Referenser

Altheide, P. & Snow, R.P. (1991) Media Worlds in the Post-

journalism Era.

New York: Aldine De Gruyter

Asp, K. (1998) i JMG Granskaren, nr 3 -98, Göteborg Asp, K. (1990) ”Medialisering, medielogik, mediekrati”, Nordicom-

Information

Baudrillard, J. (1983) In the Shadow of the Silent Majorities, New

York : Columbia University Berger, P. & Luckman, T. (1979) Kunskapssociologi. Hur individen

uppfattar och formar sin sociala verklighet.

Helsingborg: Schmidts

Boktryckeri AB Bergh, G. & Eklund, F. (1998) I valet och kvalet. En studie av första-

gångsväljares osäkerhet vid valet 1998.

Örebro: Örebro universitet

Boorstin, D.J. (1987) The Image. A guide to Pseudo-Events in

America.

New York: Atheneum

Brandorf, M., Esaiasson, P. och Håkansson, N. (1996) ”Svenska

valfrågor: partiernas valdebatt 1902–1994”, Statsvetenskaplig

tidskrift

, 99:1–36

Carlsson, U & Bucht, C. (1997) (red.) Mediesverige 1997.

Nordicom, Göteborg Castells, M. (1998) Nätverkssamhällets framväxt. Göteborg:

Bokförlaget Daidalos AB Collins, R. (1988) Theoretical Sociology. New York: Harcourt Brace

Jovanovich Diamond, E. & Bates, S. (1992) The Spot. The Rise of Political

Adverising on Television.

Cambridge: The MIT Press

Dannert, L. (1979) ”Partiledardebatterna i radio och TV inför valen

1964–1976” i Historielärarnas förenings årsskrift Dayan, D. och Katz, E. (1996) Media events. Cambridge: Harvard

University Press Eide, M. (1998) ”Det journalistiske mistaket” i Sociologisk Forsk-

ning.

35: 123–142

Ekström, M. (1998) ”När verkligheten inte duger som den är. En

studie av TV-journalistikens praktik”. Nordicom 20: 3–20

• Sida 72
•  Original

72

Ekström, M. & Eriksson, G. (1999) Den medialiserade politikens

paradox,

(paper till den 14:e nordiska konferensen i Kungälv, 14-

17 augusti 1999) Ekström, M. (1999) "TV-tittarna och demokratin", Politikens mediali-

sering. Demokratiutredningens forskarvolym III. SOU 1999:126

Ekström, M. och Nohrstedt, S-A. (1996) Journalistikens etiska

problem.

Stockholm: Rabén Prisma

Esaiasson, P. (1990) Svenska valkampanjer 1866–1988. Stockholm:

Allmänna förlaget Esaiasson, P. (1996) ”Käbblar politikerna? Om skryt, attacker och

bortförklaringar i partiernas valbudskap”, i Rothstein, B. & Särlvik, B. (red.), Vetenskapen om politik. Festskrift till professor

emeritus Jörgen Westerståhl.

Kungälv: Grafikerna

Fairclough, N. (1995) Media Discourse. London: Edward Arnold Fairclough, N. & Wodak, R. (1997) Critical Discourse Analysis, i

T.A. van Dijk (red.), Discourse as Social Interaction. London: Sage Fiske, J. (1992) ”Popularity and the Politics of Information”, i

Dahlgren, P. & Sparks, C. (red). Journalism and Popular Culture. London: Sage Gilljam, M. & Holmberg, S. (1995) Väljarnas val. Stockholm:

Norstedts Habermas, J. (1984) Borgerlig offentlighet, Lund: Arkiv Förlag Holmberg, S. (1999) ”Down and Down We Go: Political Trust in

Sweden”, i Norris, P. (red.) Critical Citizens. Global Support for

Democratic Government.

New York: Oxford University Press

Holmberg, S. & Petersson, O. (1998) Opinionsmätningarna och

demokratin.

Stockholm: SNS Förlag

Hvitfelt, H. (1996) Skurkar, kapplöpningar och sensationer. Om

marknadsstyrd journalistik och politisk populism,

i Carlsson, U.

m.fl. (red.) Medierna i samhället. Igår, i dag imorgon. Nordicom-Sverige, Göteborg Hvitfelt, H. & Nord, L. (1998) ”Popularitet och populism”, i

Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Opinionssamhället. Göteborg: SOM-institutet, rapport 20 Inglehart, R. (1999) ”Postmodernization Erodes Respect for

Authority, but Increases Support for Democracy” i Norris, P.

• Sida 73
•  Original

73

(red.) Critical Citizens. Global Support for Democratic Govern-

ment.

New York: Oxford University Press

Isotalus, P. (1998) ”Election Debate is Always News. The Reports

of Political Television Programs in Finnish newspapers”,

Nordicom-Information,

20: 49–56

Kern, M. (1989) 30-second Politics. Political Advertising in the

Eighties.

Westport: Praeger Publishers

Lewin, L. (1998) Bråka inte. OM vår tids demokratisyn. Stockholm:

SNS Förlag. Lull, J. & Hinerman, S. (1997) Media Scandals. New York:

Columbia University Press Mediebarometern (1998) Stockholm: Sveriges radio, Publik och

programforskning Miller, A. & Listhaug, O. (1999) ”Political Performance and

Institutional Trust” i Norris, P. (red.) Critical Citizens. Global

Support for Democratic Government.

New York: Oxford

University Press Möller, T. (1998) Politikerförakt eller mogen misstro? Misstron mot

politiker och politiska institutioner.

Stockholm: Svenska

Kommunförbundet och Kommentus Förlag Norris, P. (ed.) (1999) Critical Citizens. Global Support for Demo-

cratic Government.

New York: Oxford University Press

Nylund, M. (1999) Iscensatt interaktion. Strukturer och strategier i

politiska mediasamtal.

Helsingfors: Helsingfors universitet

(kommande) Nyqvist, J. & Resjö, A. (1998) Taktik och politik – en studie av fyra

svenska valkampanjer,

Örebro Universitet, Örebro.

Petersson, O. (1994) Yrkeskår, profession, samhällsklass, Svenska

Dagbladet

94-05-06.

Postman, N. (1986) Underhållning till döds, Prisma, Stockholm. Potter, J. (1996) Representing Reality. Discourse, Rhetoric, and Social

Construction,

Sage Publications, London.

Swanson, D.L. & Mancini, P (1996) (red), Politics, Media and

Modern Democracy

. Praeger Publishers, Westport. Thompson, J.B. (1995) The Media and Modernity, Polity Press, Cambridge. van Dijk, T.A. (1988) News as Discourse Hillsdale, NJ.

• Sida 74
•  Original

.

Valdeltagandets sociala baser

Sociala faktorers betydelse för valdeltagande är förhållandevis väl kartlagda både i internationell och svensk forskning. 34 Resultaten är samstämmiga från de flesta västerländska demokratier såtillvida att de vi kan kalla ”lågresursgrupper” tenderar att rösta i mindre utsträckning än människor som har det socialt bättre förspänt. I samband med valet 1976 noterades det högsta valdeltagandet i Sverige, vid valen 1988 och 1998 gick valdeltagandet tillbaka. För oss är frågan om hur valdeltagandets sociala bas har sett ut och förändrats under en tid med högt deltagande och under tider där deltagandet är på tillbakagång. Har det sjunkande valdeltagandet 1998 slagit igenom jämnt i samtliga sociala grupperingar eller finns det tydliga skillnader i människors icke-röstande i olika sociala grupper? I tabell 2.3 redovisas valdeltagandet i några sociala grupper vid valen 1976 till 1998.

Innan vi fortsätter måste vi påpeka att en viss försiktighet är påkallad när resultaten skall tolkas. Trots att gruppen icke-röstare ökade 1998 är det förhållandevis få personer vi har lyckats inkludera i våra intervjudata. I hela urvalet ingår 469 icke-röstare. För dessa personer får vi uppgift om vissa bakgrundsdata, som t.ex. ålder och kön, från SCB. Intervjuade icke-röstare för vilka vi frågar om ytterligare bakgrundsdata uppgår till 239 personer. Vid nedbrytning i flera kategorier reduceras antalet icke-röstare snabbt och osäkerheten i termer av statistiska felmarginaler vid tolkningen av resultaten ökar. Antalet förstagångsväljare 1998 i tabell 2.3 utgörs t.ex. endast av 36 personer. Vi har emellertid ändå valt att nästan uteslutande luta oss mot valundersökningens data. Förutom valdeltagandets geografiska spridning finns det inte annat än intervjudata att tillgå. I vissa fall (t.ex. kvinnor och mäns röstning) finns det undersökningar från SCB som bygger

• Sida 102
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

på större urval än vi arbetar med och därför har en mindre statistisk osäkerhet, men ett flertal av de egenskaper vi är intresserade att undersöka finns endast tillgängliga i våra studier. På några punkter jämför vi våra resultat med SCB:s studier, men för att kunna värdera resultaten för olika variabler på ett rättvisande sätt har vi ansett det viktigt att genomgående stödja oss på samma undersökningar. Det är också på sin plats att notera att de samband som gäller bivariat, i våra undersökningar, redovisas som steg på vägen till den multivariata modell som våra analyser skall utmynna i. Den slutliga modell som vi tar fram vore inte möjlig att pröva i de data som t.ex. SCB har för handen.

Tabell 2.3. Valdeltagande bland män och kvinnor, i olika åldersgrupper, bland boende på olika bostadsorter och bland gifta respektive ensamstående 1976–1998 (procent)

Skillnaden i valdeltagande mellan män och kvinnor är inte stor. I riksdagsvalet 1998 visar valundersökningens data att valdeltagandet bland kvinnor var 82,7 procent och bland män 80,1 procent. Tillbakagången 1994 till 1998 är i det närmaste lika stor bland män som bland kvinnor. Medan männens tillbakagång sedan 1976 är något större än bland kvinnor. Förhållandet att män röstar i mindre utsträckning än kvinnor har varit bestående sedan 1976, men är noterbart i valundersökningarnas data först 1982.

35

Valår

Differens

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998 94/98 76/98

kön

man

92,3 91,1 90,1 89,3 83,5 85,3 85,9 80,1 –5,8 –12,1

kvinna

91,4 90,4 92,2 90,4 88,4 88,2 87,8 82,7 –5,1 – 8,7

ålder

18–22

87,2 83,8 86,3 83,0 77,3 75,7 83,7 71,8 –11,9 –15,4

23–30

89,1 88,7 87,7 84,8 77,6 82,6 83,5 74,9 –8,6 –14,2

31–40

92,1 92,4 94,1 92,1 87,4 85,3 85,8 80,4 –5,4 –11,7

41–50

97,0 91,6 93,8 92,9 88,6 90,1 90,2 80,0 –10,2 –17,0

51–60

92,8 93,9 93,3 92,6 90,1 92,3 89,2 86,6 –2,6 – 6,2

61–70

93,1 92,6 92,6 92,0 90,0 89.7 89,7 90,6 +0,9 – 2,5

71–80

87,6 85,3 87,2 86,8 86,4 85,7 84,6 83,0 –1,6 – 4,6

bostadsort

glesbygd

94,4 93,9 92,7 88,8 84,6 89,4 87,8 82,0 –5,8 –12,4

mindre tätort

92,3 91,8 93,2 89,9 86,9 87,4 87,6 78,4 –9,2 –13,9

större tätort

92,4 89,7 90,2 90,3 85,8 85,8 86,2 83,2 –3.0 – 9,2

Stockholm, Gbg, Malmö 87,0 90,3 91,4 88,6 87,6 88,3 87,7 85,0 –2,7 – 2,0 civilstånd

gift/sambo

95,0 93,4 92,8 93.0 90,0 91,1 89,8 86,8 –3,0 – 8,2

ensam: änka/änkling 83,4 83,5 87,5 87,7 93,2 85,0 86,4 83,8 –2,6 + 0,4 ensam: frånskild/ogift 88,8 89,4 90,7 82,5 75,5 77,0 80,8 72,2 –8,6 –16,6 samtliga 91,8 90,7 91,4 89,9 86,0 86,7 86,8 81,4 –5,4 –10,4

• Sida 103
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

Mellan 1976 och 1998 har valdeltagandet gått tillbaka i samtliga åldersgrupper. Minst har nedgången varit i åldrarna över 51 år. Det är också denna åldersgrupp som bäst upprätthåller valdeltagandet mellan de två senaste valen. Valdeltagandet har varit något lägre bland de äldsta väljarna och bland de yngsta väljarna. Mellan 1994 och 1998 sjönk förstagångsväljarnas valdeltagande med 11,9 procentenheter; dvs. mer än dubbelt så mycket som i hela valmanskåren (tillbakagången bland äldre väljare var betydligt mindre). Endast 71,8 procent bland förstagångsväljarna röstade 1998 enligt valundersökningens data. Men med visshet om antalet intervjupersoner som resultaten vilar på ökar misstänksamheten mot stora förändringar från ett val till ett annat. Jämför vi valundersökningens resultat med Statistiska centralbyråns valdeltagandeundersökningar som har ett urval på cirka 36 000 personer 1998 finner vi även där en kraftig tillbakagång bland förstagångsväljarna, men inte lika stor som i valundersökningens data. SCB visar att valdeltagandet bland förstagångsväljare sjönk med 7,7 procentenheter vid valet 1998. Den kraftigare tillbakagången för förstagångsväljarna i valundersökningens data jämfört med SCB:s valdeltagandestudie beror på att andelen röstande förstagångsväljare var något överrepresenterad i valundersökningen 1994 och något underrepresenterad i valundersökningen 1998. (Andelen förstagångsväljare var i SCB:s valdeltagandeundersökningar 87,8 procent 1979, 88,0 procent 1982, 88,5 procent 1985, 75,6 procent 1988, 80,4 procent 1991, 81,7 procent 1994 och 74,0 procent 1998.) 36

Jämförs manliga och kvinnliga förstagångsväljare finner vi att betydligt färre kvinnliga förstagångsväljare mobiliserades vid valet 1998 än vid valet 1994, en minskning med hela 14,0 procentenheter. Motsvarande minskning bland männen var 8,7 procentenheter vilket också är högre än nedgången i väljarkåren som helhet. Samma tendens återfinns i SCB:s valdeltagandeundersökning där tillbakagången för de kvinnliga förstagångsväljarna var 12,2 procentenheter, men endast 3,6 procentenheter bland de manliga förstagångsväljarna. Både valundersökningens och SCB:s data för valet 1998 visar att de manliga förstagångsväljarna gått förbi de kvinnliga och röstar i större utsträckning än vad de gör. Vid den kraftiga nedgången i valdeltagandet mellan valet 1985 och valet 1988 var förhållandet det omvända såtillvida att det då var de manliga förstagångsväljarna som stod för den största minskningen i valdeltagande.

37

Skillnaderna i valdeltagande mellan invånare i olika typer av bostadsorter är överlag små. Mellan 1976 och 1998 har skillnaderna i valdeltagande mellan olika typer av bostadsorter varierat mellan 1,6

• Sida 104
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

och 6,6 procentenheter. Valundersökningarnas data visar att valdeltagandet i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö endast sjunkit med 2 procentenheter mellan 1976–1998. Detta beror på att valdeltagandet i storstäderna 1976 är underskattat i valundersökningen, 87,0 procent. I SCB:s data finner vi att valdeltagandet 1976 i Stockholms kommun var 90,3 procent, i Göteborgs kommun 90,1 procent och i Malmö 91,5 procent. Data från SCB:s valdeltagandeundersökningar visar också att valdeltagandet i de tre storstäderna sammantaget har legat något lägre än riksgenomsnittet 1976–1994. Betraktar vi enbart nedgången mellan 1994 och 1998 finner vi att väljarnas bostadsort inte förmår förklara nedgången. Det är endast i mindre tätorter som valdeltagandet minskat något mer jämfört med riksgenomsnittet (9,2 procentenheter).

Studerar vi valdeltagandet bland män och kvinnor med olika bostadsorter finner vi i valundersökningens data överraskande resultat. I valen under slutet av 1970-talet var valdeltagandet högre bland storstadsmän än bland storstadskvinnor. Sedan valet 1988 är förhållandet det omvända och förstärkt vid de två senaste valen. Mellan valen 1985 och 1994 har valdeltagandet bland storstadskvinnor ökat från 86,4 procent till 92,0 procent. I valet 1998 låg valdeltagandet kvar över 90 procents nivån (91,9 procent), medan det bland stor-

90,2

80,3

74,5

78

72,5

72,3

83

82,2 90,9

83,1

83

78,6

83,3

69,3

87

84,2

60 65 70 75 80 85 90 95

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande %

män

kvinnor

Figur 2.3. Valdeltagande bland manliga och kvinnliga förstagångsväljare 1976– 1998 (procent)

Differens kvinnor – män –6,0 +6,7 +8,7 +0,1 +10,7 +6,1 +5,3 –5,2

• Sida 105
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

stadmännen gått ned till 78,3 procent. Skillnaden i valdeltagande mellan män och kvinnor har i valundersökningarnas data ökat från 3,4 procentenheter 1988 till 13,6 procentenheter 1998. Här är det åter på sin plats att påminna om det bräckliga statistiska underlaget för våra analyser. Med tanke på de få väljare som har intervjuats i storstäder skall vi ha i åtanke att vad som ser ut som stora skillnader i valdeltagande inte alltid håller sträck. På denna punkt har vi dessvärre inte möjlighet att hitta några säkra jämförelsepunkter i data med större urval. 38 Resultaten behöver ytterligare verifiering för att bekräftas. Vi vill emellertid påpeka att de stora skillnaderna som återfinns mellan storstadskvinnor och män 1998 enligt ett gängse statistiskt test (

χ

2

)

är signifikant med hög säkerhet (99,9 procent) och troligtvis inte beror på slumpens skördar.

Civilstånd är en av de sociala faktorer som uppvisar starkast samband med valdeltagande. Gifta eller sammanboende röstar i högre utsträckning än ensamstående. Tillsammans kan man motivera varandra att rösta, det kan vara roligare att gå tillsammans till vallokalen än ensam och det sociala trycket att rösta är kanske större om ens partner röstar, vilket troligen gör att en del tveksamma personer trots allt röstar. Resultaten i tabell 2.3 visar att så även var fallet 1998. Valdeltagandet bland gifta eller sammanboende var 86,8 procent jämfört med 72,2 procent bland ogifta eller frånskilda. Jämför vi med valdeltagandet 1994 finner vi att nedgången var kraftigare i den senare gruppen (8,6 procentenheter). Sedan 1976 har förändringar i valdeltagande när det gäller civilstånd framförallt skett i gruppen frånskilda eller ogifta där vi kan notera en minskning på hela 16,6 procentenheter. I gruppen gifta eller sammanboende har minskningen varit 8,2 procentenheter.

Ställer vi det kraftigt minskade valdeltagandet mellan riksdagsvalen 1994–1998 i blickpunkten kan vi dra två slutsatser av resultaten i tabell 2.3. För det första slår tillbakagången igenom bland i stort sett samtliga väljargrupper. Vi finner ett minskat valdeltagande bland män och kvinnor, bland boende i samtliga typer av bostadsorter, bland såväl gifta som ensamstående och i stort sett bland samtliga åldersgrupper. För det andra visar resultaten att det lägre valdeltagandet är mer accentuerat i vissa sociala grupper. Valdeltagandets fall mellan 1994 och 1998 har varit störst bland förstagångsväljare, bland boende i mindre tätorter och bland ogifta eller frånskilda personer.

De bakgrundsfaktorer vi hittills analyserat har varit kopplade till den näraliggande personliga sfären som t.ex. individens ålder, kön och familjekonstellation. Nästa steg är att söka förklaringar till variationen i valdeltagandet i bakgrundsfaktorer som inbegriper ekono-

• Sida 106
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

misk situation och social status. Vi vet sedan tidigare att denna typ av socioekonomiska egenskaper har betydelse för valdeltagandet. Vår utgångspunkt är dels att undersöka vilken betydelse socioekonomiska faktorer har för att förklara en successiv nedgång i valdeltagandet under lång tid, dels att undersöka i vilken mån de bidrar till att förklara den kraftiga nedgången i valdeltagandet mellan 1994 och 1998.

39

När valdeltagandet sjunker är det mest önskvärda att förändringen sker jämnt fördelad inom olika socioekonomiska grupperingar. En sned fördelning, m.a.o. om stora sociala skillnader i valdeltagande uppstår, innebär att vissa sociala grupperingar ställer sig utanför demokratin. Är en sådan sned fördelning dessutom systematisk kan konsekvenserna bli allvarliga. Överlåts demokratin till samhällets resursstarka medborgare kan det medföra ökad polarisering och svårlösta konflikter. Inom demokratisk teori framställs ofta social representativitet, inte endast åsiktsrepresentativitet, som ett viktigt kriterium för att riksdagens roll som representant för folket skall fungera. Om t.ex. andelen kvinnor i parlamenten är lägre än i befolkningen kan vi misstänka att den faktiskt förda politiken tar sig andra banor än den annars skulle göra.

40

Om de väljare som faktiskt

går och röstar är snedrekryterade ur ett socialt perspektiv, underrepresenteras erfarenheter från vissa sfärer av samhället på valdagen. Ju fler grupper av väljare som ställer sig utanför den demokratiska valprocessen och ju skevare fördelning vad gäller sociala egenskaper och politiska erfarenheter är mellan de som deltar och de som ställer sig utanför, desto större problem för den sociala representativiteten. I tabell 2.4 redovisas valdeltagandet bland olika socioekonomiska grupper i samhället.

Svensk arbetarklass har historiskt sett röstat i mindre utsträckning än väljare från medelklassen. Går vi tillbaka till 1976 då Sverige satte rekord i valdeltagande visar resultaten i figur 2.4 att övervikten i röstande för medelklassen var 4,6 procentenheter (94,2–89,6). Vid tillbakagången i valdeltagandet 1988 var skillnaden så stor som 9,6 procentenheter. För att finna motsvarande siffror får vi gå tillbaka till 1920-talet då skillnaden i valdeltagande mellan arbetarklass och medelklass var 7–9 procentenheter.

41

Skillnaden vid det senaste valet

1998 innebar historiskt intressanta siffror. Valdeltagandet för medelklassen blev 87,6 procent och för arbetarklassen 75,5 procent. Det innebär en övervikt för medelklassen på 12,1 procentenheter, vilket är en nivåskillnad som vi tidigare inte noterat i Sverige.

42

Fingranskas väljarnas yrkesgrupp visar resultaten i tabell 2.4 att

• Sida 107
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

det är i gruppen övriga arbetare som valdeltagandet gått tillbaka mest mellan 1994 och 1998, minus 9,2 procentenheter och minus hela 17,6 procentenheter sedan 1976. Bland industriarbetare har valdeltagandet inte minskat i lika hög grad, men i jämförelse med tjänstemannagrupperna är nedgången större. Under hela perioden har valdeltagandet bland industriarbetare gått tillbaka med 11,3 procentenheter och

Tabell 2.4 Valdeltagande bland väljare i olika socioekonomiska grupper i Sverige 1976–1998 (procent)

Kommentar: I medelklass ingår tjänstemän och företagare. Jordbrukare och stude-

rande ingår ej i klassbasen. I gruppen arbetslösa ingår även personer verksamma i olika åtgärds- eller studieprogram. Inkomstvariabeln har vid varje mättillfälle konstruerats så att fördelningen är 10, 20, 40, 20, 10 procent från de med mycket låg till de med mycket hög inkomst. Bland lågutbildade ingår personer med obligatorisk utbildning och yrkesskola. Som medelutbildade har personer med gymnasial utbildning definierats och till högutbildade har de med högskole- eller universitetsutbildning förts. I de fall värden saknas är orsaken att data inte är helt jämförbara. Differensen i kolumnen längst till höger avser då startpunkten för dataserien och data från 1998 års valundersökning.

valår

Differens

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998 94/98 76/98

yrke

arbetare

91,5 87,7 89,8 84,7 80,1 82,6 83,1 73,9 –9,2 –17,6

industriarbetare

88,0 88,0 88,6 85,6 83,8 82,8 82,2 76,7 –5.5 –11,3

tjänsteman, lägre 90,0 90,1 91,6 93,4 88,0 91,5 84,4 83,0 –1,4 –7,0 tjänsteman, mellan 94,4 95,1 96,4 95,8 90,4 92,1 91,6 88,2 –3,4 –6,2 tjänsteman, hög 97,7 93,4 94,2 97,2 91,4 92,6 91,9 90,7 –1,2 –7,0 företagare 92,8 93,3 92,7 92,3 83,8 83,4 86,0 84,5 –1,5 –8,3 jordbrukare 95,1 92,0 89,9 89,2 91,8 87,0 91,4 88,6 –2,8 –6,5 studerande 90,9 93,2 90,2 86,0 85,8 86,1 90,6 79,8 –10,8 –11,1 klass

arbetarklass

89,6 87,8 89,1 85,2 82,4 82,7 82,6 75,5 –7,1 –14,1

medelklass

94,2 93,6 93,7 94,8 89,3 90,8 89,9 87,6 –2,3 –6,6

arbete

förvärvsarbetar

90,1 86,5 88,2 87,7 84,2 –3,5 –5,6

arbetslös/i åtgärder

77,8 58,0 69,2 78,9 60,3 –18,6 –17,5

privat/offentlig tjänst

statlig

93,0 91,8 94,7 89,3 88,7 90,1 88,9 88,1 –0,8 –3,7

kommunal

93,7 94,0 91,1 91,2 88,4 88,6 84,4 –4,2 –9,3

privat

91,0 93,0 90,3 89,6 84,2 86,4 86,0 81,1 –5,5 –11,9

inkomst

mycket låg

90,8 84,5 76,8 80,0 82,2 68,9 –13,3 –16,0

ganska låg

87,9 87,0 83,0 81,0 81,5 77,4 –4,1 –8,1

varken hög eller låg

91,0 89,6 86,8 86,9 86,2 81,5 –4,7 –11,4

ganska hög

94,5 92,8 89,4 93,6 92,8 86,3 –6,5 –11,3

mycket hög

94,8 96,0 91,0 90,8 92,9 92,1 –0,8 –5,0

utbildning

låg 89,1 87,1 85,6 84,6 84,2 79,9 –4,1 –9,2 medel 93,4 90,1 84,2 87,2 86,6 79,9 –6,7 –13,5 hög 96,1 96,3 91,5 91,9 92,4 88,4 –4,0 –7,7 Samtliga 91,8 90,7 91,4 89,9 86,0 86,7 86,8 81,4 –5,4 –10,4

• Sida 108
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

mellan 1994 och 1998 med 5,5 procentenheter. Vi finner även skillnader i valdeltagande mellan olika tjänstemannagrupper. Skillnaden mellan högre tjänstemän och lägre tjänstemän var vid de två senaste valen 7,7 respektive 7,5 procentenheter, vilket är betydligt högre än under valen 1979–1991 då skillnaden varierade mellan 1,1 och 3,8 procentenheter.

Sverige har under senare år haft en hög arbetslöshet och en högre andel långtidsarbetslösa än tidigare. I datamaterialet har arbetslösa sammanförts med personer som antingen är sysselsatta i någon form av åtgärdsprogram eller genomgår olika typer av arbetsmarknadsutbildning. Resultaten i tabell 2.4 visar att valdeltagandet är klart lägre bland arbetslösa än bland förvärvsarbetande vid samtliga mättillfällen. Men andelen röstande bland arbetslösa har varierat kraftigt under åren. Detta behöver ingalunda vara en korrekt iakttagelse. Våra resultat kan variera p.g.a. att vi inkluderat så få arbetslösa i våra intervjuer och därför p.g.a. slumpen erhållit en större varians i valdeltagandet bland arbetslösa. Riktas blickarna mot 1998 års låga valdeltagande finner vi att det gick tillbaka något mindre än i riksgenomsnittet bland förvärvsarbetande, minus 3,5 procentenheter. Bland arbetslösa finner vi emellertid en extra kraftig tillbakagång, minus 18,6 procentenheter. Valdeltagandet bland arbetslösa var 1998 endast 60,3 procent. Två av fem arbetslösa ställde sig alltså, enligt valundersökningens data, utanför den demokratiska beslutsprocessen 1998.

89,6

87,8

75,5

82,6

82,7

82,4

85,2

89,1

93,7

94,8

89,3

90,8

89,9

87,6

93,6

94,2

70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande %

arbetarklas s

medelklass

Figur 2.4. Valdeltagande i arbetar- och medelklass 1976– 1998 (procent)

Differens arbetarklass – medelklass –4,6 5,8 –4,6 –9,6 –6,9 –8,1 –7,3 12,1

• Sida 109
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

Tidigare forskning om svenskt valdeltagande har visat att anställda i privat sektor brukar ha ett något lägre valdeltagande jämfört med väljare anställda i offentlig sektor. Tidigare kunskap står sig även 1998. Data från senare val visar att valdeltagandet är lägre bland privat anställda än bland offentligt anställda. 43 Resultaten i tabell 2.5 visar också att de stora nedgångarna i valdeltagande 1988 respektive 1998 framförallt slår igenom bland privat anställda. Det är också då skillnaden i valdeltagande jämfört med de offentligt anställda grupperna är som störst. Gapet i valdeltagande mellan statligt anställda och privat anställda var 1998 så stort som 7,0 procentenheter. Motsvarande siffra 1994 var 3,9 procentenheter. Skillnaden i valdeltagande mellan anställda i statlig och anställda i kommunal/landstingskommunal tjänst har varit små. Den största skillnaden återfinns 1998 med 3,7 procentenheter. Vid valet 1994 var skillnaden så liten som 0,3 procentenheter.

Valdeltagandet bland höginkomsttagare är högre än bland låginkomsttagare. Så har varit fallet under hela undersökningsperioden. Jämför vi valdeltagandet bland människor med mycket höga inkom-

Figur 2.5. Valdeltagande bland låg- och höginkomsttagare 1982– 1998 (procent)

Differens mycket hög – mycket låg inkomst +6,6 +11,5 +14,2 +13,6 +10,7 +23,2

Kommentar: Inkomstuppgifterna för 1976 och 1979 års undersökningar är inte fullt

jämförbara med undersökningarna från och med 1982 och ingår därför inte i analysen. För definition av inkomstkategorierna, se kommentar till tabell 2.4.

68,9

82,2

80

76,8

84,5

90,8

87,9

87

83

81

81,5

77,4

94,8

92,8

86,3

92,8

93,6

89,4

92,1

92,9

90,8

91

96

94,5

65 70 75 80 85 90 95 100

1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande %

mycket låg inkomst

ganska låg inkomst

ganska hög inkomst

mycket hög inkomst

• Sida 110
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

ster med de som har mycket låga inkomster visar resultaten i figur 2.6 att skillnaderna var förhållandevis små i början av 1980-talet, endast 6,6 procentenheter. I samband med det låga valdeltagandet 1988 ökade klyftan i valdeltagandet till 14,2 procentenheter. Det lägre valdeltagandet 1998 jämfört med 1994 innebar att skillnaden i valdeltagande mellan de lägst betalda medborgarna och de med högst inkomster ökat till hela 23,2 procentenheter. Tillbakagången i valdeltagande 1998 var starkast i gruppen med de allra lägsta inkomsterna, där det gick tillbaka från 82,2 procent till 68,9 procent. Men valdeltagandet gick även tillbaka i andra inkomstgrupper, även i gruppen med ganska hög inkomst, om än inte lika kraftigt. Det var endast bland de med allra högst inkomster som valdeltagandet bibehöll nivån från 1994 års val. Tillbakagången i valdeltagande 1998 bland människor med mycket höga inkomster var 0,8 procentenheter. Vår definition av de med allra lägsta respektive allra högsta inkomsterna omfattar cirka 20 procent av urvalen.

Högre utbildade väljare tenderar att rösta i något högre utsträckning än väljare med endast obligatorisk eller gymnasial utbildning. Det är ett förhållande som gällt sedan 1982 och sambandet ser likadant ut 1998 både vad gäller riktning och styrka. Resultaten i figur 2.6 visar att vid valet 1982 röstade 89,1 procent bland lågutbildade väljare, en siffra som vid 1998 års val motsvarades av 79,9 procent (minus 9,2 procentenheter). Motsvarande siffror för högutbildade

79,9

84,2

84,6

85,6

87,1

89,1 93,4

90,1

84,2

87,2

86,6

96,1

96,3

88,4

92,4

91,9

91,5

65 70 75 80 85 90 95 100

1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande %

lågutbildade

medelutbildade

högutbildade

Figur 2.6. Valdeltagande bland låg-, medel och högutbildade väljare 1976– 1998 (procent)

differens hög – låg utbildning +7,0 +9,2 +5,9 +7,3 +5,8 +8,5

• Sida 111
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

var 96,1 procent 1982 och 88,4 procent 1998, en minskning med 7,7 procentenheter. Valdeltagande bland lågutbildade gick mellan 1994 och 1998 tillbaka med 4,3 procentenheter och bland högutbildade med 4,0 procentenheter. När det gäller utbildning var således nedgången i valdeltagande så gott som lika stor bland högutbildade som bland lågutbildade väljare. Skillnaderna mellan hög- och lågutbildade ökar inte under perioden som helhet och enbart med knappt 3 procentenheter mellan 1994 och 1998. Utbildning bidrar alltså inte till att förklara det ökande icke-röstandet 1998.

Vi har tydligt kunnat konstatera att nivån på valdeltagandet varierar mellan olika sociala skikt i landet. Och de gamla sanningarna består. Medborgare som är socialt sett starka röstar i högre grad än vad andra gör. När det gäller valdeltagandet 1998 kan vi dock notera två smärre nyheter. För det första har valdeltagandet sjunkit i, så gott som, samtliga sociala skikt. Det är inte bara socialt svaga människor som har stannat hemma på valdagen; minskningen i valdeltagande återfinns också bland t.ex. välutbildade väljare. För det andra har sambanden mellan social position och valdeltagande förstärkts mellan valen 1994 och 1998. Även om valdeltagandet har minskat i socialt sett starka väljargrupper har det minskat ännu mer i socialt sett svagare grupper. Valdeltagande kan numera betraktas som en klassfråga; arbetarklassen röstar i lägre grad än vad medelklassen gör. Skillnaderna mellan arbetarklassens och medelklassens valdeltagande är större vid valet 1998 än vad den någonsin varit.

I de hittills presenterade analyserna har vi behandlat effekten av en oberoende variabel (t.ex. kön) på valdeltagandet (beroende variabel) separat. Men ett sådant enkelt analysförfarande kanske inte rymmer hela sanningen. Vi har t.ex. konstaterat att arbetarklass och låginkomsttagare röstar i lägre grad än vad andra grupper gör. En del av den bivariata effekt vi finner av klasstillhörighet på valdeltagande kan emellertid vara en återspegling av den lägre röstbenägenheten bland låginkomsttagare snarare än att man tillhör arbetarklassen. För att kunna isolera effekten av en speciell variabel måste vi genomföra s.k. multivariata analyser där vi tar hänsyn till effekten av flera oberoende variabler på den beroende i en samlad modell. På så sätt kan vi räkna fram effekten av en specifik variabel på den beroende variabeln under kontroll för övriga faktorer som inkluderats i analysen. Eftersom flera av de sociala faktorer som analyserats i detta avsnitt till dels verkligen överlappar varandra är det på sin plats att föra analysen vidare till en sådan multivariat modell.

Det skulle dock vara allt för våghalsigt att inkludera samtliga variabler som prövats ovan i denna modell. Då skulle vi också få problem

• Sida 112
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

att särskilja effekten av en specifik variabel, p.g.a. den överlappning vi talat om när det gäller sociala egenskaper. Mer tekniskt uttryckt skulle vi ha problem med multikollinearitet.

44

Därför har vi valt att

analysera en ganska enkel modell som innehåller fyra sociala faktorer; huruvida man är arbetslös eller inte, arbetarklass, civilstånd och utbildningsnivå. Fyra faktorer som vi tror, och redan påvisat, påverkar valdeltagandet. De faktorer som exkluderats från de fortsatta analyserna har utgått av två skäl. Antingen är det ganska oklart om de har en tydlig linjär effekt på valdeltagandet (t.ex. ålder) eller så överlappar de något fenomen som ingår i modellen allt för mycket (t.ex. har arbetslösa normalt sett en låg inkomst). Vi är ute efter att fånga två extremgrupper: Den socialt starke som vi operationaliserat som att vara välutbildad, ha en sysselsättning, tillhöra medelklassen och vara gift eller sammanboende och den socialt svage har vi definierat som att ha låg utbildning, vara arbetslös, tillhöra arbetarklassen och vara ensamstående.

De multivariata analyserna av våra data sker med hjälp av s.k. logistisk regressionsanalys. Vår beroende variabel är ett fenomen som antingen kan hända (man röstar) eller inte hända (man röstar inte). Sådana dikotoma fenomen modelleras lämpligen med att försöka skatta sannolikheten för att en given individ kan tänkas utföra handlingen i fråga.

45

Vi kommer att ange effektmått för respektive

variabel i vår modell och sedan beräkna sannolikheten att respektive extremgrupp, den socialt starke eller socialt svage skulle avgivit en röst vid tre tillfällen.

Vi har valt ut tre tidpunkter för analys. Det förändrade valdeltagandet mellan 1994 och 1998 står fortfarande i centrum för vårt intresse. Därför ingår självklart dessa tidpunkter i analyserna. Vi har dessutom valt ut 1985 som jämförelsepunkt eftersom det valet hölls före det att valdeltagandet började sjunka 1988. I tabell 2.5 redovisas resultaten av tre multivariata logistiska regressionsanalyser med fyra sociala faktorer som oberoende variabler och valdeltagande som beroende 1985, 1994 och 1998.

I 1985 års undersökning går det inte att särskilja effekten av att vara arbetslös jämfört med övriga variabler. Vi har få arbetslösa inkluderade i denna studie och kan inte med säkerhet skilja ut dem från andra sociala grupper med låg status (s.k. multikollinearitet). Men 1998, när arbetslösheten är högre, finns en signifikant effekt av att vara arbetslös. Arbetslösa röstar i lägre grad än vad andra grupper gör även under kontroll för andra sociala faktorer. Utbildning har effekt på röstbenägenheten samtliga undersökta år. Även klasstillhörighet

• Sida 113
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

och civilstånd har individuella effekter som inte bara är återspeglingar av andra fenomen samtliga undersökta år.

Betydelsen av de utvalda faktorerna kvarstår alltså även i analyser som tar hänsyn till dem i en multivariat modell. Än intressantare att fundera kring är därför den samlade betydelsen av att vara socialt svag respektive stark. Med hjälp av den logistiska regressionsanalysen kan vi räkna fram det förväntade valdeltagandet i de två extremgrupper som vi definierade ovan. 46 I figur 2.7 redovisas det förväntade valdeltagandet i den socialt starkaste respektive svagaste gruppen av väljarkåren 1985, 1994 och 1998.

Det förväntade valdeltagandet är, naturligt nog, lägre i den svaga gruppen av väljare. Men 1985 och 1994 var skillnaden till den starka gruppen inte särskilt stor. År 1985 förväntades 99 procent av de socialt starka väljarna rösta, medan motsvarande siffra för de svaga var 83 procent. Båda siffrorna hade minskat med en respektive två procentenheter till valet 1994. I denna analys framstår tillbakagången i valdeltagandet 1998 tydligare än i tidigare analyser. Det är de socialt resurssvaga som stannat hemma. Enbart varannan röstberättigad i den (extremt) socialt sett svaga gruppen förväntas då ha röstat. Medan minskningen i den (extremt) socialt sett starka gruppen är mycket liten. Det är alltså så att det är de socialt resurssvaga grup-

Tabell 2.5. Valdeltagande i Sverige förklaras av sociala faktorer. Logistisk regression av 1985, 1994 och 1998 års valundersökningar

Kommentar: De logististiska regressionerna är inte viktade mot valdeltagandet utan

bygger på data från individer som behandlas likvärdigt. Effekter som markerats med * indikerar att respektive effekt är statistiskt signifikant skild från noll på minst 0,05nivån. Samtliga variabler har kodats med värden som går från noll (socialt svag grupp; t.ex. ensamstående) till ett (socialt stark grupp; t.ex. gift/sammanboende). Övriga tillämpliga skalsteg har siffervärden däremellan, eftersom samtliga variabler i analyserna har presenterats tidigare i kapitlet framgår skalsteg i respektive tillämplig tabell eller figur.------- markerar att effekten för denna variabel är omöjlig att beräkna detta år p.g.a. massiv multikollinearitet.

1985

1994

1998

variabel Effekt Standardfel Effekt Standardfel Effekt Standardfel

civilstånd 1,0965* 0,2092 0,7156* 0,1634 0,8831* 0,1516 klass 0,5958* 0,2267 0,4320* 0,1648 0,5134* 0,6100 arbetslöshet ----------------–0,0488 0,0944 0,9259* 0,2168 utbildning 0,9999* 0,3469 0,7295* 0,2399 0,5360* 0,2198 konstant 1,5878* 0,1828 1,5401 0,1689 0,1845 0,2292

χ

2

89,1

44,2

86,2

antal svarspersoner 2 576

2 482

3 057

• Sida 114
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

perna i samhället som främst valt att ställa sig utanför den demokratiska processen 1998. Detta resultat, som inte framstår lika tydligt i de bivariata analyserna ovan, är naturligtvis ett allvarligt bekymmer för det svenska demokratiska systemet.

Frågan är om deltagande i svenska val håller på väg att bli en klassfråga. I vårt material finns förhållande som indikerar en utveckling i dylik riktning. Skillnaden i valdeltagande mellan vissa socioekonomiska grupper ökar. Resultaten för 1998 års val visar att skillnaden i valdeltagande mellan arbetarklass och medelklass samt mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare är de största vi någonsin uppmätt. Frågan är om vi är på väg mot ett tvåtredjedelssamhälle vad gäller politiskt deltagande, där en stor del av befolkningen väljer att ställa sig utanför den demokratiska processen? Eller är det, ännu värre, så att en grupp av väljare har – eller uppfattar sig ha – skuffats ut från den demokratiska spelplanen?

Valdeltagandets politiska rötter

Att inte rösta behöver inte vara ett tecken på ett socialt utanförskap. Det kan vara fråga om ett medvetet val efter överväganden utifrån

99

97

95

54

82

83

40 50 60 70 80 90 100

1985

1994

1998

Valår

F ö rv ä ntat valdeltagande %

stark

svag

Figur 2.7. Förväntat valdeltagande bland socialt svaga respektive starka väljare 1985, 1994 och 1998 (procent)

differens stark +16 +15 +41 minus svag

Kommentar: De förväntade värdena på valdeltagandet är beräknat med utgångspunkt

i de logistiska regressioner som presenterades i tabell 2.5. Starka väljare är väljare som har värde ett på samtliga oberoende variabler, dvs. de är socialt starka, medan svaga väljare är de som har värde noll på samtliga oberoende variabler, dvs. de är socialt svaga (se även texten).

• Sida 115
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

t.ex. intresse för politiken eller förtroende för politiker eller partisystem. Uppfattar man t.ex. inte några större skillnader mellan partierna som ställer upp i riksdagsvalen kan det förefalla meningslöst att rösta på något av dem. Utan intresse för politiken eller förtroende för politiker är det inte heller mödan värt att informera sig om de politiska alternativen. Därför är det inte förvånande att politiska faktorer också har en stark förklaringskraft när det gäller att förstå människors beslut att rösta eller inte. Sambanden för sådana politiska faktorer är normalt sett statistiskt starkare än för de sociala faktorer vi hittills analyserat. 47 Det låga valdeltagandet 1998 kan ha vuxit fram ur politiska faktorer, vilka i sin tur, eventuellt kan föras tillbaka till de ökande sociala klyftor i valdeltagandet som vi redan konstaterat. Tankegången är enkel. Människor i utsatta sociala situationer tenderar att vara politiskt engagerade i lägre grad än andra. Något har gjort att detta lägre engagemang i valet 1998 omsattes i icke-röstande i högre grad än tidigare. Innan vi kan analysera tankegången i sin helhet är det dock på sin plats att följa de politiska faktorernas påverkan på valdeltagandet mellan 1976 och 1998 på motsvarande sätt som för de sociala faktorerna. Kan vi notera en större minskning i valdeltagandet bland oengagerade väljargrupper eller återfinns det minskade valdeltagandet även bland engagerade väljare? Efter det att denna typ av faktorer behandlats skall vi återkomma till en mer fullständig modell för att analysera valdeltagandet där samspelet mellan sociala och politiska faktorer behandlas. Vi startar med att i figur 2.8 analysera sambandet mellan väljarnas exponering för politiska nyheter i massmedia och valdeltagandet. Även när det gäller politiska faktorer lider vissa av våra analyser av bristen att en del av de grupper som analyseras baseras på ytterligt få intervjupersoner. Det gäller främst ytterpunkterna på några av våra skalor (t.ex. de som aldrig läser något om politik i dagstidningar).

Väljarnas exponering för politiska nyheter är kopplad till benägenheten att rösta. Skillnaden mellan de mest och minst medieexponerade väljarna har ökat påtagligt i samband med valet 1998. Därmed har sambandet mellan denna variabel och valdeltagandet blivit starkare än de vi ser för samtliga de sociala faktorer vi analyserat i föregående avsnitt. Bland människor som har för vana att ofta eller alltid läsa om politik i tidningar är valdeltagandet högt under hela den undersökta perioden, omkring 90 procent eller däröver. Bland röstberättigade medborgare som i mindre utsträckning tar del av det politiska materialet i massmedierna är valdeltagandet lägre. Skillnaderna i valdeltagande har varit särskilt stora i den grupp av medborgare som aldrig läser om politik i tidningarna jämfört med övriga. I samband

• Sida 116
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

med 1998 års val stannade nästan varannan väljare i denna grupp hemma. Till valurnorna gick endast 54,5 procent av dem. Jämför vi med de som har för vana att alltid läsa det som finns i tidningarna av politik var skillnaden i valdeltagande 1998 hela 34,4 procentenheter. Det är den största skillnaden mellan dessa grupper som uppmätts sedan undersökningsperiodens början 1976 och den beror på en kraftig tillbakagång i valdeltagande bland de som inte läser om politik i tidningarna. Sedan valet 1976 har tillbakagången varit 23,0 procentenheter och bara mellan valen 1994 och 1998 gick valdeltagandet ned med 13,5 procentenheter i denna grupp. Bakom människors medieexponering för politiska spörsmål ligger naturligtvis till en del intresse för politik i allmänhet. I figur 2.9 redovisas valdeltagande bland röstberättigade med olika grad av subjektivt politiskt intresse.

Kurvorna när det gäller valdeltagande bland människor med olika grad av politiskt intresse är påfallande väl överensstämmande med motsvarande kurvor för medieexponering. Men sambanden som vi noterar är ännu starkare. Ser vi först till politiskt intresserade medborgare finner vi för hela perioden 1976 till 1998 en nedgång i valdeltagande med 2,7 procentenheter i gruppen mycket intresserade och 6,6 procentenheter bland de ganska intresserade. Bland mycket politiskt intresserade var valdeltagandet som högst 1991. Det var då 97,3 procent. I samband med 1998 års val har motsvarande siffra sjunkit

91,7

93,4

94,4

93,6

89

93,6

91,3

88,9

96

94,3

95,3

91,4

91

92,9

91,3

91

88,9

91

89,8

85,8

84,8

85,5

81,5

54,5

68

70,9

68

70,8

85,6

83,4

77,5

50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande

allt varje dag

ofta

någon gång

aldrig

Figur 2.8. Valdeltagande och medieexponering 1976– 1998 (procent)

Fråga: ” Hur mycket brukar Du läsa av nyheter och artiklar om politik i dagstidingarna?”

differens allt – aldrig 16,9 10,9 7,8 22,8 21,0 22,7 23,3 34,4

• Sida 117
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

tillbaka till 93,6 procent, alltså en minskning med 3,7 procentenheter. Bland de ganska intresserade medborgarna har valdeltagandet under 1990-talet sjunkit med 0,6 procentenheter. Kraftigare är tillbakagångarna bland de politiskt ointresserade och särskilt bland gruppen som säger sig inte alls vara intresserade av politik. Under hela perioden har valdeltagandet sjunkit med 11,9 procentenheter bland inte särskilt politiskt intresserade och med 23,4 procentenheter bland inte alls intresserade av politik. Mellan valen 1994 och 1998 har valdeltagandet sjunkit drastiskt bland de som inte alls är intresserade av politik, från 67,2 procent till 51,7 procent. Sambandet mellan politiskt intresse och valdeltagande var som svagast vid valet 1982. Det berodde framförallt på att löntagarfondsvalet 1982 mobiliserade medborgare att rösta som inte var politiskt intresserade. Skillnaden i valdeltagande mellan mycket intresserade och inte alls intresserade var då endast 8,2 procentenheter 1982. Därefter ökade åter skillnaderna och i samband med tillbakagången i valdeltagandet 1988 var skillnaden mellan dessa grupper av väljare hela 31,1 procentenheter. Men i samband med 1998 års val är skillnaderna i valdeltagande mellan mycket politiskt intresserade och inte alls intresserade än större, 41,9 procentenheter. Vi kan också konstatera att gruppen inte särskilt intresserade medborgare i och med 1998 års val för första gången sedan 1976 är nere i ett

Figur 2.9. Valdeltagande och politiskt intresse 1976– 1998 (procent) Fråga: ’’Hur pass intresserad är Du i allmänhet av politik?’’

differens mycket – inte alls 21,2 17,4 8,2 26,9 31,1 26,9 28,7 41,9

94,8

96,3

94,6

95,5

94,8

97,3

95,9

93,6

93

95,7

94,1

93,5

91,6

89,7

90,9

89,1

89,6

89

89,9

89

83,7

84,8

83,4

77,7

51,7

67,2

70,4

63,7

68,6

86,6

77,2

75,1

50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande

mycket intresserad

ganska intresserad

inte särskilt intresserad

inte alls intresserad

• Sida 118
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

valdeltagande under 80 procent (77,7 procent). Valet 1998 innebar också att skillnaden i valdeltagande mellan inte särskilt intresserade ökade både till mycket intresserade och till ganska intresserade. Politiskt intresse förklarar i statistisk mening mer än någonsin i valet 1998 när det gäller frågan huruvida människor röstar eller inte. Väljare med ett svagt politiskt intresse stannade i 1998 års val hemma i betydligt större utsträckning än de politiskt intresserade väljarna.

Både mediaexponering och politiskt intresse är närliggande faktorer i den politiska kunskapsbildningen. Även människors politiska kunskaper samvarierar med graden av valdeltagande, människor med hög politisk kunskap tenderar att rösta i högre utsträckning än människor med låg politisk kunskap. Vi har konstruerat ett index gällande ett antal frågor som mäter väljarnas kunskap om olika sakförhållanden i samhälle och politik och har sedan kodat antal rätt svar. I samband med valet 1994 var valdeltagandet i grupper med hög politisk kunskap 95,4 procent att jämföra med 74,9 procent bland röstberättigade med låg politisk kunskap. Valet 1998 innebar en tillbakagång i valdeltagande bland väljare med låg politisk kunskap. I denna grupp av väljare röstade endast 53,7 procent 1998. Kunskapssiffrorna indikerar ett motsvarande resultat som vi noterat för medieexponering och politiskt intresse. Den som inte tar till sig politisk information, är intresserad eller kunnig i politiska frågor röstar i lägre grad än andra väljare, och sambanden mellan sådana politiska faktorer och valdeltagande är starkare 1998 än vad de varit tidigare.

Politiskt intresse är ett sammanfattande mått på hur väljarna ser på politiken. Är vi istället intresserade av att undersöka väljarnas koppling till partierna och hur den inverkar på valdeltagandet är graden av partiidentifikation ett bättre mått. I figur 2.10 redovisas valdeltagandet i grupper med olika grad av partiidentifikation, dvs. hur nära knuten man som väljare känner sig till ett visst parti. Partiidentifikation mäts som väljarnas känsla av anhängarskap med något politiskt parti. En väljare som betraktar ett visst parti som ”sitt” parti har större anledning att gå och rösta på valdagen än en väljare utan en sådan känsla.

Resultaten i figuren 2.10 visar att röstberättigade medborgare med enbart partipreferens eller utan partipreferens röstar i mindre utsträckning än personer som identifierar sig med ett parti. Det är ett samband som gällt vid samtliga val sedan 1976, men återigen noterar vi att det aldrig varit så starkt som det är 1998. Tillbakagången i valdeltagandet 1998 märks framförallt i och med att personer utan partipreferens röstade i betydligt mindre utsträckning än 1994. I denna grupp sjönk valdeltagandet från 72,2 procent 1994 till 61,6 procent

• Sida 119
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

1998. Även bland personer med enbart partipreferens minskade valdeltagandet, från 85,9 procent 1994 till 81,6 procent 1998. Däremot var förändringarna små bland mycket och ganska starkt partiidentifierade medborgare. I figur 2.11 visar vi även att politiskt misstroende är kopplat till valdeltagande och vilka förändringar som skett i detta avseende sedan 1976. Kurvorna i figur 2.11 bygger på en sammanvägning av två frågor formulerade som påstående vilka intervjupersonerna fått ta ställning till. De båda frågorna har slagits samman till ett index som sedan fördelats i tre kategorier, en som utgör svarspersoner med stort förtroende för politiker, en där förtroendet varken är stort eller litet och en där förtroendet är litet. De båda frågorna var fyrställiga med svarsalternativen instämmer helt, instämmer i stort sett, i stort sett motsatt åsikt och helt motsatt åsikt. Den första frågan löd: ”Partierna är bara intresserade av folks röster men inte av deras åsikter” och den andra ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker”. I figur 2.11 redovisas valdeltagandet bland medborgare med stort respektive litet förtroende för partier och politiker enligt det redovisade indexet. Resultaten visar att valdeltagandet är lägre bland personer med ett litet förtroende jämfört med människor som besitter stort förtro-

95,6

97,6

95,2

92,2

92,7

95,7

95,4

94,7

93,6

96,5

93,4

91,9

92,8

89,5

88,6

88,8

86,3

89,4

89,9

88,5

82,7

86,7

85,9

81,6

61,6

72,2

71,9

71,7

74,1

80,5

73,5

78

50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande

mycket stark

ganska stark

enbart partipreferens

utan partipreferens

Figur 2.10. Valdeltagande och grad av partiidentifikation 1976– 1998 (procent)

differens mycket stark – ingen +19,6 +21,7 +15,1 +18,1 +21,0 +23,8 +23,2 +33,1

• Sida 120
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

ende för partier och politiker. Nedgången i valdeltagande 1988 kan spåras i båda grupperna, men tillbakagången var större bland de med ett lågt politikerförtroende. Bilden var något annorlunda vid den kraftiga nedgången i valdeltagandet 1998. Den har inte satt några spår bland den allt mindre väljargrupp med stort förtroende för politiker. Snarare är det så att valdeltagandet ökat något i denna grupp under 1990-talet. Bland väljare med lågt förtroende för politiker innebar 1998 års val däremot en bottennotering. Liksom i så många andra faktorer finner vi att polariseringen är som störst 1998. Skillnaden i valdeltagande mellan dem med ett stort förtroende jämfört med dem med ett litet förtroende var vid det senaste valtillfället 15,3 procentenheter, jämfört med 9,0 och 5,5 procentenheter vid två närmast föregående valen.

Det är främst sociala och politiska lågresursgrupper som inte röstade i lika stor utsträckning 1998 som 1994. Hur var det 1998, representerade de som inte valde att rösta helt andra partipreferenser, åsik-

93,2

96

95

94,8

91,2

90

91,7

93,3

88,9

87,5

89

87,7

81,8

84,7

82,7

78

70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande

stort förtroende

litet förtroende

Figur 2.11. Valdeltagande och politiskt förtroende 1976– 1998 (procent)

differens stort – litet förtroende 8,5 6,0 4,3 7,1 9,4 5,3 9,0 15,3

Kommentar:

Resultaten i figuren bygger på två frågor ställda i valundersökningens

förvalsintervjuer. Frågorna löd: ”Partierna är bara intresserade av folks röster men inte av deras åsikter” och den andra ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker”. Svarsalternativen var: instämmer helt, instämmer i stort sett, i stort sett motsatt åsikt och helt motsatt åsikt.

