Förord

Ett av Demokratiutredningens uppdrag är att summera och värdera de senaste årens demokratiutredningar och demokratiforskning, ett annat att stimulera det offentliga samtalet om demokratin. Av de skälen har redan åtskilliga demokratiforskare medverkat på våra temaseminarier runtom i landet liksom i flera av våra debattorienterade småskrifter. Av de skälen har också den här boken kommit till.

Det här är en av tretton böcker där drygt ett hundra forskare inom samhällsvetenskap och humaniora belyser olika aspekter av den svenska folkstyrelsens utveckling. Författarna är verksamma inom drygt tio vetenskapliga ämnesområden. Artiklarnas vetenskapliga kvalitet har vanligtvis säkerställts genom att författarnas kollegor granskat dem inom ramen för institutionernas forskarseminarier. De flesta av författarna till den här volymen har dessutom sammanträtt några gånger för att diskutera varandras texter i särskilda seminarier under professor Lena Johannessons ordförandeskap.

Forskarvolymerna har tillkommit efter en genomgång av den demokratirelevanta forskning som pågår på universitet och högskolor. En del forskare har ombetts att redovisa forskningsläget jämte sina egna, pågående eller nyligen avslutade studier. Andra har fått uppdraget att genomföra studier inom områden som forskningen eftersatt men som Demokratiutredningen behöver kunskap om. Tack vare att nästan alla som blivit ombedda också lämnat ett bidrag har denna breda, om än långt ifrån fullständiga exponering av våra kunskaper om demokratin blivit möjlig. Att forskarna ser det som en del av sin yrkesroll att leverera underlag för det offentliga samtalet är värt att notera med tillfredsställelse. Inte för att forskarna skulle sitta inne med alla svaren. Men för att deras olika teoretiska infallsvinklar och verklighetsbilder kanske kan göra det politiska samtalet mer insiktsfullt. Det är nämligen en mångfald som komplicerar.

Förhoppningen är nu att dessa texter ska kunna läsas med behållning även utanför forskarsamhället. Det betyder inte att författarna förenklat svåra orsakssammanhang. Men jag bad dem ”skriva så att texten blir läsbar för inte bara forskare inom andra ämnesområden utan även för en allmänbildad medborgare. Detta kan kräva viss återhållsamhet med inomvetenskapliga jargonger. Särskilt svåra och

• Sida 4
•  Original

komplicerade tankegångar kan behöva en något större pedagogisk omsorg än vanligt”.

Demokratiutredningens ledamöter har inte tagit ställning till uppsatsernas innehåll. Varje författare ansvarar själv för innehållet i sitt bidrag.

Demokratins estetik

En gigantisk landskapsväv utan ett enda ansikte. Halvfranskt inbundna eller slarvigt hopbuntade protokoll från fjolårets fullmäktigesammanträden.¹ Ett leende ansikte på ett rockslagsmärke. Ett torg eller en galleria. En valaffisch med en sportbil. Rappande invandrarungdomar.² En kyrkokör övar Lundell en tisdagkväll. Ett stadsbibliotek utan böcker av Sigge Stark.

Kan man förstå hur en folkstyrelse mår genom att dechiffrera dess estetiska innehåll och konstnärliga uttrycksformer? Så löd den allmänna frågan när den här bokens idé först föddes. Vi ville gå bakom den formella demokratin och sådana beslut som vanligen utreds, diskuteras, klubbas, verkställs och utvärderas. Vi önskade förstå vår demokratis styrka och svagheter genom att läsa av bl.a. dess arkitektur, mötesplatser, musik, teater och bilder.

Men Lena Johannesson menar att det inte finns några demokratiska bilder därför att deras betydelser beror på det sammanhang där de tolkas. Däremot menar hon att det finns odemokratiska bilder, som gestaltar anspråk på makt och skrämmer, hotar eller förlöjligar. Bilder som avser att disciplinera och underordna. Bilder som inte ger individen någon autonomi utan träffar henne direkt. Demokratins bilder å andra sidan kan aldrig tvingas på. De står sig dock slätt i uttryckskraft i jämförelse med anti-demokratiska bilder.

Från demokratisynpunkt är Lena Johannesson därför oroad över vissa drag i samtida konstnärskap. Medan konstnärer tidigare tillerkänts en tämligen unik profetisk funktion med tillhörande stora frihetsgrader tillerkänns många andra yrkeskårer inom expressiva medier i dag en liknande immunitet. Detta är emellertid djupt problematiskt, eftersom konsten tenderat att avintellektualiseras på grund av sin onåbarhet samtidigt som konstinstitutionen massmedialiserats. Detta påverkar konstens förklaringsvärde, vilket man kan se i fråga om hur konstnärernas annektering av våldet också legitimerar det för en större publik. För alla, sådan är förförståelsen, har rätt till sin individuella hållning och skall inte utkrävas på ansvar. Denna individualism utvecklas paradoxalt nog inom ramen för en

• Sida 5
•  Original

kvarlevande positivistisk moralism. Genom att också visa på några uppseendeväckande rockslagsmärken, mötesprotokoll, en idrottsstjärnas smyckning och en programskrifts bildval åskådliggör Johannesson de ofta små tecknens demokrati.

Bilder exploateras ofta också för alldeles bestämda partipolitiska syften. Men när Anette Göthlund t.ex. analyserar valaffischerna noterar hon frånvaron av bilder av medborgare och medborgarskap. I stället ser hon att när partierna hamnar i knäet på reklammakarna så hotar det kommersiellt orienterade tänkandet i målgrupper att dominera bildframställningen. Möjligen skapar det kontakt – men vad händer sedan? Bilderna kan politisera vissa väljargruppers problem men är oförmögna att etablera samtal mellan partier och medborgare.

Synlighet, tillgänglighet och delaktighet är centrala demokrativärden. Bilderna är inte utan betydelse. De kan nämligen också användas för att osynliggöra medborgargrupper och deras livssituation. Yvonne Eriksson har studerat det estetiska och samhälleliga synliggörandet av konstnärer som har funktionshinder, häromåret exemplifierat av klädfirman Bennettons katalog med utvecklingsstörda barn i vår- och sommarkläder. Hon redovisar i sin artikel konsthistoriska analyser liksom samtidshistoriska intervjuer med konstnärer och konststuderanden. Hon konstaterar hur sällan de som det verkligen handlar om får föra sin egen talan, hur ofta andra gör anspråk på att vara deras representanter, ja får sitt eget värde just genom att exploatera dem. Därmed marginaliseras redan marginaliserade grupper ytterligare med innebörden att vi får allt färre tillfällen att ompröva våra fördomar, ifrågasätta våra värderingar eller träna oss i ett av demokratins främsta kännemärken: tolerans utifrån människors lika värde.

Även musiken kan stigmatisera, särskilja och skikta, konstaterar

Ingemar Grandin i sitt bidrag om demokratins musikalitet. Han

beskriver olika slags musik och olika slags politiska musikdoktriner. De demokratiska beslutsfattarna står kluvna inför musiken, ty den låter sig inte fångas så lätt. Den är inte enhetlig och kan därför inte göras till en avgränsad kulturpolitisk fråga. Den har olika institutionella och produktionstekniska villkor, liksom kraftigt varierande politiska innebörder; en del är tämjande medan annat är mer rebelliskt men i båda fall utövar musiken en stor demokratisk funktion och har ett värde i att just vara svårfångad. I en kritisk granskning också av hur forskare försöker förhålla sig till musiken, hävdar Grandin att musiken både står för finkultur och masskultur men samtidigt inte bara ”fashion” och identitet utan också vardag, deltagande och sammansmältning av ett fåtal producenter och en massa konsu-

• Sida 6
•  Original

menter, ett möte där märkligt nog både eliterna och folket deltar.

Medan Grandin ger skäl för att styra bort från kulturbegreppets potentiella försnävning tar Birgitta Skarin Frykman avstamp i kulturbegreppet. Hennes artikel ger ytterligare skäl för att distansera kulturdiskussionen från kulturpolitiken. Med hjälp av FN/ UNESCO-rapporten ”Vår skapande mångfald” visar hon inte bara hur svårt det är för politiken att hantera kulturen utan också de risker som uppstår när kulturpolitiken, om än med bästa syften, söker bemästra kulturen. När beslutsfattare antingen försöker att politisera eller avpolitisera kulturen kan dess inneboende paradoxer, dynamik och komplexitet lätt gå förlorade. Den (kanske nihilistiskt rotade) rädslan att inte ta ställning kan föra med sig att andra, mer eller mindre medvetet värderingspräglade expertgrupper tar över – till förfång för den kulturella mångfalden. Vad processen kring ”Vår skapande mångfald” visar, menar Skarin Frykman, är hur lätt det är att de vackraste intentioner omvandlas till de plattaste rekommendationer. Kan det rentav bero på en rädsla för just mångfalden?

Synliggörs exempelvis folkstyrelsens egna motsättningar på våra muséer, där vår historia dokumenteras? Stefan Bohman menar att man i Östeuropa stått inför ett val mellan fyra strategier: förstöra lämningarna, okommenterat inlemma dem i det kollektiva minnet, omkoda till nytt innehåll eller betrakta dem som ett positivt kulturarv. Diskussionen har bäring på våra kulturarv, särskilt i ett mångkulturellt samhälle, där rädslan för främlingskap ligger på lur.³ Men frågorna aktualiseras också när muséerna skall bygga lokala och regionala identiteter inom nationalstatens ram. Skall dessa muséer försöka vara så neutrala som möjligt eller ska de tydliggöra de partiska värderingsgrunderna?

Tvekan att gestalta konflikter kan slå över i vad Geir Vestheim i sin analys av norska folkbibliotek kallar det instrumentalistiska misstaget. Hans samtidshistoriska analys visar hur bibliotekspolitiken korresponderar mot, ja snarast övertolkar samhällsutvecklingen. Han skildrar en historiskt mycket mäktig pakt mellan stat, folkbildning och folkbibliotek med en relativt stor kulturpolitisk frihet, där livsvärldens intressen och helhetssyn på bildningsfrågorna ofta var tydliggjorda också i praxis. Men från 1970-talet genomgick de norska biblioteken ett systemskifte där snävare, utbildningspolitiska och kommunalekonomiska intressen och synsätt kom att ta över. Kunskapen förlorade sitt egenvärde. Nu skulle den bevisa sin nytta. Dess roll som institution för en kritisk offentlighet och ett meningsbärande samtal sattes, på goda grunder, ifråga. Inte så att institutionerna kan ersättas av debatter men utan öppna samhällsinstitutioner som

• Sida 7
•  Original

inte behöver legitimera sin instrumentella nytta försvagas förutsättningarna för offentliga samtal. Frågan om biblioteket i första hand skall underordnas ett systemintresse eller en demokratisk princip är fundamental, anser Vestheim.

Först bröd, sedan skådespel åt folket. Ungefär så karakteriserar

Tomas Forser arbetarrörelsens kulturuppfattning. Kulturen skulle bli

var mans egendom. En demokratisk kulturpolitik skulle tillse att kvalificerad konst nådde hela folket. Det var mot denna naivitet som kritiken sattes in under 1960-talet, som trots alla ambitioner var ett kulturellt klassamhälle, en aristokratisk modernism. Men nu skulle konsten ”avmärkvärdifieras”. Det gällde inte minst teatern. Huvudsaken var att alla nåddes, inte med vad. I Forsers analys hävdas att en sådan prioritering som i praktiken lätt innebär att kvantitet prioriteras på kvalitetens bekostnad inte bara är ett spår som kulturpolitiskt leder vilse. Även demokratiteoretiskt kan det vara kontraproduktivt; demokratin behöver också en konst som

…väljer aristokratiska hållningar, skyr delaktighet, argumenterar för ojämlikhet och sätter frågetecken efter demokrati. Sanningen behöver inte vara demokratisk och är det ofta heller inte. Konsten är ingen allmänning utan en plats för det partikulära, det egensinniga och personliga.

Men 1974 års kulturpolitik lyckades inte heller särskilt väl uppnå sina kvantitativa mål. Vad beror det på? undrar Lena From. Varför kan inte bussbolagen lika framgångsrikt sälja teaterpaket till Operan eller Stadsteatern i Göteborg som till privatteatrarna (vars underhållning förvisso inte behöver vara sämre kulturupplevelse)? Kanske för att man inte vill ta några risker; bara en erfaren teaterbesökare kan fördra dåliga föreställningar. Hon tror inte på att kulturen egentligen kan nå en storpublik. Ändå försöker hon se vad det är som stimulerar respektive hämmar ett bredare deltagande i det organiserade kulturlivet. Hon undersöker närmare villkoren för kulturjournalistik inom dagspressen och då närmast lokaltidningarna.⁴ Hon diskuterar några exempel på hur man framgångsrikt försökt överskrida de givna ramarna och bl.a. genom IT hittat nya sätt att presentera och diskutera kultur. Medborgarna behöver hjälp med att välja i kulturutbudet. Platsens demokratiska potentialer fokuserar Tomas Wikström i sitt avslutande bidrag. Han menar då inte vallokalerna eller parlamentsbyggnaderna utan de andra platserna där vår vardag utspelar sig, miljöerna där vi möts som medborgare: trapphuset, torget, stranden och kontoret, festivalen och skyskrapan. Han har förhoppningen att det förnyade intresset för platser kommer att följas av också en större

• Sida 8
•  Original

vetenskaplig uppskattning av rummet som ram och redskap för samspel och delaktighet. Hans utgångspunkt är att den platsbundna rörligheten lösts upp av såväl de fysiska transporterna som den elektroniska utvecklingen.⁵ Det betyder dock inte att den lokala gemenskapen förlorar sin betydelse.⁶ Tvärtom, vårt behov av närhet och kontakt kanske växer. Också därför behöver vi rum för att mötas bortom det förutsebara, uppenbara och avsedda. Det är i skrymslenas mellanrum demokratin levs och återskapas, menar Wikström.

Det betyder dock i sin tur ingalunda att Wikström negligerar de särskilda demokratiska rummens betydelse. Vi kan bara jämföra den litet förväntansfulla och högtidliga stämning som finns i en vallokal med särskilda bås och urnor för vår valhemlighets skull en septembersöndag med de vanliga kölappsautomater som möter den poströstande en augustieftermiddag i rusningstid. Onekligen olika slags demokratiska estetiker.

Erik Amnå

Huvudsekreterare

Noter

1

Jfr Anders Björnssons bidrag Den skyddade provinsen – en essä om demokra-

tins värde och värdighet, småskrift nr 17 (SOU 1999:22).

2

Sernhede, Ove: ”Alienation is our Nation – reality is my nationality’ – om uanförskap, demokrati och motståndskulturer bland unga invandrarmän i det nya Sverige”, vår forskarvolym VI Det unga folkstyret (SOU 1999:93).

3

Jfr vår småskrift Demokratins förgörare (SOU 1999:10).

4

Jfr Lennart Weibulls och Karl-Erik Gustafssons analys av bl.a. lokaltidningarnas utveckling i vår forskarvolym III Politikens medialisering (SOU 1999:126).

5

Se även de tre uppsatserna av Kajsa Ellegård, Elin Wihlborg och Kajsa Klein i forskarvolym VII IT i demokratins tjänst (SOU 1999:117).

⁶Se även Ulla Herlitz artikel ”Bygdens organisering” i forskarvolym VIII Civilsam-

hället (SOU 1999:84 ).

Referenser

acceptera (1980) (1931) (red. Asplund, Gunnar & Gahn, Wolter &

Markelius, Sven & Paulsson, Gregor & Sundahl, Eskil & Åhrén, Uno). Facsimileuppl. 1980 m. efterskrift av Anders Åman. Stocholm: Tidens förlag Amnå, Erik & Johannesson, Lena (1993) Tro mot tradition. Om den

frikyrkliga identiteten. Stockholm: Carlssons

Arrhenius, Sara (1999) ”Svårt att få en syl i vädret”. Dagens Nyheter

24.7.99 Baetens, Pascal (1996) ”Joel-Peter Witkin”. FOTO nr 8, s. 4 Barthes, Roland (1986) (1980) Det ljusa rummet. Tankar om fotografi. Stockholm: Alfabeta Baxandall, Michael (1988) (1985) Patterns of Intention. On the Histo-

rical Explanation of Pictures. New Haven & London: Yale Univer-

sity Press Brøgger, Suzanne (1998) (1997) Jadekatten. En släktsaga. Stockholm:

Norstedts

Demokratins bilder. Fotografi och bildkonst efter apartheid. (1999)

Utställningskatalog Bildmuseet, Umeå samt Borås Konstmuseum. Borås Erlandson, Bengt (1989) ”Så olika bedömer läsarna två bilder”,

Svenska Dagbladet 11.9.89

Glasberg, Ann-Charlotte (1997) ”Det avskyvärdas frigörande kraft”.

Göteborgs-Posten 18.10.97

Grünberger, Tulla (1984) Svenskt måleri under andra världskriget

speglat genom dagspressens konstrecensioner av utställningsverksamheten i Stockholm 1939–1945. ( Diss.). Stockholm: Acta Uni-

versitatis Stockholmiensis Gumpert, Lynn (1990) ”Christian Boltanski in Conversation with

Lynn Gumpert”. NewArt International (red. A. C. Papadakis), London & New York: Academy Editions, s. 24–29 Jacobsson, Staffan (1993) ”Mellan subkultur och finkultur”. Paletten

nr 214, 3: 1993 Jacobsson, Staffan (1966) Den spraymålade bilden: graffitimåleriet

som bildform, konströrelse och läroprocess. (Diss.) Lund: Aerosol

Art Archives Johannesson, Lena (1980) ”Handens och maskinens bilder”. Folklig

och kommersiell konst (red. Jacobsson, B & Johannesson, L. &

• Sida 41
•  Original

Johnson, A. & Sjögren, O.) Stockholm: Norstedts, s. 67–87 Johannesson, Lena (1989) ”Anti-Heroic Heroes in More or Less

Heroic Media. Notes on Visual Folklore of Modern Sweden”. Eth-

nologia Europea XIX, s. 85–95

Johannesson, Lena (1991) ”Bildskapande och seendekultur.” Bild i

skolan. Lärarförbundets tidskrift för bildpedagogik. Årg. 61, nr 4,

s. 9–14 Johannesson, Lena (1993) ”Om det visuella och rituella gemen-

skapsrummet. Exemplet frikyrkan”. Tro mot tradition. Om den fri-

kyrkliga identiteten (red. E. Amnå & L. Johannesson), Stockholm:

Carlssons, s. 373–412 Johannesson, Lena (1994) ”1800-talskonsten. Nationell mobilisering

på internationella villkor – några strukturer”. ’Hemländsk hundra-

årig sång’. 1800-talets musik och det nationella (red. Henrik Karls-

son ) (Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 77), Stockholm, s. 3–26 Johannesson, Lena (1995) Gerd Miller – illustratör eller Hon som

ritade 50-talet, Stockholm: Carlssons

Johannesson, Lena (1996) ”Kyrkan runt kyrkan. Om kyrkogårdens

konst och kult”. Kyrka i bruk (Meddelanden från Östergötlands länsmuseum), s. 263–286 Josephson, Olle (1996) ”...Så är jag inte mycket klyftig i den der

vägen. Två månader med August Karlsson och Gefle Jernarbetareförening 1895”. Arbetarna tar ordet. Språk och kom-

munikation i tidig arbetarrörelse. (red. O. Josephson; Arbetar-

rörelsen och språket), Stockholm: Carlssons, s. 135–159 Key, Ellen (1914) Nöjeskultur (D.Y.G. Laboremus skriftserie nr 8),

Stockholm Lilja, Gösta (1968) Svenskt måleri under 1900-talet. (Wahlström &

Widstrand-serien nr 197). Stockholm: Wahlström & Widstrand

Modern Times #1 (1999) Utställningskatalog Hasselblad Center.

Göteborg Neurath, Otto (1973) Empiricism and Sociology, (red. M. Neurath –

R. S. Cohen), Dordrecht & Boston: D. Reidel Publishing Houses Nevéus, Torgny (1999) Lagerkransar och logotyper. Symboler och cere-

monier vid svenska universitet. Stockholm: Natur och Kultur

Paulsson, Gregor (1949) (1919) Vackrare vardagsvara. Svenska slöjd-

föreningens första propagandapublikation utgiven till Svenska Mässsan i Göteborg 1919, Stockholm 1919; omtr. i Paulsson, Gregor

• Sida 42
•  Original

(1949) Kritik och program. Ett urval uppsatser, tidningsartiklar och

föredrag. Stockholm: Gebers, s. 62–91

Sommer, Robert (1980) ”Brigadmåleri och grannskapskonst”. Folklig

och kommersiell konst (red. Jacobsson, B. & Johannesson, L. &

Johnson, A. & Sjögren, O.) Stockholm: Norstedts, s. 120–129 Ståhl, Margareta (1999) Vår Fana Röd till Färgen. Fanor som medium

för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890. (Diss.) (Linköping Studies in Art and Sci-

ence 202). Linköping Sydhoff, Beate (1999) ”Konstliv viktigare än konst”. Svenska Dag-

bladet, 11. 9.99

• Sida 43
•  Original

Bilden av ett budskap – ”politisk reklam” och visuell kommunikation

Anette Göthlund

När jag inför uppgiften att skriva ett bidrag till Demokratiutredningen på temat demokratins estetik satte mig att bläddra igenom några av de skrifter som redan producerats i anslutning till utredningen, fastnade jag i Läsarna och demokratin.¹ I detta brev till det läsande Sverige behandlar Anders Johnson skriftspråkets och läsningens betydelse för demokratin. Han för bland annat en diskussion kring demokratins olika dimensioner. Demokratins ”två formella dimensioner” beskrivs som för det första politisk frihet (åsikts-, yttrande-, organisations- och mötesfrihet), för det andra allmänna val med lika rösträtt.² Till detta läggs en tredje dimension, som ”ger det demokratiska rummet ett djup” och som handlar om medborgarnas delaktighet – en delaktighet genom möjlighet till diskussion.

Denna diskussion på djupet fordrar många arenor och många aktörer som självständigt tar ställning och kommunicerar sina idéer till andra.

3

När Johnson beskriver hur en sådan samhällsdiskussion kan se ut, beskriver han den som ett samtal mellan ett fåtal personer eller som större möten. Kommunikationen kan vara skriftlig eller muntlig och föras via traditionella massmedier eller Internet.⁴

Johnson menar att det är i den tredje dimensionen som den svenska demokratins problem återfinns. Problemet, enligt Johnson, synes vara att det läses för litet (skönlitteratur) bland våra politiker. Därmed utarmas det offentliga samtalet.⁵ Jag menar att en sådan problemformulering behöver kompletteras och vill därför undersöka bil-

dens roll i denna tredje dimension. Jag motsätter mig inte på något vis

Anders Johnsons resonemang om skriftens och läsningens betydelse för den demokratiska diskussionen – men det jag vill göra i denna

• Sida 44
•  Original

text är att vända mig till det seende Sverige. Jag tycker att det saknas något i hans ”ABC för förtroendevalda” – under bokstaven V hade jag skrivit Visuellt. Med tanke på att Johnson tar upp massmediernas ökade betydelse, liksom att ”Medievridningen” dryftas under bokstaven M, tycker jag att ett visuellt perspektiv saknas.⁶ Det är viktigt att diskutera medialiseringens effekter för demokratin, inte minst eftersom man inom den politiska diskursen tycks ha en allt större tilltro till medierna och visuella budskap som kommunikationskanaler. Att som Johnson avfärda bildbudskapens betydelse med formuleringar som ”Bilden lämnar snabba känslospår och är sedan borta”, eller ”En bild kan döda mer än tusen ord”⁷, är dessutom att marginalisera en företeelse som av många anses vara utmärkande för vår tid. Bildforskaren Nicholas Mirzoeff skriver:

Human experience is now more visual and visualized than ever before /…/ In this swirl of imagery, seeing is much more than believing. It is not just a part of everyday life, it is everyday life.

8

”Den tredje dimensionen” beskrivs alltså som ett forum för kommunikation. Men den kommunikation som förväntas föras där är en idealtypisk konstruktion – eftersom samhällsdiskussionen eller det demokratiska samtalet, åtminstone i betydelsen turtagande verbal kommunikation, egentligen är något som angår ett fåtal människor inom en avgränsad grupp. Sålunda blir detta forum tämligen begränsat om man inskränker det till verbal- och skriftkommunikation. Då blir det en angelägenhet för dem som redan är partiaktiva eller som på andra sätt arbetar med politik i dess olika former – det vill säga långt ifrån alla medborgare. Den problematik som uppträder är följande: Om det nu är så att man faktiskt har svårt att upprätta en verklig tvåvägs-kommunikation mellan dem som beslutar om politiken och väljarna – hur skall man då veta vad opinionerna vill, det vill säga kunna veta vilka problem politiken skall lösa? Eller om de medel man vill använda sig av för att lösa problemen accepteras? Vilka fora för kommunikation bör exempelvis de förtroendevalda använda sig av för detta? Alternativ till ”mun-mot-mun-metoden” behövs, det vill säga till samtalsformen i exempelvis föreningsverksamhet och partiarbete. Den är inte heller särskilt snabb. Behovet av snabba kommunikationskanaler har ökat, vilket massmediernas ökade betydelse är ett uttryck för. Därför är det av intresse att studera seendets och bildtolkningens praktiker i förhållande till demokratin. Liksom bildskapandet, för naturligtvis måste man också ställa sig frågan hur de visuella budskapen utformas, och i vilket syfte. Ett perspektiv som förvisso återkommer i denna volym.⁹ Fortsättningsvis vill jag resonera

• Sida 45
•  Original

kring frågan om vilken roll bilden och visualiseringen kan ha i den demokratiska processen. Det vill säga från problemformulering till givande av politiskt mandat.

Mitt urval utgörs av politiska affischer.¹⁰ Affischkampanjer i samband med val eller vid andra tillfällen då olika politiska frågor skall aktualiseras är avsedda att föra ut sitt budskap till så många som möjligt och får därmed stor plats i det offentliga rummet. Även om vi kanske inte alltid tänker på att de finns där, så utgör de en betydande del av vår bildkultur.

Visuell kultur

Begreppet visuell kultur – visual culture – har kommit att bli ett av vår tids modeord då det handlar om att beskriva samtidskulturen. Det används i dag flitigt inom kulturvetenskaperna och bildforskningen.¹¹När vi säger att vi lever i en visuell kultur är det inte enbart i betydelsen att vi lever i en bildrik miljö, att vi ”översköljs” av bilder, särskilt från massmedier och via ny teknologi. Ett studium av visuell kultur behöver inte nödvändigtvis fokusera på själva bilderna, eller bildutbudets omfång. Det handlar snarare om vårt förhållande till seendet, liksom om förhållandet mellan seende och kunskap.¹² Eller som Mirzoeff uttrycker det:

In other words, visual culture does not depend on pictures themselves but the modern tendency to picture or visualize existence.

13

Man kan säga att vi genom vår vilja att synliggöra vår tillvaro ända in på bara benen (som med röntgenfotografien) och att visualisera våra erfarenheter har utvecklat vår seendekompetens.

För att göra det hela lite mer konkret; ett sätt att förklara visuell kultur är att det handlar om det sätt varpå människorna i en kultur, ett samhälle, representerar sig själva för sig själva. Det handlar som redan nämnts om hur bild och kunskap relateras. I exempelvis det elisabetanska England kom teatern som visuell representationsform att få en särställning. Teatern var en betydelsefull praktik för att skaffa sig kunskap om och skapa konsensus kring ”det engelska”. I sextonhundratalets Holland var däremot bilden, som artefakt, en central del av samtidens visuella erfarenhet. Man tryckte bilder i böcker, vävde bildtapeter/bonader, målade kakelplattor – och naturligtvis också tavlor att hänga på väggen. I ett land som Holland skulle ett framgångsrikt fältslag ha avbildats i form av tryckta illustrerade kartor (news maps), en sorts ”masskultur” sålunda. I ett annat europeiskt

• Sida 46
•  Original

land skulle den militära framgången troligare ha dokumenterats som en historiemålning avsedd för hovet.¹⁴ I vår samtida visuella kultur är det huvudsakligen via den populärkulturella bilden och den massproducerade bilden som vi representerar oss själva, vår kultur och vårt samhälle för oss själva. Även om också konsten är en del av den visuella kulturen, med sina kommentarer, så har den långt ifrån samma spridning. Det är i reklam och i film, men även i informationskampanjer och opinionsbildande kampanjer som samhället skapar en bild av ”svenskhet”, av önskvärda identiteter och gemensamma ideal. Något som även Lena Johannesson diskuterar i sitt inledande bidrag i denna volym. Men, bilderna vi möter speglar inte nödvändigtvis vår verklighet. Bilderna skall också ses som medskapare till denna verklighet. Som nyare fotoforskning har visat gäller detta även dokumentära bilder och nyhetsfotografi, som vi gärna vill se som objektiva verklighetsredovisningar.¹⁵

Det finns en mängd olika diskurser i den visuella kultur vi lever i. Beroende på om vi studerar bilder i en medicinsk, konsthistorisk eller politisk diskurs, för att ge några exempel, så varierar de miljöer vi möter dem i, de media de gestaltar sig i, deras funktion och uttryck. Likväl finns det några gemensamma karaktäristika vi kan resonera kring.

Bildens funktion

Till skillnad från texter behöver bilder inte följa något lineärt system för att bli ”begripliga”. Det vill säga att de inte behöver ”läsas” eller betraktas från vänster till höger, vilket är det system som gäller i vår västerländska kultur. Visuella former styrs inte av språkets syntaktiska regler utan kan uppfattas simultant. En bild kan i princip ha hur många ingångar som helst, även om det finns konventioner också för hur vi avkodar bilder. Bildens öppna karaktär ger den en mängd tolkningsmöjligheter. Bildbudskapen kan dock förankras av text och kontext, vilket påverkar vår tolkning. Bilden utmärker sig kanske särskilt för sin förmåga att kommunicera på flera plan samtidigt, såväl på fantasins och det omedvetnas nivå som på en medveten nivå. Den har alltid både en primärbetydelse (denotation) och en sekundär betydelse (konnotation), där konnotationen handlar om de associationer och bibetydelser som det visuella tecknet innehåller. Även om bildens tolkning aldrig helt kan kontrolleras är bildtolkning likväl något vi måste lära oss. Bilder, liksom ord, är tecken vars betydelser är kul-

• Sida 47
•  Original

turspecifika. Det betyder att de till stor del bygger på konventioner, vilka är något man måste lära sig att förstå.¹⁶

Den visuella diskurs jag uppehåller mig kring i denna text kan karaktäriseras som en politisk visuell sådan. En diskurs vars aktörer utgörs av partier, olika typer av intresseorganisationer som fackförbund och näringslivsorganisationer, vars uppgift är att vara opini-

onsbildande på olika sätt. Beroende på avsändare/uppdragsgivare,

som i det här fallet alltid är känd och identifierbar, kan vi också se hur bilden (mer eller mindre explicit) fungerar normerande och tillika konsensusskapande. Jag ska ge ett exempel. I valrörelsen 1991 visade Socialdemokraterna bland annat tre affischer på temat att en röst på Socialdemokraterna var en röst på fortsatt trygghet och välfärd. Om vi ville ha ett tryggt, rent och mänskligt Sverige efter valet var det ett enkelt val – rösta socialdemokratiskt. Trygghet, renhet och mänsklighet är väl ideal de flesta av oss ansluter oss till. Men naturligtvis kan innebörden i dessa begrepp se olika ut för olika individer och presumtiva väljare. ”Trygghet” är kanske för mig att kunna åka hem med kommunala färdmedel som ensam kvinna efter elva på kvällen, tack vare att det finns fungerande tunnelbana med personal på alla stationer, eller tät busstrafik och upplysta gångvägar från hållplatsen. ”Ett rent Sverige” är för någon lika med intensiv klotterborttagning, för en rasist ett Sverige utan invandrare, för en tredje innebär det att vi väljer kärnkraft före fossila bränslen. ”I ett mänskligt Sverige” kanske vi kan kosta på oss att öka invandringen, eller att ge våra äldre en omsorg värd namnet. Och så vidare. Eftersom mottagarna av detta budskap om ett idealt samhälle sålunda är en heterogen och tämligen okänd ”massa”, väljer man att visualisera budskapet på ett så allmänt sätt att så många som möjligt kan känna att de är tilltalade – alla skall vara med, ingen skall vara utanför. Bilderna skall kunna tala till var och en av oss. Men som bekant, säger man allt säger man inget.

”Ett tryggt Sverige också i morgon”

Den bild som på valaffischen från 1991 får illustrera textbudskapet ”Ett tryggt Sverige också i morgon” är ett fotografi på en manlig byggnadsarbetare, fångad ”in action” uppe på en byggnadsställning. (Fig. 1) Trots den obekväma arbetsställningen har han en cigarett i munnen. Under bilden står det ”Arbete åt alla”. I nedre högra hörnet ligger en röd ros invid partinamnet (denna symbol återfinns på alla affischerna). Den trygghet man åsyftar här är sålunda rätten till arbete. Det är ett traditionellt socialdemokratiskt krav som har följt

• Sida 48
•  Original

med genom socialdemokratins historia. På samma sätt används ett visuellt språk som är lika traditionellt i sin utformning, man skulle kunna tala om en ikonografisk konvention i arbetarrörelsens bildhistoria; lönearbete symboliseras av kroppsligt, manligt muskelarbete.¹⁷

Figur 1. Ett tryggt Sverige också i morgon, Socialdemokratisk valaffisch från 1991

• Sida 49
•  Original

Fotografiets svagt gula ton förstärker känslan av att detta skulle kunna vara ett gammalt fotografi.

”Ett rent Sverige också i morgon” illustreras av ett kvinnoansikte i närbild. (Fig. 2) Hennes ansikte utstrålar njutning. Det är uppvänt mot solen, ögonen är slutna, anletsdragen är avspända. Det ser ut

Figur 2. Ett rent Sverige också i morgon, socialdemokratisk valaffisch från 1991

• Sida 50
•  Original

som om hon åker båt. Man kan ana fartvinden i hennes hår och kölvattenskum bakom henne. Fotografiet är blåtonat, vilket understryker associationen till himmel och vatten. ”Sverige är unikt”, står det nederst i bilden. Mannen illustrerade hårt arbete; han bygger landet och står för trygg försörjning. Kvinnan illustrerar njutning, frihet och fritid i naturen. Tittar man i konst- och bildhistorien kan man se hur bilden har haft till uppgift att illustrera en av de strukturerande principerna vad gäller kön, nämligen dikotomiseringen man/kultur och kvinna/natur. En isärhållandets praktik vars uppgift är att upprätthålla maktfördelningen mellan könen.¹⁸ Sverige må vara unikt, men den visuella iscensättningen av detta budskap är det inte, den kan snarare ses följa en lång och väletablerad tradition .

Än mer intressant blir det när vi tittar på affischen med budskapet ”Ett mänskligt Sverige också i morgon”. (Fig. 3) Här finns ett fotografi, liksom de övriga i svartvitt men med bakgrunden tonad i lila den här gången, av en medelålders man som hissar ett barn i luften. Den lilla pojken skrattar stort och hans blonda hår flyger. ”Välfärden ska omfatta alla” säger texten under bilden. Hur skall vi tolka detta text- och bildbudskap? Att det är ett utslag av mänsklighet att välfärden skall komma alla till del? Det kan nog de flesta av Socialdemokraternas tilltänkta väljare skriva under på. Vad gör då mannen och pojken på bilden? De är glada. De har tid tillsammans. Kanske är mannen föräldraledig? (Fast egentligen ser pojken för gammal ut för att vara hemma med en föräldraledig pappa.) Det är inte helt lätt att se bilden som illustration till textbudskapet. Det finns ingen uppenbar koppling mellan text och bild. Vi får följaktligen använda vår egen associationsförmåga. Det är dock inte troligt att avsändaren har valt bilden av mannen och barnet helt apropå. Tack vare att man har ett så pass ”öppet” formulerat textbudskap kan man använda en bild som signalerar medvetenhet och engagemang i jämställdhetsfrågor, även om det egentligen inte är den frågan som aktualiseras här. I ett sådant perspektiv visar man att man inte är främmande för sammanställningen ”män och barn”. För den mottagare av budskapet som hellre tycker att det skall heta ”kvinnor och barn”, kan bilden lika gärna vara en pappa som kommer hem från arbetet och lyfter det väntande barnet som en välkomnande gest. Kanske har pappa kommit hem från byggjobbet? Utan att riskera att hamna i en konspirationsteori om dolda budskap vill jag med ovanstående exempel visa hur analys och tolkning av text och bild, och samspelet dem emellan, lyfter fram föreställningar om vad som är ideala värden i vårt samhälle.

• Sida 51
•  Original

Figur 3. Ett mänskligt Sverige också i morgon, Socialdemokratisk valaffisch från 1991

• Sida 52
•  Original

”Politisk reklam”

Inom den kategori bilder som hör till den politisk-visuella diskursen skapas sålunda bildbudskap på flera nivåer som inte är helt lätta att karaktärisera. Fackförbundens kampanjer, partiernas valaffischer – även om vi inte benämner dem ”reklam” spelar de med nödvändighet på samma arena och ofta med snarlika medel som kommersiella bilder, ofta i en massmediekontext. Även om deras budskap innehållsmässigt försöker inta en annan hållning än reklamens, framträder ofta en ”identitetskonflikt” genom att reklamen och de politiska budskapen får en snarlik utformning. Att populärkulturens bilder och reklamen är normerande och har en ”idealskapande” funktion är ett förhållande som är väl känt och studerat. Den amerikanska filosofen och feministen Susan Bordo har exempelvis i flera belysande texter visat hur den västerländska kulturens bilder av kvinnor och kvinnlighet inte bara är normaliserande och homogeniserande, utan också reproducerar ”kvinnlighetens” status som objekt. För att en sådan kulturell praktik skall fungera skapas inte enbart idealiserade bilder av kvinnor och kvinnlighet, utan även av män och manlighet, liksom av förhållandet mellan könen.¹⁹

De ”politiska” bilderna har till uppgift att visualisera avsändarens budskap med syftet att antingen erhålla mandat för att genomföra sin politik eller att fungera som ”agendasättare”, vilket i förlängningen handlar om att tvinga fram förändring av de styrandes politik. Samtidigt iscensätter de en ”verklighet” utifrån avsändarens intentioner. Man försöker skapa en verklighetsbild vi kan enas kring. Vanligt är att bilderna kommunicerar två parallella budskap, till exempel att fotografiet visar ”hur det är i dag” samtidigt som textbudskapet säger hur det skulle kunna vara – mycket bättre eller mycket sämre. Socialdemokraternas budskap från 1991, ”ett tryggt Sverige också i morgon”, alltså att det eftersträvansvärda är att upprätthålla status quo eftersom vi redan lever i den bästa av världar, blir naturligt nog sällsynt ju mer ”kris” det blir i landet.

Ett typiskt exempel på det-kan-bli-bättre retoriken är en valaffisch från 1994, det är SSU som presenterar flera affischer under parollen ”Vi kräver bara rättvisa”. Två unga män står i smutsiga overaller i verkstadsmiljö, de presenteras med namn och ålder. Den ene är reparatör, den andre mekaniker. De ser inte glada ut. Detta är den solkiga verklighet de har att möta varje arbetsvecka. Textbudskapet säger oss att de dessutom måste stämpla in i ottan varje morgon, att de inte har några rättigheter på sitt arbete, bara skyldigheter – oavsett de färdigheter och kunskaper de kan tänkas besitta inom sitt område.

• Sida 53
•  Original

De unga män som arbetar inom verkstadsindustrin kan sannolikt identifiera sig med detta budskap. Men vi kan anta att avsändaren vill definiera målgruppen ungdomar större än så, och det är i dag inte särskilt vanligt att det här är den typ av arbete som unga människor ser framför sig när de tänker på sin framtida yrkeskarriär. Den bild ur samma kampanj som riktar sig till tjejer visar två unga kvinnor med moloken uppsyn, iklädda städrockar och med städredskapen väl synliga. De presenteras som vikarierande städare, liksom killarna med namn och ålder, sannolikt med avsikten att betraktaren lättare skall kunna identifiera sig med dessa ”verkliga människor”. De städar varje dag – Vem städar Sverige? lyder den något kryptiska texten.

Utifrån ett ungdomsperspektiv är chansen stor att detta uppfattas som en förlegad bild av arbete. Ungdomar kan sägas ha ett dualistiskt förhållningssätt till arbetslivet. Det innebär att de kan tänka sig att ta arbeten för stunden som inte har något att göra med vad de egentligen vill arbeta med. Till detta arbete har de en instrumentell hållning. Men de unga har samtidigt uppfattningen att det längre fram i livet finns en annan typ av arbete, till vilket man har en värderationell hållning. Ett sådant jobb är kopplat till individens identitetsarbete.²⁰Bildbudskapets avsändare har återigen valt att symbolisera manligt respektive kvinnligt arbete, liksom könsroller, utifrån en inarbetad ikonografi som framstår som konservativ. Naturligtvis finns det unga kvinnor som städar och unga män som arbetar inom verkstad och industri, liksom att de ungas inflytande i arbetslivet behöver förstärkas, men det är ändå optimistiskt att tro att unga i allmänhet väljer att identifiera sig med dem och deras verklighet. Särskilt om de själva ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Ungdomarnas preferenser vad gäller det identitetsskapande yrkesarbetet ligger troligen närmare områden som medier och journalistik än inom industri- och servicesektor. Det är i varje fall inom sådana områden som utbildningarna ständigt är översökta. Barn- och ungdomsdelegationens värderingsstudie visar också på ett intressant faktum; att ungdomar värdesätter intressanta arbetsuppgifter och trevliga arbetskamrater före bra lön, anställningstrygghet och karriärmöjligheter.²¹ Drömmens makt kan vara stor. Att på det visuella planet försöka skapa identifikationsmöjligheter med något många unga inte ens vill se är meningslöst. Därmed kommer de troligen inte heller att lyssna till uppmaningen att rösta för förändring av ett område de inte vill verka eller stanna inom.

För att återigen återvända till avstampet för mitt resonemang: Anders Johnson skriver att det ur en demokratisk synvinkel finns en viktig skillnad mellan textmedier och talmedier; att läsaren har större makt över texten än lyssnaren har makt över talet.²² Det finns ofta ett

• Sida 54
•  Original

större mått av ”självbestämmande” i läsakten – var, när, hur man vill ta till sig budskapet. Detta gäller även bildtolkandets möjligheter – i varierande grad beroende på vilken typ av bilder det handlar om. I texten, menar Johnson, kan också avsändaren ”utforma ett mer nyanserat budskap, beskriva mer komplexa företeelser och över huvud taget föra ett djupare resonemang”.²³ Ett problem för det politiska budskapet i textens form är dock att det inte är så många som kommer att ta del av det – av en mängd olika anledningar, bland annat tid och ork. Ett djupare politiskt resonemang i textform är trots allt inte vad majoriteten av läsarna tar med sig som tunnelbanelitteratur eller kvällslektyr. Dess styrka är med andra ord kanske samtidigt dess svaghet. Detta är förmodligen en av anledningarna till att de som formulerar budskapen vänder sig till reklambyråerna för att få hjälp med att utforma ett visuellt (och språkligt) budskap som vi inte kan låta bli att uppmärksamma när vi väntar vid busshållplatsen, bläddrar i morgontidningen eller slötittar på reklamavbrott på TV. Här kan vi å andra sidan återfinna det visualiserade politiska budskapets problem och begränsningar, som inte minst handlar om den ”identitetskonflikt” budskapet hamnar i då det ger sig in på den kommersiella reklamens arena. Ofta blir resultatet en blandform, en ”politisk reklam” som inte alltid förmår balansera mellan de möjligheter och begränsningar som visualiseringen kan medföra i detta sammanhang.

Allt går att sälja med mördande reklam

Kan man alltså – visuellt – paketera ett viktigt (politiskt) budskap i en slagkraftig form, som når ut till en stor, heterogen publik? Den kulturella kontext den här sortens budskap skall göra sig hörda i utgörs av det moderna konsumtionssamhället med sitt överflöd av information, riktad till den enskilda individen som konsument mer än till kollektivet som medborgare. Som till exempel sociologen Anthony Giddens har visat, så är identitetsskapandet i senmoderniteten nära knutet till kulturella tendenser som varufiering (commodification) och konsumtion. Vi definierar oss själva med hjälp av och i förhållande till vad vi kan konsumera, nämligen livsstilar och varor:

For the project of the self as such may become heavily commodified. Not just lifestyles, but self-actualisation is packaged and distributed according to market criteria.

24

• Sida 55
•  Original

I en jämförelse med ett politiskt medvetet 1970-tal är det i dag vanligare att man söker tillhörighet och skapar sin identitet inom en livsstil grundad på konsumtion snarare än på politiskt engagemang.²⁵

Det politiska bildspråket kan i dag inte utformas som en övertydlig ideologisk symbolik som i sovjetiska agitprop affischer (agitation + propaganda) eller i stil med Leni Riefenstahls filmer (som i

Triumph des Willens). Bortsett från det historiska bagaget skulle

sådana bilder väljas bort inte minst eftersom de inte talar till oss som autonoma individer med fri vilja, utan uppmanar oss som ett på förhand definierat kollektiv. Bilder med överdrivet propagandistisk karaktär, som strävar efter en kommunikation som är enkel och okomplicerad, som övertydligt skönmålar det positiva och svartmålar det negativa, använder ett förenklat bildspråk som knappast förmår locka eller utmana de individer som är uppväxta och tillvanda vid den bild- och seendekultur vi har i dag. Därmed inte sagt att det inte finns propaganda i reklam och politiska bilder, det gör det naturligtvis eftersom övertalning är deras uppgift. Men den tar sig alltmer komplicerade turer och intrikata uttryck. Den politiska affischen har en egen och intressant historia.²⁶ Det jag vill peka på här är att dagens ”politiska reklam” måste fungera i en bildmiljö vars like vi inte har sett tidigare och därmed ställs den inför specifika svårigheter.

Kravet på dagens visuella politiska budskap är att det skall tilltala så många som möjligt på ett sätt som de flesta kan förstå, med ett budskap som inte bör reduceras till tom retorik eller propaganda, dessutom på en arena där det tvingas att göra sig synligt i ett enormt utbud av allsköns lockande kommersiell reklam. Samtidigt som uppdragsgivaren/avsändaren närmar sig målet att nå ut till så många som möjligt genom att använda sig av TV-reklam, storbildstavlor i stadsrummet, affischering i tunnelbanan, helsidesannonser eller bilagor i tidningar och så vidare, måste man komma ihåg att man inte kan formulera sig hur som helst – varken form- eller innehållsmässigt. För att mottagarna skall ge budskapet en chans är man tvungen att anpassa såväl formuleringarna som den gestaltning dessa får utifrån kontexten. Inför ett val är det så att säga naturligt med politiska budskap av mer retorisk karaktär på affischtavlorna, det är vad vi förväntar oss. Men om till exempel ett fackförbund vill föra upp en politisk fråga på dagordningen vid någon annan tidpunkt, så krävs att det på ett sätt anpassar sig till rådande ”reklamklimat”, samtidigt som de på något vis skall sticka ut så att det får uppmärksamhet. Den svåraste uppgiften är förmodligen att ta sig in i folks vardagsrum, via televisionen, och konkurrera med annan TV-reklam på bästa sändningstid. Mer komplicerade resonemang måste man kanske strunta i att ta upp

• Sida 56
•  Original

till diskussion med medborgarna i denna form. Hur gestaltar man till exempel informationen om ett nytt pensionssystem på ett sådant sätt att ”vanligt folk” känner sig delaktiga och förstår vad det handlar om? Det är inte lätt vare sig i text, ord eller bild. Dessutom, vem formulerar vem denne genomsnittsmänniska eller medelsvensson är? Eller för den delen – vem eller vad en medborgare är.

Behovet av att ta till förenklingar ligger alltid nära till hands. Liksom behovet av att kunna tala till medborgarna på det sätt man tror att de vill bli tilltalade. Viljan att nå ut till många med ett slagkraftigt budskap gör att ”den politiska reklamen” närmar sig en konsumtionsestetik, och att den då tilltalar medborgarna i egenskap av konsumenter. Ovanliga är budskap av en typ som var vanligare förr: ”Gå med i Socialdemokratiska Arbetarepartiet”, till exempel, budskap som uppmanar till deltagande. På samma sätt som man kan fånga konsumentens uppmärksamhet genom att locka med en vara eller ett köp, kan lockelsen också ligga i att bli erbjuden mer pengar i plånboken. Högre lön, mer pension eller lägre skatt är välkända lockbeten. Budskapet, som skall ligga till grund för den demokratiska diskussionen, riskerar att förenklas, fördunklas och förflackas.

Att tala till folket

En sak kan noteras, ju tydligare man har definierat sin målgrupp och ju tydligare budskapet är formulerat, desto lättare tycks det vara att finna en adekvat och betydelsebärande form. Vilket kan synas vara självklart. Om man är ovillig att precisera vem som är ens samtalspart och om man inte har för avsikt att diskutera politikens innehåll i sak, blir det också svårt att visualisera meddelandet på ett intressant sätt. Ett tydligt exempel utgör partiernas valaffischer. Här håller man sig till så allmänna formuleringar man kan och man undviker att politisera svåra frågor. Den allra vanligaste formen för en valaffisch är den där man presenterar en person (eller flera) från partiet på ett så chosefritt och förtroendeingivande sätt som möjligt. Det innebär oftast ett porträttfotografi i hel- eller halvfigur samt ett textbudskap som består av en partislogan och ett (skall man föreställa sig) citat från personen i fråga, något han eller hon ”vill” eller står för. Denna till synes egna åsikt är naturligtvis något som tillhör partiprogrammet; personen i fråga får alltså personifiera ett specifikt budskap.

Partiledare eller andra framträdande personer inom partiet som tillmäts större betydelse ägnas också större omtanke i den visuella iscensättningen. Dessa anses behöva en mer karismatisk framtoning

• Sida 57
•  Original

och kan därför behöva genomgå viss ”styling”. Inte minst om de är kvinnor. Vem minns inte diskussionerna om en hårdstylad Mona Sahlin inför valet 1994. Marit Paulsen som kandidat inför EU-valet 1999 är väl hittills den enda kvinna som har fått framträda som den ”tant” hon vill vara – dock i en lagom bearbetad medieversion. Det är ju också hennes ”varumärke”. Vad gäller målgrupp är det uppenbart att man försöker identifiera det egna partiets presumtiva väljare. Det görs genom användandet av ”stilmarkörer” i såväl text som bild. Därför är det sällan svårt att se skillnad på Moderaternas respektive Miljöpartiets valaffischer. Inte ens om bilden enbart utgörs av ett personporträtt. Det finns naturligtvis valaffischer med andra motiv, även om de här beskrivna utgör grunden i den visuella valpropagandan och man kan påstå att också ”partiporträtten” har en egen, inarbetad ikonografi.

En annan strategi än att använda sig av ett välkänt bildspråk och en inarbetad ikonografi, är att arbeta med ”kodbrytning”, det vill säga att bryta mot det invanda och välkända. Ett exempel är Folkpartiets valkampanj 1994, där till exempel en av affischerna visar två män iscensatta som ett par läderbögar med sadomasochistiska attribut. Den ene på knä på en isbjörnsfäll med hundhalsband och kedja, som hålls av den stående mannen. ”Det är för mycket s&m i svensk politik” lyder det vitsiga textbudskapet. Ett annat exempel är TCO:s kampanj från 1992: ”Ska de sjuka betala för nationens synder?”, där texten säger att införandet av två karensdagar i sjukförsäkringen var ”ett sjukt förslag”. Bilden visar en man i randig pyjamas som ligger ”korsfäst” på det gula korset i svenska flaggan. Här använder man sig av välkända symboler som korset, korsfästning, svenska flaggan och iscensätter en parafras på den korsfäste Jesus som ”betalar” för någon annans synder. Men genom att man sammanför och placerar symbolerna på ett ovanligt sätt och i ett oväntat sammanhang inträffar en betydelseförskjutning och bilden får ett uttryck som (kanske) får oss att stanna till inför det ovanliga.

Det finns reklamproducenter som menar att det inte i sig är någon större skillnad mellan att göra produktreklam och opinionsbildande reklam – det handlar i båda fallen om kommunikation. Metoden kan dock behöva anpassas eftersom det är svårare att nå folk med fackliga budskap; de anses av många vara ”tråkiga och torra”. Av den anledningen måste man arbeta utifrån en verkningsfull strategi för att etablera kontakt. En sådan strategi är ”kodbrytning.” Ju mindre intresse som finns för budskapet, desto tydligare måste brottet mot det förväntade vara.²⁷

En väl inarbetad känsla för vad som är rätt i tiden är nödvändig för

• Sida 58
•  Original

att man skall lyckas i sitt uppsåt att avvika och väcka uppmärksamhet – positiv och negativ kan fungera lika väl. Många bilder som arbetar på ett sådant här sätt har dock ett mycket tydligt ”bäst före-datum”. Ökad tolerans och snabb tillvänjningsprocess är två komponenter som spelar in och riskerar att sätta en ’’töntighetsstämpel’’ på bilderna.

Ett ”ungdomligt” tilltal

Antingen vi har att göra med bilder vars främsta funktion är att underhålla, informera, upplysa eller propagera, så bär bilden alltså på flera budskap än det vi ser som det primära. Naturligtvis kan olika bildgenrer och funktioner också överlappa varandra och låna av varandra. Ett fenomen som ofta får karaktärisera dagens bildkultur är att det ständigt rör sig om genreupplösningar och gränsöverskridanden. Det är inte alltid helt lätt att avgöra huruvida det vi ser på en tidningssida i ett månadsmagasin är märkesreklam (exempelvis för ett jeansmärke), del av ett modereportage, eller kanske ett dokumentärt reportage om gängungdomar i Los Angeles, eller en kampanj från Folkhälsoinstitutet och Systembolaget riktad till ungdomar, med uppmaningen att ta det lugnt med spriten. Detta gäller även en del av den politiska och opinionsbildande reklamen, särskilt om man har som en strategi ”att tala till folket på folkets vis”. Denna strategi är flitigt förekommande då man vänder sig till ungdomar – man försöker hålla ett ”ungdomligt” tilltal, vilket ofta resulterar i att bilderna utformas för att likna populärkulturella bilder som riktar sig till unga. Moderaternas bildlansering av den unga stockholmskvinnan Anna Kinberg, som man kunde personvalskryssa i 1998 års val, är till exempel förvillande lik en modebild i sitt uttryck. Särskilt som Moderatlogotypen saknas på affischen. Moderiktigt klädd i röd topp och grå kjol dansar hon runt med ansiktet delvis dolt av håret. Dessutom har man arbetat med kraftig oskärpa i fotografiet, vilket är ett återkommande grepp i modefotografier för att skapa känsla och aura i bilden. Textbudskapet, som intar en förhållandevis diskret plats, presenteras ”Annaism”: ”Anna Kinberg står som nummer tolv på moderaternas lista för Stockholms stad i riksdagsvalet. Om du tycker att det skulle vara skönt med lite annaism.” En ”ungdomlig” attityd återfinns i såväl text som bild. Anna Kinberg lanserades som ett ungt och fräscht alternativ.

Ett annat mycket tydligt exempel på vilket arbete man har lagt ner på att hitta en form som talar till de unga, är fyra affischer från SSU,

• Sida 59
•  Original

1991. Den första bilden visar en ung man, som skulle kunna karaktäriseras som en ung Adonis, beskuren strax nedanför midjan.(Fig. 4) Han blottar en moderiktigt muskulös, hårlös bringa där de nonchalant nedvikta vita snickarbyxorna ger oss möjlighet att beundra hans ”tvättbräda”. Ett hängsle hänger snurrat över ena axeln, fram över bröstet, vilket gör att vi kan sluta oss till att det är snickarbyxor han har på sig. Detta skulle mycket väl kunna vara en fotomodell som gör reklam för jeans – eller rakvatten, lättmargarin eller liknande, om kontexten hade varit annorlunda. Nu finns det ett SSU-emblem och en text (om än mycket liten) som förankrar bilden åt oss: Garantera

alla under 20 år arbete eller utbildning – Inför jobbgaranti!, står det.

Den tolkning som kommer för mig är att detta är en ung byggnadsarbetare. Likheter finns vad gäller såväl budskap som innehåll med bilden ”Ett tryggt Sverige också i morgon”, men formen och det visuella tilltalet är definitivt annorlunda. Och fungerar förmodligen bättre med tanke på målgruppen.

Den andra bilden är ett fotografi av en ung kvinna där det långa håret döljer halva ansiktet som en gardin. Ansiktet är vridet bortåt – som om hon försöker värja sig för den kyss på kinden hon får av en ung man med slutna ögon. Bara en del av hans ansikte syns. Man ser hans skäggstubb. Flickan tittar på betraktaren med en avvärjande blick, ögonlocken något slutna, munnen med särade fylliga läppar. Texten lyder: Låt alla vara med i gemenskapen – EG ska omfatta hela

Europa! Kopplingen mellan text och bild är betydligt mer oklar än i

förra bilden. För att inte säga godtycklig. Man har ansträngt sig att iscensätta en ”läcker” bild, men som politisk reklam fungerar den knappast. Den skulle däremot kunna illustrera vilken romantisk novell som helst i vilken tjejtidning som helst.

En tredje bild visar samma unga kvinna, beskuren strax under midjan, iklädd ett vitt linne. Hon håller ett äpple i ena handen och tittar på oss med samma, lite surt utmanande blick som ovan, läpparna fortfarande särade, fastän hon inte ser ut som om hon tänker säga oss något. Håret ser vått ut och är struket bort från pannan. Alla ska få

äta av kunskapens äpple – Nej till skolavgifter! Här samverkar text och

bild, med hjälp av äpplet, och budskapet blir tämligen okomplicerat. Själva bildspråket är av det genreövergripande slaget och påminner mest om produktreklam. Bilden är med andra ord ganska ointressant som ”politisk reklam”.

Den sista bilden är återigen av den kvinnliga fotomodellens ansikte. (Fig. 5) En närbild med slutna ögon, ansiktet och håret blött. Håret är helt tillbakastruket från ansiktet, synliga vattendroppar på naken hud, vatten rinner ner från hakan, munnen halvöppen, läp-

• Sida 60
•  Original

Figur 4. Inför jobbgaranti, SSU-affisch från 1991. Foto: Robert Nettarp

• Sida 61
•  Original

Figur 5. Lev miljövänligt, SSU-affisch från 1991. Foto: Robert Nettarp

• Sida 62
•  Original

parna fuktiga. Sätt miljön främst – lev miljövänligt! Här finns återigen en likhet med den andra socialdemokratiska kampanjen från samma år. Bilden ”Ett rent Sverige också i morgon” var även den en uppmaning att leva miljövänligt. Också den visade ett kvinnoansikte i närbild med slutna ögon. Kvinnan på SSU-affischen är dock mer sexualiserad; fuktig, naken hud, slutna ögon och fuktiga särade läppar är alla tecken som konnoterar sexualitet och njutning. Vänder man sig i första hand till kvinnor med detta budskap utifrån antagandet att kvinnor är mer benägna att ta till sig budskap, om miljön och är mer miljömedvetna än män? Därför att det är kvinnorna som ger liv åt kommande generationer och därmed värnar naturen? Därför att kvinnan ”är” mer natur? Eller kanske för att det är hon som i huvudsak köper hem tvättmedel, diskmedel och shampo? I den här bilden finns ingen uppenbar koppling mellan text och bild. Den effekt man har skapat är en där det visuella budskapet överröstar texten – och om vi lägger ihop text- och bildbudskapen till en enhet blir det ett minst sagt dubbeltydigt budskap som knappast talar till mig som medborgare inför ett politiskt val.

För att sammanfatta dessa bildanalyser: Man tenderar att låta bilderna spela huvudrollen och litar därmed på att de skall föra fram budskapet. Texten är till för att förankra bilden i en politisk kontext, vilket den bara lyckas delvis med. SSU-emblemet behövs som markör. Man har valt fotomodeller som skall utstråla ungdomlig styrka och sexualitet. Modellerna är stylade som i veckotidningarna och förutom fotografens namn finns stylistens namn med på affischerna, vilket är något som framför allt hör hemma inom modefotografiet. Avsändaren har valt en svår strategi som kan liknas vid en balansgång där den ”läckra” formen och flirtandet med andra mediekontexter gör att man inte alltid lyckas särskilt väl med att fokusera på budskapets innehåll.

En annan strategi i kommunikationen med de unga väljarna är att ”hålla upp en spegel” för dem och visa att ”vi ser er sådana ni vill vara”. Det resulterar ofta i iscensättningar av unga som rebeller, ifrågasättare och kritiker av den rådande ordningen. Som exempelvis Vänsterpartiets fotografi av en grupp ”punkare” från 1991, som kräver ”Jobb och bostad!”

Är då dessa olika strategier för att nå målgruppen ungdomar ”fel” eller verkningslösa? Nej, det menar jag inte. Men här blir det extra tydligt att den ”politiska reklamen” har svårt att klara av balansen mellan viljan att nå ut till många och samtidigt ha ett tydligt formulerat budskap. Det är uppenbarligen lätt hänt att man så att säga skjuter bredvid målet i sin iver att nå ut, och här litar man på bilden som

• Sida 63
•  Original

draghjälp. Man sätter strålkastarljuset på bilden och arbetar med den visuella formen. Men formen måste ha ett innehåll och bilden måste ha en identitet. Denna identitet bör grundas i politiken – därmed måste också politiken ges ett innehåll. Bild och text kan arbeta med varandra (som i illustrationer) eller emot varandra. Ett vanligt grepp inom reklamen är att låta dem tala emot varandra, så att det bildas dubbeltydigheter, förskjutningar och ironier. Detta är dock en strategi som kräver mycket av betraktarna/mottagarna. En viktig sak att komma ihåg är att bildtolkning till stor del handlar om en läroprocess. Den danske medieforskaren John Thorup konstaterar till exempel att vuxenvärlden tenderar att överbetona ”den ironiska generationens” förmåga att tolka bildbudskap.²⁸ Man kan fråga sig var den ironiska generationen egentligen finns – kanske mer i reklammakarnas huvuden än någon annanstans. Thorups artikel visar att just det ironiska och dubbeltydiga i Diesel Jeans-reklamen inte alls är så lätt att uppfatta för de ungdomar den riktar sig till. Att ”avläsa” ambivalenser är nämligen något man lär sig. Seendekompetens är något man tillägnar sig och kan utveckla livet igenom.

Kvinnomakt i karikatyrens form

Jag har hittills givit exempel på några olika bildkommunikativa strategier. Hur avsändaren har använt sig av igenkännandets koder där man arbetar med ett konventionellt bildspråk och utifrån en välkänd ikonografi. Eller hur man har använt sig av överraskningseffekter och kodbrytning för att fånga tittarnas uppmärksamhet i bruset av text- och bildbudskap. En annan strategi är att använda sig av humor och ironi. På det viset kan en distanserande effekt åstadkommas, vilket gör att man kan formulera sig mer drastiskt än annars. Det allvarliga blir på en gång något att skratta åt – i grunden kan vi återfinna clowneriets strategi. Avsändarna kan likafullt spela på identifikation eller igenkännandets glädje.

