Referenser

Almond, Gabriel & Sidney Verba (1963) The Civic Culture: Political

Attitudes and Democracy in Five Nations. Princeton: Princeton

University Press Alsing, Rolf (1993) ”Folkrörelserna lever” i Antman, Peter (Red.)

(1993). Systemskifte. Stockholm: Carlssons Antman, Peter (red.) (1993) Systemskifte. Stockholm: Carlssons Antman, Peter (1993b) ”Det livsfarliga föreninglivet” i Antman,

Peter (red.) Systemskifte. Stockholm: Carlssons Antman, Peter (1993c) ”När folkhemmet drömdes bort” i Antman,

Peter (red.) Systemskifte. Stockholm: Carlssons Antman, Peter (1994) ”Inte utan jämlikhet” i Peter Antman och

Karl-Petter Thorwaldsson, Hur förena jämlikhet med individens

frihet. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan

Aronsson, Peter (1992) Bönder gör politik. Lund: Lund University

Press Arvidsson, Håkan & Lennart Berntson (1980) Makten, Socialismen

och Demokratin. Om det förstatligade samhället. Lund: Zenit

Arvidsson, Håkan & Lennart Berntson m.fl. (1990) Det civila

samhället. Stockholm: Timbro

Arvidsson, Håkan & Lennart Berntson & Lars Dencik (1994)

Modernisering och välfärd. Stockholm: City University Press

Aspers, Patrik & Emil Uddhammar (red.) (1999) Framtidens

Dygder. Stockholm: City University Press

Bellah Robert, et al (1985) Habits of the Heart. Berkeley: University

of California Press Bellah Robert, et al (1991) The Good Society. New York: Knopf Bennich-Björkman, Li (1999) ”Dr Spock och medborgardygderna” i

Patrik Aspers & Emil Uddhammar (red.) (1998) Framtidens

Dygder. Stockholm: City University Press

Busch Zetterberg, Karin (1996) Det civila samhället i socialstaten.

Stockholm: City University Press Carroll, Eero, Torkel Kjellman & Svante Skoglund (red.) (1995) In

Search of a New Social Democracy. Stockholm: SSU

Castells, Manuel (1998) The Information Age. New York: Blackwell

• Sida 55
•  Original

Cohen, Jean & Andrew Arato (1992) Civil Society and Political

Theory. Cambridge, Mass: Harvard University Press

Coleman, James (1988) ”Social Capital in the Creation of Human

Capital” in American Journal of Sociology, vol 94 Coleman, James (1990) Foundations of Social Theory. Cambridge:

Belknap Dahlkvist, Mats (1995) ””’Det civila samhället’ i samhällsteori och

samhällssdebatt. En kritisk analys” i Lars Trägårdh (1995) Civilt

samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS

Djilas, Milovan (1957) Den nya klassen Edwards, Bob & Michael Foley (1997) ”Escape from Politics? Social

Theory and the Social Capital Debate” in American Behavioral

Scientist, vol 40, no 5

Edwards, Bob & Michael Foley (1998) ”Beyond Tocqueville: Civil

Society and Social Capital in Comparative Perspective” in

American Behavioral Scientist, vol 40, no 5

Eneroth, Tomas & Jan Olsson (1993) Egenmakt och social ekonomi.

Stockholm: SSU och KOOPI Eneroth, Tomas (1993b) ”Nu föds de nya folkrörelserna” i Antman,

Peter (red.) (1993). Systemskifte. Stockholm: Carlssons Greider, Göran & Tor Wennerberg (1995) ”‘Förnyarna’ inom s i

otakt med opinionen,” Svenska Dagbladet (”Brännpunkt”), 25/11 Havel, Václav (1988) ”Anti-Political Politics” i John Keane (ed.)

Civil Society and the State. London: Verso

Havel, Václav (1999) ”Kosovo and the End of the Nation-State.”

New York Review of Books, vol XLVI, no 10 (10 juni, 1999)

Hegel, G.W.F. (1821) Grundlinien der Philosophie des Rechts.

Frankfurt am Main: Ullstein (1972) Hobsbawm, Eric (1989) Nations and Nationalism. Cambridge:

Cambridge University Press Holmström, Barry (1998) Domstolar och demokrati: Den tredje

statsmaktens politiska roll i England, Frankrike och Tyskland.

Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis Keane, John (1988) Democrcay and Civil Society. London: Verso Keane, John (Red.) (1988) Civil Society and the State. London:

Verso

• Sida 56
•  Original

Klemme Nielsen, Morten (1995) ”Lagskyddad rätt till patientstatus”

i Läkartidningen 94, no 34: 2799-2801 Lasch, Christopher (1991) The True and Only Heaven: Progress and

Its Critics. New York: Norton

Linde, Leif (1993) ”Folkrörelserna lever” i Antman, Peter (red.)

(1993). Systemskifte. Stockholm: Carlssons Linder, P J Anders (1988) Demokratins små plattformar. Stockholm:

Timbro Marcusdotter, Eva (1994) ”Låt inte Timbro stjäla fler vänster-

projekt” i Broderskap nr 94-41 Michelletti, Michele (1994) Det civila samhället och staten.

Stockholm: Fritzes Murray, Charles (1984) Losing Ground: American Social Policy

1950-1980. New York: Basic Books

Murray, Charles (1988) In Pursuit: of Happiness and Good

Government. New York: Simon and Schuster Nordström, Niklas (1995) ”Egenmakt är ett vänsterprojekt,” Dagens

Nyheter (DN Debatt), 13/7

Petersson, Olof & Anders Westholm & Göran Blomberg (1989)

Medborgarnas Makt. Stockholm: Carlssons

Petersson, Olof & Jörgen Hermansson, Michele Micheletti, Jan

Teorell & Anders Westholm (1998) Demokrati och

medborgarskap. Stockholm: SNS

Pocock, J.G.A. (1971) Politics, Language and Time. New York:

Atheneum Pocock, J.G.A. (1975) TheMachiavellian Moment. Princeton:

Princeton University Press Putnam, Robert (1993) Making Democracy Work: Civic Traditions

in Modern Italy. Princeton: Princeton University Press

Putnam, Robert (1993b) ”The Prosperous Community; Social

Capital and Public Life.” The American Prospect 13 Putnam, Robert (1995) ”Bowling Alone: America’s Declining Social

Capital. Journal of Democracy, vol 6, no 1 Rasmusson, David (red) (1990) Universalism vs. Communitarianism.

Cambridge: MIT Press

• Sida 57
•  Original

Rothstein, Bo (1992) Den korporative staten. Stockholm: Nordstedts Rothstein, Bo (1994) Vad bör staten göra? Stockholm: SNS Rothstein, Bo (1998) ”Social Capital in the Social Democratic State:

the Swedish Model and Civil Society” forthcoming in Robert Putnam (ed) A decline of Social Capital? Political Culture as a

Precondition for Democracy. Under publicering

Rousseau, Jean-Jacques (1919) Om samhällsfördraget eller Statsrättens

grundsatser. Stockholm: Bonniers

Ruggie, John (1993) ”Terrioriality and Beyond: Problematizing

Modernity in International Relations” i International

Organization, vol 47, no 1

Selander, Johan (1994) Svenska Dagbladet, 16/11/1994 Seligman, Adam (1992) The Idea of Civil Society. New York: Free

Press SSU (1995) När viljan finns: Egenmakt, en exemplesamling.

Stockholm: SSU Taylor, Charles (1995) Det mångkulturella samhället och er-

kännandets politik. Stockholm: Daidalos

Thorwaldsson, Karl-Petter (1994) ”Att bryta vanmakten” i Peter

Antman och Karl-Petter

Thorwaldsson, Hur förena jämlikhet

med individens frihet. Stockholm:

Utbildningsförlaget

Brevskolan Tocqueville, Alexis de (1997) Om demokratin i Amerika. Lund:

Atlantis Trägårdh, Lars (1992) ”Amerikansk konservatism söker sin själ” i

Dagens Nyheter (”Tredje sidan”) 12/5 1992

Trägårdh, Lars (1993) ”Bönder, bönder, svenska bönder” i Dagens

Nyheter (”Tredje sidan”), 20/8 1993

Trägårdh, Lars (1994) ”Vem skyddar oss från familjen?” i Antman,

Peter (1994) Systemskifte. Stockholm: Carlssons Trägårdh, Lars (red.) (1995) Civilt samhälle kontra offentlig sektor.

Stockholm: SNS Trägårdh, Lars (1996) ”Egenmaktens betingelser i Sverige” i

Valfrihet och jämlikhet i vården, redigerad av Anders Anell & Per

Rosén. Stockholm: SNS

• Sida 58
•  Original

Trägårdh, Lars (1997a) ”Statist Individualism: On the Culturality of

the Nordic Welfare State” i Øystein Sørensen och Bo Stråth, The

Cultural Construction of Norden. Oslo: Scandinavian University

Press Trägårdh, Lars (1997b) ”European Integration and the Question of

National Sovereignty: Germany and Sweden, 1945-1995. European Political Relations and Institutions, Working Paper

Series, no. 2.50, Berkeley: Center for German and European

Studies Trägårdh, Lars & Henrik Berggren (1997c) ”Stolta och blyga på

samma gång” i Dagens Nyheter, 30/12 Trägårdh, Lars & Henrik Berggren (1997d) ”Statens makt ökar

individens frihet” i Dagens Nyheter, 31/12 Trägårdh, Lars (1999) Bemäktiga individerna: Om domstolarna, lagen

och de individuella rättigheterna i Sverige. Stockholm: SOU 1998:

103 Vajda, Mihály (1978) ”The State and Socialism,” i Social Research 45, no 4 Wæver, Ole (1995) ”Identity, Integration and Security: Solving the Sovereignty Puzzle in EU Studies i Journal of International

Affairs, vol 48, no 2

Walker, Mack (1971) German Home Towns. Ithaca: Cornell

University Press Walzer, Michael (1991) ”The idea of Civil Society” i Dissent (Spring

1991) Whittington, Keith E. (1998) ”Revisiting Tocqueville’s America:

Society, Politics, and Association in the Nineteenth Century” in

American Behavioral Scientist, vol 40, no 5

Wood, Ellen Meiksins (1990) ”The Uses and Abuses of ‘Civil

Society’” i Ralph Miliband och Leo Panitch (red.), The Socialist

Register 1990. London: The Merlin Press

Zaremba, Maciej (1987) ”Byalagets diskreta charm eller folk-

hemmets demokratiuppfattning” i Sekretariatet för framtidsstudier, Du sköna gamla värld. Stockholm: Liber Förlag Zaremba, Maciej (1992) Minken i folkhemmet. Stockholm: Timbro. Zetterberg, Hans (1992). Den svenska socialstaten – ett forsknings-

projekt. Stockholm: City University Press

• Sida 59
•  Original

Zetterberg, Hans (1993) ”Var tid har sina reaktionärer” i Peter

Antman (red), Systemskifte. Stockholm: Carlssons Zetterberg, Hans (1995) ”Civila samhället, demokratin och

välfärdsstaten” i Lars Trägårdh, Lars (red), Civilt samhälle kontra

offentlig sektor. Stockholm: SNS

Zetterberg, Hans & Carl Johan Ljungberg (1997) Vårt land – den

svenska socialstaten. Stockholm: City University Press

• Sida 61
•  Original

Medborgarskap, social kontext och institutioner

Perspektiv på svensk demokrati

Axel Hadenius

Demokratiskt medborgarskap ¹

Vad är det som gör demokratin levande, vital och hållbar? På den frågan kan det förvisso ges många svar. Men det jag tror är själva grundförutsättningen för demokratins del (och som inbegriper många av de vanliga svaren) är att medborgarna – de som utgör styrelsens primära subjekt – har den anda och de resurser som krävs för att få systemet att fungera. Demokratins vara är en fråga om medborgarskapets styrka – eller icke. Demokratin förutsätter existensen av demokrater, av människor som både vill och kan axla det ansvar som den folkliga styrelseformen fordrar. Demokratin kräver medborgare av en särskild färdighet och kvalitet; om dessa egenskaper saknas blir dess utövande därefter.

Vad är det då närmare bestämt för egenskaper som åsyftas? Allmänt sett förutsätter demokratin två kvaliteter för att fungera väl. För det första förutsätter den en mobiliserande kapacitet i samhället: en förmåga bland vanligt folk att göra sin röst hörd och att underifrån driva sina krav gentemot olika makthavare (i staten såväl som i samhället i övrigt). Det är således en fråga om gensvaret och den faktiska öppenheten i systemet, om i vad mån vanliga medborgare kan blanda sig i och kan utöva påverkan i den politiska processen. Men demokratin handlar inte bara om att ställa krav, om att mobilisera intressen. Den handlar också om att kunna hantera och väga samman de ibland mycket divergerande opinioner som exponeras i det politiska livet. Demokratin förutsätter att meningsskiljaktigheter och konflikter löses under fredliga och ordnade former. Den kräver en förmåga att leva samman med människor och dito uppfattningar som du själv är mer eller mindre främmande för – ja, som du

• Sida 62
•  Original

rent av kraftigt ogillar. Demokratin innebär åskitsspridning och politisk konkurrens, men den förutsätter också en förmåga att interagera med ens motståndare och antagonister. Vid sidan av den expressiva, mobiliserande kapaciteten måste det också finnas en betydande kompromissinriktad kapacitet

2

– en förmåga att leva samman

med andra och finna medelvägar och samlande lösningar i skiljande frågor. Samtidigt som vi driver våra åsikter och intressen måste vi också ha en benägenhet till moderation och samverkan. Annorlunda uttryckt är det frågan om att kunna utveckla både en vertikal och en horisontell kapacitet i det politiska livet. Den vertikala handlar om att effektivt kunna kanalisera medborgarnas krav uppåt i det politiska systemet. Den horisontella härrör ur det faktum att medborgarnas krav och önskemål kan vara mycket olika; här handlar det om att kunna bemästra det politiska livets plurala sida – att kunna samverka och finna lösningar ihop med ”andra”.

Detta är utgångspunkten, men åtskilligt mer finns att säga. Då vi närmare söker klarlägga de egenskaper som den demokratiske medborgaren bör vara i besittning av är det skäl att göra en distinktion mellan två dimensioner: mellan egenskaper som vi har var och en, som individer, och sådana som vi har ihop med något slag av kollektiv där vi ingår. I forskningen om politiska attityder och resurser brukar man för att rubricera denna skillnad tala om egenskaper som är ”individual-based” och sådana som är ”group-based”. Ett annat, numera populärt, uttryckssätt är att tala om det humankapital respektive det socialkapital som demokratin kräver. Tanken är helt kort att demokratin har att göra med hur vi enskilt var och en är utrustade som politiska varelser, men den har också att göra med de gruppvisa kapaciteterna i samhället.

På den individuella nivån – då vi talar om demokratins humankapital – är det för det första vissa attityder som utmärker det aktiva medborgarskapet. Hit hör ett utvecklat intresse för politik, en önskan att medverka och en vilja att öva inflytande. Människor bör vidare känna tilltro till sin egen förmåga att få sin röst hörd och att kunna påverka. I sin politiska grundattityd är öppenhet och tolerans viktiga egenskaper och vidare ett rationellt och prövande förhållningssätt. Men attityder är förstås inte allt. Det måste också finnas faktiska möjligheter. På det individuella planet har det att göra med kompetens (i vid mening) i politiska frågor: om att vara väl informerad och att kunna ta de initiativ och de kontakter som behövs för att utöva påverkan. Vidare handlar det om att ha tid och ekonomiska resurser.

• Sida 63
•  Original

Från den opinions- och beteendeforskning, som pågått under lång tid och i många länder, vet vi att de medborgerliga kvaliteter, som har med det demokratiska humankapitalet att göra, i hög grad är knutna till utbildning och socio-ekonomisk position. Personer med längre skolbildning och högre ställning på samhällsstegen är vanligen bättre utrustade demokratiskt än andra. Samma mönster framkommer då vi jämför hela nationer med varandra: i länder med hög ekonomisk utvecklingsnivå och med en hög folkbildning är medborgarnas attityder och resurser vanligen bättre anpassade till demokratins krav.

När det handlar om det sociala kapitalet, medborgarskapets kollektiva dimension, är det inte mot enskilda individer vi riktar intresset utan mot relationerna mellan individer. Också här är det anledning att skilja mellan attityder och faktiska resurser. I det förra fallet handlar det om vår känsla av förtroende och samhörighet med en viss cirkel av människor. Det är en fråga om känslomässiga band, om identifikation med en större enhet och en känsla av solidaritet och ansvar gentemot densamma. Då det gäller faktiska resurser är det frågan om de medel som utvecklats för att utöva koordinerat kollektivt handlande. Det handlar om existensen av rutiniserade mönster av samverkan mellan människor. Dessa kan vara av olika slag. Det kan handla om lösa, informella nätverk, men det kan också vara fråga om fasta, väl uppbyggda organisationer. Vidare kan den interna strukturen liksom de yttre kontakterna vara av olika natur. Hur dessa mönster skiftar – inom ett samhälle, mellan samhällen och över tid – har stor betydelse för demokratins sätt att fungera. Det är därför skäl att göra en närmare inventering i ämnet.

Att sammanhållning och organisering spelar roll är uppenbart. Kollektivt agerande ger en styrka, som den enskilde individen många gånger har svårt att uppnå. Organisering har traditionellt varit det främsta politiska vapnet för underpriviligierade och marginaliserade samhällsgrupper. Organisering är emellertid inte bara ett medel för kollektivt handlande inom en grupp (med en viss given identitet). Genom organisering, och därmed en reguljär samverkan med andra människor, förstärks ofta identiteten och sammanhållningen inom kretsen ifråga. Organiserad samverkan ger oss inte bara möjlighet till en starkare påverkan utåt för enskilda ändamål; den bidrar också till att långsiktigt ”konstruera” de band av solidaritet och förtroende som hör till det sociala kapitalets känslomässiga sida. Ju mer vi rör oss inom en och samma grupp desto mer identifierade och lojala blir vi som regel med densamma. Mer fasta och mer välordnade nätverk kan då byggas upp.

• Sida 64
•  Original

Förmågan att bygga varaktiga och effektiva organisationer påverkas också av andra förhållanden. Bland annat vet vi (för att nämna några viktiga faktorer) att samverkan lättast uppstår inom små, stabila grupperingar, där interaktionen blir tät och långvarig. Tillgången till mötesplatser (arenor för reguljär kontakt) spelar vidare en stor roll. Sålunda har det inom arbetslivet i regel varit betydligt lättare att organisera arbetare i gruvor och fabriker än arbetare inom jordbruket (vilka ofta bor och arbetar mera utspritt och därmed kommer samman mera sällan). Vissa viktiga politiska parametrar kommer också in i bilden. Till att börja med underlättas organiseringen om den är politiskt accepterad och effektivt skyddad i lag. Om så inte är fallet blir den organisatoriska utvecklingen normalt påtagligt handikappad (Frankrike är här ett exempel: där rådde under hundra år, fram till början av 1900-talet, organisationsförbud inom en stor del av samhällslivet. Spåren därav ser vi ännu i dag – landet utmärks av en påfallande låg organisering). Givet en fungerande organisationsrätt är det vidare av betydelse om det i den politiska sfären erbjuds arenor, som uppmuntrar till organisatorisk uppbyggnad. Existensen av parlament, och genomförandet av val till dessa, har i många länder givit stark stimulans till partiorganisering. På samma sätt har (som Alexis de Tocqueville framhåller i sin studie av det unga USA) ett starkt lokalt självstyre brukat bidra till en utvecklad lokal organisering.

En stark organisering förutsätter en omfattande medlemsanslutning (av någorlunda stabilt slag) och vidare, för att ge goda möjligheter till inflytande, att det finns organisatoriska strukturer som sammanbinder enskilda, lokala grupper till nationella (och kanske även övernationella) nätverk. Men dessa – tämligen uppenbara – kvaliteter är inte allt. För att tjäna som medel för folklig påverkan krävs det vidare att sammanslutningarna ifråga besitter autonomi gentemot den makt som skall påverkas, dvs. (i det politiska livet): staten. De skall styras och ”ägas” av sina medlemmar. Organisationer som kontrolleras eller för sin existens är starkt beroende av statsmakten kan knappast tjäna som kanaler för ett genuint inflytande för de samhällsgrupper de är satta att representera. Organisationer bör stå fria i sitt val av inriktning och i sitt val av företrädare, och de bör även på egen hand kunna uppbringa de resurser som är nödvändiga för att hålla verksamheten gående.

Autonomi bör alltså gälla. Men det betyder förstås inte att sammanslutningarna ska undgå att ha beröring och kontakt med statsmakten. Det skall de givetvis ha – i vart fall åtskilliga av dem. Med en mångfald av välutvecklade, självständiga organisationer som

• Sida 65
•  Original

företräder sina medlemmar gentemot staten kan demokratin onekligen bli mer vital (i synnerhet om olika samhällsgrupper är någorlunda likartat utrustade därvidlag). Den dag då betydande grupperingar i samhället vänder sig bort från det politiska livet, och inte vill ha med det att göra, har ett förtroende- och legitimitetsproblem av allvarligt slag uppstått.

Vi konstaterade ovan att långvariga och täta förbindelser inom en grupp bidrar till stark identitet och sammanhållning – i synnerhet om kontakterna utåt samtidigt är mycket sparsamma. Sådana förhållanden underlättar organisering och stärker allmänt den mobiliserande förmågan. Men som lätt inses kan en sådan social inkapsling ha konsekvenser för demokratins andra sida: förmågan att samverka med andra. Typen av konfliktlinjer, som organiseringen bygger på, har här en stor betydelse. Allmänt synes gälla att vissa identiteter är svårare att hantera, från samarbetssynpunkt, än andra. Det vi brukar kalla askriptiva identiteter (sådana som vi mer eller mindre föds in i), som har med etnicitet, religion och liknande att göra, är vanligen svårare att handha politiskt än sådana konflikter som har med klass och dithörande ekonomiska intressen att göra. Den klassmässiga formen för segmentering är som regel mer rörlig och det är här ofta lättare att finna kompromisser mellan olika intresseriktningar. Givet, hur som helst, att svåra spänningar finns inom en befolkning är det en fördel från demokratisk synpunkt om människor inte är inkapslade i vissa slutna organisatoriska mönster. I stället är det då att föredra att människor ingår i många och skiftande organisatoriska sammanhang, och på så vis influeras av en mångfald av identiteter. Organiseringen blir därmed förstås svagare, sett från mobiliseringssynpunkt, men det gör konfliktlösningen lättare, då människor därmed blir mer öppna och toleranta i sina attityder.

En annan fråga har med det inre organisatoriska livets gestaltning att göra. Spelar det någon roll hur det är ordnat? Som ett medel blott för yttre påverkan skulle det internt kunna se ut hur som helst, kunde man tycka. Det viktiga är att ledningen gör ett bra jobb – och gör den inte det får man byta organisation eller starta en ny. Att följa det senare alternativet (exit) är emellertid oftast lättare sagt än gjort. Existerande organisationer har vanligen betydande trumf på hand (i form av resurser, etablerade rättigheter med mera). Nyetablering har många gånger effektivt kunnat stoppas. På åtskilliga samhällsområden, i vårt land liksom i många andra länder, råder i praktiken organisationsmonopol. För att medlemmar skall kunna försäkra sig om att deras organisationer inte missköts bör det finnas reguljära kanaler för insyn och ansvarsutkrävande. Det argu-

• Sida 66
•  Original

mentet kunde vara skäl nog – men det är inte det enda. Organisationer, har vi konstaterat, är inte bara ett medel för att kanalisera vissa preferenser hos en grupp människor. Verksamheten inom organisationen bidrar även till att påverka och forma de preferenser som medlemmarna inom organisationen omfattar. Det var från denna utgångspunkt som Tocqueville satte så högt värde på den demokratiska vitalitet som rådde inom associationsväsendet i det unga Amerika. Häri fanns, menade han, en viktig skola i demokrati – de attityder och den erfarenhet som på så vis odlades kunde folk ta med sig in i det politiska livet.

Institutionernas roll

Som vi sett kan den sociala kontexten ha betydande inverkan på det demokratiska medborgarskapets kollektiva sida – för uppammandet av organisatorisk förmåga inom en grupp, men också för konsekvenserna i termer av konflikter mellan olika grupper. Härjämte kan den institutionella kontext, som staten tillhandahåller, ha en stor inverkan. Det är framförallt tre institutionella förhållanden, som på ett avgörande sätt visat sig kunna stärka den demokratiska potentialen i ett samhälle, nämligen dessa:

1 Långvarigt upprätthållna former för politisk pluralism och medverkan 2 En statsapparat präglad av regelstyre

3

Ett väsentligt inslag av decentralisering

1. Demokratin är ett kollektivt spel av komplicerad art. Den involverar många aktörer och ställer dessutom stora krav på förmåga till koordinering bland dem som deltar. Det handlar dels om att bygga upp nätverk för kollektivt agerande inom olika samhällssegment, dels om att utveckla strategier för fredlig samverkan mellan de olika politiska grupperingarna. Som lätt inses finns en latent spänning mellan utvecklingen av dessa kollektiva kapaciteter (då sammanslutning inom en grupp ofta tenderar att skapa starkare motsättningar utåt). Det kan därför bli en mödosam process – i synnerhet gäller det i samhällen där förtroendet mellan olika samhällsgrupper av tradition varit lågt; här kan en begynnande organisering bidra till en stark skärpning av rådande konflikter. Uppbyggnadsperioden kan därför bli långvarig och innebära många motgångar och misslyckanden. Det är en fråga om ”trial and error”. Demokratin är en lär-

• Sida 67
•  Original

process, som det kan ta generationer att få nödigt igång. Det är därför bra om processen startas så tidigt som möjligt. Även om motgångar och konflikter hopar sig är det som regel en fördel att spelet (i form av genomförande av val och upprätthållande av rättigheter) kan hållas gående. Vid långa auktoritära avbrott stoppas den nödvändiga organiseringen och den interaktiva processen upp. För demokratins utveckling är en bristfälligt fungerande demokrati bättre, trots allt, än ingen demokrati alls³.

Det är också viktigt att inse att de demokratiska attityder och den förmåga till kollektivt handlande, som utgör systemets grundförutsättningar, är kvaliteter som ständigt måste uppövas för att hållas levande. Lärprocessen blir aldrig, en gång för alltid, färdig eller avslutad. För demokratins bestånd och vitalitet behöver den ständigt upprätthållas. För den skull måste det finnas institutioner, i form av rättigheter och arenor, som stimulerar till folkligt intresse och medverkan i den politiska beslutsprocessen. Formerna härför måste kontinuerligt kunna anpassas till de skiftningar som sker i samhällslivet.

2. En statsapparat fungerande enligt rättsstatens regler är ett stöd för demokratisk utveckling. Det är de regelsystem som upprätthålls av staten som till stor del utgör parametrarna för den interaktion som sker i samhällslivet. Existensen av opartiskt tillämpade, förutsebara regelsystem minskar kostnaderna för social transaktion och underlättar på så sätt interaktion och samarbete mellan olika samhällsgrupper. En rättslig och administrativ ordning präglad av rättsstatens principer lägger grunden för den fredliga konfliktlösning som demokratin förutsätter. Där brist på regelmässighet föreligger (vilket betecknar den s.k. ”mjuka staten”) påverkas också formerna för folklig organisering. Då utvecklas vanligen politiska samverkansmönster byggda på kontakter av partikulär, personlig art: du får din ”rätt” och tillgång till fördelar endast om du har de nödvändiga förbindelserna. Har du inte det är du utlämnad och maktlös. Under sådana omständigheter frodas politisk slutenhet och dominans av de ”insiders” som kontrollerar den politiska processen. De nätvek som byggs upp är som regel av klientilistisk art, präglade av ett påfallande bossvälde (i USA, där sådana nätverk länge var förhärskande, särskilt i de stora städerna, går företeelsen under benämningen maskinpolitik). Det är en från demokratisk synpunkt svag form av organisering, då den ger ringa utrymme för kontroll och inflytande underifrån.

• Sida 68
•  Original

En annan konsekvens är en försämrad politisk legitimitet. Bristen på regelstyre, på en fungerande legal och administrativ kontroll, ger betydande utrymme för svågerpolitk, korruption och allmän offentlig misskötsel. Det bidrar till en svag offentlig prestationsförmåga. Likaså till, är det väl känt, en låg tilltro till den politiskt-administrativa beslutsprocessen. Resultatet blir ett sviktande förtroende för det offentliga livets institutioner och minskande intresse bland medborgarna i gemen att involveras i den reguljära politiska verksamheten. Utanförskap, icke-medverkan och protest blir i ökad utsträckning den politiska uttrycksformen. Särskilt starkt brukar denna tendens yttra sig bland politiskt engagerade och välutbildade grupper.

3. Demokrati befordras av ett betydande inslag av politisk decentralisering. Tillgången till lokala beslutsarenor gör det lättare att medverka i den politiska processen. Lokala beslut rör frågor av ”hemmakaraktär”, vilka erbjuder naturliga incitament – och ofta också bättre möjligheter – att öva inflytande. Det engagemang i offentliga angelägenheter som därigenom kan befordras ökar intresset, liksom förmågan, att utöva ett aktivt, demokratiskt medborgarskap. En kapacitet framföds som kan få betydande kringeffekter: det ger (som Tocqueville uppmärksammade) gynnsamma återverkningar på det lokala organisationslivet, och det skapar även en bättre utrustning för att utöva påverkan uppåt i den politiska processen. Decentralisering bidrar också till större maktspridning inom det offentliga livet. Politisk monopolisering kan därmed motverkas. Det blir lättare för minoritetsgrupper och för nya politiska rörelser att få tillträde till offentliga ämbeten. Ett politiskt system med betydande decentralistiska inslag blir som helhet mera öppet och mindre polariserat.

Den svenska demokratin; en bakgrund

Givet de omständigheter – både sociala, ekonomiska och institutionella – som ovan har nämnts som gynnsamma för demokratin, är det ingen tvekan om att det i vårt land har funnits utomordentliga förutsättningar. Sverige har en parlamentarisk tradition som går tillbaka till medeltiden – och som, närmast obruten, har bibehållits fram till i dag. Jämte Sverige är det bara England och Nederländerna som kan uppvisa liknande meriter. Och i ett viktigt avseende har vi svenskar varit helt unika. Vårt land är det enda som från begynnelsen inrymt

• Sida 69
•  Original

representation för bondebefolkningen. Under många hundra år, därför, var Sverige det i representationshänseende utan tvekan mest demokratiska landet i Europa⁴.

Sverige har även en mycket lång rättsstatlig tradition. Civilrättsliga regler innebärande likhet inför lagen fastlades (om än i embryonal form) redan i slutet av medeltiden. Samtidigt började en konstitutionell sedvana etableras. Den innebar maktdelning mellan kung och riksdag och inbegrep också respekt för vissa medborgerliga rättigheter. I sin relation till sina undersåtar stod, som basal princip, även kronan under lagen. Ett administrativt regelsystem introducerades senare (men i internationell jämförelse skedde det ändå tidigt). Genom reformer av statsapparaten, med början på 1600talet, introducerades en fast – och för sin tid påfallande effektiv – administrativ ordning.

Den svenska staten har vidare haft en stark prägel av decentralisering, innebärande ett stort utrymme för folklig medverkan på det lokala planet. Sverige har sedan urminnes tid varit primärt ett bondesamhälle. Här liksom på många andra håll i Europa etablerade de bönder som bröt jord och bosatte sig ett utvecklat självstyre. Byn och sedermera socknen (efter kristendomens införande) var den normala indelningsgrunden. Den lokala samhörigheten förstärktes av det faktum att jorden normalt ägdes kollektivt och förvaltades gemensamt av bönderna. Denna ordning kom emellertid att i många länder brytas ner med feodalismens införande. Ett skikt av adelsmän – vilka kom att bli den militärt och sedermera även ekonomiskt dominerande samhällsgruppen – lade i många länder under sig det administrativa och juridiska beslutsfattandet på lokalplanet (Danmark är ett nära exempel). Men så skedde inte i Sverige. Geografi och terräng – och ett ofta mycket armt ekonomiskt underlag dessutom – gjorde landet inte lämpat för feodal ordning. Ett adelsskikt fanns förvisso. Men det var litet och ekonomiskt tämligen obetydligt, mätt efter europeisk standard. Dess företrädare saknande en administrativ och juridisk överhöghet mot bondebefolkningen. De självägande bönderna bevarade sin autonomi och sitt självstyre. Även när den svenska statsapparaten senare, under stormaktstiden, byggdes ut behölls till stor del denna ordning. Den svenska stormaktsstaten var en stat där centralmakt och lokalmakt hade olika roller och samtidigt nära samarbetade. Ett typiskt drag för Sverige (som också illustrerar detta samarbete) var den militärordning, Indelningsverket, som etablerades. Detta var ett folkförsvar – unikt för sin tid – som var uppburet av bönderna.

• Sida 70
•  Original

Socialt och kulturellt har Sverige varit mycket homogent. Etniskt och språkligt har samhörigheten varit stor och inga religionskonflikter av betydelse har inträffat. De ekonomiska klyftorna har dessutom varit måttliga; de fria böndernas dominans, adelns relativt svaga ställning, och även städernas långvariga insignifikans har bidragit till detta.

Genom bibehållande in i modern tid av ett vitalt lokalt självstyre, genom den tidiga etableringen av rättsstatliga institutioner, och genom ett långvarigt upprätthållande av en nationell – ovanligt inbegripen – parlamentarisk praxis har en politisk kultur av fredlig samverkan (innebärande en strid med ord och argument snarare än vapen) kunnat grundläggas⁵. I denna kultur har efterhand nya samhällsskikt kunnat involveras. Processen har förstås underlättats av den homogenitet som rått i befolkningen. Ett övervägt och reformistiskt förhållningssätt blev på så vis tidigt grundlagt i Sverige. Politiska rörelser med en omstörtande appell har aldrig fått något betydande gensvar.

I Sverige har en samarbetskultur, byggd på fredlig och ordnad interaktion mellan olika befolkningsskikt, kunnat förenas med en påfallande stark mobilisering inom olika samhällsgrupper. Givet de politiska friheter som tidigt etablerades – och på basis därtill av ett sedan länge utvecklat socialt kapital på det lokala planet och av representation på nationell nivå – kunde ett folkligt organisationsarbete effektivt komma i gång. Redan vid 1900-talets ingång hade ett organisationsväsende med (jämförelsevis) stor medlemsanslutning och organisatorisk fasthet börjat formas. Ett välutvecklat partiväsende – ofta med starka band till organisationerna – växte därefter fram. Till sin interna karaktär var sammanslutningarna liksom partierna som regel demokratiskt uppbyggda. Förvisso framväxte vissa tydliga mönster av politisk och social inkapsling – till följd av de relativt slutna parti- och organisationskluster som etablerades. Men på grund av den homogenitet, som präglat befolkningen, och den politiska tradition av samverkan och kompromiss, som funnits i landet, har det inte alstrat några mer svårartade konflikter.

Samtidigt skedde en snabb ekonomisk utveckling. Från att ha varit ett fattigt jordbruksland förvandlades Sverige inom loppet av hundra år till (vid 1970-talet) ett av världens allra rikaste länder. En kraftigt höjd materiell standard för breda folklager, och samtidigt stora satsningar inom utbildningsområdet, kunde därmed möjliggöras. Detta inverkade gynnsamt på den individuella demokratiska kapaciteten inom befolkningen.

• Sida 71
•  Original

Både med hänsyn till det demokratiska humankapitalet och det demokratiska socialkapitalet var förutsättningarna med andra ord goda i Sverige. Ekonomiska framsteg, landets sociala komposition liksom det rådande institutionella systemet hade samfällt bidragit till en sådan utveckling.

Förändrade förutsättningar

Den idylliska bild som här skildrats har dock, måhända, inte längre fog för sig? Som vi vet har betydande förändringar skett i svenskt samhällsliv under 1900-talets senare del. Har det allvarligt ändrat förutsättningarna för demokratins del? Låt oss se (med en kortfattad överblick) vad den tillgängliga forskningen om det demokratiska medborgarskapet har att rapportera⁶.

På det individuella planet, till att börja med, visar dagens medborgare fortfarande relativt goda prestanda i flera viktiga avseenden. På de områden där en förändring på senare tid har kunnat skönjas, har den i flera fall varit i en positiv riktning (om än i måttlig grad). Sådana indikatorer som tilltron till den egna förmågan att öva inflytande och systemets mottaglighet för påverkan visar en uppåtgående trend. Detsamma gäller för medborgarnas politiska kunskaper. Tendenser till en ökande politisk alienation, eller till en minskad politisk kompetens, kan med andra ord inte spåras. Snarare är det för medborgarna överlag det motsatta som gäller: kompetensen, självtilliten och tron på att kunna spela en roll har blivit bättre under senare år. Betydligt oftare än förr tar folk egna initiativ, och fler deltar i opinionsbildning eller i politiska aktiviteter av något slag. Vidare kan det noteras att stödet för demokratins principer, för tolerans etc., har legat i stort sett konstant under senare tid. Likadant är fallet med intresset för politiska frågor.

Då vi ser till klyftor i samhället har som bekant den förändringen skett att Sverige under de senaste decennierna fått en betydande grupp i befolkningen som har invandrarbakgrund. Denna grupp avskiljer sig negativt ifråga om politisk tilltro, förmåga etc. Till stor del sammanhänger det förhållandet med en annan allt mer markant klyfta: mellan dem som har arbete och inte. I betydligt högre grad än andra människor är de arbetslösa drabbade av politisk alienering och marginalisering. Bland dem som har arbete, å andra sidan, verkar inte klasskillnader i stort ha en ökad politisk betydelse, detsamma kan sägas om könsskillnader (som minskar). Det är de

• Sida 72
•  Original

arbetslösa, och därmed en stor del av invandrarna, som blivit förlorarna – inte bara ekonomiskt och socialt utan också demokratiskt.

Trots en något förändrad social komposition är det emellertid inte mycket som tyder på att en ökad politisk polarisering har inträffat. Förtroendet i samhället, mellan olika grupper, synes inte ha ändrats mycket. En invandrarfientlighet har förvisso givit sig tillkänna. Men den är som politisk rörelse begränsad till mycket små grupper, med ringa eller inget inflytande. Ifråga om de horisontella relationerna är situationen inte mycket förändrad med andra ord.

Om vi däremot ser till det politiska livets vertikala dimension finner vi att desto större förändringar har skett under senare år. Politisk aktivitet sker i ökad grad vid sidan av det traditionella organisations- och partiväsendet. De viktiga formerna för politiskt deltagande numera inbegriper sådana aktiviteter som att skriva på namninsamlingar, ge ekonomiska bidrag och att medverka i bojkotter (av varor och annat). Organisationerna går samtidigt tillbaka. Medlemssiffrorna sjunker och aktiviteten minskar. Framförallt är det de yngre som väljer att stå utanför, med påföljd att det främst är medelålders och äldre som håller verksamheterna vid liv. Framtidsutsikterna blir förstås därefter. Särskilt drabbade är partierna, som för en allt mer tynande tillvaro. Siffrorna för medlemskap och aktivitet har blivit synnerligen låga. Därtill är allmänhetens tilltro till partierna mycket svag. Partiernas minskade grepp om ”själarna” yttrar sig också i en konstant ökande rörlighet bland väljarna. I växande grad är det media, fria opinionsbildare – och under valrörelserna reklambyråer – som sätter den politiska agendan. Ekonomiskt befinner sig partierna i en skyddad ställning. Genom offentliga bidrag drabbas de endast marginellt av en minskad anslutning, ty medlemsavgifter bidrar enbart i begränsad grad till partiernas verksamhet.

Folk är som framgått inte mindre aktiva nu än förr. Verkligheten är den motsatta. Men medverkan sker i allt lösare, mindre reguljära, mera ad hoc-artade former. Vi engagerar oss och söker påverka – så mer än förr – men det sker mera i individuell kapacitet. Och då vi går samman med andra är det fråga om mer tillfälliga förbindelser. De ”gamla” kanalerna för inflytande tillvinner sig allt lägre intresse och förtroende. Folk agerar i dag mera autonomt och självständigt, de gör det mindre än förr i ”orkestrerad” form. Är detta en nackdel för demokratin? Är det ett bekymmer att det organisatoriska ”kapitalet” (i Sverige liksom i många andra utvecklade länder) tydligt håller på att sjunka? Sett utifrån medborgarnas självuppfattning är det knappast så. Tillbakagången för det reguljära organisationslivet

• Sida 73
•  Original

har inte fört med sig politiskt oförmåga och känsla av maktlöshet bland medborgarna i allmänhet Tendensen är snarast den motsatta. För många har minskningen av socialt kapital av traditionell art kompenserats, som det verkar, av en förstärkning av det humana kapitalet. Människor går mindre på möten etc. – men de har i gengäld bättre förmåga att ta sin sak i egna händer. Ökad polarisering och konflikter (vilket en del teoretiker förutspått⁷) har för den skull inte blivit följden. Idyllen kvarstår i stora drag, om än med en funktionell ändrad komposition, skulle man därmed kunna säga.

Men så enkelt (och så väl) är det inte. Det finns samtidigt andra tendenser som inger bekymmer. Förtroendet för valda representanter och politiska institutioner befinner sig tydligt i utförsbacken. Deltagandet i valen har under senare decennier visat en nedåtgående trend; vid senaste valet skedde en markant försämring. Den representativa demokratins förankring och legitimitet är uppenbarligen inte vad den har varit. Politisk misstro och utanförskap växer.

Behov av reform?

Medborgarna är som framgått mera aktiva och politisk kompetenta. Samtidigt vänder de sig i ökad grad bort från de traditionella demokratiska institutionerna. Det finns såtillvida en ökande förtroendeklyfta och ett växande utanförskap i det svenska samhället. Hur skall denna situation förstås? Vad är det som utgör problemet – och vad är det som kan göras?

Som en analytisk utgångspunkt är det skäl att betrakta de olika former för styrning och kontroll som tillämpas i demokratiska system⁸. Enkelt uttryckt finns det två metoder: utövande av styrning och kontroll i förväg och i efterhand. I det första fallet söker vi (i den vanliga representativa formen) påverka den politiska beslutsprocessen i förhand. Det handlar om att få fram beslutsfattare som på bästa sätt kan företräda sina uppdragsgivare. Styrningens effektivitet är avhängig av det tillämpade representationssystemets förmåga att ”gallra” fram den lämpliga typen av ombud. Mest säkra kan vi som uppdragsgivare vara om de ombud som väljs i stort sett har samma värderingar och sociala bakgrund som vi – och dessutom är benägen att kontinuerligt kommunicera och dela information med oss. Dessutom bör vederbörande förstås vara dugliga i sitt värv och personligt pålitliga. Givet att så är förhållandet kan vi ge våra representanter en vidsträckt befogenhet att fatta beslut å våra vägnar.

• Sida 74
•  Original

System inriktade på styrning och kontroll i efterhand bygger på en annan logik. Här handlar det om att upprätta spärrar och regler, som effektivt begränsar de valda ombudens beslutskompetens – allt i syfte att förhindra misskötsel av de ämbeten de fått. För den skull finns institutioner för ingående prövning och revision av beslutsfattarnas fögderi. Vidare finns det ”checks and balances” inom själva beslutsprocessen, i form av organ som i kompetensmässigt hänseende balanserar varandra. På så sätt, är det tänkt, ökas genomlysningen och möjligheterna till ett effektivt ansvarsutkrävande.

Det politiska systemet i USA utgör ett utrerat exempel på den senare formen av logik. Den förra tillämpas (mer eller mindre tydligt) i flera av Europas parlamentariska demokratier. Sverige är ett av dessa länder. Vårt land har i hög grad varit präglad av denna modell för representativ demokrati.

Hos oss är det den reguljära valprocessen och det uppdrag som där ges, som är den primära formen för demokratisk styrning. Denna tanke har starkt genomsyrat utformningen av vårt folkstyre. Sålunda finns det få eller inga inflytandekanaler vid sidan om valen. Den direktdemokratiska metoden (folkomröstning) har en svag konstitutionell ställning och tillämpas mycket sällan (och då endast på de valda representanternas initiativ). Det politiska beslutssättet är i hög grad monolitiskt; det finns inga balanserande maktcentra inom systemet. Den juridiska och administrativa kontrollen är i vårt land mycket svag.. Vi har ingen konstitutionssdomstol. Vanliga domstolar har några gånger prövat politiska beslut (framförallt på kommunal nivå) men utslagen har i flera fall inte visat sig ha bindande verkan⁹. Vidare har de myndigheter som är satta att utöva administrativ revision en, jämfört med många andra länder, tämligen osjälvständig position¹⁰. På kommunal nivå är denna tendens särskilt markant; här tillämpas över huvud taget ingen av politikerna oberoende revision¹¹. Den genomgående tanken är att det är det folkliga mandatet, företrätt av valda politiker, som utan inskränkningar i sin kompetens skall styra den offentliga verksamheten. Emellertid kan kraften av detta mandat alltmer ifrågasättas.

Representativ demokrati, i dess rena form, är uppbyggd efter principen om en sammanhållen styrning och kontroll i politikens inflödessida. Den kräver, för att fungera på ett ändamålsenligt sätt, att representationsprocessen uppfyller vissa kvaliteter. Det måste finnas former för att effektivt kunna utföra den sållning av kandidaterna till offentliga ämbeten som modellen förutsätter. Det handlar om att vi som uppdragsgivare bra skall veta vilka vi väljer, både med hänsyn till politisk inriktning, personlig kapacitet och vandel. Det är

• Sida 75
•  Original

naturligtvis inte lätt. I politiken (som i övriga livet) finns det åtskilliga som lovar runt men håller tunt. Urvalet underlättas om vi själva känner kandidaterna eller att andra, vars omdöme vi litar på, gör det. Involvering i organisatoriska nätverk kan här spela en viktig roll. Dessa sammanslutningar fungerar som länkar för information och kan tjänstgöra som organ för granskning av kandidater. De som utväljs är sådana personer vars åsikter och personliga egenskaper är väl prövade genom medverkan i det interna arbetet. Långa karriärvägar – både i organisationer och partier liksom i det parlamentariska arbetet – är från denna synpunkt en fördel: då blir prövningsprocessen längre och mer tillförlitlig. Från denna synpunkt är det vidare fördel om det finns en relativt liten rörlighet på parti- och valmarknaden. Systemet fungerar bäst då det råder långa och fasta förbindelser mellan partier och väljare, ty då har vi som uppdragsgivare lättare att få inblickar i och möjlighet till styrning av urvalsprocessen. I detta perspektiv är en viss inkapsling onekligen att föredra.

Systemet förutsätter vidare att den politiska dagordningen sätts, och till väsentlig del låses, i själva valprocessen. Ty systemet förutsätter att vi som uppdragsgivare i hög grad skall kunna förutse hur våra ombud skall komma att agera. I en beslutsprocess där ständigt nya frågor på ett okontrollerat sätt kommer upp blir vår förmåga att göra sådana förhandsbedömningar mindre. Krav på snabbhet i beslutsfattandet har också inverkan: det ger representanterna mindre möjligheter att dela information och att ”stämma av” med sina uppdragsgivare.

Under lång tid fanns det i vårt land goda förutsättningar för att modellen skulle fungera på ändamålsenligt vis. Betingelserna var, kan man nog säga, ovanligt goda. Emellertid är flera av dessa förutsättningar inte längre för handen. Partiernas grepp över processen har kraftigt försvagats. Medlemstal och aktivitet sjunker (det gäller även för många av de organisationer som brukat vara knutna till partierna). Samtidigt har väljarna blivit allt mer rörliga. Karriärvägarna i nomineringsprocessen har också blivit snabbare och mera öppna. Krav på förbättrad ålders- och könsrepresentation har bidragit till detta¹². Förmågan till en effektiv förhandsgranskning – vilket modellen förutsätter – blir allt sämre. Andra omständigheter bidrar dessutom till att försvåra modellens tillämpbarhet: mediernas allt mer dominerande roll i samhällsdebatten och den ökade komplexiteten i beslutsprocessen (och en därmed lägre förutsebarhet) som följer av den ökade globaliseringen.

• Sida 76
•  Original

När omständigheterna ändras måste alternativa metoder övervägas. När förhandskontrollen lakas ur ökar skälen för att inrätta större möjligheter för efterhandskontroll. Därtill är då anledning att ifrågasätta den representativa vägens monopol på inflödessidan – argumenten för mer direkta inflytandeformer blir allt starkare.

Givet att den hittillsvarande tendensen i Sverige håller i sig bör det utvecklas former för att överlag förstärka de politiska och administrativa kontrollinstitutionerna. I ett läge där styrningen i förhand har försvagats och där legitimiteten hos allmänheten sjunker är det inte tillfredsställande att ha ett system där politikernas fögderi i huvudsak kontrolleras av dem själva. Inte minst gäller detta på kommunal nivå. De upprepade skandaler som här har skett under senare tid tyder på att det rådande systemet för granskning och ansvarsutkrävande inte motsvarar de krav, som allmänheten helt rimligt ställer¹³.

Vidare bör det lokalt som nationellt bli större möjlighet att tillämpa folkomröstning. Detta är en viktig kanal för inflytande i konkreta sakfrågor, och det kan också ha till effekt att öka det politiska engagemanget En rätt till folkinitiativ bör för den skull införas¹⁴.

Över huvud taget är det värt att framhålla värdet av att stimulera folklig inblandning och medverkan i den offentliga beslutsprocessen. Demokratin är en läroprocess, som kontinuerligt måste hållas levande. Formerna härför måste vid varje tid kunna anpassas efter rådande förhållanden. Den traditionella formen av representativ demokrati, förenad med ett aktivt organisations- och partiväsende, dit engagemang och deltagande kanaliserats, har inte den vitalitet den en gång haft. Medborgarens medverkan och demokratiska skolning måste, som komplement härtill, ges anda uttryck. Framförallt gäller det på den lokala nivån. Här finns ofta, av naturliga skäl, ett starkt latent intresse och engagemang för den offentliga verksamhetens hantering. Men relativt få kanaler och arenor finns i regel till hands vid sidan om den traditionella representativa processen. Här bör nytänkande ske. Olika former för en nära, mer direkt medborgarmedverkan måste skapas – allt i syfte att involvera människor i den offentliga beslutsprocessen Endast på så vis, sannolikt, är det möjligt att långsiktigt överbrygga den växande förtroendeklyftan mellan folk och institutioner. Och endast på den vägen, vidare, är det skäl att tro att den vitalitet underifrån, som partiväsendet (och även många organisationer) så väl behöver, skall kunna återskapas. Engagemang och medverkan har som vi vet spridningseffekter. Utvecklingen är ofta av kumulativ art: aktivitet på ett om-

• Sida 77
•  Original

råde drar med sig också annan. Det värsta är passivitet och utanförskap.

De kommunala enheternas storlek bör beaktas i detta sammanhang. Genom en rad beslut fån 1950-talet fram till 1970-talet genomfördes en omfattande sammanslagning av kommuner. Följden har blivit att vi i Sverige har geografiskt ovanligt stora lokala enheter. Förändringen motiverades främst av näringsgeografiska och demografiska skäl. Det gällde att få underlag för en omfattande kommunal verksamhet. I den mån demokratiska synpunkter beaktades var det huvudsakligen i en ”servicedemokratisk” anda: de offentliga organen antogs få legitimitet genom att effektivt kunna leverera den service som medborgarna efterfrågade. Detta synsätt kunde ha rimliga skäl för sig under den offentliga sektorns glansdagar, men har det mindre i en tid då den kommunala verksamheten drabbats av kontinuerliga nedskärningar.

Andra legitimitetsgrunder, av ett mer aktivt demokratiskt slag, behöver etableras. I det perspektivet är de nuvarande lokala enheterna bekymmersamt stora. Aktivitet och samverkan med andra går, är det känt, lättare att stimulera i mindre enheter (då möjligheterna till kontakt normalt är bättre och samhörigheten starkare). För att vitalisera den lokala demokratin bör kommunerna i många fall förminskas. Vissa projekt kan förvisso även framgent kräva ett större befolkningsunderlag. Erfarenheten från våra grannländer visar dock att sådana verksamheter kan skötas på ett ändamålsenligt sätt genom samarbete mellan kommuner.

Här liksom eljest är det en fråga om vilken vikt man vill lägga vid en befordran av det demokratiska medborgarskapet. Detta värde, vill jag framhålla, är inte bara viktigt i sig – för kvaliteten i vårt folkstyre. Den är också viktig som legitimitetskälla för de offentliga institutionerna och för den verksamhet de bedriver. Utan aktivt stöd och förtroende riskerar de offentliga institutionerna att långsiktigt försvagas. Från dessa synpunkter är den nuvarande utvecklingstrenden inte lovande. För att ändra den krävs, som jag tror, delvis nya koncept, innebärande dels ett införande av effektivare instrument för ansvarsutkrävande – för styrning i efterhand – dels en breddning av möjligheterna till folklig medverkan på inflödessidan – för förhandskontroll. Det handlar om att dels upprätta förtroendet för den offentliga apparatens sätt att fungera, dels stimulera den demokratiska skolning som en aktiv medverkan kan ge.

• Sida 78
•  Original

Noter

¹ Denna rapport sammanfattar några av argumenten i min kommande bok

Institutions and Democratic Citizenship. För referenser ber jag, då sådana inte

särskilt anges, att få hänvisa till detta arbete.² Termen “accomodativ” är hämtad från Arend Lijphart (1977). Ordet syftar på förmågan att kunna anpassa, sammanjämka och förhandla.³ Denna insikt har inte alltid styrt vår inställning till demokratin i s.k. utvecklingsländer. Länge trodde man att auktoritära regimer var att föredra. Dels för att hålla konflikterna i de ofta splittrade nationerna nere, dels för att ett sådant styre ansågs lättare kunna befordra ekonomiska framsteg. Demokrati, tänktes det, skulle komma med den ekonomiska utvecklingen. Denna tanke grundades i föreställningen att det främst var det demokratiska humankapitalet som behövde stärkas (vilket som bekant underlättas genom ekonomiska framsteg). Men ekonomiska framsteg skedde sällan, då regimerna (p.g.a. misskötsel, korruption etc.) ofta var oförmögna därtill. Därtill lade det auktoritära styret en hämsko på utvecklingen av de kollektiva kapaciteter som demokratin för sin existens kräver. ⁴ Fram till mitten av 1700-talet kan vi till och med betecknas som det mest demokratiska landet i världen. Vid denna tid kom vi emellertid att “passeras” av det koloniala Amerika, sedermera USA, som införde en mycket vidsträckt rösträtt och som dessutom inte tillämpade någon ståndsmässig uppdelning.⁵ Ett tecken värt att påminna om är att Sverige till skillnad från England och Nederländerna (som vi i flera avseenden liknar) inte har haft något inbördeskrig i nationell skala. Ifråga om långvarig politisk frihet förenad med fredlig samverkan är Sverige i en särklass i Europa.⁶ Denna överblick grundar sig på Petersson (1998); Holberg & Esaiasson (1998); Bäck & Möller 1995; Petersson, Westholm & Blomberg (1989)⁷ Se särskilt Kornhauser (1960). Enligt denne för en minskad organisering med sig framväxten av ett atomiserat “massamhälle”, präglat av en hög konfliktpotential.⁸ Den följande agumenteringen är inspirerad av Strom (1997).⁹ Flera mål har gällt rättigheter till service för olika medborgargrupper (exempelvis för handikappade) vilka kommuner vägrat att efterleva – trots att de fastlagts i lag och bekräftats i domstol.¹⁰ Ahlbäck (1999) ger en fyllig inblick i hur den svenska revisionsmodellen fungerar.¹¹ Häri är Sverige tämligen unikt, se Rikrevisionsverket (1998)¹² Hur personvalsreformen inverkar är för tidigt att säga (här pågår utvärdering). Troligt är att karriärvägarna härmed blir kortare och selektionsprocessen mera öppen.¹⁴ I sammanhanget är det skäl att ifrågasätta den rätt för politiskt valda att förvägra medborgare rättigheter som de enligt lag skall åtnjuta (se not 9). En sådan ordning (innebärande en faktisk rättslöshet för den berörde) bidrar knappast till att stärka allmänhetens tilltro till den offentliga beslutsprocessen.

• Sida 79
•  Original

¹⁵ Här (liksom i övrigt) finns inte plats att inventera olika tekniska lösningar – syftet är främst att peka på vissa möjliga reformområden. Låt mig dock säga att folkinitativ kan tillämpas med högst skiftande regler för hur många som skall stå bakom. Det kan också förenas med krav på att en viss minoritet av parlamentariker (motsvarande) skall stödja förslaget (så är exempelvis fallet i Italien). För att inte systemet skall missbrukas bör kraven vara relativt högt ställda, visar erfarenheten..

• Sida 80
•  Original

Referenser

Ahlbäck, Shirin (1999) Att kontrollera staten. Den statliga revisionens

roll i den parlamentariska demokratin. Uppsala: Statsvetenskapliga

föreningen Bäck, Mats & Möller, Tommy (1995) Partier och organisationer.

Stockholm: Publica Hadenius, Axel (1999) Institutions and Democratic Citizenship.

Manuskript, Statsvetenskapliga institutionen. Uppsala Holmberg, Sören & Esaiasson, Peter (1998) De folkvalda. En bok

om den representativa demokratin i Sverige. Stocholm: Bonniers

Kornhauser, William (1960) The Politics of Mass Society. London:

Routledge Lijphart, Arend (1977) Democracy in Plural Societies. New Haven:

Yale University Press Petersson, Olof, Westholm, Anders & Blomberg, Göran (1989)

Medborgarnas makt. Stockholm: Carlssons

Petersson, Olof, Hermansson, Jörgen, Micheletti, Michele, Teorell,

Jan & Westholm, Anders (1998) Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998. Stockholm: SNS Riksrevisionsverket (1998) Betänkandet Den kommunala revisionen

– ett demokratiskt kontrollinstrument (SOU 1998:71).

Remissyttrande Ström, Kaare (1998) Delegtion an Accountability in Parliamentary

Democracies. University of California, San Diego

• Sida 81
•  Original

Om civilsamhällets roll för demokrati och välfärd

Emil Uddhammar

Problemställning

Sverige är föreningslivets hemland. Civilsamhällets olika organisationer har blomstrat hos oss, och fortsätter att verka på väsentliga områden. Antalet organisationer och medlemmar är lika stort eller större än i andra jämförbara länder. Andelen frivilliga kontanta bidrag är något mindre i Sverige, men kompenseras mer än väl av det stora antalet frivilliga arbetstimmar som tillförs sektorn (Micheletti 1994, Jeppson Grassman & Svedberg 1995, Lundström & Wijkström 1997).

Under senare år har civilsamhällets betydelse för välfärden och demokratin lyfts fram i samhällsforskningen. Ett huvudresultat av forskningen är att vi har en jämförelsevis liten frivillig sektor inom välfärdsproduktion, alltså inom det sociala området. ¹ Man har talat om det offentligas kolonisering av den frivilliga sektorn och marknaden på detta område.

Analyser av välfärdspolitik har ofta en slagsida, som yttrar sig i ett mer eller mindre uttalat antagande att det optimala förhållandet är ett omfattande, generellt och generöst offentligt välfärdssystem. I denna forskningstradition (Esping Andersen 1990, Flora and Heidenheimer 1981, Offe 1984, Huber et al 1993, Rothstein 1994, Svallfors 1997) förbises ofta civilsamhällets insatser och möjligheter helt, eller så betraktas denna sektor som ett hinder eller en primitiv rest som det gäller att undanröja.²

Mer generellt kännetecknas studier av välfärds- och socialväsendet i hög grad av ”sektorsprotektionism”. När en forskare fokuserar en av de tre sektorerna (marknaden, civilsamhället eller staten), underskattas, nedvärderas eller ignoreras vanligen de övriga sektorerna. (Esping Andersen 1990, Salonen 1993, Södersten 1992, Rothstein 1994, Cohen, G A 1995).

• Sida 82
•  Original

Vad beror denna skevhet på? En orsak är sannolikt ämnesrivaliteten mellan sociologin, nationalekonomin och statsvetenskapen. Jag har i ett annat sammanhang lyft fram den metodiska förbistringen mellan främst ekonomer och sociologer i välfärdsforskningen. Dessa två forskargrupper talar ofta förbi varandra.³ En annan orsak är en statscentrerad forskningstradition i Sverige från 30-talet och framåt. En tredje orsak, som särskilt gäller välfärdsforskares syn på marknaden, kan hämtas från Max Weber. Han noterade att de grupper som befinner sig på störst avstånd från marknadens verklighet ofta är dess argaste kritiker. Det stämde väl in på hans samtids preussiska godsägare, men kanske också på många av dagens svenska akademiker.

Webers teori påvisar en allmän risk inom välfärdsforskningen. De som har liten kontakt med civilsamhället (t.ex. i form av frikyrkor eller nykterhetsrörelse) tenderar att vara kritiska mot denna sektor, och de som har liten kontakt med den offentliga sektorn (t.ex. i form av skolan) är ofta kritiska mot denna sektor. Distans och okunskap tycks också i den akademiska världen spela roll.

Beträffande civilsamhället, välfärden och demokratin har jag tre teser, som bildar utgångspunkt för framställningen.

Tes 1. Civilsamhällets demokratiska strukturer är en fortsatt

värdefull injektionskälla för den politiska demokratin som helhet.

Tes 2. Den enskildes möjlighet att påverka sin vardag är ett värde

i sig. Det gäller inte bara möjligheten att påverka inriktningen av den producent man valt, utan också den mer fundamentala möjligheten att kunna välja mellan olika producenter av välfärdstjänster.

Tes 3. Välfärdssektorns produkter och tjänster bör vara så billiga

och ha så hög kvalitet som möjligt.

Vilken är den optimala fördelningen av ansvaret för, finansiering och produktion av välfärdstjänster mellan civilsamhället, marknaden och staten? Varför är den frivilliga sektorn så liten inom det sociala området i Sverige i dag? Vilken särskild förmåga att ansvara för, finansiera och producera välfärd finns i respektive sektor? Och vilka typiska begränsningar finns? Det är de frågor jag skall söka besvara här.

• Sida 83
•  Original

Vad är välfärd?

Välstånd brukar användas som samlingsterm för att beskriva ett samhälles materiella utvecklingsnivå. Man glömmer då lätt att den levnadsnivå vi i vardagen åtnjuter är en kombination av ekonomiska, tekniska, juridiska, politiska och sociala landvinningar.

En förhöjd levnadsnivå har sannolikt alltid varit ett mål för människor. Till en början bör det ha omfattat mat, skydd och ett visst mått av trygghet eller säkerhet. Sociala relationer, närhet och värme var säkert väsentliga delar i livet. Det är inte särskilt långt från dessa enkla behov, till de som vi tänker på i dag när vi talar om levnadsstandard och ett gott liv.

Vi ställer i dag också kravet att ett civiliserat samhälle skall innefatta immateriella förmåner som frihet från godtycklig maktutövning, frihet från dråp, stöld och bedrägeri, kvinnofrid och hemfrid samt rätt att dömas av en opartisk domstol. Detta är exempel på allmänt värderade nyttigheter som vi ofta tar för givna. Välfärd i denna mening är emellertid en produkt av en speciell historisk utveckling. Dessa nyttigheter är exempel på kulturellt betingade institutioner som enligt North (1993) kvalitativt skiljer sig från de storheter som den neoklassiska ekonomiska teorin traditionellt använt i sina modeller.

Men välstånd kan också bestå av mer subjektivt upplevda värden. I en undersökning av Karin Busch-Zetterberg (1996) om vad som givit tillvaron mening, svarade 60 % av de tillfrågade hemlivet, sällskapslivet och föreningslivet. 28 % svarade yrkeslivet.

”Välfärd” använder jag här mer snävt för att beteckna en viss organisation, finansiering och produktion av specifika sociala tjänster som har att göra med sjukvård, utbildning, barnomsorg, äldrevård och olika slags försäkringar som skall kompensera för plötsliga inkomstbortfall på grund av skada, sjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv.

Den väsentligaste faktorn bakom välstånd på lång sikt är naturligtvis den ekonomiska utvecklingen, med gradvis höjda reallöner, byggd genom låga räntor, låg inflation och stabilt penningvärde. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, den successivt fortgående specialiseringen, rationaliseringen och strukturomvandlingen är viktiga faktorer. Introduktionen av nya apparater och hjälpmedel har starkt bidragit till att höja levnadsnivån för alla svenskar på ett sätt som är svårt att överskatta. Listan kan lätt göras lång: bilen, radio & tv, flyg, musikanläggning för hemmet, telefon, informationsteknologi och datorer, dammsugare, kylskåp, mikrovågsugn, stän-

• Sida 84
•  Original

digt bättre medicinska behandlingar och läkemedel, nya material för kläder och skor m.m. Det ofta dramatiska prisfallet i reala termer på dessa produkter, har ytterligare bidragit till deras spridning.

Det är lätt att underskatta dessa vardagens välståndsfaktorer – vi tar dem för givna. Marknadsekonomins centrala institutioner – fri handel, entreprenörskap, fri prisbildning, fri konkurrens – har varit väsentliga faktorer bakom förvandlingen av Sverige från ett mycket fattigt land för hundra år sedan, till ett av världens rikaste i dag. Denna omvandling har successivt skapat ekonomiska resurser, varifrån medel till olika slags välfärdsprogram hämtats. Men likväl är inte marknaden den enda producenten av nyttigheter i samhället.

Staten bidrar på flera sätt till välstånd och välfärd. En förutsättning för att marknaden skall fungera är exempelvis en väl avpassad lagstiftning, och därutöver en allmän anslutning till de normer som lagarna föreskriver. Lagar om aktiebolag, konkurrens och konkurser har stor betydelse för marknadens funktion. Staten är alltså en viktig faktor för att marknadens institutioner skall fungera.

Särskilt under efterkrigstiden har staten och kommunerna tagit på sig ett allt större ansvar för olika välfärdsprogram, huvudsakligen i form av stöd till hushållen i olika former, såsom barnbidrag, räntebidrag osv, och genom försäkringar mot inkomstbortfall. Kommunerna och landstingen har kraftigt utökat produktionen av välfärdstjänster, bland annat äldrevård, barnomsorg och sjukvård.

I civilsamhällets primärgrupper, främst familjen, pågår dagligen omvårdnad, omsorg och utvecklandet av ömsesidiga relationer. Summerat innebär detta ett enormt arbete, och värdet av detta är svårt att uppskatta. Civilsamhället spelar också en väsentlig roll genom att verka som förmedlande och fostrande länk mellan individen och den offentliga maktens normer, uttryckta genom lagstiftningen.

I redovisningen av landets produktion tas normalt inte det arbete som årligen utförs inom civilsamhället med. Det som produceras av stat, kommuner och företag redovisas, men inte civilsamhällets produktion. Det bidrar till en skev bild av hur vårt samhälle fungerar.

Interaktionen mellan de tre sektorerna, exempelvis genom orga-

nisationer och professioner i skärningspunkten mellan två eller tre sektorer, har studerats på olika sätt. Forskningen har uppmärksammat ömsesidiga fördelar, men också negativa konsekvenser av interaktionen mellan staten och företagen (Buchanan & Tullock 1963, Friedman 1962/1972), mellan organisationerna och företagen (Coase 1960, Zetterberg m.fl. 1983, Elvander 1988) och mellan staten och organisationerna (Heckscher 1946, Olson 1984, Lewin 1992, Micheletti 1994, Rothstein 1994).

• Sida 85
•  Original

Hur arbetsfördelningen ser ut mellan civilsamhället, staten och marknaden varierar mellan olika samhällstyper och historiska skeden. I ett primitivt jordbrukssamhälle är civilsamhället starkt dominerande, med en ganska marginell statsmakt och marknad. I våra moderna postindustriella välfärdsstater utgör marknaden och staten betydligt större andelar av den totala summan ekonomiska värden som produceras. Debatten om välfärdsfrågorna i dag i Sverige handlar i första hand om vilken fördelning mellan de tre sektorerna som ger det bästa långsiktiga utbytet för individen i hennes roll som medborgare i nationen, medlem av civilsamhället och konsument på marknaden.

Vissa informella institutioner i ett samhälle gör att till exempel marknaden och politiken fungerar avsevärt smidigare. Dessa informella institutioner – till exempel föreningsteknik, god affärssed och idrottsregler – kräver att viss kritisk massa av medborgare normalt efterlever vissa handlingsnormer eller dygder. Olika gemenskaper i civilsamhället kan då medverka till att understödja och föra vidare dessa etiska regler så att de efterlevs i praktisk handling. Vad sådana medborgardygder är och hur de fungerar har beskrivits av Smith ([1759] 1984), MacIntyre (1985), Möller (1993), Wilson (1993) och Etzioni (1994, 1996). En färsk svensk studie av dygdernas betydelse för det moderna samhället understryker detta ytterligare.⁴ North (1993:51 f.) framhåller att dessa informella institutioner minskar transaktionskostnaderna, och därmed ökar produktiviteten i hela den berörda ekonomin.

Välfärd i civilsamhället under tidigare skeden

Social omsorg och vård organiserades i Sverige tidigt av den katolska kyrkan. Församlingarnas fattigarbete förblev sedan en viktig del i omsorgen av de sämre ställda. I bondesamhället låg huvudansvaret för den omsorg som normalt ingår i livscykeln – beträffande barn, gamla och sjuka – på storfamiljen.

Civilsamhällets organisationer, inte minst nykterhets-, fackförenings- och frikyrkorörelsen stod i centrum för det frivilligt organiserade sociala arbetet under slutet av 1800-talet och början av 1900talet. Hela den socialpolitiska diskursen i Sverige växte fram inom den frivilliga sektorn, som Sven E Olsson visat.⁵ Gerard Halfred von Koch i Centralförbundet för socialt arbete, Johan Bergman samt Peter och Sigfrid Wieselgren inom nykterhetsrörelsen, Axel Hirsch

• Sida 86
•  Original

inom folkbildningsrörelsen och Jacob Pettersson inom olika sociala verksamheter var några förgrundsfigurer i det sociala arbetet ur de frivilliga organisationernas led.

Olssons analys visar att det fanns en socialpolitiskt intressant period under tiden från ca 1870 fram till 1930-talets statliga socialpolitiska offensiv. Under denna epok formades och utvecklades sociala program och organisationsformer inom civilsamhället, och man hyste från ledande håll ofta stark skepsis mot statsingripanden.

Denna skepsis hade bl.a. sina rötter i ogillandet av den Bismarckska socialpolitiken i Tyskland med dess tvångsinslag. Frånsett motviljan mot tvånget i sig, skulle också en expansiv statlig socialpolitik konkurrera med de frivilliga rörelsernas verksamhet. Om staten tog över det sociala initiativet, kunde anslutningen till de frivilliga organisationerna minska. Detta är ännu i dag ett argument för fackföreningsrörelsen att administrera de allmänna arbetslöshetskassorna.

Ledande socialpolitiska ekonomer som Eli Heckscher, Gustav Cassel och Knut Wicksell var på vetenskapliga grunder skeptiska till statlig intervention på det socialpolitiska området.

Inom frikyrkorörelsen, kooperationen, arbetarrörelsen, egnahemsrörelsen, folkbildningsrörelsen och nykterhetsrörelsen förordades i första hand hjälp till självhjälp. Man startade försäkringskassor i egen regi. Klassiska och medborgerliga dygder skulle odlas, liksom solidaritet och medborgaranda. Måttfullhet, arbetsamhet, skötsamhet och sparsamhet stod högt på dagordningen. ”Den svenska diskurs som utvecklades [...] på socialpolitikens område under 1870- och 80-talen var [i jämförelse med den tyska] på en och samma gång mindre despotisk, mindre etatistisk och mindre elitistisk,” skriver Sven E Olsson, som fortsätter: ”Man var [inom dessa organisationer] påtagligt disciplinerad, trots att rötterna låg i ett antal mot-kultur rörelser. De underströk alla individuellt ansvar, studieflit och moralisk självuppfostran.[…] Här fanns ett socialt rum där en ideologi och en social kraft frodades, som utmanade den bestående ordningen – tron, altaret och svärdet – samtidigt som man predikade det goda uppförandets evangelium.”⁶

Genom att organisera verksamhet inom det sociala området, bidrog de frivilliga organisationerna till ”spontant ordningsskapande”.⁷ Den arbetsdelning som sker på marknaden genom handel och specialisering, äger också rum inom civilsamhällets sfär genom ett varierat utbud av olika frivilliga organisationer. Detta är en mindre känd applikation av ”lagen om komparativa fördelar”.⁸ Trots de skillnader i livsstil och inriktning som denna mångfald av organi-

• Sida 87
•  Original

sationer och grupper i civilsamhället innebär, skapas normalt vad sociologen Émile Durkheim kallat en ”organisk solidaritet” i samhället som helhet. Handel, kultur, media, kommunikation, men kanske främst utvecklandet av lokala demokratiska institutioner, hör till de faktorer som bidrar till att skapa denna solidaritet.

Ett exempel på hur social omsorg organiserades i civilsamhällets ram är sjukförsäkringen. I Rafael Lindqvists studie med den talande titeln Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati (1990) skildras hur det svenska sjukförsäkringsväsendet utvecklats under 1900-talet. En brist i framställningen, som jag emellertid inte skall dröja vid närmare här, är författarens helt skeva beskrivning av marknadens funktioner och konsekvenser, ett typexempel på den sektorsprotektionism inom forskningen som inledningsvis omtalades.⁹

Lindqvist ger dock en värdefull beskrivning av sjukkasseväsendets framväxt och utveckling i Sverige. En mängd lokala sjukkassor för arbetare växte fram runtom i landet i slutet av 1800-talet. Många fackföreningar anordnade sjukkassor som ett sätt att locka till sig medlemmar: detta erbjöd en omedelbar fördel med medlemskapet. Under perioden 1850–1899 hade totalt 4203 sjuk- och begravningskassor bildats i landet. Under början av 1900-talet skedde en viss konsolidering och sammanslagning, fram till det slutliga förstatligandet som i princip skedde 1946, men i realiteten först genom ett riksdagsbeslut 1953.¹⁰

Hur fungerade sjukkassorna innan förstatligandet? Enligt Lindqvist sköttes de ofta obyråkratiskt och informellt. Större kassor hade expeditionslokaler, de mindre sköttes på fritiden. Arbetet delades ofta mellan styrelseledamöterna. Den lokala kännedom om medlemmarna som fanns innebar också en effektiv sjukkontroll, en nödvändighet för att ett sjukförsäkringssystem skall fungera. På 1940-talet hade de större kassorna ett system med sjukbesökare, vilka utsågs bland kassans medlemmar och utförde sin uppgift på fritiden. Inom Östra Sveriges erkända centrala sjukkassa fanns således mot slutet av 1940-talet 810 sjukbesökare fördelade på 127 lokala sjukkassor. Så småningom blev systemet mer professionellt och tjänsterna kom att innehas av experter.

Lindqvist skriver om utvecklingen mot ökad professionalisering och centralisering inom sjukkasseväsendet, att ”omfattningen av verksamheten och arbetsuppgifternas karaktär gjorde det omöjligt med en fortsatt folkrörelseförvaltning av försäkringen.” Om detta skulle ha varit helt omöjligt, kan diskuteras. Ännu förvaltas arbetslöshetsförsäkringen av fackföreningarna, och få skäl finns för att det skulle vara omöjligt att bedriva sjukkassorna i frivilligrörelsers regi.¹¹

• Sida 88
•  Original

Exempel på områden som expanderat kraftigt, men där civilsamhället fortsätter att spela stor roll utan att staten har tvingats ta över, är friluftsfrämjandet och idrottsrörelsen. Dessa verksamheter har haft stor betydelse för den förebyggande folkhälsan i landet. En norsk forskare, Per Selle, har påpekat att den organiserade idrottsrörelsen i Sverige och Norge är mycket omfattande, och att den bland annat mobiliserat en stor andel kvinnor under senare decennier. Inom dessa organisationers ram utförs ett enormt arbete och skapas en mängd positiva värden. Vi är vana vid detta, och växer ofta upp med någon idrottsaktivitet kopplad till vår fritid. Med Per Selles ord: ”Detta har varit naturligt för de flesta av oss, men det är

sensationellt om vi tar hänsyn till variationen och omfånget av aktivi-

teterna.”¹² Dessa organisationer sammantaget har också mångdubblat sina medlemstal de senaste åren.¹³

Fördelar med att civilsamhället tar ansvar för välfärdsproduktion är alltså det lokala deltagande och den självförvaltning som det normalt innebär; inom försäkringsverksamhet tillkommer social kontroll som värdefull faktor.

Välfärd genom staten, marknaden och civilsamhället

I dag ifrågasätts statens och kommunernas roll både som organisatörer, finansiärer och producenter av välfärd, särskilt i den mån det innefattar producentmonopol. Diskussionen förs internationellt och i Sverige. De brittiska forskarna Paul Hoggett & Simon Thompson talar således om ”the associationist vision” beträffande produktion av och ansvar för välfärdstjänster i framtiden.¹⁴ De skissar en modell där civilsamhället har betydligt större ansvar för såväl organisation som produktion av välfärdstjänster. Ett huvudskäl de anför är att civilsamhällets organisationer har möjlighet till ett mer pluralistiskt och diversifierat utbud: ”it could provide for an immensely rich and divers range of approaches for meeting human needs without undue fragmentation”. De menar att relationen mellan civilsamhället och det lokala politiska styret i en sådan framtid skulle kunna präglas mer av ömsesidig nytta än av konkurrens.¹⁵ I boken Before

Beveridge. Welfare before the welfare state ger David Gladstone en

bred översikt av olika välfärdstjänster i Storbritannien som levererats inom den frivilliga sektorn och av marknaden före den statliga offensiven på området.¹⁶

• Sida 89
•  Original

I en undersökning om risken för oavsiktlig anpassning till regler för försäkringsersättningar i välfärdssystem (moralisk risk, eller moral hazard), kunde jag visa att detta är en påtaglig verklighet beträffande socialbidrag och ersättningar från sjukförsäkringen.¹⁷ Detta stämmer väl med den forskning som bl.a. James Coleman (1990) Elinor Ostrom (1990) och Robert Putnam (1993) tidigare utfört, och som pekat mot att samarbete och tillit i första hand uppstår i miljöer som präglas av småskalighet, geografisk närhet, ömsesidig kommunikation och informella relationer. Civilsamhällets olika grupper kan bidra till att skapa denna typ av miljöer, vilket tenderar att påverka både förutsättningarna för samarbete och ömsesidigt inflytande i positiv riktning.

Detsamma gäller ofta lokala företag, vilket för oss in på privatise-

ringen, dess möjligheter och problem. John D Donahue framhåller i Den svåra konsten att Privatisera (1992) att välfärdsproduktion alltid

i botten handlar om nätverk av relationer mellan individer och an-

svarighetsförhållanden mellan avnämare, producenter och eventuellt

reglerande myndigheter. Han understryker också, att ”öppenhet mot privatisering innebär inte på något sätt förakt för den offentliga sektorn. Produktiv effektivitet är helt enkelt inte den offentliga organisationens kardinaldygd.[...] Olika organisatoriska konstruktioner har olika fördelar och nackdelar. Knepet är att hitta rätt konstruktion för uppgiften.”¹⁸

Ett betydelsefullt tema hos forskare som Ian Culpitt i hans Wel-

fare and Citizenship. Beyond the Crisis of the Welfare State? (1992)

och Ralph M Kramer, red. (1993) Privatization in four European

countries är att forskningen om privatisering och organisationen av

välfärdens sociala funktioner till slut måste bli en pragmatisk fråga – Hur och var organiseras och produceras social välfärd bäst – givet de övergripande mål som man från politiskt håll ställer upp. Särskilt för Culpitt, som forskar på Nya Zeeland, har de prestigepositioner som höger- respektive vänstersidan traditionellt intagit i debatten förändrats radikalt genom de omvälvande reformerna av den Nya Zeeländska ekonomin och välfärdsstaten, som initierades och genomfördes av en Labourregering.

I detta skede har forskningen övergått till att ur mindre fastlåsta positioner överväga och utvärdera olika typer av välfärdsanordningar, där privatiseringar till den frivilliga sektorn, till företag eller till hushåll är möjliga inslag. Denna diskussion är inte främst knuten till de senaste årens dominerande tema om ”välfärdsstatens kris”. Tankar om självstyre och lokal demokratisk kontroll har länge framhållits i den politiska filosofin i en övertygelse om att ”voluntary orga-

• Sida 90
•  Original

nizations are necessary to ensure a democatic society”.¹⁹ Också ur en allmän deltagandesyn finns skäl att bejaka insatser för välfärd inom den frivilliga sektorn och i det civila samhället.

I Östeuropa har situationen varit speciell, eftersom man där i stort sett bara haft en väg att gå efter kommunismens fall. Utvecklingen har haft inbördes olika och ofta motsägelsefulla inslag, men har inneburit att den offentliga sektorn minskats eller åtminstone försvagats. Många offentliga system och försäkringar är där misskrediterade i befolkningens ögon.²⁰ Den fasta kärna av statsmakt som är ett minimikrav i varje demokratiskt rättssamhälle, tycks ha svårt att etablera sig och finna sina nya former.

Också ur socialantropologiskt perspektiv har forskare understrukit att välfärd (welfare) kan förekomma i många olika sociala kontexter och sfärer.²¹ Brittiska samhällsvetare talar nu också om en ”ny typ av samhällen” där man ser på ekonomi, civilsamhälle och välfärd på nya sätt. De ser framför sig en utveckling där traditionella roller i produktion av och ansvarsfördelning för välfärd kommer att förändras i Europa.²²

De tre sfärerna

Ansvaret för en välfärdstjänst kan vara statligt och/eller kommunalt,

ordnas via marknaden eller skötas privat inom civilsamhällets olika slags grupper. Finansieringen kan också ske i någon av dessa tre sektorer, liksom produktionen.²³ En utvecklad modell skulle kunna se ut som i följande tabell:

• Sida 91
•  Original

Tabell 1. Schema för att analysera hur olika sfärer i varierande omfattning kan ansvara för, finansiera och/eller producera välfärdstjänster

Ansvar Finansiering Produktion

Staten

Kommunen

Företag

Ideella sektorn

Familjen & andra primärgrupper

En tes hos Ljungberg & Zetterberg (1996) är att ”en given välfärdspopulation får optimalt utbyte av en viss arbetsfördelning mellan stat, marknad och civilsamhälle, en annan välfärdspopulation mår bäst av en annan arbetsfördelning.”²⁴ En välfärdspopulation kan i typfallet vara småbarn eller skolbarn, studenter eller korttidssjuka, långvarigt sjuka eller handikappade, krigsinvalider eller åldringar.

Tabell 1 kan användas som analytiskt schema för att tydligare se, hur olika tjänster kan ordnas inom respektive välfärdspopulation. Det kan användas för att studera välfärdens organisering historiskt, hur det ser ut i dag, eller hur vi vill ha det i framtiden.

I många andra länder domineras den frivilliga sektorn av organisationer som är verksamma inom välfärdsstatens kärnområden, dvs. vård, utbildning, omsorg och hälsovård. I USA utgör dessa verksamheter 87 % av den totala omsättningen i den frivilliga sektorn, i Tyskland 70 % och i Storbritannien 58 %. I Sverige är motsvarande siffra 27 % eller en dryg fjärdedel av sektorns totala omsättning.²⁵

En typologisering av moderna industriländer efter välfärdsproduktion, mätt som antal anställda i den sociala sektorn i statlig respektive ideell sektor, har gjorts av Salamon & Anheier (1998).²⁶

• Sida 92
•  Original

Tabell 2. Typer av länder efter totala sociala utgifter och andel anställda i ideell välfärdsproduktion

Statliga och kommunala sociala utgifter relativt BNP

Omfattning av den ideella välfärdsproduktion (anställda)

Låg

Hög

Låg

Hög

Statisk Japan

Socialdemokratisk Sverige (Italien)

Liberal USA, Storbritannien

Korporativ Tyskland Frankrike

Beträffande andelen statligt anställda redovisar Ljungberg & Zetterberg (1997) en mer detaljerad analys. Medan Tyskland, Italien och Frankrike har en jämförelsevis låg andel anställda i den offentliga produktionen av välfärdstjänster, uttryckt som andel av hela befolkningen mellan 15–64 år – 4, 5 respektive 7 procent – har Sverige 20 procent anställda i den offentliga vården. Sverige ligger högst i Norden med denna siffra, som kan jämföras med Finlands 9 procent.

Kostnadsläget för offentlig produktion i Sverige är också högt. På många områden har den varit det dubbla per producerad enhet också i nordisk jämförelse, till exempel beträffande barnomsorg, polis och arbetsförmedling. När det gäller sjukvård har vi haft lägre totala kostnader uttryckt som andel av BNP än USA, som ligger särklass högst, men ungefär lika som Schweiz och Kanada.²⁷

Sverige befann sig i början av 1900-talet i den högra kolumnen i tabellen, sannolikt i den övre högra rutan, med ett stort antal fackligt och ideellt organiserade välfärdsprogram. Det var sjukkassor, arbetslöshetskassor, egnahemsföreningar m.m.

Varför är då den frivilliga sociala sektorn så liten i Sverige i dag jämfört med övriga Europa?

En historisk förklaring är att den offentliga sektorn i Sverige inte är komprometterad genom splittrande eller på annat sätt mycket laddade inrikes- eller utrikespolitiska händelser. I till exempel Tyskland har man i vida kretsar kommit att misstro staten och den offentliga sektorn som producent av ”ideologiskt” känsliga välfärdstjänster som barnomsorg. Under den nationalsocialistiska tiden, liksom under kommunisttiden i DDR, användes barnomsorgen systematiskt i politiskt indoktrinerande syfte. Kaj Fölster, som

• Sida 93
•  Original

arbetar på Ministerium für Frauen, Arbeit und Sozialordnung i delstaten Hessen, har beskrivit den tyska erfarenheten på detta område. Inom barnomsorgen utanför familjen förbjöds under nazitiden alla icke statliga huvudmän och deras organisationer. Det är bl.a. dessa erfarenheter som ligger till grund för dagens syn på barnomsorgen.

”Allt socialt arbete är politiskt” även i barnomsorgen, är en grundsats tyskar har lärt sig av sina historiska erfarenheter. Familjen och mångfalden av ideellt förankrade institutioner som får kanalisera de individuella önskningarna garanterar den balans som anses grundläggande för ett demokratiskt styrelsesätt och den tyska välfärdsmodellen.²⁸

Den stora skillnaden mellan den tyska och den svenska välfärdsmodellen är alltså att det i Tyskland hvuvdsakligen är ideella eller frivilliga organisationer som utför de sociala tjänsterna (ofta på uppdrag av delstaten eller kommunerna), medan denna produktion i Sverige mestadels utförs direkt av kommuner och landsting.

En annan förklaring till att den frivilliga sektorn är jämförelsevis liten inom det sociala området i Sverige är att det skett en systematisk kolonisering av den frivilliga sektorn och att detta haft ideologiska skäl (Salomon & Anheier 1998). Ett exempel vi sett här är sjukförsäkringsväsendet. Denna förklaring tar sin utgångspunkt i att skilda länder historiskt präglas av en viss ideologisk och politisk struktur, som sekundärt påverkar den frivilliga sektorns utformning.

Under senare år har det emellertid skett en expansion av framför allt föräldrakooperativa daghem och friskolor, vilket innebär att den frivilliga sektorn kommit att växa inom välfärdens kärnområden. Egnahemsrörelsen har varit en av flera bidragande orsaker till att en stor majoritet av Sveriges befolkning bor i privata boendeformer: egnahem, radhus eller bostadsrätter.

Statsvetaren Richard Rose har hävdat att välfärden i ett samhälle är summan av den välfärd som skapas i familjerna, på marknaden och av staten. Resonemanget bör vidgas så att den speciella primärgruppen familjen ersätts av det vidare begreppet civilsamhället.

”Det civila samhället” är bättre som samlingsterm än ”den frivilliga sektorn”, eftersom en hel del gemenskaper i civilsamhället inte är frivilliga, åtminstone inte till en början. Särskilt gäller det funktionellt centrala primärgrupper som familjen och betydelsefulla identitetsskapande grupper som lekkamraterna i förskolegruppen, eller klasskamraterna i skolan – även om skolan är offentligt organiserad och påbjuden, blir det ju en ”civilsamhällesgrupp” av klasskamraterna på rasterna, med sina speciella regler. ²⁹

• Sida 94
•  Original

Ibland är inte heller föreningsmedlemskap helt frivilligt. Det kan finnas starka sociala påtryckningsmekanismer för att förmå enskilda att ingå i gemenskaper i civilsamhället. Det förekommer också i Sverige i vissa sammanhang ett mer eller mindre tydligt tvång att ansluta sig till organisationer på arbetsmarknaden. Den frivilliga sektorn framstår snarare som en speciell typ av gemenskap eller sekundärgrupp i det civila samhället. Man har talat om utåtriktade och inåtvända organisationer som en analysdimension. En annan är om organisationen får en stark och betydelsefull ställning i den enskildes liv, eller om den är och förblir begränsad och svag.³⁰

Här använder jag termerna särskiljande för de spontana primärgrupperna i civilsamhället, som familjen, vänkretsen eller ett ordenssällskap, och universella för de frivilliga grupperna. De senare kan vara inriktade på att hjälpa andra, som Röda Korset och Noaks Ark, eller på att tillsammans med likasinnade lösa vissa problem eller gå in

för en viss livsstil, som till exempel Länkarna, frikyrkorna eller nyk-

terhetsrörelsen. Jag skall här kalla dessa kooperativa.

