SOU 2002:67
Industrisamhällets kulturarv
Till Statsrådet och Chefen för Kulturdepartementet Marita Ulvskog
Regeringen beslutade vid sammanträde den 1 juli 1999 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en delegation med uppgift att i samverkan med berörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet svara för den närmare utformningen och genomförandet av regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv åren 1999-2001 (dir 1999:60).
Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Ulvskog förordnade 1999-07-06 landshövdingen Jan Rydh att vara ordförande i Delegationen för industrisamhällets kulturarv (Ku 1999:06). Samma dag förordnades som ledamöter författaren/journalisten Majgull Axelsson, dåvarande departementsrådet, nuvarande chefen för Historiska museet Kristian Berg, kulturansvarige i Metallindustriarbetareförbundet Kjersti Bosdotter, professorn Erik Hofrén, direktören Orvar Nyquist, dåvarande docenten, nuvarande professorn Birgitta Svensson och riksantikvarien Erik Wegræus. Som sekreterare i utredningen har för tiden 1 september 1999 t.o.m. 31 januari 2001 tjänstgjort fil.dr Lars-Eric Jönsson Han ersattes från 1 februari 2001 av enhetschefen Lennart Edlund. Barbro Gren har varit biträdande sekreterare från den 1 januari 2000.
Som expert i delegationen förordnades den 4 november 1999 departementssekreteraren Lars Amréus. Han ersattes fr.o.m. den 29 november 2000 av departementssekreteraren Monica Fundin,
som i sin tur fr.o.m. den 13 november 2001 ersattes av departementssekreteraren Katja Wahlsten.
Redaktörer för essäsamlingen ”Industrisamhällets många ansikten” har varit Lennart Edlund, Jan-Bertil Schnell och Barbro Gren.
Delegationen överlämnar härmed betänkandet Industrisamhällets kulturarv (SOU 2002:67). Ledamoten Kristian Berg har lämnat reservation och ledamoten Erik Wegræus har lämnat särskilt yttrande. Stockholm den 30 juni 2002
Jan Rydh Majgull Axelsson /Lennart Edlund Kristian Berg Barbro Gren Kjersti Bosdotter Erik Hofrén Orvar Nyquist Birgitta Svensson Erik Wegræus
Sammanfattning
Delegationen föreslår att
S regeringen gör en samlad översyn av kulturarvssektorns verk-
samhet och organisation samt att
S regeringen i avvaktan på en mer långsiktig lösning av hur ansvaret
för industrisamhällets kulturarv skall organiseras och fördelas beslutar om en fortsatt temporär satsning. Det är annars stor risk att de resurser som hittills satsats, de kunskaper som nu byggts upp och det engagemang som nu visats går förlorade.
Delegationen föreslår att den temporära satsningen inriktas mot
S Kulturarvets mångfald S Breddad och fördjupad delaktighet S Aktiv kunskapsutveckling S Samtidens kulturarv S Samverkan S Jämställdhet och integration
Delegationen föreslår dessutom att
S ett centralt industriarvsråd bildas S särskilda fonder skapas för vård och förvaltning av storskaliga
industrianläggningar S de ekonomiska resurserna för kunskapsuppbyggnad utökas S bevarandet och vården av industriarvets immateriella värden
uppmärksammas och intensifieras
Regeringen tillkallade 1999 en särskild delegation för industrisamhällets kulturarv (Ku 1999:06, Direktiv 1999:60) Direktiven förutsatte inte i och för sig att ett särskilt betänkande skulle avläm-
nas. Delegationen har dock valt att sammanfatta sina erfarenheter och redovisa sitt arbete i betänkandets form. Delegationens främsta erfarenhet av arbetet med industrisamhällets kulturarv är att begreppet kulturarv måste beskrivas med många röster och från olika perspektiv. För att exemplifiera detta synsätt bifogar därför delegationen en särskild essäsamling till rapporten.
Enligt direktiven skulle delegationen för industrisamhällets kulturarv fungera som operativ myndighet under kulturdepartementet och genomföra, följa upp och utvärdera regeringens satsning på det industriella kulturarvet.
Delegationen skulle utforma och genomföra uppdraget i samverkan med Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, stiftelserna Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum. Delegationen skulle också bereda och föreslå vilka projekt som skulle kunna få del av de projektmedel på 24,5 mnkr som regeringen ställde till förfogande för den treåriga satsningen.
Delegationen har i sin planering av uppdraget vidareutvecklat direktiven och fastställde inledningsvis ett antal utgångspunkter för verksamheten.
Den mest påtagliga ingrediensen i industrisamhället är att förändringarna sker i ett allt högre tempo. Det som för bara några årtionden behövde många års utveckling sker nu på en bråkdel av denna tid. Denna förändringstakt har inte minskat utan har snarare ökat. Det finns mot den bakgrunden all anledning att oroa sig för kulturarvssektorns och det traditionella kulturarbetets möjligheter att kunna ta tillvara det industriella kulturarvet på ett långsiktigt och metodiskt sätt. Mycket av dagens organisation och arbetssätt inom det kulturbevarande arbetet är baserat på ett tidigare samhälles tämligen långsamma förändringsmönster.
Delegationens arbete har i praktiken bestått av ett antal delmoment som sträckt sig över de tre år satsningen pågått. Inledningsvis ägnades mycken tid åt uppsökande verksamhet, strategi- och måldiskussioner medan arbetet under det sista halvåret i hög grad upptagits av uppföljning och utarbetande av föreliggande rapport.
Delegationen har bedrivit en omfattande uppsökande verksamhet och besökt samtliga län.
Delegationen har gjort en sammanställning av de ekonomiska effekterna, bidragets fördelning på ägare och teman samt den geografiska spridningen. Delegationen har mottagit 142 ansökningar varav 49 tillstyrkts. Den totala projektbudgeten för beslutade satsningar uppgår till drygt 46 mnkr varav delegationen svarat
för 24,5 mnkr. Således har de av regeringen anslagna medlen i det närmaste fördubblats. Ansökt belopp för avslagna projekt uppgår till drygt 61 mnkr.
De beviljade projekten uppvisar en stor spännvidd och rör sig från enkla förstudier av en specifik åtgärd till fleråriga miljonsatsningar med många berörda intressenter.
Seminarieverksamhet har varit en viktig del i de flesta projekt som erhållit stöd. Seminarierna har på ett påtagligt sätt bidragit till att sprida erfarenheter och kunskaper om det industriella arvet. De har inte bara varit till nytta för de olika projekten och de teman som skulle behandlas vid de olika sammankomsterna. De har också varit uppskattade tillfällen diskutera det industriella kulturarvet och de angelägna frågor som berör dagens och morgondagens kulturarvsarbete.
Det har inte varit delegationens uppgift att utreda kulturarvsområdets verksamhet och lämna förslag på förbättringar. Delegationen har dock i sitt uppdrag fått en inblick i hur arbetet med det industriella kulturarvet bedrivs. Delegationen har valt att utifrån sina iakttagelser och reflektioner formulera ett antal förslag i syfte att förstärka arbetet med det industriella arvet.
Den industriella epokens kulturarv karaktäriseras av det komplexa och storskaliga, av tvärvetenskapliga perspektiv och inte minst en samtid med tydliga inslag av snabba och omvälvande förändringar. Arbetet med industrisamhällets kulturarv är ett relativt nytt insatsområde och har i stor utsträckning inordnats i för andra tider typiska arbetssätt, trots de annorlunda förutsättningarna. Delegationen anser det därför angeläget att regeringen låter göra en samlad och förutsättningslös översyn av kulturarvsområdets organisation, arbetsformer och grundsyn.
Delegationen anser att i avvaktan på denna översyn är en fortsatt, temporär satsning nödvändig. Denna satsning bör inriktas mot två övergripande mål. Det ena målet bör vara att satsningen genomförs för att skapa en djupare demokratisk insikt i det samlade kulturarvsarbetet. Det andra målet bör vara att satsningen skall stärka uppslutningen och engagemanget hos nya grupper och framför allt engagera de ideellt arbetande organisationerna, folkrörelserna och näringslivet.
Delegationen pekar i sitt förslag på olika möjligheter i fråga om ansvar och genomförande av en fortsatt temporär satsning. I huvudalternativet föreslås en arbetsgrupp/kommitté/delegation som operativt ansvarig och att den antingen kan vara självständig eller ingå i någon befintlig myndighet. Den bör få befogenheter att
själv fatta beslut i de insatser som föreslås. Verksamheten är tänkt att huvudsakligen omfatta projektstöd. De ekonomiska resurserna bör vara av sådan omfattning att verksamheten kan genomföras på ett kraftfullt sätt.
1. Bakgrund
Regeringen tillkallade 1999 en särskild delegation för industrisamhällets kulturarv (Ku 1999:06, Direktiv 1999:60) med utgångspunkt från vad som föreslagits i ”Frågor till det industriella samhället” (SOU 1999:18). Delegationens direktiv återfinns som bilaga 1.
Direktiven förutsatte inte i och för sig att ett särskilt betänkande skulle avlämnas. Delegationen har dock valt att sammanfatta sina erfarenheter och redovisa sitt arbete i betänkandets form. Delegationens främsta erfarenhet av arbetet med industrisamhällets kulturarv är att begreppet kulturarv måste beskrivas med många röster och från olika perspektiv. För att exemplifiera detta synsätt bifogar därför delegationen en särskild essäsamling som kapitel 6 till denna rapport.
1.1. Delegationens direktiv
Enligt direktiven skulle delegationen för industrisamhällets kulturarv fungera som operativ myndighet under kulturdepartementet och genomföra, följa upp och utvärdera regeringens satsning på det industriella kulturarvet.
Delegationen skulle utforma och genomföra uppdraget i samverkan med Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, stiftelserna Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum. Delegationen skulle också bereda och föreslå vilka projekt som skulle kunna få del av de projektmedel på 24,5 mnkr som regeringen ställde till förfogande för den treåriga satsningen.
Avsikten var att delegationen genom sina förslag och genom sitt arbete skulle bidra till att förbättra metoderna för de val som måste göras av vad som kan tas tillvara och utvecklas av industrisamhällets mångskiftande kulturarv.
Delegationen skulle vidare beakta de aspekter på det industriella samhällets kulturarv som utvecklats i betänkandet SOU 1999:18 i
planeringen av verksamheten. Delegationen skulle se till att satsningen genomförs på sådant sätt att
N intresset, engagemanget och delaktigheten när det gäller industri-
samhällets kulturarv ökar inom näringslivet, fackföreningsrörelsen, berörda institutioner, föreningar och organisationer samt hos allmänheten,
N insatser från t.ex. arbetslivsmuseer och lokala museer, hembygds-
föreningar, industriminnesföreningar, arkivsällskap, kommunikationshistoriska föreningar m.fl. när det gäller att ta till vara, utveckla och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv uppmärksammas,
N delegationens åtgärder syftar till att med bl.a. konkreta projekt
understödja kulturarvssektorns arbete med att göra goda urval av vad industrisamhällets kulturarv som skall tas till vara, samt att detta urval i högre grad än nu skall spegla olika gruppers kulturarv,
N ett gränsöverskridande samarbete mellan olika discipliner, institu-
tioner och organisationer för att främja en mångsidig belysning av kulturarvet genom att använda källor som exempelvis olika arkiv, intervjuer, statistik och foton,
N samverkan mellan kulturarvssektorn och allmänheten utvecklas
och samsynen mellan kulturarvssektorn och allmänheten i bl.a. bevarandefrågor ökar,
N kunskapen och förståelsen ökar för hur det industriella samhällets
omvandling har formats i samspel och i konflikt mellan olika grupper, t.ex. arbetsmarknadens parter.
Utöver vad som ovan framhållits skulle delegationen även svara för tillkomsten av särskilda aktiviteter och manifestationer för att i bl.a. anslutning till millennieskiftet uppmärksamma och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv. Syftet var att dessa aktiviteter skulle skapa en bred diskussion om industrisamhället ur olika perspektiv, utveckla allas möjlighet att förändra och påverka framtidens samhälle samt belysa kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen.
Delegationen skulle i sina uppgifter också ta initiativ till att satsningen genomförs med stöd av t.ex. landsting, kommuner, länsstyrelser, näringsliv, fackföreningsrörelsen och andra organisationer samt stiftelser.
I direktiven angav regeringen att Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, stiftelserna Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum har etablerat ett samarbete kring frågor som rör indu-
strihistoria och det industriella samhällets kulturarv och att ett gemensamt samarbetsprogram lämnats in till Kulturdepartementet (Ku 1999/1600/Ka). Regeringen framhöll betydelsen av att resultatet av dessa myndigheters och institutioners arbete skulle tillföras satsningen och utvecklas.
1.2. Utgångspunkter
Delegationen vidareutvecklade inledningsvis direktiven och fastställde ett antal utgångspunkter för verksamheten.
Delegationen har dessutom i sin planering av verksamheten särskilt beaktat de frågor och angelägna insatsområden som togs upp i utredningen ”Frågor till det industriella samhället” (SOU 1999:18).
De egna utgångspunkterna har fortlöpande kompletterats genom de förslag och idéer som delegationen tagit del av genom besök i länen och vid olika möten med berörda museer och myndigheter. Delegationen har därtill på sina sammanträden fört en levande diskussion om projektens inriktning och omfattning.
I rapporten förekommer begreppet kulturarvssektorn. Med kulturarvssektorn menar delegationen de myndigheter, museer, organisationer och ideella krafter som på olika sätt arbetar med kulturarvet inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Härutöver finns ett antal intressenter i form av t.ex. brukare och/eller ägare av kulturarv. Delegationen har inte räknat dessa som tillhöriga kulturarvsektorn.
1.3. Industrisamhällets förändringar – en fråga om kraft och tempo
Förändringarna under 1900-talet, den tid då det moderna industrisamhället i hög grad utvecklades, var omvälvande och ändrade radikalt den enskilde medborgarens livsförutsättningar. Den mest påtagliga ingrediensen i industrisamhället är att förändringarna sker i ett allt högre tempo. Förändringar som förut tog ett århundrade kunde nu genomföras på ett årtionde. Det som för bara några årtionden behövde många års utveckling sker nu på en bråkdel av denna tid. Denna förändringstakt har inte minskat utan har snarare ökat. Det finns mot den bakgrunden all anledning att oroa sig för kulturarvssektorns och det traditionella kulturarbetets möjligheter att kunna ta tillvara det industriella arvet på ett långsiktigt och
metodiskt sätt. Mycket av dagens organisation och arbetssätt inom det kulturbevarande arbetet är baserat på ett tidigare samhälles tämligen långsamma förändringsmönster. Det framstår som nödvändigt att nu rikta särskild uppmärksamhet mot industriarvsfrågorna för att enskilda, föreningar, institutioner och myndigheter skall ha möjlighet att utveckla den organisation och de arbetsmetoder som krävs. Det finns annars en uppenbar risk att värdefulla erfarenheter och kunskaper liksom industriella anläggningar går förlorade. Det informationssamhälle som också är en del och en följd av industrisamhället kan riskera att bli en mycket informationsfattig del av utvecklingsprocessen. Frågor som måste diskuteras är
dels hur det kulturarv som hör samman med den industriella ut-
vecklingen skall uppmärksammas, beskrivas, bevaras och brukas,
dels vilka krav som samtiden ställer på kulturarvssektorn och dess
arbetssätt.
Kulturarvssektorns arbete för det industriella arvet handlar i stor utsträckning om att verka i samtiden. Dagens samhälle är så mycket mer komplext än det tidigare och ställer härigenom nya och också annorlunda krav på de delaktiga aktörerna. Det gäller därför att alla aktörer utvecklar en förmåga att se och tillvarata de värden som ryms i vår egen tid och utvecklar ett förhållningssätt som kännetecknas av en vilja till dialog och delaktighet.
I ”Frågor till det industriella samhället” (SOU 1999:18) diskuterades bl.a. om industrisamhället kan betraktas som en avslutad epok. Delegationen ser inte industrisamhället som en nu avslutad tidsepok. Den hittillsvarande och förhoppningsvis också kommande satsningen motiveras tvärtom av att förändringen inom industrisamhället går så snabbt att insatser måste göras redan innan tidsepoken är avslutad eller har förändrats alltför drastiskt. Det är inte längre möjligt att avvakta.
Det som så påtagligt kännetecknar vår tids utveckling är alltså omfattningen, kraften, sprången och det ökade tempot. Det handlar inte längre om gradvisa små steg där samhällsmedborgare eller ansvariga inom kulturarvssektorn kan ta till sig, begrunda och bearbeta det som sker i ett hundraårigt perspektiv. Ställningstaganden måste många gånger göras utan längre betänketid. Det handlar därför om att ha förmåga att se och förstå också samtidens för-
ändringar och att anpassa verksamhet och organisation av kulturarvsfrågor till det komplexa nutidssamhällets förutsättningar.
1.4. Delegationens tolkning av uppdraget
I delegationens uppgifter har ingått att bl.a. ta initiativ till olika slag av utvecklingsinsatser och att bereda och tillstyrka ansökningar om stöd till konkreta åtgärder. I syfte att fastställa ett bedömningsunderlag och riktlinjer för verksamheten formulerade delegationen inledningsvis sin tolkning av uppdraget. Detta material i form av de 7 punkter, som redovisas i kapitel 3 på sid. 31 – 32 med tillhörande kommentarer, publicerades på delegationens hemsida och distribuerades till dem som kunde tänkas bli potentiella sökanden.
Avsikten var att konkretisera direktiven så att de skulle kunna användas som stöd för delegationens eget arbete men också för att stimulera och vägleda dem som ville engagera sig i projekt där industrisamhällets kulturarv stod i förgrunden.
Tolkningen utformades så att den också innehöll förslag på angelägna insatser och tillvägagångssätt för delegationen. Detta material gav sammantaget en god bild av delegationens syn på uppdraget och vad som vid det tillfället bedömdes som särskilt angeläget att prioritera. Delegationens uppföljning visar att intressenterna haft god vägledning av vad som sagts i tolkningen. Delegationen har också tagit egna initiativ inom särskilt angelägna områden bl.a. genom projekten ”Marginalernas kulturarv” och ”Kulturarv i praktiken”.
Av de 6 målformuleringarna som återges på sid. 14 har vissa fått tydligare genomslag och lett till konkreta projekt medan andra är mindre representerade. Delegationen redovisar dessa sammanhang i kapitel 4.
2. Verksamhet, resultat och slutsatser
2.1. Delegationens verksamhet
Delegationen har, som tidigare nämnts, haft det operativa ansvaret att genomföra den av regeringen beslutade satsningen på industrisamhällets kulturarv. Den har i praktiken bestått i ett antal delmoment som sträckt sig över de 3 år satsningen pågått. Den tid delegationen lagt på de olika uppgifterna har varierat beroende på vad som för tillfället bedömts angeläget. Inledningsvis ägnades t.ex. mycken tid åt uppsökande verksamhet och åt strategi- och måldiskussioner medan arbetet under det sista halvåret i hög grad upptagits av uppföljning och utarbetande av föreliggande rapport. Under mellanperioden har verksamheten i stor utsträckning bestått av projekthanteringens olika delar.
2.2. Länsbesök
Delegationen planerade inledningsvis att besöka samtliga län och detta har också kunnat genomföras. Vid de regionala resorna har förutom ordförande och utredningssekreteraren även ledamöter från delegationen deltagit. På så sätt har representationen haft en bredd som bidragit till en stimulerande dialog och värdefullt erfarenhetsutbyte. Länsbesöken har inte enbart upptagits av sammanträden utan delegationen har även beretts tillfälle att göra studiebesök vid såväl industriminnen som moderna industrier och andra verksamheter av särskild relevans för uppdraget. Vid besöken har länsstyrelsen vanligen varit regional värd för sammankomsten. Vid de flesta tillfällen har länsmuseet samt kommunala museer och ett urval arbetslivsmuseer och eldsjälar deltagit i överläggningarna.
Länsbesöken har varit mycket givande och resulterat i flera samarbetsinitiativ, såväl projekt som seminarier. Dessa möten har därtill varit utmärkta tillfällen att föra ut delegationens uppgifter och målsättningarna med den statliga satsningen på industrisamhällets kulturarv. De har också givit regionala och lokala aktörer möjligheter att få bekräftat att insatser som görs inom problemområdet ligger inom ramen för det regeringen vill åstadkomma och att även små lokala insatser kan ses i ett större, nationellt sammanhang.
2.3. Information och utåtriktade insatser
Länsbesöken har varit en bra möjlighet för Delegationen att sprida kännedom om satsningen och möta ett så brett urval som möjligt av de regionala och lokala aktörerna.
Lokala media har visat ett stort intresse för de industriella kulturarvsfrågorna i samband med länsbesöken och i anslutning till de många seminarier som arrangerats. Bland annat så gavs slutseminariet i Västerås, den internationella konferensen i Örebro och det retrospektiva industriseminariet i Värmland, förhållandevis stort utrymme i lokalpress och lokalradion. Även rikspressen har vid flera tillfällen gjort intervjuer och publicerat artiklar om uppdraget. Lokala media har regelmässigt skrivit om stöd till projekt som berör den egna regionen och i samband därmed gjort reportage om satsningen som helhet.
Hemsida
Delegationen har haft en egen hemsida utlagd på Internet sedan månadsskiftet januari/februari 2000. Hemsidan har informerat om delegationens uppgifter, pågående verksamhet, finansierade projekt, ledamöter och sekretariat.
2.4. Projektsatsningen
Delegationen har som tidigare nämnts haft som uppgift att bereda och föreslå regeringen beslut om stöd till konkreta åtgärder som var och en på sitt sätt skulle bidra till att regeringens mål uppnås. Delegationens arbete har bestått i att initiera och på olika sätt uppmuntra till insatser som kan leda fram till genomförbara projekt
och ekonomiskt stöd. Uppgiften har inneburit att delegationen tagit emot och granskat ansökningar vid regelbundna beslutstillfällen. Delegationen har därefter genom tillstyrkan eller avstyrkan samt med åtföljande motiveringar överlämnat ansökningarna till regeringen för beslut. I beslutsunderlagen har funnits uppgifter om bidragets storlek, mål och rapportkrav med bl.a. slutrapportdatum.
Ansökningarna och de olika förslagen har varierat till både innehåll och form. Många ansökningar har varit skissartade och delegationen har i dessa fall genomfört en nära dialog med sökanden och på så sätt sett till att projektet kunnat förverkligas. I andra fall har intressenterna sänt in mer fullständiga projektplaner och ansökningar som delegationen haft att ta ställning till.
Totalt har de 24,5 mnkr som anslagits till satsningen fördelats på 49 projekt. Delegationen har avslagit 93 ansökningar. En del av dessa avslag har berott på att det varit nödvändigt att göra en prioritering av de medel som stått till förfogande. Bristen på medel har varit särskilt tydlig under det senaste året. Kännedomen om delegationens verksamhet har ökat efter hand samtidigt som kompetensen och idékraften hos regionala och lokala aktörer successivt förbättrats. En detaljerad redovisning av projektsatsningen och dess effekter sker i kapitel 3. Bilaga 2 innehåller en komplett sammanställning av såväl tillstyrkta som avslagna projekt.
2.5. Egna initiativ
Delegationen har också tagit en rad egna initiativ för att stimulera andra till insatser inom angelägna områden. Till de egna initiativen hör bl.a. seminarier. Av forskningsinitiativen kan särskilt framhållas ”Kulturarv i praktiken” som genomförts av 4 samverkande universitet och Nordiska museets projekt ”Marginalernas kulturarv”. (Se särskild projektredovisning i bilaga 2.) Delegationens egna seminarier (vilka redovisas i en särskild sammanställning – kapitel 2.9) har i första hand vänt sig till dem som äger eller på annat sätt varit delaktiga i projekt. Delegationens ledamöter har därtill medverkat i ett antal andra seminarier och utåtriktade insatser och därigenom förhoppningsvis bidragit till samhällsdiskussionen och ett växande intresse för det industriella kulturarvet.
2.6. Delegationens möten
Delegationen har sammanträtt vid 27 tillfällen under de 3 år verksamheten pågått. Mötena kretsade inledningsvis mycket kring arbetsformer och hur beredningen av ansökningarna skulle utformas för att hanteringen skulle bli så effektiv och smidig som möjligt. Sammanträdena har också ägnats åt diskussion och beslut om stöd till projektansökningar.
Delegationens ledamöter har även använt mötestillfällena till fördjupade diskussioner om uppdragets mål och inriktning och för att tränga djupare in i specifika frågeställningar. Dessa diskussioner har varit till stor nytta för det samlade arbetet och speglar delegationens bredd i kompetenser och erfarenheter. Genom den mångsidiga sammansättningen har de aktuella frågorna kunnat belysas ur flera perspektiv vilket på ett konstruktivt sätt bidragit till delegationens möjligheter att tillgodose kraven på ökad mångfald och delaktighet i kulturarvsarbetet. Bland de frågor som ägnats särskilt intresse bör nämnas definition av de begrepp som varit av betydelse för satsningen. Dit hör tolkningen av begreppen kulturarv och industrisamhälle och hur deras avgränsning i tid och rum tydligt påverkat inriktningen på delegationens uppdrag. Andra begrepp som berörts är värderingar och synsätt och vem som anger normerna åt vad som är värdefullt och skall bevaras till eftervärlden. Inte minst har demokratibegreppen mångfald, delaktighet och jämställdhet lett till intensiva och berikande samtal. Delegationen har noterat svårigheterna att skapa ett i verklig mening brett engagemang så att kulturarvet blir en angelägenhet för många. Kulturarvssektorns nuvarande organisation, eldsjälarnas roll, näringslivets och företagens ansvar är andra frågor som också tagits upp vid delegationsmötena.
2.7. Rapportskyldighet
Samtliga projektägare har varit skyldiga att lämna delrapporter och en avslutande redovisning av sina respektive projekt. I slutrapporten har ställts krav på uppgifter om hur målen uppfyllts och vilka effekter som uppnåtts. Samtliga tillstyrkta projekt med slutdatum före 1 juli 2002 har inkommit med sina slutrapporter. Några av projekten har rapportdatum efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. I dessa fall skall materialet inlämnas till kulturdepartementet.
För att ge en bild av mångfalden intressenter, vad de olika projekten varit inriktade mot och hur arbetet bedrivits har delegationen valt ut 5 olika satsningar och gjort en fördjupad genomgång och fyllig redovisning av dessa. Den återfinns i bilaga 2 under rubriken ”Fördjupad projektredovisning”. Till detta skall också läggas ett antal projektägares egna berättelser av sin medverkan i regeringens satsning. De återges i oredigerad form i bilaga 2 under rubriken ”Projekt berättar”. Kapitel 6 i rapporten är en essäsamling där ett antal personer har fått möjligheter att ge sin syn på industrisamhället.
2.8. Uppföljning och utvärdering
I delegationens uppgift har ingått att göra en uppföljning och utvärdering av de 3 årens verksamhet och satsningar. Delegationen har därför granskat och gått igenom ansökningarna och rapporterna från samtliga tillstyrkta projekt. Till detta skall läggas genomgång och sammanställning av resultaten från den övriga verksamheten, dvs. seminarier, diskussioner och länsbesök. Detta material har tillsammans med de samlade erfarenheterna utgjort ett viktigt underlag för delegationens slutrapport och diskussionen om behov av framtida insatser.
2.9. Seminarier och andra initiativ
Enligt delegationens uppfattning har seminarieverksamhet varit en viktig del i de flesta projekt som erhållit stöd. Seminarierna har på ett påtagligt sätt bidragit till att sprida erfarenheter och kunskaper om det industriella arvet.
Delegationen har deltagit i och stöttat ett stort antal seminarier på olika platser i landet och arrangerat två egna seminarier. Därtill har delegationen tagit initiativ till att ekonomiskt stötta Riksantikvarieämbetets internationella konferens ”Industrial heritage as force in the democratic society”:
1. Delegationens upptaktsseminarium i Västerås den 23 september 1999.
2. Kunskapsforum i Västerås den 13-14 februari 2002
3. Industrial heritage as force in the democratic society, Örebro den 16-18 maj 2001. Riksantikvarieämbetet.
4. Övriga seminarier (23 st.)
1. Delegationens upptaktsseminarium
Upptaktsseminariet samlade ca 80 deltagare från kulturarvsområdet. Programmet var upplagt så att delegationen presenterade sig och sina uppgifter och därefter talade olika representanter om verksamheten i kulturarvssektorn.
Många institutioner och verksamheter var representerade på seminariet. Flera olika exempel på problem och möjligheter framfördes från såväl arkiv, kulturmiljövård som museer. Samtidigt poängterades viljan och behovet av att samarbeta, dels för att fördjupa kunskapen, dels för att utnyttja tillgängliga resurser effektivare. I flera inlägg framhölls att det saknas nätverk mellan de olika intressenterna dvs. mellan myndigheter, museer, arkiv och de ideella krafterna.
I andra inlägg noterades att sektorn ruvar på ett stort material i form av arkiv, dokumentationer, bebyggelse, inventeringar, föremål etc. men att allt detta i förvånansvärt låg grad har utnyttjas för forskningsändamål.
Av de synpunkter som framfördes under dagen drog delegationen slutsatsen att sektorn framförallt efterfrågade förstärkta insatser för samverkan och forskning.
2. Kunskapsforum
Delegationen genomförde ett tvådagarsseminarium i Västerås med syfte att i första hand ge möjlighet för projektägarna att träffas och utbyta erfarenheter. Tanken var också att seminariet skulle ge nya infallsvinklar på det arbete som utförs runt om i landet genom ett antal inbjudna föredragshållare. Seminariet avhölls i Ångkraftverket som gav en stimulerande inramning till sammankomsten. För delegationens del innebar dagarna i Västerås en värdefull inblick i de olika projekten då var och en av projektintressenterna hade möjlighet att delge de närvarande sina synpunkter och ta upp angelägna frågor genom en kort presentation. Det väcktes också många frågor och förslag för framtiden.
3. Industrial heritage as force in the democratic society
Konferensen genomfördes i anslutning till Europarådets kampanj och lockade ett stort antal deltagare från ett flertal länder i Europa. Konferensen var mycket väl arrangerad och programmets olika
teman stimulerade till både intensiva och mycket tänkvärda diskussioner. Inte minst gavs det möjligheter att se det övergripande begreppet demokrati ur ett flertal olika perspektiv. Konferensen finns sammanfattad i en rapport som dokumenterar de olika huvudtalarnas anföranden och vissa kommentarer. Konferensen gav deltagarna tillfälle att se och uppleva Bergslagens industrihistoriska miljöer på ett mer ingående och annorlunda sätt än vad som är vanligt vid traditionella guidningar.
4. Övriga seminarier
Delegationen har vidare lämnat bidrag till eller deltagit i följande seminarier:
N Industrisamhällets kulturarv. Seminarium i Eskilstuna 17 novem-
ber 1999 (Eskilstuna museum och ABF Eskilstuna)
N Industrisamhällets mönstersamhällen. Konferens i Linköping och
Ljungsbro den 30 november – 1 december 1999, (Östergötlands läns museum)
N Industrihistoriskt forum. Möte den 9 december 1999, (Industri-
historiskt forum i Västsverige)
N Industrisamhällets kulturarv. Konferens i Göteborg 14 december
1999 (Industrihistoriskt forum i Västsverige)
N Riksarkivets konferens för folkrörelse- och företagsarkivens
chefer den 17 – 18 februari 2000. (Riksarkivet)
N Industrihistoriskt forum. Möte i Karlstad 4 april 2000 (Indu-
strihistoriskt forum)
N TICCIH 2000 (The International Committee for the Conser-
vation of Industrial Heritage). Konferens i London 30 augusti – 3 september 2000.
N Kulturarv, etik, demokrati, storstadens arkitektur och kulturmiljö.
Konferens i Göteborg den 7 september 2000. (Länsstyrelsen, Västra Götalands län)
N Bromölla och den svenska modellen. Konferens den 5 oktober
2000. (Landsarkivet i Lund)
N Industrisamhällets mönstersamhällen. Konferens den 10–11 okto-
ber 2000 (Östergötlands läns museum)
N Kulturarvsinstitutioner och –myndigheter. Idéseminarium på
Riksantikvarieämbetet den 18 oktober 2000 (Riksantikvarieämbetet)
N Tag hand om tekniken. Seminarium i Forsvik den 10 – 11 maj
2001 (Forsviks industriminnen)
N Manliga industriarbetsplatser, kvinnliga arbetare. Seminarium i
Grängesberg 12 – 14 juni 2001 (LO, ABF, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Arbetets museum, Ekonomisk historia Uppsala, Metallindustriarbetareförbundet)
N Industrisamhället ur författares och konstnärers perspektiv.
Seminarium i Smedjebacken den 21 – 23 september 2001 (Johan Ahlbäckstiftelsen, Smedjebacken)
N Stort fult och farligt? Seminarium i Barsebäck den 24 – 25 sep-
tember 2001 (Regionmuseum Skåne)
N Industrisamhällets kulturarv. Seminarium i Karlstad den 15 – 16
november 2001. (Värmlands museum)
N Industristaden Uppsala. Seminarium i Uppsala den 11 december
2001. (Kulturförvaltningen och Uppsala industriminnesförening)
N Varvscentra. Seminarium i Göteborg, den 13 – 14 mars 2002
(Göteborgs kommun och Metall avd 41 i Göteborg)
N Digital interpretation. Seminarium i Falun den 8 april 2002 (Falu
kommun).
N Kulturarv i förändring, industri och kunskapssamhälle i Blekinge.
Seminarium i Karlskrona den 12 april 2002 (Blekinge museum och Länsstyrelsen i Blekinge)
N Banan och Brottet, Facket och Framtiden. Seminarium om
kalklinbanan Forsby – Köping den 14 maj 2002 (Länsstyrelsen i Södermanlands län och Södermanlands hembygdsförbund)
N Stålindustrin och tung utrustning – vad kan vi bevara. Seminarium
i Karmansbo – Avesta den 27 – 28 maj 2002 (Jernkontoret).
N Kalklinbanan Forsby – Köping. Seminarium den 30 maj 2002
(Länsstyrelsen i Södermanlands län och Södermanlands hembygdsförbund)
Sammantaget framstår seminarierna som ett av de mest värdefulla inslagen i satsningen. De har inte bara varit till nytta för de olika projekten och de teman som skulle behandlas vid de olika sammankomsterna. De har också varit uppskattade tillfällen att i mer allmänna ordalag diskutera det industriella kulturarvet och de angelägna frågor som berör dagens och morgondagens kulturarvsarbete. Några av seminarierna har behandlat nya och utmanande uppgifter och på så sätt satt igång tankarna kring sådant som tidigare inte diskuterats i någon större utsträckning p.g.a. sin svårlösta problematik. Det rör inte minst sådana anläggningar som är förknippade med miljöfarlig verksamhet. Ett alldeles särskilt
problemområde värt att uppmärksamma är de delar av kulturarvet som av många uppfattas negativt. Om vi skall lära av historien är det viktigt att även de inslagen i samhällsutvecklingen dokumenteras och bevaras. En mycket givande diskussion hölls i kärnkraftverket i Barsebäck om de olika aspekter som finns kring denna anläggning. Ett annat seminarium som gav sig in på nya områden har varit det om konstnärers skildring av och författares roll i industrisamhället. Det avhölls i Smedjebacken i september 2001 och rönte stort intresse. Seminariet i Falun om den digitala interpretationen har även det berört nya metoder och arbetssätt och kan förmodligen betecknas som en milstolpe i utvecklingen för dessa arbetsmetoder. Varvseminariet i Göteborg resulterade i bildandet av ett nätverk för att ta till vara varvsnäringens kulturarv. Seminarierna har i de flesta fall dokumenterats genom rapporter. Det finns möjlighet att ta del av dessa rapporter hos projektägaren eller arrangören.
2.10. Europarådets kampanj
Delegationen för industrisamhällets kulturarv har haft som uppgift att i samråd med Kulturdepartementet arbeta med Sveriges bidrag till Europarådets kampanj Europe, a common heritage. Kampanjen har pågått mellan september 1999 och september 2000. Syftet med kampanjen har bl.a. varit att genom kulturarvet verka för europeisk tillhörighet och att befordra kulturell mångfald och demokrati i Europa. Kampanjen har erbjudit goda möjligheter för deltagande parter att bygga upp europeiska nätverk inom kulturarvsområdet.
Delegationen har förmedlat kontakter mellan kampanjen och svenska projekt med intresse av att verka i ett europeiskt sammanhang.
Allmänt om kampanjen
Kampanjen Europe, a common heritage invigdes officiellt i Bukarest och Sibiu i Rumänien den 10 – 13 september 1999. Kampanjen beskriver det europeiska kulturarvet som ett gemensamt arv som dock till sin karaktär är pluralistiskt och komplext. Det har varit kampanjens strävan att kulturarvet skall kunna användas som ett medel för olika samhällen och kulturer att förstå varandra. I en introduktion till kampanjen underströks att kulturarvet inte får
missbrukas som ett sätt att ge legitimitet eller glorifiera särskilda identiteter eller användas för att stödja nationalistiska perspektiv. Kampanjen uttalade som målsättning att verka för att höja medborgarnas medvetenhet om kulturarvets betydelse för tolerans, kunskap och ömsesidigt erkännande. Kulturarvet bör också bidra till att stödja känslan av europeisk tillhörighet, kulturellt utbyte och upptäckter av kulturella skillnader.
Delegationen har deltagit i 3 kampanjsammanträden för samtliga nationella kommittéer. Dessa sammanträden har ägt rum i Bukarest/Sibiu, Rumänien (10–13 september 1999), Strasbourg, Frankrike (22–24 februari 2000) samt Riga, Lettland (7–10 december 2000).
Svenska projekt
Delegationen gav 1999 Arbetets museum i uppdrag att i samband med projektet ”Invandrad arbetskraft” undersöka möjligheterna till ett internationellt perspektiv och koppla insatser till Europarådets kampanj. Arbetets museum fann då, hösten 1999, inga självklara samarbetspartner inom kampanjen men hade för avsikt att arbeta vidare med försöken att knyta kontakter mellan lokala museer i Sverige och Europa.
I Arbetets museums redovisning av uppdraget från delegationen har också ingått att etablera ett samarbetsprogram kallat ”Migration, Work, and Identity” inom ramen för nätverket Worklab. Programmet engagerar 6 museer i Sverige, Danmark, Tyskland, Storbritannien Österrike och Spanien. Samarbetsprojektet pågår och har fått stöd från EU:s Kultur2000-program.
Internationella projekt
På svenskt initiativ genomförde som tidigare nämnts Riksantikvarieämbetet en internationell konferens den 16–18 maj 2001 i Örebro med rubriken ”Industrial heritage as a force in the democratic society”. Konferensen bekostades till stor del genom medel från delegationen.
