SOU 1999:68

Katastrofbranden i Göteborg Drabbade - Medier - Myndigheter

Statens offentliga utredningar 1999:68 Kulturdepartementet

Brandkatastrofen

i Göteborg

Drabbade

Medier Myndigheter

Betänkande av Informationsutredningen om brandkatastrofen i Göteborg Stockholm 1999

Novum Grafiska Göteborg 1999

ISBN 91-7610-854-6 ISSN 0375-250X

SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt. För remissutsändningar av SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie svarar Fakta Info Direkt på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice Box 6430, 113 82 Stockholm Tel: 08-587 671 00, Fax: 08-587 671 71 E-post order@faktainfo.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 1993. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Broschyren kan beställas hos:

Information Rosenbad Regeringskansliet 103 33 Stockholm Fax: 08-405 42 95 Telefon: 08-405 47 29

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Genom beslut den 9 november 1998 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att undersöka hur nyhetsförmedlingen och informationen om brandkatastrofen i Göteborg fungerat för de av de närmast berörda som har icke svenskspråkig bakgrund (Dir. 1998:103). Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 9 november professor Kent Asp som särskild utredare (Ku 1998:05).

Den 1 januari 1999 förordnades f chefen för Göteborgs stads invandrarförvaltning Jan Molin som huvudsekreterare samt producent Alem Zemo och FD Larsåke Larsson som biträdande sekreterare. Anja Ryne, Magnus Fredriksson och Ulrik Hammarsträng har arbetat som assistenter åt utredningen. Invandrarkurator Saedeh Amini och professor Stig-Arne Nohrstedt har från den 1 februari 1999 förordnats att vara experter i utredningen.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Katastrofbranden i Göteborg. Drabbade – Medier – Myndigheter.

Med detta är uppdraget slutfört.

Göteborg i maj 1999

Kent Asp

Jan Molin

1. Sammanfattning

Brandkatastrofen är den svåraste som drabbat Sverige i modern tid. 63 ungdomar dog och över 200 skadades. Branden uppmärksammades i hela världen. Som vid varje katastrof väcktes frågor och oro som inte stillats. När detta skrivs är fortfarande inte orsaken till branden klarlagd. Omständigheterna kring branden – dess snabba förlopp, att så många av ungdomarna hade en bakgrund i andra länder och kulturer – förstärkte ryktesspridning och känsloengagemang.

Utredningens uppdrag är att undersöka hur nyhetsförmedlingen och informationen fungerat till de närmast berörda som har en icke svenskspråkig bakgrund. I det syftet har utredningen intervjuat och samrått med drabbade – anhöriga och ungdomar – samt representanter för myndigheter och frivilliga organisationer. Myndigheternas hittillsvarande dokumentation har studerats. Material som press, TV och radio presenterade de fem närmaste dygnen efter branden har särskilt analyserats. Utredningen har vidare gjort några särskilda undersökningar. De etniska gruppernas egna medier – närradio och lokalTV – har studerats. Undersökningar har gjorts av de etniska gruppernas förtroende för olika svenska institutioner samt gruppernas medieval och medieanvändning. Vidare redovisas en forskningsöversikt över kommunikationsproblem i samband med katastrofer och allvarliga samhällsstörningar.

1.1. Massmediernas information

Utredningen bygger på en kartläggning av televisionens och radions sändningar samt av innehållet i de större tidningarna främst under de fem första dygnen efter branden. Utöver SVT och TV4 samt riks- och lokalradion har kartläggningen omfattat närradio och lokal kabel-TV på icke svenska språk. Via UD har material från ett antal länders mediebevakning inhämtats och analyserats.

Massmedierna kom till brandplatsen bara några minuter efter räddningstjänsten och polisen. Televisionen och radion dominerade av naturliga skäl nyhetsförmedlingen under de inledande timmarna men också senare beroende bl a på att lördagen var en helgdag då normalt inte tidningarna kom ut. Drygt två timmar efter att branden upptäckts började radio och TV att sända ut nyheten.

Av morgontidningarna hade på fredagen endast GP nyheten om brandkatastrofen. Kvällstidningarna hade fylliga reportage med mycket bilder. På lördagen gjorde GP, Arbetet Nyheterna, Metro och kvällstidningarna extrautgåvor.

Brandkatastrofen blev – för kort tid – en världsnyhet. Den uppmärksammades stort i etermediernas nyhetsprogram och var en förstasidesnyhet i tidningarna på fredagen och lördagen men därefter avtog uppmärksamheten snabbt förutom i Norden.

Utredningens allmänna slutsats är att massmedierna gav en efter omständigheterna nyanserad och saklig information till allmänheten.

Det har i intervjuer med representanter för myndigheter och politiker framförts att misstron skulle ha hämtat näring ur internationella medier och de etniska gruppernas egna medier. Den granskning som utredningen utfört ger inte stöd för den uppfattningen. Tvärtom stöder medierna sig genomgående på uppgifter från myndigheter, särskilt räddningsledarens uttalande att branden kunde vara anlagd. Generellt kan inte medierna sägas ha bidragit till spekulationer och ryktesspridning.

Kritik har riktats mot särskilt SVT2 för att ha låtit ungdomar på brandplatsen sprida mycket negativa omdömen om polis och räddningspersonal. Utredningen finner det naturligt att medier gör intervjuer med ögonvittnen men att sådana bör ske med urskillning och medvetande om att chock kan förändra människors personlighet och omdöme.

I debatten kring mediernas behandling av brandkatastrofen har hävdats att de ”etnifierat” den. Medierna rapporterade utförligt om de drabbades etniska bakgrund. Därigenom kom ungdomar som uppfattar sig som svenskar att kategoriseras som invandrare. Utredningen konstaterar att mediernas behandling var relevant med tanke på det stora inslaget av människor med utländsk bakgrund bland de drabbade och att – även om inte alla nyanser kom fram – så gav skildringarna av ungdomarna en positiv och saklig bild.

1.2. Myndigheters och frivilliga organisationers information

Katastrofledning och samordning kom snabbt på plats och fick i gång information utåt och ett samarbete mellan myndigheterna. Gemensamma presskonferenser började hållas 03.30.

Det stora antalet drabbade och att många anhöriga – p g a mobiltelefoner – tidigt kom till brandplatsen och sjukhusen innebar oväntade problem för myndigheterna och ställde nya krav på informationen. Det stora antalet omkomna förde också med sig problem att identifiera dem och underrätta deras anhöriga. De senare upplevde att identifikationen tog olidligt och onödigt lång tid medan polisen ansåg att den gick rekordsnabbt.

För stöd och information till de drabbade inrättades krisgrupper och stödcentraler i stadsdelarna dels av de kommunala stadsdelsförvaltningarna, dels av frivilliga organisationer. Några av dem kom i gång redan på fredagsnatten, bl a i Hammarkullekyrkan som jämte själva brandplatsen och Sahlgrenska sjukhuset kom att bli de centrala samlingsplatserna. Erbjudande om stöd kom därigenom flertalet drabbade till del redan det första dygnet.

Omfattande manifestationer för att hedra de bortgångnas minne hölls veckan efter branden med medverkan av regeringen och det officiella Sverige. Några begravningar blev imponerande sorgehögtider med upptill tio tusen deltagare. Tiden efter branden samlade myndigheter representanter för etniska grupper och anhöriga till periodiska informationsmöten. Under våren har Göteborgs kommun inrättat fem särskilda stödcentra.

Utredningens bedömning av myndigheternas information är att den kom i gång relativt snabbt och i stort genomfördes väl. Informationen till allmänhet via massmedier gavs högsta prioritet och fungerade väl. I informationen till de drabbade fanns brister framförallt i den inledande perioden.

Utredningen har särskilt undersökt och funnit att särbehandling på etnisk grund inte förekommit.

Däremot nådde inte all information ut till de etniska grupperna som var särskilt drabbade av branden. Kommunala och andra myndigheter saknade med något undantag tillräcklig kännedom om och kontaktvägar till representanter för de drabbade och deras föreningsliv och trossamfund. Man insåg dock behovet och arbetade upp kontaktvägar.

Frivilliga organisationer, främst de religiösa och nationella krisgrupperna, stod för mycket av informationen och stödet till sina medlemmar och landsmän. De förmedlade information och budskap också från myndigheter nyanserat och ansvarskännande.

Bemötandet av anhöriga och ungdomar fungerade i allmänhet bra och empatiskt. Att ett så stort antal människor sökte sig till Sahlgrenska sjukhuset orsakade problem där. Exempel finns på osmidigt och formellt bemötande men det finns ingen grund för en generell kritik av bemötandet. Tvärtom präglades det enligt flertalet intervjuade av medkännande och konkret stöd.

De problem som dock kunnat noteras motiverar att man för framtiden planerar med utgångspunkt i att stora grupper med olika religiösa och kulturella bakgrunder vid katastrofer kan förväntas komma till olycksplatser och sjukhus.

En beredskap bör finnas hos polis, sjukvård och andra myndigheter så att de kan möta grupperna flexibelt och respektfullt.

Ett starkt missnöje har uttryckts av anhöriga för att de blott en vecka efter branden fick besked från försäkringskassan att barnbidrag och bo-

stadsbidrag upphört eller sänkts p g a att deras barn dött. Reaktionen är naturlig. Utredningen anser att socialdepartementet har anledning överväga när bidrag skall upphöra eller sänkas samt att försäkringskassan bör se över formerna för hur besked lämnas om upphörande eller sänkning av bidrag vid barns död.

1.3. Misstron mot myndigheter

Brandkatastrofen har förorsakat ryktesspridning och debatt om myndigheternas hantering av de berörda. I utredningsdirektiven sägs att ”det finns farhågor för att debatten om händelserna i samband med branden öppnar eller fördjupar en klyfta mellan vissa grupper av människor med invandrarbakgrund och samhället i övrigt”.

Utredningen har därför sökt klarlägga om det finns grund för den kritik och misstro som riktats mot berörda myndigheter.

Händelser med så svåra verkningar som branden kräver en förklaring. Orsaken till branden är fortfarande inte klarlagd. Det är den starkaste källan till den intensiva ryktesspridningen efter branden. Rykten spreds om attentat, gasattack, rasistdåd etc.

Många av de drabbade hör till etniska grupper som står utanför mycket av samhällslivet i Sverige. Också det är en grogrund för misstro.

Utredningen har tagit del av den kritik som förekommit i den allmänna debatten samt intervjuat drabbade anhöriga och ungdomar och representanter för frivilliga organisationer som står nära några av de mest drabbade etniska grupperna. Deras kritik och verklighetsbeskrivning har ställts mot de uppfattningar som myndigheternas representanter framfört.

Utredningens slutsats är att grund för kritiken finns i två fall: Utlarmningen och polisens agerande i fallet med den kropp som återfanns på brandplatsen först fem dygn efter branden.

Om utlarmningen tog lång tid faller utanför utredningens bedömning. Däremot uppgavs att utlarmningen kunde fördröjts p g a språksvårigheter. Så är inte fallet. När det gäller Mona Nahanis kropp så avser inte kritiken primärt att polisen inte fann kroppen utan att när man fann den så gick representanter för polisen ut med ogrundade uppgifter om kroppen. Att dessa vilseledande uppgifter spreds tolkar utredningen som att de var ägnade att skyla över försummelser som gjorts tidigare.

När det gäller den kritik som riktats mot att identifieringen av de omkomna tog onödigt och för de anhöriga plågsamt lång tid kan utredningen endast konstatera att polisen avdelat avsevärda resurser för identifieringen och genomfört den enligt sina rutiner. Utredningen finner det inte uteslutet att en annan uppläggning av identifieringsarbetet kunde ha givit ett snabbare resultat utan att sekretess och en värdig

hantering av de döda eftersatts och anser att polismyndigheten kan ha anledning att överväga formerna för detta.

Den kritik som riktats mot räddningsinsatserna – brist på utrustning, passivitet etc – är enligt utredningen inte berättigad. Förvisso saknades utrustning och personal i inledningsskedet men det är oundvikligt och det som bl a utmärker katastrofer. När väl olyckan blev känd genomfördes räddningsarbetet av såväl räddningstjänsten som sjukvården med den personal och utrustning som var möjlig att uppbringa. Beskyllningar för passivitet som främst ungdomar på brandplatsen riktat mot polisen och räddningstjänstens personal kan i flera fall förklaras. Polis hade som primär uppgift att spärra av och att upprätthålla ordning. Personal satt i bilar för att hålla kontakt med räddningsledning etc. När polis hindrade ungdomar från att gå in i trapphuset i det brinnande huset skedde det på begäran av räddningstjänsten.

Det ligger utanför utredningens uppdrag att bedöma hur förundersökningen skötts; om den tagit för lång tid, varför den inte fått fram orsak och eventuella gärningsmän eller döljer sanningen. Åklagarmyndighetens beslut att delge några arrangörer misstanke om brott har kritiserats för att vända uppmärksamheten mot dem och från den verkliga orsaken till branden. Utredningen delar inte denna kritik utan anser att åklagarmyndigheten för att följa lagen skall delge misstanke om brott när sådan föreligger.

Anhöriga har känt sig kränkta av uttalanden av förundersökningsledaren som återgivits i massmedier om att många av ungdomarna ljuger och att det kan bero på kulturell bakgrund samt att haschmissbruk förekommit. Också påståenden i medier om alkoholmissbruk och kriminalitet hos ungdomarna har upprört. Den eventuella faktiska grunden är i vissa fall inte möjlig att uttala sig om. Utredningen har dock tagit del av uppgifter om de omkomna. Den rättsmedicinska analysen visar att det fanns spår av haschisch hos två och noterbara mängder av alkohol hos tre. Ingen av de 60 som uppnått straffbar ålder fanns upptagna i rikspolisens register. Det finns vidare ingen vetenskaplig grund för påståenden om att lögn skulle accepteras som en normal företeelse i någon kultur i världen. Utredningens slutsats är att uttalandena som de återgivits i massmedierna har ökat misstron mot myndigheterna.

Den väsentligaste anledningen till misstron är att orsaken till branden är ouppklarad. Det är källan till påståenden att branden är anlagd och att myndigheterna vet men döljer sanningen. Många kopplar ihop det med två andra stora svenska ouppklarade tragedier: Palmemordet och Estonias förlisning.

Vid den första gemensamma presskonferensen uttalade den ansvarige chefen för räddningsinsatsen att det fanns tecken på att branden var anlagd. Uttalandet upprepades i intervjuer i TV och radio. Det dementerades omedelbart av andra representanter för räddningstjänsten och po-

lisen. Utredningens slutsats är dock att dessa första auktoritativa uttalanden lade grunden för den fortsatta ryktesspridningen och spekulationerna om branden.

1.4. Informationssituationen för etniska grupper i Sverige

Sveriges befolkning har omvandlats under de senaste femtio åren. Från att ha varit en etniskt mycket homogen stat har Sverige under efterkrigstiden blivit etniskt blandat. En omfattande invandring först av arbetskraftsinvandrare och sedan av flyktingar har lett till att Sverige nu har nära en million utlandsfödda vilket är 11 procent av invånarna. Ytterligare närmare 800.000 har en eller två föräldrar födda i utlandet. 20 procent av befolkningen har alltså utländsk bakgrund och andelen är stigande.

Utvecklingen bland de etniska grupperna har varit mycket negativ under särskilt 1990-talet. Arbetslösheten har mångdubblats och är t ex över 50 procent bland människor som kommer från länder utanför Europa. Boendesegregationen har ökat påtagligt. De etniska grupperna har väsentligt lägre inkomster och sämre hälsa än etniska svenskar. De stora nya grupper som kom till Sverige i början av 1990-talet saknar generellt arbete och får sin försörjning via socialbidrag. Tillsammantaget har det lett till att stora grupper står utanför ett aktivt svenskt samhällsliv. Ett tecken på det är valdeltagandet i kommunalval bland utländska medborgare. Från det första valtillfället 1976 har deltagandet sjunkit från 60 procent till 40 procent 1994 och 31 procent 1998.

Segregationen, diskriminering, negativ attityd hos stora delar av majoritetsbefolkningen och ouppfyllda förväntningar har lett till en negativ inställning till det svenska samhället hos många. En grogrund för misstro finns.

Arbetslösheten och få kontakter med svenskar har också inneburit att allt fler har svårigheter att ta till sig svenska medier bland förstagenerationsinvandrarna. Utredningens undersökning av medievanor och medieanvändning visar att framförallt läsningen av morgontidningar är lägre än bland svenskar. TV har relativt höga tittartal liksom de ”egna” etniska medierna – närradio och lokalTV.

Utredningen konstaterar att behoven av information på icke svenska språk har ökat under senare tid men utbudet har minskat. Det beror främst på att den statliga invandrartidningen under 1998 lade ner sina utgåvor på icke svenska språk. Som en färsk utredning från integrationsverket visar informerar endast 17 av 76 undersökta statliga organ på andra språk än svenska. TV sänder knappast alls på andra språk medan Sveriges Radio har riks- och lokalsändningar på P4.

De etniska gruppernas medier har mycket små resurser och drivs helt ideellt.

Närradio och lokal-TV har ett uttalat integrativt syfte och spelar stor roll både för personer som inte kan svenska och för andra människor i etniska grupper som får informationen i ett välkänt kulturellt sammanhang.

Utredningens slutsatser är att det ökande behovet av information på icke svenska delvis måste tillgodoses av statliga myndigheter för att svara mot kraven på att alla invånare skall få den information som gör att de kan förstå och medverka i samhällslivet. Integrationsverket bör ta ett särskilt ansvar för att behövlig information framställs och därvid ta tillvara IT-teknik.

Också public serviceföretagen bör ta sitt avtalade ansvar för information till etniska och språkliga minoriteter vilket innebär sändningar på icke svenska språk. En särskild satsning bör göras på etnisk närradio och lokal-TV. De utgör f n outnyttjade resurser i informationen till de etniska grupperna.

1.5. Förslag och rekommendationer

Generell politik

  • Ansvariga myndigheter och politisk ledning rekommenderas att fördjupa sina kunskaper om hur Sveriges befolkning faktiskt ser ut och ta till vara den kompetens som finns i de etniska grupperna och inom förvaltningen.
  • Utredningen föreslår att politiska organ och myndigheter organiserar samråds- och kontaktformer med företrädare för etniska grupper.
  • Storstadsdelegationen och de tre storstäderna föreslås i sina förhandlingar beakta de informationsbehov utredningen påvisat och avdela medel för att tillgodose dem.

Myndigheter och förvaltningar

  • Den segregation och negativa utveckling som präglar stora delar av de icke svenska etniska grupperna motiverar främst generella insatser för att minska klyftorna mellan dem och majoritetsbefolkningen. Det handlar om långsiktiga förändringar av stora delar av den nu förda politiken. En förutsättningen är att beslutsfattare inser hur Sverige befolkningsmässigt faktiskt ser ut. Utredningen föreslår att betänkandet överlämnas för beaktande till integrationsverket, Svenska Kommunförbundet, demokratiutredningen och de myndigheter som har ansvar för integration.
  • Utredningen konstaterar att det finns stora och ökande behov av information på modersmål till invånare som inte behärskar svenska

men att de statliga insatserna minskat. Samtliga myndigheter har ansvar för att relevant information når alla invånare. Utredningen föreslår att integrationsverket får i uppdrag att analysera behoven och framlägga förslag till en förbättrad statlig information på icke svenska språk.

  • Utredningen rekommenderar polis- och åklagarmyndigheterna och räddningstjänsten att se över sin informationspolicy. Talesmän bör endast opartiskt förmedla sakligt underbyggda uppgifter.
  • Socialdepartementet föreslås pröva om den tidsgräns som tillämpas för upphörande eller sänkning av bidrag är rimlig när barn dött. Utredningen rekommenderar försäkringskassan att se över formerna för hur besked lämnas vid sådana tillfällen.

Frivilliga organisationer

  • De frivilliga organisationerna spelade en viktig roll för stöd och information till de drabbade men kunde sannolikt ha gjort än mer om de varit mer kända av myndigheterna och haft bättre resurser. Utredningen rekommenderar statliga, regionala och kommunala myndigheter att förstärka stödet till de etniska gruppernas organisationer och inrikta det på integrationsåtgärder. Finansiering bör ske genom de medel som avdelats för insatser i storstäderna.
  • De etniska medierna har små resurser och arbetar helt ideellt. De spelar redan en roll för sina språkgrupper – både för de människor som inte kan svenska och för de som efterfrågar sina landsmäns syn på samhällsfrågor – men kan bli betydelsefullare. Utredningen föreslår att kulturdepartementet får i uppdrag att utreda hur en satsning kan göras på att ge de etniska medierna tekniska och ekonomiska förutsättningar för att stadigvarande fungera som förmedlare av samhällsinformation. Adekvata utbildningar bör också anordnas. Även här bör en finansiering ske via de särskilda storstadsmedlen.

Medierna

  • Utredningen föreslår att kulturdepartementet tar upp överläggningar med public serviceföretagen i syfte att åstadkomma en bredare och mer omfattande information på aktuella språk.

Del I

Brandkatastrofen i Göteborg

2. Uppdraget och utredningsarbetet

2.1. Uppdraget

Utredningsuppdraget sammanfattas i direktiven på följande sätt: ”En särskild utredare får i uppdrag att undersöka hur nyhetsförmedlingen och informationen om branden har fungerat för de av de närmast berörda som har en icke svenskspråkig bakgrund”. I direktiven omtalas vidare uppdraget på följande sätt:

”Utredaren skall kartlägga hur informationen om branden och dess följder har förmedlats genom massmedier och andra informationskanaler”.

”Utredaren skall också kartlägga vilka informationskanaler som utnyttjas av människor med en icke svenskspråkig bakgrund och belysa möjligheterna för olika sådana grupper att få information ... ”

”En fråga som skall undersökas är hur arbetsförhållandena har varit för de massmedier som särskilt vänder sig till invandrare, t ex vissa närradiosändningar och program i kabel-TV ...”

”Utredaren skall ta del av de studier och utredningar som har gjorts i samband med tidigare allvarliga händelser i Sverige”.

”Utredaren skall samråda med de myndigheter, organisationer, företag och branschorgan som är berörda ... ” Ett fortlöpande samråd med företrädare för de särskilt drabbade som berörs av utredarens uppdrag är särskilt angeläget.”

”Utredaren bör lägga fram de förslag eller rekommendationer som kartläggningen ger anledning till.”

I direktiven anges bland annat två motiv som bakgrund till utredningsuppdraget. Det första avser den misstro som riktats mot berörda myndigheter. Det andra de farhågor som finns för att debatten om händelserna i samband med branden påverkar förhållandet mellan människor med invandrarbakgrund och det övriga svenska samhället.

”Branden har gett anledning till omfattande diskussioner. De gäller givetvis i hög grad sådant som hur räddningsarbetet och polisutredningen har skötts och hur säkerheten vid offentliga tillställningar kan förbättras.” ... ”Debatten speglar till en del behovet hos människor i sorg och förtvivlan att rikta anklagelser mot någon som kan betraktas som ytterst ansvarig för att ett

barn, ett syskon eller en kamrat har dött en onödig och oförskylld död. Men det är också uttryck för misstro mot myndigheterna. Efter en svår olycka som denna är det nödvändigt att myndigheter, liksom andra som har ansvar, kritiskt granskas för sitt sätt att uppfylla detta ansvar.”

”Händelserna har emellertid också aktualiserat samhällsfrågor i vidare mening, t ex hur ungdomars behov tillgodoses och hur förhållandet ser ut mellan stora grupper av människor med invandrarbakgrund och det övriga svenska samhället.” ... ”Det finns farhågor för att debatten om händelserna i samband med branden öppnar eller fördjupar en klyfta mellan vissa grupper av människor med invandrarbakgrund och samhället i övrigt.”

Direktiven i sin helhet redovisas i bilaga 1.

2.2. Utredningsarbetet

Arbetet i utredningen har med utgångspunkt från direktiven formulerats och organiserats i nio separata men sammanhängande arbetsuppgifter:

1. Att kartlägga hur information om branden och dess följder har förmedlats genom massmedier: lokalt, nationellt och internationellt

2. Att kartlägga hur information om branden och dess följder har förmedlats genom andra informationskanaler: myndigheter, frivilligorganisationer och enskilda

3. Att med utgångspunkt ifrån den misstro som riktats mot berörda myndigheter bedöma om och i vad mån det finns grund för en sådan misstro

4. Att kartlägga och undersöka vilka informationsmedier som används av människor med en icke svenskspråkig bakgrund och belysa möjligheterna för olika grupper att få information

5. Att undersöka hur arbetsförhållandena är för de massmedier som särskilt vänder sig till invandrare

6. Att ta del av tidigare studier och utredningar som har gjorts i samband med tidigare allvarliga händelser i Sverige

7. Att samråda med berörda myndigheter, organisationer, företag och bransch-organ

8. Att fortlöpande samråda med företrädare för de särskilt drabbade som be-rörs av utredarens uppdrag

9. Att ge förslag eller rekommendationer som kartläggningen ger anledning till – särskilt mot bakgrund av de farhågor om att händelserna i samband med branden kan fördjupa en klyfta mellan grupper av människor med invandrarbakgrund och samhället i övrigt.

Utredningsuppdraget omfattar både kartläggnings- och undersökningsuppgifter om hur informationen genom massmedier och andra informationskanaler fungerade i samband med brandkatastrofen och hur informationssituationen är mer generellt för människor med en ickesvenskspråkig bakgrund, liksom arbetsförhållanden inom invandrarmedier. Mot bakgrund av det som anges i direktiven om inriktningen på särskilt drabbade (och den tid som stått utredningen till förfogande) har kartläggningsarbetet i första hand helt naturligt inriktat sig på händelser i samband med branden och informationssituationen i Göteborg.

2.3. Utredningens arbetssätt

Den huvudsakliga arbetsmetoden för utredningen (med undantag för kartläggningen av nyhetsrapporteringen) har varit personliga intervjuer med olika företrädare för berörda myndigheter, frivilligorganisationer och de särskilt drabbade. Sammanlagt har mer än 40 omfattande och i skrift dokumenterade intervjuer genomförts. I tre fall har utredningen även utfört större utfrågningar av företrädare för olika berörda myndigheter. Till detta kommer ca 30 personliga intervjuer med företrädare för de medier som särskilt vänder sig till invandrare.

När det gäller kommunens och myndigheternas agerande under branden finns ett omfattande skriftligt material i form av dokument som sammanställts av myndigheterna själva. Detta material har utredningen i första används för införskaffande av faktauppgifter, men också som underlag för bedömningar och slutsatser av myndigheternas agerande. För analysen av nyhetsförmedlingen ligger i första hand nyhetsmaterial till grund för undersökningen, i form av pressmaterial samt ljud- och videoband.

Samråd med de särskilt drabbade – anhöriga och ungdomar – samt företrädare för frivilligorganisationer, myndigheter och de etniska gruppernas egna medier har ägt rum genom möten. Åtta formella samrådsmöten har genomförts. Samtliga anhöriga till omkomna har även per brev givits möjlighet att ge synpunkter till utredningen. Även invandrarnas föreningar och trossamfund har per brev tillfrågats om sin eventuella roll i informationen kring brandkatastrofen.

I bilaga 2 redovisas utförligare de intervjuer, samråd och möten utredningen genomfört samt det material och den dokumentation som utgjort underlag för utredningen.

3. Branden

Natten till den 30 oktober 1998 inträffade en våldsam brand under en ungdomsfest i en föreningslokal på Hisingen i Göteborg. Det är den svåraste brandkatastrofen i Sverige i modern tid. De flesta dödade och skadade hade invandrarbakgrund.

3.1. Festen

Festen anordnades av en grupp ungdomar under arrangörsnamnet The Playaz Club. Flygblad om diskoteket, med hiphop-musik, soul och R&B, spreds på stan och i skolorna. Entréavgiften var 40 kronor. Diskoteket öppnade klockan 21.00 och enligt polisens uppgifter befann sig under kvällens lopp ca 380 ungdomar någon gång inne i festlokalen – av entrékassan att döma hade ca 320 biljetter sålts på kvällen.

De flesta ungdomarna var i 17-18 årsåldern och kom från Göteborgs alla stadsdelar. Men flertalet kom de från de invandrarrika förortsområdena i nordöstra i Göteborg – Hammarkullen, Bergsjön och Angered. Även om det tillfälligt anordnade diskoteket ägde rum under allhelgonahelgen var det knappast en s k halloween-fest. Det var snarare en fest som markerade slutet för skolungdomarnas höstlov. Efter helgen skulle skolan börja på nytt och det var intresset för dans och hip-hopmusik som var det centrala – inte att fira halloween.

Festen ägde rum på andra våningen i en tegelbyggd före detta industrifastighet på Herkulesgatan 3 vid Hjalmar Brantingsplatsen på Hisingen i Göteborg. Arrangörerna hade hyrt festlokalen av Makedoniska föreningen. Föreningens lokaler hade inspekterats i april 1997 och följde gällande brandföreskrifter. Den var bland annat försedd med två nödgångar och lokalen var tillåten för högst 150 personer.

3.2. Brandens uppkomst och förlopp

Branden startade i trapphuset på festlokalens kortsida där den ena av de båda nödutgångarna fanns. Scenen med musikanläggningen låg nära den utgången. När dörren till trapphuset öppnades tillfördes syre till branden. Branden blev explosionsartad och fick ett mycket snabbt förlopp. Rökgaser spreds från trapphuset och lokalens kortsida längs inner-

taket mot andra sidan i lokalen. Den enorma hettan på 500-600 grader som utvecklades ledde till en s k övertändning. Övertändningen innebar att rökgaserna började brinna och hela lokalen fylldes genom de brinnande gaserna explosionsartad och snabbt av eld.

En diskjockey grep mikrofonen och varnade över högtalaranläggningen att det brann och manade ungdomarna att springa ut ur lokalen. Kaos och förvirring uppstod och panik bröt ut när ungdomarna i den stora trängseln försökte nå den enda utgång där det var möjligt att komma ut. En del av ungdomarna lyckades krossa de högt belägna fönstren längs festlokalens långsida (ca 2.40 från golvytan) och kunde den vägen ta sig ur lokalen.

Det stora flertalet av ungdomarna försökte nå utgången och trapphuset vid festlokalens entré. Många lyckades inte komma ut i trängseln och blev kvar i lokalen. Andra tog sig till ett rum som var beläget alldeles nära utgången och sökte där förgäves räddning. Åter andra nådde ända fram till dörren ned till trapphuset, men blev fastklämda i dörruppningen. Ungdomarna låg i travar på varandra och kilades fast på ett sätt som gjorde det omöjligt att utan hjälp av andra ta sig ut ur lokalen.

3.3. Räddningsinsatsen

3.3.1 Larmet

Räddningstjänsten larmades av en av de båda diskjockeyarna med mobiltelefon inifrån den brinnande lokalen. Han ringde 112 till SOS Alarm. Samtalet kom till SOS Alarm torsdagen den 29 oktober klockan 23.42.02. I samtalet uppgavs att det brann för fullt i Makedoniska föreningens lokaler vid Backateatern och att brandkåren skulle komma snabbt.

SOS Alarms operatör vidarebefordrade (enligt gällande instruktion) efter ca 20 sekunder anmälan till Räddningstjänstens alarmcentral (AC). Operatören uppfattar till en början inte någon adress, eftersom samtalet störs av högt bakgrundsljud och skrik. Efter en tids övervägande bland operatörerna bestäms platsen för branden. Larm slås med adress Backaplan.

3.3.2 Utryckningen

Lundby brandstation, vilken ligger närmast brandplatsen, utlarmas klockan 23.45.40. Brandmästare, brandförman och sex brandmän med släckbil och stegbil är framme vid brandplatsen klockan 23.49.50. Brandmästaren rapporterar att folk hoppar ut ur fönster och begär ytterligare förstärkning.

Under de fyra minuter det tar Lundbystationen att komma fram till brandplatsen larmas ambulanser (23.47), polisens ledningscentral (23.47) och Gårda brandstation (23.49). Den första ambulansen och Gårda brand-

station med släckbil och stegbil är framme på brandplatsen klockan 23.55. Vid midnatt, 15 minuter efter utlarmningen, finns två brandstationer med 16 brandmän, två släckbilar, två stegbilar, en hävare och fyra ambulanser på skadeplatsen.

3.3.3 Räddningsarbetet

Den räddningspersonal som först anländer till brandplatsen vittnar om kaos, skrik och förtvivlan. På den stora asfaltplanen sprang en stor mängd chockade ungdomar omkring som handgripligt försökte få räddningspersonalen att ta hand om omkomna och skadade. Nedanför fönstren på den brinnande byggnaden låg brända, rökskadade och utmattade ungdomar. Och de som var inne i byggnaden tryckte i trängseln på så att de som var i fönstren antingen hoppade eller föll ut från byggnaden ned på asfalten, ca 6 meter under.

Det först anlända brandbefälet beslöt omedelbart att brandmännens uppgift enbart skulle inriktas på att rädda liv. I inledningsskedet utfördes inte något egentligt släckningsarbete, utan vatten användes enbart som stöd för rökdykarnas livräddningsarbete. Polisens uppgift blev att bistå brandpersonalen bland annat genom att spärra av området och hindra de ungdomar som ville ta sig in i byggnaden för att rädda sina kamrater.

Räddningstjänstens rökdykare räddade enligt egna uppgifter ca 60 ungdomar, varav ca 40 via trapphuset och ca 20 ungdomar fönstervägen med hjälp av stegbilar. Många av ungdomarna hjälpte själva till med att i dörröppningen och trapphuset dra ut fastkilade och skadade ungdomar ut i det fria. De hjälpte även till med att ta hand om och bära skadade till tillfälligt iordningsställda vårdlokaler på platsen.

3.3.4 På skadeplatsen

På asfaltplanen utanför den brinnande byggnaden finns skadade ungdomar, ungdomar som klarat sig och ett stort antal människor som tagits sig till platsen när de fått höra talas om branden. Bland dessa finns många anhöriga, föräldrar och syskon, till omkomna och skadade.

Klockan 00.25 rapporteras att det finns ett femtiotal skadade på platsen. Efter ytterligare 20 minuter rapporteras att antalet skadade ökat betydligt, eftersom rökdykarna lyckades få ut många skadade från lokalen. Klockan 00.50 bedömdes de flesta av de skadade ungdomarna vara ute ur byggnaden.

En uppsamlingsplats för de omkomna upprättas i anslutning till skadeplatsen.

Klockan 01.30 meddelas att branden är under kontroll och klockan 02.00 är branden släckt. Då inleds arbetet med att ta ut de kvarvarande omkomna ungdomarna som finns i byggnaden.

Räddningsinsatsen genomfördes av ca 90 personer, varav ca 50 från räddningstjänsten och ca 40 ambulanssjukvårdare och annan medicinsk personal.

3.3.5 Transporten från skadeplatsen

De skadade som först anlände till sjukhus kom med privatbilar. De första kom till Östra sjukhuset kl 00.08 och den första ambulanstransporten anlände till Östra sjukhuset kl 00.10. Lindrigt skadade transporterades med inbegärda bussar från Göteborgsregionens lokaltrafik samt taxis och privatbilar. Ca två timmar (01.45) efter utlarmningen avtransporteras med ambulans den sista skadade från brandplatsen.

De omkomna förs senare under natten, med s k värdig transport dvs i ambulans en och en, till Sahlgrenska sjukhusets bårhus. Klockan 08.00 har samtliga omkomna transporterats till bårhuset.

3.4. Brandens offer

Sextiotre ungdomar omkom i branden – 60 ungdomar avled på brandplatsen, en avled efter ankomst till sjukhus och två dog senare på sjukhus.

Enligt den rättsmedicinska undersökningen avled samtliga 63 dödsoffer av rökgasförgiftning. Rökgasen innehåller giftiga ämnen som kolmonoxid och cyanid och döden inträffar mycket snart på grund av total syrebrist. Andas man in rökgas tar det endast fyra till åtta andetag eller ungefär 30 sekunder innan man förlorar medvetandet.

213 ungdomar skadades i branden, varav 150 blev inlagda på sjukhus. 74 av ungdomarna behövde vård på intensivvårdsavdelning. Sahlgrenska sjukhuset hade som mest 57 inlagda patienter, Östra sjukhuset 49 patienter, Mölndals sjukhus 33 patienter och Kungälvs sjukhus 11 inlagda patienter.

Tretton patienter behövde specialistvård på brännskadeavdelningar. Under det första dygnet fördes dessa patienter med flyg och helikopter till sjukhus i Uppsala, Stockholm, Linköping och Malmö samt sjukhuset i Bergen i Norge.

4. Medier och myndigheter

Utredningens huvuduppgift är att kartlägga hur informationen om branden och dess följder har förmedlats genom massmedier och andra informationskanaler.

I detta kapitel skall utgångspunkterna för den kommande kartläggningen av mediernas och myndigheternas information presenteras.

4.1. Den första informationen

I de intervjuer och möten som utredningen genomfört med anhöriga och personer med invandrarbakgrund samt myndighetsföreträdare har frågan om hur man fick reda på branden ställts till sammanlagt 55 intervjuade. Det bör påpekas att huvudsyftet med intervjuerna, exempelvis anhöriga, inte varit att få svar på denna typ av frågor. Frågan och svaren har så att säga naturligt kommit fram av de samtal som förts.

Av de tio anhöriga till omkomna och skadade i branden som angett hur de först fått reda om branden uppgav samtliga att de blev uppringda per telefon. Flertalet av dessa samtal kom från barnens vänner och bekanta vilka ringde upp med mobiltelefon. Samtalen kom från brandplatsen och ägde i en flesta fall rum en kvart upp till en halvtimma efter branden. Nästan samtliga anhöriga som intervjuats begav sig till omedelbart till brandplatsen och fortsatte sedan därifrån till sjukhusen. Inte någon uppger att de först fick reda på branden genom nyhetsmedier.

Huruvida detta är ett generellt mönster och gäller samtliga anhöriga är naturligtvis omöligt att svara på. Det finns även exempel på anhöriga som i andra sammanhang sagt att de först fick reda på branden i den lokala morgontidningen Göteborgs-Posten. Men mycket talar för att telefonen, och särskilt ungdomarnas mobiltelefoner, var det vanligaste sättet som barnens föräldrar och andra anhöriga först fick vetskap om branden.

Telefonen var också den helt dominerade informationskanalen för den personal som var engagerade i räddningsarbetet. Det är inte särskilt överraskande, eftersom det i detta fall handlar om personal som i tjänsten larmas över telefon. Inom sjukvården informerades samtliga av de intervjuade om branden genom telefon och det absoluta flertalet inom den kommunala förvaltningen och ansvariga inom polis och räddningstjänst meddelades om branden per telefon.

Det femtontal personer (varav tio med invandrarbakgrund) som intervjuats som varken tillhör de närmast drabbade eller var engagerade i det omedelbara räddningsarbetet fick sin första information om branden direkt eller indirekt genom nyhetsmedier. Fem av de tillfrågade med invandrarbakgrund uppgav att de först fick reda på branden direkt genom televisionens morgonsändningar. Fyra blev uppringda och satte omedelbart på TV-apparaten och en läste först om branden i tidningen.

Resultaten överensstämmer väl med vad forskningen om informationsspridningen vid olyckor och katastrofer visar. Telefonen spelar även en central roll för allmänheten som första informationskälla. Många blir uppringda av vänner och bekanta som tagit del av nyhetsrapporteringen. I dessa fall fungerar med andra ord nyhetsmedierna som en indirekt informationskälla.

Branden inträffade efter att de flesta gått och lagt sig. Det är därför troligt att radions och TV:s morgonsändningar utgjorde de informationskällor där en större del av allmänheten först fick reda på om den brandkatastrof som inträffade på Hisingen i Göteborg natten till den 30 oktober. Göteborgs-Posten var nämligen den enda bland landets morgontidningar som rapporterade om branden på fredagsmorgonen.

4.2. Olika informationsbehov – olika informationskanaler

Resultatet från de 55 personliga intervjuerna tyder på att allmänhet och de som var personligt drabbade av branden i stor utsträckning fick den första informationen om brandkatastrofen på olika vägar och vid olika tidpunkter. Och att de personligt berörda och allmänheten i katastrofens inledningsskede hade helt olika informationsbehov.

De anhörigas behov bestod i första hand av att omedelbart få personlig information om vad som hänt de sina. Allmänhetens behov bestod i första hand att få korrekt och allsidig information om vad som hänt, vilka följder branden hade fått och vad som orsakade branden.

4.2.1 Medierna och nyhetsförmedlingen

I det allra första skedet av en katastrof är det viktigt att skilja ut två grupper med olikartade informationsbehov. Dels de som kan vara personligt berörda av en olycka eller en katastrof, dels de som redan från början vet med sig att de personligen inte berörs av det som hänt.

De som kunde vara personligt berörda av brandkatastrofen i Göteborg rörde sig om en stor grupp av föräldrar, syskon och far- och morföräldrar vilkas barn och barnbarn under allhelgonahelgen var på diskotek i Göteborg. Fram till det ögonblick de vara säkra på att deras barn, barnbarn, bror eller syskon inte hade befunnit sig på hiphop-festen i Makedoniska föreningens lokaler på Hisingen var de direkt personligt

berörda av händelsen. Hur stor denna grupp var kan vi med säkerhet inte veta, men det finns ca 28 000 ungdomar mellan 15-20 år i Göteborgs stad.

När dessa potentiellt berörda blev förvissade om att de inte tillhörde de som var personligt drabbade av branden övergick deras informationsbehov till att bli detsamma som allmänhetens. Troligen dock med ett större engagemang. Hade man barn, barnbarn eller syskon som hade kunnat vara med på festen kunde man lättare identifiera sig med de föräldrar och syskon som förlorat de sina.

Allmänhetens informationsbehov består i ett inledande skede av en olycka eller katastrof att få svar på ett antal grundläggande frågor: Vad hände? När inträffade det? Var inträffade det? Vilka var inblandade – vilka offer krävdes? Hur gick det till? Vad var orsaken? Hur gick räddningsarbetet till? Vad var bakgrunden till det som hänt? Vem var ansvarig?

Allmänhetens informationsbehov tillgodoses i första hand av massmediernas nyhetsförmedling. Eftersom kartläggningen av nyhetsrapporteringen görs ur de närmast berördas perspektiv står de lokala medierna i Göteborg i fokus och eftersom de flesta av de dödade och skadade hade invandrarbakgrund är det också av intresse att kartlägga informationen om brandkatastrofen i de medier som särskilt vänder sig till invandrare, främst sändningarna i närradion och i det lokala kabel-TV-nätet i Göteborg.

Brandens omfattning och följder innebar också att det både fanns ett stort nationellt och ett stort internationellt intresse för händelsen. I det senare fallet gällde det särskilt de medier som är verksamma i länder från vilka många av de drabbade av katastrofen ursprungligen kommer. Rapporteringen i internationella nyhetsmedier har därför också kartlagts inom utredningen.

4.2.2 Myndigheterna och den personliga informationen

För de som inte kunde utesluta att de var personligt berörda av brandkatastrofen spelade nyhetsrapporteringen i inledningsskedet en underordnad roll som en direkt informationskälla om branden. Ett stort antal av de anhöriga hade meddelats via mobiltelefon och var på brandplatsen mer än två timmar tidigare än den första nyhetsrapporten sändes vid tvåtiden i TV. Och även för anhöriga som fick den första informationen om branden direkt genom nyhetsrapporteringen spelade massmedierna efter detta första besked sannolikt en underordnad roll i inledningsskedet. Bland annat av det skälet att nyhetsmedierna inte kunde ge svar på de frågor som de anhöriga ställde: Om deras barn var på festen och vad som, om så var fallet, hade hänt med deras barn. Var det oskadat? Levde det?

Nyhetsmedierna kunde inte vid den tidpunkten (och borde heller inte, även om de kunnat) ge svar på de frågor som föräldrar och anhö-

riga hade. Besked om vad som hänt deras barn, syskon eller barnbarn kunde de inte få via nyhetsmedierna. Att ge svar på de anhörigas frågor var i första hand en uppgift och ett ansvar för berörda myndigheter.

I det första skedet var det framförallt polis och sjukvårdspersonal som hade till uppgift att möta de anhörigas oro och besvara deras frågor. I ett senare skede spelade (och spelar alltjämt) Göteborgs stad och dess olika förvaltningar en viktig roll som informations- och kontaktkanal för de närmast drabbade. Andra viktiga informationsinsatser gjordes också av frivilligorganisationer som invandrarföreningar, trossamfund och kyrkor. Utredningens kartläggning omfattar informationen om branden och dess följder i samtliga dessa typer av informationskanaler, med tonvikt vid den roll ansvariga myndigheter har spelat.

I del II (kapitel 5-7) kommer resultaten från utredningens kartläggning av nyhetsrapporteringen i lokala, nationella och internationella medier att redovisas. I del III (kapitel 8-10) kommer resultaten från utredningens kartläggning av myndigheternas information och bemötande att redovisas.

Del II

Informationen genom massmedier

5. Nyhetsrapporteringen om branden

En av utredningens huvuduppgifter är att kartlägga nyhetsrapporteringen om branden och dess följder. Två huvudfrågeställningar står i fokus. Den ena gäller vilken bild som nyhetsmedierna gav av branden, räddningsinsatsen och de som berördes av branden – ungdomar, anhöriga, polis, räddningstjänst, sjukvård och andra ansvariga myndigheter. Den andra gäller vilken bild som gavs i nyhetsmedierna av brandens orsak; vilka förklaringar gavs om brandens uppkomst och förlopp och vilka ansågs ansvariga för branden.

I detta första av tre kapitel undersöks nyhetsmediernas rapportering om branden och de händelser som följde på branden. I nästa kapitel undersöks nyhetsmediernas bild av brandens orsaker. Och i kapitlet därefter redovisas de slutsatser som dras av undersökningen.

5.1. Den första nyhetsrapporteringen

5.1.1 Journalisterna larmas

Knappt fem minuter (kl 23.50) efter att Lundby Brandstation blev larmad till brandplatsen, fick tidningen Arbetet i Göteborg och SVT2:s regionala nyhetsprogram Västnytt reda på branden genom att de blev uppringda av en larmspaningsföretag i Norrköping – ett företag som lyssnar av SOS Alarm för svenska nyhetsmediers räkning. Två minuter senare kontaktade larmspaningsföretaget Expressen och Aftonbladet och strax efter midnatt Rapport och Aktuellt följt av Aftenposten och Verdens Gang i Norge.

Journalister fick även reda på branden genom andra informationskanaler. En fotograf på Aftonbladet i Göteborg lyssnade av polisradion i bostaden och fick på så vis besked om ”en stor brand på Hisingen”. Hans fru fick i uppdrag att ringa en reporter medan han själv tog sig i bil till brandplatsen.

Göteborgs-Tidningen (GT) fick tips från en privatperson och den fotograf som fanns på redaktionen åkte omedelbart iväg tillsammans med en reporter.

Göteborgs-Posten fick reda på branden från SOS Alarm via Minicalltjänst. Två kvällsreportrar som fanns kvar på redaktionen var på väg hem, men dröjde kvar. Även Västnytt-redaktionen, som också larmats av Norrköpingsföretaget skickade ut en frilansfotograf. Han hade samtidigt

själv fått minicall-meddelandet i sin bostad. Tjänstgörande chef för Radio Göteborg blev uppringd av kommunens informationsdirektör kvart över ett. Han ringde in ett tiotal medarbetare.

TT sände ut sitt första telegram först kl 01.29.49. Det var ett kort meddelande om att ”ett 20-tal personer har omkommit i en okontrollerad brand i Makedoniska föreningen i Göteborg”.

Reuter i Stockholm fick genom TT besked om branden i Göteborg och sände några minuter senare ut en flash – ett kort nyhetsmeddelande. Klockan 01.43 gick ett mer omfattande telegram ut på Reuters nät och branden i Makedoniska föreningens lokaler på Hisingen blev känd över världen. TV-nyhetskanalen CNN har bland annat av räddningspersonal och andra i efterhand angetts som en tidig informationskälla. CNN var ute med nyheten om branden först kl 04.10 svensk tid. Det var emellertid inte en TV-sändning - utan på CNNin, CNN:s webredaktion i USA.

5.1.2 De första journalisterna på plats

Ungefär 15 minuter efter utlarmningen, runt tolvslaget, var den första journalisten på plats – en fotograf från Aftonbladet. GT:s reporter och fotograf var framme på brandplatsen strax efter, ungefär samtidigt med Aftonbladets reporter. GP:s reportrar som från redaktionsfönstret såg röken från branden på andra sidan älven meddelade nattchefen att något var på gång. De åkte till brandplatsen ca 00.10 och ringde från bilen till polisen och fick besked om att många är skadade. Redaktionsledaren på Arbetet som också fått larmet avvaktar. Redaktionen hade gått hem så det fanns ändå inget att göra åt nattens tryckning.

Kvart över tolv fanns Aftonbladet, GP och GT på brandplatsen. Västnytts frilansfotograf uppgav att han var där ett par minuter senare. Och Västnytts reporter var på plats en kvart senare.

5.1.3 Den första rapporteringen i radio- och TV

TV4 var det första nyhetsmediet som gick ut med nyheten till allmänheten. Klockan 01.55, direkt efter att nattens film, innan programkontrollen hunnit släcka ned tekniken visades det första nyhetstelegrammet om brandkatastrofen.

Eko-redaktionen i Sveriges Radio rapporterade om branden i nattradion ( P3/P4) första gången kl 02.00. Därefter sände eko-redaktionen nyheter varje halvtimme för att från och med klockan 04.00 rapportera varje kvart. Det första längre inslaget i Ekot inleddes på följande sätt:

”Med anledning av katastrofbranden i Göteborg så följer här en extra ekosändning. Du lyssnar på nattradion i P3 och P4” (Ekosignal)

”Ekot sänder alltså extra med anledning av den svåra branden på Hisingen i Göteborg i natt där ett 20-tal personer nu har burits ut döda och så många som femtio offer kan ha krävts. Det var i Makedonska föreningens lokal på

Herkulesgatan på Hisingen i Göteborg som alltså branden började, larmet gick ungefär vid midnatt och inne i lokalerna pågick ett diskotek då. Man säger alltså att det var många ungdomar som fanns där i lokalerna. Många av dom omkomna kan alltså ha varit ungdomar.

…

Vi samlar på oss så mycket uppgifter vi kan om branden och kommer också att sända från Sveriges Radio Göteborg lite senare. Och återkommer med ytterligare uppgifter så fort vi fått ytterligare detaljer alltså kring branden på Hisingen i Göteborg i Makedoniska föreningens lokaler, därmed slut på den här extra sändningen.”

Radio Göteborg började sina sändningar i P4 klockan 02.30 direkt efter den första ekosändningen. Till en början sändes nyheter varje kvart (efter Eko-sändningarna). Mellan nyhetsinslagen rapporteras direkt från brandplatsen och från studion förmedlades uppgifter från informationsstaben på Gårda om telefonnummer till krisjourer och sjukhus. Sändningen pågick kontinuerligt till fredag kväll. Efter kl 05.30 glesas nyhetsrapporterna ut till timsnyheter. Radio Göteborg gick också in efter varje Eko-sändning (i P4) under hela allhelgonahelgen. Radio Göteborgs första inslag, efter Eko-sändningen, började på följande sätt:

”Och det här är nu Sveriges Radio Göteborg, P4. Vi sänder nu extra med anledning av den katastrof som inträffade på Hisingen i Göteborg i natt och som ni kunde höra om i Ekot här. Det finns alltså uppgifter om att mer än femtio människor kan ha omkommit i den här branden, en brand som utbröt i ett diskotek arrangerat av Makedoniska föreningen på Herkulesgatan i Göteborg. Döda och skadade har förts till Mölndals sjukhus, till Sahlgrenska, till Östra och till Kungälvs Lasarett. Ni som är utom fara uppmanas ringa hem och säga att ni är vid liv. Alltså underrätta era anhöriga, det är många som är oroliga och hör av sig till polis och räddningstjänst efter storbranden på Hisingen i natt där alltså 50 människor kan ha omkommit.”

Nyheternas första inslag kl 4.00 om branden påannonserades på följande sätt:

”Minst 50 personer har omkommit och närmare 100 har skadats vid en häftig brand i Göteborg i natt. Branden utbröt kring midnatt vid ett ungdomsdisko i centrala Göteborg. Nyheterna sänder varje hel timma med nya uppgifter om branden.

God morgon!

Här är nyheterna med en extrasändning med anledning av den allvarliga brand i Göteborg som har krävt minst 60 människors liv. Branden utbröt kring midnatt på andra våningen i en byggnad på Herkulesgatan på Hisingen (karta visas), där det pågick ett ungdomsdiskotek. Enligt ögonvittnen fanns det omkring 400 ungdomar i 17-18 års åldern i lokalen när branden började. Lokalen drivs av en makedonisk förening. Enligt den senaste uppgiften vi har fått nu på natten så finns det tecken på att elden var anlagd. Brandkårer från hela Göteborgsområdet bekämpar elden och ambulanser

från hela länet har kallats in för att föra skadade till sjukhus. Totalt handlade det om ett hundratal skadade.”

Efter TV4:s nyhetssändning kl 04.00 startade TV4 Göteborg sina lokala nyhetssändningar och sände sedan regelbundet under natten och morgonen. TV4 Göteborg inledde sin sändning med:

”Här är TV 4 Göteborg med en extrasändning med anledning av den stora katastrofbrand som har inträffat på Hisingen i natt. Ett sextiotal ungdomar är döda, ett hundratal skadade. Vi skall återkomma med telefonnummer som ni anhöriga kan ringa för att komma i kontakt med sjukhusen runt om i Göteborg.”

Västnytt-redaktionen i Göteborg (SVT2) var fulltaligt bemannat ungefär kl 03.30 med ca 25-30 personer. Västnytts första direktrapport från brandplatsen sändes kl 06.57. Treminutersrapporteringen från Västnytt återkom sedan kl 07.57 och 08.57. Västnytt-redaktionens första extra nyhetssändning ägde rum först klockan 10.15.

Rapport-redaktionen, som har ansvaret för SVT:s alla extra nyhetssändningar genomförde sin första extrasändning klockan 04.00. Därefter las extrasändningar in varje halvtimme fram till morgonprogrammet 06.00 som tidigarelagts en halvtimme. Inspelningar av SVT2:s sändningar från kl 04.00 fram till kl 9.00 saknas.

I det första inslaget från kl 9.00 som finns inspelat meddelades följande:

”60 döda och 190 skadade i den svåraste brandkatastrofen i modern tid i Sverige i natt. Ungdomsdiskotek eldhärjat i Göteborg.

God morgon!

60 ungdomar omkom alltså i natt vid en våldsam brand på ett diskotek på Hisingen i Göteborg. 190 har skadats, 20 av dem mycket allvarligt. Brandorsaken är ännu inte klart fastställd, men det kan röra sig om mordbrand enligt räddningstjänsten.”

…

När branden bröt ut strax före midnatt var det få som hade möjlighet att ta sig ut. Det fanns två utgångar i lokalen, men flera hundra ungdomar i lokalen som användes av makedoniska föreningen i Göteborg, men just igår kväll var det diskotek i lokalen som på mycket kort tid blev övertänd och alla försökte ta sig ut samtidigt.”

Aktuellt-redaktionen i Stockholm beslutade att sända fredagskvällens 21.00-nyheter från Göteborg. En grupp journalister och tekniker åkte till Göteborg för att förbereda sändningen. Sändningen gjordes från Hammarkulleskolan.

Aktuellt inledde sin 21-sändning med följande:

”Här dog sextio ungdomar och omkring 160 skadades i värsta brandkatastrofen hittills i Sverige. Och i Göteborg ikväll och i hela landet råder det chock och stor förstämning.

God kväll

Sextio ungdomar dog alltså och omkring 160 skadades, många av dom svårt vid katastrofbranden natten till idag här i Göteborg natten till idag. Uppgifterna varierar fortfarande. En glad Halloween-fest förbyttes på bara några minuter till en ofattbar tragedi, och vi sänder Aktuellt ikväll direkt ifrån Hammarkullens skola i Göteborg. Den skola där många av ungdomarna är elever.

Vi har en lång rad gäster poliser, psykologer, läkare bland andra. Och vi skall efter bästa förmåga försöka samtala om det fruktansvärda som hände i natt strax efter midnatt vid Backa plan på Hisingen.”

5.1.4 Den första pressrapporteringen

Göteborgs-Postens två reportrar återkom till redaktionen klockan 00.50 och lämnade sin första text 01.15. Tidningen var då redan i tryck för de tidiga editionerna, men nattchefen och den redigerare som var kvar hade stannat pressarna en timme. Därefter korrigerades med nya uppgifter om branden successivt under tryckningen av nya editioner. Den sista uppgiften – vad som är känt om antalet omkomna – lämnades klockan 02.30 innan göteborgsupplagan gick i press.

Tidigt på morgonen, vid samma tid som de första ordinarie nyhetssändningarna i radio och TV, kunde därför också Göteborgs-Postens läsare ta del av nyheten om branden.

”Minst 50 ungdomar dog och ett hundratal skadades när en privat fest i Makedonska föreningens lokal förvandlades till ett eldhav i natt. Cirka 400 ungdomar fanns i byggnaden när något gick snett. Enligt uppgifter i natt startade branden i diskjockeyns anläggning”

Allhelgonadagen, lördagen den 31 oktober, är en s k tidningsfri dag och då det normalt sett inte ges ut några morgontidningar. På fredagsmorgonen bestämmer emellertid Göteborgs-Postens ledning att ge ut en extratidning om brandkatastrofen på lördagen. GP:s beslut innebar att Arbetet i Göteborg också bestämde sig för att i likhet med GP ge ut en extratidning, eftersom Arbetets möjligheter att ge ut en extratidning i hög grad var beroende av Göteborgs-Postens ställningstagande då tidningarna samtrycks.

Tidningarna distribuerades till olika samlingsplatser i Göteborg där folk kunde hämta sitt exemplar. Vanlig utdelning med tidningsbud kunde inte ordnas under den annars tidningsfria helgdagen. Radio Göteborg informerade i sina sändningar var tidningarna kunde hämtas. I GP:s söndagstidning ingick lördagens extratidning om branden i nedbantad version som bilaga.

Under natten till fredagen sände var och en av stockholmskvällstidningarna ned 15-25 personer till Göteborg. De, kunde till skillnad från morgontidningarna, på ett stort antal helsidor utförligt rapportera om

brandkatastrofen redan i sina fredagsupplagor. I GT (30/12) stod följande med rubrik över två helsidor:

Branden var anlagd

”Mellan 60 och 70 ungdomar mellan 14 och 18 år dog i natt vid den värsta brandkatastrof som inträffat i Sverige. Minst 100 ungdomar skadades. Och tidigt i morse kom räddningsledaren Lennart Olin med den ofattbara misstanken: – Branden kan ha varit anlagd. Och någon kan ha blockerat nödutgångarna”.

På lördagen kom kvällstidningarna även med extratidningar om branden.

5.2. Den fortsatta uppmärksamheten

Vid tvåtiden på natten till fredagen den 30 oktober, drygt två timmar efter att branden hade upptäckts, gick nyheten om brandkatastrofen ut i radion och televisionen. Först som kortfattade meddelanden med de uppgifter som då fanns tillgängliga om vad som hänt. Från och med klockan tre-fyratiden på natten fick rapporteringen en större omfattning med direktsända inslag från brandplatsen både i radio och TV. Och från klockan sex på morgonen kom rapporteringen om brandkatastrofen att ingå i de ordinarie nyhetssändningarna. Nyhetsmorgonprogrammen i radio och TV dominerades helt av händelserna i Göteborg.

I tabell 5.1 redovisas en sammanställning av de nyhetsmedier som undersökts. Sammanlagt har nyhetsrapporteringen kartlagts under fem dygn i femton tidningar och sju olika nyhetsredaktioner inom radio och TV. Ca 790 tidningsartiklar och ca 1 100 nyhetsinslag i radio och TV har analyserats.

Analysen omfattar sålunda enbart det renodlade nyhetsmaterialet. I radio och TV sändes även andra typer av inslag och program. De har analyserats, men redovisas inte i detta sammanhang.

När det gäller antalet nyhetsinslag i radio och TV i form av telegram och nyhetsreportage rör det sig dock om en mycket grov uppskattning, eftersom det under natten och även under den första dagen handlade om många extrasändningar där gränsen mellan olika inslag ofta är svår att fastställa. Antalet inslag redovisas därför inte i tabellen eftersom resultatet endast handlar om uppskattningar. I tabellkommentaren redovisas dock en sådan uppskattning av antalet inslag. Att det varit svårt att sätta gränser mellan olika inslag i extrasändningarna har dock inte påverkat analysen av innehållet i inslagen.

Den exakta tiden för radions och televisionens nyhetssändningar har också varit svår att fastställa eftersom utredningen inte kunnat få fram inspelningar från allt som sändes i radio och TV, bl a därför att det saknas inspelningar. I tabell 5.1 redovisas dock en uppskattning av antalet sändningstimmar för de olika nyhetsredaktionerna.

I den resultatredovisning som följer har för åskådlighetens skull enskilda tidningar och enskilda nyhetsredaktioner slagits samman i olika grupper. Redovisningen av resultat för enskilda medier presenteras i en särskild tabellbilaga (bilaga 4).

Tabell 5.1 Nyhetsbevakningen av brandkatastrofen i Göteborg – undersökta nyhetsmediers bevakning under de första fem dygnen (30/10 – 3/11 1998)

Antal Totalt artiklar/ Antal utrymme i Procentandel Summa

inslag bilder helsid/tim text rubrik bild procent

Lokalpress Göteborgs-Posten (GP)

90 57 25

33 14 53 100

Arbetet Nyheterna (Arb) 125 60 15

36 14 50 100

Göteborgs-(tidningen (GT) 76 110 34

20 17 64 100

Metro, Gbg (Met)

66 13 8

42 27 31 100

Kvällspress Aftonbladet (AB)

96 91 31

26 19 55 100

Expressen (Ex)

63 88 30

19 67 61 100

Storstadsmorgonpress Svenska Dagbladet (SvD) 51 15 7

55 15 30 100

Dagens Nyheter (DN)

64 25 12

41 17 42 100

Sydsvenska Dagbladet (SDS) 54 17 8

49 13 38 100

Lokaltidningar Borås Tidning (BT)

32 22 6

35 14 51 100

Hallands Nyheter (HN)

9 5 2

55 14 31 100

Norrländska Soc dem (NSD) 11 7 2

37 15 48 100

Kristianstadsbladet (Kbl)

17 11 3

37 15 48 100

Dala-Demokraten (DD)

17 11 2

46 17 37 100

Jönköpings-Posten (JP)

14 5 2

40 18 42 100

Nyhetsbyråer/Text-TV TT

165 – 8

SVT-text

59 – 2

Nationell TV Aktuellt/SVT1 (Akt)

ca 1 tim

Rapport/SVT2 (Rap)

ca 7 tim

Nyheterna /TV4 (Nyh)

ca 9 tim

Lokal TV SVT2 Göteborg (Västnytt) ca 2,5 tim TRV4 Göteborg (TV4 Gbg) ca 4,5 tim

Nationell radio Eko-redaktionen/P1 (Ekot)

ca 6 tim

Radio Göteborg (Västekot)

ca 6 tim

Kommentar: De sändningstider som anges i tabellen för radio och TV rör sig om uppskattningar eftersom det i en del fall inte gått att få fram inspelningar av programmen. Antal nyhetsinslag i radio och TV har inte angivits i tabellen pga att det i bl a extrasändningarna under natten har varit svårt att säkert identifiera inslagsgränser. En mycket grov uppskattning av antalet nyhetsinslag (telegram och reportage) är: Aktuellt ca 30, Rapport ca 200, Nyheterna ca 200, Västnytt ca 70, TV4 Göteborg ca 90, Ekot ca 250 och Västekot ca 200.

Helsidor = fullformatsidor, det innebär t ex att tidningar i tabloidformat (t ex kvällspress) har nästan dubbelt så många sidor . Landsortspress = lokaltidningar = LT

Brandkatastrofen fick som förväntat stor uppmärksamhet i nyhetsmedierna. Under fredagsdygnets 24 timmar sände de sju undersökta nyhetsredaktionerna i radio- och TV sammantaget ca 700 nyhetsinslag – från korta nyhetsmeddelanden till längre reportage. De tre undersökta kvällstidningarna (GT, Aftonbladet och Expressen) och de tre dagstidningar (GP, Arbetet och Metro) som kom ut med extraupplagor under lördagen innehöll var och en mellan 30 och 40 artiklar och ett mycket stort antal bilder.

Pressens bildmaterial spelade en mycket stor roll vid bevakningen av brandkatastrofen. Som framgår av tabell 5.1 utgör bilderna närmare hälften av utrymmet. I Göteborgs morgonpress utgör själva texten (brödtexten) ungefär en tredjedel av nyhetsutrymmet och i kvällspressen utgörs närmare 80 procent av rubriker och bilder. Kvällstidningarna och morgonpressen i Göteborg är ändå de nyhetsmedier, som i absoluta tal, ger branden klart störst textutrymme.

5.2.1 Informationsspridningen

I katastrofsituationer är snabbheten i informationsspridningen av största vikt. Hur snabbt och på vilka vägar informationen sprids i ett samhälle tillhör därför ett av de mer uppmärksammade områdena inom kriskommunikationsforskningen (se bilaga 6).

Informationsspridningen till allmänheten via massmedierna om brandkatastrofen i Göteborg kom genom den tidningsfria allhelgonahelgen att accentuera den skillnad som finns mellan s k snabba och långsamma nyhetsmedier. Ljudradion har traditionellt varit det snabbaste nyhetsmediet, men televisionen har under senare år genom nyhetsmorgonsändningar och dygnetruntsändningar kommit att närma sig ljudradions snabbhet. Vid brandkatastrofen i Göteborg sändes de första korta nyhetsmedelande ca två och en halv timma efter brandens utbrott – först i televisionen och fem minuter senare i radion.

Under det första dygnet sände sedan de två nyhetsredaktionerna i radion i genomsnitt vardera ca 150 nyhetsinslag av varierande längd om brandkatastrofen och de fem nyhetsredaktionerna inom televisionen i genomsnitt vardera ca 80 nyhetsinslag.

Etermediernas närmast totala dominans i informationsspridningen om brandkatastrofen det första nyhetsdygnet förändras dock kraftigt redan det andra dygnet. För det första därför att kvällstidningarna kom ut med omfattande specialbilagor om branden och den lokala morgonpressen gav ut gratisutdelade extratidningar. För det andra därför att intensiteten i etermediernas nyhetsrapportering minskade kraftigt. Ungefär 80 procent av de inslag som sändes om branden under de första fem dygnen sändes det första dygnet. Det bör då påpekas att många av inslagen i etermedierna som sändes under fredagsnatten utgjordes av korta meddelanden, vilka upprepades men oftast också uppdaterades.