Formeln för den totala välfärden i samhället, som vi utvecklat från Rose, skulle i modifierad form se ut som följer:

V=V c +V

m

+V

o

där V står för välfärd, c för civilsamhället, m för marknaden, o för den offentliga sektorn. Denna formel kan dels tillämpas på aggregerad nivå, för att sammanfatta till exempel en regions eller ett lands välfärdsnivå, men är relevant också på individnivå. Varje individ hämtar skilda delar av sin välfärd från var och en av de tre sektorerna. Rätten att få gå i skola hämtar barnen i Danmark från staten, men den tillhörande utbildningstjänsten kan levereras från kooperativ, företag eller kommunen. Tjänsten pensionsförsäkring kan staten eller marknaden tillhandahålla, men premien betalas vanligen från marknaden, som en del av den anställdes lön.

Vilken förmåga finns i respektive sektor?

I Sverige har vi av tradition fästat stor tilltro till statens och kommunernas förmåga att rätt och rimligt förstå behovsnivå och ta ansvar för upprättandet av medborgarnas välfärdstjänster, men även till förmågan att finansiera och producera dessa tjänster.

Zetterberg (1994) har hävdat att de tre sektorerna marknaden, staten och civilsamhället kan sägas betona sina särskilda normsystem, sina specifika värden.³¹ Grovt kan man säga att de värden som

• Sida 95
•  Original

Zetterberg anser vägleder de olika sektorerna är idealitet för civilsamhället, vinst för marknaden, och ordning för statsmakten.

Staten

Nationalekonomen Eli Heckscher beskrev hur den rationella statsmakten under andra hälften av 1800-talet blev den liberala marknadsekonomins bundsförvant:

Statsmakten skulle långt ifrån elimineras, den skulle tvärtom stärkas och blev också stärkt, framför allt genom att man för första gången fick en hederlig och kunnig avlönad kår av yrkesämbetsmän: men staten skulle samtidigt hållas inom trånga gränser, inskränkas till rättsordningens skydd utåt och inåt, sålunda till rättskipning, polismakt, förvaltning och försvar. Det blev slut med den pittoreska oordningen [...] Så tog rationaliseringen herraväldet, där romantiken och anarkien förut hade härskat.³²

Med de offentliga tvångsmedlen, inte minst beskattningsrätten, kan staten åstadkomma rättsväsende, ordningsmakt, försvar och grundläggande offentlig service.

Staten kan med beskattningsmakten finansiera kapitalintensiva investeringar i dyrbar men för samhällsutvecklingen nyttig infrastruktur.

Ljungberg & Zetterberg (1996) beskriver på motsvarande sätt hur den rationella statsmakten skapat vissa positiva institutioner inom det sociala området under 1900-talet: ”Det mest värdefulla arv som perioden med den starka välfärdsstaten lämnar efter sig är ett arv av universella normer. Hjälp från det allmänna skall ges oavsett den hjälptes relation till hjälparen.”

Marknaden

Adam Smith framhöll att människors egenintresse, strävan att förkovra sig själv och de sina, som genom en osynlig hand skapar ett nätverk av ekonomiska relationer i ett samhälle som tenderar att gradvis öka välståndet för hela samhället. Genom arbete, handel, specialisering, initiativ, studier, forskning, teknisk utveckling, kreativitet, entreprenörskap, sparande, riskspridning osv. tenderar välståndet för samtliga individer att öka. Denna ekonomiska tillväxt är grunden för allt välstånd.

• Sida 96
•  Original

Välfärdstjänster kan organiseras på marknaden som varje annan produkt där efterfrågan finns.

Marknaden har generella normer. Marknaden producerar och försäljer tjänster med syfte att generera vinst, och bryr sig i normalfallet inte om vem som är kund. Här ligger en ofta underskattad likhetsprincip. Hennes & Mauritz säljer billiga kläder till var och en som vill köpa. Trafikförsäkringar säljs av de flesta försäkringsbolag. På samma sätt kunde sjukförsäkringar och sjukvårdsförsäkringar säljas av privata försäkringsbolag (kompletterande sjukförsäkringar är redan en produkt på den privata försäkringsmarknaden). I den privata sjukvårdsförsäkringen kunde ersättningen vid sjukdom nyttjas för köp av sjukvårdstjänster av valfri sjukvårdsinrättning: privat, ideell eller offentlig. (Beträffande högriskgrupper, se nedan.)

Som bl.a. Aspers (1999) och Bennich-Björkman (1999) framhållit, skapas ofta dygder och socialt kapital inom dagens moderna, mindre hierarkiska arbetsorganisation. Aspers tes är att dessa nyttigheter sedan tas med hem och till fritiden, alltså till civilsamhället och den frivilliga sektorn.

Socialt kapital i form av dygder och normer genereras i den ekonomiska sfären, genom människors interaktioner på arbetsplatsen. Det är viktigt att tydliggöra att detta inte handlar om en passiv socialisering, det är snarare praktiken som gör människan mer benägen att tillägna sig de dygderna i de arbetsorganisationer som i dag tycks tillämpas alltmer. Detta är som att hävda Durkheims tes, d.v.s. att det blir överspillningseffekter, men att de i detta fall är positiva, då socialt kapital genereras. Detta sociala kapital kommer många tillgodo, man kan därför säga att positiva externa effekter skapas.³³

Tilläggas kan (som Aspers själv noterar, och som bl.a. Fukuyama och Putnam beskrivit) att utvecklingen kan gå i omvänd riktning: socialt kapital som genereras i civilsamhället kan tillgodogöras i näringslivet. Bennich-Björkman framhåller också, att det sociala kapital som skapas på arbetsplatserna i dag sällan kommer det demokratiska politiska deltagandet tillgodo.³⁴

Jag nämnde ovan friluftsfrämjandet och idrottsrörelsen som exempel på frivilligrörelser som inte förstatligats, och som fortsätter att spela en väsentlig roll för välfärden på ett indirekt sätt. De bidrar inte minst genom förebyggande hälsovård. Här har emellertid marknaden under senare år gjort en stark och uppenbarligen välfungerande inbrytning med populära motionsföretag som Friskis och

Svettis, Kickans gym m.fl.

• Sida 97
•  Original

Civilsamhället

Särskiljande grupper

Inom civilsamhällets särskiljande primärgrupper ges mycken hjälp: inom familjen, släkten och vänkretsen. Det sker inte efter de generella ideal som bör vägleda staten och kommunerna. Här bygger relationerna snarare på osjälvisk ömsesidighet, och är ofta förbundna med löften om långsiktiga åtaganden. Detta innebär att det i pri-

märgruppernas ömsesidiga hjälp finns en stark och värdefull drivkraft till omvårdnad och stöd, en drivkraft som sällan uppmärksammas.

Dels gäller det naturligtvis all den hjälp i form av tid, arbete och pengar som går till medlemmar i familjen, släkten och vänner. Här produceras en mängd värdefullt arbete, vilket Karin Busch-Zetterberg visat. En femtedel av den vuxna befolkningen i Sverige hjälper regelbundet någon sjuk, handikappad eller äldre. Fem procent ser till någon av dessa kategorier som bor hemma, arton procent går bort till någon för att hjälpa till.³⁵

Den ömsesidiga relation som utvecklas mellan föräldrar och barn är en stark drivkraft, som emellertid också kan komma andra barn än de egna till godo. Alla de föräldrar som ställer upp som lagtränare för barn i samma ålder som deras egen pojke eller flicka, får (1) den specifika nyttan och glädjen av att få organisera en meningsfull aktivitet med sitt eget barn, (2) glädjen av att kunna ge sitt eget barn fördelen att kunna träna tillsammans med 10–15 jämnåriga i ett lag, och (3) tränar samtidigt 10-15 andra barn. Andra föräldrar hjälper till med skjutsar, material osv.

Universella grupper

Som vi tidigare konstaterat är den frivilliga sektorn ett specialfall av, eller en särskild typ av organisation i, civilsamhället. I en studie har Erik Amnå (1995) identifierat åtta tydliga fördelar med denna sektor.³⁶ Här markeras kommentarerna till Amnås punkter kursivt.

• Den förser samhället med en brokig samling sociala innovationer

Organisationen Noaks Ark var således först i Sverige med att kunna erbjuda hjälp och kvalificerad omsorg till HIV-smittade personer. Landstingssjukvården stod handfallen, och visste inte hur de skulle hantera den nya vårdsituationen, medan en helt ny, ideell organisation direkt skred till verket.

Det tycks alltså finnas en entreprenörsmekanism, en stark drivkraft hos människor att ta initiativ inom den frivilliga sektorn. Den

• Sida 98
•  Original

som tar initiativ belönas genom den uppmuntran och det beröm (positiva sanktioner) som en likasinnad omgivning ger. Detta sporrar till fortsatta insatser, osv.

• Den spelar en huvudroll för välfärden genom att tillhandahålla en mångfald av sociala tjänster

Jfr här direkta hjälporganisationer som exempelvis Frälsningsarmén, Röda korset och olika kvinnojourer, men också förebyggande hälsovårdsarbete genom friluftsfrämjandet, naturskyddsföreningar, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen.

• Den backar upp ett samhälles ekonomiska system Vit och svart ekonomi tycks ofta existera parallellt, inte minst i nätverkstäta områden med låg arbetslöshet. Den svarta ekonomin producerar en mängd tjänster, inte minst i den sociala sektorn.

Under 1970- och 80-talen uppmanade kommunerna medborgarna att skaffa ”svart” barntillsyn. Detta sker fortfarande i stor utsträckning, med en gråzon av hjälpande släktingar. Gränsen mellan ”svart”, ”grått” och ”vitt” arbete är ofta svår att dra.

• Den skapar ett forum för motverkande uppfattningar av hur samhället ser ut/bör se ut

I många fall är detta positivt, och kan leda till att politiken lokalt eller nationellt får en ny inriktning som bättre överensstämmer med medborgarnas krav. En rörelse som till exempel Solidaritet i Polen under 1980-talet kan till och med utmana en stats legitima rättsliga och politiska grundvalar.

Sådana rörelser är dock inte alltid lätta att bedöma, vilket visas av exemplet Balkan. Är det positivt att ett antal etniska minoriteter går i frontalställning mot varandra och kämpar för den egna gruppens suveränitet? Hos oss kan fanatiska djurrättsaktivister och vegetarianer bli ett svårt demokratiskt dilemma och inspirera till våldsövergrepp mot enskilda personer och den allmänna ordningen.

• Den för aktivt vidare ett antal äldre idéer Religiösa samfund, naturskyddsföreningar, frimurare, godtemplarordnar, arbetarrörelsen m.fl.

• Sida 99
•  Original

• Den tillför samhället andra slags värden såsom mysterium, helighet, lek och rekreation
• Den försöker frigöra människor, och tillåta dem att utveckla sina mest personliga drag och förmågor i en i övrigt återhållsam omgivning
• Den betyder mycket för den sociala integrationen i samhället

Beträffande välfärdstjänster visar forskning kring brukarinflytande i Sverige att daghem som drivs som föräldrakooperativ är den omsorgsform, där föräldrarna har avgjort störst inflytande i jämförelse med kommunala tillsynsformer.³⁷

Coleman (1990) har sökt beskriva logiken bakom de häpnadsväckande uppoffringar som individer ofta gör av rent ideella skäl. Han menar att drivkraften bakom ideellt ledarskap och entreprenörskap kan vara positiva sanktioner från likasinnade.³⁸ Man får beröm, möter respekt, man kan ”bli någon att räkna med” genom denna typ av insatser. Man kan också visa för sig själv, att man kan göra en insats. Man bör självfallet inte bortse från de rent osjälviska motiven för att bidra med frivilligt arbete.

Vilka är begränsningarna?

Var går gränsen för statens och kommunernas förmåga? Och var går gränsen för civilsamhällets respektive marknadens förmåga? Jag skall här tala om marknadsmisslyckanden, statliga och kommunala

misslyckanden samt om civilsamhällesmisslyckanden.

Staten

Under senare år har skarp kritik riktats mot statligt och kommunalt företagande och monopol. En omfattande korruption har avslöjats i politiska kretsar i flera kommuner. Detta är exempel på statliga och

kommunala misslyckanden (government failures).

Offentliga monopol inom transportväsendet, apoteksverksamhet, telekommunikation och utbildningsväsendet med flera områden har inte visat sig kunna möta konsumenternas efterfrågan på låga priser och effektivitet. Många hävdar att detta också gäller för de monopolbildningar som i dag i praktiken finns inom sjukvård och utbildning. Många offentliga misslyckanden har sin grund i statens och kommunens bristande kapacitet till relevant hantering, den

• Sida 100
•  Original

specifika typ av information som krävs för att effektivt bedriva inköp och produktion. Detta visar sig särskilt i jämförelse med marknadens mycket effektiva informationskanal, marknadspriset (von Mises 1932/1981, Hayek 1945/1978).

Staten och kommunerna har haft en tendens att ta på sig allt fler åtaganden. Det har resulterat i en försvagning av den offentliga makten, eftersom den nödvändiga kunskapen för att producera tjänster av god kvalitet till låga priser inte kunnat uppbådas. Forskare har också varnat för att expansionen är långsiktigt negativ för den ekonomiska utvecklingen. Detta gäller inte minst beträffande

offentliga monopol. I SNS Konjunkturrapport 1999 framhålls således

att konsumentskyddet beträffande livsmedel (en privat marknad) vida överstiger konsumentskyddet för sjukvård (i praktiken ett offentligt monopol).³⁹ Konsumentskyddet är på motsvarande sätt mycket dåligt utvecklat för de offentliga monopolen i skola, äldreomsorg och polis, jämfört med privat dominerade och konkurrensutsatta sektorer.

En aspekt på konsumentens skydd är förutsägbarhet i leverans av utlovade tjänster. Denna förutsägbarhet är mindre i offentliga system än vad som i allmänhet antas. Villkoren för statliga och kommunala försäkringar, ersättningsnivåer etc. kan ändras med enkla majoriteter i riksdagen. I SNS Konjunkturrapport 1999 framhålls att konsumenterna förlorat stort på ATP, och kommer att fortsätta att förlora genom det nya pensionssystemet. Med ett fonderat system skulle konsumenten kunna få upp emot dubbla pensionen.

Stora kontraktsförändringar har genomförts med retroaktiv verkan för hela kohorter (för ATP gäller det födda 1953 och senare) och välfärdspopulationer (änkor). De politiska riskerna är ofta små, eftersom ändringarna blir kännbara för väljargrupperna tiotals år senare.

Statliga och kommunala insatser för välfärd behöver alltså inte skapa optimala välfärdslösningar. Välfärdsstaten fördelar en viss del av välståndet, men det är mindre klart hur träffsäkert det sker, och ofta är det förknippat med oförutsedda och oönskade effekter.

Informationsproblemet (Hayek 1945/1978) och byråkratins tendens att permanenta sin egen maktposition (Myrdal 1961) är bestående problem för varje statsmakt som centraldirigerar ekonomi och samhälle. Priset får ofta betalas av medborgarna och konsumenterna.

Den demokratiska vinsten av att staten och/eller kommunen producerar välfärdstjänster är tvivelaktig. Hur demokratiskt är ett besök på ett landstingsdrivet sjukhus? En kölapp, en avgift, en vän-

• Sida 101
•  Original

tan, en behandling. Vari ligger det demokratiska elementet? Rimligen skiljer sig detta inte påtagligt mellan olika typer av producenter.

Medborgarens krav på att själv få välja mellan olika producenter också av sociala tjänster, är ett minst lika väsentligt krav. Då kan köerna bli kortare, väntan likaså, och internationella erfarenheter säger att behandlingen blir likvärdig eller bättre. Det är också en fråga om värdighet: du kan själv välja mellan olika alternativ, du är inte utlämnad. Studier (Möller 1996) visar också att medborgarna uppfattar sina möjligheter till påverkan större inom service producerad i den frivilliga sektorn, jämfört med kommunalt producerad service.

Marknaden

Inom ekonomisk teori brukar man tala om marknadsmisslyckanden

(market failures). Redan Adam Smith nämnde som exempel brobyg-

gen, hamnar och vägar. Det rör alltså större, mycket kapitalintensiva investeringar där vinsten fördelas över lång tid och har karaktären av offentliga nyttigheter. Gemensamma, skattefinansierade insatser kan krävas för vissa verksamheter som har karaktären av infrastruktur, som ger goda effekter först på lång sikt.

Observera att såväl civilsamhället som marknaden kan stå för produktionen, även om finansiering och organisation är statlig eller kommunal. Broar, vägar och byggnader i offentlig regi produceras vanligen av privata entreprenörer. Produktion av offentliga verksamheter på det sociala området kan – som många exempel i dag visar – utföras inom civilsamhället eller av privata företag.

Det är svårt att skapa marknadsmässiga försäkringar för inkomstbortfall för personer som tillhör högriskgrupper, till exempel om man har ärftliga sjukdomar eller medfödda handikapp. Där tycks inte marknaden kunna ge direkt stöd (men gör det indirekt genom att vid real tillväxt generera allmänt välstånd).

Civilsamhället

Man kan i linje med resonemanget ovan också tänka sig en överdriven optimism beträffande möjligheten att bedriva verksamhet inom civilsamhället, och vi talar då om civilsamhällesmisslyckanden

(civil society failures).

• Sida 102
•  Original

Särskiljande grupper

Misslyckanden inom civilsamhället kan, då vi talar om familjen och primärgrupperna, vara missbrukande föräldrar som inte kan ge nödtorftig omvårdnad och trygghet till sina barn, och där det offentliga därför måste träda in. Mobbing inom kamratgrupper kan kräva insats, åtminstone från skolpersonal, och i mer extrema fall från sociala myndigheter. Gemenskaper i civilsamhället (Cosa Nostra, Outlawklubbar) kan utveckla normer som motverkar medborgarskapets dygder, eller som blir direkt kriminella.

Civilsamhällets olika stödsystem är ofta partikulära, dvs. riktade mot en speciell grupp, ofta familjen, släktingar eller vänkretsen.

Universella grupper

Salomon och Anheier talar mer specifikt om ”voluntary failure”, vilket de definierar som ”inherent limitations of the voluntary sector as a mechanism for meeting public needs” (Salamon & Anheier 1998).

Exempel saknas inte heller på mer eller mindre skumma eller kriminella gemenskaper i civilsamhället, där visserligen ett omhändertagande och en social gemenskap finns, men där grunderna för gemenskapen i övrigt är ytterst tvivelaktiga. Filip Wijkström har fokuserat detta problem:

Civilsamhället får karaktären av frizon mellan marknad och stat. Frizonen erbjuder svängrum för olika organisationer och sociala rörelser vilka inte nödvändigtvis är positiva för det omgivande samhället eller ett representativt demokratiskt system.⁴⁰

Ser man civilsamhället och de frivilliga organisationerna utifrån vilka mål de verkar för, samt vilka medel de använder, får vi en mall för att tolka olika slags rörelser där. Under senare år har forskningen, i Putnams efterföljd, och även traditionellt i folkrörelsesverige, idealiserat civilsamhällets föreningar och gemenskaper en hel del. Men målen är inte alltid acceptabla, inte heller medlen. Som exempel på organisationer som faller utanför på båda punkter lyfter Wijkström fram de s.k. Outlawklubbarna, alltså de kriminella motorcykelgängen. Andra exempel är militanta politiska extremiströrelser.

Vissa nya organisationer inom den ideella sektorn är föga demokratiska på det lokala planet. De fungerar mer som beställarorganisationer för specifika ideella intressen. Exempel är Greenpeace, som

• Sida 103
•  Original

helt saknar lokala grupper. Man kan betrakta dessa organisationer som a-demokratiska, ungefär som privata företag eller myndigheter.

Det mindre företaget, som agerar i en lokal kontext, bidrar till att skapa ett lokalt nätverk av socialt kapital, men kan också dra nytta av detta. En organisation som Greenpeace är emellertid helt skild från medborgarnas lokala nätverk. Relationen är centraliserad. Den aktivitet som organisationen genomför äger rum på elitnivå, och involverar bara medlemmen via media, som är huvudsaklig avnämare vid sidan av centrala politiker.

Andra bakgrundsfaktorer

Institutionell bakgrund

Det kan inte uteslutas att förmågan att organisera olika verksamheter effektivt inom respektive sektor till viss del kan variera med hänseende till historia och kultur. Ett lands institutioner, både de formella och informella, påverkar starkt förutsättningarna för dess framtida utveckling (North, 1990). I de protestantiska nordeuropeiska länderna tycks medborgarna hysa större förtroende till varandra och till de offentliga myndigheterna än i andra kulturer (jfr Ingelhardt, 1997, s 172–178). Detta kan spåras till att en huvudsakligen universalistisk byråkratisk etik och rationalitet dominerat i dessa länder sedan reformationen (jfr Weber), med ytterligare accentuering av de rationella elementen under inflytande av industrialisering och demokratisering.

Stabil och långvarig demokrati kännetecknar flertalet av de nordeuropeiska länderna. Det är därför rimligt att hysa större förtroende för myndighetsutövning i dessa länder än i kulturer som präglas mer av särskiljande grupper, klientelism och paternalism (jfr Myrdal (1968) ”the soft state”).

I kulturer som domineras av särskiljande grupper tillhandahålls ofta välfärdsfunktioner i högre grad inom civilsamhällets ram. Tanken att de länder där staten eller kommunen ansvarar för välfärden utgör den högsta utvecklingsnivån, kan inte utan vidare tas för given.

I Nordeuropas ”disciplinerade” länder, för att använda Norbert Elias term, är det rimligt att anta att också andra organisationer än staten fungerar väl, med hög grad av professionalism och kvalitet. Dessa värden brukar vi till exempel förknippa med svenska produkter från företag som Volvo, Ericsson, Astra och IKEA. Också svenska frivilliga organisationer kännetecknas av god organisation

• Sida 104
•  Original

och kvalitet. Det är därför inte rimligt att anföra låg kvalitet och dålig organisation som skäl mot att välfärdsproduktion i högre grad skulle anförtros företag eller frivilliga organisationer.

Socialt kapital inte bara i civilsamhället

Den teori om socialt kapital som formulerats av bl.a. James Coleman (1990) säger att samarbete mellan minst två individer som fortgår under en längre tidsperiod, och som bygger på ömsesidig hjälp, skapar socialt kapital. I huvudsak (Etzioni 1993, m.fl.) har bildandet av detta sociala kapital förlagts till civilsamhällets sfär. Som framgått av bl.a. Aspers ovan kan naturligtvis detta sociala kapital också genereras inom ett företag, eller i interaktionen mellan individer på en statlig myndighet. Det kan också genereras i en fotbollsklubb eller i en lokal naturskyddsförening mellan individer som har sitt yrkesverksamma liv i var och en av de tre sektorerna, osv.

Socialt kapital är alltså en social produkt av ömsesidiga relationer mellan minst två individer över en längre tidsperiod. Det kan skapas inom var och en av de tre sektorerna civilsamhället, marknaden och staten, eller i olika typer av utbyte emellan dem. Fastän socialt kapital till sin karaktär kräver ett inslag av ömsesidig hjälp, (eller reciprok altruism : om du hjälper mig, hjälper jag dig), som i princip är ett positivt värde, kan det nätverk som därmed skapas sekundärt användas för såväl goda som destruktiva syften.

Sammanfattning

Typiska mekanismer för välfärdsproduktion i respektive sektor

Civilsamhället

• Särskiljande drivkrafter kan komma många till godo. Exempel: 1) En förälder som blir tränare till sitt eget barn, tränar också 10–15 andra barn. 2) Den som tar ansvar i styrelsen för en bostadsrättsförening, gör det kanske i första hand för att ”se om sitt eget hus”, men bidrar därmed också till att ta till vara alla medlemmars intresse att bo i en välskött fastighet.
• Positiva sanktioner, alltså uppmuntran från likasinnade i de lokala nätverken, är en väsentlig drivkraft som sporrar civilsamhällets entreprenörer.

• Sida 105
•  Original

Marknaden

• vinstintresset är ett skäl att engagera sig i ett företag
• entreprenörens strävan (Schumpeter 1994) att bygga ”sitt eget kungarike”, att få förverkliga en egen idé

Staten

• Att få makt över samhällsutvecklingen, att få leda
• Att genom en välfungerande byråkrati kunna åstadkomma goda lösningar för det gemensamma bästa
• Pliktkänslan för det gemensamma sporrar till goda insatser

Olika lösningar för olika välfärdspopulationer

Det är nu dags att summera vårt resonemang och de resultat vi kommit fram till. Jag skall också komma med några konkreta förslag till hur civilsamhället och marknaden skulle kunna få ökat ansvar för vissa delar av välfärdsproduktionen i samhället.

Civilsamhället och marknaden har i dag en faktisk produktion av välfärd som är mycket omfattande, men ännu tyvärr underskattad i forskning och debatt i Sverige. Det som produceras av stat, kommuner och företag redovisas regelbundet i offentlig statistik, men sällan civilsamhällets produktion. Dessa förhållanden bidrar till en skev bild av hur vårt samhälle egentligen fungerar. Detta kan också delvis förklara den misstro mot civilsamhällets förmåga att skapa välfärd som ännu är vida spridd.

Inom civilsamhället, marknaden respektive staten används, som vi har sett, olika mekanismer för att åstadkomma produktion av välfärdstjänster.

I enlighet med Ljungberg & Zetterberg (1996) har vi talat om att

olika välfärdspopulationer kan vara i behov av olika lösningar, och att

finansiering, organisation och produktion kan variera mellan dessa populationer och deras behov, och även efter välfärdstjänst.

Låt mig också påminna om de tre teser som bildade utgångspunkt för denna framställning:

Tes 1. Civilsamhällets demokratiska strukturer är en fortsatt

värdefull injektionskälla för den politiska demokratin som helhet.

• Sida 106
•  Original

Tes 2. Den enskildes möjlighet att påverka sin vardag är ett värde

i sig. Det gäller inte bara möjligheten att påverka inriktningen av den producent man valt, utan också den mer fundamentala möjligheten att kunna välja mellan olika producenter av välfärdstjänster.

Tes 3. Välfärdssektorns produkter och tjänster bör vara så billiga

och ha så hög kvalitet som möjligt.

Mot bakgrund av den analys som genomförts här skulle jag vilja lägga till ytterligare en tes här:

Tes 4. Lika service för alla inom välfärdsområdet behöver inte

innebära statlig eller kommunal produktion. Det kan åstadkommas genom ett skattefinansierat checksystem (var och en erhåller en ”check” som motsvarar ett visst värde, och som kan användas för att köpa upp en viss service (t.ex. barnomsorg, skola, äldrevård) eller genom en reglering, som gör en viss social försäkring obligatorisk, men lämnar öppet till valfri producent.

Specialiseringen i olika grupper inom civilsamhället är en värdefull tillgång i ett samhälle, eftersom det ökar individernas möjligheter att kunna söka sig till en organisation som motsvarar just hennes eller hans egna intressen. En större lokal variation och fler möjliga producenter att välja bland, skapar förutsättningar för bättre anpassade lösningar inom den sociala sektorn. Det ökar den enskildes chans att välja mellan olika välfärdsproducenter efter behov.

Vi kan också nå ökad kostnadseffektivitet, främst genom att det uppstår fler producenter och aktörer på det sociala området. Detta kan också förväntas skapa fler innovationer, och därmed på sikt öka den allmänna kompetensnivån.

Tilldelningen av skattesubventioner kan ske som stöd till den enskilde konsumenten eller till producenten av varor eller tjänster. Stöd till konsumenten kan ske kontant (barnbidrag, sjukpenning, bostadsbidrag), eller in natura (skolcheckar). Produktionsstöd kan ges till ett obestämt antal producenter (som uppfyller vissa minimikrav) eller till en producent. Producentstödet kan utformas som subvention av räntor till en ägare av hyreshus, eller genom direkt driftbidrag för verksamhet under privat eller offentligt huvudmannaskap (sjukvård i privat- eller landstingsregi). Ett specialfall är lagstadgat monopol som vanligen är offentligt (rättsväsende, polis) men som också i princip kan vara privat (tidigare hade exempelvis ofta sotare och apotekare lokalt privat monopol).

• Sida 107
•  Original

Min grad av frihet som konsument att själv bestämma genom vilken producent jag skall tillgodogöra mig en viss subvention, är störst vid kontant konsumtionsstöd (men träffar då inte alltid den avsedda tjänsten, vilket får antas vara skälet för stödet), ganska stor i ett checksystem (barnomsorgscheckar, skolcheckar osv.), mindre vid stöd till ett antal producenter och minst vid stöd till en producent (eftersom jag då bara kan välja den gynnade producenten för att tillgodogöra mig subventionen). Tilldelningsformen är alltså avgörande för den offentliga politikens grad av paternalism – givet att en verksamhet erhåller skattefinansierad subvention.

En möjlig framtida fördelning av ansvar för och produktion av välfärdstjänster, som i högre grad än dagens situation skulle ta tillvara de särskilda drivkrafterna i respektive sektor, och som även skulle tillåta konkurrens mellan olika producenter av välfärdstjänster, ser vi i tabell 3. Raderna är indelade efter ett antal exempel på olika välfärdspopulationer. I tabell 4 ser vi fyra mer detaljerade exempel på hur vissa välfärdstjänster kan organiseras, finansieras och produceras för några bestämda välfärdspopulationer.

• Sida 108
•  Original

Tabell 3. Framtida möjlig fördelning av ansvar för och produktion av välfärdstjänster inom olika välfärdspopulationer

Välfärdspopulation Civilsamhällets organisationer

Marknaden Stat / kommun

Särskiljande Universella

Familjen Hjälpa andra Kooperativ

Samtliga grupper Hjälp och stöd, gemenskap

Allmän varu- och tjänsteproduktion

Rättsskydd, skydd av fri- och rättigheter

Socialbidrag vid nöd

Småbarn Försörjning, omsorg, lärande

Om familjen ej klarar uppgiften pga sociala problem

Barnomsorg

Stöd till ensamstående föräldrar

Barnomsorg Hälsokontroll

Övervakar om barn far illa

Skolbarn Försörjning och omsorg, hjälp med läxor

Praktik Skolor, praktik

Fritidshem

Skolor, praktik

Fritidshem

Skolplikt, skolor

Skolcheckar

Studenter Ev. försörjning, uppmuntran

intresseförening

Studentnationer ger social service, nätverk, roar och uppmuntrar

Lån till utbildning och uppehälle

Universitet

Universitet

Korttidssjuka Huvudansvar Stöd till forskning Hälsobevarande organisationer HBO

Sjukvårdsförsäkring

Försäkring mot inkomstbortfall

Försäkringsobligatorium

Betalar premie till dem utanför arbetslivet

Långvarigt sjuka Huvudansvar Stöd till forskning Hälsobevarande organisationer HBO

Sjukvårdsförsäkring

Försäkring mot inkomstbortfall

Försäkringsobligatorium

Betalar premie till dem utanför arbetslivet

Korttidsarbetslösa Gemensamt stöd, uppmuntran

Arbetsförmedling

Långtidsarbetslösa Gemensamt stöd, uppmuntran

Arbetsbevarande organisationer, ABO

Handikappade

Frivillig hemvård om möjligt

Stöd till forskning, vård och rekreation

Gemenskap, rekreation

Huvudansvar för omsorg och försörjning

Friska pensionärer Boende, service

Gemenskap, rekreation

Boende, service

Pensionsförsäkring

Boende, service

Obligatorisk försäkring tidigare i livet.

Sjuka pensionärer Frivillig hemvård om möjligt

Hjälp och stöd

Ledsagare för att kunna handla

Boende, service

Gemenskap, rekreation

Boende, service

Pensionsförsäkring

Boende, service

Obligatorisk försäkring tidigare i livet.

• Sida 109
•  Original

Tabell 4. Olika välfärdstjänster kan organiseras på olika sätt för olika välfärdspopulationer

Småbarn – Barntillsyn

Ansvar Finansiering Produktion

Staten

Kommunen Lika för alla Checksystem Minskad roll

Företag

Ökad roll

Ideella sektorn

Ökad roll

Familjen & andra primärgrupper

Skatteavdrag om kommunalt finansierad tillsyn ej nyttjas

Skolbarn – skolundervisning

Ansvar Finansiering Produktion

Staten

Kommunen Lika för alla Checksystem Minskad roll

Företag

Ökad roll

Ideella sektorn

Ökad roll

Familjer / primärgrupper

• Sida 110
•  Original

Korttidsjuka – sjukvård

Ansvar Finansiering Produktion

Staten Tillsyn och kvalitetskontroll

Obligatorisk sjukvårdsförsäkring

Betalar premie för dem utan arbetsgivare

Kommunen Sjukvårdsförsäkringspremie för anställd

Avskaffas

Företag Sjukvårdsförsäkringspremie för anställd

Sjukvårdsförsäkring

Ökad roll (Hälsobevarande organisationer)

Ideella sektorn

Ökad roll

Familjer / primärgrupper

Självriskpremie (avgift vid sjukbesök)

Kort- och långtidssjuka – sjukförsäkring

Ansvar Finansiering Produktion

Staten Obligatorisk försäkring

Betalar premie för ej anställda

Kommunen Betalar anställds premie

Minskad roll

Företag Betalar anställds premie

Ökad roll

Ideella sektorn

Ökad roll

Familjer / primärgrupper

Betalar självrisk

• Sida 111
•  Original

De särskiljande grupperna har ofta dåligt rykte som producenter av välfärd, eftersom de inte är universella utan inriktade mot den egna familjen eller gruppen. Då bortser man från de mäktiga drivkrafter som finns i dessa grupper och de positiva sekundära effekter för samhället i stort som de innebär.

Två exempel: En förälder som blir tränare till sitt eget barn, tränar också 10–15 andra barn. Den som tar ansvar i styrelsen för en bostadsrättsförening, gör det kanske i första hand för att ”se om sitt eget hus”, men bidrar därmed också till att alla medlemmars intresse att bo i en välskött fastighet förverkligas.

Positiva sanktioner, alltså uppmuntran från likasinnade i de lokala nätverken, är en väsentlig drivkraft som sporrar civilsamhällets entreprenörer.

Den demokratiska vinsten av att en viss välfärdstjänst produceras av staten och/eller kommunen (särskilt om det sker i en monopolsituation) är ytterst tvivelaktig. En kölapp, en avgift, en väntan, en behandling – vari ligger det demokratiska elementet?

En fördel med att civilsamhället tar ansvar för välfärdsproduktion är det lokala deltagande och den självförvaltning som det normalt innebär.

Det är därför en demokratisk vinst för samhället som helhet om produktion av välfärd i allt högre grad kan skötas av civilsamhällets närdemokratiska institutioner eller av lokalt förankrade privata företag.

Detta är också i linje med subsidiaritetsprincipen, eller närhetsprincipen, en av grundidéerna bakom den Europeiska Gemenskapen.

Finansieringen och ansvaret för olika välfärdstjänster kan även

fortsatt ske genom beskattning och generella bidrag lika för alla. För att skapa pluralism i produktionen är det dock ofta fördelaktigt med ett checksystem (barnomsorg, skolor) eller en obligatorisk försäkring (sjukförsäkring, sjukvårdsförsäkring).

Det är fullt möjligt att driva också omfattande försäkringssystem inom den frivilliga sektorn (så sker i dag i många arbetsmarknadsorganisationer) eller av privata företag (så sker som bekant sedan länge på andra områden).

Förutsägbarheten beträffande välfärdstjänster, som produceras av staten och/eller kommunen, är betydligt mindre än vad som allmänt antas. Villkoren för statliga och kommunala försäkringar, ersättningsnivåer etc. kan ändras med enkla majoriteter i riksdagen, och så har ofta skett beträffande ATP, änkepension m.fl. system.

• Sida 112
•  Original

Civilsamhället har under vårt århundrade fått se flera centrala välfärdsfunktioner tas över av staten eller kommunen i Sverige. Detta har inte varit en nödvändig utveckling, och knappast till medborgarnas bästa. Det finns många goda egenskaper i civilsamhällets organisationer – inte minst ett aktivt deltagande och medlemsinflytande – som gör att de skulle berika samhället ytterligare genom att överta viss välfärdsproduktion. Det demokratiska inflytandet över välfärden kan stärkas dels genom att ”den tredje sektorn” som producent är mer öppen för påverkan från brukarna, men också genom den ökade möjlighet att välja mellan olika producenter – frivilliga organisationer, företag och eventuella kommunala producenter – som denna pluralism skulle innebära. Och det är ett minst lika legitimt värde för medborgaren.

Noter

¹ Se till exempel Jeppson Grassman & Svedberg (1995), Wijkström (1996) samt Salamon & Anheier (1998).² Salamon & Anheier (1998) s. 223–224.³ Uddhammar (1997), s. 127–190.⁴ Aspers & Uddhammar (1999).⁵ Olsson (1993) s. 47 f.⁶ Olsson (1993) s. 85. Förf:s övers. från engelskan.⁷ Dessa organisationer bidrog till att ”promote social order in a spontaneous way” som statsvetaren Nils Karlson uttrycker det i en teoretisk analys av relationerna mellan civilsamhället och staten. Karlson (1993) s. 102.⁸ Karlson (1993) s. 102.⁹ Avsnittet ”3.4. Försörjningsform och sjukkassor”, inleds således på följande sätt: ”Marknadens sätt att hantera den mänskliga arbetskraften medförde förödande sociala och ekonomiska följdverkningar för de inblandade: barnarbete, oreglerade arbetstider och yrkesskador, ofta med lemlästning eller dödlig utgång som följd”. Som generell beskrivning av konsekvenserna för arbetskraften av marknadens funktion och ”sätt att hantera den mänskliga arbetskraften” är detta naturligtvis en grov förenkling och nidbild. I själva verket bidrog marknaden generellt sett till en enastående ekonomisk utveckling, vilken mångdubblade lönerna, inte minst för de till städerna inflyttande arbetarna. Det var ju också därför man flyttade till städerna och övergav jordbruket. De problem Lindqvist fokuserar fanns naturligtvis, men knappast i den omfattning som beskrivs. ”Lemlästning eller dödlig utgång” är en helt orimlig beskrivning av vad som ”ofta” blev följden för arbetskraften. Beskrivningen kan i linje med Webers ovan anförda teori tolkas som en parallell till de konservativa lantjunkrarnas kritik mot industrialiseringen.

• Sida 113
•  Original

¹⁰ Uddhammar (1993) s. 437.¹¹ Lindqvist (1990) s. 121.¹² Selle (1995), s. 340.¹³ Cit. i Bennich-Björkman (1999) s. 230.¹⁴ Hogget & Thompson (1998).¹⁵ Hoggett & Simpson, 1998, s. 250.¹⁶ Gladstone (1999).¹⁷ Uddhammar (1997), s. 169–189.¹⁸ Donahue (1992) s. 209. Privatisering i komparativt perspektiv är temat också i Johnsson (1995), Kiss (1994), Pestoff (1995), Schwartz (1994).¹⁹ Kramer (1993) s. 5.²⁰ Om situationen i Ungern rapporteras till exempel att ”Because of the previous monopoly of the State Insurance Company, there was an anti insurance attitude”, vilken även varit kännbar för den gryende privata försäkringsvmarknaden. Oroz (1995).²¹ Jfr Elgar & Russell (1998).²² Mullard & Spicker (1998).²³ Jfr Kramer (1992).²⁴ Ljungberg & Zetterberg (1996) s. 279. För en kritik av begreppet ”civilt samhälle”, se Ahrne (1994).²⁵ Wijkström (1996) s. 45–46.²⁶ Salamon & Anheier (1998) s. 240.²⁷ Bengtsson, Lönnberg och Reizenstein (1994) s. 18–21.²⁸ Fölster (1996) s. 84.²⁹ Skolklassen som grupp kan som bekant bestå av både vin och vatten. I Filmen

Utomjordingen av Thomas Danielsson ger Johanna en mörk beskrivning av hennes

sex år i låg- och mellanstadiet: ”– Alla klasser är som ett eget land, där man utser en drottning eller kung. I mitt fall var det en drottning. Hon sitter i mitten, och runt omkring sig har hon sina vicedrottningar och lakejer och sådana. Och alla lyder drottningen blint, gör allt för att vara henne till lags. Men Johanna vägrade, hon gick sin egen väg. Straffet blev utfrysning. Ingen såg henne, alla undvek henne. Johanna gjorde allt för att synas, men utan resultat.” SvD 11/1 1999, s. 23.³⁰ Lundström & Svedberg (1998) s. 117.³¹ Zetterberg (1994) s. 65–66 f.³² Heckscher (1936) s. 79.³³ Aspers (1999) s. 193.³⁴ Bennich-Björkman (1999) s. 260.³⁵ Busch-Zetterberg (1996).³⁶ Amnå (1995) s. 119–171.³⁷ Möller (1996) s. 295.

• Sida 114
•  Original

³⁸ Coleman (1990) s. 273–275.³⁹ Jacobsson (1999) s. 86–89.⁴⁰ Wijkström (1999) s. 274.

• Sida 115
•  Original

Referenser

Ahrne, Göran (1994) ”Organiseringen av det civila samhället” i

Sociologisk Forskning, nr 2 , 1994, s. 38–45

Amnå, Erik (1995) ”Det mångtydiga mellanrummet”, i Amnå, Erik,

red. Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Stockholm: Libris s. 119-171 Arvidsson, Claes, red. (1996) Demokratins utmaning. Politikens

gränser och det civila samhällets möjligheter. Stockholm: Ekerlids

förlag Arvidsson, Berntsson, Dencik (1993) Modernisering och välfärd.

Stockholm: City University Press Aspers, Patrik & Uddhammar, Emil, red. (1999) Framtidens dygder

– om etik i praktiken. Stockholm: City University Press

Aspers, Patrik (1999) ”Socialt kapital och dygder i det

postindustriella samhället” i Aspers & Uddhammar (1999) Bengtsson, Lönnberg och Reizenstein (1994) Etik och ekonomi i

vården. Stockholm: SNS

Bennich-Björkman, Li (1999) Dr Spock och medborgardygderna, i

Aspers & Uddhammar (1999), s. 224–270 Buchanan, James M. och Tullock, Gordon (1962) The Calculus of

Consent. Ann Arbor: The University of Michigan Press

Busch-Zetterberg, Karin (1996) Det civila samhället i socialstaten.

Inkomstkällor, privata transfereringar och omsorgsvård. Stockholm: City University Press Carter, John, red. (1998) Postmodernity and the Fragmentation of

Welfare. London: Routledge

Coase, R H (1960) ”The problem of social cost” i Journal of Law

and Economics, vol. 3, s. 1–44

Cohen, G A (1995) ”The Pareto argument for inequality”, i Social

Philosophy & Policy, vol. 12, nr 1, s. 160–187

Coleman, James S (1990) Foundations of Social Theory. Cambridge:

Belknap Culpitt, Ian (1992) Welfare and Citizenship. Beyond the Crisis of the

Welfare State? Sage

Donahue, John D (1992) Den svåra konsten att privatisera.

Stockholm: SNS

• Sida 116
•  Original

Elgar, Ian R & Russell, Andrew, ed. (1998) The Anthropology of

Welfare. London: Routledge

Elvander, Nils (1988) Den svenska modellen: Löneförhandlingar och

inkomstpolitik 1982–1986. Stockholm : Publica

Esping-Andersen, Gösta (1990) The three worlds of welfare capita-

lism. Oxford: Polity press

Etzioni, Amitai (1994) The Spirit of Community. New York: Basic

Books Etzioni, Amitai (1996) The New Golden Rule. Community And

Morality In A Democratic Society. New York: Basic Books

Flora, P & Heidenheimer, A, red. (1981) The development of welfare

states in Europe and America. Transaction

Friedman, Milton (1962/1972) Kapitalism och frihet. Stockholm:

Aldus Fölster, Kaj (1996) Barn och äldreomsorg i Tyskland och Sverige.

Tysklandsdelen. Välfärdsprojektets skriftserie Fakta/kunskaper nr

4. Stockholm: Norstedts Gladstone, David, red. (1999) Before Beveridge. Welfare before the

welfare state. London: IEA Health and Welfare Unit. Choice in

welfare series Hayek, Friedrich A (1945/1978) ”The use of knowledge in society”

i Individualism and Economic Order. Chicago: Henry Regnery Heckscher, Gunnar (1946) Staten och organisationerna. Stockholm:

Kooperativa förbundets bokförlag Heckscher, Eli (1936) Ekonomisk-historiska studier. Stockholm:

Bonniers Hogget, Paul & Thompson, Simon (1998) ”The delivery of welfare.

The associationist vision” i Carter, John, red. (1998) s. 237–251 Huber, E & Ragin, C & Stephens, J (1993) ”Social democracy,

Christian Democracy, constitutional structures and the welfare state” i American Journal of Sociology, vol 99, nr 3, s. 711–749 Jacobsson, Ulf (1999) Vägen till välstånd. Konjunkturrådets rapport

1999. Stockholm: SNS

Jeppson Grassman, Eva & Svedberg, Lars (1995) ”Frivilligt socialt

arbete i Sverige – både mer och mindre.” i Amnå, Erik, red. (1995)

• Sida 117
•  Original

Johnsson, Norman, red. (1995) Private Markets in Health and

Welfare. An international perspective. Berg

Karlson, Nils (1993) The State of State. An inquiry Concerning the

Role of Invisible Hands in Politics and Civil Society. Uppsala:

Almqvist & Wicksell international Kiss, Yudith (1994) ”Privatization Paradoxes in East Central

Europe” i East European Politics and Societies, vol. 8, no 1, s. 122– 152 Kramer, Ralph M, red. (1993) Privatization in four European

countries. Sharpe

Lewin, Leif (1992) Samhället och de organiserade intressena.

Stockholm: Norstedts Lindqvist, Rafael (1990) Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati: det

svenska sjukförsäkringssystemets utveckling 1900-1990. Lund:

Arkiv Ljungberg & Zetterberg (1996) Vårt land. Den svenska socialstaten.

Stockholm: City University Press Lundström & Wijkström (1997) The nonprofit sector in Sweden.

Manchester: Manchester University Press Lundström, Tommy & Svedberg, Lars (1998) ”Svensk frivillighet i

internationell belysning – en inledning” i Socialvetenskaplig

tidskrift, vol. 5, s. 106–127

MacIntyre, Alasdair (1985) After Virtue, 2:a uppl. Duckworth Micheletti, Michele (1994) Det civila samhället och state: medborgar-

sammanslutningarnas roll i svensk politik. Stockholm: Fritzes

von Mises, Ludwig (1932/1981) Socialism. Indianapolis: Liberty

Classics Mullard, Maurice & Spicker, Paul (1998) Social Policy in a Changing

Society. London: Routledge

Myrdal, Gunnar (1961) Planhushållning i välfärdsstaten. Stockholm:

Tidens förlag Myrdal, Gunnar (1968) Asian Drama. An inquiry into the poverty of

nations. Vol. 1–3. Harmondsworth: Pelican Books

Möller, Göran (1993) Etikens landskap; etik och kristen livstolkning.

Arena, Stockholm

• Sida 118
•  Original

Möller, Tommy (1996) Brukare och klienter i välfärdsstaten. Om

missnöje och påverkansmöjligheter inom barn- och äldreomsorg.

Stockholm: Publica North, Douglass E (1993) Institutionerna, tillväxten och välståndet.

Stockholm: SNS Förlag Offe, Claus (1984) Contradictions of the welfare state. Cambridge,

Mass: MIT Press Olson, Mancur (1984) Nationers uppgång och fall. Stockholm: Ratio Olsson, Sven E (1993) Social Policy and Welfare State in Sweden. 2^nd,

enlarged red. Lund: Arkiv Oroz, Eva (1995) ”Hungary” i Johnson (1995) Ostrom, Elinor (1990) Governing the commons: The evolution of

institutions for collective action. Cambridge: Cambridge University Press Pestoff, Victor A, red. (1995) Reforming social services in Central

and Eastern Europe - an eleven nation overview. Krakow

Putnam, Robert D (1993) Making democracy work. Civic traditions

in modern Italy. Princeton: Princeton University Press

Rothstein, Bo (1994) Vad bör staten göra? Stockholm: SNS Salamon, Lester M & Anheier, Helmut K (1998) ”Social origins of

civil society. Explaining the nonprofit sector cross-nationally” i

Voluntas. International Journal of voluntary and nonprofit organizations. Vol. 9, no 3, 1998, s. 213–248

Salonen, Tapio (1993) Margins of welfare. Hällestad: Hällestad Press Schumpeter, Joseph (1994) Schumpeter om skapande förstörelse och

entreprenörskap i urval och med inledning av Richard Swedberg

Stockholm: Ratio Schwartz, Herman (1994) ”Small states in big trouble. State reorga-

nization in Australia, Denmark, New Zealand and Sweden in then 1908s” i World Politics 1994, vol. 46, s. 527–555 Selle, Per (1995) ”Idretten og det offentlege: ein familie?”, i Selle &

Klausen (1995) s. 336–353 Selle, Per och Klaudi Klausen, Kurt, red. (1995) Frivillig organisering

i Norden. Oslo: TANO

Smith, Adam ([1759] 1984) The Theory of Moral Sentiments. Liberty

Classics

• Sida 119
•  Original

Södersten, Bo, red. (1992) Den offentliga sektorn. Stockholm: SNS

Förlag Uddhammar, Emil (1993) Partierna och den stora staten. En analys

av statsteorier och svensk politik under 1900-talet. Stockholm: City

University Press Uddhammar, Emil (1997) Arbete, välfärd, bidrag. En dynamisk ana-

lys om folkets välstånd och välfärdsforskningens missförstånd.

Stockholm: City University Press Wijkström, Filip (1996) ”Den ideella sektorns roll i välfärdssam-

hället” i Arvidsson, Claes, red. (1996) Wijkström, Filip (1999) ”Svarta änglar och vita dygder” i Aspers och

Uddhammar (1999) Wilson, James Q (1993) The Moral Sense. New York: Free Press Zetterberg, Hans L (1994) ”Samhällssfärerna i historiens ljus” i

Sociologisk Forskning, 1994, s. 63–85

Zetterberg, Hans L, m.fl. (1983) Det osynliga kontraktet. En studie i

80-talets arbetsliv. Stockholm: SIFO

Medborgarengagemang i form av frivilligt arbete – mönster under 1990-talet

Befolkningens värdering av frivilligarbetets moraliska och demokratiskapande betydelse för samhället kan betraktas som en aspekt av samhällets sociala kapital. I den komparativa Eurovol-studien mättes attityder till frivilligarbetets roll och betydelse i samhället. Svenskarna utmärkte sig som ett av de folk som tydligast betonade det frivilliga arbetet som ”självständig kraft” i samhället och dess moraliska och demokratiskapande dimensioner (Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995). Samma attitydfrågor ställdes till svenska befolkningen i den befolkningsundersökning som genomfördes 1998. Svaren visar att befolkningens värdering av det frivilliga arbetets egenvärde, som moralisk förpliktelse och demokratiskapande kraft påtagligt förstärkts under 1990-talets senare del.⁶

Hur är det då med befolkningens faktiska frivilliga insatser? I detta första resultatavsnitt diskuteras det frivilliga arbetets utbredning och karaktär samt de förändringar som kan iakttas över 1990talet. Detta gör vi genom att jämföra resultaten från 1992-års befolkningsundersökning med resultaten från den befolkningsundersökning som genomfördes i slutet av år 1998. De första och centrala frågorna blir: Hur vanligt är det med frivilligt arbete? Vilka föränd-

ringar kan iakttas?

Resultaten i tabell 1, som presenteras nedan, pekar mot två tydliga mönster: 1) det är en stor andel av befolkningen som utfört frivilliga insatser – 1998 såväl som 1992. 2) Det tycks härvidlag ha skett en liten förändring under 1990-talet och den pekar mot en liten ökning. Skillnaden är statistiskt signifikant.

Män är i större utsträckning frivilligt aktiva än kvinnor. Men det är intressant att notera att i huvudsak är det kvinnorna som står för den ökning som skett mellan mättillfällena.

• Sida 132
•  Original

Tabell 1. Det frivilliga arbetets omfattning år 1992 samt år 1998. Andel (%) som utfört frivilligt arbete. Totalt samt efter kön

1992

1998

Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor

f²©¶©¬¬©§´ ¡²¢¥´¥

TX UR TT

UR US

UP

bas

HQPTUI HURTI HURQI HQQPTI HUVXI HUSVI

Åldersmönstret har i det stora hela likartat utseende 1998, jämfört med 1992. Det är vuxna, ”medelålders” människor som oftast är engagerade i frivilligt föreningsarbete. Det finns en tendens mot en något högre genomsnittlig ålder för den mesta aktiva gruppen 1998 jämfört med 1992. Då var det människor i åldrarna 30-44 år som i störst utsträckning var frivilligt aktiva. Nu är det bland människor i åldern 45-59 år som den frivilliga aktiviteten är mest utbredd. Det är i denna åldersgrupp och bland de som är äldre som ökningen framför allt skett. Delvis har vi sannolikt att göra med ett kohortfenomen, det vill säga den åldersgrupp som var mest aktivt i början av 1990-talet har nu blivit sex år äldre. I åldersgruppen 16-29 år kan en svag ökning konstateras som dock inte är statistiskt signifikant.

Andra indikatorer på omfattningen i det frivilliga engagemanget är hur många timmar som medborgarna i genomsnitt ägnar sig åt frivilligarbete, liksom hur många föreningstyper de gör insatser för. Även här tyder resultaten på stabilitet: medborgarna utförde ungefär sex timmars frivilligarbete per månad, 1992 såväl som 1998, beräknat på hela befolkningen. Med enbart de frivilligt aktiva som bas, innebär det ett genomsnitt på ca 12 timmar per månad. Det är ungefär samma genomsnittliga siffra som uppmättes 1992. Antalet föreningar som de frivilligt aktiva utförde insatser för hade ökat något – från 1.7 i genomsnitt till 1.8 vid mätningen 1998.

Kan det då vara rimligt att tro att hälften av svenska befolkningen utför någon frivilliginsats i föreningslivet?⁷ Vi blev överraskade över de höga siffrorna 1992 och en viss förvåning kvarstår även över de senaste resultaten. Detta trots att vi mellan de två mätningarna, såsom påpekats, också haft möjlighet att belysa frågan i en komparativ studie i vilken Sverige, vid jämförelse med nio andra europeiska länder, framstod som ett land med mycket omfattande frivilligarbete (Gaskin & Davis Smith, 1995; Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995). Levnadsnivåundersökningar och SNS medborgarundersökning, som fokuserar förtroendeuppdrag när de mäter

• Sida 133
•  Original

medborgarengagemang, redovisar betydlig lägre nivåer (se Häll, 1997; Petersson et al, 1998). Såsom redan kommenterats, torde vår ansats dels ha en betydligt mer omfattande träffyta, dels kunna fånga upp ”gränsfenomen”, mer lösliga engagemang och kopplingar till föreningslivet än vad den traditionella folkrörelseansatsen gör, där medlemskap, aktivt deltagande och förtroendeuppdrag, i nämnd ordning förväntas vara nära kopplade till varandra. Av befolkningen hade enligt Häll (1997) 29 procent ”förtroendeuppdrag i föreningslivet”. Detta kan jämföras med att vi i vår undersökning 1998 fann att ca 25 procent hade styrelseuppdrag i någon förening . Med vår ansats blir styrelseuppdraget bara en av flera olika typer av frivilliga insatser som genomförs i föreningslivet.⁸

Kanske är de olika ansatserna i undersökningar om föreningsengagemang inte bara en förklaring till olika resultat i omfattning på detta engagemang utan också en förklaring till olikheterna i de iakttagna förändringsmönstren. Vi ser en liten ökning i engagemanget, medan exempelvis Petersson et al (1998) rapporterar en minskning av medlemskap, deltagande och förtroendeuppdrag i föreningar. En intressant fråga för vår undersökning blev sålunda om de traditionella folkrörelseinspirerade formerna för frivilligt arbete också minskar allmänt sett i föreningslivet, till förmån för nya former för engagemang? Vi finner inte stöd i vår undersökning för att några betydande förändringar skett på det här området. Den internationella jämförelsen visade, vidare, att det var en exceptionellt hög andel av de svenska frivilligt aktiva som också var medlemmar i den förening där de gjorde sin mest omfattande insats – så mycket som 85 procent.⁹ Denna siffra har inte sjunkit under 1990-talet, visar resultaten från den nu genomförda undersökningen, vilket pekar mot att det fortfarande finns en stark koppling mellan medlemskap och frivillig insats – det vill säga det traditionella ”folkrörelsesättet”.

Kanske ökar icke desto mindre några mindre traditionella insatstyper när det gäller frivilligt arbete? Om så är fallet bör detta bättre fångas upp med vår breda ansats än med en mer traditionell ansats. Låt oss titta på vad människor gör i föreningslivet – vad består de frivilliga insatserna av? Vilka förändringar kan man iaktta?

• Sida 134
•  Original

Tabell 2. Den frivilliga insatsens karaktär 1992 och 1998. Andel (%) som ägnat sig åt olika typer av insatser

1992

1998

u´¢©¬¤®©®§ ¥¬¬¥² ¬¥¤¡²³«¡°

RT

RQ

s´¹²¥¬³¥µ°°¤²¡§O ¡¤­¹⁰

UX

UV

i®¦¯O¯°©®©¯®³¢©¬¤N

QT

QU

p¥®®©®§©®³¡­¬©®§

RV

RP

d©²¥«´¡ ¨ªä¬°©®³¡´³¥²

QR

QR

a®¤²¡ ©®³¡´³¥²

S

QV

bas

HUPQI

HUWXI

I tabellen redovisas fördelningen av insatser i den föreningstyp som respondenten ägnat mest tid. Tabellen visar att traditionella typer av föreningsinsatser såsom styrelseuppdrag och administration, informations/opinionsarbete och utbildning/ ledarskap är ungefär lika vanliga 1998 som 1992. Samma sak gäller för hjälpinsatser. Andelen som samlar in pengar förefaller ha minskat något. Andelen som uppger att de gör ”andra insatser” av oklassificerat slag har, å andra sidan, ökat från 3 procent till 16 procent¹¹. Svaren i denna kategori, som redovisades in extenso, visar att en del av dem vid närmare påseende går att hänföra till övriga svarskategorier. Men det finns också en del svar som bildar ett mönster av den icke-traditionella typ som tidigare antytts – det handlar om föga formaliserade insatsformer: skjutsning av barn eller pensionärer, att arrangera underhållning, tvätta kläder åt ishockeylag, etc., och tillfälligt frivilligarbete som går att karaktärisera som insatser i det formaliserade förenings-

livets utkanter. Man bör sannolikt vara försiktig med slutsatser från

dessa iakttagelser. Men denna ökning kan ändå vara ett spår att följa upp för att förstå förändringsmönster i föreningslivet.

Engagemang och föreningstyp

Vilka föreningstyper är det som samlar flest frivilliga vid slutet av 1990-talet? Har inriktningen härvidlag förändrats under de gångna sex åren? Frågan var identiskt formulerad när den ställdes 1992. Svaren gav sålunda ett underlag för att utröna inom vilka delar av föreningslivet som frivilliga insatser utförs och vilka förändringar som skett. Det är dock viktigt att notera att rörelser mellan olika föreningar inom en och samma organisationstyp kan ha förekommit. Detta kan vi inte säga någonting om utifrån våra data.

• Sida 135
•  Original

Tabell 3. Andel (%) som utfört frivilliga insatser inom olika organisationstyper 1992 samt 1998

Frivilliga insatser

1992

1998

QI hµ­¡®©´ä² ¨ªä¬°¯²§¡®©³¡´©¯®

S

U

RI fö²ä¬¤²¡¦ö²¥®©®§

U

S

SI h¡®¤©«¡°°O°¡´©¥®´¦ö²¥®©®§

R

R

TI i®¶¡®¤²¡²¯²§¡®©³¡´©¯®

Q

Q

UI k¶©®®¯¯²§¡®©³¡´©¯®

Q

Q

VI p¥®³©¯®ä²³¯²§¡®©³¡´©¯®

Q

R

WI fö²³¡­¬©®§ © s¶ k¹²«¡®

R

T

XI a®®¡® «¹²«¡O«²©³´¥´ ³¡­¦µ®¤

S

S

YI a®®¡´ ²¥¬©§©ö³´ ³¡­¦µ®¤

P

P

QPI n¹«´¥²¨¥´³O¡®´©¤²¯§¦ö²¥®©®§

Q

Q

QQI l¯«¡¬ ³¡­­¡®³¬µ´®©®§ ¦ö² ³¯£©¡¬ ¦²å§¡

Q

Q

QRI g²µ°° ¦ö² ©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬ ¦²å§¡

Q

Q

QSI o²¤¥®³³ä¬¬³«¡°

S

R

QTI f²©¶©¬¬©§¡ ©®³¡´³¥² ©®¯­ ¯¦¦¥®´¬©§ ³¥«´¯²

R

R

QUI a®®¡® ¯²§N ­¥¤ ¨µ­O³¯£ ©®²©«´®©®§

P

Q

QVI i¤²¯´´³¦ö²¥®©®§

QV

QY

QWI f²©¬µ¦´³¦ö²¥®©®§

S

S

QXI m©¬ªö¯²§¡®©³¡´©¯®

Q

Q

QYI kµ¬´µ²O­µ³©«O¤¡®³O´¥¡´¥²

W

W

RPI a®®¡® ¨¯¢¢¹¦ö²¥®©®§

U

S

RQI f²¥¤³¯²§¡®©³¡´©¯®

P

P

RRI m¯´¯²¯²§¡®©³¡´©¯®

S

R

RSI fö²¥®©®§ ¦ö² ¢¯¥®¤¥

U

V

RTI a«´©¥ä§¡²¦ö²¥®©®§

P

Q

RUI f²©¶©¬¬©§ ¦ö²³¶¡²³¯²§¡®©³¡´©¯®

S

S

RVI k¯®³µ­¥®´«¯¯°¥²¡´©¶

P

Q

RWI a®®¡´ «¯¯°¥²¡´©¶

S

R

RXI l¯«¡¬ ¡«´©¯®³§²µ°°

Q

Q

RYI f¡£«¦ö²¥®©®§

V

V

SPI p¯¬©´©³«´ °¡²´©

R

S

SQI s´µ¤¥®´¦ö²¥®©®§

Q

R

SRI a®®¡® ¦ö²¥®©®§

P

T

bas

HQPTUI

HQQPTI

Av tabell 3 framgår att 1998 liksom 1992 är de medborgare som utför frivilliga insatser verksamma inom ett brett spektrum av föreningstyper, olika både till mål och inriktning på verksamheten. Nu liksom i början av 1990-talet är det idrottsföreningarna som samlar flest frivilliga. Här finns även en liten tendens till ökning: från 16 procent till 19 procent av befolkningen i åldern 16-74 år som var

• Sida 136
•  Original

engagerade i en sådan föreningstyp. Både mäns och kvinnors frivilliga insatser inom idrotten har ökat, visar en fördjupad analys. Även i andra europeiska länder är idrottsföreningar en viktig arena för frivilligt engagemang, visar internationella jämförelser (Gaskin & Davis Smith, 1995; Davis Smith, 1998; Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995). Men den har inte en lika framskjuten roll som i Sverige.

I övrigt är det värt att notera de små tendenserna till ökning bland de första 15 organisationstyperna – de vi, med en mycket vid definition kallat socialt inriktade organisationer. Föreningslivet allmänt sett kan sägas ha en social funktion. Vissa organisationstyper har emellertid en uttalad social målsättning för sin verksamhet eller delar av denna. De verkar för utsatta gruppers välfärd och för att lösa sociala problem. Man kan säga att de har en primär välfärdsinriktning (Blennberger, 1993). Vad som är ”socialt” i svenskt föreningsliv är dock oftast svårt att avgränsa. Organisationer enbart inriktade på att ge social service saknas nästan helt (Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995). Detta taget i beaktande och med den vida definitionen för social inriktning som utgörs av de 15 första organisationstyperna, kunde vi vid mätningen 1992 konstatera att 20 procent av befolkningen gjort en frivillig insats inom minst en sådan organisation. 1998 hade motsvarande siffra ökat till 22 procent.¹²Andelen bland de frivilliga som ägnat mest tid åt socialt inriktad organisation hade stigit från 29 procent till 33 procent. Den detaljerade genomgången i tabell 3 visar att humanitära organisationer är en av de organisationstyper som ökat mest relativt sett, (statistiskt signifikant). Svenska kyrkans olika verksamheter har också dragit till sig ökat frivilligt medborgarengagemang under 1990-talet. Det är i huvudsak kvinnorna vi talar om. Det är de som står för ökningen i dessa organisationer. De lägger också dubbelt så ofta som männen ned mest tid som frivilliga inom socialt inriktade organisationer. Det är ett mönster som något förstärkts under 1990-talet. Mycket tyder sålunda på att det framför allt är just bland kvinnorna som det skett förändringar under 1990-talet. Efter idrotten är det de humanitära organisationerna som nu samlar flest frivilliga bland kvinnorna. Den sociala gestaltningen av medborgarskapet tycks ha fått en något mer framträdande plats i föreningslivet under 1990-talet och denna står kvinnorna för. Det svenska föreningslivets relativt ”manliga” framtoning håller eventuellt på att modifieras något.

Bland övriga organisationstyper (16-32) tycks exempelvis motorföreningar och hobbyföreningar ha tappat frivilliga. Petersson et al (1998) redovisar samma tendenser. Bland föreningstyper som

• Sida 137
•  Original

vunnit frivilliga finns exempelvis aktieägarföreningar och boendeföreningar. Det finns en uppfattning att frivilligt engagemang i aktionsgrupper och mer tillfälliga enfråge-sammanslutningar ökar och att detta skulle kunna vara ”en ny form” för deltagande. Det finns emellertid inget stöd för ett sådant mönster. Det är en slutsats man kan dra från vår undersökning. Samtidigt bör man vara medveten om att en sådan eventuell förändring inte heller låter sig fångas upp genom vår typ av undersökning särskilt väl. Resultaten från våra undersökningar visar att det var 1 procent som gjort frivilliga

insatser i aktionsgrupper 1992 och samma andel av medborgarna var

det 1998 (se tabell 3). Vi ställde emellertid också en särskild fråga i vår undersökning 1998 om man överhuvudtaget deltagit i aktionsgrupper och olika former för tillfälliga sammanslutningar (dvs. oavsett om man gjort frivilliga insatser eller ej i dessa). Svaren visade att 19 procent av medborgarna under året som föregick mättillfället deltagit i sådana sammanhang. Vanligast var det i den yngsta åldersgruppen – 16-24 år. När vi bad respondenterna bedöma om deras deltagande i denna typ av sammanslutningar ändrat sig under 1990-talet, visade dock en överväldigande majoritet av svaren att deltagandets omfattning inte förändrats.

Det frivilliga arbetets bestämningsfaktorer

Samtidigt som vi konstaterar att fler är frivilligt aktiva i dag än 1992, är det större skillnader mellan frivilligt aktiva och de som ej är aktiva. Med andra ord, framstår några av det frivilliga arbetets be-

stämningsfaktorer som mer tydligt framträdande nu än tidigare. För

att få närmare grepp om vilka faktorer som, vid kontroll för andra förhållanden, ökar sannolikheten för att en person ska ägna sig åt frivilligt arbete, genomfördes i undersökningen 1992 en diskriminantanalys i vilken variabler inom följande områden inkluderades:

ålder, kön, socioekonomiska förhållanden, familjesituation, samt boendeförhållanden och ortstyp. Dessutom prövades betydelsen av att

individen utförde informella insatser utanför föreningslivet. Samma modell prövades i undersökningen 1998. I ett andra steg analyserades en något utökad modell, där ytterligare några variabler inkluderades: invandrarbakgrund samt en fråga om föräldrarnas förenings-

engagemang.¹³ I tabell 4 redovisas endast förekomst av signifikanta

samband.

• Sida 138
•  Original

Tabell 4. Bestämningsfaktorer för deltagande i frivilligt arbete 1998. Totalt, för män, för kvinnor samt för gruppen 25-65 år

Utbildning Inkomst Boendeort Informella

insatser

Fld:s engag.

s¡­´¬©§¡

JJJ

J

J

J

mä®

J

J

k¶©®®¯²

JJ

J

J

J

p¥²³N RUMVU å²

JJJ

J

JJ

* = 0,01

…

p < 0,05

** = 0,001

… p < 0,01

*** = p < 0,001

Vid mätningen 1992 framträdde både kön och ålder som i sig signifikanta förklaringsfaktorer till det frivilliga engagemanget. Så är inte fallet denna gång, vid kontroll för andra variabler och om man utgår från allt frivilligarbete. Som vi sett har det skett en viss utjämning mellan män och kvinnor. Åldersmönstret – där de yngsta och de äldsta minst ofta är aktiva – finns fortfarande men blir inte signifikant i denna modell. Ser man emellertid enbart till de organisationstyper som här definierats som icke socialt inriktade (16-32 i tabell 3) och där idrotten dominerar, är åldersmönstret mycket tydligt: det är de yngre grupperna, 16-40 år, som är mest frivilligt aktiva. En analys baserad enbart på frivilligt arbete inom socialt inriktade organisationer uppvisar också ett specifikt köns- och åldersmönster. Detta diskuteras i ett kommande avsnitt.

Resursmönstret är desto tydligare och visar sig här i utbildningsfaktorn: ju högre utbildning, desto större sannolikhet för att indivi-

den är frivilligt aktiv. Inget annat samband är så starkt. Detta mönster var mindre framträdande vid 1992-års mätning. Då fann vi ett – betydligt svagare – samband till socioekonomiska förhållanden, mer specifikt kopplat till individens fackliga tillhörighet (bland de som var i åldern 25-65 år). Det senare sambandet framträder inte, vid kontroll för andra variabler, i den nu genomförda analysen. Totalt sett, föreligger dock, om man ser till facklig tillhörighet, betydande skillnader. Det är dessutom främst bland medlemmar i SACO- förbund som en ökning av frivilligt aktiva skett. Precis som 1992 är utbildningsmönstret starkast för kvinnorna. För männen är även inkomsten en förklaringsfaktor som går i samma riktning: ju högre familjeinkomst desto oftare frivilligt aktiv.

Skillnaderna i utbildning och andra socioekonomiska förhållanden mellan frivilligt aktiva och övriga var ännu större i andra länder

• Sida 139
•  Original

än i Sverige, det visade den komparativa Eurovol-undersökningen (Gaskin & Davis Smith, 1995; Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995). I Sverige förefaller dock betydelsen av utbildning ha förstärkts under 1990-talet, när det gäller frivilliga insatser i föreningslivet. En av flera förklaringar till dessa förhållanden kan ligga i att det ställs allt större krav på de frivilligas kompetens i föreningslivet. Den ”meritokratisering” av frivilligengagemanget som påtalats av utländska forskare (Gaskin & Davis Smith, 1995; Davis Smith, 1998) har sannolikt också betydelse för svenska förhållanden. Det krävs allt oftare särskild kompetens för frivilliga uppdrag. Men för att få en mer heltäckande bild av varför vissa engageras och inte andra måste självfallet andra faktorers betydelse också vägas in.

Regionerna i Sverige skiljer sig också åt: frivilligt engagemang är vanligast förekommande i södra Sverige och på Gotland och Öland.

Hur och var man bor kan ses som indikator både på socioekono-

miska resurser och mer komplexa förhållanden som hänger samman med grannskapsrelationer, sociala arenor och livsstil. I den här undersökningen faller ortstypen för boendet ut som mycket betydelsefull för frivilligengagemanget och med starkare samband än i 1992-års mätning. Människor i storstäder är i betydligt mindre utsträckning frivilligt aktiva än människor i andra tätortstyper och framför allt än de som bor på landet. Kombinerar man detta mönster med utbildning visar det sig att det totalt sett är de lågutbildade i

storstäderna som i minst utsträckning är frivilligt aktiva. Det är ett

resultat med direkt relevans för de frågor om medborgarskap och socialt kapital som är detta kapitels centrala teman.

Totalt sett har invandrarbakgrund, både första och andra generationens, betydelse för att förklara skillnader mellan olika grupper när det gäller frivilligt engagemang. Invandrare är mindre ofta frivilligt aktiva än övriga. Skillnaderna är emellertid måttliga och de gäller i huvudsak för kvinnorna. Av den diskriminantanalys som genomfördes framgår dock att invandrarskapet i sig i liten utsträckning utgör förklaringen. Det handlar snarare om ett komplext samspel av resurs- och livsstilsförhållanden. Vid kontroll för andra faktorer, främst ortstyp där man bor, men också för arbetsrelaterade faktorer, försvinner skillnaderna mellan invandrare och andra grupper när det gäller frivilligt engagemang.

Hur mycket har det frivilliga engagemanget rötter i värderingar som man bibringats i barndomen och i en livsstil under uppväxtåren, där föreningsengagemang ingår som något man socialiserats in i? En barndomsmiljö präglad av ett föreningsengagemang från föräldrarna kan tänkas vara ett slags kulturellt kapital som individen har med sig

• Sida 140
•  Original

in i sitt vuxna liv. I 1998-års mätning ville vi ta reda på vilken betydelse föräldrarnas eventuella föreningsengagemang har för sannolikheten att man själv ska vara engagerad i frivilligt arbete som vuxen. En intressant fråga härvidlag är vilken betydelse åldersfaktorn har, både som indikator på kohorttillhörighet och som ett uttryck för tidsavståndet till barndom och uppväxtmiljö. Det framgår av tabell 4 att det finns ett samband mellan föräldrarnas föreningsengagemang och eget frivilligengagemang: de frivilligt aktiva har i större utsträckning än övriga också haft föräldrar som varit aktiva i föreningslivet. Det är bland pensionärerna som sambandet är starkast. Sambandet gäller främst för dem som är aktiva inom föreningstyperna 16-32 i tabell 3, där idrottsföreningar dominerar men också, fackföreningar, kulturföreningar, politiska partier, etc. – det vill säga i viss utsträckning typiska folkrörelser. Det är intressant att konstatera att, vid separata analyser för kön, visar sig sambandet gälla endast för kvinnorna. För åldersgruppen 25-65 år ser mönstret något speciellt ut: det är de som har/haft föräldrar som ”i viss utsträckning” (inte i ”stor utsträckning”) varit föreningsaktiva som själva i större utsträckning är frivilligt aktiva än andra grupper. Det måttliga engagemanget har i detta fall tydligen haft ett slags inspirerande betydelse medan intensivt engagemang från föräldrarna inte haft det i samma utsträckning.

Ett mönster som inte gav signifikanta samband i modellen, men där skillnaderna ändå är påtagligt stora, gäller följande förhållanden: människor som kan antas redan ha mycket att göra – ”gör mer”. Förvärvsarbetande är i större utsträckning engagerade i frivilligt arbete än ej förvärvsarbetande, heltidsarbetande mer än alla övriga grupper (arbetslösa är dock inte i mindre utsträckning aktiva än andra grupper som inte förvärvsarbetar). Till detta kommer att människor med hemmavarande barn i åldern 7-19 år oftare är engagerade i frivilligt arbete än andra grupper.

När det gäller variabeln informella insatser betyder sambandet i tabellen att människor som regelbundet hjälper vänner, grannar eller anhöriga som de inte sammanbor med, i större utsträckning än andra också är engagerade i organisationsanknutet frivilligt arbete. Vid kontroll för kön visade sig sambandet endast gälla för kvinnor, och tydligast framträda i åldrarna 25-65 år. Sambandet till denna form av arbete – som till största delen visade sig utföras för anhöriga som individen inte sammanbor med – kan naturligtvis gå i två riktningar: det oavlönade hjälparbetet leder till frivilligt föreningsanknutet arbete – eller tvärtom. Oavsett hur det är, tycks mönstret tyda på att de ”som gör mycket gör mer”. Ett annat sätt att förstå

• Sida 141
•  Original

det är att se det sociala hjälparbetet som indikator på personliga nätverk: för att kunna hjälpa någon måste man ju ha nätverk i vilka det finns några att hjälpa. Ur det perspektivet blir det oavlönade arbetet både ett uttryck för en personlig resurs och en handling. På motsvarande sätt kan de organisationsanknutna frivilliginsatserna betraktas. Petersson, Westholm och Blomberg (1987) fann också ett generellt samband mellan det informella nätverkets styrka och medborgerligt engagemang och inflytande.

Till skillnad mot i studien från 1992 ställde vi i 1998-års undersökning också några frågor kring informella nätverk. Vi gjorde det bland annat mot bakgrund av att dessa visats allt större intresse under senare år, inte minst i forskning kring det civila samhället. Vårt intresse gällde omfattning av informella nätverk av en viss typ i befolkningen, men också deras mer specifika betydelse ur resursperpektiv.

Informella nätverk

Det har funnits relativt spridda föreställningar om att den svenska befolkningen skulle ha bräckliga eller svaga informella nätverk. Detta har tidigare kopplats till specifika idéer om svenskarnas nationalkaraktär (för en presentation av denna tradition, se till exempel Trägårdh 1996). Under hela efterkrigstiden har i stället starka kopplingar gjorts mellan de skandinaviska välfärdsstaternas utformning och våra medborgares förment svaga nätverk (se till exempel Austin 1970; Wolfe 1989). Bekymret har varit, vilket bland annat Rothstein (1998) påpekat, att man knappast alls kopplat ihop dessa typer av argumentation med empiriska belägg. Till detta kommer att begreppet informellt nätverk är brett och mångtydigt och ges olika betydelser i olika sammanhang.

Vår mätning är, så vitt vi vet, den första i sitt slag som gjorts i Sverige. Vår ambition har varit att kartlägga förekomsten av informella nätverk av en viss typ: informella nätverk med någon kontinuitet och där detta innebär att minst tre personer regelbundet gör något tillsammans. Detta betyder att familjerelationer och enskilda vänskapsrelationer inte innefattas i vår definition. Vår avsikt med frågan var att få en grundläggande bild av i vilken utsträckning befolkningen deltar i sådana informella nätverk som här avses. Till skillnad mot i de tidigare frågeställningarna tog vi här inte utgångspunkt i insatser, utan försökte endast få reda på om man regelbundet ingår och deltar i ett eller flera sådana här nätverk. På vår fråga:

• Sida 142
•  Original

Nuförtiden talar man mycket om att människor ingår i olika nätverk. Här avses sådana sammanhang där minst tre personer träffas regelbundet, för olika syften utan att det för den skull är fråga om aktiviteter inom en förening. Det kan vara fråga om syjunta, bridgegrupp, grupp av arbetskamrater som tillsammans och regelbundet motionerar på fritiden, grupp som fiskar tillsammans etc.

fick vi de svar som redovisas i tabell 5.

Tabell 5. Andel (%) som uppger att de ingår i ett eller flera informella nätverk. Totalt samt efter kön

Totalt

Män

Kvinnor

i®§å² © ¥´´ ®ä´¶¥²«

SU

ST

SV

i®§å² © ´¶å ¥¬¬¥² ¦¬¥²¡ ®ä´¶¥²«

QS

QS

QT

bas

HQQPTI HUVXI

HUSVI

Vi ser att knappt hälften av befolkningen tillhör ett eller flera sådana här nätverk. Det är små skillnader mellan könen, med en något större andel kvinnor än män. Analysen av data visar också en jämn fördelning bland olika åldersgrupper. Bara de allra yngsta har något färre nätverk än övriga.

Från annan forskning vet vi, att både antalet vänskapsrelationer och umgänget med vänner och bekanta allmänt sett verkar ha ökat under efterkrigstiden i sin helhet men också under de allra senaste decennierna (se till exempel Statistiska Centralbyrån (SCB) 1997; Perlinski 1990). Någon fråga om informella nätverk av den typ som här avses ställdes inte i 1992-års undersökning. I 1998-års undersökning ställde vi därför en fråga, där vi bad respondenterna själva göra en bedömning av hur deras deltagande i informella nätverk eventuellt förändrats under 1990-talet. Ungefär hälften svarade att ingen

förändring skett. Ungefär 25 procent svarade att de ingår i färre nät-

verk nu än tidigare, medan övriga 25 procent svarade att de ingick i fler nätverk nu än i början av 1990-talet. I den yngsta gruppen, 16-24-åringarna, har man naturligt nog blivit involverad i fler nätverk, medan likaledes 25-34-åringarna blivit involverade i färre. De intervjuade ombads att kort och med egna ord beskriva vad deras nätverk har för inriktning och syfte. Man kan dela in aktiviteterna i några huvudgrupper: Det handlar om att motionera, att odla något annat fritidsintresse tillsammans, eller att umgås på lite mer

• Sida 143
•  Original

regelbunden basis. Detta mönster gällde oavsett ålder och utbildning.

Vad kan då förklara skillnader mellan olika grupper när det gäller tillgång till och deltagande i informella nätverk? En diskriminantanalys genomfördes där samma variabler inkluderades i modellen som för analys av det frivilliga arbetets bestämningsfaktorer. Endast signifikanta samband redovisas.

Tabell 6. Bestämningsfaktorer för deltagande i informella nätverk. Totalt samt efter kön

Utbildning Inkomst Invandrare Fld:s eng

t¯´¡¬´

J

JJ

J

JJ

mä®

J

k¶©®®¯²

J

* = 0,01

…

p < 0,05

** = 0,001

…

p < 0,01

*** = p < 0,001

Återigen ser vi ett mönster där både faktorer som har karaktär av

resurser och sådana som verkar ha med traditioner att göra får ett

genomslag. Utbildningsfaktorn slår igenom liksom inkomst. När det gäller betydelse av invandrarbakgrund är det framför allt förstagenerationen invandrare som i mindre utsträckning än övriga verkar ha tillgång till informella nätverk. Mönstret gäller i mindre grad för andra generationens invandrare.

I en fördjupad statistisk analys som genomfördes framträdde emellertid också en tydlig och signifikant koppling mellan frivilligt engagemang i föreningslivet och tillgången till nätverk. Det bör tolkas så att ju mer tid man ägnar åt frivilliga insatser, i ju högre utsträckning har man också tillgång till informella nätverk av den regelbundna typ som här avses. Det tidigare iakttagna mönstret bekräftas sålunda: medborgarnas olika aktiviteter tycks inte bara kopplade till varandra såsom uttrycksformer betraktat. Tillgång till informella nätverk utgör också en resurs och ett personligt socialt kapital och som sådant ökar det sannolikheten för medborgerligt föreningsengagemang i frivilligt arbete, precis som andra resurser exempelvis utbildning. Omvänt kan föreningslivet utgöra en arena utifrån vilken nätverk skapas som individen kan delta i. Hur man än ser det, tycks medborgerliga resurser, handlingar och uttrycksformer kopplade till varandra på ett mångfacetterat sätt.

• Sida 144
•  Original

En första sammanfattning

Sammanfattar vi de resultat som redovisats i detta avsnitt är det

framför allt vissa mönster som framträder tydligt och som viktiga att notera när det gäller utvecklingen av medborgarnas frivilliga föreningsengagemang sedan 1992:

◊ Vi har konstaterat ett i huvudsak stabilt mönster beträffande medborgarnas frivilliga engagemang över 1990-talet. ◊ Det frivilliga arbetet var omfattande 1992 och har sedan fortsatt att vara det. En liten ökning av det frivilliga arbetets omfattning har emellertid skett. ◊ Denna ökning står i huvudsak kvinnorna för. De har både ökat sitt deltagande inom traditionellt kvinnliga organisationstyper, såsom humanitära föreningar, men också inom mer typiskt manliga områden såsom inom idrotten. ◊ Det tycks finnas fog för att hävda att det skett en viss ”femininisering” av medborgarskapet såsom det gestaltar sig i föreningsengagemang. ◊ Den ökning i frivilliga insatser vi uppmärksammat har i stor utsträckning anknytning till traditionella föreningstyper. ◊ Insatser av en informell karaktär med lös koppling till föreningen verkar ha blivit något vanligare sedan 1992. ◊ Knappt hälften av medborgarna har tillgång till informella nätverk av en viss kontinuitet. De som har tillgång till informella nätverk är också i större utsträckning än övriga engagerade i frivilligt arbete.

◊

Högutbildade är i större utsträckning än människor med lägre utbildning engagerade i frivilligt arbete. Detta mönster är tydligare 1998 än det var 1992.

Två mönster

Två övergripande mönster framträdde som centrala vid analysen av det frivilliga arbetets bestämningsfaktorer i 1992-års undersökning. Dessa har central relevans också 1998, med något olika förtecken och tyngd. Ett mönster hade att göra med tillgång på sociala arenor och den betydelse detta har för frivilligt engagemang och medborgarskapets gestaltningar. Människor som var samhälleligt exponerade på olika arenor – genom förvärvsarbete, som hade barn i olika åldrar som gick på dagis, i skola, etc., var oftare frivilligt aktiva än andra. De som gjorde frivilliga insatser hade till övervägande delen blivit ombedda att göra insatsen, visade resultaten. Det här

• Sida 145
•  Original

mönstret finns också i resultaten från 1998-års undersökning. För kvinnor framträder också sambandet mellan informella insatser (till anhöriga som man inte sammanbor med, grannar och vänner) och frivilligt arbete. Det som beskrivs som exponering och anknytning till sociala arenor kan också tolkas som att om man har tillgång till ett personligt nätverk ökar sannolikheten för att man också ska vara frivilligt aktiv i föreningslivet.

Tydligare än 1992 framträdde i 1998-års studie också betydelsen av ”ortstyp och boendeförhållande” som kan ses som indikatorer inte bara på geografiska utan även sociala, kulturella och andra livsstilsförhållanden. Ortstypen skapar olika slags sociala arenor. Innevånare i storstäder är mer sällan frivilligt aktiva än de som bor i övriga ortstyper och mest aktiva är de som bor på landet. På landsbygden har inte heller utbildningen samma genomslagskraft och betydelse som den visar sig ha i storstäderna för medborgarnas engagemang i frivilligt arbete.

Annars är det just utbildningsfaktorn som tydligast slår igenom i 1998-års resultat – det finns ett starkt samband mellan utbildning och frivilligt arbete – ju lägre utbildning man har desto mindre troligt är det att man är engagerad i frivilligt arbete. Det socioekono-

miska mönstret visar dessutom att inkomsten har en betydelse för

männens engagemang och det går i samma riktning. Det andra övergripande mönster som framträdde i 1992-års resultat var just det socioekonomiska mönstret. Nu ligger tyngdpunkten tydligare än 1992 på utbildningens betydelse.

De olika mönstren går i visst motto att sammanfatta som att medborgarskapets gestaltning i form av frivilligt arbete ofta inte är ”i stället för” andra resurser och aktiviteter, utan snarare har karaktären av ”både och” – både förvärvsarbete och frivilligt arbete, både andra åtaganden och frivilligt engagemang. Motsvarande mönster är också tydligt i andra europeiska länder (Jeppsson Grassman, 1998). Det finns sålunda ett slags kumulativitet i medborgarskapet, något som våra resultat belyser. Omvänt, tycks frivilligt föreningsengagemang inte vara ett sätt att kompensera för bristande resurser. Detta mönster, som är tydligare i den senaste undersökningen än i 1992års undersökning, bör följas upp. Om det visar sig bli permanent ger det anledning till oro.

De övergripande rön vi presenterat om insatser inom frivilligorganisationernas ramar ger oss anledning att här försöka fördjupa diskussionen inom ett par områden. Här följer därför ett avsnitt om insatser inom de socialt inriktade organisationerna. I anslutning till detta diskuteras också de äldres frivilliga insatser.

• Sida 146
•  Original

De socialt inriktade frivilliginsatserna

Inledningsvis presenteras en del grundläggande uppgifter dels för de aktiva inom de socialt inriktade organisationerna i sin helhet och dels för de aktiva i några olika specifika organisationstyper inom detta område. Därefter försöker vi hitta bestämningsfaktorer som kan förklara skillnader mellan grupper när det gäller sådana här slags insatser. Slutligen försöker vi i detta avsnitt ge en lite tydligare bild av de äldres insatser – som i stor utsträckning verkar ha en social inriktning.

Vår egen och andras forskning visar att man bör skilja på olika typer av socialt inriktat frivilligarbete. Man kan göra en grov indelning mellan å ena sidan verksamheter och insatser som tar sin utgångspunkt i egenorganisering och självhjälp, alltså sådant arbete som springer ur till exempel handikapp- och pensionärsorganisationer. Å andra sidan i sådana aktiviteter och insatser som i första hand är inriktade på att göra insatser för andra och som i sin tur genereras ur till exempel humanitära organisationer och kyrkornas församlingsarbete. I tredje hand har vi också frivilliga aktiviteter och insatser som tar sin startpunkt i offentliga verksamheter, exempelvis kontaktmannaskap och övervakning. Att vi skiljer ut denna tredje gruppering beror i första hand på att grundläggande betingelser som organisation, huvudmannaskap, medlemskap och så vidare skiljer sig åt mellan denna och andra typer av frivillig social organisering (för översikt se till exempel Svedberg 1993; Lundström & Svedberg 1998).