Det är intressant att se hur frågan om avsaknaden av kvinnors lika rättigheter och maktobalansen mellan könen behandlas i den politiska visuella diskursen. Vad man kan konstatera är att detta är frågor som endast undantagsvis hamnar högt upp på den politiska dagordningen. I valtider dyker den städande och vårdande kvinnan upp på en del valaffischer. Vi ser fotografier av tysta, trötta kvinnor som väntar på bättre tider efter valet. I skarp kontrast till dessa framstår Robert Nybergs bilder för Kommunalarbetareförbundet, som illustrerar frågan om kvinnornas status och roll inom offentlig sektor i

• Sida 64
•  Original

karikatyrens form. Men utan att förlöjliga eller förminska deras krav på något vis. Det är intressant att se hur de som är ansvariga för budskapets utformning till slutprodukt, nämligen reklambyrån, ser på sitt arbete:

Fackföreningarnas reklam och information brukar vara ganska likriktad. Men det finns ett undantag – Svenska Kommunalarbetareförbundet. Många skratt har ekat i tunnelbanan under de år Kommunal har hängt sina bilder där. /---/ Genom att göra ett för många torrt och tråkigt budskap humoristiskt och samtidigt bjuda på sig själva har Kommunal brutit igenom det allmänna ”bruset” och lyckats positionera sig som seriös opinionsbildare på ett område som angår alla människor. 29

Denna beskrivning gör gällande att man har arbetat utifrån den dubbla uppgiften att dels etablera kontakt, dels framstå som seriös opinionsbildare.

De tecknade kvinnorna tillåts ge dräpande svar på dumma frågor, de formulerar vassa sanningar och iskalla omdömen i sina pratbubblor. De är långt ifrån svarslösa, och framstår därmed inte heller som absolut maktlösa. Jag tror att det är en starkt bidragande orsak till att så många kvinnor tycker om bilderna. Männen är dumdryga eller inställsamma lögnare, som inte har en chans att dupera dessa vassnästa kvinnor, samhällets verkliga stöttepelare. ”Hur många gånger måste jag upprepa att här är det jag som bestämmer?!” fräser den ilskne kostymklädde mannen (sjukhusledningen?) där han har vågat sig in på sjuksköterskans område sjuksalen: ”Det har jag nog inte kompetens att svara på!”, säger hon utan att se ett dugg undergiven ut. Hon vet att här är det hon som har all kompetens. ”Bättre när den som gör jobbet bestämmer!” lyder Kommunals sammanfattning av budskapet. Och frågan ställs på sin spets i bilden av två städerskor i en korridor: ”Hur får jag högre lön?”, säger hon med skurmoppen. ”Byt kön!”, svarar hon som tömmer soporna. (Fig. 6, 7)

Tolkningsgemenskap

Vad man kan se vid en jämförelse mellan exempelvis valaffischerna och TCO:s eller Kommunalarbetareförbundets kampanjer är att om man vänder sig till en stor och heterogen församling (som är fallet med valaffischerna) kan man inte vara alltför specifik eller speciell i sina formuleringar, vare sig i text eller bild. Man riskerar då att stöta bort för många tilltänkta väljare. Om man däremot tilltalar en homogen församling som är ”känd” och som i sin tur också ”känner”

• Sida 65
•  Original

avsändaren, det vill säga att man ingår i samma tolkningsgemenskap – exempelvis ”Kommunalare”, kan man bli mer specifik och tydlig och även spela med för gruppen kända och gemensamma koder. Man kan göra en jämförelse med hur exempelvis ett kommersiellt företag som H&M måste balansera sina annonskampanjer mellan att visa att de ”hänger med” och känner till det som är ”nytt”, och att vara så pass ”vanliga” och allmänna så att de inte avskräcker presumtiva kunder; deras målgrupp är ju i princip alla. Ett klädföretag som Diesel har i stället mycket medvetet valt ut och definierat en målgrupp som man försöker etablera en ”vi-känsla” med, en intressegemenskap. Därför kan de också ta ut svängarna och göra uppseendeväckande bilder. Även om de uppenbarligen missar en del av målet genom att överskatta sin målgrupp. Effekten blir ju lika fel som när man underskattar den. Här tror jag också att Benettons problem ligger, som gör att många tycker att de har gått för långt i dag.³⁰ De vill vända sig till ”alla” med ett allmänt budskap, exempelvis om människors lika värde, i väldigt speciell förpackning och utan att låtsas om att det existerar olika kontexter. Vad man förbiser då är just olikheterna – kulturella och andra – och utgår ifrån en tolkningsgemenskap som inte existerar.

Figur 6. Kompetens?, från Svenska Kommunalarbetareförbundets affischkampanj 1994. Illustratör: Robert Nyberg

• Sida 66
•  Original

Vems budskap?

I en representativ demokrati av det slag vi har i Sverige har traditionellt sett partierna haft en viktig funktion. De skall dels identifiera samhälleliga problem, dels formulera politik som löser problemen. I bägge dessa led torde sålunda kontakten med väljare och medborgare vara av stor vikt. I dag synes dock en vanlig strategi vara att partierna i högre grad förlitar sig på experter vad gäller såväl problemformulering som ”problemlösning”. Men det gäller fortfarande för partierna att upprätta en kommunikation med väljarna så att dessa har möjlighet att identifiera sig med – eller ta avstånd ifrån – partierna och partiprogrammens innehåll. Resultatet av hur kommunikationen har fungerat visar sig framför allt i valen, men även i de allt viktigare opinionsundersökningarna. Den demokratins kris som det med jämna mellanrum talas om, visar sig genom legitimitetsproblem och försvagat förtroende för partierna och dess representanter. ³¹ Väljarna finner det svårt att identifiera sig med vad partierna står för.

Figur 7. Byt kön! från Svenska Kommunalarbetareförbundets affischkampanj 1993. Illustratör: Robert Nyberg

• Sida 67
•  Original

I vår visualiserade kultur tillmäts bilden allt större betydelse. Man förlitar sig i allt högre grad på bildmedier för att kommunicera sina budskap, vilket också gäller partier och andra intresseorganisationer. Men här uppträder problem, som anknyter till det ovanstående, att använda sig av bildkommunikation i en politisk diskurs fungerar endast delvis. Jag har i den här texten velat peka på två problem. Det ena berör ”gestaltningsproblematiken”. Den politiska eller opinionsbildande reklamen har inte utvecklat någon egen ”identitet” eller kommunikativ strategi. Den förlitar sig i allt för hög utsträckning på att det går att låna element från andra former av bildbudskap. Eller så nöjer man sig med att arbeta utifrån en inarbetad ikonografi (vilket särskilt gäller arbetarrörelsen) som inte har någon förankring i ett modernt medie- och konsumtionssamhälle. Resultatet blir tämligen identitetslösa budskap – både till form och innehåll. Att vi som väljare och medborgare får svårt att identifiera oss med partierna, tror jag delvis hänger ihop med den politiska reklamens oförmåga att kombinera behovet av att kommunicera med många (att vara ”öppen” och allmän) och att samtidigt vara specifik vad gäller budskapets innehåll. Olika strategier används, och de fungerar också olika väl i förhållande till olika målgrupper.

När inte avsändarna, i det här sammanhanget partierna eller organisationerna, vet hur man skall hantera kommunikationen, och dessutom har svårt att formulera dess innehåll, blir de beroende av en yrkeskår vars profession är att formulera slagkraftiga budskap, nämligen reklambyråerna. Om ett problem är att formulera budskapet till form och innehåll, är ett annat att definiera vilken målgruppen är. Begreppet ”medborgare” används inte som målgruppskategori, kanske av den anledningen att avsändarna inte har bemödat sig om att närmare definiera begreppet. Men därmed gör man sig också beroende av målgruppskategorier som har utarbetats för att fungera i en kommersiell kontext. För att formulera en medborgaridentitet skulle man sannolikt behöva diskutera såväl medborgerliga rättigheter som skyldigheter eller dygder.³² I avvaktan på en sådan diskussion blir frågan: Vems är budskapet? Om ändamålet är att fånga tittarnas uppmärksamhet, att ”etablera kontakt”, vad gör man sedan för att hålla kvar intresset? För att locka människor till delaktighet, egna reflektioner och så vidare? Om man inte lyckas hålla kvar intresset, hur kan man då upprätthålla kommunikationen – och utifrån denna formulera en politik som har medborgarnas accept? Reklambyråernas ansvar sträcker sig naturligtvis inte längre än till att uppnå det första målet, att etablera kontakt. Vem tar ansvar för att kommunikationen upprätthålls?

• Sida 68
•  Original

Jag har också diskuterat frågan om vad det visuella budskapet förmår och inte förmår i en politisk kontext. Historiskt sett har visuella budskap i olika former ofta utformats som propaganda. I den visuella kultur vi lever i dag fungerar inte övertydliga, demagogiska bilder. Den politiska reklamen är mindre demagogisk, men funktionen att propagera lever naturligtvis kvar. Vad den politiska reklamen kan göra, och göra effektivt, är att fungera som agendasättare. Det vill säga att den kan föra upp särskilda frågor på dagordningen, politisera vissa problem, sätta strålkastarljuset på specifika förhållanden och berörda människor. I detta sammanhang fungerar visuella iscensättningar och illustrationer särskilt väl. Likaså blir bildens mångtydighet en styrka då man inte nödvändigtvis måste styra mottagarens tolkning av bilden i en specifik riktning för att den skall bli så ”korrekt” och betydelsefull som möjligt.

När det så kommer till essensen av alltihop, att formulera politikens innehåll, kan inget ersätta samtalet. Att formulera politik handlar i grunden om att göra kompromisser, vilket sker genom ständiga samtal. En slutsats blir därför att även om bildkommunikation inte kan användas för att på ett konstruktivt sätt stödja kommunikationen mellan partierna och medborgarna, i syfte att formulera politik som löser problem, så är den ändå effektiv för att politisera problem för avgränsade grupper medborgare.

Noter

1

Johnson (1998).

2

Ibid., s. 20.

3

Ibid., s. 21.

4

Ibid., s. 22.

5

Ibid., s. 58.

6

Johnson (1998), s. 38–44. För en utförlig diskussion om mediernas betydelse i den politiska diskursen, se Demokratiutredningens forskarvolym III, Politikens

medialisering.

7

Ibid., s. 40.

8

Mirzoeff (1999), s. 1.

9

Se även Bennich-Björkman (1999) som i Demokratiutredningens forskarvolym VIII, Civilsamhället, diskuterar kulturens roll som ”känslomakare”. Hon utgår huvudsakligen från populärkulturen i sina resonemang om hur empati och identifikation med andra förmedlas via kulturella upplevelser, något som är centrala inslag i en demokratisk kultur. Likaså pekar hon på den funktion populärkulturen har fått som arena för reflexion och kollektiv normbildning och normförmedling. Film, såpor, och veckotidningar är exempel på populärkulturella

• Sida 69
•  Original

uttryck som huvudsakligen är visuella till sin karaktär.

10

Jag har gått igenom valaffischer från 1991, 1994 och 1998, samt några av de större fackförbundens rikstäckande kampanjer under 1990-talet. Jag har alltså inte fokuserat på massmediebilder som tidningsbilder eller TV-bilder. Jag hänvisar i det fallet till Demokratiutredningens forskarvolym III, Politikens medialise-

ring. En del av de kampanjer jag har studerat har dock förekommit parallellt i

exempelvis dagstidningar och på reklampelare utomhus, i tunnelbanan och så vidare.

11

Se t.ex. Bryson et al. (1994); Foster (1988); Mirzoeff (1999); Mitchell (1994); Robins (1996).

12

Becker (1998), s. 19. Ur ett kulturteoretiskt perspektiv analyseras distinktionen mellan ”det synliga” och ”det uttalbara”, seende och makt redan hos Foucault (1972); (1977a); (1977b).

13

Mirzoeff (1999), s. 5.

14

Ovanstående exempel har jag hämtat från Alpers (1983), s. xxv–xxvi.

15

Se t.ex. Bolton (1989).

16

För en introduktion till bildtolkningens teori och praktik, se Sjölin (1993).

17

Jfr Johannesson (1980).

18

För en diskussion om makt och kön, se t.ex. Yvonne Hirdmans bidrag till Maktutredningen, Hirdman (1987), s. 188–206.

19

Bordo (1993).

20

Krokig väg till vuxen (1996), s. 91. Resonemanget om det dualistiska förhåll-

ningssättet är hämtat från arbetslivsforskaren Ulla Arnell-Gustafsson.

21

Ibid., s. 89.

22

Johnson (1998), s. 19.

23

Ibid.

24

Giddens (1991), s. 198.

25

Som motvikt till detta individualistiska modernitetsprojekt kan man förvisso se de nya sociala rörelsernas ”politisering av det privata”, som bygger på samma ideologiska grund som feminismens ”det privata är politiskt”. Se Thörn (1999), s. 453. Jämför även Giddens (1991), kap. 7 ”The Emergence of Life Politics”.

26

Se t.ex. Johannesson (1986).

27

Samtal med Lars Norén på reklambyrån The e’Company 990906.

28

Thorup (1998)

29

Ur Reklambyrån Verkets företagspresentation 1999.

30

För ytterligare diskussion om Benettons reklam, se Yvonne Erikssons text i denna volym.

31

Holmberg (1999), s. 15.

32

Jfr Putnam (1996), s. 107–113.

• Sida 70
•  Original

Referenser

Alpers, Svetlana (1983) The Art of Describing. Dutch Art in the Seven-

teenth Century, Chicago: The University of Chicago Press

Becker, Karin (1998) ”Bilden i den visuella kulturen”, Carl Hei-

decken (red.), Xposeptember, Stockholm Fotofestival (katalog), s. 17–35 Bennich-Björkman, Li (1999) ”Känslomakaren. Populärkulturens

makt och medborgarrollens förändring”, Erik Amnå (red.) Civil-

samhället. (SOU 1999:84) Stockholm: Demokratiutredningen

Bolton, Richard (red.) (1989) The Contest of Meaning: Critical Histo-

ries of Photography, Cambridge/Massachusetts: Harvard Univer-

sity Press Bordo, Susan (1993) Unbearable Weight. Feminism, Western Culture,

and the Body, Berkeley/Los Angeles/London: University of Cali-

fornia Press Bryson, Norman, Holly, Michael Ann & Moxey, Keith (1994) Visual

Culture: Images and Interpretations, Hanover/London: Wesleyan

University Press Foster, Hal (red.) (1988) Vision and Visuality, Seattle: Dia Art Foun-

dation Foucault, Michel (1972) The Archaeology of Knowledge, London:

Tavistock Foucault, Michel (1977a) Discipline and Punish, New York: Vintage

Books Foucault, Michel (1977b) The Birth of the Prison, New York: Vintage

Books Giddens, Anthony (1991) Modernity and Self-Identity. Self and

Society in the Late Modern Age, Cambridge: Polity Press

Hirdman, Yvonne (1987) ”Makt och kön”, Olof Petersson (red.)

Maktbegreppet, Stockholm: Carlssons

Holmberg, Sören (1999) Representativ demokrati. (SOU 1999:64),

Stockholm: Demokratiutredningen Johannesson, Lena (1980) ”Den stora gestaltens formel”, Tvärsnitt

nr 1, s. 26–36 Johannesson, Lena (1986) ”Affischen – bildkonstens romarcitat”,

Affischen som vapen i krig och fred. Paul Lipschutz samling, Stock-

holm: Armémuseum, s. 13–22

• Sida 71
•  Original

Johnson, Anders (1998) Läsarna och demokratin – ett brev till det

läsande Sverige (SOU 1998:134), Stockholm: Demokratiut-

redningen

Krokig väg till vuxen – En kartläggning av ungdomars livsvillkor. Ung-

domsrapporten del 1 (1996) Stockholm: Ungdomsstyrelsen

Mirzoeff, Nicholas (1999) An Introduction to Visual Culture, Lon-

don/New York: Routledge Mitchell, W.J.T. (1994) Picture Theory, Chicago: University of Chi-

cago Press Putnam, Robert, D. (1993/1996) Den fungerande demokratin. Med-

borgarandans rötter i Italien, Stockholm: SNS förlag

Robins, Kevin (1996) Into the Image. Culture and Politics in the Field

of Vision, London/New York: Routledge

Sjölin, Jan-Gunnar (1993) Att tolka bilder, Lund: Studentlitteratur Thorup, John (1998) ”Where is the ironic generation? – On young

media users’ visual competences.”, YOUNG (Nordic Journal of

Youth Research) nr 1, s. 34–57

Thörn, Håkan (1999) ”Nya sociala rörelser och politikens globali-

sering. Demokrati utanför parlamentet?”, Erik Amnå (red.) Civil-

samhället. (SOU 1999:84) Stockholm: Demokratiutredningen

• Sida 72
•  Original

Referenser

Andersson, Bo (1995) ’’Den fördömda vänsterhanden’’, Likhet och

särart. Handikapphistoria i Norden, Red. Eriksson, B.-E., Törn-

qvist, R., Södertälje: Fingraf

The Body and Physical Difference. Discourcses of Disability (1997) ed.

Mitchell, David. T., Snyder, Sharon, Snyder L., Ann Arbor; The University of Michigan Press Boström, Hans-Olof (1999) ’’El Greco led varken av synfel eller van-

sinne’’, Svenska Dagbladet 28/4 Derrida, Jaques (1993) Memoir of the Blind. The Self-Portrait and

other Ruins (1990), London: The University of Chicago Press

Eriksson, Yvonne (2000) Smärtans gestalter och den gestaltande smär-

tan. En studie av handikappade konstnärers verk och hur handikapp har gestaltats inom bildkonsten, (under utgivning), Visuellt, Konst-

och bildvetenskapliga institutionens skriftserie nr 8, Göteborg Eriksson, Yvonne (1998) ”What Some People see is what Others

Feel”, Art Bulletin of Nationalmuseum, vol. 5 (1998) Tactile Pictures. Pictorial representations for the blind 1784–

1940, Diss. Acta Universistatis Gothoburgensis, Gothenburg Stu-

dies in Art and Architecture 4 (1997) Att känna bilder, Solna; SIH-Läromedel (1997) Från föremål till taktil bild, Solna; SIH-Läromedel (1995) Handledning i reliefbildframställning på svällpapper, Enskede:

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (1995) ”On making painting tactile – an exhibition project in Natio-

nalmuseum”, Art Bulletin of Nationalmuseum Stockholm, Vol. 1–2 (1995) ”Taktila Bilder”, Taktilt – inte se men röra, Nationalmuseums

katalog nr 578 (1994) Konsthistoria för synskadade, Rapport 1994:2, Enskede: Tal-

boks- och punktskriftsbiblioteket Finn, Holly (1998) ’’Life’s victory over the shutter of death’’, Week-

end FT 28/11 Handikapp, välfärd, rättvisa. 1989 års handikapputredning, SOU

1991:46, Stockholm

Handikappombudsmannens rapport till regeringen (1997)

Heller, Robert, (1979) ”Educating the Blind in the Age of Enlighten-

ment. Growing Points of Social Service”, Medical History

• Sida 106
•  Original

Hoffsten, Louise (1998) Blues, Stockholm: DN Johannesson, Lena (1991) ”Bilden av människan. Kring en bildkultur

och dess centralsymbol”, Utsikt mot Europa, Höganäs: Bra Böcker Lindqvist Bengt (1999) Lindqvist nia – nio vägar att utveckla bemö-

tande av personer med funktionshinder, SOU 1999:21, Stockholm

Mirzoeff, Nicholas, (1995) Bodyscape: Art, modernity and the ideal

figure, London: Routledge

(1991) Silent Poetry. Deafness, Sign and Visual Culture in modern

France, New Jersey: Princeton

Paulson, William R. (1987) Enlightenment, Romanticism and the

Blind in France, New Jersey: Princeton University Press

Pollock, Griselda (1988) Vision and Difference: Feminity, Feminism,

and Histories of Art, London: New York: Methuen

Preisler, Gunilla (1991) En studie om blinda barn i integrerad förskole-

verksamhet, Stockholm: Univ., Psykologiska institutionen

Sidenbladh, Cecilia, Att förvalta sitt pund. En bok om 7 mun- och fot-

målande konstnärer, Solna: Mun- och Fotmålande Konstnärers

Förlag AB Thomson, Garland, Rosemarie (1997) Extraordinary Bodies: Figuring

physical disability in American culture and literatur, New York:

Columbia University Press Trevor-Roper, Patrick (1997) The World Through Blunted Sight

(1970), Harmondsworth: Penguin Yuan, David D. (1997) ”Disfigurement and Reconstruction in Oliver

Wendell Holmes’s” The Human Wheel, Its Spoke and Felloes”,

The Body and Physical difference, (red.) David T. Mitchell and Sha-

ron L. Snyder, Ann Arbor, The University of Michigan Press

Änglar, (1998), Stockholm: INUTI

• Sida 107
•  Original

Det musikaliska deltagandet och den musikaliska medborgaren

Ingemar Grandin

När man ställer orden musik och demokrati bredvid varandra, inställer sig omedelbart ett antal frågor och problem. ¹ Musik har ett grundmurat anseende som social avskiljare, skiktare och förenare: den nutida konstmusikens inpiskade elitism; medelklass med eller utan piano; musiken som en kulturell ”flagga”, lika användbar för nationsbyggande stater (nationalsånger, stamsånger) som för etniska grupper i det mångkulturella samhället. Inte minst tänks musik tillhandahålla de flaggor som speciellt ungdomar fylkar sig bakom. Vissa särskilda musikstycken eller musikformer flaggar när det är fest, bröllop, gudstjänst, politiskt möte. Musikens flaggvärde kommer till synes i uppförandet av opera- och konserthus, och hörs i den köpcentrumsmusik som annonserar vilka slags människor man vill se bland sina kunder. Men musiken själv trotsar gärna de envetna försöken att tvinga in den i etniska eller nationella tolkningsramar och avgränsningar. Århundraden av kulturflöden har medfört att firade musikaliska nationalsymboler och etniska kulturarv alltför gärna visar sig komma någon helt annan stans ifrån².

Musiken rymmer inom sig både kultur och underhållning, upplevelse och nöje, obemärkt fritidssysselsättning och seriöst arbetande konst. Och börjar man närma sig musiken i sig antyds ett komplex av väsentliga men något undanglidande frågor. Hur kan man förstå vad musik säger eller kommunicerar? Man skulle kunna ta detta som en utgångspunkt för uttolkande musikanalyser av olika musikstyckens demokratiska idéinnehåll och studier av musikens roll i demokratisk eller odemokratisk fostran. Här närmar vi oss vad som nyligen avhandlades vid en större konferens i Stockholm: musik och påverkan. Musiken ses stundom som lömsk magi, något som antyds

• Sida 108
•  Original

med formeln ”vin, kvinnor och sång” (eller i mer nutida formulering ”sex, droger och rock’n’ roll”). Stockholmskonferensen framstår som ett tecken på hur man söker tämja denna svårfångade men lömska musik.

Hur demokratisk är musiken? Vad säger musiken om demokratin? Musik verkar ju vara något slag av tecken eller symbol, men vad den i så fall säger är ganska oklart. Tänk på Vitt ariskt motstånd eller An die Freude. Om man bortser från texterna, hur kan man dechiffrera VAM-musikens eller Beethoven-finalens respektive budskap? Långa och inte speciellt utslagsgivande debatter har förts om musikens mening, vari den i så fall består, och om den över huvud taget finns. Jämfört med språket förefaller musiken påtagligt icke-informativ. Mycket väsen för ingenting, eller som Stuart Hall skriver, ”Music has been called ’the most noise conveying the least information’”.³ Hall beklagar nog här att vi fortfarande saknar den musikaliska ordbok där vi kan slå upp olika musikaliska element (en truddelutt, en instrumentklang, en rytm) och få reda på i klara ord vad de betyder.

Ändå säger musiken åtskilligt om demokratin och deltagandets villkor – även om den inte gör det på samma uttalade och lättfångade sätt som språket. Jag vill med denna artikel försöka fånga något av det som sägs. Inte genom uttolkningar av musikaliska budskap, utan genom att ta fasta på de musikaliska produktionsförhållandena och musiken som konst- och kommunikationsform, bland annat genom jämförelser med språket och idrotten. Jag uppfattar här demokrati som något som tillförsäkrar varje medborgare, oavsett börd och ställning, samma grundläggande fri- och rättigheter, och tanken är att dels diskutera demokratin inom musiken, dels låta musiken leda oss till frågor om demokrati, medborgarskap och deltagandets villkor.

Konsumtion, distribution, deltagande

Fonogram (CD, vinyl, musikkassetter) är ett större medium än dagspressen (morgon- och kvällstidningar). Kanske inte i ekonomiska termer – svensken lägger i genomsnitt ut 758 kr per år på sitt tidningsläsande (vartill kommer ytterligare 53 kr via skatten), medan 300 kr (samt därtill ytterligare 88 öre via skatten) spenderas på fonogram (nödvändig utrustning, dvs. kassett- och cd-spelare, inte inräknad).⁴ Men det är vanligare att en svensk familj har skaffat cd-spelare än att man håller sig med dagstidning. Och medan tidningen får nöja

• Sida 109
•  Original

sig med 28 minuters svensk medborgerlig uppmärksamhet per dag, ges fonogrammet 31 minuter. Musikens försteg framför det skrivna ordet i den svenska uppmärksamheten kan visas ännu tydligare. Att lyssna till musik från fonogram eller radio tar dagligen 1 timme och 42 minuter av svenskens tid, medan dagspress, tidskrifter och böcker sammantaget ägnas 1 timme och 9 minuter. Faktiskt ligger musiklyssnandet på ungefär samma nivå som tittandet på teve och video (sammanlagt 1 timme och 46 minuter).⁵

Siffrorna talar sitt tydliga språk: att lyssna till musik är en viktig del av den svenske genomsnittsmedborgarens liv. Men vilka är det som lyssnar hur mycket till vad? Varje år omfattar utbudet omkring 10 000 olika fonogramtitlar.⁶ Med inspiration från Bourdieus idéer om smakdistinktioner som sociala avgränsningar kunde man upprätta en karta över vilka sociala grupper som lyssnar till exempelvis underhållningsmusik, seriös klassisk musik, jazz, respektive pop & rock (eller vilka svåravgränsade kategorier man nu vill arbeta med), eller vem som uppfattar musik som seriös kultur och vem som lever med musik som nöje och underhållning på fritiden.⁷ Jag skulle tro att varje läsare har en ganska klar bild av var landsbygd/stad, högutbildade/lågutbildade, yngre/äldre, välsituerade/ekonomiskt svaga skulle placeras på denna musikaliska karta.

Men vi behöver inte fylla i siffrorna i denna statistiska matris över den svenska musikkonsumtionen för att distributionen ska framstå som nyckelfrågan när det gäller musikalisk demokrati. Hur ska den musikaliska kulturen spridas på ett jämlikt sätt till medborgarna? Hur ska man garantera konsumenterna tillgång till mångfalden i det musikaliska varuutbudet? Statens produktionsstöd till fonogram (som stödjer mångfalden i utbudet), Rikskonserter (som för ut den levande musiken till medborgare utanför storstäderna) och Sveriges Radios P2 (som ger alla möjlighet att ta del av den klassiska musiken) kan här ses som distributionspolitiska åtgärder i den musikaliska demokratins tjänst.

Bakom allt detta skymtar vi en speciell föreställning om musik. Nämligen att musik är något som produceras av de få för de många. (Fig. 1)

Denna föreställning finner man intressant nog både i resonemangen kring musik som kultur (där musikutövaren är ”konstnär”), och när det gäller musik som massproducerad och massmedierad konsumtionsvara (där musikutövaren är ”stjärna”). Kulturmusikens konstnärer är med nödvändighet få (konstnärliga utbildningar är dyra och har få elever varav ännu färre verkligen ”lyckas”) och producerar

• Sida 110
•  Original

för massan av kulturkonsumenter. Varumusikens stjärnor är med nödvändighet få (som sig bör i en arbetsintensiv bransch av en specialiserad och arbetsfördelande ekonomi) och producerar för massan av underhållningskonsumenter.⁸ Men här finns ett uppenbart tankefel. Är det verkligen rimligt att avgränsa musiken till det som produceras av eliten?

Det musikaliska handlandet

I en bok med det talande namnet The hidden musicians visar Ruth Finnegan hur rikt och omfattande musiklivet i en stad av Helsingborg/Norrköping/Umeåstorlek faktiskt är: körer, blåsorkestrar, musikteater, jazzgrupper, pop/rockband, country, folkmusik, kammarorkestrar. I sin inventering av det organiserade musiklivet i den engelska staden Milton Keynes finner hon 6 000–7 000 aktiva musiker. Allt detta är musikutövande av människor som producent/konsument-dikotomin utan tvekan skulle räkna som konsumenter, inte producenter. ”Konsumenterna” av musik är på det hela taget också musikproducenter, och tudelningen mellan producenter och konsumenter som avgränsade och åtskilda kategorier faller samman.⁹

För att ge en mer rättvisande bild av musikens konsumtion och produktion räcker det med att flytta den vänstra ”boxen” (musikeliten) och placera den överst på den högra pyramiden. Musikproduktionen är inte bara att komponera, sjunga och spela på elitnivå utan all slags musicerande från Roxette till det lokala 50-årsfestbandet. Det är frågan om producenter av olika slag och på olika nivåer, som samtidigt och i varierande grad är (varandras och sina egna) publiker eller ”konsumenter”. (Fig. 2) Även sådant som scouternas sånger kring lägerelden, idrottspublikens vid fotbollsmatchen, vänkretsens kring snapsen, församlingens sjungande i kyrkan, musicerandet inom kommunala musikskolan och

PRODUCENTER KONSUMENTER

distribution

musik-

⇒ ⇒ ⇒

den musiklyssnande

eliten

⇒ ⇒ ⇒

allmänheten

Figur 1. Produktion, distribution och konsumtion av musik

• Sida 111
•  Original

de första trevande stegen med reducerade ackord på Gibsonkopian hör självklart till det musikaliska handlandet.¹⁰ Det är musikens motsvarigheter till pratet runt kaffebordet, förtroliga telefonsamtal, gliringar och humoristiska kommentarer.¹¹ Språket som kommunikations- och uttrycksform kan knappast avgränsas till elitens produktion av språklig kultur, dvs. litteraturen. Musiken som kommunikations- och uttrycksform motsvarar på en gång språk och litteratur. Att se musik som ”kultur”, som något som lämpligen bör sortera under ett ”kulturdepartement” på samma sätt som litteratur, muséer, kulturmiljö etc. framstår därför som ganska underligt.

På samma sätt är det ganska underligt att tala om musik som en ”vara” som kan distribueras och konsumeras. Bortsett från fryst musik på fonogram (och i viss mån i notskrift) försvinner (”förbrukas”) musiken oavsett om någon lyssnar till (”konsumerar”) den eller inte. Musik förutsätter kontinuerlig produktion – skapande, omskapande och återskapande – för att alls existera. Produktionen förutsätter vad som kallas tradering. Nya generationer måste tillägna sig både ”produktionskompetens” (förmåga att musicera) och vidareförmedla den klingande repertoaren. Och detta förutsätter att resurser kan avvaras och allokeras till musicerandet. Det avgörande är alltså musikens produktionsvillkor, snarare än hur ”distributionen” och ”konsumtionen” ser ut.

De ”konsumentprodukter” som kulturens serviceindustrier producerar är i många fall produktionsmedel snarare än rena konsumtionsvaror. Själva ”konsumtionen” av sådana ting som persondatorn, datorprogramvara, videokameran, eller varför inte TV-spel innebär samtidigt produktion av kultur. Ett liknande resonemang gäller i högsta grad inom musiken. Vad är ett piano, en synt, en dator med midi om inte produktionsmedel för musik? Men också ett självspelande piano är produktionsmedel för att ”göra musik”, liksom gram-

⇓ ⇑ ⇓

”distribution”

⇑ ⇓

⇑

PRODUCENTER–KONSUMENTER

musik-

eliten halvproffs lokala festband

amatörer, körsångare, garageband kyrko- och festsångare, privatsångare

Figur 2. Produktion, distribution, konsumtion av musik

• Sida 112
•  Original

mofonen, walkman, kassettradion, cd-spelaren, musikanläggningen. (Svenskarna köper mellan 1 och 1,7 miljoner enheter av sådana musikproduktionsmedel varje år.¹²) För att inte tala om en musikstudio eller en radiostudio ...

Till musikproduktionen hör alltså mycket mer än bara det direkta musicerandet. Allt detta görande av musik kan sammanfattas som ”musikaliskt handlande”.¹³ Musikaliskt handlande innefattar alla slag av musicerande. Och det är vidare självklart att det finns fler former av deltagande i musikproduktionen än själva musicerandet. Det finns människor och organisationer som ”gör musik” utan att själva musicera. Denniz Pop och Bert Karlsson hör lika självklart hemma i musikproduktionens elit som Per Gessle och Håkan Hagegård. En musikproducent vid P2, P3 eller någon av de kommersiella radiokanalerna, Norrköpings kammarmusikförening, en lokal jazzklubb, Vadstena-Akademien, en skivsamlande sextiotalspopkonnässör, Falu folkmusikfestival, en fanzineskribent, Rikskonserter, en kvarterspub med levande musik, Svenska kyrkan och den som gör ett blandband till en vän (för att på måfå nämna ett fåtal exempel) måste på samma sätt räknas in bland dem som genom musikaliskt handlande upprätthåller den nödvändiga och kontinuerliga produktionen av musik genom återskapande, omskapande, nyskapande.

Demokrati och deltagandets villkor

Vad antropologen Ulf Hannerz söker fånga med begreppstrilogin stat, marknad, livsform¹⁴, möter vi nu ofta under benämningstrilogin stat, marknad, civilsamhälle¹⁵. I båda fallen är det väl tämligen klart vad stat och marknad står för, medan både livsform och civilsamhälle helt enkelt får stå för allting utanför. Visst spelar både stat och marknad in i den pyramid av musikaliskt handlande som beskrivits ovan, och visst ingår både marknaden och mecenater (företagssponsring, statsstöd) i musikens finansiella produktionsvillkor. Men här finns också en tät underväxt, där statens och marknadens inflytande är partiellt eller indirekt (på det vis som stat och marknad bidrar till att forma människors liv över huvud taget).

Stundom verkar de som talar om ”civilsamhället” lägga särskild vikt vid förenings- och organisationslivet.¹⁶ Kanske beror detta på den kollektivistiska tanketraditionen inom mycken samhällsvetenskap, kanske är det bara ett pragmatiskt uttryck för behovet av hanterbara analysenheter (för forskaren) respektive samtalspartners (för statsmakterna). Talar man däremot om livsformer framstår det lokala

• Sida 113
•  Original

livet i all dess oorganiserade, anarkiska vildvuxenhet tydligare. Ett samhälle från vilket stat och marknad subtraherats – är inte detta helt enkelt det anarkistiska utopisamhället? Som sammanfattande benämning för den mängd av mänskliga aktiviteter där politik och ren ekonomisk nyttomaximering inte är huvudprioriteter väljer jag därför i det fortsatta resonemanget det anarkocivila samhället.

Precis som idrottsrörelsen är det musikaliska handlandet i hög grad en anarkocivil företeelse. Idrottens pyramid har fått samma isbergsliknande gestalt som musikens när det gäller offentlig uppmärksamhet. I isbergets synliga topp återfinns evenemangsidrottens elit – AIK, Florence Griffith-Joyner – medan breddidrotten svarar för en enorm verksamhet under ytan. Precis som i musiken är det under ytan som det mesta av produktionen sker. Även om alla deltagare i breddidrotten knappast nödvändigt vill nå eliten, och även om varje rockband knappast drömmer om det stora internationella genombrottet¹⁷, är det också här som produktionen av nya stjärnor sker. Talangscouter för Sony Music såväl som för Manchester United genomsöker underterrängen efter potentiella stjärnämnen, och härigenom fylls produktionskvoten för marknadsidrotten likaväl som marknadsmusiken – den typ av verksamhet där det finns en tudelning mellan producenter och konsumenter enligt figur 1 ovan. Liksom musiken är idrotten en uttalat publik och åskådartillvänd konsumtionsprodukt bara ovanför ytan. Under ytan, alltså i större delen av de musikaliska och idrottsliga isbergen, är det fråga om deltagande snarare än konsumtion.

Idrott och musik är båda rörelser från lokal gräsrotsnivå och uppåt, där stat och marknad visst spelar in men där aktiviteten i huvudsak styrs av andra kriterier och ideellt arbete är en självklarhet. Men om båda härigenom är folkliga rörelser, är det bara idrotten som också är en (synnerligen välorganiserad) folkrörelse. Idrotten (precis som den organiserade brottsligheten) vetter härigenom mot det anarkocivila samhällets civila pol, musiken (liksom soloförbrytare) däremot mot den anarkiska.

Med tanke på musikens produktionsvillkor – pianon, elförstärkta instrument och studios är alla dyrbara företeelser – är det naturligt att musiken efter bästa förmåga utnyttjar både statens mecenatur och marknadens blinda mekanismer för sin fortkomst. Men sin egentliga tillhörighet har den i det anarkocivila samhället. Här civiliseras musikens skapande anarki.

Vad säger nu detta om demokratin? Man kan se demokrati som en välreglerad, organiserad arbetsform byggd på representation. Det är uppenbart att musik inte har mycket

• Sida 114
•  Original

med detta att göra.

Men man kan också se demokrati som framför allt en fråga om deltagande, om människors kontroll över sina egna liv, som något som växer från det lokala, från ”gräsrotsnivån” och uppåt. Det är uppenbart att detta är en god beskrivning av musiken, av formerna för deltagande i musiklivet.

Det musikaliska deltagandet sker naturligtvis på anarkocivila villkor eller annorlunda formulerat, är utlämnat till det anarkocivila samhällets godtycke. Inför den demokratiska staten antas medborgaren, i egenskap av just medborgare, vara likställd med alla andra medborgare när det gäller grundläggande fri- och rättigheter. Inför det anarkocivila samhället är vi långt ifrån lika.

Musik på anarkocivila premisser

Vid sidan av rimsnidande virtuoser och demagogiska talare är kriterierna subtila och otydliga för vad som är att vara en fullfjädrad behärskare av språklig kommunikation, att ”skriva bra” eller ”tala bra”. Man frågar knappast om Lisa är talangfull nog för att få lära sig tala ordentligt, eller om Olle verkligen har rätt att lära sig läsa och skriva. Musiken påminner här åter om idrotten. I musik som i idrott finns tydliga prestationskriterier, att kunna eller inte kunna. Samma prestationskriterier ger nyckeln till aktivt deltagande. Bara den som

kan (spela, sjunga) ges rätten att vara med.

Kanske har detta att göra med att musik kan annekteras på sätt som knappast förekommer inom språket. Att levebrödsmusicerandet föder ett fackintresse är inte så konstigt. Underligare är kanske att musiken härigenom monopoliseras av musikpyramidens topp. Musiken blir en en fråga om konstnärligt skapande (det vill säga en marginell och kulturpolitisk fråga). Att låta den konstnärliga eliten företräda musiken är som att låta poeterna vara språkets enda företrädare. Och kan man tänka sig svensklärarutbildningen som en poetutbildning?

Olika former av musikaliska genrer och ibland musicerande över huvud taget annekteras också av andra sociala grupper. Som Harry Martinson skrivit:¹⁸

Av medelklass finns fyra slag, 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.

• Sida 115
•  Original

Förmågan att spela och sjunga liksom olika smakdistinktioner förvandlas till sociala attribut. Bourdieus sanningar är här inte långt borta. Och i den mån förmågan att musicera, eller att rätt uppfatta och uppskatta viss musik, blir kulturellt kapital finns det naturligtvis all anledning att undvika den devalvering som skulle bli följden av bredare spridning av sådan musikkompetens.

Inte för intet är det sydasiatiska kastsystemet en av det anarkocivila samhällets elementära organisationsformer,¹⁹ och inte för intet är ”jantelagen” en av dess elementära former för att reglera social interaktion. Det finns ingen anledning att idyllisera det anarkocivila samhällets kreativa vildvuxenhet. Svågerpolitik. Vänskapskorruption. Begrepp som ”en bra person”. Blodsband. Socialgrupp, klass, kön, etnicitet. Mobbning. Trakasserier. Det är också med sådana former av social samvaro som det anarkocivila samhället skapar och upprätthåller status- och makthierarkier och social uteslutning. Precis som i marknaden med dess ekonomiska kriterier, värderas den enskilde här skoninglöst och utan möjlighet att överklaga, därtill också efter allt annat än genomskinliga och sällan påverkbara normer. Som individ beror det allt på vem du är vilka krav du eventuellt kan ställa på det anarkocivila samhället; men som medborgare är det helt klart vilka krav du kan ställa på staten.

Att informella, anarkocivila sociala former inte automatiskt är befrämjande för individens frihet har länge stått klart inom frihetsideologin framför andra, anarkismen. Det är, säger den frihetlige Kropotkin till dem som ”träder ut ur leden” och inte vill anpassa sig till rådande normer

mer än troligt, att ni kommer att märka detta i ert dagliga umgänge med andra medborgare. /.../ Om inte detta behagar er, så gå och sök världen rundt efter andra förhållanden!²⁰

Som anarkismens kännare George Woodcock påpekar: frihetligheten kan lätt slå över i en totalt förkvävande social kontroll.²¹

Musiken ställer alltså fundamentala frågor om demokrati och människors lika värde. Vad det gäller främst är inte tillgång till musikalisk kultur och musikaliska varor, utan egen musikalisk kompetens, människors möjlighet att delta i det offentliga musicerandet. Musiken må kunna ses som en bred folklig rörelse. Men inträdesbiljetten till deltagande i denna rörelse skrivs ut av det anarkocivila samhället, snarare än att vara en demokratisk medborgerlig rättighet. Antyder inte detta att det kan vara ganska tveksamt att över huvud taget definiera demokrati i termer av deltagande?

Av den svenska grundskolans totalt 6 665 undervisningstimmar

• Sida 116
•  Original

ägnas 1 490 åt svenska; härtill kommer 800 timmar främmande språk.²² 1997 examinerades 1 347 nya lärare för grundskolans årskurs 1–7 med inriktning mot svenska/so; vartill kommer 238 nya 4–9 lärare och 234 gymnasielärare med motsvarande inriktning.²³ Antag att summan av all språkundervisning i grundskolan i stället för dessa nästan 2 300 timmar hade skurits ner till 230 timmar. Det är svårt att föreställa sig att skolan i så fall skulle kunna spela någon större roll för människors förmåga till språklig kommunikation. Språklig kompetens skulle då snarare bli en anarkocivil fråga.

Skolan är mycket en fråga om att utveckla den språkliga kompetensen. Inte minst inom fackämnena. Vad är biologiundervisning om inte att lära sig delta i ett samtal om biologiska företeelser? Medborgarnas förmåga att uttrycka sig och kommunicera med språket stöds inte bara genom svenskundervisningen. På samma sätt är musikaliskt medborgarskap och musikalisk demokrati inte en kulturpolitisk fråga, utan en utbildningsfråga.

Demokratin och den svårfångade musiken

Den senaste kursplanen för grundskolans musikundervisning talar om elevernas ”allsidiga musikaliska utveckling” och slår fast:

Varje elev som lämnar grundskolan bör ha uppnått sådana kunskaper i musik som ger förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällets musik- och kulturliv. ²⁴

Kursplanen anger att skolan ska ”sträva efter” att eleven

utvecklar sin musikaliska förmåga, kreativitet och lust att använda musik för att kunna skapa, uttrycka och förmedla egna musikaliska tankar och känslor /.../

Mer specifikt ska eleven

– kunna delta i unison sång och enkel flerstämmig sång, ha elementära

kunskaper i spel på något instrument, ha grundläggande förmåga att kombinera musik och rörelse samt kunna tillämpa dessa kunskaper i gemensamt musicerande, – förstå begrepp som rytm, melodi och ackord och kunna omsätta

dessa i enkla musikaliska övningar och elementära former av eget skapande och improvisation. (Från ”Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret”.)

• Sida 117
•  Original

– ha tillägnat sig ett kreativt förhållningssätt till musik och kunna

omsätta sina musikaliska grundkunskaper i enkla former av eget skapande och improvisation. (Från ” Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret”.)

Att medborgarstaten har ett ansvar att ge människor förmåga att delta i det musikaliska utbytet, den tanken finns uppenbarligen där i sådana målformuleringar som citerats ovan. Men åtgärderna framstår snarast som absurda. Jag kan skicka barnen till skolan lugnt förvissad om att ”fröken” behärskar språket i både dess skriftliga och muntliga uppenbarelse. Beträffande musikalisk kompetens... det är ungefär som lättmetallfälgar till den nya bilen, ett tillval eller en bonus. Mot de uppemot 1 900 nya lärare med inriktning mot språklig kommunikation som examinerades år 1997 står 75 nya grundskole- och gymnasielärare med inriktning mot musikalisk kommunikation, samt ytterligare 77 med inriktning mot instrumental- och ensemblespel.²⁵Den sammanlagda timplanen för musik är 230 timmar, eller 3,5 % av den totala undervisningstiden. Och den kommunala musikskolan räcker knappast till för att hjälpa upp detta särskilt mycket. I exempelvis Norrköping har man 1 600 elever här, hämtade från allt från klass 4 till gymnasiet. Det är färre än bara antalet Norrköpingselever i klass 4 och motsvarar 13 % av eleverna i de aktuella årskurserna.²⁶

Det är uppenbart att det offentliga Sverige ser musiken genom alldeles speciella glasögon. Musik antas vara frågan om kultur, i vid eller snäv bemärkelse. I vid bemärkelse reduceras musik till en fråga om underhållning, föremål för tycke och smak, ett ”fritidsintresse” bland andra. I snäv bemärkelse reduceras musik som vi har sett till en fråga om ”kulturpolitik”.

Över huvud taget har det offentliga Sverige en kluven inställning till musik. Cynikern skulle hävda att man helt enkelt inte förstår vad musik är för något. Konspirationsteoretikern skulle snarare föreslå att musiken är så påtagligt anarkocivil att den inte kan kontrolleras, och att det enkannerligen är sådan kontroll som statligt stöd i ekonomiska eller andra former syftar till. Samtidigt finns dubbelheten mellan tanken om musiken som harmlöst fritidsnöje och misstanken att musiken i själva verket är ett lömskt medel för påverkan, med potentiellt farliga effekter. Det är oklart om musik är en fråga för konstnärer eller för stjärnor, är musik konst eller prestation? Musikens ”flaggvärde” erkänns och utnyttjas – också i Sverige håller vi oss med nationella och kommunala symboler som symfoniorkestrar och operahus, sänder artister till eurovisionsfestivalen och skickar

• Sida 118
•  Original

yrvakna ut handelsministern att fira våra populärmusikaliska exportframgångar. Musiken antas vidare också kunna ha ett instrumentellt värde: musik är bra för något annat, till exempel intelligensutveckling, matematisk förmåga, kroppskoordination eller liknande. Minns Mozarteffekten! Eller för regional utveckling och välstånd – musikklasser och ett trevligt kulturliv antas dra till sig kreativa konsulter och informationsteknologiska entreprenörer.

Men i övrigt verkar man hålla med dem som med Stuart Hall hävdar att musik är mycket väsen för ingenting, och mest frågar sig vad i all världen musik egentligen är bra för. Är kommunala musikskolan till för att driva upp nya orkestermusiker (för flaggvärdets skull) och Roxetter (till befrämjande av exportintäkterna), eller vad (är svenskundervisningen i grundskolan en plantskola för poeter)?

Och vad antas vara public service inom radion, om inte det (från musikperspektiv) fullständigt innehållslösa P1? Här pratas det nämligen, och medborgarens rätt till bildning och information är tydligen en rent språklig fråga. Att inte bara P2 utan kanske mest av allt P3 i praktiken verkar för medborgarens rätt att skaffa sig (musikalisk) bildning och hålla sig informerad (och genom radions grammofonarkiv har möjlighet till en mångfald i utbudet som de kommersiella stationerna sammantagna bara kan drömma om) verkar på något sätt inte vara relevant i public service-debatten.

Delvis kan denna offentliga kluvenhet och oförståelse bottna i de båda klassiska synsätten (”paradigmen”) på kulturproduktion – de kan litet tillspetsat kallas finkulturparadigmet och masskulturparadigmet. Finkulturparadigmet har tagit fasta på de stora verken av bestående värde inom musikens, konstens, och litteraturens arenor. Masskulturparadigmet har tagit fasta på massproduktionen och massdistributionen av kulturvaror från en smal elit till massmarknaden av konsumenter inom en industriell produktionsordning. Båda synsätten kommer till korta. Dagens mest omtalade ikoner för entreprenörskap och framgång hör hemma inom kulturproduktionen. William Gates III, Steven Jobs, Steven Spielberg, Richard Branson, Marc Andreesen, Per Gessle – alla har de byggt upp kulturverksamheter som gjort dem själva till multimiljonärer, men hur spektakulära och omfattande deras respektive verksamheter nu än är, har de ursprungligen vuxit ur den vardagliga kulturproduktionen på garage- (eller gräsrots-) nivå. Sådana vertikala rörelser är fundamentala inom kulturproduktionen, där professionell specialisering, försörjningsgrad, institutionalisering, status hänger samman utan att alltid följas åt och där olika nivåer på inget sätt är klart avgränsade.

Samma synsätt återfinns inom forskningen. Forskningen inom

• Sida 119
•  Original

estetiska vetenskaper är oftast snävt inriktad på elitkultur. Man arbetar inom vad som ovan kallats finkulturparadigmet, och ser forskningsuppgiften som rörande en kanon av värdefulla konstverk inom sitt respektive område (litteratur, konst, musik, teater, film). Forskningen kring kulturproduktion och gestaltning, dess villkor och samhälleliga roll rör sig främst kring dessa verk och deras upphovsmän. Det masskulturella paradigmet är å andra sidan utmärkande för den kulturforskning som utförs inom masskommunikationsforskning, medievetenskap och sociologi. Här tar man en industriell kulturproduktionsordning för given, förutsätter en dikotomi mellan ”producenter” och ”konsumenter” och är precis som i finkulturparadigmet ensidigt inriktade på elitnivån inom produktionen. Frågor om vertikal integration mellan de olika nivåerna och om deltagandets villkor förblir oformulerade eftersom båda paradigmen utgår från att man under elitnivån finner konsumenter och publik snarare än producenter. Också inom Cultural Studies utgår forskningen från premissen att kultur massproduceras av de få för de många, och tyngdpunkten ligger på kulturkonsumtion – dvs. val mellan produkterna på marknaden – när man här talar om populärkulturens potentialer för ”motstånd” och ”identitetsbildning” (titeln på Fornäs med fleras antologi är talande). Här reduceras musik till ”fashion”, ett uttryck bland andra, en ingång till mer seriösa forskningsfrågor som vuxenblivande och identitetsbildning.

En annan möjlig förklaring är helt enkelt att de offentliga glasögonen är genomfärgade av språket. Det offentliga handlandet, inklusive politik och förvaltning, är framför allt ett språkligt handlande. Av de fyra stora formerna för mänsklig kommunikation – musiken, språket, bilden och matematiken – är det bara matematiken som i någon grad kan hävda sig mot språket (exempelvis genom 900 timmar i grundskolan²⁷), samtidigt som den av de bildade gärna ses som en specialitet för naturvetare, tekniker och statistiker. Två hela kommunikationsformer, bilden och musiken, har tämjts och bagatelliserats till ”kultur”.²⁸

I den språkligt rationella offentligheten har det musikaliska deltagandets pyramid blivit till ett isberg. Man ser – i vissa sammanhang – bara isbergets topp. Det är toppen som är möjlig att värdera med rationella (dvs. språkliga samt ekonomiska) kriterier. Här har vi den penningstarka massmarknaden av populärkultur. Här har vi den kulturella förgyllningen. Under ytan är isberget möjligen värdefullt för något annat (det instrumentella) men kan egentligen likställas med andra idiosynkratiska hobbies eller fritidsintressen som frimärkssamlande, porslinsmålning eller renoverande av gamla bilar.

• Sida 120
•  Original

Den anarkocivila livsformen ger – genom samspel med stat och marknad – musiken goda växtbetingelser. Medan musiken är parentetisk i den rationella demokratin, frodas den i det anarkocivila samhället.

Men det är den demokratiska staten som kan garantera öppna, allmänna, medborgerliga musikarenor, och som kan svara för alla medborgares förmåga till musikaliskt deltagande.

Villkoren för musikaliskt deltagande kan inte begränsas till musiken som konst.

Noter

¹Denna artikel bygger mycket på tankar som utvecklats i stimulerande meningsutbyte med volymens författargrupp. Särskilt vill jag här tacka Lena Johannesson som satt samman denna litet oväntade författarkonstellation och gett gott bränsle åt gruppens diskussioner. Jag vill vidare tacka min vän Pierre Thullberg för att han delat med sig av sina omfattande insikter som aktiv i idrottsrörelsen, Odd Grandin för hjälp med svårfunnen litteratur och suveränt handlag med textställen, samt Gunilla Petersson som kritiskt men konstruktivt nagelfarit denna text (och mina övertramp in på olika samhällsvetenskapliga områden rörande svenska förhållanden) i dess olika stadier av tillblivelse.²Se vidare Grandin (1995).³Stuart Hall (1997), s. 5.⁴Pressen har skapat konsumtionssamhällets kanske mest lyckade vara: dagstidningen. En gång läst är den returpapper (och den behöver inte ens läsas för att förbrukas, den blir automatiskt returpapper dagen efter). Till skillnad från dagstidningen är fonogrammet inte ”förbrukat” efter första konsumtionen. Musikindustrin har sitt sätt att kompensera detta genom vertikal integration. Sony är inte bara en av de stora i fonogramindustrin, utan producerar också själv de apparater som behövs för att lyssna till fonogrammen.⁵De siffror som redovisas i detta stycke avser 1996. Data för antal lyssnare/ läsare/tittare och genomsnittlig lyssnar/läsar/tittartid har hämtats från Medie-

Sverige, tab. 2.22, 2.23, 3.35, 3.36, 3.38, 3.39, 4.31, 4.33, 5.20, 5.21, 6.39, 6.40,

7.28, 7.30, 9.20, 9.21, 9.22 samt 9.23. Genomsnittlig tid har beräknats som (antal lyssnare etc. en genomsnittlig dag)*( lyssnar- etc. tid bland de som lyssnar etc.). För radio är det något mer komplicerat. Här har jag utgått från det totala antalet radiolyssnare, subtraherat lyssnarsiffrorna för P1 (som inte har någon musik i sitt utbud) och därefter (utifrån tabell 5.9 och 5.12) räknat med en genomsnittlig musikandel på 65 % i P2, P3, P4 samt de kommersiella kanalerna. Utgifter för tidningar (=pressens intäkter av upplaga): tab. 2.12. Statligt stöd till pressen: tab. 2.15; till fonogram: tab. 9.15. Uppgiften om fonogramköp bygger på uppskattningen för 1996 i Burnett (1997). Uppgifterna beträffande cd-spelare och dagstidning i hemmen är hämtade från SCB (1999). För per capita-beräkningar här och i det följande har jag räknat med att antalet svenskar

• Sida 121
•  Original

är 9 miljoner, en rund och bra summa.⁶Se närmare MedieSverige, tab 9.3, 9.10.⁷Bourdieu (1984).⁸Det är inte nödvändigt att ”kulturmusik” prompt skulle vara detsamma som klassisk eller seriös musik. Också den musiken har sina stjärnor, produceras bitvis enligt varulogiken, och uppfattas inte sällan som ett konsumtionsobjekt inom nöjes- och underhållningssektorn för människor med vissa (socialt kanske utslagsgivande) preferenser. ⁹Detta tankefel – idén att kultur är något som produceras av de få för de många – kännetecknar synen på kultursektorn över huvud taget. Se vidare Grandin (1997).¹⁰Som Frans G. Bengtsson säger om sina morgonvanor: det faller sig ”av ålder naturligt att sjunga under intvålningen; inte efter något medvetet hopsatt sångprogram, utan melodier (eller vad man skall kalla dem för) som komma av sig själva. Det kan vara Marseljäsen eller ”Vift stolt paa Codans Bølge” /.../ Stundom kan det till och med hända att mer högtidliga ting infinna sig; ty vissa tilltalande psalmmelodier /.../ sitta fortfarande kvar sedan de avlägsna tider då jag var med om att med målbrottsröst skråla psalmer vid morgonböner i Kristianstads läroverk”. ”Folk som sjöng”, s 299. Bengtssons beskrivning av informellt musikutövande är mer aktuell än den nostalgiska pessimism hans essä ger uttryck för.¹¹Se här vidare den intressanta studien av musicerande inom fritidsgården i Economou (1994).

12

MedieSverige, tab. 9.16.

¹³Se vidare Grandin (1993).¹⁴Hannerz (1992), s. 98 ff.¹⁵Se vidare vol. VIII i Demokratiutredningens forskarvolymer: Amnå, Erik, red. (1999), Civilsamhället.¹⁶Amnå, Erik, red. (1999), Civilsamhället.¹⁷Detta visas övertygande av Jonas Karlsson Ramsten i hans kommande avhandling kring den lokala produktionen av en viss genre rockmusik, garagepunken. En del tankar i denna text har vuxit fram i dialog med Karlsson Ramsten, och utifrån hans intressanta material, breda rockkunskaper och skarpa analyser.

18

Nässlorna blomma (1935), s.16.

¹⁹Förvisso har kastsystemet enligt många tolkningar politiska eller ekonomiska bevekelsegrunder (se exempelvis Quigley, 1994). Men faktum kvarstår att det överlevt högst skiftande politiska och ekonomiska konjunkturer och ideologier och därför snarare kan antas höra till de långlivade mentaliteter som i Braudels mening kännetecknar en civilisation.

20

Eröfringen af brödet (1919), s. 198–99.

²¹I sina kommentarer till Kropotkins Inbördes hjälp och Erövringen av brödet visar Woodcock (1993/1962) på ett belysande sätt på kärnfrågan:

• Sida 122
•  Original

Ett fritt samhälle, där de utomstående, de som inte står ”i leden”, är föremål för sina medmänniskors moraliska fördömande, kan förefalla som en självmotsägelse. Godwin förfäktade emellertid samma idé hundra år före Kropotkin, och det strider inte mot en ådra av puritanism, som på ett oroande sätt återkommer i hela den frihetliga traditionen. (S. 171.) Den svagaste punkten i ”Inbördes hjälp” är att den inte erkänner sedvänjans och vanans tyranni på samma sätt som statsmaktens och reglementenas. Än en gång visar Kropotkin att han är beredd att acceptera moraliskt tvång, vare sig det gäller sedvänjans herravälde inom en primitiv stam eller allmänna opinionens inom ett anarkistiskt samhälle, utan att erkänna i vilken grad denna makt även negerar individens frihet… Ett statslöst samhälle kan med andra ord vara mycket långt ifrån ett fritt samhälle med avseende på sina medlemmars personliga liv. Denna möjlighet var Kropotkin aldrig beredd att på allvar räkna med. (S. 179.) ²²SFS 1997:1212, bilaga 3.²³Statistiska meddelanden, Universitet och högskolor, s. 9.²⁴SKOLFS 1998:4, kursiveringarna är mina.²⁵Statistiska meddelanden, Universitet och högskolor, s. 10.²⁶Uppgifterna har inhämtats per telefonkontakt med relevanta handläggare inom Norrköpings kommun.²⁷SFS 1997:1212, bilaga 3.²⁸Detta kan ställas mot den raketkarriär nykomlingen på det kommunikativa fältet – penningen – gjort under senare århundraden.

• Sida 123
•  Original

Referenser

Amnå, Erik, red. (1999) Civilsamhället, SOU 1999:84 Bengtsson, Frans G. (1955) ”Folk som sjöng”, i Folk som sjöng,

Stockholm: Norstedts Bourdieu, Pierre (1984) Distinction: A social critique of the judgement

of taste, London: Routledge and Kegan Paul

Burnett, Robert (1997) ”Fonogram”, i Carlsson, Ulla & Bucht, Cat-

harina, red. 1997, MedieSverige Carlsson, Ulla & Bucht, Catharina, red. (1997) MedieSverige 1997.

Statistik och analys. Göteborg: Nordicom-Sverige

Fornäs, Johan, Lindberg, Ulf & Sernhede, Owe, red. (1984) Ung-

domskultur: identitet och motstånd, Stockholm: Akademilitteratur

Economou, Kosta (1994) Making music work. (Diss.) Linköping:

Tema Finnegan, Ruth (1989) The hidden musicians. Music-making in an

English town, Cambridge: Cambridge University Press

Grandin, Ingemar (1993) Det musikaliska handlandet. Kulturellt

återskapande och omskapande i en nepalesisk stad Grandin, Ingemar (1995) ”One song, five continents, and a thousand

years of musical migration”. Sargam sangitik traimasik 1:1, s. Grandin, Ingemar (1997) ”Kulturproduktion och gestaltning på

offentliga arenor”. Forsknings-PM 970721. Linköpings universitet: Centrum för kultur och medier Hall, Stuart (1997) ”Introduction”, i Stuart Hall (red.) Representa-

tion: Cultural representation and signifying practices, London &c:

Sage Hannerz, Ulf (1992) ”Stockholm: Doubly creolizing”, Daun, Åke,

Ehn, Billy, & Klein, Barbro, red. To make the world safe for diver-

sity: toward an understanding of multi-cultural societies, Stock-

holm: Invandrarminnesarkivet Karlsson Ramsten, Jonas (kommande) Avhandling kring produktio-

nen av garagepunk i Austin, Texas. Linköping: Tema Kropotkin, Peter (1919) Eröfringen af brödet (översättning Hilda

Sachs), Stockholm: Bokförlaget Brand Martinson, Harry (1935) Nässlorna blomma. Stockholm: Bonniers

MedieSverige se Carlsson, Ulla

Quigley, Declan (1995 /1993) The interpretation of caste, Oxford:

• Sida 124
•  Original

Oxford University Press SCB, 1999, ”Tillgång till...”, http://www.scb.se/scbswe/konsumtion/

Tillgang.html, 1999-09-28 kl. 14.12 SFS 1997:1212 – Skollagen, bilaga 3 SKOLFS 1998:4 – Läroplan Lpo 94, Förordning om kursplaner för

grundskolan Statistiska meddelanden: Universitet och högskolor. Grundutbildning:

Nybörjare registrerade och examina 1997/98 Woodcock, George, (1993 /1962) Anarkismen (Anarchism, översätt-

ning Åslög Davidson), Stockholm: Prisma

• Sida 125
•  Original

Demokrati, kultur och kunskap

Visioner och verklighet

Birgitta Skarin Frykman

Kultur och demokrati

Vår skapande mångfald

”Och viktigast av allt: Ytterst handlar kultur om demokrati – om den kraft som får människor att växa och samhällen att förändras”. Orden är kulturminister Marita Ulvskogs.¹ De avslutar en kortkommentar till Vår skapande mångfald (1996), en rapport som är resultatet av ett uppdrag från FN och Unesco till Världskommissionen för kultur och utveckling.²

Kulturministerns yttrande är intressant av flera skäl. Ja, visst kan vi säga att kultur handlar om demokrati, men det går också att hävda att ytterst är demokrati en fråga om kultur. Menar Ulvskog, att det är demokratin som innefattar den förändringskraft hon talar om eller anser hon, att det är kultur som är den drivande kraften, när det gäller att uppnå och slå vakt om ett demokratiskt samhälle? Jag refererar inte här till Marita Ulvskog i polemiskt syfte och tänker därför inte försöka reda ut vad hon egentligen menar. Dessa korta kommentarer till citatet vill bara visa, att även om många av oss kan enas om att det finns ett samband mellan kultur och demokrati, finns det olika sätt att se på hur det samspelet sker. Samtidigt vet vi, att det också finns människor som inte kopplar ihop kultur med demokrati. De olika perspektiven är inte minst beroende av vilken betydelse vi tillskriver ordet eller begreppet kultur.