• Sida 121
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

ter och ideologiska ställningstaganden i jämförelse med de som röstade?

Vi kan konstatera att icke-röstarnas partisympatier normalt sett brukar se ungefär likadana ut som bland röstare. Det är ett resultat som står sig också 1998. 48 Det tycks som om mandatställningen i Sveriges riksdag skulle blivit ungefär densamma även om samtliga icke-röstare skulle valt att rösta. Om det är så att olika partier vore olika bra på att mobilisera sina respektive icke-röstare kan det vara fråga om en sanning med modifikation. En annan intressant fråga i sammanhanget är att studera partifördelningen bland de som tillkom till väljarkåren mellan 1994 och 1998 samt de som hoppade av mellan 1994 och 1998. Mobiliseringen och demobiliseringen av väljare mellan 1994 och 1998 samt deras partival redovisas i tabell 2.6.

Tabell 2.6. Partival och individuella förändringar i valdeltagandet mellan 1994 och 1998 (procent)

Kommentar: Analysen omfattar enbart personer som var röstberättigade i riksdags-

valen både 1994 och 1998. Uppgifterna om valdeltagande har kontrollerats mot den officiella röstlängden. Analyserna omfattar, förutom intervjuade personer 1998, också ett antal svarspersoner från panelurvalet 1994–1998 som enbart intervjuades 1994. Siffrorna i tabellen är inte viktade mot valdeltagandet.

I den demobiliserade gruppen av väljare, som vi kommer ihåg står för tio procent av samtliga väljare som varit röstberättigade i båda de aktuella valen, finner vi vissa skillnader jämfört med valresultatet. Bland väljare som röstade 1994 men inte 1998 finner vi att drygt hälften (51 procent) utgörs av personer som 1994 röstade på socialdemokraterna. Besvikelse eller missnöje mot den förda s-politiken skulle alltså kunna vara en faktor att diskutera i samband med det låga valdeltagandet 1998.

I valundersökningarna har frågor ställts om hur bra man anser att den sittande regeringen skött sig under den gångna mandatperioden samt hur väl man anser en socialdemokratisk respektive en borgerlig regering kommer att sköta sig under den kommande mandatperioden. Svarsalternativen är formulerade som en elvagradig skala från –5,

Partival i riksdagsvalet 1994 resp 1998

v s c fp m kd mp övr

Summa procent

Antal personer

Demobiliserade väljare: Röstade 1994, men ej 1998 9 51 11 6 10 2 7 4 100 154 Mobiliserade väljare: Röstade 1998, men ej 1994 14 34 5 5 18 10 9 5 100 74

• Sida 122
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

för mycket dåligt till +5 för mycket bra. I tabell 2.7 redovisas medelvärden på skalan.

Tabell 2.7. Bedömning av sittande regering 1991–1994 och 1994– 1998 samt förväntning på s-regering 1994–1998 (medeltal)

Resultaten visar på ett visst stöd för ett dylikt resonemang. I samband med valet 1994 bedömde icke-röstare och röstare hur den borgerliga regeringen skött sig på ett i genomsnitt likvärdigt sätt, –0,7 respektive –0,6. När det gäller bedömningen av den socialdemokratiska regeringen 1998 finns dock en liten skillnad mellan icke-röstare och röstare, vilken visar att icke-röstarna (+0,3) inte var lika nöjda med den socialdemokratiska regeringen 1994–1998 som röstarna (+0,9). Skillnaderna är som sagt små men går i hypotesens riktning. Betraktar vi vidare de förväntningar som en socialdemokratisk regering tillskrevs 1994 och jämför med det betyg som sattes på dess arbete 1998 finner vi att skillnaderna mellan förväntning och resultat var större bland icke-röstarna (1,3 enheter) än bland röstarna (0,3 enheter). De som var icke-röstare 1994 gick in med högre förväntan på en s-regering än röstare, men icke-röstarna gav s-regeringen ett sämre betyg 1998 än röstarna.

Om ett lägre valdeltagande också innebär att vissa åsikter blir underrepresenterade eller överrepresenterade i riksdagen kan det vara tecken på ökade klyftor i samhället. Är det så att vi inte finner att röstande och icke-röstande skiljer sig nämnvärt åt vad gäller politiska spörsmål är faran i det här avseendet mindre.

Görs en distinktion mellan åsiktsförekomst respektive åsiktsriktning kan vi för det första konstatera att icke-röstare uppvisar politiska åsikter i nästan lika stor omfattning som röstare. Av 23 frågor om politiska attityder i valundersökningen 1998 hade icke-röstare i genomsnitt en uttalad åsikt i 17,0 medan motsvarande siffra för röstare var endast obetydligt högre, 17,5 frågor.

I tabell 2.8 redovisas röstares respektive icke-röstares uppfattning i politiska sakfrågor i samband med valet 1998. Frågorna ingår i en

Röstare Icke-röstare

VU94 Sittande regeringen 1991–1994 –0,6

–0,7

VU98 Sittande regeringen 1994–1998 +0,9

+0,3

VU94 Eventuell s-regering 1994–1998 +1,2

+1,6

• Sida 123
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

svit där de intervjuade ombads svara om respektive förslag var bra eller dåligt.

Tabell 2.8. Andel röstare – respektiv icke-röstare som på 21 olika politiska förslag svarat att de anser dem vara mycket bra eller ganska bra, samt inställning i kärnkraftsfrågan och EU-frågan (procent)

Kommentar: I valundersökningen ställdes ett antal förslag som de svarande fick

bedöma som bra eller dåliga. Svarsalternativen var mycket bra förslag, ganska bra förslag, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt förslag och mycket dåligt förslag. Siffrorna som redovisas för icke-röstare respektive röstare är en sammanslagning av alternativen mycket bra och ganska bra förslag.

Resultaten i tabell 2.8 visar att sambandet mellan uppfattning i olika sakfrågor och valdeltagande är svagt. I många av sakfrågorna finns det ingen skillnad mellan röstare och icke-röstare att tala om. Men i några frågor finns det tydliga skillnader. En sådan fråga handlar om

röstare

ickeröstare

skillnad röstare – icke-röstare

I huvudsak för kärnkraften

47 26

+21

I huvudsak för det svenska medlemskapet i EU

44 25

+19

Sverige bör bli medlem i EMU

35 21

+14

minska de sociala bidragen

31 18

+13

slutförvara det högaktiva avfallet från kärnkraften i den svenska berggrunden

38 25

+13

minska den offentliga sektorn

23 17

+6

Sverige bör söka medlemskap i NATO

26 21

+5

minska försvarsutgifterna

50 47

+3

sälja statliga företag och affärsverk till privata köpare 34 31

+3

avsätta mer skattemedel till den kommunala äldreomsorgen

87 84

+3

förbjuda alla former av pornografi

64 62

+2

Sverige bör på lång sikt avveckla kärnkraften

52 50

+2

bedriva mer av sjukvården i privat regi

30 31

–1

minska U-hjälpen

22 23

–1

minska inkomstskillnaderna i samhället

64 66

–2

stoppa privatbilismen i innerstäderna

41 44

–3

öka det ekonomiska stödet till invandrare så att de kan bevara sin egen kultur

17 21

–4

sänka skatterna

61 66

–5

begränsa rätten till fri abort

14 19

–5

ta emot färre flyktingar i Sverige

42 52

–10

tillåta aktiv dödshjälp i Sverige

36 46

–10

införa sex timmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande

50 60

–10

Sverige bör utträda ur EU

37 49

–12

• Sida 124
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

det svenska EU-medlemskapet och EMU där icke-röstarna inte är lika positiva som röstare. En annan gäller kärnkraften där också de som går och röstar är mer positiva än de som låter bli. De sociala bidragen är populärare bland icke-röstare än bland röstare.

Även när vi frågar efter väljarnas åsikter på ett mer ideologiskt plan genom frågor om vilken typ av samhälle man vill satsa på är skillnaderna mellan de som röstat och de som avstått små. Samhällsfrågorna är utformade som en skala med värden från 0 till 10 där 0 står för ett mycket dåligt förslag och 10 för mycket bra förslag. Jämför vi medelvärdena mellan röstare och icke-röstare gällande de olika samhällena är det endast i ett av förslagen som skillnaden överstiger en enhet. Den frågan handlar om det är ett bra eller dåligt förslag att satsa på samhälle med avancerad teknik för att produktionen skall bli effektivare. Röstare är mer positiva till ett samhälle som utnyttjar avancerad teknik än icke-röstare (5,9 respektive 4,8). De är också något mer positiva till ett samhälle där kristna värden spelar en större roll och där man satsar på ett mångkulturellt samhälle med tolerans mot människor från t.ex. andra länder. Icke-röstare är däremot något mer positiva än röstare till ett samhälle som slår vakt om traditionella svenska värden. För dessa tre frågor var emellertid skillnader endast 0,5 enheter mellan röstare och icke-röstare. Huvudresultatet av våra efterforskningar på denna punkt är att vi inte finner några större åsiktsskillnader mellan röstare och icke-röstare.

Fortfarande är vänster-höger ideologi en stark kraft när det gäller att förklara svenska folkets politiska beteende. Vi har sett att rösta eller inte kan vara på väg att bli en fråga som handlar om social hemvist i samhället och om hur starka medborgarna är resursmässigt. Frågan är om röstning även är på väg att bli en ideologisk fråga. Enligt resultaten i figur 2.12 är så emellertid inte fallet. Sedan 1976 har skillnaderna mellan icke-röstares och röstares egen placering på vänster-högerskalan varit mycket små. Det sjunkande valdeltagandet med nedgångarna 1988 och 1998 har inte förändrat detta förhållande. Den genomsnittliga placeringen på vänster-högerskalan är ungefär densamma för röstare som för de som inte röstat.

Om vi fortfarande utgår från väljarens egen placering på vänsterhöger finner vi att valdeltagandet är högre bland personer som placerar sig till vänster eller till höger i politiken jämfört med personer som placerar sig i mitten. Resultaten i figur 2.13 visar att så varit fallet ända sedan 1976. I samband med valet 1998 sjönk valdeltagandet med 9,1 procentenheter bland de som placerade sig i mittzonen av vänsterhöger-skalan, medan tillbakagången endast var 2,7 procentenheter bland personer som placerade sig till höger respektive 2,0 pro-

• Sida 125
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

centenheter bland dem som placerade sig till vänster. Valet 1998 innebar att skillnaden i valdeltagande ökade markant mellan väljare som själva placerade sig till höger respektive vänster i politiken i jämförelse med de väljare som placerade sig i politikens mittfält.

För att kunna göra val i politiken är det nödvändigt att kunna urskilja politiska alternativ. Saknar väljarna alternativ blir valen svåra och risken för att låta bli större. För väljare som inte uppfattar några skillnader mellan de alternativ som står till buds blir valet ovidkommande, medan handlingen att avstå förefaller rationell. Var det i samband med valet 1998 svårare än tidigare för väljarna att uppfatta tydliga alternativ i politiken? Resultaten från valundersökningarna om hur väljarna bedömde valrörelsen som återfanns tidigare kan tyda på det. En möjlighet att testa huruvida det var svårt att uppfatta alternativ i politiken är att jämföra röstares och icke-röstares bedömning av var på vänster-högerskalan de placerar partierna dvs. hur de uppfattar de ideologiska avstånden mellan partierna. Ju större avstånd man ser mellan partierna desto tydligare alternativ i politiken och omvänt ju kortare avstånd mellan partierna desto svårare att se alternativ i politiken. I figur 2.14 redovisas genomsnittsvärdet för de summerade

differens röstare – icke-röstare 0,1 0,1 0,2 0,3 –0,2 0,1 –0,2 –0,1

Kommentar: Skalan går från 0 till 10 där 0 står för långt till vänster och 10 står för

långt till höger.

Figur 2.12. Röstares och icke-röstares egen placering på vänster-höger skalan (medeltal)

5

4,9 4,9

5,2

5

5,5

5,1

5,2

4,8

5

4,8

4,9

5,2

5,4

4,9

5,1

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

v alår

v ä nster-h ö ger

rös tare

ic ke-rös tare

• Sida 126
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

avstånden mellan partierna på vänster-högerskalan så som väljarna uppfattar dem.

49

För det första visar resultaten att det finns ett samband mellan huruvida väljarna uppfattar graden av ideologiska skillnader mellan partierna och valdeltagande. Personer som inte uppfattar stora ideologiska skillnader mellan partierna röstar i mindre utsträckning än personer som gör så. För det andra innebar valet 1998 att denna effekt förstärktes. Resultaten i figur 2.14 visar att bland de som inte uppfattar några klara skillnader mellan partierna sjönk valdeltagandet med hela 14 procentenheter, medan valdeltagandet låg kvar på en hög nivå bland personer som uppfattat tydliga ideologiska skillnader mellan partierna. Skillnaden i valdeltagande mellan de som ser tydliga skillnader mellan partierna och de som inte gör det ökade från 18 till 32 procentenheter.

Hittills har vi lutat oss på traditionella objektiva förklaringar till väljarnas beslut att rösta eller inte. Men hur förklarar icke-röstarna själva att de valt att stanna hemma? Vi har ställt en helt öppen fråga om varför man röstade på valdagen.

50

Resultatet redovisas i tabell 2.9.

Vi har kodat de öppna svaren i fem huvudkategorier. De öppna

93,3

95,8

95,2

93,5

92,1

91,1

93,7

91,7

89,8

91,9

89,1

87,8

84,6

85,3

84,2

75,1

94,1

95,6

92,8

94,8

89

91

91,6

88,9

70 75 80 85 90 95 100

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998

valår

valdeltagande

vänster

mitten

höger

Figur 2.13. Valdeltagande och egen ideologisk placering på vänster-höger skalan 1976– 1998 (procent)

differens vänster – mitten 3,9 6,1 3,5 5,7 7,5 5,8 9,5 16,6

Kommentar: Skalan går från 0 till 10, där 0 står för långt till vänster och 10 står för

långt till höger. I figuren har personer som angivit värden från 0 till 3 placerats till vänster, personer som angivit värden från 4 till 6 har förts till mitten och personer som angivit värden från 7 till 10 ingår bland dem som placerar sig till höger.

• Sida 127
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

svaren bekräftar den bild av icke-röstandet som de mer objektiva analyserna givit. När icke-röstarna själva får förklara sig har de främst stannat hemma för att de inte är intresserade eller har någon kunskap om politik. Ett annat vanligt svar är att de inte kan finna något alter-

Figur 2.14. Valdeltagande och grad av uppfattade skillnader mellan partierna (procent)

61 85 93

75

76

73

80 91

88 88

89 93

94

91

93

50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100

1985 1988 1991 1994 1998

valår

avst å nd

litet avstånd

varken litet eller stort avstånd

stort avstånd

Differens stort – litet avstånd +13 +18 +18 +18 +32

Kommentar: De summerade avstånden bland väljarnas placering på vänsterhögerska-

lan går mellan som lägst 0 och som högst 120. Avstånd från 0–40 har kategoriserats som ett litet avstånd, 41–80 som varken litet eller stort avstånd och över 80 som stort avstånd.

Tabell 2.9. Skäl till icke-röstning. Svar på en öppen fråga om varför man inte röstade i riksdagsvalet 1998 (procent)

Kommentar: Endast personer som själva uppgivit att de inte har röstat har fått moti-

vera detta. Intresse, kunskap, gjorde annat

32

Saknar alternativ i politiken, kan ej urskilja ett eget parti

29

Saknar förtroende för politiker och partier

19

Bortrest, sjuk

14

Formerna kring valet

5

Annat skäl

1

Summa procent

100

Antal personer

126

• Sida 128
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

nativ bland partierna för dem att rösta på eller att de saknar förtroende för politikerna och partierna. Några var sjuka eller bortresta. En än mindre andel pekade på formerna kring valet, de kunde inte hitta sitt röstkort eller vallokalen. En av de tillfrågade hade s.k. fotboja och hade inte tillstånd att ta sig till den plats där vallokalen låg. Men det var bara en liten andel av de tillfrågade (5 procent) som anförde skäl av detta slag.

Många politiska faktorer tycks alltså ha ett finger med i spelet bakom det sjunkande valdeltagandet. De oroar i olika hög grad. En ökande misstro mot partier och politiker och att densamma är en av orsakerna till det sjunkande valdeltagandet väcker frågor om hur det står till med den svenska demokratin. Men förhållandet ingjuter trots allt lite mod inför framtiden. Om förtroendet för det politiska systemet på ett eller annat sätt kan återvinnas finns det ju hopp om ett ökat valdeltagande. Av samma skäl som redogjordes för i samband med att vi summerade upp betydelsen av de sociala faktorerna tar vi nu steget vidare till att analysera en multivariat modell för betydelsen av politiska faktorer för valdeltagandet. Vi har återigen definierat två extremgrupper. Den politiskt starka gruppen som är: partiidentifierad, mycket intresserad av politik, läser allt om politik i dagstidningar och som uppfattar klara skillnader mellan partierna på vänster-högerskalan. Medan följande gäller för den politiskt svaga gruppen: inte partiidentifierad, inte alls intresserad av politik, aldrig läser om politik i dagstidningar och inte uppfattar några skillnader mellan partierna på vänster-högerskalan. Några av de ovan redovisade politiska faktorerna har utgått eftersom vi vill hålla modellen enkel och undvika multikollinearitetsproblemet. Någon variabel som täcker in de viktigaste aspekterna av politiskt utanförskap har dock tagits med i modellen. Det vi kallat politiskt förtroende ovan, fångas i praktiken upp av partiidentifikationen i den kommande analysen. Liksom i den tidigare multivariata modellen använder vi oss av logistisk regressionsanalys, och vi analyserar data från 1985, 1994 och 1998.

Dagstidningsläsningen om politik har inte någon självständig effekt på valdeltagandet något av de undersökta åren under kontroll för övriga faktorer. Det är helt enkelt så att t.ex. politiskt intresserade läser mer om politik i tidningarna och röstar i högre grad än vad andra grupper gör. Det samband som tidigare kunnat konstateras mellan valdeltagande och läsning om politik måste tolkas som indirekt. Politiskt intresse och partiidentifikation har en stark effekt på valdeltagandet samtliga undersökta år även under kontroll för de tre övriga oberoende variablerna. Det gäller även för den faktor som vi

• Sida 1792
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

kallat vänster-högeravstånd. Människor som inte uppfattar några stora skillnader mellan partierna på vänster-högerskalan röstar i mindre grad än vad andra gör även under kontroll för de övriga politiska faktorerna. Det är också intressant att konstatera att dess effekt har ökat kraftigt i samband med 1998 års val. Som vi vet sedan tidigare stannade en högre andel av dem som endast uppfattade små partiskillnader hemma 1998 än i tidigare val. Detta resultat kvarstår även i vår multivariata analys. Liksom vi gjorde när vi analyserade de sociala faktorernas betydelse i en multivariat modell kan det vara på sin plats att räkna fram det förväntade valdeltagandet i de två extremgrupperna av politiskt svaga och starka väljare som vi definierat. Den förväntade nivån på valdeltagandet i dessa två grupper i valen 1985, 1994 och 1998 återinns i figur 2.15.

I den politiskt sett (extremt) starka gruppen förväntar vi oss att alla väljare går och röstar. I den svagare gruppen var den förväntade nivån på valdeltagandet ganska låg (68 procent) redan 1985. Den statistiska förklaringskraften för variationer i valdeltagandet i den politiska modellen är alltså klart starkare än för den sociala modell vi provat tidigare. På motsvarande sätt som gällde för den sociala modellen minskar det förväntade valdeltagandet i den svaga gruppen kraftigt 1998. Och i detta fall räknar vi endast med att två av fem av de politiskt sett resurssvaga väljarna gick och röstade 1998. Detta är ur

Tabell 2.10. Valdeltagande i Sverige förklaras av politiska faktorer. Logistisk regression av 1985, 1994 och 1998 års valundersökningar

Kommentar: De logistiska regressionerna är inte viktade mot valdeltagandet utan

bygger på data från individer som behandlas likvärdigt. Effekter som markerats med * indikerar att den är statistiskt signifikant skild från noll på minst 0,05-nivån. Samtliga variabler har kodats med värden som går från noll (politiskt svag grupp; t.ex. inte alls intresserad av politik) till ett (politiskt stark grupp; t.ex. mycket intresserad av politik). Övriga tillämpliga skalsteg har värden däremellan, eftersom samtliga variabler i analyserna har presenterats tidigare i kapitlet framgår skalsteg i respektive tilllämplig tabell eller figur.

1985

1994

1998

variabel

Effekt Standardfel Effekt Standardfel Effekt Standardfel

intresse för politik 1,2484* 0,4709 1,4954* 0,3998 1,5774* 0,4058 dagstidningsläsning om politik

0,7965 0,4472 0,4588 0,3907 0,3503 0,3712

partiidentifikation 1,5988* 0,2991 1,3887* 0,2899 1,7036* 0,3179 vänster-högeravstånd 1,6133* 0,7432 1,6642* 0,6959 3,8869* 0,6574 konstant 0,7436* 0,2481 0,5605* 0,2231 –0,4285 0,2255

χ 2

89,1 2576

91,9 2296

153,9 1792

antal svarspersoner

• Sida 1793
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

demokratisk synvinkel i och för sig inte ett lika bekymmersamt resultat som föregående. Den som är ointresserad och inte stödjer något bestämt parti, och till yttermera visso inte uppfattar några stora skillnader mellan partierna har också större anledning att inte rösta än vad andra människor har. Det kan ju tyckas rationellt att inte rösta för denna (extremt) politiskt resurssvaga grupp. Om det politiska intresset och kunskap om partialternativen kan ökas kan vi hoppas på ett högre valdeltagande. Det riktigt intressanta är om vi finner någon samverkan mellan dessa två typer av faktorer. Är det så att socialt resurssvaga också tenderar att vara de politiskt resurssvaga och därför inte rösta i lika hög grad som andra? Och varför satte denna effekt i så fall in i just 1998 års val? En intressant fråga är varför vi kunnat förvänta oss relativt högt valdeltagande i den politiskt svaga gruppen 1985 och 1994.

Valdeltagandet inför 2000-talet

Demokrati betyder folkstyrelse. I praktiken innebär det att medborgarna i fria val utser representanter till ett parlament, som får till uppgift att styra nationen. För att folkviljan överhuvudtaget skall ha en

100

100

100

39

64

68

30 40 50 60 70 80 90 100

1985

1994

1998

Valår

F ö rv ä ntat valdeltagande %

stark

svag

Figur 2.15. Förväntat valdeltagande bland politiskt svaga respektive starka väljare 1985, 1994 och 1998 (procent)

differens stark +32

+36

+61

minus svag

Kommentar: De förväntade värdena på valdeltagandet är beräknade med utgångs-

punkt i de logistiska regressioner som presenterades i tabell 2.10. Starka väljare är väljare som har värde ett på samtliga oberoende variabler, dvs. de är politiskt starka, medan svaga väljare är de som har värde noll på samtliga oberoende variabler, dvs. de är politiskt svaga (se även texten).

• Sida 1794
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

möjlighet att förverkligas krävs därför bl.a. att medborgarna deltar på valdagen. Om inte folket går till val med sina åsikter kan mycket väl politiken ta sig en annan inriktning än vad annars skulle vara fallet. Ett sjunkande valdeltagande är därför, som Henrik Oscarsson, redan påpekat i Demokratiutredningen alltid dåligt för en demokrati. 51 Frågan är dock hur dåligt det är.

Svaret på frågan huruvida det sjunkande valdeltagandet sätter demokratin i gungning är delvis avhängigt av vilka medborgare som avstår från att rösta. Vi kan tänka oss två huvudtyper av icke-röstare; den medvetne och den oengagerade. Den medvetne icke-röstaren träffar ett politiskt val genom att inte rösta. Hon anser helt enkelt att inget politiskt parti kan företräda henne och väljer att inte rösta, medan den oengagerade icke-röstaren inte röstar för att han inte vill eller inte orkar. Om så är fallet kan vi misstänka att resurssvaga grupper av väljarkåren är representerade på valdagen i mindre grad än vad starkare grupper är. Detta kan medföra en skevhet i valprocessen som återverkar menligt på såväl folkviljans förverkligande som riksdagens legitimitet.

De analyser som vi hittills presenterat i detta kapitel skvallrar om att två grupper av väljare har avstått från att rösta i högre grad än andra väljare, vilket är oroande. Vad vi benämnt socialt och politiskt resurssvaga grupper röstar inte i lika hög grad som andra grupper av väljare. Det är i och för sig inte någon nyhet för 1998 års val. Tidigare forskning om svenskt valdeltagande har pekat på samband mellan å ena sidan sociala faktorer samt politiska faktorer och å andra sidan valdeltagandet. Politiska faktorer påverkar, vet vi också från tidigare studier, valdeltagandet i något högre grad än vad sociala faktorer gör. Det är större sannolikhet att en politiskt ointresserad medborgare avstår från att rösta än att en arbetslös gör det.

Våra analyser av valdeltagandet 1998 visar att dessa välkända samband kvarstår och att de i flera fall har förstärkts. Trots det kan vi också visa att valdeltagandet även sjunker i flera resursstarka grupper av medborgare. Vi har också, genom att begrunda trender i de svenska väljarnas beteende, kunnat konstatera att det sedan länge varit bäddat för ett sjunkande valdeltagande. Vi tänker då exempelvis på den ökande misstron mot politiker, den ökade väljarrörligheten och den sjunkande partiidentifikationen. Det förvånansvärda, när man studerar väljardata, är inte att valdeltagandet sjunker utan att det inte har sjunkit mer tidigare. Det är alltså inte svårt att förstå varför det svenska valdeltagandet sjunker. Frågan är varför det sjunker just 1998.

Vi har alltså påvisat ett samband mellan valdeltagandet och olika

• Sida 1795
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

sociala samt politiska faktorer. Frågan är nu om det är så att vissa av dessa resultat i själva verket är avspeglingar av varandra och egentligen inte bidrar så värst mycket till att förklara nivån på valdeltagandet. Det kan t.ex. vara så att det är de arbetslösa och lågt utbildade som också är de politiskt ointresserade och därför inte röstar. En annan möjlighet är att sociala och politiska faktorer samspelar på så vis att en socialt resurssvag medborgare som också är politiskt resurssvag uppvisar en förstärkt tendens att inte rösta som går utöver de enskilda bidrag till icke-röstande som de två typerna av faktorer ger på egen hand. De två typerna av faktorer uppvisar i så fall vad vi samhällsvetare kallar en interaktionseffekt. För att kunna ta ställning till de resta frågorna måste vi analysera en multivariat modell för att förklara valdeltagande som inkludera båda typerna av förklaringsfaktorer med ett samlat grepp. Vi har analyserat en sådan modell vid tre tidpunkter: 1985, 1994 och 1998. Den första tidpunkten representerar alltså den tid då valdeltagandet fortfarande var högt i Sverige. År 1994 hade det sjunkit en aning, men denna mätpunkt är med för att bilda vinjett inför 1998 års modell när valdeltagandet är klart lägre. Med tanke på att vi har en dikotom beroende variabel har vi, som tidigare, genomfört logistiska regressionsanalyser. Resultatet av dem redovisas i tabell 2.11.

Det finns en viss överlappning mellan några av variablerna i modellerna. Variabeln för huruvida en medborgare är arbetslös eller inte för 1985 års valundersökning överlappar de övriga variablerna samma år så att det är omöjligt att isolera dess effekt från övriga variabler i den multivariata modellen. Klass- och arbetslöshetsvariablerna är inte signifikanta i modellen för 1994, medan utbildning inte har en signifikant effekt 1998. När det gäller de politiska faktorerna är vissa av dem en återspegling av andra variabler. Enbart grad av partiidentifikation uppvisar en statistiskt signifikant effekt bland de politiska faktorerna 1985. Under 1990-talet noteras dock också intresse för politik och uppfattat vänster-högeravstånd som statistiskt signifikanta. Medieexponering för politik har inte en självständigt identifierbar effekt på valdeltagandet i någon av de analyserade modellerna. Den kanske intressantaste skillnaden när vi jämför de tre modellerna är att uppfattat vänster-högersavstånd, som har en signifikant och identifierbar effekt redan 1985, kliver fram som en allt viktigare faktor bakom beslutet att rösta eller inte. Medborgare som inte uppfattar att partierna skiljer sig åt så mycket längs vänster-högerdimensionen röstar 1994, och än mer 1998, i allt mindre utsträckning. Det är fullt logiskt. Om man inte identifierar skillnader mellan de

• Sida 1796
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

politiska partierna, varför då föredra ett framför de andra?

För att fånga in modellernas förklaringskraft kan vi återigen definiera två extremgrupper av väljare; de som på varje i modellen inkluderad variabel återfinns i den ena ändan. Vi får således fram en extremt röstningsbenägen grupp (värde 1 på samtliga oberoende variabler) som är sammanboende, från medelklassen, har arbete, är väl utbildad samt dessutom mycket intresserad av politik, läser allt om politik i dagstidningarna, är starkt identifierad med ett politiskt parti och uppfattar klara skillnader mellan partierna på vänster-högerdimensionen. Motpolen är den extremt icke röstningsbenägna gruppen (värde noll på samtliga oberoende variabler) som är ensamstående, med arbetarklassbakgrund, arbetslös och har låg utbildning samt inte alls intresserad av politik, aldrig läser om politik i dagstidningar, inte alls är identifierad med något parti och inte uppfattar några skillnader

Tabell 2.11. Valdeltagande i Sverige förklaras av sociala och politiska faktorer. Logistisk regression av 1985, 1994 och 1998 års valundersökningar

Kommentar: De logistiska regressionerna är inte viktade mot valdeltagandet utan

bygger på data från individer som behandlas likvärdigt. Effekter som markerats med * indikerar att den är statistiskt säkerställt skild från noll på minst 0,05-nivån. Samtliga variabler har kodats med värden som går från noll (socialt politiskt/svag grupp; t.ex. ensamstående – inte alls intresserad av politik) till ett (socialt/politiskt stark grupp; t.ex. gifta/sammanboende – mycket intresserad av politik). Övriga tillämpliga skalsteg har värden däremellan, eftersom samtliga variabler i analyserna har presenterats tidigare i kapitlet framgår skalsteg i respektive tillämplig tabell eller figur.------- markerar att effekten för denna variabel är omöjlig att beräkna detta år p.g.a. massiv multikollinearitet.

1985

1994

1998

variabel

Effekt Standardfel Effekt Standardfel Effekt Standardfel

civilstånd 0,9737* 0,2306 0,6721* 0,1846 0,8358* 0,1852 klass 0,5392 0,2499* 0,2809 0,1869 0,3629* 0,1953 arbetslöshet ----------------–0,066 0,1794 0,8224* 0,2590 utbildning 0,7951* 0,3823 0,8165* 0,2800 0,2290 0,2789

intresse för politik 1,0261 0,6117 1,2873* 0,4146 1,3748* 0,4257 dagstidningsläsning om politik

0,2724 0,5876 0,1312 0,3925 0,1126 0,3800

partiidentifikation 1,6557* 0,3848 1,5093* 0,2996 1,6996* 0,3272 vänster-högeravstånd 0,4515 1,0020 1,4325* 0,7205 3,4509* 0,6976 konstant 0,3571 0,3675 –0,0299 0,2724 –1.6576* 0,3301

χ 2

76,3 1900

115,0 2245

184,2 1755

antal svarspersoner

• Sida 1797
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

mellan partierna på vänster-högerdimensionen. Dessa väljargrupper är, om de alls existerar i sina renodlade former, mycket små. Men de är ändå lämpliga för att illustrera förändringarna i valdeltagandet bland svenska folket. I figur 2.16 redovisas det förväntade valdeltagandet i dess två extremgrupper; de svaga och de starka väljarna 1985, 1994 och 1998. Det är det valdeltagande som respektive logistisk regressionsanalys förutspår. De bygger alltså på analys av data angående de åtta oberoende variablernas passning till valdeltagandet respektive år.

År 1985 nådde vi slutet på det svenska valdeltagandets guldålder. Samtliga i gruppen starka väljare förväntas, enligt vår modell, ha röstat i detta val. Också i den grupp som definierats som svag förväntas en tämligen hög andel väljare ha röstat, nämligen 58 procent. Eftersom vi har definierat denna grupp som kraftigt utanförstående både i sociala och politiska termer kan man egentligen förvänta sig ett lågt valdeltagande i gruppen. Rimligtvis var det så, 1985, att det fanns en starkt utvecklad samhällsnorm för att deltaga vid valen. Därför röstade också den grupp av väljare, som hade minst anledning därtill, i ganska hög grad. Vid valet 1988 hade sedan valdeltagandet minskat

100

100

100

16

49

58

0 20 40 60 80 100

1985

1994

1998

Valår

F ö rv ä ntat valdeltagande %

stark

svag

Figur 2.16. Förväntat valdeltagande bland socialt och politiskt svaga respektive starka väljare 1985, 1994 och 1998 (procent)

differens stark +42

+51

+84

minus svag

Kommentar: De förväntade värdena på valdeltagandet är framräknade med hjälp av

de logistiska regressioner som presenterades i tabell 2.11. Starka väljare är väljare som har värde ett på samtliga oberoende variabler, dvs. de är socialt och politiskt starka, medan svaga väljare är de som har värde noll på samtliga oberoende variabler, dvs. de är socialt och politiskt svaga (se även texten).

• Sida 1798
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

något för att hålla sig på en någorlunda stabil nivå t.o.m. 1994. Detta har inte satt några spår i gruppen starka väljare som då fortfarande hade ett förväntat valdeltagande på 100 procent. I gruppen resurssvaga väljare hade det förväntade valdeltagandet minskat något, men inte särskilt mycket. Varannan väljare i den mycket resurssvaga väljargruppen (49 procent) gick, enligt modellen, och röstade. Men 1998 förändrades läget på ett dramatiskt sätt. Valdeltagandet sjönk alltså med den högsta siffran i modern tid. Och det var den resurssvaga gruppen som stannade hemma i tidigare inte skådad utsträckning. I gruppen förväntas enligt modellen endast 16 procent av väljarna ha röstat 1998, medan den starka gruppens siffra fortfarande finns kvar på 100 procent. Minskningen mellan 1994 och 1998 framstår i än värre dager, än vad hittills presenterade figurer skvallrat om, enligt denna analys. Det som vi har kallat det demokratiskt sett värsta scenariot är också det som antyds. Det är resurssvaga grupper i samhället som har stannat hemma. Människor som står socialt och politiskt utanför avstår från att välja riksdagsledamöter. Polariseringen ökade kraftigt vid 1998 års val och frågor om riksdagens legitimitet aktualiseras.

Fyra påpekanden kan omedelbart formuleras. För det första tyder det sist presenterade resultatet på att en normupplösning har skett. Väljare känner inte längre att det är en plikt att rösta, och de som har de minsta incitamenten att göra så avstår därför. 52 För det andra indikerar resultaten att det finns en interaktionseffekt mellan att stå socialt respektive politiskt utanför. Om man har låga värden på båda dessa typer av faktorer så minskar sannolikheten för en röst mer än vad respektive typ av faktorer enskilt pekar på. Och denna interaktionseffekt är unik för valet 1998. Troligtvis hänger den samman med den normupplösning som vi tror har skett gällande synen på att rösta.

53

För det tredje kan valdeltagandet mycket väl sjunka än mer.

Misstron mot politiker i Sverige har återigen slagit rekord bland svenska väljare, medan partiidentifikationen dvs. väljarnas grad av känsla av anhängarskap med något politiskt parti slog bottenrekord i samband med 1998 års val. Redan långt tidigare hade känslan av anhängarskap med något politiskt parti minskat och banat väg för det minskade valdeltagandet. Det kan vara så att marken nu har förberetts för ytterligare minskningar av valdeltagandet. Därför kan vi, för det fjärde, konstatera att den allvarsamma tonen i debatten om det sjunkande valdeltagandet har varit på sin plats. Det är fråga om ett allvarligt problem för den svenska demokratin.

Våra analyser har gällt den något längre tidshorisonten. Begrundar vi svenskt väljarbeteende ur ett tjugoårigt perspektiv är det inget

• Sida 1799
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

mysterium att valdeltagandet har sjunkit. Mysteriet är istället varför det har sjunkit så kraftigt just 1998. Det förmår inte våra data förklara. Den normupplösning vi talat om ovan tycks ha slagit till just 1998. Varför? Trenden med minskat valdeltagande startade redan 1988. Kanske var det valrörelserna 1991 och 1994 som, trots en normupplösning, lyckades hålla kvar väljarna. Många partiers ovissa kamp med fyraprocentspärren kan ha varit en bidragande faktor. Partiernas mobiliserande kraft behövs. Spännande valrörelser där de olika partiernas alternativ framstår i tydlig dager och där väljarna kan uppleva att deras röst har betydelse för den framtida utformningen av politiken i landet kan locka tillbaka förlorade väljargrupper eller åtminstone inte skrämma bort fler. Det visar såväl våra som andra genomförda studier. Men med ointressanta framtida valrörelser riskerar valdeltagandet att fortsätta sjunka.

• Sida 1800
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

APPENDIX: VIKTKOEFFICIENTER FÖR VALDELTAGANDE I VU 1976–1998

I valundersökningarna är icke-röstarna underrepresenterade och röstarna överrepresenterade bland de intervjuade. För att korrigera valdeltagandet i valundersökningen så att det överensstämmer med det faktiska valdeltagandet har olika viktfaktorer använts. Bland intervjuade har icke-röstare viktats upp och röstare viktats ned. I bortfallet där röstare är underrepresenterade och icke-röstare överrepresenterade har röstarna viktats upp medan icke-röstarna viktats ned.

Viktfaktorena har tagits fram genom att andelen röstare i det faktiska valdeltagandet divideras med andelen röstare i valundersökningarna och motsvarande för icke-röstarna. Detta har genomförts i bortfallet, intervjuerna före valet och i intervjuerna efter valet var för sig.

• Sida 1801
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

x = uppgift saknas

1976

1979

1982

faktiskt valdeltagande

röstare

91,760086

90,723638

91,447794

icke-röstare

8,2399134

9,2763615

8,5531843

ej intervjuad int förval int efterval ej intervjuad int förval int efterval ej intervjuad int förval int efterval

valdeltagande i vu

röstare

x 96,511627 94,529085 78,891509 95,725806 94,114114 82,120051 94,435736 92,605633

icke-röstare x 3,4883720 5,4709141 21,108490 4,2741935 5,8858858 17,879948 5,5642633 7,3943661

viktfaktor

röstare

x 0,9507671 0,9707074 1,1499797 0,9477448 0,9639748 1,1135866 0,9683600 0,9874970

icke-röstare x 2,3621085 1,5061310 0,4394611 2,1702951 1,5760349 0,4783674 1,5371638 1,1567163

1985

1988

1991

faktiskt valdeltagande

röstare

89,851850

85,956243

86,73892

icke-röstare

10,148149

14,04376

13,26108

ej intervjuad int förval int efterval ej intervjuad int förval int efterval ej intervjuad int förval int efterval

valdeltagande i vu

röstare

83,149779 95,652173 93,074626 74,529147 91,708967 89,597113 75,667655 91,702309 91,108247

icke-röstare 16,850220 4,347826 6,9253731 25,470852 8,2910321 10,402886 24,332344 91,108247 9,8917525

viktfaktor

röstare

1,0806023 0,9393602 0,9653742 1,1533238 0,9372719 0,9593639 1,1463143 0,9458749 0,9520424

icke-röstare 0,6022561 2,334073 1,4653577 0,5513659 1,6938494 1,3499869 0,5449980 1,5981652 1,4913910

1994

1998

faktiskt valdeltagande

röstare

86,827100

81,390000

icke-röstare

13,172800

18,610000

ej intervjuad int förval int efterval ej intervjuad int förval int efterval

valdeltagande i vu

röstare

74,337517 94,6040030 90,112806 67,700000 89,96579 86,725000

icke-röstare 25,662482 5,3959965 9,887193 32,300000 10,03420 13,275000

viktfaktor

röstare

1,1680118 0,9177952 0,9635378 1,202200 0,904300 0,938800

icke-röstare 0,5133135 2,4412358 1,3323194 0,576160 1,860000 1,399250

• Sida 1802
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

Noter

1

IDEA (1997) Voter Turnout from 1945– 1997: a Global Report on Political Par-

ticipation. Stockholm IDEA. En klassisk studie av valdeltagande återfinns i Ray-

mond Wolfinger & Steven Rosenstone (1980) Who Votes? New Haven: Yale University Press.

2

Den allvarsamma tonen i debatten gör sig bl.a. påmind i de tilläggsdirektiv till Demokratiutredningen som utmynnat i de tre forskningsprojekt som rapporteras i denna bok, DIR 1998:100.

3

IDEA (1997); Richard Topf (1995) ”Electoral Participation”. pp. 27–51 In Hans-Dieter Klingemann & Dieter Fuchs (Eds.) Citizens and the State. Oxford: Oxford University Press,

4

Det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalet 1995 finns analyserat av Mikael Gilljam och Sören Holmberg (1996) Sveriges första Europaparlamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik, kapitel 2. Det är i allmänhet så att valdeltagandet till Europaparlamentet är lägre än deltagandet i nationella val, se Kees van der Eijk & Mark Franklin et al (1996) Choosing Europe? The European Electorate and

National Politics in the Face of the Union. Ann Arbor: University of Michigan

Press.

5

De långsiktiga trenderna i svenskt väljarbeteende analyseras bl.a. av Mikael Gilljam och Sören Holmberg (1993) Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Norstedts Juridik.

6

Medborgare som upplever sig stå utanför samhället kommer till tals i en rapport från Demokratiutredningen kallad På marginalen. En intervjubok från Soci-

altjänstutredningenSOU 1998:161.

7

Citaten är hämtade från en öppen intervjufråga om skäl till varför man inte röstade i valundersökningen 1998 vid Göteborgs universitet. För exempel på hur ungdomar i olika sociala situationer resonerar om politik och valdeltagande se Anders Bruhns kapitel i denna bok.

8

Se t.ex. Herbert Tingsten (1937) Political Behavior. London: King; Sidney Verba & Norman Nie (1972) Participation in America and Political Equality. Cambridge: Cambridge University Press; Iwor Crewe (1981) ”Electoral Participation” In David Butler, Howard Penniman & Austin Ranney (Eds) Democracy

at the Polls. Washington DC: American Enterprise Institute; Steven Rosenstone

& John Marh Hansen (1993) Mobilization, Participation, and Democracy in

America. New York: McMillan; Sidney Verba, Kay Schlossman & Henry Brady

(1995) Voice and Equality: Civic Voluntarism and American Politics. Cambridge, Ma: Harvard University Press; Mark N Franklin (1996) ”Electoral Participation” In Lawrence LeDuc, Richard G. Niemi & Pippa Norris (Eds) Comparing

Democracies. Elections and Voting in Global Perspective. Thousand Oaks: Sage

Publications, pp. 215–235; Att svenska väljare bedömer ”rösta i valen” som en mindre effektiv handling för påverkan av politik 1997 än vad de gjorde 1979 framgår av Demokratirådets rapport Olof Petersson m.fl. (1998) Demokrati och

medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998. Stockholm: SNS förlag.

9

Franklin (1996).

• Sida 1803
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

10

Franklin (1996) sid. 226–228.

11

Det var premiär för personvalet 1998. Därför är det svårt att uttala sig om dess eventuella effekter redan nu. Huruvida personvalet har några effekter på valdeltagandet i negativ, eller positiv, riktning lämnar vi åt framtiden att utvisa. För analyser om personvalsinslaget i valet 1998 se Sören Holmberg & Tommy Möller (1999) Premiär för personval. SOU 1999:92. Rådet för utvärdering av 1998 års val. Stockholm: Elanders Gotab.

12

Denna teori är svår, nästan omöjlig, att pröva empiriskt om vi inte kan backa tiden och återinföra tre års perioden under samma historiska betingelser som rått under senare tid. Vi har dock lite underlag för att bättre spekulera kring denna hypotes i olika undersökningar, vilket vi återkommer till lite längre fram i detta kapitel.

13

Se Peter Esaiasson (1990) Svenska valkampanjer 1866– 1988. Stockholm: Akademilitteratur för en analys av svenska valkampanjer under olikartade samhällsbetingelser. Förändringen av det svenska samhället från 1960-talet till nutid beskrivs också i Jonas Hinnfors (1992) Familjepolitik. Samhällsförändring och

partistrategier 1960– 1990. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

14

Hur valrörelsen 1998 presenterades för väljarna genom det uttryck den tog i massmedia undersöks av Cathrin Andersson och Mats Ekström på annan plats i denna bok.

15

I vilken utsträckning svenskar i olika sociala grupper röstar och deltar i det politiska livet är relativt väl undersökt, se t.ex. Herbert Tingsten (1937); Walter Korpi (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tidens förlag; Olof Petersson, Anders Westholm & Göran Blomberg (1989) Medborgarnas makt. Stockholm: Carlssons; Mikael Gilljam & Sören Holmberg m.fl. (1990) Rött

Blått Grönt. En bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers, kapitel 9;

Martin Bennulf & Per Hedberg (1995) ”Aktiva eller passiva väljare?” I Mikael Gilljam & Sören Holmberg (red) Ett knappt ja till EU. Väljarna och folkomröst-

ning 1994. Stockholm: Norstedts Juridik, sid. 75–111.

16

Urvalets storlek varierar mellan de olika undersökningarna. Urvalet 1998 omfattade 2 900 personer. Sedan 1973 är väljarstudierna upplagda som rullande tvåstegspaneler. Hälften av urvalet intervjuas återigen vid nästa val samtidigt som en ny panel startar för att åter intervjuas nästa val osv. Intervjustudierna med svenska väljare finns samlade på Svensk Samhällsvetenskaplig Datatjänst

(SSD) vid Göteborgs universitet. Primärforskare för de svenska valundersök-

ningarna har varit: Jörgen Westerståhl (1956), Bo Särlvik (1956–1973), Olof Petersson (1973–1976), Sören Holmberg (1979–1999) samt Mikael Gilljam (1985–1995).

17

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet presenteras t.ex. i Sören Holmberg (1981) Svenska väljare. Stockholm: Liberförlag, sid. 11–25; Mikael Gilljam & Sören Holmberg (1995) Väljarnas val. Stockholm: Norstedts juridik, sid 11–12; Mikael Gilljam & Sören Holmberg m.fl. (1990) Rött Blått Grönt. En

bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers, sid 12–16; Information om

den svenska valforskningen återfinns också på internetadress http://gordon.pol.gu.se/sve/vod/vustart.htm. Konsultera även European Jour-

• Sida 1804
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

nal of Political Research (1994) 25:239-385. Special Issue: The Intellectual His-

tory of Election Studies. Den som är intresserad av amerikanska valundersökningar kan t.ex. starta med Warren E. Miller & J. Merrill Shanks (1996) The New

American Voter. Cambridge: Harvard University Press. För en introduktion till

de norska studierna kan man t.ex. starta med Henry Valen & Bernt Aardal (1998) Det norske valgforskningsprogrammet. Publikasjonsliste 1956– 1998. Oslo: ISF, Rapport 98:15.

18

Se t.ex. Kent Asp (1986) Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbild-

ning. Stockholm: Akademilitteratur; Esaiasson (1990); Peter Esaiasson & Sören

Holmberg (1995) Representation From Above. Members of Parliament and Repre-

sentative Democracy. Aldershot: Dartmouth. Esaiasson, Peter & Heidar, Knut,

eds (2000). Beyond Westminister and Congress. The Nordic Experience. Columbus: Ohio State Press. För en inblick i valforskningsprogrammets olika förgreningar.

19

Människor som deltar i valundersökningens intervjuer före valet stimuleras att sedermera rösta i valet. En sådan systematisk effekt har påvisats av Donald Granberg & Sören Holmberg (1992) ”The Hawthorne Effect in Election Studies: The Impact of Survey Participation on Voting” British Journal of Political

Science 22: 240-247.

20

Donald Granberg & Sören Holmberg (1991) ”Self-Reported Turnout and Voter Validation”. American Journal of Political Science 35: 448-459.

21

Se t.ex. Mikael Gilljam & Tommy Möller (1996) ”Från medlemsparti till väljarparti”. I På medborgarnas villkor – En demokratisk infrastruktur. Bilaga till betänkande av Demokratiutvecklingskommittén. SOU 1996:162; Gilljam & Holmberg (1998) sid 26–28.

22

Se Mikael Gilljam & Sören Holmberg (1995) Väljarnas val. Stockholm: Norstedts juridik; Sören Holmberg (1999) Partiröstning och personröstning. Allmänna valen 1998. Del 3. Stockholm: SCB.

23

Den fackterm som brukar användas kallas partiidentifikation och avser graden (och riktningen) i väljarnas känsla av anhängarskap med ett särskilt politiskt parti. Se Angus Campbell et.al. (1960) The American Voter. New York: John Wiley and Sons; Hermann Schmitt & Sören Holmberg (1995) ”Political Parties in Decline?” In Hans-Dieter Klingemann & Dieter Fuchs (Eds.) Citizens and

the State. Oxford: Oxford University Press, pp. 95–133.

24

Se t.ex. Gilljam & Holmberg (1995) och Holmberg (1999) för analyser av trenderna i svenska väljarbeteenden som inte kunnat behandlas här.

25

Holmberg (1999).

26

Se Mikael Gilljam & Sören Holmberg m.fl. (1990), sid 113–117.

27

Se Pippa, Norris (Ed.) (1999) Critical Citizens – Global Support for Democra-

tic Government. Oxford: Oxford University Press; I en av Demokratiutredning-

ens rapporter analyseras händelseförloppet i en sådan politisk affär. Se En god

affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik (SOU 1998:63).

28

Holmberg (1999).

29

Såväl valdeltagande som politiskt intresse är fortfarande ganska höga i

• Sida 1805
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

Sverige. Intresset för politik kanaliseras inte genom partisystemet i lika hög grad som tidigare utan har funnit sig andra vägar genom t.ex. deltagande i s.k. nya sociala rörelser. Se vidare Petersson, Westholm & Blomberg (1989); Petersson m.fl. (1998).

30

Olof Petersson (1977) Väljarna och valet 1976. Valundersökningar rapport 2, Stockholm: Liber förlag, sid 155–161.

31

Tilläggas bör att förstagångsväljarna 1998 inte har inkluderats i den presenterade analysen. Och dessvärre vet vi att valdeltagandet av tradition brukar vara lägre i denna grupp än i hela väljarkåren.

32

Se Sören Holmberg & Lennart Weibull (1998) ”Ljusnande framtid” I Sören Holmberg & Lennart Weibull (red) Ljusnande framtid. SOM-rapport 22, Göteborgs universitet: SOM-institutet, sid 7–29.

33

Redan vid en analys av 1988 års val tillät sig väljarforskarna Mikael Gilljam och Sören Holmberg att använda valundersökningens data för att sia om framtiden. De påpekade då: ”Valdeltagandet minskade både 1985 och 1988 och många tecken tyder på att det kommer att fortsätta att sjunka under nittiotalet” (Gilljam & Holmberg m.fl. 1990, sid. 316). Det visade sig vara en prognos som slog in även om vi fick vänta till slutet av nittiotalet för att se den besannas. Andra prognoser i samma bok har varit mindre framgångsrika. Det är svårt att använda samhällsvetenskapliga data för att sia om framtiden. Men det varnande finger som väljarforskarna höll upp i samband med 1988 års val förtjänar att lyftas fram igen. Valdeltagandet kan mycket väl tänkas sjunka även under 2000-talet.

34

Valdeltagandet i olika sociala grupper i Sverige är ganska väl studerat, se t.ex. Tingsten (1937); Vilgot Oscarsson (1974) Politiskt deltagande. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen; Korpi (1981); Gilljam & Holmberg m.fl. (1990); Bennulf & Hedberg (1995); SCB undersöker valdeltagandet i olika sociala grupper i samband med varje riksdagsval sedan början av 1960-talet, se t.ex. Olle Johansson (1999) ”Ökad polarisering i valdeltagandet 1998” Välfärdsbulletinen, nr 3, sid 17–19; Martin Bennulf, Per Hedberg, Per Arnt Petersen & Pertti Pesonen (1998) ”Political Participation” In Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen & Mikael Gilljam (Eds) To Join or not to Join. Three Nordic Referendums on Mem-

bership in the European Union. Oslo: Scandinavian University Press, pp. 102–

126; Lise Togeby (1989) Ens og forskellig. Århus: Politica; Petersson, Westholm & Blomberg (1989); Petersson m.fl. (1998).

35

I undersökningar som bygger på större urval (och därför har mindre statistisk felmarginal) än de som valundersökningarna arbetar med noteras en högre andel avgivna röster bland kvinnor än bland män redan 1976 (Johansson 1999);

Allmänna valen 1976 del III. Stockholm: SCB; Gilljam & Holmberg m.fl.

(1990), sid. 193. Med tanke på de små könsskillnader som noteras för valdeltagande är det inte att förundras över att slumpen har spelat oss ett spratt och resulterat i något snedvridna resultat för 1976 och 1979 när det gäller kvinnors och mäns valdeltagande. Se även Maria Oskarson & Lena Wängnerud (1995)

Kvinnor som väljare och valda. Lund: Studentlitteratur, sid. 53.

36

Statistiskt Meddelande (1999) Valdeltagandet vid valet 1998. SM serie Me13 SM9901. Allmänna valen 1979. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

• Sida 1806
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

SCB. Allmänna valen 1982. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm: SCB. Allmänna valen 1988. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm: SCB. Allmänna valen 1991. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm: SCB. Allmänna valen 1994. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm: SCB.

37

I SCB:s valdeltagandedata gick männen tillbaka med 14,1 procentenheter och kvinnorna med 11,7 procentenheter 1988. Valundersökningens data visar på en tillbakagång med 10,7 procentenheter för de manliga förstagångsväljarna medan kvinnorna inte gick tillbaka alls vid den tidpunkten.

38

SCB:s valdeltagandestudie för 1998 erbjuder inte möjligheten att undersöka könsskillnader i valdeltagande mellan olika kommuntyper. Vi är där hänvisade till data uppdelade på län. Undersöker vi skillnader i valdeltagande mellan män och kvinnor i Stockholms län finner vi inte att skillnaden ökat mellan de två senaste valen.

39

Inom amerikansk forskning om politiskt deltagande nämns ofta tillgång på

tid som en ytterligare viktig grundresurs vilken möjliggör politiskt deltagande

(Verba, Schlossman & Brady 1995). I Sverige tycks inte så vara fallet. Vi har studerat sambandet mellan vilken tid personer anser sig ha till sitt förfogande när arbete och hushållsgöromål har fått sitt och valdeltagandet. Oavsett uppskattad tillgång på tid var valdeltagandet ungefär lika högt enligt data från SOM-undersökningen 1998 vid Göteborgs universitet. De som röstade i riksdagsvalet 1998 rapporterade i genomsnitt ha 4,0 timmars fritid per dygn, medan motsvarande siffra för icke-röstare var lite högre (4,2 timmar).

40

Se Sören Holmberg & Peter Esaiasson (1988) De folkvalda. Stockholm: Bonniers, kap 6; Lena Wängnerud (1998) Politikens andra sida. Om kvinnorepresen-

tation i Sveriges riksdag. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen visar att det

spelar roll om parlamentarikern är man eller kvinna. Kvinnorepresentationen är i allmänhet högre i länder med proportionellt valsätt, se Pia Nyman (1999) ”Kvinnors representation i parlament – en studie i 151 länder”. Uppsala universitet: Statsvetenskapliga institutionen (D-uppsats).