Vidare är det både från ett medborgarskapsperspektiv och utifrån en diskussion om socialt kapital viktigt att skilja på frågor om medlemskap, deltagande/aktivitet, att allmänt göra insatser samt att utföra direkta sociala insatser. Vi avser här i huvudsak att uppmärksamma de två sistnämnda aspekterna.

Mot bakgrund av det ovanstående och av att insatserna i det vi här kallat sociala organisationer förefaller öka vill vi försöka ge en något fördjupad bild av medborgaraktiviteter i organisationer med en tydlig social inriktning.

Tabell 7. Andel (%) som utfört frivilligt arbete i socialt inriktade organisationer. Totalt, samt efter kön

Totalt Män

Kvinnor

a®¤¥¬ ¡«´©¶¡ © ¢¥¦¯¬«®©®§¥® E

RR

QW

RV

bas

HQQPTI HUWWI

HURWI

• Sida 147
•  Original

Det vi redovisar i ovanstående tabell är den andel av befolkningen som gör någon insats i minst en socialt inriktad organisation. Som vi redan tidigare angivit är andelen kvinnor betydligt fler än män. När vi för att få ett mått på den totala insatsen slår ihop andelen aktiva i befolkningen med det genomsnittliga antalet timmar för män respektive kvinnor finner vi dock att förhållandet mellan män och kvinnor är knappt 3 till 4. Mätt på detta sätt finner vi med andra ord en påtaglig, men inte drastisk, skillnad mellan mäns och kvinnors insatser. De flesta – 75 procent – som gör en insats för en social organisation är också medlem i densamma. Det är en något lägre andel än för de frivilliga i allmänhet. De som är engagerade inom det sociala området är det med andra ord lite lösare anknutna till den organisation inom vilken den enskildes insats utformas.

Även med hänsyn tagen till den ofrånkomliga brist på precision som vidlåder frågor till de aktiva om insatsernas omfattning vågar vi påstå att det är stora skillnader på den mängd tid som de aktiva gör insatser i olika slags organisationer. I de humanitära och kristna organisationerna gör de aktiva i genomsnitt 9 timmars insats per månad, lika fördelat på män och kvinnor. I organisationer som bygger på egenorganisering, till exempel pensionärs- och handikapporganisationerna, är insatsen i genomsnitt bara hälften så stor, 4 timmar. Kvinnorna gör en lite större insats i tid än männen. Bland de som gör frivilliginsatser i anslutning till en offentlig organisation verkar könsfördelningen vara någorlunda jämn men kvinnorna gör i genomsnitt 22 timmar per månad, medan männen gör en mycket liten insats i tid räknat. Det här antyder att de frivilligas insatser i olika typer av socialt inriktade organisationer sker under rätt olikartade betingelser och verkar vara åtaganden av vitt skilda slag.

Vi har också försökt att lite närmare skärskåda vilka slags insatser de aktiva säger sig göra inom ramen för sitt engagemang. Med utgångspunkt i den indelning av socialt inriktad organisering som gjordes i inledningen till detta avsnitt har vi genomfört en gruppering efter organisationstillhörighet. Till gruppen ”insatser för andra” har vi fört de som i första hand är aktiva i en humanitär organisation, Svenska kyrkans frivilligarbete och andra kristna samfund. Andelen som utfört insatser i detta slags organisationer uppgår till 12 procent av befolkningen. Till gruppen ”egenorganisering” har vi fört de aktiva i handikapp/patientföreningar, invandrar- och pensionärsorganisationer, kvinnoorganisationer samt föräldraföreningar. Denna grupp utgör 9 procent av befolkningen. Till sist har vi skilt ut de som gör insatser i det offentligas hägn och dessa utgör 2 procent av befolkningen.

• Sida 148
•  Original

Tabell 8. De frivilliga insatsernas karaktär inom några olika sociala organisationstyper. Andel (%) som ägnat sig åt olika typer av insatser. Totalt, samt efter organisationstyp

Aktiv – soc.

organisation,

totalt

Aktiv – "insats för

andra"

Aktiv –

"egenorganise-

ring"

Aktiv – "offentlig verksamh."

u´¢©¬¤®©®§O¬¥¤¡²³«¡°

QR

QU

X

SP

s´¹²¥¬³¥µ°°¤²NO¡¤­©®N

VR

UV

UX

SP

i®¦¯NO¯°©®©¯®³¢©¬¤®©®§

QS

QS

QT

M

p¥®®©®§©®³¡­¬©®§

SP

SY

QW

M

d©²¥«´¡ ¨ªä¬°©®³¡´³¥²

QW

QW

QW

TR

a®¤²¡ ©®³¡´³¥²

QR

QR

QR

QP

bas

HRTPI

HQQQI

HYYI

HQWI

I ovanstående tabell redovisas fördelningen av insatser inom den organisationstyp åt vilken respondenterna givit mest tid. De aktiva kunde ange fler än en insats och därför kommer procenttalen att överstiga 100 procent. Det interna föreningsarbetet i form av styrelsearbete och administrativa uppgifter dominerar helt bland de insatser som utförs, liksom det gör i frivilligsektorn i sin helhet. Därefter kommer penninginsamling. Först på tredje plats kommer direkta hjälpinsatser. Knappt var femte aktiv person har gjort en sådan insats under föregående år. Vi finner inga skillnader bland de aktiva inom de två olika traditionella sociala organisationstyperna. Andelen som gör sådana insatser bland de aktiva i offentligt organiserat frivilligarbete är däremot mer än dubbelt så stor. Som förväntat är andelen som samlar in pengar betydligt större i humanitära organisationer och kristna samfund än bland sådana som bygger på egenorganisering och förekommer inte alls inom den offentliga sektorn. Aningen förvånande är kanske att informations- och opinionsbildande arbete förekommer så sällan bland de aktiva inom till exempel handikapp- och patientorganisationer. Låt oss understryka att vi här endast beskriver förekomst av en insats och inte alls kan uttala oss om omfattningen på den enskilda insatsen eller om förhållandet mellan olika slags insatser. Vi kan konstatera att de aktivas insatser fördelar sig någorlunda jämnt bland de olika organisationstyperna, med undantag för de som är aktiva i offentlig verksamhet. De sistnämnda visar upp ett helt annat mönster, där det mest slående är de direkta hjälpinsatsernas stora omfattning.

• Sida 149
•  Original

När vi jämför de här uppgifterna med motsvarande data från vår undersökning 1992 framstår likheterna tydligt. Andelen som är engagerade i styrelsearbete och gör administrativa uppgifter verkar emellertid ha ökat, samtidigt som andelen som gör direkta hjälpinsatser tycks ha minskat. Det verkar också gälla för dem som gör insatser genom det offentliga. Möjligen finner vi en paradoxal förklaring till detta i att ekonomiskt stöd från stat och kommun i allt större utsträckning är förknippat med krav på ”relevanta” ansökningar, utvärderingar och redovisningar. Med all önskvärd tydlighet åskådliggörs här också något som vi belagt i tidigare forskning, nämligen att de socialt inriktade delarna av den frivilliga sektorn knappast karaktäriseras av massiva och målinriktade insatser, men inte heller av strikt organiserade egenaktiviteter. Det socialt inriktade frivilligarbetets kanske mest avgörande betydelse återfinns i de mer lösligt strukturerade, eller till och med informellt baserade, sociala frivilligarbete som uppstår inom föreningslivets ramar. Det sociala stödet eller den ömsesidiga hjälpen verkar vara mer eller mindre integrerad i övriga föreningsaktiviteter (Jeppsson Grassman & Svedberg 1995; Svedberg 1996).

Vad finns det då för bestämningsfaktorer som kan förklara att vissa grupper i större utsträckning än andra gör insatser i en socialt inriktad organisation? Vi har med utgångspunkt från de data som finns tillgängliga och med tidigare angivna variabler genomfört en prövning med hjälp av diskriminantanalys. Avsikten var här, liksom i tidigare diskriminantanalyser vi genomfört i detta kapitel, att kunna ange faktorer som, vid kontroll för andra förhållanden, ökar sannolikheten för att någon skall ägna sig åt att göra insatser i dessa typer av organisationer

Resultaten visar på ett tydligt mönster som liknar de uppgifter som tidigare redovisats. Utbildningsmönstret slår emellertid igenom ännu hårdare bland de aktiva i de här slagen av organisationer. Kön och ålder ger också upphov till klara signifikanta skillnader. De aktiva bistår också med informella insatser i högre utsträckning än andra. Däremot ger varken familjesituation eller inkomst något utslag. De som är frivilligt aktiva i en socialt inriktad organisation återfinns med andra ord i högre utsträckning bland välutbildade, bland kvinnor än bland män – med undantag av första generationens invandrade män – och bland äldre än bland yngre människor. Vid en närmare granskning fann vi att de invandrade männen framförallt gör insatser i invandrarorganisationer, humanitära organisationer och kristna samfund.

• Sida 150
•  Original

Vi gick vidare och genomförde en diskriminantanalys med samma uppsättning variabler som i det ovanstående men nu för var och en av de tre undergrupperingar vi tidigare redovisat. Det blir inga större skillnader i resultaten mellan de som är aktiva i organisationer vi här givit beteckningen ”insats för andra” och för de som förs till kategorin ”egenorganisering”. Resultaten skiljer sig inte heller särskilt mycket från den ovanstående övergripande analysen. Detta är värt understryka och innebär att det finns stora likheter i

grundläggande betingelser bland de människor som gör insatser inom

de mycket olika slag av socialt inriktade organisationstyper som vi här diskuterat. För den begränsade grupp som gör insatser i det offentliga kan man emellertid inte dra dessa slutsatser. Vår analys pekar i stället mot att det är en grupp med delvis andra betingelser och villkor – så till exempel är man i högre utsträckning än andra LO-medlemmar och offentliganställda.

De som är aktiva i sådana här sammanhang verkar i större utsträckning än andra ha tillgång till resurser, personliga erfarenheter och

traditioner som tycks få betydelse för att förklara förekomst av

sådana här insatser. Detta ligger i linje med vår tidigare allmänna analys, fastän här är förhållandena än mer accentuerade. Samtidigt har vi sett att det finns slående likheter mellan de som gör insatser, oberoende av om de till exempel arbetar i humanitära och kristna organisationer å ena sidan eller i handikapp- och kvinnoorganisationer å den andra. Prototypen kan sägas vara en resursstark – fastän inte ekonomiskt privilegierad – lite äldre kvinna som är aktiv både i sådana här sammanhang och i andra. Vår analys pekar också mot att engagemang inom socialt inriktade organisationer, sett från ett medborgarperspektiv fyller fler och delvis andra funktioner än vad man kan ta för givet.

Det blir angeläget för oss att för ett ögonblick påminna om nödvändigheten av att inte endast beakta individuella resursperspektiv utan också betona vikten av att ha tillgång till sociala arenor.

I vilken utsträckning insatser som springer ur socialt inriktade organisationer bidrar till att minska, permanenta eller till och med förstärka klyftor mellan de utsatta grupper som får del av dessa insatser och de övriga medborgarna får vi inget besked om med den här typen av ansats.

• Sida 151
•  Original

Äldres frivilliga insatser och sociala engagemang

En jämförelse av resultaten från 1992-års undersökning med 1998års resultat beträffande personer i åldern 60-74 år visar att andelen som är aktiv ökat under 1990-talet. Både män och kvinnor har ökat sitt frivilligarbete. År 1992 gjorde totalt 37 procent i den här åldersgruppen frivilliga insatser och 1998 har denna siffra ökat till 44 procent.

Tabell 9. Det frivilliga arbetets omfattning i åldersgruppen 60-74 år. Andel (%) som utfört frivilliga insatser 1992 och 1998. Totalt samt efter kön

1992

1998

Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor

f²©¶©¬¬©§´ ¡²¢¥´¥ SW TP SU

TT TW TR

bas

HRQQI HYYI HQQRI

HRUSI HQRP HQSSI

Antalet timmar som de frivilligt aktiva i medeltal gör insatser visade sig dock ha sjunkit från 17 timmar per månad till 13 timmar, vilket innebär att de äldre frivilligt aktiva nu utför insatser under ungefär lika många timmar som gäller för de frivilligt aktiva i allmänhet.

De relativt sett största ökningarna har skett inom socialt inriktade

organisationer. Det gäller humanitärt inriktade organisationer, pen-

sionärsorganisationer och Svenska kyrkan eller andra kristna samfund. 1992 var det totalt 12 procent av befolkningen i åldern 60-74 år som var frivilligt engagerade inom någon av dessa organisationstyper. 1998 var motsvarande siffra 22 procent. Detta är en betydande ökning. Det mönster som tidigare påtalats – att det finns en tendens i resultaten som tyder på ökat engagemang i socialt inriktade organisationer – tar sig här ett ännu starkare uttryck. Ser man till övriga typer av organisationer, har också en inte oväsentlig ökning av frivilliga i denna åldersgrupp skett inom idrottsföreningar.

För ett ögonblick vill vi lite mer ingående granska gruppen av pensionärer mellan 75-84 år. Vår undersökning av frivilligt arbete 1992 omfattade inte åldersgruppen 75-84 år, vilket innebär att vi inte kan göra några jämförelser över 1990-talet. Denna grupp får inte ofta komma med i mätningar som gäller aktörer och aktiviteter av olika slag. En anledning är sannolikt att vi tenderar att betrakta denna grupp först och främst som brukare eller mottagare av olika

• Sida 152
•  Original

insatser och mer i andra hand som aktiva, agerande medborgare. En annan antagligen lika viktig anledning är att det är undersökningstekniskt svårt att genomföra datainsamling med denna åldersgrupp. Bortfallet blir som regel betydande. För den delundersökning som vi genomförde och som omfattade 75-84-åringar blev svarsfrekvensen endast 50 procent, vilket är lågt. Detta innebär att de friska och aktiva bland denna äldre grupp av pensionärer kommer att vara överrepresenterade och att resultaten därför måste tolkas med försiktighet.

Likväl noterar vi att människor i denna åldersgrupp är påfallande aktiva. Den slutsatsen torde man kunna dra, även i beaktande av den låga svarsfrekvensens snedvridande konsekvenser. I den här åldersgruppen är det vanligare bland kvinnorna än bland männen med frivilligt engagemang, å andra sidan tycks männen göra större insatser – räknat i tid.

De äldre pensionärerna gestaltar i större utsträckning än någon annan åldersgrupp sitt medborgarskap genom frivilligt arbete med sociala förtecken. Insatser tycks ofta göras i pensionärsorganisationer, humanitära organisationer, inom Svenska kyrkan eller andra kristna samfund.

Bland de bestämningsfaktorer som tidigare har diskuterats – förhållanden som förklarar varför vissa grupper är engagerade i frivilligt arbete och inte andra – är det ganska få som har någon genomslagskraft i en diskriminantanalys för de som är frivilligt aktiva bland de mellan 60-74 år. Ortstyp har förklaringsvärde: de äldre pensionärerna i storstäderna verkar i betydligt mindre utsträckning vara frivilligt aktiva än andra grupper. Även bostadstyp synes vara betydelsefull som enskild förklaringsfaktor: människor som bor i hyreslägenhet är mer sällan frivilligt aktiva än människor som bor i andra bostadstyper eller som äger sin bostad. Bostaden kan ses som både en indikator på livsstil och sociala arenor och som uttryck för ekonomiska resurser. Det finns ett socioekonomiskt

mönster även för denna grupp, där framför allt utbildningsnivå, men

också inkomstnivå, är förhållanden som förklarar varför vissa grupper bland de äldre pensionärerna är aktiva och andra inte. Mönstret går i samma riktning som för befolkningen i övrigt.

Resultaten från den komparativa studien av frivilligt arbete – Eurovol-undersökningen – visade att i flertalet länder var pensionärerna i mindre utsträckning frivilligt aktiva än människor i sin förvärvsaktiva ålder. Jämförde man å andra sidan länderna framstod ett tydligt mönster där länder som generellt sett hade en stor andel av befolkningen som var frivilligt aktiva också hade en hög andel

• Sida 153
•  Original

aktiva pensionärer. Sverige och Nederländerna var sålunda de länder där störst andel av pensionärerna var engagerade i frivilligt arbete (Jeppsson Grassman & Svedberg 1995). Men även i Danmark t.ex. återfinner man en relativt stor andel engagerade (se Anker & Koch Nielsen 1995; Andersson 1993).

Att motta i stället för att bistå

Svenskt föreningsliv präglas i stor utsträckning av flytande gränser mellan givande och mottagande. Flera av de studier vi genomfört under 1990-talet visar på det aktiva medborgarskapets mångtydighet i detta avseende (se till exempel Jeppsson Grassman & Svedberg 1993; 1995). Därför har vi, till skillnad mot i tidigare befolkningsstudier av frivilligarbete, i 1998-års undersökning försökt ta reda på i vilken utsträckning befolkningen fått del av insatser eller fått stöd från någon förening, organisation eller Svenska kyrkan under det senaste året. En så stor andel som 12 procent av den svenska befolkningen mellan 16-74 år svarar att så varit fallet. Ser man endast till de äldre är andelen något mindre. I gruppen mellan 16-74 år har 8 procent fått hjälp från det vi här kallar social organisation och de resterande från fackförening eller annan intresseorganisation. Omkring en tredjedel har fått ekonomiskt stöd eller hjälp till något slag av utrustning, en lika stor andel har fått rådgivning eller information av något mer bestämt slag. Relativt många har också fått hjälp med stödsamtal, hembesök eller ledsagartjänster. Omkring ½ miljon människor har därmed fått något slags stöd från en socialt inriktad organisation under föregående år. Det visar med all önskvärd tydlighet att frivilliginsatser spelar en roll både i välfärdens konkreta utformning och för medborgarnas välfärd.

Informella insatser utanför föreningslivet

Vid sidan av att fånga upp insatser och aktiviteter som görs i anknytning till frivilligorganisationer har vi velat ringa in några andra gestaltningar av medborgarskapet. Därför görs här en lite mer omfattande presentation av informella insatser som utförs på regelbunden

basis utanför det egna hemmet, vid sidan av föreningslivet och utan

att vara betalt arbete. Vi betraktar detta som ett av medborgarskapets uttrycksformer. Därpå gör vi en kortare presentation av regelbundna insatser som görs för någon man sammanbor med. Vi skiljer därmed och i likhet med de flesta andra på insatser som görs

• Sida 154
•  Original

inom och utom det egna hushållet. Avsikten i denna del är dels att fånga hela vidden av och omfattningen på de regelbundna informella insatser som görs, dels att jämföra dessa aktiviteter med de andra typer av insatser som diskuteras i detta kapitel.

Det finns en tradition i internationella befolkningsstudier av frivilligaktiviteter att också ställa frågor om informella insatser som medborgarna gör för människor utanför det egna hushållet. Ofta är det ett intresse för insatser som utförs någorlunda regelbundet. I vår egen undersökning ställde vi frågan om man utfört regelbundet oav-

lönat arbete för anhöriga, grannar, vänner eller arbetskamrater som

man inte bor med. Vi angav bl.a. matinköp, skjutsning, trädgårdsarbete och städning som exempel på aktiviteter. Det visar sig att 30 procent av den vuxna befolkningen gör sådana insatser. Det är en påfallande hög andel och dessutom något högre än vad befolkningen uppgav när vi ställde samma fråga 1992, då 28 procent svarade ja. Av samtliga som utför informella insatser på regelbunden basis är det drygt 75 procent som hjälper anhöriga. Samtidigt är det 34 procent som hjälper andra än anhöriga. Mer konkret uttryckt betyder det att drygt 20 procent av den vuxna befolkningen mellan 16-74 år gör regelbundna insatser för någon anhörig man inte bor tillsammans med och ytterligare 10 procent gör regelbundna insatser för någon annan än en anhörig.

Tabell 10. Omfattningen på informella insatser 1992 och 1998. Totalt samt efter kön

1992

1998

Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor

i®¦¯²­¥¬¬¡ ©®³¡´³¥² HEI

RX RY RW

SP RX SQ

a®´¡¬ ´©­­¡²O ­å®¡¤

QR Y QU

QR QQ QS

bas

HQPTUI HURTI HURQI HQQPTI HUVXI HUSVI

Vi ser att den totala mängden informella insatser är stor och stabil. När vi tittar på den genomsnittliga tid som de aktiva lägger ner på sådana insatser finner vi så gott som inga skillnader mellan början och slutet på 1990-talet. De engagerade gör i genomsnitt 12 timmar per månad. Det är för övrigt exakt lika många timmar som de frivilligt aktiva uppgivit.

• Sida 155
•  Original

Två typer av förändringar verkar emellertid ha inträffat under 1990-talet. Andelen kvinnor som gör insatser tycks ha ökat, medan andelen män tycks ligga kvar på samma nivå som tidigare. Samtidigt verkar de män som bistår med insatser göra något fler timmar i genomsnitt, medan kvinnorna tycks göra något färre i jämförelse med i början på 1990-talet. Den totala effekten blir dock att ett något större antal insatser görs nu än tidigare.

När vi för att ännu en gång få ett mått på den totala insatsen slår ihop andelen aktiva i befolkningen med det genomsnittliga antalet timmar för var och en som gör en regelbunden insats finner man att förhållandet mellan mäns och kvinnors insatser nu verkar vara omkring 3 till 4. Det är värt understryka att män i så pass hög grad tycks engagerade i den här typen av insatser.

Informella insatser av det slag vi studerat skall ses som uttryck för såväl resurser som förpliktelser. Det blir speciellt viktigt att uppmärksamma den sistnämnda aspekten då det funnits farhågor för att grupper som redan gör stora insatser skulle bli uppfordrade eller ”tvingas” att göra ännu mer när de offentliga insatserna stramats åt. Andelen av befolkningen som gör stora insatser i tid räknat har emellertid inte ökat under decenniet, varken bland män eller kvinnor. Detta är värt understryka. Att de åtstramningar som skett i offentliga åtaganden under 1990-talet skulle leda till att de svenska kvinnorna på bred front ”tvingades” till mer omfattande åtaganden av det här slaget ger våra data inte stöd för.

Både Statistiska Centralbyrån (SCB) (1992; samt bearbetat av Rydenstam & Wadeskog 1997) och Busch Zetterberg (1995) presenterar data som ligger i linje med våra egna uppgifter men redovisar något lägre andelar som säger sig utföra informella insatser. Detta kan kanske förklaras med att de informella insatserna ringades in utifrån andra frågeställningar i SCB:s studie, att ansatsen var mer restriktiv i Busch Zetterbergs undersökning och/eller att insatserna kan ha ökat. Busch Zetterberg har också undersökt vilka som får del av den här typen av insatser och finner att för 4 av 5 handlar det om personer som är över 60 år.

Vad finns det då för bestämningsfaktorer som kan förklara förekomsten av regelbundna informella insatser? Vi har med utgångs-

punkt från tillgängliga data genomfört en prövning med hjälp av diskriminantanalys. I denna prövning har variabler inom samma områden som vid tidigare test inkluderats, nämligen: ålder, kön,

familjesituation, socioekonomiska förhållanden, boendeförhållanden, frivilliginsatser samt invandrarskap och föräldrars föreningsengagemang. Endast signifikanta samband redovisas.

• Sida 156
•  Original

Tabell 11. Bestämningsfaktorer för att regelbundet göra informella insatser. Totalt samt för män och kvinnor

Kön Ålder Utbildning Inkomst Arb.lös Friv.ins

Samtliga

* * *

**

*

Män

Kvinnor

** * *

* = 0,01

…

p < 0,05

** = 0,001

…

p < 0,01

*** = p < 0,001

Vi finner, som synes, signifikanta skillnader men de är inte så starka, med undantag för inkomst. Innebörden av detta är att personer med högre inkomster i större utsträckning gör informella insatser än andra. Det gäller speciellt för kvinnor. Vidare är insatser av den här typen, som vi redan sett, något vanligare bland kvinnor än bland män, bland äldre än bland yngre, bland de med högre utbildning än bland de med lägre, bland arbetslösa kvinnor i relation till de med arbete och bland de som gör frivilliginsatser i jämförelse med de inaktiva. I en fördjupad statistisk analys finner vi – också detta i linje med tidigare presenterade resultat – ett starkt samband mellan att bistå med informella insatser och att vara frivilligt aktiv. För övrigt kan vi konstatera att det är påfallande små skillnader mellan till exempel människor i olika typer av bostadsort, mellan personer som arbetar eller inte, mellan människor med olika facklig tillhörighet samt mellan första och andra generationens invandrare å ena sidan och etniska svenskar å den andra, när det gäller att göra insatser.

Med den här typen av analys kommer man bara en bit på väg för att förklara varför vissa gör insatser och andra inte. Det framstår med all önskvärd tydlighet att betingelserna är ytterligt sammansatta. Vi utgår från att sådana insatser sällan är uttryck för ett ”fritt” val. Vi ser i stället insatserna som delar i komplexa sociala och kulturella sammanhang, där förväntningar, förpliktelser och traditioner kan tänkas utgöra centrala faktorer. Dessutom är engagemanget invävt i ett mångfacetterat psykologiskt sammanhang, där vänskap, kärlek, respekt, skuld och återgäldande kan förväntas ha stor betydelse. Icke desto mindre framträder ett relativt tydligt mönster som visar att individer med mer resurser – i form av högre utbildning och inkomster – gör fler insatser än andra. Detta är ett oväntat resultat som går mot tidigare rön, som snarare visat att det inte funnits några klassmässiga skillnader (för en genomgång av forskning se till exempel Sundström 1994). Våra data är emellertid

• Sida 157
•  Original

relativt entydiga och ligger dessutom i linje med den enda mer omfattande primärempiriska studie (se Busch Zetterberg 1996) som genomförts under 1990-talet och som haft samma fokus som vår egen undersökning.

Det är naturligtvis också viktigt att påpeka att dessa aktiviteter och insatser inte lever sitt eget liv utan uppstår och utformas i ett direkt eller indirekt samspel med till exempel avlönade insatser från det offentliga eller med insatser från andra i den enskildes nätverk.

När det gäller sambanden mellan mer formaliserade frivilliginsatser och informella insatser har till exempel Wuthnow (1991) föreslagit att ett frivilligengagemang skulle minska benägenheten att göra informella insatser. Data från föreliggande studie – liksom från våra tidigare befolkningsstudier – visar i stället på ett positivt samband. ¹⁴

Om vi vill sätta dessa data om informella insatser i relation till uppgifter från andra länder, finner man en del studier som haft likartade utgångspunkter och frågeställningar. Av alla vuxna danskar verkar till exempel 1/3 göra regelbundna insatser för någon utanför det egna hushållet och hälften av dessa i sin tur göra insatser för någon man inte är släkt med (se Anker & Koch Nielsen 1995). En lika stor andel av den brittiska befolkningen verkar göra sistnämnda typ av insatser och på regelbunden basis (se Davis Smith 1998). Busch Zetterberg (1996) har emellertid – med jämförbara data – visat att britterna totalt sett verkar göra mindre informella insatser än svenskarna. Ett helt annat mönster finner vi för den amerikanska befolkningen, där en överväldigande andel verkar göra något slags insatser för andra (Wilson & Musick 1997). Sammanfattningsvis verkar den svenska befolkningen göra informella insatser i ungefär lika stor utsträckning som man gör i andra någorlunda likvärdiga europeiska länder, medan det ser annorlunda ut om vi till exempel jämför med ett land som USA.

De äldres informella insatser

Engagemang i informellt arbete ökar med stigande ålder för att plana ut på en påfallande hög nivå bland de äldre. När vi granskar den grupp som är mellan 60-74 år finner vi följande.

• Sida 158
•  Original

Tabell 12. Andel (%) i gruppen 60-74 år som utför regelbundna informella insatser. Totalt samt efter kön

1998

Totalt Män

Kvinnor

i®¦¯²­¥¬¬¡ ©®³¡´³¥² HEI SU

SS

SV

a®´¡¬ ´©­­¡²O­å®¡¤ QX

QV

QY

bas

HRUSI

HQRPI HQSSI

Bland de äldre säger sig så många som 35 procent göra regelbundna informella insatser. Det är en betydligt större andel än för resten av befolkningen och dessutom är det genomsnittliga antalet insatstimmar 18, i stället för 12. Det är något fler kvinnor än män som gör insatser och förhållandet mellan den totala mängd insatser som män och kvinnor gör är likadant som för den övriga befolkningen, det vill säga 3 till 4. Vilka man gör informella insatser för skiljer sig däremot åt. Bland de äldre görs en större andel av insatserna – omkring hälften – för personer man inte är släkt med, än vad som gäller för övriga befolkningsgrupper. När vi tittar på vårt selektiva urval av de allra äldsta, det vill säga 75-84-åringarna, finner vi att de informella insatserna är fortsatt höga och lika stora bland män som kvinnor.

Hur skall vi då förklara och tolka denna höggradiga aktivitet bland de äldre i den svenska befolkningen? Vi utgår från att förpliktelserna mot den närmaste släkten har blivit mindre, vilket också våra data antyder. Samtidigt vet vi att de äldres betingelser har förbättrats på många områden. De har fått bättre hälsa, bättre ekonomiska resurser samt har mer kontakter med andra och umgås mer med sin släkt. Den grupp som är helt oberoende av hjälp eller stöd verkar också växa, samtidigt som andra grupper har fortsatt stora hjälpbehov (se t.ex. Skjöld 1997; Daatland & Szebehely 1997). I detta sammanhang bör kanske också tillgång till tid och ökad tillgång till egen bil samt förbättrade allmänna kommunikationer nämnas. Många tycks med andra ord ha resurser att dela med sig av och möjligheter att bistå andra, vilket bland annat verkar ta sig uttryck i informella insatser.

Vilka typer av variabler kan då bidra till att karaktärisera de äldre som gör informella insatser? En diskriminantanalys genomförd med samma variabler som vi tidigare redovisat ger få signifikanta samband. De som gör insatser har något bättre ekonomiska förutsättningar än genomsnittet. Ortstyp slår också igenom, på så sätt att

• Sida 159
•  Original

människor som bor i mindre orter eller på landsbygd i större utsträckning än andra gör insatser.

Det blir som vi ser ännu svårare, än i föregående analys, att ringa in faktorer som karaktäriserar de grupper av äldre som utför informella insatser. Det informella arbetet bland äldre verkar vara ett vitt förgrenat och mycket sammansatt fenomen.

I jämförelse med andra länder verkar det finnas likheter med till exempel den äldre brittiska befolkningen, som också är påfallande aktiv. Å andra sidan skiljer denna höggradiga aktivitet ut de äldre svenskarna från motsvarande grupper i till exempel Danmark och USA. Utan att uppgifterna är riktigt jämförbara kan vi kan ändå konstatera att de äldre i de sistnämnda länderna gör både informella insatser och organiserade frivilliginsatser i mycket mindre utsträckning än andra befolkningsgrupper (se Davis Smith a.a; 1997 National Survey of Voluntary Activity, Technical Report; Anker & Koch Nielsen a.a; Independent Sector a.a.).

Att bistå med informella insatser handlar naturligtvis inte endast om att dela med sig utan i stor utsträckning också om att få något tillbaka, bland annat i form av att bli delaktig i olika sammanhang, få kontakter och erkänsla. Å andra sidan skulle en del av de här stora insatserna också kunna vara uttryck för en icke önskvärd situation, där man tycker sig böra eller till och med måste göra insatser, trots att man kanske själv inte har särskilt mycket resurser. Kanske rör det sig för de äldre vid slutet av detta sekel om ett komplext samspel mellan att vara en resursstark grupp äldre med en tradition i ryggen, en vilja att göra insatser å ena sidan och att å andra sidan utsättas för ett visst ökande tryck att hjälpa andra, till exempel förvärvsarbetande barn som är pressade i arbetslivet och jämnåriga som inte får den hjälp och det stöd man egentligen behöver.

En andra sammanfattning

Från denna presentation kan vi dra några tydliga slutsatser.

◊ Att göra regelbundna informella insatser för någon man inte sammanbor med har en bred och stabil förankring i stora befolkningsskikt. ◊ Det finns en liten men inte statistiskt signifikant ökning av befolkningens informella insatser, både vad gäller antalet involverade och insatsernas omfattning.

• Sida 160
•  Original

◊ Dessa insatser verkar inte på något snabbt eller enkelt sätt påverkas av 1990-talets förändringar i välfärdsstatens utformning. ◊ Huvuddelen av insatserna utförs för någon anhörig, men en ansenlig del riktas till någon man inte är släkt med. ◊ Det finns ett kvinnomönster, såtillvida att fler kvinnor gör mer men skillnaderna är inte särskilt stora. ◊ De äldre mellan 60-74 år gör, relativt sett, de flesta och mest omfattande uppgifterna.

◊

Människor med mer resurser i form av större inkomster och högre utbildning gör i högre utsträckning insatser än andra.

Bland dem som inte utfört frivilliga insatser i någon organisation var det en dryg fjärdedel som utfört informellt arbete. Sammantaget visar detta på att omkring två tredjedelar av den vuxna befolkningen i åldern 16-74 år har utfört oavlönade insatser i någon form utanför

det egna hushållet. Svenskarna är med andra ord påfallande aktiva och

gör omfattande insatser, både i organiserad och informell form utanför det egna hemmet. Vi kan konstatera att i ett land som Sverige med en, relativt sett, väl utbyggd välfärdsstat görs på det här sättet insatser och skapas socialt kapital i en utsträckning som inte verkar ligga efter andra jämförbara länder.

Insatser för någon i det egna hushållet

I den här studien ville vi också uppmärksamma i vilken utsträckning medborgarna gör regelbundna insatser för någon i sitt eget hem. Detta gjordes inte i 1992-års undersökning. Avsikten är dels att försöka fånga hela vidden av och omfattningen på de regelbundna informella insatser som görs, dels att jämföra sådana uppgifter med de andra typer av insatser som diskuteras i detta kapitel.

Förutom att skilja ut obetalda från betalda insatser och organiserade frivilligaktiviteter från informella insatser har vi i befolkningsstudierna skilt på informella insatser som görs inom och utanför det egna hushållet. Det sistnämnda görs på både teoretiska och empiriska grunder. Vid diskussioner om hur socialt kapital uppstår och genereras finns det anledning att uppmärksamma de viktiga principiella skillnader som kan antas föreligga mellan att göra insatser för någon i eller utanför det egna hemmet, liksom mellan att göra insatser för någon man är släkt med eller inte. Vi utgår också från –

• Sida 161
•  Original

med stöd i annan forskning – att de två sistnämnda typerna av insatser till en del har olika utgångspunkter. De bedrivs under olika villkor och är förknippade med delvis olika mål och drivkrafter (se till exempel Busch Zetterberg 1996; Twigg & Atkin 1993; Parker 1993).

På vår direkta fråga om man regelbundet hjälpt någon – gammal, sjuk eller handikappad – som är i behov av särskilda insatser i det

egna hushållet, svarade 7 procent ja av de som är mellan 16-74 år.

Bland de äldsta, det vill säga gruppen 75-84 år, var andelen 9 procent. Lite mer konkret uttryckt verkar omkring ½ miljon människor göra regelbundna informella insatser för någon som man bor tillsammans med.

I Busch Zetterbergs refererade studie från 1996 uppgav 5 procent av befolkningen, respektive 8 procent bland de äldsta, att de gör regelbundna insatser. Att det blir en viss skillnad mellan resultaten i hennes och vår egen studie skulle, som vi redan tidigare påtalat, kunna bero på att en eventuell anhöriginsats ringas in och avgränsas på ett något annorlunda sätt i den förstnämnda studien¹⁵. En annan förklaring skulle kunna vara att andelen som gör sådana här insatser faktiskt vuxit under de allra senaste åren, vilket i sin tur skall ses mot bakgrund av att andelen gifta bland de äldsta ökar.

I vår studie fördelar sig anhöriginsatserna på följande sätt i befolkningen.

Tabell 13. Andel (%) i befolkningen som utfört anhöriginsatser i det egna hushållet. Totalt samt för män och kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

a®¨ö²©§³´ö¤

W

V

W

bas

HQQPTI

HUWWI

HURWI

Det är i stort sett lika många män som kvinnor som gör den här typen av insatser. Men kvinnorna gör mer, räknat i tid. När vi för att få ett mått på den totala insatsen slår ihop andelen aktiva i befolkningen med det genomsnittliga antalet timmar för var och en som gör en regelbunden insats, finner vi att förhållandet mellan mäns och kvinnors totala insatser i form av tid blir ungefär 7 till 10. Ännu en gång är det värt understryka att männen utför en ansenlig del av uppgifterna. Drygt 30 procent av de som gör insatser ger ett mycket omfattande stöd, varav en klar majoritet är kvinnor.

• Sida 162
•  Original

En ny prövning med hjälp av diskriminantanalys och baserad på samma variabler som i föregående avsnitt ger nedanstående resultat. Endast signifikanta samband redovisas.

Tabell 14. Bestämningsfaktorer för de som utför anhöriginsatser i det egna hushållet. Totalt samt för män och kvinnor

Utbildning

Boendeort Invandrare

s¡­´¬©§¡

JJ

JJ

J

mä®

k¶©®®¯²

J

J

J

* = 0,01

…

p < 0,05

** = 0,001

…

p < 0,01

*** = p < 0,001

Vi ser att utbildning slår igenom också på detta område. Det sker i en oväntat hög utsträckning och möjligen med omvända förtecken mot vad man kunde förvänta sig. De verkar nämligen vara de mer resursstarka som i påfallande högre grad bistår med anhöriginsatser. Vi finner vidare att det är betydligt färre bland de som bor i storstäder som gör insatser av sådant här slag. Av analysen framgår också att invandrare, i framförallt första men också andra generationen, i högre grad bistår med anhöriga än resten av befolkningen. I första generationen verkar könsfördelningen vara jämn, men i den andra tycks kvinnorna bli dominerande.

När vi försöker finna faktorer som kan bidra till att förklara anhöriginsatsernas omfattning i tid, i stället för att som i ovanstående stycke fästa uppmärksamheten på faktorer som kan förklara skillnader i förekomst, visar det sig att det finns ett signifikant positivt samband mellan ålder och insatser. De med högre ålder gör mer omfattande insatser.

Eftersom vi inte frågade om anhöriginsatser i det egna hushållet i 1992-års befolkningsundersökning ställde vi nu i anslutning till detta spörsmål en fråga med följande lydelse: ”Om Du jämför situationen nu med hur det var i början på 1990-talet tycker Du då att Dina insatser av det här slaget har ökat eller minskat eller är det ingen skillnad?” Med hänsyn tagen till de problem som finns med det här slaget av tillbakablickande frågor pekar ändå svaren pekar mot en stabil situation där för de flesta insatsernas omfattning inte verkar ha förändrats. För en mindre grupp tycks det emellertid ha skett förändringar. I denna grupp anger en lika stor andel att de ökat

• Sida 163
•  Original

sina insatser som att de minskat sitt bistånd. Det finns inga könsskillnader i medborgarnas svar.

När man tittar lite närmare på de äldres insatser för anhöriga i det

egna hemmet, det vill säga 60-74-åringarnas engagemang, visar sig

andelen vara något större än för resten av befolkningen. Framförallt gör man i genomsnitt en mycket större insats – mätt i tid. Det är en lika stor andel män som kvinnor som är involverade i dessa aktiviteter, något som också annan forskning visat på. Kvinnorna gör dock en tidsmässigt mer omfattande insats. Också här tycks det vara ett mångfacetterat fenomen som vi försöker ringa in, vilket också andra forskare pekat på (se till exempel Parker 1993). Vi finner även här att förstagenerationens invandrare gör betydligt mer omfattande insatser för anhöriga i det egna hushållet än resten av befolkningen. Ju större omfattning anhöriginsatsen har, ju mindre omfattning verkar de informella insatserna utanför det egna hushållet få, liksom mängden frivilliginsatser. Dessa förhållanden verkar också påverka i vilken utsträckning man ingår i informella nätverk, så till vida att ju mer omfattande den enskildes insats är desto färre nätverk tycks hon/han ingå. Vi vill understryka att dessa samband endast återfinns bland de äldre.

Både Genell Andrén & Johansson (1998) och Szebehely (1994, 1999) poängterar att det under 1990-talet skett en informalisering av omsorgen bland de sammanboende äldre, i det avseendet att en något större andel av de anhöriga själva får göra alla insatser. Om detta lett till att en större andel av befolkningen gör regelbundna anhöriginsatser, vet vi ingenting om. Vad vi kan säga är att huvuddelen av de äldre sammanboende som gör insatser vid intervjutillfället säger att de inte utökat sitt eget stöd under 1990-talet. En mindre grupp – omkring 20 procent – tycks emellertid ha ökat sina insatser. Det är värt understryka att i befolkningsundersökningar riskerar sådana här förändringar för en delgrupp att inte få något genomslag.

En tredje sammanfattning

Detta avsnitt har handlat om informella insatser för någon i det egna hemmet. Det verkar vara viktigt att i detta sammanhang skilja mellan insatser bland befolkningen i sin helhet och insatser från specifika grupper som de äldre. När vi anlägger en vid befolkningsansats och försöker fånga upp hela bredden av regelbundna insatser som görs för någon i det egna hemmet framträder mönster som har vissa likheter med de vi funnit för andra slag av insatser i denna

• Sida 164
•  Original

undersökning. Återigen verkar tillgång till egna resurser samt traditioner och kulturella betingelser kunna bidra till att förklara förekomsten av insatser. Vi vill påminna om att för de flesta aktiva är det en i tid avgränsad insats som görs. Detta utgör kanske en förutsättning för att man skall kunna/vilja använda sin tid och sina resurser.

Att inte bo i storstad och att ha invandrarbakgrund i samspel med att ha tillgång till vissa resurser – grupper med mer omfattande utbildning gör i högre grad anhöriginsatser än andra grupper – verkar leda både till fler och mer omfattande insatser i tid. Vi har inte funnit belägg för de här slagen av rön i annan nordisk forskning. Sundström (1993) har i en genomgång av internationella forskningsresultat visat på att anhöriginsatser varken verkar visa på några klassmässiga kopplingar eller kopplingar till olika typer av boendeort. Våra resultat kring de äldres insatser ligger mer i linje med detta. Icke desto mindre framstår knappast våra resultat för hela befolkningen som orimliga, i ljuset av de andra uppgifter vi presenterat i denna undersökning. Möjligen finns det två olika typer av förklaringar till de skillnader som uppstår. En övervägande del av forskningen kring informella insatser verkar ha utgått från och rört äldre. Kanske har man tenderat att överföra slutsatser som rör dessa till hela den grupp i befolkningen som gör regelbundna insatser för någon i det egna hemmet. Detta låter sig inte göras, då bara drygt hälften av alla anhöriginsatser verkar riktas mot äldre (se Busch Zetterberg 1996). En annan typ av förklaring skulle kunna vara att vi vid en senare tidpunkt och med en bred medborgaransats här fångat upp delvis nya och andra fenomen.

Våra data tyder på att det ”sociala kontrakt” som finns mellan anhöriga inte har genomgått några större förändringar under 1990talet. Om det funnits försök att skriva om det kontrakt som vuxit fram mellan anhöriga och staten – här i form av kommun och landstingskommuner – kan vi konstatera att detta inte verkar ha fått något tydligt utslag på befolkningsnivå. Våra data pekar på stabila förhållanden, framförallt när det gäller förekomst av och omfattning på informella insatser utanför det egna hemmet men också för insatser i det egna hushållet. Dessa resultat ligger också i linje med annan forskning som vuxit fram under 1990-talet och som visar att anhöriginsatser och anhörigomsorg inte på något enkelt sätt verkar hopkopplade, varken med ”omsorgspolicy” eller ens med omfattningen på välfärdsstatens satsningar. Lingsom (1998) visar till exempel att i Norge verkar inte medborgarnas insatser för sina anhöriga ha gått ner när välfärdsstatens satsningar ökade, men inte heller har de gått upp när nedskärningar genomförts under senare

• Sida 165
•  Original

tid. De tycks i stället vara påfallande stabila. Våra studier sträcker sig emellertid över en relativt kort tidsperiod, varför eventuella förändringar av mer långsiktigt och djupgående slag inte kan uteslutas.

Om man slår ihop insatserna för anhöriga i det egna och utanför det egna hushållet finner vi att omkring en fjärdedel av befolkningen gör anhöriginsatser på en mer regelbunden basis. Det är en ansenlig del av medborgarna som sammantaget utför mycket stora insatser, på vilket sätt vi än räknar. Genom en ensidig fokusering på välfärdsstatens ansvar har det varit lätt att förbise de insatser som gjorts utanför detta system, trots att till exempel Sekretariatet för framtidsstudier redan i början av 1980-talet lade fast att anhörigomsorgen totalt sett var betydligt större än de offentliga insatserna (se Tid för omsorg 1983). Vid övergripande beskrivningar av och forskning om de skandinaviska välfärdsstaterna har det varit påfallande hur man förbigått både informella och frivilliga insatser (se t.ex. Esping Andersen 1990; Esping Andersen & Korpi 1987). Det finns också skäl anta att informella insatser inte sällan bara har tagits för givna, inte minst därför att de ofta utförts av kvinnor. Att den moderna välfärdsstaten hela tiden i avgörande utsträckning har varit beroende av dessa insatser råder det emellertid ingen tvekan om. Att den här typen av aktiviteter också fyller en roll för att skapa och upprätthålla socialt kapital kan det heller knappast råda något tvivel om.

Avslutande diskussion om medborgarskapets olika uttrycksformer

Vilka uttrycksformer i och vid sidan av föreningslivet tar sig medborgarskapet på tröskeln till år 2000? Det är den fråga som vi till en del försökt utforska i vår undersökning och belysa i detta kapitel. Det har nog med all tydlighet framgått att det är fråga om en mängd olika uttrycksformer, en brokig mångfald av insatser och engagemang. Frivilliga insatser i föreningslivet är en uttrycksform för medborgarskap. Informella insatser och hjälparbete för anhöriga som man inte sammanbor med, för grannar och vänner, är en annan uttrycksform för medborgarskap och engagemang inom det civila samhället. Insatser för gamla, sjuka eller funktionshindrade anhöriga som individen sammanbor med är också uttryck för engagemang, men med delvis andra villkor och drivkrafter.

Av kapitlet framgår att vi givit medborgarskap en vid tolkning, som går utöver den direkta politiska innebörd som utgjort

• Sida 166
•  Original

utgångspunkten för så gott som all svensk forskning om det aktiva medborgarskapet. Det perspektiv på medborgarskap, som vi anlagt har tidigare varit nästan helt obeaktat och det ger andra bilder av Sverige än den pessimistiska bild som målats upp under senare år. Det samlade intrycket av våra resultat är att vi är en påfallande aktiv och engagerad befolkning. Det här står emellertid inte i motsättning till de problem som gäller minskat engagemang för direkt politiskt arbete, som konstaterats i andra sammanhang, och som naturligtvis får konsekvenser för medborgarskap och demokrati.

I såväl denna, som i de tidigare befolkningsstudier vi genomfört, har insatser utgjort utgångspunkten för vårt intresse. Vi har dessutom lagt oss vinn om att fånga upp ett brett spektrum av dessa insatser. Ansatsen är vid, men icke desto mindre har den en ”nyttoinriktad” slagsida i den bemärkelsen att vi i första hand fångar upp en målinriktad aktivitet och inte deltagande i allmänhet. Det blir ofrånkomligen och endast en fragmentarisk bild vi kan presentera av ett komplext och sammansatt fenomen. Den här typen av undersökning ger möjlighet att fastställa omfattning och förändringar samt belysa samband mellan olika faktorer när det gäller frivilliga och informella insatser. Men ett grundläggande antagande är att dessa aktiviteter får en vidare betydelse utöver den enskilda insatsen och dess omedelbara effekter.

Vår inriktning utgör en delvis annan ansats än vad som varit vanligt i den gängse svenska traditionen. Vi tror dock att vår undersökning fångar upp väsentliga stråk i det aktiva medborgarskapet. Dessutom anknyter vi, med den inriktning vår befolkningsstudie har, till en internationell forskningstradition där det sociala engagemanget hos medborgarna tydligare fokuseras än i svensk forskningstradition.

Engagemanget är omfattande och knappast i avtagande

Låt oss slå fast att den svenska befolkningens medborgerliga engagemang är stort och relativt stabilt när det gäller de slags uttrycksformer som vi här undersökt. Det är stort, både i absoluta och relativa termer. I ett internationellt jämförande perspektiv framstår svenskarna som mycket aktiva, både när det gäller frivilliga och informella insatser. På befolkningsnivå framstår medborgarnas engagemang också som stabilt under 1990-talet, framförallt när det gäller omfattning men också i stor utsträckning vad gäller inriktning.

• Sida 167
•  Original

Vi finner med andra ord inga belägg för att frivilliga insatser – som en uttrycksform för medborgarskapet – skulle vara på väg att erodera i det senmoderna Sverige. Vår forskning pekar i stället på att det finns en fortsatt hög nivå av traditionella aktiviteter, samtidigt som vi ser tendenser till nya uttryck. Bättre än andra kanske vi med vår typ av ansats fångar en accentuerande rörelse med flera tendenser – där en verkar vara att frivilliga gör en avgränsad insats, utan att ha ett bredare engagemang i sin förening.

Vi har sett hur 52 procent av befolkningen i åldern 16-74 år hade utfört frivilliga insatser i föreningslivet under året före mättillfället och att 30 procent hade utfört informella insatser på regelbunden basis för någon man inte bodde med. Det innebär att 2/3 av alla

medborgare utför oavlönade insatser utanför det egna hushållet. Det är

en mycket hög andel, också i internationell jämförelse. Frågan är emellertid hur stabil denna situation kan antas vara. Internationell och svensk forskning visar att människor i västvärlden får mer individualistiska värderingar. Det gäller också för Sverige och de frivilligt aktiva. Våra resultat visar att en sådan utveckling inte verkar stå i motsättning till en beredvillighet att göra frivilliga eller informella insatser.

Resultaten från våra befolkningsstudier pekar – i linje med annan forskning – mot att medelåldern ökar bland dem som gör frivillig-

insatser. En viktig förklaringsfaktor skulle kunna vara ett genera-

tions- eller kohortfenomen, såtillvida att äldre och medelålders generationer av medborgare – där många fostrats i en plikt- och folkrörelsetradition – fortsätter att vara aktiva och gör insatser långt upp i åldrarna. Det finns dock en risk att denna beredskap och dessa slags handlingsmönster inte kommer att återfinnas bland de yngre. De informella insatserna verkar öka med stigande ålder. Detta kanske snarare förklaras med livsloppets villkor.

Hur förhåller sig då de insatser vi studerat till varandra och hur pass omfattande är de? Vi kan få en föreställning om förhållandet mellan insatserna genom att slå ihop den totala mängden frivilligt arbete med det informella arbetet. Vi finner då att andelen frivilligt arbete utgör 50 procent, andelen informella insatser utanför det egna hushållet 39 procent och att andelen insatser i det egna hushållet utgör 11 procent av den totala insatsvolymen. Man kan vidare få en bild av omfattningen på sådana här insatser genom att räkna om det totala antalet timmar som utförs till helårsarbeten. Med en sådan beräkningsgrund finner vi att det obetalda frivilliga arbete och de informella insatser som utförs lågt räknat motsvarar drygt 200 000 helårsarbeten för var och en av insatstyperna. Detta visar på

• Sida 168
•  Original

en omfattande aktivitet, hur vi än väljer att betrakta dessa uppgifter och vilka värden vi än vill tillskriva dem.

Vilka är de aktiva?

I vilken utsträckning skiljer sig då de frivilligt aktiva och de som gör informella insatser från andra grupper? Om vi först granskar de fri-

villigt aktiva, finner vi att skillnaderna mellan dessa och de som inte

är aktiva är större i dag än i början på 1990-talet, trots att fler nu är frivilligt aktiva. Utbildningen slår tydligare igenom, för att förklara varför någon utför frivilligt arbete 1998, än vad den gjorde 1992. Högutbildade är betydligt oftare frivilligt aktiva än lågutbildade. Det är också de högutbildade som främst ökat sitt engagemang, inte minst gäller det för kvinnorna. Bland de i förvärvsaktiv ålder har en betydligt mer markant ökning av frivilligt aktiva skett bland grupper som har sin fackliga tillhörighet i ett SACO-förbund, än bland grupper med annan facklig tillhörighet.

Tydligare än 1992 framträder också i 1998-års undersökning betydelsen av hur och var man bor. Boendet är uttryck för ekonomiska såväl som sociala och kulturella förhållanden. Klyftan tycks större mellan storstad och mindre orter, mellan stad och landsbygd än vid mätningen 1992. Innevånare i storstäder är mindre ofta frivilligt aktiva än de som bor i andra ortstyper. Mest aktiva är de som bor på landsbygden. I allra minst utsträckning är lågutbildade i storstäder frivilligt aktiva i föreningslivet.

Vad gäller de grupper som utför informella insatser kan vi först och främst konstatera att de finns brett och stabilt representerade i stora befolkningsskikt. Det gäller både för dem som gör insatser för någon inom och utanför det egna hushållet. Utbildningen slår emellertid, något oväntat, igenom bland båda grupperna. Liksom bland de frivilligt aktiva gör människor med högre utbildning betydligt oftare insatser än lågutbildade. Ålder är också en gemensam förklaringsfaktor, så att insatserna ökar med stigande ålder. Bland de äldre i befolkningen – 60-74 år – är andelen som utför informella insatser inom och utanför det egna hushållet betydligt större än för övriga åldersgrupper.

För de som gör insatser för någon man inte sammanbor med utgör dessutom inkomstens storlek en klar och tydlig förklaringsfaktor. Ju högre inkomst någon har, i ju större utsträckning verkar man benägen att göra sådana här slag av insatser. Detta tycks i synnerhet gälla för kvinnor.

• Sida 169
•  Original

För de som gör stödinsatser för någon i det egna hushållet utgör också ortstyp en förklaringsfaktor. Liksom för de frivilligt aktiva gör de som bor i storstäder betydligt mindre insatser än andra. Invandrare bistår dessutom i högre utsträckning än andra grupper någon anhörig i det egna hemmet.

Sammanfattningsvis har vi sett att det finns grundläggande lik-

heter, i det avseendet att det delvis är samma faktorer som har be-

tydelse för att förklara förekomst av såväl frivilliga som informella insatser. Det finns emellertid också en del olikheter, både mellan de som gör frivilliga insatser respektive informella insatser och mellan dem som gör informella insatser utanför hemmet, å ena sidan, och de som bistår med insatser i det egna hemmet, å den andra. Det är angeläget att betona att det är stora grupper av medborgare som är involverade i dessa olika slags aktiviteter, vilket gör att det är svårt att hitta enkla och entydiga mönster som fångar in och fullödigt förklarar engagemanget och dess bestämningsfaktorer.

Den bredd i insatserna som påtalats har dock en motbild, som också bör noteras. Det finns tydliga kopplingar mellan olika former för engagemang. De frivilligt aktiva i föreningslivet är i högre grad än andra grupper engagerade i att utföra informella insatser för anhöriga som de inte sammanbor med, grannar och vänner. Människor som utför frivilligarbete eller informella insatser är i större utsträckning än andra också delaktiga i informella nätverk som har någon kontinuitet. Från detta mönster avviker de äldre medborgare som gör anhöriginsatser i det egna hushållet – de är i mindre utsträckning frivilligt aktiva än andra i samma ålder. Blir insatserna mer omfattande tenderar också nätverken att vara glesare, liksom övriga informella insatser att bli mindre. Vi har anledning att tro att insatserna här kan bli så omfattande och betungande att det försvårar möjligheterna att vända sig utåt och söka tillhörighet i andra sammanhang, än i det egna hemmet.

Förändringar under 1990-talet

Trots att vi lagt fast, att det finns en övergripande stabilitet i det frivilliga engagemanget har en central fråga för vår undersökning och som vi diskuterat i detta kapitel varit följande: har medborgarnas engagemang i föreningslivet förändrats till omfattning och inriktning under 1990-talet? Vi har i denna undersökning visat att när det gäller frivilliga insatser har dessa inte minskat i omfattning under 1990-talet, utan vi finner i stället en mindre ökning.

• Sida 170
•  Original

Det är rimligt anta att förändringar i någon form har ägt rum. Föreningslivet och medborgarnas engagemang i detta kan ses som dynamiska fenomen som torde förändra sig, i takt med att samhället förändras i övrigt. Å andra sidan, kan man hävda, att de sex år som förflutit mellan våra två mättillfällen är en väl kort tid för att studera förändringar av den här karaktären. Dessutom behövs med all sannolikhet en annan metodologisk ansats än en traditionell surveyundersökning för att på djupet få fatt i förändringsmönster inom föreningslivet. En stabilitet i befolkningens föreningsengagemang över 1990-talet har emellertid även konstaterats av forskare i andra länder.

Hur föreningslivets utveckling hänger ihop med förändringsprocesser i samhället i övrigt är en komplicerad frågeställning, som vår undersökning inte ger några svar på. Men så mycket kan man ändå konstatera att förändringar i Sverige under 1990-talet – såsom hög arbetslöshet och betydande nedskärningar inom många områden – inte lämnat några spår efter sig i form av att det frivilliga arbetet minskat i omfattning. En minskning hade kunnat tolkas som uttryck för att medborgarna i förändringstider reagerat med uppgivenhet och tillbakadragande. Ökningen blir, med samma tolkningsperspektiv, ett uttryck för att den svenska medborgaren trots allt väljer att fortsättningsvis också uttrycka sig i form av utåtriktade aktiviteter av den här typen. Svenskens tilltro till det frivilliga arbetets egenvärde och ökade värdering av detta som demokratiskapande kraft under 1990-talet, som vi konstaterat, ger stöd för en tolkning i denna riktning. Men med en helt annan tolkning skulle man kunna se det omfattande frivilligarbetet, och inte minst den ökning vi iakttagit, som ett uttryck för kompensatoriska insatser från medborgarnas sida för nedskärningar i offentlig service. Sådana mönster har kunnat identifieras i andra europeiska länder.

Kan den ökning vi konstaterat i det frivilliga arbetets omfattning, och ännu mer den förändring som ändå skett beträffande inrikt-

ningen, ses som ett tecken på att vi håller på att få ett mer nytto-

inriktat frivilligt arbete och som kompensation för offentlig service? Det vi främst tänker på är den ökning vi sett av de frivilliga insatserna inom socialt inriktade organisationer. Vi tror inte att det är fråga om en tillfällighet. Under 1990-talet har betydelsen av de socialt inriktade organisationernas verksamheter kommit i fokus på ett mycket tydligare sätt än tidigare, både i massmedia och lokalpolitik. Detta kan vara en del av bakgrunden till att fler nu än tidigare väljer att gestalta sitt medborgerliga engagemang inom till exempel humanitära organisationer. Vår egen forskning visar att en hel del

• Sida 171
•  Original

organisationer av det här slaget hittat nya former för sina verksamheter, vilket kanske gör dem mer tilltalande för den moderna medborgaren. Å andra sidan, finns det kritiska röster som varnar för att det ökande intresset för socialt inriktat frivilligarbete skulle kunna vara uttryck för en ”ny” syn på välfärden i Sverige och i förlängningen skulle kunna leda till att välgörenheten åter blir legitim.

Eftersom forskning visat att medlemskapen sjunker inom många organisationstyper är en rimlig tolkning också att, bland dem som faktiskt fortsätter att vara medlemmar, ökar andelen som inte bara är medlemmar utan också gör en aktiv insats. Kanske är det fråga om ett ökat tryck i föreningslivet mot att medlemmarna ska göra aktiva insatser. Om kravet på kompetens hos de frivilliga samtidigt ökar, såsom tidigare diskuterats, kan man fundera på om den kravlösa tillhörighet som ”bara medlemskap” representerar inte längre blir gångbar. Vilka blir konsekvenserna av detta för utvecklingen av det svenska föreningslivet?

Det är kvinnorna som i huvudsak står för den ökning i det frivilliga arbetet som skett under 1990-talet. Socialt inriktat frivilligarbete förekommer mycket oftare bland kvinnor än bland män. När den sociala gestaltningen av medborgarskapet nu tycks ha fått en mer framträdande plats i föreningslivet under 1990-talet, beror det i hög grad på att kvinnorna uttrycker sig i föreningslivet i ett ökande antal. Kvinnorna har också ökat sitt deltagande inom mer typiskt manliga områden, som idrotten. Det tycks finnas fog för att hävda att det skett en viss ”feminisering” av medborgarskapet såsom det gestaltar sig i föreningsengagemang, under 1990-talet.

Pensionärerna är en anmärkningsvärt aktiv grupp, ur vilket perspektiv vi än väljer att betrakta saken. Det är också den enskilda

grupp inom vilket andelen frivilliga ökar mest, relativt sett, sedan

1992. Ökningen är mest markant när det gäller socialt inriktade organisationer, vilket förstärker bilden av det socialt inriktade frivilligengagemangets ökade betydelse. När vi i denna studie undersökt informella insatser – både i och utanför det egna hushållet – finner vi att de är påfallande stabila och verkar genomgå relativt små förändringar under 1990-talet. Vi finner därför inga empiriska belägg, varken för någon påtaglig ökning eller för någon förändrad inriktning. Våra resultat pekar i stället på att informella insatser inte på något enkelt sätt är avspeglingar av, eller ens direkt ihopkopplade med, övergripande välfärdspolitik eller omsorgspolitikens konkreta utformning. Kompensatoriska insatser för offentlig service antog vi snarare skulle visa sig i form av en tydlig ökning av de informella insatserna

• Sida 172
•  Original

än i en ökning av frivilligt föreningsengagemang. Vi återfinner emellertid bara små ökningar inom några områden som rör informella insatser. Vad som emellertid har förändrats under 1990-talet är synen på informella insatser. Fastän den här typen av insatser hela tiden utförts i stor skala har de först mot slutet av 1990-talet fått en något större uppmärksamhet. Detta kan förklaras med att det genom en ensidig fokusering på välfärdsstatens ansvar har varit lätt att förbise eller negligera insatser som gjorts utanför detta system, liksom att forskningen om svensk välfärd och dess utformning förbigått informella insatser. Detta har haft både med ideologiska ställningstaganden och forskningens inriktning att göra.

Att ha resurser och få tillhörighet

När vi i denna undersökning försöker att anlägga en bred befolkningsansats och fånga upp ett flertal uttrycksformer för det moderna utvidgade medborgarskapet framträder några tydliga mönster. Det råder ingen som helst tvekan om att tillgång till egna

resurser och sociala arenor å ena sidan och å andra sidan traditioner

och kulturella betingelser i avsevärd utsträckning kan bidra till att förklara förekomsten av insatser av olika slag.

Tydligt framträder dock bilden av ett kumulativt medborgarskap, där den som gör mycket verkar göra mer. Medborgarskapets gestaltning i form av frivilligt arbete och informella insatser verkar inte vara i stället för några andra aktiviteter, utan tycks snarare ofta ha karaktären av ett både och; att både ingå i informella nätverk och ha ett frivilligengagemang, att både göra informella och frivilliga insatser, att helt enkelt ha eller skaffa sig tillgång till fler arenor, där man finner olika uttrycksformer för ett medborgarskap i vår tid. Vi finner att en ansenlig del av befolkningen har ett aktivt engagemang som omfattar flera av de områden vi undersökt. I andra änden av ett kontinuum finner vi 23 procent av befolkningen som inte är engagerade inom någon av de former för aktiviteter vi här undersökt och ej heller tillhör något nätverk. Vad karaktäriserar då denna grupp? Mönstret är det förväntade mot bakgrund av våra tidigare resultat, men får här en ännu större tydlighet: gruppen domineras av lågutbildade, låginkomsttagare i storstäder, som dessutom haft föräldrar som inte själva varit föreningsaktiva.

Eftersom de fenomen vi studerat har en bred folklig förankring, hittar vi också komplexa och ibland överraskande mönster. Vi har till exempel sett att det inte finns några stora skillnader mellan

• Sida 173
•  Original

invandrare och etniska svenskar eller mellan arbetslösa och de som arbetar, vad gäller omfattningen i de här slagen av medborgerligt engagemang. Det finns med andra ord inget enkelt ”miserabilitetsmönster”. Å andra sidan, ser vi utbildningens tydliga och ökande betydelse. Våra resultat visar gång på gång att de medborgare som är aktiva och gör insatser har högre utbildning än andra. Det finns anledning till oro om detta mönster visar sig bli permanent. Detta är ett angeläget område för fortsatt forskning.

Det engagerade medborgarskapet – i den betydelse vi här studerat det – är förknippat med något slags tillhörighet. Denna kan ta sig olika uttryck. Föreningslivet kan ge en sådan tillhörighet. Kontakter och nätverk i närmiljön kan också ge tillhörighet. I vår undersökning studerade vi utbredningen beträffande en viss typ av nätverk. Det visar sig att ungefär hälften av befolkningen har tillgång till minst ett informellt nätverk av någon kontinuitet, där människor regelbundet träffas och gör något tillsammans. Här har vi påbörjat forskning kring ett viktigt område vars betydelse inte tidigare uppmärksammats i den svenska forskningstraditionen.

I vår undersökning har vi framför allt analyserat olika typer av insatser och kopplingarna mellan dessa. De samband vi urskilt visar att en typ av insats ofta tycks vara förutsättningen för eller effekten av ett annat engagemang. Detta är ett viktigt resultat som tidigare inte uppmärksammats. I övrigt har vi inte studerat effekterna av de uttrycksformer och den vitalitet som diskuterats. Internationell forskning har dock visat på att det inte finns några entydiga kopplingar mellan frivilligt engagemang å ena sidan och, demokratiska och solidaritetsinriktade värderingar å andra sidan. Det finns därför anledning att fortsätta och fördjupa det arbete vi påbörjat, nu med inriktning mot engagemangets effekter, både på individ- och samhällsnivå. Avslutningsvis kan vi dock konstatera att de svenska medborgarna i hög grad är aktiva i det civila samhället och vi utgår tills vidare ifrån att detta har avsevärd positiv betydelse.

Noter

¹ För en fördjupad diskussion se också Lorentzen, 1999; Selle & Öymyr 1995.² För en översikt av denna, se Van Til, 1988; för en komparativ analys av medborgarskap och föreningsengagemang, se Janoski, 1998.

3

Länderna var, förutom Sverige, Danmark, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Tyskland, Irland, Bulgarien, Slovakien och Nederländerna.

• Sida 174
•  Original

4

Datainsamlingen har genomförts i form av personliga intervjuer inom ramen för de besöksomnibusundersökningar som genomförs av SIFO Research & Consulting AB. Datainsamlingsperioden pågick mellan december 1998 och januari 1999. Svarsfrekvensen var 70%.

5

Urval och datainsamlingen för denna åldersgrupp har gjorts enligt samma principer som för standardurvalet Men svarsfrekvensen är betydligt lägre varför resultat för denna åldersgrupp redovisas med stor försiktighet.

6

Datainsamling för Eurovol-undersökningen genomfördes 1994.

7

Frivilliga insatser inom Svenska kyrkan och offentlig sektor inkluderades också.

8

Enligt Häll (1997) hade dock 52% av befolkningen ”deltagit aktivt” i föreningslivet. Viss oklarhet råder när det gäller hur de begreppsligt olika ansatserna ”aktivt deltagande” och vårt ”frivilligt arbete” förhåller sig till varandra, men de torde i stor utsträckning mäta samma sak.

9

Detta framgår av resultaten från Eurovol-undersökningen.

10

Styrelseuppdrag och administration mättes i en kategori i undersökningen 1992. I 1998-års undersökning mättes styrelseuppdrag och administration separat. 29% av de frivilligt aktiva hade haft styrelseuppdrag i den föreningstyp som de ägnade mest tid åt och 36% hade utfört administrativa uppgifter i motsvarande föreningstyp. Det fanns ett tydligt könsmönster: män hade oftare styrelseuppdrag än kvinnor, som i sin tur i större omfattning utförde administrativa frivilliguppgifter än män.

11

Respondenterna kunde uppge flera typer av insatser. Summan av andelarna blir sålunda ej 100%

12

Vi vill göra läsaren uppmärksam på att enskilda individer kan vara aktiva inom flera socialt inriktade organisationstyper samtidigt varför den totala andelen som gjort frivilliga insatser inom socialt inriktade organisationer inte går att få fram genom att addera andelarna som gjort frivilligt arbete inom de 15 organisationestyperna.

13

Dessa två variabler visade sig , vid jämförelse, i mycket liten utsträckning påverka värdena på de samband som konstaterats i den första modellen. De två modellerna har därefter tillämpats för att analysera bestämningsfaktorer för informella stödinsatser samt tillgång på informella nätverk. Dessa analyser redovisas i kommande avsnitt.

14

Vi kan inte utifrån de data vi har uttala oss om riktningen. Man har emellertid i en longitudinell undersökning av den amerikanska befolkningen kunnat visa att ett ökat frivilligengagemang verkar leda till ökade informella insatser, medan däremot inte ökade informella insatser tycks leda till något utökat frivilligengagemang (Wilson & Musick 1997).

15

Författaren försöker klargöra vilken anhöriggrupp som avses med följande formulering: ” Det finns personer som har ett särskilt stort ansvar eftersom de ser till någon som är sjuk, handikappad eller gammal.” Denna formulering leder möjligen till att en lite mindre andel säger sig utföra anhörigstöd.

• Sida 175
•  Original

Referenser

Amnå, E. (1995) Det mångtydiga mellanrummet. I Amnå, E. (red),

Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro:

Libris Anker, J. & Koch Nielsen, I. (1995) Det frivillige arbejde. Köpenhamn:

Socialforskningsinstituttet Andersson, L. (1993) Äldre i Sverige och Europa. Resultat från en

Eurobarometer. Stockholm: Ädelutvärderingen 93:4, Socialstyrelsen

Blennberger, E. (1993) Begrepp och modeller. I SOU 1993:82Britten Austin, P. (1970) The Swedes: How They Live and Work.

Newton Abbot, David & Charles Bulmer, M. och Rees, A.M. (red) (1996) Citizenship Today. The

Contemporary Relevance of T.H. Marshall. London: UCL Press

Bourdieu, P. (1980) Le capital social. Notes provisoires. Actes de la

recherche en sciences sociales, 6, nr 31, 2-3

Busch Zetterberg, K. (1996) Det civila samhället i socialstaten. Inkomst-

källor, privata transfereringar, omsorgsvård. Stockholm: City

University Press Bäck, M. & Möller, T. (1997) Partier och organisationer. Stockholm:

Publica Coleman, J. S. (1994) Foundations of Social Theory. Cambridge: The

Belknap Press of Harvard University Press Daatland, S. O. (red.) (1997) De sista årene. Eldreomsorgen i Skandinavia

1960-1995. Oslo: NOVA

Daatland, S. O. & Szebehely, M. (1997) Tjenestene og utviklingen i

sammenheng. I Daatland S. O. (red.) De sista årene. Eldreomsorgen i

Skandinavia 1960 – 1995.Oslo: NOVA

Davis Smith, J. (1998) 1997 National Survey of Voluntary Activity.

London: The National Centre for Volunteering Engberg, J. (1986) Folkrörelserna i välfärdssamhället. Umeå: Diss. Umeå

universitet, Statsvetenskapliga institutionen Esping Andersen, G. (1990) The Three Worlds of Welfare Capitalism.

Cambridge: The Polity Press Esping Andersen, G. & Korpi, W. (1987) From Poor Relief to

Institutional Welfare States. I Eriksson R. m.fl. The Scandinavian

Model: Welfare States and Welfare Research. New York: M. E. Sharpe

• Sida 176
•  Original

Finch, J. (1993) The Concept of Caring: Feminist and Other

Perspectives. I Twigg J. (red.) Informal Care in Europe. York: The Social Policy Research Unit, The University of York Finch, J. (1996) Family Repsonsibilities and Rights. I Bulmer M & Rees,

A. M. (red.) Citizenship Today. The Contemporary Relevance of T. H.

Marshall. London: UCL Press

Forssell, E. (1999) Frivilligsektorn och kulturpluralism – några reflexioner

kring ett tema. Opublicerat paper, Stockholms Universitet:

Institutionen för socialt arbete Fritzell, j. & Lundberg, O. (1994) Välfärdsförändringar 1968–1991. I

Fritzell, J. & Lundberg, O. (red), Vardagens villkor. Stockholm: Bromberg Gaskin, K. och Davis Smith, J. (1995) A New Civic Europe? London:

Volunteer Centre UK Genell Andrén, K. & Johansson, L. (1998) Att utveckla anhörigstöd.

Stockholm: Socialstyrelsen, SoS-rapport 1998:9 Gundelach, P. & Torpe, L. (1997) Social reflexivity and new types of

citizen involvement in Denmark. I Van Deth, J. W. (red), Private

Groups and Public Life. Social Participation, Voluntary Associations and Political Involvement. London: Routledge

Habermann, U. (1999) Motives for Volunteering: Habits of the Heart?

Paper presenterat vid konferensen ”Civil Society between Market and State”, Lidingö, 10-12 februari 1999 Häll, L. (1997) Politiska resurser och aktiviteter. I Välfärd och ojämlikhet

i 20-årsperspektiv 1975-1995, Levnadsförhållanden, Rapport 91.

Stockholm: Statistiska Centralbyrån Independent Sector (1993) Giving and Volunteering in the United States.

Washington: Independent Sector Janoski, T. (1998) Citizenship and Civil Society. Cambridge: Cambridge

University Press Jeppsson Grassman, E. (1993) Frivilliga insatser i Sverige – en

befolkningsstudie. I SOU 1993:82, Frivilligt socialt arbete.

Kartläggning och kunskapsöversikt

Jeppsson Grassman, E. (1997) För andra och för mig. Det frivilliga

arbetets innebörder. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 8. Stockholm:

Sköndalsinstitutet

• Sida 177
•  Original

Jeppsson Grassman, E. (1998) Full sysselsättning! Frivilligt arbete och

annat arbete i Sverige och några andra europeiska länder. I

socialvetenskaplig tidskrift, 5, 2-3, 128-146

Jeppsson Grassman E. och Svedberg L. (1993) Frivillig verksamhet på

fältet – en närstudie av sju organisationer. I SOU 1993:82, Frivilligt

socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt

Jeppsson Grassman, E. och Svedberg, L. (1995) Frivilligt socialt arbete i

Sverige – både mer och mindre. I Amnå, E. (red), Medmänsklighet att

hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris

Johansson L. (1991) Caring for the Next of Kin. Diss. Socialmedicinska

institutionen, Uppsala universitet Lingsom, S. (1998) The Substitution Issue. Care Policies and Their

Consequenses for Family Care. Diss. Oslo: NOVA

Lorentzen, H. (1999) Civil Associations and Social Integration. Paper

presenterat vid konferensen ”Civil Society between Market and State”, Lidingö, 10-12 februari 1999 Lundström, T. & Svedberg, L. (1998) Svensk frivillighet i internationell

belysning – en inledning. I Socialvetenskaplig tidskrift – temanummer

om social frivillighet, 2-3, 106-127

Lundström, T. och Wijkström, F. (1997) The Nonprofit Sector in

Sweden. Johns Hopkins Nonprofit Sector Series 11. Manchester &

New York: Manchester University Press. Montin, S. (1998) Lokala demokratiexperiment – exempel och analyser.

Skrift nr 9 från Demokratiutredningen. SOU 1998:155 Petersson, O., Westholm, A. och Blomberg, G. (1987) Medborgarnas

makt. Stockholm: Carlssons

Parker, G. (1993) Informal Care of Older People in Great Britain: The

1985 General Household Survey. I Twigg J. (red.) Informal Care in

Europe. York:: The Social Policy Research Unit, The University of

York Petersson, O., Hermansson, J., Micheletti, M., Teorell, J. och Westholm,

A. (1998) Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport. Stockholm: SNS förlag Perlinski, M. (1990) Livet utanför fabriksgrunden och kontorsdörren. I

Åberg R. (red.) Industrisamhälle i omvandling. Stockholm: Carlssons Putnam, R.D. (1993) Making Democracy Work. Civic Traditions in

Moderns Italy. Princeton: Princeton University Press

• Sida 178
•  Original

Rees, A. M. (1996) T.H. Marshall and the process of citizenship. I

Bulmer, M. och Rees, A.M. (red), Citizenship Today. London: UCL Press Rothstein, B. (1998) Social Capital in the Social Democratic State. The

Swedish Model and Civil Society. Paper presenterat vid ”The Paris

Group on Political Theory and Social Policy”, Paris, 8-10/5 1998 Salamon, L. M. & Anheier, H. K. (1997) Defining the Nonprofit Sector. A

Cross-national Analysis Johns Hopkins Nonprofit Sector Series 4.

Manchester & New York: Manchester University Press. Selle, P. (1997) Women and the transformation of the Norwegian

voluntary sector. I Van Deth, J. W., (red), Private Groups and Public

Life. Social Participation, Voluntary Associations and Political Involvement in Representative Democracies. London: Routledge

Selle, P. & Öymyr, B. (1995) Frivillig organisering og demokrati. Oslo:

Det Norske Samlaget Skjöld, C. (1997) Pensionärernas situation. I Välfärd och ojämlikhet i 20-

årsperspektiv 1975-1995, Levnadsförhållanden, rapport 91, Statistiska Centralbyrån

SOU 1987:33Ju mer vi är tillsammans. Betänkande från 1986-års

folkrörelseutredning SOU 1990:44Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens

huvudrapport SOU 1993:82Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.

Rapport av Socialtjänstkommittén SOU 1996:55Sverige framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från

Invandrarpolitiska kommittén Statistiska Centralbyrån (1986) Politiska resurser. Preliminära resultat

från 1984-års mätning av Levnadsförhållanden Statistiska Centralbyrån (1992) I tid och otid. En undersökning om

kvinnors och mäns tidsanvändning 1990/91. Levnadsförhållanden, Rapport 79

Statistiska Centralbyrån (1997). Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv

1975-1995. Levnadsförhållanden, Rapport 91

Sundström, G. (1994) Care by families: An Overview of Trends. I

Caring for Frail Elderly People, Social Policy Studies No 14, OECD.

Paris

• Sida 713
•  Original

Svedberg, L. (1993) Socialt inriktade frivilligorganisationer – Några

grundläggande karaktäristika. I SOU 1993:82Svedberg, L. (1996) Frivillighet som ideologiskt slagträ och faktisk

verksamhet. I Ojämlikhet från vaggan till graven – på väg in i 2/3-

samhället. Stockholm: FKF Fakta

Szebehely, M. (1994) Ger minskad offentlig omsorg varmare relationer?

I Socialvetenskaplig tidskrift, 1, 326-346 Szebehely, M. (1998) Hjälp i hemmet i nedskärningstid – hemtjänstens

och anhörigas insatser för gamla kvinnor och män. I Sandquist A.-M. (red.) Åt var och en efter behov. Stockholm: Svenska kommunförbundet Szebehely M. (1999) Omsorgsarbetets olika former: nya klasskillnader

och gamla könsmönster i äldreomsorgen. I Sociologisk forskning, 1, 7-

32

Taylor, C. (1994) Det mångkulturella samhället och erkännandets politik

Göteborg: Daidalos

Tid för omsorg (¹⁹⁸³⁾ Slutrapport från projektet omsorgen i samhället.

Stockholm: Liber Tilly, C. & Tilly, C. (1994) Capitalist Work and Labour Markets. I

Smelser N. & Swedberg R (red.). Handbook of Economic Sociology. Princeton: Princeton University Press Trägårdh, L. (1995) Svenskhet och civilitet: om dygd, kärlek och

oberoende i svensk politisk kultur. I Trägårdh L. (red.) Civilt

samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS Förlag

Twigg, J. & Atkin, K. (1993) Factors Mediating the Relationship

Between Carers and Service Provision. I Twigg J. (red.) Informal

Care in Europe. York: The Social Policy Research Unit, The

University of York Van Til, J. (1988) Mapping the Third Sector. Voluntarism in a Changing

Social Economy. New York: The Foundation Centre

Wijkström, F. (1998) Different Faces of Civil Society. Diss. Stockholm:

Handelshögskolan, EFI Wilson, J. & Musick M, (1997) Who Cares? Toward an Integrated

Theory of Volunteer Work. I American Sociological Review, 62, 694-

713

Wolfe, A. (1989) Whose Keeper? Social Science and Moral Obligation.

Berkeley: University of California Press

• Sida 714
•  Original

Wuthnow, R. (1990) Religion and the Voluntary Spirit in the United

States. I Wuthnow R. & Hodgkinson V. (red.) Faith and Filanthropy

in America. San francisco: Jossey Bass

Zetterberg, H. (1995) Before and Beyond the Welfare State. Three

Lectures. Stockholm: City University Press

Zetterberg, H. Ljungberg, C.J. (1997) Vårt land – den svenska

socialstaten. Stockholm: City University Press 1997 National Survey of Voluntary Activity (The United Kingdom). Technical Report (1998)

• Sida 715
•  Original

Den goda medborgaren som föreningsmedlem och brukare

Om politik på nya arenor

Ylva Stubbergaard

Det pågår en omfattande debatt om vad som bör göras för att fler skall delta mer aktivt i politiken. Studier har visat att människor är intresserade av politik, talar om politik och deltar i demonstrationer för politik. Ändå avtar deltagandet i de institutioner som vår representativa demokrati grundas på, deltagandet i partiorganisationerna minskar, liksom aktiviteten i olika föreningar. Till och med valdeltagandet har visat på en viss minskning (Demokratirådet 1998; Gilljam & Holmberg 1995).

I denna uppsats vill jag därför diskutera oron för ett minskat medborgardeltagande utifrån två huvudfrågeställningar:

1) Varför skall vi som samhällsmedlemmar delta i politiken? 2) Vilken betydelse får föreningsmedlemskap och brukardeltagande för människors politiska inflytande?

Den första frågan skall jag behandla genom att presentera tre normativa modeller för medborgarnas relation till staten. Vi får då en normativ utgångspunkt för en diskussion av frågan varför medborgarna bör engagera sig i politiken.

Den andra frågan illustreras genom att som exempel ta lokala styrelser i skolan. I många kommuner har det skapats utrymme för ökat inflytande i skolan för föräldra- och elevrepresentanter via skolkonferenser och andra partssammansatta grupper. Ibland har detta införts samtidigt med att man strävat efter en ökad förankring av de traditionella politiska organen via politiskt utsedda lokala

• Sida 716
•  Original

nämnder som bland annat styrt över skolan. Rollen som förälder eller elev på denna arena blir ett intressant alternativ för att påverka sin situation.

För att ge ett underlag för problematisering ur ett demokratiperspektiv av dessa arenor, fokuseras på deltagandet av föräldrar med utländsk bakgrund. Anledningen är att invandrare generellt är de som deltar minst i den offentliga politikens kanaler (Bäck 1999) men att föräldraskapet kan vara ett generellt skäl för aktivitet och fungera som en förenande länk mellan människor, i synnerhet som de flesta barn i en skola bor inom samma geografiska område.

Varför vi bör delta i politiken

I västerländska demokratidiskussioner kan människors deltagande, om inte annat så åtminstone i de regelbundna valen av representanter, ses som ett uttryck för samtycke med representanterna och den demokratiska organiseringen. Om alltfler uteblir från olika former av deltagande finns inte längre någon kommunikation mellan medborgarna och det politiska systemet. Giltigheten för en demokrati, där folkviljan skall vara bestämmande, kan därmed ifrågasättas. Speciellt problematiskt är det om en eller ett par grupper systematiskt inte deltar i den politiska processen. Demokratiseringsteorin diskuterar därför ofta politik utifrån situationer där vissa grupper utesluts ur den politiska beslutsprocessen genom de etablerade institutionerna. En medveten exkludering anses vara direkt demokratifientlig eftersom de exkluderade grupperna givetvis inte utvecklar någon lojalitet med regimen. Vad beträffar etniska minoriteter så menar många (t.ex. Diamond m.fl. 1990:29) att det finns en stor risk för upptrappning av våld och motsättningar om etnisk mobilisering inte leder till gehör och inkludering i den politiska processen.

För en etablerad demokrati som den svenska handlar det oftast om att systematiskt icke-deltagande har andra orsaker än formella institutionella hinder. För att klargöra orsakerna till oengagemanget måste man därför söka efter andra hinder som kanske blockerar för individerna själva och som kan avhjälpas med individrelaterade åtgärder, såsom ökad information, medvetandehöjning eller utbildning. Andra åtgärder kan riktas mot strukturella hinder såsom socioekonomisk status. I Demokratirådets senaste rapport (1998) konstaterades t.ex. att arbetslöshet skapar en minskad delaktighet

• Sida 717
•  Original

överlag – arbetslösa utnyttjar generellt mindre än andra samhällsmedlemmar olika möjligheter till politisk påtryckning.

En annan möjlig orsak till lågt deltagande är att institutioner och kanaler för deltagande helt enkelt inte fungerar som det är tänkt. Det skulle då kunna vara problem som även inkluderar de två tidigare nämnda exkluderingsorsakerna. Maktutövande kan ske på otydliga sätt. De maktutövande institutionerna kan upprätthålla en skevhet i värderingar genom informella normer, så att vissa intressen och vissa aktörer lättare får gehör för sina synpunkter (Stubbergaard 1996). Nedan kommer denna diskussion att utvecklas i samband med en granskning av normers universalitet.

I normativa modeller som diskuterar medborgarnas relation till staten anges skilda synsätt på när vi är goda medborgare, i det följande skall tre sådana modeller presenteras.

Den liberala medborgarskapsmodellen

Enligt den liberala medborgarskapsmodellen skall människan ha möjlighet att fatta autonoma val efter eget intresse och individens frihet är därmed något som ständigt måste bevakas och skyddas. Framför allt måste den statsmakt, som är nödvändig för att upprätthålla lag och ordning, hållas inom bestämda gränser. Statsmakten begränsas genom att fri- och rättigheter för samhällsmedlemmarna garanteras i rättsligt bindande normer. Grundtanken är att den autonoma moraliska individen är den som gör överenskommelser, tillsammans med andra fria individer med utvecklad privatmoral, som befrämjar deras gemensamma intressen och som även kan befrämja andra grupper i samhället. Att det går att ingå avtal som alla inblandade parter kan lita på är en förutsättning för att civilrättsliga överenskommelser skall ingås (Seligman 1992, Beiner 1995). Tilltron till denna ömsesidighet anses sedan gynna demokratin. De rättigheter som garanteras individen är generella, de skall äga samma giltighet för alla medborgare och alla samhällsmedlemmar skall behandlas som jämlika.

Det politiska deltagandet sker genom att människor utnyttjar de institutioner som skapats för detta deltagande, såsom val, partiorganisationer, annat föreningsliv, media (”det offentliga samtalet”) samt kandidaturer och innehav av representativa uppdrag. Att människor organiserar sig och agerar gemensamt ger tyngd bakom deras krav. Ju starkare organisationerna är resursmässigt (både antal medlemmar, ekonomiska resurser och administrativ organisering),

• Sida 718
•  Original

desto större chans att de skall få igenom sina krav. Föreningar och partier aggregerar på så sätt krav som förmedlas vidare till de lagstiftande församlingarna.

Republikansk medborgarskapsmodell

Den republikanska medborgarskapsmodellen bygger på en idétradition från Aristoteles. Här framhävs medborgarens skyldigheter gentemot det allmänna. Politisk aktivitet betraktas därmed som en medborgerlig dygd. Det privata bör underordnas det offentliga och gemensamma. Enligt Aristoteles var medborgaren fullständig medborgare enbart om han (som det då handlade om) var med och styrde samtidigt som han styrdes. Denna medborgarskapsmodell har senare utvecklats med civila rättigheter med juridisk innebörd (Pocock 1995). En renässans har skett för denna medborgarskapssyn under senare decennier¹ (Beiner 1995; Mouffe 1997; Seligman 1992; v Gunsteren 1994). Det är en önskan om ett utökat politiskt deltagande och en aktivering av en social gemenskap som driver idén om ett förnyat republikanskt medborgarskap. Man vänder sig mot bristen på solidaritet och tolerans som anses ha utvecklats genom att särintressen har fått ökat inflytande och att privata önskemål framställs som om de vore allmängiltiga (Seligman 1992). Åberopandet av individens rättigheter får inte ske på bekostnad av viljan att fullgöra skyldigheterna som medborgare. Förespråkarna för en republikansk medborgarskapssyn vill att samhällsmedlemmarna skall uppleva en tillhörighet med den administrativa och politiska organiseringen så att både de politiska rättigheterna utnyttjas och så att medborgarna fullgör sina skyldigheter gentemot det gemensamma.

Kommunitär medborgarskapsmodell

Den tredje medborgarskapsmodellen, den kommunitära, betraktas inte alltid som skild från den republikanska (Habermas 1995). Anledningen till att man inte skiljer dem åt är att båda modellerna förespråkar samhällsmedlemmarnas starkare identifiering med en gemenskap och att de enskilda individerna i samhället bör se ett politiskt deltagande som en skyldighet gentemot det gemensamma. De enskilda önskemålen och intressena bör därför i båda modellerna underordnas det gemensamma. Skillnaden mellan dem ligger framför allt i synen på vad samhällsmedlemmarna skall uppleva gemenskap och tillhörighet med.