När jag inom ramen för Demokratiutredningen valt att skriva om kultur och demokrati hör det ihop med att jag som etnolog och kulturforskare länge har intresserat mig för vilka konsekvenser användningen av olika definitioner av ordet/begreppet ”kultur” fått och får för kunskapsbildningen, främst inom mitt ett eget ämne men

• Sida 126
•  Original

också närbesläktade discipliner.³

Min utgångspunkt blir fortsatt Vår skapande mångfald, som jag ser som ett av våra viktigaste samtidsdokument. Bara detta, att det har varit möjligt för en internationell kommission att komma fram till en gemensam skrivning vad gäller frågor som handlar om kultur och demokrati i ett globalt perspektiv, gör rapporten maximalt viktig för framtiden. Dess omfattande internationella förankring framgår av den avslutande redogörelsen för hur arbetet har bedrivits och alla de forskare och andra experter som på olika sätt varit inblandade i framtagandet av dokumentet.

Rapporten är självklart inte okontroversiell. Den har bland annat kritiserats av litteraturvetaren Edward Said för att den är för allmänt välmenande med sina människovänliga förslag och saknar ett verkligt radikalt tänkande.⁴ Läst med positiva förtecken – i häpnad och förvåning över att det varit möjligt att enas internationellt om en rapport med ett handlingsprogram för kultur i demokratiskt syfte – är den dock av stor betydelse. För att en rapport av det här slaget över huvud taget skulle kunna skrivas, måste det sannolikt ha varit nödvändigt att nedtona åsiktsskillnader och kontroverser. Beredskapen att kompromissa är ibland en nödvändig förutsättning för att kunna nå det eftersträvade målet.

När nu tankarna av många anses så goda, att till och med en del av kritiken inriktas på att de är alltför goda och vackra, vore det synd om de ersattes med ett radikalt annorlunda tänkande, som har föreslagits. Vill vi ta tillvara de demokratiska möjligheter som Vår skapande

mångfald erbjuder, är det samtidigt viktigt att vi inte blundar för svå-

righeterna utan vågar granska hindren för att realisera den visionära potentialen på nationella och transnationella nivåer. Det är vad diskussionen om kulturbegrepp liksom de följande tankarna om hinder och möjligheter för kunskapsbildning i rapportens anda syftar till att kort belysa.

En hållbar mänsklig utveckling

Säkert är det fler än jag som störts av den inledande och återkommande formuleringen ”kultur och utveckling” i Vår skapande mång-

fald. Ordet ”utveckling” har en darwinistisk och positivistisk klang av

linjärt framåtskridande, som får många av oss att rysa, också när vi tänker på vad vissa slag av ”utveckling” ställt till med i världen. Inte sällan söker vi undvika ordet genom att i stället tala om ”förändring”. Det skall därför framhållas, att rapporten innehåller en problematise-

• Sida 127
•  Original

ring av utvecklingsbegreppet och visar på vikten av att vi fortsätter att försöka förstå, förändra och fördjupa dess innebörd. Dess huvudtes är ”att utveckling inte enbart omfattar tillgång till varor och tjänster utan också möjligheter att välja ett fullödigt, tillfredsställande och värdefullt liv i gemenskap med andra, ett förverkligande av den mänskliga tillvarons möjligheter”.⁵ Det handlar om att söka skapa förutsättningar för ”en hållbar mänsklig utveckling som främjar olika kulturers fulla utveckling”.⁶

Språkbruket i Vår skapande mångfald måste också förstås mot bakgrund av att en inspirationskälla är Brundtland-rapporten. Efter dess framgångsrika arbete med ”miljö och utveckling”, var det dags att göra samma sak för ”kultur och utveckling”. När den internationella kommissionen tillsattes 1992 under ledning av Javier Pérez de Cuéllar, tidigare FN:s generalsekreterare, var en motivering att utvecklingsarbete ofta misslyckas ”därför att den mänskliga faktorns betydelse – det komplexa nät av relationer och åskådningar, värderingar och drivkrafter som utgör kärnan i varje kultur – undervärderas i många utvecklingsprojekt”.⁷ Det perspektivet genomsyrar också kommissionens arbete. Rapporten understryker, att förutsättningen för en hållbar miljö i vid betydelse är, att vi kopplar skyddandet av naturresurserna till förstärkandet av kulturresurserna, dvs. till människan själv, som den som både skapar hoten och möjligheterna för sig själv och omgivningen.

Rapporten talar om behovet av respekt för olika kulturers särart. Till förslagen i rapporten hör likställandet av ”kulturella rättigheter” med mänskliga rättigheter. En aspekt av kulturella rättigheter är allas rätt till den egna kulturen liksom kunskapen om den. Samtidigt som det framhålls som eftersträvansvärt att värna om pluralism och mångfald, betonas att alla kulturyttringar inte är universellt eller allmänmänskligt goda. Rapporten föreslår därför att skyddet av de kulturella rättigheterna skall kopplas till en global etik, som slår vakt om mångfalden men hävdar vissa grundläggande, gemensamma normer – sådana mänskliga hänsynstaganden vi alla borde kunna enas om – vilket som vi vet, är lättare sagt än gjort.

De avslutande raderna i sammanfattningen av Vår skapande mång-

fald vågar helt djärvt formulera ett förslag, låt vara allmänt hållet, till

hur vi med demokratiska medel skall bli bättre som människor och göra världen bättre att leva i:

Denna rapport är en uppfordrande maning till bred demokratisk mobilisering. Fattigdom, arbetslöshet, svält, okunnighet, sjukdomar, armod, utanförskap är något alltigenom ont. De förstärks av kulturvanor som

• Sida 128
•  Original

leder till själviskhet, fördomar och hat. Allt detta är begränsningar som möter oss på vår väg framåt. Men om vi, i stället, lyckas balansera information och kunskap mot visdom, rättigheter mot skyldigheter, mål mot medel, väntar oss ingenting mindre än en ny renässans – en ny skapande vision av en bättre värld.⁸

Vår skapande mångfald borde ha hälsats med gigantiska tidningsru-

briker. Här i Sverige har rapporten behandlats vid flera tillfällen, både under tillkomsttiden och efter det att den färdiga publikationen förelåg. Den låg till grund för en ministerkonferens i Stockholm år 1998. Vid det tillfället arrangerades också ett antal seminarier kring de frågor som rapporten tar upp. Stockholmskonferensen 1998 fick knappast ens en minimal mediabevakning.

I dag kan vi konstatera, att Vår skapande mångfald med inriktning på kultur och utveckling inte har fått på långt när samma mediala förutsättningar att bli en del av ett utbrett medvetande som Brundtlandkommissionens arbete med miljö och utveckling. Jag har inte haft möjlighet att göra en enkät, men jag är tämligen säker på att de flesta människor, i och utanför det akademiska samhället, skulle skaka på huvudet och svara nekande på frågan om de känner till Vår skapande

mångfald.

Varför? Ja, till en del handlar det säkert om att i det allmänna medvetandet framstår ”kultur” alltfort som en angelägenhet för fåtalet och en avgränsad sektor i samhället. Miljöfrågor har lyckats få långt mer av en folklig förankring. Ändå – också miljöfrågor handlar om kultur. Eller för att formulera det mera tillspetsat – om vi haft en hållbar mänsklig – kulturell – utveckling, skulle det inte existera några miljöproblem. Inte heller skulle vi leva i en värld av krig, förtryck, förföljelser och fattigdom.

För att förändra behöver kulturella rättigheter handla om allas vår rätt och skyldighet till kunskap om oss själva som kulturvarelser förr, nu och för framtiden; lokalt, nationellt och transnationellt. Vi behöver kunskap och förståelse om varför världens alla olika ”vi” lever, handlar och tänker som vi gör i förhållande till oss själva, varandra och andra. Det slaget av kunskaper och förståelse skulle bidra till en mer hållbar utveckling och en bättre värld. Det är min läsning av budskapet i Vår skapande mångfald.

Vi kan kalla det en utopi. I själva verket är den naturligtvis lika realiserbar som många andra utopier – och dystopier – vilka i dag blivit verklighet. Genom gigantiska ekonomiska satsningar har det blivit möjligt att färdas i rymden och resa till månen. Världens krigsmaskinerier slukar enorma ekonomiska resurser. Det har bland annat resul-

• Sida 129
•  Original

terat i att vi med en enda knapptryckning kan döda och skada miljoner människor. Det är bara ett par exempel på att sådant som för bara hundra år sedan mest var fantasier nu har realiserats genom att vi ansett sådana kunskaper och resultat värda att satsa på. Hur skulle världen se ut i dag, om vi hade valt att investera lika stora resurser på att förbättra kunskapen och insikterna om oss själva som människor här på jorden i syfte att förstärka, inte förgöra, varandra?

Exkurs

Frågan om en hållbar mänsklig utveckling är präglad av upplysningens eller modernitetens tankar. Det är därför inte förvånande att rapporten visar överensstämmelser med idé- och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedmans reflektioner i boken I skuggan av framtiden.

Modernitetens idéhistoria (1997). Där visar han bland annat vad han

kallar ”den hårda upplysningen” realiserat framstegstänkandet inom de tekniska, naturvetenskapliga, medicinska och ekonomiska områdena, på gott – men också på ont. ”Den mjuka upplysningen”, den som syftar till ”människors frihet och lycka”, har däremot vare sig realiserats eller gått framåt i nämnvärd grad. ”Humanitet, frihet och jämlikhet är lika viktiga, lockande och svårfångade ideal i dag som för två hundra år sedan” skriver Liedman och konkluderar: ”Det är fortfarande i upplysningens skugga vi lever. Men det är inte från det förflutna den kastas utan från framtiden”.⁹

När Liedman pläderar för att den mjuka upplysningens ideal måste engageras; de som ständigt måste erövras på nytt i en oavlåtlig upplysningsprocess, talar han i princip för samma idéer och ideal som hävdas i Vår skapande mångfald. På frågan hur vi skall bli bättre som människor och göra världen bättre att leva i, finns det naturligtvis inget enkelt svar eller given väg att gå. Kanske är det som Liedman säger en dröm eller en illusion – men i så fall bättre än alternativet: ” inte bara illusionslöshet utan trött och håglös cynism”.¹⁰

För att försöka undvika missförstånd vill jag framhålla att Liedman inte säger, att det är den, också för mänskligheten, framgångsrika hårda upplysningens fel, att vi som människor inte har förändrats i samma positiva takt som de ekonomiska, naturvetenskapliga och tekniska framstegen, som i vissa avseenden ändå slår tillbaka mot oss själva, t.ex. vad gäller hoten mot miljön . Det handlar inte heller om den skapade motsättningen mellan de två kulturerna – natur- och kulturvetenskaperna – utan främst om varför vi har varit och är så mycket mer inriktade på att förändra våra omständigheter än på att

• Sida 130
•  Original

förbättra oss själva i relation till varandra. Det gäller oss alla och är för akademiker oberoende av vetenskapsområdet.

Ett ord kan betyda så mycket ...

Ett-i-grunden-omstritt begrepp

Agenda 21, den åtgärdslista för en hållbar utveckling på jorden, som antogs av Riokonferensen 1992, har haft stor genomslagskraft på det lokala området. I tvåtusen kommuner i 49 länder har den globala strategin översatts till lokala handlingsplaner. I Sverige finns Agenda 21-kommittér i de flesta kommuner.¹¹

Vår skapande mångfald har inte lett till motsvarande engagemang.

Vad gäller svenska förhållanden kan vi naturligtvis peka på att det finns både ett kulturdepartement och kommunala kulturnämnder. Deras verksamhet utgår dock inte från kultur och utveckling ur ett globalt perspektiv. Inte heller handlar den om vårt behov av kunskap om oss själva i relation till andra. I kulturpolitiska sammanhang tillskrivs kultur vanligen en snävare innebörd än i Världskommissionens rapport. Kulturministern talar visserligen för betydelsen av ett brett kulturbegrepp men menar, att det i praktiken inte är möjligt för vare sig kulturdepartementet eller kommunala kulturnämnder att verka utifrån en bred kultursyn och ur ett globalt perspektiv.

För Världskommissionen har det varit en självklarhet och nödvändighet att utgå från det breda kulturbegreppet …. Detta är avsevärt mer än vad som hittills ansetts ligga inom ett kulturdepartements eller en kommunal kulturnämnds direkta ansvarsområde. Där måste man med nödvändighet av praktiska skäl utgå från det andra, snävare kulturbegreppet, baserat på konstarterna, kulturmiljön och medierna.¹²

Men om nu landets och kommunernas kulturpolitiker skall ägna sig åt konstarterna, kulturmiljön och medierna, vilka skall då försöka realisera de behov av kunskaper om oss själva utifrån en helhetssyn, som Vår skapande mångfald har visat finns inom kulturområdet i vidare betydelse?

En av svårigheterna med att mobilisera ett engagemang utifrån kultur, som är jämförbart med det som miljöfrågor har resulterat i, hör sannolikt ihop med att ”kultur” kan betyda så mycket. Det finns ingen av alla omfattad enhetlig definition, vilket bland annat leder till att vi ofta talar förbi varandra. Litteraturvetaren Raymond Williams konstaterande, att kultur är ett av de två eller tre mest komplicerade orden har giltighet inte bara för engelska språket utan också för

• Sida 131
•  Original

svenskan. På samma sätt förhåller det sig med hans förklaring till varför det är så. Han hänvisar till ordets invecklade historiska utveckling i flera europeiska språk men framför allt till att det i dag har kommit att användas som begrepp i flera separata akademiska ämnen och i flera specifika och sinsemellan oförenliga tankesystem.¹³

Definitionen av kultur är en strid om ord – men inte i det uttryckets vanliga betydelse av en meningslös träta. I stället är det på fullaste allvar en kamp om makten över tolkningsföreträdet, som har haft och har konsekvenser på många områden, bland annat vad gäller människosyn, demokrati och kunskapsbildning. Den danske kulturforskaren Henrik Kaare Nielsen väljer att kalla kultur ”ett kampbe-

grepp, ett begrepp alltså, som sociala intressen försöker prägla i sitt

eget namn”.¹⁴

Filosofen Allan Janik hör också till dem som tagit upp kultur som kampbegrepp men med annat ordval. Han hävdar, att kultur är ett perfekt exempel på vad W.B. Gallie kallat ett ”i grunden omstritt begrepp”. Dit hör också exempelvis demokrati och konst. Att något är i-grunden-omstritt är kännetecknet på att det hör till den politiska sfären. Det medför, menar Janik, dels att vi i vissa konflikter inte kan komma längre än att enas om att vara oense, dels att insikten om att något är i-grunden-omstritt kan hjälpa oss att fortsätta samtala, just därför att vi förstår att vi är oeniga.¹⁵

Demokrati och kultur hör ihop. Åtskilliga andra forskare, än de som kort har refererats här, har med olika utgångspunkter skrivit om det sambandet. Som begrepp förenas demokrati och kultur av att de är i grunden omstridda och därför politiska – eller kanske riktigare – de har blivit i grunden politiska och är därför omstridda. Reellt handlar striden om kulturdefinitioner om en maktkamp mellan olika samhälleliga intressen.

Kultur kan fungera som ett viktigt medel i varje demokratiseringsprocess men lämpar sig lika väl för att driva elitistiska eller antidemokratiska intressen. Därtill kommer ett stort antal mellanlägen, där kultur varken driver den ena eller andra ytterligheten.

I det följande skall jag fortsatt fokusera kultur, relaterat till demokrati och kunskap om människan som kulturvarelse. Vad gäller demokratibegreppet, som inte heller är okomplicerat, får det i sammanhanget räcka med en allmän definition. Bonniers svenska ordbok

(1990) skriver exempelvis under uppslagsordet demokrati: ”folk-

styre; stat (statsskick) där folkets flertal har bestämmanderätt; (allmännare) jämlikhet, medbestämmande”.

Till den strikta ordboksdefinitionen av demokrati vill jag ändå foga Sven-Eric Liedmans reflektioner, som – igen – speglar samma

• Sida 132
•  Original

grundsyn som Vår skapande mångfald. Han menar att demokratin framstår inte bara som en institutionell fråga utan också som en etisk och kulturell.¹⁶

Demokratin kan ses som ett tillstånd där människor utan kamp erkänner varandra som medmänniskor och likar. En sådan demokrati existerar visserligen inte i verkligheten. Men den kan framställas som norm och därtill en norm som motsvarar en icke-diskriminerande universalism vilken praktiseras över alla gränser. Den som är beredd att saklöst erkänna en annan människa kan hoppas på ett erkännande tillbaka. I erkännandet ligger också ett intresse för den andre och hans eller hennes egenart. Det främmande kan till och med bli mer lockande än det välbekanta, och i lockelsen ligger den övertygelsen att det går att komma till kunskap om det avlägsna och därmed en typ av förståelse.¹⁷

Formuleringen ”människan som kulturvarelse” brukar användas för att sammanfatta etnologiämnets kunskapsområde.¹⁸ Här används den i vidare betydelse, som en sammanfattning av de slag av kunskaper om kulturers särart, likhet och samspel, som utgör en del av målsättningen i Vår skapande mångfald.

Vad betyder kultur?

Vad betyder kultur? Frågan är avsiktligt flertydig. Tanken är att med den frågan som utgångspunkt reflektera över hur vi använder ordet ”kultur”, vilka innebörder vi tillskriver det och vilka konsekvenser olika betydelser kan få och inte sällan får.

Ordet ”kultur” förknippas i allmänt språkbruk ofta med konstarterna. Det har i den innebörden ofta en estetisk och värderande dimension. All musik, litteratur, bildkonst etc. räknas inte som kultur utan konstarternas yttringar måste uppfylla vissa, av expertsamhället bestämda, kvalitativa krav.

Kultur i betydelsen av kulturer är en annan innebörd, som också brett ut sig i samhället. Då handlar det om antropologisk/etnologiska versioner av kulturbegreppet. Det talas exempelvis om svensk kultur, om invandrarkulturer och om det mångkulturella samhället. Kulturlandskap och bakteriekultur ger ordet kultur naturvetenskapliga dimensioner.

I vardagsspråket, inte minst det mediala, har det blivit allt vanligare att tala om kafferumskultur, arbetsplatskultur, matkultur, kondomkultur och otaliga andra sammansättningar med kultur. Ordet kan då i regel bytas ut mot normer, vanor, anda, seder, bruk eller traditioner. Vi har vidare upplevt att det under kulturhuvudstadsåret

• Sida 133
•  Original

1998 i Stockholm serverades både kulturvin och kulturöl, som kunde drickas ur specialdesignade kulturglas.¹⁹ Och annonser om Göteborgskalaset 1999 sökte locka besökare med att där skulle du kunna ”bilda dig en uppfattning om vad som är kultur”.²⁰

Exemplen ovan får illustrera att som ord har ”kultur” många betydelser. Det kan både användas seriöst och medvetet för att benämna olika slag av företeelser, samtidigt som det på ett omedvetet sätt kan vara ett närmast betydelselöst bihang. Det senare är inte bara en svensk utan än mer en internationell företeelse, i varje fall inom det anglosachsiska språkområdet.²¹

Sambandet mellan demokrati och kultur hör ihop med den ursprungliga betydelsen av det latinska substantivet cultura, som benämning på mänsklig odling, materiellt och immateriellt. Från början låg tyngdpunkten på den konkreta odlingen av mark och boskap. Från 1500-talet började det i ökande utsträckning också användas om människans odling av sina själsliga förmögenheter samtidigt som ursprungsbetydelsen levde kvar och användes parallellt. Kultur är ett substantiv, som kommit att benämna resultatet av olika processer.²²

Kultur benämner således ursprungligen odling i vid betydelse. Odling kan inte ske utan någon som odlar. Förutsättningen för odlingen – processen – är alltid människan som handlande och tänkande varelse – också när det är hon själv som odlas, både när det gäller själsliga förmögenheter och praktiska färdigheter. Det som odlas är de naturgivna förutsättningarna – vare sig det handlar om människan själv eller den värld hon lever i. Kultur ger oss ett ord för resultaten av den mänskliga skapandeprocessen i vidaste mening

Kulturens förutsättning är den skapande människan. Utifrån den

betydelsen är alla människor kulturvarelser.

I samband med upplysningen, industrialiseringen och framväxten av det borgerliga samhället blev kultur på flera håll i Europa liktydigt med civilisation, bildning, intellektuell verksamhet och konstarterna, dvs. sådant som musik, litteratur, målning och skulptur, teater och film. Kultur i ordets snäva och elitistiska bemärkelse användes, enligt flera forskare, av den framväxande borgerligheten som ett medel för att söka legitimera sin nyvunna maktposition.²³ Till skillnad från sin föregångare adeln, som varit styrande och normgivande i det traditionella samhället, saknade borgerligheten nedärvd, samhällelig legitimitet. Inom adeln, vars ställning inte bara byggde på börd utan också på ärvd egendom, nedvärderades traditionellt penningförvärvande aktiviteter.

Borgerligheten, de nya makthavarna, byggde däremot sin ställning på sin förmåga att förvärva pengar. De fick arbeta för att förmera

• Sida 134
•  Original

både kapital och social status. Att konsumera och/eller producera kultur i betydelse av konstarterna och bildning översatte pengaförvärvet till ett språk, som förhoppningsvis också den gamla överklassen talade och som dessutom drog en gräns mot folket, massan eller arbetarklassen. Kultur blev något man hade – eller inte hade.

En polarisering mellan kultur i snävare betydelse och natur tjänade också koloniala erövrarsyften. De som ”hade” kultur ansågs vara satta styra över de folk som saknade kultur . De senare kallades naturfolk eller primitiva folk. Ordet kultur hade övergått till att bli ett maktbegrepp. Det kom att laddas inte bara med estetiska utan också moraliska värden. Begreppet tillskrevs vissa slag av egenskaper, som lämnade den skapande förmåga hos största delen av mänskligheten utanför.

Kultur som härskarbegrepp bygger dels på ett snävt definierat innehåll, dels på en begränsad spridning. Vi kan förstå det i termer av ”positionell vara” för att använda en term, som lanserats av ekonomen Fred Hirsch. Han har visat på betydelsen av två ekonomier: en i materiella och en i positionella varor. Medan materiella varor som mat eller muggar teoretiskt kan distribueras praktiskt taget utan begränsningar, sjunker positionella varor i värde ju fler som blir delaktiga av dem.²⁴ Det är samma tanke, som den franske sociologen Pierre Bourdieu utvecklat utförligt i termer av kampen om tillgången till ”kulturellt kapital” liksom betydelsen och konsekvenserna av människans sociala distinktionsstrategier.²⁵ Som Donald Broady och Mikael Palme visat, har Bourdieu ständigt återkommit till och sökt fördjupa ”hur den allmänt respekterade och föregivet universella – legitima, skulle Bourdieu säga – kulturen i själva verket är allt annat än universell, utan också utgör ett av de viktigaste instrumenten i kampen när de högre samhällsklasserna håller sina ställningar i förhållande till de lägre, och i förhållande till varandra”.²⁶

Den komplexa helheten

Kultur som ord har många betydelser, men innebörderna blir inte färre utan tvärtom fler, när vi övergår till kultur som begrepp. De amerikanska socialantropologerna A.L. Kroeber och C. Kluckhon kunde i sin undersökning 1952 förteckna 164 olika vetenskapliga kulturdefinitioner.²⁷ Antalet har inte blivit färre med åren. Diskussionerna om kulturbegreppets teoretiska bestämningar har främst förts inom först antropologin och senare även etnologiämnet. Därtill kommer under de senaste decennierna både internationellt och natio-

• Sida 135
•  Original

nellt även ”cultural studies”. Vilket kulturbegrepp forskaren utgår från får konsekvenser i form av de slag av kunskaper som forskningen resulterar i. Därför hör det ihop med en diskussion av hinder och möjligheter för att realisera den målsättning som uttrycks i Vår

skapande mångfald.

Redan på 1700-talet kritiserades den snäva kulturdefinitionen utifrån dess maktanspråk och anspråk på att bara vissa sidor av människors odling skulle benämnas kultur. Först bland dem var den tyske filosofen Johann Gottfried Herder, vars tankar kom att få stor betydelse för framtida, vetenskapliga kulturbegrepp.

Hos Herder finner vi ett avhierarkiserat kulturbegrepp. Alla människor har kultur. Kultur är det som skiljer människan från djuren. Kultur är både det som är gemensamt för alla människor och det som skiljer olika grupper av människor från varandra. Herder är den som först talar om kulturer i flertal. Hans kulturbegrepp inbegriper alla sidor av ett folks gemensamma liv liksom de andliga och materiella resultaten av dess verksamhet, skriver den danske filosofen Hans Flink, som menar att Herders ståndpunkt var en svidande kritik av det dåtida europeiska kulturbegreppet. Enligt Flink ansåg Herder att ”’Kulturen’ är självgoda, naiva, intellektuella européers imperialistiska upphöjande av sina egna inskränkta sedvänjor och värden till allmän norm och måttstock för alla i deras eget land och för hela mänskligheten”.²⁸

Den brittiske socialantropologen E.B. Tylor vidareförde Herders kulturbegrepp i sin klassiska definition av kultur som komplex, människoskapad helhet:

Kultur eller civilisation, i dess vida etnografiska betydelse, är den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lag, sed och varje slag av färdigheter och vanor som människan förvärvat som samhällsmedlem.²⁹

Förnuftsmässigt vet vi, att vi lever i en värld som är ett resultat av naturgivna resurser och människors skapande, materiellt och immateriellt. Vi och vår värld i dag ingår i den långa process av mänsklig odling i vid betydelse som pågått så länge människan funnits och fortsatt pågår. Vi vet att det är så – och vill vi förstå och lära känna oss själva, behöver vi synliggöra den grundläggande erfarenheten. Ett medel är att sätta ord på den. Det enda ord vi har i dag som kan användas för att fortsatt benämna ”den komplexa helheten” är ”kultur”, som etnologen Sven B. Ek framhållit, med hänvisning till Tylor. Det är ett viktigt skäl för att värna om kultur i betydelsen av ”den totala livssituation som människan befinner sig i”. Kultur ses

• Sida 136
•  Original

som ett beroende sammanhang av de olika krafter som formar situationen, dvs. ”ekonomiska och sociala förutsättningar – materiella och immateriella produkter – individer” i ständig interaktion i en pågående historisk process.³⁰

Utgångspunkten för Eks kulturdefinition är människan som hel och odelbar varelse.³¹ När det framhålls, att människan är hel och odelbar skall det inte läsas som att vi lever med en ”färdig” och konfliktfri identitet. Det handlar i stället om att det inte finns några vattentäta skott mellan olika delar av vår tillvaro. Det är t.ex. samma människa som finns i arbetslivet, i hemmet, i familjelivet och träffar sina vänner på fritiden. Den människan behöver förstås utifrån att i henne samlas och samspelar alla hennes olika erfarenheter i en ständigt pågående förmedlande, förnyande och agerande process.

Den holistiska, komplexa kulturdefinitionen i den citerade betydelsen innefattar självklart också mångfalden. Den komplexa helheten är just variationsrik, som vi också vet, och måste förstås som sådan. Det finns skillnader mellan människors villkor och erfarenheter inom kulturen som helhet utifrån t.ex. klass, kön och etnisk tillhörighet. Därtill kommer variationer mellan olika tider och olika platser.

När kulturen karakteriseras som komplex, läser jag det som att den måste förstås som dels sammansatt av materiella villkor, sociala strukturer och tankemönster, dels att samspelet mellan dem är komplice-

rat. Det betyder också att helheten – de människoskapade struktu-

rerna – inte kan förstås som homogena eller konfliktfria, inom vare sig delkulturer, subkulturer, motkulturer, hybridkulturer eller kreoliserade kulturer, eller vilka andra operativa fält vi väljer att forska om.

Strukturerna – de kulturella konstruktionerna – är inte givna. De är resultat av mänskligt agerande och tänkande över tid och måste förstås just som sådana.

… bara människor är de verkliga aktörerna. Bara människor har makten att forma och ändra den strukturella världen. … Därför är människor, individuellt och (än mer så) i grupper, klasser och institutioner de historiska sociala strukturernas aktörer. Det kan verka självklart men tyvärr studeras och behandlas strukturell historia ibland som om människor vore bara bärare av och/eller offer för sociala krafter som ligger helt utanför deras förstånd och kontroll” .³²

En konsekvens av det komplexa kulturbegreppet är – igen – att människan står i fokus; att alla människor ses som kulturvarelser. Kultur som komplex helhet benämner resultaten av den totala mänskliga skapandeprocessen, där materiella villkor, sociala relationer, tänkesätt

• Sida 137
•  Original

och värderingar hela tiden och överallt samspelat och samspelar i spänningen mellan konsensus och konflikt, kontinuitet och förändring. Att det förhåller sig så, lär det vara tämligen lätt att ena sig om, vare sig vi väljer att benämna det kultur eller ej. Vi vet att det är så.

Kultur och kunskap

Vetenskaplig verklighetsflykt

Anledningen till att ta upp frågan om olika kulturbegrepp ligger främst i deras konsekvenser för forskning och kunskapsbildning – liksom för kulturpolitiken. De har konsekvenser, som i en förlängning återverkar på demokratisträvanden.

Inom socialantropologi, etnologi och närbesläktade ämnen har huvudtrenden, nationellt och internationellt, under senare år varit att se kulturbegreppet, som föråldrat och något som det inte längre finns anledning att vare sig använda eller diskutera. I stället har forskningen kommit att fokusera kulturell identitet, med och utan begreppsbestämningar.³³ Inom delar av det svenska forskarsamhället är den trenden fortfarande livskraftig.

Inom den internationella forskarvärlden finns dock i dag ett växande intresse för att diskutera kultur och kulturbegrepp i relation till kunskapsbildning och politik. Det illustreras av både bokutgivning och debatter vid internationella konferenser.³⁴ Kulturbegreppets förnyade aktualitet är inte min motivering för att fortsatt diskutera frågan. Däremot stärks jag naturligtvis av att många forskare i andra länder i dag menar, att det finns anledning att återuppta kulturbegreppet till diskussion.

Trots att Tylors kulturdefinition blivit ”klassisk” och varit av stor betydelse för de antropologiska/etnologiska kulturvetenskaperna, präglas framför allt andra hälften av 1900-talet av att också de delarna av forskarsamhället sökt sig till allt snävare kulturbegrepp, vilka har fått fler efterföljare än det komplexa och holistiska. En del av kritiken mot den forskning som tagit sin utgångspunkt i det komplexa kulturbegreppet har handlat om att en inriktning på studiet av kulturer har resulterat i enkla, homogena bilder av ”de andra”, betraktade med västerländska ögon.³⁵ I själva verket är det naturligtvis inte något som vi kan kritisera kulturbegreppet för. Som jag kort sökt visa inbegriper det komplexa kulturbegreppet just det sammansatta och komplicerade. Det ligger i själva definitionen. I ”den totala livssituation som människan befinner sig i” existerar motsägelsefullheterna, kon-

• Sida 138
•  Original

flikterna och variationerna. De förenklingar som skett vid utforskningen av kulturer är en kritik av en del av den forskningen. Av det följer emellertid inte, att det är det komplexa kulturbegreppet som det är fel på och därför måste snävas in. Då slänger vi ut barnet med badvattnet.

Den vetenskapliga kulturdefinition som i olika varianter kommit att bli dominerande under de senaste decennierna är kultur i betydelsen av medvetande – rätteligen det omedvetna.³⁶ Den utgångspunkten finns i många varianter. Största genomslagskraften har sannolikt den amerikanske socialantropologen Clifford Geertz haft med sin definition av kultur som liktydigt med ”betydelsebärande väv” eller ”meningsbärande strukturer” – i uttalat avståndstagande från Tylors ”komplexa helhet”. Kultur ses som en text; en text som forskaren tolkar.³⁷ Till de grundläggande utgångspunkterna hör, enligt socialantropologen Adam Kuper, att vi lever i en värld av symboler. Det är idéer, som driver både aktörer och historien. Till det perspektivet hör också relativismen. Varje kultur är unik, generaliseringar är omöjliga och jämförelser ytterst problematiska.³⁸ Det är mot bakgrund av det sammanhanget vi kan förstå övergivandet av kulturbegreppet till förmån för kulturell identitet.

Flera andra, s.k. postmoderna, teoribildningar har lett till att antropologisk/etnologisk forskning alltmer kommit att fokusera berättelsen och texten – både vad gäller de människor som forskningen i fråga handlar om och forskningsresultatet, dvs. den vetenskapliga publikationen. Det krymper det kunskapsinnehåll, som skulle kunna vara av intresse för andra än forskarna själva. ”Den enda sanna hjälten är antropologens berättande jag, som ersätter den företeelse som skulle beskrivas”, som den italienska socialantropologen Carla Pasquienelli sammanfattar det.³⁹

Den danske litteraturvetaren Johan Fjord Jensen har framhållit motsägelsefullheten i att de postmoderna kritikerna av kultur ”som strukturerad helhet av liv” utdömer tänkandets möjligheter att skapa helheter, samtidigt som det ekonomiska och politiska livets faktiska totaliseringar kan iakttas på det internationella planet.⁴⁰ Det senare anknyter till att de snäva vetenskapliga kulturbegreppen inte nödvändigtvis är akademiskt introverta. De kan också förstås som led i politiska maktstrategier – om än av annat slag än i det borgerliga 1800-talssamhället. Ju snävare kulturbegrepp vi har, när vi forskar om

människan i dagens samhällen, desto mindre ser vi av kontroversiella frågor, desto mer krymper kunskapen och våra möjligheter till förståelse.

Den brittiske socialantropologen Jack Goody är en av dem som verkligen har forskat och skrivit utifrån kultur som komplex helhet,

• Sida 139
•  Original

på basis av gedigen, global lärdom och mänsklig vishet – vare sig problemet har handlat om familjemönster eller blommors betydelse. I polemik med Geertz och med hänvisning också till andra forskares undersökningar har Goody visat, att det stora genomslaget för en separation mellan medvetandet och de sociala och materiella sfärerna i antropologisk och närbesläktad forskning ägde rum i USA under det kalla krigets dagar. Då var viktigt att ena nationen; att samla alla som delaktiga av ”ett amerikanskt” medvetande. Ett medel blev att fokusera kultur som medvetande på en symbolisk nivå. Hade de amerikanska kulturforskarna ägnat sig åt studiet av ”amerikansk kultur” utifrån ett helhetsperspektiv, som också inkluderade materiella och sociala villkor, skulle differentieringen och konflikterna inom det amerikanska samhället ha synliggjorts och ”den amerikanska andan” hotats.⁴¹

Det komplexa kulturbegreppets återkomst?

I dag hörs inte bara många internationella röster, som talar för nödvändigheten av att aktualisera diskussionerna om kulturbegreppet. Det verkar också som om allt fler efterlyser forskning och kunskap utifrån de slag av helhetsperspektiv, som det komplexa kulturbegreppet representerar.

I en kritisk och analyserande artikel om kulturvetenskapernas karaktär och nytta inkluderar historikern Thorsten Nybom i kulturvetenskapen såväl humaniora som samhällsvetenskap. Studieobjektet för båda definierar han utifrån ett helhetsperspektiv som ”den kulturella – den människoskapade – världen”.⁴² Efter en genomgång av olika kulturbegrepp och deras konsekvenser för forskning och kunskapsbildning hävdar Carla Pasquienelli, att det är nödvändigt att vi återvänder till kultur som komplex helhet, vilken fortfarande – efter många år – är den väg som återstår att utforska.⁴³ Johan Fjord Jensen framhåller, med hänvisning till Herder, att själva grunden för kulturvetenskaperna är förvandlingen av det universella i människans kultur till totaliteten i ett samhälles kultur och olika delkulturer.⁴⁴

Flera av kulturdefinitionerna i Vår skapande mångfald går också i samma riktning. Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet har i en nyligen publicerad utredning över sektorsforskningen inom kulturområdet utgått från det breda antropologiska (etnologiska) kulturbegreppet: ”Kultur berör människan som hel och odelbar varelse. Hennes livssituation skapas genom en ständigt pågående interaktion mellan olika materiella och immateriella krafter i en historisk

• Sida 140
•  Original

process”. ⁴⁵

Den brittiske socialantropologen Jack Goody har, som framgått, varnat för de följder för kunskapsbildningen som blir resultatet, när kulturbegreppet fragmentariseras. ”Denna separation mellan det materiella och det immateriella … är strängt/allvarligt begränsande ur ett analytiskt perspektiv och djupt otillfredsställande vad gäller ett allmänteoretiskt. Det leder till att viktiga frågor förbises utan att ge upphov till många andra, som det skulle vara fruktbart att ställa”.⁴⁶

Till de skäl som i dag anförs till fördel för det komplexa, holistiska kulturbegreppet hör just dess demokratiska potential. Det inbegriper då allas vårt behov av och rätt till relevanta kunskaper om oss själva som kulturvarelser; kunskaper som kan förmedlas utbildningsvägen, både internt inom universitetet och i samhället i stort – den avnämare av forskningen som kunskapen ytterst riktar sig till, i alla fall om vi hör till dem som menar att forskning inte är ett mål i sig utan ett medel för att göra världen bättre att leva i för alla människor.

Eftersom de ovan framförda synpunkterna kommer från respekterade företrädare för vetenskapssamhället, som har alla möjligheter att forska utifrån ett komplext kulturbegrepp och producera relevanta kunskaper utifrån en demokratisk målsättning måste vi fråga oss varför de inte bara gör vad de menar behöver göras. Vad hindrar dem? Finns det egentligen ett problem?

Vetenskapliga värderingar

Också forskaren är, som sagt, kulturvarelse inom ett strukturellt, människoskapat system. Inom kulturvetenskaperna, liksom inom många andra ämnen, har s.k. fri forskning eller grundforskning länge haft högre status än tillämpad forskning och uppdragsforskning. Även det kan ses som en rest av de 1800-talsvärderingar, som var inriktade på att begränsa spridningen av ”kultur”. Den bästa utbildningen och den högsta bildningen tillskrevs ett egenvärde, som var höjt över bedömningar i termer av ”nytta” och samhällelig relevans, både i renodlat instrumentell och vidare mänsklig betydelse.

Att vända sig utåt mot samhället ses också i dag inom delar av den akademiska världen ofta som mindre meriterande än att hålla sig inom ”den lärda världen”. Citatet nedan gäller antropologin i Storbritannien, men jag tror att många med mig har kommit i kontakt med det slaget av värderingar också här i landet och inom andra ämnen:

• Sida 141
•  Original

Det finns ett antal andra skäl för varför antropologer misslyckas med att engagera sig i den samtida världens nyckelproblem. Det ena är ämnets egen karaktär och hur det traditionellt har dragit en gräns mellan åsikterna om ”ren” (dvs. akademisk och teoretisk) och ”tillämpad forskning”. Tillämpad antropologi betraktas fortfarande som den yttersta synden: en andra divisionens liga för misslyckade forskare som inte har klarat att få ”riktiga” (dvs. akademiska) anställningar. Alltsedan ämnet etablerades som en disciplin (dvs. en universitetsbaserad profession) har det funnits en liknande tendens att konstruera en hierarkisk dikotomi mellan ”den populariserade” antropologin (vilken närmast definitionsmässigt bedöms som vulgär) – och ”seriös forskning” – som om de positionerna skulle utesluta varandra.⁴⁷

Thorsten Nybom har visat hur den ”idealistiska eller traditionella” positionen, som tar kulturvetenskapens värde för givet, har fått en sentida motsvarighet i vad han kallar den postmoderna eller nihilistiska vetenskapssynen. I båda fallen handlar det om att verksamheten inte kan eller bör knytas till externt formulerade eller definierade behov. I sin hårda kritik av den nihilistiska vetenskapssynen hävdar Nybom vidare, att ”nyttan här icke hänföres till samhället i stort utan begränsas till utövarna själva. Kuriöst nog anser nihilismens förespråkare icke desto mindre, att det bör utgå offentligt stöd till denna verksamhet”.⁴⁸

Den postmoderna relativismens genomslagskraft inom delar av kulturvetenskapen kan förstås som en uppgörelse med positivismen. I insikten om att det inte går att uppnå absoluta ”sanningar”, har alternativet blivit att dekonstruera ”verkligheten” – och de återkommande citationstecknen är viktiga markeringar av att det, som vi vet, inte går att nå ett objektivt vetande om människors upplevelser av sin verklighet. I det läget har forskarberättelsen för många blivit ett självändamål. ”Det är detta tillbakadragande från samhället och idén om ’verkligheten’ mot en prioritering av texten, skrivandet och det egna jaget som har lett kritiker att beskriva postmodernism som ett uttryck för uttömda progressiva impulser och moralisk bankrutt”.⁴⁹

I en sammanfattning av en forskarkonferens om Vår skapande

mångfald som arrangerades 1997 framhåller socialantropologen Karl

Eric Knutsson, att en relativistisk position visst kan vara fruktbar. Tolkningar är sannolika snarare än sanna. Information är i bästa fall pålitlig snarare än huggen i sten. Men samtidigt får relativismen inte bli total. En del fakta är ovedersägligt sanna. ”Förintelsen ägde faktiskt rum”. Och han ställer frågan om de etiska problem som dagens kunskaps- och värderelativistiska strömningar inom humanistisk forskning alstrar.

• Sida 142
•  Original

Till exempel, vad sker med den kritiska potentialen hos historiker, som inte vågar tala om tillförlitlig – än mindre sann – kunskap och som har förlorat tron på den emancipatoriska kraften i fakta och expertinformation, när sådana varor kan anskaffas i olika intressen av representanter för starka, samhälleliga sociala krafter?⁵⁰

Kritiken av de kulturforskare, som gör en dygd av att inte våga veta, kan ses som en forskningsetisk fråga. Den handlar om vårt moraliska ansvar för en kritisk kunskapsbildning, som är relevant för andra än oss själva. Inom det akademiska samhället är ett ställningstagande för kunskaps- och värderelativism inte en värderingsfri position. Det är ett förnekande av betydelsen av forskningens och kunskapsbildningen ”nytta” – i vidare mening än den rent instrumentella – för omvärlden.

Forskarnas frihet och rättigheter är i sig något positivt, men de hör också ihop med forskarnas ansvar och skyldigheter att våga veta. Det senare kan sägas handla om att komma ytterligare ett steg vidare i uppgörelsen med positivismen; att acceptera både att forskningen är subjektiv och att de absoluta, för alla tider giltiga Sanningarna är få, när det gäller ett så komplext och svårfångat kunskapsområde som människan som kulturvarelse. Men om vi inte vill sitta kvar instängda i det traditionella akademiska samhällets elfenbenstorn, om än i postmodern design, är bejakandet av ett modernt tänkande i upplysningens anda fortsatt ett alternativ, vars möjligheter ännu inte har realiserats, som bland andra Sven-Eric Liedman visat (1997). Det handlar om att ta ställning för att kunskapen om människan som kulturvarelse har ett värde också utanför universiteten. Då måste vi – trots vår osäkerhet – kontinuerligt i vår forskning våga ta ställning till och formulera vilka kunskaper och insikter, som vi menar är av betydelse i samhället i stort.

Den etiska aspekten i skyldigheten att våga veta handlar också om vårt ansvar i förhållande till de människor, som delat med sig av sina erfarenheter, vilka vi nyttjar som ”material”. När de förhållanden, upplevelser och tankar, som forskaren får ta del av muntligt, skriftligt eller genom föremål, reduceras till fiktion i form av forskarberättelsen, är samtalspartnern det egna vetenskapssamhället. Det är kollegorna som skall övertygas om att den ”verklighet”, som informanterna berättar om för oss inte existerar. Det blir en forskning ”i” människors vardagsverklighet som medel för att bekräfta kulturforskarens teoretiska utgångspunkter.

Alternativet är en forskning ”om” människor, som kan resultera i ett kritiskt ifrågasättande av de teoretiska antagandena och ett kunskapliggörande av de mänskliga erfarenheterna, som skulle kunna ha

• Sida 143
•  Original

något att tillföra både vetenskapen och dem som forskningen handlar om. En utåtriktad spridning av kunskapen till dem som är berörda, kan i sin tur återverka på forskningen i en kontinuerlig och fördjupad lärandeprocess.

Jag har i korthet försökt ge en förenklad bild av några av de inomakademiska värderingar, som också i dag ger högre status åt den forskning, som vänder sig till det egna vetenskapssamhället. Samtidigt har jag också sökt visa på vikten av att vi som kulturforskare inte bara värnar om rättigheter utifrån traditionella, akademiska värderingar utan att en modern forskaretik, i upplysningens anda, också innefattar ett samhälleligt ansvar för kunskapsbildningen och spridningen av kunskapen. Vi kan fråga oss, med Karl-Eric Knutsson i citatet ovan, vad som händer med den kritiska och emancipatoriska kunskapen, om vi överlåter kunskapsbildningen till de andra starka expertkrafter, som finns att tillgå för olika syften i samhället i dag.

Kulturens makt

I likhet med många andra menar jag, att kunskap är, har blivit och kommer att bli allt viktigare inför framtiden. Samtidigt är jag skeptisk till talet om att vi lever i ett kunskaps- och informationssamhälle – liksom över huvud taget till alla försök att i dag sätta nya rubriker på vår egen tid. Rubricering kräver distans. Förenklade etiketter tenderar att skymma sikten och ökar inte förståelsen för den komplexitet vi har att lära oss att hantera och förhålla oss till. Om någon ändå tvingade mig att rubricera dagens samhälle i ett globalt perspektiv, skulle jag tveklöst välja att tala om ”det marknadsekonomiska samhället”, inte som något nytt utan mera en förlängning av det industrikapitalistiska samhället – det som levt och fortfarande lever i en konfliktfylld symbios med modernitetens upplysningstänkande.

Informationsmängden liksom kunskapsmassan växer. Den komplexa helhet, som Tylor talade om, har ökat och fortsätter öka i komplexitet. Vilka slag av kunskaper behöver vi för att göra oss så väl rustade som möjligt att hantera komplexiteten, inklusive oss själva som människor? Naturligtvis behöver vi fortsatta framsteg inom de ekonomiska, medicinska, naturvetenskapliga och tekniska områdena. Den kunskapen har bidragit och bidrar på ett påtagligt sätt till att göra världen bättre att leva i – även om allt inte varit av godo. Den har också en relativt självklar eller föga ifrågasatt ställning. Behovet av kunskap om oss själva fortsätter att öka – också för att kunna hantera marknadsekonomi, information och hela kunskapsutbudet för allas

• Sida 144
•  Original

bästa.

Behovet av kulturkunskap i betydelsen av kunskap om oss själva som kulturvarelser kommer i dag till uttryck i många sammanhang, inte minst då sambandet mellan kultur, i begreppets vidaste betydelse, och demokrati framhålls. Vår skapande mångfald är, som framgått, ett viktigt exempel. Andra har mer kraftfullt betonat kulturvetenskapernas samhällskritiska potential, som en nödvändig del av den demokratiska processen.⁵¹ Thorsten Nybom förespråkar en emancipatorisk-kritisk vetenskapssyn, knuten till överordnade värden och principer, som inte har med dagspolitik att göra utan handlar om frihet, demokrati och humanitet.⁵²

När Jaques Delors, ordförande i Världskommissionen för utbildning inför 2000-talet, presenterar sin vision, poängterar han behovet av livslångt lärande och ett lärande samhälle. Det lärande han talar om är inte strikt instrumentellt nyttoinriktat i snäv betydelse utan kommer nära det behov av kunskap om oss själva som kulturvarelser i komplex och kritisk-emancipatorisk betydelse, som här hävdats. ”Det innebär inte bara anpassningar till förändringar i arbetets karaktär, utan också bidrag till en fortsatt process att forma hela människor med kunskaper och färdigheter likaväl som kritisk förmåga och beredskap att handla”.⁵³ För att kunna hantera ständigt nya situationer i arbetet och våra personliga liv behöver varje människa

lära sig hur man lär sig. Grunden för den processen är fyra ”pelare”: lära sig leva tillsammans, lära sig att lära, dvs. lära sig att förstå, lära sig att göra, dvs. lära sig att handla och lära sig att vara.⁵⁴

Den ”pelare”, som kommissionen för utbildning lagt störst vikt vid, är den som handlar om att lära oss leva tillsammans

genom att utveckla förståelse för andra, deras historia, traditioner och andliga värderingar och på basis av det skapa en ny anda. Denna anda ska initiera gemensamma projekt eller avstyra oundvikliga katastrofer på ett intelligent och fredligt sätt. Den nya andan måste styras av att vi erkänner det växande ömsesidiga beroendet och av gemensam förståelse för framtidens risker och utmaningar.

Och Delors avslutar sin vision i samma anda som Liedman: ”En utopi säger många, men en nödvändig utopi, ja en livsviktig utopi om vi ska undgå att en ond och farlig cirkel om blir bestående genom cynism och resignation” .⁵⁵

Både kunskap och kultur är maktbegrepp. Kultur + kunskap blir i en syntes av Vår skapande mångfald och Utbildning: Den nödvändiga

utopin en fördubblad styrka för förändringar i demokratisk riktning.

Den är inriktad på att ge alla människor möjlighet att i en livslång

• Sida 145
•  Original

lärandeprocess få tillgång till kunskap om både sig själva och andra människor som kulturvarelser. Kunskap av det slaget innefattar såväl konkreta villkor som en kritisk förståelse av människoskapade strukturer och olika mänskliga aktörers situationella möjligheter och hinder.

Svenska Unescorådets ordförande Margareta Alin har i en artikel med rubriken ”Världskulturen i ett svenskt perspektiv” kommenterat

Vår skapande mångfald. Med ”världskultur” avser hon vårt gemen-

samma kulturarv i form av de historiskt grundade erfarenheterna av att vara människa.⁵⁶ När hon väljer att anlägga ett ”svenskt perspektiv” på världskultur, handlar det inte om provinsialism. Det hör i stället samman med den grundläggande insikten, att om vi vill förstå andra, måste vi börja med att söka lära känna oss själva. Det perspektivet betonas också av andra. Vår strävan att söka förstå och lära känna människan som kulturvarelse är i sig en kulturell konstruktion och ofrånkomligen präglad av subjektiva värderingar: ”Med andra ord, det finns inget annat sätt att förstå människor än genom den egna erfarenheten och inlevelseförmågan … Vi kan bara veta genom vår egen närvaro och vårt eget frågande”.⁵⁷ Eller uttryckt på annat vis – kulturvetenskaplig analys börjar alltid hemma, vad gäller det sammanhang som kunskapen sätts in i.⁵⁸

En mångfacetterad känn-dig-själv-kunskap kan vara ett medel för att undvika exotisering av ”de andra” i form av att den etniska eller nationella bakgrunden tillskrivs karakteristika på sätt som kan leda till det som kallas kulturfundamentalism, då människor med ett visst etniskt ursprung anses vara på ett givet sätt som, trots ofta välvilliga avsikter, riskerar att befästa fördomar och stereotyper.⁵⁹ Det får inte sällan allvarliga konsekvenser i praktiken, t.ex. när olika invandrargruppers problem i mottagarlandet relateras till fundamentala, kulturella olikheter – och inte till exempelvis en nationell arbetsmarknads svårigheter att integrera nya grupper; något som vi vet inte heller kan förstås som ett grundläggande kulturdrag utan till stor del har att göra med exempelvis graden av arbetslöshet.

Det går att känna igen många av de goda tankarna om behovet av en komplex och kritisk, lärande kulturkunskap, som nu förs fram, i det förslag om kulturkunskap i gymnasieskolan, som i början av 1980-talet formulerades av pedagogen Urban Dahllöf och etnologen Tordis Dahllöf. Det nya ämnet föreslogs utgå från ett brett kulturbegrepp ”liktydigt med de livsmönster, aktiviteter, och värderingar som bär upp ett samhälle eller delar därav”. Eleverna skulle lära sig förstå hur kulturella mönster byggs upp, vidmakthålls och förändras, sett ur ett jämförande perspektiv. Kulturkunskapen skulle utgå från

• Sida 146
•  Original

och engagera elevernas egna erfarenheter samt skapa en medvetenhet om den egna kulturella bakgrunden, som grund för att förstå andra. Genom överblick, sammanhang och helhet i det kulturella mönstret skulle etnocentrism och exotisering av detaljer i andras tillvaro undvikas.⁶⁰

Den kulturkunskap som skisserades i början av 1980-talet för svenska gymnasieelever bedrevs en tid som försöksverksamhet. Sedan tynade den bort och försvann – liksom tidigare förslag i den riktningen gjort. ⁶¹ Behovet av det slaget av kunskaper har inte heller, varken vad gäller skolan eller forskningen, aktualiserats i de mål och det handlingsprogram, som konferensen ”Kulturens makt” utarbetade utifrån Vår skapande mångfald.

Åter till ordningen

Trots intentionerna i Vår skapande mångfald har handlingsprogrammet från stockholmskonferensen 1998 inte mycket att säga om vårt behov av kunskap om människan som kulturvarelse ur ett komplext, holistiskt och globalt perspektiv. När något sägs om kultur, relaterat till kunskap eller utbildning, snävas det snabbt in till att betona exempelvis språk, konst eller media – områden som självklart också är viktiga och behöver värnas om – men inte kan ersätta behovet av kunskap om människan som kulturvarelse. Några citat ur målformuleringarna får illustrera företeelsen. Kursiveringarna är mina.

2:3 Öka kunskaper om och förståelse för kulturell och språklig mångfald genom att stärka inslagen av kultur i formell och icke formell utbildning,

särskilt genom att uppmuntra individerna att lära sig ett eller flera främmande språk.

2:4 Skapa nya band mellan kulturen och utbildningssystemet för att garantera att kultur och konst blir ett väsentligt inslag i allas utbildning,

den konstnärliga förmågan utvecklas och att kreativiteten i utbildnings-

program på alla nivåer stimuleras. 4:1 Tillhandahålla kommunikationsnät, inbegripet radio, television och

informationsteknik, som tillgodoser allmänhetens kulturella och utbildningsmässiga behov, stimulera radio, television, press och andra medier

att engagera sig i frågor om kulturell utveckling, t.ex. främjande av lokala, regionala och nationella kulturer och språk, utforskning och bevarande av det nationella kulturarvet och främjande av olika kulturella traditioner och ursprungsbefolkningars och etniska kulturella identiteter, samtidigt som redaktionellt oberoende garanteras de medier som står i allmänhetens tjänst.⁶²

• Sida 147
•  Original

De citerade målen är i sig goda. Jag vill igen betona att min kritik inte är ett ifrågasättande av vad man där säger sig vilja uppnå. Men det som skulle ha kunnat bli ett handlingsprogram för kultur och utveckling har blivit först ”Handlingsplan för kulturpolitik och utveckling” och sedan ”Mål för kulturpolitiken som föreslås av medlemsstaterna” /min kursiv/ i den skrift, som också bär titeln Kulturpolitik för

utveckling ”. Tendensen finns redan i vad som kallas ”Internationellt

handlingsprogram” i Vår skapande mångfald, där dock ordet ”kulturpolitik” inte används i rubriksättningen.

Det är således inte bara det akademiska samhället som sökt snäva in kulturbegreppet, på sätt som lett till en reduktion av den aktuella kunskapsbildningens innehåll och demokratiska potential. Det hundratal kulturministrar som deltog i stockholmskonferensen 1998 bejakade sannolikt i teorin kulturbegreppet i vid bemärkelse – men hade troligen i praktiken betydligt snävare ansvarsområden. Utbildning handhas ofta av särskilda ministrar, som i vårt land, där vi har inte bara en kulturminister utan också en utbildnings- och en skolminister.

Vår nuvarande kulturminister Marita Ulvskog har i det tidigare refererade citatet (s. 126) framhållit, att det är nödvändigt för ett kulturdepartement eller en kommunal kulturnämnd att arbeta utifrån en snävare kultursyn baserad på ”konstarterna, kulturmiljön och medierna”.⁶³ På den politiska och samhälleliga nivån har vi skapat strukturer som gör, att kulturpolitik inte kan handla om kunskap, annat än om utbildningen förmedlas av media.

Uppdelningen mellan kultur och utbildning förekommer också på andra håll. Jag samarbetade själv för ett antal år sedan med ett fackförbund inom LO. De tog kontakt angående skrivandet av ett kulturprogram.⁶⁴ Vi hade ett givande samarbete – men kunde inte gå vidare på utbildningssidan, därför att avdelningen för kultur inte kunde/ ville gå över gränsen till den enhet som sysslade med utbildningsfrågor.

På det globala planet finns det en kommission för miljö och utveckling, en för utbildning inför 2000-talet och en för kultur och utveckling. Det vore tragiskt – för att inte säga förödande – om de gemensamma strävandena fortsatte att inte mötas utifrån de människoskapade strukturer, som drar gränser i stället för att bygga broar. De tankegångarna tar Edward Said upp, med delvis samma men också andra utgångspunkter än mina, i sin kritiska kommentar till Vår skapande mångfald. ⁶⁵

I dagsläget verkar det således som om den demokratiska visionen i

Vår skapande mångfald om allas rätt till kunskap om den egna kul-

• Sida 148
•  Original

turen utifrån ett holistiskt och komplext perspektiv, som ett medel för delaktighet och en hållbar mänsklig utveckling, har försvunnit ur bilden. Jag vill betona, att jag inte menar, att det skulle ha skett medvetet och planerat. Tvärtom finns det anledning att tro, att de som medverkat i konferenserna varit höggradigt engagerade i att söka realisera intentionerna i Vår skapande mångfald.

Kanske kan vi förstå vad som hänt som en strukturell fråga – för även om strukturer är människoskapade och kan förändras av oss själva, är de ofta både sega och osynliga. Politik för kulturell utveckling blir lätt kulturpolitik i mer eller mindre vedertagen bemärkelse, trots goda avsikter att förändra och förbättra genom utvidgade perspektiv.

Människan som kulturvarelse är fascinerande och paradoxal. Vi fastnar ständigt i de tanke- och organisationsstrukturer vi själva skapat och skapar. Det är en anledning till att vi behöver lära känna, förstå och synliggöra dem som en förutsättning för förändring. Vi kan, om vi vill, välja att söka gå över våra egna gränser för att följa de riktningsangivelser, som olika visioner och utopier pekat ut som en förutsättning för en hållbar kulturell, dvs. mänsklig utveckling.

Noter

¹Ulvskog (1997), s. 9.²Den engelskspråkiga utgåvan Our Creative Diversity utkom 1995. ³Se t.ex. Skarin Frykman (1996).⁴Said (1998), s. 10.

5

Vår skapande mångfald (1996), s. 15.

6

Vår skapande mångfald (1996), s. 19.

7

Vår skapande mångfald (1996), s. 7.

8

Vår skapande mångfald (1996), s. 20.

⁹Liedman (1997), s. 541.¹⁰Liedman (1997), s. 540 f.¹¹Kleberg (1998), s. 27 f. ¹²Ulvskog (1997), s. 8.¹³Williams (1976), s. 77. För en undersökning av användningen av ”kultur” på svenska, se Enmark (1982).¹⁴Kaare Nielsen (1988), s. 48 /min översättning/.¹⁵Janik (1986), s. 5 ff. ¹⁶Liedman (1997), s. 528.¹⁷Liedman (1997), s. 537.

• Sida 149
•  Original

¹⁸Se Bringéus (1976) och senare upplagor.

19

Aftonbladet 30/9. 1998.

20

Göteborgs-Posten 1/8 1999.

²¹Se t.ex. Kuper (1999).²²Williams (1976), s. 77.²³Williams (1976), s. 80. Användandet av ”kultur” från 1700-talet och framåt och kopplingen till samhällsomvandlingen har behandlats av många forskare i olika sammanhang. En översikt vad gäller svenska förhållanden finns i Enmark (1982). Vidare hänvisas till Fink (1988), Fjord Jensen (1988), Hansson (1999), Kaare Nielsen (1988), Williams (1977/1958/). Se även Nationalencyklopedien, uppslagsordet ”kultur”.²⁴Hirsch (1976), s. 27 ff.²⁵Bourdieu (1989/1979/).²⁶Broady & Palme (1985), s. 30. ²⁷Kroeber & Kluckhohn (1952).²⁸Fink (1988), s. 17 f. /min översättning/.²⁹Tylor (1871).³⁰Ek (1989), s. 6.³¹Ek (1989), s. 6.³²Lloyd (1993), s. 63 f. /min översättning/.³³Se t.ex. Ehn, B. & Löfgren, O. (1996), s. 63 ff.; Kuper (1999), s. 235 ff.³⁴Se exempelvis Bennet (1998), Kuper (1999) samt Baumann (1999). Det senare arbetet är en reviderad utgåva av ett arbete, som ursprungligen utkom 1973, men som har aktualiserats av den pågående internationella debatten om olika kulturbegrepp.³⁵Se t.ex. Ehn & Löfgren (1996), s. 63 och Kuper (1999), s. 2.³⁶Löfgren (1982), s. 10.³⁷Geertz (1973), s. 4 f.³⁸Kuper (1999), s. 19 f.³⁹Pasquienlli (1996), s. 66.⁴⁰Fjord Jensen (1988), s. 186 f.⁴¹Goody (1992), s. 12 f.⁴²Nybom (1993), s.46, ⁴³Pasquienelli (1996), s. 71.⁴⁴Fjord Jensen (1988), s. 163.

45

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (1999), s. 13.

⁴⁶Goody (1992), s. 9 ff.⁴⁷Ahmed & Shore (1995), s. 26.⁴⁸Nybom (1993), s. 48.

• Sida 150
•  Original

⁴⁹Ahmed & Shore (1995), s.32. Se även Kuper (1999), s.19.⁵⁰Knutsson (1998), s.28 f.⁵¹Ahmed & Shore (1995), s. 32.⁵²Nybom (1993), s. 48 ff. ⁵³Delors (1997), s. 14⁵⁴Delors (1997), s.15 ff.⁵⁵Delors (1997) s. 15 f.⁵⁶Alin (1997), s. 77.⁵⁷Hastrup (1994), s. 235 f.⁵⁸Ahmed & Shore ( 1995), s. 31.⁵⁹Se exempelvis Stolcke (1995), s. 7. ⁶⁰Dahllöf & Dahllöf (1982), s.2.⁶¹Dahllöf. & Dahllöf (1982), s. 4, visar hur det ända sedan 1940-talets första år har gjorts försök att införa kulturkunskap som ämne i gymnasieskolan.

62

Kulturpolitik för utveckling (1998), s. 13.

⁶³Ulvskog (1997), s. 8.⁶⁴Skarin Frykman (1991)⁶⁵Said (1998), s. 11.

• Sida 151
•  Original

Referenser

Ahmed, Akbar & Shore, Chris (1995) ”Introduction: Is Anthro-

pology Relevant to the Contemporary World?”, (red. Akbar Ahmed & Chris Shore), The Future of Anthropology. Its Relevance

to the Contemporary World. London: The Athlone Press

Alin, Margareta (1997) ”Världskulturen i svenskt perspektiv”, (red.

Bengt Göransson) Tolv kommentarer. Om kulturens roll och roller.