Med undantag för Göteborg fick större delen av Sveriges befolkning under de tre första dygnen undantagslöst all information om branden genom radio och TV eller kvällspress. På söndagen kunde läsarna, huvudsakligen i de tre storstäderna, ta del av vad som hade hänt i sin morgontidning och först på måndagen rapporterade huvuddelen av de svenska lokala morgontidningarna om brandkatastrofen i Göteborg. Först efter drygt tre dygn fick med andra ord huvuddelen av landets befolkning tillgång till morgonpressen som informationskälla om branden.

5.2.2 Nyhetsinformation på andra språk

Redan tidigt under natten stod det klart att många av omkomna och de skadade i branden hade invandrarbakgrund. Även om ungdomarna själva talade svenska kunde man ändå på goda grunder anta att en stor del av de drabbade ungdomarnas anhöriga varken talade eller förstod svenska.

Den första informationen i massmedierna som fanns tillgänglig på ett annat språk än svenska sändes av Radio Göteborg. På fredagsnatten sändes nyheten kl 03.20 på serbiska/kroatiska/bosniska och makedoniska, på spanska 04.30, på somaliska 05.20 och senare på finska och även kurdiska (kurmandji). Senare sände man på alla språken en gång i timmen, gjorde ett uppehåll mitt på dagen och återkom mellan 14 och 17 med kontinuerliga ca två minuter långa telegramläsningar på de olika språken. För sändningarna fick man hjälp av tolkar från kommunens tolkcentral.

Sveriges Radios minoritetsredaktion sände på fredagsmorgonen mellan klockan 10.00-12.00. Under fredagen sändes sammanlagt 5 timmars nyhetssändningar på 9 olika språk (albanska, arabiska, assyriska, grekiska, persiska, polska, spanska, serbokratiska och turkiska). Programmen var mellan 10 och 15 minuter långa och inriktades helt på nyhetsbevakning av branden. Det handlande nästan uteslutande om studioproduktioner. Nyhetsreportage från platsen förekom endast i ett program.

De radioprogram som finns på andra språk i den lokala närradion har bestämda sändningstider. Under fredagskvällen, knappt ett dygn efter branden, sändes två program. Dels på spanska (Radio 19 de Abril), dels på persiska (Radio Iran). Det handlade om flera timmar långa sändningar. Under lördagen sände förutom dessa två radiostationer ytterligare tre program (persiska, spanska och tigrinja (Eritrea) som handlade om branden. I lokal kabel-TV sändes inga program på andra språk under de första fem dygnen. Först på tisdagen den 3 november sändes i Öppna Kanalen ett eritrianskt och ett somaliskt TV-program om 30 respektive 60 minuter.

Bland de svenskspråkiga nyhetsmedierna var det enbart Göteborgs-Posten och tidningen GT som i sina extratidningar på lördagen gav information om branden på andra språk. GP hade anlitat kommunens tolkservice och presenterade kortfattade artiklar om branden på sju olika språk.

Utredningen har däremot inte kunnat finna någon information på annat språk än svenska i Sveriges Television båda kanaler eller i TV4. Det gäller även för de båda TV-företagens regionala respektive lokala TV-stationer.

5.3. Utländska nyhetsmedier

Brandkatastrofen i Göteborg blev vad som brukar kallas en världsnyhet. De första utländska TV-teamen kom från Oslo och Köpenhamn tidigt på fredagen och på kvällen flögs TV-team in från Tyskland och England. Under lördagen nådde medieintresset sitt maximum. Vid sidan av de svenska nyhetsmedierna bevakades händelsen på plats av ett 50-tal TVbolag och tidningar från andra länder. Enligt uppgift fanns 14 olika TVteam på plats: Alla de nordiska länderna, England, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Italien, Spanien, Polen, Ryssland och USA. Även medier i Australien och Japan hörde av sig. Polisen har även uppgett att nyhetsmedier från ytterligare ett antal länder ringt direkt till dem. Efter lördagen mattades dock det utländska intresset för brandkatastrofen påtagligt.

I debatten efter brandkatastrofen blev de utländska nyhetsmediernas bevakning av branden starkt uppmärksammad. Det gällde särskilt de satellit-TV-kanaler som är verksamma i länder från vilka många av de särskilt drabbade ursprungligen kommer. Utredningen har på olika sätt försökt kartlägga vilken bild som dessa internationella nyhetsmedier gav av brandkatastrofen. Bland annat har utredningen via UD:s presstjänst ställt en förfrågan till 18 av Sveriges ambassader världen över om hur brandkatastrofen i Göteborg bevakades i medierna i deras respektive länder.

Urvalet har i första hand bestämts med utgångspunkt från de länder varifrån flertalet av de närmast drabbade hade anknytning till. I denna

första grupp ingår Chile, Iran, Turkiet, Grekland, Polen, Jugoslavien (Bel-

grad) och Bosnien. Irak, Somalia och Eritrea som också tillhör denna grupp saknar svenska beskickningar. En andra grupp utgjordes av de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland och en tredje grupp utgjordes av de största europeiska länderna Tyskland, England och Frankrike samt Irland (eftersom det i Dublin några år tidigare inträffat en liknande diskotekbrand). Den fjärde gruppen utgjordes av geografiskt avlägsna större länder som USA, Japan, Ryssland och Sydafrika.

Svar från ambassaderna i Norge, Ryssland, Tyskland samt Iran och Jugoslavien saknas. Ambassaderna i Teheran och Belgrad, vilkas svar är av stort intresse, har dock varit starkt sysselsatta av andra arbetsuppgifter. Utredningen har därför inte i dessa två fall legat på för att få in svar.

De uppgifter som ges om de internationella nyhetsmediernas bevakning av brandkatastrofen i detta och nästföljande kapitel bygger uteslu-

tande på ambassadernas svar på de sju frågor som utredningen ställt till dem. Utredningen har även på vissa punkter gjort egna undersökningar, bland annat har en del av det stora antalet tidningar som finns i elektronisk form på internet gåtts igenom.

5.3.1 Brandkatastrofens uppmärksamhet i utländska nyhetsmedier

Brandkatastrofen i Göteborg fick en omfattande uppmärksamhet i tur-

kiska medier. Turkisk TV hade direktsändning från branden och den

följdes upp av detaljerade redogörelser. Även dagstidningarna ägnade branden stor uppmärksamhet. Men rapporteringen i de turkiska medierna slutade tvärt efter några dagar och någon uppföljning med bakgrundsfakta om branden har, enligt ambassadens bedömning, inte förekommit i turkiska medier. Tragiken kom särskilt att beröra Turkiet eftersom det bland de omkomna fanns flera turkiska barn.

I bosniska nyhetsmedier fick brandkatastrofen också stor uppmärksamhet. Morgonen efter branden skrev alla tidningar korta rapporter om branden. Pressen rapporterade om fakta om när och var branden inträffat och hur många som befarades vara omkomna och skadade. Bosnisk TV och radio rapporterade under den första dagen i alla sina sändningar om branden i Göteborg. Dagen därpå gav TV-nyheterna en mer detaljerad beskrivning om brandens uppkomst och förlopp, hur många som skadats och omkommit.

De grekiska medierna uppmärksammade i huvudsak händelserna kring själva branden. De ägnade särskild uppmärksamhet åt förhållandet att en flicka av grekiskt ursprung hörde till de omkomna.

I de polska medierna var branden en förstasidesnyhet i de stora rikstidningarna och utgjorde förstanyheter i radio och TV. Nyhetsbevakningen var relativt kortfattad och koncentrerades till själva olyckan.

Chilenska nyhetsmedier prioriterar starkt händelser i syd- och

nordamerika och intresset för Europa är mera begränsat. Brandkatastrofen i Göteborg fick därför efter chilenska förhållanden mycket stor uppmärksamhet. Branden rapporterades som en av huvudnyheterna under fredagen och lördagen. Branden rapporterades i de flesta av TV-kanalerna i form av korta nyhetsinslag med bilder från katastrofplatsen. De största radiokanalerna redogjorde också för branden i sina nyhetssändningar. De fem största chilenska tidningarna hade de två första dagarna artiklar, varav några var helsidesartiklar, om branden, Materialet var huvudsakligen hämtat från utländska nyhetsbyråer. De påföljande två dagarna fanns notiser med namnen på de tre ungdomar av chilenskt ursprung som omkom.

I Danmark, Norge och Finland uppmärksammades brandkatastrofen i det närmaste lika mycket som den gjordes i Sverige. Branden i Göteborg bevakades närmast som den vore en inrikesnyhet i de nordiska länderna. De norska och svenska kvällstidningarna hade exempelvis en

mycket stor del gemensamt material om branden (vilket de för övrigt även har under normala förhållanden).

Under hela fredagen var branden i Göteborg huvudinslag i finska TV. Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat hade flersidiga bilagor under lördagen. Då de finska nyhetsredaktionerna kunde följa bevakningen i svensk TV och då alla större finska nyhetsmedier har egna korrespondenter i Sverige (varav många reste till Göteborg) blev enligt ambassadens bedömning nyhetsbevakningen ganska likartad den i Sverige.

Bevakningen i de danska medierna var troligen mindre omfattande än i de finska – och i synnerhet i jämförelse med de norska nyhetsmedierna. Katastrofbranden var dock en helsidesnyhet under lördagen och söndagen. Av den danska dagspressen var det dock under de tre första dygnen endast en av de större tidningarna (Jyllands Posten) som hade egen nyhetsbevakning av brandkatastrofen. De övriga danska tidningarna återgav enbart nyhetsbyråmaterial

I den danska dagspressen ägnades under helgen ett mycket stort utrymme, ungefär hälften av brandbevakningen, åt danska förhållanden inom brandsäkerheten och det faktum att ”Det kunne også ske i Danmark”. Pressen uppehöll sig särskilt vid att de danska brandmyndigheternas föreskrifter var sämre än de svenska.

I England, Tyskland och Frankrike fick brandkatastrofen en mycket omfattande bevakning i press, radio och TV. I England fick branden mycket stor uppmärksamhet i alla medier, tryckt press, nyhetsbyråer, radio och TV. Flera morgon- och kvällstidningar hade nyheten på förstasidan och utförlig rapportering på nyhetsplats, i flera fall med färgbilder över tre-fyra spalter. I ett par TV-kanaler kom branden som förstanyhet, med inslag som sträckte sig över ett par minuter. Även i radionyheterna var branden första nyhet i flera sändningar dagen efter katastrofen. I de franska medierna fick också branden i Göteborg stort utrymme, bland annat med bilder i flera stora dagstidningar. Bevakningen koncentrerades runt rapporteringen om själva branden.

I Irland uppmärksammades branden stort i samtliga nyhetssändningar i radio och TV de första dagarna. Intervjuer med svenska myndighetspersoner förekom redan på fredagsmorgonen efter branden. Irländsk TV hade ett team i Göteborg som under ett par dagar rapporterade om branden och händelserna därefter. Direktreportage från branden förekom och intervjuer med ett flertal ungdomar som varit med om branden visades. Morgontidningen Irish Times och kvällstidningen Evening Herald hade nyheten på första sidan på fredagen.

Om brandkatastrofen i Göteborg närmast behandlades som en inrikesnyhet i de nordiska nyhetsmedierna fick den inte, inte helt överraskande, lika stort genomslag i stora och avlägsna länder som USA och Japan.

I de amerikanska nyhetsmedierna uppmärksammades branden brett men kortfattat under det första dygnet, men förpassades fort till notisplats. De stora TV-bolagen bevakning inskränkte sig till korta telegram under den första dagen och inget av de stora TV-bolagen gjorde uppföljningar dagarna efter eller skickade korrespondenter till platsen. Branden omnämndes i det omfattande amerikanska nyhetsutbudet i press, radio och TV sammanlagt 86 gånger under de första fem dygnen.

I de japanska medierna uppmärksammades branden kortfattat i de flesta större radio- och TV-bolagens nyhetssändningar och i notisform i alla landets rikstidningar. Bevakningen koncentrerades till själva branden och händelsen följdes inte upp. Rapporteringen utgjordes nästan uteslutande av ett påfallande likalydande nyhetsmaterial från Reuters, AP och den japanska nyhetsbyrån Kyodo News.

I Sydafrikanska medier fick branden en relativt stor genomslagskraft – åtminstone i dagspressen. Många tidningar slog upp branden på första sidan med bilder av förtvivlade tonåringar på knä framför döda och skadade kamrater vid katastrofplatsen.

5.4. Bilden av katastrofen

Journalisterna rapporterade om brandkatastrofen i Göteborg under det första skedet från i huvudsak fyra olika platser. Först brandplatsen där de första intervjuerna gjordes med ögonvittnen och representanter för räddningstjänst och polis uttalade sig. Gårda brandstation blev nästa bevakningsplats. Där höll de berörda myndigheter gemensamma presskonferenser med början från kl 3.30. En tredje bevakningsplats blev sjuk-

husen och en fjärde Hammarkullens kyrka dit ett stort antal sörjande

ungdomar och anhöriga sökt sig.

5.4.1 Faktarapporteringen

Den första och grundläggande uppgiften för en professionell nyhetsjournalist är att informera om vad som hänt; att ge allmänheten svar på grundläggande frågor om branden: Vad hade hänt? Var inträffade det? Vilka var inblandade – vilka offer krävdes? Hur gick det till? Vad var orsaken? Hur gick räddningsarbetet till? Hur många kunde räddas? Och vad var bakgrunden till det som hänt? Vem var ansvarig?

De tidigare citaten från de första nyhetsinslagen och nyhetsartiklarna ger en viss uppfattning om i vilken utsträckning journalisterna lyckades besvara den här typen av frågor. En mer ingående genomgång i efterhand visar att journalisterna i betydande utsträckning både tog upp och besvarade många av de frågor som allmänheten kan ställa krav på. Kravet på korrekt information måste dock ses mot bakgrund av vad som vid den aktuella tidpunkten är kända uppgifter. I början gavs dock en del

felaktiga uppgifter, även om kända sakförhållanden, t ex att Hisingen ligger i Göteborg city. Och det finns bra exempel på att där (korrekta) faktauppgifter i reportage motsägs i nyhetsstudion direkt efteråt.

Förekomsten av felaktiga uppgifter om faktiska sakförhållanden är emellertid inte omfattande och när de förekommer är de oftast ett resultat av att inga säkra uppgifter fanns att tillgå vid den aktuella tidpunkten eller att ofullständig och motsägelsefull information gavs från olika uppgiftslämnare. Dessutom handlar det oftast om mindre viktiga sakuppgifter som inte förstör helhetsbilden. I denna mening kan man därför att påstå att allmänhetens behov av grundläggande faktainformation tillgodosågs under brandkatastrofens första dramatiska skede. (Uppgifterna om brandens orsaker behandlas i nästa kapitel).

5.4.2 Rapporteringen om katastrofens olika faser

Journalisternas rapportering från en katastrof eller en stor olycka följer oftast ett bestämt mönster. Först beskrivs själva händelsen – vad som inträffat, när och var det hänt, vilka offer som branden krävt. Och vad som orsakat olyckan eller katastrofen och vem som kan hållas skyldig för det inträffade. Det är den typen av nyhetsrapportering som diskuterats ovan. I tabell 5.2 som översiktligt presenterar den bild de svenska nyhetsmedierna gav av brandkatastrofens olika inslag eller faser har denna sammanförts under beteckningen branden.

Ett annat inslag i bevakningen är att skildra den insats som görs av myndigheter och andra för att rädda och ta hand om de som drabbats av katastrofen. I tabellen har denna rapportering sammanförts under beteckningen räddningen respektive omhändertagandet. Med omhändertagande avses här förutom den rent medicinska vården på sjukhusen även det psykosociala omhändertagandet i olika krisgrupper och andra former av samhällsstöd till de drabbade.

Vid en stor katastrof upptar rapportering kring identifiering och underrättelser om omkomna och skadade en stor plats, liksom upplysningar om vad anhöriga kan ringa för att få besked. I tabellen kallas denna typ av medierapportering för underrättelser.

Förutom beskrivningen av själva katastrofen, räddningsarbetet, omhändertagandet och de offer som krävts ingår i det mönstret att rapportera om olika typer av reaktioner på katastrofen. I första hand om den

sorg som katastrofen utlöser. Men också samhällets reaktion i form av

tillsättande av olika utredningar för att utröna vad orsaken kan vara och om något brott har begåtts. Dessutom brukar stora olyckor och händelser aktualisera olika samhällsproblem. Det tillhör också det som följs upp i medierna. Det som i tabell 5.2 kallas samhällsdebatt omfattar rapportering kring de frågor branden aktualiserade. I första hand brandsäkerhetsfrågor, integrationsfrågor och ungdomsfrågor.

Tabell 5.2 Nyhetsmediermediernas uppmärksamhet av brandkatastrofens olika faser (procent)

Lokal Storstadsmorgon- morgon-Kvälls-Lokal-

TV-Lokala Radio-Lokala SVT-

press press press tidn TT nyhet TV-nyh nyh rad nyh text

Branden

12 14 17 18 21 35 30 32 42 27

Räddningen 4 6 12 5 5 6 9 11 12 13

Omhändertagande 17 13 8 13 14 13 13 11 15 11

Underrättelser 5 6 7 3 7 7 7 10 12 8

Sorgen

25 22 21 25 18 17 18 10 12 15

Utredningar 3 5 3 8 8 4 5 6 4 5

Samhällsdebatt 5 9 3 10 4 7 3 5 0 5

Annat

29 25 29 18 23 11 15 15 3 6

Totalt

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Kommentar: Resultatet avser ett genomsnittsvärde för de olika mediegrupperna. Siffror för enskilda medier redovisas i bilaga 4.

Rapporteringen kring branden får störst uppmärksamhet i etermedierna och minst i storstadsmorgonpress. Branden får nästan tre gånger så stort utrymme i radio och TV (30-42 procent) som i morgonpressen (12-14 procent). Räddningen får störst uppmärksamhet i kvällspressens nyhetsrapportering, men ett måttligt utrymme i morgonpressen. Däremot får rapporteringen kring sorgen störst uppmärksamhet i morgonpressen och minst i etermedierna.

Den skillnad som kan iakttas i nyhetsbevakningens inriktning är i första hand ett resultat av att de tre mediegrupperna inriktar sig på olika nyhetshändelser, men är också ett resultat av i vilken tidfas de befann sig i förhållande till det faktiska händelseförloppet och i förhållande till vad andra medier tidigare publicerat.

Etermedierna var först att rapportera om händelsen och att det är därför naturligt att bevakningen fokuserades till branden, dess uppkomst och förlopp och vad som kunde tänkas vara orsaken till branden. Men samtidigt passar också denna typ av dramatiska händelser TV-mediet. Kvällspressen inriktning på räddningsinsatsen och morgonpressens inriktning på att skildra sorgen (mer än brandförloppet), återspeglar också den fas som medierna publiceringsmässigt befann sig i. Men skillnaden är också ett resultat av att den dramatiska och konfliktfyllda räddningsinsatsen bättre passar kvällspressens arbetslogik än morgonpressens.

Slutsatsen styrks av att skillnaderna mellan mediegrupperna blir än tydligare om man ser till den vinkling nyhetsartiklarna och nyhetsinslagen får (tabell 3 i bilaga 4) och vilken inriktning tidningarnas bildmaterial har (tabell 4 i bilaga 4).

Resultaten i tabell 5.2 och i de följande tabellerna redovisas (ur åskådlighetssynpunkt) inte för enskilda medier, utan endast med genomsnittsvärden för olika mediegrupper. Att slå ihop enskilda medier

i grupp kan ofta vara missvisande, eftersom medelvärdesberäkningar är förrädiska. I detta fall är dock skillnaderna mellan olika medier inom en och samma mediegrupp förhållandevis små. Det gör att det går att redovisa resultaten i form av medelvärden. Det bör dock påpekas att resultaten för enskilda nyhetsmedier redovisas i bilaga 4.

5.4.3 Aktörer i nyhetsrapporteringen

Nyhetsmediernas rapportering om brandkatastrofens olika aktörer följde också ett bestämt mönster. I den första rapporteringen i radio och TV om branden och räddningsinsatsen intervjuas ögonvittnen, ofta ungdomar som befann sig på brandplatsen, men också förbipasserande. Intervjuer med festdeltagare och andra ungdomar som befanns sig på platsen eller utanför sjukhusen följdes under natten av ett stort antal intervjuer och uttalanden från polis och räddningstjänst.

I tabell 5.3 redovisas de olika aktörer som framträdde i nyhetsrapporteringen. Ögonvittnen förekommer, som framgår av tabellen i huvudsak i radio och TV. Men också till en del i kvällstidningarna. Men de spelar endast en begränsad roll i nyhetsflödet som helhet (som mest fyra procent i TV:s nyhetsprogram) även om de i inledningsskedet viktiga nyhetsaktörer.

Tabell 5.3 Nyhetsmediernas uppmärksamhet av olika aktörer under brandkatastofen (procent)

Lokal Storstadsmorgon- morgon-Kvälls-Lokal-

TV-Lokala Radio-Lokala SVT-

press press press tidn TT nyhet TV-nyh nyh rad nyh text

Festdeltagare 7 6 22 2 2 9 9 14 13 3

Ungdomar

5 6 5 2 2 5 2 0 1 1

Anhöriga

3 4 10 5 2 3 3 0 0 4

Ögonvittnen 0 0 3 1 0 4 3 1 2 0

Polis/åklagare 10 12 10 15 26 22 19 26 18 27

Räddningstjänst 5 7 9 16 11 11 11 21 22 17

Sjukvård

5 5 4 4 7 4 6 2 12 3

Kommunala pol/mynd 16 15 6 20 16 8 15 14 20 13

Nationella pol/mynd 13 9 4 2 16 11 9 7 5 12

Religiösa företr 9 9 4 10 3 7 7 3 4 4

Föreningsliv 5 3 3 5 2 3 4 2 1 5

Allmänhet

4 3 3 5 2 5 4 2 1 3

Experter

2 2 1 0 2 0 0 0 0 0

Andra

16 19 16 13 9 8 8 8 1 8

Totalt

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Kommentar: Resultatet avser ett genomsnittsvärde för de olika mediegrupperna. Siffror för enskilda medier redovisas i bilaga 4.

Fyra aktörer dominerar nyhetsflödet: (1) festdeltagare och ungdomar, (2) direkt berörda myndigheter som räddningstjänsten, polisen och sjukvården, (3) lokala och nationella politiker och myndigheter samt (4) företrädare för religiösa samfund och föreningsliv.

De tre myndigheterna är de dominerande nyhetsaktörerna. Tillsammans står de för 40 procent av framträdandena i radions och televisionens nyhetssändningar. Motsvarande andel i pressen är ca 25 procent. Flertalet av dessa framträdande står polisen för. Polisen är den enskilt största nyhetsaktören.

Även andra myndigheter, liksom de politiska företrädarna, spelar en central roll. Tillsammans står de för ca 25 procent. De lokala företrädarna står för mer än hälften av dessa medieframträdanden.

Festdeltagare och ungdomar i allmänhet är den tredje största aktörsgruppen. Deras andel ligger mellan 10–15 procent. I kvällspressen får de komma till tals i mycket större utsträckning, mellan 25-30 procent.

I TT:s nyhetsbyråmaterial är ungdomar sällsynta som nyhetsaktörer (4 procent), och det gäller även i de medier som är starkt beroende av TT:s nyhetstjänst, dvs lokal press, Metro och SVT-text.

Präster och andra religiösa företrädare spelade också en viktig roll i nyhetsrapporteringen. Tillsammans med företrädare för föreningslivet stod de för nästan 15 procent av aktörsframträdandena i dagspressen. I radions och TV:s nyhetssändningar intog de dock en något mindre framträdande plats. De förekom oftare i radions och televisionens studioprogram.

5.4.3 Etnifieringen av katastrofen

I utredningens samtal med ungdomar som var på festen, men även i samtalen med anhöriga, var en del kritiska till att nyhetsrapporteringen i så hög grad tog fasta på att det var en invandrarfest och att ungdomar beskrevs som invandrare eller invandrarungdomar. De flesta av ungdomarna uppfattade sig som svenskar, många har överhuvud taget aldrig bott i något annat land.

Frågan om och i vad mån medierna etnifierade brandkatastrofen, gjorde den till en ”invandrarkatastrof”, är en mångfasetterad och svårbesvarad fråga. Men på en punkt kan svar ges. Personer med invandrarbakgrund fick en uppmärksamhet i svenska nyhetsmedier som de tidigare aldrig fått. Det framgår av tabell 5.4 där andelen nyhetsaktörer och andelen bildaktörer med invandrarbakgrund redovisas.

I kvällstidningarna hade nästan hälften eller 44 procent av de personer som framträdde i nyhetsrapporteringen invandrarbakgrund.(Personens namn har i huvudsak använts för att avgöra om personen har invandrarbakgrund). I genomsnitt framträdde personer med invandrarbakgrund under de fem undersökta dygnen närmare 500 gånger som nyhetsaktör i de tre undersökta kvällstidningarna. Andelen personer med invandrarbakgrund är också hög i televisionens nyhetsprogram – knappt 30 pro-

cent, medan den är lägre både i morgonpress och radions nyhetssändningar.

Tabell 5.4 Nyhetsmediernas uppmärksamhet av aktörer med invandrarbakgrund under brandkatastrofen (procent)

Nyhetsaktör med Bildaktör med invandrarbakgrund invandrarbakgrund

Antal Procentandel

Antal Procentandel

Lokal morgonpress

78

20

9

30

Storstadsmorgonpress 56

31

9

47

Kvällspress

161

44

24

49

Lokaltidningar

10

24

2

65

TT

42

11

–

–

Nationella TV-nyheter 130

30

–

–

Lokala TV-nyheter

76

26

–

–

Nationella radionyheter 102

16

–

–

Lokala radionyheter

19

5

–

–

Text-TV

7

13

–

–

Kommentar: Resultatet avser ett genomsnittsvärde för de olika mediegrupperna

Att andelen nyhetsaktörer med invandrarbakgrund är stor hänger naturligtvis samman med att det absoluta flertalet av deltagarna på festen just hade invandrarbakgrund i den meningen att de var födda utomlands eller hade minst en förälder som var född utomlands. I denna mening kan medierna därför knappast sägas ha etnifierat brandkatastrofen. Den stora medieuppmärksamheten har också av många setts som något positivt, att en stor del av de som bor i Sverige för första gången blir synliga i medierna.

Däremot kan medierna sägas ha etnifierat brandkatastrofen i den meningen att ungdomar som aldrig uppfattat sig annat än som svenskar i medierna behandlades som en grupp, ett kollektiv som de själva inte ansåg sig tillhöra.

Medierna kan också sägas ha etnifierat brandkatastrofen i den meningen att svenska ungdomar utan invandrarbakgrund som var med på festen och som fanns bland de omkomna och skadade och deras anhöriga har uppmärksammats i mycket begränsad omfattning av nyhetsmedierna.

Däremot kan medierna inte sägas ha etnifierat brandkatastrofen på så sätt att någon främlingsfientlig förklaringsmodell till katastrofen förts fram i medierna. Efter Estoniakatastrofen fanns det exempelvis belägg för att det existerade en dold främlingsfientlig förklaringsmodell i medierna som oreflekterat och i generaliserande termer förklarade katastrofen med att fartyget var estniskt, sköttes av estniska sjömän osv.

5.5. Räddningsinsatsen

”Vi fick ner utskjutsstegen för livräddning från fönster. Därefter delades aldrig några order ut, utan allt bara hände. Lågorna slog ut ur fönstren samtidigt som det hängde folk i fönstren. Jag tog fram slang, grenrör och strålrör. Släppte fram vatten för att ge mina rökdykare den säkerhet de behövde för att kunna angripa elden och gå in i byggnaden. De var redan på väg in. Under denna korta tid hade maskinstegen redan kommit upp till det fönster där det var flest ungdomar. När den bara var några meter från fönstret föll minst en person till marken. Om personen hoppade eller blev utputtad vet jag inte, det stod flera i fönstret. Skriken var ohyggliga” (rapport från brandman Lundby brandstation)

Rapporteringen kring räddningsinsatsen upptog endast en mindre del av mediernas bevakning av brandkatastrofen, men kom att bli det inslag i nyhetsbevakningen som både under och efter branden kom att kritiseras mest. Kritiken mot medierna kom i första hand från polis och räddningspersonal och handlade om att medierna och då särskilt televisionen endast några få timmar efter branden släppte fram chockade ungdomar som direkt i TV utgöt sin förtvivlan och vrede över polisens och räddningspersonalens insatser.

”– Vi tycker vi har blivit orättvist beskyllda för att vi inte gjorde vårt bästa, att vi var passiva, att vi inte tog oss in och räddade fler”, så sa en brandman till GT (1/11-98). Och i utredningens möten med polis och räddningspersonal har man ofta vittnat om hur sårande kritiken från ungdomarna var. Och att man inte kunde förstå hur framförallt televisionen kunde släppa fram kritiken.

Ungdomarna gick som nämnts till häftigt angrepp mot polis och räddningspersonal för att de uppträtt passivt och initiativlöst och att polisen hindrat ungdomar att hjälpa till i räddningsarbetet. Men också för att polisen uppträtt nonchalant och hindrat anhöriga att på brandplatsen ta reda på om deras barn fanns bland de omkomna eller skadade.

I en intervju med tre festdeltagare i SVT2 fick bl a Bilahs kamrat berätta:

”Jag sprang omkring och leta efter mina bröder, men Bilah här var rätt modig. Han gick in bland röken och allting som inte ens polisen och brandmännen vågade göra, och försökte hämta ut folk

.......

”Ok, jag kan bara ta detta exempel. Min kompis Bilah, han bär på en nästan döende kropp, och så sa han till en polis. – Kan du hjälpa mig? Vet du vad han gör? Han bara flinar. Om det skulle vara hans barn eller vad som helst, jag menar ändå. Det var ju så att ungdomarna gick in, hämtade ut andra ungdomar, la dem på marken, sprang upp igen. Och sen var det andra ungdomar som var där ute som var lite skadade, dom fick ju bära ungdomarna vidare till ambulansen medan polisen stod och titta på. Om inte

brandkåren vågar gå in med gasmasker, så går vanliga 13-18 års ungdomar in och hämtar folk, och många dom inte ens känner. Så många av dom som dog måste ha dött för att dom gick in och hämtade andra”

Intervjuer på samma tema sändes även i TV4:

.”...men samtidigt låg det massa döda där inne va, men vi fick inte ta ut dom för brandmännen, jag vet inte varför, men det kunde finnas säkert hopp om att någon överlever, fattar du vad jag menar, men vi fick inte ta ut dom. Så fort trängde vi in oss. Vi var skitmånga, vi bara trängde in oss, drog ut några åtminstone. Så låg det bara en massa döda på varandra. Så mer kunde vi inte göra, så blev vi utkörda utav brandmännen och polisen...”

Kritik förekom även i radio och TV mot sjukvården, men det var mycket sällsynt: ”det fanns inte sjukvårdspersonal här tillräckligt för att hjälpa till …” (ögonvittne vid brandplatsen i TV4). Och även förhållanden på sjukhusen fick kritiska synpunkter: ”jag fick inte ens gå in och besöka min lillebror. Dom sa hämta personer, hämta det. Dom ville inte släppa in mig. Min mamma fick komma ut och hämta in mig, så jag tycker inte dom varit mycket till hjälp idag”.

Det bör i detta sammanhang påpekas att inslagen i radio och TV upprepades många gånger under natten, morgonen och förmiddagen. Det förekom även att samma ungdomar exempelvis intervjuades både i radions och televisionens nyhetssändningar och sedan även i olika typer av studioprogram. Även om det handlade om många sända inslag, handlade det om ett begränsat antal intervjuer och ett begränsat antal ungdomar som intervjuades.

Kritiken mot polis och räddningstjänst förkom även i de tryckta medierna, i första hand i kvällstidningarna. I GT var en ung man:

”rasande över vad han ser som polisens underlåtenhet att rädda liv. – De bara stod där och sa att vi skulle ta det lugnt och sätta filtar runt oss”. ”Som de (ungdomarna) såg det, gjorde polisen ingenting denna förfärliga natt än att hindra kamrater och föräldrar från att minska katastrofen … Om vi hade fått hjälpa till kanske det varit tio-tjugo döda istället för sextio”.

Kritiken i medierna mot räddningsinsatsen resulterade snart i motsättningar mellan ungdomar och polis och räddningspersonal. De hjältedåd som ungdomarna påstods ha utfört ifrågasattes. ”Polis och räddningstjänst hävdar att privatpersonernas insatser i själva verket försämrade möjligheterna att undsätta ungdomarna i det brinnande huset” (GT 31/ 10 –98).

I GP (31/10 –98) stod det bland annat: ”chockade aggressiva ungdomar (försvårade) räddningsarbetet när de försökte slita ut sina instängda kamrater ur dörröppningen till det belamrade trapphuset. När brandmännen försökte resa en brandstege hindrades de av mer eller mindre hysteriska ungdomar. – De ryckte i oss och ville vi skulle hjälpa deras

kompisar. Det var störande. Men man får räkna med att det händer i en sådan situation när känslorna svallar.”

Och även i andra avseenden gavs senare en annan bild av förhållandena på skadeplatsen än vad som rapporterades i TV den första natten:

”- Ute på gården fick en brandman ett knytnävsslag i ansiktet när han jobbade med en skadad. Det var ett par grabbar som vägrade acceptera att deras kamrat faktiskt var död och utom all hjälp” (brandman i GT 1/11 –98)

Det var uppenbart att det fanns mycket olikartade uppfattningar om hur räddningsarbetet hade utförts. Nyhetsjournalisternas viktigaste uppgift i sådan situation är att ge en allsidig belysning av de uppfattningar som finns. Men i journalistens uppgift ligger också att utöva sedvanlig källkritik mot de uppfattningar som förs fram utan att ta ställning för någon sida.

I tabell 5.5 görs ett försök att reda ut vilken bild som gavs i medierna av nyhetsaktörerna under brandkatastrofen. Där anges i vilken utsträckning (1) festdeltagarna/ungdomarna, (2) polisen, (3) räddningstjänsten, (4) sjukvården och (5) andra myndigheter och politiker omtalades positivt eller fick beröm eller omtalades negativt eller utsattes för kritik. I tabellen redovisas i absoluta tal i vilken utsträckning det uttalades positiva och negativa omdömen om de fyra aktörsgrupperna – i olika mediegrupper och under de första fem dygnens rapportering.

Tabell 5.5 Beröm och kritik av olika aktörer i nyhetsrapporteringen under brandkatastrofen (absoluta tal)

Festdeltagare/ Räddnings-Sjuk-Politiker/

ungdomar Polis

tjänsten vården myndigheter

över-

över-

över-

över-

över-

pos neg vikt pos neg vikt pos neg vikt pos neg vikt pos neg vikt

Lokal morgonpr 2 4 -2 5 5 ±0 2 1 +1 7 0 +7 4 2 +2 Storstadsmorgonpress 1 2 -1 1 4 -3 2 0 +2 1 2 -1 0 0 ±0

Kvällspress

11 19 -8 2 6 -4 0 2 -2 6 0 +6 5 0 +2

Lokaltidningar 1 0 +1 0 2 -2 1 1 ±0 0 0 ±0 0 0 ±0

TT

0 3 -3 1 4 -3 3 0 +3 2 0 +2 7 0 +7

Aktuellt

0 0 ±0 1 6 -5 0 0 ±0 0 0 ±0 0 0 ±0

Rapport

0 1 -1 1 10 -9 1 4 -3 0 0 ±0 0 2 -2

Nyheterna

2 0 +2 1 0 +1 3 0 +3 0 0 ±0 0 2 -2

SVT-text

1 0 +1 0 0 ±0 0 0 ±0 0 0 ±0 0 0 ±0

Väst-nytt SVT2 2 2 ±0 0 5 -5 0 1 -1 0 1 -1 1 0 +1

TV4 Gbg

8 0 +8 1 2 -1 3 0 +3 0 0 ±0 0 0 ±0

Ekot

3 0 +3 1 1 ±0 8 0 +8 0 0 ±0 0 0 ±0

Västeko

15 3 +12 5 24 -19 19 6 +13 9 1 +8 5 4 +1

Radio Gbg

Totalt

46 34 +12 19 69 -50 42 15 +27 25 4 +21 22 13 +9

Det första som kan konstateras är att förekomsten av positiva och negativa värderingar om de inblandade aktörerna är ganska måttligt om man ser till nyhetsrapporteringen i sin helhet. I de sex storstadsmorgontidningar

som undersökts förekommer under de undersökta dagarna sammanlagt 50 berömmande eller kritiska omdömen.

För det andra är de positiva eller berömmande omdömena många fler än de negativa. Både för räddningstjänsten och sjukvården är övervikten positiva omdömen mycket stor. Sjukvården utsätts för mycket litet kritik och mycket beröm. I Göteborgs båda morgontidningar utdelas det exempelvis enbart beröm för sjukvårdens insatser. Även för politiker överväger de positiva omdömena, vilket är sällsynt i nyhetsrapporteringen till vardags.

För det tredje utsattes festdeltagare och ungdomar också för kritiska omdömen i medierna. I kvällspressen är det till och med en kraftig övervikt för de negativa omdömena.

För det fjärde är det polisen som får den mest omfattande och den kraftigaste kritiken i medierna. De får visserligen också ta del av beröm och positiva omdömen, men då kommer de positiva uttalandena uteslutande från antingen polisen själv eller företrädare för räddningstjänsten.

För det femte är det i första hand rapporteringen under inledningsskedet och i radio och TV som polis och räddningstjänst utsätts för kraftigt kritiska omdömen, som de tidigare citaten vittnat om. De kritiska inslagen förekommer i störst utsträckning Radio Göteborg och därefter i Rapport, Aktuellt och i det regionala nyhetsprogrammet Västnytt (SVT2). Sändningarna i Sveriges Television (SVT) under det första dygnet stod för sammanlagt ungefär hälften av de kritiska omdömen som riktades mot polisen (om Radio Göteborg räknas bort) . Det bör påpekas att det i betydande utsträckning handlar om upprepningar av samma inslag.

Ser man till nyhetsrapporteringen om brandkatastrofen i sin helhet går det knappast att hävda att polis och räddningstjänst generellt sett behandlades kritiskt i medierna. Den starkt negativa bevakningen var i stort sett koncentrerad till SVT:s nyhetssändningar och till lokalradions sändningar de första timmarna efter branden. Och polisen var dessutom den aktör som fick komma till tals mest i nyhetsmedierna.

Räddningspersonal och polis har för utredningen och i andra sammanhang vittnat om hur starkt och hur sårande de upplevde den kritik som riktades mot dem i medierna och då särskilt i televisionen. Oftast har då kritiken varit mer riktad mot televisionen som släppte fram ungdomarna, än mot ungdomarna själva.

En förklaring till att ungdomarnas kritik upplevdes så starkt av räddningspersonalen var att kritiken i första hand kom i ett medium med mycket stor genomslagskraft där man personligt och direkt konfronteras med den som uttalar kritiken. En andra förklaring är tidpunkten när personalen tar del av kritiken. Många av brandmännen och räddningstjänstens personal såg redan på sennatten och tidigt på morgonen på TV:s nyhetssändningar. Efter att bara några timmar tidigare varit på brandplatsen och deltagit i räddningsinsatsen möttes man i TV av aggressiva

ungdomar som kritiserade deras insatser. Kritiken mot räddningspersonal kom dessutom mycket tidigt i mediernas rapportering om branden. Den kom därför att starkt påverka stämningen mellan ungdomar och polis och räddningspersonal – men också att påverka polisens och brandpersonalens syn på TV-journalisternas insatser under brandkatastrofens första skede.

5.5.1 Räddningsinsatsen i utländska nyhetsmedier

Den kritik som ungdomarna under de första timmarna framförde i de svenska nyhetssändningarna i radio och TV fick ett ganska måttligt genomslag i utländska nyhetsmedier. Det visar den kartläggning som utredningen med bistånd från Sveriges olika ambassader låtit genomföra.

Enligt ambassadernas rapporter framkom mycket få eller inga kommentarer om polisens och räddningspersonalens insatser i de grekiska,

japanska och chilenska nyhetsmedierna. Och i de engelska nyhetsmedi-

erna tog rapporteringen mer sikte på att beskriva den hopplösa och förtvivlade situationen som rådde för polis och brandkår utan värderande omdömen om deras insatser. Även i Sydafrika beskrevs polisens och räddningspersonalens insatser, enligt ambassadens bedömning, relativt sakligt och fördomsfritt.

Dedanska, finländska, irländska och polska nyhetsmedierna rapporterade klart positivt om räddningsinsatsen, enligt ambassadernas rapporter. I de danska medierna framhölls att utryckningen var mycket snabb och effektiv och att så många dödsoffer krävdes beskrevs i första hand ha berott på att långt fler personer än tillåtet uppehöll sig i lokalen då branden inträffade. I Finland rapporterades om räddningsarbetet i objektiva termer utan egna värderingar och det gjordes jämförelser mellan den svenska och finska katastrofberedskapen. Det framkom bland annat att Helsingfors inte hade en beredskap som klarade av en motsvarande katastrof, vare sig när det gällde sjukvård eller transporter.

Räddningsinsatserna beskrevs i den irländska pressen mestadels genom uttalanden av räddningspersonal, brandchefer och polis. Det nämndes att mer än 100 brandmän släckte elden, att ambulanser gick i skytteltrafik och att stadsbussar användes för att föra brandoffren till sjukhus. I radio och TV beskrevs räddningsinsatserna också relativt positivt. Och i de polska nyhetsmedierna noterades att brandkåren kom mycket snabbt till platsen och att brandinspektioner hade genomförts av lokalen. Kritiska kommentarer om att för få brandbilar och ambulanser skickats till platsen citerades emellertid.

I amerikanska nyhetsmedier fick polis, räddningspersonal och myndigheter en i huvudsak neutral behandling, med undantag av ett antal artiklar där bittra uttalanden av kritiska ungdomar återgavs. Där togs bland annat upp påståenden om att räddningspersonalen hade förhindrat räddningsförsök från ungdomarnas sida.

Den franska pressen rapporterade om att ungdomar som själva var på festen räddade andra ungdomar och att när räddningspersonalen kom fram stod lokalen redan i lågor. De franska tidningarna citerade också ungdomar som sa att räddningspersonalen handlade i stor förvirring, åtminstone till en början och att poliser hindrade ungdomar som ville gå tillbaka och rädda sina vänner. Räddningspersonalen framställdes inte som rasistiska, dock ej heller som särskilt handlingskraftiga.

I de två länder varifrån många av brandkatastrofens offer hade sitt ursprung riktades stark kritik mot myndigheterna och den svenska polisen. I den turkiska pressen riktades särskilt anklagelser mot den svenska polisen. Och i de bosniska medierna var rapporteringen kring räddningsinsatsen också kritisk. Ögonvittnen från brandplatsen fick exempelvis framföra kritik mot polisens och räddningspersonalens arbete på brandplatsen. ”Minst tio personer dog på grund av att de fick för sen behandling”, påstods bland annat.

5.5.2 Räddningsinsatsen i medier som särskilt vänder sig till invandrare

I de lokala närradiosändningarna och i de TV-program som sändes över Öppna Kanalen togs också ungdomarnas, polisens och räddningstjänstens agerande på brandplatsen upp. Beskrivningarna av räddningsinsatsen skiljer sig inte särskilt mycket från de svenska nyhetsmedierna, eftersom den i allt väsentligt bygger på uppgifter som kommit fram i nyhetsrapporteringen i de svenska medierna. På det hela taget kan rapporteringen om räddningsinsatsen inte sägas vara mer, snarare mindre, negativ eller kritisk än den som förekom exempelvis i Sveriges Television.

De kritiska omdömen som fälldes om polis och räddningstjänsten yttrades i första hand av lyssnare och tittare som ringde in till de direktsända programmen. Det är ganska sällsynt att programledarna fäller starkt kritiska omdömen, snarare intar de ofta en moderande roll gentemot de kritiska röster som förs fram. Och i en del fall handlade det om att programledare ställde kritiska frågor (på det sätt journalister i allmänhet gör). I det somaliska TV-programmet tre veckor efter branden ställs exempelvis följande fråga till polisens informationschef: ”När det gäller Monas kropp har man sagt att kroppen inte var hel. Sedan har det visat sig att det var en hel kropp. Det är inte lätt att veta vilka uppgifter ni lämnar som stämmer?”

I närradiosändningarna, vilka till mycket stor del bygger på direktsända samtal från lyssnare, förekommer en del mycket fräna kommentarer om polisen och räddningstjänsten. En lyssnare som ringde upp en persisk närradiostation sa på kvällen efter branden: ” Vi måste åka till platsen och spotta på dem och bränna upp polisbilar. De kan ingenting. Ingen av dom, varken polis eller brandmän, fick varken rök i sig eller brände sig. Varför? – För att de gjorde ingenting. De bara stod och tittade …”

Citatet är det mest kritiska som återfunnits i de oftast timslånga sändningarna i de tolv undersökta närradiostationerna och i de sju undersökta TV-programmen. Och det var inte typiskt. Snarare är det denna typ av kritiska synpunkter som var typiska: ”Jag var själv där och såg en del försummelser från polisens sida”, som en lyssnare på en annan iransk närradio sa.

I Sveriges Radios minoritetsspråksredaktions sändningar förekom också kritiska omdömen om polisens och räddningstjänstens insatser: ”Det är inget tvivel om att många människor kunde räddats om polisen och räddningstjänsten hade agerat snabbare”, påstods exempelvis i sändningarna på albanska. Och i sändningen på arabiska framförde en festdeltagare att ”Polisen var orsaken till de som omkommit. De hjälpte oss inte” och ”de kom för sent, ungefär en kvart för sent”.

Sammanfattningsvis var kritiken mot räddningsinsatsen varken mer omfattande eller mer intensiv i de medier som särskilt vänder sig till invandrare än den var i de svenskspråkiga nyhetsmedierna.

6. Medierna och brandens orsaker

Den andra centrala frågan i utredningens kartläggning av nyhetsförmedlingen om brandkatastrofen gäller de förklaringar som angavs i medierna till brandens uppkomst och vilka som förklarades ansvariga för branden. Var det mediernas och journalisternas rapportering som var upphovet till de rykten och spekulationer som spreds om att branden var anlagd – och att rasister låg bakom?

I detta kapitel beskrivs de förklaringar som gavs till brandens orsaker i svenska nyhetsmedier, i utländska medier och i medier som särskilt vänder sig till invandrare.

6.1. Brandens uppkomst

I princip kan tre slags förklaringar ges till varför branden i Makedoniska föreningens lokaler uppstod: (1) att branden hade en s k naturlig orsak, t ex att den uppstått på grund av felaktiga el-ledningar, (2) att branden orsakats avsiktligt, dvs att branden var anlagd eller (3) att branden hade en annan orsak, att branden uppstått genom olyckshändelse eller försummelser av något slag.

De tre förklaringarna har reducerats till två i tabell 6.1: att branden var anlagd eller att det fanns tecken på att den var anlagd och att branden hade andra orsaker; antingen det handlade om naturliga orsaker, olyckshändelser eller försummelser. I tabellen anges även de gånger det explicit framförts att branden inte var anlagd eller att brandorsaken inte är fastställd. Resultatet redovisas för samtliga de enskilda nyhetsmedier som undersökts.

Uttalanden om att branden var anlagd eller att det fanns tecken på att den var anlagd förekom klart flest gånger. Ungefär 40 procent av de påståenden som handlade om brandens orsaker i medierna gick på detta tema. I ungefär 30 procent angavs andra orsaker och i de återstående fallen – ungefär 40 procent – angavs uttryckligen antingen att branden

inte var anlagd eller att brandorsaken inte var fastställd.

I tidningarnas rubriker och i etermediernas inledande löpsedlar och påannonser var andelen påståenden om att branden var anlagd ännu större. Ungefär 60 procent av de påståenden som förkom i rubriker och löpsedlar (av totalt ca 70 stycken rubrikpåståenden som tog upp brandens orsaker) angav att branden var anlagd eller att det fanns tecken på

att den var anlagd. I drygt 30 procent av rubrikerna angavs att branden hade en annan orsak. I drygt 5 procent angavs att branden inte var anlagd eller att orsaken inte var fastställd. Dementier eller konstaterande om att man inget vet lämpar sig uppenbarligen inte för rubriker och löpsedlar. Det är knappast heller ett resultat som överraskar.

Tabell 6.1

Orsak ej

Branden Branden Orsak ej Annan

Orsak fastställd/

Anlagd ej anlagd fastställd orsak Totalt angiven ej anlagd

GP

2 7 7 3 14 5 9

Arb

4 1 6 2 13 6 7

Metro

3 0 6 3 12 6 6

GT

61

3 6 16 12 4

AB

15 0 2 7 24 22 2

Ex

6 1 2 6 15 12 3

SvD

4 0 1 4 9 8 1

DN

4 1 1 2 8 6 2

SDS

8 1 2 4 15 12 3

LP

14 0 7 9 30 23 7

TT

18 0 20 12 50 30 20

Text-TV

3 0 7 1 11 4 7

Aktuellt

1 0 4 0 5 1 4

Rapport

9 1 0 12 22 21 1

Nyheterna

42 1 15 17 75 59 16

Västnytt/SVT2

4 1 8 0 13 4 9

TV4 Gbg

15 1 12 4 32 19 13

Ekot

20 0 10 8 38 28 10

Väst-Ekot

35 0 22 26 83 61 22

Samtliga medier 213 11 135 126 485 339 146

I Nyheterna, Ekot, Västekot, TT, TV4 Göteborg och Aftonbladet förekom flest uttalanden på temat att branden var anlagd. Till denna grupp kan även Rapport föras eftersom utredningen inte haft tillgång till inspelningar av de första timmarnas sändningar och det var under de första timmarna som uttalanden om att branden var anlagd förekom mest.

Det bör dock påpekas att det i TT, TV4 Göteborg och i Västekot även förkom många uttalanden om att brandorsaken inte var fastställd. De båda etermedieredaktionerna liknar därför övriga göteborgsmedier. I Göteborgs-Posten, Arbetet Nyheterna och Metro översteg nämligen antalet påståenden om att brandorsaken inte var fastställd klart de utsagor som gick på temat att branden var anlagd.

Även i GT:s nyhetstexter är övervikten för uttalanden på temat att branden var anlagd jämförelsevis liten. I GT:s fall var dock rubriksättningen mycket hårddragen där rubriken inte alltid överensstämde med texten.

6.2. Räddningsledarens uttalanden

Kartläggningen av nyhetsrapporteringen om brandens uppkomst visar på tre saker.

För det första att uttalanden eller påståenden på temat att branden var anlagd förekom ofta – det var den vanligaste enskilda förklaringen till varför branden hade uppstått. För det andra innehöll de medier som rapporterade tidigt under händelseförloppet, dvs radio och TV, avsevärt fler utsagor på temat att branden var anlagd än övriga nyhetsmedier. Och för det tredje var påståenden på temat att branden var anlagd jämförelsevis få i de lokala nyhetsmedierna, särskilt i Göteborgs morgontidningar. Göteborgs-Posten och Arbetet innehöll fler uttalanden på temat att brandorsaken inte var fastställd än att branden skulle vara anlagd.

Vad är då förklaringen till att påståenden på temat att branden var anlagd fick en sådan spridning i medierna under det första dygnet och då särskilt i radions och televisionens nyhetssändningar?

Den mest troliga förklaringen ligger i de uttalanden som gjordes från ansvarigt håll. Den ansvarige chefen för räddningsinsatsen sa redan på den första presskonferensen kl 3.30 att det fanns tecken på att branden var anlagd. I TT:s första korta telegram kl 3.45 från presskonferensen hette det att: ”Enligt vad räddningsledaren Lennart Ohlin uppger finns det tecken som tyder på att branden var anlagd”.

TT återkommer till räddningsledarens uttalanden mer utförligt i ett telegram kl 04.16. I slutet på detta telegram säger dock en representant för polisen att: ”Vi har inga indikationer eller uppgifter om att branden skulle vara anlagd”.

Klockan 04.00 sände Ekot den första intervjun med räddningsledaren. I den sas följande:

Reporter: – Du inledde presskonferensen med att säga att det finns tecken

som tyder på att branden kan vara anlagd.

Räddningsledaren: – Ja, jag har fått uppgifter från platsen att den kan ha

varit anlagd. Vi kan inte utesluta det och med tanke på det snabba brandförloppet så tyder det på att detta är inte en normal brand, eftersom så få har kunnat ta sig ur lokalerna här som normalt har då två nödutgångar som har funktionerat, så måste det varit ett överraskningsmoment för dom som varit här inne i diskoteket.

Reporter: – Dom uppgifterna du har, det är från din egen personal och

ögonvittnen, vad är det?

Räddningsledaren: – Dels från mitt första anländande befäl där utifrån

Lundby brandstation och poliser som har information från platsen.

Reporter: – Finns det någonting speciellt som tyder på hur det i så fall

skulle ha gått till?

Räddningsledaren: – Nej, vi har inga detaljer där. Den tekniska undersök-

ningen har givetvis inte kommit igång än.

Intervjun återkommer sedan i sin helhet eller i delar i Ekots sändningar kl 4.15, kl 4.45, kl 5.30, kl 6.00, kl 6.30 och kl 7.00.

På sennatten och på morgonen sänds i TV4 vid upprepade tillfällen även följanden intervju:

Reporter: – Är det en olyckshändelse eller en anlagd brand?

Räddningsledaren: – Det finns vissa tecken som tyder på att det är ett

brandattentat mot den makedoniska föreningen.

Reporter: – Vad är det som tyder på det?

Räddningsledaren: – Det snabba brandförloppet och att så många har

blivit skadade och omkomna. Normalt så klarar man sig ut från sådana här lokaler.

Reporter: – Det fanns bara en utgång tydligen.

Räddningsledaren: – Nej, det är två trapphus och dom är godkända av

brandmyndigheten.

Reporter: – Så lokalen är godkänd som diskotek?

Räddningsledaren: – Ja, den är godkänd som samlingslokal.

Reporter: – Om det fanns två utgångar hur kan det komma sig att så många

är döda då?

Räddningsledaren: – Ja, det är just det jag säger att det tyder på att dom av

någon orsak kan ha blivit inspärrade eller om det är en anlagd brand utifrån eller något annat attentat det är för tidigt att säga, men det är inte uteslutet.

Reporter: – Var båda utgångarna spärrade?

Räddningsledaren: – Det kan jag inte heller avgöra eftersom det fortfa-

rande brann och rök i lokalen när jag lämnade skadeplatsen.

Reporter: – Men en utgång var spärrad alltså?

Räddningsledaren: – Jag kunde gå in genom huvudentrén innan jag läm-

nade skadeplatsen.

Reportern: – Men den andra utgången var alltså spärrad?

Räddningsledaren: – Det kan jag inte svara på. Den har troligtvis varit

öppen men folk har inte hunnit nå den.

Reporter: – Hur såg det ut där i lokalen?

Räddningsledaren: – Jag vill betrakta det som gaskamrarna i Auschwitz,

fruktansvärt.

De journalister som bevakade presskonferenserna var dock skeptiska till de uppgifter som gavs. Bland annat sa en reporter på TV4 Göteborg som varit på en presskonferens följande:

Reporter: … försöker få en klarhet i om det var en anlagd brand eller inte.

Och just nu finns det ingenting som egentligen talar för det. Men dom jobbar förutsättningslöst.

Programledaren: – Man har tonat ner den bilden, för tidigare i morse sa man att det med stor sannolikhet var en anlagd brand.

Reporter: – Finns till exempel inga vittnen som talar för att det skulle vara en

anlagd brand. Inte än i alla fall.

Och efter de första intervjuerna på sennatten och tidigt på morgonen sänds senare flera intervjuer med räddningsledaren där de tidigare uttalandena tas tillbaka eller nyanseras. I SVT2 sändes exempelvis följande intervju:

Programledaren: – Har din bild av vad som orsakade branden förändrats

någonting under morgontimmarna?

Räddningsledaren: – Nej det finns ju, det är ju fortfarande outrett här. Vi har

ju många tänkbara orsaker. Allt ifrån anlagd brand till tekniska orsaker. I dagsläget, ja, knappt påbörjad, så det är för tidigt att säga vad som orsakat branden.

Programledaren – Ni talade i natt om ett onormalt snabbt förlopp, och det

lät på dig som att du faktiskt trodde att det nästan måste varit en anlagd brand.

Räddningsledaren: – Ja, det var den första informationen jag fick från dom

som anlände till brandplatsen allra först, deras intryck. Larmet kom ju 23.43 tror jag, och första styrkan var framme fyra minuter efteråt. Ett brandförlopp i den typen av lägenhet eller lokaler, det tar 3-4 minuter innan den är fullt övertänd, så det kan ha varit ett naturligt förlopp. Så det finns många tänkbara orsaker.

Programledaren: – Var du lite för snabb med att antyda att en anlagd brand

var ändå ganska sannolik?

Räddningsledaren: – Ja, har det uppfattats så att jag har sagt att den var

anlagd, så var jag nog för snabb.

Och senare följs det upp med följande intervju (också sänd i SVT2):

Reporter: – På presskonferensen halv fyra var du ganska övertygad om att

det här var en anlagd brand?

Räddningsledaren: – Som alla, all brandpersonal, man kommer fram till en

lokal som har ett snabbt brandförlopp så kommer ju misstanken i varje brandmans huvud.

Reporter: – Kan det på fyra minuter blivit helt övertänt utan att det varit ett

kraftigt vållande från början, så att säga?

Räddningsledaren: – Ja, dom flesta brandförlopp i lägenheter, i den här

typen av lokaler, dom lokalerna blir övertända på 3-4 minuter.

Reportern – Du låter inte lika säker på att den var anlagt som du verkade

tidigare.

Räddningsledaren: – Nej, jag har ingen uppfattning om den är anlagd eller

inte, den tekniska undersökningen har ju inte påbörjats än.

6.3. Brandens omfattning

Förklaringarna om brandens orsaker i medierna handlade inte enbart om de förklaringar som gavs till brandens uppkomst. Förklaringar gavs också till brandens omfattning – varför branden kom att kräva så många offer i döda och skadade.

I tabell 6.2 redovisas vilka förklaringar som gavs i medierna om varför branden krävde så många offer i döda och skadade.

Tabell 6.2

För

Rök-Varning Galler många

Snabbt Inredgaser, ej på Panik, En utför del-Lokalen förlopp ning dödliga allvar trängsel gång fönstren tagare olämplig Totalt

GP

0 1 1 2 2 3 2 1 0 12

Arb.

0 0 0 2 4 0 0 1 0 7

Metro

1 0 0 0 2 3 0 1 0 7

GT

0 0 0 2 3 4 0 2 1 12

AB

2 3 0 2 2 6 0 3 0 18

EX

2 0 0 2 2 6 0 1 1 14

SVD

1 0 0 2 0 1 0 4 0 8

DN

1 1 1 2 2 3 2 1 0 13

SDS

2 0 1 0 2 4 0 1 0 10

LP

2 0 0 1 4 2 0 0 0 9

TT

2 0 0 0 0 2 0 0 0 4

Text-TV

0 0 0 0 2 2 0 0 0 4

Akt-red. 1 1 0 0 1 1 0 2 0 6 Rap-red. 17 1 0 2 11 10 2 22 0 65 Nyh.-red 0 2 6 2 13 6 0 2 0 31

Västnytt (SVT2) 4 0 0 0 2 4 0 5 0 15 TV4 Gbg 2 0 1 0 0 7 0 2 0 12

Ekot

12 0 0 0 4 16 1 9 0 42

Väst-ekot 7 0 0 0 5 25 0 2 0 39

Totalt

56 9 10 19 61 105 7 59 2 328

Kartläggningen har i detta fall utgått ifrån nio olika slags orsaker som använts för att förklara varför brandens följder blev så omfattande: (1) att branden hade ett explosionsartat och snabbt förlopp, (2) att inredningen i lokalen var brandfarlig, (3) att utvecklingen av rökgaser snabbt ledde till medvetslöshet och död, (4) att de första varningarna om att det brann inte togs på allvar eller att ungdomarna reagerade långsamt på varningarna, (5) att det rådde trängsel, att det var svårt att ta sig ut och att panik utbröt, (6) att det endast fanns en utgång där ungdomarna kunde ta sig ut och att många kilades fast i dörröppningen, (7) att galler för fönstren hindrade ungdomarna att ta sig ut, (8) att det var för många ungdomar i lokalen och (9) att lokalen allmänt sett var olämplig som festlokal.

Som framgår av tabell 6.2 är det i stort sett fyra olika slags förklaringar som förs fram i medierna om varför branden fick så hemska följder. Att det enbart fanns en utgång där många ungdomar fastnade och inte kunde komma ut är den förklaring som oftast angavs i medierna. I antal därefter förs tre olika förklaringar fram: att det rådde trängsel och att panik uppstod när alla skulle ta sig ut ur lokalen, att det var för många i lokalen och att branden hade ett explosionsartat och snabbt förlopp som innebar att lokalen övertändes.

I morgonpressen och särskilt i Göteborgsmedierna förekommer i förhållande till bevakningens omfattning mycket få utsagor även när det gäller förklaringar till brandens omfattning. Ett skäl till detta, liksom när det gällde det begränsade antalet utsagor om vad som orsakade branden, är troligen en ambition från redaktionernas sida att undvika det som vid den tidpunkten enbart kunde vara antaganden och spekulationer om vad som orsakade branden och varför den fick sådana dramatiska följder.

6.4. Ansvariga för branden

En vanlig kritik av medierna är att de ofta ägnar sig åt att söka efter fel och peka ut de skyldiga – att ange vilka som bär ansvaret för det inträffade. I rapporteringen om brandkatastrofen i Göteborg förekommer knappast den typen av journalistik. Det var mycket sällan som det förekom uttalanden i medierna där någon som ansågs skyldig eller ansvarig för branden pekades ut i medierna.

Det framgår av tabell 6.3 där det totala antalet utsagor där någon explicit eller implicit hållits ansvarig för branden.

Uttalanden om åtta olika aktörer som någon gång i medierna hållits som ansvariga för branden har registrerats: (1) att rasister, nazister eller andra extremistgrupper låg bakom branden, (2) att festdeltagarna genom slarv eller oaktsamhet orsakat branden, (3) att arrangörerna genom slarv, oaktsamhet eller vinstintresse varit ansvariga för branden, (4) att

avvisade festdeltagare i hämnd skulle ha anlagt branden, (5) att ungdomar i största allmänhet är slarviga och oaktsamma och därför kunnat orsaka branden, (6) att lokaluthyraren och fastighetsägaren var ansvariga därför att kontrollen var dålig, att lokalen var olämplig och att de hade ett vinstintresse, (7) att föräldrar kunde hållas ansvariga eftersom de inte skulle tillåtit ungdomarna att gå på festen och (8) att myndigheter, politiker och samhället var skyldiga till branden.

Tabell 6.3

Festdel-Avvisade Ung- Lokaluth., Myndigtagare, Arranfestdel- domar, fastighets-Förheter,

Rasister slarv görer tagare slarv ägare äldrar samhälle Annan Totalt

GP

2 0 2 0 0 0 0 1 0 5

Arb.

1 0 0 1 0 0 0 1 0 3

Metro

0 0 3 1 0 0 0 0 0 4

GT

1 1 0 0 1 0 0 1 0 4

AB

2 0 8 3 0 4 0 2 0 19

EX

2 1 0 0 1 0 0 1 0 5

SVD

1 0 0 1 0 0 0 0 1 3

DN

1 0 3 0 0 0 0 1 0 5

SDS

6 0 4 0 0 1 1 0 0 12

LP TT

1 0 1 4 0 0 0 0 0 6

Text-TV

1 0 2 0 0 0 0 0 0 3

Akt-red. 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Rap-red. 0 0 6 0 0 2 0 0 0 8 Nyh.-red 2 0 0 0 0 0 0 0 0 2

Västnytt (SVT2) 0 0 1 0 0 0 0 0 0 1 TV4 Gbg 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Ekot

1 0 10 0 0 2 0 5 0 18

Väst-ekot 0 0 3 0 0 0 0 0 0 3

Totalt

21 2 43 10 2 9 1 12 1 101

De som oftast tilldelas ett ansvar för branden är arrangörerna av festen. Det bör påpekas att det här inte handlar om att det är journalister som pekar ut någon som ansvarig, utan det handlar om att olika aktörer uttalar sig i nyhetsmedierna i ansvarfrågan.

Rasister, nazister och andra extremistgrupper är den grupp som i storleksordning därefter utpekas som skyldiga till branden. Men det är som framgår av tabellen inte särskilt ofta det förekommer.

6.5. Bilden av brandens orsaker i utländska nyhetsmedier

I samtliga rapporter från de ambassader som besvarat utredningens frågor om hur brandkatastrofen bevakades i deras respektive land uppges

att medierna hade rapporterat om att mycket talade för att branden i Göteborg kunde vara anlagd. Det förekom också uppgifter om att rasister kunde vara de som stod bakom branden. Egna spekulationer från de utländska mediernas och journalisternas sida om vad som orsakade branden förkom överhuvudtaget inte, utan det som togs upp om brandens orsaker var citat av det uttalande som gjordes av räddningsledaren om att många tecken pekade på att branden var anlagd.

I de utländska medierna refererades också ofta polisens uttalande om att det inte fanns några särskilda tecken på att branden var anlagd. Det främsta skälet till att polisens dementi citerades direkt efter räddningsledarens uttalanden är att de utländska medierna i hög grad förlitade sig på de internationella nyhetsbyråernas uppgifter och deras rapportering byggde i sin tur på TT:s uppgifter där polisens dementi tidigt fanns med (TT vidarebefordrade bl a nyheten om branden till Reuter).

Enligt den amerikanska ambassadens rapport till utredningen förekom i de amerikanska nyhetsmedierna den första nyhetsdagen i nästan samtliga inslag och artiklar ”ett citat från en person ur räddningsstyrkan som uttalat sig om att ha sett tecken på att branden var anlagd”. Den andra dagen tonades detta uttalande ned, bland annat genom uttalanden av polisen.

I flera nyhetsartiklar uttalade sig invandrarungdomar om rasism och etniska motsättningar och möjligheten att branden var ett verk av nynazister nämndes. I en av de längsta och mest resonerande artiklarna (Los Angeles Times 31/10) motsägs dock detta. Där sägs bl a att ”Sverige inte är känt för att ha upplevt rasistiska eller etniska våldshandlingar”.