• Sida 719
•  Original

Den republikanska modellen är patriotisk då staten eller den administrativa-politiska organiseringen ses som den samlande och identitetsgivande punkten. Denna patriotism behöver (enligt t.ex. Habermas 1995), inte vara knuten till en nation utan kan mycket väl appliceras på andra administrativa-politiska organ som t.ex. EU.

Enligt den kommunitära modellen är däremot gemenskapen grundad på en kulturell-historisk gemenskap (Beiner 1995). I denna gemenskap socialiseras individerna in och gemenskapen formar samhällsmedlemmarnas normer och föreställningar om vad som är rätt och riktigt. Avsaknad av en tillhörighet i en sådan gemenskap leder till bristande moral menar Etzioni (1995), som ser moralfostran som den sociala gemenskapens uppgift – en social moral leder till ett bättre samhälle där människorna ser sina skyldigheter gentemot varandra.

Universalismen i medborgarskapsmodellerna

En vanlig invändning mot både den republikanska och den liberala medborgarskapsmodellen gäller deras antagande om universalism. Den liberala modellen utgår till exempel ifrån idén om alla människors lika värde och hävdar därför att alla har lika rättigheter och bör garanteras lika behandling inför lagen. Mot denna universalism hävdar bland andra Young (1995), att människor inte har lika förutsättningar utan helt olika utgångspunkter i sina möten med de demokratiska institutionerna. Då kan man inte räkna med att människor kan vara med och utforma lagar och normer på lika villkor. Risken finns att många intressen och åsikter aldrig får komma till uttryck i regelverken och att därmed den lika behandlingen inför lagen missgynnar de grupper som ej varit representerade i utformandet. Om rättigheterna som alla garanteras är omöjliga att utnyttja för dem som inte har tillräckligt stora ekonomiska tillgångar, så är de flesta i samhället inte betjänta av att bli behandlade lika.

Den andra invändningen som Young riktar mot universalism gäller den republikanska modellen. Här varnar hon för att sätta de gemensamma angelägenheterna i fokus och låta de gemensamma värdena och intressena alltid få överordnas privata intressen och särintressen. Faran för kvinnor och minoritetsgrupper är då att man osynliggör skillnader i intressen. Om det finns en gemensam vilja, hur formas den? Vilka är med i utformandet? Detta är exempel på

• Sida 720
•  Original

frågor som motsäger föreställningen om en gemensam norm och ett gemensamt intresse.

Young är en av de forskare som föreslår lösningar där man frångår lika rättigheter i den politiska processen för underordnade grupper. Hon menar att så länge samhällsmedlemmarnas villkor är så olika, måste man aktivt gå in och stödja de underrepresenterades och de underordnades deltagande. Konkret handlar det om att institutionalisera ett deltagande i skilda sammanhang med särskild representation för underordnade grupper. Young är naturligtvis medveten om problemet med exempelvis vem som skall avgöra vilka som är underordnade. Vidare finns problemet med i hur många grupper, och efter vilka kriterier, man skall bryta ner en population för att tillgodose alla minoriteter.

Kymlicka (1998) föreslår på liknande sätt en speciell representation för etniska minoriteter för att uppnå ett mångkulturellt samhälle. I Kymlickas modell handlar det om att komplettera de universella rättigheterna med särskilda rättigheter för minoriteter.²

På så sätt balanserar modellerna mellan frihet som individ och frihet genom grupptillhörighet. En för långt driven universalism riskerar att urholka rättigheterna för individer som avviker ifrån en generell norm. Stärker man ett kollektivt minoritetsintresse riskerar individen att bindas upp av sin grupp. En av huvudinvändningarna mot den kommunitära modellen som Beiner (1995) framför är därför avsaknaden av universalism. Om dominerande intressen i gemenskaper grundade på gemensam kulturell tillhörighet skall utforma det gemensamma intresset finns risk för nationalistiska mobiliseringar och konflikter, menar han.

Ett helt annat normativt förhållningssätt till universalism står Habermas för. I en universell metanorm om hur beslut skall fattas ingår att alla berörda skall ingå i en offentlig dialog där de bästa argumenten bör vara utslagsgivande för besluten. Dessa samtal äger rum i det civila samhället menar Cohen och Arato (1995). Genom det öppna samtalet i det civila samhället finns det goda förutsättningar för att lösa motsättningen mellan den allmängiltiga, individuella autonomin i den liberala modellen och den sociala tillhörighet som efterlyses i den kommunitära modellen.

Nationell tillhörighet

Det är medborgarskapet som definierar individen i relation till en bestämd stat, sedan kan denna vara en territoriellt eller kulturellt

• Sida 721
•  Original

definierad nation. Medborgarskapets knytning till nation i de olika modellerna, har delvis behandlats tidigare. Formellt är dock medborgarskapet alltid knutet till en bestämd stat.

Staten i en demokrati, skall garantera upprätthållandet av de frioch rättigheter som tillskrivs individerna genom medborgarskapet. I Sverige finns dessa bland annat nedskrivna i RF 2 kap. 1§ där det stadgas:

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad: yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet…

Dessa och de andra fri- och rättigheter som finns antagna i RF 2 kap. gäller för svenska samhällsmedlemmar och inte enbart för svenska medborgare.

Varje enskild stat beslutar själv (inom vissa gränser) om reglerna för förvärvande av medborgarskap.³

Det finns huvudsakligen tre sätt att erhålla svenskt medborgarskap: automatiskt vid födseln, vid adoption eller efter ansökan om medborgarskap (naturalisering). I Sverige tillämpas härstamningsprincipen – föräldrarnas (särskilt moderns) medborgarskap är avgörande för vilket medborgarskap barnet får. Denna princip skiljer sig från territorialprincipen där territoriet man föds på avgör medborgarskapet (Bernitz & Bernitz 1996).

De grundläggande fri- och rättigheterna är formellt oberoende av de enskilda samhällsmedlemmarnas juridiska medborgarskap. Det finns dock inskränkningar som ”endast svenska medborgare (är) garanterade förbud mot åsiktsregistrering, förbud mot landsförvisning och hinder att resa in i riket, friheten att förflytta sig inom riket och att lämna landet, samt skydd mot förlust av medborgarskapet. Endast svenska medborgare kan påräkna skydd och bistånd utomlands” (Szabó 1997:31). Även de politiska rättigheter som följer med ett juridiskt medborgarskap är bara delvis tillgängliga för icke-medborgare. Med politiska rättigheter avses sådana rättigheter som att delta i val, rätten att kandidera till val och rätten att vara representant i lagstiftande församling. Enligt regelverken (sedan 1976) kan icke-svenska medborgare delvis nå dessa rättigheter efter att ha bott i Sverige under en period. Unionsmedborgare får numera direkt rösta i kommunala val, medan de som är medborgare i stater som varken tillhör EU eller Norden måste vara bosatta tre år i landet innan de når denna rösträtt.

• Sida 722
•  Original

Medborgarskapets formella skyldigheter såsom militärtjänstgöring och skatteinbetalningar är också kopplade till en bestämd stat (Janoski 1998).

Vi såg ovan att kritik riktats mot kommunitarismen just för risken att en nationalism utvecklas när starka kulturella grupper hävdar formuleringsprivilegiet av de gemensamma värdena (Beiner 1995). Dahrendorf (1994:17) betonar behovet av att medborgarskap blir ett världsmedborgarskap, eftersom medborgarskapet annars huvudsakligen är exkluderande.

Medborgarskapsmodellernas syn på varför vi bör delta

I de tre modellerna som har presenterats redovisas tre olika motiv till varför vi bör delta i politiken. Inom den liberala modellen förespråkas medborgerligt deltagande för att samhällemedlemmarna skall få sin vilja igenom. De demokratiska institutionerna är konstruerade för att ge samhällsmedlemmarna möjlighet att vara med och påverka politiken, och samhällsmedlemmarna utnyttjar dess kanaler när de vill driva en fråga. Problem uppstår om deltagandet sjunker drastiskt eftersom legitimiteten för både besluten och institutionerna då försvinner. Det behövs inte ett aktivt deltagande utöver valdeltagande för att institutionerna skall anses som legitima, men åtminstone denna form av samtycke till det politiska systemet bör ges.

I den republikanska modellen betonas att vi ingår i en gemenskap och att vi även har skyldigheter gentemot denna. Det handlar om en upplevelse av att höra till en organisering och att underkasta sig ett författningspolitiskt system. Deltagandet i politiska processer har ett egenvärde för medborgarna då de därmed känner sig delaktiga i det gemensamma. Det har även ett socialt värde eftersom relationerna mellan samhällsmedlemmarna bör präglas av solidaritet och tolerans.

I den kommunitära modellen betraktas samhällsmedlemmarna som en del av en kulturell och historisk gemenskap. Denna gemenskap måste fostra människor till goda moraliska medborgare som tillsammans upprätthåller en social gemenskap med en gemensam moral där medlemmarna känner tillhörighet och där privata intressen underordnas de gemensamma.

Vi behöver sammanfattningsvis vara delaktiga i politiken, för att det är en möjlighet att vara med och utforma den, för att upprätthålla de demokratiska institutionerna, för att värna om gemen-

• Sida 723
•  Original

samma normer och varandra, för att inte enbart eftersträva uppfyllandet av individuella krav utan även vara solidariska, samt för att vara medvetna om att vi har skyldigheter gentemot det gemensamma.

Innan vi går vidare med en granskning av en relativt ny form av deltagande, nämligen deltagande som brukare i lokala styrelser inom skola, skall några idéer om det civila samhället presenteras.

Medlem i det civila samhället

Medborgarskapet ger individen vissa rättigheter som staten har att garantera. Med rättigheterna följer även några skyldigheter med ett medborgarskap. Medborgarskapet är med andra ord beroende av den stat (i betydelse av en politisk och administrativ organisering) som individernas liv är kopplat till.

Nu har vi tidigare konstaterat att vi ofta är beroende av flera politiska och administrativa centra, vi kan till exempel ha flera juridiska medborgarskap.⁴ Vi kan ha ett sociologiskt medborgarskap som skiljer sig från det juridiska – same eller akademiker i Sverige. Vi kan vara samhällsmedlemmar i en nation utan att vara medborgare i den i statsrättslig mening – ungrare bosatta i Slovakien.

I diskussioner om samhällsmedlemmars möjligheter att påverka förhållanden som man är berörd av har det under de senaste decennierna alltmer talats om betydelsen av det civila samhället. Begreppet ”civilt samhälle” har behandlats på flera olika sätt, vilket stundtals kan göra diskussionerna svårbegripliga. Oftast syftar det på en från staten autonom, men offentlig sfär för och av medborgerliga organisationer och föreningar som ofta ges, direkt eller implicit, moraliskt goda företräden. Denna sfär som framför allt analytiskt är skild från staten, behandlas ibland som skild från familj och privatliv och ibland även som skild från det ekonomiska systemet.

Särskiljandet mellan stat och civilt samhälle har den analytiska fördelen att kunna visa på hur de olika sfärerna domineras av olika typer av relationer och skilda uppgifter. Relationerna mellan stat och civilt samhälle är i realiteten väl utvecklade och det finns ett ömsesidigt beroende mellan aktiviteterna inom de två sfärerna. Walzer (1995) talar om paradoxen med det civila samhället i det att staten skapar, upprätthåller och även upptar utrymme i denna sfär som den skall vara skild från. Det civila samhället är å andra sidan den sfär där aktiviteter fungerar kontrollerande mot staten och där demokratinormer utvecklas genom det offentliga samtalet. När föreningar

• Sida 724
•  Original

bildas för att tillvarata intressen kan dessa komma att verka för ett utvecklande av medborgarskapet. Det civila samhället kan i ett politiskt inflytandeperspektiv därför ses som länken mellan medborgarna och staten. Ett väl fungerande civilt samhälle med många frivilliga organisationer som är öppna för medlemskap kan möjliggöra skilda intressens genomslag i politiken. Det är också så den liberala pluralistiska modellen är formulerad – en pluralism bland intresseorganisationer tar vara på medlemmarnas intressen.

Den politiska angelägenhetsgraden anses kunna bedömas efter hur stor medlemskår organisationen har och med vilken intensitet organisationen försöker nå politiskt inflytande. Pluralismen är väsentlig för att demokratin skall fungera, förutom att det skall finnas många föreningar med skilda syften skall helst människorna tillhöra flera organisationer. Tanken är att genom flera tillhörigheter möts människor med olika intressen, vilket underlättar tolerans och minskar risken för skarpa konfliktlinjer.

Förutom att det civila samhället som begrepp syftar på organisering av frivilliga, ickestatliga relationer och aktiviteter, refereras det i vissa diskurser även till moraliskt riktiga, goda handlingar och relationer. Walzer utgår från att deltagandet i föreningsliv i sig leder till en ökad solidaritet och hänsyn mellan människor. Shils (1991) däremot, jämställer begreppet civilitet med medborgardygd och ser denna som nödvändig för att ett samhälle skall kunna betraktas som civilt. Civiliteten innebär att särintressen och privata intressen underordnas den gemensamma viljan. Därmed ger Shils sitt civila samhälle tydligt ”republikanska” drag.

Det finns en viktig skillnad mellan normen om det civila samhället med idén om den goda sociala interaktionen och kategorisering av konkreta institutioner och företeelser i sfären civilsamhälle. Den normativa diskussionen utmynnar ibland i en idealtyp som sedan kan användas för att jämföra konkreta relationer och institutioner med (White 1994; Ahrne 1998).

Den betydelse som det civila samhället tillskrivs i mer konkreta sammanhang i demokratiseringsprocesser handlar framför allt om frivilliga organisationers roll för att stärka motpoler till staten. Det civila samhällets närmast definitionsmässiga betydelse som kontrollinstrument och korrektion till staten, gör att det lätt tillskrivs normativa värden som det inte självklart behöver innefatta. Bland annat är historien full av exempel på folkliga rörelser, till exempel den finska lapporörelsen, som med klart totalitära och antidemokratiska drag, ändå enligt samtliga definitioner måste räknas till det civila samhället (Stubbergaard 1998).

• Sida 725
•  Original

Detta problem visar på behovet att se begreppet i sitt sammanhang, både i tid och rum. Framför allt diskussioner om civila samhällets relationer till den statliga organiseringen i afrikanska samhällen visar på betydelsen av att vara uppmärksam på att begreppet täcker in många varianter av stat – samhälle relationer.

Inom både nyliberalism och kommunitarism har det under ganska lång tid funnits en stark tilltro till att vår omfattande välfärdsstat skulle kunna bantas ner med hjälp av en växande frivilligsektor som lättare ger människor en anpassad omsorg och service. De statliga välfärdsinstitutionerna skulle då ersättas med civila samhällsinstitutioner som inte bara gör en motsvarande vårdinsats utan även stärker människors inflytande. Jag har dock inte sett några exempel som visar att grannskapsarrangemang och frivilliga kollektiva former, för t.ex. omhändertagande, skulle ha vuxit fram som en konsekvens av nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Däremot har en privatisering av servicearbeten ökat, men det handlar då om avtal mellan entreprenadföretag och fortfarande finansierande offentliga institutioner, inte mellan de nya företagen och medborgarna/konsumenten. Beställare och därmed kund är fortfarande offentlig.

I den senaste rapporten från Demokratirådet (1998) presenteras dock reslutat som visar att det finns en tendens att människor engagerar sig i frågor som är direkt angelägna för familjerna såsom t.ex. boende, skola, barnomsorg etc.

När studier visar resultat att det finns ett ökat engagemang och ökat initiativ för frågor som handlar om människors vardagsliv – vård, omsorg och service måste vi knyta tillbaka till vilka möjligheter det finns för detta engagemang.

Inom barnomsorg och skola har man i Sverige de senare åren institutionaliserat deltagande från föräldrar och elever. Det kommer ständigt nya förslag till hur man skall stärka elever och föräldrars inflytande i skolan.

Här kan det då vara intressant att jämföra med andra former av deltagande och hur dessa har förändrats. Rösträtten har förändrats genom personvalsmöjligheten, men även genom att vi har ytterligare val att göra. Vi har nya politiska arenor och nya politiska organiseringar. Partierna har blivit fler även om det är svårt att bilda nya partier så lyckas detta (Miljöpartiet och Ny Demokrati är några exempel), vi har också många nya lokala partier inför varje val, partisystemet är med andra ord inte omöjligt att förändra. Partierna har trots allt problem och framför allt förklaras dessa med bristande deltagande och en avtagande medlemskår.

• Sida 726
•  Original

Vi måste vara medvetna om att idéerna om ett civilt samhälle även påverkar de konkreta formerna av det civila samhället och vice versa. Utvecklingen av normen om det civila samhället har ett idéhistoriskt bagage som kommer att påverka dagens idé och idéerna kommer att påverka forskarnas, statsmakternas och enskilda individers syn på föreningslivets potential.

Ett utmärkt exempel på direkt politiska konsekvenser för föreställningen om det civila samhällets demokratifrämjande roll är västvärldens nuvarande bidragssatsning på det civila samhället i länder som är på väg att demokratiseras eller nå en etablering av de demokratiska institutionerna (Karatnycky 1997). Numer ges gärna bidrag till skilda föreningar som anses befrämja och utveckla demokratiska individer och relationer inom en social och kollektiv gemenskap (Sampson 1996).

Civila samhället som demokratibefrämjande⁵

Det finns grundantaganden om det civila samhällets befrämjande av demokrati. Ett sådant grundantagande är i sig inte märkligt om det civila samhället bestäms utifrån att det domineras av interaktiva uttryck såsom ” civility, equality, criticism and respect” (Alexander 1998:7). Vi kan med dessa kriterier för relationer inom ett civilt samhälle dra slutsatsen att demokratiska civila organisationer (frivilliga och relativt autonoma från staten) har en stor potential att verka demokratibefrämjande. Det finns dock ett problem om vi samtidigt gör en analytisk indelning av samhället i ett antal sfärer, vanligen: stat, civilt samhälle, familj, eller: stat, civilt samhälle, ekonomiskt system och familj. Kontentan blir att vi förväntar oss att kollektiv frivillig verksamhet som är skild från staten per definition är demokratibefrämjande. Ett argument för detta är att till skillnad från både marknaden och staten så är samhällsmedlemmarna frivilligt engagerade i det civila samhället utifrån ett gemensamt engagemang. Relationer och aktiviteter som kan motverka demokratin skulle i ett sådant resonemang ses som reglerade eller organiserade av staten, familjen eller av det ekonomiska systemet. Med ett diskursanalytiskt angreppssätt har dock Smith (1998:133) ifrågasatt sådana enkla slutsatser genom att visa att värden som anses som positiva i såväl demokratiska som totalitära diskurser finns i den civila diskursen. ”…the seeds of a totalitarian political culture lie within the concepts and signifiers of civil society itself”.

• Sida 727
•  Original

Det är väsentligt i en diskussion om hur det civila samhället kan stödjas, att vi inte isolerar våra studier från de icke-demokratiska frivilliga organisationerna när vi problematiserar relationer mellan stat och civilt samhälle (Stubbergaard 1998).

Civila samhället och institutioner för brukardeltagande

En av de uppgifter som brukar tillskrivas ett civilt samhälle är att fungera som en länk mellan det politiska systemet och dess samhällsmedlemmar. Det civila samhället betraktas av Cohen & Arato (1995) som den möjliga sfär där en rättvis och offentlig dialog mellan berörda samhällsmedlemmar kan ske. Ett inkluderande öppet offentligt samtal är en förutsättning för en levande demokrati. Detta ingår också som definierande kriterier på demokrati genom att ”kommunikativa” rättigheter, som rätt till yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet, finns antagna i regeringsformen som grundläggande fri- och rättigheter (RF 2 kap.). Samtal och dialog hänvisar till att det inte är tillräckligt att finna formella institutioner, för val av representanter, och institutioner för dessa att agera inom, för att en demokrati skall fungera. Vi behöver en pågående dialog även mellan valtillfällena.

Under senare år har denna nödvändiga öppna, offentliga dialog (till skillnad från de informella slutna dialogerna som kan dominera i nätverk) uppmärksammats på ett nytt sätt. Speciellt Habermas har bidragit med en diskussion om en sådan dialog. Habermas har sökt en normativ modell för en metanorm om hur procedurerna för ett rättvist samtal bör vara utformade. Det handlar om att få med alla som berörs av ett beslut i samtalet på lika villkor och att de goda argumenten skall vara bestämmande för handlingspolicyn. Cohen och Arato har förbundit Habermas teori och diskursetik med det civila samhällets roll i demokratier (1995 kap. 8).

En av möjligheterna att vitalisera civilt samhälle är genom decentralisering av offentlig verksamhet menar Walzer (1995). Det kan då dels ske i form av privatisering och ett överlämnande av uppgifter till ideell verksamhet (Trägårdh 1995), men också decentralisering i form av att förlägga verksamhet och beslutsfattande organ närmare samhällsmedlemmarna, vilket kan gynna deltagande och engagemang. Demokratirådet (1998) fann i sin studie en svag ökning av engagemang i brukarråd. Med Walzers syn på det civila samhället skulle dessa brukarråd kunna utgöra decentraliserade

• Sida 728
•  Original

arenor för det civila samhället och därmed indirekt stärka demokratin.

Vi kan se Walzers antagande som en hypotes om att brukardeltagande stärker det civila samhället som betecknar den delen av en sfär mellan stat och medborgare (eventuellt även skild från ekonomiska systemet) där relationer och aktiviteter präglas av en öppenhet och frivillighet, och där värden som ”civility, equality, criticism and respect” (Alexander 1998:7) idealt dominerar. Putnam (1996) fann det omvända förhållandet i sin studie – att ett nätverk av frivilliga föreningar var en förklaring till att nya regionala institutioner fungerade så bra i norra Italien. Sambandet antogs bero på att sociala, horisontella nätverk skapas och underhålls genom en tilltro mellan människor, en tilltro som gynnar demokratiska institutioners fungerande.

Vi har dels ett normativt antagande om ett positivt samband mellan ett vitalt civilt samhälle och decentraliserade beslutsorgan och dels en konkret studie som visat på ett positivt samband mellan utbrett föreningsliv och fungerande nya demokratiinstitutioner. Dessa båda antaganden skall i det följande granskas. Den fortsatta genomgången struktureras på följande sätt:

• Först diskuteras lokala styrelser inom skola i relation till demokratiinstitutioner och beslutsorgan.
• För det andra diskuteras det civila samhällets relation till de lokala styrelserna.
• För det tredje problematiseras demokrati i form av deltagande och inflytande i dessa nya organisationsformer.

Slutligen görs en återkoppling till frågan om varför vi bör delta i politiken

.

Brukare i lokala styrelser.

Deltagande och engagemang i brukarråd är en av de få aktiviteter som visar på en svag ökning i Peterssons m.fl. studie (1998). Om detta är en tendens som fortsätter betyder det att deltagandet i genomförandeledet eller i policymottagandet har ökat samtidigt som deltagandet i politikformulering eller policyskapandet avtar. Detta kan då medföra problem för vårt representativa styrelseskick.

Om deltagandet i genomförandeledet ökar får förvaltningen en större betydelse för medborgarnas deltagande. De demokratiska institutionerna är inte utvecklade för att ge samhällsmedlemmarna ett bredare inflytande via förvaltningen – däremot blir många för-

• Sida 729
•  Original

valtningar i lokal verksamhet mer och mer anpassade för ett brukardeltagande. Detta brukardeltagande ger möjlighet att nå inflytande men inom klart avgränsade områden. Brukardeltagande som det fungerar i dag kan betraktas som legitimitetsskapande för förvaltningens autonomi i många verksamheter (Rothstein 1991), legitimitet för en grupp aktörer som inte är utsedda i allmänna val av medborgarna. Strävan att söka legitimitet för förvaltningen blir allt viktigare, enligt Rothstein, efterhand som ramlagstiftningen har utökats och tjänstemännes autonomi har tilltagit.

Ritchey (1998) ser de lokala styrelserna som ett led i att enskilda människor i allt högre utsträckning vill få mer inflytande och själva kunna påverka sin situation (1998:11) ”Utifrån ett övergripande perspektiv framstår därför beslutet om en försöksverksamhet med vidgat föräldrainflytande som ett försök att fördjupa medborgarnas känsla av delaktighet. Syftet kan sägas vara att bidra till en fördjupad demokrati.”

En av de intressanta sidorna med brukarråd är att deltagande är helt oberoende av ett juridiskt medborgarskap, det krävs heller inte någon minimitid som boende i landet.⁶ Lokala styrelser valdes som plattform för en diskussion om deltagande av flera skäl. Dels har Petersson m.fl. beskrivit denna deltagandeform som en av dem där deltagandet visar tendens att öka; dels utgår jag ifrån att föräldraskap är en roll där man kan mötas i ett gemensamt intresse oberoende av bakgrund; dels så finns ett väl förgrenat föreningsliv kopplat till föräldrarollen i form av hem- och skola föreningar; slutligen utgår jag från att invandrarorganisationer har ett speciellt intresse av att påverka just skolan då denna medverkar i att utveckla och upprätthålla barnens modersmål.

Först en kort beskrivning av hur lokala styrelser⁷ är tänkta att fungera:

• För styrelsens sammansättning gäller: Föräldrarepresentanterna skall vara i majoritet, de övriga ledamöterna är rektor, övrig skolpersonal och elever. Val av företrädare sker på lite olika sätt. Vid några skolor organiseras valen av klassombud, i andra skickas intresseanmälningar ut till föräldrar och val sker senare vid stormöte som skolan anordnar, i Lund har hem- och skola föreningarna utsett föräldraföreträdare om sådan förening funnits.
• För styrelsens befogenheter gäller: Får ej ta över ansvaret för verksamheten, får inte heller besluta i frågor som gäller individärenden. Styrelsen får besluta om fördelning av timmar, ansvara

• Sida 730
•  Original

för att eleverna får ett allsidigt urval av ämnen, besluta om lärotider, ansvara för arbetsplan, utformningen av skolans arbetsmiljö, kompetensutveckling för personalen, utvärdering av skolans handlingsprogram, m.m. (Ritchey 1998: bil. 1). För att en skola skall få delta i försöksverksamheten krävs ett beslut i kommunens fullmäktigeförsamling.

Hur föräldraföreträdarna utses är en fråga som avgörs inom den lokala styrelsen. De flesta skolor verkar sträva efter att så många som möjligt deltar i val av representanter. Den stora skillnaden mellan varianterna är om valet sker inom skolan och om skolan organiserar detta eller om föräldrarna sköter valen inom egna föreningar skilda från skolan. Vilka föräldrar är då representanter i styrelserna? I Skolverkets utvärdering (1998) framkommer att kvinnor i högre grad än män är ledamöter i styrelserna, och att föräldrar med längre utbildning än grundskoleutbildning är överrepresenterade. I utvärderingen ingår en skola i ”Malmö där 80 % av eleverna har invandrarbakgrund har 2 av styrelsens 7 föräldrar invandrarbakgrund.” (Ritchney 1998:40). Några av de föräldrar som sitter med i hem- och skola föreningarnas styrelser⁸ i Lund och som också är med i en lokal styrelse, är av uppfattningen att det knappast finns några familjer med utländsk bakgrund på skolorna, i alla fall vad de känner till. Det har därför inte upplevts som angeläget att försöka få med föräldrar med utländsk bakgrund i styrelsearbetet. Lund är också en kommun som har få invånare med utländskt medborgarskap, endast 6,4 % av befolkningen, 14 % har utländsk härkomst.⁹ Av dessa är majoriteten från ett Europeiskt land.

I en del av kommunen är 14,3 % av befolkningen utländska medborgare och 27 % av utländsk härkomst.¹⁰ I detta rektorsområde har man flera föräldrarepresentanter med utländsk härkomst och man har arrangerat aktiviteter med direkt anknytning till invandrarfrågor. Den bild som ges vid samtal är att området fungerar bra med de olika invandrargrupperna och svenskarna. Det finns ett engagemang för skolfrågor bland invandrarfamiljerna även om det är svårt att rekrytera representanter, men det är samma problem oavsett svensk eller utländsk härkomst. Låg representativitet för invandrargrupper är resultat som studier med denna typ av frågor brukar komma fram till. I en studie av statsdelsnämnderna i Malmö konstateras t.ex. att 20 av de 248 stadsdelspolitikerna var födda utomlands av dessa 20 hade 8 en ordinarie plats i nämnden (Ashing & Nilsson 1998). Stadsdelsnämndernas ledamöterna är tillsatta på samma grunder som andra nämnders styrelser – partierna utser

• Sida 731
•  Original

representanter, vilka formellt tillsätts av kommunfullmäktige. För stadsdelsnämnder brukar man sträva efter en geografisk anknytning för ledamöterna.

Det är en stor del av skolans frågor som får delegeras till den lokala styrelsen. De flesta frågorna hör till rektorns ansvarighetsområde, med andra ord implementering inom bestämda beslutsramar som är resultat av andras beslut. Beslutsområdet är begränsat men det är centrala frågor för skolans verksamhet.

Det civila samhällets relation till brukarråd

Walzers (1995) och Putnams (1996) förmodade samband mellan ett aktivt civilt samhälle och ett engagemang och deltagande i gemensamma offentliga institutioner har berörts tidigare.

Efter en första förfrågning hos ett begränsat antal föräldrarepresentanter och organisationsföreträdare kan sambandet mellan ett aktivt civilt samhälle och decentraliserade beslutsorgan inte betraktas som självklart. Studien är dock så begränsad att den endast kan användas för att ge vägledning för nya infallsvinklar och som illustration till ett resonemang. En av de frågor som kan ställas efter samtalen är om kommunalt organiserad decentralisering även kan leda till minskad föreningsaktivitet? Är det så att de lokala styrelserna gör att de tidigare aktiva hem- och skola föreningarna behövs i mindre utsträckning?

Ett par föräldrar som var aktiva inom både hem- och skola och den lokala styrelsen menade att det var problem med vilka grupper som de skulle förankra sina synpunkter hos och vilka de skulle informera – är det hem- och skola som de har som bas eller är det skolans föräldragrupp i sin helhet?

Lokala styrelser leder till påverkan av konkreta frågor inom skolarbetet, frågor som delegerats till detta organ, vi kan konstatera att det är frågor inom ett begränsat område men det är en påverkan som hem- och skola föreningarna inte haft möjlighet till direkt tidigare.¹¹I de flesta skolor organiseras delar av verksamheten av föräldrar men inom skolan. Förutom att valen av representanter sköts av föräldrarna via skolan är det klassombuden som informeras efter varje styrelsesammanträde. Klassombuden väljs på föräldramöten som arrangeras av lärarna. Med brukarråd inom skolan så behövs kanske inte aktiva föreningar mellan medborgare och myndighet för skolfrågor?

• Sida 732
•  Original

Man kan också tolka det som att hem- och skola är den förening som genom sin aktivitet varit med och skapat de nya institutionerna – brukarråden. Genom att förena föräldrar och utöva påtryckningar har de visat på ett behov och önskemål om deltagande. Detta deltagande har sedan institutionaliserats genom det offentligas försorg. Det är så förändringar för medborgarskapet sker menar Janoski (1998). Medborgarskapet ger tillträde till ett antal fri- och rättigheter, det civila samhället är å andra sidan den arena där frivilliga organisationer utanför statlig kontroll kan utnyttja dessa friheter för att driva och mobilisera för nya frågor. Det betyder att om hem- och skola föreningen generellt skulle få svårt att finna ett utrymme, i och med de lokala styrelserna så får hem- och skola ändra inriktning på sin verksamhet eller upphöra. En förälder uttrycker ett fortsatt behov av hem- och skola föreningens verksamhet så här:

”

Vi som

föräldrar kan påverka, för om rektorerna skall stå och säga till politikerna att de behöver mer resurser är det inte säkert att det går igenom eftersom de är partiska, men om vi föräldrar säger att vi kräver det lyssnar man kanske mer. I de fall vi önskat cykelvägar och liknande så har vi ringt och försökt påverka.”

För en del föräldrar med utländsk bakgrund kan det dock vara ett problem med att det är skolan som myndighet som är det enda stället som man kan vända sig till för att påverka. En del kan bära med sig dåliga erfarenheter av myndigheter från sina hemländer.

Motivering för vissa invandrargrupper att delta i skolans styrelse kan vara problematiskt även av andra skäl som en ordförande för en invandrarorganisation beskriver det: ”har en annan mentalitet vi tycker inte att det är samhället eller skolan som har ansvaret för att uppfostra våra barn. Skolan ger utbildning medan vi fostrar barnen... Vi skiljer skolans uppgifter från föräldrarnas uppgifter… Varför skulle jag medverka i skolan? Det är inte mitt område – de skall lära ut…”. (utvandrad från ett dåvarande kommunistiskt styrt land)

En helt annan bild ger en föräldrarepresentant för hem- och skola som invandrat från ett land som vid utvandringen genomgått en fascistisk period ”…föräldrarna är dåliga på att försöka påverka. Gör man ingenting – så händer ingenting. Det är roligt, socialt kul. De som har behov av att träffa andra människor skulle behöva vara med i sådana (hem- och skola) föreningar”. En tredje kommentar berör mer stilen på mötena ”Själva språket som används på möten kan nog göra att många föräldrar oavsett om de är utländska eller svenskar känner sig utanför. Det finns helt enkelt ett bestämt språk” (invandrad modersmålslärare).

• Sida 733
•  Original

Citaten är exempel på inställning till delaktighet i brukarråd. Invandrarna ger även stöd för direktkontakt med den lärare som frågorna berör. Telefonsamtal eller besök till lärare eller studierektor. På frågan om man använder sig av sina invandrarorganisationer för att diskutera och påverka modersmålsundervisningen ges nekande svar. Trots att en kvinna menar att ”…språket är vår enda gemensamma nämnare, vi försöker bevara det” är det inte språkundervisningen i skolan som hennes förening försöker påverka. De aktiva i föreningen arbetar däremot för att upprätthålla språket, men inte via skolan. Samtidigt är man bekymrad för minskade resurser till modersmålsundervisningen, speciellt för de smalare språken.

Problem förknippade med föreningar och brukarråd

Tendensen mot en avpolitisering av verksamheter som tidigare varit en angelägenhet för den offentliga sektorn har medfört ett ökat intresse för det civila samhället och dess betydelse för det kollektiva livet, men även för det civila samhällets betydelse för en fördjupad demokrati just i betydelsen av frivillighet, deltagande och ansvar i gemensamma frågor.

Civilsamhällets stärkande ses med andra ord som en av lösningarna på demokratins problem i samband med organisatoriska förändringar. När litteratur om det civila samhället granskas kan man konstatera att det är flera infallsvinklar som sammanfaller i tid och forskningsområde, men som jag inte är säker på berör samma sak. Det kan därför vara intressant att granska några påståenden och logiskt koppla samman dem med varandra utan att ta hänsyn till den kontext de ursprungligen hör hemma i. Denna metod ger inte resonemangen en rättvis behandling och skall endast användas i heuristiskt syfte.

Under senare decennier har man inom samhällsvetenskaperna utvecklat metoder för att kartlägga informella nätverk av aktörer i skilda samhälleliga verksamheter. Petersson skrev t.ex. om Maktens nätverk som en del av maktutredningen (Petersson 1989). I studier om nätverk och policyprocesser (t.ex. Petersson m.fl. 1996; Smith 1993) konstateras också att de informella nätverken är effektiva inflytandekanaler. De demokratiska procedurer som är utformade för att skapa lika rättigheter att utöva inflytande i de politiska beslutsprocesserna är inte lika effektiva för de samhällsmedlemmar som även har informella nätverk att tillgå.

• Sida 734
•  Original

Studier beskriver hur beslutsfattande konkret kan gestaltas, de visar på problem utifrån vår representativa demokratimodell, problem för den modell där medborgaren och hennes rättigheter och skyldigheter sätt i centrum för en fungerande demokrati.

Skapandet av nätverk görs på basis av gemensamma intressen i olika roller. Skapandet och deltagande i nätverk kan ske inom och mellan alla samhällets sfärer som t.ex. staten, näringslivet, civila samhällets föreningar, mellan familjer etc. och underlättar beslutsfattande och informationsspridning mellan dessa.

Civila samhället kännetecknas av att vara en sfär, där människor verkar frivilligt för att befrämja gemensamma intressen. Denna verksamhet bygger bland annat på ömsesidig påverkan i form av nätverk och dessa nätverks institutionalisering. Civila samhällets positiva konnotationer med demokrati kan delvis betraktas som en tautologi i och med att rätten till och utnyttjandet av föreningsfrihet och yttrandefrihet är några av kriterierna både för demokratiskt system och för ett civilt samhälle. Dessutom har det alltid varit en av tankarna med den liberala demokratimodellen att människor organiserar sig och att organisationer förmedlar samhällsmedlemmarnas preferenser. Men civila samhällsdiskussionen bör också nyanseras med tanke på de demokratibrister som nätverksstudier påvisat. Det civila samhället kan omfatta samma mekanismer vad gäller inkludering och exkludering som nätverken gör och detta är nog nödvändigt att ta i beaktande om det civila samhället behandlas som ett sätt att kompensera brister i den traditionella demokratimodellen. Att civilsamhället behandlas som ett komplement till de traditionella inflytandekanalerna ser jag däremot som självklart. Men om inte demokratiska värden och risker för exkludering tas i beaktande vid studier och rekommendationer finns fara för att en effektiv beslutsprocess kommer att förespråkas framför en demokratisk.

Ahrne (1998) för en diskussion om nätverkens problem med exkludering. Han menar att nätverken skiljer sig från vanliga föreningar bl.a. genom att man inte söker medlemskap utan man blir medtagen. Den sammanhållande faktorn för nätverk är information inom ett särskilt område och därför kommer denna resurs att kontrolleras på ett annat sätt än inom föreningar. Information som resurs leder också till att nätverken är slutna jämfört med demokratiska organisationer.

Eftersom medlemskap ger de enskilda medlemmarna tillgång till vissa resurser kan man också förvänta sig att organisationerna försöker styra, reglera medlemskapet ”… it is access to resources that calls for a regulation of affiliation. Affiliations implies both

• Sida 735
•  Original

obligations and rights in relation to the collective resources. Resources give power ”(Ahrne 1998:87).

I förra avsnittet väcktes frågan om det finns risk för att offentliga institutionaliseringar av deltagande tar udden från frivilliga organisationers verksamhet. Utifrån Ahrnes beskrivning av organisationer och nätverk som förfogande över resursen information kan man säga att hem- och skola föreningar förlorar denna resurs i och med de lokala styrelserna och att informationen ordnas via skola (även om hem- och skola på flera håll är med och arrangerar och bokar lokaler, så är det inte längre informationen i sig som är resursen). Hem- och skola har dock varit en öppen förening med demokratisk intern beslutsprocess, men den direkta ”nyttan” med organisationen kan vara svårare att hävda i dag. Frivilligheten i det civila samhällets föreningar leder också till att dessa föreningar inte kan användas som enda kontaktnät eller informationskanal. Alla de föräldrar som inte är med i hem- och skola föreningarna eller i invandrarföreningar blir då utan information. Det är då enklare och mer effektivt att rikta sig direkt till enskilda föräldrar eller till klassmöten som alla, via läraren, får information om. Det finns ett annat scenario som man kan föreställa sig, nämligen det att föreningen får en förändrad roll och att denna kommer att innebära en institutionaliserad lojalitet – liknande dilemma som har problematiserats i samband med korporativa strukturer, när det finns en institutionaliserad relation mellan staten och arbetsmarknadens parter som leder till att arbetsmarknadens parter legitimerar och är lojala mot beslut samtidigt som organisationerna i sin roll får ett inflytande och en insyn som de inte hade kunnat få utanför relationen.

Föräldraföreningar kan hamna i samma dubbla roll. Genom deltagande av användare i brukarråd införs en öppenhet i den annars ofta slutna förvaltningsverksamheten, en öppenhet som enligt demokratinormen är en förutsättning för ett demokratiskt deltagande. Förvaltningen med sitt ökade handlingsutrymme måste i och med brukarråd lyssna till opinionen och förankra sina beslut. Samtidigt såg vi att det finns en liten risk för att andra former av opinionsbildning som inte har formulerats och institutionaliserats via det offentliga får ett minskat utrymme.

Hem- och skola föreningarna i Lund har inte utmärkt sig med att knyta kontakter med andra organisationer. Varken invandrarorganisationer eller hem- och skola föreningar har tagit initiativ till att få kontakt med varandra. På samma sätt har de offentliga institutionerna separerats från varandra. I Lund är invandrarundervisningen ett eget rektorsområde med en egen lokal styrelse. Även

• Sida 736
•  Original

denna separation kan man granska från två olika perspektiv: Vi kan förhålla oss kritiska och säga att detta bidrar ytterligare till en segregering mellan verksamheter som rör barn med utländsk bakgrund och svenska barn. Engagerade föräldrar till invandrarbarn behövs i de geografiska rektorsområdenas styrelser, eftersom invandrarbarnens hela skolsituation behöver diskuteras samtidigt som det finns en möjlighet till spridning av kunskap.¹² En mamma som är invandrad och aktiv inom hem- och skola föreningen menar att det är privata initiativ som måste tas av föräldrar till invandrarbarnen för att sprida kunskap om barnens hemländer och deras traditioner ”Jag har berättat om högtider och barnen tycker det är jätteroligt. Kunskap ger förståelse.”

En åtskillnad mellan de olika rektorsområdena kan naturligtvis också betraktas som en möjlighet för föräldrar, som ännu inte sett hur det svenska systemet med mötesteknik och annat fungerar, att få en inblick i detta samtidigt som hon/han är i en miljö där alla har (eller bör ha) förståelse för sådana svårigheter som språkförbistringar. I Lund pågår ett projekt med ökad integrering och samverkan mellan de olika skolorna, utbyte av kunskap kommer förmodligen att underlättas genom detta projekt.¹³

Att delta i en förening kan ha ett fostrande syfte, sett ur både individens eget perspektiv och ett samhälleligt perspektiv. En kvinna som tidigare varit aktiv i den lokala styrelsen menar att : ”Är man aktiv så kan man verkligen påverka …ger jag tid så bär det frukt… Svårare med partiorganisationer, mycket lättare med organisationer.… Deltagandet gav mig perspektiv på hur det svenska samhället fungerar.”

Deltagandet har då ett egenvärde.

Avslutande återkoppling till frågan om varför vi bör delta i politiken

Att deltagande i brukarråd lär ledamöterna hur systemet fungerar överensstämmer med en av idéerna bakom den aktiva politiska medborgarskapsmodellen som betecknas republikansk modell. I denna korta studie har inte skolledningar tillfrågats om föräldradeltagande, men det är gjort i andra undersökningar (Ritchey 1998). Bland annat så sägs att ”…föräldrainflytandet som ett försök att fördjupa medborgarnas känsla av delaktighet. Syftet kan sägas vara att bidra till en fördjupad demokrati.” (s. 11). Citatet visar att här finns en fostrande ambition – skapa en känsla av delaktighet… I ett urval av

• Sida 737
•  Original

presenterade intervjusvar med rektorer som infört lokala styrelser med föräldramajoritet, är det ingen av rektorerna som anser att deras makt har minskat, tvärtom menar flera, känner de ett stöd från föräldrarna. En rektor säger att ”Dom som är direkt mot oss kan ju inte bestämma så mycket mer än småsaker. Då får man väl finna sig i det. Egentligen kanske jag bestämmer ännu mer.” (Richtey 1998:60)

Den republikanska medborgarskapsmodellen underströk deltagandet som ett värde i sig. Denna korta studie har syftat till att diskutera några frågor i samband med olika deltagandeformer. Studien är alltför begränsad för att några slutsatser skall kunna dras huruvida deltagandet skapar tolerans och solidaritet eller ej. Ett par intervjusvar visade att deltagandet gav en känsla av tillhörighet som medborgare, detta är även en av republikanska modellens målsättningar. En modersmålslärare betonade att ” Som det är nu är det de insatta och de som är intresserade av att verka som tar på sig sådana uppgifter (föräldrarepresentant) och det är de som minst av alla behöver veta hur skolan fungerar.” Tolerans och solidaritet mellan individer/grupper som republikanismens förespråkare hoppas skall födas ur deltagande försvåras möjligen något av att invandrarundervisningens styrelser har separerats från barnens andra rektorsområdes styrelse. En annan aspekt som intervjusvaren visade på var att man inte har utvecklat eller sökt samarbeta mellan olika frivilliga organisationer som berörs av frågan om barnens skolgång. Om brukarråden övertar fler av hem- och skolföreningarnas uppgifter finns med andra ord en risk för att inga andra organisationer behandlar skolfrågor, frågorna har då inga diskussionsfora i det civila samhället.

I intervjusvaren ges vid flertal tillfällen stöd för att det handlar om en deltagandeform som berör brukaren som individuell kund och hans eller hennes relation och kontakter med serviceproducenten och som skulle göra att den liberala modellen är mer i överensstämmelse med styrelsernas sätt att arbeta än den republikanska. Man vill genom sina representanter påverka skolsituationen. Det talas om enskilda eldsjälar som genom sitt engagemang kan påverka. Föräldrarna som inte är med i styrelserna utnyttjar inte föreningarna utan går direkt till de personer inom skolan som de tror kan hjälpa.

Hem- och skola föreningarnas, tillsammans med invandrarföreningarnas, relationer till skolorna kategoriseras däremot som det civila samhället med en funktion att vara en länk mellan medborgarna och staten.

Inom idéerna om det civila samhällets positiva inverkan på demokrati i stort finns en inriktning som precis som republikanis-

• Sida 738
•  Original

men lyfter fram den gemensamma moralen. Walzer (1995) diskuterar en normativ civil samhällsmodell som, precis som republikanismen, har en vision om ett samhälle där värden som tilltro och solidaritet dominerar inom en sfär av komplexa relationer mellan många föreningar. Walzer ser till skillnad från företrädarna för republikanismen inget egenvärde i en politisk aktivitet. Det är själva deltagandet i kollektiva organisationer som har ett värde. Liberalismens idé om pluralism skiljer sig från denna sociala pluralism i det att den liberala idén ser konkurrensen mellan olika organiserade särintressen som ett möjligt sätt att fördela värden och inflytande. En pluralism som präglas av civilitet bör i stället främja det gemensamma och inte domineras av föreningar som tar tillvara särintressen. Civilitet använder Shils (1991) synonymt med begreppet medborgardygd, som betecknar det förhållningssätt som gör att särintressen underordnas det gemensammas intresse.

Det är svårt att föreställa sig att någon av de föreningar som vi behandlat inte kan ses som uttryck för särintressen samtidigt som de har medlemmar med helt andra intressen utöver det gemensamma i att ha barn i skola eller att vara invandrad från samma land. Att mötas i en förening för en gemensam fråga samtidigt som medlemmarna har skilda bakgrunder och andra intressen som skiljer dem åt är en av anledningarna till att det talas om en demokratifostrande potential hos det civila samhällets organisationer.

Brukarråden i form av lokala styrelser i skolan är institutioner som skapats av myndigheter för att ge möjlighet för användarna att få insyn i förvaltningens verksamhet och att vara med och fatta beslut som tidigare tillhörde rektorernas kompetensområde. I några intervjusvar¹⁴ som rektorer givit, finns en uttalad tillfredsställelse med att ha fått en engagerad föräldragrupp som deltar i diskussionerna och som stöder nya idéer. Förhoppningsvis skall inte dessa brukarråd fungera exkluderande gentemot föräldrar med utländsk bakgrund. Intervjusvar som poängterade att det är de redan insatta som deltar bådar inte gott för ett breddat deltagande. I Ritcheys undersökning stärks denna uppfattning genom de resultat som visar att det framför allt är välutbildade svenska föräldrar, fler kvinnor än män, som deltar i styrelserna. Samtidigt var det flera av de intervjuade föräldrarepresentanterna i Lund med utländsk härkomst som tyckte att de kunde påverka och att de upplevde en tillhörighet i arbetet.

En anledning till att jag har valt att ställa frågan om varför vi bör delta och vad ett deltagande i en politisk process har för betydelse, är att det mycket ofta i dagens diskussion framkommer en syn om

• Sida 739
•  Original

att medborgaren bör delta med syftet att medborgaren blir en bättre människa om hon underordnar sina privata intressen de gemensamma i enlighet med de kommunitära och de republikanska modellerna (se t.ex. artiklar av Rosenberg i DN -93; Etzioni 1995). Det verkar rimligt att socialt umgänge leder till en större tolerans och solidaritet än om vi inte har ett socialt umgänge. Men för att den representativa demokratin inte skall utvecklas till en elitdemokrati där medborgarnas roll reduceras till deltagande i val vart fjärde år, måste det även understrykas att representanterna är beroende av samhällsmedlemmarnas deltagande. Demokratin kan helt enkelt inte fungera om människor inte är indragna i den politiska processen. Det handlar då inte i första hand om fostran av medborgarna, inte heller om skapandet av nya institutioner och inte om att systemet behöver legitimitet. Det handlar om att representanter har kontakt med sina väljare, eftersom de annars står utan kunskap om vad ”folkets vilja” är. Ett aktivt seriöst sökande efter människors uppfattningar och råd tror jag ger återverkningar i form av större vilja för medborgarna att delta i processerna, vilket i sin tur skapar bättre förutsättningar för legitimitet och möjligen också en ökad vilja att bidra till det gemensamma och som kan leda till en vilja att tillhöra denna gemenskap. Det finns tydligen en önskan bland samhällsmedlemmar att delta i brukarråd. Kan man då ge dessa en beslutskompetens som går utöver rektorns administrativa beslutsrätt?

En förbättrad kommunikation mellan valda och väljare är ett sätt att utveckla demokratin. Att utveckla institutioner för deltagande inom de verksamhetsområden där samhällsmedlemmarna söker inflytande är ett annat. Om inflytande önskas i hur verksamheterna utformas, är privatisering inte ett alternativ eftersom det endast ger samhällsmedlemmarna möjlighet att välja en annan producent av tjänsten.

Om ett utvidgat inflytande från medborgarna önskas kan engagemang i lokala frågor inte behandlas som en negativ form av utövande av särintresse, utan måste betraktas som ett välkommet engagemang i de frågor som berör människor direkt.

Många av de frågor som är angelägna för medborgarna ombesörjs av förvaltningen och har delegerats till icke-förtroendevalda tjänstemäns beslutsområde. Man bör då se brukarråd som självklara i en tid då tjänstemännen får allt större utrymme för egna val. Brukarråden med valda representanter som företräder andra användare av tjänsterna bör kanske få ett utökat kompetensområde med t.ex. budgetansvar. Genomgången av olika former för deltagande visar att relationen mellan brukarråd och andra användare kan vara besvärlig.

• Sida 740
•  Original

Den diskussion som har förts här, visar att frivilliga föreningar med samma intresseområde som lokala styrelser inom skola löper en risk att urholkas när myndigheter institutionaliserar föräldradeltagande. Att revitalisera ett civilsamhälle som kan vara en förbindelse och pådrivare gentemot brukarråden är av vikt för att inte de valda representanterna skall representera för snävt.

Förutom bejakandet av människors intresse i frågor som är vardagsnära, som delvis gjorts genom institutionalisering av ett deltagande, måste tjänstemän och lokalpolitiker fortbildas i hur en dialog förs så att kommunikationen inte reduceras till fortgående informationsträffar.

Noter

¹ Bekant är John F. Kennedys ord: ”Do not ask what your country can do for you, but what can you do for your country”.² För en utvecklad diskussion om skilda åtgärdsförslag för att nå ett mångkulturellt samhälle – se Micheletti (1996).³ Svenska regleringar finns formulerade i lagen 1950:382 om svenskt medborgarskap.⁴ Många länder, bl.a. Sverige, tillåter i princip endast ett medborgarskap medan andra länder, t.ex. Sovjetunionen och gamla folkrepubliken Polen, inte erkände ett avsägande av medborgarskap, ens för barn födda utomlands. Ytterligare länder, t.ex. Israel, ger automatiskt medborgarskap till vissa grupper. Unionsmedborgarskapet i EU gäller komplementärt med medborgarskap i ett unionsland.⁵ Ett stort tack till er som ställde upp för samtal med mig i frågor om föreningar och skolans lokala styrelser.⁶ Deltagande i val och rätten att kandidera till beslutande församlingar är beroende av att man är juridisk medborgare i Sverige för de nationella valen, eller att man varit bosatt i landet i minst tre år för lokala val, såvida man inte är unionsmedborgare eller norsk eller isländsk medborgare.⁷ Ritcheys,1998, beskrivningar av försöksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet som beslutades av riksdagen i mars 1996, ligger till grund för denna presentation. De intervjuer och granskningar jag gjort är inom Lunds kommun, där har man haft lokala skolstyrelser sedan 1992.⁸ Jag gjorde en rundringning bland ordföranden i hem- och skola föreningarna i Lund för att få en uppfattning om relationer mellan denna förening och invandrarföreningar. En av frågorna var om man medvetet försökt få invandrarföräldrar att delta i styrelsen eller vara aktiva i föreningens verksamhet.⁹ 1997-12-31 Lunds kommun drätselkontoret, statistikavdelning.

• Sida 741
•  Original

¹⁰ Norra Fäladen i Lund. Jag hade ett längre telefonsamtal med den tidigare kvinnliga ordföranden, i hem- och skolaföreningen tillika ledamot i den lokala styrelsen, hon har själv invandrarbakgrund.¹¹ På vissa håll är det hem och skola föreningarna som ordnar val av ledamöter till skolstyrelsen.¹² Alla barn som har modersmålsundervisning tillhör två rektorsområden – dels invandrarundervisningens och dels rektorsområdet som den skola som ansvarar för resten av undervisningen hör till.¹³ Projektets mål är annars ”Skapa förutsättningar för att ta tillvara modersmålsverksamhetens mångkulturella kunskaper. – Samordna kunskaperna vad gäller enskilda elever och individer. – Utveckla lärarrollen och därmed öka kvaliteten i undervisningen för att bättre kunna möta elever med annan kulturell och etnisk bakgrund” (avtal mellan Lunds kommun och stiftelsen Trygghetsfonder för kommuner och landsting 1998).¹⁴ I Ritcheys studie 1998.

• Sida 742
•  Original

Referenser

Ahrne, G, (1998) Civil Society and Uncivil Organizations s. 84-95 i

Alexander, J C (red.), Real Civil Societies. London: SAGE Publications Alexander, J C (red.), (1998) Real Civil Societies. London: SAGE

Publications Alford, R R & Friedland, R (1985) Powers of Theory. Capitalism, the

State and Democracy. Cambridge: Cambridge University Press

Ashing, I & Nilsson, T (1998) Inne i värmen eller ute i kylan?

Stadsdelsreformen i Malmö – en utvärdering Rapport nr 7. Lund: Statsvetenskapliga institutionen Beiner, R. (red.) (1995) Theorizing Citizenchip. Albany: State

University of New York Press Bernitz, U & H. Lokrantz Bernitz (1996) Medborgarskap i EU –

räckvidd och innebörd kap 3 i SOU 1996:16Förankring och

rättigheter. Expertrapport till EU-96 kommittén. Stockholm

Bring, O & Mahmoudi, S. (1998) Sverige och folkrätten. Stockholm:

Nordstedt Juridik AB Bäck, H. (1999) Invandrarnas deltagande i det politiska livet, s. 33-

47: SOU 1999:8 ”Invandrarskap och medborgarskap”. Stockholm Cohen, J L & A, Arato (1993) Det civila samhället och den politiska

teorin. Daidalos

Diamond, L, Linz, J, & Lipset, S M (1990) Introduction:

Comparing Experiences with Democracy, s s 1-38 i Diamond m.fl. (red.) Politics in Developing Countries. Boulder: Lynne Rienner Publisher Dunleavy, P & O'Leary, B. (1987) Theories of the State. The Politics

of Liberal Democracy. London: Macmillan

Eriksen, O E. (1993) Grenser for staten? Oslo: Universitetsforlaget Etzioni, A (red.) (1995) Rights and the Common Good.New York:

St. Martin's Press Etzioni-Halevi, E. (1993) The Elite Connection. Problems and

Potential of Western Democracy. Cambridge: Polity Press

Gilljam, M & S, Holmberg (1995) Väljarnas val. Stockholm: Fritzes

• Sida 743
•  Original

Van Gunsteren, H. (1994) Four Conceptions of Citizenship s. 36–

48 i B. V. Steenbergen (red.) The Condition of Citizenship. London:SAGE Publications Habermas, J. (1995) Diskurs, rätt och demokrati. Göteborg: Daidalos Hann, C & E. Dunn (red.) (1996) Civil Society. Challenging Western

Models. London: Routledge

Held, D. (1987/1997) Demokratimodeller. Från klassisk demokrati

till demokratisk autonomi. Daidalos: Göteborg

Hernes, H M. (1987) Welfare State and Woman Power. Essays in

State Feminism . Olso

Janoski, T. (1998) Citizenship and Civil Society. Cambridge:

Cambridge University Press Jerneck, M. (1994) Demokrati och internationalisering s. 215–253 i

Sannerstedt, A & Jerneck, M (red.) Demokratins problem. Lund: Studentlitteratur Jessop, B. (1990) State Theory. Putting Capitalist States in their Place.

Cambridge: Polity Press Karatnycky, A. (1997) Nations in Transit: Civil Society, Democracy

and Markets in East Central Europe and the Newly Independent States. Transactions Publ

Keane, J. (red) (1988) Civil Society and the State. London:Verso Kitschelt, H (1997) European Party Systems: Continuity and

Change. s. 131–150 i Rhodes, M, Heywood, P, Wright, V, (red.)

Developments in West European Politics. London: Macmillan

Press Ltd Kymlicka, W. (1995) Mångkulturellt medborgarskap. Falun: Nya

Doxa Lundquist, L. (1992) Förvaltning, stat och samhälle. Lund:

Studentlitteratur Micheletti, M. (1994) Det civila samhället och staten. Stockholm:

Fritzes Micheletti, M. (1996) Den mångkulturella demokratin i SOU

1996:55 Vägar in i Sverige. Stockholm: Fritzes Mouffe, C. (red.) (1997) Dimensions of Radical Democracy .

London: Verso

• Sida 744
•  Original

Nardin, T. (1995) Private and Public Roles in Civil Society, s. 29–34

i Walzer (red.) Toward Global Civil Society. Oxford: Oxford University Press Petersson, O. m.fl. (1998) Demokratirådets rapport 1998. Demokrati

och medborgarskap. Stockholm: SNS förlag

Pocock, J. G. A. (1995) The Ideal of Citizenship Since Classical

Times. S. 29–52 i Beiner, R. (red.) Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press Putnam, R D. (1996) Den fungerande demokratin. Stockholm: SNS

förlag Ritchney, E. (1998) Föräldrar i skolan – är det nå´t att ha? Rapport

till Skolverket. Täby Rosenberg, G. (1993) Dygd i historisk korseld. Artikel i DN 1.9–93 Rothstein, B. (1994) Vad bör staten göra? Stockholm: SNS förlag Szabó, M. (1997) Vägen mot medborgarskap. Arena SDS (1998) särtryck Mänskliga Rättigheter Seligman, A. B. (1992) The Idea of civil society. Princeton Universtiy

Press: Princeton, New Jersey Seligman, A. B. (1995) Animadversions upon Civil Society and

Civic Virtue in the Last Decade of the Twentieth Century s. 200–223 i Hall, J A, (red.) Civil Society. Theory, History,

Comparison. Cambridge: Polity Press

SFS: Lagen 1950:382 om svenskt medborgarskap SFS: Regeringsformen 2 kap. Shils, E. (1991) The Virtue of Civil Society s. 3–20 i Government

and Opposition. Vol 26 No 1

Smith, M J. (1993) Pressure, Power & Policy. London: Wheatsheaf Stubbergaard, Y. (1996) Stat, kris och demokrati. Lund: Arkiv Stubbergaard, Y. (1998) Civilt samhälle och demokrati s. 3–14 i

Statsvetenskaplig tidskrift. Årg 101 nr 1

Tarrow, S. (1996) Making Social Science Work Across Space and

Time: A Critical Reflection on Robert Putnam's Making Democracy Work s 389 – 397 i American Political Science

Review. Vol 90 No 2

Trägårdh, L (red.) (1995) Civilt samhälle kontra offentlig sektor.

Stockholm: SNS förlag

• Sida 745
•  Original

Uddhammar, E, Efterlyses: ett nytt medborgaransvar. Artikel i SvD

14.9–93 Walzer, M. (1995) The Civil Society Argument, s 153-174 i Beiner,

R (red.) Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press White, G. (1994) Civil Society, Democratization and Development

(I):Clearing the Analytical ground s. 375–390 i Democratization Vol 1 Nr 3 Young, I. M. (1995) Polity and Group Difference: A Critique of the

Ideal of Universal Citizenship. S. 175–207 i Beiner (red)

Theorizing Citizenchip. .New York: State University of New

York Press

Övrigt material:

Lunds skolstyrelse, skolkansliet: Protokoll om Lokal verksamhetsnivå 1992-02-12. Lunds kommun drätselkontoret, statistikavdelningen. Avtal mellan Lunds kommun och Stiftelsen Trygghetsfonden för kommuner och landsting.

Samtal och telefonintervjuer med:

• representanter från hem- och skola föreningar i Lund
• modersmålslärare i Lund
• ordförande i en invandrarorganisation
• föräldrarepresentant med invandrarbakgrund
• aktiv i invandrarorganisation och styrelseledamot i hem- och skolaförening.

• Sida 746
•  Original

.

• Sida 747
•  Original

Det idealiserade föreningslivet

Lena Lindgren

Föreningstraditionen

I Sverige har föreningslivet av tradition tillmätts en stor betydelse, i det närmaste betraktats som en grundläggande förutsättning för demokratins fortlevnad och utveckling. Historikerna verkar vara ense om att den svenska välfärdsstatens utveckling överhuvudtaget inte kan förstås om inte den roll som föreningslivet spelat för demokratin och allmänandan i samhället uppmärksammas. Framförallt gäller detta de så kallade folkrörelserna som av många ses som den kanske mest dynamiska kraften i det svenska folkhemsbygget (Johansson 1955, s. 61ff).

I vår tid, i slutet av det tjugonde seklet, när vi befinner oss mitt emellan folkhemsvarianten av den svenska välfärdsstaten och ett nytt senmodernt samhälle som ingen ännu vet så mycket om, riktar många återigen stora förväntningar mot föreningslivet – eller ”den ideella sektorn” för att använda ett modernare uttryck. Mot bakgrund av den demokratiska kris som i dag synes råda, med ett ökande antal människor som allt oftare ifrågasätter det etablerade politiska systemets funktionsförmåga, är det föga förvånande att frågan om föreningslivets potential åter står i centrum för debatten (Petersson m.fl. 1998, s. 62). Dagens förväntningar handlar emellertid inte bara om demokrati och allmänanda. Med den omprövning av välfärdsstatens storlek och karaktär som ägt rum sedan mitten av 1980-talet gäller förväntningarna också organisationernas resurser för sådan samhällelig service som vi under en lång följd av år vant oss vid att stat och kommun svarat för. Djupgående strukturella förändringar i ekonomin har till och med bidragit till att skapa förväntningar på ideella organisationer som viktiga aktörer på en allt mer krympande arbetsmarknad (Lundström & Svedberg 1998; Ingelstam 1995). Som någon påpekat kan man av dagens allmänna

• Sida 748
•  Original

debatt faktiskt förledas att tro att en utveckling av den ideella sektorn skulle vara en universallösning på de flesta samhällsproblem, alltifrån ensamhet till statsskuld (Amnå 1995, s. 118).

Sett mot denna bakgrund är det inte så konstigt att våra politiker – då som nu – ofta har ett idealistiskt, ja nästan mytologiskt, förhållande till föreningslivet där organisationerna anses besjälade med en rad positiva värden; värden som organisationerna själva för övrigt inte är sena att åberopa som källa för legitimitet och grund för tilldelning av offentligt stöd. En längre passage hämtad från en proposition härom året, där utbildningsministern redogör för statens syn på folkbildningen, ger oss en god uppfattning om vilka värden det handlar om:

Folkbildningen är och skall vara fri och frivillig. Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet öppnar möjlighet till kunskapssökande för var och en utifrån egen erfarenhet och längs egna vägar, utan att begränsas av krav på resultat och utan uteslutningsmekanismer. Det är detta som ger möjlighet till samtal, engagemang och ifrågasättande utan på förhand givna ramar. Just därigenom fyller folkbildningen en roll som ingen annan utbildningsform kan göra, en roll som också bidrar till att upprätthålla demokratins vitalitet.

Förutsättningarna för att folkbildningen skall kunna vara fri och frivillig och fylla de funktioner som följer av detta, är att den kan styras av sin egen idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av politiska och ekonomiska maktgrupper och inte tvingas till kommersialisering eller anpassning till specifika samhälleliga krav för att hävda sin verksamhet. Dessa för folkbildningen värdefulla egenskaper är grunden för stödet från stat, landsting och kommuner.

(prop. 1997/98:115, s. 5)

Av citatet framgår att man från statens sida har stora förväntningar på folkbildningen vad gäller dess samhälleliga roll och betydelse; den ska ge människor möjlighet till kunskapssökande, till samtal, engagemang, ifrågasättande och därmed bidra till att upprätthålla demokratins vitalitet. Förväntningarna gäller också vilka egenskaper folkbildningen tänkes ha för att spela denna demokratiska roll; den bör vara fri- och frivillig, styras av sin egen idé, sätta egna mål och vara oberoende av olika maktgrupper. Citatet är nu bara ett enskilt exempel på hur man från politiskt håll ser på den mångfald av verksamheter som det svenska föreningslivet består av. Trots det är jag ganska övertygad om att det är representativt för många politikers syn på föreningslivet i stort.

• Sida 749
•  Original

Också många av de svenska forskare som intresserat sig för frågor som dessa har ofta utgått från en liknande, idealiserad bild av föreningslivet. De har, som en kritisk betraktare uttryckt saken, utgått från att organisationerna per definition är behäftade med en rad positiva värden, att de fungerar som de ska och att de utför omistliga samhälleliga uppgifter (Michelleti 1994, s. 230). Även om man i den nyare forskningen om ideella sektorn som växt fram på senare år återfinner en mera kritisk hållning, finns också här ibland en starkt idealiserande tendens. Vissa menar rentav att man kan tala om ett ”ideologiskt korståg” av forskare som önskar styrka och utveckla den ideella sektorns roll (Selle 1998).

1

De värden som här diskuteras har sitt ursprung i en så kallad pluralistisk syn på föreningslivets roll i samhället. Det är ett synsätt som för övrigt har sin grund i en traditionell liberal demokratiuppfattning, enligt vilken förekomsten av en ”tredje domän”, fristående från marknaden och staten utgör ett centralt tema. I den mån staten inkräktar på denna autonomi, till exempel genom att tillåta frivilliga organisationer att verka inom det politiska systemets ramar, är det således ett problematiskt fenomen. Det är just genom att befinna sig utanför systemet som organisationerna kan fungera som den viktiga kanal för kommunikation mellan folket och staten som varje demokratiskt styrelseskick kräver. Som en reaktion på pluralismen, och som en förklaring till de band som i många länder (inte minst i Sverige) utvecklats mellan staten och föreningslivet har det också vuxit fram en korporativistisk teoribildning. Dess förespråkare är visserligen kritiska till de ofta mycket starka banden. Samtidigt ges banden flera demokratiska funktioner, bland annat hjälper de till att upprätthålla goda relationer i samhället och göra genomförandet av politiken mera smidigt. Ett av teorins allra viktigaste antaganden är emellertid att en alltför långt driven korporativism tenderar att bryta ner organisationernas demokratiska funktion. Medan pluralismen således mycket starkt betonar autonomi som en förutsättning för föreningslivets demokratiroll, finner vi i korporativismen en tämligen stor acceptans för organisationernas närvaro i politiken. För att organisationernas demokratiska funktion inte helt ska gå förlorad är det dock av största vikt att en balans mellan integration och självständighet kan upprätthållas.

• Sida 750
•  Original

Artikelns syften

I denna skrift ifrågasätts den idealistiska, pluralistiska bilden av föreningslivet som är så vanligt förekommande i såväl politik som forskning. Med stöd i min egen och andras forskning om ideella sektorn hävdas i stället att föreningslivet i praktiken fjärmat sig från de pluralistiska värden som tillkrivs det. Å ena sidan finns det tecken på ”företagifiering”, där många organisationer blivit allt mer kommersiellt inriktade och bedriver någon del av sin verksamhet i bolagsform (Berg & Eklund 1997, s. 1). Å andra sidan – vilket är det fenomen som här ska uppmärksammas – har det också skett en ”myndighetifiering”, där ideella organisationer i ökande grad tas i anspråk av stat och kommun för genomförande av uppgifter inom diverse olika politikområden; äldreomsorg, socialtjänst, arbetsmarknad, vuxenutbildning, fritid och kultur, internationellt biståndssamarbete för att nu nämna några exempel. Det sker nu visserligen ständigt förskjutningar när det gäller synen på vem som är mest lämpad att utföra en viss uppgift. Under senare år har det emellertid varit en trend att lägga produktionen av samhällsservice på privaträttsliga organ, bland annat ideella föreningar (SOU 1994:147, s. 25).

Den svenska ideella sektorn är alltså inte en fristående domän i samhället, som styrs av sin egen idé och som verkar oberoende av olika maktgrupper. Tvärtom är den i högsta grad integrerad med den offentliga sektorn och därmed beroende av relationerna till framförallt staten. Den nyare skandinaviska forskning om ideella sektorn som växt fram på senare år har beskrivit den rådande situationen i termer av närhet och beroende. Vissa talar till och med om organisationer som lever i symbios med staten, vilket inte är så konstigt, eftersom staten i vissa fall står för upp emot ¾ av organisationernas finansiering (Lorentsen 1993; Kuhnle & Selle 1992; Lundström & Wijkström 1997). Precis som är fallet i många andra europeiska länder tenderar den offentliga finansieringen dessutom att anta allt mer av företagslika och resultatorienterade styrformer. Generella bidrag ersätts i ökande grad av projektfinansiering, prestationsersättning och utkontraktering där bidragsgivaren vill veta om pengarna använts på rätt sätt och givit av denne avsett resultat (SOU 1994:147; Bergmark 1994; Lindgren 1997; Berg & Eklund 1997; Johansson 1998). Genom den nyare forskningen om ideella sektorn vet vi också att formerna för finansiering ofta är helt avgörande för hur ideella organisationer arbetar (Grönbjerg 1992; Micheletti 1994).

• Sida 751
•  Original

Mot denna bakgrund, och i en tid när föreningslivets potential är så central i debatten om välfärdsstatens framtida utformning, är det enligt min mening viktigt att fundera över vad det statliga stödets förändrade karaktär kan tänkas få för konsekvenser för de ideella organisationernas arbetsvillkor och samhälleliga funktioner, till exempel deras betydelse för demokratin. Det är för övrigt just detta som föreliggande skrift går ut på.

De empiriska exemplen är hämtade från folkbildningsvärlden, det vill säga studieförbund och folkhögskolor, vars verksamhet är mycket omfattande. Staten anslår varje år ansenliga medel till folkbildningen, för närvarande drygt 2,4 miljarder kronor. Till detta ska läggas en halv miljard i kommunala bidrag, en halv miljard i landstingsbidrag samt cirka 200 miljoner som ersättning för kommunala uppdrag inom det så kallade Kunskapslyftet. Det sammanlagda stödet från samhället till folkbildningen uppgår därmed till nästan 3,5 miljarder kronor årligen (Folkbildningsrådet 1997). Ser vi till verksamhetens omfattning, mätt i antal deltagare, har studieförbunden mellan 1,5–2 miljoner deltagare per år, medan antalet elever i folkhögskolan är drygt 200 000. Cirka 75% av Sveriges befolkning i åldern 18–75 år har någon gång deltagit i en studiecirkel och 13% i en folkhögskolekurs. Så mycket som 20% av alla vuxna deltar i minst en studiecirkel per år (SOU 1995:141). Folkbildningen utgör därmed, vid sidan av idrottsrörelsen som är landets största folkrörelse, en av de mest omfattande delsektorerna inom det som här benämnts den ideella sektorn.

2

En majoritet av studieförbund och folkhögskolor har sina rötter i de traditionella folkrörelserna, de är ”organisationer ur organisationer” (SOU 1996:127, s. 19). Trots den starka historiska kopplingen till folkrörelserna tillhör folkbildningen i dag samtidigt ”frontlinjen” när det gäller hur dess relationer till staten och den offentliga sektorn är beskaffade. I flera statliga utredningar på senare år har dess nuvarande organisering åberopats som en förebild (SOU 1993:71; SOU 1998: 76). Att så är fallet beror på att vad vi för enkelhets skull kan kalla självförvaltning tillämpas inom området sedan 1991 då Folkbildningsrådet bildades. Rent formellt är Folkbildningsrådet en ideell förening, stiftad av folkbildningens egna intresseorganisationer. Till denna privaträttsliga förening har staten överlämnat alla centrala förvaltningsuppgifter som gäller folkbildningen, bland annat uppgiften att fördela statsbidrag till studieförbund och folkhögskolor. Folkbildningsrådet har därmed att samtidigt spela den komplicerade rollen som övervakare av folkbild-

• Sida 752
•  Original

ningen, som mellanled mellan folkbildningen och staten och som företrädare för folkbildningen.

3

Vid sidan av dess omfattning och moderna organisering finns det ett annat förhållande som gör folkbildningen intressant som empiriskt exempel i denna artikel, nämligen det faktum att dess existens är så starkt knuten just till demokrati. Det viktigaste och allra mest grundläggande motivet till samhällets omfattande stöd till studieförbund och folkhögskolor är att folkbildningen antas bidra till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Demokrati finns också med i alla studieförbundens programskrifter samt betraktas allmänt som grundelement för folkhögskolornas verksamhet (Lindgren 1996, s. 14).

Mera precist har min artikel två syften, varav ett är deskriptivt och ett av mer analytisk natur. Det första är att ge en bild av relationerna mellan staten och folkbildningen genom att beskriva hur det statliga stödet till verksamheten är uppbyggt. Ett andra syfte går ut på att jämföra denna bild med statsvetenskapliga teorier om pluralism och korporativism som båda, om än på olika sätt, har något att säga om hur dylika relationer bör vara beskaffade för att främja demokratin. Den fråga som ställs är om relationerna mellan staten och folkbildningen kan sägas ha en sådan karaktär att den senares självständighet är så kringskuren att legitimitetsgrunden för dess demokratiska roll omintetgjorts?

Detta går givetvis inte att besvara på något entydigt och objektivt sätt. För det är folkbildningsvärlden alltför omfattande och mångfacetterad. Dessutom är frågan om folkbildningens demokratiroll i sig så komplex att den svårligen låter sig definieras på något allomfattande sätt. Man kan exempelvis mycket väl tänka sig att studieförbund och folkhögskolor liksom ideella organisationer i övrigt kan ha en demokratisk funktion utan att, så som min fråga här ovan implicerar, stå i ett självständigt förhållande till staten. Men om man nu, som jag valt att göra i denna skrift, utgår från teorier som säger att det finns ett visst samband mellan ideella organisationers självständighet och deras demokratiska potential, borde det vara möjligt att åtminstone diskutera den fråga som ställts här ovan. En sådan diskussion är enligt min mening dessutom mycket viktig att föra eftersom en stor del av folkbildningens samhälleliga legitimitet bygger på att ett dylikt samband existerar. Vad det handlar om är alltså en normativ analys där jag, med utgångspunkt i konkreta empiriska exempel på hur staten styr folkbildningen och med hjälp av statsvetenskapliga teorier om pluralism och korporativism, för en diskussion om hur de nuvarande relationerna mellan staten och

• Sida 753
•  Original

folkbildningen förhåller sig till folkbildningens demokratiska potential.

Skriften är i det följande upplagd så att jag i andra kapitlet översiktligt introducerar hur forskningen om den ideella sektorn utvecklats på senare år. Därefter beskrivs de mest centrala tankegångarna i pluralism respektive korporativism. I min beskrivning har jag lagt särskild betoning på hur man inom respektive teori beskriver de institutionella arrangemang som krävs för att ideella organisationer ska ha en demokratisk funktion. I kapitel tre återfinns en redogörelse, och i viss mån tolkning, av hur det statliga stödet till folkbildningen är uppbyggt i termer av underliggande motiv och praktisk utformning. I kapitel fyra, slutligen, jämförs denna redogörelse med tankegångarna i pluralism och korporativism varvid jag också söker svara på frågan om folkbildningens självständighet är så kringskuren att dess demokratiska potential kan ifrågasättas.

Staten och föreningslivet i litteraturen

Forskning om den ideella sektorn

Trots att föreningslivet är så djupt rotat i det moderna samhällets historia är det först från 1970-talet och framåt som forskare på allvar börjat intressera sig för olika aspekter av denna företeelse. Detta kan synas märkligt i ett land som Sverige där folkrörelser och föreningsengagemang är så intimt förknippade med de sociala och politiska arbetsformerna (Amnå 1995, s. 15). Sverige brukar ju ofta beskrivas som en samförståndsdemokrati, där en viktig ingrediens varit just organisationernas starka inflytande i det politiska livet (Jerneck & Sannerstedt 1994, s. 91). Kanske just därför har mycket av den tidigare svenska forskningen om ideella sektorn ofta haft den idealistiska karaktär jag inledningsvis talade om. Så ser emellertid den akademiska diskursen inte längre ut, vare sig i Sverige eller annorstädes. Mot bakgrund den växande kritik av välfärdsstaten och dess utformning som ägt rum i många länder har intresset för forskning om den ideella sektorn ökat i omfattning, men också antagit en rad nya mer kritiska former. Från att tidigare i stort sett ha stått helt utanför den samhällsvetenskapliga debatten om välfärdsstaten, har forskningen om den ideella sektorn och dess organisationer på bara några år hamnat mitt i dess kärna (Selle 1998).

Av naturliga skäl har man från samhällsvetenskapligt håll närmat sig den ideella sektorn utifrån olika intressen och frågor. Sociologer har till exempel intresserat sig för nya sociala rörelser, men också för

• Sida 754
•  Original

frågor om den ideella sektorns betydelse som komplement till den offentliga sektorns produktion av service inom olika områden. Med det ökade utrymme som ideella organisationer fått i produktionen av samhällelig service har man från rättsvetenskapligt håll börjat fundera över de juridiska gränsdragningsproblemen i den gråzon som uppstår när den ideella sektorn integreras med den offentliga. Ekonomerna å sina sida har ägnat sig åt att förklara hur den ideella sektorns tjänsteproduktion förhåller sig till den offentliga sektorn i termer av kvantitet, kvalitet, effektivitet, men ett visst intresse har också ägnats den ideella sektorn i ett organisationsteoretiskt perspektiv. Bland statsvetare har intresset primärt riktats mot organisationernas demokratiska roll i samhället, där de betraktas som en mellanliggande struktur mellan medborgare och stat. På senare år har vi också kunnat notera ett ökande intresse för komparativa studier, där den ideella sektorn i olika länder jämförs med avseende på faktorer som finansiering, ekonomisk omsättning, storlek, struktur och förhållande till staten.⁴

Statsvetare har som sagt uppmärksammat den ideella sektorn företrädesvis med hänvisning till organisationernas betydelse för demokratin. Så har det i för sig sett ut under en längre tid. Men medan det i den tidigare forskningen fanns en stark fokusering på historia, på en viss sorts organisationer (främst fackföreningsrörelsen) och på mätbara variabler som medlemstal och medlemsaktivitet, kan vi i dag finna en långt större mångfald av infallsvinklar. Som exempel kan nämnas Jean Cohens och Andrew Aratos (1992) ambitiösa försök att bygga en teori som tar fasta på relationen mellan det civila samhället och ett antal normativa demokratimodeller. Ett annat byggnadsförsök är Stein Kuhnle & Per Selles (1992) ambition att föra samman teorier om välfärdsstaten med teorier om den ideella sektorn till en modell för komparativ analys av relationerna mellan staten och den ideella sektorn. Med inspiration hämtad från Robert Putnams (1993) i dag närmast kultförklarade bok om föreningslivet i Italien, kan vi vidare finna ett stort intresse att studera den ideella sektorns betydelse för demokratin ur ett delvis nytt perspektiv där begrepp som socialt kapital och förtroende är centrala.

I denna skrift har jag emellertid för avsikt att uppmärksamma den ideella sektorn i ett förhållandevis traditionellt, statsvetenskapligt avseende. Som framgår av studiens syfte är det som intresserar mig hur relationen mellan staten och den ideella sektorn (här representerad av folkbildningen) ser ut. Inom statsvetenskapen är det

• Sida 755
•  Original

teorier om pluralism och korporativism som varit vägledande när det gällt att förstå de ideella organisationernas närvaro i politiken.

Pluralism och korporativism som idealtyper

Båda synsätten har naturligt nog över tid genomgått en rad nyanseringar; i litteraturen talas det exempelvis om klassisk och kritisk pluralism, liksom om producentkorporativism och skandinavisk korporativism. För den analys som denna skrift innebär har jag dock funnit det rimligt att betrakta både pluralism och korporativism som tämligen enhetliga företeelser.

5

Det är bland annat därför min be-

skrivning nedan är mer översiktlig än uttömmande, varvid ambitionen har varit att samla några av de mest centrala inslagen i de två teorierna.

Pluralismen är den äldre av de två och kan på många sätt betraktas som det fortsatt gängse synsättet i den internationella statsvetenskapliga litteraturen om ideella organisationer, ett förhållande som kan bero på att teorin bygger på vissa traditionellt liberaldemokratiska värden som fått stort inflytande i många länder. Det kanske mest grundläggande av dessa värden är mångfald, det vill säga tanken att makt och inflytande i ett samhälle är och bör vara vitt spridd. Eftersom allmänna val och politiska partier inte ensamma kan garantera demokratiskt inflytande och deltagande för alla, är existensen och främjandet av olika organiserade intressen en central aspekt i varje demokrati. Dessa organiserade intressen antas för övrigt vara frivilligt skapade, demokratiskt styrda av sina medlemmar samt fristående från staten. Det är för övrigt just genom att befinna sig utanför det politiska systemet, gärna i ett konkurrensförhållande till staten och till varandra, som organisationerna bäst främjar demokratin. I denna position kan de fungera som kanaler för kommunikation mellan folket och staten, men också som ett slags spejare som tidigt kan uppmärksamma missförhållanden. Ideella organisationer anses också ha betydelse för demokratin genom att de ger demokratisk skolning samt stimulerar till politiskt deltagande, engagemang och medborgaranda.

Mot bakgrund av värden som dessa ser pluralismen föreningslivet som ett centralt inslag i det politiska livet. Alla medborgare antas genom olika organisationer ha ungefär lika stora möjligheter att göra sin röst hörd. Alla organisationer antas dessutom ha samma tillträdesmöjligheter till den politiska arenan. Det politiska inflytandet är därmed spritt mellan en mångfald av organisationer. Detta

• Sida 756
•  Original

innebär att alla organisationer som vill kan vara med och slåss om inflytande. Skillnader i resurser kan visserligen skapa ojämlika styrkeförhållanden mellan organisationer, men på sikt anses sådana skillnader inte ha någon större betydelse. Detta beror på att möjligheterna till inflytande inte ses som kumulativt, men också på att staten betraktas som en neutral aktör i förhållande till föreningslivet.

Korporativism kan om man vill ses som en motreaktion på det pluralistiska sättet att betrakta föreningslivets karaktär och funktion.

6

Mycket kort betyder korporativism en av statsmakterna

erkänd medverkan från organisationerna i det politiska systemet. Det vill säga organisationerna är inte fristående utan är på olika sätt integrerade i den offentliga beslutsprocessen. Det finns dock betydande ojämlikheter beträffande olika organisationers möjligheter till dylik medverkan. Staten är inte som pluralismen antar en neutral aktör som agerar på en ”marknad”, där det råder konkurrens mellan alla organisationer. Snarare är det så att vissa organisationer, särskilt de största som är dominerande inom sitt område, ges en priviligierad, närmast monopolliknande status, medan andra inte äger tillträde alls till de politiska arenorna. I denna process måste de deltagande organisationerna anpassa sig till den offentliga sektorns hierarkiska system och byråkratiska normer; de blir kvasioffentliga och den för demokratin så viktiga kopplingen till medlemmarna försvagas.

Det finns flera orsaker till att staten integrerar vissa ideella organisationer i den offentliga beslutsprocessen, och till varför organisationerna själva låter sig integreras. Anledningar som såvitt jag kan förstå också beskriver vilken demokratisk funktion ideella organisationer kan ha i ett korporativistiskt politiskt system där organisationerna inte enbart finns utanför systemet. Från statens sida handlar det om att skapa legitimitet för den förda politiken. Genom att dra in organisationerna i den offentliga beslutsprocessen kan konflikter undvikas och goda relationer främjas, samtidigt som genomförandet av politiska beslut underlättas om man har organisationerna med sig från början. För organisationernas del utgör samverkan med staten ett effektivt sätt att få information om och inflytande över viktiga beslut som gäller det egna verksamhetsområdet.

I korporativa lösningar ligger också stora demokratiska risker. En är att vissa grupper får ”dubbel rösträtt”. De kan rösta i allmänna val men har samtidigt också möjlighet till påverkan via inflytelserika organisationer, en form av odemokratiskt inflytande från särskilt gynnade särintressen alltså. En annan uppenbar risk är att organisa-

• Sida 757
•  Original

tionerna växer samman med staten, att de så att säga ”koopteras” till den politiska beslutsprocessen (Lewin 1992, s. 32). De blir då blott och bart ett redskap för staten och därmed oberoende sina medlemmar vilket innebär att själva legitimitetsgrunden för deras demokratiska roll minskar eller försvinner. Korporativa lösningar i politiken kan sålunda beskrivas som ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan skapas stora potentiella möjligheter för inflytande i politiken för medverkande organisationer. Å andra sidan riskerar samma organisationer att de tappar i demokratisk legitimitet. För att en korporativ lösning ska främja demokratin är det således av största vikt att en balans upprätthålles mellan de organiserade särintressena och statens intressen. Den organisation som tillåts verka inom det politiska systemet måste därför fungera demokratiskt, ha sina medlemmars förtroende och inte uppfattas gå helt i statens intressen. Legitimitetsproblem kan också mycket väl uppstå i de fall där organisationen blir ”särintressenas fångar”, det vill säga ligger för nära de egna organiserade intressena (Micheletti 1994, s. 144).

Teorierna om pluralism och korporativism har som nämnts under åren naturligt nog utsatts för en omfattande akademisk debatt. Empiriskt tycks man dock vara överens om att inget land är antingen det ena eller det andra, snarare mer eller mindre pluralistiskt respektive korporativistiskt, allt beroende på historia och aktuella politiska omständigheter. Flera författare menar också att pluralism och korporativism bör ses som system av relativt direkt observerbara, idealtypiska institutionella arrangemang på en skala där ena ändan beskriver en pluralistisk, självständig ideell sektor och den andra en korporativistisk och beroende (Schmitter & Lembruch 1979, s. 13; Michelleti 1994, s. 26). Båda teorierna antar emellertid att det finns ett samband mellan de institutionella arrangemangen och den ideella sektorns demokratiska funktion.

Det är också så jag valt att tillämpa teorierna i denna skrift. Min tanke är att om den ideella sektorn i ett land kan analyseras med hjälp av pluralism/korporativism, så borde samma teorier också kunna användas för att analysera graden av pluralism/korporativism för en delsektor av den ideella sektorn i ett land – i detta fall folkbildningen. I praktiken går den analys som här ska göras således ut på att jämföra de institutionella arrangemangen mellan staten och folkbildningen så som dessa kommer till uttryck i statsbidragets uppbyggnad, med de idealtypiska institutionella arrangemang som pluralismen respektive korporativismen ser som nödvändiga för att den ideella sektorn ska ha en demokratisk funktion i samhället.

• Sida 758
•  Original

Staten och folkbildningen

Statsbidragets motiv

Statligt stöd till folkbildningen är av gammalt datum. Ända sedan Oscar den I år 1846 donerade 300 riksdaler banco till Stockholms bildningscirkel har staten på olika sätt stött verksamhetens fortbestånd och utveckling. De första folkhögskolorna som inrättades 1868 erhöll statligt stöd några få år senare, 1905 började föreningsbibliotek erhålla statsbidrag och 1912 blev det möjligt för folkrörelser som bedrev studiecirkelverksamhet att få stöd. Allt sedan denna tid har studieförbund och folkhögskolor regelmässigt, om än i varierande former, erhållit statligt stöd för sin verksamhet (Johansson 1991).

För att få en bild av varför man från statens sida funnit det värt att ge detta bidrag har jag i en tidigare studie undersökt hur det statliga stödet under åren 1920-1991 motiverats i lagens förarbeten. Det framgår då att tyngdpunkten i motiven förändrats vid olika tider, exempelvis under 1960- talet när bildningsarbetets folkrörelseanknytning betonades särskilt starkt. Det framgår också att en avsevärd vidgning av folkbildningsuppgiften kommit till stånd i och med att denna successivt över tid inordnats i vuxenutbildningspolitik, kulturpolitik och under senare år även integrations- och arbetsmarknadspolitik. Själva kärnan i motiven för samhällets stöd under den undersökta perioden – att bidra till en demokratisk grundsyn och utveckling – har dock inte förändrats, även om man på 1920-talet snarare talade om demokratimålet som en uppgift att ”uppväcka medborgerlig bildning och känsla för de andliga värdenas betydelse” (Lindgren 1996, s. 31-40). Även i 1998 års folkbildningsproposition är demokratimotivet centralt. Här tillförs också ett delvis nytt syfte, att främja kulturintresset och en folkligt skapande aktivitet (prop. 1997/98:115, s. 18).

