att reglera ett kommunalt samarbete.

Detta är fallet också för samverkan inom räddningstjänsten. De uppgifter som enligt lag skall handhas av visst kommunalt organ får dock inte genom avtal överlåtas på annat organ om inte detta är särskilt medgivet. varje kommun är skyldig att ha en brand-

styrelse och varje kommun måste utse en brandchef och en vice

brandchef. Brandstyrelsens och brandchefens uppgifter enligt brandlagstiftningen kan inte genom avtal överlåtas på annan kommun. Inget hindrar dock att kommuner avtalar om att utse samma person till brandchef i respektive kommun. Det är möjligt att träffa avtal om sådana uppgifter som kommunerna inte direkt är ålagda att själva ombesörja med egna organ. Det finns åtskilliga sådana uppgifter. Som exempel kan nämnas att det finns avtal mellan kommuner om hjälp i olika avseen- den, bl a beträffande räddningstjänstinsatser och utrustning. Onfattningen av dessa och andra samverkansuppgifter har redo-

visats i avsnitten 2.6 och 6.2.

Den ovan redovisade invändningen, att det skulle vara komplice— rat att avtalsvägen organisera en samverkan mellan fler än två kommuner framstår enligt kommitténs mening som överdriven. Av- talet som samarbetsform har för övrigt flera fördelar. Ett av- tal kan lätt kompletteras efter hand som samverkans innehåll förändras. För samarbete grundat på ett avtal fordras inte heller någon särskild kommunal administration. Framför allt

i de fall där samverkan omfattar endast vissa personella eller materiella resurser i räddningstjänsten är det enligt kommit- téns bedömning lämpligare att använda avtal än kommunalförbund

som samarbetsform.

• Sida 279
•  Original

Ett alternativ till främst kommunalförbundet som kommunal sam- verkansfonn är företagsformen. Ett sådant alternativ innebär att samverkansuppgifterna överlåts åt bolag eller andra sär— skilda rättssubjekt, t ex stiftelser eller ekonomiska förening— ar, i vilka de i samarbetet deltagande kommunerna har domine— rande inflytande genom delägarskap eller på annat sätt. Kommu— nernas möjligheter att driva verksamhet i företagsform är inte obegränsade. Rättsläget på detta område är oklart. Det anses emellertid att om en lag anvisar ett visst kommunalt organ för en verksamhet så är det inte tillåtet att överlåta verksam- heten på ett kommunalt företag, såvida detta inte uttryckligen är medgivet. De förvaltnings— och ledningsuppgifter som i brand— lagstiftningen har ålagts brandstyrelsen och brandchefen kan

alltså inte överlåtas på ett kommunalt företag.

En del uppgifter inom räddningstjänsten är emellertid av kommer—

; siell natur. Möjligen skulle sådana uppgifter kunna överlåtas

, till ett kommunalt företag. Den kommersiella driften är emel— lertid för räddningstjänstens del mycket begränsad och för den kan även i fortsättningen en kommunal nämnd eller styrelse svara. Härtill kommer att en kommunal verksamhet som drivs i företagsform är undandragen de rättsregler som gäller för kom- munal förvaltning. De krav på insyn och offentlighet som är viktiga inom räddningstjänsten kan det därför bli svårt att tillgodose om den kommersiella verksamheten skulle drivas i företagsform. Enligt kommitténs bedömning förefaller det mot bak— grund av det nu sagda mindre lämpligt att för sådana samarbets— uppgifter inom räddningstjänsten som kan vara möjliga att över- låta på ett kommunalt företag använda denna samarbetsform. Det

, skall emellertid tilläggas att det arbete som pågår inom kom—

• Sida 280
•  Original

numalföretagskommittén (Kn 1978:0l) kan komma att ändra förut- sättningarna för komrmmemas möjligheter att driva verksamhet i företagsform. Kommalföretagskonmittén skall enligt sina di- rektiv (Dir 1978241) bl a närmare tmdersöka och diskutera be-

hovet av en ny kormmmal företagsform.

• Sida 281
•  Original

7 ORGANISATIONEN PÅ OLIKA NIVÅER I DEN ALLÅHXGQÄ RÄDDNINGSTJÄNSTEÄ

7.1. Principer för fördelning av arbetsuppgifter mellan organ på

olika nivåer — en inledning

Tyngdpunkten i arbetet inom den allmänna räddningstjänsten bör

enligt kommitténs mening som hittills ligga på lokal nivå -

hos räddningstjänstorganen i de enskilda kommunerna eller hos ; de räddningstjänstorgan som är gemensamma för två eller flera i kommuner. Som kommittén har framhållit är det starka lokala en— ; gagemanget i verksamheten en återspegling av den decentralisera- W de strukturen. Engagemanget finns hos politiker, anställda och i stor utsträckning hos de människor som organisationen är av— sedd att skydda. Till den lokala förankringen hör en lokalkänne— dom hos de anställda som är nödvändig för effektiviteten. Från den här utgångspunkten — och samtidigt av ekonomiska skäl - är det viktigt att behålla systemet med deltidsanställd personal. En del av de brister i organisationen som just på grund av den decentraliserade strukturen inte går att undvika kan enligt kommitténs mening avhjälpas genom olika åtgärder, främst en

samverkan mellan kommuner.

På länsnivå bedömer kommittén att det som hittills kommer att finnas ett behov av samordning. Regional samordning kan vara

nödvändig när det vid olyckor med omfattande verkningar, t ex

händelser med effekter inom geografiskt utbredda områden ford-

• Sida 282
•  Original

ras en kraftsamling av resurserna. Samordning är viktig också

i situationer när det är nödvändigt att bedöma var och hur in— satser med särskilt knappa räddningstjänstresurser skall använ— das för att ge de bästa effekterna. För dessa syften fordras att de som sysslar med räddningstjänstarbete på länsnivå känner till förhållandena så att de kan kombinera detaljkunskaper med överblick. I en del situationer kan det visa sig nödvändigt att

samordna verksamheten i flera län som gränsar till varandra.

Även på central nivå finns det uppgifter som måste utföras i räddningstjänsten. De krav på enhetlighet i arbetet som det

är angeläget att tillgodose fordrar en central samordning. Rädd— ningstjänsten griper över flera tekniskt komplicerade områden, och det är knappast möjligt att i varje kommun eller i varje län i alla avseenden följa utvecklingen, sammanställa erfaren— heter och anpassa riktlinjerna för verksamheten till de efter hand förändrade kraven. Nya ämnen och material, förändringar

i byggnadsteknik, nya medel för skadebekämpning eller för före- byggande åtgärder är exempel på sådant som gör det nödvändigt med en central bevakning inom räddningstjänsten. Fördelningen av resurser för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som fordras måste ske på central nivå. Vid speciella olyckshändel- ser kan det dessutom vara angeläget med en överblick över de relativt specialiserade resurser som står till räddningstjäns— tens förfogande. Även samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i samhället, t ex civilförsvaret, det militära försvaret och de olika formerna av särskild räddningstjänst, fordrar en administrativ ledning på central nivå för att en i

flera delar önskvärd enhetlighet skall kunna uppnås.

• Sida 283
•  Original

7.2

Den lokala nivån

7.2.1. Principerna för uppgiftsfördelningen

En tillämpning av de i föregående avsnitt redovisade principer— na innebär i huvudsak samma fördelning av arbetsuppgifterna i den allmänna räddningstjänsten mellan organ på olika nivåer som redan nu förekommer. De kommunala räddningstjänstorganen — var för sig eller i samverkan över kommungränser — bör även i fort— sättningen lokalt genomföra de räddningstjänstinsatser som olika typer av nödlägen kräver. De bör vidare liksom hittills plan- lägga verksamheten, bl a genom att upprätta insatsplaner för

en del av riskobjekten, genom att svara för förebyggande åtgär- der mot brand och genom att påtala brister när det gäller före- byggande åtgärder mot andra nödlägen än brand. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten är det angelä- get att de lokala räddningstjänstorganen utan att det inkräktar på utbildning, övningar eller beredskap liksom hittills åtar

sig teknisk och annan service åt olika uppdragsgivare. Så skulle t ex civilförsvarets övnings— och förrådsverksamhet kunna bli

en uppgift för de kommunala räddningstjänstorganen.

7.2.2. Organ som skall lösa uppgifterna på lokal nivå

De skiftande och ibland mycket svåra uppgifterna som räddnings— tjänsten skall lösa på lokal nivå kräver dels kunnande och er— farenheter hos de anställda, dels tillräckligt dimensionerade styrkor som utan alltför stor fördröjning kan begränsa de ska- dor som olyckorna orsakar. Även för uppgifter av annat slag - planläggning och förebyggande åtgärder — fordras det personal med kunnande och erfarenheter. Som kommittén tidigare har fram—

hållit har de mindre kommunerna i de redovisade avseendena ofta

• Sida 284
•  Original

stora problem. De anställda i dessa kommuner - det gäller spe- ciellt de som är ansvariga för ledningen av räddningstjänsten — är inte så specialiserade i sitt arbete att de inom alla olika områden kan utveckla och upprätthålla den kompetens som är önsk- värd. lönga känner mot den bakgrunden en osäkerhet i arbetet som inte är lika vanlig hos personalen inom räddningstjänsten

i de större kommunerna. Problem med bemanningen under semester— perioder, vid sjukledigheter och annan frånvaro förekommer hos

både stora och små kommuner.

Kommittén anser som har redovisats att en primär- och sekundär— samverkan mellan kommunerna är ett sätt att minska de redovisade bristerna. Genom olika former av samarbete skall det bli möjligt inte bara att gemensamt använda materiel som måste finnas utml även att ge de anställda möjligheter att specialisera sig på en del uppgifter och således svara för dessa i två eller flera kom— muner samtidigt Kommittén har framhållit att samverkan liksom

hittills kommer att växla i omfattning mellan olika regioner.

Oavsett samarbetets omfattning kommer det att fordras något slag av organisation för de förtroendevalda från samverkande kommuner som på politisk nivå reglerar det samarbete som skall bedrivas. En sådan organisation kan bestå av en enkel samarbetsgrupp med uppgift t ex att stämma av i budgetarbetet inom de berörda kom— munerna. Samverkan kan också organiseras i ett kommunalförbund

med egna beslutande och förvaltande organ.

Oberoende av om samarbetet omfattar en helt gemensam organisa— tion eller inte, är det enligt kommitténs mening nödvändigt att

det i varje region för primärsamverkan etableras någon form av

• Sida 285
•  Original

samordning av den administrativa ledningen av räddningstjänst—

arbetet. En sådan samordning kan ske genom att

(1) Brandchefen (ev också en eller flera vice brandchefer) äl

gemensam för kommunerna i regionen;

(2) Brandcheferna i de olika kommunerna bildar en ledninas—

eller samor lingsorupo

För närvarande tjänstgör flera brandchefer i landet i två kom— muner med i övrigt skilda räddningstjänstorgan. En sådan lösning, som alltså motsvarar det första alternativet ovan, är administra— tivt enkel. Brandchefen har samma befogenheter i båda kommunerna och kan förbereda eller fatta de beslut som fordras i planlägg— ningen och i det förebyggande arbetet för att resurserna i re—

gionen skall kunna tillvaratas på ett så effektivt sätt som

möjligt. Det betyder bl a möjligheter att specialisera övrig personal på olika uppgifter och att låta den utföra uppgifter

i flera kommuner.

, I det andra alternativet med en lednings— eller samordningsgrupp är det administrativt sett svårare att utveckla och administrera samarbetet än om kommunerna väljer att anställa en gemensam brandchef. Personalpolitiska och andra skäl kan emellertid tala för en sådan lösning. Även lednings— och samordningsgruppen skulle enligt kommitténs mening emellertid få betydelse för

, strävandena att göra planläggningen och det förebyggande arbe— tet effektivare. Genom en samordnad planläggning skulle det bli möjligt att för räddningstjänstinsatser gemensamt använda per- sonal och materiel. En samordning av de förebyggande åtgärderna skulle som redan har framhållits göra det möjligt för persona—

l len att specialisera sig. Den skulle därmed kunna bidra till

• Sida 286
•  Original

att väsentligt öka det samlade kunnandet i denna del av verksmn— heten i regionen. Kommittén anser det naturligt att brandchefen i den kommun inom en region som har de största resurserna i

många fall utses att leda gruppens arbete. *

När det sedan gäller det operativa räddningstjänstarbetet inom

regionen kan varje brandchef liksom för närvarande ha ansvaret

för alla insatser i sin egen kommun. En annan lösning är att den tidigare nämnda lednings— och samordningsgruppen i författning

ges möjlighet att för räddningstjänstsituationer som kräver sam- lade insatser i större omfattning inom regionen besluta att en

av brandcheferna eller den som han utser alltid skall vara rädd— ningsbefälhavare och samordna räddningstjänstinsatserna. Dessa * situationer bör i så fall anges i förväg i en instruktion för räddningstjänsten i regionen. För andra räddningstjänstinsatser

i regionen skulle ansvaret däremot ligga på brandchefen i den kommun där olyckan har inträffat. Enligt kommitténs mening bör . kommunerna för fredsräddningstjänsten välja den form för admi— nistrativ och eventuellt operativ samordning som är mest lämp-

lig med hänsyn till förhållandena i respektive samarbetsregio—

ner .

Lednings— och samordningsgruppens uppgifter skulle i huvudsak vara av samma slag i fred och i krig. Sannolikt skulle krigs— situationens ökade krav emellertid fordra ett större ansvar för den brandchef som eventuellt har blivit utsedd att i fred i vissa lägen samordna de operativa räddningstjänstinsatserna. Kommittén

anser att det för denna samordning av det operativa arbetet i

krigsräddningstjänsten är nödvändigt att i författning reglera

• Sida 287
•  Original

7.3

Skyldigheterna och befogenheterna för den brandchef som utses

att i krig leda arbetet i samordningsenheten.

Länsnivåi 7.3.1 Principerna för unpgiftsfördelningen

På länsnivå innebär principerna att ett statligt regionalt orgai liksom hittills skall utföra en länsomfattande planläggning av räddningstjänsten. Uppgiften innebär i huvudsak att det regio- nala organet med utgångspunkt i den lokala planläggningen beskri— ver de risker som kan leda till olyckor av större omfattning, inventerar de resurser som finns tillgängliga och planerar sam— ordningen på länsnivå av räddningstjänstarbetet för olika typer av olyckor. Det statliga regionala organets uppgift kan sägas vara att stämma av de kommunala räddningstjänstplanerna mot en regional plan för länet med uppgifter om de resurser som det

går att samla vid dessa händelser. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att ytterligare utveckla den regionala rädd- ningstjänstplanering som har genomförts av så gott som alla läns-

styrelser.

Brandlagen ger länsstyrelsen möjligheter att vid nödläge som kräver omfattande räddningstjänståtgärder i samordningssyfte överta ledningen av räddningstjänstarbetet. Länsstyrelsen skall i sådana fall förordna en särskild befälhavare för räddnings— tjänsten på olycksplatsen. Bestämmelsen om länsstyrelsens över— tagande av ledningen har hittills tillämpats vid endast tre tillfällen. Det skedde vid Tuveraset år 1977, vid oljebekämp— ningen i Stockholms skärgård våren 1979 och i samband med över—

svämningarna i Dalälven våren 1978.

• Sida 288
•  Original

När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten skall kostnaderna för denna i viss utsträckning bestridas av staten enligt reglerna i brandlagen. Kommittén anser att bestäm— melserna om statlig ersättning till kommunerna om möjligt skall utformas så att reglerna för ersättningen inte blir avgörande för om det statliga regionala organet skall överta ledningen eller inte. På det sättet kan avgörandet om ett övertagande ske med utgångspunkt i behovet av samordnande beslut, utan att de berörda organen behöver beakta de ekonomiska konsekvenserna

av övertagandet. Förslaget till samverkan mellan kommunerna i ett system med räddningstjänstregioner kommer å andra sida) sannolikt att minska behovet av samordning på länsnivå. I en del fall - särskilt när det kan bli fråga om att samordna den allmänna räddningstjänsten med en eller flera former av sär—

skild räddningstjänst eller med annan verksamhet — fyller emel- lertid brandlagens bestämmelse om statlig regional samordning

en väsentlig funktion.

En uppgift för ett statligt regionalt organ kan vara att samman— ställa och värdera de erfarenheter som de lokala räddningstjänst— organen gör i sitt arbete och att sprida dessa erfarenheter.

Som kommittén har betonat är det angeläget att även statliga regionala organ på olika sätt söker stimulera en ökad samverkmi. I överensstämmelse med de av statsmakterna antagna principerna för kommunal självstyrelse anser kommittén att den statliga tillsynen i allt väsentligt skall kunna ske genom råd och in-

formation till kommunernas räddningstjänstorgan.

• Sida 289
•  Original

Utformningen av räddningstjänstens organisation på lokal nivå kan styras av regler för dimensionering av styrkor i beredskap och av regler för underställelse av brandordning. Kommittén kommer att i nästa etapp av sitt arbete att ta ställning till behovet av sådana regler. I det här sammanhanget skall endast framhållas att det trots strävandena att främja den kommunala självstyrelsen kan behövas något slags medel för statlig påver- kan i de fall där det är uppenbart att en kommun inte tillgodo- ser de krav på skydd och säkerhet som invånarna har rätt att ställa. Framför allt om räddningstjänstens organisation skall vara densamma i fred och i krig finns det skäl att för sådana

fall överväga någon fonn av statligt inflytande över verksam-

hetens utformning.

3 7.3.2 Organ som skall lösa uppgifterna på länsnivå

En lösning som ligger nännast till hands vid valet av statligt regionalt räddningstjänstorgan är att länsstyrelsen liksom hit— tills skall svara för samordningen på länsnivå. Länsstyrelsen har som regionalt statligt organ samordningsuppgifter även på en rad andra områden. I vissa fall — det kan gälla civilförsva— ret men också den fysiska planeringen och trafikplaneringen - har länsstyrelsen uppgifter av betydelse för räddningstjänstens planering och genomförande samt för de förebyggande åtgärderna. Mot ett bibehållet ansvar för länsstyrelsen när det gäller rädd— ningstjänsten på regional nivå talar emellertid att länsstyrel— serna i vissa situationer har haft svårt att hitta sin roll i räddningstjänsten. I stor utsträckning beror detta sannolikt på att de saknar personal med praktiska erfarenheter av räddnings—

tjänstarbete. Uppgifterna i räddningstjänsten på regional nivå

• Sida 290
•  Original

har till största delen fullgjorts av tjänstemän med huvuddelen

av sin utbildning och sina erfarenheter från civilförsvaret.