I de engelska medierna ges ingen enhetlig bild. I de flesta morgonoch kvällstidningarnas rapportering tas de olika teorierna om brandorsaken upp, men mestadels på ett sakligt och balanserat sätt, bl.a. i form av direkta citat från polis och brandmyndigheter. Denna sakliga rapportering präglar i första hand de engelska morgontidningarna. Två tidningar – Times och Sunday Telegraph – lutar mera medvetet åt att branden var anlagd, att det var ett dåd av rasister och nynazister.

Samtliga engelska tabloider är dock relativt balanserade och återhållsamma när det gäller spekulationer om brandens orsaker. I radio och TV togs frågan om tänkbara brandorsaker upp, men inte på något spekulativt eller tendentiöst sätt, snarast refererande.

Enligt den franska ambassaden citerade flera franska tidningar den svenske räddningschefen och hans påstående att mycket talade för att branden skulle ha varit anlagd. Tidningarna skriver samtidigt att polisen snarare tror att branden var en olyckshändelse. De franska medierna spekulerade dock inte på egen hand om brandens uppkomst utan hänvisade endast till polisens och räddningsledarens uttalanden. Man kan inte heller säga att den dominerande förklaringen i tidningarna var att

branden var anlagd. Det påpekas att fler ungdomar befann sig på diskoteket än vad lokalen var avsedd för.

I de franska nyhetsmedierna pekas inga skyldiga till branden ut. Det fanns inga antydningar om att det skulle vara rasister som låg bakom branden. Den sammanlagda förklaringen i franska medier är att man först trodde att branden skulle ha varit anlagd (räddningsledaren) men att det tycks ha varit en olyckshändelse (polisen).

De finländska medierna återgav i likhet med svensk press olika teorier och rykten om att branden skulle ha varit anlagd. Medierna återspeglade annars vad som sades från de svenska myndigheternas sida. Några egna spekulationer från finländska medier förekom inte. Det bestående intrycket är enligt ambassaden att de finländska medierna gav bilden att orsaken till branden var okänd. På samma sätt som i svenska nyhetsmedier förekom uttalanden om att arrangörerna bar ett ansvar för branden.

I nästan samtliga danska tidningar återges räddningschefens uttalanden om att branden kan ha varit anlagd, men de återger i allmänhet också polisens uttalande om att orsaken till branden inte är fastställd. I de danska medierna nämns att arrangörerna kan komma att riskera åtal.

I Danmarks största morgontidning Jyllands Posten finns på söndagen (1/11) helsidesrubriken: ”Brand kan udlöse raceopgör”. Artikelförfattaren skriver att många i det ”invandrartäta samhället Hammarkullen” är skeptiska mot polisens försök att tona ned spekulationerna om att branden skulle anlagts av rasister och att detta fött misstankar om att myndigheterna håller inne med sanningen.

I de irländska nyhetsmedierna förekom spekulationer om brandens uppkomst. Det faktum att lokalen var fylld av många ungdomar med invandrarbakgrund ledde i synnerhet strax efter branden till många spekulationer om att det kunde röra sig om en anlagd brand. På fredag morgon förmedlades dock polisens dementi. Tidningen Evening Herald var egentligen den enda som antydde att rasister skulle ligga bakom branden. På ett tidigt stadium förekom även en del frågor till berörda myndighetspersoner om branden hade något rasistiskt samband.

I de polska medierna konstaterades först att branden uppstod snabbt och plötsligt och att det inte uteslöts att branden skulle ha varit anlagd. Men det förekom även andra förklaringar, exempelvis att vittnen sett hur rök skulle ha uppstått inne i diskoteket och även att branden kunde uppstått till följd av elektrisk kortslutning.

Grekiska medier nämnde att branden troligen var anlagd och särskilt

i TV förekom inslag där rasistiska motiv bakom branden inte uteslöts. Men medierna pekade generellt sett inte ut några skyldiga till branden.

Rapporteringen i chilenska medier redovisade endast uttalanden av svensk polis och brandpersonal om att det inte kunde uteslutas att branden var anlagd. Andra möjligheter hölls dock öppna och ingen presum-

tiv orsak dominerade. Det konstaterades att alltför många ungdomar fått tillträde samt att nödutgångarna var blockerade

Räddningstjänsten uttalanden citerades och av dessa framgick att om branden var anlagd så kunde rasistiska motiv ligga bakom. I övrigt förekom ingen spekulation eller utpekanden av skyldiga.

Den japanska nyhetsbyrån Kyodo News berörde kort orsaken till branden och misstankarna om att det skulle ha rört sig om ett mot svenska invandrargrupper riktat illdåd.

I de sydafrikanska medierna handlade rapporteringen inledningsvis om huruvida branden skulle haft en rasistiskt bakgrund och därmed vara anlagd. Rubriksättningen var i några fall sådan att intrycket gavs att branden var anlagd. Andra förklaringar gavs också, exempelvis att branden skulle ha uppstått till följd av en trasig elledning. Skyldiga till branden utpekades endast i allmänna ordalag, t ex att rasister skulle ligga bakom händelsen.

De bosniska tidningarna skrev att man inte visste vad som orsakat branden och att polisen fortfarande undersökte om branden var anlagd. Bland annat kunde man läsa artiklar om att det i Sverige spekulerades om att branden var anlagd, eftersom utgångar var blockerade och branden utvecklades snabbt. Tidningarna skrev om spekulationerna i Sverige, men antydde inte något. Det skrevs även om att brist på information i Sverige gav upphov till rykten och utvecklade spekulationer.

Någon direkt skyldig till branden pekades inte ut i de bosniska medierna, men däremot kunde man läsa om de antydningar som fanns i Sverige att rasister låg bakom branden. Det stod också att polisen i Sverige uttalade sig om att ”chansen att rasister stod bakom branden var 50-50”. Sammanfattningsvis kan man säga att i två av tre artiklar om branden kunde man läsa antydningar om att rasister stod bakom.

I rapporten från ambassaden i Ankara gavs tyvärr ingen kommentar till utredningens frågor om hur de turkiska medierna tagit upp frågan om brandens orsaker och om vem som hölls ansvarig för branden.

6.6. Brandens orsaker i medier som särskilt vänder sig till invandrare

Brandens orsaker och vem som kunde tänkas ligga bakom branden uppmärksammades också i närradions och kabel-TV:ns sändningar och i sändningarna från Sveriges Radios minoritetsspråksredaktion. Närradion i Göteborg sände dock först på fredagskvällen om branden och kabel-TV:n sände först efter tre veckor. Det innebär att de närradiostationer och de kabel-TV-stationer som finns i Göteborg och som särskilt vänder sig invandrare sände långt efter att brandens orsaker hade tagits upp i svenska nyhetsmedier. De inslag som förekom i närradion och i kabel-

TV:n speglade därför i hög grad det som tidigare tagits upp i svenskspråkiga medier.

Rent allmänt kan man därför säga att de spekulationer och rykten som fanns i de svenskspråkiga medierna också fanns i ungefär samma omfattning och med ungefär samma inriktning i de medier som särskilt vänder sig till invandrare.

En genomgång av de mest spekulativa och långtgående påståendena om brandens orsaker visar att de ofta bygger på uppgifter som hämtas i svenskspråkiga medier. Det gäller t ex ”enligt tidningarna är det uppenbart att dörrarna var låsta” och ”Expressen säger att det fanns två utgångar och att nödutgången var låst med både hänglås och kedjor”.

En del lyssnare som ringer in till programmen tog också upp att rasister kan ligga bakom branden: ”Detta är ett rasistiskt attentat”, säger en lyssnare. Och en annan att ”rasister har påträffats på Hammarkullen och speciellt i Backa. De har varit i rörelse i den trakten. Det finns vittnen till detta. Därför måste detta utredas genom ett annat land och inte genom staten och den svenska rasistiska polisen”.

Även i Sveriges Radios minoritetsspråkssändningar förekommer uttalanden om att branden var anlagd och att rasister låg bakom. I den arabiska sändningen frågar programledaren reportern: ”Stödjer det här teorin om att branden var anlagd?” Och reportern svarar: ”Det är klart. Jag var och talade med dem som kom med blommor och ljus och de misstänker att rasisterna ligger bakom det här.” Och i den grekiska sändningen refereras ett uttalande om att ”Branden var anlagd av någon … (jag) tror inte på det som sägs att det var en olyckshändelse.”

6.7. Internet

Spekulationer och ryktesspridning om brandkatastrofen i Göteborg förekom även på internet. I den debatt som följde på branden hävdades ofta att ryktesspridningen på nätet var mycket omfattande och mycket spekulativ.

Att vetenskapligt kartlägga vad som sades om branden på nätet är en mycket svår och omfattande, för att inte säga omöjlig, uppgift. Utredningen har emellertid, mer stickprovsmässigt, låtit undersöka den diskussion och de inlägg som handlade om branden på Usenet – både den svenska och den engelska versionen – och de inlägg och diskussioner som fördes på den s k Medialistan – ett forum för journalister och andra inom medieområdet om frågor kring journalistik och yttrandefrihet.

I usenet på svenska har 13 olika ämnen eller diskussionspunkter (med mer än tio inlägg) tagits upp som behandlat branden i Göteborg. Det vanligaste debattämnet handlade om polisens agerande under branden med uppemot 130 inlägg och det näst vanligaste var inläggen kring

brandorsaken med drygt 100 olika inlägg. Inläggen om branden i usenet på engelska var inte lika många som i svenska usenet, men behandlade fler och mer udda ämnen. Ett fyrtiotal inlägg tog upp frågan om vad som orsakade branden.

Det som utmärker inläggen eller diskussionen på internet är för det första att den förs av förhållandevis få personer. I svenska usenet står tio personer för ungefär hälften av alla inlägg. För det andra urartar ofta diskussionerna i de olika ämnesområdena mycket snart till att bli oseriös allmän pajkastning.

För det tredje, när diskussioner om orsaken till branden förs på internet, handlar det knappast om andra saker än det som redan tagits upp i medierna. Dvs det diskuteras om branden var anlagd eller inte och om det var rasister eller nazister som låg bakom branden. Några andra mer omfattande frågeställningar förekommer knappast, och det förekommer inte heller på något markant sätt några särskilda rykten eller spekulationer som inte funnits på andra ställen.

Undersökningarna av usenet har även kompletterats med en studie av ett mer seriöst diskussionsforum – Medialistan. Under oktober och november förekom ca 1 500 inlägg och meddelanden på listan. Av dem tog ca 30 upp brandkatastrofen i Göteborg. Det fördes dock ingen diskussion kring vad som kunde tänkas vara orsaken till branden eller vem som kunde hållas ansvarig för den.

7. Nyhetsförmedlingen – sammanfattande slutsatser

Kartläggningen av nyhetsförmedlingen om branden och dess följder har i första hand haft till syfte att besvara två frågor: Vilken bild gav nyhetsmedierna av brandkatastrofen och räddningsinsatsen? Och vilka förklaringar gavs i medierna till varför branden uppstod och vilka förklarades vara ansvariga för branden?

Den första frågan besvarades i kapitel 5 och den andra frågan i kapitel 6. I detta kapitel redovisas de slutsatser som kan dras med utgångspunkt ifrån de resultat som presenterats i de två föregående kapitlena.

7.1. Resultaten i huvuddrag

Journalisterna fick reda på att det inträffat en brand på Hisingen i Göteborg knappt fem minuter efter att Lundby brandstation larmades till platsen. Och de första journalisterna var på brandplatsen ca tio minuter efter brandpersonalen. De första nyhetsinslagen sändes i Ekot kl 02.00. Det hade fem minuter tidigare föregåtts av en kort telegramtext som visades efter nattfilmen i TV4. I televisionen började en mer omfattande rapportering i extrasändningar från och med klockan 04.00 – och i radion från 02.30. Därefter sändes det inslag i Ekot, i lokalradions Västeko, i TV4 och i SVT2 mer eller mindre kontinuerligt fram till förmiddagen.

Brandkatastrofen i Göteborg fick under det första dygnet stor uppmärksamhet i utländska medier. Men med undantag för de nordiska länderna och de länder som många av de omkomna och de skadade hade anknytning till, försvann göteborgsbranden ganska snart som världsnyhet.

I faktarapporteringen om branden i radio och TV förekom under de första timmarna en del felaktiga uppgifter, men mot bakgrund om vad som vid den tidpunkten var känt om branden och dess följder, fick allmänheten på det hela en korrekt information om vad som inträffat, när, var och hur det inträffat och vilka offer branden krävt.

Information på andra språk än svenska förekom endast i Sveriges Radio och i de tidningar som gavs ut i Göteborg. I svensk television sändes inga program under brandkatastrofen på andra språk än svenska.

Branden inträffade under allhelgonahelgen natten till fredagen den 30 oktober. Det innebar att radio och TV och kvällspress helt kom att

dominera nyhetsflödet de första två-tre dygnen, eftersom ingen morgontidning (förutom Göteborgs-Posten) kunde rapportera om händelsen på fredagsmorgonen och lördagen var en s k tidningsfri dag och på söndagen ges mycket få lokaltidningar ut. I Göteborg kom dock både GP, Arbetet Nyheterna och Metro ut med extratidningar på lördagen.

Radions och televisionens nyhetsrapportering inriktades i första hand på att skildra branden, dess uppkomst och förlopp och vad som kunde tänkas vara orsaken till branden. Bland annat därför att de var först med att rapportera om händelsen. Morgonpressen var något mer inriktad på att skildra den sorg som drabbade anhöriga och vänner, men också den stora sorg göteborgare och det officiella Sverige visade.

De myndigheter som var direkt berörda av branden – polis, räddningstjänst och sjukvård - var de aktörer som oftast förekom i nyhetsflödet. Lokala och nationella politiker förkom också ofta. Under det första dygnet spelade också festdeltagare och ungdomar en central roll i nyhetsflödet.

Televisionens rapportering kring räddningsinsatsen och ungdomarnas fräna kritik av polis och räddningstjänst för passivitet och för att hindrat dem ifrån att rädda sina kamrater är det som i efterhand kommit att kritiseras mest, särskilt från brandpersonalens sida. Kartläggningen visar att räddningsinsatsen skildrades särskilt kritiskt i Sveriges Television där ungdomar fick framföra hård kritik mot polis och räddningspersonal. Ser man till nyhetsrapporteringen om brandkatastrofen i sin helhet går det knappast att hävda att polis och räddningstjänst generellt sett behandlades kritiskt eller negativt i medierna.

Under det första dygnet och särskilt under de första timmarnas bevakning i radio och TV förekom ofta påståenden om att branden var anlagd eller att det fanns tecken på att den var anlagd. Det var också påståenden som ofta förekom i de utländska nyhetsmedierna.

Uppgifterna i de svenska och i de utländska medierna på temat att branden var anlagd hade dock i de flesta fall sitt ursprung i de intervjuuttalanden som gjordes från den högst ansvarige för räddningsinsatsen.

7.2. Kritiken mot medierna

De kritiska synpunkter som förts fram när det gäller mediernas bevakning av brandkatastrofen har i första hand handlat om två olika saker. För det första att mediernas bevakning var sensationsbetonad och bidrog till spekulationer och ryktesspridning kring branden. För det andra att medierna, särskilt televisionen, okritiskt släppte fram ungdomar som i chockat tillstånd fick gå till frän attack mot polis och räddningspersonal och att särskilt kvällspressen skapade hjältar som egentligen inte fanns.

1. Kartläggningen har visat att det förekom spekulationer, rykten och påståenden i nyhetsrapporteringen att branden var anlagd eller att det fanns tecken på att den var anlagd. Under det första dygnet, särskilt i televisionens och radions sändningar, var det den vanligast förekommande förklaringen till branden. I utländska nyhetsmedier och i de medier som vänder sig särskilt invandrare gavs samma bild. Påståenden på temat att branden var anlagd hade dock sin grund i de uttalanden som den ansvarige räddningsledaren gav på den första presskonferensen och som sedan upprepades i personliga intervjuer i radio och TV. Det var dessa uttalandena som sedan kom att spridas vidare i utländska medier. Nyhetsmedierna i Sverige eller utomlands bidrog inte med egna spekulationer utan förmedlade i huvudsak enbart de uttalanden som hade gjorts av den högst ansvarige för räddningsinsatsen. I många nyhetsmedier - svenska och utländska –fanns det snarare en viss skepsis till räddningsledarens uttalanden och en tendens att tona ned frågan om branden var anlagd eller ej. Huruvida frånvaron av morgonpress hade någon betydelse för nyhetsrapporteringens inriktning kan diskuteras. De morgontidningar som gavs ut i Göteborg var påtagligt mer återhållsamma när det gällde att förmedla obekräftade uppgifter. Det är därför möjligt att närvaro av morgonpress även i det första skedet gett nyhetsrapporteringen en annan inriktning.

2. Kartläggningen har visat att televisionen och radion under de första timmarna vid upprepade tillfällen och i mycket stor utsträckning sände intervjuer med festdeltagare och ungdomar vilka gick till hårt angrepp mot polis och räddningspersonal för att de varit initiativlösa och passiva och att polisen hindrat ungdomarna från att hjälpa till i räddningsarbetet. En förklaring till att ungdomarna släpptes fram på det sätt som gjordes är att radio och TV har ambitionen att sända så snabbt som möjligt och att modern sändningsteknik gör att både radio och TV kan sända direkt. Det innebär att de spärrar mot missgrepp och den tid för eftertanke som normalt finns på en tidningsredaktion inte finns hos direktsändande etermedier. Det är troligen en viktig förklaring till att ”inslag släpptes igenom som inte borde sänts”. Men det förklarar inte varför flertalet av inslagen sändes upprepade gånger. En annan kritisk synpunkt som framförts är att ungdomarna inte borde släppts fram eftersom de var chockade och det borde journalisterna har märkt. Här ställs journalisten för ett svårt avgörande. Efter en olycka eller katastrof är alla inblandade i ett eller annat avseende påverkade av det som hänt. Det kan innebära en risk för att alla kritiska uttalanden mot exempelvis polis och räddningstjänst kan sorteras bort med motiveringen att den som framför kritiken är chockad eller i något annat avseende inte är kapabel att uttala sig. Det är ett dilemma där det på förhand inte finns någon given utväg på hur journalisten skall agera.

Ytterligare en kritisk synpunkt som riktats särskilt mot journalister i radio och TV är att de saknade ett källkritiskt förhållningssätt gentemot de som intervjuades. Journalisterna borde före intervjun gjort klart för sig om den som intervjuade verkligen hade varit på platsen och under intervjun ställt följdfrågor om han eller hon hade någon grund för sina starkt kontroversiella påstående.

Kartläggningen av nyhetsrapporteringen visar att det fanns brist på källkritik och uppföljningsfrågor från journalisternas sida. Men bristen på källkritik och följdfrågor saknades också i stor utsträckning när det gällde de uttalanden som gjordes av räddningsledaren. Bristen på ett källkritiskt förhållningssätt från journalisternas sida gällde med andra ord både gentemot festdeltagare och myndighetsföreträdare.

Bristen på kritiska frågor till de inblandade i katastrofen är dock förståelig. Journalisterna var också i det första skedet starkt tagna av det som hänt – och att man inte kunde ifrågasätta ungdomar som timmarna innan befunnit sig i ett inferno. Att rapportera vad som hänt och hur de inblandade upplevde det var viktigast i det inledande skedet. De kritiskt granskande frågorna fick komma senare. Journalisterna ställdes återigen inför ett dilemma där det på förhand inte finns en given utväg hur de skall agera. Men oavsett om det var en riktig avvägning mellan olika legitima intressen blev konsekvensen att varken räddningsledarens eller ungdomarnas påståenden utsattes från någon egentlig granskning från journalisternas sida.

Del III

Informationen genom myndigheter

8. Myndigheternas och frivilligorganisationernas information

Enligt direktiven skall utredningen kartlägga hur myndigheter och andra organ förmedlat information om branden. I detta kapitel behandlas såväl myndigheters som frivilliga organisationers roll i informationen.

Myndigheternas information i samband med brandkatastrofen i Göteborg riktade sig i huvudsak mot två målgrupper – medierna och därmed allmänheten samt drabbade och deras anhöriga. Frivilliga organisationer vände sig främst till de drabbade och medlemmar av de etniska grupper som några av organisationerna representerar. Detta kapitel har till syfte att granska informationen särskilt under de första dygnen efter olyckan men även perioden därefter.

Granskningen består av dels genomgång av myndigheternas dokumentering efter branden, dels intervjuer med ansvariga befattningshavare vid berörda myndigheter och nyckelpersoner inom frivilliga organisationer bl a ledare för krisgrupper. Intervjuerna är omfattande och har i vissa fall kompletterats med följdintervjuer under arbetets gång. Sammanlagt har 28 myndighetsaktörer intervjuats, flertalet i längre personliga intervjuer och de övriga i kortare intervjuer, varav några per telefon. Vidare har sex intervjuer gjorts med representanter för frivilliga organisationer. De intervjuerna har också gjorts för att få underlag till andra delar av utredningen. Tilläggas kan att utredningen inte haft som ambition att eftersöka samtliga dokument som upprättats vid olika förvaltningar efter branden.

De myndigheter och institutioner som ingår i studien är Göteborgs stad (kommunledning, stadskansli samt stadsdelsförvaltningar), räddningsförbundet och räddningstjänsten, sjukvården (Västra Götalandsregionen och Sahlgrenska universitetssjukhuset som omfattar sjukhusen Sahlgrenska, Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus), läns- och lokalpolisen, länsstyrelsen samt Marinkommando Väst.

På stadsdelsnivå har utredningen valt att kartlägga några av de 21 förvaltningarna. Genomgången i det följande bygger på intervjuer i fem stadsdelar (Backa, Centrum, Frölunda, Gunnared och Lärjedalen), vara fyra tillhör dem som var mest berörda av händelsen och dess konsekvenser. De sex frivilliga organisationer som intervjuats representerar de muslimska, somaliska och iranska krisgrupperna och svenska kyrkan

lokalt. Syftet har varit att söka mönstren i den lokala informations- och krisjoursverksamheten, inte att skapa en komplett bild.

Det bör påpekas att kapitlet huvudsakligen beskriver myndigheternas informationsarbete utifrån deras egna skriftliga och muntliga berättelser. Detta ska jämföras med mottagargruppernas syn i nästföljande kapitel. I de intervjuer som genomförts inom utredningen med bl.a. representanter för etniska och andra organisationer har även frågor ställts om informationen till anhöriga och drabbade, vilket även beaktats i detta kapitel för att ge mottagarnas syn.

I viss mån redovisas även myndigheternas operativa insatser för att ge en kontext och ram till informationsarbetet.

8.1. Informationsarbetets förutsättningar

Räddningstjänstens organisation för större olyckor och katastrofer innebär tre grader av beredskap för olika storlek av händelser, där s.k. röd beredskap är högst. Vid röd beredskap inrättas bl.a. en informationssektion som består av räddningstjänstens informatör samt brandbefäl som svarar för teknisk och operativ information. Tilläggas kan att räddningsverksamheten är organiserad i ett förbund för räddningstjänsterna i Göteborgsregionen, med förvaltningsmässigt centrum på Gårda brandstation i Göteborg. Räddningstjänsten är samlokaliserad med SOS Alarm. Båda enheternas larmoperatörer sitter i samma rum.

Polisens organisation innebär på samma sätt olika grader av beredskap för olika typer och grader av händelser. I polishuset finns även en kommunal krisjour som fungerar som första krisjoursinstans.

Inom Västra Götalands sjukvård finns en beredskapsenhet som ska träda i kraft efter särskilda regler.

På kommunal nivå finns en s.k. katastrofsamordningsgrupp som inkallas vid stora olycks- och krishändelser. Den består bl.a. av stadsdirektören, en biträdande stadsdirektör, informationsdirektören, representanter för energi-, vatten-, avlopps- och tekniska verk, en stadsdelschef samt företrädare för andra myndigheter. Politiskt styrorgan är en katastrofdelegation vid kommunstyrelsen som kan inkallas i sin helhet eller i form av de ledande kommunalråden.

Katastrofsamordningsgruppen är en del av den kommunala katastrofplanen i Göteborgs stad, där också informations- och kontaktverksamheten regleras. Här ingår en informationsstab som är gemensam för berörda myndigheter. Den består av informationsansvariga vid kommunledningen, sjukvården/Sahlgrenska universitetssjukhuset, polisen och räddningstjänsten samt några ytterligare listade förvaltningsinformatörer. Katastrofsamordningsgruppen och informationsstaben lokaliseras till

Gårda brandstation vid kris- och katastrofhändelser för att fungera tillsammans med räddningstjänstens staber.

Katastrofplaner av senare datum finns också på stadsdelsnivå, inklusive personallistor. Någon komplett bild har inte kunnat inhämtas inom utredningens ram, men uppskattningsvis hälften av stadsdelarna har antagit sådana planer, medan övriga stadsdelar har mer eller mindre funktionella planer av något äldre snitt i avvaktan på nya centrala direktiv om formerna.

Myndigheternas information till allmänheten vid händelser av brottsoch olyckskaraktär sker givetvis via medierna, i likhet med annan information. Medierna följer i regel dagligen polisiära ärenden genom att de och frilansande fotografer i stort sett kontinuerligt avlyssnar polisradion. Vid händelser som bedöms ha nyhetsvärde innebär det sedan bevakning och kontakt på olycksplatsen och/eller telefonkontakt med jourhavande tjänstemän, informatör eller andra befattningshavare vid polisen för att få upplysningar. Vid händelser av större dignitet ordnas vanligtvis presskonferenser från främst polisens sida (och t.ex. räddningstjänsten eller i samarbete med andra myndigheter). SOS Alarm i Göteborg har liksom på andra håll i landet inrättat en speciell tjänst gentemot medierna där de via Minicall-meddelanden larmar vid större händelser. Enbart abonnerande medier är med i detta betaltjänstsystem.

Information till drabbade, anhöriga och andra berörda vid stora olyckor förväntas ske efter katastrofplanens intentioner, i första hand genom stadsdelarnas krisgrupper. På vissa håll fanns vid branden inövade rutiner, medan andra stadsdelar ännu inte testat de planer som beslutats eller var under beredning inom förvaltningarna. Givetvis får ofta anhöriga information via medierna och i andra former i initialskedet av en olycka av denna typ. Bud om dödsfall förmedlas efter särskilda regler av polisen i hemmen.

När det gäller formerna för myndigheternas information blir denna med nödvändighet – och lämpligen – muntlig. Tryckt information är sällan möjlig inledningsvis i katastrofsituationer då händelseutvecklingen ständigt förändrar förutsättningarna. Den kraftiga utveckling av den datoriserade informationstekniken under senare delen av 1990-talet har givit nya möjligheter att utnyttja denna tredje metod, både för information inom och mellan myndigheterna men också gentemot allmänheten via Internet. Vid branden i Göteborg visade sig denna typ av information framför allt ha stor betydelse för kontakt mellan katastrofsamordningsgruppen vid Gårda brandstation och stadsdelarnas krisgrupper och krisjourer.

Som nedan framgår sökte anhöriga i inledningsskedet främst information och kunskap vid olika samlingsplatser, i första hand sjukhusen dit skadade och omkomna förts, men även vid olycksplatsen och hos etniska gruppers föreningar och trossamfund. Hammarkullens kyrka kom

att spela en central roll. Senare kom de anhöriga i kontakt med de lokala krisjourerna. Räddningstjänsten hade ett begränsat antal kontakter från enskilda, medan SOS Alarm initialt fick ta emot en rad samtal från oroliga anhöriga. För polisens del resulterade identifieringsarbetet i intensiva kontakter med de omkomnas familjer. Detta är knappast en ordinär informationssituation för polisen då deras huvudsakliga kanal vid olyckor är medierna (förutom vid dödsfall).

Vid efterbearbetningen av olyckan under de följande veckorna ändrades myndigheternas kontaktförhållande. Polisen inbjöd till informationsmöten först för representanter för etniska grupper och sedan med anhöriga. Tillsammans med räddningstjänsten och sjukvården deltog man i en omfattande kontakt- och informationsverksamhet, främst i skolorna.

8.2. Informationsarbetet de första timmarna

8.2.1 Larm och utlarmning

Första larmet om olyckan kom klockan 23.42 från en mobiltelefon inifrån brandlokalen. 23.45 larmades den första brandstyrkan vid närmaste brandstation. Polisens ledningscentral larmades klockan 23.47 samtidigt med de första ambulanserna. Två minuter senare gavs s.k. stort larm på (huvudbrandstationen) Gårda. Ytterligare en minut senare informeras sjukhusen om att en större olycka inträffat med många skadade. En första sjukvårdsgrupp (ambulans med läkare och sjuksköterska) larmas kl. 23.52. När den åker från Östra sjukhuset möter man de första skadade som anlände både i ambulans, taxi och privatbilar. Larmförloppet har tidigare redovisats i kapitel 3.

Under den följande halvannan timmen från första larmet tog SOS Alarm emot 110 samtal som rörde branden, till en början larm, men sedan huvudsakligen samtal från anhöriga och andra berörda som bl.a. önskade få besked om var närstående ungdomar som förmodades ha varit med på diskoteket befann sig och vart man skulle bege sig i sökandet efter sina ungdomar.

Vakthavande poliskommissarie på länspolisen anländer till olycksplatsen kl. 00.10 för att ta över som insatschef från den första polispatrullen. Befälen från såväl polisen som räddningstjänsten kom under natten, utöver ledning av det operativa arbetet, i intensiv kontakt med ungdomar som varit med om branden men klarat sig ur lokalen. Denna kontakt beskrivs av intervjuade aktörer som delvis mycket aggressiv från ungdomarnas sida, vilka i ett antal fall inte kunde acceptera formerna för det räddningsarbete som genomfördes. Vissa ungdomar kritiserade vad de ansåg vara otillräcklig ambition från lednings- och räddningspersonalen. Polisen fick vid några tillfällen använda våld. Flera av dem deltog dock enligt polisen i räddningsarbetet på ett föredömligt sätt.

8.2.2 Organisering

Vid midnatt stod olyckans omfattning någorlunda klar. ”En bild började skapas av att en enorm olycka hade hänt med många skadade och döda” (Räddningstjänsten 1998:6). Räddningstjänsten började formera en särskild stab för olyckan, i linje med sin katastrofplanering. Räddningschefen larmades klockan 00.15. I utredningens intervju med honom säger han att han förstod på den uppringande kollegans röst och sätt att uttrycka sig att det gällde en mycket allvarlig händelse. Han bor i närheten och var på plats efter 5-10 minuter. Då larmades stadsdirektören eftersom man konstaterade att det fanns grund för att starta katastrofsystemet. På resan in till stan ringde stadsdirektören upp kommunstyrelsens ordförande och bad honom hålla sig beredd.

En räddningsledare (som varit s.k. räddningschef i beredskap) anlände till brandplatsen kl. 00.16 (avlöste vakthavande brandingenjör som räddningsledare). Han rapporterade om kaos på skadeplatsen och brist på poliser och sjukvårds- och transportresurser.

Högsta beredskap, röd beredskap, infördes vid räddningstjänsten klockan 00.30. Det rådde nu ingen tvekan om att denna beredskapsnivå nu skulle införas, men olyckans omfattning var ännu inte känd – flera inblandade aktörer säger att de då inte hade vidden klar för sig. En rapport från olycksplatsen angav vid denna tidpunkt att antalet omkomna var 5-6 personer och att de skadade uppgick till 50 personer. Räddningschefen uppger att han insåg storleken på olyckan när en ny rapport meddelade att det låg 15 döda ungdomar utanför byggnaden. Det stod snart klart att det uteslutande gällde ungdomar. Däremot var den etniska bilden ännu tämligen oklar i staberna vid Gårda. För det operativa räddningsarbetet anses det av ansvariga aktörer dock inte ha haft någon betydelse.

Räddningschefen tog kl. 00.45 ett s.k. inriktningsbeslut om insatsen som – förutom att återställa den operativa räddningsberedskapen i regionen för kunna hantera andra eventuella bränder – innebar dels en prioritering på information och mediekontakter, dels förberedelser för krishantering och debriefing av återvändande brand- och ambulanspersonal.

Katastrofsamordningsgruppen började kallas till tjänstgöring (enligt räddningstjänstens rutiner i sådana här beredskapslägen) en dryg timme efter första brandlarmet, med början ungefär kl. 00.45-00.50. Informationsstaben började inkallas samtidigt.

Stadsdirektören anlände därefter till Gårda. Efter att ha blivit insatt i olycksläget så långt det var känt ringde han kommunstyrelsens ordförande med uppmaning att bege sig dit. Kommunens informationsdirektör kom ungefär samtidigt och hade under inresan larmat Sveriges Radios chef i Göteborg samt SVT2/Västnytt. SVT2 var dock redan underrättad på annat sätt. Något senare anlände de första ledamöterna i katastrofsam-

ordningen, förutom de redan nämnda bl.a. två tekniska chefer. De dittills anlända i gruppen insåg vid denna tidpunkt att branden inte stämde med det scenario som katastrofplanen främst berör, dvs. en krishändelse av infrastrukturell karaktär, varför man beslutade sig för att inte fortsätta inkallandet av aktörer från tekniska verk. Man kallade i stället bl.a. några biträdande stadsdirektörer, fyra funktionärer med stadsdelskompetens och chefen för kommunens krisjoursverksamhet. Cirka 10 personer inkallades. Under natten – och den följande helgen – hölls sedan ett rullande tjänstgöringsschema där gruppen ständigt bestod av sju till åtta personer.

PKL-gruppen (psykosocial katastrofledning) på Östra sjukhuset kallades strax före klockan 01.00. Senare inkallades motsvarande grupper vid de två övriga sjukhusen. PKL-grupperna mobiliserade i sin tur den personal som fanns listad i PKL-team för tjänstgöring vid katastrofer.

Den informatör på sjukhussidan som hade pressjour denna natt blev uppringd av ett par sjukhusväxlar klockan 01.15. Hon kontaktade sjukvårdens informationsdirektör som såg till att alla tre sjukhusen bemannades med informatörer. Chefen för sjukvårdens beredskapsenhet larmades vid 01.30-tiden. Hon begav sig först till Sahlgrenska och sedan till Gårda brandstation.

Utöver polisens organisering av olycksplatsinsatser, ordningshållande vid sjukhusen och dödsfallsidentifiering inkallades ett tiotal informatörer till polishuset (polismän med särskild utbildning för informativa uppgifter i samband med större händelser). Deras roll var i första hand att besvara telefonsamtal. Särskilda telefonlinjer inrättades i detta syfte. Intervjuade polisaktörer menar att deras organisering överhuvud taget fungerade mycket bra, ”den var klockren” för att referera en av aktörerna.

Kommunstyrelsens ordförande anlände till Gårda omkring kl 01.20 och orienterades om läget.

Runt klockan 01.30 inleddes organiseringen av det lokala katastrofarbetet. Stadsdirektören ringde de 21 stadsdelscheferna med hjälp av ett par medlemmar i katastrofsamordningsgruppen. Ordern var att man ska hålla sig vaken och vara beredd på nya order samt att larma sina socialoch krisenheter med samma uppmaning. Den första lokala katastrofledningen var samlad en halvtimme senare.

Strax efter klockan 02.00 rapporterades från olycksplatsen att branden var släckt. Sammanlagt 213 skadade ungdomar hade förts till de tre sjukhusen. Några med svåra brännskador transporterades vidare för vård på sjukhus i Linköping, Malmö och Uppsala samt till Bergen i Norge. Enligt sjukvården följde den medicinska behandlingen existerande planer och kunde genomföras utan problem eller fördröjningar. De döda som samlats i en lokal intill brandlokalen transporterades till bårhuset på Sahlgrenska sjukhuset.

8.2.3 Inledande kontakter med medier och anhöriga

Räddningsledaren på brandplatsen lämnade en del förhandsinformation till de journalister som redan fanns på plats. Sedan han fått någorlunda insikt om olyckans omfattning och komplexitet bestämde han sig dock för att hänvisa medierna till kommande informationsgivning på Gårda.

De första journalisterna hade anlänt vid tolvslaget (en fotograf från Aftonbladet samt en reporter och fotograf från Göteborgs-Tidnigen). Kvart över tolv fanns tre medier på plats med reportrar, förutom AB och GT även Göteborgs-Posten). Strax därefter infann sig en frilansfilmare med kontakter till Västnytt. Journalisternas första kontakt med berörda myndigheter riktade sig naturligen mot de två befälspersonerna dvs. polisens insatschef och något senare räddningstjänstens räddningsledare.

Det tumultartade händelseförloppet – och de intensiva och skrämmande upplevelserna som delvis tog över yrkesrollen – bidrog sannolikt också till att journalisterna inte hade så stort behov av traditionell myndighetsinformation i detta läge. De såg ju ett stort antal döda och skadade.

Till brandplatsen kom snabbt många anhöriga som sökte efter sina ungdomar och försökte hjälpa dem som skadats. Anhöriga började även samlas vid sjukhusen redan strax efter midnatt. Då de i många fall saknade information om vart de skadade förts åkte många av dem runt till de olika sjukhusen (Sahlgrenska, Östra sjukhuset, Mölndals sjukhus och även Kungälvs sjukhus). En bidragande orsak till denna snabba ansamling av anhöriga – jämfört med stora olyckor tidigare – var den utbredda användningen av mobiltelefoner. De hade fått larm från ungdomar genom deras mobiltelefoner från brandplatsen.

I detta läge var sjukhusen okunniga om brandens omfattning och konsekvenser, vilken gjorde dem oförberedda på det uppkomna trycket, inte bara från inkomna skadade utan också från anhöriga och andra berörda. Sjukhusen kunde inte i tid formera en lämplig mottagning och informationsgivning. De funktionärer, inklusive en informatör, som sedan skulle få huvudansvar för att hantera situationen fanns på plats vid 02.00-tiden.

När funktionärerna inträtt i sina roller var trycket mot och inom ett antal entréer så stort att man hade stora svårigheter att organisera verksamheten rationellt. Kraven från anhöriga att få redan på om deras barn fanns på det specifika sjukhuset och i vilket skick var så påträngande att man fick improvisera. Dessutom var kommunikationen från brandplatsen otillräcklig för sjukvårdsarbetet, då man saknade en riktig ledningsläkarfunktion där.

Redan på brandplatsen och tidigt på sjukhusen, särskilt Sahlgrenska sjukhuset, försökte enskilda stödja och trösta drabbade ungdomar och anhöriga. Representanter för Röda korset och föreningen Praxis La Familia gav sådant stöd till drabbade och råd till sjukvårdspersonal om bl.a. de

drabbades bakgrund och religion. Tidigt sökte sig också tolkar och andra resurspersoner spontant till sjukhusen.

Förutom till SOS Alarm ringde en del anhöriga och berörda även till räddningstjänsten. I detta läge gällde det främst för de svarande funktionärerna att ge besked om aktuella telefonnummer till sjukhusen. Räddningstjänstens egen stab gav vidare upplysningar av operativ och teknisk natur till främst medier.

8.2.4 Informationsarbetet formeras

Katastrofsamordningsgruppens ledamöter fanns till största delen på plats på Gårda brandstation omkring 01.30. Informationsstaben kallades nu in i sin helhet. Från ungefär klockan 02.00 fanns fem funktionärer i denna stab på plats. Det var första gången gruppen ”aktiverats skarpt” för att citera en av aktörerna, vilket bl.a. innebar att dess utrustning inte var testad och att man hade svårt att få fram rätt programvaror i datorerna.

Därmed var alla de tre planerade katastrofstaberna installerade inklusive räddningstjänstens egen. Enda skillnaden jämfört med planerna var att polisens informationschef pendlade mellan Gårda och polishuset och lät en kollega ingå i staben i stället.

Informationsstaben inriktade inledningsvis sitt arbete mot två typer av insatser. För det första gällde det att organisera pressinformationen. Strategin var att ha gemensamma presskonferenser för alla inblandade parter i stället för att varje myndighet utlyste sådana var för sig. För det andra gällde det att upprätta kontaktvägar för anhöriga till i första hand sjukvårdsinstitutionerna, dvs. att söka sprida telefonnummer, främst via medierna. Dessutom började man utforma ett pressmeddelande med faktauppgifter.

Sjukvårdens pressjour anlände till Östra sjukhuset klockan 01.50. Då fanns det redan några journalister på plats. Efter samråd med läkare beslutades utlysa en första presskonferens till klockan 02.30, vilket meddelades TT (Tidningarnas Telegrambyrå) som kablade ut meddelandet till medierna.

Informationen till medierna spreds i första hand vid de presskonferenser som senare under natten fortlöpande ordnades på Gårda. Spridningen av telefonnummer via medierna fungerade enligt intervjuade myndighetsaktörer tillfredsställande. Medierna förmedlade denna typ av faktainformation på ett ur myndigheternas perspektiv fullgott sätt. I två TV-kanaler rullade aktuella telefonnummer relativt tidigt.

Nummerupplysningen innebar ett omfattande arbete för funktionärerna i informationsstaben. Ytterligare funktionärer fick kallas in och som mest bestod informationsstaben av sju till åtta personer. Ändock angavs ibland felaktiga och inaktuella nummer, bl.a. genom att den lokala etableringen av krisjourer innebar att man på en del håll flyttade verksamheten till större och mer ändamålsenliga lokaler. I vissa fall gick inte ändring-

arna av telefonnummer fram i önskvärd utsträckning. Staben besvarade också samtal från enskilda i den mån räddningstjänstens växel inte hann eller kunde hantera samtalen. Senare på fredagsmorgonen tillkom uppgiften att producera information på kommunens hemsida samt att ge lägesinformation internt inom de kommunala förvaltningarna och då främst för stadsdelarna.

8.2.5 Larm på nationell nivå

Länsstyrelsen och dess jourhavande tjänsteman (vid enheten för civil beredskap) kontaktades klockan 02.05. Samtalet var dock inte avsett som larm utan gällde en förfrågan från katastrofsamordningen om hur den skulle få kontakt med regeringen, då kommunstyrelsens ordförande ansåg att det var läge att informera regeringen. Men formerna för en sådant larmning fanns inte angivna i katastrofplanen. Länsstyrelsen saknade också en given larmväg. Den jourhavande tjänstemannen informerade emellertid länsstyrelsens ledning om händelsen. Bedömningen från myndighetens sida förefaller ha varit att man inte behövde ingripa i de operativa eller samordnande arbetet under olyckans akutskede då de lokala resurserna i Göteborg ansågs tillräckliga. Länsstyrelsen svarade vidare för information senare under fredagen till berörda konsulat.

Vägen till regeringen gick i stället via Räddningsverket som larmades kl. 02.15 från SOS Alarm i Karlstad som i sin tur kontaktats av SOS Alarm i Göteborg. Jourhavande tjänsteman ringde verkets generaldirektör samt mobiliserade dess informationsenhet. Generaldirektören larmade sedan statsrådsberedningen.

Statsrådsberedningen underrättades därmed ungefär kl. 02.30, genom kontakt till beredningens säkerhetsansvarige som därefter meddelade statssekreteraren. Försvarsdepartementet hade dock fått en första indikation om det inträffade genom sin underättelseverksamhet redan en timme tidigare. Flera samtal ägde rum med preciseringar av olika uppgifter. Runt klockan 03.00 var dock såväl statsminister som försvarsminister underrättade. Kommunledningen upplevde att det tog lång tid och att det var komplicerat att nå regeringen och statsministern och fann det märkligt att det saknades organiserade larmkanaler till landets ledning i sådana här katastrofsituationer.

8.3. Informationsarbetet under de första dygnen

8.3.1 Presskonferenser

En första presskonferens hölls på Östra sjukhuset och samlade enbart ett fåtal journalister. Informationen gällde främst antalet skadade, skadeläget för de dittransporterade ungdomarna och hur dessa omhändertagits.

Därefter beslutas i samråd med informationsstaben att alla presskonferenser i fortsättningen skulle förläggas till Gårda brandstation.

Ett första pressmeddelande sändes ut från informationsstaben med upplysningar om katastrofen och dess omfattning samt viktiga telefonnummer. Här annonserades också att krisjourer höll på att inrättas i stadsdelarna. Pressmeddelandet översattes till engelska. En lista på språkkunnigt folk upprättades för kommande tjänstgöringsbehov.

Den första myndighetsgemensamma presskonferensen utlystes till klockan 03.30. Det upplägg man bestämde sig för innebar att en representant från varje myndighet och institution skulle redovisa läget för sin sektor, följt av frågestund och därefter möjlighet för medier att intervjua de olika myndighetsaktörerna. Mötena leddes av räddningschefen. Att man tidigt bestämde sig för detta program var ett resultat av övningar och erfarenheter från några stora evenemang i Göteborg, bl.a. friidrotts-VM 1995. Konferensen hölls i räddningstjänstens taktiksal som kom att bli centrum för presskontakterna under hela helgen. Ännu deltog bara en mindre grupp journalister, uppskattningsvis 10 personer, varav en del kom direkt från Östra sjukhuset.

Presskonferensen fokuserade på själva branden, släcknings och räddningsarbetet och det samlade skadeläget så långt man hade kunskap om detta. Även orsaken till branden kom upp. Härvid yttrade räddningsledaren, som kom till mötet från brandplatsen, att en förklaring kunde vara att branden var anlagd.

Efter detta pressmöte beslöt man sig för att anordna täta presskonferenser för att möta ett växande behov av information. Ett annat skäl var behovet av att med så snabb information som möjligt försöka motverka de rykten som man upplevde började spridas om brandens orsaker.

Medierna ställde krav att få ta del av SOS Alarms bandupptagning av det första larmet. Detta ansågs dock inte möjligt av juridiska och utredningstekniska skäl, vilket skapade diskussion. Medierna ville också träffa räddningspersonal. Orsaken var en viss misstro som uppstått bland journalister efter uttalandena av ungdomar på brandplatsen att personalen inte gjort sitt bästa och stoppat ungdomar som ville rusa tillbaka in i byggnaden för att rädda kamrater. Kravet tillbakavisades med hänvisning till att brandmännen och ambulanspersonalen inte klarade denna konfrontation utan att först genomgå krishantering.

Under natten inkom ett stort antal samtal från utländska medier. En engelskspråkig funktionär krävdes hela tiden och även en fransk tolk behövdes. Utländska mediers önskemål om intervjuer med representanter för räddningtjänsten ordnades efter presskonferensen.

Presskonferenser anordnades sedan kl. 05.00, 06.30 och 09.00. Antalet journalister ökade för varje möte, men det var fortfarande huvudsakligen svenska medier representerade. Vid 9-mötet anlände de första ut-

ländska TV-teamen från Oslo och Köpenhamn. Räddningsarbetet blev av naturliga skäl ett mindre betonat tema, medan främst skadeläget fortsatte att intressera journalisterna, liksom brandens orsaker. Andra frågor gällde lokalen och vem som var fastighetsägare. Även identifieringsarbetet togs upp.

Strategin från informationsstaben var fortfarande att samla medierna till en plats, Gårda brandstation, och att avböja önskemål att skicka representanter till studiosändningar. Polisens insatschef deltog dock i ett antal studioprogram.

Under fredagen gavs presskonferenser kl 12.00 (med bl.a. statsministern och försvarsministern närvarande), 16.00 och 20.00. Dessa presskonferenser var mycket välbesökta, räddningstjänstens taktiksal var fullsatt och vid statsministerns besök fanns uppskattningsvis 120 journalister närvarande. En rad utländska journalister fanns nu på plats, bl.a. TVteam från England och Tyskland. Tolkar inkallades för att ge service åt tysk-, fransk-, italiensk- och spansktalande journalister. Vid den sista presskonferensen för dagen fanns stort behov av stöd till europeiska TVteam samt CNN.

De båda ministrarna hade anlänt på morgonen och hämtats på flygplatsen av bl.a. kommunledningen och representanter för länsstyrelsen. Under dagen besökte de olycksplatsen och Hammarkullens kyrka, där deras besök vållade närmast tumultartade scener med motsättningar mellan en stor presskår och alla sörjande människor som fanns i kyrkan. Det resulterade i att kyrko- och stadsdelsledningarna beslutade att utestänga press från själva kyrkorummet.

Ett par pressmeddelanden sändes ut under fredagen, vilka också översätts till engelska. De innehöll främst fakta om bl a antalet döda och skadade, telefonnummer och tider för pressinformation, men också några korta satser om läget i allmänhet.

Presskonferenserna på Gårda brandstation glesades ut på lördagen till två, kl 12.00 och 17.00. Under söndagen genomfördes ett informationstillfälle kl 17.00. Vid lördagens arrangemang deltog det största pressuppbådet med ett 50-tal utländska medier plus de svenska, varav 14 TVteam. Då det utländska medietrycket blivit mycket stort inrättades simultantolkning i språkgrupper. En av presskonferenserna kombinerades med en resa till olycksplatsen.

Ett stort antal samtal inkom fortfarande från utländska medier i stort sett från hela världen. Önskemål om intervjuer med räddningsledare och andra vittnen från olycksplatsen kunde i stor utsträckning tillmötesgås. Engelsk- och fransktalande informatörer var kontinuerligt placerade i telefontjänst under fredag och lördag.

Under lördagen skrevs ytterligare två pressmeddelanden. Den ena gav vissa sjukvårdsfakta och det andra stadsdelsfakta samt information

om skadeläget. Här anges att det var 19 nationaliteter bland de skadade ungdomarna.

Genomförandet av pressinformationen under de tre helgdygnen bedöms av myndigheternas ansvariga ha fungerat mycket väl. Intervjuer med journalister styrker denna uppfattning.

Vissa relationsproblem fanns dock. Mediernas begäran att få intervjua räddningspersonal tillgodosågs fortfarande inte. Vidare visar vissa myndighetsaktörer i de intervjuer utredningen gjort missnöje med en del medier, främst två svenska TV-kanaler, för att ha sänt ut och inte minst fortsatt att återge uttalandena från brandplatsen av ungdomar som anklagade räddningspersonal för att inte göra sitt yttersta.

Även räddningsverket var kontaktyta för medierna. Under fredagen var upp till åtta tjänstemän sysselsatta med telefonupplysning i första hand gentemot medierna och främst kring brand- och räddningstekniska frågor.

Satsningen på extern information genom främst medierna hade dock enligt flera intervjuade aktörer från både kommunen och polisen nackdelen att den interna informationen inom myndigheterna kom i andra hand.

8.3.2 Stort informationstryck på sjukhusen

Sjukvården och speciellt Sahlgrenska sjukhuset var den del av den offentliga sektor som kom att stå inför de mest intensiva och omfattande kontakterna med allmänheten och enskilda individer under händelsens akutskede – och även fortsättningsvis de tre första dygnen. Stora skaror av anhöriga och andra berörda samlades på sjukhuset för att söka besked om sina ungdomar och annan typ av information. Minst 5.000 personer beräknas ha befunnit sig på sjukhusets område under de tre första dygnen.

Människor samlades främst vid och inom entrélokalerna, akutintaget och bårhuset – dit de omkomna transporterades efter skadetransporterna. Ibland fanns upptill 1.500 personer samtidigt i lokalerna. De församlade bestod dels av direkt drabbade familjer och släktmedlemmar samt kamrater till de döda och skadade ungdomarna, men även personer som bedöms ha svagare samband med branden eller inget samband alls – Sahlgrenska blev en allmän samlingsplats i Göteborg dessa dygn. Då det visade sig i det närmaste omöjligt att sortera de församlade i grad av anhörig- eller kamratskap och då trycket på ingångarna blev mycket stort kom även en del personer att röra sig inom sjukhuset utan särskilda skäl. Den stora anstormningen av anhöriga som krävde besked, ville besöka skadade och identifiera och se de döda skapade delvis tumultartade scener.

I olika lokaler i anslutning till entrén grupperades de PKL-team (psykosociala grupper under den s.k. psykosociala ledningsgruppen) som inkallats. De personalresurser som fanns i beredskapsplaneringen räckte inte till utan man fick mobilisera ytterligare personer med lämplig kompetens (psykologer, kuratorer och socialarbetare m.fl.) både inom sjukvården och från kommunala organ.

Behovet av psykosocialt stöd till ungdomar, anhöriga och andra närstående var mycket stort. Ungdomarna var ofta upprörda och aggressiva. Många hänvisades eller kördes till stöd- och kriscentraler i aktuella stadsdelar. Några bedömdes dock vara i sådana chocktillstånd att de behövde vård.

Representanter för olika organisationer, inte minst etniska grupper, inställde sig spontant eller ombads komma för att medverka i det psykosociala omhändertagandet. Även ett antal präster och motsvarande företrädare för olika trossamfund kom också att tjänstgöra vid främst Sahlgrenska. Till detta kom en bred insats från idrottsföreningen Lundby IF.

Den aula som finns invid entréutrymmena användes för allmän information till anhöriga. Information gavs varannan timme under natten.

Informationsarbetet försvårades genom att faciliteter och utrustning för ändamålet, t.ex. telefonjack, datorer, faxar och kopieringsmaskiner saknades i de lokaler där detta arbete pågick. Funktionärerna tvingades förflytta sig mellan händelsernas centrum och sina ordinarie arbetslokaler för att utföra sådant arbete. Telefonförbindelser monterades dock senare in.

Bristen på lämplig teleutrustning innebar att mobiltelefonen blev den huvudsakliga kontaktformen, mellan enheter, till katastrofsamordningen och informationsstaben på Gårda, till kontaktpunkterna i stadsdelarna och även gentemot medierna. Under larmfasen av händelsen, när exempelvis funktionärerna i de olika staberna åkte in till sjukhusen och Gårda brandstation, utnyttjades i hög grad också mobiltelefoner för att informera om läget, larma ytterligare personal och hålla kontakt med medier.

8.3.2 Stadsdelarnas och frivilligorganisationernas krishantering

Katastrofsamordningsgruppen beslöt runt klockan 02.00 att samtliga stadsdelar skulle inta högsta beredskap. Stadsdelscheferna ringdes ånyo upp med direktiv att mobilisera sin krisverksamhet. Denna rundringning tog cirka en timme.

Enligt katastrofplanen ska stadsdelarnas krisgrupper (dvs. den lokala krisledningen) kallas på initiativ av den kommunala jourbyrån i polishuset. I det här fallet blev stadsdelscheferna således istället uppringda direkt av stadsdirektören och ledamöter i katastrofsamordningen, vilket orsakade viss förvirring i något fall.

Stadsdelscheferna sammankallade sina krissamordnare eller krisgrupper som i de undersökta stadsdelarna var på plats mellan klockan 03.00 och 04.00. Enligt givna order motringde krisgrupperna Gårda för att bekräfta att de var igång. Redan när de etablerades började det dyka upp anhöriga som sökte sina ungdomar.

Krisjourer etablerades mellan kl. 04.00 och 05.00 i de mest berörda stadsdelarna, sannolikt även senare i andra stadsdelar. Normalt inrättades de i anslutning till socialkontor och liknande. Även andra lokaler kom till användning som fritidsgårdar, kulturhus, kyrkor m.m. Verksamheten drevs främst av personal från enheter för individ- och familjeomsorg, fritidsgårdar, skolan och BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Medlemmar i frivilliga och ideella organisationer samt etniska krisgrupper medverkade i detta arbete (vilket beskrivs strax nedan). I Lärjedalen flyttade krisgruppen tidigt från förplanerade lokaler till Hammarkullens kyrka vilket föreföll som ett naturligt centrum för områdets krisarbete. Detta medförde vissa kommunikationsproblem till dess att man lyckades få en fax installerad i kyrkan.

Hammarkullens kyrka öppnade på eget initiativ kl. 02.30 och blev mycket intensivt indragen i krisarbetet, då kyrkan blev en samlingsplats för många människor som sökte gemenskap. Kyrkan fylldes snabbt av sörjande ungdomar varav en del sedan kom att övernatta i lokalerna flera dygn. Minst 500 personer uppskattas ha befunnit sig i lokalerna. Kyrkan blev även en viktig informationspunkt där det fortlöpande gavs information vid ett antal tillfällen under helgen. Ett flertal andra kyrkor medverkade också i informations- och krisbearbetningsarbetet lokalt. Flera av dem ingår som en förutsatt resurs i stadsdelarnas katastrofplaner.

Även ett antal etniska grupper startade eget krisarbete. En muslimsk krisgrupp startade sin verksamhet i Hammarkullens kyrka men flyttade över till Hammarkulleskolan. Krisgruppen besökte drabbade familjer och sammanträffade med ungdomar där man bl.a. försökte dämpa deras upprörda känslor och övertyga dem om att rykten som spridits i medier om att branden var anlagd inte hade någon grund. Imamer bidrog vid sjukhusen med att medla mellan drabbade och sjukhuspersonal och medverkade vid identifieringar och religiösa ceremonier såsom tvagning. Inom krisgruppen samarbetade olika muslimska församlingar och föreningar, bl.a. turkiska och bosniska och albanska föreningar samt sunnicentret och kvinnoföreningar. Gruppen arrangerade senare genom fem imamer begravningen i Billdal.

I samarbete mellan skilda iranska föreningar och enskilda bildades också en iransk krisgrupp. Den stödde drabbade familjer inte enbart med iransk bakgrund, arrangerade senare begravningen på Kvibergs kyrkogård och stod bakom en minnesstund i Scandinavium.

Även en somalisk krisgrupp bildades och fick en lokal i Hammarkullen. Den arbetade med stöd till anhöriga, hjälp med identifiering och

sökande efter skadade. Man såg det också som en uppgift att försöka förklara för föräldrarna hur svenska myndigheter och sjukvård arbetar. Syrianska kyrkan hade vidare en krisgrupp.

Sammanlagt upprättades ett 70-tal kris- och stödcentraler i stadsdelarna. Vid stödcentralerna tog man emot anhöriga och ungdomar, såg till att de fick mat, dryck, vila och medmänskligt stöd.

Direktiven från katastrofsamordningen innebar en balansgång mellan att krisarbetet skulle etableras så brett att ingen drabbad saknade stöd och att samtidigt inte tränga sig på. Detta kan jämföras med uppgifter från flera anhöriga att de vare sig fått information eller någon hjälp (se kapitel 9). Det fanns fler skäl till kravet på bred lokal mobilisering än att ge snabbt stöd till drabbade familjer. Ett annat skäl var oron för att många ungdomar skulle samlas i centrum och skapa ”tillskottshändelser” av mer våldsamt slag som resultat av de olika rykten som spreds kring branden om rasistdåd etc.

I en av de undersökta stadsdelarna ansåg man emellertid att det inte fanns behov för sådan verksamhet, då inga ungdomar från området deltog i festen. Huruvida fler stadsdelar som var mindre berörda följde samma linje har inte undersökts av utredningen. När det gäller graden av etablering av krisjourer hade katastrofsamordningen på Gårda brandstation en annan bild av läget. Man hade där uppfattningen att krisjoursverksamhet mobiliserades i samtliga stadsdelar under natten, medan minst en och möjligen flera stadsdelar förefaller ha tagit mer pragmatiska och lokalt anpassade beslut.

Krisgrupperna stod i kontakt med kommunens krissamordningsgrupp i Gårda via främst fax och e-post men även telefon. Dessa informationskanaler upplevs ha fungerat väl. Däremot hade man i någon av de undersökta stadsdelarna problem med att få ut information om sina krisjourer i medierna trots upprepade försök. Under morgonen och förmiddagen fortsatte man att kalla in personal och upprätta kanaler till bl.a. vårdcentraler, BUP, vuxenpsykiatrin, kyrkan, ungdomshälsan m.m.

Arbetet under fredagen och helgen gick för de lokala stadsdelsledningarna i huvudsak ut på att övervaka krisjoursverksamheten, finnas till hands i kontakten med anhöriga, hålla samband med bl.a. vårdcentraler och sjukhus, och – efter hand som listor på omkomna kom – informera om dessa. Man fick under fredagen dessutom planera om och ställa in aktiviteter i stadsdelarna som kunde upplevas som stötande. Under helgen fortsatte man att hålla skolor, fritidsgårdar och övriga samlingsplatser öppna. Det huvudsakliga arbetet bestod fortfarande i att hjälpa anhöriga med information och myndighetskontakter, främst med sjukhusen, fram till söndagen då de slutgiltiga listorna på omkomna offentliggjordes.

Kontakten med medierna bestod under denna första fas mest av samtal från journalister som sökte information. Kontaktproblemen med medierna i Hammarkullens kyrka har beskrivits ovan. Man såg heller

inte medierna som någon viktigt informationskälla för egen del, då informationen från Gårda till stadsdelsförvaltningarna upplevdes fungera väl, förutom under de tidigaste timmarna på fredagsnatten då kommunikationssystemen inte kommit igång.

Under söndagen planerades för skolstarten på måndagen och de extraresurser i form av personal som skulle behövas på de olika skolorna.

Sammanfattningsvis uppstod tre stora samlingsplatser för drabbade, anhöriga och andra berörda – själva olycksplatsen, Hammarkullens kyrka och Sahlgrenska sjukhuset. Många människor hade behov av att sörja och söka hantera sin kris i mer kollektiva former. Det innebar också att krisjourerna hade stor variation i antalet besök, i vissa stadsdelar var besöken mycket få. Bedömningen från kommunala aktörer är att stadsdelarnas krisarbete fungerat mycket bra och att en decentraliserat kommunal organisation haft stora fördelar vid denna typ av händelse, inte minst med tanke på hur snabbt krisarbetet kom igång lokalt.

I detta sammanhang bör påpekas de skillnader som fanns i de anhörigas användning av och syn på informations-, kontakt- och stödkanaler jämfört med myndighetssfären. Myndigheterna har planerat enligt en svensk organiseringskultur som innebär att man inrättar stödfunktioner på offentliga platser till vilka människor förväntas söka sig. Många invandrare valde dock i stället att söka sig till sina föreningar, kyrkor och deras företrädare och de krisgrupper som redan fanns där eller som etablerades vid olyckan.

Försvaret bidrog genom Marinkommando Väst till att hjälpa krisgrupper genom att sända förnödenheter av olika slag, såsom ett stort antal filtar och madrasser samt 9300 portioner dryck och bröd och 1600 portioner mat, under drygt en vecka från fredag kväll. Dessa förnödenheter levererades till olycksplatsen, Blå stället och Hammarkullens kyrka och skola. För utspisning stod hemvärnet. Leveranser pågick fram till den nionde november. Försvaret svarade också för flygtransporter av brännskadade ungdomar samt för krishantering och debriefing av sjukvårdens personal.

8.3.4 Identifiering och underrättelse

Identifieringsarbetet startades av polisen på brandplatsen. Uppgifter om omkomna och saknade ungdomar togs också emot av sjukvårdspersonal under natten. Anhöriga uppger att de lämnade uppgifter om sina barn vid flera tillfällen såväl hos polisen som på sjukhusen.

I och med att de döda samlats i bårhuset vid Sahlgrenska flyttade polisen så småningom över sitt arbetet med identifiering dit efter att initialt ha utfört det i polishuset där det brukar ske. Tre rum inrättades för identifiering och anhörigas avsked. De omkomnas föremål samlades i en särskild lokal där de anhöriga kunde bese dem. Sjukhuset erbjöd stöd

från kuratorer och socialarbetare i anslutning till visningarna av de omkomna.

Många anhöriga samlades här för att övervara detta arbete och det uppstod köer till identifieringsrummen. Arbetet försvårades enligt polisen bland annat av att flera av de omkomna saknade legitimationshandlingar och exempelvis hade annan klädsel och hårfärg än föräldrarna uppgav. När identifieringen var klar besöktes de anhöriga i allmänhet av en representant för polisen, oftast tillsammans med en präst.

Polisens system för identifiering mötte krav på andra former och snabbare förfarande, ibland i förhållandevis tydliga motsättningar. Olika synsätt mellan parterna skapade bland annat problem vad gällde listorna över de omkomna som i enlighet med svenska sekretessregler enbart var till för sjukhusets funktionärer men som i den oordnade situationen kom i andra händer. Desperation, förtvivlan och ilska präglade många anhöriga vilket bl.a. ställde större krav än normalt på kurativa och psykosociala insatser. Alla anhöriga nåddes enligt egna uppgifter inte heller av erbjudandena om sådant stöd.

Ett antal anhöriga hänvisades mellan olika sjukhus och de telefonnummer de uppmanades ringa uppges i vissa fall inte ha fungerat. Anhöriga som inte omedelbart underrättats ombads vänta i hemmen för besked. Under lördagen fanns uppgifter i text-TV som föranledde anhöriga till ännu icke identifierade att samlas i polishuset. Efter lång väntan där hänvisades de vidare till Sahlgrenska sjukhuset.

Under fredagen identifierades 18 omkomna, under lördagen 39 och under söndagen ytterligare tre. De sent identifierade var svårt brända och identifikationen skedde bl a genom analys av tandstatus. Den sist funna flickan upptäcktes på brandplatsen på tisdagen. Två skadade avled på sjukhus, en på söndagen och en på måndagen.

På söndagen offentliggjordes listan på de omkomna (kl. 20.13). Formen är ett pressmeddelande som läggs ut på kommunens hemsida. Åtgärden avviker från sedvanliga regler och rutiner då det är polisen som svarar för denna typ av offentliggörande. Vissa uppgifter gör gällande att det inom polisen fanns andra uppfattningar om när och hur publicering skulle ske. Det framgår av gjorda intervjuer att kommunen hade mer bråttom med att sprida listan till offentligheten än polisen. Från kommunalt håll menade man att listan måste finnas tillgänglig när skolorna började på måndagen så att de där visste i vilka klasser det fanns omkomna ungdomar.

8.3.5 Extra inkallad kommunstyrelse

På fredagsmorgonen beslutades inom katastrofdelegationen att inkalla kommunstyrelsen. Problem uppstod härvidlag att på telefon få tag i en del ledamöter, då flera av dem hade hemligt telefonnummer. Kontakterna med Telia var inte särskilt fruktsamma på denna punkt, operatöre-

rna där var till en början inte benägna att lämna ut numren trots påpekanden om katastrofsituationen, men så småningom utlämnades de dock. Alternativet att Telia själv kopplade fram samtalen förefaller inte ha övervägts.

Kommunstyrelsen sammanträdde kl. 07.00 och fick information om läget samt gav kommunledningen mandat att fatta behövliga beslut i samband med branden. Mötet skedde i vanlig ordning i Börshuset.

Inför sammanträdet började en mobil fas av katastrofsamordningsgruppens arbete. Kommunledningen plus informationsdirektören åkte i taxi från Gårda till Börsen, för att senare besöka bl.a. olycksplatsen och Hammarkullens kyrka. De intervjuade aktörerna menar dock inte att detta försämrade aktions- och beslutskraften på något avgörande sätt. Under resan till kommunstyrelsen författades grunden till ett offentligt uttalanden med bl.a. kondoleanser som styrelsen antog. En rad kontakter skedde per mobiltelefon under resorna.

