SOU 1993:56
Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor
Till statsrådet Dinkelspiel
Genom beslut den 24 oktober 1992 bemyndigade regeringen statsrådet Dinkelspiel att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att i ljuset av den internationella utveck— lingen bedöma hur Sveriges kontroll över export av strategiskt känsliga varor i framtiden bör vara utformad och hur den bör vara organiserad. Statsrådet bemyndigades samtidigt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
Med verkan från och med den 19 november 1992 förordnades ambassadören Gunnar Lund som särskild utredare.
Med verkan från och med den 19 november 1992 förordnades kammarrättsassessorn Lisbeth Petersson att vara sekreterare i utredningen.
Genom beslut den 20 januari 1993 förordnades följande personer att vara ledamöter i en till utredningen knuten referensgrupp: direktören Tell Hermansson, Stockholms Handelskammare, byrådirektören Stig Isaksson, Generaltull— styrelsen, jur kand Göran Norén, Sveriges Industriförbund,
sakkunnige Lars Ekecrantz, Miljö— och naturresurs— departementet, rättschefen Pernilla Lindh, departements— rådet Henrik Salander, kanslirådet Johan Lilliehöök, överste 1 Dag Törnblom och departementssekreteraren Annika Johansson, samtliga Utrikesdepartementet.
Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande "Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor".
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Stockholm den 28 maj 1993
Gunnar Lund _
/Lisbeth Petersson
INNEHÅLL
SAMMANFATTNING FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
1 INLEDNING
2 BAKGRUND OCH GÄLLANDE RÄTT 2.1 Krigsmateriel 2.2 Vissa produkter som kan användas i mass— förstörelsesyfte 2.3 Kärntekniska produkter 2.4 Högteknologiska produkter
3 DEN INTERNATIONELLA UTVECKLINGEN 3.1 Krigsmateriel 3.1.1 Multilaterala överenskommelser 3.1.2 COCOM:s bestämmelser på krigsmaterielområdet 3.2 Kärnteknik 3.2.1 Multilateralt samarbete 3.2.2 COCOMts bestämmelser på kärnteknikområdet 3.3 Biologiska och kemiska produkter 3.3.1 Australiengruppen 3.3.2 Konventionen om förbud mot kemiska vapen 3.4 Missilteknologi 3.5 Högteknologi 3.5.1 COCOM 3.5.2 Sverige och handeln med högtekno- logiprodukter 3.6 Exportkontroll i EG 3.6.1 Krigsmateriel 3.6.2 Dual use—produkter
16
20
23 23
29 34 36
40 40 40
41
42
46 46 46
48 49 51 51
53 54 54 56
4 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 4.1 Allmänna överväganden 4.2 Lagstiftning om exportkontroll
4.2.1
4.2.2
4.2.3
4.2.4
Lagstiftningen angående utförsel
av krigsmateriel
Lagstiftningen om utförsel av dual use—teknologi
4.2.2.1 Massförstörelselagen
4.2.2.2 Lagstiftning om utförsel av högteknologiprodukter
Lagstiftning om utförsel av
kärntekniska produkter och
materiel
Handbok i exportkontroll
4.3 Handläggningen av exportkontrollen
4.3.1
4.3.2
4.3.3
4.3.4
BILAGOR
Handläggningen av krigsmateriel— ärenden
Handläggningen av ärenden enligt massförstörelselagen Handläggningen av ärenden rörande högteknologiexport Handläggningen av vissa kärnteknikfrågor En sammanhållen organisation för exportkontroll i regerings—* kansliet
Exportkontrollen på myndighetsnivå
Bilaga 1 Regeringens direktiv
Bilaga 2 Handbok i exportkontroll
59 59 62 62
63 64
65
74
75
75
76
79
80
82
83
85
SAMMANFATTNING
Bakgrund
Utredningen har haft som uppgift att i ljuset av den in— ternationella utvecklingen på exportkontrollens område be— döma hur Sveriges kontroll över exporten av strategiskt känsliga varor i framtiden bör vara utformad och hur den bör vara organiserad.
Till strategiskt känsliga varor är att räkna dels krigs- materiel dels sådana varor som har en etablerad civil an— vändning men som också kan utnyttjas i förstörelsebringan— de syfte. Bestämmelser om kontrollen över export av stra— tegiskt känsliga varor finns i lagen (1992:1300) om krigs- materiel, lagen (1984z3) om kärnteknisk verksamhet, lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa varor som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. och förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel.
Utredningen konstaterar att bakgrund och motiv till den exportkontroll som Sverige utövat under efterkrigstiden har varierat. Utrikes— och säkerhetspolitiska överväganden har varit bestämmande för kontrollen över export av krigs- materiel och av kärntekniska produkter liksom av produkter och teknologi som kan komma till användning för fram- ställning av massförstörelsevapen. När det gäller kon- trollen av export av högteknologiska produkter har det
också varit ett viktigt ekonomiskt intresse att trygga vår industris tillgång till avancerad teknologi från andra
länder.
Att bakgrund och motiv till exportkontrollen har varierat är också en starkt bidragande orsak till att den idag är baserad på en rad olika regelverk och att dess handlägg— ning är spridd på många händer i regeringskansliet och på myndighetsnivå. Härigenom har regelsystemet blivit svårt att överskåda och den organisatoriska strukturen ofta be—
svärlig att orientera sig i.
Enligt utredningens mening är det angeläget att skapa bättre överskådlighet i fråga om de bestämmelser som gäl— ler kontrollen över export av strategiskt känsliga produk— ter och en tydligare och mer koncentrerad organisatorisk struktur för ärendenas handläggning.
Den internationella utveckling som pågår och kan förutses på exportkontrollens område motiverar också en översyn av vårt eget system för kontroll av strategiskt känsliga va—
ror.
Det vapen— och teknologiembargo som Förenta staterna och deras NATO—allierade upprätthöll gentemot Warszawa—paktens medlemmar liberaliseras nu gradvis i utbyte mot att dessa länder inför en exportkontroll av västerländskt snitt. Samtidigt har en ökad oro växt fram på senare år - inte minst under intryck av Gulf-kriget — för att massförstö— relsevapen och konventionella vapensystem skall spridas till nya länder. Ansträngningar görs i en lång rad samman- hang för att samla viktigare exportörländer i ett interna— tionellt samarbete för att förhindra en sådan spridning.
Samarbetet på exportkontrollens område utvecklas nu också inom EG, både när det gäller principer och kriterier för vapenexport och när det gäller kontrollen över export av
andra strategiskt känsliga varor. När det gäller de senare produkterna är ambitionen att åstadkomma en så långtgående harmonisering av exportkontrollen gentemot utomstående länder att dessa varor — i enlighet med målsättningen för EG:s inre marknad — kan tillåtas att röra sig helt fritt inom gemenskapen.
Det är utredningens bedömning att en ansvarsfull medver— kan för svensk del i det internationella icke—spridnings— samarbetet kommer att ställa krav på ett effektivt export— kontrollsystem, inom vars ram kvalificerade bedömningar måste kunna göras av utrikespolitisk, ekonomisk och tek— nisk karaktär.
Lagstiftningen
Mot denna bakgrund har utredningen som en första uppgift haft att bedöma huruvida den lagstiftning som idag ligger till grund för exportkontrollen har en sådan utformning att den kan på ett tillfredsställande sätt möta de krav som nu och i framtiden kan ställas på vårt exportkontroll— system.
I vad gäller kontrollen över utförsel av krigsmateriel konstaterar utredningen att en ny krigsmateriellag trätt i kraft så sent som den 1 januari i år. Några ytterligare förändringar i denna lagstiftning synes för närvarande inte påkallade och några sådana skulle enligt utredningen heller knappast aktualiseras av ett svenskt medlemskap i EG.
Det är utredningens bedömning att ett svenskt EG—medlem— skap inte ändrar behovet av eller förutsättningarna för en på grundval av vår egen utrikes—, försvars— och säkerhets- politik utformad reglering och kontroll på krigsmateriel— området.
Den exportkontroll som sker vid sidan av kontrollen över krigsmateriel avser till helt övervägande del s.k. dual use—produkter. Som den engelska termen låter förstå rör det sig om produkter med dubbel användning, dvs. produkter som har en etablerad civil användning men som också direkt eller indirekt kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte. Kontrollen över exporten av dessa produkter baseras idag huvudsakligen på två regelverk, nämligen den s.k. mass— förstörelselagen och högteknologiförordningen.
Massförstörelselagens nuvarande bestämmelser omsätter i inhemsk lagstiftning de överenskommelser som har träffats inom ramen för de särskilda multilaterala exportkontroll— regimer (MTCR, Australiengruppen, NSG) vars syfte är att begränsa spridningen av missiler, missilteknologi, vissa kärntekniska produkter, tillverkningsutrustning för biolo— giska och kemiska stridsmedel samt vissa kemiska och bio— logiska produkter som kan användas för tillverkning av stridmedel. Dessa bestämmelser har enligt utredningen en ändamålsenlig utformning och några förändringar av dem sy- nes för närvarande inte påkallade av hänsyn till den in— ternationella utvecklingen.
Däremot är det utredningens bedömning att väsentliga för— ändringar är nödvändiga i den lagstiftning som avser kon— trollen över export av högteknologiska produkter. Enligt utredningen krävs att en heltäckande kontrollagstiftning införs på det produktområde som idag täcks av högteknolo— giförordningen. Detta betyder att kontrollen inte längre som nu bör vara begränsad till att avse vidareexport av i ursprungslandet exportkontrollerade varor utan avse all export av ifrågavarande produkter oavsett om dessa är av utländskt ursprung eller är — helt eller delvis — inhemskt producerade.
Enligt utredningens bedömning är en sådan förändring av lagstiftningen nödvändig om Sverige fullt ut ska kunna
delta i det internationella samarbete som nu är under framväxt för att förhindra att högteknologi som kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte hamnar i orätta händer. Enligt utredningen ter det sig inte bara naturligt utan starkt önskvärt att Sverige med sina traditioner på nedrustningens och icke—spridningspolitikens område enga— gerar sig i dessa internationella ansträngningar.
En anpassning av detta slag av vår lagstiftning skulle också väsentligt underlätta Sveriges deltagande i den li— censfria handel med högteknologiska produkter som idag äger rum mellan ett antal västliga industriländer och som i framtiden kan förutses successivt utvidgas till en bre— dare länderkrets. En sådan utveckling av lagstiftningen skulle också väl ansluta till det harmoniserade system för kontroll över export av dual use—teknologi som nu är under uppbyggnad i EG. Enligt utredningen måste det anses osan— nolikt att Sverige skulle kunna inpassas i detta system utan att en sådan förändring företas i lagstiftningen.
Utredningen anvisar som ett sätt att åstadkomma den önsk— värda heltäckande kontrollen av högteknologiexporten att den nuvarande högteknologiförordningen upphävs och att ex— porten av de aktuella högteknologiprodukterna istället regleras av massförstörelselagens bestämmelser.
Utredningen konstaterar vidare att massförstörelselagen numera inrymmer de bestämmelser om utförsel av vissa kärn— tekniska produkter av dual use—karaktär, som tidigare återfanns i kärntekniklagen. Däremot regleras alltjämt i den senare lagen export av kärnämnen och av sådan utrust— ning som särskilt iordningställts för framställning, bear— betning eller användning av kärnämnen.
Dessa senare produkter är utformade för nukleär användning och omfattas av icke—spridningsfördraget eftersom de också kan användas för att tillverka kärnvapen. Detta förhållan—
de gör dem minst lika känsliga i strategiskt hänseende som de kärntekniska produkter, vilka idag regleras i massför— störelselagen. Utredningen anser det därför naturligt att även denna exportkontroll flyttas över från kärnteknik— lagen till massförstörelselagen.
Mot denna bakgrund lämnar utredningen följande förslag :
* Den nuvarande högteknologiförordningen upphävs och ex— port av de produkter som omfattas av förordningen regleras istället av massförstörelselagens bestämmelser, vilket in— nebär att utförsel av de aktuella produkterna — vare sig dessa är av utländsk eller inhemsk tillverkning — inte får ske med mindre tillstånd lämnas i det enskilda fallet.
* Till massförstörelselagen överförs de bestämmelser i kärntekniklagen som avser kontrollen över utförsel av kärnämnen och av sådan utrustning som särskilt iordning— ställts för bearbetning, användning eller framställning av
kärnämnen.
Då den nuvarande massförstörelselagen härmed skulle få en vidare täckning och bl.a. reglera exporten av en rad hög— teknologiska produkter som har en företrädesvis civil och fullt legitim användning, anser utredningen att den såle— des utvidgade lagen bör ges ett nytt och mer neutralt namn.
Organisationen Utredningen har också haft att ta ställning till hur ex— portkontrollens handläggning bör organiseras i regerings— kansliet och på myndighetsnivå.
Utredningen har ansett att tre huvudsakliga krav bör stäl— las på en framtida organisation för exportkontroll. Den
bör för det första vara lätt att orientera sig i och att nå kontakt med för de enskilda medborgare och företag som berörs av exportkontrollbestämmelserna och den bör skynd— samt och effektivt kunna behandla de utförselärenden som anhängiggörs hos den. Den bör för det andra vara så utfor— mad att den ansluter väl till det mönster för internatio— nellt samarbete på exportkontrollens område som nu växer fram efter det kalla krigets avslutning, i synnerhet det samarbete som tar form inom EG. Den bör slutligen till— fredsställa krav på en så långtgående delegering av be— slutsfattandet som möjligt under vederbörligt hänsynsta— gande till ärendenas stundom känsliga karaktär.
Organisationen i regeringskansliet
Utredningen anser att ansvaret för handläggningen i rege— ringskansliet av alla frågor som rör export av strategiskt känsliga produkter bör samlas i UD:s handelsavdelning. Där bör krigsmaterielinspektionen liksom hittills handlägga ärenden rörande krigsmateriel, medan samtliga frågor som rör export av s.k. dual use—produkter bör föras ihop till en sammanhållen handläggning i annan del av handelsavdel- ningen.
En sådan ordning förutsätter att handläggningen av ärenden enligt den nuvarande massförstörelselagen flyttas från krigsmaterielinspektionen och förs samman med handlägg— ningen av ärenden som rör exporten av högteknologiska pro— dukter liksom med handläggningen av utförselärenden röran— de kärnämnen och sådan utrustning som särskilt har iord— ningställts för bearbetning, användning eller framställ- ning av kärnämnen. De senare ärendena bör överföras från miljö— och naturresursdepartementet.
Härigenom upprätthålls också en klar åtskillnad mellan ut— försel av krigsmateriel å ena sidan och annan teknologi å
den andra. En sådan åtskillnad ansluter enligt utredningen väl till det mönster som gäller i det internationella sam— arbetet och i andra länders exportkontrollsystem. Detta gäller inte minst inom EG, där en grundläggande distink— tion upprätthålls redan i Rom—fördraget mellan krigsmate— riel å ena sidan och dual use—produkter å den andra. De senare skall omfattas av gemenskapens regler om fri rör— lighet för varor och tjänster medan handeln med krigsmate— riel är strikt förbehållen nationella beslut.
Mot denna bakgrund lämnar utredningen följande förslag:
* Ansvaret för handläggningen i regeringskansliet av alla frågor som rör exportkontroll av strategiskt känsliga pro— dukter samlas till UD:s handelsavdelning respektive den i UD integrerade Krigsmaterielinspektionen. Kontrollen upp— delas i en "militär" del som avser krigsmateriel och en "civil" del som avser alla s.k. dual use—produkter.
* Handläggningen av ärenden enligt den nuvarande massför— störelselagen överförs från Krigsmaterielinspektionen till annan del av UD:s handelsavdelning och förs samman med handläggningen av andra ärenden rörande s.k. dual use—pro— dukter. Krigsmaterielinspektionens befattning med export— kontroll renodlas till att avse krigsmateriel.
* Handläggningen av ärenden som avser kontroll över export av kärnämnen och sådan utrustning som särskilt har iord— ningställts för bearbetning, användning eller framställ— ning av kärnämnen förs över från miljö— och naturresurs— departementet till UD:s handelsavdelning där den förs sam— man med handläggningen av övriga dual use—frågor.
Delegering
Utredningen har också haft att ta ställning till i vilken
utsträckning exportkontrollen kan delegeras till myndig— hetsnivå och hur den i så fall bör vara organiserad där.
Enligt utredningen är utrymmet för en delegering av beslut från regeringen till myndighetsnivå betydande. En väsent— lig del av de ärenden som aktualiseras enligt den nuvaran— de massförstörelselagen bör enligt utredningen avgöras på myndighetsnivå liksom den helt övervägande delen av de ärenden som blir aktuella till följd av den föreslagna regleringen av högteknologiprodukter i en utvidgad mass— förstörelselag. Även när det gäller exportkontrollen av kärntekniska produkter anser utredningen att en större mängd ärenden av rutinartad karaktär kan urskiljas, i vilka beslut bör fattas på myndighetsnivå.
Även i fråga om utförselärenden på krigsmaterielområdet anser utredningen att utrymme finns för en delegering. De ärenden som idag genom delegation beslutas av det före— dragande statsrådet är enligt utredningen av en sådan ru— tinartad karaktär att de med fördel kunde delegeras till myndighetsnivå. Utredningen anser emellertid att en sådan förändring i beslutsordningen bör anstå till dess en kla— rare praxis etablerats i vad avser tillämpningen av den nya krigsmateriellagens bestämmelser.
Mot denna bakgrund lämnar utredningen följande förslag:
* Till myndighetsnivå delegeras beslut i sådana ärenden enligt massförstörelselagen som avser utförsel till län— der, vilka deltar i de internationella exportkontrollregi— mer som ligger till grund för vår egen reglering. Myndig— heten ges möjlighet att hänskjuta ärenden till regeringen för beslut.
* Beslut i ärenden om högteknologiexport fattas på myndig— hetsnivå, dock med möjlighet för myndigheten att hänskjuta
* Till myndighetsnivå delegeras beslut i sådana ärenden enligt den nuvarande kärntekniklagen som avser handel md länder med vilka Sverige har träffat bilaterala avtal m civil användning.
Organisationen på myndighetsnivå
En väsentligt mer omfattande mängd exportkontrollärenda än vad fallet är nu skulle med utredningens förslag komm att hanteras på myndighetsnivå och det är utredningensne— ning att denna handläggning så långt möjligt bör hållas samman inom en myndighet. Den myndighet som traditioneht fullgjort och idag fullgör de licensierings— och till— ståndsgivande funktioner som aktualiseras på utrikeshab delns område, Kommerskollegium, synes utredningen varalen lämpliga instansen för dessa uppgifter. I anslutning til den ärendehantering som härmed blir aktuell bör Eonmers kollegiet enligt utredningen också axla ett ansvar förin— formation till företag och allmänhet om exportkontrollms innebörd och utgöra en samtalspartner för de företag sm berörs av exportkontrollbestämmelserna liksom bistå demr— tementet vid internationella förhandlingar.
Mot denna bakgrund lämnar utredningen följande förslag
* Kommerskollegiet bör besluta i de ärenden enli;t denut— vidgade massförstörelselagen som delegeras till nyadig hetsnivå, utom beträffande utförsel av kärnämnen och u— rustning som särskilt har utformats för att framställa bearbeta eller använda sådana ämnen. De senare baslute bör fattas av Statens kärnkraftsinspektion.
Även med de förändringar i lagstiftningen som utredningen föreslår kommer behovet att kvarstå för berörda företag att på ett enkelt sätt orientera sig i gällande bestäm— melter cch handläggningsordning för exportkontrollen. För att tillfredsställa detta behov bör enligt utredningen en vägledning eller handbok sammanställas, som innehåller ett uttönmande register över alla de strategiskt känsliga va— ror som är föremål för exportkontroll, såväl krigsmateriel som iual use—produkter. Den bör också ange det eller de lagrum enligt vilka kontrollen utövas liksom innehålla en redcvisning av de administrativa instanser som är inblan— dade och den handläggningsordning som gäller i förekomman— de fall.
Mot lenna bakgrund lämnar utredningen följande förslag:
* I ;yfta att skapa bättre överskådlighet i fråga om de bestimmelser och den handläggning som gäller för export— kontrollen ges en handbok ut som täcker samtliga för ex— portcontrollen relevanta regelverk och produktförteck— ninglr sam: de administrativa rutiner som gäller i före— kommxnde fall.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
1 Förslag till Lag om ändring i lagen (199lz34l) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( l991:34l) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. dels att 1, 2a och 3 55, skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf l, a 5, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydeLre
Inledande bestämmelser
15
lagen gäller i den utsträckning regeringen föreskriver
]. fullständiga robot— och raketsystem och andra obemannade luftfarkoster som kan utnyttjas som bärare av massförstörelsevapen,
2. delsystem, komponenter och konstruktionsmaterial för system som avses i 1 och som kan uppnå en räckvidd av minst 300 kilometer,
3. provnings- och tillverkningsutrustning för system, delsystem och komponenter son avses i 1 och 2, .
4. biologiska agenser som kan användas i biologiska vapen och kemiska produkter som kan användas för tillverkning av kemiska vapen (kemiska prekursorer),
5. utrustning som kan användas för tillverkning av biologiska eller kemiska vapen samt av sådana biologiska agenser och kemiska prekursorer som avses i 4,
6. utrustning eller material som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnlaidningar och inte omfattas av lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, och
Nuiaraide lyzlelse
laå
Zaå
I dcnm lag örstås med
tilhardahållmde: försäljning, upplåtelse, utbjidaide mn vederlag, lån, gåva eller förneding,
tillvencningsått: varje rätt att tillverka en proruki som |mfattas av lagens bestämmelser.
Föreslagen lydelse
9. andra högteknologiska produkter som direkt eller indirekt kan användas :" massförstörelsesyjie, och
10. programvara för automatisk databehandling och annan programvara sars/dl! ulfonnade för produkter som avses i 1-3 eller 5-9.
Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Om ett ärende som avses i första stycket enligt regeringens föreskrifter skall avgöras av en myndighet och myndigheten finner ärendet vara av principiell vikt, får myndigheten hänskjuta ärendet till regeringen för prövning.
I denna lag förstås med
tillhandahållande: försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling,
tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka en produkt som omfattas av lagens bestämmelser,
kärnämne: uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för utvinning av kåmenergi (kåmbra'nsle) eller förening i vilken sådan! ämne ingår,
torium eller annat ämne som år ägnat att omvandlas till kämbrånsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, och
använt kärnbränsle som inte har placerats :" slulförvar,
kärnavfall: använt kämbränsle som har placerats i slutförvar,
radioaktivt ämne som har bildats i en kärnteknisk anläggning eller material eller annat som har blivit radioaktivtförorenat i en sådan anläggning, och
Nu varande lydelse
35
Produkter som avses i 1 5 får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen. I fråga om programvara som avses i 1 5 7 likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation eller på annat liknande sätt.
slutförvar, kärnavfall: använt kärnb'änsle som har placerats i slutförvar,
radioaktivt ämne som ha bildas i en kärnteknisk anläggning eler material eller annat som har blivit raditaktivtförorenat i en sådan anläggning, och
radioaktiva delar av en :ämternisk anläggning som avvecklas
Föreslagen lydelse
Produkter som avses i I i får irte föras ut ur landet utan tillstånd. I friga ort programvara som avses i I 5 10 likstäls nea utförsel överföring till utlandet gatan telekommunikation eller ]å cnmt liknande sätt.
Regeringen får genom fireskn/ter meddela undantag från detta tillståndskrzv för uqörsel till vissa länder.
2 Fö'slag tll Lawn ändnngi lagen (1984:3) om kärnteknisk vercsanhet
härigenom förskrivs att i l 5 lagen (19843) om kärnteknisk
ve'ksamhet skall ha följande lydelse.
Nuvarmde lydelse
15
Dmm lag gäller kämteknisk verksamhet, m.n.
Ned sådan verksamhet avses l.up)föran1e, innehav eller drift av käntelnisk anläggning,
2. förvärv, inrehav, överlåtelse, hantering, bea'bening, transport av eller annan befattning met känämre eller kärnavfall,
3. införsel ill riket och uq'örsel ur riket av kärnämne eller lärraviall,
4. utiirsel ur rike: av a. miteral nec" halt av kärnämne, b. val som har framställts av kärnämne eller vart i Vilken sdoam ämne ingår,
c. utrtsrnin; eler material som har särskilt kontnerats tlle' iordningställts för beabening, användning eller framställning av känäme, i den utsträckning regeringen föresknver, o:h
5. upfldtelse eller överlåtelse fi*än svensk myrdigtet, stensktjömag eller den son är basar eller stadigvarande vistas häri riter till någon i utlandet av rätt att tillverkt sädat u'ruttning eller sådant material som av;es i—43, iden utsträckning regeringen före:/(mer.
Förslagen lydelse
Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet, m.m. .