En annan lösning skulle vara att av flera län bilda s k stor— regionala enheter med ansvar för räddningstjänstens samordning inom men också mellan dessa län. Om man för att underlätta sam— ordningen med civilförsvaret och det militära försvaret väljer civilområdet/militärområdet som förebild, skulle resultatet bli sex räddningstjänstområden i hela landet. De personella resurser som skulle fordras för planering och samordning skulle kunna placeras inom civilbefälhavarnas kanslier. Varje civilbefälhavare skulle med sitt kansli få ansvara för samordningen av räddnings—

tjänsten inom de län som hör till det egna civilområdet.

Vid valet mellan de båda lösningarna talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för länsstyrelsen som regionalt statligt räddningstjänstorgan. Indelningen i civil- och militärområden är grundad framför allt på det förhållandet att det i en ofreds-

situation behöver fattas en lång rad beslut som griper över flera

län samtidigt. Effekterna av militära anfalls- och försvarsåtgär- der breder snabbt ut sig över stora områden. Även de civila skydds—F åtgärderna — t ex alarmering, utrymning och undanförsel — berör

också flera län samtidigt.

Situationen är inte densamma inom räddningstjänsten — varken i krig eller i fred. Räddningstjänstarbetet har sin tyngdpunkt lokalt. Utom för de händelser med effekter som i en del fall når ut över stora ytor - t ex skogsbränder, oljepåslag och kärnkraft-

haverier — är länet i de flesta fall ett tillräckligt stort om—

• Sida 291
•  Original

råde för samordning av kommunernas verksamhet. I de situationer där en samordning mellan flera län kan bli nödvändig bör denna kunna komma till stånd t ex genom att gg länsstyrelse efter överenskommelse mellan de berörda länens företrädare eller genom

beslut av regeringen får ansvaret för en samordnad ledning.

Den stora nackdelen med de flerlänsregioner som kommittén har övervägt är att områdena skulle bli alltför vidsträckta. Civil- befälhavaren och kanslipersonalen skulle få svårt att hålla kon— takt med räddningstjänstorganen i varje område. CK-gruppen för— utsätter att länsstyrelserna behåller sina uppgifter för sam- ordning av civilförsvaret inom varje län. Flerlänsregionernas kanslipersonal skulle då med hänsyn till behovet av samverkan mellan de båda verksamhetsgrenarna tvingas samordna sitt arbete även med de olika länsstyrelsernas civilförsvarspersonal. Ris- ken förefaller vara stor att verksamheten i de sex regionernas kanslier i alltför hög grad skulle komma att omfatta utrednings— och planeringsuppgifter samt andra administrativa uppgifter. Kontakterna med kommunerna skulle sannolikt bli mycket begrän- sade. För ett mer omfattande utbyte av erfarenheter med lokala organ skulle det i de storregionala kanslierna fordras mycket omfattande personella resurser. I ett något mer finmaskigt regionsystem med drygt ett tiotal räddningstjänstområden i hela landet skulle en del av dessa nackdelar elimineras. Ett sådant regionsystem skulle emellertid i relativt hög grad komma att

likna det nuvarande med länen som samordningsområden.

Kommittén föreslår från de redovisade utgångspunkterna att läneg

bör vara geografiska områden för statlig regional samordning av

• Sida 292
•  Original

räddningstjänsten. I vissa fall kan det för planering av insat- ser fordras ett fast organiserat samarbete mellan olika länssty— relser, t ex i Göteborgs—området. Även utbildning lämpar sig för en samverkan mellan län. Som har redovisats sker ett sådant samarbete redan nu i Målar-Hj älmar-området och mellan en del

av länen i norra Sverige. *

Kommittén anser det vidare angeläget att med ledning av de hit- tills samlade erfarenheterna mer utförligt ange i vilka slag av situationer som länsstyrelsen bör överta ledningen av räddnings— tj änstarbetet. Även dessa frågor kommer att övervägas i kommit— téns fortsatta arbete i samband med utformningen av ett förslag

till en ny räddningstjänstlag. I det sammanhanget kommer kommit-

tén också att mer i detalj behandla de frågor om statlig tillsyn, om planläggning och om samordning på länsnivå mellan den all— männa räddningstjänsten och de olika formerna av särskild rädd-

ningstj änst som tidigare har berörts i detta kapitel.

Som kommittén har framhållit i redogörelsen för sina övervägan— den om samverkan i kapitel 6 kan det vara lämpligt att Svenska kommunförbundets länsavdelningar svarar för en del uppgifter på länsnivå. Konkret samarbete i denna form har prövats i flera län - det gäller inköp, utbildning och information i aktuella rädd- ningstjänstfrågor. Det är angeläget att de ansvariga organen jämsides med uppbyggnaden av primärverkan i räddningstj änstre— gionerna undersöker hur sekundärsamverkan på länsnivå i kommwi— ernas egen regi kan utvecklas. I det sammanhanget är det nöd- vändigt att finna former för ett ändamålsenligt samarbete mel-

lan länsstyrelserna och kommunförbundets länsavdelningar.

• Sida 293
•  Original

7.4

Som ett led i strävandena att minska splittringen mellan de olika räddningstjänstformerna anser kommittén det viktigt att arbetet med räddningstjänsten inom varje länsstyrelse organise- ras så att ansvar och kunnande samlas hos den personal som läns— styrelserna får möjligheter att avdela för räddningstjänstupp— gifterna. Länsstyrelsens uppgift att genom samordnande åtgärder överbrygga olikheter i arbetssätt och resursplanering mellan olika räddningstjänstområden måste slå igenom också i den egna organisationen. Ett samlat utnyttjande av länsstyrelsens perso— nella och materiella resurser, oberoende av vilken typ av olycks— händelse och vilket slag av beredskap som det gäller, är till nytta för resultatet av länsstyrelsens samlade arbete inom rädd—

ningstjänsten.

Den centrala nivån

7.4.l Principerna för uppgiftsfördelningen

På central nivå bör framför allt ligga ett ansvar för utbild—

ning och för det forsknings— och utvecklingsarbete som gäller räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna, om effektivi— teten fortlöpande skall kunna höjas. För att de ökade kunska- perna skall kunna tillvaratas måste det spridas information till regionala och lokala organ. Centralt är det också nödvändigt att utveckla organisationsfbrmer så att samhällets samlade re- surser kan användas i räddningstjänsten när detta är nödvändigt Det gäller användningen av t ex civilförsvarets, det militära försvarets, polisens, kustbevakningens och andra samhällsorgans resurser. Sambandet mellan räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna är också viktigt att upprätthålla. De lärdomar som samlas i räddningstjänstarbetet måste kunna tillvaratas på ett

effektivt sätt i det förebyggande arbetet.

• Sida 294
•  Original

För att underlätta samordning av räddningstjänstinsatser vid större olyckor kan det i en del fall finnas ett behov av ett centralt ”uppgiftsförråd" med överblick framför allt över mer exklusiva resurser och hur de kan utnyttjas. Det centrala upp— giftsförrådet skulle också kunna vara till nytta genom att alar— mera sådana resurser åt de regionala eller lokala organen i situationer när de behövs. De ofta framförda kraven på en vä— sentligt förbättrad standardisering av materielen kräver vidare utvecklingsinsatser på central nivå och utformning av olika

slags riktlinjer av centrala organ.

7.4.2. Nuvarande förvaltningsorgans uppgifter — beslutade eller i annat sammanhang föreslagna förändringar

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Som har framgått av redo— görelsen i avsnitt 2.3 hör det till nämndens uppgifter att ut— bilda brandpersonal och skorstensfejare. Genom annan utbildnings— verksamhet, forsknings- och utvecklingsarbete samt råd till läns- styrelser, kommuner och enskilda i frågor om räddningstjänst och om förebyggande åtgärder mot brand skall brandnämnden främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Det skall vidare näm- nas att brandnämnden biträder länsstyrelserna vid handläggning

av räddningstjänstfrågor samt prövar vissa frågor om statlig er—

sättning till kommun för räddningstjänst och oljesanering.

Ansvariga på central nivå för de olika formerna av särskild rädd— ningstjänst m m eller för samordning och i några fall för tillsyn av lokala eller regionala huvudmäns verksamhet är som kommittén

tidigare har redovisat följande organ:

• Sida 295
•  Original

Rikspolisstyrelsen Fjällräddningstjänst samt ambulans— och räddningsflygtjänst

överbefälhavaren Användning av militära resurser i räddningstjänst

Civilförsvarsstyyelsen Användning av civilförsvarets resur- ser i räddningstjänst

Sjöfartsverket Sjöräddningstjänst Luftfartsverket Flygräddningstjänst Tullverket Olje— och kemikaliebekämpning till

havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren

Socialstyrelsen Sjuktransporter Statens strålskydds- Räddningstjänst vid olyckor i atom— institut anläggningar

På central nivå verkar också Svenska kommunförbundet i olika frågor som har med den allmänna och särskilda räddningstjänsten att göra. I förbundets kansli finns inom den kommunalpolitiska avdelningen en räddningstjänstsektion. Till sektionens uppgifter hör att bevaka behandlingen av räddningstjänstfrågor ur kommu— nal synvinkel, att bereda ärenden som skall avgöras i förbundets räddningstjänstdelegation och/eller styrelse samt att biträda enskilda kommuner med råd och upplysningar i olika frågor. Som konsult utför sektionen vidare utredningar om räddningstjänstens organisation åt kommuner som avser att se över verksamheten. Sektionen bevakar också totalförsvarsfrågor. Räddningstjänst- sektionen ordnar utbildning och håller konferenser för informa- tion och utbyte av erfarenheter i olika räddningstjänstfrågor. Landstingsförbundet har en motsvarande samordningsroll när det

gäller sjukvårdshuvudmännens planering och genomförande av sjuk—

transportverksamheten.

• Sida 296
•  Original

För några av de redovisade myndigheterna har fattats beslut resp föreslagits förändringar i organisation och uppgifter som på olika sätt skulle kunna påverka eller åtminstone beröra rädd- ningstjänsten. Socialstypelsen kommer enligt statsmakternas beslut (prop 1979/8016, SOU 1979/80:45, rskr 1979/80:386) att få en annan roll än den nuvarande. Socialstyrelsen skall aktivt verka för att de mål och riktlinjer för t ex sjukvården som fastställs av regering och riksdag förverkligas på regional och lokal nivå. I huvudsak skall detta emellertid ske i andra for— mer än genom traditionell myndighetsutövning med detaljerad övervakning och reglering av sjukvårdshuvudmännens verksamhet. I arbetet skall kraven på förstärkt kommunal självstyrelse be- aktas. Socialstyrelsen skall enligt statsmakternas beslut i större omfattning än hittills inrikta sin verksamhet på att ta fram underlag för huvudmännens beslut. Tillsynsuppgiften skall fullgöras genom att verket utfärdar föreskrifter och allmänna

råd.

Den 5 k MIST-utredningen har i betänkandet (SOU 1979z43—45)

Ren tur - program för miljösäkra transporter föreslagit bil- dande av en ny gemensam myndighet av sjöfartsverket och tull— verkets kustbevakning. Statskontoret har i sin rapport (l981:4) Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning — besparingsmöjlig— heter och andra effekter vid ett sammanförande redovisat bl a vilka personalbesparingar som kan uppnås med en kombinerad lo— kal kustbevaknings— och lotstransporttjänst i en gemensam orga— nisation. Räddningstjänstkommittén har i avsnitt 5.2 berört frå—

gan om en eventuellt omorganiserad kust- och sjöfartsmyndighets

uppgifter.

• Sida 297
•  Original

Enligt statsmakternas beslut om riktlinjer för energipolitiken

skall statens strålskyddsnämnd och den till institutet knutna beredskapsnämnden mot atomolyckor som ett led i beredskapen mot

olyckor i kärnkraftverken i en olyckssituation svara för en sammanhållen rådgivande funktion gentemot länsstyrelserna. Institutets beredskap skall omfatta expertis inom områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. Statens kärnkraftinspektion, SMHI och andra myndigheter bör bidra med experter för uppbyggnaden av den grupp som skall fin- nas tillgänglig på central nivå med mycket kort varsel. Strål- skyddsinstitutet skall enligt beslutet få ett huvudansvar ock— så för indikeringen vid en kärnkraftolycka. Det senare gäller

främst planeringen av verksamheten och analysen av resultaten.

CK—gruppen har i sin rapport åt försvarskommittén föreslagit

att en kommitté tillkallas för att utreda möjligheterna att av

statens brandnämnd och civilförsvarsstyrelsen bilda en ny gemen- sam myndighet. CK—gruppen framhåller att en samordning av civil—

försvarsstyrelsens och statens brandnämnds verksamhet i ökad grad skulle medverka till en rationellare materielhantering i både fred och krig. Även vid planläggningen av civilförsvaret och vid den planering som görs för räddningstjänsten i fred

kan vissa samordningsfördelar uppnås, anser gruppen. Bland öv— riga samordningsobjekt pekar CK-gruppen på uppförande av anlägg- ningar för lednings— och alarmeringstjänsten och anskaffande

av sambandsmedel.

7.4.3. Inrättande av ett nytt centralt räddningstjänstverk :_ räddningstjänstkommitténs synpunkter

Strävandena att integrera civilförsvaret och räddningstjänsten

• Sida 298
•  Original

i fred är ett av de bärande inslagen i förslaget till en effek— tivare räddningstjänst. En sådan utveckling förutsätter att det både i fred och ofred också sker en samordning inte bara lokalt och regionalt utan även på central nivå. Att bilda en ny myndig- het genom att sammanföra statens brandnämnd och civilförsvars- styrelsen är från den utgångspunkten en angelägen åtgärd. Det

mesta i fråga om personal och materiel och mycket när det gäller

samt för freds— och krigsräddningstjänsten. En gemensam organisa— tion för de båda centrala verkens uppgifter har alla förutsätt-

ningar att fränga effektiviteten i arbetet. metoder och angreppssätt vid utveckling och planering är gemen- Inom freds- och krigsräddningstjänsten bör den nya centrala : myndighetens grundläggande uppgifter vara att utveckla metoder ' för verksamheten, att sammanställa och utvärdera erfarenheter I och att genom information och rådgivning sprida dessa till rädd- ningstjänstorganen. Ett syfte med dessa åtgärder är att räddnings- tjänsten skall använda en mer enhetligt utformad materiel. Som redan har berörts i kapitel 6 skulle det nya räddningstjänst— verket genom olika typer av utredning och information kunna

bidra till strävandena att stimulera samverkan i de föreslagna räddningstjänstregionerna. En annan uppgift bör vara att i pla-

nerings- och utvecklingsarbetet samordna den allmänna räddnings-

tjänsten med de särskilda räddningstjänstformerna.

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att åstadkomma en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan det nya verket och Svenska kommunförbundet. Som tidigare har redovisats utför

kommunförbundet ett omfattande arbete bl a genom utredningar

• Sida 299
•  Original

om räddningstjänstens organisation i enskilda kommuner. Kmmnwi- förbundet ordnar bl & utbildning och konferenser för information och utbyte av erfarenheter i räddningstjänstfrågor. Genom att ut— veckla principer för en gemensam teknikupphandling strävar kom- munförbundet efter att åstadkomma en mer enhetlig utrustning inom den allmänna räddningstjänsten. Det senare arbetet sker i samverkan med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Tekniska standarder för brandskyddsmateriel utformas inom Sveriges mekan- standardisering i anslutning till Sveriges standardiseringskom—

missions arbete.

Räddningstjänstkommittén föreslår att en organisationskommitté

' snarast tillkallas för att närmare utreda uppgifter, medel och

organisation för det nya centrala räddningstjänstverket och

för att utarbeta en plan för genomförandet av den nya organisa-

tionen. Organisationskommitténs utredning bör omfatta en bedöm—

ning av vad som skall krävas av verket både i freds- och i krigs- organisationen. Med hänsyn till de stora fordringar som i fort-

. sättningen skall ställas på en utveckling av fredsräddningstjäns— ten anser räddningstjänstkommittén det naturligt att denna del av verksamheten kommer att sätta sin prägel på organisationen. Samtidigt måste de krav beaktas som krigsförhållandena kan kom- ma att ställa på den nya myndigheten. En omorganisation av verk— samheten skall självfallet inte komma att fordras i krigssitua-

* tionen. För att garantera en effektiv samordning mellan freds— och krigsräddningstjänsten är det vidare nödvändigt att verket byggs upp med enhetliga funktioner för t ex planering, utbild- ning och materielanskaffning som omfattar både freds- och ofreds- situationen. Personalresurserna bör disponeras så att civilför-

svarsstyrelsens och brandnämndens skilda erfarenheter berikar

• Sida 300
•  Original

Utgångspunkten för organisationskommitténs arbete bör således vara att de nuvarande båda verken skall smälta in i varandra

på ett med hänsyn till arbetsuppgifternas art naturligt sätt. Andra utgångspunkter anser kommittén skall vara de principer

för samverkan mellan stat och kommun som statsmakterna har fastställt. I syfte att stimulera en effektiv samverkan mellal den allmänna räddningstjänstens och de särskilda räddningstjänst- formernas organ bör organisationskommittén särskilt överväga vilka åtgärder för samordning som fordras mellan det nya ver-

ket och övriga statliga myndigheter. De statliga organ som det gäller är bl & rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, sjöfarts— verket, tullverket, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, televerket, luftfartsverket och statens järnvägar. En möjlighet till samordning finns t ex i budgetprocessen genom att räddnings- tjänstverket yttrar sig till regeringen över de delar i andra

myndigheters anslagsframställningar som gäller räddningstjänsten.

7.4.4 Inrättande av en samordnings- och informationscentral för räddningstjänsten (ett uppgiftsförråd)

Kommittén avser att i nästa etapp av arbetet återkomma med över- väganden om de centrala ämbetsverkens uppgifter inom ramen för de olika formerna av särskild räddningstjänst. I det samman- hanget räknar kommittén också med att behandla den i det före-

gående avsnittet i korthet berörda frågan om en central samord-

nings- och informationsfunktion vid användning av speciella resurser för räddningstjänst i samband med olyckor av större

omfattning eller vid andra olyckor som fordrar insatser av mer exklusiva räddningstjänstresurser. Det senare skulle kunna gälla

försvarets tunga helikoptrar, civila och militära fartyg, mili—

• Sida 301
•  Original

tära förband i större skala eller medverkan av experter med kunskaper om olika slag av farliga ämnen. Lednings- och sam- bandsresurser finns redan nu hos luftfartsverket, televerkets sjöräddningscentraler, marinens sjöbevakningscentraler, riks- polisstyrelsens sambandscentral och hos SOS Alarmering AB vid länsalarmeringscentralen i Stockholm. Samtliga dessa centraler

är ständigt bemannade.