Wooden Culture är benämningen på ett andra internationellt projekt som delegationen engagerat sig i. I detta ingick förutom Sverige även Frankrike, Litauen, Polen, Rumänien och Turkiet. Projektet har genomfört 3 möten. Det första i Bukarest/Siguet,
Rumänien den 26–28 juni 2000. Det andra i Safranbolu, Turkiet den 28–30 september 2000. Det tredje avhölls 5-19 maj 2002 i Sverige (Hälsingland).
Sverige representerades vid dessa sammankomster av Timmerdraget, Östersund och Länsstyrelsen Gävleborg. Syftet med detta projekt var att skapa ett europeiskt utbytesprogram kring hantverkskunskaper och timmerbyggnadskonst. Wooden Culture har goda förutsättningar att utvecklas till ett mer varaktigt europeiskt samarbete.
Utöver dessa insatser har delegationen bidragit till att sprida information som erhållits från kampanjsekretariatet.
Kampanjen avslutades i Riga, Lettland, den 7–10 december 2000 och redovisades den 6 och 7 april 2001 vid de europeiska kulturministrarnas möte i Portoroz, Slovenien.
Delegationen lämnade en särskild redovisning av de internationella aktiviteterna till regeringen den 15 januari 2001.
3. Regeringens projektsatsning
3.1. Projektsatsningens inriktning
I delegationens uppdrag ingick att svara för den närmare utformningen och genomförandet av regeringens satsning på det industriella kulturarvet.
Projekten skulle genom sin inriktning bidra till att uppfylla de mål som tidigare redovisats (sid. 14). Projektsatsningen har givit goda förutsättningar för de medverkande intressenterna att arbeta konkret och målinriktat samtidigt som ambitionen om en ökad mångfald av aktörer kunnat tillgodoses. I den följande delen av detta kapitel redovisas kriterier, villkor och resultat.
Villkor och bedömningskriterier - delegationens tolkning av uppdraget
Delegationen ställde inledningsvis upp nedanstående villkor och kriterier och lade på så sätt fast sin tolkning av uppdraget. Denna tolkning utgjorde sedan ett viktigt underlag för bedömning av inkomna ansökningar. N Medverkar projektet till att fokusera sociala grupper som är
svagt representerade i kulturarvet? Medverkar projektet till att företeelser som breddar representationen läggs till kulturarvet? N Medverkar projektet till att intresse, engagemang och delaktig-
het beträffande industrisamhällets kulturarv ökar? N Medverkar projektet till en bred diskussion om industrisam-
hället, om människors möjlighet att påverka framtidens samhälle samt om kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen? N Kan projektet sägas uppmärksamma insatser från t.ex. arbets-
livsmuseer och lokala museer, hembygdsföreningar, industri-
minnesföreningar, arkivsällskap, kommunikationshistoriska föreningar m.fl. när det gäller att ta till vara, utveckla och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv. N Är projektet gränsöverskridande avseende aktörer och källor? N Innebär projektet samverkan mellan kulturarvssektorn och all-
mänheten? N Innehåller projektet inslag som kan medverka till ökad för-
ståelse för industrisamhällets omvandling i samspel och konflikt mellan olika grupper?
Delegationen har vid bedömningen av ansökningarna ställt som villkor att minst en av dessa frågor skulle kunna besvaras med ja.
I varje bedömning har hänsyn tagits till vilka effekter de föreslagna insatserna kunde ge upphov till, om resultatet skulle nå utanför åtgärden i sig och om projektet skulle få positiva inverkningar på andra ordinarie verksamheter eller pågående arbeten. Delegationen har särskilt beaktat sådana projekt som varit metodutvecklande. I betänkandet ”Frågor till det industriella samhället” (SOU 1999:18) anges olika teman där bearbetning, nya metoder och nya lösningar är nödvändiga. Demokratiska och jämställdhetspolitiska aspekter på kulturarvet är två sådana områden. Betänkandet anger också empiriska teman som kräver särskild uppmärksamhet och är formulerade som: det vardagliga, det vanliga och de stora dimensionernas kulturarv samt det industrialiserade kulturlandskapets, industristadens och den lilla tätortens kulturarv. Slutligen anges samverkan mellan olika institutioner och aktörer inom kulturarvsfältet som angeläget att utveckla och intensifiera. Dessa frågeställningar har också ingått i delegationens bedömning av ansökningar och angelägna insatsområden.
Under beredningsarbetet har delegationen även tagit hänsyn till sambandet mellan de frågor och syften som formulerats och projektets förutsättningar avseende tidplan, personalkompetens och budget.
En annan viktig utgångspunkt har varit de ekonomiska aspekterna. God medfinansiering har utgjort grund för prioritering av projekt.
Projekt som inte kunnat beviljas medel
Syftet med satsningen har varit tydlig i den meningen att stöd inte kunde beviljas till vissa åtgärder och verksamheter. Delegationen har därför inte tillstyrkt ansökningar som syftat till:
S upprustning av byggnader eller utrustning S projekt vars huvudsyfte avser drifts-, personal-, lokal- eller
andra kostnader för reguljär verksamhet eller S projekt där projektägarna uppenbarligen borde ha sökt medel
hos andra.
3.2. Uppföljning av beviljade och avslagna projekt
I delegationens uppgift har ingått att göra en uppföljning och utvärdering av satsningen. Delegationen har därför gått igenom ansökningarna och besluten för samtliga tillstyrkta projekt och de rapporter som lämnats in. Delegationen har med ledning av detta material gjort en sammanställning av de ekonomiska effekterna, bidragets fördelning på ägare och teman samt den geografiska spridningen. Sammanfattningsvis kan sägas att delegationen totalt mottagit 142 ansökningar varav 49 tillstyrkts. Till arbetet hör också en rad förfrågningar och ansatser som inte fullföljts. Den totala projektbudgeten för beslutade satsningar uppgår till drygt 46 mnkr varav delegationen svarat för 24,5 mnkr. Således har de av regeringen anslagna medlen i det närmaste fördubblats. Till detta kan läggas att ansökt belopp för avslagna projekt uppgår till drygt 61 mnkr.
Tematiska utgångspunkter
De beviljade projekten uppvisar en stor spännvidd och rör sig från enkla förstudier kring en specifik åtgärd till fleråriga miljonsatsningar med många berörda intressenter. De enskilda åtgärderna varierar men målformuleringarna kan sammanföras till följande fyra huvudteman: Samverkan Delaktighet/engagemang Ny kunskap Jämställdhet/demokrati
Samverkan
Till detta område har förts projekt där syftet varit ökad samverkan mellan kulturarvssektorns institutioner på central och regional nivå och mellan sektorn och andra aktörer.
Det är viktigt att framhålla att samverkan även kan ses som en metod och ett sätt att uppnå andra mål och syften.
Delaktighet/engagemang
Rubriken samlar projekt med målet att genom bidraget stödja ideella grupper och organisationers insatser för det industrihistoriska arvet. I gruppen finns också projekt där avsikten varit att stärka samhällets engagemang eller bruket av det industrihistoriska arvet i samhällsutvecklingen.
Ny kunskap
Till denna grupp hör de projekt som på olika sätt avsett att identifiera och utveckla nya kunskapskällor för att öka intresset och förståelsen för hur industrisamhället utvecklats och formats.
Jämställdhet/demokrati
Under denna rubrik finns de insatser som på olika sätt verkat för att öka jämställdheten i kulturarvet genom att uppmärksamma eller vidta konkreta åtgärder inom eftersatta områden. Här finns också de projekt som syftat till att utveckla tillgängligheten och möjligheterna att förstå kulturarvets demokratiska värden.
Projektfördelning efter tema
Sammanställningen visar att gruppen kunskapsutveckling omfattar 24 projekt medan grupperna delaktighet/engagemang och samverkan uppgår till 11 respektive 9. Gruppen jämställdhet/demokrati innefattar 5 projekt.
Sammanställningen ovan avser att visualisera hur de olika insatserna fördelar sig mellan respektive kategori. Projekten är angivna med diarienummer (se bilaga 2).
Delegationen har som ovan framhållits prioriterat ansökningar som varit inriktade mot något/några av de fyra huvudområdena. Uppföljningen visar på en klar övervikt i antal projekt och beslut om stöd till gruppen ny kunskap medan åtgärder med inriktningen jämställdhet/demokrati har haft svårt att göra sig gällande. Till de positiva erfarenheterna hör att demokratifrågorna istället tagits upp på ett stimulerande sätt vid seminarier som genomförts under satsningen.
Att verka för kunskapsutveckling tillhör de uppgifter som de flesta institutioner arbetar med på ett eller annat sätt och utfallet är därför inte oväntat. I ett flertal fall har projektägarna sökt sig till nya områden och också prövat nya metoder.
Ökad samverkan har varit ett av målen i uppdraget och ett relativt stort antal intressenter har tagit vara på möjligheten att utveckla samarbetet såväl inom sin egen sektor som med andra aktörer. Samverkansformerna har haft skiftande karaktär beroende på projektets art och innehåll. Det bör framhållas att samverkan även finns invävt i andra projekt som metod. Insatser som rör delaktighet/engagemang har lockat ungefär samma antal intressenter. I denna grupp återfinns bl.a. Riksantikvarieämbetets bidrag till arbetslivsmuseer.
Bidragsfördelning efter teman
Diagram 1. Totalsumman bidrag fördelat på satsningens fyra huvudteman
0
1 000 000 2 000 000 3 000 000 4 000 000 5 000 000 6 000 000 7 000 000 8 000 000 9 000 000 10 000 000
Samverkan
Delaktighet/ Engagemang
Ny
kunskaps- utveckling
Jämställdhet/
Demokrati
Kronor
Tabell 1. Sammanställning av projekten relaterade till diarienummer och bidragets storlek. Projekten är dessutom fördelade på de huvudteman de tillhör.
Samverkan Delaktighet Kunskaps-
utveckling
Jämställdhet
1 800 000
dnr 86/00
4 000 000
dnr 9/00
180 000
dnr 48/00
665 000
dnr 69/00
800 000
dnr 89/00
1 830 000
dnr 29/00
170 000
dnr 62/00
400 000
dnr 85/00
365 000
dnr 105/00
700 000
dnr 64/00
20 000
dnr 63/00
50 000
dnr 106/01
923 000
dnr 106/00
990 000
dnr 87/00
500 000
dnr 83/00
150 000
dnr 110/01
190 000
dnr 72/01
50 000
dnr 126/00
50 000
dnr 84/00
150 000
dnr 129/01
200 000
dnr 108/01
50 000
dnr 153/00
1 230 000
dnr 88/00
1 000 000
dnr111/01
1 500 000
dnr 7/01
230 000
dnr 98/00
200 000
dnr 112/01
310 000
dnr 22/01
1 145 000
dnr 107/00
200 000
dnr 113/01
270 000
dnr 67/01
19 600
dnr 125/00
30 000
dnr 109/01
50 000
dnr 151/00
90 000
dnr 115/01
44 000
dnr 152/00
50 000
dnr 172/00
612 000
dnr 1/01
650 000
dnr 8/01
250 000
dnr 23/01
300 000
dnr 24/01
125 000
dnr 25/01
600 000
dnr 26/01
75 000
dnr 107/01
875 000
dnr 108/01
50 000
dnr 114/01
85 000
dnr 116/01
35 000
dnr 117/01
150 000
dnr 130/01
5 678 000 9 820 000 7 495 600 1 415000 24 408 600
Bidragens storlek
Stöd har tillstyrkts till projekt och varierat i storlek från det minsta på 19 600 kr till det största som uppgår till 4 mnkr. Det största bidraget (4 mnkr) har tilldelats Riksantikvarieämbetet och är av speciell natur. Detta har i sin tur fördelats av Riksantikvarieämbetet på 77 särskilda projekt. Ser man istället till nästa nivå finns 6 projekt som tilldelats mellan 1 mnkr och 2 mnkr. Nästa grupp utgörs av 10 projekt med stöd på 500 000 kr till ca 1 mnkr. I intervallet 100 000 kr till 400 000 kr återfinns 17 projekt. Gruppen mindre belopp dvs. under 100 000 kr består av 15 bidragsmottagare. För projekten som helhet ligger det genomsnittliga beloppet på ca 500 000 kr.
Diagram 2. Antalet projekt och projektbidragens storlek i 5 olika ekonomiska intervaller.
0
1 000 000 2 000 000 3 000 000 4 000 000 5 000 000 6 000 000 7 000 000 8 000 000 9 000 000 Kronor
100-499
tkr
17 projekt
0-99 tkr 15 projekt
500-999
tkr
10 projekt
1-1,9 mnkr 6 projekt
2-4 mnkr 1 projekt
Tabell 2. Sammanställning i 5 olika bidragsintervaller av projekten relaterade till bidragets storlek och diarienummer.
0-99 tkr 100-499 tkr 500-999 tkr 1-1,9 mnkr 2-4 mnkr
20 000
dnr 63/00
180 000
dnr 48/00
700 000
dnr 64/00
1 830 000
dnr 29/00
4 000 000
dnr 9/00
50 000
dnr 84/00
170 000
dnr 62/00
665 000
dnr 69/00
1 800 000
dnr 86/00
19 600
dnr 125/00
400 000
dnr 85/00
500 000
dnr 83/00
1 230 000
dnr 88/00
50 000
dnr 126/00
230 000
dnr 98/00
990 000
dnr 87/00
1 145 000
dnr 107/00
50 000
dnr 151/00
365 000
dnr 105/00
800 000
dnr 89/00
1 500 000
dnr 7/01
44 000
dnr 152/00
310 000
dnr 22/01
923 000
dnr 106/00
1 000 000
dnr 111/01
50 000
dnr 153/00
250 000
dnr 23/01
612 000
dnr 1/01
50 000 dnr 172/00
300 000
dnr 24/01
650 000
dnr 8/01
50 000
dnr 106/01
125 000
dnr 25/01
600 000
dnr 26/01
75 000
dnr 107/01
270 000
dnr 67/01
875 000
dnr 66/01
30 000
dnr 109/01
190 000
dnr 72/01
50 000
dnr 114/01
200 000
dnr 108/01
90 000
dnr 115/01
150 000
dnr 110/01
85 000
dnr 116/01
200 000
dnr 112/01
35 000
dnr 117/01
200 000
dnr 113/01
150 000
dnr 129/01
150 000
dnr 130/01
748 600 3 840 000 7 315 000 8 505 000 4 000 000 24 408 600
Bidrag och projektägare
De 7 största projektstöden från 1 mnkr – 4 mnkr har gått till större institutioner och organisationer som Riksantikvarieämbetet, Nordiska museet, Arbetets museum, Musikmuseet, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Även i nästa spann 500 000 kr – 900 000 kr dominerar de större institutionerna och organisationerna. Här återfinns bl.a. Riksantikvarieämbetet, Centrum för studier av det industriella kulturarvet vid Linköpings universitet (CSIK), Sveriges hembygdsförbund, Landsorganisationen (LO), Malmö museer, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Etnologiska institutionerna vid Göteborgs och Lunds universitet, Institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet samt Institutionen för tema historia vid Linköpings universitet, Nordiska museet, Johan Ahlbäckstiftelsen samt projekt Timmerdraget i Östersund. Av dessa skiljer sig Ahlbäckstiftelsen och projekt Timmerdraget från de övriga genom verksamhetens mer lokala inriktning. I gruppen med de minsta beloppen dvs. under 100 000 kr finns projekt med länsmuseer och länsstyrelser som huvudman men framförallt hembygdsföreningar och andra ideellt arbetande organisationer.
Sammanställningen visar att det är de stora institutionerna och organisationerna som har fått de högsta bidragen medan de mindre beloppen gått till andra kategorier projektägare. Det bör också framhållas att några av de större projekten antingen samverkar med eller vänder sig till lokala grupper av ideell karaktär.
Regional fördelning av projektmedel
Sammanställningen visar en markant övervikt för södra och mellersta delarna av landet. En viss skillnad i antal projekt och tillstyrkta medel kan vara naturlig med hänsyn till landets demografiska struktur men den ojämna fördelningen är större än vad den borde vara.
En förklaring är att man från norra Sverige ansökt om bidrag till få och mycket stora satsningar med höga kostnader. Det har inte funnits ekonomiska möjligheter för delegationen att tillstyrka bidrag i den storleksordningen. Det är viktigt att framhålla att flera av dem haft mycket hög kvalitet och egentligen varit kvalificerade för stöd. Till denna bild av den geografiska spridningen skall också läggas Riksantikvarieämbetets fördelning av bidrag till arbetslivsmuseer. Av totalt 77 beslutade projekt är 16 hemmahörande i norra Sverige.
Projektens hemvist och insatsområde kan också speglas ur perspektivet storstäder/centralorter och landsbygd och här visar sammanställningen en tydlig övervikt för den förstnämnda gruppen. Utfallet beror till stor del på att ägare till projekt i flertalet fall
utgörs av de stora institutionerna vilka vanligen finns i residensstäder eller större städer. Av de totalt 42 projektägarna tillhör 32 kategorin institutioner/myndigheter på kommunnivå och uppåt. Resterande 10 utgörs av ideella organisationer och grupper.
Spridningen av tillstyrkta projekt framgår av kartbilden på sidan 42.
Projektägare och intressenter
Satsningen har i första hand engagerat och stimulerat de etablerade institutionerna och gängse ideella krafter. Det hade varit önskvärt om projektstöden kunnat åstadkomma en ökad mångfald bland aktörerna och skapat möjlighet för fler att bli medvetna om kulturarvets betydelse och rätten till sitt arv. Det är dock i praktiken krävande att inte bara planera och formulera ett projekt utan också att genomföra det. Det fordrar bl.a. god framförhållning, ekonomiska och personella resurser och framförallt ett redan pågående aktivt arbete med de berörda frågorna. Det är delegationens erfarenhet att de etablerade intressenterna har stor erfarenhet av sådant projektarbete. Däremot behöver de ideella krafterna betydligt längre förberedelse och inte minst ekonomiskt stöd för att redan färdigställa en bra ansökan. Kan vi arbeta vidare med de här frågorna? Finns det möjligheter till fortsatta insatser? Förmodligen är det en rad frågor av det här slaget som lett till att en del intressenter ställt sig tveksamma till ett projektengagemang.
Delegationen vill därför poängtera hur viktigt det är att de som står utanför den traditionella kulturarvssektorn ges särskild uppmärksamhet vid kommande satsningar och får möjligheter att delta i arbetet med det industriella arvet på sina villkor. Dessa frågor bör utvecklas redan i den fortsatta satsning delegationen föreslår.
4. Delegationens sammanfattande reflektioner
Delegationen föreslår att
S ett centralt industriarvsråd bildas S särskilda fonder skapas för vård och förvaltning av storska-
liga industrianläggningar S de ekonomiska resurserna för kunskapsuppbyggnad utökas S bevarandet och vården av industriarvets immateriella värden
uppmärksammas och intensifieras
4.1. Satsningen – en grund att bygga vidare på
Levande samtidshistoria
Delegationen anser att tillgången till ett levande kulturarv är en viktig förutsättning för ett rikt och meningsfullt liv. Det gensvar som delegationen mött i sitt uppdrag är en bekräftelse på att det kulturarv som hör samman med den industriella epoken verkligen berör och har betydelse för den enskilde medborgaren. Det har också blivit allt tydligare att det industriella arvet på ett helt annat sätt än tidigare är och uppfattas vara ett samtida kulturarv. Arvet sätter sina spår i dagens verksamhet, påverkar människor och är inte bara ett historiskt faktum som endast berör gången tid. Det handlar inte bara om vård och bevarande av industriminnen. Industrisamhällets kulturarv är en helhet som speglar konsekvenserna av industrialismen som tidsepok och blir därför i högsta grad levande samtidshistoria.
Vårt val är framtidens kulturarv
Industrisamhällets del av det samlade kulturarvet har blivit uppmärksammat på det sätt som regeringen avsåg med satsningen. Intresset har till stor del sin förklaring i att insatserna och diskussionen riktats mot samtiden och sådant som är av betydelse för många människor i dagens samhälle. Det är också påtagligt att många anser det angeläget att bevara inte bara det fysiska arvet utan också erfarenheter och kunskaper till kommande generationer. Kulturarvets bevarande blir på så sätt också en framtidsfråga där vi måste öka insikten om att vi i dag, medvetet och omedvetet, också gör ett val för kommande generationer. Vi avgör med vårt handlande nu vad de kan få veta och förstå av vår tid.
Kulturarvet – en resurs för hållbar social utveckling
Regeringen pekar i den nationella strategin för hållbar utveckling på sambandet mellan social sammanhållning och kultur. Där sägs att kulturbegreppet är mångfasetterat och berör praktiskt taget alla delar av samhällslivet. I kulturarvsbegreppet ingår givetvis vård och underhåll men också frågor om bildning och fritt kunskapssökande. Inte minst måste arbetet bedrivas med den förutsättningen att alla skall ges förutsättningar att ta del i kulturlivet. I en internationaliserad värld och i ett Sverige som alltmer präglas av mångfald ställs också stora krav på insikt i och förståelse för såväl det egna som andras kulturella arv. Delegationen har i sitt arbete tydligt pekat på betydelsen av tillgången till kulturarvet som en demokratisk rättighet och nödvändighet för ett meningsfullt liv.
Strategin lyfter också fram kulturarvets funktion i det demokratiska samhället och särskilt museernas roll för att bevara ett tolerant och demokratiskt samhälle. Vidare sägs att varsam förvaltning och brukande av kulturarvet i all dess mångfald är en nödvändig utgångspunkt för en hållbar utveckling. Framförallt har kulturhistoriska och estetiska värden betydelse för människors välbefinnande och deras identitet och sammanhang i tillvaron. Kulturmiljön har också betydelse för kreativitet och företagsamhet och därmed för lokal och regional ekonomisk utveckling. Kulturmiljöarbetet har således en koppling till såväl de miljömässiga som de sociala och ekonomiska aspekterna på en hållbar utveckling. Vidare skall verksamheten inom området också syfta till att kulturmiljövärden hävdas och brukas på ett sätt som garanterar deras be-
varande på lång sikt. Kulturarvet skall ses som en tillgång i samhällsbygget och bilda utgångspunkt för nyskapande och förändringar av bebyggelse och anläggningar i stad och landskap. Arbetet med det industriella kulturarvet som det föreslagits av delegationen stämmer väl överens med dessa tankegångar och utgör därmed en väsentlig del i strategin för en hållbar utveckling.
Delegationen menar att kulturarvets sociala betydelse handlar om varje människas förståelse av sig själv i relation till sin samtid. En sådan djupgående förståelse förbättrar möjligheterna till en stabil social utveckling. Detta är särskilt betydelsefullt nu och framöver då kraven på anpassning till nya förutsättningar ständigt ökar. De sociala strukturerna är inte längre stabila. Människor växer inte upp och lever sina liv i en omvärld som automatiskt skapar hemkänsla och kontinuitet. Riksantikvarieämbetets aktuella satsning på landets tre storstadsområden har uppmärksammat och vidareutvecklat kunskapen om och vidgat intresset för den komplexa relationen mellan den centrala stadsmiljön och förorterna som det byggda uttrycket för folkhemmets ambitioner. Det urbana landskapet erbjuder nya utmaningar och viktiga insatsområden för kulturarvssektorn och inte minst för möjligheten att förstå betydelsen av kulturarvets sociala dimension. Insikten om sambandet mellan kultur, historia och samtid måste erövras på nytt. Annars tilltar oro och rotlöshet.
Den mänskliga dimensionen
En viktig förklaring till det engagemang som nu visas den industriella epoken hänger samman med kulturarvets mänskliga dimension. Industrisamhällets kulturarv handlar inte längre så ensidigt om det fysiska arvet utan om människors liv och arbete och de processer och sammanhang som styr eller följer samhällsutvecklingen. Delegationen ser det som mycket glädjande att kunskapen om dessa frågor uppenbarligen har förstärkts under den period som satsningen pågått. Byggnader och maskiner är och kommer framgent att vara omistliga och viktiga delar för kunskapen om industrisamhället, men lika angeläget är bevarandet och förståelsen av det immateriella arvet – innehållet i verksamheter, tankar, värden och idéer. Samtidigt är det fråga om en idévärld som kräver nya metoder och arbetssätt av dem som på olika sätt deltar i kulturarvsarbetet.
De många och goda bevarandeinsatserna
Svensk kulturmiljövård har lång erfarenhet och god kompetens i vård och bevarande av det äldre industriella arvet och det som tillhör de småskaliga verksamheterna. Kulturarvssektorn har genom åren haft möjlighet att säkerställa inriktningen och den antikvariska kvaliteten genom de statliga byggnadsvårdsmedel som Riksantikvarieämbetet fördelar till länsstyrelserna. Periodvis har särskilda satsningar gjorts på det industriella arvet genom centrala eller regionala prioriteringar. Vård- och bevarandeinsatserna har i första hand kommit att omfatta byggnadsbeståndet inom traditionella basnäringar som järnhantering, gruvnäring, verkstadsindustri, textilindustri och trä- och pappersbranschen.
Många insatser har gjorts för att återanvända industrilokaler och för att på olika sätt demonstrera och visa hur maskiner fungerar och tillverkningsprocesser gått till. Bruket av kulturarvet är dock inte problemfritt och kräver stort mått av eftertänksamhet. I fortsättningen behövs därför också ökade insatser för att utveckla kunskaperna om vården och bevarandet av maskinell utrustning. Användningen av kulturarv sliter av naturliga skäl ut det kulturarv som skall bevaras. Den återkommande frågan handlar om maskiner och annan teknisk utrustning skall visas i monter eller i praktisk användning. Diskussionen måste fördjupas om originaldelarna och autenticitetens betydelse för det industrihistoriska värdet.
De ideella krafterna inom hembygdsrörelsen och vid arbetslivsmuseerna öppnar generöst sina dörrar till det lokala kulturarvet som det har formats av industrialismens samhälle. Många av de vårdade anläggningarna ingår i dag i olika former av kulturturistisk verksamhet. Detta har blivit en viktig uppgift för arbetslivsmuseer runt om i landet. Denna ideella del av kulturarvssektorn behöver dock utökat stöd och uppmärksamhet särskilt om de många och goda krafterna skall kunna medverka i arbetet med de storskaliga industrianläggningarna. Institutionerna borde i ökad utsträckning kunna bistå med kunskapsuppbyggnad för alla dessa många eldsjälar och särskilt med inriktning mot de nya områdena.
Det pågår också ett antal arbeten med bl.a. stöd från regeringen i syfte att utveckla det samlade arbetet med kulturarvet och som på olika sätt kommer in på det som hör samman med den industriella epoken. Ett av dem, Agenda kulturarv, berör ett flertal aktörer och områden i kulturarvssektorn. Agenda kulturarv har tillkommit på initiativ av Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna och avser att öka kunskapen om samhället och den egna verk-
samheten och från den utgångspunkten skapa möjlighet till en kreativ dialog om sektorns mål och uppgifter och hur arbetet bör bedrivas i framtiden. Arbetet genomförs med stark regional och lokal förankring. Avsikten är att insatsen skall mynna ut i en för kulturarvssektorn gemensam programförklaring. De frågeställningar och utvecklingsområden som tas upp i Agenda kulturarv har vissa överensstämmelser med vad delegationen uppmärksammat och föreslår i sitt betänkande. Det rör bl.a. behoven av ökad delaktighet, samverkan och kunskapsutveckling och en levande diskussion om de värderingar och den grundsyn som präglar kulturarvsarbetet. Delegationen är övertygad om att Agenda kulturarv kommer att bidra till en positiv utveckling av kulturarvssektorn.
Det industriella arvets nya områden
Det är ingen överdrift att påstå att de olika aktörerna behärskar det industriminnesvårdande området väl. Därför är det angeläget att rikta utvecklingsinsatserna mot det moderna industriella arvet och de svårlösta problemställningarna. Här har seminariediskussionerna om Barsebäck och kalklinbanan Forsby – Köping, Svartöns industriområde i Luleå, den svenska varvsnäringen, stålindustrin och den tunga utrustningen eller Ångkraftverket i Västerås varit till stor nytta. Gemensamt för dessa seminarier är frågeställningar om att göra goda urval och hur de i verklig mening storskaliga industrianläggningarna skall vårdas och användas i framtiden. Inte minst är nya finansieringsformer nödvändiga för att det skall vara möjligt att bevara dessa industrikomplex. Deltagarna har också tagit upp behovet av en samlad överblick så att inte branscher spårlöst försvinner och påpekat att endast därigenom kan man få möjlighet att belysa strategiska delar av den industriella utvecklingen.
Den svenska varvsindustrin utgör ett tydligt exempel på att en bransch i det svenska industrisamhället kan försvinna utan att man lyckats åstadkomma ett civilt varvsmuseum. I dag, 25 år efter branschens sammanbrott finns inte mycket av fysiska lämningar kvar att bygga ett museum kring. Seminariet i Göteborg om varvshistoriskt centrum samlade representanter från så gott som samtliga varvsorter representerande kommuner, museer och fackliga organisationer som tillsammans beslöt att bilda ”Nätverket svenska varv” vars huvudsakliga syfte är att gestalta och utveckla varvsnäringens kulturarv.
I Västerås har en arbetsgrupp för bevarande av det gamla Ångkraftverket föreslagit att Ångkraftverket skulle kunna bli en bas för ett nationellt energimuseum. Det finns specialmuseer för vattenkraft och andra energikällor men landet saknar ett museum som tar ett helhetsgrepp över den för den industriella utvecklingen så avgörande energifrågan och inte minst med tanke på hur den skall lösas i ett framtidsperspektiv. Här kan erfarenheten kombineras med aktuell forskning. Bevarandet av kalklinbanan Forsby – Köping och Svartöns industriområde förutsätter att visioner för återanvändning utvecklas och ges rimliga möjligheter att förverkligas. Seminariet i Karmansbo om ”Stålindustri och tung utrustning” diskuterade branschens frågor och problemställningar men slutsatserna var i flera fall generella och direkt överförbara till andra områden. Deltagarna pekade bl.a. på att industriella anläggningar många gånger är av sådan storlek att det föreligger ett uppenbart behov av strategier för inte bara nationella utan även internationella prioriteringar. Andra frågor handlade om bristen på erfarenhetsåterföring genom analys och utvärdering av vad som tidigare gjorts. Vid seminariet diskuterades också kompetenskrav och den avgörande betydelse utbildningen har för de framtida insatserna. Om det skall finnas en rimlig möjlighet att bevara och vårda det industriella arvet och i synnerhet med dess alltmer komplexa karaktär, behövs en utbildning som svarar mot kulturarvssektorn och industrins krav. Här har KTH och professuren i industriminnesforskning haft stor betydelse för de insatser som gjorts i landet för det industriella arvet. Delegationen anser det angeläget att såväl utbildningen som professuren behålls.
Det finns även internationella erfarenheter av intresse att ta del av. Ett exempel på nya förhållningssätt är det grepp man tar i Ruhrområdet med dess komplexa industrimiljöer där bevarande, återbruk, miljöaspekter och utveckling går hand i hand på både spännande och för den traditionella kulturmiljövården utmanande sätt. Resultaten är tankeväckande och inspirerande. Ett bra exempel i Sverige är Avesta där man medvetet nyttjar det industriella arvets bostäder och industribyggnader som en resurs för ett långsiktigt stadsförnyelsearbete. Det är alldeles uppenbart att kulturarvet ger förnyelseinsatserna ett påtagligt mervärde.
Mångfalden berikar
Ett av målen i satsningen var stimulera det gränsöverskridande samarbetet mellan olika ansvarsområden och vetenskapliga discipliner för att öka mångfalden. Delegationens erfarenhet är att mångfalden berikar arbetet i kultursektorn på ett påtagligt sätt. Ju fler som forskar, vårdar och bevarar ju fler infallsvinklar och berättelser uppstår om kulturarvet, människorna och samhället. Denna utgångspunkt att var och en har ett arv att upptäcka, att berätta om, att försvara som sitt eller någon annans att solidarisera sig med är den grundläggande förutsättningen för att kulturarvet i vid mening blir demokratiskt. Genom mångfalden ökar samtidigt förutsättningarna att ta tillvara kulturarvets värden, göra goda urval och inte minst att göra det tillgängligt för breda grupper i samhället.
De här frågorna har belysts och behandlats i de projekt som påbörjats eller genomförts under satsningen. Projekten och satsningen har dessutom lett till en rad mereffekter runt om i landet i form av bl.a. en bred samhällsdiskussion och ett antal egna initiativ på temat industrisamhällets kulturarv.
Delegationen har också i ett särskilt kapitel låtit ett antal personer reflektera över sin bild av industrisamhällets kulturarv (se kapitel 6). Redan denna samling av perspektiv visar på att arv måste uppfattas som ett flertal arv och att alla har rätt till inte bara sitt utan även andras kulturarv. Förhållandet till kulturarvet får inte vara utestängande och segregerande utan skall istället kännetecknas av öppenhet och en generös och inbjudande framtoning. Här kan kulturarvssektorn med sin historiska och även framåtsyftande blick bidra på ett konstruktivt sätt till att motverka samhällets främlingsfientliga krafter. Den industriella utvecklingen är ett resultat av relationen mellan de många olika delarna och det bör på ett naturligt sätt också återspeglas i ett demokratiskt förhållningssätt till kulturarvet.
4.2. Områden i behov av nya insatser
Även om de samlade slutsatserna i huvudsak är positiva visar uppföljningen att det finns vissa luckor. Framför allt har det varit svårt att nå och engagera dem som vanligtvis inte deltar aktivt i kulturarvsarbetet. De större institutionerna och myndigheterna har haft bättre förutsättningar att snabbt utveckla förstudier, projekt och inte minst ansökningar och på så sätt kommit att dominera arbetet.
Delegationen anser inte att detta skall tas som intäkt till att minska de etablerade organisationernas och experternas engagemang. Däremot finns det mycket kvar att göra för att förbättra möjligheten för fler att delta i projektsatsningar av det slag som nu varit aktuella. Det tar tid, eldsjälar behöver stöd redan för att åstadkomma de förstudier som krävs.
Det finns fortfarande många grupper som inte är engagerade i eller medvetna om sin historia och vad den betyder för att skapa delaktighet och mening. Här framskymtar intressanta utmaningar för nya yrkesgrupper inom IT, Telecom eller finansbranscherna eller hos dem som väljer att leva på andra sätt än det traditionella. Livsmönstren förändras och målgrupperna är inte längre de gamla vanliga. Därmed måste också arbetssätten förändras. Hur hanterade kulturarvssektorn t.ex. de många IT-anställda som plötsligt stod arbetslösa och sökte efter ny stadga i tillvaron? Vad säger historien? Har det hänt förr? Hur klarade de sig? Det är viktigt för kulturarvssektorn att se var de reella behoven finns och de möjligheter det ger till förnyelse av den egna verksamheten. Samtidigt är det angeläget att omvärlden ser betydelsen av sådana insatser och vad vi kan lära av historien. Vad händer i Degerfors, Katrineholm eller Fårösund när det som en gång hade en betydelse inte längre är något värt, när industrin läggs ned och samhället töms på tillit och framtidstro. Hur bär samhällets medborgare med sig besvikelsen? Kan museerna med sitt historiska perspektiv fungera som kristerapeuter och bidra till att bearbeta de kollektivt negativa känslorna. Verkligheten är mer komplex och upplevelserna sitter betydligt djupare för att det skall räcka med att regeringen, länsstyrelsen, kommunen och andra går in med s.k. omställningsresurser. Delegationen noterar också att stora delar av dem som arbetar och arbetat inom den offentliga sektorn inte ser sitt arbetsliv som en del av industrisamhällets kulturarv.
Var finns näringslivet?
Regeringens satsning hade också som mål att öka intresset för det industriella arvet hos näringslivet. Visserligen har näringslivet deltagit i några projekt och seminarier men satsningen har så här långt inte i någon större utsträckning ökat engagemanget inom enskilda företag. Samtidigt är behovet av en ökad medvetenhet i den operativa verksamheten mycket påtaglig. Även om beslut om strukturförändringen måste fattas under tidsmässig och ekonomisk press så
finns bevarandefrågorna kvar. Vad skall bevaras? Hur skall man prioritera? Vem har ansvaret? Det vore önskvärt att regionala myndigheter (länsstyrelser) och länsmuseer på ett mer aktivt sätt bevakade förändringarna i näringslivet. Samtidigt skall det sägas att arkivväsendet kommit längre i samarbetet med näringslivet än kulturmiljövården och museerna. Arkiven söker inom sitt område utarbeta en bevarandestrategi när globaliseringen leder till att företagens betydelse för bygden och regionen försvinner.
Näringslivets centrala organisationer och den fackliga rörelsen har ett stort ansvar. Delegationen föreslår ett centralt industriarvsråd bestående av representanter för näringsliv och fackliga företrädare som tillsammans med kulturarvssektorn skulle kunna vara ett värdefullt instrument. För att förstärka och bredda effekten skulle industriarvsråd av det här slaget också kunna finnas på det regionala/lokala planet. Industrihistoriskt forum är ett steg på den vägen.
Kommunal frånvaro
Genom delegationens initiativ men också genom andra insatser har en rad seminarier och konferenser arrangerats på olika platser i landet med industrisamhällets kulturarv som gemensam nämnare. Den reflektion som de flesta deltagare gjort är att representanter från kommunerna många gånger saknats i dessa sammanhang. I synnerhet är den politiska frånvaron påtaglig. Delegationen föreslår att regeringen tar initiativ till en diskussion mellan stat och kommun i syfte att öka det lokalpolitiska engagemanget. I det fortsatta arbetet borde också kommuner mer direkt engageras i arbetet. Idag finns det en tendens i många kommuner att betrakta kulturarvsfrågor som något som skall hanteras till lägsta möjliga kostnad eller av andra. Men frågan borde vara mer angelägen än så eftersom den moderna kommunala utvecklingen så nära hänger samman med den industriella framväxten. Inte minst utgör traditionella och kommunala ansvarsområden som skola, vård, omsorg, stadsplanering, trafikplanering m.m. viktiga inslag i kulturarvet.
Kulturarvet har i en del kommuner lyfts fram som väsentliga områden för tillväxt och nyföretagande. Det finns tydlig koppling och mycket av en identitetsfråga i förhållandet kommun – industrisamhälle – tillväxt och som borde väcka intresse och engagemang. Ett framsynt kommunalt initiativ finns i bl.a. Trollhättan och återanvändningen av stadens industrimiljöer. Särskilt uppbyggna-
den av Innovatum är en i många stycken nyskapande verksamhet som rör sig i spänningsfältet mellan teknik, utveckling och museifrågor. En annan kommun som förtjänar att framhållas är Hällefors. Kommunen gör en mycket medveten och uthållig satsning på kultur som bärare av den lokala utvecklingen. Hällefors har en mycket stark industriell bakgrund. Det kommunen gör inom kulturområdet framstår som ett nytt grepp i en bygd hårt drabbad av nedläggningar och utflyttning. Kommunens satsning ger Hällefors en ny profil av kreativitet och framåtanda. Det som skett i Norrköping genom återanvändning och nyskapande i industrilandskapet vid Motala ström tillhör i dag de mer välkända och lyckade stadsförnyelseprojekten. Eskilstuna är ytterligare ett exempel på medveten satsning där det industriella arvet används på ett föredömligt sätt i stadsutvecklingen.