Med sådan verksamhet avses l. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,
2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,
3. införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall.
1 INLEDNING
Sverige tillämpar i likhet med flertalet andra industri- länder en kontroll över utförseln av strategiskt känsliga varor. Kontrollen avser dels krigsmateriel dels sådana va— ror som har en etablerad civil användning men som också
kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte.
Utförselkontrollen baseras på bestämmelser som finnsf lagen (1992:1300) om krigsmateriel, lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, lagen (1991z34l) om förbud not Lt— försel av vissa varor som kan användas i massförstörelse— syfte, m.m. och förordningen (l986:89) om förbud mot viss utförsel.
I handläggningen av exportkontrollen deltar flera departement och myndigheter.
Den internationella utvecklingen på exportkontrollens område har under efterkrigstiden präglats av de motsätt- ningar som rått mellan stormakterna. Förenta staterna och dess NATO—allierade har haft som målsättning att fö:hindra export av krigsmateriel, kärnteknik och högteknologi :ill Warszawapaktens medlemmar och andra kommunistländen Et: utvecklat samarbete på exportkontrollens område har be- drivits mellan NATO—länderna inom ramen för ett särskilz organ, COCOM (Coordinating Committee for Multilateral Export Controls), som skapades för ändamålet efter andra världskriget.
Till följd av de stora förändringar som inträtt på senare år - liberaliseringen i Östeuropa, Warszawa—paktens upp— lösning, Sovjetunionens sönderfall — förskjuts nu per— spektiret väsentligt på exportkontrollens område. En successiv avveckling har inletts av det öst—västliga tek— nolcgiambargot. Samtidigt finns en ökande oro för att strategiskt känsliga varor och teknologier skall spridas till destinationer där de missbrukas och kommer till an— vändniig för att utveckla massförstörelsevapen och kon— ventimella vapensystem.
Ett inzernationellt samarbete för att förhindra en sådan spridnmg tar nu gradvis form. Under senare år har ett be— gränsa: antal länder, däribland Sverige, enats om export— kontro;lregimer för att förhindra spridningen av missiler och fnizsilteknologi liksom av ämnen som kan användas för framstillning av kemiska och biolgiska stridsmedel. En motsvarande regim har upprättats när det gäller viss kärn— teknis; utrustning. Det av nedrustningskonferensen i Geneve antagna förslaget till en konvention om kemiska vapen umfattar också restriktioner för export av vissa ämnen :om kan användas i kemiska vapen eller utgöra viktiga utgångsämnen för sådana.
Ambizicnerna inriktas nu på att ytterligare bygga ut det internationella samarbetet till att omfatta fler länder och ati avse fler produkter. Ett exempel är det särskilda samarbetsorgan för exportkontroll som COCOM—länderna be— slutat upprätta vid sidan av sin egen organisation och som nu getis namnet COCOM Cooperation Forum (CCF). Detta nya organ år avsett att samla flertalet västliga industri— länder och de forna Warszawa—paktsländerna kring ett sam— arbete med syfte att bistå de senare länderna att utveckla egna system för exportkontroll. Eventuellt kan detta forum också lomma att användas för att gemensamt förhindra spridning av strategiskt känsliga varor och teknologier till n3a länder där de missbrukas och kommer till användring för att utveckla massförstörelselvapen och
andra vapensystem.
Inom EG intensifieras också samarbetet på export— kontrollens område. Ett arbete pågår som syftar till att harmonisera medlemsländernas system när det gäller kon- trollen av sådana strategiskt känsliga varor och tek— nologier som har en civil användning men som också kan a.i— vändas i förstörelsebringande syfte. I enlighet med Romfördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor oca i enlighet med Enhetsakten skall även dessa produkter kunna cirkulera fritt mellan gemenskapens medlemsländer, vilket dock förutsätter en harmonisering av kontrcll— politiken gentemot utomstående länder.
Mot den här skisserade bakgrunden beslöt regeringen den 29 oktober 1992 att tillkalla en särskild utredare med upp— gift att i ljuset av den internationella utvecklingen bedöma hur Sveriges kontroll över utförseln av strategiskt känsliga varor i framtiden bör vara utformad och hur den bör vara organiserad. Direktiven för utredningen återges i bilaga 1.
Utredningsarbetet har bedrivits genom insamling av skrift— ligt material men framför allt genom utfrågningar av ett stort antal personer i regeringskansliet och i myndigheter med kunskap om och praktisk erfarenhet av den export— kontroll som utövas idag. Studiebesök har gjorts hos flera myndigheter och hos företag som berörs av exportkontrcllen och information och synpunkter har inhämtats vid besök los departement och myndigheter i Danmark, Finland, Norge, Schweiz, Österrike, Storbritannien och Förenta staterna.
Utredningsarbetet har varit föremål för ingående diskussioner i den referensgrupp som bistått utredaren. Gruppen har haft fem sammanträden under utredningens gårg.
2 BAKSR'JN) OCH GÄLLANDE RÄTT
2.1 Krigsnateriel
Materiella bestämmelser
I Sverige råder sedan 1918 ett generellt förbud mot ut— försel av krigsmateriel. Från detta förbud kan undantag medges unter särskilda omständigheter. Lagstiftningens konstruktzon ger statsmakterna möjlighet att kontrollera all u:för:el av krigsmateriel och att tillmäta för— hållanden: i mottagarlandet vid beslutstillfället avgör— ande betycelse för om export skall tillåtas eller inte. Praktiskt taget alla länder som exporterar krigsmateriel har valt liknande lösningar.
Bestämnelar om förbud mot utförsel av krigsmateriel finns i dag i lagen (l992:1300) om krigsmateriel (krigsmateriel— lagen) son trädde i kraft den 1 januari 1993 och som er— satte legei (1983le34) om kontroll över tillverkningen av krigsnateriel, m.m. (tillverkningslagen) och lagen (l988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utförsel lagen) .
I krigsnatariellagen finns bestämmelser om vapen, ammuni— tion och annan för militärt bruk utformad materiel. Lagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt för regeringen att kontroler-a såväl tillverkning som utförsel av krigs— materiel. I lagen. förbjuds också förmedling av krigs— materiel, wtal om rätt att tillverka krigsmateriel och ingående a' vissa samarbetsavtal på detta område. Regeringen bestämmer i föreskrifter vilka produkter som utgör krig:materie1.
Regeringen kan i det enskilda fallet meddela undantag från förbuden. lärvid skall regeringen beakta de riktlinjer för
export och annan utlandssamverkan som har redovisats i propositionen l99l/92:l74 om en ny lag om krigsmateriel och som riksdagen har tagit del av. Enligt dessa gäller som en "huvudförutsättning" för tillstånd till utförsel att denna bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande, dvs. att exporten medverkar till att den svenska försvarskapa— citeten kan upprätthållas genom att kunskapen inom vik— tigare teknologiområden bibehålls och beläggningssvackor överbryggas.
utförsel skall i övrigt vara säkerhetspolitiskt önskvärd och inte stå i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. Utrikespolitiska hinder före— ligger inte i fråga om export till de nordiska länderna eller de traditionellt neutrala länderna i Europa. Detta innebär emellertid inte att utförsel till de berörda länderna är undantagen från regeringens prövning.
Utöver dessa övergripande riktlinjer anges vissa faktorer som utgör eller kan utgöra hinder mot export. Således skall export inte tillåtas om denna skulle strida mot en internationell överenskommelse som Sverige tillträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. Exporttillstånd bör också vägras avseende krigsmateriel för strid, om det förekommer omfattande eller grova kränkningar av de mänsk— liga rättigheterna i mottagarstaten, om mottagarstaten be— finner sig i väpnad konflikt med annan stat, har inre väp— nade oroligheter eller befinner sig i en internationell konflikt som kan leda till krig. Tillstånd till utförsel av materiel som klassificerats som övrig krigsmateriel bör medges, under förutsättning att mottagarlandet inte be— finner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inte väpnade oroligheter eller det i landet förekommer om— fattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utöver generella förbud innehåller krigsmateriellagen en
bestämmelse om att den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel är skyldig att under— rätta regeringen bl.a. innan anbud lämnas om tillhanda— hållande av krigsmateriel till någon i utlandet. Rege— ringen kan förbjuda att anbudet lämnas. Denna bestämmelse möjliggör för regeringen att ingripa på ett så tidigt stadium att företagen inte drabbas av de kostnader som skulle uppstå om regeringen efter avslutad affär vägrade export till det aktuella landet.
Regeringen kan också återkalla ett tillstånd, om till- ståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i lagen eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse.
I samband med att svensk försvarsindustri samverkar med industri i utlandet kan det förekomma att den svenska regeringen träffar avtal med andra länders regeringar. Sådana överenskommelser kan t.ex. innebära att den svenska regeringen under vissa angivna villkor garanterar att en given leverans skall kunna fullföljas i sin helhet.
Handläggningen
Regeringen fattar beslut i ärenden enligt krigsmateriel— lagen. Dessa ärenden handläggs i Utrikesdepartementets handelsavdelning. Inom handelsavdelningen har Krigs— materielinspektionen (KMI) ansvaret för beredningen av ärendena.
Vid beredning av tillståndsärenden enligt krigsmateriel— lagen utgör Krigsmaterielinspektionen en departements— enhet, men enligt krigsmaterielförordningen är inspek— tionen också den myndighet som utövar tillsyn över den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigs— materiel.
Kraven på Krigsmaterielinspektionen som beredningsorgan
inom regeringskansliet ökade under 1980—talet i takt med att den dåvarande utförsellagens förbud utvidgades från att i princip endast ha gällt utförsel till att förbjuda också andra former av tillhandahållande av krigsmateriel, t.ex. upplåtelse av tillverkningsrätt. Krigsmateriel— inspektionens personalplan omfattar för närvarande tio
tjänster.
I utförselärenden som inte.är av större omfattning eller som i övrigt inte är av större vikt får frågan om till— stånd prövas av utrikeshandelsministern. I lagen preci— seras inte vilka ärenden detta gäller.
En avgörande faktor vid bedömningen av om ett ärende är att hänföra till denna kategori har sedan många år varit det fakturerade värdet på de produkter som ansökan avser. Den beloppsgräns som tillämpas i praktiken har varit oför— ändrad sedan l970—talet, vilket har lett till att antalet ärenden som har avgjorts av regeringen har ökat från 60—100 till 250—350 per år, medan ärenden som avgjorts på statsrådsnivå har minskat. Om det fakturerade värdet är lågt, men ansökan gäller utförsel till en känslig destina— tion avgörs ärendet alltid av regeringen. I april 1993 be— slutades dels att det värde som legat till grund för dele— gationen sedan 1970—talet skulle höjas, dels att också andra faktorer skall tillmätas betydelse vid avgörandet av
om ett ärende omfattas av delegation.
I de ärenden som har delegerats till statsrådet fattas be— sluten i s.k. departementsprotokoll. Utförselbeviset undertecknas av Krigsmaterielinspektören.
Till regeringen kom under 1990 in 1603 ansökningar enligt utförsellagen. Av dessa prövades 328 (20%) av statsrådet. Under 1991 var motsvarande siffror 1497 respektive 350 (23%). 1992 var motsvarande siffror 1447 respektive 252 (18%).
Som framgår av denna redovisning har det totala antalet ärenden minskat. Medan utförselärendena har minskat har antalet ärenden som gäller avtal om upplåtelse eller över— låtelse av tillverkningsrätt ökat. De senare ärendena är i allmänhet både tekniskt och juridiskt komplicerade och kräver en större arbetsinsats per ärende än ansökningarna om utförseltillstånd.
Genom den krigsmateriellag som trädde i kraft den 1 janua— ri 1993 infördes också krav på regeringens tillstånd för att få ingå samarbetsavtal med någon i utlandet om att utveckla eller tillverka krigsmateriel. Dessa ärenden kan förväntas bli lika komplicerade som ärenden om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt.
I den nya krigsmaterielförteckningen klassificeras som "övrig krigsmateriel" en mängd produkter som inte tidigare har ansetts utgöra krigsmateriel. Detta kommer att öka an- talet ärenden enligt krigsmateriellagen med uppskattnings— vis 10—20 %.
Utöver hanteringen av ärenden enligt krigsmateriellagen är det Krigsmaterielinspektionens uppgift att tillsammans med handelsavdelningens rättssekretariat förbereda ny lagstif— tning på krigsmaterielområdet liksom de föreskrifter som regeringen skall utfärda.
Vid beredning av ärenden enligt krigsmateriellagen sam— råder Krigsmaterielinspektionen med andra delar av regeringskansliet. Inför beslut om utförsel till ett land till vilket export inte har förekommit tidigare eller i vilket det har inträffat viktiga förändringar sker samråd med Utrikesdepartementets politiska avdelning. Samrådet kan också avse det materielslag som ansökan avser. I ärenden om tillstånd att ingå samarbetsavtal med någon i utlandet sker samråd med Försvarsdepartementet som har att beakta försvarsindustrins utveckling.
Enligt krigsmateriellagen skall regeringen genom före— skrifter bestämma vad som skall klassificeras som krigs—- materiel. Sådana föreskrifter har meddelats av regeringen i en förteckning som utgör bilaga till krigsmateriel— förordningen.
Krigsmaterielförteckningen kan dock inte utformas så att den ger fullständig klarhet i gränsdragningen mellan civila produkter och krigsmateriel. Mot bakgrund av svårigheterna i vissa fall att dra en gräns mellan civila och militära produkter beslutade regeringen år 1984 att utse fristående sakkunniga experter med erfarenhet från skilda tekniska områden för att att ge Krigsmateriel— inspektören råd i frågor om klassificering av materiel.
Rådet, som inledde sin verksamhet i juli 1984, består av sex ledamöter, för närvarande ledande befattningshavare vid Försvarets forskningsanstalt (FOA), Flygtekniska för— söksanstalten (FFA), Rymdstyrelsen (tidigare DFR), Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Institutet för mikro— teknik samt Närings— och teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Rådet sammanträder i regel varannan månad på kallelse av krigsmaterielinspektören, som också leder sammanträdena. Krigsmaterielinspektören redovisar viktigare klassifi— ceringsfrågor för det ansvariga statsrådet.
Rådgivande nämnden
Regeringens beslut i utförselärenden är i regel hemliga av utrikespolitiska skäl. Regeringens tillämpning av rikt— linjerna för tillståndsgivningen är därför inte föremål för annan insyn än den som förekommer vid konstitutions— utskottets granskning.
Vissa ärenden om utförsel av krigsmateriel är av sådan art
att i enlighet med regeringsformens bestämmelser överlägg— ningar med utrikesnämnden skall äga rum. Även när över— läggningar med utrikesnämnden inte bedöms erforderliga, har det ansetts önskvärt att prövningen av vissa enskilda ärenden ges en bredare politisk förankring. Riksdagen be— slutade därför 1984 att en rådgivande nämnd i krigsmate- rielexportfrågor skulle inrättas.
Nämnden, som består av sex ledamöter tillsatta på parla— mentarisk grund, inledde sin verksamhet 1985. Nämndens uppgift är att lämna råd i enskilda frågor rörande krigs— materielexport. Den sammanträder varje månad på kallelse av krigsmaterielinspektören, som också leder samman— trädena. Inspektören redovisar samrådet för det föredrag— ande statsrådet.
Alla principiellt viktiga ärenden görs till föremål för samråd inom nämnden. Sammanträdena ger ledamöterna en fortlöpande insyn i regeringens handläggning av ärenden rörande krigsmaterielexport.
Regeringsöverenekommelser
De mellanstatliga överenskommelser som träffas i vissa fall utarbetas vanligen gemensamt av Försvarsdepartementet och Krigsmaterielinspektionen.
2.2 Vissa produkter som kan användas i massförstörelse— syfte
Materiella bestämmelser
I Sverige har utförsel av vissa civila produkter som även kan användas i massförstörelsesyfte reglerats sedan den 1 juli 1991. Bestämmelser om bl.a. utförsel av sådana pro- dukter finns i lagen (1991z34l) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte,
m.m. (massförstörelselagen). Till lagen hör en förordning (SFS 1991:343), massförstörelseförordningen. Genom ändring i lagen (SFS 1993:106) som trädde i kraft den 1 april 1993 har bl.a. lagens tillämpningsområde utvidgats.
Bakgrunden till massförstörelselagen är det internatio- nella samarbete som sedan 1980—talet bedrivs för att hindra spridningen av varor och teknologi som kan användas i massförstörelsesyfte. Detta samarbete bedrivs i tre grupper med inriktning på olika produktkategorier. Inom varje grupp har de deltagande länderna kommit överens om att kontrollera utförsel av produkter som är upptagna i en särskild förteckning. Kontrollen skall ske i enlighet med gemensamt utformade riktlinjer. Samarbetet har inte formen av formella internationella överenskommelser utan de del— tagande länderna tillkännager var för sig att de avser tillämpa en kontroll över exporten av vissa produkter enligt de angivna riktlinjerna. Det nationella genomför— andet varierar också något.
En av dessa internationella exportkontrollregimer utgörs av Nuclear Suppliers Group (NSG), som bildades redan 1975, och i vilken tjugotvå västliga industrinationer samt fem öststater deltar. Samarbetet inom NSG avsåg ursprungligen de produkter som omfattas av 1968 års fördrag om hindrande av spridning av kärnvapen (icke—spridningsavtalet), dvs. utrustning som var särskilt iordningställd för bearbet— ning, användning eller framställning av kärnämnen. NSG:s arbete är numera inriktat på att hindra spridning även av andra kärnteknikprodukter som kan användas vid konstruk— tion och uppförande av anriknings— och upparbetningsan— läggningar eller för konstruktion och utprovning av kärnladdningar. De länder som deltar i samarbetet har infört eller kommer inom kort att införa kontroll över
exporten av sådana kärntekniska produkter.
En andra exportkontrollregim utgörs av den s.k. Austra— liengruppen, vilken är inriktad på att hindra sprid—
ning av biologiska och kemiska vapen genom en internatio— nell samordning av kontrollen över export av kemiska ut— gångsämnen, biologiska agenser och viss tillverkningsut— rustning för framställning av dessa substanser. I sam— arbetet deltar tjugofyra västliga industrinationer. Även på detta område tillämpar de deltagande staterna export— kontroll, men några gemensamma riktlinjer för denna kon— troll förekommer inte.
En tredje exportkontrollregim, Missile Technology Control Regime (MTCR), som har samlat tjugotre deltagande stater, syftar till att hindra spridning av missiler, missildelar och andra produkter som används vid missilframställning samt viss teknologi på detta område, om produkterna eller teknologin kan komma till användning i massförstörelse— syfte, dvs. som vapenbärare för kärnvapen, biologiska vapen och/eller kemiska vapen. Samtliga i samarbetet del— tagande nationer tillämpar exportkontroll på detta område.
Massförstörelselagen har avseende på produkter som om— fattas av dessa internationella exportkontrollregimer. Det rör sig genomgående om s.k. dual use—produkter, dvs. pro— dukter som huvudsakligen har civil användning men som också kan användas i massförstörelsesyfte. I lagen åter— finns således bestämmelser om missiler och andra obeman- nade luftfarkoster som kan utnyttjas som bärare av mass— förstörelsevapen liksom delar och komponenter till vissa sådana system. Lagen omfattar vidare biologiska agenser som kan användas i biologiska vapen, kemiska utgångsämnen som kan användas för tillverkning av kemiska vapen samt tillverkningsutrustning. Sedan den 1 april 1993 omfattar lagen även utrustning och material som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar, om produk— terna inte omfattas av lagen (1984z3) om kärnteknisk verksamhet. Teknologi i form av programvara kan också om— fattas av lagen. Regeringen meddelar föreskrifter om lag— ens tillämpningsområde.
Export av utrustning som särskilt har iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen, vilken kontrolleras för att Sverige skall kunna uppfylla förpliktelserna enligt icke—spridningsavtalet, regleras alltjämt i kärntekniklagen.
Inom de olika exportkontrollregimerna har som nämnts pro— duktförteckningar utarbetats vilka anger vad som skall om— fattas av samarbetet. Regeringen har beaktat dessa när den fastställt de förteckningar som utgör bilagor till mass— förstörelseförordningen och som anger den svenska lagens omfattning. Till skillnad från vad som är fallet i många av de andra länder som deltar i de internationella export— kontrollregimerna regleras inte i den svenska lagen sådan teknologiöverföring som ej har samband med en produkt vars utförsel är reglerad.
Enligt massförstörelselagen krävs tillstånd för utförsel av de reglerade produkterna liksom för upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till produkterna och för förmedling av produkter som finns i utlandet.
Vid prövningen av enskilda ärenden skall regeringen beakta de riktlinjer som har redovisats i propositionerna 1990/9lz97 och 1992/93:154. Enligt dessa riktlinjer, som varierar något mellan produktgrupperna, skall regeringen pröva om det finns anledning anta att produkterna kan komma att användas för framställning av massförstörelse—
vapen eller om risk för vidareexport föreligger.
Handläggningen
Ärenden enligt massförstörelselagen handläggs enligt departementsförordningen av Utrikesdepartementet. Ansvaret för beredningen av ärendena har lagts på Krigsmateriel— inspektionen.
Sedan lagen infördes den 1 juli 1991 har regeringen hand—
lagt ett sextiotal ärenden. Krigsmaterielinspektionen kan vid beredningen av ett ärende inhämta yttranden från myn— digheter som har specialkunskaper på området.
I klassificeringsfrågor kan inspektionen anlita expertis från berörda myndigheter. Däremot finns inte någon mot— svarighet till det tekniskt—vetenskapliga råd som på krigsmaterielområdet bistår inspektionen i klassifice— ringsfrågor.
Vidare samråder Krigsmaterielinspektionen med Utrikes— departementets politiska avdelning när det gäller bl.a. länderbedömningar, med Miljö— och naturresursdepartementet i ärenden om kärnteknikprodukter och med FOA, kemikalie— inspektionen och Statens Bakteriologiska Laboratorium (SBL) när det gäller kemiska och biologiska produkter.
I propositionen 1992/93:154 föreslår regeringen något re— viderade riktlinjer för export till sådana länder som själva deltar i och tillämpar den internationella export— kontrollregim som ligger till grund för vår egen reg— lering. Regeringen kan meddela ett generellt tillstånd för ett företag att under viss angiven tid och till specifi— cerade länder föra ut produkter utan tillstånd i det en— skilda fallet. Det kan antas att detta kommer att ned— bringa antalat enskilda utförselärenden.
Å andra sidan kommer den utvidgning som nyligen genom— fördes av lagen till att avse även kärntekniska produkter att öka antalet ärenden som bereds inom Utrikesdeparte— mentets handelsavdelning. Då dessa ärenden tidigare be— reddes inom Miljö— och naturresursdepartementet innebär inte ändringen någon ökning av det totala antalet regeringsärenden.
Den ändring i massförstörelseförordningen som trädde i kraft den 1 april 1993 innebär att lagens tillämpnings— område utvidgas till att omfatta fler produkter än tid—
Sveriges deltagande i det internationella samarbetet inom NSG, MTCR och Australiengruppen leds av Utrikesdeparte— mentet. I samarbetet deltar också svenska myndigheter, bl.a. Generaltullstyrelsen och FOA.
I UD:s politiska avdelningen kräver deltagandet i det in— ternationella samarbete som här beskrivits en halv årsar— betskraft. Inom Krigsmaterielinspektionen kräver bered— ningen av ärenden enligt massförstörelselagen och det in— ternationella samarbetet en halv årsarbetskraft. I Miljö— och naturresursdepartementet har arbetet inom NSG och med beredningen av ärenden rörande kärntekniska dual use— produkter krävt mindre än en halv årsarbetskraft.
2.3 kärntekniska produkter
Materiella bestämmelser
Lagen (1984z3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) är en säkerhetslag som syftar till att tillvarata säker— heten vid kärnteknisk verksamhet. Lagen skall möjliggöra för Sverige att uppfylla de förpliktelser som följer av internationella överenskommelser som ingåtts med syfte att
förhindra spridning av kärnvapen.
Den internationella överenskommelse som främst avses är fördraget om hindrande av spridning av kärnvapen, Non Pro— liferation Treaty (NPT), vilket har infogats i svensk lag— stiftning genom en bestämmelse i kärntekniklagen. Kärntekniklagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillstånd för kärnteknisk verksamhet. Som kärnteknisk verksamhet räknas även utförsel ur riket av kärnämne lik— som utförsel av utrustning eller material som har särskilt
konstruerats eller iordningställts för bearbetning, an—
vändning eller framställning av kärnämne.
I kärnteknikförordningen finns i en bilaga förtecknade ut— rustning och material som är underkastade exportkontroll med hänsyn till deras betydelse för kärnvapenframställ— ning. Här återfinns de kärnteknikprodukter som finns upp— tagna i en inom NSG fastställd förteckning över produkter som har anknytning till icke—spridningsavtalet. För svensk del är det främst reaktor— och kärnbränslekomponenter som
berörs.