Kommentarer i anledning av en världskommissions rapport. Stock-

holm: Kulturdepartementet och Svenska Unescorådet Baumann, Zygmunt (1999) Culture as Praxis. London: Routledge &

Kegan Paul Bennett, Tony (1998) Culture. A Reformer’s Science. London: Sage

Publications Bourdieu, Pierre (1989/1979/) Distinction. A Social Critique of the

Judgement of Taste. London: Routledge

Bringéus, Nils-Arvid (1976) Människan som kulturvarelse. Lund:

Liber Läromedel Broady, Donald & Palme, Mikael (1985) ”Pierre Bourdieus kultur-

och utbildningssociologi. En introduktion”, (red. Donald Broady), Kultur och utbildning. Om Pierre Bourdieus sociologi. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet Dahllöf, Tordis och Dahllöf Urban (1982) ”Gymnasieskolan och kul-

turkunskapen”, Rig, häfte 1 Delors, Jaques (1997) Utbildning: Den nödvändiga utopin. Stock-

holm: Svenska Unescorådets skriftserie nr 1/1997 Ehn, Billy och Löfgren, Orvar (1996) Vardagslivets etnologi. Reflek-

tioner kring en kulturvetenskap, Stockholm: Natur och Kultur

Ek, Sven B. (1989) Qltur som problem. Göteborg: Robek-Konsult Enmark, Romulo (1982) ”Kultur – Va’ då?”, Meddelanden. Etnolo-

giska institutionen, Göteborgs universitet, nr. 3

Fink, Hans (1988) ”Et hyperkomplekst begreb. Kultur, kulturbegreb

og kulturrelativism”, (red. Hans Hauge og Henrik Horstböll),

Kulturbegrebets kulturhistorie, Aarhus: Center for Kulturforsk-

ning, Aarhus universitet Fjord Jensen, Johan (1988) ”Det dobbelte kulturbegreb – den dob-

belte bevidsthed”, (red. Hans Hauge og Henrik Horstböll), Kul-

turbegrebets kulturhistorie. Aarhus: Center for Kulturforskning,

Aarhus universitet

• Sida 152
•  Original

Geertz, Clifford (1973) The Interpretations of Cultures. New York:

Basic Books, Inc., Publishers Goody, Jack (1992) ”Culture and its boundaries: a European view”,

Social Antropology, vol. 1, part 1

Haastrup, Kirsten (1988) ”Kultur som analytiskt begreb”, (red. Hans

Hauge og Henrik Horstböll), Kulturbegrebets kulturhistorie. Aarhus: Center for Kulturforskning, Aarhus universitet Haastrup, Kirsten (1994) ”Anthropological knowledge incorpo-

rated:discussion”, (red. Kirsten Hastrup & Peter Hervik), Social

Experience and Anthropological Knowledge. London: Routledge

Hansson, Jonas (1999) Humanismens kris. Bildningsideal och kultur-

kritik i Sverige 1848–1933. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag

Hirsch, Fred (1976) Social Limits to Growth. Cambridge Mass.: Har-

vard University Press Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (1999) Sektors-

forskningen inom kulturområdet, Delrapport 2, Problemanalys och preliminära förslag. Stockholm: HSFR

Janik, Allan (1986) ”Museet är en politisk institution!”. Tvärsnitt 3 Kaare Nielsen, Henrik (1988) ”Kulturbegreb, modernitet og sociala

interesser – med udgangspunkt i den tyske tradition”, (red. Hans Hauge og Henrik Horstböll), Kulturbegrebets kulturhistorie. Aarhus: Center for Kulturforskning. Aarhus universitet Kleberg, Carl Johan (1998) ”En kulturens Brundtland-rapport”, Kul-

turpolitik för utveckling, Handlingsplan antagen den 2 april 1998 vid Unescokonferensen i Stockholm, The Power of Culture. Stock-

holm: Svenska Unescorådets skriftserie nr 3 Knutsson, Karl Eric (1998) Culture and Human Development. Report

on a Conference on Culture, Cultural Research and Cultural Policy held in Stockholm, August 1977/sic/, compiled and edited by Karl

Eric Knutsson, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien Kroeber, A. L. och Kluckhohn, Clyde (1952) Culture: A Critical

Review of Concepts and Definitions. New York: Vintage Books Kultur och medvetande. En tvärvetenskaplig analys (1982) (red. Ulf

Hannerz, Rita Liljeström, Orvar Löfgren). Lund: Akademilitteratur Kuper, Adam (1999) Culture. The Anthropologist’s Account. Cam-

bridge, Mass./ London, England: Harvard University Press

• Sida 153
•  Original

Liedman, Sven-Eric (1997) I skuggan av framtiden. Modernitetens idé-

historia. Stockholm: Bonnier Alba

Lloyd, Christopher (1993) The Structures of History. Oxford: Black-

well Nybom, Torsten (1993) ”Kulturvetenskapens karaktär och nytta”,

Tvärsnitt, nr 3

Pasquinelli, Carla (1996) ”The concept of culture between modernity

and postmodernity”, (red. Václav Hubinger), Grasping the Chang-

ing World. Anthropological concepts in the postmodern era. London:

Routledge Said, Edward (1998) The Importance of Education for Democracy.

Stockholm: Svenska Unescorådets skriftserie nr 1 Skarin Frykman, Birgitta (1991) ”Vad betyder kultur?”, Kultur för

alla – allas kultur. Handlingsprogram i kulturfrågor. Stockholm:

Svenska kommunalarbetareförbundet Skarin Frykman, Birgitta (1996) ”Re-conquering culture”, Focaal.

Tijdschrift voor antropologie, nr 26/27

Stolcke, Verena (1995) ”Talking Culture: New Boundaries, New

Rhetorics of Exclusion in Europe”, Current Anthropology, vol. 36, no. 1 Tylor, E. B. (1871) Primitive Culture, 2 vols., London: John Murray Ulvskog, Marita (1997) ”En skapande mångfald – om kultur som

drivkraft för mänsklig utveckling”, (red. Bengt Göransson) Tolv

kommentarer. Om kulturens roll och roller. Kommentarer i anledning av en världskommissions rapport. Stockholm: Kulturdeparte-

mentet och Svenska Unescorådet Williams, Raymond (1976) Keywords. A Vocabulary of Culture and

Society. London: Fontana/Croom Helm

Williams, Raymond (1977/1958/), Culture and Society 1780–1959.

Harmondsworth: Penguin Books

Vår skapande mångfald. Rapport från Världskommissionen för kultur

och utveckling (1996), 2:a rev. uppl. Stockholm: Svenska Unesco-

rådet

• Sida 154
•  Original

• Sida 155
•  Original

Kulturarvsinstitutionerna och det demokratiska arvet

Stefan Bohman

Inledning och definitioner

Att utveckla kulturarvets demokratiska funktioner är i dag ett viktigt mål inte minst i det politiska etablissemanget. I den svenska kulturutredningen 1995 konstateras att kulturarvet är ”en bas för demokratin”. Man skriver att kunskapen om ”… de historiska skeenden som format det (samhället) är förutsättningen för att kunna deltaga aktivt i den demokratiska processen”. Formuleringar av denna art är vanliga inte bara i Demokratiutredningen utan i samhället i stort. Men vad är innebörden i sådana allmänna formuleringar? Vilka blir konsekvenserna för kulturarvsinstitutionerna?

Det är viktigt med några gemensamma positionsbestämningar. Först och främst: Arkiv, bibliotek och museer har delvis olika sorters uppgifter, men jag vill betona deras gemensamma funktion samt de uppgifter de delar. Alla tre skall, enkelt uttryckt, samla, vårda och förmedla källorna till vår historia och vårt kulturarv – arkivalier, tryckta alster, föremål. De har också en gemensam uppgift i att bidra till tolkningar av källorna för att öka kunskapen om vår historia och vår samtid. Detta är kulturarvsinstitutionernas mest grundläggande demokratiska funktioner.

Medborgare skall då idealt sett inte behöva söka kunskap om vårt kulturarv efter konstruerade institutionsgränser, det är egentligen ointressant om vår historiska kunskap kommer från arkiv, bibliotek eller museer. Målet är detsamma. Därför är samordning mellan arkiv, bibliotek och museer vad gäller samlande och förmedlandet av kunskap om historia och samtid viktig. Det skall finnas sökmöjligheter där alla tre institutionstyperna finns representerade. Man skall känna till varandras samlingar och kunna hänvisa till varandra vid publikt kunskapssökande. Man skall mer än i dag samverka vid t.ex. utställ-

• Sida 156
•  Original

ningar och publikationer. Gemensamma forskningsprojekt bör genomföras.

Det bör därför skapas fler samverkansformer mellan arkiv, bibliotek och museer där dessa frågor kan diskuteras och utvecklas. Den nya tekniken har drastiskt ökat möjligheterna. Men en utökad samverkan handlar inte bara om teknik, man bör också utveckla och samordna forskningen kring samlande och förmedlande av kulturarv, genom ett utökande av och en samverkan mellan Museivetenskap, Arkiv- och Biblioteksvetenskap. Att med forskning och utbildning problematisera och diskutera själva arbetet med kulturarv är ett led i institutionernas demokratiska funktioner.

En ökad samordning bygger på att det finns delade definitioner av centrala begrepp inom dessa institutioners arbete, såsom ”kulturarv” och ”identitet”. Inget av begreppen har en självklar definition. Att definiera dem är heller inte bara en akademisk fråga. Hur vi definierar begreppen styr delvis vårt tänkande, bland människor i allmänhet liksom bland människor aktiva inom kulturarvsinstitutionerna. Termer som kulturarv och identitet är inte bara uttryck för olika idéer och praktiker, termerna gör något med våra idéer och vår praktik. Hur vi definierar t.ex. kulturarv bidrar till hur vi i praktiken förhåller oss till människor med annan kulturbakgrund.

Kulturarv är i dag nästan ett modeord, i utredningar och propositioner, i museer och hos många fler. Men efter läsning av de senaste årens svenska utredningar, propositioner, programförklaringar m.m. går det inte att se någon enhetlig eller delad betydelse av begreppet kulturarv. Det förefaller närmast som om kulturarv ges tre huvudbetydelser.

1) Kulturarv är de lämningar vi ser som vårt eller andras positiva arv

(som vi kan gilla) vilka därför skall prioriteras i bevarandet och användandet. 2) Kulturarv är de mest symbolbärande lämningarna (oavsett om vi

gillar dem eller inte) vilka format oss eller andra och som därför skall prioriteras i bevarandet. 3) Kulturarv är i grund och botten allt vi ärvt.

Den tredje betydelsen kan liknas vid det antropologiska kulturbegreppet, vilket ju har stora poänger. Men eftersom kulturarv, till skillnad från kultur, i praktiken står för de objekt som skall bevaras måste ett urval ske. Allt kan aldrig bevaras, vilka goda teorier man än har!

Jag vill därför definiera kulturarv så här, med start i begreppets första del:

• Sida 157
•  Original

Kultur är de värdesystem grupper av människor delar. Dessa värdesystem avsätter olika kulturuttryck, materiella som andliga. Somliga av dessa kulturuttryck anses ha speciella symbolvärden och utnämns därför till kulturarv. I praktiken får dessa av oss definierade kulturarv särskild omsorg av myndigheter, museer m.fl.

Grunden för denna kulturarvsdefinition är att kulturarv aldrig är något objektivt givet. Valet av kulturarv kan ses som en socialt, politiskt och ideologiskt betingad maktfråga. Medan kultur respektive kulturuttryck, enligt denna definition, är värdeneutrala företeelser är kulturarv alltid värdeladdade.

Definitionen av kulturarv berör dock inte huvudproblemet –vad skall då väljas ut och bevaras såsom vårt kulturarv? Vilka symbolvärden vill vi lägga störst vikt vid? Hur går det till? Det blir svårtolkat när man som i Kulturpropositionen 1997 konstaterar att museer riskerar att få luckor i framtidens minnesbank och att:

Det är av nationellt intresse att de statliga och statsfinansierade museernas samlingar har en så optimal sammansättning som möjligt, dvs. att de består av såväl rätt sorts som rätt antal föremål. (s. 132).

Vem avgör då vad som är ”rätt” sorts föremål? Vilka kulturuttryck skall prioriteras såsom kulturarv, och med vilka kriterier? Det är delvis en maktfråga och därför ett centralt problem i alla diskussioner om kulturarvsinstitutionernas demokratiska funktioner.

Man kan förenklat peka på tre huvudgrupper vilka har en styrande effekt på vad som skall definieras för vårt kulturarv.

1) Den politiska gruppen – kulturdepartement, kulturråd osv. 2) De professionella kulturarvsinstitutionerna – museer, arkiv, bibli-

otek. 3) Företrädare för samhällets dominanta kultur – media, debattörer

osv. (det man luddigt kan kalla för ”opinionsbildare”).

En fjärde mer övergripande grupp med makt att prioritera kulturarvet är den stora allmänhet som väljer den politiska gruppen och ur vilken den publik som besöker arkiv, bibliotek och museer rekryteras. Alla dessa grupper har delvis olika intressen i utpekandet av kulturarv och gör överväganden utifrån olika intressen – politiska, ideologiska, akademiska, ekonomiska, professionella.

När vi talar om kulturarvsinstitutioner utgår vi från ett vardagligt språkbruk och inte främst utifrån ett analytiskt, vetenskapligt språkbruk. Institutionerna är konkreta historiska fenomen inom ett sektorsavgränsat politikområde. Vi kallar här arkiv, bibliotek och museer

• Sida 158
•  Original

för kulturarvsinstitutioner, inte kulturinstitutioner, eftersom deras huvudsakliga funktion ligger i att samla, bevara och förmedla kulturarv. Detta är särskilt tydligt för museer och arkiv som är de mer historiskt orienterade institutionerna. Arkiv, museer och bibliotek är ändå tillsammans en av de maktgrupper, som i kraft av erfarenhet och professionalitet kan styra val och tolkning av kulturarv. Svante Beckman har i olika sammanhang diskuterat museers partikularisering av kulturarvet som en följd av professionaliseringen, och hur detta kan styra samhällets bild av vad som är vårt kulturarv och hur detta skall tolkas.

Kulturarvsinstitutionernas funktion är alltså enligt detta synsätt gemensam, men deras uppgifter är delvis olika. Bibliotek och främst museer har ett större krav på en publik förmedling av sina samlingar och sin kunskap. Arkiv har i stort sett legitimitet som enbart samlare av handlingar, men många museer upplever att de först får legitimitet i sin kulturarvsfunktion om de kontinuerligt drar en stor publik till utställningar.

Samlandet och bevarandet av föremål förefaller att i mångas ögon inte ha samma status som att bevara arkivhandlingar och böcker. Därför måste föremålssamlandet motiveras med ett kontinuerligt, och helst framgångsrikt, utställande. Detta är också en demokratifråga. Föremål är ofta de enda kulturuttrycken från den överväldigande majoritet av befolkningen som inte lämnat skriftliga källor efter sig. Måste bevarandet av handens arbete, till skillnad från tankens, legitimeras med utställningar som kan finansiera föremålsvården så är det uttryck för ett klasstänkande, fast förmodligen omedvetet. Kulturarvsinstitutionernas demokratiska funktion får inte mätas i bara besökstal, vilket alltså även bör gälla för museer!

Ett viktigt begrepp att resonera om är ”identitet”. När motiven för arkivens, museernas och bibliotekens verksamhet diskuteras handlar det ofta om nationell, regional, lokal eller kulturell identitet. Det är närmast självklart att denna minsta gemensamma nämnare finns och går att formulera. Det är i dag nästan ett axiom att stärkandet av ens identitet (främst lokal och kulturell) är något bra. Identitet är ett ständigt återkommande nyckelord bland i stort sett alla grupper av människor. Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen menar i boken Historia, myt och identitet att det vanliga svaret på frågan om varför det förflutna är så viktigt är att det ”… ger oss identitet. Detta är ett ihåligt och innehållslöst svar på en komplicerad fråga” (s. 17).

I detta resonemang är det viktigt att skilja mellan individuell identitet och gruppidentitet. Att ha en stark individuell identitet är delvis

• Sida 159
•  Original

något annat än att ha en stark gruppidentitet. Det går sedan att ifrågasätta axiomet om vikten av stärkta gruppidentiteter, t.ex. nationellt eller kulturellt. Detta är en viktig demokratifråga, aktualiserad genom krigen i det forna Jugoslavien. I Sverige ges olika motiv till varför en stärkt nationell identitet är något bra. Å ena sidan hävdas att en stark egen nationell identitet gör att vi bättre kan möta andra kulturer på ett öppet sätt. Å andra sidan hävdas att en stark nationell identitet behövs för att vi bättre skall kunna skydda oss gentemot andra kulturer. Var gränsen går mellan dessa synsätt är i praktiken oklart.

Rasism är idén om att skilda raser och kulturer skall leva åtskilda. Vårt ständiga hävdande av den egna identiteten på en föregiven historisk grund kan vara droppen som urholkar stenen. Sakta kan alltfler fås att acceptera att människor med en annan kulturell bakgrund i Sverige (och i andra länder) är ett hot mot nationen och den så viktiga nationella identiteten. De anses värda all respekt, men någon annan stans. Arkiv, bibliotek och museer får inte bli omedvetna instrument till en sådan utveckling. Om man propagerar för att en stark gruppidentitet baserad på kunskap om t.ex. svensk historia är viktigt, så måste man samtidigt ta ställning till vilken historia och vilka identiteter som är bra.

Erik Hofrén skriver tillsammans med Lars-Eric Jönsson i utredningsrapporten Frågor till det industriella samhället (1999) att kulturarvet i sig inte har några demokratiska funktioner, men att de kan ha funktioner i det demokratiska samhället, inte minst utifrån kulturarvsinstitutionernas kritiska ställningstagande till kulturarvet. Jag delar den slutsatsen och menar att den kan fungera som en utgångspunkt för min kommande text.

Museer och demokratifrågor

Museer har liksom arkiv och bibliotek väsentliga demokratiska funktioner. I direktiven till Demokratiutredningen skissas på några centrala frågor som jag vill utveckla.

1) Museernas roll inför den snabba ”förändringstakten i samhället”,

med andra ord: användandet av historia och kulturarv för att förhålla sig till en föränderlig samtid. 2) Museernas roll för ”Demokratiseringsprocessen i vårt närområde”

eller för ”Sverige i Europeiska unionen”, vilket kan tolkas som museernas roll i skapandet av lokal, regional eller nationell identitet.

• Sida 160
•  Original

3) Museernas roll i det Sverige som ”i ännu större utsträckning blivit

ett mångfaldens samhälle”, dvs. museernas förhållanden till olika kulturella, etniska och andra gruppidentiteter.

I användningen av historia är begreppet kulturarv centralt, ett begrepp som redan definierats i inledningskapitlet. Kulturarv och de naturgivna förutsättningarna, eller naturarv, är lika lite som historia något objektivt givet. Av en oändlig mängd lämningar i tiden väljer människor av olika sociala, ideologiska och politiska skäl att lyfta fram vissa företeelser och benämna dem såsom varande kulturarv. Benämningen kulturarv får då ofta en kvalitetsstämpel.

Vad som lyfts fram och benämns såsom kulturarv har en stor samhällelig betydelse, det påverkar våra föreställningar om samtiden i relation till hur det förflutna uppfattas. I de nationella konflikterna i Europa, till exempel, spelar beslut kring bådeinnebörden av kulturarv respektive vad som de facto är kulturarv en aktiv politisk och social roll. Inte minst museernas verksamhet kan här komma i centrum. Striderna i det forna Jugoslavien utgör ett skrämmande exempel – hur mycket är t.ex. ett muslimskt kulturarv värt i Serbien? En annan fråga är hur kulturarv bejakas eller förnekas (inkl. hur man definierar själva begreppet) efter kommunismens fall i Östeuropa? Vad händer t.ex. med de partihistoriska samlingarna – i går nästan viktigast av alla kulturarv, i dag föraktade rester från en misslyckad historia. I Sverige kan vi se många som anför vad som är ”typiskt svenskt” med historia och kulturarv som argument – alltifrån Karl XII:s betydelse som symbol för det svenska till Skansens roll för formandet av en svensk nationell identitet.

Resonemangen ovan kan också exemplifieras med urvalet av vilka hus som skall bevaras. Det går (i dag, när ett antropologiskt kulturbegrepp blivit ledande paradigm, åtminstone bland forskare) att konstatera att alla bondesamhällets hus är uttryck för en allmogekultur – från boningshus till dass. Det värdemässiga problemet uppstår inför urvalet av vilka hus som skall identifieras såsom bevaransvärda. Kallar vi alla befintliga byggnader för kulturarv leder det till att vi måste hitta på en ny term för det som speciellt skall uppmärksammas och bevaras.

Museer i ett föränderligt samhälle

Kulturarv och historia upplevs av många som viktigt för att bromsa en snabb utvecklingstakt. De ger möjlighet för reflexion och efter-

• Sida 161
•  Original

tanke. På Skansen gjordes 1987 en studie av hur publiken uppfattade miljöerna, bl.a. hur man resonerade om ”förr” och ”nu”. För flera äldre var ”förr” ett sätt att inför barn och ungdomar beskriva hur bra de egentligen har det i dag. Det fanns en underton av att ungdomarna i historiens ljus borde vara mer nöjda än vad de är. ”Förr” kunde också ställas emot vårt konsumtionssamhälle:

Vi kan lära oss att inte ägna oss åt det prylraseri vi gör. Dom var ju väldigt kunniga på att ta tillvara saker (50-årig kvinna).

”Förr” kunde dessutom ställas mot en stressig och psykiskt hård nutid, som av denne medelålders man:

Det finns mycket att lära. Det var trevligare då, det går för fort i dag med datat och så. Folk mådde bättre förr rent psykiskt. Sjukdomar, hårda vintrar och så var visserligen jobbigt, men jag är en sån som tycker det går för fort i dag.

Stress och jäkt upplevs som ett centralt problem för människor i dag, och då läser man gärna in motsatsen i mänskligt liv förr. Tolkningen av historien blir generellt en spegling av det vi uppfattar som problematiskt eller viktigt i dag. Vad vi vill lära av historien styrs utifrån aktuella svårigheter. Historien blir ett instrument som vi använder mer eller mindre medvetet.

Ett nyckelbegrepp vad gäller museer som instrument vid historieanvändande är perspektivering. Perspektivering kan ske på olika sätt. Huvudmålet är att skapa ett historiskt medvetande, att lära människor att ”tänka i tid”. Det handlar i grunden om att visa att företeelser, idéer och värderingar inte bara finns såsom naturgivna eller absoluta utan är skapade, har en historia. Museer kan visa:

• hur företeelser, idéer och värderingar är skapade
• att företeelser, idéer och värderingar har orsaker som kan förklaras och beskrivas (oavsett om man tycker bra eller illa om dem),
• att företeelser, idéer och värderingar inte är lösryckta utan alltid ingår i ett tidsmässigt sammanhang,
• att det finns olika parallella företeelser, idéer och värderingar i historien (och ingen given utveckling),
• att det går att förlänga ett alldeles för kort minne (och motverka dagens fragmentiserade förklaringar på många företeelser),
• visa på alternativa lösningar på samhällsproblem, sådant som prövats i andra tider eller på andra platser,
• att lyfta fram perspektiv som annars inte lyfts fram i den offentliga debatten (de utstöttas, barns, handikappades osv.).

• Sida 162
•  Original

Grundläggande för all diskussion om kulturarvets och museernas demokratiska funktion är de värderingar som styr musealiseringsprocessen. Vi påvisar t.ex. skönheten i Nynäs slott och moraliserar (ännu så länge) över det fula i miljonprojektets hus. I många museer lyfts svenskarnas organisationsvana fram som en positiv företeelse men barnaga presenteras som ett avskräckande exempel ur historien. Så långt är det okontroversiellt därför att det rör sig om värderingar delade av nästan alla, i dag. Finns det då något mönster kring hur värderingarna om vad som skall definieras som kulturarv ändras? En bit av detta mönster är hur lång tid som har gått sedan företeelsen var levande. Ett exempel på detta är vad som händer i Östeuropa där man måste förhålla sig till lämningar från den stalinistiska tiden? Är de kulturarv, och i så fall varför? Det går att se några alternativa handlingssätt.

1) Man kan förstöra lämningarna helt därför att de representerar en

ond tid. Lämningarnas symbolik är så negativt laddad att de anses böra utrotas. Få ser det som ett bildningsmål att hävda Stalins storhet och man förnekar att dessa lämningar är ett bevaransvärt kulturarv. Detta är ett vanligt förhållningssätt en kort tid efter en förändring. 2) Man kan bevara lämningarna såsom en påminnelse om tiden. Läm-

ningarna är fortfarande negativt symboliskt laddade, men inte värre än att de kan användas som ett bildningsmedel om faran att gå stalinismens väg. Ett argument, från främst de som professionellt arbetar med historiebevarande, är också att det är bra i sig , oavsett symbolinnehåll, att viktiga lämningar bevaras som samhällsminne. 3) Man kan omkoda lämningarna till ett nytt symbolinnehåll. Läm-

ningarna kan t.ex. ses som konst i stället för politik. Bildningsmålet blir då ett annat, målningar av Stalin betraktas utifrån färgsättning och teknisk hantverksskicklighet mer än utifrån ideologi. Denna omkodning sker ofta först en längre tid efter en förändring. 4) Man kan bevara stalinismens lämningar därför att man egentligen

hyllar denna tid. Lämningarna ses som ett positivt kulturarv.

Dessa förhållningssätt går att finna i vårt förhållande till många företeelser. Ett exempel är den tyska diskussionen om bevarandet av byggnadsminnesmärken från nazi-tiden, såsom resterna av Riksbunkern i Berlin. Ett mer näraliggande exempel är vårt eget förhåll-

• Sida 163
•  Original

ningssätt till industriminnen i Sverige. Industriminnesbevarandet är ju en fråga som i dag ges hög prioritet både av statsmakterna och många museer.

Annika Alzén har i avhandlingen Fabriken som kulturarv (1996) behandlat inställningen till industrimiljön i det centrala Norrköping. Utvecklingen liknar i hög grad skissen ovan. En kort tid efter nedläggningarna representerade miljön för många ”armod, förnedring och elände”. Detta var generellt en vanlig inställning till många gamla stadskärnor i Sverige, med industriarbetsplatser, arbetarkaserner och trånga torg. ”Riv skiten” uttrycktes inte minst av socialdemokratiska politiker, vilket ledde till den berömda rivningsvågen. Alzén pekar sedan på 1960-talets växande historieintresse kring industriarbete och arbetarnas villkor. En konsekvens blev ett större intresse av att bevara industrimiljöer och gamla stadskärnor. Alzén beskriver därefter hur på 70-talet Norrköpings industrimiljö började beskrivas utifrån rent estetiska och arkitektoniska värden. Miljön omkodades. I dag kan vi se hur den traditionellt borgerliga finkulturen i form av Norrköpings symfoniorkester flyttat in i det gamla industrilandskapet.

Bevarandet av industriarvet handlar dock inte bara om byggnader och miljöer. Erik Hofrén kopplar i sin utredning Frågor till det indu-

striella samhället industriarvet till ”de underrepresenterades historia”.

Han nämner invandrare eller etniska minoriteter, socialt normavvikande, arbetslösa eller hemlösa som exempel på grupper vilka är svagt representerade i det industriella samhällets kulturarv. Det är en demokratifråga att även dessa grupper finns representerade i museernas och arkivens samlingar, och att det forskas kring dem. Likaså är industrierna ofta manligt präglade arbetsplatser, vilket innebär att kvinnorna inte får glömmas bort i dokumentation och förmedling av industrisamhället. Vardagen är ett nyckelord. Att museer fortsättningsvis dokumenterar och förmedlar industrisamhället enligt dessa riktlinjer skall vara en viktig del av deras demokratiska funktion.

Museer och nationell identitet

Det finns i dag en rädsla för EU:s roll i förhållande till nationella identiteter. I direktiven till Demokratiutredningen påpekas att Sveriges roll i den europeiska unionen skall uppmärksammas i utredningsarbetet. Ett sådant direktiv kan ses som en del av ett mönster. Etnologiprofessorn Jonas Frykman (m.fl.) har pekat på att starka internationaliseringstendenser ofta leder till höjda rop efter stärkta

• Sida 164
•  Original

nationella identiteter. Nationalismen från andra halvan av 1800-talet kan delvis förklaras med järnvägens utbyggande, telegrafens spridande och industrialismens globalisering.

I dag har vi en liknande internationaliseringsvåg med EU, ITutbyggnad och ökande invandring, samtidigt som en våg av nationalism sveper över inte minst Europa. Även i Sverige diskuteras ofta det

svenska i förhållande till t.ex. nya europeiska gemenskaper. I den stat-

liga Kulturutredningen från 1995 står som första mål för museernas verksamhet ”…att de skall främja nationell, regional och lokal identitet”. Intet nytt under solen! Därför är det viktigt att perspektivera (sic) ett sådant mål med en liten museihistorisk exposé över användande av museer i olika nationella syften.

Kulturarv och museer har länge använts i olika nationella syften, man kan i ett globalt perspektiv påstå att det varit ett av huvudsyftena med museer. En viktig funktion har varit att användamuseer som

legitimering av stater vilka rymmer olika nationella identiteter. Exem-

plena är många. Napoleon stal en stor mängd konst på sina erövringståg för att skapa Louvren som en manifestation av Paris som en kulturell och politisk huvudstad i ett heterogent välde. Hitler stal också enorma mängder konst till främst det planerade stora konstmuseet i Linz, vilket skulle manifestera Det tredje riket såsom världens kulturella centrum. I staten Israel har en mängd arkeologiska museer byggts för att bidra till bilden av israelers rätt att besitta mark tidigare bebodd av palestinier. Skillnaderna mellan Napoleons Frankrike, Nazityskland och staten Israel är naturligtvis uppenbara. Men det finns likheter: behovet av att manifestera och rättfärdiga en stat vilken inom sig rymmer olika nationella identiteter. Och här ges museerna en viktig roll. Sedan spelar museerna dessa roller på skilda sätt och använder olika rekvisita.

En annan viktig funktion är närmuseer fungerar som manifesta-

tioner av nationer i en större stat, motsatsen till att med kulturarv för-

söka legitimera en övernationell stat. Sådana museer var vanliga under 1800-talet. Exempel är Nationalmuseet i Prag som bildades för att manifetstera en böhmisk/tjeckisk nationell identitet i den österrikisk-ungerska statsbildningen. Ett annat närliggande exempel är Ungerns nationalmuseum i Budapest vilket tillkom revolutionsåret 1848.

Sverige var varken del av en större statsbildning, eller inrymde andra, starka nationella identiteter vilka på allvar hotade den svenska statsbildningen. Ändå blev frågan om nationell identitet allt väsentligare från och med 1800-talet. Den tredje nationella funktionen i användande av kulturarv och museer är då att skapa en bättre nationell

• Sida 165
•  Original

identitet inom nationalstaten. Många tyckte det var viktigt att bland

medborgarna stärka känslan av att vara svensk. Främst i den borgerliga och aristokratiska offentligheten strävade man efter att definiera innebörden i att vara svensk så att alla var svenska på rätt sätt. Ett uttryck för detta var skapandet av Nordiska museet och Skansen i Stockholm.

I dag diskuteras, som sagt, åter frågan om svensk nationell identitet. I flera sammanhang har bland andra regeringsledamöter hävdat behovet av att även vi svenskar måste kunna vara stolta över vårt kulturarv och vår historia, inte minst i mötet med invandrare som ofta är kunnigare och stoltare över sin historia än vi över vår. Det finns en utbredd bild av svenskar som mindre historiekunniga än andra, mindre stolta över sitt kulturarv än folk i andra länder, samt att detta måste åtgärdas. Ett museiuttryck för dessa värderingar var den stora utställningssatsningen Den Svenska Historien på ett flertal museer 1993/94.

Idén om svenskars dåliga kunskaper om och bristande stolthet över den egna historien är dock en del av en gammal stereotyp, internationellt spridd. Herbert Tingsten har i artikeln Nationell självpröv-

ning först publicerad 1933 visat hur denna stereotyp finns som själv-

bild bland nästan alla europeiska folk. Han citerar Heinrich von Treitschke som om tyskarna skrev att ”… de lider av svag nationalkänsla, av överdriven respekt för andra” (t.ex. fransmän). Sedan citerar Tingsten en fransk kulturdebattör som skrev:

Vi har förlorat vår nationalkänsla till förmån för nordens folk… den beklagliga sinnesinriktning hos fransmännen som finner ett dystert nöje i att nedsätta och misskänna sig själv…

Det förefaller som om en beståndsdel i all nationell strävan är att utmåla den egna nationens folk som mindre historiemedvetna och stolta än andra.

En nutida svensk nationalism, hur den än ser ut, måste ses utifrån den internationella nationalismen och dess användande av historia och kulturarv. På en europeisk museikonferens i Paris, anordnad av ICOM 1993, uppstod en hetsig diskussion om museernas nationella och politiska roll. De östeuropeiska museirepresentanterna, inte minst från det forna Jugoslavien, diskuterade intensivt museernas nationella roller. Museirepresentanten från Baskien såg sitt museum som ett bålverk för baskisk nationalism i den spanska staten. Hon menade att museets roll var att visa den baskiska särarten och identiteten i språkligt, kulturellt och rasmässigt (!) hänseende.

Denna argumentation är säkert främmande för de svenska kul-

• Sida 166
•  Original

turutredarna 1995 när de skriver att det första målet för svenska museer är att stärka nationell identitet, trots att uttalandena sammanfaller i tid, är skrivna av medlemmar i två EU-nationer och båda handlar om museer. Det finns naturligtvis olika sorters nationalism. I Sverige dras ständigt gränser mellan vad jag vill kalla ond eller god nationalism. När statssekreteraren i Kulturdepartementet på ett möte vid Nordiska museet 1999 sade att stolthet över svenskt kulturarv inte behöver innebära att vi förhäver oss gentemot andra kulturer så är det ett försök att dra en skiljelinje mellan en god och en ond nationalism. Den ”goda” nationalismen består, enligt många, av ett relativt måttligt firande av trevliga vanor (såsom midsommar och kräftskivor), en positiv stolthet över sitt land, gemenskap över gränserna i det typiskt svenska. Många definierar ”ond” nationalism som ett överdrivet firande, en enögdhet för det egna landets fördelar, främlingsfientlighet med nationen som slagträ.

Talar vi om behovet av att stärka en nationell, svensk identitet så måste vi följaktligen veta vad vi menar med detta. Använder vi oss av nationell identitet som en sorts modeord, utan eftertanke, finns risken att andra tolkar det åt oss och att vi hamnar i ett läge där gränsen mellan vad vi uppfattar som ond eller god nationalism går någon annanstans än där vi vill. För museers del innebär det att den klassiska fokuseringen av museiverksamheten på formandet av en nationell identitet måste relativiseras, och att vi ständigt måste ifrågasätta stereotypiseringar av andra och oss själva.

Museer i ett mångkulturellt samhälle

Jag tror inte att skinnskallars historieanvändning kommer att dominera i det svenska samhället. Men deras verksamhet är ett exempel på värderingar som får näring av den dominanta offentlighetens fokusering på nationell historia och nationell identitet.

Etnologen Anna Lundström gjorde en studie om skinnskallars hyllande av Karl XII i Stockholm den 30 november 1991. Betoningen på det nationella är en grundval för deras identitet som skinnskallar, den ger gruppen en identitet som de anser vara oförvitlig och i alla lägen försvarbar. Främjandet av det nationella ger dem också en roll med en sorts samhällsansvar som de menar skall respekteras av de etablerade samhällsmedborgarna. Fokuseringen på den svenska nationen blir därför viktig inte bara ideologiskt utan lika mycket socialt och mänskligt. Denna kamp vänder sig då huvudsakligen mot invandrare i största allmänhet. Kulturarv spelar en viktig roll.

• Sida 167
•  Original

Vi vill ha ett kulturellt Sverige precis som det var förut, med typ dansloft och knätofs, men faktiskt, jag har inget emot det. Jag är själv med i en hembygdsförening. Det är vad vi kämpar för. Det har blivit väldigt såhär mångkulturellt i det här landet. Det kämpar vi emot… Vi kämpar liksom för rött hus med vita knutar på landet. (Lundström s. 158.)

Denna informant är med i en hembygdsförening. Eftersom historia är viktigt för dessa blir museer väsentliga. Skansen kan utmålas som ett reservat för utdöende svensk kultur.

”Vänta ska du få se, det kommer att bli bråk om Skansen nu också. Ja, alltsedan Hasse Alfredsson tog över och ville göra Skansen väldigt internationellt. Det är många redan nu som har sagt ”Jaha, nu har det också gått åt helvete!” Det som var så svenskt och typiskt! Så det är många som är väldigt aggressiva mot det och det kommer att bli fler. Skansen bör i stället göra en riktig upprustning, med äkta svenskt! (Lundström s. 151 f.)

Ett tydligt exempel på museer som kamparena mot andra kulturer i landet är förstås nazisternas användande av kulturhistoriska museer. Rasen och rasrenheten blev ett centralt tema i historieanvändandet. Rasmässigt olämpliga samlingar skulle rensas ut ur museer. Inför ”Erste Tagung des Reichsbundes fur Deutsche Vorgeschichte” i Halle 1934 skrevs att följande förutsättningar skulle gälla för arkeologiska museer: ”In der ur- und vorgeschichtligen Zeit liegen die Wurzeln und Anfänge eines Volkes: seiner kultur und seiner Rassenbestandteil”. Förhistorien skulle vara bevis för den tyska/ariska rasens berättigade makt. Därför fastslogs att judiska föremål inte tillhörde den egna historien och, med vår terminologi, omkodades till att inte längre identifieras som kulturarv.

Det går att rada exempel på olika användningar av kulturarv för att förhålla sig till andra kulturer i det egna landet. Men innan jag går in på några svenska exempel vill jag peka på två nyckelbegrepp – objekti-

fieringoch stereotypisering. Dessa är centrala i alla resonemang om

kulturarvets demokratiska funktion.

Människor har en ständig benägenhet att objektifiera sina vanor, föreställningar och värderingar till att vara allmängiltiga. Identiteter bygger mycket på objektifieringar av egna vanor. Föreställningar och värderingar betraktas såsom varande de enda riktiga, det ”naturliga” sättet att leva och tänka på. Människor från andra grupper eller nationer kan som en följd av objektifieringarna ses som ”konstiga”, outvecklade eller i värsta fall skadliga (såsom judarna) om de inte delar de ”naturliga” vanorna, föreställningarna och värderingarna. Dessa objektifieringar är ofta starkt rotade och djupt liggande, inte sällan

• Sida 168
•  Original

omedvetna och förgivettagna. Det är en central demokratisk funktion för museer att utifrån sin kunskap synliggöra och problematisera olika objektifieringar i samhället!

Benägenheten att objektifiera de egna vanorna såsom naturliga följs ofta av stereotypiseringar av både andra och sig själva. Det innebär att man förenklar och renodlar vissa egenskaper som får gälla för hela gruppen människor – gamla, muslimer, kvinnor, svenskar, jämtar, kosovoalbaner etc. De kan stereotypiseras till att generellt vara våldsbenägna, fanatiska, illaluktande, tjuvaktiga, vårdande m.m. Hårt styrda stereotypiseringar är en grundval för olika typer av förtryck, rasism, till och med krig. Det är en ytterligare central demokratisk funktion för museer att utifrån sin kunskap synliggöra och problematisera sådana stereotypiseringar. Ett exempel på en mycket verkningsfull insats är när folklorister såsom Bengt af Klintberg utifrån ett museimaterial, t.ex. frågelistsvar från Nordiska museet, lyckats med att ändra mångas orubbliga tro på stereotyper om invandrares beteenden, såsom potatisodling i parketten, till insikten om att de var vandringssägner.

Ett exempel på den nutida diskussion om kulturarvs och museers roll i förhållande till olika kulturer är debatten om Världskulturmuseet i Göteborg. Skall museet genom att visa andra kulturer stärka identiteten hos deras representanter i Sverige, och lära svenskar hur kulturerna ser ut? Skall kulturer, liksom på ett radband, presenteras som färdiga system? I diskussionen om Världskulturmuseet framfördes att det snarare borde problematisera nationella och kulturella identiteter. Museet borde visa hur nationella identiteter konstrueras, mer än att presentera dem som permanenta företeelser. Jag skulle vilja tilllägga – att diskutera objektifieringar och stereotypiseringar i identitetsbygganden. Världskulturmuseet borde visa kulturmöten lika mycket som avgränsade kulturer. Slutligen framfördes att Världskulturmuseet också kan visa hur mångkulturalitet faktiskt föder helt nya identiteter – blandningen mellan förslagsvis svenskt och syrianskt kan leda till nya delade vanor, traditioner och tänkesätt.

I dag pågår projektet Kulturarv för alla på ett antal svenska museer. En uppgift är att diskutera museernas roll både för att öka förståelsen för andra kulturer och att kunna locka människor från andra kulturer till museerna. Mycket har redan gjorts, i projektet har en katalog över museers insatser på området getts ut. Men en slutsats är ändå att museerna, och samhället i stort, måste lära sig mer om de svåra frågorna kring varför och hur man förmedlar kulturer och identiteter. För detta krävs mer kunskap, reflexion och utvärderingar av den egna verksamheten.

• Sida 169
•  Original

En annan men näraliggande fråga är hur man skall förhålla sig till bevarandet och förmedlandet av samiskt kulturarv i Sverige. Ett uttryckt intresse är att viktiga delar av de samiska samlingar som finns på Nordiska museet skall återföras till Ájtte museet i Jokkmokk. Önskemålet baserar sig på värderingen att ett demokratiskt krav är att kulturarv skall återföras till den egna gruppen. En motsatt ståndpunkt är att ett centralt museum i Stockholm av just demokratiska skäl inte bara skall visa en ”rikskultur” utan måste förmedla olika kulturer i landet och att detta kräver samlingar. Museers demokratiska funktioner ser olika ut beroende på utgångspunkten.

Museer som byggare av lokal och regional identitet

Museer har också använts, och används, för att stärka regionala och lokala identiteter. Ett exempel är den lilla skriften Kultur för regional

tillväxt, utgiven genom Kultur- , Närings- och Handelsdepar-

tementets försorg 1998. Inställningen till skapandet av regional identitet är i den mycket instrumentell:

Begreppetattraktivitet täcker en rad olika områden. Attraktivitet kan vara det som gör att människor inom en region väljer att stanna kvar inom regionen. Här är attraktiviteten förenad med t.ex. hemortskänsla, igenkännande och historiska rötter…att människor och företag flyttar in till en region har många orsaker, men grundläggande är att regionen av en eller annan orsak tilltalar något som gör att man dras dit (s. 10).

Idéhistorikern Bo Sundin har skrivit om hur viljan att skapa en stark regional identitet växte fram under 1800-talet, starkt kopplad till den växande nationalismen. Det första lokala museet i Sverige, Smålands fornsal i Växjö, grundades 1868 genom en donation av föremål av Olof Hyltén-Cavallius. Denne framhöll vikten av att höja den ”nationella självkänslan” genom att lyfta fram den nationella kulturen gentemot de kontinentala kulturinfluenserna. Sundin skriver: ”Det regionala, vill jag hävda, var en produkt av det nationella” (Sundin s. 50).

Hembygdsrörelsen växte sedan fram, i vilken naturen och hembygden tillmättes en moralisk och fostrande betydelse. Representanter för de högre samhällsklasserna såg fostran till kunskap om hembygdens värden som ett medel att motverka samhällsomstörtande idéer. Hembygdsrörelsen kunde ingå i sammanhang där ökad medvetenhet om bygdens förflutna utgjorde plattform för regional, social och kulturell mobilisering. I Sverige finns i dag ett nät av läns-

• Sida 170
•  Original

och kommunala museer (vars tidigare historia beskrivs av Kerstin Arcadius i avhandlingen Museum på svenska 1997). Hur mycket de sedan medvetet deltar i ett regionalt eller lokalt identitetsbygge varierar. Dagens basutställning i förslagsvis länsmuseet i Östersund kan bidra med flera exempel på bygget av en jämtländsk identitet.

De lokala identiteterna skulle sammantagna bilda nationen. Det mest extrema exemplet på detta var konstruerandet av Det tredje riket. Genom Heimatsmuseer skulle den nationella identiteten bekräftas genom känslan av att tillhöra den närmaste hembygden. På dessa Heimatsmuseer skulle inga ”Negerfetischfiguren” få finnas (Haydrich. Museumsfragen. Leipzig 1936). Landsbygden och familjen var rikets minsta byggstenar och de främsta komponenterna i formandet av den äkta tyska folksjälen.

När människor börjar ställa krav på självständighet för en region och att den skall bilda en egen stat så övergår den regionala identiteten till att bli nationell. Då förändras vanligen förutsättningarna helt för hur man från ledande håll ser på identitetsbygget i trakten. Men det finns naturligtvis stora variationer. ”Republiken Jämtland” har inte den allvarliga karaktär att identitetsbygget vid Jämtlands läns museum betraktas som ett svenskt samhälleligt problem, som när ett kurdiskt regionalt identitetsbygge övergår till att bli en del i skapandet av en kurdisk stat.

Ett ur museiaspekter mycket intressant regionalt identitetsbygge, på kulturhistorisk grund, är skandinavismen/nordismen. Det är ingen slump att Sveriges största kulturhistoriska museum heter Nordiska museet, en följd av familjen Hazelius djupa engagemang i den skandinavistiska rörelsen i mitten av 1800-talet. Artur Hazelius var med på det stora studentmötet 1856 och hänfördes. Under hela sitt liv höll han den skandinavistiska idén levande. Efter Hazelius död 1901 tonades dock nordismen ned för Nordiska museets del.

Under andra världskriget spelade Norden åter en stor roll för Nordiska museet och Skansen. Styresmannen Andreas Lindblom sade inför en utställning kring de nordiska grannländerna att de skulle ”visa den oupplösliga kultursamhörigheten oss emellan.” Lindblom blev också ordförande för Svenska finlandskommittén. Professor Yrjö Hirn talade på en Finlandskväll 1940 om att Finlands krigsmakt nu står beredd att försvara den östra gränsen: ”Finlands, men också den nordiska odlingens försvarsgräns”. Men var gränserna för en region skall gå beror naturligtvis på ideologiska och sociala faktorer. Nazisterna i Sverige angrep Nordiska museet och Lindblom för att de förbigått de svenska stamfränderna som är bittra inför hotet om en

snabbförfinskning och att ”…avsikten är att gå på i de nordistiska och

• Sida 171
•  Original

fennomaniserande ullstrumporna”. Den finska östgränsen var för dem inte Nordens östgräns, eftersom finnarna inte var rena arier. Nordiska museet kunde alltså uppfattas som Nordistiska museet!

I dag förs Norden åter fram som en region med en speciell folkgemenskap. I rapporten om Nordiskt samarbete i en ny tid (februari 1995) från Nordiska Ministerrådet står som första mening att det nordiska samarbetet bygger på ”en genuin värdegemenskap” (jfr Lindblom). I Rådets Museikommittés broschyr om kulturmiljövård skrivs om det nordiska kulturarvet i singularis. I broschyren menar man att ett utmärkande gemensamt drag för Nordens bebyggelseutveckling är gleshet och anonymitet. Dessutom är ett ”ledmotiv i nordbornas andliga och materiella förmåga till värdeskapande” en långvarig kamp mellan bonden och skogen: ”Den ensamma människans strävan till självförverkligande genom att övervinna naturen på platsen” har starkt danat en speciell nordisk identitet. Museikommittén menar att museer skall spela en stor roll i att bevara och förmedla detta gemensamma nordiska arv.

Det är viktigt att skilja mellan om regionen definieras utifrån rent

tekniska, geografiska och ekonomiska kriterier, eller om regionen

definieras utifrån känslan av en speciell regional gemenskap. Ett viktigt led i byggandet av en regional identitet är att bortse från att regionen är påhittad av människor. Den skall objektifieras, förvandlas till en ”naturlig” region, befintlig oavsett vad människor tycker och tänker. Historikern Eva Österberg går så långt i detta resonemang att hon menar att om regionen inte framstår ” som den ”naturliga” identifikationen…faller projektet samman”. (Österberg s. 31.)

Resonemangen ovan leder inte till slutsatsen att regionala identiteter faktiskt inte finns. De leder bara till slutsatsen att de finns så länge en större mängd människor påstår att de finns. Sundin skiljer mellan en spontan identitet som vuxit fram organiskt, och en konstruerad, auktoriserad, identitet. Frågan blir då hur den växer fram organiskt respektive hur den konstrueras. Naturligtvis kan gemensamma erfarenheter utifrån samma naturförutsättningar och näringar skapa likheter. Men jag menar också att region, liksom nation, kan bli en självuppfyllande profetia. Påstår riktigt många människor att en regional identitet finns så uppstår den verkligen.

Vi har ju erfarenheter av olikheter mellan språk, vanor, mentalitet m.m. i skilda landsdelar. Frågan är vad som är hönan eller ägget. Den självuppfyllande profetian att det finns en region byggd på gemensamma vanor och värderingar kan leda till att man förstärker bevarandet av bland annat en speciell dialekt, matvanor, byggnadsstilar. Vissa drag identifieras och renodlas sedan såsom varande

• Sida 172
•  Original

typiska för regionen därför att man, inte minst på museer, förväntas att göra så. Sedan härmar många det som finns på museet eftersom det representerar det ”riktiga” regionala/lokala kulturarvet. På detta sätt görs regionen alltmer självklar och ”naturlig”.

Olika drag kan sedan lyftas fram som grundval för skilda regionala identiteter. Ett intressant studieobjekt är vad man lägger störst vikt vid i skapandet av identitet – religion, klassamhörighet, mentalitet, kultivering m.m. Staden Wien är ett exempel på det sistnämnda. Där har framför allt stadens musikaliska söner lyfts fram, det finns ett Mozartmuseum, två Schubertmuseer, två Beethovenmuseer, ett Haydnmuseum samt ett minnesrum för Brahms, utöver ett stort musikmuseum och separata utställningar (1997) kring kompositörer som Mahler och Zemlinsky, alla verksamma i Wien. Kring dessa gestalter byggs en stolthet över hemstaden upp, och en grund för en ”äkta Wienidentitet”. Detta är tydligt i inte minst stadens turistbroschyrer. Valet är dock inte självklart, vilket det kan förefalla eftersom man har lyckats med att göra det ”naturligt” (jfr Österberg). Andra alternativ för identitetsbygget har funnits. Jämför med Paris som också härbärgerat många stora kompositörer, men inte alls valt dem för sitt identitetsbygge. Chopin-, Berlioz- eller Debussymuseer lyser helt med sin frånvaro.

En viktig fråga för museernas lokala och regionala identitetsbygge är alltså vilken identitet man skall bygga, och varför. I olika konfliktsituationer runt om i världen kan frågan vara livsavgörande. Eftersom dessa identiteter på olika sätt är konstruerade har inte minst museerna ett stort ansvar. Att bättre förstå kulturarvets och museernas roll i regionala identitetsprocesser, och att kunna perspektivera denna roll, är en central demokratifråga för många museer. Eller borde vara det!

Identifiering och utnyttjande av kulturarv – musealiseringsprocessen

Identifiering av kulturarv och inkorporerandet av dem i våra medvetanden och i vår praktik kan kallas för musealisering. Det enklaste svaret på vad som då menas med musealisering är – när något hamnar på museum. Men detta är ett otillfredsställande svar som inte säger någonting om vad som egentligen händer. Musealisering är dessutom en process som kan försigå utanför museer.

Musealisering som företeelse diskuteras i flera museivetenskapliga verk, t.ex. Lowenthal och Walsh. Landsantikvarie Karin Lindvall

• Sida 173
•  Original

bidrog till diskussion vid konferensen Museerna och kulturarvet på Nordiska museet 1997.

Musealisering är alltid en del av ett ideologiskt och kulturellt slagfält, där olika grupper och olika verksamheter strider om rätten att definiera vad som är vår historia, vad som är viktigt eller efemärt, vad som ska bevaras, vad som ska berättas.

Jag vill sammanfatta resonemangen genom att ställa upp ett antal hållpunkter på den väg som leder till att något fungerar som kulturarv. Denna process kan kallas för musealisering, vilket kan ske med både föremål, traditioner, minnen, berättelser liksom av enskilda personer eller grupper. Musealiseringsprocessens viktigaste funktioner är:

Identifiering

Isolering Symbolisering

(Bestämning) (Kontextbyte)

(Kodning)

1) Identifiering (bestämning) Man måste identifiera och bestämma vad som är värt att betrakta som speciellt bevaransvärt. Vad som skall definieras såsom kulturarv, i ett oändligt hav av presumtiva bevaransvärda kulturarv, är inte på förhand givet, även om det nästan alltid finns en strävan att i efterhand förvandla valet till ett självklart sådant. Identifieringen är en samhällelig process styrd av olika maktfaktorer. Inte sällan får identifieringsprocessen en egen organisatorisk form.

2) Isolering (kontextbyte) En följd av identifieringen är att den kulturarvsbenämnda företeelsen isoleras från sin ursprungliga kontext. Det är mest påtagligt när företeelsen flyttas till en annan plats, såsom ett museum. Men att märka ut något på plats är också en form av isolering. En byggnad eller en miljö märkt med skyltar har också isolerats från sin omgivning. Till och med utan dessa yttre insignier kan blotta vetskapen om att ett hus är uppmärksammat och under myndigheters övervakning bidra till att det i människors medvetande isoleras från omkringliggande byggnader.

Isoleringen kan ske på flera plan:

a) Den kulturarvsförklarade företeelsen lyfts ur sin geografiska omgivning. Det som är vardagligt på sin ursprungliga plats kan bli något mycket speciellt i och med att det hamnar på museer (i vissa fall tvärtom).

• Sida 174
•  Original

b) Företeelsen låses i tiden till en speciell tidsrymd, mer eller mindre lång. Så kan ett flera hundra år gammalt hus stå som representant för endast några dagar, såsom Ornässtugan i Dalarna.

c) Företeelsen förlorar sambandet med sin användning och sin användare. De nyanser som en bonde kan ge i beskrivningen av ett redskap reduceras till formelartade beskrivningar i läroböcker eller av museilärare. Den svenska fiolmusiken blev efter sekelskiftets musealiseringsprocess till något helt annat än vad den varit i sin ursprungliga funktion i logarnas ungdomsgäng.

3) Symbolisering (kodning) Den isolerade företeelsen ges en symbolisk betydelse, den omkodas till att betyda något helt eller delvis annat än vad den gjorde i sitt ursprungliga sammanhang. Det som musealiseras kodas om till att bli bärare av en speciell samtida betydelse, utifrån en samtida värderingsgrund. Bron i Mostar kan stå som symbol för den egna kulturens vilja till överlevnad. Men från en annan ideologisk utgångspunkt står bron som symbol för en artfrämmande kultur i det egna landet. Arbetarrörelsens fanor symboliserade länge en folklig pionjäranda som skapat vårt välfärdssamhälle. I dag riskerar de att omkodas till uttryck för en lite naiv arbetarrörelsebyråkrati. Det slutliga målet i det kulturella slagfält Karin Lindvall resonerar om är att kunna bestämma vad kulturarvet skall symbolisera i samtiden och i framtiden. Den symbolisering man ger olika företeelser kan sedan styra identifieringen av nya kulturarv. Symboliseringen spelar alltså en mycket central roll i musealiseringsprocessen, starkt beroende av samhällets dominanta värderingar. Modellen av musealiseringsprocessen bör därför skrivas så här:

Symbolisering

⇒ Identifiering ⇒ Isolering ⇒ Symbolisering ⇒ Identifiering…

(bestämning) (kontextbyte) (kodning)

Museerna och publiken

Resonemangen ovan har främst handlat om att identifiera, bevara och koda kulturarv. Men en annan viktig demokratifråga är vilka som har

tillgång till kulturarvet. De relativt fåtaliga publikundersökningar

som gjorts på svenska museer visar att det är en majoritet medelklass och högre utbildade personer som besöker museer. Det är också vanligare att barnfamiljer och äldre går på museer än ungdomar (om de inte går via skolan). Detta är förmodligen förhållandet i stora delar av

• Sida 175
•  Original

västvärlden. En demokratifråga är då att få en större bredd på den publik som av olika skäl besöker museer.

För museers del handlar det om att publiken dels skall ha tillgång till samlingar, dels att via utställningar få möta tolkningar av kulturarvet. I inledningen diskuterades vad vi kan kalla för museernas legitimitetskris – att den kulturarvsbevarande verksamheten kan komma i motsättning till den förmedlande. Eventuellt kan museer göra attraktivare utställningar inom nuvarande budgetar, men då måste den tillspetsade frågan ställas: när resurserna är begränsade – skall museerna lägga mer av sina medel på utställningar och marknadsföring även om det sker på bekostnad av att samla och vårda kulturarv? Främjar det museernas demokratiska funktion?

En motsägelse som påverkar museernas förhållande till publiken är å ena sidan bildningsuppgiften och å den andra sidan behovet av att dra mycket publik. Den svenska museiutredningen Minne och bild-

ning (1994) betonade bildningsfunktionen mycket starkt. Detta upp-

skattades på många museer. Bildning är dock inte liktydigt med ett kunskapsinhämtande i största allmänhet. Bildning handlar om förmedlandet av ett genomtänkt budskap. I detta sammanhang är naturligtvis bildning i demokratiska normer och värderingar är ett viktigt mål. Vi måste ta ställning till vilka budskap museer skall förmedla, och detta val är inte självklart. Som sagt – kulturarv har inte automatiskt en demokratisk funktion, men kulturarv kan fylla en sådan.

En relativt vanlig idé är att museer skall presentera ett material så ”objektivt” som möjligt, så att publiken själv kan ta ställning. Men idén är svårgenomförbar. Medvetet eller omedvetet finns värderingar bakom både identifikationen och symboliseringen av det kulturarv som visas upp. Detta resonemang hänger sedan samman med hur utställningar byggs och hur de tas emot av publiken. I hur hög grad kan åskådare själva analysera det de ser? Om de professionella kulturarvsarbetarna inte tolkar det som ställs ut, så kommer andra att tolka det åt dem. Skall t.ex. utställda straffredskap tolkas som exponenter av en mindre slapphänt lagstiftning eller som exempel på ett förlegat strafftänkande (jämför strafflagsdebatten i USA)? Menar vi allvar med resonemangen om museernas bildande demokratiska funktion måste också museer ta ställning mellan olika tolkningar av kulturarvet, inte minst i utställningar.

• Sida 176
•  Original

Villkor för museernas demokratiska funktion

Ideologier och värderingar i kulturarvsarbetet kan bli tydliga först när samhälleliga faktorer tränger sig på och kräver ställningstaganden. Striderna i det forna Jugoslavien är ett exempel jag redan berört. Ideologier kan också bli tydligare när utomstående kodar ens kulturarv på ett nytt sätt, som när Skansen 1941 besöktes av nazistiska kulturreportrar. I Brusseler Zeitung konstaterades att svenskar är alltför påverkade av det skadliga arvet från 1789 och av den moderna typen av demokrati. Men – lösningen för svenskarna var att gå till Skansen och kulturhistorien.

Samtidigt vore det så lätt för just svenskarna att påminna sig sin egen äldsta demokratiska ordning som fanns redan långt före franska revolutionen och som aldrig hade haft behov av att antaga de främmande idéerna om den tygellösa åsiktskampen alla mot alla. … I storstadens omedelbara närhet kan vi med våra egna ögon eftertryckligt se att det svenska folklivet klarast kommer till uttryck i sin gamla nordiska bondekultur. Därvid var museets skapare inte bara etnologer utan minst lika mycket pedagoger. (Brüsseler Zeitung 21/2 1941)

Detta var en helt annan symbolladdning av kulturarvet på Skansen än vad den överväldigande majoriteten svenskar gav det.

Ett grundläggande villkor för museernas demokratiska funktion är alltså kunskapen och förmågan att synliggöra och problematisera objektifieringar och stereotypiseringar, och att ifrågasätta modebegrepp inom den egna verksamheten som exempelvis ”kulturarv” och ”identitet”. De museianställdas utbildning och träning är därför central. Den grundläggande kunskapstriangel som borde byggas för museianställda och för museer som forskningsinstitutioner är:

Kulturhistoria

⇔

Samtiden

Samlingarna Dokumentation

Materiella kulturprodukter Metod- och teoriutveckling

Museivetenskap

Musealiseringsprocessen

Egna samhällsrollen.

⇔

⇔

• Sida 177
•  Original

Referenser

Alzén, Annika (1996) Fabriken som kulturarv. Frågan om industri-

landskapets bevarande i Norrköping 1950–1985. Stockholm: Ste-

hag: B. Östlings bokförlag. Symposium Arcadius, Kerstin (1997) Museum på svenska. Länsmuseerna och kul-

turhistorien. Stockholm: Nordiska museet

Beckman, Svante (1993) ”Om kulturarvets väsen och värde”.

(Ur Modernisering och kulturarv, red. Anselm, J.). Stockholm: Stehag: B. Östlings bokförlag. Symposium Beckman, Svante (1998) ”Vad vill staten med kulturarvet”?

(Ur Kulturarvets natur, red. Alzén, A./Hedrén, J.). Eslöv: B. Östlings bokförlag. Symposium Bohman, Stefan (1997) ”Besökarna och museendet av historien”.

(Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons Bohman, Stefan (1997) Historia, museer och nationalism. Stockholm:

Carlssons Bohman, Stefan (1997) ”Vad är museivetenskap, och vad är kul-

turarv”. (Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons Bohman/Lindvall (1997) ”Museerna i samhället och samhället i

museerna. En positionsangivelse”. (Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons

Brüsseler Zeitung 21/2 1941 Kultur för regional tillväxt (1998) Stockholm: Kulturdepartementet

Lowenthal, David (1995) The past is a Foreign Country. Cambridge:

Cambride University Press Lundberg, Bengt (1997) ”Med besökare X mellan modernt och post-

modernt”. (Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons Lundström, Anna (1995) ”Vi äger gatorna i kväll”. Om hyllandet av

Karl XII i Stockholm den 30 november 1991. (Ur Gatan är vår.

Ritualer på offentliga platser, red. Klein, B.). Stockholm: Carlssons

Regeringens proposition 1996/97:3 Kulturpolitik SOU 1994:51Minne och bildning. Museernas uppdrag och organi-

sation

SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning

• Sida 178
•  Original

Silvén-Garnert, Eva (1997) ”Samtidsforskning som ett förhållnings-

sätt”. (Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons Sundin, Bosse (1997) ”Hembygden som idé. Konstruktion av lokal

och regional identitet”. (Ur Museer och kulturarv, red. Palmqvist, L./Bohman, S.). Stockholm: Carlssons Sundin, Bosse (1997) ”Utställningen som medel för kulturell mobi-

lisering; globalt, nationellt och lokalt”. (Ur Kunskapsarv och

museum, red. Lundberg, B./Råberg, P.). Umeå: Umeå universitet

Tingsten, Herbert (1995) ”Nationell självprövning”. (Ur Svenska

krusbär, red. Linnell/Löfgren, M.). Stockholm: Bonnier Alba Vår skapande mångfald. Rapport från Världskommissionen för kultur

och utveckling (1996) Stockholm Walsh, Kevin (1997) The Representation of the Past. Museums and heri-

tage in the post-modern world. London: Routledge

Österberg, Eva (1994) ”Tradition och konstruktion” ur Den regio-

nala särarten, red. Blomberg/Lindquist. Stockholm: Studentlitte-

ratur

• Sida 179
•  Original

Ideologi og folke-

bibliotekpolitikk – eit

demokratispørsmål

Geir Vestheim

Bakgrunnen for denne artikkelen er eit større arbeid eg gjennomførte for noen år sia og som handla om norsk folkebibliotekpolitikk frå 30åra og fram til midten av 90-talet.¹ Men sjølv om materialet for denne studien er henta frå Noreg, er dei problemstillingane som det dreiar seg om, fellesnordiske av karakter. Ja, eg vil hevde at desse spørsmåla er aktuelle i mange industrialiserte land i vår tid. Djupast sett handlar det om folkebiblioteka primært skal tene relativt kortsiktige og instrumentelle nytteomsyn, eller om dei skal vera demokratibyggande institusjonar som arbeider i eit lengre perspektiv med å formidle kulturarven og bringe dagsaktuell opplysning til samfunnsborgarane.