En central samordning på riksnivå för olika typer av räddnings- tjänstinsatser av större omfattning - fjällräddning, sjörädd- ning, flygräddning, olje- och kemikaliebekämpning till havs, ambulansflyg m m - skulle göra det möjligt att få en överblick över de rörliga resurserna och hur de bäst kan användas. De an— svariga operatörerna skulle få en rutin när det gäller möjlig— heterna till användning av dessa resurser som skulle kunna vara till stor nytta för räddningsbefälhavaren på platsen och där- med för effektiviteten vid ledning av räddningstjänsten i sam-

band med större eller på annat sätt speciella olyckor.

Särskilt i den känsliga inledninwsfasen efter en omfattande

olycka och för samordningsuppgifter i ett utdraget bekämpnings-

skede skulle det vara av betydelse om det fanns ett kompetent

samordningsorgan som kunde tillhandahålla de nödvändiga resur- serna. För flygräddningen och eventuellt för sjöräddningen skulle samordningscentralen i vissa fall i det inledande ske- det, innan en regional eller lokal räddningstjänstledning har hunnit etableras, ha ett operativt ansvar. I alla lägen när det fordras en lokal eller regional detaljkunskap och de lokalt

eller regionalt tillgängliga bekämpningsresurserna bedöms som

• Sida 302
•  Original

tillräckliga skulle ledningsarbetet så snart som möjligt efter ett lann kunna överföras till lokala eller regionala organ. Även ambulansflygtjänsten och räddningsflyget skulle i stor utsträck-

ning kunna samordnas av den skisserade samordningscentralen.

Det skall framhållas att den centrala samordningsfwiktionen för

den allmänna räddningstjänstens del inte skulle ha något lednings-

ansvar av samma typ som förekommer inom t ex flygräddningstjäns— ten. Den allmänna räddningstjänstens organ bekämpar i regel olyckor av lokal karaktär. I sådana fall förekommer inte det omfattande efterforskningsarbete, som kännetecknar flyg- och sjöräddningen. En central informationsfunktion med överblick över samtliga medel i räddningstjänsten skulle emellertid i många situationer kunna vara ett värdefullt serviceorgan —

ett uppgiftsförråd - åt kommuner och länsstyrelser när dessa behöver förstärka sin egen organisation med speciella resur-

ser, t ex med expertis som har grundliga kunskaper om egenska—

perna hos olika slag av farliga ämnen.

Ett centralt uppgiftsförråd skulle minska kraven på kommunerna och länsstyrelserna att hålla egna aktuella register över ex— terna resurser. Det skulle därmed minska bl a kostnaderna för den allmänna räddningstjänstens planläggning. Samordningscent- ralen skulle vidare kunna biträda i den samverkan mellan organ med olika slag av resurser som kan behövas inom fjällräddningen -

speciellt om en efterspaning berör flera län - och i räddnings-

tjänsten vid atomolyckor.

# l l %

• Sida 303
•  Original

Räddningstjänstkommittén anser att frågan om en central samord— nings- och informationscentral vid användning av speciella rädd— ningstjänstresurser bl a i samband med olyckor av större omfatt— ning behöver övervägas vidare. I det fortsatta arbetet kommer kommittén att mer i detalj klargöra vilka uppgifter som en sam— ordningscentral skulle kunna få och hur fördelningen av ansvar och uppgifter i förhållande till olika slag av regionala och lokala alarmerings- och samordningsfunktioner skulle kunna ske. Kommittén vill framhålla att syftet med den diskuterade samord— nings- och informationsfunktionen inte är att flytta över ar— betsuppgifter från regional och lokal nivå till den centrala nivån. Kommittén vill emellertid se vilka möjligheter det finns att minska den nuvarande sektoriseringen i dessa funktioner på central nivå, att höja effektiviteten och att samtidigt minska

de totala kostnaderna för denna verksamhet.

Cl

• Sida 304
•  Original

• Sida 305
•  Original

ANDRA ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD EFFEKT IVITET I DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGS— TJÄNSTEN

8.1. Enhetlia lagstiftning för hela räddningstjänsten

De grundläggande bestämmelserna om statens och konmunernas skyl- digheter att svara för räddningstjänståtgärder finns i brand- lagstiftningen. Som har redovisats i kapitel 2 är flera former av samhällets räddningstjänst emellertid undantagna från brand- lagens tillämpningsområde. Så är fallet med sjöräddningen, fjäll- räddningen och räddningstj änsten vid olyckor i atomanläggning. Brandlagen gäller vidare endast i begränsad utsträckning i fråga om olje— och kemikaliebekämpningen till havs, i kustvattnen el- ler i Vänern och Mälaren. Brandlagen omfattar heller inte, fram- går :let av förarbetena till lagen, sjukvård, sjuktransporter eller ambulansflygtjänst och inte den del av flygräddningstjäns- ten som avser andra åtgärder än räddningstjänst på haveriplats. För ie redovisade formerna av räddningstjänst utanför brandlagens

tillämpningsområde finns i stället andra bestämmelser. Följande

samnanställning visar de viktigaste författningarna m m som reg-

lerar de olika formerna av samhällets räddningstjänst.

• Sida 306
•  Original

Räddningstjänstform m m

Huvudman Författning m m

Allmän räddningstjänst

Fjällräddningstjänst

Flygräddningstjänst

Sjöräddningstjänst

Bekämpning av olja m m till havs, i kustvatt- nen och i Vänern och Mälaren

Räddningstjänst vid olyckor i atomanläggning

Sjuktransporter (vägbundna)

Ambulans— och räddnings- flygtjänst

Kommunerna

Polisen

Luftfarts— verket

Sjöfartsver— ket (samord— ningsansvar) m fl myndig- heter och Sjöräddnings- sällskapet

Tullverket (kustbevak— ningen)

Länsstyrel— serna

Sjukvårds— huvudmännen

Rikspolis- styrelsen

Brandlagen (l974:80)

Brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974:8l)

Riksdagens skrivelse (rskr l960:ll)

Polisinstruktionen (1972:511)

Luftfartslagen (1957: 297, omtryckt 1979:643)

Luftfartskungörelsen (1961:558)

Instruktionen (l969z320, omtryckt l975:lO70) för sjöfartsverket

Överenskommelsen 3.11.l960 rörande sjö- räddning i fredstid

Sjölagen (lG9l:35, 5 l, omtryckt 1975:1289)

Sjönödskungörelsen (l952:581)

Instruktionen (l973: 884)för tullverket

Vissa bestämmelser i brandlagen

Lagen (l960133l) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m m (atomskydds- lagen)

Sjukvårdslagen (l962: 242)

Kungligt brev 29.5.1969

• Sida 307
•  Original

I både allmän och särskild räddningstjänst medverkar som tidi- gare har framhållits, utom huvudmännen, också flera statliga organ och privata organisationer. Även de samverkande organens

deltagande i räddningstjänsten är till en del reglerad i olika

författningar m m. De viktigaste av dessa framgår av sammanställ—

ningen nedan.

Sanverkande organ Författning

Polisen Polisinstruktionen

Statens Järnvägar Statens Järnvägars författnings- samling SJF 016 "Hjälpberedskap"

Det militära försvaret Kungörelsen (l969:85) om mili- tär räddningstjänst m m jämte ÖBs tillämpningsföreskrifter 1960 års tjänstereglemente för försvarsmakten (TjRF) Hemvärnskungörelsen (1970 : 304)

Civilförsvaret Civilförsvarslagen (1960:74,

omtryckt 1975:712)

Civilförsvarskungörelsen (1960 : 377)

Som kommittén har framhållit tidigare i betänkandet kan de olika formerna av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripan- den av flera olika slags räddningstjänst, framför allt om den

är av större omfattning. En del av dessa olika räddl'lingstjänst- former har sådan karaktär att det enligt kommitténs bedömning inte är möjligt eller lämpligt att inordna dem i den allmänna

räddningstj änsten.

• Sida 308
•  Original

För att samhällets räddningstjänstorganisation skall kunna in- gripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effek- tivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. En samordning på det praktiska planet i räddningstjänsten skulle enligt kommitténs mening kunna stimuleras av en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfat— tande de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets hela räddnings— tjänst. Genom en sådan lagstiftning skulle det bli möjligt att införa mer enhetliga räddningstjänstbegrepp, t ex räddnings- tjänst till sjöss och räddningstjänst till lands, i stället för de nu förekommande benämningarna flygräddning, sjöräddning, olje- och kemikaliebekämpning m fl. Detta skulle kunna bidra till en ökad effektivitet i räddningstjänsten. Enskilda rädd— ningstjänståtgärder skulle inte riskera att fördröjas på grund av svårigheter att bestämma vilken form av räddningstjänst som behövs och vilket organ som skall ingripa. För att detta syfte skall kunna uppnås kan det emellertid också komma att krävas

att det i en enhetlig räddningstjänstlagstiftning finns före- skrifter om att de i räddningstjänsten deltagande organen, så

långt det är möjligt skall lämna varandra erforderlig hjälp.

Det har i olika sammanhang framhållits att begrepp som brandlag och brandförsvar för tankarna till endast en gren av den kom- munala räddningstjänstens arbete och att detta i en del situa- tioner kan försvåra ett effektivt utnyttjande av brandförsvarets resurser. Kommittén kommer mot den bakgrunden att i samband med utformningen av sitt förslag till ny lagstiftning överväga dessa terminologiska frågor. Enligt kommitténs mening kan det finnas skäl att ersätta en del av de med ordet ”brand" sammansatta ut-

trycken med sammansättningar där orden ”räddning” och "räddnings—

• Sida 309
•  Original

tjänst" ingår.

I en enhetlig räddningstjänstlag skulle det också bli möjligt dels att integrera redan befintlig lagstiftning om allmän och särskild räddningstjänst, dels att låta lagen omfatta de delar av samhällets räddningstjänst som för närvarande, frånsett be- stämmelser i vissa verks egna författningar, är oreglerade. Genom arbetet inom atomlagstiftningskommittén (I 1979105) sker ' en översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet. I direktiven till kommittén framhålls att samordningen mellan atomenergilag- stiftningen och lagstiftningen inom andra områden, t ex brand-

skyddet, skall beaktas. Riksdagen har för en utökad beredskap

mot olyckor i kärnkraftverk beslutat om ändringar i lagen (l960:33l) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (atomskyddslagen). Beslutet avser framför allt frågor om läns- styrelsernas, kommunernas och regeringens uppgifter i en ut— ökad beredskapsorganisation. Det framgår av regeringens propo- sition att ändringarna har skett i avvaktan på resultaten av såväl atomlagstiftningskommitténs som räddningstjänstkommitténs arbeten. Enligt räddningstjänstkommitténs mening bör det över- vägas om bestämmelserna i atomskyddslagen i nuvarande eller

: reviderad form skall ingå i den nya räddningstjänstlagen. Amar

annan lagstiftning, t ex bestämmelserna i kungörelsen om mili-

tär räddningstjänst m m bör som kommittén för närvarande be-

dömer det kunna inordnas i den nya räddningstjänstlagen.

1978 års försvarskommitté har i delbetänkandet Säkerhetspoliti- ken och totalförsvaret framhållit att det råder ett nära sam- band mellan räddningstjänst i krig och i fred och att det är

nödvändigt med en samordning av verksamheterna. Försvarskommit-

• Sida 310
•  Original

8.2

ten anser att kärnan i de särskilda räddningsresurserna i krig skall vara de fredstida resurserna, alltså främst brandförsva- ret. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 6.4 har en när- mare utredning om möjligheterna att lägga ett ökat ansvar för civilförsvarsverksamheten på kommunerna gj orts av CK—gruppen. Mot bakgrund av strävandena att samordna civilförsvaret med den kommunala verksamheten kommer räddningstjänstkommittén i sitt fortsatta arbete att också uppmärksanma frågor om förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftningen och den lagstiftning som rör civilförsvarsverksamheten och konummernas verksamhet under

beredskap och krig.

Användning av resurser avsedda för andra ändamål än allmän rädd- ningstjänst 8.2.1 Inledning

En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förutsät- ter att kommunerna i större utsträckning än hittills får möj lig- heter att komplettera sina egna resurser genom att använda per— sonella och materiella resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstj änst. Detta är en av grundtankarna i kommit- téns överväganden. En hel del sådana kompletteringar har redan skett. Kommittén bedömer emellertid att det går att komma mycket längre genom en ytterligare förstärkning av den allmänna rädd- ningstjänsten. Enligt vad kommittén har erfarit tillämpas bestäm- melserna för olika verksamheters medverkan i räddningstj änsten för närvarande på ett alltför skiftande sätt av olika regionala

och lokala organ.

• Sida 311
•  Original

8.2.2. Civilförsvaret

För civilförsvarets del har statsmakterna vid flera tillfällen — senast vid beslutet om 1974 års brandlag — uttalat att resur- serna får tas i anspråk även i.fredstid vid bekämpning av skador i samband med ”större katastrofbränder eller naturkatastrofer". Uttalandet avser de materiella resurserna. Civilförsvarets per— sonal får inte tas i anspråk för dessa uppgifter annat än genom

frivilliga insatser.

Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med statens brandnämnd gett ut föreskrifter för användnin en av civilförsvarsmaterielen i räddningstjänsten. Enligt dessa föreskrifter omfattar den utrust- ning som de båda myndigheterna anser lämplig för fredsräddnings—

tjänsten

(l) Akutmateriel som är tillgänglig för räddningstjänsten burn 10—15 min idet betyder som regel att den finns inom brand— stationen);

(2) Förstärkningsmateriel som är tillgänglig för räddningstjäns— ten 1nom l-Z tim.

Akutmaterielen omfattar framför allt den lättare utrustning som räddningstjänstorganen har behov av - och som bör finnas till hands relativt omgående efter en olycka. Som exempel på akut— materiel anger civilförsvarsstyrelsen bår, bårsele och bårgördel, filt, samaritväska, skyddsdräkt ABC, tågvirke, kätting, strål—

kastare, domkraft, förläggningstält och radiostation.

Förstärkningsmateriel är enligt civilförsvarsstyrelsens förslag olika typer av den något tyngre utrustningen, bl a motorspruta, brandslang, telefonapparat, kapmaskin, lågtryckskompressor,

motorbergbornnaskin och spettmaskin.

• Sida 312
•  Original

Underhåll skall ske genom civilförsvarsstyrelsen av materiel som

förvaras i civilförsvarsförråden. Kommunen underhåller utrust- ning som har ställts i annat förråd, t ex inom brandstation. Underhåll som ankommer på kommunen skall utföras enligt före-

skrifter som gäller för civilförsvarets egen verksamhet. Läns-

styrelsen beslutar i samråd med kommunen vilken civilförsvars- material som skall förberedas för insats i fredsräddningstjäns-

ten och var den skall placeras.

Enligt en undersökning av förhållandena år 1980 som kommittén har genomfört lånar totalt 195 kommuner eller nära 70 % av samt—

liga 279 kommuner någon form av akutmateriel. Utrustningen för— varas i kommunernas egna förråd, som regel inom brandstationerna. Utlåningen varierar i innehåll och omfattning mellan länen. Längst i samarbete med den kommunala räddningstjänsten har läns— styrelserna i Jönköping, Gotlands, Hallands och Västernorrlands län kommit. Samtliga kommuner i dessa län har enligt kommitténs undersökning statlig civilförsvarsmateriel i egna förråd. Till detta skall läggas flera län där högst några få kommuner saknar ”egen" civilförsvarsmateriel. Det senare gäller Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och

Bohus, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län har fler kommuner som inte lånar ut någon akutmateriel än kommuner som har sådan utrustning. Hälften av totalt 82 kommuner som inte disponerar egen civilförsvarsutrustning finns i dessa fyra län. Andra län med förhållandevis många kommuner utan akutmateriel är Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens

län.

• Sida 313
•  Original

Samarbetet med civilförsvaret innebär vidare att totalt 127 av de 279 kommunerna har egen nyckel till närmaste civilförsvars- förråd för att snabbt kunna hämta förstärkningsmateriel. Utöver detta har något mer än 20 % av kommunerna tillgång till förråd genom annan kommun. Länsstyrelserna i Kristianstads, Gotlands, Örebro, Södermanlands och Östergötlands län har låtit alla eller nästan alla kommunerna få denna möjlighet. I Uppsala och Jämtlands län har tvärtom ingen av kommunerna nyckel till för— råden. Förhållandevis få kommuner med tillgång till förråden förekommer vidare i Stockholms, Skaraborgs och Västerbottens

län.

Framför allt är det de till folkmängden små kommunerna som inte har lånat akutmateriel eller som saknar egen nyckel till civil— försvarsförråden. Av ett 60—tal kommuner med mindre än 10 000 invånare har omkring hälften ingen akutmateriel i egna förråd. För 70—talet kommuner med mer än 30 000 invånare är motsvarande antal endast åtta. Nära 50 av 60-talet mindre kommuner saknar nyckel till civilförsvarsförråden. För de i runt tal 70 kommu- nerna med mer än 30 000 invånare är endast omkring 20 utan

egen nyckel till civilförsvarets förråd.

De redovisade ojämnheterna i tillämpningen av bestämmelserna

har uppmärksammats av CK—gruppen som i sin rapport föreslår

att civilförsvarsstyzelsen skall se över de nu gällande rea-

lerna för användning av civilförsvarets materiel i fredsrädd—

ningstjänsten. Räddningstjänstkommittén delar gruppens uppfatt— ning men vill framhålla att bristerna sannolikt kommer att minska med en framtida kommunanknuten civilförsvarsverksamhet.

En integrering av räddningstjänsten i fred med räddningstjäns—

• Sida 314
•  Original

ten i krig inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap kommer att göra det betydligt lättare att även i fredstid använda civilförsvarets resurser. Ett av grundsyftena med reformen är att få med civilförsvaret i vardagsarbetet inom kommunen - inte minst gäller det arbetet inom räddningstj änsten. Användningen

i fredstid av civilförsvarets resurser blir på det sättet sanno— likt lika enkel som användningen av fredsräddningstjänstens

egna TBSUI'SGI' .