Det industriella arvets byggnader och miljöer är en stor tillgång i stadsförnyelsearbetet. Återanvändningen och utvecklingsinsatserna är i hög grad också en fråga om nyanser och sökande efter hållbara lösningar. I vissa fall är det nödvändigt att vara restriktiv medan det i andra sammanhang finns möjligheter att ha ett mer öppet förhållningssätt till de miljöer det gäller. En nära samverkan mellan antikvarier, arkitekter, stadsplanerare och inte minst ägare och brukare är en god garant för tillfredsställande lösningar. Flera av de lyckade förnyelseåtgärderna bygger på ett nära samarbete och förmågan till tvärsektoriella synsätt.
Det finns också tydliga problemområden. Här framstår storstädernas komplexitet och kraftigt stigande fastighetsvärden många gånger som hinder för möjligheterna att ta till vara det industriella arvet och använda det som ett berikande inslag i de framtida stadsmiljöerna. De internationella erfarenheterna visar att återanvändning av industrimiljöer är en framgångsrik väg i vitaliseringen av hela städer och stadsdelar. Det finns många goda exempel i Tyskland och England och där tillhör det som gjorts i Manchester och Liverpool de mer välkända förnyelsesatsningarna.
Det internationella perspektivet
Den industriella utvecklingen har en internationell och i synnerhet europeisk dimension. Det förekommer en mångfald nationella och lokala särdrag men också nära släktskap mellan länderna i Europa. Mot den bakgrunden borde kulturarvsarbetet kunna bedrivas i ett betydligt mer utvecklat europeiskt och globalt perspektiv. Delega-
tionens bedömning är att det förekommer en rad internationella, ofta personanknutna projekt men att den internationella aspekten i hög grad saknas i den ordinarie verksamheten. Trots att det svenska industrisamhället i så hög grad präglas av internationella kontakter och influenser synes inte heller regeringen ha någon genomtänkt strategi för hur Sverige skall vara en del i ett internationellt arbete. Man kan inte undgå att komma in på en jämförelse med miljöfrågorna med sin globala dimension och där Sverige tillhör frontländerna. Det internationella ansvaret och Sveriges framtoning har ett tydligt genomslag i det operativa arbetet på t.ex. län- och kommunnivå och även hos många enskilda medborgare. Jämfört med miljöansvaret finns det mycket kvar att göra för att lyfta kulturarvsfrågorna från det lokala och den enskilda insatsen till ett vidare sammanhang.
Delegationen vill också understryka att det svenska industrisamhället har i hög grad påverkat utvecklingen runt om i världen. Den svenska exportindustrin har levererat produkter, genomfört investeringar som påverkat utveckling och livsvillkor för kanske fler människor utanför än innanför Sveriges gränser. Detta i sann mening internationella svenska kulturarv fordrar en särskild uppmärksamhet.
Alltför få demokratiprojekt
Delegationen har vid uppföljningen av projektsatsningen konstaterat att initiativ med inriktningen demokrati, delaktighet och jämställdhet varit få till antalet och inte fått så kraftfullt genomslag som avsågs i planeringen. Ytterligare insatser behöver därför göras för att öka insikten om demokratins betydelse i kulturarvsarbetet. Två projekt som engagerar många människor har genomförts respektive påbörjats genom stöd från delegationen. Projekt ”Manliga arbetsplatser – kvinnliga arbetare” genomfördes av LO tillsammans med fem industriarbetarförbund, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Arbetets museum och Ekonomisk – historiska institutionen i Uppsala och syftade till att stimulera gräv-där-du-stårverksamheten och akademisk forskning på ett tidigare förbisett område. Gensvaret blev överraskande stort och har resulterat i 2 publikationer men också ett antal nya insatser; grävprojekt bland kvinnorna på Oxelösunds järnverk, Degerfors järnverk, Kristinebergs gruva, inom bildindustrin för att nämna några.
I det andra projektet ”Gräv där de stod” samarbetar, Arbetarnas Bildningsförbund, Arbetslivsmuseernas samarbetsråd och Folkrörelsernas arkivförbund med delar av industrisamhället som inte tidigare deltagit i sådan verksamhet och även här har uppslutningen varit stor. De här exemplen vittnar om att det i grund och botten finns ett påtagligt intresse för industrisamhällets kulturav och att en bred medverkan mera beror på förmågan att nå ut och att skapa erforderliga kontaktytor.
Det är delegationens uppfattning att demokratifrågorna har stor betydelse för kulturarvsarbetets fortsatta intresse i samhället. Kulturarvssektorn behöver även i framtiden experter och institutioner med hög kompetens och integritet. Samtidigt är det viktigt att ta vara på möjligheterna till ökad medverkan av nya grupper för att samhället skall känna att frågorna om kulturarvet berör och engagerar. Det krävs förmodligen mer tid att pröva och söka sig fram tills sektorn hittar de arbetsformer som passar för det här området.
En grundläggande förutsättning är kontaktytorna och det ansvar som vilar på institutionerna inom sektorn. Om det inte finns tydliga och goda kontaktytor mellan de etablerade aktörerna och de ideella krafterna med sina många nya grupper finns heller ingen möjlighet att utveckla vare sig delaktigheten eller möjligheterna till mångfald. Det vilar ett stort ansvar på i första hand museerna att verkligen skapa lättillgängliga kontaktytor och möjligheter för de nya grupperna att ta sig in i arbetet med industriella arvet.
Behov av långsiktighet
Samtidigt som arbetet som helhet nått goda resultat är det viktigt att också se effekterna och arbetet inom kulturområdet i ett vidare sammanhang. Delegationen anser att satsningen framstår som en intressant början på en långsiktig utvecklingsprocess. Delegationen vill dock understryka att det finns en påtaglig risk att framstegen kan gå förlorade när delegationens uppdrag slutar eftersom flera nya initiativ nu stimulerats och åtskilliga grundläggande frågor kräver fortsatt stöd för att utvecklas vidare.
De utvecklingsfrågor som kommit fram genom projekten och i satsningen ställer i många fall krav på nya sätt att se och förhålla sig till kulturarvet. De nya perspektiven, de nya frågorna och de ännu frånvarande svaren har satt i gång livliga diskussioner runt om i landet. Inte minst märktes det hos de ideella krafterna under seminariedagarna i Västerås. Viljan till nya arbetssätt är uppenbar men
samtidigt är det en krävande process som påbörjats och som fordrar både eftertanke och långsiktighet för att utvecklas på ett gynnsamt sätt.
Att vara subjekt eller objekt
En viktig fråga som uppmärksammats är om industrisamhällets kulturarv bara skall var en fråga som drivs av institutioner och experter.
Satsningen har visat att det finns ett stort intresse hos de etablerade institutionerna för olika slag av undersökande, dokumenterande eller kunskapsinriktade insatser och det är naturligtvis positivt. Det har också fått ett tydligt genomslag bland de tillstyrkta projekten och troligen kommer flera av dem att få en bestående effekt. Förmodligen hade en del av dessa insatser inte kommit till stånd om inte delegationen haft möjligheter att ge ett direkt stöd. Samtidigt hade det varit värdefullt om fler nya grupper och intressenter själva hade fått möjlighet att bearbeta sin historia och sitt arv. Det demokratiska perspektivet talar för att samtidens kulturarvsfrågor på ett helt annat sätt än tidigare måste drivas och ägas av dem som frågan gäller. Institutionerna är en resurs som forskande, lärande och stödjande och därmed en förutsättning för det samlade kulturarvsarbetet. För att öka mångfalden och vidga både ansvar och intresse bör de större institutionerna i högre utsträckning ta vara på möjligheten att utveckla just den stödjande och lärande rollen.
Det osynliga arvet
En annan viktig fråga handlar om sektorns syn på det osynliga kulturarv som lätt förbigås, glöms och riskerar att försvinna därför att det berör svåra minnen som ofta inte relaterar till framgångsmyterna. Delegationen har genom egna initiativ och tillstyrkan av insatser med den här inriktningen lyft upp problematiken kring behovet av ökad medvetenhet om områden eller grupper vilkas historia och del i samhällsutvecklingen kommit i skymundan i kulturarvsdiskussionen. Nordiska museet har genom projekt ”Marginalernas kulturarv” skapat möjligheter att samla sektorns intressenter kring de här angelägna uppgifterna. Andra goda exempel är Sjö-
historiska museets dokumentation av kvinnor i sjöfarten eller det som rör finska invandrare i textilbranschen i Borås.
Diskussionen och ett av projekten (”Möjligheternas mötesplats – möjligheternas rum”. Rosengårdsprojektet.) har behandlat en annan sida av det osynliga arvet. När blir det annorlunda en självklar del av dagens Sverige? Det rör bl.a. invandrargrupperna och förortsområdenas multietniska kultur. Storstädernas invandrartäta förorter är en naturlig del av det moderna samhället och måste både ses och behandlas från den utgångspunkten. Visserligen är frågorna annorlunda, problemen och de starka sidorna av annat slag än de traditionella. Likväl är förorten en del av det moderna samhället. Om kulturarv ges denna vidare mening ökar förmodligen möjligheten för de nya grupperna att engagera sig i och ta ansvar för sin del av det moderna kulturarvet.
4.3. Ekonomi och finansiering
Beslut om bidrag
Delegationen har i sitt uppdrag inte haft fullt myndighetsansvar utan besluten om bidrag m.m. har fattats av regeringen efter förslag och tillstyrkan från delegationen. Lösningen har haft sina fördelar i det nära samarbetet med departementet och att regeringen på så sätt haft en god inblick i uppdraget. Men det har också funnits nackdelar i processen. Eftersom regeringsbeslut erfordrats i varje enskilt ärende har det ofta tagit lång tid innan intressenterna kunnat få sina formella beslut om bidrag och avslag. I framtiden bör fördröjningar av det här slaget undvikas.
Avstyrkta projekt
De många förfrågningarna är ett tecken på att intresset varit stort för insatser som rör det industriella kulturarvet. Det har inte varit möjligt för delegationen att fullt ut svara upp mot detta eftersom det inte funnits tillräckligt med pengar. Delegationen har därför tvingats avstyrka ett stort antal ansökningar men vill gärna framhålla att flera av dem är av sådan kvalitet att de förtjänar att genomföras.
Storskaliga industrianläggningar kräver nya finansieringsformer.
Delegationen anser att det är angeläget att för framtiden säkra bevarande och återanvändning av åtminstone några av de storskaliga delarna av det svenska industrisamhället. Delegationen anser vidare att det just för denna typ av bevarande och utvecklingsprojekt måste tillskapas nya finansieringsformer. Dagens system innebär att bevarandeåtgärder finansieras med årliga anslag. Beslut om bevarande av stora projekt innebär därmed att kostnader intecknas för all framtid och att dagens beslutsfattare överlåter åt nästa generation att finansiera det underhåll och den drift som krävs.
Delegationen menar att det är ytterst angeläget att Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser medges möjlighet att för större projekt medverka i en fonduppbyggnad som kan säkerställa finansiering i ett längre perspektiv. I sådana fonder kan och bör också andra intressenter medverka. Inte minst skulle industriföretag och koncerner därigenom få bättre möjligheter att säkerställa bevarande av det egna kulturarvet. Så har t.ex. skett i Falun där Stora Enso bildat en särskild fond för bevarande och utveckling av Falu koppargruva.
Det är angeläget att sådana fonder kan byggas upp också för andra projekt och att staten kan medverka. En sådan möjlig medverkan förutsätter inte i för sig att nya medel tillförs, även om det är angeläget. Däremot innebär fondavsättningar att prioriteringar av kortsiktiga stöd och långsiktiga behov blir tydliga och mer nödvändiga.
Behov av bidrag till nya områden
Det krävs också en förnyelse i synsättet på hur de statliga medlen för byggnads- och industriminnesvård skall användas. Merparten av dessa medel används i dag till direkt byggnadsvård och i första hand till bostadsbebyggelse En stor del av den äldre bostadsbebyggelsen mår förhållandevis bra efter de senaste decenniernas kraftfulla insatser med stöd av statliga byggnadsvårdsbidrag. Delegationen anser det vara angeläget att en utvärdering bör ske av hur byggnadsbeståndet tagits om hand för att i det sammanhanget också kunna bedöma var de framtida insatserna bäst behövs. Det industriella arvets byggnader och miljöer tillhör förmodligen den grupp där stora behov föreligger. Behoven har tydliggjorts i bl.a. de sysselsättningsåtgärder som kulturarvssektorn kommit i åtnjutande av i arbetslöshetstider.
Regeringen bör i större utsträckning fördela resurser till aktiviteter som stöder kunskapsuppbyggnad. Även om det i dag finns bättre möjligheter att via de statliga byggnadsvårdsmedlen ge bidrag till inventeringar och dokumentationer, så behövs det förstärkta resurser inte minst för insatser som är inriktade på det immateriella arvet. Utan en gedigen och aktuell kunskap om samhällets utveckling minskar möjligheterna att göra goda urval och prioriteringar i bevarande och vård av det samlade kulturarvet. De utökade medel delegationen föreslår skulle även kunna fungera som stöd till verksamheter eller ideella gruppers insatser för ökad förståelsen av det industriella arvet.
4.4. Skydd och bevarande av det industriella arvet
Delegationen har i sitt arbete pekat på att arbetet med det industriella arvet måste förnyas och breddas. Av tradition finns det en betoning på det fysiska arvet, på byggnader, maskiner och verktyg. Men lika betydelsefullt för förståelsen av det industriella samhällets utveckling är de immateriella värdena. Utan minnena och berättelserna kan vi aldrig få den fullödiga bilden av vad som hände i den industriella processen eller hur det var att gå hem i utbrändhet genom landstingets besparingar i sjukvården.
Det är därför angeläget att bredda och intensifiera bevarandet av industrisamhällets immateriella värden genom ökat stöd till dokumentationer, studier, uppteckningar m.m. Det görs förvisso insatser i dag men den etnologiska dokumentationen är ett eftersatt område i många museer. Behoven av särskilt samtidsdokumentationer kommer sannolikt att öka med tanke på det samhälle och de snabba förändringar vi ser framför oss.
Ytterligare en viktig del är det som ryms i arkiven, såväl de offentliga som de som ägs av företag och organisationer. Den industriella epoken har varit starkt arkivbildande genom kraven på dokumentation och redovisning. Mycket av det vi vill eller behöver veta om den industriella utvecklingen finns i våra arkiv. Problemställningen handlar om ökad tillgänglighet och i synnerhet hur arkiven skall förhålla sig till den i allt högre grad dokumentslösa samtiden. Vilka är förnyelsetankarna och hur ser den långsiktiga bevarandestrategin ut i den digitaliserade världen?
En annan central arkivfråga är det internationella ägandet och arkivbildning. Det finns i och för sig en lång tradition i svenskt näringsliv med utländskt ägande och där basen för verksamheten i
stort sett alltid funnits inom landet. På så sätt har det skapats goda förutsättningar för uppkomst av arkiv. Dagens förändrade situation med kapitalstarka intressenter runt om i världen som genom snabba ägobyten hanterar företag som handelsvara leder tveklöst till farhågor om den framtida arkivbildningen. Det vore en svår förlust för kulturarvssektorn om denna så viktiga källa för vår kunskap om samhället skulle gå förlorad. Delegationen anser det angeläget att det kommer till stånd en diskussion med näringslivet om dessa farhågor.
Det har under satsningen kommit fram synpunkter på hur det industriella arvet kan bevaras i hela dess bredd och vilket stöd det finns genom dagens lagar och föreskrifter. Frågan kan delas upp i det som rör fysiska anläggningar och inventarier, immateriella värden och arkivhandlingar.
Genom kulturminneslagen (KML) och även plan- och bygglagen (PBL) finns goda möjligheter att skydda det industriella kulturarvets fysiska delar. Även om urvalet av lagskyddade anläggningar, enskilda byggnader och bebyggelsemiljöer inte ger en rättvis bild av vad som byggts och anlagts under den industriella epoken har ändock betydande insatser gjorts. Man kan dock inte enbart se till bevarandeinsatserna med stöd av KML från rent juridisk skyddssynpunkt eftersom det också kan innebära ett ekonomiskt åtagande från statens sida. Möjligheterna att skydda det industriella kulturarvet hänger därför samman med resurserna för vård och underhåll. Ofta är industrianläggningarna avställda och i behov av underhållsinsatser som många gånger är mycket kostnadskrävande och så stora att det inte räcker med det staten kan anslå.
De industriella anläggningarna innehåller ofta teknisk utrustning, maskiner och verktyg och här finns det en uppenbar svaghet i den nuvarande lagstiftningen trots den översyn som gjorts under senare år. Delegationen menar att i det långa loppet är det ohållbart att dessa delar inte mer än i undantagsfall kan förklaras skyddade genom kulturminneslagen. Den bevarade maskinparken och utrustningen är i stort sett alltid en förutsättning för att vi skall kunna förstå och förklara industriepokens produktionsprocesser eller arbetets villkor. Sammantaget kan man säga att KML ger goda möjligheter att skydda enskilda byggnader och sammanhängande miljöer men endast i undantagsfall det som rör maskinell utrustning, inventarier, verktyg m.m.
De lagar vi har i dag ger däremot ingen möjlighet att skydda det immateriella arvet. Det har av naturliga skäl sina svårigheter. Delegationen anser att bl.a. vissa produktionsprocesser, vare sig det sker
hantverksmässigt eller industriellt, är av sådan betydelse för förståelse av den industriella epoken att man trots allt borde överväga att kunna skydda eller bevara dessa. Detta skulle kunna ske via direkt lagskydd eller genom ekonomiskt stöd i form av statliga medel. Här skulle Tekniska museets inventering och dokumentation av utrotningshotade produktionslinjer kunna vara ett bra underlag för en fortsatt diskussion.
Slutligen är det nödvändigt att se arkivens roll i sammanhanget och betydelsen av ett nära samarbete mellan kulturarvssektorns institutioner. Arkiven måste ges goda möjligheter att ta emot och samla in, att förvara och att tillhandahålla det arkivaliska materialet. Det är också av största vikt att det finns en samverkan mellan intressenterna om de olika uppgifter var och en har i bevarandet av det industriella arvet. Delegationen anser att länsstyrelser och länsmuseer bör få tydliga direktiv att tillse att regionala och kommunala arkiv får möjlighet att ingå i ett samarbete om industrisamhällets värden. Delegationen vill understryka att arkiven utgör en viktig del i den organisationsöversyn som delegationen tidigare föreslagit. Delar av dessa frågor har tagits upp i den särskilda utredning som regeringen tillsatt, den s.k. ABM–utredningen (samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer).
Delegationen vill slutligen understryka att dokumentation, vård och bevarande av ljud, film, video och nya media utgör en angelägen uppgift. Delegationen noterar att insatserna är brådskande och resurskrävande. Projekt Grängesberg förtjänar allt stöd.
5. Det fortsatta arbetet
5.1. Framtidsfrågor och utmaningar
Delegationen föreslår att regeringen gör en samlad översyn av kulturarvssektorns verksamhet och organisation samt att regeringen i avvaktan på en mer långsiktig lösning av hur ansvaret för industrisamhällets kulturarv skall organiseras och fördelas beslutar om en fortsatt temporär satsning. Det är annars stor risk att de resurser som hittills satsats, de kunskaper som nu byggts upp och det engagemang som nu visats går förlorade.
Syfte med den nya satsningen skall vara att fördjupa insikten om demokratifrågornas betydelse i kulturarvsarbetet och bredda medborgarnas uppslutning kring det industriella arvet. De övergripande målen kan uppnås genom stöd till konkreta åtgärder, seminarier och projekt som syftar till ökad delaktighet och förståelse av industrisamhällets kulturarv. Delegationen föreslår att regeringen utser en särskild arbetsgrupp för att genomföra uppdraget.
5.2. En samlad översyn
Motiv för en samlad översyn
Delegationen har i sitt uppdrag kommit i nära kontakt med kulturarvssektorn och ett flertal av dess aktörer. Det har blivit uppenbart för delegationen att denna sektor inte är organiserad så att tvärsektoriella insatser underlättas. Kulturarvsområdet är i hög grad organiserat med utgångspunkt från andra krav och förutsättningar och med en ämnesinriktad ansvarsfördelning som genomgående
princip. Därtill bör läggas att arbetsformerna och organisationen till stor del är baserade på en tidigare tids erfarenhet. Flera av de kulturarv som dominerat sektorns arbete har avgränsats från helt andra utgångspunkter än det som gäller för industrisamhället.
Den industriella epokens kulturarv karaktäriseras av det komplexa och storskaliga, av tvärvetenskapliga perspektiv och inte minst av en samtid med tydliga inslag av snabba och omvälvande förändringar. Arbetet med industrisamhällets kulturarv är ett relativt nytt insatsområde och har i stor utsträckning inordnats i för andra tider typiska arbetssätt, trots de annorlunda förutsättningarna. Delegationen anser det därför angeläget att regeringen låter göra en samlad och förutsättningslös översyn av kulturarvsområdets organisation, arbetsformer och grundsyn.
Det är delegationens uppfattning att de berörda aktörerna inom kulturarvssektorn måste få nya förutsättningar att ta sig an också samtidens komplexa kulturarv. Flera av de centrala institutionerna har uttalade uppgifter inom det aktuella området men delegationen vill framhålla att det saknas ett helhetsansvar. Riksantikvarieämbetet ansvarar för kulturmiljövård och det fysiska arvet. Tekniska museet är i sin verksamhet inriktat mot den teknikhistoriska och industriella utvecklingen och har i sin arbetsform en nära koppling till industri och näringsliv. Nordiska museet arbetar med kulturarvet i ett brett perspektiv och har i sina dokumenterade uppgifter ett ansvar för det som rör industrisamhället och kulturarvets betydelse för en demokratisk samhällsutveckling. Till detta skall läggas Arbetets museum med sina kärnuppgifter att belysa det moderna arbetslivets utveckling och förändring. Till aktörerna hör också de lokala arbetslivsmuseerna, större eller mindre specialmuseer kring teknik- och industrihistoria, länsmuseer och länsstyrelser och inte minst nationella, regionala och lokala arkiv.
Denna mångfald är i sig en styrkefaktor och skapar förutsättningar för att belysa just industrisamhället ur många olika perspektiv. Avsaknaden av ett uttalat centralt ansvar gör dock att regeringen inte på ett rimligt sätt kan prioritera insatser och medel för dessa många och nödvändiga insatser. Nuvarande medelsanvändning blir alltför starkt låst av den fasta struktur som byggts upp.
Regeringen satsar årligen drygt 1,6 mdkr på myndigheter, museer, kulturmiljövård, forskning inom kulturområdet samt arkivverksamheten. Till detta skall läggas drygt 140 mnkr i särskilda anslag inom kulturarv och museiområdet för år 2002. Det finns all anledning att utgå från att dessa medel skulle kunna få en mer
effektiv användning också för att stödja olika former av insatser som avser att belysa industrisamhällets kulturarv. Det är dock inte rimligt att arvet från den industriella epoken för all framtid hanteras inom ramen för tillfälliga projekt. Istället bör en fast, tydlig och långsiktig ansvars- och finansieringsstruktur skapas för detta viktiga område.
En sådan organisatorisk översyn tar tid. Samtidigt är det uppenbart att den satsning som regeringen nu inlett inte bör avbrytas i avvaktan på att en mer långsiktig organisatorisk lösning skapas. Delegationen föreslår därför att regeringen, i avvaktan på den föreslagna översynen, fortsätter satsningen på industrisamhällets kulturarv kommande treårsperiod. Detta kan ske på flera olika sätt. Delegationen återkommer till denna fråga efter en genomgång av övergripande mål för en sådan satsning.
5.3. Övergripande mål för en temporär satsning
Delegationen anser att en fortsatt, temporär satsning bör inriktas mot två övergripande mål. Det ena målet bör vara att satsningen genomförs för att skapa en djupare demokratisk insikt i det samlade kulturarvsarbetet. Det andra målet bör vara att satsningen skall stärka uppslutningen och engagemanget hos nya grupper och framför allt engagera de ideellt arbetande organisationerna, folkrörelserna och näringslivet. De övergripande målen kan uppnås genom en satsning på följande områden:
N Kulturarvets mångfald N Breddad och fördjupad delaktighet N Aktiv kunskapsutveckling N Samtidens kulturarv N Samverkan N Jämställdhet och integration
Kulturarvets mångfald
Industrisamhällets kulturarv kännetecknas av en påtaglig mångfald. Denna mångfald tar sig olika uttryck och kan bl.a. beskrivas genom sitt sociala innehåll, människors minnen, tekniska landvinningar och industriell utveckling eller i ekonomiska och politiska termer. Mångfalden är samtidigt en spegling av det moderna samhället, ett samhälle som ställer nya och i flera avseenden också annorlunda
krav på kulturarvssektorn. Behovet att bevara, vårda och berätta kommer alltid att finnas men genom samhällets komplexitet och mångskiftande karaktär ökar anspråken på förnyelse av arbetsformer, synsätt och inte minst en öppenhet för fler aktörer. Kärnfrågan handlar därför om att bejaka mångfalden och se den som sektorns möjligheter i samtiden och i synnerhet i ett framtidsperspektiv. Delegationen anser att kulturarvsområdet måste ges förutsättningar att utvecklas så att arbetssätten harmonierar med mångfaldsbegreppet. Det kan göras på många olika sätt. Ett kan vara att tydligare lyfta fram och i den samlade verksamheten utgå från samhällets rika innehåll av kulturarv, grupper och synsätt. Ett annat är att avdramatisera det tvärsektoriella och se det som ett i högsta grad normalt arbetssätt. Det fordrar i så fall att organisatoriska förändringar kommer till stånd.
Den genomförda satsningen har visat att just mångfald utvecklas och stimuleras av det tvärsektoriella och lokala arbetet. Enligt delegationens uppfattning kommer en fortsatt satsning på industrisamhällets kulturarv att stimulera de gränsöverskridande arbetssätten. Därigenom förstärks variationen av aktörer, nya synsätt görs tydliga och fler lockas att berätta sin historia om samhällets utveckling och människors liv och arbete.
Breddad och fördjupad delaktighet
Många människor och nya gruppers medverkan i arbetet med kulturarvet är en av kulturarvssektorns centrala framtidsfrågor, näst intill en överlevnadsfråga. Det råder ingen tvekan om att det finns ett stort intresse hos många grupper i dagens samhälle att få delta i och i reell mening också kunna påverka kulturarvsarbetet. Det handlar bl.a. om det vi väljer att bevara till eftervärlden och värderingarna av vad som är värdefullt. Det rör också prioriteringar av stöd eller var de mest angelägna dokumentationsinsatserna behövs. Delegationen har mött dessa och andra förslag i kontakterna med i första hand de ideella krafterna. Det är alldeles uppenbart att det finns en stor potential i nya kunskaper, värderingar och synsätt som på ett intressant sätt skulle kunna berika de samlade insatserna. En större delaktighet genom medverkan av fler intressenter och möjligheter att påverka kan bidra till ökat politiskt engagemang och djupare förståelse för kulturarvets betydelse i samhällsutvecklingen.
Delegationen konstaterar att begreppet delaktighet diskuterats vid flera seminarier. Det råder en stor enighet om att insatserna för särskilt industrisamhällets kulturarv bör präglas av mångas delaktighet. Denna ökade medverkan av nya intressenter behöver dock stöd för att i praktiken bli en realitet. Delaktighet utvecklas i hög grad i det lokala arbetet och baseras på ett ideellt arbete. Hittills har stödformer för bevarande av kulturarv i stor utsträckning tillkommit för att stödja vården av det fysiska arvet. Stöd kan erhållas för renovering och bevarande av byggnader och anläggningar. Delegationen menar att det framöver måste skapas fasta former för stöd också till ”mjukvaran” i syfte att stärka delaktigheten. Det lokala arbetet måste kunna få stöd till kunskapsuppbyggnad, till seminarier och till projekt som syftar till att bevara och visa innehållet i en verksamhet. Till viss del finns redan medel för detta, dels genom bidraget till arbetslivsmuseer, dels för de museiprojekt som ligger inom Statens kulturråds ansvarsområde. Delegationen menar att resurserna för ökad delaktighet totalt sett behöver förstärkas.
Aktiv kunskapsutveckling
Att aktivt stärka industrisamhällets kunskapsgrund och att förmedla de kunskaper som utvecklas är en förstahandsuppgift för de institutioner som skall bevara, vårda och förvara det gemensamma kulturarvet. Ett kulturarv som består av föremål och maskinell utrustning, av dokument och alla de minnen och berättelser som hör samman med den industriella epoken. Ansvaret finns i första hand hos museer, arkiv, bibliotek och utbildningsinstitutioner men även hos myndigheter och de ideellt arbetande intressenterna. Till de ansvariga hör också näringslivet som ägare till industriminnen och arkiv.
Att ta hand om det fysiska arvet och vårda det är en väl etablerad uppgift för myndigheter och institutioner. Detta arbete fungerar i huvudsak tillfredsställande. Under senare tid har dock kraven på medverkan i urvalsarbetet ökat och resurserna är på många håll knappa. Därtill kommer ett betydande behov av utveckling inom områdena kunskapsförmedling och tillgänglighet liksom ökande resurskrav för vård och förvaring av industrisamhällets föremål.
Vid en ny satsning finns möjlighet att ännu tydligare lyfta fram kunskapsutvecklingens grundläggande betydelse för ett framtidsinriktat kulturarvsarbete. Museerna, universitet/högskolor och
arkiven har en mycket viktig roll. Kvaliteten i kulturarvsområdets samlade insatser är helt beroende av en kontinuerlig och målinriktad faktainsamling, aktiv kunskapsutveckling och forskning som bygger på en nära samverkan med de operativa kulturarvsaktörerna.
Kunskaper vinns inte bara genom de skrivna dokumenten utan också genom objekt och minnen, dvs. de föremål och berättelser som hör samman med den industriella epoken. Föremålen har på så sätt en avgörande betydelse för kunskapen om vad som utspelats i den industriella utvecklingen. Föremålens vård och magasinering är ett område som delegationen valt att inte gå närmre in på men som ändock bör uppmärksammas i framtidsfrågorna. Trots riktade insatser och särskilda medel från staten kvarstår problemen för museerna att på ett tillfredsställande sätt kunna magasinera och vårda de insamlade föremålen. Med tanke på det industriella arvets karaktär med storskalighet, komplicerade maskinella utrustningar och nutidens nya material och digitala teknik så finns all anledning att nu på allvar ta ställning till hur detta nya arv skall långsiktigt bevaras och vårdas. På många håll är omedelbara insatser nödvändiga för att inte föremål skall gå förlorade. Om prioriteringar blir nödvändiga.
En av aktörernas viktigaste uppgifter är slutligen att göra industrisamhällets kulturarvet tillgängligt och begripligt för nuvarande och kommande generationer. Denna tillgänglighet skall naturligtvis utgå från varsamhet och respekt för arvets värde.
Samtidens kulturarv
Förmågan till ett historiskt perspektiv ger kulturarvssektorn dess identitet och unika roll i samhället. Det historiska perspektivet är mångfasetterat och också en fråga om nyanser och prioritering av var insatserna för tillfället bäst behövs. Delegationen menar att industrisamhällets kulturarv fordrar att en ökad uppmärksamhet ägnas åt samtidens frågor. Satsningen har visat att det finns intresse och kunskaper och att det krävs mycket av både metodutveckling och nya synsätt för att sektorn skall ta sitt fulla ansvar för det som händer i dagens samhälle. Det främsta skälet till en särskild satsning på samtiden är dagens snabba och många gånger omvälvande förändringar. Brytningstiden, förändringstempot och vad det betyder för samhällets medborgare var också grunden för utredningen ”Frågor till det industriella samhället” (SOU 1999:18).
Samtidsfrågorna handlar också om det vi väljer att bevara. Det är i den meningen också en fråga om framtiden. Vilka dokument, berättelser och byggnader kommer framtidens generation att ha kvar som förklaring och beskrivning av vår tid? Dagens välutvecklade informationssamhälle riskerar paradoxalt nog att bli informationsfattigt i eftervärldens ögon. Telefon och e-post har ersatt brev och dagböcker och den nya tekniken i form av film, video och CD är inte alls i teknisk mening så beständig som man i allmänhet förmodar. Dessa förhållanden ställer krav på eftertanke och snabbhet, på mångfald i synsätt och val i bevarandeinsatserna. Kanske andra aktörer än de traditionella skall släppas in på marknaden för att ta sig an vår samtid? Kanske behövs det nya institutioner för de här uppgifterna, t.ex. samtidsmuseer? Genom tydligare inriktning på det dagsaktuella och det som händer omkring oss ökar också möjligheterna att väcka intresse för kulturarvet hos bredare grupper och i synnerhet hos de yngre.
Samverkan
Samverkan är en fråga som under den hittillsvarande satsningen återkommit i flera sammanhang. Ökad samverkan såväl inom som mellan de traditionella aktörerna ger bättre möjligheter att förklara samhällets utveckling och alla de mänskliga insatser som ryms i detta begrepp. Fler aktörer i samverkan ger också fler infallsvinklar och rikare berättelser om industrisamhället. Samtidigt kan inte en samverkan i sig lösa de prioriteringsfrågor som uppkommer. Riksdag och regering måste skapa fastare organisatoriska instrument för en sådan prioritering.
En fortsatt satsning med de behov av förnyelse som uppkommer medför därför enligt delegationen att nuvarande organisationsstruktur bör ses över. Delegationen har under den genomförda satsningen mottagit synpunkter och frågor om den befintliga strukturen vid olika tillfällen. Många projektintressenter har framhållit det positiva i delegationens fria roll och i synnerhet helhetsansvaret. I avvaktan på en mer tydlig organisatorisk lösning måste dock fortsatt samverkan understödjas. Regeringen bör i större utsträckning än vad som hittills varit fallet i sina regleringsbrev kunna föreskriva formerna och målen för en sådan samverkan.
Jämställdhet och integration
Jämställdheten lyftes fram som ett angeläget område i delegationens planering av projektinsatser. Bakgrunden finns i kulturarvssektorns behov av att utveckla sin förmåga att se och behandla kulturarvet på ett brett och jämställt sätt. Utredningen ”Frågor till det industriella samhället” (SOU1999:18) ger en översiktlig bild av dagens förhållanden och visar med bl.a. några exempel att det samlade arbetet fortsätter att vara inriktat på vissa delar av det industriella arvet. I mycket av det som görs dominerar fortfarande det manliga synsättet. Ett viktigt och i många avseenden eftersatt område är kvinnornas roll i utvecklingen av det svenska industrisamhället. Kraftfulla insatser behöver vidtas för att tydliggöra denna medverkan. Kvinnors aktiva deltagande i det fortsatta lokala arbetet är ett annat område som behöver förstärkas.
Jämställdhet tillhörde ett av de fyra teman som prioriterades för projektstöd. Genomslaget har dock varit svagt och endast några få insatser har ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Detta förhållande förstärker ytterligare behovet av fortsatta insatser.
Också många andra grupper saknar sin historia och den delaktighet de har i industrisamhällets utveckling. Invandrarnas roll och delaktighet bör förtydligas respektive underlättas.
5.4. Delegationens förslag till genomförande av en fortsatt satsning
Det operativa ansvaret
En av de grundläggande frågorna handlar om vem som bör ha det formella ansvaret för en fortsättning. Enligt delegationen finns det flera tänkbara lösningar som diskuteras nedan. En fortsatt verksamhet bör utgå från att den som får ansvaret också får de formella möjligheterna att fatta beslut om bidrag till olika projekt.
En arbetsgrupp inom Kulturdepartementet
Det är naturligtvis möjligt att regeringen via Kulturdepartementet avsätter medel för fortsatta satsningar och att beredning och beslut om dessa medel fattas inom ramen för det ordinarie regeringsarbetet. Delegationen anser att den nuvarande arbetsformen där regeringen i varje enskilt fall fattar beslut om beviljande respektive
avslag inte har fungerat tillfredsställande. Regeringsbeslut i varje enskilt fall tar lång tid och är för de i många fall mindre projekten ett inte särskilt kostnadseffektivt arbetssätt. Delegationen förutsätter därför att ett fortsatt arbete delegeras till någon befintlig myndighet eller till en särskild för ändamålet nyskapad arbetsgrupp som får myndighets ställning med befogenhet att också besluta om hur de tilldelade medlen skall användas.
Centrala myndigheter
Delegationen menar att ett uppdrag att samordna en fortsatt satsning på industrisamhällets kulturarv skulle kunna läggas på i första hand Riksantikvarieämbetet eller Kulturrådet. Båda är myndigheter med god erfarenhet av liknande uppgifter inom kultur och kulturarvsområdet. Bland organisationer/myndigheter med ett nationellt uppdrag finns Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum som tänkbara alternativ för ett samlat ansvar. Dessa institutioner ingår dock inte i den statliga myndighetsstrukturen och kan inte därför utan vidare åläggas rent statliga myndighetsuppgifter.
Regional myndighet
Ytterligare ett alternativ som kanske har mera formen av experiment är att ge ansvaret till en regional organisation i form av ett nationellt uppdrag. Fördelarna i en sådan lösning finns i de regionala effekterna och utvecklingen mot en större mångfald kulturarvsaktörer.
Administrativt och kunskapsmässigt kan t.ex. en länsstyrelse i stort sett jämföras med de centrala institutionerna. En länsstyrelse har också en uppenbar tillgång i sitt breda samhällsuppdrag och den möjlighet det ger att sätta in kulturarvsfrågorna i ett vidare sammanhang. En annan fördel med den regionala nivån är att besluten om projektstöd kommer närmare bruket av kulturarvet och att kontakterna med den kommunala nivån underlättas.
Ny kommitté/arbetsgrupp/delegation
Erfarenheterna av den gångna treårsperioden är att en särskild arbetsgrupp som kan arbeta fristående från den etablerade strukturen har klara fördelar. En arbetsgrupp/kommitté/delegation kan utformas som en myndighet med en tydlig och renodlad uppgift. Den kan därigenom agera fritt och obundet. En liten arbetsgrupp kan därtill arbeta med en mycket begränsad organisatorisk överbyggnad. Dess beslut kan fattas snabbt och obyråkratiskt. Förutsättningen är dock att regeringen delegerar också beslut om projektstöd till denna nya delegation.
En ny arbetsgrupp/kommitté/delegation bör i likhet med den nuvarande ha en bred sammansättning med deltagare från olika samhällsområden. Delegationen finner det särskilt angeläget att också kommunala intressenter bereds möjlighet att delta.
Delegationen för industrisamhällets kulturarv är givetvis medveten om att endast i undantagsfall bör projekt avslutas med förslag om att nya projekt tillsättes. Delegationen anser dock att hittillsvarande erfarenheter om svårigheterna att finna lämplig central instans gör att alternativet en ny arbetsgrupp/kommitté/delegation bör prövas.