Handläggning
För kärnteknisk verksamhet och för utförsel av de aktuella kärntekniska produkterna krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beslut i ärenden om utförsel har delegerats i de fall där utförseln avser så små kvantiteter kärnämne att de endast kan komma till användning i laboratoriesammanhang. Beslut fattas då av Statens kärnkraftsinspektion (SKI).
En ansökan om utförseltillstånd ges in till SKI som bereder ärendena. Synpunkter inhämtas från t.ex. FOA, Statens Strålskyddsinstitut (SSI) och tullverket. SKI kon— trollerar bl.a. att ansökan inte strider mot avtal som Sverige har ingått och överlämnar därefter ärendet till Miljö— och naturresursdepartementet som bereder
regeringsärenden enligt kärntekniklagen.
Med vissa länder har Sverige träffat bilaterala avtal som gör det möjligt för SKI att inhämta garantier rörande de exporterade produkternas användning. Finns inte ett sådant avtal måste regeringen själv inhämta garantier för att den avsedda användningen är fredlig. Information om slut— användare, användningsområde m.m. inhämtas genom svenska och utländska myndigheter. De formella garantierna in— hämtas av Utrikesdepartementets politiska avdelning.
Antalet regeringsärenden enligt kärntekniklagen har hit— tills uppgått till omkring sjuttio per år. Då delar av kärntekniklagen sedan den 1 mars 1993 har överflyttats till massförstörelselagen kan antalet utförselärenden be— räknas minska något.
I kärntekniklagen förbjuds också upplåtelse och över— låtelse av tillverkningsrätt. Hittills har endast ett få— tal sådana ärenden avgjorts av regeringen.
Som redan har framgått i avsnittet om massförstörelselagen är dessa produkter föremål för överväganden inom NSG. För detta internationella arbete ansvarar Utrikesdepartemen— tets politiska avdelning i samråd med Miljö— och natur—
resursdepartementet.
2.4 Högteknologiska produkter
Materiella bestämmelser
Genom förordningen (l986:89) om förbud mot viss utförsel (högteknologiförordningen) infördes i Sverige exportförbud för vissa högteknologiska varor. Detta skedde mot bakgrund av att vid denna tid andra länders kontroll avseende han— del med högteknologi skärptes, vilket ansågs medföra en ökad risk för att svenskt territorium skulle komma att an— vändas för att kringgå exportrestriktioner i andra länder.
För att hindra detta och för att tillförsäkra Sverige fortsatt tillgång till avancerad högteknologi infördes ett förbud mot export av sådana utländska högteknologi— produkter som är tillverkade i utlandet och föremål för exportkontroll i tillverkningslandet.
Högteknologiförordningen baserades på lagen (1975z85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om inoch utförsel av varor.
I förordningen återfinns i bilaga en förteckning över de varor som omfatts av utförselförordningen. Den mer detaljerade förteckningen över de aktuella produkterna finns i en särskild förordning (TFS l992:16) som pub— licerats i tullverkets författningssamling.
Förteckningen innehåller ett avsevärt antal produkter, bl.a. elektronik, datorer och telekommunikationsutrustning.
För de varor som omfattas av utförselförbud gäller att ut— försel får ske om produkten åtföljs av ett certifikat eller en annan handling som visar att varan med hänsyn till exportreglerna i tillverkningslandet får reexporteras till den tilltänkta destinationen.
Tullmyndighet får också medge utförsel om det inte av om— ständigheterna framgår att det finns hinder mot exporten.
I bilaga 2 till förordningen finns en förteckning över COCOM—länder samt de länder som tillämpar en COCOM— liknande exportkontroll. Vid utförsel av en vara som är tillverkad i ett sådant land och som är avsedd för en mot— tagare i ett land som likaledes är upptaget i förteck— ningen, skall tullmyndigheten i normalfallet medge ut— försel.
Utförsel av varor som omfattas av förordningen skall, med
vissa undantag, anmälas till tullmyndighet senast en vecka före avsedd utförseltidpunkt (veckoregeln). Därigenom ges
tullmyndigheten skälig tid att pröva förutsättningarna för utförsel i det enskilda fallet. Prövningen kan bl.a. bestå i att fastställa tillverkningsland, bedöma huruvida varan
är underkastad exportrestriktioner i tillverkningslandet
eller att klassificera produkten enligt förordningens varuförteckning. Tullen har alltid rätt att hålla kvar en vara som anmälts till utförsel till dess den kontroll ut— förts som anses behövlig.
Undantag från veckoregeln kan medges för företag som har omfattande export av högteknologiprodukter och som av Tullverket har bedömts tillämpa en tillfredsställande in— tern exportkontroll. Ett medgivande om undantag från viss exportkontroll ger företaget möjlighet att under vissa villkor tillämpa ett förenklat förfarande vid utförsel av högteknologiprodukter. F.n. har knappt fyrahundra företag erhållit sådant medgivande.
Förordningen ger också Generaltullstyrelsen rätt att ut— färda tillämpningsföreskrifter för dess verkställighet. Dessa föreskrifter beskriver i detalj hur en anmälan om utförsel skall göras och vilka uppgifter som skall lämnas.
Handläggningen
Som framgått ovan ansvarar Generaltullstyrelsen för hand— läggningen av utförselärenden enligt högteknologiförord— ningen. Enligt huvudregeln kan Generaltullstyrelsen medge utförsel under förutsättning att exportören kan uppvisa certifikat utfärdat i tillverkningslandet eller annan handling som visar att varorna med hänsyn till tillverk— ningslandets exportkontrollregler får reexporteras till avsedd destination.
I de fall exportören, p.g.a. utformningen av nationella exportkontrollregler, inte kunnat få något certifikat eller någon annan handling från myndighet i tillverk— ningslandet kan tullmyndighet ändå medge utförsel om det inte av omständigheterna framgår att det finns hinder mot
exporten.
För att pröva om det finns hinder mot exporten bedömer Generaltullstyrelsen om den aktulla utförseln är i överensstämmelse med tillverkningslandets exportkontroll— bestämmelser. Om det kan konstateras att varan hade kunnat exporteras direkt från tillverkningslandet till aktuellt destinationsland medges utförsel. Förordningen medger inte att tillståndet till utförsel förenas med villkor om ex— empelvis efterföljande försäljning i destinationslandet
eller en inspektionsrätt där.
När lagstiftningen infördes kom exportkontrollen i Sverige att vila på ett system enligt vilket tillverkningslandets licensmyndighet genom ett reexportcertifikat utställt på den svenska mellanhandeln godkände återutförsel från Sverige. Endast i vissa undantagsfall utgjorde General- tullstyrelsen tillståndsgivande myndighet. Sedan 1992 har emellertid de aktuella länderna ändrat sin tilllämpning av exportkontrollreglerna och upphört med att utfärda cer— tifikat. Generaltullstyrelsen har därmed i ökad utsträck— ning antagit rollen av en licensmyndighet.
Både tillståndsgivning och kontroll av förordningens efterlevnad kräver omfattande internationella kontakter och kunskap om andra länders exportkontrollregler. Tull— verkets kontroll består i stor utsträckning av bransch— kartläggning och efterkontroll i form av kontrollbesök eller revision hos de exporterade företagen. Fysiska kon— troller förekommer i mer begränsad omfattning. De utförs dels i form av varuinspektioner hos företag när anmälan om utförsel gjorts, dels i form av kontroller vid gränsen. En förutsättning för effektiv kontroll är tillgång till un— derrättelser.
DEN INTERNATIONELLA UTVECKLINGEN 3.1 Krigsmateriel 3.1.1 Multilaterala överenskommelser
Den internationella handeln med konventionella vapen har inte gjorts till föremål för några världsomspännande över— enskommelser. Under mellankrigstiden gjordes vissa försök att åstadkomma en internationell reglering av vapenhan— deln. År 1925 slöts således på Nationernas Förbunds in— itiativ en internationell konvention om vapenhandel. Denna kom emellertid inte att ratificeras av tillräckligt många stater och trädde därför aldrig i kraft. Avsikten var att den skulle följas av en konvention angående tillverkningen av krigsmateriel. Ansträngningar att åstadkomma en sådan reglering gjordes också under 1930—talets första hälft, men omintetgjordes av den utveckling som ledde till andra världskriget. De internationella nedrustningssträvandena kom till följd härav att ligga nere under lång tid.
Efter andra världskriget har flera försök gjorts att reg— lera den internationella vapenhandeln genom FN. FN:s med— lemsstater har en folkrättslig skyldighet att effektivt reglera vapenexport och att övervaka transaktioner med vapen, så att dessa inte kommer i orätta händer. Det har emellertid visat sig svårt att vinna gehör för en vidare roll för FN när det gäller kontrollen av vapenhandeln. Detta hänger samman med många länders starkt kända behov av att fritt kunna importera vapen för sin nationella
säkerhet.
Frågan om internationell kontroll av vapenhandeln har där— för aldrig kommit att spela en central roll i de nedrust—
ningsdiskussioner som förts efter andra världskriget. Generalförsamlingen har däremot antagit en rad resolu— tioner i ämnet, framför allt med anledning av olika studier av vapenhandel. I enskilda fall, där brott eller hot mot freden konstaterats, har FN agerat genom beslut om sanktioner. Under 1990—talet har förbud införts mot vapen— leveranser till Irak, det forna Jugoslavien, Somalia, Libyen och Liberia. För Sveriges del har i dessa fall inga särskilda beslut krävts för att följa säkerhetsrådets be— slut, eftersom regeringen enligt riktlinjerna för krigs— materielexport bl.a. har att beakta beslut av FN:s säker— hetsråd.
Kriget vid Persiska viken 1991 ledde till ett förnyat intresse för multilateralt samarbete i fråga om handel med krigsmateriel. säkerhetsrådets permanenta medlemmar (PS—staterna) möttes regelbundet under 1991 och 1992 för att utarbeta riktlinjer för handel med konventionella vapen till Mellanöstern och procedurer för konsultationer om planerade krigsmaterielförsäljningar till området. I en kommuniké i oktober 1991 tillkännagav P5—staterna att hädanefter övriga P5—stater i förväg skulle underrättas om planerad export av vissa kategorier av krigsmateriel till regionen. Detta samarbete har inte utvecklats under det
senaste året.
FN:s generalförsamling antog 1991 en resolution som ställer långtgående krav på att medlemsländerna redovisar såväl sin import som sin export av tyngre konventionella vapen. Sverige har lämnat en sådan redogörelse för 1992. En översättning har lämnats till FN av de redogörelser för krigsmaterielexporten för åren 1990—1992 som lämnats till riksdagen.
3.1.2 COCOMzs bestämmelser på krigsmaterielområdet
COCOM (Coordinating Committee for Multilateral Export Controls) etablerades 1949 av NATO—staterna för att sam—
ordna exportkontrollen av stategiskt känsliga va:or till Sovjet—blocket och Kina samt deras allierade.
COCOM—länderna tillämpar gemensamma riktlinjer VLd kont— rollen över export av produkter som finns i gemensamt be— slutade förteckningar. För att en vara skall föras upp i en sådan förteckning krävs ett enhälligt beslut av de i samarbetet deltagande länderna. I förteckningarna åter— finns tre huvudkategorier av kontrollerade produrter. The International Munitions List (krigsmateriellistan) har av— seende endast på krigsmateriel.
Export av kontrollerade varor från ett COCOM—lani till ett annat är tillåten i den utsträckning den är förenlig med den nationella lagstiftningen. Gentemot de länder som för— blivit under kommunistiskt styre upprätthålls et: regel— rätt exportförbud för de kontrollerade varorna. Sentemot vissa andra länder upprätthålls ett motsvarande förbud för att embargot mot kommunistländer inte skall krinjgås genom vidareexport från tredje land. Gentemot det stora fler— talet länder i världen förekommer emellertid inte någon på
COCOM—regler baserad exportkontroll. 3.2 Kärnteknik 3.2.1 Multilateralt samarbete
Under årtiondena närmast efter andra världskriget inrik— tades nedrustningssträvandena på de nya vapen för mass— förstörelse som hade utvecklats, främst kärnvapen. Det centrala avtalet på kärnvapenområdet är 1968 års fördrag om hindrande av spridning av kärnvapen (Non Proliferation Treaty eller ickespridningsavtalet) vilket trädde i kraft 1971. Det centrala syftet med icke—spridningsavtalet är att hindra att kretsen av kärnvapenstater utökas. I för— draget uttalar fördragsparterna, i dag 157 stater, sin av— sikt att uppnå ett stopp för kärnvapenkapprustningen och att vidta effektiva åtgärder för kärnvapennedrustning.
Avtalet behandlar kärnvapen och kärnladdningar samt tek— nologi och utrustning som är av betydelse för bearbet— ning, användning eller framställning av kärnämne. Bärare av kärnvapen, t.ex. raketer och robotar, omfattas däremot inte. I avtalet åtar sig de parter som ej är kärn— vapenstater att inte förvärva, tillverka eller ta emot bi— stånd för att tillverka kärnvapen eller andra kärnladd— ningar.
Icke—spridningsavtalet innehåller inte något egentligt exportförbud. Däremot anges i artikel III:2b att fördrags— parterna inte skall tillhandahålla sådant material och sådan utrustning som särskilt konstruerats eller iord— ningställts för bearbetning, användning eller framställ— ning av kärnämne med mindre kärnämnet i fråga omfattas av sådan kontroll genom det internationella atomenergiorganet (IAEA) som anges i artikel III:1 i avtalet. Någon närmare beskrivning av vilken utrustning eller vilket material som avses lämnas inte.
Zangger—kommittén
Frågan om tolkningen av artikel III:2b behandlades under åren 1971—1974 i den s.k. Zangger—kommittén, en kommitté bestående av representanter för femton stater med till— verkning av kärnteknisk utrustning. Avsikten var att komma fram till en gemensam syn på vilken slags utrustning och material som skulle omfattas av icke—spridningsavtalet och hur utförselfrågor skulle hanteras. Arbetet resulterade i vissa gemensamma riktlinjer avsedda som en hjälp för för— dragsparterna att förstå och tolka sina åtaganden enligt fördraget.
Kommitténs arbete resulterade 1974 i två memoranda, som anger vilka material och vilken utrustning som avses i artikel III:2b och som skall utlösa kontroll genom IAEA. Produktlistan blev känd som "the Trigger List".
Zangger—kommittén har fortsatt sitt arbete och enades vid ett möte 1990 om att revidera produktlistan och arbeta in tilläggen och riktlinjerna i ett gemensamt dokument, den s.k. ”Consolidated Trigger List". IAEA har vidarebefordrat listan till NPT—staterna och denna utgör den huvudsakliga grunden för exportkontrollen i dessa stater.
Nuclear Suppliers Group
Frågan om restriktioner vid export inom kärnenergiområdet utöver vad som bestäms av icke—spridningsavtalet behandlas i en annan grupp, Nuclear Suppliers Group (NSG), vilken bildades i London 1974 och därför även kommit att kallas Londongruppen. NSG:s arbete är inriktat på att hindra länder som försöker bygga upp en kärnvapenarsenal från att få tillgång till kärnteknisk utrustning. Anledningen till att gruppen bildades var främst den indiska provsprängning av en kärnladdning som ägde rum 1974 med utnyttjande av plutonium som framställts i en forskningsreaktor levererad från Canada. Gruppens syfte var bl.a. att få Frankrike att göra samma åtaganden som NPT—staterna beträffande artikel III:2b, att försöka få till stånd krav på heltäckande IAEA—kontroll vid export till alla icke—kärnvapenstater samt att införa embargo på export av utrustning avsedd för de mest känsliga delarna i kärnbränslecykeln.
NSG:s arbete resulterade 1976 i en kompromiss som innebar att en produktförteckning antogs som stod i huvudsaklig överensstämmelse med Zanggerlistan, att särskild försik— tighet skulle iakttas vid export av höganrikat uran och plutonium samt att restriktivitet skulle utövas be— träffande export av utrustning för upparbetning och an— rikning. Överenskommelsen innehåller även rekommendationer om fysiskt skydd av kärnämne och om vidareexport av mat— erial och utrustning till tredje land. Man lyckades däremot inte ena sig om krav på heltäckande IAEA—kontroll i mottagarlandet och inte heller om ett totalembargo för
utrustning avsedd för upparbetning och anrikning. Kon— trollkraven enligt NSG:s riktlinjer har därför genom åren kommit att inskränka sig till den nivå som anges i IAEAzs stadgar. Gruppen som vid den här tiden bestod av cirka femton stater upphörde med sitt arbete vid slutet av 1970—ta1et efter hård kritik från flera utvecklingsländer och från stater som ej var anslutna till icke—spridnings— avtalet.
Inom icke—spridningsavtalets ram, på Zanggerkommitténs s.k. "trigger list" och i NSG:s riktlinjer regleras ex— porten av material och utrustning som har iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material (kärnämne). Utanför överens— kommelserna faller utrustning som kan vara väsentlig för genomförandet av ett kärnvapenprogram, men som också an- vänds utanför kärnenergiområdet, s.k. dual use—utrustning. Det rör sig här bl.a. om avancerad verkstads—ooch prov— ningsutrustning, vissa metaller och fibermaterial samt vissa sprängmedel. Flera av dessa produkter kan ha en legitim användning i ett land som skall bygga upp en avan— cerad civil industri.
För att uppnå en bättre kontroll över export av dylik dual use—utrustning på kärnteknikområdet återupptog NSG under 1990 sitt arbete, nu med ett ökat antal deltagande stater och en delvis ny inriktning. Att NSG reaktiverades var en följd av att kriget vid Persiska viken aktualiserat dual use—problematiken. Dual use—produkter som röntgenblixt— anläggningar, varm— och kallisostatpressar, viss avancerad verkstadsutrustning samt produkter och material som kunde användas i anläggningar för urananrikning hade före kriget exporterats till Irak.
NSG enades under 1992 om riktlinjer för och upprättade en särskild förteckning över s.k. kärnteknik—relaterade dual use—produkter. De tjugosju stater som deltar i gruppens
arbete har också avgivit en särskild avsiktsförklaring om
tillämpningen av dual use—riktlinjerna.
Sverige ratificerade icke—spridningsavtalet 1970 och har deltagit i NSG sedan mitten av 1970—talet. Svenska rep— resentanter deltar också i Zanggerkommitténs arbete. Icke—spridningsavtalets förpliktelser har inarbetats i na— tionell lagstiftning genom bestämmelser i kärntekniklagen och kärnteknikförordningen. Zanggerlistan och NSG—rikt— linjerna har varit bestämmande för utformningen av den förteckning över exportreglerade produkter som infördes i kärnteknikförordningen. Exporten av de produkter som åter— finns i NSG:s dual use—lista regleras efter en lagändring som trädde i kraft den 1 april 1993 av massförstörelse— lagen, medan produkter utformade för bearbetning, använd— ning eller framställning av kärnämne fortfarande regleras
i kärntekniklagen. 3.2.2 COCOM:s bestämmelser på kärnteknikområdet
COCOM:s internationella atomenergilista har avseende på kärnteknologi särskilt utformad för klyvbart material och överensstämmer i huvudsak med NSG:s lista 1.
3.3 Biologiska och kemiska produkter
3.3.1 Australiengruppen
Iraks användning av kemiska vapen mot Iran under 1980—talet ledde till att FN:s säkerhetsråd 1988 antog en resolution som fördömde användningen av kemiska vapen. I resolutionen uppmanades också alla stater att införa res— pektive att fortsätta att tillämpa strikt kontroll över exporten av kemiska produkter som kan användas för till—
verkning av kemiska vapen.
För att utbyta information om rustning på detta område och för att samordna kontrollen över export av känsliga pro— dukter möts sedan 1985 två gånger per år den s.k. Australiengruppen. I gruppen ingår tjugofyra länder, vilka har upprättat en förteckning över kemiska utgångsämnen, prekursorer, som bör göras till föremål för en särskilt noggrann exportkontroll. Dessa utgångsämnen har en civil användning, men kan också användas vid framställning av
kemiska vapen.
Parallellt med denna process bildade Warszawa—paktslän— derna den s.k. Leipzig—gruppen för att samordna kontrollen över export av kemiska produkter. Efter Warszawa—paktens upplösning 1989 säger sig dessa länder tillämpa en kon— troll motsvarande den som Australien—gruppens länder
tillämpar.
De i Australien—gruppen ingående länderna avgör nationellt vilken exportkontroll som skall tillämpas och hur den in- formation som erhålls vid Australiengruppens möten skall
användas.
Kriget vid Persiska viken 1991 och de kunskaper man senare fått bl.a. genom FN:s undersökningar om leveranser till området från västerländska industriländer av produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, har i västvärlden lett till förnyade ansträngningar för att förhindra sprid— ningen av sådana produkter.
På Australien—grupppens möte i juni 1992 utvidgades an— talet kemiska utgångsämnen i förteckningen. Dessutom in— fördes i förteckningen kemisk tillverkningsutrustning så— som vissa typer av reaktorkärl, förvaringskärl och värme— växlare, liksom vissa utgångsämnen och tillverkningsut— rustningar som kan användas för att framställa biologiska
vapen.
Möjliga utökningar av området för Australiengruppens verk—
kuteras också hur ytterligare stater skall kunna motiveras att tillämpa en tillförlitlig exportkontroll för de ak— tuella produkterna så att de kan delta i gruppens icke- spridningsarbete. Staterna utbyter också information om bl.a. spridningen av kemiska och biologiska vapen.
Sverige deltog inte i Australien—gruppens arbete när detta inleddes 1985. I Sverige fanns vid den tiden inte någon kontroll över export av utgångsämnen som kan användas vid framställning av kemiska vapen eller över huvud taget någon lagstiftning som var inriktad på utförselkontroll av dual use—produkter.
Den 1 juli 1991 trädde lagen (19912341) om förbud mot ut— försel av vissa produkter som kan användas i massförstör— elsesyfte, m.m. (massförstörelselagen) i kraft. Lagen om— fattade vid ikraftträdandet bl.a. de kemiska utgångsämnen som då fanns i Australiengruppens förteckning. Denna lag— stiftning beredde vägen för ett svenskt deltagande i Australiengruppen och ett sådant deltagande ägde rum första gången i december 1991.
3.3.2 Konventionen om förbud mot kemiska vapen
I november 1992 avslutades arbetet med en konvention om förbud mot kemiska vapen genom att FN:s generalförsamling antog en resolution som rekommenderade medlemmarna att an— sluta sig till konventionen. Konventionen hade föregåtts av mer än två decenniers förhandlingar och öppnades för undertecknande i januari 1993. Den kan träda i kraft tidi— gast i januari 1995.
Konventionen förbjuder utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt föreskriver att sådana vapen skall förstöras. Konventionen kräver att anslutna länder tillämpar kontroll över utförseln av kemiska vapen och vissa kemiska utgångsämnen och att de har bestämmelser
om ett verifikationssystem avsett att kontrollera efter— levnaden av konventionen.
En proposition där regeringen hemställer att riksdagen godkänner konventionen lämnades till riksdagen i mars. En departementspromemoria som innehåller de lagändringar som blir en följd av en svensk ratificering kommer att bli föremål för en bred remissbehandling. En proposition av— seende lagändringar avses lämnas till riksdagen under hösten 1993.
När konventionen om förbud mot kemiska vapen väl träder i kraft aktualiseras frågan om Australiengruppens fortsatta existens. Under förhandlingarna om konventionen framförde vissa stater krav om att konventionen skulle föreskriva att, så snart den trätt i kraft, alla befintliga export— kontroller som tillämpas mot konventionsstater skulle upp— höra. Den slutliga konventionstexten innehåller emellertid inte någon sådan bestämmelse.
Länderna i Australien—gruppen anser att gruppens arbete skall fortsätta tills vidare med hänsyn till att många av de utgångsämnen som finns i gruppens förteckning inte om— fattas av konventionen och att också tillverkningsutrust— ning regleras där liksom att länderna inom gruppen numera samverkar också på det biologiska området.
3.4 Missilteknologi
Vapenbärare omfattas inte av icke—spridningsavtalet. Spridningen till nya länder av robotar, raketer och andra obemannade luftfarkostsystem utgör därför ett problem inom rustningskontrollen. Dylik missilteknologi kan användas som bärare av såväl kärnvapen som biologiska eller kemiska vapen. De kunskaper som krävs för att konstruera sådana system sprider sig snabbt till länder som inte har under- tecknat icke—spridningsavtalet, liksom till länder som har eller kan förväntas skaffa biologiska eller kemiska vapen.
En av orsakerna till den snabba spridningen är de civila rymdprogram som genomförs i olika länder. Spridningen stimulerar också i många fall till eget utvecklingsarbete
i köparländerna.