Allt sedan 1920-talet har således det mest bärande motivet för samhällets stöd till folkbildningen varit att främja demokratin. Vad detta demokratimål mera konkret innebär och vad det kan betyda på ett mera teoretiskt plan, är dock frågor som av någon anledning inte varit föremål för några mer systematiska analyser. Flera författare, däribland jag själv, har emellertid intresserat sig för frågan och funderat över demokratimålets innebörd och tänkbara tolkning. ⁷Mycket kortfattat består mitt eget bidrag i att jag dels granskat hur folkbildningens uppgift över tid beskrivits i lagens förarbeten, dels läst vad de författare som tidigare reflekterat över folkbildningens demokratimål kommit fram till. Intrycken av allt detta har jag där-

• Sida 759
•  Original

efter analyserat i relation till ett inom statsvetenskapen vanligt sätt att närma sig demokratibegreppet. Jag har därvid (föga förvånande) funnit att folkbildningen står för vad man kan kalla en djupare eller samhällscentrerad demokratisyn, enligt vilken demokratins förutsätt-

ningar spelar en lika viktig roll som samhällets former för besluts-

fattande. I såväl lagens förarbeten som i folkbildningslitteraturen betonas nämligen ständigt sådant som jämlikhet, jämställdhet, utjämning av utbildningsklyftor, vidgning av deltagande inom kulturen samt folkrörelsernas viktiga roll. Det är just sådana faktorer som förespråkarna för en djupare demokratisyn brukar lyfta fram som gynnsamma betingelser eller förutsättningar för ett demokratiskt beslutsfattande. Om inte dylika förutsättningar finns kommer nämligen personer med omfattande ekonomiska, sociala och kulturella resurser att ha större möjligheter att utöva inflytande än de som är sämre rustade i detta avseende. Också när det gäller möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv är det rimligt att anta att tillgången på nu nämnda resurser har stor betydelse (Lindgren 1996, s. 31-53).

Med hjälp av dessa mina tidigare funderingar är det lätt att se den underliggande logiken i folkbildningens demokratimål, så som det på senare år uttrycks i statliga propositions- och förordningstexter. Ser vi till 1998 års proposition förväntas folkbildningen bidra till demokratin genom att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation, skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, utjämna utbildningsklyftor, höja bildningsnivån, prioritera vissa målgrupper samt genom att verksamheten präglas av demokratiska värderingar och samarbete (prop. 1997/98:115, s. 18). Allt detta är faktorer som således utgör viktiga förutsättningar för ett demokratiskt beslutsfattande där ambitionen är att medborgarna på så lika villkor som möjligt kan delta och ha inflytande. Mycket kort kan vi därmed slå fast att staten stöder folkbildningen därför att denna genom sin verksamhet bidrar till ett mera jämlikt demokratiskt deltagande.

I föreliggande artikel har jag för avsikt att lyfta fram en i detta sammanhang närliggande aspekt av folkbildningens demokratimål, nämligen begreppet fri och frivillig. Ett begrepp som enligt min mening beskriver hur folkbildningen bör vara organiserad – internt i själva verksamheten och externt gentemot intressenter i omvärlden – för att på bästa sätt främja ett jämlikt demokratiskt deltagande. Fri och frivillig kan om man så vill sägas utgöra folkbildningens bidrag till demokratin på organisatorisk nivå.

• Sida 760
•  Original

Av den inledningsvis citerade passagen från 1998 års folkbildningsproposition framgår att fri- och frivilligheten utgör den principiella utgångspunkten för statens stöd: ”Stödet till folkbildningens organisationer syftar alltså till att bevara och utveckla folkbildningens egenvärde – friheten, frivilligheten, idéstyrningen och självständigheten” står det. Här betonas också att det statliga stödet bygger på ett grundläggande förtroende för att folkbildningen förmår upprätthålla detta egenvärde. Att så är fallet är inte underligt för som idéhistorikern Bernt Gustavsson påpekat i sin avhandling

Bildningens väg beskriver fri och frivillig svensk folkbildnings allra

innersta kärna (Gustavsson 1991, s. 92). Detta innebär att en stor del av folkbildningens legitimitet ligger just i dess förmåga att hålla de egenskaper som fri- och frivilligheten står för vid liv. Förmår man det främjas också demokratins utveckling på det sätt jag ovan beskrivit. Statens motiv för sitt stöd till folkbildningen – att främja ett mera jämlikt demokratiskt deltagande – kan därmed tolkas som ett mål, något som folkbildningen genom sin verksamhet tänkes åstadkomma. Fri och frivillig däremot handlar om en uppsättning

egenskaper, en särart om man så vill, som folkbildningen bör ha –

eller åtminstone bejaka – för att på bästa sätt leva upp till detta mål. Hur ser då dessa egenskaper ut?

I sin avhandling spårar Bernt Gustavsson fri och frivillig till folkbildaren, läkaren och professorn Knut Kjellberg som menade att mänskliga bildningsprocesser kräver frihet. Strävan efter bildning kommer inifrån människan själv, om yttre tryck av något slag är närvarande omintetgörs förutsättningarna för den utveckling av det mänskliga som är bildningens syfte (Ibid.). Varifrån initiativet till bildning kommer har således betydelse för den som vill förstå innebörden i fri och frivillig. Av betydelse är också frånvaron av yttre tryck; deltagandet ska vara frivilligt och de som deltar bör ha möjlighet att påverka studiernas uppläggning och innehåll. Folkbildning utgör därmed ett alternativ till det allmänna skolväsendet och behöver (eller bör) inte låta sig styras av fastställda läro- eller kursplaner (Bergstedt & Larsson 1995, s. 51).

Strävan efter bildning bör alltså komma inifrån människan själv, medan uppgiften för organisationerna kan sägas vara att tillhandahålla bildningsprocessens yttre betingelser. Hur dessa betingelser ser ut, det vill säga hur verksamheten organiseras, är i sammanhanget av stor betydelse. En önskvärd ingrediens i organiseringen har redan nämnts; människor bör komma till folkbildningen av fri vilja och väl där bör de ha frihet att bestämma över sina studier. En annan i detta sammanhang central, organisatorisk ingrediens handlar

• Sida 761
•  Original

om hur folkbildningen bör förhålla sig till intressenter i sin omvärld, framförallt staten. När folkbildningen växte fram kring sekelskiftet var den en företeelse som verkade oberoende av staten. Fortfarande är det detta ideal som lyfts fram när man från statsmakternas sida motiverar sitt stöd. I 1991 års folkbildningsproposition kan man läsa att: ”Likaväl som en fri press med plats för olika röster och opinioner är nödvändig för demokratin, behövs en fri och obunden folkbildningsverksamhet, som ger möjligheter att utveckla kunskaper och kulturell aktivitet på folklig och ideell grund (prop. 1990/91:82, s. 9).

Sammanfattningsvis vill jag påstå att begreppet fri och frivillig förhåller sig till folkbildningens demokratimål i enlighet med följande tankekedja: Folkbildningen ska stärka och utveckla förutsättningarna för demokrati, och så sker om verksamheten i så hög grad som möjligt har en fri och frivillig karaktär. Det vill säga att de anordnande organisationerna är självständiga i förhållande till stat, kommun och andra intressenter; att bildningsarbetet anordnas utanför det allmänna skolväsendet, att studierna är öppna för alla, att människor kommer till folkbildningen av fri vilja och att de som deltar själva bestämmer över sina studier.

Som den uppmärksamma läsaren säkert redan noterat är denna tankekedja i det närmaste en blåkopia av hur man inom pluralistisk teori ser på ideella organisationers närvaro och agerande i politiken. På dessa starkt pluralistiska motiv vilar sålunda statens bidrag till folkbildningen. Vi ska nu gå vidare och i följande avsnitt titta lite närmare på bidragets praktiska utformning, samt också jämföra hur denna praktik förhåller sig till bidragets motiv. Jag har därvid valt att beskriva ett antal styråtgärder från statens sida som enligt min mening framstår som särskilt centrala när det gäller att förstå närheten i relationerna mellan staten och folkbildningen. Framställningen är koncentrerad till 1991 och framåt. Just vid denna tid – i juni 1991 – fattade riksdagen nämligen beslut om en radikalt förändrad ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen. Förändringen var avsedd att främja det fria och frivilliga bildningsarbetets värden och därmed de grundläggande motiven för det statliga stödet, men som vi ska se har utvecklingen tagit en annan riktning.

• Sida 762
•  Original

Statsbidragets praktiska utformning

En av de åtgärder som vidtogs i samband med nyss nämnda riksdagsbeslut var att målstyrning infördes i folkbildningen. Om fenomenet målstyrning finns det mycket att säga. Utan att överdriva vill jag påstå att just i folkbildningssammanhang är målstyrning minst sagt komplicerat, framförallt om fri och frivilligheten samtidigt ska främjas.

Det kanske mest centrala momentet i all målstyrning är att organisationens ledning eller huvudman ska formulera mål. Frågan här är dock vems mål som ska gälla; statens eller bildningsorganisationernas? Motivet för staten att överhuvudtaget stödja folkbildningen ligger som jag beskrivit i avsnittet här ovan i antagandet att ett aktivt och fristående föreningsliv, bestående av en mångfald av organisationer, är en grundläggande förutsättning för varje demokrati. I enlighet med detta synsätt uppmuntras studieförbund och folkhögskolor av staten att sätta sina egna mål. Det anses dessutom som en särskild kvalitet om målen skiljer sig åt så att de avspeglar skillnader i ideologi och traditioner mellan olika huvudmän (prop. 1990/91:82, s. 10). Tanken bakom denna formulering är att åstadkomma en renodling av folkbildningens särart, men också att få de olika bildningsorganisationerna att tydligare profilera sig gentemot varandra vilket antas ha betydelse för demokratin. (Lindgren 1996, s. 38). Samtidigt har emellertid riksdag och regering redan fastställt vilka mål och syften som ska ligga till grund för beviljande av bidrag, liksom för den utvärdering som målstyrningen ställer krav på. För som utbildningsministern förklarar i 1998 års proposition:

Regeringen har… den principiella inställningen att folkbildningen skall vara fri och frivillig. Däremot är det statens ansvar att… vara tydlig i fråga om vad regering och riksdag vill uppnå genom bidragsgivningen. Uppnås inte dessa samhällets syften kan inte heller motivet för att ge statsbidrag kvarstår.

(prop. 1997/98:115, s. 19)

Å ena sidan betonas alltså vikten av att folkbildningen har en fri och frivillig karaktär, å den andra sidan styr politiska behov vad bildningsorganisationerna ska syssla med. Denna motsättning ska nu inte överdrivas. De statliga målen har utarbetats i nära samverkan med folkbildningens företrädare. De flesta torde nog vara överens om att de statliga målen i själva verket är de som präglar både Folkbildningsrådets och folkbildningsorganisationernas egna strävanden (Sundgren 1998, s. 13). Till sin karaktär är de statliga målen dess-

• Sida 763
•  Original

utom tämligen vaga, vilket ger studieförbund och folkhögskolor stora frihetsgrader när det gäller att formulera egna mål. Så är det av allt att döma också tänkt att fungera. Via övergripande mål i förordnings- och propositionstexter formuleras en viljeinriktning för vad staten förväntar sig att bidraget ska leda till, däremot föreskrivs inte hur detta ska gå till (prop. 1997/98:115, s. 19).

Problemet är dock att målstyrningen av folkbildningen i praktiken inte kommit att fungera på detta sätt. Flera åtgärder de senaste åren pekar snarast på en ökande tendens från statens sida att – så att säga vid sidan av de övergripande målformuleringarna – just före-

skriva hur folkbildningsarbetet ska gå till för att de statliga målen

ska uppnås. Man har därvid använt sig av sådana metoder för finansiell styrning som tillämpas för vanliga myndigheter, nämligen förordningar och av regleringsbrev.

I enlighet med målstyrningens principer fördelar huvudmannen medel företrädesvis i form av ”en påse pengar”, varvid de som har att genomföra verksamheten själva avgör hur medlen bäst ska användas för att nå uppställda mål. I folkbildningens fall fungerade det på detta sätt bara under ett enda år, 1991/92, då Folkbildningsrådet hade att fördela ett allmänt bidrag på drygt två miljarder kronor till studieförbund och folkhögskolor. Redan 1992/93 förändrades dock situationen då 10% av det allmänna bidraget öronmärktes och gjordes om till ett särskilt bidrag, avsett endast för bildningsverksamhet riktad till personer som är eller riskerar att bli arbetslösa. På grund av ett fortsatt svårt arbetsmarknadsläge ökades under de därpå följande åren det särskilda bidraget för arbetslösa från 10% till 20% av det allmänna bidraget. Merparten av det särskilda anslaget (cirka 80%) var avsett för 10 000 extra studieplatser i folkhögskolan, resten avsåg verksamhet i studieförbundsregi. Av regeringens regleringsbrev till Folkbildningsrådet under de år som det särskilda bidraget utgick (1992/93-1995/96) framgår att man från statens sida bl a kräver att få veta i vilken grad det särskilda bidraget använts för att rekrytera arbetslösa invandrare, en formulering som såvitt jag kan förstå måste betraktas som en uppmaning till folkbildningen att i första hand prioritera denna målgrupp (Lindgren 1997, s. 16).

Det särskilda bidraget avsett för arbetslösa upphörde formellt 1996, men från och med 1997 har resurser motsvarande de 10 000 extra studieplatserna i folkhögskolan i stället kommit att ingå i regeringens stora vuxenutbildningssatsning ”Kunskapslyftet”.

8

Till

skillnad mot tidigare, då det enda som förutsattes var att deltagarna var arbetslösa och att de dessutom gärna fick vara invandrare, finns det nu en rad ytterligare krav som folkhögskolorna måste uppfylla

• Sida 764
•  Original

för att få del av dessa medel. Kraven är dessutom reglerade i lagtext (SFS 1996:1397) som säger att deltagarna måste ha fyllt 20 år, att kurserna ska leda till kunskaper motsvarande grundskole- eller treårig gymnasiekompetens. Dessutom anges i vilken prioritetsordning de sökande ska antas.

Som synes är merparten av dessa krav inte alls förenliga med tanken att folkbildningen ska ha en fri och frivillig karaktär. Studierna är inte öppna för alla, bara för den som fyllt 20 år och är arbetslös (och helst tillhör någon av de prioriterade grupperna). Man kan vidare fråga sig om den som kommer till folkbildningen i egenskap av att vara arbetslös och därmed i högsta grad är beroende av samhällets trygghetssystem, i realiteten gör det i strävan efter bildning, av fri vilja och i frånvaro av alla slag av yttre tvång. Eftersom lagen ifråga kräver att kurserna ska leda till grundskole- eller gymnasiekompetens blir det såvitt jag kan förstå också i stort sett omöjligt för de bildningsorganisationer som anordnar kunskapslyft att stå fria i förhållande till det allmänna skolväsendet. Ännu mera omöjligt torde det vara för den enskilde deltagaren att själv få bestämma över sina studier.

Kunskapslyftet och det särskilda anslaget för arbetslösa har båda kommit till genom att det allmänna anslaget till folkbildningen delats upp i delposter och gjorts om till riktade statsbidrag. Till dessa särskilda bidrag har det dessutom via de regleringsbrev som regeringen utfärdar när riksdagen fattat beslut om statsbudgeten knutits särskilt föreskrivna villkor för användning. För det allmänna anslaget har man hittills avstått från att meddela dylika föreskrifter. Här har det hittills bara stått att det är Folkbildningsrådet som beslutar hur statens bidrag ska fördelas. Utöver Kunskapslyftet och det särskilda anslaget för arbetslösa har staten i sin budget emellertid även vid andra tillfällen de senaste åren anslagit pengar avsedda för särskilda ändamål; för distansutbildning, för uppsökande verksamhet och utbildning i samhällsfrågor och nu senast för utvecklings- och försöksverksamhet inom studieförbund och folkhögskolor. I samtliga fall har särskilda villkor för medlens användning utfärdats (Regleringsbrev 1997; 1998). Så har skett trots att regeringen nogsamt förklarat att det är Folkbildningsrådet som har att fördela bidraget till studieförbund och folkhögskolor, och att ”ett sådant system låter sig inte förenas med att staten meddelar särskilda bestämmelser om att vissa delar av verksamheten ska ha mindre eller alternativt högre statsbidrag eller på annat sätt detaljreglerar statsbidragsfördelningen” (prop. 1997/87:115, s. 22).

• Sida 765
•  Original

Vid sidan av de ovan beskrivna tendenserna till ökad statlig styrning har man från statens sida också börjat styra folkbildningen genom tillägg i regleringsbrev där specifika krav ställs på Folkbildningsrådet att utföra vissa ”uppdrag”. Ett sådant uppdrag fick rådet i samband med 1997 års budgetproposition där man uppmanas ”… att i samråd med Riksrevisionsverket utveckla och redovisa tänkbara modeller för resultatmått och mått på måluppfyllelse som visar hur syftet med statsbidrag till folkbildningen… har nåtts” (Regleringsbrev 1997). Detta uppdrag är nu i sig inte exceptionellt. Alla myndigheter som får pengar över statsbudgeten måste sedan 1988, när resultatstyrning infördes i statsförvaltningen, redovisa och analysera den egna verksamheten med utgångspunkt i de mål som riksdag och regering beslutat om. Hur detta ska gå till beskrivs i en förordning (SFS 1996:882), och för att stödja myndigheternas arbete finns det dessutom föreskrifter som förklarar hur förordningens olika paragrafer ska förstås. Kravet på Folkbildningsrådet att utveckla resultatmått och mått på måluppfyllelse innebär såvitt jag kan förstå att produktiviteten i folkbildningens prestationer måste mätas, t.ex. i termer av kostnads- eller förädlingsvärdesproduktivitet. Sådana mått är avsedda att ge regeringen viktig information om enskilda myndigheters förmåga att omvandla tilldelade resurser till varor och tjänster.

Det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är för det första att den statliga mål- och resultatstyrningen betraktar alla myndigheter som producerande system med övergripande mål som kan brytas ner till operativa verksamhetsmål. Det förutsätts också att det i alla verksamheter är möjligt att identifiera resultat i termer av produktivitet. Detta innebär att det system av krav och normativa föreställningar som kravet på resultatmått grundar sig på, står i ett direkt motsatsförhållande till ambitionen att folkbildningen ska karaktäriseras av fri och frivillighet. Om bildning ska förstås som en fri process som tar sin utgångspunkt och styrs av deltagarnas egna behov, inte av fasta läroplaner och utifrån kommande syften, torde det vara svårt att reducera samma process till något yttre och målbestämt; ett fastslaget bildningsgods som låter sig mätas med hjälp av olika produktivitetsmått. En tillämpning av styrsystemet fullt ut är därför inte möjlig utan att folkbildningens djupaste ideologiska intentioner går förlorade.

I kravet på utvecklandet av resultatmått och mått på måluppfyllelse finns nu inte bara motsättningar av ideologiskt slag, invävt finns också organisatoriska motsättningar. Jag tänker då på hur folkbildningen, eller snarare den centrala förvaltningen av folkbild-

• Sida 766
•  Original

ningen genom Folkbildningsrådet, är tänkt att vara uppbyggd. Ser vi till de motiv som låg till grund för rådets bildande 1991 framgår att man från regeringens sida ville förstärka och utveckla folkbildning som ett särskilt område, varvid inrättandet av Folkbildningsrådet bör ses som en markering av verksamhetens ideella karaktär. Genom att uppmuntra till organisatorisk mångfald och ideologisk profilering av de olika studieförbunden och folkhögskolorna, och genom att bryta loss folkbildningsområdet från den traditionella myndighetsstrukturen och i stället tillåta självförvaltning, tänkte man sig sannolikt att det fria bildningsarbetets värden och ideal bättre skulle främjas (Lindgren 1998). För som den dåvarande skolministern Göran Persson förklarade i samband med rådets bildande: ”Ett folkbildningsråd skall /…/ inte vara en statlig myndighet utan ett folkbildningens eget organ” (prop. 1990/91:82, s. 38). Ett uttalande som för övrigt förtydligas i 1998 års proposition där det sägs att ”stor hänsyn bör tas till att Folkbildningsrådet är en del av den fria folkbildningen och till att dess verksamhet därmed inte kan inrymmas i de former för statlig styrning av myndigheter som gäller i annan verksamhet (prop. 1997/98:115, s. 21). Sett mot denna bakgrund ter det sig minst sagt svårförståeligt att staten, via kravet på Folkbildningsrådet att utveckla resultatmått, nu så uppenbart inordnar folkbildningen i de former för styrning som gäller för traditionella myndigheter.

Brittisk kolonialism

En komplex och motsägelsefull bild

Ett aktivt och levande civilsamhälle betraktas av de flesta som en av de viktigaste betingelserna för demokratins fortlevnad och utveckling. I slutet av det tjugonde seklet, när den moderna välfärdsstatens omfattning och karaktär så livligt diskuteras, är förväntningarna på den ideella sektorns organisationer om möjligt större än någonsin. Med hänvisning till sin speciella särart förväntas de fylla en rad olika funktioner i samhället, alltifrån skapande av tillit mellan människor till producerande av välfärdstjänster. Upprinnelsen till föreliggande artikel har varit en skeptisk hållning till dessa enligt min mening stundtals alltför idealistiska beskrivningar av föreningslivets funktioner. Min skepticism har på senare tid spätts på med de förändringar som skett vad gäller det statliga föreningsstödets karaktär, där en allmän tendens verkar vara en övergång från generella bidrag till allt mer av resultatinriktade ersättningar för på förhand specifi-

• Sida 767
•  Original

cerade uppdrag. De organisationer som vill få del av det statliga stödet måste således arbeta i enlighet med de mål och medel som bidragsgivaren föreskriver, ett förhållande som kan förväntas påverka såväl organisationernas särart som deras samhälleliga funktioner. Mot denna bakgrund, och med exempel hämtade från folkbildningsvärlden, har jag i denna artikel velat problematisera och diskutera den allra vanligaste av alla de funktioner som ideella organisationer brukar prisas för, nämligen föreställningen att de befinner sig i en från stat och marknad fristående domän och att de i denna position är särskilt väl beskaffade att främja demokratins utveckling i samhället.

För att lägga grunden för en sådan diskussion har jag i tredje kapitlet målat upp en bild av relationerna mellan staten och folkbildningen genom att dels beskriva de normativa motiv som statens bidrag till folkbildningen grundas på, dels med konkreta exempel visa hur bidragets praktiska utformning utvecklats under 1990-talet. Dessförinnan har jag i kapitlet ”Staten och föreningslivet i litteraturen” redogjort för de centrala tankegångarna i pluralism och korporativism, båda statsvetenskapliga teorier som har något att säga om hur relationerna mellan staten och den ideella sektorn bör vara beskaffade för att främja organisationernas demokratiska funktion. I enlighet med denna skrifts syfte är tanken att jag med hjälp av nämnda teorier nu ska söka besvara frågan om relationerna mellan staten och folkbildningen har en sådan karaktär att den senares självständighet är så kringskuren att legitimitetsgrunden för dess demokratiska roll omintetgjorts?

Av min beskrivning av motiven bakom bidraget till folkbildningen framgår att begreppen ”fri- och frivillig” och ”demokrati” är centrala när man vill förstå varför staten årligen ger 2,4 miljarder till denna verksamhet. Motiven går i korthet ut på att folkbildningen genom sin fria och frivilliga karaktär, bidrar till att stärka förutsättningarna för ett mera jämlikt demokratiskt deltagande i samhället. Den praktiska utformningen av statens bidrag ser dock inte ut på detta sätt. Genom en rad olika åtgärder har staten under 1990-talet snarast ökat sin styrning av folkbildningen på ett sätt som inte alls är förenligt med det fria och frivilliga idealet. Målstyrning infördes 1991 då staten formulerade övergripande mål för bidraget. De organisationer som vill få del av stödet måste därvid rätta sin verksamhet efter statens mål. Vidare har det under 1990-talet skett en transformering av ett generellt anslag till mer specificerade ersättningar för uppgifter som man från statens sida förväntar sig att folkbildningen ska medverka i. Till den rad av delposter som det

• Sida 768
•  Original

statliga folkbildningsanslaget numera består av har regeringen också knutit vissa villkor och bestämmelser som i praktiken försvårar, till viss del omöjliggör, organiseringen av ett fritt och frivilligt bildningsarbete. Slutligen har vi sett att staten krävt att Folkbildningsrådet ska utveckla resultatmått och mått på måluppfyllelse, ett krav som i sin tillämpning innebär att folkbildningens djupaste ideologiska intentioner riskerar att gå förlorade. Dessutom är kravet inte förenligt med den grundläggande idé som rådets existens vilar på. Idén går ut på att folkbildning är ett särskilt – ideellt – område och därför bör hållas utanför de former för statlig styrning som gäller för vanliga förvaltningsmyndigheter.

Den bild av relationerna mellan staten och folkbildningen som tonar fram vid min granskning av statsbidragets uppbyggnad är som synes minst sagt komplex, i stora stycken direkt motsägelsefull. Som jag tidigare antytt är det lätt att se att de normativa motiv som bidraget vilar på har sin grund i sådana institutionella arrangemang som den pluralistiska teorin anger som viktiga för föreningslivets demokratiroll. Ser vi däremot till statsbidragets praktik finns det i stället stora likheter med korporativismen. Med uppdelningen av bidraget i allt fler anslagsposter och med de därtill hörande kraven på redovisning har folkbildningen kommit att inordnas allt mer i de former för styrning som gäller för vanliga förvaltningsmyndigheter, ett inordnande som kräver ett stort mått av anpassning till den offentliga sektorns byråkratiska normer.

Folkbildningens självständighet och demokratiroll ifrågasatt

Med utgångspunkt i det statliga stödets praktiska utformning kan man enligt min mening dra slutsatsen att relationerna mellan staten och folkbildningen uppvisar starka korporativistiska inslag. Frågan är om de är för starka, om integreringen är så omfattande att folkbildningen kan sägas ha växt samman med staten – ”koopterats”? Har integrationen mellan staten och folkbildningen nått så långt att folkbildningen blivit oberoende av sina medlemmar och istället ett redskap för staten i genomförandet av politiska beslut? Har med andra ord legitimitetsgrunden för folkbildningens demokratiroll gått förlorad?

I ett pluralistiskt perspektiv är förekomsten av ideella organisationer innanför det politiska systemet ett i högsta grad problematiskt fenomen. Det är genom att befinna sig utanför systemet, i en självständig position, som organisationerna har en demokratisk be-

• Sida 769
•  Original

tydelse. Sett utifrån ett pluralistiskt perspektiv – och därmed också utifrån de normativa motiv som statens bidrag grundar sig på – är legitimitetsgrunden för folkbildningens demokratiroll således för länge sedan omintetgjord.

Korporativismen är som vi har sett inte lika strikt i detta avseende, utan menar att organisationerna kan ha en demokratisk betydelse även om de delvis befinner sig inom det politiska systemet och där intar ett slags halvoffentlig position. Även om det i korporativismen således finns en ganska stor acceptans för organisationernas närvaro i politiken, finns det också här en gräns för hur långt integrationen får gå, eftersom en alltför långt driven integration bryter ner organisationernas demokratiska funktion. Gränsen nås enligt teorin i det ögonblick som den organisation som tillåts verka inom det politiska systemet tappar sina medlemmars förtroende och uppfattas gå helt i statens intressen. Hur det förhåller sig med den saken inom folkbildningen vet vi nu tyvärr inte så mycket om, eftersom empirisk forskning som intresserat sig folkbildningsorganisationernas demokratiska strukturer i stort sett lyser med sin frånvaro.

Formellt sett bygger folkbildningens hela organisering (från Folk-

bildningsrådet och dess stiftare till enskilda studieförbund och folkhögskolor) på medlemskap och demokratiska styrformer, men huruvida detta också avspeglar verklighetens organisering finns det som sagt ingen – eller i alla fall mycket litet – kunskap om.

9

Ser vi emellertid till de styrningsåtgärder som redovisats i denna uppsats synes folkbildningen vara på god väg att växa samman med staten. Åtminstone är så fallet när det gäller den ekonomiska styrningen av Folkbildningsrådet som av statsmakterna i detta avseende hanteras som vilken annan underlydande förvaltningsmyndighet som helst. I Folkbildningsrådets komplicerade roll ingår som tidigare nämnts att ”i myndighets ställe” fungera som övervakare av folkbildningen, men också att ”i medlemmars ställe” agera som företrädare för den samlade folkbildningen. I den mån som Folkbildningsrådet kan ses som en sådan företrädare, och i den mån de statliga styrningsåtgärder som riktas mot rådet har reella effekter på verksamheten ute i studieförbund och folkhögskolor, så är koopteringstendensen uppenbar. Organisationernas ledare har av staten förmåtts att reglera, kontrollera och disciplinera sina medlemmar så att de utan att bråka accepterar att vara ett redskap för staten i genomförandet av dess politik (Lewin 1994, s. 32).

Korporatvismen talar om kooptering, men ett annat ord som på ett mycket träffande sätt beskriver de nuvarande relationerna mellan staten och folkbildningen är ”kolonisation”. Det är dock inte fråga

• Sida 770
•  Original

om kolonisation i största allmänhet utan om en alldeles specifik kolonial strategi, nämligen den som Storbritannien tillämpade i Afrika. För medan flera av de andra kolonialmakterna (Frankrike, Portugal, Belgien etc.) styrde sina afrikanska kolonier så att säga direkt på plats med hjälp av utsända tjänstemän och i vissa fall med hjälp av ett stort mått av våld, så var britternas politik långt mer raffinerad. Metoden som tillämpades kallades ”indirect rule” och bygger – precis som korporativistiska lösningar – på insikten att en ledare som inte valts enligt lokala traditioner brister i legitimitet och kan därför inte åstadkomma samarbete hos det folk som ska ledas. I praktiken innebar det indirekta styret att britterna godtog de lokala hövdingarna som fanns på villkor att de lokala härskarna svalde att det i slutändan var britterna som bestämde. De viktigaste argumenten för indirekt styre har formulerats av Charles Temple, den kände generalguvernör lord Lugards främsta medhjälpare i norra Nigeria där den traditionella maktstrukturen med emiren i spetsen var särskilt stark:

… den infödda klassen och alla dennas politiska, juridiska och verkställande organ bibehålls som verkliga aktiva krafter i samhället, inte som något slags underlig men intressant folklore. Det europeiska inflytandet utövas indirekt, via de infödda hövdingarna, och inte direkt via europeiska tjänstemän. Som goda aristokrater förutsattes de brittiska högdjuren hålla sig i bakgrunden. Syftet med detta system var att hjälpa infödingarna att utveckla den civilisation som de själva kan skapa.

(Davidson 1979, s. 87)

Likheten mellan britternas kolonialpolitik och hur staten sedan 1991 styr folkbildningen är enligt min mening slående. Genom att upprätthålla traditionella och befintliga folkrörelsestrukturer, och genom att förse folkbildningens hövdingar med resurser, styr staten indirekt verksamheten i riktning mot de områden (eller den civilisation) som staten anser att studieförbund och folkhögskolor bör ägna sig åt.

• Sida 771
•  Original

Noter

¹ En svensk kolonn i detta korståg är utan tvekan City-universitets forskningsprogram ”Den svenska socialstaten”. Se t.ex. Zetterberg & Ljungberg 1997.

² Jag vill dock nämna att det är mycket svårt att på ett mera noggrant sätt beräkna statens stöd till ideella organisationer. Bidragsgivarna, liksom fördelande myndigheter, är många och samverkan mellan dem begränsad. En grov uppskattning, gjord av Statskontoret 1995, av det totala statliga stödet till föreningslivet i stort är att cirka 5,7 miljarder kronor utbetalades detta år (Statskontoret 1995). Bidraget till folkbildningen skulle därmed utgöra nästan hälften av det totala statliga stödet till ideella organisationer.

3

Hur komplicerad denna roll är finns beskrivet i SOU 1996:127 och Lindgren

1998.⁴ Det finns i dag ganska många skrifter som tillhandahåller översikter av forskningsläget vad gäller den ideella sektorn. Som exempel kan nämnas Anheier & Seibel (1990) som har en internationell och tvärvetenskaplig prägel; Lundström & Svedberg (1998) som innehåller en kortfattad översikt över den svenska forskningen om ideella sektorn, men också ett antal artiklar som i någon mån kan sägas illustrera denna översikt.⁵ Min beskrivning av de två synsätten bygger där inte annat anges på Held 1996, Williamson 1989 och Uhrwing 1998, vilka alla innehåller utmärkta beskrivningar av den tämligen omfattande akademiska diskursen i ämnet.⁶ Författaren till det kanske viktigaste modernare standardverket inom området, Schmitter, menar att man bör skilja på äldre tiders korporativism och den korporativism som återfinns i moderna välfärdsstater, och ger därvid den senare formen namnet ”neokorporativism” (Schmitter 1974). Här har jag emellertid valt att använda den urspungliga beteckningen korporativism, även om det alltså är den modernare (neo-)korporativismen som avses.⁷ Se Nerman 1962; Göthberg 1993; Johansson 1991; Westlund 1991; Sundgren 1998.⁸ Vid sidan av dessa 10 000 platser i folkhögskolan, till vilka resurser fördelas av Folkbildningsrådet, har kommunerna också möjlighet att upphandla utbildning direkt av studieförbund och folkhögskolor. Uppskattningsvis har kommunerna under 1997/98 på detta sätt gett studieförbunden och folkhögskolorna uppdrag motsvarande 6000 av sammanlagt cirka 104 000 årsstudieplatser (Folkbildningsrådet 1997, s. 14).⁹ Se SOU 1996:159, s. 153 ff, för en diskussion kring denna fråga.

• Sida 772
•  Original

Referenser

Amnå, Erik, red. (1995) Medmänsklighet att hyra. Åtta forskare om

ideell verksamhet. Örebro: Libris

Anheier, Helmut K. & Seibel, Wolfgang, red. (1990) The Third

Sector. Comparative Studies of Nonprofit Organizations. Berlin: Walter de Gruyter Berg, Per Olof & Eklund, Lars-Olof (1997) ”Olika former för

offentligt stöd till ideella organisationer”, konferenspapper för

Nordiska nätverket för forskning om den ideella sektorn, 7-8

november 1997 i Vasa, Finland Bergmark, Åke (1994) Från bidrag till ersättning? Om kommunernas

stöd till de frivilliga organisationerna. Sköndalsinstitutets

skriftserie Bergstedt, Bo & Larsson, Staffan, red. (1995) Om folkbildningens

innebörder. Mimer, Linköpings universitet

Bergstedt, Bo (1988) Folkbildningens dubbla verklighet – om studie-

arbete och demokrati i nio frikyrkoförsamlingar. Stockholm:

Frikyrkliga studieförbundet Cohen, Jean & Arato, Andrew (1993) Det civila samhället och den

politiska teorin. Göteborg: Daidalos

Davidson, Basil (1979) Afrikas moderna historia.. Stockholm: Rabén

& Sjögren Folkbildningsrådet (1997) Verksamhetsberättelse Gronbjerg, Kirsten (1992) ”Nonprofit Human Service

Organizations- Funding Strategies and Patterns of Adaptation”, i Hasenfeld, Yeheskel, red. Human Services as Complex

Organizations. London: Sage

Gustavsson, Berndt (1991) Bildningens väg. Tre bildningsideal i

svensk arbetarrörelse. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Göthberg, Bo (1993) Folkhögskolor och demokratifostran.

Folkbildningsrådet Held, David (1996) Models of Democracy. Cambridge: Polity Press Ingelstam, Lars (1995) Ekonomi för en ny tid. Stockholm: Carlssons

1995 Jerneck & Sannerstedt, Lars, red. (1994) Den moderna demokratins

problem. Lund: Studentlitteratur

• Sida 773
•  Original

Johansson, Hilding (1955) Folkrörelserna. Ehlins – Folkbildnings-

förlaget AB Johansson, Inge (1985) Från folket och genom folket. Om idéer och

utvecklingslinjer i studie- förbunden. Stockholm: Liber

Johansson, Inge (1991) Folket, makten och bildningen – ett debatt-

inlägg. Arbetarnas Bildningsförbund

Johansson, Staffan (1998) ”Från kontaktskapande till kontrakt-

skapande verksamhet”, konferenspapper till Nordiska nätverket

för forskning om ideella sektorn 4-6 september 1998 i Reykjavik

Kuhnle, Stein & Selle, Per, red. (1992) Government and Voluntary

Organizations. Aldershot: Ashgate Publishing Company

Lewin, Leif (1992) Samhället och de organiserade intressena.

Stockholm: Norstedts juridik Lindgren, Lena (1996) Kan en filthatt stärka demokratin? Stockholm:

Carlssons Lindgren, Lena m.fl. (1997) Excellens i flexibilitet. Utvärdering av

folkbildningens insatser för arbetslösa. Stockholm:

Folkbildningsrådet Lindgren, Lena (1998) ”I medlemmars ställe”. En studie av Folk-

bildningsrådets relationer till sina medlemmar. Stockholm:

Folkbildningsförbundet, Landstingsförbundet och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation Lorentzen, Håkon (1993) Frivillighetens integrasjon – staten og de

frivillige velferdsprodusentene. Oslo: Institutt for Samfunds-

forskning Lundström, Tommy & Svedberg, Lars (1998) ”Svensk frivillighet i

internationell belysning”, i Socialvetenskaplig tidskrift nr 2-3 1998 Lundström, Tommy & Wijkström, Philip (1997) The Nonprofit

sector in Sweden. Manchester: Manchester University Press

Michelleti, Michele (1994) Det civila samhället och staten. Med-

borgarsammanslutningarnas roll i svensk politik. Stockholm:

Publica Nerman, Bengt (1962) Demokratins kultursyn. Stockholm: Bonniers Petersson, Olof m.fl. (1998) Demokrati och medborgarskap.

Stockholm: SNS förlag Proposition 1990/91:82 Folkbildning

• Sida 774
•  Original

Proposition 1997/98:115 Folkbildning Regleringsbrev för budgetåren 1997 och 1998 avseende anslag till

folkbildning Putnam, Robert (1993) Making Democracy Work. Civic Traditions

in Modern Italy. Princeton: Princeton University Press

Schmitter, Philippe C (1974) ”Still the Century of Corporatism?”,

Review of Politics vol. 36

Scmitter, Philippe C & Lembruch, Gerhard (1979) ”Trends Toward

Corporatist Intermediation”, Contemporary Political Sociology, vol. 1 Selle, Per (1998) ”Mötet med amerikansk frivilligdomsforskning”,

konferenspapper till Nordiska nätverket för forskning om ideella

sektorn 4-6 september 1998 i Reykjavik

SFS 1996:882 Om myndigheters årsredovisning m.m. SFS 1996:1397 Förordning om statsbidrag för en särskild utbild-

ningsinsats inom folkhögskolan

Statskontoret (1995) Projektstöd till ideella organisationer – allt från

fostran av barn till skutstöd

SOU 1993:71Organisationernas bidrag SOU 1994:147Former för statlig verksamhet (delbetänkande) SOU 1995:141Folkbildning och vuxenstudier – rekrytering,

omfattning, erfarenheter

SOU 1996:127Folkbildningens institutioner SOU 1996:159 Folkbildningen – en utvärdering SOU 1998:76Idrott och motion för livet Sundgren, Gunnar (1998) Folkbildningsforskning – en kunskaps-

översikt. Folkbildningsrådet, Mimer

Uhrwing, Marie (1998) Intresseorganisationerna i miljöpolitiken – ett

legitimitetsproblem? Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs

universitet Westlund, Gösta (1991) Hur vårdar vi vår demokrati? En under-

sökning av föreningslivets och folkbildningsarbetets betydelse för demokratin Liber

Williamson, Peter J (1989) Corporatism in Perspective. An

Introductory Guide to Corporatist Theory. London: Sage

• Sida 775
•  Original

Zetterberg, Hans L & Ljungberg, Carl Johan (1997) Vårt land – den

svenska socialstaten. Slutrapport från ett forskningsprogram.

Stockholm: City University Press

• Sida 776
•  Original

.

• Sida 777
•  Original

Studiecirkeldemokratin

Staffan Larsson

1900-talet skulle kunna kallas demokratins sekel i Sverige. Även om agitationen för demokratin inleddes tidigare, är det först i inledningen av detta sekel som utopin om allmän och lika rösträtt blir en realitet. Man glömmer lätt att demokratin inte är äldre. Först etablerades demokratins former för en privilegierad grupp – män med förmögenhet eller goda inkomster. Rösträtt fick man bara om man hade rätt kön och pengar. Övergången till en allmän och lika rösträtt avgjordes slutligen 1918.¹ Folkbildningen spelade en viktig praktisk roll under denna etableringsfas för att åstadkomma en reellt existerande demokrati. Jag menar då det som kallas ”fri och frivillig folkbildning” – åtminstone på 1800-talet talade man även om den obligatoriska folkskolan som folkbildning². Den fria och frivilliga bildningsverksamheten växte fram via folkhögskolor, föreläsningsföreningar och folkrörelsebibliotek. Så småningom utvecklades även den form som här står i fokus – studiecirklar.

Folkbildning fanns också i de tidiga försöken att begrunda demokratin filosofiskt. När demokratins innebörd diskuterades var begreppen bildning och demokrati nära förbundna. Folkets bildning skulle vara central för demokratins möjligheter. Man såg även ett omvänt förhållande – att folkets deltagande i styret skulle fostra folket. Rousseau tänkte sig t.ex. att deltagande i att fatta beslut om samhället skulle skapa en vidsyntare människa som såg att det allmänna och det privata hängde ihop³. Han ansåg även att såväl bildning som politisk handling bygger på människans självaktivitet – ur detta har tanken om en demokrati präglad av aktiva involverade medborgare formats⁴. John Stuart Mill såg likaså demokratin som bildande i en vid mening⁵. Ibland framstår det nästan som om demokratin på så sätt inte var ett värde i sig, utan att folkstyret motiverades av sin bildande verkan.

I vår tid är demokrati i stort sett ett av alla omfattat värde – de som inte delar denna uppfattning tillhör definitivt marginalen. Så var det inte vid seklets början. Motståndet legitimerades av argu-

• Sida 778
•  Original

mentet att massan inte hade förutsättningar att utöva makt – det skulle bli pöbelvälde. Endast de som hade särskilda kvalifikationer – utbildning, pengar – kunde anförtros makt.⁶ Realiteten har varit sådan att argumentet sällan framförts det senaste halvseklet – det visade sig att ”massan” och deras företrädare hanterade makten så att inte ens motståndare i längden fann det användbart. I världsperspektiv visar det sig följaktligen att brist på demokrati tvärtom hänger ihop med såväl inbördeskrig som svältdöd. Där ”de särskilt kvalificerade” äger maktmonopol visar det sig att de använder detta till att berika sig själva.

Ett förspel till demokratins genombrott var skolningen i demokratins arbetssätt. Det framhävs ofta att etablerandet av folkhögskolorna sammanföll med förmögnare bönders ökade politiska makt via bland annat 1862 års modernisering av det kommunala självstyret. Folkhögskolestudierna kunde – vid sidan av andra uppgifter – innehålla en skolning inför utövandet av politisk makt i demokratiska former. Man kan säga att folkbildningen här spelade en roll för den då mycket begränsade demokratin. Inte minst framodlades ett nytt innehåll: kunskap om demokratiskt beslutsfattande – mötesförhandlingar, ordförandeskap etc. introducerades som ett tänkbart lärostoff. Man bidrog därmed till vad som så småningom blev en demokratisk kultur, som spreds till allt bredare lag. Framför allt skedde detta genom att denna möteskultur blev central i de framväxande folkrörelserna.

De stora folkrörelserna vid sekelskiftet – nykterhets- arbetaroch frikyrkorörelserna – hade en betydligt bredare förankring hos majoriteten än folkhögskolorna. Då handlade det inte längre om att delta i formella politiska institutioner som sockenstämmor, utan om att delta i oavhängiga rörelser som verkade för samhällets förändring i konflikt med den dominerande makten och kulturen. Genom studier, t.ex. i innovationen studiecirkeln, mobiliserades och förbereddes för ”massans” politiska makt i en fullt utvecklad demokrati. I rörelserna ägnade man sig åt självbildning – ett begrepp, som lanserades inom folkbildningen av Oscar Olsson – ”studiecirkelns fader”. Med detta menades att man tog hand om sin egen studieverksamhet.⁷ Människor som vid seklets början var uteslutna från makt över de statliga och kommunala institutionerna, men som genom allmän och lika rösträtt skulle representera majoriteten involverades i studier. Folkrörelserna stred inte bara för demokratin i början av seklet – de utgjorde också rekryteringsbas för det framväxande folkstyret. Folkbildningen fungerade då som en källa till kunskap i att förvalta makten.

• Sida 779
•  Original

Genom att studieförbundens verksamhet hade en självbildningskaraktär – att man i demokratisk ordning var självbestämmande i frågor om form och innehåll – hade deltagarna en möjlighet att ägna sig åt det som var innehållsligt relevant för det politiska arbetet. Ytterligare en aspekt av detta var att verksamheten i sig arbetade efter mer demokratiska former än vad som var fallet i skolväsendet – man vande sig vid demokratins former genom att delta i verksamheten⁸. Troligen gav deltagandet i folkrörelse- och folkbildningsarbete en bättre grund för demokratiskt beslutsfattandet än de studier som de ”bildade klasserna” skolades i. Läroverkens arbetsformer var en övning i auktoritärt och hierarkiskt beslutsfattande, inte bara genom att elever var underordnade lärare utan ofta även genom att elever övades i hierarkisk befälsföring genom äldres makt över yngre. En annan ingrediens i folkbildningens komplexitet är att man inte bara förde in nya kunskaper i en mobilisering för vad Arvidsson har betecknat som kulturförändring, utan blev även en alternativ väg till att erövra elitens bildning, dvs. att överta den existerande kulturen.

⁹Gustavsson har framhävt att det finns spänningar och motsägelser i bildningsbegreppet och det avspeglas även i folkbildningen¹⁰. En sådan spänning fanns i den tidiga folkbildningen mellan frigörelse och disciplin. I mitten på 1800-talet var det vanligt att bildning av folket sågs som ett instrument för att tämja de obildade klasserna – de skulle upplysas av de bildade. Denna ”patriarkala” form av folkbildning drevs av samhällets etablissemang.

Ett mer komplicerat förhållande finner vi i den bildningsverksamhet som var knuten till folkrörelserna – här kan vi ofta finna att frigörelse och disciplinering samsas eller går i förening med varandra. Vi kan iaktta att det uppstår en förskjutning i innebörden av denna disciplinering i det nya rörelsesammanhanget. I såväl nykterhets- som arbetar- och frikyrkorörelsen var disciplin och vad Ambjörnsson kallat ett skötsamhetsideal centralt¹¹. Verksamheterna präglades av kollektiv självdisciplin – bestämda former och värdigt uppträdande var normen, liksom hyllandet av en ”civiliserande” smak. Folkbildningen skulle vara moraliskt uppbygglig¹² eller skulle odla en smak som övertogs från de ”bildade klasserna”¹³.

Men detta sågs som en förutsättning för frigörelsen från förtryck. Förtryck som i vardagen tog sig uttryck i onyktra – odisciplinerade – mäns förtryck av kvinnor och barn. I kampen mot den sociala, ekonomiska och politiska underordningen krävde den effektiva kampen disciplin. Samma gällde i kampen för en egen mening i religösa frågor – trosfriheten. Detta avspeglade kanske ett allmänt

• Sida 780
•  Original

bildningsideal där människan tar kontroll över sig själv via förnuftet – ett civilisationsideal¹⁴ – som först under 1960- och 70-talen blir utmanat genom hyllningen av spontanitet och det informella. I vår tid tycks detta självdisciplinideal ha sitt starkaste uttryck i idrott där kroppen skall tuktas, formas och kontrolleras – här är det dock inte förnuftet som härskar utan snarare estetik eller prestation, ofta i motsättning till vad som förefaller förnuftigt.

Studieförbundens folkbildning tycks ha haft en utpräglat kollektivistisk karaktär – det handlade om att bilda klassen eller hjälpa människor till ett värdigare liv. Successivt kom allt fler kollektiv att bedriva folkbildning. Efter den första vågen, arbetar-, nykterhetsoch frikyrkorörelsen, kom så småningom rörelser som var knutna till bönder och tjänstemän och längre fram en rad olika organisationer att knytas till redan existerande studieförbund eller bilda nya.

Om man använder moderna begrepp från demokratiteori förefaller studieförbundens verksamhet därför i sin tidiga fas bilda underlag för förverkligandet av en s.k. kommunitaristisk demokratiuppfattning¹⁵. I denna syn stryker man under att alla värdesystem är knutna till de kollektivs verklighet och historia, som människor föds in i och att detta därför måste ta sig uttryck i det politiska beslutsfattandet – det finns inga allmängiltiga normer dvs. staten kan inte vara neutral i förhållande till medborgarna. Det blir enligt detta tänkande rimligt att fatta beslut som t.ex. gynnar de missgynnade eller som verkar för att vissa sätt att leva är bättre än andra – t.ex. nykterhet eller viss typ av kultur. Denna syn förefaller ha sin motsvarighet i den syn på kunskap som stryker under det relativa i sanningar – att kunskap är bunden till kultur och till normer och den historiska situationen.

Mot detta står upplysningsidealet – där vetenskapen producerar allmängiltiga sanningar, som sprider ljus i kamp mot myter och vidskepelse. I denna senare syn står sanning och kunskap över kulturella perspektiv och normativa perspektiv, liksom religöst begrundade argument om verkligheten, t.ex. skapelseberättelser. Upplysningen har i sin demokratiteori samma utgångspunkt i det allmängiltiga t.ex. mänskliga friheter och rättigheter som står över de enskilda kulturella normerna. Centralt är tanken om ett universellt förnuft. En tredje position är den som knyts till samhällsteoretikern Habermas – han försvarar tanken om ett mänskligt gemensamt förnuft, men argumenterar för att det finns flera sorters förnuft eller rationalitet – ett som har sin utgångspunkt i människors föreställningar om vad som är ett gott liv och vad som är ett moraliskt riktigt sätt att forma samhället på. Mot detta ställer han en rationali-

• Sida 781
•  Original

tet som är normlös och som bara anpassar sig till stat och marknad – ett strategiskt förnuft, där lönsam handling står i fokus.

Det är påfallande att alla tre synsätten är mycket fruktbara i beskrivningen av folkbildningen.

Mot tanken att tidig folkrörelseverksamhet hade kommunitaristiska drag kan man hävda att upplysningstänkandet har genomsyrat svensk folkbildning. Här skiljer man sig från t.ex. danska Grundtvigsinspirerade folkhögskolor. Redan tidigt i svensk folkbildning blev det klart att saklighet och neutralitet var den kunskapssyn som hyllades och då kom den vetenskapliga sanningen att stå starkt. Man kan säga att pluralismen i intressen och kollektiv inte motsvarades av att dessa i princip utvecklade olika syn på sanning. Inte minst i kamp mot totalitära synsätt, t.ex. nazismens myter, kopplades tanken om vetenskaplig sanning till demokrati. Däremot drev man inom varje rörelse sina bestämda visioner om samhället. Inte minst underströks det av att en stor del av folkbildningen långt in på 1900-talet ingick i en folkrörelsernas livsform, där bildningsverksamheten bara var en del vid sidan av en hel rad verksamheter som fyllde människors lediga tid. Det kollektiva draget underströks av att man byggde hus – folkets hus, kapell, IOGT-lokaler och bygdegårdar – för att för att finna rum för verksamheterna utanför den privata sfären. Grundläggande var att kollektiven vart och ett bars upp av gemensamma värderingar, intressen och övertygelser. Dock föreföll detta inte ta sig uttryck i en principiell kunskapsrelativism.

Habermas syn tycks också vara fruktbar i relation till folkrörelsernas hållning till hur kunskap och normer skall förvaltas. Saklighet, men med utgångspunkt av den egna livsvärlden och allmänintresset, snarare än det strategiska tänkandet torde vara nära idealet. Detta torde inte förhindra att strategiskt tänkande ibland översvämmat studiecirkeldiskussioner, men man kan hävda att cirkelidealet förefaller ha drag av Habermas ideal – om ett tvångsfritt samtal där man strävar efter det sakligt rimliga i förening med den normativt riktiga positionen.

Om vi här funnit att studiecirkelidealen innehållit vissa drag som kan relateras till olika synsätt på kunskap och demokrati så bör vi vara mer försiktig med slutsatser om hur den reellt existerande folkbildningen kan karaktäriseras. Verksamheten är stor och är framförallt inte enhetlig. Inte sällan finns det motsättningar mellan ideal och realitet.

Folkrörelserna och den tillhörande folkbildningen framstår under 1900-talets första decennier som en central del i ett civilt samhälle – då skarpt tecknat i kontrast till staten och till marknaden.

• Sida 782
•  Original

Om man med civilt samhälle menar familj, föreningar och rörelser som är frivilliga samt det offentliga samtalet är det tydligt att rörelsernas verksamheter verkade i alla delar av det civila samhället¹⁶. Inte minst utövade man en kraftfull påverkan på stat och ekonomi. Som Arvidsson påpekat var verksamheten i konflikt med de värden som såväl stat som marknad representerade¹⁷. Folkrörelserna ville ändra samhället i linje med olika utopier, som stod på normativ grund. De verkade för jämlikhet, för sin tro och för en förbättrad livskvalitet genom nykterhet. Det var alltså inte frågan om ett isolerat civilt samhälle utan en potent kraft som verkade på såväl stat och marknad för att forma samhället.

Under senare delar av 1900-talet sker en upplösning av den starka förbindelsen mellan rörelserna och folkbildningen – studieförbunden blir i praktiken relativt självständiga i förhållande till de organisationer som födde dem. Om vi förflyttar oss till vår tid har den kollektiva grunden – med olika gemensamma värden eller intressen och övertygelser bland kollektiv – försvagats bland deltagarna i studiecirklar. Det visar sig t.ex. att rekryteringen till ABF inte skiljer sig från andra studieförbund och att 28 % inte kan nämna vilket studieförbund, som arrangerat den cirkeln de senast deltagit i.¹⁸ För många spelar det inte längre någon roll vilket studieförbund man väljer att delta i.

I vår tid intar folkbildningen ett komplicerat förhållande till de tre strukturerna civilt samhälle, stat och marknad. Folkbildningen måste fortfarande anses erbjuda den typ av studier som motsvarar behoven i ett civilt samhälle. Trots detta är den delvis beroende av statsbidrag.¹⁹ Från staten har dessutom sedan länge utgått folkbildningspropositioner och förordningar – staten är alltså klart och entydigt inblandad. Å andra sidan sker denna inblandning på ett sätt som ger en hög grad av oberoende framför allt när det gäller innehållet, vilket torde vara den avgörande frågan för ett civilt samhälle. Det är genom makten att styra innehållet, som den oberoende åsiktsbildningen kan kvävas. Det var t.ex. så statskyrkan höll grepp över folket under tidigare sekel – genom att bestämma vad som skulle läsas och därmed forma tänkandet. Staten skulle kunna sägas understödja möjligheterna för det civila samhället att utvecklas genom stöd till folkbildningen utan att föreskriva innehållet i studierna. Studieförbunden har å andra sidan genom sin allt större autonomi till rörelserna fått drag av marknadsaktörer. De anpassar delvis sitt utbud efter en efterfrågan och formas därför delvis av detta.²⁰ Särdraget här torde vara att verksamheten inte strävar efter vinst och marknaden är inte pengar utan deltagare. Å andra sidan

• Sida 783
•  Original

arbetar studieförbunden med målsättningar som är värdebaserade och rörelsebaserad verksamhet är fortfarande omfattande²¹. Samma förhållanden torde gälla folkhögskolorna. Frågan är om inte studiecirklarna som del i ett civilt samhälle förlorat den kraft som man en gång hade när det gällde att påverka stat och marknad och forma samhället. Är de som del i det civila samhället mer isolerade eller är det stat och marknad som påverkar studieförbunden i stället för tvärsom? Detta är centrala frågor som kräver en fördjupad granskning av de studier som gjorts av dagens studiecirkelverklighet.

Studiecirklar och demokrati i vår tid

Vilken betydelse har då studiecirklarna för demokratin i vår tid? Kan vi lära oss något om detta via den forskning som bedrivits om folkbildningen? Det är inte helt lätt att skapa en bild av dagens tillstånd. Den forskning som kan utgöra underlag är inte omfattande. Underlaget består å ena sidan av statistiska analyser. Styrkan i dessa källor är att vissa sidor av verksamhetens huvuddrag kan tecknas, t.ex. om deltagarnas bakgrund och om vilket innehåll som dominerar. Svagheten i denna typ av källor är att data sällan ger någon grund till en fyllig bild av cirkelvardagen. Som motvikt kan man gå till fallstudier, deltagande observations- eller mer djupgående intervjustudier där rådata ger en fylligare och nyansrikare bild av de individer som utgör folkbildningen, men också insikter i cirkelns inre liv – processen. Styrkan ligger här i nyanserna och djupet – priset blir dock att vi inte direkt kan avgöra om det beskrivna är vanligt eller marginellt. Särskilt besvärande är bristen på studier av hur åsiktsbildning i studiecirklar slår igenom i politiskt handlande. Sammantaget bör läsaren alltså vara klar över att materialet är bräckligt, men att vi rimligen bör använda det för att utvinna några slutsatser. Avsikten här blir att använda alla slags källor för att måla en bild där vi förhoppningsvis kan skymta folkbildningens betydelse för demokratin.

Eftersom den forskningsbaserade kunskapen är ofullständig får det bli en resonerande framställning, där common-sense och vardagserfarenheter också bygger under slutsatserna.

• Sida 784
•  Original

Är studiecirklarnas guldålder förbi?

Omfattas tillräckligt många av studiecirkelverksamheten för att utgöra ett verkligt massfenomen i Sverige? Det är en vanlig föreställning att folkbildning var viktig förr, men inte i vår tid. En annan variant är att folkbildningen förr levde upp till höga ideal, men att detta arv nu är förflackat.

Det är korrekt att det på flera olika sätt skett väldiga förändringar av hela scenen sedan mellankrigstiden. En viktig förändring är en mycket stor ökning av verksamheten inom studieförbunden. Antalet studiecirklar 1950/51 var drygt 30 000 med ungefär 315 000 deltagare²². Fyrtiofyra år senare rapporteras motsvarande siffror vara drygt 342 000 respektive knappt 2,9 miljoner deltagare²³. Om man tar hänsyn till att många personer är med i flera cirklar och därför räknas flera gånger kommer man fram till en uppskattning av mellan 1,2 – 1,6 miljoner som deltar en eller flera gånger under ett år²⁴. 75% av den vuxna befolkningen har någon gång deltagit i åtminstone en cirkel – för en tiondel är det en reguljär fritidsverksamhet och för hälften av denna grupp framstår det närmast som en livsstil. Särskilt bland kvinnor är cirkelstudier ett massfenomen – 2/3 av deltagarna är kvinnor.

Man måste ta hänsyn till denna enorma expansion när man drar slutsatser. Ett exempel kan vara hur olika ämnesområden utvecklats. Om vi accepterar de ganska torftiga rubrikerna som används i statistiken kan vi se den samverkande effekten av den stora ökningen av deltagandet och andelar som studerar olika områden. Ett exempel kan vara samhällsvetenskapligt inriktade cirklar. Vid seklets mitt angavs 18.8 % cirklar under rubriken samhällsvetenskap. 1995 var motsvarande siffra 21%, vilket i absoluta tal innebär mer än en 10dubbling. I själva verket är det svårt att finna något område där antalet cirklar i absoluta tal har sjunkit sedan mitten av seklet. Det område som har ökat minst tycks vara ekonomi, vilket utgjorde 11% 1950/51 och endast 2 % 1995.

Det finns därför förmodligen inte så stort fog för en guldåldersmyt – att folkbildningens gyllene tid ligger långt tillbaka och att utvecklingen därefter karaktäriserats av ett förfall. Sett i ett sekelperspektiv är det svårt att komma till en annan slutsats än att studieförbundens verksamhet blomstrar mer under andra hälften av seklet än första. Den har drabbats av ekonomisk snålblåst på senare tid, men nivån på deltagandet är fortfarande hög. Bilden av andra länders utveckling är mörkare – på många håll har motsvarigheten till vår folkbildning mer eller mindre försvunnit under den nyliberala eran,

• Sida 785
•  Original

under vilken bl.a. kapitalets globala rörelser underlättats²⁵. Vuxenutbildningen har i stället underordnats behovet av ökade kunskaper hos arbetskraften i den globala tävlan mellan länderna för att behålla eller locka kapitalet till sig²⁶. Det svenska kunskapslyftet har ibland motiverats så, liksom dess föregångare i form av särskilda pengar för utbildning av arbetslösa, som även folkbildningen engagerats i²⁷. Intresset för ett civilt samhälle har alltså i många länder varit milt sagt svagt när det gäller satsningar på vuxnas studier. Resurserna för att bedriva verksamheten har minskat även i Sverige under senaste decenniet, men inte i samma grad. Statsbidraget, som svarar för en tredjedel av kostnaderna spelar en stor roll, inte minst när kommunerna skär ned. En följd av minskat offentligt stöd blir att det blir dyrare för deltagaren, med risk för ökad ojämlikhet.

I jämförelse med seklets mitt är nuvarande verksamheter del av ett annat samhälle och andra livsformer. Vad har då hänt? Det förefaller som cirkelverksamheten har byggts ut genom att ge ett större utrymme för individuella intressen eller sådana verksamheter som inte på ett direkt sätt är relaterade till samhällsförändring. Detta betyder inte att de studier som är motiverade av föreningsmässiga eller fackliga motiv nödvändigtvis måste ha sjunkit i absoluta tal: i Svenssons studie anges 5 % ha sådana motiv 1995²⁸, vilket i absoluta tal motsvarar knappt 55% av samtliga deltagare 1950/51. Föreningsaktiva var fortfarande 1995 överrepresenterade bland cirkeldeltagarna, så slutsatsen blir inte att knytningen till rörelser försvunnit. Den finns kvar, men andelen deltagare som har ett rörelsemotiv för sina studier blir mycket liten sett mot bakgrund till motiven hos samtliga deltagare.

Slutsatsen blir inte att rörelseanknytningen försvunnit utan att den kommit i skuggan av verksamheter som saknar denna knytning.

Det är således knappast studieverksamheten som har en kris utan snarare att rörelserna, särskilt de ursprungliga, inte har kunnat utveckla en motsvarande expansion. I Demokratirådets rapport 1998 pekar man på en kris hos partier och folkrörelser. Allt färre är aktiva. Klagomålen över folkrörelsernas kris är förvisso ingen nyhet – Hilding Johansson skriver i sin bok om folkrörelserna 1954 om aktivitetsproblemet och drar slutsatsen att man antagligen får räkna med ett mindre antal aktiva medlemmar än förr. Han ser detta som ett demokratiskt problem inte minst genom att rörelserna blir ett instrument för ett fåtal.

• Sida 786
•  Original

Demokratin i cirklarna

Studiecirklarnas betydelse för demokratin måste ses i det större sammanhanget av hur det civila samhället som helhet fungerar – dvs. hur demokratin ”mår”. Demokrati har ingen entydig innebörd utan flera olika teorier har utvecklats. Det är ganska naturligt att ett begrepp som har en helt central ställning på den politiska arenan ges olika innebörder, som i sin tur har olika politisk laddning. Här försöker jag diskutera studiecirklarna i förhållande till olika aspekter av demokratibegreppet. Man skulle kunna säga att det är olika aspekter i demokratin som de skilda teorierna lyfter fram. Avsikten är att skapa en mångsidig belysning av frågan. Texten är fortsättningsvis ordnad under rubriker som var och en anknyter till olika demokratiteorier. Avslutningsvis diskuteras helheten i förhållande till frågan om studiecirklarna bidrar till att göra medborgarna myndiga.²⁹Demokrati handlar rimligen om att folket, vanliga människor, har makt i sitt samhälle.

Ett folkets bildning?

Folkbildningen uppstod som en utmaning av föreställningen att bildning var förbehållen en elit – den bildade klassen. På samma sätt står begreppet demokrati i motsats till att eliter har makten. Centralt i demokratibegreppet blir därför jämlikhet: Alla skall ha lika rätt till makten – det skall inte finnas några privilegierade. ”Demokratins idé är att alla medborgare skall vara lika värda när det gäller besluten om samhällets gemensamma framtid” ³⁰. Centralt i detta är naturligtvis att det är allmän och lika rösträtt och att alla har möjlighet att yttra sina åsikter, forma organisationer och tävla om makten i fria val. Många länder i världen lever inte upp till dessa krav. Folket blir då vanmäktigt inför de styrande. Den formella demokratin är alltså helt avgörande, men man kan ställa större krav på demokratin, vara ambitiösare. Lindgren skriver om djupare demokrati, där man också fokuserar på lika förutsättningar för alla att få inflytande i samhället. Denna senare syn har ett starkt fäste inom folkbildningen. Den har även fäste i regeringen. I de senaste folkbildningspropositionerna uttrycks det mycket tydligt: statsbidraget till folkbildningen skall ”…göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen genom t.ex. politiskt, fackligt eller kulturellt arbete”.³¹ Detta understryks av att prioriteringarna följer en jämlik-

• Sida 787
•  Original

hetstanke, dvs. har en kompensatorisk avsikt, där svaga grupper skall komma först.

Sammanfattningsvis ges folkbildningen i detta perspektiv en central roll för att skapa förutsättningar hos människor att få ökat inflytande och därmed realisera en jämlikare fördelning av makten i samhället. Som ett första steg i analysen kan man ställa den grundläggande frågan: Vilka är deltagarna? Sedan kan vi gå vidare och granska innehållet i deltagandet.

Om studiecirklarna skall bidra till demokratins utveckling bör de som har sämst ställning från början rimligen ha ett högre deltagande än de som redan har starka resurser. Så var det troligen grovt sett i studiecirklarnas första halvsekel. I Demokratirådets rapport 1998 redovisas en studie om jämlikheten i effektivt politiskt deltagande. Den fann nedslående resultat: Stora och ökande skillnader mellan invandrare och infödda svenskar, stora skillnader mellan arbetslösa och arbetande. Man fann också att klasskillnaderna är stora och att högre tjänstemän dominerar opinionsbildning och offentliga beslutsprocesser. Däremot är skillnader mellan kvinnor och män små liksom mellan stad och land. Det är i detta samhälle som folkbildningen opererar. I vilken mån fungerar studiecirklarna som en motkraft till ojämlikheten i makt?

På det hela taget lyckas inte folkbildningen särskilt väl med att vara en sådan motkraft – de skillnader i makt som Demokratirådet redovisar finner vi också i cirkeldeltagandet.³² Högre samhällsklasser är oftare högaktiva och har oftare deltagit någon gång. Att jordbrukare är mest högaktiva och företagare med anställda minst är kanske en avvikelse från det allmänna mönstret. Färre arbetare är högaktiva och de deltar också allmänt sett i mindre utsträckning. Arbetslösa är i särskild liten utsträckning högaktiva. Jonsson & Gähler framhäver skillnaderna mellan utom-nordiska invandrare och infödda svenskar som extra stora – invandrares benägenhet att delta i studiecirklar är bara 40 % av de inföddas. Som kraft mot tendenserna till ett utanförskap för arbetslösa och invandrare fungerar cirklarna inte särskilt väl. Studiecirklarna har därför redan vid frågan om vilka som deltar ett problem när det gäller att stödja och utveckla demokratin.

Ett annat mycket tydligt mönster är att nära två tredjedelar av deltagarna är kvinnor³³. Att dessa har varit och är undertryckta är ett trivialt faktum – de tjänar mindre och tillhör i mycket mindre utsträckning makteliten än män. Tar man detta perspektiv kan man dra slutsatsen att studiecirklarna kan fungerar som en motkraft genom att i så hög utsträckning vara en studieform för kvinnor.

• Sida 788
•  Original

Kvinnors maktlöshet tycks dock skilja sig från arbetslösa och invandrare – de skiljer inte ut sig genom en lägre politisk aktivitet, om vi får tro Demokratirådets rapport. Om därför studiecirklar fungerar lysande genom att involvera kvinnor fungerar de inte som en motkraft för de mest utsatta för ett utanförskap.

Relationer

Kan själva existensen av studiecirklar ha betydelse för demokratin? Flera tänkare har strukit under mänskliga relationers betydelse för att demokratin skall leva. Filosofen Dewey, vars huvudverk handlade om utbildning och demokrati, sätter i själva verket överbryggandet av individernas isolering och brist på intresse för det gemensamma som demokratins kärna. Han menar att det för det första handlar om byggandet av gemensamma intressen och att man i allt högre grad räknar med gemensamma intressen som viktig för samhällets ordning. För det andra handlar demokratin om nya vanor som innebär att sociala grupper anpassar sig till varandra genom att mötas i olika situationer³⁴.

Statsvetaren Putnam³⁵ argumenterar på liknande sätt för betydelsen av att medborgarna utvecklar horisontella relationer för att bygga s.k. socialt kapital.³⁶ Med horisontala relationer menas att man samarbetar som likar i stället för att samarbeta hierarkiskt. De senare kallar Putnam vertikala relationer. Horisontella relationer skapar en bas för medborgerligt engagemang som får betydelse för att styret blir effektivt. I en studie av effektiviteten i regional självstyrelse finner han distinkt skilda mönster i regioner med olika typer av sociala relationer. I de regioner där samhället präglas av vertikala relationer, beskyddare – klient, uppstår ingen effektivitet. Man exploaterar för egen vinning eller smiter från sina skyldigheter. Denna typ av samhällen finner vi många exempel på.³⁷ I de regioner där det finns en tradition för horisontella samarbetsrelationer uppstår ett effektivt styre. Han menar sig finna en ”medborgaranda” i detta senare mönster. Grunden till medborgarandan ligger i att ömsesidigt förtroende formats genom att man gör saker tillsammans – i körer, fotbollsklubbar, allehanda föreningar – och att man ägnar sig åt ömsesidig hjälp inom och utom släkten.

Hur ter sig då studiecirklarna i det landskap som Putnam tecknat? De är mötesplatser, där man gör saker tillsammans. Med tanke på folkbildningens ambition att vara anti-auktoritär borde de vara platser där horisontella relationer utvecklas. I empiriska studier ges

• Sida 789
•  Original

visst stöd för att det skulle kunna vara så även i verkligheten. Flera studier visar att gemenskap är ett tema som står starkt. I studien ”Cirkelsamhället” är ”gemenskap” en av huvudkategorierna när det gäller vad deltagarna hävdar att de får ut av studiecirklarna. I denna studie tar alla intervjuade upp gemenskapens tema³⁸. Svensson (1996) anger att 33 % haft ”träffa andra, gemenskap” som motiv för deltagande – och då var frågan så konstruerad att enbart ett motiv skulle anges. Detta skulle kunna betyda att en tredjedel av deltagarna ser upplevelsen av samarbetsrelationer som det främsta skälet att delta. Kvinnor värderar gemenskap högre än män som motiv för sitt deltagande³⁹. Eftersom kvinnor utgör 2/3 av alla deltagare kan man dra slutsatsen att studiecirklar torde vara en mötesplats av särskild betydelse för kvinnor. För den tiondedel av den vuxna befolkningen där cirkelstudier är en reguljär verksamhet eller livsstil blir det ännu mer motiverat att anta att cirkeln är en viktig mötesplats i vardagen. När det gäller handikappade deltagare ser mer än hälften gemenskapen som sitt främsta motiv⁴⁰.

I studien ”Cirkelsamhället” har man sökt karaktärisera den typ av relation som är typisk för en studiecirkel. Det är en relation där sakorientering och behärskad intimitet råder.⁴¹ Att ingå i en cirkelrelation innebär inga krav på kontakter utanför cirkeln – det är på detta sätt en avgränsad relation. Man skulle också kunna säga att man i cirklarna ofta bygger relationer med andra än de man vanligtvis umgås med. En annan viktig sida av cirkelrelationen är att deltagandet är frivilligt – det finns inget tvång och inga bedömningar, som skapar över- och underordning mellan bedömare och bedömd. Möjligheterna för tvångsfria horisontella relationer är helt enkelt unika för att vara en studiesituation.

Så länge som studiecirklar lever upp till sina ideal torde de forma horisontella relationer och vara en dålig plattform för att bygga vertikala relationer av typen beskyddare – klient. Om Putnam har rätt skulle studiecirkelverksamheterna kunna anses bidra till skapandet av den medborgaranda som utgör förutsättningen för ett effektivt styre. Detta resonemang ger studiecirkelverksamheten en roll som en av flera platser där relationer mellan jämbördiga parter byggs. Studiecirklar skulle således bidra till att forma sådana medborgardygder som gör att demokratin kan fungera⁴², vid sidan av en mängd andra former – föreningar, byalag och vanligt umgänge mellan människor i vardagen. Studiecirklarnas bidrag är då inte betydelselöst eftersom det är en massrörelse. Haken är dock att bestämda grupper – de som är minst aktiva som medborgare – inte

• Sida 790
•  Original

deltar i samma utsträckning. Detta betyder t.ex. att utanförskapet bland invandrare inte motverkas av folkbildningen.

Samtal

I teoretiserandet kring demokrati har samtalen mellan människor getts en central betydelse. I själva verket har det utvecklats ett synsätt med de ”omväxlande benämningarna samtals-, diskurs- eller diskussionsdemokrati”⁴³. Även begreppet ”kommunikativ demokrati” har används⁴⁴. Den engelska termen som ofta används ”deliberative democracy” refererar till ”överläggningar” och pekar ut grundtanken att politiska beslut måste föregås av att medborgarna överlägger med varandra för att värdera argumenten så att ställningstagandet blir välgrundat. Denna tankegång är inte ny inom folkbildningsvärlden. Alf Ahlberg, som en gång i tiden förkroppsligade den intellektuelle folkbildaren uttryckte detta på 1930-talet: En verklig diskussion borde vara ett samarbete, där man kan ”hoppas på en utredning och klarläggning av en fråga, som skulle bättre sätta honom i stånd att på sakliga grunder fatta sin position”⁴⁵. I en utredning om folkbildningen som tillsattes 1944 formulerades en liknande syn på demokrati: att den förutsatte en ständig debatt om medborgerliga frågor och att den enskilde medborgaren erhåller möjligheter till självständig åsiktsbildning.⁴⁶

Man kan se det nutida behovet av dessa samtal i ljuset av ett samhälle, där politiska budskap säljs genom kampanjer på samma sätt som varor och tjänster. Sådana kampanjers syfte är ofta inte allmänintresset utan det dolda särintresset. Habermas beskriver hur det civila samhället urgröps av att människors tänkande anpassas till ekonomin och politiska makters tvång – man tänker och handlar strategiskt. I detta förlorar man förmågan att tänka och handla för människors allmänintresse. Handlandet blir normlöst, man gör det som är lönsamt även om det innebär orättvisor, förtryck eller resulterar i att alla förlorar på sikt. Solidaritetsbegreppet förlorar sin mening.

Man har även pekat på hur vissa världsbilder helt tränger ut alternativen och blir en överideologi, inte minst via media.⁴⁷ Man har betecknat detta som en kamp om dagordningen som ofta förs med list och pengar. Därmed får den vanliga medborgaren, med Ahlbergs ord, svårt att på sakliga grunder fatta sin position⁴⁸. Medborgaren måste därför värja sig genom att delta i tvångsfria samtal där man kan reda ut vad som är rätt och riktigt.

• Sida 791
•  Original

Ser man till studieförbundens verksamhet framstår ju dessa närmast som sinnebilden för en sådan samtalsdemokrati – begreppet ”studiecirkeldemokrati” skulle kunna användas utan att alltför mycket förlora den innebörd som avses. Ett problem med denna ”sinnebild” är att begreppet studiecirklar i praktiken inte är en entydig form. En studie av cirkelledarskapet av Andersson, vars data har utsatts för en första analys är intressant, även om det inte handlar om analyser som är slutförda. Utifrån såväl kvantitativa som kvalitativa data urskiljs tre slags cirklar: Undervisningscirklar, diskussionscirklar och hantverkscirklar⁴⁹. Dessa olika varianter torde ge olika slags möjligheter till det samtal, som här står i fokus. Om man bortser från raster förefaller undervisningscirkeln ge minst utrymme för den typ av överläggning, som är kärnan i denna demokratiuppfattning. I stället är ämnet och ett på förhand arrangerat material utgångspunkt. Cirkelledaren har en roll som närmar sig lärarens, som dirigerar och svarar på frågor.

I diskussionscirkeln finner vi emellertid ett centralt drag av den tvångsfria överläggningen. Här står diskussionen i centrum och ledaren har främst uppgiften att fördela ordet. Ansvaret för innehållet förefaller ligga på deltagarna, även om de flesta utgår från ett studiematerial.

I den tredje typen, hantverkscirklarna, förefaller verksamheten ha sitt fokus på annat än samtalet – här är det handens arbete som står i fokus. Detta innebär att verksamhetens takt är individualiserad och att ledaren, som ofta är expert, antar rollen mer som en resurs än en dirigent. I hantverkscirkeln finns alltså inget påbjudet fokus i ett samtal och denna tycks därmed vara perifer i förhållande till en ”överläggande demokrati”. Denna min konklusion tycks dock kräva en utveckling. Visserligen finns inget påbjudet i att cirkeln har ett samtalsfokus och ännu mindre att detta skulle vara av betydelse för ett civilt samhälle. Trots detta finns det studier som visar att de faktiskt kan fungera som en samtalsarena. I olika studier av textilcirklar, som samlat har redovisats i boken ”Handen och anden” har man tvärtom lyft fram cirkeln som en samtalsarena⁵⁰. De resultat som bygger på deltagande observation blir särskilt intressanta, eftersom det visar sig svårt att skaffa sig en bra bild av samtalen på annat sätt – människor uppfattar inte i allmänhet samtal som något som har med demokrati att göra. Det som förefaller typiskt i dessa hantverkcirklar är att samtalet är en parallellaktivitet – på samma gång som man arbetar – eller något som sker på rasten. Ser man till samtalsinnehållen kom hantverket först, sedan kom förhållanden som hade att göra med hem och familj och som ett tredje område kom-

• Sida 792
•  Original

mentarer kring samhällsfrågor. Samtalen var inte politiska i partipolitisk mening. Däremot var de ofta rotade i vad man mött i vardagen – t.ex. den personligt upplevda historien, a-kassan, huspriser, vårdens kvalitet, kommunal vanskötsel. I själva verket förefaller man tala om i stort sett en mängd tunga politikområden – utgångspunkten tycks å ena sidan vara vad man kallat livsvärlden – samtalen ”håller sig tätt intill vardagen och de egna erfarenheterna”⁵¹. Det är dock tydligt att det även bygger på medias förmedling.

Hantverkscirklarna är intressanta i det här sammanhanget eftersom de på rubriknivån inte antyder att de sysslar med något som skulle kunna vara frågan om politisk åsiktsbildning. Att det sker ett åsiktsutbyte är tydligt, men däremot kan man fråga sig i vilken utsträckning detta är ett sakligt, rationellt övervägande av argument. Det finns inga klara indikationer på detta. Vi kan därmed inte avgöra i vilken utsträckning dessa samtal i textilcirklar är ett kraftfullt bidrag till samtalsdemokratin. Fram för allt uppstår frågan om samtalen kan ses som ”rationella” i meningen att man på ett sakligt sätt söker åsikter som representerar allmänintresset⁵². Vi kan här jämföra med Ahlbergs tidigare citerade uttryck där det underströks att människor skulle ta ställning på ett sakligt sätt efter en utredning och klarläggning.

I andra typer av cirklar bör det vara mer uppenbart att samtalet har ett innehåll som kan relateras till åsiktsbildning. Hantverket är ju inte lika ordbundet och demokrati i den mening vi nu diskuterar knyts ju till orden. Vi har redan varit inne på att en hel del cirklar har en rörelse- eller föreningsanknytning liksom att en relativt stor andel betecknas som samhällsvetenskaplig. Problemet blir den torftiga nivån på data här – bakom statistikens rubriker ryms ett sammelsurium av olika slags cirklar i vilka det kan föras alla möjliga slags samtal. I boken ”Cirkelsamhället” porträtteras ett antal deltagare. Från analyserna av personernas berättelser kan vi få exempel på samtal som fokuserat på åsiktsbildning.⁵³ Mia, som gått i en facklig cirkel stryker under betydelsen av att ha en öppen diskussion med representanter för andra grupper i samhället än sin egen. I övrigt är det påfallande att tydliga uttryck för samtalsdemokratin – rationellt ståndpunktstagande efter överläggningar – inte är vanliga i de beskrivningar som deltagarna gett vid intervjuerna. I rapporten ”Studier i förening” granskas fyra fall där studiecirklar är en del i föreningsverksamhet.⁵⁴ Inte heller här kan man i tre av fallen finna någon dominerande samtalsdemokrati; i den fjärde kan man möjligen skönja spår av detta. Det var en hembygdsförening, där man i hög grad ägnade sig åt självbildning inklusive fattade beslut om åt-

• Sida 793
•  Original

gärder, som en del av arbetet. Intresset var helt inriktat på lokalmiljön.

Samlat finner vi således att det förekommer den typ av samtal, som skulle kunna spela en roll som samtalsdemokrati. Samtalsforat finns och samtal förs, men dess nytta för demokratin blir ända svår att belägga. Problemet handlar om i hur hög grad samtalet är relaterat till den typ av rationell politisk åsiktsbildning och handling, som Ahlberg och Habermas avsåg. I observationsstudierna blir det sällan klart om samtalet är rationellt i denna mening eller om cirkeldeltagandet leder till någon handling som har betydelse för demokratin. Det går inte heller att dra slutsatsen att samtalen följer en annan dagordning än den som satts av de som har ekonomisk eller politisk makt att forma medias dagordning. I intervjustudierna blir det tydligt att människor sällan beskriver sitt deltagande genom att referera till cirkelns betydelse för demokratin – man fokuserar på lärandet, intressefördjupningen och gemenskapen. Inte heller beskriver man på ett tydligt sätt ”överläggande” samtal, som en betydelsefull del av aktiviteterna. Antingen beror detta på att man saknar de insikter i modern demokratiteori som gör det möjligt för dem att inse betydelsen av dessa samtal eller också är samtalen vanligt prat, vars betydelse för att ”på sakliga grunder fatta sin position” är ringa. Problemet är delvis en fråga om vad som är möjligt att reda ut, vare sig det sker genom forskning eller på annat sätt. Det är utomordentligt svårt att peka ut vad det var som hade betydelse när en åsikt formades eller vilka samtal som låg bakom att man handlade på ett visst sätt, där vardagslärandet pågår ständigt och där mycket flyter i vartannat.⁵⁵

Kunskapen

Kunskap är makt⁵⁶ är ett uttryck som pekar på relationen mellan demokrati och kunskap. För att kunna få inflytande och för att kunna väl styra behöver man kunskap. En komplicerad fråga är ju vilken kunskap som ger makt och vilken kunskap som blir anständig i ett demokratiskt perspektiv. I bildningshistorien har demokratin ofta varit kopplad till upplysningstraditionen: den politiska kampen var också kamp för förnuft i form av vetenskaplig kunskap med vars hjälp man kunde gendriva de totalitära krafter som baserade sig på myter. Den text som redan citerats av Ahlberg illustrerar detta tydligt – kampen mot Hitler var en kamp där vetenskapen producerade

• Sida 794
•  Original

argumenten⁵⁷. Kant formulerade väl den politiska visionen i upplysningen:

Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon

annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.⁵⁸

I detta perspektiv är det tydligt att det är en kunskap som kan brukas att ta ställning i livets frågor, inte minst de samhälleliga, står som i fokus för denna sorts upplysning. Demokratin ligger i att vägra underordna sig – att inte själv göra sig omyndig. Visionen finns här av en autonomi – en kunskap som är oavhängig – att inte gå i någon annans ledband. På ett rent formellt plan har folkbildningen denna oavhängighet. Staten bestämmer inte innehållet, vilket ju är fallet i det offentliga skolväsendet. Folkbildningen kan heller inte arbeta kommersiellt, vilket innebär att t.ex. en arbetsgivare inte kan bestämma innehållet för de som deltar. De som deltar väljer själva – ”fritt och frivilligt”. I detta ligger en potential som Kant i sin himmel kanske blir avundsjuk på.

Begreppet självbildning är mycket intressant i detta sammanhang. Framför allt genom att det stryker under en grupps autonomi och därmed att det hör till ett civilt samhälle. Arvidsson skriver: ”Centralt i detta begrepp är att det anger varifrån initiativet kommer och vem som har kontrollen över bildningens innehåll och former. Förledet ”själv” styr innebörden i begreppet”.⁵⁹ Oscar Olsson myntade ett annat uttryck som hade en näraliggande innebörd – ”bildning av och genom folket”. Relationen till demokratin understryks av att han utgick från Abraham Lincolns formulering ”en folkstyrelse för folket och genom folket”. Man skulle kunna säga att begreppen självbildning och civilt samhälle hör samman. Självbildning kan ses som det civila samhällets sanna motsvarighet bland existerande bildningssyner.

Vuxna svenskar har jämförelsevis goda förutsättningar: i en sofistikerad studie av läsförståelse i en rad industrialiserade länder var svenskarna bäst såväl när det gällde bredden på toppnivån, som att det var så få på lägsta nivån.⁶⁰ I Demokratirådets rapport redovisas resultat av undersökningar av kunskaper i politik och utövandet av medborgerliga färdigheter. Det visar sig att kunskaperna har

• Sida 795
•  Original

ökat de senaste 20 åren, men att utövandet av medborgerliga färdigheter är ojämlikt.⁶¹

Möjligen antyder den internationella jämförelsen att tillståndet troligen är sämre i de flesta andra länder på vår ekonomiska nivå.

Cirkeldeltagarna lägger själva stor vikt vid lärandet – det är en av de dominerande huvudkategorierna i Cirkelsamhället.⁶² I Svenssons kvantitativa studie anger en majoritet detta tema⁶³ och en mycket stor majoritet anser att de fått användbara kunskaper⁶⁴.

Ur detta perspektiv bidrar cirklarna allmänt till folkets lärande enligt deltagarnas egen bedömning. Ur ett demokratiperspektiv är detta ett tillskott såtillvida att medborgarnas allmänna förmåga stärks. En mer nära relation mellan demokrati och kunskap skulle man dock kunna tänka sig – ett mer specifikt innehåll. En sådan utgångspunkt är den samhällsförändrande eller åtminstone samhällsrelaterade kunskapen. Vad är upplysning i studiecirklarna? Såväl statens mål med statsbidraget som en lång tradition i termer av bildningsideal har haft samhällsförändring som ledstjärna. Trots detta är det svårt att spåra tydliga tecken på sådan verksamhet. Tidigare genomgångar har dessutom visat att det är svårt att ange ens hur stor andel som är samhällsrelevant. Våra nedslag i textilcirklar och cirklar i föreningar skapar ytterligare tvivel om möjligheterna att utifrån yttre rubriker kunna säga något tydligt om hur cirkeldeltagandet förser deltagarna med kunskaper som får betydelse i politisk handling.

Ställer man det svenska studiecirkelfenomenet mot en internationell bakgrund blir det tydligt att vuxnas möjligheter att skaffa sig kunskaper som underlag för ställningstaganden är betydligt bättre i vårt land än i de flesta andra länder. Vuxenutbildningen begränsas på många håll till sådan som ger formella meriter eller yrkesutbildning, för att inte tala om att vuxenutbildningen som helhet är mindre omfattande än i vårt land. De svenska studiecirklarna med sin stora generositet mot alla slags intressen står praktiskt taget alltid till förfogande om medborgarna vill bilda sig i viktiga frågor. Även om de flesta cirklar inte direkt har ett samhällsinriktat innehåll, så kan man se detta som en tillgång för det civila samhället. Nedrustningen av motsvarigheten till folkbildning i olika länder kan läsas som en försvagning av det civila samhället. Stat och marknad tränger ut det civila samhällets intressen av att skaffa sig kunskaper. I praktiken betyder detta att det demokratiska beslutsfattandets oavhängighet och kvalitet försvagas. Möjligheten att bilda sig i viktiga samhällsfrågor blir en stor tillgång även om denna möjlighet i vissa tider inte utnyttjas i så hög grad.