Styrelsemötet resulterade i ett antal administrativa åtgärder på fredag förmiddag, t.ex. riktlinjer om flaggning och om inställande av arrangemang. ADB-funktionärer kallas in för att lägga upp adressystem för intern datorkommunikation. Problem förelåg dock att datera upp inaktuella telefonlistor för den interna och externa kommunikationen och flera informationsfunktionärer på Gårda ägnade sig uteslutande åt att korrigera nummerangivelser gentemot medierna. Alla stadsdelschefer kallades till Gårda på eftermiddagen där bl.a. anhörigträffar diskuterades.

8.4. Informationsarbetet efter branden

En stor katastrof som branden på Hisingen innebar att sorgen inte bara tog sig uttryck inom drabbade familjer och bland direkt närstående. De tre samlingsplatserna förblev viktiga sorgepunkter. Många sörjande samlades utanför brandlokalen veckorna efter branden och platsen smyckades under lång tid med blommor, bilder och minnen av de omkomna. Flera organisationer fortsatte att fullgöra stödinsatser på platsen. Särskilda minnesstunder anordnades bl.a. i Domkyrkan, i en sporthall i Västra Frölunda samt av enskilda i Scandinavium. Fackeltåg arrangerades bland skolelever. I sorgearbetet deltog det offentliga Sverige. Statsministern förklarade branden som en nationell katastrof.

Den vecka som följde efter allhelgonahelgen 1998 innebar en rad efterhanteringsfrågor för berörda myndigheter. Den medicinska vården av skadade fortsatte på sjukhusen. Polisens identifieringsarbete avslutades i och med att den sista saknade flickan hittats. Polisen insatser koncentrerades därefter till två områden (förutom för- och teknisk undersökning), dels ordningsinsatser i samband med begravningarna, dels möten med anhöriga och representanter för de etniska grupperna.

Räddningstjänsten fortsatte sin krishantering, men startade också ett informationsarbete i skolorna. Myndighetsinsatserna utvecklas i det följande.

8.4.1 Kommunal efteradministration

För kommunens centrala enheter medförde veckan en rad administrativa åtgärder, t.ex. att verkställa operativa beslut som kommunledningen tagit om bl.a. resekostnader, extra bidrag på 20.000 kr till varje familj som drabbats av dödsfall och busstransporter till begravningarna. Stadskansliet och invandrarförvaltningen – de centrala förvaltningar som var mest inblandade i detta arbete – hade en rad kontakter med anhöriga och berörda. Det rörde sig både om kontakter från och till enskilda personer och kontakter med olika etniska grupperingar, kontakter av mycket skiftande slag. För invandrarförvaltningen gällde det också kontakter under de efterföljande dagarna med ett antal organisationer, däribland Makedoniska föreningen. På politisk nivå var branden fortfarande den viktigaste frågan. Kommunstyrelsens ordförande uppger att frågan tog upp nästan hela hans tid under tre veckor efter branden.

I veckan efter branden träffar centrala kommunaktörer dels representanter för invandrarföreningar, dels en grupp ungdomar från olika skolor i syfte att bli mer bekanta med hur dessa upplevde situationen. Intervjuade aktörer noterar skillnader mellan mötena i synen på etniska skillnader och motsättningar. Ungdomarna betonade samhörighet mellan folkgrupperna utan etnisk uppdelning medan representanterna för föreningarna mer framhöll den etniska segregationen i Göteborg och de negativa effekterna av dem.

8.4.2 Ny lokal krisorganisering och stöd i skolorna

På måndagen utsågs en grupp bestående av en representant vardera från de mest berörda stadsdelsförvaltningarna som skulle utarbeta riktlinjer för fortsatt stödarbete för de överlevande. Det förslag som senare presenterades gick ut på att fem stödcentra skulle upprättas. På stadsdelsnivå återupprättades de ordinarie kommunikationsvägarna mellan förvaltningarna och medborgarna så att t.ex. socialtjänstens vanliga funktioner började fungera, en övergång som inte var helt problemfri.

Måndagen inleddes med minnesstunder i alla skolor. Nästan samtliga omkomna och skadade var skolelever. Göteborgs kommuns centrala ledning och många lokala skolledningar bedömde att det fanns ett stort behov dels av information i skolorna, dels av att stödja elever och låta deras känslor komma till uttryck. Eleverna samlades skol- eller klassvis, informerades om det inträffade och erbjöds stödsamtal och andra möjligheter att bearbeta både kollektiv och individuell sorg. Särskilda minnesstunder hölls i en rad skolor. Angeredsgymnasiet som var den

enskilt mest drabbade skolan och även andra skolor ställde stora elevvårdande resurser till förfogande i form av bl.a. psykologer och extra lärare. Skolornas schemaläggning var under en längre tid anpassade efter de stödbehov som fanns på respektive skola.

Räddningstjänsten startade på måndagen ett brett informationsarbete i skolorna av den s.k. Häfa-grupp (Händelsebaserat förebyggande arbete) som sedan ett par år tillbaka finns inom myndigheten som en ordinarie funktion. Den består av åtta personer som åker ut i skolklasser efter upprepade brandtillbud för att informera om brandrisker, brandförlopp och andra brandfrågor. Fram till jullovet 1998 hade Häfa-gruppen besökt 150 klasser med ca 6000 elever och under vintern/våren 1999 ytterligare cirka 50 klasser vintern/ våren 1999. Periodvis genomfördes dessa informationstillfällen tillsammans med polisen. Polisen, i första hand närpoliser, genomförde också i egen regi ett antal sammankomster i skolor och föreningar för efterhandsinformation under hösten.

Stadsdelarnas krisgrupper hade bemanning dygnet runt i början av veckan, men övergick sedan till ett system med bakjour i hemmen på icke kontorstid. Krisjourerna trappade ned sitt öppethållande från att ha ständig bemanning till att endast ha öppet dagtid efterhand som behovet minskade, med början den 9 november.

8.4.3 Pressinformation

På måndagen, då katastrofsamordningsgruppen avslutat sitt arbete på Gårda brandstation, övergick informationsansvaret till respektive myndighet. Kommunen tog över ansvaret att hålla gemensamma presskonferenser. Dessa hölls den följande veckan vanligtvis en gång per dag, vilket ansvariga aktörer bedömer som ”lagom”(ingen motsäger heller detta av tillfrågade journalister). De flesta myndigheter utnyttjade denna form. Polisen uppger således att man planerade att enbart ge ut ett pressmeddelande, men det fungerade inte, utan man kom också att delta i ett antal av kommunens presskonferenser.

8.4.4 Debriefing av personal

Förutom hos räddningstjänsten genomfördes krishantering och debriefing även inom sjukvården och på kommunal nivå främst inom stadsdelsförvaltningarna. All personal som direkt eller indirekt deltagit i arbetet i samband med branden erbjöds sådant stöd. Den kommunala krishanteringen sköttes i huvudsak av egen personal. Ett stort gemensamt möte anordnades dock inledningsvis i Svenska Mässans kongresshall med en norsk krispsykolog som huvudtalare. För krishanteringen inom sjukvården svarade försvaret genom SWEDINT (Sweden International). SWEDINT rekryterade ett 40-tal personer (psykologer m.fl.) från övriga landet som

är specialutbildad för försvarets internationella hjälparbete. Denna debriefing påbörjades den tredje november.

8.4.5 Polisens information till anhöriga

Begravningarna medförde för polisens del, utöver ordinärt ordningsarbete, en rad förhandskontakter med anhöriga och representanter för olika etniska grupper. Perioden därefter tog sig polisens informationsinsatser gentemot dessa i huvudsak två former. I slutet på veckan påbörjades en serie möten med sammanlagt ett 25-tal företrädare för etniska organisationer. Här gavs information om bl.a. förundersökningsarbetet men även om hur räddningsarbetet gått till under olycksnatten. Under den vecka som följde inbjöds samtliga anhöriga till sammanlagt sju möten (med 15-20 personer per gång). De fick samma typ av information, men syftet var också att berätta om hur svenska myndigheter fungerar generellt och vilken ställning myndigheterna har i samhället. En orsak till anordnandet av dessa möten var den misstro som uppstått i vissa invandrarkretsar mot inte minst polisen.

8.4.6 Begravningar, nationella besök och uppdrag

Begravningarna av de omkomna blev i vissa fall stora manifestationer av sörjande, särskilt den muslimskt religiösa begravningen i Billdal och den av främst iranier anordnade mer profana begravningen på Kvibergs kyrkogård. De följdes av uppskattningsvis 5.000 respektive 10.000 sörjande.

Utöver statsministerns besök på lördagen anlände under veckan därefter ytterligare två statsråd till Göteborg, integrationsministern och skolministern, och senare justitieministern. De besökte främst olycksplatsen och sjukhus. I några fall besökte regeringens representanter också enskilda anhöriga och företrädare för etniska grupper.

På lördagen åtta dagar efter branden besökte kungaparet Göteborg. Enligt rutinerna ansvarade länsstyrelsen för programmet som bl a innebar besök vid olycksplatsen och på sjukhus. Ett relativt stort medieuppbåd följde evenemanget och bevakade inte minst besöket på olycksplatsen. Det var dock delvis andra medier än dagspress och TV-nyhetsmedier som nu intresserade sig för frågan.

Den nionde november, tio dagar efter branden, fick länsstyrelsen regeringens uppdrag att samordna informationsinsatserna gentemot anhöriga till avlidna och skadade och att skapa ett forum för diskussion mellan dessa och berörda myndigheter. En arbetsgrupp bildades med myndighetsrepresentanter, men uppdraget utformades i huvudsak som observation av det samlade informationsarbetet. Länsstyrelsen avfattade bl.a. ett brev till samtliga anhöriga om de kontaktmöjligheter som finns tillgängliga.

8.5. Den fortsatta hanteringen hösten 1998 och våren 1999

För information, men också behandling och rådgivning, öppnade kommunen i januari fem stödcentra. Varje stödcentrum är knutet till befintlig ungdomsmottagning. Under våren 1999 hade dock inte alla fem stödfunktionerna börjat fungera fullt ut. Dessa är dock tänkta att på lång sikt, under flera år, arbeta med att hjälpa de drabbade.

Ett samlat kommunalt beslut togs att samtliga anhörigfamiljer till omkomna skulle kontaktas av sina respektive stadsdelsförvaltningar. Formerna för dessa kontakter har varierat mellan stadsdelarna. Några anhöriga uppger att de inte nåtts av kontakter. Det kan till viss del bero på att uppgifter över anhöriga endast upptar en adress. Då föräldrarna är skilda har ibland endast en förälder kontaktats och fått information.

Ett antal föreningar som bedrev aktiviteter tiden efter branden har fått särskilt stöd från Göteborgs fritidsförvaltning.

Polisen och åklagaren samlade alla anhöriga den 4 februari 1999 för information om förundersökningsarbetet och för att meddela att misstanke om brott skulle delges fyra av de ungdomar som varit med om att arrangera festen.

Sista veckan i februari och första i mars inbjöds först anhöriga familjer och sedan berörda ungdomar att besöka brandlokalen. Länsstyrelsen var formell hyrestagare av lokalen. Räddningstjänstens Häfa-grupp medverkade också i dessa visningar. Under vintern/våren genomförde länsstyrelsen vidare ett antal seminarier i olika brandfrågor.

Häfa-gruppen hade också individuella kontakter (familjer) och biträdde ett antal stödenheter i stadsdelarna under vintern 1999.

Anhöriga till omkomna bildade under vintern en förening, Brandoffrens anhöriga (BOA), i vilken den övervägande delen av de omkomnas anhöriga blivit medlemmar. Medlemmarna ger varandra stöd och arbetar för att minnet av de bortgångna hedras. Bl.a. deltar de i ett samarbete med Göteborgs kommun för att skapa ett minnesmärke. Föreningens styrelse blir den normala kontakten med myndigheterna.

9 De närmast drabbades syn på myndigheternas information och bemötande.

Utredningen har som ett syfte att undersöka om informationen och bemötandet skett i sådana former och på ett språk som de drabbade förstått samt om någon form av etnisk särbehandling förekommit. Relativt få synpunkter har förts fram kring detta vid mötena och samtalen med drabbade medan kritiska synpunkter på andra förhållanden varit vanliga och väsentligast för dem. Utredningen har därför funnit det angeläget att behandla denna kritik mot myndigheterna. Det material som redovisas här är således en grund också för de resonemang som förs och de slutsatser som dras i såväl kapitel 10 som 12-13.

Såväl i massmedier som i kontakter med myndigheter har en tydlig misstro bland drabbade kommit till uttryck. Den finns hos både anhöriga och ungdomar och tar sig ofta drastiska uttryck: ”Branden är anlagd men polisen döljer det”. ”Man har inte givit oss någon information därför att vi inte är riktiga svenskar”. Misstron har också mer konkreta inslag. Man undrar varför polisen hindrade ungdomar från att hjälpa till på brandplatsen, varför polisen inte hittade en av kropparna där, varför åklagaren går ut i medierna med påståenden om att många hörda ungdomar ljuger och har rökt hasch.

Utredningen har försökt få en nyanserad och bred bild av de drabbades uppfattningar. Någon fullständig kartläggning av de drabbades erfarenheter och bedömningar har utredningen dock saknat förutsättningar för. Utredningen har mött anhöriga till de omkomna vid ett möte i regi av brandofferföreningen, ett möte med anhöriga till skadade samt ett samrådsmöte med ett tjugotal anhöriga. Vid behov har tolkar anlitats. Samtliga anhöriga till omkomna har tillskrivits och ombetts svara på frågor om bl a vilken information de fått. Till icke svenska medborgare har breven översatts till deras modersmål. Nio brevsvar har inkommit och också lett till telefonkontakter och sammanträffanden med enskilda eller grupper av anhöriga. Utredningen har vidare anordnat två möten med berörda ungdomar från Angeredsgymnasiet, den enskilt mest drabbade skolan, och därefter samrått med dem och andra ungdomar. De direkta kontakterna omfattar drygt 30 anhöriga till omkomna, sex till skadade och ett tiotal ungdomar som var med på brandplatsen. Utredningen har

vidare intervjuat sex representanter för frivilliga krisgrupper eller nyckelpersoner i etniska grupper.

Utredningen har fått en relativt bred kontaktyta till de drabbade. Om de är representativa för hela gruppen kan inte säkert bedömas. De representerar sannolikt inte ett genomsnitt utan snarare de som är särskilt aktiva. Genom intervjuerna med dem och representanterna för de etniska frivilliga grupperna framgår att många anhöriga alltjämt är så drabbade av sin sorg att de inte förmår kontakta myndigheter eller formulera synpunkter på t ex information. Ur den aspekten är de som intervjuats och svarat på brev inte representativa.

De synpunkter som kommit fram vid intervjuer och i brevsvar är relativt kritiska till myndigheternas agerande. Den upprördhet som de drabbade naturligen känner innebär sannolikt att fokus läggs på de negativa erfarenheter och upplevelser man haft vid möten och kontakter med myndigheter. Det är dock värt att observera att det dels avges generellt positiva omdömen, dels ges högt beröm till framförallt de direkta sjukvårdande insatserna.

9.1. Ungdomars syn

Utredningens möten och samtal ger ingen entydig bild. En generellt negativ syn på polisen kan dock noteras även om här finns många nyanser. De mest kategoriska och negativa uppfattningarna om polisen och andra myndigheters agerande har utredningen mött vid samtal med ungdomar som inte varit med på brandplatsen. Ungdomarnas uttalanden präglas alltjämt ofta av upprördhet och ångest över händelsen och förlorade kamrater. En grupp elever med invandrarbakgrund på ett gymnasium i centrala Göteborg planerade att hämnas på ”svennarna” men lugnade sig efter ett möte med representanter för kommunen.

Nästan samtliga ungdomar som utredningen träffat är och betraktar sig som svenskar. De talar normal svenska med något undantag för helt nyanlända. De anser sig inte särbehandlade utifrån etnisk bakgrund. Någon menar dock att om branden drabbat svenskar skulle polis och räddningstjänst agerat annorlunda och satt in mer resurser.

Ungdomarna är i stort positiva till vården på sjukhusen och det bemötande de fått på kris- och stödcentrum.

Den punkt som bland ungdomarna – och alla andra grupper – väcker mest misstro är att orsaken till branden inte blivit klarlagd eller redovisas. Många har här deciderade åsikter, t ex att rasister anlagt branden. De hänvisar till episoder där rasister t ex utanför Östra sjukhuset ropat ”Era svartskallar, nu har vi fått er”. Rykten förs fram som att en bensinbomb skulle exploderat i lokalen eller att högtalarna skulle börjat brinna. Andra ungdomar tillbakavisar ryktena.

Andra inslag som väcker misstro är larmningen och det man uppfattar som lång tid innan räddningstjänsten rycker ut, att räddningstjänsten skyller ifrån sig på att de inringandes svenska skulle varit svår att förstå, att polisen var passiv och i stället för att rädda människor hindrade ungdomarna från att göra det. Flera ungdomar hävdar att polis hindrade dem från att gå in trots att deras kamrater inifrån ropade på hjälp. Någon säger att polisen inte gjorde någonting och att brandmännen bara satt i sina bilar, ”helt stelfrusna”. Andra ungdomar säger att de inte såg mycket av polisen. ”De kunde bara spärra av”.

Att en kropp hittades först på tisdagen efter branden ses av många som bevis på att polisen var slarvig eller likgiltig för de drabbade. ”De gjorde allt fel men vill inte erkänna det”.

Man misstror åklagaren och förundersökningen p g a de uppgifter som läckt ut till massmedier om att ungdomarna ljuger vid förhören och att det skulle förekommit haschrökning. En pojke hävdar att polisen inte tagit hans uppgifter vid förhör på allvar och försökt provocera honom. ”Journalisterna tog mig på allvar, inte poliserna”. En annan av ungdomarna säger att poliserna var justa. Flera ungdomar som skadats vid branden säger i sammanhanget att de överhuvud inte förhörts. De är också kritiska till att arrangörerna gjorts till syndabockar genom att de meddelats misstanke om vållande till annans död innan orsaken till branden kommit fram.

9.2. De anhörigas syn

Uppfattningarna om informationen från myndigheter går isär inom gruppen. Många av de som per brev besvarat frågan anser att informationen varit dålig. Vissa tycker att mötena mellan polis och anhöriggruppen har fungerat väl medan andra anser att den inte gett svar på deras frågor. De svar man fått har man tvingat fram. Kritik riktas också mot brist på stöd och okänsligt bemötande. Någon hävdar att de som invandrare behandlats som andra klassens medborgare. Några andra menar att ”ibland fick invandrarna privilegier, ibland blev de negativt bemötta”.

Flera av de drabbade menar att några av dem behöver tolkhjälp men inte alltid fått det. Många anser att journalister prioriterades före anhöriga. ”De sattes i centrum, inte de drabbade”.

Flertalet av de utredningen intervjuat uttalar förtroende för myndigheterna. På många punkter har man dock kritiska synpunkter och uttrycker misstro. Det är åter framförallt att orsaken till att branden inte redovisats men också att information inte givits var förundersökning står och när besked kan väntas om orsaken. Uttalandet av en räddningsledare på brandnatten att branden var anlagd och den allmänna dementin senare har också väckt misstro. Flera hävdar att polisen känner till orsa-

ken men att den hemligstämplats, vilket en anhörig kopplar ihop med statsministerns besök. Även några anhöriga tror att rasister anlagt branden och uppger att några medelålders män uppehållit sig först i lokalerna, sedan i källaren och i ett förråd i trapphuset där branden skulle ha uppstått.

Många kritiserar räddningsarbetet för långsamhet, passivitet och för brist på resurser, t ex ambulanser och sjukvårdspersonal.

Att en kropp inte hittades förrän fem dagar efter branden och de motsägande uppgifter som då gavs av polisen tolkas som tecken på nonchalans och inkompetens. Till den omkomna flickans föräldrar påstås polisen på lördagen ha sagt att ”Vi silar askan för att hitta en tand eller ett benfragment”. När föräldrarna frågade om de sökte efter dotterns smycken svarade polisen att ”hon till 200 procent inte fanns i lokalen”. På tisdag morgon kontaktas brodern till den omkomna och får beskedet ”Vi har hittat något som kan vara din syster. Det är nästan ingen kropp, bara rester”. Senare meddelar tekniker att kroppen är relativt bibehållen om än svårt bränd och att kläderna är intakta. Brodern tog upp de felaktiga uppgifterna med en annan polistjänsteman som vidgick att fel begåtts och på begäran bad om ursäkt för det. Han ville dock inte gå ut med ursäkten i pressen; ” Jag kan inte stå till svars för vad kollegor säger”.

Föräldrarna har uppfattat festen som nykter och drogfri. De stöder sig då på egna erfarenheter av sina barn men också på de uttalanden som läkare och annan sjukvårdspersonal gjort. De är därför upprörda över uppgifter från bl a åklagaren som återgivits i massmedia om haschrökning som tänkbar orsak till branden, om alkoholförekomst, om ungdomarnas kriminalitet och att ungdomarna ljuger. Många är särskilt kritiska till åklagarens resonemang om en kulturell bakgrund till lögnerna. ”Varför går han ut och smutskastar alla dessa ungdomar?”

Många anhöriga upplevde – av självklara skäl – väntan på att få besked om sina barn som mycket lång. De är ofta starkt kritiska till organisationen av identifieringen av de omkomna och anser att polisen och andra inblandade inte tog tillvara deras egna konkreta uppgifter om barnen. Miljön på Sahlgrenska sjukhuset med massor av människor som ofta var desperata och chockade, få rum för identifiering och visning samt många obehöriga fördröjde identifieringen. Organisationen var till en början dålig hävdar många. Man la t ex ut ett anteckningsblock i aulan för att de anhöriga skulle skriva in sina barns namn och sina telefonnummer m m. Blocket kom sedan inte till användning. De anhöriga omtalar att de vid flera tillfällen dels i polishuset, dels på Sahlgrenska, lämnat samma uppgifter om sina saknade barn både på fredag och lördag. De tycker också att identifieringen borde kunnat gå fortare med tanke på att de lämnat fotografier, uppgifter om kläder och smycken samt tydliga signalement. Bilderna de anhöriga ger av hur de bemötts på

sjukhusen är olika. Många omvittnar att de i kritiska situationer togs om hand mjukt, respektfullt och professionellt medan andra inte kontaktats alls eller mötts av personer som varit formella eller rentav avvisande.

Föräldrar till ännu ej identifierade barn fick på lördagen uppgifter via text-TV att de kunde få besked på polishuset och begav sig då dit. De fick vänta lång tid bl a i slussen till polishuset utan någon kontakt vilket uppfattades som opsykologiskt och illa planerat. Några anser att besked om att deras barn avlidit meddelades okänsligt medan andra tycker att både polis och sjukvård agerade finkänsligt och erbjöd stöd.

Man är upprörd över att bara en vecka efter branden per post få besked att barnbidrag och bostadsbidrag minskat eller upphört därför att ens barn har dött. Också överlämnandet av de rättsmedicinska protokollen som redovisar dödsorsak anser några anhöriga skedde okänsligt. Många är också kritiska till polisens attityd till skadade ungdomar som blivit förhörda; de anser att förhören varit provokativa och rivit upp sår hos ungdomarna. En förälder hävdar att polismannen som förhörde hennes dotter var aggressiv och försökte lägga ord i hennes mun som hon inte sagt.

En familj klagar över att släktingar – en broder – inte fick visum för att komma till begravningen. Invandrarverkets skriftliga motivering var att han hade för avsikt att stanna i Sverige.

9.3. Frivilliga organisationers syn

Utredningen bygger på intervjuer med sex ledare för krisgrupper och/ eller religiösa samfund. De intervjuade anser inte att någon avsiktlig negativ särbehandling på etnisk grund förekommit. Däremot anser de att aktuella myndigheter inte alltid känt till de etniska eller religiösa sedvänjor och tänkesätt som är betydelsefulla i kontakterna med de olika etniska grupperna och t ex vid omhändertagandet av de omkomna.

Flertalet av de intervjuade anser att misstron framförallt finns hos ungdomarna. Situationen på brandplatsen var kaotisk och konfliktfylld. Både ungdomar, poliser och brandmän var chockade vilket skapade en grogrund för rykten och misstro. Ungdomarnas misstro var ett sätt att uttrycka deras upprörda känslor. Ungdomar uttryckte sig ”Det är svenskarna som har dödat oss. Dom har allt, båtar och sommarstugor, och dom dödade oss som fiskar i en burk”. En intervjuad anser att polisen och räddningstjänsten inte kunde hantera ungdomarnas upprörda känslor på brandplatsen.

Några intervjuade såg som sin uppgift att försöka få ungdomar att lita på myndigheterna och deras information. De blev då någon gång både hotade och misstänkliggjorda. En annan intervjuad berättar att han träf-

fat flera landsmän som tror att svenskar ligger bakom branden och som vägrade att tro på uppgiften att tolv etniskt svenska barn omkommit.

Frivilligrepresentanterna anser att endast relativt få av föräldrarna misstror myndigheterna. De som är starkt misstrogna står ofta utanför samhället; är inte delaktiga i dess aktiviteter och är okunniga om det. Misstron kan också bottna i många människors bakgrund och negativa upplevelser av myndigheters agerande i tidigare hemländer och den segregation man upplevt i Sverige. En intervjuad omvittnar att många ur de etniska grupperna fortfarande är ängsliga för att liknande händelser skall inträffa igen; de sätter sig t ex nära utgångar.

Några av de intervjuade bedömer att misstron närs av att polisen lämnat olika uppgifter om orsaken och inte redovisar utredningens läge. ”Allt tyder på att polisen kört fast. Då tycker jag man ska gå ut och säga det”. Misstron har förstärkts av att åklagaren har delgivit arrangörerna av festen misstanke om brott innan den egentliga orsaken redovisats. En intervjuad menar att misstron inom hans grupp – somalier – också förstärktes när en förälder hindrades från att som avtalat tala i TV vid minnesstunden i sporthallen i Slottsskogen. Biskopen gavs istället ordet och därefter avbröts sändningen.

De intervjuade har olika och nyanserade inställningar till mediernas rapportering. Någon är enbart positiv: ”De skrev vad jag sagt men på bättre sätt”. Andra menar att enskilda journalister var påträngande och inte respekterade anhörigas sorg. Flera är kritiska till att massmedierna endast uppmärksammade den muslimska begravningen i Billdal men inte den profana i Kviberg. En intervjuad anser att iranierna blev mycket negativt inställda till medierna när TV lät en mulla med anknytning till den iranska ambassaden representera de döda iranierna och deras anhöriga.

10. Slutsatser om myndigheternas information och bemötande

Myndigheterna har två målgrupper vid en händelse som brandkatastrofen, dels medierna, dels de drabbade och deras anhöriga. Hur informationen formades ur den aspekten är ett förhållande som diskuteras i detta kapitel. Utifrån myndigheternas och de drabbades skilda uppfattningar behandlas frågor om särbehandling förekommit och om bemötandet fungerat väl och med hänsyn till etnisk bakgrund.

10.1. Drabbade och massmedier

Myndigheternas informationsuppgift vid en katastrof som den aktuella är att ge anhöriga och drabbade besked och fakta och att informera allmänheten. Informationen till allmänheten och i viss mån till anhöriga sker främst genom att förse massmedierna med korrekt och adekvat information.

Myndigheterna har således två målgrupper för sin information. De inriktade sig vid branden snabbt på att ge massmedierna tillgängliga fakta och material. Presskonferenser anordnades tidigt och genomfördes i väl planerad samverkan mellan de olika myndigheterna. Också de internationella mediernas önskemål uppfylldes efterhand väl. Myndigheterna är nöjda med organisationen av sina insatser och hur de svarat mot massmediernas önskemål.

Informationen till de anhöriga och berörda ungdomar krävde andra former och resurser. De sökte sig på egen hand till sjukhusen och i mindre antal även till polishuset och brandstationen i Gårda och förväntade sig att snabbt få reda på vad som hänt deras barn och vänner. Under fredagen inrättades aulan på Sahlgrenska sjukhuset till en informationscentral och på morgonen etablerades krisjourer i drabbade stadsdelar. Telefonnummer till olika sjukhus och kris- och stödcentraler förmedlades medan i övrigt de anhöriga hänvisades till att vänta på kontakt från polisens sida.

Enligt utredningens mening bör informationen till de drabbade ha högst prioritet. Vid brandkatastrofen innebar det bl a att när information gavs måste hänsyn tas till de olika etniska grupper som fanns bland de

drabbade. Som framgått av kapitel 9 anser många anhöriga att de inte fick den information de sökte och att tidsutdräkten framförallt för identifieringen var onödigt lång.

Myndigheterna har givetvis ägnat sig åt såväl informationen till anhöriga/drabbade som till massmedierna. Dock synes tyngdpunkten ha legat på att ge massmedierna så snabb och adekvat information som möjligt och att underlätta deras arbete. Det innebar att den direkta informationen till de anhöriga ägnades relativt mindre uppmärksamhet i planering och utformning.

Mot den bakgrunden ter det sig angeläget att myndigheterna överväger hur de skall prioritera huvuduppgiften att ge de av en olycka närmast berörda så snabb och begriplig information som möjligt utan att andra informationsfunktioner negligeras. Sådana överväganden bör också uppmärksamma hur man möter de nya krav på snabbhet och flexibilitet som ställs därför att anhöriga så snabbt får vetskap om att en katastrof inträffat. Informationen måste också utformas med hänsyn till att den svenska befolkningen numera är etniskt mycket blandad.

10.2. Information till massmedier

Polis och räddningstjänst lämnade information redan på brandplatsen till journalister som sökt sig dit. Man utformade tidigt en informationspolicy. I samarbete med övriga berörda myndigheter planerades och genomfördes i räddningstjänstens lokaler i Gårda gemensamma presskonferenser, den första 03.30 på brandnatten. (Sjukvården hade hållit en tidigare, kl 02.30, på Östra sjukhuset.)

Gemensamt samlades resurser bl a språkkunnig personal och tolkar för att serva de internationella massmedierna. Man försåg också såväl svenska som internationella medier med rum och utrustning. Planeringen och konkreta insatser genomfördes snabbt och skickligt.

Utredningen bedömer att myndigheterna gav såväl nationella som internationella massmedier efterfrågad service.

10.3. Information till och bemötande av drabbade

10.3.1 Särbehandling

De drabbade kommer i relativt stor utsträckning från etniska grupper som bor och lever segregerat i det svenska samhället (jämför avsnitt 14.1). Utanförskapet – att inte delta i eller känna någon samhörighet med samhällslivet – är en källa till misstro och negativ uppfattning om myndigheter. Det kan vara en bakgrund till att några av de intervjuade

hävdar att myndigheterna behandlat dem som andra klassens medborgare.

Utredningen har försökt undersöka om någon särbehandling på etnisk grund förekommit. Några konkreta exempel på sådan har inte framkommit i intervjuerna. Det tycks snarast vara så att myndigheterna har varit medvetna om att många av de drabbade hade annan än svensk etnisk bakgrund och därför sökt anpassa informationen till det.

Tolkar inkallades tidigt på brandnatten till sjukhusen och kom i några fall spontant dit. De kom inte bara att fungera som traditionella tolkar utan också som förmedlare av information mellan personal och aktuella grupper. Också andra myndigheter anlitade tolkar vid kontakter med anhöriga om än inte vid alla tillfällen då det hade behövts.

Utredningens slutsats är att särbehandling på etnisk grund inte har förekommit.

10.3.2 Bemötande

Flertalet av de anhöriga, ungdomar och andra berörda som utredningen intervjuat anser att vård och bemötande inom sjukvård och kontakter med social personal präglats av empati och professionalitet. Många berömmer vårdpersonalen på sjukhusen.

Det har dock, som framgår av kapitel 9, framkommit åtskilliga kritiska synpunkter på bemötandet vid olika situationer. Många ungdomar och även anhöriga är starkt kritiska till polisens och i någon mån räddningstjänstens agerande på brandplatsen. Anhöriga upplevde brister i bemötandet vid identifieringen av sina barn. De fick lämna uppgifter flera gånger utan att de togs tillvara. Ett ordnat mottagande saknades till en början. Vid visningar av deras döda barn lämnades några ensamma eller fick enbart ett formellt mottagande. Andra omvittnar att de togs om hand av medkännande och skicklig personal.

Brandkatastrofen var i många avseenden unik. Det stora antalet ungdomar och anhöriga som fanns på brandplatsen samtidigt som räddningsarbetet pågick var något nytt. Också anstormningen av chockade och upprörda anhöriga och ungdomar till sjukhusen kort tid efter olyckan var oväntad.

Polisen och räddningstjänsten hade inte erfarenhet av en olycka med så många döda och skadade och att samtidigt vara omgiven av så många upprivna och förtvivlade människor. De inriktade sig på att utföra sina tilldelade arbetsuppgifter och förmådde då inte alltid att hantera ungdomarnas upprörda känslor. En slutsats blir att polisen bör analysera erfarenheterna från branden och konfrontationerna med ungdomarna och överväga framtida insatser t ex behov av utbildningar.

Varken polis eller sjukvård var beredda på att så många människor kom till sjukhusen. Man hade ingen plan eller erfarenhet hur man skulle

hantera det. Uppkommande problem löstes improviserat och tillfälligt. Insatser gjordes alltefter problem uppstod. Lösningarna blev ofta tillfälliga och behövde ändras vilket ibland ledde till bristande ordning och därmed till missnöje hos de berörda. Med tanke på att man inte förutsett det stora antalet människor synes dock mottagandet ha kommit i gång relativt snabbt. Samtidigt borde det inte varit obekant att en katastrof utlöser en explosiv tillväxt av informationsbehoven, bl a om orsak, konsekvenser och drabbade.

De bilder av skiftande inkännande och smidighet i bemötandet som anhöriga ger visar främst på att de personliga förutsättningarna hos personal varierar vid stora emotionella påfrestningar och stress. Det pekar på behovet hos ledningen av att i krislägen känna sin personal så att man kan sätta in de som är speciellt förmögna att flexibelt och empatiskt arbeta med människor i affekt och chock.

Kommunen beslöt att samtliga anhöriga till omkomna skulle kontaktas. Stadsdelsförvaltningarna fick dock budet att inte tränga sig på. Anhöriga har i några fall angivit att de inte haft några kontakter med kommunen. Några tycker att kontakterna bara varit formella och utan empati medan flertalet vittnar om just empati och respekt. Andra anhöriga efterlyser mer kontakter. De anser också att många drabbade ungdomar mår dåligt och behöver stöd av psykologer och kuratorer eller andra insatser men inte nås av existerande utbud.

Behovet av kontakt och förmågan att ta tillvara erbjudanden om stöd varierar efter det tillstånd av sorg de drabbade befinner sig i. I vissa – tidiga – lägen saknar många förutsättningar att ta till sig hjälp utifrån för att bearbeta ångest och desperation. I andra lägen finns blockeringar som kan hindra kontakter. De personer som kontaktat anhöriga har haft olika förmåga att nå fram till dem och i några fall inte haft den empati och livserfarenhet som krävs för att ett fruktbärande samtal skall kunna inledas.

Utredningen bedömer det som viktigt att de drabbade ungdomarna och anhöriga erbjuds stöd. Det är angeläget att kontakter fortsätter att tas i syfte att erbjuda stödsamtal, bearbetning av trauman men också positiva engagemang och fysiska aktiviteter. Kontaktarbete bör utvecklas så att man respekterar att människor inte vill ha kontakt vid ett visst tillfälle men att man ändå återkommer med nya erbjudanden. Sådana kan också variera med hänsyn till den tid som gått sedan katastrofen. Det är väsentligt att välja kontaktpersonal som har yrkesmässiga kunskaper och personliga egenskaper som gör dem lämpliga för arbetet. Skolorna har ett givet ansvar för att alla berörda – skadade, festdeltagare och syskon etc – får motsvarande erbjudanden.

Många föräldrar till omkomna barn har reagerat med ilska och besvikelse på brev de redan en vecka efter brandkatastrofen fick med besked

att barnbidrag och bostadsbidrag upphört eller sänkts därför att deras barn dött.

Enligt gällande lagstiftning skall bidrag upphöra redan månaden efter ett dödsfall. Försäkringskassan som får uppgifter från riksskatteverket om dödsfallen sände ut meddelanden så snabbt de kunde för att inte utbetalningar skulle ske för ytterligare en månad och då behöva krävas tillbaka. De använde sina standardiserade formulär för meddelandena med ett tillägg att den som så önskade kunde kontakta försäkringskassan. Utredningen anser att de anhörigas reaktion är naturlig. Försäkringskassan borde ha kunnat utforma ett mindre formellt meddelande. Främst väcks dock frågan om tidsgränsen när bidrag skall upphöra eller sänkas är rimlig eller bör förlängas.

10.3.3 Etnisk hänsyn

De drabbade representerar nitton olika etniska grupper. Det ger en bild av den etniska mångfald som kännetecknar Göteborg (se vidare avsnitt 14.1). Utredningens uppfattning är att myndigheterna inte haft en planering för denna mångfald och därför inte nått ut till dem med behövlig information. Bl a saknades en fullgod beredskap att snabbt nå företrädare för de berörda etniska grupperna. Kommunledningen och vissa stadsdelsnämnder samt polisen och sjukvården hade inte så omfattande kännedom om och kontaktvägar till de drabbade etniska grupperna och deras föreningsliv och trossamfund att kontakter omedelbart kunde nås. Man insåg behovet och sökte så småningom vägar dit och upprättade kontakter via initiativ från de etniska grupperna själva och de tjänstemän inom kommunen som hade upparbetade kanaler. De tjänstemännen var dock också relativt okända.

De religiösa (muslimska) begravningarna och minnesstunderna uppmärksammades av myndigheterna och massmedia men inte den mer profana på Kvibergs kyrkogård. Det berodde på en bristande insikt i de drabbades bakgrund som också ledde till att det muslimska religiösa inslaget kom att tillsammans med representanter för det officiella svenska samhället och den svenska statskyrkan dominera vissa minnesstunder. Den första minneshögtiden på lördagen i Domkyrkan fick t ex en inramning, bl a musiken, som bar en traditionell svensk prägel.

Även de etniska medierna var relativt – ibland totalt – okända för myndigheterna. Knappast några kontakter togs till en början med dem. Efter några veckor engagerade sig kommunledningen i sändningar i lokal-TV (Öppna Kanalen). De etniska mediernas arbetsvillkor var också okända för såväl myndigheter som svenska medier.

I sammanhanget kan noteras att frivilliga organisationer, krisgrupper och andra, stod för mycket av informationen till sina etniska grupper. De synes ha förmedlat budskap och fakta från myndigheter på ett nyanserat och ansvarsfullt sätt. Några av dem gjorde ett värdefullt arbete med att

söka påverka ungdomar till en positiv syn på myndigheternas agerande. Ett närmare samarbete med myndigheterna, bl a kommunen och polisen, hade sannolikt gett dem förutsättningar att föra ut en än mer angelägen information till aktuella grupper. I sin tur hade det förutsatt snabba kontaktvägar till dem och en personkännedom hos myndigheterna som inte förelåg.

Del IV

Misstron

11. Misstron mot myndigheterna

”I Göteborg sprids en mängd fakta, rykten och lögner kring branden som väcker misstänksamhet och bitterhet och är på väg att växa till enorma proportioner. Anklagelserna handlar om att polisen agerade för passivt och ointresserat på katastrofplatsen. Att SOS nonchalerade det första nödlarmet eftersom ”den som ringde pratade så dålig svenska”. Att polis och räddningstjänst struntade i att kalla på tillräckligt mycket personal. Att polisen ägnade sig åt att stoppa tonåringar som ville rädda sina kompisar i stället för att göra sitt jobb. Att sjukhusen dröjde med att skicka ambulanser, och när de till slut gjorde det skickade de för få och för lite sjukvårdspersonal.” (ur

GT:s Dokument Brandkatastrofen – extratidning 8/11 1998).

Fanns det någon grund för de rykten som spreds och den misstro som riktades mot myndigheternas insatser under brandkatastrofen? Eller handlade det om illasinnade lögner eller missuppfattningar och okunskap om hur det svenska samhället fungerar?

I kommittédirektiven sägs att ”det finns farhågor att debatten om händelserna i samband med branden öppnar eller fördjupar en klyfta mellan vissa grupper av människor med invandrarbakgrund och samhället i övrigt”.

Det är mot denna bakgrund och av det som i övrigt sägs i kommittédirektiven som utredningen bedömt det angeläget att så långt möjligt försöka klarlägga om och i vad mån det finns någon grund för den kritik och den misstro som riktades mot berörda myndigheter. Hindrades ungdomarna att hjälpa till i räddningsarbetet? Togs larmet inte på allvar av SOS Alarm och Räddningstjänstens Alarmcentral därför att den som ringde talade dålig svenska?

11.1. Utredningens utgångspunkter

Redan några timmar efter branden framförde ungdomar i televisionens och radions sändningar från platsen frän kritik mot polis och räddningspersonal. Polis och räddningspersonal anklagades för att de skulle ha uppträtt passivt och hindrat ungdomarna att hjälpa till i räddningsarbetet (se kap 6).

Den kritik som fördes fram av ungdomarna speglade säkert till en del behovet av att i sorg och förtvivlan rikta anklagelser mot någon som kunde hållas ansvarig för det fruktansvärda och ofattbara som hade hänt.

Kritiken speglade säkert också ungdomarnas vanmakt och vrede över att en kamrat, en flickvän, en bror eller syster dött en onödig och oförskylld död. Men kritiken var också ett uttryck för ungdomarnas egna upplevelser, något de själva höll för sant.

Ungdomarnas kritik mot polisen och räddningspersonalen i direkt anslutning till branden följdes av andra händelser där kritik riktades mot ansvariga myndigheter. Det gällde händelserna i samband med Mona Nahani, vars döda kropp polisen fann först efter fem dygn. Och det gällde exempelvis åklagarmyndighetens delgivande av misstanke mot de fyra ungdomar som arrangerade festen.

Tidningen GT:s skildring i det inledande citatet att det spreds en mängd rykten kring branden och att det fanns en utbredd misstänksamhet och misstro mot myndigheterna ger av allt att döma en korrekt bild av vilka stämningar som rådde i Göteborg efter brandkatastrofen. Att fullt ut besvara om det fanns grund för alla de uppgifter som spreds om myndigheterna eller om det fanns fog för den kritik som riktades mot myndigheterna i medierna är en både svår och omfattande uppgift där utredningen ställs inför flera olika typer av problem.

Det första problemet är uppenbart och har att göra med att det helt enkelt är svårt att på ett säkert sätt ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Bland annat därför att det i stor utsträckning handlar om hur de inblandade uppfattar olika händelser och situationer. I vissa fall går det med hjälp av dokument och intervjuer med de inblandade att avgöra vilka sakförhållanden och faktiska omständigheter som gällt. I andra fall får olika uppfattningar ställas mot varandra och utifrån dessa partsuppfattningar och andra kompletterande uppgifter bedöma vad som framstår som mest rimligt. Och i åter andra fall kan utredningen av olika skäl inte göra någon bedömning av om det finns någon faktisk grund för den kritik som uttalats.

Det andra problemet har att göra med själva händelsen. Branden är den svåraste brandkatastrofen som inträffat i Sverige i modern tid. Det ligger i sakens natur att både myndigheters och enskilda människors insatser under sådana omständigheter lätt kan bli föremål för rykten och lätt kan utsättas för kritik. Att det exempelvis i ett initialt skede finns brister både vad gäller personal och utrustning på en skadeplats är oundvikligt – det torde gälla vid alla större olyckor. Måttstocken för en räddningsinsats framgång blir därför en bedömning av vad som är möjligt under givna omständigheter och det sammanfaller inte alltid med det som vore önskvärt.

Det tredje problemet har att göra med urvalet av rykten eller den kritik som riktats mot berörda myndigheter. Myndigheter kan kritiseras för många olika saker och det går alltid att få fram någon som är kritiskt inställd till en myndighet. Det ligger också i sakens natur.

Utredningen har utgått ifrån två urvalskriterier: Kritiken skall handla om och ta fasta på sådant som berörda myndigheter har ett ansvar för och kritiken skall ha haft en viss omfattning i den allmänna debatten och/eller vara starkt förankrad hos de närmast drabbade. Händelserna i samband med Mona Nahani är ett exempel som både varit uppmärksammat i den allmänna debatten och som ofta och engagerat tagits upp och kritiserats i de samtal utredningen haft med anhöriga till omkomna och skadade. Kritik mot att identifieringen av de omkomna tog lång tid är däremot en fråga som inte fått någon större uppmärksamhet i den allmänna debatten, men som har spelat en mycket stor roll i de kritiska synpunkter som förts fram av de anhöriga.

11.2. Kritiken

Med utgångspunkt ifrån de kritiska synpunkter som framförts i den allmänna debatten och av de närmast drabbade har utredningen försökt klarlägga om och i vad mån det finns någon saklig grund för den misstro som riktats mot berörda myndigheter i fem olika fall.

1. Larmningen – kritik har riktats mot att larmningen inte togs på allvar, att den fördröjdes av språksvårigheter och bristfällig adressangivelse.

2. Räddnings- och sjukvårdsinsatser på brandplatsen – kritik har framförts mot att det rådde brist på utrustning i form filtar och syrgas, brist på brand- och sjukvårdspersonal samt kritik mot personalen för passivitet och initiativlöshet samt att polisen hindrade ungdomar att hjälpa till med att rädda de ungdomar som var kvar i byggnaden.

3. Identifieringen – kritik har framförts av de närmast drabbade mot att identifieringen av de döda och underrättelserna till anhöriga tog för lång tid.

4. Mona Nahani – kritik mot att Mona Nahanis döda kropp inte blev funnen förrän efter fem dygn och att polisen kom med vilseledande uppgifter efter att kroppen upptäcktes

5. Åklagar myndighetens förundersökning – kritik mot att förundersökningen tar för lång tid, att polisen döljer sanningen, att åklagare misstänkliggör (invandrar)ungdomar och har gjort arrangörerna till syndabockar genom att peka ut dem som ansvariga för branden.

11.3. Larmningen

Redan timmarna efter branden framfördes kritik mot att larmningen av räddningstjänsten tog för lång tid och det förekom spekulationer om att en anledning kunde vara att anmälan inte togs på allvar av räddningstjänstens operatör, eftersom den som ringde inte talade svenska.

Den förklaring som framfördes ett flertal gånger i medierna av företrädare för SOS Alarm och räddningstjänsten var att dröjsmålet orsakades av att det i samtalet inte gavs någon klar och tydlig adressangivelse och att denna oklarhet berodde på språksvårigheter. I Dagens Nyheter (1/11 1998) uppger SOS-Alarms representant att ”samtalet var svårt att uppfatta för larmpersonalen … den som ringde talade mycket dålig svenska och förbindelsen var mycket dålig”.

Larmningen är mycket väl dokumenterad genom att all kommunikation i samband med anmälan och utlarmningen finns upptagen på ljudband hos SOS Alarm och hos Räddningstjänsten. Utredningen har tagit del av denna dokumentation.

SOS Alarm larmades klockan 23.42.02 genom ett mobiltelefonsamtal från den brinnande lokalen över nödnummer 112. Den uppringande frågar först retoriskt om han kommit till ”brandkåren, Hisingen” och får då omedelbart frågan: ”Vad är det som brinner då?” från SOS Alarms operatör. ”Det brinner vid Sängjätten, snabbt!” Därefter nämns på operatörens frågor ”Makedoniska föreningen” och ”Backateatern”.

Efter ca 20 sekunder lämnar SOS Alarms operatör (efter gällande instruktion) över samtalet till operatören på räddningstjänstens alarmcentral. Efter ytterligare 20 sekunder där den uppringande och operatören uppenbart först hade svårt att höra varandra svaras återigen på operatörens fråga ”Var då någonstans?”: ”Backateatern, bredvid Sängjätten, Makedoniska föreningen”. I fortsättningen nämns ”Backateatern” och ”Makedoniska föreningen” ytterligare en gång, men efter cirka en minut dör samtalet ut och det blir tyst under långa stunder – både från operatörens sida och från de som ringer upp.

Det tog 3 minuter och 38 sekunder innan Lundby brandstation utlarmades. I vad mån denna utlarmingstid kan betraktas som onormal eller orimligt lång ligger utanför utredningens bedömning. Samtalet ägde bland annat rum med högt bakgrundsljud och skrik och ljudkvalitéen är enligt uppgift bättre på bandupptagningar än under verkliga förhållanden. Det framgår dock av bandupptagningen att det ställdes få uppföljningsfrågor och att det gick lång tid mellan de uppföljningsfrågor som ställdes.

Det tog med andra ord lång tid för räddningstjänstens Alarmcentral att fastställa adressen eller platsen där det brann. Oavsett om utlarmingen kan anses ha tagit onormalt lång tid kan följande konstateras:

(1) Utlarmningen blev inte fördröjd genom bristande platsangivelse.

Mycket tidigt i samtalet nämns ”Sängjätten”, ”Makedoniska föreningen” och ”Backateatern” – och de upprepas ytterligare två gånger under den första minuten. Visserligen nämns inte den korrekta gatuadressen, Herkulesgatan 3 (vilket sannolikt mycket få göteborgare känner till) men ”Backateatern, bredvid Sängjätten” utgör en klar platsangivelse.

(2) Utlarmningen blev inte heller fördröjd av språksvårigheter. Tre olika

personer som fanns inne i den brinnande lokalen förekommer i samtalet. De två första som pratar är svensktalande helt utan brytning och den tredje personen bryter något. Platsangivelserna anges tydligt av samtliga tre, högst och tydligast av den person som har lätt brytning.

(3) Det finns inget som tyder på att samtalet och anmälan inte togs på

allvar därför att den som ringde talade dålig svenska. Skälet till detta är uppenbart. Ingen av de tre som pratade i mobiltelefonen talade dålig svenska. Det finns heller inget i samtalet som i övrigt tyder på att anmälan inte togs på allvar.

Det finns med andra ord inget som styrker de uppgifter som fördes fram i medierna av de larmansvariga om att den som ringde talade dålig svenska och inte heller att adressangivelsen var oklar eller att förbindelsen var dålig.

Skillnaden mellan de ansvarigas uppgifter om det första larmsamtalet och vad som faktiskt sägs i telefonsamtalet kan antingen bero på att de som uttalade sig i medierna inte tagit del av ljudupptagningen eller att de gav felaktiga uppgifter till medierna.

Efter utlarmningen av Lundby brandstation kl 23.45.40 tog det 4 minuter och 10 sekunder för räddningsstyrkan att ta sig till brandplatsen. Den exakta adressangivelsen till brandchefen under framkörningen var visserligen fortfarande oklar, men platsen angavs av operatören till: ”Det är vid Backateatern, Backaplan, Hjalmar Brantingplatsen nånstans”. Att den exakta gatuadressen saknades i detta skede fördröjde därför inte räddningsstyrkans ankomst till brandplatsen.

11.4. Räddningsinsatsen

Den kritik som uppmärksammades mest i medierna var ungdomarnas uttalanden om att de hade hindrats av räddningspersonalen att hjälpa till att dra ut ungdomar som fanns kvar i byggnaden. Men det har även, främst vid utredningens möten med de närmast drabbade riktats en del kritik mot att det inte fanns tillräckligt med brandmän- och sjukvårdsper-

sonal på platsen och att det saknades räddningsutrustning som filtar och syrgas.

De kritiska synpunkterna på räddningsinsatsen kan sammanfattas i tre punkter: (1) brist på räddnings- och sjukvårdspersonal, (2) brist på räddningsutrustning och ambulanser och (3) att polisen uppträdde passivt och hindrade ungdomarnas räddningsinsatser.

11.4.1 Brist på räddnings- och sjukvårdspersonal

Kritiken mot att det fanns för få brandmän och rökdykare och för lite sjukvårdspersonal har i första hand framförts av de ungdomar som själva deltog i räddningsarbetet, men också av anhöriga som fanns på platsen.

Lundby brandstation kom fram till brandplatsen kl 23.49.50. Samtidigt anländer den första polisbilen och ca 5 minuter senare den första ambulansen samtidigt med Gårda brandstation. Något tidigare hade en distriktsläkare på väg till sjukbesök anlänt till platsen (på uppmaning av sjukvårdsupplysningen) för att undersöka vad som hade hänt. I inledningsskedet fick hon i samråd med narkossköterskan på OLA-ambulansen (olycksfallsambulans) ta ansvaret för den medicinska behandlingen på platsen, bland annat riktlinjer för när en behandling inte skulle påbörjas eller när den skulle avslutas. Dessa riktlinjer vidarebefordrades sedan till den övriga ambulanssjukvårdspersonalen.

15 minuter efter utlarmningen fanns 16 brandmän, två släckbilar, två stegbilar, en hävare och fyra ambulanser med ambulanssjukvårdspersonal, en läkare samt ett antal polispatruller på skadeplatsen. Efter ytterligare ca 20 minuter (kl 00.20) fanns Angereds brandstation och en tankbil från Kortedala brandstation på plats liksom en sjukvårdsgrupp med läkarpersonal från Östra sjukhuset.

Senare under natten anlände ytterligare tre brandstationer och sammanlagt deltog under natten 15 ambulanser från Göteborgsregionen i räddningsarbetet. För transport av lindrigt skadade användes taxis, privatbilar och även bussar från lokaltrafiken, som begärdes in av räddningsledningen. Sammanlagt deltog över 100 personer i räddningsinsatsen, varav ca 50 från räddningstjänsten, ca 40 ambulanssjukvårdare och annan medicinsk personal samt ett 20-tal poliser.

Det ligger i sakens natur att mer räddningspersonal, bättre utbildad personal och mer utrustning innebär att en bättre, snabbare och mer omfattande räddningsinsats kan göras. Det torde gälla under de flesta omständigheter intill en viss gräns där ytterligare insatser av resurser är verkningslösa.

På samma sätt ligger det i sakens natur att det vid en sådan omfattande brand som det i detta fall handlar om och en brand som har ett sådant hastigt och explosionsartat förlopp och där ett så stort antal människor är drabbade att det under en räddningsinsats allra första skede råder brist både på utrustning och personal. Det torde vara oundvikligt

vid alla större olyckor. Det tar med nödvändighet en viss tid för att räddningspersonal och räddningsutrustning skall kunna vara på plats och samhällets räddningsorganisation är uppbyggd på ett sådant sätt att alla inte kan, och ofta inte heller bör, vara på plats samtidigt.

Den första åtgärden brandpersonalen vidtog var att resa maskinstege och utskjutsstege mot de fönster som var möjliga att använda för att komma in i byggnaden. Rökdykarna gick via fönstren in i byggnaden och en rökdykare arbetade via trapphuset. Via trapphuset räddade rökdykare med ungdomarnas hjälp ca 40 ungdomar inifrån byggnaden och från dörröppningen, och genom fönstren räddades ca 20 ungdomar.

Enligt räddningstjänstens bedömning hade ett större antal rökdykare i inledningsskedet eller senare inte på något avgörande sätt kunnat påverka räddningsinsatsen, bland annat på grund av brandens utveckling och därför att de vägar genom vilka det gick att ta sig in i byggnaden var starkt begränsade. Användandet av för många rökdykare kan också försvåra räddningsarbetet genom att personalen går i vägen för varandra och på så sätt hindrar en effektiv räddningsinsats.

När det gällde kritiken för brist på sjukvårdspersonal efterlyste den sjukvårdspersonal som fanns på brandplatsen själva på ett mycket tidigt stadium (kl 23.55) ledningsläkare och mer sjukvårdspersonal till brandplatsen. Begäran upprepades till SOS Alarm 00.25 och 00.41.

Enligt uppgift från beredskapsenheten för Västra Götalandsregionen har larmen till SOS Alarm inte nått fram till berörda inom sjukvården. En sjukvårdsgrupp från Sahlgrenska anlände därför först kl 01.25, när endast ett litet fåtal skadade fanns kvar på platsen (från Östra Sjukhuset fanns dock sedan kl 00.20 en sjukvårdsgrupp med läkare). Någon förklaring till att larmen inte nått fram kan inte ges. Beredskapsenheten har därför dragit slutsatsen att rutiner för larmning av bl a ledningsläkare skall ses över (Rapport om katastrofbranden på Hisingen hösten 1998).

Avsaknaden av ledningsläkare (som har specialutbildning för att hantera och leda arbetet vid katatstrofsituationer) innebar inte, som tidigare framgått, att det saknades medicinsk kompetens eller medicinskt ansvariga på skadeplatsen. I vad mån avsaknaden av ledningsläkare och ytterligare sjukvårdspersonal hade betydelse för den medicinska behandlingen ligger utanför utredningens bedömande. Däremot hade avsaknaden av ledningsläkare på platsen rimligen betydelse för ledningen och organiserandet av de sjukvårdande insatserna på brandplatsen. Enligt ansvariga inom sjukvården påverkade det framförallt återrapporteringen till sjukhusen, dvs uppgifter om antalet skadade och vilka förhållanden som rådde på skadeplatsen.

Chefen för regionens beredskapsenhet larmades sent (kl 01.30) och var på plats (efter besök på Sahlgrenska sjukhuset) på Gårda brandstation kl 02.20 då sjukvårdens stabsfunktion upprättades. I vad mån denna sena larmning påverkade de sjukvårdande räddningsinsatserna på brand-

platsen ligger också utanför utredningens bedömande. Enligt chefen för beredskapsenheten hade en tidigare larming av henne med stor säkerhet medfört att ledningsläkare hade funnits på skadeplatsen.

11.4.2 Brist på räddningsutrustning och ambulanser

Kritik har framförts mot att det på brandskadeplatsen rådde brist på syrgas, filtar, sjukvårdsutrustning och vatten för brandbekämpningen.

Asfaltplanen utanför den brinnande byggnaden kunde liknas vid en krigsskadeplats enligt sjukvårdspersonalens beskrivningar. Flera ungdomar fördes ut ur byggnaden men avled senare på den iordningställda uppsamlingsplatsen i anslutning till brandplatsen. Sammanlagt 213 rökskadade och brännskadade ungdomar fanns på skadeplatsen. På uppsamlingsplatsen fanns de som var allvarligast skadade. 150 ungdomar blev senare inlagda på sjukhus.

Vid en så omfattande brand med ett så stort antal skadade och döda är det oundvikligt att det under en räddningsinsats allra första skede råder brist på utrustning. Det gjorde det också vid den brand, som kom att betecknas som den svåraste brandkatastrofen i Sverige i modern tid.

Räddningstjänstens och sjukvårdens rapporter visar att det under det första skedet rådde brist på filtar och sjukvårdsutrustning. Det redovisas också i dokumenten att skadade fick dela på syrgas och turas om att andas i samma mask, eftersom antalet syrgastuber inte stod proportion till antalet skadade. Men räddningstjänstens och sjukvårdens dokumentation av räddningsinsatsen vittnar också om att bristen på sjukvårdsutrustning inte på något avgörande sätt påverkade räddningsarbetet.

Den kritik som förekommit mot att det fanns brist på vatten i inledningsskedet och ett dokumenterat bortfall av vatten på ca en minut kan inte ha påverkat räddningsinsatsen eftersom räddningspersonalen (efter beslut) var inriktad på livräddning och inte primärt på att släcka branden. Att vatten användes sparsamt hade också, enligt uppgift från räddningstjänsten, att göra med att det inte går att använda vatten vid så höga temperaturer eftersom vattnet förångas och kan åstadkomma brännskador på oskyddade kroppsdelar, både på de som befann sig i byggnaden och på brandpersonalen.

Med Lundbystationens utryckning medföljde ingen ambulans. Ambulanser begärdes dock omedelbart av brandbefälet när det kommit till brandplatsen och fått klart för sig brandens omfattning. Det fick de först fick vid ankomsten. Den första ambulansen kom till platsen 5 minuter efter brandstryrkan. Även senare under räddningsinsatsens inledningsskede efterlyste både sjukvårdspersonal och räddningstjänstens personal fler ambulanser till platsen.

Sammantaget användes i räddningsinsatsen 15 ambulanser från Göteborgs stad och dess kranskommuner, varav två s k OLA-ambulanser. Av de 17 tillgängliga ambulanserna i Göteborgsregionen hölls två i re-

serv för andra utryckningar, en i Frölunda och en i Stenungsund. Det innebär, enligt de uppgifter utredningen har kunnat införskaffa, att i princip samtliga ambulanser som fanns tillgängliga i Göteborg med omnejd användes i räddningsarbetet. Vissa ambulanstransporter omfattade upp till sju patienter. Ofta valde ambulanspersonalen att en av dem var kvar på platsen för livräddande insatser, medan den andre körde ambulansen till sjukhuset.

11.4.3 Kritik mot att polisen uppträdde passivt och hindrade ungdomar att hjälpa till

Kritik som uttalats mot att polisen uppträdde passivt och initiativlöst i räddningsarbetet har inte varit lika omfattande eller lika intensiv som när det gäller den kritik som framförts mot att polisen hindrat ungdomar att hjälpa till i räddningsarbetet och hindrat anhöriga att på platsen ta reda på om deras barn eller syskon fanns bland de omkomna eller skadade. De kritiska synpunkterna på polisens, men även räddningstjänstens brandpersonal, fick mycket stor uppmärksamhet under de första timmarnas nyhetsrapportering från brandplatsen.

Polisen har att följa gällande tjänsteföreskrifter och polisens uppgift på brandplatsen var i första hand att upprätthålla ordningen på platsen och bistå räddningspersonalen (genom att upprätta avspärrningar och vidta andra åtgärder för att möjliggöra och underlätta räddnings- och sjukvårdsarbetet på platsen). Brandbefälet på platsen begärde också denna hjälp av polisen. Polisens uppgift var också att inleda registreringen – det första steget i identifieringen av de omkomna.

På skadeplatsen rådde kaos och panik. På asfaltsplanen utanför den brinnande byggnaden låg ett stort antal skadade. Där fanns också hundratals ungdomar som i chocktillstånd och med varierande grad av aggressivitet handgripligt försökte få räddnings- och sjukvårdspersonal att ta hand om omkomna och skadade. Ungdomar som hjälpt till med att (i trapphuset) dra ut skadade i det fria hindrades av polisen att återvända in i trapphuset för att hjälpa till i räddningsarbetet. Polisen gjorde detta på begäran av brandpersonalen som bedömde att fler personer än de själva och de ungdomar som fanns kvar i trapphuset inte skulle underlätta räddningsarbetet. Många anhöriga kom också snart till platsen för att ta reda på om vad som hänt med deras barn.

Mot denna bakgrund är det närmast oundvikligt att det uppstår konfrontationer mellan upprörda ungdomar och oroliga anhöriga och polisen på platsen. Det var polisens uppgift att aktivt bistå sjukvårdspersonal när exempelvis en ungdom inte förstod eller accepterade att kamraten stod utom all hjälp. Det var polisens uppgift, på räddningstjänstens begäran, att hindra ungdomar som försökte ta sig in i byggnaden (med risk för deras eget liv). Och det var polisens uppgift att spärra av skadeplatsen,

vilket innebar att förbipasserande och nyfikna, men även anhöriga, inte tilläts komma in på skadeplatsen.

Med utgångspunkt ifrån den uppgift polisen hade på brandplatsen kan utredningen inte finna någon grund för påståenden att polisen i sin tjänsteutövning skulle ha hindrat ungdomar på ett sådant sätt att räddningsinsatsen blivit lidande. Inte heller att polisen uppträtt passivt mot bakgrund av den uppgift de hade på brandplatsen. Det finns exempelvis dokumenterat att enskilda polismän aktivt deltog i livräddningsarbetet.

Att polisen psykologiskt hade svårt att hantera den mänskligt mycket svåra situationen på brandplatsen och de upprörda ungdomarna och de anhörigas känslor kan emellertid konstateras. I viss mån kan det vara oundvikligt, men det motiverar en diskussion om polisens förutsättningar att möta stora grupper av bl a ungdomar i oväntade krissituationer som brandkatastrofen är ett dramatiskt exempel på.

11.5 Identifiering och underrättelser till anhöriga

Den utdragna identifieringen av de omkomna vid branden är det som främst har upprört de anhöriga. I medierna har denna fråga däremot inte uppmärksammats. En förklaring kan vara att den allmänna uppfattningen var att offren var mycket svårt brända och att det därför var förklarligt att identifieringen var svår och drog ut på tiden. En annan förklaring kan vara att anhöriga i den situation de befann sig i varken hade intresse eller ork att föra fram kritiska synpunkter. Det är troligen därför denna kritik först kommer fram en tid efter händelserna.

De omkomna transporterades under sennatten till Sahlgrenska sjukhuset. På fredagsmorgonen kl 8.00 hade samtliga 59 som omkommit direkt i branden förts till sjukhusets nybyggda bårhus. Polisen överflyttade då också arbetet med identifieringen dit efter att till en början enligt sedvanliga rutiner ha utfört det i polishuset. På sjukhuset inrättades tre rum för identifiering av de omkomna och för anhörigas avsked.

Redan tidigt under natten sökte sig anhöriga och vänner till omkomna och skadade för att söka efter de sina. Under fredag till söndag beräknas antalet besökande ha uppgått till 5 000. Upp till 1 500 peresoner befann sig samtidigt i i lokalerna.

Registreringen är det första steget i identifieringsprocessen och påbörjades av polisen redan på brandplatsen. Den innebär att tillhörigheter och annat som kan ligga till grund för identifieringen registreras. Uppgifter om omkomna och saknade ungdomar togs också emot av sjukvårdspersonal under natten. De framtagna uppgifterna jämförs sedan med de uppgifter som lämnats in om personer som saknas. I de fall då de som saknas är skadade och ligger på sjukhus underrättas de anhöriga direkt. I de fall det handlar om dödsfall överlämnas underlaget först till särskilda handläggare inom polisen för avgörande. Därefter underrättas de anhöriga.

Polismyndigheten avdelade som mest 16 befattningshavare för undersökning av brandplatsen och för identifiering av döda. Den personal som utförde registreringsarbetet och hade till uppgift att jämföra underlaget med uppgifter om saknade uppgick som mest till 25 personer. 35 polismän avsattes som mest för att underrätta anhöriga. Sammanlagt deltog 18 präster vid underrättelserna om dödsfall. Totalt registrerade polisen 253 personer som drabbade av branden och sammanlagt 878 personer gav uppgifter om saknade personer.

Den första underrättelsen ägde rum vid halv elva på fredagen. Efter 24 timmar hade anhöriga till 18 omkomna underrättats av polis och medföljande präst. Under de följande 24 timmarna underrättades anhöriga till 39 omkomna. 48 timmar efter branden hade sammanlagt anhöriga till 57 omkomna underrättas.

Under söndagen – det tredje dygnet efter branden – underrättades anhöriga till tre omkomna. De sist identifierade var svårt brända och identifieringen skedde bl a genom analys av tandstatus. Under tisdagen upptäcktes på brandplatsen och identifierades ytterligare en omkommen. Två skadade avled på sjukhus, en på söndag och en på måndag.

Samtliga skadade var identifierade kl 12.00 på fredagen den 31 oktober.