41

Sambandet mellan klass och valdeltagande analyseras bl.a. av Korpi (1981); Gilljam & Holmberg m.fl. (1990), kap. 9; Gilljam & Holmberg (1993), kap. 10. Klassröstningen i Sverige, dvs. vilka partier människor från olika klasser tenderar att stödja i val, analyseras av Oskarsson (1994).

42

Den sjunkande klassröstningen i Sverige (Oskarsson 1994) visade i valet 1994 tecken på att återhämta sig (Gilljam & Holmberg 1995, sid 100).

43

Siffrorna är beräknade enbart för förvärvsarbetande. Studerande och pensionärer är således inte inkluderade.

44

I en klassisk studie av valdeltagandets sociala baser (Wolfinger & Rosenstone 1980) försöker man komma runt det informationsproblem som starka samband mellan de oberoende variablerna utgör genom att analysera mycket stora urval av väljare.

45

Den logistiska regressionsanalysen beskrivs utförligare i Jan Teorells och Anders Westholms kapitel i denna bok. Den riktigt intresserade kan även konsultera någon statistisk handbok i ämnet t.ex. Tim F, Liao (1994) Interpreting

Probability Models. Logit, Probit, and Other Generalized Linear Models. Quatita-

• Sida 1807
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

tive Applications in the Social Sciences 101, Thousand Oaks: Sage.

46

En beskrivning av hur detta går till återfinns i flera statistikböcker, se t.ex. Liao (1994), sid. 10–21.

47

Det politiska valskolket har, som Sören Holmberg påpekat, ofta förbigåtts eller behandlats styvmoderligt i den tidigare valdeltagandeforskningen (Gilljam & Holmberg m.fl. 1990, sid. 196). Och det är naturligtvis problematiskt eftersom valdeltagandet visar sig variera systematiskt med en mängd politiska faktorer. Enligt Holmbergs analyser bör nog de politiska faktorerna framföras som viktigare förklaringar till valdeltagandet än de sociala faktorerna.

48

Se Holmberg (1999).

49

För varje parti har väljarna ombetts placera ut det på en skala från noll (långt åt vänster) till tio (långt åt höger). Vi har sedan gjort parvisa jämförelser av samtliga partiplaceringar och summerat samtliga absoluta avstånd mellan partierna.

50

Subjektiva respektive objektiva förklaringar till väljarnas partival inom valforskningen presenteras t.ex av Mikael Gilljam. Se Mikael Gilljam & Sören Holmberg m.fl. (1990) Rött Blått Grönt. En bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers, kapitel 11 och 12. Subjektiva förklaringar till icke-röstning har analyserats i samband med EU-parlamentsvalet 1995 i Mikael Gilljam & Sören Holmberg (1996) Sveriges första Europaparlamentsval. Stockholm: Norstedts juridik, sid 24–26.

51

Henrik Oscarsson (1999) Demokratiopinioner. Demokratiutredningen (SOU 1999:80). Stockholm: Fritzes.

52

Jan Teorell och Anders Westholm analyserar normen att rösta och dess koppling till det sjunkande valdeltagandet på annan plats i denna bok.

53

Förekomsten av sådana interaktionseffekter kan backas upp av statistiska analyser, men vi har avstått från att publicera dem. Två statistiskt signifikanta interaktionseffekter återfinns i data från 1998. Dels finns en internt mellan de politiska faktorerna vänster-högeravstånd och intresse/partiidentifikation. För den som inte uppfattar någon skillnad mellan partierna och inte är t.ex. intresserad av politik minskar sannolikheten för en röst i extra hög grad. Dessutom finns det en motsvarande interaktionseffekt mellan politiskt utanförskap (intresse/partiidentifikation) och socialt utanförskap. Dessa interaktionseffekter är statistiskt säkerställda på hög signifikansnivå när 1998 års data analyseras med traditionell OLS-regression.

• Sida 1808
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

Referenser

Allmänna valen 1979 Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB

Allmänna valen 1982. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB

Allmänna valen 1985. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB

Allmänna valen 1988. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB

Allmänna valen 1991. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB

Allmänna valen 1994. Del 3. Sveriges officiella statistik. Stockholm:

SCB Andersson, Cathrin & Ekström, Mats (1999) ’’När väljarna skall

mobilieras. Valrörelsen 1998 i ett jämförande perspektiv’’, i denna volym Asp, Kent (1986) Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbild-

ning. Stockholm: Akademilitteratur

Bennulf, Martin & Hedberg, Per (1995) ”Aktiva eller passiva väl-

jare?” I Mikael Gilljam & Sören Holmberg (red) Ett knappt ja till

EU. Väljarna och folkomröstning 1994. Stockholm: Norstedts

Juridik Bennulf, Martin, Hedberg, Per, Petersen, Per Arnt & Pesonen, Pertti

(1998) ”Political Participation” In Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen & Mikael Gilljam (Eds.) To Join or not to Join. Three

Nordic Referendums on Membership in the European Union. Oslo:

Scandinavian University Press Bruhn, Anders (1999) ’’Ungdomarna, politiken och valet’’, i denna

volym Campbell, Angus et al. (1960) The American Voter. New York: John

Wiley and Sons Crewe, Iwor (1981) ”Electoral Participation” In David Butler,

Howard Penniman & Austin Ranney (Eds.) Democracy at the

Polls. Washington DC: American Enterprise Institute

Demokratiutredningen (1998), tilläggsdirektiv, dir. 1998:100 Esaiasson, Peter (1990) Svenska valkampanjer 1866– 1988. Stock-

holm: Allmänna Förlaget

• Sida 1809
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

Esaiasson, Peter & Holmberg, Sören (1995) Representation From

Above. Members of Parliament and Representative Democracy.

Aldershot: Dartmouth Esaiasson, Peter & Heidar, Knut, (Eds.) (2000). Beyond Westminister

and Congress. The Nordic Experience. Columbus: Ohio State Press European Journal of Political Research (1994) 1994:25. Special Issue:

The Intellectual History of Election Studies Franklin, Mark N. (1996) ”Electoral Participation” In Lawrence

LeDuc, Richard G. Niemi & Pippa Norris (Eds.) Comparing

Democracies. Elections and Voting in Global Perspective. Thousand

Oaks: Sage Publications Gilljam, Mikael och Holmberg, Sören (1993) Väljarna inför 90-talet.

Stockholm: Norstedts Juridik Gilljam, Mikael & Holmberg, Sören (1995) Väljarnas val. Stock-

holm: Norstedts Juridik Gilljam, Mikael & Holmberg, Sören (1996) Sveriges första Europapar-

lamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik

Gilljam, Mikael & Holmberg, Sören m.fl. (1990) Rött Blått Grönt. En

bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers

Gilljam, Mikael & Möller, Tommy (1996) ”Från medlemsparti till

väljarparti”. I På medborgarnas villkor – En demokratisk infra-

struktur. Bilaga till betänkande av Demokratiutvecklingskommit-

tén. SOU 1996:162 Granberg, Donald & Holmberg, Sören (1991) ”Self-Reported Turn-

out and Voter Validation”. American Journal of Political Science 35: 448–459 Granberg, Donald & Holmberg, Sören (1992) ”The Hawthorne

Effect in Election Studies: The Impact of Survey Participation on Voting” British Journal of Political Science 22: 240–247 Hinnfors, Jonas (1992) Familjepolitik. Samhällsförändring och parti-

strategier 1960– 1990. Stockholm: Almqvist & Wiksell Internatio-

nal Holmberg, Sören (1981), Svenska väljare. Stockholm: Liber Holmberg, Sören (1999) Partiröstning och personröstning. Allmänna

valen 1998. Del 3. Stockholm: Statistiska centralbyrån (manuskript) Holmberg, Sören & Esaiasson, Peter (1988) De folkvalda. Stock-

holm: Bonniers

• Sida 1810
•  Original

U^TANFÖR

DEMOKRATIN

Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (1998) ”Ljusnande framtid” I

Sören Holmberg & Lennart Weibull (red.) Ljusnande framtid. SOM-rapport 22, Göteborgs universitet: SOM-institutet Holmberg, Sören & Möller, Tommy (1999) Premiär för personval.

SOU 1999:92. Rådet för utvärdering av 1998 års val. Stockholm: Elanders Gotab IDEA (1997) Voter Turnout from 1945– 1997: a Global Report on Poli-

tical Participation. Stockholm: IDEA

Johansson, Olle (1999) ”Ökad polarisering i valdeltagandet 1998”

Välfärdsbulletinen, 1999:3

Kees van der Eijk & Mark Franklin et al. (1996) Choosing Europe?

The European Electorate and National Politics in the Face of the Union. Ann Arbor: University of Michigan Press

Korpi, Walter (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm:

Tidens förlag Liao, Tim F. (1994) Interpreting Probability Models. Logit, Probit, and

Other Generalized Linear Models. Quantitative Applications in

the Social Sciences 101. Thousand Oaks: Sage Miller, Warren E. & Shanks, J. Merrill (1996) The New American

Voter. Cambridge: Harvard University Press

Norris, Pippa (Ed.) (1999) Critical Citizens – Global Support for

Democratic Government. Oxford: Oxford University Press

Nyman, Pia (1999) ”Kvinnors representation i parlament – en studie

i 151 länder”. Uppsala universitet: Statsvetenskapliga institutionen (D-uppsats) Oscarsson, Vilgot (1974) Politiskt deltagande. Göteborg: Statsveten-

skapliga institutionen Oscarsson, Henrik (1999) Demokratiopinioner. Demokratiutred-

ningen (SOU 1999:80). Stockholm: Fritzes Oskarson, Maria (1994) Klassröstning i Sverige. Stockholm: Nerenius

och Santérus Oskarson, Maria & Wängnerud, Lena (1995) Kvinnor som väljare och

valda. Lund: Studentlitteratur

Petersson, Olof (1977) Väljarna och valet 1976. Valundersökningar

rapport 2, Stockholm: Liber förlag Petersson, Olof, Westholm, Anders & Blomberg, Göran (1989) Med-

borgarnas makt. Stockholm: Carlssons

Petersson, Olof m.fl. (1998) Demokrati och medborgarskap. Demo-

• Sida 1811
•  Original

M^ARTIN B^{ENNULF OCH} P^ER H

EDBERG

kratirådets rapport 1998. Stockholm: SNS förlag På marginalen. En intervjubok från Socialtjänstutredningen. Demo-

kratiutredningen. SOU 1998:161 Rosenstone, Steven & Hansen, John Marh (1993) Mobilization, Par-

ticipation, and Democracy in America. New York: McMillan

Schmitt, Hermann & Holmberg, Sören (1995) ”Political Parties in

Decline?” In Hans-Dieter Klingemann & Dieter Fuchs (Eds.)

Citizens and the State. Oxford: Oxford University Press

SOU 1998:63 Se En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden

och läsarnas etik Demokratiutredningen

Statistiskt Meddelande, SM (1999) Valdeltagande vid valet 1998. serie

Me13 SM9901 Tingsten, Herbert (1937) Political Behavior. London: King Togeby, Lise (1989) Ens og forskellig. Århus: Politica Topf, Richard (1995) ”Electoral Participation” pp. 27–51, In Klin-

gemann, Hans-Dieter & Dieter Fuchs (Eds.) Citizens and the

State. Oxford: Oxford University Press

Valen, Henry & Aardal, Bernt (1998) Det norske valgforskningspro-

grammet. Publikasjonsliste 1956– 1998. Oslo: ISF, Rapport 98:15

Verba, Sidney & Nie, Norman (1972) Participation in America and

Political Equality. Cambridge: Cambridge University Press

Verba, Sidney, Schlossman, Kay & Brady, Henry (1995) Voice and

Equality: Civic Voluntarism and American Politics. Cambridge,

Ma: Harvard University Press Wolfinger, Raymond & Rosenstone, Steven (1980) Who Votes? New

Haven: Yale University Press Wängnerud, Lena (1998) Politikens andra sida. Om kvinnorepresenta-

tion i Sveriges riksdag. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen

• Sida 1812
•  Original

.

• Sida 1751
•  Original

Att bestämma sig för att vara med och bestämma

Om varför vi röstar – allt mindre ¹

Jan Teorell och Anders Westholm

Folkstyrets signum världen över är hållandet av fria och regelbundna val, genom vilka medborgarna ges möjlighet att bestämma vilka som skall få förtroendet att styra över dem. Valdagen är demokratins högtidsdag. Endast vid valet utgår all makt från folket.

Samtidigt rymmer valdagen en paradox. Huruvida en enskild väljare röstar eller inte är nämligen nästintill betydelselöst för valresultatet. Sannolikheten för att en enskild individs röst skall vara den som fäller avgörandet är så försvinnande liten att den näppeligen kan uppväga de insatser som krävs för att ta sig till vallokalen samt fatta ett välgrundat beslut om hur rösten bör läggas. Enligt en snäv nyttokalkyl skulle det således vara mer rationellt att stanna hemma. Demokratins högtidsdag borde, med en sådan utgångspunkt, i själva verket vara dess vilodag.

Mot denna bakgrund är det faktum att vissa medborgare väljer att avstå från att rösta inte något som behöver förklaras. Den centrala frågan är snarast varför så många trots allt röstar. Hur ser de bevekelsegrunder ut som får väljarna att bestämma sig för att vara med och bestämma? Hur varierar de mellan olika befolkningsgrupper? På vilket sätt har de förändrats? Och kan dessa förändringar i sin tur bidra till förståelsen av varför valdeltagandet i Sverige tenderat att minska? Dessa är de frågor vi här skall söka besvara.

I den återstående delen av detta inledande avsnitt beskriver vi först det material och de metoder på vilka vår analys vilar. I analysens första del undersöker vi därefter vilka motiv som vägleder medborgarnas beslut att delta eller inte delta. I anslutning därtill söker vi

• Sida 1752
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

också fastställa i vilken utsträckning variationer i dessa bevekelsegrunder kan förklara valdeltagandets sociala skiljelinjer. I den andra delen undersöker vi vilka förändringar i väljarkåren som ägt rum sedan mitten på 1980-talet samt i vilken utsträckning dessa förändringar gör det möjligt att förklara det minskade valdeltagandet. I den tredje och avslutande delen sammanfattar vi våra slutsatser.

Undersökningsmaterial

Till grund för våra analyser ligger de båda medborgarundersökningar som hösten 1987 samt hösten 1997 genomförts under ledning av forskare verksamma vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Den senare av dessa båda undersökningar innefattar även en kompletterade datainsamling genomförd under våren 1999. 2

Såväl den äldre som den nyare medborgarundersökningen är baserad på representativa urval av alla i Sverige bosatta personer i åldern 16–80 år. Datainsamlingen genomfördes i båda fallen med hjälp av intervjuer, i det stora flertalet fall utförda vid besök i den intervjuades hem. En mindre del av urvalet intervjuades på annan plats eller per telefon. Den genomsnittliga intervjutiden uppgår till ca 75 minuter såväl 1987 som 1997. Den kompletterande datainsamling som genomfördes våren 1999 riktade sig till samma urval som 1997 års medborgarundersökning och tog formen av en postenkät. Vid detta tillfälle insamlades även uppgifter från vallängden om de undersökta personernas deltagande i 1998 års val. Fältarbetet utfördes i samtliga fall av Statistiska centralbyrån.

Vid den första medborgarundersökningen omfattade urvalet 2 658 personer varav 2 071 intervjuades. Svarsfrekvensen uppgår därmed till 77,9 procent. Motsvarande siffror för 1997 års undersökning är 1 964 respektive 1 460, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 74,3 procent. Postenkäten 1999 besvarades av 1 209 av de 1 954 personer i 1997 års urval som vid undersökningstillfället fortfarande ingick i populationen. Svarsfrekvensen blir i detta fall 61,9 procent. När analysen fordrar att uppgifter från 1997 och 1999 års undersökningar kombineras grundar sig resultaten på de 1 030 individer som svarade i båda undersökningarna. Dessa utgör 52,7 procent av de 1 954 personer som 1999 kvarstod i populationen. Någon typ av förkortat formulär användes inte i någon av undersökningarna, varför uppgifterna om det externa bortfallets storlek avser samtliga frågor i respektive undersökning.

Såväl 1987 som 1997 års medborgarundersökningar, och därmed

• Sida 1753
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

även 1999 års postenkät, inrymmer ett särskilt delurval bestående av gifta par där både man och hustru ingår i undersökningen. Dessa parurval gör det möjligt att analysera de inbördes sambanden mellan makarna, en möjlighet som i viss utsträckning utnyttjas i denna framställning.

3

I likhet med alla andra surveyundersökningar baserade på slumpmässiga urval rymmer vårt material såväl osystematiska som systematiska fel. De osystematiska kommer till uttryck genom att de resultat vi redovisar kringgärdas av en statistisk felmarginal. Siffrorna bör därför ses som närmevärden, inte som exakta observationer. Att vi trots det anger dem med relativt stor siffermässig noggrannhet beror på att vi vill ge intresserade läsare bästa möjliga information om hur våra uppskattningar ser ut. Hur stor den statistiska precisionen egentligen är redovisas löpande i såväl text som tabeller.

Systematiska fel kan bland annat uppstå till följd av att de som svarat tenderar att avvika från dem som inte gjort det. I likhet med flertalet andra undersökningar innehåller de vi här grundar oss på ett något för litet inslag av bland annat låginkomsttagare, invandrare och storstadsbor. Dessa avvikelser är i flertalet fall så små att de inte på något avgörande sätt torde påverka resultaten. I ett avseende gäller det dock att vara särskilt uppmärksam: även den grupp som sällan deltar i de allmänna valen är nämligen mindre bland de svarande än i befolkningen. Detta specifika fel och dess implikationer för resultaten behöver därför särskilt diskuteras.

Att mäta valdeltagande

Som framgår av tabell 1 överensstämmer valdeltagandet bland de svarande i våra stickprovsundersökningar inte helt med deltagandet i befolkningen som helhet. Vid sidan av de slumpmässiga skillnader som följer av stickprovstekniken finns det huvudsakligen två förklaringar till dessa avvikelser. För det första är de uppgifter de svarande själva lämnat om sitt valdeltagande (se de första fem raderna i tabellen) ibland felaktiga. När sådana uppgifter ställs mot uppgifter erhållna ur vallängden (se de tre sista raderna i tabellen) visar det sig normalt att felen går i båda riktningarna (Abelson, Loftus & Greenwald 1992, 138). Men de som inte röstat tenderar att lämna felaktiga upplysningar i väsentligt större utsträckning än de som röstat (Holmberg 1990, 189). De förra tenderar således att överskatta sitt deltagande i högre grad än de senare underskattar det.

Det ligger därmed nära till hands att tro att de uppgifter de sva-

• Sida 1754
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

rande själva lämnat leder till en nettoöverskattning av valdeltagandets nivå. Så behöver dock inte alls vara fallet. Som framgår vid en jämförelse mellan de uppgifter om 1998 års kommunfullmäktigeval som grundas på enkätsvaren med dem som grundas på vallängden (se tabell 1) kan resultatet mycket väl bli det motsatta. Paradoxen upplöses när man tar i beaktande att de som de facto avstått från att rösta är väsentligt färre än de som deltagit. Även om en väsentligt större

andel av den förstnämnda gruppen lämnar felaktiga uppgifter kan det

sammanlagda antalet fel i den sistnämnda ändå bli större.

Den andra felkällan är bortfallet. De som röstat tenderar att svara i större omfattning än de som inte gjort det. I motsats till den första av de två felkällorna medför den andra således att valdeltagandet i vårt undersökningsmaterial blir systematiskt högre än i väljarkåren som helhet.

När konsekvenserna av de båda felkällorna vägs samman kvarstår en obefintlig till svag överskattning i de fall analysen baseras på de svarandes egna uppgifter och en något kraftigare överskattning när den baseras på uppgifter ur vallängden. Vi föredrar inte desto mindre att använda de senare så långt möjligt. Skälen är i huvudsak två. För det första kan de fel som beror på att de svarande lämnat felaktiga upplysningar i någon mån påverka inte bara den uppmätta andelen röstande utan också sambanden med de förklaringsfaktorer vi studerar. För det andra är vi inte primärt intresserade av att fastställa valdeltagandets absoluta nivå vid en viss tidpunkt; dessa nivåer är redan kända. Vad vi i stället vill undersöka är skillnader i valdeltagande mellan olika väljargrupper och tidpunkter. För detta syfte är den något för höga andelen röstande i undersökningsmaterialet av mindre betydelse.

En konsekvens förtjänar dock att nämnas, nämligen att de effektskattningar i form av procentdifferenser som vi fortsättningsvis redovisar generellt sett blir något mindre än de annars skulle ha varit. Varför det förhåller sig så förklaras i det följande avsnittet om statistisk metod. Det alternativa effektmått som där introduceras, det vill säga den logistiska regressionskoefficienten, påverkas däremot inte systematiskt av nivåöverskattningen.

De analyser som nedan presenteras fokuserar i första hand på valdeltagandet i kommunfullmäktigevalen. 4 Skälen till detta är två. För det första vill vi i många analyser relatera tidigare och senare val till varandra. Våra data innehåller uppgift om kommunfullmäktigevalet 1985, 1994 och 1998 medan uppgift om landstings- och riksdagsvalet bara finns för 1998. För det andra innebär vårt fokus på kommunfullmäktigevalet att även de icke-naturaliserade invandrarna kan inklude-

• Sida 1755
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Tabell 1. Valdeltagande enligt medborgarundersökningarna och den offentliga statistiken

Anmärkning: Antalet observationer är 1 868 för 1987 års medborgarundersökning,

mellan 1 132 och 1 405 för 1997 års medborgarundersökning och mellan 951 och 1 017 för de som svarade i såväl medborgarundersökningen 1997 som enkäten 1999. Variationerna i antalet observationer 1997 och 1997–99 beror främst på att uppgift inhämtats om flera olika val och att den andel av de svarande som är röstberättigade skiljer sig från ett val till ett annat.

a

De uppgifter som redovisas i de två första kolumnerna grundar sig på en intervju-/ enkätfråga med lydelsen ”Röstade Du i ... eller var det något som gjorde att Du inte hade möjlighet eller lust att rösta?” I 1997 års undersökning, då uppgift inhämtades om flera olika val, löd frågan: ”Vi har ju haft flera olika val i Sverige under de senaste åren. Skulle du för vart och ett av följande val vilja säga mig om Du röstade eller om det var något som gjorde att Du inte hade möjlighet eller lust att rösta.”

b

De uppgifter som redovisas i de två första kolumnerna grundar sig i det stora flertalet fall på vallängden. För 36 personer, där uppgift från vallängden ej kunnat erhållas, baserar sig uppgiften på postenkäten 1999.

c

De uppgifter som redovisas i de två första kolumnerna grundar sig på vallängden. För en mindre del av de röstberättigade i urvalet (3,4 procent) har uppgift från röstlängden ej kunnat inhämtas.

Val

Bland de som svarade i medb.und. 1987/97

Bland de som svarade i medb.und. 1997 och i enkäten 1999

Enligt offentlig valstatistik

Kommunfullmäktigevalet 1985 (intervju)

a

90,2

–

87,8

Kommunfullmäktigevalet 1994 (intervju)

a

84,3

87,1

84,4

Folkomröstningen om EU 1994 (intervju)

a

88,9

90,5

83,4

Europaparlamentsvalet 1995 (intervju)

a

39,8

43,0

41,6

Kommunfullmäktigevalet 1998 (enkät)

a

–

84,4

78,6

Kommunfullmäktigevalet 1998 (vallängd + enkät)

b

83,1

86,6

78,6

Kommunfullmäktigevalet 1998 (vallängd)

c

83,3

87,1

78,6

Landstingsvalet 1998 (vallängd)

c

82,6

86,4

78,1

Riksdagsvalet 1998 (vallängd)

c

85,8

88,9

81,4

• Sida 1756
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

ras i analysen vilket inte hade varit fallet om vi i stället valt att koncentrera oss på riksdagsvalet. Eftersom den gemensamma valdagen innebär att deltagandet i kommunfullmäktige-, landstings- och riksdagsval är mycket starkt knutna till varandra är det, sånär som på invandraraspekten, av mindre betydelse vilket som studeras. Slutsatserna blir ändå väsentligen desamma.

För att inte i onödan tynga framställningen kommer vi därför i många fall att tala om valet 1985, 1994 eller 1998 utan närmare precisering. Som framgår av våra tabeller är det dock hela tiden kommunfullmäktigevalen vi noga taget undersöker.

Statistisk metod

De flesta av de resultat vi fortsättningsvis redovisar bygger på en och samma statistiska analysteknik, nämligen så kallad logistisk regression, även kallad logit. 5 Det finns därför anledning att inledningsvis säga några ord om varför vi valt denna teknik och hur de siffermässiga resultat den producerar bör tolkas.

Det vi söker förklara är ett tvådelat (dikotomt) beslut: man röstar eller röstar inte. Något mellanting existerar inte. Det faktum att den beroende variabeln är en dikotomi innebär att det antagande som ligger till grund för vanlig regressionsanalys, det vill säga att den beroende variabeln är en linjär funktion av den oberoende, normalt sett inte utgör en god approximation av det verkliga förhållandet. När sannolikheten för att rösta är mycket hög eller mycket låg är effekten av en enhets förändring i den oberoende variabeln (t.ex. ett års längre utbildningstid) normalt sett mindre än när sannolikheten ligger nära mitten på sannolikhetsskalan (50 procent). Relationen liknar därför en S-formad (logistisk) funktion av det slag som visas av kurva A i figur 1.

Det finns flera sätt att förstå det faktum att denna typ av kurva utgör en bättre approximation än en rät linje när det som skall förklaras är en dikotomi. En tanke utgår från de rent logiska begränsningarna. Låt oss för enkelhetens skull anta att befolkningen kan indelas i två likstora grupper, hög- och lågutbildade. Om valdeltagandet är mycket högt (eller mycket lågt) kan skillnaderna mellan dessa båda gruppers röstningsbenägenhet omöjligen bli särskilt stor. Ligger valdeltagandet på exempelvis 90 procent blir den maximala skillnaden mellan de båda grupperna 20 procentenheter (100 respektive 80 procents deltagande). Om den allmänna nivån ligger nära mitten på skalan, 50 procent, kan däremot skillnaden maximalt uppgå till 100 pro-

• Sida 1757
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

centenheter (100 respektive 0 procents deltagande). I enlighet med Skurvan i figur 1 blir således den tänkbara skillnaden mindre när nivån är mycket hög eller mycket låg än när den ligger nära mitten.

Ett annat sätt att förstå samma förhållande är att utgå från de tänkbara marginaleffekterna av en enskild faktor (t.ex. utbildningsnivå) givet alla andra faktorer. Om omständigheterna för att delta generellt sett är gynnsamma spelar varje enskild omständighet mindre roll. Det faktum att en specifik betingelse (t.ex. hög utbildningsnivå) saknas är av tämligen liten betydelse därför att dess frånvaro kompenseras av närvaron av en rad andra, gynnsamma betingelser. Röstningsbeslutets vågskål väger stabilt över åt det positiva hållet även om någon av vikterna plockas bort. Om däremot omständigheterna generellt sett är vare sig särskilt gynnsamma eller särskilt ogynnsamma blir varje enskild betingelse av större betydelse. Varje ny vikt kan här ge den extra tyngd som får vågskålen att väga över i den ena eller andra riktningen.

6

Det förhållande vi just beskrivit illustreras av jämförelsen mellan kurvorna A och B i figur 1. Båda kurvorna är logistiska funktioner men kurva B är fasförskjuten något uppåt i jämförelse med A, det vill säga exemplifierar en situation där omständigheterna för deltagande generellt sett är mer gynnsamma.

Låt oss för enkelhetens skull anta att huvuddelen av befolkningen befinner sig inom det intervall på den oberoende variabeln som utmärks av de båda streckade vertikala linjerna. I fall B är då valdeltagandet högt och den skillnad i utbildningsnivå som markeras av de båda vertikala linjerna ger upphov till en relativt liten skillnad i valdeltagande. I fall A är valdeltagandet lägre och samma skillnad i den oberoende variabeln innebär nu en väsentligt större skillnad i den beroende. Den samvariation mellan klyftornas storlek och val-

Figur 1. Den logistiska modellen

0 20 40 60 80 100

0 20 40 60 80 100

Skillnad i den oberoende variabeln

Skillnad i valdeltagande

Skillnad i valdeltagande

A

B

• Sida 1758
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

deltagandets nivå som påvisas såväl i denna bok 7 som i tidigare forskning

8

ingår således som ett generellt grundantagande i den sta-

tistiska teknik vi förlitar oss på.

Av bland annat de skäl vi ovan redovisat utgör logit, tillsammans med sin nära släkting probit, numera den vedertagna tekniken för multivariat orsaksanalys (dvs. samtidig analys av flera tänkbara orsaker) så snart den beroende variabeln är dikotom.

9

I den analys vi här

företar är dess fördelar i jämförelse med vanlig regressionsanalys dessutom särskilt påtagliga. Eftersom deltagandet i kommunal- och riksdagsval fortfarande ligger ganska nära den övre gränsen (100 procent) rör vi oss ständigt inom det intervall där kurvans lutning förändras som mest, det vill säga är minst lik en rät linje. En linjär modell skulle därför ständigt riskera att ge oss felaktiga skattningar eller tvinga oss att kompensera för dess svagheter med andra och mer komplicerade redskap än dem som den generella logistiska modellen tillhandahåller.

I de tabeller vi fortsättningsvis presenterar redovisas fem olika mått som alla hänför sig till denna modell. För det första redovisar vi de ostandardiserade logistiska regressionskoefficienterna (vilka i tabellerna betecknas ostandardiserad effekt). I anslutning därtill redovisar vi, för det andra, i vilken utsträckning dessa koefficienter är statistiskt

säkerställda (signifikant skilda från 0) och/eller de standardfel med

vars hjälp statistiskt initierade läsare själva kan skapa sig en exakt uppfattning om precisionen i våra skattningar.

I likhet med andra ostandardiserade mått kan de ostandardiserade koefficienter vi redovisar inte tolkas utan kännedom om den numeriska skala längs vilken de oberoende variablerna varierar. För att underlätta tolkningen har vi genomgående utformat variablerna så att de sträcker sig mellan 0 och 1, oberoende av vilken skala som ursprungligen använts i de intervju- och enkätfrågor vi förlitar oss på.

Även med kännedom om de oberoende variablernas numeriska utformning är de ostandardiserade effekterna dessvärre inte särskilt lättolkade. Häri ligger en av den logistiska metodens främsta nackdelar. Det koefficienterna närmare bestämt uttrycker är den förväntade förändringen i den logaritmerade oddskvoten (kvoten mellan sannolikheten för att rösta och sannolikheten för att inte rösta) när vi rör sig från 0 till 1 på den oberoende variabeln.

10

Vad vi i slutänden

vill veta är emellertid något annat, nämligen hur stor den förväntade skillnaden i sannolikheten för att rösta är när vi rör oss motsvarande sträcka. Vi har därför räknat fram vad vi kallar procentdifferensen, det vill säga den förväntade skillnaden i procentenheter räknat när vi rör oss från 0 till 1 på den oberoende variabeln.

11

• Sida 1759
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Vid betraktandet av procentdifferenserna bör man ha i åtanke att den andel av de svarande som faktiskt befinner sig i närheten av någon av den oberoende variabelns båda ändpunkter kan variera avsevärt från ett fall till ett annat. I vissa fall är spridningen stor, i andra relativt liten. För den som önskar jämföra effekten av olika variabler med hänsyn tagen inte bara till procentdifferensen mellan skalans teoretiska ändpunkter utan också till befolkningens spridning däremellan redovisar vi även de standardiserade logistiska regressions-

koefficienterna (vilka i tabellerna betecknas standardiserad effekt).

12

Slutligen redovisar vi också ett mått på modellens samlade förklaringskraft, R

2

. Det bör observeras att detta mått inte är direkt jämförbart med det mått på förklarad varians som används vid vanlig regressionsanalys och att det finns flera olika sätt att beräkna någon form av analogt mått vid logistisk regression. Det R

2

-mått vi tillhan-

dahåller är i första hand avsett att möjliggöra inbördes jämförelser mellan de olika analyser vi presenterar snarare än en värdering av modellens förklaringskraft i mer absolut bemärkelse.

13

1. Varför går folk och röstar?

Det faktum att det ter sig instrumentellt irrationellt för den enskilde att gå och rösta men flertalet ändå gör det har i den statsvetenskapliga litteraturen fått beteckningen ”röstningsparadoxen” (Downs 1957; Riker & Ordeshook 1968; Ferejohn & Fiorina 1974; Aldrich 1993).

14

Den slutsats som låter sig dras på grundval av denna paradox är emellertid varken att väljarna är irrationella eller att deras beslut saknar bevekelsegrunder. Lärdomen är snarare att individens verklighetsuppfattningar och motiv måste omvandlas från teoretiska postulat till empiriska undersökningsobjekt. I den enkät som genomfördes under våren 1999 har vi därför systematiskt sökt mäta en rad tänkbara överväganden bakom medborgarnas beslut att delta eller inte delta.

15

Att undersöka motiv

För att ta reda på vilka verklighetsuppfattningar och värderingar en annan person har gives i huvudsak bara en utväg: att fråga honom eller henne själv. När det gäller att undersöka hur dessa uppfattningar och värderingar påverkar ett beslut finns däremot två möjligheter. Man kan även här välja att förlita sig på den svarandes egen bedömning. Men man kan också välja att låta ansvaret för själva förklaringen kvarstå hos forskaren.

• Sida 1760
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Vi har valt det senare. Vår analys grundar sig således inte på enkätfrågor där medborgarna ombetts uppge de subjektiva förklaringarna till sitt beteende. Vi har i stället bett dem besvara frågor rörande vissa värderingar eller verklighetsuppfattningar som vi har skäl att tro kan tjäna som motiv för beslutet att delta eller avstå. I vilken utsträckning dessa tänkbara motiv också utgör faktiska motiv avgörs sedan med hjälp av statistisk sambandsanalys.

Skälet till att vi valt detta förfarande är inte att medborgarnas subjektiva förklaringar helt saknar intresse. De kan tvärtom dels ge en bild av röstarnas respektive icke-röstarnas självförståelse, dels bidra till hypotesutveckling och därmed komplettera resultaten från sambandsanalyserna (Gilljam & Holmberg 1998, 24). Men om huvudsyftet är att pröva de tänkbara bevekelsegrundernas faktiska betydelse vågar vi dock påstå att den metod vi valt med all sannolikhet ger mer tillförlitliga resultat.

Skälen är flera. För det första ställer den subjektiva förklaringsmodellen mycket höga krav inte bara på den svarandes minne utan också på den introspektiva och analytiska förmågan. För flertalet väljare ingår beslutet om att delta eller inte i ett allmänt val sannolikt inte bland de mest centrala avgörandena i livet. Att i detalj rekonstruera skälen för och emot, i vårt fall tillika omkring ett halvår i efterskott, torde inte vara lätt. Detta beror inte enbart på svårigheterna att minnas. Även om en fullödig rekonstruktion vore möjlig torde det i många fall vara svårt för den svarande att avgöra om ett motiv var betydelsefullare än ett annat.

Till detta kommer att den subjektiva förklaringsmetoden normalt sett inte ger svarspersonen några grunder för jämförelser. Varje individs val av kontrastpunkt blir därmed mer eller mindre godtyckligt. Ett motiv som för en väljare kan framstå som så självklart att det inte ens behöver nämnas, exempelvis att röstning är en medborgerlig plikt, kan för en annan väljare lyftas fram som den absolut avgörande bevekelsegrunden – trots att detta motiv egentligen är vad som förenar dessa båda väljare i jämförelser med andra.

Slutligen ökar den subjektiva frågemetoden risken för efterhandsrationaliseringar. Vissa bevekelsegrunder torde av sociala skäl upplevas som nästintill omöjliga att framföra i en intervjusituation. Exempelvis torde det i många fall vara svårt för den svarande att erkänna att han eller hon röstat främst därför att den äkta maken eller makan annars skulle reagera negativt. Att enbart fråga om hur partnern kan förmodas reagera eller, ännu hellre, fråga partnern själv om saken, torde vara väsentligt mer problemfritt. 16

• Sida 1761
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Vanans makt

Beslutet att delta eller inte delta är knappast något som alla medborgare underkastar en helt förutsättningslös prövning vid varje valtillfälle. Som framgår av föregående kapitel finns också ett inslag av vanans makt. För att vår motivanalys skall ge en rättvisande bild bör vår statistiska modell ta detta grundläggande faktum i beaktande.

Under senare år har dessutom misstankar börjat uttalas om förekomsten av smittoeffekter mellan olika typer av val. I debatten efter Europaparlamentsvalet 1995, där endast 41,6 procent av väljarna deltog, framfördes farhågor om att beslutet att stanna hemma skulle ha inneburit en ”första sup” för många väljare. Nu skulle det framstå som mer legitimt att inte heller gå och rösta i kommunal- och riksdagsvalen (Gilljam & Holmberg 1998, 27). Eftersom vi har uppgifter om samma individers deltagande vid samtliga valtillfällen mellan 1994 och 1998 har vi möjlighet att undersöka förekomsten av dylika smittoeffekter.

Resultaten redovisas i tabell 2. Procentdifferenserna visar hur mycket sannolikheten för att en individ skall ha röstat i valet 1998 påverkas av deltagandet i vart och ett av de tidigare valen efter kontroll för deltagandet i de båda övriga. Den differens som återfinns på den andra raden i tabellen innebär således att sannolikheten för att de väljare som röstade i 1994 års val skulle gå till valurnan igen 1998 var 23 procentenheter högre än för dem som tidigare stannat hemma.

Motsvarande siffra för Europaparlamentsvalet (fjärde raden) visar att sannolikheten för att rösta 1998 steg med cirka 4 procentenheter om man deltog snarare än avstod 1995. Detta är en tämligen svag effekt, som heller inte är statistiskt säkerställd. Om vi utgår från att skatt-

Tabell 2. Effekter av tidigare valdeltagande på deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 1 066; R² = 0,131. Oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt

(Konstant)

–0,17 0,22 –

–

Kommunfullmäktigevalet 1994

1,59** 0,22 23,1 0,32

Folkomröstningen om EU 1994

0,87** 0,24 11,0 0,15

Europaparlamentsvalet 1995

0,38 0,24 3,8 0,10

• Sida 1762
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

ningarna i tabellen är korrekta, men att valdeltagandet i 1995 års Europaparlamentsval legat i nivå med de nationella valen, det vill säga ca 40 procentenheter högre, hade valdeltagandet 1998 därigenom endast stigit någon procentenhet eller två. 17 Även om den smittoeffekt som redovisas i tabellen antas vara en realitet blir följderna således ganska blygsamma.

18

Däremot finns det ett tydligare samband mellan deltagande i folkomröstningen 1994 och valet 1998. Sannolikheten för att delta 1998 ökade med 11 procentenheter för dem som var med och röstade om EU-medlemskapet. Folkomröstningens effekt är dock fortfarande avsevärt svagare än det föregående kommunfullmäktigevalets. Trots att det senare är det tidsmässigt mest avlägsna av de tre som här undersöks har det störst effekt. Vanans makt beror således inte bara på hur länge sedan deltagande i val senast praktiserades utan är också knuten till valtyp.

Att rösta för att påverka

Det låter sig samtidigt konstateras att vanan inte härskar oinskränkt. Många väljare förändrar trots allt sitt beteende från ett val till ett annat. Frågan är nu vad som motiverar dessa förändringar. En stor del av teoriutvecklingen om valdeltagande har i decennier vägletts av den så kallade ”röstningskalkyl” som ursprungligen formulerades av Anthony Downs (1957). Stommen i denna kalkyl, som utgår från ett strikt individualistiskt och instrumentellt synsätt, innebär att beslutet att gå och rösta baseras på två uppfattningar: å ena sidan en värdering av hur betydelsefull valutgången är, å den andra en föreställning om hur stor sannolikheten är för att just den egna rösten skall bestämma utfallet. Medborgarnas primära motiv för att rösta är enligt detta synsätt att de söker fälla avgörandet i ett för dem betydelsefullt kollektivt beslut.

Vi har prövat båda dessa motivkomponenters betydelse för väljarnas beslut att gå och rösta. På en skala från 0 (ingen alls) till 10 (mycket stor) har de svarande fått ange vilken betydelse det har för dem personligen hur det går i de svenska valen (kommunfullmäktige-, landstings- och riksdagsval), samt vilken möjlighet de anser sig ha att genom att rösta ensam påverka utfallet i dessa val. Svaren indikerar att valutgången alls inte uppfattas som oväsentlig för den enskilde väljaren; det genomsnittliga värdet på skalan är 5,8. Samtidigt tillmäter många väljare sin egen röst en viss betydelse för utfallet – det genomsnittliga värdet på skalan är 3,2 – även om det vanligaste svaret är ”ingen alls” (dvs. 0).

• Sida 1763
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Tabell 3 visar vilka effekter röstningskalkylens två grundmotiv har på valdeltagandet. Procentdifferenserna avser här skillnaden i röstningssannolikhet 1998 mellan dem som svarat 0 och dem som svarat 10 på respektive skala. Samtidigt tar analysen hänsyn till huruvida de svarande röstade i valet 1994 eller inte. Därigenom kontrollerar vi för det vanemässiga i väljarnas beteende och får en klarare bild av hur de olika motivfaktorerna påverkar beslutet att gå och rösta just 1998. För att inte förlora förstagångsväljarna införs dessutom en särskild kategori för dem som inte var röstberättigade 1994. Koefficienterna för kategorierna ”deltog” respektive ”ej röstberättigad” avser skillnaden i jämförelse med den som fungerar som referenskategori, det vill säga ”avstod”.

Som framgår får båda motivfaktorerna stöd i materialet, om än i olika utsträckning. Personer som anser att det har mycket stor betydelse för dem själva hur det går i de svenska valen har omkring 12 procentenheters högre sannolikhet att delta än dem som anser att valen inte betyder något alls. Effekten av den subjektivt upplevda möjligheten att påverka utfallet är svagare, och dessutom bara statistiskt säkerställd på en lägre säkerhetsnivå. Likväl kan man på basis av dessa resultat inte tillbakavisa möjligheten att bedömningen av den egna röstens betydelse för valutgången inverkar på benägenheten att delta.

19

Frågan är dock hur man skall tolka detta resultat. Den teoretiskt sett korrekta formen för de två komponenternas inverkan är i själva verket en kombination. För att det skall vara instrumentellt rationellt att rösta måste man både ha en föreställning om att ens röst kan

Tabell 3. Individuella påverkansmotiv för deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 979; R² = 0,131. Oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt

(Konstant)

0,15 0,26

–

–

Valdeltagande 1994

Avstod

– –

–

–

Deltog

1,47** 0,25 18,8 0,32

Ej röstberättigad

–0,48 0,32 –9,8 –0,07

Valutfallets betydelse för en själv 1,15** 0,39 11,9 0,18 Möjlighet att ensam påverka utfallet 0,73* 0,43 6,6 0,12

• Sida 1764
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

påverka och att valutfallet är betydelsefullt (Riker & Ordeshook 1968). I våra data kan någon sådan så kallad ”interaktionseffekt” emellertid inte skönjas. 20 Det innebär i sin tur att även de som inte anser sig ha någon som helst möjlighet att med sin enskilda röst påverka valutgången (23 procent av de svarande) ändå tycks låta valresultatets betydelse motivera sitt handlande. Eftersom valutgången med all sannolikhet skulle blivit densamma oavsett hur var och en av dessa väljare enskilt agerade, tycks det vid första anblicken svårt att förstå hur de resonerar.

Det skulle nu kunna framhållas att väljarnas värdering av valresultatets betydelse inte nödvändigtvis styrs enbart av dess konsekvenser för dem själva personligen. Det är fullt tänkbart att många medborgare även vägleds av sin uppfattning om hur stor roll valutgången spelar för andra (se Lewin 1988, kap. 2). För att pröva styrkan i denna tanke ställde vi även en fråga om vilken betydelse man anser det har för Sveriges invånare hur det går i de nationella valen. Detta mer altruistiska perspektiv på utfallet visar sig emellertid inte ha någon egen direkt effekt på valdeltagandet, sedan hänsyn tagits till uppfattningen om valets betydelse för en själv personligen.

21

Därtill

kvarstår det faktum att valutgången, och därmed även utfallet för Sveriges befolkning, normalt sett inte påverkas av en enskild röst mer eller mindre. Inte heller för en väljare som ser utfallet i altruistiska termer är det instrumentellt rationellt att gå och rösta (Nagel 1987, 32).

En annan möjlighet är att medborgarna inte utvärderar sina möjligheter att påverka utfallet ur ett snävt individualistiskt perspektiv. De kanske snarare tänker på sig själva som ett kollektiv bestående av den grupp människor som tycker likadant som de själva (Muller & Opp 1986; Finkel, Muller & Opp 1989; Uhlaner 1989a). I synnerhet skulle man kunna tänka sig att det utslagsgivande för många väljare är en föreställning om att de genom att stanna hemma på valdagen sviker denna grupp. För att pröva bärigheten i detta resonemang ställde vi en fråga om hur stor möjlighet man ansåg sig ha att ”tillsammans med likasinnade” påverka utfallet i valet.

Resultatet presenteras i tabell 4. Bedömningen av de kollektiva påverkansmöjligheterna visar sig ha en tämligen stark effekt. Uppfattningen om de individuella möjligheterna förlorar rent av all sin förklaringskraft sedan hänsyn tagits till uppfattningen om de kollektiva.

22

Detta är en första indikation på att beslutet att gå och rösta

inte primärt styrs av de strikt individualistiska och instrumentella överväganden som ofta förutsatts i den teoretiska litteraturen. Vi skall återkomma med en precisering av detta resultat, men först

• Sida 1765
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

måste en annan sida av röstningskalkylen belysas, nämligen dess kostnadssida.

Valhandlingens pris: informationskostnader

Redan i den ursprungliga formuleringen av röstningskalkylen ingick en föreställning om att valhandlingen har ett pris: att rösta tar tid. Valhandlingen förutsätter ett beslut där information skall samlas in, bearbetas och användas i en vallokal eller på ett postkontor dit man måste transporteras (Downs 1957, 265 f.; jfr Niemi 1976). Länderkomparativ forskning visar också på betydelsen av dylika kostnadsaspekter. I exempelvis USA är reglerna för röstregistrering komplicerade och innebär ett avgörande hinder för många människors valdeltagande (Teixeira 1992, kap. 4; jfr dock Franklin 1996, 227 f.). Forskning från andra länder visar på positiva effekter av att förlägga valdagen på en söndag, då folk inte behöver göra sig besväret att ta ledigt från jobbet, samt av att tillåta poströstning, vilket också sänker valhandlingens kostnader. Likaså stiger valdeltagandet om beslutet att stanna hemma kan tänkas medföra kostnader, såsom i länder med röstplikt (Franklin 1996; Lijphart 1997). Trots dessa empiriska resultat på makronivå lyser emellertid prövningar av mekanismerna på individnivå i allt väsentligt med sin frånvaro (Green & Shapiro 1994, 66; se dock Dennis 1991).

Vår egen undersökning innehåller tre olika mått på röstningens

Tabell 4. Individuella och kollektiva påverkansmotiv för deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 971; R² = 0,135. Oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt

(Konstant)

–0,12 0,28

–

–

Valdeltagande 1994

Avstod

– –

–

–

Deltog

1,43** 0,25 17,9 0,31

Ej röstberättigad

–0,42 0,32 –8,4 –0,06

Valutfallets betydelse för en själv 0,93** 0,41 9,3 0,14 Möjlighet att ensam påverka utfallet 0,37 0,49 3,5 0,06 Möjlighet påverka tillsammans med likasinnade

1,00** 0,45 10,1 0,15

• Sida 1766
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

informationskostnader. En grundläggande fråga är hur mycket den enskilde väljaren anser sig veta om vilken politik partierna vill föra. Sedan blir kostnaden dels en fråga om hur lätt sådan information är att införskaffa, dels om hur intresserad man är av att följa den politiska händelseutvecklingen till att börja med. En samtidig prövning av dessa tre kostnadsfaktorer pekar emellertid på svaga eller obefintliga samband. Ingen av de tre effekterna är statistiskt säkerställd.

Detta resultat beror till viss del på att de tre kostnadsmåtten har starka inbördes samband. Medborgare som anser sig veta mycket om politik är också de som är intresserade och som tycker det är lätt att informera sig. 23 Om de tre måtten slås samman till ett index visar de sig också ha en samlad effekt på valdeltagandet som går i förväntad riktning: personer med låga informationskostnader har en klart högre sannolikhet att delta. Men om denna kostnadsvariabel återinförs i den ursprungliga röstningskalkylen visar den sig åter sakna direkt effekt. Med hänsyn tagen till valets betydelse och de upplevda möjligheterna att påverka tycks således inte hindren för att informera sig på marginalen spela någon roll för valdeltagandet.

24

Valhand-

lingens kostnader spelar således inte någon större roll för medborgarnas beslut om att gå och rösta.

Selektiva incitament

Men att avge sin röst är nu inte nödvändigtvis något som endast upplevs som en börda. Valhandlingen kan även inge en känsla av tillfredsställelse i sig. I motsats till de positiva aspekterna av valresultatet, som ju även kommer dem som stannar hemma till del, tillfaller dessa val-

handlingens fördelar endast dem som faktiskt är med och röstar. De

kan därtill åtnjutas oberoende av utfallet och möjligheterna att påverka detsamma (Riker & Ordeshook 1968, 27 f.; Fiorina 1976). I den rationalistiska teoribildningen brukar sådana skäl för att delta i kollektivt handlande benämnas selektiva incitament (Olson, 1965, 51). Med avseende på just valdeltagande skulle de också kunna ges beteckningen processincitament.

Det finns olika föreställningar om vad sådana incitament i detta fall skulle kunna bestå i. En idé utgår från att röstning tillfredsställer människors behov av att vädra sina åsikter. På samma sätt som man kan värdesätta att i diskussioner med andra få ge uttryck för sin mening oberoende av vad detta leder till för konsekvenser, kan röstning fungera som en ventil för ett känslomässigt engagemang. Snarare än att vara instrumentella i sitt röstande skulle medborgarna

• Sida 1767
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

enligt detta synsätt vara expressiva – de gillar att uttrycka sin mening oberoende av valresultatet (Brennan & Buchanan 1984; Brennan & Lomasky 1985).

En annan möjlighet är att valhandlingen förknippas med ett visst underhållningsvärde (jfr Tullock 1971). Valdagen är för vissa väljare en spännande och lite högtidlig händelse. Det promeneras till vallokalen i finkostym, man prasslar med papperen bakom skärmen, slickar igen kuverten och lämnar med en hemlighetsfull min över sina röstsedlar till valförrättaren. Det hålls valvaka, vinnare och förlorare koras och media förstår att krydda händelseförloppet med sin egen dramaturgi. Denna spänning och underhållning hade inte varit densamma om man inte tidigare på dagen själv stått där med röstsedeln i handen. Man röstar för förströelsen i att få ta del i ett samhälleligt skådespel.

En tredje form av selektiva incitament är förekomsten av sociala normer. Sett ur kollektivets perspektiv är ett högt valdeltagande att föredra framför ett lågt; om ingen gick och röstade skulle ju demokratin i mångas ögon förlora sin mening. Därmed blir röstning ett socialt önskvärt beteende. Den som stannar hemma på valdagen sviker en medborgerlig förväntan från omgivningen och riskerar sociala sanktioner för sitt handlande. Viljan att undvika negativa reaktioner från den närmaste umgängeskretsen kan således vara en av de faktorer som håller valdeltagandet uppe (Coleman 1990, 289 ff.; Knack 1992). En norm behöver dock inte nödvändigtvis upprätthållas av sociala sanktioner från omgivningen. En norm kan också fungera genom en känsla av dåligt samvete då den inte respekteras, eller genom självbekräftelse och välbefinnande då den efterlevs. I så fall är det väljarens egna inre sanktionssystem som lockar till vallokalen. Normen har då internaliserats och blivit till en känsla av medborgerlig plikt eller skyldighet.

Betydelsen av dessa olika typer av selektiva incitament för medborgarnas benägenhet att gå och rösta presenteras i tabell 5. De expressiva incitamenten har vi här försökt fånga genom att rakt på sak fråga: ”Alldeles bortsett från vilken betydelse det har för utfallet, hur viktigt känns det för dig att med din röst få ge uttryck för din uppfattning i de svenska valen?” De svarandes uppfattning om valhandlingens underhållningsvärde är i sin tur baserad på en fråga om hur ”roligt eller spännande” man tycker det känns att vara med och rösta, och förekomsten av internaliserade röstningsnormer på frågan om i vilken utsträckning man anser att ”den som är röstberättigad har en medborgerlig skyldighet att rösta”. Skalans ändpunkter löper i samtliga dessa fall mellan ”inte alls ...” (0) och ”mycket ...” (10).

• Sida 1768
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Huruvida den närmaste omgivningens sociala sanktioner har betydelse har vi undersökt genom att fråga: ”Hur tror du dina närmaste släktingar och vänner skulle reagera om de fick veta att du inte röstat i de svenska valen?” Skalan löper i detta fall mellan alternativen ”ingen skulle ha minsta invändning” (0) och ”många skulle reagera mycket negativt” (10). 25

Som framgår är det i första hand de expressiva incitamenten och den internaliserade röstningsnormen som har effekt. Medborgare som anser det viktigt att med röstens hjälp få ge uttryck för sin uppfattning – oberoende av vilken betydelse det har för utfallet – eller som helt enkelt anser att det är en medborgerlig skyldighet att rösta, är betydligt mer benägna att delta. Detta resultat gäller även med hänsyn tagen till tidigare valdeltagandet samt underhållningsvärde och sociala sanktioner. Ingen av de båda sistnämnda faktorerna har däremot någon statistiskt säkerställd direkt effekt.

26

Även om det är för-

hållandevis många som anser att det är roligt eller spännande att gå och rösta har denna upplevelse ingen synbar inverkan när i synnerhet den expressiva komponenten konstanthålls. Det interna normtrycket visar sig också slå ut det externa: givet en viss grad av medborgerlig pliktkänsla gör det varken från eller till hur den närmaste omgivningen bedöms reagera.

27

Tabell 5. Selektiva incitament för deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 975; R² = 0,192. Oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt

(Konstant)

–0,61 0,28

–

–

Valdeltagande 1994

Avstod

– –

–

–

Deltog

1,27** 0,26 14,1 0,28

Ej röstberättigad

–0,51 0,34 –8,8 –0,07

Viktigt få ge uttryck för sin uppfattning 1,40** 0,47 14,7 0,24 Roligt eller spännande att rösta 0,49 0,45 4,4 0,09 Medborgerlig skyldighet att rösta 1,11** 0,41 12,0 0,18 Släktingar/vänner ogillar uteblivet deltagande

–0,21 0,39 –1,9 –0,04

• Sida 1769
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Att gå och rösta: en samlad motivbild

Vi är därmed redo att summera bilden av väljarnas bevekelsegrunder. Tabell 6 sammanfattar betydelsen av de motivfaktorer som hittills visat sig viktigast. Effekten av de expressiva motiven och den internaliserade röstningsnormen står sig. Röstningskalkylens instrumentella grundkomponenter förlorar däremot all sin förklaringskraft. Samma sak gäller känslan av att kunna påverka tillsammans med likasinnade. De selektiva incitamenten utkonkurrerar således fullständigt såväl valutgångens betydelse som möjligheten att ensam eller tillsammans med andra påverka utfallet.

Den närmast till hands liggande tolkningen av detta är att de instrumentella påverkansmotivens koppling till valdeltagandet utgör ett skensamband (Grofman 1995, 100 f.). De är en produkt av samma bakomliggande faktorer som själva valhandlingen i sig, nämligen en stark norm och en förkärlek för att med sin röst få uttrycka sin mening.