• Sida 796
•  Original

Mångfalden

De senaste decennierna har allt fler samhällsteoretiker diskuterat huruvida vi nu är mitt inne i ett språng till ett annorlunda samhälle än det vi vant oss vid i den rika delen av världen. Olika beteckningar har använts om det nya: sen- eller post-modernt samhälle. Vissa drag anses karaktärisera detta: globalisering av ekonomi och kultur, en förskjutning av levnadsvanor från att präglas av produktion till konsumtion, en nedbrytning av kollektiva identiteter och en individualisering av identiteter. Detta samhälle präglas av en ökad otrygghet, p.g.a. en försvagad välfärdsstat – inte minst försvagad av globaliseringen av ekonomin och det allt snabbare tempot i förändringar på arbetsmarknaden.

En sida av detta är en allt starkare fokusering på kunskap som ekonomiskt värde i den globala ekonomin. Ett pris som det civila samhället får betala blir att utbildning i allt högre grad uteslutande ses ur perspektivet ekonomisk nytta. Andra argument för studier – jämlikhet, personlig utveckling och inte minst för demokratins skull hörs inte i dånet från ekonomismens ångvält.⁶⁵ En annan sidan är upplösningen av många gränser: mellan fritid och arbete (distansarbete), mellan det privata och det politiska (arbetsfördelning i hemmet) och den mellan stat och civilt samhälle. En kommentar blir att det mesta känns välbekant och inte särskilt nytt – man skulle kunna se det som en förskjutning av perspektiv snarare än en beskrivning av ett helt nytt samhälle. En central tanke är att individer i detta samhälle bygger identiteter genom att välja levnadsstilar ofta genom valet av konsumtion, åsikter etc. På så sätt försöker man skapa sina egna biografier.

Ett sådant samhälle utmanar både den traditionella synen på civilt samhälle och på folkbildning – bådas historia är starkt knutet till traditionella kollektiva identiteter och till det moderna samhället vars vision tecknades under upplysningstiden. Vad blir ett civilt samhälle och demokrati i ett sådant samhälle och hur kommer folkbildningen in? För att förhålla sig till detta utmanas det civila samhällets traditionella mönster – i Sverige inte minst folkrörelserna. En sådan utmaning är det civila samhällets ställning hos de som inte klarar detta risk-samhälle – den tredjedel som hamnar utanför i ett möjligt två tredjedelssamhälle. Utifrån demokratins värdebas handlar utmaningen om att vara ett motstånd mot detta utanförskap, som innebär såväl brist på pengar och kulturell utarmning som underordning och den brist på autonomi, som arbetslöshet och bidragsberoende skapar⁶⁶.

• Sida 797
•  Original

För folkbildning handlar det om att bidra till att stärka dessa gruppers sociala nätverk och bidra till deras förmåga att bygga kulturella identiteter, på ett sätt som inte ytterligare skapar utanförskap. Ett annat värde som delvis är relaterat till utanförskapet är stödet för pluralism – att identiteter kan byggas som ansluter till den mångkulturella karaktären i detta samhälle. Samhället som här tecknats karaktäriseras av brist på homogenitet – med livsstilar som formats med diverse olika utgångspunkter. Utanförskapet är i hög grad relaterat till att man är främmande för den dominerande kulturen. Ett stöd för pluralism, såtillvida att man ges möjlighet att själva skapa en egen autonom identitet blir ett realistiskt sätt att bidra till ett civilt samhälle, som är anpassat till denna verklighet.

Hur är studiecirkeltraditionen rustad inför en sådan värld? Ser vi till studiecirklarna – liksom folkbildningen i stort – förefaller det vara mycket väl anpassat till att motsvara krav från ett samhälle som hyllar pluralism som värde. I själva verket framstår det som en historiens lyckträff eller ironi att ett system med så starka band till framväxten av det samhälle som vi antas lämna framstår som svaret på ett post-modernt samhälles utmaningar⁶⁷. Mångsidighet fann man i boken ”Cirkelsamhället” vara det mest slående draget när man betraktade studiecirkelverksamheten som helhet⁶⁸. Fokuserar vi på pluralismen i innehåll så kan man konstatera att det är minst sagt rikt varierat. Jämför vi med den brist på variation som återfinns i det offentliga skolsystemet blir detta tydligt. Ett skäl till detta är naturligtvis avsaknaden av nationella läroplaner. Ett annat är troligen också att såväl studieförbund som folkhögskolor har varit tvungna att leta efter nya områden för att behålla sin verksamhet eller för att expandera – expansionen har ju sett över seklet varit enorm. Flexibiliteten, som en del uppfattar som närmast lösaktighet, när det gäller vad man kan ägna sig åt, har inneburit stora möjligheter för olika intressen att kanalisera sina behov genom studiecirkelverksamheten. En annan mer idealistisk aspekt på mångfalden är att den tidigt deklarerades som ett ideologiskt värde inom folkbildningen⁶⁹.

Detta tema är mycket intressant ur demokratisynpunkt, såtillvida att det utgör en utmaning av ett visst drag i den demokratiteori som vi tidigare diskuterat, nämligen att det finns en slags gemensamt förnuft som gör att vi kommer fram till det riktiga och rimliga över olika gränser. I stället för det gemensamma förnuftet skulle man kunna visa på betydelsen av mångfald för demokratin – att var och en kan utveckla sina åsikter, sina intressen och finna likar som skaffar kunskap för att bygga under sina möjligheter att verka för sina behov. Ett sätt att se på demokratin och politiken är rimligen

• Sida 798
•  Original

att se det som en arena för fredliga lösningar på konflikter, där kompromiss och förhandling är centrala. Så sett blir det viktigt för medborgarna att kunna formera sig, bilda sig, och föra fram sina krav.

Genom sin brist på enhetlighet kan olika särarter få utrymme inom folkbildningen. Om man har ett bestämt religiöst intresse, som Jennifer i ”Cirkelsamhälle” som ägnar sig åt livsåskådningsfrågor i en kyrklig inramning kan man göra detta i folkbildningen, men knappast i komvux. Ett annat exempel från samma skrift är Juhani, som ägnar sig åt att odla finsk kultur via körer och att bygga en kantele i cirkel. Denna möjlighet att odla personliga intressen och fördjupa dem innebär att folkbildningen underlättar och bidrar till mångfald snarare än enhetlighet.

Det finns en lång tradition, där respekt för andra synsätt och åsikter förknippas med demokrati. Inte minst i kamper mellan demokratiska och totalitära perspektiv finner man detta tema i folkbildningstraditionen.

Så långt kan vi konstatera att studiecirklarna både är ett bra system och att det faktiskt fungerar som en plats att odla särarter och att pluralismen därmed får en studiemässig motsvarighet. Det finns dock en baksida. Inledningsvis utpekades det framväxande samhällets allt hårdare karaktär av att skapa ett utanförskap hos en stor minoritet – arbetslösa, invandrare, personer som lever på tillfälliga arbeten. Att denna nya underklass redan står utanför ett aktivt deltagande i demokratin framgår av siffror på valdeltagande och andra indikatorer. Att inkludera dessa i det civila samhället, som aktiva medborgare, som arbetar för att förbättra sin ställning framstår som den verkliga utmaningen. Detta är i första hand en utmaning som de själva kanske måste ta tag i, ”folkstyre för och genom folket”, men det kräver det existerande systemets stöd – rörelsers och folkbildningens.

Nya sociala rörelser har ofta setts som ett hopp för det civila samhällets vitalisering. Man refererar t.ex. ofta till miljö- och kvinnorörelser. De är knappast nya och förefaller vara knutna till den lyckliga två tredjedelen av befolkningen. Utmaningen handlar alltså om helt andra rörelser som har sin naturliga hemvist bland de grupper som håller på att falla utanför – rörelser för långtidarbetslösa och tillfällighetsarbetande och för invandrare. Det handlar då också om studieverksamheter som uppstår i relation till dessa gruppers behov. Studiecirkel – ”institutionen” är perfekt för detta ändamål, men siffror visar, som vi redan sett att det krävs stora satsningar för att utsträcka det civila samhället till de som mest hotas av det framväxande samhället.

• Sida 799
•  Original

Inre demokrati

Hur står det då till med demokratin inom cirklarna – har deltagarna något att säga till om? För det första handlar det om maktfördelningen inom den enskilda cirkeln – som vi kan kalla inre demokrati. En annan aspekt är i vilken mening deltagaren har inflytande över beslutsfattandet inom studieförbundet i stort. I det första fallet är det rimligt att tänka i termer av deltagardemokrati medan det i det andra fallet rimligen handlar om en demokrati via val av representanter. Begreppet deltagardemokrati hör hemma i den demokratiteoretiska diskussionen, sedan långt tillbaka. I grunden var det en sådan man fann i de antika grekiska exemplen. Som utopi har den deltagardemokratiska synen haft sin motpol i teorier som närmast använt sig av liknelser med en marknad: demokrati där eliter fritt konkurrerar om folkets röster. Den senare synen förefaller inte stå långt från den politiska verklighet, där åsikter säljs via reklambyråer. Denna senare vardagsverklighet har inte bara kritiserats utan även getts teoretiskt stöd av demokratiteori, som använder marknadsmetaforer.

Att studiecirklar arbetar efter demokratiska former är ofta uppfattat som deras viktigaste särdrag – som leder till att de framstår som en utomordentligt rar och intressant blomma i den pedagogiska terrängen. En sida av detta har vi redan berört – självbildningstanken. Denna handlade i grunden om att man i kollektivet tog hand om sin egen bildning. Detta kunde dock ske i olika former – alltså inte nödvändigtvis i studiecirkelform. Däremot låg ett pedagogiskt credo i begreppet, nämligen att ”deltagaren själv tolkade och tog till sig stoffet utan förmedlande händer och tillrättalägganden gjorda i efterhand.”⁷⁰ Icke desto mindre handlade självbildningstanken om att deltagarna som kollektiv eller individuellt hade makt över bildningen innehåll och form.

Ser man till beslutsfattande kring människors lärande i allmänhet finner man en stor variation redan på den principiella nivån. Å ena sidan har vi personalutbildning, där inriktning, innehåll och deltagande i princip faller utanför demokratisk kontroll. Det offentliga skolväsendet formas genom den representativa demokratins beslut. Å andra sidan finns inom skolans eller klassrummets ram ett inflytande som är starkt begränsat av nationella beslut kring vad som skall läras och hur det skall värderas. Detta sätter starka gränser för den inre demokratin i den läroplansstyrda vuxenutbildningen. I praktiken betyder detta att såväl lärare som studerande har begränsad makt över framför allt innehållsfrågor.

• Sida 800
•  Original

En fallstudie av komvux-verksamhet gav exempel på beslutsfattande, där visserligen studerande påverkar verksamheten men på mycket begränsade områden och i former som är informella och där enskilda elever påverkar utan att det finns garantier om att majoriteter finns bakom.⁷¹ I allmänhet fattade lärare alla beslut som rörde studiernas kärnfrågor, något som eleverna fann legitimt. Man skulle kunna säga att beslutsfattandet påminde om det som sker i en något patriarkalisk familj – inte demokratiskt, som i en förening, men inte heller auktoritärt som i en ordergivande organisation.

Hur kan studiecirklarna placeras in i detta landskap? För det första har folket genom sina valda representanter i riksdagen ett mycket svagt inflytande över verksamheten – ingen styrning via läroplaner och inga betygssystem, som styr studiemönstren. Det enda är statsbidragets krav uppsatta som en del allmänna mål och så krav på utvärdering av verksamheten. Den andra sidan av den representativa demokratiaspekten är studiecirkeldeltagarens inflytande över studieförbundets verksamhet. Här förefaller det, som att detta inte alltid föreligger. I de flesta studieförbund utgör inte studiecirkeldeltagarna basen för valen av representanter, utan i stället medlemmarna i de organisationer som är knutna till studieförbunden. Många deltagare är naturligtvis knutna till dessa organisationer, men någon klar formell koppling mellan de enskilda deltagarna och besluten ovanför den enskilda cirkelns nivå finner vi inte i de flesta av studieförbunden⁷². Man skulle kunna säga att den representativa demokratin därmed ofta blir ”svajig” på det formella planet – beslutsfattandet är visserligen formellt sett demokratiskt, men basen utgörs inte av studiecirkeldeltagarna. Många saknar därför helt formellt inflytande över verksamheten utanför den cirkel de deltar i. Grunden till detta får sökas i den tid, när cirklarna i första hand var instrument för folkrörelserna. I viss utsträckning är de ju det fortfarande, men stora delar av verksamheten har inte denna koppling.

Möjligheterna för att deltagarna skall kunna utöva självbestämmande inom den enskilda cirkeln är formellt sett mycket större än på andra håll där lärande organiserats. Det finns få restriktioner på nationell nivå utan verksamheten formas inom enskilda studieförbund och deltagandet är fritt och frivilligt. I sin studie av cirkelledare gjorde Andersson en distinktion mellan tre olika slags cirklar – undervisnings- diskussions- respektive hantverkscirklar – som torde ha stor betydelse för deltagarnas självbestämmande. I diskussionscirklarna förefaller jämlikheten mellan deltagare och ledare vara störst. Vidare tycks bestämmandet över diskussionens innehåll vara

• Sida 801
•  Original

mest uttalat, även om man i allmänhet utgår från ett studiematerial. Av ledarnas beskrivning att döma förefaller dessa cirklar ha drag av den kollektiva självbildning, som av en del setts som traditionens essens. I Hartmans studie av relationen mellan studiecirklar och föreningar finns ett fall, som har denna karaktär – en cirkel i anslutning till hembygdsföreningen. Hartman observerar hur cirkeldeltagarna tar initiativ genom att föra in teman som de tycker ansluter inklusive att man tar med sig historiska ”fynd” man gjort hemma för diskussion i cirkeln. I detta fall fattar man även beslut om praktiska åtgärder utanför cirkeln för att utveckla historieintresset/turismen.

I hantverkscirklarna förfaller mönstret vara annorlunda – här är takten individualiserad och ojämlikheten mellan ledare och deltagare större. Det samtal som empiriskt beskrivits handlar primärt om andra saker än cirkelns innehåll.

I undervisningscirkeln blir ojämlikheten mellan deltagare och ledare ännu tydligare – här tycks deltagaren redan genom sin anslutning till cirkeln underordna sig en oskriven läroplan, som föreligger redan på förhand och som ledaren sedan ”undervisar” från.

I ett pågående projekt har Hartman studerat beslutsfattandet i cirklar närmare via deltagande observation. Det handlar om ett begränsat antal cirklar och preliminära analyser, men han har belyst problematiken ingående. Hans preliminära tolkningar visar att cirkelns arbetsform inte är enhetlig i beslutsfattandets former. I en cirkel centreras hela processen kring ledaren, som på ett närmast patriarkaliskt sätt fattar alla beslut. I en annan finner vi mycket genuint samarbete i att forma arbetet. I ytterligare en annan uppstår en avsaknad av röd tråd genom att inget ansvar för processen tas av någon. Ett centralt problem, när det gäller den inre demokratin i många cirklar, är att de viktigaste besluten redan tagits innan och utanför cirkeln – innehåll, studieplan och litteratur är redan beslutade av personer på en ”högre nivå” i studieförbunden. Det blir en ”kurs”.

Demokratins arbetsformer, som vi vant oss vid i föreningsmöten och i andra beslutande församlingar, innehåller en rad rutiner. Dessa har sin grund i att säkerställa att alla åtminstone i princip har en lika stark ”röst”, liksom att det finns en majoritet bakom besluten. Något motsvarande förefaller inte finnas i cirklarna. Snarare är det en påfallande informalitet, som dominerar. Denna informalitet kan förenas med alla former av maktstrukturer – från den patriarkaliska till den anarkistiska, som Hartmans exempel visar. Man är vänlig

• Sida 802
•  Original

och har det trevligt, men utan att demokratiskt beslutsfattande nödvändigtvis går att spåra i cirkeln. Om beslutsfattandet är demokratiskt tycks det inte ske efter någon tydlig ordning eller standardrutin. Detta torde ofta betyda att ledare eller på annat sätt röststarka definierar situationen. Denna informalitet skapar rimligen ett friare umgänge, som kan anses vara viktiga för byggandet av relationer – vi har redan pekat på detta. Problemet blir dock att det inte är tillräckligt, vilket vi ser när informaliteten förenas med icke-demokratiskt beslutsfattande.

En slutsats som man kan dra blir att variationen mellan olika cirkeltyper är stor när det gäller den interna demokratin. Det är ett spann där ena ytterligheten är en kamratcirkel, där samma deltagare möts år efter år och gemensamt fattar beslut om vad de skall studera varje termin. Den andra polen är verksamheter där deltagare samlas för att bli undervisade i ett bestämt innehåll, som t.o.m. kan vara noga reglerat t.ex. navigationskurser för s.k. skepparexamen.

Från relationer, samtal, kunskap, identitet och inre demokrati till handling

Via olika synsätt på demokrati har jag sökt teckna olika bilder av studiecirklarna, men ett försök till helhetlig syn bör nog kröna resonemangen.

Det förefaller mig rimligt att betrakta demokratin som en process som bör innehålla ett antal länkar i en kedja. Det som hittills varit aspekter blir då här länkar. För att demokratin skall bli fullödig krävs att hela folket är involverat och att dessa solidariskt verkar för att demokratiska beslut faktiskt genomförs: att folkets ansvar bygger på folkets makt. Medborgarna måste därför ha möjlighet att skapa sig en plattform för åsiktsbildning, som i någon mening ger dem en oavhängighet mot den strategiska åsiktspåverkan som de utsätts för från olika håll. Detta kräver kunskap. De måste bedöma och värdera intrycken⁷³. Detta sker bäst i tvångsfria samtal. Människor bör även ha möjlighet att forma åsikter och handling med utgångspunkt från olika särarter, intressen och identiteter. Vårt samhälle som präglas av mångfald och brist på enhetlighet kräver att majoritetssynvinkeln inte undertrycker minoriteters röster. Men i slutändan av kedjan måste handlings- eller maktaspekten finnas där – hur kan åsiktsbildningen forma samhället? I studiecirkelsammanhanget: Stärker studiecirklarna det civila samhällets makt?

• Sida 803
•  Original

Studiecirklar måste anses vara den pedagogiska verksamhet som bäst motsvarar det civila samhällets krav: i dessa kan medborgare fritt studera det de själva anser vara av intresse. Det finns jämförelsevis få restriktioner när det gäller att sätta sig in i samhällsfrågor utifrån olika värdegrunder. De är lättillgängliga, en del av vardagen och är ett massfenomen. Få yttre hinder finns för att arbeta på ett demokratiskt sätt – få regler från stat eller annat håll som reducerar deltagarnas självbestämmande inom cirkeln. I studiecirkeln ligger därför en utomordentlig potential för det civila samhället.

Denna potential, som ju också är en utopi, realiseras på många sätt. Den kritiska frågan blir dock: Kan mer av utopin bli verklighet?

I genomgången av de empiriska undersökningarna finns ett genomgående mönster av att cirklarna på olika sätt bara lyckas delvis med sin demokratiska mission. Deltagandet är i ett internationellt perspektiv enormt. För kvinnorna är det särskilt tydligt att cirklarna är en del av vardagen – här involveras de som har minst makt i högre grad än de mäktigaste. Å andra sidan är inte hela folket med. De som i vår tid visar tecken på att stå utanför den svenska demokratin genom lågt valdeltagande och låg politisk representation liksom aktivitet – främst invandrare och arbetslösa – visar även tecken på att stå utanför cirkelsamhället. Cirklarna blir därför en bas för byggandet av horisontala relationer inom den relativt lyckligt lottade majoriteten. När det gäller demokratins stora utmaning i vår tid – att motstå ett växande utanförskap bland invandrare och arbetslösa – är detta en utmaning för studieförbunden också.

Cirkelns potential att vara en demokratiskt arbetande studieform får bara ett halvhjärtat genomslag – i många cirklar saknas ambitionen och ofta förefaller medvetenheten hos cirkelledare vara begränsad – det saknas belägg för att det finns rutiner som säkerställer demokratin inom cirklarna. Snarare tycks man i vissa studier finna en informalitet, bakom vilken man kan finna såväl ett patriarkalisk styre eller en slags djungelns lag. Att det alltid handlar om att man bygger horisontella relationer blir därför tveksamt. Informaliteten betyder säkert mycket för att få människor att känna sig accepterade och har på så sätt en slags stärkande effekt, men det är otillräckligt för att man skall kunna tala om en inre demokrati. Trots detta finns det massor av exempel på att man arbetar demokratiskt. Delvis tycks detta hänga ihop med vilken typ av cirkel det handlar om, så till vida att man kanske oftare finner exempel på demokratiskt arbete i diskussionscirklar.

• Sida 804
•  Original

Cirklarna fungerar ofta som en plats för en tvångsfri överläggning om samhällsfrågor, men samtalen sker inte sällan på marginalen: De flesta cirklar har ett innehåll, där sådana diskussioner inte är huvudaktiviteten, utan det sker då vid sidan av – på raster och medan händerna sysselsätts av cirkelns ämne. Många sådana överläggningar utmynnar i att man aktivt söker påverka samhället, men ett övergripande intryck är att samhällspåverkan sällan blir synlig i de studier som gjorts av verksamheten. Detta intryck kan bero på att handlingen är individualiserad och att den finns i en icke-kollektiv form och att det är detta som ligger bakom osynligheten.

För att kunna bedöma studiecirklarnas betydelse för demokratin ur handlingsaspekten behöver två omständigheter anföras. För det första har deltagandet i studiecirklar många andra betydelser än de som direkt kan anses ha med demokrati att göra. Detta gör att demokratiaspekten så att säga konkurrerar med andra behov som deltagarna har. Man använder dem för att lära sig bestämda saker, för att utveckla personliga intressen eller för gemenskapen man finner⁷⁴. I ”Cirkelsamhället” finns en utförlig genomgång av de samhällsvärden som cirklarna tycks ha, när man analyserar deltagarnas berättelser om sina studiers betydelse.

Det handlar t.ex. om bidrag till att upprätthålla en folklig kultur liksom att vara en bas för utveckling av gruppers identiteter. Uppenbart är ju att verksamheten spelar stor roll för lärandet – inte minst genom att vara informellt och anpassat till deltagarnas genuina intressen torde det ha effekter i vardagen på ett annat sätt än formell skolning. Ursprungligen var det ju bildningen det handlade om. Själva huvudkonklusionen i studien blev att denna mångfald och variation var det mest utmärkande draget i cirkelverksamheten. Det finns skäl att slå vakt om detta och inte införa ett enda kriterium på cirklarnas framgång. ABF:s förste ledare, Rickard Sandler dömde redan i cirklarnas barndom ut detta som enfald. Demokratin är alltså central, men andra värden väger även tungt. Ur deltagarnas synvinkel blir detta särskilt tydligt, men detsamma torde gälla ur en samhällelig synvinkel.

För det andra måste man betänka att cirklarna från början var en specialiserad del av folkrörelserna. I dem bedrevs studier – man skaffade sig kunskaper och formade ståndpunkter, men det var i rörelserna som man agerade för att forma samhället. Studierna skulle vara nyttiga för rörelserna⁷⁵. När så studiecirkelverksamheten i allt högre grad blir autonom från rörelserna förefaller det rimligt att detta sker till priset av att studierna förlorar i maktdimensionen – det finns inte längre en självklar plattform att agera från. Autono-

• Sida 805
•  Original

min har kanske inneburit att cirkelverksamheten inte dragits med i rörelsernas kris, men priset har möjligen varit en försvagning av cirklarnas bidrag till att forma samhället. En annan sida av denna försvagning är iakttagelsen att demokratin och det civila samhället i vår tid betyder mindre för att forma samhället än förr. Demokratins genombrott innebar att väldigt många människor blev direkt involverade i beslutsfattandet i stat och kommun. På samma sätt växte det civila samhället starkt genom rörelserna. En annan sida av det demokratiska beslutsfattandet var olika andelsverksamheter, kooperativa verksamheter etc. Allt detta bedrevs på lokal nivå i liten skala, men med många inblandade. Det är slående hur oerhört många verksamheter som länge under vårt sekel drevs av medborgarna själva – från de klassiska rörelserna till eldistribution och anläggning av fotbollsplaner – via demokratiskt beslutfattande.

Det som sedan hänt är en slags nedmontering av medborgarnas vardagliga bidrag till skötseln av samhället. Många faktorer har bidragit, som ju är välkända. Många verksamheter sköts nu av anställda, som också dominerar beslutsfattandet – t.o.m. rörelserna har också blivit arbetsplatser. De flesta verksamheter har imponerats av argumentet om stordrift vare sig det handlar om fack, kooperation, kommuner eller vägunderhåll. Allt färre är direkt involverade i politiskt beslutsfattande.

Under senare tid formas samhället allt mer av andra krafter än demokratiskt beslutsfattande – ett skäl är globaliseringen, som ökat marknadens makt på bekostnad av politikens, när inget demokratiskt beslutsfattande finns som kan hantera en global världsmarknad.⁷⁶ Ett annat skäl är att man även genom demokratiska beslut reducerat politikens makt – via privatiseringar, införandet av kommunala pseudomarknader och genom att överlämna centrala delar av makten över den nationella ekonomin till enväldiga experter.

Man skulle kunna säga att det civila samhällets makt och möjligheter helt enkelt reducerats genom att det finns allt mindre utrymme för påverkan genom demokratiskt beslutsfattande på kollektiv nivå. En tanke som fått förnyad uppmärksamhet är kopplingen av politiken till den personliga sfären – jämställdheten handlar om familjelivet också och miljömedvetenhet handlar om vardagshandlingar. Detta är inget nytt fenomen. Folkrörelserna siktade på denna förändring också och välfärdssamhällets effekter handlar i princip om vardagslivets förändringar med ökad frihet och jämlikhet på det personliga planet. När det gäller denna sfär kan man föreställa sig att det sker en del, som inte på ett synligt sätt är relaterat till kollektivt

• Sida 806
•  Original

beslutsfattande – där åsiktsbildning mynnar ut i handling i denna sfär. Här saknar vi en klar bild av hur samhället formas i vardagens s.k. intima sfär och vilken roll studiecirkeldeltagande spelar för detta.

Åter till studiecirklar. Konklusionen blir att cirklarnas problem när det gäller att forma samhället måste sökas i bristen på samspel med andra verksamheter som är inriktade på att söka forma samhället. Problemet med bristen på handling i cirkelverksamheten tror jag måste sökas här – det är inte cirklarna som har misslyckats utan det är urgröpningen av det civila samhällets maktbas och betydelse som är huvudproblemet. Studiecirkelverksamheten är ju kvantitativt en succé. Studieförbunden kan säkert göra mycket mer, men problemet med ett allt mer vanmäktigt civilt samhälle står kvar. Studiecirklarna har säkert en påverkan på den personliga sfären – cirklarna är utomordentliga, när det gäller att bygga identitet på olika sätt. Det är dock svårt att fånga in vilka konsekvenser detta får. Lösningen är knappast att koppla studiecirklarna hårdare till rörelser och organisationer – det skulle förmodligen bara leda till en kris i deltagandet i cirkelverksamheten.

Snarare kanske man måste ta ståndpunkten att cirkelverksamheten har så många värden att vi får acceptera begränsningarna. I själva verket är de värden som cirkelverksamheten tycks ha sådana som i allt högre grad marginaliseras i andra utbildningar av det ekonomistiska tänkandet: Bildning, jämlikhet, gemenskap, demokrati, identitetsuppbyggnad och personlig utveckling är alla värden som blir allt sällsyntare i den allmänna argumentationen för utbildning. I stället dominerar tanken om utbildning som konkurrensmedel i en tävlan mellan länder – där satsning på elit, teknik, naturvetenskap och språk motiveras av sin ekonomiska nytta. Detta är svävt både i sin ensidigt ekonomiska utgångspunkt och i sina föreställningar om samhälleliga behov av utbildning och lärande – det svarar inte mot många av vår tids utmaningar.

Kanske cirkelns värden gör att verksamheten blir ett mänskligt – humanistiskt vattenhål som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. I cirklarna dominerar den mänskliga livsvärldens perspektiv – man deltar inte för att man tjänar på det utan för att man är intresserad av innehållet och människorna. Man kan argumentera för värdet av att ha denna potential, som finns där att tas i anspråk för det civila samhället och som förändras, när det civila samhället utvecklas. Men man måste vårda denna potential – för att den skall fungera måste den vara en del av hela folkets vardag och då sticker bristen på del-

• Sida 807
•  Original

tagande från de som är politiskt marginaliserade i ögonen – här bör stora insatser göras för att realisera potentialen.

Noter

¹ Ehnmark, 1994.² Folkbildning är ett begrepp som visar sig ha många innebörder (Se Bergstedt & Larsson, 1995).³ Pateman, 1970, s. 27.⁴ Gustavsson, 1996⁵ Pateman, 1970, s. 29.⁶ Petersson m.fl. (1998).⁷ Arvidsson, 1996.⁸ Jfr moderna teorier om lärande genom deltagande – Lave & Wenger, 1991⁹ Arvidsson, L (1985).¹⁰ Gustavsson, 1991.¹¹ Ambjörnsson, 1988.¹² Rydbeck, 1995.¹³ Nordberg, 1998, Lindberg, 1998¹⁴ Elias, 1989.¹⁵ Rothstein, 1998.¹⁶ Gustavsson, 1996, som hänvisar till en definition av Cohen och Arato s. 196.¹⁷ Arvidsson, 1985.¹⁸ Johnsson & Gähler, 1996.¹⁹ Statsbidraget motsvarar en tredjedel av kostnaderna²⁰ Assarsson och Larsson, 1997.²¹ Lindgren, 1996.²² Johansson, 1954 rapporterar 30 919 cirklar med 315 857 deltagare (s. 239).²³ Svensson, 1996, rapporterar 342 387 cirklar med 2 887 976 deltagare (s. 91)²⁴ Johnsson & Gähler, 1995, s. 13 anger 1,2–1,3 miljoner medan Svensson, 1996, s. 95 anger 1,5–1,6 miljoner.²⁵ Korsgaard, 1997.²⁶ T.ex. i Storbritannien (Jacksson, 1997) och Canada (Welton, 1997).²⁷ Larsson, 1997.²⁸ Svensson, 1996, s. 62.²⁹ Kant, 1989:³⁰ Petersson, O. m.fl. (1998).

• Sida 808
•  Original

³¹Prop. 1997/98:115.³² Jonsson & Gähler, 1995.³³ Svensson, A., 1996, s 58.³⁴ Dewey, 1966 (1916) s. 86, 87.³⁵ Putnam, 1996.³⁶ I en fotnot hävdas att termen myntats av Glenn Loury.³⁷ Ett exempel är Bombay i Indien, formellt sett en demokrati, där majoriteten helt domineras av patriarkala kriminella strukturer, som behärskar den framväxande serviceindustrin. (Personlig kommunikation Patel, 1999)³⁸ Andersson m.fl., 1996.³⁹ Svensson, 1996, s. 62.⁴⁰ Svensson, 1996, s. 63.⁴¹ Andersson m.fl. (1996) s. 185–191.⁴² Putnams bok heter faktiskt på svenska ”Den fungerande demokratin”.⁴³ Petersson m.fl., 1998.⁴⁴ Andersson m.fl, 1996, s. 226.⁴⁵ Ahlberg, (1935) s. 174.⁴⁶ Lindgren, s. 33.⁴⁷ Foucault, 1993.⁴⁸ Petersson m.fl. 1998, s. 96 ff.⁴⁹ Andersson, 1998. De tre formerna har urskiljts genom en explorativ faktoranalys.⁵⁰ Samlad redovisning av en rad delstudier i Waldén, 1994.⁵¹ Waldén, 1994, s. 111.⁵² Habermas, 1991, tillhör en upplysningstradition där rationaliteten är poängen med samtalet. Andra, t.ex. kommunitarister ser åsiktsbildningen som en grupps uppbärande av en tradition.⁵³ Andersson m.fl. 1996.⁵⁴ Hartman, 1996.⁵⁵ Larsson, 1996.⁵⁶ Kan härledas till Francis Bacon i en text från 1597: et ipsa scientia postestas est (Holm, 1976).⁵⁷ Ahlberg, 1935.⁵⁸ Kant, 1989 s. 27.⁵⁹ Arvidsson, 1996, s. 10.⁶⁰ OECD & Stastistics Canada, 1996.⁶¹ Petersson m.fl., 1998.⁶² Andersson m fl. 1996 s. 68 ff.

• Sida 809
•  Original

⁶³ Svensson, 1996 s. 62. t.ex. anger 14 % Bättre allmänna kunskaper och 37% Kunskaper inom ett specialområde. Därtill kommer troligen ytterligare som döljs under rubriken ”för arbete/yrkesplaner”.⁶⁴ Svensson, 1996 s. 78: 53,7 och 14,1 % har angett ”instämmer helt” respektive ”instämmer nästan” i påståendet ”Cirkeln har gett mig användbara kunskaper”.⁶⁵ Oftedal-Telhaug, 1990, Larsson, 1997.⁶⁶ Johnston, 1998.⁶⁷ Larsson, 1998.⁶⁸ Andersson m.fl., 1996, s. 239ff.⁶⁹ Sandler, 1937.⁷⁰ Arvidsson, 1996, s. 10.⁷¹ Larsson, 1993.⁷² Hartman (1998) pekar på detta förhållande i sin preliminära analys av två studieförbunds verksamhet.⁷³ Denna kunskapsform – fronesis – formulerades redan under antiken.⁷⁴ Andersson m.fl., 1996.⁷⁵ Arvidsson, 1996, s. 23.⁷⁶ Korsgaard, 1997.

• Sida 810
•  Original

Referenser

Andersson, Eva (1998) Cirkelledarskapet. En fallstudie och en

enkätstudie med cirkelledare. Paper presenterat vid Mimers konferens för folkbildningsforskning, Bosön, 10–11 november 1998 Andersson, Eva, Laginder, Ann-Marie, Larsson, Staffan och Gunnar

Sundgren (1996) Cirkelsamhället – Studiecirklars betydelse för

individ och lokalsamhälle. SOU 1996:47. Stockholm:

Utbildningsdepartementet Ahlberg, Alf (1935) Tankelivets frigörelse. Andra upplagan.

Stockholm: Kooperativa förbundets förlag Ambjörnsson, Ronny (1988) Den skötsamme arbetaren. Stockholm:

Carlssons Arvidsson, Lars (1985) Folkbildning i rörelse. Pedagogisk syn i folk-

bildning inom svensk arbetarrörelse och frikyrkorörelse under 1900talet – en jämförelse. Malmö: Studies in Education and Psychology

16 Arvidsson, Lars (1996) Cirklar i rörelse. Mimers småskriftserie nr 1. Linköping: Mimer Assarsson, Liselotte och Larsson, Staffan (1996) Hur formas vuxenutbildningen på det lokala planet. Paper presenterat på NFPF:s konferens i Lillehammer, Mars, 1996 Bergstedt, Bo och Larsson, Staffan (red.) (1995) Folkbildningens

innebörder. MIMER: Skapande vetande: Linköping

Dewey, John (1966) (1916) Democracy and education. New York:

The Free Press Ehnmark, Anders (1994) Den döda vinkeln. Problemet med

demokratin. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan

Elias, Norbert (1989) Sedernas historia. Sthlm:Atlantis Foucault, Michael (1993) Diskursens ordning. Stockholm:

Symposion Gustavsson, Bernt (1991) Bildningens väg: tre bildningsideal i svensk

arbetarrörelse 1880–1930. Stockholm: Wahlström&Widstrand

Gustavsson, Bernt (1996) Bildning i vår tid. Om bildningens

möjligheter och villkor i det moderna samhället. Stockholm:

Wahlström & Widstrand

• Sida 811
•  Original

Habermas, Jurgen (1991) The Theory of Communicative Action. Vol.

1. Reason and rationalisation of society. Boston: Beacon Press och

Cambridge: Polity Press Hartman, Per (1996) Studier i förening. Några medlemmars tankar

om demokrati och cirkelstudier i folkrörelser. Linköping: Skapande

vetande Hartman, Per (1998) Arbetsmanus för delrapport: Studiecirklar.

Projektet Möte med vuxna i studier Holm, Pelle (1976) Bevingade ord. Stockholm: Bonniers Jackson, Keith (1997) The State, Civil Society and the Economy:

Adult Eduaction in Britain. In: Walters, Shirley (Ed)

Globalization, Adult Education & Training. Impact & Issues.

London & New York: Zed Books Johnston, Rennie (1998) Adult Learning for Citizenship: shaping a

framework for action within civil society. Paper Jonsson, Jan O. och Gähler, Michael (1995) Folkbildning och

vuxenstudier. Rekrytering, omfattning, erfarenheter. SOU

1995:141. Stockholm: Utbildningsdepartementet Johansson, Hilding (1954) Folkrörelserna. Stockholm: Ehlins,

Folkbildningsförlaget Kant, Immanuel (1989) Svar på frågan: Vad är upplysning? I:

Östling, Brutus (Red) Vad är upplysning? Kant, Foucault,

Habermas, Mendelsohn, Heidegren. Stehag: Symposion

Korsgaard, Ove (1997) The Impact of Globalization on Adult

Education. In: Walters, Shirley (Ed) Globalization, Adult

Education & Training. Impact & Issues. London & New York:

Zed Books Larsson, Staffan. (1993) Initial encounters in formal adult education.

Qualitative Studies in Education, 1993, Vol. 6, No 1, pp 49–65

Larsson, Staffan. (1996) Vardagslärande och vuxenstudier. I:

Ellström, Per-Erik, Gustafsson, Bernt, Larsson, Staffan (red) (1996) Livslångt lärande. Lund: Studentlitteratur. s. 9–28 Larsson, Staffan (1997) Livslångt och livsvitt lärande. I: Mäkitalo,

Åsa och Olsson, Lars-Erik (red) Vuxenpedagogik i teori och

praktik. En antologi från Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna. SOU 1997:158. s. 41–54

• Sida 812
•  Original

Larsson, Staffan (1998) Defining the Study Circle Tradition. In:

Bron, A., Field, J. Kurantowicz (eds.) Adult Education and

Democratic Citizenship II. Krakow: Impuls Publisher. 1998 s. 50–

70 Lave, Jean och Wenger, E. (1991) Situated learning. Cambridge: Cambridge University Press Lindberg, Boel (1998) ”från dragspelsmusik upp till musikens högsta tinnar” Radiotjänst programpolitik och folkbildande program om musik 1925 – 1940. Paper presenterat på Mimers forskarkonferens på Bosöns folkhögskola den 10-11 november 1998 Lindgren, Lena (1996) Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål

och medel i folkbildning. Stockholm: Carlssons bokförlag

Nordberg, Karin (1998) …en ny kraft över våra sinnen. Ur: Karin

Nordbergs avhandling Folkhemmets röst. Paper presenterat på Mimers forskarkonferens på Bosöns folkhögskola den 10–11 november 1998 OECD & Statistics Canada (1995) Literacy, Economy and Society. Oftedal Telhaug, A (1990) Den nye utdanningspolitiske retorikken.

Oslo: Universitetsforlaget Pateman, Carole (1970) Participation and Democratic theory.

Cambridge University Press Pettersson Olof, Hermansson, Jörgen, Micheletti, Michele, Teorell,

Jan och Anders Westholm (1998) Demokrati och medborgarskap.

Demokratirådets rapport 1998. Kristianstad: SNS Förlag

Prop. 1997/98:115. Folkbildning Putnam, Robert, D.(1996) Den fungerande demokratin. Med-

borgarandans rötter i Italien. Stockholm: SNS Förlag Rothstein, Bo (1998) Demokratins vidd. I: Demokratiutredningen,

Demokratins Räckvidd. SOU 1998:55

Rydbeck, Karin (1995) Nykter läsning. Den svenska godtemplar-

rörelsen och litteraturen 1896–1925. Skrifter utgivna av Avdel-

ningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, nr 32. Uppsala: Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen Sandler, Rickard (1937) Mångfald eller enfald. Tal och artiklar utgivna

till Arbetarnes Bildningsförbunds 25-årshögtid. Stockholm: Tiden

• Sida 813
•  Original

Svensson, Alvar (1996) Vilka deltar i studiecirklar? II. Rapport från

en undersökning av deltagare i studieförbundens cirkelverksamhet hösten 1995. Stockholm: Folkbildningsrådet

Waldén, Louise (1994) Handen och Anden. De textila studiecirklarnas

hemligheter. Stockholm: Carlssons Bokförlag

Wellton, Michael, (1997) In Defence of Civil Society: Canadian

Adult Education in neo-conservative Times. Walters, S (Ed)

Globalization, Adult Education & Training. Impact & Issues.

London & New York: Zed Books

• Sida 814
•  Original

.

• Sida 815
•  Original

Folkbildning – från jämlikhet till frihet?

Gunnar Sundgren

Begreppen demokrati, frihet och jämlikhet, liksom folkbildning och bildning, och de bakomliggande fenomen de betecknar växlar innebörd och karaktär från en historisk tid till en annan. Olika samhällsskikt införlivar begreppen i sina praktiker liksom de lägger under sig redan existerande sociala institutioner. Att därför i bestämd form entydigt uttala sig om innebörden av demokratibegreppet eller av folkbildningen blir strängt taget både att göra våld på en historiskt skiftande verklighet och att ansluta sig till ett bestämt samhällsskikts sätt att tolka omvärlden på – att utöva en bestämd diskursiv praktik och makt, som det heter på forskarspråk. En sådan ”avbrottens och skiftenas historia” återstår ännu att skriva. Mångtydigheten i de företeelser vi här talar om, demokrati och folkbildning, uppstår bl.a. ur dessa avbrott och skiften. De blir till ännu verksamma historiska avlagringar i vårt sätt att tänka om dem men också i vårt sätt att utöva dem. Varje entydig framställning av demokratin och folkbildningen och än mer av dessa skiftande fenomens förhållande till varandra blir en fiktion.

I den här artikeln inleder jag med att i några korta stycken illustrera vilka dessa tänkbara historiska ”avlagringar” kan tänkas vara. Syftet är att undersöka vilken betydelse de kan ha för vår nuvarande förståelse av förhållandet mellan folkbildning och demokrati. Men jag söker också skapa en egen berättelse, berättelsen om jämlikhetens successiva förvandling. Mot detta ställer jag sedan de nuvarande praktikerna, främst studiecirklarna och folkhögskolekurserna.¹ I ett deltagarperspektiv går de att förstå som erbjudanden till enskilda individer att förverkliga något av demokratins frihetsvärde, hävdar jag. Frågan kvarstår emellertid, är den friheten en frihet för alla? I ett samhällsperspektiv bidrar folkbildningens verksamheter dessutom till att vidmakthålla och vidareutveckla ett antal medborgerliga dygder.

• Sida 816
•  Original

Folket, bildningen och jämlikheten

Folkuppfostran

Ser vi till svensk folkbildnings tidiga historia, dess ”födelse”² hänförs den ömsevis till tiden efter den svenska reformationen när staten övertar kyrkan eller till 1800-talets andra halva när först liberaler senare de stora folkrörelserna, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse tar sig an frågan om folkets bildning. I det tidiga skedet var det gudsmän ute i Europa som Luther och Comenius som ville bilda folket. Syftet var framförallt att närma det till Gud. Det radikala i deras budskap var att de talade för att de breda folklagren, i Comenius tankevärld även kvinnorna, skulle bildas. Det är rimligt att tro att dessa idéer skulle fått begränsad genomslagskraft om det inte varit för att de sammanföll med ett skede i Europa när grunden lades till sammanhållna nationalstater. En viktig förutsättning för detta var att folket fostrades till ett nationellt medborgarskap. Så kallades Comenius till Sverige av Drottning Kristina för att lägga fram sina tankar om folkets bildning. Dessa fick då, på 1600-talet, ingen större genomslagskraft men utgör, liksom det faktum att Luthers lilla katekes ända fram i vårt århundrade var den främsta läroboken i folkundervisningen, indikationer på vilka krafter som verkade för att hålla samman nationen, inte minst genom att söka bibringa folket kristet-medborgerliga dygder.

”Jämlikhetstanken” i folkbildningens allra tidigaste skede, när den ännu var ett redskap för den kristna nationalstaten, var en tanke om hela folkets rätt till det kristna budskapet. Avsikten var emellertid knappast att avskaffa hierarkien. Över Folket rådde alltjämt Monark och Gud. ”Jämlikheten” var en jämlikhet för och mellan undersåtar.

När ”en andra våg” av folkbildningstankar når Sverige är de inspirerade av engelsk liberalism, amerikansk republikanism och franskt upplysningstänkande. Frihet, medborgarrätt och jämlikhet är värden som lägger grunden för den moderna västerländska demokratin. I Europa skakas nationerna av de växande medelklassernas anspråk och av folkliga uppror. I Sverige är nationen relativt sett stabil, men de styrande och de högre samhällsskikten är oroade. De mest konservativa talar för vikten av att disciplinera folket, hålla det nere. De mer liberala menar att folket bör bildas, i varje fall så att de kan läsa katekes och bibel och därigenom civiliseras, förädlas till goda medborgare.

• Sida 817
•  Original

På 1830-talet bildas ”Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande” och startas dess skriftserie Läsning för folket. Innehållet är både sedelärande och folkupplysande. Liberala krafter startar arbetarcirklar och föreläsningsföreningar med liknande bildningsambitioner för folket. År 1842 inrättas den svenska folkskolan med en rad skilda motiveringar: behovet av att disciplinera folket i orostider, men också att förse det med elementära medborgerliga dygder och, så småningom, att kvalificera det för det nya arbetslivet, fabriksarbetet.³ Framförallt är det en fråga om att lära folket ordning och disciplin. Hierarkin i samhället skulle inte heller nu upplösas, bara fås att vila på stadigare grund. Till de tidigare huvudsakligen religiösa och nationsgrundade föreställningarna om behovet av folkets bildning kommer också tankar om folkets rätt till och möjlighet att ta del av bildning och kultur.

Folkupplysning – kultur och vetenskap åt folket

Stockholms Arbetareinstitut bildas av läkaren Anton Nyström 1880 och får snart efterföljare på andra håll i landet. Däremot inleds en mer omfattande folkbildande verksamhet. En stark tro på upplysningens möjligheter och på kulturens folkförädlande inverkan bär upp den. Kulturpersoner som Ellen Key, men också många av tidens vetenskapsmän, håller föreläsningar om kulturarvet, om vad konst, musik och vetenskapliga resultat kunde tillföra livet. Föreläsningar och folkkonserter skulle bidra till folkets själsliga resning och bildning.⁴

I en Kantiansk tolkning av upplysningstanken är det centrala att människan skall lita till sitt eget förnuft och våga tänka självständigt.⁵ I detta tidiga, och mestadels liberala skede, är det inte folkbildningens huvudsakliga innebörd. Snarare vilar den på idén att kulturarv och vetenskap genom pedagogisk förmedling skall bidra till folkets växt och förädling, men också att de tillägnar sig ”vett och vetande, hut och hållning”⁶. Tron på vetenskapernas möjlighet att lyckliggöra människorna är stark. Anton Nyströms formuleringar speglar den liberala framstegstron.

Genom att sprida den vetenskapliga upplysningen till alla samhällslager och att tillegna oss en levande religion utan vidskepelser och utan onaturliga föreställningar som draga menniskan från lifvets verkligheter... ... skola vår tids arbetare, lärda, köpmän, industriidkare m.fl. snart ha fört kulturen in i ett nytt, normalt, lyckligt skede.

7

• Sida 818
•  Original

Långt ifrån Kants ursprungliga svar på frågan om vad upplysning är, har tilltron till vetenskaperna hos Nyström blivit till en ”levande religion”.⁸

I detta, den moderna folkbildningens andra, huvudsakligen liberala skede, fanns tanken om rättvisa och jämlikhet, men då främst som en fråga om folkets möjligheter att ta del av kulturarv och vetenskaplig kunskap för att det den vägen skulle bli värdigt ett fullödigare medborgarskap. Ännu är inte, annat än undantagsvis, den bärande tanken hos folkbildningens företrädare att folket på basis av egen erfarenhet och handling skall kunna erövra politisk makt och jämlikt medborgarskap. Dock förenas i Ellen Keys budskap, i hennes på en gång socialistiska och starkt individualistiska bildningsprogram, tankar om folkförädling med ett humanistiskt och medborgerligt självbildningsideal.⁹

Självbildning – både medel och mål

I nykterhetsrörelsen tog självbildningstanken stadig form med Oscar Olssons motion till IOGT:s storlogemöte 1902 där han förespråkar inrättandet av studiecirklar.¹⁰ I själva verket blåser han därmed liv i ett bortglömt begrepp för att skilja den nya verksamhet han föreslår från de redan existerande studiekurserna. I de nya studiecirklarna skulle 5-30 deltagare mötas minst en gång i månaden kring gemensam litteratur, men de skulle också erbjudas att lyssna till inbjudna föreläsare. Temana skulle ha bredd:

De inköpta böckerna böra representera så många bildningsgrenar som möjligt, vara gedigna arbeten i populärvetenskap, religionsfilosofi, statsoch samhällslära, historia och sist men inte minst skönlitteratur.¹¹

Det är viktigt, säger Olsson vidare med ”stor frihet” och en anpassning till lokala förhållanden. Arbetsformerna får inte blir för tunga. Cirkeln kan gärna kombinera studiearbete med ”deklamation och sång” och att ”äta kvällsvarden tillsammans”.¹² Olsson är starkt optimistisk om studiecirkelarbetets möjligheter att bidra till samhällets förändring, men betonar också att de behöver sin klassbas:

Att arbetet utgår från arbetarklassen själv lämnar ytterligare garanti för dess framgång; det lönar sig väl knappast att vidare förneka, att om något ordentligt skall göras för denna klass, måste det också göras

genom den...

13

• Sida 819
•  Original

Här läggs alltså grunden till det som kommit att bli svensk folkbildnings stora succé, studiecirkeln som en krets av bildningstörstande jämlikar som läser, diskuterar och lyssnar till tidens vetenskapsmän och författare. Läsning, samtal och föreläsning blir idealet. Det är ett brett bildningsprogram som Olsson och många med honom förespråkar i den tidiga självbildningens barndom. Inspirerade av folkhögskoleläraren och filosofiprofessorn i Lund, Hans Larsson, och av Ellen Key är det utvecklandet av vilja, känsla och förnuft i förening som är bildningens mål.¹⁴ Syftet är varken ensidigt klasskampsbetonat, ensidigt intellektuellt eller kulturellt. Tanken är för den skull inte opolitisk. Tvärtom, även arbetarklassen, skall bli bildade medborgare i en demokratisk stat. Bildningens värden ska inte vara förbehållet de högre samhällsskikten.

Självbildningstanken är därför både humanistisk och medborgerlig, människan skall förverkliga sig själv, utveckla sin inneboende potential och erövra kulturarvet för att just därigenom bli en bildad och fullvärdig medborgare. Medborgarideal går inte att skilja från humanistisk bildningssträvan. Självbildningstanken är också både individuell och kollektiv. Det är genom de enskilda själarnas bildning som kollektivet skall kunna resa sig, organisera sig och kräva sin plats i samhället. Nytta och nöje, humanism och medborgarskap, individ och kollektiv, erfarenhet och kulturarv förenas i dessa självbildningssträvanden.

Styrkan hos dessa tidiga folkbildningsrörelser är just förmågan att kombinera skilda storheter inom ett och samma bildningsprogram. Att på en gång sträva efter att uppnå jämlikhet och ett gott liv, kunna ta del i samhällets styre, erövra kulturarvet och utveckla den egna personligheten. Bara analytiskt kan vi under den här tiden skilja medborgarbildning, självbildning och humanistisk bildning från varandra. Åtskiljandet av denna treenighet kommer först med folkrörelsernas relativa framgångar, successiva insititutionalisering, professionalisering och korporativa införlivande i statsapparaten.

Det moderna medborgarskapet formeras

Statens successiva reglering av folkbildningsarbetet tar sig åren kring 1920 mer påtagliga uttryck. Nu inkorporeras folkbildningen alltmer i det statliga intressefältet och den breda bildningssynen snävas efter hand in. Målet är ett mer bestämt och väldefinierat medborgarskap. Folkbildningsarbetet blir en statlig intressesfär om än med vida ramar. Det sägs vara:

• Sida 820
•  Original

...åtgärder som av stat, kommun eller enskilda vidtagas för att i allt vidare kretsar väcka intresse för och befrämja de vuxnas fria självverksamhet i och för utvecklingen av deras andliga förmögenheter i olika avseenden, vare sig huvudvikten därvid ligger på förvärvandet av kunskaper eller på känslolivets förädlande och sedernas förfinande.¹⁵

Än mer uttalat är betoningen på ett nytt medborgarskap inom den svenska folkhögskolan som nu för första gången får en egen stadga. Folkhögskolan startade som bondeklassens egen skolform 1868. Med dess hjälp skapade de självägande bönderna en plattform både för inträde i riks- och lokalpolitik, för att kunna effektivisera jordbruket med moderna metoder och för en gemensam kulturbas. Fram till 1900-talets början utgjorde folkhögskolan ett relativt entydigt redskap för detta samhällsskikts väg till politisk makt.¹⁶ Situationen förändras emellertid efter hand. Den första statliga folkhögskolestadgan får vi 1919, när tillträdet till skolformen har breddats och det statliga stödet ökats. ”Allmän och medborgerlig bildning” är där de centrala begreppen. Det gäller att lägga vikt vid ”en väckande, till personligt tankeliv och sedlig styrka fostrande undervisning”, särskilt ska ”eleverna lära känna sin bygd och sitt land”. Därjämte ska undervisningen ge eleverna ”praktiska kunskaper och färdigheter” för ett kommande ”levnadsyrke”. För första gången fastställer staten också i grova drag vad kurserna ska innehålla och, i samband med ökat anslag till folkhögskolorna, tillsätts den första folkhögskoleinspektören.¹⁷ Det som startade som ett tydligt redskap för en bestämd samhällsklass’ uppåtstigande har nu inlemmats i ett mer omfattande medborgarpolitiskt tänkande.

Folkrörelserna bibehåller en större självständighet. I de studieförbund dessa startar är det i stället rörelsernas egna kulturambitioner och medborgarsyn som präglar verksamheterna. Det är inte staten och kommunen som i samma utsträckning anger innehåll och syfte, men väl de i samhällsförvaltningen alltmer involverade folkrörelserna själva. Man söker till exempel lägga moteld mot folkets tendens att vilja läsa ”skräplitteratur”. Inom cirkelverksamheten odlas också sedan länge ”skötsamhetens” dygder – nykterhet, flit och samförståndsanda.¹⁸ De stora folkrörelserna, kanske främst de som är lierade med socialdemokratin och senare med den politiska makten, har redan tidigt, med början på 20-talet, förändrat sin inre organisationsform, från ”primitiv till organiserad demokrati”. De har byggt upp sina rörelser så att de ska bli effektiva redskap för maktens erövrande men samtidigt har de förlorat en del av sin karaktär som öppna mötesplatser för de egna medlemmarna.¹⁹

• Sida 821
•  Original

Under 1920- och 30-talen expanderar folkbildningen. Folkbibliotek, föreläsningsverksamhet, korrespondenskurser, folkhögskolekurser och studiecirklar byggs ut. Inte minst som en följd av den ökande arbetslösheten får folkbildningen fler deltagare och kommer att spela en större roll i demokratin än tidigare. Ett stort antal av rörelsernas ledare, riksdagsmän och kulturpersonligheter skolas i folkbildningens olika verksamheter.

Kvalificering för folkhemmet

Efter andra världskriget bidrar folkbildningen på olika sätt till förverkligandet av folkhemmet. I skuggan av kriget växer folkbildningens betydelse för att stärka försvarsvilja och nationell identitet. Radion får en betydelsefull roll som folkbildare.²⁰ Strävan efter jämlikhet och välfärd är inte bara en fråga för de lägre samhällsklassernas folkrörelser, utan den har blivit en del av den statliga ideologin och reformpolitiken. Maktens erövrande kräver medborgerliga kvalifikationer som förmåga att hantera ekonomi, behärska främmande språk och att delta i förvaltande organ. Intellektets och känslans fria bildning får delvis stå tillbaka. I dess ställe får vi en starkare betoning än tidigare på instrumentell handling och yrkesförberedelse. Folkhögskolornas allmänna bildningsprogram får delvis ge plats för kurser som förbereder för inträde till yrkesutbildningar som sjukvårds- polis- och teknikerutbildningar. Folkhögskolelärarnas tjänster blir för första gången reglerade av staten och så småningom införs ett eget bedömingsinstrument, folkhögskoleomdömet. Studieförbunden blir alltmer engagerade i att ge ämneskurser i cirkelform.

Många studiecirkeldeltagare och folkhögskoleelever söker sig emellertid ännu på 70-talet till kurser och cirklar av just de blandade motiv som var gällande redan i folkbildningens tidiga skede. Efterhand uppstår en spänning mellan de intentioner som deltagarna i folkbildningens olika verksamheter tycks ha och de intentioner staten, folkrörelserna och studieförbunden ger uttryck för. Via de folkbildande institutionerna, främst folkhögskolor och studieförbund, skall demokratins medborgare kvalificeras. Folkhögskolan avregleras, dess stadgar luckras upp och folkhögskolebegreppet förändras för att ge plats för ökad profilering och för en starkt expanderande kortkursverksamhet i de samhällsbärande folkrörelsernas regi. Det uttalade syftet är att stärka den egna makten och den ekonomiska demokratin. Det är medbestämmandelagens och löntagar-

• Sida 822
•  Original

fondernas tid. På folkhögskolorna betyder det att de allmänna kurserna, den traditionellt fria och frivilliga folkbildningens återstående fäste, får stå tillbaks för de mer nyttoinriktade kortkurserna.

På studieförbundssidan får vi flera centrala folkbildningskampanjer. Ett ovanligt tydligt exempel på hur stat och folkrörelser i förening går samman för att forma medborgarskapet är det storslaget upplagda och tidstypiska folkbildningsprojektet som kallades Mentalhälsokampanjen.²¹ Det är initierat av det korporativa personaladministrativa rådet (PA-rådet). Syftet är att förbättra lönearbetarnas mentala hälsa genom en omfattande studiecirkelverksamhet. Cirkelmaterialet framställs centralt och är i huvudsak skrivet av en psykiatriker. Kampanjen ska, tänker man sig, omfatta över 200 000 studiecirklar i hela landet. De akademiska facken, psykolog- och sociologförbunden, stödjer initialt kampanjidén. Den havererar emellertid efter det att yngre medlemmar i dessa förbund offentligt kritiserar kampanjen för att vilja avpolitisera arbetslivsproblemen och för att vara fackföreningsfientlig.

Folkbildningen mobiliseras också av staten och rörelserna i andra kampanjer där syftet mer är medborgarfostran än fri folkupplysning och självbildning. Ett sådant exempel utgörs av de folkbildande verksamheter som utvecklades i samband med omröstningen i kärnkraftsfrågan.²²

Folkhögskolans successiva instrumentalisering till folkhemssmedja och senare till ”flexibel utbildningsresurs”, försöken att använda studiecirkelverksamheten för att stärka den ekonomiska demokratin och till att skapa en medborgare värdig folkhemmet utgör exempel på hur en ursprunglig strävan efter att förverkliga demokrativärdet jämlikhet i den korporativa alliansen mellan stat och folkrörelse successivt urartar och alltmer försvårar förverkligandet av det andra centrala demokrativärdet, frihetsvärdet.

Frihetens förverkligande?

Egenintresset i fokus

Folkbildningen har i dag i allt högre grad blivit en arena för enskilda individers strävan att förverkliga sig själva. Ett av skälen till att profileringsfrågan på 70-talet blev så central för de etablerade folkrörelserna var att man på nytt upptäckte att rekryteringen till folkhögskolorna främst var regional.²³ Merparten av de studerande, och för den delen många av lärarna, var inte medlemmar i huvudmännens rörelser och organisationer. Motiven för deltagarna på

• Sida 823
•  Original

folkhögskolekurser och i studiecirklar var oftast privata – inte kollektiva och rörelseförankrade. Till de allmänna folkhögskolekurserna kom ofta elever som av olika skäl misslyckats i grundskola och/eller gymnasieskola, blivit arbetsskadade och arbetslösa, eller bara befann sig i en allmän omorienteringsfas kanske på grund av skilsmässa eller att man ville hemifrån.²⁴

Vid sidan av detta växte också specialkurserna. Folkhögskolan kom att i allt högre grad erbjuda kurser i hantverk, musik, idrott etc. Allt sådant som handlar om den enskildes intressefördjupning snarare än samhällsklassens. En liknande utveckling får vi på studieförbundssidan. Den starkast expanderande sektorn är den estetiska, det handlar mer om att lära sig teckna, måla, dreja, lyssna på eller utöva musik än att fördjupa sig i samhällsfrågor, att i jämlikhetens namn erövra kulturarv eller politisk makt.

Vi kan tolka den utvecklingen som att medborgaren i det moderna samhället äntligen har nått fram till den välfärd och jämlikhet som låter honom eller henne förverkliga egna behov och intressen bortom den rena överlevnaden. Jämlikheten ska inte bara erövras den bör också kunna avnjutas i en sann demokrati. Självklart finns där också andra, ur demokratisynpunkt mer negativa tolkningsmöjligheter. Vanligen brukar vi ju säga att det politiska intresset har försvunnit i takt med att samhällets privatisering och individualisering ökat. Viljan att tillgodose egna behov och intressen bör emellertid inte ses som hot mot demokratin. Tvärtom utgör dessa demokratins första förutsättning. En annan fråga är hur dessa behov och intressen kan avvägas mot varandra, kombineras och formeras till kritik och samhällsförändrande handling.

Mångfaldiga intressena och en allsidig personlighet

För att fortsätta diskussionen om förhållandet mellan folkbildning och demokrati ska jag ta studien Cirkelsamhället till hjälp.²⁵ Den ingick i statens utvärdering av folkbildningsorganisationerna under andra halvan av 1990-talet. Vi var tre forskare som genomförde varsin fallstudie på olika orter, Nyköpings innerstad, en förort i Göteborg, Gunnared och i Norberg.

Dominerande motiv för deltagandet var intressefördjupning och lärande i social gemenskap. Deltagarnas sakorientering var oväntat stark. Att försöka att analytiskt skilja innehåll från form, lärandemotiv från gemenskapsmotiv, vore att göra våld på en sammanhållen helhet i deltagarnas upplevelser. Vidare utgjorde mångfalden och

• Sida 824
•  Original

komplexiteten kanske verksamheternas främsta karakteristika. De sextiotalet intervjuade cirkeldeltagares utsagor om studiecirkelns betydelse för dem själva gav upphov till inte mindre än 44 skilda betydelseangivelser.

I en preliminär övergripande analys diskuterade vi resultatens förhållande till gängse demokratiteori och till de övergripande målen för statens folkbildning.²⁶ Som flera andra studier, både före och efter vår, kunde vi konstatera att målens högtidliga formuleringar om att folkbildningens deltagare skulle förändra sin egen situation och aktivt delta i samhällsförändring i stort saknade motsvarighet i praktiken. Sett ur ett aktuellt demokratiperspektiv som det kommunikativa, deliberativa eller dialogiska, som det ömsevis kallats, framstår emellertid cirklarna som tänkbara bidrag till demokratin, till en autonom befolkning och till utvecklandet av medborgerliga dygder.

Ser vi till några praktiska exempel från min egen fallstudie i Norberg spände cirkeldeltagarna där över hela åldersspannet från skolålder till senior pensionär. Innehållsligt kunde cirklarna vara allt från en domarkurs i den lokala fotbollsklubbens regi till en centralt lanserad facklig studiecirkel om individuell lönesättning kallad ”På färd mot framtiden” eller en kurs i drejning.

I det här sammanhanget är det inte cirklarnas innehåll och form som är det centrala utan det faktum att deltagarna, alla utan undantag, föreföll använda sig av cirklarna för att förverkliga egna intressen och behov. Inte alltid sammanföll dessa med organisationens, studieförbundets eller samhällets mål och syften.

Skolflickan som gick i domarcirkeln tillsammans med en grupp medelålders män gjorde det därför att fotbollen var hennes allt överskuggande intresse och föreföll henne långt mer engagerande än skolan. Att klubben såg henne som en potentiell domare och ledare för tjejfotbollen var för henne mindre viktigt. Än mindre förstås de officiella folkbildningsmålen.

Den medelålders kvinna som sedan många år ingick i en väletablerad kvinnokör på orten gjorde det enligt egen utsaga för att hon njöt av musiken och sången. Men också för att det utgjorde hennes ”andningshål”, hennes möjlighet att, tillfälligt befriad från arbetsrelationer och familjekrav, möta andra kvinnor i både avspänt umgänge och målinriktat presterande. Vem som arrangerade ”cirkeln” – kören – framstod för henne som skäligen ointressant. Inte heller deltog hon i den för att i första hand förändra sig själv eller omvärlden utan för sitt eget välbefinnandes skull.²⁷

Eller ta den unga välutbildade man som flyttat in till Norberg och som genom sitt cirkeldeltagande sökte skaffa sig vänner av båda

• Sida 825
•  Original

könen. För honom framstod cirklarnas innehåll visserligen som underordnat formen, det sociala, men det var därför inte oviktigt. Cirklarna var alla i linje med hans tidigare intressen och i linje med hans vilja att bredda sin egen bildning och kompetens. Samhälls- och demokratiaspekterna i traditionell mening var emellertid också för honom, ointressanta.

De personliga motiven kan, som jag påpekat mångfaldigas. Flera cirkeldeltagare strävade uppenbart efter att bredda sin erfarenhetsoch referensvärld vid sidan av att öka sina kompetenser. Ett par av dem arbetade som förskollärare och vårdbiträde. I arbetet mötte de uteslutande kvinnor som kollegor och hade barn och äldre som klienter. De sökte sig båda till typiskt ”manliga” cirklar, om travhästar och i jakt och skytte. När de spontant kommenterar cirklarna framhåller de värdet av att få möta människor med helt andra referenser och erfarenheter än de får på jobbet och privat. Genom bredden av de verksamheter de deltog i ser det ut som om de söker förverkliga något av ett renässansideal. Utveckla en mångkunnig och allsidig personlighet, både social och självförverkligande, allsidig och med ett fördjupat intresse, orienterad mot upplevelser och känslor, men också intellektuell och kommunikativ. Dessa förhållandevis privata ambitioner får konsekvenser också för lokalsamhälle och storsamhälle ofta oavsett vad cirklarna handlar om. I Norberg kunde jag bland annat identifiera sådana som: upprättandet av sociala nätverk (deltagare kunde som en självklarhet säga att de tog kontakt med dem som inte dök upp på cirkelträffen), ökad medborgerlig självständighet (tendensen att själv och tillsammans med andra deltagare svara för egen hälsa och omvårdnad) och mångkunnigheten som sådan (ur ett samhällsperspektiv innebär detta ökad förmåga hos den enskilde medborgaren att se en fråga ur flera olika perspektiv och att lättare kunna ta förändringar).²⁸

Själva förmågan att delta i en social gemenskap som innefattar såväl enskilda som gemensamma intressen utgör en betydelsefull dygd i en fungerande demokrati. Den förmågan är både en förutsättning för och utvecklas genom deltagande i såväl cirklar som annan folkbildande verksamhet förefaller det. En inte oviktig del av folkbildningens betydelse för samhället är troligen vidare det faktum att den, i sig, utgör en medborgerlig arena. Samtal och interaktioner är där inte avpersonifierade som de kan vara i yrkeslivet men heller inte privata och intima som de kan vara i familjelivet, utan just medborgerliga till sin karaktär och utformning. Behärskad intimitet och cirkeltakt tycks känneteckna cirkelns samspelsmönster.²⁹ Att ingå i

• Sida 826
•  Original

en cirkel är både att utöva redan förvärvade medborgardygder, att upprätthålla dem och att tillägna sig nya.

Medborgerliga dygder – frihetens följder

Dygdernas mångfald

Vad är då en medborgerlig dygd, hur uppstår och bekräftas den? Diskussionen om medborgerlig dygd har sina rötter i antikens Grekland, men har i vår tid åter aktualiserats.³⁰ Förhoppningar om att få samhällsgemenskapen att fungera knyts med dygdbegreppet till de enskilda individerna och till det sociala kapital som dessa tillsammans förvaltar. Alltså, i stället för att vi formulerar demokratins villkor i ekonomiska och sociala termer, i formella regler eller anger vilka rättigheter som skall garanteras och vilka skyldigheter som skall avkrävas, kommer demokratidiskussionen alltmer att gälla det medborgerliga samtalets villkor och de medborgerliga dygdernas karaktär. Robert Putnam hävdar i Den fungerande demo-

kratin att de omtalade medborgerliga dygderna hederlighet, tillit och

laglydnad förklarar en stor del av den skillnad som finns mellan de två undersökta regionernas demokratistatus.³¹ Andra sådana dygder som befordras av deltagandet i allt från fågelskådarklubbar till körsång är, menar han självdisciplin och samarbetsförmåga.³² En annan forskare Nicholas Burbules, menar att en pedagogisk situation underlättas av att de studerande kan kontrollera sig själv, vara toleranta och visa tålamod.³³

Vi kunde lika väl välja några andra dygder. Listan på de önskvärda medborgerliga dygderna kan, som framgår inte minst i den nyutkomna boken Framtidens dygder, göras mycket lång.³⁴ Tendensen att göra demokratin avhängig en uppsättning förvärvade individuella dygder är främst förenligt med en liberal demokratitolkning. Samtidigt är det, oavsett demokratiförståelse, svårt att komma förbi tanken att demokratin måste bäras upp av enskilda individers värderingar, förhållningssätt och handlingar. Även den som har en mer kollektiv och socialistisk demokratisyn tenderar att göra det. Går vi till Jürgen Habermas, som söker rädda upplysningstanken, genom att förnya och omforma det moderna projektet till en kommunikativ demokrati kommer även han nära ett sådant tänkande. Förvärvade kompetenser hos den enskilde ska säkra det öppna samtalet i en fungerande offentlighet som utgör demokratins kärna. Så kan vi läsa hans idealtypiska framställning av de kommunikativa handlingarnas förutsättningar. En äkta, livsvärldspräglad kommunikation, skall

• Sida 827
•  Original

grundas på viljan att dryfta frågor om det goda och sanna, skall vara bekräftande, vila på egen övertygelse och sträva efter att uppnå gemensam förståelse och sträva efter att samordna handlande i syfte att förändra världen.³⁵ Hur vi än vänder och vrider på formuleringar som dessa är de inte långt från dygdbegreppet, den väsentliga skillnaden gäller synen på hur kompetenserna uppstår och vidmakthålls. Stipulativa formuleringar av den här typen finner vi också hos ett flertal andra författare som diskuterar demokratins villkor och förutsättningar.

Så diskuterar Carol Gould, i ett avsnitt i sin bok Rethinking

Democracy, jämlik frihet som rätten till självutveckling och den

”demokratiska personligheten”. De karakteristika som Gould ger för denna kan också läsas som en lista på medborgerliga dygder. De viktigaste är: initiativförmåga, en läggning för ömsesidighet, tolerans och respekt för andras åsikter, flexibilitet och öppenhet, hängivenhet och ansvarskänsla.³⁶

Nu föds vi inte med dygder, de är delar av civilisationsprocessen och förvärvas i ett socialt samspel med andra. Men när, var och hur förvärvas medborgerliga dygder? Hur uppstår förmågorna att kunna formulera och utbyta erfarenheter, åsikter och att samordna handlingar mot ett gemensamt mål?

Leken som dygdernas källa

Inom lekteori brukar man identifiera ett antal villkor för att lek mellan barn skall kunna fungera. Sammanfattningsvis är dessa: förmågan att avge och tolka signaler om när leken skall börja, sluta eller bara tillfälligt avbrytas, visa respekt för situationens krav på ömsesidighet, sträva efter samförstånd och att ha förmåga till turtagande. Ser vi närmare till dessa bestämningar kan vi mycket väl tolka dem som grundläggande medborgerliga dygders ursprung. Ett samspel utgår alltid från bestämda villkor. Det gäller för barnet, som för den vuxna, att ha förståelse för dessa villkor, veta både när de är giltiga och när de inte gäller. I leken, som i livet, är det ibland nödvändigt att tillfälligt bryta samspelet, för att söka förändra villkoren eller helt enkelt därför att omständigheterna kräver någon annan form av aktivitet. ³⁷ Vidare är bristen på ömsesidighet förödande för både lek, vänskap och medborgerligt. De kräver alla en balans, ingen part får dominera. Av den anledningen är också överdriven passivitet, underkastelse och utebliven ”social respons”, brist på gensvar också förödande för allt samspel.³⁸ Nu kan, menar jag leken i barndomen

• Sida 828
•  Original

på många sätt liknas vid kulturella aktiviteter i vuxenåldern. Att delta i folkbildande verksamheter är ofta en betydelsefull och ”allvarsam lek”. En lek som både utvecklar och vidmakthåller en rad medborgerliga dygder.

Folkbildning som frihetsmöjlighet

Jag har tidigare antytt att intresset för den enskilde individen i de stora folkrörelserna tycks ha blivit mindre från 20-talet och framåt. Successivt förefaller de, i snäv mening mindre samhällsnyttiga, sidorna i föreningsliv och organisationer ha mönstrats ut. Det som tidigt var en fråga både om att erövra den politiska makten och att i en självbildningsprocess få del av livets goda blev alltmer en fråga enbart om politisk makt och materiell välfärd. Individens växt fick ge plats för kollektivets stärkande. Den breda, humanistiska bildningstanken, att erövrandet av kulturarvet och utvecklandet av egna livsmål också skulle leda till demokrati och fullvärdigt medborgarskap, kom alltmer att ersättas med instrumentell utbildning. Ändå har folkbildningens verksamheter troligen bibehållit en del av sin förmåga att härbärgera individualism och särart. Detta trots att den kommit att alltmer inordnas i ett övergripande, statligt finansierat, program för medborgarbildning med åtföljande kontroll. Tillsvidare består möjligheten att, med statliga subventioner, odla personligheten, förverkliga strängt individuella intressen och tillgodose egna behov i cirkelverksamhet och i folkhögskolekurser.

I en uppmärksammad utvärderingsrapport, utförd av Lena Lindgren på beställning av Folkbildningsrådet, ställs en fråga som också är rapportens titel: ”Kan en filthatt stärka demokratin?”³⁹ Författarens poäng är att när deltagare i svensk folkbildning, här en cirkeldeltagare som lär sig tova en filthatt, ställs inför frågor om huruvida cirkeln bidrar till att uppfylla statens folkbildningsmål, blir de närmast uppbragta. I cirkeln går man för att lära sig något tillsammans med andra likasinnade. Man går där för att förverkliga sig själv – inte för att förverkliga demokratin, förändra samhället eller den egna livssituationen. Så kan vi förstå svaren. Den bilden får vi också i en rad andra samtida studier av folkbildningens olika verksamheter.⁴⁰ Det är huvudsakligen för att utveckla egna kunskaper, intressen och därmed den egna personligheten som man söker sig till folkbildningen, inte för att bli en politiskt mer aktiv medborgare. Här kunde vi göra halt och nöja oss med att konstatera att jämlikhet och solidarisk delaktighet i samhällsförändrande handling inte

• Sida 829
•  Original

längre tycks vara centrala värden för deltagarna. Därmed borde vi också kunna ifrågasätta folkbildningens samhälleliga legitimitet om vi tar demokratimålen, såsom de är formulerade av staten på allvar.

Eftersom frihetsvärdet emellertid måste betraktas som lika centralt som jämlikhetsvärdet i vår typ av demokrati, självständighet och autonomi ses som minst lika viktigt som gemenskap, blir domen över demokratiutvecklingen och den svenska folkbildningen inte lika lätt att fälla. Den ursprungligen retoriskt ställda frågan, ”Kan en filhatt stärka demokratin?”, kan nämligen mycket väl besvaras med ett ja. Att någon går i en cirkel för att lära sig tova en filhatt behöver inte tas som ett tecken på folkbildningens och demokratins förfall. Deltagarnas förnekande till trots har den cirkel de deltar i ett värde för demokratin. Både som uttryck för frihetens förverkligande och som en smedja för medborgerliga dygder. Att tova en filthatt kan ses som ett reellt förverkligande av den frihet som alltid varit socialismens mål.

Att tillgodose personliga behov och intressen, rentav formulera och fullfölja egna livsmål inom ramen för folkbildningsverksamhet utgör på sitt sätt ett förverkligande av demokratin. En demokrati behöver sina differentierade subjekt, individer som är olika varandra, som har skilda värderingar, referenser och kompetenser. Utan dessa olikheter, sociala och kulturella distinktioner, finns ingen grund för att den demokratiska dialogen ska uppstå. Inget medborgerligt möte kan då äga rum, inget meningsutbyte är då möjligt.

Individualism – förutsättning och mål för demokratin?

Det förlorade subjektet

Under de senaste årtiondena har det varit en växande tendens inom human- och samhällsvetenskap att vilja avskaffa individen, den storhet till vilken vi vanligen refererar när vi tänker på oss själva och våra liv. I den symboliska interaktionismens och kultursociologins namn framställs de inre upplevelserna av sammanhängande, livslång identitet närmast som en illusion. Vi skapas och existerar, menar man, som individer främst i samspelet mellan människor. Den kontinuitet i livet och personliga identitet vi gärna vill hävda är, så förstått, resultatet av vårt förnufts strävan att skapa en inre logik. Vi skapar den genom att ständigt omredigera och på nytt berätta vår

• Sida 830
•  Original

livshistoria, för oss själva och för andra. Berövade ett kulturellt och socialt sammanhang är vi kort sagt varken människor eller individer. Så skulle vi, kanske något tillspetsat, kunna formulera den syn på människan som dominerar mycket av tidens vetenskap. I det perspektivet framstår också medvetandet som temporärt, föränderligt och tämligen irrationellt. Det byggs upp och vidmakthålls i socialt samspel men har ingen egen inre konstitution. Vi blickar inte ut ifrån vårt inre mot omvärlden utan vi blir till i samspelet med den, medvetandet är liksom våra handlingar och dispositioner inget annat än ett resultat av det samspelet.

Den här bilden av subjektets ursprung har sitt värde, menar jag, främst som korrektiv till tidigare substantiella perspektiv på individen. Accepterar vi fullständigt ett social-konstruktivistiskt perspektiv på individen får det emellertid förödande konsekvenser för vår förståelse av den västerländska demokratin. Upplysningstänkande, liberal medborgarrättsfilosofi men också mer kollektiva, kommunitära tolkningar av demokratin förutsätter existensen av individer som har förmåga till medvetenhet, känsla, vilja, rationellt tänkande, planmässig handling och inte minst att dra slutsatser av handlingars konsekvenser. Vi måste kort sagt endera förutsätta, eller ange villkor för uppkomsten av, historiska subjekt.

Samshällsvetenskaperna, men också en hel del av de humanistiska vetenskaperna, tenderar att arbeta analytiskt-historiskt, studera händelser som redan inträffat och söka orsaker som kan förklara olika fenomen. Risken är då uppenbar att det som redan inträffat framstår som det enda tänkbara, ett nödvändigt utfall av givna förutsättningar. Något annat än det som faktiskt inträffat kunde inte ha hänt, är då slutsatsen. Problemet med sådana orsaksanalyser är att de inte lämnar utrymme för människans unika kapacitet att vara gränsöverskridande, att tänka och handla kreativt. Både som vetenskapligt och politiskt problem är detta gammalt och välkänt, men till största delen ännu olöst. Ser vi till vår egen samtid är Berlinmurens och Sovjetimperiets fall ett exempel på en snabb historisk scenförändring som ingen förutsåg, trots den betydande kunskap om samhälle och människa vi tycker oss förfoga över. Något oväntat inträffar, kanske till följd av en förändring i det kollektivt medvetna, en rörelse i folket; möjligen som ett resultat av enskilda individernas förmåga att skapa sig själva som historiska subjekt, att överskrida de givna omständigheterna och tankemönstren?

• Sida 831
•  Original

Den ”fria och frivilliga” folkbildningen

Av tradition talar vi om folkbildning som ”fri och frivillig”. Med det menar vi att den, i princip, ska stå fri främst från staten men också från kommersiella intressen. Deltagandet i verksamheterna skall inte heller vara påtvingat, helst ska det vara resultatet av ett självständigt fritt val. Nu vet vi att verkligheten, åtminstone ibland, sett och ser annorlunda ut. Staten var tidigt en verksam, finansierande, reglerande och kontrollerande kraft. De stora folkrörelserna, deras studieförbund och folkhögskolor, har också de haft anspråk på styrning och kontroll. Någon verkligt fri kritisk offentlighet där medborgare utan inblandning mötts, bytt erfarenheter, formerat opinioner och förberett gränsöverskridande handlingar har kanske därför inte annat än kortsiktigt och undantagsvis existerat.⁴¹ Ändå, sett i jämförelse med vad det offentliga utbildningsväsendet kunnat erbjuda och utrymmet i samhället i övrigt för fritt erfarenhets- och åsiktsutbyte och handlingsförberedelse har folkbildningens möjligheter varit goda. Något liknande kan sägas om det frivilliga deltagandet. Det är sant att det ofta kan vara mer eller mindre tvingande omständigheter som fört människor till folkbildningens olika verksamheter. Det kan ha varit arbetslöshet, som på 1930-talet och 90-talet, brister i det obligatoriska skolväsendet eller personliga kriser, men det har ändå alltid funnits möjligheten att lämna verksamheterna utan att detta fått omedelbara konsekvenser för den enskilde deltagaren.

Begreppen ”fri och frivillig” tycks, trots allt, alltjämt ha en betydelsefull innebörd för folkbildningens deltagare. Så framstod det i vår studie av Cirkelsamhället. Ett betydande antal av de intervjuade cirkeldeltagarna fällde spontana kommentarer om hur viktigt det var att de i studiecirkeln inte var utsatta för bedömning och rangordning och att de, om de så ville, kunde avbryta sitt deltagande. Kort sagt, verksamheten vilade på förutsättningen att de kände lust till deltagande. Lust att fördjupa ett intresse, lära sig något bestämt men också att ingå i en social samvaro under otvungna former. Motsatt situation, att vara bedömd, rangordnad och tvingad att delta utan möjlighet till mer omfattande språkligt och socialt utbyte möter vi tyvärr alltjämt i den obligatoriska och i den ”frivilliga” gymnasieskolan. Den avgörande skillnaden mellan dessa två former för bildning och utbildning är, vill jag hävda, att det ännu är möjligt att både delta som och forma sig själv till subjekt i merparten av folkbildningens verksamheter och att hindren för detta, objektifieringen och den samhälleliga kontrollen, ännu dominerar i den reguljära skolan.⁴²

• Sida 832
•  Original

Möjligheten att som enskild individ välja om man vill delta eller inte, men också att i den folkbildande verksamheten arbeta på att vidareutveckla sin egen särart och unicitet, sin historiska subjektskaraktär, är en central och hittills underskattad demokratiaspekt. Vi för i dag en diskussion om vikten av erkännandet, det erkännandet skall kanske börja med att den enskildes strävan att forma sig själv till ett självständigt historiskt subjekt respekteras?

Noter

¹ Folkbildning som begrepp förutsätter en agent, staten, rörelsen. Jag kan givetvis också bilda mig själv, men knappast ”folkbilda” mig. Av bl.a. den anledningen diskuterar jag här inte den verkligt fria bildningen, den där prefixet folk inte längre är nödvändigt.² Här har jag utgått ifrån Leander (1980). Åtskilliga andra har emellertid både förr och senare skrivit om skedet, för fler referenser se ex. min forskningsöversikt Sundgren (1998).³ Se Pettersson (1992).⁴ Intressant är att också musikens förädlande kraft ansågs så betydande. Eva Öhrström m. fl. (1997) diskuterar detta i boken Musiken, folket och bildningen:

Glimtar ur folkbildningens historia.

⁵ Det välkända citatet hos Kant (1784) lyder ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.”⁶ Det är den liberale folkbildaren och Verdandisten Carl Cederblad (1932) som formulerar sig så i sin bok Bildningens väg: Idéerna och livet s. 40.⁷ Anton Nyström (1879) i Kapitalets och arbetets problem.⁸ Tron, att vetenskap och forskning ska lösa mänsklighetens problem och ge oss alla mesta möjliga lycka är alltjämt ett bärande inslag i vårt samhälle. Svensk folkbildning har strängt taget ända sedan sekelskiftet varit en av de främsta förespråkarna för vetenskapens popularisering, från Verdandis populära småskrifter till dagens öppna föreläsningsverksamhet i Stockholm ABF:s regi.⁹ Bernt Gustavsson (1991) låter i sin avhandling Bildningens väg: Tre bildnings-

ideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930 Ellen Key representera självbildnings-

idealet i motsats till bl.a. Rikard Sandler som får stå för ett medborgarbildningsideal och Arthur Engberg som får representera ett humanistiskt bildningsideal. En grundläggande föreställning hos flertalet av dessa tidiga folkbildare var emellertid just att det inte förelåg någon motsättning mellan att bilda sig själv, enskilt och i kollektiv, erövra kulturarvet och att bli fullvärdig medborgare i

• Sida 833
•  Original

demokratin. Tvärtom ska socialismen hos Ellen Key och många med henne vara just vägen till möjligheterna att i bilda sig i humanismens tradtion och att förverkliga egna livsmål.¹⁰ Tidigt hade den funnits i det religiösa läsarsällskapen. Där skulle man själv uttolka skriften, samtala om dess innebörd och konsekvenser utan inblandning utifrån och uppfrån, bl.a. skriver Ambjörnsson (1988) om detta. Oscar Olssons motion är återgiven som bilaga i Arvidsson (1991).¹¹ Arvidsson (1991) s. 277.¹² A. a. s. 279.¹³ A. a. s. 280-281.¹⁴ Båda i sin tur influerade av Rousseau och Pestalozzi, två av den moderna reformpedagogikens grundare.¹⁵ 1920 års folkbildningssakkunniga efter Andersson (1978) ”Folkbildning och samhälle” i Järtelius (1978).¹⁶ Det är mot den bakgrunden vi också ska förstå den turbulens som uppstår när folkhögskolerörelsen aktivt söker motarbeta arbetarnas inträde i skolformen, tydligast illustrerad av striderna på Hola och Brunnsvik i början av vårt sekel.¹⁷ SFS 1919 nr 866 §1. Se Swensson (1968) om inrättandet av folkhögskoleinspektörtjänst och ökat statsbidrag. I Svensk folkhögskola 100 år s. 220 ff.¹⁸ Se Ambjörnsson a. a.¹⁹ Se Hellblom (1985) som sätter Habermas (1962/1988) offentlighetsbegrepp i arbete sin analys av arbetarrörelsen och folkbildningen.²⁰ Om detta har Karin Nordberg (1998) skrivit en idéhistorisk avhandling

Folkhemmets röst. Radion som folkbildare 1925-1950.

²¹ Ett studiematerial utarbetades av Folksam/Brevskolan på basis av Curt Åmarsk och Erland Mindus båda böcker: Individ, personlighet och medmänsklig

miljö respektive Arbete och mental hälsa. Studiematerialet bar titeln Mentalhälsa i arbetslivet: Brevkurs (1969). En kritisk ”motbok” utkom också skriven av

Christina Flordh m.fl. (1969) med den utmanande titeln Konsten att dressera

människor.

²² Ett aktuellt exempel på hur staten och folkrörelsern gör gemensam sak för att påverka medborgarskapet är de miljoner som regeringen avsatt för att folkbilda om EMU. Observera att jag inte ifrågasätter folkbildningsorganisationernas förmåga att hantera denna fråga på ett sakligt och objektivt sätt, men bara det faktum att staten och folkrörelserna avgör hur folkets bildningsintresse ska fokuseras och kanaliseras är i sig anmärkningsvärt. Intressant är också att det är det europeiska medborgarskapet som är föremål för intresse och inte längre det nationella.²³ Att verksamheterna i allt väsentligt var statsfinansierade ansågs inte vara något hinder för en ökad rörelseprofil.²⁴ Enligt en undersökning vi gjorde bland ca 500 folkhögskoleelever, Sundgren (1986). Ett liknande resultat kommer Lindgren (1996) till.

• Sida 834
•  Original

²⁵ Se Andersson, E., Laginder, A-M., Larsson, S. och Sundgren, G. 1996.

Cirkelsamhället: Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. (SOU

1996:47).²⁶ Se kapitel 6 i a. a.²⁷ Louise Waldén diskuterar (1994) i Andersson & Waldén (1996) hantverkscirklarnas betydelse för individ och samhälle, särskilt behandlar hon välbefinnandet som ett värde i sig.²⁸ Se Sundgren (1997) ”Studiecirkeln och det aktiva medborgarskapet” för en utförligare beskrivning.²⁹ Se a. a. för en utförligare tolkning.³⁰ Vi kan undra över varför det är så. Ett rimligt antagande är kanske att det hänger samman med att tilltron till hierarkierna och de stora systemen minskat och att vi i dess ställe fått en marknadsorientering och en högre grad av individualisering.³¹ Putnam (1996) s. 134.³² A. a. s. 111.³³ Burbules (1993) s. 36 ff.³⁴ Aspers & Uddhammar (red) (1998). Se t.ex. Anders Tollands bidrag ”Dygder för alla tider” och det ”försök till en dygdkatalog han där gör a. a. s. 65.³⁵ Habermas, J. (1990) s. 192 ff. Kommunikativt handlande: Texter om språk,

rationalitet och samhälle.