Som en fortsättning på de multilaterala ansträngningarna för att minska riskerna för kärnvapenspridning inleddes 1983 överläggningar mellan Förenta staterna, Canada, Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien och Tyskland om kontroll över exporten av missilteknologi. I april 1987 tillkännagav dessa stater att man, var för sig, beslutat tillämpa en viss exportkontrollregim för att begränsa spridningen av missiler och missilteknologi. Regimen har kommit att gå under beteckningen Missile Technology Control Regime (MTCR).
MTCR består av gemensamt formulerade riktlinjer för kon— trollen över export av känslig utrustning och teknologi. En gemensamt utformat bilaga till riktlinjerna innehåller en förteckning över missilsystem, komponenter och tek—
nologi som skall omfattas av kontrollregimen.
Enligt riktlinjerna skall i MTCR deltagande stater vara särskilt restriktiva när det gäller att ge tillstånd till utförsel av fullständiga raketsystem och obemannade luft— farkostsystem med en räckvidd överstigande 300 kilometer och en lastkapacitet överstigande 500 kilogram. De del— tagande länderna tillämpar en presumtion om avslag på an— sökningar som avser dessa produkter. Innan licens beviljas för export till ett land där någon annan i MTCR deltagande stat har vägrat ge tillstånd till export av motsvarande produkt, skall denna senare stat konsulteras.
Vid MTCR—gruppens möten diskuteras frågor om förändringar i produktförteckningen, procedurer för tillståndsgivning och spridningen av missilteknologi från länder som inte ingår i MTCR—gruppen liksom om ytterligare staters del— tagande i MTCR—samarbetet. Vissa stater utanför MTCR—
gruppen har tillkännagivit att man helt eller delvis tillämpar dess riktlinjer. Detta gäller bl.a. Argentina, Ungern, Israel och Kina samt Ryssland.
En avsevärd del av MTCst arbete är inriktat på att förmå stater som inte ingår i kretsen av deltagande länder men som har missiltillverkning att tillämpa riktlinjerna. För att uppnå detta syfte och för att avskräcka dessa stater från missilrelaterad export tillkännagav Förenta staterna 1992 att skärpt exportkontroll skulle tillämpas gentemot tjugoen länder. Den skärpta kontrollen gäller också vi— dareexport av amerikanska komponenter till dessa länder.
Sverige deltog inte i MTCR när gruppen inledde sitt ar— bete. I takt med att alltfler länder införde exportkon— troll för missilprodukter syntes det under 1989 och 1990 alltmer angeläget att också Sverige bidrog i ansträng— ningarna att hindra spridningen av dessa produkter. Risken för en icke önskvärd export från Sverige ökade också i takt med att exporten reglerades i de kringliggande in- dustriländerna.
Sedan en kontroll över exporten i enlighet med MTCR:s riktlinjer 1991 infördes genom massförstörelselagen deltar Sverige också i MTCR—gruppens arbete. Antalet stater som deltar i MTCR har ökat kraftigt sedan 1989 och uppgår nu till tjugotre.
3.5 Högteknologi
3.5.1 COCOM
NATO—staterna, utom Island, upprättade 1949 ett informellt samrådsorgan för att samordna kontrollen av exporten till
Sovjet—blocket. Gruppen fick namnet COCOM, vilket är en förkortning för Coordinating Committee for Multilateral
Export Controls. Till COCOM anslöt sig senare också Japan och Australien. COCOM har följande uppgifter:
— att utforma gemensamma strategiska kriterier för med— lemmarnas exportkontroll,
- att utarbeta gemensamma specificerade förteckningar över kontrollerade varor och förbjudna destinationer,
— att granska de individuella exportansökningar för vilka nationellt godkännande inte är tillräckligt och
— att harmonisera de nationella licensförfarandena o:h koordinera de nationella tullkontrolls—och uppföljnings— procedurerna.
Inom COCOM har utarbetats tre förteckningar över kon- trollerade varor. Den internationella krigsmateriellistan och den internationella atomenergilistan har redan be— rörts. Den tredje förteckningen utgörs av den s k "COCOM International Industrial List", som innehåller övrig kon— trollerad högteknologi av dual use—karaktär. I förteck— ningarna har sådana varor upptagits som kan användas för att framställa vapen, som innehåller know—how av militär betydelse eller som kan innebära en förstärkning av den militära potentialen i de länder som är föremål för COCOM:s exportpolitik.
Förbud för eller kontroll av export avsåg ursprungligen endast Sovjetunionen och dess allierade. Risken för vidareexport föranledde dock de flesta COCOM—länderna att införa nationell exportkontroll även gentemot vissa länder som inte tillhörde Warszawapakten.
coconzs industrilista hade vid slutet av 1980—talet fått ett omfång på ca 250 sidor med produkter fördelade på 116 olika kategorier. Mot bakgrund av Warszawa—paktens upp— lösning och demokratiseringen i östeuropa, genomförde COCOM i två steg 1990 och 1991 en omfattande omarbetning av förteckningen. Mer än hälften av produkterna togs bort
från förteckningen, i många fall emedan de nu var allmänt
kommersiellt tillängliga varför en fortsatt kontroll tedde sig meningslös. För en stor del av de återstående pro— dukterna infördes betydande lättnader i villkoren.
I avsikt att underlätta en liberalisering av handeln med högteknologi och samtidigt säkra en effektiv exportkon— troll i de forna Warszawa—paktsländerna beslöt COCOM i maj 1992 att inbjuda de länder mot vilka exportkontrollen tid— igare riktats till ett samarbete i ett nytt samarbets— organ, COCOM Cooperation Forum, CCF.
Ett första möte med detta nya samarbetsorgan hölls i Paris i november 1992 med deltagande av fyrtiotvå länder. Bland dessa återfanns samtliga COCOM—länder, samtliga tidigare Sovjet—republiker på något undantag när, övriga f.d. Warszawa—paktsländer samt Albanien. Sverige, Finland, Irland, Schweiz, Österrike och Nya Zeeland var inbjudna som observatörer.
Vid mötet erbjöds de inbjudna länderna att gradvis få ökad tillgång till tidigare kontrollerade varor och teknologi i utbyte mot att de själva införde en motsvarande kontroll av sin export av sådana varor. COCOM erbjöd sig också att ge de aktuella länderna tekniskt bistånd för att upprätta nödvändiga system för exportkontroll och övervakning.
3.5.2 Sverige och handeln med högteknologiprodukter
Under 1980—talet infördes på många håll skärpningar av exportkontrollen avseende högteknologiprodukter. Till följd härav ökade riskerna att drabbas av restriktioner vid import av högteknologi av betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Bl.a. mot denna bakgrund infördes i Sverige 1986 förordningen om förbud mot viss utförsel, den s.k. högteknologiförordningen. Förordningens utförselförbud be— gränsades till att avse högteknologiprodukter som var tillverkade i utlandet och som var föremål för export— kontroll i tillverkningslandet. I förarbetena poängterades
att förbudet infördes för att svensk industri skulle till— försäkras fortsatt tillgång till avancerad högteknologi från utlandet. Ett generellt förbud eller en generell be— gränsning när det gällde handel med högteknologi infördes
däremot inte.
Under 1992 infördes vissa ändringar i den svenska högtek— nologiförordningen. En ändring gällde det exportkon— trollerade varuområdet vilket utvidgades till att i stort
sett motsvara COCOM:s industrilista.
I samband med att varuområdet utvidgades ändrades också bestämmelserna om skyldigheten att till tullmyndighet för— handsanmäla export. Enligt den ursprungliga författningen skulle sådan anmälan endast förekomma vid vidareexport. Enligt den nuvarande lydelsen skall också export av en svensktillverkad vara förhandsanmälas om den är avsedd för ett land som ej ingår i vare sig COCOM, EG eller EFTA.
Den strängare exportkontroll som högteknologiförordningen från 1986 och här redovisade ändringar representerar har lett till att flertalet COCOM—länder nu låter export till
Sverige ske med stöd av olika typer av generella licenser.
En viktig bestående skillnad mellan exportkontrollen av högteknologiska produkter i Sverige och annorstädes är att flertalet industriländerna reglerar export oavsett varor— nas ursprung, medan Sverige endast reglerar vidareexport av utländska produkter som är exportkontrollerade i till—
verkningslandet.
3.6 Exportkontroll i EG
3.6.1 Krigsmateriel
Det föreligger inte någon gemensam politik på krigsmate— rielområdet inom EG. Enligt art. 223 i Rom—fördraget har en medlemsstat rätt att vidta de åtgärder den finner nöd—
vändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen som har samband med produktion av eller handel med krigs— materiel. Det finns för närvarande ingenting som tyder på att denna princip kommer att förändras under överskådlig tid. De politiska och ekonomiska överväganden som gör sig gällande på detta område varierar mellan länderna liksom deras bedömningar av presumtiva mottagarländer. Deras ex— portkontroll på krigsmaterielområdet varierar i motsvaran— de mån.
I samband med att Rom—fördraget ingicks upprättade EG— länderna en förteckning över krigsmateriel. Denna för— teckning har inte offentliggjorts och förefaller inte heller ha tillämpats av medlemsländerna i deras nationella kontroll över krigsmaterielexport till länder utanför EG—området. Länderna har i stället baserat de nationella produktförteckningarna huvudsakligen på COCOM:s militära lista. Vissa länder inkluderar dock i krigsmaterielför— teckningen produkter som omfattas av MTCR—överenskommelsen eller av Australien—gruppens beslut. Vissa länder har också tilläggsförteckningar som innehåller varor utöver dem som ingår i COCOM:s förteckning och som man vill hålla särskild kontroll över.
Mellan EG—länderna pågår diskussioner om möjligheterna att harmonisera exportkontrollpolitiken på krigsmaterielom— rådet. I juni 1991 överenskom EG—länderna om sju kriterier som skulle tillämpas vid kontrollen över export av krigs— materiel. Kriterierna avser internationella åtaganden, re— spekten för mänskliga rättigheter, förhållandet i motta— garlandet, förhållandena i regionen, medlemsstaternas nationella säkerhet inklusive säkerheten för vänskapligt sinnade och allierade länder, köparlandets agerande i det internationella samfundet och risken för reexport. Ett år senare överenskoms om ett åttonde kriterium som avser balansen mellan militära och civila utgifter i mottagar— landet.
Samtliga EG—stater har ratificerat icke—spridningsavtalet och 1972 års B—vapenkonvention och har undertecknat kon— ventionen om förbud mot kemiska vapen. De tolv deltar i NSG, Australiengruppen och MTCR. När dessa internationella exportkontrollregimer i de enskilda länderna har omsatts i nationell lagstiftning har ett vitt utrymme lämnats för nationella bedömningar, vilket har lett till att export- kontrollen på dual use—området har varierande utformning i olika EG—länder.
Under EG:s arbete med att förbereda den inre marknaden och att avveckla gränskontrollerna per den 1 januari 1993 upp— märksammades att detta skulle påverka också den fortsatta kontrollen av handel med dual use—produkter. I enlighet med Romfördragets och Enhetsaktens bestämmelser om fri rörlighet för varor skall även dessa produkter kunna cir— kulera fritt mellan gemenskapens länder, vilket dock för— utsätter en harmonisering av kontrollpolitiken gentemot utomstående länder. Under 1992 påbörjades därför ett ar— bete som syftar till att harmonisera medlemsländernas system när det gäller kontrollen av sådana strategiskt känsliga varor och teknologier som har en civil användning men som också kan användas i förstörelsebringande syfte.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till en harmoni— serad reglering av handeln med produkter och teknologi av dual use—kraktär. En förutsättning för en sådan reglering är att ländernas exportkontroll avser samma produkter, dvs. att man tillämpar en gemensam produktförteckning, och att länderna tillämpar samma riktlinjer för att ge till— stånd till export, vilket innefattar en gemensam lista över tillåtna mottagarländer och gemensamma kriterier vid exportlicensiering. En grundtanke är att dessa produkter inte skall kunna exporteras till ett tredje land från ett medlemsland som tillämpar mindre stränga exportkontroll—
regler än de andra medlemsländerna.
I kommissionens förslag föreskrivs att tillstånd skall krävas för export och vidareexport till tredje land av varor som föreslås upptagna i en förteckning i en kom— pletterande reglering. Denna förteckning skall i huvudsak innehålla de produkter som finns upptagna på COCOM:s in— dustrilista samt på MTCst, NSG:s och Australiengruppens listor.
Varje EG—land skall införa eller anpassa sina nationella bestämmelser om exportkontroll av dual use—produkter till av EG gemensamt antagna riktlinjerna. Kommissionen rekom— menderar ett kontrollsystem baserat på individuella licen— ser, även om en möjlighet förutsesatt använda ett för— enklat förfarande gentemot vissa länder utanför gemen- skapen. För ett litet antal särskilt känsliga varor kan man förutse fortsatt nationell kontroll också gentemot andra EG—länder.
För att minimiera eller eliminera risken för att produkter som omfattas av dual use—kontrollen exporteras till tredje land via en annan medlemsstat som har en svagare export— kontroll måste medlemsstaterna tillämpa samma kriterier vid bedömningen av mottagarländer. Det förefaller inte troligt att medlemsländerna kan komma överens om en nega— tiv lista, dvs. en förteckning över "förbjudna" destina— tioner. En positiv lista bör däremot kunna överenskommas, vilken upptar de länder utanför EG dit export kan medges med stöd av generella licenser. En sådan förteckning torde emellertid inte bli särskilt omfattande, utan kommer sannolikt att bestå av okontroversiella destinationer som EFTA—länderna och sådana COCOM—länder som inte är medlemmar i EG. Medlemsstaterna kommer alltså även i framtiden i stor utsträckning att självständigt besluta till vilka länder export av gemensamt kontrollerade varor kan ske.
länderbedömning föreslår kommissionen en övergångsperiod, under vilken generella licenser skall tillämpas vid export även inom EG. Denna övergångsperiod skall vara i högst ett år. Härefter skall medlemsstaterna tillämpa gemensamma
riktlinjer.
EG:s arbete med harmoniserade bestämmelser på dual use— området kunde inte slutföras i tid för genomförandet av den gränsfria marknaden den 1 januari 1993. Medlemssta— terna har i princip enats om vilka produkter som skall omfattas av dual use—kontroll men däremot inte om rikt— linjerna för export. Inte heller har man hittills kommit överens om de gemensamma kriterier vid beredning av ut— förselbeslut och den kontroll av efterlevnaden av sådana beslut som krävs för att exportkontrollen skall fungera på ett tillfredsställande sätt.
I avsaknad av EG—harmoniserade bestämmelser har medlems— staterna även efter den 1 januari 1993 sålunda rätt att kontrollera exporten av dual use—varor också inom gemen— skapen med stöd av art. 36 i Romfördraget. Denna artikel tillåter förbud och restriktioner avseende import, export och transit som föranleds av nationella säkerhetsskäl. Medlemsstaterna använder sig därför fortfarande av de nationella, generella licenser vid handel inom EG som
tillämpades före den 1 januari 1993.
EES—avtalet omfattar inte handel med dual use—produkter. För export till Sverige har EG—länderna redan tidigare be— träffande många av produkterna tillämpat olika typer av generella licenser. När EG:s harmoniseringsarbete på detta område är avslutat, kommer sannolikt export till Sverige av de produkter på dual use—listan som är föremål för fri cirkulation inom EG att ske med nationella, generella
licenser från ursprungslandet.
4. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
4.1. Allmänna överväganden
Den kontroll över export av strategiskt känsliga varor som Sverige utövar har fått sin utformning under intryck av de internationella ekonomiska och politiska förhållanden som va— rit rådande under efterkrigstiden. Som ett litet, neutralt land i en värld präglad av stormaktsmotsättningar har vi haft såväl ekonomiska som utrikes- och säkerhetspolitiska skäl att på detta område göra avsteg från den målsättning om friast möjliga handel som eljest varit vägledande för svensk han— delspolitik.
Krigsmateriel omfattas således av ett regelrätt förbud mot utförsel, från vilket endast regeringen kan bevilja undantag. Den restriktiva hållning till export av krigsmateriel som detta återspeglar har sin grund i en i Sverige brett förank— rad uppfattning att vi inte bör bidra till en kapprustning i världen som kan förvärra konflikter och bidra till ökat mänskligt lidande. För Sverige som alliansfritt land har det också varit ett väsentligt utrikespolitiskt intresse att inte genom export av krigsmateriel bli indragen i konflikter eller utrikespolitiskt känsliga situationer. Den relativt betydande vapenexport som likväl tillåtits har bedömts som nödvändig för att trygga ett starkt och allsidigt försvar så att vi kunnat uppfylla våra säkerhetspolitiska målsättningar till gagn för stabiliteten i vår del av världen.
Att bidra till att förhindra spridningen av massförstörelse— vapen har varit en annan väsentlig utrikespolitisk strävan för svensk del under efterkrigstiden, som fått till konsek—
vens att exporten av vissa varor underkastats kontroll. Denna avsåg till en början främst kärnenergiområdet. För att kunna uppfylla våra förpliktelser enligt Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT) infördes i kärntekniklagen bestämmelser som avser kontroll av utförsel av ämnen och material som är av betydelse för framställning av kärnvapen. På senare år har Sverige också anslutit sig till det interna— tionella samarbete som utvecklats för att förhindra sprid— ningen av vissa andra produkter som kan användas för fram- ställning av massförstörelsevapen. Det rör sig här om missi— ler, missilteknologi, kemiska och biologiska utgångsämnen m.mn
Ett annat motiv för att utöva viss exportkontroll har varit det ekonomiska intresset att trygga vår egen tillgång till högteknologiska produkter. De länder som varit stora exportö— rer av högteknologi har ställt krav på en effektiv kontroll av att produkterna inte vidareexporteras till oönskade desti— nationer. Det internationella samarbetet på detta onråde har emellertid under större delen av efterkrigstiden bedrivits som en integrerad del av NATO—alliansens politik, och Sverige har av utrikespolitiska skäl inte deltagit i detta. Den kon— troll som vi själva så småningom valt att utöva har begrän— sats till att avse vidareexporten av varor som i ursprungs— landet varit föremål för exportkontroll.
Bakgrund och motiv till den exportkontroll som utövas har så— ledes varierat. Detta är också ett starkt bidragande skäl till att kontrollen idag såsom framgått av redovisningen i kapitel 2 är baserad på en rad olika regelverk och att dess handläggning är spridd på många händer i regeringskansliet och på myndighetsnivå. För de enskilda medborgare och företag som berörs av exportkontrollbestämmelserna har detta lett till olägenheter. Regelsystemet har blivit svårt att överskå— da och den organisatoriska strukturen ofta besvärlig att orientera sig i. Medan exportörer av krigsmateriel för sin del haft en entydig och stabil motpart i krigsmaterielinspek— tionen, har företag som önskat exportera andra strategiskt
känsliga produkter måst söka sig fram till rätt instans bland UD:s olika avdelningar, Miljö— och naturresursdepartementet, Generaltullstyrelsen, Statens kärnkraftsinspektion och Krigs— materielinspektionen.
Enligt utredningens mening är det angeläget att skapa bättre överskådlighet i fråga om de bestämmelser som gäller kontrol— len över export av strategiskt känsliga produkter och en tyd— ligare och mer koncentrerad organisatorisk struktur för åren— denas handläggning.
En översyn av vårt system för kontroll av strategiskt känslig export med sikte på en mer sammanhållen behandling av dessa ärenden motiveras också av den internationella utveckling som pågår och kan förutses på området.
Det vapen— och teknologiembargo som Förenta staterna och de— ras NATO—allierade upprätthöll gentemot Warszawa—paktens med— lemmar och administrerade genom COCOM har nu börjat avveck— las. Högteknologiexporten till de forna kommunistländerna li— beraliseras gradvis i utbyte mot att dessa länder inför en exportkontroll av västerländskt snitt. Samtidigt har en ökad oro växt fram på senare år — inte minst under intryck av Gulf—kriget - för att massförstörelsevapen och konventionella vapensystem skall spridas till nya länder. Ansträngningar görs i en lång rad sammanhang för att samla viktigare expor— törländer i ett internationellt samarbete för att förhindra en sådan spridning.
Samarbetet på exportkontrollens område utvecklas nu också inom EG, både när det gäller principer och kriterier för va- penexport och när det gäller kontrollen över export av andra strategiskt känsliga varor. När det gäller de senare produk— terna är ambitionen att åstadkomma en så långtgående harmoni— sering av exportkontrollen gentemot utomstående länder att dessa varor — i enlighet med målsättningen för EG:s inre marknad — kan tillåtas att röra sig helt fritt inom gemenska-
pen.
I den verklighet som nu träder i stället för det kalla kri— gets bipolära värld kommer av allt att döma exportkontroll bli mer komplicerad till sin karaktär. NATO—alliansens för— hållandevis enkla och entydiga vapen— och teknologienbargo kommer att ersättas av ett internationellt samarbete som har en vidare krets av deltagande länder och som är mer differen— tierat med avseende både på produkter och destinationer.
Det är utredningens bedömning att en ansvarsfull medverkan för svensk del i det internationella icke—spridningssamarbe— tet kommer att ställa krav på ett effektivt exportkontroll— system, inom vars ram kvalificerade bedömningar måste kunna göras av utrikespolitisk, ekonomisk och teknisk karaktär.
4.2 Lagstiftningen om exportkontroll
Utredningen har som en första uppgift haft att bedöma huruvi— da den lagstiftning som idag ligger till grund för exportkon— trollen har en sådan utformning att den kan på ett tzllfreds— ställande sätt möta de krav som nu och i framtiden kan stäl—
las på vårt exportkontrollsystem. 4.2.1 Lagstiftningen angående utförsel av krigsmate:iel
I vad först avser kontrollen över utförsel av krigsmateriel kan konstateras att riksdagen helt nyligen antagit en ny krigsmateriellag, vilken trädde i kraft den 1 januar; 1993. Den nya lagen innebär bl.a. att en anpassning sker t;ll för— hållandena inom EG på så vis att fler produkter än t;digare omfattas av utförselförbudet. Samtidigt görs en ny kategori— indelning i krigsmateriel för strid respektive övrig krigsma— teriel, där något mindre restriktiva riktlinjer gäller för den senare kategorin. Denna nya kategoriindelning återspeglar det krigsmaterielbegrepp som några viktiga EG—länder tilläm— par.
Några ytterligare förändringar i lagstiftningen på detta om— råde synes enligt utredningen för närvarande inte påkallade. Några sådana skulle heller knappast aktualiseras av ett svenskt medlemskap i EG. Enligt Rom—fördragets artikel 223 är nämligen krigsmateriel och militär utrustning undantagna från principen om fri rörlighet för varor och tjänster inom gemen— skapen. En medlemsstat har rätt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintres— sen som har samband med produktion av eller handel med krigs— materiel. Det finns för närvarande inget som tyder på att denna princip kommer att förändras under överskådlig tid.
Även om det förutsätts att medlemsländerna själva vidtar de åtgärder de anser nödvändiga för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, finns givetvis stora fördelar i att enig— het i huvudsak kan uppnås om vilka produktslag som i prakti— ken skall omfattas av artikel 223 i Romfördraget. Gränsdrag— ningen mellan krigsmateriel och annan teknologi blir desto väsentligare när som nu EG:s medlemsländer eftersträvar en harmonisering av sin exportkontroll i vad avser produkter som har en etablerad civil användning men som också kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte. Mellan EG—länderna pågår för närvarande ett arbete med att modernisera den förteckning över krigsmateriel som skall vara tillämplig med avseende på artikel 223 i Rom—fördraget.
Det är därför utredningens bedömning att ett svenskt EG—med— lemskap inte ändrar behovet av eller förutsättningarna för en på grundval av vår egen utrikes—, försvars— och säkerhetspo— litik utformad reglering och kontroll på krigsmaterielområ— det. Däremot torde den krigsmaterielförteckning som tillämpas behöva ses över med kortare mellanrum än vad som hittills har varit fallet.
4.2.2 Lagstiftningen om utförsel av dual use—teknologi
Den exportkontroll som sker vid sidan av krigsmateriel avser
till helt övervägande del s.k. dual use—teknologi. Som den engelska termen låter förstå rör det sig om produkter med dubbel användning, dvs. produkter som har en etablerad civil användning men som också direkt eller indirekt kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte. Som framgår av redovisningen i kapitel 2 baseras denna kontroll idag huvudsakligen på två regelverk, nämligen massförstörelselagen och högteknologiför— ordningen.