28

Folk röstar således inte primärt för att de därmed tror sig kunna vinna individuellt inflytande, utan för att de stimuleras av att uttrycka sin åsikt eller genom valhandlingen få fullgöra sin medborgerliga plikt. Ungefär som när svenska folket samlas vid TV-apparaterna för att följa landslagets möten med främmande fotbollsnationer är uppslutningen kring valurnan ett fenomen av kollektiv natur (Brennan &

Tabell 6. En samlad motivbild för deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 963; R² = 0,179. Oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt

(Konstant)

–0,62 0,31

–

–

Valdeltagande 1994

Avstod

– –

–

–

Deltog

1,22** 0,27 13,5 0,26

Ej röstberättigad

–0,52 0,35 –9,0 –0,08

Valutfallets betydelse för en själv 0,04 0,48

0,4 0,01

Möjlighet att ensam påverka utfallet 0,04 0,51

0,4 0,01

Möjlighet påverka tillsammans med likasinnade

0,01 0,51

0,1 0,00

Viktigt få ge uttryck för sin uppfattning 1,49** 0,48 16,0 0,25 Medborgerlig skyldighet att rösta 1,21** 0,40 13,3 0,19

• Sida 1770
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Buchanan 1984, 186 f.; Brennan & Lomasky 1985, 206). Man skriker inte framför TV:n när Sverige spelar därför att man tror att man därigenom kan påverka de spelande på planen. Man hejar genom TVrutan för att man vill sluta upp bakom något man sympatiserar med, och för att det ger en tillfredsställelse att med eftertryck få engagera sig känslomässigt i något av de tävlande lagen. Att gå och rösta är, med ekonomiskt språkbruk, inget investeringsbeslut från väljarens sida utan en konsumtionshandling (Ferejohn & Fiorina 1974, 526). Man går inte till vallokalen främst för att man därigenom ensam tror sig kunna avgöra valet utan för den tillfredsställelse det ger i sig. Valhandlingens frukter konsumeras genom att den utförs.

Kan gruppskillnaderna förklaras?

Att valdeltagandet i Sverige varierar mellan olika grupper är ett välkänt faktum (Holmberg 1990; se även föregående kapitel). Vi vet också att många av dessa sociala klyftor blev än mer markerade i 1998 års val (Johansson 1999). Betydligt tunnare är emellertid kunskapen om varför gruppskillnaderna existerar. Det faktum att vissa grupper är mer benägna att rösta än andra utgör en betydelsefull del av vår beskrivande kartbild över valdeltagandets skiftningar. Men dessa mönster tarvar i sin tur en förklaring (Dennis 1991, 30 ff.). Ett alternativ som vi nu har möjlighet att pröva är att olika sociala grupper kan ha olika bevekelsegrunder för sitt agerande. Den fråga vi därmed reser är i vad mån de sociala klyftorna i röstningsbenägenhet kvarstår eller försvinner då hänsyn tas till motivbilden. Detta blir samtidigt en kontroll för att de samband mellan motivfaktorer och valdeltagande vi hittills kunnat konstatera inte bara är en skenprodukt av underliggande sociala skiljelinjer.

I tabell 7 presenteras dels effekten av några av de viktigaste sociala faktorerna, dels i vad mån dessa kan förklaras av röstningsnormens styrka och de expressiva motiven. De demografiska mönstren är redan välkända: unga, lågutbildade, arbetslösa, invandrade och ensamstående röstar i mindre utsträckning än äldre, högutbildade, förvärvsarbetande, infödda och gifta/sammanboende. 29 Men motivbilden kan nu åtminstone delvis kasta ljus över varför det förhåller sig så. I synnerhet effekten av ålder och utbildning förmedlas delvis av de motivfaktorer vi här undersöker. Med utgångspunkt från procentdifferenserna före och efter kontroll kan drygt 30 procent av åldersskillnaderna hänföras till skillnader i motiv. För utbildning är effekten ännu kraftigare: omkring två tredjedelar av sambandet försvinner när

• Sida 1771
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

man kontrollerar för motivfaktorerna.

En närmare analys visar att det i huvudsak är skillnaden i synen på de expressiva incitamenten som ligger bakom dessa resultat. Äldre och högutbildade anser i större utsträckning än yngre och lågutbildade att det är viktigt att med sin röst få ge uttryck för sin uppfattning oavsett dess betydelse för resultatet. Därför går de också i större utsträckning och röstar.

Motivfaktorerna visar sig även ligga bakom en väsentlig del av effekten av tidigare valdeltagande. Uttryckt i procentdifferenser minskar denna från 17,6 till 10,3 då de expressiva incitamenten och röstningsnormen tas i beaktande. Detta innebär att vad som vid första anblicken framstod som resultatet av en ”vanans makt” i själva verket till viss del kan ges en substantiell förklaring. Att vissa personer ständigt går och röstar eller konsekvent väljer att stanna hemma beror inte enbart på vanan i sig. Förklaringen ligger också i att samma

Tabell 7. Sociala gruppskillnader och motiv för deltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

* Statistiskt säkerställd effekt; 90 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test.

Anmärkning: Antalet observationer är 986; R² = 0,162 utan motivfaktorer och 0,243

med motivfaktorer.

Utan motivfaktorer Med motivfaktorer

Oberoende variabel

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

(Konstant)

0,63 – – –0,69 – –

Valdeltagande 1994

Avstod

– – – – – –

Deltog

1,42** 17,6 0,31 1,02** 10,3 0,22

Ej röstberättigad

0,34 5,6 0,05 0,19 2,3 0,02

Ålder vid valtillfället

18–40 –0,93** –13,6 –0,25 –0,71* –8,4 –0,19 41–60 –0,67** –9,5 –0,18 –0,50 –5,7 –0,13 61–81 – – – – – – Utbildning 1,45** 13,4 0,23 0,54 4,5 0,08 Arbetslöshet –0,65* –7,2 –0,09 –0,83** –8,5 –0,11 Invandrarskap –1,29** –16,4 –0,19 –1,30** –14,5 –0,20 Gift eller sammanboende 0,81** 8,1 0,21 0,94** 8,5 0,24 Viktigt få ge uttryck för sin uppfattning

– – – 1,73** 17,6 0,30

Medborgerlig skyldighet att rösta

– – – 1,16** 11,6 0,19

• Sida 1772
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

bakomliggande motivfaktorer föranleder likartade beslut vid upprepade valtillfällen.

I övriga avseenden bidrar emellertid inte de två motivfaktorerna med någon ökad förståelse. Skillnaden mellan arbetslösa och förvärvsarbetande blir rent av än mer markerad, och invandrarnas och de ensamståendes avvikelse nedåt tämligen oförändrad. Samma resultat kvarstår i allt väsentligt även då andra motivfaktorer förs in i analysen. Dessa sociala skillnader låter sig således inte förklaras av olikheter i synen på valhandlingens underhållningsvärde eller i bedömningen av omgivningens reaktioner. Inte heller av skillnader i synen på valutgångens betydelse, möjligheten att påverka utfallet eller informationskostnadernas storlek.

Att såväl röstningsnormen som de expressiva incitamenten fortfarande slår igenom så kraftigt stärker samtidigt slutsatsen rörande dessa båda motivfaktorers betydelse. Att de som betraktar röstning som en medborgerlig plikt eller som ett tillfälle för åsiktsvädring också i större utsträckning går och röstar beror inte på bakomliggande sociala faktorer. Motivbilden har ett eget förklaringsvärde oberoende av de sociala grupptillhörigheterna.

Röstning som familjeangelägenhet

På en punkt tillåter vårt material en än mer ingående analys av vad som kan tänkas förklara skillnaderna i valdeltagande mellan olika medborgargrupper. Som tidigare nämnts innefattar medborgarundersökningarna ett representativt urval av gifta par. Därmed möjliggörs en prövning av några av de mekanismer som kan tänkas ligga bakom det faktum att gifta uppvisar ett högre valdeltagande än ensamstående.

Hur starkt valdeltagandet faktiskt samvarierar mellan äkta makar framgår av tabell 8. Uppgifterna om valdeltagande är här liksom tidigare hämtade från vallängden; risken för att de gifta paren tagit hänsyn till varandras svar har således eliminerats. 30 Det visar sig att både maka och make går till vallokalen i över 80 procent av fallen. Och när så inte sker väljer i de allra flesta fall båda att stanna hemma (10,2 procent). Det är mycket ovanligt att bara den ena maken avger sin röst på valdagen (6,6 procent).

Frågan är nu vad detta samband beror på. Att gifta och samboende röstar i större utsträckning än andra är inte bara ett svenskt fenomen, utan har även belagts i exempelvis USA. Kunskapen om vad som kan förklara det är emellertid påfallande mager (Knack 1992, 38 f.). En

• Sida 1773
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

möjlig förklaring utgår från att äktenskapet innebär en skalfördel som framför allt reducerar informationskostnaderna inför valhandlingen (Teixeira 1987, 23). Om den ene engagerar sig i kunskapsinhämtning och samlar underlag för beslutet om hur man skall rösta, kan den andre dra nytta av samma information. Därmed ökar sannolikheten för att båda skall gå och rösta. Denna hypotes kan emellertid avfärdas redan med utgångspunkt från de prövningar som företogs i anslutning till tabell 7 ovan. Effekten av civilstånd kvarstår även vid kontroll för uppfattningarna om valhandlingens pris.

En annan tänkbar förklaring handlar i stället om socialt tryck makarna emellan (Wolfinger & Rosenstone 1980, 44 f.). ”Att rösta tenderar att vara en familjeangelägenhet”, menar exempelvis Sören Holmberg. ”Det är psykologiskt svårt att gå ensam till vallokalen. Och om en är tveksam kan han eller hon uppmuntras att rösta av partnern.” (Holmberg 1990, 190.) I den mån en sådan mekanism verkligen föreligger borde den ta sig uttryck i ett samband mellan benägenheten att gå och rösta och att ha en make eller maka som är beredd att klandra en om man gör ett försök att stanna hemma. För att undersöka detta ställde vi följande fråga: ”Hur skulle du reagera om någon av dina närmaste släktingar eller vänner berättade att han eller hon inte tänkte rösta i de svenska valen?”. De svarsalternativ som gavs var ”Jag skulle inte bry mig om det”, ”Jag skulle ogilla det men inte säga något”, samt ”Jag skulle ogilla det och säga min mening”.

Drygt en tredjedel av de gifta säger sig vara beredda att uttryckligen uttala sitt missnöje om någon av de närstående tänker sig att stanna hemma på valdagen.

31

Det visar sig därtill finnas en statistiskt

säkerställd effekt på den egna benägenheten att gå och rösta av att ha en sådan sanktionerande make eller maka. De vars äkta hälft är beredd att uttala sitt ogillande då någon närstående person visar benägenhet att avstå från att utnyttja sin röst har ca 7 procentenheter

Tabell 8. Gifta makars valdeltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (procent)

Anmärkning: Siffrorna inom parentes anger antalet par i respektive kategori.

Kvinnan

Mannen

Röstade Röstade inte

Röstade

83,1 (276) 3,9 (16)

Röstade inte

2,7 (9)

10,2 (34)

• Sida 1774
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

större sannolikhet att delta. 32 I allt väsentligt gäller detta även sedan hänsyn tagits till ålder, utbildning och den egna uppfattningen om huruvida det är en medborgerlig skyldighet att gå och rösta.

33

Hypo-

tesen om att de giftas högre valdeltagande åtminstone delvis hänger samman med ett sanktionstryck inom familjen får således stöd.

2. Varför går färre och röstar?

I den första delen av detta kapitel har vi sökt förklara skillnader mellan väljare: Varför bestämmer sig somliga för att rösta medan andra väljer att stanna hemma? I denna andra del skall vi i stället söka förklara skillnader mellan valtillfällen: Varför har valdeltagandet under senare år tenderat att bli lägre än det tidigare varit?

De båda frågeställningarna har självfallet ett samband med varandra. Närmare bestämt utgör svaret på den första frågan en betingelse för svaret på den andra. Om en viss företeelse inte förmår förklara de individuella skillnaderna kan den heller inte förklara varför valdeltagandet förändras i valmanskåren som helhet. Att en förklaringsfaktor har betydelse på individnivå är således en nödvändig betingelse för att den skall kunna bidra till förståelsen av de förändringar vi kan urskilja på aggregatnivå.

Denna betingelse är dock inte tillräcklig. För att vi skall kunna hävda att något bidrar till att förklara valdeltagandets nedgång måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt, nämligen att företeelsen ifråga ändrar omfattning. Även om, låt oss säga, människors intresse för politik skulle visa sig ha en positiv inverkan på deras benägenhet att gå och rösta kan detta inte förklara varför valdeltagandet sjunker om det inte samtidigt kan beläggas att intresset för politik utvecklas i negativ riktning.

34

Att förklara förändringar

Hur de båda villkoren närmare bestämt samverkar framgår av figur 2. För att huvudprinciperna skall framgå så klart som möjligt är illustrationerna utformade som om sambanden vore linjära snarare än logistiskt kurvlinjära.

Figuren visar tre exempel på hur relationen mellan det vi vill förklara, y, och det vi söker förklara med, x, kan se ut vid två olika tidpunkter, t – 1 och t. I diagram A är båda villkoren fullständigt uppfyllda. Det finns ett positivt samband mellan x och y på individnivå och medelvärdet på den oberoende variabeln, M

x

, är lägre vid tid-

• Sida 1775
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

punkten t än det var vid t – 1. Dessutom är produkten mellan individnivåsambandets styrka (linjens riktningskoefficient) och nivåförändringen i den oberoende variabeln (M

xt

–

M

xt –

1

) så stor att den exakt

motsvarar minskningen i den beroende variabeln (M

yt

–

M

yt –

1

).

Nedgången i y förklaras därmed helt av nedgången i x. I en statistisk analys baserad på data från båda tidpunkterna kommer detta till uttryck genom att det samband mellan observationstidpunkt och y som erhålls vid en bivariat analys försvinner efter kontroll för x. Förändringsanalysens utmaning kan således sägas bestå i att förklara bort den direkta tidseffekten, det vill säga finna de substantiella mekanismer som givit upphov till den.

De båda övriga diagrammen i figur 2 visar hur situationen gestaltar sig när det ena av de båda villkoren ej är uppfyllt. I diagram B föreligger fortfarande ett samband på individnivå men ingen nivåförändring i den oberoende variabeln. I diagram C finns en nivåförändring men inget samband på individnivå. I båda fallen kvarstår den direkta effekten av tid och x lämnar inget bidrag till förståelsen av nedgången i y.

Om vi vill finna den eller de faktorer som förklarar nedgången i valdeltagande bör således vårt sökarljus i första hand riktas mot de egenskaper som kan tänkas uppfylla båda villkoren. Vår jakt på dessa egenskaper sker i fem steg. Vi börjar med det villkor som är enklast att empiriskt tillämpa, nämligen det andra: Vilka av de tänkbara orsaker till valdeltagandets variationer som vårt material ger oss möjlighet att studera har under senare år förändrats på ett sådant sätt att de kan tänkas förklara nedgången?

Vi återkommer därefter till det första villkoret, som inte är fullt lika enkelt att pröva. Noga taget fordras här a) att det finns ett sta-

Figur 2. Att förklara nivåförändringar

M

xt xt –1

M

M M

yt yt –1

M

yt –1

M

yt

M

xt xt –1

M

M

yt –1

M

yt

M

xt xt –1

M

A. Samband på individnivå föreligger och nivån hos x sjunker: Nedgången i y förklaras av x..

B. Samband på individnivå föreligger men nivån hos x förändras ej: Nedgången i y kan inte förklaras av x.

C. Nivån hos x sjunker men samband på individnivå saknas: Nedgången i y kan inte förklaras av x.

• Sida 1776
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

tistiskt samband på individnivå mellan den oberoende och den beroende variabeln b) efter kontroll för de andra faktorer som kan tänkas förstora upp eller dölja ett sådant samband när c) observationen av orsak föregår observationen av verkan. Vår prövning sker därför i tre olika steg. I det första av dessa undersöker vi det bivariata sambandet mellan valdeltagandet och de potentiella förklaringar vi identifierat. I det andra undersöker vi dessa sambands motståndskraft vid en multivariat prövning. I det tredje kontrollerar vi huruvida de kvarstår vid en dynamisk analys, det vill säga när orsak observeras före verkan.

I det avslutande steget söker vi till sist fastställa nettoeffekten av de faktorer som i någon mån visar sig uppfylla båda villkoren. I figur 2A tänker vi oss att det finns en enda faktor som förklarar hela nedgången. Det är självfallet en förenkling. I praktiken kan det handla om flera faktorer som tillsammans bidrar till att förklara en del, men kanske inte hela, förändringen. Det sista ledet i vår analys syftar till att bestämma hur stor del av nedgången vi lyckas förklara.

Förändringar i väljarkåren

Den analys vi här skall företa bygger på arbetshypotesen att den nedgång i valdeltagandet som vi kan iaktta från mitten av 1980-talet och framåt (se föregående kapitel) inte bara är att betrakta som ett resultat av tillfälliga fluktuationer utan är ett uttryck för en mera långsiktig trend. Mot bakgrund av det mönster vi kan observera synes en sådan utgångspunkt inte vara helt orimlig. Deltagandet i riksdagsvalen har sjunkit med sammanlagt 10 procentenheter mellan 1982 och 1998. Ingen annan tidsperiod från den allmänna rösträttens införande 1921 och framåt kan uppvisa en tillnärmelsevis lika stor minskning. 35 Vidare föll valdeltagandet under denna period vid två riksdagsval i följd (1985 och 1988), vilket aldrig tidigare inträffat. Den återhämtning som noterades i de därpå följande valen var också av ovanligt blygsam omfattning (0,7 procentenheter 1988–1991, 0,1 procentenheter 1991–1994). Ingen av de totalt 13 uppgångar som noterats sedan 1921 och framåt är svagare än någon av dessa båda; bara två är lika svaga som den starkare av dem (1952–1956 och 1979– 1982). Slutligen är nedgången 1994–1998 (5,4 procentenheter) den största som observerats mellan två på varandra följande riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande.

Att vi fortsättningsvis tar vår utgångspunkt i tanken om en mera långsiktig trend bör inte uppfattas som ett förnekande av de kort-

• Sida 1777
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

siktiga faktorernas betydelse. Vi bedömer det tvärtom som ytterst sannolikt att betingelser knutna till det dagspolitiska skeendet och de enskilda valrörelserna också inverkar och därmed stundom undertrycker, stundom förstärker den mera långsiktiga tendensen. Det enda som vi med någon bestämdhet vill hävda är således att tanken om mera långsiktigt verkande mekanismer är värd att närmare pröva.

Vilka skulle då dessa mekanismer kunna tänkas vara? Tabell 9 ger en överblick över de faktorer som de båda medborgarundersökningarna ger oss möjlighet att mäta och som vi på teoretiska och/ eller empiriska grunder finner särskild anledning att i detta sammanhang beakta. Det kan vid första påseende synas berättigat att begränsa uppmärksamheten till de företeelser som vi vet förändrats på ett sådant sätt att de skulle kunna tänkas förklara varför valdeltagandet minskat snarare än stått stilla eller ökat. En dylik förenkling är dessvärre inte motiverad. Det finns för det första anledning att även beakta faktorer som inte förändrats på något påtagligt sätt men har ett statistiskt samband med såväl valdeltagandet som de egenskaper vi har skäl att förmoda svarar för dess fall. Om inte dessa faktorer förs in i analysen riskerar vi nämligen att få en felaktig uppfattning om effekten av de orsaksmekanismer vi primärt är intresserade av. Det finns för det andra även anledning att uppmärksamma de faktorer som förändrats på ett sådant sätt att de ger oss skäl att förvänta oss en uppgång snarare än en nedgång i valdeltagandet. Den minskning vi nu kan observera skulle kanske i själva verket ha varit ännu större om det inte funnits mekanismer som också verkade i motsatt riktning. Tabell 9, liksom den fortsatta analysen, inrymmer därför även faktorer som tillkommit av dessa båda skäl.

För varje mått redovisar tabellen medelvärdet för 1987, medelvärdet för 1997, skillnaden mellan de båda åren samt i vilken utsträckning skillnaden är statistiskt säkerställd. För att underlätta tolkningen av de resultat som redovisas i senare sambandsanalyser är samtliga variabler, här liksom tidigare, utformade så att de varierar mellan 0 och 1.

Från rent tekniska utgångspunkter kan variablerna indelas i tre grupper. Den första utgörs av tvådelade (dikotoma) variabler, t.ex. invandrarskap. Medelvärdet är i detta fall identiskt med andelen personer i den kategori som kodats 1. Siffran 0,086 i den första kolumnen betyder således att det bland de svarande i 1987 års undersökning finns 8,6 procent invandrare. Den andra gruppen består av flerdelade (polykotoma) egenskaper, t.ex. yrke. Dessa representeras i den fortsatta analysen av en uppsättning dikotoma variabler, en för varje kategori utom den första vilken tjänar som referenspunkt. Även i detta

• Sida 1778
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Tabell 9. Tänkbara orsaker till variationer i valdeltagande: Medelvärden 1987 och 1997

Egenskap

1987 1997 Skillnad

Kön: 0, 1 (man, kvinna)

0,482 0,510 +0,028

Ålder

**

16–30

0,289 0,231

–0,058 **

31–40

0,185 0,199 +0,014

41–50

0,172 0,168 –0,004

51–60

0,132 0,160

+0,028

*

61–70

0,138 0,134 –0,004

71–80

0,083 0,107 +0,024*

Invandrarskap: 0, 1 (infödd, invandrad) 0,086 0,100 +0,014

Civilstånd

Gift

0,504 0,471 –0,033

Sammanboende

0,152 0,178 +0,026

Ogift

0,232 0,228 –0,004

Frånskild

0,056 0,069 +0,013

Änka/änkling

0,056 0,053 –0,003

Utbildning: 0–1 (6 år eller mindre –

18 år eller mer)

0,387 0,461

+0,074

**

Yrke

**

Industriarbetare

0,163 0,121

–0,042

**

Arbetare, ej industri

0,248 0,247 –0,001

Lägre tjänsteman

0,104 0,110 +0,006

Tjänsteman på mellannivå

0,213 0,239 +0,026

Högre tjänsteman

0,132 0,135 +0,003

Småföretagare

0,054 0,058 +0,004

Lantbrukare

0,028 0,015

–0,013

*

Ej klassificerbar

0,059 0,075 +0,016

Förvärvssituation

**

Förvärvsarbetande

0,711 0,590

–0,121

**

Arbetslös

0,013 0,063

+0,050

**

Ej i arbetskraften

0,276 0,347

+0,071

**

Arbetsgivare

**

Privatanställd

0,339 0,308 –0,031

Offentligt anställd

0,291 0,226

–0,065

**

Varken eller

0,370 0,466

+0,096

**

Besöka/få besök av släkt/vänner: 0–1

(mycket sällan – mycket ofta)

0,688 0,717

+0,029

**

Gudstjänstbesök: 0, 1 (sällan/aldrig,

en gång/månad eller oftare)

0,115 0,083

–0,032

**

• Sida 1779
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Tabell 9 forts. Tänkbara orsaker till variationer i valdeltagande: Medelvärden 1987 och 1997

* Statistiskt säkerställd skillnad 1987–97; säkerhetsnivå 95 procent, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd skillnad 1987–97; säkerhetsnivå 99 procent, tvåsidig test.

Anmärkning: Asteriskmarkeringarna för flerdelade, kategoriska variabler i sin helhet,

t.ex. markeringen för ålder utan precisering av ålderskategori, avser ett x²-test för hela fördelningen. Antalet observationer uppgår till mellan 1 998 och 2 073 för 1987 och mellan 1 420 och 1 460 för 1997.

Egenskap

1987 1997 Skillnad

Missnöje med egen situation: 0–1 (inget –

mycket stort)

0,240 0,266

+0,026

**

Föreningsmedlemskap: 0–1 (inga –

10 eller fler)

0,319 0,303

–0,016

*

Föreningsaktivitet: 0–1 (ingen –

aktiv i 7 eller fler föreningar)

0,165 0,130

–0,035

**

Horisontellt förtroende: 0–1 (mycket litet –

mycket stort)

– 0,620

–

Systemtilltro: 0–1 (ingen – mycket stor) 0,375 0,396

+0,021

**

Självtilltro: 0–1 (mycket mindre än andras –

mycket större än andras)

0,441 0,458

+0,017

**

Valhandlingens effektivitet: 0–1 (ingen –

mycket stor)

– 0,626

–

Förtroende för partier/riksdag: 0–1 (inget –

mycket stort)

0,519

–

–

Intresse för politik: 0–1 (inget alls –

mycket stort)

0,510 0,524 +0,014

Partiidentifikation: 0–1 (ingen –

mycket stark)

0,594 0,470

–0,124

**

Partimedlemskap: 0, 1 (ej medlem, medlem) 0,149 0,075

–0,074

**

Partiaktivitet: 0–1 (ingen – mycket stor) 0,052 0,034

–0,018

**

Röstning som medborgerlig dygd: 0–1 (inte alls viktig – mycket viktig)

0,867 0,803

–0,064

**

• Sida 1780
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

fall är de redovisade medelvärdena identiska med andelar. Siffran 0,163 i den första kolumnen för industriarbetare innebär således att 16,3 procent av de svarande i 1987 års undersökning återfinns i denna yrkeskategori. Den tredje och sista gruppen består av de variabler vi behandlar som kontinuerliga, t.ex. utbildning. Siffran 0,387 i den första kolumnen för denna variabel är således ett genuint medelvärde på en skala från 0 till 1, där 0 motsvarar 6 års heltidsutbildning eller mindre och 1 motsvarar 18 års heltidsutbildning eller mer. 36

Den sociala grundmodellen

Tabellens vänstra sida beskriver en uppsättning egenskaper som vi i flertalet fall redan stiftat bekantskap med (se t.ex. tabell 7) och som kan sägas utgöra en slags social grundmodell för valdeltagandet. Här återfinns välbekanta mått på socioekonomisk status eller resursnivå, såsom utbildning och yrke, men också egenskaper som främst tänks inverka på valdeltagandet i kraft av vad som i den anglosaxiska litteraturen benämns ”social connectedness” (se t.ex. Knack 1992). Bland de senare märks exempelvis civilstånd och umgänge med släkt och vänner. Exakt varför ett välutvecklat och stabilt socialt nätverk hänger samman med högt valdeltagande är ännu inte särskilt väl utrett empiriskt. Den vanligaste hypotesen är emellertid att sådana nätverk höjer sannolikheten för att normer sanktioneras (se t.ex. Coleman 1990). Sammanfattningsvis pekar tidigare forskning på att de sociala faktorer som i första hand styr valdeltagandet har att göra med hur väl etablerad och integrerad i det omgivande samhället medborgaren är.

37

Vilka förändringar har då inträffat under den 10-årsperiod medborgarundersökningarna ger oss tillfälle att belysa och vilka implikationer kan dessa förändringar tänkas ha för valdeltagandets utveckling?

Den förändring av fördelningen mellan kvinnor och män som tabellen indikerar är i allt väsentligt ett resultat av slumpens skördar. I befolkningen, om än inte bland de svarande i våra båda medborgarundersökningar, fanns det något fler kvinnor än män såväl 1987 som 1997. Enligt SCB:s valdeltagandeundersökningar har kvinnor sedan 1976 ett något högre valdeltagande än män (Johansson 1999). Skillnaden är dock mycket liten. I valet 1998 uppgick den till ca en procentenhet. Även om den faktiska könsfördelningen förändrats på det sätt tabellen indikerar skulle således konsekvenserna för valdeltagandet varit minimala.

• Sida 1781
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Åldersstrukturen har förskjutits uppåt. Denna förändring kan om något förväntas påverka valdeltagandet i positiv snarare än negativ riktning eftersom äldre väljare tenderar att rösta i högre grad än yngre.

38

Andelen invandrare har blivit något större. Skillnaden är visserligen inte statistiskt säkerställd i vårt urval men kan enkelt beläggas på grundval av andra källor.

39

Denna förändring i valmanskårens sam-

mansättning kan förväntas påverka valdeltagandet negativt eftersom invandrare deltar i väsentligt mindre utsträckning än infödda. I synnerhet gäller detta de kommunala valen där flertalet invandrare är röstberättigade.

Andelen gifta har minskat något. Skillnaden är inte statistiskt säkerställd i vårt undersökningsmaterial men kan beläggas med hjälp av den offentliga statistiken.

40

Samtidigt tyder våra data på att

andelen sammanboende stigit i ungefär samma omfattning som andelen äkta makar sjunkit. Det är således ungefär lika vanligt som tidigare att leva i någon form av parförhållande. Eftersom det primärt är parrelationen snarare än äktenskapet som kan förmodas vara av betydelse för röstningsbenägenheten finns det sannolikt ingen starkare koppling mellan den fallande giftermålsfrekvensen och det sjunkande valdeltagandet.

41

Utbildningsnivån har höjts. Det handlar i detta fall om en påtaglig förändring. Den genomsnittliga utbildningstiden har ökat med ungefär ett år mellan 1987 och 1997.

42

Den andel av befolkningen som

genomgått treårig teoretisk gymnasieutbildning eller avlagt högskoleexamen har stigit med ca 10 procentenheter och den andel som bara har obligatorisk utbildning har sjunkit i ungefär samma omfattning. Eftersom valdeltagandet är större bland hög- än bland lågutbildade borde denna förändring snarast verka till förmån för ökat valdeltagande.

Andelen industriarbetare och lantbrukare har sjunkit. Flertalet andra yrkeskategorier har i stället vuxit, liksom den andel av befolkningen som aldrig varit yrkesverksam.

43

Implikationerna för

valdeltagandets utveckling är i detta fall något oklara. Arbetare tenderar att delta i mindre utsträckning än flertalet andra yrkesgrupper. Detsamma kan dock inte sägas om lantbrukare. Vidare är det inte bara tjänstemannagrupperna som vuxit utan även den grupp som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden.

Andelen förvärvsarbetande har sjunkit markant och andelen arbetslösa blivit större.

44

Denna förändring kan förmodas inverka

negativt snarare än positivt på valdeltagandet.

Bland de förvärvsarbetande har andelen anställda i offentlig tjänst

• Sida 1782
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

minskat kraftigare än andelen privatanställda. De förra tenderar att ha ett högre valdeltagande än de senare. Skälet kan tänkas vara att de som arbetar i offentlig tjänst vanligen är mer direkt beroende av politiska beslut än de privatanställda. Det kan också tänkas handla om selektionsmekanismer. De som arbetar i den offentliga sektorn kan tänkas ha sökt sig dit delvis på grundval av sitt samhällsengagemang. Om sambandet över huvud taget är kausalt kan de förändrade proportionerna mellan offentlig- och privatanställda tänkas medföra ett minskat valdeltagande.

Trots många spådomar om att först det industriella (se t.ex. Kornhauser 1959) och sedan det postindustriella samhället (se t.ex. Putnam 1995, 1997) tenderar att försvaga de direkta och stabila sociala relationerna mellan människorna syns inga spår därav i de mätningar av det sociala umgänget som medborgarundersökningarna tillhandahåller. Att besöka släktingar och vänner eller ha släktingar och vänner på besök har tvärtom blivit vanligare snarare än ovanligare. Måttet är i detta fall ett additivt index baserat på fyra intervjufrågor: besöka respektive ha på besök och släktingar respektive vänner. Samtliga fyra ökar snarare än minskar. Noteras bör att frågeformuleringarna, som ursprungligen härstammar från levnadsnivåundersökningarna, förutsätter att umgänget sker i hemmet snarare än annorstädes. 45 I det sammanhang som här är aktuellt är detta en fördel snarare än en nackdel eftersom det i första hand är de mer intima och stabila relationerna snarare än de mer anonyma och flyktiga som kan förmodas vara av betydelse för benägenheten att rösta. Den ökning som här skett kan antas vara till gagn snarare än förfång för valdeltagandet.

Sverige fortsätter att sekulariseras. Andelen regelbundna gudstjänstbesökare har kontinuerligt minskat under en lång följd av år (jfr Westholm 1991, kapitel 5). Den senaste 10-årsperioden utgör inget undantag. I amerikansk valdeltagandeforskning intar gudstjänstbesök en central roll som indikator på ”social connectedness” eller ”social involvement” (Teixeira 1992, 37; Rosenstone & Hansen 1993, 157 f.) men har inte uppmärksammats i samma utsträckning i Sverige. Sannolikt har de svenska kyrkosamfunden också en mindre betydelse för de sociala nätverken och därmed valdeltagandet än vad som är fallet i USA. Men detta återstår att pröva. Det är också tänkbart att det finns mekanismer andra än de sociala nätverken som förbinder regelbundna gudstjänstbesök med högt valdeltagande. I den mån denna faktor över huvud taget visar sig ha betydelse verkar den fortgående sekulariseringen sannolikt negativt snarare än positivt på valdeltagandet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det under det senaste

• Sida 1783
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

decenniet skett sociala och demografiska förändringar som kan tänkas påverka valdeltagandets utveckling. Förändringarna pekar dock inte åt ett och samma håll. Utvecklingen på arbetsmarknaden, den ökande andelen invandrare och möjligen den sjunkande giftermålsfrekvensen kan tänkas bidra till att valdeltagandet sjunker. Den stigande utbildningsnivån, den förändrade åldersstrukturen och det tätare umgänget med släktingar och vänner kan förväntas verka i motsatt riktning.

Det faktum att den förväntade effekten inte är riktningsmässigt entydig i kombination med vad vi vet om förändringarnas storleksordning samt om styrkan i sambanden mellan sociala egenskaper och valdeltagande gör det föga troligt att vi här har nyckeln till förståelsen av valdeltagandets nedgång. Med all sannolikhet måste huvudförklaringen sökas annorstädes.

Välfärdsstaten och det sociala kapitalet

De potentiella kandidater till en sådan huvudförklaring vi kunnat identifiera på grundval av medborgarundersökningarnas data återfinns i den högra delen av tabell 9. De fyra måtten överst till höger kan alla sägas befinna sig i skärningspunkten mellan det politiska och det sociala. Det allra första, som i tabellen betecknas ”missnöje med egen situation”, avser medborgarnas uppfattningar om sina egna förhållanden inom ett antal centrala områden: boendet, sjukvården, barnomsorgen, skolan och arbetslivet. Varje medborgare tillfrågades om de områden som han eller hon haft praktisk erfarenhet av under det senaste året: samtliga om sitt boende, patienter och patientanhöriga om sjukvården, småbarnsföräldrar om barnomsorgen, skolbarnsföräldrar om skolan och förvärvsarbetande om arbetslivet.

46

Det mått

som här används utgör medelvärdet för de områden som var aktuella för respektive medborgare.

Det senaste decenniet har varit en prövningens tid för den svenska välfärdsstaten. Det kommer därför knappast som någon överraskning att missnöjet ökat. Främst gäller detta skola och barnomsorg (se Petersson m.fl. 1998, 36 f.). I övrigt är ökningarna små. Det kan också noteras att missnöjet inte är särskilt utbrett. Det stora flertalet medborgare uttrycker inget eller ringa missnöje med sin situation vid båda mättillfällena.

Den ökning som trots allt ägt rum skulle för valdeltagandet kunna tänkas få två helt olika konsekvenser. Den ena möjligheten är att missnöjet fungerar som en drivkraft till ökat engagemang. Att så är

• Sida 1784
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

fallet när det gäller de sammanhang som missnöjet direkt berör vet vi redan. Medborgarnas benägenhet att ta initiativ för att påverka sin situation i rollen som t.ex. förvärvsarbetande eller förälder ökar i takt med hur missnöjda de är (Petersson, Westholm & Blomberg 1989, kapitel 2; Petersson m.fl. 1998, kapitel 2). Huruvida denna mekanism kan utsträckas till att även gälla valdeltagandet är däremot en öppen fråga. Kanske är det i stället så att medborgarna i sin besvikelse vänder sig bort från politiken och nöjer sig med att var och en på sin kant försöka göra det bästa möjliga av situationen.

De båda följande måtten i tabell 9 har ett nära inbördes samband. Det ena avser medlemskap och det andra aktivitet i frivilliga organisationer av olika slag. Föreningslivets betydelse har inte blivit föremål för särskilt mycket uppmärksamhet i den empiriskt inriktade forskningen om valdeltagande. Detta är en smula märkligt eftersom de teoretiska bryggorna är många. I resursbaserade teorier om politiskt deltagande ses organisationerna som ett viktigt exempel på en kollektiv resurs (Verba, Nie & Kim 1978; Petersson, Westholm & Blomberg 1989) och som en skola i medborgerliga färdigheter (Verba, Schlozman & Brady 1995). Inom den teoribildning som bygger på tanken om rationellt handlande återfinns modeller för gruppbaserad mobilisering av väljare (Morton 1987, 1991; Uhlaner 1989a, 1989b). I teorier om socialt kapital ses föreningslivet som en central källa till de normer och det horisontella förtroende som antas befordra en väl fungerande demokrati, inklusive ett högt valdeltagande (Putnam 1996, 1997).

Förklaringen till att organisationsväsendet trots detta spelat en tämligen undanskymd roll i empiriska studier av valdeltagande kan tänkas vara att de undersökningsmaterial som nyttjats i många fall innehållit skrala eller obefintliga mått på medlemskap och aktivitet i frivilliga organisationer. Dessbättre behöver några sådana problem inte bekymra oss i detta fall. De båda medborgarundersökningarna rymmer oss veterligen de grundligaste mätningar om föreningslivets vitalitet som gjorts i någon för den svenska befolkningen representativ intervjuundersökning. 47 De svarande erhöll en lista med sammanlagt 30 olika typer av föreningar (inklusive den obestämda kategorin ”annan förening”). För var och en ombads de uppge om de var medlemmar eller inte. Om svaret var jakande tillfrågades de också om de under det senaste året varit aktiva eller innehaft förtroendeuppdrag i föreningen. Jämfört med en enda allmän fråga om föreningsmedlemskap och aktivitet minskar detta förfarande risken för att den svarande i hastigheten glömmer bort en del av föreningarna och därmed underrapporterar sitt föreningsengagemang. Jämfört med ett

• Sida 1785
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

fåtal frågor om specifika föreningstyper minskar det risken för att i sammanhanget viktiga slag av organisationer förbises.

48

Som framgår av tabell 9 har såväl medlemskap som aktivitet minskat mellan 1987 och 1997 (se Petersson m.fl. 1998, 62–69, 82 ff. för en mer detaljerad redovisning). Ifråga om medlemskap är nedgången av ganska blygsam omfattning. När det gäller aktivitet handlar det däremot om en mer påtaglig förändring, i synnerhet när den uppmätta skillnaden sätts i relation till den tidigare nivån. Vad siffrorna i detta fall säger är att aktiviteten 1997 sjunkit till ca 80 procent av vad den var 1987. I den mån föreningsengagemanget visar sig vara knutet till benägenheten att rösta på det sätt teorierna förutspår är implikationen således att nedgången i föreningsengagemang bidrar till det sjunkande valdeltagandet.

Även det fjärde måttet i den högra delen av tabell 9 är starkt knutet till teorier om socialt kapital. I den av Putnam (1996) inspirerade forskningen ses horisontellt förtroende – det vill säga förtroende för andra människor – tillsammans med föreningsengagemang och sociala nätverk som de viktigaste indikatorerna på det inte alldeles glasklara kapitalbegreppet. Eftersom de sociala nätverken finns representerade redan i den vänstra delen av tabell 9 inbegriper vår analys således alla tre aspekterna.

Tanken om att det horisontella förtroendet skulle kunna vara av betydelse för valdeltagande återfinns emellertid i litteraturen redan före publiceringen av Putnams (1996; på engelska 1993) redan klassiska verk. Som Knack (1992, 145 f.) påpekar, kan valdeltagande ses som en form av villkorligt samarbete till stöd för demokratin. Vi deltar i valen, avstår från att skräpa ned och betalar vår skatt bara i den utsträckning vi tror att tillräckligt många andra ställer upp och tar sin del av ansvaret. Det förtroende vi hyser för andra blir därmed av central betydelse.

I USA indikerar mätserierna att det mellanmänskliga förtroendet sjunker (Putnam 1995, 666). För Sveriges del kan någon långsiktig trend ännu inte beläggas. Den mätserie som tillhandahålls av World Value Survey pekar snarast på en uppgång mellan 1981 och 1990 och en ungefärligen lika stor nedgång mellan 1990 och 1996 (Rothstein 1997, 318 ff.). Eftersom det mått på horisontellt förtroende som ingick i medborgarundersökningen 1997 inte fanns med i 1987 års undersökning kan vi inte ge något eget bidrag när det gäller att fastställa förändringstendensen. Vad vi däremot kan pröva är om denna aspekt av det sociala kapitalet har den inverkan på valdeltagandet som teorierna förutspår.

49

• Sida 1786
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Påverkansmöjligheter, intresse, partiengagemang och normer

De resterande måtten i den högra delen av tabell 9 har i flertalet fall en stark koppling till dem som kom till användning i del ett av detta kapitel. Att de inte är exakt desamma beror bland annat på att vi saknar möjligheter till jämförelser över tid för de röstningsmotiv som studeras i kapitlets första del.

De mått på systemtilltro och självtilltro som redovisas i tabell 9, liksom det som avser medborgarnas bedömning av valhandlingens effektivitet, är starkt förknippade med de instrumentella motiven för att delta. Det självuppskattade intresset för politik betingar informationskostnaderna. Graden av partiidentifikation, det vill säga i hur hög grad väljaren uppfattar sig som anhängare av ett bestämt parti, har teoretiskt setts som nära knuten till de expressiva och underhållningsrelaterade motiven för att delta (Fiorina 1976; Aldrich 1993). Vikten av valdeltagande som medborgerlig dygd är ett alternativt sätt att mäta väljarnas uppfattning om sin skyldighet att rösta.

De mått som i tabell 9 benämns systemtilltro och självtilltro syftar till att fånga det begrepp som i den anglosaxiska litteraturen benämns ”sense of political efficacy” och som alltsedan det först introducerades av Campbell, Gurin & Miller (1954) spelat en central roll i forskningen om politiskt deltagande. Båda måtten syftar till att fastställa väljarnas bedömning av sin förmåga att påverka. Det första avser bedömningen av det politiska systemets mottaglighet för krav och önskemål från medborgarna i gemen, det andra bedömningen av den egna förmågan att påverka i jämförelse med andra medborgares. 50

I motsats till vissa andra mått på medborgarnas förtroende för det politiska systemets funktionssätt visar dessa båda ingen vikande tendens (se Petersson m.fl. 1998, 49 ff.).

51

Även om tilltron till det poli-

tiska systemets responsivitet inte är särskilt hög har den ökat snarare än minskat mellan 1987 och 1997. Även tilltron till den egna förmågan i jämförelse med andras har förstärkts något.

52

Om människors

bedömning av sin förmåga att påverka har den inverkan på benägenheten att rösta som teorierna förutspår borde utvecklingen således ha verkat till förmån för ökat snarare än minskat valdeltagande.

Bedömningen av möjligheterna att utöva inflytande kan emellertid tänkas variera inte bara mellan medborgare och över tid utan också mellan olika sätt att påverka. Därför innehöll medborgarundersökningen 1997 ett antal frågor om olika deltagandeformers effektivitet. Någon motsvarande mätning ingick inte i medborgarundersökningen 1987. Vi har däremot möjligheter att jämföra med

• Sida 1787
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

uppgifter från 1979 års valundersökning, från vilken mätinstrumentet i huvudsak är hämtat. Det visar sig då att den deltagandeform vi här främst intresserar oss för, det vill säga att ”rösta i valen”, tillsammans med arbete i politiska partier och fackliga organisationer tillhör dem som främst tappat mark i väljarnas effektivitetsbedömningar. Detta gäller såväl i absolut bemärkelse som i jämförelse med andra deltagandeformer. År 1979 ansåg väljarna fortfarande att röstning var det mest effektiva sättet att påverka. I dag uppfattas det som mest effektivt att ”arbeta för att få uppmärksamhet i press, radio och TV”.

53

I

den mån synen på valdeltagandets effektivitet visar sig påverka benägenheten att rösta skulle denna förändring således kunna bidra till förståelsen av det sjunkande valdeltagandet.

De aspekter av medborgarnas vertikala förtroende som hitintills diskuterats rör i samtliga fall deras syn på möjligheterna att påverka. Det finns emellertid aspekter av det mångfacetterade förtroendebegreppet som därmed riskerar att förbises.

54

De tre mått vi tidigare

presenterat kompletteras därför av ett fjärde och mindre specifikt. I 1987 års medborgarundersökning ställdes ett antal frågor om vilket allmänt förtroende medborgarna ansåg sig ha för olika slag av makthavare, däribland centrala politiska institutioner som ”de politiska partierna” och ”riksdagen”.

55

Eftersom dessa båda frågor inte upp-

repades i 1997 års undersökning kan vi inte uttala oss om utvecklingen över tid. Vi kan däremot, precis som för horisontellt förtroende, pröva om de bidrar till förståelsen av valdeltagandets variationer på individnivå.

Det subjektivt uppskattade intresset för politik har i tidigare svensk forskning framhållits som en primär förklaring till valdeltagandets individuella variationer (Holmberg 1990). Även när man betraktar utvecklingen över tid visar sig intresset för politik samvariera tämligen väl med valdeltagandet, åtminstone fram till slutet på 1980-talet. Enligt valundersökningarnas långa mätserie (Gilljam & Holmberg 1995, figur 31.1) ökade intresset från 1960 och framåt för att nå en topp 1976, det vill säga samtidigt som valdeltagandet kulminerade. Det sjönk därefter gradvis fram till 1988 samtidigt som valdeltagandet tenderade att falla. Efter 1988 skedde emellertid en rask återhämtning som innebar att 1994 års notering faktiskt något överträffade den från 1976. Valdeltagandet steg emellertid i mycket ringa utsträckning under motsvarande period.

Även medborgarundersökningarnas mätningar indikerar att det subjektivt uppskattade intresset för politik tenderat att öka snarare än minska från sent 1980- till sent 1990-tal, även om skillnaden inte är tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd.

56

Andra och mer

• Sida 1788
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

beteendemässiga uttryck för medborgarnas vilja att följa det politiska skeendet pekar i samma riktning. Benägenheten att diskutera politik med familj, vänner och arbetskamrater liksom att läsa om politik i dagstidningarna visar en uppåtgående trend från mitten av 1980-talet och framåt (Gilljam & Holmberg 1995, figur 33.1 och 33.3). 57 Med utgångspunkt från den uppmärksamhet väljarna är villiga att ge det politiska skeendet skulle vi således ha anledning att vänta oss en ökning snarare än en minskning av valdeltagandet.

De tre mått som redovisas näst längst ned i den högra delen av tabell 9 har ett nära inbördes samband. Det handlar i samtliga fall om engagemang i och för de politiska partierna. Vad som främst skiljer dem åt är det sätt på vilket engagemanget kommer till uttryck. Partiidentifikation är ett psykologiskt mått på partianhängarskap.

58

Parti-

medlemskap och partiaktivitet innebär däremot att engagemanget tar sig handlingsmässiga uttryck.

59

Partiidentifikation har också en väle-

tablerad ställning i tidigare valdeltagandeforskning medan partimedlemskap och partiaktivitet intar en mera undanskymd position i försöken att förklara människors benägenhet att rösta.

60

Vid sidan av det faktum att de alla utgör mått på partiengagemang har partiidentifikation, partimedlemskap och partiaktivitet ytterligare en sak gemensam. De faller. Beträffande partiidentifikation kan en nedåtgående tendens noteras från det att måttet introducerades i 1968 års valundersökning (se Gilljam & Holmberg 1995, figur 12.1). Från tidigt 1970-tal till tidigt 1980-tal står det dock väsentligen och stampar på samma fläck medan utvecklingen därefter varit kontinuerligt avtagande. När det gäller partimedlemskap och partiaktivitet kan en fallande trend noteras från mitten av 1980-talet och framåt (se Petersson m.fl. 1998, tabell 3.2 och figur 3.4; SCB 1997, 331 ff.).

I samtliga tre fall handlar det om påtagliga förändringar. När det gäller medlemskap och aktivitet är nedgången närmast att betrakta som dramatisk. Det svenska partiväsendet har med dessa mått mätt nästintill halverats under de senaste femton åren. I den mån det visar sig att dessa tre faktorer också är av central betydelse för benägenheten att rösta är det tänkbart att vi här har en av huvudförklaringarna till det fallande valdeltagandet.

Det allra sista måttet i tabell 9, röstning som medborgardygd, har blivit föremål för väsentligt mindre uppmärksamhet i den svenska samhällsforskningen än de tre vi just behandlat. Oss veterligen tillhandahåller de båda medborgarundersökningarna (samt replikationer av dessa, exempelvis i den svenska delen av World Value Survey) de enda mätningar av medborgarnas syn på sin skyldighet att rösta som finns att tillgå, åtminstone under senare år. Även i den amerikanska

• Sida 1789
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

valforskningen har det ursprungligen stora intresset för väljarnas syn på det demokratiska medborgarskapets förpliktelser (”citizen duty”) avtagit med tiden (Teixeira 1992, 55).

Medborgarundersökningarnas mätningar visar att uppslutningen kring röstningsnormen fortfarande är stor. ”Att rösta i de allmänna valen” anses av flertalet medborgare vara av central vikt om man vill leva upp till idealet för den gode medborgaren. Men jämförelsen mellan 1987 och 1997 års undersökningar visar på en icke obetydlig nedgång. En nedåtgående snarare än uppåtgående tendens noteras även för flertalet av de andra potentiella medborgardygder som ingick i medborgarundersökningarnas frågebatteri. Men den största enskilda minskningen gäller just synen på valdeltagandet.

61

Det faktum att

medborgarna i mindre grad än tidigare upplever sig ha en skyldighet att rösta utgör således ytterligare en tänkbar huvudförklaring till det fallande valdeltagandet.

Valdeltagandets korrelat

Vår inventering av de tänkbara förklaringar till det sjunkande valdeltagandet som medborgarundersökningarna låter oss uppmärksamma är därmed avslutad. Vi har redan i samband med denna inventering sökt fastställa i vilken utsträckning de potentiella förklaringarna tillgodoser det andra av de två villkor som måste uppfyllas för att de i praktiken skall kunna förklara nedgången, nämligen att det skett en förändring på aggregatnivå som står i samklang med den vi kan notera för valdeltagandets vidkommande. Vad som ännu återstår är att pröva det första villkoret, det vill säga om det också finns ett direkt orsakssamband på individnivå.

Det första ledet i denna prövning består i att undersöka om det över huvud taget finns något statistiskt samband mellan de många faktorer vi räknat upp tagna var för sig och benägenheten att rösta vid de båda mättillfällen vi har att tillgå. Liksom i kapitlets första del sker denna prövning med hjälp av logistisk regression. Som beroende variabel fungerar de mätningar av valdeltagandet som har högst jämförbarhet mellan de båda undersökningstillfällena, det vill säga det självrapporterade deltagandet i 1985 respektive 1994 års kommunfullmäktigeval.

Resultaten av alla dessa bivariata sambandsanalyser redovisas i tabell 10. Redan en hastig inspektion av de många koefficienterna ger vid handen att det i de allra flesta fall finns ett statistiskt säkerställt samband i förväntad riktning. De främsta undantagen är kön, där den

• Sida 1790
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Tabell 10. Valdeltagande i kommunfullmäktigevalen 1985 och 1994 (bivariat logistisk regression)

1985

1994

Oberoende variabel

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

Kön

–0,01 –0,1 –0,00 0,00 0,1 0,00

Ålder vid intervjutillfället **

**

20–30

– – – – – –

31–40

0,91** 9,9 0,20 1,10** 18,1 0,24

41–50

0,87** 9,6 0,19 1,03** 17,2 0,22

51–60

1,55** 13,6 0,30 1,51** 22,1 0,32

61–70

1,05** 10,9 0,21 1,23** 19,5 0,24

71–80

0,89** 9,8 0,14 1,07** 17,7 0,19

Invandrarskap –1,02** –12,2 –0,15 –1,22** –21,6 –0,18

Civilstånd

**

**

Gift

– – – – – –

Sammanboende –0,85** –7,2 –0,17 –1,14** –15,4 –0,24 Ogift –1,07** –9,9 –0,22 –0,80** –9,5 –0,17 Frånskild –0,93** –8,1 –0,12 –1,03** –13,4 –0,14 Änka/änkling –0,66* –5,2 –0,09 –0,67* –7,6 –0,09

Utbildning

0,59* 5,0 0,09 0,85** 11,0 0,14

Yrke

**

**

Industriarbetare

– – – – – –

Arbetare, ej industri 0,03 0,3 0,01 0,01 0,2 0,00 Lägre tjänsteman 0,28 3,0 0,05 0,67* 9,1 0,12 Tjm på mellannivå 0,86** 7,6 0,20 0,80** 10,4 0,19 Högre tjänsteman 1,45** 10,4 0,28 1,30** 14,3 0,25 Småföretagare 0,61 5,9 0,08 –0,10 –1,7 –0,01 Lantbrukare 1,06 8,7 0,10 0,19 2,9 0,01 Ej klassificerbar 0,03 0,4 0,00 –0,82* –16,7 –0,08

Förvärvssituation

*

**

Förvärvsarbetande

– – – – – –

Arbetslös –1,23** –17,2 –0,08 –1,01** –16,8 –0,13 Ej i arbetskraften 0,08 0,6 0,02 –0,21 –2,7 –0,05

Arbetsgivare

*

*

Privatanställd

– – – – – –

Offentligt anställd 0,47** 4,1 0,12 0,46* 5,3 0,11 Varken eller 0,27 2,6 0,07 –0,13 –1,9 –0,04

Besöka/få besök av släkt/ vänner

0,58 5,6 0,07 0,63 9,1 0,07

Gudstjänstbesök

0,15 1,3 0,03 0,42 4,9 0,06

• Sida 1791
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Tabell 10 forts. Valdeltagande i kommunfullmäktigevalen 1985 och 1994 (bivariat logistisk regression)

Anmärkning: Antalet observationer uppgår till mellan 1 811 och 1 868 för 1985 års

val och mellan 1 274 och 1 297 för 1994 års val. * Statistiskt säkerställd effekt; 95 procents säkerhet, tvåsidig test. ** Statistiskt säkerställd effekt; 99 procents säkerhet, tvåsidig test.

1985

1994

Oberoende variabel

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

Ostand. effekt

Procentdiff.

Stand. effekt

Missnöje med egen

situation

0,24 2,1 0,03 –0,20 –2,8 –0,02

Föreningsmedlemskap 3,72** 22,7 0,43 3,78** 33,5 0,41 Föreningsaktivitet 2,62** 12,4 0,29 3,03** 19,3 0,30 Horisontellt förtroende – – – 2,40** 37,2 0,26 Systemtilltro 0,87 6,7 0,07 1,90** 21,7 0,15 Självtilltro 2,34** 18,7 0,22 2,70** 33,5 0,23 Valhandlingens

effektivitet

– – – 0,90** 12,6 0,14

Förtroende för partier/

riksdag

2,26** 20,5 0,25 – – –

Intresse för politik

2,43** 21,5 0,38 2,46** 32,6 0,38

Partiidentifikation

2,15** 20,1 0,42 1,54** 19,0 0,29

Partimedlemskap

1,99** 9,6 0,40 3,10** 16,2 0,48

Partiaktivitet

2,75** 9,8 0,27 3,17** 15,7 0,25

Röstning som

medborgardygd

4,02** 67,2 0,49 2,91** 54,3 0,37

• Sida 1792
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

lilla skillnad till kvinnornas fördel som vi på grundval av andra undersökningar vet existerar knappast kommer till uttryck i tabellen, samt missnöje med egen situation, där tendensen inte är enhetlig och därtill så svag att den inte uppnår statistisk signifikans. I två andra fall, umgänge med släkt och vänner samt gudstjänstbesök, går sambandet i förväntad riktning vid båda undersökningstillfällena men är inte statistiskt säkerställt vid någondera.