Kansli och arbetsformer
Oavsett vilken organisatorisk lösning som beslutas bör det operativa arbetet handhas av ett särskilt kansli. Den administrativa överbyggnaden bör vara så enkel som möjligt och ansökningsprocessen formas med tanke på effektivitet och god rättssäkerhet. Förslaget förutsätter ansökningsförfarande, beredning av ansökningar och beslut. Till uppgiften hör också information, uppsökande verksamhet samt rapportskyldighet och uppföljning. Det geografiska läget har i dag ingen större betydelse för den praktiska ärendehanteringen eftersom tekniken möjliggör ett effektivt arbete varhelst man befinner sig i landet. Dagens teknik och goda kommunikationer liksom den breda kompetensen ger möjligheter att tänka på landet som en helhet och att en delegation inte nödvändigtvis måste ha sitt säte i Stockholm.
Med tanke på de insatser kultursektorn kan göra för att stärka den regionala utvecklingen och det mål om regionala effekter som finns i bl.a. utredningen ”Frågor till det industriella samhället”
(SOU 1999:18) bör man inte utesluta möjligheten att delegationens kansli samlokaliseras med någon länsstyrelse/länsmuseum.
Ekonomiska resurser
Delegationen anser att de ekonomiska resurserna bör vara så stora att den föreslagna satsningen kan genomföras på ett kraftfullt sätt. Den årliga budgeten bör uppgå till minst 10 mnkr per år. Därtill bör medel avsättas, genom anvisningar i regleringsbrev till berörda övriga statliga myndigheter.
Projektstöd
Delegationen föreslår att den huvudsakliga insatsen skall utgöras av stöd till konkreta åtgärder i form av projekt till vilka ekonomiskt bidrag kan ges om målen och de särskilt uttalade villkoren uppfylls. Insatserna skall därför vara inriktade mot: ökad mångfald, breddad och fördjupad delaktighet, kunskapsutveckling, insatser för samtidens kulturarv, ökad samverkan samt ökad jämställdhet och integration såväl i arbetsformer som i arbetet med kulturarvet. Projekten skall innehålla en eller flera av dessa mål. Insatserna mot de operativa målen skall syfta till att de övergripande målen om fördjupad demokratisk insikt i kulturarvsarbetet och breddad medborgaruppslutning kring det industriella arvet uppnås. De särskilda villkoren föreslås utformas senare beroende på hur ett eventuellt uppdrag kommer att formuleras.
Andra insatser
Andra viktiga uppgifter som faller inom ramen för ett fortsatt arbete är att svara för rådgivning och kunskapsmässigt stöd till kulturarvsområdets olika aktörer och att ta egna initiativ till forskningsinsatser och seminarier inom angelägna utvecklingsområden.
I de nya arbetsuppgifterna bör också ingå ansvar att samordna de internationella kontakterna i industriarvsfrågor i samverkan med andra centrala myndigheter och institutioner.
Delegationen föreslår också att den nya arbetsgruppen får i uppdrag att genomföra regelbundet återkommande konferenser kring temat industrisamhällets kulturarv.
Lämplig tid
Hänsyn bör tas till utvecklingsfrågornas komplexitet, det stora antalet aktörer, mångfalden ansvarsområden och avsikten att uppnå långsiktiga och bestående effekter. Delegationens bedömning är att en satsning som den föreslagna bör omfatta 3-5 år för att de uppsatta målen skall kunna uppnås.
6. Industrisamhällets många ansikten
Industrialismens faser och utveckling
Maths Isacson
Efter en trevande start i England för 250 år sedan har den industriella varuproduktionen, som ingen annan produktionsform i historien, stöpt om människans livsvillkor och tänkesätt, omformat landskapet och förutsättningarna för livet på jorden. Industrialismen har gjort avtryck i alla världens länder, involverat allt fler människor, påverkat konsumtionsmönster och sociala villkor. Med massproduktionen av tidningar och böcker, skolväsendet, telefonin, radion, teven och internet har industrialismen också blivit ett gigantiskt frihets- och demokratiprojekt. Å andra sidan har industrialismen följts av storskaliga krig, terror samt växande klyftor mellan världsdelar och grupper. Industrisamhällets historia är historien om ett eskalerande resursslöseri, krig och miljöförstörelse, men också historien om välståndökning, frihet och demokrati.
Det svenska industrisamhällets historia sträcker sig över 150 år. Under denna tid har folkmängden ökat från tre och en halv till nästan nio miljoner. Den ekonomiska tillväxten har varit dramatisk. Dagens svensk förbrukar i genomsnitt drygt 20 gånger mer varor och tjänster än vad hon och han gjorde i början av 1800-talet (Schön 2000:14). De växande resurserna har inte fördelats jämnt, men levnadsstandarden i Sverige – och i hela den gamla industrialiserade världen – har påtagligt höjts. Det kan utläsas i medellivslängden, vilket självfallet förklaras av en rad faktorer, däribland medicinska och naturvetenskapliga framsteg, hälso- och sjukvårdens utbyggnad, arbetslivets reformering och pensionsreformer. De svenska männens medellivslängd har stigit från drygt 50 år i slutet av 1800-talet till 77 år idag. Kvinnornas har ökat från 54 till 82 år.
Industrialismen har gett en väldig folkomflyttning. Urbaniseringen är också det vi – vid sidan av fabriker och massproducerade varor – i regel förknippar med ordet industrisamhälle. 1875 bodde i
Sverige 14 procent av invånarna i städer/tätorter. År 1900 hade siffran stigit till 21 procent, 1935 till 34 och idag till 85 procent. De första fabrikerna låg i regel på landsbygden. Efterhand etablerades industrier i städerna och människor flyttade från landet till staden (Gårdlund 1942). Under senare tid har några få städer blivit allt viktigare arbets- och boendeorter, medan många medelstora och mindre orter i det inre av landet tappat invånare. Vi bor långt tätare, men har också ett betydligt rikare utbud i vår närmiljö. Men vardagen innehåller långa resor och ett ständigt passande av tider.
Faser
Industrialismens 150 år utmärks inte av en kontinuerlig tillväxt och välståndshöjning. Perioder av ekonomisk tillväxt, som gett utrymme för reformer, har följts av stagnation och kris som gjort tillgångar värdelösa, kastat ut människor i arbetslöshet och umbäranden. Men kriserna har följts av en omvandling av ekonomin och politiken, som avlösts av en stabil tillväxt som med tiden följts av en föråldrad produktionsapparat, stegrat missnöje, stagnation och kris. Forskare menar sig empiriskt kunna belägga att ekonomin genomlöper strukturcykler på 40-50 år. Inom de långa cyklerna rör sig ekonomin dessutom i kortare och mer modesta vågor (Schön 2000:30ff).
Det industriella genombrottet i mitten av 1800-talet följdes av ekonomiska och politiska kriser i början av 1890-talet, i början av 1930-talet samt under andra hälften av 1970-talet.
Ett annat sätt att beskriva denna vågrörelse över tid är i termer av industriella revolutioner, dvs. av perioder med djupgående förändringar av de ekonomiska aktiviteterna. Enligt detta synsätt befinner vi oss för närvarande i den tredje industriella revolutionen. (Isacson & Morell 2002).
Den första revolutionen betecknar övergången från ett agrart till ett industriellt samhälle. Symbolen för denna övergång är fabriken med dess maskiner och tilltagande arbetsdelning i växande hierarkiska organisationer.
Den andra revolutionen tog sin början i USA vid sekelskiftet 1900. Dess kännetecken är massproduktion för en massmarknad i stora företag och går ibland under namnet ”fordism”. Med ”stela” produktionssystem i gigantiska maskinhallar producerades standardiserade, relativt sett billiga, varor i långa serier. I Sverige skedde denna revolution från slutet av 1930-talet.
Den tredje industriella revolutionen, som i de högt industrialiserade länderna sköt fart från 1980-talet kännetecknas av en flexibel specialisering, informations- och kommunikationsteknologin och globala marknader. Löpande band och stela produktionssystem i hierarkiska organisationer ersattes av flexiblare sätt att organisera produktionen och försäljningen. De stela produktionssystemen är dock inte helt försvunna från fabrikerna, lika lite som de helt dominerade under den andra industriella revolutionens epok. Det har alltid funnits plats för småskaliga, mer flexibla system (Sabel & Zeilin 1997). Under senare år har den flexibla specialiseringen dock blivit ett ideal för företagens ägare och ledning.
I Sverige och andra gamla industriländer sysselsätter den industriella varuproduktionen allt färre människor. Är det liktydigt med att industrisamhället ersatts av det postindustriella tjänste- och informationssamhället? Siffrorna över antalet sysselsatta ger en begränsad bild av industrins betydelse för samhällsekonomin och människors villkor. Långt fler arbetar idag i industrirelaterad verksamhet, dvs. med transport, data, service, underhåll, finansiella transaktioner och personalvård. (Magnusson 2000 och Castells 1998). Den industriella varuproduktionen står starkare än någonsin, men den sker under andra former och på andra platser än tidigare.
Genombrottet
Historieböckerna förlägger det industriella genombrottet i Sverige till strax efter mitten av 1800-talet. Från denna tid steg snabbt industrins andel av ekonomin, varuproduktionen och sysselsättningen. Industriproduktionen bidrog också till en förändring av sociala förhållanden, samhällets infrastruktur och institutioner. Men som forskare under senare årtionden har visat (Magnusson 1996, Schön 2000), var det snarare ett genombrott som skedde i tre vågor över ett halvsekel, och som dessutom föregicks av en förnyelse av jordbruket och regionalt omfattande tidigindustriella, icke-agrara, verksamheter, framförallt saluslöjd samt järn- och trävaruhantering. Regionalt var marken väl förberedd när de första mekaniska textilfabrikerna uppfördes under 1830-talet och när ångsågarna etablerades längs norrlandskusten från de första åren av 1850-talet. Mekaniska verkstäder, järn- och stålverk följde från början av 1870-talet och nya stora verkstäder, massafabriker och konsumtionsvarufabriker under 1890-talet.
Den växande industriproduktionen påverkade människors vardagsvillkor, tänkesätt och samhällslivet i stort. Industrisektorn drog under 1800-talets sista årtionden ifrån andra näringar och blev en tongivande ekonomisk, politisk och social kraft i samhället. Från denna tid kunde människor se att något nytt annorlunda höll på att ta form. Fabriker, industriorter och järnvägar byggdes. Människor lämnade torp och gårdar. De sökte sig från landsbygden till industrisamhällen och städer, eller vidare till Nordamerika. Jordbruket mekaniserades och marknadsorienterades. Nya lagar, normer och värderingar ersatte äldre förlegade.
Inte bara männen blev lönearbetare i fabriker. Kvinnor och barn drogs med i transformationen. Arbetsdelningen, en av industrialismens viktigare kännetecken, öppnade för en anställning av kvinnor och barn mot låg ersättning. Mekaniseringen samt kritiken från liberaler och arbetarrörelsen drev mot sekelskiftet fram en reglering av barnarbetet, men också en utträngning av kvinnor från industrin. Mannens lön skulle försörja en familj.
Vid krigsutbrottet 1914 var Sverige definitivt en industrination, även om det stora flertalet alltjämt bodde på landsbygden och försörjde sig genom arbeta i bl.a. jord- och skogsbruket.
Mellankrigstidens turbulens
Perioden från 1910-talet till början av 1930-talet karaktäriseras av instabilitet och social oro. Den djupa lågkonjunkturen i början av 1920-talet kastade ut tusentals människor i arbetslöshet och lågbetalda nödhjälpsarbeten. Företag gick överstyr, men räddades av banker och andra stora kapitalägare som satsade på att rationalisera driften. Resultatet blev protester och många svåra konflikter. Trettiotalets djupa ekonomiska och politiska kris förvärrade situationen. Men när den nya socialdemokratiska regeringen i samarbete med bondeförbundet väl lagt grunden för en expansiv ekonomisk politik och parterna på arbetsmarknaden 1938 hade skrivit under ett ramavtal (Saltsjöbadsavtalet) tog tillväxten åter fart. Kriget 1939-45 ledde till försörjningsproblem och fördröjde en förnyelse, men innebar ingen katastrof som i de krigsförande länderna. Sverige stod efter kriget med en intakt produktionsapparat, om än något föråldrad, när efterfrågan sköt fart.
Flexibiliteten i historien
Ett av den tredje industriella revolutionens kännetecken är lösa förbindelser på arbetsmarknaden. Det är dock inte något helt nytt för vår tid. Den fulla sysselsättningen där människor efter en grundläggande utbildning kunde, om han eller hon så önskade, stanna i samma yrke och på samma arbetsplats under återstående arbetsliv är en situation vi haft under en mycket kort tid i vår historia, från slutet av 1930-talet till omkring 1990, under en femtioårsperiod.
Den flexibilitet vi nu fasas in i har likheter med ett äldre arbetsmönster. Ännu på trettiotalet var det vanligt att lönarbetare varvade längre sammanhållande arbetsperioder med korttidsanställningar och perioder av arbetslöshet. Både i städer och på landet försörjde sig kvinnor och män genom längre och kortare påhugg.
Ofta höll sig arbetarfamiljerna med ett litet jordbruk. I Götalands, Svealands och Norrlands skogsbygder var detta mer regel än undantag. Småbruket gav en knapp men trygg försörjning av bränsle, livsmedel och textila råvaror. Småbruken var basen i ett månsidigt försörjningssystem och gav människorna en identitet som både jordbrukare och arbetare.
Även i städer och på industriorter gick många mellan olika sysslor. Periodvis flockades arbetssökande vid arbetsdagens början utanför fabriksgrindar och förmanskontor. Unga män växlade dessutom mellan arbetsuppgifter och arbetsplatser under åren de lärdes upp i ett bestämt yrke. Genom ett flexibelt förhållningssätt förvärvade de en bred yrkeserfarenhet och värdefulla kontakter. Som yrkesmän bildade de familj och stannade under längre tid på en plats.
Även bland småbrukar- och arbetarkvinnorna var det vanligt med tillfälliga och korta jobb i ungdomsåren. När de gifte sig och barnaskaran växte arbetade de hemma på småbruket, sydde och vävde mot betalning, städade på kvällar, mornar och helger, arbetade några timmar i en butik eller passade andras barn.
I mitten av 1930-talet registrerade en statlig utredning omkring 500 000 säsongarbetare i Sverige, och då upptas sannolikt bara en mindre del av de kvinnor som säsongsvis arbetade på hotell och restauranger (Isacson 1998).
Den högindustriella epoken
Perioden från början av 1930-talet och ett knappt halvsekel framåt kännetecknas av en mycket kraftig ekonomisk tillväxt. För åren 1930–1975 har den beräknats till 3,2 procent per år, dvs. två och en halv gång högre än under de följande tjugo åren i slutet av 1900talet (Schön 2000:13).
Från mitten av 1930-talet utvidgade industriföretagen sina lokaler och ökade antalet anställda på fabriksgolv och kontor. Mindre industriföretag ägda av personer utan kunskap och kapital att investera i ny teknik, modernisering och utvidgning av produktionen fick slå igen när konkurrensen hårdnade, lönerna steg och arbetsmiljökraven skärptes.
De stora industriföretagen anställde från slutet av 1940-talet och tjugo år framåt ständigt ny arbetskraft. När landets jordbruk lades samman till större enheter och mekaniserades frigjordes människor för arbete inom industrin, vård och omsorg. Arbetskraft kom också från Finlands fattiga östra provinser, Italien och senare från Jugoslavien.
Männen dominerade det lokala offentliga livet, i arbetet, på fritiden och i politiken. Idrottsarenor byggdes för sport som män utövade och som lockade en i huvudsak manlig publik. Hemmet med barn och hushållssysslor var kvinnornas sfär. Sitt sociala umgänge utanför familj och släkt hade de i bostadskvarteren och föreningslivet. Många drygade ut inkomsterna genom att mot låg betalning arbeta deltid i affär, på café, i vården eller i jordbruket.
För kvinnorna var arbetsmarknaden kringskuren. Det var framförallt inom detaljhandeln, sjukvården och omsorgen som kvinnor från 1950-talet fick anställning. Till en början var dessa arbetsplatser små. Med tiden slog storskaligheten igenom även här. Affärer och sjukhus blev snart stora arbetsplatser. Majoriteten bland de anställda var deltidsarbetande kvinnor i lägre yrkesbefattningar (Wikander 1999).
Storskaligheten genomsyrade under 1960- och 1970-talen alla delar av samhällslivet – undantaget familjen och resandet. Där accepterades den lilla skalan, som en slags säkerhetsventil. Chartertrafiken som sköt fart på 1960-talet bröt dock mot mönstret. Där var storskalighet grundkonceptet. Bilen förblev däremot ett småskaligt transportmedel, om än framförd på allt större vägar.
Den högindustriella epoken kännetecknas dessutom av en långt driven yrkes- och geografisk arbetsdelning, en social och könsmässig särhållning, av lönearbetets totala dominans när jordbruk
och mindre handels- och industriföretag avvecklades. En ambition var också att i detalj planera det ekonomiska livet liksom ”det lilla livet”. Avsikten var att människorna skulle få det bättre. Alla passade dock inte in i mönstret. De som avvek förpassades till anonyma storskaliga institutioner.
Att hålla måttet var ett ”överkrav” i industrisamhället. Individen skulle följa de regler och normer som gällde i lokalsamhället och för klassen, könet, åldern och yrket. Avvikare hade det svårt och utsattes för trakasserier – därom vittnar flera arbetarförfattare (Casparsson 1923 och Johansson 1976).
Att hålla måttet hade även en annan sida som efterhand fick en ny innebörd. I det tidiga industrisamhället gällde det att vara stark och seg, att klara fysiskt krävande och uthållighetsprövande uppgifter. En fullgod arbetare skulle lyfta, bära och dra i smutsiga, blöta, kalla och heta miljöer utan att knota. Under den högindustriella epoken från 1930-talet förde masstillverkningen av standardiserade produkter in fysiskt lätta, men krävande tempoarbeten. Nu gällde det att snabbt lära sig handgreppen och hålla tempot. Till detta kom stigande precisionskrav. Inom verkstadsindustrin ersattes fotcirkeln av skjutmåtten som i sin tur ersattes av mikrometrar och haktolkar. Med C-E. Johanssons världsberömda passbitar kunde mätdonen kalibreras för att uppnå den eftersträvansvärda exakthet som den moderna massproduktionen fordrade.
Med detta följde att tiden skulle mätas, sönderdelas och människornas användning av tiden noga kontrolleras. Tid var pengar och fick icke förslösas. Ackord och tidkontroll band arbetskraften vid maskiner och löpande band. Strider om sekunder och minuter ledde till utdragna löneförhandlingar där ören och kronor stod på spel.
På fabriksgolven drevs arbetsdelningen och tidhållningen till bristningsgränsen, med cykler på delar av minuter vid storindustrins löpande band. Arbetsdelningen innebar också en hög grad av utbytbarhet. Vem som helst skulle på kort tid läras upp till de lediga jobben.
På sikt slog detta tillbaka mot företagen och effektiviteten. Personalomsättningen steg och blev ett svårlöst problem, särskilt på 1960- och 1970-talen. Likt forna tiders statare sökte sig människor till andra arbetsplatser i hopp om att arbetsvillkoren där inte var lika pressande och lönerna högre. Omflyttningen var ett uttryck för ett växande missnöje med arbetsvillkoren och besvikelse över Saltsjöbadsandan. En stor satsning på arbetsrättsliga reformer och ett nytänkande från början av 1970-talet kunde bara
delvis vända utvecklingen. Det skulle till en djupare ekonomisk kris och mer avancerad teknologi, innan de stora industriföretagen, med ABB, Volvo och SAAB i spetsen, sökte sig bort från industrisamhällets gängse stela produktionssystem till ett mer flexibelt där individerna gavs ett större inflytande över arbetets organisering och utförande.
Kris och förnyelse
Den ekonomiska tillväxten bröts i mitten av sjuttiotalet. Lågkonjunkturen efter kraftiga oljeprisstegringar i två omgångar – som bl.a. utraderade den svenska varvsindustrin – bidrog till trendbrottet, men är inte hela förklaringen. Svenska och andra västeuropeiska industriföretag fick allt svårare att hävda sig på världsmarknaden efterhand som stål-, varvs- och verkstadsindustrin expanderade i Ostasiens nyindustrialiserade länder. Överproduktionen var snart ett faktum. Den möttes med lageruppbyggnad, prissänkningar och anställningsstopp.
Oljeprisstegringarna under 1970-talet drog definitivt undan grunden för fortsatt expansion i gamla banor. Till en början sökte företag, fack och politiker lösningarna inom den gamla tankefiguren. Den borgerliga regeringen utbetalade ett gigantiskt ekonomiskt stöd till branscher och företag i kris. Sveriges gamla basnäringar – gruvor, stål-, skogs- och varvsindustrin – backades upp av industridepartement och länsstyrelser.
Från början av 1980-talet försköts fokus i det offentliga samtalet från industriproduktion och varukonsumtion till konsumtion i alla dess former, liksom till fastighets- och aktiemarknader, offentlig och privat tjänstesektor, från nation till region och övernationella enheter. Samtidigt minskade antalet industrianställda från (inkl. gruvor men exkl. byggsektorn) 942 000 år 1975, till 780 000 tio år senare samt till 750 000 före den nya krisen i början av 1990-talet (Schön 2000:475f).
Parallellt förändrades synen på individ och kollektiv, offentligt och privat, arbete och pengar. Det sena 1970- talet och det tidiga 1980-talet kännetecknas av ett spirande missnöje med politiker, etablerade organisationer och gamla lösningar. Det dröjde dock till efter mitten av 1980-talet innan missnöjet gav utslag i politisk handling och förändrad samhällsmodell.
Den nya ekonomin
Varor produceras idag med ny arbetsbesparande teknik och en långt driven global arbetsdelning. Volymtänkandet är alltjämt orubbat, men kundernas skiftande smak står i högre grad i fokus. Med ny teknik kan alltfler varor ges individuell utformning. Storföretagen koncentrerar sig på ”kärnverksamheter”, säljer av övriga verksamhetsdelar och/eller placerar sina tillverkningsenheter i länder med billig arbetskraft och svagt regelverk. Underleverantörer och projekt används i stigande grad. Välkända varumärken är värda sin vikt i guld i en globalt integrerad världsekonomi med ett ständigt flöde av varor, kapital och information (Magnusson 2000, Isacson & Morell 2002).
Fackföreningsrörelsen drev från slutet av åttiotalet kravet på det ”goda arbetet”, på ett mer varierat och helt arbete. Det flexibla arbetsliv som vunnit insteg med den nya ekonomin är dock inte bara av godo. Många har ett friare och mindre sönderstyckat arbete. Samtidigt ökar antalet personer som alternerar mellan tillfälliga anställningar, en uppgång för övrigt efter kön – kvinnor arbetar tillfälligt för låg lön inom vård och omsorg, medan män arbetar som konsulter med hög lön. Baksidan av det nya flexibla arbetet är också självexploatering och utbrändhet (Isacson & Morell 2002). Den tredje industriella revolutionen behöver ett regelverk som bättre beaktar den senmoderna människans skiftande förutsättningar och behov i alla delar av arbetslivet.
Referenser
Casparsson. Ragnar 1923, Adelberga bruk. Axel Holmströms förlag. Castells, Manuell 1998, Nätverkssamhällets framväxt. Daidalos. Gårdlund, Torsten 1942, Industrialismens samhälle. Tidens förlag Isacson, Maths1998, ”Det flexibla arbetets renässans”. Framtider 3/98. Isacson, Maths & Morell, Mats (red), 2002, Industrialismens tid. SNS Förlag. Johansson, Erik, 1976, Fabriksmänniskan. Zinderman. Magnusson, Lars 1996, Sveriges ekonomiska historia. Tiden Athena. Magnusson, Lars, 2000, Den tredje industriella revolutionen. Prisma/Arbetslivsinstitutet. Sabel, Charles F. & Zeilin, Jonathan (eds) 1997, Worlds of
Possibilities: Flexibility and Mass Production in Western Industrialization. Cambridge University Press.
Schön, Lennart 2000, En modern svensk ekonomisk historia. SNSförlag. Wikander, Ulla 1999, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Atlas Akademi.
Maths Isacson
är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och var dessförinnan forskningsledare vid Arbetets museum. Han har bl.a. skrivit om arbetsförhållanden och yrkeskunskaper i industrisamhället men ägnar sig i dag framför allt åt industrisamhällets omvandling.
Från sågverkens horisont blev världen en annan
Om mentala och praktiska omställningar i industrisamhällets Om mentala och praktiska omställningar i industrisamhällets Om mentala och praktiska omställningar i industrisamhällets Om mentala och praktiska omställningar i industrisamhällets genombrottstid genombrottstid genombrottstid genombrottstid
Håkan Berglund-Lake
I en självbiografisk skildring berättar författaren och stabbläggaren Karl Östman om sin barndom i Nätra socken i norra Ångermanland under 1880-talet.1 Hans far som var snickare hade fått det allt svårare att få arbeten och därmed att klara familjens försörjning på platsen. Sedan han hade hamnat i obestånd hos handlaren i socknen och blivit tvungen att lämna ifrån sig det hus familjen bodde i och ägde, fanns ingen annan utväg för familjen än att flytta från orten. Det pratades överallt om att stora förtjänster gick att göra vid sågverk som hastigt och i stort antal hade etablerat sig utefter norrlandskusten. ”Även till vår avlägsna bygd nådde ryktet fram, och många läto locka sig att resa ned till detta nya guldland, bland dessa också min far”, skriver Karl Östman. Han syftar på Sundsvalls sågverksdistrikt där sågverken låg tätt och svarade för en väsentlig del av Sveriges trävaruexport vid denna tid. Sågverksindustrin var inne i en expansiv fas som hade inletts i slutet av 1860-talet och som skulle räcka in på 1890-talet.
Sågverken drevs med kraft från ångmaskiner, som för alla arbetssökande utifrån var något nytt, storslaget och imponerande. Men för övrigt var tekniken enkel vid sågverken och arbetet bestod av många manuella moment. Detta gjorde sågverksproduktionen arbetskraftsintensiv och tillgången till arbetare i tillräcklig mängd och vid rätt tidpunkt blev för sågverksbolagen helt avgörande för att framgångsrikt kunna driva ett exportsågverk. Här fanns därför arbete att få för alla som var vana vid kroppsarbete.
Liknande berättelser som nådde Karl Östmans far var i svang i många trakter och satte människor i rörelse mot platser som utlovade ett bättre liv. Men uppbrotten, oftast från trakter där människor var födda och vuxit upp, var inget självändamål; man hade tvingats till det när jorden på hemorten inte längre kunde ge alla utkomst. Drivkraften var försörjningsmotivet. Liksom för familjen Östman hade det i överbefolkade områden vid denna tid blivit allt
svårare för människor utan eller med små jordegendomar att klara sin försörjning. Många valde att emigrera till Amerika, medan andra istället valde inhemska alternativ. Särskilt markant blev inflyttningen till Norrlands skogstrakter och norrlandskustens sågverksdistrikt, framförallt från västsvenska områden, Norrlands inland och finska Österbotten – och de kom vandrande i tusenden och åter tusenden.
Där sågverk lokaliserades utefter norrlandskusten växte samhällen hastigt upp med en befolkningstillväxt som var explosionsartad. Det fanns sågverksdistrikt där folkmängden fyrfaldigades under sågverksindustrins expansionsperiod. Trots en manlig dominans i branschen så bestod de inflyttade av lika många män som kvinnor. I kyrkböckerna kan vi utläsa att äktenskapet hade en stark ställning i sågverkssamhällena och att den vanligaste samboendeformen var kärnfamiljen. Detta innebär att den mantalsskrivna befolkningen vid sågverken i huvudsak byggdes upp av distinkta familjeenheter med man, hustru och barn.
Sågverksindustrin sammanförde alltså människor från vitt skilda platser i landet. Både män och kvinnor kom till sågverksdistrikten för att med mannens fasta anställning vid sågverket som bas och förutsättning bygga upp en försörjning på en plats där man saknade sociala band sedan tidigare, platser som var nya och främmande. De samhällen som uppstod här var tillkomna som en funktion av en industriell verksamhet, med en massproduktion av trävaror avsedda för internationella marknader och med en befolkning som var beroende av lönearbete för sin försörjning. Det var ett nytt sammanhang man befann sig i, en ny värld som trädde fram, som måste upptäckas, hanteras och förstås. Anpassningen till sågverkssamhällets sociala och materiella villkor innebar därför många mentala och praktiska omställningar. Detta innebar samtidigt en läroprocess; man måste lära sig hantera mångfalden av nya objekt och människor; man måste lära sig att förstå de sociala och materiella former som var industrisamhällets och som man nu blev en del av och bidrog till att skapa.2
Arbetsprestation mot pengar
De människor som kom vandrande till sågverksdistrikten, kom bokstavligen med tomma händer. De saker man orkat bära med sig under resan var försumbara. Man kom med sina kroppar, med sin arbetsförmåga, med färdigheter, som man tillägnat sig i de agrara
miljöer man kom ifrån. Alla var vana vid hårt kroppsarbete. Däremot hade de flesta ingen yrkesvana som sågverksarbetare. Men med undantag av ett fåtal arbetare i nyckelpositioner i produktionskedjan, som förtummare, försågare, förkantare och sorterare, var det just personer med fysisk styrka och uthållighet som sågverksägarna i första hand behövde. Ett avtal, antingen muntligt eller skriftligt, upprättades mellan bolaget och arbetaren om fysisk prestation i utbyte mot pengar. Förutom lönen avtalades också om fritt ”husrum och vedbrand” i någon av bolagets kaserner. Till bostaden som oftast bestod av ett rum med öppen spis hörde också förrådsbodar, i allmänhet också tillgång till tvättstuga och bagarstuga, samt en bit jord för odling av potatis och grönsaker.
När kontraktet upprättades var det individens arbetsförmåga som anställningen grundade sig på, möjligen också en bedömning av individens skötsamhet, men absolut inte av individens börd. I den nya miljön som sågverkssamhället utgjorde blev det sociala ursprunget en irrelevant kvalitet. Jorden upphörde att vara måttstocken och styrande för rangordning och värdering. Det man var, det var man i kraft av sig själv, inte i kraft av sin släkt eller sin historia, besutten eller obesutten. Här placerades man inte in i en struktur av jordägande och släktskapsförhållanden.
Det ömsesidiga kontraktet mellan parterna innebar att bolaget fick rätt att utnyttja den anställdes arbetskraft för egen räkning mot en ersättning i pengar. Oavsett om lönen beräknades efter timme eller ackord så höll arbetsgivaren vad som avtalats. Det var något storslaget och befriande över detta. Det var ett system som i jämförelse med bönders godtycklighet vad gällde ersättning för utfört arbete, framstod som ordnat och kontrollerbart.
Lönen utbetalades alltid i kontanter. Det var ett pris satt på arbetsinsatsen, som betalades med en viss summa pengar, som i sin tur kunde omsättas i en viss mängd varor. Detta innebar erfarenheter som samtidigt gjorde något med människors tänkande. De varor man behövde måste, och kunde, köpas för pengar. Att arbeta för pengar innebar ett nytt sätt att se på tid och ekonomi, där arbete, pengar och varor blev översättningsbara i varandra, och kunde omvandlas i varandra.
Mannen räknades som huvudförsörjare och förväntades därför att förse hushållet med kontanter. Men trots sågverksindustrins manliga dominans så var det vanligt att både kvinnor och barn under längre eller kortare perioder arbetade vid sågverken. Kvinnor och barn sysselsattes med olika lättare arbetsuppgifter, som att dra spån, plocka knubb och städa avfall. Ju fler som kunde bidra med
kontanter till familjens ekonomi, desto bättre blev familjens försörjningssituation.
Men i ett årsperspektiv kom de penninginkomster som familjen sammantaget – män, kvinnor och barn – kunde tillföra hushållet att bli otillräckliga att leva av. Detta hade att göra med sågverksindustrins säsongkaraktär, vilket gjorde att arbetet blev ojämnt fördelat över året med arbetslöshet och sämre betalda arbeten under vintern. Vintern innebar så många praktiska svårigheter för sågverksbolagen genom dåliga ljusförhållanden, is och snö, att driften vid de flesta sågverk måste ställas in under stora delar av vinterhalvåret. På grund av samma orsaker kunde heller ingen utskeppning ske. Denna säsongvariation i sågverksproduktionen gjorde att sågverksbolagen varken ville eller kunde ta något större ansvar för den bofasta befolkningens försörjning under vintern, och förväntades inte heller att göra det. I denna historiska situation existerade ingen full sysselsättning och säker inkomst över året, vare sig inom jordbruket eller inom industrin, och inte heller i tankevärlden; det gick inte ens att tänka sig möjligheten. På samma sätt som jorden inte gav något under vintern var det en självklarhet att inte heller ett väder- och årstidsberoende sågverk kunde drivas och ge inkomster under vintern. Detta var ett faktum som hörde till naturens ordning.
Den bristande balansen mellan familjens inkomster i pengar och familjekostnaderna genom den kraftiga inkomstvariationen över året, måste uppvägas på något sätt för att garantera familjens överlevnad. Här utgjorde de naturaförmåner som de fast anställda arbetarna hade utöver den kontanta lönen, en bas för försörjningen. Bostad och bränsle var alltid garanterat hur dåligt ekonomiskt läge familjen än hamnade i under dyrtider eller under vinterns arbetslöshetsperioder. Men även om den kontanta lönen kombinerades med naturaförmåner, så var det ändå inte tillräckligt för att klara familjens försörjning. Det behövdes något därutöver.
Med sina erfarenheter från agrarsamhället, oftast som obesutten, fanns kulturellt förankrade försörjningssätt som utvecklats för att kompensera en liten eller ingen tillgång till jord. I traditionsarkiven finns många uppgifter på hur familjerna vid sågverken, utanför själva lönearbetet, utnyttjade alla tänkbara resurser för familjens försörjning; man hade hushållsgris, potatisland, plockade bär, fiskade, vävde tyg och bakade bröd. Hela familjen var engagerad i detta mångsyssleri, som i motsats till lönearbetet hade till uppgift att sänka utgifterna. Denna förmåga att komplettera penninginkomsterna hölls levande och skapade en grundtrygghet, vilket
inte lönearbetet förmådde, vare sig i praktiken eller i tankevärlden. Sågverksindustrin var alldeles för opålitlig för att man skulle försätta sig i en situation där man uteslutande blev beroende av lönearbetet vid sågverket. Istället var det familjens gemensamma praktik av mångsyssleri som upplevdes ge garanti för familjemedlemmarnas grundläggande behov och överlevnad. Det var ett sätt att ordna försörjningen som motverkade att bli offer för oförutsedda omständigheter. Det var en defensiv strategi, men samtidigt ett motstånd, en vägran, att bli alltför beroende av marknadens villkor. Det fanns en strävan att i så stor utsträckning som möjligt ha det egna livet i egna händer.
Tingen och det eftersträvansvärda
För sågverkens arbetarbefolkning kom det goda livet, det eftersträvansvärda i tillvaron, att definieras utifrån de materiella villkor man dagligen levde under, utifrån de ting man oftast upplevde brist på, omedelbart önskade mer av och därför värdesatte mest. Det kom i första hand att handla om mat.
Med pengar och tillgång till en omfattande detaljhandel öppnades nya möjligheter och vägar att förvärva matvaror på. De tidigare sambanden mellan produktion, cirkulation och distribution av matvaror gällde inte längre. Matvarorna tappade sina sociala band och direkta förbindelse med jorden. Matvaror blev något man kunde förvärva, flytta omkring och konsumera skilt från det sammanhang de var producerade i. En viktig upptäckt var att med mycket pengar kunde man komma i åtnjutande av mycket mat, men framförallt skapade pengar och utbudet av matvaror att valmöjligheterna ökade. Pengar möjliggjorde att överskrida gränser som tidigare varit oöverskridbara, både i praktiken och i tankevärlden. Med pengar kunde man välja att konsumera mycket eller lite, dyra varor eller billiga varor, ”herrskapsmat” eller enklare matvaror.
Vid de tillfällen då familjerna fick ett litet överskott omsattes detta omedelbart i en konsumtion som låg bortom det allra nödvändigaste, och då i första hand av matvaror som avvek från vardagens kosthåll, det lilla extra som skänkte tillfällig glans åt tillvaron. Hit hörde den feta maten, smör och fläsk, liksom andra köttprodukter och kolonialvaror som kaffe, socker, russin och kryddor. Det bedömdes som en högre livskvalitet, ett mål att sträva mot, att ha fläsk och kött på bordet istället för strömming, fet mjölk istället för skummjölk, bröd bakat på vetemjöl istället för
råg- och kornmjöl och att inte behöva tänka på att spara på smöret och sockret. Den feta maten, smöret, sockret och vetemjölet fick ett viktigt symbolvärde. Det var matvaror som det tidigare i livet hade rått brist på eller som saknats helt. De familjer som hade råd att ha dessa varor på matbordet upplevde tydligt och konkret en förbättrad materiell ställning.
Denna strävan att höja sin materiella standard kom också till uttryck i andra ting som man omgav sig med och som också gick att köpa för pengar. Det blev allt vanligare att hemsnickrade möbler ersattes av köpta. En viktig händelse var när den gamla gustavianska sängen byttes ut mot en imperialsäng. Av bouppteckningarna framgår att värdet av en imperialsäng stod i en värdeklass för sig tillsammans med symaskin och järnspis, som alltfler fick råd att investera i under 1880-talet. Vidare kan nämnas svarvade pinnstolar, spegelskänk, klocka, spegel, krukväxter, oljetryck på väggarna, ofta av kungen eller kungafamiljen, termometer, porslins- och glassaker. Sammantaget kom dessa inventarier att representera en prydnad och ”lyx” i en tillvaro där det mesta annars upplevdes som påvert.
I jämförelse med det agrara samhälle man lämnat var varuutbudet i sågverksmiljöerna stort och varierat. De varor som nådde sågverkssamhället hade ofta okänt ursprung. Varorna bar sällan tecken på vem som tillverkat dem, oftast endast ett varunamn, ibland också namnet på orten eller landet där de var tillverkade – men inget mer. Ur ett individuellt perspektiv var emellertid tingen alltid lokalt upplevda och med de egna erfarenheterna som referens. Varorna i handelsboden eller hos gårdfarihandlaren jämfördes med varor man sett och upplevt på andra ställen, med föremål man tidigare hade förvärvat eller själv producerat och hade i sin ägo. Detta gav upphov till nya relationer mellan tingen och nya prioriteringar. Genom tingen ställdes bland annat olika tider mot varandra; genom tingen upplevdes nuet ha ett materiellt bättre innehåll än ett påvrare förr. Men framförallt kom denna upplevelse i nuet att bli utgångspunkt för föreställningar om framtiden. Livet blev ett materiellt projekt med en bestämd riktning, mot ett godare liv längre fram, i en framtid som föreställdes vara kvalitativt annorlunda och bättre än det liv som levdes ”här och nu”.