4.2.2.l Massförstörelselagen
Lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan an— vändas i massförstörelsesyfte, m.m. är liksom krigsmateriel— lagen av färskt datum. Den trädde i kraft den 1 juli 1991. Dess bestämmelser omsätter i inhemsk lagstiftning de överens— kommelser som har träffats inom ramen för de särskilda multi— laterala exportkontrollregimer (MTCR, Australien—gruppen, NSG) vars syfte är att begränsa spridningen av missiler, mis— silteknologi, vissa kärntekniska produkter, tillverkningsut— rustning för biologiska och kemiska stridsmedel samt vissa kemiska och biologiska produkter som kan användas för till— verkning av stridmedel. Genom ändringar i lagen som trädde i kraft den 1 april i år har lagens tillämpningsområde utvid— gats till att omfatta fler produkter samtidigt som de gällan— de förbuden mot upplåtelse eller överlåtelse av tillverk— ningsrätt och mot förmedling har utvidgats till att avse alla produkter i lagen.
Det är utredningens bedömning att inte heller i dessa bestäm— melser några ytterligare förändringar synes vara påkallade av hänsyn till den internationella utvecklingen. Det finns dock anledning utgå från att de multilaterala regimerna i framti— den utvecklas ytterligare på ett sätt som kommer att kräva ändringar i den svenska lagstiftningen. Det kan heller inte uteslutas att ytterligare teknologi som kan användas i mass— förstörelsesyfte identifieras i det internationella samarbe— tet och att nya kontrollregimer kan komma att upprättas. För
svensk del skulle det i sådant fall te sig naturligt att be— stämmelser till följd av ett sådant utvidgat samarbete införs i massförstörelselagen. Även på detta område måste beredskap finnas att relativt ofta se över den produktförteckning som är fogad till den aktuella förordningen.
Såsom påpekats i kapitel 2 återfinns numera i massförstörel— selagen också bestämmelser om utförsel av vissa kärntekniska produkter av dual use—karaktär, bestämmelser som tidigare delvis återfanns i kärntekniklagen. Överflyttningen till massförstörelselagen av dessa bestämmelser är naturlig och kommer enligt utredningens bedömning att underlätta en samlad behandling av alla sådana dual use—produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Såsom framgår av avsnitt 4.2.3 före— slår utredningen att till massförstörelselagen även de av— snitt i kärntekniklagen överförs som avser utförsel m.m. av kärnämnen samt utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen.
Vid en svensk anslutning till konventionen om förbud mot kemiska vapen aktualiseras också frågan om ytterligare ett antal kemiska utgångsämnen skall regleras i massförstörelse— lagen. En sådan ordning vore enligt utredningen helt följd- riktig med hänsyn till utgångsämnenas karaktär av dual useprodukt.
4.2.2.2 Lagstiftning om utförsel av högteknologiprodukter
Medan de nuvarande bestämmelserna i massförstörelselagen väl tillfredsställer de krav som i ett internationellt perspektiv kan ställas på den framtida exportkontrollen, är det utred— ningens bedömning att väsentligare förändringar torde vara nödvändiga i fråga om de högteknologiska produkter som idag regleras enligt högteknologiförordningen.
Denna förordning har till syfte att förhindra att svenskt
territorium utnyttjas för att genomföra export av högteknolo— giska produkter till sådana destinationer som är förbjudna i det land varifrån varorna ursprungligen exporterats. Den för— bjuder därför vidareexport från Sverige av sådana varor som är underkastade utförselförbud i ursprungslandet. I fråga om motsvarande högteknologiska produkter som är inhemskt till— verkade, begränsar den sig däremot till att begära förhands— avisering vid export. Någon möjlighet att förhindra sådan ex—
port ges inte.
Denna utformning av förordningen tedde sig naturlig i den si— tuation som rådde alltjämt under större delen av åttiotalet, dvs. att de aktuella högteknologiska produkterna var föremål för ett regelrätt embargo från de NATO—allierade ländernas sida gentemot Warszawapaktens länder. För Sverige som ett neutralt land fanns det anledning undvika att genom en regle— ring också av inhemskt producerad teknologi skapa ett intryck av att delta i eller anpassa sig till denna embargopolitik.
Enligt utredningens mening är emellertid situationen nu en annan. Warszawapakten är upplöst och ett arbete har inletts för att liberalisera handeln med högteknologiprodukter i takt med att dess forna medlemmar inför tillfredsställande export— kontroll—system. Ett särskilt samarbetsorgan, COCOM Coopera— tion Forum har inrättats för ändamålet — ett forum i vilket även Sverige deltar som observatör. Samtidigt är under fram— växt ett internationellt samarbete i en vidare länderkrets för att förhindra att sådana högteknologiska produkter som direkt eller indirekt kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte hamnar i orätta händer. Det ter sig enligt utredningens mening inte bara naturligt utan starkt önskvärt att Sverige med sina traditioner på nedrustningens och icke—spridningspo— litikens område engagerar sig i dessa internationella an— strängningar. Detta har också redan skett i så motto att Sverige anslutit sig till de särskilda multilaterala regimer för kontroll över exporten av strategiskt känslig dual use— teknologi som omtalats ovan (MTCR, Australiengruppen, NSG).
När de högteknologiska produkter av strategiskt känslig ka— raktär som faller utanför dessa regimer nu på motsvarande sätt blir föremål för ett internationellt samarbete med ny inriktning anser utredningen det vara väsentligt att Sverige kan engagera sig i detta fullt ut.
För att detta skall vara möjligt krävs emellertid enligt ut— redningen att en heltäckande kontrollagstiftning införs på det produktområde som idag täcks av högteknologiförordningen. Detta betyder att kontrollen inte längre som nu kan begränsas till att avse vidareexport av i ursprungslandet exportkon— trollerade varor utan måste avse all export av ifrågavarande produkter oavsett om dessa är av utländskt ursprung eller är — helt eller delvis — inhemskt producerade.
En sådan anpassning av vår lagstiftning skulle också väsent- ligt underlätta vårt deltagande i den licensfria handel med högteknologiska produkter som idag äger rum mellan ett antal västliga industriländer och som i framtiden kan förutses suc—
cessivt utvidgas till en bredare länderkrets.
Sedan något år tillbaka åtnjuter nämligen Sverige status av s.k. samarbetande land med COCOM, vilket innebär att vi kan delta i den licensfria eller på generella licenser baserade handel som äger rum mellan COCOM—länder. Därmed har emeller— tid COCOM—länderna också upphört att utfärda särskilda intyg för den vidareexport som kan bli aktuell från Sverige. Den kontroll som i dag äger rum i enlighet med högteknologiför— ordningen baseras emellertid på att svenska företag som vill vidareexportera sådana produkter från ursprungslandet kan in— hämta nödvändig dokumentation därifrån som kan ligga till grund för vidareexporten från Sverige. När så inte längre kan ske behöver i en annan utsträckning än tidigare en självstän- dig materiell prövning av utförselärendena äga rum i de svenska myndigheternas regi, ett behov som vår nuvarande lag— stiftning och exportkontrollorganisation inte är fullt rusta—
de för.
En lagstiftning som — i syfte att bidra till att förhindra spridningen av strategiskt känslig teknologi till destinatio— ner där missbruk befaras — underkastar all export av ifråga— varande teknologi kontroll och tillståndsgivning och en till denna lagstiftning avpassad organisation skulle råda bot på detta.
En dylik utveckling av vår lagstiftning skulle också väl an— sluta till det harmoniserade system för exportkontroll av dual use-teknologi som nu är under uppbyggnad inom EG. Det är medlemsländernas klart uttalade målsättning att också dual use—varor skall omfattas av den inre marknaden. Här förut— sätts att vart och ett av medlemsländerna har en tillfreds— ställande och heltäckande kontroll över exporten till utom— stående länder av i sammanhanget relevant teknologi, vare sig denna är av utländskt ursprung eller är inhemskt producerad. Enligt utredningen måste det anses osannolikt att Sverige skulle kunna inpassas i detta system utan att de förändringar företas i lagstiftningen som här diskuteras.
I sammanhanget kan nämnas att Finland och österrike — länder som i dessa avseenden befinner sig i en med Sverige jämförbar situation — har genomfört en dylik anpassning av sin lag— stiftning.
Det enklaste sättet att åstadkomma den önskvärda heltäckande kontrollen av högteknologiexporten vore enligt utredningen att upphäva den nuvarande högteknologiförordningen och att i stället reglera exporten av de aktuella högteknologiproduk— terna i massförstörelselagen.
En exportkontroll som omfattar också inhemskt tillverkad hög— teknologi skulle i och för sig innebära en inte oväsentlig utvidgning av regleringen. Om man bara ser till förteckningen över de varor som skulle omfattas av kontrollen synes det vara klart att relativt många företag skulle komma att berö— ras. Den möjlighet att meddela generella licenser som idag
finns beträffande produkter som omfattas av massförstörelse— lagen skulle emellertid kunna tillämpas också på högtekno— logiprodukter och därmed skulle antalet ärenden kunna ned— bringas väsentligt. En möjlighet för regeringen att helt undanta export till vissa länder från utförselbestämmelserna skulle verka i samma riktning. Utredningen vill också erinra om att de företag som skulle komma att omfattas av bestämmel— serna redan i dag är skyldiga att till tullen förhandsanmäla export. Dessa företag bör alltså redan ha handläggningsruti- ner som också kan utnyttjas vid krav på tillstånd för export.
FÖRSLAG: Den nuvarande högteknologiförordningen upphävs och
export av de produkter som omfattas av förordningen regleras i stället i massförstörelselagen, vilket innebär att utförsel av de aktuella produkterna — vare sig dessa är av utländsk eller inhemsk tillverkning — inte få ske med mindre tillstånd lämnas i det enskilda fallet.
Då den nuvarande massförstörelselagen härmed skulle få en vi— dare täckning och bl.a. reglera exporten av en rad högtekno— logiska produkter som har en företrädesvis civil och fullt legitim användning, anser utredningen att den således utvidgade lagen bör ges ett nytt och mer neutralt namn.
Maesförstörelselagens tillämpning på högteknologiprodukter
För att massförstörelselagen skall bli tillämplig på högtek— nologiska produkter bör 1 S massförstörelselagen kompletteras med en punkt som anger att lagen också omfattar andra högtek— nologiska produkter som direkt eller indirekt kan användas i förstörelsebringande syfte. Regeringen bör ges möjlighet att genom föreskrifter meddela undantag från bestämmelserna för utförsel till vissa länder. På samma sätt som utredningen fö— reslår skall gälla för övriga dual use—produkter, bör till— stånd till utförsel i det enskilda fallet kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Vid en reglering av högteknologiska produkter i massförstö- relselagen kommer produkterna att omfattas av lagens krav på tillstånd för utförsel. Överföring av programvara avseende de reglerade produkterna jämställs i massförstörelselagen med utförsel. Lagens produktomfattning bestäms av regeringen.
I dag bestäms högteknologiförordningens produktomfattning i
en förordning som publiceras i tullverkets författningssam— ling. Om regleringen av högteknologiprodukter flyttas till massförstörelselagen kan regeringen när varuomfattningen bestäms endera välja att lägga denna bilaga till de redan be-' fintliga produktförteckningarna i massförstörelseförordningen eller arbeta om samtliga förteckningar till en enda bilaga som avser hela det reglerade området. Det senare är enligt utredningen att föredra emedan det skulle bidra till en bätt— re överskådlighet i fråga om det regelverk som gäller.
För att hindra att ett utförselförbud kringgås krävs enligt massförstörelselagen tillstånd för att upplåta eller överlåta en tillverkningsrätt avseende de reglerade produkterna. Ett sådant förfarande skulle annars kunna vara ett alternativ till utförsel. Också denna bestämmelse bör enligt utred— ningens mening omfatta de aktuella högteknologiprodukterna.
Ett förbud mot att upplåta eller överlåta en tillverknings— rätt innefattar enligt förarbetena till massförstörelselagen ett förbud mot teknologiöverföring genom att alla åtgärder som ger någon i utlandet möjlighet att tillverka den i Sverige reglerade produkten betraktas som upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt. Att t.ex. överlämna rit— ningar, beskrivningar eller tekniska underlag till en sådan produkt till någon i utlandet anses alltså vara tillstånds— pliktigt enligt denna bestämmelse. Motsvarande bestämmelse finns i krigsmateriellagen.
I vissa andra länder har bestämmelserna om kontroll av tek— nologiöverföring fått en vidare tillämpning och medborgarnas
agerande utanför det egna landets gränser regleras genom att medborgarna t.ex. förbjuds att engagera sig i missilprojekt i utlandet. Frågan om sådana kontroller behandlas regelbundet inom både MTCR och Australiengruppen. Det kan anföras skäl både för och mot en sådan reglering. Det är inte otänkbart att den internationella utvecklingen leder till att frågan måste övervägas också i Sverige. Ett första steg i denna riktning tas i departementspromemorian om lagstiftningsåtgär— der i anledning av konventionen om förbud mot kemiska vapen i vilken det föreslås att ett brott mot konventionen som begås av en svensk medborgare skall vara straffbart i Sverige oav— sett var i världen brottet är begånget. När ytterligare över— väganden görs i denna fråga bör den avse den teknologiöver— föring som kan bli aktuell både i krigsmateriellagen och i massförstörelselagen.
I massförstörelselagen krävs också tillstånd för tillhanda— hållande av produkter som finns i utlandet i vissa fall. Också detta tillståndskrav kommer att omfatta högteknologi— produkter om utredningens förslag genomförs.
Ett utförseltillstånd kan ha generell karaktär och tillåta export av vissa produkter under en angiven tidsperiod till uppräknade länder utan att tillstånd krävs för den enskilda utförseln. Ett tillstånd till utförsel eller upplåtelse av en tillverkningsrätt kan enligt massförstörelselagen förenas med villkor och med kontroll— och ordningsbestämmelser. Ett vill—' kor för ett utförseltillstånd kan i vissa fall vara att pro— dukten inte skall vidareexporteras. Ett meddelat tillstånd kan också återkallas om den som har fått tillstånd åsidosät— ter någon av lagens bestämmelser eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen.
Slutligen innehåller lagen ansvarsbestämmelser.
Kriterier för tillståndsgivning
Tillståndsgivningen avseende högteknologiprodukter bör, oav- sett om varan är svensktillverkad eller skall reexporteras, grundas på utrikes— och säkerhetspolitiska överväganden och gälla huruvida produkten i mottagarlandet kan antas komma till användning för att stärka den militära potentialen eller på annat sätt direkt eller indirekt användas i förstörelse— bringande syfte. För export till länder som har en export— reglering av de aktuella produkterna som motsvarar den sven- ska bör regeringen med stöd av det föreslagna bemyndigandet kunna göra undantag från utförselförbudet. Anses detta vara för långtgående kan generella utförseltillstånd meddelas som gäller för utförsel av en viss produktkategori till ett visst land under en viss tidsperiod.
Generalklausul
I det internationella samarbetet uppkommer ibland frågan huruvida en generalklausul, ofta kallad catch all—klausul, borde införas i de nationella lagstiftningarna. Många länder har också infört sådana klausuler. Syftet med en sådan be— stämmelse är att fånga upp leveranser av varor som kan vara strategiskt känsliga, utan att behöva utvidga varulistorna till en överdriven omfattning. Genom klausulen skulle av de nationella exportörerna krävas att de ansöker om tillstånd till export också för varor som inte finns med på någon lista, om exportören känt till eller bort känna till att va- ran direkt eller indirekt skulle komma till användning i mi— litärt eller förstörelsebringande syfte. Det kan röra sig om export till ett land som befinner sig i krig eller i ett ske— de där man bygger upp den militära kapaciteten eller till en mottagare som enligt tillgänglig information är bulvan för sådana länder.
Ett problem i sammanhanget är hur en exportör skall känna till att mottagaren av statsmakterna betraktas med misstro. I
många länder är man obenägen att utfärda listor över länder till vilka all export skall föregås av ett licensförfarande. Att officiellt utpeka vissa företag till vilka export inte får ske utan föregående tillståndsförfarande synes inte hel— ler vara en framkomlig väg. Det återstår i allmänhet för re— geringarna i de länder som tillämpar en generalklausul att genom nyhetsbrev och information göra exportörerna uppmärk— samma på att export av alla varor till vissa länder kräver licenser.
Frågan om en generalklausul har diskuterats i både Austra— liengruppen och MTCR. I båda grupperna har flera länder, där— ibland Sverige, hävdat att kravet på rättssäkerhet utgör ett skäl mot att införa en bestämmelse som innebär att exportö— rerna inte vid varje tillfälle har full kännedom om vilka va— ror som kräver ett licensförfarande. Respekten för listorna skulle därmed kunna undergrävas. Generalklausulen skulle ock— så ställa stora krav på statsmakterna i form av information till olika exportörer och kunskap om deras marknader.
Ett skäl för en generalklausul är att, i frånvaro av en så— dan, listorna med reglerade varor tenderar att få allt större omfattning. Nya varor förs upp på listorna utan att teknologi som blivit allmänt tillgänglig samtidigt stryks från dessa. Blir antalet reglerade varor för stort kan även detta komma att utgöra ett hot mot rättssäkerheten, nämligen i så motto att det är svårt för företagen att behålla överblicken över vilka varor som är reglerade och vilka som inte är det, sam— tidigt som både företagens och statsmakternas förvaltning riskerar att tyngas alltför mycket av tillståndsförfarandet.
Enligt utredningens uppfattning finns inte anledning att på nuvarande stadium aktivt överväga införandet av en general— klausul i den svenska lagstiftningen om exportkontroll. Det finns emellertid skäl att noggrant följa den internationella utvecklingen i detta avseende. Skulle våra viktigaste han— delspartners i framtiden välja att basera sin exportkontroll
bl.a. på en generalklausul, kan svenskt territorium komma att utnyttjas för att kringgå exportkontroll i andra länder. Ett införande av en sådan klausul kan därför komma att behöva
övervägas också för svensk del.
4.2.3 Lagstiftning om utförsel av kärntekniska produkter och
material
Som redovisats ovan återfinns numera i massförstörelselagen de bestämmelser om utförsel av vissa kärntekniska produkter av dual use—karaktär, som tidigare reglerades i kärnteknik— lagen. Däremot regleras alltjämt i den senare lagen export av kärnämnen och av sådan utrustning som särskilt iordning- ställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen. Sådan export är underkastad kontroll för att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt icke—
spridningsavtalet.
De produkter vars export kontrolleras i kärntekniklagen är utformade för en nukleär användning och omfattas av icke— spridningsavtalet eftersom de också kan användas för att tillverka kärnvapen. Detta förhållande gör dem minst lika känsliga i strategiskt hänseende som de kärntekniska produk— ter, vilka idag regleras i massförstörelselagen.
Mot denna bakgrund synes det utredningen naturligt att även denna exportkontroll flyttas över från kärntekniklagen till massförstörelselagen. Såsom redovisas nedan skulle därmed ock— så handläggningen av dessa ärenden förläggas till UD:s han— delsavdelning.
FÖRSLAG: Till massförstörelselagen överförs de bestämmelser i kärntekniklagen som avser kontrollen över utförsel av kärnäm— nen och av sådan utrustning som särskilt iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen.
4.2.4 Handbok i exportkontroll
Även med de förändringar i lagstiftningen som föreslagits ovan kommer problemet att kvarstå för berörda företag att på ett enkelt sätt orientera sig i gällande bestämmelser och handläggningsordning för exportkontrollen.
Visserligen tas ett viktigt steg mot en sammanhållen export— kontrollagstiftning om kontrollen över alla dual use-produk— ter samlas i en lag. För att ytterligare tillfredsställa de behov som uppenbarligen finns av bättre överskådlighet bör emellertid enligt utredningen också en vägledning eller hand— bok sammanställas, som innehåller ett uttömmande register över alla de strategiskt känsliga varor som är föremål för exportkontroll, såväl krigsmateriel som dual use—produkter. Den bör också ange det eller de lagrum enligt vilka kontrol— len utövas liksom innehålla en redovisning av de administra— tiva instanser som är inblandade och den handläggningsordning som gäller i förekommande fall. Utredningen har med utgångs— punkt från de lagar som är i kraft i dag, låtit sammanställa förslag till en dylik handbok vilket bifogas utredningen som bilaga 2.
FÖRSLAG: I syfte att skapa bättre överskådlighet i fråga om de bestämmelser och den handläggning som gäller för export—
kontrollen ges en handbok ut som täcker samtliga för export— kontrollen relevanta regelverk och produktförteckningar samt de administrativa rutiner som gäller i förekommande fall.
4.3 Handläggningen av exportkontrollen
Medan den anpassning som synes nödvändig i den lagstiftning som ligger till grund för exportkontrollen således är rela— tivt begränsad är det utredningens uppfattning att något mer omfattande förändringar är påkallade när det gäller den or— ganisatoriska struktur inom vilken kontrollen äger rum.
Utredningen har haft för ögonen framför allt tre krav som den ansett bör ställas på en framtida organisation för exportkon— troll. Den bör för det första vara lätt att orientera sig i och att nå kontakt med för de enskilda medborgare och företag som berörs av exportkontrollbestämmelserna och den bör skynd— samt och effektivt kunna behandla de utförselärenden som an— hängiggörs hos den. Den bör för det andra vara så utformad att den ansluter väl till det mönster för internationellt samarbete på exportkontrollens område som nu växer fram efter det kalla krigets avslutning, i synnerhet det samarbete som tar form inom EG. Den bör slutligen tillfredsställa krav på en så långt gången delegering av beslutsfattandet som möjligt under vederbörligt hänsynstagande till ärendenas stundom
känsliga karaktär. 4.3.1. Handläggningen av krigsmaterielärenden
Det är utredningens bedömning att den ordning som idag gäller för handläggningen av ärenden rörande utförsel av krigsmate— riel fungerar väl och att denna därför i huvudsak bör tilläm— pas även framgent. Krigsmaterielinspektionens arbetsuppgifter och organisation var senast föremål för överväganden 1987 av den s.k. RMI—utredningen, vars förslag i stort sett har om— satts i verkligheten. Bl.a. genomfördes 1987/88 en väsentlig förstärkning av Krigsmaterielinspektionens personella resur— ser och det är utredningens bedömning att inspektionen idag förfogar över tillräckliga resurser för att på ett tillfreds— ställande sätt fullgöra de uppgifter som ankommer på den. En av KMI-utredningens slutsatser är att ingen ändring bör ske i vad avser inspektionens organisatoriska ställning i rege— ringskansliet eller i vad avser dess karaktär av samlad be— rednings—ooch tillsynsorganisation för krigsmaterielärenden. Den här föreliggande utredningen anser för sin del att denna slutsats alltjämt äger giltighet.
Enligt vad utredningen har kunnat inhämta är det också en allmän uppfattning bland de företag som berörs av bestämmel—
serna om utförsel av krigsmateriel att rådande handläggnings— ordning fungerar väl. Särskilt synes möjligheten uppskattas att genom öppna och förtroendefulla kontakter med befatt— ningshavare i krigsmaterielinspektionen erhålla råd och väg— ledning i samband med den formella behandlingen av enskilda utförselärenden. Sådan vägledning kan avse preliminär klassi— ficering av produkter, länderbedömningar m.m.
Som framgått av utredningens inledande redovisningar är det internationella samarbetet i vad avser kontrollen över export av krigsmateriel begränsat och kan förutses så förbli under överskådlig framtid. Detta gäller även för det fall Sverige inträder som medlem i EG. Organisationen bör därför även framgent vara anpassad för en på grundval av vår egen utrikes—, försvars— och säkerhetspolitik utformad reglering och kontroll på krigsmaterielområdet.
Utredningen har också haft att överväga huruvida en vidare delegering vore möjlig av beslut i enskilda utförselärenden på krigsmaterielens område. En delegering sker i dag från re— geringen till det ansvariga statsrådet av beslut i ärenden vilka rör export som inte är av större omfattning eller som i övrigt inte är av större vikt. Delegationen innebär bl.a. att statsrådet beslutar i ärenden som rör utförsel i samband med demonstration eller reparation av krigsmateriel. Statsrådet fattar också beslut om utförsel vars värde understiger vissa beloppsgränser. Har ett ärende varit föremål för samråd i den rådgivande nämnden eller föredragits för utrikesnämnden fat—
tas alltid beslutet av regeringen.
Det är utredningens uppfattning att de ärenden som i dag be— slutas av statsrådet genomgående är av en sådan rutinartad karaktär, att de med fördel kunde delegeras till myndighets— nivå. Detta skulle också få till följd att på detta område delegationen av beslut till enskilt statsråd upphörde, vilket utredningen anser välkommet emedan dylik delegation är ett i svensk förvaltningstradition främmande inslag.