Den vänstra delen av tabellen bekräftar i övrigt ett antal tendenser som i flertalet fall är väl kända från tidigare forskning. Äldre och medelålders väljare röstar i högre utsträckning än unga, infödda i högre grad än invandrare, gifta i högre grad än de som har annat civilstånd, högutbildade i högre grad än lågutbildade, tjänstemän i högre grad än arbetare, förvärvsarbetande i högre grad än arbetslösa och offentliganställda i högre grad än privatanställda. 62

De samband som redovisas i den högra delen av tabellen är inte i alla stycken lika välbekanta. Föreningsmedlemskap, föreningsaktivitet och horisontellt förtroende visar sig i samtliga fall vara tämligen starkt knutna till valdeltagandet. Samma sak gäller röstning som medborgardygd. Som framgår av de procentdifferenser vi redovisar är skillnaderna mellan de som anser sig ha stor respektive liten skyldighet att rösta avsevärda.

De övriga resultaten i tabellens högra del bekräftar i hög grad vad vi redan visste eller hade starka skäl att förmoda. Personer med hög tilltro till det politiska systemets responsivitet, sin egen förmåga att påverka i jämförelse med andras, valhandlingens effektivitet eller de politiska institutionerna i allmänhet röstar i högre grad än de som inte har det. De som är starkt intresserade av politik har högre valdeltagande än de som hyser ringa intresse. Partianhängare, partimedlemmar och partiaktivister går i större utsträckning till valurnorna än dem som saknar dessa uttryck för partiengagemang.

Jämför vi nu i stället de båda undersökningsåren finner vi en allmän tendens som slår igenom snart sagt var i tabellen vi än blickar. De procentdifferenser som redovisas är nästan undantagslöst högre för 1994 än för 1985. I takt med att valdeltagandet minskat har också klyftorna ökat.

Detta resultat är dessvärre precis vad vi har anledning att vänta med utgångspunkt från det resonemang om den logistiska modellen som vi förde i kapitlets inledning. Vartefter betingelserna för att delta generellt sett försvagas ökar effekten av varje betingelse tagen för sig.

Vi kan samtidigt notera att skillnaderna mellan 1985 och 1994 inte alls är lika starkt markerade för de logistiska regressionskoefficienterna som för procentdifferenserna. Detta gör det berättigat att i

• Sida 1793
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

de analyser där vi fortsättningsvis sammanför data från de båda undersökningsåren använda en gemensam statistisk modell trots att de procentuella skillnaderna är starkt beroende av undersökningsår. Utan den logistiska modellen hade en annan och väsentligt mer komplicerad lösning måst tillgripas.

63

Skenet kan bedra

I den analys vi hitintills genomfört har vi huvudsakligen öppnat dörrar. Vi har pekat på mängder av tänkbara förklaringar till valdeltagandets variationer och avfärdat tämligen få. I fortsättningen handlar det främst om att arbeta i motsatt riktning, det vill säga stänga de dörrar som vid närmare påseende visar sig leda in i en återvändsgränd.

Det faktum att två faktorer uppvisar ett statistiskt samband med varandra utgör inte något slutgiltigt belägg för att den ena orsakar den andra. Sambandet kan i stället tänkas bero på att de båda faktorerna i sin tur påverkas av en tredje. Man talar i sådana fall ofta om skensamband. Beteckningen är egentligen missvisande. Själva sambandet är nog så reellt. Det är däremot inte uttryck för något orsaksförhållande mellan de två företeelserna.

Även i de fall en orsaksrelation föreligger kan sambandet visa sig vara indirekt snarare än direkt. Effekten på den beroende variabeln förmedlas via en eller flera andra av de faktorer som undersöks.

Att skilja mellan de samband som är uttryck för ett orsaksförhållande och de som inte är det liksom att skilja mellan indirekta och direkta orsaker är i detta sammanhang av stor vikt. För att kunna avgöra i vilken utsträckning och på vilket sätt nedgången låter sig förklaras måste vi i första hand fastställa de direkta orsaksmekanismerna.

Vägen dit går via en multivariat prövning där vi ställer samtliga de tänkbara förklaringsfaktorer vi redovisat i tabell 9 och 10 mot varandra. Den sociala grundmodellen, det vill säga alla de egenskaper som återfinns i den vänstra delen av respektive tabell, ingår i samtliga de analyser som nedan presenteras men detaljredovisas inte. Grundmodellens främsta roll är fortsättningsvis att tillse att de återstående effektskattningarna inte blir felaktiga till följd av att någon viktig social betingelse utelämnats. De faktorer som återfinns i den högra delen av tabell 9 och 10 skall vi däremot utsätta för en mer närgången granskning. Som vi tidigare påpekat är det i första hand bland dessa som vi kan hysa förhoppningar om att återfinna de primära förklaringarna till det fallande valdeltagandet.

Frågan är nu vilken motståndskraft dessa faktorer visar sig ha när

• Sida 1794
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

de utsätts för en multivariat prövning. Tabell 11 redovisar de statistiskt säkerställda effekter som kvarstår sedan de som ej tillgodoser signifikanskravet avlägsnats. 64 Noteras bör att vi med tanke på det kumulativa förhållande som råder mellan föreningsmedlemskap och föreningsaktivitet valt att behandla dem som om de utgjorde olika steg på en trappa av föreningsengagemang snarare än som två distinkta faktorer. Så länge båda uppvisar positiva effekter och den sammantagna effekten är statistiskt säkerställd har båda behållits. Ett analogt förfarande har av samma skäl tillämpats för partiengagemang, det vill säga, partiidentifikation, partimedlemskap och partiaktivitet.

Resultaten visar att missnöjet med den egna situationen inom olika sociala sfärer (boende, sjukvård, barnomsorg, skola och arbetsliv) saknar betydelse även vid en multivariat prövning. Sambandet

Tabell 11. Valdeltagande i kommunfullmäktigevalen 1985 och 1994 (logistisk regression)

Anmärkning: Antalet observationer är 1 791 för 1985 års val, 1 258 för 1994 års val

och 3 049 för båda tillsammans.

Modell och oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt R ²

Endast social grundmodell -85

0,100

Fullständig modell -85

0,277

Föreningsmedlemskap 2,27 0,65 11,4 0,26 Partiidentifikation 1,01 0,28 6,6 0,20 Partimedlemskap 0,93 0,50 4,7 0,19 Röstn. s. medborgardygd 3,29 0,33 41,7 0,40

Endast social grundmodell -94

0,124

Fullständig modell -94

0,222

Föreningsmedlemskap 1,73 0,61 14,7 0,19 Horisontellt förtroende 1,63 0,47 18,2 0,18 Intresse för politik 1,25 0,37 12,8 0,19 Partiidentifikation 0,47 0,30 4,7 0,09 Partimedlemskap 1,82 1,06 11,7 0,28 Partiaktivitet 0,09 1,53 0,8 0,01 Röstn. s. medborgardygd 1,66 0,38 21,7 0,21 End. soc. grundmod. -85 o. -94 0,099

Fullständig modell -85 o. -94

0,234

Föreningsmedlemskap 1,85 0,51 12,3 0,21 Föreningsaktivitet 0,32 0,56 2,4 0,03 Intresse för politik 0,79 0,25 6,4 0,12 Partiidentifikation 0,74 0,20 6,1 0,14 Partimedlemskap 1,22 0,43 7,3 0,22 Röstn. s. medborgardygd 2,59 0,24 34,2 0,32

• Sida 1795
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

med valdeltagande är lika obefintligt när övriga faktorer konstanthålls som i den bivariata analysen. Mer överraskande är att samtliga mått på upplevda påverkansmöjligheter och förtroende för politiska institutioner visar sig sakna direkt effekt. Varken systemtilltro, självtilltro, uppfattning om valhandlingens effektivitet (kan prövas endast 1994) eller förtroendet för partier och riksdag (kan prövas endast 1985) kvarstår i någon av de modeller vi redovisar i tabell 11.

65

Även

det subjektivt uppskattade intresset för politik lever ett osäkert liv. Måttet kvarstår i modellen för 1994 liksom i den prövning som avser de båda valen tillsammans men försvinner i analysen av 1985 års data.

Såväl föreningsengagemang som horisontellt förtroende visar sig däremot överleva samtliga de test i vilka de ingår. Att det horisontella förtroendet bara återfinns i modellen för 1994 beror på att måttet inte ingick i den första av de båda medborgarundersökningarna. Beträffande föreningsengagemang bör noteras att det i första hand är medlemskapet snarare än aktiviteten som ser ut att vara av betydelse för valdeltagandet. Detta talar mot att effekten främst bör tolkas i ljuset av teorier om socialt kapital.

Till de faktorer som står sig hör också partiengagemang och röstning som medborgardygd. Beträffande partiengagemang är det i första hand anhängarskap och medlemskap som är av betydelse för det egna valdeltagandet medan graden av partiaktivitet är av mindre vikt. Redan medlemskap utgör i det stora flertalet fall en tillräcklig betingelse för att rösta varför aktiviteten blir av mindre betydelse för det egna deltagandet, även om det kan tänkas vara av stor vikt för andras.

Sammanfattningsvis pekar resultaten så här långt i huvudsak i samma riktning som dem vi erhöll i kapitlets första del. Uppfattningarna om påverkansmöjligheterna visar sig vara av ringa betydelse medan de expressiva och normativa bevekelsegrunderna, det vill säga partiengagemang och röstning som medborgardygd, väger relativt tungt. Två avvikelser i förhållande till resultaten i del 1 kan dock noteras. För det första har vi här ännu inte helt kunnat tillbakavisa tanken om att det subjektiva intresset för politik har en direkt effekt på valdeltagandet. För det andra återfinner vi i tabell 11 två förklaringsfaktorer som inte uppmärksammades i kapitlets första del, nämligen föreningsmedlemskap och horisontellt förtroende.

Hönan och ägget

Två icke helt oväsentliga invändningar kan dock fortfarande riktas mot de resultat vi redovisat i föregående avsnitt. Den ena, och enligt

• Sida 1796
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

vår mening mindre tungt vägande, är att vi hitintills grundat vår analys på den intervjuades egen uppgift om sitt valdeltagande snarare än på uppgifter erhållna ur vallängden. Den andra och tyngre invändningen är att tidsföljden mellan orsak och verkan inte är den rätta. Valdeltagandeuppgifterna avser 1985 respektive 1994 års val. Observationerna av de tilltänkta orsakerna avser tillståndet 1987 respektive 1997. Detta innebär en risk för att de effekter vi redovisat i själva verket går i en riktning motsatt den vi teoretiskt tänker oss, det vill säga att valdeltagandet förklarar snarare än förklaras. I vissa fall är denna risk uppenbar. Exempelvis kan styrkan i partianhängarskapet mycket väl tänkas påverkas av tidigare valdeltagande. På samma sätt kan normer tänkas förstärkas av förmågan att leva upp till dem. Man kan också tänka sig att den intervjuade helt enkelt rationaliserar sitt beteende och låter sin bedömning av valdeltagandets betydelse för det goda medborgarskapets avgöras av om han eller hon deltog i föregående val.

De analyser som redovisas i tabell 12 gör det möjligt att pröva tyngden hos dessa båda invändningar. Den beroende variabeln utgörs i detta fall av den på vallängden grundade uppgiften om deltagande i 1998 års val medan de oberoende variablerna hämtas från 1997 års medborgarundersökning. Datakällan för den beroende variabeln är således den bästa tänkbara och tidsföljden mellan orsak och verkan den rätta. Tillvägagångssättet är i övrigt detsamma som i föregående avsnitt, det vill säga vi har utgått från samtliga de faktorer som redovisas i tabell 9 och 10 och av de mått som återfinns i den högra tabelldelen gradvis eliminerat dem som visar sig sakna en statistiskt säkerställd direkt effekt.

Resultaten visar att våra farhågor beträffande effekten av partiengagemang och röstningsnormer varit ogrundade. Båda faktorerna har en tydlig inverkan även när ordningsföljden mellan orsak och verkan är den rätta. 66 Däremot bortfaller nu den direkta effekten av intresse för politik och horisontellt förtroende. När vi, såsom i kapitlets första del, också kontrollerar för tidigare valdeltagande, måste även föreningsengagemanget stryka flagg. Trots att vi här förlitat oss på andra mått på de oberoende variablerna än i del 1 är således de slutliga resultaten väsentligen desamma. De expressiva motiven i form av partiengagemang och de normativa bevekelsegrunderna i form av uppfattningen om valdeltagandets betydelse för det goda medborgarskapet är de enda som överlever samtliga led i den prövning på individnivå vi nu avslutat.

• Sida 1797
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Kan nedgången förklaras?

Vi känner därmed till två ting av central vikt. För det första att medborgarnas partiengagemang och deras uppfattning om sina medborgerliga skyldigheter utgör två av de primära förklaringarna till valdeltagandets variationer på individnivå. För det andra att såväl partiengagemanget som uppslutningen bakom valdeltagande som medborgerligt ideal minskat under den period vi studerat. Båda faktorerna uppfyller således de villkor vi inledningsvis uppställde för de företeelser som skulle kunna hjälpa oss att kasta ljus över valdeltagandets nedgång.

Frågan är nu bara hur stor del av nedgången de förklarar. Även om de principiellt viktiga villkoren är uppfyllda kvarstår möjligheten att partiengagemang och röstningsnormer förändrats i för liten utsträckning eller har ett för svagt samband med valdeltagandets individuella variationer för att i någon högre utsträckning bidra till förståelsen av varför valdeltagandet minskat.

De resultat som redovisas i tabell 13 ger besked om nettoeffekten. Med tanke på att de centrala förklaringsfaktorernas inverkan inte

Tabell 12. Valdeltagande i kommunfullmäktigevalet 1998 (logistisk regression)

Anmärkning: Antalet observationer är 1 333 för samtliga analyser. Modell och oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt R ²

Endast social grundmodell

0,139

Fullst. modell exkl. valdelt. -94

0,222

Föreningsmedlemskap -97 1,39 0,58 12,6 0,15 Partiidentifikation -97 1,26 0,29 12,9 0,23 Partimedlemskap -97 1,86 1,04 12,3 0,27 Partiaktivitet -97 1,21 1,48 9,4 0,09 Röstn. s. medb.dygd -97 1,87 0,35 25,5 0,24 Fullst. modell inkl. valdelt. -94 0,250

Valdeltagande -94

Avstod

– –

– –

Deltog

1,28 0,21 15,7 0,29

Ej röstberättigad

0,14 0,33 2,1 0,02

Partiidentifikation -97

1,22 0,30 12,0 0,23

Partimedlemskap -97

1,79 1,04 11,8 0,26

Partiaktivitet -97

1,09 1,46 8,5 0,09

Röstn. s. medb.dygd -97 1,51 0,36 18,9 0,20

• Sida 1798
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

visat sig variera alltför mycket mellan olika test- och mättekniker väljer vi att låta analysen omspänna hela den period vi maximalt kan täcka det vill säga från 1985 till 1998. Vi har i detta fall också valt att vikta de som röstade och de som inte röstade vid respektive undersökningstillfälle på ett sådant sätt att valdeltagandet bland de intervjuade stämmer med valdeltagandet i befolkningen.

Den första av de tre analyser som presenteras i tabellen visar vad vi redan visste, nämligen att skillnaden mellan de båda valtillfällena uppgår till –9,2 procentenheter. Den andra analysen visar att den sociala grundmodellen ensam inte förmår förklara särskilt mycket av den ursprungliga skillnaden mellan de två tidpunkterna. Procentdifferensen för tidsfaktorn krymper endast marginellt. I det tredje och sista steget förs även partiengagemang och röstningsnorm in i analysen. Den del av den ursprungliga tidsskillnaden som modellen inte förmår förklara krymper nu väsentligt, närmare bestämt till –4,3 procentenheter. Modellen kan således sägas förklara drygt hälften av nedgången. 67

Varje resultat ger upphov till nya frågor. Så även detta. En första undran är i vilken utsträckning vårt förklaringsförsök kan betraktas som framgångsrikt. Svaret måste till någon del bli beroende av de ursprungliga förväntningarna. För egen del är vi snarast positivt över-

Tabell 13. Valdeltagande i kommunfullmäktigevalen 1985 och 1998 (logistisk regression)

Anmärkning: Antalet observationer är 3 162 för samtliga analyser. Observationerna

har i analysen viktats så att valdeltagandet bland de intervjuade överensstämmer med valdeltagandet i befolkningen vid respektive undersökningstillfälle. Vid beräkningen av procentdifferenserna har observationerna dessutom viktats så att de båda undersökningsåren ges lika tyngd.

Modell och oberoende variabel

Ostand. effekt

Standardfel

Procentdifferens

Stand. effekt R ²

Enbart tidpunkt

0,017

Tidpunkt: 0, 1 (1985, 1998) –0.67 0,10 –9,2 –0,18 Tidpunkt + social grundmodell 0,132

Tidpunkt: 0, 1 (1985, 1998) –0,71 0,11

–8,7 –0,19

Fullständig modell

0,244

Tidpunkt: 0, 1 (1985, 1998) –0,41 0,12 –4,3 –0,11 Partiidentifikation 1,12 0,18 12,1 0,22 Partimedlemskap 1,18 0,39 9,7 0,21 Partiaktivitet 1,01 0,78 8,4 0,09 Röstn. s. medborgardygd 2,52 0,21 38,6 0,33

• Sida 1799
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

raskade. Vi tror oss våga hävda att de krav vi här ställt på vår egen bevisföring är tämligen höga, åtminstone med samhällsvetenskapliga mått mätt. Vi vet av egen erfarenhet att sådana krav förmår stjälpa många stolta förklaringsförsök. Vi hade i slutänden mycket väl kunnat stå med säcken tom. Det faktum att vi inte gör det utgör i sin tur ett partiellt belägg för att den arbetshypotes om mera långsiktigt verkande mekanismer som väglett vår analys inte är helt missriktad. Våra resultat pekar på att den nedgång i valdeltagandet som vi bevittnat sedan 1980-talets mitt knappast låter sig viftas bort som ett resultat av en serie tillfälligheter.

En andra fråga är vad som förklarar den del av nedgången som vår analys går bet på. En möjlighet, som vi självfallet aldrig kan tillbakavisa, är att det också finns andra mekanismer än dem vi här kunnat belägga. Vi vill emellertid påpeka att detta inte är det enda tänkbara svaret. Det kan nämligen också tänkas förhålla sig så att de faktorer vi här pekat på i själva verket förklarar merparten av förändringen men att vår analys underskattar deras betydelse.

Det finns åtminstone två skäl att förmoda att så kan vara fallet. Det ena är rent mättekniskt. Även om vi tror oss veta att det inte är något större fel på de mått vi här förlitat oss på är vi samtidigt säkra på att reliabiliteten är långt ifrån hundraprocentig. Som i alla surveyundersökningar kvarstår ett visst mätbrus. Den sannolika följden är att effekterna på individnivå i någon utsträckning underskattas. Detta innebär i sin tur att modellen sannolikt förklarar mindre än den kunnat göra om måtten varit helt felfria.

Det andra skälet är att modellen bara fångar partiengagemangets och röstningsnormens inverkan på den person som själv är bärare av dem. Ingen hänsyn tas till det faktum att de också kan tänkas påverka hans eller hennes omgivning. Personer som själva saknar varje form av partiengagemang och inte anser att valdeltagande utgör någon norm för gott medborgarskap kan tänkas uppvisa en tämligen varierande röstningsbenägenhet beroende på i vilken utsträckning ett sådant engagemang och sådana normer återfinns i hans eller hennes närmaste omgivning. Det fallande partiengagemanget och den försvagade uppslutningen kring valdeltagande som medborgerligt ideal kan med andra ord tänkas ha spridningseffekter som inte fångas av vår modell. Resultaten från den analys av de gifta paren som redovisas i del 1 utgör ett partiellt belägg för denna tanke.

68

En tredje och sista fråga är självfallet vad som i sin tur kan förklara det faktum att partiengagemanget sjunker och uppslutningen kring röstningsnormen försvagas. Den frågan kan dessvärre inte besvaras här utan måste överlåtas till framtida forskning. Vi vill dock ändå ta

• Sida 1800
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

tillfället i akt att avvisa en tanke som ligger nära till hands, nämligen att förändringen i huvudsak är generationsbetingad. Såväl partiengagemang som röstningsnormer är starkare bland äldre än bland yngre väljare. Samma sak gäller valdeltagandet. Man skulle därför kunna frestas att tro att nedgången beror på att yngre, normlösa generationer, utan känslomässiga band till partisystemet, ersätter äldre, mer normbundna och partitrogna.

Datamaterialet ger emellertid ringa stöd för en sådan tolkning. En renodlad generationsmodell förutsätter att nivåerna förblir tämligen oförändrade när man följer enskilda generationers utveckling över tid. Så är dock inte fallet. Partiengagemangets, normernas och valdeltagandets nedgång återfinns i alla generationer och är snarast mer markerad bland de äldre än bland de yngre. I vissa fall, t.ex. vad beträffar valdeltagandets utveckling mellan 1985 och 1994, återfinns rentav en ökning för de yngsta generationer som låter sig följas trots en tydlig minskning för väljarkåren i sin helhet. Mönstret pekar därmed i stället mot en tolkning där positiva livscykeleffekter, i första hand i steget mellan ungdom och medelålder, kombineras med negativa periodeffekter.

3. Mot en politikens sekularisering?

Genom att studera väljarnas bevekelsegrunder för beslutet att delta eller inte delta har vi kunnat dra ett antal viktiga slutsatser. Väljaren går inte primärt till vallokalerna för att han eller hon därigenom tror sig ensam kunna avgöra valets utfall. Beslutet styrs i stället främst av motiv knutna till valhandlingen i sig. Man röstar för att tillfredsställa behovet av att få uttrycka sin uppfattning samt för att man vill fullgöra sin medborgerliga plikt. Röstandet är i första hand expressivt och normstyrt.

Samtidigt avtar såväl uttrycksbehovet som pliktkänslan. Allt färre anser det vara en medborgerlig skyldighet att rösta. Samhörigheten med de organisationer man har möjlighet att uttrycka sina sympatier för – de politiska partierna – blir allt svagare. Därför sjunker valdeltagandet. En tilltagande normupplösning och ett vikande engagemang för den representativa demokratins kollektiva åsiktsbärare förklarar en stor del av nedgången.

Men samhällsvetenskaplig forskning handlar nu inte enbart om att finna de rätta förklaringarna utan i minst lika hög grad om att eliminera de felaktiga. I utgångsläget är hypoteserna vanligtvis många; bara ett fåtal överlever den empiriska prövningen. Värdet av vår

• Sida 1801
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

undersökning skall därför i minst lika hög grad sökas i de potentiella förklaringsfaktorer som avvisats som i dem som fått stöd. Den offentliga debatten rymmer en vildvuxen flora av uppslag och spekulationer om såväl valdeltagandets individuella bevekelsegrunder som förklaringarna till dess minskning. Vi har nu kunnat rensa en smula i rabatten.

De demografiska förändringarna kan inte förklara varför färre röstar i dag än i mitten av 1980-talet. Inte heller är det väljarnas stigande missnöje med sin situation inom centrala välfärdsområden som vård, barnomsorg, skola och arbetsliv som ligger bakom nedgången. Slutligen kan vi också tillbakavisa hypotesen att valdeltagandet fallit därför att det politiska skeendet uppfattas som ointressant eller omöjligt att påverka. Vare sig ointresse för politik eller misstro mot det politiska systemet kan förklara varför andelen röstande sjunker. Värdet av de förklaringar vi sållat fram, det sjunkande partiengagemanget och den försvagade röstningsnormen, måste mätas mot denna bakgrund.

På ett övergripande plan kan de trender våra resultat utpekar beskrivas som ett slags politikens sekularisering. Väljarna blir allt mindre troende, och går därmed också allt mindre i kyrkan. Tillhörighet övergår i känslomässigt avståndstagande; pliktkänsla förbyts i krasst nyttotänkande. Som en historiens ironi innebär detta samtidigt att den väljartyp som Downs (1957) för drygt 40 år sedan placerade på det teoretiska ritbordet först i dag börjar se dagens ljus. Den som vare sig uppfattar det som en medborgerlig skyldighet att gå till vallokalen eller har några starkare partipolitiska känslor som där kan komma till uttryck, finner det, i enlighet med den instrumentella sannolikhetskalkylen, mest ändamålsenligt att stanna hemma. I takt med att den Downske väljare blir allt vanligare sjunker valdeltagandet. Demokratins högtidsdag riskerar därmed att förvandlas till den vilodag den instrumentella teorin förutspår.

Noter

1

Vi vill tacka redaktören samt medförfattarna till denna bok för värdefulla synpunkter och annan hjälp vid utarbetandet av detta kapitel.

2

Medborgarundersökningen 1987 genomfördes under ledning av Olof Petersson, Anders Westholm och Göran Blomberg i samarbete med en norsk forskargrupp. Undersökningen finansierades av den dåvarande Maktutredningen. Fältarbetet inleddes i början av september och avslutades före årets slut. Resultaten redovisas i Petersson, Westholm & Blomberg 1989. Medborgarundersökningen 1997 samt den kompletterande postenkäten 1999 genomfördes under ledning av Anders Westholm och Jan Teorell. Intervjuundersökningen finansierades i detta

• Sida 1802
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

fall av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) tillsammans med Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) medan postenkäten bekostades av Demokratiutredningen. För intervjuundersökningens vidkommande påbörjades fältarbetet i mitten av oktober 1997. Huvuddelen av intervjuerna (83 procent) genomfördes före årets slut och de resterande under de första månaderna 1998. Den kompletterande postenkäten skickades ut i april 1999. Efter två påminnelser avslutades fältarbetet under juni månad. Resultat från 1997 års intervjuundersökning har tidigare rapporterats i Petersson m.fl. 1998 samt Teorell & Westholm 1999. Resultaten från postenkäten redovisas här för första gången.

3

År 1987 ingick 688 personer (344 par) i parurvalet. Motsvarande siffra för 1997 är 696 personer (348 par). Andelen intervjuade personer i parurvalet uppgår till 80,1 procent 1987, 64,9 procent 1997 och 64,4 procent 1999; 55,5 procent av personerna i parurvalet deltog i såväl 1997 som 1999 års undersökning. Andelen par där båda makarna intervjuats uppgår till 76,5 procent 1987, 66,7 procent 1997, 59,9 procent 1999, samt 48,5 procent för 1997 och 1999 i kombination. De personer som ingår i parurvalen ingår samtidigt i de tvärsnittsurval som våra analyser vanligen grundar sig på. Det innebär att tvärsnittsurvalen inte till alla delar är obundet slumpmässiga. Det samband som föreligger mellan de båda makarnas svar innebär en statistisk precisionsförlust i jämförelse med ett obundet slumpmässigt urval av samma storlek. Precisionsförlusten är dock så liten att någon justering inte ansetts vara nödvändig i samband med de signifikansberäkningar som företagits. De senare har således utförts som om urvalet vore obundet slumpmässigt.

4

Beträffande 1998 års val, där det finns flera olika valdeltagandeuppgifter att välja på (se tabell 1), använder vi genomgående de uppgifter som erhållits från vallängden med komplettering från enkäten för de 36 individer för vilka vallängdsuppgift inte kunnat erhållas.

5

För en mer ingående presentation av denna teknik än den vi här tillhandahåller, se t.ex. Aldrich & Nelson 1984 eller Menard 1995.

6

Det bör påpekas att tanken om en S-formad kurva låter sig motiveras även om man tänker sig att det bara finns en enda förklaringsfaktor. Aldrich & Nelson (1984, 25 f.) tillhandahåller ett bra exempel.

7

Se föregående kapitel samt senare delar av detta.

8

Se t.ex. Gilljam & Holmberg 1998, 16 ff., för en jämförelse mellan Europaparlamentsval och nationella val samt Lijphart 1997, 2f., för en jämförelse mellan olika länder.

9

Förutom att logistisk regression innebär en bättre approximation av den faktiska relationen mellan orsak och verkan ger den också mer korrekta uppskattningar av de standardfel som ligger till grund för bedömningen av resultatens statistiska precision. Vid vanlig regressionsanalys antas att de enskilda observationernas avvikelser från linjen (de s.k. residualerna) är normalfördelade samt har samma spridning utefter hela linjen (homoskedasticitet). När den beroende variabeln är en dikotomi är inget av dessa båda antaganden uppfyllt, vilket innebär att skattningarna av standardfelen inte blir helt korrekta (se t.ex. Aldrich &

• Sida 1803
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Nelson 1984, 12–

30).

10

Modellen är i själva verket linjär med avseende på de logaritmerade oddskvoterna även om den är icke-linjär med avseende på sannolikheterna.

11

Det finns flera olika sätt att beräkna marginaleffekten i procentenheter räknat. Den metod vi använder innebär att man först beräknar den förväntade marginaleffekten för varje enskild individ och därefter tar genomsnittet av de individuella effekterna. Enligt rådande praxis (se Greene 1997, 876) är detta förfarande att föredra i jämförelse med den alternativa metod som förbigår de individuella marginaleffekterna och i stället konstanthåller samtliga oberoende variabler utom den aktuella vid sina respektive medelvärden.

12

I princip beräknas och tolkas de standardiserade koefficienterna på samma sätt som vid vanlig regressionsanalys. Det bör dock observeras att koefficienterna avser den förväntade standardiserade förändringen i de logaritmerade oddskvoterna för den beroende variabeln snarare än i dess ursprungliga, dikotoma värden (se Menard 1995, 44 ff.).

13

Det mått vi redovisar beräknas som 1 – LL

1

/ LL

0

där LL

1

och LL

0

betecknar

det logaritmerade ”likelihood”-värdet för den estimerade modellen respektive den s.k. noll-modellen (dvs. en modell med enbart konstant). För en översikt över olika mått på modellens samlade förklaringskraft vid logit- och probitanalys, se Hagle & Mitchell 1992.

14

Det finns ytterligare en paradox med samma namn, nämligen den av markis de Condorcet påvisade möjligheten av att ett kollektivs rangordning av en uppsättning alternativ kan vara inkonsistent (och därmed ej entydigt bestämd) trots att varje enskild individ har konsistenta preferenser (se Arrow 1963). En viktig skillnad mellan valdeltagandeparadoxen och Condorcets paradox är att den förra består i en diskrepans mellan rationalistisk teori och empiriska resultat medan den senare är ett rent logiskt faktum. Beträffande den förstnämnda bör också noteras att valdeltagandets instrumentella irrationalitet inte är obetingad. En spelteoretisk analys ger vid handen att varje enskild väljares instrumentella incitament för att delta ökar i takt med antalet väljare som bestämmer sig för att avstå. Om mycket få av de övriga väljarna kan förmodas delta blir det åter instrumentellt rationellt för den enskilde att göra det eftersom sannolikheten för att hans eller hennes röst skall fälla avgörandet då växer. Röstningsparadoxen skiljer sig i detta avseende från många andra exempel på det s.k. fripassagerarproblemet. Det blir t.ex. inte mer instrumentellt rationellt för den enskilde att betala sin skatt därför att få andra gör det. För en närmare diskussion av röstningsparadoxen i ett spelteoretiskt perspektiv, se t.ex. Downs 1957, 267 ff.; Ferejohn & Fiorina 1974; Hovi 1987; Westholm 1992.

15

I flera översikter har konstaterats att det finns en stor diskrepans mellan den teoretiska litteraturen om valdeltagandet och de mätinstrument som normalt står till buds i intervjuundersökningar (Green & Shapiro 1994, 70; Dennis 1991, 38). Vår undersökning är delvis inspirerad av ett tidigare försök att förklara en annan politisk deltagandeform, nämligen partiaktivitet (Whiteley 1995).

16

En svaghet med vår mätning är dock att motivfaktorerna undersökts ett halvår efter den handling de skall förklara, dvs. valdeltagandet. I den andra delen

• Sida 1804
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

av detta kapitel kontrollerar vi emellertid för denna svaghet med avseende på just den typ av faktorer som i del 1 visar sig ha störst förklaringskraft.

17

Detta resultat kvarstår i allt väsentligt även om man avstår från att kontrollera för deltagande i 1994 års folkomröstning. Effekten av en 40 procentenheters ökning av valdeltagandet i Europaparlamentsvalet 1995 har undersökts genom en jämförelse mellan den predicerade nivån på valdeltagandet när de tre oberoende variablerna hålls vid sina medelvärden och en situation där medelvärdet för EUP-variabeln höjts med 0,4. Nivåskillnaden blir 1,4 procentenheter om analysen genomförs oviktad. Om observationerna viktas på ett sådant sätt att de intervjuades deltagande i 1998 års val överensstämmer med väljarkårens stiger skillnaden till 2,3 procentenheter.

18

Effekten blir än blygsammare efter kontroll för sociala bakgrundsfaktorer. Det bör samtidigt påpekas att det finns en potentiell koppling mellan deltagandet i Europaparlamentsvalen och de nationella valen som inte fångas av vår modell. Det första Europaparlamentsvalet demonstrerade med all önskvärd tydlighet för alla väljare, oberoende av om de själva röstade eller inte, att en majoritet av den inte fann det nödvändigt att i detta val fullgöra vad många väljare uppfattat, och fortfarande uppfattar, som en medborgerlig plikt. Denna demonstration kan i sin tur tänkas ha lett till en försvagad uppslutning bakom tanken att valdeltagandet utgör en medborgerlig skyldighet. Som vi senare skall visa har en försvagning av röstningsnormen de facto ägt rum. Att normen och dess upplösning har betydelse för valdeltagandet och dess nedgång i de nationella valen kan vi också belägga. Vi kan däremot inte pröva i vilken utsträckning väljarkårens nyvunna kunskap om att en majoritet kan tänka sig att stanna hemma bidragit till normförsvagningen.

19

Om man inte kontrollerar för tidigare valdeltagande har bedömningen av den egna möjligheten att påverka en statistiskt signifikant effekt även på 95 procents säkerhetsnivå. Detta resultat avviker från vad som vore att vänta med utgångspunkt från flera tidigare amerikanska studier. Väljarnas bedömning av hur jämn striden mellan kandidaterna är, vilket i sin tur objektivt sett bestämmer den enskilde väljarens möjlighet att avgöra valet, har i dessa undersökningar som regel visat sig sakna signifikant effekt (Ferejohn & Fiorina 1975; Aldrich 1976; Aldrich 1993, 252; Green & Shapiro 1994, 63 ff.; jfr dock Rosenstone & Hansen 1993, 180 ff.).

20

Detta gäller alla tre typerna av val och oavsett om man kontrollerar för tidigare valdeltagande eller inte.

21

Detta utesluter emellertid inte att hänsynen till landet i sin tur kan vara det som förklarar individens bedömning av valutgångens betydelse för en själv. Indirekt skulle således valutgångens betydelse för Sveriges invånare kunna tänkas påverka benägenheten att delta i valet.

22

Detta resultat kvarstår även om man inte kontrollerar för tidigare valdeltagande, samt om man studerar valdeltagande i landstingsval i stället för kommunfullmäktigeval. Däremot gäller det inte valdeltagandet i riksdagsval, där bedömningen av möjligheten att tillsammans med likasinnade påverka utfallet inte har någon statistiskt säkerställd effekt vid kontroll för valutgångens betydelse och

• Sida 1805
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

möjlighet att ensam påverka utfallet.

23

De inbördes korrelationerna mellan intresse för politik och självuppskattad kunskap (r=0,73), mellan intresse och möjligheter att införskaffa information (r=0,49), samt mellan kunskap och informationsmöjlighet (r=0,64) är i samtliga fall höga.

24

Om man inte kontrollerar för tidigare valdeltagande, eller om man studerar landstings- eller riksdagsvalet i stället, kvarstår emellertid en signifikant effekt av detta kostnadsindex. När man även kontrollerar för de selektiva incitamenten (se nedan) försvinner dock åter effekten.

25

Medelvärdena för dessa fyra mått är 6,9 (expressiva motiv), 4,9 (underhållningsvärde), 7,7 (röstningsnorm) och 4,2 (uppfattning om vännernas reaktion).

26

Om man studerar landstingsvalet har dock underhållningsvärdet en svag men statistiskt säkerställd effekt på 90 procents säkerhetsnivå.

27

En fråga ställdes även om i vilken utsträckning man tror att ens ”närmaste släktingar och vänner” delar ens politiska åsikter, med svarsalternativen varierande mellan ”alla tycker precis tvärtemot” (0) och ”alla tycker precis som jag” (10). Detta mått uppför sig ungefär som frågan om sociala sanktioner. Ensamt har det en signifikant inverkan på valdeltagandet: ju homogenare umgängeskrets, desto större sannolikhet att rösta. Vid kontroll för röstningsnormen försvinner emellertid denna effekt. Huruvida detta beror på att röstningsnormen är bakom- eller mellanliggande har vi emellertid ingen möjlighet att utröna.

28

Det är inte fullt så självklart att detta även gäller värderingen av valutgångens betydelse. Det faktum att denna motivfaktor nu förlorar sin direkta effekt skulle också kunna bero på att den indirekt påverkar valdeltagandet via de expressiva motiven eller röstningsnormen.

29

Även kön, yrke och boendeort (landsbygd/samhälle/stad/storstad) har prövats i analysen men effekterna har ej befunnits vara statistiskt signifikanta.

30

Så långt möjligt har vi sökt eliminera denna felkälla även vad beträffar de attitydmått vi senare analyserar. Vid de båda intervjuundersökningarna instruerades intervjuarna noggrant att genomföra intervjuerna under sådana omständigheter att maken/makan befann sig utom hörhåll. I enkätundersökningen 1999 fanns inte möjligheter att vidta lika långtgående säkerhetsåtgärder, men i det missivbrev som åtföljde formuläret ombads de personer som ingick i parurvalet att inte samtala om frågorna eller berätta om sina svar för sin make/maka innan formuläret skickats in.

31

Andelen som svarar att de inte skulle bry sig om det är 39,4 procent i totalurvalet och 32,3 procent i delurvalet gifta par. Motsvarande siffror är 24,9 respektive 31,4 procent som skulle ogilla beteendet i tysthet, samt 35,6 respektive 36,4 procent som också skulle säga sin mening.

32

Effekten är statistiskt signifikant på 95 procents säkerhetsnivå. Logitkoefficienterna är 2,11 (konstanten) och 1,12 (effekten av makas sanktionsbenägenhet), standardfelen 0,19 och 0,46, procentdifferensen 7,0 och den standardiserade effekten 0,30. Analysen har genomförts med individ ingående i parur-

• Sida 1806
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

valet som analysenhet, vilket innebär att antalet observationer är 436. Dessa observationer är givetvis inte utifrån statistiska utgångspunkter oberoende av varandra, varför det effektiva N-talet egentligen är lägre än detta. Det faktum att effekten ändå slår igenom så tydligt innebär dock att en eventuell korrigering för det statistiska beroendet (den s.k. autokorrelationen) knappast skulle påverka resultatet.

33

Procentdifferensen sjunker till 5,8 om man kontrollerar för egen röstningsnorm, men stiger åter till 6,2 om man även kontrollerar för utbildning och ålder; i båda fallen är effekten fortfarande statistiskt signifikant på 95 procents säkerhetsnivå. Någon säkerställd effekt kvarstår däremot inte om man kontrollerar för antingen valdeltagande 1994 eller för make/makas röstningsnorm. I det förra fallet beror detta i allt väsentligt på att de inbördes sambanden mellan de oberoende variablerna är såpass starka att det blir svårt att särskilja deras effekter oberoende av varandra (s.k. multikollinjäritet). Ifråga om make/makas röstningsnorm är tolkningen mer ett teoretiskt problem. En möjlighet är att effekten av make/makas sanktionsbenägenhet är spuriös till följd av den bakomliggande variabeln make/makas röstningsnorm. Men eftersom den senare fortfarande har en signifikant effekt på röstningsbenägenheten (även vid kontroll för den egna röstningsnormen) kvarstår likväl resultatet att det måste ske en inbördes påverkan makarna emellan, om än med en annan mekanism än det öppna sanktionerandet.

34

Det bör påpekas att den framställning vi här ger av förändringsanalysens principiella grunder är något förenklad. En av de möjligheter vi i vår presentation bortser från är att sambandet på individnivå förändras över tid, exempelvis genom att ett samband framträder där det tidigare saknats eller bortfaller där det tidigare funnits. Där så är fallet kan förändringen i sambandsstrukturen under vissa förutsättningar tänkas bidra till förståelsen av nivåförändringen i den beroende variabeln även om nivån hos den oberoende förblir konstant. Att vi här inte närmare diskuterar denna möjlighet beror på att vi i det datamaterial vi arbetar med inte påträffat några fall där sambandsstrukturen förändrats så kraftigt att denna alternativa förklaringsteknik aktualiseras. För en mer generell diskussion av förändringsanalysens problematik, se till exempel Petersson, Westholm & Blomberg 1989, 326–334.

35

Den näst största minskning som kan noteras mellan två valfria punkter på tidsaxeln är den mellan 1936 och 1940 års val, då valdeltagandet sjönk med 4,2 procentenheter, från 74,5 till 70,3. Andra världskrigets utbrott, vilket bland annat medförde samlingsregering och omfattande beredskapstjänst, torde till stor del förklara denna tillfälliga nedgång. Den största minskning som noterats under mer normala omständigheter avser perioden 1948–1952, då valdeltagandet gick tillbaka med 3,6 procentenheter efter att först ha ökat dramatiskt (10,8 procentenheter) i det första efterkrigsvalet.

36

Det bör påpekas att de utvecklingstendenser som tabellen beskriver i några fall kan beläggas på bättre sätt med hjälp av den offentliga statistiken än med hjälp av medborgarundersökningarna. Vi har ändå valt att redovisa resultaten som de kommer till uttryck i vårt material, dels därför att den interna jämförbarheten mellan de olika måtten därigenom förbättras, dels därför att det i första

• Sida 1807
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

hand är dessa resultat vi kan laborera med i den fortsatta analysen. Slutligen bör också nämnas att tabellen är baserad på samtliga svarande i respektive medborgarundersökning. Den innefattar därmed en mindre grupp yngre medborgare som inte var röstberättigade i vissa av de val som fortsättningsvis studeras och då bortfaller ur analysen.

37

Bland de faktorer som skulle kunna tänkas finnas med i den vänstra delen av tabell 9 men inte gör det kan nämnas den intervjuades boende- och inkomstförhållanden. Att de förstnämnda saknas beror främst på att de visar sig vara av liten eller obefintlig betydelse, i synnerhet sedan hänsyn tagits till de sociala egenskaper vi i övrigt valt att beakta. Det bör dock påpekas att de aspekter av boendemiljön som medborgarundersökningarna på ett enkelt sätt och utan efterhandskompletteringar gör det möjligt att uppmärksamma (dvs. bostadens placering på stad–landdimensionen, bostadstyp, samt upplåtelseform) är långt ifrån uttömmande och att vi inte kan utesluta att en mer fullständig analys av boendemiljöns betydelse kan leda till delvis andra resultat. Att inkomstförhållanden inte finns med beror i första hand på att de inkomstmått som i skrivande stund återfinns i de båda medborgarundersökningarna inte är fullt jämförbara över tid. Även om vi gärna sett att inkomst funnits med i analysen kompenseras dess frånvaro till stor del av mer indirekta mått på den intervjuades ekonomiska situation, t.ex. förvärvssituation, yrke och utbildning.

38

Åldersskillnaderna kan tolkas antingen som en livscykel- eller som en generationseffekt. Valet mellan de båda tolkningarna diskuteras närmare i kapitlets slut.

39

Andelen invandrare i hela befolkningen, inklusive de åldersgrupper som utelämnas i våra analyser, uppgick vid årsskiftet 1986/87 till 7,99 procent (SCB 1988, tabell 30 och 35). Vid årsskiftet 1996/97 hade siffran stigit till 10,67 procent (SCB 1998, tabell 33 och 62).

40

Se SCB 1988, tabell 30 och SCB 1998, tabell 33.

41

Som visas i tabell 10 tenderar gifta att ha högre valdeltagande än samtliga övriga civilståndskategorier, inklusive sammanboende, vid en bivariat analys. Efter kontroll för andra faktorer, exempelvis ålder, försvinner emellertid en stor del av skillnaden mellan gifta och sammanboende.

42

Den intervjufråga som ligger till grund för det i tabellen redovisade måttet lyder: ”Hur många år har Din sammanlagda skol- och yrkesutbildning på heltid varat?”

43

Den i tabellen redovisade yrkesindelningen är baserad på valundersökningarnas yrkesgruppskod (se t.ex. Petersson 1977, 71 f., 283 ff.; Petersson 1978, 199– 221). Noteras bör att storföretagare samt flertalet småföretagare med kvalificerad utbildning, t.ex. läkare och advokater med egen praktik, enligt denna indelning klassificeras som högre tjänstemän.

44

I kategorin förvärvsarbetande ingår även personer som uppgav sig ha förvärvsarbete men som inte upprätthöll sin tjänst vid intervjutillfället, t.ex. på grund av studier eller föräldraledighet. I kategorin arbetslös ingår samtliga som vid intervjutillfället uppgav sig vara arbetslösa, oavsett om arbetslösheten var tillfällig eller mera långvarig.

• Sida 1808
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

45

Den inledande frågeformuleringen lyder: ”Brukar Du göra något av följande som fritidsaktivitet.” Om svaret är ja ställs följdfrågan: ”Någon gång eller ofta?”. Detta ger en tregradig skala från ”nej” via ”ja, någon gång” till ”ja, ofta”. De delfrågor som här utnyttjas är följande: ”besöka släktingar”, ”ha släktingar på

besök”, ”besöka vänner och bekanta” samt ”ha vänner och bekanta på besök”.

46

För en fullständigare redovisning av frågeformuleringar och svarsfördelning, se Petersson m.fl. 1998, 34 ff. I 1997 års medborgarundersökning tillfrågades även arbetslösa och studerande om sin situation. Eftersom dessa frågor inte ingick i 1987 års undersökning utnyttjas de inte här.

47

Medborgarundersökningarnas frågebatteri om medlemskap och aktivitet i föreningar upprepades till väsentliga delar också i en av SCB:s ULF-undersökningar hösten 1992. Se SCB 1992, 62 ff.

48

För en närmare redovisning av de enskilda föreningstyperna samt resultaten för dessa, se Petersson m.fl. 1998, 62 ff. Vid konstruktionen av det mått på föreningsaktivitet som redovisas i tabell 9 har den svarande klassificerats som aktiv i den aktuella föreningstypen om han eller hon uppger sig ha varit aktiv och/eller innehaft förtroendeuppdrag under det senaste året. Det stora flertalet av dem som uppger sig ha haft förtroendeuppdrag uppger sig också ha varit aktiva. Det bör påpekas att såväl måttet på föreningsmedlemskap som måttet på föreningsaktivitet noga taget inte avser antal föreningar utan antal föreningstyper. För att göra intervjun någorlunda hanterlig frågade vi bara om medlemskap i exempelvis ”idrottsförening” men däremot inte om hur många eller exakt vilka. Dubbla medlemskap i besläktade organisationer får därmed bara en markering. Denna underskattning uppvägs dock delvis av att man också måste räkna med en viss dubbelräkning. Den organisation som inte riktigt passar in i de angivna kategorierna kan få två markeringar. Finska föreningens idrottsklubb kan hamna bland såväl invandrarföreningar som idrottsföreningar. En provundersökning 1987 visade emellertid att frekvensen av sådana dubbelmarkeringar var i stort sett negligerbar.

49

Det mått på horisontellt förtroende som ingår i medborgarundersökningen 1997 är inte identiskt med det som ingår i World Value Survey (WVS). Medan WVS och många andra undersökningar litar till en enda intervjufråga med dikotoma svarsalternativ bygger medborgarundersökningens mått på tre intervjufrågor där svaren avges längs en skala från 0 till 10. Själva frågorna utgör en översättning av de tre indikatorer på horisontellt förtroende som introducerades i de amerikanska valundersökningarna 1964. Dessa utgör i sin tur en lätt modifierad variant av en frågeserie ursprungligen utvecklad av Rosenberg (1957). De svarsalternativ medborgarundersökningen tillhandahåller skiljer sig däremot från dem som kommer till användning i den amerikanska förlagan. Den svarsteknik som tillämpas i medborgarundersökningarna ger den svarande möjlighet att uttrycka mer nyanserade uppfattningar än de dikotoma alternativ som ursprungligen användes. Därigenom höjs måttets reliabilitet. I jämförelse med den enda intervjufråga som används i WVS och många andra undersökningar innebär också det utökade antalet frågor en förbättring av reliabiliteten. Det frågebatteri som används i medborgarundersökningen har följande lydelse, där de alternativ som respektive frågeformulering pekar ut markerar ändpunkterna på

• Sida 1809
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

den grafiska skala från 0 till 10 som visas upp för den svarande i samband med att frågan ställs: ”Jag tänkte nu ställa några frågor om hur Du ser på andra människor. Tycker Du på det hela taget att man kan lita på de flesta människor eller tycker Du att man inte kan vara nog försiktig i umgänget med människor? Tycker Du att människor för det mesta försöker vara hjälpsamma eller tänker de i allmänhet mest på sig själva? Tror Du att de flesta människor skulle försöka utnyttja Dig om de fick chansen eller skulle de försöka bete sig renhårigt?”

50

Båda måtten är additiva index baserade på fem intervjufrågor vardera. De exakta frågeformuleringarna redovisas i Petersson m.fl. 1998, tabell 3.1. Medborgarundersökningarnas mått på ”political efficacy” skiljer sig i vissa avseenden från dem som använts i flertalet andra studier. Se Westholm & Niemi 1986 för en närmare diskussion om de teoretiska och mättekniska överväganden som ligger till grund för medborgarundersökningarnas indikatorer.

51

Trots att flera av de frågor som ingår i medborgarundersökningarnas mått på systemtilltro innehållsligt sett är nära besläktade med dem som ligger till grund för valundersökningarnas mätserie över misstro mot partier och politiker pekar de förra på en svag uppgång men de senare på en svag nedgång i förtroendet under en och samma tidsperiod (Petersson m.fl. 1998, tabell 3.1; Gilljam & Holmberg 1995, figur 16.1). Något bestämt svar på frågan om varför det förhåller sig så kan vi inte ge. Däremot kan vi, i likhet med Möller (1998, 22), framföra hypotesen att tendensen i valundersökningarnas mätserie delvis kan tänkas bero på en interaktionseffekt mellan tidsanda (mediaklimat) och frågornas tekniska utformning. Valundersökningarnas frågor, som tillkom i ett ganska tidigt skede av valforskningens historia, är inte neutralt formulerade utan består av påståenden som ger uttryck för misstroende. Frågekonstruktionen inbjuder således den svarande att uttrycka misstro. Benägenheten att anta denna inbjudan kan eventuellt ha förstärkts som ett resultat av ändrade förväntningar på hur man ”bör” svara. När valundersökningarnas påståendefrågor ursprungligen formulerades torde de av många väljare ha uppfattats som tämligen provocerande. Så förhåller det sig knappast i dag. Mot denna hypotes kan invändas att även den mer neutralt formulerade förtroendefråga som under senare år ingått i valundersökningarna visar en fallande tendens mellan 1988 och 1994 (Gilljam & Holmberg 1995, tabell 16.1). Denna fråga är dock samtidigt mer allmän till sitt innehåll och avser inte specifikt väljarnas möjlighet att få kontakt med och gehör hos de förtroendevalda.

52

Om alla medborgare gjorde en objektivt korrekt bedömning av sin förmåga i jämförelse med andras borde över- och underlägen ta ut varandra och medelvärdet hamna precis på skalans mittpunkt, det vill säga 0,5. Att såväl 1987 som 1997 års noteringar ligger under denna punkt innebär att fler upplever sig vara i underläge än vad som objektivt kan vara fallet. Denna tendens till underskattning har dock avtagit mellan 1987 och 1997.

53

En närmare redovisning av hela mätinstrumentet samt av resultaten för 1979 och 1997 återfinns i Petersson m.fl. 1998, Figur 3.1. Den inledande formuleringen lyder: ”Det finns olika uppfattningar om hur man på ett effektivt sätt kan påverka beslut i samhället. Jag har här en lista på några olika sätt som brukar användas och jag skulle vilja fråga Dig hur effektiva Du tycker att de är.” Svaren

• Sida 1810
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

avgavs längs en skala från 0 (”inte alls effektivt”) till 10 (”mycket effektivt”). Det mått vi här använder baseras endast på den delfråga som innehåller den intervjuades bedömning av hur effektivt det är att ”rösta i valen”.

54

Se Möller 1998 för en modern översikt över den svenska såväl som internationella forskningen inom området.

55

För en redovisning av hela frågebatteriet, se Petersson, Westholm & Blomberg 1989, 276 ff. Den inledande formuleringen lyder: ”Hur stort förtroende har Du i allmänhet för ...”. Svaren avgavs längs en skala från 0 (”inget förtroende”) till 10 (”mycket stort förtroende”). Det mått vi här använder är ett additivt index baserat på de två delfrågor vars lydelse anges i texten. Med tanke på att vi använder deltagande i kommunfullmäktige- snarare än riksdagsval som beroende variabel kan det synas märkligt att utnyttja en intervjufråga som uttryckligen avser riksdagen. Som vi tidigare påpekat innebär emellertid den gemensamma valdagen att flertalet väljare fattar ett för de olika valen gemensamt beslut om att delta eller inte delta varför synen på nationella institutioner mycket väl kan tänkas påverka deltagandet i de kommunala valen.

56

Den intervjufråga som används i medborgarundersökningarna är identisk med den som utnyttjas i valundersökningarna. Frågan lyder: ”Hur pass intresserad är Du i allmänhet av politik? Vilket av svaren på det här kortet stämmer bäst in på Dig själv? Är Du mycket intresserad, ganska intresserad, inte särskilt intresserad eller inte alls intresserad av politik?”

57

Det ovan sagda utesluter inte att ett eller flera av de tre mått vi här diskuterar utvecklats i negativ snarare än positiv riktning mellan 1994 och 1998 års val. De ännu opublicerade uppgifter från 1998 års valundersökning som vi fått möjlighet att ta del av visar emellertid att vår beskrivning av den mera långsiktiga trenden från mitten av 1980-talet håller streck även med hänsyn tagen till den senaste utvecklingen.

58

Medborgarundersökningarnas frågeserie om partiidentifikation är identisk med den som används i valundersökningarna så när som på att frågan om vilket parti den svarande identifierar sig med eller föredrar inte ställs förrän samtliga de frågor som avser anhängarskapets styrka besvarats. Den inledande frågan lyder: ”Många känner sig som anhängare av ett bestämt parti. Men det finns ju också många som inte har någon sådan inställning till något parti. Brukar Du själv betrakta Dig som till exempel folkpartist, socialdemokrat, moderat, centerpartist, vänsterpartist, miljöpartist eller kristdemokrat? Eller har Du inte någon sådan inställning till något parti?” De som svarar ja på den inledande frågan får följdfrågan: ”En del är ju starkt övertygade anhängare av sitt parti. Andra är inte så starkt övertygade. Hör Du själv till de starkt övertygade anhängarna av Ditt parti?” De som svarar nej på den inledande frågan får i stället följdfrågan: ”Är det något parti som Du ändå tycker Dig stå närmare än de andra partierna?” Tillsammans bildar svaren en fyrgradig skala från obefintlig till stark identifikation. Noteras bör att den exemplifiering av partianhängarbeteckningar som ges i den inledande frågan varierar beroende på vilka partier som i första hand kan tänkas vara aktuella samt dessas namn. I 1987 års medborgarundersökning saknas av detta skäl ”miljöpartist” och ”kristdemokrat” bland exemplifieringarna samtidigt som beteckningen ”kommunist” ersätter beteckningen ”vänsterpartist”.