Som kommittén tidigare har framhållit avser strävandena att åstadkomma en gemensam användning av resurser inte bara de mate— riella resurser som redan nu ligger i civilförsvarsförråden

inom brandstationerna. Det gäller också att utforma de fort—

satta investerinnarna i materiel och sambandscentraler för civilförsvaret så att utrustningen kan användas även i fred. Angeläget är det också, som kommittén har nämnt, att finna for— mer för utbildning av civilförsvarspersonal som vid behov kan medverka även i fredsräddningstjänsten. En rekrytering av vapen— fria tjänstepliktiga till den kommunala räddningstjänsten i krig

och i fred öppnar sannolikt stora möjligheter till en förstärk—

ning av resurserna.

8.2.3 Det militära försvaret

Det militära försvaret har omfattande resurser för att under fredstid kunna delta i räddningstjänst inom det civila samhäl- let. En del av resurserna är mycket rörliga. Till skillnad från civilförsvaret deltar det militära försvaret nästan alltid med både personal och materiella resurser vid de räddningstjänst—

insatser där en förstärkning bedöms nödvändig. För denna med—

• Sida 315
•  Original

verkan finns särskilda bestämmelser, som anger bl a vilka civila myndigheter som skall begära militär medverkan och vilka mili—

tära myndigheter som beslutar om insatserna.

Kommittén har i samarbete med försvarsstaben genomfört en kart- läggning av de militära resurser vid ett antal fredsförband av olika typer i östra militärområdet som kan användas i civil räddningstjänst. Kartläggningen illustrerar framför allt mång— sidigheten i den militära organisation som kan användas inom räddningstjänsten. Det finns en hel del specialkunnande hos anställda och värnpliktiga. Hos de senare varierar detta kun- nande emellertid beroende på utbildningsläget hos dem som för tillfället tjänstgör. Det militära försvaret har också en om— fattande materiel för t ex undsättningsuppgifter på land,

till sjöss och i luften. Inom fjällområdet har särskilda styr— kor organiserats av militära förband med uppgift att delta i

fjällräddningen.

Erfarenheterna från de senaste årens räddningstjänst där mili- tära förband har deltagit visar att dessa i allmänhet utgör en effektiv förstärkning. Även från militär synpunkt bedöms effek— terna i allmänhet som positiva. Militär medverkan i räddnings- tjänsten har således ofta en god inverkan på den militära bered- skapen. Insatserna ger ett gott övningsutbyte genom den realism som räddningstjänsten erbjuder. Framför allt helikopterbesätt- ningarna brukar ställas inför avvägningar som ger en god trä-

ning för de militära uppgifterna.

Problem saknas å andra sidan inte i sammanhanget. Lälitära för—

band har själva efter genomförda större insatser framhållit att

• Sida 316
•  Original

bestämmelserna som reglerar militär medverkan i fredsräddnings- tjänsten är svåröverskådliga. Lethringsfwiktionerna på civil sida har ofta i ett geografiskt utbrett räddningstjänstarbete varit splittrade, vilket ibland gjort det nödvändigt för de militära organen att själva prioritera sina insatser mellan olika delar av det drabbade området. Olika meningar har funnits om de militära förbanden skall medverka också i den utökade beredskapen inför hot om en större olycka eller en allvarlig störning i samhällsverksamheten. De civila myndigheterna har vidare enligt de militära organens erfarenheter visat alltför

liten förståelse för den militära beredskapens krav. De mili— tära förbanden anser att de även i fortsättningen måste ha möj-

ligheter att påverka formerna för sin medverkan och omfattning-

en av den.

Kormnittén bedömer att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills bör kunna användas i räddningstjäns— ten. I många situationer kan det efter en olycka vara angeläget att utnyttja det speciella kunnande som finns inom det militära området. En samverkan mellan räddningstj änstens organ och de militära förbanden skulle inte behöva minska resurserna för den militära utbildningen, i varje fall om insatserna kan genomfö- ras relativt snabbt utan att dra ut på tiden. Som de militära myndigheterna framhåller kan insatser i räddningstjänst genom

realismen som råder ge ett gott övningsutbyte.

Enligt konunitténs mening är det angeläget att bestämmelser,

beslutsformer och planläggningsrutiner för de militära förban— dens medverkan i räddningstjänsten ses över, så att bl a sam-

• Sida 317
•  Original

arbetet kan initieras och genomföras på ett enklare sätt än vad som hittills ibland har skett. övningar och andra förberedelser kan också bli nödvändiga. Det kan vidare vara angeläget att fler speciella räddningsdetachement organiseras. Slutligen bör över- vägas vilka möjligheter det kan finnas för kommunernas rädd- ningstjänstorgan att disponera speciell materiel avsedd för den militära beredskapen, t ex bandvagnar eller andra terräng— gående fordon. Dessa överväganden bör ske med beaktande av de krav på tillgänglighet och uthållighet som gäller för uppgif— terna i beredskap och krig. En kommmal samverkan i räddnings- tjänstregioner anser kommittén skall kunna öppna möjligheter

till ett mer utvecklat samspel i räddningstjänsten mellan mili-

tära och civila organ. Samma sak gäller det samarbete mellan

olika län som i en del situationer kan behöva organiseras.

8.2.4. Övran org an med resurser för räddninastjänst

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.3 finns det även

inom en rad andra verksamheter än civilförsvaret och det mili— tära försvaret resurser som är användbara i den allmänna rädd— ningstjänsten - i några fall mycket omfattande sådana resur-

ser. De statliga organ det gäller är framför allt

[3 Polisen;

El Tullverkets kustbevakning; D Statens järnvägar;

El Statens vattenfallsverk;

, El Televerket;

Cl SMiI

» D Giftinformationscentralen

D Sjöfartsverket och

• Sida 318
•  Original

[] Luftfartsverket.

Kommittén kommer att i det följande arbetet överväga hur även

dessa organs resurser bäst skall kunna utnyttjas i den allmänna

räddningstjänsten.

8.3. Ökade skyldigheter för industriföretag med riskfylld verksamhet att hålla beredskap

Brandlagen föreskriver i vissa fall skyldigheter för enskilda att hålla beredskap mot brand och, när det gäller farlig verk- samhet av visst slag, även mot andra nödlägen än brand. Den som äger eller innehar en byggnad, upplag eller annan anläggning

är således skyldig att hålla brandsläckningsberedskap och att vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att kunna förebygga och bekämpa brand. Om verksamheten vid en industrianläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso— eller miljöfar— liga varor skall orsaka avsevärd skada på människor eller i miljön, får länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämn— den ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den

beredskap med personal och utrustning som behövs.

lbd skyldigheten att hålla beredskap följer också en skyldighet att ingripa med räddningstjänståtgärder. Avsikten är att det skall finnas möjligheter att komplettera de kommunala räddnings— tjänstorganens insatser när verksamheten i en industri eller liknande är så farlig att ett snabbt ingripande av sakkunnig personal är nödvändigt. Det har inte ansetts rimligt att kommu- nerna ensamma skall åläggas att ha en beredskapsorganisation för olyckor i industrianläggningar med särskilt farlig verksam-

het. På samma sätt som gäller för utformningen av det kommunala

• Sida 319
•  Original

brandförsvaret skall det vid bestämmandet av industriföretags och andraenskildasskyldigheter ske en avvägning så att åtgär- derna inte medför oskälig kostnad. Vad som avses med uttrycket oskälig kostnad framgår inte närmare av lagen eller dess för-

arbeten.

Även i annan lagstiftning än brandlagstiftningen finns bestäm— melser om skyldighet att hålla beredskap med personal och ut— rustning. Att ett åläggande att hålla beredskap har meddelats med stöd av bestämmelser i sådan annan lagstiftning hindrar

inte att länsstyrelsen ingriper enligt brandlagen och ålägger

ett företag beredskapsskyldighet.

Redogörelsen i kapitel 3 har nämnare belyst de senaste årens skadeutveckling i Sverige. Enligt den tillgängliga statistiken har de 5 k storskadornas andel av de totala brandskadorna ökat under en följd av år. Även olyckorna med utflöden av olika slags kemikalier tenderar att stiga i antal. Detta gäller inte bara vid transporter utan också vid förvaring och användning av sådana ämnen. Arbetsmiljölagstiftningen och den allt större uppmärksanhet som hanteringen av farliga produkter har fått har medfört att många företag frivilligt har etablerat någon form av räddningsberedskap. Svenska brandförsvarsföreningen har rekommenderat företagen att i lämpliga fall organisera egna släckstyrkor och att installera automatiska släckanordningar, t ex sprinklers. Det förekommer emellertid också att företag som alternativ till egen räddningstjänstberedskap i stället

lämnar ekonomisk ersättning till den kommunala räddningstjäns—

ten.

• Sida 320
•  Original

I det här sammanhanget kan även företagens_ygrkskydd vara en tillgång. Enligt Civilförsvarslagen och civilförsvarskungörel- sen skall verkskydd finnas vid anläggning eller byggnad inom vilken i fredstid minst 200 personer är sysselsatta. Verkskyd- det är ett komplement till civilförsvaret och är inriktat på

bl a räddningstjänst. Särskild personal och materiel finns för ; verksamheten. För närvarande förekommer det cirka 780 verkskydd. Personalstyrkan uppgår samnanlagt till cirka 45 000 personer. Vid större olyckor inom ett företag utgör verkskyddet en viktig förstärkning av företagens ordinarie räddningsberedskap. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.7 finns det också i ett 90-tal kommuner företag med egen styrka i beredskap, s k

industribrandkår.

Kommittén skall enligt sina direktiv pröva om skyldigheten för . industriföretag m fl att hålla beredskap bör, t ex när det gäl- ler industrier som bedriver riskfylld verksamhet, utvidgas till

att omfatta även andra fall än de som för närvarande anges i

brandlagen. Räddningstjänstutredningen diskuterade om det be- ' hövdes en allmän lagbestämmelse som skulle göra det ntäligt för

en myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar

att organisera en beredskap mot olyckor i eller till följd av

deras verksamhet. Utredningen avvisade emellertid tanken på en

sådan lagbestämmelse. Anledningen till detta var att bestämmel- ' sen skulle bli mycket allmänt hållen och därför inte ge ledning för den nödvändiga avvägningen mellan trygghet och skälig kost- nad. Enligt utredningens mening borde skyldigheten att anordna

beredskap regleras endast för farlig verksamhet där skyldigheten

framstår som särskilt angelägen.

• Sida 321
•  Original

Utredningen rörande miljöproblem inom vissa industriområden

(UHI) konstaterar i sitt betänkande (SOU 1973:25) Etablering

av miljöstörande industri att gällande bestämmelser om egen—

beredskap vid företag förefaller tillräckliga även för miljö- störande industri. UHI anser att länsstyrelsen i ökad utsträck- ning bör pröva behovet av föreläggande om företags egenbered— skap. UHI föreslår att produktkontrollnämnden i samråd med statens brandnämnd och arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag

att utarbeta ytterligare anvisningar om hur bestämmelser om

företags egenberedskap skall tillämpas.

Kommittén har genom en enkät till samtliga länsstyrelser sammar- ställt uppgifter bl a om hur brandlagens bestämmelser om skyl- dighet för vissa företag att hålla en räddningstjänstberedskap har tillämpats. Av de svar som kommittén har erhållit framgår att det endast i ett län efter föreläggande från länsstyrelsen har upprättats beredskap hos ett företag. I övriga län har be- rörda industrier frivilligt - i en del fall i form av överens- kommelse med länsstyrelsen — eller genom åläggande från andra myndigheter i samband med olika tillståndsärenden organiserat en beredskap. En länsstyrelse uppger att personal vid försvars— enheten har medverkat vid koncessionsnämndens sammanträden med

berörda företag. Detta har medfört att det i några fall i

nämndens tillståndsbeslut kunnat ges föreskrifter om nödvändig

beredskap.

; Resultatet av kommitténs undersökning av hur brandlagens bestäm— melse om företagens egen beredskap har tillämpats skulle kunna tyda på att denna bestämmelse inte är nödvändig. Kommittén an-

ser å andra sidan att just förekomsten av stadgandet har med-

• Sida 322
•  Original

fört att företagen i så stor utsträckning som har skett varit benägna att frivilligt anordna en egen beredskap för olyckor till följd av den egna verksamheten. Det bör alltså, enligt kommitténs mening, i en ny räddningstjänstlag även i fortsätt— ningen finnas bestämmelser om skyldighet för företag att upprätthålla en beredskap mot olyckor. Särskilt företag som driver miljöfarlig verksamhet bör liksom hittills svara för egen beredskap mot olyckor i eller till följd av deras verksam- het. Skyldigheten att hålla beredskap skulle emellertid hnnm utvidgas så att inte bara sådana företag som driver miljöfar— lig verksamhet utan också företag med annan riskfylld verksam— het åläggs att svara för beredskapen mot olyckor i eller

till följd av deras verksamhet.

Varje företag med riskfylld verksamhet bör alltså åläggas att ha

en viss grundberedskap mot olyckor i eller till följd av verk- samheten. Omfattningen och den närmare utformningen av ett före— tags beredskapsorganisation bör emellertid i första hand på frivillig väg kunna bestämmas av företaget i samarbete med den

allmänna räddningstjänstens organ. Det bör även vara möjligt

för ett företag att liksom hittills i stället för att ha en egen beredskap lämna ekonomisk ersättning till den allmänna

räddningstjänsten.

Det nu redovisade förutsätter en utvidgad samverkan mellan företagen och den allmänna räddningstjänstens organ. En sådan samverkan är också en av flera nödvändiga åtgärder för att räddningstjänsten skall kunna bli effektivare. Kommittén kom-

mer att i sitt slutbetänkande närmare redovisa sina övervägan—

den och förslag i dessa frågor.

• Sida 323
•  Original

8.4 Ersättninwsbestämmelser

Av redogörelsen i avsnitt 2.1 har framgått att brandlagstift- ningen innehåller bestämmelser om ersättning för räddnings— tjänstkostnader. I avsnitt 2.3 har behandlats arbetsuppgifterna för räddningstjänstorgan på olika nivåer — bl a den handlägg— ning av frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader som sker hos dessa organ. Frågorna om finansieringen av den allmän- na räddningstjänsten och principerna för fördelning av kostna— derna för räddningstjänsten mellan stat, kommun och enskilda av-

ser kommittén att behandla i sitt slutbetänkande.

Ersättningsbestämmelserna i brandlagstiftningen avser ersätt— ning både till kommuner och till enskilda för deltagande i räddningstjänst. Enligt kommitténs mening bör också en ny rädd-

ningstjänstlag innehålla sådana bestämmelser.

Kommittén har emellertid också andra frågor om ersättning för räddningstjänst att ta ställning till i det fortsatta arbetet. Enligt direktiven till kommittén.kan det vara motiverat med en föreskrift om ersättning för ingrepp i annans rätt. Vidare skall kommittén enligt direktiven behandla frågan om regress- rätt för stat och kommun för kOstnader för räddningstjänst. En sådan regressrätt framstår enligt direktiven som särskilt moti- verad i fråga om verksamheter som innebär stora risker för

olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Dessutom

bör enligt direktiven övervägas om en industri skall kunna

åläggas svara för den ökning av samhällets kostnader för bered— skap m m som industrins verksamhet föranleder. Andra frågor

som kommittén skall överväga är hur ersättning för räddnings-

• Sida 324
•  Original

8.5

tjänst till statliga organ och andra som samverkar med huvud- männen skall fastställas och om ersättning skall kunna utgå

till kommunen även för kostnader för förebyggande verksaMiet.

Ersättningsfrågorna fordrar mera ingående bedömningar och över- väganden än som kommittén hittills har hunnit göra. Komnittén vill emellertid framhålla att det är utomordentligt viktigt

att ersättningsfrågorna på räddningstjänstens område blir lösta på ett sådant sätt att räddningstjänstinsatserna inte fördröjs eller rent av motverkas. Frågan om räddningstjänstorganen skall ingripa i en viss situation får alltså inte vara beroende av vem som skall betala det aktuella räddningstjänstingripandet. Vidare bör ersättningsbestänmelserna utformas på ett sådant

sätt att de är så enkla och lättbegripliga som möjligt.

Vissa frågor i samband med förebyggande åtgärder 8.5.1 Skyldigheter för industrier och andra ägare av egendom

I avsnitt 5.2.2 har diskuterats om räddningstjänstorganen skall åläggas att på samma sätt som när det gäller det förebyggande brandförsvaret utöva kontroll och tillsyn i syfte att före— bygga andra nödlägen än brand. I det sammanhanget har fran- hållits att kommittén också skall behandla frågor om företags och enskildas skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder

även mot andra nödlägen än brand.

För att förebygga olika slags nödlägen kan samhället genom lag- stiftning, råd och rekommendationer påverka sådana förhållanden som lokalisering, byggnadsteknik, arbetsmiljö— och metoder,

varmnäigder samt tillverknings- och hanteringsanordningar.

• Sida 325
•  Original

Regler som syftar till att förebygga olyckor av olika slag finns

i ett antal olika författningar. De viktigaste av dem är:

[:| Arbetsmiljölagen (197721160);

[] Atomenergilagen (1956 : 306) ;

[] Byggnadslagen (1947z385, omtryckt l972:775); [] Byggnadsstadgan (19592612, omtryckt 19721776); C] Brandlagen (l974z80);

[I Brandstadgan (l962:91, omtryckt l974z8l); D Miljöskyddslagen (l969:387, omtryckt 19722782); [] Lagen (l975:69) om explosiva och brandfarliga varor;

[] Lagen (l973z329) om hälso- och miljöfarliga varor; D Lagen (1980z424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Den tidigare räddningstjänstutredningen diskuterade möjligheten att införa en generell bestämmelse i brandlagstiftningen om skyl- dighet att förebygga förutom brand även andra slags nödlägen.

' Utredningen ansåg att en sådan bestämmelse i och för sig skulle vara motiverad men att den måste bli mycket allmänt hållen och knappast kunna tillämpas annat än i samband med en redan inträf- fad olycka eller efter ett olyckstillbud. Räddningstjänstutred- ningen konstaterade också att tillsynsuppgiften förmodligen skulle bli administrativt komplicerad och praktiskt svår att fullgöra. Om det visar sig att föreskrifter av förebyggande karaktär behövs inom verksamheter där sådana saknas borde detta

behov tillgodoses, framhöll utredningen, genom särskilda bestäm-

melser för varje sådan verksamhet.

Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UHI) framhåller i det tidigare nämnda betänkandet Etablering av miljöstörande industri att det i dag saknas en grundsyn rö-

l rande den säkerhetsnivå som bör eftersträvas i orter med indust-

rier med risker för speciella nödlägen. Enligt UHI har skade—

• Sida 326
•  Original

förebyggande åtgärder en avgörande betydelse bl a när det gäller att dimensionera räddningstjänsten. Ju större omsorg man lägger ned på skadeförebyggande åtgärder desto mer kan man nedbringa sannolikheten för och konsekvenserna av nödlägen, konstaterar utredningen i betänkandet. UMI påpekar emellertid också att det sannolikt finns en övre gräns där man inte ens med extremt kostnadskrävande skadeförebyggande åtgärder kan uppnå annat än en mycket liten begränsning av olycksriskerna. hbt den bakgrunden föreslår UMI att statens brandnämnd kart- lägger och utvärderar sambanden mellan förebyggande åtgärder

och skadeavhjälpande åtgärder inom räddningstjänsten.

Som UMI vidare konstaterar i sitt betänkande åvilar skadeföre- byggande åtgärder vid ett företag i princip företaget självt. Om ledningen för ett företag försummar att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder kan en sådan försummelse få mycket stora konsekvenser inte bara för företaget och dess anställda utan även för det samhälle där företaget bedriver sin verksamhet och för orter genom vilka företagets transporter sker. Visser- ligen finns det som har framgått i en rad olika författningar bestämmelser om skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder. Dessa föreskrifter berör emellertid områden av vitt skilda slag. Enligt kommitténs mening bör det i en ny räddningstjänst- lag finnas en bestämmelse i vilken fastslås att företag och enskilda som driver riskfylld verksamhet har vissa av samhäl- let uppställda skyldigheter inte bara när det gäller att hålla beredskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten utan också att förebygga brand och andra nödlägen. En sådan bestäm-

melse skulle kunna göra det möjligt för kommunen att utöva viss

• Sida 327
•  Original

tillsyn i syfte att nedbringa riskerna för olika slags olyckor. Tillsynen skulle därvid kunna ske, som kommittén har föreslagit i avsnitt 5.2, genom att brandchefen påtalar uppenbara missför— hållanden som upptäcks i samband med den brandförebyggande verk- samheten eller olika räddningstjänstingripanden. Att dessutom ålägga kommunerna att i förebyggande syfte utföra en lika om— fattande tillsyn som den som sker i samband med den brandföre- byggande verksamheten är av skäl som också har berörts tidigare

inte möjligt.

3.5.2. Information om risker och skyddsåtgärder

Till de förebyggande åtgärderna hör att sprida information dels om de risker som förekommer och hur de om möjligt skall kunna minskas, dels om hur det när olyckan har inträffat skall vara möjligt för de drabbade att skydda sig. Särskilt viktigt är det att sprida kunnande om de risker som sammanhänger med ny teknisk utveckling och andra förändringar i samhället. Infor- mation om riskerna och om de nödvändiga skyddsåtgärderna måste

nå ut både till företag och andra verksamheter och till en—

skilda som kan drabbas av olyckor.

Som kommittén i korthet har redovisat i avsnitt 2.10 bedriver Svenska brandförsvarsföreningen ett omfattande utvecklings- och informationsarbete. Regionalt och lokalt kompletteras verksam- heten av den information som lämnas av de regionala, i flertalet fall länsvisa brandförsvarsförbunden, av Svenska kommunförbun- dets länsavdelningar och av brandförsvaret i enskilda kommuner.

Tyngdpunkten i detta omfattande arbete har hittills legat på

brandskador och åtgärder mot dessa.

• Sida 328
•  Original

Räddningstjänstkommittén anser att den information som lämnas om risker och skyddsåtgärder har en grundläggande betydelse för den utveckling mot fler och större skador som det är ange- läget att motverka. Det finns exempel på att ändamålsenliga informationsinsatser har minskat olycksfrekvensen och behovet av räddningstjänstinsatser. Från den utgångspunkten är det en- ligt kommitténs bedömning viktigt att det finns resurser för

informationsarbetet.

Den enskilde kan förbättra sitt kunnande genom att delta i den självskyddsutbildninn som bedrivs sedan drygt 20 år tillbaka. Verksamheten är organiserad i samarbete med Svenska röda kor- set, Svenska brandförsvarsföreningen och Sveriges civilförsvars- förbund. Under senare tid har årligen deltagit drygt 200 000 personer i kurser om personligt skydd, ABC vid olycka och brandförsvar. Civilförsvarsstyrelsen framhåller i sin program- plan för åren 1982-87 att självskyddsutbildningen bör utökas. Räddningstjänstkommittén anser att det även med hänsyn till fredssamhällets behov är angeläget att självskyddsutbildningen utökas så att den når fler än som hittills har deltagit. En möjlighet är att låta självskyddsutbildningen bli en del av den obligatoriska skolans eller gymnasieskolans arbete. En muunl möjlighet är att Studieförbunden ordnar statsbidragsberättigade studiecirklar i självskydd. Utbildning av detta senare slag

har skett på försök under senare år i sju län. Resultaten av denna försöksverksamhet bedöms som goda. Information om åtgär- der avsedda att göra det lättare för den enskilde att skydda

sig vid olyckor av olika slag skulle regelbundet också kunna

ges genom t ex Sveriges Radio.

• Sida 329
•  Original

8.5.3. Sotnino

_q

Sotningsväsendets brandförebyggande uppgifter regleras, som har redovisats i avsnitt 2.10 i brandlagstiftningen. Förändringar i verksamheten har skett under årens lopp både genom nya före— skrifter och genom överenskommelser mellan kommunerna och Sve- riges skorstensfejares riksförbund (SSR). Flera komnuner har under l970—talet övergått från systemet med skorstensfejare

som privata entreprenörer till att ha kommunalt anställda skor— stensfejare. Enligt betänkandet (Ds Kn l97öz4) Sotningsväsen- dets organisation och driftsform av utredningen för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas ställning bör frågan om en lagstiftning om inlösen av skorstensfejarmästares rörelse m m anstå i avvaktan på erfarenheterna av den överenskommelse i organisationsfrågan som träffades mellan kommunförbundet och SSR år 1975. Flertalet remissinstanser delade utredningens me— ning. Något förslag om ändring av gällande bestämmelser på

detta område har inte föreslagits riksdagen.

Inom Svenska kommunförbundet utarbetas för närvarande ett för— slag till ny arbetsordning för skorstensfejare. Bakgrunden till detta arbete är de omfattande förändringar som har skett i eld— ningsanordningarna under senare år. Den ökade vedeldning som förekommer har avspeglat sig i ett stigande antal soteldar. Även den allmänna hushållningen med energi har betydelse i det här sammanhanget. Om antalet brandskyddssotningar efter hand kan reduceras, får skorstensfejarna ökade möjligheter att delta i energispararbetet. Övervägandena om en ny arbetsordning för skorstensfejare avser att visa hur denna arbetsordning skall

vara utformad för att tillgodose samhällets säkerhetskrav, de

• Sida 330
•  Original

allmänna energisparmålen och samtidigt fastighetsägarnas behov av service. En förstudie som kommunförbundet har genomfört i samarbete med brandförsvaret i Stockholms kommun visar att det finns motiv att förändra skorstensfejarnas nuvarande arbetsupp— gifter. Räddningstjänstkommittén kommer att i sitt fortsatta

arbete överväga även dessa frågor.

Frivilligorganisationernas arbete

Flera organisationer av frivilliga kan göra betydelsefulla in- satser i samband med räddningstjänstens ingripanden vid fram— för allt olyckor med större verkningar. Det gäller Svenska

röda korset, som har en organisation med lokala beredskapskårer,

Sjöräddninossällskapet och försvarsmaktens frivillioorgan,

t ex hemvärnet, lottakårerna och bilkårerna. För sambandstjäns-

ten i situationer när räddningstjänstorganens personella och materiella resurser är otillräckliga kan Frivilliga radioorga— nisationen, som är en annan av försvarsmaktens frivilligrörel— ser, och Sändaramatörernas sambandskår bidra med insatser. Fri— villiga radioorganisationen har till uppgift bl a att utbilda signalister för hemvärnet och att medverka med personal och utrustning vid nödlägen i samhället när en sådan förstärkning behövs. Sändaramatörernas sambandskår skall enligt sina stadgar med medlemmarnas egna resurser delta vid upprätthållandet av radiosamband i nödsituationer när samhället har nytta av deras medverkan. Under senare tid har sådan medverkan i sambands— tjänsten skett bl a i samband med oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid en större skogsbrand i Dals—Eds

kommun under år l980.

• Sida 331
•  Original

8.7 Alarmerinfy av räddninostjänstorganen 8.7.1 Utredningar efter Almöbro—olyckan

Sjöfartens haverikonunission har granskat alarmerings- och rädd— ningstjänstarbetet efter påseglingen av Almöbron i januari 1980.

1)

Kommissionen framhåller i sin rapport , att räddningstjänstupp- gifter av olika slag är anförtrodda åt ett stort antal myndig- heter, organisationer och företag och att ytterligare ett stort antal organ biträder i räddningstjänsten på olika sätt. Haveri- kommissionen anser att det kan ifrågasättas om de organ som i olika sammanhang kan bli aktuella för samverkan känner varandras | förutsättningar så att de effektivt kan utnyttja de gemensamma resurserna. Mot bakgrund av det aktuella fallet finns det an- ledning att särskilt uppmärksamna om sådana förutsättningar före— . ligger för att sjöräddningsorgan och organ med mer landbaserad verksamhet skall kunna samverka effektivt. Andra exempel på olyckor till sjöss eller uppgifter där samverkan mellan organ av sistnämnda slag kan behövas är enligt haverikonmissionen

|:] Brand ombord i fartyg; Cl Olyckor i isbelagda kustvatten;

[] Spaning till sjöss och vid stränder;

|:] Omhändertagande av personer som livräddats till sjöss El Båt- och fartygsolyckor på kort avstånd från land;

I:] Jordskred vid kustvatten; D Olyckor på avlägsna öar o d;

[] Terroraktioner till sjöss; [:| Sjuktransporter från skärgårdsområde och från fartyg till havs.

Brandförsvaret har betydande resurser och mycket korta insats—

tider dygnet runt. Det har en mycket viktig roll även i annan

1) Utredningsrapport beträffande det liberiaregistrerade farty— get STAR CLIPPERs påsegling av Almöbron i farleden till Uddevalla den 18 januari 1930

• Sida 332
•  Original

än allmän räddningstjänst. Haverikommissionen anser vidare

att det mot bakgrund redan av olyckan vid Almöbron kan ifråga— sättas om brandförsvarets uppgifter och resurser för den al-- männa räddningstjänsten och för biträde vid annan räddnings- tjänst är tillräckligt kända av andra samhällsorgan och av allmänheten. Informationen om brandförsvarets ansvar och resur— ser för den allmänna räddningstjänsten har uppenbarligen inte nått fram, trots att nu gällande brandlag varit i kraft i drygt sex år. Enligt haverikommissionen finns kanske en motverkande faktor i begreppen brandlag och brandförsvar som för tankarna till endast en del av räddningstjänstorganens verksanmet. Vidare pekar kommissionen på att en del bestämmelser i brandlagen, t ex regeln om allmänhetens skyldighet att vidta varnings— och lamnåt-

gärder endast gäller bränder och inte andra slags olyckor. x

Enligt haverikommissionens bedömning beror bristerna i sanband med räddningsljänstarbetet efter Almöbro—olyckan inte på rena tillfälligheter. De är snarare resultat av den samlade rädd- ningstjänstorganisationens uppbyggnad och tillämpningen inan organisationen. Ändringar med anledning av de brister som kom— missionen har funnit - och konsekvenserna på hela området av sådana ändringar — bör därför enligt kommissionen i huvudsak övervägas i samband med den översyn av räddningstjänsten som

för närvarande sker inom räddningstjänstkommittén.

Rutinerna för alarmering har på haverikommissionens förslag * setts över av statens brandnämnd. Brandnämnden konstaterar

l) l

i sin rapport att räddningstjänsten verkställs på olika sätt av ett relativt stort antal myndigheter allt efter de möjlig—

heter som dessa myndigheter har. Den komplicerade ansvars— och

• Sida 333
•  Original

räddningsbilden medför ibland problem när det gäller ömsesidig larmning och infonnation, både i initialskedet och under pågå— ende räddningstjänstarbete. De olika räddningstjänstfomnerna har personal och materiel samt kompetens inom sina egna ansvars— områden. Enligt brandnämnden är kunskaperna om övriga fonner

av räddningstjänst däremot bristfälliga. Dessa brister riskerar att leda till förseningar och till perioder av overksamhet i

räddningstjänstarbetet.

Brandnämnden anser att huvudmålet bör vara att de administra- tiva och organisatoriska gränserna mellan olika former av rädd— ningstjänst så långt möjligt skall överbryggas, så att de vid olyckor fungerar som en enda samhällets räddningstjänst. I vän— tan på att bristerna kan avhjälpas, genom t ex ny lagstiftning, bör rutiner byggas in i det nuvarande systemet så att räddnings— tjänstarbetet oavsett olyckans art, plats eller antalet inblan— dade myndigheter löper friktionsfritt och effektivt. En sanord— riing måste ske, bedömer brandnänuuien, genom att de olika myndig- lheterna ömsesidigt lamnar varandra och genom att samband snabbt

upprättas mellan ansvariga organ.

8.7.2. SOS Alarmering AB

Utbyggnaden av länsalarmeringscentralerna inom 505 Alarmering

AB fortsätter. Som har redovisats i avsnitt 2.8 kanner företaget senast våren 1983 att ta i bruk de återstående alarmeringscentra- lerna i Göteborg för Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län och i Visby för Gotlands län. Efter denna tidpunkt konmwr endast ett 10—tal kmmmnier i landet att stå utanför länsalamuerings—

centralerna.

• Sida 334
•  Original

Räddningstjänstkommittén anser att samverkan om alanneringen mellan kommunerna, sjukvårdshuvudmännen och televerket är en riktig princip. Den är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs mening måste karaktärisera den fortsatta utvecklingen av samhällets räddnings- tjänst. Ett samlat alanneringsorgan bl a för samordningen av insatserna vid olyckor med större verkningar är viktigt. De problem av tekniskt och annat slag som några av länsalarmerings— centralerna har haft kan i stor utsträckning karaktäriseras som initialsvårigheter. Kommittén utgår från att SOS Alarmering AB fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av verk- samheten och undanröjer de brister som framkommer.

328. Övriga åtgärder SOU 1981:82 1 5

8.7.3 Alarmering genom mobilsändare

Svårigheter uppstår ofta för dem som råkar i nödläge som fordrar insatser av samhällets räddningstjänst. Räddningstjänstorganen

får i många fall ingripa när den som har gett sig iväg på t ex en fjällvandring eller en färd i fritidsbåt inte kommer fram inom beräknad tid eller inte hör av sig. Nöjligheterna att effektivt rädda den som är nödställd begränsas av att det kan yara svårt att lokalisera olycksplatsen. Kostnaden för omfattande spaningsin—

satser blir i sådana fall vanligen mycket höga.

Genom den teletekniska utvecklingen kommer möjligheterna till larm att betydligt förbättras för den som under isolerade för- *

hållanden råkar i nödläge. Televerket planerar att under 1980—

• Sida 335
•  Original

8.8

talet modernisera och utvidga sitt mobiltelefonsystem på ett sätt som kommer att göra det möjligt för den som skaffar en liten bärbar sändare — kostnaden för en sådan beräknas till högst tre tusen kronor - att sända en larmsignal som kan fångas upp av någon av de olika s k basradiostationerna för mobiltele- fon inom landet. Vid alarmering kommer den som utlöser larmet att kunna sända den information som finns lagrad i den enskilda utrustningen. Sändaren kommer vidare att kunna lokaliseras av basradiostationen. Kommittén anser att det bör övervägas vilka åtgärder som skall vidtas för att de som riskerar att råka ut för olyckor till sjöss, i fjällen och i en del fall i andra ödemarker — både de som arbetar ensamma och de som vistas i dessa områden på sin fritid — i framtiden skall få möjligheter att utrusta sig med en sådan bärbar larmsändare. Kommittén av- ser att närmare behandla dessa frågor i nästa etapp av sitt

arbete.

Samordning av radiokommunikationer

Televerket utvecklar inför 1990—talet på regeringens uppdrag (beslut den 18 december 1980) ett nytt rikstäckande radiokom— munikationsnät. Det nya sambandsnätet som kallas SARK (samord— ning av allmänna landmobila radiokommunikationer) kommer att göra det möjligt för olika räddningstjänstorgan att direkt kommunicera med varandra. Systemet kommer att få stor betydelse i räddningstjänstarbetet efter olyckor som kräver samordnade insatser av organ som normalt arbetar var för sig. För närva- rande har flera av dessa organ egna radiokommunikationsnät med

begränsade möjligheter till samtrafik.

• Sida 336
•  Original

8.9

8.10

Forskning och utvecklinr7

Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är som tidigare har redovisats statens, kommunernas och näringslivets gemensamma organ för att initiera, bekosta och följa upp olika slag av brandforskning. Räddningstjänstkormnittén anser att forsknings— och utvecklingsarbetet har en grundläggande betydelse för stråä- vandena att förbättra både räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna. Från den utgångspunkten är det viktigt att det av samhället och näringslivet inledda forskningssamarbetet kan fortsätta att utvecklas. Efterhand bör Brandforsk i större utsträckning än hittills kunna bevaka även frågor som

gäller utveckling av annan räddningstjänst än brandförsvar

och förebyggande åtgärder även mot andra nödlägen än brand.

Sgipunkter på kostnaderna för den allmänna räddningstjänsten

Som kommittén har redovisat i kapitel 3 finns det främst

genom utvecklingen av brandskadorna en klar tendens att behovet av insatser från den allmänna räddningstjänstens organ i fort-- sättningen kommer att öka. Framför allt stiger andelen större bränder. Även skador genom anlagd brand befaras öka. För en dtel andra typer av olyckor - bl a vägtrafikolyckor - går utvecklimg- en i motsatt riktning. Emellertid är det svårt att utan närmare bedömningar av de framtida riskerna för olika slags olyckor alnge om och i så fall på vilket sätt kraven på insatser från den allmänna räddningstj änsten i sin helhet kommer att förändras

i framtiden. Utvecklingen i det avseendet påverkas för övrigt också av hur effektiva alla de förebyggande åtgärderna kommer

att kunna bli.