En ny krigsmateriellag har emellertid nyligen trätt i kraft genom vilken utförselförbudet utvidgats till att omfatta fler produkter än tidigare och där nya kategoriindelningar in— förts. En viss tid kommer att krävas för att i praktisk till— lämpning omsätta dessa nya regler och utredningen anser det inte önskvärt att under detta skede också genomföra mer om— fattande förändringar i beslutsordningen. Utredningen anser därför att den önskvärda delegeringen till myndighetsnivå bör anstå till dess en klarare praxis etablerats vid tillämp— ningen av den nya krigsmateriellagens bestämmelser. 4.3.2. Handläggningen av ärenden enligt massförstörelselagen
De varor vars export kontrolleras i massförstörelselagen ut— gör alla produkter av s.k. dual usekaraktär, dvs. sådana pro— dukter som har en etablerad civil användning men som också kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte. Enligt utred— ningens direktiv bör exportkontrollen i framtiden organiseras så att en klar åtskillnad upprätthålls mellan utförsel av så— dana produkter å ena sidan och krigsmateriel å den andra. En sådan åtskillnad synes motiverad bl.a. utifrån synsättet att i fråga om krigsmateriel den utgångspunkten strikt bör gälla att utförsel ej skall ske med mindre särskilda skäl kan anfö— ras till förmån för en sådan. Utförsel av annan teknologi däremot bör omfattas av den grundläggande principen om friast möjliga handel och bör ej hindras med mindre klara skäl kan
anföras mot den.
En åtskillnad mellan kontrollen av krigsmateriel å ena sidan och s.k. dual use-teknologi å den andra ansluter också väl till det mönster som gäller i det internationella samarbetet och i andra länders exportkontrollsystem. Som redovisats i utredningens inledande avsnitt är kontrollen av krigsmate— rielexporten till övervägande del ett nationellt prerogativ medan kontrollen över s.k. dual use—teknologi i allt ökande utsträckning görs till föremål för internationellt samarbete och samordning. Vår egen kontroll över exporten av dual use—
teknologi utformas i själva verket redan idag i en växelver— kan mellan nationella överväganden och de meningsutbyten och överenskommelser som kommer till stånd i olika internationel— la fora. Denna tendens kan förväntas bestå och förstärkas.
I synnerhet inom EG gör sig detta mönster gällande. Som fram— gått tidigare i utredningen innebär bestämmelserna i Rom—för— draget och senare i Est enhetsakt att en grundläggande dis— tinktion upprätthålls mellan krigsmateriel å ena sidan och dual use—produkter å den andra. De senare omfattas av gemen— skapens regler om fri rörlighet för varor och tjänster medan handeln med krigsmateriel är strikt förbehållen nationella beslut. Det arbete som nu pågår inom EG för att harmonisera exportkontrollpolitiken i medlemsländerna tar också sikte på att utveckla ett gemensamt eller harmoniserat system som spänner över hela fältet av dual use—produkter. Däremot läm— nas regleringen av utförsel av krigsmateriel även i framtiden till de enskilda medlemsländernas nationella beslutsfattande, även om procedurer och kriterier för utförselkontroll samord—
nas.
Flertalet EG—medlemsländer har också inrättat sina egna ex— portkontrollsystem eller är i färd med att anpassa dem på ett sådant sätt att denna åtskillnad iakttas.
Mot denna bakgrund är det utredningens uppfattning att ären- den enligt massförstörelselagen, vilka idag handläggs i krigsmaterielinspektionen, bör hanteras inom ramen för en sammanhållen handläggning av all exportkontroll avseende s.k. dual use—produkter.
FÖRSLAG: Handläggningen av ärenden enligt massförstörelsela— gen överförs från Krigsmaterielinspektionen till annan del av UD:s handelsavdelning och förs där samman med handläggningen av andra ärenden rörande s.k. dual use—produkter. Krigsmate— rielinspektionens befattning med exportkontroll renodlas till
att avse krigsmateriel.
Det är vidare utredningens uppfattning att en delegering av beslut i ärenden enligt massförstörelselagen är möjlig. En— ligt nuvarande ordning fattas samtliga beslut i dessa ärenden av regeringen. En genomgång av de ärenden som varit aktuella under de knappa två år som lagen har varit i kraft tyder emellertid på att en helt dominerande andel av ärendena är av en sådan karaktär att de ej bör beslutas av regeringen utan med fördel kan delegeras till myndighetsnivå. Detta gäller i första hand de ärenden som avser utförsel till sådana länder som själva deltar i de internationella exportkontrollregimer som ligger till grund för vår egen reglering. Hittills har dessa utgjort 90—95% av de ärenden som aktualiserats enligt massförstörelselagen. Beslut i dessa ärenden bör delegeras till myndighetsnivå. En möjlighet bör dock införas för myn— digheten i fråga att till regeringen hänskjuta ärenden som den bedömer vara av en sådan karaktär att de bör underkastas
en politisk bedömning.
FÖRSLAG: Till myndighetsnivå delegeras beslut i sådana ären— den enligt massförstörelselagen som avser utförsel till län— der, vilka deltar i de internationella exportkontrollregimer som ligger till grund för vår egen reglering. Myndigheten ges möjlighet att hänskjuta enskilda ärenden till regeringen för beslut.
4.3.3. Handläggningen av ärenden rörande högteknologiexport
Som framgår av utredningens inledande redovisning handläggs och beslutas enskilda utförselärenden enligt högteknologiför— ordningen i dag av Generaltullstyrelsen. I regeringskansliet behandlas frågor med anknytning till högteknologiexporten i UD:s handelsavdelning. Till uppgifterna på högteknologiområ— det hör ansvaret för vår egen reglering på området liksom be— vakning av den internationella utvecklingen och våra relatio— ner till viktigare högteknologiexporterande länder.
Utredningen har föreslagit att den nuvarande högteknologiför—
ordningen inarbetas i den s.k. massförstörelselagen vilket innebär en utförligare reglering av exporten inklusive kon— troll av inhemskt producerad teknologi. En sådan utbyggnad av lagstiftningen kommer att medföra en icke oväsentlig ökning av antalet utförselärenden. Samtidigt står det klart att det internationella samarbetet på detta område kommer att inten— sifieras. Som redovisats tidigare görs nu ansträngningar att på detta produktområde etablera en icke—spridningsregim lik— nande dem som gäller inom andra kategorier av dual use—pro— dukter. Vilka organisatoriska uttryck dessa ansträngningar så småningom kommer att ta sig, är ännu för tidigt att uttala sig om men ett utbyggt samarbete med krav på ökade insatser av tid och resurser från de länder som deltar kommer med all sannolikhet bli resultatet. Vidare har inom EG redan väsent— liga steg tagits i riktning mot att etablera ett harmoniserat och eventuellt så småningom gemensamt exportkontrollsystem, vilket får till konsekvens en mer omfattande samordning mel—
lan medlemsländerna.
Mot denna bakgrund anser utredningen att en viss förstärkning är motiverad av den organisation i regeringskansliet och på myndighetsnivå som har att hantera hithörande frågor.
Såsom redovisats ovan är det utredningens uppfattning att export m.m. av högteknologiska produkter bör regleras i mass— förstörelselagen. Handläggningen av dessa frågor i regerings- kansliet bör fortsatt ske i UD:s handelsavdelning men bör fö- ras samman med handläggningen av andra ärenden som rör s.k. dual use—teknologi, i första hand de frågor som har anknyt- ning till den nuvarande massförstörelselagen och som behand— lats i föregående avsnitt. En reglering av högteknologipro— dukter i massförstörelselagen ger automatiskt detta resultat. Härigenom nås den sammanhållna hantering av all dual use—tek— nologi som torde vara en förutsättning för en effektiv hand— läggning av de enskilda utförselärendena liksom för ett kon— sistent uppträdande i internationella sammanhang.
FÖRSLAG: I regeringskansliet förs högteknologifrågor samman med ärenden enligt den nuvarande massförstörelselagen till en sammanhållen handläggning i UD:s handelsavdelning.
Det är vidare utredningens mening att på detta område en långtgående delegering till myndighetsnivå bör vara möjlig. Som huvudregel bör gälla att beslut i ärenden om utförsel av högteknologiprodukter fattas på myndighetsnivå. Den ansvariga myndigheten bör dock uttryckligen ges en möjlighet att hän— skjuta enskilda ärenden till regeringen för beslut (se vidare om exportkontrollens organisation på myndighetsnivå i avsnitt
4.3.6).
FÖRSLAG: Beslut i ärenden om högteknologiexport fattas på myndighetsnivå, dock med möjlighet för myndigheten att hän— skjuta enskilda ärenden till regeringen.
4.3.4. Handläggningen av vissa kärnteknikfrågor
Såsom redovisats ovan är det utredningens uppfattning att de bestämmelser i kärntekniklagen som avser export m.m. av kärn— ämnen och av sådan utrustning som särskilt har iordning— ställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen bör flyttas över från denna lag till massförstö— relselagen. I konsekvens härmed anser utredningen att hand— läggningen inom regeringskansliet av dessa ärenden bör för— läggas till UD:s handelsavdelning.
FÖRSLAG: Handläggningen av ärenden som avser exportkontroll avseende kärnämnen och sådan utrustning som särskilt har iordningställts för bearbetning, användning eller framställ- ning av kärnämnen förs över till UD:s handelsavdelning där den förs samman med handläggningen av övriga exportkontroll—
frågor.
När det gäller möjligheten på detta område till delegering av besluten till myndighetsnivå kan först konstateras att rege—
ringen i enlighet med nuvarande lagstiftning har bemyndigande att delegera rätten att besluta om utförsel. Den har emeller— tid utnyttjat detta endast när det gäller så små mängder kärnämne att de enbart kan användas i laboratoriesammanhang. Exporten av den aktuella typen av utrustning och kärnämne sker till största delen till västeuropeiska länder samt till Förenta staterna och Canada. Med flera av dessa länder har Sverige träffat bilaterala avtal om civil användning. I dessa fall får Statens kärnkraftsinspektion inhämta garantier om den avsedda användningen under sin inledande beredning av ett utförselärende. Dessa beslut är vanligen rutinartade. Antalet beslut som bedöms behöva överväganden på politisk nivå beräk— nas vara ungefär 10 % av en ärendeomslutning om ca. sextio ärenden per år. Det är utredningens mening att Statens kärn— kraftsinspektion bör bemyndigas att fatta beslut i dessa mera
rutinartade ärenden.
FÖRSLAG: Till myndighetsnivå delegeras beslut i sådana ären— den enligt den nuvarande kärntekniklagen som avser handel med
länder med vilka Sverige har träffat bilaterala avtal om
civil användning.
4.3.5. En sammanhållen organisation för exportkontroll i re—
geringskansliet
Med de förslag som framförts i de föregående avsnitten be— träffande exportkontrollens handläggning i regeringskansliet skulle den mer koncentrerade organisatoriska struktur uppnås som utredningen inledningsvis efterlyste. Ansvaret för hand— läggningen av alla frågor som rör export av strategiskt käns— liga produkter skulle vila på en gemensam instans i handels— avdelningen samt på den i UD integrerade Krigsmaterielinspek— tionen. Till den förra skulle föras samtliga ärenden och frå— Agor med anknytning till massförstörelselagen, vilka idag handläggs av Krigsmaterielinspektionen (dvs. avseende dual use—produkter reglerade i de multilaterala
icke—spridningsregimerna MTCR, Australiengruppen och NSG) liksom frågor med anknytning till de högteknologiprodukter som föreslås också bli reglerade i en utvidgad massförstö— relselag. Slutligen skulle också till denna instans föras an— svaret för utförselärenden rörande kärnämnen och sådan ut— rustning som särskilt har iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämnen, vare sig dessa frågor regleras som nu i kärntekniklagen eller såsom utred— ningen föreslår har överförts till massförstörelselagen. I Krigsmaterielinspektionen skulle handläggas frågor rörande
utförsel av krigsmateriel.
Medan kontrollen av krigsmateriel och övrig exportkontroll såsom önskvärt härigenom skulle skiljas åt är det enligt ut— redningens uppfattning väsentligt att ett nära samråd kan upprätthållas mellan de båda enheterna och en samordning ske i viktigare frågor. Krigsmaterielinspektionen och den "civi— la" exportkontrollen inom UD:s handelsavdelning bör därför organisatoriskt inplaceras på ett sådant sätt att en dylik samordning underlättas. Vissa administrativa, juridiska och tekniska funktioner bör kunna göras gemensamma. Den önskvärda samordningen kan också underlättas genom att låta inspektio— nen och övrig exportkontroll ledas av en gemensam chef.
Utrikespolitiska bedömningar av bl.a. spridningsrisker för— väntas komma att spela en viktig roll, varför samråd med Ut— rikesdepartementets politiska avdelning även fortsättningsvis bör ske, särskilt vad avser produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte.
Den närmare organisatoriska inplaceringen av den "civila" ex- portkontrollen i handelsavdelningen måste göras beroende av de organisatoriska förändringar som där kan bli aktuella vid ett svenskt EG—medlemskap. Dylika förändringar är f.n. före- mål för överväganden i utredningen om UDst och KKzs organi— sation. Den här föreliggande utredningens förslag om en sam— manhållen organisation för alla exportkontrollfrågor är dock
såsom framgått tillkommet bl.a. för att underlätta en effek— tiv hantering av dessa frågor inom ramen för ett EG—samarbete.
Den föreslagna civila exportkontrollen i UD:s handelsavdel— ning skulle enligt utredningens uppfattning utöver den ovan nämnde chefen behöva ianspråkta tre tjänstemän. I motsvarande mån skulle bemanningen kunna reduceras på de andra håll i re— geringskansliet varifrån arbetsuppgifter förts i enlighet med utredningens förslag, dvs. krigsmaterielinspektionen, UD:s politiska avdelning, den nuvarande enhet 4 i UD:s handelsav— delning samt Miljö— och naturresursdepartementet. Den före— slagna, nya organisationen i regeringskansliet skulle därför innebära ingen eller endast en marginell nettoexpansion av
personella resurser.
FÖRSLAG: Ansvaret för handläggningen av alla frågor som rör
exportkontroll av strategiskt känsliga produkter samlas till UD:s handelsavdelning respektive den i UD integrerade Krigs— materielinspektionen. Kontrollen uppdelas i en "militär" del som avser krigsmateriel och en "civil" del som avser alla s.k. dual use—produkter.
4.3.6. Exportkontrollen på myndighetsnivå
Utredningen har också haft att ta ställning till i vilken ut— sträckning exportkontrollen kan delegeras till myndighetsnivå och hur den i så fall bör vara organiserad där.
När det gäller den första frågan — utrymmet för en delegering av beslut från regeringen till myndighetsnivå — är detta en— ligt utredningen betydande såsom framgår av de förslag som lämnats i det föregående. Om utredningens förslag följs skul— le en väsentlig del av de ärenden som aktualiseras enligt den nuvarande massförstörelselagen avgöras på myndighetsnivå lik— som den helt övervägande delen av de ärenden som blir aktuel— la till följd av den föreslagna regleringen av högteknologi— produkter i massförstörelselagen. Mängden ärenden enligt be—
stämmelserna om högteknologiprodukter får också antas öka då den avses omfatta även inhemskt producerad teknologi.
En väsentligt mer omfattande mängd exportkontrollärenden än vad fallet är nu skulle således komma att hanteras på myndig— hetsnivå och det synes utredningen angeläget att denna hand— läggning så långt möjligt kan hållas samman inom en myndighet.
Som framgått av redovisningarna i kapitlen 2 och 3 faller idag vissa tillståndsgivande uppgifter i vad avser exportkon— trollen enligt den nuvarande högteknologiförordningen på Ge— neraltullstyrelsen. Förordningens syfte har varit att för— hindra vidareexport av i tillverkningslandet kontrollerade varor och tullmyndighetens roll har därför i huvudsak varit att kontrollera att varan åtföljs av erforderliga handlingar » från tillverkningslandet. Relativt ofta har sådana handlingar saknats och då har tullmyndigheten haft att bedöma om den tilltänkta vidareexporten varit i överensstämmelse med till— verkningslandets exportkontrollbestämmelser, om den t.ex.
kunnat ske med stöd av generella licenser.
Till följd av att Sverige blivit delaktig den licensfria el— ler på generella licenser baserade handel som bedrivs mellan COCOM—länderna utfärdar dessa inte längre de certifikat och andra handlingar som förutses i den svenska lagstiftningen. I och med detta har Generaltullstyrelsens roll som tillstånds— myndighet markant förändrats genom att den i ökad utsträck— ning fått axla ansvaret för en mera omfattande materiell
prövning av ärendena.
En sådan regelrätt tillståndsgivande roll för tullmyndigheten torde inte ha varit avsedd då förordningen infördes. Inte heller synes det ändamålsenligt att licensiering för export och den materiella prövning som är förbunden med denna åvilar den myndighet som samtidigt har att kontrollera utförselbe—
stämmelsernas efterlevnad.
Det synes utredningen inte lämpligt att på Generaltullstyrel— sen lägga de mer omfattande uppgifter avseende tillståndsgiv— ning inom exportkontrollen som blir aktuella om utredningens förslag följs när det gäller att delegera beslut från rege— ringen till myndighetsnivå. Den myndighet som traditionellt fullgjort och idag fullgör de licensierings— och tillstånds— givande funktioner som aktualiseras på utrikeshandelns områ— de, Kommerskollegium, synes i stället vara den lämpliga in— stansen för dessa uppgifter. Kommerskollegiet besitter den kompetens som synes nödvändig för de kvalificerade bedöm— ningar som kan behöva göras inom exportkontrollens ram. Det är därför utredningens mening att beslut i de ärenden enligt den utvidgade massförstörelselagen som delegeras till myndig— hetsnivå bör fattas av Kommerskollegiet. I anslutning till den ärendehantering som härmed blir aktuell bör Kommerskolle— giet också vara berett att axla ett ansvar för information till företag och allmänhet om exportkontrollens innebörd och utgöra en samtalspartner för de företag som berörs av export— kontrollbestämmelserna samt att bistå departementet vid in— ternationella förhandlingar.
Beslut i ärenden som i dag fattas enligt kärntekniklagen men som utredningen föreslår i framtiden bli reglerad i mass— förstörelselagen bör även i framtiden fattas av Statens kärn- kraftsinspektion.
Den viktiga uppgiften att kontrollera att exportbestämmelser— na efterlevs bör liksom i dag åvila tullverket.
FÖRSLAG: Kommerskollegiet bör besluta i de ärenden enligt den utvidgade massförstörelselagen som delegeras till myndighets-
nivå, utom beträffande utförsel av kärnämnen och utrustning som särskilt har utformats för att framställa, bearbeta eller använda sådana ämnen. De senare besluten bör fattas av Sta- tens kärnkraftsinspektion.
Bilaga 1 &
ww %%
Kommittédirektiv
Dir. 1992:93
Utredning om kontrollen över export av strategiskt känsliga varor
Dir. l992:93
Beslut vid regeringssammanträde 1992-10-29
Statsrådet Dinkelspiel anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att i ljuset av den interna- tionella utvecklingen bedöma hur Sveriges kontroll över export av strate- giskt känsliga varor i framtiden bör vara utformad och hur den bör organise- ras. '
Bakgrund
Sverige tillämpar i likhet med flertalet andra industriländer en kontroll över utförseln av strategiskt känsliga varor. Kontrollen avser dels krigsmate- riel, dels sådana varor som har en etablerad civil användning men som också kan utnyttjas i förstörelsebringande syfte.
Utförselkontrollen baseras på ett antal lagar och förordningar. Krigsmate- rielexporten kontrolleras i enlighet med lagen (1988:558) om förbud mot ut- försel av krigsmateriel, m.m. och tillhörande förordning (SFS 1988:561). Ex- porten av kärnenergiprodukter kontrolleras enligt lagen (19843) om kärn- teknisk verksamhet och tillhörande förordningar (SFS 1984214 och 1984:180). Exporten av vissa produkter som kan användas i syfte att åstad- komma massförstörelse kontrolleras enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. och tillhörande förordning (SFS 1991:343). Export av vissa högteknologiska produkter kontrolleras enligt förordningen ( 1986189) om förbud mot viss ut- försel, den s.k. högteknologiförordningen. Genom förordningen förbjuds export av varor som är tillverkade i utlandet och föremål för exportrestrik—
I handläggningen av exportkontrollärendena deltar flera departement och myndigheter. En central roll spelas av Krigsmaterielinspektionen inom Utri- kesdepartementets handelsavdelning, som ansvarar för beredningen av ärenden enligt krigsmateriellagstiftningen och ärenden enligt massförstörel- sebestämmelserna. Vid handläggningen samråder inspektionen med bl.a. UD:s politiska avdelning liksom med flera myndigheter och har dessutom knutet till sig ett tekniskt-vetenskapligt råd. Exportkontrollärenden enligt kärntekniklagen bereds inom Miljö- och naturresursdepartementet i samråd med UD:s politiska avdelning. Yttrande inhämtas från Statens kärnkraftin- spektion, som också är beslutande i vissa ärenden som rör kärnenergi. När det gäller kontrollen av högteknologi har regeringen det övergripande an- svaret, och dessa frågor handläggs av UD:s handelsavdelning. Beslut i en- skilda exportärenden fattas emellertid av Tullverket, och de svenska han- delskamrarna deltar i handläggningen genom att de av regeringen har be- myndigats utfärda importcertifikat och leveransverifikationer.
Den internationella utvecklingen på exportkontrollens område har under efterkrigstiden präglats av de motsättningar som rått mellan stormakterna. Förenta staterna och dess NATO-allierade har haft som målsättning att för- hindra export av krigsmateriel, kärnteknik och högteknologi till Warszawa- paktens medlemmar och andra kommunistländer. Ett utvecklat samarbete på exportkontrollens område har bedrivits mellan NATO-länderna inom ra— men för ett särskilt organ, COCOM (Coordinating Committee for Multilate- ral Export Controls), som skapades för ändamålet efter andra världskriget.
Till följd av de stora förändringar som inträtt på senare år — liberalise- ringen i Östeuropa, Warszawa- -paktens upplösning, Sovjetunionens sönder- fall — förskjuts nu perspektivet väsentligt på exportkontrollens område. Vi står inför en successiv aweckling av det öst—västliga teknologiembargot. Samtidigt finns en ökande oro för att strategiskt känsliga varor och teknolo- gier skall spridas till destinationer där de missbrukas och kommer till an- vändning för att utveckla massförstörelsevapen och konventionella vapen— system. Ett internationellt samarbete för att förhindra en sådan spridning tar nu gradvis form. Under senare år har ett begränsat antal länder, däri- bland Sverige, enats om exportkontrollregimer för att förhindra spridningen av missiler och missilteknologi liksom av ämnen som kan användas för fram— ställning av kemiska stridsmedel och utrustning som kan användas för fram- ställning av kemiska och biologiska stridsmedel. En motsvarande regim har upprättats när det gäller viss kärnteknisk utrustning. Det av nedrustnings- konferensen i Geneve antagna förslaget till en konvention om kemiska va- pen omfattar också restriktioner för export av vissa ämnen som kan använ- das i kemiska vapen eller utgöra viktiga utgångsämnen för sådana.
Arnbitionerna inriktas nu på att ytterligare bygga ut det internationella
samarbetet till att omfatta fler länder och att avse fler produkter. Ett exem- pel är det särskilda samarbetsorgan för exportkontroll som COCOM-län- derna beslutat upprätta vid sidan av sin egen organisation. COCOM Coope- ration Forum (CCF) som är organcts tilltänkta benämning är avsett att samla flertalet västliga industriländer och de forna Warszawa-paktsländerna kring ett samarbete med syfte att bistå de senare länderna att utveckla egna system för exportkontroll. Eventuellt kan detta forum också komma att användas för att gemensamt förhindra spridning av strategiskt känsliga varor och tek- nologier till nya länder där de missbrukas och kommer till användning för att utveckla massförstörelsevapen och andra vapensystem.
Inom EG intensifieras också samarbetet på exportkontrollens område. In— för genomförandet av EG:s inre marknad och awecklingen av gränskontrol- ler mellan länderna pågår ett arbete som syftar till att harmonisera medlems- ländernas system när det gäller kontrollen av sådana strategiskt känsliga va- ror och teknologier som har en civil användning men som också kan använ- das i förstörelsebringande syfte. I enlighet med Romfördragets bestämmel- ser om fri rörlighet för varor och i enlighet med Enhetsakten skall även dessa produkter kunna cirkulera fritt mellan gemenskapens medlemsländer, vilket dock förutsätter en harmonisering av kontrollpolitiken gentemot utomstå- ende länder.
I propositionen 1991/92:174 om en ny lag om krigsmateriel föreslås att Krigsmaterielinspektionen (KMI) även i framtiden skall bereda ärenden om krigsmateriel. Beredning av ärenden enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. handläggs också av inspektionen. I propositionen anges att det i annat sam- manhang bör övervägas om det finns skäl till någon förändring av bered- nings— och beslutsordningen vad avser de frågor som handläggs av KMI. Även utredningen (SOU 1991:95) om översyn av kärntekniklagstiftningen på kärnenergiområdet har ansett att det är angeläget att en samlad översyn görs av lagstiftningen om utförselkontroll.