Folkebibliotekpolitikk under ”den sosialdemokratiske orden”

La meg først ta eit steg tilbake: Ei nemnd som vart kalla Folkeopplysningsnemnda og som vart sett ned av den norske regjeringa i 1934, gjekk inn for å koordinere norsk folkeopplysningspolitikk over heile det kulturpolitiske feltet. Innstillinga frå denne nemnda, saman med den første biblioteklova i 1935, etableringa av Statens bibliotekskole i 1940 og arbeidarrørsla sitt opplysningsarbeid i 30-åra, vart til mot slutten av ein periode med dystre økonomiske og sosiale erfaringar, men perioden bar og bod om eit økonomisk og politisk klimaskifte i positiv retning. Arbeidet med den statlige kulturpolitikken og folkebibliotekpolitikken som del av velferdspolitikken vart gjort med optimisme og tru på framtida. Kulturoptimismen og framstegstrua frå tida før første verdskrigen vart vekt til live att, men nå under nye

• Sida 180
•  Original

perspektiv: ”Den sosiale ingeniørkunsten” syntest å ha nådd fram til eit nytt stadium med den keynesianske blandingsøkonomien og den sosialdemokratiske planleggingsstaten som dei fremste reiskapane for å skapa sosial velferd. I dei skandinaviske landa vart dei partipolitiske konfliktane dempa ned mot slutten av 30-talet, og dei sosialdemokratiske partia stod for politisk stabilitet både fordi dei kunne danne stabile regjeringar, men og fordi dei hadde moderert ideologien sin, var godt organiserte, samarbeidde med fagrørsla og heldt orden i eigne rekker.

For Noreg og Danmark vart krigsåra 1940–45 sjølvsagt ei unntakstid, men kampen mot okkupasjonsmakta, suspensjonen av dei demokratiske rettane og striden for å greie seg gjennom krigskvardagen, skapte i alle fall ikkje mindre tru på offfentlig og særlig statlig styring. Og nokså fort etter krigen kom både Danmark og Noreg til å likne mye på Sverige, som ikkje hadde vori okkupert. Med andre ord såg det ut til at den strukturelle likskapen mellom dei skandinaviske landa hadde overlevd krigen og at ”den sosialdemokratiske orden” (Furre 1991) som slutten av 30-åra hadde lagt grunnen for, utvikla seg for fullt dei første tre tiåra etter krigen. I perioden frå 1935 og fram mot midten av 60-åra kan det vera gode grunnar til å legge vekt på kontinuitet i politikken og i mindre grad la krigsåra markere eit skilje. For bibliotekpolitikken sin del er det all grunn til å legge vekt på kontinuitet meir enn brott.

Når eg på ein samanfattande måte skal karakterisere samfunns- og kultursituasjonen i denne optimistiske vekstperioden, vil eg legge vekt på tre forhold:

Det eine forholdet er at dei sosiale institusjonane i den nordiske samfunnsformasjonen (f.eks. familien, vennekretsen og nabolaget, skolen, religionen, kulturlivet og idretten) hadde ein relativ stabilitet og fungerte med bakgrunn i ein normativ tradisjon frå generasjonane før som framleis var intakt. Enkeltindividet var enda ikkje ”frisett” frå sosiale normer og institusjonelle bindingar, og det gjaldt alle samfunnslag – ikkje minst arbeidarklassen, som hadde samhald som ideologisk grunnverdi.

Det andre er at den samfunnsmessige basisen – den politiske institusjonen, rettsapparatet, samfunnsøkonomien, klasseforholda – såg ut til å ha funni ei form der dei ulike delane var i ferd med å ”falle på plass”. Velferdspolitikken, det store ideologiske fellesprosjektet, skulle vera garantist for at alle fekk meir av fellesgoda enn før. Og sjølv om det tok tid før alle fekk det dei hadde krav på, eksisterte det ein visjon om at samfunnet nærma seg ein idealtilstand. Folk aksepterte ”eit fornuftig herredømme og ein fornuftig stat” (Skjervheim 1992)

• Sida 181
•  Original

som grunnlag for det gode livet dei fleste rekna med ville komma. Det psykologiske forholdet at mange trudde eit rettferdig samfunn var innanfor rekkevidde, gjorde at folk heldt ut og såg framover sjølv om det framleis var mye urett som skulle bøtast på.

Og det tredje poenget mitt bygger på ein teori om at folk subjektivt opplevde den verda dei levde i, som relativt samanhengande og integrert. Livsverda (familielivet, vennekretsen, naboskapet) stod i eit samspel med det som skjedde i systemverda (i yrkeslivet, i lokalpolitikken og det lokale organisasjonslivet). Særlig i den tidlige fasen av perioden var klassekjensla subjektivt levande hos breie lag av folket. Den individuelle og gruppebaserte identitetsskapinga skjedde innanfor rammer som både var synlige, avgrensa og kontrollerbare. Samtida stod for mange fram som ein meiningsfull totalitet, ei tid med eit stort potensiale som enda ikkje var realisert. Dei innebygde motsetningane i den moderne sivilisasjonen såg på overflata ut til å ha gått opp i ein syntese på eit høgare nivå.

Paradoksalt nok såg det ut til at den sosialdemokratiske velferdspolitikken i dei skandinaviske landa var i ferd med å realisere Henry Fords ideal frå tidlig i hundreåret, a new type of worker, som tente nok pengar og hadde nok fritid til å konsumere dei masseproduserte varene som fabrikkane han arbeidde i, sende ut i stadig større mengder (Harvey 1989). Etterkrigssamfunnet var prega av ein maktbalanse mellom staten, den private kapitalen og fagrørsla og var ei samfunnsform som bygde på kompromissing og rasjonell planlegging. Den sosialdemokratiske blandingsøkonomien og velferdspolitikken i 50–60-åra stod for mange som det moderne samfunnet i høgste potens, ei levandegjering av idealet i den moderne humanismen med ein harmonisk balanse mellom individuell fridom, samfunnsmessig styring og demokrati. David Harvey (1989) poengterer at dette var ein fase i kapitalismen som greip inn på alle livs- og samfunnsområde og skapte eit samanhengande system av økonomiske, sosiale og kulturelle bindingar.

Denne ”oppstigande” samfunnsformasjonen bygde på ein ide om at det fanst fellesverdiar og store fellesprosjekt, og at det var samfunnsinstitusjonane si oppgåve å sørgje for at desse fellesverdiane kom alle til gode. Den velferdspolitiske tankegangen danna ei ideologisk overbygning og ei ”stor forteljing” som gav rettesnor for distribusjonen av fellesgoda.

Folkeopplysningstanken slik han vart utforma for folkebiblioteka frå midten av 30-talet og fram til 60-åra, gav både legitimitet til og vart forma av velferdspolitikken. Folkebibliotekpolitikken kom derfor til å bli ein del av det kulturpolitiske fellesprosjektet. I dette per-

• Sida 182
•  Original

spektivet var forskjellen mellom den nasjonalliberale (og sosialliberale) og den sosialdemokratiske tradisjonen i folkebibliotekpolitikken nyansar i mønsteret på ein større vev. I eit samfunn der normsystema i dei sosiale institusjonane og i dei kulturelle og politiske institusjonane framleis var relativt intakte, fanst det ein verdimessig og ein intellektuell infrastruktur som folkeopplysningsideen kunne passe inn i. Den folkeopplysningslinja som bibliotekpolitikken følgde i denne perioden, tok først og fremst sikte på det Lars Arvidson (1992) nemner som medborgarbildning, som skulle gjera samfunnsmedlemmene til opplyste og kompetente borgarar. Det fall saman med den allmenne kulturpolitiske optimismen i tida.

Dei politiske, sosiale og økonomiske forholda under perioden for ”den sosialdemokratiske orden” var gunstige for konsensusdanning i dei nordiske landa. Ein viss grad av konsensus er nødvendig i eit samfunn der ein skal gjennomføre store fellesprosjekt, og i norsk folkebibliotekpolitikk og kulturpolitikk i denne perioden kom dette svært klart til uttrykk, kanskje klarare enn på noe anna område. Fram mot midten av 60-talet var kulturpolitikken ikkje eit omstridd ideologisk spørsmål i den offentlige debatten, men heller eit spørsmål om ressursar, organisering og distribusjon. Det rådde ein kulturpolitisk borgfred. Slik var det og i bibliotekpolitikken.

I vårt hundreår er det først og fremst dei nasjonalliberale med tilknyting til det politiske sentrum, folkerørslene og arbeidarrørsla som har gjort folkeopplysningstanken til kjerneelement i kultur- og bibliotekpolitikken. Sjølv om dei nasjonalliberale og sosialdemokratane hadde noe ulike mål for folkeopplysningsarbeidet og bibliotekpolitikken, stod dei likevel innanfor rammene av ein bibliotekpolitisk konsensus, og dei var samde om at folkebibliotektenestene burde integrerast i eit samla kulturtilbod frå velferdsstaten. Fram mot midten av 60-talet var dei og samde om innhaldet i folkebibliotektenestene, det var den nasjonale einskapskulturen som skulle bringast ut til folket. Dette skjedde samtidig med at folkerørslene, og særlig arbeidarrørsla, vart ein viktig maktfaktor.

Staffan Larsson (1995) peiker på at det historisk sett har vori ein påfallande parallellitet mellom framveksten av folkeopplysninga og auka makt for folket. Under ”den sosialdemokratiske orden” nådde folkeopplysningstanken i bibliotekpolitikken ein sterkare posisjon enn noen gong. Folkeopplysningstanken var ein integert del av den dominerande ideologien i samfunnet, og verken folkebiblioteka eller dei etablerte folkopplysningsorganisasjonane hadde behov for radikale samfunnsforandringar. Ettersom folkeopplysningsrørsla ikkje kjende behov for å utfordre makta, men tvert imot sjølv hadde behov

• Sida 183
•  Original

for å legitimere den ideologiske maktposisjonen ho var i, vart folkeopplysningsrørsla og folkebibliotekpolitikarane mindre kritiske til det samfunnet dei fungerte innanfor. Folkeopplysningsarbeidet vart etter kvart eit fast innslag på statsbudsjettet, det skapte ei sterk binding til statsmakta. Folkeopplysninga kom til å begynne med i stand etter lokale initiativ og behov, men fekk etter kvart eit tvetydig og komplekst forhold til sentrale maktinstansar (Gustavsson 1995). Og den delen av folkeopplysninga som folkebiblioteka tok seg av, vart aller sterkast integrert i statsmakta. Ein kan altså her tala om at folkeopplysningsgstanken disiplinerte folket, og etter kvart som ideen vart integrert i det etablerte, kom det og til å dreie seg om ein indre sjølvdisiplin innanfor kollektivet, ein ideologisk sjølvdisiplin utan tvang som legitimerte ”ordna” sosiale forandringar (Larsson 1995).

Folkebibliotekpolitikk, oljealder og nyliberalisme

I det følgjande skal eg beskrive ei økonomisk og ideologisk perspektivforskyving i 70- og 80-åra som fekk konsekvensar for bibliotekpolitikken. Noreg skilde seg her ut frå dei andre nordiske landa fordi Noreg vart ein oljenasjon og fekk eit tilskott til nasjonaløkonomien, men dei tendensielle trekka i samfunnsutviklinga skilde seg likevel ikkje mye frå dei andre nordiske landa – eller frå andre vesteuropeiske velferdsstatar, for den saks skuld.

Det norske Arbeidarpartiet mista det reine fleirtalet på Stortinget etter valet i 1961, men vart sittande med regjeringsmakta til august 1963, da den første borgarlige regjeringa sia 1935 tok over etter mistillit mot Arbeidarpartiet i Kings Bay-saka. Ho vart eit parlamentarisk intermesso, men ved stortingsvalet i 1965 fekk dei borgarlige partia reint fleirtal og sikker regjeringsmakt. Det sosialdemokratiske regjeringsmonopolet vart broti etter tredve år, og dette var eit teikn på at ”den sosialdemokratiske orden” ikkje lenger var så sjølvsagd.

Den politiske uroa med kritikk både frå høgre og venstre for Arbeidarpartiet, varsla nye tider og strukturelle endringar i det moderne Noreg. Det norske samfunnet mot slutten av 60-åra kan framstillast som ei overgangstid. Det var prega av økonomisk vekst og sosial utjamning, men det bar og i seg kimen til kritikk, kulturelt oppbrot og ei ”omorganisering” av samfunnsformasjonen, dvs. av strukturane i dei sosiale institusjonane (Østerberg og Engelstad 1995). Prosessen gjekk vidare i 70- og 80-åra: 70-åra gav Noreg oljepengar, men og økonomisk turbulens. Det norske oljeengasjementet

• Sida 184
•  Original

gjorde landet enda meir avhengig av internasjonal økonomi enn før. Den politiske kritikken frå venstresida retta seg mot den sentraliserte styringsstrukturen og utvatning av folkestyret. Utfallet av EF-striden i 1972 viste at det let seg gjera å mobilisere ei grasrotrørsle mot det sentraliserte maktapparatet i den sosialdemokratiske vekststaten. Djupare sett var dette ein reaksjon mot negative erfaringar ved den moderniseringsprosessen som landet hadde gjennomgått sia midten på 30-talet. Sentraliseringsfilosofien frå dei to første tiåra etter krigen møtte motstand. Kvinnene organiserte seg. Oppildna av sigeren i EFkampen reiste bygdene nye krav overfor staten. Høgresida i politikken var og på offensiven med kritikk mot veksten i dei offentlige budsjetta og mot dei offentlige reguleringane.

Ved valet i 1969 fekk Arbeidarpartiet 46,5 % av røystene, Høgre 18,8 %. Men i 1981-valet var forholdet at Arbeidarpartiet fekk 37,2 % og Høgre 31,7 %. Og i 1989 var forholdet mellom dei to partia 34,3 % mot 22,2 %. Det nye og ekstremt liberalistiske Framstegspartiet etablerte seg på Stortinget i den same perioden og fekk i 1989 13 % av røystene. Partiet var ved dette valet større enn både Kristeleg Folkeparti, Senterpartiet og Sosialistisk Venstreparti.

Eg trekker fram desse tala for å vise at det politiske bildet forandra seg radikalt i 70- og 80-åra. Den politiske forandringa hang nøye saman med strukturendringar i det norske samfunnet. Utdanningseksplosjonen og ein sterk vekst i mellomklasseyrka er eit viktig aspekt. Offentlige og private tenester fekk stadig større betydning, særlig etter at datateknologien fekk gjennomslag i 80-åra. Ein veksande kritikk mot sterk statsmakt og statlig og kommunalt byråkrati førte til krav om reformer i den offentlige forvaltninga – ofte på grunnlag av organisasjonsteori som bygde på amerikanske erfaringar. Staten og kommunane gjekk inn i ei rekke forvaltningsreformer med nyliberalistisk tilsnitt. Mange har omtala denne prosessen som ei forvitring av velferdsstaten, der dei store fellestiltaka som vart finansierte over skattesetelen vart avløyste av lausslept jappeøkonomi og tendensar til privatisering av samfunnsoppgåvene.

Velferdspolitikken har fått kraftige riper i lakken. Og det gjeld i dei fleste vesteuropeiske industrisamfunn, men i dei skandinaviske landa har det vori ekstra godt synlig nettopp fordi den sosialdemokratiske velferdspolitikken lenge var så framtredande – også under borgarlige regjeringar.

Men frå slutten av 60-talet og framover til i dag har vi gradvis fått eit politisk klimaskifte som stikk djupt og femner vidt. Perioden kan karakteriserast som ei oppbrotstid, kulturelt og politisk. Dei gamle gode sanningane er ikkje lenger så sjølvsagde, heller ikkje i kultur- og

• Sida 185
•  Original

folkebibliotekpolitikken.

I bibliotekpolitikken begynte oppbrotet i 60-åra med debatten om Norsk kulturfond og innkjøpsordninga for skjønnlitteratur, og det vart ført vidare i striden om den nye kulturpolitikken i 70-åra. Men eg vil presisere at i desse debattane var det ingen av partane som ønskte å forlate dei velferdspolitiske prinsippa i kultur- og bibliotekpolitikken. Det var prinsipiell semje om at kulturgoda burde nå fram til alle, men det var usemje om kva slags variant av kultur som skulle prioriterast, enten den tradisjonelle danningskulturen² med vekt på kunstnarisk kvalitet eller den desentrale, deltakarorienterte aktivitetskulturen der verdien først og fremst låg på det sosiale planet. Denne usemja låg likevel innanfor rammene av det moderne velferdsprosjektet som vart bori fram av ”den sosialdemokratiske orden”. Ho var knytta til to kulturideologiar som rett nok var ulike, men dei hadde likevel ei felles rot i den moderne opplysningstradisjonen. Forskjellane låg først og fremst i ulike oppfatningar av kva som var den ”beste” kulturen for folket. Som ideologiar og bibliotekpolitiske strategiar stod dei mot kvarandre i eit dialogisk forhold slik Edgar Morin (1987) skildrar dialogikken i den vesteuropeiske kulturkretsen, men dei stilte ikkje spørsmål ved sjølve grunnverdien av det å formidle ein felles kulturarv. I denne striden hevda bibliotekfolk at ein skulle prioritere det nasjonale nivået, mens dei ”nye” kulturpolitikarane ville legge mest vekt på det lokale nivået. Men sjølv ikkje dei mest ihuga tilhengarane av den nye kulturpolitikken ville kaste ut einskapskulturen og den nasjonale kulturen, og dei som forsvara den gamle folkeopplysningsstrategien etter prinsippet om ”demokratisering av kulturen”, hevda ikkje at lokal amatør- og aktivitetskultur var verdilaus.

Å tolke den nye kulturpolitikken i 70-åra som eit uttrykk for ”små forteljingar” i eit anti-moderne prosjekt og dermed eit kvalitativt oppbrot i fundamental forstand, er etter mi oppfatning ei misforståing. Dei ”store forteljingane” heldt fram under den nye kulturpolitikken, men under nye vilkår. Den nye kulturpolitikken hadde som føresetnad at det identitetssøkande ”balansearbeidet” for enkeltindividet og sosiale grupper (Nielsen 1993) skulle skje innanfor institusjonelle rammer i den private sfæren og i lokalsamfunnet, ikkje minst som ei førebuing for at folk skulle kunne ta imot impulsar frå einskapskulturen. Samtidig skulle det dannast ein ”indre” motstand mot den spekulative delen av den moderne industrikulturen. Den nye kulturpolitikken førutsette derfor og at dimensjonane samfunn (forstått som dei institusjonelle og strukturelle rammene for folks liv) og

kultur (forstått som den subjektive betydnings- og meiningsberande

• Sida 186
•  Original

dimensjonen i livet) skulle utviklast i nær samanheng.

Alt dette er teikn på at ein framleis heldt fast på forestillinga om større og samanhengande kulturtradisjonar, og eg vil derfor heller tolke den desentraliserte kulturpolitikken som ei tilpassing til eit nytt utviklingsstadium i den moderne samfunnsformasjonen. Når bibliotekarane kom på kollisjonskurs med den nye kulturpolitikken, var det fordi dei var bundne til ein kulturpolitisk modell som hadde feste i eit samfunn som var i ferd med brytast opp. Brotet med den ”fordistiske” samfunnstypen og dei bibliotekpolitiske følgjene av det, er temaet for resten av dette avsnittet.³

Den ”fordistiske” produksjons- og konsumpsjonsmodellen bygde på prinsippa om masseproduksjon i stor skala, langsiktig planlegging, standardisering, regulering, optimal maktbalanse mellom stat, kapital og arbeid og stabile sosiale, politiske og kulturelle omgivelsar. Denne produksjons- og konsumpsjonsmodellen fungerte så lenge det var mulig å ekspandere på ledige verdsmarknader, men da desse marknadene vart metta av dei amerikanske, vesteuropeiske og japanske storindustriane, oppstod eit marknadsproblem. Og den rigide alliansen av storkapital, mektige fagforeiningar og mektige statar som ”fordismen” hadde skapt, meistra ikkje denne utfordringa.

Det var under slike forhold tidlig på 70-talet at omstruktureringa av den internasjonale kapitalismen begynte å skyte fart for alvor, og ut av dette voks ein nye produksjons- og konsumpsjonsmodell som samfunnsgeografen David Harvey (1989) kallar flexible accumulation: ”It rests on flexibility with respect to labour processes, labour markets, products, and patterns of consumption”.⁴ Det karakteristiske ved denne modellen er at han har skapt nye produksjonssektorar, nye finansieringsmåtar, nye marknader og omfattande fornyingar innanfor teknologi og organisasjon. Staten har fått ein svekka posisjon, som bl.a. kjem til uttrykk i desentralisering av statsmakt. Dei sterke fagforeiningane på dei store fabrikkane under ”fordismen” har måtta vike for større individualisme i dei tenesteproduserande verksemdene under systemet for ”fleksibel akkumulasjon”.⁵

Det kulturelle motstykket til denne økonomiske modellen skildrar Harvey i slike vendingar:

The relatively stable aesthetic of Fordist modernism has given way to all the ferment, instability, and fleeting qualities of a postmodernist aesthetic that celebrates difference, ephemerality, spectacle, fashion, and the commodification of cultural forms.⁶

Harvey vedgår at det er vanskelig å vise korleis og i kva grad holdningar til politikk og kultur har skifta i pakt med transformasjonen

• Sida 187
•  Original

frå ”fordisme” til ”fleksibel tilpassing”, men set fram ein teori om at det i dei vestlige industrilanda har skjedd

a general shift from the collective norms and values, that were hegemonic at least in working-class organizations and other social movements in the 1950s and the 1960s, towards a much more competitive individualism as the central value in an entrepreneurial culture that has penetrated many walks of life.⁷

Enkelte tema frå den bibliotekpolitiske debatten etter 1970 kan diskuterast i dette perspektivet. I eit samfunn der det vart stilt kritiske spørsmål til dei ideologiane som konstituerte velferdsstaten, vart det vanskelig å presentere kulturelle ”forteljingar” som nettopp hadde legitimert den same velferdspolitikken. Ei av desse ”forteljingane” var folkeopplysningstradisjonen. Utdanningseksplosjonen, ei viktig side ved strukturendringane i velferdssamfunna, underminerte paradoksalt nok folkeopplysningsargumentet i bibliotekpolitikken. Når stadig større delar av folket kom på skolebenken eller fekk formell utdanning gjennom vaksenopplæringstiltak, kunne det med god grunn hevdast at det ikkje lenger var behov for folkeopplysning i tradisjonell form. Folkeopplysninga hadde før vori ein alternativ veg til kunnskap for dei sosiale gruppene som ikkje fekk tilgang til formell utdanning ut over folkeskolen. Vaksenopplæringa kom gradvis til å overta store delar av det tidligare folkeopplysningsarbeidet, og studieorganisasjonane vart meir nytteorienterte i arbeidet sitt. Dersom dei skulle konkurrere, måtte dei tilby kurs som gav formalkompetanse.

Det var denne endringa i utdannings- og opplæringstilboda den norske folkebiblioteklova av 1971 vart påverka av. Nemninga ”folkeopplysning” vart borte i lovteksten. Samtidig innebar det at folkebiblioteklova tilpassa seg ei utvikling der encyklopedisk danning fekk prioritet framfor samfunnsborgaropplysning og personligdomsutvikling (Båtnes 1994).

Eit slagord for folkebiblioteka i 70-åra var at dei skulle innrette seg etter det nye utdanningssamfunnet, og den gongen var folkebiblioteka sine oppgåver innanfor vaksenopplæring eit mye diskutert tema. I 80-åra og første halvparten av 90-åra møtte folkebiblioteka for alvor eksplosjonen innanfor høgare utdanning. Ein del av ekspansjonen innanfor høgare utdanning låg i desentraliserte undervisningstilbod for folk som studerte ved sida av ein jobb, og desse nye studentane, som til daglig ikkje kunne nå biblioteket ved den institusjonen dei var studentar ved, oppsøkte det nærmaste folkebiblioteket for å låne faglitteratur. Slik kom folkebiblioteka i til å bli konfron-

• Sida 188
•  Original

terte med kravet om individuelt tilpassa tenester, og ein ny type ressurskrevande og formålsrasjonell bibliotekbrukar dukka opp (Vestheim 1992). Og nettopp forventningane om individuelt tilpassa tenester frå medvitne brukarar viser at prinsippet om fleksibilitet og fekk innpass i folkebiblioteka. Den ”fordistiske” kulturformidlingsstrategien med utgangspunkt i folkeopplysningstradisjonen under ”den sosialdemokratiske orden”, vart av mange på bibliotekfeltet oppfatta som gammaldags, og i folkebibliotekpolitikken vart folkeopplysningsargumentet borte frå dei statlige politikkdokumenta. Ideologisk var dette ei forskyving frå kollektive normer og verdiar til konkurranseorientert individualisme, essensen i den seinmoderne samfunnsmodellen for ”fleksibel tilpassing”.

Mange samfunnsforskarar og kulturanalytikarar har dei seinare åra vori opptatt av den ”frisettinga” av individet frå normer i tradisjonelle sosiale institusjonar som tidligare skapte ei tett binding mellom samfunn, individ og kultur. Tidligare var det først og fremst intellektuelle og kunstnarar som søkte ei slik form for lausriving i forhold til bindande normer og tradisjonar, og det var i samsvar med den romantiske myten om kunstnaren og den intellektuelle som outsidarar i det gode selskap. Men i dei seinare tiåra har den kulturelle ”frisettinga” av individet, med god hjelp frå moderne media, vorti spreidd til store delar av folket, og dermed det vorti ei utfordring for samfunnet av heilt andre dimensjonar. Ideologien bak fenomenet ”fleksibel tilpassing” støttar opp under tildrivet til å søke alternative identifiseringar og referansar til dei som dei tradisjonelle institusjonane for normdanning kan tilby. I den moderne medieverda står individet i den situasjonen at det kan ”velja” å ”setta saman” sin eigen identitet på grunnlag av ein internasjonal ”livsstilsmarknad”. Henrik Kaare Nielsen (1993) nemner dette fenomenet som den kulturelle modernise-

rings fullbyrdelse og skildrar det som eit ekstremt utslag av dei djup-

strukturelle endringane i den moderne samfunnsformasjonen. Han framstiller det altså ikkje som ”postmodernisme”, men som dei nye livsvilkåra innanfor det moderne samfunnet:

Kulturelle opbrud er den nye normalitet, som tendentielt omfatter alle klasser og lag, aldersgrupper, etc., og i kombination med den forcerede internationale integration aftegner der seg hermed på den kulturelle front et fremtidsperspektiv, hvor en pluralitet av livs- og kulturformer spiller sammen (...).⁸

Den nye oppbrotskulturen skaper det kulturelt frisette mennesket som skal søke identiteten sin i ein uoversiktlig røyndom prega av

• Sida 189
•  Original

nåtidstenking og tilfredsstillelse av individuelle behov (Gleerup 1991).

Med litt dristigheit kan teorien om ”frisetting” overførast til kulturpolitiske prosessar av det slaget denne artikelen handlar om. På det sosiale feltet bibliotek har institusjonelle doksa i stigande grad vorti utsette for forvitring eller åtak frå dei heterodokse innanfor feltet, eller helst frå dei som har vori i utkanten av feltet. Og det har gjort det mulig å lansere alternative perspektiv som ville ha vori umulige under ”den sosialdemokratiske orden”. Diskusjonen om gratisprinsippet i 80-åra og seinare kan tene som eksempel: I St. meld.

nr. 23 (1981-82) Kulturpolitikk for 1980-åra sådde Arbeidarpartiet

tvil om det var mulig å halde på gratisprinsippet i folkebiblioteka når det gjaldt nye media, og den gongen dreia det seg først og fremst om video. Det var ein historisk ironi at nettopp ei sosialdemokratisk regjering skulle vera den første til å rokke ved dette prinsippet, for gratisprinsippet var ei bibliotekpolitisk flaggsak for Arbeidarpartiet i perioden for ”den sosialdemokratiske orden”. Men dette skjedde i 1981, og på det tidspunktet var Arbeidarpartiet på veg bort frå dei tidligare ideala sine og gjekk i nyliberalistisk retning. Eller for å bruke terminologien til Harvey: Partiet var i ferd med å forlate ”fordismen” og tilpasse seg prinsippet om ”fleksibel tilpassing”.

Det var derfor logisk og i samsvar med ein strukturell tendens i tida at det var ein kulturstatsråd frå Høgre som tok opp hansken frå Arbeidarpartiet og kasta han fram i den bibliotekpolitiske debatten. I denne saka viste det seg rett nok at Stortinget var meir bundi til den opplysningspolitiske tradisjonen enn regjeringa, men det kan delvis forklarast ut frå ein ny parlamentarisk situasjon: Da gratisprinsippet var oppe til debatt i Stortinget i 1985, var Arbeidarpartiet i opposisjon. Representantane for Arbeidarpartiet kunne derfor argumentere mot regjeringa sitt framlegg som ei rein Høgre-sak.

Det tar normalt lang tid å endre grunnholdningar blant aktørane på eit profesjonsfelt, og bibliotekfeltet er ikkje noe unnatak. I den grad vi kan tala om ei bibliotekpolitisk ”frisetting” blant norske bibliotekarar, har det vori ein langsam prosess. Motstanden mot å forlate gratisprinsippet, eit politisk prinsipp som har vori konstituerande for ideologien på feltet, har vori og er sterk. Det viste seg og i debatten om gratisprinsippet på 80-talet, der så å seia heile bibliotekinstitusjonen i Noreg heldt seg til normene i tradisjonen. I det spørsmålet argumenterte bibliotekarane ut frå eit verdirasjonelt perspektiv med grunnlag i ein demokratisk opplysningspolitisk tradisjon. Den demokratiske og kulturpolitiske legitimiteten til folkebiblioteka har framfor noe vori knytta til gratisprinsippet, og i funk-

• Sida 190
•  Original

sjon av å vera eit doksa for feltet, har det ein sterk symbolverdi. Den symbolske betydninga er stor innanfor feltet, men ikkje minst er ho viktig i forhold til samfunnet utanfor, som skal føre ressursar til feltet og nyte godt av dei tenestene feltet produserer. Gratisprinsippet berører primærinteressene på feltet og det er derfor ein systemlogikk i at profesjonsutøvarane har stått vakt om dette prinsippet.

Som markeringssak for bibliotekfeltet har spørsmålet om gratisprinsippet i folkebiblioteka ei slik kulturpolitisk sprengkraft i seg at det er vanskelig å bringe det på bane som eit praktisk spørsmål aleine. Det kontroversielle i dette spørsmålet i 80-åra og i dag⁹ viser at instititusjonen folkebibliotek ikkje er fullstendig ”frisett” i kultursosiologisk betydning, men at det stadig blir påverka av tradisjonelle kulturpolitiske normer. Men som eg har argumentert for tidligare, er institusjonen ”i drift”, og dei dilemmane som folkebiblioteket har stått overfor dei siste par tiåra og framleis står overfor, er dei dilemmaene som mange moderne kulturinstitusjonar står overfor.

Biblioteka som offentlige institusjonar og sosialt felt: Mellom den kritiske samtalen og det instrumentalistiske mistaket

Den amerikanske filosofen Lawrence E. Cahoone har i boka The

Dilemma of Modernity (1988) formulert det eg vil kalle eit håp eller

eit ønske for det moderne:

Modernity ought not to be allowed to die quietly, for with it would go its achievements, among which are humanism and democracy. Modernity needs to be reinvigorated. This does not mean a return to the beliefs of early modernity, of the seventeenth and eighteenth centuries. It means finding a new synthesis, a new set of ideas that can preserve the achievements of modernity without cutting off its future possibilities, that can provide a new context for modernity.¹⁰

Bakgrunnen for denne normative utsegna frå Cahoone si side er at han ser ein tendens i den moderne kulturen til å underminere seg sjølv ved at visse element i han blir lausrivne frå ein sosial kontekst og reindyrka, politisk, økonomisk eller vitskaplig, og dermed får vi ein modernitet på avvegar, ein modernitet som er eit vrengebilde av seg sjølv. Han fryktar at om moderniteten kjem på avvegar, blir han ein anti-humanistisk, ein anti-demokratisk og ein anti-kulturell modernitet som berre tener systemkrefter og som koloniserer

• Sida 191
•  Original

livsverda. Cahoone uttrykker altså mest uro over dei avhumaniserande elementa i dei moderne samfunnsformene.

I dette ligg og det moderne rasjonalitetsproblemet: Det teknisk avanserte seinmoderne samfunnet rommar eit fornuftspotensiale som kan vera til velsigning, men som og kan bli eit tyranni. Jon Hellesnes (1994) talar om opplysning og fornuftiggjering som eit tvitydig

prosjekt, og det same gjeld ifølgje Hellesnes fornufts- og modernitet-

skritikarane. Dei er av to slag: Den eine gruppa er dei som går til åtak på ”ufornuftig innsnurping og inntørking av fornufta”, den andre er dei som ”går til åtak på fornufta som såvoren”. Blant dei første nemner han Marx, Horkheimer og Adorno, og eg vil føye til Weber og Habermas. I den andre gruppa plasserer han først og fremst Nietzsche, og eg vil legge til Lyotard og Baudrillard.

Hovudproblemet i det seinmoderne samfunnet, framleis ifølgje Hellesnes, er ”instrumentell fornuft, systemtvang og kulturell utarming”. Om det finst ein veg ut av det moderne uføret, seier han, så går den gjennom å finne fram til ei jamvekt mellom makta til staten, marknaden og livsverda. Men ein av føresetnadene for ein skal lykkast er at det som finst av kritisk offentligheit i Europa, blir utvida og får større innverknad på politikken. Men for det siste er han skeptisk når det gjeld Noreg, ”der medievaset og anti-intellektualismen – i større monn enn nede på kontinentet – trengjer unna klargjeringsforsøka”.

Slik eg oppfattar både Cahoone og Hellesnes, argumenterer dei for ei samfunns- og kulturutvikling der kreftene og motkreftene i det moderne samfunnet blir haldne i balanse. Eg skal la dette balanseprinsippet mellom krefter og motkrefter, mellom system- og livsverd og mellom formålsrasjonalitet og verdirasjonalitet vera styrande for ein avsluttande kommentar til dei dilemmane vi har sett i folkebibliotekpolitikken dei siste tiåra.

Eit dilemma som folkebiblioteka har stått i dei siste to tiåra, er spørsmålet om dei primært skal vera institusjonar for kritisk offentligheit, for meiningsdannande diskurs i det sivile samfunnet, for demokrati, for personlig danning og for samfunnsborgardanning – kort sagt for kantiansk ”dannelse til myndighed” (Marquardt 1987) – eller om dei skal vera reiskapar for statlig eller kommunal ”policy” på kulturområdet og tene instrumentelle særinteresser, f.eks. for næringspolitikk og kultur-turisme.

Eit anna spørsmål er kva for verd folkebiblioteket skal ha si politiske forankring i – livsverda med sin kulturelt og språklig overleverte bakgrunnskunnskap og normative tradisjon, eller systemverda med sitt teknosystem og sitt politisk-byråkratiske system (von Wright

• Sida 192
•  Original

1993).

Ein tredje variant av det same spørsmålet er om folkebiblioteket skal konsentrere seg om berre å formidle vitskaplig kunnskap, eller om det – i likskap med filosofien – skal formidle forskinga sitt oppbrot mot det ukjende og samtidig halde fast på ein livsverdsbunden og forståelig livsvisdom (Gadamer 1991).

Det fjerde dilemmaet, som er i slekt med dei tre føregåande, er om folkebiblioteket som institusjon primært skal stå for heilskap og totalitet (holisme) eller spesialisering og differensiering.

Og endelig – skal folkebiblioteka som før formidle ”store forteljingar” og bera fram fellesprosjekt for kollektivet, eller skal dei ta for gitt the crisis of narratives (Lyotard 1984), formidle ”små forteljingar” og gi spesialtenester for enkeltindividet?

Alle desse spørsmåla er normative av karakter og dei krev normative svar. Dei har vori meir og mindre synlige innanfor den perioden eg skriv om og har vist seg i ulike former, avhengig av dei konkrete kontekstane dei har opptrådd i. Svara på alle desse dilemmaene er avhengige av kva slags vilkår det offentlige som institusjon for meiningsdanning og folkebiblioteka som ein av basisinstitusjonane for denne meiningsdanninga, får i framtida. Den normative bakgrunnskonsensusen som har bori fram institusjonar av denne typen er i alle fall ikkje sjølvsagd lenger. Det ser ut til at folkebibliotekpolitikken tendensielt har utvikla seg i retning av eit instrumentelt kunnskapssyn, at han i stigande grad har vorti bunden til systeminteresser, at han har medverka til differensiering og spesialisering og at han søker legitimering gjennom å tilfredsstille individuelle spesialbehov framfor kollektive samfunnsbehov.

I eit demokratiperspektiv er dette eit problem. Ei fungerande, konstruktiv og kritisk offentligheit har som føresetnad at det finst samfunnsintitusjonar som er opne for uavhengige debattar om kultur og politikk. Slike institusjonar må derfor vera opne for mangfaldet og heilskapen. Debattane kan ikkje erstatte desse institusjonane, men institusjonane kan heller ikkje legitimere seg ut frå demokratiske prinsipp utan at slike debattar finst. Legitimiteten for desse institusjonane må, om desse institusjonane skal kallast demokratiske samfunnsinstitusjonar, ligge i praksis i livsverda, ikkje i pragmatismen, som er bunden til instrumentelle systeminteresser (Skjervheim 1992).¹¹ I dei overordna samfunnsdebattane ligg det ei demokratisk, legitim og kommunikativ makt som kan gi næring til institusjonar av typen folkebibliotek. Men for at det skal vera mulig, må den statlige og kommunale politikken for slike institusjonar utformast innanfor ein forståingshorisont som ikkje primært har forankring i eit system-

• Sida 193
•  Original

perspektiv. I eit avansert industrisamfunn vil systemperspektivet og vera nødvendig for å finne gode tekniske og organisasjonsmessige ordningar, men det springande punktet er at systeminteresser aldri kan kallast demokratiske dersom dei ikkje er underordna og blir kontrollerte av livsverdsinteresser.

Og her kjem det store problemet for folkebibliotekpolitikken i dag fram: Så lenge folkebibliotekpolitikken hadde hovudgrunnlaget sitt i folkeopplysningstradisjonen, og så lenge vi hadde ein samfunnsformasjon der denne tradisjonen gjekk inn som ein naturlig del av dagliglivet, kunne ein med god grunn hevde at folkebiblioteka tente livsverdsinteresser, heilskap og relativt uproblematisk kunne formidle ”store forteljingar”. Staten si rolle i denne fasen var å stø opp om dette. Det at staten saman med folkeopplysningsorganisasjonane spelte ei dominerande rolle i utforminga av folkebibliotekpolitikken, var i seg sjølv inga hindring for forankring i livsverdsverdiar, så lenge den statlige politikken eksplisitt hadde sitt utgangspunktet i slike verdiar. For folkebibliotekpolitikken var dette situasjonen fram til kring 1970. Folkebiblioteka vende seg direkte til brukarane og kunne gå ut ifrå at folk oppsøkte biblioteket ut frå personlige behov og interesser. Dei fleste var på leit etter ikkjeinstrumentell opplysning, ikkje etter instrumentell informasjon.

Etter den tid har systemperspektivet vorti stadig meir styrande for folkebibliotekpolitikken. Overgangen til utdanningssamfunnet med sterk ekspansjon både i grunnskolen, den vidaregåande skolen og høgare utdanning ved universitet og høgskolar, pluss omforminga av folkeopplysningsarbeidet til kompetansegivande vaksenopplæring – alt dette har gjort at systeminteresser på ein heilt annan måte har kommi inn mellom brukaren og biblioteket. Desentraliseringa i kulturpolitikken frå 70-åra og fram til i dag har ikkje vori noe bolverk mot denne tendensen. Kanskje tvert imot: Under press frå ein stadig strammare offentlig økonomi og under påverknad av marknadstenking leiter dei politisk ansvarlige for folkebiblioteka i kommunane etter instrumentelle og ”nyttige” argument for å forsvara bibliotekbudsjetta, eventuelt for å avgrense drastiske framlegg til nedskjeringar. I dette politiske klimaet gir ikkje argumentet om opplysning og kunnskap som eigenverdi romsligare bibliotekbudsjett. Her står kanskje bibliotekarane sjølve på tryggare grunn (jfr. debatten om gratisprinsipeppet), men dei har naturligvis og motiv for å forsvara interessene på det eigne sosiale feltet: Svekka folkebibliotek betyr på lang sikt færre og meir usikre jobbar for bibliotekarane.

Eg vil argumentere for å sjå interessene på det sosiale feltet bibliotek i forhold til allmenne offentligheitsinteresser. Eg meiner at

• Sida 194
•  Original

bibliotekfeltet har sine eigne særinteresser med posisjonar, investeringar, doksisk tru, osv., men at dette feltet som eit mikrokosmos som tradisjonelt har vori integrert i demokratiske prosessar, og må relaterast til offentligheita som makrokosmos. Det er ikkje alltid samanfall mellom offentligheitsinteresser og feltinteresser. F.eks. skjedde forskyvingane i det kulturpolitiske perspektivet i 70-åra raskare innanfor offentligheita enn innanfor det sosiale feltet, det skulle debatten om den nye kulturpolitikken vera eit vitnemål om.

Korleis forholdet mellom offentligheita som makrokosmos og det sosiale feltet bibliotek som mikrokosmos er til kvar tid, vil vera avhengig av kva slags offentligheit vi har. Rett nok er biblioteket ein av basisinstitusjonane for offentligheita, men bibliotekfeltet har likevel ikkje ein slik politisk posisjon at bibliotekarane i særlig grad kan påverke grunnvilkåra for offentligheita som heilskap. Her er nok f.eks. dei moderne massemedia i ein heilt annan maktposisjon. Om dette er rett, vil vi få eit sosialt felt for biblioteka som ”svarar til” det samfunnskritiske nivået som offentligheita har til kvar tid. Dette er ei noe mekanisk framstilling av relasjonen mellom offentligheita og bibliotekfeltet, men om ein tar høgd for at forholdet mellom dei ikkje alltid er synkront, kan ein hevde at denne teorien held stikk i eit lengre perspektiv.

Det vil vidare seia at om offentligheita mistar den kritiske og sjølvreflekterande rolla som ho opprinnelig hadde, og dersom ho mistar evna til å problematisere sine eigne føresetnader, men gir etter for det Hans Skjervheim (1992) kallar bedriftsøkonomane sin seman-

tiske imperialisme, står representantane for det sosiale feltet bibliotek

– bibliotekpolitikarane inkluderte – i fare for å bli offer for det instru-

mentalistiske mistaket: Ein skil ikkje mellom å handle i ein sosial rela-

sjon med eit medmenneske (praktisk handling) og å handle instrumentelt ved å produsere ein vare for ein kunde (pragmatisk handling). Om ein ikkje held oppe dette skiljet, viser ein ikkje respekt for mennesket og samfunnsborgaren, og det vil kunne føre til ei avhumanisering av forholdet mellom bibliotekaren og den enkelte bibliotekbrukaren.

På eit overordna nivå er det dei som definerer og formar bibliotekpolitikken som har eit hovudansvar her. Og det har klar relevans til to rasjonalitetstradisjonane: Verdirasjonaliteteten og formålsrasjonaliteten har heile tida vori parallelt til stades i folkebibliotekpolitikken, og framleis er det slik, men av dei to rasjonalitetsformene har formålsrasjonaliteten – den tekniske, byråkratiske og økonomiske rasjonaliteten – vori på frammarsj. Dei kjernespørsmåla som Greenhalgh, Worpole og Landry (1995) tar opp, nemlig spørsmåla om the

• Sida 195
•  Original

nature and quality of public space, the public sphere, civic culture and the nature of modern citizenship, er meir aktuelle i fol-

kebibliotekpolitikken enn noen gong før.

Historia om dei moderne folkebiblioteka i Vest-Europa strekker seg over eit tidsrom på om lag to hundre år. Nemninga Volks-Bib-

liothek vart brukt allereie i 1799 av den tyske folkeopplysaren Chris-

tian Daniel Voss (Vodosek 1988). Folkebiblioteka oppstod fordi opplysningstida formulerte eit samfunnsmessig behov for at kunnskap måtte spreiast til større delar av folket enn den vesle eliten av lærde.

Utviklinga av folkebiblioteka etter den tid har følgt ulike fasar og tendensar i opplysningstradisjonen. Dei fem dilemmane eg har formulert over, og som den allmenne offentligheita og representantane for det sosiale feltet nå står overfor, har vaksi fram dei siste tre-fire tiåra, den seinmoderne fasen av industrisamfunnet. Det er først i denne fasen at det har vorti stilt spørsmål ved dei klassiske sanningane frå opplysningstradisjonen og dei institusjonane som har hatt som oppgåve å bera fram desse sanningane. Korleis desse institusjonane, og blant dei folkebiblioteket, utviklar seg, er avhengig av kva slags politisk svar som blir gitt på desse spørsmåla, både innanfor den allmenne offentligheita og på det sosiale feltet som bibliotekpolitikken er integrert i.

Noter

¹Geir Vestheim (1997) Fornuft, kultur og velferd. Ein historisk-sosiologisk studie av norsk folkebibliotekpolitikk. Det Norske Samlaget, Oslo.²Det norske ordet ’danning’ svarar til det svenske ’bildning’.³Nemninga «fordisme» har bakgrunn i den stordimensjonerte industrikapitalismen i USA som Henry Ford var ein representant for, og å tala om «fordisme» i eit folkefattig og lite land med så små verksemder som Noreg hadde, er kan hende diskutabelt. Når eg likevel gjer det – vel å merke med uttrykket i hermeteikn – så er det fordi dei nordiske sosialdemokratiske industrisamfunna i praksis kom til å stå for fleire av dei prinsippa som låg bak tankane til Henry Ford. Det paradoksale var at for å realisere desse prinsippa, trongst det ein sterk stat som stabiliserande faktor i samfunnet. Og det hadde dei sosialdemokratiske statane i Norden. ⁴David Harvey (1989): The Condition of Postmodernity, s. 147.⁵I vår samanheng er kanskje «fleksibel tilpassing» eit betre uttrykk. ⁶Ibid., s. 156.⁷Ibid., s. 171.⁸Henrik Kaare Nielsen (1993): Kultur og modernitet, s. 36.⁹Det vart stadfesta i 1996, da Norsk bibliotekforening nok ein gong diskuterte

• Sida 196
•  Original

og vedtok at dei står fast på gratisprinsippet. ¹⁰Lawrence E. Cahoone (1988): The Dilemma of Modernity, «Preface», s. xvi. ¹¹Hans Skjervheim (1992) skil mellom pragmatiske og praktiske handlingar. Pragmatiske handlingar er handlingar som har «eit mål, og i tillegg ein kalkyle, basert på meir eller mindre godt verifisert eksperimentell kunnskap, som gjev retningslinjer for korleis ein kan nå målet» (s. 175). Som motsetning til denne handlingstypen ser han praktiske handlingar, som han definerer som «handlingar i det sosiale feltet, der rettesnora er ålmengyldige normer. Her er det ikkje det velkalkulerte resultatet som er prinsippet, men at ein handlar ut frå prinsipp som og alle andre skal handle ut ifrå» (s. 175). (Merk: Nemninga sosialt felt i denne samanhengen har neppe noe med Bourdieus omgrep å gjera, men har heller betydninga ‘det menneskelige feltet’ i motsetning til forholdet mellom mennesket og den ytre fysiske verda.

• Sida 197
•  Original

Referenser

Arnold, Werner und Vodosek, Peter (1988) Bibliotheken und Aufklär-

ung. Otto Harrasowitz, Wiesbaden

Arvidson, Lars (1992) ”Folkbildning som forskningsområde”. I Kyl-

hammar, red. (1992) Bergstedt, Bosse och Larsson, Staffan, red. (1995) Om folk-

bildningens innebörder. Mimer, Linköpings universitet

Bjerkaker, Sturla, Båtnes, Per Inge og Tøsse, Sigvart (1994) Folkeopp-

lysning – fundament og framtid. Voksenopplœringsforbundet,

Oslo Båtnes, Per Inge (1994) ”Det folkelige opplysningsarbeid og den ’tre-

foldige’ kompetanseutvikling”. I Bjerkaker, Båtnes og Tøsse (1994) Cahoone, Lawrence E. (1988) The Dilemma of Modernity. State uni-

versity of New York Press, Albany Dahlkvist, Mats (1995) ”Det civila samhället” i samhällsteori och

samhällsdebatt. En kritisk analys”. I Lars Trägårdh, red. 1995, s. 153–242 Furre, Berge (1991) Vårt hundreår. Norsk historie 1905–1990. Det

Norske Samlaget, Oslo Gadamer, Hans-Georg (1991) Den europeiske arven. J. W. Cappelens

Forlag, Oslo Gleerup, Jørgen (1991) Opbrudskultur. Odense Universitetsforlag,

Odense Greenhalgh, Liz, Worpole, Ken and Laundry, Charles (1995) Libra-

ries in a World of Cultural Change. UCL Press, London

Gustavsson, Bengt (1995) ”Att tänka om folkbildningsidén”. I Berg-

stedt och Larsson, red. (1995) Harvey, David (1989) The Condition of Postmodernity. Basil Black-

well, Oxford Hellesnes, Jon (1994) På grensa. Om modernitet og ekstreme tilstan-

dar. Det Norske Samlaget, Oslo

Kylhammar, Olle, red. (1992) Folkbildning i teori och praktik. Ska-

pande vetande nr 22, 1992, Linköpings universitet Larsson, Staffan (1995) ”Folkbildningen och vuxenpedgogiken”. I

Bergstedt och Larsson, red. (1995) Lyotard, Jean-Françoi.s (1984) The Postmodern Condition: A Report

• Sida 198
•  Original

on Knowledge . Manchester University Press, Manchester

Marquardt, Ole (1987) Dannelse til myndighed. Om den herre-

dømmefri kommunikation hos Jürgen Habermas. Aarhus Universi-

tetsforlag, Århus Morin, Edgar (1987) Penser l’Europe. Gallimard, Paris Nielsen, Henrik Kaare (1993) Kultur og modernitet. Aarhus Universi-

tetsforlag, Århus Skjervheim, Hans (1992) Filosofi og dømmekraft. Universitets-

forlaget, Oslo Trägårdh, Lars, red. (1995) Civilt samhälle kontra offentlig sektor. SNS

Förlag, Stockholm Vestheim, Geir (1992) Folkebibliotek i forvandling. Det Norske Sam-

laget, Oslo Vestheim, Geir (1997) Fornuft, kultur og velferd. Ein historisk-sosiolo-

gisk studie av norsk folkebibliotekpolitikk. Det Norske Samlaget,

Oslo Vodosek, Peter (1988) ”Volksbibliotheken in der Spätaufklärung”. I

Arnold und Vodosek (1988) von Wright, Georg Henrik (1993) Myten om framsteget. Albert Bon-

niers Förlag, Stockholm. Østerberg, Dag og Engelstad, Fredrik (1995) Samfunnsformasjonen.

En innføring i sosiologi. Pax Forlag, Oslo

• Sida 199
•  Original

Demokratin på teatern

Om det mätbara och kulturpolitikens dilemma

Tomas Forser

Arbetarrörelsen utgick från föreställningen, att när väl ”magfrågan” var löst och välfärdssamhället hade fått sitt genombrott, skulle kulturen bli var mans egendom. ”God konst åt folket” blev parollen genom åren.

”Samhällets uppgift är att göra kulturen tillgänglig och aktivera människorna till att ta vara på de kulturella värdena. De kulturella upplevelserna ingår som ett led i människans frigörelse”, skrev Tage Erlander i sina Minnen 1949–54.

Efter andra världskriget fick visionerna visserligen sina ekonomiska garantier. Men längre än till stödformer för konstlivets produktions- och distributionsled gick inte tankarna eller kom man hur som helst inte. Kulturpolitik handlade om att effektivisera utbudet av de s.k. kvalificerade alternativen. Den kulturella standarden hade inte höjts i takt med det ökade välståndet och de kulturella värdena var fortfarande lågt taxerade runt om i kommunerna.

När ecklesiastikminister Ragnar Edenman programtalade om kulturpolitik i maj 1959 hade han marknadens perspektiv och språk i sin analys:

En förändrad miljö, som tagit sig uttryck i bättre och rymligare bostäder, ökad social trygghet i nuet och för framtiden, har tyvärr inte åtföljts av en motsvarande ökning i konsumtion av kulturvaror – konst, musik och litteratur av halt och klass. /---/ Det är här vi måste sätta in en av attackerna – men inte med förbud och censurering utan med de självklaraste av alla stridsmedel: erbjudandet av andra alternativ, andra valmöjligheter.¹

Citatet speglar en stor förtröstan hos den statsbärande socialdemokrati som tog ansvaret för efterkrigssamhället. Demokrati är att välja och en demokratisk kulturpolitik skulle garantera att den kvalificerade konsten nådde allt fler människor. Från trivialkulturens kravlösa

• Sida 200
•  Original

stereotypier tänktes de då vända sig till konstkulturens utvecklade erfarenhetsvärld.

Det kulturella klassamhället

Under 1960-talet ifrågasattes den gamla kulturpolitiken som ansågs vara troskyldig. I kulturdebatten kritiserades kulturinstitutionerna för att konservera kulturmönster och stänga ute de kulturovana. Konstens sociala och politiska betydelse låg inte bara i dess öppna deklarationer – den ingick själv i ideologiska sammanhang, där den tjänade olika intressen. Det var konstnärens uppgift att göra sig medveten om dessa förhållanden och ta ställning till dem. Sådana ställningstaganden innebar att man uppmärksammade publikens skilda intressen och olika sammansättning. 1960-talets konstnärer, inte minst teaterns, försöker ”definiera sin publik” som formuleringen kom att lyda och upprätta andra kommunikationssammanhang än de traditionellt givna.

Den akademiska högkulturen förlorade under decenniet sin sociala bas. Samtidigt bestämde en ny kritikergeneration kulturens roll som samhällelig. Såväl för den generationen som för den nya kulturpolitikens konstruktörer hörde konst, kultur och demokrati ihop och betingade varandra.

1960-talet i konsten och litteraturen och på teatern innebar efterkrigstidens dittills grundligaste ifrågasättande av modernismen – om också i modernitetens namn.

Vad som uppfattades som estetisk exklusivitet i modernismen kom i den ideologiserande diskussion som fortlöpande fördes under 1960-talet att kritiseras med politikens argument. Modernismen kallades aristokratisk och föll för demokratistrecket. Dess upproriska förflutna var ingen merit i 1960- och 70-talens optimistiska svenska välfärdsradikalism, som inte bara får se en ny vänster och studentrevolt utan därtill föder ett nytt ämbetsverk för kulturdistributiva åtgärder, Statens kulturråd, och 1974 får riksdagen att anta ett kulturpolitiskt program. Nu skulle ”kulturvarorna” äntligen ut till folket!

Det är under dessa år, de som blivit kallade strömkantringens, som en ”Ny kulturpolitik”, som betänkandet stilenligt kort och gott hette, får sina till avgörande delar ännu bestämmande mål och perspektiv. Det är nu som inte bara debattkonsensus utan också förvånande stor parlamentarisk enighet skapas om vad man bör förstå med en upplyst hållning i frågorna om konsten, kulturen och demokratin. Varken det marknadsideologiska 80-talet eller det elitistiskt evene-

• Sida 201
•  Original

mangsinriktade 90-talet har i avgörande stycken ändrat det förhållandet, även om enigheten försvagats och radikalt nyliberala ifrågasättanden av samhällsstödd kultur framförts.²

I efterkrigstidens skördetider gjorde konsumtionsideologin de komprometterade politiska ideologierna rangen stridig som bekännelseform och varusamhällets expansion blev symboluttryck för demokratins och valfrihetens seger. Grundbulten för en distributiv kultursyn, där majoriteten enligt skattesystemets konsekvens skall ges tillgång till minoritetens tidigare exklusiva kulturvanor och resurser, är identifierbar. När lundaakademikern Harald Swedner i början av 60-talet genomförde sina kultursociologiska studier satte han vetenskapens finger på ojämlikhetens förhållanden och konstaterade att den skattefinansierade kulturen var en tillgång för en minoritet.³

Teaterbesökarna utgjorde en låg procent av befolkningen och den hade sin identitet genom hög inkomst och segregerat boende i storstadsregionerna. Den fåtalets kultur som majoriteten gav sitt understöd kännetecknades ofta av begränsade livsvärldsperspektiv, som speglade just minoritetens värderingar och referensramar. Kulturlivets normer hade, visade undersökningarna, förankringar som ytterst kunde beskrivas i politiska termer. För hälften av alla teaterbesök i Storstockholm under Swedners undersökningsperiod 1967 stod en så liten del av befolkningen som 10 % och den gruppen gjorde nio teaterbesök eller fler. Konserter ägnade sig en ännu mindre del av befolkningen åt. 3 % stod för hälften av besöken. 84 % av männen och 74 % av kvinnorna ur socialgrupp I hade varit på teatern minst en gång under perioden medan motsvarande siffror för socialgrupp III var 36 % resp 38 %. De intervjuade framförde också kritik mot stockholmsteatrarnas repertoar som sades vara exklusiv och svårbegriplig. Ja, svarade 60 % av männen och 64 % av kvinnorna på frågan: ”Anser Ni att det finns många människor, som saknar förutsättningar att njuta av en vacker tavla, av god musik och av en bra teaterföreställning?”

Swedner sammanfattade sina intervjuresultat bl.a. med att konstatera, att ”dessa frågor besvaras på ett sätt som tyder på att personer med låg utbildning känner ett slags ’främlingskap’ inför det ’officiella’ kulturlivet.”

En forskningsrapport av Göran Nylöf om ”Musikvanor i Sverige”, baserad på intervjuer från samma tidsperiod, gav en likartad bild av relationerna mellan konstkulturell tillägnelse och social gruppering som den Swedner presenterade för sina områden:

• Sida 202
•  Original

Främst med avseende på socialgruppstillhörighet och utbildning men även med avseende på hemort utgör de traditionellt inriktade en kontrastgrupp till de konsertmusikinriktade.

Med traditionell musik avsågs vid denna tid gammal dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger.⁴ Nylöfs andra stora undersökning ”Multikonst” gav likartat resultat:

Påtagligt är alltså att utbildning och yrkesgruppering differentierar starkt i fråga om besöksbenägenheten. Här erhåller vi resultat som – förvisso inte oväntat – överensstämmer med tidigare genomförda publikundersökningar i anslutning till konstutställningar.⁵

Sammantagna kunde Swedners och andra kultursociologers undersökningar användas för att teckna en bild av det kulturella klassamhället Sverige mitt under rekordåren.

Socialgrupp III var på olika kulturellt konstruerade sätt utestängd från vad Swedner kallade, med en laddad generalisering som skulle komma att visa sig vara lika användbar som diskutabel, ”borgerlig finkultur”. Inre och yttre barriärer skapade ett tillstånd av permanent ojämlikhet när det gällde tillgång till och tillägnelse av den konst som elitvärderades i samhället. I sin uppsats ”Barriären mot finkulturen” formulerar sig Swedner sammanfattningsvis så här:

Finkulturen säljs i stark konkurrens med en billigare och en mera effek-

tivt reklamerad och distribuerad masskultur. /…/ I själva verket har fin-

kulturens distributörer inte råd att reklamera effektivt för sin vara i de grupper, där köpmotståndet är hårdast och konkurrensen med masskulturprodukterna starkast.

Och vidare:

Man kan inte påstå att /bildningsorganisationerna/ varit särskilt framgångsrika i sina försök att sälja finkulturen i de miljöer där de verkar. En bidragande orsak är säkerligen att det här och var inom dessa organisationer uppträtt kulturapostlar med förmyndarattityder, som demonstrativt dömt ut somligt och försökt kommendera fram van Gogh, Mozart och Ionesco /…/ som inte förstått att vad det gäller är att informera om nya valmöjligheter, inte att bestämma vad folk skall välja.⁶

Rättvisa krävde nu ändringar av dessa förhållanden. Det merkantila varuperspektivet är som synes detsamma som det Ragnar Edenman en gång fann självklart när han talade om konst, kultur och folk, men nu rymmer det också ett klassmässigt eller socialgruppsrelaterat konfliktmedvetande. Ökad jämlik kulturspridning blev den offensiva nya kulturpolitikens målsättning. Den hade samhällsvetenskaplig legiti-

• Sida 203
•  Original

mering och dess grundsyn var demokratisk för att inte säga socialdemokratisk.

Den aristokratiska modernismen

Jag har uppehållit mig så utförligt vid en historisk redogörelse för kulturpolitikens framväxt för att kunna göra bilden tydlig av samsyn och samling i dessa frågor. Konsolideringen av välfärdssamhällets syn på konst som kultur är så stark att den har försvårat en förutsättningslös diskussion om värdefrågor, kvalitetsaspekter och eliternas funktion på konstområdet. Jag vill påstå att den misstänkliggjort konst och konsterfarenhet utifrån ett demokratibegrepp som i förhållande till konstfältet räknat på kvantitet mer än kvalitet.

Kultursociologernas och politikernas samverkan i dessa frågor är ett närmast exemplariskt fall av social ingenjörskonst tillämpad på kulturområdet. Samhällsvetenskapens betydelse för välfärdsstaten är förstås central och sociologins positivistiska 50-talsideal således mycket väl lämpade för utredningarnas rationalitetsbestämda och utvecklingsoptimistiska förändringsplaner. Men vi kan också se hur konsensus låter sig urskiljas även på andra nivåer och i andra diskurser som har betydelse för den enhetssyn på kulturfrågorna som är ett konstitutivt drag i den svenska modellen. Bekämpad förvisso av hopplöst förlegade kulturaristokrater och några förgrämda representanter för en kulturkonservativ utopi. Och, skall tilläggas, under strömkantringarnas radikala 1960- och 70-tal också av revolutionära utopister som rekommenderade 30-talets klasskamp som bakläxa för dem som trodde att historien var slut och motsättningarna försonade. Men här gäller det alltså den från statsmakterna implementerade kultursynen och med den allierade eller allierbara perspektiv i tidens konst- och kulturdebatt.

När modernismen förvisades till historien skedde det inte bara med sociologiska argument under hänvisning till demokratisk tillgänglighet. Modernismens konstbegrepp och konstnärssyn med dess rötter i romantikens individualism och genikult blev självklara angreppsmål i en konsumistisk masskultur och under genombrottet för nya ideal om delaktighet, deltagande och avsakralisering av den esoteriska konsten och dess prästerskap.

På Moderna museet under Pontus Hulténs ledning sopade ”Rörelse i konsten” och ”Amerikansk popkonst” mattan med exklusivitetens konsttraditioner och modernismens verkbegrepp. I debatten ”Är allting konst?” blev en klassisk aristokratmodernism i förfat-

• Sida 204
•  Original

taren Rabbe Enckells tappning och tolkning hårt attackerad av nya kritiker och unga konstnärer som såg konstens värde uppstå i mötet med politiken och åskådarna. Det öppna konstverket ställdes mot det traditionellas konventioner och blev tidsenligt adekvat för en epok som satte reception och konsumtion framför idealism och klassikernas eviga värden. Den konstfilosofiska debatten kom att få en demokratisk infattning som gjorde den såväl till ett nummer på kultursidorna som till teoretisk legitimering för nya kulturpolitiska ambitioner. Den öppna konsten låg rätt i tiden också när den fick sofistikerade uttolkare som Ulf Linde.⁷ I den amerikanska och strax också tyska Fluxusrörelsen med dess publika konst och avsägelser av den romantiskt-modernistiska konstnärsrollen fick hållningen internationellt uppmärksammade uttryck. ”Everyone is an artist”, sade Joseph Beuys.