• Sida 1811
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

59

Partimedlemskap fastställs med hjälp av en frågeformulering ursprungligen hämtad från levnadsnivåundersökningarna i syfte att möjliggöra jämförelser med denna mätserie. Frågan lyder: ”Är Du medlem i något politiskt parti eller politisk sammanslutning.” En kontrollmätning i 1997 års medborgarundersökning visar att frågan i praktiken inte fångar upp några andra politiska sammanslutningar än de partipolitiska. Måttet på partiaktivitet är ett additivt index baserat på tre indikatorer: deltagande i politiskt möte under det senaste året (se Petersson m.fl. 1998, tabell 3.2), arbete i politiskt parti under det senaste året (se Petersson m.fl. 1998, figur 3.2), samt innehav av förtroendeuppdrag i politiskt parti vid tidpunkten för intervjun. De båda förstnämnda frågorna ställdes till samtliga intervjuade medan den sistnämnda bara ställdes till partimedlemmar.

60

För dem som är väl förtrogna med forskningen om politiskt deltagande kan det vid första påseende synas märkligt att lyfta fram de två sistnämnda faktorerna som tänkbara förklaringar till valdeltagandets variationer. Alltsedan Verba & Nies (1972) banbrytande verk om olika deltagandeformer har valdeltagande å ena sidan och partimedlemskap/partiaktivitet (eller dess närmaste amerikanska motsvarighet, ”campaigning”) å den andra betraktats som distinkt åtskilda sätt att uttrycka sitt samhällsengagemang. Vi har själva, tillsammans med våra författarkolleger, vid flera tillfällen anslutit oss till detta betraktelsesätt (Petersson, Westholm & Blomberg 1989, 97 ff.; Petersson m.fl. 1998, 71 ff.). Men vi har samtidigt påpekat att det främsta skälet för att i analysen av politiskt deltagande hålla isär valdeltagande och medlemskap/aktivitet i politiska partier ingalunda är att det saknas samband dem emellan (se Petersson m.fl. 1998, 73, fotnot 2). Det faktum att de faller ut som separata dimensioner vid många typer av skalningsanalys (t.ex. principalkomponent- eller faktoranalys) beror främst på att nivåerna skiljer sig så kraftigt åt. Det stora flertalet deltar i valen men bara ett fåtal i partierna. En närmare analys ger vid handen att valdeltagande, partimedlemskap och partiaktivitet i själva verket bildar en i det närmaste perfekt kumulativ skala. Medlemskap och aktivitet i de politiska partierna utgör i de flesta fall en tillräcklig men inte nödvändig betingelse för valdeltagande. Så gott som samtliga partimedlemmar och partiaktiva röstar. Men bara en liten del av de röstande är anslutna till, eller aktiva i, något politiskt parti.

61

För en redovisning av hela frågebatteriet, se Petersson m.fl. 1998, 129 ff. Den inledande formuleringen lyder: ”Det finns ju olika uppfattningar om vad som är viktigt för att vara en god medborgare. Jag vill därför be Dig titta på de egenskaper som räknas upp på kortet. Om man ser till vad Du själv anser, hur viktigt är det ...”. Svaren avgavs längs en skala från 0 (”inte alls viktigt”) till 10 (”mycket viktigt”). Det mått vi här använder baseras endast på den delfråga vars lydelse anges i texten.

62

Här, liksom tidigare, uttrycker koefficienterna för flerdelade kategoriseringar (t.ex. ålder) skillnaden i förhållande till den första kategorin, vilken fungerar som referensgrupp. Noteras bör att uppgifterna avser den intervjuades egenskaper vid intervjutillfället snarare än valtillfället. I många fall kan förändringen däremellan antas vara liten. Ett undantag är dock uppdelningen förvärvsarbetande/ arbetslös där den intervjuades situationen mycket väl kan tänkas ha förändrats mellan tidpunkten för valet och tidpunkten för intervjun. Resultaten bör därför

• Sida 1812
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

på denna punkt främst tolkas som en indikation på att personer som löper hög risk att bli arbetslösa har lägre valdeltagande än dem som inte gör det.

63

När den beroende variabeln är sannolikheten för att delta snarare än den logaritmerade kvoten mellan sannolikheten för att delta och sannolikheten för att avstå krävs att den statistiska modellen innefattar interaktion mellan undersökningsår och var och en av de oberoende variablerna.

64

De resultat som redovisas har erhållits genom stegvis eliminering. De faktorer som återfinns i den högra delen av tabell 9 och 10 har avlägsnats en efter en tills bara de som tillgodoser kravet på statistisk signifikans kvarstår. Den sociala grundmodellen har däremot behållits oförändrad oberoende av om effekterna är statistiskt säkerställda eller inte. Vi har i varje steg eliminerat den av de återstående faktorerna som uppvisar det lägsta x 2 -värdet, dvs. är längst ifrån att tillgodose kravet på statistisk signifikans. För att i största möjliga utsträckning förvissa oss om att den ordningsföljd i vilken variablerna avlägsnats inte påverkar resultatet har vi avslutningsvis prövat att åter föra in var och en av de faktorer som eliminerats i syfte att undersöka om de nu uppfyller signifikanskriteriet. Så har aldrig befunnits vara fallet. Gränsen för statistisk signifikans har satts vid en säkerhetsnivå på 95 procent, ensidig test. Med tanke på undersökningsurvalens storlek och styrkan i de inbördes sambanden mellan de oberoende variablerna är denna gräns sådan att någon större motsättning mellan statistisk och substantiell signifikans inte råder. De effekter som avlägsnats är således inte bara statistiskt osäkra utan också sakligt sett av liten betydelse.

65

I analysen av 1985 års data har systemtilltro en effekt i ’’fel’’ riktning (negativ snarare än positiv) som med knapp nöd tillgodoser kravet på statistisk signifikans. Eftersom vi varken har teoretiska eller empiriska skäl att tro att detta faktum är uttryck för någon systematisk tendens har effekten utelämnats i den modell som redovisas i tabell 11.

66

Noteras bör att detta inte utesluter att det också finns en kausal effekt i motsatt riktning.

67

Vid multivariat logitanalys blir procentdifferensen för varje oberoende variabel, inklusive tidsfaktorn, beroende av vid vilka värden de resterande konstanthålls. Den i tabellen och texten angivna procentdifferensen för tidpunkt, dvs. – 4,3 procent, erhålls då övriga variabler konstanthålls vid de värden de har i det sammanslagna viktade urvalet för 1987 och 1997 års medborgarundersökningar. Om övriga variabler i stället konstanthålls vid de värden de har 1987 respektive 1997 blir procentdifferensen för tid något mindre (–3,7 procent) respektive något större (–4,9 procent). Att tidsfaktorns effekt på detta sätt kan variera beroende på om man blickar framåt eller bakåt i tiden kan i förstone synas ytterst motsägelsefullt. Man bör då ha i åtanke att tidsfaktorn i själva verket motsvarar de förklaringar till förändringen i valdeltagande som inte inryms i vår modell. Dessa utelämnade förklaringsfaktorer har, i likhet med dem som ingår, mindre effekt när betingelserna för valdeltagande generellt sett är mycket gynnsamma än när de är något mindre gynnsamma.

68

Samma huvudresultat, dvs. att inte bara den egna röstningsnormen utan också makens/makans har betydelse för den egna benägenheten att delta, kan

• Sida 1813
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

beläggas även på grundval av det mått på röstningsnorm som analyserats i denna del.

• Sida 1814
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Referenser

Abelson, Robert P., Elisabeth F. Loftus & Anthony G. Greenwald

(1992) ”Attempts to Improve the Accuracy of Self-Reports of Voting”. I Judith M. Tanur, red., Questions about Questions: Inqui-

ries into the Cognitive Bases of Surveys. New York: Russel Sage

Foundation Aldrich, John H. (1976) ”Some Problems in Testing Two Rational

Models of Participation”. American Journal of Political Science 20(2):713–733 Aldrich, John H. (1993) ”Rational Choice and Turnout”. American

Journal of Political Science 37(1):246–278

Aldrich, John H. & Forrest D. Nelson (1984) Linear Probability,

Logit, and Probit Models. Newbury Park, California: Sage Publica-

tions Arrow, Kenneth J. (1963) Social Choice and Individual Values. 2:a

upplagan. New York: Wiley Brennan, Geoffrey & James Buchanan (1984) ”Voter Choice: Evalua-

ting Political Alternatives”. American Behavioral Scientist 28(2):185–201 Brennan, Geoffrey & Loren Lomasky (1985) ”The Impartial Spec-

tator goes to Washington: Toward a Smithian Theory of Electoral Behavior”. Economics and Philosophy 1:189–211 Campbell, Angus, Gerald Gurin & Warren E. Miller (1954) The Voter

Decides. Westport, Connecticut: Greenwood Press

Coleman, James S. (1990) Foundations of Social Theory. Cambridge:

The Belknap Press of Harvard Universiy Press Dennis, Jack (1991) ”Theories of Turnout: An Empirical Compa-

rison of Alienationist and Rationalist Perspectives”. I William Crotty, red., Political Participation and American Democracy. Westport: Greenwood Press Downs, Anthony (1957) An Economic Theory of Democracy. New

York: Harper and Row Ferejohn, John A. & Morris P. Fiorina (1974) ”The Paradox of Not

Voting: A Decision Theoretic Analysis”. American Political Sci-

ence Review 68:525–536

Ferejohn, John A. & Morris P. Fiorina (1975) ”Closeness Counts

Only in Horseshoes and Dancing”. American Political Science

Review 69:920–925

• Sida 1815
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Finkel, Steven E., Edward N. Muller & Karl-Dieter Opp (1989) ”Per-

sonal Influence, Collective Rationality and Mass Political Action”.

American Political Science Review 83:885–903

Fiorina, Morris P. (1976) ”The Voting Decision: Instrumental and

Expressive Aspects”. Journal of Politics 38:390–415 Franklin, Mark N. (1996) ”Electoral Participation”. I Lawrence

LeDuc, Richard G. Niemi & Pippa Norris, red., Comparing

Democracies: Elections and Voting in Global Perspective, 216–235.

Thousand Oaks, London & New Delhi: SAGE Publications Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1995) Väljarnas val. Stockholm:

Norstedts Juridik Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1998) Sveriges första Europa-

parlamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik

Green, Donald P. & Ian Shapiro (1994) Pathologies of Rational Choice

Theory: A Critique of Applications in Political Science. New Haven

& London: Yale University Press Greene, William H. (1997) Econometric Analysis. 3:e upplagan.

Upper Saddle River, New Jersey: Prentice-Hall Grofman, Bernard (1995) ”Is Turnout the Paradox That Ate Rational

Choice Theory?” I Bernard Grofman, red., Information, Participa-

tion and Choice: An Economic Theory of Democracy in Perspective.

Ann Arbor: The University of Michigan Press Hagle, Timothy M. & Glenn E. Mitchell, II (1992) ”Goodness-of-Fit

Measures for Probit and Logit”. American Journal of Political Sci-

ence 36:762–784

Holmberg, Sören (1990) ”Att rösta eller inte rösta”. I Mikael Gilljam

& Sören Holmberg, Rött Blått Grönt: En bok om 1988 års riks-

dagsval. Stockholm: Bonniers

Hovi, Jon (1987) ”The Contradictions of Rational Abstention:

Counterfinality, Voting, and Games without a Solution”. Scandi-

navian Political Studies 10:125–150

Johansson, Olle (1999) ”Ökad polarisering i valdeltagandet 1998”.

Välfärdsbulletinen 3:17–19

Knack, Stephen (1992) ”Civic Norms, Social Sanctions, and Voter

Turnout”. Rationality & Society 4(2):133–56 Kornhauser, William (1959) The Politics of Mass Society. New York:

The Free Press Lewin, Leif (1988) Det gemensamma bästa. Om egenintresset och all-

• Sida 1816
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

mänintresset i västerländsk politik. Stockholm: Carlssons

Lijphart, Arend (1997) ”Unequal Participation: Democracy's Unre-

solved Dilemma”. American Political Science Review 91:1–14 Menard, Scott (1995) Applied Logistic Regression Analysis. Thousand

Oaks, California: Sage Publications Morton, Rebecca B. (1987) ”A Group Majority Voting Model of

Public Good Provision”. Social Choice and Welfare 4:117–131 Morton, Rebecca B. (1991) ”Groups in Rational Turnout Models”.

American Journal of Political Science 35:758–776

Muller, Edward N. & Karl-Dieter Opp (1986) ”Rational Choice and

Rebellious Collective Action”. American Political Science Review 80:471–487 Möller, Tommy (1998) Politikerförakt eller mogen misstro? En över-

sikt. Stockholm: Svenska kommunförbundet

Nagel, Jack (1987) Participation. Englewood Cliffs, New Jersey:

Prentice-Hall Niemi, Richard G. (1976) ”Costs of Voting and Nonvoting”. Public

Choice 27:115–119

Olson, Mancur (1965) The Logic of Collective Action: Public Goods

and the Theory of Groups. Cambridge & London: Harvard Uni-

versity Press Petersson, Olof (1977) Väljarna och valet 1977. Valundersökningar,

rapport 2. Stockholm: Statistiska centralbyrån Petersson, Olof (1978) Valundersökning 1976. Teknisk rapport. Valun-

dersökningar, rapport 3. Stockholm: Statistiska centralbyrån Petersson, Olof, Anders Westholm & Göran Blomberg (1989) Med-

borgarnas makt. Stockholm: Carlssons

Petersson, Olof, Jörgen Hermansson, Michele Micheletti, Jan Teorell

& Anders Westholm. (1998) Demokrati och medborgarskap.

Demokratirådets rapport 1998. Stockholm: SNS Förlag

Putnam, Robert D. (1995) ”Tuning In, Tuning Out: The Strange Dis-

appearance of Social Capital in America”. PS: Political Science &

Politics 28:664–683

Putnam, Robert D. (1996) Den fungerande demokratin. Stockholm:

SNS Förlag Putnam, Robert D. (1997) ”Democracy in America at Century’s

End”. I Axel Hadenius, red., Democracy’s Victory and Crisis. Cambridge: Cambridge University Press

• Sida 1817
•  Original

J^AN T^{EORELL OCH} A^NDERS W

ESTHOLM

Riker, William H. & Peter C. Ordeshook (1968) ”A Theory of the

Calculus of Voting”. American Political Science Review 62:25–42 Rosenberg, Milton (1957) Occupations and Values. Glencoe: The

Free Press Rosenstone, Steven J. & John Mark Hansen (1993) Mobilization,

Participation, and Democracy in America. New York: Macmillan

Rothstein, Bo (1997) ”Sociala fällor och tillitens problem”. I Lennart

Weibull & Sören Holmberg, red., Ett missnöjt folk? Göteborgs universitet: SOM-institutet. SCB (1988) Statistisk årsbok för Sverige 1988. Stockholm: Statistiska

centralbyrån. SCB (1992) Föreningslivet i Sverige – en statistisk belysning. Levnads-

förhållanden. Rapport 86. Stockholm: Statistiska centralbyrån SCB (1997) Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975– 1995. Lev-

nadsförhållanden. Rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån SCB (1998) Statistisk årsbok för Sverige 1998. Stockholm: Statistiska

centralbyrån. Teixeira, Ruy A. (1987) Why Americans Don’t Vote: Turnout Decline

in the United States, 1960– 1984. New York: Greenwood Press

Teixeira, Ruy A. (1992) The Disappearing American Voter. Washing-

ton: The Brookings Institution Teorell, Jan & Anders Westholm (1999) ”Var det bättre förr? Politisk

jämlikhet i Sverige under 30 år”. I Medborgarnas erfarenheter:

Demokratiutredningens forskarvolym V, SOU 1999:113

Tullock, Gordon (1971) ”The Paradox of Revolution”, Public Choice

11:89–99 Uhlaner, Carole Jean (1989a) ”’Relational Goods’ and Participation:

Incorporating Sociability into a Theory of Rational Action”,

Public Choice 62:253–285

Uhlaner, Carole Jean (1989b) ”Rational Turnout: The Neglected

Role of Groups”. American Journal of Political Science 33:390–422 Verba, Sidney & Norman H. Nie (1972) Participation in America.

New York: Harper & Row Verba, Sidney, Norman H. Nie & Jae-on Kim (1978) Participation

and Political Equality: A Seven-Nation Comparison. Cambridge:

Cambridge University Press Verba, Sidney, Kay Lehman Schlozman & Henry E. Brady (1995)

• Sida 1818
•  Original

A^{TT BESTÄMMA SIG FÖR ATT VARA MED OCH}

BESTÄMMA

Voice and Equality: Civic Voluntarism in American Politics. Cam-

bridge: Harvard University Press Westholm, Anders (1991) The Political Heritage: Testing Theories of

Political Socialization and Generational Change. Doktorsav-

handling, Uppsala universitet Westholm, Anders (1992) ”Votes for Sale: The Logic of Power in

Joint-Stock Companies”. Scandinavian Political Studies 15:193– 215 Westholm, Anders & Richard G. Niemi (1986) ”Youth Unemploy-

ment and Political Alientation”. Youth & Society 18:58–80 Whiteley, Paul F. (1995) ’’Rational Choice and Political Participation

– Evaluating the Debate’’. Political Research Quarterly 48:211–233 Wolfinger, Raymond E. & Rosenstone, Steven J. (1980) Who Votes?

New Haven: Yale University Press

• Sida 1751
•  Original

205

Ungdomarna, politiken och valet

Anders Bruhn

De två närmast föregående uppsatserna i denna volym presenterar en rad generella utvecklingstrender avseende olika väljargrupper. Nedan skall vi titta lite närmare på en av de grupper där särskilt stora förändringar i synen på valen och det politiska systemet tycks vara för handen, nämligen ungdomsgruppen. Vi skall försöka tränga bakom de siffror som presenterats i syfte att nå en djupare förståelse för hur dagens ungdomar tänker.

Flera undersökningar på senare år har påvisat en minskad partitrohet och ökad rörlighet i valmanskåren. Denna rörlighet gäller i särskilt hög grad inom ungdomsgrupperna (se t.ex. Oscarsson 1998). Det tycks vara lätt att ”byta häst”. I föregående uppsats påvisades också att föreställningen om valdeltagande som en medborgerlig plikt inte längre är lika stark. Kanske är det minskade valdeltagandet inom t.ex. ungdomsgruppen en effekt av att rörligheten mellan olika politiska alternativ nu börjar utsträckas till en rörlighet även in och ut ur valmanskåren? Om normen att rösta inte är så stark och inget av de politiska alternativen attraherar, ja då kanske man stannar hemma på valdagen? Att rösta blir ett val i sig och ingen självklarhet. Om detta är fallet kan vi förvänta allt starkare kortsiktiga fluktuationer i valdeltagandet i framtiden.

Vad är det då som ligger bakom en ökad rörlighet och ett minskat valdeltagande inom just ungdomsgruppen? En del menar att ungdomar av i dag är ointresserade och okunniga om politiska skeenden. Beror det kanske på en stark fokusering på det egna självet, på den egocentrerade samtiden? Är det så att ungdomar av i dag bara bryr sig om sig själva och sina närmaste? Andra menar dock att ungdomar av i dag är såväl kunniga som kritiska och självständigt tänkande. Är det i så fall så att somliga avvisar politiken därför att det politiska systemet inte tillgodoser krav och förväntningar från

• Sida 1752
•  Original

206

sådana kunniga och kritiskt reflexiva medborgare? Detta är några exempel på frågeställningar som behandlas nedan.

Syfte och uppläggning

Syfte

Syftet med denna undersökning var alltså att nå fördjupade kunskaper om ungdomars motiv till att delta eller inte delta i det senaste valet. Mot bakgrund av olika statistiska undersökningar kring generella attityd- och åsiktsmönster ville jag tränga lite djupare och nå en mer sammanhängande bild av hur ungdomar tänker kring valet, den offentliga politiska debatten och de politiska institutionerna i allmänhet. Vilket intresse hyser de för politiken? Hur engagerade och insatta är de i olika samhällsskeenden? Vilka incitament styr valhandlingen?

Målgrupp

Ungdomar är inte den enda grupp i samhället där valdeltagandet har minskat. Det hade naturligtvis varit av intresse att undersöka även andra grupper. Kvalitativa studier av det slag som här genomförts förutsätter dock ett begränsat urval. Stora urvalspopulationer ger sämre möjlighet till tolkning och förståelse av motiven hos enskilda individer. Alltför stor variation i fråga om s.k. bakgrundsfaktorer hos individerna i urvalet försvårar dessutom möjligheterna att upptäcka gemensamma drag i motivbilden. Här har fokuserats på gruppen 19–25 år, dvs. ungdomar som i valet 1998 var berättigade att rösta för första eller andra gången. Det finns flera motiv till att fokusera på yngre väljare. Flera studier visar att denna grupp (åtminstone delar av den) tenderar att vända de etablerade partierna ryggen, att de i stället engagerar sig i andra typer av kollektiva rörelser och/eller i mer individualiserade former av problemlösning och aktivitet (se t.ex. Norris 1998). Svårigheterna att engagera och intressera ungdomar i politiken var också ett problem som togs upp i många sammanhang under valrörelsen. De yngre väljarna kan också förväntas vara en stark värdemätare på de förändringar som sker i medborgarnas relationer till de politiska institutionerna i termer av förtroende, legitimitet och engagemang (Inglehart 1990, 1999).

• Sida 1753
•  Original

207

De viktigaste motiven för att välja en kvalitativ forskningsansats i detta sammanhang är att öppna upp för en djupare förståelse av såväl helhet som nyanser, komplexitet och ambivalenser i motivbilden hos ungdomarna. Metoden här bygger på relativt öppna, tematiskt strukturerade intervjuer. Målet är att intervjun skall löpa som ett slags ”konversation med ett syfte” (Burgess 1984, Kvale 1997). Detta ger en större möjlighet för upptäckt av företeelser man inte räknat med i jämförelse med av forskaren redan förutbestämda klart formulerade svarsalternativ att instämma i eller avvisa. En sådan kvalitativ metod kan därmed vara ett värdefullt komplement till mer generella och kvantitativa undersökningar av attityder och opinioner. Resultaten medger dock ej generaliseringar till större populationer av typen ”så och så många procent anser...”. Det är generaliserbart endast i förhållande till teoretiska satser och antaganden, inte till populationer (Yin 1989:21). Detta betyder att det kan bidra till utvecklandet av teorier kring, i detta fall, orsaker bakom ett sjunkande valdeltagande. I nästa led kan dessa teorier eller delar av dem prövas i såväl kvantitativa som nya kvalitativa undersökningar.

Intervjufrågorna i denna undersökning täcker ett brett område. Exempel på teman som avhandlats förutom politik och val är allmänt samhällsintresse, arbete och utbildning, framtiden, fritiden samt de tillhörigheter man känner och gemenskaper man deltar i. Intervjuerna har genomförts med hjälp av bandspelare och sedan skrivits ut i sin helhet. Vissa smärre korrigeringar från talspråket har då skett för att göra dem mer läsbara och presentabla i citatform. Samtliga ungdomar har erbjudits att läsa igenom och korrigera eventuella fel i intervjutexten. Endast ett par uttryckte intresse av detta. Några önskemål om korrigeringar har ej framkommit. I syfte att skydda de intervjuades identitet har vissa rena faktauppgifter ändrats, såsom egennamn, ortsnam etc.

Urval och avgränsningar

De intervjuade har valts ut enligt principen om ett riktat, teoretiskt urval (Strauss & Corbin 1990). Konkret innebär detta att man väljer ut intervjupersoner vilka är olika varandra i fråga om vissa viktiga aspekter. Det kan t.ex. röra sig om olikheter i fråga om kön, bakgrund, nuvarande sysselsättning och utbildningskompetens. Det handlar om att ta hänsyn till avvikelser och kontraster kring det undersökta fenomenet. Vad är gemensamt trots olikheterna och vad

• Sida 1754
•  Original

208

är specifikt i förhållande till dem? Det absoluta antalet som skall intervjuas är inte på förhand bestämt med en metod som denna. Det handlar om att täcka in de viktiga aspekter som utkristalliseras, ofta dyker nya upp under själva fältarbetet, och att ta in en tillräcklig mängd information för att genomföra en väl grundad analys av problemområdet.

I huvudsak har ungdomarna i denna undersökning valts ut med hjälp av tjänstemän inom några viktiga verksamheter. Några har dessutom valts ut genom den s.k. snöbollsmetoden. Man frågar helt enkelt under intervjuerna om respondenten känner någon, i detta fall icke-röstare, som kan tänkas låta sig intervjuas.

Sammanlagt sjutton ungdomar (åtta av dem kvinnor), intervjuades under perioden mars–juni 1999. Sju av ungdomarna var vid tillfället första- eller andraårsstudenter vid Örebro universitet. Fem av dessa sju studerade vid olika tekniskt inriktade linjer, de övriga två studerade företagsekonomi. Urvalet skedde främst utifrån studeranderegister och med hjälp av studie- och yrkesvägledningen (en dock via snöbollsmetoden, se nedan). Fyra ungdomar (två kvinnor), valdes ut bland personer i arbetsmarknadsåtgärd vid en kommunalt driven sysselsättningsverkstad. Fyra ungdomar (två kvinnor), valdes ut via ”Ungdomsslussen” (administrerar praktikplatser för arbetslös ungdom). Dessa befann sig därmed också, eller var på väg in i, en arbetsmarknadsåtgärd. Tre ungdomar slutligen, nåddes via snöbollsmetoden. Två av dessa, en manlig teknikstuderande och en manlig arbetslös, valdes i egenskap av icke-röstare. Den sista, en kvinna, arbetade som barnskötare. Hon var den enda i materialet som hade ett ”reguljärt” arbete. I citaten nedan benämns samtliga av de intervjuade i arbetsmarknadsåtgärd som arbetslösa.

Ursprungligen hade jag som målsättning att intervjua fler ungdomar som är etablerade i arbetslivet. Att nå sådana visade sig komplicerat. Tid och resurser räckte inte till. Här finns därför en möjlig ”skevhet” i materialet. Det är inte orimligt att anta att man skulle ha kunnat upptäcka en del andra typer av ”förhållningssätt” bland sådana ungdomar. Detta eftersom de har en fast förankring i arbetslivet och därför eventuellt annorlunda framtidsperspektiv. Det totala antalet ungdomar i denna situation i dag kan dock inte förväntas vara särskilt stort på grund av rådande arbetsmarknadsförhållanden och höjda utbildningskrav.

Vare sig första eller andra generationens invandrare finns representerade i denna undersökning. Detta är resultatet av ett medvetet val från min sida. Den främsta orsaken till detta är att man på goda grunder kan anta att problematiken kring politik och val här skiljer

• Sida 1755
•  Original

209

sig avsevärt från övriga grupper. Detta kräver separata undersökningar specifikt inriktade på denna målgrupp. Sådana pågår också för närvarande.

Åtta av de sjutton ungdomarna som intervjuades deltog ej i valet 1998. I ett fall handlade det dock om ren tillfällighet. Röstkortet hade försvunnit i en flytt. Denne person röstade i det föregående valet. Han tillhör dessutom en av de mest politiskt intresserade i materialet. Jag räknar därför in honom bland de röstande. Av samtliga intervjuade var tio förstagångsväljare vid valet 98. Nio av ungdomarna kommer från mellanstora städer, mestadels Örebro. Sju kommer från småorter, mestadels kransorter till Örebro. En, slutligen, kommer från Stockholm. Tio av ungdomarna kommer från arbetarmiljö. Fyra kommer från tjänstemannamiljö. En kommer från ett akademikerhem och två från småföretagarmiljö (ej jordbruk).

En intressant sak med urvalet är kanske att så få ungdomar kommer från storstadsmiljö. Många undersökningar har tidigare genomförts av ungdomar och ungdomskulturer just i storstadsmiljöer. Ungdomar i storstadsmiljöer kan av flera skäl betraktas som förelöpare i jämförelse med andra ungdomar. Förändringar i ungdomskulturer och åsiktsmönster framträder ofta först här (Bruhn 1999). Att i stället fokusera på ungdomar på ”landsorten” har sin poäng. Det kan tänkas ge en mer rättvisande bild av ungdomsgruppen i gemen. Här är de trendigaste ungdomskulturerna färre samtidigt som ungdomar präglade av mer traditionellt och konservativt tänkande rimligen är fler (Fornäs 1994:14).

Rapportens disposition

I redovisningen nedan skall jag först utförligt beskriva resonemanget hos några ungdomar som jag anser representerar olika motivtyper bakom icke-röstning. Denna mycket berättande början tjänar också förhoppningsvis syftet att hjälpa läsaren in i ungdomarnas tankevärld. Efter detta kommer jag att referera och diskutera olika teman i de åsiktsmönster som förekommer inom hela undersökningsgruppen. Ofta är åsiktsskillnaderna mycket marginella mellan de som deltog och de som inte deltog i valet. Jag kommer dock att efter varje citat ange huruvida det kommer från en röstande eller ickeröstande. Diskussion kring olika teorier och forskningsresultat med anknytning till den här aktuella problematiken förekommer på olika ställen i texten. Främst sker den dock i de senare delarna i samband med diskussionen kring möjliga förklaringar bakom åsiktsmönstren.

• Sida 1756
•  Original

210

Fyra som inte röstade

En typologisering av motiv

Om man låter människor själva utveckla sin syn på orsakerna bakom en viss handling erhåller man vanligen ganska stora individuella variationer. Varje enskilt fall är unikt. Varje individ har sin egen historia. Detta gäller naturligtvis också de icke-röstande i denna undersökning. Icke desto mindre anser jag mig kunna härleda tre huvudtyper av resonemang som vart och ett pekar mot sin egen specifika typ av bakomliggande motiv.¹ Dessa har jag valt att kalla ”protest”, ”liknöjdhet” och ”ambivalens”. Nedan skall de beskrivas närmare utifrån fyra konkreta personberättelser, en för var och en av de två första och två för den sistnämnda, som i analysen här framstår som särskilt intressant.

Protesten

Tobias är 22 år och ensamstående. Han kommer från en arbetarfamilj på en mindre bruksort. Musik är Tobias stora intresse. Valet av musikestetiskt gymnasieprogram var också det som förde honom till Örebro. Efter gymnasiet gick han arbetslös i nio månader. Därefter fick han ett halvårs praktikplats på en musikstudio. Praktiken går ut i dagarna varför han nu snart åter är arbetslös.

Tobias bor i egen lägenhet. Hyran tar nästan hälften av arbetslöshetsersättningen. Han understryker dock lite stolt att han klarar sig utan både socialen och bostadsbidrag. Lite extrainkomster får han ibland genom helgjobb i musikstudion.

Tobias livsfilosofi är nästan extremt individualistisk. Han betonar starkt detta med att förverkliga sina egna drömmar och behov. Det viktigaste i livet är:

själslig harmoni, att man mår bra och känner att det är OK att man går dit man vill, skiter i vad alla andra säger oavsett hur sjukt det än verkar, jag tror det, göra det man vill, skjuta bort alla andra som är i vägen. Väljer man att gå nån annans väg är man ute på farlig mark.

Det går inte att inordna sig, att arbeta med något som inte intresserar, att följa fasta tider osv. Musiken är livsintresset och får han arbeta med den kan han arbeta hur mycket som helst. Att tjäna pengar är oviktigt:

• Sida 1757
•  Original

211

Skiter jag fullständigt i, bara jag har en macka på bordet på morron så klagar jag inte. Jag förstår mig absolut inte på dom här materialisterna som bara jagar...

²Tobias är politiskt medveten. Han utgår från en ganska personligt präglad ideologi, med utvecklade, ibland dock lite motsägelsefulla, åsikter om det mesta. Han säger sig följa med i nyhetsflödet men intresserar sig bara för det väsentliga; att människor skall få ha sin fria vilja och inte fara illa. Han har även erfarenhet av politiskt engagemang. Hade ”ett mörkt år” i ett ungdomsförbund ”till vänster” men avvisar nu alla former av politiskt engagemang. Han undviker också allt umgänge med politiskt engagerade; ”musiker är de enda folk man kan förstå sig på”. Någon särskild grupp anser han sig inte tillhöra; ”frilansande stil har jag”.

Tobias skulle ha röstat för första gången 1998. Han menar att han avstod som ren protest. Politiken och det politiska systemet är bara till för eliten. Denna i sin tur bryr sig bara om vuxenvärlden och alla de väletablerade med ”23 000 efter skatt, barn och Volvo...”. Avståndet är stort till grupper som ungdomar, arbetslösa och studenter. Ingen lyssnar på ungdomen, bara förekomsten av politiska ungdomsförbund avslöjar skevheten:

Vi är väl lika stor del av samhället som dom som är runt fyrtio? Jag menar varför ska vi vara här borta och dom där borta, dom sitter i Riksdan varför måste vi sitta i en nedgången källarlokal och tycka och skicka motioner hit och dit, vi borde fan få vara med där och liksom....det är gubb- och kärringstyrt om man får säga så .

Elitsamhället har gått för långt, de som styr har avlägsnat sig alltför mycket. Ett fåtal personer har för mycket makt och de är svåra att avsätta. Det är dessutom för få folkliga val. På frågan om det är viktigt att vara med och påverka:

Ja absolut, det är ju ett samhälle liksom, det skall ju inte vara centralstyrt, det skall ju vara en stor integrerad smet som påverkar varann liksom till allas bästa. Nu sitter dom där och styr, demokrati inom jätteparentes. Det är ingen demokrati i det här, det är liksom... envåldshärskare. Man kan få välja dom men... sen när dom börjar göra kontokortsaffärer då har man inget... hade det varit liksom hade man fått bestämma skulle dom inte få en andra chans. Det är bara liksom att ’ja du har misskött dig – ut!’, det är ju landet dom bollar med, folket.

• Sida 1758
•  Original

212

Tobias blir mycket upphetsad och engagerad när han kommer in på politiska frågor. Det lyssnas för lite i politiken. Man borde verkligen försöka komma samman och lösa de gemensamma problemen. Samtidigt är det otydligt kring olikheter i sakpolitiken, det käbblas om oväsentligheter. Han är pessimistisk om utvecklingen. Det som är positivt i dag är dock att folk inte böjer sig utan vidare för auktoriteter.

Nej men det kan ju kanske bero på dem själva (politikerna, min anm.), att dom liksom missköter sig så in i helvete, liksom man kan se det som här också, för fyrtio år sedan var det ju helt andra förutsättningar och då såg man ju upp till politiker på ett helt annat sätt än i dag. Man hade ju respekt för staten på den tiden, jag känner ingen som är i min ålder som tycker att staten kan man lita på, utan det är åt helvete med snutar och pack och sossar, arbetsförmedlingskärringar, liksom dom missköter allt så kopiöst att det går liksom inte att tro på dom, och sen tycker dom att ’nej men gå och rösta liksom...’.

Att inte rösta var dock från början inte ett självklart val.

Jag var faktiskt på väg, en liten stund, jag skiter egentligen i det fullkomligt för att var det än landar så är det dåligt, det känns lite bättre att stå utanför och kunna säga att jag har inte med den här skiten att göra liksom, jag vill inte vara med... så kände jag det.

Hos Tobias ser vi en djup misstro för att inte säga förakt mot det som han uppfattar som samhällseliten och politikerna. Han ser ett politiskt system där stora samhällsgrupper lämnas utanför. Han ser korruption, mygel och meningslöst käbbel där han i stället skulle vilja se respekt för folkviljan, lyhördhet och en sann vilja att skapa ett bra samhälle för alla grupper. Detta får till följd att han vänder politiken ryggen. De demokratiska principerna som sådana tror han på. Alternativet att rösta blankt för att markera detta var han inte riktigt klar över. Hur den negativa utvecklingen skall kunna vändas har han ingen klar uppfattning om. Han säger sig strunta i det och gå sina egna vägar. Engagemanget och de utförliga åsikterna i olika frågor talar dock ett annat språk.

Den motivtyp det här handlar om är alltså ett medvetet grundat avståndstagande från dagens etablerade partipolitik. Det handlar om relativt övertänkta åsikter. Man motiverar sitt ställningstagande utifrån en någorlunda principiell hållning. Här kan vi tänka oss dels olika former av s.k. extrema ideologier såväl till höger som vänster, dels sådana som, i likhet med Tobias, är mer personligt utmejslade och inte direkt kan relateras till specifika kollektiva rörelser.

• Sida 1759
•  Original

213

Tobias är det enda exemplet bland de intervjuade på en i politisk medvetenhet grundad protest som orsak till ”röstskolk”. Flera andra i materialet har en liknande grad av medvetenhet. Flera delar också många av hans åsikter. I de fallen leder det dock inte till icke-röstning. De markerar i stället sin starka uppslutning bakom själva principen om att rösta. Som visats ovan fanns en sådan tilltro även hos Tobias. Han kunde lika gärna ha röstat blankt. Kanske han gör det nästa gång.

Liknöjdheten

Kenneth är 20 år och förstaårsstudent på en teknisk linje vid universitetet. Han har tidigare gått naturinriktat gymnasium och gjort lumpen. Han kommer från ett tjänstemannahem och är uppvuxen i Örebro. Kenneth har inga särskilda fritidsintressen, skolan och kamratumgänget tar det mesta. Han har inga särskilda framtidsvisioner; ”det är väl utbildning, jobb och familj sen får man se...”. De egna framtidsmöjligheterna bedömer han som goda.

Kenneth följer inte med i politik och samhällsdebatt, bläddrar på sin höjd genom dagstidningen och läser ibland lokalnyheterna. Han är inte intresserad helt enkelt. Politik diskuteras inte heller i hans omgivning, vare sig hemma eller i kompiskretsen; ”det är så tråkigt....”. Om synen på politiskt engagemang; ”...att håller någon på med sånt, blir han också lite betraktad som snobb.” ”....eller lite sådär, jag vet inte, överambitiös, det är ingen som håller på med det”. Inte ens i valrörelsen diskuterade man:

Ja det kanske fanns nån sådär som slängde ur sig nån kommentar och ville börja diskussion, men dom vart ju nerhuggna direkt, fick nån spydig kommentar.

Så här säger Kenneth på frågan om varför han inte röstade:

Den konkreta förklaringen var ju att jag var nere i Linköping då, men det kanske inte är någon bra ursäkt... och sen så det vanliga liksom att min röst spelar ändå ingen roll, hade det varit tio personer som röstade lika, eller hundra då kanske, men inte tusen och inte 8 miljoner.

F. Det är ingen protest i alla fall, att jag går inte och röstar för att ’jag tycker dom är för jävliga’ utan mer liksom att ’so what’? S. Nej precis, det är ingen som bryr sig om att jag inte går och röstar, liksom jag personligen, utom kanske du som kommer att göra en undersökning, det är ingen som kommer från regeringen och....

• Sida 1760
•  Original

214

Nej jag har inte så mycket åsikter över huvud taget. Jag är inte insatt i vad dom håller på med egentligen, vad dom vill.

Politik är trist, han själv har det bra och det spelar ingen roll om man engagerar sig eller inte. Det hela rullar på ändå. Politiken berör inte och den egna rösten är ändå meningslös för den gör varken till eller från. Det spelar dessutom inte någon roll vem som sitter vid rodret, skillnaderna är ju så små. Om troliga generella orsaker bakom minskat valdeltagande:

Nä det är väl minskat förtroende och sen tycker jag, förr i tiden då fanns det liksom kommunister och kapitalister och så, men nu är det moderater och socialdemokrater och kanske folkpartister men dom ligger ändå ganska nära, så finns det några extrem...nazister och, det är inga tydliga skillnader.

F. Det är inga klara ideologier som man måste ta ställning till? S. Nej och då spelar det ingen större roll om då socialdemokraterna eller moderaterna styr eftersom dom har ungefär samma syn, det kanske dom inte har, nu är inte jag så insatt men det är den bild jag har.

När vi kommer in på mer allmänna frågeställningar ger Kenneth uttryck för en rad vanliga åsikter om politiker inom ungdomsgruppen, t.ex. att de talar obegripligt och mycket strunt. Känslan man får är dock att eventuell misstro och kritik mot politikernas sätt att vara inte är huvudorsaken till ”röstskolket”. Han (och hans kompisar) är helt enkelt inte intresserade. De har det ganska bra och ser inte att politiken på något sätt påverkar tillvaron. De ser inte heller att det skulle kunna bli skillnader vid regimskifte. En röst mer eller mindre spelar dessutom ingen roll. Kenneth säger att han kanske skulle ändra inställning om tillvaron och samhällsmotsättningarna hårdnar.

Tre särskilt väsentliga drag kan spåras i ”liknöjdheten” som motivtyp. För det första att man tycker att man har det ganska bra i sin tillvaro. Inget särskilt behöver ändras och ”hälsan tiger still”. För det andra är politiken ointressant, den berör inte en själv och ens verklighet. För det tredje är valdeltagande meningslöst. Med sin egen röst kan man ändå inte påverka, den försvinner i den stora mängden.

Förutom Kenneth finns en till i materialet som i viss mån anknyter till nämnda motivbild. Denne person besitter emellertid en betydligt högre grad av kunskap om samhällsfrågor. Bilden här är dessutom betydligt mer splittrad. Egentligen skäms han lite för sin

• Sida 1761
•  Original

215

egen lathet, ”man borde nog ha intresserat sig mer och satt sig in i frågorna....”

Ambivalens

Denna motivtyp framstår som den mest intressanta i materialet och den där förklaringar till ett minskat valdeltagande troligen främst bör sökas. Jag har valt att med ett samlande ord kalla den ambivalens. Kanske ledorden osäkerhet, avståndskänsla och misstro innebär en konkretisering inför nedanstående läsning. För att åskådliggöra motivtypen skall jag återge två personers motivresonemang här.

Annika är snart 20 år, ensamstående och bosatt i en liten lägenhet i centrala Örebro. Hon kommer från en av Örebros kransorter där föräldrarna driver ett litet företag. Annika gick ut samhällsvetenskapligt gymnasieprogram våren 98. Efter en kortare period av arbetslöshet fick hon praktikplats på en skola. Hon går samtidigt på Komvux för att läsa upp vissa betyg. Målet är att komma in på universitetet.

Fritiden ägnar Annika åt kamratumgänge och kampsportträning. Periodvis läser hon mycket skönlitteratur. Hennes umgänge är blandat. Även om hon umgås mycket med syntare och svartrockare så vill hon inte räkna sig själv till någon särskild ungdomsgrupp.

Annika säger sig ha ett visst intresse för samhällsfrågor. Hon engagerar sig dock inte ”så himla mycket”. Hon har en del bekanta som är med i politiska föreningar. Detta med att kunna påverka är viktigt både i stort och i smått och hon tror absolut att det går. Varför röstade hon då inte? Den viktigaste orsaken var helt enkelt att hon inte visste vad hon skulle rösta på. Om hon inte känner sig säker så avstår hon. Sökte hon då inte mer information? Jo, det gjorde hon visst men det var svårt och ”...jag orkar inte engagera mig liksom”.

F. Man kan ju tänka sig också att man tänker så här att ’ja jag röstar på det som ändå verkar vara något sånär bra’, men du ville inte gå och rösta om du inte visste säkert? S. Nej, mina föräldrar dom är ju socialdemokrater och dom tycker att om du skall rösta på nått så rösta på dom, men jag sa att jag vet inte vad jag skall rösta på, nej men gör inte det då sa pappa, jag tror att det är många som jag som röstar som sina föräldrar.

• Sida 1762
•  Original

216

Annika tycker inte att valrörelsen handlade om de frågor som rör ungdomar. Vidare blir det hela så svårt, dels tycker hon att media förvränger så mycket, dels gör politikerna det:

...så himla svårt att förstå vad dom pratar om. Man sitter där bara och jaha? F. Snårigt språk och sånt? S. Ja, det är ingenting som man, man måste verkligen sitta och vara jättekoncentrerad när man lyssnar på dom.

Annika säger sig inte riktigt minnas vilka frågor som var aktuella i valrörelsen. Hon tycker att det är långt mellan det dom pratar om och ens egen verklighet. På lite mer allmänna frågor om möjliga orsaker till minskat valdeltagande bland ungdomar:

F. Är ungdomar allmänt ointresserade eller är det mer att man tycker det är svårt, eller hopplöst rentav? S. Jag tror det är lite av varje, det är svårt att förstå, man orkar inte bry sig, tycker inte det är intressant. F. För om det vore så att man kände att dom här pratar om det som verkligen berör mig, min arbetslöshet eller vad som helst, då borde man kanske fundera lite mer? S. Ja just det, jo det tror jag. F. Det är inte en protest? S. Det kan vara en del som gör det, men inte bland dom jag känner. F. Man orkar inte bry sig, det går sin gilla gång och du får inte mer i praktikbidrag ändå om du engagerar dig, är det så man tänker? S. Ja ungefär. Och så är det väl lite så där politikerförakt, politiker håller på med mycket andra saker än vad dom ska.

Sammanfattningsvis ger Annika ett självständigt intryck. Hon säger sig vara intresserad av det som händer i samhället. Flera av hennes kamrater är också engagerade. Eftersom hon inte hade förmåga att orientera sig fullt ut i valrörelsen avstod hon från att rösta. Hon tror att det går att ta reda på skillnaderna mellan olika politiska alternativ. Själv hade hon inte riktigt ork för det. Det var svårt att förstå vad de pratade om och hon orkade inte följa någon längre stund. Hon försökte inte heller diskutera dessa frågor närmare med föräldrarna. En viktig orsak till hennes brist på ork här är säkerligen den att hon inte kände sig omedelbart berörd. Att politikerna helt enkelt inte riktigt förmår att nå den här typen av ungdomar.

Tomas har en hel del likheter med Annika. De tillhör dock väldigt olika ungdomsgrupper. Hos Tomas finns också ett mycket starkare inslag av politikermisstro.

• Sida 1763
•  Original

217

Tomas är snart 20 år även han. Han är uppvuxen i Örebro och bor hemma hos sina föräldrar. Våren 98 gick han ut ett praktiskt inriktat gymnasieprogram. Efter en kortare arbetslöshetsperiod har han nu haft praktikplats på en fabrik. Tomas kommer från ett arbetarhem. Fadern driver dock numera en egen firma i svetsarbranschen. Tomas tror att hans egna möjligheter att få arbete på gymnasieutbildningen är ganska goda.

Tomas stora intresse är att renovera sin bil, en gammal ”jänkare”. Han är också intresserad av fiske och sportskytte. Han umgås i ett mindre gäng där mycket av fritiden rör sig kring bilar, vill dock absolut inte räkna sig som raggare. Tomas säger sig inte direkt vara intresserad av samhällsfrågor. Han tycker inte att det diskuteras mycket i omgivningen heller:

Nej det är väl nånting ibland, men inte vardagssnack direkt. Det var väl lite runt Sigvard Marjasin, satt och läste lite i tidningen i dag om det där, om olika kändisar och vad dom hade för lön och så.

Tomas markerar tydligt att han känner stort avstånd till politiken.

F. Vad är politik för dig? S. En massa gubbar i Stockholm. F. Allmänt då, är det viktigt att kunna påverka vad som händer? S. Det är det fast politiker i dag verkar ju inte ta hänsyn till nånting, dom har svårt att fatta vad vi vanliga pratar om, vi var med i en demonstration när vi gick på gymnasiet för studiebidraget, det hände inget, dom borde börja fatta nån gång att vi har för lite pengar. F. Dom lyssnar inte på vanligt folk? S. Nej vi ungdomar vi har inga pengar, ingenting i stort sett, men dom har massor, man kunde skära ned deras löner och ge till ungdomar, det skulle vara bättre. F. Är det så att det finns speciella ungdomsfrågor? S. Ja det tycker jag. Praktiklön, matersättning, vi fick 18 kronor per dag, vad blir det – två mackor?

Som orsak till att han inte deltog i valet uppger Tomas att han inte tycker att det finns någonting att rösta på. ”Det är ju ingen av dom som håller vad dom lovar i stort sett”. Hos Tomas är det inte fråga om någon renodlad protest, det handlar mer om missnöje och uppgivenhet. Han säger sig inte minnas någonting från valrörelsen och han upplever att politiker inte bryr sig om vad vanligt folk tycker. Politiken är också alltför rörig, det hela blir mest en soppa. Han funderade på att rösta blankt också men ”det är ju egentligen samma sak som att inte rösta”.

• Sida 1764
•  Original

218

F. Tror du att det har blivit svårare i samhället att veta vad man skall rösta på och så? S. Jag tror det har blivit mer rörigt om man säger så. Det är för mycket grejer, jag tycker alla står ju för samma sak fast bara mer eller mindre om man säger så, det är för mycket röra. Förr var det mer ett parti man tillhörde, fast då blev det mer klasskillnader i stället, vad jag förstår försöker man få bort det. Men det är ju så att dom som är rika blir rikare och dom fattiga blir fattigare. Dom absolut högsta cheferna och politikerna som sitter vid ett skrivbord och vänder papper dom har en lön på femtio papp, det är dom ju inte ens värda, det är ingen som är värd så mycket. Det vore ju bättre att alla fick en bättre lön, att dom delade ut deras pengar till oss, för det är ju våra pengar dom tar i princip.

Det mest markanta i Annikas resonemang går också igen hos Tomas. Båda har svårt att reda ut och förstå de politiska alternativen och budskapen. Båda känner stort avstånd. De tycker inte att det som berör dem kommer upp, särskilt då inte det som de upplever som speciella ungdomsfrågor. De kan inte heller identifiera sig med de människor som är aktiva politiker. Följden blir att det blir svårt att intressera sig och ta ställning. Skillnaden mellan de två är att Annika är lite självkritisk och säger att hon skall försöka engagera sig lite mer framöver. Hos Tomas finns snarare ett avståndstagande. Han har bestämt sig för att politiker inte är någonting att lita på. Han tycker att de sviker, särskilt ungdomar. Han ser starka orättvisor i samhället och han upplever att politikerna inte försöker göra något åt dem.

Den motivtyp som det här är fråga om kännetecknas av osäkerhet och förvirring, avstånd och misstro. Dessa ungdomar upplever till att börja med inte att det som diskuteras i politiken berör dem själva och den egna verkligheten. Vidare har de svårt att se skillnader mellan de olika politiska alternativen. De eventuella skillnader de ser upplevs dessutom som oväsentliga och ytliga. De tycker att det käbblas för mycket. Det är vidare svårt att förstå vad politiker säger. De pratar över huvudet på folk. Ungdomarna här kan inte heller identifiera sig med politikerna som personer. Dessa upplevs befinna sig i en annan verklighet. Slutligen finns en mer eller mindre stark misstro. Ungdomarna tycker att det lovas och lovas utan att det blir resultat. Några nämner dessutom de ”affärer” och oegentligheter som skett de senaste åren.

Av de sju intervjuade som valde att inte rösta hamnar fyra klart inom nämnda kategori. En femte uppvisar också en hel del sådana drag även om det här också finns inslag av liknöjdhet. Utifrån ovanstående kan naturligtvis inte några generaliseringar till större popu-

• Sida 1765
•  Original

219

lationer göras. Det framstår dock som ett rimligt antagande att orsakerna till ett minskat valdeltagande bland ungdomar i första hand bör sökas utifrån denna typ av motiv. Avgörande för en sådan slutsats är att de attityder och värden som man möter hos dessa ickeröstare i så hög utsträckning också går igen bland de intervjuade som valde att rösta. Ofta är skillnaderna hårfina. Hos de senare kan det å ena sidan handla om en något starkare förankring av vissa demokratiska värden om plikten att rösta.³ Å andra sidan kan det handla om en något högre grad av intresse och en lite klarare uppfattning om partiernas ståndpunkter i sakfrågor. Motivbilderna är ändå ganska likartade. Steget mellan röstning och icke-röstning verkar för stora grupper av ungdomar inte särskilt stort. I fortsättningen kommer jag därför också att diskutera hela undersökningsgruppen utifrån olika centrala teman relaterade till motiv, värden och attityder.

Ungdomars värden, samhällsintresse och valstrategier

Inledning

Det finns utan tvekan olika politiska frågor som specifikt rör ungdomar som grupp. Detta innebär dock inte att ungdomsgruppen som sådan kan betraktas som en homogen helhet. Precis som övriga grupper och skikt finns både det som skiljer och förenar i fråga om förutsättningar och sociala villkor. Dagens ungdomar kan sägas ha mognat under en kris. Arbetsmarknadssitutionen är svår, särskilt för denna grupp. För många är utsikterna att få fast arbete och säker lön inte så ljusa i ett nära perspektiv. I denna situation löper allt fler risk att bli marginaliserade. Vi ser ökade klyftor och skillnader mellan olika ungdomar, eller grupper av ungdomar. Varför leder inte dessa ojämlikheter till en ökande partipolitisk mobilisering? Varför går inte ungdomar i ökad utsträckning in i partier för att försöka förändra sin situation?

Några faktorer som talar för det motsatta handlingsvalet kan nämnas. Till att börja med kan vi inte räkna bort möjligheten av att skillnaderna mellan olika partipolitiska alternativ i dag de facto är så små att ungdomar inte upplever det meningsfullt att försöka ta ställning. Politikernas möjligheter att gripa in och motverka olika typer av samhälleliga orättvisor har vidare minskat alldeles tydligt på senare år. De olika statliga institutionernas makt att intervenera i olika samhälleliga skeenden har beskurits, delvis genom den allt mer

• Sida 1766
•  Original

220

globalt integrerade ekonomiska politiken. Detta påverkar rimligen ungdomarnas tro på politikens möjligheter. En annan viktig faktor att räkna med är det utanförskap som ungdomar av i dag lever i på grund av den förlängda tonårstiden. Perioden fram tills dess att ungdomar etablerat sig i samhällslivet blir allt längre. Att vara etablerad innebär att ha klarat sin utbildning, fått arbete och eget boende, att kunna sägas vara ekonomiskt oberoende och att ha resurser att fatta de viktiga besluten på egen hand. Förlängningen av tonårsperioden sker samtidigt som ungdomar av i dag i andra avseenden blir vuxna allt tidigare såväl biologiskt som socialt (Trondman 1999:288). Är det så att frågorna i den offentliga politiska debatten inte berör ungdomarna i deras utanförskap? En viktig förklaring, slutligen, kanske ligger i att det i dag inte existerar fungerande kanaler för ungdomarna att involveras i politiken, arenor som ger dem inflytande på politikens utveckling, där de i stället för att vara passiva mottagare av olika budskap känner att de är med och utformar kollektiva ståndpunkter och förslag.

Mats Trondman (1999:270) ser två grupper av ungdomar i anknytning till dagens politiska situation. Å ena sidan har vi en grupp ”starka” individer med goda individuella förutsättningar som ”tycker sig i allt mindre utsträckning behöva kollektiv partipolitik för att iscensätta sina livsbanor, de klarar sig bra på sina individuella banor genom livet” (a.a., s. 289). Å andra sidan finns en grupp ”svagare” som ”riskerar att passiviseras i dialektiken mellan skammen för det egna nederlaget och frustrationen över ett samhälle vars politiker inte tycks kunna fixa vad de skall fixa” (a.a., s. 289). Bland de senare finner vi alltså de marginaliserade, de som upplever stora svårigheter att etablera sig i samhällslivet och skapa en oberoende tillvaro. Inom båda dessa grupper bör man, men från skilda utgångspunkter, kunna möta misstro och avståndstagande visavi politiken.

Hur tänker då de olika ungdomarna i denna undersökning kring samhället och sin egen tillvaro? Är det så att de inte är intresserade av att vara med och ta ansvar för en bredare kollektiv samhällsutveckling? Vilka grundläggande värden och synsätt förekommer inom gruppen? Vilket intresse har man för omvärldshändelser och politik? Vad mynnar det ut i för typ av handlingsstrategier visavi politiska skeenden? Finns skillnader av den typ Trondman skisserar?

• Sida 1767
•  Original

221

Utifrån det som togs upp inledningsvis kan man förvänta att många ungdomar har en ganska pessimistisk framtidssyn och en stor osäkerhet om de egna möjligheterna. Särskilt de som befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder. Så är dock inte riktigt fallet bland de intervjuade. De hyser genomgående en optimistisk, men samtidigt realistiskt förankrad, syn på de egna möjligheterna.