Utredningsuppdraget
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att i ljuset av den interna- tionella utvecklingen på exportkontrollens område bedöma hur Sveriges kontroll över exporten av strategiskt känsliga varor i framtiden bör vara ut- formad och hur den bör organiseras.
Utredaren bör ta sin utgångspunkt i det nya mönster av internationellt samarbete som växer fram på exportkontrollens område. En analys bör gö- ras av hur samarbetet ändrar inriktning till följd av att det gamla vapen- och teknologiembargot inom COCOM:s ram gradvis awecklas samtidigt som
man försöker samla ett större antal länder kring ett samarbete för att för- hindra spridningen till nya länder av strategiskt känsliga varor och teknolo- gier. EG:s framväxande harmoniserade system för exportkontroll bör också studeras närmare. Konsekvenserna av denna internationella utveckling för Sveriges eget exportkontrollsystem bör bedömas. Utredarens utgångspunkt bör härvid vara dels Sveriges behov av att mot bakgrund av sin ansökan om medlemskap i EG få ett exportkontrollsystem som är förenligt med EG:s, dels att Sverige har anledning att aktivt engagera sig i ett samarbete vars grundläggande syfte är att förhindra att känsliga varor och teknologier sprids till destinationer där de kan komma till användning för att utveckla massför- störelsevapen eller medverka till en destabiliserande upprustning med kon- ventionella vapen.
Utredaren bör värdera huruvida till följd av den internationella utveck- lingen förändringar är påkallade i den lagstiftning som ligger till grund för kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. Utredaren bör mot denna bakgrund också se över hur handläggningen av exportkontrollen idag är organiserad i regeringskansliet och hos myndigheterna och, om resultatet av översynen så påkallar, föreslå förändringar i handläggningsordningen.
Utredaren bör härvid uppmärksamma möjligheter att i regeringskansliet nå en ökad koncentration och ett bättre utnyttjande av kompetens och resur— ser i handläggningen av exportkontrollärenden. En målsättning bör vara att åstadkomma ökad effektivitet och samtidigt bättre överskådlighetoch en- kelhet i den administrativa hanteringen, Det bör övervägas att i större ut- sträckning än vad som är fallet i dag till en instans inom UD:s handelsavdel- ning samla handläggningen av exportkontrollen, dvs. både krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Utredaren bör dock eftersträva lös- ningar som innebär att vid beredningen en klar åtskillnad upprätthålls mel- lan krigsmateriel å ena sidan och andra strategiskt känsliga produkter å den andra. Krigsmaterielinspektionen i sin roll av beredningsorgan i regerings- kansliet bör även fortsättningsvis ansvara för beredningen av tillståndsären- den för utförsel av krigsmateriel. Utrikespolitiska bedömningar av bl.a. spridningsrisker förväntas komma att spela en viktig roll, varför samråd med UD:s politiska avdelningen även fortsättningsvis bör ske, särskilt vad avser massförstörelsevapen.
Utredaren bör också bedöma i vilken utsträckning beslut om exporttill- stånd kan hanteras på myndighetsnivå. Största möjliga delegering är efter- strävansvärd men hänsyn måste på detta område tas till ärendenas särskilda karaktär. Utredaren bör därför se över även organisationen på myndighets- nivå och bedöma hur denna skall kunna anpassas för att möjliggöra en dylik delegering.
Utredaren bör ägna särskild uppmärksamhet åt sådana förändringar i ex- portkontrollens organisation som är ägnade att underlätta för berörda ex-
portörcr att identifiera vilka bestämmelser de skall beakta på exportkontrol- lens område liksom att underlätta deras kontakter med myndigheterna. Ut- redaren bör, inom ramen för utredningsuppdraget, låta sammanställa förslag till en vägledning eller handbok i exportkontroll, av vilken bör framgå samt— liga gällande bestämmelser, varuomfattning, handläggningsordning m.m.
Utredaren bör samråda med den interdepartementala arbetsgruppen för utredning av frågor om gränskontrollcr och gränsformaliteter i ett EG-per- spektiv.
Utredaren bör redovisa sitt uppdrag så snart som möjligt, dock senast den 1 juni 1993.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshan- del
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976: 1 19) — med uppgift att utreda formema för och organisationen av kon- trollen över exporten av strategiskt känsliga varor,
att besluta om ledamöter i en till utredaren knuten referensgrupp, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utre- daren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Utrikesdepartementet)
HANDLEDNING FÖR UTFÖRSEL AV STRATEGISKT KÄNSLIGA
V A R O R
1 9 9 3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sig
Förord Inledning Vem ansvarar för tillståndsgivning och ärendehantering
KRIGSMATERIEL
A. För vad behövs tillstånd
B. Vad är krigsmateriel
C. Tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel
D. Tillhandahållande av produkter som finns i utlandet
E. Utförsel av krigsmateriel Riktlinjer för utlandssamverkan Ansökan om utförseltillstånd Slutanvändaråtagande
F. Avtal om tillverkningsrätter och samarbete Upp—”eller överlåtelse av tillverknings— rätt samarbetsavtal Andring av eller tillägg till avtal
G. Militärt inriktad utbildning
H. Redovisning av marknadsföring
I. Underrättelse om anbud
J. Övrig uppgifts- och deklarationsskyldighet
K. Förhandsanmälan till tullen
L. Avgifter
PRODUKTER som KAN ANVÄNDAS I MASSFÖRSTÖRELSE— Sid SYFTE
A. Vad är tillståndspliktigt B. Vilka produkter omfattas C. Tillståndsgivning Kriterier för tillstånd Slutanvändarintyg Generella tillstånd Ansökningens innehåll D. Programvara
E. Upp—'eller överlåtelse av tillverkningsrätt
F. Tillhandahållande av produkter som finns i utlandet
G. Klassificering av produkter H. Förhandsanmälan till tullen
I. Avgifter
HöGerKNOLOGISKA PRODUKTER ENLIGT FÖRORDNINGEN MED FÖRBUD MOT UTFORSEL AV VISSA VAROR
Sid A. 'Vilka produkter omfattas B. Förhandsanmälan om utförsel C. Utförselförbudets omfattning
D. Beslut om utförsel
Beslut av lokal tullmyndighet Beslut av Generaltullstyrelsen
E. Medgivande om förenklat förfarande
F. Rådgivning
KÄRNTEKNIKPRODUKTER Sid A. Vilka produkter omfattas
B. Utförsel
C. Upp— eller överlåtelse av tillverkningsrätt
D. Tillhandahållande av produkter som finns i
utlandet
E. Avgifter
Bilagor Bilaga
Lag och förordning om krigsmateriel l
Lag och förordning om förbud mot utförsel av produkter som kan användas i massförstörelse syfte 2 Lag och förordning om kärnteknisk verksamhet 3 Förordning om förbud mot viss utförsel 4 Adresser och telefonnummer till ansvariga 5 beredningsorgan
Produktregister 6 Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan 7 utlandssamverkan rörande krigsmateriel Blanketter rörande krigsmaterielutförsel 8
Tidpunkter för inlämnande av uppgifter och 9 deklarationer rörande krigsmateriel
Blanketter rörande utförsel av produkter som kan användas i massförstörelsesyfte 10
Förteckning över länder som samarbetar inom 11 MTCR, AG och NSG
Blanketter rörande utförsel av kärntekniska 12 produkter Blanketter rörande utförsel av produkter 13 enligt förordningen om viss utförsel
Procedurer vid export av produkter enligt 14 förordningen om viss utförsel
Av bilagorna har här endast bilaga 6 medtagits, vilket innehållet produktregister.
EXPOBTKONTROLL Av STRATEGISKT KÄNSLIGA VAROR — BESTAMMELSER ocn BESLUTSPROCESSER
Denna handledning vänder sig till företag, privatpersoner och myndigheter som exporterar
— produkter som kan användas för krigföring
— utrustning och varor som kan användas för att tillverka sådana produkter.
Handledningen består av tre huvuddelar:
1. En förkortad beskrivning av de regler som gäller för export av strategiskt känsliga varor
2. De lagar och förordningar som kan vara aktuella vid export av sådana varor
3. En alfabetisk förteckning över vilka strategiskt känsliga produkter som exportkontrolleras.
VAD ÄR EN STRATEGISKT KÄNSLIG VARA?
De strategiskt känsliga varorna kan delas in i sex huvudgrupper:
l. Krigsmateriel
2. Produkter som kan användas för tillverkning av kemiska vapen
3. Produkter som kan användas för tillverkning av biologiska vapen
4. Produkter som kan användas för tillverkning av kärnvapen
5. Missiler och produkter som kan användas för att framställa eller använda missiler
6. Andra känsliga högteknologiska produkter.
INLEDNING
I denna handledning ges en kortfattad presentation av de centrala bestämmelserna om export av strategiskt känsliga varor och av de handläggningsrutiner som är tillämpliga.
Handledningen redovisar de viktigaste export— kontrollbestämmelserna, men ersätter inte de lagar och förordningar som är tillämpliga på området. Efter att ha studerat den översiktliga redovisningen av bestämmelserna, bör man alltså studera handledningens bilagor 1—4, som innehål— ler de aktuella författningsbestämmelserna i sin helhet!
Vem ansvarar för tillståndsgivning och ärendehantering?
Ansvaret åvilar följande departement och myndigheter:
l. Krigsmateriel; lag (l992:1300) om krigsmateriel och förordning (1992:1303) om krigSmateriel (bilaga 1), proposition 1991/92:174.
Beslut: Regeringen Departement: Utrikesdepartementets handelsavdelning Beredningsorgan: Krigsmaterielinspektionen (KMI).
2. Vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte
a) missilprodukter
b) kemiska och biologiska produkter
c) kemisk och biologisk tillverkningsutrustning
d) kärntekniska produkter och material; Lagen (199lz34l) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. och förordningen (SFS l99l:343, senast ändrad genom SFS l993:108)) med samma namn (bilaga 2), proposition 1990/91:97 och 1992/93:154.
Beslut: Regeringen Departement: Utrikesdepartementets handelsavdelning Beredningsorgan: Krigsmaterielinspektionen.
3. Kärntekniska anläggningar och kärnteknisk utrustning som Ingår i kärnbränslecykeln; Lagen (1984z3) om kärnteknisk verksamhet och förordningen (SFS 1984zl4) med samma namn (bilaga 3). Proposition 1983/84:60 och 1992/93:98.
Beslut: Regeringen Departement: Miljö— och naturresursdepartementet Beredningsorgan: Statens Kärnkraftsinspektion (SKI) och Miljö— och naturresursdepartementet.
4. Vissa högteknologiprodukter; Förordningen (l986:89) om förbud mot utförsel av vissa varor (bilaga 4).
Beslut: Generaltullstyrelsen/lokal tullmyndighet Departement: Utrikesdepartementets handelsavdelning Beredningsorgan: Tullmyndighet.
Adresser och telefonnummer till ovanstående departement och myndigheter återfinns i bilaga 5.
Vilken författning och tillståndsprocedur som skall tillämpas beror på vilken av ovanstående grupper som en , produkt tillhör. I bilaga 6 finns ett produktregister över kontrollerade produkter med hänvisning till respektive förordning.
A Enligt krigsmateriellagen krävs tillstånd för:
1. tillverkning av krigsmateriel 2. tillhandahållande av krigsmateriel 3. förmedling av krigsmateriel 4. utförsel av krigsmateriel inklusive programvara 5. avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt avseende krigsmateriel 6. samarbetsavtal med någon i utlandet om a) gemensam utveckling av krigsmateriel eller netod för framställning av krigsmateriel b) utveckling av krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel för dennes räkning c) gemensam tillverkning av krigsmateriel 7. ändring av tillståndspliktigt avtal 8. militärt inriktad utbildning.
Alla ansökningar om tillstånd enligt lagen ställs till regeringen, men ges in till Krigsmaterielinspektionen (KMI).
B Vad är krigsmateriel?
I krigsmateriellagen regleras vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel. Produkterna anges i krigsmaterielförteckningen i bilaga till krigsmaterielförordningen, bilaga 1 i denna handlrdning.
Krigsmaterielförteckningen kan inte utformas så att den täcker alla tänkbara produktvarianter. När man är tveksam om en produkt skall klassificeras som krigsmateriel, kan man vända sig till KMI.
Som underlag för KMlzs klassificeringsbedömning ba följande redovisas:
1. materielens funktion och användningsområde 2. materielens konstruktion och tekniska egenskaper.
Materielen bör definieras noggrannt med angivande av namn och produktnummer eller tillverkningsbeteckning.
Om materielen är en civil produkt, som modifierats för militärt bruk, bör modifieringsgraden uttryckas i procentuell kostnadsökning eller på annat lämpligi sätt.
I krigsmateriellagen används beteckningen utlandssamverkan som en samlande beteckdng
för de typer av internationell verksamhet som regleras i lagen, vilket innefattar
a) förmedling
b) export
c) upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
d) samarbetsavtal
e) militärt inriktad utbildning.
C Tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel
Med tillhandahållande avses: a) försäljning
b) upplåtelse
c) utbjudande mot vederlag
d) lån e) gåva f) förmedling.
För verksamhet som avser tillhandahållande av
a) krigsmateriel
b) uppfinningar rörande krigsmateriel
c) metod för framställning av krigsmateriel
krävs regeringens tillstånd om verksamheten '
Detta tillstånd är ett generellt tillstånd att bedriva handel med krigsmateriel. Förutom detta tillstånd krävs enskilt tillstånd i varje särskilt ärende för förmedling av krigsmateriel som finns i utlandet och för export (se D och E nedan).
Från kravet på generellt tillhandahållartillstånd finns vissa undantag.
För behandling av en ansökan om tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel krävs att uppgifter lämnas om a) sökandens namn
b) medborgarskap
c) yrke och hemvist
d) ägarförhållandena vid ansökningstillfället (gäller endast handelsbolag och aktiebolag)
&) slag av krigsmateriel, uppfinning eller metod som skall omfattas av verksamheten
f) vem sökanden ämnar företräda.
D Tillhandahållande av produkter som finns i utlandet
För att tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet till någon i utlandet krävs tillstånd, om den som tillhandahåller materielen är ett svenskt företag, en
svensk myndighet eller någon som är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige.
Om ett svenskt företag, som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel, vill sälja krigsmateriel som befinner sig utanför Sverige till en köpare som också finns i utlandet, räcker det alltså inte att ha ett tillverknings— eller tillhandahållartillstånd, utan det krävs också ett särskilt tillstånd för den enskilda affären.
För behandlingen av ansökan om ett sådant tillstånd krävs att uppgifter lämnas om:
a) sökandens namn
b) medborgarskap
c) yrke och hemvist d) materielens, uppfinningens eller metodens beskaffenhet och värde e) vem som tillverkat materielen f) köpare eller annan mottagare g) avsedd tidpunkt för tillhandahållandet
h) slutanvändare.
E Utförsel av krigsmateriel
För utförsel av krigsmateriel från Sverige krävs tillstånd. Overföring av programvara jämställs med utförsel.
Utförselansökningar prövas av regeringen, men ansökan skall ställas till KMI. Ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt inte anses vara av större vikt avgörs av utrikeshandelsministern.
Riktlinjer för utlandssamverkan
Regeringen har i propositionen 1991/92: 174 redovisat de riktlinjer som tillämpas vid prövningen av krigsmaterielärenden. Riktlinjerna redovisas i bilaga7 till denna handledning.
Förutom att utgöra riktlinjer för regeringen vid prövningen av ansökningar om tillstånd till utlandssamverkan, kan riktlinjerna utgöra ledning
för den som avser att inleda marknadsföring i nya länder.
Riktlinjerna kan delas in i tre delar: I grundförutsättningar för export II ovillkorliga exporthinder
III villkorliga exporthinder
I För utlandssamverkan finns två grundförutsättningar:
a) Utlandssamverkan skall tillgodose det svenska försvarets behov av*materiel eller kunnande, eller i övrigt vara säkerhetspolitiskt önskvärd.
b) Samverkan får inte stå i strid med målen för Sveriges utrikespolitik.
II Om dessa grundförutsättningar är uppfyllda, kan det ändå finnas s.k. ovillkorliga exporthinder som utgör absoluta hinder mot export av krigsmateriel från Sverige.
a) internationell överenskommelse som Sverige tillträtt
b) beslut av FN:s säkerhetsråd C) folkrättsliga regler om export från neutral stat under
krig.
III villkorliga exporthinder föreligger om:
a) omfattande eller grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker i mottagarstaten
b) mottagarstaten befinner sig i väpnad konflikt med annan- stat
c) mottagarstaten har inre väpnade oroligheter
d) mottagarstaten befinner sig i internationell konflikt som kan leda till krig.
Om man är osäker på de politiska förhållandena i ett visst land, där man överväger att inleda en marknadsföring, kan man kontakta KMI för att få vägledning.
Ansökan om utförseltillstånd
En ansökan om utförseltillstånd kan göras på en blankett som KMI tillhandahåller (bilaga 8) och skall innehålla
följande uppgifter:
a) sökandens namn och hemvist
c) köpare, mottagare och slutanvändare
d) ändamålet med utförseln, t.ex. försäljning, demonstration eller reparation
e) önskad giltighetstid, t.ex. den närmaste tolvmånadersperioden
f) avsedd tidpunkt för utförseln
Slutanvändaråtagande gch intyg om egen tillverkning
Vid beredningen av ett utförselärende begär regeringen regelmässigt in ett Slutanvändaråtagande från mottagarstaten eller ett intyg om egen tillverkning från mottagaren.
Blankett för Slutanvändaråtagande tillhandahålls av KMI (bilaga 8). Sedan det fyllts i och undertecknats, skall intyget gå via svensk beskickning i mottagarlandet till KMI. Det sökande företaget skall alltså inte ha någon befattning med intyget, sedan blanketten överlämnats till köparlandets regering. Intyg om egen tillverkning skrivs på kundens firmapapper och sänds in med tillståndsansökan. Exempel på text framgår av bilagg_Ä.
F Avtal om tillverkningsrätter och samarbete
I krigsmateriellagen förbjuds inte bara export av krigsmateriel, utan också andra åtgärder som innebär att materiel med svenskt ursprung görs tillgänglig utomlands. Detta gäller
a) ingående av avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
b) samarbetsavtal med någon i utlandet om — gemensam utveckling av krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel — utveckling av krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel för dennes räkning - gemensam tillverkning av krigsmateriel
Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
En upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt i krigsmateriellagens mening är ett medgivande i någon form att utnyttja en rätt eller ett tekniskt underlag som
ritningar, beskrivningar eller programvara. Kravet på tillstånd för att upplåta eller överlåta en tillverkningsrätt gäller alltså för varje tillhandahållande av ett underlag, som gör det möjligt för mottagaren att framställa en produkt som utgör krigsmateriel, enligt den svenska definitionen. Både immateriellt skyddade rättigheter och driftserfarenheter omfattas.
Samarbetsavtal
De avtal som kräver tillstånd avser alltså — gemensam utveckling av krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel — utveckling av krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel för någon annans räkning — gemensam tillverkning av krigsmateriel
_
Med utveckling av krigsmateriel avses ett konstruktionsarbete för att åstadkomma ett produktionsunderlag för en produkt.
Om arbetet gäller en modifiering eller anpassning av en tidigare utvecklad produkt, och arbetet inte avses medföra en väsentlig förändring av produktens prestanda, betraktas detta normalt inte som utveckling.
Även om avtalet avseende utveckling avser materiel som uteslutande skall införas till och användas i Sverige föreligger tillståndsplikt.
Vanligen ställer regeringen i samband med tillståndsgivningen villkor rörande export till tredje land av den färdiga produkten.
Intyg i samband med samarbetsavtal
Det förekommer att KMI i beredningsarbetet kräver in ett intyg från myndighet i det land där arbetet skall bedrivas. Intyget kan t. ex. bekräfta att myndighet är införstådd med begränsande villkor i regeringsbeslutet.
Kriterier för tillstånd
Följande faktorer har betydelse när regeringen prövar om samarbetsavtal skall få ingås:
a) produktens betydelse för det svenska försvaret b) samarbetspartner
c) samarbetsland d) önskemål om export till tredje land (jfr. riktlinjerna).
Ändring av eller tillägg till avtal
Också ändring av eller tillägg till ett avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller ett samarbetsavtal kräver tillstånd, om ändringen eller tillägget gäller
a) den materiel som omfattas av avtalet
b) vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet 0) rätt att tillhandahålla krigsmateriel till ny mottagare d) förlängning av avtalets giltighetstid
e) bestämmelser om sekretess
G Militärt inriktad utbildning
Militärt inriktad utbildning av icke svenska medborgare kräver i allmänhet tillstånd.
H Redovisning av marknadsföring
Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel och svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande verksamhet, är skyldig att lämna redovisning till regeringen om:
a) den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet
b) om åtgärder som syftar till att avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller samarbetsavtal skall ingås.
Redovisningen skall lämnas till KMI. Frågan om marknadsföringsåtgärder tas också regelmässigt upp på de möten som KMI har med de större krigsmaterieltillverkande företagen.
Syftet med bestämmelsen är att KMI skall kunna lämna företagen regeringens synpunkter på tilltänkta projekt, mottagarländer och kunder på ett tidigt stadium, då inga bindande åtaganden föreligger för företagen.
Redovisningen avser varje kalenderkvartal och lämnas till KMI senast en månad efter kvartalets slut.
Redovisningen skall innehålla uppgifter om
a) i vilka länder marknadsföring äger rum och med vilka länder avtal förbereds
b) vilka bestämda mottagare marknadsföringen riktar sig till och med vilka bestämda parter avtalsdiskussioner förs c) vilken materiel som marknadsföringen resp. avtalsförberedelserna avser.
I Underrättelse om anbud
Även om ett företag har redovisat för regeringen att man marknadsför krigsmateriel i ett land, skall regeringen i följande fall skriftligen underrättas innan anbud lämnas eller, om det inte har förekommit ett anbudsförfarande, innan avtal ingås:
a) tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet b) upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till någon i utlandet
c) samarbete med någon i utlandet avseende utveckling eller tillverkning
Underrättelsen skall lämnas till KMI fyra veckor innan anbudet lämnas eller avtalet sluts.
Underrättelsen bör innehålla uppgift om:
a) anbudstagarens eller avtalspartens namn och hemvist b) materieltypl mängd och uppskattat värde 0) kopia av avtalsutkast.
Om regeringen inte återkommit i frågan efter fyra veckor, ,, kan sökanden avge anbudet eller sluta avtalet.
Om regeringen vid granskningen av underrättelsen finner t.ex. att det är ett anbud om försäljning av krigsmateriel till ett land till vilket utförsel inte skulle tillåtas, kan regeringen förbjuda att anbudet lämnas. Motsvarande gäller också underrättelser om samarbetsavtal och upplåtande av tillverkningsrätt.
J Övrig uppgifts— och deklarationsskyldighet
Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel skall
l. lämna leveransdeklaration
2. lämna en sammanställning om ingångna avtal om tillverkningsrätter och samarbete
3. lämna en sammanställning av ägande i utländska rättssubjekt
l. Levergnsdeklarationer skall avse fakturerade och verkställda leveranser.
KMI tillhandahåller en blankett för dessa leveransdeklarationer (bilaga 8). Deklarationen undertecknas på heder och samvete och ges in till KMI.
2. Redovisning av tillverkningsrätter och samarbetsavtal skall innehålla uppgifter om:
a) vad avtalet avser och när det ingicks
h) om avtalet fortfarande är i kraft
c) om tillverkning eller utveckling i enlighet med avtalet fortfarande förekommer
d) hur samarbetet bedrivs.
I bilaga 9 redovisas vid vilka tidpunkter dessa uppgifter skall lämnas.
K. Förhandsanmälan till tullen om avsedd utförsel
Utförsel av krigsmateriel skall anmälas till tullmyndighet senast en vecka innan utförseln avses ske. Då skall utförseltillståndet uppvisas i original.
Undantag:
a) om materielen skall föras ut för att repareras, ses över eller för någon annan liknande åtgärd och sedan tas in i Sverige igen
b) om materielen förs ut efter att ha reparerats, setts över eller någon liknande åtgärd
c) om materielen skall demonstreras eller lånas ut och sedan tas in i Sverige igen
d) om materielen är ett utbyte av tidigare levererad materiel eller om den sänds ut efter reklamation eller annat liknande skäl.
För att tullen skall godta att utförseln inte anmäls i förväg, krävs att det av utförseltillståndet framgår att det är fråga om ett av dessa undantag och att utförseltillståndet innehåller villkor om återinförsel, i de fall detta är aktuellt.
Om det finns särskilda skäl för det, kan Generaltullstyrelsen i ett enskilt fall medge ytterligare undantag från kravet på förhandsanmälan.
L Avgifter
Tre typer av beslut är avgiftsbelagda:
l. tillverkningstillstånd
2. tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel 3. tillstånd till utförsel.