En konstuppfattning utan förutfattade meningar kunde framstå som välfärdsstatens framstegsvision på kulturområdet. Det räcker att något upplevs som konst för att det skall få del av konstens värde och kvalificeras som konstverk. Synpunkten var förstås utomordentligt produktiv för en demokratisering av debatten om konst och för en mindre ängslig hållning till det som traditionen hade satt på piedestal och gett kvalitetsstämpel utan appell. Bengt Nermans stridsskrift

Demokratins kultursyn från 1962 förband en sådan teoretisk reflek-

tion med bildningsarbetets gängse former och målsättningar på ett sätt som kunde upplevas utmanande radikalt också för dem som ansåg sig stå på säker folkbildningsgrund. Nerman flyttade perspektivet från konstnärerna och konstobjekten till publiken och upplevelserna. Böckerna gjorde han till läsarnas i stället för kulturlivets. Hög- och låglitteratur blev därmed relativa begrepp. En text låter sig inte karakteriseras och värderas i sig själv utan måste bestämmas i relation till hur den brukas. Pornografi, skräplitteratur – Nerman ansåg att etiketterna var ointressanta. Det var läsarnas syften och sätt att läsa det kom an på. För den för vilken Sigge Starks romaner var en starkare läsupplevelse än Harry Martinsons var de i den meningen bättre romaner.

All moraliserande idealism utgår enligt Nerman från en människosyn som är oförenlig med radikal demokrati. För honom gällde kulturarbetet ytterst existensfrågorna: för att kunna bli en skapande människa måste man ha blivit sedd och erkänd som ett jag. Först som subjekt med identitetsupplevelse kan människan göra språket till sitt och både tillägna sig och skapa kultur.

Bengt Nermans kulturdemokrati förutsatte en radikal jämlikhet och innebar på så sätt ett brott mot den idealistiska folkbildnings-

• Sida 205
•  Original

tradition som varit bl.a. arbetarrörelsens traditionella, där det klassiska kulturarvet skulle erbjudas de kulturlösa, betraktade som kärl att fylla med absoluta kulturvärden. Nu skulle i stället konsten i solidaritetens namn ”avmärkvärdiseras” för att använda Gunnar Berefelts begrepp i en artikel i Ord&Bild 1965:1.

Nermans hållning skulle ett femtontal år senare få sitt 70-talsuttryck i Göran Palms debattbok Kritik av kulturen, där Palm går till angrepp mot aristokratmodernismens elitism och höga utsiktspunkter och i stället pläderar för en odling i det dagliga arbetets mark. Den nya kulturpolitiken framstår för Palm varken som ny, bred eller demokratisk utan som fixerad vid de traditionella konstarterna och konstvanorna. Palm ville vidga kulturbegreppet och utgå från folkflertalets kulturella grundbehov, som han bestämde som vila, hobbyarbete, skönhetsupplevelser, kroppsvård, drömmar, you name it och alla sattes på ett och samma bräde. Konst räknade han däremot inte till dessa grundläggande behov utan till ett inlärt, sekundärt behov, där dans förhåller sig till det grundläggande behovet av rörelse på samma sätt som författande till behovet att berätta.

Palm sade sig förstå den konstfientlighet som frodades, det hån mot kulturpolitik som man mötte och den klyfta som hade växt mellan folkets hobbykultur och elitens konstuttryck. Det statsunderstödda kulturlivet har inte med folkmajoritetens kulturvanor att göra. Det är den pessimistiskt populistiska slutsatsen av Palms traktat. Bara om man definierar kultur så att alla känner igen sina egna liv i dess former och uttryck kommer den att kunna påräkna brett stöd. Dessförinnan är Statens kulturråd inget annat och mer än ”Statens konstråd” och den kultursyn som Palm ville verka för får söka sina parlamentariska allianser via fackföreningsrörelsen och miljörörelsen.⁸

Också om Palms inlägg är starkt kritiskt mot den statliga välfärdsmodellen av ett demokratiskt kultur- och konstliv har det ett perspektiv som ser kultur och konst som demokratiska frågor och som kopplar värdediskussionen till flertalsprincipen.

”Man kunde uttrycka saken så att modernismen har hittat hundra svar på frågan varför konstnärerna skapar sina verk men inte ett enda svar på frågan varför de offentliggör dem”, skriver Palm och avslutar ett av sina kapitel med följande lojalitetsförklaring till konst- och kulturpubliken, den i stort sett frånvarande, och en kultur skapad för den: ”fortfarande är det inte fint att medvetet söka nå en stor publik. Däremot är det fult av publiken att sluta upp med att vara publik.”⁹

Palm skriver mitt i det mest radikala 70-talet, när den folkets kultur han ger sitt stöd hade ideologisk högkonjunktur och staten och

• Sida 206
•  Original

kapitalet påstods sitta sida vid sida. Likväl kan man hävda att hans vidgade kulturbegrepp, hans plädering för en radikal demokratisering av arbetslivets organisering som en nödvändig förutsättning för ett rikare kulturliv, ligger i linje med grundsynen på kulturens samhälleliga integrering sådan arbetarrörelsen föreställt sig den, med mer eller mindre marxistiskt inspirerade tankegångar.

Palms hårda attack mot modernismens exklusivitet kunde lätt växlas in i populistiska spekulationer mot den odemokratiska ”finkulturen” och den konsumtionskultur med massunderhållningssyfte som strax skulle bli norm på kanalkonkurrensens mediemarknad.

Folket till teatern

Jag skall nu begränsa perspektivet till den av konstformerna som kanske mest påtagligt är berörd av kulturpolitikens målsättningar och ekonomiska styrmedel, teaterkonsten och dess samhälleliga organisering i svensk efterkrigstid. Teatern har med större utsatthet än andra konstformer att hantera spänningen mellan konstnärlig kreativitet och publik accept, konstnärskapets imperativ och politikens villkorlighet. Som konstform i sin institutionellt fullvuxna gestalt är den jämte operan dyrare än andra konstarter. Som samhällelig angelägenhet har den stått central sedan antiken och varit en plats för sakral avskildhet såväl som ett forum för medborgerlig offentlighet.

Det svenska teaterlivet har under 1900-talet förändrats från grunden. I stadig takt byggdes det i linje med en alltmer expansiv kulturpolitik upp ett system av statligt och kommunalt finansierade scener. Vid 1900-talets början fanns det knappast någon talscen som inte var självbärande. Nittio år senare är det tvärtom de privata teatrarna som utgör undantagen i en genomsubventionerad scenkonst. Under 1900-talet har publiken samtidigt breddats. En bidragande orsak har varit seklets nya medier, som möjliggjort teater i nya former och förmedlingar. Likväl visade som vi tidigare sett Swedners undersökningar under 60-talet, att stora publikgrupper stod utanför det statliga stödsystemet teaterkonst. Denna teaterpolitik har ändå inneburit att svensk scenkonst under framför allt 1970- och 80-talen haft en rangplats i västerländsk teater. Det bör sägas också om perspektivet på denna politik läggs kritiskt och dess brister urskiljs.

”Stockholm torde nu vara den i förhållande till sin folkmängd teaterrikaste staden på jorden”. Tio teatrar i daglig verksamhet under vintertid, revyscenerna oberäknade, fick en gång konst- och teaterhistorikern Georg Nordensvan att våga det påståendet om Stock-

• Sida 207
•  Original

holm strax efter första världskriget.¹⁰ I 1990-talets Stockholm har publiken under högsäsong kunnat välja mellan upp emot hundra föreställningar en och samma kväll. Det hävdas, att den teatertätaste staden relativt folkmängd fortfarande heter Stockholm.

De första stadsteatrarna i landet etablerades med både privata och allmänna medels hjälp. Men när beslut togs om Stockholms stadsteater på 1960-talet var det helt och hållet en parlamentarisk angelägenhet. Och när länsteaterreformen genomfördes på 70-talet var det ett beslut innanför en statlig kulturstrategi. Direktiven utgick direkt från Kulturutredningen och förutsättningarna var förstås skattefinansiering och ingenting annat. Först mot slutet av 1980-talet diskuterades, nu i termer av sponsring, åter privata insatser för teatrarnas skötsel.

Den första teater som tillkom genom kulturpolitiska beslut var annars Riksteatern, som blev det viktigaste resultatet av dåvarande ecklesiastikminister Arthur Engbergs teaterutredning 1933 med dess direktiv om hur svensk teater skulle kunna förnyas och demokratiseras. Den närmaste bakgrunden till denna översyn av det allmänna teaterläget var depressionens och kreugerkraschens påfrestningar på den svenska ekonomin och nationalscenernas finansiella kris och svikande publik. Kraven på att Dramaten skulle spela även för andra skattebetalare än stockholmare restes allt oftare och blev också en av utredningens utgångspunkter. Teatern åtog sig i och för sig ett sådant ansvar, som den sedan inte avsade sig helt förrän på 1950-talet. Men för den omfattande turnéverksamheten som teatern enligt utredningen borde genomföra, krävdes en fast anställd, turnerande ensemble.

Regissören Olof Molander gav de engbergska tankarna sitt stöd och formulerar vad som i efterhand kan synas vara den stora visionen för svensk teaterkonst med dess dröm om att konstnärliga och publika segrar kan gå hand i hand. Molander tänkte sig en Riksteater som kunde ge upp mot 9 000 föreställningar om året och förklarade att ”den enda formen för teater i framtiden är en hela landet omfattande folkteater, som i sig innesluter och tillgodoser alla samhällslagers teaterbehov”. En sådan sann Riksteater ”uppehåller en konstnärligt fullödig, men på samma gång för alla tillgänglig repertoar, blir en bildningsfaktor som sedermera inte skall kunna undvaras.” På Svenska Teaterförbundets kongress förutspådde Arthur Engberg att ”teatern kan bli en faktor i folkbildningens tjänst” och i programskriften Demokratisk kulturpolitik från 1938 kallade han teaterverksamheten för ”ett betydelsefullt led i folkbildningsarbetet”. Tio år tidigare hade han deklarerat att konstens förnyelse måste sökas i kontakt med ”de breda lagren”.¹¹

• Sida 208
•  Original

Riksteatern, eller Riksteaterns publikorganisation som det hette under 30-talet och fram till mitten av 40-talet, tryckte sin tidskrift

Teatern i det uppseendeväckande antalet av runt 30 000 exemplar.

1939 genomfördes vad som rimligen är en av de första publikundersökningarna i svensk teater och man kunde då konstatera att de flesta teaterbesökarna var högre och lägre tjänstemän. Därnäst kom ”näringsidkare”, medan jordbrukare och arbetare var sällsynta gäster på teatrarna. Så görs teatern tidigt till en kulturfaktor i samhällets förnyelse- och demokratiseringsprocess och betraktas självklart som väsentlig för det aktiva medborgarskapet i det moderna samhället. Vägen banades för en syn på kulturen som medel för ökad jämlikhet, andlig friskvård, positiv miljöfaktor och allt vad retoriken har kommit med av instrumentell och pragmatisk hållning genom åren. Modellens tre led var de i varusamhället gängse: produktion – distribution – konsumtion och samhället hade att se till att alla skulle få tillgång till värdena hos kulturvarorna.

På 1930-talet var teaterkungen Albert Ranfts privatteaterimperium borta, och det nya teatersverige hade fått sin kontur. Vad som sedan hände var att subventionsteatern vidgades inom de givna ramarna. Den konsoliderade sina ställningar, i synnerhet under den andra efterkrigstidens högkonjunktur och allmänna samhällsoptimism. Den konstnärliga principen var variation och pluralism, och så kunde teatern behålla sin representativa karaktär, allemansteaterns demokratiska utbud för att tillfredsställa allehanda smakriktningar.

Under 60-talet kom denna framgångsrika svenska institutionsteater, med dess genom åren ledande reginamn Olof Molander, Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och dess också internationellt lyskraftiga scener som Dramaten och stadsteatrarna i Malmö och Helsingborg, att betraktas som ett fossil. Den sades representera ett borgerligt kulturarv och såväl i sin inre struktur som i sin repertoar och sin publik stod den för ojämlikhet och kulturell segregering.

I 60-talets debatter föddes begreppet institutionsteater, som stod för slentrian, stordrift och en teater som fullföljde sitt uppdrag utan djupare konstnärlig motivering. Uttrycket ”smörgåsbordsteater” myntades av den finländske regissören Ralf Långbacka, vars regikonst såväl som teaterpolitiska inlägg hade stor betydelse för den svenska diskussionen under de åren.

Hur orättvis denna kritik av och till än var utgjorde den likväl ett led i den inre demokratisering av teaterarbetet som ledde till gruppteaterexperimenten på Göteborgs Stadsteater och på Dramaten. Försöken på Dramaten med den unga ensemble som gjorde uppsättningarna Zigenare och Nils Johan Andersson blev en utmaning

• Sida 209
•  Original

som nationalscenen inte förmådde hantera vilket ledde till att frigruppsrörelsen med Proteatern fick en av sina första framgångsrika ensembler. Gruppen lämnade Dramaten och under en period innan den blev en fri teatergrupp turnerade den med Riksteatern.

Teater åt folket – via Riksteatern, folket åt teatern – genom Skådebanan. Så kan man beskriva strategin för den socialdemokratiska kulturpolitik som sökt göra teaterkonsten tillgänglig för alla. Under 1960-talet kom också Riksteatern att räknas till teaterinstitutionerna. Den rörelse som växte fram ur kritiken av institutionsteatern ville se sig som ett radikalt alternativ, där demokratiskt styrda grupper stod fria från politiskt tillsatta teaterstyrelser och försiktiga teaterchefer. Många kände sig kallade att göra teatern till en angelägenhet utanför servicedemokratin och ”skrytkulturen” eller ”finkulturen”. 1969 konstituerade sig rörelsen genom att bilda Teatercentrum. Också de fria grupperna behövde en distributionsapparat på en teatermarknad, där efterfrågan var stor på grupper som begärde låg ersättning och som, spridda över hela landet, kunde nå den publik storstadsinstitutionerna inte ägnade sig åt. De fria grupperna kom på så sätt att kombinera revolutionära mål för konsten i samhället med exemplarisk uppfyllelse av de kulturpolitiska målen i 1974 års statliga kulturpolitik. De fria grupperna tvingades därmed in i ett subventionssystem med korta repetitionstider och många föreställningar och en villkorlighet som strax gjorde bestämningen ”fri” i deras frigruppsidentitet nog så diskutabel.

Trots detta kunde grupprörelsen starkt vitalisera svensk teater. Flera av grupperna förmådde att placera teatern mitt i den samhälleliga debatten med sina uppkäftiga föreställningar och med nya formspråk som vände sig direkt till publiken för uppfordrande samtal. Teater blev under några år på nytt en gemenskapsplats och ett forum för debatt och fick en ny, radikal och ung publik. De ledsamt konstaterade kulturvanorna från undersökningarna något tiotal år tidigare bröts delvis av de fria grupperna. Det fick i sin tur återverkningar på institutionsteatern som vitaliserades och började bedriva aktivt publikarbete och fick en radikaliserad repertoar.¹² Den presumtiva publiken, för att använda en beteckning av teaterkritikern Lars Ring, var under några år ovanligt väldefinierad och de som kom till föreställningarna var de som kände sig ideologiskt inbjudna.¹³

Teaterdebatten kom under den period som här tecknats bland annat att handla om institutionsteatrarnas vara eller inte vara, men den ledde inte till de förändringar som gång på gång utpekats som alternativ. När de ideologiska frågorna inte längre stod i centrum kunde institutionsteatern under några år lättare hävda sin kulturella

• Sida 210
•  Original

ställning. 1990-talets teaterdebatt har följaktligen oftare handlat om medelstilldelning till de stora institutionerna än om teatersyn och förorternas och glesbygdens eftersatta publikgrupper. Men med den stora strukturkrisen i svensk institutionsteater, som under senare delen av 90-talet drabbade först Dramaten och Malmö Stadsteater och senare Göteborgs Stadsteater, har utrymmet för experiment och nyskapande drastiskt minskat på storstadsscenerna. Teatern har allt mer desperat jagat publik och riktat sina blickar mot den utländska succédramatiken. Därmed har repertoaren på institutionsteatrarna och också på många av de fria gruppernas scener närmat sig det som tidigare var privatteatrarnas signatur. De fria grupperna får i allt större utsträckning hålla till godo med projektpengar, och den permanens som var en av förutsättningarna för deras mer storstilade konstnärliga och samhällsdebatterande projekt under 70-talet är nu mest ett minne.

Kulturpolitikens svarta hål

Friheten är högst relativ i det reglerade systemet. De pedagogiska och demokratiska kulturpolitiska målen är överordnade och konsten en del av den allmänna kultursynen. De villkoren har gällt för det svenska teaterlivet på institution såväl som i fri grupp. Styrkan och vitaliteten i detta system är uppenbar och har lett till imponerande resultat genom åren. Från seklets början med Skådebanans etablering 1910 har där funnits teaterpolitiska tankar och uttalade målsättningar med starkt och brett politiskt stöd om att ”erbjuda god teater till överkomliga priser åt bredare publik i huvudstaden och i landsorten”. Ett kulturaktivt samhälle, som TCO:s kulturutredning kallade sin rapport 1970, har varit det aldrig ifrågasatta målet.

”Vad man alltså måste rikta in sig på är att hos individerna skapa fasta kulturvanor”, summerar rapporten sin analys med en formulering som tar för självklart att kulturpolitiken bör lägga livet till rätta och åstadkomma ”kulturell självverksamhet” i ett samhälle som består av stora icke-kulturaktiva grupper där individerna framhärdar i passivitet.¹⁴

Synsättet rymmer både styrning och stöd och kan låna sig till översåtliga hållningar såväl som till villkorslösa insatser för att ge konstnärerna skapande möjligheter.

När Christer Romilson reserverade sig mot TCO-utredningens förslag gjorde han det med tidstypiska formuleringar som några decennier senare kan te sig uppseendeväckande:

• Sida 211
•  Original

En riktig kultur, inte den ’estetiska’ finkultur TCO-KU slåss för, skapad av och för massan och inte neddistribuerad uppifrån kan emellertid vara ett medel till att förändra verkligheten. Kan den gamla elitkulturen /.../ inte bli detta medel, denna aktiverande masskultur, finns det ingen anledning för en löntagarorganisation att försöka sprida den bland folket.

Men den militanta retoriken förutan ligger faktiskt analysen och förslaget inte särskilt långt bort från det folkförbättrarnit och den ”demokratisering” av konst- och kulturlivet som varit kungslinjen i socialdemokratins och välfärdsstatens administrativa kulturpolitik. Romilsons synsätt är egentligen konsekvent med tankegångar som ingått i den statsbärande ideologin under seklet.

Den svenska kulturpolitiken fick 1990 sin genomlysning och sin försiktiga utvärdering i en rapport från en europeisk expertgrupp,

Kulturpolitik i Europa 2:2, som koncentrerade sig på tre huvudfrågor

i den svenska statsstödda kulturen. Det gällde stödet till konstnärlig verksamhet, decentraliseringssträvanden och breddningen av publiken. Granskarna är i stort imponerade av vad de erfarit om kulturens allmänna tillgänglighet i den svenska satsningen och konstaterar i sin summering, att ”Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekonomiska insatser för kulturen”, vilket bl.a. resulterat i som det heter ”kulturlivets enastående bredd”.¹⁵

I det här sammanhanget intresserar emellertid mer de kritiska synpunkter som hovsamt framförs i rapporten. Några av dem skulle kunna utvecklas till väsentliga invändningar och har med kulturpolitikens instrumentalitet att göra, med frånvaron av kvalitetsdiskussion och med gränsvärdena för vad man faktiskt kan uppnå i distributiva kultursatsningar.

”Kanske är det en överdrift att påstå att ’kvalitet’ var tabubelagt men det var inte lätt att hålla meningsutbyten om detta ämne vid liv vid våra besök i olika delar av landet”, skriver granskarna och talar om det tysta vakuum som omger begreppet kvalitet i den kulturpolitiska debatten och de statliga insatserna för kulturen. Den strävan efter ”kulturell jämlikhet” som dikterar den nya kulturpolitiken framstår som en rättighet av samma slag som ekonomisk och social jämlikhet och som hjälp på vägen för att åstadkomma denna överordnade utopi. Synsättet tycks för rapportörerna framstå som del av en nationell mer eller mindre socialdemokratisk överideologi, sammanfattad i de åtta budorden i Ny kulturpolitik.¹⁶

Problemet med en sådan pragmatism är att den måste bortse från en dimension i konsten som inte är medel för andra mål utan ett mål i

• Sida 212
•  Original

sig. Kritiker har hävdat, säger rapporten försiktigtvis, att på den vägen kan konstens väsen gå förlorad, ”bland annat den utmaning som uppstår ur den skapande processen”. Det är utifrån sådana synpunkter som man hoppas på att större resurser skall anslås till konstnärligt förnyelsearbete och experiment. Kulturell jämlikhet kan rentav innebära en hämsko för konsten vars oförsvurenhet är del av dess kreativa förutsättningar. Men expertgruppen är som sagt försiktig i detta stycke och nöjer sig med att konstatera en frånvaro i stället för att artikulera en alternativ inriktning. Ändå kan man påstå att där finns en kritik mot den politiserade kultursynen och övertron på den dirigerade kulturens välsignelser i rapportens flera konstateranden av att kulturpolitikens resultat inte står i bästa proportion till de ekonomiska och administrativa satsningarna. Om den mest subventionerade teatern i Västeuropa finner sålunda gruppen anledning att påpeka: ”Situationen skulle vara lättare att uppskatta om publiksiffrorna gav mer positiva indikationer”.

Vad jag kan se finns där en mycket fundamental om än ej utvecklad motsättning i rapportens perspektivskiften mellan kultur som politik och social hävstång och kultur i betydelsen konstkultur. Där ligger en konflikt som inte låter sig döljas av några verserade formuleringar om att konstnärliga yrkesutövare ändå alltid är inriktade på kvalitet och att stöd till dem a priori innebär en satsning på kvalitet. Om man skärskådade den motsättningen skulle i själva verket inte alls den försoning mellan kvantitativ spridning och kvalitativ fördjupning och den förtröstan på kulturpolitikens automatiska kvalitetsdimensioner som rapporten andas te sig rimlig eller logisk. Man kan med lika god skäl hävda att de två perspektiven svårligen låter sig förenas och att skrivningen därför blir ganska idealistisk när rapportörerna skriver:

Vad är konst utan högsta kvalitet och nyskapande förmåga som ideal? Hade ’kvalitet’ satts upp som ett mål, skulle det kanske ha legat närmare till hands att nya idéer och högsta konstnärliga nivå på ett tidigare stadium skulle ha större vikt getts [sic!] av sakkunniga organ.

Frågan är helt enkelt om det hade varit möjligt, givet den grundläggande politiserande hållning som bestämt svensk kulturpolitik.

Demokratitolkningen med dess formella och horisontella dimensioner och det konstnärliga förnyelsearbetet med dess kvalitetssäkringar utförda av den tolkande gemenskapen av experter och kritiker står i potentiell konflikt med varandra. Det visar konstkulturhistorien – om än ibland först i efterhand. Den svenska statliga kulturpolitiken tar det ännu efter 25 år som en självklarhet att det är

• Sida 213
•  Original

bättre med åtminstone något teaterutbud i regionerna och glesbygden, det må vara aldrig så slätstruket, än inget alls. Och att det är bättre att där finns en bok för alla, om än aldrig så trivial, än ingen alls. Det omvända synsättet kan naturligtvis hävdas med lika goda argument. Hellre ingen föreställning alls än en turné med undermåligt utbud. För folket är endast det bästa gott nog. Så skulle den argumentationen kunna läggas upp för att inte te sig alltför arrogant. Men i det referensgruppsarbete för stöd till de fria gruppernas teaterverksamhet som jag deltog i under några år kring decennieskiftet mellan 1980- och 90-tal var sådana synpunkter i minoritet. Jag har heller inte sett dem framförda i den kulturpolitiska debatten.

Kulturell jämlikhet är fortsatt målet för socialdemokratins kulturpolitik; var det åtminstone nyligen. I skriften Kultur i rörelse inför valåret 1994 slås detta otvetydigt fast. Det betyder lika rätt till delaktighet i kulturlivet men också ”lika rätt att värdera och bedöma kulturen och lika rätt att vara med i skapandet av kulturen”.

Det vore naturligtvis ytterligt diskutabelt att gå in för den motsatta ståndpunkten. Men likafullt har formuleringarna en laddning som innebär att kompetenskravet på kulturområdet inte är lika självklart som på en rad andra samhälleliga verksamhetsfält för att uttrycka det varsamt. ”Lika rätt att värdera och bedöma kulturen” kan betyda inte bara sund skepsis mot expertisens frånvända gruppsamtal utan också en inkompetent respektlöshet gentemot djup och långvarig förtrogenhet med konstens uttrycksmedel och ambitioner. Här kan spåras en kvardröjande latent skepsis mot den gamla ”finkulturen”, eventuellt och olyckligt nog legitimerad av nya dystra siffror och fakta om kulturvanornas ojämlika fördelning. LO:s kultur- och fritidsvaneundersökning från 1993 fastslog ju att 76 % av LO-männen aldrig går på teater och att 32 % aldrig läser en bok. (Bland SACO-män var motsvarande procent 44 respektive 5.) Frånvaron av en konstsyn och av kvalitetsaspekter är så stor i detta valmanifest att när frågan om demokrati och kulturell jämlikhet behandlas nämns över huvud taget inte begreppet konst. Det har gått upp i ett mera nebulöst kulturbegrepp.¹⁷

Det är inte för sin belärande aspekt och inte för dess folkdemokratiskt utåtvända moraliteter som stora delar av 1900-talskonsten gjort sig bemärkt, diskuterats och prisats av dem som skrivit dess historia eller varit dess samtida expertkommentatorer och insiktsfulla kritiker. Tvärtom har modernismens stora och som det tycks bestående insatser under 1900-talet bl.a. skett till priset av viss frånvändhet och exklusivitet. En politisk eller ideologisk eller allmänt meningsbärande konst i vår sönderbombade värld och dess upplösta samhällen

• Sida 214
•  Original

måste hela tiden besinna, att där inte finns någon suveränt upphöjd plats från vilken det allmänna tillståndet låter sig överblickas och den frigörande analysen kan göras. Ingen ideologiskt obelastad position som kan ge legitimitet, ingen verklighet som inte är språkliggjord och därmed i princip förbistrad. Absurdismen är efter världskrigen teaterns och konstens svar på politikens ”fördjurning” av människan och ideologiernas härjningar. Den politiska teatern och konsten generellt måste utgå från att tystnaden är det enda språkligt icke kontaminerade tillståndet, att varje samtal om politik och moral är vanställt av ideologisk retorik och att klichéerna medieras i heltäckande flöden i ett snart sagt oinskränkt herravälde. Konsten och teatern skall försöka försinnliga denna söndring och upplösning. Avstå från de deklamatoriska gesterna, bränna bort de stora tomma frasorden och ändå inte hamna i uppgiven tystnad.

Tänker man så är Samuel Becketts verk ännu en av de stora utmaningarna för den politiska teatern och konsten. Hans memento mot allt aldrig så välvilligt men alltid befläckat tal är ett bistert Tystare! Tystare! Lägre! Lägre!

Teatern och konsten måste lyssna också till dem som vänder oss ryggen och försmår alla standardiserade flyktvägar undan de existentiella grundvillkoren. Om inte får Becketts Clov sista ordet. Clov som i Slutspel replikerar Hamm som undrar om de två kanske ändå betyder något. ”Betyder?”, svarar Clov. ”Vi? Betyda något?” Så skrattar han kort. ”Det låter något det!”

De kanske utbytbara

Teaterns dilemma är att den som konstform är förpliktad att tala bortom klichéerna men också att den med sina stora produktionskostnader förutsätter en stor publik.

Om konstnären är en som står utanför och är otrevlig och ställer de frågor som inte står på dagordningen, hur skall han eller hon då kunna räkna med att få plats på den skattefinansierade offentliga scenen och göra sina frågor hörda? Det är väl knäckfrågan för all offentlighet. Den är av och till mer än principiell för teaterkonsten. 1998 var det med relativt stort folkligt stöd som en socialdemokratisk kulturpolitik i Göteborg hotade att drivas långt ut över gränserna för vad som länge varit det fredade offentliga konstverket. Under några månader den våren var det politiskt gångbart att t.o.m. hota med att stänga Göteborgs Stadsteater, bl.a. för att teatern inte hade förmått fånga tillräckligt stor publik med en tillräckligt populär repertoar.

• Sida 215
•  Original

Men konstnären måste liksom den intellektuelle ha en destabiliserande funktion i samhället och arbeta i en pendelrörelse mellan insett ansvar och erkänt tillkortakommande. Det innebär ett visst mått av trolöshet och en vägran att enrollera sig och reducera sin uppgift så att den passar de redan färdiga protokollen. Att veta att man aldrig ankommer och likväl inte upphöra med att försöka nå fram som Robert Musil skriver.

Exil och landsflykt och uppbrott är produktiva hållningar för konstnärer (och för intellektuella och forskare också för den delen). Theodor W. Adorno talade om ett slags hemlöshetens förebildliga och produktiva moral: ”att inte ens känna sig hemma hos sig själv”.

Konstnären och teatern har att hantera minst två roller, ofta ställda i motsats till varandra. Å ena sidan den av engagerad intellektuell med samtidsmedvetenhet, å andra sidan den av anarkisten som vänder världen ryggen och målar för att det roar honom att måla så.

Men skall det konststycket lyckas på en stads- eller statsfinansierad scen krävs det stora anslag och goda tider, djupa insikter och en vid kultur- och konstsyn. Detta sätt att se på konst som negation, opposition, sabotage och oförsvurenhet skaver illa mot en harmonisträvande och pedagogisk kultursyn som räknar kulturell välfärd i besöksstatistik.

Svensk kulturpolitik har försökt organisera formerna för det kulturpolitiska stödet men inte innehållet i den.

Inte minst under välfärdsåren har den tveklöst varit framgångsrik i detta. Men när de ekonomiska och materiella resurserna minskar eller prioriteringsdebatterna intensifieras är den rågången svår att upprätthålla och då går de underliggande värderingarna av kulturens och konstens allmänna nyttighet i dagen och där blottas en samhällelig konsensus om vad kulturell ordning och konstnärligt uppförande bör innebära.

Mina erfarenheter från diskussionerna kring det manifest för en konstnärlig institutionsteater, som de båda regissörerna Peter Oskarson och Ragnar Lyth och jag presenterade 1981, gjorde mig klar över kraftspelet och den konstnärliga frihetens villkorlighet. Föga förvånande blev detta tämligen centralistiska och väl något smattrande dekret om formerna för en institutionell organisering av konstnärlig kreativitet våldsamt omdebatterat och efter många turer och flera omröstningar föll förslaget med knapp övervikt för motståndet. Efteråt kan jag inte annat än se att debatten kring det s.k. Manifestet var ett uttryck för, ja kanske t.o.m. innebar, slutet för en epok inom svensk institutionsteater. Den striden klargjorde nämligen att en stor

• Sida 216
•  Original

samhälleligt finansierad teater inte låter sig dukas på annat sätt än som smörgåsbord. Den måste på ett eller annat sätt försäkra sig om en popularitet stor nog för att i en stad av Göteborgs storlek locka till sig 900–1 000 personer per kväll för att få politikernas stöd.

I det utbud som varit 90-talets omöjliggör det en konstnärligt offensiv hållning från teaterns sida, med en innovativ och utmanande repertoar. Göteborgs Stadsteaters historia efter 1981 bekräftar riktigheten av det påståendet, också om teaterchefen och regissören Jasenko Selimovic’ mot milleniets slut gjort stora ansträngningar för att ge väsentlig teaterkonst åt både en ung och en stor publik. Teatern kommer inte annat än undantagsvis att lyckas vara en konstnärligt betydelsefull plats i samhället om den är organiserad enligt institutionens stordriftsprinciper. Teaterns samhälleliga roll blir alltmer betydelselös medan scenerna ockuperas av mer eller mindre skickligt utförd underhållning. Dramatens senaste år under nuvarande chefen Ingrid Dahlberg är ju ett exempel på dessa tendenser. Nationalscenen har börjat konkurrera med privatteatern i en stjärnrepertoar med garantistämpel och lämnar över stora delar av sitt konstnärliga uppdrag till dem som med mindre budget kan tänka sig större vågspel.

Institutionsteatern är del av välfärdsstaten; har haft dess storhetsperiod och delar dess svårigheter och svagheter. En gång en vital del av demokratiseringsprocessen har den under senare decennier fossiliserats och kommit att framstå som alltmer ”utbytbar” för att använda socialpsykologen Johan Asplunds term för allvarliga avtacklingssymptom hos sociala institutioner med skilda slags funktionshinder.¹⁸ Den döende institutionen karakteriserar han som en där verksamheten kan tänkas bedrivas med helt andra personer än de vid ett givet tillfälle där verksamma. Forskarna, tjänstemännen, konstnärerna i fråga är helt enkelt utbytbara. I den utbytbara institutionen är verksamheten reglerad och låter sig förutsägas. Det är möjligen demokratiskt, åtminstone kontrollerbart. Men det är inte annat än undantagsvis produktivt. Det konstnärligt överraskande och det hittills outtalade förblir outtalat i en sådan institution.

Det var mot denna institutionalisering och atrofi som Manifestet protesterade å den konstnärliga teaterns vägnar. Det var institutionen med dess anställningslagar och trygghetsgarantier som Ralf Långbacka i slutet av 70-talet attackerade med sina inspirerande teser för en ny och annan teater, som han bland annat beskrev så här:

Den har en inre och yttre organisation, som syftar till att nå ett maximalt konstnärligt resultat. Organisationens syfte är att underlätta den konstnärliga processen, inte att upprätthålla en institution.¹⁹

• Sida 217
•  Original

När Långbacka försökte realisera sina idéer på Åbo finska teater anklagades han för odemokratiska metoder. Under några år som teaterchef där gjorde han erkänt spännande teater med sina auktoritära metoder. Bl.a. tack vare, skulle man nog våga påstå.

Svensk institutionsteater kommer att behöva byta scenkostymer och bygga ner sig till mindre enheter med mer eller mindre självständiga produktionslag. Den måste diversifieras i enlighet med de villkor som gäller ekonomiskt materiellt. Men också för att några spelplatser skall kunna garantera en samhälleligt angelägen och konstnärligt utmanande repertoar i teaterprojekt, som samlar en konstellation av människor som under åtminstone en begränsad tid vill dra åt samma håll. Det är nödvändigt om teatern skall kunna förhålla sig först och främst till konstnärliga frågor och inte till kulturpolitiska målsättningar om si eller så stort utbud med den eller den etniska, köns- och klassmässiga inriktningen. Teatern kan inte vara angelägen för alla och samtidigt konstnärligt kreativ. Det är en illusion att tro det och en olycka att kulturpolitiskt begära det.

Vi behöver en kulturpolitik, som återupprättar demokratin, utvecklar och fördjupar delaktigheten /.../ en kulturpolitik för jämlikhet mellan grupper av människor och geografiska delar av vårt land,

skriver Bosse Bergnéhr i debattboken Släck inte ljuset!

20

Jovisst, och det räcker att besöka regionerna utanför Stockholm för att inse att där ligger en faktisk och väsentlig utmaning i de kraven. Men vi behöver också en konst som går på tvärs mot all denna förebildlighet. En konst som väljer aristokratiska hållningar, skyr delaktighet, argumenterar för ojämlikhet och sätter frågetecken efter demokrati. Sanningen behöver inte vara demokratisk och är det ofta heller inte. Konsten är ingen allmänning utan en plats för det partikulära, det egensinniga och det personliga.

Där fanns en tillförsikt bakom Manifestet som är typisk svensk. Institutionen skulle trotsas, reorganiseras och vitaliseras under demokratiska former och efter det insedda förnuftets principer. Man kunde organisationsanalytiskt säga, att vi trodde att en förändring av

strukturen skulle leda till en dynamisering av institutionen och ändra

dess funktioner.

Vi förbisåg döendets kraft. Andra kanske skulle säga att vi inte rätt bedömde och värderade demokratins seghet. Institutionens överskridande och sig själv förnyande potential blev hur som helst inte testad enligt förslag Manifest för en konstnärlig teater.

Geir Vestheim har i en essä talat om konst och kultur som en paradox i den moderna demokratin.²¹ Också han betonar konsten

• Sida 218
•  Original

och kulturen som gränsöverskridande fenomen och pekar därmed på motsättningen mellan denna dess funktion och samma konsts institutionalisering i politiskt demokratiska former à la ny statlig kulturpolitik.

När också konsten fångas i den weberska rationalitetens järnbur har det moderna samhället institutionaliserat ett område där förtrollning och aura tidigare undgått den borgerliga nyttomoralens pragmatism. Institutionen koloniserar kulturområdet, skriver Vestheim, ”det området som skulle vera ei frisone for det ikkje-rasjonelle i eit elles gjennomrasjonalisert samfunn”. Konsten har i denna epok att värna om sin relativa självständighet och hoppas på den demokratiska kapitalismens ”toleranse for det som er kvalitativt annleis”.

Resonemanget utgår från att systemet har behov av säkerhetsventiler för att lätta på ett oppositionellt och existentiellt tryck som annars blir destruktivt och ger på så sätt en tämligen mörk bild av konstens funktion i den repressiva toleransens institutionaliserade värld. Men eftersom variabeln publik och mottagare aldrig kan tänkas bort från konstverket eller föreställningen finns där emellertid hela tiden en möjlighet för andra konstens verkningsgrader, kan och bör man invända. All reception innebär en dynamik med oförutsägbara konsekvenser. Också på institutionerna sker det möten!

Vestheim menar däremot, att konstens aura bara kan skyddas från institutionens byråkratisering i slutna och elitära sammanhang för kommunikationen mellan konstnär och publik, i ett slags förnyad salongskultur. Det är hans pessimistiska paradox i det demokratiska samhällets konst- och kulturvärld.

Eliterna och demokratin

”Demokratin som värdebegrepp är höjd över alla empiriska brister”, skrev Trond Berg Eriksen i en kommentar till Demokratiutredningen (DN 27/5-99), där han kallade demokrati ”ett sakralt begrepp i en efterkristen värld”. I vårt sammanhang om konst och demokrati låter sig hans problematiseringar kring demokratin och medbestämmandet användas som ett viktigt memento. Konsten står i konstant och produktiv konflikt till populism och vanetänkande och upprättar meritokratiska värdehierarkier som utmanar principerna om en man, en röst i frågor om kvalitet och val av konstnärliga vägar. Konsten förutsätter tvärtom att eliter värderas högt och ges fredade villkor. I konstens kungadöme råder en berättigad skepsis mot demokratiskt fattade beslut om smak och kvalitetsdeklarationer. Där kan hur

• Sida 219
•  Original

många kineser som helst ha fel och de folkhemskes omdömen visa sig vara utan kontakt med konstens nya värdeproduktion. Att det är så visar historien och att denna konflikt med demokratins grundläggande rätt att välja sina ledare på sikt kan komma demokratin till godo gör inte det akuta politiska dilemmat mindre för en konst- och kulturpolitik med både parlamentariskt och sakkunnigt stöd.

Vilfredo Paretos elitbegrepp innebär att den ideala eliten ges sin rätt och sitt inflytande genom sina utvalda medlemmars kvaliteter och överlägsna egenskaper. För den eliten är sanningen inte en fråga om demokratiska val utan om insikter. John Stuart Mill pläderade som bekant för den enskildes rätt i elitistiska deklarationer av stor framsynthet. Mot medelmåttornas tyranni ställer han det innovativa tänkandet och originalitetens produktivitet. ”Just därför att excentricitet är klandervärt i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni”, citeras han i en debatterande essä av Erik Wallrup om den kvalificerade friheten som är upplysningens väg för utträdet ur ”människans självförvållade omyndighet”.²² Jämlikhet blir i ett sådant perspektiv ett svårkvalificerat begrepp när det ges idealbildande kraft utöver att vara en garanti för varje individs lika människovärde.

Det moderna samhället med dess demokratibegrepp har utvecklat tekniker för att mäta konstens och kulturens horisontella dimensioner, dess utbredning och sociologiska genomströmning. Dess vertikala räckvidd är inte mätbar med de kvantitativa undersökningar och den publikstatistik som ger stöd för och legitimerar kulturpolitikens inriktning.

De europeiska granskarna skrev, som vi såg, imponerat om det svenska ”kulturlivets enastående sociala bredd”, men de saknade en diskussion om ”kvaliteten” på ”publikens engagemang i nationens kulturliv”. Frånvaron av en sådan debatt är ett uttryck för en beröringsskräck inför icke deltagarbestämda och därmed demokratiskt sett kontroversiella synpunkter på konstens värdedimensioner.

Den kvantitativa synen på kulturell välfärd och högt publikdeltagande behöver förvisso inte råka i konflikt med ett kvalitetsinriktat perspektiv på konst, men kan göra det. Publik till varje pris riskerar alltid att bli publik till alltför högt konstnärligt pris och göra institutionerna till platser som lämnas åt sitt öde av dem som är konturskarpa i sina krav på kvalitet. De som är specialiserade i sin smak och, för att nu föra in en annan variabel, unga utan prestigetyngda förutfattade meningar om konstens och kulturens symbolvärden. Denna unga kräsna publik kan inte vinnas vare sig genom en aldrig så demokratisk kulturspridningsideologi eller genom aldrig så glansfulla

• Sida 220
•  Original

evenemangskittlingar utan bara genom att den erbjuds ett möte med direkt tilltal utanför rutinerna. Svensk kulturpolitik och svenska kulturinstitutioner har generellt sett ägnat mindre intresse åt den aspekten än åt att åstadkomma mätbara resultat; budgetmässigt försvarbara inför politiker mindre engagerade i konst än för bokslut.

Högkultur eller konstkultur är en icke-egalitär kraft som utmanar det masskulturella samhällets mediokrati och konformitet. Ungefär så kan man sammanfatta den grundläggande kulturpolitiska kritik som utvecklades först av Frankfurtskolan och senare lånat sig till ideologiska attacker av nykonservativt slag mot vad som kallats olika former av ”korrekthet”, politiskt såväl som genusbestämd och klassmässig. Om demokrati innebär, och vem vill förneka det, att allmänna föreställningar, ja, förutfattade meningar liksom välgrundade sådana, ger fundamentet för politikens slutsatser och förslag, kan konsten med dess utmaningar vara ett korrektiv mot denna förallmänneligade föreställningsvärld. Få vill väl protestera mot ett sådant synsätt på konstens värde. Konsten som en förutsättning för demokratins fördjupning eller konsten som markering av ett slags politikens gränser. Ja, som ett memento mot den folkets allmakt som i en demokrati ytterst gäller den lagstiftande makten och inte värderingarnas och smakens hegemoni. De senare är frågor av ett slag och en skörhet som de folkvalda politikerna inte skall ha rätt att lagstifta om i en demokrati utan tvärtom lyssna till för att fördjupa sin syn på samhällelighetens innebörder och relativisera sina uppfattningar.

Låt oss utgå från att det går att skapa samförstånd kring detta. Men den diskussion som börjar föras i dag med allt större frimodighet och som tycks vara allt mindre hämmad av en tidigare vänsterhegemoni i kulturdebatten, gäller tvärtom huruvida demokratin verkligen ger jordmån för konsten; om demokratin är lika nyttig för konsten som konsten för demokratin. Är demokratins egalitetsideal hämmande för konstens elitproduktion? Håller kvantitativ framgång i demokratins och marknadens namn på att slå ut kvalitativ fördjupning?²³

Frågeställningen utgår från att demokrati betyder konsensus och från att majoritetssynpunkter inte står i dialektisk relation till välinformerade minoritetsperspektiv. Det är den debattens blinda fläck. Själv vill jag se det så att konstens domän tillhandahåller arenor för sådana exklusiva, konkreta, avantgardistiska perspektiv och att det hör till kulturpolitikens uppgifter att garantera deras bestånd. För demokratins skull. Så skulle paradoxen mellan elitism och demokrati kunna upplösas i välfärdssamhället och i stället bli till ett spänningsfyllt och kreativt motsättningsförhållande. Konflikten tycks däremot

• Sida 221
•  Original

vara antagonistisk i såväl ett majoritetstotalitärt samhälle av kommunistiskt slag som i ett marknadsdiktatoriskt utan statligt balanserade stödåtgärder. Respekten för konstnärlig elitism och kvalitet kräver alltså med detta synsätt demokratins garantier för att minoritetssynpunkter skall få tillgång till offentligheten och att samhälleliga, ideologiska och individuella motbilder hålls fram.

Inget talar emellertid för att en sådan oppositionell och motvalls konstproduktion skall kunna få fortsatt goda arbetsvillkor på de stora byråkratiserade institutionerna. Vad teatern beträffar kommer vi sannolikt att få se en fortlöpande strukturförändring de närmaste åren mot mindre scener och mer kortlivade produktionsteam vid sidan av några få evenemangsscener utan konstnärlig vitalitet men med representativa glanskulturella insatser av regionalt eller nationellt slag. Teatern och konsten kan aldrig vara relevant för alla. Detta enkla faktum sätter gränserna för det kulturpolitiska ekonomiska stödet till den i en demokrati. Vill den vara utmanande måste den utgå från att dess permanens och volym är begränsad.

Claus Lynge, dansk teaterteoretiker och -kritiker, har för några år sedan granskat teatersverige i essäsamlingen Gränslös kultur? och därvid gjort några viktiga iakttagelser.²⁴ Han varnar för riskerna med en demokratisk kulturpolitik som inte respekterar konstens partikularitet och tycker sig i detta finna ett socialdemokratiskt dilemma, med dess dogmatiska kultursyn om ”lika tillgång för alla till teatern”. Mot den synen sätter han en kulturpolitik som ger utrymme för att framhäva ”specifik konstnärlig identitet, med syfte att nå en utvald grupp”. I stället för gemene mans teater vill han se en teater som garanteras sin integritet i förhållande till mecenaten staten och den vägen kan utveckla sin konstnärliga identitet. För demokratins vidkommande ser han detta som helt centralt, för ”utan teatern skulle samhällets spel sakna möjligheter till tolkningar – och bli ett skräckvälde.” Det vill säga utan den teater som suger upp ett samhälles värderingar och gestaltar dem bildmässigt, gestiskt, verbalt i värdeladdade uttryck i en dubbelriktad kommunikation mellan scen och salong. ”Teatern kan ge ett väsentligt vittnesbörd om klimatet i en epoks sociala relationer, och man får därmed också lust att kalla teatern för sanning”, skriver Lynge.

Det är svårt att låta bli att tänka på Lars Noréns Personkrets 3:1 och Sju tre, när man läser de orden. Ja, oavsett det katastrofala efterspelet till den senare uppsättningen som för alltid kommer att bli ett av svensk teaterhistorias största trauma, och även om man i likhet med mig anser att Sju tre använde estetiskt och etiskt tvivelaktiga och kontraproduktiva metoder, berövande åskådarna den frihet föreställ-

• Sida 222
•  Original

ningen gav brottslingarna-skådespelarna. Men före rånet i Kisa och före polismorden i Malexander försommaren 1999 ställde också den pjäsen oroande frågor på scenen om ett samhälles ideologiproduktion och antidemokratiska föreställningar. Så som den västerländska teatern förmått göra från antiken och in i vår tid.

Noter

¹Här citerad ur Nilsson (1981), s. 183.²Kulturpolitiken bör ses som en del av arbetet för bättre samhällsmiljö, klargör Statens kulturråd när det anger huvuddragen i 1974 års kulturpolitik. Se inledningarna till skriftserien Kulturpolitik i praktiken med dess årliga översikter av statliga kulturinsatser. ”Kulturell jämlikhet är enligt riksdagsbeslutet lika viktig som ekonomisk och social jämlikhet”, slår kulturrådet fast i en formulering som består in i 90-talet och som tolkar det statliga perspektivet på kulturpolitiken sedan 60-talets debatter. ³Swedner (1967).⁴Swedner och Nylöf är här citerade ur TCO:s utredning Kulturaktivt samhälle (1970).⁵Nylöf (1968). Också detta citat ur TCO-rapporten.⁶Jansons red. (1968), s. 262 f. Se också Swedner (1971).⁷Ett urval av de tidnings- och tidskriftsinlägg som följde på Rabbe Enckells föredrag vid Konstakademiens högtidssammanträde den 30 maj 1962 är samlade i debattboken Är allting konst? (1963).⁸Se uppsatsen ”Kulturbehov och kulturpolitik” i Palm (1978).⁹”Publiken som svek var publiken som sveks”, s. 107 i samma bok.¹⁰Nordensvan (1917–18), senare delen s. 481.¹¹Om Riksteater, initiativ, planer och motstånd, se Ullberg (1991).¹²För frigruppernas historia se Sjögren (1982) och Tjäder (1984). Den senare återger i appendix det s.k. Manifestet på Göteborgs stadsteater.¹³Se artikelserien om kulturen och mottagaren i SvD 29.8-99.¹⁴Se Kulturaktivt samhälle (1970).¹⁵Myerscough (1990).¹⁶De åtta målen, fastställda i 1974 års kulturpolitiska mål, gäller: – yttrandefrihetens förutsättningar – människors möjligheter till egen skapande aktivitet – motverkan av kommersialismens negativa verkningar – främjande av decentralisering och beslutsfunktioner inom kulturområdet – hänsyn till eftersatta gruppers erfarenhet och behov – konstnärlig och kulturell förnyelse – garanti för att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs – utbyte av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränserna.¹⁷De kulturpolitiska svårigheter som uppstår när en konstkultur skall hävdas och den kulturella välfärden ges precision innanför okontroversiella honnörsord

• Sida 223
•  Original

som deltagande, demokrati och aktivitet uppmärksammades till viss del i Nordiska rådets temakonferens om Nordisk kultur i Oslo 1997, också om temat här var den nordiska identiteten satt under press utifrån. Se Friborg (1997).¹⁸Asplund (1968).¹⁹Se Långbackas teser om en konstnärlig teater (1981).²⁰Citerat ur förordet till Strömbäck red. (1994).²¹Geir Vestheim. ”Kulturinstitusjoner, demokrati og politikk”. (opubl. manus)²²Wallrup i Björnsson & Luthersson red. (1998).²³För representativa och samtidskorrekta hållningar till dessa frågor se Melzer m.fl. (1999).²⁴Lynge (1987).

På några av denna uppsats inledande sidor har jag citerat mig själv ur den översiktliga periodframställning som P. A. Tjäder och jag svarar för i Lönnroth, Delblanc & Göransson red. (1999) Den svenska litte-

raturen, del 3, Stockholm: Bonniers

• Sida 224
•  Original

Referenser

Asplund, Johan (1968) ”Ur ett manuskript om kulturpolitik” i Dia-

log 1968:2, Stockholm: Bonniers

Friborg, Charlotta (1997) Mellan självförtroende och osäkerhet. En

essä om Nordisk kulturpolitik, København: Nordisk Ministerråd

cop. Hederberg, Hans red. (1963) Är allting konst? Inlägg i den stora konst-

debatten, Stockholm: Bonniers

Janson, Carl- Gunnar red. (1968) ”Barriären mot finkulturen” i Det

differentierade samhället, Stockholm: Prisma Kulturaktivt samhälle. Rapport från TCO:s kulturutredning (1970),

Stockholm: Prisma Lynge, Claus (1987) ”Teatersverige – ett kulturellt mellanspel?” i

Gränslös kultur? Nationalarvet inför den postmoderna utmaningen,

Stockholm: Sekretariatet för framtidsstudier Långbacka, Ralf (1981) Bland annat om Brecht, Stockholm: Nor-

stedts Melzer, Arthur M. m.fl. (1999) Democracy & the Arts, Ithaca, New

York: Cornell University Press Myerscough, John (1990) Statlig kulturpolitik i Sverige, Stockholm:

Utbildningsdepartementet, Allmänna förlaget Nerman, Bengt (1962) Demokratins kultursyn, Stockholm: Bonniers Nilsson, Sven (1981) Vägen till kulturpolitiken, Stockholm: Liber Nordensvan, Georg (1917–18) Svensk teater och svenska skådespelare

från Gustav III till våra dagar I–II, Stockholm: Bonniers

Nylöf, Göran (1967) Musikvanor i Sverige, Stockholm: SOU 1967:8 Nylöf, Göran (1968) ”Multikonst – en sociologisk studie” i Utställ-

ningspubliken, rapport nr IV, Stockholm: Riksutställningar

Palm, Göran (1978) Kritik av kulturen, Stockholm: Författarförlaget Sjögren, Henrik (1984) Teater i Sverige efter andra världskriget, Stock-

holm: Natur och Kultur Strömbäck, Jan-Ewert red. (1994) Släck inte ljuset! Stockholm:

Tidens förlag Swedner, Harald (1967) Teatervanor och musikvanor i Storstockholm,

Stadskollegiets utlåtande och memorial, bihang nr 79, Stockholm Swedner, Harald (1971) Om finkultur och minoriteter, Stockholm:

Almqvist & Wicksell

• Sida 225
•  Original

Tjäder, Per Arne (1984) Den allvarsamma lekplatsen, Stockholm:

Arbetarkultur Ullberg, Hans (1991) På väg mot en Riksteater, Norsborg: entré/

Riksteatern Wallrup, Erik (1998) ”I måttlöshetens tid. Om elitkonceptioner och

politiska ideologier” i Björnsson, Anders & Luthersson, Peter red.

Eliterna som abdikerade, Stockholm: Carlssons

Vestheim, Geir (1998) ”Kulturinstitusjoner, demokrati og politikk”.

(opubl. manus)

• Sida 226
•  Original

• Sida 227
•  Original

Publikens rum – en expansiv arena

Lena From

Det stank. Kvinnor i tarvliga trasor släpades mot rättegångar där de inte hade någon chans. Efter dem sprang barnen och skrek: ”Min mamma är en häxa! Min mamma är en häxa!”.

Jag mår illa, mumlade jag till fröken och stapplade ut. När dörren till scenrummet slog igen hörde jag köttet fräsa mot bålet.

Än i dag undrar jag hur skådespelarna egentligen bar sig åt för att göra tiden för häxprocesserna i Sverige så levande. Känslan av skuld, av att vara barnet som sviker av rädsla, bär jag fortfarande med mig. Föreställningen förblir en av mitt livs största kulturupplevelser. Det var skolan som tvingade den på mig. Jag fick veta att någonting fanns att uppleva som jag annars inte skulle ha fått kännedom om. Ett tillval som också gick att välja bort.

Jag gick på mellanstadiet när 1974 års kulturpolitik började gälla. Den som bland annat skulle motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.¹

Dessa mål står fast också i den kulturpolitik som börjat gälla från 1996. Med ett viktigt tillägg: kulturpolitiken ska dessutom verka för allas möjlighet till kulturupplevelser.² Vad en kulturupplevelse är, eller kan vara, skrivs det ingenting om. Det är svårt att sätta ord på det där magiska som inträffar när man blir förflyttad bortom tid och rum, det tillstånd som bara kan jämföras med förälskelse. Men alla som varit med om dem känner omedelbart igen ögonblicken då man direkt och omedelbart upplever alla sina sinnen samtidigt. Glömmer bort att tänka på var man är och varför, på hur man bör bete sig och vad andra eventuellt kan tänka och tycka. Allt det där som jag genomlevde under den där teaterföreställningen.³

När regeringen i 1996/1997 års kulturproposition gör en utvär-

• Sida 228
•  Original

dering av de kulturpolitiska år som förflutit sedan 1974, konstaterar den att en hel del faktiskt har uppnåtts: Sverige har bland annat fått fler regionala teatrar och kammarorkestrar och många människor har i dag närmare än förr till en eller flera kulturinstitutioner.⁴

Ändå är det förstås inte bra när Statens kulturråd redovisar den svenska befolkningens kulturvanor för kulturpropåret 1996/1997 med följande siffror:

63 procent har inte besökt en enda konstutställning under året som gått. 61 procent har inte gjort ett enda teaterbesök under året. 57 procent har inte gjort någon typ av konsertbesök. 47 procent har inte varit på bio. 43 procent har inte besökt något bibliotek en enda gång på ett helt år.⁵

Vänder man på det kan man förstås säga att nästan var fjärde svensk ser minst en konstutställning om året. Internationellt sett ligger svensken också på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet.

Hushållen – publiken – är i dag den största aktören på den svenska kultur- och mediemarknaden.⁶ Enligt Kulturrådets sammanställning utgjorde kultur- och mediesektorn 43,6 miljarder kronor i den svenska samhällsekonomin år 1996. Av dem stod hushållen för 29,5 miljarder. Den privata kulturkonsumtionen motsvarade alltså drygt 68 procent av landets totala kulturekonomi.⁷

Mot bakgrund av ovan refererade siffror kan det vara värt att fundera en stund kring hur skillnaden mellan de politiska målen och verkligheten ser ut, och vad det beror på att vi som publik träffar de val som vi gör. Om det vi gör nu alls kan kallas att välja.

Den teaterbesökande svensken

Teatern är i detta perspektiv särskilt intressant.

Efter folkrörelserna får teatern det största statliga bidraget av alla kulturformer, drygt en miljard 1997.⁸ Samma sak gäller inom landstingen, där teatern efter studieförbunden är största bidragstagare, och för Kulturrådet som med undantag för musik inte ger mer pengar till någon annan konstyttring.⁹

Med skattemedel bidrar alla således mycket till teaterns fortsatta existens, i synnerhet i dess institutionaliserade form. Privat däremot, lägger svensken förhållandevis lite pengar på teater. I stället är vår största kulturutgift massmedier – dags- och kvällstidningar – och böcker.¹⁰

Att svenskarna internationellt sett ändå tillhör världens mest tea-

• Sida 229
•  Original

terbesökande folk måste främst tillskrivas två faktorer: de många barn- och ungdomsföreställningarna, samt storstadspubliken som går på teater flera gånger om året.¹¹

Stockholm har världsrekordet. Enligt Willmar Sauter, som forskat i svenskarnas teatervanor, utnyttjar två av tre stockholmare möjligheten att se teater där många andra storstäders samlade teaterliv gläds om det når var fjärde eller var femte invånare någon gång då och då.¹²Till storstäderna kommer också många övriga svenskar för att se teater för första gången, och den som går på teater bara en gång om året gör det kanske just där.

Inte minst Stockholm lockar en stor teaterpublik. Men det beror inte på att det är där som de stora nationella scenerna finns, de som helt finansieras med skattemedel. Landsortspubliken väljer inte Dramaten eller Operan när den kommer på teaterbesök. I stället är det privatteatrarnas mer underhållande repertoar som lockar, med skådespelare, väl kända från TV, på scen. (Fig. 1) Privatteatrarna för tyvärr inte publikstatistik på samma sätt som institutionsteatrarna gör. Ändå är det ingen överdrift att påstå att varannan stol i privatteaterns salong upptas av en svensk som inte bor i Stockholmsregionen. Elisabeth Johansson har länge jobbat med publiken till Vicky von der Lanckens uppsättningar i Stockholm, där föreställningar som Hotel-

liggaren, I hetaste laget, Kolla klotet, och nu senast Svensson, Svensson

gått och går för utsålda hus på teatrar som Oscars, Cirkus och China. Hon uttrycker sig mer försiktigt än jag, som när vi träffas påstår att den övervägande delen av privatteaterns publik kommer långväga ifrån. Det stämmer på helgerna, säger hon, men inte på vardagarna. Likaså är teatern noga med att hålla hälften av biljetterna för ”privatpersoner” som inte åker på arrangerade bussresor.

Men finns ingen efterfrågan på biljetter lokalt, säljs de till var efterfrågan finns.¹³

På vissa uppsättningar är landsortspubliken med andra ord i majoritet. Det är den aldrig på Dramaten, där snittbeläggningen för publik utanför Storstockholm ligger på 19 procent med högsäsong under sommaren, då beläggningen kan ligga runt 25 procent.¹⁴

Bussbolagen säger rent ut att Dramatens och Operans uppsättningar inte går att sälja. Dels hinner de inte, framförhållningen är för kort vad gäller nationalscenernas repertoar och föreställningar tar tid att marknadsföra.¹⁵ Dels efterfrågas inte nationalscenerna av publiken, som slår ihop teaterbesöket med en resa till Stockholm, inklusive övernattning, frukost på hotell och tid för shopping.

Samma mönster går igen i Malmö och Göteborg. Så länge

• Sida 230
•  Original

som Kristina från Duvemåla spelades på Malmö Musikteater gick fullastade bussar dit, men därefter har det varit trögt med att få teaterresor till stånd. Publiken som reser till Göteborg vill inte annat än undantagsvis till uppsättningar på Göteborgsoperan eller Stadsteatern utan föredrar Lorensbergsteatern, Lisebergsteatern och ”Joe Labero på Rondo”. Peter Flacks Hjalmars revy i Örebro är också ett resmål som alltid går hem.¹⁶

Att publiken lockas av underhållning och musikal är ett faktum som svenska politiker börjat uppmärksamma på senare år och som därmed också alltmer har börjat prägla framför allt de regionala teatrarnas repertoar. Politikernas förhoppning är att musikaler ska fylla

Figur 1. TV-kändisar på scen drar publik till privatteatern. Här en scen ur Svensson Svensson som spelas på China med bl.a. Allan Svensson och Suzanne Reuter i rollerna. Foto: Joakim Strömholm

• Sida 231
•  Original

salongerna och teatern därmed få bättre ekonomi. Hösten 1999 kan publiken välja mellan totalt 19 olika musikalföreställningar, därav elva uppsättningar på landets stads- och länsteatrar.¹⁷ Denna form av marknadsanpassning har inte undgått kritik, som också drabbat Dramaten. ”Inför spelåret har såväl en aktör från Rederiet, en nykläckt stjärna från kultfilmen om livet i Åmål och en underhållare känd för sina smaklösheter kallats in i en ensemble som de senaste åren åderlåtits svårt, både i antal och, framför allt, kompetens”, skriver exempelvis Sundsvalls Tidnings kulturredaktör Curt Bladh i en skarpt formulerad krönika.¹⁸

Det ska vara kul – annars får det vara

Varför väljer då publiken hellre den traditionella privatteaterns språk?

Svaren är förstås många. Vicky von der Lancken, teaterarrangör med eget bolag sedan 1989 och nyligen tillträdd konstnärlig ledare för Riksteatern, känner dem antagligen bäst och sammanfattar ungefär så här:¹⁹

Man vill få skratta. Man vill bli berörd. Man vill känna igen namnen på skådespelarna och få se bra skådespeleri. Det ska gärna hända något spektakulärt på scenen som man kan tala om, kanske med scenografin eller kostymerna. Teaterbyggnaden ska vara en estetisk upplevelse, gärna vacker och glittrande i guld – man vill känna att man får mycket för pengarna.²⁰

Men inget av det där räcker om man verkligen vill nå fram till en publik, säger hon. Det är helhetsupplevelsen som räknas, alla förväntningar som föds redan när ett par letar i teaterannonserna efter vad de vill se, fortsätter med bussresan, hotellet, middagen och som på teatern måste infrias när publiken väl finns på plats. Någon måste finnas till hands och visa den till rätta som aldrig varit på teater förut. Man ska bli väl bemött i kassan, av den som river biljetter, hänger in kläderna i garderoben. Allt som stör lägger sig annars i vägen för hela teaterupplevelsen och gör att man kanske aldrig mer vill tillbaks. Det händer att Vicky von der Lancken personligen ringer upp människor som har klagomål, lyssnar, förklarar och ger presenter när klagomålen varit befogade.