Enligt polismyndighetens egen bedömning ”genomfördes samtliga identifieringar mycket snabbt” (PM 1998-11-01) och på ett tillfredställande sätt. Det bör dock i detta sammanhang påpekas att även om polismyndigheten anser att identifieringen av de omkomna i branden gått snabbt uppmärksammas i rapporten två flaskhalsar i identifieringsarbetet. Dels analysgruppens arbete, dels patologen på Sahlgrenska sjukhuset. I det första fallet handlade det om att en alltför tung arbetsbörda las på analysgruppen. I det andra fallet uppstod det en fördröjning när polisen infann sig med anhöriga för identifiering, samtidigt som stora grupper av anhöriga infann sig för att ta farväl av avlidna.

De anhörigas uppfattning av hur identifieringen sköttes skiljer sig mycket markant från polisens uppfattning. Många av de anhöriga uppfattade att identifieringen var plågsamt utdragen och tog onödigt lång tid och att det var svårt att få besked från polisen om sina barn. Under den första tiden åkte många föräldrar runt till olika sjukhus eftersom de fått oklara uppgifter om var deras barn befann sig. En stort antal av de anhöriga började redan på förnatten, timmarna efter branden, att samlas i aulan på Sahlgrenska sjukhuset i väntan på besked. Många väntade där oavbrutet upp till två dygn innan de fick besked.

På lördagsförmiddagen kom också anhöriga till polishuset. Många av dem kom enligt uppgift dit efter att nyhetsmedierna, bland annat text-TV, publicerat namnen på de 37 ungdomar som vid den tidpunkten var identifierade och där anhöriga hade underättats av polisen. Föräldrar

och anhöriga till de ungdomar som inte fanns med på listan infann sig därför i polishuset för att få besked om sina barn.

Enligt uppgift från anhöriga fick de vänta lång tid i polishusets stora receptionshall innan någon tog sig an dem. Efter en tid samlade polisen de anhöriga i polishuset hörsal. De anhöriga blev efter flera timmars väntan allt mer upprörda, ilskna och förtvivlade och av polisens dagbok framgår att ”trycket i hörsalen bland de anhöriga börjar bli ohållbart”. Polisen kontaktade då kommunens krissamordnare för att ”om möjligt engagera expertis, utöver präster, som kan ta hand om anhöriga under den tid de befinner sig i hörsalen”.

Många anhöriga har ställt sig frågande till varför identifieringen av deras barn tog så lång tid när de uppfattade att de lämnat polisen så mycket uppgifter om sina barn. Bland annat lämnade ett flertal in fotografier för att underlätta identifieringen. En del anhöriga har därför haft mycket svårt att förstå att identifieringen blev så utdragen, eftersom de vid visningen fann att deras barn inte var så svårt brända som de hade befarat och att ungdomarna därför mycket väl gick att känna igen genom de fotografier som föräldrar och anhöriga hade lämnat till polisen.

Även om varje väntan på besked för en förälder om ens barn finns bland de omkomna i en olycka är plågsam, är det uppenbart att den för ett stort antal föräldrar och anhöriga utdragna identifieringen efter brandkatastrofen blev extra plågsam. De faktiska omständigheterna kring identifieringen och de anhörigas vittnesbörd gör att inte någon annan slutsats kan dras.

Men det innebär inte med nödvändighet att identifieringen kunnat genomföras på ett mer skyndsamt och effektivt men ändå värdigt sätt. Med utgångspunkt ifrån de krav som lagen ställer på sekretess och säkerhet i identifieringsprocessen behöver inte polisens uppfattning om den (som företrädare för polisen själv bedömer) ”rekordsnabba” identifieringen därför vara felaktig.

I grunden handlar det om en intressekonflikt mellan föräldrars och anhörigas legitima behov att omedelbart få reda på vad som hänt deras barn och de krav som ställs inom polis och sjukvård på sekretess och säker identifiering.

Slutsatsen blir att polismyndighetens behov och önskan att följa upparbetade arbetsrutiner och samhällets och lagens krav på sekretess och säkerhet vägde tyngre än föräldrarnas önskan att utan dröjsmål få besked om sina barn. I vad mån detta var en rimlig avvägning kan alltid ifrågasättas i efterhand. Utredningen kan endast konstatera att det var den avvägning som länspolismyndigheten gjorde under brandkatastrofen i Göteborg.

11.6. Mona Nahani

På tisdag förmiddag, fem dygn efter branden, meddelade polisen på en presskonferens att kvarlevorna av Mona Nahani sannolikt hade hittats i den utbrända lokalen. Att polisen inte kunnat finna kroppen i lokalen och polisens motstridande uppgifter gav upphov till mycket omfattande kritik i medierna. Föräldrarna har senare i brev till statsministern ställt krav på att polisens agerande skall granskas och framfört kritik mot att deras oro och beskrivningar inte tagits på allvar av polisen.

Klockan 8 på fredagsmorgonen vaknade en skadad flicka på Mölndals sjukhus och frågade efter Mona. Hon uppgav att hon och hennes bästa kompis varit på festen tillsammans. Polisen inledde efterforskningar. Bland annat genomsökte polisen Mölndals sjukhus och i viss utsträckning även Östra sjukhuset. Dessutom genomfördes draggningar i Kvillebäcken.

Monas far, som vid midnatt kommit till platsen för att hämta Mona från festen, började, när han inte kunde finna Mona, tillsammans med sin familj att leta efter Mona på olika sjukhus och andra platser fram till söndag förmiddag då polisen gav besked om att alla omkomna var identifierade och att Mona inte fanns bland dem. Fadern och vänner till Mona satte även upp affischer på stan där de efterlyste uppgifter om Mona.

De anhöriga frågade enligt uppgift vid upprepade tillfällen under den tid som förflöt om polisen sökt genom lokalen och fick till svar att det var gjort. Det är uteslutet att Monas kvarlevor kan finnas i lokalen uppgav polisen till familjen. Någon särskild efterforskning i syfte att söka efter Monas kvarlevor i lokalen gjordes dock inte av polisen. Lokalen öppnades under fredagen och lördagen bl a för press och för besök av statsministern och integrationsministern.

På söndagskvällen, efter att identifieringen av de omkomna och underrättandet av de anhöriga, uppgav, enligt polisen, två av varandra oberoende vittnen att de sett Mona på olika platser – däribland Mölndals sjukhus. Båda var säkra på att de sett Mona och brodern i familjen fick vara med vid förhören. Enligt uppgift från polisen var ett vittne kusin till Mona. Det var bl a ett av skälen till att vittnesmålen sågs som säkra av polisen. Enligt Monas bror var dock inte vittnet någon kusin, utan en väninna till Monas kamrat samt väninnans moster.

På tisdagsmorgonen hade brodern ett möte med polisen för att gå igenom tips med den ansvarige poliskommissarien. Efter genomgången av tips om den saknade systern får brodern veta av chefen för kriminaljouren att de funnit resterna av en människokropp i den brunna lokalen.

Polisen meddelade strax därefter, på den inledningsvis omtalade presskonferensen, att man funnit kvarlevor i lokalen som troligen kunde vara Mona (brodern hade då ännu inte fått kontakt med och personligen kunnat meddela sina föräldrar). Anledningen till att man inte tidigare

kunnat finna kroppen beskriver polisens representant vid presskonferensen den 3 november på följande vis: ”Och här talar jag då om rester – spillror – som man upptäcker först vid en utomordentlig noggrann kontroll, som jag sa, kvadratcentimeter för kvadratcentimeter”.

Dagen efter dementeras emellertid uppgifterna eftertryckligt av chefen för polisens tekniska rotel: ”Kroppen var hel. Vi – jag – har aldrig sagt att vi kan garantera att det inte finns någon kropp kvar. Men vi hade heller ingen riktig anledning att befara att det skulle finnas någon kropp kvar.”

Det bör i detta sammanhang påpekas att den saknade Mona inte uppmärksammades i medierna förrän polisen meddelade att man funnit flickans kropp, med ett viktigt undantag. Kvällstidningen GT publicerade måndagen den 2 november på tidningens löpsedel, förstasida och mittuppslag uppgifter om den försvunna flickan och ställer frågan ”vad har hänt med Mona?”. Dagen därpå följde tidningen upp med uppmaningen ”Hjälp oss att hitta Mona”. Och på förmiddagen samma dag meddelade alltså polisen att de funnit flickans kropp. Huruvida det finns ett samband mellan GT:s stora engagemang i försvinnandet och att polisen en kort tid därefter finner kroppen har utredningen varken kunnat eller haft anledning att ta ställning till.

Det är emellertid uppenbart att polisen gjorde en felbedömning när de hävdade att det inte kunde finnas någon kropp i den eldhärjade lokalen. Vittnesuppgifterna om att Mona hade setts på Mölndals sjukhus var enligt polisens bedömning trovärdiga och spaningsinsatser gjordes av polisen för att finna Mona. Men vittnesuppgifterna kom fram först på söndagskvällen, tre dygn efter branden. Dessa uppgifter kan därför inte utgöra något skäl till varför polisen inte tidigare valde att söka efter Monas kropp i lokalen.

Det var under detta skede som Monas familj framförallt kände sig kränkt därför att de upplevde att polisen inte tog deras uppgifter på allvar. Monas kamrat hade bevisligen varit på festen tillsammans med Mona. Och Monas pappa hade själv skjutsat henne i bil till festen och avtalat att vid midnatt också hämta henne från festen. Allt tydde ju därför på, enligt de anhöriga, att hon också varit på festen och kunde vara kvar i lokalen.

Monas kropp var mycket svårt bränd och hittades i sittande ställning under ett nedfallet tak och den var mycket svår att upptäcka utan noggrann undersökning. Att polisen inte först fann kroppen är därför förklarligt. Huruvida felbedömningen från polisens sida kan bedömas som förklarlig faller dock utanför utredningens uppdrag och kompetens att bedöma.

Däremot framstår de felaktiga och vilseledande uppgifterna som polisen gav till Monas anhöriga på den första presskonferensen som anmärkningsvärda. Uppgifterna från polisens talesman under den första

presskonferensen kan inte bedömas på något annat sätt än som ett försök att urskulda att polisen inte kunnat finna Mona. Det gav i sin tur näring till den kritik som då riktades och fortfarande riktas mot polisen för att den döljer sanningen om brandorsaken.

Mot denna bakgrund måste utredningens slutsats bli att det i dessa avseenden finns grund för den kritik som riktats mot polisens agerande i Mona-fallet. Den polistalesman som på presskonferensen beskrev polisens insatser för att finna Monas kropp i lokalen och redogjorde för vad som återstod av kroppen hade ingen grund för sina påståenden i polisens eget utredningsmaterial.

Även om chefen för den tekniska roteln dagen efter gav en korrekt bild var skadan redan skedd. De motstridande, och de av många uppfattade visleledande uppgifterna, från polismyndighetens sida gav ytterligare belägg för att allt inte stod rätt till när det gällde polisens sätt att hantera Mona-fallet. Det bidrog och bidrar alltjämt till att nära den misstro som fortfarande finns när det gäller polisens insatser under brandkatastrofen, särskilt hos de många göteborgare med invandrarbakgrund.

11.7. Åklagarmyndighetens förundersökning

Kritiska synpunkter på åklagarmyndighetens förundersökning har i den allmänna debatten och bland anhöriga, för det första, gällt att förundersökningen tar för lång tid, att brandorsaken fortfarande är okänd.

För det andra att åklagaren i början av februari 1999 delgav arrangörerna misstanke om brott. Det gav upphov till omfattande kritik i medierna från bland annat anhöriga och drabbade ungdomar. De uppfattade att åklagarna genom sitt agerande pekade ut syndabockar genom att ge festarrangörna ansvaret för branden.

Och för det tredje har det i den allmänna debatten och från anhöriga framförts kritik mot att chefsåklagaren genom uttalanden i medierna svärtat ned och misstänkliggjort de ungdomar som var på festen.

Kritiken mot att brandorsaken fortfarande är okänd är den fråga som oftast tagits upp i utredningens möten med anhöriga och drabbade ungdomar. För många föräldrar är det den helt överskuggande frågan. De vill ha reda på vad som orsakade branden och få ett svar på frågan varför deras barn skadades eller förlorade livet. De ställer sig framförallt kritiska till att utredningen tar så lång tid och att inga eller oklara besked ges från ansvarigt håll. Föräldrarna menar bl a att man inte kan säga att man inte vet vad som orsakade branden samtidigt som man säger att branden inte är anlagd.

När det gäller denna punkt handlar ungdomarnas kritik mot polis och åklagare oftare om att branden är anlagd och att polisen vet om det men inget säger. Att polisen medvetet döljer sanningen. Nazister och

rasister antas ligga bakom branden och belägg för denna tes finner ungdomarna i de demostrationer som genomfördes av nazister efter branden. Bland annat skall de enligt uppgifter utanför Östra sjukhuset ha ropat: ”Svartskallar, nu har vi fått er”.

Kritiken mot att förundersökningen tar för lång tid, att polisen döljer sanningen och inte ger någon information utgör en viktig bakgrund till den kritik som anhöriga och ungdomar riktade mot åklagarmyndigheten i samband med att de fyra festarrangörerna i början av februari 1999 delgavs misstanke om grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. En vanligt förekommande uppfattning är att åklagare och polis försökt skyla över att utredningen gått i stå genom att utse de fyra arrangörerna som syndabockar. I den allmänna debatten har även kritik riktats mot ärendets hantering och tidpunkten för delgivandet.

Kritiken mot förundersökningsledaren för att han i medierna genom sina uttalanden svärtat ned och misstänkliggjort de ungdomar som varit på festen har i första hand gällt påståenden om att ungdomarna inte infinner sig till förhör, att ungdomarna ljuger i förhören och att det förekom haschmissbruk under festen. Chefsåklagaren har bland annat sagt:

”Det ljugs i utredningen på ett för oss näst intill obegripligt sätt. Det ljugs av pojkar som borde vara jätteödmjuka och tacksamma över att de räddats till livet, det finns lögner som är obegripliga för oss, det finns exempel på sådana som sökt läkarvård på Sahlgrenska för att det var ”häftigt” att komma med i hela det här tragiska utredningsförfarandet, fast man inte led av någonting. Och det ena med det fjärde. Det ljugs oerhört mycket. – En del förklarar det med att de kanske har annat att dölja, andra att det beror på kulturtraditioner och liknande”. (GT 20/2 1999)

I Göteborgsmedier har det efter branden också förekommit tillfällen då kriminellt belastade ungdomar kopplats samman med branden på ett sätt som drabbat festdeltagarna kollektivt. Bland annat en artikel om en ”hjälte” från katastrofbranden som åtalats för rån av en 92-åring: ”Killen finns med i kretsen som bland annat i media har poängterat sina egna insatser under brandnatten, bekräftar en av GT:s källor med god inblick i det digra utredningsarbetet som gjorts efter katastrofen”. Uppgifterna om ”hjälten” bygger som framgår av artikeln på anonyma uppgiftslämnare med god inblick i förundersökningen.

Det ligger utanför utredningens uppdrag och kompetens att ta ställning till den kritik som riktats mot att förundersökningen tagit lång tid och inte kunnat ge några besked om vad som orsakat branden. Det kan nämnas att det inom förundersökningens ram har genomförts ett mycket omfattande brandtekniskt utredningsarbete och att över 1 000 personer har hörts vid närmare 2 000 förhörstillfällen. Det ligger också i sakens natur att utredningen inte heller kan bedöma om det finns någon grund för den kritik som framförts mot att polisen döljer sanningen om orsaken till branden. Huruvida förundersökningen (som sådan) tagit lång tid,

förhört onödigt många personer, döljer sanningen om brandorsaken eller i andra avseenden kan betraktas som bristfällig ligger utanför utredningens uppdrag och kompetens att bedöma.

Vad gäller kritiken mot åklagarens delgivande om misstanke mot festarrangörerna, ärendets hantering och tidpunkten för delgivandet om misstanke kan utredningen enbart konstatera att åklagarmyndigheten har följt lagboken och reglerna i rättegångsbalken. Det åligger åklagaren att delge misstanke om brott om det på goda grunder kan antas att brott förövats. I detta fall att arrangörerna varit oaktsamma. Dels genom att släppa in för många i lokalen, dels genom att inte hålla nödutgången ren från hindrande föremål.

När det gäller tidpunkten för delgivandet har myndigheten gjort bedömningen att kritik kunde uttalats oavsett när man valt att ange arrangörerna misstanke. Hade misstanke delgivits tidigare i direkt anslutning till brandkatastrofen hade det lett till en alltför stark fokusering på arrangörernas ansvar när frågan om vad som orsakade branden var viktigare för förundersökningen. Och att vänta ännu längre än vad chefsåklagaren nu gjort med att delge misstanke om brott när det på goda grunder kan antas att ett brott förövats är tveksamt med hänsyn till rättssäkerheten. Delgivande om misstanke innebär nämligen att arrangörerna får rätt till offentlig försvarare. Utan att gå in på rent juridiska spörsmål måste åklagarmyndigheten mot denna bakgrund bedömas ha gjort en rimlig avvägning av olika intressen.

När det gäller kritiken mot förundersökningsledaren för hans uttalanden i medierna som av anhöriga och andra uppfattats som kränkande är det i sak svårt och på vissa punkter ligger det också utanför utredningens bedömning att avgöra huruvida det finns någon faktisk grund för de uttalanden som gjorts eller avgöra i vad mån uttalanden har förvanskats, överdrivits eller spetsats till av nyhetsmedierna.

Efter uppgiften i medierna från åklagarmyndigheten om att det förekom hasch på ungdomarnas fest och att (vilket var tidningens slutsats) haschrökare kan ha orsakat branden har utredningen tagit del av de rättsmedicinska protokoll som upprättats över de omkomna. Bland de 63 omkomna finns spår av haschisch hos två av de omkomna. Halterna tyder enligt sakkunniga på att de kan ha rökt hasch under de närmast gångna 24 timmarna. Hos tre av de omkomna fanns noterbara alkoholhalter uppmätta. Av resultatet att döma handlade det om en i det närmaste drogfri ungdomsfest, eftersom det knappast finns anledning att tro att de omkomna i detta avseende skulle skilja sig från festdeltagarna i allmänhet.

Eftersom uppfattningen om ungdomarna som kriminellt belastade verkade vara så spridd att den även kom fram under utredningens möten med olika myndigheter har utredningen tagit del av uppgifter i rikspolisregistret. I polisregistret finns inga uppgifter om kriminalitet hos

någon av de 60 omkomna (tre av de omkomna hade inte uppnått straffmyndighetsåldern). Att inte någon av de omkomna förekom i rikspolisregistret betyder självfallet inte att inte andra festdeltagare kan ha varit kriminellt belastade eller att de omkomna ungdomarna överhuvudtaget inte haft med polisen att göra. Men resultatet visar på faran med svepande gruppomdömen – och hur lätt fördomar kan förvandlas till sanningar.

Det mesta talar alltså för att den bild av festen och festdeltagarna som efter branden bland annat framförts i nyhetsmedier av myndighetsrepresentanter inte har någon grund. Men oavsett om det i sak finns grund för uttalandena om festen och festdeltagarna eller om de förvanskats eller spetsats till av journalister har uttalandena såsom de faktiskt presenterats i medierna bidragit till att öka misstron hos anhöriga och ungdomar mot svenska myndigheter i allmänhet och kanske mot polis och åklagare i synnerhet.

12. Misstron mot myndigheterna – sammanfattande slutsatser

I presskommentarerna efter branden kopplades ofta brandkatastrofen i Göteborg samman med två andra traumatiska händelser som det svenska folket upplevt under det senaste årtiondet. Både i nordisk och utländsk press framfördes farhågor på temat att om inte brandorsaken snart och klart kunde fastställas skulle Göteborgsbranden läggas till de frågetecken som kvarstår efter Palmemordet och Estoniakatastrofen.

I detta kapitel skall de allmänna slutsatser redovisas som kan dras med utgångspunkt ifrån den kartläggning som presenterades i det föregående kapitlet.

12.1. Kartläggningen av misstron

Kartläggningen i föregående kapitel visade att förekommit kritik från de närmast drabbade och i den allmänna debatten mot berörda myndigheter både under och efter brandkatastrofen.

Men även om det har förekommit kritik och det har funnits en i vissa avseenden uttalad misstro mot myndigheter hos anhöriga och drabbade ungdomar kan utredningen konstatera ett viktigt resultat. Det har inte förekommit någon negativ särbehandling av de drabbade med utgångspunkt från deras etniska bakgrund. Detta har inte heller förts fram i de samtal utredningen haft med de närmast drabbade.

Utredningen har i sin granskning av naturliga skäl varit inriktad på problem och kritik när det gäller myndigheternas information och bemötande. Men utredningens huvudslutsats är att samhällets och myndigheternas information och bemötande i sin helhet fungerat väl. Detta gäller läkare och sjukvårdspersonal vars bemötande många anhöriga och drabbade ungdomar har omtalat i mycket positiva ordalag. Det gäller i många fall även brandpersonalens och polisens insatser, liksom ansvariga tjänstemän och politiker inom Göteborgs stad.

Med utgångspunkt ifrån de kritiska synpunkter som framförts i den allmänna debatten och av de närmast drabbade har utredningen undersökt om och i vad mån det finns någon grund för den kritik och den misstro som riktats mot berörda myndigheter i fem olika fall

1. I två av fallen har utredningen kommit fram till att funnits grund för den kritik och den misstro som riktats mot berörda myndigheter. Det gäller utlarmningen och polisens agerande när det gäller Mona Nahani. Utredningens slutsatser avser inte primärt kritik mot att utlarmningen tog ovanligt lång tid eller kritik mot att polisen inte fann kroppen eller drog felaktiga slutsatser om vittnesutsagor. Det ligger utanför utredningens uppdrag och kompetens att bedöma. Det som gör att det finns grund för den kritik som riktats mot myndigheterna är att talesmän för berörda organ och myndigheter i efterhand gav vilseledande uppgifter som kan uppfattas vara ägnade åt att skyla över försummelser som gjorts tidigare – att utlarmningen av räddningstjänsten tog ovanligt lång tid och att polisen inte tidigare funnit kroppen.

2. I andra fall som kartlagts kan inte utredningen bedöma och dra slutsatser om det föreligger någon faktisk grund för den kritik och den misstro som riktas mot berörda myndigheter. Det gäller i första hand den kritik som riktats mot förundersökningen. Huruvida förundersökningen tagit lång tid, förhört onödigt många personer, döljer sanningen om brandorsaken eller i andra avseende kan betraktas som bristfällig ligger utanför utredningens uppdrag och kompetens att bedöma.

3. I andra fall är det svårt att dra några entydiga slutsatser eftersom det i stor utsträckning handlar om att bedöma och ta ställning till inblandade parters olika upplevelser och olika tolkningar av samma händelser och situationer. Det är också svårt att dra entydiga slutsatser i de fall det handlar om avvägningar mellan motstridande legitima intressen. Det gäller exempelvis intressekonflikten mellan samhällets och myndigheternas krav på sekretess och säkerhet och den enskilde individens behov och intresse av att omgående få information om de sina. Utredningen har därför svårt att ta ställning till den kritik som riktats mot den som de anhöriga upplevde det, plågsamt utdragna identifieringen av de omkomna. Det gäller också den kritik som riktats mot förundersökningsledaren för hans olika uttalanden i medierna som av anhöriga och andra uppfattats som kränkande. Oavsett om det i det senare fallet kan anses föreligga någon grund för den kritik som riktats mot förundersökningsledaren, har uttalandena såsom de presenterats i medierna starkt bidragit till misstron hos anhöriga och ungdomar.

4. Kartläggningen har också visat att det i vissa fall inte finns någon egentlig grund för den misstro och den kritik som riktats mot myndigheterna. Det gäller de kritiska synpunkter som riktats mot räddningsin-

satsen när det gällde brist på räddnings- och sjukvårdspersonal, brister

på räddningsutrustning och ambulanser och kritik mot polisen för att den uppträdde passivt och hindrade ungdomar att hjälpa till.

Utredningens slutsats innebär inte att den kritik som riktats mot räddningsinsatsen är utan grund eller bygger på ett felaktigt faktaunder-

lag. Det ligger i sakens natur att det vid en omfattande brand med ett snabbt förlopp i inledningsskedet råder brist både på utrustning och personal. Det är oundvikligt. Det torde också vara oundvikligt att det uppstår konfrontationer mellan upprörda och förtvivlade ungdomar och oroliga anhöriga och polisen som har i uppgift att spärra av och upprätthålla ordningen på brandplatsen och hindra ungdomar att ta sig in i den brinnande byggnaden.

En del av de kritiska synpunkter som förts fram grundar sig sannolikt också på feltolkningar från ungdomarnas sida av det som hände på skadeplatsen. Att räddningspersonalen av vissa ungdomar uppfattades som passiva och initiativlösa kan förutom den traumatiska situation som de befann sig i till en del förklaras av missuppfattningar. En person som satt i räddningstjänstens ledningsbil och hade till uppgift att upprätthålla radiokommunikationen med huvudbrandstationen kan mycket väl av ungdomarna ha uppfattats som ambulanssjukvårdare, eftersom räddningstjänstens ledningsbil starkt påminner om en ambulans. I ungdomarnas ögon framstod han som passiv och till slut klarade han inte av trycket från ungdomarna utan engagerade sig i räddningsinsatsen. Det innebar att kontakten med Gårda brandstation under en tid inte kunde upprätthållas.

Att brandbefälet på platsen talade i mobiltelefon i anledning av branden, kunde också av en del ungdomar felaktigt uppfattats som uttryck för passivitet.

Det finns även exempel på andra situationer från brandplatsen som kunde ge upphov till feltolkningar. En polisman hindrade exempelvis en pojke från att ta polisbilens brandsläckare, eftersom den enligt polismannens bedömning knappast kunde användas för att släcka branden. Det fanns dessutom risk för att pojken allvarligt skulle ha skadats om han försökte. Pojken uppfattade att polismannen hindrade honom att hjälpa till att rädda sina kompisar. Det är mycket som talar för att det på den kaotiska brandplatsen fanns många situationer där feltolkningar mellan ungdomar och räddningspersonal låg nära till hands.

12.2. Upphovet till misstron

Den huvudsakliga grunden för de anhörigas och de drabbade ungdomarnas misstro mot myndigheterna är att orsaken till branden är ouppklarad. Föräldrarna vill ha reda på vad som orsakade branden och få svar på frågan varför deras barn skadades eller förlorade livet. Många, främst ungdomar, tror att branden var anlagd – och att polisen vet, men döljer sanningen om vem som ligger bakom branden. Det är i dessa sammanhang som göteborgsbranden kopplas samman med det ouppklarade Palmemordet och den ouppklarade Estoniakatastrofen.

En väsentlig fråga för utredningen har därför varit att ta reda på vad denna misstro grundar sig på; vad som ligger bakom de uppgifter, rykten och spekulationer som spritts om brandens orsaker och vilka som i så fall stått för attentatet.

I debatten efter branden, och vid de möten utredningen haft med berörda politiker och myndighetsföreträdare, har det framförts att medier som särskilt vänder sig till invandrare och grupper med anknytning till invandrarsamhället låg bakom mycket av ryktesspridningen och spekulationerna om branden. Den lokala närradion och kabel-TV:n, men också TV-satellitkanaler från invandrargruppernas ursprungsländer nämndes i dessa sammanhang.

Den kartläggning som utredningen genomfört (kapitel 5-7) visar emellertid att det finns mycket lite stöd för en sådan uppfattning. Det var varken svenskspråkiga medier, internationella medier eller lokala medier som särskilt vände sig till invandrare som var upphovet till de spekulationer och de rykten som spreds om branden. De förekom i och förmedlades av medierna, men inte i någon anmärkningsvärd omfattning mot bakgrund av vad som sades från ansvarigt håll. Det förekom politiska grupperingar som använde brandkatastrofen i propagandistiska syften, men de fick knappast något genomslag i nyhetsmedierna.

Medierna bidrog inte heller med egna spekulationer eller till ryktesspridningen när det gällde rapporteringen kring brandens orsaker eller vilka som kunde tänkas ligga bakom branden. Snarare fanns det i de svenska nyhetsmedierna en tendens att tona ned frågan om branden var anlagd eller ej.

Utredningens slutsats är att upphovet till spekulationerna och ryktesspridningen kring brandens orsaker i stor utsträckning låg i räddningsledarens uttalande på temat att ”det finns många tecken som tyder på att det är ett brandattentat mot den Makedoniska föreningen”. Den ansvarige chefen för räddningsinsatsen inledde den första presskonferensen med att säga att det fanns tecken på att branden var anlagd. Uttalandet var det första uttalandet som gjordes från ansvarigt håll om brandorsaken, det upprepades i personliga intervjuer och genom telegramuttalanden under hela natten i radio och TV.

Även om chefen för räddningstjänsten och polisens representant på presskonferensen omedelbart dementerade uttalandet, kom dementin och de olika signalerna från ansvariga myndigheter av en del att tolkas som att polisen och det officiella Sverige ville dölja sanningen om branden. Även räddningsledarens uttalande i radio och TV om att skadeplatsen påminde om gaskamrarna i Auschwitz och att ungdomarna ”av någon orsak kan ha blivit inspärrade” lade också grund för rykten och spekulationer.

Det mesta talar därför för att dessa första, auktoritativa uttalanden från den högste ansvarige för räddningsinsatsen lade grunden för den fortsatta ryktesspridningen och spekulationerna om branden.

13. Brandkatastrofens följder för samhällsförtroendet

I direktiven anges som bakgrund till utredningsuppdraget den misstro som riktades mot myndigheterna under brandkatastrofen och de farhågor som finns för att debatten om händelserna skall påverka förhållandet och förtroendet mellan stora grupper av människor med invandrarbakgrund och det svenska samhället.

I detta kapitel skall utredningen i ett försök att belysa denna vida frågeställning undersöka vilket förtroende personer med invandrarbakgrund och personer utan invandrarbakgrund hyser för det svenska samhället och dess institutioner. Skiljer sig förtroendet åt? Och i vad mån och på vad sätt påverkade händelserna i samband med brandkatastrofen i Göteborg invandrargruppernas förtroende för det svenska samhället?

13.1. Samhällsförtroendet hos personer med och utan invandrarbakgrund

Undersökningen av samhällsförtroendet bygger på två frågeundersökningar som genomförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Den ena är en riksrepresentativ studie och den andra en studie av befolkningen i Västsverige. Båda undersökningarna genomfördes i form av postenkäter under hösten 1998 (huvuddelen av datainsamlingen skedde under oktober och november) med ett urval på 2800 respektive 2900 personer. Inom ramen för den västsvenska studien kan även göteborgarnas samhällsförtroende analyseras. Svarsfrekvensen var relativt hög: ca 70 procent respektive 65 procent. Bortfallet bland invandrare är dock p g a språksvårigheter betydligt större. Alla slutsatser måste därför tolkas med försiktighet. De resultat som här presenteras är hämtade från den studie som redovisas i bilaga 6.

I tabell 13.1 redovisas förtroendet för olika samhällsinstitutioner hos svarspersoner med och utan invandrarbakgrund. Siffrorna i tabellen är ett s k balansmått och beräknas genom att andelen svarande som har högt förtroende minskas med andelen svarande som har angett att de har ett lågt förtroende för respektive institution. I tabellen anges även skillnaden i svar mellan de två grupperna. Ett plustecken respektive ett minustecken betyder att de med invandrarbakgrund har ett högre res-

pektive ett lägre förtroende för den aktuella samhällsinstitutionen än de utan invandrarbakgrund.

Tabell 13.1 Samhällsförtroendet hos personer med och utan invandrarbakgrund (balansmått)

Med

Utan

invandrarbakgrund invandrarbakgrund Skillnad

Universitet/högskolor

55

49

+6

Radio och TV

50

44

+6

Sjukvården

47

61

-14

Kungahuset

36

47

-11

Grundskolan

28

29

-1

Polisen

23

41

-18

Domstolarna

21

26

-5

Bankerna

17

10

+7

Storföretagen

13

7

+6

Dagspressen

6

7

-1

Försvaret

4

7

-3

Riksdagen

3

2

+1

Regeringen

-5

-5

±0

Svenska kyrkan

-5

3

-8

Kommunstyrelserna

-13

-11

-2

De fackliga organisationerna -21

-20

-1

De politiska partierna

-36

-32

-4

Kommentar: Frågan lyder: ”Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete?” Balansmåttet i tabellen anger skillnaden mellan andelen svarande som har högt förtroende och andelen som har lågt förtroende för respektive samhällsinstitution.

Källa: Riks-SOM 1998

Personer med invandrarbakgrund har generellt sett ett lägre förtroende för svenska samhällsinstitutioner än vad svenskar utan invandrarbakgrund har.

Rangordningen av olika samhällsinstitutioners förtroende är dock nästan identisk. De samhällsinstitutioner, som svenskar utan invandrarbakgrund har högt förtroende för, har också personer med invandrarbakgrund högt förtroende för. Det gäller sjukvård, radio och TV samt universitet och kungahus. Och samma samhällsinstitutioner åtnjuter minst förtroende i båda grupperna. Nämligen de politiska partierna och de fackliga organisationerna.

Det som framförallt skiljer de båda grupperna åt är att man har olika förtroende för olika slags samhällsinstitutioner. Där ligger den största skillnaden.

Personer med invandrarbakgrund har klart mindre förtroende för ”statsmakten” och svenska myndigheter än vad svenskar utan invandrarbakgrund har. Skillnaden är mycket stor när det gäller förtroendet för

polis, sjukvård och domstolar. Kungahuset och svenska kyrkan åtnjuter också ett lägre förtroende.

Invandrargrupperna har däremot ett klart större förtroende för institutioner som står ”fria” från staten som storföretag, banker, universitet och högskolor samt radio och TV.

När det gäller förtroendet för de politiska institutionerna i samhället: riksdag, regering och politiska partier finns det ingen skillnad mellan svarspersoner med eller utan invandrarbakgrund. Förtroendet är lågt i båda grupperna.

13.2. Samhällsförtroendet före och efter branden

Frågeundersökningarna genomfördes i sin fältfas just under den period brandkatastrofen inträffade. Huvuddelen av postenkäterna (ca 80 procent) hade besvarats före branden. Men eftersom urvalet är stort ( 2800 respektive 2900 personer) och det handlar om två av varandra statistiskt oberoende undersökningar utgör svaren från de 20 procent som besvarat enkäten efter branden ett tillräckligt underlag för att vetenskapligt grundade slutsatser kan dras av undersökningsmaterialet (i de fall då det rör sig om stora skillnader i svaren mellan olika grupper).

I tabell 13.2 redovisas resultat från den riksrepresentativa undersökningen när det gäller människors samhällsförtroende före och efter branden. I den vänstra halvan av tabellen redovisas de samhällsinstitutioner där förtroendet minskade (hos svarspersoner med invandrarbakgrund) och i den högra halvan visas vilka samhällsinstitutioner som fick ett ökat förtroende.

Tabell 13.2 Samhällsförtroendets förändring i samband med brandkatastrofen i Göteborg (förändring i balansmått)

Minskat förtroende Förändr hos Ökat förtroende Förändr hos

hos dem med hos dem utan hos dem med hos dem utan invandr bakg invandr bakg invandr bakg invandr bakg

1. Sjukvården -12

(-2)

1. Grundskolan +12

+10

2. Radio och TV -11

(+1)

2. Kommun-

3. Polisen

-7

(+2) styrelserna

+8

(-1)

4. Dagspressen -5

(±0)

3. De pol partierna +7

(-3)

5. Kungahuset (-3)

-5

4. Svenska kyrkan +5

+8

6. Regeringen (-3)

-4

Kommentar: Frågan lyder: ”Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete?” Ett minskat respektive ett ökat förtroende är beräknat med utgångspunkt från ett balansmått som kan variera mellan +100 och -100 (se tabell 13:1). I tabellen anges skillnaden i balansmåttet före och efter branden. Ex ett värde på +50 före branden och +40 efter branden innebär ett minskat förtroende med 10 enheter, i tabellen angett som -10. Siffrorna inom parentes är för låga för att räknas som någon säker förändring.

Källa: Riks-SOM 1998

Invandrargrupperna minskade påtagligt sitt förtroende efter branden för två olika samhällsinstitutioner som båda var starkt inblandade i händelserna i samband med branden: Dels sjukvården och polisen, dels press, radio och TV. För sjukvården och för radio och TV handlar det om ett starkt minskat förtroende, men om en nedgång från en hög nivå. För polisen och dagspressen sker det minskade förtroende från en redan förhållandevis låg nivå.

Men resultatet i tabell 13.2 visar också att vissa samhällsinstitutioner får klart ökat förtroende efter branden hos personer med invandrarbakgrund. Det gäller förtroendet för grundskolan, kommunen, de politiska partierna och svenska kyrkan.

Detta innebär med andra ord att invandrargruppernas förtroende för de svenska samhällsinstitutionerna sammantaget inte minskade efter brandkatastrofen. Vissa samhällsinstitutioner ökade i förtroende, medan andra samhällsinstitutioner minskade i ungefär samma utsträckning.

Något liknande minskat samhällsförtroende efter branden går det inte att finna hos svenskar utan invandrarbakgrund, möjligheten med undantag för kungahuset och regeringen. Här rör det sig emellertid om små förändringar. Däremot kan man finna ett klart ökat förtroende för grundskolan och svenska kyrkan. I övrigt påverkade händelserna i samband med brandkatastrofen överhuvudtaget inte de svarspersoner som inte har någon invandrarbakgrund (i tabell 13.2 och 13.3 har de fall där det inte går att dra någon slutsats om förändringar satts inom parentes)

Resultatet i tabell 13.2 styrks av de siffror som presenteras i tabell 13.3. I detta fall handlar det om förtroendet för olika yrkes- och personalgrupper och ett representativt urval av innevånare i Göteborgsregionen.

Tabell 13.3 Förändring av förtroendet för olika yrkesgrupper i samband med brandkatastrofen i Göteborg (förändring i balansmått)

Minskat förtroende Förändr hos Ökat förtroende Förändr hos

hos dem med hos dem utan hos dem med hos dem utan invandr bakg invandr bakg invandr bakg invandr bakg

1. Sjukvårdspersonal -10

(-2)

1. Rikspolitiker +16

(+2)

2. Försäkringskassans

2. Kommunpol +12

(-1)

personal

-8

(+2)

3. Socialarbetare (-2)

(-1)

3. Dagspressjourn +10

(±0)

4. Radiojournalister (-1)

+4

4. Kommunens tjänstemän +4

(+3)

5. TV-journalister (+1)

(+3)

Kommentar: Frågan lyder: ”Allmänt sett, hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande yrkesgrupper sköter sitt arbete?” Ett minskat respektive ett ökat förtroende är beräknat med utgångspunkt från ett balansmått som kan variera mellan +100 och -100 (se tabell 13:1). I tabell 13:3 anges skillnaden i balansmåttet före och efter branden. Ex ett värde på +50 före branden och +40 efter branden innebär ett minskat förtroende med 10 enheter, i tabellen angett som -10. Siffrorna inom parentes är för låga för att räknas som någon säker förändring.

Källa: Väst-SOM 1998

Tendensen är densamma som när det gällde förtroendet för olika samhällsinstitutioner. Hos svarspersoner utan invandrarbakgrund sker ingen förändring när det gäller förtroendet för olika personalgrupper, medan det stora förändringar hos invandrargrupperna.

Hos invandrargrupperna i Göteborgsregionen ökar förtroendet för rikspolitiker, kommunpolitiker och kommuntjänstemän mer än i landet i sin helhet. Och i Göteborgsregionen ökar förtroendet klart för dagspressjournalister, medan det motsatta gällde för landet i sin helhet. Detta innebär att brandkatastrofen hos göteborgare med invandrarbakgrund snarare bidrog till att öka samhällsförtroendet i sin helhet, även om förtroendet för de myndigheter som direkt hade med branden att göra minskade,

De förändringar i förtroende som kan avläsas i enkätundersökningarna överensstämmer i stora drag med de resultat utredningen kommit fram till i de kartläggningar som gjorts av olika aktörers insatser under brandkatastrofen. Statsministerns och andra statsråds besök i Göteborg var uppskattade, insatserna från ledande politiker och tjänstemän i Göteborg har också fått erkännande. Innehållsstudierna av nyhetsrapporteringen visar också att Göteborgs båda morgontidningar stod för en välbalanserad och omdömesgill nyhetsbevakning av brandkatastrofen.

Slutsatsen blir med andra ord att brandkatastrofen i Göteborg både ökade och minskade samhällsförtroendet bland personer med invandrarbakgrund. Branden påverkade däremot endast obetydligt samhällsförtroendet hos svenskar utan invandrarbakgrund.

Tabell 15.2 Medieinnehav bland göteborgare efter uppväxtland (procent)

Uppvuxen Uppvuxen Förälder uppvuxen

i Sverige

utomlands utomlands

Tidningspren

75

47

58

TV-apparat

95

86

92

Text-TV

71

72

74

Kabel-TV

59

55

67

Hushållsparabol

12

20

14

Persondataor

58

41

70

Internet

36

20

51

Mobiltelefon

58

47

68

Antal svar ca

650

100

90

Källa: Väst-SOM 1998

Det är svårt att ange orsakerna till skillnaden mellan Göteborg och övriga landet. En tänkbar förklaring är att invandrarna i Göteborg har varit kortare tid i Sverige. En annan att de invandrare som bor i Göteborg har en annan bakgrund. Det är många fler invandrare i Göteborg som kommer från länder utanför Norden än vad det är i Sverige som helhet.

FAROUK 48 ÅR FRÅN BANJA LUKA ÄR FÖRTJUST I SVENSK TV. Den är demokratisk säger han, och berättar livfullt hur han sett statsministern komma in och slå sig ned tillsammans med vanliga enkla människor i fyrans morgon-tv-soffa. – Alla möjliga människor med olika åldrar och yrken får vara med i svensk tv. Det är bra.

Dessutom anser Farouk att svensk tv är sanningsenlig och realistisk i

sin nyhetsrapportering. Och pedagogisk! Även om man inte är jättebra på språket, är det lätt att följa med och förstå hur sammanhangen beskrivs.

Farouk har parabol och följer alla tänkbara tv-stationer. – Alla visar

olika bilder av vad som sker, säger han. Det är viktigt att jämföra och analysera.

Mosaik i SVT ser han också, det är ett av de bästa programmen. De

bosniska program som tidigare producerades i Öppna kanalen i Göteborg var han inte så förtjust i. – Visst, all information är bra. Men det var inte professionellt gjort. De korta nyheterna var bra, men reportage blir monotona om de inte är välgjorda.

Nyheterna för människor från ex-jugoslavien i P2 lyssnade makarna på

dagligen de första åren. Nu blir det mer sällan. Nyheter på svenska försöker man höra ibland, men det blir för svårt. Farouk måste se ansiktet på den som talar för att kunna förstå svenskan.

15.3 Medievanor hos personer med och utan invandrarbakgrund

Den största skillnaden mellan personer utan och med invandrarbakgrund finns som förväntat när det gäller dagstidningsläsning. Det framgår av

det resultat som redovisas i tabell 15.3, men med två viktiga modifieringar. För det första är skillnaden mellan personer utan och med invandrarbakgrund lägre när det gäller läsning av morgonpress än den var för hushållsprenumeration (se tabell 16.1). För det andra gäller skillnaden just morgonpress. Någon skillnad i kvällstidningsläsning finns inte.

Tabell 15.3 Medievanor efter uppväxtland (procent)

Uppvuxen Uppvuxen Förälder uppvuxen

i Sverige

utomlands utomlands

Morgonpress 5 d/v

77

58

68

Kvällspress 3 d/v

25

24

27

P4 3 d/v

46

34

20

P1 3 d/v

45

28

35

Privatradio 3 d/v

19

12

15

Närradio 3 d/v

8

9

9

Rapport 3 d/v

42

50

25

Aktuellt 3 d/v

39

48

27

Nyheterna 3 d/v

29

36

27

SVT/reg 3 d/v

34

34

16

TV4/lokal 3 d/v

18

23

8

Läst bok 1 d/v

31

34

31

Antal svar ca

2 950

250

220

Källa: Riks-SOM 1998

Skillnaden mellan svenskar utan invandrarbakgrund och första generationens invandrare har när det gäller regelbunden morgontidningsläsning nästan halverats i jämförelse med hushållsprenumeration. Räckvidden är också förhållandevis stor i denna grupp (58 procent). Ännu mer överraskande är möjligen de höga andelarna för andra generationens invandrare. Dessa ligger på samma nivå som – eller t o m något över – svenskar i samma åldersgrupper. Att siffrorna i den andra generationen ligger så pass mycket högre är sannolikt ett uttryck för både bättre språkkunskaper och socialisation till svenska medievanor.

HASTI, 17 ÅR, VAR INGEN FLITIG NYHETSKONSUMENT TIDIGARE. Men hon har tittat alltmer i tidningar och nyhetssäningar i TV. När någon av föräldrarna varit hemma och slagit på de persiska nyheterna i P2 har hon lyssnat på dem, men inte själv sökt sig fram till sändningarna. – Det är som om världen har börjat öppnas de senaste åren, säger hon. Det hör väl ihop med att man håller på att bli vuxen.

Hastis familj prenumererar på GP eller Arbetet periodvis, när de får

något förmånserbjudande. Just nu har de ingen prenumeration. Däremot tar Hasti varje morgon Metro på bussen till skolan och hinner läsa det viktigaste.

Även om kvällspressläsningen ligger jämförelsevis högt hos dem med invandrarbakgrund är den ändå mindre regelbunden än morgontidningsläsningen. Möjligen kunde man tänkt sig att kvällspressen skulle ha ett mera lättillgängligt innehåll än morgontidningen och därför skulle bli mera läst. Det är dock troligt att behovet av lokal orientering hos personer med invandrarbakgrund på samma sätt som hos svenskar utan invandrarbakgrund ändå är det avgörande.

Bland personer utan invandrarbakgrund är P4 den klart dominerande radiokanalen. Detta innebär att P4 också blir den stora nyhetskanalen både för lokalnyheter och Ekonyheter. Lyssnandet på lokalnyheter är något mera frekvent än på Ekonyheter. Samma mönster finns hos de med invandrarbakgrund, men på något lägre nivå. När det gäller den privata lokalradion finns det ingen skillnad, medan närradion ligger högre i invandrargruppen: 10 procent hos utländska medborgare och 5 procent bland svenska medborgare. Hos den andra generationens invandrare är dock närradiointresset lika lågt som bland svenskar utan invandrarbakgrund i samma åldersgrupper.

DET VAR 1994 SOM DRAGAN, 15 ÅR, KOM TILL SVERIGE FRÅN MOSTAR. Nu bor han i Hjällbo tillsammans med mamma, pappa, storebror, farmor och mormor. Bosnien tänker han aldrig på, säger han. Han har ju nästan aldrig varit där. Fast mammas faster bor i Bosnien och nästan alla klasskompisarna kommer därifrån.

Nyheterna i TV4 och TV3 ser Dragan varje dag. Han lyssnar också på

Power Hit Radio 104,8 Mgh. Del 2 i GP läser han varje dag i skolbiblioteket, inte för sportens skull utan för nyheterna om politik och sånt. Metro läser han två eller tre gånger i veckan.

Hemma har familjen parabol och Dragan ser på tyska program och

ibland nyheter på bosniska, men aldrig på serbiska program.

Den första generationens invandrare tittar i jämförelse med svenskar oväntat mycket på alla slag av TV-nyhetssändningar. Resultatet är svårförklarat. Möjligen är det en följd av att det nationella genomsnittet för första generationens invandrare innehåller förhållandevis fler nordbor men detta förklarar ändå inte varför man ser nyheter oftare än svenskar. Att andra generationens invandrare tittar mindre på SVT:s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt och relativt mer på TV4:s Nyheterna är däremot förväntat med tanke på deras lägre ålder.

15.3.1 Medievanor i Göteborg

Mediesituationen i Göteborg skiljer sig inte på något avgörande sätt från det nationella genomsnittet i Sverige. Undantaget är gratistidningen Metro, som bara finns i Stockholm (sedan 1995) och Göteborg, där den startade 1998.

När det gäller skillnader i dagstidningsläsning avviker Göteborg från övriga Sverige. Skillnaden i morgontidningsläsning mellan personer utan invandrarbakgrund och med invandrarbakgrund är större. 72 procent av svenska medborgare läser en morgontidning minst fyra dagar i veckan, medan motsvarande siffra för utländska medborgare är 48 procent. De senare läser däremot relativt sett oftare kvällstidningar. En trolig förklaring till att Göteborg skiljer sig från övriga Sverige är att invandrargrupperna i Göteborg dels är mindre etablerad än riksgenomsnittet, dels att det finns en lokal kvällstidning i Göteborg.

Men det kan finnas ytterligare en förklaring – gratistidningen Metro. Om Metro definieras som morgontidning krymper skillnaden mellan personer utan invandrarbakgrund och invandrargruppernas morgontidningsläsning dramatiskt. Bland första och andra generationens invandrare i Göteborg är, som framgår av tabell 16.4, Metros räckvidd (minst två dagar per vecka) över 48 respektive 44 procent. Motsvarande siffra för göteborgare utan invandrarbakgrund är 28 procent. Det är uppenbart att Metro inte bara är de yngres och kollektivtrafikresenärernas tidning utan också invandrarnas tidning.

Tabell 15.4 Medievanor bland göteborgare efter uppväxtland (procent)

Uppvuxen Uppvuxen Förälder uppvuxen

i Sverige

utomlands utomlands

Morgonpress 2 d/v

84

66

73

Metro 2 d/v

28

48

44

Kvällspress 2 d/v

29

32

29

Lokalradio/P4 2 d/v

46

48

28

Ekot/P1 3 d/v

37

19

26

Rapport 3 d/v

65

62

45

Aktuellt 3 d/v

53

52

47

Nyheterna 3 d/v

63

54

41

SVT-Väst 3 d/v

52

45

28

TV 4 Göteborg 3 d/v

24

24

18

Lokal kabel-TV 3 d/v

1

11

0

Lokal närradio 2 d/v

5

7

2

Internet 1 d/v

40

23

57

Antal svar ca

650

100

90

Källa: Väst-SOM 1998

På samma sätt som i Sverige i stort har närradion en förhållandevis stor spridning bland göteborgare med invandrarbakgrund. I Göteborg är det regelbundna närradiolyssnandet nästan dubbelt så högt bland utländska medborgare som bland svenska medborgare.

Även när vi analyserar radiolyssnandet efter svarspersonernas uppväxt återkommer samma tendenser. Hos första generationens invandrare

ligger P4-lyssnandet i stort sett på samma nivå som bland personer uppvuxna i Sverige. Hos andra generationens invandrare ligger det dessutom lågt. Här är det åldersfaktorn som slår igenom. Svenskar utan invandrarbakgrund och i samma ålder lyssnar lika lite på P4. I Göteborg är det främst första generationens invandrare som lyssnar regelbundet på närradio. Lyssnandet i den andra generationen ligger betydligt lägre och i stort sett på samma nivå som för åldersgruppen generellt.

22-ÅRIGE SAIDS MEDIEMENY ÄR OMFATTANDE: Metro varje dag, DN:s inrikes-, utrikes- och ekonomisidor läser han på biblioteket. GP varje dag, föräldrarna prenumererar. GPs lokaltidning i Angered läser han självklart.

Text-tv följer han dagligen, också här med tonvikt på politik, samhälle

och ekonomi. I TV4 ser han allmänna nyheter och nyheter om ekonomi. I SVT ser han dagligen Aktuellt, ofta morgon-tv och samhällsprogram så ofta han hinner.

Said är en av de få invandrare som verkligen tagit till sig Sveriges Ra-

dio. Ekot, Studio Ett och P1 över huvud taget följer han regelbundet.

Internationellt är det tv från BBC och CNN som dominerar. Han lyssnar

även till BBC:s somaliska sändningar.

Tittande på TV-nyheter i Göteborg har i stort sett samma karaktär som ett riksgenomsnitt. De publikstarka programmen är Rapport, Aktuellt och SVT:s regionala nyheter Västnytt, medan Nyheterna i TV4 ligger något lägre. Bland göteborgarna med invandrarbakgrund är tendensen likartad, men i jämförelse med det nationella genomsnittet har framför allt Nyheterna en högre andel tittare.

I Göteborg finns även Öppna kanalen, som sänder program producerade av invandrarföreningar (se kapitel 17). Öppna kanalen har knappast någon publik bland göteborgare utan invandrarbakgrund. Även om hänsyn måste tas till att utbudet är mycket begränsat är det endast en procent som anger att de ser på Öppna Kanalen någon gång, dvs I detta fall mindre än någon gång per vecka.

Bland de göteborgare som är födda utomlands och som har svarat på postenkäten är däremot andelen så hög som 11 procent. Och detta torde snarast vara en underskattning, eftersom det är sannolikt att Öppna Kanalen når fler i den grupp som p g a språksvårigheter inte svarar på en postenkät. Den andra generationens invandrare ligger på ungefär samma mycket låga nivå som göteborgare i allmänhet.

15.4 Samhällsinformation i Angered

Angered är en förort till Göteborg där ungefär hälften av innevånarna har invandrarbakgrund och ungefär en femtedel är utländska medborgare. En mycket stor andel av invånarna betraktar sig själva som arbetare

– ungefär 70 procent av de svarande uppger att de anser sig tillhöra en arbetarfamilj jämfört med ungefär 35 procent för Göteborg i sin helhet.

SANDA ELLER HENNES MAN BANDADE DE FÖRSTA ÅREN särskilt viktiga nyhetssekvenser från Bosnien och tittade på dem, om och om igen. Bilderna av hur bron i Mostar sprängs (och hela Europa förlorar ett viktigt stycke kulturarv) har spelats upp hundratals gånger.

Liksom många andra bosnier är Sanda kritisk till Sveriges Radios nyhe-

ter på serbokroatiska/bosniska/makedonska. – Det är serbiska, säger hon. Oavsett vad dom säger är det serbiska dom sänder. Det lyssnar vi inte på.

Familjen har ingen parabol, vilket annars enligt Sanda nästan är regel i

bosniska hem. Hon bläddrar i GP eller Metro när hon får syn på dem i någon väntsal eller på bussen. Hon frågar vänner, eller ber mannen ta reda på saker. Hon tycker att hon har en tillfredsställande bild av svenska förhållanden. Det är när hon behöver komplettera med exakta regler som hon måste få tag på broschyrer eller tala direkt med någon tjänsteman.

Som framgår av tabell 15.5 spelar massmedierna för angeredsborna en mycket viktig roll som informationskälla om det svenska samhället. Radio och TV är de alternativ som de allra flesta anger, men tidningar anges också som vanliga informationskällor. Det kan synas något märkligt eftersom angeredsbor inte i så stor utsträckning regelbundet läser en morgontidning.

Tabell 15.5 Informationskällor om samhället i göteborgsförorten Angered efter uppväxtland (procentandel som anser att de vanligen får del av information från respektive källa)

Uppvuxen Uppvuxen Förälder uppvuxen

Informationskälla

i Sverige

utomlands utomlands

Svensk radio/TV

96

89

85

Lokala dagstidningar

87

78

85

Andra dagstidningar

69

73

85

Utländska tidningar/radio/TV 12

48

23

Familj, släkt, vänner

67

67

80

Arbetskamrater

62

48

66

Informationsblad, anslagstavla 33

30

44

Föreningar

23

14

33

Källa: Kom-SOM, Angered 1996

Det finns flera tänkbara förklaringar till att svenska tidningar ändå uppges som vanliga källor för samhällsinformation. En förklaring är naturligtvis att man inte med nödvändighet behöver läsa tidningen så regelbundet som fyra gånger i veckan för att få information om samhället. Tidningen kan vara en viktig informationskälla även om den läses mer sällan. En annan förklaring till att så många anger dagstidningar är troli-

gen att angeredsborna i begreppet lokal dagstidning också räknar in Göteborgs-Postens förortstidning GP Angered som delas ut till samtliga hushåll en gång i veckan.

SOM DEN SAMHÄLLSINTRESSERADE GÖTEBORGARE HAN ÄR ÄR ABRAHAM prenumerant på GP, läser Metro så ofta han kommer åt och köper eller läser DN och SvD då och då. I tv ser han Aktuellt kl 18 , Rapport och morgon-TV. Tidigare lyssnade han alltid på P1 på morgnarna, men har som student fått senare vanor och missar de tidiga radionyheterna.

Allt om Göteborgssamhället och allt om samhällsfrågor, politik, debatt

och utrikesrapportering intresserar honom. – Och så all sport och såpor, tillägger han.

De turkiska sändningarna i P2 lyssnar han inte på.

– De är för kortfattade och ger ingenting som jag inte får via svenskspråkiga medier.

Eftersom många assyrier förstår turkiska har de många turkiskspråkiga

satellitsända tv-program att välja bland. Både de som produceras i Turkiet och i olika västeuropeiska länder.

De äldre assyrierna ser mycket på turkisk och arabisk TV, sällan på

svenska program. Det innebär att de lever kvar i det gamla och är mycket okunniga om det samhälle de nu lever i.

För angeredsborna är familj, släkt och vänner också en viktig källa för att få reda på vad som händer i samhället. Detta gäller alldeles särskilt den andra generationens invandrare. I denna grupp spelar det sociala kontaktnätet en stor roll. Föreningar, informationsblad och anslagstavlor är exempel på andra samhällsinformationskällor som i högre utsträckning anges av andra generationens invandrare än av andra.

Utländska medier, tidningar, radio och TV, anges som informationskälla framför allt av den första generationens invandrare . Att mer uttömmande ta del av vad som händer i det land som man kommit ifrån går i stort sett inte att göra utan att ta del av medier från just det landet.

15.5 Angeredsbornas förtroende för olika medier

Befolkningen i Sverige som helhet hyser rent generellt ett stort förtroende för svenska massmedier. Det gäller också angeredsborna, men på en lägre nivå än vad som gäller allmänt för Sveriges och Göteborgs befolkning.

Störst förtroende har angeredsborna för den lokala gratistidningen GP Angered, den lokala morgontidningen Göteborgs-Posten och SVT2:s regionala TV-nyheter. I det avseendet finns det ingen skillnad mellan angeredsbor och göteborgarna i allmänhet. Göteborgs-Posten och de regionala TV-nyheterna Västnytt åtnjuter även störst förtroende hos göteborgarna som helhet.

När det gäller Göteborgs-Posten och Västnytt finns det inte heller någon skillnad I företroende mellan första och andra generationens invandrare. Den första generationens invandrare anser dock att rapporteringen i GP Angered är något mindre tillförlitlig än vad andra generationens invandrare gör. Trots detta är GP Angered det medium som också de som är uppväxta utomlands anser vara mest tillförlitligt.

Varför förtroendet för medier generellt sett är något lägre i Angered än i Göteborg kan diskuteras. En förklaring kan vara att den bild som ges av Angered i nyhetsmedierna under lång tid varit negativ och därmed uppfattas den av angeredsbor inte heller som trovärdig. En tidning som GP Angered har däremot ett Angeredsperspektiv i sin rapportering och uppfattas därför som det mest tillförlitliga och trovärdiga mediet.

15.6 Sammanfattande slutsatser

En första slutsats som kan dras av de genomförda undersökningarna är att det, inte helt överraskande, finns klara skillnader i medietillgång och medievanor mellan personer som är uppväxta i Sverige, personer som är uppväxta utomlands och personer som är uppväxta i Sverige, med minst en förälder född utomlands. För personer med invandrarbakgrund handlar valet av medier inte bara om vad de vill ta del av i medierna utan det är också en fråga om fråga om identitet. Invandrargruppernas splittrade medievanor är ett uttryck för hur de balanserar mellan två olika kulturer. I medievanorna ingår både hemlandets eller det egna språkområdets medier och de svenska medierna. Hos den första generationens invandrare finns det en viss övervikt för de förra, hos den andra generationens invandrare en klar övervikt för de senare.

Det allmänna intrycket är att tillgången till olika massmedier är god hos den del av den svenska befolkningen som har invandrarbakgrund, inte minst hos andra generationens invandrare. Där är skillnaderna förhållandevis små jämfört med den övriga svenska befolkningen. Med brandkatastrofen som bakgrund är det emellertid två skillnader i medietillgång som har särskild relevans.

För det första finns det nyhetsmedium, som för den svenska befolkningen i sin helhet är den viktigaste lokala informationskällan – den lokala morgontidningen – i klart mindre utsträckning i invandrarhushåll. Andelen är troligen ännu lägre i verkligheten, eftersom postenkätmetoden innebär ett större bortfall bland dem som inte har en svenskspråkig bakgrund.

För det andra är skillnaderna mellan personer med invandrarbakgrund och den övriga svenska befolkningen minst när det gäller tillgång till medier som till största delen används för nöje och underhållning, t ex satellit-TV, video, veckotidningar och kvällspress. Det är dock troligt att

den höga andelen invandrarhushåll med parabol beror på att man vill ta del av satellitkanaler på sitt eget språk och då inte enbart för underhållning och förströelse utan också för att följa med vad som händer i hemlandet. I vilken utsträckning satellitkanalerna används för underhållning respektive samhällsinformation finns det emellertid ingen forskning om.

MARIAN KÖR MED HÄLSOKOST OCH GÅR PÅ GYM ETT PAR GÅNGER I VECKAN. Det är inga problem med slöjan.

Någon radio har Marian aldrig haft, men hon ser TV4-nyheterna på

morgonen innan hon går till jobbet eller skolan. På kvällen ser hon också nyheterna på TV4 och ibland något samhällsprogram, om det inte är för sent. Såpor är hon också road av.

Marian har bara ettan, tvåan och fyran att välja mellan. Det finns ingen

kabel-tv i hennes hus. Parabol har hon aldrig funderat på att skaffa. De somaliska tv-programmen kan hon alltså inte heller se hemma, men alla somaliska vänner kommenterar dem, så hon vet ändå vad de handlar om. - För många av mina landsmän betyder tv bara de somaliska programmen, säger hon.

Förr prenumererade Marian på GP, men hon tröttnade. Nu läser hon Metro varje dag och är mycket förtjust i den.

– Egentligen var GP en för stor tidning. Man läste aldrig allt, och den tog så mycket plats.

Både i tidningar och i tv väljer Marian alltid det lokala materialet först:

– Göteborg, Sverige, utomlands – så läser jag alltid, säger hon. – Fast allra först läser jag insändarna!

När det gäller medieanvändning kan det konstateras att personer med invandrarbakgrund tar del av svenska nyhetsmedier i mindre utsträckning än den övriga svenska befolkningen. Resultatet är knappast överraskande. Andra medievanor från ursprungsländerna och språksvårigheter skapar trösklar inför de svenskspråkiga medierna. Tröskeln är särskilt hög för dagstidningsläsning, undantaget gratistidningen Metro.

Det finns dock inte något som tyder på att det generellt sett skulle finnas något ointresse för svenska nyheter eller nyheter om Sverige. Tvärtom tyder de relativt höga siffrorna för TV-nyhetsprogram, för lokal morgonpress och för P4 på ett behov och en vilja att orientera sig i det svenska samhället. Det stora genomslaget för Metro bland invandrare i Göteborg och Stockholm är ett annat exempel på det stora informationsintresset.

16. Etniska medier i Sverige

En viktig uppgift för utredningen är enligt direktiven att undersöka arbetsförhållandena för de massmedier som särskilt vänder sig till invandrare. Mot denna bakgrund som kartläggningen av medier som vänder sig till olika etniska grupper på deras ursprungsspråk skall ses.

Utredningen koncentrerar sig på etermedier och då främst på närradio och lokal-TV som etniska grupper själva driver. Det finns också ett antal tidningar och t ex föreningstidskrifter på de etniska gruppernas språk. De utkommer dock relativt sällan och har sannolikt inte spelat någon stor roll i den direkta nyhetsförmedlingen kring brandkatastrofen. Ett undantag är den statliga stiftelsen Invandrartidningen. Vid tiden för brandkatastrofen utgav den dock bara en veckotidning “På lätt svenska”, som gav stort utrymme åt branden. De tidigare under år 1998 utgivna editionerna på serbiska/kroatiska/bosniska, spanska, polska, persiska, arabiska och engelska upphörde att utges under året och den finska editionen övergick i privat ägo. Stiftelsen har nu avvecklats och även ”På lätt svenska” drivs privat under namnet ”Sesam”.

De etermedier som sänder på andra språk än svenska är Sveriges Radios minspråksredaktion för nationella sändningar och lokalradion samt närradio och lokal-TV. Utredningen har gjort en särskild studie av närradio och lokal-TV i Göteborg som har de sannolikt i Sverige mest utvecklade formerna för sändningar och som av naturliga skäl var mest engagerade i brandkatastrofen. Närradio och lokal-TV i övriga Sverige behandlas endast översiktligt. Detta kapitel ägnas i huvudsak denna studie. Kartläggningen presenteras i sin helhet i bilaga 3.

16.1. Svenska etermedier

Sveriges Radio har i avtal med staten givits ansvar för att sända s k viktiga meddelanden från myndigheter vid katastrofsituationer.

SR har inrättat minspråkredaktioner på nio språk: Serbiska/kroatiska/ bosniska (SKB), turkiska, persiska, polska, grekiska, spanska, albanska, arabiska och assyriska/syrianska. Sändningarna sker i P4. Man sänder på vardera språket 10-20 minuter varje eller varannan vardag och något längre tider på lördag. Efter branden fick man utökad programtid och sände långa pass under fredag och lördag. Ett problem var att få ut information om extrasändningarna. Det skedde bl a via Ekot.

Lokalradion sänder också i P4. Radio Göteborg sänder på fem språk: SKB, makedonska, spanska, somaliska och finska. Vid branden insåg man att många av de drabbade hade icke svensk bakgrund. På fredagsnatten sändes därför nyheten på SKB och makedonska 03.20, på spanska 04.30, på somaliska 05.20 och senare på finska och även kurdiska (kurmandji). Senare sände man på alla språken en gång i timmen, gjorde ett uppehåll mitt på dagen och återkom mellan 14 och 17 med kontinuerliga ca två minuter långa telegramläsningar på de olika språken.

För sändningarna fick man hjälp av tolkar från kommunens tolkcentral. Man rapporterade till åtta länders radiostationer.

16.2. Etniska gruppers medier i Göteborg

Utredningen har undersökt dels arbetsförhållanden inom etniska medier, dels vad man sände i anslutning till brandkatastrofen. En lista från fritidsförvaltningen i Göteborg, Öppna Kanalen och radio- och TVverket i Sverige upptog sammanlagt 43 radiogrupper och 13 TV-grupper som tillskrevs och kontaktades per telefon. Svar inkom från 19 radiogrupper och tio TV-grupper. Av de senare är det åtta som är aktiva. Utredningen bedömer att de var de grupper som hade sändningar under den aktuella tiden. Uppgifter inhämtades via personliga intervjuer med ledning av ett frågeformulär. De intervjuade var producenter, ansvarig utgivare och/eller programledare.