Det är också svårt att bedöma hur den i kapitel 5 diskuterade ut—

• Sida 337
•  Original

ökningen av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter kommer att påverka insatsernas antal och omfattning. Som kommittén har framhållit skulle de formellt nya åtagandena till stor del om— fatta uppgifter som den allmänna räddningstjänstens organ i all- mänhet redan nu fullgör. På de punkter där en verklig utökning av uppgifterna skulle komma att ske - t ex i flygräddningstjäns— ten och inom räddningstjänsten mot olyckor i atomanläggning — finns det resurser som kan överföras till den allmänna rädd— ningstjänstens organ. En omfattande förbättring av räddnings- tjänsten kommer vidare att kunna ske genom en väsentligt utökad samverkan i det system med räddningstjänstregioner som kommittén har föreslagit. En ökad effektivitet blir också resultatet av den förbättrade samordning mellan den allmänna räddningstjänst och de verksamheter - bl a civilförsvaret, det militära försva- ret och polisen - som förfogar över omfattande resurser för räddningstjänst. Enligt den bedömning som kommittén har gjort skulle kostnaderna för den allmänna räddningstjänsten genom det av kommittén föreslagna systemet för samverkan och övriga av kommittén aktualiserade åtgärder kunna bibehållas på ungefär samma nivå som tidigare, samtidigt som effektiviteten i rädd-

ningstjänsten skulle höjas avsevärt.

• Sida 338
•  Original

• Sida 339
•  Original

BILAGA

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m.

Dir 1979236 Beslut vid regeringssammanträde 1979-03—01

Depanementschefen. statsrådet Hansson, anför. ! slutet av förra året beslutade regeringen om en översiktlig undersökning av de områden inom vilka risk för jordskred kan föreligga. Syftet med den översiktliga undersökningen är att de områden där skredriskerna är störst skall kunna bestämmas. Undersökningen kan i sin tur komma att visa att fortsatta geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder är nödvän- diga i särskilt utsatta områden. Frågan om ansvaret lör att geotekniska undersökningar görs och för att stabiliseringsåtgärder vidtas behöver klarläg- gas liksom de kostnadsfrågor som uppkommer i sammanhanget.

Erfarenhetema från handläggningen av frågor om ersättning För skador på grund av naturkatastrofer har också aktualiserat en översyn av ersättnings- principerna. 1 det Följande kommer jag att gå närmare in på de frågor som jag nu har berört. Jag kommer därvid också att ta upp bl. a. frågan om skyldighet för den som bedriver riskfylld verksamhet att ersätta statens och kommunens kostnader För räddningstjänst i anledning av verksamheten.

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer

Ersättning från staten för skador på grund av naturkatastrofer betalas på grundval av principer som har godkänts av 1960 och l967 års riksdagar (prop. 196032. SU l960:l7, rskr l960:59 samt prop. 1967:105, JoU l967zl6 och rskr l967:l74). Riksdagsbehandlingen gällde i båda fallen ersättning iörskador vid omfattande översvämningar. Motsvarande principer tillämpas emllertid i fråga om andra naturkatastrofer. t. ex. jordskred och snöskador. Ersättning- arna betalas från ett särskilt reservationsanslag under tionde huvudtiteln.

De ersättningsprinciper som har fastställts genom riksdagens beslut innebär i huvudsak följande. Som regel skall skadorna ha vållat intrång i rörelse eller yrkesverksamhet av vilken den skadelidande varit beroende för sin försörjning. Ersättning betalas inte för skador av mindre omfattning och heller inte i den mån den skadelidande har rätt till ersättning från annan än staten. Försäkringsbar skada ersätts aldrig. Normalt utgår ersättning med 50 % av skadebeloppet men i särskilt ömmande fall kan ersättning utgå med högst 90 %. Ersättning betalas efter behovsprövning. Stor restriktivitet iakttas när det gäller ersättning till bolag. föreningar och andra juridiska personer. En kommun får ersättning bara om den ekonomiska belastning som skadorna medför framstår som orimligt stor i Förhållande till kommu- nens skatteunderlag. Om risk för t. ex. översvämning hade kunnat konsta- teras i Förväg, betalas ersättning bara om den skadelidande har vidtagit Förebyggande åtgärder i rimlig omfattning.

i en del fall har — p. g. a. de särskilda omständigheterna — ersättning för skador betalats efter förmånligare ersättningsprinciper än de som tillämpas normalt. Det har då varit fråga om större naturkatastrofer, (. ex. Surte- och

• Sida 340
•  Original

Tuvekatastroferna. ldessa fall harersättning betalats på grundval av särskilda beslut av riksdagen.

På grundval av förslag i prop. l977/78:125. bil. 12, Ersättningar och lån m.m. i samband med naturkatastrofen i Tuve. anvisade riksdagen ett reservationsanslag av 65 milj. kr. till ersättningar m. m. och ett investerings— anslag av 40 milj. kr. till lån för inlösen av fastigheter (CU 1977/78:29. rskr l977/781266). Föredraganden anförde i propositionen att han ansåg det angeläget att staten - i den mån etsättningsskyldighet inte ankom på försäkringsgivarna — trädde in med hjälp till de enskilda personer som hade lidit skada till följd av katastrofen. Det borde enligt föredraganden eftersträ- vas att de skadelidande försattes i samma ekonomiska situation som före katastrofen. Ersättning för byggnader inom skredområdet och för de byggnader inom det 5. k. skredriskområdet som måste rivas betalades av försäkringsgivarna. Marken borde enligt propositionen överföras till kommunen. Ägarna till bostadsfastigheter inom skredriskområdet borde erbjudas att få sina fastigheter inlösta. Även fastigheter utanför skredrisk- området skulle kunna lösas in. när särskilt starka skäl förelåg. Den sammanlagda ersättningen för fastigheterna borde enligt föredraganden motsvara resp. fastighets marknadsvärde. beräknat som om skredet inte hade inträffat och bestämt efter vanliga expropriationsrättsliga principer. Vid bestämmandet av det belopp som staten skulle svara för borde avdrag göras för vad försäkringsgivarna betalade. alltså den del av det totala värdet som kunde hänföras till byggnaderna.

Försäkringsgivarna ersatte de skadelidande inom ramen för gällande försäkringsavtal för skada på eller förlust av lös egendom. för s. k. merkost- nader och för flyttningskostnader. Staten betalar enligt regeringsbeslut ersättning för skada på eller förlust av lös egendom, när försäkring mot skadan eller förlusten inte hade kunnat tecknas. När försäkring kunnat tecknas men den skadelidande hade underlåtit att göra detta. betalas enligt regeringens beslut ersättning med hälften av det belopp till vilket skadan eller förlusten kan uppskattas. Mot bakgrund av att enskilda personer som har lidit skada genom skredet i princip skall hållas ekonomiskt skadeslösa, ansåg regeringen det motiverat att rörelseskador ersätts efter något mindre restriktiva principer än vad som tillämpas i andra fall. Full ersättning betalas sålunda för direkta skador till följd av skredet. Ersättning för minskad rörelseavkastning betalas enligt regeringens beslut inte för tiden efter år l979, då återställningsarbetena beräknas vara avslutade.

Också när det gäller Surtekatastrofen i september 1950 innebar statens insatser att de skadelidande fick i princip full ersättning för skador och kostnader till följd av jordskredet (jfr prop. l950:256). Skredområdet löstes in av staten.

Länsstyrelsen i Örebro län har i en skrivelse den 8 februari 1978 hemställt att regeringen föranstaltar om en översyn av de ersättningsfrågor som kan uppkomma till följd av naturkatastrofer eller liknande förlopp. Därvid bör även möjligheterna att erhålla försäkringsskydd uppmärksammas. Begräns- ningarna i ersättningarna för skador på grund av vårflodsöversvämningarna i Örebro län i maj 1977 hade enligt länsstyrelsen föranlett erinringar särskilt från drabbade fritidshusägare. De regler som tillämpades innebar att ersättning av statsmedel betalades i begränsad omfattning till ägare av permanentbostadshus och i än mer begränsad omfattning till ägare av fritidshus. Länsstyrelsen anser att erinringarna har sådan tyngd att en översyn av bidragsreglerna är motiverad. Härtill kommer enligt länsstyrelsen

• Sida 341
•  Original

att möjligheterna att genom försäkringsskydd trygga sig mot oförutsedda skador i samband med vårflod är begränsade.

Försäkringsskyddet mot skador på grund av händelseri naturen omfattade vid tiden för Surteskredet bara åskslagsskador. Efter Surteskredet utvidgades försäkringsskyddet till att omfatta också ersättning för personlig lösegendom vid jordskred. jordras och jordbävning. I mitten av 50-talet infördes stormskadeskyddet. Efter en uppmaning från försäkringsinspektionen inklu— derades skador på personlig lösegendom till följd av baktrycksvatten eller vatten från markytan vid skyfall i vattenskadeförsäkringarna. Sedan en dammkatastrof med omfattande egendomsskador hade inträffat i Sysslebäck i Värmland den I juli 1973. diskuterades frågan om en utvidgad naturska- deförsäkring i en för försäkringsbolagen gemensam kommitté. Denna ansåg att privatpersoners försäkringar borde obligatoriskt utvidgas till att omfatta även andra skador till följd av naturhändelser än storm- och åskslagsskador. Enligt kommitténs förslag skulle skador på byggnader genom jordskred, jordras. bergras. laviner eller jordskalv med en styrka av minst 4 enligt Richterskalan ersättas. Däremot skulle inte skador genom sättningar i marken ersättas. Undantag gjordes också för skador genom sprängning. pålning. spontning och uppläggning av jord— eller stenmassor samt gruvdrift. alltså skador på grund av mänskliga ingrepp Försiikt'ingsskyddct skulle omfatta också skador vid genombrott av damm för vattenmagasin. däremot inte skador som uppstår genom att invullningar genombryts. Endast skadar på byggnader och lös egendom skulle ersättas. däremot inte skador på vägar. trädgårdar och liknande. l fråga om översvttmningsskador föreslog kommit- tén inte något skydd för byggnader. Kommitténs förslag har genomförts i fråga om hem—. villa- och fritidshusförsiil.ringarna. Fr. o. m. den 1 januari 1979 har i allt väsentligt motsvarande åtaganden införts i fråga om företags-. affärs- och fastighetsfo'rsäkringarna. Dessa omfattar dock inte skador genom jordskalv eller utströmning från avloppsledning till Rilid av regn. snösmält- ning eller högvatten.

Försäkringsbranschens serviceakticbolag anför i en skrivelse den 22 december [978 att man inom försäkringsbranschen har noga övervägt om de som drabbas av översvämningar skulle kunna skyddas genom försäkring. Man har emellertid funnit att en fullständig lösning inte kan nås inom området för frivillig försäkring. Serviceaktiebolaget ifrågasätter om inte en utredning som är gemensam för staten och försäkringsbranschen skulle kunna åstadkomma vissa lösningar.

Naturkatastrofer kan — förutom förlust av människoliv och skador av ideellt slag — medföra personskador och materiella skador. Den enskilde som hardrabbats av personskada ärekonomiskt tryggad genom i första hand lagen (l9621381) om allmän försäkring och egen försäkring om sådan har tagits. Något motsvarande gäller däremot inte i fråga om materiella skador. Försäkringsskyddet är. som framgår av det föregående. inte heltäckande. Normalt betalas statligt bidrag efter behovsprövning och endast för viss delav skadan. För vissa materiella skador utgår bidrag över huvud taget inte. Staten har emellertid vid en del större katastroftilllällen genom bidrag eller på annat sätt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för enskilda.

Enligt min mening är det otillfredsställande att de som drabbas av naturkatastrofer ersätts efter olika principer. Omfattningen av en naturkata— strof hör givetvis inte vara avgörande för storleken på ersättningen till den enskilde drabbade. Jag anser att frågan om försäkringsskyddet och principer-

• Sida 342
•  Original

na för samhällets insatser vid naturkatastrofer bör ses över. Syftet med översynen bör främst vara 'tlt pröva om det är möjligt att skapat ett mera heltäckande försäkringsskydd och ett mer enhetligt ersättningssystem. För detta ändamål bör en särskild kommitté tillkallas. Kommitténs uppdrag bör omfatta också vissa ytterligare frågor som jag återkommer till i det följande.

Begreppet naturkatastrofinnebär inte någon entydig bestämning, Hit kan räknas bl. a. jordskred.översvåintningar samt häftiga stormaroch snöfall men även vissa skador till följd av erosion o, dyl. Det bör ankomma på kommittén att söka åstadkomma en mera exakt dc finition. Särskilda ersättningssysfem finns för vrssa typer av skador. t. ex. skördeskadeskyddet och rennäringens katastrofskadeskydd. Kommittén hör söka åstadkomma en lämplig avgräns- ning mot sådana ersättningssystem men i övrigt inte gå närmare in på dem.

Jag anser att det är naturligt att skador som uppkommer Vid naturkata- strofer. så långt det är möjligt med hänsyn till försäkringsmässiga synpunk- ter_ersätts inom ramen för försäkringsskyddet. Utredningsarbetet bör därför bedrivas i nära samarbete med försäkringsbranschen.

När det gäller den närmare utformningen av ersättningsprinciperna bör en utgångspunkt för kommitténs arbete vara att ersättning från samhället skall vara socialt motiverad och betalas bara till den som kan anses ha ett klart behov av sådan ersättning. Det innebär att det i första hand är enskilda skadelidande som bör tillgodoses. Till denna kategori kan räknas också personer som i en eller annan form driver smärre rörelser som de är beroende av för sin utkomst. Kommittén bör pröva hur man bör ta hänsyn till den skadelidandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Vidare bör det övervägas om ersättning skall betalas oberoende av vad slags egendom som har skadats och oberoende av omfattningen av skadorna. Kommittén bör också pröva om ersättning under speciella förhållanden skall kunna betalas för åtminstone en del av skadorna, trots att den skadelidande inte har utnyttjat möjligheten att skaffa sig försäkringsskydd. En omständighet som bör kunna föranleda att ersättningen sätts ner eller faller bort är att den skadelidande har underlåtit att vidta förebyggande åtgärder i rimlig omfatt- ning. Kommittén bör överväga också denna fråga.

Skador som drabbar företag men som inte kan sägas medföra betydande ekonomiska verkningar för företagens ägare bör enligt min mening inte ersättas. Vad jag nu har sagt utesluter inte att kommittén bör kunna pröva frågan om hur t.ex. ideella föreningar och bostadsrättsföreningar bör behandlas.

Geofekniska undersökningar och förebyggande åtgärder

På flera håll ! Sverige finns områden som på grund av topografin samt jordarternas sammansättning och lagring är utsatta för risk för jordskred. Under 1900-talet har ett antal större jordskred inträffat. Dessa har i några fall medfört förluster av människoliv och skador på byggnader och anläggningar. Som exempel kan nämnas skreden i Surte år 1950. Göta år l957 och Tuve år 1977. Samhällets kostnader under de senaste 30 åren på grund av stora skred har uppskattats till i genomsnitt IO milj. kr. om året. Lerskred som omfattar mer än en hektar mark inträffar i genomsnitt en gång på två till tre år. | flertalet fall dock inom obebyggda områden.

Central förvaltningsmyndighet för geotekniska ärenden är statens geotek-

• Sida 343
•  Original

niska institut (SGI). Verksamheten vid SGI är främst inriktad på geoteknisk forskning och utveckling samt information. SGI utför också geotekniska uppdrag i en icke oväsentlig omfattning. Stabilitctsförhållandenu i (Iötaiili - dalen övervakas exempelvis sedan 15 år. SGI genomför därvid bl. a besiktningar och mätningar samt biträder kommunala och statliga myndig- heter vid planering och byggande utmed älven. Från och med budgetåret l977/78 har SGI fatt ökade medel för i huvudsak allmän rådgivning till kommuner och länsstyrelser samt remissverksamhet avseende främst bebyggda områden eller områden under planläggning för bebyggelse. Vidare bedriver SGI forskning beträffande skredfarliga områden. Regeringen uppdrog den 8 juni l978 åt SGI att i samråd med Sveriges geologiska undersökning (SGU). institutionerna för geoteknik och geologi vid Chalmers tekniska högskola samt Göteborgs kommun utreda de geotekniska förhållanden som förelåg vid skredet i Tuve och som kan ha utlöst skredet.

Enligt de allmänna bestämmelserna om planläggning i 9 _ki byggnadsstad- gan ll959:6l2) skall. där inte särskilda förhållanden föranleder annat, mark avses för det ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge. terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Förslag till plan skall, när det överlämnastill kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse. vara åtföljt av bl. a utredning om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för genomförandet. Därvid skall särskilt grundens beskaffenhet beaktas (l6 ,'q'). Även beträffande tilltänkt bebyggelse utanför detaljplan åligger det byggnadsnämnden eller i vissa fall länsstyrelsen att pröva om grundförhållandena är lämpliga. För att mark skall få användas för bebyggelse, oavsett om denna är tät eller gles. förutsätts nämligen enligt 59" byggnadslagen (l9471385) att marken prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. De i 9 & byggnadsstadgan upptagna allmänna bestämmelserna om vad som skall iakttas vid planläggning gälleri tillämpliga delar också för bedömningen av glesbebyggelsens detaljlokalisering (se prop, l972zl l l. bil 2. s. 322 0. Ifråga om tätbebyggelse sker lämplighetsprövningen. såsom framgår av det föregående. vid planläggningen eller vid eventuellt förekommande prövning av om undantag (dispens) kan ges från förbudet i 56 & byggnadsstadgan mot tätbebyggelse utanför detaljplan. Annan bebyg- gelse än tätbebyggelse prövas i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.

Staten eller kommunen har däremot inte något fortlöpande ansvar enligt byggnadslagstiftningen Rårattgrundförhållandena under befintlig bebyggelse är tillräckligt stabila. Det kan idetta sammanhang unmärkas att en stor del av bebyggelsen i landet har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred blev vanliga.