Men kan det vara så enkelt att det är vanlig, regelrätt kundvård som det handlar om?

Nej. Också på Operan och Dramaten tar man i ståndsmässiga lokaler väl hand om sin publik. Publiken på Operan vill även den i

• Sida 232
•  Original

första hand bli underhållen, och Dramatens publik föredrar sedan länge komedi framför drama.²¹

Det är någonting mer som gör att landsortspubliken inte söker sig till nationalscenerna. Något som inte enbart kan förklaras med bemötande och tillgänglighet, eller det faktum som fortfarande – tyvärr – gäller, att kultur är en klassfråga.²² Något som Tony Lundin på Rejmyre buss uttrycker så här:

– Jag har en känsla av att det som ges på Dramaten är för lite känt. Tidningarna skriver mer om de andra än om Dramaten, de kan få en helsida och ibland mer om det är något riktigt stort på gång.

Kulturjournalistik lågstatus i tidningen

Massmedierna brukar kallas den tredje statsmakten och tillmäts som sådan stor betydelse för yttrandefrihet och opinionsbildning. I kulturpropositionen understryks också att massmedierna bidrar till att utjämna skillnaderna mellan olika landsändar och befolkningsgrupper i fråga om tillgång till kulturupplevelser, och att de spelat en viktig roll för att närma olika landsändar och regioner till varandra.²³

Det gäller fortfarande för radio och TV. Men inom pressen är det en annan trend som dominerar i dag. Den lokala särarten betonas allt mer. Tidningarna bidrar i stället i hög grad till att fjärma olika landsändar och regioner från varandra. Det är en del av den ironi som gäller många delar av samhället just nu: samtidigt som den nya informationsteknologin har gjort att många i dag har tillgång till en mycket större värld än någonsin förut, ökar betydelsen av den lilla världen hemmavid. Den man möter främst i sin lokala morgontidning.

Som jag nämnde är svenskens största kulturutgift massmedier och böcker. Mest pengar lägger svensken på dags- och kvällstidningar. Nio av tio svenskar läser en dagstidning varje vardag, och när vi läser är det i första hand händelserna i den egna kommunen vi får ta del av.²⁴

I takt med att det lokala materialet tillmätts större vikt har utblickarna minskat. Det gäller även för tidningarnas kultur- och nöjessidor, där det lokala materialet per definition ofta bedöms vara mest intressant. I den mån nationellt och internationellt material alls får utrymme, är det i första hand litteratur och musik som uppmärksammas.²⁵ Den finns att tillgå på ortens bibliotek. Och den finns att köpa i affären hemma.

Med avseende på den vikt som i kulturpolitiska och pressetiska diskussioner läggs vid yttrandefriheten som förutsättning för ett fritt

• Sida 233
•  Original

och levande kulturliv, är det förvånande tyst i debatten om vad kulturjournalistik är och kan vara. Samtidigt som det anses självklart att följa den allmänpolitiska debatten med uppföljningar på lokal nivå, uppmärksammas kulturpolitiska frågor knappast alls, i några medier.²⁶

Flera tidningar saknar ett garanterat utrymme även för traditionell kulturell bevakning. När det finns, måste kultur- och nöjesmaterialet stundtals dela på en gemensam tabloidsida, där det i enstaka fall dessutom ska samsas med serierna och vädret.²⁷ (Fig. 2)

Kulturpolitiken faller i dag ofta mellan stolarna hos nyhetschefen och kulturredaktören. Nyhetschefen tycker att kulturpolitik är kultur och därför ska behandlas på kultursidan. Kulturredaktören föredrar att ägna sidan åt kritik med argumentet: kulturpolitik är politik och bör därför behandlas på nyhetsplats. Men där nyheter vanligen ska förstås som sådant som ingen tidigare kände till, eller åtminstone vinklingar som är nya, gäller genomgående ”omvänd ordning” vid nyhetsvärderingen av kulturellt material. Få nyhetschefer intresserar sig för det som verkligen är nytt, men efterfrågar gärna puffar då välkända, men sedan länge bortgångna, konstnärer som Carl Larsson och August Strindberg kommer på tal. Riktigt nyhetsstoff blir kulturen bara om den är så ifrågasatt, kontroversiell och provocerande att den kan sälja lösnummer.

Riksteaterns och Lars Noréns uppsättning Sju tre är ett tydligt exempel på det. Först uppmärksammades den på nyhetsplats för sitt val av skådespelare: fångar som dömts för grova brott. När de medverkande sedan på olika sätt blev inblandade i polismorden i Malexander fick den förnyad uppmärksamhet. Det var på nyhetsplats som den efterföljande massiva kritiken mot regissören Lars Norén och producenten Isa Stenberg förmedlades, och där som deras senare begäran om entledigande från sina respektive tjänster behandlades.

Samtidigt höll kultursidorna i den lokala pressen företrädesvis tyst. De frågor som Sju tre ställde på scenen, diskuterades inte ur ett konstkritiskt perspektiv och sattes inte in i ett konstnärligt sammanhang.

Sju tre torde vara känt för fler svenskar än något annat stycke

svensk samtida dramatik. Bara en relativt liten publik har haft möjlighet att se uppsättningen. Den som inte följt riksmediernas och/ eller de större regionala tidningarnas bevakning har heller inte kunnat orientera sig om pjäsens konstnärliga innehåll. Det finns alltså anledning att diskutera vilka skyldigheter en tidning har gentemot sina läsare när det gäller bevakningen av kultur.

Frågar man landets kulturredaktörer blir svaret att bevakningen

• Sida 234
•  Original

• Sida 235
•  Original

måste vara lokal. Med lokalt menas händelser som är omedelbart tillgängliga för den egna läsekretsen, kultur som utövas av någon lokal celebritet eller av personer som alla känner till, exempelvis skådespelare som är kända från TV. Samma sak svarar landets tidningsägare, bevakningen ska vara lokal. Men är det att som tredje statsmakt ta sitt ansvar? Med fokus på det lokala kulturlivet riskerar, som vi sett, den kritiska granskningen av – och debatten kring – den kultur som sällan utövas på orten att utebli helt. Hur ska jag som medborgare kunna förhålla mig till exempelvis den kvalificerade danskonst som emellanåt skymtar i Sveriges Television, när de enda medier som i viss mån introducerar den finns i storstaden?

Vi kan inte konkurrera med storstadstidningarna, svarar lokalredaktörerna. Och vem skulle skriva om kulturlivet hos oss, om inte vi själva gör det?

Detta är förstås sant. Men sett ur det perspektivet blir en introducerande text om en författare som fått stor internationell uppmärksamhet, men som ännu inte översatts till svenska, inte intressant, lika lite som en bildsida av en konstnär, okänd för de flesta på orten. Sett ur det perspektivet blir en intervju med en internationellt känd koreograf som Kenneth Kvarnström totalt ointressant, också om hans 325,4 kg finns med som enda oberoende dansinslag i Riksteaterns turnéprogram.²⁸ Föreställningen måste nå tidningens utgivningsområde, annars motiverar den inte utrymme på redaktionell plats.

Lokal anknytning avgör publicering

Det handlar alltså inte om huruvida konsten och konstnärerna har någonting väsentligt att säga läsaren eller ej. Det handlar om var de verkar.

I dag dominerar litteraturkritiken och bevakningen av det lokala musiklivet stort i tidningarna, och ofta är beroendet tungt av recensenter och skribenter som mer eller mindre ideellt sköter bevakningen på sin fritid. För nationella och internationella inblickar i

Figur 2. I välredigerade Bärgslagsbladet delar kulturmaterialet på en tabloidsida tillsammans med nöjet, serierna och vädret. Flera landsortstidningar saknar dock helt ett fast utrymme för kulturbevakning på redaktionell plats.

• Sida 236
•  Original

andra områden står kompletterande artiklar hämtade från nyhetsbyråerna där materialet, mycket till följd av tidningarnas ovan refererade redaktionella krav, allt mer har kommersialiserats.

Lokaltidningens möjlighet att öppna världen för mig som samhällsmedborgare kan jämföras med den som finns i de rikstäckande etermedierna. Den har som pappersprodukt på orten unika möjligheter att ge utblickar och att placera den lokala kulturen i ett internationellt sammanhang. När man bor utan stora kulturinstitutioner i sin omedelbara närhet, har tillgång till kanske bara ett sommaröppet galleri och möjligen en biograf är det till tidningen man i första hand vänder sig för att få impulser till nya kulturupplevelser. Men i dag får jag som läsare inte ens veta vilka möjligheter till kulturupplevelser som faktiskt finns.

Delvis är det ett kompetensproblem. Hade tidningarna kulturredaktörer med tid och råd att läsa, resa, ta del av internationella mässsor, se fler nationella och internationella föreställningar, utställningar och performance skulle tidningarnas kultursidor sannolikt ges ett annat innehåll. Kulturredaktörerna är, när de finns, dessutom ofta ensamma med ansvaret för tidningens kulturutbud.

Men det krävs också mod för att publicera sådant som går på tvärs mot vad tidningens läsare vant sig vid att förvänta sig, såväl från eventuella kulturredaktörer som ägare och ansvariga utgivare.

Genom att i första hand välja lokalt material undgår man den besvärliga diskussionen om kvalitet, då det ju inte är kvalitetsaspekten som avgör ifall en kulturföreteelse är relevant att bevaka eller ej. Man slipper således en debatt med många lokala kulturutövare som man annars skulle vara tvungen att ta.

Det är dessutom ofta krångligare och dyrare att publicera annat material än recensioner med gratis förlags- och pressbilder på sidorna. Tidningarna kan juridiskt inte ta sig samma konstnärliga frihet i upphovsrättsliga frågor som professionella konstnärer kan. Och den som försökt vet att det kan vara såväl tids- som tålamodskrävande att föra projekt från idé till publicering, förbi tveksamma jurister och ibland motsträviga utgivare.²⁹

Läsarreaktionerna vid publicering av modern bildkonst och konstnärligt fotografi är – också internt på redaktionerna – långt mycket kraftigare än vid aldrig så kontroversiella bokrecensioner. Här sätts den journalistiskt ansvarige på prov. När det blåser läsarstorm kan det vara enkelt att inte fullfölja publiceringar som väcker reaktion. Men jag vet av erfarenhet att en bra reporter kan avdramatisera och introducera, föreslå tolkningar och möta konstnärerna och deras verk på ett sätt som gör konsten tillgänglig också för en ovan publik.

• Sida 237
•  Original

Den inbegriper ofta tidningsledning, ansvariga utgivare och ägare. Det är de som avgör vilket utrymme kulturmaterialet ska ha i tidningen och hur mycket pengar det får kosta. Som framgått kommer då Operans balettprogram i kläm. Intervjuer med skådespelare som Robert Gustafsson, Suzanne Reuter och Karl Dyall är däremot alltid gångbara för publicering. Inte så konstigt kanske, att det är just dem jag vill se på scen när jag på resan till Stockholm ska gå på teater.

Möjlig motstrategi – exemplet Smålandsposten

Det finns tidningar som arbetar på ett annat sätt med kulturmaterialet gentemot sina läsare, men utanför storstäderna är de få. Små-

landsposten, baserad i Växjö och med 40 000 i upplaga, är det exempel

som fått mest uppmärksamhet på senare tid.³⁰ Den är också den tidning som gått längst när det gäller att påvisa den nya informationsteknologins möjligheter att guida läsaren vidare från papperstidningen in i andra kulturella rum.

Den 1 december 1998 publicerades konstnären Annika von Hausswolffs foto Den blinda kvinnan på en annonsfri helsida i 4-färg. Bilden fick helt och hållet tala för sig själv. En kort, introducerande text fanns bara på tidningens förstasida, där kulturredaktören Anders Mildner, curatorn Patric Moreau och chefredaktören Ulf Johansson presenterade projektet Trust – tillit. Den som ville kunde från tidningens hemsida gå vidare och ta del av fler bilder. Därmed gavs läsaren möjlighet att skapa sig en egen uppfattning om Annika von Hausswolffs konstnärskap på basis av ett större underlag än det den vanliga papperstidningen hade kunnat ge.

Projektet är anmärkningsvärt på flera sätt: flera tidningar hade tidigare använt sina kultursidor som utställningsyta, men att låta papperstidningen bara vara en liten del av publiceringen hade aldrig tidigare skett i svensk press. Att chefredaktören offentligt och tydligt markerar sitt stöd för kulturmaterial och att kultursidor ges möjlighet till 4-färgstryck är synnerligen ovanligt. Men framför allt påtog sig den lokala tidningen att spela en aktiv, kulturpolitisk roll. Själva upprinnelsen till projektet förklarades nämligen med att ”samtida konst är en bristvara i vår del av Sverige. Alltså bestämde vi oss för att själva ordna en utställning”.³¹ Därmed fick såväl det lokala konst- och gallerilivet som det institutionaliserade utställningsväsendet, underkänt på bästa nyhetsplats i en tidning som dagligen når åtta av tio smålänningar.

• Sida 238
•  Original

För Anders Mildner var den främsta drivkraften irritationen över att kultur är en klassfråga. Det räcker inte ens med att den som vill ta del av konst aktivt måste söka upp den på hemmaplan. Den som vill ta del av den samtida konsten måste också ha råd att resa, till Stockholm eller någon annan större stad. Det är inte rättvist.

– Vi ger stipendier och skickar folk utomlands för att representera Sverige på stora utställningar, men de flesta svenskar har ingen aning om vad de samtida konstnärerna egentligen gör, konstaterar Anders Mildner.

– Jag ville visa upp den här konsten för människor som aldrig annars skulle kommit i kontakt med den. Man kan leva ett helt liv i Kronoberg utan att få se samtida konst.³²

Smålandsposten når 100 000 läsare, som under de sex veckor som

projektet varade på olika sätt kom i kontakt med Trust.³³ De fick möta konstnärer som de senaste två åren representerat Sverige på konstbiennalerna i Johannesburg, Istanbul och Venedig, på Docu-

menta i Kassel och världsutställningen i Lissabon. De fick se Annika

von Hausswolffs fotografier, laddade med hot och undertryckt våld. De fick se hur reklambyrån Morgondagen betedde sig, när den plötsligt skulle producera någonting som inte var till salu. De kunde låta sig länkas vidare från Åsa Anderssons, Carl Michael von Hausswolffs, Annika Ströms och Anders Boqvists webb-sidor. Och de kunde till frukost ta del av Bigert & Bergströms Last Supper-projekt, där dödsdömda fångars sista måltider dukats upp och fotograferats av, förföriskt och sensuellt som i de mest exklusiva matmagasin. (Fig. 3)

Men aptiten som väcks av en könlik banan med persikotestiklar, fastnar i halsen när en text intill torrt konstaterar:

Karla Faye Tucker avrättades med en giftinjektion i Huntsville, Texas, den 3 februari 1998. Till sin sista måltid valde hon Banan, Persikor, Sallad. Karla avböjde måltiden när den serverades.

Figur 3. När tidningen Smålandsposten genomförde Trust mötte många av läsarna samtida konst för första gången. Exempelvis av Bigert&Bergström som ställde ut en del av

projektet Last Supper. Bild publicerad med

konstnärernas tillstånd

• Sida 239
•  Original

• Sida 240
•  Original

Med Trust infördes således ett språk i tidningen som bröt mot det som läsarna var vana vid att få sig till livs. Varje konstnär introducerades endast med en mycket kort text, inte längre än en notis, på tidningens förstasida medan utrymmet på en vanligtvis texttung kultursida i sin helhet uppläts till konstnärernas projekt. Genom att rucka på läsarnas vanor och förväntningar, ville tidningen väcka reaktion. En förutsättning för alla seriösa massmediers verksamhet är att läsarna har tillit till sin tidning, att de kan lita på att det som står är sant. Nu ville tidningen plötsligt få läsarna att tänka till också kring detta: Vad är det egentligen för bild av verkligheten som förmedlas i massmedierna? Hur ser en nyhet ut?

Tidningen vågade sätta sin tillit till att läsarna faktiskt fanns där, redo att ta emot. Den tilltrodde dem kompetensen att ladda ned de programvaror som krävdes från Internet och vågade lita på att läsarna var villiga att ge konsten tid.

Därmed inte sagt att alla tyckte om den. Målet var inte heller att folk skulle tycka om konsten, utan att människor skulle få se den. Och det talades om Trust, på fester, på arbetsplatser, på gatan…” och då har de ju märkt den”, säger Anders Mildner.³⁴

Mer än så går det inte att säga om reaktionerna. Någon undersökning om mottagandet är inte gjord. Protesterna internt på redaktionen var, enligt chefredaktören Ulf Johansson, mer högljudda än synpunkterna från läsarna, även om en och annan ”hotade” med att säga upp sin prenumeration om publiceringen skulle fortsätta.³⁵Bara ett fåtal ringde tidningen och då främst människor som alla tidningsredaktörer känner igen från liknande sammanhang: prenumeranter sedan många år som inte längre känner igen sig i utbudet, ensamma som ringer mest för att de inte har någon annan att tala med. Sveriges dagstidningar fyller en oerhört mycket större social funktion än många vanligen tänker på.

Smålandsposten har genomfört ytterligare ett Internetprojekt

efter Trust. MP 6 involverade sex poeter och sex musiker, som ombads samarbeta men utan att träffas och utan att diskutera projektet med varandra. Lina Ekdahl, Jacques Werup, Petter Lindgren, Roy Isaksson, Maria Küchen och Kristian Lundberg skrev alla varsin dikt. Därefter ringde de upp musikern de parats ihop med och läste in dikten på dennes telefonsvarare. Eggstone, Magnus Börjesson, Christoffer Lundquist, Mopeds, Pelle Ossler och Benjamin Peetre tog upp ljudet, överförde det till sina respektive datorer, tonsatte och e-postade materialet till Smålandsposten. Därefter lades det ut på tidningens hemsida.

Där kunde läsaren ta del av dikten, biografier om poeterna, musi-

• Sida 241
•  Original

kernas discografier, se bilder på hur de ser ut, lyssna och genom länkar gå vidare till andra sidor. På papperstidningens kultursida publicerades endast dikten och webb-adressen.³⁶

Den här gången mättes antalet besök på hemsidan. MP 6 hade nästan lika många träffar som tidningens nyhetsmaterial.³⁷ Nästan lika många som tog del av nyheterna, tog alltså del av samtida, helt nyskriven poesi och musik.

Våga blanda, nå fler

Smålandspostens sätt att arbeta aktualiserar frågor om tillgänglighet,

delaktighet och mångfald som alla har med demokrati att göra. Redan valet att publicera avancerat kulturmaterial i en vanlig dagstidning gör det automatiskt tillgängligt för fler. Ingen är rädd för sin morgontidning, den är en vana som man ofta förhåller sig till som en vän. Man kan bli förbannad på den ibland, men likväl förblir man den oftast trogen. Här finns möjligheten att skapa diskussion kring företeelser som annars inte skulle komma läsaren till del.

Med såväl Trust som MP6 inbjöds läsaren till interaktion och delaktighet på flera nivåer. Konstnärerna nådde med tidningens hjälp en publik som annars skulle haft betydligt svårare att ta materialet till sig. Styrkan i MP6 till exempel, ligger lika mycket i valet av medverkande konstnärer som i den oväntade kombinationen av lyrik och musik. Man kan på goda grunder anta att fler unga känner till musikerna i Eggstone och Wilmer X än poeter som Lina Ekdahl och Maria Küchen, och att musikerna här blev en väg in i lyriken. På samma sätt kan man anta att den som följer utgivningen av svensk lyrik mer sällan är bevandrad i den svenska rock- och popscenen men nu lyssnade till en del av dess musik.

Att jobba interaktivt med Internet ger möjligheter som inte funnits förut, att samtidigt publicera kortare introduktioner och fördjupande material. Papperstidningen kan fungera som aptitretare till de fylligare rätter som serveras på hemsidan, varifrån den som vill kan söka sig vidare till en än mer kaloristinn dessert. Det förytligande av kulturen som i takt med materialets popularisering befaras av det äldre kritikergardet behöver inte äga rum. Det finns plats för både och. Både introducerande texter, hållna på en nivå som gör att alla intresserade kan ta dem till sig. Och avancerad kritik, hållen på en nivå som berikar de redan invigda. Likaså finns möjligheter att leda läsaren vidare till originalverk, vilket gör att prenumeranter på ett helt annat sätt än förut kan beredas möjlighet att själva aktivt ta ställ-

• Sida 242
•  Original

ning till det material som tidningens journalister förhåller sig till. På samma sätt som Riksradion i sina kultursändningar spelar upp ljudexempel när musikdramatik recenseras, kan tidningarna länka ut ljud och bild från den Dramatenuppsättning som fått besök av tidningens kritiker. Med Internet har tidningarna – och andra kulturproducenter – tillfälle att möjliggöra kulturupplevelser för fler än någonsin förut.

Därför kan man förvånas över att inte fler tar de här möjligheterna tillvara. När tidningar görs om och moderniseras med ny layout, får kultursidorna ofta fortsätta att leva i sitt eget reservat, inte sällan med kulturredaktörens goda minne. Få ifrågasätter urvalet. Få ifrågasätter skrivsättet, som ofta innefattar ett språk som för många är svårt att tillägna sig. Få ifrågasätter presentationsformen, som ofta är mindre experimentell på kultursidorna än på annan plats i tidningen. Där redigerarna av nyhets- och allmänfeaturematerial numera medvetet jobbar med flera ingångar till texterna i form av billboards, faktarutor och dramatiska bildbeskärningar, får kulturredaktörer utan layoutkompetens ofta själva redigera sitt material.

Men med nya presentationsformer kan man nå en ny och större publik.

Smålandspostens Trust nådde, som jag nämnde, 100 000 personer

på sex veckor. Moderna Museets mest besökta utställning 1998, öppningsutställningen Wounds, hade under tio veckor 170 000 besökare.³⁸

På Södermanlands Nyheter, med 23 000 i upplaga och en hushållstäckning på 80 procent, redigeras kulturmaterialet som ett uppslag där en av sidorna (berlinerformat) alltid är annonsfri.³⁹ Här blandas friskt: lätt med tungt, nyheter med kritik och reportage. Två på varandra följande läsarundersökningar har visat att fler än 60 procent av läsarna ”brukar läsa kulturen”. Det är mer än för såväl sporten som ledarsidan, vilket förvånat många på redaktionen. Den senaste av undersökningarna gjordes förra året och visade att kultursidans läsare ökat i antal, från 62 procent 1995 till 67 procent 1998.⁴⁰ Läsarna av

Göteborgs-Postens kulturmaterial har ökat kontinuerligt sedan kultur-

reportagesidan Gränslöst infördes för fem år sedan och ligger i dag på drygt 40 %.⁴¹

Skulle liknande undersökningar på andra tidningar ge samma resultat?

Jag vet inte. Men möjligen har läsarna i dag en större hunger efter kulturmaterial i tidningen än redaktionsledningarna är medvetna om.

Lokaltidningen lever av och älskas för sin närhet till läsaren, ingen kan som den förmedla nyheter om allt som händer där jag bor. Att förmedla den nära nyheten är också lokaltidningens viktigaste upp-

• Sida 243
•  Original

drag. Det behöver varken svikas eller komma i konflikt med att kulturbevakningen ges utrymme på redaktionell plats. En bevakning som, med samma självklarhet som sport- och politiksidorna i dag, tar upp såväl lokala, som nationella och internationella företeelser. En av de stora frågorna för svensk dagspress framöver blir sannolikt hur en bättre balans ska kunna uppnås mellan det lokala materialet och skildringen av de större sammanhang som det hela tiden ingår i.

Konsten att möta en publik…

Det är lätt att låta den nya informationsteknologin omges av ett romantiskt skimmer och därför låta naiv när man skriver om de stora möjligheter som ryms inom den. I praktiken orkar bara ett fåtal i dag läsa långa textsjok på Internet. Papper förblir till dags dato överlägset vid publicering av längre texter som man vill låta ögat svepa över, få vila från en stund och sedan försjunka i på nytt. I ett globalt perspektiv kommer det därtill att dröja innan alla ens får tillgång till sitt eget språk, än mindre till datorer. Vad jag ändå velat göra är att peka på en möjlig framtidsutveckling inom medierna, där informationsteknologin kan vara till hjälp för den som vill placera den lokala vardagen i ett större sammanhang. Ett sätt att jobba som, i enlighet med den svenska kulturpolitikens mål, möjliggör kulturupplevelser för fler. Men som Pierre Bourdieu, och många forskare i hans efterföljd, har påpekat är kulturvärlden liksom många andra världar trögföränderlig.⁴² Allt ska helst vara som vanligt. Överfört på kultursidorna innebär det att man beskriver och föreskriver på samma gång. Så här är det, och så ska det också vara.⁴³ Och ny publik vinns inte uteslutande med ny teknik.

Forskningen visar att det avgörande för om ett teaterbesök ska bli av eller ej, är att man har någon i sin nära omgivning som också går på teater.⁴⁴ Att det är lättare att ta sig iväg om någon man känner tar en med, torde vara överförbart också på andra kulturupplevelsesammanhang, såsom museibesök, konstutställningar, dansföreställningar och konserter. Jag ska ge ett par exempel på när konstnären väljer att påta sig också denna introducerande roll.

Koreografen Gun Lund har med Göteborg som bas länge jobbat i det offentliga rummet med sin konst. Under 1980-talet tillsammans med gruppen Rubicon, som förde ut dansen till Götaplatsen, Vasaparken, naturen, Hagakyrkan och andra platser där publiken varken förväntade sig dans eller var van vid att möta den. Numera som konstnärlig ledare för danskompaniet E=mc3.

• Sida 244
•  Original

Under några augustikvällar 1993 genomförde hon tillsammans med ett 60-tal dansare, sångare, tonsättare, scenarbetare och två lyftkranar föreställningen Världens tak. Pamir i våra hjärtan, i Göteborg. Från Kvarnberget vid Sjöbefälsskolan kunde publiken följa dansarna som från tretton hustak avtecknade sig som siluetter mot himlen, väl synliga på flera hundra meters håll.⁴⁵ Hustaken var förvandlade till scengolv. Arkitekturen till scenografi. (Fig. 4)

Fyra års arbete låg bakom uppsättningen. Alla hus var i privat ägo och fastighetsägarna måste övertalas ge sitt tillstånd för tillträde till taken. Sotare på jobbet kom under repetitionsarbetet fram och undrade vad de höll på med. Brandmän kallades ut för att rädda människor som folk på gatan förmodat var fulla självmordskandidater. Receptionister, guider och vaktmästare som aldrig träffat någon konstnär förut upptäckte att dansarna var ganska vanliga människor, riktigt trevliga dessutom.⁴⁶ Det där är en viktig process. På fyra år möter man många människor. Flera av dem kom sedan för att se föreställningen.

– Du måste möta människor väldigt ödmjukt. Jag stannar och talar med varenda en som frågar om vad vi håller på med, säger Gun Lund.

De kan tyckas komma från helt olika håll, men där delar hon Vicky von der Lanckens inställning till publiken.

Världens tak tydliggjorde många saker. Publiken medvetande-

gjordes om hur mycket staden strukturerar vårt sätt att gå och röra oss: du kan faktiskt inte välja den kortaste vägen när du förflyttar dig från a till b. Föreställningen synliggjorde hur stor del av jorden vi ärvde som privatiserats. Den visade att det är möjligt att återta rum som gjorts otillgängliga och åskådliggjorde staden som scen också för dem som inte aktivt sökt sig till Kvarnberget. Dansarna syntes från gatan. Folk stannade till, undrade: vad är det där? Gladdes. Eller irriterades och gick.

Utomhusföreställningar av det här slaget utesluter ingen publik, den måste utesluta sig själv. Alla har ett förhållande till staden. Det gör det lättare att stanna till, men också att gå därifrån. Som förstagångsbesökare på en inomhusföreställning kan man lättare känna sig utesluten, men också instängd, om man inte besitter den habitus som krävs.⁴⁷ Här blev staden ett kulturellt rum och som sådant är det tillhörigt alla sina invånare.

En som i likhet med Gun Lund jobbat såväl med ”smala” föreställningar för en exklusiv publik som breda publikdragare är tonsättaren Staffan Mossenmark. Utöver kammarmusik och opera har han bland annat komponerat triptyken OZON för 33-stämmig kör

• Sida 245
•  Original

Figur 4. Föreställningen Världens tak i Göteborg synliggjorde staden som offentligt rum, och medvetandegjorde åskådarna om hur mycket av detta som gått förlorat. Foto: Per Wahlberg

• Sida 246
•  Original

med (33) elektroniska gratulationskort, 24 glassbilar i en konsert med musiker vid tutan och 33-stämmig kör med (33) freestyleapparater. Vardagliga ljud, som ljudet av jogging, sömn och någon (tonsättaren) som äter mat, har också stått i centrum för Enjoy the simple

life och andra projekt. Hans senaste verk för masspublik, Wroom,

framfördes på Sergels torg i Stockholm och involverade 100 Harley Davidson-motorcyklar och deras förare.⁴⁸

För Staffan Mossenmark var det antagligen klangbilden av motorerna som var mest intressant. För publiken var kortegevägen Sveavägen fram till Sergels Torg nog så spännande. Redan en timme före utsatt tid kantades bara torget av 5 000 människor som sedan hörde konserten.⁴⁹ (Fig. 5)

• Sida 247
•  Original

Själv hamnade jag framför den något udda åhörarkombinationen av två rejält påtända narkomaner, några föräldrar med barn och en äldre dam som med narkomanernas hjälp bereddes plats på en bänk där hon kunde se bättre. Jag vet inte i vilken mån dessa människor annars lyssnar till samtida konstmusik. Men de gjorde det där och då och jublade.

Också Wroom involverade flera grupper av människor som annars kanske inte möter den här typen av konst. Flera som till vardags inte musicerar fick även bli musiker för en dag – utan motorcykelförarna hade konserten inte kunnat äga rum. Konserten aktualiserade också torget som publik arena.

När Staffan Mossenmark ombeds definiera publikens rum beskriver han det som ”ett offentligt rum som varken har någon ideologisk eller organisatorisk tillhörighet, en plats som tillhör alla, dit man kan gå utan att personens tillhörighet av socialgrupp manifesteras, där alla kan känna att de får vara ifred”.⁵⁰

Den sortens utrymmen är hotade i dag. Våra offentliga miljöer byggs bort, glasas in och förvandlas till shoppingcentras dit vi som medborgare, om alls, medges tillträde bara vissa tider på dygnet.

Wroom hade hävdat publikens rätt till rum – space – oavsett var

konserten hade uruppförts någonstans. Men nu var platsen Sergels Torg. Det gör det omöjligt att inte tolka konserten också som ett inlägg i den ideologiska debatt som blossat upp kring vad som håller på att hända med ett internationellt uppmärksammat stadsrum som hittills varit öppet för alla. Stockholmspartiet och moderaterna vill som bekant försöka bygga bort knarkarna på plattan genom att täcka över den, och gjuta liv i torget med hjälp av bostadsbebyggelse. Programhandlingarna föreskriver uttryckligen att överbyggnaden ska skapa ytor för uthyrning, som i sin tur ska generera hyresintäkter till Stockholms kommun.⁵¹ Intressant att notera om förslagen som tagits fram i parallella uppdrag är, att alla är så angelägna om att tillvarata själva torget. Som arkitektkontoren skissat betonas torget snarare mer än i dag, även om dess arkitektoniska uttryck som colosseum med en överbyggnad inte kan vara kvar. Ett par av förslagen talar

Figur 5. Med Wroom lockades en publik som kanske aldrig annars skulle ha hört konstmusik till Sergels Torg i Stockholm. Hundra HD-förare uruppförde verket med sina motorcyklar som instrument. Foto: Maja Suslin/SCANPIX

• Sida 248
•  Original

explicit om att ”Sergels torg ska vara som ett stadsrum, som en öppen scen”.⁵² Det finns latent i förslagen, och öppet i den pågående debatten, en uttalad rädsla för att ytterligare ett i ordets bästa bemärkelse demokratiskt rum ska gå förlorat.

…och publikmötenas bemötande

Det finns anledning att kort nämna något om publikens respektive kritikens och den övriga kulturvärldens bemötande av ovan nämnda projekt.

Medan Gun Lund, och andra koreografer som arbetar i stadsrummet⁵³, genomgående blivit väl bemött av såväl publik som kritikerkår upplevs Staffan Mossenmark som långt mer kontroversiell. Han jobbar inte kommersiellt, men populärt, och den publik som nåtts av hans brett publika projekt tycks på något vis sticka den egna kretsen i ögonen. Staffan Mossenmark har av sina kollegor kallats ”clown”, även om han i dag upplever att acceptansen för det han gör är större än förut när det finns fler som jobbar i parallella spår, såväl seriöst med traditionell komposition som mer gränsöverskridande.⁵⁴

En parallell kan dras med bildkonstvärlden. Den har väl tagit till sig den relationella konsten med i Sverige Elin Wikström som bäst kända representant. Kritiken blev däremot svidande mot konstkritikern Mårten Castenfors projekt stArt’98, den första konstutställningen i kulturhuvudstadsårets regi 1998. På ett stort antal reklamtavlor, bland annat utmed 46:ans busslinjesträckning, skyltades konst av 31 samtida konstnärer och 46 studenter vid landets konsthögskolor, till beskådan för alla och en var.⁵⁵ (Fig. 6)

Visst kan man visa konst på stan men här blev det ett självändamål, ansåg kritikerna. ”I stadsrummet är konsten anonym och därmed svårtillgänglig för den publik som inte är bekant med konstnärernas stil och språk”, skrev Cristina Karlstam i Upsala Nya Tidning. ”Bildkonsten talar för sig själv. Och på reklamens plats betyder detta att man gör reklam för sin egen vara: konsten”, skrev Ingamaj Beck i

Aftonbladet och kallade projektet ”aningslöst” medan Expressens kri-

tiker Bo Madestrand valde uttrycket ”kortlivad jippokultur”.⁵⁶ I slutdiskussionerna om kulturhuvudstadsåret gick kritiken igen: konsten förflackades och bara för att man visar konst på allmän plats vinner den ingen storpublik. Kritiken blottade en uttalad misstro mot den icke insatta medborgarens förmåga att utan hjälp tillgodogöra sig konst, och därmed en misstro även till konstens – i förlängningen konstnärernas – egen uttryckskraft. 35 000 människor kom för att se

• Sida 249
•  Original

stArt redan första dagen.⁵⁷ Oaktat vilka aspekter som läggs på utställ-

ningen i övrigt, föranledde den en debatt som berörde många människor. Inte bara om hur konst kan och eventuellt bör visas, utan även om den samtida konstens förmåga/oförmåga att etablera samtal med en större publik.

Få tror längre att kulturen kan nå en storpublik, även om kulturpolitikens mål fortfarande är att den ska nå så många som möjligt. Inte ens konstnärerna själva besöker varandras rum.

Figur 6. StArt ’98 visade samtidskonst där stadens invånare inte kunde undgå att se den. Diskussion pågår fortfarande, om konstens förmåga att utanför den vita kuben kunna etablera samtal med en ny publik. Foto: Magnus Selander

• Sida 250
•  Original

De som arbetar gränsöverskridande är fortfarande en liten minoritet. Arkitekter, bildkonstnärer, koreografer och tonsättare håller sig fortfarande helst inom respektive grupp och tar förhållandevis sällan del av varandras produktioner. Det bekräftar bara att kulturvärlden tyvärr ofta är en sluten värld. En liten, men inflytelserik, minoritet har tolkningsföreträde när det gäller att bestämma vad som hör dit och kultur upplevs i det allmänna medvetandet i dag som en angelägenhet för fåtalet.

Som Birgitta Skarin Frykman påtalar i den här antologin rymmer kulturbegreppet en ambivalens.⁵⁸ Jag har i den här texten medvetet använt mig av det estetiska kulturbegreppet och brukar ordet ”kultur” främst med avseende på konstarterna och medierna. Redan denna begränsning medför ur demokratisk aspekt en komplikation. Om kompetensen inom exempelvis massmedierna är låg redan då ordet ”kultur” i sin traditionella betydelse tillämpas på lokal och nationell nivå, är den i stort sett obefintlig när det gäller världen utanför Europa och USA.

Höga trösklar till kulturens rum

Kulturpropositionen lägger, i likhet med många landsortstidningar, inga kvalitetsaspekter på kulturen och heller inte på kulturupplevelsen. Att den kan vara rena rama mardrömmen vet alla som under en längre period av sitt liv levt småstadsliv. Det kan kulturupplevelsen vara även i storstaden. Skillnaden är att där finns så oerhört mycket mera att välja på, att exempelvis teaterföreställningar får en kritisk behandling i tidningen och att man därför är bättre rustad att göra rätt val när man bestämmer sig för vad man vill se.

Forskningen har konstaterat att bara en mycket erfaren åskådare orkar med dåliga föreställningar. ”För den stora majoriteten i publiken kan det leda till en besvikelse som avhåller dem från att någonsin återvända”.⁵⁹

Det här vet publiken uppenbarligen om. Den väljer, som vi sett, privatteatrarnas säkra kort. Vem vill se en illa framförd, därtill deppig, pjäs om man går på teater en gång om året? Men i forskningens iakttagelser ligger också någonting i grunden positivt. Om det personliga mötet avgör om man tar sig iväg till en förväntad kulturupplevelse eller ej, borde det innebära att man också kan lockas tillbaka, även om man blivit besviken första gången.

Det är så många faktorer som spelar in om man ska få nycklar till kulturens rum. Man ska helst vara född in i rätt klass, i en familj som

• Sida 251
•  Original

redan har för vana att ta del av kulturlivet och falla in i den tradition av bildning och kulturutövande som finns vid nyss nämnda, gynnsamma situation. Ska man ta sig in utifrån måste man först tillägna sig en massa oskrivna lagar som gäller vid exempelvis teaterbesök. När man gör fel märks det genast och det är lätt att falla ifrån. Kulturvärldens ofta exkluderande inställning underlättar inte heller för den som exempelvis fått sin nyfikenhet på konst väckt av en reklampelare på stan. Ändå vet vi att människorna som verkar inom kulturlivet är själva upprinnelsen till, och förutsättningen för, andras kulturupplevelser och ofta i kraft av sin personlighet påverkar besökarens lust och olust inför att komma tillbaks. Se bara på teatern.

Demokrati – en fråga om val

Att publikens rum trots allt kan vidgas och är föränderligt bevisas bland annat av hur biografernas unga besökare i dag har ett helt annat förhållningssätt till salongen än den äldre publiken. Medan de yngre pratar på som om de sutte hemma framför videon harklar sig de äldre och vill ha tystnad och koncentration. En liknande förändring börjar märkas också av danspubliken, där streetdance-grupper som Bounce lockat en ny, ljudlig, interaktiv publik, framför allt med föreställningarna i Vita Bergen, Stockholm, där åskådarna inte behövde ta sig inomhus till någon etablerad salong.

Underhållning behöver i sig inte vara någon dålig kulturupplevelse. Men den blir endimensionell. Många hävdar i dag inte bara utbildningens utan även den kulturella tillfredsställelsens betydelse som konkurrensfaktor i det framtida informationssamhället. Sociologen Manuel Castells hör till dem som kraftfullast påtalat förmågan att alstra ny kunskap som källa till produktivitet och konkurrensförmåga inom den nya informationella ekonomin.⁶⁰ Därtill, hävdar han, måste man ”koppla ihop välfärden med investeringar i humankapital och på så sätt höja produktiviteten (inom utbildning, sjukvård, kulturell utveckling)”, om välfärdsstaten ska kunna räddas.⁶¹

I det perspektivet saknar frågan som bland andra Willmar Sauter ställt, om hur kulturen ska kunna gå fri från den numera allenarådande marknadsideologin när marknadstänkandet trängt in så djupt i sjukvård och skola, relevans.⁶² Samhället har helt enkelt inget val. Det måste satsa på kulturupplevelser för och kulturell bildning av hela folket, om det ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Däremot kan man fråga sig vilken väg man ska gå. Det

• Sida 252
•  Original

finns, som Tomas Forser visar i den här antologin, skäl att kritisera en kulturpolitik som tycker det är bättre med ett aldrig så slätstruket kulturutbud i glesbygden än ingenting alls. Men det finns också skäl att försvara den.⁶³ Att tillgängliggöra kultur och möjliggöra kulturupplevelser för fler är ett nödvändigt men långsiktigt, tidsödande och svårt arbete. Men demokrati handlar om val. I dag ges vi som medborgare inte ens möjlighet att ta reda på vad vi kan välja mellan.

Noter

¹Kulturprop., s. 15.²Min kursivering. Kulturprop., s. 27.³Jag tillämpar i det följande inte etnologins bredare kulturbegrepp, utan avser med ”kultur” i första hand konstarterna, medierna och kulturmiljön.⁴Kulturprop., s. 16. Genomförs besluten i årets budgetproposition är det bara Södermanlands län kvar, som inte har någon regional teaterscen.⁵Kulturrådet 1998a, s. 64–70.⁶Kulturprop., s. 18, Kulturrådet 1998a, s. 60.⁷Kulturrådet 1998a, s. 14. ⁸Kulturrådet 1998a, s. 15.⁹Kulturrådet 1998a, s. 14–18.¹⁰0,5 mkr på teater, 5,7 mkr på dags- och kvällstidningar, 4,4 mkr på böcker. Kulturrådet 1998a, s. 17.¹¹Kulturrådet 1998b, tabell 2, s. 42. En tredjedel av landets statliga, regionala och lokala teatrar har fler barn- och ungdomsföreställningar på repertoaren än dramatik som riktar sig till en äldre publik. Lite generaliserande kan man säga att ju mindre hemort för ensemblen, desto större inriktning på barn och ungdom. Omvänt kan man säga, att ju större stad desto högre andel vuxenpublik.¹²Sauter 1999, s. 57.¹³E. Johansson 1999 (muntl.).¹⁴Bjällstam 1999 (muntl.).¹⁵Längre framförhållning efterfrågas av såväl bussbolagen som Dramatens publikarbetande personal.¹⁶Rubensson 1999 (muntl.), Lundin 1999 (muntl.).¹⁷Borggren 1999.¹⁸Bladh 1999.¹⁹Den debatt som föranletts av förordnandet inom Riksteatern, om Vicky von der Lanckens position som makthavare inom svenskt teaterliv, lämnas i det här fallet därhän.²⁰von der Lancken 1999 (muntl.).

• Sida 253
•  Original

²¹Sauter 1987, s. 12–13, Nowak 1983, s. 53, Bjällstam 1999 (muntl.).²²Sauter 1999, s. 53–56.²³Kulturprop., s. 162.²⁴Enligt tidningsutgivarnas statistik 89 procent på vardagarna och 61 procent på söndagarna, när de flesta lokaltidningar har utgivningsuppehåll. Internetuppgift Tidningsutgivarna. Statistik.²⁵Jag har gått igenom de flesta av Sveriges 171 dagstidningar och under det senaste året regelbundet kunnat följa de 70 lokaltidningar (tillsammans utgivare av 86 tidningstitlar) som abonnerar på FLT-material. Internetuppgift ”Tidningarna bakom FLT”, Förenade Landsortstidningar FLT. ²⁶Denna journalistikens hierarki går igen även i forskningen: få avhandlingar finns skrivna om svensk landsortspress, inga alls om dess kulturjournalistik, som hittills inte heller finns omnämnd i förstudierna till den svenska presshistoria som planeras utkomma i fyra band åren 2000–2002. Kulturjournalistiken finns, i likhet med nöjes- och featurematerial, inte ens med som faktor när en av Sveriges mest framträdande massmedieforskare, Lennart Weibull, undersöker vilka urvalsfaktorer som spelar in vid tidningsval. Det gör däremot tidningens politiska linje, annonser, lokala nyheter, riksnyheter, utrikesnyheter, sportsidor och radio & TV-bilaga. Gustafsson & Rydén 1998. Weibull & Björkqvist 1990, s. 37–39.

27

Bärgslagsbladet är det tydligaste exemplet som jag har träffat på.

²⁸Internetuppgift Riksteatern, egna turnéer. Cullbergbaletten turnerar också, vilket ingår i uppdraget som integrerad del av Riksteaterns verksamhet.²⁹Jag har egen erfarenhet av detta efter att ha fört ett antal bildbaserade projekt till publicering i Göteborgs-Posten under min tid som redaktör först för GP

Aveny och därefter Gränslöst.

30

FLT:s lilla blå 1998. 1998, s. 20.

³¹Mildner, Moreau & Johansson 1998. Diskussionen om huruvida det är lämpligt att konstkritiker parallellt verkar som curatorer lämnas i den här texten även fortsättningsvis därhän.³²Mildner 1999 (muntl.).³³Papperspubliceringen påbörjades 01-12-1998. Internetpubliceringen varade under perioden 16-12-1999 till 16-01-1999.³⁴Mildner 1999 (muntl).³⁵U. Johansson 1999 (muntl.).

36

MP6 publicerades varje dag under perioden 04-22-1999 till 08-05-1999. Båda

projekten fanns tillgängliga på Internet också under en kort period i september. Internetuppgift. MP6 och Trust.³⁷Mildner 1999 (muntl.).³⁸Signeul 1999 (muntl.).

39

FLT:s lilla blå, s. 9. Lika anmärkningsvärt är att tidningen helt saknar fast

utrymme för nöjesmaterial.

• Sida 254
•  Original

⁴⁰Streberg 1999 (muntl.). För ledarsidan var läsarsiffrorna 57 respektive 59 procent för de båda mätta åren, för sporten 50 respektive 52 procent.⁴¹SOM-undersökning refererad av Persmo 1999 (muntl.).⁴²Många av texterna i Donald Broadys antologi Kulturens fält, stärker denna tes. Broady 1998.⁴³Bourdieu (1986/1993), s. 127–128.⁴⁴Sauter 1999, s. 59.⁴⁵From 1993, Caldenby 1993, s. 68–69.⁴⁶Lund & Persson 1999 (muntl.).⁴⁷Wulff 1998, s. 247–254.⁴⁸Konserten uruppfördes den 8 maj 1999. From 1999.⁴⁹Polisens uppgifter, genom Tengby 1999 (muntl.).⁵⁰Mossenmark 1999 (muntl.).⁵¹Internetuppgift ”Fortsatt förnyelse av Sergels torg”, Stockholms Stadsbyggnadskontor.⁵²Citatet är hämtat ur Ralph Erskines och Richard Rogers förslag som det presenteras i artikeln ”Sex förslag till Sergels Torg”. I AT: arkitekttidningen 9/1999, s. 14–17.⁵³Efva Lilja, Carina Reich och Bogdan Szyber måste nämnas i detta sammanhang.⁵⁴From 1999.⁵⁵Bäckström 1999, s. 143.⁵⁶Karlstam 1998, Beck 1998, Madestrand 1998.⁵⁷Bäckström 1999, s. 144. Hela pressdebatten finns att följa i samlingarna från

Stockholm – Europas Kulturhuvudstad 1998 AB på Stockholms Stadsarkiv.

⁵⁸Skarin Frykman 1999, i denna volym.⁵⁹Sauter 1987, s. 53.⁶⁰På svenska i tidskriften Ord & Bild 3/1999. Castells 1999, s. 60–61.⁶¹Fossen & Fredriksson 1999, s. 67.⁶²Sauter 1999, s. 63.⁶³Forser 1999, i denna volym.

• Sida 255
•  Original

Referenser

Otryckta källor

Stockholms stadsarkiv

Stockholm – Europas Kulturhuvudstad 1998 AB. Signum F7B press-

klipp, volymerna 26–32, 61, 62, 68

Tryckta källor och litteratur

Beck, Ingamaj (1998) ”Reklam för konsten”, Aftonbladet 1998-01-09 Bladh, Curt (1999) ”P.S.”, Sundsvalls tidning, 1999-08-28 Borggren, Ingrid (1999) ”Det ska vara en musikal i höst”, Dagens

Nyheter 1999-09-20, Stockholm

Bourdieu, Pierre (1986/1993)”Modeskaparen och hans märke. Bidrag

till en teori om magin”, Kultursociologiska texter. I urval av Donald

Broady och Mikael Palme, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag

Symposion Broady, Donald (red.) (1998) Kulturens fält – en antologi redigerad av

Donald Broady, Göteborg: Daidalos

Bäckström, Anders m.fl. (red.) (1999) Stockholm’98 – Dokumenta-

tion av ett kulturhuvudstadsår, Stockholm

Caldenby, Claes (1993) ”Världens tak”, Arkitektur 7/1993, Stock-

holm: Arkitektur förlag Castells, Manuel (1999) ”Utvecklingsmöjligheter i informations-

åldern”, Ord & Bild 3/1999, Göteborg

FLT:s lilla blå 1998. Fakta om svensk dagspress. (1998) Stockholm

Forser, Tomas (1999) i denna volym Fossen, Erling & Fredriksson, Carl Henrik (1999) ”Framtiden är nu

– en elektronisk intervju med Manuel Castells”, Ord & Bild 3/ 1999, Göteborg From, Lena (1993) ”En nagel i ögat på den styrande staden”, Göte-

borgs-Posten, 1993-08-06

From, Lena (1999) ”Ovanliga instrument tänjer musikens gränser”,

Förenade Landsortstidningar, 1999-04-29

Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per (red.) (1998) Ständigt dessa

landsortstidningar, Sylvan 3: Den svenska pressens historia, Göte-

borg: NORDICOM-Sverige

• Sida 256
•  Original

Karlstam, Cristina (1998) ”Den välmenande gesten. stArt’98 i Stock-

holm tar reklamens plats i stadsrummet.”, Upsala Nya Tidning 1998-01-09 Madestrand, Bo (1998) ”Trögstartat”, Expressen 1998-01-08 Mildner, Anders, Moreau, Patric & Johansson, Ulf ”TRUST”, Små-

landsposten 1998-01-12.

Nowak, Lilian (1983) Dramatens Publik, Publik- och program-

forskning (1977); 1983:21, Stockholm: Sveriges Radio Proposition 1996/97:3 (1996) Kulturpolitik, Stockholm Sauter, Wilmar (1987) Braavo! En studie över publiken på Operan i

Stockholm, Stockholm

Sauter, Wilmar (1999) ”Stockholmarnas kulturvanor, särskilt teater-

vanor”, (red. Torbjörn Lind) Stockholm som kulturstad, sex före-

drag av forskare inom estetiska ämnen, Stockholm: Humanistisk-

samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) ”Sex förslag till Sergels Torg”, AT:arkitekttidningen 9/99, Stockholm:

Svenska arkitekters riksförbund (SAR) Skarin Frykman, Birgitta (1999) i denna volym Statens kulturråd (1998a) Kulturen i ett regionalt perspektiv, Kulturen

i siffror 1998:2, Stockholm: Statens kulturråd Statens kulturråd (1998b) Teater- och dansstatistik 1997, Kulturen i

siffror 1998:3, Stockholm: Statens kulturråd Weibull, Lennart & Björkqvist, Karin (1990) ”Den lokala dagspres-

sens publik”, (red. Karl Erik Gustafsson) Lokal mediestruktur och

medieutveckling: rapport från ett symposium den 10–11 januari 1990 på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet 1990, Skrifter/

Informations- och mediegruppen, Göteborg: Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Wulff, Helena (1999) ”Balettdansare och paradoxen med det kultu-

rella kapitalet”, (red. Donald Broady) Kulturens fält – en antologi

redigerad av Donald Broady, Göteborg: Daidalos

Intervjuer och muntliga uppgifter

Bjällstam, Jeanette, publikansvarig, Dramaten. Intervju 1999-09-15 Johansson, Elisabeth, publikansvarig, Nöjeskontoret. Intervju

1999-08-31 Johansson, Ulf, chefredaktör, Smålandsposten. Telefonintervju

• Sida 257
•  Original

1999-09-22 Lund, Gun, koreograf, och Persson, Lars, producent. Intervju

1999-08-26 Lundin, Tony, researrangör, Rejmyre buss. Telefonintervju

1999-09-14 Mildner, Anders, kulturchef, Smålandsposten. Intervju 1999-09-21 Mossenmark, Staffan, tonsättare. Intervju, 1999-08-26 Persmo, Ing-Marie, redaktionell marknadschef, Göteborgs-Posten,

1999-10-14 von der Lancken, Vicky, teaterarrangör, Nöjeskontoret och konst-

närlig ledare, Riksteatern. Intervju, 1999-08-24 Rubensson, Margareta, researrangör, Smålandsbussen. Telefon-

intervju 1999-09-14 Signeul, Lotta, Moderna Museets pressavdelning, 1999-09-23 Streberg, Kattis, kulturchef, Södermanlands Nyheter, 1999-09-30 Tengby, Karin, insformationschef, kulturhuset, Stockholm,

1999-09-27

Internet

”Fortsatt förnyelse av Sergels Torg”, Stockholms Stadsbyggnads-

kontor http://www.sbk.stockholm.se/SergelIT/Index.htm (1999-09-27) MP 6, ett lyrik- och musikprojekt i Smålandsposten (1999-09-19)

http://www.smp.se/mp6/default.html Riksteatern, egna turnéer

http://www.riksteatern.se/asp/indexframe.asp?del=rr (1999-09-28) ”Tidningarna bakom FLT”. Förenade Landsortstidningar FLT

http://www.flt.se/tidningar.default.htm (1999-09-30) Tidningsutgivarna. Statistik.

http://www.tu.se/tu/statistikf statistik.htm (1999-09-30) Trust, ett konstprojekt i Smålandsposten (1999-09-19)

http://www.smp.se/trust/start.html

Förkortningar

Kultprop. Proposition 1996/97:3. Kulturpolitik Kulturrådet Statens kulturråd

• Sida 258
•  Original

• Sida 259
•  Original

Demokratins andra platser

Tomas Wikström

1.

Den vældige kirke Santa Maria Maggiore rejser sig på en af Roms syv berømte høje. (...) De månge turister, der bliver transporteret hen til den store kirke, opdager knap nok stedets ejendommelige karakter. De konstaterer, at de har besøgt et af de berømte numre, der er omtalt i rejseføreren, og så haster de videre til næste sted, men de oplever ikke stedet, sådan som nogle drenge, jeg så for nogle år siden. Jeg antager, at de hørte til en klosterskole i nærheten. Ved ellevetiden havde de et frikvarter, og det benyttede de til at spille en ganske særlig slags boldspil oppe på trappens store brede afsats. Det var nok nærmest fodbold, men de tog også muren med i spillet ligesom i Squash, i dette tilfælde endda en buet mur – og de gjorde det med livfuldhed og virtuositet. Når bolden var out, ja så var den bestemt out: hoppende ned ad alle trapper og rullende hundrede meter ned ad skråningen, hvor en ivrig dreng styrtede ned efter den, ud og ind mellem biler, busser og scooters et sted nede ved den store obelisk.¹

”Jeg vil ikke påstå , at de italienske drenge på trappen lærte mere om arkitektur end turisterne”, skriver Steen Eiler Rasmussen, ur vars bok

Om at opleve arkitektur exemplet har hämtats. Han fortsätter: ”...

men uden at vide af det oplevede de nogle af arkitekturens grundlæggende elementer: de vandrette planer og de lodrette murer oppe over skråningen. Og de lærte at spille på de elementer. Mens jag sad inde i skyggen of fulgte deres spil, fornemmede jeg hele den tredimensionale komposition mere intensivt end nogensinde før.”

Den scen som Rasmussen beskriver är ett slående exempel på vad det kan vara att uppleva, eller snarare leva i, arkitektur. För mig handlar scenen om mer än en tredimensionell komposition, den utgör närmast en urtyp för människors förhållande till det byggda. Det handlar på ett grundläggande sätt om människors sätt att ta platser i anspråk. Rasmussen erbjuder oss två slags förhållningssätt till det

• Sida 260
•  Original

byggda. När den mer eller mindre beläste turisten och barnet här kontrasteras mot varandra blir det uppenbart att det är i det spontana, vardagliga bruket som en förståelse av platser och arkitektur måste ta sin utgångspunkt. Beskådandet och tolkandet av byggnader och platser är i jämförelse därmed specialiserade praktiker som vi kan förlora oss i och genom vilka vi kan gå miste om det centrala i vårt förhållande till tingen och rummen. (Vilket inte bör avskräcka oss från vare sig att betrakta, reflektera eller tolka). Som redskap och ram för vardagens praktiker visar sig här platsens kvaliteter.

Piazza Esquilino, som platsen heter, är ingen fotbollsplan. I själva

verket är det näst intill otänkbart att någon, som hade fotboll i åtanke, skulle utforma en plats på detta sätt. Pojkarnas bollspel sker ”vid sidan av” arkitekturens intentioner. Detta icke avsedda bruk är, menar jag, minst av allt ett undantag från regeln. Jag vill i stället hävda att det är typiskt och att det främst är i den icke föreskrivna användningen som platser får sitt liv. När människor tar platser i bruk sker det inte främst av en enkel anpassning till i förväg funktionsbestämda utrymmen utan genom ett aktivt och överskridande rumsskapande. Därför kan man tala om en dold eller glömd rumslighet i vår tillvaro.

Det som kanske främst slår läsaren är dock kontrasten mellan den plats som beskrivs och pojkarnas fria lek. I Rasmussens berättelse rör vi oss på klassisk mark: S:ta Maria Maggiore och de anslutande platserna hör till de anrika monument som ger Rom dess identitet. Basilikan byggdes ursprungligen i början av 400-talet e.Kr., bara ett århundrade efter Roms kristnande. Fasaden med den rundade absiden och de externa trappor, som spelar en så central roll i pojkarnas lek, kom till på 1600-talet. Pojkarnas sätt att använda platsen känns befriande i sin respektlöshet och kyrkans vördnadsbjudande väggar låter sig välvilligt utnyttjas som bollplank. Scenen antyder att monumentens potential att avsiktligt ordna och styra människors handlande trots allt är begränsad. Därmed förnekas inte rummets och den byggda strukturens betydelse, tvärtom understryks den konkreta formens grundläggande roll som ingående i detta handlande. Handlingens frihet förutsätter fotfäste, resonans och stöd. I exemplet ser vi hur den byggda strukturen i leken kan förmås att agera med på de mest oväntade sätt.

Demokratins platser kan vara av många slag, från Atens agora med dess direkta demokrati och med sentida avläggare i schweiziska kantoner till den moderna representativa demokratins parlaments- och förvaltningsbyggnader. I det offentliga rummet; på gator, torg och i för allmänheten tillgängliga lokaler framförs åsikter och formas opi-

• Sida 261
•  Original

nioner i samtal och möten. I möteslokaler och grupprum utspelar sig en annan sida av demokratin: det organiserade föreningslivets stämmor och studiecirklar.

Medan direktdemokratin bygger på närvaro, ansikte mot ansikte, har den representativa demokratin möjliggjorts och utvecklats med hjälp av media (i ordets bredast möjliga innebörd), något som framgår tydligt för var och en som följer ett val. Det lokalas begränsningar överskrids med teknikens hjälp. Att också den mediabaserade demokratin har sina platser – virtuella och verkliga – är vi inte alltid varse. Vallokalens förväntansfulla och lite högtidliga stämning är förlorad för den som poströstar dagar eller veckor i förväg. Men med framväxten av Internet och andra interaktiva media skapas också nya rum och gamla direktdemokratiska tankegångar får ny luft under vingarna.

Här ska det emellertid handla om arenor vars betydelse för demokratin är på en gång vagare och mer grundläggande. Det är de

Figur 1. Santa Maria Maggiore och dess båda piazzor har dragit till sig folklivet under århundraden. Runt hörnet, på kyrkans ’’baksida’’, ligger den sluttande Piazza Esquilino som omtalas i texten. Xylografi efter fotografi i Viktor Rydbergs ”Romerska dagar”, 1877.

• Sida 262
•  Original

platser, där människor dagligen konfronteras med varandra, och där de praktiker utvecklas som ger förutsättningar för delaktighet i samhällslivet, från det lokala till det globala.² I dag mer än någonsin står dessa platser i förbindelse med världen utanför. De direkta mötena ansikte mot ansikte åtföljs och överlagras nästan undantagslöst av det flöde av information och den potentiella interaktion som kommunikationsmedia erbjuder.

För att teckna bilden av dessa andra platser ska jag ge några exempel på olika sammanhang där interaktionens rumsliga dimensioner tydliggörs. Därefter ska jag vidareutveckla den diskussion om plats och monumentalitet som har väckts i exemplet ovan. Monument och plats skulle, något tillspetsat, kunna ses som motpoler i det rumsskapande som sker genom byggande. Platsens demokratiska potential skisseras texten igenom i termer av hur människor tar platser i anspråk och införlivar dem i sin vardag. Människors konkreta medverkan i utformningen av de miljöer där de bor eller arbetar får emellertid också sin behandling i det näst sista avsnittet. Det förhållande att begreppet plats, i likhet med rumsbegrepp över huvud taget, är ett försummat tema i samhällsdiskussionen, gör det emellertid först nödvändigt att kort introducera begrepp och teorier kring rum och rumslighet.

2.

Vår tid är kanske främst en rummets epok. Vi befinner oss i en period av samtidiga och i rummet sammanfallande händelser, en tid av närhet och distans, av täthet och utspriddhet. Jag tror vi har nått ett tillstånd då vi i mindre grad uppfattar världen som ett enda långt liv som utvecklar sig över tiden än som ett nätverk av sammankopplade noder, ett nätverk vars trådar korsar varandra. Kanske kan man säga att en del av de ideologiska konflikter som ger bränsle åt dagens debatt uppstår i mötet mellan tidens plikttrogna arvtagare och rummets beslutsamma inbyggare.³

I den samhällsteoretiska och filosofiska diskussionen har rummet allt sedan 1800-talet varit underordnat tiden och historien som den grundläggande dimensionen för reflektion. I sin bok The Fate of Place tecknar filosofen Edward Casey ett långt filosofihistoriskt perspektiv i vilket platsen, som den konkreta kontext där livet utspelar sig, har fått ge vika för ett alltmer abstrakt och allmänt rumsbegrepp, till stor nytta för naturvetenskapen men med begränsat värde för förståelsen av människans vara.⁴ Genom att inte uppmärksamma rummet som produkt av människors sociala strävanden har filosofin misslyckats

• Sida 263
•  Original

med att lägga grunden till en ”rummets vetenskap”, menar urbanteoretikern Henri Lefebvre⁵. Särskilt under 1900-talet har tiden trängt undan rummet som bärande dimension för humanistiskt och samhällsvetenskapligt tänkande⁶.

Edward Soja, kulturgeograf, ser i sin bok med den talande titeln

Postmodern Geographies. The reassertion of space in critical social theory den postmoderna vändningen som ett återupprättande av rummet

som teoretisk kategori i en uppgörelse med en hittills dominerande historicism. Han knyter an till Michel Foucaults ovan citerade lägesbeskrivning och till John Bergers uppfattning att rummet (i en geografiskt ojämnt utvecklad värld) är den kritiska kategorin, ”det är rummet, inte tiden som döljer konsekvenser för oss”.⁷ Relativt oberoende av denna vändning utvecklade samhällsteoretikern Anthony Giddens sin struktureringsteori, i en strävan att låta rummet i lika hög grad som tiden vara utgångspunkt för undersökningen av samhället.⁸ Och Lefebvre ägnade senare delen av sitt liv åt att göra staden och samhällets produktion av rum till centrala frågor för den filosofiska och politiska diskussionen.