16.2.1 Lokal närradio

Språk

Av de 19 radiogrupperna sänder åtta på persiska och tre på spanska. Övriga språk är somaliska, tigrinja (Eritrea), kurdiska, arabiska, azerbajdjanska, finska, kroatiska och makedonska. 16 av grupperna är delar av föreningars verksamhet medan tre enbart är radioföreningar.

Medarbetare och resurser

Radiogrupperna har vanligen åtta till tio frivilliga medarbetare, några har fler än tjugo medan några blott har en medarbetare. Flertalet har ungdomar bland sina medarbetare, både kvinnor och män.

Endast en av grupperna har egen studio och sändningsutrustning. De övriga hyr av de närradioföreningar som finns i Göteborg centralt, Angered, Partille och Mölndal. De flesta grupperna har svårigheter att finansiera verksamheten. De är beroende av bidrag från sina föreningar. Vissa får bidrag från Göteborgs invandrarförvaltning. Andra inkomstkällor är sponsorer, gåvor, reklam, studiecirklar (ABF), avgifter för gratulationer och lokaluthyrning. Flera uppger att de tvingats minska

sina sändningstider p g a brist på pengar. Många enskilda medlemmar betalar kostnader ur egen ficka. På sikt hotar det verksamheten.

Nästan alla grupper uppger att de har ekonomiska problem. De saknar studio och utrustning men också utbildade och kunniga personer som gått igenom grundkurs i radioverksamhet. Man tycker det är svårt att kräva ideella insatser av medlemmar och saknar stöd från myndigheter, som man också menar inte bryr sig om denna verksamhet. Två radiogrupper uppger dock att de inte har vare sig ekonomiska eller utrustningsmässiga problem med att driva sin verksamhet.

Sändningstider

Sändningstiderna varierar mellan grupperna; några sänder sju timmar om dagen hela veckan, några runt tio timmar per vecka, de flesta två till tre timmar per vecka och en bara en halvtimme i veckan.

Syfte och innehåll

Grupperna har ofta samma syfte med sin verksamhet: De vill ge samhällsinformation både om Sverige och hemlandet på det egna språket. Generellt gäller att de vill bevara den egna kulturen och sprida den till det svenska samhället, man vill påverka landsmän att engagera sig i det svenska samhället genom att bl a behandla integrations- och demokratifrågor. Man vill också bygga broar mellan invandrare och svenskar genom utbyte av kulturverksamhet.

Syftet genomförs bl a genom debatter om olika ämnen, intervjuer och reportage. Tyngdpunkten ligger på nyheter, ungdoms- och barnprogram, familjeprogram och underhållning. Andra vanliga inslag handlar om föreningens verksamhet och kulturutbud. Många sänder speciella program om sociala och hälsofrågor, upplysning om lagar och regler i Sverige, särskilt sådant som rör invandring. Musik och teater är också vanligt.

Målgrupp

Målgrupperna är de etniska grupper som talar det aktuella språket. Storleken varierar efter språkgruppens storlek. Radiogrupper som sänder på persiska når 10.000 till 20.000, andra mellan fyra och fem tusen och den minsta knappt ett tusen. Målgrupperna begränsas också till området i Göteborg för de som sänder i FM 88.00 MHz och 90.2 MHz. Det finns dock grupper som sänder på 103.1 MHz och106.3 MHz för att nå lyssnare utanför Göteborg.

Samarbete

Radiogrupperna samarbetar sällan med några svenska myndigheter, endast fyra har något samarbete. Tre grupper uppger att de har tillfälliga kontakter med svenska organisationer. Grupperna bedömde det som

angeläget att ha samarbete med svenska media men endast en –Somali Radio – hade utvecklat ett sådant samarbete. Några av radiogrupperna samarbetade sinsemellan.

Förslag till förbättringar

Drygt hälften anser att ett statligt eller kommunalt stöd är avgörande för att de skall kunna driva en bra verksamhet. Några anser att myndigheterna borde finansiera verksamheten, några att etablerade radiokanaler borde anställa deras personal. Om man fick ökat stöd skulle man kunna avlöna dem som gör mer krävande arbetsinsatser och helgarbetande. Man vill också ha mer utbildning och förstärka ledarskapet. Andra förslag är att söka ekonomiskt stöd hos företag och fonder, att minska sändningsavgifterna och att bilda en invandrarmediagrupp.

16.2.2 Radiosändningar om brandkatastrofen

Sändningar, innehåll

Dagen efter branden sände fyra radiostationer, några på dagen och några på kvällen. På lördagen sände sex och på söndagen fem radiogrupper. Veckan efteråt sände samtliga på sina reguljära tider.

Dessa sändningar inriktades på brandkatastrofen. Man sände främst samtal och diskussioner i studio med människor som varit med på brandplatsen, anhöriga landsmän och representanter för krisgrupper och inbjudna svenska gäster. Bland dem fanns präster, poliser, brandmän, läkare, psykologer etc. Man sände också intervjuer från brandplatsen, direkta telefonsamtal, reportage från sjukhus och begravningar. Några höll en tyst minut för offren. En radiostation sände ingenting om branden eftersom de bedömde att deras lyssnare inte hade några språkproblem utan fick information via reguljära kanaler.

Källor, kontakter

Informationskällorna varierar från grupp till grupp. De flesta ansåg sig ha svårt att få adekvat information. Angivna källor till information om branden är STV 1 och 2, TV4, textTV, lokalradio P4 och P3, GP, Arbetet och Metro samt internet. Vidare nämns folk på brandplatsen, bl a vänner, anhöriga och ungdomar som var med på festen.

Några få radiogrupper fick information från polis, räddningstjänst och sjukhusen. Två grupper kontaktades av och fick information av polisen. Två andra kontaktade själva polisen för att få information men fick ingen respons. Övriga 15 grupper hade inga kontakter med vare sig polis eller andra berörda myndigheter.

Radiogrupperna hade få kontakter med svenska medier. Fyra hade kontakt med P2´s och P4´s redaktioner på sina hemspråk. Radio Makedoniska kontaktades av P2, P4, Radio Sweden, GP, GT och Expressen.

Fem radiogrupper hade kontakter med utländska medier. Radio Panamericana rapporterade till medier i Portugal, Spanien, Chile, Uruguay och BBC på spanska. Radio 18 Abril fick kontakt med spanska BBC och en norsk kanal. Makedoniska radion rapporterade till BBC, AP´s korrespondent i Stockholm, TV och radio i Makedonien samt till Serbien, Bulgarien och Finland. MaHaVaShama radio (persiska) rapporterade till franska internationella radion och radio Los Angeles. Radio Iran rapporterade till radio Israel, Voice of America samt till en finsk tidning och en norsk radiokanal.

Problem

Under den aktuella tiden upplevde radiogrupperna många problem. De saknade kunskaper och erfarenheter hur man hanterar en sådan katastrof. En radiogrupp sa: “Vi själva var i chocktillstånd och visste inte vart vi skulle vända oss för att få information.” Endast två grupper blev inbjudna till presskonferenser och informationsmöten om brandkatastrofen. Man saknade information och litade inte på den man fick därför att den varierade från källa till källa, bl a mellan polis och räddningstjänst.

Många ringde under direktsändningarna och frågade efter brandorsaken och andra ting som det var svårt att svara på.

16.2.3 Lokal kabel-TV

Språk

Tre av TV-grupperna är somalisktalande, två arabisktalande och övriga representerar bosniska, kurdiska, persiska, eritreanska och spanska. Åtta av grupperna är delar av föreningar, tre fristående TV-föreningar.

Medarbetare och resurser

En av grupperna har egen studio och sändningsutrustning, ytterligare en har en liten studio för att filma och en S-VHS kamera medan övriga saknar såväl studio som utrustning. Fyra grupper har f n ALU-anställda. Antalet frivilliga medarbetare varierar mellan 20-30 och fem till sex.

Fem TV-grupper deltar i TV-projektet på Blå Stället som finansieras av kommunen. De grupperna betalar inget för den direkta TV-verksamhet under projekttiden men har kostnader för bl a transporter, telefon och inköp av material. Personalen har fått en 40-timmars kurs i teknik och redaktionellt arbete.

Att producera TV-program är dyrt och tar lång tid. Det tar ofta två till tre dagar för att producera en timmes program. Några grupper klarar själva att betala sändningsavgifterna som utgår med 700 kr per timme. Produktionen kräver studio, kamera, redigeringsutrustning och S-VHSkassetter av hög kvalitet m m. För att täcka dessa kostnader måste grupperna ha inkomster från föreningarna (medlemsavgifter), lokalverksamhet,

gåvor och sponsorer. De flesta föreningarna får ett litet bidrag från Göteborgs invandrarförvaltning och några från reklam och studiecirklar. Flera grupper har upphört med sin verksamhet därför att intäkterna inte täckt kostnaderna.

De flesta grupperna upplever problem med att driva sin verksamhet. Problemen är främst bristande ekonomiska resurser, brist på utrustning, material och studio men även på utbildning och personlig kompetens. Brist på tid är också ett påtagligt problem med tanke på att de flesta jobbar på sin fritid. Man är också besviken över att svenska myndigheter och medier inte ser grupperna som en resurs.

Sändningar

Av de elva grupperna sänder fem en timme i veckan och två en halv timme. Tre sänder f n inte. Sändningarna sker via föreningen Öppna Kanalen som är en distributionskanal.

Syfte och innehåll

Huvudmålet för TV-grupperna är likartat; det är att ge samhällsinformation om Sverige och hemlandet på ursprungsspråket. Man vill värna och utveckla den egna kulturen, främja integration och demokrati. Också programinnehållet har likheter. De flesta gör reportage och dokumentärer om livet i Sveriget t ex om jobb och arbetslöshet. Man sänder debatter och intervjuer om t ex invandrarfrågor, hemspråk, kultur och litteratur. Andra programpunkter är nyheter, familj-, barn- och ungdomsprogram, underhållning och musik.

Målgrupp

Målgruppen är främst etniskt språkliga grupper. De varierar med gruppens storlek. Högsta tittarsiffror uppges till 20.000, några har 5.000 – 10.000 och som minst uppges 1.500 – 2.000. Möjligheten att se Öppna Kanalen, som förutsätter tillgång till kabelTV, finns hos ca 200.000 hushåll i Göteborg.

Samarbete

Samarbetspartners är främst fritidsförvaltningen och invandrarförvaltningen i Göteborg. Endast en grupp har kontakter med andra myndigheter. Man har heller inget samarbete med svenska medier. Öppna Kanalen samarbetar dock med STV och TV4. Några av TV-grupperna samarbetar med varandra.

Förslag till förbättringar

För att lösa de ekonomiska problemen föreslår man att TV-grupperna får bidrag från staten eller kommunen. Andra förslag är att integrera de etniska gruppernas media i de etablerade medier, att bilda en minoritets-

mediaorganisation, att anställa personal, att stödja föreningar och att ge sändningarna möjlighet att bli rikstäckande. Att förbättra myndigheternas kunskap och attityd till etniska medier är också väsentligt.

16.2.4 TV-sändningar om brandkatastrofen

Sändningar, innehåll

Ingen TV-grupp sände i direkt anslutning till branden under fredag, lördag eller söndag. Under veckan efter branden sände fyra av grupperna medan övriga inte hade någon fast sändningstid eller var passiva. Efter initiativ från en av grupperna kom en diskussion igång med kommunen centralt och Öppna Kanalen som ledde fram till att sju TV- grupper gjorde var sitt program på eget språk. Kommunen gav bidrag till Öppna Kanalen och ca tre veckor efter branden sändes två timmars sändningar på bosniska, somaliska, arabiska, kurdiska, persiska, eritreanska och spanska. Programmen innehöll studiodiskussioner dit folk kunde ringa in frågor, intervjuer, reportage från bl a begravningar, inslag från TV4 samt en beskrivning av brandens förlopp. Grupperna hade bjudit in anhöriga och ungdomar samt olika experter och representanter för myndigheter, t ex polis, räddningstjänst, politiker, psykolog, läkare och socialarbetare. Några hade endast bjudit in landsmän t ex imam eller präst, personer ur krisgrupper, anhöriga och ungdomar.

Källor, kontakter

Huvudkällorna var dels svenska medier – TV, radio och press – dels personer som varit med på brandplatsen eller medverkat i krisgrupper samt ungdomar som varit med på festen.

Endast Somali-media hade några kontakter med myndigheter och då med polis, räddningstjänst, sjukhus och svenska kyrkan. Tre grupper hade kontakt med svenska medier, två med TV4 och en med STV. Arabiska TV-center kontaktade TV för att göra ett program men fick svaret att de inte hade någon maskin för textning eller översättning.

En somalisk TV-grupp hade kontakter med BBC-Somalia i London, en lokalTV-kanal i Minnesota och en lokal radio- och TV-kanal i Finland.

Problem

Nästan alla TV-grupperna vittnar om svårigheter framförallt att få information. De fick inga inbjudningar till presskonferenser eller informationsmöten. Tittarna fick vänta fyra – fem dagar på att få sändningar på eget språk. Några hindrades av myndigheter från att göra egna reportage. Som journalister fick många ta på sig uppgiften att agera som krisgrupp men saknade kunskap och erfarenhet att göra det. Öppna Kanalen hade problem med studion och utrustningen på Blå Stället. Studion var inte förberedd på en sådan verksamhet.

16.3. Etniska gruppers medier i övriga Sverige

Lokal TV

Det finns f n 30 icke-kommersiella s k lokala kabelsändarföretag i Sverige. Riksförbundet Öppna Kanalen omfattar organisationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Lund, Skövde och Västerås som tillsammans kan nå ca 900.000 hushåll.

Utöver i Göteborg sänder etniska grupper endast i Stockholm och Västerås. Stockholm har elva registrerade grupper och i Västerås sänder två grupper.

Utredningen har intervjuat sex grupper av dessa grupper. De redovisar samma problem som i Göteborg: svag ekonomi, brist på utrustning och avsaknad av kontakter med myndigheter och etablerade massmedier. De har också samma mål; att sprida samhällsinformation om Sverige och hemlandet, att utveckla den egna kulturen och främja integration.

Närradio

Utredningen har studerat förhållandena i Stockholm och Malmö. I Stockholm har närradiogrupperna organiserat sig i sju geografiska föreningar. Inom dessa verkar 30 till 40 etniska närradiogrupper. I Malmö finns 18 grupper. En rundringning utredningen gjort visar att verksamheten och problemen i stort är de samma som i Göteborg.

17. De etniska gruppernas informationssituation – sammanfattande slutsatser

17.1. Segregation och information

Människor med icke-svensk etnisk bakgrund är ingen enhetlig grupp. Tvärtom är de långt heterogenare än svenskar. Deras medieval varierar, deras uppfattningar om myndigheter skiljer sig åt, deras bedömning om vad som är viktig information skiftar. Varje uttalande om etniska grupper i Sverige innebär därför grova generaliseringar.

Några fakta är dock ovedersägliga. Stora grupper bland några av de etniska grupper som kommit från länder utanför Europa lever segregerat och har få kontakter med svenskar. Deras försörjning kommer i huvudsak från socialbidrag vilket innebär att deras ekonomiska resurser är små. De bor således för sig själva, står utanför arbetslivet och deltar föga i gemensamma samhällsaktiviteter. Klyftorna till det etablerade svenska samhället och dess värderingar är stora. Många söker sig till religiösa och andra gemensamma aktiviteter som fjärmar dem från det svenska samhället. Självfallet har detta betydelse för gruppernas mottaglighet för information. Många är negativa till det officiella svenska samhället och de budskap som kommer därifrån. Också massmedierna uppfattas ibland som myndigheternas megafoner.

Att förbättra dessa gruppers informationssituation förutsätter förändringar av deras samhällsvillkor. Det kräver ett långsiktigt systematiskt integrationsarbete som innebär grundläggande förändringar av arbetsmarknad, boendestruktur och utbildningssystem samt en genomgripande attitydförändring hos delar av majoritetsbefolkningen. En minskning av klyftorna förutsätter att myndigheter och etniska grupper kan mötas på någorlunda jämnlik nivå. Det kan som ett exempel ske genom att stat och kommuner accepterar och stödjer de religiösa samfund och etniska föreningar och organisationer som de etniska grupperna samlats inom samt gemensamt med dem utvecklar planer och aktiviteter.

17.2. Informationsvanor och behov

Redovisningen av de etniska gruppernas medieanvändning visar att de i avsevärt mindre utsträckning än majoritetsbefolkningen läser morgontidningar. Metro har dock snabbt blivit en mycket läst tidning i Stock-

holm och Göteborg. Den svenska typen av morgontidningar är ovanlig i några av de etniska gruppernas hemländer. Hemlands-TV, kabel-TV, närradio och lokal-TV är relativt viktigare för dem än för helsvenskar. I några grupper är den muntliga kontakten den kanske viktigaste informationskällan. Medievanorna skiftar dock avsevärt mellan grupperna. Noterbart är att andragenerationens vanor närmar sig de helsvenska.

I sammanhanget är det viktigt att konstatera att SOM-undersökningen i stor utsträckning inte når de människor som inte kan kommunicera på svenska. Den gruppen har ökat på 1990-talet och kan med stigande ålder hos gruppen – när den inlärda svenskan bleknar bort – förväntas öka än mer i antal.

För att nå alla grupper måste en nyanserad satsning ske på olika medier. Det ligger utanför utredningens ram att lämna rekommendationer till kommersiella medier. Utredningen kan dock konstatera att den relativt låga frekvensen morgontidningsläsare borde göra dem till en intressant målgrupp för dessa tidningar. Göteborgs-Posten har också gjort en tydlig satsning den senaste tiden på de etniska grupperna.

Statens Integrationsverk har utrett statliga organs information till nyanlända på olika språk. Endast 17 av 76 undersökta myndigheter ger sådan information. En slutsats som dras i integrationsverkets utredning är att: ”Endast ett fåtal statliga myndigheter tar idag sitt ansvar för samhällsinformation till alla i befolkningen. Det är mycket få som tar hänsyn till den individuella tillgängligheten.” Som framgått i kapitel 16 avvecklades den statliga stiftelsen Invandrartidningen 1998 och de olika språktidningarna lades ned. Den finska utkommer privat och i annan form medan “På lätt svenska” övergått i privat ägo och utges under namnet “Sesam”.

Statlig information på de etniska gruppernas modersmål har således minskat samtidigt som behovet ökat. I det riksdagsbeslut som hade sin grund i invandrarpolitiska kommitténs betänkande “Sverige framtiden och mångfalden” sägs att alla invånare i Sverige skall vara “delaktiga och känna medansvar i samhällslivet oavsett etnisk, kulturell och social bakgrund”. Delaktighet och medansvar förutsätter att man känner till samhället och förmår ta del av dess yttringar och aktiviteter. I sin tur förutsätter det att man får begriplig information, d v s på det egna språket. I riksdagsbeslutet sägs också att alla statliga och kommunala myndigheter har ansvar för att samhällsinformation når alla i befolkningen. En slutsats utredningen drar är att varken de statliga eller de kommunala myndigheterna lever upp till sitt ansvar. Mot den bakgrunden är det angeläget att regeringen åter betonar att varje myndighet har skyldighet att utforma sin information så att den når alla i befolkningen.

17.3. Etniska medier

Sveriges television sände under branden endast på svenska. Sveriges Radio sände via riksradions minredaktioner och lokalradion nyheter på ett antal språk. Sändningarna kom i gång snabbt och var relativt omfattande. Problemet är att de sannolikt avlyssnades av relativt få eftersom P4 är en mycket litet använd kanal bland icke svenska etniska grupper.

Utredningen konstaterar att det finns ett stort informationsbehov bland icke svensktalande som är otillfredsställt. Det är angeläget att SVT och SR överväger hur de kan utveckla former för sändningar på andra språk som når de aktuella grupperna.

De specifika etniska medier som utredningen särskilt studerat är närradio och lokal-TV via distributionskanalen Öppna Kanalen. Under branden sände framförallt närradio frekvent medan lokal-TV saknade materiella och tekniska resurser att då fungera som ett nyhetsmedium. Tre veckor efter branden sände de aktuella TV-grupperna med stöd av Göteborgs kommun vardera två timmar om brandkatastrofen.

Som framgått av undersökningen av nyhetsrapporteringen i kapitel 5 gav närradion en engagerad bild av branden och dess effekter och lät många drabbade komma till tals. Någon vidarebefordrade obekräftade rykten och tog ställning mot myndigheterna utan närmare faktaunderlag. Det allt övervägande flertalet närradiogrupper svarade för en ansvarsfull och saklig nyhetsförmedling och analys. Många skiftande åsikter och påståenden om branden och dess orsak kom fram under sändningarna men yttrades främst av inringande och deltagare i studiodebatter.

Närradio och lokal-TV har en relativt stor grupp av sina etniska landsmän som lyssnare/tittare. Av dem uppfattas de ofta som “våra” medier. Den ”egna” närradion eller TV-kanalen blir ett identifikationsobjekt. De medierna har således en betydande potentiell roll att spela i nyhetsförmedlingen till de etniska grupperna, särskilt till de människor som inte kan ta till sig svenska medier. Just dessa kan bedömas titta och lyssna speciellt mycket på lokal-TV och närradio. Att framställa massmedier på det egna språket i det nya landet är också en del i en integrationsprocess.

Del VI

Överväganden, förslag och

rekommendationer

18. Överväganden, förslag och rekommendationer

Brandkatastrofen är den svåraste i Sverige i modern tid. 63 unga människor dog. Att den väckt sorg, vrede och starka känslor är naturligt.

Många av de omkomna barnens föräldrar har flytt eller flyttat till Sverige för att få ett bättre liv. Här har de ofta mötts av likgiltighet och brist på respekt för vilka de är. Tragedin har hos dem utlöst en bitterhet inte bara över att deras barn gått bort utan också över ett samhälle som inte ser dem.

Orsaken till branden är ännu okänd. Med grund i en räddningsledares uttalanden under brandnatten spred massmedierna efter branden uppgifter om att den var anlagd. Det dementerades snabbt. De insatser som polis och räddningstjänst gjorde ifrågasattes. Påståenden återgavs om att ungdomarnas etniska bakgrund kunde påverkat t ex larmet.

Utredningen har uppdraget att bl a undersöka hur informationen kring branden fungerat till de närmast berörda med icke svenskspråkig bakgrund. För att svara på det måste man se den situation som många av dem befinner sig i.

Klyftorna mellan etniska grupper och majoritetsbefolkningen är stora och har ökat påtagligt under de senaste åren. Det tar sig ofta uttryck i misstro och negativ inställning till myndigheter. Brandkatastrofen och uppmärksamheten kring den har haft effekten att klyftorna lyfts fram i ljuset. Med undantag för missgrepp av polisen, räddningsledarens uttalande att branden troligen var anlagd och ogrundade uttalanden av åklagaren har enligt utredningen inte myndigheternas agerande bidragit till att fördjupa klyftorna. Snarare har den starka medkänslan med de drabbade som visats av hela samhället verkat i motsatt riktning. Bl a statsministerns och andra statsråds besök i Göteborg blev symboler för det engagemang som svenskar av alla ursprung känt.

18.1. Informationen

18.1.1 Massmedierna

En av utredningens huvuduppgifter har varit att kartlägga nyhetsrapporteringen om branden och dess följder. Journalister och fotografer kom till brandplatsen strax efter räddningstjänsten och polisen. Vid två-

tiden sändes de första inslagen i TV och riksradion. Som enda morgontidning hade GP nyheten om branden. Kvällstidningarna ägnade den stort utrymme särskilt i bild. TV och radio kom att dominera nyhetsrapporteringen. På lördagen som var helgdag kom dock GP, Arbetet Nyheterna och kvällstidningarna ut med extrautgåvor. Utredningens slutsats är att i det stora hela tillgodosåg massmedierna väl allmänhetens behov av fakta.

Brandkatastrofen blev en världsnyhet. Den fick stor initial uppmärksamhet men försvann snabbt från nyhetsrapporteringen utom i Norden.

Det har i debatten kring katastrofen hävdats att massmedierna gav rykten och spekulationer stort utrymme, särskilt de internationella och de som sände på icke svenska språk i Sverige. Utredningens kartläggning ger inte belägg härför. Uppgifter om att branden eventuellt var anlagd förekommer i nästan alla medier men nästan alltid med hänvisning till räddningsledarens uttalanden. Polisens uppgift att man inte vet orsaken nämns också ofta. Utredningens slutsats är att relativt lite spekulationer förekommer.

Myndighetsrepresentanter har kritiserat televisionen, särskilt TV2, för att ha intervjuat upprörda ungdomar strax efter branden och låtit dem uttala att polis och brandmän inget gjorde utom att hindra dem från att rädda kamrater. I intervjuerna förekommer samma ungdomar flera gånger och de uttrycker mycket kritiska åsikter. Reportrarna ställer få följdfrågor vilket också gäller intervjuerna med räddningsledaren. Utredningen konstaterar att det är väsentligt och naturligt att intervjua ögonvittnen men att det också är viktigt att journalister och fotografer är medvetna om att chock kan förändra människors personlighet och omdöme.

I debatten har också hävdats att massmedierna ”etnifierade” branden. Utredningen anser det naturligt att medierna rapporterade om de drabbades etniska bakgrund. Det innebar att ungdomar som betraktar sig som svenskar kom att kategoriseras som invandrare. Rapporteringen saknade i det avseendet ibland önskvärda nyanser men gav generellt en positiv och saklig bild av ungdomarna.

18.1.2 Myndigheter och frivilliga organisationer

Berörda myndigheter prioriterade att ge massmedierna den information dessa efterfrågade och att underlätta deras arbete. Myndigheterna kan bedömas ha lyckats väl med det. Enligt utredningens åsikt borde högre prioritet ha givits åt att ge de av katastrofen närmast berörda så snabb och tydlig information som möjligt. Självfallet tog myndigheterna ansvar också för den informationen men de problem som anhöriga omvittnar visar på ett behov av att pröva om de nuvarande formerna för bl a identifiering och information kan förbättras. Hänsyn måste bl a tas till de

nya etniska grupperna och att t ex anhöriga snabbast får veta om att en katastrof inträffat.

Utredningen har granskat om etnisk särbehandling förekommit från myndigheternas sida. Inga konkreta exempel har framkommit. På den punkten synes myndigheterna ha varit medvetna om den etniska mångfalden hos de drabbade. Slutsatsen är att särbehandling på etnisk grund inte har förekommit.

Bemötandet av drabbade på sjukhus och hos kommunala stödorgan har i allmänhet varit inkännande och respektfullt. Polis och räddningstjänst var inte beredda dels på en så svår olycka, dels på så många förtvivlade och desperata ungdomar på brandplatsen. Polisen fick svårt att utföra sina tilldelade arbetsuppgifter och samtidigt hantera ungdomarna och deras känslor. En slutsats blir att det är angeläget att särskilt polisen analyserar erfarenheterna från branden och överväger hur man skall kunna förena sina traditionella uppgifter med ett bra psykologiskt bemötande av främst ungdomar.

Inte heller delar av sjukvården och polisen var beredda på att så många människor så snabbt kom till sjukhusen. Mottagandet kom igång snabbt men problem uppstod på Sahlgrenska sjukhuset p g a många improviserade förändringar etc. Motsvarande problem beskrivs inte från andra sjukhus. På Östra sjukhuset var man relativt van vid att stora grupper av anhöriga besöker skadade och organiserade ett mottagande som tillgodosåg deras behov.

Omvittnade problem i det individuella bemötandet torde kunna hänföras till stress och därmed sammanhängande brist på flexibilitet. Det pekar på behovet hos ledningen att känna sin personal så väl att man i krislägen kan sätta in dem som är särskilt duktiga på att arbeta flexibelt och empatiskt med människor i affekt och chock.

Kommunens beslut att samtliga anhöriga till omkomna skulle kontaktas var värdefullt. Själva kontakterna har i allmänhet präglats av respekt och empati. Enligt utredningen är det nu angeläget att fortsätta kontakterna i olika flexibla former så att också de som är isolerade eller tidigare har avvisat kontakter nås. Alla berörda ungdomar – skadade, anförvanter och vänner – bör erbjudas stödsamtal och bearbetning.

Försäkringskassan sände efter ca en vecka brev till föräldrar med besked att barnbidrag och bostadsbidrag upphört eller sänkts därför att deras barn dött. Det uppfattades av dem med rätta som okänsligt. Utredningen rekommenderar försäkringskassan att se över formerna för hur sådana beslut meddelas. Det finns dock främst anledning att ansvarig myndighet överväger tidsgränsen när bidrag skall upphöra eller sänkas.

18.1.3 Planera för Sveriges faktiska befolkningsstruktur

Många av de drabbade hade en icke-svensk etnisk bakgrund. Även om de var fler än i en normalpopulation speglar det den etniska situationen i Göteborg och Sverige. Brandkatastrofen kan därför sägas ha visat hur Sverige ser ut i dag; att invånarna består av ett stort antal olika grupper med skilda sociala, kulturella och religiösa föreställningar och sedvanor.

Mycket av planeringen och myndighetsutövningen i Sverige tar sin utgångspunkt i en befolkningsmässig och språklig homogenitet som inte längre är relevant. Många ledande politiker och tjänstemän i stat och kommuner har inte insett att Sveriges befolkning radikalt har förändrats de senaste decennierna särskilt i storstäderna och att det borde vara en självklar utgångspunkt för all planering. Man ser fortfarande de nya grupperna som en invandrings- eller flyktingfråga, d v s diskuterar vilka som skall få eller inte få stanna i Sverige och hur flyktingmottagande skall ordnas.

Göteborgs kommun hade endast måttlig kännedom om och få kontakter med de skilda etniska grupperna. Varken i kommunledningen eller hos polisen hade man en planering för den etniska mångfalden i kommunen och kunde därför inte snabbt nå ut med en information som kunde mildrat misstro och ryktesspridning. Kunskapen och kontakterna fanns hos invandrarnämnden och några tjänstemän vid fritidsförvaltningen. De kom att spela en viktig roll både som initiativtagare till kontakter med representanter för olika etniska grupper och organisationer och för att genomföra sådana då kommunledningen insåg behovet av dem. De gav också polisen och länsstyrelsen hjälp med motsvarande kontakter.

Utredningen anser det viktigt att myndigheterna har en beredskap för att snabbt nå fram med information till alla grupper av invånare. En slutsats är att när en kommuns befolkning är så etniskt blandad som den är i Göteborg bör kommunen inom sin ledningsfunktion ha kunskap om och direkta kontaktvägar till de etniska grupperna, deras föreningsliv och trossamfund så att kontakter med företrädare för dem kan upprättas lika snabbt som med andra betydelsefulla organ i samhället.

De etniska gruppernas egna organisationer spelade en betydelsefull roll i information och stöd till drabbade. De upprättade liksom några andra frivilliga organisationer t ex kyrkliga, egna krisgrupper och stödcentraler. De tog också initiativ till kontakter med myndigheter och kom därigenom att förmedla angelägen information. Enskilda representanter sökte påverka ungdomar att förstå och acceptera myndigheternas, t ex polisens, agerande. I det sammanhanget finns det anledning att beakta att i en del etniska grupper vänder sig människorna hellre till sina företrädare och ledare med frågor som svenskar i allmänhet ställer till myndigheter.

18.2. Misstron

En bakgrund till utredningen är enligt direktiven den misstro som riktats mot myndigheterna. Är den berättigad, d v s har den konkret grund, eller speglar den mer bakomliggande sociala förhållanden och psykologiska reaktioner på en obegriplig olycka? Utredningen har särskilt granskat fem punkter där stark kritik riktats mot myndigheter.

1. Larmningen. Utredningens slutsats är att inga språksvårigheter förelåg vid inlarmningen. Påståenden om motsatsen saknar grund. Trots hög ljudnivå i bakgrunden framgår adressangivelsen tydligt. Det dröjde en avsevärd tid innan samtalet ledde till utlarmning. Det finns dock ingenting som tyder på att samtalet inte togs på allvar. Sedan larmet gått sker uttryckning utan dröjsmål.

2. Räddningsinsatsen. Definitionsmässigt innebär en katastrof att förutsättningar att rädda människor saknas. Vid branden rådde brist på både personal och räddningsutrustning. Det är utredningens bedömning att när olyckans relativa omfattning blev känd sändes såväl personal som material i möjlig utsträckning till brandplatsen. Fler ambulanser hade inte vid den tidpunkt de hade kunnat tas i anspråk betytt snabbare transporter av skadade; de var då redan sända i väg med andra transportmedel. Inte heller hade mer personal från räddningstjänsten, t ex fler rökdykare, kunnat förändra räddningsarbetet. Polisens uppgift på brandplatsen var att upprätthålla ordning och hjälpa räddningspersonalen. Brandbefälet på platsen begärde att ungdomarna skulle hindras från att gå in i trapphuset (för att hjälpa till med räddningsarbetet). Mot den bakgrunden anser inte utredningen att det finns grund för påståendena att polisen i sin tjänsteutövning skulle ha hindrat ungdomar så att räddningsinsatsen blev lidande eller uppträtt passivt. Polisens svårigheter att hantera ungdomarnas känslor kan motivera en intern diskussion hur man möter stora grupper av t ex ungdomar i oväntade krissituationer.

3. Identifiering och underrättelser till anhöriga. Som konstaterats uppstod problem när så många människor samlades på Sahlgrenska sjukhuset för att få besked om sina närmaste. Improviserade lösningar måste sökas. Anhöriga anser genomgående att väntetiden på besked var outhärdligt och onödigt lång. Polisen anser att identifieringsarbetet gick rekordsnabbt. Mot bakgrund av de rutiner och regler som polisen har antagit finns det inte anledning till kritik. Polismyndighetens behov och önskan att följa upparbetade arbetsrutiner och samhällets och lagens krav på sekretess och säkerhet vägde tyngre än föräldrarnas önskan att få besked om sina barn. Att ge anhöriga till omkomna besked så snart det överhuvudtaget är möjligt måste ha högst prioritet. Många av dem upplevde att de fick

sväva mycket länge i en utomordentligt påfrestande ovisshet. Den fråga som måste ställas är om det är oundvikligt.

Den synnerligen onormala situation som brandkatastrofen innebar bör föranleda en bedömning om de former och rutiner för identifiering som normalt används behöver förändras. Att göra förändringar i ett så pressat läge som rådde är svårt och kan medföra andra problem. Det överordnade syftet att ge de anhöriga snabba besked motiverar att alla tillgängliga resurser sattes in på att finna de former som i det uppkomna läget gav det snabbaste resultatet. Konkreta identifieringsuppgifter fanns och anhöriga kunde nås snabbt. Antalet rum för identifiering var en flaskhals. Det borde dock inte ha varit ett större problem att inrätta ytterligare. De svårt brända omkomna var relativt få och det borde tidigt ha framstått att särskilda tekniska analyser var behövliga.

Utredningen finner det inte uteslutet att en omprövning av formerna för identifieringen och en omfördelning av resurser hade kunnat medföra en snabbare identifiering utan att sekretess och en värdig hantering av de döda eftersatts. Mot bakgrund främst av den starka kritik som av anhöriga riktat mot identifieringsarbetet är det angeläget att polismyndigheten överväger om rutinerna för arbetet är ändamålsenliga vid katastrofsituationer.

4. Mona Nahani. Polisen gjorde en felbedömning när de hävdade att det inte kunde finnas någon kropp i brandlokalen. När kroppen återfanns gavs först felaktiga uppgifter till anhöriga och massmedier. Utredningens slutsats är att det finns grund för den kritik som riktats mot polisen för dess agerande i detta fall. Den polistalesman som på presskonferensen redogjorde för vad som fanns kvar av kroppen hade ingen grund för sina påståenden i polisens eget utredningsmaterial.

5. Förundersökningen och uppgifter om ungdomarna. Det ligger utanför utredningens uppgift att bedöma hur förundersökningen bedrivs, om den tar för lång tid och varför den inte kan redovisa orsaken till branden. Kritik har riktats mot åklagaren för att delge arrangörerna misstanke om brott innan den egentliga orsaken till branden klarlagts. Lagen stadgar att sådan misstanke skall delges när det på goda grunder kan antas att ett brott förövats. Tidpunkten kan diskuteras men hade sannolikt också kritiserats om delgivandet hade skett tidigare. Uppgifter har cirkulerat i massmedier och bland myndighetsrepresentanter utredningen varit i kontakt med om hasch- och alkoholmissbruk bland ungdomarna och en relativt frekvent kriminalitet. Åklagaren har kommenterat uppgifterna i intervjuer i massmedier. Han har också nämnt att ungdomarna ofta ljuger i förhören och antytt att det skulle vara kulturellt betingat. Utredningen har tagit del av rättsmedicinska protokoll över de omkomna samt uppgifter om dem i rikspolisens register. Två av de om-

komna hade spår av hasch som sannolikt rökts under det senaste dygnet och tre hade noterbara mängder av alkohol. Ingen av de sextio ungdomar som uppnått straffbar ålder återfanns i rikspolisregistret. Det mesta tyder på att det som framförts bl a av myndighetsrepresentanter om festen inte haft någon grund. Varje jämförelse leder till slutsatsen att det var nykter fest. Det finns vidare inga som helst vetenskapliga belägg för att någon kultur i världen tillämpar lögn som en accepterad del av dess yttringar. Utredningens slutsats är att uttalandena såsom de återgivits i massmedier ökat misstron mot svenska myndigheter i allmänhet och mot polis och åklagare i synnerhet.

Det är framförallt räddningsledarens uttalande om att mycket tydde på att branden var anlagd och en polisrepresentants uttalanden om Mona Nahanis kropp som bidragit till att misstro spridits. I ett så labilt och känsloladdat läge som i Göteborg efter branden kunde de ha fått konsekvenser i form av bråk och etniska konflikter. Den slutsats utredningen drar är att de ansvariga myndigheterna bör tillämpa en informationspolicy som innebär att den information som lämnas är opartisk och bygger på kända fakta. När myndigheter inte erkänner missgrepp och söker bortförklara fakta får det ofta en motsatt verkan än den avsedda.

18.3. Etniska gruppers informationssituation i Sverige

De etniska grupperna i Sverige representerar fler än 120 ursprungsländer från alla delar av världen. De är långt heterogenare än infödda svenskar. Deras behov av och uppfattning om information varierar därför kraftigt.

Generellt har den etniska segregationen ökat i Sverige under 1990talet. Arbetslösheten är mångfalt högre bland etniska grupper utanför Norden än bland etniska svenskar. Grupperna har små ekonomiska resurser. Alltfler koncentreras till förorter till de tre storstäderna från vilka etniska svenskar och mer etablerade invandrare flyttar ut. Kontakter med svenskar och svenska språket blir färre både i arbetslivet och i boendeområdena. De grupper som befinner sig i denna situation påverkas på flera sätt. De färre direktkontakterna med svenskar och med normala samhällsföreteelser minskar den faktiska informationen. Avståndet och utanförskapet till samhället och dess representanter utgör en grogrund för misstro och negativ inställning till myndigheter. Tilltron till egna organisationer, även grupper med politiska och religiösa ytterlighetsåsikter, tenderar att öka.

Den allmänna slutsats som kan dras av det är att dessa etniska gruppers villkor måste förbättras så att klyftorna mellan dem och majoritetsbefolkningen minskar i stället för att som i dag öka. Det är inte utredningens uppgift att utveckla hur det skall gå till. Det finns dock anledning att betona att de förslag och rekommendationer utredningen lägger

för att alls ha någon effekt för de aktuella grupperna förutsätter att utvecklingen går i riktning mot en minskad segregation. Det är därför angeläget att utredningen överlämnas till de olika statliga organ som har ansvar inte bara för information till etniska grupper utan för den allmänna samhällsutvecklingen.

Medievanorna och medieanvändningen bland de etniska grupperna som beskrivits ovan visar att de skiljer sig från svenskars. Antalet som läser morgontidningar är avsevärt lägre, användningen av närradio och kabelTV är större. Gruppen som inte kan ta till sig kvalificerad information på svenska har med ökad flyktinginvandring under 1990-talet stigit och kan förväntas öka med stigande ålder inom grupperna.

Behovet av information på de etniska gruppernas modersmål har ökat under senare år och kan förväntas fortsätta att öka. Samtidigt har den statliga informationen på icke svenska språk minskat påtagligt, bl a genom nedläggningen av språkeditionerna av Invandrartidningen under 1998. Mot den bakgrunden är det angeläget att regeringen och berörda myndigheter, särskilt integrationsverket, vidtar åtgärder för att förbättra informationen till de invånare som inte behärskar svenska.

Av public serviceföretagen sände endast radion på andra språk än svenska. Sändningarna utökades efter branden både i riksradion och lokalt. Utredningen bedömer det som tveksamt om SVT levde upp till avtalet med staten och beaktade de språkliga och etniska minoriteternas behov. Deras behov av information på icke svenska språk motiverar att överläggningar tas upp med public serviceföretagen.

Utredningen har studerat etniska mediers förekomst och verksamhet i Sverige. De omfattar främst närradio och lokalTV inom Öppna Kanalen. Dessa arbetar helt på ideella villkor och har mycket små resurser. De är i huvudsak okända bland myndigheter och även etablerade massmedier. Samtidigt lyssnar och tittar många ur deras språkgrupper ofta och engagerat på dem.

Som framgått av utredningens studie av de etniska medierna har de integration som ett mål. De vill skildra både Sverige och sitt ursprungsland. Utredningen delar synsättet att bevarandet av den egna kulturen ger människor en identitet som utgör grunden för både personlig utveckling och ett självvalt engagemang i det nya värdlandet. De etniska mediernas sändningar på icke svenska språk står därför inte i motsättning till utan ger förutsättningar för en integration i det svenska samhället.

Utredningen anser att de etniska medierna utgör en outnyttjad tillgång för information till framförallt de som har svårigheter att ta till sig kvalificerad information på svenska. De borde med relativt måttligt kostnadskrävande tillskott kunna utvecklas till betydelsefulla informationsmedier särskilt i de tre storstäderna.

18.4. Förslag och rekommendationer

Generell politik

Den kartläggning som utredningen gjort av myndigheternas information visar att den inte så snabbt som önskvärt nådde ut till olika berörda etniska grupper. Kommunens ledning hade t ex inte en så djupgående kunskap och kännedom om grupperna och deras företrädare att kontakter kunde etableras omgående. Generellt finns en brist på insikt hur Sverige ser ut; att 20 procent av dess invånare har utländsk bakgrund. Alltför många ser fortfarande de etniska frågorna som flyktings- och invandringsproblem. I stället borde politiken utgå från en realistisk bild av Sveriges faktiska befolkning och då handla om hur de etniska grupperna integreras i vårt gemensamma samhälle.

  • Utredningen rekommenderar myndigheterna att fördjupa sina kunskaper om den etniska struktur som befolkningen har i deras ansvarsområde, analysera vad den innebär för verksamheten samt ta tillvara den kompetens som finns inom förvaltningar och de etniska grupperna.

I informationsansvaret vid bl a katastrofer ingår att tillgodose alla invånares behov också skilda etniska, religiösa och språkliga grupper. Utredningen visar att snabba och upparbetade kontaktvägar saknades till dem och bedömer att det särskilt för kommuners ledningar är angeläget att skapa sådana. Utredningen är medveten om att tillskapande av särskilda kontaktvägar mellan den politiska ledningen och vissa grupper i samhället kan uppfattas gå på tvärs mot traditionella demokratiska representationsformer. Dessa fungerar dock dåligt för att få de nya grupperna delaktiga i samhällslivet. Det finns behov av att både inhämta från och ge information till de etniska grupper som tenderar att hamna utanför samhällsgemenskapen. Särskilda ansträngningar är därför motiverade för att finna former som innebär att gruppernas önskemål och behov når fram till politiska beslutsfattare och att de kan föra en dialog med gruppernas företrädare. Enligt utredningens uppfattning kommer det att ha en långsiktigt positiv verkan på gruppernas samhällsengagemang och demokratiska delaktighet.

  • Utredningen föreslår att aktuella politiska organ och myndigheter organiserar samråds- och kontaktformer med företrädare för etniska grupper. Den kunskap som finns i t ex kommuner bör systematiseras och finnas tillgänglig för bl a kommunledningen.

Som framkommit i utredningen är den etniska segregationen en källa till kommunikationsproblem. Att bryta den negativa utvecklingen för de etniska grupperna och minska klyftorna till majoritetsbefolkningen torde vara den kanske viktigaste frågan för Sveriges framtid. Regeringen har

för särskilda åtgärder i storstäderna avsatt närmare två miljarder kronor under en treårsperiod med start 1999 och tillsatt en storstadsdelegation för att förverkliga politiken genom bl a lokala utvecklingsavtal. Utredningen vill betona att förbättrade villkor för de etniska grupperna är en förutsättning för en välfungerande information och samverkan mellan dem och samhället i övrigt.

  • Utredningen föreslår att storstadsdelegationen och de tre storstäderna i förhandlingarna tar hänsyn till de brister i demokratisk samverkan med och information till de etniska grupperna som kan hänföras till segregation och en negativ socioekonomisk utveckling och avdelar medel för att bl a förverkliga de ovan framförda förslagen.

Myndigheter och förvaltningar

Utredningen har enligt direktiven bl a uppgiften att belysa möjligheterna för människor med icke svenskspråkig bakgrund att få information om branden och dess följder. Den kartläggning utredningen gjort visar att vissa av de drabbade i relativt liten utsträckning har nåtts av myndigheternas information och inte heller i samma mån som andra tagit till sig massmediernas budskap. Utredningen anser att det föreligger ett samband mellan å ena sidan denna informationsbrist och den misstro som framkommit och å andra sidan ökande segregation och utanförstående bland vissa etniska grupper.

För att bryta den negativa utvecklingen och den faktiska segregationen krävs omfattande generella och långsiktiga integrationsåtgärder. Det ligger utanför utredningens förutsättningar att närmare beskriva sådana åtgärder men det bör betonas att de är helt avgörande för utvecklingen av det svenska samhället. Kvarstår den etniska segregationen och diskrimineringen har de förslag som lämnas här endast marginell betydelse. Hur segregationen skall brytas är en mångfasetterad och komplicerad fråga. Det kräver en strategi med insatser på olika sikt. Svenska Kommunförbundets integrationsberedning har i sin slutrapport ”Fördel Mångfald” utvecklat en nationell strategi för ökad integration. Den kan utgöra en grund för ett konkret integrationsarbete förslagsvis utformat i samarbete mellan integrationsverket och Svenska Kommunförbundet.

  • Utredningen föreslår att betänkandet överlämnas till integrationsverket för att beaktas i dess verksamhet, till Svenska Kommunförbundet och demokratiutredningen samt till de myndigheter som har ansvar för integration av etniska grupper i Sverige.

Utredningen konstaterar att det finns stora behov av information på modersmål hos dem som inte behärskar svenska men även bland många vars svenska inte räcker för en mer nyanserad kommunikation. Behoven har ökat under 1990-talet p g a stor invandring men också därför att den

inlärda svenskan tenderar att blekna hos äldre och de många som står utanför arbets- och samhällsliv och därför inte använder språket. Samtidigt har informationen på icke svenska språk minskat, särskilt genom nedläggningen av Invandrartidningens språkeditioner.

Enligt utredningen är det angeläget att förbättra och skapa nya former för information på icke svenska språk. Det är värt att betona att det inte finns någon motsättning mellan en sådan satsning och strävan att de nya grupperna lär sig svenska bra. En allmänt höjd informationsnivå leder till ökat samhällsintresse och därmed till behov av information också på svenska.

Varje myndighet har ett eget ansvar för att de invånare de betjänar får adekvat information om dess verksamhet också på andra språk än svenska. En undersökning som gjorts av integrationsverket visar enligt utredningen att alla myndigheter inte tar sitt ansvar härför. Samtidigt är det rationellt att viss information och t ex översättningar samordnas på nationell nivå. Integrationsverkets ansvar härför bör enligt utredningen förstärkas. Verket bör också utveckla sitt arbete med att bli en kunskapsbank för myndigheter. I arbetet med att samordna information är det angeläget att pröva olika elektroniska informationsformer, t ex ljudband och internettidningar.

  • Utredningen föreslår att regeringen tydliggör myndigheternas skyldighet att informera alla invånare även på andra språk än svenska samt ger integrationsverket i uppdrag att analysera behoven och formerna för att möta dem och framlägga förslag till en förbättrad statlig information på icke svenska språk.

De uttalanden av representanter för polismyndigheten, åklagarmyndigheten och räddningstjänsten som utredningen särskilt har uppehållit sig vid har underblåst misstron hos olika grupper av medborgare. Uttalandena var inte grundade på sakuppgifter eller kunde uppfattas som partsinlagor.

  • Utredningen rekommenderar berörda myndigheter att se över sin informationspolicy. Talesmän bör endast opartiskt förmedla sakligt underbyggda uppgifter.

Vid intervjuer med anhöriga till omkomna har stark kritik riktats mot att de bara en vecka efter att deras barn dött får ett formellt besked från försäkringskassan att barnbidrag och bostadsbidrag upphört eller sänkts.

  • Utredningen föreslår att socialdepartementet prövar om den tidsgräns som tillämpas när bidrag skall upphöra eller sänkas är rimlig i förhållande till den situation som anhöriga befinner sig i när de t ex förlorat ett barn. Utredningen rekommenderar också försäkringskassan att se över formerna för hur besked lämnas om att bidrag upphört

eller sänkts då barn dött så att beskeden inte uppfattas som stötande av de berörda.

Frivilliga organisationer

Utredningens kartläggning visar att de frivilliga organisationerna spelade en viktig roll både i stöd och information till de drabbade. Såväl etniska föreningar som trossamfund bildade krisgrupper, gav tröst och stöd i sorgearbete och förmedlade budskap och information från myndigheter. Också de närradio- och lokal-TVgrupper som utredningen särskilt studerat är oftast delar av föreningar. Ett utvecklat samarbete mellan föreningarna och trossamfunden och myndigheterna hade sannolikt medfört att de kunnat informera tidigare och mer detaljerat om branden, dess bakgrund och om stöd- och hjälpinsatser från samhället.

Mot den bakgrunden anser utredningen att det är angeläget att insatser görs för att förstärka de etniska gruppernas deltagande i samhällslivet och att utveckla samverkan mellan dem och samhällets övriga aktörer. Ett mer omfattande och flexibelt bidragssystem bör eftersträvas. De etniska gruppernas föreningsliv har olika syften, bl a att bryta isolering, att ge trygghet i en ny och okänd omvärld, att värna om hemlandets kultur etc. Det finns en risk i att vissa föreningar och trossamfund är ensidigt inriktade på det forna hemlandet och därför stänger ute det nya samhället. Ett utvecklat stöd till de etniska grupperna bör därför utformas så att de integrativa syftena gynnas. Det nuvarande stödet till nationsföreningar bör t ex kompletteras med stödformer till mångnationella föreningar och trossamfund samt målinriktade organisationer utan traditionell föreningskaraktär.

  • Utredningen rekommenderar att statliga, regionala och kommunala myndigheter med ansvar för stöd till organisationer förstärker stödet till de etniska gruppernas organisationer och därvid lägger särskild vikt vid verksamheter som syftar till integration i vid mening. Medel härför föreslås avdelas ur den särskilda storstadssatsningen.

De etniska gruppernas medier – närradio och lokal kabelTV – har som utredningens kartläggning visat haft stor betydelse för informationen till både personer som inte behärskar svenska och de som söker information i en lättförståelig kontext.

Dessa medier är i huvudsak okända för myndigheter och även etablerade massmedier. De hade med något undantag inga kontakter med myndigheter efter branden och fick ingen information av dem. Däremot hade några relativt omfattande samarbete med internationella medier.

Som framgått av utredningens studie har de etniska medierna mycket små resurser och drivs helt ideellt. Om de fick tekniska och ekonomiska förutsättningar att verka kontinuerligt skulle de enligt utredningens me-

ning kunna bli en väsentlig tillgång i informationen till icke svensktalande. Själva framställningen av information i det nya landet på det egna språket verkar integrativt och identitetsskapande. Också den frekventa debatten som förs i dessa medier inom de aktuella etniska grupperna är ett led i en demokratisk samhällsutveckling.

Utredningen förordar därför en satsning på närradio och lokal kabel-TV på icke svenska språk. En sådan satsning kan förslagsvis innefatta en organisatorisk uppbyggnad av sändningsfunktioner i de tre storstadsområdena samt någon form av bidrag till de enskilda grupperna. En utredning bör göras hur satsningen konkret skall ske. I den kan övervägas vilka tekniska och ekonomiska resurser som bör ställas till förfogande och uppmärksamma digital-TV´ns möjligheter till långtgående målgruppsanpassning och låga sändningskostnader. I satsningen bör ingå att anordna utbildningar. De bör anordnas av existerande utbildningsanordnare, främst universitet och högskolor i de tre storstäderna.

  • Utredningen föreslår att kulturdepartementet får i uppdrag att utreda formerna för stöd till närradio och lokal kabelTV som sänder på icke svenska språk. Uppdraget bör ha som utgångspunkt att goda tekniska och ekonomiska förutsättningar skapas för sändningar i första hand i de tre storstadsområdena. Utredningen föreslår också att behövliga utbildningar anordnas. Behövliga resurser föreslås avdelas ur anslaget för storstadssatsningar.

Medierna

Utredningens allmänna slutsats när det gäller de reguljära medierna är att deras information varit nyanserad och saklig. Även om inte massmedierna har ”etnifierat” branden så kom vissa inslag att mer betona berörda ungdomars och anhörigas utländska bakgrund än att de var göteborgare. Enligt utredningen sammanfaller det med en vanlig tendens att oftare beskriva personer som invandrare eller flyktingar än som invånare i Sverige och Göteborg.

Utredningen har inte som uppdrag att ge rekommendationer till massmedierna. Samråd har dock hållits med företrädare för massmedierna genom en brevförfrågan. Mot den allmänna bakgrunden med ökad segregation och den konstaterade misstron hos vissa etniska grupper är det angeläget att poängtera värdet av att journalister och massmedierepresentanter är medvetna om segregationsproblemen. Den brist på insikt i hur Sveriges befolkning faktiskt förändrats och tendensen att behandla integrationsfrågor som invandrings- eller flyktingfrågor gäller också massmedierna.

Utredningens kartläggning visar att TV inte sände på icke svenska språk. Radion sände i P4. Public serviceföretagen har genom avtal med staten åtagit sig att beakta språkliga och etniska minoriteters behov.

  • Utredningen föreslår att kulturdepartementet tar upp överläggningar med företagen i syfte att åstadkomma en bredare och mer omfattande programverksamhet på icke svenska språk.

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv Bilaga 2 Utredningens möten, intervjuer, material m.m. Bilaga 3 Nyhetsförmedlingen – tabellbilaga Bilaga 4 Alem Zemo: Kartläggning av medier som särskilt vänder

sig till invandrare

Bilaga 5 Lennart Weibull och Ingela Wadbring: Denya svenskarna

möter svenska massmedier

Bilaga 6 Stig Arne Nohrstedt: Forskningsöversikt: Kommunikations-

problem i samband med katastrofer och allvarliga samhällsstörningar

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Nyhetsförmedlingen till vissa särskilt drabbade i samband med brandkatastrofen i Göteborg

Beslut vid regeringssammanträde den 9 november 1998

Sammanfattning av uppdraget

Den brand som inträffade natten till den 30 oktober 1998 under en fest i en föreningslokal i Göteborg och som hittills har krävt 63 ungdomars liv är den svåraste brandkatastrofen i Sverige i modern tid. De flesta dödade och skadade har invandrarbakgrund.

En särskild utredare får i uppdrag att undersöka hur nyhetsförmedlingen och informationen om branden har fungerat för de av de närmast berörda som har en icke svenskspråkig bakgrund. Utredaren skall kartlägga hur information om branden och dess följder har förmedlats genom massmedier och andra informationskanaler.

Utredaren skall också kartlägga vilka informationsmedier som utnyttjas av människor med en icke svenskspråkig bakgrund och belysa möjligheterna för olika sådana grupper att få information om händelserna. Därvid skall situationen för människor med olika språklig bakgrund belysas. En fråga som skall undersökas är hur arbetsförhållandena har varit för de massmedier som särskilt vänder sig till invandrare, t.ex. vissa närradiosändningar och program i lokal kabel-TV, liksom för internationella medier, främst sådana som är verksamma i länder från vilka många av dem som särskilt drabbats av katastrofen ursprungligen kommer. I sammanhanget skall särskilt möjligheten att få information från myndigheterna uppmärksammas. Utredaren bör lägga fram de förslag eller rekommendationer som kartläggningen ger anledning till. Uppdraget skall redovisas senast den 31 maj 1999.

Bakgrund

Natten till den 30 oktober 1998 inträffade en våldsam brand under en fest i Makedoniska föreningens lokaler i Backa på Hisingen i Göteborg. Hittills har 63 människor omkommit vid bran-

Dir. 1998:103

den eller avlidit av skador som de ådrog sig då. Många fördes till sjukhus med svåra eller lättare skador. De döda och skadade är ungdomar, de flesta med invandrarbakgrund.

En så omfattande brandkatastrof har inte tidigare ägt rum i Sverige i modem tid. Branden har varit en skakande upplevelse for alla som på något sätt har varit nära berörda av det som hände, men också for alla som i massmedierna har följt rapporteringen om olyckan.

Branden har gett anledning till omfattande diskussioner. De gäller givetvis i hög grad sådant som hur räddningsarbetet och polisutredningen har skötts och hur säkerheten vid offentliga tillställningar kan förbättras. Händelserna har emellertid också aktualiserat samhällsfrågor i vidare mening, t.ex. hur ungdomars behov tillgodoses och hur förhållandet ser ut mellan stora grupper av människor invandrarbakgrund och det övriga svenska samhället. Debatten speglar till en del behovet hos människor i sorg och förtvivlan att rikta anklagelser mot någon som kan betraktas som ytterst ansvarig för att ett barn, ett syskon eller en kamrat har dött en onödig och oförskylld död. Men den är också uttryck för misstro mot myndigheterna.

Efter en svår olycka som denna är det nödvändigt att myndigheter, liksom andra som har ansvar, kritiskt granskas för sitt sätt att uppfylla detta ansvar. Polisens utredningsarbete syftar till att klarlägga hur branden har uppstått och om någon har begått fel eller försummelser i samband med branden. Ansvariga myndigheter kommer att analysera brandförloppet och räddningsarbetet för att dra slutsatser om hur säkerhetsbestämmelser och rutiner bör utvecklas.

Det finns farhågor för att debatten om händelserna i samband med branden öppnar eller fördjupar en klyfta mellan vissa grupper av människor med invandrarbakgrund och samhället i övrigt. Denna risk framstår som större om olika grupper i betydande omfattning använder sig av skilda informationskanaler. Det finns därför anledning att undersöka hur nyhetsförmedlingen och informationen om branden har fungerat för de närmast berörda grupperna av människor med icke svenskspråkig bakgrund. Ett syfte med undersökningen är att den skall ge kunskaper som skall kunna användas fair att förbättra myndigheternas informationsberedskap inför framtida allvarliga olyckor.

Uppdraget bör anförtros åt en särskild utredare.

Uppdraget

Den särskilde utredaren skall kartlägga hur information om branden och dess följder har förmedlats genom massmedier och an-

dra informationskanaler. Utredaren skall också kartlägga vilka informationsmedier som utnyttjas av människor med en icke svenskspråkig bakgrund och belysa möjligheterna för olika sådana grupper att få information om händelserna. Därvid skall situationen för människor med olika språklig bakgrund belysas.

En fråga som skall undersökas är hur arbetsförhållanden har varit för de massmedier som särskilt vänder sig till invandrare, t.ex. vissa närradiosändningar och program i lokal kabel- TV, liksom för internationella medier, främst sådana som är verksamma i länder från vilka många av dem som särskilt drabbats av katastrofen ursprungligen kommer. I sammanhanget skall särskilt möjligheten att få information från myndigheterna uppmärksammas. Därvid skall givetvis det grundlagsfästa meddelarskyddet respekteras.

Utredaren bör lägga fram de förslag eller rekommendationer som kartläggningen ger anledning till. Om förslagen eller rekommendationerna leder till ökade kostnader skall utredaren föreslå och redovisa en finansiering av dessa. Om förslagen eller rekommendationerna berör statliga myndigheter skall utredaren i första hand föreslå en omprioritering inom nuvarande resurser.

Utredaren skall ta del av de studier och utredningar som har gjorts i samband med tidigare allvarliga händelser i Sverige. Utredaren skall samråda med de myndigheter, organisationer, företag och branschorgan som är berörda, däribland med Styrelsen för psykologiskt försvar som genomför ett forskningsprojekt kring händelsen, och med Länsstyrelsen i Västra Götalandslän, som har i uppdrag att bl.a. samordna informationen till anhöriga till omkomna och skadade samt andra drabbade i samband med branden och att skapa ett forum för diskussion mellan dessa och myndigheter. Ett fortlöpande samråd med företrädare för de särskilt drabbade som berörs av utredarens uppdrag är särskilt angeläget. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att den särskilde utredarens uppdrag inte påverkar de uppgifter som olika myndigheter har inom sina respektive ansvarsområden.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget skall redovisas senast den 31 maj 1999.

(Kulturdepartementet)

Bilaga 2

Utredningens möten, intervjuer, material m.m.

1 Samråd och intervjuer

1.1 Samråd

1.1.1 Drabbade Anhöriga till omkomna, 990412 Ungdomar från Angeredsgymnasiet, 990413

1.1.2 Frivilligorganisationer, 990408

1.1.3 Myndigheter Länstyrelsen, räddningstjänsten och sjukvården, 990331 Polis- och åklagarmyndigheter, 990408 Göteborgs kommun centralt, 990413 Göteborgs stadsdelsnämnder, 990329

1.1.4 Etniska media och öppna kanalen, 990507

1.2 Intervjuer

1.2.1 Drabbade BOA:s styrelse (Brandofferanhöriga), 990210 Ett antal anhöriga ur föräldragruppen, 990303 Ungdomsgrupp från Angeredsgymnasiet, 990308 Ungdomsgrupp från Angeredsgymnasiet, 990309 Föräldrar till skadade ungdomar, 990330 Mona Nahanis familj, 990406

1.2.2 Frivilligorganisationer

Abdi Rashid Mohammed, imam vid islamiska förbundet, Göteborg Taha Abdu Abdalla, ordförande i islamiska Sunnicentret Abdukadir Hussein Aden, ledare för somaliska krisgruppen Gunnar Kampe, kyrkoherde i Angered Ahmed Al Mofti, ordförande i islamiska informations föreningen Reza Talebi, iransk krisgrupp, ledare för minnesstunden i Scandinavium

1.2.3 Informationsanvändning bland etniska grupper Tio djupintervjuer

1.2.4 Myndigheter

Daniel Brattgård, sjukhuspräst Ingemar Wickstöm, chefsöverläkare Sahlgrenska universitetssjukhuset Sigyn Zöger, psykiatriker Kerstin Einarsson, bitr. informationsdirektör, Sahlgrenska universitetssjukhuset Irene Hedström, informationsdirektör Sahlgrenska universitetssjukhuset Per Örtenwall, ledningsläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset Claes Lind, chefspsykolog, Sahlgrenska universitetssjukhuset Sten Schääf, poliskommisarie, insatschef vid branden Bengt Staaf, informationschef vid polisen i Göteborg Lilian Svensson och Per-Olof Ortgren, driftsledare och driftschef vid SOS Alarm,

Göteborg

Tina Wolff, informationschef vid räddningstjänsten, Göteborg Åke Jacobsson, räddningschef, räddningstjänsten Göteborg/Mölndal/Kungsbacka

(stor Göteborg from 990101)

Lars Adrian, brandingenjör, räddningstjänsten, Göteborg Ingemar Waldenby, chef för räddningstjänstens HÄFA – grupp Magnus Dahlbeck, rektor, Angereds gymnasieum Lena Säljö, chef för barn- och ungdomsenheten samt katastrofsamordnare,

stadsdelsförvaltningen Centrum

Margareta Carlsson-Lundin, stadsdelschef, stadsdelsförvaltningen Backa Monika Forsell, informationssekreterare, stadsdelsförvaltningen Backa Inez Schwanbom, planeringssekerterare, stadsdelsförvaltningen Backa Anita Lidström, Chef för individ- och familjeenheten, stadsdelsförvaltningen Lärj-

edalen

Östen Carlsson, stadsdelschef, stadsdelsförvaltningen Lärjedalen Lisbeth Schelander, ekonomichef (under branden tf stadsdelschef), stadsdels-

förvaltningen Frölunda

Klas Forsberg, Kultur- och utbildningschef, stadsdelsförvaltningen Gunnared Birgitta Nyzell, chef för socialtjänsten, stadsdelsdelsförvaltningen Gunnared Rolf Svensson, informationsansvarig, stadsdelsförvaltningen Gunnared Carina Stridh-Yng, chef för krisjourer, stadsdelsförvaltningen Linnéstaden Mikael Ivarsson, chef för cityenheten Piotr Kizskiel och Susanne Raneke, Göteborgs fritidsförvaltning Pia Borg, Göteborgs invandrarförvaltning Jerry Jonsson och Ann-Charlotte Dahlstedt, länstyrelsen Västra Götaland Dan Eve Johansson, Göteborgs tolkcentral Roger Bodin, stadsdirektör, Göteborgs kommun Ulf Källstöm, informationsdirektör, Göteborgs kommun/stadskansliet

1.2.5 Etniska Medier

TV

Ali Naderi och Naser Zeraati, NET-TV, persiska Abdirisak Waberi, SAHAN-TV, somaliska Ako Sharit, AMEZ-TV, kurdiska Hassan Hirabe, SOMALI-TV Kais Kasim, Arabisktalande TV-center (ATC) Jorge Plada, CEIN-TV, spanska

Ali Kar Shedane, SOMALI-MEDIA Tahir Esmael, SHERHERADZE-TV, Middel East TV-center Menassie-Joseph, FNAN-ERITRIANSK TV Armir Mesic, BOSNISKA-TV Mario Hernandez, ÖPPNA KANALEN

Radio

Ritta Naamanka, SOUVARIT, finska Nasser Husseini, SHAHRAVAND, persiska Ali Resa Afsudi, XERION, persiska Farhad Farman, RADIO PEJK, persiska Mansur Tahrani, RADIO AVA, persiska Ahmed Salih Tabari, RADIO IRAN Mahvars Ebrahimi, RADIO IRANIAN Mohammed Jaafari, RADIO MEHR, persiska Ahmed Daneshi, Marziah Rodaki, MA HA VA SHOMA, persiska Hemen Maoruf, RADIO KURDISKA Gebriela Lazanja, RADIO KROATISKA César Rspinoza, RADIO PANAMERICA, spanska Baram Atabeyli, RADIO AZERBAJDZJANSKA Menassie-Joseph, ERITRIANSK RADIO Seed Ahmed och Hassan Haribe, PONT LAND, somaliska Mulugeta Wolde-Gorgis, RADIO ETIOPIER Ivica Celikovic, DEN MAKEDONISKA RÖSTEN Rafael Zambrano, RADIO 19DE ABRIL, spanska Patrisia Boudon, STUDIO UNO, spanska

Dessutom har intervjuer gjorts med 17 representanter för TV-grupper, Öppna kanalen och närradio-grupper i övriga Sverige.