Statens planverk har det centrala ansvaret för planerings- och bebyggelse- frågor. På regional nivå har länsstyrelserna motsvarande ansvar. Kommuner- na och då främst byggnadsnämnden har det primära ansvaret för att geotekniska förhållanden undersöks och beaktas vid detaljplanläggning. Länsstyrelserna skall i samband med fastställelse av detaljplaner med ledning av den utredning som kommunen presenterar bedöma om kommunen har beaktat de geotekniska förhållandena tillräckligt för att ändamålet med planen skall kunna genomföras.

Regeringen har genom ett beslut den 14 december l978 gett SGI i uppdrag att utföra en översiktlig kartering av områden inom vilka risk för skred kan

• Sida 344
•  Original

föreligga. De områden där risken för skred kan bedömas vara störst skall avgränsas. Resultatet av karteringen skall redovisas efter hand för berörda kommuner och länsstyrelser och för statens planverk För områden där skredrisk inte kan uteslutas skall SGI redovisa vilka detaljerade undersök- ningar som är påkallade.

I princip ankommer det på ägaren att vidta förebyggande åtgärder för att skydda egendom från skada. Försäkringsgivarens ansvar inträder inte förrän ett försäkringsfall inträlTar eller kan befaras vara omedelbart förestående. Även då är den enskilde enligt SZå lagen (I927:77) om försäkringsavtal skyldig att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller minskas. Kostnad som härvid uppkommer för den enskilde skall försäkringsgivaren ersätta (53 å).

Enligt 2 & brandlagen (l974:80) svarar varje kommun för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Med räddningstjänst avses verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras. översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön tl Ö). En förutsättning är emellertid att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande. det hotade intressets vikt. kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas.

l prop. l9731l85 med förslag till brandlag (s. 132) anför föredraganden att räddningsorganens uppgift skall vara att avvärja ellerbegränsa skada. dvs. att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Rent förebyggnade åtgärder, dvs. åtgärder som vidtas på förband för att förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller föranleder skador. bör alltså inte hit. Uppenbarligen är det från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angeläget att räddningsorganen ingriper så snabbt som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa skada bör enligt föredra- ganden därför hänföras också åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada ltar inträffat. under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående.

En kommun har utöver ansvaret för räddningstjänsten inte någon laglig skyldighet att vidtaga åtgärder föratt skydda den enskilde eller hans egendom mot skador på grund av naturhändelser. Om förhållandena är sådana att den enskilde saknar möjlighet att själv ombesörja att åtgärder vidtas. kan kommunen dock ha anledning att ingripa. Reglerna om den kommunala kompetensen kan emellertid innebära begränsningar i kommunernas befo- genher

Enligt min mening är det angeläget att fortsatta geotekniska undersök- ningar görs inom områden där det finns skäl att befara jordskred. När det gäller ny bebyggelse har kommunerna och länsstyrelserna. som framgår av det föregående. ett ansvar för att grundförhållandena undersöks. Man har emellertid anledning befara att befintlig bebyggelse i inte obetydlig utsträck- ning är belägen på mark där grundlörhållandena inte har undersökts närmare. Staten kan självfallet inte åtaga sig eller ålägga kommunerna ett ansvar föratt geotekniska undersökningar alltid görs när sådana undersökningar är motiverade i befintlig bebyggelse. Däremot har samhället både ieget intresse och med hänsyn till sitt ansvar för befolkningens säkerhet anledning att se till att förutsättningar skapas för att sådana undersökningar kan genomföras där man kan befara att riskerna är särskilt stora.

Kommittén bör enligt min mening överväga hur sådana undersökningar kan komma till stånd. I de fall där det är motiverat att samhället svarar för

• Sida 345
•  Original

uppgiften synes den lämpligaste lösningen vara att undersökningarna ombesörjs av kommunen. Kommittén bör överväga om en sådan ordning kan införas utan att kommunerna åläggs en obligatorisk skyldighet att svara för sådana undersökningar, Kommunernas befogenheter på området bör klarläggas. Kommittén bör i denna fråga samråda med Svenska kommunförbundet. Vad jag nu har anfört bör inte utgöra hinder för kommittén att pröva en ordning som innebär att en statlig myndighet, t. ex. länsstyrelsen, får till uppgift att svara för att geotekniska undersökningar kommer till stånd.

När det gäller konkreta åtgärder för att förebygga att skred inträffar måste utgångspunkten för kommitténs överväganden vara att det är den vars egendom hotas som har att svara för åtgärderna. Vid risk för jördskred bör förebyggande åtgärder som regel vidtas snabbt. Mycket omfattande och kostsamma åtgärder kan behövas. Försäkringsgivarnas ansvar för åtgärder ax detta slag är. som framgår at det föregående. mycket begränsat. Jag finner det angeläget att kommittén prövar hur detta ansvar bör preciseras och om det finns förutsättningar att utvidga det. I dessa frågor bör kommittén samråda med företrädare för försäkringsbranschen.

Även med ett utvidgat försäkringsgivaransvar torde dock situationer kunna uppstå när de åtgärder som kan behöva vidtas är så brådskande och omfattande att samhället behöver ingripa. Den enskilde kan sakna både praktiska och ekonomiska möjligheter att svara för åtgärderna. Direkt skyldighet för samhället att ingripa föreligger bara i den mån åtgärderna kan hänföras till räddningstjänst i brandlagens mening. Kommittén bör överväga om det i vissa särskilda fall — när försäkringsgivaransvar inte föreligger — bör finnas en möjlighet för den enskilde att få stöd från samhället.

När den enskilde inte själx kan ombesörja att nödvändiga åtgärder vidtas. kan det vara lämpligt att kommunen svarar för att så sker. Jag anser dock att kommunerna inte bör åläggas skyldighet att t idta åtgärder för att förebygga skred Kommittén bör däremot pröva om kommunernas befogenheter i detta nänseende behövet preciseras eller vidgas.

Kommittén bör vidare ötert'äga hur kostnaderna för förebyggande åtgärder bör i det särskilda fallet fördelas mellan staten. kommunen och den enskilde. Utgångspunkten måste vara att det i första hand är den vars egendom hotas som har att svara för att förebyggande åtgärder vidtas. Ersättning från samhället till den enskilde bör komma i fråga bara när denne inte själv kan svara för kostnaderna. Ersättning från staten bör vidare komma i fråga bara beträffande åtgärder som terkligen har varit påkallade. I detta sammanhang bör kommittén pröva om det finns förutsättningar att närmare ange de säkerhetsfaktorer som bör användas vid bedömningen at om stabilitetsförhållandena är sådana att förebyggande åtgärder behövs.

De frågor jag har berört kan påverkas av resultatet av reformeringen av byggnadslagstiftningen. Kommittén bör vid sitt arbete beakta detta.

Kommittén bör också överväga om särskilda regler om befogenhet att ingripa i annans rätt behövs för att förebyggande åtgärder skall kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. Det ligger i sakens natur att sådana regler måste utformas så att rimlig hänsyn tas till den som utsätts för ett ingrepp. I detta sammanhang vill jag erinra om bestämmelserna i 2 kap. I8 & regeringsformen (RF).

Där föreskrivs att varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestärnsr lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.

• Sida 346
•  Original

Övriga frågor

Den fråga som jag nyss har berört har samband med frågan om ersättning för ingrepp enligt ll åbrandlagen. Ersiittningsbestämmelserna i l9 & omfat- tar bara det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk. En uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av ll åbrandlagen kan behövas med hänsyn till 2 kap. 18 &" RF. En sådan föreskrift kan vara motiverad även av andra skäl.

Av det förhållandet att kommunerna enligt 2 & brandlagen är skyldiga att svara för räddningstjänsten följer att de endast med stöd av föreskrift i lag kan ta ut kostnaderna för ett räddningsingripande av den i vars intresse ingripandet har giorts eller av den vars verksamhet eller handlande har föranlett ingripandet. Uttryckliga bestämmelser om skyldighet att svara för sådana kostnader finns bara i lagen (l973rl 198) om ansvarighet för oljeskadai till sjöss.

[ prop. (19731185) med förslag till brandlag m. m. berördes frågan om bestämmelser borde införas som skulle göra det möjligt för kommunerna och staten att. antingen generellteller i särskilda fall. ta ut ersättning för kostnader för räddningsingripanden. Föredraganden ansåg att det inte borde komma i fråga att generellt föreskriva skyldighet för den i vars intresse ett räddnings— ingripande hade gjorts eller den vars verksamhet eller handlande hade föranlett ett räddningsingripande att ersätta kommunens eller statens kostnader (prop. s. 181). Däremot borde det övervägas om en sådan skyldighet var motiverad på vissa särskilda områden. Föredraganden fann emellertid att det vid tidpunkten för propositionen inte fanns tillräckligt underlag för en regel sotn innebar att riskfyllda verksamheter av visst slag skildes ut och förenades med ersättningsskyldighet för räddningskostna- der.

Jag anser att tiden nu är mogen att åter ta upp frågan om regressrätt för kostnader för räddningstjänst. En sådan regressrätt framstår som motiverad särskilt i fråga om verksamheter som innebär stora risker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskrav i de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt föreligger och andra fall. Vidare bör beaktas de svårigheter som kan uppkomma på vissa speciella rättsområden. t. ex. sådana områden där den svenska lagstiftningen grundas på internationella konventioner.

Kommittén bör lägga fram de författningsförslag som föranleds av kommitténs överväganden.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag efter samråd med cheferna för justitie-, ekonomi-_ budget-. jordbruks- och bostads- departementena att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartemen- tet

att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m..

att utse en av ledamöterna att vara ordförande. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

• Sida 347
•  Original

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Kommundepartementet)

Tilläggsdirektiv till kommittén för utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m. m.

Dir l979c57 Beslut vid regeringssammanträde 1979-06-07 Departementschefen, statsrådet Hansson. anför.

Regeringen har den 1 mars 1979 bemyndigat chefen för kom- mundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkata- strofer m. m. I utredningsuppdraget ingår vidare att klarlägga ansvaret för att geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder. som är nödvändiga

* för att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden. vidtas. De kostnads-

i frågor som uppkommer i detta sammanhang skall också övervägas. Enligt * direktiven skall kommittén också behandla frågor som rör ersättning för * ingrepp enligt ll & brandlagen (l974:80, ändrad senast l977:493) och I regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. l Enligt min mening bör kommitténs uppdrag vidgas till att omfatta vissa ytterligare frågor som jag ämnar ta upp i det följande.

Undersökningskommissian för allvarliga olyckor

l978 till regeringen föreslagit åtgärder i syfte att förhindra katastrofbränder och begränsa eventuella bränders skadeverkningar. Som ett första steg i denna riktning föreslås i skrivelsen att en permanent statlig undersöknings- kommission tillsätts. Statens brandnämnd har i ett yttrande över skrivelsen tillstyrkt att en särskild undersökningskommission för större nödlägen av de slag där räddningstjänsten regleras av brandlagstiftningen inrättas.

Varje brand utreds sedan början av 1920-talet av polisen. Syftet med utredningen äratt försöka fastställa orsaken till branden. Polisens resurser för sådana undersökningar har med åren utvecklats. Resultatet har haft stor betydelse för det fortlöpande förebyggande brandskyddsarbetet. Det kan tilläggas att en inte obetydlig del av de bränder för vilka brandorsaken har

l ! * Hotellv och restauranganställdas förbund har i en skrivelse den 23 oktober l

• Sida 348
•  Original

kunnat fastställas har varit orsakade av brottslig verksamhet eller straffsank- tionerad underlåtenhet.

Brandnämnden har inte någon direkt uppgift i samband med utredning av bränder utöver vad som följer av att nämnden enligt 24; brandstadgan (l962:9l, omtryckt l974z81, ändrad senast l977z925) och l ; instruktionen (19741408) för statens brandnämnd (ändrad senast 19761945) har tillsyn över brandförsvaret. Nämnden skall vidare, bl. a. genom försöks- och utvecklings- arbete, främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Till nämnden är knutna dels ett råd för räddningstjänst med uppgift att verka för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst, dels ett utbild- ningsråd (8 & instmktionen).

Olyckor som inträffar i järnvägs- och vägtrafiken och som inte är av obetydlig omfattning utreds också av polisen. Sedan den 1 juli l978 finns en central myndighet — statens haverikommission — för utredning av allvarligare civila och militära luftfartygsolyckor. ] fråga om s_iöolyckor kan sjöförklaring i vissa fall ersättas av utredning som utförs av en särskild undersökningskom- mission som har fömrdnats av regeringen. Luftfartygsolyckoma utreddes också tidigare av en kommission som tillsattes vid varje tillfälle.

Enligt 2 5 förordningen (l978z555) med instruktion för statens haverikom- mission utreder kommissionen allvarlig qutfartygsolycka och tillbud till sådan enligt bestämmelser i bl.a. luftfartslagen (l957:297_ ändrad senast l978:232). Enligt 11 kap. 7 Q' luftfartslagen skall undersökning genomföras av olyckshändelse, som inträffar vid användning av luftfartyg och medför dödsfall eller allvarlig personskada eller betydande skada på luftfartyget eller annan egendom än luftfartygets last. Undersökningen skall också omfatta olyckshändelsens orsaker och de skador som har uppkommit. Om allvarlig fara för olyckshändelse har uppstått eller något som tyder på väsentliga fel på luftfanyget eller marko ganisationen har inträffat. skall undersökning också ske. Haverikommissionen har vidare enligt instruktionen till uppgift att följa den nationella ochinternationella utvecklingen på området och samarbeta med berörda säkerhetsmyndigheter i deras haveriförebyggandc verksamhet. Havcrikommissiöncn består enligt 3ä instruktionen av en generaldirektör och tre haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Av haveriutredarna skall en vara erfaren domare, en flygnperativt sakkunnig och en flygtekniskt sakkunnig llaverikommissio- ncn anlitar därutöver de experter och sakkunniga som behövs för utredning» en (4 och 6 äg").

Enligt 3l4ä sjölagen (l89l:35_ 5. l. omtryckt l975:l2$.9_ ändrad senast l978:886) får regeringen förordna att en händelse som skall bli föremål för sjöförklaring och händelsens orsaker skall utredas av en särskild undersök- ningskommission. Detta gäller om stora förluster i liv eller egendom har uppkommit eller om utredningen av annan anledning kan väntw bli synnerligen omfattande eller invecklad. När en undersökningskommission har förordnats. behöver sjöförklaring inte ske.

l prop. 1975/76:100, bil. 8, (TU 1975/76:11, rskr 1975/76:253) behandlas frågan om åtgärder för att säkerställa behovet av utredningsresurser i personellt, administrativt och tekniskt avseende vid förordnande av särskild undersökningskommission enligt föreskrifterna i sjölagen. Regeringen har därefter beslutat att personer med juridisk. nautisk och teknisk utbildning

• Sida 349
•  Original

och erfarenhet i förväg skall finnas utsedda för att ingå i sådan kommission och tillkallat sådana personer att stå till förfogande att ingå som ledamöter. Ordförande är generaldirektören i statens haverikommission.

Jag anser att starka skäl talar för att en undersökningskommission skall kunna träda i funktion också vid vissa andra allvarliga olyckor än qutfartygs- och sjöolyckor. Kommittén bör överväga hur kommissionens verksamhets— område bör avgränsas. En lämplig utgångspunkt kan vara att verksamhets- området skall kunna omfatta sådana nödlägen som enligt [ & brandlagen föranleder ingripande av samhällets räddningstjänst och som är av större omfattning.

I samband med inrättandet av statens haverikommission (prop. l977/ 78:88) framhöll föredraganden att den viktigaste uppgiften vid en utredning av en allvarlig olycka måste vara att klarlägga orsakssammanhanget och eventuella brister i fråga om Förebyggande åtgärder. Jag delar denna uppfattning. Ändamålet med utredningen bör sålunda vara att skapa en helhetsbild av olyckans orsaker och följder. Räddningsåtgärdemas effektivi— tet bör också prövas. Till kommissionens uppgifter bör också höra att föreslå åtgärder som kan hindra att likartade olyckor upprepas. Det är angeläget att kommissionen kan fullgöra sina uppgifter på ett objektivt sätt. Detta talar för att kommissionen bör vara fristående från myndigheter vilkas verksamhet kan ge anledning till en undersökning eller som svarar för tillsyn över sådan verksamhet eller har uppgifter inom räddningstjänsten. En samordning med statens haverikommission är en lösning som bör prövas. Även andra lösningar bör övervägas. Trots vad jag nyss har sagt kan sålunda praktiska skäl tala för att kommissionen knyts till statens brandnämnd.

l luftfartslagen anges när en undersökning skall genomföras. ! sjölagen däremot anges att regeringen får förordna en kommission i vissa fall. Särskilt med hänsyn till att de olyckor som undersökningskommissionen skall ha att utreda kan bli av skiftande slag talar enligt min mening övervägande skäl för att en prövning måste göras i det särskilda fallet. Regeringen bör alltid kunna besluta att en undersökning skall göras. Det bör emellertid övervägas om inte kommissionen i vissa fall bör kunna påbörja en undersökning på eget initiativ. Jag vill i detta sammanhang peka på vikten av att kommissionen kan börjat sin undersökning så snabbt som möjligt.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör kommittén Överväga undersökningskommissionens uppgiftsområde. organisation, samnmnsåitt— ning och verksamhetsformer. Vid dessa överväganden bör erfarenheterna av undersökningarna av luftfartygs- och sjöolyckor beaktas, Kommittén bör vidare beräkna kostnaderna för kommissionens verksamhet och föreslå de författningsföreskrifter som föranleds av kommitténs överväganden.

H uvudmarmaskapel jör räddni/igsy'änslen

Riksdagen har begärt att frågan om huvudmannaskapet för en räddnings- tjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter utreds förutsättnirigslöst (CU 1978/79:18, rskr l978/792182). Enligt vad som anförs i civilutskottets

• Sida 350
•  Original

betänkande har det visat sig att svårigheter kan uppstå beträffande samar- betet mellan olika huvudmän inom räddningstjänsten. Utredningen bör enligt utskottsbetänkandet omfatta också frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Den bör ha parlamentarisk förankring. Åtgärder som syftar till ökad samordning av resurserna för räddningstjänst bör enligt utskottet också övervägas.

Enligt ] Qbrandlagen avses med räddningstjänst verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras. översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människoreller egendom eller i miljön. En förutsättning är att det kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas. Detta kan vara fallet med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärdema och omstän- digheterna i övrigt. Brandlagen gäller inte skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning. sjöräddning eller fjällräddning. Vidare gäller brandlagen endast i viss utsträckning i fråga om åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen. Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Uppgiften att svara för olje— och kemikaliebekämpning till havs och i kustvattnen åvilar tullverkets kustbevakning.