Denna teoriutveckling baseras delvis på en underström i den moderna västerländska filosofin: Husserls, Merleau-Pontys och Heideggers fenomenologier representerar för Edward Casey en förnyad ansats att reflektera över den mänskliga tillvarons rumslighet. Denna tendens har dock fått begränsad uppmärksamhet och i alltför liten utsträckning engagerats i undersökningen av vår tids rum. På det arkitekturteoretiska området har exempelvis diskussionen om platser i hög grad utgått från klassisk byggnadskonst och arketypiska idéer om rum, om ”platsens ande”.⁹ Vår tids vardagliga rumslighet har inte ägnats samma intresse.

Det sociala och det levda rummet motsvarar två nära relaterade sätt

att tankemässigt närma sig den mänskliga tillvarons rumslighet och därmed också platsen som fenomen.¹⁰ Fastän ”social” här syftar på människan som social varelse och ”levd” på människans hela existens är dessa rumsbegrepp besläktade. Lefebvre menar att det sociala rummet är primärt både i förhållande till den materiella verklighetens fysiska rum och det mentala rum som utgår från kognition och representation. Filosofin har misslyckats med att lägga grunden till en rummets vetenskap. I stället har den bidragit till att hålla de tre typerna av rum åtskilda från varandra. En konsekvens av detta är att tolkningar av rum frikopplats från en förståelse av det sociala rummet med psykologiserande och idealiserande rumsföreställningar som följd.¹¹

Anthony Giddens skisserar i sin struktureringsteori en hel upp-

• Sida 264
•  Original

sättning begreppsliga redskap som gör det möjligt att relatera produktionen av rum till rutiniserad samhandling. Giddens betonar förhållanden som kännetecknas av sam-närvaro och utgår från den mänskliga kroppen som centrum för situationens rumslighet. Möten ansikte mot ansikte i situationer präglade av närvaro-tillgänglighet är enligt Giddens viktiga, inte bara för produktionen av det sociala rummet utan också för struktureringen av samhället som helhet. På så sätt försöker Giddens att överbrygga klyftan mellan analyser på mikro- och makronivå.¹²

Det är framför allt inom fenomenologin som människans förhållande till rummet blivit föremål för en ingående reflektion. För fenomenologerna är subjektet redan från början en del av världen, inplacerat eller ”inkastat” i den. Subjektet är detsamma som kroppen, menar Maurice Merleau-Ponty, och detta kroppssubjekt finns inte bara i utan bebor tid och rum.¹³ Människor har ett levande förhållande till sin omgivning, det vill säga är inte bara inplacerade som ett äpple i en korg och är inte heller enbart iakttagande subjekt. Otto Friedrich Bollnow anknyter till och vidareutvecklar existensfilosofiska tankegångar hos bland andra Heidegger i riktning mot en filosofisk antropologi. För Bollnow är rum något som skapas genom människors handlande. Det levda rummet är resultatet av gemensamt mänskligt arbete och därför i sig själv gemensamt. Boendet är därför ett centralt begrepp som Bollnow ständigt återkommer till.¹⁴

I platsbegreppet, som det oftast använts inom arkitekturforskningen, inbegripes en närvaro av människor som aktivt tar rum i anspråk. Platsen finns först genom denna närvaro av människor som – i kontinuerlig interaktion med varandra och lokala materiella strukturer och artefakter – tillskriver den mening. Därför ska platsen i första hand relateras till ett rums- och identitetsskapande som hör till det vardagliga, till människors rutiner. Platsens identitet är nära sammanvävd med individuella identiteters dynamik. Platser bebor vi genom våra kroppar.

När vi ställs inför de erfarenheter, som hänger samman med användningen av ny informationsteknik, känns den bild av rummet och världen som Bollnow ger alltför begränsad. En fenomenolog, som för samman det levda rummet med den upplösning av rumslig kunskap och praktik som bland andra Lefebvre förknippar med 1900talets samhällsutveckling, är Bernard Waldenfels. Den koncentriska heterogeniteten i Bollnows levda rum ersätts inte av motsatsen, ett nivellerat och homogent rum, utan av en mångfald av platser och relationer mellan dem, ett rum som präglas av interregionalitet. Ett av Waldenfels teman är att det moderna samhället kännetecknas av en

• Sida 265
•  Original

svårbestämd mångtydighet, en multilokalitet som uppstår ur kraftspelet mellan olika närvarotillstånd. Multilokalitet är ett sätt att benämna det tillstånd av klyvning eller fördubbling av verkligheten som man bland annat kan vänta sig att finna hos människor som utnyttjar avancerad informationsteknik.¹⁵

Man kan egentligen inte påstå att rummet som teoretisk term varit frånvarande i 1900-talets humanvetenskap och samhällsteori. Som metafor, för att representera något icke-rumsligt, har den snarare överutnyttjats. Med det förnyade intresse för platser, som kan märkas inom konst, arkitektur och design av informationsteknik, följer förhoppningsvis även en större vetenskaplig uppskattning av rummet som konkret, meningsfull materialitet, som ram och redskap för människors interaktion och delaktighet.

3. Ja, det skulle kunna börja så, just här, och just så här, lite trögt och sakt-

färdigt, i den här neutrala delen som är allas och ingens, där folk möts nästan utan att se varandra, där livet i huset genljuder avlägset och regelbundet. Det som försiggår bakom lägenheternas tunga dörrar uppfattar man oftast bara spridda ekon av, fragment, spillror, skisser, smakbitar, små intermezzon och missöden i det som kallas ”gemensamma utrymmen”, dämpade småljud som kvävs av den blekta röda yllemattan, embryon till ett gemensamt liv som alltid hejdas av tamburdörren. De som bor i huset lever några centimeter från varandra, med en enkel mellanvägg mellan sig, och har samma utrymmen som upprepas på varje våningsplan, gör samma gester på samma gång, vrider på kranar, spolar på wc, tänder ljuset, dukar fram tallrikar; några dussin samtidiga vardagsliv som upprepas från lägenhet till lägenhet, från hus till hus, från gata till gata. De barrikaderar sig i sina privata sfärer – som det kallas – och såg nog helst att ingenting slapp ut därifrån, men vissa saker slipper dock ut – hunden måste ner på gatan, det måste köpas bröd, någon måste hem och någon iväg, och det sker via trappan. Allt som ska in måste passera trappan och allt som ska ut, brev, underrättelser om födslar och dödsfall, möbler som flyttfirmor kommer med eller hämtar, läkare på sjukbesök, resenärer som återvänder från en lång resa. Därför är och förblir trappuppgången en anonym, kylig, lite otäck del av huset.¹⁶

Vår tid kännetecknas av en påtaglig obestämdhet när det gäller formerna och sammanhangen för människors vardagliga interaktion. Kommunikationsmedias utveckling, fysiska transporter såväl som elektronisk överföring av information, har löst upp och omvandlat det traditionella samhällets platsbundna gemenskaper, samtidigt som

• Sida 266
•  Original

föreställningar om bygemenskap i vissa sammanhang lever kvar som en ”regressiv utopi”. Människor delar sin tid mellan många sociala arenor vid sidan av boplatsen: arbetsplatsen, skolan, träningslokalen, daghemmet, butiker och köpcentra. Alla tenderar de att bli kortvariga erfarenheter i den individuelle deltagarens liv. Virtuella, av det lokala rummet oberoende gemenskaper kan med människors tillgång till Internet förväntas öka i omfattning och bli mer sofistikerade. Rörligheten i samhället är stor, något som inte minst hänger samman med de förändringar som för närvarande pågår i företagsvärlden.

Men utvecklingen tycks trots detta inte entydigt gå i riktning mot en minskad lokal gemenskap. Människor sätter alltjämt värde på det sociala liv som äger rum i anslutning till bostaden och är påtagligt sårbara för en negativ utveckling av den sociala miljön i boendet. För de grupper som ställs utanför arbetsmarknaden utgör bostadsmiljön en potentiell arena för gemenskap och samverkan. Den informationstekniska utvecklingen i anslutning till omstruktureringen inom företagsvärlden skapar nya möjligheter att förvandla bostaden till en plats för arbete, och därmed att återskapa sambandet mellan arbete och bostad. Allt fler småhushåll och en ökande otrygghet i den offentliga miljön kan vara faktorer som ökar attraktionen hos boendets mellanrum. Dit hör flerbostadshusens trappor.¹⁷

Hur kommer det sig då att trapphusen i vår tids bostadshus ofta ges en slentrianmässig utformning, med dimensioner som uteslutande tycks vara bestämda av kraven på säkerhet vid utrymning och på framkomlighet vid bårtransporter? Den stämningsbild och analys av trappan i ett parisiskt hyreshus som inleder Georges Perecs roman

Livet – en bruksanvisning ger ett slags svar på den frågan. Trappan är

alltså, enligt Perec, ”varken-eller”, varken omhuldad privatsfär eller lockande offentligt rum, en obestämd mellanzon där alla måste passera men ingen får uppehålla sig, mot vilken de privata bostäderna sluter sig men dit de samtidigt läcker ut intim information. Men man kan vända på det och säga att trapphuset är ”både-och”. Samtidigt som det för oss samman och låter oss mötas öga mot öga avgränsar det våra privata liv från varandra. Det är ett rum av grundläggande betydelse som ram och spelplats för invånarnas sociala kontakter.

Att trappan är ett motsägelsefullt socialt rum har en direkt motsvarighet i dess arkitektoniska form. I trapphuset finns en oöverblickbarhet genom trappans (veckade) spiralrörelse, vanligen begränsas synfältet till ett våningsplan i taget. Trapphuset kan som återvändsgränd ge närmast klaustrofobiska upplevelser, vilka kontrasterar mot tryggheten bakom den egna dörren. Det är ingen tillfällighet att trappor, hissar och korridorer tillhör de mest utnyttjade

• Sida 267
•  Original

spänningsskapande rummen i deckare och thrillers. Trapphuset innehåller en egendomlig brytning mellan intimitet och opersonlighet, som ställs på sin spets när någon granne öppnar sin dörr och blottar sin privata tillvaro.

Perecs trappuppgång har nära släktingar i andra mellanrum eller övergångsrum: bygatan, radhusgången, garageplanen, hissen i höghuset, studentkorridoren, för att inte tala om alla passager och förbindelsegångar på arbetsplatser. Något längre ut finns exempelvis busshållplatsen och pendeltåget. Det är rum som förbinder våra individuella platser med världen utanför och där vi, spontant och ibland ofrivilligt, står ansikte mot ansikte med våra medmänniskor, rum som förmedlar mellan den lilla världens konkreta socialitet och det stora samhälle som vi främst känner genom media, som representation och föreställning. Trots att de hör till de allra viktigaste, behandlas de oftast som renodlade nyttorum: kommunikationsutrymmen, utrymningsvägar.

När trappan på 50-talet uppmärksammades i planeringsdiskussionen var det i negativ bemärkelse: som plats för skvaller och spring, för en påträngande socialitet som hotar hemmets helgd.¹⁸ Och även långt tidigare nedvärderades det lilla grannskapets solidaritet till förmån för de stora kollektivens och samhällets.¹⁹ I kontrast till denna finns en annan bild som visar på trapphusen som mycket betydelsefulla för den gemenskap som finns i många flerbostadshus. De äldre hyresgäster jag intervjuade i några bostadsområden från 1940- och 50-talen var visserligen noga med att påpeka att de minsann inte var ”såna som springer ner dörrar”. Men det visade sig, denna ursäktande hållning till trots, att människors lokala förankring utgick från trapphusets och husets spontant framvuxna gemenskap. I samband med bostadsförnyelse räckte det inte att erbjuda dem som berördes av ombyggnad av en lägenhet i samma bostadsområde. Att trivas och känna sig hemmastadd var för många nästan synonymt med att känna sina grannar i trappan och huset och känna sig trygg med dem. Och när de boendes motstånd mot bostadsföretagens förnyelseplaner skulle organiseras, var trappan och inte bostadsområdet den självklara utgångspunkten.

Betydelsen av trapphusets utformning framträdde på ett intressant sätt i de 1940- och 50-talsmiljöer jag undersökte. Ett exempel på detta var hur installationen av hiss förändrade de spontana umgängesmönstren i trappan, eftersom människor inte stötte på varandra lika ofta. Ett annat gällde människors irritation över de försämrade kvaliteter i form av trånga trapplöp, som var konsekvensen av att smalhissar installerades.²⁰

• Sida 268
•  Original

Byggandet av det nya Åhuset i Eskilstuna gav ett gyllene tillfälle att undersöka hur relationer mellan grannar påverkas av utformningen.²¹ Här bidrog den speciella utformningen av trapphusen, bl.a. med en liten tvättstuga på varje plan, till framväxten av informella kontakter. De två trapphusen motsvarades, visade det sig, av två separata nät av informella kontakter. Inom trapphusen utvecklades dessa främst genom spontana sammanträffanden. Kontakterna mel-

lan de båda delarna av huset var få, och byggde vanligen på att män-

niskor kände (till) varandra sedan tidigare.

Men Åhusets trapphus är intressanta också av ett annat skäl: De utformades särskilt med tanke på gemenskap. I programmet förenades en tanke om spontana sammanträffanden med en förhoppning om en gemensam användning av trappan. Den första ambitionen visade sig i att trapphusen gjordes rymliga och ljusa, att trappan var bekväm och bred, trots att också hiss fanns, och att öppningar mellan våningsplanen bidrog till att hålla samman trapphuset som ett enda rum. Dessutom försågs, som nämnts, varje våningsplan med en liten tvättstuga som var uppglasad för visuell kontakt med trappan. Den andra strävan visade sig i att man gav utrymme för en viss möblering på varje våningsplan. Åhusets invånare var i allmänhet mycket positiva till trapphusen, trots att de var väl medvetna om att den större rymligheten innebar högre hyra. Tvättstugorna var särskilt omtyckta. Att trapporna var ljusa och rymliga gjorde att de kändes trivsamma och bidrog till att ge deras boende en viss status. För utvecklingen av informella kontakter inom trapphusen fungerade de utmärkt. Hyresgästernas tidiga ansatser till att ta trapphuset i anspråk genom möblering och utsmyckning kvävdes däremot i sin linda genom ingripanden av förvaltningspersonal som inte var införstådd med avsikterna med trapphusens utformning. I Bygg- och Förvaltningssverige är trappan som plats för gemenskap fortfarande på det hela taget en främmande tanke.

4.

Tänk dig att du vandrar längs en strand i augustikvällen. Med varje inrullande våg spolar det ljumma vattnet över dina fötter och när vattnet drar sig tillbaka silar sanden undan och får fötterna att sjunka djupare. Vinden är ljum, några måsar skriar, den orangeröda solskivan närmar sig horisonten. Du tar upp din mobiltelefon, slår numret till mäklaren i New York och ber henne sälja din aktiepost i det där företaget du under eftermiddagen hört egendomliga rykten om. När du stoppar undan telefonen

• Sida 269
•  Original

kan transaktionen redan märkas på börsernas och bankernas dataskärmar. Nu har solen hunnit halvvägs under horisonten och vinden börjar kännas aningen kylig. Du viker av över den fortfarande solvarma stranden och går långsamt tillbaka mot bilen.

Om det var just ditt telefonsamtal som satte igång det stora börsras som kom att få globala följder och ledde till en lång period av ekonomisk depression, det förtäljer inte historien. Den behöver inte heller göras så tillspetsad. Kanske ringde du i stället till din partner och påminde honom/henne att ge barnet medicin, sätta på potatisen eller spela in den där filmen på video. Vad berättelsen handlar om är hur mobiltelefonen, som bara ett exempel på den nya informationsteknik vi omger oss med, tycks förändra människors sätt att vara i rummet. Den aktualiserar därmed frågor kring vår närvaro i rummet och hur vi relaterar oss till varandra. Hur fullödig det konkreta rummets sinnlighet än är, finns det situationer där upplevelser av andra platser som förmedlas till oss och ingripanden vi gör med informationsteknikens hjälp är det verkligt betydelsefulla. Här är det alltså framför allt genom frånvaron från det konkreta rummet som vi låter vår närvaro i världen märkas.²²

Utvecklingen av nya media riktar i dag mer än någonsin intresset mot rummet, de rum vi vistas i och rör oss genom, men också våra tankar och föreställningar om dessa rum. Hastigheten i de globala nätverken gör att avstånden förlorar i betydelse. Handlingar och interaktion förlängs långt utanför platsens horisont och får global räckvidd. Samtidigheten mellan det som pågår här och på andra sidan klotet blir påtaglig. Det konkreta rummet – i hemmet, på jobbet eller i den offentliga miljön – fylls därmed av signaler och meddelanden från andra platser som pockar på vår uppmärksamhet. Samtidigt ”besjälas” det när väggar och ting förses med digital intelligens och börjar kommunicera med oss och med varandra. Multilokalitet präglar de rum vi lever i.

Med den nya tekniken är individen inte längre en passiv mottagare, utan väljer aktivt information och kan själv nå ut till andra oberoende av avstånd: en ny och mer demokratisk kommunikationskultur tycks växa fram.²³ De kommunikationstekniskt priviligierade utvecklar en enastående förmåga att kontrollera sin närvaro, genom direkt såväl som medierad interaktion. Men mellan datorintensiva kommersiella centra uppstår ”vita fläckar”, miljöer och sammanhang där människor står utanför de intensiva informationsflödena.²⁴Medierymden utvecklar en egen autonomi, blir en alternativ verklighet som simulerar – eller substituerar – den konkreta, en värld vi

• Sida 270
•  Original

interagerar med och där vi också kan mötas i ny, virtuell gestalt. Människor riskerar att uppslukas av den ”virtuella” världen med sina spel, kollektiva fantasier och sociala mötesplatser, så att den sinnliga häroch-nu-närvaron utarmas.²⁵

Åsa är ljudtekniker, programledare och har gått gymnasiets eltele-linje. Hon är uppvuxen med datorer och har under flera år ägnat sig åt spelet LP-MUD på Internet. (MUD = multi user dimension.) Det är ett slags virtuell mötesplats som ett antal mäniskor samtidigt kopplar upp sig mot. Själva interaktionen är av enklaste slag. Man skriver helt enkelt små meddelanden till varanda.

Som spel betraktat tycker jag inte att MUD är särskilt kul. Jag är inte så intresserad av spel över huvud taget. Det är Heta Linjen-känslan som är fängslande.

Det finns andra diskussionsgrupper på Internet, men MUD är mer spontant och direkt. Människor lär känna varandra och uttrycker känslor. För många uppstår verkliga vänskapsrelationer.

Jag har den största förståelse för att vissa tappar kontrollen. Jag har själv varit nära. Ett tag var jag en riktig MUD-missbrukare. Det var när jag kom hem efter ett års studier i Piteå. Jag hade förlorat flera vänner och det bidrog till att jag gick in i den världen. Jag kunde sitta 48 timmar på raken. Glömma att sova, äta och gå på toaletten. Jag drogs in i den speciella atmosfären, och jag ville inte missa någonting.²⁶

Var befinner sig Åsa när hon spelar MUD? Uppenbart är att hon töjer banden till den fysiska närvaron till det yttersta. Tillsammans med andra som också glömmer att sova och äta bygger hon upp en ny mötesplats, en arena för interaktion. Vi skulle kunna undersöka detta genom att själva gå ut på nätet och fråga: Har Åsa varit här? Redan genom att ställa denna fråga har vi accepterat att MUD är en plats. Och svaret från dem Åsa har umgåtts med blir givetvis: Ja.

I debatten om nya media figurerar rummet som något som är hotat och som i människors vardag förlorar i relevans eller kvalitet. Men därmed sätts det paradoxalt nog samtidigt i fokus för intresset, frågan om rummet blir i högsta grad aktuell och viktig att reflektera över. Michel Foucault talar med rätta om vår tid som en ”rummets epok”. Den nya tekniken assimileras av samhället och förändrar det på ett odramatiskt men på sikt genomgripande sätt. När äldre människor ser tillbaka kan de beskriva hur bilen och televisionen förändrat deras tillvaro och vardagsgemenskapen med familj, vänner och arbetskamrater. Kommunikationstekniken vävs in i och omvandlar kulturen och samhället – från de mest intima till de offentliga rum-

• Sida 271
•  Original

men.

Exemplen ovan berättar om människor, vars närvaro tänjs mellan olika platser, mellan telefonsamtalets eller datorkommunikationens och den kroppsliga närvarons rum. Sett ur det konkreta rummets perspektiv verkar denna medierade interaktion via datorskärmen eller mobiltelefonen utestängande. Vår perifera upplevelse av andras samspel – viktig inte minst för informellt lärande – avskärmas eller fragmenteras när de (delvis) försvinner in i den medierade interaktionens rum. Vår förmåga att tolka skeenden i den konkreta närvarons sociala rum försämras därmed. Den ”rörelse ut ur skärmen” som utvecklats bland dem som utformar och forskar om framtidens kommunikationsmedia²⁷ ska därför inte enbart ses som uttryck för teknisk fulländning. I informationssamhället är nämligen de sätt på vilka kroppsligen frånvarande aktörer framträder för oss av avgörande betydelse. De nya redskap vi fått i händerna har gjort samspelets och gemenskapens olika nyanser till en central designuppgift. Men för byggandet av interaktiva miljöer, av de nya hybriderna mellan konkreta och medierade rum, krävs en djupare förståelse av människors förhållande till rum. De oreflekterade, ”irrationella” sidorna av rumserfarenheten blir på ett nytt sätt föremål för reflektion när människors samverkan och delaktighet ges digitala dimensioner.

5.

Det var inte så mycket monumenten och palatsen som gjorde intryck på honom som historiens vittnen, utan snarare det namnlösa liv som skapat denna storstad likt ett korallrev – dess ödesmättade substans. Han kände sig därför särskilt väl till mods i de kvarter som vuxit upp mot arkitekturens regler och som här och där fogats samman under århundradenas lopp. Otaliga var de anonyma människor som här hade levt, lidit och känt glädje. Otaliga människor bodde fortfarande här. Detta hade även överförts till själva murverket. Den inneboende kraften var oerhört förtätad, rent av mirakulös.²⁸

Staden kan sägas ha en ”yttre” identitet, den representerar något för oss och har ofta en särskild ”image” som kan vara knuten till historia, geografi och natur, till forna eller pågående verksamheter. Sådana element i identiteten bärs ofta upp av materiella representationer, den uttrycks och får representeras av anläggningar, byggnader och stadsstrukturer. Monument av olika slag har fördelen att vara tydliga och hållbara, lätta att peka ut. De är viktiga för igenkännandet, identifierandet, av staden och dess delar, för själva orienteringen. De är samti-

• Sida 272
•  Original

digt orienteringspunkter i människors föreställningsvärldar: ”Att placera Malmö på kartan” innebär att föra upp staden på listan av städer som betyder något, det är den mentala kartan som avses. I en tid av medial flyktighet tycks därvid monumentalitet och materiell påtaglighet ha fått en ökad betydelse. På den avreglerade världsmarknad, där också regioner och städer konkurrerar med varandra, blir det viktigt att visa upp en egen profil. Arkitekturen får ofta på sin lott uppgiften att berätta den framåtanda och de nya, innovativa aktiviteter som präglar staden.

Men stadens identitet har också mer subtila och skörare nivåer. I skönlitteraturen hittar man exempelvis beskrivningar av individuella upplevelser av miljöer och stämningar som tillhör en bestämd person och tidsperiod. Gernot Böhme beskrev i en föreläsning hur Paris för honom hade förlorat den atmosfär han mindes från tidigare besök: Staden luktade inte på samma sätt!²⁹ Det finns alltså en sida av stadens identitet som innebär en högst personlig men samtidigt kollektiv och kulturell identifikation med platser i staden (och på så vis oskiljbar från själva platsbegreppet).

Monumenten kan göras till tyngdpunkter i en avsiktlig konstruktion av stadens identitet, men också oavsiktligt bli fokus för kontroverser och debatt som bidrar till bilden av staden. Ett tomt

Scandinavian Tower vid Öresundsbrons fäste skulle exempelvis på ett

katastrofalt sätt befästa föreställningar av Malmö som staden med lillebrorskomplex. Att söka konstruera en identitet är således problematiskt, eftersom man aldrig kan kontrollera hur symboliska uttryck tolkas och tas emot av dem man riktar sig till. Identitetsprocesser kan vara intentionella, resultat av en reflekterad strävan, en avsikt, såväl som extentionella, formade i vardagens anonyma byggnader och miljöer, i en rutinartad vardaglig praxis och i lokala kulturformer.³⁰ Klyftor öppnar sig och spänningar uppstår mellan identiteter som formuleras av ledande beslutsfattare och identiteter som successivt växer fram lokalt, i olika delar av staden och bland olika grupper av invånare. Att forma, utveckla och vidmakthålla en identitet är i grunden fråga om ett territoriellt ianspråkstagande. Frågan om identitet leder därför i sin förlängning till frågan: Vems är staden?

Alla monument tas – som S:ta Maria Maggiore i det inledande exemplet – i bruk i invånarnas vardagliga verksamheter. Det kan vara ett tacksamt tema att avslöja sköna och arkitektoniskt djärva byggnader som opraktiska i den dagliga användningen och behäftade med elementära brister av funktionell art. Designteoretikern Thomas A. Mitchell ger drastiska exempel på hur den inomfackliga uppskattningen av arkitektur stundom fullständigt frikopplas från dess ibruk-

• Sida 273
•  Original

tagande, dess införlivande i vardaglig användning.³¹ Men också ur ett vidare perspektiv sker det något betydelsefullt när monumenten tas i bruk. De förvandlas till platser för invånarna – ibland på helt andra sätt än de avsedda – och fogas därigenom in i deras vardagspraxis och föreställningar om stadens identitet. Hur denna invånarnas tillägnelse av monumenten lyckas är avgörande för deras lokala legitimitet.

Förhållandet mellan monument och plats, mellan det konstruerade och det levda rummet, skulle kunna beskrivas i termer av ett slags ”försvinnande”. Det är ett försvinnande som är intimt förknippat med förtrogenhet, med det invanda och skickliga bruket av verktyg och med det långvariga införlivandet av byggnader och miljöer.³² I viktiga avseenden kan inte bara handredskap och andra föremål och system som vi använder i olika syften ses som verktyg, utan även möbler, inredningar och byggnader. I bruket av byggnaden (i boendet, arbetet etc.) utgör den ett verktyg genom vilket vi fullföljer våra strävanden, som riktas mot något annat, något som är ”bortom” arkitekturen.³³

Kan man därmed säga att arkitekturen realiseras, blir verklig, först när den tas i bruk? Att byggnadens mening uppenbaras i samband med användningen? I så fall inträffar det paradoxala att arkitekturen ”uppstår” just i sitt eget försvinnande, det vill säga när den tonar bort eller sjunker i bakgrunden i samband med att den införlivas i människors dagliga göranden och låtanden. Kanske kan man tolka detta försvinnande som ett tillbakadragande från blickens uppmärksamhet, till förmån för andra, mer perifert verkande sinnen, på det sätt som den finske arkitekten och arkitekturteoretikern Juhani Pallasmaa avser när han kritiserar dagens arkitektur för att vara övervägande visuell och i avsaknad av just denna vidare sinnlighet.³⁴

Men ett sådant resonemang om arkitekturens ”verktygsliknande” försvinnande förklarar inte förekomsten av monument, och belyser inte de sammanhang i vilka monumentalitet används för att konstruera identiteter. Försvinnandet som eftersträvansvärd egenskap är mer eller mindre självklar i samband med utformning av arbetsredskap eller datorgränssnitt men på arkitekturens område finns Verket som rakt motsatt strävan. Betraktandet av arkitekturen som ”verk” inbegriper också ett slags bruk. Vi kan njuta eller störas av fasadens rytmer och proportioner och lägga märke till anspelningar på andra byggnader, historiska eller nutida. Det är ett bruk som förutsätter vissa kunskaper om arkitektur, men som också rör sig på mer lätttillgängliga nivåer: Det monumentalas språk är slagkraftigt och tydligt (storlek, höjd, avvikande form, dyrbart material etc.).

På ett mer subtilt sätt kan en byggnad få oss att uppleva harmoni

• Sida 274
•  Original

eller obehag. Platser upplevs ha speciell atmosfär och byggnader ger upphov till stämningar. Arkitekturforskaren Niels Albertsen diskuterar Gernot Böhmes tolkning av begreppet atmosfär, inte bara som en upplevelse som överskrider åtskillnaden subjekt-objekt utan faktiskt också som ett mål för arkitekten i utformningen av en miljö.³⁵ Även om vi saknar explicita kunskaper om byggnadsverket i fråga kan vi uppleva det. Nu kan vi återvända till tanken om arkitekturens försvinnande, eftersom en stämning inte förutsätter fokusering utan kan vara närvarande som bakgrund. För en bearbetning av arkitekturens dilemma – att dess kvalitet i väsentliga avseenden är relaterad till dess förmåga att försvinna för oss i våra sysslor – kan en reflektion över atmosfärsfenomenet vara en framgångsrik väg att gå. Arkitekturens försvinnande förstås då inte som totalt utsläckande utan som ett trädande i bakgrunden: Den finns kvar i periferin, som sammanhang, ordning, stämning. Det perifera görs därmed också till något värdefullt.

I spänningsförhållandet mellan monument och plats väcks också en fråga om människors delaktighet. Monumenten är förknippade med delaktighet på den offentliga debattens och det demokratiska beslutsfattandets nivå. I städernas konkurrens på en global marknad³⁶konstrueras identiteter med sikte på andra målgrupper än invånarna. Den intensiva insändardebatten kring aktuella projekt i Malmö visar på svårigheterna att visavi malmöborna uppnå legitimitet för ett byggande som i hög grad gäller stadens ansikte utåt. Många upplever att detta byggande i mer än en bemärkelse sker över deras huvuden. Samtidigt utrycker människor ofta en stolthet över verksamheter och byggnader som gör deras stad känd i världen. Människors delaktighet i tillkomstprocessen för sådana byggnader måste uppfattas som en viktig demokratifråga. En legitimitetskris hotar den lokala demokratin om invånarnas engagemang i detta byggande upphör.

De identitetsprocesser som utvecklas när människor tar platser i anspråk är förknippade med delaktighet i en elementär bemärkelse. Bollnow beskriver detta som ett gemensamt rumsskapande som kan ske i samförstånd men också innefatta konflikter och rivalitet. I den nya rörelsen ”Reclaim the City” ekar Henri Lefebvres uppmaning³⁷till det urbana samhällets invånare att ta upp kampen för att (åter) göra stadens platser till rum för mångfald, möten, lek och fest. Paradoxalt nog ser vi i dag, åtminstone i städernas centrala miljöer, ett mer livaktigt stadsliv med fler uteserveringar, växande gatu- och torgförsäljning, fler festivaler och upptåg, mycket, men inte allt, i kommersialismens tecken. Samtidigt tycks informationsteknikens utveckling hota att åter tömma det offentliga rummet, när hemmet

• Sida 275
•  Original

blir till kontrollrum, kommunikationscentral och nöjeslokal. Men tekniken blir också lättare och mer rörlig. Mobiltelefonen kan användas av invånarna också som redskap för att hitta varandra och ta staden i besittning.³⁸

6. There arises a profound conflict between the geometric uniformity of

what the designers have understood and the barbaric ignorance of everything non-visual that the scale drawing fails to represent. (...)

It requires an ability we do not yet have: the ability to communicate fully and quickly across the barriers that separate professions and which isolate their thinking from the experience of users. Perhaps it requires the disbanding of our tradition of separating planning from using, and a return to much less specialized, and more integrated, forms of responsibility and work.³⁹

Den ”tillvarons dolda rumslighet” som berördes i exemplet med bollspelet blir synlig i byggprocessens konflikter. Mellan användarnas erfarenheter och de föreställningar om utformning som kännetecknar de professionella aktörerna öppnar sig ibland klyftor: Som arkitekt känner man sig träffad av designteoretikern John Chris Jones ord när han utmålar okunskapen om användningens villkor hos arkitekter och andra professionella designers som barbarisk. För Jones är byggandet en del av livet och livet i sin tur ett slags byggande. Designprocessen har specialiserats och fjärmat sig från de platser där livet utspelar sig, menar Jones. Produkten, den färdiga byggnaden, är för honom inte det viktigaste målet utan i stället pro-

cessen, de verksamheter som byggnaden är redskap och ram för. 40

Nu, tjugo år senare, är John Chris Jones ord mer aktuella än någonsin. Sakta börjar medvetandet öka bland dem som ansvarar för utformningen av byggnader, teknik och organisationer om betydelsen av att dra nytta av och ge utrymme för användarnas erfarenheter. Det nya arbetslivet, där företagens förmåga att anpassa sig till ständigt nya förutsättningar är ett överlevnadsvillkor, kräver lokaler som fungerar för växlingar i arbetsuppgifterna. De anställda förväntas kunna samverka i olika konstellationer, i ett växelspel mellan individuell koncentration och grupparbete. De måste därför utveckla en kompetens att använda arbetslokalerna som ett redskap för verksamheten. Utformningen kan inte längre baseras på etablerade föreställningar om kontoret, fabriken, kontrollrummet etc., utan måste mycket mer bygga på de erfarenheter som människor successivt

• Sida 276
•  Original

utvecklar i en föränderlig verksamhet. Inom bostadssektorn duger heller inga schablonlösningar. Det mångkulturella samhället och en ökad individualism ställer krav på ett bredare utbud och på möjligheter för brukarna att forma sina egna miljöer. När designprocessen ger utrymme för ömsesidigt lärande förutsätts också att arkitekten eller designern (i ordets bredaste bemärkelse) förvandlas från expert eller konstnär till pedagog och iscensättare.

Det vore falskt att beskriva demokratiska designprocesser som lösningen på alla problem. Användarna av den byggda miljön är en heterogen skara med intressen som kan vara svåra att förena. Konflikter som annars sopats under mattan kommer upp till ytan. I stora organisationer kan det stöta på svåra problem att driva processer som bygger på de anställdas delaktighet. Och om arkitekten eller designern, utöver rollen som ”möjliggörare”, ska nyttiggöras som idégivare och gestaltare av egensinniga lösningar av uppgiften, krävs en process där både de professionellas och användarnas kunkaper och erfarenheter respekteras. De processer som iscensatts i fullskalelaboratoriet har emellertid visat på möjligheterna till att lösa konflikter genom gemensamt designarbete.

SMHI i Malmö kan användas som exempel på en designprocess där utrymmet för de anställda att medverka i utvecklingen av verksamhet och arbetslokaler har varit omfattande.⁴¹ Forskare vid Arkitektur – byggnadsfunktion i Lund har medverkat i flera projekt där de anställda tillsammans kunnat bearbeta utformningsproblem och successivt forma uppfattningar och tillföra erfarenheter.

Informationstekniken är en integrerad del av meteorologarbetet. Mätvärden från oftast automatiska mätstationer, radar- och satellitbilder samt datorgenererade prognoser från flera internationella prognoscentraler vägs samman av meteorologerna till en prognos. Lokala iakttagelser av vädret spelar mindre roll, eftersom verksamheten är uppdelad i affärsområden och inte regionalt baserad. Väderbilden hos den enskilde meteorologen formas ur alla dessa data i samtal med kollegorna i rummet och, per telefonkonferens, på andra orter. Prognosen kan i viss mån ses som resultatet av en förhandling, där olika iakttagelser och erfarenhetsbaserade bedömningar anförs som argument. Vädertjänsten är i högsta grad en massmedial företeelse: Prognoser levereras via Internet till regionala radio- och TVstationer, muntligen i radions direktsändningar och per telefon och fax till betalande kunder. Specialiserade långtidsprognoser levereras till fasta abonnenter, vars verksamhet är påtagligt väderberoende: glassproducenter, uthyrare av presenningar och möbelvaruhus.

SMHI som arbetsplats har en rumslighet som expanderar långt

• Sida 277
•  Original

utanför de omslutande väggarna, infogad som den är i ett globalt kommunikationsnätverk, samtidigt som verksamheten pågår lokalt och bedrivs av människor som interagerar ansikte mot ansikte. Paralleller finns till kontrollrummen inom industri och trafikledning men också till vår tids hem, utrustade med telefon, radio, television och internetanslutning. Waldenfels beskrivning av rummet som polycentriskt och multilokalt träffar väl den rumslighet det är fråga om här.

Den process som lett fram till dagens Vädertjänst har bitvis varit konfliktladdad, något som också märks i de projekt där forskarna medverkat. Tydliga motsättningar mellan meteorologer och meteorologassistenter präglade det första projektet men upplöstes under arbetets gång. Senare har assistenterna nästan försvunnit som yrkesgrupp, i takt med att ökad datorisering lagt uppritnings- och skrivuppgifter på meteorologerna själva. Införandet av datorer och utvecklingen av datorgenererade prognoser erbjuder kraftfulla hjälpmedel, men upplevs samtidigt som ett hot mot meteorologernas yrkeskunskaper. De krav på förändringar som verksamheten stått inför, har berört arbetssätt och organisation, informationsteknik och lokaler. Att planera för denna förändring utan att involvera de anställdas erfarenheter, deras kunskap i handling, hade varit ett mycket riskfyllt företag. Under denna komplexa och mycket dynamiska utvecklingsfas visade sig också tillgången till forskningsbaserade redskap och metoder för de anställdas medverkan i förändringsarbete vara värdefull.

I förändringsarbetet diskuterade de anställda yrkets framtid och arbetets organisation för att utveckla sina föreställningar om de förändringar som pågick. Man arbetade också mer konkret med att utforma de lokaler och de informationstekniska redskap som skulle behövas i framtiden. Arkitekturskolans fullskalelaboratorium användes för att i skala 1:1 bygga upp olika tänkbara lösningar i modell. Tack vare lätta byggelement kan modellerna snabbt byggas upp och förändras av deltagarna själva. När sedan modellen möbleras och prövas med hjälp av rollspel, får man en god föreställning om för- och nackdelar. Enkla attrapper eller ”mockups” av plast och kartong användes för att i rollspelet markera informationstekniska hjälpmedel. När tredimensionella datorsimuleringar nu börjar användas i designarbetet är det inte för att ersätta den materiella modellen med Virtual Reality, utan som komplement och förstärkning.

Vad är det för ett slags rum som uppstår i detta gemensamma designarbete? Fullskalelaboratoriet erbjuder ett sammanhang, där en direkt relation till rummet blir möjlig. Det är visserligen en modell

• Sida 278
•  Original

man arbetar med, närmast en tredimensionell skiss i full skala, men med deltagarnas inlevelse och koncentration på uppgiften ger den nödvändigt och tillräckligt stöd. Modellen blir till interaktivt redskap: Där språket, schemat eller den ritade planen inte räcker till kan man med modellens hjälp visa vad man menar. Deltagarna är närvarande i rummet som handlande subjekt, i en process där alla sinnen engageras och där den egna kroppen fungerar som måttstock. I samspelet mellan dem uppstår, när den första osäkerheten övervunnits, ofta en spontan och kreativ stämning. Att tillsammans med flera människor befinna sig mitt i en modell av sin framtid, väcker en obetvinglig lust att pröva, utbyta tankar och erfarenheter och pröva igen. De medverkande är bärare av sin handlingskunskap, den delvis informella och ibland outsagda kunskap om verksamheten som svårligen låter sig uttryckas i kravspecifikationer eller funktionsprogram.

Genom de anställdas medverkan i designprocessen kan dyrköpta misstag undvikas, samtidigt som de anställda får ett reellt inflytande över sina framtida arbetsförhållanden. Arbetet med den egna miljön ger upphov till en ny kompetens, som gör människor mer beredda att tillsammans med kollegor ta itu med praktisk problemlösning på arbetsplatsen, med att möblera, bygga om och på andra sätt bearbeta det egna arbetets rumslighet. Laboratoriet blir till ett annat slags rum än dem vi vanligen vistas i, ett rum som stödjer ett gemensamt reflekterande över rummet — och samtidigt ger stoff och spelrum för det som bättre låter sig visas än uttryckas i ord.

7. Rummet vi lever i och som drar oss ut ur oss själva, där erosionen av våra

liv, vår tid och vår historia utspelar sig, det rum som griper tag i och tär på oss, är i sig själv ett heterogent rum. Med andra ord lever vi inte i ett tomrum där vi skulle kunna inordna individer och ting. Vi lever inte i ett tomrum som fritt låter sig färgas av olika nyanser av ljus. I stället lever vi i en uppsättning relationer som tecknar konturerna av platser vilka inte kan reduceras till varandra och som absolut inte överlappar varandra.⁴²

I sin text Om andra rum diskuterar Foucault en slags platser som han kallar heterotopier. Medan utopier saknar verklig plats är heterotopierna högst verkliga. Men de utgör samtidigt ett slags ”kontrautrymmen” genom att uttrycka, omvända och ifrågasätta de rum som ingår i kulturen. På några korta rader sveper Foucault över det tidsspann i rumsföreställningarnas utveckling som Casey använder hela sin bok till. Medeltidens hierarki av omslutande platser, säger Fou-

• Sida 279
•  Original

cault, öppnades upp med Galileis hävdande av det obegränsade, oändliga rummet. Men kanske har naturvetenskapens rumsbegrepp trots allt inte räckt till för att sekularisera rummet i vardagen. Fortfarande präglas våra liv av starkt kulturbundna föreställningar om de rum vi lever i, föreställningar som visar sig i kontraster mellan privat och offentligt, mellan familjeliv och samhälle, mellan fritidens och arbetets rum. Bachelard och den fenomenologiska filosofin har tydliggjort att vi lever i rum som är laddade med innebörder, drömmar och fantasier.⁴³ Men, menar Foucault, dessa undersökningar rör främst människors inre rum och det är det yttre rummet som intresserar honom: Det är ett heterogent rum, som uppstår i spelet mellan de relationer vi ingår i och som inte kan subsumeras under en uniform föreställning om platser, ett motsägelsefullt och mångfaldigt rum.

Figur 2. Även i hemmet, det mest lokala och privata av rum, står vi i förbindelse med världen: Platsen som konkret närvaro och bildmässig representation. Foto: Maria Lantz

• Sida 280
•  Original

Heterotopier finns menar Foucault, i alla kulturer och civilisationer, på alla verkliga och effektiva platser. Han ger en lång rad exempel: internatskolan, militärbaracken, mentalsjukhuset, kyrkogården, den persiska trädgården, muséet, marknaden, bordellen, kolonin och skeppet. De kan ses som virtuella genom att de pekar utöver det som är konkret för handen, samtidigt som de i högsta grad är verkliga och förbundna till kringliggande rum. På en och samma plats kan heterotopin iscensätta flera inbördes oberoende rum: teaterns, biografsalongens och den antika trädgårdens rum kan tas som exempel. De rumsliga förhållanden som den nya informationstekniken ger upphov till skulle också kunna räknas dit. Heterotopierna har en särskild funktion i förhållande till övriga rum, en funktion som utvecklas mellan två extrema poler:

Antingen är deras roll att skapa ett illusionernas rum som avslöjar hur mycket mer illusoriskt det verkliga rummet är med alla dess platser mellan vilka människors liv uppdelas. (...) Eller också har de till uppgift att skapa ett rum som är annorlunda, ett verkligt rum som är lika perfekt, prydligt och välordnat som dem vi vistas i är stökiga, oorganiserade och illa planerade. Den senare typen skulle inte vara en illusionernas utan en kompensationens heterotopi ...

Kanske kan de rum, som vi besökt i min berättelse om demokratins andra platser, ses som heterotopier i Foucaults mening. Hans exempel är visserligen av ett annat slag: De har hämtats ur myterna och litteraturen, ur antropologin och historien. Skeppet, som en flytande del av rummet sluter sig kring sig själv och lyder samtidigt under havets oändlighet, som förflyttar sig från hamn till hamn, från bordell till bordell och hämtar hem koloniernas dyrbaraste hemligheter, är för Foucault den högsta graden av heterotopi. Min text rör sig mellan mer triviala platser, mellan trappan och torget, stranden och kontoret, festivalen och skyskrapan. Men de berör samtidigt en osynlig potential, ett annat rum, en rumslighet vid sidan av den förhandenvarande eller avsedda. Det handlar om de mellanrum, skrymslen, vidder och nischer, de andra platser som öppnar sig för vårt handlande mitt i det rationella, planerade och till synes entydiga rum där vi dagligen rör oss. Och det är i dessa andra rum som demokratin dagligen levs och återskapas.

Noter

¹Avsnittet utgår från Steen Eiler Rasmussens Om at opleve arkitektur, 1957.²Därmed tangerar jag ett område som av samhällsvetare debatteras i termer av

• Sida 281
•  Original

”civilsamhället” (se bl.a. Trägårdh, 1999), en diskussion som jag här avstår från att ge mig in i. ³Foucault, 1986, min översättning, se vidare not 42.⁴Casey, 1997⁵Lefebvre, 1991/1974.⁶Soja, 1989, Duncan & Agnew, 1989.⁷Soja, 1989.⁸Giddens, 1984.⁹Kolb, 1998.¹⁰Diskussionen nedan bygger främst på den presentation av samhällsteoretiska och fenomenologiska rumsbegrepp som jag gör i Mellan hemmet och världen (Wikström, 1994).¹¹Lefebvre , 1991/1974.¹²Giddens, 1984.¹³Merleau-Ponty,1989/1945, Bengtsson, 1988, Leder, 1990.¹⁴Bollnow, 1990/1963, Heidegger, 1974/1954.¹⁵Waldenfels, 1985.¹⁶Perec, 1996/1978.¹⁷Avsnittet bygger, när inget annat anges, på Mellan hemmet och världen (Wikström, 1994).¹⁸Sax, 1989, Hanssen, 1978.¹⁹Karlsson, 1993.²⁰Smalhissen installeras i existerande trapphus och lämnar bara utrymme för 70 cm breda trappor (Wikström, 1994).²¹Framställningen bygger här på forskningsrapporten om Åhuset (Wikström & Henning, 1996).²²Avsnittet 4 bygger bl.a. på rapporten Kommunikation och rumslighet (Wikström, 1998).²³Turkle, 1995, Betancourth, odat, Mitchell, 1996, Negroponte, 1996.²⁴Bara 10 % av jordens befolkning har tillgång till telefon (Adrian, 1995). Informationstekniken bidrar snarast till ytterligare polarisering anser flera forskare (Boyer, 1996, Huws, 1997).²⁵Brügger & Nørgaard Petersen, 1994, Virilio, 1995, 1996.²⁶Z.magazine nr 1 1995.²⁷Hit hör exempelvis forskningen kring ubiquitous computing, ”allerstädes närvarande” eller lugn datorteknik, som bl.a. innebär att datorskärmen som enda gränssnitt ersätts av en rad kontextanpassade intelligenta redskap (Weiser & Brown 1997, Ishii & Ullmer 1997) och media spaces, en slags permanenta videokonferenser för komplext samarbete på distans (Benford et al., 1996, Buxton, 1992). En översikt ges i rapporten Kommunikation och rumslighet (Wikström,

• Sida 282
•  Original

1998).²⁸Jünger, 1987.²⁹Föreläsning vid Nordisk arkitekturforsknings symposium Arkitekturens

atmosfære i Trondheim, 23–25 april 1999.

³⁰Werne, 1997.³¹Mitchell, 1993.³²Fenomenologen Heidegger skiljer till exempel mellan att ett ting är ”till hands” (infogas i handlingen) och ”för handen” (är tillgängligt för vårt betraktande) och Merleau-Ponty diskuterar hur de ting vi använder ”inkorporeras”, blir till förlängningar av våra kroppar (Heidegger, 1981/1926, Merleau-Ponty, 1989).³³Arkitekturforskaren Cecilia Häggström begränsar sin diskussion till arkitekturens betydelse som konkret form, men påpekar att människors förhållande till den därvid inte uteslutande kan beskrivas i termer av att använda verktyg. Hon skiljer mellan tre möjligheter att ta något i bruk: som förkroppsligat redskap, öppen möjlighet eller trög materia (Häggström, 1996).³⁴Pallasmaa, 1996.³⁵Böhme, 1995, Albertsen, 1996.³⁶Sassen, 1994.³⁷I boken Staden som rättighet (Lefebvre, 1982).³⁸Wikström, 1998.³⁹Jones, 1979, citerad i Hornyánszky Dalholm, 1998.⁴⁰Hornyánszky Dalholm, 1998.⁴¹Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Avsnittet bygger främst på Elisabeth Hornyánszky Dalholms forskningsarbete (1998), och på den forskning hon tillsammans med bl.a. författaren bedriver inom forskningsprojektet Design@Work.⁴²Avsnittet bygger på Foucaults text Of Other Spaces (1986), min översättning av citat bygger på den engelska, citerad av Edward Soja (1989) och den svenska i MAMA nr 20/98.⁴³Foucault syftar bl.a. på Bachelards bok La poétique de l’espace (1994/1958).

• Sida 283
•  Original

Referenser

Adrian, R. (1995) ”Infobahn Blues.” Ctheory. Internet (1995): http://

english-server.hss.cmu.edu/ ctheory/ctheory.html Albertsen, N. (1996) ”Atmosfære, gestus, netværk.” Ingår i Sorte hull

– Hvite flekker. Rapport fra Norsk Forms høstkonferanse 1996.

Oslo Bachelard, G. (1994/1958) The Poetics of Space. Boston: Beacon Press Benford, S. et al. (1996) ”Shared Spaces: Transportation, Artificiality,

and Spatiality.” Paper to CSCW '96, Cambridge MA, USA Bengtsson, J. (1988) Sammanflätningar. Fenomenologi från Husserl

till Merleau-Ponty. Göteborg: Daidalos

Betancourth, C. (odat.) ”Virtualization and Multi-cultural Global

Cities”, Internet 970414: http://nethomes.com/ Periferia/publicaciones/vmc.html Bollnow, O. F. (1990/1963) Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlham-

mer Boyer, C. (1996) CyberCities. Visual Perception in the Age of Electro-

nic Communication. New York: Princeton Architectural Press

Brügger, N. & Nørgaard Petersen, H., red. (1994): Paul Virilio – kri-

gen, byen og det politiske. Köpenhamn: Politisk revy

Buxton, W. (1992) ”Telepresence: Integrating Shared Task and Person

Spaces”. Ingår i Proceedings of Graphics Interface ‘92. Internet (971227): http://www.dgp.toronto.edu/OTP/papers.bill. buxton/ shared_space.html Böhme, G. (1995) Atmosphäre. Essays zur einer neuen Ästhetik, Frank-

furt am Main: Suhrkamp Casey, Edward S. (1997) The Fate of Place. A Philosophical History.

University of California Press Duncan, J. & Agnew, J., red. (1989) The Power of Place. Bringing

together geographical and sociological imaginations. Boston: Unwin

Hyman Foucault, M. (1986) ”Of Other Spaces”. Diacritics 16, 22–27 Giddens, A. (1984) The Constitution of Society. Cambridge: Polity

Press Hanssen, B. (1978) Familj, Hushåll, Släkt. Stockholm: Gidlunds Heidegger, M. (1981/1926) Varat och tiden. Lund: Doxa

• Sida 284
•  Original

Heidegger, M. (1974/1954) Teknikens väsen och andra uppsatser.

Stockholm Hornyánszky Dalholm, E. (1998) Att forma sitt rum. Fullskale-

modellering i participatoriska designprocesser. Lunds universitet,

byggnadsfunktionslära. Huws, U. (1997) ”Different Spheres, Different Places: Telematics

and the Introduction of a Spatial Dimension to the Gender Division of Labour”. Paper to seminar at NUTEK, Stockholm 14 Mars 1997 Häggström, C. (1996) The Absent Meaning of Concrete Form in The-

ory of Architecture. Form och teknik, CTH, Göteborg

Ishii, H. & Ullmer, B. (1997) ”Tangible Bits: Towards Seamless Inter-

faces between People, Bits and Atoms”. Paper till CHI 97, Atlanta, Georgia, USA, 22–27 March 1997. Internet (971227): tangible.www.media.mit.edu Jones, J. C. (1979) Design Methods – Seeds of Human Futures. Lon-

don: John Wiley Jünger, E. (1987) Farligt möte. Falun: Interculture Karlsson, S. O. (1993) Arbetarfamiljen och det nya hemmet. Om

bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg.

Stockholm/Stehag: Symposion Kolb, D. (1998) ”Complex Contemporary Places: Accepting and

Amending Today’s ’Non-Places”’. Bates college. Opubl. uppsats Leder, D. (1990) The Absent Body. Chicago: The University of Chi-

cago Press Lefebvre, H. (1982/1968) Staden som rättighet. Stockholm: Bokomo-

tiv Lefebvre, H. (1991/1974) The Production of Space. Oxford: Black-

well Merleau-Ponty, M. (1989) [1945], Phenomenology of Perception. Lon-

don: Routledge Mitchell, T. A. (1993) Redefining Designing. From Form to Expe-

rience. New York: Van Nostrand Reinhold

Mitchell, W. (1996) City of Bits. Space, Place and the Infobahn. Cam-

bridge, Mass: The MIT Press Negroponte, N. (1996) Being Digital. New York: Vintage Pallasmaa, J. (1996): The Eyes of the Skin: Architecture and the Senses.

London: Academy Group Ltd

• Sida 285
•  Original

Perec, G. (1996/1978) Livet en bruksanvisning. Stockholm: Bonniers Rasmussen, S. E. (1957) Om at opleve arkitektur. Köpenhamn:

G.E.C. Gads Forlag Sassen, S. (1994) Cities in a World Economy. London: Sage Publica-

tions Sax, U. (1989) Den vita staden. Hammarbyhöjden under femtio år.

Monografier utgivna av Stockholms stad 86 Soja, E. (1989) Postmodern Geographies. The reassertion of space in

critical social theory. London/New York: Verso

Trägårdh, L. (1999) ”Det civila samhället som analytiskt begrepp och

politisk slogan”, i Amnå, E., red. Civilsamhället. SOU 1999:84. Stockholm Turkle, S. (1995) Life on the Screen. Identity in the Age of the Internet.

New York: Simon & Schuster Waldenfels, B. (1985): In den Netzen der Lebenswelt. Frankfurt am

Main: Suhrkamp Weiser M., & Brown J. S. (1997) ”The Coming Age of Calm Techno-

logy.” In Denning P. J., and Metcalfe R. M.: Beyond Calculation –

the next fifty years of computing. New York: Springer-Verlag, p. 75–

85 Werne, F. (1997) Arkitekturens ismer. Stockholm: Arkitektur förlag AB Wikström, T. (1994) Mellan hemmet och världen. Om rum och möten i

40- och 50-talens hyreshus. Stockholm/Stehag: Symposion

Wikström, T. (1996) ”Local and Virtual Realities: The Spatiality of

Dwelling in the Age of Computer Mediated Communication”. I Gray, M. (red.): Evolving Environmental Ideas. Changing Ways of

Life, Values and Design Practices. 14th conference of the Interna-

tional Associaltion for People-Environment Studies. Stockholm: KTH. Wikström, T. & Henning, C. (1996) ”Huset vid ån – ett bostads-

experiment vid områdesförnyelse.” Byggnadsfunktionslära, Lunds universitet Wikström, T. (1998) ”Kommunikation och rumslighet. Hur infor-

mationstekniken förändrar vardagens rum.” Slutrapport till FRN. Lunds universitet, byggnadsfunktionslära Wikström, T., Palm Lindén, K. & Michelson, W. (1998) Hub of

Events or Splendid Isolation. Home as a Context for Teleworking.

KFB meddelanden 1998:3

• Sida 286
•  Original

Virilio, P. (1995) ”Speed and Information, Cyberspace Alarm”. Inter-

net 970125: http://www.dds,nl/~n5m/texts/ virilio.htm Virilio, P. (1996/1989) Försvinnandets estetik. Göteborg: Korpen

Z.mag@zine 1995. Nr 1, 1995. Stockholm

• Sida 287
•  Original

Författarpresentationer

S ^TEFAN B

OHMAN

Stefan Bohman, fil. dr i etnologi vid Stockholms universitet med en avhandling om Arbetarrörelsens musik. Senare docent i Museivetenskap vid Umeå universitet, med bl.a. ett arbete kring Historia, museer

och nationalism. Arbetar för närvarande som avdelningschef på

Nordiska museet, med bl.a. ansvar för all dokumentation och forskning.

Y ^VONNE E

RIKSSON

Yvonne Eriksson, fil. dr, arbetar på Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) där hon är ansvarig för forskning och utveckling av taktila bilder och kartor. Hon har bl. a. initierat produktionen av taktila bilderböcker för barn med synskador liksom forskning kring dessa. Doktorsavhandlingen från 1998 Tactile pictures. Pictorial representa-

tions for the blind 1784–1948, behandlar bildåtergivning för synska-

dade ur ett historiskt perspektiv. Yvonne Eriksson har drivit TPB:s samarbete med Nationalmuseum kring utställningen Taktilt – inte se

men röra. En utställning för synskadade och seende (1994), samt det

internationella symposiet Learning in Museums (1998). För närvarande genomför hon ett samarbetsprojekt med Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) rörande bilden i pedagogiska multimediaprogram, ”Bilder som klargör och roar. Bildens roll i läromedel förr och nu”. Hon är även verksam som forskare och lärare vid Konst- och bildvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

T ^OMAS F

ORSER

Tomas Forser är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och teaterkritiker i Expressen, f.d. kulturchef på Göteborgs-Posten, några år på 1980-talet dramaturg på Folkteatern i Gävleborg. Har på teaterns område publicerat bl.a. Jorden rör sig! Brechts ”Galileis liv” –

från text till teater (1983), ”Modernismen, Per Lindberg och Lorens-

bergsteatern” i Nolin, Bertil red. Lorensbergsteatern (1991), ”Mellan

• Sida 288
•  Original

^{scenkonst och journalistik – om teaterkritikens utmaningar” i}

Försök

om teater (1998). Bland övriga arbeten: Bööks 30-tal. En studie i ideologi (diss. 1976), ”Jag har speglat århundradet”. En bok om Per Nyström (1996).

L ^ENA F

ROM

Lena From, är journalist, utexaminerad vid JMG i Göteborg. Sin viktigaste skolning i journalistik fick hon som lokalreporter på Strengnäs

Tidning i Södermanland. Fram till i november 1999 verkade hon som

chef för kultur-, nöjes- och featurematerialet på FLT, Förenade

Landsortstidningar. Dessförinnan jobbade hon som skrivande chef

först för Göteborgs-Postens ungdoms- och nöjesbilaga Aveny, sedan för Göteborgs-Postens kulturreportagesida Gränslöst som hon även ansvarade för uppbyggnaden av när den tillkom 1994. Hon har skrivit mest om dans, bildkonst och arkitektur samt även studerat arkitektur vid Konsthögskolan i Stockholm, suttit medlem i SAR:s kritikerjury, medverkat i juryn för stifelsen ARKUS’ tävling i arkitekturkritik, och fått GP-fotografernas pris Guldrullen för främjande av god bildjournalistik.

I ^NGEMAR G

RANDIN

Ingemar Grandin är universitetslektor i kultur och medier vid Linköpings universitet, Campus Norrköping. Han disputerade vid tema Kommunikation, Linköping, 1989, på en avhandling om musikliv och medier i Nepal. Efter en sejour som producent vid musikradion (Riksradions P2) har han i stor utsträckning vistats i Nepal där han med empiriskt material från musiklivet forskat kring kreolisering, kulturflöden, samt brytningarna mellan tradition och modernitet och mellan nation och etnicitet.

A ^NETTE G

ÖTHLUND

Anette Göthlund, är bildvetare och fil. dr i Kommunikation. Hon disputerade 1997 på avhandlingen Bilder av tonårsflickor. Om estetik

och identitetsarbete vid Tema Kommunikation, Linköpings universi-

tet. För närvarande arbetar hon som forskare vid Konst- och bildvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, där hon driver forskningsprojektet Modebildens världar – modefotografier som

bildform och kommunikation. Hon har undervisat och föreläst i

många sammanhang särskilt om estetik och ungdomskultur, bild och feministisk teori.

• Sida 289
•  Original

L ^ENA J

OHANNESSON

Lena Johannesson är professor i konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet sedan 1996 och var under åren 1988–96 professor i visuell kommunikation vid Linköpings universitet. Är specialiserad på de reproduktiva konstarternas och de instrumentella bildernas kunskapsteori och sociokulturella roll särskilt under 1800- och 1900talen. Har dessutom genomfört eller varit medansvarig för flera forskningsprojekt med inriktning på demokrati- och delaktighetsperspektiv, såsom bl.a. Folkrörelsernas bildsyn, Tro mot tradition:

den frikyrkliga identiteten, Arbetarrörelsen och språket samt ett projekt

om Lätt Läst-boken. Har innehaft en rad uppdrag inom nationella forskningsråd och är f.n. ordförande i FRN:s forskningskommunikationskommitté.

B ^IRGITTA S ^KARIN F

RYKMAN

Birgitta Skarin Frykman är professor i etnologi, särskilt europeisk, vid Göteborgs universitet, där hon också har uppdrag som prorektor. Hon har framför allt ägnat sig åt forskning om arbetarkultur och har bland annat publicerat böckerna Från yrkesfamilj till klassgemenskap.

Om bagare i Göteborg 1800–1919 (1987), Arbetarkultur – Göteborg 1890 (1990) och Larsmässemarknaden. En folklig karneval i 1800talets Göteborg (1994). Därtill kommer ett stort antal artiklar om

olika aspekter av arbetarkultur, kulturbegrepp och kunskapsbildning. I sin nuvarande forskning ägnar hon sig åt årets och livets högtider bland städernas arbetarklass från mitten av 1800-talet fram till i dag. Hon leder också projektet ”Makt, moral och kunskap” vid Göteborgs universitet.

G ^EIR V

ESTHEIM

Geir Vestheim (f. 1946) är professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås med kulturpolitik som forskingsfält. Han är redaktör för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, vetenskaplig rådgivare för Statens kulturråd och har skrivit ett antal böcker och artiklar om kulturpolitik och kulturinstitutioner. Arbetar för närvarande med en bok om kulturpolitik, kulturinstitutioner och

^demokrati.

T ^OMAS W

IKSTRÖM

Tomas Wikström är arkitekt och teknologie doktor i byggnadsfunktionslära. Han är verksam som forskare vid Arkitektskolan, Lunds

• Sida 290
•  Original

universitet och disputerade 1994 på avhandlingen Mellan hemmet och

världen – om rum och möten i 1940- och 50-talen. Hans forskning

innefattar människors vardagsliv, hemmet som levt rum, bostadsförnyelse och boinflytande, filosofiska och samhällsvetenskapliga teorier om rum. De senaste årens forskning gäller kommunikations-

^{medias inverkan}

på rummet med tillämpningar bl.a. på distansarbete i

hemmet och utformning av arbetsplatser i samverkan med de anställda.

• Sida 291
•  Original

Demokratiutredningens forskarvolymer

Redaktör Erik Amnå

I M a k t d e l n in g (SOU 1999:76)

II D e m ok r a ti o c h m ed b o r g a r s k ap (SOU 1999:77)

III Politikens medialisering (SOU 1999:126)

IV Demokratins estetik (SOU 1999:129)

V Medborgarnas erfarenheter (SOU 1999:113)

VI Det unga folkstyret (SOU 1999:93)

VII IT i demokratins tjänst (SOU 1999:117)

VIII Civilsamhället (SOU 1999:84)

IX Globalisering (SOU 1999:83)

X Demokratins trotjänare – lokalt partiarbete förr och nu (SOU 1999:130)

XI Marknaden som politisk aktör (SOU 1999:131)

XII Va l d e l t a g a n de i f ö r ä n d r i n g ( S O U 1 9 9 9 : 1 3 2 )

XIII Av k o r p o r a ti v i s e r i n g o c h l o b b y is m (SOU 1999:121)