2 Material

2.1 Pressmaterial

Aftonbladet Arbetet Nyheterna Borås Tidning Dagens Nyheter Dalademokraten Expressen Göteborgs Posten Göteborgs Tidningen Hallands Nyheter Jönköpings Posten Kristianstadbladet Metro, Göteborg Norrländska Socialdemokraten Svenska Dagbladet Sydsvenska Dagbladet Tidningarnas Telegrambyrå

2.2 Etermedier

SVT 2 SVT 1 TV4 TV4-Göteborg Text-TV Icke svenskspråkig lokal-tv P1 Sveriges Radios Minspråk, P6 P4, Radio Göteborg Icke svenskspråkig närradio Vidare har utredningen studerat matrial om nyhetsförmedlingen utomlands som sammanställts av UD i respektive land. Även förekomsten av material och diskussion på internet har studerats.

3 Dokumentation

  • Brevsvar från anhöriga, föreningar och trossamfund.
  • Räddningstjänsten: Branden i Makedoniska Föreningens lokaler på Herkulesgatan i Göteborg den 29-30 oktober 1998 – En sammanställning av fakta och intryck från personal som deltagit. Rapport 1998-11-25
  • Invandrarförvaltningen/fritidsförvaltningen: PM med anledning av brandkatastrofen – etnisk struktur, 981112.
  • Stadskansliet: Utvärdering av katastofsamordnings i Göteborgs stad organisation och arbetssätt vid brandkatastrofen den 30 oktober 1998, 990126.
  • Göteborgs kommun: Sammanfattning av rapporter från polisen, SOS Alarm, räddningstjänsten, sjukvården och Göteborgs kommun (kommunens hemsida).
  • SDN Lärjedalen: Kalendarium efter brandkatastrofen, (Ingrid Unger 981211).
  • SDN Gunnared: Krisarbetet i Gunnared 30 oktober – 8 november.
  • SDN Backa: Beredskapsplan för fredtida kriser och katastrofer samt handlingsplan, 981219.
  • Västra Götalandsregionen Beredsakpsenheten: Rapport om brandkatastofen på Hisingen, hösten 1998, januari 1999.
  • Länstyrelelsen i Västra Götalandslän: Dagbok ang. branden i Göteborg 30/11.
  • Göteborgs stad Bergsjön: Krisdagbok 30 okt. – 8 nov. 1998 – Upprättad med anlening av brandkatastrofen.
  • Göteborgs stad Lundby: Rapport om kris och katastrofarbetet vid brandolyckan på Herkulesgatan den 29 -30 okt. 1998.
  • Länstyrelsen Västra Götaland: Protokoll från arbetsmöte kring informationssamordning till brandskadedrabbade, 981110

Tabell 1 Nyhetsbevakningen av brandkatastrofen i Göteborg – undersökta nyhetsmediers bevakning under de första fem dygnen (30/10 – 3/11 1998)

Antal Totalt artiklar/ Antal utrymme i Procentandel Summa

inslag bilder helsid/tim text rubrik bild procent

Lokalpress Göteborgs-Posten (GP)

90 57 25

33 14 53 100

Arbetet Nyheterna (Arb) 125 60 15

36 14 50 100

Göteborgs-(tidningen (GT) 76 110 34

20 17 64 100

Metro, Gbg (Met)

66 13 8

42 27 31 100

Kvällspress Aftonbladet (AB)

96 91 31

26 19 55 100

Expressen (Ex)

63 88 30

19 67 61 100

Storstadsmorgonpress Svenska Dagbladet (SvD) 51 15 7

55 15 30 100

Dagens Nyheter (DN)

64 25 12

41 17 42 100

Sydsvenska Dagbladet (SDS) 54 17 8

49 13 38 100

Lokaltidningar Borås Tidning (BT)

32 22 6

35 14 51 100

Hallands Nyheter (HN)

9 5 2

55 14 31 100

Norrländska Soc dem (NSD) 11 7 2

37 15 48 100

Kristianstadsbladet (Kbl)

17 11 3

37 15 48 100

Dala-Demokraten (DD)

17 11 2

46 17 37 100

Jönköpings-Posten (JP)

14 5 2

40 18 42 100

Nyhetsbyråer/Text-TV TT

165 – 8

SVT-text

59 – 2

Nationell TV Aktuellt/SVT1 (Akt)

ca 1 tim

Rapport/SVT2 (Rap)

ca 7 tim

Nyheterna /TV4 (Nyh)

ca 9 tim

Lokal TV SVT2 Göteborg (Västnytt) ca 2,5 tim TRV4 Göteborg (TV4 Gbg) ca 4,5 tim

Nationell radio Eko-redaktionen/P1 (Eko)

ca 6 tim

Radio Göteborg (Västeko)

ca 6 tim

Kommentar: De sändningstider som anges i tabellen för radio och TV rör sig om uppskattningar eftersom det i en del fall inte gått att få fram inspelningar av programmen. Antal nyhetsinslag i radio och TV har inte angivits i tabellen pga att det i bl a extrasändningarna under natten har varit svårt att säkert identifiera inslagsgränser. En mycket grov uppskattning av antalet nyhetsinslag (telegram och reportage) är: Aktuellt ca 30, Rapport ca 200, Nyheterna ca 200, Västnytt ca 70, TV4 Göteborg ca 90, Ekot ca 250 och Västekot ca 200.

Helsidor = fullformatsidor, det innebär t ex att tidningar i tabloidformat (t ex kvällspress) har nästan dubbelt så många sidor . Landsortspress = lokaltidningar = LT

Nyhetsförmedlingen – tabellbilaga

Bilaga 3

Tabell 2 Enskild nyhetsmediers uppmärksamhet av brandkatastrofens olika faser (procent)

SVT-Väst- TV4 Väst

GP Arb Met GT AB Ex SvD DN SDS LT TT text Akt Rap Nyh Eko nytt Gbg Eko

Branden 11 13 20 14 18 17 14 11 16 18 21 27 34 39 32 32 35 25 42

Räddningen 4 4 7 11 11 13 7 6 5 5 5 13 4 5 10 11 7 11 12

Omhändertagande 14 20 14 10 9 7 13 13 13 13 14 11 10 13 16 11 14 12 15

Underrättelse 6 4 6 7 5 8 5 5 7 3 7 8 10 5 5 10 4 9 12

Sorg

26 23 23 24 19 20 17 24 26 25 18 15 21 20 11 10 26 10 12

Utredningen 3 3 6 3 3 4 7 4 4 8 8 5 5 4 4 6 6 3 4

Samhällsdebatt 6 4 4 3 4 3 6 10 11 10 4 5 10 6 4 5 2 5 0

Annat

30 29 20 31 31 31 31 27 18 18 23 16 6 8 18 15 6 25 3

Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

N= antal innehållsbitar 809 655 244 694 701 547 380 388 362 – 871 222 230 10591 373 1372 458 7231 391

Tabell 3 Skillnader i vinkling mellanolika nyhetsmedier när det gäller uppmärksamheten av branden, räddningen respektive sorgen (procent)

Branden Räddningen

Sorgen

Fem lägsta Fem högsta Fem lägsta Fem högsta Fem lägsta Fem högsta

Radio Gbg 62 Arbetet 8 Ex 13 SDS 0 Västnytt 43 TV4 Gbg 7

TV4 Gbg 48 GP 9 AB 13 GP 1 SDS 39 Nyh TV4 8

Ekot P1 47 Metro 13 GT 11 DN 3 GP 38 Radio Gbg 11

Nyh TV4 40 DN 13 SvD 8 Metro 3 Metro 38 Ekot 18

Rapport 40 SvD 14 Ekot 7 Arbetet 3 Akt 36 SvD 18

Kommenar: Resultatet avser vilket huvudinnehåll som artikel, rubrik och ingress (eller motsvarande för radio/TV) är inriktat på.

Tabell 4 Skillnader i vinkling mellan olika nyhetsmedier när det gäller bildmaterialet (procent)

GP Arb Metro GT AB Ex SvD DN SDS

Branden

5 7 0 10 11 15 20 24 6

Räddningen

9 3 15 16 29 14 0 8 12

Omhändertagandet 9 23 15 13 9 14 20 12 6 Sorgen 49 45 46 35 26 26 47 40 47 Annat 28 22 24 26 25 31 13 16 29

Totalt

100 100 100 100 100 100 100 100 100

n= antal bilder

57 60 13 110 91 88 15 25 17

Kommentar: Resultatet avser i vilken kontext eller sammanhang bilden är tagen.

Tabell 5 Enskilda nyhetsmediers uppmärksamhet av olika aktörer under brandkatastrofen (procent)

SVT-Väst- TV4 Väst

GP Arb Met GT AB Ex SvD DN SDS LT TT text Akt Rap Nyh Eko nytt Gbg Eko

Festdeltagare 6 7 3 18 22 26 3 7 7 2 2 3 6 8 13 14 9 9 13

Ungdomar 7 3 2 6 3 5 3 3 13 2 2 1 5 8 1 0 1 3 1

Anhöriga 3 2 1 11 7 13 0 6 7 5 2 4 4 4 0 0 0 5 0

Ögonvittnen 0 0 0 3 3 4 0 0 0 1 0 0 0 3 8 1 5 3 2

Polis/åklagare 9 11 27 8 12 11 10 14 13 15 26 27 33 20 13 26 20 18 18

Räddningstjänst 4 5 6 10 7 10 7 8 5 16 11 17 5 15 12 21 10 12 22

Sjukvård

4 6 4 4 3 4 7 4 5 4 7 3 2 4 7 2 3 9 12

Kommunala mynd/politiker 12 20 12 9 4 6 21 14 9 20 16 13 10 7 8 14 13 18 20

Statliga mynd/politiker 13 12 16 3 5 3 15 7 6 2 16 12 8 12 13 7 11 7 5

Religiösa företrädare 6 8 5 3 4 3 6 8 5 7 3 3 5 3 6 3 7 4 4

Religiösa företrädare:inv 2 1 1 0 1 0 6 2 1 3 0 1 7 1 0 0 2 0 0

Föreningsföreträdare 4 3 4 3 1 4 0 2 0 4 2 5 3 1 1 2 5 1 1

Föreningsföreträdare: inv 2 0 1 0 0 0 0 6 0 1 0 0 0 2 2 0 1 0 0

Allmänheten 5 3 0 3 1 4 4 3 1 5 2 3 8 3 3 2 7 2 1

Experter

3 1 2 3 1 0 2 4 1 0 2 0 4 9 13 8 6 9 1

Annan

20 18 17 16 26 7 16 12 27 13 9 8

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

n=antal aktörs utsagor 673 475 171 556 534 427 241 257 268 396 598 126 202 888 915 926 400 474 744

Tabell 6 Nyhetsmediernas uppmärksamhet av olika aktörer under brandkatastrofen

Lokal Storstads-

Lokal-

morgonmorgon-Kvällstidningar Lokal Nationell

press press press (LT) radio/TV radio/TV

Polis, räddningstjänst, sjukvård 25 24 24 35 41 40

Festdeltagare/ungdomar

13 12 28

4 12 14

Lokala myndigheter/politiker 13 15

5 20 17 10

Nationella myndigheter, politiker 11

9

4

2

8 10

Föreningar, kyrkliga samfund 9

8

6 11

7

6

Invandrarföreningar, samfund 2

5

1

4

1

3

Andra aktörer

27 27 32 24 14 17

Totalt

100 100 100 100 100 100

Tabell 7 Skillnader i vinkling mellan olika nyhetsmedier när det gäller uppmärksamheten av festdeltagare/ungdomar respektive polis/räddningstjänst/sjukvård som nyhetsaktörer under brandkatastrofen (procent)

Festdeltagare/ungdomar Polis/räddningstjänst/sjukvård

Fem högsta Fem lägsta Fem högsta Fem lägsta

Ex

34% Metro

0% Radio Gbg 50% GT

14%

AB

26% Nyheterna 1% TV4 Gbg 48% AB

17%

GT

25% TT

2% Ekot

45% Ex

20%

Ekot

20% SvD

6% SVT-text 45% Arb

20%

Rapport 15% Arb

6% TT

45% GP

20%

Kommentar: Resultatet avser vilken huvudaktör som artikel, rubrik och ingress (eller motsvarande för radio/TV) är inriktad på.

Bilaga 4

Kartläggning av medier som särskilt vänder sig till invandrare

Alem Zemo

Bilaga 4 a. Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvar från invandrar-

medier i Göteborg

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvar från invandrarmedier

i Göteborg

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvar från invandrarmedier

i Göteborg

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvar från invandrarmedier

i Göteborg

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvaren från invandrarmedier

i Stockholm

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvaren från invandrar medier

i Stockholm

Lokal Kabel-TV: sammanställning av intervjusvaren från Öppna kanalen

i Sverige

Bilaga 4 b. Lokal närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren från

invandrarmedier i Göteborg

Lokala närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Göteborg

Lokala närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Göteborg

Lokala närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Göteborg

Lokala närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Göteborg

Lokala närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Göteborg

Lokal närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Stockholm

Lokal närradio stationer: sammanställning av intervjusvaren

från invandrarmedier i Malmö

Bilaga 4 c. Programverksamheten under branden: Närradiostationer: kabel-

TV-stationer

Programverksamheten under branden: Närradiostationer: kabel-TV- stationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer: kabel-TV- stationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer: kabel-TV-stationer

Bilaga 4 d. Programverksamheten under branden: närradiostationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer

Programverksamheten under branden: närradiostationer

Bilaga 5

Lennart Weibull och Ingela Wadbring

Göteborgs universitet Institutionen för journalistik och masskommunikation (JMG)

De nya svenskarna möter svenska massmedier

Det svenska mediesystemet är i många avseenden unikt. Ett särskilt utmärkande drag är dagspressens starka ställning. I ett internationellt perspektiv är det bara Norge, Finland och Sverige som har en dagspress som når i stort sett alla grupper av medborgare. Ett annat viktigt drag är den starka public serviceverksamheten inom både radio och TV. Ett tredje drag är att massmedier överlag spelar en central roll för informationsspridning i förhållande till personliga kontakter. I Sverige är också tilltron till medier – men undantag för kvällspress – genomgående hög.

1

De som kommit till Sverige som invandrare eller flyktingar har inte sällan sin bakgrund i helt andra mediesystem. I exempelvis det forna Jugoslavien, i Turkiet eller i Somalia saknas i stort sett lokala dagstidningar med någon spridning att tala om; om större dagstidningar finns är de vanligen lösnummerförsålda och av tabloidtyp. Radion och televisionen består ibland av statliga propagandakanaler eller är organ för stridande gruppers politiska budskap. Konsekvensen är att man saknar läsvanor för dagspress, liksom man inte heller har den positiva grundinställning till radions och televisionens nyheter som är vanlig hos svenskar.

Den centrala frågan är då vad som händer när en invandrare med bakgrund i ett annat mediesystem plötsligt blir beroende vad som sägs i dagspress, radio och TV. Brandkatastrofen på Hisingen i Göteborg var en sådan situation.

Syfte och uppläggning

Vårt uppdrag har inte varit att direkt svara på frågan om hur invandrare förhöll sig till medier i anslutning till brandkatastrofen, utan istället att försöka ge en bild av förutsättningarna. Vårt syfte är att beskriva tillgången till medier och medievanor i allmänhet hos invandrare. Frågan gäller både hur de större svenska medierna och kanalerna används och vilken betydelse utländska kanaler kan ha. Utgångspunkten har varit att

Invandrare och svenskar i SOM-undersökningarna

belysa medietillgång och medieanvändning både på nationell nivå och i Västsverige liksom i Göteborgs kommun.

Underlaget

Underlaget kommer från de årliga frågeundersökningar som genomförs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet i samverkan med bland annat forskningsprogrammet Dagspresskollegiet vid Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet. Den ena är den riksrepresentativa studien Riks-SOM, den andra den västsvenska Väst-SOM. Båda undersökningarna genomfördes i form av postenkäter under hösten 1998 – huvuddelen av datainsamlingen skedde under oktober och november – med ett urval på 2800 respektive 2900 personer boende i Västsverige. Väst-SOM omfattar Göteborgs kommun med kranskommuner.

Svarsfrekvensen var relativt hög: närmare 70 procent i Riks-SOM och drygt 60 procent i Väst-SOM. Bortfallet bland invandrare är dock på grund av språksvårigheter betydligt större. Alla slutsatser måste därför tolkas med försiktighet. Som jämförelse används även en undersökning från 1996, genomförd i den invandrartäta stadsdelen Angered i Göteborg, som särskilt fokuserar på hur invandrare väljer mellan olika medier.

Disponering

Föreliggande PM har två huvuddelar. Den första belyser medietillgången. Där redovisas tillgången till olika medier i hushållet, särskilt teknisk medieutrustning av olika slag, och invandrarhushåll jämförs med svenskars hushåll. I den andra delen görs en översikt av medievanorna – dagstidningsläsning, radiolyssnande och TV-tittande – för invandrare och svenskar.

I varje del presenteras både uppgifter för Sverige som helhet, för Västsverige och för Göteborgs kommun. Allra först skall dock ges några allmänna uppgifter om de undersökta grupperna.

I beskrivningarna av medietillgång och medievanor har utgångspunkten varit att jämföra svenskar och invandrare. Definitionen av den senare gruppen rymmer dock flera komplikationer, som har konsekvenser för analysen av undersökningsdata. I våra studier har vi utgått från två olika definitioner. Den ena bygger på medborgarskap – svensk medborgare eller ej – den andra på platsen för uppväxten. I den senare har vi skiljt på personer uppvuxna i Sverige med föräldrar uppvuxna i Sverige, vilket i det följande är detsamma som ‘svenskar’, personer uppvuxna i annat land, vilket är detsamma som första generationens invandrare, och per-

soner uppvuxna i Sverige men med minst en förälder uppvuxen utomlands, alltså andra generationens invandrare.

När det gäller definitionen som bygger på medborgarskap visar sig att undersökningsdata något underskattar andelen utländska medborgare. Endast cirka fem procent av svarspersonerna uppger sig inte vara svenska medborgare. Det låga antalet svarspersoner i gruppen (cirka 150) gör också svaren något osäkra.

Definitionen som bygger på platsen för uppväxten torde ge ett något bättre underlag. En översikt finns i tabell 1. Av alla svenskar i den nationella undersökningen är andelen som själva har vuxit upp utomlands eller har föräldrar som har vuxit upp utomands knappt 15 procent. I Göteborgs kommun är andelen första och andra generationens invandrare nästan 25 procent. Både nationellt och i Göteborgs kommun utgör första och andra generationens invandrare likstora grupper.

En ytterligare komplikation är att invandrargruppen är mycket heterogen. Cirka 30 procent av första generationens invandrare i Sverige som helhet kommer från Norden, drygt 40 procent från övriga Europa och knappt 30 procent från övriga världen. Fördelningen inom första generationens invandrare är nästan exakt densamma i Västsverige. Bland andra generationens invandrare är bilden ännu mera splittrad, vilket inte gör det meningsfullt att analysera ursprungsland.

Tabell 1 Befolkningens struktur, nationellt och i Göteborgs kommun

Uppvuxen i

Uppvuxen Förälder uppvuxen

Sverige

utomlands

utomlands

Befolkningsstruktur Nationellt Göteborg Nationellt Göteborg Nationellt Göteborg

Kön: Män

49 46

48 45

50 34

Kvinnor

51 54

52 55

50 66

100 100

100 100

100 100

Ålder: 15-29 år

21 23

14 24

40 50

30-49 år

34 36

47 37

46 41

50-64 år

26 23

27 31

12

4

65-79 år

18 18

13

8

3

4

99 100

101 100

101 99

Utbildning: Låg utbildning

51 39

33 43

33 25

Medelhög utbildning 22 22

31 31

35 37

Hög utbildning

27 39

36 26

33 39

100 100

100 100

101 101

Antal svar (cirka) 2 935 653

250 103

221 90

Procent av befolkningen

86 77

7 12

6 11

Kommentar: Procenttalen på den nedersta raden anger fördelningen över uppväxtplats för Sverige som helhet och för Göteborgs kommun.

I jämförelse med svenskar med föräldrar uppvuxna i Sverige är första generationens invandrare särskilt överrepresenterad i åldersgruppen 30-49 år, andra generationen inte oväntat i åldersgruppen 15-29 år. Invandrargruppen som helhet har en högre utbildningsnivå än genomsnittet för svenskarna. Det är dock troligt att detta delvis kan vara en undersökningseffekt: högutbildade bland invandrare är mer benägna att svara på undersökningar än lågutbildade.

Första generationens invandrare i Göteborg är något yngre än genomsnittet för Sverige. Detsamma gäller andra generationens invandrare; i Göteborgs kommun är hälften av dessa under 30 år, i jämförelse med 40 procent för Sverige som helhet.

Eftersom ålder är en viktig faktor bakom många medievanor är det viktigt att ha gruppernas åldersstruktur som en bakgrund i tolkningar av olika resultat. Analyser av olika fritidsvanor visar exempelvis att den andra generationens invandrare har i stort sett samma profil som svenska ungdomar i samma ålder.

Metodsynpunkter

Det måste framhållas att ingen av de två definitionerna av invandrare är helt perfekt. Detta bidrar till att det i vissa analyser kan förekomma till synes motsägelsefulla svarsmönster då medborgarskap jämförs med uppväxtplats. Vi har dock i vår redovisning så långt som möjligt försökt att väva samman resultaten till en helhetsbild.

Metodmässigt finns dessutom anledning att understryka att en undersökning av detta slag – en postenkät med frågor på svenska

2

– till stor

del utesluter de invandrare som inte behärskar svenska och inte har möjlighet att få hjälp med översättning. Detta bidrar till en överrepresentation för dem som behärskar svenskan, vilket i sin tur innebär att det i resultaten finns en överskattning av användningen av svenska medier.

Medietillgång

Frågan är då hur de invandrare som bosatt sig i Sverige har tagit till sig de svenska medierna. Vilken är deras medietillgång i förhållande till svenskarna – och finns det några skillnader mellan första och andra generationens invandrare? Tillgången till medier är en förutsättning för användning av dem, även om några likhetstecken inte kan sättas mellan innehav och användning.

Sverige

Hushållen i Sverige har numera en omfattande medieutrustning i vid mening. I stort sett alla har TV, telefon, video och text-TV. Stora grupper

har dessutom CD-spelare och mobiltelefon, liksom de allra flesta hushållen har en dagstidningsprenumeration. En jämförande översikt mellan svenskar och invandrare finns i tabell 2.

De som i undersökningen uppgivit sig vara utländska medborgare har överlag lägre medietäthet i sina hushåll än svenska medborgare, men skillnaden är inte särskilt stor. Den största differensen framträder föga överraskande för dagstidningar: cirka 75 procent av svenskarna bor i hushåll med morgontidningsprenumeration, bland utländska medborgare boende i Sverige är motsvarande siffra drygt 40 procent. Också persondatorinnehav och internetanslutning är något lägre bland ickesvenskar.

Kabel-TV-tillgången är klart högre bland utländska medborgare än bland svenska. Ifråga om video, CD-spelare och hushållsparabol finns det ingen större skillnad.

Tabell 2 Medieinnehav efter medborgarskap och uppväxtplats, Sverige, 1998 (procent)

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

innehav

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

TV

98

91

98

94

98

Kabel-TV

43

56

42

52

54

Parabolantenn

21

22

21

25

23

Text-TV

79

75

80

79

78

Video

79

78

79

78

90

Persondator

55

44

55

45

67

Internet

36

24

37

25

39

Morgontidningspren. 73

42

75

43

63

Mobiltelefon

65

58

66

56

77

Fax

18

12

17

18

31

CD-spelare

76

72

76

70

93

Antal svar (cirka) 3 370

150

2 950

250

220

Källa: Riks-SOM 1998

När vi gör motsvarande analys efter uppväxt återkommer i huvudsak samma mönster, till exempel att dagstidningsprenumerationerna är färre och kabel-TV-tillgången är högre i invandrargruppen. Samtidigt visar sig betydande skillnader mellan första och andra generationens invandrare, vilka i flertalet fall har sin bakgrund i att den senare gruppen är yngre. Exempelvis är persondatortillgång och internetanslutning – liksom tillgången till CD-spelare, video och mobiltelefon – högre bland andra generationens invandrare än bland svenskarna. Om vi jämför andra generationens invandrare med motsvarande åldersgrupp bland svenskar, visar sig att svenskarna i ännu högre grad har tillgång till persondator och Internet, men att det inte finns någon skillnad i fråga om CD-spelare, video och mobiltelefon.

En intressant iakttagelse är att andelen med tillgång till hushållsparabol är högre i första generationens invandrare (25%) än bland svenskar (21%). Med tanke på att de flesta svenskar med hushållsparabol dessutom bor i villa kan det vara rimligt att jämföra hushållsparabolinnehav bland svenskar och invandrare i flerfamiljshus. I en sådan jämförelse visar sig att andelen med hushållsparabol är nästa dubbelt så stor i invandrargruppen.

Västsverige och Göteborg

Jämförelsen mellan svenska och utländska medborgare i Västsverige både liknar och skiljer sig från genomsnittet för Sverige (tabell 3a). Likheten är att svenskarna överlag har en mer omfattande medieutrustning än invandrarna, skillnaden är att invandrarna i Västsverige generellt sett ligger lägre än invandrarna i Sverige som helhet. De utländska medborgarna i Västsverige förefaller klart mindre mediestarka. De ligger klart lägre på alla medier med undantag för hushållsparabol och, något oväntat, fax. Om vi begränsar jämförelsen till endast Göteborgs kommun (tabell 3b) blir den lägre utrustningsnivån ännu tydligare.

Tabell 3a Medieinnehav efter medborgarskap och uppväxtplats, Västsverige, 1998 (procent)

Förälder

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

innehav

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

TV

96

86

96

89

94

Kabel-TV

48

42

46

49

59

Parabolantenn

20

24

19

23

21

Text-TV

75

62

76

74

76

Video

80

68

80

72

88

Persondator

58

45

59

44

71

Internet (alla)

37

27

37

23

49

Internet (bland datorinnehavare) 62

43

62

38

80

Morgontidningspren. 74

46

76

53

60

Pren. på GP

67

41

68

48

55

Mobiltelefon

63

47

64

45

75

Fax

18

21

18

21

24

CD-spelare

81

62

81

62

92

Antal svar (cirka) 1 515

100

1 235

150

135

Källa: Väst-SOM 1998

Tabell 3b Medieinnehav efter medborgarskap och uppväxtplats, Göteborgs kommun, 1998 (procent)

Förälder

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

innehav

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

TV

95

82

95

86

92

Kabel-TV

60

45

59

55

67

Parabolantenn

13

22

12

20

14

Text-TV

71

59

71

72

74

Video

75

63

75

70

87

Persondator

57

41

58

41

70

Internet (alla)

36

21

36

20

51

Internet (bland datorinnehavare) 60

34

60

34

79

Morgontidningspren. 72

38

75

47

58

Pren. på GP

66

36

68

44

53

Mobiltelefon

57

48

58

47

68

Fax

17

21

17

19

23

CD-spelare

79

62

81

59

89

Antal svar (cirka) 830

70

650

100

90

Källa: Väst-SOM 1998

Samma mönster återkommer, om än inte lika tydligt, då vi analyserar medieinnehavet efter uppväxt. Skillnaden mellan svenskarna och första generationens invandrare är till exempel klart större i Västsverige i fråga om tidningsprenumeration, mobiltelefon och persondatortillgång i hushållet. Det visar sig emellertid att detta inte gäller den andra generationens invandrare; i denna grupp är medieutrustningen på samma nivå i Västsverige som i Sverige som helhet. Samtidigt är det överlag samma åldersberoende skillnader mellan första och andra generationens invandrare i Västsverige.

Det är svårt att ange orsakerna till skillnaden mellan Göteborg och övriga landet. En tänkbar förklaring är att invandrarna i Västsverige, och då särskilt i Göteborg, har varit kortare tid i Sverige. Ett tecken på detta är att de är något yngre. En annan förklaring kan vara att de invandrare som bor i Göteborg har en annan bakgrund. Detta indikeras av att det är fler invandrare i Västsverige som kommer från länder utanför Norden än vad det är i Sverige som helhet.

Slutsatser

Även om det finns klara skillnader mellan svenskar och invandrare i fråga om medietillgång är ändå det allmänna intrycket att tillgången i invandrargruppen också är mycket god, inte minst bland andra generationens invandrare, där skillnaderna i förhållande till svenskarna är förhållandevis liten.

Om vi mot bakgrund av brandkatastrofen väljer att ta vår utgångspunkt i mediers roll för informationsinhämtande finns det två iakttagelser att göra.

Den första iakttagelsen är att det medium som för svenskar är ett av de viktigaste för lokal information – de lokala morgontidningen – finns i klart mindre utsträckning i invandrarhushåll. Andelen invandrare som har en morgontidningsprenumeration är troligen ännu lägre i verkligheten, eftersom en postenkät sannolikt överskattar tryckta medier något.

Den andra iakttagelsen är att de medier där skillnaderna i fråga om tillgång är som minst mellan svenskar och invandrare, är medier som vanligen används som nöje och underhållning, till exempel satellit-TV och video. Detta gäller dock bland svenskar. Det är troligt att den höga andelen för hushållsparabol i invandrarfamiljer snarare kan bero på att man vill följa satellitkanaler på sitt eget språk.

Medievanor

Att man har – eller inte har – tillgång till medier är en viktig, men inte avgörande, faktor bakom regelbundenheten i medievanorna. Det handlar även om typen av medium. Bland svenskar gäller å ena sidan att innehav av kabel-TV och hushållsparaboler har lett till en större användning av satellitkanaler, å andra sida att nedgången i hushållsprenumeration för morgontidningar nästan inte alls påverkar tidningsläsningen, eftersom man kan ha tillgång till tidningen på annan plats, till exempel på arbetsplatsen eller i skolan.

I Sverige läser eller tittar idag cirka 80 procent av allmänheten i någon slags dagstidning regelbundet. Med regelbundet menas då minst fem dagar per vecka. Procentandelen har fallit något sedan slutet av 1980-talet. Däremot ligger den regelbundna morgontidningsläsningen förhållandevis stabilt på 75 procent. Nedgångarna har framför allt gällt kvällspress. Exponeringen för TV en genomsnittlig dag ligger på cirka 85 procent och har ökat svagt sedan 1990-talets början, bland annat som en följd av TV4, men också av satellitkanalerna. Radions räckvidd ligger på drygt 80 procent, men det finns stora skillnader mellan de enskilda kanalerna. Störst publik har sedan mitten av 1990-talet Sveriges Radios P4kanal med cirka 40 procent regelbundna lyssnare.

Sverige

När vi jämför svenska och utländska medborgare i Sverige, är det mot bakgrund av vad som framkommit i fråga om medieinnehav förväntat att den största skillnaden skall finnas ifråga om dagstidningsläsningen. Detta bekräftas delvis i tabell 4 – men med två viktiga modifieringar. För det första är skillnaden ifråga om morgonpress mellan svenskar och invand-

rare lägre när det gäller läsning än den var för hushållsprenumeration. För det andra gäller skillnaden just morgonpress, medan det för kvällstidningsläsning inte finns någon skillnad

3

.

När vi analyserar dagstidningsläsningen mot bakgrund av uppväxt är mönstret detsamma. Differensen mellan svenskar och första generationens invandrare har i fråga om regelbunden morgontidningsläsning nästan halverats i jämförelse med hushållsprenumeration. Räckvidden är också förhållandevis stor i den undersökta invandrargruppen (58%). Ännu mer överraskande är möjligen den relativt höga andelen läsare bland andra generationens invandrare. Dessa ligger på samma nivå som – eller till och med något över – svenskar i samma åldersgrupper. Att siffrorna för andra generationens invandrare ligger så pass mycket högre, är sannolikt ett uttryck både för bättre språkkunskaper och socialisation till svenska medievanor.

Tabell 4 Medieanvändning efter medborgarskap och uppväxtplats, Sverige, 1998 (procent)

Förälder

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

användning

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

Morgonpress: Minst 1 dag/vecka 87

73

89

73

84

Minst 5 dagar/vecka 79

62

77

58

68

Kvällspress: Minst 1 dag/vecka 53

51

53

48

56

Minst 3 dagar/vecka 26

25

25

24

27

Radionyheter: P4 lokalt >3 d/v

44

36

46

34

20

Ekot i riksradion >3 d/v 43

29

45

28

35

Närradio >3 d/v

8

11

8

9

9

Privat lokalradio >3 d/v 19

18

19

12

15

TV-nyheter: Rapport >3 d/v

42

40

42

50

25

Aktuellt >3 d/v

39

36

39

48

27

Nyheterna >3 d/v 29

32

29

36

27

SVT regionalt >3 d/v 33

29

34

34

16

TV4 lokalt >3 d/v

18

23

18

23

8

Övriga medier: Internet >1 d/v

34

26

34

24

48

Veckotidning >1 d/v 36

42

37

40

34

Bok >1 d/v

31

29

31

34

31

Hyr videofilm >1 g/mån 20

31

19

22

39

Antal svar (cirka) 3 370

150

2 950

250

220

Källa: Riks-SOM 1998

Även om kvällspressläsningen ligger jämförelsevis högt i invandrargruppen är den ändå mindre regelbunden än morgontidningsläsningen. Möjligen kunde man tänkt sig att kvällspressen skulle ha ett mera lättillgängligt innehåll än morgontidningen och därför skulle bli mera läst. Det är dock troligt att behovet av lokal orientering hos invandrare på samma sätt som hos svenskar ändå är det avgörande.

I radio är P4 bland svenskarna den dominerande kanalen. Detta innebär att denna också blir den stora nyhetskanalen både för lokalnyheter och Ekonyheter. Samma mönster finns i invandrargruppen, men på något lägre nivå, och med en större skillnad mellan lokala nyheter i P4, som ligger högre, och Ekonyheter i riksradion. När det gäller den privata lokalradion finns det ingen skillnad, medan närradion ligger högre i invandrargruppen. Särskilt om kravet för regelbundenhet höjs, till minst 5 dagar i veckan (ej visat i tabell), visar det sig att utländska medborgare lyssnar mer på närradio än svenska: 10 procent bland utländska medborgare, 5 procent bland svenska.

Närradion är således den enda radiokanalen där invandrargruppen ligger något högre. Å andra sidan försvinner skillnaderna om vi utgår från uppväxtplats, möjligen beroende av att denna rymmer fler nordiska och nordeuropeiska invandrare. Bland andra generationens invandrare är närradiointresset lika lågt som bland svenskar i samma åldersgrupper.

Mönstren är inte lika tydliga när vi analyserar radiolyssnandet efter uppväxt, men de går i samma riktning. Yngre människors begränsade intresse för lokalnyheter i P4 slår igenom i andra generationens invandrare. Något överraskande är samtidigt att denna grupp har ett relativt lågt intresse för privat lokalradio.

TV-nyheterna domineras bland svenskar av Rapport. Rapport, lik-

som Sveriges Televisions regionalnyheter, har dock främst en äldre publik, medan TV4s Nyheterna attraherar de yngre. När vi jämför efter medborgarskap visar sig det förväntade mönstret bland svenskarna. De utländska medborgarna har ett nyhetstittande som anmärkningsvärt nära överensstämmer med det svenska, med undantag för att de i större utsträckning tittar på nyheter i TV4.

När vi istället studerar nyhetstittandet efter svarspersonernas uppväxt, visar sig den första generationens invandrare i jämförelse med svenskar ha oväntat höga tittarsiffror för alla nyhetsprogram i TV – utom de regionala i SVT. Resultatet är svårförklarat. Möjligen är det en följd av att det nationella genomsnittet för första generationens invandrare innehåller förhållandevis fler nordbor, men detta förklarar ändå inte varför man ser nyheter i större utsträckning än svenskar. Att andra generationens invandrare ser mindre av SVTs TV-nyheter är däremot förväntat med tanke på deras lägre ålder. Detsamma gäller deras relativt omfattande tittande på TV4s Nyheterna.

Internetanvändningen skiljer sig inte oväntat mellan svenskar och

invandrare, men differensen är mindre än vad som kunde förmodas med hänsyn till exempelvis dagstidningsläsningen – 34 procent bland svenska och 26 procent bland utländska medborgare använder Internet minst någon gång i veckan. Detta tyder på att användningen delvis kan vara riktad mot ickesvenska sajter.

När vi klassificerar svarspersonerna efter uppväxt visar sig att det i andra generationens invandrare finns en mycket hög andel Internetanvändare (48%), klart högre än genomsnittet för svenskar (34%) men något lägre än svenskar i samma åldersgrupper. Andra studier visar också på att det överlag finns mindre av sociala skillnader bland yngre internetanvändare.

Ifråga om övriga medier, läser utländska medborgare veckotidningar i något större utsträckning än svenskar, liksom de i större utsträckning hyr videofilmer regelbundet. Vad gäller veckotidningar är det framför allt de som är uppväxta utomlands som tar del av dessa i större utsträckning än svenskar, medan det ifråga om att hyra videofilm framför allt är andra generationens invandrare som gör detta mer än svenskar. Också här torde emellertid åldersfaktorn spela in; andra generationens invandrare är en ung grupp.

Västsverige och Göteborg

Den västsvenska mediesituationen skiljer sig inte på något avgörande sätt från det nationella genomsnittet i Sverige. Undantaget är gratistidningen Metro, som bara finns i Stockholm (sedan 1995) och Göteborg, där den startade 1998.

När det gäller skillnader i dagstidningsläsning mellan svenska och utländska medborgare avviker Västsverige klart från ett nationellt genomsnitt (tabell 5a). I förhållande till Sverige i stort är skillnaden i fråga om morgontidningsläsning större i Västsverige – i själva verket är det lika stor differens i fråga om regelbunden morgontidningsläsning som för prenumeration: 72 procent av svenskarna läser en morgontidning minst fyra dagar i veckan, 48 procent av de utländska medborgarna. Däremot läser de senare relativt sett oftare kvällstidningar, 38 procent läser minst två gånger i veckan i jämförelse med svenskarnas 31 procent. En trolig förklaring till dessa avvikelser är invandrargruppen i Göteborg dels är mindre etablerad än riksgenomsnittet, dels att det finns en lokal kvällstidning i Göteborg.

Men det finns ytterligare en förklaring – gratistidningen Metro. Om Metro definieras som morgontidning krymper skillnaden mellan svenskars och invandrares morgontidningsläsning dramatiskt – från 24 till 11 procentenheter för läsning minst fyra dagar per vecka. Bland de utländska medborgarna är Metros räckvidd (minst två dagar per vecka) över 40

procent. Göteborgs-Posten når visserligen fler, men skillnaden i räckvidd mellan tidningarna är inte särskilt stor.

Tabell 5a Medieanvändning efter medborgarskap och uppväxtplats, Västsverige, 1998 (procent)

Förälder

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

användning

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

Morgonpress*: Minst 2 dagar/v 82 (88) 61 (79) 83 (88) 71 (84) 69 (80) Minst 4 dagar/v 72 (78) 48 (67) 74 (79) 58 (72) 58 (66) GP >4 dagar/v 68 43 70 51 55 Metro >2 dagar/v 23 41 21 36 35

Kvällspress: Minst 2 dag/v

31

38

30

33

31

Minst 4 dagar/v 13

14

13

13

10

Radionyheter: Ekot i riksradion >3 d/v 36

22

38

21

29

Privat lokalradio >3 d/v 14

10

14

9

19

Närradio 2 d/v

5

7

5

7

4

P4 lokalt >2 d/v 34

33

36

34

16

TV-nyheter: Rapport >3 d/v 63

56

63

67

49

Aktuellt >3 d/v

62

50

64

56

47

Nyheterna >3 d/v 52

51

52

53

41

SVT regionalt >3 d/v 36

28

38

36

16

TV4 lokalt >3 d/v 13

9

14

13

7

Öppna kanalen >3 d/v**

0 (1)

3 (10) 0 (0)

3 (9)

1 (1)

Övriga medier: Internet >1 d/v

39

27

38

24

57

Veckotidning >1 d/v 27

27

27

31

22

Antal svar (cirka) 1 516

100

1 235

151

135

Källa: Väst-SOM 1998

* Siffrorna inom parentes är inklusive Metro

** Siffrorna inom parentes >1 d/v

Kommentar: P4 lokalt innefattar kanalen som helhet, inte enbart nyhetssändningar.

Inom Göteborgs kommun (tabell 5b) är bilden i stort densamma som i Västsverige. Inom kommunen är dock skillnaderna mellan svenskarnas och invandrarnas morgontidningsläsning något större, även när Metro inkluderas. Metros räckvid bland de utländska medborgarna i Göteborgs kommun är dock dryga 50 procent.

En analys efter uppväxt ger samma bild. Morgontidningsläsningen (58% minst fyra dagar i veckan) är något svagare och kvällstidningsläsningen (33% minst två dagar i veckan) något starkare bland första

generationens invandrare i Västsverige (tabell 5a), i jämförelse med motsvarande grupp i landet som helhet. Metro står stark i bland både första och andra generationens invandrare – med 36 respektive 35 procent, i jämförelse med 21 procent bland svenskarna. Om vi begränsar oss till Göteborgs kommun (tabell 5b) så är andelarna 48, 44 respektive 28 procent. Det är således uppenbart att Metro inte bara är de yngres och kollektivtrafikresenärernas tidning utan också invandrarnas tidning.

Tabell 5b Medieanvändning efter medborgarskap och uppväxtplats, Göteborgs kommun, 1998 (procent)

Medie-

Svensk Ej svensk Uppvuxen Uppvuxen uppvuxen

användning

medborg medborg i Sverige utomlands utomlands

Morgonpress*: Minst 2 dag/vecka 83 (91) 56 (81) 84 (91) 66 (84) 73 (86) Minst 4 dagar/vecka 73 (81) 42 (67) 75 (82) 53 (73) 59 (72) GP >4 dagar/vecka 67 37 70 45 56 Metro >2 dagar/vecka 31 52 28 48 44

Kvällspress: Minst 2 dag/vecka 30

38

29

32

29

Minst 4 dagar/vecka 12

14

12

12

9

Radionyheter: Ekot i riksradion >3 d/v 34

18

37

19

26

Privat lokalradio >3 d/v 14

11

14

11

19

Närradio >2 d/v

4

7

5

7

2

P4 lokalt >2 d/v 44

40

46

48

28

TV-nyheter: Rapport >3 d/v 63

54

65

62

45

Aktuellt >3 d/v

62

51

63

54

47

Nyheterna >3 d/v 52

51

53

52

41

SVT regionalt >3 d/v 50

34

52

45

28

TV4 lokalt >3 d/v 24

23

24

24

18

Öppna kanalen >3 d/v**

0 (1)

3 (12) 0 (1)

2 (11) 0 (0)

Övriga medier: Internet >1 d/v

41

21

40

23

57

Veckotidn. >1 d/v 25

25

26

29

22

Antal svar (cirka) 830

70

650

100

90

Källa: Väst-SOM 1998

* Siffrorna inom parentes är inklusive Metro

** Siffrorna inom parentes >1 d/v

Kommentar: P4 lokalt innefattar kanalen som helhet, inte enbart nyhetssändningar.

Radiolyssnandet i Västsverige (tabell 5a) domineras av Sveriges radios

Ekonyheter samtidigt som Ekot står något svagare i Västsverige jämfört med ett nationellt genomsnitt. Det gäller både svenskar och utländska

medborgarna i regionen. Tendensen är densamma inom Göteborgs kommun (tabell 5b). I Väst-SOM ställdes ingen fråga om lyssnande på nyheter i P4, utan istället om nyhetslyssnande på privat lokalradio, och det regelbundna lyssnandet på dessa kanalers nyheter ligger naturligt nog lägre än för de nationella Ekonyheterna. Ser vi däremot till P4 som kanal – alltså inte specifikt nyhetsprogram, även om mycket av innehållet har nyhetskaraktär – är det P4 som dominerar både i regionen och i Göteborgs kommun. De utländska medborgarna följer mönstret: högre lyssnande för P4 och mer omfattande lyssnande i Göteborgs kommun. I jämförelse med ett riksgenomsnitt är det mindre skillnad mellan svenska och utländska medborgares P4-lyssnande i Göteborg.

På samma sätt som i Sverige i stort har närradion en förhållandevis större spridning bland utländska medborgare i Västsverige. Även om andelarna är ytterst låga pekar de tydligt i sådan riktning, särskilt då svenska (2% minst fyra gånger per vecka) och utländska medborgare jämförs (5%). I Göteborgs kommun bortfaller dock skillnaderna.

Även när vi analyserar radiolyssnandet efter svarspersonernas uppväxt, istället för medborgarskap, återkommer samma tendenser. Ekonyheterna i riksradion är de nyheter som har störst andel lyssnare. Andra generationens invandrare skiljer emellertid ut sig ifråga om lyssnande på nyheter i privat lokalradio – precis som svenskar i motsvarande åldersgrupp lyssnar de mycket på de kanaler som huvudsakligen innehåller musik. Det gäller både Västsverige och Göteborgs kommun. Bland första generationens invandrare ligger P4-lyssnandet på i stort sett samma nivå som bland personer uppvuxna i Sverige; bland andra generationens invandrare ligger det lågt. Ånyo är det åldersfaktorn som slår igenom; unga svenskar lyssnar lika lite på P4.

I Västsverige (tabell 5a) är det främst första generationens invandrare som lyssnar något oftare på närradio, och detsamma gäller i Göteborgs kommun (tabell 5b). Andra generationen invandrare saknar helt närradiointresse, ligger betydligt lägre och i stort sett på samma nivå som svenskar i samma åldersgrupper, framför allt i Göteborgs kommun.

TV-tittandet på nyheter i Göteborg har i stort sett samma karaktär

som ett riksgenomsnitt. De publikstarka programmen är Rapport, Aktuellt och SVT:s regionala nyheter Västnytt, medan Nyheterna i TV4 ligger något lägre. Bland utländska medborgare är tendensen likartad, men i jämförelse med det nationella genomsnittet har framför allt Nyheterna en högre andel tittare i Västsverige (tabell 5a). Tendensen är exakt densamma i Göteborgs kommun (tabell 5b).

I Göteborgs kommun finns även Öppna kanalen, som över kabel bland annat sänder program producerade av invandrarorganisationer avsedda för den egna gruppen. Bland svenska medborgare har Öppna kanalen knappast någon publik; endast någon procent av dem som har

tillgång till den ser den någon gång i veckan. Bland de utländska medborgare som har svarat i undersökningen är motsvarande andel 15 procent. Detta torde snarast vara en underskattning, eftersom det är sannolikt att denna kanal når fler i den grupp som på grund av språkproblem inte svarar på en postenkät.

Om vi analyserar Öppna kanalens publik efter svarspersonernas uppväxt visar sig denna attraherar främst första generationens invandrare (12%), medan andra generationens ligger i stort på samma nivå som svenskarna (0%).

Vi har också för Västsverige och Göteborg sökt belysa internet-

användningen bland svenskar och invandrare. Inte oväntat är denna

högre bland svenska än bland utländska medborgare. Det intressanta är emellertid att den är klart högre bland andra generationens invandrare (57% minst en gång i veckan) än bland genomsnittet för svenskar (40%). Siffrorna gäller både Västsverige och Göteborgs kommun. Jämför vi med svenskar i samma ålder som andra generationens invandrare, visar sig dock svenskarna ha en något högre internetanvändning än andra generationens invandrare, men skillnaderna är inte stora.

Slutsatser

Huvudtendensen är att invandrargruppen, oavsett hur den definieras, använder svenska nyhetsmedier i mindre utsträckning än svenskar. Resultatet är knappast överraskande. Andra medievanor från hemländerna, språkproblem och liknande skapar trösklar inför de svenska medierna. Tröskeln är särskilt hög för dagstidningsläsning, undantaget gratistidningen Metro.

Däremot finns det inte något belägg för att det skulle finnas något ointresse för svenska nyheter – eller nyheter från Sverige. Tvärtom tyder de relativt höga siffrorna för lokal morgonpress och för radionyheter på en vilja att orientera sig i det nya samhället. Det stora genomslaget för Metro bland invandrare i Västsverige och Göteborg är ett annat bra exempel på informationsintresset. Resultaten pekar dessutom på att intresset för den lokala informationen, precis som hos svenskar, är större på mindre orter.

Ett annat intressant mönster är att den andra generationens invandrare uppvisar betydande likheter i medievanor med svenskar i samma ålder. Likheter tyder på att man är på väg att växa in i det nya samhällets mediesystem. Hur detta inväxande kommer att utvecklas är dock svårbedömt, eftersom det är först i åldersgruppen 30 till 40 år som det går att urskilja om det traditionella svenska mediesystemet anammats eller ej.

En studie i Angered 1996

Angered är en förort till Göteborg som skiljer ut sig dels genom sin stora andel invånare med annat ursprung än det svenska – cirka 50 procent av angeredsborna har utländsk bakgrund och cirka 20 procent är fortfarande utländska medborgare, jämfört med cirka sju procent i Göteborg som helhet – dels genom den stora del av invånarna som anser sig tillhöra arbetarfamiljer. Ungefär 70 procent av de svarande uppger att de tillhör arbetarfamilj, att jämföra mot cirka 35 procent i Göteborgs kommun som helhet.

Hösten 1996 genomförde forskningsprogrammet Dagspresskollegiet i samverkan med Göteborgs-Posten och SOM-institutet en frågeundersökning i Angered. Undersökningen hade som ett av flera teman att belysa medievanorna i området.

Dagstidningsläsning

Tidningsläsningen i Angered skiljer sig en del gentemot hur det ser ut både i Göteborgs kommun och Sverige som helhet, precis som befolkningssammansättningen gör det. De totala siffrorna för läsning av en morgontidning är betydligt lägre – knappa 50 procent i Angered mot dryga 70 procent i övriga Göteborg.

Tabell 6 Tidningsläsning och prenumeration i Angered efter uppväxtplats, 1996 (procent)

Läsning och

Uppvuxen

Uppvuxen Förälder uppvuxen

prenumeration

i Sverige

utomlands

utomlands

Prenumeration

69

42

45

Läser morgontidning >4 d/v 72

40

54

Läser GT >4 d/v

12

10

18

Läser GP Angered varje vecka 63

47

56

Antal svarande

288

185

93

Källa: Kom-SOM Angered 1996

Två av de viktigaste skillnaderna mellan Angered och övriga undersökta områden är klasstillhörighet och den stora andelen invandrare, vilket också torde vara två av de viktigaste förklaringarna till tidningsläsningsmönstret. Ser vi till de skillnader som finns mellan människor med olika uppväxt blir bilden klart differentierad.

De som är uppväxta i Sverige ligger – både ifråga om prenumeration och läsning – nästan på samma nivå som göteborgare generellt. De nya svenskarna uppvisar en något annorlunda bild. Andra generationens invandrare tar del av de svenska tidningarna i högre utsträckning än de som är uppväxta utomlands. Ifråga om att prenumerera på en morgon-

tidning är skillnaden inte stor, men läsningen skiljer ut sig något mer; nästan hälften av andra generationens invandrare läser en morgontidning minst fyra dagar i veckan.

Kvällstidningen ser ut att vara något viktigare för de nya svenskarna än för de gamla. Andra generationens invandrare läser GT i förhållandevis stor utsträckning – nästan var femte läser den lokala kvällstidningen minst fyra dagar i veckan, vilket är en relativt hög siffra. En förklaring är ålders- och klassammansättningen hos andra generationens invandrare.

Det är emellertid inte bara uppväxtförhållanden som spelar roll vad gäller förhållningssättet till tidningarna, utan också en mängd andra faktorer spelar in. Exempelvis är skillnaderna i tidningsläsning mellan män och kvinnor större i Angered än i Göteborg som helhet. En tänkbar förklaring till detta är att kvinnor och män från vissa samhällen lever relativt olikartade liv; man deltar inte i samhällslivet på samma sätt och då blir också tidningen som informationskälla använd på olika sätt.

Sedan undersökningen genomfördes i Angered 1996 har situationen dock ändrats kraftigt. Hösten 1998 hade gratistidningen Metro drygt 30 procent regelbundna läsare i Angered, samtidigt som Göteborgs-Postens räckvidd också ökat något.

Informationsval

Förutom tidningar finns det andra möjligheter att ta del av information om samhället. Svarspersonerna i Angeredsstudien fick ta ställning till ett antal sådana kanaler (tabell 7).

Tabell 7 Andel som anger att de vanligen får information om samhället från olika källor efter uppväxtplats, Angered, 1996 (procent)

Uppvuxen

Uppvuxen Förälder uppvuxen

Källor

i Sverige

utomlands

utomlands

Svensk radio/TV

96

89

85

Lokala dagstidningar

87

78

85

Svenska dagstidningar i övrigt 69

73

85

Familj, släkt, vänner

67

67

80

Arbetskamrater

62

48

66

Informationsblad, anslagstavla 33

30

44

Föreningar

23

14

33

Utländska tidningar/radio/TV 12

48

23

Antal svarande

288

185

93

Källa: Kom-SOM Angered 1996

Massmedierna spelar ofta en avgörande viktig roll för människors möjligheter att få information om samhället; radio och TV är de alternativ som de allra flesta anger, vilket är två relativt lättillgängliga medier. Att

också tidningar är så vanliga källor kan synas vara en paradox eftersom man i Angered inte i så stor utsträckning läser en morgontidning. Det finns flera tänkbara förklaringar till att svenska tidningar ändå är så vanliga som källor för samhällsinformation:

En förklaring är naturligtvis att man inte med nödvändighet behöver läsa tidningen så ofta som fyra dagar i veckan för att få information om samhället; tidningen kan vara en viktig informationskälla även om den läses mer sällan. En annan förklaring till att så många anger dagstidningar, skulle kunna vara att angeredsborna i begreppet ‘lokala dagstidningar’ också räknar in exempelvis GP Angered. Genom den får man de verkligt lokala nyheterna om det samhälle vari man lever.

Människor i ens omgivning – familj, släkt, vänner samt arbetskamrater – är också en viktig källa för att få reda på vad som händer i samhället. Detta gäller alldeles särskilt dem som är andra generationens invandrare; det sociala kontaktnätet spelar en stor roll. Föreningar, informationsblad samt anslagstavlor är ytterligare källor som i högre utsträckning anges av andra generationens invandrare än av andra.

Utländska medier – tidningar, radio och TV – anges som informationskälla framför allt av dem som inte är uppväxta i Sverige. Att ta del av vad som händer i det ‘gamla’ samhället går i stort sett inte att göra utan att ta del av medier från just det landet. Å andra sidan är det då knappast information om det svenska samhället som dessa människor tar del av via denna kanal.

Förtroende för olika medier

En stor del av den svenska befolkningen har ett relativt stort förtroende för medierna. Det gäller också i Angered, men i lägre utsträckning än för göteborgare eller svenskar generellt.

Tabell 8 Förtroendet för medier efter uppväxtplats, Angered, 1996 (procent)

Uppvuxen

Uppvuxen Förälder uppvuxen

Medium

i Sverige

utomlands

utomlands

GP Angered

91

82

93

TV4 lokalt

86

81

85

Västnytt

85

80

83

Göteborgs-Posten

82

76

84

P4 lokalt

82

66

83

Närradio

79

62

70

Arbetet

70

57

67

P2

62

44

54

GT

57

54

62

City 107

51

46

68

Antal svarande

288

185

93

Källa: Kom-SOM Angered 1996

Störst förtroende har angeredsborna för den lokala gratistidningen GP Angered, den lokala morgontidningen Göteborgs-Posten och de regionala TV-nyheterna i SVT och TV4. Också bland göteborgarna i övrigt är det Göteborgs-Posten och de regionala TV-nyheterna Västnytt som åtnjuter störst förtroende. Ifråga om de båda sistnämnda medierna finns heller inga skillnader mellan dem som är födda i Sverige, andra generationens invandrare och dem som är födda utomlands. Ifråga om GP Angered däremot, kan noteras att de som är uppväxta utomlands i något mindre utsträckning anser att rapporteringen är tillförlitlig, i jämförelse med dem som är uppväxta i Sverige eller är andra generationens invandrare. Trots detta, är GP Angered det medium som också de som är uppväxta utomlands anser vara mest tillförlitligt.

Varför förtroendet för medierna generellt är något mindre i Angered än i Göteborg, är en fråga man kan ställa sig. Ett tänkbart svar på den frågan skulle kunna vara att den rapportering som ges om Angered, är negativ – vilket också de flesta svarspersonerna anser – och därmed blir den heller inte trovärdig. En tidning som GP Angered har Angeredsperspektivet i sin rapportering – och blir därmed det mest trovärdiga mediet.

Sammanfattande slutsatser

Sammanfattningsvis kan man säga att analyserna av medietillgång och medievanor bland svenskar och invandrare ger ett värdefullt perspektiv vad gäller människor som inte kommer från Sverige, alternativt är andra generationens invandrare. De flesta kvantitativa studier har aldrig någon möjlighet att ens studera invandrarna som en grupp – även om det också förstås hade varit önskvärt att kunna visa heterogeniteten inom gruppen invandrare – eftersom dessa i varje sådan studie blir för få.

Vi kan konstatera att medievanorna ser annorlunda ut i invandrargruppen i jämförelse med svenskar. Generellt är medietillgång och medieanvändning något mindre. Men detta hindrar inte att medierna är även för invandrargruppen är en av de viktigaste källorna för information om vad som händer i det svenska samhället.

Vilken roll medierna spelar – eller kan spela – för människor med utländsk härkomst i ett samhälle som det svenska är en intressant fråga att fortsätta fundera över. Är det till exempel möjligt att betrakta medierna som en viktig beståndsdel för integration i ett nytt samhälle? Är det till och med så att det är just genom användningen av svenska medier som man definierar sig som svensk?

Sådan frågor är centrala då medieanvändningen betraktas i ett demokratiskt perspektiv. För att kunna delta i samhällslivet som helhet är det viktigt att kunna använda det språk som finns i det nya landet –

vilket man tar till sig genom att bland annat använda medier. Detta är särskilt viktigt i fråga om dagstidningar genom att dessa av tradition har en nyckelroll i det svensk politiska samtalet och därmed fungerar som en viktig beståndsdel i den svenska demokratin.

Men medieanvändning är inte bara en fråga om demokrati, utan också ett band till den egna kulturen eller traditionen. För invandrare med många kontakter till sitt gamla hemland är det givetvis av stor vikt att kunna hålla sig orienterad om vad som händer där. Vi har redan av den höga andelen hushållsparaboler i invandrargruppen fått stöd för antagandet att tittandet på det egna hemlandets TV är något viktigt. Från en tidigare SOM-undersökning (1995) vet vi dessutom att utländska medborgare regelbundet köper utländska tidningar och tidskrifter regelbundet: närmare hälften köper då och då utländska dagstidningar, drygt två tredjedelar utländska tidskrifter. Också i lokalsamhället finns kanaler på det egna språket som har relativt många användare; i Göteborg är det främst den så kallade Öppna kanalen.

Vilket medium man väljer att ta del är inte bara en fråga om information, det handlar i hög grad om identitet och samhörighet. Invandrargruppens splittrade medievanor är ett tydligt uttryck för hur invandrargruppen hela tiden balanserar mellan två skilda kulturer. I medievanorna ingår å ena sidan hemlandets eller det egna språkområdets medier, å andra sidan de svenska. Den första generationens invandrare har en övervikt för de förra, den andra generationen för de senare.

Noter

1. För en mer omfattande genomgång av mediesystemet och medieanvändningen, se exempelvis följande: Hadenius, Stig och Weibull, Lennart (1999) Massmedier. Press,

radio och TV i förvandling. Stockholm: Bonnier Alba; SOU (1994:94) Dagspressen i 1990-talets medielandskap. Stockholm: Fritzes; Weibull, Lennart och Kratz, Char-

lotta (red) (1995) Tidningsmiljöer. Dagstidningsläsning på 1990-talet. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet

2. I den avslutningsvis redovisade specialstudien från Angered fanns dock möjlighet att få hjälp med översättningen av frågorna. Få utnyttjade dock den möjligheten. Snarast föreföll det fungera så att första generationens invandrare ibland fick hjälp av sina barn vid ifyllande av undersökningens frågeformulär. Det är troligt att detsamma gäller de två stora undersökningarna från 1998.

3. Vad som tidigare framhållits att en postenkät kan förväntas överskatta läsning av tryckta medier måste givetvis vägas in även i denna jämförelse.

Bilaga 6

Stig Arne Nohrstedt

Örebro universitet Humanistiska institutionen

Forskningöversikt: kommunikationsproblem i samband med katastrofer och allvarliga samhällsstörningar

Inledning

När katastrofen slår till sker det ofta snabbt, överraskande och med förödande effekter. Den drabbar skoningslöst människor, organisationer och samhälle, men på olika sätt och – det bör understrykas – olika hårt. I första hand tänker man naturligtvis på det mänskliga lidande som de närmast berörda tvingas utstå. Men i andra hand kommer konsekvenser av mer indirekt natur, som t.ex. materiella skador, miljöförstörelse, påverkan på sociala relationer samt allmänhetens förtroende för myndigheter och andra institutioner i samhället.

I den här översikten är syftet att sammanfatta de viktigaste lärdomarna inom den forskning som ägnat sig åt vad som händer kommunikativt när katastrofen inträffar, dvs. hur människornas informationsbehov påverkas, hur informationsförmedligen fungerar eller inte fungerar, hur allmänhetens tilltro till myndigheters och mediers information förändras, hur samspelet mellan myndigheter och medier ser ut osv. För att göra sammanställningen någorlunda övergripande inkluderas forskning inom ett antal områden: katastrof-, risk- och kriskommunikationsforskning. Samtidigt ska understrykas att forskningsområdet är ganska heterogent och det saknas ännu en gemensam teoretisk och metodologisk nämnare som skulle underlätta inventeringar av det här slaget. Detta hänger samman dels med att de flesta studier är av fallstudiekaraktär som har initierats på grund av specifika katastrofer eller kriser och därför saknat gereraliserande ambitioner, dels med att forskarna har skiftandde ämnesbakgrund och olika teoretiska perspektiv.

Det bör också noteras att begreppen katastrof, risk och kris inte är utbytbara eller synonyma. Medan man med ”katastrof” avser en händelse som orsakar stora skador på samhället och lidande för betydande delar av befolkningen, är ”risk” detsamma som ett förmodat eller möjligt hot eller fara. Kris, slutligen, kan definieras både på individuell och kol-

lektiv nivå. I det här sammanhanget handlar det dock primärt om samhällskriser, vilka innebär att samhällets grundläggande värden hotas samt att makt- och ansvarsförhållandena ifrågasätts (jfr. Nohrstedt & Tassew, 1993, och Flodin, 1993). I slutet av översikten kommer relationen mellan dessa fenomen att behandlas i ett processperspektiv där olika krisfaktorer diskuteras.

Samtidigt kan det konstateras att forskningsområdet har vuxit starkt under de senaste decennierna, både nationellt och internationellt. Och inte minst har perspektivet på kommunikationens roll blivit bredare. Medan man t.ex. inom den speciella gren av forskningen som ägnar sig åt riskkommunikation tidigare främst koncentrerade sig på riskens natur arbetar man idag med betydligt mer komplexa modeller som inbegriper både fysiska och sociala aspekter (Gutteling & Wiegman, 1996).

Avsikten med översikten är också att i någon mån beskriva de svårigheter som ansvariga inom myndigheter och medier ställs inför i dessa extraordinära situationer och vilka lärdomar som forskningen redovisar från studier av de större olyckor och katastrofer som inträffat i Sverige under de senaste två decennierna. Den internationella forskningens resultat finns hela tiden med i bakgrunden, men skälet för att särskilt fokusera på ett antal inhemska fall är att översikten också avses ligga till grund för bedömningar av i vilken utsträckning ansvariga organ har tagit vara på tidigare erfarenheter i sitt agerande i samband med diskotekbranden i Göteborg hösten 1998.

Mot bakgrund av de snäva tidsramarna har denna inventering av forskningsläget inte kunnat baseras på någon omfattande särskild litteraturgenomgång. I betydande utsträckning bygger den på en svensk forskningsöversikt som genomfördes i början av nittiotalet av en grupp forskare på uppdrag av SPF och FOA (Flodin, 1993; Jarlbro, 1993; Nohrstedt & Nordlund, 1993; Nohrstedt & Tassew, 1993) samt uppdatering med relevanta studier som publicerats därefter. Men sammanställningen kan inte göra anspråk på att vara heltäckande med hänvisning till vad som ovan nämnts om forskningsområdets heterogenitet.

Det ska betonas att föreliggande översikt inte omfattar tekniska aspekter av katastrofer liknande den i Göteborg. Författaren är medieforskare med samhällsvetenskaplig inriktning och gör därför inte anspråk på att besitta kompetens inom det tekniska området. Den beteendevetenskapliga forskningen på området, främst riskperceptionsforskningen, ligger också utanför författarens egen forskningsdomän. Men eftersom de samhälls- och medievetenskapliga aspekterna av katastrofer och kriser knappast kan förstås utan vissa grundläggande kunskaper om individers riskuppfattningar har även vissa resultat från riskperceptionsforskningen integrerats i översikten.

Explosiv tillväxt av informationsbehoven

Eftersom begreppet katastrof täcker in ett stort spektrum av allvarliga olyckor med olika bakomliggande orsaker, förlopp och följder kan man inte generellt beskriva hur katastrofen påverkar kommunikations- och informationsprocesserna i samhället eller det lärande som den ger upphov till. Däremot kan man ange ett antal förhållanden och mönster som tycks vara ganska allmängiltiga och följdaktligen visar sig med viss regelbundenhet oberoende av om det handlar om en brand, ett fartygshaveri, en kärnkraftsolycka osv. I det följande kommer redovisningen att begränsa sig till sådana mer allmängiltiga iakttagelser från forskningen på området. Samtidigt är den medvetet selektiv och koncentrerad till sådana erfarenheter som bedöms vara av särskilt intresse för att förstå några av de centrala problem som katastrofer innebär ur kommunikationssynpunkt och för organisationers lärande.