³⁶ Gould (1988) s. 291 ff.³⁷ Se t.ex. Knutsdotter Olofsson (1987) s. 28 ff.³⁸ För en både dråplig och insiktsfull skildring av interaktionens förutsättningar se Asplund (1987)³⁹ Lindgren (1996) a. a.⁴⁰ Se ex. Per Hartman (1996).⁴¹ Hellblom a. a. ger t.ex. en mycket kritisk bild av historien på den här punkten.⁴² Jag för en längre diskussion om vad som skiljer skola och folkbildning åt i en bok under publicering, Sundgren (1999).

• Sida 835
•  Original

Referenser

Ambjörnsson, R. (1988) Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i

ett norrländskt sågverkssamhälle. Stockholm: Carlsson

Andersson, B. (1978) ”Folkbildning och samhälle” i Folkbildnings-

boken: Ett totalpedagogiskt synsätt på bildning inom olika livsskeden och samhällsområden. Järtelius (1978)

Andersson, E., Laginder, A-M., Larsson, Sundgren, G. (1996)

Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelse för individ och lokalsamhälle (SOU 1996:47). Stockholm: Fritzes

Andersson, Y. & Waldén, L. (1996) Kunskapssyn och samhällsnytta i

hantverkscirklar och hantverksutövande. SOU 1996:122.

Stockholm: Fritzes Arvidson, L. (1991) Folkbildning och självuppfostran. En analys av

Oscar Olssons idé- och bildningssyn. Linköpings universitet:

Institutionen för pedagogik och psykologi. / Stockholm: Tiden Aspers & Uddhammar (red) (1998) Framtidens dygder: Om etik i

praktiken. Stockholm: City University Press

Asplund, J. (1987) Om hälsningscermonier, mikromakt och asocial

pratsamhet. Göteborg: Korpen

Burbules, N. C. (1993) Dialogue in teaching – Theory and Practice.

New york/London: Teachers College Press Cederblad, C. (1932) Bildningens väg: Idéerna och livet. Uppsala:

Lindblads förlag Flordh, C. m.fl. (1969) Konsten att dressera människor. Stockholm:

Prisma Gould, C. C. (1988) Rethinking Democracy: freedom and social

politics, economy and society. Cambridge: Cambridge University

Press Gustavsson, B. (1991) Bildningens väg. Tre bildningsideal i svensk

arbetarrörelse 1880-1930. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Habermas, J. (1962/1988) Borgerlig offentlighet. Stockholm: Arkiv Habermas, J. (1990) s. 192 ff. Kommunikativt handlande: Texter om

språk, rationalitet och samhälle

Hartman, P. (1996) Studier i förening: några medlemmars tankar om

demokrati och cirkelstudier i folkrörelser. Linköpings universitet:

Institutionen för pedagogik och psykologi / Skapande Vetande

• Sida 836
•  Original

Hellblom, L. (1985) Från primitiv till organiserad demokrati: En

studie av några offentligheter inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen med utgångspunkt i 1970-talets studiecirklar i Vikmanshyttan och Söderfors. Stockholm: Salamanders förlag

Järtelius, A. (1978) Folkbildningsboken : Ett totalpedagogiskt synsätt

på bildning inom olika livsskeden och samhällsområden. Malmö:

LiberLäromedel Kant, I. (1784) ”Vad är upplysning”, I Berlinische Monatschrift. I

Östling, B. (red.) (1989). Vad är upplysning? Stockholm: Symposion Knutsdotter Olofsson, B. (1987) Lek för livet. Stockholm: HLS

Förlag Leander, S. (1980) Folkbildningens födelse. Stockholm: Nordiska

museet Lindgren, L. (1996) Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och

ideal i folkbildningssammanhang. Stockholm: Carlsson

Mentalhälsa i arbetslivet: Brevkurs. (1969) Stockholm:

Folksam/Brevskolan. Nordberg, K. (1998) Folkhemmets röst. Radion som folkbildare 1925-

1950. Umeå universitet: Institutionen för idéhistoria. /

Stockholm: Symposion Nyström, A. (1879) Samhälleliga tidsfrågor: en följd av folkskrifter.

Del 1:1 Kapitalets och arbetets problem

Pettersson, L. (1992) Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham:

Utvecklingslinjer i svensk folkundervisning mellan feodalism och kapitalism, 1809-1860. Historiska institutionen. Uppsala

Putnam, R. D. (1996) Den fungerande demokratin: Medborgarandans

rötter i Italien. Stockholm: SNS förlag

Sundgren, G. (1986) Folkhögskolepedagogik mellan myndighet och

medborgare: En studie av ett forsknings- och utvecklingsarbete på fem folkhögskolor 1975 – 1978. Akad. avh. Stockholms universitet:

Pedagogiska institutionen: Umilrapport; 22 Sundgren, G. (1997). ”Studiecirklen och det aktiva medborgar-

skapet”. I Årsbok om folkbildning. Forskning och utveckling. Stockholm: Föreningen för Folkbildningsforskning

• Sida 837
•  Original

Sundgren, G. (1998) Folkbildningsforskning en kunskapsöversikt: Om

forskningsfältets historiska bakgrund, nuläge och framtid. Del 1.

Stockholm: Folkbildningsrådet Sundgren, (1999) Skola och folkbildning: En jämförande diskussion.

Manus under publicering Swensson, S. (1968) ”Folkhögskolan och myndigheterna. ”. I Svensk

folkhögskola 100 år Del 1. Stockholm: Liber

Waldén, L. (1994) Handen och anden. De textila studiecirklarnas

hemligheter. Stockholm: Carlsson

Öhrström, E. (red.) (1997) Musiken, folket och bildningen: Glimtar

ur folkbildningens historia. Linköpings universitet: Skapande

Vetande / Mimer

• Sida 655
•  Original

Känslomakaren

Populärkulturens makt och medborgarrollens förändring

Li Bennich-Björkman

Vad skall demokratin med kulturen till?

”Politik är ju inte bara prat eller program”, sa Olof Johansson den där eftermiddagen i oktober förra året. ”Det är också ansvar och handling, och handling ljuger inte ”. Tydligare än Martinsson, tydligare än en dansbandstext, tydligare än Palme och Daléus tillsammans. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

(Boije af Gennäs. 1998, 85)

Orden är Louise Boije af Gennäs, författare till något så ovanligt som en svensk samtidsroman med politiska förtecken. I Rent Hus står Siri, som städar riksdagshuset och en dag gör rent hus på riktigt, i centrum för en berättelse kring politikernas främlingskap inför det samhälle, de människor de är valda att representera.¹ Siri konstaterar att ”den som inte lidit kan inte förstå. Allt medkännande som inte grundas i upplevelser är tomma ord. Det enda som ger verklig kunskap är erfarenhet” (s. 217). Och så må det vara; men empati och förmåga till inlevelse kan också födas ur annat än erfarenhet och upplevelse, nämligen genom att komma andra människor nära på ”konstgjord” väg. Här kommer konst och kultur och populärkulturens olika uttryck in, och förlänar därigenom kulturen en särdeles ställning i en modern demokrati. Genom kulturen kan medkänsla och inlevelse, tolerans och förståelse skapas – men också alienation, främlingskap och aggression. I en analys av ”kändispressens” positiva sidor konstaterar Marianne Östergren att ”vi ges möjlighet till identifikation. När någon, känd eller okänd, talar öppet om ett känsligt ämne, får vi en infallsvinkel till våra egna liv”.²

• Sida 656
•  Original

I synnerhet populärkulturen står idag mer än någonsin förr fri från statsmakten, både finansiellt och när det gäller kontrollen över utbud och innehåll. Den tekniska utvecklingen har på kort tid möjliggjort framväxten av medier för masskonsumtion t.o.m. på global nivå. Filmen, serie- och veckotidningar, den gigantiska musikindustrin och inte minst tv har skapat en från statsmakten helt oberoende och mycket inflytelserik påverkanssfär som med all säkerhet spelar en betydande roll i formandet av en samhällelig mentalitet. I en pluralistisk demokrati som den svenska utgör den uppenbarligen en oberoende maktkälla. Samtidigt som få idag skulle förespråka någon slags kontroll över kulturen, så är en central fråga, med tanke på populärkulturens genomslag inte minst i de yngre generationerna, hur de värderingar och avsiktliga liksom oavsiktliga budskap som den förmedlar förhåller sig till det som är, eller i varje fall varit, demokratins grundvalar; livskraftiga politiska institutioner och en vital medborgarkultur?

Vad jag sagt ovan innebär att populärkultur, musiken, filmen, tvsåpor och shower och veckopress, som når väldigt många, har kommit att utgöra en källa till reflektion, socialisation och normbildning. Den speglar på ett ofta ganska direkt sätt samtidens livsmönster, väcker känslor och ger insikter i hur andra tänker och lever. Den fångar också och gestaltar, ger liv och kraft åt drömmar, längtan och förhoppningar hos i synnerhet unga men också äldre. Samtidigt framstår empati, inlevelseförmåga och medkänsla – tillsammans med ett kollektivt minne – som centrala känslor som måste vägleda demokratisk mentalitet. För demokratiteori blir det då viktigt att fråga sig om sådana avgörande känslor framförallt grundläggs genom den fristående kraft som kulturen utgör och hur de bilder, de intryck, den ’moralitet’ som förmedlas i populärkulturen – som definitivt är en kollektiv arena – hänger samman med rollen som demokratisk medborgare?

Det är uppenbart för den som intresserar sig det allra minsta för i synnerhet ungdomars och yngres levnadsmönster att populärkulturella uttryck spelar en mycket framträdande, för att inte säga avgörande roll under centrala skeden i uppväxten och att denna roll i takt med att de tekniska möjligheterna till masspridning hela tiden faktiskt har ökat. Därigenom är det högst befogat att hävda att kulturens makt i samhället också har ökat, samtidigt som det blir än mer angeläget att – från demokratiteoretisk synvinkel – kraftigt öka kunskaperna om vad populärkulturen innehållsmässigt förmedlar och att diskutera dessa insikter i förhållande till vad den representativa demokratin idealt kräver av medborgarkultur och

• Sida 657
•  Original

medborgaranda. Slutsatsen att populärkulturen tillsammans med andra socialisationskällor aktivt bidrar till att forma samhället och i synnerhet bidrar till samhälles emotionella tillstånd leder till att ett fokus på just populärkulturens innehåll och fokus är nödvändigt för att kunna säga något ytterligare om dess relation till den demokratiska medborgarrollen. Vilka teman kretsar populärkulturen kring idag jämfört med tidigare? Förekommer det normativa, alltså föreskrivande, budskap i tv-såpor, veckotidningar eller i filmen? Hur tecknas i populärkulturella sammanhang den privata individen respektive den samhälleliga, den offentliga? Finns det vidare idag något kulturellt alternativ till populärkulturen som formare av framförallt barn- och ungdomars känslor och världsbilder och där betoningen snarare ligger på en prägling för ingående i ett offentligt sammanhang än i ett rent privat, en uppgift som bildningsrörelsen under många decennier fullgjorde?

När vi talar om makt och maktdelning i en demokrati går tankarna ofta till mäktiga institutioner, formella men även informella. För att demokratin skall fungera i praktiken och inte utvecklas till sin motsats krävs ett slags maktens arbetsfördelning, där ett antal av varandra oberoende professioner specialiserar sig på de uppgifter man utför allra bäst. Därigenom – som genom en osynlig hand – kontrollerar och balanserar dessa professionella institutioner samtidigt varandra. En sådan maktens arbetsfördelning, som den här uppfattas, förutsätter starka och väl sammansvetsade professioner som förmår fylla de mäktiga institutionerna med den specifika kompetens som krävs. Jurister, ämbetsmän, journalister och vetenskapsmän befolkar institutionerna och förser dem med makten att göra något: att administrera, granska, forska eller skipa rättvisa.

En uppgift, som alltsedan 1800-talet ofta tillskrivits kulturen, har varit att granska och kritiskt ifrågasätta makten och etablissemanget, vilket i takt med att maktcentrum som kyrkan och militären förlorat i betydelse alltmer kommit att bli liktydigt med att granska den politiska makten; staten och dess företrädare. I icke-demokratier, vilket många vittnesbörd återkommer till, uppfattas detta oftast som kulturens raison d´étre. Det förekommer belägg för det; vittnesbörd från författare, konstnärer och andra i det forna Sovjetunionen eller i Sydafrika³, liksom i det fördemokratiska Sverige. Men demokratins genombrott och stabilisering förändrar ju, på gott och ont, förutsättningarna och motivationen för en sådan politisk kritik.

Det finns goda skäl att anta, att den i vid mening politiska funktion som kulturlivet i ett demokratiskt samhälle, och i synnerhet i

• Sida 658
•  Original

ett stabilt sådant, ter sig ganska annorlunda men därför inte mindre viktig än vad som är fallet i en totalitär eller auktoritär statsbildning. Kulturlivet i en stabil demokrati, förutom att ‘reta’ makthavare och ifrågasätta, en uppgift som givetvis kvarstår,⁴ måste också erbjuda en ‘arena’ för känslomässig terapi, bearbetning av egna livserfarenheter och identifikationsmöjligheter med andra människor, och det måste bli möjligt att genom kulturen komma andra nära och därigenom öka förståelse och empati.

Konsten har alltså makt att hjälpa demokratins medborgare att

verkligen se de andra, inte enbart betrakta medmänniskorna som

principer i en rättighetsförklaring eller i en deklaration utan, åtminstone för ett ögonblick, känna med dem och känna att man delar villkoren som människa. ”Jag läser för att veta att jag inte är ensam”, svarar litteraturprofessorn C S Lewis’s student i filmen

Shadowlands. Maktforskning har tidigare identifierat makten över

resurser, makten över dagordningen och makten över tanken⁵. Till dessa maktrelationer skall alltså läggas också makten över känslan.

Betydelsen av en demokratisk politisk kultur

Samtida forskning om demokratisk stabilitet och livskraft tenderar att betona två fundamentala element, varav de politiska institutionerna är det ena. Det andra fundamentet är den politiska kulturen, med andra ord de grundläggande värderingar och föreställningar medborgarna och politikerna hyser när det gäller mellanmänskliga relationer, de offentliga institutionerna, det kollektiva minnet och självet, livsmeningen. Politik och samhällsliv handlar om medborgarnas och politikernas mentala kartor, om beteendet i körer och fotbollsklubbar⁶ om det sätt på vilket man skapar sammanhang och mening i sitt liv, och om hur – genom skolor, dagis, kamratgrupper och genom kulturlivet – de nya generationer fostras som i sin tur skall forma demokratins institutioner på nytt.

Den kritik som i dag riktas mot det sätt på vilket den svenska demokratin fungerar tar sikte framförallt på två fundamentala brister. Vissa hävdar, företrädesvis hämtade från de äldre generationerna, att de nya medborgarna generellt sett tar för litet ansvar för det gemensamma samhällslivet, och att de genomsyras av för litet medborgaranda. Färre och färre väljer att vara med i politiska partier och rekryteringen till politiska förtroendeuppdrag går allt trögare. Andra framhåller, och då framförallt individer ur de yngre

• Sida 659
•  Original

generationerna, att politiken är alldeles för litet handlingsinriktad, det tar för långt tid att uppnå resultat och det finns för litet utrymme för eget agerande. De äldres kritik riktar sig i första hand mot det sätt på vilket medborgarrollen och synen på vad demokratin kräver kommit att utvecklas, medan de yngre främst lyfter fram de etablerade politiska institutionernas brist på anpassning som boven i dramat. Vilka skall vi tro på? Eller för att omformulera frågan; vilken kritik är mest fruktbar att ta fasta på? Utan att förringa den tröghet och brist på innovationsförmåga som kännetecknar både politiska partier och beslutsinstitutioner, vilket framgår ovan, skall jag ändå i denna uppsats analysera den representativa demokratins problem framför allt som en fråga om en kraftigt förändrad medborgarkultur där just ifrågasättandet riktas mot representation som sådan.

Ett ”bekymmer” som kommit att stå på en akademisk såväl som på en mer ”populär” dagordning handlar om medborgarnas ”kvalitet” och karaktär. För i takt med att liberalismens ideal om en autonom och självständig individ och medborgare mer och mer blivit en realitet i de högt industrialiserade västdemokratierna, genom höjd utbildningsnivå och en tidigare icke skådad period av materiellt överflöd, har nämligen de välorienterade yngre generationerna, och det är framförallt i generationstermer som denna utveckling förstås bäst, i ökande utsträckning kommit att vända ryggen till det som tidigare utgjorde det gemensamma samhällslivet och dess kollektiva uttryck, partier och föreningsliv. Siffrorna talar sitt tydliga språk. 1970 hade de politiska ungdomsförbunden 199 000 medlemmar, medan motsvarande siffra år 1996 inte var högre än 48 100, vilket innebär en minskning med i reda tal 150 000 på 25 år.⁷ Den nedåtgående utvecklingen inom just ungdomsförbunden tog framför allt fart i mitten av 1980-talet, men ända sedan slutet av 1960-talet har det skett en accelererande avtrappning, från 1950-talets ”guldålder” med en stark medlemstillströmning.

En snabb historisk tillbakablick visar att det för knappt 100 år sedan, i 1900-talets början, inte minst var ungdomarna som bar upp det alltmer blomstrande föreningslivet, och många minns, skriver etnologen Johan Wennhall, föreningserfarenheterna som en central del av ungdomstiden.⁸ ”Vid sidan av det ideologiska innehållet poängteras särskilt kamratskapet och den kunskap man fick om möteskultur och mötesformalia. Denna kunskap kunde många ta med sig vidare ut i livet”.⁹ I den amerikanska debatten har röster länge höjts som mer eller mindre starkt varnat för en pågående nedgång för vad som ibland kallas de ”republikanska” dygderna eller

• Sida 660
•  Original

medborgardygderna.¹⁰ Det har hävdats att det saknas ett medborgerligt ansvar, en känsla för det gemensamma, en vilja att ta del i det kollektiva och att det mellanmänskliga förtroendet är på nedgång.¹¹ I högsta grad är denna diskussion och den oro som där ges uttryck för något som inte berör enbart USA, utan hela den västliga industrialiserade världen inklusive Sverige – och detta oavsett om vi väljer att tala om medborgardygder eller socialt kapital. Men hur skall man då tolka de mönster som framstår som mer eller mindre universiella, inte minst det minskande deltagandet i traditionella former för politisk påverkan? Är det ett järtecken som förebådar demokratins nedgång och fall¹² eftersom medborgarnas kultur inte längre befinner sig i samklang med de politiska institutionerna, eller är det snarare en nödvändig och livsbefrämjande omvandling?

Ronald Inglehart, en framstående samhällsvetare, drar slutsatsen att det inte är någon nedgång för det gemensamma som har ägt rum i västvärlden i takt med att det materiella överflödet har säkrats, utan snarare en omstrukturering och en förändring när det gäller vilka former detta engagemang tar sig. De medborgerliga dygderna lever och har hälsan, man måste bara leta på andra ställen än förut för att se dem omsatta i praktisk handling. Den utveckling i riktning mot vardagsengagemang i den ”lilla” demokratin¹³ – i brukarorgan, skolråd, föräldrakooperativ och bostadsrättsföreningar – kan utgöra ett exempel på sådana ”nya” deltagandeformer.¹⁴ Även om, menar Inglehart, dessa beteendeförändringar i grunden utmanar och skakar om de existerande politiska institutionerna, liksom partier och organisationer, så är hans bedömning betydligt mer optimistisk än Putnams: ”Sammanfattningsvis är dessa förändringar befrämjande för en expansion av demokratin”¹⁵.

På vad beror den tilltagande oviljan att engagera sig kollektivt, partipolitiskt eller i det organiserade föreningsliv som tidigare bar upp den politiska offentligheten? I amerikansk diskussion har tv:s intåg och passiviserande karaktär framhållits.¹⁶ Jag har i ett annat sammanhang¹⁷ pekat på ytterligare en tänkbar förklaring, nämligen den kraftfulla förändringen i synen på den mänskliga naturen som slår igenom i barnuppfostransidealen under 1940- och 1950-talen. Tidigare hade disciplinering och självbehärskning varit ledstjärnor, nu tog stället lust och glädje, en vilja att expandera den egna personligheten överhanden – en expressiv individualism för att låna ett uttryck från sociologen Robert Bellah¹⁸. Detta har bidragit till att forma individer med en stark strävan efter att ”vara sanna mot sig själva”, och till gemensamma normer som föreskriver genuinitet.¹⁹ I förhållande till den representativa demokratin och de politiska

• Sida 661
•  Original

institutionerna har utvecklingen resulterat i en strävan efter att själv ha långtgående kontroll över sitt engagemang, en betoning av konkretion, och en påfallande önskan om ”snabba” resultat, att handla i nuet snarare än att arbeta långsiktigt. En alternativ föklaring som också framförts tar sikte på att ”hälsan tiger still”. Många medborgare är idag relativt nöjda med sina livsvillkor, och ser därför inga bjudande skäl att engagera sig.

Frågan här är emellertid hur de ”budskap” – avsiktliga såväl som oaviktliga – som utgår från en central skapare av föreställningar, emotioner och tankemönster, nämligen populärkulturen, rimmar med en demokratisk medborgarkultur. Hur förhåller sig populärkulturens ”bilder” till demokratin?

Den diskussion om medborgarnas värderingar och beteenden, som ibland går under beteckningen ”politisk kultur” i statskunskap²⁰, tangerar också tydligt frågan om hur moral, karaktärsdaning och etiska riktlinjer har påverkats av framväxten av vad vi skulle kunna kalla ett massamhälle, både politiskt, socialt och kulturellt.²¹Förutsätter demokratin, som styrelseskick betraktat, ett visst mått av värdegemenskap kring normer och beteende?²² Vad fordras för att det demokratiska samhället ska fungera väl? Vilka slags medborgare, vilka slags människor, bygger ett starkt demokratiskt samhälle egentligen på? I statsvetenskaplig forskning har demokratins politiska kultur – de värderingar och synsätt som i en demokrati ansetts nödvändiga – identifierats som bland annat tolerans, mellanmänsklig tillit, intresse och ansvar för det gemensamma.²³ Vad som emellertid stått i centrum i betydligt mindre utsträckning är att demokratin inte endast bygger på kognitiva föreställningar utan i lika hög utsträckning bygger på ett känslomässigt engagemang; känslor för medmänniskorna och för det gemensamma. Det är i varje fall farligt om ett sådant passionerat förhållningssätt omfattas av alltför få. Endast ett intellektuellt förhållningssätt leder knappast till det engagemang som fordras för att demokratins ”kultur” ska växa sig stark.

Medkänsla, inlevelseförmåga och empati är alltså, tror jag, vid sidan av de redan nämnda ”egenskaperna” i medborgarkulturen som tillit, ansvarstagande och liknande, centrala känslomässiga nycklar i en demokratisk medborgarmentalitet. Utan förmågan att känna med andra människor, och att kunna känna det som om det vore jag själv som gladdes, led eller var ilsken, och utan att den förmågan då och då aktiveras, dras grunden åtminstone delvis undan för samhällelig etik och moral och därmed för demokratins politik. Rättvisa och solidaritet, mäktiga principer på vilka stora delar av det

• Sida 662
•  Original

demokratiska projektets legitimitet vilar, är för flertalet starka framförallt när de vilar på känslomässig grund.

Medkänsla

Kulturella upplevelser ger upphov till känsloreaktioner som ibland kan vara livsavgörande just för att de förmår gestalta något omedelbart och utan ”filter”. Filmen Frankie and Johnny avslutas med en scen som levt länge i mitt minne. Huvudpersonen, den tilltufsade och av livet hårt åtgångna servitrisen Frankie, sitter i sitt New Yorkfönster och borstar intensivt tänderna medan hon låter sin rädsla för kärleken till Johnny långsamt förflyktigas till tonerna av Debussy's

Clair de lune. Gryningsljuset strilar långsamt ned mellan sky-

skraporna och in till de sovande värnlösa och utlämnade människorna i Frankies närhet. Försiktigt skimrar det, för ett kort ögonblick, över dem, och Frankie betraktar lyckligt dem alla. Det ljus Frankie just då ser sina medmänniskor i, är försoningens; de är vanliga, felbara och just därför människor, i behov av att omslutas av medkänsla, ömhet och respekt.

Det får mig att tänka på nåd, säger Frankie när Debussys pianospel strömmar ut i det enkla hyresrummet.

För att en demokrati skall vara livskraftig fordras det att medborgarna och politikerna då och då genomfars av den nåd vilken Frankie känner i gryningen i New York; att de låter sig uppfyllas av det försoningens ljus i vilket de ofullständiga, vardagliga och ofta tröttsamma medmänniskorna för några ögonblick träder fram för ens ögon med den högtidlighet och den värdighet som de besitter just i egenskap av att vara människor. Frågan är om inte den nåden framförallt förmedlas via kulturella upplevelser?

När arbetsmarknadsministern från talarstolen uppmanar till kamp emot arbetslösheten och dess förödande konsekvenser befinner sig verkligheten fortfarande på avstånd. 1 och 1/2 timme med den fantastiska Brassed Off – en brittisk film om kolgruvesamhället ställt inför den oundvikliga nedläggningen: livskraften som ändå spirar bland männen i gruvans mässingsorkester, kampen för överlevnad och för den avgörande värdighet som framförallt hotas när arbetslösheten blir ett faktum - kommer människorna in på livet. Den medkänsla och den vilja att förändra som väcks är exempel på kulturens unika förmåga att skapa omedelbar inlevelse och att lägga en känslomässig grund för handling.

• Sida 663
•  Original

Skolverket och socialstyrelsen går då och då ut med information och upplysningar kring mobbing i skolorna; en information som riktar sig lika mycket till lärarna som till eleverna. Men myndigheternas språk bidrar ofta inte till att skapa ett emotionellt kraftfält, och klarar mycket sällan av att väcka medkänsla i sina läsares hjärtan. Reaktionen stannar på det intellektuella planet; det är ”ett problem” som skall ”åtgärdas” och därmed lösas. Men några känslor för de drabbade uppstår inte.

Sådana känslor drabbar emellertid med full, och förödande kraft, när man läser Barbro Lindgrens barnbok Sagan om den lilla farbrorn. En liten farbror, som är så ensam att han sätter upp ett plakat med en önskan om en vän. Eftersom han är ensam, blir han också föremål för de starkares spott och spe; de sätter krokben för honom när han är ute och går, de låter sina hundar förfölja honom. Ungdomsfilmen

Sanning eller konsekvens, skildring av den mobbingens faktiska

gestaltning och den kusliga grymhet med vilken den 12-åriga och utstötta Karin tvingas förnedra sig föder samma sorgsenhet och medkänsla men också insikten : det kunde varit jag. ”Du skall inte fråga för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”.

– Det finurliga med konsten och litteraturen, med teatern och filmen, är att de tillåter oss att identifiera oss med människor som vi i förstone inte trodde att vi hade något gemensamt med”, säger en av svensk kulturs stora, Jonas Gardell.²⁴

Empati, och identifikation med andra som är oss lika men också med dem som är annorlunda och kanske svagare, är centrala för att ett gott samhälle skall bli förverkligat. De som är svagare inte kan föra sin egen talan, måste bli ”igenkända” av dem som har kanaler till sitt förfogande, de som dragit vinstlotterna. ”Denna förmåga - att förstå vad andra känner – kommer till användning på många områden i livet, i allt från säljarbete och företagsledning till kärleksförhållanden, barnuppfostran, medkänsla och politiskt engagemang”²⁵skriver författaren till den uppmärksammade boken Känslans

intelligens, och pekar på hur väsentlig denna kapacitet faktiskt är för

mänsklig samlevnad och samhällsliv.

Denna makt, makten över medkänslan, ligger vill jag hävda främst hos kulturen och konsten, när den inte har sin grund i direkta erfarenheter. Då blir det också ett problem för demokratins institutioner att, som Anders Johnson konstaterar, Sverige har utvecklats till en demokrati där ”ingen förväntar sig kulturellt engagerade politiker”.²⁶ Johnson diskuterar framförallt den

• Sida 664
•  Original

minskande läsningen och bokliga bildningen. Han citerar emellertid en ”avvikare”, politikern som konstaterar att:

Man måste läsa skönlitteratur om man är landstingsråd. Det är ett sätt att bygga bilder i huvudet som appellerar till kreativiteten. Efter klockan 22 läser jag inga tjänstepapper.²⁷

Kulturen, framförallt populärkulturen, formar och reflekterar föreställningar, tolkar förändrade förutsättningar och föder känslor. Finns det skäl att vara orolig för att den nödvändiga känslomässiga ”bas” som utgör en central del av demokratins fundament har förändrats eller är på väg att vittra sönder? Historiska förändringar är kroniskt svårbelagda, ty en utgångspunkt om att det var bättre ”förr” är ofta båda osann, ohistorisk och därtill ofta omöjlig att belägga. Men vi måste försöka förstå samtiden för att också bli i stånd att säga något om framtiden, och om den riktning i vilken utvecklingen går. Den alarmerade diskussion som idag förs kring behovet av att höja den emotionella intelligensen – framförallt i form av empati, medkänsla och ökad självinsikt²⁸ – hos de alltmer självmedvetna yngre generationerna pekar i riktning mot att något i varje fall uppfattas som problematiskt. Är det troligt att det är så? Eller är det en tillbakablickande nostalgisk hållning, där det ligger sanningen närmare att anta att de högt industrialiserade västländerna präglas av uppväxande generationer som aldrig tidigare kännetecknats av ett sådant fokus på relationer; både när det gäller relationen till sig själv och till andra, vilket torde främja en medmänsklighetens kultur?

Sociologen Robert Bellah beskriver emellertid det moderna samhället som kännetecknat av 'moralisk kyla'²⁹. Vad han då syftar på är förmodligen 'kyla' i bemärkelsen en tilltagande avsaknad av just en gemensam etik snarare än enbart som kyla som en brist på empati. Tolerans inför skilda livsstilar och en ökad ”likgiltighet” inför hur människor väljer att gestalta sina liv blir istället mer och mer utmärkande. I författaren Jonas Gardells tolkning i en radiointervju³⁰är problemet för den 1960-talsgeneration som han själv tillhör att den aldrig kom till skott med det gemensamma, med medkänslan och solidariteten. Istället stannar det vid det individuella, det personliga.

I sin senaste roman Så går en dag från våra liv och kommer

aldrig åter fångar Gardell på ett lysande sätt en välfärdsgeneration

vars tillvaro saknar gemensamt mål eller mening, någon riktning utöver de privatarelationerna som också de är trygga säkra och opassionerade³¹.

• Sida 665
•  Original

Samtidigt som det intuitivt förefaller som om Gardell har rätt, ligger det något paradoxalt i denna iakttagelse. Ty är det verkligen medkänsla och solidaritet som saknas? Eller rättare sagt; hur kan medkänsla saknas i ett samhälle, där självinsikten är så långt gången: självinsikt som enligt befintliga analyser utgör just en nödvändig grund för empati?³² I motsats till tidigare generationer, uppväxta under andra och mer påvra ekonomiska och kanske också mentala förhållanden, borde åtminstone de 'nya' generationerna vara oerhört socialt kompetenta, både när det gäller självinsikt och inlevelseförmåga. I boken Den bästa generationen? talas också följaktligen, i motsats till Gardells analys, om solidariska individualister: ”Ingenting tyder på att människor skulle ha blivit mindre solidariska med sina medmänniskor. Pettersson och Geyer konstaterar att de nya individualisterna varken vill öka löneskillnaderna, anser att fattiga får skylla sig själva eller betraktar sina medmänniskor med mindre tillit”.³³ Men hur går detta ihop? Kan det vara så att denna inlevelseförmåga, denna empati, är alltför begränsad till dem man ser och har erfarenhet av, till de 'egna', och att självinsikten framförallt radikalt förbättrats när det gäller personliga relationsproblem som upptar en så omfattande del av medelklassens vardag, ett fokus som förstärks av populärkulturens budskap? Frågan om den ökade självinsiktens relation till medkänsla och empati, och om, hur och var empatin mobiliseras, fordrar ytterligare diskussion.

... och kollektiva minnen

Förr i tiden i skogen är skriven av barnboksförfattaren Thomas

Tidholm och är en bok om Sverige som det var för inte så länge sedan. Den handlar om Nathan, som är farfars far till bokens berättare och som lever med sin pappa och sina morbröder i en liten stuga i skogen. Det är mestadels Nathan som lagar maten, trots att han bara är sju år, och följer med pappa på jakt i skogen. I soffan ligger också en moster som blivit litet knasig. En dag kommer en man på en häst ridande och har med sig ett papper som säger att Nathan skall gå i skolan. Pappan vill inte, men så blir det. Nathan går den långa vägen genom skogen till skolan, där fröken och de andra sex eller sju barnen finns. Vägen är lång och ibland får Nathan sova över hos fröken i skolan. En ny värld öppnar sig nu, med A Apa och O Orm som ledsagare in i paradiset. Men på Lucia-morgonen när Nathan närmar sig genom skogen står skolhuset i ljusan låga. Skolan, och fröken flyttar tillfälligt hem till Nathan, och till

• Sida 666
•  Original

och med morbröderna och pappa lyssnar ibland. Så kommer sommaren och fröken beger sig hemåt till Kalmar, därifrån hon kommer. Sedan blir det aldrig mer någon skola för Nathan, paradisets portar slår igen. För Nathans barnbarn och barnbarnsbarn som växer upp i det välmående Sverige är skolgång för precis alla en självklarhet, vilken öppnar dörrarna till den rikedom som kunskap, att kunna läsa och skriva, att kunna förstå hur naturen hänger ihop och hur olika människor kan utforma sina samhällen och sina liv, innebär.

Boken om Nathan återskapar en del av vårt kollektiva minne. Genom att i bilderbokens form fånga en glimt av villkoren så som de tedde sig för bara 100 år sedan ger Tidholm liv åt det förflutna – och skänker relief till det som är nu, till de framsteg som faktiskt åstadkommits.

Författaren Per-Anders Fogelström dog nyligen och hyllades i vederbörlig ordning som den stora författare han faktiskt var. Genom sina litterära verk, i synnerhet Stad-serien, skapade han inte enbart litterära upplevelser. Han bidrog också till samhällsminnet, till bilderna av hur det förgångna Sverige omvandlades till den moderna post-industriella nation som den i dag är. Detta är en annan del av kulturens makt; att hjälpa till att bygga minnen och skapa ”communitites of memories”, på svenska minnesgemenskaper.³⁴ Det är, menar Bellah et al, minnesgemenskaper i betydelsen medvetenheten om ett gemensamt förflutet och inte bara en delad nutid, som skapar den hållbara samhörigheten – vad jag vill kalla känslan av att dela ett ‘gemensamt öde’.³⁵

Här finns också skäl att anknyta till ett resonemang som fördes av den amerikanske historikern Christopher Lasch i den inflytelserika Den narcissistiska kulturen (1979). Där framhöll han som karakteristiskt för det narcissistiska samhälle han såg växa fram redan i slutet av 1970-talet ett uttalat ointresse för historien, både den gemensamma samhällshistorien, såväl som den egna, individuella. Individerna har istället blivit helt inneslutna i sin egen nutid, och avsaknaden av ett förflutet och oförmågan att integrera goda minnen leder, enligt Lasch, till en ständig rastlöshet.³⁶ ”Vår kulturs likgiltighet för det förflutna – som lätt övergår till aktiv fientlighet och avvisande – tillhandahåller det starkaste beviset för denna kulturs bankrutt”³⁷, skriver Lasch och understryker samtidigt att detta förakt är ett tecken på svårigheten att gå framtiden till mötes. En liknande beskrivning flimrar förbi, om än i mycket lös form, när ungdomarna i en nyligen publicerad undersökning om såpor beskriver samhället som ”utan historia, det styrs inte av någon påverkbar

• Sida 667
•  Original

makt och tycks inte vara på väg någonstans, i varje fall inte mot något bättre”.³⁸ Det är en mycket intressant tanke att betydelsen av historia och av minnen - att aktivt minnas – är ett centralt element i reproduktionen av en aktiv medborgarkultur.

Demokrati föds i vardagen

Många undersökningar pekar i riktning mot att demokratin föds i vardagen. Demokratins medborgare socialiseras och präglas i vardagsmiljöer som har mycket litet eller inget alls att göra med politik; i hemmet när det fattas beslut om veckopengar och städscheman, i skolan där man möter jämnåriga från olika sociala miljöer eller hänvisas till att enbart umgås med sina ”likar”, i föreningsliv och på arbetsplatser.³⁹ Alla de erfarenheter som man gör, hur man blir behandlad och vilka grundläggande värderingar som därmed utvecklas över tiden bidrar till att forma ett mentalt förhållningssätt till sig själv och till andra som också kan översättas i medborgerlig handling. Här, i den socialisationsprocess som vissa menar avslutas genom övergången till tillvaron som vuxen⁴⁰ och andra hävdar pågår mer eller mindre utpräglat över hela livsloppet⁴¹, kommer också konsten och kulturlivet in som en mycket viktig källa till värderingar, världsbilder och emotioner: konsten har således en makt både över tanken och över känslan.

Mycket pekar i riktning mot att populärkulturens genomslagskraft idag är svåröverträffad. Ett intelligent och roligt exempel som väl illustrerar detta påstående ger filmen Wag the dog, där den amerikanske presidentens snedsprång med en flickvolontär mitt under pågående valkampanj snabbt måste fås att falla i glömska hos de amerikanska väljarna genom att något ”större” griper tag i media och allmänhet. Staben engagerar för ändamålet Robert de Niro, en blandning av konsult och trollkonstnär, som efter litet funderande föreslår att ett krig med Albanien (!) är den bästa lösningen. Sagt och gjort, Hollywood-magnaten Motts engageras för att producera och regissera föreställningen. När CIA-chefen kommer bluffen på spåren: ”men det pågår ju inget krig, det finns inga trupprörelser” blir svaret helt enkelt ” klart det gör. Det pågår ett på TV”. Snart klingar också känsloladdade sånger med hyllningar till den amerikanska demokratin och den i fiendeland kvarlämnade William Schumann, ”Good old shoe” ut över landet. Gamla skor ses hänga överallt, symbolen för att USA står enat bakom kraven på att den icke-existerande Schumann skall släppas ur albansk fångenskap; allt

• Sida 668
•  Original

regisserat in i minsta detalj av den genomskicklige Motts. Detta är en fantastiskt belysande film för den makt som populärkulturen, inklusive tv som medium, fått i ett samhälle som trängtar efter ett gemensamt ”öde” och kollektiva känslouttryck; de skor som dinglar i träd och lyktstolpar i centrala New York blir det närmaste man kommer den Durkheimska kollektiva ”extasen”.

Tv-såporna utgör numera, enligt två medieforskare, den för ungdomar kanske allra viktigaste gemensamma referensramen inom alla samhällsklasser: ” Det tycks ständigt finnas nya infallsvinklar på såporna. De finns alltid inom räckhåll om ett samtal börjar lida brist på ämnen, och fungerar alltså som en gemensam referensram för ungdomarna. (…) Att känna till serier, karaktärer och skådespelare, som ungdomarna gör, ger ingen högre status eller anseende av traditionella institutioner utanför kamratgruppen”.⁴²

I en analys av den hyllade serien thirtysomething, en serie som introducerades i slutet av 1980-talet och kretsade kring ett antal kvinnors sätt att förhålla sig till de motstridiga kraven på moderskap och yrkeskarriär, konstaterar författaren att:

Television not only is able to draw on social crises and anxieties, it has become one of the primary resources that individuals rely on to help them make sense of the world and of their activities in the world. ⁴³

Tv-serier och såpor är inte enbart ett sätt att bli underhållen på eller ’fly verkligheten’. De är också viktiga hjälpmedel i att söka förstå verkligheten, sin egen och andras, att förse med gemensamt stoff till resonemang och reflexion och att visa värden och förebilder.

– Min yngste bror som är tio år tittar inte på barnprogram, utan på såpor. Såporna verkar ha ersatt barnprogrammen, och jag tror att många barn och ungdomar hämtar en stor del av sin föreställning om verkligheten därifrån.⁴⁴

Nanna Gillberg, som analyserat hur kvinnliga chefer porträtteras i svenska såpor – och bland annat konstaterar att framgång och godhet sällan går hand i hand – gör denna iakttagelse vilket också motiverar att innehållet skärskådas. Att såpornas behållning ligger mycket i att de speglar den nära verkligheten var också något som framkom i studien om svenska ungdomars såpartittande. ”Ofta talar ungdomarna om bra serier som realistiska, att de handlar om näraliggande vardagsproblem. Att kunna känna igen sig och få delar av sin egen livssituation gestaltad och därmed förtydligad är en av de viktigaste dimensionerna av intresset för såpor”.⁴⁵

• Sida 669
•  Original

De fiktiva såporna har på senare tid fått konkurrens av den s.k. ”dokusåpan”, med andra ord serier som bygger på riktiga människors vardagsliv, som man som tittare följer genom dokumentära inspelningar. ”Charter” och ”Singelliv” är exempel på sådana dokusåpor liksom statstelevisionens ”Karavan”: ”– Att vi valde de rosa bussarna till vår första dokusåpa beror på att de bjuder på en automatisk framåtrörelse och att det skapas naturliga kontakter och konflikter mellan deltagarna genom att de lever och färdas så nära varandra under lång tid”. I dokumentärsåporna fångas ytterligare en intressant tendens inom kulturen upp, nämligen sammanblandningen mellan privat och offentligt. Offentligheten kretsar kring privata relationer, och det privata blir kanske i någon mening mer verkligt när det ’spelas upp’ inför offentligheten. Sverige ligger här långt efter ett land som England i utvecklingen: där förekommer redan 44 verklighetssåpor.⁴⁶

Ett annat inslag i tv-kulturen av stort intresse i relation till medborgarnas mentalitet är den växande flora av dokumentära pratshower som tar upp privata relationsproblem som sex, kärlek, svartsjuka, incest och svek med vanliga människor i huvudrollerna. Jerry

Springer Show, Jenny Jones eller Ricki Lake attraherar varje dag

miljontals tv-tittare i USA⁴⁷, och de svenska motsvarigheterna som

Alice Bah, och Birgitte Söndergaard, drar också stora skaror och

skapar genom sin genomslagskraft en ny slags offentlighet, där diskussionerna inte längre kretsar kring vare sig abstrakta idéer eller principer utan kring det privata, kärlek, erotik och tvåsamhet.

Tv-showerna tar steget över från fiktion till verklighet; det är verkligheten som är dramat och dramatiken utspelar sig på relationsplanet: otrohet, svartsjuka, incest, udda kärleksrelationer utgör dessa pratshowers stoff liksom samlevnad och barnuppfostran. ”Pratshow med livet som insats” är Svenska Dagbladets presentation av Jenny Jones’s show: ”Jenny Jones blir ibland lätt moralistisk, som i programmet där hon tog upp sexuellt aktiva tonåringar. Mammorna kom in och var helt apatiska och fick som tack en präktig moralkaka”.⁴⁸ Här är det ”vanliga människors” mest privata liv som ventileras offentligt. Showerna innehåller utöver det ‘sensationella’ emellertid en sensmoral; här är inte allt acceptabelt och showerna erbjuder ett offentligt forum för att ‘diskutera’ privat etik och moral, låt vara i underhållningens form. Publiken deltar aktivt och fördömer, håller med, utser ”boven” och ”hjälten” och showerna avslutas ofta med en kort etisk betraktelse från programledaren kring kvällens tema: ”det är förkastligt att bo ihop med två kvinnor” ”otrohet orsakar mycket smärta” etc. Det är kring hur vi beter oss i

• Sida 670
•  Original

privata relationer som det gemensamma ‘ödet’ mestadels formeras. Det allra mest iögonenfallande exemplet på pratshowernas genomslag utgör givetvis den färgade amerikanska tv-stjärnan Oprah Winfrey, idag kanske världens mest förmögna kvinna, med enorma tittarskaror världen över. Det inflytande Oprah Winfrey har över tvpubliken är närmast kusligt.

Så utsågs hon också nyligen till USA:s mest inflytelserika person alla kategorier, hästlängder före såväl Clinton som Hillary. 33 miljoner människor i 133 länder, från USA till Folkrepubliken Kina, ser varje vecka hennes tv-show. Sedan starten för över tolv år sedan har den gått från tämligen slaskig sensationsprägel till new age-influerade moralpredikningar.⁴⁹

Även filmen har alltid haft, som Blomgren konstaterar, en stor genomslagskraft i de breda folklagren (och skall tilläggas inte minst bland ungdomar) och ”under 1900-talet har filmen varit den, efter musiken, mest utbredda formen av kulturell fritidssysselsättning”.⁵⁰En annan väsentlig del av det populärkulturella utbudet utgörs av det skrivna ordet, veckopressen. Veckopressen, likaväl som andra kulturformer, vänder sig inte enbart till ungdomar utan den är kanske den kulturform som är minst åldersrelaterad. Målgrupperna för olika tidningar skiljer sig givetvis åt; det förekommer såväl familjetidningar som Året Runt, Allas eller Allers,⁵¹ tidningar som vänder sig till yngre flickor och tonåringar som Frida och Vecko-

Revyn, damtidningar och under senare tid vad som skulle kunna

kallas machomagasin av typen Café, Slitz, Hemingway. Listan kan göras lång, men veckopressen har liksom tv och film en stadig förankring i folkdjupen och med tanke på det ständiga växelspel mellan publik och producent som så påfallande strukturerar populärkulturens tillblivelse kan inte innehållet ligga alltför långt ifrån en existerande verklighet. Precis som när det gäller tv-såporna måste de föreställningar och synsätt som tas upp finnas latent närvarande och de måste för att fylla funktionen att locka läsare till tidningen i hög grad representera läsarinnornas syn på sina möjligheter och de krav som ställs på dem. Därför är även veckopressen intressant att fokusera i relation till den politiska offentligheten och medborgarrollens förändring. Familjetidningen Året Runt beräknas t.ex. varje vecka under 1995 haft 752 000 läsare, vilka ”var och en ägnade sammanlagt 1 timma och 20 minuter åt läsning av tidningen”⁵². Gullan Sköld, som analyserat innehållet i Året Runt under fem decennier, kommenterar också den betydelse som tidningen haft för hur ”en stor grupp av svenska kvinnor skaffat sig självbilder”.⁵³

• Sida 671
•  Original

Den alltmer centrala relationen mellan demokratin, här i bemärkelsen utvecklandet och vidmakthållandet av en vital medborgarkultur bestående av ett antal olika komponenter, och den folkliga kulturen förtjänar uppmärksamhet. I demokratidebatten har hitintills förhållandet mellan populärkulturens funktion och fokus och den politiska offentlighetens, inklusive medborgarrollens, omvandling inte varit särskilt framträdande. Till undantagen hör Richard Merelmans Partial Visions (1991), som diskuterar hur populärkulturens gestaltning, förstådd som tv-serier, företagsskrifter, tidningsannonser och textböcker, i tre etablerade demokratier, USA, Canada och Storbritannien, reflekterar eller möjligen reflekteras i konfliktlösning i politiken. Kulturens roll för politiken har alltid, menar Merelman, tilldragit sig intresse, alltifrån Platons påbud att köra ut författarna från sin tänkta republik. ”But, despite Plato, today’s poets – the wordsmiths and image makers of popular culture – occupy positions of great power in democratic societies”, skriver Merelman och framhåller samtidigt att denna populärkultur till viss del genom sitt innehåll, förhindrar att demokratin förverkligas helt, genom att det medborgarna möter genom populärkulturen bara är ”delvisioner” snarare än helheter.⁵⁴

Privata relationer står i fokus

Frågan är om inte ett av kulturens och konstens väsentligaste funktioner, och detta gäller såväl mer folklig kultur som den smalare, är att erbjuda möjligheter till ”tillfällig distansering” från de egna livet och de omedelbara livsvillkoren genom att via romanen, filmen, tvsåpan, eller musiken⁵⁵ för en stund träda ut ur det egna och in i en imaginär värld där samtidigt egna erfarenheter får proportioner, tilldelas en innebörd eller t.o.m. mening och sätts in i ett sammanhang som gör det möjligt att ”återinträda” i det egna igen.⁵⁶ Såpaförfattaren Michael Hancock formulerar det som att det finns ett starkt behov av terapi:

Livet är meningslöst och vi människor behöver få oss itutat att det ändå har ett sammanhang. Vi behöver stöd och tröst och bra historier. Gud och religion är lysande historier till exempel.⁵⁷

Just för att kulturupplevelser hjälper till att upprätthålla möjligheten att också vara närvarande i det egna och skänker relief åt detta, är det som många pekar på viktigt att det man tar del av inte ligger allt-

för långt från en själv eller den egna livssituationen, då det lätt

• Sida 672
•  Original

uppfattas som ointressant och icke-relevant. Små barns kulturutbud, där distinktionerna mellan dröm och verklighet, mellan övernaturligt och verkligt och mellan djur och människor fortfarande är upphävda, är det allra mest imaginära och i vuxnas ögon ”fantasifulla” men talar – precis som Vita Lögner och Skilda Världar reflekterar tonåringars tillvaro – till den inre verklighet som barnen upplever.

Svenska ungdomar kommenterar också de tv-såpor som flertalet faktiskt tittar på med att ”⁵⁸det är vardagslivet fast de spär på mycke mer känslor och händelser” och att det är viktigt att såporna just efterliknar verkligheten. Samtidigt är det viktigt att tv-såporna på åtminstone en väsentlig punkt skiljer sig från verkligheten; -är det viktigt med vackra människor i serien, lyder frågan och svaret: ”Anki: Nej, man vill, man vill att det ska vara snygga människor, det vill man faktiskt. Typ som på Melrose Place. Det finns ingen som är ful där ju”.⁵⁹

Det som framförallt framstår som populärkulturens kännetecken, vilket redan till viss del torde ha framgått, är den allt starkare koncentrationen på relationer och relationsproblem som präglar inte enbart tv-såpor och shower, utan också veckotidningarnas reportage, filmen och litteraturen. Det är den ”lilla världen” intimsfären som porträtteras: ”såpan skildrar nästan uteslutande intimsfären eller den lilla världen, och helst ska den också utspela sig i en igenkännbar social och fysisk miljö”.⁶⁰ Dessa relationer inte bara ”är” utan diskuteras, ifrågasätts, och står i fokus för handlingen. Även i de fall där andra aspekter av tillvaron skildras, yrkeslivet först och främst, sker det ofta genom att det speglas i termer av relationer såsom i thirtysomething. Litet tillspetsat skulle man kunna säga, att individerna tecknas i första hand i sin ’privata’ roll; som potentiella svikna, övergivna eller övergivande kärlekspartners; den andra väsentliga rollen är just yrkesrollen – och det blir mer distinkt och tydlig i de populärkulturella uttryck vars målgrupper är äldre. Medan ’privatrollen’ är oerhört accentuerad i ungdomsserier som Vita

Lögner och Skilda Världar där få andra identiteter på allvar tillåts

konkurrera om uppmärksamheten, är identiteterna i thirtysomething mer flerdimensionella. Framförallt är det kärleks- och erotiska relationer som är föremål för intresset, och påfallande är t.ex. hur homosexualitet – både kvinnlig och manlig – blivit ett normalt och vanligt inslag både i tv och på filmduken. Däremot finns det ingen värld utanför vad man skulle kunna kalla ”det egna livet”; offentligheten lyser med sin frånvaro inom stora delar av populärkulturen och även om ett medborgerligt engagemang inte är

• Sida 673
•  Original

särskilt tacksamt att porträttera så kan man undra vad frånvaron av en ”medborgarroll” får för konsekvenser.

Michael Hancock, själv såpaförfattare, kategoriserar såporna i två fack; maktsåpan och relationssåpan. Maktsåpan, serier jag själv på 1970-och 80-talet tittade på som Dallas, Dynastin, Modedockorna, och i dag Rederiet, är i en viktig aspekt relationssåpans motsats. Båda är konfliktdrivna, men ”utmärkande för konflikter i en relationssåpa är att de kan lösas genom kompromisser. Maktsåpor däremot är nollsummespel där den enes död är den andres bröd”. Även om maktsåporna fortfarande har en marknad, är skillnaden mellan 1970och 80-talens tv-serier och det slutande 1990-talets betydande; och också Hancock drar slutsatsen att även maktintrigerna tenderar att gestaltas mer och mer i de privata relationerna. Det blir ändå tydligt att i den viktiga del av populärkulturen som tv-såpor och tv-shower utgör är individen främst skildrad som emotionell varelse i relation till andra. Bilden är givetvis inte entydig; det finns hela tiden motkrafter och andra utvecklingslinjer, och inom filmen är detta tror jag allra mest accentuerat, men att tendensen går i denna riktning förefaller obestridligt; det är den ’terapeutiska’ människan som står i centrum och det finns knappast någonting riktigt verkligt eller betydelsefullt utanför eller utöver de sociala relationerna. I detta avseende har världen krympt, horisonterna blivit mindre.

Respekt för olikheter

Förekommer det då, kan man fråga, något avläsbart ”budskap” av etisk eller moralisk karaktär som kan vara av vikt i relation till demokratins ideal? För det blir ju uppenbart att t ex såporna fyller en funktion när det gäller självreflexion och reflexion kring tillvaron, som även om avsikten inte är att socialisera, att lära, så är det ändå så som kulturen delvis kommer att fungera. ” I nöjet finns ett allvar, ett sökande efter sammanhang och begriplighet”.⁶¹ Uppenbarligen är det man ”lär” sig framförallt, som redan påpekats, livskunskap som har att göra med sociala relationer, och relationskonflikter. Tidigt, såpatittandet börjar alltså redan i 7-8-års åldern för många barn, stiftar man bekantskap med olika erotiska konstellationer, både mellan yngre och äldre individer; heterosexualitet, bisexualitet och homosexualitet existerar sida vid sida och relationsproblemen ter sig relativt likartade oavsett vem det är frågan om; de är ”eviga” i någon mån: otrohet och attraktion till andra, att återknyta, svartsjuka, svek, förälskelse, att skiljas åt. Tillvarons centrum,

• Sida 674
•  Original

för en 10-åring som följer med i ett antal ungdomssåpor, torde framförallt vara knutet till de nära relationerna.

Något som framhålls när det gäller såporna, är deras fokus på konflikter, att de som Hancock uttrycker det, är konfliktdrivna. Magnus Abrahamsson, som författar manus till ungdomssåpan

Skilda Världar: ”– Men en enda konflikt räcker inte. Den stora

konflikten måste leda till andra konflikter, sprida sig som ringar på vattnet”.⁶²

Mänskliga konflikter, och hur dessa löses – ofta då i relationssåporna genom kompromisser, är således något som man får en orientering om genom tv-såpor – och till viss del också genom pratshowerna. Konsekvensen av att konflikter sätts i fokus är kanske att det blir mindre dramatiskt och mindre traumatiskt för de yngre generationerna, att mänsklig samlevnad i stor – eller åtminstone viss utsträckning – utvecklar sig kring konflikter och kring delvis motstridiga intressen, och att detta är något naturligt som det går att jämka sig samman kring. Konflikt och kompromiss är således ett av de normativa inslag som förekommer inom populärkulturen och främst i såporna.

Ovan nämnde jag hur homosexualiteten kommit att bli ett betydande tema, både i svenska såpor som Vita Lögner men också i Hollywood-filmen, där Tom Hanks rolltolkning i filmen

Philadelphia 1993 markerade det verkliga genombrottet för homo-

sexuella skildringar på vita duken. Det intressanta och ur etisk synvinkel betydelsefulla, är emellertid att dessa skildringar inte sker med några större åthävor; i ungdomsseriernas värld förefaller det lika naturligt att vara gay eller lesbisk som att vara hetero, ja det är t.o.m. litet trendigt:

Emma: …alla ska komma fram med att de är lesbiska eller homosexuella. Anki: Ja, men det är inne att vara det ju.⁶³

Tolerans och respekt för mänskliga olikheter är med andra ord ytter-

ligare påfallande inslag inom populärkulturen idag, utan att detta görs till ett medvetet huvudbudskap; de moraliska pekpinnarna är få. Ett exempel: I Vita Lögner förekommer en kvinnlig präst, Elsa, som dessutom är lesbisk. I en sekvens blir hon besatt av tanken på att få barn, och närmar sig en av seriens manliga huvudpersoner, Patrick, för att fråga om han kan ”ställa upp”- utan andra förpliktelser givetvis. Hennes beteende leder dock till komplikationer för Patrick, vars (ena) tjej Tessan får reda på vad som utspelat sig. En märklig skildring, kan tyckas, men Elsa är långtifrån framställd som någon moraliskt förkastlig person, utan porträtteras tämligen

• Sida 675
•  Original

neutralt – varken bättre eller sämre än någon av de andra rollfigurerna. Såpaförfattaren Hancock konstaterar emellertid med anspelning på etiska och normativa budskap, att vad som helst ändå inte får hända i en relationssåpa; det måste finnas en moral även om det är en ”pissig moral”, säger han, och exemplifierar med kvinnan som söker förnyelse men där mannen motsätter sig detta.

I det här läget kan inte kvinnan rycka på axlarna åt sin tröge man och göra som hon vill. Nej, här finns enligt Hancock en strikt moralkodex, som han är litet trött på: om kvinnan ska lämna sin man, måste han vara ett svin först och bedra henne. – Jag skulle vilja ha en mer mänskligt förlåtande såpa, något som ligger närmare verkligheten.⁶⁴

Samtidigt är rollfigurerna sällan tecknade med tydliga moraliska förtecken, det vill säga i entydigt svart och vitt; åtminstone inte om man jämför med serier från tidigare decennier. Istället får man uppleva dem manövra sig genom livets svårigheter, otroheter, partnerbyten, misshandel, fiendskap; livet pågår, utan början och utan slut.

I ett annat sammanhang⁶⁵ har jag analyserat inslag i en annan av populärkulturens främsta medium, veckopressen, som direkt riktar sig till publiken, nämligen ”testa- dig-själv” från 1960- till 1990-tal.⁶⁶Det är intressant att ställa frågan om de etiska eller normativa budskap som där kommer till uttryck överensstämmer med de som såporna förmedlar, eller om de är korsande influenser? Vad som händer under denna period, som för kvinnornas del innebar dels utträde på arbetsmarknaden och p-pillrets tillkomst, är att de budskap som testerna förmedlar faktiskt ändrar innehåll. Ett liknande fördragsamt förhållningssätt till individuell variation och mänskligt beteende som såporna – om än med vissa begränsningar – uppvisar återfinns nämligen också i 1990-talets tester, vilket kraftigt skiljer dem från 1960-talets. Medan 1960-talets tester många gånger bjöd på pejorativa eller allmänt nedsättande omdömen om det icke önskvärda: ”stackars lilla vän”, ”nej, min fröken”, ”sömntuta där”, så är den typen av åthutningar sällsynt förekommande i någon av 1980-talets eller 1990-talets tester. Dessa signalerar istället en mer vidsträckt acceptans för individuella variation och en förståelse även för det ”icke-önskvärda” beteendet. Det fina i kråksången, så kan nog med fog budskapet åtminstone i vissa av de senare årens tester tolkas, är inte att uppträda enligt en för alla given mall, utan att intressera sig i så hög utsträckning för sig själv och sin person att man kommer till insikt om vem man är. Utan tvekan är det alltså ett mer individualistiskt ideal som framskymtar i 1980- och 1990-talets tester, i motsats

• Sida 676
•  Original

till 1960-talet då ett äldre samhälle med krav på uppträdande enligt vissa givna regler ännu kastade sin skugga över vardagstillvaron och följaktligen också över populärpressens budskap.⁶⁷ Det är, för att återknyta till Bellah, den expressiva individualismen som artikuleras. Den har föga att göra med ett egoistiskt eller utilitaristiskt synsätt.

Att på detta sätt söka tolka om de normativa budskap som förmedlas genom populärkulturen har förändrats över tid är givetvis inte okomplicerat. Men möjligen finns det fog för att hävda att det normativa budskapet också blivit mer ’rationalistiskt’, i bemärkelsen att det sker en starkare betoning av att individen – inte minst gäller detta kvinnorna – kan och bör göra aktiva val och väga olika handlingsalternativ mot varandra. I de tester som rör relationen mellan kvinnor och män har jämfört med 1960-talet en påfallande förändring skett. I 1990-talets tester återfinns nämligen mycket litet, om ens något, av det betraktelsesätt där männen väljer och kvinnor blir valda som var klart framträdande i 1960-talets tester. Då gällde det för flickorna att tilldra sig pojkarnas intresse genom att uppträda riktigt och förstå männens behov av att till exempel behärska situationen. På 1990-talet är budskapet i flera av testerna snarare det motsatta: att flickorna (precis som pojkarna får man anta) väljer och fattar medvetna beslut. Testernas uppmaning till sin unga kvinnliga publik är att ställa krav, kvalitativa krav på pojkarna. Alla duger inte, här gäller det att vara medveten om sitt eget värde och att veta vad man letar efter!⁶⁸

Den betoning av rationalitet⁶⁹ – här definierat som övervägda val – i relation till det motsatta könet, till pojkarna, som framträder under 1990-talet överensstämmer med en mer allmän bild av beteendeutvecklingen hos de yngre generationerna. Jag vill hävda att det bland de yngre generationerna – för vilka den ”lust-etik” som betonats i barnuppfostran varit tongivande – är mer socialt accepterat att bete sig mål-medel relaterat än tidigare, att betrakta andra människor och institutioner som instrumentella i förhållande till målet: ”att vara sann mot sig själv”, att veta vem man själv är och lära känna sig själv. Det är på grund av ett förändrat socialisationsmönster och den minskade sociala kontroll som urbaniseringen inneburit som målinriktat mänskligt beteende blivit vanligare. Framväxten av en individ som styrs av ”rationalitet” istället för tradition, kultur eller religion – modernismens och upplysningens stora projekt – förverkligades knappast fullt ut under industrialismen, men kanske har den blivit mer av en realitet under just postindustrialismen.

• Sida 677
•  Original

Ytterligare belägg för att veckopressens, men här riktat till mognare kvinnor, budskap förändrats över tid ger Sköld i sin analys av Året Runt. 1995 porträtteras betydligt fler yrkeskvinnor än tidigare och – om jag tolkar henne rätt – också med betydligt mindre ambivalens. Samtidigt är det intressant, hur kontinuiteten med den modersroll som dominerade på 1950-talet, ändå fortlever in i 1990talet. En viktig förklaring är, att en familjetidning som Året Runt riktar sig till en målgrupp utanför storstäderna; främst till lågutbildade kvinnor på landsbygden, där förändrade livsmönster tar längre tid att slå rot och förändra efterfrågan.⁷⁰

Sammanfattningsvis så menar jag att de ofta oavsiktliga budskap som grovt sett kan utläsas ur det populärkulturella utbudet ser nära

relationer som tillvarons kärna, relationer som ofta är konfliktfyllda

till sin natur, men där konflikt är en naturlig del av den privata tillvaron och där möjligheter till lösningar finns som inte pekar ut vinnare och förlorare. Vidare är det möjligt att dra slutsatsen att det i relationssammanhang blivit mer normativt riktigt att uppträda rationellt i bemärkelsen att överväga alternativ och att välja, även när det gäller människor: man tar själv ansvar för sitt eget ”öde” och den rationaliteten är det närmaste en norm man kommer. De relationer man ser i t.ex. såporna kan man också identifiera sig med; det är alltså förhållandevis begränsade miljöer som man som tittare får del av; gärna vackra människor, relativt framgångsrika och socialt anpassade. Människor som faktiskt har det svårt materiellt – som Börje i Svenska Hjärtan som är arbetslös, blir övergiven och är ekonomiskt svag samt äldre – förekommer ganska sällan (men oftare, ska tilläggas, i serier som vänder sig till en äldre publik, vilket återigen pekar på samspelet mellan populärkulturen och publikens livserfarenheter).

Ytterligare ett tydligt ”budskap”, av stor relevans för den demokratiska kulturen, är att människor när det gäller nära relationer har skilda behov. Sexuell tolerans, med andra ord. Variation är regel snarare än undantag när det gäller mänskligt beteende på relationsplanet. Det leder också till att populärkulturens 1990-tals budskap kännetecknas av en ökad ovilja till att föreskriva någon bestämd etik innehållsmässigt; det är i relation till det egna jaget som det etiska avgörs: att svika sig själv och inte vara sann mot sin natur är oetiskt och moraliskt förkastligt och, skall tilläggas, att genom att bejaka sin expressionism, skada andra. Det senare är givetvis ett mycket viktigt tillägg.

• Sida 678
•  Original

Att kontrollera de kulturella uttrycken

Hur gestaltar sig då relationen mellan statsmakten och den mäktiga populärkulturen? I de etablerade och mogna demokratier till vilka Sverige hör har statsmakten i dag föga möjligheter att längre – även om den politiska viljan funnes vilket den knappast gör⁷¹ – skaffa sig effektiv kontroll över det kulturella utbud som riktar sig till en masspublik. För det finns vare sig medborgligt stöd ens bland de grupper som tidigare hörde till ” moralens väktare” och heller inte tekniska möjligheter. De kulturyttringar som framförallt intresserar en begränsad, ofta högutbildad och välbeställd, grupp i samhället – museerna, teatrar, Operan, konsertmusiken och den s.k. seriösa litteraturen – fortlever ju på den lilla marknad som Sverige utgör framförallt tack vare statliga pengar och är därför teoretiskt sett fortfarande möjliga att styra innehållsmässigt. Samtidigt är det knappast den delen av kulturutbudet som har tillerkänts avgörande betydelse för medborgarkulturens förändring. Det är istället om och hur populärkulturens innehåll bidrar till en upplösning eller en omvandling av den politiska och samhälleliga offentligheten som har stått i fokus för såväl politik som diskussion.

Det är emellertid fascinerande att betrakta med vilken energi populärkulturella uttryck bekämpats historiskt. Kastar man nämligen en blick över axeln, bakåt i historien, så har samhällseliterna, vilket mycken kulturhistorisk forskning visar, med olika medel intensivt strävat efter att kontrollera och ställa den känslo- och tankemakt som den folkliga kulturen utgjort i sin egen tjänst. Åtminstone har man sökt förhindra den från att undergräva den rådande ordningen. Genom förbud, censur eller genom patronage har konsten – känslomakaren – försökt att hållas i schack. Framförallt har detta givetvis gällt konstformer som nått ut till en större publik – under några sekler teatern⁷², litteraturen, tidningarna och under 1900-talet filmen.⁷³ Teatern under tidigare sekler, inte minst då de kringresande teatersällskapen och landsortsteatrarna var en tidig förelöpare till filmen eller tv och väckte gensvar och intresse i folkdjupet, var det framförallt kyrkan som med benäget bistånd av statsmakten ställde sig kritisk och pläderade för förbud, mot bakgrund av den omoral och det fördärv som skådespelen kunde ge upphov till, främst hos ungdomen. ”Från komedianternas fördärvliga inflytande skulle dock den studerande ungdomen skyddas. 1759 beslöt Rådet att i rikets universitets- och gymnasiestäder förbjuda skådespel , såsom ledande till ’ den därstädes befintliga studerande ungdomens skada och utgift’”.⁷⁴ Några decennier senare, efter en

• Sida 679
•  Original

period av ovanlig liberalisering, infördes 1785 under Gustaf III teatercensur i Sverige, framförallt som flera betraktare påpekar mot bakgrund av den ökade politiska spänningen i landet och utanför (franska revolutionen närmade sig med stormsteg). Censorernas uppgift preciserades till

at noga tilse, det ingen ting införes som strider emot Religion, Regerings-sättet, Konoungens höghet, Adelens anseende, de öfrige Ståndens och Ämbetens tilbörlige agtning, eller skulle kunna bidraga at dem i något af alt detta hos en lätt förvillad Almänhet förringa, likasom icke (h)eller något oanständigt, stridande emot goda Seder och enskilde Personers heder och goda rygte: At språkets renhet på alt möyeligt sätt befrämjas.⁷⁵

Av citatet framgår att censuren framförallt motiverades av politiska skäl. Kritik eller snarare ringaktning inför samhällets herrar fick inte förekomma från en teaterscen eftersom dess genomslag kunde få oanade samhällseffekter, också av politisk natur. Litteraturvetaren Skuncke pekar på att förbudet 1796 mot pjäsen Arlequin Kejsare i

Månan mycket väl kan ha tillkommit på grund av dess demokratiska

tendens.⁷⁶

I en rad böcker och artiklar har kulturhistorikern Robert Darnton tecknat framförallt 1700-talets populärkulturella förutsättningar; produktionsvillkor, distribution, och kampen mot myndigheter och överhet. Inte minst har Darnton ägnat sina framställningar åt populärlitteraturen, de böcker och skrifter som inte släpptes in i salongerna utan i stället distribuerades och såldes illegalt. Därav titeln på en av hans mest kända böcker, Boken i rännstenen.⁷⁷Även det skrivna ordet betraktades alltså som ett potentiellt hot mot det rådande systemet, och den ‘underjordiska’ eller illegala litteraturen var särskilt betydelsefull under 1700-talet ”when censorship, the police, and a monopolistic guild of booksellers attempted to contain the printed word within limits set by the official orthodoxies”.⁷⁸ Darntons forskning är fascinerande läsning⁷⁹, som tydligt visar på livskraften och betydelsen av den illegalt utgivna litteraturen både som underhållning, men där just underhållningens innehåll med tanke på statsmakternas restriktioner, förmedlar synsätt, nyfikenhet och uppväcker känslor som kan rasera förhärskande normsystem. För den franska illegala litteraturen som ofta kort och gott kallades ”livres philosophiques”, bestod av såväl mer filosofiska betraktelser som Rousseaus Emile, böcker med mer pornografiskt innehåll som Thérèse philosophe eller Ankedoter om

Madame du comtesse du Barry⁸⁰ men framförallt hade dessa

• Sida 680
•  Original

”filosofiska böcker” ett politiskt innehåll, innebärande kritik av hovet, adelns privilegier och idéer om mer jämlikhet och – demokrati.⁸¹

Att litteraturen, till skillnad vill jag hävda mot vad som är fallet idag, tidigare tilldelades och uppenbarligen spelade, en väsentlig roll i socialisationsprocessen ger en undersökning av utgivningen och synen på brittiska barnböcker drygt 100 år efter ”livres philosophiques” glansdagar, belägg för.⁸² Det offentliga intresset från de etablerade eliterna i 1800-talets slut för barn- och ungdomars läsvanor var, menar Gretchen Galbraith, påfallande och det gällde såväl medelklassens som så småningom också arbetarklassens barn och ledde följaktligen till diskussioner om statens förhållningssätt till litteraturen. ”This concern with children’s reading habits”, skriver hon vidare, ” grew out of an understanding of reading as a consumption:you were what you read. It was fueled by a sense of cultural crisis related to a perceived jump in mass literacy at a time when cheap literature was more abundant than ever”.⁸³ För övrigt är det värt att notera att de farhågor om en annalkande eller pågående kris som idag präglar diskussionerna om demokratins utveckling uppenbarligen knappast är nya; förändrade livsvillkor, upplöst ”moral” och brist på adekvat prägling via skola och kultur var påtagliga bekymmer såväl i 1800-talets Storbritannien som i Sverige.

Statsvetaren Roger Blomgren skriver apropå filmcensurens införande i Sverige 1911:

Några år in på 1900-talet började dock röster höjas för att staten skulle ingripa. Det var när spelfilmerna började spridas som också ”omoralen” kom in i filmen i form av våld och sexualitet. De tidigaste protesterna kom redan 1905. Då hölls det första opinionsmötet mot kinematografins urartning och barnens besök på kinematograferna. I spetsen för protesterna stod lärare och föräldrar.⁸⁴

Motiveringarna bakom filmcensuren, att detta medium och dess innehåll bidrar till moralisk upplösning och förändrade (och fördärvade) seder, påminner om dem som ofta förts fram även när det gällt andra typer av mer populära kulturyttringar eller förströelser. Av en brittisk forskare har denna reaktion givits beteckning ”moralpanik” vilket kan tjäna som en lämplig beteckning.⁸⁵

Kampen mot dans under 1930-talets slut och i början av 1940talet som kom att drivas under mottot ”dansbaneeländet” är ytterligare ett exempel på ett moralpanik-utbrott⁸⁶ liksom 1950-talets högljudda protester mot de alltmer populära serietidningarna för

• Sida 681
•  Original

barn och ungdom, där det ställdes krav på att ”serieeländet” skulle bli föremål för politiska ingrepp av typen förbud eller censur.⁸⁷

Motpolen till populärkulturen finner man främst i idén om folkbildningen. För den bildningsrörelse som till stora delar bar fram den svenska demokratin, var avsikten att utveckla och höja individens, och främst då arbetarklassens, andliga resurser och personlighet med sikte på att denna klass på ett bättre sätt skulle kunna deltaga i det kollektiva, i samhällslivet. Bildningen var därigenom ett medel för att nå målet om ett mer jämlikt samhälle, där fler ur tidigare underpriviligierade klasser kunde vara med i det offentliga livet. Personlighetsutvecklingens mål var inte – som i 1990-talets post-moderna generation – enbart inriktat mot att öka självinsikten och sträva efter ett sant jag utan också mot att öka skaran av dugliga beslutsfattare för samhällets positioner och uppdrag. Individens utveckling kunde tjäna kollektivet, helt enkelt. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver apropå bildningsrörelsen att: ”En frikyrkoman, Axel Andersson, noterar i början av 1900talet att hela väckelserörelsen blivit, som han uttrycker det, ’en hävstång i bildningens tjänst’. Beviset är, menar han, att så många medlemmar nått framstående positioner inom kommunalpolitiken”.⁸⁸Bland de politiskt verksamma, fortsätter Ambjörnsson, var också i 1900-talets början många hemmahörande i bildningsrörelsens olika grenar, som arbetar- nykterhets eller frikyrkorna.

Samtidigt ligger det klassiska folkbildningsidealet i vissa aspekter mycket nära den idé om personlighetsutveckling och genuinitet som tidigare framhållits som alltmer tongivande för efterkrigstidens västvärld. Oscar Olsson, en av de verkliga förgrundsgestalterna inom den svenska folkbildningen⁸⁹ formulerade målet med bildningen att tillägna sig ett förhållningssätt som medförde ett kritiskt reflekterande över livsvillkor och auktoriteter och att människan var just ett utvecklingsprojekt, eller som Ambjörnsson uttrycker det, människa var man inte man blev det.⁹⁰ Detta förefaller på ytan bedrägligt likt den hållning som präglar det sena 1900-talets individer. Men bara förefaller. Ty tillägget är ytterst väsentligt; att denna ökade bildning, denna utveckling av personligheten, ställs i samhällets tjänst, för dess utveckling och framåtskridande. Det yttersta syftet med den kulturella fostran var att en ny och bättre människa skulle framträda, en människa ämnad att fostra ett samhälle präglat av kollektivism, samverkan och solidaritet.⁹¹

Om folkbildningen under 1900-talet har utgjort en av relationerna som upprätthållits mellan politiken och kulturen så har alltså populärkulturen utgjort den andra. Dessa båda relationer har

• Sida 682
•  Original

egentligen utgjort varandras motsatser, vilket också förklarar antagonismen dem emellan. Medan bildningsrörelsen uppfattar människan ”som ett civilisationsprojekt, vars mål är medvetenhet och impulskontroll (och) premierar förnuft framför känsla, reflexion framför spontanitet”⁹², så är mycket i populärkulturens form och innehåll – pocketlitteraturen, filmen, dansbanorna, serie- och veckotidningarna, musiken och tv-såporna – inriktad på motsatta värden. I stället för disciplinering är det frågan om att låta sig ledas av lusten och glädjen och att därigenom sätta mycket mer av känslor och känsloutlevelse i högsätet. Bildningsrörelsen föds av ett samhälle där den mänskliga naturen fortfarande betraktas som ”ond” och i behov av ständig tuktan, fostran och disciplinering för att ”höjas” till sin optimala nivå. Den populärkulturella revolutionen, om jag får kalla den så, är i stället frukten av ett samhälle där den mänskliga naturen betrakas som i grunden” god” och där disciplinering och tuktan som gör våld på känslor och spontanitet snarast leder till en brist på personlighetsutveckling.⁹³

Sett i retrospekt är det bildningstanken som befunnit sig på den förlorande sidan; idag kan man nog säga att den huvudsakliga relation som existerar mellan kultur och politik har populärkulturella förtecken snarare än personlighetsutveckling i riktning mot samhällsansvar.

Kan kulturen skapa ett gemensamt rum?

Ett samhälle, och inte minst det demokratiska samhället, bygger på att medborgarna uppfattar vad som utgör ”det gemensamma” någorlunda samstämt. Det finns data som pekar i riktning mot att den mentala föreställningen om vad som konstituerar samhället eller ”det gemensamma” har genomgått en klar förändring. Det gemensamma, som man både känner ett ansvar för och tar ett ansvar för, har både krympt ihop – och expanderat, förefaller det. Det ”gemensamma” ligger antingen mycket nära eller mycket långt borta. Det är samtidigt barnens dagis och global miljöförstöring, skolgården och mänskliga rättigheter. Om samhället och det ”gemensamma” tidigare betraktades som den egna staden, byn eller kommunen – vid sällsynta tillfällen kanske hela landet – sträcker sig det gemensamma inte långt utanför de egna vardagserfarenheterna. Men, och det skall man komma ihåg, för dessa känner många ett ansvar⁹⁴ och definitivt är det så att man uppfattar sig ha skyldigheter gentemot andra; en skyldighet att inte ”veta bäst”, och att inte föreskriva andras

• Sida 683
•  Original

livsbanor. Skulle man hårdra det en aning så kan man säga att en postmodern medborgarskylighet följaktligen är att inte bedriva politik, i bemärkelsen föreslå lösningar på andras problem. Den uppfattade skyldigheten bedömer jag som mycket betydelsefull i den moderna medborgarkulturen. Men likväl; det gemensamma är det påtagliga, det konkreta medan det ”samhälle” om vilket de politiska partierna talar är ett tomt skal, ett abstrakt begrepp utan innehåll. En god medborgare är följaktligen en individ som uppträder gentemot andra enligt de toleransprinciper jag tidigare talade om i sina relationer, i likhet med den ”toleranskultur” som förmedlas inom populärkulturen. Medborgarrollen har därmed sammansmält, eller möjligen har den delvis upphävts, med rollen som privatperson. Hur har den utvecklingen blivit möjlig? Utan att här kunna empiriskt belägga ett sådant samband, är det onekligen intressant att peka på det dominerande fokus på privata relationer, gestaltade i en intimsfär med föga eller ingen hänvisning till en värld därutanför, som förmedlas i den moderna populärkulturen.

Vad blir då de framtida konsekvenserna för medborgarkulturen av dessa strömningar? Såge vi populärkulturen som den enda källan till effektiv prägling – vilket den naturligtvis långtifrån är – hur skulle de individer kunna se ut som får sig dessa ”budskap” till livs? ”Fostrar” detta till medborgare eller enbart till privatpersoner? Även när det gäller denna, för demokratin, centrala frågan är det möjligt att peka på motstridiga tendenser. Den långtgående tolerans för skilda livsstilar, för variation och tolerans och beteenden som jag hävdar kan utläsas även om de inte alltid är avsiktliga, borde från demokratisk utgångspunkt vara en stark positiv kraft: att hysa respekt för andra människors val av partner eller livsstil är grundläggande i ett samhälle som bygger på samarbete och harmoni. Genom populärkulturen förmedlas således knappast bilden av att en livsstil är den ”rätta”- mångfald är i stället accepterat, olika synsätt och perspektiv kan faktiskt finnas som förändrar bilden. Samtidigt som detta alltså borde bidra till att skapa positiva länkar till en demokratisk medborgarkultur, så är det också möjligt att den ökade öppenhet och den ökade vetskapen om att den egna livslösningen bara är en av många tänkbara, sätta käppar i hjulet för politik som hittills byggt på att renodla, på ideologisk grund, en lösning och ett slags tolkning som i strid med andra tolkningar (ideologier) den ”rätta” för hela samhället. Öppenheten och toleransen som norm komplicerar verkligheten i så hög utsträckning, att partipolitik med ideologiska förtecken förefaller ointressant och alltför förenklat; ja nästan som ett övergrepp gentemot de annorlunda individer som – i

• Sida 684
•  Original

toleransens tecken – måste respekteras för sina lösningar. Efterkrigstiden har visserligen, som jag tidigare antytt, sett födelsen av en betydligt mer självmedveten individ som anser sig kompetent att själv kontrollera sitt eget liv. Men detta leder alls inte över till en vilja att styra andras, eller en övertygelse om att det ens är möjligt; en grund på vilken politik delvis måste vila.

Men om det förekommer inslag i populärkulturen som stryker demokratins idé medhårs, så finns det också inslag som är mer problematiska. Framförallt skulle jag vilja hävda att det alltmer dominerande fokuset på privatrollen, och på privata relationer utgör ett sådant inslag. Tillvaron upptas inom populärkulturen på ett mycket entydigt sätt av kärlek, erotik, vänskap, svek och föräldrabarnrelationer; privatlivet försiggår knappast längre i relation ens till någon offentlighet. Samhälle utanför det privata är svårförnimbart och diffust; även arbetslivet spelar en underordnad och undflyende roll.

Den grund, det kitt som mentalt håller samman ett samhälle, är det som jag här försökt förstå i relation till en viktig formare av mentala föreställningar och emotioner, nämligen kulturen. Detta kitt kan man givetvis också likställa med en moral eller en gemensam etik; hur bör man leva, privat och i samhället? Sociologen Emile Durkheim pekade tidigt på betydelsen av ett kollektivt emotionellt engagemang – det kollektiva medvetandet - som på samhällsnivå framförallt utvecklas genom kollektiva upplevelser för att vidmakthålla samhället som värdegemenskap. ”The point here is not” skriver Durkheim i en analys av moralisk fostran, ”to enrich the mind with some theoretical notion, a speculative conception; but to give it a principle of action, which we must make as effective as necessary and possible. In other words, the representation must have something emotional; it must have the characterstic of a sentiment more than of a conception”.⁹⁵

Religionen fyllde tidigare, och gör så kanske än idag i de delar av världen där sekulariseringen inte framskridit så långt som i väst, två för samhället mycket centrala behov. Den ena uppgift religionen fyllde var att fungera som en arena för kollektiv normbildning, normförmedling och reflexion. I alla samhällen finns behov av att reflektera över de villkor som individerna ställs inför, om det så sker i fiktiv form eller på annat sätt. Den reflektionen kan också ge upphov till etiska livsregler; hur vill vi att dessa villkor skall gestalta sig, hur bör vi bete oss?

Den andra uppgiften som religionen tidigare fyllde var att bidra med ett känslomässigt kitt, genom den emotionella utlevelse, extas,

• Sida 685
•  Original

som religionen tillät och där ritualer, symboler och kollektiva handlingar bidrog till att befästa dessa emotioner. Som Durkheim själv påpekade, så är det just den grund det religiösa livet och engagemanget hade i känslan som gjorde dess makt så stark. ”Already in Suicide he had argued that religion as it becomes more rational loses its power to constrain individual consciences, and he gives Protestantism as an example. In the lectures on moral education he recognizes the inadequacy of purely theoretical ideas to gain sufficient influence in the life of the child”.⁹⁶

Sverige är idag det mest sekulariserade landet i världen.⁹⁷ Kyrkan har helt tappat sitt känslomässiga och intellektuella grepp om samhället, törs man nog konstatera. Men om vi nu förutsätter att de funktioner som religionen fyllde är tidlösa och sprungna ur det kollektiva livets egen logik, finns det då något i det moderna samhället som ersatt religionen som reflexion, etik och källa till kollektiv extas? Kultur och konst, först och främst då populärkulturen som film, tv-såpor och veckotidningar, tror jag är svaret när det gäller reflexion och spegling i någon slags offentlighet över individuella och samhälliga villkor⁹⁸ som verkligen berör flertalet medborgare. Just genom sin unika kraft att få människor att reagera känslomässigt kan populärkulturen också föda etiska och moraliska ställningstaganden; dessa är dock som regel betydligt mindre föreskrivna och självklara än det etiska system som tidigare var förhärskande.

Moralpanik var frukten av ett samhälle där ’moral’ och ett påstått vaktslående om goda seder och normer, synen på rätt och fel, anständighet och fördärv fortfarande ingick som en naturlig del att diskutera i den gemensamma offentligheten. Vad som är påfallande under 1990-talet – och en liknande trend tycks prägla även ett samhälle som USA⁹⁹ – är att paternalistiska tongångar och tendenser till moralpanik knappast alls förekommer. Istället förefaller devisen ”var och en blir salig på sin fason” att prägla mer och mer av kulturdebatten i takt med att de generationer som fostrats till att dela en samhällsmoral såväl som en privatmoral sakteliga ersätts i befolkningen av de generationer där de enda (?) riktigt gemensamma moralprinciperna kan formuleras som att vara genuin som människa – vara sann – utan att det samtidigt skadar eller griper in på någon annan individs rätt att förverkliga sin sanna natur.¹⁰⁰

Beträffande populärkulturens möjligheter att kanalisera kollektiv extas och ge utlopp för kollektiva känslomässiga upplevelser, är jag mer tveksam. Snarare kännetecknas det post-moderna samhället av att extas och längtan helt riktas mot de allra mest privata

• Sida 686
•  Original

relationerna, mot den erotiska kärleken, som är den enda sfär där det för den ”rationella” individen är socialt tillåtet att släppa kontrollen och låta sig helt styras av just emotioner.¹⁰¹ Men kvarstår behovet av kollektiva känslomässiga upplevelser för att återupprätta en gemenskap utanför det alldeles egna? Kanske är den nya offentlighet, dokumentärsåpan och pratshowerna, som speglar de privata relationerna en väg att skapa denna, för samhället, nödvändiga upplevelse- och värdegemenskapen, där utrymme ges för gemensam normbildning. Samtidigt innebär det att en ”offentlighet” där fokus riktar sig mot andra aspekter än det privata mer och mer upphör att existera; verkligheten kanske i framtiden är ifatt populärkulturens bild av den emotionella individen som världens centrum.

Noter

¹ Till skillnad från Boije af Gennäs, och också hennes tidigare romaner som framförallt haft ett ‘relationsfokus’, kretsar många av de främsta samtidsförfattarnas prosa kring relationer och relationsproblematik som t.ex. hos Carina Rydberg, Anna-Karin Palm, Majgull Axelsson eller Agneta Klingspor.² Thunberg, 1999.³ Brink, 1983, Kleberg, 1969.⁴ Ett gott exempel på hur modern populärkultur förmår sätta ‘skräck’ i politiska beslutsfattare och skapa opinion är den nyligen avlidne regissören Stanley Kubrick’s Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att älska bomben. På ledande amerikanskt håll var man oerhört uppskärrad över den effekt filmen kunde få på vitala amerikanska intressen.⁵ Petersson, 1987, 7-27.⁶ Jfr Putnam, 1993.⁷ Möller & Gilljam ,1996.⁸ Wennhall,1994, 91f.⁹ Wennhall, 1994, 92. Kunskap om möteskultur är dock förmodligen inte lika väsentligt i dagens samhälle, medan däremot en annan kunskap som föreningslivet delvis förmedlar, ‘social’ kompetens och erfarenhet av mänskliga relationer, idag och på framtidens arbetsmarknad är ytterst gångbart och nödvändigt.¹⁰ Etzioni, 1994, Lasch, 1978, 1995, Fukuyama, 1997.¹¹ Se bland andra Putnam, 1995, Petersson et al, 1998.¹² Jämför två av de möjliga scenarior som Nordfors och Levin, 1998, tecknar.

• Sida 687
•  Original

¹³ För distinktionen mellan den ”lilla” och den ”stora”demokratin, se Petersson et al, 1998.¹⁴ Se Lindbom, 1995, Montin, 1998, Sörensen & Bang, 1998 för resonemang och uppgifter kring brukarmedverkan och nya former för samhällsdeltagande.¹⁵ Inglehart, 1997, 327, min översättning.¹⁶ Putnam, 1995.¹⁷ Bennich-Björkman, 1999.¹⁸ Bellah et al., 1985. Bellahs bok, Habits of the heart. Individualism and Commitment in America är en banbrytande studie som skickligt fångar upp den övergång som sker och skett i rikning bort från ett mer ‘absolut’ och till stora delar gemensamt värde- och normsystem till ett mer relativistiskt synsätt där handlingar och val utvärderas i relation till vad de bidrar med till den egna ‘nyttan’, en ‘nytta’ som dock inte endast, t.o.m. sällan, är av materiell natur. Nyttan kan mycket väl bestå i att ett visst alternativ är personlighetsutvecklande, därav den viktiga distinktion som görs mellan utilitaristisk och expressiv individualism.¹⁹ Jfr Taylor 1991, Bellah et al 1985.²⁰ Se bland andra Almond & Verba, 1963.²¹ För begreppet massamhälle se Kornhauser, 1960.²² Ett sådant synsätt, att ett fungerande samhälle förutsätter hög grad av värdegemenskap, är karakteristiskt för den idéströmning som under senare år gått under beteckning kommunitärer. En framstående företrädare är amerikanen Amitai Etzioni som bland annat skrivit The Spirit of Community (1993).²³ Almond & Verba, 1963, Putnam, 1993, Eckstein, 1996.²⁴ Thunberg, 1999; intervju med Jonas Gardell²⁵ Coleman, 1995, 129.²⁶ Johnson, 1998, 57.²⁷ Johnson, 1998, 58.²⁸ Se Coleman, 1995, Gottman, 1997.²⁹ Bellah, 1973, i en introduktion till Durkheims sociologi. Vad Durkheim, och även Bellah frågar sig, är vad som ersätter religionen som grunden för ett gemensamt samhälleligt medvetande när väl religionen övergått till att bli alltför rationalistisk. Bellah kommentar att Durkheim avvisade konsten ("art") som ett sådant kitt för att den låg för långt från verkligheten.³⁰ ”Efter tre”, Sveriges Radio den 28 december 1998.³¹ Psykiatrikern Victor Frankl, som ägnade stora delar av sitt liv åt att utforska innebörden av livsmening, framhöll som helt grundläggande att livsmening alltid var själv-transcenderade det vill säga riktades mot något annat än individen själv. ”Endast i den utsträckning en människa fullföljer en mening ute i världen, fullföljer hon sig själv. Men om hon går in för att förverkliga sig själv snarare än för att fullfölja en mening, förlorar självförverkligandet ögonblickligen sitt berättigande” (Frankl, 1969/1995, 43).