Varje kommun svarar enligt 29 brandlagen för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen ha ett brandförsvar. l 8 ; finns bestämmelser om skyldighet för andra kommuner att lämna hjälp när omfattande eller särskilda räddnings- åtgärder behövs. Brandchefen har befälet när annat räddningsorgan deltar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens brandstyrka, om inte något annat har överenskommits (9 5). Länsstyrelsen skall enligt l2ä överta ledningen av räddningstjänsten vid ett nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. Kommunerna och länsstyrelserna är enligt 8 och 24 äg” brand- stadgan skyldiga att svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten. Syftet med länsstyrelsens planläggning är främst att göra det möjligt för länsstyrelsen att ingripa snabbt, när en katastrof inträffar.

Enligt 3 & sjukvårdslagen (19622242, ändrad senast 1978:669) skall lands- tingskommunen se till att det inom sjukvårdsområdet finns en ändamåls- enlig organisation för transport av sjuka eller skadade personer till och från sjukhus eller läkare. Det anses oklart om landstingskommunen eller det kommunala brandförsvaret har ansvaret för transporten av skadade personer från en olycksplats i terrängen till farbar väg.

Kungörelsen (l969z85) om militär räddningstjänst m.m. (ändrad senast 19761165) anger att militär hjälp skall lämnas. om den är nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa, för omfattande förstörelse av egendom eller för avsevärd skada i miljön. Generaltullstyrelsen. länsstyrel- sen, chef för tullregionens bevakningskontor, polischef eller kommunal brandchef kan begära hjälp. Militär hjälp skall inte lämnas om särskilda militära förhållanden hindrar det.

Enligt 2ä polisinstruktionen (19722511, ändrad senast 1979:105) skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår att lämna

• Sida 351
•  Original

allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, den s. k. serviceverksam- heten. Den omfattar av hävd bl. a. vissa särskilt organiserade verksamheter, t. ex. fjällräddningstjänst samt ambulans- och räddningsflyg.

Det finns naturligtvis en gräns för vad polisen anser sig kunna göra inom ramen för serviceverksamheten. Vid ett nödläge kan omständigheterna vara sådana att polisen måste ingripa för att avvärja eller begränsa skador på människor eller egendom. Sedan de egentliga räddningsorganen har fått tillräckliga resurser på platsen, koncentreras polisinsatserna på avspänning, utrymning av skadeområdet, trafikreglering och liknande åtgärder. Bl. a. vid bränder påbörjar polisen också en utredning av orsaken till händelsen. Denna utredning avbryts emellertid i allmänhet, om det kan klart konstateras att händelsen inte har föranletts av en brottslig gärning.

[ katastrofsituationer kan länsstyrelsen. även om det inte är fråga om räddningstjänst, få träda in i egenskap av högsta polismyndighet i länet eller på grund av vissa bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen (19712460, omtryckt 1979z234). Länsstyrelsen svarar enligt Iänsstyrelseinstruktionen för den statliga förvaltningen i länet, om det inte är fråga om en uppgift som ankommer på en annan myndighet. Länsstyrelsen skall enligt instruktionen vidta eller hos regeringen eller annan myndighet föreslå de åtgärder som är påkallade eller i övrigt lämpliga för länet. Av de uppgifter som enligt instruktionen särskilt ankommer på länsstyrelsen kan en del ha betydelse vid större olyckor. Detta gäller t. ex. i fråga om de uppgifter som rörden allmänna hälsovården, den sociala omvårdnaden samt väg- och trafrkväsendet. Enligt lagen (l960:33l) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. har länsstyrelsen ansvaret för de åtgärder som kan behövas för att skydda allmänheten från radioaktiva ämnen. Länsstyrelsen svarar också för den planläggning av olycksfallsberedskapen som behövs.

Den förutsättningslösa utredning av huvudmannaskapet för räddnings- tjänsten som riksdagen har begärt griper in på många områden som f. n. är under utredning. De pågående utredningar som berörs är dels sjöövervak- ningskommitte'n(H 1977105), dels 1977 års oljeskyddskommitté (Kn l977103). dels kommitten (Jo 1978:OS) för miljörisker vid sjötransporter, dels utred— ningen (K l979:Ol) om transport av farligt gods, dels 1978 års försvarskom- mitté (Fö 1978102), dels kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet (Dir l979cl8).

Sjöövervakningskommittén har enligt direktiven (Dir 1977188) till uppgift att överväga lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervak- ningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén bör enligt föredraganden med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för sjöfartsverket i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer samtidigt samt lägga fram förslag till ledningsfunktioner i sådana sammanhang.

Särskilda direktiv har inte meddelats för oljeskyddskommittén. Den har emellertid fått i uppdrag att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen Bravo på Ekof'rskfältet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Regeringen har vidare gett kommittén i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av bekämpningen av och

• Sida 352
•  Original

saneringen efter de oljeutsläpp som har drabbat Bohusläns kust under hösten 1978 och Stockholms skärgård under våren 1979 samt att hos regeringen föreslå de åtgärder som utvärderingen kan föranleda.

Kommittén för miljörisker vid sjötransporter skall enligfdirektiven (Dir 1978164) göra en samlad översyn från miljövårdssynpunkt av de problem som hänger samman med farlygstransporter av olja och kemikalier. Översynen bör syfta till att ge underlag för ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss. Föredraganden framhöll bl.a. att kommittén bör kunna ta upp också sådana frågor som behandla .i annat sammanhang. Syftet är att en bedömning från miljövårdssynpunkt skall kunna göras av behovet av alla olika slag av åtgärder för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss och att ett samlat handlingsprogram därmed skall kunna utarbetas.

] direktiven (Dir l979zl) till utredningen om transporter av farligt gods framhåller föredraganden att de föreskrifter som har meddelats till skydd för människors hälsa och miljön vid transport av farligt gods är uppdelade på ett

Hertal regelkomplex. Också myndighetsansvaret är uppdelat. Enligt föredra— gandens mening finns det anledning att utvärdera den hittillsvarande ordningen och göra en samlad översyn av frågorna om en effektivare kontroll när det gäller transport av farligt gods. Härvid bör frågan om en koncentration av det samlade ansvaret till en myndighet ingående övervägas.

1978 års försvarskommitté skall enligt sina direktiv (Dir 1978130) pröva lämpligheten av och möjligheterna att öka samordningen mellan civil- försvaretoch den kommunala verksamheten. inom civilförsvarsstyrelsen har ett arbete i denna fråga bedrivits inom två grupper, dels samordningsgruppen kommunanknutet civilförsvar. dels arbetsgruppen statligt civilförsvar. Båda grupperna har avgett rapporter. Samordningsgruppen föreslår att det allmän- na lokala civilförsvaret ombildas och blir ett kommunalt verksamhetsområde med beteckningen räddningstjänst i krig samt inordnas i den kommunala beredskapen. Det regionala civilförsvaret kan enligt samordningsgruppen behållas eller fördelas på kommunerna. Arbetsgruppen å andra sidan föreslår att frågan om ett förstatligande av räddningstjänsten prövas närmare. Därvid bör man utgå från att freds- och krigsräddningstjänsten kommer att slås samman. Enligt arbetsgruppen skulle ett statligt huvudmannaskap för all räddningstjänst avgion ge bättre möjligheter att inom givna kostnadsramar upprätthålla bästa möjliga personalberedskap. Civilförsvarsstyrelsen anför i en perspektivplan för perioden 1982—2000 att styrelsen inte är beredd att nu ta ställning till något av alternativen. Styrelsen anser dock att utredningsmate- rialet visar att förutsättningar finns förökad samordning mellan civilförsvaret och andra totalförsvarsfunktioner. Enligt styrelsen bör frågan utredas ytterligare.

Kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet skall enligt direktiven (Dir l979:18) utreda möjligheterna att föra samman den nuvarande lagstiflningen på området till en lag. Det bör övervägas om de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor och ersättningsfrågor vid sådana olyckor bör ingå i den nya lagen. I detta sammanhang bör enligt direktiven övervägas om dessa lagar bör ändras för att möjliggöra en effektivare planering av de åtgärder som skall vidtas i samband med olyckor i atomenergianläggningar o. d. Kommittén bör enligt föredraganden även

• Sida 353
•  Original

beakta samordningen mellan atomenergilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden. t. ex. brandskyddet.

Jag förordar att kommittén för utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m. m. får i uppdrag att i enlighet med riksdagens hemställan förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget bör även omfatta frågan om huvudmannaskapet för sjuktransponer och ambu- lansverksamhet.

Av redovisningen i det föregående framgår att ett flertal olika samhälls- organ har uppgifter inom räddningstjänsten. Detta är särskilt påtagligt om man till begreppet räddningstjänst hänför inte bara sådan verksamhet som avses i ] åbrandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att avvärja eller begränsa skador som kan följa av olyckor och liknande händelser. På skilda områden pågår utredningsarbete med anknytning till räddningstjän- sten. Detta arbete avser både åtgärder av förebyggande art och åtgärder som — t. ex. genom att de ger bättre förutsättningar för planläggning, ledning och resursutnyttjande — kan väntas leda till en effektivare räddningstjänst. Resultatet av utredningsarbete av detta slag kan antas bli av betydelse för kommitténs överväganden ifråga om huvudmannaskapet för räddningstjän— sten. Vid sina överväganden i denna fråga bör kommittén särskilt beakta att det för en effektiv räddningstjänst är av väsentlig betydelse att goda förutsättningar skapas för dels ett effektivt utnyttjande av de resurser för räddningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala. landstingskommunala och enskilda organ, dels en effektiv ledning av räddningsarbetet. Detta förutsätter i sin tur bl. a. en god planläggning och en god samordning mellan de organ som kan ha att delta i arbetet.

Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som, i enlighet med vad jag nyss har anfört, kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. En fråga som bör uppmärksammas särskilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Jag tänker härvid på både det fallet att en händelse föranleder räddningsinsatser såväl till lands som till sjöss och på det fallet att sådana insatser måste vidtas i t.ex. flera län.

Jag återkommer i det följande till frågan om samordning mellan kommit— téns arbete och det utredningsarbete i övrigt med anknytning till räddnings- tjänsten som bedrivs av andra kommittéer.

Enligt min mening bör kommittén i samband med behandlingen av huvudmannaskapsfrågan ta upp frågan om en skärpning av bestämmelserna i l4och 15 N brandlagen om skyldighet för bl. a. vissa industriföretag att vidta förebyggande åtgärder. Enligt 145 är bl. a. den som äger eller innehar en byggnad eller annan anläggning skyldig att hålla brandsläckningsredskap m. m. och att vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att förebygga och bekämpa brand. I 15 ;S ges föreskrifter för det fallet att verksamheten vid en anläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso— eller miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön. När så är fallet, får länsstyrelsen ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den

• Sida 354
•  Original

beredskap med personal och utrustning som behövs. Kommittén bör oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan pröva om skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder bör, '.. ex, när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet, vidgas till att omfatta andra fall än de som f. n. anges i 14 och l5 55. Det bör också övervägas om en industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m. m. som industrins verksamhet föranleder.

En fråga som har aktualiserats genom vinterns snöoväder är om bestäm- melserna i brandlagstiftningen om t. ex. planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. En möjlighet att tillämpa bestämmelser av detta slag kan vara av betydelse också för det saneringsarbete som vidtar efter det att själva bekämpningsarbetet, dvs. räddningstjänsten, med anledning av ett omfattande oljeutflöde har slutförts. Komitte'n bör överväga även denna fråga.

Kommittén bör lägga fram de förslag till författningsföreskrifter m. rn. som föranleds av kommitténs överväganden. Kostnaderna för organisatoriska förändringar som kommittén kan komma att föreslå bör också redovisas. Jag vill i detta sammanhang erinra om regeringens tilläggsdirektiv (l978z40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av refor-

mer.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med de pågående utredning- ar som jag tidigare har berört. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter avlämnar sitt betänkande under sommaren, medan sjöövervakningskom- mittén och 1977 års oljeskyddskommitté beräknas redovisa resultatet av sina överväganden något senare. Resultatet av dessa kommittéers arbete bör, som jag har framhållit tidigare, beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. 1978 års försvarskommittés arbete är inriktat på att lägga fram ett slutligt betänkande som skall utgöra ett underlag för det försvarsbeslut som avses bli fattat år 1982. Härvid torde principiell ställning tas till civilförsvarets framtida organisation. Utredningsarbetet bör därför i huvudmannaskapsfrågan både innehålls- och tidsmässigt så långt möjligt samordnas med 1978 års försvarskommittés arbete.

Arbetet i övrigt bör med förtur ägnas åt dels frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder motjordskred, dels frågan om en undersökningskommission för allvarliga olyckor. Förslag i den senare frågan bör läggas fram redan detta år. Med hänsyn till den utVidgning av uppdraget som nu föreslås bör antalet ledamöter i kommittén enligt min mening ökas från högst fem till högst sju.

Jag hemställer att kommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört. Vidare hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet att tillkalla ytterligare två ledamöter att ingå i kommittén.

• Sida 355
•  Original

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Kommundepartementetl

• Sida 356
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

.*?—SÅN."

_. 999935”?

11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27.

28.

29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56. 57. 58. 59.

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. HS 90: Hälso— och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. Översyn av sjölagen 'l. Ju. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. |. Datateknik i processindustrin. I. Inrikesflyget under 1980-talet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. Grundlagsfrågor. Ju Film och TV i barnens värld. U. Industrins datorisering. A. Minskat tobaksbruk. S. Översyn av radiolagen. U. Omprövning av samvetsklausulen. Kn. Internationellt patentsamarbete Ill. H. Sjukersättningsfrågor. S. Tekniska hjalpmedel för handikappade. U. Socialforsäkringens datorer. 5. Bra daghem för små barn. S. Omsorger om vissa handikappade. S. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag- förslag, specialmotiveringar. S. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningens meritvärde. U. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. Fluor i kariesforebyggande syfte. S. Effekter av investeringar utomlands. I. Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. Sjukresor. S. Begravningsverksamheten. Kn. Företags obestånd Il. B. Om hets mot folkgrupp. A. Svenk krigsmaterielexport. H. Prisreglering mot inflation? H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1—6. H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7—12. H. De internationella investeringarnas effekter. I. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. E. Nya medier — text-TV, teledata. U. Ändringar i förvaltningslagen . Ju. Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo. Telubaffären. Ju. Den svenska psalmboken. Band 1. Kn. Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. Stockholms kommunala styrelse. Kn. Kooperativa företag. |. Video. U. Bibeln. Nya testamentet. U. Djurens hälso- och sjukvård. Jo. Samverkan vid uppgiftslämnande. B. Datateknik i industriproduktionen. |.

60. 61. 62. 63. 64. 65.

66.

67.

68.

69. 70. 71. 72. 73. 74. 75.

76. 77. 78. 79. 80. 81. 82.

Kooperationen i samhället. I. Familjepensionen. S. Familjepensionen. Sammanfattning. S. Samhället och samlingslokalerna. Bo. Våldtäkt. Ju. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar. Kn. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion — aktuella liturgiska utvecklingslinjer. Kn. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. Äktenskap och vigsel i dag — Liturgiska utecklingslinjer. Kn. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. Döendet, döden och begravningsgudstjänsten. Kn. Pris på energi. I. Arbete eller pensionering. A. Prostitutionen i Sverige. 8. Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. l. Landskapsinformation under 1980-talet. Bo. Från hyresrätt till bostadsrätt. Bo. Länsrätternas målområde — administrativ tvåpartsprocess. Kn. Företagshypotek. Ju. Hyresrätt 3. Ju. Löntagarna och kapitaltillväxten 6. E. Löntagarna och kapltaltillväxten 7. E. Arrenderätt 2. Ju. ' Skogsindustrins virkesförsörjning. l. Samhällets räddningstjänst. Kn.

• Sida 357
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Oversyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15]

Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Ändringar i förvaltningslagen . [46] Telubaffären. [48] Våldtäkt. [64] Företagshypotek. [76] Hyresrätt 3. [77] Arrenderatt 2. [80]

Socialdepartementet

Halso- och sjukvård inför 90—talet. 1. Hälsorisker. [1 ] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18]

Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- slag. specialmotiveringar. [27] Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Sjukresor. [35] Pensionskommittén. 1. Familjepensionen. [61] 2. Familjepensio- nen. Sammanfattning. [62] Prostitutionen i Sverige. [71]

Kommunikationsdepartementet lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Ekonomidepartementet

Löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltill- vaxten. Slutrapport. [44] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 6. [78] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 7. [79]

Budgetdepartementet

Företags obestånd II. [37] Samverkan vid uppgiftslämnande. [58]

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa— tion. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier — text-TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln. Nya testamentet. [56]

Jordbruksdepartementet

Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Handelsdepartementet

Internationellt patentsamarbete lll. [21] Svensk krigsmaterielexport. [39] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1—6. [41] 3. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7—12. [42]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38] Arbete eller pensionering. [70]

Bostadsdepartementet

Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. [47] Samhället och samlingslokalerna. [63] Landskapsinformation under 1980-talet. [73] Från hyresrätt till bostadsrätt. [74]

Industridepartementet

Data. och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i industriproduktionen. [59] Direktinvesteringskommittén. 1. Effekter av investeringar utom- lands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [43] Kooperationsutredningen. 1. Kooperativa företag. [54] 2. Koope- rationen i samhället. [60] Pris på energi. [69] Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. [72]

Skogsindustrins virkesförsörjning. [81]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20] Begravningsverksamheten. [36] 1969 års psalmkommitté. 1. Den svenska psalmboken. Band 1. [491 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svenska psalmboken. Band 3. [51] 4. Den svenska psalmboken. Band 4. [52] Stockholms kommunala styrelse. [53] 1968 års kyrkohandbokskommitté. 1. Svenska kyrkans handbok. Band 5. Kyrkliga handlingar. [65] 2. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop. konfirma- tion, kommunion - aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66] 3. Svenska kyrkans gudtjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. Äkten- skap och vigsel i dag — Liturgiska utvecklingslinjer. [67] 4. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. Döendet, döden och begravningsgudstjänsten. [68] Länsrätter- nas målområde— administrativtvåpartsprocess. [75] Samhällets räddningstjänst. [82]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 358
•  Original

• Sida 359
•  Original

• Sida 360
•  Original

• Sida 361
•  Original

• Sida 362
•  Original