Ungdomarna i undersökningen har, med något enstaka undantag, relativt korta perspektiv på tillvaron. Många säger uttryckligen att de försöker leva i nuet. De har en del omedelbara och konkreta mål som att lyckas med utbildning, få ett bra jobb, en säker inkomst och komma på säker mark, kunna flytta hemifrån osv. Att spekulera kring vad man gör om tio år är inte intressant. Så mycket kan hända på vägen, man prövar nya saker osv. Framtiden är öppen. Ungdomarna vill inte se sig själva i en situation där de sitter med tryggt jobb, maka/make och barn till pensionen. Snarare tvärtom, många skräms av en sådan bild, de vill ha ett varierat liv.

Ja jag lever nog ganska mycket i nuet ändå, även om man kanske, ja tio år framåt ja jag vet ju liksom inte hur länge jag kommer att gå i skolan, utan det beror ju på vad som kommer emellan och om man fortfarande har intresse att läsa när man, ja när man är äldre eller om man känner att nu får det vara nog... som jag känner nu så kan man ju kanske precis vara klar då om tio år då om man har tatt några säsonger och åkt skidor eller bara jobbat lite kortare, en termin eller så eller gjort nått annat emellan. (Man 21, teknikstuderande, röstade.)

Det finns en del som är väldigt extrema i att leva i nuet:

F. Hur ser du på framtiden då? Tänker du på den? S. Nej, jag försöker leva i nuet, fan börja planera då låser du dig, har man planerat fem år framåt sen när det har gått två år så kommer det nått nytt, och då skall man hålla kvar vid det tidigare, det går ju inte, det är återvändsgränd. ( Man 22, arbetslös, röstade ej.)

Kännetecknande är också en fast tro på den egna förmågan. Människor avgör själva hur framtiden skall te sig på det personliga planet. Det är upp till en själv. Vill man något och är beredd att arbeta för det, så har man också goda möjligheter att lyckas.

Man har nog en tanke ändå att det ordnar sig, det är så många andra som det ordnar sig för så varför skall det inte göra det för mig? Det är inte så att man går ner sig och tänker att det här... man vet inte alls hur det skall

• Sida 1768
•  Original

222

bli, jag tror ändå att innerst inne så vet man att om man gör någonting åt det här så ordnar det sig. (Kvinna 20, teknikstuderande, röstade.)

Det har jag inte tänkt över alls, hur långt som helst bara man vill, det är upp till en själv, jag kan ju välja att sitta här hela livet liksom men vill man uppåt så kommer man uppåt liksom oavsett, det är ju bara att den tråkiga sanningen är ju att det är upp till var och en vart dom hamnar. (Man 22, arbetslös, röstade ej.)

....jag tror att det går bara man typ vill och orkar göra nånting själv, söka jobb och så, möjligheterna finns. (Kvinna 19, arbetslös, röstade ej).

De omedelbara målen är alltså relaterade till detta med att bli vuxen och självständig, att skapa ett eget liv och en egen trygg situation. Tryggheten ses dock inte i allmänhet som det främsta i livet, men den ger en plattform att gå vidare utifrån. Mycket handlar sedan om att utvecklas, trivas, ta vara på sina personliga möjligheter. Relationer och nära gemenskaper är också viktiga.

F. Det gäller att komma upp på en nivå så att man kan börja blicka åt annat? S. Ja precis, komma upp i en situation när man kan..., jag har inget behov av att leva ett liv i lyx och överflöd och så, men att man har ett liv där man kan förverkliga sig själv liksom, ta hjälp av sina pengar för att förverkliga sig själv, verkligen göra dom saker man vill. Få ett jobb är också ett sånt projekt. (Man 23, arbetslös, röstade.)

För det första så tycker jag, min tro säger att en själv och den närmaste kretsen är det viktigaste över huvud taget, den innersta kretsen är det viktigaste i livet. För mig är det att eftersträva i det stora hela liksom fysisk, psykisk, mental tillfredsställelse för mig och mina nära och kära. (Samma person.)

Oj, det är inte lätt. Men det är väl egentligen bara att man själv trivs och har roligt liksom, att man inte kommer in i någon grå cirkel liksom utan att man kan få ut så mycket som möjligt utav livet... att man känner själv att man är nöjd med det man gör att man trivs och att man liksom utvecklas och inte stannar upp någonstans. (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

För det första tycker jag att det är personlig utveckling, att man vågar vara sig själv och stå för sina åsikter, att OK man kanske sitter på ett

• Sida 1769
•  Original

223

kontor men ändå så att man, ändå så har man ett visst tänkande att man inte blir en grå massa. För då tycker jag att man har tappat mycket av sig själv, man mår bättre om man får vara sig själv och man verkligen vågar det och då tror jag också att det smittar av sig på omgivningen. Att man inte godtar vad som helst, t.ex. att man sätts vid ett rullande band och tillverkar bomber, utan att man tänker fritt och självständigt, om man då väljer att ta ställning till och göra det då är det helt OK, om man vill göra det, men man skall tänka själv. ( Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Egentligen är det bara en enda person som betonar detta med tryggheten på ett lite mer traditionellt sätt:

Att ha familj det har jag alltid tyckt varit det viktigaste, att skaffa, det är i stort sett det man är här för. Trygghet det är i mitt huvud samma sak som pengar i stort sett, en familj som man kan vara trygg med och så pengar på banken så man klarar sig, om det kommer en räkning extra nån månad så skall man kunna betala, nu blir man ju chockerad om det kommer en extra räkning på 110 kronor. (Man 25, teknikstuderande, röstade ej.)

Arbetet spelar stor roll. En trygg plattform och ett meningsfullt liv får man först och främst genom arbetet. De intervjuade vill ha en hyfsad inkomst. Viktigast är dock gemenskap, stimulerande arbetsuppgifter och personliga utvecklingsmöjligheter. De vill trivas, ha stort egeninflytande och uträtta något meningsfullt.

Att man får vara kreativ, att man får utrymme själv till att kunna förändra, även om det bara är den minsta lilla sak och sen veta att man gör en skillnad också och känna att man behövs inom det man gör. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Det första man skall kolla på är väl pengar, men sen när man väl fått arbete så spelar det inte så stor roll, det viktigaste är ju att man trivs med arbetet, att det ger nånting, det skall vara utvecklande man skall kunna få göra nya saker hela tiden. (Man 25, teknikstuderande, röstade ej.)

Fram tonar bilden av självständigt tänkande ungdomar som vill ha kontroll över sin situation och som inte är rädda för att gå sina egna vägar. Auktoritetstron är låg och de betonar sin individuella egenart i förhållande till olika gruppkonstellationer. Att ha personligt inflytande är viktigt. Det man deltar i skall ge något och man skall kunna påverka händelseutvecklingen. De allra flesta anser att det är viktigt med påverkan både i små och stora frågor. De stora bestämmer ju

• Sida 1770
•  Original

224

utvecklingen av de små. Sedan är det en annan sak att många upplever att det är svårt att påverka i stora frågor, dels på grund av yttre orsaker, dvs. hur politiken fungerar, dels för att man måste arbeta så mycket med det och sätta sig in i saker. De flesta kan dock mycket väl tänka sig att engagera sig politiskt någon gång, ”om man har tid”, ”om det är någon speciell fråga...”. Ett engagemang skulle i så fall ske främst därför att man vill åstadkomma en förändring, men också för att man vill lära och utvecklas. För de flesta verkar behovet av engagemang dock rätt litet. Mycket annat pockar på större utrymme. Incitamenten för att engagera sig tycks vara svaga. Politiken berör en inte tillräckligt mycket. Det finns härvidlag undantag åt båda hållen, dels en liten grupp där steget till engagemang verkar kort, dels en större där man ställer sig tydligt avvisande.

Samhällsintresse och medvetenhet

Detta för oss över på frågan om samhällsintresse, syn på politik och demokrati. Till att börja med anser ungdomarna genomgående att de demokratiska principerna är helt igenom riktiga och viktiga. Det finns således en grundmurad tilltro till det demokratiska systemet som sådant. Det övervägande flertalet av ungdomarna är vidare relativt intresserade av och orienterade i olika samhällsskeenden och bredare omvärldsfrågor. Graden av intresse är naturligtvis beroende av graden av politisk och social medvetenhet. Här blir det därför viktigt att göra vissa distinktioner mellan olika grupper av ungdomar. En sådan fruktbar distinktion är den mellan ”social” och ”privat” värdeinriktning som brukar förekomma inom forskning kring värden och värdeförändring (Rokeach 1973). Människor som till stor del hyllar sociala värden i livet kan sägas vara omvärldsorienterade. De som främst hyllar personliga eller privata kan sägas vara egoorienterade.⁴ Exempel på sociala värden är rättvisa, frihet, jämlikhet, exempel på privata är självtillfredsställelse, frälsning, att bli vis, att uppleva sann vänskap. Det sociala perspektivet leder till ett intresse för och ett konsekvent tänkande kring omvärldsutvecklingen. I förlängningen av detta kan vi förvänta mer principiellt och ideologiskt konsistent förankrade åsikter om politik och samhälle. Det privata perspektivet leder till mer instrumentella hållningar där olika nyttoperspektiv bestämmer ställningstagandet i den konkreta situationen (Bruhn 1999:183). ”Hur berör detta just mig/mina nära i denna situation?”, etc.⁵

En annan viktig distinktion som framträder ur materialet kan sägas gå mellan ett antiauktoritärt och självständigt förhållningssätt å

• Sida 1771
•  Original

225

den ena sidan, och ett traditionsbundet vilande på tillhörighetsupplevelser och auktoritetstro å den andra.⁶

Med hjälp av nämnda distinktioner kan vi härleda ett antal olika strategier i förhållande till politik och val inom undersökningsgruppen. Jag skall först beskriva de ”antiauktoritära”. Här har vi till att börja med de medvetna, socialt inriktade. Det handlar då om en relativt konsistent och sammanhållen principiellt/ideologisk hållning. Fem av de intervjuade kan hänföras till denna kategori (en av dem är ”Tobias”, se ovan). Fyra av de fem är män, tre kommer från mindre ort, två från mellanstor stad, fyra kommer från arbetarhem, två är universitetsstuderande och fyra slutligen var förstagångsväljare 1998.

Det som kan vara lite förvånande är att åtminstone tre av de fem är så svåra att förknippa med någon specifik partiideologi. Det rör sig här mer om ganska personligt utmejslade förhållningssätt. De är mycket självständiga i sina tankegångar och svåra att hänföra till några partipolitiska fack. I undersökningen har jag inte stött på någon som är politiskt aktiv för närvarande. I denna grupp har dock tre av de fem en viss tidigare erfarenhet av sådant.

De socialt inriktade är klara över sina grundläggande utgångspunkter. Därför är de också ofta klara redan före valrörelsen om vad de skall rösta på. Vi kan säga att de utgår från en principiell valstrategi. Den personligt utmejslade hållningen hos vissa gör dock att det inte är givet vad de skall rösta på. Frågan är öppen eftersom inget parti direkt motsvarar den egna övertygelsen. Det handlar om medvetna överväganden i relation till de egna grundläggande värdena. Vissa rågångar överskrider man dock inte. En person med vänsterövertygelse röstar inte borgerligt och vice versa.

För mig är det nog så att jag ser det utifrån det jag kallar humansyn, jag är emot ett elittänkande och då finns det bara ett håll, bara en politisk väg, den som strävar bort från elittänkande, bort från ett elitsamhälle. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Detta med individuellt utmejslade politiska övertygelser kan ses som ett tidstypiskt tecken.⁷ Det går väl ihop med den anti-auktoritära hållningen. Bland politiskt medvetna personer verkar det i dag finnas en växande grupp partipolitiskt husvilla, människor som känner att det inte finns någon organiserad politisk kraft där de kan passa in. Trots en principiell hållning och en hög politisk medvetenhet är det alltså inte givet att de ”sociala” röstar ”troget” och stabilt. Det kan mycket väl vara så att man taktikröstar och söker sig till det som man uppfattar som det minst dåliga alternativet. Slutligen kan

• Sida 1772
•  Original

226

bristen på upplevd värdegemenskap med de partipolitiska alternativen leda till att man, som i Tobias fall, tar avstånd och protesterar genom att över huvud taget inte delta i valet.

Tio personer av de intervjuade vill jag hänföra till en, visserligen självständig och anti-auktoritär, men, mera privat värdeinriktning. Här kan två undergrupper i relation till valhandlingen urskiljas; de som känner att det är viktigt att rösta och de omotiverade som inte känner sig tillräckligt berörda. Dessa två utgår från en instrumentell valstrategi. Utmärkande här är det kortsiktiga och situationsberoende perspektivet. Hur berör valet mig? Hur ser partiernas ståndpunkter ut i de olika sakfrågor som känns viktiga för mig och mina närmaste? Här finns ingen klar principiell hållning i botten. Om man över huvud taget känner sig berörd, om man ser någon nytta med valet så tar man ställning/vill ta ställning utifrån sakfrågorna, dvs. de frågor man upplever som viktiga i dag och som kan relateras till den egna omgivningen, till vardagsverkligheten. Om man inte kan se sådana kopplingar är icke-röstandet en naturlig följd.

Fyra av ungdomarna vill jag räkna till den först nämnda undergruppen. Vi kan kalla den de ”lagom” intresserade. Detta är en viktig grupp och troligtvis, om vi undersökt ett slumpmässigt urval av ungdomsgruppen i gemen, en mycket vanlig sådan. Utmärkande här är ståndpunkten att man bör delta i valet. Det är den enda chansen man som medborgare har att påverka och den bör man ta. Politiken handlar ändå ytterst om oss alla. Någon i gruppen uttrycker att hon ser det som en skyldighet, annars är detta en typ av påstående som framför allt förekommer i den ”medvetna”, socialt inriktade gruppen. De ”lagom intresserade” ser inte mönster på samma sätt. De sätter inte in frågorna i ett allmänt värdesammanhang, har inte samma lyhördhet för de stora frågorna, hur allting ”hänger ihop”. Vad som utmärker gruppen är att de är ganska öppna, reflekterande, kritiskt tänkande och självständiga. Samtidigt är de ganska ambivalenta. De hänför sig inte till något specifikt politiskt värdesammanhang eller någon specifik grupp. De vill lyssna på ”alla” även om de kanske känner att de ”lutar” åt ett speciellt håll. De olika sakfrågorna blir här alltså viktiga. Man vill ta reda på vilken ståndpunkt olika politiska krafter intar i dessa och sedan ta ställning efter det. De sakfrågor man upplever som viktigast fäller avgörandet för hur man röstar. Detta känns ofta svårt eftersom det är så många sakfrågor som rör sig i den allmänna debatten och eftersom skillnaderna mellan de olika partierna i dem upplevs som små. Ett par personer i denna grupp verkade lägga ned ett ganska stort arbete innan de

• Sida 1773
•  Original

227

röstade, för det var samtidigt mycket viktigt att besluta själv, inte göra som andra.

Det är det att det är så svårt att bestämma sig och veta vad man skall rösta på för att, man vill ju ändå göra det liksom, jag vill ju inte bara rösta för att rösta utan jag vill ju rösta på det som jag tycket är rätt, å det är väldigt svårt liksom att jag inte är så insatt, att först måste jag sätta mig in i allting tycker jag, så jag kan göra det rätta liksom men jag tycker nog ändå att då får jag väl ta det då så att jag kan rösta hellre än att jag inte gör det för det tycker jag är dåligt att inte rösta faktiskt. F. Du känner att det är ett sånt ansvar att du skall inte bara kasta iväg din röst? S. Nej jag skall faktiskt lägga den på nått som jag faktiskt tror är rätt. (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

Inom gruppen omotiverade finner vi så sex av de sju i materialet som inte röstade. De svårigheter som den föregående gruppen upplever i att orientera sig tar för de flesta här överhand. Samtidigt är incitamentet för att rösta, känslan för att vara med och påverka, svagare. Någon plikt att rösta känner dessa ungdomar definitivt inte. De vill dessutom vara självständiga så hellre än att ”jamsa med” och rösta som andra så avstår de. Här finns förvirring, osäkerhet och ointresse. Man har inte sett att det hela berör en, man förstår inte riktigt vad de pratar om och känner inte att det gäller ens egen verklighet. Det är svårt att orientera sig och svårt att motivera sig. Några tycker inte heller att det finns något behov, de har det bra. Vissa uttrycker kombinerat med detta en stor misstro mot politiker.

Bland de ”traditionsbundna” kan man också tänka sig en social och en privat variant. Man kan vara osäker och dåligt insatt men man kan även ha en stark politisk övertygelse och ett intresse för olika politiska frågor. Det som avgör är dock en tillhörighetskänsla, man röstar som den egna gruppen röstar, som föräldrarna etc., man följer de som man räknar som auktoriteter i omgivningen. Någon representant för den sociala varianten av traditionsbundna har jag inte funnit i materialet, däremot ett par ”privata”. En tjugotreårig arbetslös kvinna passar tydligt in här. Hon är mycket dåligt orienterad i politiken och uttrycker ett klart ointresse:

F. Vad är politik då, vad tänker du på då? S. Tråkigt, det är det första, usch. Nej det är väl, nej jag vet inte, jag tycker det är tråkigt bara. Mycket är väl obegripligt kanske och.....ja jag vet inte.

• Sida 1774
•  Original

228

Trots detta hade hon bestämt sig för hur hon skulle rösta redan innan valet och det var samma som valet innan. Hon säger dessutom att hon ”förmodligen alltid kommer att rösta på dom”. Hennes intresse sträckte sig dock inte så långt, det fick räcka med att ha röstat i riksdagsvalet:

F. Annars kan man ju tänka att dom här kommungubbarna dom ser man ju, det rör ju här i Örebro? Men du röstade bara till riksdagen? S. Det var väl bara för att jag ville rösta helt enkelt, då har jag ju åtminstone röstat.

Kombinationen av ointresse och rösttrogenhet förklarar hon med att hon har en pappa som är väldigt intresserad och som jämt ”jiddrar” om politik hemma.

Jag vet att jag röstade på samma som pappa, men inte samma som mamma. Jag tror att jag har blivit lite uppfostrad eftersom pappa alltid har diskuterat sin politik.

En annan kvinna i materialet uppvisar en del liknande drag. Hon är dock mer bevandrad och insatt i politiska frågor. Trots detta uttrycker hon närmast skamset att man borde väl intressera sig mer, att hon egentligen är ganska oinsatt, men att andra i hennes omgivning diskuterar och är mer aktiva. Denna kvinna har vuxit upp i ett hem där fadern var heltidspolitiker. Hon har själv varit med i detta partis ungdomsförbund men ”det var för festernas skull”, hennes umgänge är dessutom klart färgat av den här aktuella politiska värdegemenskapen.

Det anmärkningsvärda är egentligen att de ”traditionsbundna” är så få i materialet. Ingen, vare sig ”privata” eller ”sociala” uttrycker åsikter om att ”tillhör man den och den gruppen så röstar man på det partiet”, eller ”har man vuxit upp där jag har gjort så...”. Den överväldigande majoriteten markerar dessutom sin självständighet visavi föräldrarna och deras politiska uppfattning. Naturligtvis innebär inte detta att ungdomarna går fria från olika former av påverkan i närmiljön. Kanske är det dock så att värden om det självständiga och individuella valet är starkare? Åtminstone är det uppenbart att ungdomarna själva inte vill framstå som ”en som följer strömmen”. Många uttrycker i klara ordalag att om de inte själva kan ta ställning, så avstår de från att rösta hellre än att de gör som familj och kompisar. Ett inte orimligt antagande här är att utfallet hade blivit helt annorlunda på en ungdomsgrupp för två–tre decennier sedan. Här hade antagligen likriktningen och det sociala trycket att rösta

• Sida 1775
•  Original

229

varit betydligt starkare. Nedanstående figur utgör ett försök att sammanfatta.

Figur 1. Medvetenhet, motiv och valstrategi

Självständig/ antiauktoritär Traditionsbunden

Socialt perspektiv

Privat perspektiv

Socialt perspektiv

Privat perspektiv

Principiell

strategi

Principiell

strategi

I nstrumentell

strategi

I nstrumentell

strategi

Värdeprofil:

Valstrategi:

Sakfrågor relaterade till vardagsverklighet

styr

Ideologiskt förankrad, konsitent värdehållning

styr

Ideologiskt förankrad hållning

baserad på klass(vi)känsla

styr

Gruppnytto-

tänkande, auktoritetstro och tillhörighetskänsla

styr

Röstandes motivtyper:

Protest–

avvisar valdeltagande på ideologiskt

konsistent

grund

Ambivalens – osäker, svårt relatera politiken

till vardagen

Liknöjdhet –

hälsan tiger still

och politiken

berör inte

I cke-röstandes

motivtyper:

Ovanstående indelning kan tjäna som en vägledning till förståelse.⁸Materialet här ger inte stöd för påståenden om att dagens ungdomar är allmänt ointresserade av politik och samhällsfrågor. Frågan om intresse är dock intimt förknippad med medvetenhetsgraden. De ”sociala”, omvärldsorienterade, har stort intresse och utvecklade tankegångar om övergripande sammanhang och helheter. Bland de privata finns inte känslan för sammanhangen. Här förankrar man mer sina ställningstaganden utifrån enskilda frågor, företrädesvis sådana man kan relatera till den verklighet man själv upplever. I normalfallet är man dock vare sig ointresserad eller oinsatt i samhällsskeenden. Man har ofta tydliga ståndpunkter på, åtminstone en del områden. En förutsättning här är dock att vi tänker samhällsintresse i en bredare dimension än just detta med partier och val. Svaren visar dock också att frågan om politiken inte upplevs som brännande. Det samhällsintresse man trots allt hyser leder inte till upplevelser av partipolitiska tillhörigheter.

Trondmans distinktion mellan starka och svaga grupper, bekräftas den i materialet här? Många av de intervjuade svarar ganska väl upp mot beskrivningarna av den starka gruppen. Väldigt få dock

• Sida 1776
•  Original

230

mot beskrivningen av den svaga. Det är just bilden av passivitet och frustration över utanförskap och dåliga framtidsutsikter som inte riktigt bekräftas. Däremot finns uppgivenhet över politiken och dess möjligheter att förändra den svåra arbetsmarknadssituation som många upplever. Några ungdomar i materialet verkar ganska illa rustade på denna arbetsmarknad. Deras målsättningar kring yrke och framtid verkar också lägre än de övrigas. Utifrån denna anspråksnivå har de dock en ljus framtidsbild och en tydlig tilltro till de egna möjligheterna.

Ett relaterande av typologin till olika bakgrundsfaktorer hos ungdomarna leder inte till urskiljande av några tydliga skillnader. Det är inte så att de ”sociala” t.ex., främst återfinns bland studenterna eller att förstagångsväljarna är mer ointresserade än andragångsväljarna osv. Någon särskilt tydligt tendens framträder inte heller i relation till klassbakgrund och hemort. Graden av utbildningsnivå har i många undersökningar visat sig påverka frågan om omvärldsorientering och medvetenhet. Att den inte gör det i detta material kan bero på att ungdomarna i undersökningen trots allt inte uppvisar så stora skillnader i förhållande till utbildningsnivån. De som är studenter har inte varit det så länge. Flera av de arbetslösa har god gymnasiebakgrund och en målsättning om högre studier. Få av de intervjuade studenterna kommer dock från samhällsvetenskapliga ämnen. Kanske ett annat urval härvidlag hade påverkat?

Ungdomarna och politiken

Under denna rubrik skall jag titta lite närmare på de åsikter som ungdomarna uttrycker om dagens politiska klimat. Först dock till frågan om hur de orienterar sig och tar in information om politiken.

Ungdomars informationsvägar

I dagens informationssamhälle förmedlas politiken framför allt via TV-mediet. En av de minst TV-tittande grupperna i hela befolkningen är dock den som utgör fokus här (Mediebarometern 1998). Det övervägande flertalet av ungdomarna i undersökningen uppger också ett lågt TV-tittande. De ser ofta nyheterna, men inte som någon dagsrutin. Det är mest att TV:n ”står på” medan de gör annat.

• Sida 1777
•  Original

231

Jo det tittar jag på, på sporten och så. Nyheterna också står ju på när jag sitter i rummet. Jag sitter ofta och jobbar med datorn och har TV:n på samtidigt. (Man 20, arbetslös, röstade ej.)

Huvudintrycket är att TV-tittandet sker oplanerat hos ungdomarna. De tittar när de har en stund över, när de inte orkar plugga etc., och då kan det bli lite vad som helst. De ”zappar” sig fram. Några, företrädesvis kvinnorna, följer en eller annan ”såpa”. En del av männen uppger att de ser sportprogram och filmer. TV:n tycks alltså ha en rätt undanskymd plats i tillvaron. Radio lyssnar ungdomarna på för musikens skull. Dagstidningar läser de, men inte intensivt, de bläddrar; lite nyheter, lite sport och lite nöjen. Många framhåller att det främst är lokalsidorna de läser. De vill veta vad som händer på orten. En allmän bild är att informationsintaget inte tycks variera så mycket mellan olika ungdomsgrupper. Möjligen har de som går på universitetet en något högre nyhetskonsumtion.

Ytterst få såg en hel valdebatt eller specifikt valprogram på TV:n under valrörelsen. Några hade bestämt sig för detta men tröttnade fort. För de flesta tycks det dock ha handlat om att de tittade för förströelsens skull och råkade hamna i ett valprogram. Efter en stund ”zappade” de vidare, eller, om någon annan höll i fjärrkontrollen, gick därifrån. Den allmänna meningen tycks vara att det är svårt att få ut ordentlig information ur valprogrammen. Det käbblas och tjafsas för mycket. Få inslag innehåller matnyttig information. Programmen upplevs dessutom av de allra flesta som tråkiga.

Jag tycker som dom betedde sig i år var jättedåligt, för det blir ju bara som en maktkamp, dom försöker hela tiden bara visa hur dåliga dom andra är i stället för att visa vad det egna partiet ville så gick det hela tiden ut på att nä dom gör inte det här och det här, det är vad jag tycker att dom mest förmedlar, det blir en slags maktkamp. (Kvinna 24, ekonomstuderande, röstade.)

Ja ibland när dom sänder från debatter och så, det är ju jättetråkigt, det är ju långa diskussioner och det är ju, man skulle ju vilja ha det viktigaste sammanfattat på nått sätt, över huvud taget så tycker man ju att det är lite tråkigt. (Kvinna 20, teknikstuderande, röstade.)

De som trots allt tittade lite tycks mest ha sett det hela som entertainment inte som ett sätt att inhämta information, ”...det är ganska kul när dom bråkar..”.

• Sida 1778
•  Original

232

Sitter jag å tittar så tycker man att det är ganska kul, om det dyker upp, men samtidigt är det ju löjligt att dom vuxna karlar sitter och bråkar i TV… Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen… Dom står ju på sig, dom tror ju på sin sak… Det är ju i och för sig bra, att dom inte håller på och velar utan är bestämda, vet vad dom tycker. (Kvinna 22, barnskötare, röstade.)

Ungdomarna vill ha tydligare politiska linjer. Det får de inte via media. Det som diskuteras berör inte. Resultatet blir att de tappar intresset.

Soppa är ordet som kommer upp. Att Loket Olsson hade intervjuer och att allting var en enda sörja det är liksom dom två sakerna som kommer upp när jag tänker på det. Det är att, vad blir det när man blandar blått och rött? Det blir liksom bara en enda röra. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Trots sin måttliga mediakonsumtion får ungdomarna här ändå sin huvudsakliga bild av politiken via media. Politiken förmedlas ju i dag framför allt via TV och press. Man får sig den till livs via lite nyhetsläsning här, lite TV där, eller i andra hand, utifrån vad kompisar, föräldrar etc. återger av vad de sett/hört. Intressant är för det första att man ger mediebilden så lågt informationsvärde. När (om) man vill skaffa sig information om partierna och deras politik så litar man inte på den. En annan intressant sak är att så många ungdomar värderar valprogrammen i termer av tråkigt–roligt. Detta kan ses som en följd av ett ökande avstånd mellan väljare och valda. Människor känner inte delaktighet i den politiska utvecklingen. I stället fungerar de som passiva mottagare som skall roas, intresseras, ”väckas” (Habermas 1998:186). Det anmärkningsvärda är att partierna i stället för att arbeta mot en sådan utveckling, tycks beredda att medverka till den. I stället för att försöka utveckla andra arenor för dialog mellan väljare och valda satsar man på ytliga förpackningar av budskapen i syfte att konkurrera i det allmänna mediebruset (se nedan under ”politisk reklam”).

En tredje sak som är intressant i sammanhanget är frågan om vad de s.k. affärerna, frågor om korruption etc., har för betydelse för ungdomars relation till politiken. Dessa ”affärer” har ju exponerats kraftigt i massmedia. Flera undersökningar har på senare tid visat att människors förtroende för politiker och de politiska institutionerna är mycket lågt (Holmberg & Weibull 1996, 1997). En möjlig orsak som brukar diskuteras i sammanhanget är just alla avslöjanden kring politikers fiffel etc. (Esaisasson 1996). I den här undersökningen har

• Sida 1779
•  Original

233

jag inte ställt direkta frågor om detta. Om detta hade gjorts hade ungdomarna säkerligen genomgående uttryckt sitt ogillande för sådana företeelser. Några av de intervjuade nämner ”affärerna” som ett bevis på att politiker inte är att lita på. Detta utgör dock inte i något fall en dominerande sida i argumentationen. Andra faktorer framhålls i betydligt högre utsträckning. Själva bilden av politikers trovärdighet på det personliga planet är säkert viktig. Den utgör dock bara en av flera pusselbitar i frågan om själva politikens trovärdighet. Några ungdomar uttrycker också en trötthet på affärerna och en kritik mot medias behandling av dem:

Ja, nu tycker jag i medierna att dom har hållit på och ältat allt det här ekonomiska fifflet som alla håller på med, och kontokortsaffärer. Och det är ju bra att dom tar upp det när politiker håller på, men dom gottar sig ju i det. Det blir ju för mycket så man orkar ju inte höra mer till slut, utan… Jag tycker att dom lägger ner för mycket tid på sånt i stället för på bra saker som dom gör… Man måste ju få veta båda, det måste ju va en gräns emellan där tycker jag. (Kvinna 22, barnskötare, röstade.)

Ett par av de intervjuade ungdomarna inhämtade valinformation ganska planmässigt. De läste det som kom med posten, kompletterade genom att beställa mer samt sökte på internet. Det gäller några förstagångsväljare och en hel del av inspirationen till att söka information tycks de ha fått av engagerade samhällskunskapslärare i gymnasieskolan.

Valstugor, vallokaler, ringde till huvudkontoret, försökte t.o.m. få tag på den här personen, men det gick inte. Det är ju bara vart fjärde år man orkar kanske engagera sig så mycket, men jag tyckte det var rätt viktigt att kolla upp att jag verkligen kunde rösta på den här personen, att det inte ligger nånting i gömmorna. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Det stora flertalet av de intervjuade tycks dock inte känna sig tillräckligt berörda av valet för att lägga ned en sådan arbetsinsats. Vad tycker då ungdomarna om politiken i dag?

Ungdomars syn på det politiska klimatet

Synen på politik, partier och val hos ungdomarna i materialet kan diskuteras utifrån några nyckelord; tydlighet, tillit och identifikation. Intressant är också om ungdomarna upplever att det finns en

• Sida 1780
•  Original

234

speciell ungdomsproblematik. Hur svarar i så fall politikerna upp mot detta?

Jag tycker det är svårt, det gör jag, jag tycker inte jag kan se att ja men vänster liksom det står för...jag har jättesvårt för det där om vad som är höger och vänster och mitten jag tycker det är jobbigt faktiskt. Jag tycker det säger inte sådär klart för mig som jag önskar att det skulle göra. (Kvinna 20, teknikstuderande, röstade.)

Allting verkar smälta ihop på något sätt. I många frågor är ju sossar och moderater så väldigt nära varandra. Sen råkar det bara vara nått litet centerparti med och regera t.ex. att det rörs ihop lite och man blandar lite, ena dagen är det det här och andra dagen är det det här. Jag tror att man tappar lite kanske, att det är svårt att rösta på ett parti som man egentligen inte riktigt vet vad de står för och vad dom håller på med. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Ja men det är nog det här med att man inte kan se klara och tydliga riktlinjer i så fall, för dom är ju ganska snarlika, det är ju inte en helt höger och en helt vänster så, utan det är ju en ganska jämn smet. (Kvinna 24, ekonomstuderande, röstade.)

Ja jag tycker för min del att vi snart bara har mittenpartier, alla springer varandras ärenden liksom, det är inavel mellan partierna, man kan lämna sossarna för att liksom ’äh jag börjar jobba med moderaterna i stället’ och då är det läskigt liksom... det är en sak om man går från moderaterna

till

folkpartiet liksom, eller från sossarna till vänsterpartiet, det kan

jag liksom se, men när man går från sossar till moderater eller tvärtom då är det... politiken är för lika då om man kan göra så. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Ovanstående speglar en mycket tydlig tendens i intervjumaterialet. Det överväldigande flertalet tycker att det är väldigt svårt att se skillnader och alternativ i politiken. Detta gäller oavsett den intervjuades eget politiska intresse och medvetenhet. Man upplever att gränser är otydliga och att ideologierna inte kommer fram. De skillnader man möjligen ser mellan partierna är i sakfrågor. Valbeslutet blir därmed mer beroende av tillfälligheter, dvs. partiernas ståndpunkter i de dagsfrågor man tycker är särskilt viktiga. Partiernas hållning i sakdebatten upplevs vara svår att länka till olika alternativa partipolitiska ideologier. Några grundläggande skiljelinjer tycks inte längre existera, de framgår i alla fall inte i den politiska debatten.

• Sida 1781
•  Original

235

Men sen är det ju så också som jag sa tidigare att tydligheten måste öka, att folk känner att det här partiet kan jag identifiera mig med och så. Om allting smakar likadant så väljer man ju mer det som passar för stunden. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Många av ungdomarna här uttrycker alltså att de vill se tydligare skiljelinjer i politiken. Samtidigt menar många att det käbblas och bråkas för mycket. Politiker borde lyssna på varandra och drivas av en ärlig vilja att komma framåt. De borde samverka och lösa landets problem i stället för att bråka och blockera sig. Detta behöver kanske inte vara så motsägelsefullt som det ter sig vid en första anblick. Flera uttrycker att motsättningar är OK när de rör väsentligheter, dvs. ideologier och sakfrågor. De tycker dock att det käbblas om oväsentligheter och pseudofrågor, inte om de ”verkliga” frågorna. Önskan om dels klarare skiljelinjer och ideologiska alternativ, dels mindre bråk, käbbel och antagonism i den offentliga debatten är kanske i sig ett utslag av oklarhet och förvirring. Om motsättningarna klart och tydligt rörde olika ideologiska alternativ kanske man på ett helt annat sätt skulle acceptera dem och se dem som nödvändiga i debatten?⁹

De allra flesta i materialet tycker att det finns specifika ungdomsfrågor. De som nämns är arbetslösheten, skolan, våldet, studieersättningar, fritidsgårdar och fritidsverksamhet. Flera nämner också miljöfrågorna. De tycker dock inte att politikerna bryr sig speciellt mycket om ungdomsfrågor och ungdomsproblematik, det är mest en läpparnas bekännelse i valtider.

Och... jag tycker inte att dom inriktar sig så stort på ungdomar, jag tror att det mer är en samvetsgrej mot ungdomar, för att dom vet att det finns ungdomar som skall rösta, man skickar, sossarna skickar ut sin videofilm för att dom skall komma och rösta men dom bryr sig inte egentligen om ungdomarna. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Ja jag tror att det är någon sorts grundinställning faktiskt, politiker, val nu är det dags liksom... och sen att vi som är ungdomar att man känner lite mera, att man är lite åsidosatt, att det känns som att man kanske inte spelar någon roll. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Ungdomarna i materialet upplever genomgående ett stort avstånd till politiken. Politiker är svåra att identifiera sig med. Många av de

• Sida 1782
•  Original

236

intervjuade upplever ett generationsproblem. De kan inte identifiera sig med de där kostymgubbarna (och tanterna), eller kanske framför allt tvärtom – de där kostymgubbarna förstår inte ungdomars verklighet och problem. Många ger uttryck för känslan av att ungdomar bara blir viktiga när man behöver deras röster. Det är inte någon verklig omsorg om ungdomars väl och ve som gör att politikerna vänder sig till ungdomar. De verkliga ungdomsfrågorna kommer inte upp och ingen lyssnar ordentligt på ungdomsgruppen trots att ”det är vi som skall ta över...”

Nej och det är ju svårt det också för det är ju lite äldre personer som sitter i regeringen och har poster som syns. Och då ha nån gubbe på 50 som säger att nu går ni och röstar på oss för vi tänker lägga pengarna på vården och så... det skiter man väl i om man är arton år.... (Man 23, ekonomstuderande, röstade.)

Men ungdomen är bara bråkig och liksom så där va, det är som gamla säger va... ’å ungdomar nu för tiden’, dom drar så mycket sådär alla över samma kam, vi är för små liksom för att förstå det och det... jag känner jag tillhör den där gruppen som alla tycker liksom inget vet... (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

Det avstånd som upplevs kan emellertid inte förenklas till enbart en fråga om att för få ungdomar syns i de politiska församlingarna. Det bör snarare länkas till känslor av elitstyre, förvirring och brist på politiska alternativ. Många av ungdomarna här upplever också tydligt att det inte händer något i de frågor de tycker är viktiga. Den politiska debatten tar inte tag i en, griper inte in i vardagsfrågorna. De politiska besluten upplevs inte påverka den nära situationen. En sak som bör leda till eftertanke är att så få av de intervjuade nämner arbetslösheten som en viktig politisk fråga i dag. Detta trots att så många i materialet har en osäker position på arbetsmarknaden. De kanske inte upplever att politikerna vill/kan göra något åt den?

Lokala politiker då, politiskt aktiva i den nära omgivningen? Har man någon kontakt med sådana? Ger i så fall inte de en mänskligare bild av politiken? Det visar sig att ytterst få har/ har haft någon kontakt med lokala politiker. Ytterst få känner dessutom någon som är politiskt organiserad och aktiv. Ibland dock, känner ungdomarna till några politiskt aktiva personer. Det kan t.ex. vara representanter för olika ungdomsförbund på skolan. Det framgår i dessa fall att de betraktar ungdomar engagerade i ungdomsförbund som enbart en livstilsgrupp bland andra, ungefär som punkare, hårdrockare, syntare etc. De ses rentav som lite konstiga, en typ av människor

• Sida 1783
•  Original

237

som klär sig och beter sig annorlunda. De tycks ha låg status och inflytande bland ungdomar i gemen ”det är inte modernt liksom, de är udda personer”. Några är mycket avståndstagande:

Det är stans snobbar med portföljer och nallar. Jag hatar ju personligen såna, det är bara så, portfölj och mobiltelefon och så, och så bara ett jäkla snack om grejer dom inte fattar nånting om. Dom försöker bara vara likadana som dom stora. (Man 20, arbetslös, röstade ej.)

Låt oss sammanfattningsvis återvända till de nyckelord som avsnittet inleddes med. De intervjuade har en låg tillit till politiken, dock ej till det demokratiska systemet som sådant. De upplever ett stort avstånd och att det som diskuteras inte berör. De har svårt att identifiera sig med såväl politikerna som personer, som innehållet i den offentliga debatten. En stark tendens i materialet är att man saknar tydliga politiska alternativ. Denna var genomgående oavsett graden av politisk medvetenhet hos den intervjuade. Skillnaden här var enbart att de mera medvetna i materialet förde mer avancerade resonemang. De försökte diskutera orsaker till partiernas ideologiska sammansmältning osv. Flertalet tycker att det käbblas för mycket om oväsentligheter i politiken. Samtidigt som de vill ha klara alternativ och skiljelinjer i de grundläggande frågorna, efterfrågas samverkan kring svåra samhällsproblem. I frågan om identifikation kommer också generationsproblematiken fram. Politiker är gubbar och tanter i medelåldern som inte förstår ungdomars verklighet. De krånglar till och pratar svårt och de lever i en annan värld, har andra och mycket bättre villkor. Några tar upp detta med att politiker dessutom skor sig och utnyttjar sin ställning om de kan.

Ungdomar, politik och valdeltagande – en diskussion om motiv och förklaringarna bakom dem

Apati eller hälsosam misstro?

Det talas i dag mycket om den ökande misstron eller rentav politikerföraktet. De åsiktsmönster som här återgivits uttrycker också, enligt min mening, olika former av misstro. Det bör inskärpas att denna misstro riktar sig mot politiker i allmänhet och oavsett partifärg. Begreppet misstro är emellertid inte okomplicerat. Vilken betydelse skall vi lägga i det? Vidare; vilka konsekvenser kan en

• Sida 1784
•  Original

238

ökad misstro tänkas ha för politiken och det demokratiska systemet?

Begreppen politikerförakt och misstro diskuteras av Tommy Möller (1998) i en forskningsöversikt. Begreppet politikerförakt har egentligen en mycket stark innebörd. Att förakta är att se ned på någon. Det innebär i sina konsekvenser ett förkastande och ett avståndstagande (a.a., s. 11). I intervjuerna kan man möjligen tala om sådant förakt i ett par fall. Den person bland icke-röstarna som rubricerats till kategorin ”protest” är ett av dem. Indikationerna om politikerförakt bland ungdomar är alltså svaga i materialet.¹⁰

Om innebörden av begreppet misstro är avsaknad av tillit, så är detta ett mycket genomgående drag bland de intervjuade. Möller stramar dock upp begreppet. Han länkar det till riksdagens betydelse av misstroendevotum. Misstro innebär då skepsis grundad på en övervägd och reflekterad attityd (a.a., s. 12). Sett ur denna synvinkel är den snarast hälsosam för demokratin. Medborgarna hyser ju skepsis mot politiker och politik utifrån en medveten position, dvs. man har både kunskap, engagemang och förmåga till kritiskt ifrågasättande. Är misstron bland ungdomarna i denna undersökning av den karaktären? I några fall är det uppenbart så. Bilden behöver dock kompliceras ytterligare. I Demokratirådets rapport (Petersson m.fl. 1998) framkommer en bild av kritiskt ifrågasättande medborgare. Denna ger dock samtidigt vid handen att de varken är särskilt intresserade eller insatta i det politiska skeendet. Kanske ger det en mera korrekt bild av ungdomarna i denna undersökning? Det avstånd till politiken som många av de intervjuade känner kan också befaras leda till ett utanförskap, en alienation. Möller menar att begreppet alienation här kan kopplas till såväl bristande tilltro till den egna förmågan att förstå och påverka politiken, som bristande tilltro till de politiska institutionernas mottaglighet för sådan påverkan. Han hävdar dock också att utanförskapet kan bero på ointresse, på att man är likgiltig inför det politiska skeendet. Ett sådant utanförskap är då självvalt (a.a., s. 12). Det sistnämnda kan man i denna undersökning relatera till kategorin ”liknöjd” bland icke-röstarna, samt till en av de två som jag hänfört till en traditionsbunden valstrategi. Men det förra fallet av utanförskap då? Vilken relevans har det? Hur kan det relateras till misstro i ovan nämnda betydelse?

Draget av kritiskt ifrågasättande, låg auktoritetstro och självständig hållning är mycket genomgående i denna undersökning.¹¹Ungdomarna vill inte luta sig mot vad andra eller den egna eventuella gruppen tänker och tycker. Graden av samhällsintresse och viljan att kunna påverka, är svårare att dra entydiga slutsatser om. De

• Sida 1785
•  Original

239

som ovan karaktäriserats som medvetna och socialt inriktade tillhör utan tvekan en, i relation till den demokratiska processen, åtminstone potentiellt positiv kraft. De är mycket engagerade i samhällsfrågor, de besitter en god individuell kompetens och de är mycket självständigt tänkande. Liknande drag finns också bland många av de andra ungdomarna. Den rent politiska medvetenheten verkar inte alltid särskilt hög. Det finns dock en kompetens och ett allmänt samhällsintresse. Man är någorlunda orienterad i omvärldsskeenden och man förmår att självständigt söka information när man vill ha den. Hos gruppen ”ambivalenta” icke-röstande är upplevelsen av avstånd än starkare. Samtidigt verkar förmågan att orientera sig sämre. Man är varken särskilt insatt eller intresserad av det politiska skeendet. Intressant här är dock självständigheten. Klarar man inte att egenhändigt ta ställning i valet så avstår man från att rösta. Att rösta har alltså blivit ett val i sig. Det gör man bara om man själv känner sig mogen för det. Detta bekräftar resultaten från det föregående bidraget i denna volym (Teorell & Westholm). Normer och social kontroll visavi valdeltagandet har försvagats.

Att de ”ambivalenta” ungdomarna skulle vara ointresserade av samhällsfrågor framstår dock inte som helt korrekt. Tvärtom uttrycker flera tydligt ett sådant intresse. De intervjuade uttrycker genomgående också att det är viktigt att påverka/att ha möjlighet att påverka, både i stort och smått. De anför sällan att detta skulle vara omöjligt. Problemet är att den offentliga debatten inte attraherar. De ser inte kopplingen till den egna verkligheten. Då är de inte heller beredda att lägga ned det arbete som krävs för att sätta sig in i frågorna. Eftersom de partipolitiska skillnaderna också upplevs som små är behovet att stödja det ena eller andra partiet inte starkt. Ett maktskifte leder ju bara till marginella skillnader. I denna bemärkelse kan vi tala om alienation, utanförskap. Den handlar dock inte om upplevelsen att sakna egen förmåga eller att de politiska institutionerna som sådana inte skulle kunna påverkas. Det handlar om att den arbetsinsats som krävs för att påverka i partipolitiken inte svarar mot vad man tror sig kunna få ut av det. Om man tycker att det hela framstår främst som entertainment (dålig sådan) och cirkus varför skall man då bry sig?

Det stora flertalet ungdomar i denna undersökning tycks alltså ha relativt god individuell kunskap om och intresse för samhällsskeenden. De är självständiga och intar en visavi politiken kritiskt ifrågasättande attityd. Resultaten här knyter an till flera intressanta teorier om den nuvarande utvecklingen. Inglehart (1999:242) t.ex., hävdar utifrån sin ”World Values Survey” att de yngre generatio-

• Sida 1786
•  Original

240

nerna generellt blivit alltmer benägna att engagera sig i olika visavi eliter utmanande former av politiskt participation. Varför leder inte denna benägenhet till engagemang i partipolitiken? Trondman (1999) söker förklaringar i det för ungdomar så viktiga identitetsarbetet. Politiken blir inte viktig för den egna identiteten om den inte förmår koppla till en social politisk tillhörighet. Detta sker inte i dag. I stället kan vi se:

....en kulturell nedkoppling av förbindelserna mellan livsstil, eller om man så vill uppvisandet av synliga identiteter, och en politiskt formulerad vitillhörighet baserad på sökandet efter en djupare värdegrund. (A.a., s. 292, kursiveringar i orginalet.)

Partipolitik är inte något som berör de ungas självreflexiva upptagenhet, en sådan politik är helt enkelt inte en del av de ungas identitetspolitik, vars politiska engagemang snarare söker det egna vardagslivets nära domäner. Där och ingen annanstans finns det som kan påverkas (a.a., s. 292).

Dagens ungdomar ställer starka krav på inflytande, delaktighet och gemenskap om de skall engagera sig. Intervjuerna i denna undersökning bekräftar att den politiska tillhörigheten måste knyta an till identitetsutveckling och vardagsverklighet. Detta betyder dock inte att ungdomar inte kan/vill engagera sig i de stora frågorna. Ett sådant engagemang måste emellertid bygga på känslor av politisk tillhörighet och samband med den nära verkligheten. Ungdomarna här framhåller också, som vi sett, vikten av påverkan i de stora frågorna. Flera ger också prov på engagemang i sådana. Det tar sig dock inte partipolitiska banor. Raset i partiernas medlemssiffror och politikens allt starkare beroende av media gör att man kan befara en utveckling mot ökad distans mellan partier och väljare. En sådan utveckling av den offentliga politiska diskursen tecknades av Habermas redan 1962 (1998). De olika arenorna för politiska samtal och dialog mellan de styrande och medborgarna blir allt färre. Medborgarna förvandlas till objekt i stället för politiska subjekt som är med och utformar politiken. Känslor av tillhörighet till politiska partier och delaktighet i politikens utformning måste dock bygga på medborgarnas involvering i det pågående politiska samtalet. Detta torde vara särskilt viktigt när det gäller dagens reflexiva och självständiga ungdomar.

• Sida 1787
•  Original

241

Låg auktoritetstro, stark tro, vilja och även i flertalet fall, förmåga att orientera sig och fatta egna och självständiga beslut, är saker som vittnar om ett individualistiskt förhållningssätt. Resultaten här knyter tydligt an till teorier och forskning om en pågående värdeförändring och individualisering i samhället (se t.ex. Bruhn 1999). Jag skall här i all korthet redogöra för en möjlig orsakskedja baserad på dessa teorier.

Nämnda personlighetsdrag samt även de inslag i ungdomarnas allmänna inställning till livet som diskuterats tidigare i texten, är alla fenomen som kan ses som viktiga inslag i s.k. postmaterialistiska värdemönster (Inglehart 1977, 1990). Betoning på s.k. frihetsvärden om utveckling och självförverkligande ses som centrala drag i dessa. Vidare har postmaterialisten en sekulariserad hållning och hyllar en personlig moral vilken betonar valfrihet och autonomi. Han/hon vill ha inflytande och delta i beslut, har en stark tro på egenstyrkan och är kritisk till auktoriteter och institutioner. De postmaterialistiska värdemönstren är vanligast förekommande bland de yngre generationerna. I och med att dessa ”växer upp och tar över” blir det postmaterialistiska värdemönstret med tiden dominerande. Ronald Inglehart menar att utvecklingen innebär en långsam och smygande revolution i fråga om värdehållningar. Denna sker på bekostnad av det materialistiska värdemönstret. Detta innebär bl.a. en betoning på materiell standard samt fysisk och psykisk trygghet. Materialisten har en kristen moral och etik samt hyser lojalitet och tilltro till auktoriteter och traditioner. Personen drar sitt strå till stacken, framhäver sig inte och är självdisciplinerad (Bruhn 1999:180).

Parallellt med värdeförändringen ser vi allt högre individuella kompetenser. En viktig förklaring till dem är de förhöjda utbildningsnivåerna. Flera undersökningar har dessutom visat att tron på den egna förmågan att agera självständigt ökar med stigande utbildningsnivå (Petersson m.fl. 1989). En annan orsak är att individerna utvecklar en större allmänkompetens i det moderna informationssamhället. De tvingas förhålla sig till stora mängder information innehållande olika och kontrasterande budskap. De individuella valsituationerna tvingar fram ökad reflektion. Denna leder i sin tur till ökad kompetens. Den individuella och sociala förmågan till självreflektion, informationsproduktion och kommunikativ utveckling ökar (Melucci 1992, 1996).

Kunskap och värden är intimt förknippade med varandra. De värden vi hyllar styr i stor utsträckning vilken typ av kunskap vi söker. Den kunskap vi besitter påverkar i sin tur värdena, vad vi anser

• Sida 1788
•  Original

242

vara eftersträvansvärt i tillvaron. Ökad förekomst av postmaterialistiska värden och högre individuell kompetens innebär ökad individualism. Förklaringar på samhällsnivån till denna bör särskilt sökas i dels arbetsdelning och differentiering med uppbrutna grupptillhörigheter och individualiserade levnadsvillkor som följd, dels i det komplexa högteknologiska informationssamhället, vilket för sin funktion kräver högkompetenta individer med god förmåga till självreflektion. Dessa samhällsförändringar får viktiga konsekvenser för socialisationen, fostran av nya individer in i samhället. I ett äldre mer homogent samhälle fostrades individerna av ett fåtal ”socialisationsagenter” med likartade budskap, främst familj och skola. I dag har rollerna för dessa förändrats. Samtidigt har många nya socialisationsagenter såsom TV och andra media kommit till. Tillhörigheter och traditioner bryts upp, den sociala kontrollen minskar, individerna rör sig i fler olika miljöer, de möter allt fler normgivare och värdeförmedlare. Den moderna individen är alltså mer utlämnad. Han/hon tvingas till fler egna val, såväl vad beträffar handling som värden och livstil. Identiteter och tillhörighet till olika gemenskaper kommer därmed att präglas av personliga val och ansvarstaganden, inte som i tidigare samhällen av givna externa förväntningar och roller (Giddens 1991).

I de moderna systemen tenderar däremot individualiseringsprocessen att förvandla karaktären av relationen mellan olika individer från ett band till ett val. (Melucci 1992:123.)

Ett deltagande i kollektiva processer grundas mot denna bakgrund främst i individuella reflektioner och beslut, inte i lika villkor och behov av stöd från likar och legitima auktoriteter i naturliga gruppkonstellationer. I ett sådant perspektiv kanske det inte är så förvånande att vi möter en större mångfald av politiska förhållningssätt, ett ökat antal personligt utmejslade ideologier samt en ökad rörlighet och minskad trohet gentemot etablerade politiska partier och organisationer. Ungdomarna ställer höga krav på relevans och resultat i politiken. De har god förmåga att värdera och eventuellt genomskåda politiska budskap och retorik. De tar ställning självständigt och utifrån sakpolitiken och de värden de själva anser väsentliga. Om politikerna inte klarar att svara upp mot detta, om politiken upplevs som meningslös och irrelevant i relation till det man själv anser vara viktigt i tillvaron, så är steget kanske inte långt till att vända politiken ryggen. Man söker då andra vägar för att kanalisera sina krav på inflytande och förbättringar. Kanske ligger en viktig förklaring här till det paradoxala i att ungdomarna ofta visar en god

• Sida 1789
•  Original

243

kompetens och medvetenhet i olika aktuella samhällsfrågor samtidigt som de uppvisar ett ointresse och en okunskap om partipolitiska hållningar och offentliga politiska strider?

Är det då så att dagens ungdomar inte känner några grupptillhörigheter? Minskar familj och föräldrars inflytande över ungdomarnas politiska värderingar och ställningstaganden? Har familj och skola ersatts av andra normgivare? Vilken betydelse har kamratkretsen? Vilken plats intar politiken i kamratumgänget? Hur ser man på olika former av kollektivt engagemang?

Ungdomars socialisation, tillhörigheter och gemenskaper

Skola och familj framhålls ofta som de viktigaste uppfostrarna. Så kallade socialisationsteorier brukar hävda den konserverande sidan av detta. Barn ”ärver” sina föräldrars värden och åsiktsmönster. Detta ger kontinuitet och stabilitet i kultur och politiska opinioner. Mycket tyder dock på att familjens roll håller på att förändras i detta avseende. Detta avspeglar sig också i materialet här. En klar majoritet uppger t.ex. att politik inte precis tillhör de vanligaste samtalsämnena hemma vid köksbordet.

Vi diskuterar inte så mycket hemma. Mamma, jag frågade henne vad hon tänkte rösta på men ’nej det tänker jag inte säga’ och det är lika med pappa. (Kvinna 19, arbetslös, röstade ej.)

Nej fan inte ett dyft, det är därför jag är så på nu tror jag. Man fann sig ju, det är mat på bordet, farsan klagade lite över, jävla sossar högervridna, morsan bla bla, det var ju det liksom. (Man 22, arbetslös, röstade ej.)

I flera av de intervjuades familjer diskuteras aktuella samhällsskeenden till och från. Ytterst få uppger dock att det diskuteras politik i mera inskränkt bemärkelse, dvs. kring partier och partipolitik. Signalerna om politisk hemvist hos föräldrarna verkar få och otydliga. Förvånansvärt få i materialet vet vad deras föräldrar röstar på. Många förstår ”vartåt det lutar”. Vissa tycks emellertid inte ha en aning.