Sågverket och den stora världen
Sågverken lokaliserades i skyddade lägen i vikar, i lä bakom uddar och öar där goda hamnförhållanden fanns för att enkelt kunna ta emot råvaran från flottleder och underlätta utskeppningen av de sågade varorna. Hamnen var viktig också på andra sätt. För sågverkens befolkning var hamnen öppningen mot omvärlden och utgjorde den viktigaste förmedlingslänken till andra upplevelserum, andra sågverkssamhällen, närmaste stad och andra städer, och till platser ännu längre bort. Ångbåtskajen, som under den tid på året då sjöfarten var öppen, utgjorde porten till och ut från alla sågverkssamhällen utmed norrlandskusten. Här passerade dagligen både människor och varor.
Flödet av människor genom sågverken var intensivast under skeppningssäsongen. Människor kom och gick i en återkommande ström. Det sociala landskapet blev därför mångskiftande och ständigt föränderligt. Under denna arbetsintensiva period var antalet tillfälligt anställda arbetare stort vid sågverken och utgjorde en klar majoritet av arbetsstyrkan. Men också andra kategorier av människor passerade genom sågverkssamhällena under högsäsongen: försäljare av olika slag – bönder, fiskare, judar och gårdfarihandlare – och sjömän från andra länder.
På grund av att sågverksindustrin var en utpräglad exportindustri hade samhällena i Norrlands sågverksdistrikt direktkontakt med internationella trävarumarknader. Under skeppningssäsongen trängdes här fartyg från många länder. I huvudsak hade de sin destination till hamnar i Holland, Tyskland, Frankrike och England, men också till dessa länders kolonier, som Australien och Sydafrika.
Anblicken av skonare, barkskepp och fullriggare satte fantasin i rörelse; man drömde sig bort. Ändå var denna närvaro av fartyg och sjömän något alldeles självklart, något som åtminstone under sommarhalvåret tillhörde vardagen för sågverkens folk. På kvällarna kom sjömännen iland. Verksfolket mötte dem, såg dem, hörde dem och försökte få kontakt med dem genom att teckna och gestikulera. De var människor av kött och blod som uppenbarligen också fanns. Mötena gav upphov till en medvetenhet om andra länder och andra sammanhang – om att andra livsalternativ existerade på andra platser långt borta.
Oberoende av andra
I sågverkens kaserner kom familjerna att bo nära och tätt inpå varandra. Det var ett grannskap som var påtvingat. Ingen hade valt sina grannar, ingen hade sökt sig till sågverken för att bygga upp ett liv på en ny plats tillsammans med människor som man inte var bekanta med sedan tidigare. Istället inrättade man sina liv vid sågverken och organiserade sin försörjning på ett sätt som betonade självständighet och oberoende av andra. Varje familj kom att bygga sin försörjning samtidigt och parallellt med andra, inte tillsammans och i ömsesidighet med andra. Detta betyder inte att solidaritet och nära känslomässiga knytningar till andra verksbor saknades. Vänskapsband kunde bli starka och det var självklart att hjälpa varandra när det behövdes; det hörde till ett anständigt beteende. Men detta utbyte av ömsesidig hjälp var vid sågverken ingen nödvändighet för försörjningen. Den försörjningspraktik som byggdes upp här fordrade inget system av ömsesidig hjälp, som var så nödvändig i den agrara miljö man kom ifrån, eftersom ingen innehade något som någon annan saknade, egendom eller rättigheter, inte heller krävdes några kollektiva insatser utöver vad familjemedlemmarna själva kunde bidra med. Man hjälpte varandra men gjorde sig inte beroende av varandra. Ett alltför starkt beroende av andra skulle ha gjort familjerna sårbara. Det fanns hela tiden en osäkerhet om hur länge boendet på platsen kunde utsträckas. Relationen till andra familjer blev därför aldrig annat än preliminära. Den enda sociala enhet som kunde garantera kontinuitet, fasthet och en någorlunda trygghet och bas för överlevnad var den egna familjen.
Relationen till grannar, vilket åtminstone för männen samtidigt betydde en relation till arbetskamrater, var sociala band som uppstått i sågverkssamhällena. Andra former av sociala band som var nya och som märks i sågverkens tätorter var de som ett framväxande föreningsliv gav upphov till. Redan under 1870-talet blev den frireligiösa rörelsen förankrad i sågverksdistrikten, och under 1880-talet bildades ett stort antal nykterhetsföreningar och rösträttsföreningar. Men också här ser vi att ett institutionellt tvång saknades. Medlemskapet byggde på individens egna val och överväganden. Man kunde välja att bli medlem eller inte; till exempel kunde man få sina religiösa behov uppfyllda i frireligiösa föreningar, medan andra blev Svenska kyrkan trogna, och ytterligare andra, de flesta, valde helt bort det religiösa livet, åtminstone det offentliga, det som låg utanför hemmet och den privata sfären. Det
fanns i de flesta sammanhang flera alternativ som var socialt möjliga att välja mellan.
Även i valet av arbetsplats och arbetsgivare fanns alternativ. Beroendet av utkomst fanns där hela tiden, men det var inget tvång att den måste sökas just där man för tillfället hade sin anställning och sitt boende. Bedömdes anställningen och villkoren vid verket inte ge förväntad utdelning hade man alltid möjligheten att bryta upp för att ta anställning vid ett annat verk. Ingen arbetsgivare kunde hindra någon från att säga upp sig. Denna möjlighet hade familjerna i egna händer, vilket gav dem en styrkeposition i förhållande till verksägare och bolag trots relationens asymmetriska karaktär.
Men uppbrott och förflyttningar till andra platser genomfördes inte alltid i praktiken, men var ändå verksam i föreställningsvärlden som möjligheter, som möjliga rörelser mellan olika platser att leva på, andra sågverk, hemtraktens byar, städer eller platser i Amerika. Livet vid verket gjorde verksfolket medvetna om att världen var större, innehöll andra möjligheter, andra livsalternativ, än vad man kunde se från sågverkets horisont. Det handlade om ett annat sätt att se på världen, på sig själva och på den verklighet man levde i, som började etableras hos människor i denna tid, med en öppenhet för alternativ och temporära rum – ett sätt att tänka som det frambrytande industrisamhället innehöll och möjliggjorde.
Håkan Berglund-Lake
är forskare och lärare vid Institutionen kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. Disputerade 2001 med avhandlingen Livet äger rum. Försörjning och platstagande i Norrländska sågverkssamhällen. Uppsala 2001.
1
Karl Östman, Sågverket och jag, i Ansikten, självbiografiska skisser, Stockholm 1932. 2 Framställningen som följer bygger på diskussionen i min gradualavhandling Livet äger rum.
Försörjning och platstagande i norrländska sågverkssamhällen, Uppsala 2001.
Ett borttappat kulturarv
Ulrik Lohm
Ett gammalt hem
Den 4 januari 1820 träffades ett antal betrodda män hos enkomannen Olaus Månsson i Löthen i Rystad socken. De samlades för att genomföra bouppteckningen efter hustrun Anna Eriksdotter som avlidit under slutet av föregående år. Olaus Månsson var torpare under gården Distorp i Åkerbo härad. Numera ligger hela häradet inom Linköpings kommuns gränser.
I boet förtecknades 1 fat och 1 skål av koppar, under rubriken Tenn, 2 fat och 1 gammalt fat, 7 tallrikar och 1 stop. Det fanns vidare 1 gammal ljusstake, 1 gammal mässingskruka, 1 gammal kanna och 1 liten kanna. Under rubriken Järnsaker fortsätter uppräkningen med 1 gryta, 1 skråpanna, järnspett, 3 gamla liar, medjärn, rivjärn, knivar, brännjärn och eldtång. Avslutningsvis nämns 1 fjärding med järnskräp.
Under nästa rubrik, Husgeråd och träsaker, förtecknas de få möblerna, 1 skåp, diverse förvaringskärl och kistor, 1 vävstol samt utrustning för att spinna och karda ull. Avslutningsvis räknas den avlidnas Kläder upp, 2 klänningar, 1 livstycke, 2 tröjor och 2 lintyg.
I Sverige blev bouppteckningar obligatoriska genom 1734 års lag vilken dock som så ofta då det gäller lagars tillkomst, var en kodifiering av tidigare praxis. Bouppteckningen skulle genomföras inom 3 månader efter dödsfallet och förrättas av någon från trakten. Huvudsaken var att personen var betrodd samt givetvis skrivkunnig. Det kunde vara exempelvis en skollärare eller en handelsman. Handlingarna registrerades sedan via häradsrätterna och utgjorde underlag för arvskiften och olika taxeringar. Materialet arkiverades sedermera i de olika landsarkiven. De har sedan använts för olika forskningsändamål och källkritiskt diskuterats under ett antal år. Här är inte platsen för att diskutera tillförlitligheten av
detta material. Det får räcka med att konstatera att noggrannheten varierar, ibland är antalet detaljer större i hem med få ägodelar jämfört med mera rika hem.
Sophie Derefeldt genomförde för några år sedan ett examensarbete i historia vid Linköpings universitet. Hon gick igenom samtliga bouppteckningar i Åkerbo härad för åren 1820, 1850 och 1880. Totalt var det 99 bevarade uppteckningar och detta material användes för att analysera 1800-talets materiella förändring i form av ägodelar och förmögenhetstillväxt i denna jordbruksbygd. Men hennes primärmaterial kan även användas på ett annat vis, att göra ett försök till totaluppskattning av mängden metall i ett hushåll.
Vad väger ett fat av tenn eller en skål av koppar? Hur mycket av olika metaller fanns det i de olika hushållen som förtecknades? Vad innehåller en ”gamel masingskruka”? Det är många approximationer som måste genomföras. Vägningar på museer och i olika samlingar. Funderingar på den kemiska sammansättningen. Hur mycket bly finns egentligen i det som klassas som tenn i bouppteckningarna? Kopparkärlen var i vissa fall klädda med tenn. Vad är egentligen en malmgryta? Och vad består nysilver av? I bouppteckningarna från 1850 dyker en mängd nya material upp med beteckningar som mera antyder nya legeringar. Och vad väger egentligen en stor koppargryta i förhållande till en koppargryta? I fråga om de ädla metallerna silver och guld är det enklare, där är oftast allt vägt och noterat i bouppteckningen. Föremålen av järn är svårare, det är en flytande gräns mellan själva hushållen till olika jordbruksredskap. Vi lämnar här dessa utanför. Det måste väl också finnas vissa metalldetaljer i möbler och klädesplagg. Men de får vi också bortse från.
Från år 1820 finns det 41 bouppteckningar bevarade. I dessa finns exempelvis 32 kopparfat, 177 tenntallrikar, 59 mässingsskedar, 72 silverskedar och 10 fingerringar av guld förtecknade. Det är ingen normalfördelning som framkommer. I de flesta hem saknas silver och guld och mängden köksutrustning varierar mycket. Men en tenntallrik väger kanske ungefär 300 gram i alla hemmen. Och ett stort tennfat kanske 1,5 kilo medan en vanlig kopparkaffepanna borde väga omkring 700 gram. De gör åtminstone de vi vägt idag.
Totalt kommer vi upp i 253 kilo kopparsaker i de olika hushållen, 313 kilo tenn, 62 kilo malm eller mässing, nästan 15 kilo silver och något hekto guld. 5 procent av kopparvikten kan dock vara tenn, 10 procent av tenn kan vara bly, malm och mässing är ungefär en blandning av 70 procent koppar och 30 procent zink. I
silver ingår slutligen åtminstone 10 procent koppar. Summerar vi sedan metallerna var för sig så kan vi konstatera att i genomsnitt fanns det 7 kilo koppar per hushåll, 7,2 kilo tenn, 0,8 kilo bly, 0,5 kilo zink, 0,3 kilo silver och 0,002 kilo guld. Sammantaget innehöll alltså ett genomsnittligt hushåll i Åkerbo härad år 1820 drygt 15 kilogram metall om man bortser från järn.
Från år 1850 och 1880 finns 36 respektive 22 bouppteckningar bevarade. Att det blir färre betyder inte att befolkningen minskar inom häradet. Det är istället en spegel av att antalet dödsfall är mindre och befolkningen ökar. Att välståndet också ökar framgår även i bouppteckningarna. Mängden silver och guld avspeglar detta. I genomsnitt fanns det 300 gram silver 1820, 700 gram år 1850, och 1880 nästan 800 gram. Mängden guld som förtecknades ökade under samma tid till 32 gram i genomsnitt. Hur mycket av andra metaller fanns det då per hushåll ?
Omkring 10 kilo koppar fanns både 1850 och 1880 i genomsnitt per hushåll. Tennmängden däremot minskade under hela perioden, 3,6 kilo år 1850 och endast 1,3 kilo 1880. Bakom detta kan vi ana porslinets allt mer dominerande ställning i kök och matsalar. Bly visar samma utveckling endast 100 gram finns kvar 1880. Detta är givetvis också en direkt följd av att mängden tenntallrikar minskat i hushållen. Zink däremot har tredubblats under perioden, från ett halvt kilo till 1,5 kilo. Förklaringen till detta är huvudsakligen ett ökande antal ljusstakar av mässing i de olika hemmen.
Den totala mängden metall i hemmen ökar inte nämnvärt under denna tid. Det är fortfarande omkring 15 kilo i genomsnitt. Däremot förändras sammansättningen. Nya metaller dyker upp. I en bouppteckning från 1850 nämns en barometer, som med stor sannolikhet var konstruerad med hjälp av kvicksilver. Ett ämne som på olika sätt har varit närvarande i vår miljödebatt under lång tid.
Vart tar det tenn som fanns i de olika hushållen vägen? Under sin användningstid har ett föremål ett bruksvärde. Efter det att det slutat brukas, finns ett materialvärde eller ett energivärde. Tennet återanvändes troligen på många sätt. Jag kommer själv ihåg från min barndom, hur en gammal fiskare göt bottensänken till fisknät av gamla trasiga tenntallrikar. Det som inte kunde återanvändas inom hemmet såldes. Skrothandlarna var här en viktig del i vad vi idag skulle kalla kretsloppet. Men vid någon tidpunkt blir ett föremål skräp. Det enda undantaget är då föremålet blir en antikvitet. Och stiger i värde igen. En tenntallrik pryder fortfarande många hem, fast nu hänger den på väggen.
Allt som blir skräp, utan värde, utgör ett arv vare sig vi vill ha det eller ej. Man kanske tvekar inför att kalla detta ett kulturarv, men ärvs gör det. I mycket kommer det att bli ett kulturlager som vi lämnar till framtiden, liksom alla tidigare ”svarta jordar”. Men detta arv utgör också en del av början på 1900-talets miljöproblematik.
Dagens hem
Den fortsatta rekonstruktionen av metallanvändningen i våra hem blir svårare. I skriften ”Vårt bohag. Förteckning öfver alla inom ett hus förekommande artiklar till begagnande vid bosättning, brandförsäkring, bouppteckning mm” utgiven av Mathilda Langlet 1893, kan man förstå varför. Där förtecknas, sida upp och sida ned, vad som kan förekomma i ett hem. Bara under avdelningen Silfver, Nysilfver och Metallsaker listas 77 olika kategorier. Många är speciella och förekom sannolikt inte i varje hem, exempelvis sardellgafflar eller sparristänger. Under rubriken Kök listas närmare 150 olika ting och då är det som eventuellt finns i skänken eller skafferiet inte med.
Vid den här tiden är bouppteckningarna inte längre precisa. De ädla metallerna förtecknas fortsättningsvis med relativt stor noggrannhet, men i övrigt är det mera så kallade kapitalvaror som listas. Symaskinerna börjar dyka upp och även andra nymodigheter kommer in i hemmen, radio och olika föremål som bygger på elektrifieringen av våra bostäder. De går dock inte att använda för att fortsätta en analys av materialmängden i våra hushåll. Vi får söka andra vägar i vår rekonstruktion.
Kulturgeografen Johan Hultman har i olika uppsatser analyserat den materiella delen av våra hushåll. Han konstaterar att hushållen har övergått från att ha haft ansvar för hela flödeskedjor, från produktion, konsumtion och deponering till att enbart ansvara för konsumtionsledet. De flöden av material och energi som försörjer hushållen, som till största delen i dagens samhällen är stadshushåll, har under de senaste 150 åren kommit att röra sig över ständigt mer vidsträckta ytor. Det industrialiserade samhället har gjort dagens hushåll till noder i globala flödesnätverk. Större delen av resursernas väg från råvara till soptipp och vidare ut i miljön är osynlig från hushållets horisont. Morgondagens soptipp finns inte där du tror, den finns där du bor.
Vad finns då i ett hem? Det finns flera vägar att belysa detta. Johan Hultman genomförde för några år sedan en mycket detalje-
rad beräkning av materialbeståndet i ett hem. Det genomfördes i en fristående villa, 165 kvadratmeter stor, med 7 rum, vind, källare och garage. Huset beboddes av 2 vuxna personer med 2 utflyttade barn. Om man bortser från vitvaror, livsmedel och kläder så fann han totalt 6 530 kilo föremål i detta hus. Den dominerande delen var papper och trä (3 900 kilo) men metallmängden var hela 930 kilo. Till detta skall läggas olika sammansatta produkter, framförallt elektriska apparater, totalt om 560 kilo. Merparten är givetvis järn men en stor okänd del, utgörs av andra metaller. Parentetiskt kan tilläggas att i hemmet fanns 120 olika batterier varav 110 var inmonterade i någon typ av elektrisk apparat.
Under 1800-talet hittades via bouppteckningarna endast några tiotal kilo metall i hushållen. En direkt jämförelse är emellertid svår att göra mellan den genomsnittliga mängden i 1800-talets hushåll och en undersökning av endast en villa idag. Låt oss dock konstatera att det sannolikt är betydligt mer än en tiodubbling bara i hemmen på drygt hundra år. Det har varit en kontinuerlig ackumulation av ting och husgeråd i våra hem, i vår byggda miljö. Till stor del innehåller de föremål, som har längst användningstid och därmed tenderar till att ackumuleras, metaller. Man har beräknat att endast en begränsad del, kanske 10 procent, av totalt använd metall i Sverige har nått vår omgivande miljö. Resten finns till stor del kvar i olika produkter som kabel, batterier, byggnadsmaterial osv. samt i våra hem.
Alla vet väl på ett ungefär vad det egna köket innehåller. Däremot tänker vi kanske inte på hela det omgivande samhället med dess material och föremål. Vi är beroende av och använder andra servicefunktioner ute i samhället, dessa i sin tur innehåller olika bruksting. Som exempel kan tas köket med dess innehåll av föremål. För 60 –70 år sedan var de flesta hushåll beroende av endast ett kök (med innehåll). Man lagade all mat för hela familjen i det egna köket. Idag är det inte lätt att säga hur många kök var och en är beroende av. Givetvis det egna, som man svarar till hundra procent för, men också olika andra kök som vi delar med många såsom skolbespisningar, lunchserveringar, sommarställen, sjukhus osv. Och alla innehåller en uppsättning av köksutrustningar! Det går att exemplifiera på många sätt, tänk bara på hela den infrastruktur som vi delar mellan oss.
Stockholms stads bouppteckning
Under det senaste årtiondet har det vuxit fram en omfattande forskning som främst är inriktad på att förbättra grundvalen för att diskutera strategier för samhällsutveckling i ekologiskt hållbar utveckling. Gemensamt för denna forskning är inte minst ambitionen att få en djupare förståelse av samhällets hantering av våra naturresurser och dess konsekvenser för vår omgivande miljö ur ett flödesperspektiv. Mycket av dagens problemformulering inom miljösektorn baseras ofta på ett nutidsperspektiv. Genom att studera samhällsutvecklingen ur ett historiskt flödesperspektiv kan dagens problemformulering både kompletteras och, vilket i hög grad gäller material med lång användningstid, avsevärt förbättras.
Ett forskningsprojekt om just metallers användning och upplagring i vår samhällskropp startade för ett antal år sedan vid Linköpings universitet. Fokus var storstadsområden och Stockholm var ett av studieobjekten. Resultaten presenteras nu i en rad doktorsavhandlingar. I projektet analyserades 7 olika metallers användning under 1900-talet. De studerade metallerna var bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink. En rad olika datakällor, mätningar och rekonstruktioner har använts. Det skulle föra för långt att här redovisa detta. Istället vill jag bara presentera en ”bouppteckning” för en genomsnittlig innevånare i Stockholms kommun år 1995.
I Louise Sörmes kommande doktorsavhandling har hela 1900talets användning av ett antal olika metaller i Stockholm sammanställts. Tusentals ton har bokstavligen byggts in i staden, i hus, i broar och andra konstruktioner över och under jord. Till denna mängd skall adderas alla föremål som används vid olika tillverkningsprocesser och i alla servicefunktioner i staden och slutligen det som finns i hemmen. Om man delar denna mängd med antalet bosatta inom kommunen 1995 så kan vi konstatera att varje stockholmare i sin ”bouppteckning” har/disponerar 170 kilo koppar, 65 kilo bly, 40 kilo zink och 8 kilo krom. Av mera ovanliga, men kanske av miljöskäl mera uppmärksammade metaller, finns exempelvis i boet 200 gram kadmium och 10 gram kvicksilver. Årligen fyller vi på lagret med 2-3 kilo av vardera koppar, bly och zink.
Industrisamhällets borttappade kulturarv
Återknyter vi till texten ovan, där olika värden berördes, kan vi konstatera att denna stora mängd av metall, som finns i vårt samhälle, har ett bruksvärde idag. En dominerande del formar bokstavligen vår infrastruktur med olika försörjningssystem för kommunikation, vatten, värme, el osv. Och även om en del har tappats bort under förra seklet, så utgör det rena materialvärdet en garanti för att den största mängden kommer att återanvändas vid nytillverkning. Samtidigt orsakar en rad olika processer, som nötning och korrosion, ett litet svinn hela tiden. Man kanske tvekar inför att kalla detta industrisamhällets kulturarv, men ärvs gör det. Vår miljö blir mottagare av detta kulturarv, ibland via slammet i våra avloppsreningsverk eller i våra soptippar. Och vi måste väl betrakta eventuella miljöproblem som uppstår av detta också som en del av industrisamhällets kulturarv? Varken vi vill det eller ej har vi tappat bort en del av boet!
Metallernas användning följer vårt samhälles framväxt. Ändamålen har varit olika. Som ren metall i ett föremål eller i olika blandningar. Rostfritt stål innehåller exempelvis en viss mängd krom för att minska korrosionshastigheten. Men metallerna, ofta i form av någon förening, används även i en rad olika hantverk eller industriella processer, exempelvis i kromgarvning av läder. Metaller ingår också i olika pigment, de har använts som stabilisatorer i plaster osv. Historikern John Svidén har tillsammans med andra beskrivit just denna mångsidighet, med exemplet kvicksilver. Hur användningen av metaller symbiotiskt följer och speglar samhällets framväxt.
Inom Stockholm stad har kvicksilver använts i stora mängder under många hundra år. Användningsområdena är överraskande olika. Hattmakarna använde vid filttillverkningen kvicksilver vid själva betningsprocessen, guldsmeder vid brännförgyllningen, spegelmakarna vid spegeltillverkningen, nysilvret belades med rent silver via en galvanisk metod och instrumentmakare använde det rena kvicksilvret i olika mätinstrument. Inom medicinen har kvicksilverföreningar använts dels för desinfektion men även, i stor omfattning i syfilisbehandlingen fram till början av 1900-talet. (Då metoden ersattes med en ny salva, salvarsan, som innehåller en stor del arsenik!) Denna medicinska användning av kvicksilver har sedan fortsatt med amalgamanvändning i våra tänder. Vid papperstillverkning har en process, som använt fenylkvicksilver ingått. Listan kan fortsättas med termometrar, olika typer av elektronik,
ljusrör, batterier och olika färger. Oavsiktligt har vi även använt stora mängder kvicksilver. Vid förbränning av fossila bränslen som kol och koks vid exempelvis gastillverkning, har kvicksilver släppts ut ur våra skorstenar.
Totalt beräknade John Svidén och Arne Jonsson att 231 ton kvicksilver hade använts i Stockholm under perioden 1795 till 1995. Den största användaren var sjukvården via mediciner och salvor (60 ton) och tandvården (80 ton). Men också andra av de olika ovan uppräknade användningsområdena, svarade vardera för många ton. Endast 37 ton av den totala användningen har återcirkulerats till ny användning och 7 ton finns kvar i användning (huvuddelen faktiskt i stockholmarnas tänder). Och resten? Resterande 188 ton har vi tappat kontrollen över till luft, mark, grundvatten, sjöar och sediment.
Kvicksilver är ett speciellt exempel. Genom sin kemiska ”natur” har detta grundämne kunnat användas under mycket lång tid för många olika ändamål. Vår uppfattning om dess farlighet har, liksom exempelvis för arsenik, också varierat under denna tid. Ibland tidernas gift och ibland ofarligt, beroende på kemisk förening. Många andra metaller, exempelvis kadmium, bly, koppar och krom, kan beskrivas på liknande sätt. Genom olika kemiska processer, avsiktliga eller oavsiktliga, tillförs de vår omgivande miljö. Detta utgör ett arv av vår kulturs och vårt välstånds framväxt. Under industrialismens tidsålder har detta arv blivit kvantitativt allt större. Jämförande överslagsberäkningar visar att samhällets ”vittringshastighet” numera för många ämnen avsevärt överstiger vår berggrunds, dvs. naturens vittringshastighet. Ur mitt perspektiv utgör detta ett borttappat kulturarv, som vi måste förhålla oss till.
Referenser
Derefeldt, Sophie. 1993. Förändrat agrarsamhälle och förändrad bondestuga. Uppsats Historia 3, Linköpings universitet. 40 pp. Hultman, Johan. 1998. The eco-ghost in the machine-Reflexions on space, place and time in environmental geography. Meddelanden från Lunds Geografiska Institutioner 134. Lunds Universitet. 184 pp. Lohm, Ulrik et al. 1997. Databasen Stockhome: Flöden och ackumulation av metaller i Stockholms teknosfär. Tema V, Rapport 25. Linköpings universitet.138 pp. Svidén, John & Jonsson, Arne. 2001. Urban metabolism of mercury turnover, emissions and stock in Stockholm 1795-1995. Water, Air and Soil Pollution: Focus 1: 179-196. Sörme, Louise et al. 2001. Century perspectives of heavy metal use in urban areas. Water, Air and Soil Pollution: Focus 1: 197-211.
Ulrik Lohm
disputerade i entomologi vid Uppsala universitet och är sedan 1980 professor vid Linköpings universitet, Tema Vatten. Hans egna forskningsområden har breddats från att huvudsakligen ha varit naturvetenskapliga till att också omfatta miljöhistoria.
Yrkeskunnande, berättelser och språk
Maria Hammarén
I Paris 1800-talets huvudstad uppehåller sig Walter Benjamin på olika sätt kring fenomenet information. Han iakttar en värld i förvandling. Med fabriksvisslan och sotet kommer de moderna frihetskraven: mode, nyhetsflod och sensation som kur mot ledan. Långt innan någon kom på tanken att kalla något för informationssamhälle, pekar han ut informationen som den industriella arbetsprocessens kommunikationsform. Han knyter den till sensationen och ställer den mot berättelsen:
Liksom den industriella arbetsprocessen skiljer sig från hantverket, skiljer sig dess kommunikationsform – informationen – från den kommunikationsform som svarar mot den hantverksmässiga arbetsprocessen, vilket är berättelsen. /…/ Detta sammanhang bör man hålla i minnet för att kunna göra sig en föreställning om den sprängkraft som informationen innehöll. Sensationen utlöser denna kraft. Med den jämnas allt det med marken som ännu kan påminna om visdom, muntlig tradition eller sanningens episka sida.
I den här essän om yrkeskunnande utgår jag från Walter Benjamins sätt att förbinda information med den industriella arbetsprocessen. Jag kommer att hävda att den industriella arbetsprocessen inte kan skapa yrkeskunnande utan medvetna ansträngningar att på nytt anamma hantverkets kommunikationsform – berättelsen. Jag kommer att försöka ge ordet berättelse en innebörd som knyter det till två centrala aktiviteter som båda utgår från minnet: fantasi och tänkande. Fantasi och tänkande är kärnan i ett levande och rörligt yrkeskunnande. Minnet är yrkeskunnandets smältdegel.
Walter Benjamin härleder förbindelserna minnet gör till fantasin medan han härleder berättelserna som minnet skapar till tänkandet: ”Om det är fantasin som skänker minnet korrespondenserna, så är
det tänkandet som tillägnar minnet allegorin. Minnet sammanför fantasi och tänkande.”
Baudelaire, vars intensiva närvaro präglade mycket av Benjamins arbete, jämför minnet med en palimpsest. (Ur Nationalencyklopedin: Palimpsest: (lat. Palimpsestus, grek. Palimpsestos, av pali(n) ’återigen’ och psestos ’skrapad’) 1 Handskrift, oftast på pergament, vars ursprungliga text raderats och ersatts med ny. /…/ En egentligen bättre, men mindre vanlig benämning är codex rescriptus (’ånyo skriven handskrift’), eftersom den första, undre skriften ofta tvättats och inte skrapats bort. Den undre texten är ofta läsbar med ultraviolett ljus. /…/
Baudelaire skriver:
Vad är den mänskliga hjärnan om inte en ofantlig, naturens palimpsest? Min hjärna är en palimpsest och er också, läsare. Otaliga skikt av föreställningar, bilder och känslor har successivt lagrats i er hjärna, lika milt som ljuset. Det kan verka som om varje nytt lager begraver det föregående. Men inget av dem har i realiteten gått förlorat. /…/ Hur osammanhängande existensen än är, upphävs inte den mänskliga enheten. Alla minnets ekon skulle, om de uppväcktes samtidigt, utgöra en konsert, behaglig eller smärtsam, men logisk och utan dissonanser.
Men alla minnets ekon väcks inte samtidigt. Tvärtom är vi normalt utlämnade åt vårt minne – slumpartat påminner det oss om ett tidigare och det är bara en del av minnet som anpassar sig till biblioteksmetaforen: ett uppslagsverk redo att ge oss information. Efter Marcel Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt erkänner vi att förnimmelserna – en smak, en lukt – plötsligt och slumpartat kan föra oss tillbaka till en plats i tiden, bortom rummet. Och denna plats i tiden framträder som en berättelse. Vi minns bara vad vi en gång uppmärksammat och detta ger vi mening. Mening har formen av en berättelse. Och det är precis vad Baudelaire pekar ut när han talar om de uppväckta minnena som en ”konsert, behaglig eller smärtsam, men logisk och utan dissonanser”.
Kan man utmana Proust? Finns det andra sätt att väcka minnenas ekon? Hur ska vi annars kunna ge oss i kast med att systematiskt arbeta med vår erfarenhet – om det mesta ligger lagrat efter ett system som härskar över oss, otillgängligt för en medveten reflektion?
Forskning om yrkeskunnande hör hemma inom humanvetenskaperna – eller bättre – människovetenskaperna. Därför är det naturligt att söka utgångspunkter och positioner utanför de traditionella vetenskapsgrenarna för att istället söka sig fram via det författarskap som varit banbrytande när det gäller kunskap om människan som idévarelse. Skönlitteratur – av klass – är det unika rum där människan utvecklar sin självförståelse.
Forskning om yrkeskunnande handlar om något helt avgörande i människors och samhällens utveckling: hur/när lär vi oss av andras erfarenhet, hur/när vi omprövar egna etablerade perspektiv? Tror vi på möjligheten att lära av andra och på utveckling i någon bemärkelse är mekanismerna bakom detta att jämföra med grundforskning om hur människan förändrar sin värld. Perspektivet skiljer sig från exempelvis pedagogiken genom att det ställer begreppsbildningen i fokus. Men begreppsbildningsförloppen är inte synliga och vi kan inte på enkel väg veva filmen baklänges för att se hur vi bildat våra begrepp. Vi står inför meningsskapande och minne, otillgängliga förlopp som placerat en viss sorts glasögon på vår näsa. Vi betraktar världen genom våra begrepp. Och – detta är viktigt – vi har inte skapat dem på egen hand. De är dialogiska och har vuxit fram i samverkan med det finmaskiga system av regler och åtbörder som konstituerar den praxis vi tillhör.
Allt detta är väsentligt om man vill ge sig in på det vanskliga området att konstruera – och för detta syfte också rekonstruera – ett koncentrerat begreppsbildningsförlopp. Och det är det man sysslar med om man på allvar vill syssla med erfarenhetsöverföring inom det nya kunskapsparadigm som forskningen kring yrkeskunnande tillhör. Ty utan att erkänna att erfarenhet kan utvecklas till kunskap och utan att känna till betingelserna för denna kvalitativa omvandling av erfarenhet till kunskap ställer det sig vanskligt att utarbeta metoder för erfarenhetsöverföring.
I Göran Printz-Påhlsons inflytelserika essäsamling Solen i spegeln, skriver han i kapitlet ”Trädgårdsmästaren, piraten etc.”, s. 313:
Estetikens och kritikens skilsmässa som genomfördes först under 1800-talets gång får väl betraktas som ett uttryck för den dubbla frigörelse, vetenskapens och personlighetens, som är så typisk för detta skede. Vetenskapen tog hand om fakta, personligheten om värderingarna: tidens framstegstro bekymrade sig inte om något ingenmansland däremellan.
Här får vi ett rubrikord till skänks: Ingenmansland. Det är i detta ingenmansland vi slår ned våra bopålar när vi talar om begreppsbildning och sätter det i relation till minne och erfarenhet. Att utveckla yrkeskunnande är att låta sin begreppsbildning påverkas inom ramen för ett yrke och i dialog med alla inflytelserika exempel på praktiskt omdöme som knyter ord till handling. Förloppet erkänner inga gränser mellan en konstruerad faktavärld och personligheten och värderingarna. Och i den passiva skrivningen ”låta sin begreppsbildning påverkas” döljer sig något synnerligen aktivt. Det som måste till är reflektion.
Att utveckla metoder för det som populärt kallas erfarenhetsöverföring handlar om att rikta ljuset mot de innebörder vi lägger i det språk vi talar och därmed i våra handlingar. Dessutom handlar det om att skapa en mötesplats där andras erfarenheter får tillfälle att komplicera och vidga den egna horisonten. Ordet mötesplats ska förstås i dubbel bemärkelse. Det handlar förvisso om ett fysiskt möte, en plats där samtal kan ske. Än mer handlar det om att skapa förutsättningar för att erfarenhet möter erfarenhet: att väcka de viktiga exempel som sätter den tysta kunskapen i rörelse. Också ordet erfarenhetsöverföring måste förstås i dubbel bemärkelse. Det handlar om att lära av andras erfarenheter, men det handlar också om att träda in i ett nytt förhållande till sin egen erfarenhet. I bägge fallen är det reflektion som verkar på erfarenheten. Trots maningar om kritiskt tänkande inom svenskt skolväsende förefaller de flesta unga människor mycket otränade i att verkligen reflektera – kanske är kunskap om vad reflektion är lika outvecklad inom skolan som insikter om erfarenhetsgrundad kunskaps speciella uttryck och lärovägar inom arbetslivet.
När vi talar om yrkeskunnande talar vi inte enbart om erfarenheter och den kvalificering till kunskap som sker genom reflektion. Vi talar om en helhet, där olika aspekter på kunskap samverkar. Yrkeskunnandet kan bara bedömas i relation till sättet att handla. Det är i sättet att handla som den samlade kunskapen får sitt fulla uttryck. Det handlar om omdömesgill/ansvarig handling. Yrkeskunnandet är dynamiskt – när vi talar om att utveckla yrkeskunnandet talar vi om att förbättra handlingar som väcks av situationer vi tidigare inte mött – vi har bara mött liknande situationer. Och att jämföra är i detta läge vad som står oss till buds: en situation med en annan, ett skeende med ett annat. Den största felkällan till missriktade handlingar är förmodligen inte att vi inte känner igen oss. Istället handlar det om att vi snabbt buntar ihop det ena med det andra. ”Precis”, säger vi när någon berättar. ”Precis det har
jag också varit med om.” I ordet ”precis” uttalas ofta klichéer kring en förenklad och därför ganska enahanda verklighet.
Ingenmansland – obestämd eller bestämd form? Självklart är inte svaret yrkeskunnande. Men yrkeskunnande är ett prisma att betrakta detta land igenom. Och det gör vissa aspekter synliga. Yrkeskunnande är knutet till människans språk; på en djup och grundläggande nivå handlar det om mening och förmågan att se. Att lära sig se är knutet till fantasi och inlevelse – i andra berättelser och i världen utanför. Fantasin – de förbindelser minnet gör verkar på oss när vi skapar mening.
Reflekterande praxis
Vi har många ord för den förändring en människa genomgår i kraft av livets gång. Vi kallar det för att mogna, lära av erfarenhet, växa. Beteckningen lärande organisation uttrycker en önskan om att individerna i en organisation ska våga vara flexibla och villiga att lära sig nya arbetssätt och metoder – inom ramen för organisationens verksamhetsidé. Det populära ordet erfarenhetsöverföring uttrycker i stort sett förhoppningen: upprepa inte tidigare begångna misstag. I förbindelse med yrkeskunnande står erfarenhetsöverföring för något mer, nämligen att skapa en reflekterande praxis.
Att skapa en reflekterande praxis handlar om att arbeta systematiskt med fantasi och tänkande, via minnets smältdegel. Ordet praxis markerar att arbetet sker inom ramen för ett kollektiv. Och ordet reflekterande innebär att denna praxis kontinuerligt utsätts för prövning – att man institutionaliserar utrymmet för fantasi och tänkande.
En praxis kan vara dåligt utvecklad eller välfungerande, den kan också vara rigid. På platser där praxis är dåligt utvecklad blir handlingarna osäkra och till synes godtyckliga. Ofta har det sin bakgrund i täta personalbyten. Under 1990-talet försvann också många äldre från arbetsplatserna i en planerad men okunnigt hanterad ekonomisk åtstramning. Man kan misstänka att många av de äldre också försvann därför att deras erfarenheter inte utvecklats till kunskap. Erfarenheter i sig är ingen garanti för gott omdöme – klichéer och stelnade perspektiv uppstår när gamla erfarenheter lägger sig i vägen för nya. Erfarenheter är ett råmaterial och inflödet kan strypas.