Den i det här sammanhanget mest grundläggande faktorn för att förstå hur kommunikationsprocesserna i samhället påverkas av katastrofen är att den utlöser en explosiv tillväxt av informationsbehoven. Man kan se detta som uttryck för ett behov av omvärldskontroll. När katastrofen inträffar aktualiseras således ett allmänt behov av information rörande dess orsaker, konsekvenser och vilka som är drabbade. Det allra första meddelandet utlöser med andra ord en flodvåg av förfrågningar, i synnerhet från dem som kan antas befinna sig i riskzonen för katastrofens härjningar. Denna varierar givetvis kraftigt mellan t.ex. en trafikkatastrof orsakad av en snöstorm eller ett kärnkraftshaveri med utsläpp av radioaktiva ämnen som följd. Men även om styrkan i vågen av förfrågningar är större eller mindre kan vi konstatera att allmänhetens informationsbehov växer oerhört snabbt. Så snabbt att de ansvariga inom exempelvis myndigheterna ofta får betydande problem att hantera situationen.

Trycket på ansvariga organ uppstår inte minst genom att nyhetsmedierna omedelbart hör av sig, eftersom de är organiserade för att snabbt tillgodose allmänhetens behov av information och därför ständigt befinner sig i beredskap för att förmedla nyheter om olyckor och katastrofer. Som en erfaren bedömare uttrycker det: ”Disasters, crises and emergencies can strike suddenly and unexpectedly, anywhere and at any time. The causes may be sudden and unpredictable. One factor, however, is certain. The news media will be close behind.” (Howarth, 1999, s. XI) För den som har till uppgift att ge svar på journalisternas frågor i det mest akuta skedet av katastrofförloppet betyder det inte sällan att journalisterna har mer information om läget, vilket inte bara skapar friktioner i kontakterna utan till och med kan bidra till att katastrofen utvecklas till en allmän informationskris (Nohrstedt, 1988).

”Risksamhället”

Det moderna eller senmoderna samhället utmärks av betydande risker som sammanhänger med urbaniseringen, industrialiseringen och globaliseringen. De allt större befolkningskoncentrationerna i storstäderna, användadet av storskaliga och tekniskt avancerade system för produktion och distribution samt den snabba integrationen av tidigare åtskilda ekonomiska system och marknader ger upphov till nya och i många fall mer oöverblickbara hot. Det vore säkert fel att påstå att riskerna totalt sett har blivit fler och större om man exempelvis jämför med förhållandena före industrialiseringen, men man kan dels konstatera att de risker som människor i dag utsätts för i högre grad handlar om sådana farligheter som har sitt upphov i mänskliga aktiviteter, dels att dessa faror är svårare att upptäcka och förstå och dels att medvetenheten om sådana faror hela tiden växer på grund av forskningsinsatser och medierapportering. Det är inte minst sistnämnda förhållande, dvs att medvetenheten om ett antal senmoderna risker, t.ex. försurning av miljön, växthuseffekten eller radioaktiva utsläpp från kärnkraftsverken, har ökat som är bakgrunden till att Ulrich Bech föreslagit beteckningen ”Risksamhället” för dagens samhälle. Enligt Bech har detta skapat tilltagande känsla av osäkerhet i människors tillvaro och minskad tillit till de ansvariga myndigheterna (Bech, 1986).

Katastrofreaktioner

Teorin om Risksamhället ger en allmän bakgrund till hur människors utsatthet och riskuppfattningar ser ut idag, även om den är omstridd i sina enskildheter. Den har emellertid begränsad relevans när det gäller att förklara hur drabbade reagerar i samband med plötsliga katastrofer. För det första kan det noteras att människor som regel aktivt söker efter och tar till sig den information och de rekommendationer som t.ex. ansvariga myndigheter förmedlar i katastrofsituationer (Nohrstedt & Nordlund, 1993). Det ska till särskilda omständigheter för att tilliten ska övergå i misstro och ohörsamhet.

De rent beteendevetenskapliga och psykologiska aspekterna av kommunikationsprocesserna i samband med katastrofer är som nämndes tidigare inte det primära i den här översikten. Något ska dock sägas om de vanligaste mönstren för individernas kognitiva bearbetning och beteenden (om inte annat anges bygger följande avsnitt på Jarlbro, 1993, och där nämnda källor). Detta görs lämpligen i anslutning till en indelning av katastrofreaktionerna i några skilda faser eller perioder: förberedelsefasen, varningsfasen, akutfasen och följd- eller återhämtningsfasen.

Innan katastrofen har inträffat under förberedelsefasen är ett vanligt beteende att förneka faran. Ett flertal studier nämner svårigheterna att göra medborgare, men också myndigheter, medvetna om farorna innan det är för sent. Olika individer reagerar dock olika och det har bland annat visat sig i studier av hur teknologiska risker uppfattas att män i större utsträckning än kvinnor tenderar att negligera dessa. Och vidare att sociala skillnader har betydelse på så sätt att individer med låg inkomst och utbildning är mer bekymrade för sådana risker än personer med hög inkomst och utbildning. Om risken upplevs som personlig bedöms den enligt vissa forskningsresultat som mindre än den allmänna risken, vilket kan antas sammanhänga med kontrollaspekten. Dvs. i de fall man har personlig kontroll över riskbeteendet, t.ex. alkoholförtäring, upplevs den som mindre för en själv än för andra. Dramatiska och sensationella faror upplevs ofta som mer sannolika än vad de faktiskt är jämfört med mer vardagliga faror, vilket troligen förklaras av att medierna uppmärksammar de förra mer än de senare.

Den senaste forskningen om riskuppfattningar i USA har lett till att man konstaterat ett mönster som har kallats det vita mansfenomenet (”the white male effect”). Det innebär ”att vita män i USA tenderar att uppfatta världen som betydligt mindre riskabel än andra” (Finucane & Slovic, 1999, s. 24). En undersökning visar att ”för en lång rad olika faror – alltifrån cigarettrökning och solbad till kärnkraftsreaktorer och klimatförändringar – att vita män konsekvent uppfattade risken som mindre än vad vita kvinnor, icke-vita män och icke-vita kvinnor gjorde” (ibid.). Forskarna prövar olika tänkbara förklaringar till detta fenomen och argumenterar övertygande mot tanken att olikheter i kunskaper eller biologiskt kön skulle kunna vara förklaringen, eftersom mönstret, för det första, kvarstår om man konstanthåller för utbildningsnivå och, för det andra, att skillnaderna i riskbedömning mellan män och kvinnor inte överskrider rasmässiga gränser. Icke-vita män och kvinnor hade sinsemellan en mer likartad riskbedömning än vita män och kvinnor. Förklaringen menar forskarna ligger snarare däri att vita män som har större kontroll och fördel av teknologianvändning och andra riskabla verksamheter än individerna i de andra grupperna därför bedömer riskerna med en annan måttstock: ”Riskbedömningen är med andra ord något som tycks vara förknippad med olika individers makt att påverka besluten om hur man handskas med risker i samhället.”/.../ ”Jämfört med vita män har många kvinnor och icke-vita män långt mindre makt och kontroll, och drar inte heller samma fördel av teknologi och sociala institutioner, och uppfattar därför omvärlden som mer riskabel.” (ibid., s. 25, 26)

När hotet är överhängande och varningar går ut inträder varnings-

fasen. Under denna förekommer olika reaktionsmönster, i vissa fall med

traumatiska inslag och allt från apati till överaktivitet. Generellt gäller dock att varningarna tas på allvar ju mer vederhäftig sändaren är enligt

mottagarens uppfattning. Det är också vanligt att varningen utlöser sökande efter ytterligare information för att kontrollera riktigheten i varningsmeddelandet. Detta beteende har många gånger förbisetts i planeringen av beredskapen, vilket medför att telefonlinjer och andra informationskanaler kan bli blockerade.

Efter varningsperioden följer akutfasen och beroende på katastrofens natur finns det också här anledning att förvänta sig varierande reaktionsmönster. Panikreaktioner hör till det som uppmärksammats mycket både i mediernas rapportering och i forskningen. Men medan medierna tenderat att överdriva omfattningen av människors panikbeteende i samband med katastrofer och större olyckor har forskningen visat att sådant beteende är relativt ovanligt och att människor oftast reagerar rationellt även under sådana stressartade situationer. Men det finns anledning att göra undantag för katastrofbränder. Dessa uppfyller ibland den grundläggande förutsättningen för panik, nämligen att de drabbade upplever sig utsatta för omedelbar och livshotande fara samtidigt som flyktvägarna är spärrade.

Ett annat vanligt fenomen i akutfasen är ryktesspridning. Bristen på information om katastrofens orsaker tillsammans med uppfattningen att faran är betydande bidrar till att framkalla spekulationer och antaganden i kommunikationen mellan individer och mellan medier och allmänhet. Det finns till och med klassiska studier som angett en matematisk formel för omfattningen av ryktespridning, enligt vilken mängden rykten i omlopp varierar med betydelsen (importance) av ämnet för den befolkning som involveras i ryktespridningen multiplicerat med osäkerheten i de uppgifter som omtalas (Allport & Postman, 1947). Om katastrofen uppfattas som resultatet av en fara som fortfarande finns kvar och som kan drabba ytterligare människor, exempelvis i en viss etnisk eller social grupp, samtidigt som bristen på säker och tillförlitlig information upplevs som stor, är det alltså mycket sannolikt att rykten eller obekräftade uppgifter får stor spridning.

Efter den akuta fasen inträder en bearbetningsfas, återhämtningsfasen, som kan innehålla olika initiativ för att hantera situationen. Genom spontana eller organiserade satsningar mobiliseras de berörda och kanske lokalbefolkning till ömsesidig hjälp. På olika sätt försöker de drabbade att införliva katastrofupplevelserna med sina övriga livserfarenheter och återupprätta vardagen. Det kan handla om att skaffa sig mer kunskap om den fara som utlöste katastrofen och att utveckla beredskapsplaner för att hantera en eventuell upprepning. Men det kan också handla om mer destruktiva reaktioner som känslor av överlevnadsskuld (survivor guilt) och aggression och konflikter mellan olika grupper bland de drabbade. Under denna period inträffar inte sällan att individernas försök att förstå vad som egentligen har hänt också resulterar i att man börjar söka efter anvariga och utse syndabockar för det som inträffat.

Kommunikationsproblem i kontakten mellan experter och allmänhet

Det nämndes tidigare att bedömningarna av en risks storlek (sannolikhet och konsekvenser) kan variera betydligt mellan olika individer. Ett särskilt problem för kommunikationsprocesserna i samband med katastrofer och andra faror är att experter och lekmän ofta gör skilda bedömningar. Anledningen till att så är fallet är säkert mångdimensionell, skillnader beträffande förkunskaper, graden av utsatthet, maktposition mm. kan antas vara av betydelse. Men oavsett detta finns det här skäl att särskilt nämna två aspekter. För det första skillnader i språkbruk och för det andra skillnader i riskperception.

Expertspråket känntecknas ofta av ett stort antal specialtermer som är okända för allmänheten, vilket försvårar kommunikationen. Oavsett karaktären på katastrofen så uppstår ofta begriplighetsproblem och därmed också ibland förlust av allmänhetens förtroende och tillit i relationen till ansvariga myndigheter och experter. Framför allt i anslutning till tekniska utredningar uppstår lätt kommunikationsklyftor, vilket kunde noteras både t.ex. i samband med Tjernobylkrisen i Sverige 1986 och efter Estonias förlisning 1994. Innebörden av de gradvis ändrade uppskattningarna av den radioaktiva strålningen efter Tjernobylkatastrofen (se nedan) skapade helt naturligt avsevärd förvirring. Och de tekniska förutsättningarna för en bärgning av m/s Estonia, liksom för övrigt de etiska avvägningarna, är givetvis svåra för allmänheten att sätta sig in i, bland annat på grund av man inte har erforderliga sakkunskaper eller behärskar fackspråket.

Den andra aspekten är om möjligt ännu mer väsentlig i sammanhanget. Den hänger samman med vad som nämnts ovan angående vita mansfenomenet som uppmärksammats i amerikanska undersökningar. Flera undersökningar har påvisat att de experter som har inflytande på hur riskabla verksamheter utformas och kontrolleras ofta har ett snävare sätt att definiera risk än allmänheten. Medan experternas riskberäkningar förutsätter väldefinierade och avgränsade definitioner av risk och därför brukar resultera i att risk definieras som produkten av sannolikheten och konsekvenserna av en viss fara inbegriper lekmannens riskuppfattning ofta betydligt fler dimensioner eller aspekter (Slovic, 1987). Dessutom har det visat sig att olika faktorer har olika betydelse för olika individer (Drottz-Sjöberg, 1991). Exempelvis har man funnit att antalet människor som exponeras är mer betydelsefull för allmänhetens riskuppfattning än de faktorer som expertberäkningar främst tar hänsyn till: ”Thus, an exposure of a few peple resulting in several casualities is likely to be less influential for risk perception and public response than an exposure of many people that results in minor injuries or only a few casualties.” (Renn, et alt., 1992, s. 154; jfr. s. 156) Andra studier har visat att allmänhetens bedömningar av risker påverkas av det som har kallats ”outrage”-

faktorn eller, med en fri svensk översättning, maktmissbruksfaktorn (Sandman & Miller, 1991). Enkelt uttryckt betyder det senare att för allmänheten är det inte bara farans direkta skador som är viktiga utan också huruvida de ansvariga myndigheterna och expertera är tillräckligt uppmärksamma och tar risken på allvar.

Misstro och bristande förtroende för de ansvariga kan förmodligen uppstå på olika sätt i en katastrofsituation eller i samband med upplevelsen av en akut fara. Skillnader i experternas och allmänhetens riskuppfattningar kan leda till att de senare får intrycket att de ansvariga inte tar hotet på allvar eller fattar irrationella beslut. Stress och misstro kan uppstå lika mycket på grund av hur de ansvariga agerar som av att exponeras för faran i sig (Hallman & Wandersman, 1992). Lågt förtroende behöver antagligen inte ens ha att göra med vad de ansvariga vidtar eller inte vidtar för åtgärder, utan kan i vissa fall uppstå som ett resultat av en latent misstro grundat dels på vetskapen om lekmannens underläge i förhållande till experten vad gäller kunskap och information, dels på misstanken att de ansvariga kan ha ett intresse av att inte berätta hela sanningen i de fall där kontrollen av riskerna har varit bristfällig. Om dessutom motstridande uppgifter och rekommendationer förmedlas, tillsammans med uppmaningar att allmänheten inte ska oroa sig, är det sannolikt att lekmannens tolkning blir rakt motsatt den som experterna tänkt sig, dvs. risken uppfattas snarare som större än mindre (Nohrstedt, 1988).

Myndigheters risk – och kriskommunikation

Hur de ansvariga inom myndigheter eller andra organisationer reagerar i samband med katastrofer är givetvis i stor utsträckning identitiskt med vad som gäller i allmänhet för människors katastrofbeteenden. Apati eller överreaktioner kan naturligtvis också förekomma i dessa miljöer. Det som emellertid särskilt ska uppmärksammas i detta avsnitt är de speciella erfarenheter som finns dokumenterade om hur katastrofer påverkar organisationer och deras handlande (framställningen baserar sig på Flodin, 1993 om inget annat anges). Det utmärkande för den typ av organisationer som här är aktuella, dvs myndigheter, är att verksamheten förutsätts vara inriktad på definierade mål, att den är regelstyrd och avgränsad till ett visst ansvarsområde samt att den innebär maktutövning. Katastrofen innebär som regel att det normala och relativt rutinbetonade arbetet måste läggas om och anpassas till de speciella krav som situationen ställer på myndigheten. I hur stor omfattning och vilka myndigheter detta gäller varierar med katastrofens karaktär. En större brand på land utsätter t.ex. knappast räddningstjänsten för oförutsedda eller direkt över-

raskande prövningar, men situationen blir betydligt besvärligare om det handlar om en brand i ett fartyg till havs, osv.

Forskningslitteraturen gör i vissa fall åtskillnad mellan större olyckor och katastrofer på grund av att de senare ställer krav på organisationerna att snabbt utveckla kontakter med flera olika och nya typer av partners samt att gå utanför det normala ansvarsområdet. Informationsmängderna ökar snabbt – både den som kommer in till organisationen och den som ska förmedlas ut till omgivningen – och måste hanteras samtidigt som kompetensfrågor och koordineringsproblem ska lösas. Förmågan till flexibilitet och anpassning till situationens krav ställs på svåra prov och kan innebära både att organisationen får ta på sig nya, icke-rutinartade uppgifter och förändra den organisatoriska strukturen. Det som kanske i första hand avviker från de normala förhållandena är att katastrofen resulterar i att myndigheterna, som vanligtvis har etablerade rutiner för kommunikationen vertikalt inom förvaltningsstrukturen, tvingas hantera allmänhetens och mediernas krav på snabb information.

Myndigheternas information ska naturligtvis helst tillgodose högt ställda krav på korrekthet och snabbhet, vilket inte alltid är så lätt att förena. Ett försök att systematisera de krav som allmänheten har rätt att ställa på de ansvariga organens information leder till följande lista (jfr. Guttling & Wiegman, 1996). Listan innebär dock ingen rangordning av kraven:

# trovärdig

# tillförlitlig

# snabb

# begriplig

# rättfärdig

Listan är knappast uttömmande och de olika begreppen är delvis svåra att särskilja helt stringent. Men den tjänar ändå syftet att precisera några centrala aspekter av det informations- och kommunikationsansvar som myndighetsutövare på olika nivåer ställs inför i katastrofsituationen. Det bör observeras att dessa krav inte gör någon strikt åtskillnad mellan mottagarens uppfattning om själva meddelandena respektive avsändaren i kommunikationen. Trovärdigheten hänger nära samman med hur informationskällan, sändaren, uppfattas av mottagarna. Informationen är trovärdig under förutsättning att den kommer från en källa som är legitim, dvs. en sändare som är auktoriserad att svara för informationen i den aktuella situationen, och som är erkänt kompetent. Omvänt kan man räkna med att information från en icke-legitim källa med okänd kompetens har mindre trovärdighet. Det kan t.ex. gälla för information från sk.

gräsrötter om den motsägs av innehållet i myndigheternas information (allt annat konstant).

Tillförlitlighet uppnås om informationen är korrekt eller sann, konsistent och relevant. Det överordnade kriteriet är utan tvekan sanningskravet. Det finns inget så förödande för tilltron till sändaren som upptäckten att den farit med osanning. Detta innebär också att bristande konsistens, dvs. att olika meddelanden från sändaren inte är helt överensstämmande, inte är ett lika allvarligt problem som om sanningshalten ifrågasätts. En myndighet kan mycket väl betraktas som fortsatt tillförlitlig under förutsättning att anledning till de nya uppgifterna och varför de avviker från tidigare besked tydligt förklaras. Detta kan naturligtvis ställa vissa krav på de ansvarigas moral, eftersom det kan vara frestande att dölja eller förtränga ny information som strider mot vad som tidigare sagts. Men: ”From the point of view of the organisation’s reputation, being found out in some kind of cover-up is the kiss of death.” (Harrison, 1999, s. 24). Relevansens betydelse framgår kanske enklast av den vanliga uppfattningen att ansvariga politiker undviker att besvara de besvärliga frågorna och i stället talar om annat. Den myndighet som i en allvarlig risk- eller katastrofsituation uppfattas på detta sätt får betydande problem att upprätthålla bilden av sig själv som tillförlitlig och trovärdig.

Ett självklart, men därför inte alltid så enkelt krav på informationen är förstås att den ska vara begriplig för dem den riktar sig till. Den tidigare påtalade komplikationen med språkliga klyftor mellan experter och lekmän gör att detta ibland är svårt att uppnå. Dessutom måste man räkna med att målgruppen kan vara heterogen med stora variationer i språkförståelse och förkunskaper i övrigt. Naturligtvis blir det allt viktigare att uppmärksamma dessa problem i och med att samhället blir alltmer mångkulturellt.

Inte sällan har katastrofer ett snabbt förlopp och det är följdaktligen viktigt att varningar och rekommendationer förmedlas skyndsamt till dem som hotas av faran. Detta kan ibland vara besvärligt att förena med kraven på tillförlitlighet och begriplighet när tiden är knapp (se nedan).

Rättfärdigheten handlar om att myndighetens information också bör förknippas med moraliskt acceptabla syften för att fungera. Här är det ännu tydligare än för de övriga punkterna att meddelanden och sändare inte kan isoleras från varandra; huruvida informationen uppfattas som rättfärdig beror både på det konkreta budskapet och hur organisationen/myndigheten bedöms av mottagarna. Några avgörande faktorer för att informationen (och sändaren) ska uppfattas som rättfärdig är att den är relaterad till de drabbades förhållanden och behov, dvs att den kännetecknas av lyhördhet, och att den kommunikativa situationen kännetecknas av öppenhet. Det är lätt att se att detta krav är intimt förknippat med det breda riskbegrepp som lekmannen använder till skillnad från experten och med den betydelse som den tidigare nämnda ”outrage”-

faktorn har för individers riskperception. Överhuvudtaget förefaller forskningen på området i allt större utsträckning intressera sig för frågor som har att göra med det som med en term hämtad från retoriken skulle kunna betecknas som riskinformationens ”ethos”. Men även forskningen inom området planerad kommunikation eller public relations har bidragit med insikter som är relevanta för risk-och kriskommunikationsområdet. Några konklusioner ska i korthet lyftas fram.

På ett intressant sätt har två traditioner inom kommunikationsforskningen med tämligen artskilda rötter kommit att närma sig varandra under senare år. Teorin om kommunikativt handlande som utvecklats av Jürgen Habermas med en bakgrund inom den sk frankfurtskolans kritiska teori innehåller en grundläggande distinktion mellan kommunikativt och strategiskt handlande som kan användas som generell utgångspunkt för att analysera kommunikationsprocesser. Habermas distinktion är idealtypisk, dvs. den renodlar två typer som inte förväntas uppträda i den empiriska verkligheten i sin rena form utan endast i blandformer. Tanken är alltså inte att man med dessa begrepp skulle kunna klassificera en viss informationsverksamhet som kommunikativ och en annan som strategisk. Däremot kan distinktionen vara användbar om man önskar analysera olika informationsinsatsers förutsättningar att realisera de krav som förtecknades ovan. Det kommunikativa handlandet är enligt Habermas förståelseorienterat, det är inriktat på att parterna i samtalet eller informationsutbytet strävar efter att uppnå samförstånd och en gemensam verklighetsuppfattning. I det strategiska handlandet är syftet däremot inte samförstånd utan det styrs av att den aktiva parten vill förverkliga sina intressen. Informationsutbytet kan också i detta fall syfta till att parterna ska uppfatta verkligheten på samma sätt, men i detta fall är inte den strategiskt handlande aktören beredd att jämka på sin uppfattning om det strider mot hans intressen. Konsensus uppnås i stället genom att den andra parten anpassar sin uppfattning. Enligt Habermas utmärks det kommunikativa handlandet av en särskild form av öppenhet, nämligen att parterna är beredda att lösa in sina sk giltighetsanspråk. Med andra ord visar man villighet och beredskap att underbygga sina påståenden (Habermas, 1990).

Inom public relations-forskningen har James Grunig nått stort genomslag med en excellence-teori enligt vilken den effektivaste informationsverksamheten utmärks av att den är dubbelriktad och symmetrisk (Grunig & Hunt, 1984; Grunig, 1992). Det är knappast rimligt att sätta likhetstecken mellan Habermas’ kommunikativa handlande och Grunigs dubbelriktade, symmetriska information. Det senare begreppets teoretiska bakgrund i systemteori och dess relativt outvecklade syn på kommunikationens dialogicitet (Larsson, 1997) gör att det eventuellt skulle betecknas som dolt eller latent strategisk snarare än som kommunkativt handlade med Habermas begrepp. Men inte desto mindre tycks båda

sätta fingret på en kärnpunkt för att förklara huruvida en kommunikationsprocess skapar förtroendefulla relationer, nämligen maktförhållandena i den aktuella kommunikationssituationen.

Peter Sandman, en av de framträdande forskarna och konsulterna inom riskkommunikationsområdet, har kommit till liknande slutsatser om betydelsen av öppenhet och dialog för att kommunikationen ska fungera, i synnerhet i samband med risker och hot. Men i hans fall är den teoretiska bakgrunden varken Habermas teori om kommunikativt handlande eller Grunigs modell för dubbelriktad, symmetrisk kommunikation utan snarare riskperceptionsforskningens resultat. Han betonar liksom de två andra forskarna betydelsen av dialog och lyhördhet, men han har också utpekat nästa steg som handlar om att omsätta insikterna i praktisk handling: ”The cutting-edge risk communication question today is no longer how to communicate with the public about risk; we have moved a long way toward answering that one. The cutting-edge question is how to become the sort of organization that can do it.”(Sandman, 1992)

Sandman berör utan tvekan den svagaste länken mellan forskningsresultaten och den praktiska implementeringen på området. Det finns uppenbarligen stor tröghet i processen att omsätta kunskaperna till praktiskt handling. I flera studier har konstaterats att beredskapsplanering inför eventuella katastrofer ofta är lågt prioriterad och att noggranna utvärderingar i syfte att lära för framtiden försummas. Hot- och riskutredningen konstaterade 1995 att ”Mycket lite har gjorts för att förbereda det omfattande informationsarbete som kommer att krävas i de svåra situationer som utredningen skildrar.” (SOU 1995:20). En aktuell genomgång av ett antal större olyckor i Storbritannien under 1980-talet visar att flera av dem kunde ha undvikits om man hade dragit lärdom av tidigare katastrofer (Young, 1999). En svensk studie av lokala myndigheters informationsberedskap fann att medevetenheten om behovet av sådan var hög, men att detta ”dock inte slagit igenom i form av utförliga informationsplaner, specialutbildad personal samt realistiska övningar”. (Dahlström & Flodin, 1998). Handböcker och praktiska anvisningar på området betonar vikten av att planera risk- och kriskommunikationen i förväg för att minimera misstag och begränsa de sekundära skadorna (Chess m.fl., 1990; Covallo 1987; Dahlgren & Flodin, 1998; Harrison, 1999; Regester, 1987). Det finns naturliga förklaringar till att politiker och myndigheter kan tveka inför att anslå betydande offentliga medel till förbättring av katastrofberedskap – andra mer påtagliga behov kan vara svåra att avstå ifrån, riskerna för framtida katastrofer bygger på sannolikhetsbedömningar, om det värsta inträffar sker det kanske långt efter mandatperiodens slut, osv. Samtidigt är det i längden inte försvarbart att blunda för de krav som ställs på ansvariga myndigheter i händelse av en katastrof i vad avser att hantera och koordinera informations-

insatserna och att visa politiskt ledarskap. Erfarenheterna från Tjernobylnedfallet och Estoniafärjans haveri är här tydliga exempel (Amnå & Nohrstedt, 1987; Larsson & Nohrstedt, 1996). I vissa avsenden förefaller kris- och katastrofberedskapen åtminstone för några år sedan ha varit mer genomtänkt inom vissa större företag än inom regeringen (jfr. Lundin & Nohrstedt, 1995).

De tidigare uppräknade målen för riskkommunikationen och krisoch katastrofhanteringen är inte särskilt komplicerade på den teoretiska och principiella nivån. Och de är dessutom tämligen okontroversiella. Men när det kommer till att i praktiken förverkliga dem blir det ofta betydligt besvärligare. Harry Otway och Brian Wynne har försökt belysa vissa principiella problem som är förknippade med att bli framgångsrik i hanteringen av riskkommunikationen. De räknar upp och beskriver ett antal paradoxer, vilka de anser försummas av det etablerade riskkommunikationsparadigmet (Otway & Wynne, 1989; jfr. Flodin, 1993):

# Lugna/varna-paradoxen: Inte sällan hamnar de ansvariga myndigheterna eller informatörerna i dilemmat att man både ska försöka få en grupp människor att acceptera vissa risker som bedöms ofrånkomliga, t.ex. att placera en destruktionsanläggning för miljöfarligt avfall i befolkade områden, samtidigt som man är angelägen om att sprida kunskap om varningssystemet och hur man bör reagera i händelse av ett larm. Man vill alltså övertyga både om att riskerna är små och samtidigt om att de inte är mindre än att de omkringsboende bör vara beredda på det värsta.

# Den målgruppsanpassade informationens paradox. Ur effektivitetssynpunkt bör informationen anpassas till de olika målgruppers behov. Men om det samtidigt handlar om en risk som antas kunna beröra stora befolkningsgrupper som t.ex. radioaktiv strålning från läckande kärnkraftsreaktorer, kan trovärdighetsproblem uppstå därför att informationen till de omkringboende skiljer sig från den som riktas till allmänheten i övrigt. Om de ansvariga för kärnkraftsdriften sprider detaljerade anvisningar till befolkningen i närområdet om hur man ska förfara vid ett larm men inte till dem som bor på större avstånd från anläggningen kan detta uppfattas som inkonsistent och att de ansvariga försöker dölja något för den bredare allmänheten.

# Informationskultur-paradoxen. Varje organisation har en mer eller mindre unik informationskultur, inkl. språkbruk, informationsvägar, mm. Detta underlättar dess normala informationshantering, men i en katastrof där krav finns på samverkan med andra organisationer med annorlunda informationskulturer kan den utgöra ett hinder. Exempelvis om den ena organisationen utmärks av en auktoritär och sekretesspräglad kultur och den andra av en decentraliserad och öppen kultur.

# Informationsbehov-paradoxen. Det inträffar inte sällan att ansvariga myndigheter möter ointresse från allmänhetens sida när man försöker informera om eventuella katstrof- och olycksrisker, för att sedan när katastrofen väl hänt plötligt erfara att samma allmänhet har ett nästan omättligt informationsbehov.

# Kroppspråks-paradoxen. I konkreta sociala sammanhang är informationen oftast mångtydig och öppen för olika tolkningar, inte minst därför att det som från de ansvariga myndigheternas sida ter sig som klara och entydiga meddelanden av allmänheten eller berörda individer kan uppfattas som oklart och motsägelsefullt. Särskilt om allmänheten upplever att det som de ansvariga säger inte överensstämmer med deras handlande blir kommunikationsproblemen betydande. Detta kan exemplifieras med myndigheternas rekommendation till lantbrukarna efter Tjernobylkatastrofen att inte släppa ut mjölkkorna på bete på grund av det radioaktiva nedfallet samtidigt som man förklarade att det inte fanns någon anledning till oro. Detta uppfattades uppenbarligen som motsägelsfullt av vissa. Bland annat av en gävletidning som tryckte följande två rubriker: ”Strålningen avtar i Sverige.. ..men den är farlig för korna” (Gefle Dagblad 3 maj 1986).

# Trovärdigehets/vaksamhets-paradoxen. Om de ansvariga organen är framgångsrika i sin strävan att uppnå hög trovärdighet kan detta paradoxalt nog bli ett hot mot den vaksamhet som krävs för att allmänheten ska reagera tillräckligt snabbt och rationellt på varnings- eller riskmeddelanden. Det är alltså inte enbart av godo om allmänheten fullt och fast förlitar sig på att de ansvariga kan hantera riskerna, i varje fall inte om det leder till att beredskapen sänks.

# Tillförlitlighet/ rättfärdighets-paradoxen. Med hänvisning till de målsättningar för riskkommunikationen som presenterades tidigare betyder denna paradox att det inte alltid är tillräckligt att informationen är korrekt försåvitt sändaren samtidigt undviker att tala om att den är osäker och ofullständig. Återigen kan erfarenheterna från Tjernobyl vara illustrativa. När nedfallet blev känt meddelade SSI att det låg på nivåer av två till tre gånger den naturliga bakgrundstrålningen. Nästa dag meddelades att nivåerna på vissa ställen kunde vara tio gånger den naturliga bakgrundsstrålningen. Tre dagar efter det första beskedet meddelade SSI att kontamineringen fläckvis kunde ligga på en nivå av hundra gånger den naturliga bakgrundsstrålningen. Samtliga dessa pressmeddelanden mynnade ut i en bedömning som hela tiden låg fast, nämligen att nivåerna låg ”under vad som skulle kräva några åtgärder”. Problemet här är inte att SSI:s uppgifter om strålningen var felaktiga eller att bedömningen av situationen var orimlig. Tvärtom var nivåerna korrekta och bedömningen såvitt går att bedöma välgrundad. Problemet var att när SSI gick ut med de första uppgifterna talade man inte om att dessa var preliminära och

osäkra, vilket skapade oklarheter när uppgifterna efterhand blev mer utförliga och delvis avvikande från det som hade stått i de första pressmeddelandena. Detta skapade förmodligen hos många oroade som bodde i de nedfallsdrabbade områdena intrycket att SSI inte riktigt hade kontroll över läget men till varje pris ville lugna allmänheten (Nohrstedt, 1988).

Ett annat och tämligen självklart skäl till att en organisation – myndighet eller företag – inte i samband med en katastrof är beredd att vara helt öppenhjärtlig om tänkbara misstag eller felbeömningar är risken att detta kan leda till åtal eller andra former av ansvarsutkrävande (Harrison, 1999).

Paradoxerna ovan pekar ut ett antal svårhanterliga överväganden som aktualiseras i samband med att ansvariga myndigheter/organisationer ska hantera risker, katastrofer och kriser. Tidigare erfarenheter visar att det överhuvudtaget finns ett antal interaktionsproblem i kontakterna med allmänheten och medierna i denna typ av situationer. Den norska Tjernobylutredningen nämner ett antal konflikter som handlar om de skilda mål och arbetsformer som kännetecknar myndigheterna och medierna:

# Tidskonflikten handlar om att de ansvariga experterna som regel prioriterar fullständighet och korrekthet i sin informationshantering och därför ofta önskar mer tid för informationsinhämtande och analys än vad som är förenligt med mediernas krav på snabbhet.

# Källkonflikten uppstår därför att de ansvariga organen helst ser att deras information och bedömningar är det som förmedlas av medierna, medan medierna gärna låter olika uppfattningar och synpunkter komma fram.

# Ansvarskonflikten grundar sig däri att ansvariga myndigheter/organisationer har ett juridiskt ansvar för att deras information är korrekt och inte åstadkommer skada. Medierna kan däremot agera friare och överlåter åt allmänheten att bedöma informationens värde och vilka slutsatser som ska dras.

# Kunskapskonflikten innebär att experterna som regel önskar beskriva situationen i all dess komplexitet med angivande av osäkerhetsmarginaler mm. Medierna prioriterar däremot popularisering och förenkling samtidigt som de inte alltid behärskar expertspråket.

# Prioriteringskonflikten handlar om att myndigheter och medier ibland har olika uppfattningar om vad som är viktigt att informera om.

# Trovärdighetskonflikten uppkommer när myndigheterna i inledningsskedet av ett katastrofförlopp på grund av viss förvirring eller oklarhet om läget ger felaktig information, vilket i fortsättningen kan medföra att medierna betraktar dem med misstro.

I slutet av denna översikt kommer olika krisförlopp att diskuteras och i det sammanhanget framgår det hur dessa konflikter kan förklara vissa problem i kommunikationen mellan olika parter och därigenom bidra till krisutveckling.

Mediernas roll i samband med katastrofer

I en välkänd översikt över teoribildningen inom masskommunikationsforskningen har Denis McQuail upprättat en begreppsmodell, enligt vilken det sammanhängande systemet av normativa och rättsliga villkor för mediernas verksamhet betecknas ”massmedieinstitutionen” (McQuail 1989). Inom dessa ramar ryms organisatoriska och professionella förutsättningar för den massmediala kommunikationen, dvs här i första hand nyhetsförmedling. Följande framställning försöker belysa det motsägelsefulla och de komplikationer som utmärker kris- och katastrofkommunikation förmedlad av massmedier och journalister främst på nyhetsplats (om inte annat anges bygger framställningen på Nohrstedt & Nordlund, 1993, och där angivna referenser). Mediers och journalisters roll i samhället är komplex och innehåller flera olika krav som kan komma i konflikt med varandra. Det innebär att den enskilda redaktionen eller journalisten kan hamna i svåra bedömningsfrågor och avvägningar.

Vilka är då de viktigaste svårigheterna som medier och journalister ställs inför i samband med ett krisförlopp? Här begränsas framställningen till sådana problem som erfarenhetsmässigt visat sig betydande och har dokumenterats av forskningen. I det följande behandlas ett antal konflikter som journalister kan hamna i då de rapporterar om katastrofer och kriser därför att mediernas roll är komplicerad och förväntningarna på journalisterna motsägelsefulla.

# Informationskanal eller tredje statsmakt. Det kan konstateras att det svenska språkbruket som kallar medierna för tredje statsmakt (eller fjärde statsmakt, vilket är vanligare i den engelsktalande delen av världen) på ett ovanligt tydligt sätt uttrycker den kanske mest grundläggande konflikten i journalistiken genom sin dubbeltydighet. Å ena sidan förväntas medierna, framförallt i nyhetsförmedlingen men även i övrigt, tillhandahålla en informationskanal som bidrar till samhällets sammanhållning genom att väsentlig information sprids mellan dess olika delar. Häri ligger ett krav inte minst från statens sida att beslut kommuniceras till medborgarna, men även att medierna i allmänhet har ett ansvar för samhällets sammanhållning och fortlevnad. Detta framgår klart i samband med t.ex. katastrofer, då viktig information med uppgifter om aktuella risker och förhållningsregler snabbt behöver föras ut till hela befolkningen.

Å andra sidan ingår i föreställningen om tredje statsmakt att journalisterna ska förhålla sig oberoende gentemot staten och kritiskt granska

makthavarnas åtgärder, beslut och allmänna leverne. Den journalistiska uppgiften är i detta avseende att utgöra en oberoende motpart som aktivt ifrågasätter såväl myndigheternas som politikernas vandel och därigenom förser medborgarna med ett så objektivt underlag som möjligt för ett aktivt deltagande i den demokratiska debatten. Men om man applicerar detta resonemang på en större samhällsstörning, låt säga en miljökatastrof, är det uppenbart att frågan om hur detta krav ska tillämpas i det konkreta fallet är långt ifrån enkel att besvara. Journalisten ställs inför svåra avvägningar: om hon/han upptäcker att räddnings- och saneringsarbetet efter en stor kärnkraftsolycka kunde hanteras bättre – t.ex. på grund av att de ansvariga myndigheternas prognoser visat sig alltför hoppfulla och vidtagna åtgärder för begränsade – ska denna kritik då framföras offentligt medan riskerna fortfarande är akuta med påföljd att strålskyddsarbetet försvåras ytterligare genom att minska myndigheternas trovärdighet och öka människors oro?

Tydligt är att ett dilemma av detta slag inte kan lösas en gång för alla eller i allmänhet. Det krävs ett mer nyanserat ställningstagande, en bedömning av den konkreta situationen som i slutändan måste göras av det enskilda mediet och den enskilda journalisten. Det ställningstagande som mediet/journalisten sedan i sin tur gör beror på på vilken roll mediet/journalisten väljer att ikläda sig i situationen och detta val kan vara påverkat av en lång rad olika omständigheter. Befinner man sig i akutfasen av ett katastrof- eller krisförlopp eller har läget stabiliserats i det som ovan kallades följdfasen? Vilken typ av medie är de frågan om – kraven och förväntningarna varierar t.ex. mellan pressen och etermedierna eftersom de senare normalt når sin publik så mycket snabbare än tidningarna.

# Snabbhet eller korrekt information. Katastrof- och krissituationer aktualiserar inte sällan konflikt mellan att å ena sidan skyndsamt förmedla tillgängliga uppgifter och att å den andra kontrollera uppgifternas riktighet. Konflikten är genuin: det handlar ofrånkomligen om två motstridande krav som inte båda fullt ut kan tillgodoses. Här kan man finna två skilda strategier bland journalisterna. Den ena strategin prioriterar snabbhet och förespråkar att all tillgänglig information ska förmedlas omedelbart. Ansvaret att bedöma tillförlitlighet och implikationer överlämnas åt mottagaren, dvs i regel individen eller medborgaren. Problemet här är att reaktionerna från allmänheten riskerar följa principen ”Handla först och tänka sedan”. Den andra strategin prioriterar i stället kravet på att informationen som förmedlas ska vara kontrollerad och så långt möjligt korrekt. Ansvaret för tillförlitlighetsbedömningen läggs i detta förhållningssätt ej över på allmänheten utan stannar hos mediet. Problemet med denna strategi är att effekten på mottagarna kan vara att ”tänkandet” tar så lång tid att det blir för sent att handla.

# Förståelse eller förströelse. Inom massmedieforskningen förekommer ett uttryck ”medielogik” som inte alltid används helt stringent eller i samma betydelse. Men den underliggande idén är att mediernas villkor frammanar vissa typiska framställningsformer för den förmedlade informationen. Eller med andra ord en mediernas egen dramaturgi. Till denna hör benägenheten att forma innehållet enligt vissa schabloner. Det kan t ex. handla om att polarisera en händelse i konflikttermer, att betona sensationella (men kanske mindre väsentliga) aspekter, att personifiera skeendet och att konstruera sk. mini-historier kring en narrativ struktur med moment som: problem – klimax – upplösning.

Orsakerna till att mediernas berättarform får dessa stildrag kan vara flera. Bland annat utgör den fasta strukturen ett underlättande element som kan vara av vital betydelse för mass-kommunikation där mottagarna består av en stor mängd personer med mycket varierande förkunskaper. Dessutom tjänar dramaturgin, som anges av termen, till att göra stoffet intresseväckande och upplevelserikt.

Men när det gäller den typ av kommunikation som här är av intresse kan dramaturgi och upplevelserikedom vara värden som hamnar i konflikt med förståelse och kunskap. De tillspetsningar och förenklingar som medierna använder sig av för att väcka intresse kan bli en belastning när det gäller att förklara lite mer komplicerade sammanhang (”Strålningen avtar.. Men den är farlig för korna.”). En speciell yttring av detta dilemma är att dramatiseringen av en händelse tenderar att öka med avståndet, vilket har visats i olika sammanhang.

# Utvärdering eller nyhetsvärde. En fjärde konflikt har att göra med mediernas tidsperspektiv i rapporteringen. Det är en vanlig kritik att journalistikens uppmärksamhet fladdrar från det ena till det andra utan uppehåll eller djupare eftertanke. Eftersom journalistiken inriktas mot sådana händelser som har högt nyhetsvärde blir ett skeende snart ointressant. En jordbävningskatastrof blir svarta rubriker i akutfasen, men försvinner från tidningssidorna när följdfasen inträder med utvärdering och slutsatser för den framtida beredskapen. Denna konflikt mellan nyhetsvärde och utvärdering, vilken i förbigående sagt också innebär att mediernas kritiska roll reduceras, ryms bakom den kritik mot mediernas korta ”attention span” eller bristande förmåga till historiskt perspektiv som då och då hörs. I samband med katastrofer och kriser innebär denna begränsning hos medierna främst att de knappast utgör det incitament till noggranna utvärderingar av brister i beredskap och förberedelser som man ibland har efterlyst.

Medierapporteringens faser

En av de centrala slutsatserna från forskningen är, som tidigare framgått, mediernas tids- och koncentrationsmässigt avgränsade uppmärksamhet på vissa händelser av katastrof- och kriskaraktär. Denna tankegång har utvecklats av bland annat Joseph Scanlon som menar att det massmediala intresset praktiskt taget helt är koncentrerat till den akuta fasen, till ”the Big Bang (Scanlon 1980). Det är visserligen viktigt att vara försiktig med alltför långtgående generaliseringar, eftersom alla medier inte fungerar på samma sätt. Beroende på relationen till hotet – berör det mediets egen publik eller handlar det om ett avlägset hot som endast berör människor långt borta – kommer mediebevakningen av allt att döma att se olika ut. Men givetvis har ”the Big Bang” generellt sett stort nyhetsvärde och får därför betydande medietäckning.

Medieforskningen på området återspeglar inte överraskande den mediala tendensen att främst uppmärksamma akutfasen, vilket innebär att de tidigare och de senare faserna i ett katastrof- eller krisförlopp är studerat i mindre utsträckning än den akuta fasen. Något kan dock noteras också beträffande mediernas agerande i varningsfasen.

Flera studier har påvisat att särskilt de lokala mediernas stora betydelse för att snabbt varna allmänheten om annalkande hot. Detta gäller både i de situationer då myndigheterna först har uppmärksammat faran och vänder sig till medierna för att meddela allmänheten och i de fall där det är medierna som först får kännedom om hotet. I det senare fallet kan situation bli besvärligt för de ansvariga organen i och med att de hamnar på efterkälken i informationsproceseen. Det kan visa sig svårt att svara på journalisters och allmänhetens frågor och risken för motstridiga besked är stor. Samtidigt bör det påpekas att etermediernas snabba informationsförmedling oftast är en tillgång för myndigheter och operativt ansvariga. I samband med Tjernobylolyckan var det t.ex. ofta genom dessa som myndigheter på lägre nivåer nåddes av meddelanden som gick ut från de centrala myndigheterna. Amerikanska studier visar att det i vissa katastrofsituationer först är genom medierna som de ansvariga myndigheterna har fått hotets omfattning klar för sig.

I akutfasen spelar medierna givetvis också stor roll som informationskanal både till och från myndigheterna. Men forskningen tar även upp vissa negativa effekter av mediernas verksamhet i samband med den akuta katastrofhanteringen. Den kanske mest uppmärksammade frågan angående mediernas betydelse i kris- och katastrofsituationer är huruvida deras rapportering förvärrar läget genom falska och överdrivna rapporter. Att så skulle vara fallet ansluter nära till uppfattningen att journalisterna främst drivs av sensationshunger. En aspekt av detta problemkomplex är tendensen i medierna att beskriva destruktiva och irrationella beteenden, såsom panik, stölder och rå egoism, hos den drabbade befolkningen. Erfarenheterna tyder på att medierna därigenom gör

sig skyldiga till mytbildning, eftersom dessa beteenden som regel inte förekommer i någon nämnvärd utsträckning och i varje fall inte är representativa (Quarantelli 1988). Även i detta fall är försiktighet med generella omdömen att rekommendera. Medierna kan förmodligen inte likställas när det gäller spridandet av myter. Mycket talar för att denna tendens ökar med avståndet till händelsen eller hotet och i första hand gäller rapporteringen om avlägsna katastrofer (Goltz 1984). Detta är förenligt med en föreställning, som tycks vara utbredd bland journalister vid lokala medier, nämligen att kollegorna vid nationella medier är mer okänsliga för vad eventuella överdrifter kan få för konsekvenser för den lokala befolkningen.

Några i detta sammanhang intressanta studier visar att journalisterna i stressituationer av detta slag, dvs när efterfrågan på information stiger explositionsartat, gör avkall på kontrollen av den information som förmedlas. Radiostationerna öppnar i akuta katastrofsituationer sina kanaler för praktiskt taget alla tänkbara informationer. I en översikt av forskningen nyanseras denna bild och det konstateras att nedprioriteringen av grindvakts- och redigeringsfunktionerna i nödsituationer gäller för etermedierna men inte för pressen, där man snarare förstärker dessa funktioner (Wenger och Quarantelli 1989).

Paradoxalt nog har det även påpekats att felaktigheter i rapporteringen kan orsakas av det motsatta förhållandet, nämligen att medierna i alltför stor utsträckning förlitar sig på den i akutfasen stundtals ganska begränsade information som myndigheterna har tillgång till. Det har emellertid också påpekats att detta sk ”command post”-perspektiv i medierapporteringen, dvs att journalisterna nästan enbart förlitar sig på ansvariga myndigheters informationer, kan vara övervärderat på grund av mediernas benägenhet att explicit ange de officiella källor man använder sig av men ofta inte de icke-officiella. I varje fall tycks radions rapportering i stor utsträckning bygga på informationer från allmänheten.

Det finns också skäl att nämna de mer direkt operativa problem som mediernas aktiviteter kan förorsaka. Mediernas närgångna intresse kan i sig vara ett problem för räddningstjänsen och andra ansvariga organ i kris- och katastrofsituationer. Välkänt från katastofforskningen är den ökade belastning som uppstår därför att människor samlas i anslutning till katastrofområdet – i många fall i den vällovliga avsikten att hjälpa till med eftersökningar och dylikt. För myndigheten kan detta snarare medföra ytterligare bördor om man inte har berett sig på denna ansamling av människor. Också anstormningen av journalister kan förorsaka friktioner, i synnerhet för en organisation med otillräcklig informationsberedskap, vilket inte minst Harrisburg- och Tjernobylkatastroferna visade. Medierapporteringen får även andra belastningskonsekvenser. Ett redan omtalat fenomen är den aktivitet som utlöses av nyhterna om att en katastrof eller allvarligare olycka har inträffat. Medborgarna söker kontrollera upp-

gifterna bland annat genom släktingar, vänner och bekanta, vilket medför stora påfrestningar på telefon- och vägnätet.

Till detta ska emellertid också läggas att medier och journalister i vissa katastrofsituationer inte bara aktivt hjälpt till med informationsinhämtandet utan även rent operativt tagit på sig uppgifter som egentligen ankommer på myndigheterna. Meddelanden mellan räddningstjänstorgan har i nödlägen förmedlats över radiomediet. Och när den operativa personalen blivit överlastad med arbete har kontakterna med nationella medier lämnats över till närvarande journalister från de lokala medierna. I samband med terroristdåd har det till och med förekommit att medierna medverkat till att sprida falska uppgifter för att vilseleda terroristerna.

I en sammanfattning av forskningsresultaten rörande mediebeteendet i samband med akutfasen konstateras att bilden är mångfacetterad. Följande slutsatser presenteras:

  • att de snabba, direksändande etermedierna har en viktigare roll som informationskanal än de tryckta medierna
  • att de lokala, direkt berörda medierna förhåller sig annorlunda till en inträffad katastrof än de nationella medierna
  • att nyhetsrapporteringen kring en katastrof framstår som fragamentarisk, men kan få en fördjupad och förklarande behandling i det övriga mediematerialet
  • att medierna i samverkan med myndigheterna kan spela en viktig och aktiv roll för att klara ut besvärliga samhällsstörningar i akuta sammanhang
  • att medierna i andra sammanhang kan försvåra genomförandet av en åtgärd i en katastrofsituation genom ett ansvarslöst uppträdande
  • att medierna kan bidra till att undergräva förtroendet för ansvariga myndigheter såväl genom att kritiklöst vidarebefordra budskapen som genom att utsätta myndigheternas alla utsagor och åtgärder för kritisk granskning (Nohrstedt & Nordlund, 1993).

Beträffande följd- eller återhämtningsfasen är det särskilt en aspekt som uppmärksammats i forskningen, nämligen att mediernas beteende kan få karaktären av en reaktion eller rekyl på hur de agerat i akutfasen. Som tidigare nämnts är det vanligt att den kritiskt granskande uppgiften nedtonas eller helt är frånvarande under det akuta skedet av katastrofens förlopp. Men just detta agerande – som får sägas vara helt rimligt i de flesta fall – kan i ett senare skede leda till en slags rekyleffekt, förutsatt att journalisterna upplever att de i den tidigare fasen borde ha varit mer kritiska. Effekten kan bli ett kompensatoriskt beteende där kritik och

sökande efter syndabockar blir dominerande. Exempel på detta har påvisats i bland annat studier av Tjernobylkatastrofens verkningar i Sverige.

Men givetvis ingår det också generellt i mediernas roll att kritiskt granska myndigheternas agerande i samband med katastrofer och kriser, varför det är naturligt att detta blir ett viktigt tema när den akuta fasen är överstånden. Därigenom kan medierna bidra till att erfarenheterna debatteras och utvärderas. Det är en viktig demokratisk uppgift för medierna och problemet i sammanhanget är snarast att de alltför ofta koncentrerar bevakningen till ”the Big Bang” och därefter väljer att rikta uppmärksamheten på andra frågor.

En interaktionsmodell: krisförlopp och krisers betingelser

Så här långt har forskningområdet behandlats som ett fält indelat i några olika sektorer såsom katastrofforskning, riskperceptionsstudier och kriskommunikationsforskning. Detta motsvarar i allt väsentligt området sett från en akademiska synvinkel med utgångspunkt från vilka ämnesdiscipliner som forskarna är verksamma inom. Men samtidigt är avsikten här att försöka antyda ett sätt att integrera kunskaperna inom fältet genom ett sammanhängande krisperspektiv. I detta avsnitt ska därför forskningsresultaten som presenterats ovan relateras till några olika tänkbara scenarier för hur kriser kan uppstå i samband med katastrofer eller risksituationer.

Som utgångspunkt kan resonemanget förenklas genom att krisprocesser betraktas som resultatet av interaktionen mellan tre parter: myndigheter – medier – medborgare. Teoretiskt sett innebär detta att den förklarande mekanismen till att kriser uppstår antas sammanhänga med de kommunikationsproblem som kan uppstå i kontakterna mellan dessa parter beroende på att deras respektive roller och förväntningar i vissa pressade situationer inte är förenliga. Vilket i sin tur kan leda till att grundläggande värden hotas eller att den samhälleliga ansvarsfördelningens legitimitet går förlorad. Med ett sådant interaktionistiskt perspektiv kan man tänka sig att en kris har sitt upphov antingen i medborgarnas/ allmänhetens oro eller i mediernas sensationella rapportering eller, slutligen, i myndigheternas bristande hantering av situationen. Inget hindrar i och för sig att kriser kan uppstå som resultat av samtliga dessa faktorer, men för överskådlighetens skull renodlas resonemanget här till tre skilda scenarier med var och en av dessa som utlösande faktor.

1. Människors oro utlöser krisen. I det här scenariot är den utlösande mekanismen lekmännens och allmänhetens irrationella reaktioner i risksituationen eller i samband med katastrofen. Förloppet kan beskrivas i följade steg: (a) människor vidtar som regel inte några åtgärder i förväg för att skydda sig mot möjliga risker, (b) de har inte förkunskaper om

hotet, dess konsekvenser eller hur det ska undvikas, (c) de blir förvirrade och överstressade av motstridiga budskap från olika informationskällor, (d) de reagerar i panik, vilket utsätter dem själva och andra för ytterligare faror, (e) detta resulterar i stora svårigheter för de ansvariga myndigheterna att hantera situationen, (f) medierna kritiserar de ansvariga för att de inte lyckas hantera situationen och (g) medborgarna och den allmänna opinionen blir tveksamma om de ansvariga organens kapacitet och kompetens, vilket ytterligare försvårar myndigheternas arbete.

Det går inte att utesluta möjligheten av ett förlopp enligt detta scenario. Men det finns argument som talar emot. Även om människor i allmänhet inte förbereder sig för möjliga faror, blir de ändå sällan panikslagna eller reagerar irrationellt i katastrofsituationer. De har ett stort behov av information och upplever förvisso stora problem med att sovra i motstridiga meddelanden från olika källor. Men – med undantag för livshotande situationer med extrem tidspress – i de flesta fall reagerar de rationellt. En annan sak är att de inte alltid gör som de är rekommenderade av de ansvariga myndigheterna, men detta ska inte förväxlas med panik eller irrationalitet, även om myndigheternas verksamhet försvåras. Om opinionen vänds mot de ansvariga myndigheterna är det mer troligt att det har att göra med hur dessa har reagerat på de snabbt växande kraven på information än att de ansvariga skulle ha utsetts till syndabock för de problem som uppstått som resultat av irrationella reaktioner från de drabbade.

2. Krisprocessen initieras av mediernas sensationspräglade rapportering. I detta fall är det mediernas sätt att hantera informationen som är den avgörande faktorn bakom krisen. Obekräftade rykten, hysteriska opinioner och oro bland allmänheten tillsammans med överdrifter om hotet kännetecknar mediernas rapportering och leder till sist till kritik mot de ansvariga myndigheterna för att inte ta hotet på allvar. Allmänheten blir misstänksam gentemot de ansvariga och vänder sig till andra källor med anspråk på att ha tillgång till säkrare och mer korrekta uppgifter om riskerna. Myndigheterna förlorar trovärdighet och därmed också ytterst förmågan att hantera situationen samt – som resultat av en självuppfyllande profetia – anklagas för misslyckandet. Och krisspiralen roterar vidare i högre och högre hastighet. I likhet med det första scenariot är också detta säkert möjligt. Men det finns även här anledning att ifrågasätta dess sannolikhet. För det första finns det ingen direkt anledning att tro att medierna föredrar alternativa eller inofficiella informationskällor om inte myndigheterna är mycket tystlåtna. Naturligtvis medför det stora informationsbehovet att etermedierna är så gott som vidöppna för alla möjliga uppfattningar, men de brukar i regel vara noggranna med att ange källornas status. Och det finns inte några tydliga belägg för att allmänheten inte skulle kunna

hantera de motstridiga uppgifterna, även om de leder till frustration. Det finns också, åtminstone i vissa, i synnerhet närbelägna medier ett motstånd mot att underblåsa allmänhetens oro i katastrofsituationer. Forskningsresultaten pekar snarare på att journalisterna oftast intar myndigheternas perspektiv, ”the command-post of view”, i samband med katastrofens akutfas. Dvs. de delar mydigheternas uppfattningar om läget och gör sitt bästa för att bistå dessa i t.ex. räddningsarbetet. Först senare och om krisspiralen har börjat snurra ändå kommer medierapporteringen få karaktär av att ”drevet går” efter eventuella syndabockar.

3. Krisen uppstår på grund av tillkortakommanden hos de ansvariga myn-

digheterna. Efter att ha presenterat skäl varför de två föregående scena-

rierna inte är sannolika, återstår det tredje alternativet. Vilka argument kan anföras till stöd för att krisprocesser skulle uppstå ur bristande riskeller katastrofhantering från de ansvariga myndigheternas/organisationernas sida?

För det första finns det en paradox i risksamhället som är central i sammanhanget, nämligen att medvetenheten om ett antal risker och hot ökar samtidigt som kunskapsklyftan mellan experter och allmänhet/lekmän vidgar sig alltmer, särskilt beträffande miljörisker som radioaktiv nedsmutsning, drivhuseffekt, försurning, etc. Folk i allmänhet har varken kunskap eller utrustning för att observera dessa hot, inte ens för sitt eget personliga skydd.

Denna situation, som alltså utmärks av allmänhetens stora beroende av experter för information och bedömningar rörande risker, framkallar en latent misstro mot ansvariga organ och experter för att de inte skulle berätta sanningen och kanske missbrukar sin maktställning. Eftersom medborgarna i så hög grad är utlämnade åt dessa instanser kan man inte avfärda denna misstro som irrationell. Snarare är den rationell ur medborgarnas synvinkel, oavsett vad myndigheter och experter anser om detta och också oavsett om den är välmotiverad i det konkreta fallet eller inte.

Ovan nämnda aspekter – den ökande medvetenheten om olika svårdetekterade risker och farhågorna om att de ansvariga ska missbruka sin ställning – är en viktig bakgrund för att förklara och förstå de mer komplexa riskföreställningar som har iakttagits bland medborgarna i jämförelse med experternas riskbegrepp. Beroende på detta är det inte osannolikt att experternas information till de berörda i samband med t.ex. en miljökatastrof inte är adekvat relaterad till de konkreta hot som dessa upplever. För att dessa behov ska tillgodoses, speciellt hot relaterade till misstron gentemot de ansvariga organen, förutsätts att allmänheten eller i varje fall de närmast drabbade får tillgång till någon form av kontrollinformation och möjligheter att pröva giltigheten av experternas besked och bedömningar. Därmed kommer frågan om öppenhet och offentlig-

het i centrum. Den avgörande faktorn är hur de ansvariga reagerar på detta behov.

Det är betydande risk för att de ansvariga svarar på ett sätt som förvärrar situationen. Detta sammanhänger med en benägenhet att till-

gripa en kommunikationsstrategi som utgår från de två föregående scenarierna. Eller med andra ord, man reagerar utifrån föreställningen att

det viktigaste är att reducera allmänhetens oro och att orkestrera informationsinsatserna samt att undvika journalisterna eftersom de antas missförstå och överdriva riskerna. Just detta beteende kommer troligen att utlösa de krismekanismer som man önskar motverka. Det kommer att uppfattas som att de ansvariga inte tar hoten på allvar – maktmissbruksfaktorn – och att de har något att dölja. Resultatet blir ökad misstro hos allmänheten och allt större problem för de ansvariga myndigheterna/ organisationerna att hantera situationen eftersom auktoriteten gått förlorad.

Slutord

Den riktigt svåra lärdomen för ansvariga myndigheter och experter tycks vara att inse att de själva kan vara en av krisfaktorerna, att just de kan uppfattas som en riskfaktor i allmänhetens och de drabbades ögon. Detta är ju nämligen totalt motsatt deras självförståelse och även oförenligt med deras auktoritet, vilken ju innebär att det är de och inte allmänheten/lekmännen som ska besitta expertis. För kommunikationsstrategen med en intermediär postion mellan experterna och allmänheten och de drabbade kan denna självförstelse inom myndighetskulturen utgöra ett besvärligt problem. Men det är förmodligen bara hon/han som har kompetens att förstå problemet och kapacitet att lösa det.

Referenser

Allport, G.W. & Postman, L. (1947/1975) The Psychology of Rumor. New York: Russell &

Russell.

Amnå, E. & Nohrstedt, S.A. (1987) Att administrera det oförutsedda. Stockholm: Styrelsen

för psykol,ogiskt försvar. Rapport 137.

Beck, U. (1986) Risikogesellschaft. Auf dem Weg in eine Moderne. Frankfurt a M 1986. Chess, C., Hance, B.J. & Sandman, P. (1990) Improving Dialogue with Communities: A

Short Guide For Government Risk Communication. Rutgers University, New

Brunswick, N.J.

Covallo, V.T. (1987) ”Educating and Informing the Public About Radiation Risks: A Re-

view of Obstacles to Public Understanding”. OECD Paris: Paper for the Workshop on Public Understanding of Radiation Protection Concepts, 30th November – 2nd December 1987.

Dahlgren, M. & Flodin, B. (1998) Informationsberedskap för 2000-talets kriser. Stock-

holm: Styrelsen för psykologiskt försvar. Meddelande 145.

Drottz-Sjöberg, B-M. (1991) Perception of Risk. Stockholm: Center for Risk Research.

School of Economics.

Finucane & Slovic (1999) ”Riskbedömning och social kontroll – om vikten av att få

perspektiv på olika perspektiv”, Framtider årg. 18, nr. 1/99.

Flodin. B. (1993) Myndigheters kriskommunikation. En kunskapsöversikt. Stockholm: Sty-

relsen för psykologiskt försvar.

Goltz, J.D. (1984) ”Are the News Media Responsible for the Disaster Myths? A Content

Analysis of Emergency Response Imagery.”, International Journal of Mass Emergencies

and Disasters, 2(3): 345-368.

Grunig, J.E. (1992) Excellence in Public Relations and Communication Management.

Hillsdale, N.J.: Lawrence Erlbaum.

Grunig, J.E. & Hunt, T. (1984) Managing Public Relations. London:Holt, Reinhart & Win-

ston.

Guttman, J.M. & Wiegman, O. (1996) Exploring Risk Communication. Dordrecht: Kluwer

Academic Publishers.

Habermas, J. (1990) Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och sam-

hälle. Göteborg: Daidalos.

Harrison, S. (1999) ”Issues”, i Harrison, S. (red.) Disasters and the Media. Managing

Crisis Communication. Lonndon: MacMillan Press Ltd.

Howarth, G. (1999) ”Foreword”, i Harrison, S. (red.) Disasters and the Media. Managing

Crisis Communication. Lonndon: MacMillan Press Ltd.

Jarlbro, G. (1993) Kriskommunikation ur ett medborgarperspektiv. En kunskapsöversikt.

Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar.

Larsson, L. (1997) Tillämpad kommunikation. Lund: Studentlitteratur. Larsson, L. & Nohrstedt, S.A. (red.) (1996) ”Det ser verkligen illa ut..” Kommunikations-

problem i samband med Estoniakatastrofen 1994. Stockholm: Styrelsen för psykolo-

giskt försvar. Rapport 168-1.

Lundin, N-I. & Nohrstedt, S.A. (1995) ”Risk-, katastrof- och kriskommunikation”, i Lars-

son, I. & Rosengrenm, K-E. (red.) Kommunikationens villkor. Lund: Studentlitteratur.

McQuail, D. (1989) Mass Communication Theory. Second ed., London: Sage. Nohrstedt, S.A. (1988) ”Informationskrisen efter Tjernobyl. Ett processperspektiv”, i Forsk-

ning om journalistik (red: Ulla Carlsson). Göteborg: Nordicom-Nytt/Sverige 4.

Nohrstedt, S.A. & Nordlund, R. (1993) Medier i kris. En forskningsöversikt över mediernas

roll vid kriser. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar.

Nohrstedt, S.A. & Tassew, A. (1993) Communication and Crisis. An Inventory of Current

Research. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar.

Otway, H. & Wynne, B. (1989) ”Risk Communication: Paradigm and Paradox. Risk Analysis,

Vol. 9, nr. 2.

Quarantelli, E.L. (1988) ”Lessons Learned from Research on Disasters”, 1988 Symposium

on Science Communication: Enviromental and Health Research. December 15-16-

17, 1988 Annenberg School of Communication, University of southern California, Los Angeles, California.

Regester, M.(1987) Crisis Management. Krishantering till företagets fördel. Svenska Dag-

bladet.

Renn, O., Burns, W.J., Kasperson, J.X., Kasperson, R.E. & Slovic, P. (1992) ”The Social

Amplification of Risk: Theoretical Foundations and Empirical Applications”, Journal

of Social Issues, Vol. 48, nr. 4: 137-160.

Sandman, P.M. (1992) Responding to Community Outrage: Strategies for Effective Risk

Communication. Fairfax, VA: American Industrial Hygiene Association.Q

Sandman, P. och Miller, P. (1991) Outrage and Technical Detail: The Impact of Agency

Behavior on Community Risk Perception. Environmental Communcation Research

Program, Rutgers University; Division of Science and Research, New Jersey Department of Environmenal Protection, January 1991.

Scanlon, J. (1980) ”The Media and the 1978 Terrace Floods: An Initial Test of a Hypothesis.”

Disasters and the Mass Media, Proceedings of the Committee on Disasters and the Mass Media Workshop, February 1979. National Aademy of Sciences, Washington.

Slovic, P. (1987) ”Perception of Risk”, Science, 236: 280-285. SOU 1995:20. Utan el stannar Sverige. Scenarion och överväganden om påfrestningar i

det fredstida samhället. Delbetänkande av Hot- och riskutredningen, Försvar-

departementet. Stockholm: Norstedts tryckeri AB.

Wenger, D. & Quarantelli, E.L. (1989) Local Mass Media Operations, Problems and Products

in Disasters. Disaster Research Center, University of Delaware.

Young, P. (1999) ”The Context”, i Harrison, S. (red.) Disasters and the Media. Managing

Crisis Communication. Lonndon: MacMillan Press Ltd.