• Sida 688
•  Original

³² Se t.ex. Coleman, 1995, som skriver: ”Empati bygger på självkännedom: ju bättre kontakt vi har med våra egna känslor, desto bättre är vi på att avläsa andras känslor”. Han fortsätter ”För allt samförstånd och all förståelse, som är grunden till omtanke och omsorg, bygger på känslomässig lyhördhet, på förmågan till empati” (129).³³ Enmark, Kälvemark, Ohlander, 1998, 166ff.³⁴ Bellah et al, 1985.³⁵ På individnivå framhålls ibland en gemensam historia, minnena, som en väsentlig del i en harmonisk och stabil äktenskapsrelation för att åstadkomma positiva bindningar, och även på organisationsnivå återkommer i många analyser betydelsen av en ‘historia’, som gemensamma myter, hjältar, skurkar, anekdoter för att att forma en framgångsrik kultur.³⁶ Lasch, 1979.³⁷ Lasch, 1979, 14.³⁸ Viscovi & Hjorth, 1999, 15.³⁹ Almond & Verba, 1963, Putnam, 1993, Sundqvist, 1998, Bennich-Björkman, 1999.⁴⁰ Parsons, 1937, Inglehart, 1997, Eckstein, 1988, 1997.⁴¹ Sigel, 1995.⁴² Viscovi & Hjorth, 1999, 6.⁴³ Heide, 1995, 1.⁴⁴ Ericsson, 1999.⁴⁵ Viscovi & Hjorth , 1999, 8.⁴⁶ Gentele, 1999.⁴⁷ En uppgift i artikeln Amster ”Pratshow med livet som insats”, Svenska Dagbladet 4 februari 1999 anger att Jenny Jones show har 4-5 miljoner tittare varje dag i USA..⁴⁸ Amster, 1999.⁴⁹ Sundelin, 1999.⁵⁰ Blomgren, 1998, 8.⁵¹ För analyser av veckopressen se Sköld, 1998, Larsson, 1991, Berger, 1974 samt Bennich-Björkman, 1996.⁵² Sköld, 1998, 17.⁵³ Sköld, 1998, 358.⁵⁴ Merelman, 1991, ix.⁵⁵ I dag skulle man kanske också föra dataspelen och ”chattandet” till denna kategori.⁵⁶ Detta kan jämföras med de behov som Marianne Östergren menar att damtidningarnas skriverier om kändisars privatliv fyller, bland annat identifikation, tröst, insikter och fokus för reflexioner och ”vi får chans att verifiera våra egna

• Sida 689
•  Original

livsval och hitta förklaringar till varför vi lever som vi lever; vilket ibland kan te sig väldigt märkligt”. Thunberg, 1999.⁵⁷ Michael Hancock intervjuas i Svd 1 februari 1999 av Håkan Steen under rubriken ”Bråken i såpan – får tittarna att bli sams”.⁵⁸ Viscovi & Hjorth, 1999, 8⁵⁹ Viscovi & Hjorth, 1999, 10.⁶⁰ Viscovi & Hjorth, 1999,8.⁶¹ Viscovi & Hjorth, 1999. 7.⁶² Kamratposten 4, 1999.⁶³ Viscovi & Hjorth, 1999, 6.⁶⁴ Steen, 1 feb, 1999.⁶⁵ Bennich-Björkman,1996.⁶⁶ Nu skall man givetvis komma ihåg att tester framförallt är ett tidsfördriv, och det är i underhållningens form som dessa ”budskap” förmedlas.⁶⁷ Bennich-Björkman, 1996, 20.⁶⁸ Bennich-Björkman, 1996, 23f.⁶⁹ Diskussionen om rationalitet är mycket stor, och jag tänker inte här närmare fördjupa mig i definitionsproblematiken.⁷⁰ Sköld, 1998, 353ff.⁷¹ I min avhandling Statsstödda samhällskritiker (1991) drog jag slutsatsen att även statsföreträdarna i ett organ som den stipendiefördelande författarfonden gör tydlig åtskillnad mellan faktiska stipendiebeslut (i vilka man inte deltar) och administrativa beslut (i vilka man deltar). ”Överideologin” att det var ickelegitimt för statens representanter att lägga sig i stipendiebeslut var klart etablerad. Däremot kan man konstatera att en sådan modell – om nu någon trodde det - inte är generell för västdemokratierna. I Frankrike är istället ministerns uppfattningar klart tongivande och inflytandet från ”producenterna”, det vill säga konstnärerna, begränsat ( Wangermée, 1989).⁷² Skuncke, 1981.⁷³ Roger Blomgrens avhandling Staten och filmen (1998) framgår att filmcensur infördes i Sverige redan 1909, mindre än 10 år efter mediets genombrott, och faktiskt fortfarande tillämpas.⁷⁴ Nordmark, 1996, 30.⁷⁵ Citatet är hämtat från M C Skunckes (1981) bok Sweden and European Drama 1772-1796, 104.⁷⁶ Skuncke, 1981, 118.⁷⁷ Orig; The Literary Underground of the Old Regime (1982). Jfr också en uppsats med ett liknande tema på svensk botten, Bo Bennich-Björkman,(1998), ”Eliternas gata och handeln på broar och markander. Systemen för spridning av böcker i Sverige 1600-1850”.⁷⁸ Darnton, 1982, vi.

• Sida 690
•  Original

⁷⁹ Berättelsen om hur Robert Darnton av en ren slump ramlade över det jättelika, okända och sedan 1700-talet olästa arkiv som sedermera har legat som empirisk grund till många av hans böcker är varje historikers dröm. Det var Société typographique de Neuchatels arkiv, ett av det franska 1700-talets största förlagshus när det gällde underjordisk litteratur. Utifrån deras efterlämnade dokumentation har han varit i stånd att rekonstruera en osynlig och bortglömd verklighet; de illegala bokmarknaderna I det för-revolutionära Frankrike.⁸⁰ Se Darnton, 1996.⁸¹ En intressant inblick i hur det kunde gå till när dessa böcker, centrala från ett politiskt och kulturhistoriskt perspektiv eftersom de förebådade och gav bränsle till revolutionen, spreds till Sverige ger Tomas Anfält genom att poträttera den svenske adelsmannen Charles de Geer och dennes bibliotek. Anfält, 1995, 271-279.⁸² Galbraith, 1997.⁸³ Galbraith, 1997, 1.⁸⁴ Blomgren, 1998, 36.⁸⁵ Beteckningen ”moralpanik” myntades av Stanley Cohen i boken Folk Devils and Moral Panics. The Creation of the Mods and Rockers, 1972.⁸⁶ Frykman, 1988.⁸⁷ Knutsson, 1987.⁸⁸ Ambjörnsson, 1988, 250.⁸⁹ Gustavsson, 1991⁹⁰ Ambjörnsson, 1988, 253.⁹¹ För en längre diskussion om drömmen om den nya människan se Bennich-Björkman, 1991, 145ff.⁹² Ambjörnsson, 1988, 269.⁹³ För en analys av den förändrade synen på barnuppfostran som kommit att prägla efterkrigstiden i västvärlden och där denna förskjutning i synen på den mänskliga naturen främst kommer till uttryck se Bennich-Björkman, 1999.⁹⁴ Se t.ex. Möller, 1996.⁹⁵ Durkheim, 1973, xlii.⁹⁶ Bellah/Durkheim 1973, xlii.⁹⁷ Se bland annat Inglehart, 1997.⁹⁸ Den idén undersöks empiriskt av Richard Merelman (1991) i Partial Visions. Culture and politics in Britain, Canada, and the United States.⁹⁹ I ett inslag som sändes i Radions P1 den 2 mars 1999 diskuterades rörelsen Moral Majority’s brist på stöd i det amerikanska 1990-talet. Ytterligare en indikation på att en delad moralkod – i bemärkelsen normer och regler för offentligt och privat beteende - är den amerikanska allmänhetens överslätande attityd gentemot presidentens utomäktenskapliga förbindelser; en värderingsförskjutning som uppenbarligen media inte riktigt ”hunnit med” att dra konskevenserna av.

• Sida 691
•  Original

¹⁰⁰ Taylor, 1991.¹⁰¹ Jfr Bauhn, 1994, som analyserar passionen som ett filosofiskt problem där den religiösa och den erotiska passionen ligger nära varandra.

• Sida 692
•  Original

Referenser

Almond, Gabriel, & Verba, Sidney (1963

)

The Civic Culture:

political attitudes and democracy in five nations, Boston: Little,

Brown & Company Ambjörnsson, Ronny, (1988) Den skötsamme arbetaren. Idéer och

ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle, Stockholm: Carlssons

Amster, Harry, (1999) ”Jenny Jones. Pratshow med livet som

insats”, Svenska Dagbladet, 4 februari 1999 Anfält, Tomas (1995) ”Bad books and Barons. French Underground

Literature in A Swedish 18th Century Private Library”, I Serving

the Scholarly Community. Essays on Tradition and Change in Research Libraries, Uppsala

Bellah, R N m.fl. (1985) Habits of the Heart: Individualism and

Commitment in American life, Berkeley: University of California

Press Bennich-Björkman, Li (1991) Statsstödda samhällskritiker. För-

fattarautonomi och statsstyrning i Sverige, Stockholm: Tiden

Bennich-Björkman, Li (1996) ”Hur populär är jag?” Veckopressens

”testa-dig-själv” som nyckel till unga kvinnors vardagsverklighet”, Fiktionsförvandlingar. En vänbok till Bo Bennich-

Björkman, (red) Svedjedal, Johan & Hedman, Dag, Uppsala: Avd

för litteratursociologi nr 33 Bennich-Björkman, Li (1999) ”Dr Spock och medborgardygderna”,

Framtidens dygder – etik i praktiken, (red) Aspers, Patrick &

Uddhammar, Emil, Stockholm: City University Press Berger, Margareta (1974) Fruar och damer. Kvinnoroller i veckopress.

Stockholm: Norstedts Blomgren, Roger (1998) Staten och filmen. Svensk filmpolitik 1909-

1993, Stockholm: Gidlunds

Boije af Gennäs, Louise (1998) Rent hus. Stockholm: Månpocket Brink, André, Mapmakers. Writing in a Stage of Siege, London Coleman, Daniel (1995) Känslans intelligens. Om att utveckla vår

emotionella kapacitet för ett tryggare och mänskligare samhälle,

Stockholm: Wahlström & Widstrand Darnton, Robert (1982) The Literary Underground of the Old

Regime, Cambridge, Mass: Harvard University Press

• Sida 693
•  Original

Darnton, Robert (1996) Pornografi och revolution. Förbjudna

bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike, Stockholm: Ordfronts

förlag Durkheim, Emile (1973) ”Introduction” by Robert Bellah, On

Morality and Society, Chicag: The University of Chicago Press

Eckstein, Harry (1988) ” A Culturalist Theory of Political Change”

American Political Science Review, vol 82, s. 789-804

Eckstein, Harry (1997) ”Social Science as Cultural Science, rational

choice as metaphysics” I Ellis, R & Thompson, M, (ed) Culture

Matters: essays in honor of Aaron Wildawsky, Boulder; Westview

Press, 1997 Enberg, J, Kälvemark, S & Ohlander, A-S (1998) Den bästa

generationen? Erfarenheter hos svenskar födda 1965-1974,

Stockholm: Rabén Prisma Ericsson, Henrietta (1999) ”Häxa eller höna – kvinnans chefsroll i

såpan”, Svenska Dagbladet, 25 mars Etzioni, Amitai, (1993) The Spirit of Community. Rights,

Responsibilities, and the Communitarian Agenda, New York:

Crown Publishers Etzioni, Amitai (1991) A Responsive Society. Collected Essays on

Guiding Deliberate Social Change, San Fransisco: Jossey-Bass

Publishers. Frankl, Viktor, 1969/1995, Viljan till mening. Stockholm: Natur &

Kultur Fridlund, Bert (1985) ”På korståg mot populärkulturen. Folkupp-

fostrartraditionen”, Våldet mot ögat, (red) Forselius, Tilda-Maria, Luoma-Keturi, Seppo, Stockholm. F Frykman, Jonas (1988) Dansbaneeländet. Ungdomen, populär-

kulturen och opinionen, Stockholm: Natur och Kultur

Fukuyama, Francis (1997) The end of order. London: The Social

Market Foundation, Center for Post-Collectivst Studies Galbraith, Gretchen R (1997) Reading Lives. Reconstructing

Childhood, Books, and Schools in Britain 1870-1920, London:

MacMillan Gardell, Jonas (1998) Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig

åter. Stockholm: Norstedts

• Sida 694
•  Original

Gentele, Jeanette (1999) ”Nu hoppar SVT på dokusåpatåget”,

Svenska Dagbladet, 13 mars 1999

Gottman, John (1997) EQ för föräldrar. Hur du utvecklar känslans

inteligens hos ditt barn, Stockholm: Natur & Kultur

Gustavsson, Bernt (1991) Bildningens väg. Tre bildningsideal i

svensk arbetarrörelse 1880-1930, Stockholm: W & W

Inglehart, Ronald (1997) Modernization and Postmodernization.

Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies,

Princeton: Princeton University Press Johnson, Anders (1998) Läsarna och demokratin – ett brev till det

läsande Sverige (SOU 1998:134): Stockholm: Demokrati-

utredningen Kleberg, Olof (1969) ”Författare och politik i Tjeckoslovakien”,

Idéer och ideologier, Uppsala

Larsson, Lisbeth (1989) En annan historia. Om kvinnors läsning och

svensk veckopress. Symposion

Lasch, Christopher (1979) Den narcisstiska kulturen. Stockholm:

Norstedts Lasch, Christopher (1995) The Revolt of the Elites and the Betrayal of

Democracy, New York; W W Norton & Company

Lindbom, Anders (1995) Medborgarskapet i välfärdsstaten. För-

äldrainflytande i skandinavisk grundskola, Uppsala: Acta

Universitatis Upsaliensis Lindgren, Barbro, Sagan om den lilla farbrorn. Merelman, Richard M (1991) ”Partial Visions”. Culture and Politics

in Britain, Canada and the United States. Wisconsin: The

University of Wisconsin Press Montin, Stig (1998) Lokala demokratiexperiment – exempel och

analyser, Stockholm: Demokratiutredningen (SOU 1998:155)

Möller, Tommy (1996) Brukare och klienter i välfärdsstaten, om

missnöje och påverkansmöjligheter inom barn- och äldreomsorg,

Stockholm: Publica Möller, T & Gilljam, M, (1996) ”Från medlemspartier till väljar-

partier”, På medborgarnas villkor: en demokratisk infrastruktur, SOU 1996:162

• Sida 695
•  Original

Neuman, Ricki (1999) ”Privat? Offentligt? Gränsen blir allt svårare

att dra”, Svenska Dagbladet, 25 mars Nordfors, L & Levin, B (1998) Vem tar makten? Stockholm Nordmark, Dag, (1996) Tiljorna vid vägen. Studier i den svenska

landsortsteaterns historia till ca 1850. Gideå: Vildros

Petersson, Olof, (red) (1987) Maktbegreppet. Stockholm: Carlssons Petersson, Olof m.fl. (1998) Demokrati och medborgarskap.

Stockholm: SNS Putnam, Robert (1993) Making Democracy Work: Civic Traditions

in Modern Italy, Princeton: Princeton University Press

Putnam, Robert (1995) ”Tuning in, Tuning Out: the Strange

Disapperance of social capital in America” Political Science and

Politics, vol XXVIII, nr 4

Skuncke, Marie-Christine (1981) Sweden and European Drama

1772-1796. A Study of translations and adaptions, Uppsala: Acta

Universitatis Upsaliensis Steen, Håkan (1999) ”Bråken i såpan – får tittarna att bli sams”,

Svenska Dagbladet, 1 februari 1999

Sundelin, Karin (1999) ”Evangelium enligt Oprah”, Månads-

journalen, 3

”Såpafabriken – så görs Skilda Världar”, Kamratposten 4:1999 Taylor, Charles (1991) The Ethics of Authenticity. Cambridge, Mass:

Harvard University Press Tidholm. Thomas, Förr i tiden i Skogen Thunberg, Karin (1999) ”Tack för att vi får ta del av era liv”, Svenska

Dagbladet, 15 mars

Wangermeé, Robert (1989) Kulturpolitiken i Frankrike. Rapport från

en europeisk expertgrupp. Stockholm: Allmänna Förlaget

Wennhall, Johan (1994) Från djäkne till swingpjatt. Om de moderna

ungdomskulturernas historia, Uppsala: Etnolore

Viscovi, Dino, & Hjorth, Malin (1999) ” ‘Jag tittar typ aldrig på

nyheterna.’1990-talets unga, den förlorade nyhetesgenerationen?”, rapport Växjö universitet

• Sida 696
•  Original

.

• Sida 697
•  Original

Vem tillhör landet?

Om

friluftsliv och folkstyrets jordbundenhet*

Klas Sandell

Allemansrätt och demokrati

Friluftslandskap och identitet: Några utgångspunkter

Vi kan konstatera att orden nation och natur har samma ursprung (lat. na´scor ”födas”). Likaså kan vi konstatera att den moderna demokratin har vuxit fram i första hand som ett nationellt projekt och att parallellt med denna utveckling har en fundamentalt ny typ av naturkontakt etablerats för samhällets breda grupper – nämligen som fritidsaktivitet, ofta på mark och vatten man inte själv äger.

Vi vet att friluftsliv och friluftslandskap¹ var viktiga element i ansträngningarna i seklets början för att etablera och fördjupa en nationell identitet parallellt med Sveriges övergång från byfokuserat bondeland till urbaniserat industriland. Vi vet också att stora förändringar även sker i dag, i seklets slut, när det gäller relationerna till rummet, landskapet och miljön.² Förändringar som ofta diskuteras i termer av globalisering, högrörlighet, turism, internationalisering m.m. Vi vet likaså att en av vår tids största politiska utmaningar är arbetet för en så kallad hållbar utveckling och att detta i stor utsträckning inbegriper allmänhetens konsumtion och livsstil – vilket gör ett brett demokratiskt stöd nödvändigt för dess genomförande. Samtidigt är allmänhetens konkreta naturkontakt i dag i huvudsak hänvisad till fritid och friluftsliv.

Detta sammantaget innebär att vi bättre behöver uppmärksamma samspelet mellan demokrati och friluftslivets landskapsrelation. Det är också nödvändigt att fördjupa våra kunskaper om hur detta ser ut i

*För finansiellt stöd till olika forskningsprojekt som ligger bakom denna uppsats tackas i första hand Forskningsrådsnämnden varmt.

• Sida 698
•  Original

dag för olika grupper, samt vilka utvecklingstendenser vi kan skönja. Förutom att detta är spännande delar av vår kulturella självbild och nutidshistoria finns all anledning att tro att här finns viktiga nycklar till delaktighet och till folkstyrets förankring inför nästa sekel. Det handlar om friluftslandskapets roll för hemkänslans geografi och hemmets styre.

Folkstyre: Inte minst en geografisk fråga

Det geografiska perspektivet (i vid bemärkelse) är en viktig aspekt på makt och demokrati. Vi behöver bara tänka på begrepp som: ”lokal förankring”, ”decentralisering vs. centralisering” och ”regionalpolitik” för att påminnas om att identitet, räckvidd och plats är centrala perspektiv i diskussion och förståelse av folkstyrets utformning, legitimitet och funktion. En aspekt av folkstyrets geografiska dimension som inte är lika uppmärksammad är själva landskapets tillgänglighet. – I vilken utsträckning ”folkets” rumsliga hemvist är och upplevs som ”vårt” och som ”tillgängligt”.³ I ett senindustriellt samhälle av Sveriges typ innebär detta för folkflertalet inte minst en fråga om frilufts- och fritidslandskapets tillgänglighet. Det är dit som konkreta upplevelser av landskap, natur och landskapsförändringar liksom av areella näringar som jord- och skogsbruk, i stor utsträckning är hänvisade.

Titeln ovan, ”vem tillhör landet?” är alltså medvetet flertydig för att indikera att det både handlar om (1) vem som anser sig äga landet och i vilken utsträckning man anser sig råda över detta land; men också (2) vem som anser sig tillhöra detta land i bemärkelsen vara en del i en gemenskap vars styre man förhoppningsvis också är beredd att engagera sig i. Till detta kommer den dubbeltydighet som ligger i ”landet” som nationen, respektive landsbygden (som bl.a. viktig arena för fritid, friluftsliv och naturturism). Sammanfattningsvis och lite tillspetsat handlar det om problematiken med att engagera sig i något, om man inte uppfattar detta som ”sitt” eller ”vårt”. Det handlar om det politiska engagemangets räckvidd och demokratins jordmån – också i bokstavlig bemärkelse.

Aktuell fråga med historisk klangbotten

Det industrisamhälle som successivt växer fram i slutet av 1800-talet är nära kopplat till ett intresse hos de maktbärande grupperna att hos den breda allmänheten frammana känslan av att tillhöra ett land i

• Sida 699
•  Original

både bildlig och konkret betydelse. Friluftsliv och naturturism blir viktiga element i dessa ambitioner. När demokratiseringen på allvar slår igenom under 1920- och 1930-talen så är också intresset för fritid, friluftsliv och landskapets tillgänglighet centrala politiska frågor.

Vår tids behov av och intresse för en hållbar utveckling och den helt centrala roll som detta innebär för behovet av en brett förankrad miljömedvetenhet är ett viktigt skäl till att landskapets upplevda tillgänglighet i dag bör vara ett centralt politikområde. Detta då konkreta upplevelser i landskapet samt behovet av en naturnära närmiljö alltmer lyfts fram som fundamentalt när det gäller miljöpedagogik. Att vår tids miljöfrågor i stor utsträckning är globala och med mycket komplexa kopplingar mellan orsak och verkan minskar inte nödvändigtvis behovet av platsidentitet och konkreta upplevelser av människans naturberoende. – Kanske är det tvärtom så att ”opåtagligheten” i vår tids miljöproblematik drastiskt ökar behovet av att konkret kunna relatera sig till plats, landskap och naturens krafter? Att naturturism samtidigt är en av de starkast växande ekonomiska branscherna och av särskilt stor betydelse i för övrigt ofta ekonomiskt svaga regioner gör frågor (och konflikter) kring landskapets tillgänglighet inte mindre politiskt brännande.

Allemansrätten som fokus

Den fortsatta texten kommer att fokuseras på den s.k. allemansrätten; traditionen att, utan att störa eller förstöra, fritt få passera och tillfälligt vistas på annans mark och vatten. Det är betecknande att allemansrätten finns med i vår grundlag samtidigt som den inte finns vidare preciserad någonstans i vår lagstiftning – annat än den omvända definition som ligger i andra lagars begräsningar. Från det tidiga friluftslivets för givet tagna allemansrätt via mellankrigstidens strandskyddsdiskussioner och rekordårens fysiska rekreationsplanering har landskapets tillgänglighet varit centralt för friluftsliv – och allemansrätten har varit ett av dess viktigaste fundament. På senare tid har även en ”urban allemansrätt” diskuterats.⁴ Inte minst på grund av allemansrättens knytning till sedvana, lokala förhållanden och upplevelsebaserad socialisering, är den ett viktigt fokus även för vår tids spänningar kring de utmaningar som ligger i ett mångkulturellt högrörlighetssamhälle. Ett senmodernt samhälle med också allt större förväntningar om (och oro för) allt mindre mängd och allt mindre reglerat lönearbete – eller om man så vill, allt mer och allt mer integrerad, fritid. En fritid där naturkontakt och att på

• Sida 700
•  Original

olika sätt röra sig i landskapet har varit, och är, ett av allmänhetens största intresseområden och en viktig hälsofaktor.⁵

Sett i denna kontext blir ett så vardagligt fenomen som t.ex. allemansrätten laddat med djupgående kulturella aspekter som har att göra med identitet, rättigheter, skyldigheter och ”folkvett”. Ett så ”oskyldigt” nöje som att grilla korv över öppen eld eller Friluftsfrämjandets ”I Ur och Skur”-verksamhet inom skola och barnomsorg blir, sett i denna kontext av miljöhistoria, humanekologi och miljöpedagogik, en spegel för specifika kulturella perspektiv. För somliga är sådana friluftsaktiviteter en självklar (för att inte säga oundgänglig) pedagogik och livskvalitet – för andra onödigt självplågeri, kvardröjande lantlighet eller fascinerande exotism.

Den här uppsatsen

Den här uppsatsen bygger på tidigare forskning om friluftslivets och miljöengagemangets framväxt i Sverige.⁶ Efter ett introducerande och mer principiellt resonemang om friluftslandskapets etablering och tillgänglighet lyfts allemansrättens innehåll och historia fram. Därefter ges exempel på den nära kopplingen i detta sekels början mellan intresset för att lyfta fram friluftslandskapets tillgänglighet och engagemanget för nationell enhet och identitet. Några aspekter på vårt eget sekelskiftes relation till friluftsliv, landskap och platsidentitet diskuteras sedan. Detta följs av fyra framtidsbilder som illustrerar några viktiga tendenser och även försöker skissera en mer visionär syntes. Uppsatsen avslutas med ett antal exempel på intressanta och viktiga forskningsansatser fokuserade på samspelet mellan fritidens (natur-)landskapsrelation och ett framtida mångkulturellt, högrörligt samhälle som prioriterar en demokratiskt förankrad hållbar utveckling.

Friluftslandskap och tillgänglighet

Friluftsliv

Det vi kallar friluftsliv – och närliggande uttryck som naturturism, utomhuspedagogik och camping – har i huvudsak vuxit fram parallellt med industrisamhället och urbaniseringen under de senaste 100-150 åren. Det här innebär också att det handlar om ett fenomen som historiskt varit och är en parallell till den västerländska demokratin. Friluftsliv har i huvudsak etablerats i Västeuropa inklusive

• Sida 701
•  Original

Skandinavien och via deras tidigare kolonier i t.ex. Nordamerika och Australien. Själva utgångspunkten för friluftsliv är den uppdelning av tiden och rummet som är typisk för det moderna projektet. Tiden delas upp i arbete respektive fritid, och rummet (landskapet) delas upp med olika funktioner på olika platser, t.ex. bostäder, arbetsplatser, utbildning och fritid. Vi kan med hjälp av Eskilsson också notera att: ”Ett centralt inslag i fritidens idé [f.f.a. under 1930talet] var att en rätt använd fritid skulle kunna utveckla demokratin”.⁷ Några huvudsakliga epoker i friluftslivets historia, i t.ex. Sverige, är som följer (och där särskilt den första och den sista epoken, sekelskiftena 1900 respektive 2000, utvecklas ytterligare något i den kommande texten):

(1) dess etablering runt sekelskiftet 1900 med bildandet av organisationer som Sv. Turistföreningen, Friluftsfrämjandet och Scoutrörelsen;⁸

(2) dess breddning och demokratisering under 1920- och 1930-talen till att i större utsträckning inkludera kvinnor, familjer och närmiljö, jämfört med tidigare fokusering på män och exotiska miljöer som t.ex. fjällen;⁹

(3) dess allt tydligare ”materialisering” under efterkrigstidens rekordår i form av ökningen av privatbilism, fritidshus, friluftsutrustning, fritidsbåtar etc., samt ett ökat intresse för friluftsliv som nationell och regional fysisk samhällsplanering;¹⁰

(4) vår tids förstärkning av friluftslivets kommersiella aspekter under begrepp som naturturism, upplevelseturism och ekoturism, alltmer specialiserade aktiviteter och en globalisering av trender, resande och friluftslandskap.¹¹ Parallellt med detta ser vi också ett stort intresse för uterummets pedagogiska möjligheter inte minst för barn och ungdom.¹²

En särskilt intressant aspekt utifrån vår tids globaliseringstendenser och det faktum att Sverige i dag är ett mångkulturellt samhälle med en alltmer lättrörlig befolkning, är frågan om det finns en specifik Nordisk friluftstradition.¹³ Denna tradition anses kännetecknas av enkelhet och folklighet, och ställs inte sällan i kontrast till de mer specialiserade och kommersiellt inriktade traditionerna med t.ex. Nordamerikanska rötter. Det verkar finnas fog för en sådan karaktärisering – även om de externa influenserna både historiskt och i dag är uppenbara – och allemansrätten bör kunna ses som ett av den Nordiska friluftstraditionens tydligaste uttryck. Det är heller ingen

• Sida 702
•  Original

tvekan om att friluftsliv i olika former har en stark position i Sverige och i de övriga nordiska länderna.¹⁴

Landskap

Som bekant är i princip hela Sverige att betrakta som ett kulturlandskap (påverkat av människan), även om naturligtvis graden av kulturpåverkan är mycket skiftande i t.ex. tätorter, bygder med jordoch skogsbruk, fjäll och ytterskärgårdar. Friluftslivet är då ett av många landskapsperspektiv vars anspråk, intressen och hotbilder korsas och samspelar med andra landskapsperspektiv – i samma fysiska landskap. Själva etablerandet av friluftslivet som ett nytt landskapsperspektiv är ett bra exempel på samspelet mellan en strukturell förändring (industrisamhället), ett landskapsperspektiv (romantik och nationalism) och en praktik (friluftslivet). Ett landskapsperspektiv vars legitimitet hos t.ex. den jord- och skogsbrukande lokalbefolkningen säkert länge var mycket måttlig och fortfarande i dag är en rik inspirationskälla för t.ex. filmer om kulturkrockarna mellan fastboende och fritidsfolk i skogs- och kustbygder.

Tillgänglighet

Ett landskaps ”tillgänglighet” är resultatet av en sammanvägning av ett stort antal faktorer och där t.ex. lagstiftning bara utgör en aspekt. McIntyre¹⁵ indentifierar exempelvis följande huvudaspekter: ”mobility”, ”perception”, ”social factors” och ”institutional factors”. Det handlar helt enkelt om i vilken utsträckning ett visst landskap upplevs som tillgängligt för en viss person eller grupp vid ett visst tillfälle. Det är uppenbart att detta i stor utsträckning influeras av t.ex. uppväxtvillkor, vanor och inställning till lokalbefolkning och markägare, liksom förväntningar angående dessas inställning. Det här innebär att landskapets tillgänglighet i stor utsträckning är en politisk och kulturell fråga. I vilken utsträckning landskapet är tillgängligt ”för mig” och ”för dom” handlar inte minst om grundläggande synsätt på demokrati. Som en konkret illustration kan vi lyfta fram Olsons¹⁶ beskrivning av hur Turistrådet, 1985, omdefinierade den så kallade hinderproblematiken:

I den tidigare debatten – alltifrån 1936 års socialdemokratiska motion, via 1969 års Turistkommitté, Rekreationsberedningens rapporter, Gunnar Nilsson m.fl.:s motioner till TUREK:s betänkande 1983 – hade

• Sida 703
•  Original

`jordägande samhällsklasser´, `kapitalstarka intressen´ eller andra ekonomiska faktorer angetts vara de främsta hindren. Andra hinder av mer psykologisk eller social karaktär hade också angivits. Dessa socio-ekono-

miska hinder ersatte nu Turistrådet med en annan typ, de av stat och

kommun uppställda politiska och formella hindren. Denna typ av hinder antogs hindra turistnäringen, varför Turistrådet ville sträva efter att få bort dem.

Den svenska allemansrättens framväxt och innehåll

Allemansrättens princip

Även om olika inslag i det som i dag kallas allemansrätten har rötter långt bak i tiden, före industrialismen, är den version vi känner en parallell till det moderna friluftslivets framväxt som skisserades ovan.¹⁷ Allemansrätten nämns som begrepp både i naturvårdslagen och i grundlagen, men är inte närmare specificerad till sitt innehåll. I princip kan vår allemansrätt ses som det ”frirum” som bildas mellan olika lagars avgränsningar; ekonomiska intressen, hemfrid, naturskydd/vård och landskapets nyttjande (Figur 1). Avgränsningarna runt allemansrättens frirum är alltså mer att se som relativt breda gråzoner från vad man får, över vad man bör och inte bör till vad man inte får.

• Sida 704
•  Original

Figur 1. Allemansrätten som det ”utrymme” som blir kvar mellan inte bara de traditionella och lagstadgade skydden för: (1) markägarens ekonomiska intressen; (2) naturvärden; och (3) hemfrid utan också de begränsningar som (4) landskapets användning utgör

Hemfrid

PUBLIC RIGHT OF

ACCESS

Ekonomiska

i

ntressen

Naturskydd

Landskapets användning

Alle-

mansrätt

Grunden är att markägaren får acceptera att andra människor tillfälligt vistas på eller passerar mark och vatten, förutsatt att inte gränserna mot ekonomisk skada eller hemfrid passeras. Myndigheterna har att på motsvarande sätt bevaka gränslinjen mot naturskydd/vård med hjälp av till exempel olika reservatsbestämmelser och fridlysningar. För en aktuell uttolkning av gränslinjernas läge (vad man anses få och inte få) ger Naturvårdsverket ut diverse informationsmaterial riktat både till människor bosatta i Sverige och de som är på tillfälligt besök.¹⁸

När det gäller själva andan i allemansrätten kan följande citat från motiveringarna för lagberedningens förslag till jordabalk 1909 sägas fånga en hel del (liksom i miljö- och naturresurspolitik generellt):

Begränsning i friheten att disponera över landets jord krävdes av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bildade tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kunde icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord att det helas väl äventyrades.

Mycket av allemansrättens karaktär ligger i att det är landskapet självt som ”berättar” för nyttjaren om möjligheter och begräns-

• Sida 705
•  Original

ningar genom markanvändning, årstid, väder (t.ex. för eldning), sikt (t.ex. för hur nära man kan gå ett bostadshus) etc. Men som med alla berättelser så måste man lära sig läsa, lyssna och tolka. Det här är en anledning till den väl befogade oviljan till att i lag detaljerat försöka fastställa allemansrättens gränser. Men det kan ändå finns all anledning att fundera över behovet av att i lag formulera allemansrättens kärna om tillfällig vistelse och fri hänsynsfull färdsel med hjälp av egna och naturens krafter på annans mark och vatten. Detta för att undvika insnävningar för säkerhets skull liksom oönskade utvidgningar, samt kunna bibehålla respekten för lokala förhållanden och sedvänjor.

Rätt för vem?

En av de historiska rötter för allemansrätten som det finns anledning att uppmärksamma är det förindustriella bondesamhällets ”allmänningar” – av byn kollektivt förvaltade och nyttjade områden med skogar, sjöar, myrar etc. En viktig princip för detta nyttjande var att man definierat vem som tillhörde ”alla” – alltså vilka som tillhörde byn och att man på så sätt genom byastämma och olika beslut och social kontroll kunde reglera nyttjandet för t.ex. bete, vedtäkt, jakt och fiske.

I och med att den moderna allemansrätten etablerades så har allemansrätten generellt uppfattats som självklar för alla svenskar oberoende om man bor i området eller ej. – ”Byn” har ansetts omfatta hela nationens yta och innevånare. När det gäller tillfälliga besök från andra länder (turister) är den officiella inställningen att inga andra restriktioner finns än de som gäller för de som bor i Sverige – ”byn” anses vara global. Men visst motstånd mot detta kan anas bakom diverse insändare och t.ex. överskattningen av utländska turisters missbruk av allemansrätten.¹⁹

Det bör noteras att även om storleken på allemansrättens frirum är närmast unikt stort i Sverige, Norge och Finland (som alla har likartade men inte identiska förhållanden) så finns motsvarigheter till vår allemansrätt även i andra länder. De praktiska skillnaderna när det gäller i vilken utsträckning en icke-ägare kan anse sig ha någon som helst rätt att vistas och passera andras mark är dock avsevärda och framstår särskilt tydligt vid en jämförelse med Nordamerika.²⁰

• Sida 706
•  Original

Rätt till vad?

Det är viktigt att notera den fjärde avgränsningen av allemansrättens frirum i figur 1 – landskapets användning. Allemansrätten innebär inte, med få undantag, någon grund för att hävda ett visst nyttjande av landskapet, eller hävda att ett visst nyttjande inte får komma till stånd. Det jord- och skogsbruk, den infrastruktur etc. som finns, försvinner eller tillkommer utifrån ägares intressen, lagstiftning, myndigheters planer etc., är alltså att se som given ur allemansrättsligt perspektiv.

Det här innebär en viktig nackdel ur friluftslivets synvinkel då det begränsar möjligheterna att kräva hänsyn när det gäller landskapets utseende och nyttjande. En nackdel som man försöker motverka genom att avsätta särskilda områden, t.ex. nationalparker och naturreservat, där friluftslivets intressen kan vara utgångspunkt. Å andra sidan åsidosätter man då inte sällan delar av allemansrätten genom att t.ex. inskränka och reglera friutrymmet med särskilda bestämmelser. Samtidigt ligger det ett mycket viktigt värde – inte minst ur demokratiskt perspektiv – i att man har hänsynsfull tillgång till ”allt” landskap och inte bara är hänvisad till särskilt avsatta och reglerade områden. Att man har tillgång till ett levande produktionslandskap (ett landskap som producerar nyttigheter som mat, byggmaterial etc.) är sannolikt också av stor miljöpedagogisk betydelse.²¹

Ett av de få exemplen på en övergripande samhällsplaneringsåtgärd som jag vill påstå går i allemansrättens anda är det generella strandskyddet som införts successivt²² med start i 1930-talens demokratidiskussioner kring landskapets tillgänglighet. Motiven var: ”underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m.m.”.²³

En viktig aspekt av gränslinjerna runt allemansrätten är förstås vad som anses ha ett ekonomiskt värde. Här är det tydligt hur tidigare epokers faktiska landskapsnyttjande vävts in i allemansrättens praxis, att man t.ex. inte får plocka ollon (som var djurföda) men svamp och bär (som hade begränsat värde i bondesamhället). När något börjar upplevas som ett ekonomiskt värde, t.ex. bär, så har vi också fått politisk strid där markägares möjligheter att utan konkurrens nyttja sina markers ekonomiska värde ställts mot tidigare fattiga stadsbors försörjning och senare hälsooch livskvalitetsvärden.²⁴

• Sida 707
•  Original

Kulturarv eller övergrepp?

När det gäller alla ovanstående kärnfrågor – vilka personer omfattas av allemansrätten och vad som ingår i den – så hänvisas ofta till historia och kulturtradition. Både i bemärkelsen att då allemansrätten inte fanns i sin nuvarande form och med sitt nuvarande begrepp före det moderna friluftslivets framväxt, bör den kunna avskaffas och den privata äganderätten till mark och vatten få samma status som i kontinentaleuropa.²⁵ Men ännu mer hänvisas till traditionens betydelse när det gäller behovet av att bevara allemansrätten.

Vi har redan konstaterat att friluftsliv är en direkt spegling av det framväxande urbaniserade industrisamhället – och följaktligen fritids- och friluftslandskap och dessas tillgänglighet. Det är därför knappast förvånande att den moderna allemansrätten till begrepp och specificerat innehåll inte dyker upp förrän friluftslivet successivt vunnit i bredd och betydelse. I friluftsepokens inledning , synes det inte ha varit någon tvekan om den spårlösa färdens självklara möjlighet över mark och vatten, oberoende av om dessa var i privat ägo eller ej och oberoende av om man varit i kontakt med ägaren innan. Detta visar forskning, gjord utifrån hur det tidiga friluftslivet verkar ha uppfattat friluftslandskapets tillgänglighet i praktiken.²⁶ I denna bemärkelse verkar det framväxande friluftslandskapet redan från början ha varit allmänt tillgängligt. Allemansrättens grundläggande praktik bör därför, i denna bemärkelse, kunna ses som en fundamental del i vår kulturhistoria!

Den grundläggande allemansrättens självklarhet är alltså påtaglig från och med friluftslivets start. Orsak till detta är sannolikt en kombination av:

– det tidiga friluftslivets koppling till akademi och överklass som troligen inte var van vid att undra över sina rättigheter i samband med t.ex. exkursioner, forskningsresor och nöjesresor i övrigt;

– att de delar av landet som ofta söktes upp var förhållandevis glest befolkade. Detta samtidigt som den tidens materiella villkor, när det gällde mat och logi för friluftaren, innebar att man i allmänhet färdades tätt inpå och genom bebyggda trakter;

– det traditionella bysammhällets ”täta” och sammansatta geografiska struktur med allmänningar och djupt rotade behov av smidiga lösningar för att passera varandras ägor och nå olika gemensamma nyttigheter; och

• Sida 708
•  Original

– en nationalromantiskt färgad positiv grundsyn när det gällde relationerna till ortsbefolkningen vilket samspelade med beroendeförhållandet (inkl. kommersiella mellanhavanden) kring vägvisning, mat och logi.

Till detta kan läggas mer övergripande kulturella perspektiv runt frihetstradition, nordisk friluftstradition m.m.²⁷ När vi sedan i tiden kommer närmare friluftslivets breddning så hänvisas till urgammal rätt och allt starkare kommer förmaningar om hänsyn och försiktighet in. Som illustration till uppfattningen om färdselrätten som tradition kan vi citera Horney (i STF:s årsbok, 1932) som skriver:

det har aldrig ingått i svensk rättsuppfattning, och kommer nog aldrig att göra det, att inte envar har rätt att fritt röra sig i skog och mark – förutsatt att det ej sker i medvetet syfte att göra ohägn.²⁸

Sekelskiftet 1900: Friluftsfostran för nationell identitet

”Känn ditt land”

Svenska Turistföreningens (STF) etablering 1885, med dess förankring i huvudsak bland bättre bemedlade män och med nationalromantiska perspektiv, är en bra representant för det tidiga friluftslivet. Så här skriver en av STFs grundare, Svenonius år 1886:

om ej fosterlandskärlekens heliga eld vaknar hos den, som är i tillfälle att med egna ögon se sig omkring i vårt härliga fädernesland, då kan intet väcka den till lifs, då är den mannen eller kvinnan ej värd att kallas svensk.²⁹

Och det var just möjligheterna för det svenska folket att med ”egna ögon se sig omkring” som var och förblivit STF:s arbetsfält. Med devisen ”känn ditt land” kan STF med fog ses som en rörelse med allmänhetens ökade tillgänglighet till frilufts-, fritids- och rekreationslandskapen som sin övergripande uppgift. Allt från ledbeskrivningar och logimöjligheter till gästhamnar och folkbildning kan ses som led i att identifiera och överkomma allmänhetens tillgänglighetsproblem till inte minst det naturpräglade fritidslandskapet.

• Sida 709
•  Original

Nationalromantiska stämningar

Det ovan beskrivna nationalistiska perspektivet hos STF var en del av etablissemangets generella tankemönster och delades av det övriga organiserade friluftslivet. Hos det som i dag är Friluftsfrämjandet var det särskilt tydligt, men även hos en så uppenbart internationellt inspirerad och global rörelse som scouting var ”Sveriges land”, fanor och andra nationalistiska inslag mycket påtagliga.³⁰

Den omfattande mytbildning som växte fram kring svenskens

känsla för naturen blev ett viktigt ideologiskt verktyg för den

nationella mobiliseringen. Eller med Fogelqvists ord: ”I Sveriges natur har svensk fosterlandskärlek en oskattbar tillgång och kraftkälla”.³¹ Exempelvis Hedins uppskattning av scoutrörelsen hade helt uppenbart att göra med dess samhällsmobiliserande roll:

Då han [scouten] är ute på spaning i skogarna och då han tältar under tallarna, skall han se bortom trädens grenar och lägereldens rökpelare det stora målet hägra: att en gång bli till nytta och ära för sitt land ... Därför skulle jag vilja resa en här av scouter och drilla dem till karlakarlar, som i farans stund samlades från alla håll till landets försvar. Heder åt de svenska gossar, som inför våra ögon danas till sådana män!³²

Karakteristiskt för det svenska nationsbygget var den centrala roll naturen fick, som produktiv resurs, som folklig tillgång och rättighet och som nationell symbol i konst och litteratur.³³ Friluftslivet, att mötas över sociala och geografiska skrankor i och genom svensk natur, blev därigenom vida mer än en naturerfarenhet. Det blev en metod att lansera ett budskap som gällde nationell endräkt och samling för gemensamma mål.

Den nationalromantiska stämningen kring sekelskiftet ser ut att ha haft avgörande betydelse för synen på det svenska friluftslandskapets tillgänglighet – allemansrättens ställning och innehåll. Inte minst intresset för nationell enhet (alla skall inbegripas) och den etnografiska fascinationen för det bortflyende förindustriella samhällets människor, redskap och vanor förefaller viktiga för friluftskulturens utformning. Vi bör alltså inte underskatta betydelsen av det folkbildande och folkenande engagemanget i friluftslivets tidiga historia. Efter att ha kontrasterat ”...slående sina urdruckna buteljer i närmaste berghäll i glädjen över att få höra smällen” mot ”längtan efter den fullständiga tystnaden, den absoluta ron...” och pekat på risken för ”en ovilja mot turistväsen överhuvud” så utbrister Lindhagen i STF:s årsskrift 1929:³⁴ ”Varför skulle jag vara värdigare

• Sida 710
•  Original

än mina landsmän?”. Här finns all anledning att fundera på paralleller till vår tid där frågor om vilka som skall inbegripas i nationen, som bekant, är en av våra mest kritiska frågor – inte minst ur demokratisynpunkt.

Friluftsliv: Samhällsstödjande eller samhällsförändrande?

En ur demokratisynpunkt viktig historisk aspekt att uppmärksamma innan vi övergår till en nutidsorienterad diskussion, är frågan om friluftsliv som samhällsstödjande eller samhällsförändrande.³⁵Genomgående är det ingen tvekan om att friluftsliv framför allt setts som samhällsstödjande. Redan folkskolans införande 1842 var ett svar på oron för barns och ungdomars sociala fostran,³⁶ en oro som fortsatte parallellt med samhällsförändringarna. ”Problembarnen fanns i första hand i städerna och tillhörde samhällets underklasser. Det var dessa barn som man hade förlorat kontrollen över.”³⁷ Här blev även friluftslivet och friluftsorganisationerna vartefter ett viktigt instrument för kontroll, enhet och nationell identitet. Något som delvis kan ställas i kontrast till de internationellt inriktade – och betydligt mindre friluftsintresserade – grupperingarna till vänster i samhällsdebatten.

Samtidigt är det viktigt att också notera två radikala strömningar i friluftslivets historia. Dels den ideologiska strömning som sett friluftslivet som i första hand ett mål i sig (inte endast en metod för olika ändamål) och där friluftslivets naturmöte, materiella enkelhet och alternativa livskvaliteter lyfts fram. Något som i sin förlängning även kan innebära en radikal samhällskritik mot en utveckling som konsekvent prioriterat det materiella, det tekniskt avancerade och en snabb förändring utan eftertanke. Dels bör vi notera den politiska förankring som just allemansrätten haft i huvudsak till vänster i politiken.³⁸ Det har i stor utsträckning varit en kamp för de ickemarkägande grupperna i städerna och deras möjligheter till naturkontakt på sin fritid, gentemot markägare företrädda av höger och centerkrafter.

• Sida 711
•  Original

Sekelskiftet 2000: Högrörlighet, hållbar utveckling och livskvalitet

Högrörligt samhälle, fritid och platsidentitet

Det är välbekant att den geografiska rörligheten successivt ökat under 1900-talet och att industrisamhället kännetecknas av kraftigt förändrade tids- och rumsperspektiv jämfört med jordbrukarsamhället. Detta accentueras ytterligare med det s.k. senindustriella samhället bl.a. genom nya elektroniska kommunikationsformer.³⁹Samtidigt värderas fritiden högt, fritidsrelaterade verksamheter är snabbt växande ekonomiska branscher och gränsen mellan arbete och fritid verkar ha tendenser att luckras upp för allt fler. En hypotes kan vara att människors fritidsrelaterade platser (fritidshuset, fjällsjön dit man ofta återvänder, ”den egna” skärgårdsviken etc.) får en allt större betydelse som platsidentitet när bostadsplats och arbetsplats snabbt förändras och för allt fler inkluderar ett internationellt perspektiv.

Samtidigt har friluftsaktiviteterna en stark tendens att i sig bli allt mer platsoberoende. Man söker upp lämpliga platser för en viss aktivitet (utförsåkning, klättring, dykning) i stället för att utgå ifrån vad den plats man befinner sig på för tillfället, erbjuder för möjligheter (landskapstyp, årstid, väder).⁴⁰ – En hypotes är att vi kan se en polarisering mellan de som på sin fritid söker förankring, kontinuitet och platsidentitet, och de som söker identitet i aktiviten och kicken i upplevelsen, oberoende av dess lokalisering. Något som naturligtvis kan förändras över livscykeln.

Turism och naturturism är tydliga element i ett högrörligt samhälle och anses också vara en av de snabbast växande branscherna. Inte minst lokalt sätts stort hopp till detta som möjlighet till arbete och inkomster. Samtidigt blir inte sällan naturturismen en arena för kulturkonflikter och begrepp som allemansrätt, skoterkörning och tyska fritidshusköpare indikerar nog för de flesta läsare både heta känslor och hur olika perspektiv på naturumgänge ställs mot varandra.⁴¹

”De nya svenskarna”

I direktiven till den nu aktuella Demokratiutredningen kan vi bl.a. läsa:

Sverige har i ännu större utsträckning blivit ett mångfaldens samhälle.

Olika länder och kulturer finns representerade, vilket berikat det

• Sida 712
•  Original

svenska samhället, men också ställt samhället inför nya och annorlunda krav. Invandrarnas deltagande i det politiska arbetet är fortfarande lågt.

I dag finns drygt en miljon personer i landet som är utrikes födda (”de nya svenskarna”). Ett rimligt antagande är att en stor del av dessa nya svenskar har ställts och ställs inför många problem i sitt nya hemland. Arbetslösheten är stor och mötet med den nya kulturen är många gånger svårt. I detta sammanhang är det viktigt att notera att bland andra Norling⁴² pekar på nya rön som visar på fritidens betydelse för hälsa, och att passiv livstil (som t.ex. psykisk, fysisk och social understimulering) har mycket negativa effekter på människan. Huruvida dessa nya svenskar lyckas med att utnyttja sin fritid till ökad livskvalitet och vilken roll som integrering i det svenska fritids- och friluftslivet spelar för detta är däremot högst osäkert.⁴³

Inte nog med att Sverige ofta framhålls som ett föreningsaktivt land och att föreningsverksamhet är ett vanligt sätt att skaffa kontakter och integreras lokalt. Natur och friluftsliv är också ett av de viktigaste arbetsområdena för dessa föreningar, inte minst när det gäller barn- och ungdom. Friluftsfrämjandet, Scoutrörelsen, Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen liksom sportfiske och jakt är exempel på föreningar som engagerar mycket stora grupper i Sverige.

Hållbar utveckling behöver demokratiskt stöd

Inte minst turism och naturturism, t.ex. med sitt nuvarande beroende av fossila bränslen, illustrerar hur svårgripbara och samtidigt djupgående miljö- och naturresursproblem den moderna västerländska livsstilen innehåller.⁴⁴ Vi ser ut att befinna oss i en situtation där å ena sidan strävan efter en hållbar utveckling på ett mycket påtagligt sätt inkluderar våra vardagsvanor och konsumtionsmönster. Men där vi, å andra sidan, är allt mer beroende av expertförmedlade och abstrakta fakta som motiverar dessa inte sällan drastiska krav på livsstilsförändringar. – Vem har med egna ögon sett växthuseffekten eller ozonuttunningen? En hypotes är att i detta läge blir de egna konkreta landskapsupplevelserna av mycket stor betydelse. Hur man tycker att det landskap man själv bryr sig om ändras eller inte ändras kanske har en avgörande inverkan på hur man tolkar miljörelaterade informationer och miljöpolitiska krav?

• Sida 713
•  Original

Allemansrätt för själens skull

Forskning om friluftslivets betydelse för människor indikerar inte bara dess roll för hälsa i en mer begränsad betydelse. Fritidens naturkontakt ser ut att ha en stor betydelse även för mycket grundläggande – själsliga – livskvaliteter.⁴⁵ Omvänt blir då en rätt rimlig hypotes att om friluftslandskapet upplevs som alltmer otillgängligt (p.g.a. landskapsförändringar, attitydförskjutningar eller lagar och regler) kan detta ha en stor negativ betydelse för människors hälsa och livskvalitet. Detta kan innebära en risk för förlorade kvaliteter som medför en drastiskt förändrad solidaritet med det samhälle som man i så fall upplever har berövat en denna tillgång. En troligen viktig aspekt här är den långa tid det nu gått för många familjer sedan man hade direkta släktrelationer till landsbygden i form av t.ex. mor- och farföräldrar boende på fädernegården.

Fyra framtidsbilder

Olika ekostrategiska vägar för det framtida friluftslivet

Ett sätt att kristallisera fram aktuella tendenser och tänkbara framtider när det gäller fritidens landskapsrelation är att försöka identifiera några grundläggande utvecklingsstrategier när det gäller natursyn och landskapsrelation. Då fokuseras också samspelet med politik och samhällsutveckling i övrigt, t.ex. klassiska maktfrågor när det gäller den geografiska dimensionen, som centraliseringdecentralisering och regionalpolitik.

En indelning i tre principiella ekostrategier har i tidigare skrifter föreslagits (Fig. 2).⁴⁶ Begreppet ekostrategi indikerar här att det gäller strategier för människans naturrelation. Det säger emellertid inget om huruvida det är en miljövänlig strategi eller inte. En grundläggande fråga för denna indelning är i vilken utsträckning det lokala landskapets natur- och kulturdrag är utgångspunkt för utvecklingssträvanden (”hembygd” samt ”museum” i figuren). Eller om det är en övergripande (ofta global) arbetsfördelning och nyttooptimering som är utgångspunkten (”fabrik” i figuren). Till dessa två huvudriktningar kommer en nyansering av ”anpassningsstrategin” till två typer. Dels en ”aktiv anpassning” till det lokala landskapet där förändring och aktivt nyttjande är tydligt (”hembygd” i figuren). Dels en ”passiv anpassning” där den underliggande ekostrategin är att endast försöka anpassa sig och underordna sig det aktuella landskapet och där i princip alla mer djupgående förändringar av

• Sida 714
•  Original

landskapets utseende och nyttjande ses med stor skepsis(”museum” i figuren). De på så sätt indentifierade tre ekostrategierna – som i praktiken alltid är mer eller mindre kombinerade med varandra – skulle applicerade på friluftslandskapet, lite tillspetsat, kunna rubriceras:

– en ”fabrik” för produktion av fritidsupplevelser; – en ”hembygd” där fritiden är integrerad i en mängd andra landskaprelationer; och – ett ”museum” där mer eller mindre tydligt ”skyddade” objekt och företeelser i landskapet beskådas och avnjutes. (Figur 2.)

Figur 2. Det framtida friluftslandskapets tillgänglighet som ett val mellan (eller balans mellan) de tre huvudsakliga ekostrategierna: ”fabrik”, ”hembygd” och ”museum”

”Fabrik”

”Museum” ”Hembygd”

^{Friluftslandskape}t

som:

”upplevelseindustri

^{och äventyrsland}”

”olika lokala naturoch kulturrelaterade sevärdheter” ”som en (av flera) aspekter av ortens mångbrukslandskap”

Dessa tre ekostrategier skulle kunna skrivas fram till följande tre scenarion när det gäller det svenska friluftslandskapet – scenarion som innehåller viktiga maktpolitiska konsekvenser. En fjärde framtidsbild skisseras också i form av ett försök att göra en syntes av dessa ekostrategier och dagsaktuella tendenser som högrörlighet, hållbar utveckling, samt IT och kommunikationssamhälle.

”Upplevelsefabrikens flyttbarhet!”

En framskrivning av ”fabrikens” ekostrategi vore att reducera fritidens naturumgänge till organiserade aktiviteter i ständigt alltmer

• Sida 715
•  Original

specialiserade och spektakulära former. Inte minst då landskapet ofta drastiskt måste göras om för att härbärgera aktiviteterna – och dessa snabbt blir omoderna och måste ersättas av nya – krävs stora investeringar och det kommersiella inslaget blir mycket påtagligt. I sina enkla former kan denna ekostrategi handla om snökanoner och liftsystem för skidåkare på vintern och i sina mer avancerade utföranden har vi upplevelseparker med närmast oändliga utbud av aktiviteter, vilka i mycket måttlig – om ens någon – form är knutna till det lokala landskapet. Detta friluftslandskaps tillgänglighet ligger uppenbarligen i att betala entrébiljetten.

Den lokala makten över utbud och utformning blir ofta mycket måttlig, om inte annat så p.g.a. att de stora investeringarna ställer stora krav på att man hänger med och är attraktiv. Detta fritids/friluftslandskap konkurrerar i princip på en global turismmarknad och ju mer platsoberoende aktiviteterna blir, desto mer sårbar blir man för att konkurreras ut av någon annan upplevelsefabrik som känns mer attraktiv på grund av häftigare aktiviteter, lägre prisnivå eller bättre och snabbare transporter.

”Vad gör de i vårt allemanslandskap?”

”Hembygdsstrategin” är ett väsentligt inslag i dagens strävanden efter så kallad eko-turism vars kännetecken i mycket just är att det skall vara väl integrerat i lokalsamhället och bygga på lokala naturoch kulturdrag. Ur tillgänglighetsperspektiv innebär denna ekostrategi i princip, att om man ingår i det lokala samhället bör man kunna räkna med god tillgänglighet så länge inte bristande grannsämja lägger hinder i vägen. Det skulle också efter frågor och kanske tjänstebyten kunna inkludera sådana aktiviteter som vedtäkt, fiske etc. För den som kommer utifrån blir det i hög grad en fråga om att via t.ex. ekoturism-företag bli introducerade i bygden och på så sätt få tillgång till aktiviteter som aktivt påverkar och nyttjar landskapet, t.ex. jakt, fiske, flottbyggen.

”Kom och besök vårt museum!”

Den tredje principiella ekostrategin när det gäller friluftslandskapet känns igen i alla de passivt beundrande naturaktiviteterna som utsikter, blomstervandringar, fågelskådande. Även om utgångspunkten här, liksom i den föregående ”hembygdsstrategin”, är det lokala natur- och kulturlandskapets karaktärsdrag, gäller det i detta

• Sida 716
•  Original

fall i första hand att inte ändra eller störa och förstås inte förstöra det man anser besöksvärt. Besökaren är i allmänhet inte särskilt integrerad i bygden i övrigt. I sin förlängning ligger här olika typer av reservatsbildningar vars syfte i regel är just att ”bevara” ett landskap (inklusive kulturlandskap) eller landskapsobjekt som anses värdefullt. Att konflikterna ofta är tydliga mellan detta perspektiv och ”hembygdsstrategin” kring exempelvis nya nationalparker är knappast att förvåna sig över, liksom konflikterna gentemot ett exploaterande ”fabriksperspektiv”. (Konflikterna mellan det ofta tydligt fjärrstyrda ”fabriksperspektivet” och ”hembygdsstrategin” kan förstås också vara tydliga, t.ex. i samband med storskaliga turistsatsningar, eller när man på goda grunder protesterar mot att de lokala intressena blir överkörda av externa specialiserade friluftsaktiviteter som det ”fria” fisket längs Östersjökusten eller den ”fria” småviltsjakten i fjällen.)

”Med fötterna i myllan och huvudet i cyberspace?”

Ekostrategierna ovan är, som redan påpekats, ofta i praktiken blandade, t.ex. när det gäller samhällsplanering – men också hos oss själva som individer med engagemang i friluftsaktiviteter i olika sammanhang. Inte desto mindre finns det all anledning att tro att balansen och prioriteringarna när det gäller dessa strategier har en avgörande betydelse, inte bara när det gäller naturupplevelser och pedagogiska aspekter, utan också när det gäller känsla av makt, deltagande och identitet. – Vad har jag för rätt att tillbringa min fritid på en viss plats? Vad har jag för ansvar för denna plats´ skötsel och framtid? Vilka andra anser jag har rätt att tillbringa sin fritid här? Vad anser jag är deras ansvar?

Ett försök att lite mer visionärt syntetisera delar av ekostrategierna kan vara att tänka sig ett scenario där den lokala platsanknytningen förstärks – om än i första hand fritidsrelaterat – kombinerat med det nya kommunikationssamhällets möjligheter. Det handlar dock troligen inte så mycket om de (möjligen överskattade) möjligheterna att bosätta sig i fädernegården och arbeta på elektronisk distans. Visionen ligger snarare i den fritidsrelaterade platsanknytningen (kanske till samma fädernegård på landet) som fungerar som fast punkt i en för övrigt allt rörligare tillvaro när det gäller bostad och arbete. I och med en mer diffus gränslinje mellan arbete och fritid (och arbetsplats och fritidsplats) kan detta scenario kanske också för många inkludera arbetsperioder och fritidsvistelser under

• Sida 717
•  Original

andra perioder än de traditionella semestrarna och helgerna. Att på detta sätt stå ”med fötterna i myllan och huvudet i cyberspace” innehåller sannolikt stora möjligheter när det gäller livskvalitet, miljöengagemang och regional utveckling. Men här finns också sannolikt viktiga problem att tackla, t.ex. i form av formell och informell integration i lokalsamhället.

Folkstyrets friluftsgeografiska dimension: Några forskningsansatser

Naturmöte som kulturmöte

Sammanfattningsvis innebär diskussionen ovan att det finns stor anledning att bättre uppmärksamma den fritidsbaserade landskapsrelationens roll för vår individuella och kulturella identitet och vår demokrati. Vilka platser och områden anser vi oss tillhöra och i vilken utsträckning påverkar denna tillhörighet vår beredskap för att ta aktiv del av dess styre? Hur skiljer sig detta för olika grupper och hur förändras det över tiden. I vilken utsträckning påverkas detta av olika erfarenheter kopplade till exempelvis skola, fritid och turism? Här finns stor anledning att fördjupa våra kunskaper och därför följer här några tankar om angelägna forskningsansatser.

Det övergripande intressefältet kan formuleras som ”naturmötet som kulturmöte”; om ”de nya”, ”de gamla” och ”de tillfälliga” svenskarnas fritidsrelaterade naturumgänge. Tillspetsat handlar det i princip om den maktpolitiska spänningen mellan följande tre perspektiv (friluftsliv/allemansrätt, invandring/turism och miljö/utvecklingsfrågor):

Den nordiska människan är ett `skogsdjur´ som tidvis måste vistas i tätorter för att få utbildning, arbete, vård och annan service. På fritiden väljer hon havet, skogen, fjället eller naturen i någon annan tappning.⁴⁷

Allemansrätten är en grundläggande förutsättning för de möjligheter till friluftsliv och naturupplevelser som vi kommit att betrakta som i det närmaste självklara. ... En allemansrätt så omfattande som den svenska torde inte finnas på många – om ens några – andra håll i världen.⁴⁸

I grunden innebär varken invandrarpolitiken eller politiken i stort något val mellan enhetlighet och mångfald. Alla samhällen behöver både frihet och sammanhållande krafter, såväl mångfald som en för alla gemensam grund. I Sverige utgörs denna gemensamma grund av det svenska språket och de svenska kulturmönster som etablerats under historiens lopp.”⁴⁹

• Sida 718
•  Original

När det gäller turism har det bl.a. sagts att: Vi kan bli Europas friluftsområde.⁵⁰

In all discussions about ways to combat these [environmental] problems different basic views of or conceptions of Nature, directly or indirectly comes into play. ... Maybe our view of Nature and our subsequent treatment of `her´, is a sensitive mirror, reflecting other features of modern society as well.⁵¹

Det här innebär att beforska ett dagsaktuellt och mycket direkt samhällsrelevant fält som har att göra med Sverige som mångkulturellt samhälle, skolans utomhuspedagogiska ambitioner, naturturism som expansiv ekonomisk näring, en upplevelseförankrad motivation till hållbar utveckling och de nya utmaningar som dessa frågor innebär för det friluftsorienterade föreningslivet. Men forskningsfältet berör också principiellt intressanta vetenskapliga frågor om hur natursyn, naturumgänge och miljöperspektiv etableras. Likaså hur de samspelar med kulturella och materiella förhållanden, hur sega dessa mönster är och vad som förändrar dem. Det är här viktigt att påpeka att utgångspunkten inte är någon enkel och självklar uppdelning i skillnaden mellan ”de nya” och ”de gamla” svenskarnas natursyn och friluftsvanor och det är inte heller frågan om att försöka trivialisera frågorna om integration och mångkulturellt samhälle.⁵² Det är mera frågan om en samhällsrelevant och forskningsintressant arena för att studera både dagsaktuella miljöpedagogiska frågor och grundläggande kulturella, pedagogiska och sociala konstruktioner. Här följer några mycket preliminära exempel på formuleringar för att illustrera forskningsfältets potential:

Upplevelsekultur vs. folkrörelsetradition

Den svenska folkrörelsekulturen lyfts ofta fram som något karakteristiskt och inte minst av betydelse för demokratisk medborgarfostran. Friluftsliv har varit ett viktigt fält för olika breda organisationer och medborgarperspektivet har inte sällan varit mycket tydligt (jfr det nationellt identitetsskapande i frilufslivets start, berört ovan). De traditionella friluftsorganisationerna går sedan en tid tillbaka och friluftsaktiviteterna har en tendens att bli mer individualistiska, aktivitetsinriktade och platsoberoende.⁵³ Vad får detta för konsekvenser för identitetskapande och medborgarperspektiv? Om man, som friluftare, inte längre är med i t.ex. Svenska Scoutförbundet utan i första hand känner sig delaktig i en internationell fri-

• Sida 719
•  Original

luftsupplevelsekultur som t.ex. dykning, hanggliding eller friklättring – via internet, internationella tidskrifter och resor – vad får det för betydelse för identifikationen med kommunen, länet och Sverige och dess demokratiska instrument? Detta som ett av många tänkbara fokus för spänningsfältet mellan den s.k. globaliseringen och den traditionella demokratins nationella förankring.

Inspirationskälla för samhällsförändring?

En hållbar utveckling kräver stora förändringar av samhällsplanering, attityder och vardagsliv, men i vilken utsträckning inkluderar t.ex. skolans verksamhet när det gäller friluftsliv, exkursioner, gröna skolgårdar och utomhuspedagogik denna typ av samhällsförändringsperspektiv? Går det att identifiera samhällsförändringsintresse som en konsekvens av sådan verksamhet? Är detta förbehållet grupper med viss kulturbakgrund (uppväxt, etnicitet, fritidsverksamhet etc.) eller berör denna typ av naturkontakt så grundläggande attityder att det fungerar generellt i ett mångkulturellt samhälle?

Allemansrätt som kulturmöte, kulturkonflikt och kulturbrygga

I vilken utsräckning är konflikter kring allemansrätten kopplade till indelningar som: etniska grupper, stad-land, närboende-fjärrboende, lågrörliga-högrörliga etc.? Hur ser kunskaper och kunskapsvägar ut när det gäller allemansrättsfrågor i olika grupper och, inte minst, hur ser olika grupper på relevansen och värdet av allemansrätt och allemansrättskunskaper? Ett exempel på en viktig fråga att följa upp är i vilken utsträckning Sveriges EU-inträde påverkat attityderna kring allemansrättens ställning och innehåll, liksom synen på turism och fritidsboende. Likaså är det förstås viktigt att veta i vilken utsträckning som dessa fritidsrelaterade naturumgängen påverkar synen på EU och Sveriges roll i EU.

Fritidens maktlösa platsidentitet

Som nämndes ovan finns anledning att tro att fritiden blir allt viktigare som bas för platsidentitet och landskapsrelation, jämfört med bostads- och arbetsplats. Det är kanske fritidshuset, den ”egna”

• Sida 720
•  Original

badviken, och fiskesjön i fjällen dit man ”alltid” återvänder, som för många representerar en hemkänsla i djupare bemärkelse. Och det är kanske när naturexploatering eller andra förändringar sker i detta landskap som man verkligen berörs och vill engagera sig. Samtidigt innebär de traditionella demokratiska spelreglerna att fritidsboende, fritidsnyttjande och friluftsliv i allmänhet inte berättigar till att deltaga i den lokala demokratin via t.ex. kommunal rösträtt. Hur kan man (och i vilket utsräckning har man prövat) bättre integrera en uppgradering av fritids- och friluftslandskapets betydelse med traditionella demokratiska strukturer som kommunal rösträtt och ny-gamla strukturer som byalag och lokalt utvecklingsarbete?⁵⁴

Den ”brun-gröna” risken

Denna ansats rör eventuella kopplingar mellan ”naturnära ideal”, stark platsidentitet och främlingsfientlighet/fascism. Att t.ex. patriotism, rojalism, kroppskultur och självdisciplin både varit framträdande drag i friluftskulturen och utgjort inslag i högerextremistisk ideologi är välkänt. Även om inledande studier av svenska friluftsorganisationer visar⁵⁵ att de direkta förbindelserna, organisatoriskt eller ideologiskt, med fascistiska rörelser verkar ha varit begränsade, utgör denna fråga en viktig miljöhistorisk ansats. Detta sett i ljuset av dagens allemansrättsproblem och frågan om karaktären på eventuellt kommande ekologiskt hållbara, småskaliga och starkt platsförankrade ”senmoderna byar”. Det handlar i praktiken om spänningen mellan lokal identitet och global solidaritet.

Landskapidentitetens skalförskjutningar

Detta kan delvis ses som ett övergripande tema för de forskningsfrågor som denna uppsats velat lyfta fram. Det som avses är hemkänslans geografiska storlek – dess skala. Är det så enkelt som att denna storlek bara hela tiden växt; från bondesamhällets hemby, via den framväxande nationskänslan i industrisamhället, till ett västerländskt i-landsperspektiv i det senmoderna industrisamhället? Detta i linje med människans generellt ökade mobilitet och ”räckvidd” och miljöproblemens förändring. I vilken utsträckning ser vi i så fall nu, i en tid av växthuseffekt och ozonuttunning, tendenser till en globalkosmisk hemkänsla i linje med en mer ”ekosofisk” tradition?⁵⁶ Eller är inte utvecklingen så rätlinjig utan uppvisar den diverse intressanta avvikelser kopplade till olika sociala grupper och ideologiska per-

• Sida 721
•  Original

spektiv (jfr. vänsterns internationella perspektiv och högerns nationella vid seklets början med det i vissa stycken motsatta förhållandet i dag)? Är skal-kombinationer vanliga av den typ som miljörörelsens klassiska slagord ”tänk globalt – handla lokalt” indikerar? Vad krävs för att det skall bli en relation till det territoriella, i termer av t.ex.: tid, kunskaper, estetiska och ideologiska perspektiv? Vad krävs för att en geografiskt orienterad relation får en sådan styrka att den motiverar till aktivt ansvarstagande för gemensamma frågor – en demokratisk delaktighet?

Noter

¹ Begreppet landskap används i denna uppsats i bemärkelsen den fysiska omgivningen med sina naturliga förutsättningar (klimat, berggrund, biotop etc.), sina naturliga förändringsprocesser (erosion, succession etc.) och sina ”kulturavtryck” i form av t.ex. byggnader, vägar, skogs- och jordbruk. De två första aspekterna hänger ihop med vad som ibland kallas ”naturlandskapet”, och den senare med ”kulturlandskapet”. Det finns också en skalfaktor som går ut på att ett ”landskap” i allmänhet bör i någon bemärkelse vara ”överblickbart”. Se vidare om landskapsbegrepp och landskapsfrågor i t.ex. olika texter av Torsten Hägerstrand återgivna i Carlestam & Sollbe, 1991.² Se t.ex. kapitel 1 i Urry (1997) för en översikt; samt t.ex. Giddens, 1992; och Massey, 1993.³ Se även t.ex. Lundén, 1997.⁴ Wiklund, 1995.⁵ Se t.ex. SCB, 1993; Grahn, 1991; Olsson, 1998; Norling, 1995; Öhman, 1996; Sundberg, 1996; och Svenning, 1998.⁶ En bred översikt över detta ges i antologin Sandell & Sörlin red. (kommande). Mer specifika exempel på tidigare vetenskapliga artiklar ges i anslutning till texten och för vidare översikter över annan tidigare forskning hänvisas i stor utsträckning till referenserna i dessa artiklar och i den nämnda antologin. Ett mer konkret och praktikeranknutet resonemang om friluftslivets värden och pedagogiska användning ges i Brügge m.fl. (kommande).⁷ Eskilsson, Kommande.⁸ Se vidare t.ex. Sandell & Sörlin, 1994.⁹ Se vidare t.ex. Eskilsson, 1996.¹⁰ Se vidare t.ex. Emmelin, 1997; och Almstedt, 1998.¹¹ Se vidare t.ex. Sandell, Kommande.¹² Se t.ex. Olsson, 1998.¹³ Se t.ex. Tordsson, 1996.

• Sida 722
•  Original

¹⁴ Vogel, 1990; SCB, 1993.¹⁵ McIntyre, 1996.¹⁶ Olson, 1987:82, emfas i orginal.¹⁷ Se vidare i Sandell (1997) där också rikligt med referenser återfinns.¹⁸ En lite mer utförlig skrift är Bengtsson, 1999.¹⁹ Naturvårdsverket, 1993 och 1994. Se också Westerlunds (1991) förslag om att, inför EU-inträdet, begränsa allemansrätten till de boende i Sverige; samt t.ex. diskussionerna om fritidshusköpare från Tyskland, i Müller, 1997.²⁰ Daléus & Sandell, 1998.²¹ Se t.ex. Sandell, 1993.²² För en översikt se Segrell, 1995²³ SOU, 1938 No. 45, s. 13²⁴ Sandell, 1997.²⁵ Wiktorsson, 1996.²⁶ Sandell, 1997.²⁷ Se t.ex. Wiklund, 1995 och Tordsson, 1996.²⁸ I STFs årsskrift, 1932:207.²⁹ I STFs årsskrift, 1886:84; emfas i orginal.³⁰ Sandell & Sörlin, 1994³¹ I STFs årsskrift, 1935:108.³² Hedin, 1912:4.³³ Se även t.ex. Sörlin, 1988³⁴ I STFs årsskrift, 1929:268-269.³⁵ Sandell & Sörlin, 1994³⁶ Sidebäck, 1992.³⁷ Sidebäck, 1992:106.³⁸ Se t.ex. Segrell, 1995; och Olson, 1987.³⁹ Se vidare i t.ex. Giddens, 1992; Vilhelmson, 1992; och Carlestam & Sollbe, 1991.⁴⁰ Se vidare om aktuella friluftstrender i Sandell, Kommande.⁴¹ Se t.ex. Sandell, 1995a; Pedersen, 1994; och Müller, 1997.⁴² Norling, 1995.⁴³ Norling (1996) menar att begreppet rekreation ibland är att föredra framför fritid, eftersom rekreation är den egentliga kvalitativa målsättningen.⁴⁴ Aronsson, 1997; Frändberg, 1998; och mer generellt t.ex. Lidskog m.fl., 1997.⁴⁵ Sandell, 1996b.

• Sida 723
•  Original

⁴⁶ För en bakgrund se t.ex. Sandell (1996c) och för dess applicering på friluftsliv och allemansrätt: Sandell, 1995b och 1997.⁴⁷ Wiklund, 1995:130.⁴⁸ Ahlström, 1982:7 och 76.⁴⁹ Ledare i Dagens Nyheter, 21/4 1997.⁵⁰ För en rikare fritid, 1990:16.⁵¹ Landberg & Fellenius förord i Lundgren, 1993:5.⁵² Se t.ex. Tamas, 1995; SOU 1996 No. 55; och Framtider, 1996.⁵³ Sandell, Kommande.⁵⁴ Se Herlitz´ kapitel i denna volym.⁵⁵ Sandell & Sörlin, 1994.⁵⁶ Jfr Edberg, 1974.

• Sida 724
•  Original

Referenser

Ahlström, Ingemar (1982) Allemansrätt och friluftsvett: En bok för

friluftsfolk om konsten att umgås med natur, markägare och annat friluftsfolk. Liber, Stockholm

Almstedt, Malin (1998) En plats i planeringen: En studie av områden av

riksintresse för det rörliga friluftslivet. Geografiska regionstudier, No.

37, Uppsala universitet, Uppsala Aronsson, Lars (1997) Turismens hållbara utveckling? Forsknings-

rapport 97:8, Forskargruppen Turism & Fritid, Högskolan i Karlstad, Karlstad Bengtsson, Bertil (1999) Allemansrätten: Vad säger lagen?

Naturvårdsverket, Stockholm Brügge, Britta, Matz Glantz och Klas Sandell (red.) (Kommande)

Friluftslivets pedagogik: För kunskap, känsla och livskvalitet. Liber,

Stockholm Carlestam, Gösta och Barbro Sollbe (1991) Om tidens vidd och tingens

ordning: Texter av Torsten Hägerstrand. Byggforskningsrådet,

Stockholm Daléus, Erika och Klas Sandell (1998) ”From A Sense of Place to A

Sense of Marketplace: Outdoor Recreation and Public Right of Access to Nature in Sweden and Canada”. Paper presented at the international workshop ”Outdoor Recreation – Practice and Ideology

from an International Comparative Perspective” Umeå, Sweden,

September 2-6 1998 Edberg, Rolf (1974) Ett hus i kosmos. Esselte Studium, Stockholm Emmelin, Lars (1997) Turism, friluftsliv, naturvård: Ett triangeldrama.

Rapport 1997:1, Inst. f. Turismvetenskap, Mitthögskolan, Östersund Eskilson, Lena (1996) ”Svenska Turistföreningen från fjäll till

friluftsliv: Från den vetenskaplige vildmarksmannen till den cyklande husmodern”. I Historiskt Tidskrift, No. 2, s. 257-282 Eskilsson, Lena (Kommande) ”Fritid, friluftsliv och demokratisering”.

I Sandell, Klas & Sörlin, Sverker (red.) Friluftshistoria – från

`härdande friluftslif´ till ekoturism och miljöpedagogik: Teman i det svenska friluftslivets historia. Carlssons bokförlag, Stockholm

• Sida 725
•  Original

Framtider (1996) ”Temanummer: Mönster i förändring”. I Framtider:

Institutet för Framtidsstudier, Vol. 15, No. 2

Frändberg, Lotta (1998) Distance Matters: An inquiry into the relation

between transport and environmental sustainability in tourism. I

Humanekologiska skrifter No. 15, Göteborg University, Göteborg För en rikare fritid (1990) Ett diskussionsunderlag. Sveriges Turistråd,

Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Stockholm Giddens, Anthony. (1992; 1990) The Consequences of Modernity. Polity

Press, Cambridge Grahn, Patrik (1991) Om parkers betydelse: Parkers möjligheter att

underlätta och berika föreningsverksamhet och arbete på daghem, skolor, servicehus och sjukhus. Stad & land, No. 93/1991,

MOVIUM/Inst. för landskapsplanering, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp Hedin, Sven (1912) ”Scouterna och fosterlandet”. I Scouten, tidskrift för

sveriges scouter, No. 1, Vol. 1, s. 4

Lidskog, Rolf; Sandstedt, Eva; Sundqvist, Göran (1997) Samhälle, risk

och miljö. Studentlitteratur, Lund

Lundén, Thomas (1997) Makten över marken: En politisk geografi.

Studentlitteratur, Lund Lundgren, Lars.J. (ed.) (1993) Views of Nature: Report from two

seminars in Solna and Stockholm, Sweden, October 22-23, 1991. The

Swedish Environmental Protection Agency and the Swedish Council for Planning and Coordination of Research, Stockholm Massey, Doreen (1993) ”Power-geometry and a progressive sense of

place”. I Bird, J. et al. (eds.), Mapping Futures: Local Cultures,

Global Change. Routledge, London, pp. 59-69

McIntyre, Norman (1996) ”An International Perspective on Access to

Nature”. I Sandell, Klas (red.), Naturkontakt och Allemansrätt: Om

alla människors rätt till naturkontakt. Friluftsforum, Högskolan i

Örebro, Örebro, s. 27-42 Müller, Dieter, K. (1997) ”Sveriges nya tyskar: Myter och konflikter på

den svenska landsbygden”. I Müller, Dieter, K. (red.), Tyskland i

Sverige & Sverige i Tyskland. Etnologiska institutionen, Umeå

universitet, Umeå, s. 81-98

• Sida 726
•  Original

Naturvårdsverket (1993) Allemansrätten: En enkätundersökning.

Naturvårdsverket, 10 mars, mimeo Naturvårdsverket (1994) Allemansrätten och turisterna:

Enkätundersökning 1994. Rapport No 4380, Naturvårdsverket

förlag, Stockholm Norling, Ingemar (1995) Livskvalitet och välbefinnande: Nya

forskningsrön om folkhälsa och fritid-rekreation. Kommunförbundet,

nr 46, Stockholm Norling, Ingemar (1996) ”Fritid och rekreation ur ett

kvinnoperspektiv”. I SOU, 1996 No. 3, s. 169-208 Olson, Hans-Erik (1987) Staten, turismen och rekreationen.

Fritidspolitiska studier, No. 2, Stockholms universitet, förvaltningshögskolan, Stockholm Olsson, Titti (red.) (1998) Människans natur: Det grönas betydelse för

vårt välbefinnande. Byggforskningsrådet, Stockholm

Urry, John (1997; 1995) Consuming Places. Routledge, London Pedersen, Kirsti (1994) ”Med snøscooter som livsform”. I Emmelin, L.

(red.) Nordiskt seminarium om friluftslivsforskning: Nordplan 22/4-

24/4 1992. Nordplan, Rapport No. 1994:3, Stockholm, s. 47-60

Sandell, Klas (1993) ”Perceptions of Landscapes: Perspectives on

Nature”. I Lundgren, L.J. (ed.), Views of Nature: Report from two

seminars in Solna and Stockholm, Sweden, October 22-23, 1991. The

Swedish Environmental Protection Agency and the Swedish Council for Planning and Coordination of Research, Stockholm, pp. 46-61 Sandell, Klas (1995a) ”Access to the `North´ – But to What and for

Whom? Public Access in the Swedish Countryside and the Case of a Proposed National Park in the Kiruna Mountains”. I Hall, C.M. & Johnston, M.E. (eds.), Polar Tourism: Tourism in the Arctic and

Antarctic Regions. John Wiley and Sons, Chichester, pp. 131-145

Sandell, Klas (1995b) ”Ekostrategier, humanekologi och friluftsliv”. I

Humanekologi: Meddelande från Nordisk förening för humanekologi,

Vol. 14, No. 3/4, s. 11-22 Sandell, Klas. (red.) (1996a) Naturkontakt och Allemansrätt – Om alla

människors rätt till naturkontakt: Rapport från ett seminarium vid Kjesäters folkhögskola och ledarutbildningsinstitut, 14-15 oktober 1995. -Friluftsforum, Högskolan i Örebro, Örebro

• Sida 727
•  Original

Sandell, Klas (1996b) ”Själens friluftsskog: Naturkontakt och

miljöperspektiv bland friluftsengagerade i Södra Halland”. I Nordisk

Samhällgeografisk Tidskrift, No. 22, April, s. 99-112

Sandell, Klas (1996c) ”Sustainability in Theory and Practice: A

Conceptual Framework of Eco-strategies and a Case-study of Lowresource Agriculture in the Dry Zone of Sri Lanka”. I Hjort af Ornäs, A (ed.), Approaching Nature from Local Communities:

Security Perceived and Achieved. EPOS, Research Programme on

Environmental Policy and Society, Institute of Tema Research, Linköping University, Linköping, Sweden, pp. 163-197 Sandell, Klas (1997) ”Naturkontakt och allemansrätt: Om friluftslivets

naturmöte och friluftslandskapets tillgänglighet i Sverige 1880-2000”. I Svensk Geografisk Årsbok 1997, Vol. 73, s. 31-65 Sandell, Klas (Kommande) ”Fritidskultur i natur”. I Berggren, Leif

(red.) Fritidskulturer. Studentlitteratur, Lund Sandell, Klas och Sverker Sörlin (1994) ”Naturen som fostrare:

Friluftsliv och ideologi i svenskt 1900-tal”. I Historisk Tidskrift, No. 1, s. 4-43 Sandell, Klas och Sverker Sörlin (red.) (Kommande) Friluftshistoria –

från `härdande friluftslif´ till ekoturism och miljöpedagogik: Teman i det svenska friluftslivets historia. Carlssons bokförlag, Stockholm

SCB (1993) Fritid 1976-1991: Levnadsförhållanden, rapport nr. 85.

SCB, Stockholm Segrell, Björn (1995) Den attraktiva kusten: Synsätt, konflikter och

landskapsnyttjande. Linköping Studies in Arts and Science, No. 125,

Linköping, Sweden Sidebäck, Göran (1992) Kampen om barnets själ. Carlssons, Stockholm SOU (1938) No. 45. Betänkande med förslag angående reglering av

strandbebyggelsen m.m. avgivet av fritidsutredningen.

Socialdepartementet, Stockholm SOU (1996) No. 55. Vägar in i Sverige: Bilaga till invandrarpolitiska

kommitténs slutbetänkande. Arbetsmarknadsdepartementet,

Stockholm Sundberg, Marie (1996) ”Naturens betydelse för barns utveckling”. I

Sandell, Klas (red.), Naturkontakt och Allemansrätt: Om alla

människors rätt till naturkontakt. Friluftsforum, Högskolan i

Örebro, Örebro, s. 81-94

• Sida 728
•  Original

Svenning, Stephan (1998) Att gripa för att begripa: En studie av en

särskola och dess inriktning på fysisk aktivitet och friluftsliv. -C-

uppsats, Inst. f. pedagogik, Högskolan i Örebro, Örebro

Svenska Turistföreningens årsskrift (1886-): Stockholm.

1886: ”Råd för vandringslystna ungdomar”, af Fredr. Svenonius, s. 84-88 1929: ”Reselivet i Sverige och turistföreningen. Föredrag vid Svenska turistföreningens årsmöte den 25 februari 1929” av Arthur Lindhagen, s. 258-274 1932: ”Att gå” av Nils Horney, s. 198-207 1935: Torsten Fogelqvist: ”Om svenskt landskap och natursinne”, s. 107-120 Sörlin, Sverker (1988) Framtidslandet: Debatten om Norrland och

naturresurserna under det industriella genombrottet. -Kungl.

Skytteanska Samfundets Handlingar, No. 33, Stockholm Tamas, Gellert (1995) Sverige, Sverige, fosterland: Om ungdom, identitet

och främlingsskap. Kombinera/Röda Korsets Ungdomsförbund,

Stockholm Tordsson, Björn (1996) ”Friluftslivets mytologiska rötter”. I Sandell,

Klas (red.), Naturkontakt och Allemansrätt: Om alla människors rätt

till naturkontakt. Friluftsforum, Högskolan i Örebro, Örebro, s. 9-

25 Vilhelmson, Bertil (1992) ”Dagligt resande: Utveckling, gränser, påverkbarhet”. I Lundgren, L.J. (red.), Livsstil och miljö: på väg mot

ett miljövänligt beteende? Rapport från konferens på Hässelby slott den 18-19 mars 1992. Forskningsrådsnämnden, m.fl., Stockholm, s. 51-

64 Vogel, Joachim (1990) Leva i Norden, levnadsnivå och ojämlikhet vid

slutet av 80-talet. Nordisk statistisk skriftserie, No. 54, Nordiska

statistiska sekretariatet, København Westerlund, Staffan (1991) EG:s miljöregler ur svenskt perspektiv.

Naturskyddsföreningen, Stockholm Wiklund, Tage (1995) Det tillgjorda landskapet: En undersökning av

förutsättningarna för urban kultur i Norden. Korpen, Göteborg

Wiktorsson, Gunnar (1996) Den grundlagsskyddade myten: Om alle-

mansrättens lansering i Sverige. City University Press, Stockholm

• Sida 729
•  Original

Öhman, Johan (1996) ”Naturens betydelse för livslång hälsa”. I

Sandell, Klas (red.), Naturkontakt och Allemansrätt: Om alla

människors rätt till naturkontakt. Friluftsforum, Högskolan i

Örebro, Örebro, s. 61-79

• Sida 730
•  Original

.