En praxis kan också vara dåligt utvecklad därför att en fortlöpande rationaliseringsprocess inskränkt kommunikationen till informationshantering. Hela användningsdimensionen, hur informationen smälts till ansvarig handling, överlämnas åt den enskilde. Enskilda handlingar – allt ifrån en språkhandling till ett val – blir svåra att förbättra därför att reaktionerna på dem uteblir. Reaktionen kommer först i förhållande till det slutliga resultatet och hela den finstämda – eller haltande – kedjan av olika handlingar uppslukas av glömskan. Kommunikationen kan också inskränkas av andra skäl – i en kultur som ensidigt ägnar sig åt antingen negativ eller positiv kritik hämmas så småningom samtalet om arbetets innehåll. För att förfina våra handlingar krävs att någon annan erbjuder oss en kontrasterande horisont mot vilken handlingen kan avteckna sig och att vi förmår återvända till handlingen och alla de alternativa möjligheter som fanns – kort sagt, att vi lär oss att reflektera.
För en välfungerande praxis – en avdelning på ett sjukhus, ett avknoppningsföretag i någon industriby, kontorsmaskinsföretaget Facit innan mikroprocessorn revolutionerade marknaden – gäller frågan: när blir en välfungerande praxis rigid? All praxis har rigida drag. Den ger oss säkerhet i bedömningar och förmågan att hantera oväntade situationer. Den skapar urskiljningsförmågan och den tränade blicken men den skyddar oss inte från omvärldens förändring.
En välfungerande praxis kännetecknas av en snabb och träffande kommunikation. Orden är laddade med innebörder som alla inblandade förstår. Man pekar in i erfarenheten, som Maja-Lisa Perby skriver i sin avhandling Konsten att bemästra en process. Med hjälp av orden pekar man in i något som är upprättat över tiden: en kunskapsvärld.
Att peka in i något som är upprättat över tiden är något radikalt annorlunda än att hänvisa till information. Det är att en gång för alla lämna ordboken med sina definitioner till att förnimma ordens användning i olika kontexter. Hur lär vi oss då att ”förnimma” ordens användning? Svaret är förbluffande enkelt: orden måste iscensättas – skrivas in i exempel. För den som vill kommunicera tydligt vid en given tidpunkt återstår egentligen bara detta: ordet inskrivet i en handlingsväv. Det handlar om att breda ut språkspel – den term som filosofen Ludwig Wittgenstein uppfann för att med hjälp av analogin till spel visa hur det enskilda ordet inte bär en bestämd betydelse utan deltar i olika spel – meningskontexter – där betydelser arbetar. Om detta inte sker i realtid där handlingen för-
binder språk och verklighet till en meningsfull helhet är vi helt hänvisade till det som Walter Benjamin kallar hantverkets kommunikationsform: berättelsen. Men det räcker inte med en berättelse, men ett exempel. Orden deltar i olika spel och det är spelen vi måste lära känna.
Den norske filosofen Kjell S Johannessen har försökt att pedagogiskt förmedla yrkeskunnandets kunskapsteori genom att slå isär den kunskap som ryms inom en praxis i aspekterna påståendekunskap, förtrogenhets- och färdighetskunskap. Hans snitt, som är ett konstruerat snitt, tar hänsyn till hur de olika inslagen i vår kunskap bildas. Färdighet och förtrogenhet kan bara bildas genom det direkta deltagandet i en praxis. Det är där begreppsbildningen sker; dvs. kunskapen flätas samman med språkhandlingar till en väv som bildar en meningsram för möjligheterna att agera i varje enskild situation. Förståelsen förmedlas analogiskt genom exempel. Hans slutsats är att påståendekunskapen är oanvändbar utan ett fundament av förtrogenhet och färdighet: vi tolkar teorier, metoder och föreskrifter genom den förtrogenhet och färdighet vi förvärvat genom att delta i en praxis.
Självklart är inte en lokal praxis, så som den exempelvis utvecklats på en arbetsplats, oberoende av den överordnade praxis som är helheten i ett språksamfund. Vi växer in i en livsform och skaffar oss med den en kulturs yttersta ramar vad gäller verklighetsuppfattning. Men ju mer specialiserad en yrkeskultur är, ju mer av fackspråk och specialiserade arbetsuppgifter som ingår, desto tydligare blir den lokala praxisens särprägel.
Johannessen har vidareutvecklat sin tredelade modell till att också inkludera omdöme. Med omdömet för han in en kvalitetsaspekt. Kärnan i yrkeskunnandet är hur omdömesförmågan byggs upp och utvecklas. Omdömet visar sig helt enkelt i förmågan att inom ett visst område på ett intelligent sätt samspela med verklighetens mångfald och kontinuerliga förändring. När den verkliga experten, hon må vara civilingenjör, lärare eller hantverkare, handlar i samklang med sin kunskaps innersta kvaliteter är hon med sina sinnen närvarande i en värld med historia som står öppen för nya erfarenheter.
Med ordet expert gör jag en avsiktlig förbindelse till den amerikanske filosofen Hubert Dreyfus schematiska indelning av yrkeskunnandet i fem steg från novis till expertis. Hans indelning återfinns i boken Mind over Machine.
Dreyfus använder orden ”kalkylerande rationalitet” för ett analytiskt tillvägagångssätt vid lösandet av arbetsuppgifter. Enligt
Dreyfus kan den kalkylerande rationaliteten aldrig föra en människa längre än till kompetensstadiet, medelmåttighetens nivå. Det som måste till för att nå längre kallar Dreyfus ”intuition”, vilken han i sin tur bestämmer som resultatet av djup, situationell inblandning med liknande situationer. Intuitionens produkt är en förståelse som ”utan ansträngning uppträder i att se likheter med tidigare erfarenheter”.
Risken för stagnation i en praxis spirar ur samma grund som den uppstår och förmedlas. Allt för lätt uppfattar vi det vi möter som ”mer av samma”. När vi hanterar en uppgift som inte kan lösas med beräkning – och där placerar sig de flesta kvalificerade arbetsuppgifter – är vi beroende av vårt omdöme. Omdömet arbetar i realtid och är hänvisat till analogiskt tänkande. Kvaliteten i omdömet bestäms av förmågan att se och urskilja. Den franska upplysningsfilosofen Diderot använder sig av termen instinkt som uttryck för glömda erfarenheter – den bakgrund som sjunkit in i oss och blivit ett sätt att se. På instinkten vilar vårt omdöme och därför måste en biljardstöt till varje gång omdömet ruckas, varje gång vi ur det gamla vill utläsa nya mönster.
En utgångspunkt för arbetet med en reflekterande praxis är därför bland annat att pröva våra analogier. Alla analogier blir falska i viss kontext och våra berättelser är analogier. Att skapa en reflekterande praxis är att våga stanna i en paradox: skapa rum för berättelserna, ompröva dem och knyta förbindelser med det nya.
Och inte minst att försöka väcka de exempel till liv som en gång varit betydelsefulla för hur vi etablerade våra begrepp.
Metodutveckling
Jurij Lotman kritiserar i essän ”Semiotiken och historievetenskaperna” den traditionella historiska tillbakablicken. Han talar om en ofrånkomlig, dubbel förvrängning – å ena sidan textens tendens att omforma händelser genom att inordna dem i en narrativ struktur, å andra sidan den historiedeterminism som uppstår när blicken vänds mot tidsaxelns riktning och bara registrerar det faktiskt realiserade. Den retrospektiva blicken ordnar en kedja av händelser som lagmässigt tycks följa ur varandra.
Är det så att den förvrängning Lotman talar om inte enbart gäller historiefacken, utan själva det sätt på vilket vi spontant hanterar våra minnen? Att vi har en tendens att förvandla vår erfarenhet av
kraftspelet mellan potentiella möjligheter till en resa från punkt till punkt?
Det finns anledning att ta Lotmans varning på allvar när det gäller arbete kring erfarenhet och erfarenhetsöverföring. Särskilt som berättelser och exempel spelar stor roll. Ett medvetet arbete kring erfarenhetsöverföring försiggår i ett annat rum än ute på det fält där ord och handling knyts samman till mening. Det sker i efterhand, bär omprövningens tecken och måste kvalificeras och skiljas ut från allmänna uppmaningar att ”skriva ned sin historia”. Det är inte i första hand igenkänningen vi är ute efter, inte det likriktande ordet ”precis”. Vi är ute efter att låta erfarenheter brytas mot varandra – ge varandra motstånd. Det är i dialogen mellan de olikartade innebörderna, de olika sätten att se och beskriva som annorlunda erfarenheter kan påverka oss, förfina vårt seende och tänja vårt språk. När vi sysslar med erfarenhetsöverföring måste samtalet föras förbi de berättelser som redan är i omlopp.
Det måste nå djupare. Att utveckla metoder för erfarenhetsöverföring har under senare år varit en prioriterad uppgift för forskningen om yrkeskunnande. Ett första resultat presenterades i min avhandling Ledtråd i förvandling – om att skapa en reflekterande praxis, som huvudsakligen behandlade ett utvecklingsprojekt kring erfarenhetsöverföring inom företaget Combitech Systems. Arbetet genomfördes under åren 1996 till 1999 av mig och Bo Göranzon. Mycket kortfattat kan syftet med projektet fångas med den innebörd vi lade i ordet expertis: ”Experten behärskar ett mycket stort antal språkspel, nybörjare bara få.” Utvecklingsprojektets uppgift var att utveckla en systematiserad väg till expertens förtrogenhet med en stor mängd språkspel.
Men arbetet på Combitech Systems var också ett pionjärarbete som syftade till en i grunden förändrad kunskapssyn. Vår ambition var att synliggöra en bakgrund som assimilerats och därför inte var direkt åtkomlig för introspektion – och därmed inte heller möjlig att påverka med direkta medel. Det gällde att väcka de exempel till liv som kunde sättas i förbindelse med hur begreppen först etablerats. En assimilerad bakgrund är att likna vid en åsikt. En åsikt är ett tillstånd. De frågor vi ville ställa utan att kunna ställa dem direkt var ”När fick du denna åsikt? Med hjälp av vilka exempel och i vilka språkspel?”. En väsentlig faktor blev att utveckla yttre impulser som väckte berättelserna till liv. Men för att en yttre impuls ska få tillfälle att verka kan inte sättet att läsa lämnas åt slumpen.
Den metod som utvecklades bygger på humanistiska traditioner och traditionell humanistisk reflektion: långsam läsning och antecknande i marginalen. Därtill uppmaningen att låta anteckningarna hålla fast de förbindelser till uppdykande exempel som texten väcker. För vårt syfte sökte vi oss till texter som kan hänföras till praktikens filosofi och idétradition, Montaigne och Shakespeare, Diderot, Wittgenstein. Men deltagarnas förberedelse slutade inte här. Lika viktig som läsningen var det långsamma skrivande där granskning och omprövning sker. Med utgångspunkt i sina anteckningar och med hjälp av koncentrerat tänkande fogade varje deltagare samman en ny berättelse, en skriftlig reflektion.
När läsandet och skrivandet är sammanflätat på det här sättet, drivs deltagarna att reflektera. Reflektionen opererar på de individuella erfarenheterna och delas sedan med gruppen genom högläsning. Så långt kan förberedelserna drivas. Fortsättningen bygger på samtalet, men ett samtal som har brutits ned i delar, förstärkts och betonats genom en överdriven iscensättning av lyssnandet: någon läser och gruppen sitter tyst och lyssnar. Högläsningen är betydelsefull. Det är som om det skrivna blir fullständigt först genom den akustiska dimensionen, att det skrivna förverkligas genom rösten. Det samtal som följer har på betydande punkter kvalificerats och det på detta sätt kvalificerade samtalet fångas sedan i ett protokoll som håller fast vad som sagts. Olika språkspel friläggs, nyanser och skillnader framträder med en precision som inte är möjlig vid ett vanligt samtal. I bästa fall lyckas vi återvända till en berättelse som handlar om hur ett begrepp etablerats. När den berättelsen blir synlig och åtkomlig för reflektion arbetar vi direkt i begreppsbildningens mest sårbara punkt. Frågan hur man lärde sig betydelsen av ett ord – genom vilka exempel och i vilken användning – har en stark koppling till säkerhet (och även tvärsäkerhet) i handlandet. Om sättet att använda ordet påverkas av gruppens dialog förändras språkspelet och därmed begreppet och det avsiktliga handlandet. Mening kan förskjutas, glasögon rättas till. Protokollet håller fast ett preliminärt begreppsbildningsförlopp.
Protokollet blir också utgångspunkten för nya skrivuppgifter. Ett tema pockar på att fördjupas, litteratur som för in nya – främmande – impulser bifogas och så är den hermeneutiska spiralen igång där mening prövas, innebörder kan förskjutas och ny tolkning av erfarenhet skapas under inverkan av fantasi och tänkande.
När den insiktsskapande dialogen verkligen kommer till stånd är den en förtätning av det begreppsbildande förloppet i allmänhet:
den äger rum mellan människor, pågår över tid och frilägger komplexitet och mångfald. Gruppen utvecklar en ny intersubjektivitet.
Anteckningar i marginalen
För att komma i samtal med en bakomliggande förtrogenhet är vi beroende av indirekta metoder. Den schweiziske läkaren och litteraturvetaren Jean Starobinski har ägnat mycket av sin skärpa och flit åt variationer på temat ”anteckningar i marginalen”, bland annat genom Diderot. I sin essä ”Diderot och de andras tal” beskriver han Diderots läs- och skrivart bland annat genom att citera ur ett av hans brev:
Jag komponerar inte, jag är inte författare: jag läser eller konverserar, jag frågar eller jag svarar.
Starobinskis huvudsakliga utgångspunkt är den text som Diderot under sina sista år som författare ombads att skriva om Seneca. Citatet ovan är hämtat från tiden för essäns första färdigställande. För att besvara sin retoriskt ställda fråga, ”Varför detta ställningstagande för skrift i marginalen?” skriver Starobinski att det var en metod ägnad att gynna det kritiska ingripandet, det ständiga replikerandet:
En metod som ger Diderot rätt att fritt ge sig hän åt allt det diskontinuerliga i sina idéer vilka följer den ena på den andra, medan kontinuiteten säkras av den bok som han replikerar mot.
Nya verktyg och ny faktakunskap kan komplettera de etablerade begreppen, liksom den dialog som på olika sätt breder ut existerande språkspel. Att uppmana till att anteckna i marginalen är ett sätt att ge fantasin ett spelrum. Det handlar inte om att stryka under eller sammanfatta, utan om att fånga sig själv under läsning.
Det är mina repliker, mina infall – fantasins egen bearbetning av texten. I detta flöde av förbindelser får tänkandet arbetsmaterial och det nya knyts till det gamla.
Det är uppenbart att ett skrivsätt som uppmuntrar till replikerande och kritiskt ingripande ligger nära en muntlig tradition. Trots närheten till det muntliga kan det ta tid att arbeta upp modet att verkligen nyttja det skrivna ordet för att stärka den egna rösten i kommunikationen med andra. Vi är ovana vid att skriva texten
själva. I Sverige kan vi skryta med att husförhörstraditionen tidigt gjorde svenskarna till ett läskunnigt folk. Detsamma gällde inte för skrivkunnigheten och framför allt inte för ett skrivande som ger svar på tal och formulerar egna perspektiv.
Den prioriterade uppgiften för forskningen kring yrkeskunnande de närmaste åren är en metodutveckling för lärande utifrån en tradition som öppnar sig för erfarenhet. Forskningsuppgiften handlar om att åstadkomma en kommunikation som träffar djupare än de samtal vi är vana att föra – att initiera en reflektion hos deltagarna där fantasi och tänkande samverkar. Ty det häpnadsväckande resultatet på Combitech Systems var att kärnan i deras yrkeskunnande inte handlade om teknik, även om teknisk kompetens var en förutsättning för det arbete de bedrev. Istället handlade expertens yrkeskunnande om språk – att förstå en situation och att utveckla den, att förstå ett språk och att kunna tala på detta språk om nya ting.
Det handlade om att läsa och att skriva.
Referenser:
Den metodutveckling som kapitlet behandlar har fortlöpande dokumenterats i serien ”Filosofi och ingenjörsarbete”:
Christer Hoberg (red.): Precision och improvisation. Om systemutvecklarens yrkeskunnande, Dialoger, Stockholm (1998). Maria Hammarén: Ledtråd i förvandling. Om att skapa en reflekterande praxis, Dialoger, Stockholm (1999). Kjell S. Johannessen: Praxis och tyst kunnande, Dialoger, Stockholm (1999). Bo Göranzon: Spelregler. Om gränsöverskridande, Dialoger, Stockholm (2001).
Övrig litteratur:
Benjamin, Walter: Paris, 1800-talets huvudstad. Passagearbetet, Band 1-2, översättning Ulf Peter Hallberg, Symposion, (1990). Det oavslutade Passagearbetet tillkom mellan åren 1927 och 1940. Hammarén, Maria: Skriva – en metod för reflektion, Utbildningsförlaget, Stockholm (1995). Lotman, Jurij M: ”Semiotiken och historievetenskapen”, ingår i Florin, Magnus & Göranzon, Bo (red): Den inre teatern. Filosofiska dialoger 1986-1996, Carlsson, Stockholm (1996). Printz-Påhlson, Göran, Solen i spegeln, andra upplagan, Bonniers, Stockholm (1996). Starobinski, Jean: ”Diderot och de andras tal”, ingår i Florin, Magnus & Göranzon, Bo (red): Den inre teatern. Filosofiska dialoger 1986-1996, Carlsson, Stockholm (1996).
Maria Hammarén
har en bakgrund som journalist och är verksam inom forskningsområdet Yrkeskunnande och teknologi vid Institutionen för industriell ekonomi och organisation vid KTH. Hon disputerade 1999 på avhandlingen Ledtråd i förvandling – om att skapa en reflekterande praxis.
Arvet som inte kan ärvas
Bengt Göransson
Det kan synas lite slagordsmässigt när man påpekar att kulturarvet är det enda arv som inte kan ärvas – det måste ständigt förvärvas av sina arvtagare. Jag vill dock hävda att påpekandet har en poäng. Jag kan ärva en gammal byrå, ställa den i ett hörn och se den som en tillhörighet. Jag behöver inte ha någon fördjupad relation till den, den behöver inte ens representera ett ekonomiskt värde, något som annars för många arvtagare tycks vara det enda intressanta om jag rätt tolkar vad jag ser och hör i min omvärld och i media. Den ärvda möbeln är med andra ord aldrig i sig själv en del av kulturarvet, det är först när den som övertagit möbeln har någon form av förhållande till den, har kunskap om den och till sin egen tid vidareför det som möbeln förmedlar som dess kulturarvsvärde uppstår. För tydlighetens skull: detta värde uppstår självfallet också när någon annan än den som i juridisk mening är arvtagare upprättar något slags förhållande till föremålet.
En konsekvens av detta påstående blir att begreppet kulturarv alltid kommer att avse något mer än prylsamlingen. Kulturarvet blir både föremål och människa. Jag inser att mitt resonemang inte är invändningsfritt men jag väljer ändå att definiera kulturarvet på detta sätt eftersom det möjliggör för mig både att förstå det som ingår i det industriella arvet och att argumentera för vården av det. Ett industriellt arv måste alltid vara mer än fabrikerna och deras inredning och utrustning, och det räcker enligt min mening inte heller med att man dokumenterar det arbete som en gång utfördes i industrin och de arbetare som arbetade där för att det skall få värde som kulturarv. Först när de som lever idag och som i vidaste mening är arvtagare skaffar sig fördjupad kunskap, lite pretentiöst uttryckt blir en del av det bevarade kan man i djupare mening tala om ett kulturarv.
Detta ger ett starkt motiv åt dem som seriöst anstränger sig för att bevara minnena från det förgångna att alltid söka stöd hos en-
skilda och grupper av medborgare som kan och vill tillföra prylsamlingen dess avgörande kvalitet. I vården av kulturarvet ingår inte bara att putsa, rostskydda och bevara i lämpligt klimat, däri ingår också att tillföra icke-materiella kunskaper och erfarenheter. Med en annan formulering kan man säga att jag redovisar ett slags folkrörelsesyn på kulturarvet. Utan människor finns inget kulturarv.
En bild berättar
Ett exempel som konkretiserar vad jag menar. Jag hittar en bild från Motala. Den är tagen under den långvariga metallstrejken någon gång under våren och sommaren 1945. Den visar en fullsatt A-sal i Motala Verkstads Folkets Hus, en alldeles osannolik folketshusbyggnad, nästan som en vildavästernsaloon med läktare på tre sidor och en myckenhet av snickarglädje, men likafullt ett typiskt svenskt Folkets Hus. Möteslokalen är fullsatt, bara män såvitt jag kan se, alla uppklädda i kostym. Alla mötesdeltagarna bär skjorta och slips. De har tagit på sig finkostymen. Varför det? På strejkmöte? Självfallet därför att detta inte sammankallats uteslutande eller ens främst för att man skulle få tillfälle att rösta om de ettöringar eller tvåöringar den strejken kom att handla om, utan därför att mötet i sig var en högtid. Arbetarna samlades för att stärka sin inre gemenskap och sammanhållning, för att markera inför världen utanför att deras front inte brutits, för att manifestera sin mänskliga värdighet.
Bilden blir meningslös om den reduceras till att vara ett dokument över ett märkligt Folkets Hus. Då skildrar den bara en arkitektonisk kuriositet. Inte ens som belägg för att folk förr i världen var finklädda på sina föreningsmöten blir den på djupet betydelsebärande. Det är först när dagens betraktare försöker förstå hur de som förevigats på bilden tänkte och kände när de satt där som bilden blir en levande del av vårt kulturarv. Dagens besökare i Motala Verkstads Folkets Hus kan få hjälp av bilden att förstå vari husets djupare kulturarvsvärde ligger. (Huset finns tackochlov kvar.) Kanske bilden rentav kan hjälpa oss på traven när vi söker förstå dagens gatudemonstrationer, att inse att sådana alltid främst varit inåtvända, syftande till att stärka den inre gemenskapen. De unga som marscherar på gatorna idag gör det med all sannolikhet oftare för att markera sin inre sammanhållning än för att få tillfälle att kasta sten på poliser. De senare skulle lättare kunna isolera
fåtalet stenkastare om de tittat på och funderat över denna gamla strejkmötesbild.
En fokusförskjutning
Den som delar min syn på kulturarvets karaktär tvingas då möta ett nytt problem – den mycket starka tendensen i en annan riktning, bort från förståelsen för människans roll i kulturarvet. Låt mig förklara vad jag syftar på genom att lyfta fram tre begrepp med anknytning till politik, samhälle och kultur, kulturliv, nöjesbransch och upplevelseindustri som man numera gärna kallar det som förr kallades nöjesbranschen – eller möjligen i högtidligare sammanhang kulturlivet. Det nya begreppet är intressant därför att det avslöjar den fokusförskjutning som skett i samhället under nyliberalismens glansperiod. Så länge man talar om kulturliv inbegriper man de enskilda människorna, det är de som tillsammans med konstnärer av skilda slag utgör detta liv. Nöjesbransch antyder att det är en affärsverksamhet som riktar sig till tänkta kunder och begreppet anger klart att det icke-kommersiella inte hör hemma där. Kunderna finns dock med i så måtto att de är branschens förutsättning och finns i dess närhet. Upplevelseindustri däremot fokuserar på produktionen, och kunderna/köparna kan återfinnas långt ifrån produktionsplatsen – filmerna som görs i Trollhättan ses inte främst av trollhättebor; i själva verket är den lokala publiken rätt ointressant för filmernas framgång. I upplevelseindustrins samhälle är produkten det centrala, människan/medborgarens enda funktion är att vara köpare/konsument; han eller hon köper sin upplevelse, är aldrig delaktig i den, än mindre skapare av den.
Det är ingen tillfällighet att denna fokusförskjutning ägt rum – den är i själva verket en logisk konsekvens av att alltmer av samhällsfunktionerna definierats i kommersiella termer. Samhället har kommit att ses som butik och medborgaren har blivit kund i stället för att tillsammans med andra medborgare utgöra samhället, delaktiga och ansvariga för det.
Kulturarvet kan bara finnas som del av kulturlivet. Den turistiska sevärdheten som blivit en del av upplevelseindustrin saknar i stort sett kulturarvsvärde. Dess värde reduceras till det ekonomiska tillskott som utifrån kommande besökare/betraktare kan tillföra det.
De intresserade och engagerade medborgarna får därför en helt avgörande betydelse för om vi skall kunna bevara och utveckla vårt industriella kulturarv. Och vi måste inse att detta arv inte kan
begränsas bara till arbetsplatsen, utan att det också måste inrymma den sociala struktur i vilken arbetsplatsen fanns. Samhällets uppbyggnad, bostäder, skolor, kyrkor och profana samlingslokaler måste finnas med åtminstone i tankevärlden hos dem som bevarar fabrikens verktyg, även om det naturligtvis vore orimligt att kring varje bevarad industrimiljö söka bygga upp hela samhällen. Jag talar alltså inte om att bygga gigantiska museimiljöer i fysisk mening utan att i dokumentationen av det enskilda objektet ge plats både åt de människors erfarenheter som verkade i eller kring objektet och åt de erfarenheter som dagens besökare/betraktare kan tillföra. I arbetet för att bevara ett industriellt kulturarv gör man fördenskull klokt i att söka stöd i ett folkligt kulturarbete.
Dagens folkrörelse
Hur ser vi då idag på folkrörelser och folkrörelsearbete. Alltför ofta tycks också folkrörelsefolket självt ha en ganska enkel syn på vad folkrörelsen är. Mot den bakgrunden kan det finnas skäl att ta del av vad P O Enquist skriver i sin stora bok om Lewi Pethrus. Han skildrar herrnhutarna, som utgjorde en liten sekt som försvann lika försynt som den kom, den strävade aldrig efter makt, ville aldrig skapa någon statsreligion. Den ville genomsyra, skriver han.
"Bara genomsyra. En folkrörelse är en rörelse i människornas hjärtan, en idé och inte en organisation. Blir idén en organisation dör den".
Bedövande ord för en som fostrats i nykterhets- och arbetarrörelse där organisationen ofta varit allt. Förundrad har jag sett hur vi i Stockholms arbetarekommun alltid bildat nya föreningar så snart valkretsar eller stadsdelar fått annan administrativ indelning. Att en förening är en levande organism, en social gemenskap som man inte ostraffat löser upp har vi haft svårt att förstå. Vi har alltid trott att medlemmarna har varit beredda att likt inmönstrade soldater ställa upp i just den truppformation som för ögonblicket ansetts mest ändamålsenlig. Också folkrörelsefolket måste lära sig att rörelsen aldrig är ett slags trupp till förfogande, som kommenderas att marschera kors och tvärs, att den utgörs av enskilda individer, tänkande och kännande människor vilkas vilja inte låter sig styras.
Om man skall kunna nyttiggöra ett frivilligt folkrörelsearbete i bevarandet av det som i vid mening är vårt kulturarv, måste man
alltså se till att vädja till en gemensam, underliggande idé, och till en idé som har djupare grund än den ytliga viljan att spara för sparandets skull. Den idé som på sikt är den enda som kan möjliggöra bevarande och vidareförande är den som handlar om gemenskap, både i form av ett gemensamt ansvar för det som var och av ett gemensamt engagemang i arbetet för att nyttiggöra det för framtiden.
Folkrörelsernas bidrag till bevarandet av kulturarvet kan också beskrivas i ett annat perspektiv. Jag får en fråga av en engagerad biståndsarbetare i en kristen församling när jag håller föredrag om det som demokratiutredningen kallar deltagardemokrati. Han är orolig – och kränkt – över att en myndighetsperson påpekat att privata företag organiserar biståndsinsatserna både snabbare och bättre än frivilligorganisationerna. Har du något motargument?, lyder frågan och jag gör honom i förstone besviken genom att säga att jag tror att myndighetspersonen har rätt. Men det finns skäl att fundera över varför det är så. Frivilligorganisationen måste nämligen varje gång den samlar in pengar eller kläder förklara varför den gör det. Privatföretagets "rationaliseringspotential" ligger i att det renodlar uppdraget till att hämta det redan insamlade och att transportera det dit det ska – företaget ödar inte tid på förklaringar och kan ha anställda som har hög arbetskapacitet när det gäller att packa och köra.
Men vad händer om de frivilliga inte längre samlar in något? Vem förklarar då varför? Risken är stor att vi om fem år inte längre har något att samla in, och än värre, att vi inte längre har någon allmän opinion som stöder biståndsverksamheten.
Tänk om det i själva verket är just de många frivilliga som på basplanet samlar in pengar och förnödenheter som utvecklar och underhåller medborgarnas känsla för solidaritetens värde! Inte uppstår biståndsviljan därför att riksdagen beslutat att den ska uppstå. Vi lockas ofta att bortse från vikten av övertygandet. En övertygelse finns aldrig av sig själv, den är en följd av ett övertygande, att någon förklarat, delat med sig av sin tro och sin vilja.
Framsynta beslut är inte tillräckligt
Låt mig tillämpa detta resonemang på arbetet för att bevara kulturarvet. Det räcker inte med att en framsynt riksdag fattar beslut om vilka företeelser och föremål som skall bevaras. Någon måste också förklara beslutets värde efter det att det fattats, annars sker
bevarandet mekaniskt och det blir svårare att vidareföra det insamlade och bevarade som del av ett levande kulturarv. Politiska viljeyttringar riskerar att bli skuggboxning om ingen engagerar sig för att övertyga om deras värde. Detta är ett argument för att underlätta för folkrörelser att ta del i samhällsarbetet och att göra det i organiserad form, med en gemensam idé som grund.
Av mitt resonemang skall man dock inte dra den förhastade slutsatsen att alla organisationer är folkrörelser, eller att bara de etablerade skulle duga. Jag talar om folkrörelsen som modell väl medveten om att förstelning och bristande insikt finns i alla grupper och i alla miljöer. Men den som inbillar sig att vi räddar kulturarvet, inte minst det industriella, genom kraftfulla beslut och avgränsade åtgärder tror jag har i grunden fel. Man kan ironisera över det ibland naiva draget hos en del av våra frivilliga kulturarvsbevarare, men underskatta inte betydelsen av deras arbete därför att de ofta saknar den professionella kunskapen. Uppmuntra och ta vara på den goda viljan! Gör man det har man också rätt att kräva av den frivillige att han eller hon läser på, skaffar sig kunskap och tar den professionelle till hjälp.
Bengt Göransson
var fram till 1982 chef för Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och därefter statsråd i Utbildningsdepartementet och 1989-91 utbildningsminister. Han har ett starkt engagemang i folkrörelsearbetet och är verksam som föreläsare och debattör.
”Ett rosigt skimmer och en hänsynslös, brutal verklighet”
Kjersti Bosdotter
I mitten på 1970-talet ansågs Göteborg vara världens största varvsstad. Tankerfartygens snabbt ökande storlek gjorde att dockor, kranar och upplag gavs en allt mer dominerande del av varvsmiljön och därmed staden Göteborg. Ett par år senare kulminerade krisen som raserade i stort sett hela den civila varvsnäringen – de drabbade orterna var många: Malmö, Uddevalla, Helsingborg, Landskrona, Sölvesborg, Oskarshamn, Stockholm, Göteborg – listan kan göras längre. Gemensamt för dem alla var varvens dominans i det lokala näringslivet, i stadsbilden och i många människors vardag.
Vi känner orsakerna: en djup allmän lågkonjunktur, oljekrisen som gjorde att tankerbeställningar nästan uteblev. De svenska varven drabbades särskilt hårt eftersom de specialiserat sig på tankertonnage. En ovilja till samordning inom branschen gjorde att katastrofen blev närmast total.
I samband med nedläggningarna inleddes en febril verksamhet för att rädda byggnader, maskiner, material. I Malmö arbetade arbetslösa kockumiter med att sortera ungefär två miljoner fotografier, de flesta på glasplåt, resultatet av tre heltidsanställda varvsfotografers möda. Filmer från varven räddades på flera av varvsorterna. I Sölvesborg, Landskrona och Göteborg gjorde man långa intervjuer med varvsarbetarna. I Malmö deltog kockumsarbetarna i en forskarcirkel som resulterade i boken Kockumsknogaren. Engagemanget var omfattande på varvsorterna. Och material fanns sparat som inom få branscher. Familjen Kockum sparade det mesta sen starten på 1840-talet.
Ägaren i form av det statliga Svenska Varv engagerade sig på ett sätt som dessvärre är rätt ovanligt i svenskt näringsliv. Bland annat bekostades forskning kring varvens betydelse, vilket resulterade i en rad böcker under sent 1970-tal. Och alla dessa aktiviteter syftade till att skapa ett civilt varvsmuseum i Sverige. Planerna framskred långt, både i Malmö och i Göteborg var det vid olika tid-
punkter mycket nära ett förverkligande. I Malmö var ritningarna klara för ett varvsmuseum i och i anslutning till Kockums äldsta docka, pengar fanns reserverade när staden oväntat fick borgerligt styre och museiplanerna lades åt sidan.
Det motionerades i riksdagen vid flera tillfällen. Den kulturpolitik som anlagts 1974 markerade intresse för kulturarvsfrågor med ny inriktning, Statens Kulturråd menade att varvsmuseiplanerna var viktiga. Alla försök stupade dock. Dåvarande kulturministern Bengt Göransson menade att det var branschens ansvar och hänvisade till LRF:s engagemang i Julita Gård.
Frågan om ett varvsmuseum kom självfallet hastigt på. Det var stora anläggningar att ta hand om, som skulle kosta mycket pengar och själva värdet med att omvandla en arbetsplats av det här slaget var förmodligen omtvistat. Att ansvaret för varvens och varvsarbetarnas historia skulle ligga hos branschen och alltså inte räknas in i det kulturarv som samhället har ansvar för framstår nog för de flesta, så här tjugofem år senare, som en absurd tanke.
Nu finns inte branschen kvar annat än mycket marginellt men förhoppningarna om ett varvsmuseum har åter väckts – egentligen har planerna aldrig riktigt givits upp av varvsarbetarna själva. Mycket av varvens fysiska avtryck på varvsorterna är borta, de nya göteborgarna blir förvånade när de hör om den omfattande varvsverksamheten, som en gång fanns, men som de inte ser några spår av. Kockumskranen har sålts till Korea och industrisamhället Malmös mest iögonfallande kännetecken försvinner för alltid.
Begravning i tysthet?
I fjällkommunen Arjeplog är en epok till ända år 2002 när blygruvan Laisvall avvecklas och en näring som under 60 år stått för huvuddelen av industriarbetena i kommunen är nu oåterkalleligen slut. En arbetsplats splittras, 220 människor förlorar sina arbeten. Ett samhälle, Laisvall, vars födelse helt sammanhänger med gruvfyndigheten, skakas i grunden.
År 2000 har man sammanlagt brutit 60 miljoner ton malm varav hälften gått på export. I november 2001 sköts den sista salvan av samma gruvarbetare som en gång sköt den första 60 år tidigare. Gruvan är nu plomberad och vattenfylls – det återstår endast att ta hand om dammen med anrikningsrester som ska täckas över, verkstadsbyggnader, kontor och två gruvlavar som ännu kan ses milsvitt bort längs Laisdalen.
Författaren Kurt Salomonson fick sitt genombrott 1956 med romanen Grottorna som skildrar hans arbete som gruvarbetare i Laisvall, där driften startade 1943 för att tillgodose det inhemska behovet under de isolerade krigsåren. Gruvan, med sin svåra brytning delvis under sjön Laisan, skulle bli ett provisorium men utvecklades istället till Europas största blygruva. Bland gruvarbetarna gick den länge under beteckningen ”dödens gruva” – en kombination av torrborrning och blyhantering gjorde på några år trettioåringar till åldringar i den dödliga sjukdomen silikos. Kurt Salomonson skildrar i boken hur bolaget tvångsförflyttar dem som drabbas av sjukdomen – allt framför ögonen på en ung och maktlös fackförening. Romanen skakade med rätta om i vårt av konsensus präglade 1950-talssamhälle.
Upptäckten av bly, zink och silver i Laisvall gjordes i slutet av 1930-talet. I det väglösa området fick byggmaterial fraktas med båt långa vägar. Vissa hus flyttades från gruvsamhället Laver, en annan bolidenägd gruva, som efter tretton års drift, 1934-1947, utplånades från kartan när lönsamheten inte var tillräcklig. Laver hade varit något av ett experimentellt mönstersamhälle; moderna välutrustade bostäder, en skola med pedagogiska metoder som man var ensam om i Sverige, samhället var först när det gällde gatubelysning i landets norra delar. Stora satsningar gjordes på föreningslivet i det lilla samhället. Bland annat byggde Gruvs avdelning 93 med stora ekonomiska uppoffringar ett Folkets Hus som sen kom att flyttas till samhället Överklinten när Laver så småningom jämnades med marken eller rättare sagt flyttades iväg åt olika håll.
När gruvan och samhället Laver monterades ner på 1940-talet fanns 242 innevånare. Laisvall idag har något flera men likheten i övrigt är slående. Laver lever till viss del vidare i Laisvall i form av ditflyttade bostäder och en av gruvlavarna. Ett sorts ambulerande gruvsamhälle som gjort ett extralångt nedslag vid sjön Laisan.
Laisvall blev aldrig något provisorium – i alla fall inte något kortvarigt sådant. Gruvdriften byggdes ut efter kriget, järnväg drogs fram och alltfler bostäder byggdes upp, i slutet av 1950-talet till och med radhus. Tidigt fanns en Konsumaffär och ett Postkontor. Idag finns ett modernt Folkets Hus som byggdes när det första revs. Efter drygt tjugo års drift fick gruvarbetarna en riktig matsal. Då är det också tid för Arjeplogs kommun att överta driften av Laisvalls samhälle – dittills hade ägarna Boliden AB svarat för detta.
Två disparata bilder
Hur kommer nu varven, varvsarbetarna, Laisvall och gruvarbetarna in i vårt kollektiva minne?
Det finns en rad likheter; det handlar om stora anläggningar, arbetsmiljön är riskfylld, det är kostsamt och svårt att underhålla om man vill spara arbetsplatserna till en eftervärld. Idag finns en relativt utbredd enighet om vikten av att få en helhetsbild av industrisamhällets epok. Att arbete, arbetsprocesser men också det sociala livet tillhör kulturarvet, om detta rådde länge delade meningar. Synen på vad som kan tänkas ingå i vårt kulturarv håller sakta på att förändras. Från att tidigare omfattat det vackra, det skickligt tillverkade, det gediget byggda – det som vi stolt kan visa fram som exempel på vad en framgångsrik produktion kan åstadkomma, till dagens situation. Ändå präglar det gamla synsättet och därför är gapet så stort mellan varven och blygruvan.
Visserligen var varven tunga, farliga, skitiga arbetsplatser där arbetarna ständigt utsattes för kyla, blåst och stora olycksfallsrisker men det krävdes yrkesskicklighet på många områden för att bygga fartyg. Traditionen var lång och stoltheten gick i arv. Kampen för att åstadkomma ett varvsmuseum inleddes omedelbart vid nedläggningarna, den var självklar och har egentligen aldrig upphört, endast mattats i de dystraste tiderna.