Värdeförmedling och politisk påverkan sker naturligtvis inte enbart i direkta diskussioner och försök att övertyga. Mycket får sig ungdomarna till livs under långt mer subtila former. Slående är dock att många föräldrar tycks försöka undvika att påverka för mycket. De framhåller att barnen själva måste ta ställning. Detta är en viktig

• Sida 1790
•  Original

244

värdeförmedling i sig. Förvånansvärt många av ungdomarna menar också att de nog inte röstade på samma parti som sina föräldrar. Föräldrarnas reaktion på detta tycks ha varit mycket sval. Det är vars och ens ensak helt enkelt. Mycket intressant är att detta även tycks gälla valhandlingen i sig. Icke-röstarna i materialet uppger, på ett undantag när, att deras ”valskolk” inte utlöste någon nämnvärd reaktion hos föräldrarna.

...jag tror, mina föräldrar tror jag röstar olika, jag vet inte för jag, jag pratade med min mamma för jag visste inte hur jag skulle rösta och då fick jag sitta och prata med henne om ...hon är ju lärare och så för mellanstadiet, så hon har väl haft lite diskussioner i skolan om vad olika partier står för så hon drog det för mig också liksom lite sådär, och det blir det ju så att hon pratar lite utifrån vad hon själv tycker... men jag röstade nog inte på samma som hon, det gjorde jag nog inte. (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

Att ungdomarna själva skall ta ställning är väl något som de flesta uppfattar som en ur demokratiskt synvinkel positiv värdeförmedling. Att normen om valdeltagandet som en medborgerlig plikt tycks vara på väg att försvagas, är dock illavarslande (se Teorell & Westholm ). Incitamenten för att gå och rösta blir svagare. Det handlar bara om ett personligt beslut bland alla andra, det har ingen särskild dignitet.

Ovanstående tycks gå stick i stäv med resultaten från en del andra undersökningar. Där har hävdats att partisympatier är starkt familjebundna, att det finns en stor överensstämmelse mellan föräldrar och barn (se t.ex. Hammarström 1993). Man menar att den politiska revolten mot föräldrarna är sällsynt. Politiska värden och sympatier förmedlas ju i hög grad indirekt. Ungdomarna kanske röstar på detsamma som föräldrarna, trots att de själva inte vet säkert? Olika yttre tecken på senare tid, såsom t.ex. ökad politisk rörlighet och förändringar i partisystemet, talar dock ett annat språk. Hur som helst; många i materialet här framhåller att de har ett annorlunda röstbeteende än sina föräldrar.

Vilken information kring val och politik upplever då de intervjuade att skolan ger? Sammantaget får man av materialet här intrycket att skolinformationen i hög grad beror på samhällskunskapslärarna som individer. Några intervjuade säger att de fick god information i skolan tack vare en engagerad lärare. Flertalet verkar dock inte uppleva detta. Kanske är det så att mera utförlig diskussion kring partier och val endast förekommer i direkt anslutning till valrörelser i skolorna? Ingen av de intervjuade här gick i skolan då.

• Sida 1791
•  Original

245

Kamratumgänge blir det helt dominerande svaret på frågor om de intervjuades fritidssysselsättningar. Sker då fritiden organiserat? Deltar ungdomarna i någon form av föreningsliv? Finns det någon tradition av detta i den nära omgivningen? Ja, någon form av idrottsaktivitet utövas av en klar majoritet. Många sysslar också med musik och liknande estetiska kulturaktiviteter. Det handlar om medlemskap för utövandets skull. På något enstaka undantag när (spelarnas förtroenderåd) innehar de inte förtroendeposter eller liknande. Ett fåtal av de intervjuade har varit politiskt engagerade, i ungdomsförbund eller ”enfråge-rörelser”, t.ex. miljögrupper. Bilden tycks vara ganska likartad i relation till föräldrar och kamrater. Den föreningstradition som finns från hemmet handlar vanligen om idrott eller hobby (släktforskning, motorcykelklubb, sändaramatörer). I några fall finns tradition av politisk och facklig verksamhet, i två av tre fall professionell sådan. Ytterst få har politiskt aktiva kamrater.

Bland ungdomarna i dag finns kanske bara två verkliga folkrörelser – idrotten och musiken.¹² Beträffande idrotten bör skiljas mellan medlemskap i motions- och umgängessyfte och satsningar på aktivt tävlande. Det är utan tvekan det vanliga. Här handlar det om ett individuellt intresse av att ha roligt och må bra/utveckla kroppen. Även föreningslivet bör sättas i relation till den ökande individualiseringen och bristande tillhörigheten. Motiven att vara med i föreningar handlar allt mer om gemenskap och individuellt välbefinnande än att tillsammans med andra driva fram kollektiva förbättringar. Selle & Øymyr (1995) ser en förskjutning från idébaserade och utåtriktade rörelser mot allt mer av inåtvända identitetsbyggande organisationer, samt fritidsorganisationer som uttrycker expressiva och privata värden. De ser en generell tillbakagång för de utåtriktade och förändringsorienterade organisationer som mobiliserat människor kring engagemang i olika sociala och politiska frågor. Dessutom har det inre sociala livet blivit allt viktigare i dessa senare. De utåtriktade aktiviteterna har fått mycket av funktionen att legitimera dessa interna aktiviteter.

Här kan man möjligen invända mot det sistnämnda. Mot bakgrund av den kompetens och det intresse för samhällsskeenden som så många ungdomar i denna undersökning visar prov på, så vore det märkligt om de inte skulle kunna drivas av önskemål om externa förändringar. Många forskare har pekat på att dagens ungdomar är beredda att ta ett stort socialt ansvar (Inglehart 1999, Alberoni 1994, Berking 1996). Enligt min åsikt bör orsaker i stället sökas i de ”förändringsorienterade” organisationernas bristande förmåga att svara

• Sida 1792
•  Original

246

upp mot individuella behov, i stelnade organisationsformer dåligt anpassade till ungdomars krav på individuellt inflytande och behållning ”här och nu” samtidigt med kampen för de långsiktiga målen. Forskning kring ”nya sociala rörelser” och ungdomars kollektivt organiserade handlingar har pekat just på skillnader här gentemot tidigare generationer. Man brukar säga att dagens ungdomar så att säga lever i den kollektiva handlingen. Att enbart arbeta för avlägsna och långsiktiga mål räcker inte för engagemang. Medlet är minst lika viktigt, dvs. att de får vara med och utforma politiken, att handlingarna här och nu ger feed-back, att de får lära och utvecklas, att de får uppleva stark gemenskap osv. (Melucci 1992, 1996).

Flertalet ungdomar i undersökningen säger sig ha ett brett umgänge. De påpekar gärna att de deltar i flera typer av gruppkonstellationer. Att vara vidsynt och flexibel, kunna umgås med alla de sorter, tycks vara något de värderar högt, något som bör eftersträvas. För att undersöka det faktiska umgänget krävs naturligtvis andra grepp. Då måste man kartlägga hur ungdomarna de facto rör sig. Här är det dock främst en fråga om identifikation. Hänför man sig själv till någon specifik grupp, känner man särskild tillhörighet? Det är mycket tydligt att det motsatta gäller. Några särskilda markeringar mot andra ungdomsgrupper förekommer inte spontant. De intervjuade framhäver vanligen inte heller något specifikt grundläggande kitt i den egna kamratkretsen, dvs. att det egna gänget har någon specifik livsstilsprofil. Ett par undantag kan man skönja. Det gäller dels den ovan nämnda person som säger att han bara umgås med musiker, dels en person som säger att hon i stort bara umgås med folk som sysslar med någon form av konst och kultur. Här kan poängteras att t.ex. gruppen musikintresserade i sig är oerhört socialt heterogen. Detta framgår inte minst av intervjun med nämnda person. Detta leder in på frågan om livsstil och livsstilskonstellationer. Genomgående och mycket tydligt är att ingen av de intervjuade vill hänföra sig till någon speciell livsstilsgrupp. De markerar sin självständighet. En och annan, men få, säger sig ha genomgått en period då de var yngre, kanske varit punkare etc.:

Nej fan det var när jag var yngre, jag hade väl en syntperiod, sånt där industriellt spelade på plåtar och så, jävligt intressant. Men sen tröttnade jag, frilansande stil har jag. (Man 22, arbetslös, röstade ej.)

Det verkar nästan som om tillhörighet till olika ungdomskulturer främst har att göra med identitetsarbetet i den tidiga adolescensen. När man når myndighetsåldern är det viktigare att markera sin

• Sida 1793
•  Original

247

egenart, sin fria och individuella hållning. Även om ungdomarna här ibland inser att omgivningen betraktar dem utifrån vissa yttre tydliga kriterier, t.ex. klädsel och intressen, så framhåller de distansen.

Alla säger att jag är raggare men det är jag inte, alla andra säger det men jag är ingen raggare. Bara för att man har en jänkare blir man stämplad (Man 20, arbetslös, röstade ej.).

Nej jag umgås ju mycket med syntare, går och lyssnar på dem, syntare och svartrockare, men jag räknar mig inte dit (Kvinna 20, arbetslös, röstade ej.)

Det beror på, när folk träffar mig liksom så ja du är hårdrockare liksom, satanist eller såna saker man får höra, annars är det väl inte något sånt där utpräglat. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Forskningen om ungdomars sökande efter identitet via prövande av olika kulturella stilar och influenser, är omfattande (Ziehe 1994, Fornäs m.fl. 1994, Willis 1996, Sernhede 1996). Mycket av denna forskning tar fasta på vad man kan kalla för advantgardistiska miljöer, olika ”spjutspetskulturer” i storstadsmiljöerna. Denna ”avantgardeforskning” är utan tvekan viktig. Den pekar ut influenser och påverkan som även når bredare ungdomsgrupper. Den ger vidare indikationer om en möjlig framtida utveckling. De advantgardistiska ungdomskulturerna är dock inte representativa för ungdomsgruppen i gemen. Bland de stora och breda ungdomsgrupperna, som jag vill hävda fångas upp i en undersökning som denna, råder en delvis annan verklighet. Influenserna och intresset för olika stilar finns där. Mest tydligt är dock att man markerar sin autonomi. Ungdomarna tror på de egna möjligheterna att förverkliga olika livsmål. Samtidigt har de realistiska föreställningar om sina objektiva villkor (se ovan om värden). Att pröva, att låta sig influeras, att undersöka, att vara öppen är viktigt i identitetsarbetet. Detta vill man göra utifrån en egen fri hållning. Man är först och främst sig själv.

Hur är det då med den allmänna sociala tillhörigheten? Några intervjufrågor rörde detta med upplevelse av klasstillhörighet. Kanske man känner stark tillhörighet till en särskild samhällsgrupp och därför inte behöver söka trygghet och identitet i olika konkurrerande livsstilsideal? Nej, genomgående och mycket tydligt är att ungdomarna här inte orienterar utifrån en sådan upplevelse av (klass)tillhörighet. De associerar inte heller till detta med klassröstning, lutar sig inte mot resonemang av typ ”kommer man där jag kommer

• Sida 1794
•  Original

248

från så gör man....”, eller ”det är självklart att folk som vi....”. De intervjuade vill tydligt framstå som att de står fria från alla former av auktoriteter. Hellre erkänner de att de inte kan ta ställning. En del i materialet poängterar dessutom själva att detta med brist på tillhörigheter är en frukt av samhällsutvecklingen, att det var ”lättare förr”.

Förr i tiden var det ju mer att man var indelade i klasser, samhällsklasserna var ju, det var ju givet då vilka som röstade på vad, man kände mer vad man tillhörde, nu är det ju helt splittrat, det kanske också kan vara en tvekan för många som röstar att man inte vet riktigt, man känner inte riktigt det dära vad man tillhör, det är inte givet vad man tillhör... (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

Jag vet inte. Det är ju så, förut var ju liksom.... alla arbetare stod liksom på, för sig liksom, i ett visst parti och allting, men jag vet inte vi ändras ju, det funkar ju inte så längre, alla jobbar ju inte på det sättet längre, man är ju inte sådana där grupper längre och ’men du är ju den här sortens arbetare, och du är den här...’ utan vi är ju mera jämställda överlag liksom. (Kvinna 20, teknikstuderande, röstade.).

Ovanstående intryck av bristande auktoritetstro och tillhörighetskänslor förstärks ytterligare av hur man ser på detta med politiska åsiktsmönster. Att engagera sig politiskt är en möjlighet bland andra. Detta med politik och levnadsvillkor är dock inget överordnat, inget som genomsyrar verkligheten. Att tillhöra, hänföra sig till ett visst politiskt parti eller riktning, är inte viktigt ur identitetssynpunkt. Det är heller inte särskiljande på det sätt som det kanske var bland äldre generationer. Alla politiska riktningar tycks kunna samsas i samma kamratgäng:

S. Ja ja, jag har väl två kompisar, dom satt och tjatade, den ena hon skulle rösta på centerpartiet och den andra på moderaterna så att dom började tjata då men det var inte så att dom försökte påverka mig eller nåt. F. Du kommer själv från en miljö där man röstar på sossarna, är det väldigt blandat sådär i gänget att nån är moderat, nån centerpartist nån röstar på vänstern och så där? S. Ja det är en kille han är ju, eller om man kollar mer så är det ju några såna som är jättemoderater sen är det ett par styckna som är engagerade i vänsterpartiet och så här... F. Det är inga problem i umgänget och så? S. Nej (skratt).

• Sida 1795
•  Original

249

F. Politiken är inte så liksom, just detta med vilket parti man tillhör det är inte så jäkla centralt? Inget hinder för umgänge och så? S. Nej nej. (Kvinna 20, arbetslös, röstade ej.)

Att inta olika politiska ståndpunkter är inget som riskerar diskriminera en ur kretsen. Det är inte tillräckligt viktigt. Det är vars och ens ensak. Det är inte ”vi mot dom”, utan något man själv når fram till och som respekteras. Det hotar inte på något sätt gruppgemenskapen.

En sista typ av tillhörighet är den mot ungdomsgruppen som sådan. De allra flesta ser förekomsten av en speciell ungdomsproblematik och specifika ungdomsfrågor. Många värjer sig dock mot detta att betrakta ungdomsgruppen som en helhet. I relation till politiken ser dock de allra flesta en ungdomsgemenskap i själva utanförskapet.

Ungdomarna i undersökningen känner alltså inte några särskilt starka grupptillhörigheter utom möjligen i den allra närmaste kamratkretsen. I dess fall hävdar de dock bredd och rörlighet. Umgänget i kamratkretsen vilar inte på några upplevelser av likhet i fråga om klass, politiska ståndpunkter eller ens kanske gemensamma och organiserade fritidsintressen. Umgänge och gemenskap är ett intresse i sig. Gemenskapen vilar på en respekt för vars och ens individualitet och rätt till särart. Följden blir en självständig hållning och en distans till andras försök att påverka en i politiska sammanhang. Val sker utifrån egna överväganden, inte utifrån närhets- och likhetsupplevelser och upplevelser av gemensamma intressen med någon särskild grupp. Möjligen kan man se en medvetenhet om generationstillhörighet och förekomsten av speciella ungdomsfrågor. Denna insikt bidrar då till ett avståndstagande från politiken i allmänhet eftersom man inte upplever att den riktar sig till ungdomsgrupperna.

Resultaten här går i linje med vetenskaplig teoribildning på flera områden, såväl teorier om värdeförändring (Inglehart 1990, 1999), som om ungdomskultur (Trondman 1999), om kollektiv handling (Melucci 1996) och om den ökade självreflexiviteten (Giddens 1991, Lash m.fl. 1996). Den fortgående samhällsdifferentieringen leder till individualisering av livsvillkor samt motverkar upplevelser av intressegemenskap och tillhörighet. Även om sådan intressegemenskap i form av klasser och sociala skikt objektivt existerar, så är den mycket svårare att se. Den stora heterogeniteten i fråga om individuella livsvillkor, sociala umgängesformer, utbildnings- och kun-

• Sida 1796
•  Original

250

skapskompetenser etc., sätter hinder i vägen. Förutsättningarna i dag för att sluta upp bakom intressekollektiv, politiska partier etc., kan uttryckas med ett begreppspar myntat redan i början av seklet, nämligen distinktionen mellan mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim 1994/1893). Den mekaniska solidariteten, dvs. gemenskapen, sammanhållningen i äldre samhällstyper bygger på naturlig likhetsupplevelse. Man tillhör en homogen grupp, man arbetar, bor och umgås bland likar. Tillhörigheten blir självklar och tryggheten finns bland de ”egna”. Här krävs ingen särskild reflektion över hur man skall förhålla sig som individ. I dagens komplexa samhälle däremot måste solidaritet och gemenskap bygga på att människors villkor präglas av olikheter. Durkheim menar att denna sammanhållning vilar på en abstrakt förståelse och övertygelse kring att vi spelar olika roller, har olika funktioner i samhällsgemenskapen och att just alla dessa olika roller tillsammans åstadkommer något funktionellt helt.¹³

Begreppet organisk solidaritet pekar ut ett viktigt fenomen som i högsta grad är tillämpligt här. Nämligen att sammanhållning, gemenskap och uppslutning bakom olika kollektiva politiska krafter i dagens sekulariserade tillvaro i hög utsträckning måste bygga på abstrakta och teoretiska övertygelser, på medvetenhets- och mognadsprocesser, inte naturliga likheter och självklara auktoriteter. Konsekvensen av detta blir att förmedlingen av kollektiva värden och ideologier blir särskilt viktig. Det handlar om att nå ut, argumentera och teoretiskt övertyga/medvetandegöra om olika politiska alternativ, att argumentera för värdesyn och ståndpunkter. Samtidigt upplevs alltså de politiska skiljelinjerna och alternativen vara allt färre och otydligare av ungdomarna i åtminstone denna undersökning. De ideologiska skiljelinjerna mellan partierna blir, åtminstone till skenet, allt färre.¹⁴

Politikens förändring och förnyelse

Här skall redogöras för hur de intervjuade ser på några olika politiska grepp och initiativ som syftar till att intressera och mobilisera väljare. Jag skall också kort beröra hur ungdomarna ser på globaliseringen och EU-medlemskapet.

• Sida 1797
•  Original

251

1998 sjösattes systemet med personval. En viktig målsättning med detta är att föra politiken närmare medborgarna. En tänkt effekt är att det blir lättare att identifiera sig som väljare med de politiskt förtroendevalda. Man kan rösta på dem ”man litar på” och i högre utsträckning utkräva personligt ansvar för politiska handlingar. Politikern själv kan inte gömma sig bakom en partilinje. Hur uppfattar de intervjuade ungdomarna denna förändring?

Ytterst få av ungdomarna i materialet utnyttjade möjligheten att personrösta. Det verkar som om informationen om personvalsmöjligheten inte riktigt nådde ut. Hos många är resonemangen omkring personröstningen dessutom ganska kluvna. Flera framhåller att grundtanken är sund. En bättre kunskap om de personer som skall företräda en och en bättre möjlighet att utkräva ansvar ger ”mer

^{gestalt åt politiken”.}

Flertalet intervjuade påpekar dock att det blir

väldigt svårt att sätta sig in i vad alla olika kandidater står för om personröstning skall genomföras fullt ut. Risken är att det blir en slentrianmässig kompisröstning av det hela. Man röstar på de man känner till, eller som andra bekanta känner till.

Ja, jag tyckte att det kändes bra, det var ganska jobbigt i och för sig att ta reda på allting för att man fick ju inte så mycket, det stod bara en liten slogan, man fick ta reda på allting själv, det var ett himla spring att få tag på rätt personer att prata med, men det kändes lite rätt. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Om jag fattade det rätt, jag tycker det var ganska värdelöst, man kunde ju inte stryka personer. Men det är ju svårt att hålla reda på vad alla tycker och det blir ju att man kompisröstar på folk mycket. (Man 23, ekonomistuderande, röstade.)

Ja det var ju det, men det var ju svårt också för det finns så mycket folk och jag vet inte vad alla är och vad dom står för och det stod ju inget om vad den personen vill, hur mycket den är villig att jobba för det och det, det står ju inget om det. Det tycker jag var svårt liksom att ta nån, liksom i X-stad och så, nej. (Kvinna 21, tekniksstuderande, röstade.)

Njae, det blir väl mycket att det är dom man känner som är med som man röstar på. Det borde bli lättare att veta vad dom står för. Som personer här i kommunen som man skall rösta på man vet ju inte ett skit om vad det är för några man ska rösta på. (Man 19, arbetslös, röstade ej.)

• Sida 1798
•  Original

252

Ett stort antal intervjuade gör kopplingar till det amerikanska valsystemet vilket de ser som dåligt. Där handlar det ju om hur mycket pengar man har.

På ett sätt är tanken bra att man skall kunna välja vem man vill, för då kan jag få en person som kan stå för precis det jag vill, det är en bra grej, men verkligheten blir ju att den som har mest pengar vinner och det vill jag inte ha, i stället skulle dom försöka öka samarbetet mellan topp och gräsrötter i partierna. (Man 23, arbetslös, röstade.)

Nej, nej det säger sig självt att man kan inte rösta på personer liksom...’han verkar sympatisk och trevlig’ och liksom men vad dom vill det är egentligen att avskaffa alla bidrag....det är lite liksom det är i USA. (Man 20, teknikstuderande, röstade ej.)

Det gillar väl inte jag heller, utan då kan ju dom som har pengar få röster, man tycker ju att dom som arbetar inom partierna, partierna vet ju oftast vilka som är bra och då skall väl dom ta fram dom också. Det tyckte inte jag var nån bra idé det där med personval. Det blir ju dom som har utstrålning och kan snacka för sig medan dom som är lite mer tystlåtna inte klarar sig, det tycker jag inte om. (Man 25, teknikstuderande, röstade ej.)

En del påpekar att personval har vi redan genom massmediernas fokusering på partiledarna. Fokuseringen på personer bidrar till att sudda ut ideologiska skiljelinjer mellan partier. Förvirringen och rörligheten ökar därmed. Det skall vara ideologier och partiprogram man röstar på inte personer och deras eventuella karisma.

Ja så är det verkligen, kanske som jag sa att jag röstade i kommunalvalet på en person, så det är väl kanske snarare därför då vet man lite mer om personen, men inte högre upp som i riksdagen skulle inte jag rösta på person sådär, det tycker jag inte. (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

I sånt fall om jag skulle kunna rösta på en speciell person då skulle man ju kunna sitta två–tre timmar och bara ’ja vad tycker du egentligen, vad hade du för uppväxt, hur mår du, vad är du för person’, jag kan ju inte rösta på en person bara utifrån ett ansikte att ’ja han ser ju glad ut’ det är befängt som fan, det handlar om att man skall rösta på en ideologi som passar en själv liksom och så hoppas man att tillräckligt många är friska nog att rösta på samma sak liksom. F. Lite grann har dom ju lanserat detta med personval som att människor skall komma närmare politikerna?

• Sida 1799
•  Original

253

S. Ja men hur vet man det då med all vinkling som är i media? Manipulation, man vet ju ta mej fan inte hur det är liksom, dom kanske ställer en fråga och så klipper dom bort hälften av svaret, klipper ihop på nytt och så kommer det ut så där.... (Man 22, arbetslös.)

Ytterst få av de intervjuade utnyttjade alltså personvalsmöjligheten. Den stora majoriteten uttrycker olika former av skepsis, flera tar direkt avstånd. Ingen tycks se detta som ett viktigt steg i att förbättra demokratin. Snarare upplevs det av många som något som gör det hela svårare, ökar förvirringen och ytterligare skymmer sikten från politikens olika alternativ.

Politisk reklam

Satsningar på olika trendiga förpackningar av politiska budskap är också ett intressant ämne. Intervjuerna visar tydligt att dessa grepp ibland helt missar sitt mål. De kan rentav bli kontraproduktiva, dvs. ungdomarna blir upprörda och känner sig förolämpade. Under intervjuerna tog flera ungdomar själva upp den video till förstagångsväljare som Socialdemokraterna delade ut, den s.k. Sahlinvideon. Andra nämnde TCO:s kampanj med könsord som var aktuell när intervjuerna genomfördes. Detta ledde till att jag fortsättningsvis ställde frågor om detta. Sammantaget ser man en viss rågång mellan majoriteten intervjuade och det lilla fåtal som uttryckte ett genuint ointresse för val och politik. De senare var lite positiva till dessa grepp:

Ja det tycker jag är i och för sig OK, det är ju inte snyggt på nått sätt, men det är ju liksom...om jag ser nån reklamkampanj och så står det reklam och det inte är något obsent eller uppseendeväckande på annat sätt, då går jag ju bara förbi, men det där reagerar man ju liksom på att ’vad är det för idiot som håller på med det där?’ (Man 20, teknikstuderande, röstade ej.)

Majoriteten, särskilt då de lite mer intresserade och medvetna är tydligt avvisande. Vissa menar att det är en ren förolämpning. Man behandlar ungdomar som idioter i stället för att vissa respekt och närma sig dem och deras frågor på ett ödmjukt sätt. Flera hävdar att det inte är fel i sig att politiken är lite tråkig ibland, den kanske måste vara det, det viktiga är att ungdomar känner att väsentliga frågor tas upp och behandlas på ett sakligt sätt.

• Sida 1800
•  Original

254

Absolut inte, jag tycket att det är väldigt mycket förakt mot ungdomar, att man tror på nått sätt att ungdomar associerar till kuk och sånt, förakt mot deras intelligens, vi är ju faktiskt som vanliga människor fast vi är lite yngre. Dom tror väl att man bara glider runt på tunnelbanan och håller på med grafitti och kollar på porrfilm. (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

Jag vet inte, det kanske kan vara effektivt för att just dra till sig ungdomar, men nej inte för mig, jag tycker det är fel. Jag tyckte nästan att det var en förolämpning att få den på det viset, men det finns kanske många andra som inte tycker det. (Kvinna 20, teknikstuderande, röstade.)

Allting ska ju ha med sex att göra nu för tiden, mer eller mindre, det är lite taskigt tycker jag att man ska använda såna saker, när det skall gå på så låg nivå som att man skall anspela på sex va. Alla vill väl inte bara se porr hela dagarna, man vill väl veta vad dom sysslar med också. (Man 25, teknikstuderande, röstade ej.)

Nej men jag såg det på nyheterna och då tänkte jag vilka idioter, dom där behandlar oss ju som cp-skadade små barn. Att sälja allt med sex, det är väl bra, eller ja är det bra, det har ju ingenting med politik att göra alls det hade varit trevligare att få ut en rak lapp att så här tycker vi liksom, vi har inga jävla baktankar med det här utan pang alltså, det hade varit trevligt men att få en sån hära ’är det första gången för dig...’ javisst vad säger det mig, det påverkar mig inte ens. (Man 22, arbetslös, röstade ej.)

Som tidigare beskrivits ser ungdomarna i undersökningen ganska lite på TV. När de tittar ”zappar” de kvickt vidare om det program som kommer upp inte intresserar. Hur anpassa sig till denna typ av mediekonsumtion? Hur nå ut till och fånga ungdomars intresse? Alldeles tydligt är ungdomarnas tålamod kort. Har de bestämt sig för att titta på TV:n en stund så finns många kanaler att välja bland. Som tidigare påvisats så lyckades inte valprogrammen fånga intresset i någon större utsträckning bland ungdomarna i denna undersökning. Det kanske är naturligt att partier och media tar nya grepp, att de anlitar reklammakare och marknadsförare för att anpassa sig till MTV-kulturen? Frågan är dock om inte detta är ett stickspår. I relation till politiken verkar de flesta ungdomarna efterfråga tydlig information om sakfrågor och grundläggande skiljelinjer. Om de känner att de får detta och om de frågor som diskuteras berör, ja då kanske de undviker att använda fjärrkontrollen? Ungdomarna i undersökningen tillskriver inte valinformationen i de olika media

• Sida 1801
•  Original

255

någon större relevans och trovärdighet. Om felet ligger hos politikerna eller hos media är de inte klara över. Huruvida media styr politiken eller politiken styr media upplevs som en svår fråga.

Jag tror att politikerna utnyttjar media och media gottar sig gladeligen, det är ömsesidigt, eller ja det är väl först och främst reklammakarna som gottar sig och tycker det är bra? (Kvinna 21, arbetslös, röstade.)

De intervjuades låga tilltro till mediabudskapen sätter fingret på frågan om den politiska diskursens arenor. Om ungdomar (och andra) skall känna sig berörda och bli intresserade bör man nog satsa sin kraft på att skapa lokala arenor för dialog i stället för på trendiga reklamknep. Det krävs att politiker försöker närma sig ungdomarna på deras egen hemmaplan och utifrån deras egna problem, att man söker öppna nya vägar och fora för aktivitet och påverkan.

EU-medlemskapet och globaliseringen

Frågor om globaliseringen och EU-medlemskapet behandlades också i intervjuerna. Påverkas viljan och den upplevda nödvändigheten av att gå och rösta i de nationella valen av denna utveckling? Här kan man tänka sig två alternativa svarslinjer. För det första kan de nationella valen upplevas mindre viktiga eftersom de nationella politiska institutionernas makt minskar, ”fler och fler beslut tas ju i Bryssel..”. För det andra kan den motsatta uppfattningen vara för handen. De nationella valen blir viktigare eftersom de svenska politikerna måste ha en än klarare uppfattning av folkviljan när de skall företräda svenska intressen och åsikter i det större EU-kollektivet. De som har åsikter om detta fördelar sig ganska jämt mellan alternativen.

F. Tror du att det här med att vi kommit med i EU påverkar människors syn på den nationella politiken? S. Ja. F. Negativt eller positivt? S. Negativt, makten har förflyttats till Bryssel, varför ska jag demonstrera på Stortorget i Örebro när besluten fattas så långt bort? (Man 23, arbetslös, röstade.)

Ja, självklart, jag tycker det är lika viktigt oavsett om man är med i EU eller inte. Fast det kanske i och för sig är ändå viktigare nu, för då visar

• Sida 1802
•  Original

256

man att folket vill fortfarande vara med och bestämma. Så att det är inte bara några pampar nere i Bryssel som kan sitta och säga ditt och datt. (Kvinna 22, barnskötare, röstade.)

Det starkaste intrycket är ändå att ytterst få gör en koppling mellan nationella val, EU och globaliteten. Personerna anser inte att detta med EU påverkar deras syn på de nationella valen i någon särskild utsträckning.

Näe inte än i alla fall, det är nog så att man är fortfarande, bryr sig mest om Sverige i alla fall. Man märker ju ingenting av EU liksom egentligen, det är bara när det handlar om pengarna, liksom att det kostar så mycket, EU-avgiften det är sådant där mest det rör sig om.....vi har ju några bönder i släkten och så och det är klart att de kommer väl få sluta med sina kor och så för det är liksom ingen mening att hålla på, det kostar för mycket, dom klarar det inte längre för man måste vara storbonde för att klara sig liksom. (Kvinna 21, teknikstuderande, röstade.)

Man känner väl att ...det är ju otäckt, det att man vet ju inte, man har ingen aning om vad dom säger därnere, man får läsa en liten notis i Aftonbladet att EU-parlamentet säger att snuset skall stoppas, ha, när fick vi säga nått om det då? Då sitter det nån fet toppolitiker som man inte ens kan namnet på och röstar för. (Man 22, arbetslös, röstade ej.)

Det sista citatet återger, om än tillspetsat, en mycket vanlig åsikt bland de intervjuade. Väldigt många av de som anser att det är självklart att delta i de nationella valen, tvekar om deltagande i det kommande EU-valet (1999). Här är förvirringen mycket tydlig. De tycker inte att de vet tillräckligt om vad som händer ”därnere” och de känner inte något förtroende för EU-politikerna. Med utgångspunkt från de intervjuade här är det föga förvånande att valdeltagandet i detta val blev så lågt som det faktiskt blev.

Någon tydlig upplevelse av att den nationella politiken blir mindre viktig i och med globaliseringen och EU-medlemskapet finns inte hos de intervjuade ungdomarna. Man kan dock räkna med vissa indirekta effekter av EU-medlemskapet. Den omfattande massmediala debatten om politikens trovärdighet som förts i relation till EU-medlemskapet, leder rimligen till negativa ”spillovereffekter”. Det hela bidrar till att förstärka redan existerande avståndskänslor och negativa uppfattningar om politiker och politisk verksamhet. Vi kanske också kan räkna med en negativ spiral i fråga om själva valhandlingen, att det låga valdeltagandet i EU-valen

• Sida 1803
•  Original

257

ytterligare undergräver normen om röstandet som en självklar medborgerlig plikt?

Slutdiskussion

Nedan följer några viktiga slutsatser och politiska konsekvenser som kan dras utifrån den här rapporterade undersökningen. Slutsatserna kan naturligtvis inte utan vidare generaliseras till ungdomar i allmänhet. De kan emellertid bidra till en djupare förståelse för vad som ligger bakom alla de generella siffror som presenterats, såväl tidigare i denna volym som i andra undersökningar. De leder till viktiga antaganden vilka kan prövas och tillämpas i andra undersökningssammanhang.

1. Ungdomarna hyser ett allmänt intresse för omvärldshändelser och samhällsfrågor. Tydligt är dock att detta intresse inte kanaliseras särskilt väl till det politiska systemet. Ungdomarna känner avstånd och misstro mot politiken. De ser inte att den politiska diskussionen berör den egna verkligheten och det som upplevs som specifika ungdomsfrågor. Många ungdomar besitter rentav ett starkt engagemang för samhällsfrågor. Steget till att delta i organiserad politisk verksamhet är dock stort. Partipolitik och politiska ungdomsförbund attraherar inte. Man kan inte identifiera sig med de politiskt aktiva och man känner sig inte beredd att ”stå för allt”. Det senare kan bero på att partiernas linje i sakfrågor upplevs alltför fragmenterad och otydligt länkad till en ideologisk och värdemässig grundsyn. 2. Så gott som alla ungdomar i undersökningen visar prov på självständigt tänkande och kritisk distans. Flertalet verkar dessutom besitta en relativt god individuell förmåga att orientera sig och självständigt ta ställning i politiska frågor etc. Slående är att de allra mest politiskt medvetna ungdomarna så ofta har en personligt präglad ideologisk hållning, en hållning som inte är alldeles enkel att länka till olika etablerade partiideologier. Ett rimligt antagande är att dagens ungdomar allmänt har en så att säga högre ”lägstanivå” än tidigare generationer. De besitter en högre individuell kompetens och de är mer orienterade i omvärldshändelser. 3. Undersökningen bekräftar förekomsten av en stark individualism. Sekularisering, svagare grupptillhörighetskänslor och låg auktoritetstro är viktiga inslag i denna. Individualiseringen leder

• Sida 1804
•  Original

258

till ökad självständighet i valhandlingen. Man vill inte bara göra som andra. Man känner att man måste fatta ett eget beslut. Samtidigt är den sociala kontrollen av hur den enskilde förhåller sig till valet svag. Detta med att rösta blir därför ingen självklarhet. Det blir ett val i sig. Orkar man inte orientera sig, känner man sig inte tillräckligt insatt, kan man inte besluta, så avstår man valet hellre än att ansluta sig till ”skocken”. Det paradoxala här kan alltså vara att ”ointresset” och den politiska okunskapen faktiskt var större förr, trots ett högre valdeltagande. Det sociala trycket, normen att rösta var starkare. Var man osäker och ointresserad så gjorde man ändå som den egna gruppen, skiktet, föräldrarna. Det fanns tillhörighetskänsla och det fanns tydligare politiska alternativ. 4. Samtliga ungdomar i denna undersökning tycker att det demokratiska systemet och principen om allmän rösträtt är helt igenom riktig. De som ändå väljer att avstå från att rösta gör det alltså inte för att de avvisar demokratin. De gör det för att de upplever ett avstånd till det aktuella politiska skeendet. De anser sig inte kunna ta ställning och de saknar incitament för att noggrannare orientera sig. Frågorna berör inte tillräckligt och skiljelinjerna är för otydliga. Att de då avstår från att rösta kan faktiskt tolkas som att själva handlingen upplevs för viktig för att genomföras slentrianmässigt. Detta är i så fall inte helt negativt. Kanske säger det mer om det nuvarande politiska klimatet, om politiker och massmedia, än om graden av intresse och kompetens hos ungdomarna?

Analysen här och en stor del av de författare som har refererats i relation till den, påvisar att dagens ungdomar ställer starka krav på gemenskap, delaktighet och inflytande om de skall engagera sig kollektiva sammanhang. De frågor man engagerar sig i måste ha en koppling till den egna upplevda verkligheten. De skall kännas meningsfulla inte bara ur kollektivets perspektiv. Engagemanget måste ge något också för den egna personen. Om ungdomar skall engagera sig i politik och partier krävs därför reella inflytandemöjligheter. Det krävs arenor där politiker kan möta ungdomar i dialog om politikens utformning och det krävs en koppling till det som ungdomar upplever väsentligt i tillvaron. Om partiernas ideologiska linje och sakpolitik i dag uppfattas som otydlig och föga attraktiv, så kan detta naturligtvis bero på att sådana skillnader i dag de facto saknas i politiken. Upplevelsen av otydlighet är dessutom inte något som i första hand kan förändras genom ökade satsningar på medieburen

• Sida 1805
•  Original

259

information. Sådana satsningar kan rentav bli kontraproduktiva. De riskerar att förstärka tendensen till att medborgarnas politiska deltagande inskränks till en fråga om ett passivt val mellan olika budskap. Den verkliga utmaningen ligger i dag i stället i att vända en sådan utveckling och skapa möjligheter för ett ökat medborgerligt deltagande i politikens utformning. Dagens ungdomar är antiauktoritära och självständiga (Inglehart 1999). Detta är rimligen något för demokratin mycket positivt. Kunniga, självständiga och kritiska medborgare är den viktigaste garantin för demokratins fortbestånd. Om politikerna inte förmår svara upp mot detta är dock risken överhängande att det positiva slår över i sin motsats, att allt fler ungdomar vänder politiken ryggen och kanaliserar sina behov av aktivitet till andra sociala rörelser eller rentav helt avstår från engagemang i kollektiva angelägenheter.

Sammanfattning

I denna undersökning har jag fokuserat på en av de grupper där statistiken visar på en särskilt stark nedgång i valdeltagandet, nämligen första och andragångsväljarna. Syftet var att nå en fördjupad förståelse och en sammanhängande bild av hur ungdomar tänker kring valet, den offentliga politiska debatten och de politiska institutionerna i allmänhet.

För att nå syftet valdes en kvalitativ undersökningsmodell baserad på tematiskt strukturerade intervjuer. På basis av ett riktat, teoretiskt urval intervjuades 17 ungdomar i åldersgruppen 19–25 år bosatta i Örebroregionen. I gruppen ingår förvärvsarbetande, arbetslösa, personer i olika s.k. arbetsmarknadsåtgärder samt studerande vid olika universitetsutbildningar. Nära hälften av de intervjuade deltog ej i valet 1998.

I undersökningen urskiljs tre olika typer av motiv bland dem som valt att inte rösta. ”Protesten” innebär ett avståndstagande från dagens etablerade partipolitik grundat i en medveten ideologisk hållning. ”Liknöjdheten” innebär att man är nöjd med sin tillvaro, finner politiken ointressant och tycker att ett valdeltagande är meningslöst. Den tredje motivtypen, ”ambivalens”, framstår som den avgjort mest intressanta. Detta inte bara för att de allra flesta ickeröstande i materialet passar in på den, utan för att dess centrala drag i hög utsträckning också går igen bland de intervjuade som valde att rösta. Detta leder till ett antagande om att steget mellan röstning och icke-röstning är relativt kort inom stora grupper av ungdomar.

• Sida 1806
•  Original

260

Kännetecknande för den ambivalenta motivtypen, och många andra ungdomar i materialet, är olika grader av osäkerhet och förvirring, avståndskänslor och misstro gentemot politiken. Genomgående saknar de intervjuade skillnader och tydliga politiska alternativ och de tycker att det käbblas för mycket i politiken. De har vidare svårt att identifiera sig med politik och politiker. De senare pratar över huvudet på folk, de lever i en annan verklighet och de bryr sig inte om ungdomar och ungdomars frågor. När de försöker vända sig till ungdomar blir det också ofta fel. Olika trendigt förpackade mediebudskap, som t.ex. den s.k. Sahlinvideon till förstagångsväljare, riskerar att bli rent kontraproduktiva. De upplevs av många ungdomar som direkt förolämpande; ”tror dom att vi är idioter?”.

I undersökningen bekräftas teorier om en fortgående individualisering och sekularisering i samhället. Flertalet ungdomar här visar prov på kritiskt ifrågasättande, låg auktoritetstro och självständig hållning. De känner inga särskilda grupptillhörigheter, de tar ställning själva och vill inte luta sig mot vad andra tänker och tycker. Att de skulle sakna intresse för omvärldsfrågor och samhällsskeenden, och att detta skulle vara en orsak till ett minskat valdeltagande, framstår som en myt. Intresset för samhällsfrågor kopplar dock sällan upp sig på partipolitik och val av skäl som ovan berörts. En grupp ungdomar i materialet hyser ett stort samhällsintresse och har en tydlig politisk-ideologisk hållning. Denna är dock ofta mycket personligt utmejslad. De känner sig inte särskilt hemma bland de etablerade partipolitiska alternativen. Den stora gruppen i materialet har emellertid inte samma känsla för helheter. De urskiljer inte några grundläggande ideologiska skiljelinjer i politiken. Därför tvingas de förankra sina ställningstaganden enbart i sakpolitiken, främst sådana sakfrågor som de kan relatera till sin egen verklighet. Detta gör dem politiskt lättrörliga. Bland de som väljer att rösta avgör tillfälligheter och små nyanser vilket parti man satsar på. Hos de ”ambivalenta” icke-röstande är upplevelsen av avstånd och förvirring än starkare. Samtidigt verkar förmågan att orientera sig sämre. Intressant här är dock självständigheten. Klarar man inte att egenhändigt ta ställning i valet så avstår man från att rösta hellre än att göra som t.ex. föräldrar eller kamrater. Att rösta har alltså blivit ett val i sig. Det framstår tydligt i undersökningen att normer och social kontroll visavi valdeltagandet har försvagats. Det paradoxala i sammanhanget är att ungdomar i dag generellt kan antas vara mer politiskt kompetenta än tidigare generationer trots att valdeltagandet minskar inom gruppen. När grupptillhörigheter och social kontroll var starkare inrättade man sig och gjorde som andra. I dag av-

• Sida 1807
•  Original

261

står man i stället från att rösta om man inte kan komma fram till en egen ståndpunkt.

Analysen påvisar att ungdomarna ställer starka krav på gemenskap, delaktighet och inflytande om de skall engagera sig i kollektiva sammanhang. Ett engagemang skall kännas meningsfullt inte bara ur kollektivets perspektiv utan också för den egna personen. Om ungdomar skall engagera sig i politik och partier krävs därför reella inflytandemöjligheter. Det krävs arenor där politiker kan möta ungdomar i dialog om politikens utformning och det krävs en koppling till det som ungdomar upplever väsentligt i tillvaron. Den verkliga utmaningen ligger nog i dag i att skapa nya möjligheter för ett ökat medborgerligt deltagande i politikens utformning. Dagens ungdomar är kompetenta, antiauktoritära och självständiga, det bekräftas i många undersökningar. Detta är rimligen något för demokratin mycket positivt. Kunniga, självständiga och kritiska medborgare är den viktigaste garantin för demokratins fortbestånd. Om det politiska systemet inte förmår svara upp mot de krav sådana medborgare ställer är dock risken överhängande att de vänder politiken ryggen.

Noter

¹ Jag arbetar här med s.k. idealtyper (Jary & Jary 1995, Johnson 1995). Att typologisera på detta vis innebär en renodling där vissa särskilt intressanta drag i de angivna motiven framhålles. En sådan renodling innebär en nädvändig förenkling, det handlar om att skilja huvudsak från bisak. Den konkreta verkligheten är naturligtvis sällan så tydlig och okomplicerad som våra abstraktioner av den. Idealtyperna ger dock ett slags mallar med vars hjälp vi kan undersöka det konkreta fallet, urskilja de väsentligaste dragen samt spåra orsaker till eventuella avvikelser och motsägelser.² Upprepade punkter i citaten betyder pauser, ej att något har utelämnats.³ Samtliga intervjuade i undersökningen sluter dock upp bakom det demokratiska systemets grundprinciper.⁴ Rokeach menar att en prioritering av ett socialt värde oftast också leder till upprioritering av andra sociala värden på bekostnad av de privata och vice versa. Människor föredrar således antingen främst privata eller främst sociala (Bruhn 1999: 70)⁵ Distinktionen socialt–privat är en abstraktion och en renodling. I den konkreta verkligheten blir det sällan antingen eller, här finner vi naturligtvis människor som i högre eller lägre grad kännetecknas av den ena eller andra av dessa värdeinriktningar.

• Sida 1808
•  Original

262

⁶ Denna distinktion anknyter i hög grad till den av Inglehart (1977) myntade distinktionen mellan materialistiska och postmaterialistiska värdemönster, se nedan under avsnittet ”Individualiseringens konsekvenser för politiken?”. I en senare artikel framhåller också Inglehart det antiauktoritära draget hos postmaterialister och dess betydelse för demokratin i det västerländska avancerade industrisamhället (Inglehart 1999).⁷ Många forskare menar att individualiseringen och den tilltagande komplexiteten i samhället leder till en ökad mångfald av livsåskådningar m.m. (se t.ex. Pettersson 1988:49). En högre grad av interpersonell variation mellan värden och livsstilar kan ses som en följd av en pågående individualiseringsprocess i samhället där människor i allt större utsträckning orienterar sig och väljer sina ståndpunkter självständigt och utifrån abstrakta övertygelser i stället för konkreta likhetsupplevelser och känslor av tillhörighet (Bruhn 1999:271)⁸ Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det konkreta fallet vanligen är mer komplext än typerna ovan ger sken av, gränserna är flytande och vissa personer uppvisar drag från flera typer.⁹ Detta förhållande ser också Möller (1998:48). Han påpekar att många håller sig med vad han kallar en dubbelstandard härvidlag.¹⁰ Möller skisserar också en ”ny” grupp av medborgare vilka föraktar politikerna utifrån ett ”uppifrånperspektiv”. Det handlar om resursstarka och framgångsrika människor vilka ser ned på politikerna för att dessa anses inkompetenta och fattar dåligt genomtänkta beslut (Möller 1998:49). Några representanter för denna grupp finner man inte i intervjumaterialet här. Ett rimligt antagande är kanske att sådana utgångspunkter och synsätt är mer förekommande bland lite äldre och i arbetslivet etablerade personer. ¹¹ Liknande resultat har framkommit i en rad andra undersökningar. För en genomgång se Bruhn 1999, se också Inglehart 1999:250 ff.¹² Den senare utövas kanske inte alltid inom ramen för traditionella föreningsformer. Den uppvisar ändå en hel del drag som gör folkrörelsebenämningen adekvat. Inte minst gäller det frågan om antalet utövare knutna till musikskolor, studieförbund och olika kommunala musikhussatsningar.¹³ Hur långt detta kan gå och om det verkligen är så att inga grundläggande maktoch intressekonflikter existerar är inte platsen att diskutera här.¹⁴ Se Ekström & Andersson i denna volym för en diskussion om orsaker ”avideologiseringen”.

• Sida 1809
•  Original

263

Referenser

Alberoni, F. (1993) Värden, Korpen, Göteborg Berking, H. (1996) ”Solidary Individualism: The Moral Impact of

Cultural Modernization in Late Modernity”, i Lash, S., et al., Risk,

Environment and Modernity, London: Sage

Bruhn, A. (1999) Individualiseringen och det fackliga kollektivet – En

studie av industritjänstemäns förhållningssätt till facket, Örebro:

Örebro universitet Burgess, R. (1989) In the Field – an Introduction to Field Research,

London: Unwin Durkheim, E. (1994) (1893): The Division of Labour in Society,

London: Macmillan Esaiasson, P. (1996) ”Mona Sahlins förlorade popularitet”, i Mitt i

nittiotalet, SOM-rapport 16, Göteborg

Fornäs, J. (1994) ”Ungdom, kultur och modernitet”, i Fornäs, J.,

Boethius, U., Forsman, M., Ganetz, H. & Reimer, B.

Ungdomskultur i Sverige, FUS-rapport nr 6, Stockholm: Östlings

förlag Fornäs, J., Boethius, U., Forsman, M., Ganetz, H. & Reimer, B. (1994)

Ungdomskultur i Sverige, FUS-rapport nr 6, Stockholm: Östlings

förlag Giddens, A. (1991) Modernity and Self-Identity – Self and Society in the

Late Modern Age, California: Stanford University Press

Habermas, J. (1998) Borgerlig offentlighet, Lund: Arkiv Hammarström, G. (1993) Värdeförändring och kontinuitet i tre genera-

tioner, Uppsala: Acta

Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) (1996) Mitt i nittiotalet, SOM-

rapport 16, Göteborg Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) (1996) Opinionssamhället, SOM-

rapport 20, Göteborg Inglehart, R. (1977) The Silent Revolution: Changing values and

political styles among western publics, New Jersey: Princeton

University Press Inglehart, R. (1990) Cultural Shift in Advanced Industrial Society, New

Jersey: Princeton University Press

• Sida 1810
•  Original

264

Inglehart, R. (1999) ”Postmodernization Erodes Respect for Autho-

rity, but Inreases Support for Democracy”, i Norris (ed.), Critical

Citizens, Oxford: Oxford University Press

Jary, D. & Jary, J. (1995) Collins Dictionary of Sociology, Glasgow:

Harper Collins Johnson, A. (1995) The Blackwell Dictionary of Sociology, Oxford:

Blackwell Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Student-

litteratur Lash, S., Szerszynski, B. & Wynne, B. (ed.) (1996) Risk, Environment

and Modernity, London: Sage

Mediebarometern 1998: Nordicom-Sverige, Göteborgs universitet nr 1,

1999 Melucci, A. (1992) Nomader i nuet, Göteborg: Daidalos Melucci, A. (1996) Challenging Codes – Collective action in the infor-

mation age, Cambridge: Cambridge University Press

Möller, T. (1998) Politikerförakt eller mogen misstro?, ÀJOUR nr 2,

Stockholm: Svenska Kommunförbundet Norris, P. (ed.) (1999) Critical Citizens, Oxford: Oxford University

Press Oscarsson, H. (1998) ”Det unga medborgarskapet”, i Demokrati-

utredningens skrift nr 5, Det unga medborgarskapet, SOU 1998:101 Petersson, O., Hermansson, J., Micheletti, M., Teorell, J. & Westholm,

A. (1998) Demokrati och medborgarskap, Demokratirådets rapport 1998, Stockholm: SNS Förlag Petersson, O., Westholm, A. & Blomberg, G. (1989) Medborgarnas

makt, Stockholm: Carlssons

Pettersson, T. (1988) Bakom dubbla lås – en studie av små och lång-

samma värderingsförädringar, Stockholm

Rokeach, M. (1973) The Nature of Human Values, New York: The Free

Press Selle,P., & Øymyr, B. (1995) Frivillig organisering og demokrati. Det

frivillige organisasjionsamfunnet endrar seg 1940–1990, Oslo:

Samlaget Sernhede, O. (1996) Ungdomskulturen och de andra, Göteborg:

Daidalos

• Sida 1811
•  Original

265

Strauss, A. & Corbin, J. (1990) Basics of Qualitative Research, London:

Sage Trondman, M. (1999) Kultursociologi i praktiken, Lund: Student-

litteratur Willis, P. (1996) Common culture, Symbolic Work at play in the Everday

Cultures of the Young, Open University Press, Milton Keynes,

Suffolk Yin, R. (1989) Case Study Research – Designs and Methods, California:

Sage Ziehe, T. (1994) ”Kulturell friställning och narcissistisk sårbarhet”, i

Fornäs, J., Lindberg, U., & Sernhede, O. (red), Ungdomskultur:

identitet/motstånd, Stockholm: Symposion

• Sida 1812
•  Original

.

• Sida 1813
•  Original

267

Författarpresentationer

C ^ATHRIN A

NDERSSON

Cathrin Andersson är doktorand inom medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet. Hon har i huvudsak arbetat med studier som berör svenska politikers framträdanden i televisionen. I den avhandling Andersson arbetar med görs en fördjupad studie av arbetet i denna bok, dvs. en historisk jämförelse av mediernas sätt att spegla de svenska valrörelserna och politikernas roller i dessa valrörelser.

M

ARTIN

B

ENNULF

Martin Bennulf, fil. dr, är verksam inom det nationella tvärvetenskapliga forskningsprogrammet, Vägar till utveckling där han leder det statsvetenskapliga programmet Demokrati och hållbar utveckling vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Han disputerade inom valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit om politiskt deltagande i samband med folkomröstningen om EU.

A ^NDERS B

RUHN

Anders Bruhn är fil. dr i sociologi och verksam som forskare och lärare vid Örebro universitet. Anders är främst inriktad på forskning kring ungdomar i arbetsliv och på arbetsmarknad. Han disputerade i mars 1999 på en avhandling med titeln Individualiseringen och det

fackliga kollektivet och har tidigare bl.a. utgivit forskningsrapporten Industritjänstemännen, facket och värdeförändringen.

M ^ATS E

KSTRÖM

Mats Ekström är docent i sociologi och verksam inom medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet. Han har under senare år forskat om journalistikens praktik och etik, om TVproduktion och TV-tittande, samt om hur politiken iscensätts på mediernas scen. Själv och tillsammans med andra har han bl.a. skrivit boken Journalistikens etiska problem (1996) och de vetenskapliga artiklarna: Attraktionens TV-journalistik (1998); När

• Sida 1814
•  Original

268

verkligheten inte duger som den är: En studie av TV-journalistikens praktik (1998); Den medialiserade politikens paradoxer (1999).

P ^ER H

EDBERG

Per Hedberg, fil. kand., är forskningsassistent inom Valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Hans forskning är inriktad på väljarbeteende och opinionsbildning, särskilt har han studerat opinionsbildningen kring kärnkraftens avfallsfråga. Han har tidigare skrivit om politiskt deltagande i samband med folkomröstningen om EU.

J ^AN T

EORELL

Jan Teorell är fil. dr i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han var ledamot av SNS demokratiråd 1998, och utkom samma år med sin doktorsavhandling Demokrati eller fåtalsvälde?, om den interna demokratin inom moderaterna och socialdemokraterna. Hans forskningsintresse ligger i skärningslinjen mellan demokratins normativa teori och faktiska praktik, och innefattar för närvarande undersökningar av medborgerligt politiskt deltagande i Sverige och Ryssland. Sedan flera år leder han sin institutions forskarutbildning i statsvetenskaplig metod.

A ^NDERS W

ESTHOLM

Anders Westholm är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och har tidigare varit vetenskaplig huvudsekreterare i Maktutredningen (1985–1991) samt ledamot av SNS Demokratiråd (1996– 1998). Hans forskning är, eller har varit, inriktad på politisk socialisation, politiskt deltagande, elektorala aktörsmodeller, demokratiutvärdering, makteliter, makt- och ägandeförhållanden inom näringslivet samt metodfrågor. För närvarande leder han ett forskningsprojekt om vanliga medborgares försök att utöva makt över såväl sin egen som samhällets situation. Projektet utgör en uppföljning och vidareutveckling av den medborgarundersökning som 1987 genomfördes inom Maktutredningen.

• Sida 1815
•  Original

Demokratiutredningens forskarvolymer

Redaktör Erik Amnå

I Maktdelning (SOU 1999:76)

I I Demokrati och medborgarskap (SOU 1999:77)

III Politikens medialisering (SOU 1999:126)

IV Demokratins estetik (SOU 1999:129)

V Medborgarnas erfarenheter (SOU 1999:113)

VI Det unga folkstyret (SOU 1999:93)

VII IT i demokratins tjänst (SOU 1999:117)

VIII Civilsamhället (SOU 1999:84)

IX Globalisering (SOU 1999:83)

X Demokratins trotjänare – lokalt partiarbete förr och nu (SOU 1999:130)

XI Marknaden som politisk aktör (SOU 1999:131)

XII V aldeltagande i förändring (S OU 1 9 9 9: 1 3 2 )

XIII Avkorporativisering och lobbyism ( SOU 19 99 :1 2 1 )