Undantag från avgiftskravet:
Den som har tillverkningstillstånd är befriad från avgift för beslut om utförsel och förmedling av krigsmateriel.
Avgiften är 500 kronor för varje beslut.
PROPUKTER SOM OMFATTAS AV LAGEN (1991:321) OM FÖRBUD MOT UTFORåEL ÖV VISSA PRODUKTER SOM KAN ANVANDAS I MASSFORSTORELSESYFTE, H.M.
A Vad är tillståndspliktigt enligt lagen?
Enligt lagen krävs tillstånd för
1. utförsel av produkter som omfattas av lagen 2. förmedling av produkter som finns i utlandet 3. avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt.
B Vilka produkter omfattas av lagen?
Lagen omfattar
1. missiler och missilprodukter
kemiska utgångsämnen biologiska patogener och toxiner biologisk och kemisk tillverkningsutrustning kärntekniska produkter och material programvara med anknytning till dessa produkter.
QUIANN
I bilagor till förordningen (1991:341, senast ändrad genom SFS 19932108) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. (bilaga 2) anger regeringen den exakta produktomfattningen.
Gemensamt för de reglerade produkterna är att de har ett civilt användningsområde, men direkt eller indirekt kan användas i
massförstörelsesyfte. Denna möjliga användning är skälet till att varorna exportkontrolleras.
C Tillståndsgivning Ansökningar om tillstånd enligt lagen prövas av regeringen.
KMI bereder ärendena, i vissa fall efter samråd med andra departement.
En ansökan skall ställas till regeringen, men sändas till KMI.
Kriterier för tillstånd
Besluten fattas utifrån en bedömning av om det finns risk,
för att produkterna kan komma att användas för framställning, utveckling eller användning av massförstörelsevapen i mottagarlandet eller bli föremål för vidareexport. Till grund för regeringens prövning ligger bl.a.
l. mottagarlandets mål för nationella missil— och rymdprogram
2. mottagarlandets anslutning till relevanta internationella överenskommelser
3. den aktuella exportens potentiella betydelse i mottagarlandet för utveckling, framställning eller användning av massförstörelsevapen
4. produktens avsedda användning och möjligheterna att kontrollera denna
5. risken för reexport.
Slutanvändarintzg
Regeringen begär normalt att mottagaren av produkterna intygar att produkterna skall ha civil användning och inte reexporteras, utan den svenska regeringens tillstånd.
Slutanvändarintyget tecknas på köparens firmapapper. Exempel på utformning framgår av
bilaga 10. Intyget inhämtas av exportören som vidarebefordrar detta till KMI.
Regeringen kan också vända sig till mottagarlandets regering för ytterligare försäkringar beträffande produkternas användning.
Generella tillstånd
För export till länder med exportkontrollbestämmelser motsvarande de svenska, kan regeringen ge ett företag ett generellt utförseltillstånd, vilket innebär att den enskilda utförseln inte föranleder ett individuellt beslut.
De mottagarländer, som kan bli aktuella för generella tillstånd, är de länder som tillsammans med Sverige deltar i internationellt samarbete, med syfte att hindra spridningen av produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Av bilaga 11 till denna handledning framgår vilka länder det rör sig om.
Exempel: Ett svenskt, företag som ingår i en internationell koncern, tillverkar en produkt som omfattas av lagen. Denna produkt marknadsförs kontinuerligt av dotterbolag i länder tillhörande aktuell exportkontrollregim. För att det svenska företaget inte skall behöva ansöka om utförseltillstånd för varje leverans, kan företaget ansöka om ett generellt tillstånd att föra ut produkten — under en tidsperiod av 3 år — till länder tillhörande aktuell exportkontrollregim.
Ett generellt tillstånd
skall avse en enskild exportör tidsbegränsas
gälla specificerade produkter
ange vilka länder tillståndet avser
waI-J
Såväl tillstånd i enskilda ärenden som generella tillstånd kan förenas med villkor och kontrollbestämmelser.
Exempel: Ett villkor kan vara att vidareexport kräver den svenska regeringens tillstånd.
Som kontrollbestämmelse kan föreskrivas att — exportören i efterhand redovisar vilka produkter som nått vilken mottagare — exportören i efterhand lämnar in Slutanvändaråtagande från mottagarna.
Ansökningens innehåll:
En ansökan om utförsel skall innehålla följande uppgifter: 1. produktens beskaffenhet
2. produktens avsedda användning
3. antal eller mängd
4. totalt värde
5. köpare och/eller mottagares namn och adress
6. slutanvändare
7. ändamålet med utförseln, t.ex. försäljning, demonstration eller reparation
8. avsedd tidpunkt för utförseln
9. skriftligt åtagande från mottagaren att produkterna skall ha civil användning och inte vidareexporteras.
KMI tillhandahåller ansökningsblanketter (bilaga 10).
I lagen jämställs överföring av programvara med utförsel. I allmänhet förs inte programvara ut separat, utan ingår i en produkt som exporteras.
Exempg : I en tillverkningsutrustning finns programvara avsedd för styrningen av tillverkningsprocessen. Vid utförseln av tillverkningsutrustningen fordras inte ett särskilt tillstånd för utförseln av programvaran. Vid ansökan om utförsel av tillverkningsutrustningen bör det dock framgå att" programvara ingår i utrustningen.
Om programvara skall föras ut utan samband med leverans av en produkt, krävs däremot ett särskilt tillstånd.
Exempel: Ett svensk företag får i uppdrag att att konstruera programvaran för styrningen av tilllverkningsprocessen i en utländsk tillverkningsutrustning. Utförseln av programvaran kräver ett särskilt tillstånd.
Även om programvaran skall överföras elektroniskt, t.ex. via telefon eller radioförbindelse krävs tillstånd.
E Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
En upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt i massförstöreselagens mening är ett medgivande i någon form, att utnyttja en rätt eller ett tekniskt underlag som ritningar, beskrivningar eller programvara. Kravet på tillstånd för att upplåta eller överlåta en tillverkningsrätt gäller alltså för varje tillhandahållande av ett underlag, som gör det möjligt för mottagaren att framställa en utförselkontrollerad produkt. Både immateriellt skyddade rättigheter och driftserfarenheter omfattas.
Ansökan om tillstånd att ingå ett avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt skall ställas till regeringen, men skickas till KMI.
. tillverkningsrättens innehåll och värde avtalsparten
tidpunkt för avtalets ingående produktens avsedda användning
vem som skall använda de tillverkade produkterna
mbt—JNH . . . .
Till ansökan bör fogas: l. utkastet till det avtal man vill ingå
2. ett skriftligt åtagande från motparten att tillverkning enligt avtalet uteslutande skall ske för civila ändamål.
Regeringen kan begära försäkringar från regeringen i det land där tillverkningsrätten skall utnyttjas, att rättigheten uteslutande skall utnyttjas för civila ändamål.
F Tillhandahållande av produkter som finns i utlandet
För förmedling av en produkt som finns i utlandet krävs tillstånd om:
1. affären förbereds eller görs upp i Sverige
2. affären genomförs i utlandet av ett svenskt företag,-en- svensk myndighet eller någon som är bosatt eller stadigvarande vistas här.
Exempel: En svensk agent som köper en kontrollerad produkt i utlandet, får inte sälja denna vidare till någon i utlandet, utan att ha fått regeringens tillstånd. Detsamma gäller om någon, som är bosatt i Sverige, får kännedom om att en sådan produkt finns tillgänglig på marknaden och förmedlar kontakten mellan säljare och köpare.
En ansökan skall innehålla följande uppgifter:
produktens beskaffenhet och värde vem som äger produkten i utlandet köpare eller annan mottagare produktens avsedda användning * tidpunkt för tillhandahållandet
UlnÄUJNl—l
G Klassificering av produkter
Om man inte kan avgöra om en produkt omfattas av bestämmelserna genom att läsa
produktförteckningarna i massförstörelseförordningen, kan man vända sig till KMI för att få hjälp med klassificeringen.
Följande uppgifter bör i sådana fall lämnas till KMI:
1. produktbeskrivning
2. produktens civila användningsområde
3. möjlig användning i massförstörelsesyfte
4. eventuell avvikelse i specifikation eller utförande från produktens standardutförande.
H Förhandsanmälan till tullen om avsedd utförsel
Utförsel av produkter, för vilka utförseltillstånd har beviljats enligt massförstörelselagen, skall anmälas till tullen senast en vecka innan utförseln avses ske.
Undantag:
1. produkter som utförs för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd och som skall återinföras,
2. produkter som återutförs efter reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. produkter som utförs för demonstrationsändamål, lån eller bearbetning och som skall återinföras, i den mån de inte förbrukas,
4. produkter som återsänds efter reklamation, felleverans eller av annat liknande skäl, eller
5. biologiska agenser.
För att tullen skall kunna acceptera att utförseln inte anmäls i förväg, krävs att det av utförseltillståndet framgår att det är fråga om ett av dessa undantag och att utförseltillståndet innehåller villkor om återinförsel, i de fall detta är aktuellt. När materielen anmäls till utförsel bör utförseltillståndet bifogas.
Generaltullstyrelsen eller den tullmyndighet som Generaltullstyrelsen bestämmer får, om det finns särskilda skäl till det, för enskilt fall medge undantag från vad som föreskrivs i första stycket.
För tillstånd utgår en avgift med 500 kronor om produktvärdet överstiger 10 000 kr. I övriga ärenden utgår inte någon avgift.
HÖGTEKNOLOGIPRODUKTER ENLIGT FÖRORDNINGEN (1986: 89) MED FÖRBUD MOT UTFÖRSEL AV VISSA VAROR
A Vilka produkter omfattas av förordningen? Enligt förordningen omfattas
vissa material bearbetningsutrustning elektronik datorer telekommunikationsutrustning sensorer flyg— och navigeringsutrustning marin utrustning framdrivningsutrustning
wmqmmbwmr—u
i den omfattning som regeringen föreskriver i en produktförteckning som publiceras av Generaltullstyrelsen i Tullverkets författningssamling.
Förordningens produktförteckning är mycket omfattande och innehåller allt från avancerade datorer till verktygsmaskiner. Den detaljerade
listan finns som bilaga 4 i denna handbok. I förteckningen presenteras varorna under de rubriker som anges ovan.
B Förhandsanmälan om utförsel
Utförsel av alla varor som omfattas av förordningen skall anmälas till tullmyndighet, senast en vecka före den tidpunkt vid vilken utförsel avses ske.
Undantag:
1. varor tillverkade i de länder som framgår av förordningens bilaga 2 och som skall reexporteras till något av dessa länder
2. varor tillverkade i Sverige som är destinerade till ett land enligt ovan
3. varor som återsänds till avsändarlandet för reparation, översyn eller andra liknande åtgärder
4. varor som återsänds till avsändarlandet efter en sådan åtgärd.
C Utförselförbudets omfattning Om en vara som omfattas av förordningen
1. är tillverkad i utlandet och 2. är föremål för exportkontroll i tillverkningslandet
får produkten inte föras ut ur Sverige utan tillstånd.
D Beslut om utförsel
Beslut om utförsel fattas av tullmyndighet eller Generaltullstyrelsen.
Beslut av lokal tullmyndighet
Den lokala tullmyndigheten får fatta beslut om utförsel
1. om exportören vid utförseln kan presentera ett certifikat eller en annan handling, som visar att varan med hänsyn till exportreglerna i tillverkningslande: får reexporteras till den avsedda destinationen, t.ex. en reexportlicens från en myndighet i tillverkningslandet
2. om varan är tillverkad i något av de länder som framgår av förordningens bilaga 2 och skall reexporteras till ett sådant land.
Beslut av Generaltullstyrelsen
Generaltullstyrelsen fattar beslut om utförsel i andra fall, där det inte av omständigheterna framgår att det finns något hinder mot exporten.
Detta gäller beträffande sådana ärenden, där exportören inte kan visa upp ett intyg som anger att tillverkningslandet skulle tillåta export till den avsedda destinationen.
Den möjlighet som Generaltullstyrelsen har, att avgöra ett sådant ärende, består huvudsakligen i att genom sina kontakter i andra länder konstatera, om tillverkningslandets myndigheter tidigare har tillåtit export av motsvarande produkt till den avsedda destinationen. Exportören kan underlätta för Generaltullstyrelsen genom att redovisa sådan information.
Om Generaltullstyrelsen inte tillåter utförsel kan beslutet överklagas till regeringen.
Medgivande om förenklat förfarande
Generaltullstyrelsen kan ge ett företag som bedriver exportverksamhet ett generellt tillstånd, att under vissa villkor föra ut varor som omfattas av exportförbud. Ett företag som givits ett sådant tillstånd är också befriat från skyldigheten att förhandsanmäla utförsel en vecka i förväg.
En ansökan om ett sådant medgivande skall ställas till Generaltullstyrelsen, som tillhandahåller ansökningsblanketter (bilaga 13).
Beviljandet av en sådan ansökan förutsätter att exportören har goda kunskaper om såväl nationella som internationella exportkontrollbestämmelser. Generaltullstyrelsen gör noggranna undersökningar av såväl detta som av företagets rutiner för hantering av export. Ett beviljat tillstånd följs upp, genom kontroller på företaget av hanteringen av exporten och kunskaperna om exportkontroll för berörda varor och länder. Ett medgivande kan också återkallas i sin helhet eller beträffande en viss varusändning.
En schematisk framställning av utförselproceduren i några typfall ges i bilaga 14.
F Rådgivning
Rådgivning, när det gäller klassificeringen av en produkt och information om exportkontrollreglerna i andra länder, lämnas av Generaltullstyrelsens kontrollbyrå. När det gäller innehållet i andra länders exportkontrollbestämmelser kan också Utrikesdepartementets handelsavdelning hjälpa till med information.
KÄRNTEKNISKA PRODUKTER
A. Vilka produkter omfattas
Enligt förordningen omfattas kärntekniska anläggningar och utrustningar ingående i kärnbränslecykeln enligt följande huvudrubriker:
1. Kärnreaktorer och utrustning för dessa
2. Icke—kärnmaterial för reaktorer
3. Anläggningar för upparbetning av bestrålade bränsleelement och utrustning särskilt konstruerad eller iordningställd för detta
4. Anläggningar för tillverkning av kärnbränsleelement
5. Anläggningar för separation av uranisotoper och utrustning, annan än analysinstrument, särskilt konstruerad eller iordningställd för detta
6. Anläggningar för tillverkning av tungt vatten, deuterium och deuteriumföreningar samt utrustning särskild konstruerad eller iordningställd för detta
7. övrig utrustning
8. Utrustning och material beträffande vilken eller vilket tillverkningsrätt inte får upplåtas eller överlåtas
Den fullständiga förteckningen finns i bilaga 3.
B Utförsel
Om en produkt omfattas av förordningen får den inte utföras utan tillstånd.
Ansökan om utförsel inges till Statens
kärnkraftsinspektion (SKI).
En utförselansökan skall innehålla följande uppgifter:
1. sökandens namn och adress
2. köpare, mottagare och slutanvändare
3. typ och kvantitet av utrustning eller material
4. teknisk specifikation och produktens avsedda användning 5. begärd giltighetstid för utförseltillstånd och avsedd tidpunkt för utförseln
6. utförselns ändamål.
SKI bereder utförselansökan och överlämnar den, med sitt eget yttrande, till regeringen för beslut.
Meddelade tillstånd är tidsbegränsade och innehåller villkor angående rapportering till SKI. Tillstånd expedieras direkt till den sökande med kopia till SKI.
C. Upp— eller överlåtelse av tillverkningsrätt
Upp— eller överlåtelse av tillverkningsrätt för kontrollerad produkt får inte ske utan regeringens tillstånd. Ansökan om tillstånd sker som för utförsel enligt ovan.
D. Tillhandahållande av produkt som finns i utlandet
Regeringens tillstånd erfordras också, om svenskt företag, svensk myndighet eller någon som är stadigvarande bosatt här, vill tillhandahålla en produkt som finns i utlandet till någon i utlandet. Ansökan om tillstånd sker som för utförsel enligt ovan.
E. Avgifter
När en ansökan ges in till Statens kärnkraftinspektion skall en ansökningsavgift betalas till inspektionen. Avgiften för ansökan om tillstånd enligt ovan är 4.000 kronor.
Ansökningsavgift skall inte betalas av den som har särskilt tillstånd av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet att inneha eller driva en kärnteknisk anläggning.
Om kärnkraftinspektionens prövning av en ansökan medför kostnader, som väsentligt överstiger de belopp som anges i första stycket, skall tilläggsavgift betalas med 600 kronor per timme för arbete som kärnkraftinspektionen utfört. Tillgägsavgift betalas efter särskild debiterng av kärnkraftinspektionen.
32
PRODUKTREGISTER
För att underlätta för företag och myndigheter att hitta var kontrollerade produkter specificeras har ett sakregister utarbetats.
Registret som är uppställt i alfabetisk ordning hänvisar till de olika produktförteckningarna enligt nedan:
H = Varuförteckning enligt förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel (TFS 1992:16 V:2) den s.k. Högteknologiförordningen.
Exempel: H 1C 06 hänvisar till positionen "1.C.06. Vätskor och smörjmedel" i denna förordning.
M = Missilteknologi, hänvisar till bilaga 1 i massförstörelseförordningen
Exempel: M 9c hänvisar till "Grupp 9 position c) Accelerometrar med ..." i denna bilaga.
B = Biologiska produkter där BH = Humana patogener BA = Animala patogener BT = Biologisk tillverkningsutrustning
Dessa produkter återfinns i bilaga 2 respektive 4 i massförstörelseförordningen.
C = Kemiska produkter där CU Kemiska utgångsämnen CT Kemisk tillverkningsutrustning
Dessa produkter återfinns i bilaga 3 respektive 5 i massförstörelseförordningen.
N = Kärnteknisk utrustning där NB = Produkter ingående i kärnbränslecykeln m.m. NO = Övriga produkter som kan användas för kärnvapenproduktion
Dessa produkter återfinns i bilaga ....(NB) respektive i bilaga 6 (NO) 1 massförstörelseförordningen.
Exempel: Nö II 2 hänvisar till gruppen "II Material och undergruppen 2. Beryllium ..." i ovannämnda bilaga 6.
K = Krigsmateriel hänvisar till krigsmaterielförteckningen i bilaga 1 till denna handledning.
Efter K anges den grupp 1—37 i krigsmaterielförteckningen produkten tillhör.
Absorbenter av elektromagnetiska vågor Absorbenter, icke plana och plana
H 1.C.01.a.2. Accelerometrar Akustiska strålar för programvara Akustiska hydrofonsystem Akustiska system för att upptäcka eller lokalisera föremål Akustiska system för positionsbestämning Akustiska projektorer Akustisk utrustning Akustisk vibrationsmätutrustning Akustisk ytvågutrustning Akustisk— optiska signalprocessorer Akustiska sändande system Aktiva magneter — lagersystem Aktivt kylda speglar Analog—digitalomvandlare
Ml4a H 4. A. 03. j. Aerodynamisk isotopseparationanläggning Aerosolinhalationskammare Afrikansk svinpest virus Alexandrit Argonjonlasrar Avstämbara lasrar Avspelningshuvuden för trimutrustning Alfastrålande radionukleider Aluminium, vent Aluminiumoxidpulver, vent Aluminiumpulver
Americium Ammoniakcrackers Ammoniakdestillationstorn Ammoniumvätefluorid Ammunition
Amfibiefordon Analogdatorer, motståndskraftigt utformade Analoga magnetiska instrumentbandspelare Analog—digitalomvandlare
Ekofria rum Animala patogener Antimonhydrider Argonjonlasrar
Aromatiska polyamidimider Aromatiska polyeterimider Aromatiska polyimider Arsenikhydrider Arseniktriklorid Artificiell intelligens
H 1.C.01. 1.C.Ol.a.2
M9C H 7.A.01. H6.A.01.a.2.b.
ocao HPJH m mm wrap (IQ-U'
.01. .06. .Ol.c. .01.c.3. .01.a.l. .05. .05.f.1. .01.a.5.
EEEEIIEEIES wcmhimruolwcmoxoxm >>v>=v>=nm3=>3>>
N B.10.a. BT BA H 6.C.05.b. NÖ 111 6 2 H 6.A.05.c.l. H 4.3.03. NÖ VIII 7 n 3.c.03. NB K 23 H 1 e.oz. NB AA 1 NB ABS NB AB 5 en
3 33 30 13 3.A.02.a.l. 3.A.01.a.5. 3 A 101.D.
:rnnzzrmnzäzrmgzzrmznzxxx H
» U o m
Atomfrekvensstandarder Attitydkontrollsystem Autoklaver, programvara
Avian influenza virus
m....- Vi 1" ”- ."f x_n .! JL. :-,
H 3.A.02.g. M 10 b M 6 f BA
Kronologisk förteckning
1.Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. UD 2. Kursplaner för grundskolan. U. 3. Ersättning för kvalitet och effektivitet. — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. U. 4. Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. S. 5. Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofar— maka. S. 6. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk- tion. 10. 7. löneskillnader och löncdiskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 8.1..öneski11nadcr och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. 9. Postlag. K. 10. En ny datalag. Ju. 1 1 . Socialförsäkringsregister. S. 12. Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. U. 13. Ökad konkurrens på järnvägen. K. 14. EG och våra grundlagar. Ju. 15. Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. N. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi— kommissionens förslag. Fi. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. 17. Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. Ku. 18. Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet. M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten. Fi. 21.Ökat personval. Ju. 22. Vad är ett statsråds arbete värt? Fi. 23. Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen — en paniell översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder för jordbrukare. Jo. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. Ju. 27.Miljöbalk. Del 1 och 2. M. 28.8ankstödsnämnden. Fi. 29. Fortsatt reformering av företagsbeskatmingen. Del 2. Fi. 30. Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 31.Kommunemas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. S. 32. Ny anställningsskyddslag. A. 33. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. Jo. 34. Förarprövare. K. 35. Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. Ju.
36. Lag om totalförsvarsplikt. Fö. 37.1ustitiekanslern. En översyn av JKzs arbetsuppgifter m.m. Ju. 38.Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. S. 39.En gräns för filmcensurcn. Ku. 40. Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. lu. 41.Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. Fi. 42. Försvarets högskolor. Fö. 43. Politik mot arbetslöshet. A. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. 45. Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratms räddning. C. 46. Vissa kyrkofrågor. C. 47.Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. C. 48. Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. C. 49. Ett år med betalningsansvar. S. 50. Serveringsbestämmelser. S.
51 . Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. M.
52. Ersättning vid arbetslöshet. A. 53. Kostnadsutjämning mellan konununer. Fi. 54. Utvisning på grund av brott. Ku. 55. Det allmännas skadeståndsansvar. Ju. 56.Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. UD.
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
En ny datalag. [10] EG och våra grundlagar. [14] Ökat personval. [21] Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. [26] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Justitiekanslern. En översyn av JKzs arbetsuppgifter m.m. [37] Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. [40] Det allmännas skadeståndsansvar. [55]
Utrikesdepartementet Stymings- och samarbetsformer i biståndet. [1]
Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. [56]
Försvarsdepartementet
Lag om totalförsvarsplikt. [36] Försvarets högskolor. [42]
Socialdepartementet
Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. [4] Bensodiazepiner — bcroendeframkallande psykofarmaka. 151 Socialförsäkringsregister. [11] Rätten till bistånd inom socialtjänsten. [30] Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. [31] Hälso- och sjukvården i framtiden _ tre modeller. [38] Ett år med betalningsansvar. [49] Serveringsbestämmelser. [50]
Kommunikationsdepartementet Postlag. [9]
Ökad konkurrens på järnvägen. [13] Förarprövare. [34]
Finansdepartementet
Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. [16] Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. Bilagor. [16] Riksbanken och prisstabiliteten. [20] Vad är ett statsräds arbete värt? [22] Bankstödsnämnden. [28] Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. [29] Folk— och bostadsräkning är 1990 och i framtiden. [41] Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44] Kostnadsutjämning mellan kommuner. [53]
Utbildningsdepartementet
Kursplaner för grundskolan. [2] Ersättning för kvalitet och effektivitet.
— Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Värdhögskolor
— kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. [12] Kunskapens krona. [23]
J ordbruksdepartementet
Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktior [6] Sociala åtgärder för jordbrukare. [25] Atgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. [33]
Arbetsmarknadsdepartementet Ny anställningsskyddslag. [32]
Politik mot arbetslöshet. [43] Ersättning vid arbetslöshet. [53]
Kulturdepartementet
Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. 1171
Utlänningslagen— en partiell översyn. [24] En gräns för filmcensuren. [39] Utvisning på grund av brott. [54]
Näringsdepartementet
Svenska regler för internationell omfördelning av oljz vid en oljekris. [15]
Civildepartementet
Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. [45] Vissa kyrkofrägor. [46] Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47] Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. [48]
Miljö- och naturresursdepartementt
Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del 1 och 2. [27]
Naturupplevelser utan huller — en kvalitet att värna.