Blygruvan i fjällvärlden eller ”grottorna” som författaren Kurt Salomonson kallar den, var en hälsovådlig arbetsplats där man framförallt de första årtiondena arbetade med livet som insats. Brytningen skulle inte pågå länge och därmed gjordes minsta möjliga för att skydda dem som arbetade. För att döva skräcken för silikosen men också bota den sociala ensamheten brukades och missbrukades alkohol.
Arbetare till gruvan rekryterades från Västerbotten, Finland och Norge, först under de allra sista brytningsåren arbetade ett mindre antal kommuninnevånare i Laisvall. De fyra milen mellan Laisvall och centralorten Arjeplog hade lika gärna kunnat vara fyrtio. Under många år bestod merparten av kontakten mellan samhällena av att Laisvallbarnen bussades till skolan i Arjeplog.
Efter uppmärksamheten i samband med tvångsförflyttningarna av de sjuka gruvarbetarna på 1950-talet har Laisvall fört en tämligen isolerad, osynlig och anonym tillvaro, vilket sannolikt är förklaringen till avsaknaden av planer för vilken plats gruvsamhället ska få i kommande generationers medvetande. I historien om Laisvall ryms många av de frågor man måste ställa sig när man funderar
över vad vi ska bevara, vad vi ska minnas, vad vi vill minnas – och vad vi helst skulle vilja radera bort från vår historia.
Det finns ett tydligt mönster – de mest utarmade lågavlönade arbetena och de sämsta arbetsmiljöerna har inte blivit föremål för någons intresse, vare sig arbetarrörelsens, företagens eller samhällets. Det är här frågan om makten över historien ställs på sin spets. Hur får vi berättelserna från dem och om dem som haft och har de mest utsatta positionerna i vårt samhälle och utan vars medverkan historien blir haltande och skev?
Eldsjälarnas insatser för att rädda, bevara, dokumentera delar av de senaste 150 årens historia känner vi väl. Den moderna historien har berövats mycket, utan engagerade insatser hade läget varit betydligt sämre. En eldsjäl finns det också i Laisvall som på eget initiativ, och långt senare med samhällsstöd, arbetar med dokumentation av arbete och liv i och kring gruvan. Någon annan drivande kraft är svårt att skönja och det finns naturligtvis orsaker till det.
Ett kluvet förhållningssätt
Arbetarna själva kom tidigt att få en kluven inställning till sin historia. Arbetsplatser, bostäder och föreningslokaler – mycket är rivet. Man ville inte bli påmind om det slit och armod som präglat uppväxt och tidig miljö. Många upplevde och upplever det som förnedrande att visa fram en usel och farlig arbetsmiljö där man haft hela sitt livs arbete. För att låna ord från järnverksarbetaren och diktaren Stig Sjödin; ”den osynliga nåden att få välja, där val ej fanns”. Den dåliga miljön upplevs som ett uttryck för vilket värde man har som människa.
Men det finns också en annan bild. När arbetarna organiserade sig var man redan från början noga med stadgar, protokoll och räkenskaper. Den tidiga arbetarrörelsen – ut i minsta fackförening – verkade egendomligt nog medveten om sin historiska roll trots det kaos och de motgångar man mötte under pionjärtiden. Man sparade sina handlingar, man anlitade fotograf vid viktiga tillfällen och gjorde stora materiella uppoffringar för att skaffa fackföreningen en fana som visade när och var man deltog i olika aktioner. Folkets Husen och Parkerna byggdes för medel man inte hade men av nödvändighet.
Alla var inte lika ambitiösa, det var svårt för arbetarna med undermålig skolgång att formulera och skriva ner diskussionsinlägg och beslut. Bristen på lokaler och förvaringsutrymmen gjorde att
mycket av det tidiga materialet för alltid gick förlorat. Ändå är det en diger samling som fyller arkiven runt om i landet. Så har det fortsatt under hela vårt sekel. Hittills har det dock handlat om ett samlande med få möjligheter att träda fram i ljuset. Det har forskats och skrivits böcker men någon permanent möjlighet för gestaltning har aldrig möjliggjorts för det digra material som finns på landets alla arbetarrörelse- och folkrörelsearkiv, som fått utföra sitt viktiga värv med skamligt dåliga resurser. Och ändå måste det vara så att det svenska materialet torde vara mest komplett i sitt slag, skyddat som det varit från krig och förstörelse.
Från 1920-talet finns de första arbetareminnena nedtecknade. De fackliga organisationerna såg tidigt filmen som ett medium. I dokumentära, halvdokumentära och rena spelfilmer skildras arbetsmiljöer, arbetsplatser men också sociala förhållanden, fackligt och politiskt arbete. 1970-talets gräv-där-du-står-cirklar fångade människor som i kraft av sin ålder hade egna erfarenheter och perspektiv på industrisamhällets historia. Många cirklar åstadkom högst påtagliga resultat i form av skrifter, böcker, arbetarspel och konkreta insatser i olika arbetslivsmuseer.
”Glömda” områden
Trots mödor och ambitioner finns det stora luckor i våra kunskapskällor. Inte oväntat hör arbetarkvinnornas historia till bristvarorna.
Göran Greider ur diktsviten När fabrikerna tystnar:
Och fabriksmänniskan dominerade seklets fantasi. Ändå var hon sällan själv närvarande i den. På kvällarna föll sömmerskorna i sömn med den oerhörda boken uppslagen men oläst. Fabrikerna var männens värld, speciellt på kvinnoindustrierna där ofriheten och förtrycket var och är som värst. Jag minns tisslandets och viskandets protester längs banden där raderna av kvinnor satt.
... tvättställningarnas svartrostiga rör snuddar vid himlen – men kvinnorna som tvättade industrialismen ren är borta, deras vardag, länken mellan nöd och utopi, är borta,
trappuppgångarna tysta, halva nationens minne och därmed en bit av dess framtid oåtkomlig.
Kvinnor har alltid arbetat inom industrin, inte enbart inom textilindustrin och den så kallade lättare manufakturtillverkningen och så småningom komponent- och elektronikindustrin, utan i alla tider också på farliga, hälsovådliga arbetsplatser, i krut-, dynamit- och ammunitionstillverkning, i gruvarbete både under och ovan jord. På många av våra industriarbetsplatser kunde det dröja innan kvinnorna gjorde sitt intåg, särskilt där det var fråga om en "tung" produktion. Men andra världskrigets utbrott kom att förändra sakernas tillstånd även om det inte var lika påfallande här som i de krigförande länderna. De långvariga inkallelserna under de sex krigsåren medförde en skriande brist på arbetskraft i industrin.
På Kolsva Järnverk arbetade kvinnorna som granatsvarvare under kriget för att försörja barnen när männen låg inkallade både ett och två år. Många arbetade ständig natt för att på dagarna kunna ta hand om barnen. På nätterna fick de äldre barnen ansvara för de mindre i arbetarkasernerna som ofta var byggda så att lägenhetsdörrarna kunde öppnas mot den gemensamma korridoren för att barnen skulle höra varandra om det hände något under natten. På Domnarvets järnverk i Borlänge, på järnverken i Hofors och Smedjebacken – för att nämna några exempel – anställdes kvinnor under kriget. I vissa fall blev de kvar, i andra sågs det självklart som en provisorisk lösning under extrema förhållanden och då kom det att dröja till 1960-talet innan kvinnorna åter kom in i den tunga industrin. Ensamma, dubbelarbetande ofta med små barn att ta hand om, så såg situationen ut för de kvinnor som började i industrin under krigsåren.
Många kvinnor – och barn – har arbetat i industrin fastän stationerade i hemmet med att putsa bestick, montera klädnypor, armaturer, sömnad och annat. Kvinnor som inte är anställda, inte är organiserade, inte är försäkrade – hur får vi kunskap om dem?
Industrisamhällets kulturarv måste också omfatta samhällets alla verksamheter – såväl service-, byggnads- och transportsektorn liksom den offentliga sektorn. Här är de vita fläckarna ännu mer omfattande. Livsmedelsindustrin är dåligt representerad bland arbetslivsmuseerna eller i utställningar på andra museer liksom den petrokemiska industrin, gummi-, plast- och byggnadsmaterialindustrin.
Att det dominerande skiktet i ett samhälle starkt präglar en historieskrivning är naturligtvis fortfarande giltigt även om bilden
inte är helt entydig. I många delar av näringslivet finns ett märkligt ointresse för ursprung och historia. Inte ens unika uppfinningar som ligger till grund för företagens uppkomst är man särskilt angelägen om att visa fram. Trots en långvarig och framgångsrik verksamhet är många företag behäftade med en kortsiktig syn och helt upptagna av produktionen för den närmaste framtiden. Det finns givetvis undantag; järnbruken, med sina långa anor, har sparat, dokumenterat och forskat, resurser har satsats i stora mått. Idag övergår många av våra gamla bruk i utländsk ägo – finska, tyska, franska, österrikiska och italienska företag är mäktiga uppköpare. Om deras intresse för vår historia vet vi föga.
För dem som vill förstå industrisamhället och dess utveckling är det naturligtvis oroande att luckorna inom företagsamheten är så stora. Många företagsarkiv har slängts och därmed försvann värdefull information om anställningar, lönelistor, företagens syn på verksamheten – hur resonerade företagsägarna, de stora och de små? Vilka var drivkrafterna? Hur såg man på arbetarna som genomdrev en demokratisering av samhället?
Dessa och andra frågor är väsentliga när det nu är dags att sammanfatta en epoks betydelse och följdverkningar för framtiden. Utvecklingen har lett till rikedom för några få, välståndsökning för många men till priset av utarmning, barnarbete och en utsugning som inte skådats tidigare. En del industrimiljöer är så fula och förorenade att det krävs betydande resurser för att sanera i en sådan omfattning att omgivningen inte utsätts för ytterligare skador. Industrisamhällets historia är fylld av konflikter och framställningen blir därför kontroversiell och därmed svår att hantera.
När fabrikerna tystnar
Det är riskabelt att beröva människorna deras historia – vi behöver bara gå till länderna på kontinenten för att se hur farligt det är att lägga ett glömskans täcke över en historia som är svår att berätta. Risken för ensidighet i urval och en nostalgisk syn på industrisamhället är också stor. Risken ökar vartefter tiden sopar igen spåren efter de fulaste, farligaste och mest skadliga industrierna. När arbetarna i Degerfors, Laisvall och Gislaved förlorar sina arbeten är ofta bitterheten för stor för att man ska engagera sig i sin historia. Ändå blir frågan snart brännande – på vilket sätt vill man minnas de arbetsplatser som lagts ner eller flyttats iväg?
När avståndet i tid ökar till den största fattigdomen och de svåraste upplevelserna, växer samtidigt insikten hos fler om vikten av att industrisamhällets hela historia berättas. Man kan klart se en förändrad attityd och en större aktivitet från de fackliga organisationerna. Det kan bero på att omstruktureringen av industrin gått så hastigt under de senaste tjugo åren, branscher har helt raderats ut från svenskt näringsliv. Från fackligt håll är det idag mer angeläget att vara med och skildra den historia där man varit och är en av huvudaktörerna. Ett av skälen till en förändrad inställning är den upprördhet många känner när historien tolkas av andra på ett utslätande och – som man upplever det – förvanskat sätt.
Hur kan man då göra när fabrikerna tystnar? Hur får vi berättelser från dem som fötts in i medvetenheten om sin brist på värde och betydelse? Stärka de egna rösterna och möjligheterna är naturligtvis det första, det mest kontroversiella och det viktigaste.
Lyfta fram skildringar av industrisamhället med andra och fler dimensioner och ge dem en viktig plats i bildkonst, skönlitteratur och andra kulturyttringar.
Laisvalls blygruva kommer inte längre att kunna upplevas fysiskt – strax är den vattenfylld. Men skildringen av livet i gruvan finns i Kurt Salomonsons roman Grottornas folk och i Maria Söderbergs otaliga bilder. De skönlitterära författarna och de socialt engagerade bildkonstnärerna har under industrisamhällets hela epok lyft fram och skildrat sådant som många kanske inte velat se. Ivar Lo-Johansson med sina statarskildringar och oförlikneliga kvinnoporträtt. Maria Sandel, textilarbeterskan som redan vid 1900-talets början skrev romaner om industriarbetarnas villkor. Moa Martinson, Josef Kjellgren, Rudolf Värnlund – listan blir mycket lång om vi ska ta med dem alla. Arbetslivs- och samhällsskildrarna fortsätter in i vår tid. Håkan Boström som ägnat sin författargärning åt att lyfta fram dem som annars skulle ha förbigåtts med tystnad. Aino Trosell, Fredrik Ekelund, Mats Berggren, Bernt-Olov Andersson, Kjell Eriksson, David Ericsson… – även i den unga generationen kan listan göras lång. Utan deras blick och analys av vad som sker blir bilden av vår tillvaro ofullständig, fattig och skev.
Bildkonstnären Johan Ahlbäck från Smedjebacken glömde aldrig sina barn- och ungdomsår i valsverket – de etsade sig fast i hans minne och det var skildringar från den miljön som han ständigt återkom till i sina bilder. "Minnen kan kanske kallas för en blandning av rosigt skimmer och en hänsynslös, brutal verklighet, ofattbar för nutiden" – så sammanfattade Johan Ahlbäck under senare
år. I hela sitt liv sökte han "arbetets svarta hänsynslösa själ – industrins press och hårdhet, själva levnadstvånget – det brutaliserade systemet, det som ligger bakom".
Torsten Billman som mer än någon annan skildrat sjöfolkets tillvaro utan romantiska förtecken, den bildlikt talat lågmälde tecknaren Björn Jonson som valde de odramatiska branscherna som endast lockade få gestaltare och hans motsats Albin Amelin med sina kraftfulla arbetslivsskildringar, Jean Hermanson med trettio års dokumentation av arbete och liv i Sverige och världen – alla har de hjälpt oss att se och inse.
Om industrisamhällets historia verkligen ska kunna berättas krävs ett starkt engagemang från alla aktörer under den här epoken – även från dem som inte upplever sig som aktörer. Endast då kan helheten skildras – byggnader, anläggningar, maskiner och arbetsprocesser, företagandet, det sociala livet, hemmet och familjen, människorna, deras idéer och organisationer, det fackliga och politiska arbetet – maktens och motståndets historia.
Om vi gör stora ansträngningar för att få med alla berättelser – och då krävs mest resurser åt dem som har minst – då kommer vi att för framtiden få nytta av våra insikter om den här epoken som visserligen inte går i graven nu men som ändå stöps om.
Kanske kommer inte det att ske som Göran Greider säger i sin dikt:
Fabrikerna förblev dock förbjudna städer. Barndomar förflöt i tecknet av ett mysterium. De vuxna hade en bortvänd, oåtkomlig sida. När fabrikerna tystnar blir de åter synliga. Först nu är de främmande för oss.
Kjersti Bosdotter
är ansvarig för kulturverksamheten inom Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Ledamot i Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Ingenjörskonst och människovärde
Birgitta Svensson
Minnet är grunden i all kulturell reproduktion, men tjänar också som grogrund för motstånd mot inordning i kulturarv och produktion av nya kulturarv. Vårt behov av arv att skapa kulturella identiteter utifrån har därför blivit en politisk fråga. Möjlighet att själv forma sina kulturella identiteter är en demokratisk rättighet. Att kunna använda kulturarvet för att forma sin kulturella identitet är därför i dag ett av de viktigaste kulturpolitiska målen. Men det handlar inte bara om att legitimera kulturarv och identiteter utan också om att kritiskt granska och ifrågasätta dem.
När vi i dag är i färd med att etablera kulturarv av ett försvinnande industrisamhälle glöms de bort som inte fick plats i detta samhälle. Åt dårarna, tjuvarna, de ovilliga och besvärliga, de som kallades samhällsfarliga eller bara inte klarade av industrins villkor – åt dem byggdes moderna institutioner i form av hem och anstalter. Men vem vill bevara dem? Och hur tolkar vi i dag det kulturarv de utgör? Är det stora, besvärliga byggnader, ritade av välkända arkitekter, är det gigantiska kvarlevor av den behandlingsideologi som gick i graven efter hundra års försök att återföra avfällingarna till samhället, eller är de uttryck för välfärdssamhällets välvilja? Kanske är det alltsammans och ännu mera? Vi befinner oss också i en nedmontering eller omformulering av det välfärdssamhälle som byggdes under 1900-talet. Mycket har lämnats kvar åt oss att förvalta även i normer och värderingar, seder och vanor. Hur förvandlas detta till kulturarv? I diskussionerna får vi inte glömma hur viktigt det är för människor att höra hemma i historien. Historien är inte något abstrakt stort utanverk. Den finns inom oss, och vi kan inte välja bort den, för då väljer vi bort vår egen självförståelse. Och även de som gjorde fel och hamnade utanför behöver denna förståelse, tillsammans med andra.
När det svenska folkhemmet byggdes inriktades politiken på sådant som bra bostäder, en skola för alla, full sysselsättning, hur vi
skulle integrera de avvikande. I dag, när samma välfärdssamhälle monteras ner, handlar frågorna istället om kulturarvspolitik, om hur vi beskriver historia, kön och etnicitet, om hur utanförskap skapas och vidmakthålls, om hemlöshet och maktlöshet, om hur tolkningsföreträden etableras och om varför behovet av tydliga identiteter är så stort. Må kulturarvspolitiken bara inte särskilja utan förena oss.
Minne och kulturarv
Att minnas är en moralisk process, där ömsesidiga hågkomster förhandlas och omförhandlas som tvivelaktiga eller trovärdiga. De olika former i vilka samhällets gemensamma minne uttrycks, utgör också det samhälleliga kulturarvet. Kulturarvet förvaltas av identitetsbekräftande institutioner till vilka samhällsmedborgarna skall kunna gå för att lära känna sin historia. Därför blir kulturarvsinstitutionernas ansvar i byggandet av det gemensamma minnet betydelsefullt. Med det kollektiva minnets hjälp kan de få människor delaktiga även i sådant som de inte själva varit med om. Därmed kan också den som blivit delaktig i ett kollektivt minne, minnas sådant som hon egentligen aldrig själv upplevt, då det ingår i den gemensamma historien. Hur förhåller sig då detta minne till människovärde och vilka värden producerade industrisamhället i synen på människor? Detta kollektiva minne blir oftast en tolkningsram för dem som är del av den ”rätta” och goda historien. De som däremot inte ingår i den kulturella gemenskapen, kan inte berätta sin historia som ett kollektivt minne. Om man försöker berätta en historia som inte återfinns i det kollektiva minnet, blir man helt enkelt kulturellt osynlig. Men hur skall då ett motminne göra sig gällande? Det officiella, kollektiva minnet är mycket starkt i sina moraliska värderingar och universella kategorier, och därför krävs det en kritisk granskning av dess innehåll. I en kort reflektion över industrisamhällets framgångar, söker jag några av de värden som detta samhälle byggdes på. Jag gör det utifrån de olika former av ingenjörskonst som kom att prägla detta samhälle mer än något annat. Begrepp som mekaniskt, tekniskt, maskinmässigt och regelbundet var grundvärden i industrisamhället. Samhället kom att betraktas som en maskin, där utvecklingen kunde hacka och människomaterialet kunde vara bristfälligt. Ingenjören var detta samhälles praktiske skapare och beskrevs som ett slags företagets provinsialläkare, vilket gav honom en aura av mänsklighet och
omsorg. Ingenjören hade framtiden i sina händer och kunde verka på alla områden, inte bara de rent tekniska. Det innebär avslutningsvis att jag ställer några frågor om betydelsen av människovärde i minnet från industrisamhället.
Tekniska ingenjörer
Under 1910-talet hade Sverige på allvar tagit klivet in i industrinationernas skara och arbetskraften började ersättas av maskiner. Produktionen mekaniseras och industrin rationaliseras. Den rationalisering och effektivisering som blev följden medförde också ett nytt sätt att se på och att tala om verksamheten. Även arbetet behövde rationaliseras och arbetarens insatser effektiviseras. Frederick Taylors scientific management erbjöd genom en fullständig kartläggning av arbetet ett sätt att komma åt lata arbetare, som stal tid från sin arbetsgivare eller annorlunda uttryckt effektiviserade han den industriella arbetsorganisationen. Den mest betydelsefulla personen i förverkligandet av de nya idéerna var ingenjören. Då industrisamhällets fabriker planlades och byggdes under 1900-talets början, betydde ingenjörernas inträde på arenan också en förändrad syn på arkitektur och byggande. Den lära som gick ut på att effektivisera arbetarnas insatser fick ett avgörande inflytande även på fabriksbyggnadernas utformning. Arkitekturhistorikern Lisa Brunnström har i sin avhandling Den rationella fabriken visat hur taylorismen också kom att forma det funktionalistiska samhällsprogrammet och dess bebyggelse.
Synen på fabriken som ett effektivt produktionsverktyg har, inom parentes sagt, också gjort sig gällande för bevarandet av företagsarkiv. Då en industri inte längre varit lönsam, har inte sällan arkivet gått i graven tillsammans med industrin.
Själens ingenjörer
Det slags själens ingenjörskonst, som psykologi och yrkesvägledning utgjorde i industrisamhället, bringade människorna i samklang med den moderna samhällsutvecklingen. Psykotekniken blev ett verktyg i det folkhemsbygge som omgärdade industrisamhället. Samhället och dess människor uppfattades som en maskin vars reglering ställde tekniska krav. Psykologin skapar mening och konsekvens i människors liv. Utvecklingen av det vetenskapliga ämnet
psykologi och speciellt den tillämpade psykologin, gick hand i hand med ambitionen att anpassa människor till samhällsutvecklingen med hjälp av psykologisk testning. I Sverige var det framför allt genom Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola – etablerat 1943, som testningen fick spridning. Hur den moderne svensken borde leva sitt liv för att nå framgång och lycka kunde psykotekniken ge praktiska svar på. Med psykologins hjälp kunde man effektivisera näringslivet genom att utse de lämpligaste arbetarna och sålla bort de andra. På vetenskapliga grunder kunde man hjälpa folk att välja arbete, och banade därmed väg för den yrkesvägledning som kom att drabba alla och en var framför allt under 1960-talet. Begreppet rationalisering anammades inte bara inom industrin utan också i den sociala reformpolitiken. Rationaliseringsrörelsen blev normativ för hur man borde leva sitt liv. Rationaliseringen förde dock med sig en del sociala problem såsom t.ex. arbetslöshet, varför ett Arbetsmarknadsinstitut inrättades 1936.
I boken Psykoteknik. Kulturell fabricering av personlig identitet har Rikard Eriksson bland annat skrivit om den politiska retoriken vid den här tiden. Hem och byggnad blir begrepp som får beskriva samhället och de sociala sammanhang som människan lever i. Uttryck som i hemmets lugna vrå blir normativa också för hur samhället bör vara. Det är alltså på 1940-talet som psykologin på allvar kommer in i folkhemmet. Den blir verktyget både i bygget av detta hem och i att reparera trasiga hem och återställa samhällets harmoni. Så småningom utvecklas psykologin som akademiskt ämne med syftet att få Sverige att framstå som ett civiliserat land, då den lär människor hantera den moderna utvecklingen och den industriella produktionen. Den psykotekniska verksamheten expanderade enormt och under 1960-talet nådde den sin kulmen. Psykologkåren växer i takt med att yrkesvägledning och testningen ökar. Därmed kan också psykotekniken sägas ha nått sin bekräftelse på 1960-talet då det främst är urvalsundersökningar, beställda av näringslivet som ökar. Mellan åren 1944 och 1969 genomfördes närmare 100 000 testningar av människor vid Psykotekniska institutet.
Kunskapsingenjörer
Människors villkor präglas i dag av migration och nya möten. Behovet av tydliga kulturella identiteter ökar liksom behovet av
lokal tillhörighet, att höra hemma någonstans, i en tid av oöverblickbara kapital- och massmediaflöden. När vi i dag är på väg ut ur industrisamhället och in i ett samhälle präglat av vad Sven-Erik Liedman kallat kunskapsingenjörer, krävs att vi är vaksamma på de ord och begrepp, med vars hjälp vi skapar historien. Vad fyller vi den med för mening och vad betyder sociala kategoriseringar och kulturella avskiljanden för dem som sedan har att leva med dessa begrepp? När industrisamhället formades var ingenjören den hjälte och det ideal med vars hjälp man både kunde åstadkomma personlig framgång och den offentliga sakkunskap som förde samhället framåt. Hur omformulerar vi denna institutionaliserade expertis till vårt samhälle som präglas av skillnader och åtskillnad mellan människor? Kan kunskapsingenjören hjälpa oss att varsebli hur samtalsordningar, normsystem, ojämlikhet och utanförskap skapas, bibehålls eller motverkas? Nej, till det räcker det inte med mekanik och teknik, vi behöver fantasi och visioner grundade på djupa bildningsideal. För att åter citera Liedman, måste vi se kunskap som social, som något som inhämtas i samspel med andra, levande eller döda. Och att demokrati förutsätter kunskaper hos kloka människor.
Människovärde och kontinuitet till det förflutna
När vi nu är i färd med att skapa industrisamhällets kulturarv, ställer vi egentligen frågorna till vår egen samtid. Vad är det vi håller på att förlora, som föranlett alla våra frågor till industrisamhället? Kanske är det helt enkelt kontinuiteten till det förflutna som håller på att gå förlorad? Tidsandan i den svenska industrialismens begynnelse och framför allt under 1930-talet, kom att präglas av Stockholmsutställningen och pamfletten acceptera, om vilken Ivar-Lo skrivit … ”Den funktionalistiska eran hade blåsts in … Dess nakna språk hette fakta. – Jag gick och såg mig om efter den nya människan”. Den nya tiden präglades av funktionalism, modernism och effektivitet samtidigt som den nya människosynen grundad på ingenjörskonstens effektivitetslära så småningom kom att genomsyra industrisamhället så påtagligt att även den sociala omsorgen verkade i denna anda. Nya sociala experter fick i uppgift att klassificera dem som inte passade in i industrins effektiva arbetsprocesser. Nya normer att sortera människor utifrån utarbetades och det handlade inte bara om förbrytare, sinnesjuka och sexuellt avvikande utan ännu oftare om dem som helt enkelt inte
förmådde hålla tider eller att hålla ohyra, smitta och smuts ifrån sig. Nya vetenskaper som sociologi, psykologi och psykiatri undersökte och beskrev i dokument, fallstudier, akter, journaler och rapporter – som i dag utgör möjligheter för oss att granska och diskutera på vilka grunder detta samhälle byggdes.
Den vision om kontinuitet till det förflutna som vi i dag omhuldar var inget för modernister och ingenjörer. För dem var det förgångna något mörkt och osunt i förhållande till den framtid som var ljus och hälsosam. Det fanns inget samband mellan historia och samtid, tvärtom beskrevs historien som något man måste bryta med och ta avstånd från för att utvecklingen skulle gå framåt. Historien blev till utveckling utmed en fortskridande linje där allting skred framåt. Det historiska brottet kom emellertid att följas av flera och vi kan i dag se hur kunskap om vårt kulturarv kan skänka både hopp, insikt och förståelse hos dem som drabbas av till synes obegripliga industrinedläggelser och behandling av människor.
Kulturvärden handlar inte bara om materiella värden utan kanske främst om människovärden. Ett av de förnämsta kulturella arven vi har med oss från det senaste århundradet är demokratin. Men för att den skall kunna bibehållas och för att människor skall kunna motstå marginalisering och underordning, krävs att den omskapas och omformuleras. I den processen måste vi ständigt hålla diskussionen levande om hur kollektiva minnen skapas. Om allas vår rätt att ta plats i historien.
Referenser
Boel Berner Sakernas tillstånd. Kön, klass, teknisk expertis. Stockholm 1996. Lisa Brunnström Den rationella fabriken. Umeå 1990. Rikard Eriksson Psykoteknik. Kulturell fabricering av personlig identitet. Linköping 1999. Sven-Erik Liedman Ett oändligt äventyr. Om människans äventyr. Stockholm 2001.
Birgitta Svensson
är professor i etnologi vid Nordiska museet och Stockholms Universitet. Hon har arbetat med planerings- och bevarandefrågor och var därefter verksam vid Etnologiska institutionen i Lund. Hon var under år 2001 projektledare för projektet ”Kulturarvet i praktiken”. Ledamot i Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Det offentligas kulturarv – om den offentliga sektorn i industrisamhället
Lars-Eric Jönsson
Jag bor i Höganäs. Det är ett brukssamhälle i det nordvästra hörnet av Skåne. Det dominerande företaget sedan 1700-talet lever fortfarande och har i dag världen som marknad. Dominansen är givetvis inte lika stor som, låt säga, för 100 år sedan. Men närvaron är mycket påtaglig. Bolaget har format stora delar av samhället. Vad som har varit bolagets och det allmännas intresse är svårt att särskilja. Inga avgörande steg tycks ha tagits i detta samhälle utan bolagets medgivande.
I ett brukssamhälle som detta kretsar kulturarvet till stor del kring bolagets produktion. När man som turist kommer hit möts man snart av stadens vapen som är snarlikt bolagets och inte minst ett lerkrus som mer eller mindre blivit synonymt med staden. Tanken leder vidare mot bolaget som tillverkar lerkruset. På kulturarvssvenska kan man säga att lerkruset och bolaget är om inte synonymt så åtminstone ett fundament för den lokala identiteten.
Många samhällen och regioner söker på samma sätt företeelser som kan marknadsföras som unika och attraktiva. Etablerandet av så kallade ”riken” är en sådan metod. Glasriket i Småland, Guldriket i Västerbotten och Järnriket i Gästrikland är exempel på regionala samarbetsprojekt kring kulturarv och turism. Lokalt arbetar många kommuner mer eller mindre framgångsrikt med att marknadsföra sin unika identitet. Det gäller att hitta något eget, något som skiljer sig från mängden och skulle kunna få människor att besöka, ja kanske till och med slå sig ner på orten. Kulturarvet blir i sådana sammanhang en viktig komponent. I det förflutnas skafferi kan ingredienserna till ett unikt recept plockas fram och blandas.
Det är tilltalande att kulturarvet kan stå i den lokala och regionala utvecklingens tjänst. Problem uppstår dock när kulturarvet i sin helhet riktas in mot sådan tjänstgöring, när huvudsyftet med kulturarvet blir att medverka till regional och lokal utveckling. Vad
händer då med sådana historiska företeelser, vars omedelbara nytta inte kan skönjas? Vad händer med vår blick i sökandet efter ”nya” kulturarvsföreteelser? På vad fäster den? Och vad glider den förbi?
En av poängerna med den statliga satsningen på industrisamhällets kulturarv var att söka det förbisedda, de där företeelserna som betytt mycket för många människor men som ändå inte kommit att räknas som kulturarv. En grundtanke var att industrisamhället inte endast byggdes upp av den industriella produktionen och näringslivet. Istället är ett av de mest kännetecknande dragen i de senaste 150 årens historiska förändring ett ökat samhälleligt ansvarstagande och framväxten av en offentlig sektor. Kan man tänka sig industrisamhället utan den offentliga sektorn? Nej, knappast. Likväl hamnar den nästan alltid utanför när vi pratar om industrisamhället. Och därmed också alla de människor som arbetar och arbetade i den och inte minst alla de som kom i kontakt med den i egenskap av klienter och patienter.
På 1980-talet hade jag förmånen att upptäcka min egen hemkommun genom att skriva dess första kulturminnesvårdsprogram. Mitt underlag var sparsamt och min metod att identifiera bebyggelsemiljöer och landskapsavsnitt gick till stor del via kartöverlägg och ett slags heltäckande fältinventering. Vad var det jag såg? Vad passerade mina ögon obemärkt? Det har jag även senare haft anledning att fundera på. I terrängen var det inte svårt att identifiera byggnader vars arkitektur var funktionsspecifik. I landsbygdens mindre tätorter fann jag en överraskande stor mängd industrimiljöer. Inte bara sådana som var direkt knutna till järnvägsmiljöerna utan också på andra ställen. Inne i de gamla, medeltida kyrkbyarna som i många fall också hade varit kommuncentra fanns skolor, sjukhem och kommunhus. Sådan bebyggelse var inte sällan uppmärksammad av de lokala hembygdshistorikerna, i några fall också i nyare detaljplaner i den mån sådana fanns.
En sak som slog mig var alltså att den industriella produktionen inte endast stod att finna i staden, i Helsingborg, vars främsta kännetecken var just det sena 1800-talets industrialisering och exempellöst hastiga befolkningstillväxt. Industrin fanns också på landsbygden, i alla de små tätorter vars historia i många fall sträckte sig bakåt till medeltiden men samtidigt och framförallt gav intryck av att vara resultatet av 1800- och 1900-talets industrialisering och penningbaserade marknadsekonomi. Tydligast var allt detta i de
små stationssamhällena och alla de bebyggelsesamlingar som till synes spontant uppstått vid en vägkorsning.
Vad som var svårare att identifiera var de byggnader vars form inte associerade till någon bestämd funktion. Mina kartöverlägg kunde dock ibland ge besked. På så vis hittade jag t.ex. en och annan fattigstuga och -gård, som såg ut som ett vanligt bostadshus för småfolket eller ett reguljärt jordbruk. I fält var de omöjliga att identifiera. På det ekonomiska kartbladet från åren efter sekelskiftet 1900 var det enklare. Här stod de utmärkta som ett säkert tecken på att samhället tog ett ansvar för de gamla, sjuka och svaga.
I staden var det litet annorlunda. Många äldre byggnader, särskilt skolorna, hade fortfarande sin ursprungliga funktion. Anledningen var förstås att de behövdes och att de ännu i slutet av 1900-talet sågs som ändamålsenliga. Sak samma gällde de kommunala administrationsbyggnaderna. Bevarandeproblematiken var framförallt knuten till vård- och omsorgsbyggnader. Särskilt sjukvården har i industrisamhället, som bekant, förändrats kraftigt och vuxit ur den kostym som syddes under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första. I Helsingborg har ett större statligt sinnessjukhus bevarats genom kommunala åtgärder, framförallt för att det har en tilltalande estetisk utformning och för att arkitekten hette Carl Westman.
All denna offentlighetens bebyggelse – skolor, sjukhem, kommunhus och fattighus – hade det gemensamt att den hade blivit uppförd i industrisamhället, att behovet av den formulerades och gavs legitimitet i detta samhälle. Dessa byggnader vittnar om ett samhälleligt offentligt ansvarstagande för utbildning, för vård och nödtorftig omsorg om de svagaste. Detta ökade ansvarstagande kan knappast ses som orsakad av industrialiseringen. Däremot är sambanden tydliga. Industrialiseringen av varuproduktionen, omställningen till en konsekvent penningekonomi, bondehushållens upplösning, kärnfamiljens genomslag, proletariseringen av landsbygden och den efterföljande inflyttningen till städerna är bara ett par exempel på rörelser i industrisamhället som inte hade varit möjliga utan ett successivt vidgat ansvarstagande av det offentliga samhället, av stat och kommun. Frågan om vad som orsakade vad, om vad som följde på det andra, är felställd och omöjlig att svara på. De offentliga verksamheterna gick hand i hand med näringslivets industriella produktion. Liksom de moderna vetenskapernas framväxt. Liksom det moderna jordbruket. Var industrin basen för allt detta? Går det överhuvudtaget att säga vad som ”kom först”? I min landsända vore det i så fall nog rimligt att påstå att jordbruket
utgjorde basen för industrin. Genom jordbruket och den omställning det genomgick under 1800-talet ackumulerades och frigjordes kapital som kunde investeras i industriprojekt. Så såg det ut.
Ändå domineras kulturarvssektorns tanke om industrisamhället av ett traditionellt ekonomisk-historiskt perspektiv som har sin utgångspunkt i att den industriella produktionen är basen för allt. Denna tanke har givetvis fått konsekvenser.
Sedan 1970-talet finns en särskild kategori för industrins produktionsmiljöer, dvs. det som brukar kallas det industrihistoriska kulturarvet. Formeringen av detta kulturarv är och har varit viktigt, inte minst för att arbetets historia har kommit i fokus. I dag omfattar det industrihistoriska kulturarvet ett slags folkrörelse. Alla de månghundrade arbetslivsmuseer som finns runt om i landet har förnyat hela kulturarvsfältet och givit många människor tillgång till sin egen historia.
Framgången har alltså varit stor och viktig. Men låt oss också konstatera att det industrihistoriska kulturarvet domineras starkt av varuproduktion, det privata näringslivets miljöer och manliga arbetsplatser. Visst kan man också identifiera kvinnors aktiviteter. Men det är sällan som den kvinnliga närvaron hjälper oss att förstå vad som producerades, hur själva framställningsprocessen gick till, vilken ställning företaget hade i samhället eller vilka framgångar eller motgångar företaget mötte, dvs. sådana parametrar som är centrala för en traditionell kulturhistorisk värdering. Kvinnor befinner sig möjligen i verksamhetens periferier. De sköter marktjänsten och framträder ofta i en generell servicefunktion som sällan kan sägas vara unik för företaget.
Låt oss också erkänna lockelsen av det unika. Vid sidan av framgång skulle jag vilja påstå att tanken om det unika är den viktigaste grunden för nästan all kulturhistorisk värdering. Det unika är sällsynt (sic!). Och det sällsynta vill ingen gå miste om.
I detta avseende blir den offentliga sektorn problematisk. Även om varje liten del av den kan sägas vara unik är inte det unika ett kännetecknande drag för den. Snarare är det likformigheten och vanligheten som präglar offentliga verksamheter som vård, skola och omsorg. Läroplaner, bidragssystem, inspektionsinstitut är bara några exempel på verktyg för stat och kommun att skapa likformighet.
Denna likformighet är alltså inte särskilt lockande för kulturarvssektorn. Den är svår att använda för att skapa bilder av specifika lokala eller regionala identiteter. Den är sällan spektakulär.
Den är svår att ”sälja”. Och den är dessutom ofta svår att identifiera, dels för att de muntliga berättelser den omges av och som skapar mening åt den uttalas av människor vars röster sällan hörs, dels för att de fysiska uttrycken inte sällan antingen är påtagligt lika över landet eller inte går att urskilja från andra verksamheters gestalter. Det lilla lantliga ålderdomshem jag nämnde tidigare är ett gott exempel. Det ser ut som vilket litet hus som helst. Utan sekelskiftets ekonomiska karta skulle jag aldrig kunnat identifiera det.
Etableringen av det industrihistoriska kulturarvet i form av industriella produktionsmiljöer, arkiv och föremål har alltså å ena sidan varit av stor strategisk betydelse för framgången med att anlägga ett kulturarvsperspektiv på 1800- och 1900-talets samhälle och delar av dess arbetande befolkning. Å andra sidan har denna etablering skapat en fokusering på det industriella som i sin tur har givit det en betydelse som inte riktigt motsvarar dess ställning i industrisamhället.
Så hur går vi vidare? 1998 arbetade jag under Erik Hofréns ledning som sekreterare i utredningen om formerna för den statliga satsningen på det industrihistoriska kulturarvet (dir 1998:43, SOU 1999:18). I vårt slutbetänkande föreslog vi bl.a. att satsningens perspektiv skulle vidgas till det mer omfattande begreppet ”Industrisamhällets kulturarv”. Visst, det skulle riskera att omfatta allt och bli alla läns-, lands- och riksantikvariers mardröm. Men alla som trodde så och kritiserade utredningen för detta glömde då också den frihet som skapades för strategiska insatser på särskilt viktiga områden, områden som inte lät sig fångas av det industrihistoriska utan som snarare handlade om demokratiska och jämställdhetspolitiska perspektiv, om social representation och känslan av tillhörighet. Med facit delvis i hand kan jag konstatera att det var mycket svårt att föra en diskussion som sträckte sig vidare än det etablerade industrihistoriska begreppet. Med facit i hand kan också konstateras att det var utomordentligt svårt att styra satsningens bidragsmedel till projekt som antog utmaningen att bredda det industrihistoriska perspektivet och anta de frågor som ställts i utredningsbetänkandet. De flesta aktörer och sökanden, från små ideella föreningar till statliga myndigheter, såg bidragsmedlen som ytterligare ett sätt att finansiera sin industrihistoriska verksamhet.
Så här efteråt, i eftertankens kranka blekhet, kanske det hade varit mer pedagogiskt att helt enkelt etablera en pendang till det industrihistoriska kulturarvet, att låta detta vara ifred och ge det en kompis istället, någon att prata med.
Vad skulle vinsterna med ett sådant tillvägagångssätt vara? Låt oss först inte glömma att det offentliga samhället långt ifrån är orepresenterat som kulturarv. På alla nivåer har det gjorts framgångsrika insatser för att bevara och producera historisk kunskap om offentliga verksamheter, minnen och miljöer. Däremot är jag övertygad om att skapandet av en särskild kategori, jämförbar med det industrihistoriska, skulle ge en tydlig hemvist åt en rörelse som i dag spretar åt olika håll och saknar verklig kraft och identitet. Det offentligas kulturarv skulle skapa utrymme för svagt representerade grupper i kulturarvet. Dels för alla de kvinnor och invandrare som har arbetat och arbetar inom den offentliga sektorn, dels för alla de klienter, patienter och vårdtagare som för sina levnadsomständigheter helt och fullt har fått lita till den offentliga sektorns möjligheter och instrument. En sådan tydlig kategori skulle ge rum för berättelser och minnen, som inte alltid talar om framgång och styrka utan också om nederlag och svaghet. För även det vi inte eftersträvar, våra misslyckanden och tillkortakommanden, tillhör vår historia och identitet. Att införliva och skapa en särskild ram för sådana minnen i kulturarvet skulle skapa möjligheter att förstå dessa våra brister på ett djupare sätt, förstå att den egna otillräckligheten kanske inte bara är vår egen, att vi delar den med många andra och att den också kan ha sina orsaker utanför individen.
Häri ligger den mest betydelsefulla potentialen i att särskilt fokusera det offentligas kulturarv. Men jag tror också att förståelsen av industrisamhället, i vid mening, skulle ges bättre förutsättningar än nu. Det ekonomiskhistoriska och teknikhistoriska perspektivet dominerar fortfarande förståelsen av industrisamhället. Som om det vore maskiner, tekniska landvinningar och industriföretag som startade det hela och var basen för det och som om den offentliga sektorn var en städgumma som skötte marktjänsten åt industrin. Det är en utsaga med begränsad räckvidd. Den säger en del. Men långt ifrån allt.
Lars-Eric Jönsson
är forskarassistent vid Etnologiska institutionen vid Lunds universitet. Han disputerade 1998 med avhandlingen Det terapeutiska rummet – Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970. Han har också arbetat som utredningssekretare på Regeringskansliet, bl.a. som huvudsekreterare i Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Möt Alva Carlsson i trappan
Erik Hofrén
Den nu nittioårige Studs Terkels intervjuböcker från sin samtids Amerika är mäktiga som Atlanten.
I sitt förord till den svenska upplagan av Working (People Talk About What They Do and How They Feel About What They Do) skriver Göran Palm att varje röst och öde måste få en chans att bottna i ens eget inre. (Arbetsplats USA, 1976) Och lägger till – oavsett om de människor Studs Terkel mött hatar eller älskar sitt arbete präglas de sällan av det på ett ytligare sätt än in i märgen.
Studs Terkel i USA och Göran Palm i Sverige förenas i sin djupa tilltro till människors förmåga att berätta om sina liv, längtan efter att bli sedda och lyssnade till. Att bli ihågkommen – to be remembered – bildar ett gemensamt ledmotiv.
Det är arbetet som är vägen till och genom industrisamhället och som utgör detta samhälle. Ett kinesiskt ordspråk lyder: Ord är den vagn på vilken mening köres. Och med en snarare djärv än skicklig travestering, arbete är den vagn på vilken museum köres. Naturligtvis handlar alla museer om arbete på något sätt. Men det museum som står mitt hjärta nära handlar om arbete i bestämd form, Arbetets museum. Detta museum är numera centralmuseum i likhet med exempelvis Nordiska museet eller Tekniska museet. Vägen dit har dock varit smal och färden skakig.
Verktyg för en idé
Alltsedan Arbetets museum senhösten 1991 öppnades i Strykjärnet (den kända byggnaden, mitt i Norrköpings industrilandskap, som fått sitt namn efter form och funktion som textilfabrik), har museet väckt starka känslor såväl hos publiken som i politiken. Detta är inte förvånande eftersom museet vill vara ett samtidsmuseum. Det är ju trots allt i samtiden som det förflutna finns och som framtiden döljer sig.
Om det unga Arbetets museum skrev författaren och journalisten Ingamaj Beck (Aftonbladet 1991, 17 dec.)
Arbetets museum återerövrar synen på arbetet som ett mänskligt värde genom sin tydliga målsättning att återknyta banden mellan människan som estetisk varelse och hennes produkter. Museet blir därigenom ett rum för en djupgående civilisationskritik och sätter in en kil där samhällssystemet är som sårbarast, i den punkt där människans upplevelse av samhället uppstår, vilket oftast sammanfaller med arbetet.
Orden har under åren inte förlorat i mening eller skärpa snarare är det tvärtom. Den som står utan arbete befinner sig snart stå i samhällets väntrum och, för allt fler, sjukrum. Arbetets samhällsproblem har nu vid början av 2000-talet åter igen hamnat i centrum på ett sätt som man knappast kunnat ana. Arbetets genomgripande betydelse i människors liv, dess identitetsskapande roll, framträder med allt skarpare konturer. Att dokumentera, gestalta och debattera arbetet och arbetets villkor, och att göra det tillsammans, är därför lika väsentligt som någonsin tidigare under det industriella samhället. Det är detta som är Arbetets museums mål och särskilda mening.
Kanske kan man säga att tillkomsten av Arbetets museum utgör en slags slutspel i Folkhemmets kulturella ambitioner, samtidigt som det betecknar en nyorientering i det nordiska museilandskapet. Bakom museet stod och står en kvartett, fackföreningsrörelsen, folkbildningen, kooperationen och staten. Om man så vill arbetet, bildningen, samverkan och makten. På vägen ut ur Folkhemmet Grävde man där man stod och Steg mot ljuset. Och oavsett om man som verktyg använde sig av en spade eller en stege var målet detsamma – att själv bearbeta sin historia och inte bara överlämna den i obearbetat skick till det lärda samfundet.
De lokala arbetslivsmuseerna, vilkas grund och förutsättning är de ideella och frivilliga krafterna, påbörjade sin omarrondering av förflutenhetens landskap. Dessa museer är på en och samma gång historia på rot och en nyckel till industrisamhällets lokala kulturarv. Och, sett i ett bredare perspektiv, också det svenska museisamhällets viktigaste nya bidrag till det internationella.
I Kulturrådets projekt Kultur i arbetslivet, mötte på ett konkret och vardagligt plan Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och de kulturpolitiska mål som en enig riksdag 1974 antog. Just denna relation vore värd ett närmare studium.
Redan i museets första forskningsprogram, ”Det mångkulturella arbetet”, (1991) riktades intresset mot arbetet som kultur.
”En arbetsplats är inte enbart ett rum för produktion av varor och tjänster. Den är en mötesplats för människor med skiftande bakgrund och levnadsförhållanden. Här samlas vi kring bestämda mål. Med hjälp av order, regler, lönesystem, chefer och teknisk apparatur strävar den högsta ledningen att hålla samman verksamheten. Men vårt handlande styrs – medvetet och omedvetet – också av våra egna attityder, värderingar och normer. Uttalade och outtalade normer utgör dessutom viktiga element i kulturella system. Olika grupper på en arbetsplats kan vara bärare av skilda normer och attityder. Under en till synes enhetlig yta kan finnas en mångfald av kulturella mönster som skapar kontraster och spänning åt tillvaron. Arbetet är därför inte bara en mer eller mindre ändamålsenlig verksamhet utan också en mångkulturell mötesplats.”
Ett kontroversiellt projekt!
Som tidigare nämndes väckte museiprojektet motstridiga känslor allt ifrån det direkt avvisande till det mer avvaktande. Många kände dock stark tilltro. Oavsett om politikerna tänkte till höger eller vänster erhöll projektet stöd från majoriteten i riksdagens kulturutskott.
Hur reagerade de etablerade odlarna i museilandskapet? Mestadels med skepsis. Man såg projektet närmast som ett experiment i full skala. 1970-talet hade påbörjat öppnandet av museernas dörrar mot samtiden och publiken. SAMDOK (samordnad samtidsdokumentation) med bas på Nordiska museet blev det gemensamma arbetsverktyget. Naturligtvis var Arbetets museum inte okontroversiellt. Omdömena kunde skifta från en plump på museikartan till att vara den största händelsen i den svenska museivärlden sedan Hazelius’ dagar. I den promemoria som jag 1983 skrev på uppdrag av Utbildningsdepartementet och som föregick stiftelsebildningen samma år förnimms tidsandan.
”Dokumentationen, men i all synnerhet levandegörandet i nuet av det förindustriella samhället, har sedan länge burits upp av en folklig rörelse, hembygdsrörelsen. Idag växer med allt större kraft upp ett motsvarande intresse vad gäller industrisamhället, en rörelse med fackliga förtecken, Arbetets museer. Inom det yrkesmässiga museiområdet, såväl på det nationella som såväl det internationella planet, pågår sedan en tid en intern diskussion. Där man
så att säga söker reducera museer, oavsett dess storlek och innehåll av konst, teknik, natur eller historia till en kärna, ett samlat begrepp – tingen, tiden, rummet och vad som i den internationella museologin gärna benämns den fjärde dimensionen, museer och samhället.”
Framförallt var det en nyckelmening i promemorian som väckte debatt: ”Det är inte primärt den fysiska äganderätten till det enskilda föremålet utan fast mer respekten inför tingens budskap som är ett konstituerande element.” Det kan också sägas på ett mer rakt sätt, det immateriella framför det materiella, utan att för den skull förneka det senare. Detta synsätt kom klart till uttryck just genom valet av dokumentationsform, människors minnen och den dokumentära fotografiska bilden. Vad museet ville arbeta med skulle alla ha tillgång till och själva kunna bruka.
Arbetets museum sökte tänka i nya banor, stundom av håg, stundom av tvång. Utmaningen låg i att positionera sig i kulturlandskapet. Omsatt i maktsociologiska termer – det gällde att vare sig indefinieras eller utdefinieras i museisamhället utan i stället att medvetet bryta mot en vedertagen norm (tingsamlandet) och framförallt att skaffa sig en egen arena för samtal och debatt. I mycket lyckades detta.
Museet som arbetsform
Arbetets museum har uppmärksammats för den arbetsform som benämns ”samverkansspiralen”; Vetenskaplig dokumentation, Konstnärlig gestaltning och Samhällskritisk debatt i ett sammanhållet energiflöde. Genom seminarier och programverksamhet blir museet en mötesplats för samtal och debatt, som i sin tur ger uppslag till nya undersökningar och utställningar. Detta sätt att arbeta ger en stegvis fördjupad kunskap.
Den riktigt stora utmaningen låg dock inte i att finna en plats i kulturlandskapet. Den låg i museet som arbetsform. Arbetets individualitet och kollektivitet.
Det är här som Alva Carlsson möter oss i trappan i Strykjärnet, som stod färdigt orosåret 1917 och uppfört i den tidens moderna byggnadsteknik, armerad betong.
Berättelsen om Alva i utställningens form är berättelsen om ett långt yrkesliv, hårt men också fyllt av arbetsglädje. Alva, som var född 1908 på Vikbolandet arbetade i 35 år som rullerska på femte
våningen i Strykjärnet och hade alltid första skiftet som började klockan fem på morgonen.
”Det var hemskt när man gick hem efter sista dan. Jag tog med mig min borsta och kniv, som jag hade skrivit Alva på. Små grejer som man hade och gjorde rent maskinerna med. Jag har sparat dom i en liten låda som minne.”
Nu är det museet som är lådan och minnet. Utställningen i trapphuset om Alva är den enda fasta utställningen i Strykjärnet. Men på sätt och vis är det ändå hon som öppnar dörrarna till alla andra.
Utställningen som medium är naturligtvis inte förbehållet museerna. Det ligger dock i deras ansvar och uppgift att utveckla detta medium, som blivit alltmera interaktivt. De inledande utställningarna 1991, ”Arbetets värld” och ”Sjätte sinnet”, rönte stor uppmärksamhet. Den förra var en omfattande dokumentär med bilder från hela världen om arbete och arbetets villkor med bland andra Sebastiao Salgado, Henri Cartier-Bresson, Jens Jensen och Sune Jonsson. Den senare behandlade de mänskliga sinnenas krympande roll i det moderna arbetslivet. Utställningen var experimentell och nydanande.
Ett skolexempel på museets arbetsmetod är projektet om städare (1995). Städyrket fick en allsidig belysning för att uppmärksamma städarbetets vikt och betydelse. En etnolog, en konstnär och en fotograf knöts till projektet. Museet publicerade boken Rent och smutsigt – en studie av ett yrke i snabb förvandling. Samtidigt öppnades utställningen, ”Till er tjänst”, som byggde på bokens intervjuer. Utställningen turnerade sedan flera år runt om i landet. Så förvandlas ett osynligt yrke till ett synligt.
Ett annat exempel utgörs av debattutställningen, ”Vita rockar”, som utgick från ett dokumentationsprojekt bland undersköterskor, läkare och sjuksköterskor på en infektionsklinik och en vårdcentral (1998). Den ville visa hur vardagen såg ut för dem som arbetade inom den svenska hälso- och sjukvården i slutet av 1900-talet. Det vore angeläget att upprepa ett sådant projekt i all synnerhet som museet nu har ett särskilt forskningsråd knutet till sig, Rådet för yrkeshistorisk forskning.
I samarbete med Riksutställningar producerades vandringsutställningen ”Likt och Olikt – om vi och dom, du och jag”, som handlade om tillhörighet och utanförskap, främlingsfientlighet och mobbning (1997). Dessa frågor har fått en allt större aktualitet och motiverar museet att än mer intensivt arbeta med sitt grundmotiv, De mänskliga rättigheterna såsom de formulerades av Förenta
Nationerna i 1948 års Deklaration. Och alldeles särskilt paragraf 23, Rätten till arbete.
Studs Terkel, Göran Palm och Alva Carlsson visste vad de talade om – att arbetet präglar oss ända in i märgen.
Erik Hofrén
är professor vid Linköpings universitet (Campus Norrköping) och var tidigare idégivare och chef för Arbetets museum. Han var särskild utredare i Frågor till det industriella samhället (SOU 1999:18). Ledamot i Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
gångssaga, många problem återstår. Större delen av de som blev arbetslösa när stålverket lades ner har nu gått i pension. Ändå är arbetslösheten fortfarande hög, även om kommunen är noga med att se till att ingen får gå öppet arbetslös alltför länge. Efter 6 månader hamnar man i åtgärder, vare sig man vill eller inte. Detta för att hålla socialbidragen nere.
Pentti Supponen gnuggar sig om tinningarna där han sitter vid sitt skrivbord i kommunalhuset, ändå kan han inte låta bli att fortsätta att lägga ut texten.
”Det handlar om framtidstro”, säger han. ”Hopp. Det är det viktigaste. Och framtidstron skapas av hur vi ser på oss själva och av hur andra ser på oss.”
Jag nickar. Även om det kan vara lika ekonomiskt kärvt att vara ensam mamma i Hällefors i dag som i mitten på 90-talet, så gör hoppet stor skillnad. Allt ligger som bekant i betraktarens öga. Därför kan också det som ter sig som ett fängelse för den ene, vara vägen till frihet för den andre.
Majgull Axelsson är författare och journalist med ett förflutet framför allt i fackförbundspressen, fri författare sedan 1989. Bland hennes böcker kan nämnas Aprilhäxan och Slumpvandring. Ledamot i Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Museet som minnesfabrik
Göran Hedlund
Våra svenska kulturhistoriska museer är barn av industrisamhället. När de skapades för drygt hundra år sedan var det i protest mot det nya som industrialiseringen hade fört med sig. Museibyggarna ville rädda minnet av ett samhälle vars konturer blev allt vagare. Idag är det, ironiskt nog, bevarandet av detta industrisamhälle och dess kulturarv som sysselsätter museerna. Kan vi idag mobilisera samma glöd för den minnesinsamlingen som våra företrädare gjorde i museernas barndom? På andra sidan jordklotet finns ett ungt museum som använder minnet som sitt främsta redskap i sådant arbete. Erfarenheterna från detta lilla museum har inspirerat till en nyorientering vid Malmö museer i studiet av industristaden Malmö.
Första gången jag kom till Kapstaden var 1996. Mitt uppdrag var att etablera ett museisamarbete mellan District Six Museum och Malmö stadsmuseum inom ramen för det svensk afrikanska museiprogrammet.
District Six i kampen mot apartheid
Redan på vägen in från flygplatsen kunde museichefen Sandra Prosalendis, berätta om och peka på arvet efter apartheidregimen. Motorvägen kantas långa sträckor av svarta townships, med namn som Gogoleto, Crossroads och Khayelitsa, kåkstäder, ”squattercamps”, slumbostäder utan el eller vatten, byggda av plåt, papp eller plankor. Finansiärer av motorvägsbygget har försökt dölja eländet bakom höga staket, men här och där när vägen höjer sig kan vi se rakt in i dem. Det var till sådana områden som de svarta från District Six tvångsförflyttades. Detta skedde långt innan området utplånades.
District Six fick sitt namn 1867 då Kapstaden indelades i sex administrativa delar, districts. Från början beboddes det av befriade slavar – slaveriet avskaffades 1834 – köpmän, hantverkare, arbets-
folk, immigranter, spelare och prostituerade. District Six har ett attraktivt läge nära stadskärnan och hamnen. Redan vid 1900-talets början hade tvångsförflyttningar och marginaliseringar börjat. De första som ”utlokaliserades” var svarta afrikaner, som tvingades iväg från District Six redan 1901. De bättre beställda flyttade samtidigt till stadens förorter och området blev en försummad del av Kapstaden. Kvar bodde de färgade. Rasterminologin under apartheidtiden var mycket komplicerad. Sydafrikanerna sorterades efter en 15-gradig rasskala med helvita i toppen och helsvarta i botten. Däremellan fanns ett intrikat klassificeringssystem med halvor och andra delar av svart och vitt.
District Six var vid 1960-talets mitt en livfull, överbefolkad, mångkulturell stadsdel i centrala Kapstaden, belägen på Taffelbergets sluttningar med en hänförande utsikt över Atlanten. Området representerade allt som apartheidregimen fruktade – ett icke- rasistiskt, kosmopolitiskt levnadssätt. Musiken – kanske främst jazzmusiken – men också en rikhaltig kyrklig körtradition – var något av områdets särmärke. En årlig karneval den s.k. coon carnival med människor utklädda i färgsprakande dräkter marscherade genom området till sång och musik.
I februari 1966 proklamerades District Six, i enlighet med apartheidregimens Group Areas Act, som ett vitt område. Sextiotusen människor fördrevs från sina hem. Schaktmaskiner jämnade stadsdelen med marken. Under femton år kördes människor ut till dammiga sandslätter, de s.k. Cape Flats flera mil från stadens centrala delar. Den totala utraderingen av området ingick i apartheidregimens strategi för att krossa det samhälle som varit ett ”rasblandat” oppositionsfäste under apartheidtiden. Här verkade politiska ledare som senare skulle få framträdande poster i det postapartheidska Sydafrika, liksom tongivande oppositionella konstnärer: musiker, författare och skådespelare.
Namnet District Six ströks från stadskartan och området döptes i stället till Zonnenbloem, efter en vingård som låg där långt tidigare. Symboliken var glasklar.
Till den totala förödmjukelsen hörde att de nya ickeplatserna dit invånarna förpassades döptes efter gamla gator i District Six: Hanover Street och Lavendel Street blev Hanover Park och Lavender Hill, platser som senare gjort sig kända som Sydafrikas mest belastade av våld och kriminalitet.
Trots enorma protester genomfördes tvångsförflyttningarna. När området var utraderat, återstod bara moskeerna och kyrkorna. Församlingarna fortsatte dock att hålla sina gudstjänster och
vägrade att sälja sina tomter. Människor fortsatte att till fots ta sig tillbaka för att delta i gudstjänsterna. Detta var en del av motståndet mot regimen. Den sista protesten var att salta marken för att hindra någon från att bygga tills där fanns en demokratisk politisk enighet om hur marken skulle användas. Detta skulle dröja 30 år. Våld och bittra politiska strider utkämpades när staten och rika affärsföretag försökte exploatera marken. Men den förblev i stort sett obebyggd. Till de få byggnader som uppfördes hörde den vita skolan Technikon. Denna stora tomma yta i centrala staden, District Six idag, är ett ohyggligt och effektivt monument över apartheid. Den brukar beskrivas som ett oläkt sår.
District Six Museum
Ur kampen mot tvångsförflyttningarna föddes tanken att skapa ett museum. Det var ett privat initiativ från f.d. ”districtsixers” som bildade en ”trust” med representanter från motståndsrörelsen Hands
Off District Six Committee, Hyresgäst- och Fastighetsägarföreningen, Romersk-katolska kyrkan och Metodistkyrkan.
District Six museum kom att inrymmas i en av de kvarvarande kyrkorna, en f.d. metodistkyrka på Buitenkant Street som ligger mellan det forna District Six och stadskärnan. Byggnaden har en lång och händelserik historia, från början ett vinlager och den första församlingen utgjordes av befriade slavar. Det blev en mötesplats för förbjudna antiapartheidorganisationer. Politiska flyktingar brukade gömma sig bakom dess dubbla dörrar efter att ha rymt från den närbelägna polisstationen. Kyrkan, som kallades Freedom Church har således spelat en viktig roll i motståndskampen mot apartheidregimen. Byggnaden och gatan den ligger på utgör ett gränssnitt. Buitenkant Street är den geografiska avgränsningen på District Six på samma sätt som den tidsliga begränsningen av apartheideran, dess början och slut, är ämnet för det som visas i utställningarna i byggnadens inre.
Sandra Prosalendis, har berättat om styrelsens dilemma när kyrkan skulle fyllas med innehåll. Vanligen är ett museums profil och attraktionsvärde dess föremål och samlingar. Men hur skulle vi göra? Vår berättelse handlar ju bara om den totala förstörelsen! Det är ju museitankens antipod!
Den första utställningen byggde på en samling gatuskyltar. Eftersom föremål helt saknades gjordes olika upprop där föremål från privatpersoner efterlystes.
Man fick vetskap om en hemlig samling som spårades till ett visst hus. Samlaren hade tidigare arbetat åt det ökända apartheidorganet med det ironiska namnet Department of Development. Hans uppgift hade varit att dumpa alla rivnings- och schaktmassor från District Six i Table Bay, som fyllningsmassor för landåtervinning ur havet. Emellertid hade han inte kunnat kasta gatuskyltarna. Han hade läst om hur engelsmän under andra världskrigets nazibombningar hade räddat gatuskyltar undan förstörelsen och bestämt sig för att göra sammalunda. Han hade gömt cirka 70 stycken i källaren till sitt hus och förvarat dem där under tre decennier. Mannen var fortfarande mycket nervös och rädd för sanktioner men återbördade dem slutligen till de ”rättmätiga ägarna” genom att donera dem till det nybildade museet där de blev centrala i den första utställningen vid museets öppnande 1994. Den här historien som flera människor berättat för mig är spridd också i media som gärna gjort kopplingarna mellan nazisternas grymheter och apartheidtidens illdåd i Sydafrika.
Den första utställningen som var planerad att visas under två veckor fick ett så översvallande mottagande att den egentligen aldrig har stängts. Den kom istället att bilda stommen för hela museets fortsatta verksamhet.
Minnen som social terapi
Sedan dess har museet arbetat med det som blivit dess speciella varumärke – utvecklandet av museet till en interaktiv plats där människornas förhållningssätt till District Six svarar för dramaturgin och utvecklar museet. Genom insamlandet av människors minnen och berättelser har man kommit att spela en mycket viktig roll och museets personal fungerar ofta som ”terapeuter” genom att lyssna till människors berättelser om traumatiska upplevelser.
Sandra brukar uttrycka det som att ”vi fortsätter att samla den immateriella andan av gemenskap som fanns i District Six.”
Drivkraften har varit en strävan att hela tiden inbegripa subjekten i berättelserna om District Six, det vill säga människorna själva, i utställningsprocessen.
”Det förflutna är inte bara ett arkiv som väntar på att bli upptäckt utan också en gobeläng i vilken människor och grupper ska kunna väva in sig själva.”
Museet är mycket tydligt i att uttrycka sina ambitioner och strävanden och dessa finns här och där i utställningarna, som föremål i
sig själva. De ingår ofta som dekorativa element. På en hängande tygbanderoll kan man till exempel läsa (i min övers):
I denna utställning vill vi inte återskapa District Six utan återge området sin historia som en plats där människor levde, älskade och kämpade. Det är ett försök att återta vår rätt att visa våra liv med de saker som är oss kära … utställningen handlar också om vägvisare mot framtiden. Vi, alla, behöver bestämma hur vi som individer och som ett folk vill tänka tillbaka och samtidigt visa riktningen mot vår framtid. En sådan process går varken enkelt eller rakt fram. Den är inte förutsebar heller.
Museet arbetar med minnen, föremål, bilder och ljud. Vilka är det som vill minnas och vilka föredrar att glömma?
Det man först lägger märke till i museet är en storskalig karta som täcker nästan hela golvet. Den är målad i samma blåa färg som gatuskyltarna och visar det tidigare gatunätet i det gamla District Six. Kartan är gjord av lokala konstnärer, täckt med tjock plast och försedd med en filtpenna. Här har människor sedan fått märka ut hus de bott i, andra relevanta adresser, postkontor, butiker, mötesplatser, biografer, restauranger med mera. Ett interaktiv samspel som visat sig mycket effektivt och givande.
Kartan har en förenande och symbolisk funktion. Kartor hjälper oss att orientera oss i rummet. Normalt använder vi oss av kartor för att hitta vägen. Här används kartan för att hitta vägen till historien. På samma sätt som gatuskyltar talar om var vi befinner oss kan fotografier vara vägvisare till minnet.
Vid invigningen av museet, berättas det, var viljan att uttrycka sig så stark så någon började skriva på en av gardinerna, en sorts ”besöksbok”. Ur detta föddes idéen att skaffa en tygrulle där människor fick uttrycka känslor, små dikter, bekännelser eller minnen. Nu flera år senare har denna tygrulle uppnått en längd av flera hundra meter. För att bevara detta svårhanterliga ”arkiv” beslöt man att alla texter på tyget skulle broderas, vilket nu skett. Det har blivit ett både färggrant och tankeväckande alster som också givit många människor sysselsättning.
Här finns tusentals inskriptioner, tankar och känslor, vissa är raka budskap och meddelanden medan andra är poetiska, reflekterande och ibland filosofiska. Men här har också utländska gäster och prominenser fått sätta sina avtryck, bland dessa det svenska kungaparet.
Så här kan det se ut:
”When I die my ashes must be thrown at bus stop 100, Constitution Street”
Mrs P Simmons (ex – resident)
”Some may say I was too young to remember, but now that I am older How can I forget?”
Pearl Mitchell (ex – resident)
Someone said memories are weapons. Let´s think of them as tools (Johnson family; ex – residents)
May the people return!
Asia Saban (ex – resident)
Soundscaping
En annan, viktig del i museets verksamhet är ljudarkivet, som möjliggjorts genom generöst ekonomiskt stöd från Sida, som jag haft glädjen att få förmedla. Det började som ett musikarkiv där meningen var att dokumentera det rika musiklivet i Kapstaden.
Långt efter att invånarna hade drivits iväg var District Six vida berömt för vitaliteten och kvalitén i sin musik. En del av musiken var unik för Kapprovinsen och hade ”bevarats” på grund av den långa isoleringen från internationella kontakter som apartheidtiden innebar. Annan musik följer mera internationella trender. District Six var känd för sin Jazz. Capetown jazz är ett speciellt begrepp i musikkretsar, men här fanns också en livaktig dansmusiktradition. Den religiösa musiktraditionen innehöll inslag från kristendom, hinduism, islam, judendom och ett antal mindre ortodoxa andliga rörelser. Museet har från sin start bejakat detta och upplåtit sina lokaler för spontana musikframträdanden men också arrangerat konserter.
Ganska tidigt insågs behovet av att ta tillvara på all musik och alla musiker. Det fanns ett behov av en professionell ljudutrustning
för att kunna dokumentera allt detta, för att bevara det och tillgängliggöra det för publiken. Eftersom ljudarkiven i Sydafrika är få och dåligt utvecklade är tanken att här också bygga upp ett centrum för musikforskning i Sydafrika.
Samarbete inleddes med stora internationella musikarkiv, inte minst i USA. Efter hand växte behovet att också integrera det muntliga berättandet. Oral History är trots allt grunden i museets verksamhet. Många berättelser har inte sparats eller spelats in, vilket nu är tekniskt möjligt. Arkivet har skapat möjligheter att använda ljud i utställningarna, man har byggt s.k. Memory rooms något som tillfört ytterligare en dimension i verksamheten efter återinvigningen av den renoverade lokalen.
Museet som forum för samhällsplanering
Museets viktiga roll i återuppbyggnaden av Kapstaden som en ickerasistisk och öppen stad efter apartheidssystemets fall kan till en del förklaras av det opinionsmässiga genomslag som tvångsförflyttningarna och rivningarna i District Six fick. Inte för att de var mera traumatiska än på andra ställen i Sydafrika, men för att de är de bäst dokumenterade. Denna dokumentation kan också användas av andra. Inspirerade av District Six museets framgångar har andra initiativ och embryon till museer börjat växa upp i olika townships runt Kapstaden. District Six historia är speciell genom att man trots marginalisering och utarmning ändå lyckades skapa en form av kollektiv anda och en egen sorts humanitet trots förtryck och ovilja från staten. Många av de minnen från det forna District Six som berättats på museet handlar om hur man lyckades överbrygga religiösa och sociala gränser och som ett ställe att dela vardagsbekymmer utan att tänka på om man var färgad eller vit, afrikan eller indier. Det fanns viktigare saker att bekymra sig om. Man var helt enkelt sydafrikan. District Six representerar något speciellt i Sydafrikas historia och många har också påpekat att det var just detta som retade och förolämpade apartheidregimen och en direkt anledning till att området förintades.
Minnet av District Six och den speciella anda av gemenskap och solidaritet som det genererade är viktig för sydafrikaner som själva har tvingats in i apartheids townships och in i apartheids identitet. Denna anda förstärks också ständigt genom museets arbete med att samla in minnen och berättelser.
Därför har museet också spelat en viktig roll i många strider om sociala, kulturella och medborgerliga rättigheter i förnyelsearbetet. Museet har kunnat erbjuda ett forum för debatt och diskussioner om Kapstadens framtida planering. Det har visat sig vara ett av få ställen eller strukturer som haft mandat att tala till och för alla stadens medborgare. Till museet kommer ”vanliga” medborgare och uttrycker tankar och åsikter om aktuella förslag som rör stadens framtida planering.
Nu har arbetet med återuppbyggnaden av District Six påbörjats. De tidigare invånarna har erbjudits att komma tillbaka. Anwah Nagia, f.d. boende i District Six och ordförande i District Six Beneficiary Trust, som representerar 20 000 tidigare invånare i området leder arbetet. Han sitter också med i museets styrelse och var en av museets grundare. Hans ledarskap i kampen för att få tillbaka den mark som apartheidregimen tog ifrån de boende tillsammans med hans arbete i museet är ett uttryck för museets engagemang och roll i byggandet av det nya samhället.
District Six som inspirationskälla i Malmö
Samarbetet med och erfarenheterna från District Six har vitaliserat museiarbetet i Malmö och bidragit till en ändrad inriktning av verksamheten. Museet är nu mera benäget att syssla med samhällsrelaterade frågor och internationellt samarbete. Numera finns en uttalad målsättning att fokusera på samtidshistoria, det vill säga industrisamhällets Malmö. Häri ingår också ett ökat intresse för minoriteter, marginaliserade grupper och den etniska mångfaldens problematik.
Tvångsförflyttningar från bostadsområden har förekommit också i Malmö. Här liksom i de flesta svenska stadskärnor skedde rivningar som ofta innebar påtvingade förflyttningar i samband med citysaneringar i välfärdsbyggets namn under 1960- och 70talen. En mycket uppmärksammad sådan var saneringen av kvarteret Lugnet i Malmö, en arbetarstadsdel där många kockumsarbetare bodde. Saneringen genomfördes trots våldsamma protester. Området revs och nya höga bostadshus uppfördes.
Som ett led i samarbetet och i ett försök att hitta en parallell till vad som hänt i District Six genomfördes en dokumentation av Lugnet. Tidningsarkiven från rivningsdebatten gicks igenom, fotografier insamlades och ett antal människor som bott i området innan rivningen intervjuades. Man kan naturligtvis inte jämföra de
båda företeelserna eftersom det fanns helt olika skäl bakom men för de boende, som drabbades kan upplevelsen vara traumatisk. Känslorna för och minnena av Lugnet var starka. Vissa personer betraktade området som fattigt, sanitärt undermåligt och förslummat och tyckte det var bra att det revs. Andra såg stadsdelen som det gamla goda samhället, en idyll med små hus och gårdar, ett område med gemenskap och identitet. Här berättades också om den speciella anda som fanns, att alla hjälpte varandra med vardagslivets olika problem, på samma sätt som i District Six.
Gensvaret från Malmöborna blev stort när det blev känt att museet skulle göra en utställning om Lugnet. Det visade sig att minnet av området, också för dem som aldrig bott där, är en viktig symbol för Malmö, som väcker starka känslor ännu trettio år efter rivningarna.
Erfarenheterna från District Six har också varit en viktig inspirationskälla för arbetet i Rosengård – Mångfaldens Mötesplats – som var ett av projekten som fick ekonomiskt stöd från Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Här gällde det minnesskapande av ett annorlunda slag. Medan minnesbildningen vanligen sker i relation till platsen handlar det i fallet Rosengård om människornas levnadshistorier och minnen från helt andra ställen än miljonprogramsområdet Rosengård. Många av invånarna är flyktingar med sina rötter och tankar i någon annan del av världen. Rosengård är en märklig plats, med sina svåruttalade gatunamn, uppkallade efter skånska landshövdingar. RoCent, köpcentret, påminner ibland om en transithall där många med irrande blick verkar leta efter någon bildskärm med flighten som ska ta dem någon annanstans, förmodligen hem. Svårigheterna med projektet var många men lärdomarna ännu fler. Det blev många fantastiska möten, som ofta resulterat i en vänskap som kommer att överleva alla projekt Rosengård. En viktig lärdom är att arbetet är mycket tidskrävande. Det tar tid att få förtroende för den som lyssnar, när man skall berätta om traumatiska minnen och upplevelser som man ibland själv har försökt förtränga till de innersta vrårna av sitt medvetande. Ofta är berättelserna så gripande och skakande att man som lyssnare får svårt att sova på natten. En annan fantastisk upplevelse är att man känner sig som om man befunne sig mitt i världen. I Rosengård kan man hela tiden få initierade kommentarer till världshändelserna. Man får ofta en mycket annorlunda bild än via medierna. Här ses problemen så att säga från insidan. Partiskt? Jo, men det finns många parter i Rosengård.
Vi lyckades skapa ett litet museiembryo i en lokal som vi kallade RoMus. Där kunde vi kontinuerligt visa små utställningar med resultat av vårt framåtskridande med hjälp av intervjuer, dagbokscitat och fotografier. Utställningarna handlade om allt från vänskap till boxning.
Vissa metoder s.k. workshops med t.ex. skolelever, KomVux och kvinnonätverk utvecklade vi i samarbete med ett annat projekt inom museet, det s.k. MIME-projektet (Migrating Memories) som handlade om vilka föremål man vill ta med sig när man tvingas fly från sitt land. I vårt gemensamma arbete deltog också TV-stationen på Rosengård, som hjälpte till med videointervjuer. Agenda 21arbetet i Rosengård visade sig vara en bra ”dörröppnare” för samtal om demokrati och delaktighet. Miljöfrågorna är alltid i grunden sociala.
Museet är en minnesfabrik. Den historiska tiden mäts med hjälp av en tidsaxel. Var och en av oss bär med sig sitt individuella minne, som på tidsaxeln förenar sig med kollektiva upplevelser. Till en början känns det mesta bekant. Minnena återupplivas och händelser ur vårt förgångna dyker upp. Ju längre bakåt i tiden vi kommer desto mer fragmentariska blir våra minnesbilder. De sönderfaller så småningom i allt mindre bitar, små skärvor, och till slut mikroskopiskt små partiklar. Museet sätter samman bitarna. Museet förmedlar budskap från det förflutna.
Minnet är av stor betydelse för skapandet av kulturell identitet. Insamling och tillgängliggörande av människors minnen och erfarenheter är därför en grundsten i museernas verksamhet. Härigenom blir museet en viktig aktör i samhällsbyggandet – en aktiv kraft mot social exkludering och en pådrivare för en demokratisering av kulturarvet
Referenslitteratur
Bohlin Anna 1998: The politics of locality: memories of District Six in Cape Town I: Lovell Nadia (ed): Locality and belonging.
Routledge
Jeppie Shamil & Soudain Crain (ed) 1990 The Struggle for District
Six. Past and present. Buchu Books
Mannegren Johanna 2000: Musik, makt mångfald – möten med Sydafrika. Musikhögskolan Göteborg Nutall Sarah & Coetzee Carli (ed) 1998: Negotiating the past. The making of memory in South Africa. Oxford University Press Rassool C and Prosalendis S (ed) 2001: Recalling Community in
Cape Town. District Six Museum
Townships. From segregation to citizenships. Colophon 1999
Göran Hedlund är kulturhistoriker och har tidigare varit museichef vid Stadsmuseet i Malmö och är nu fri kulturarbetare. Han var under 2001 projektledare för projektet ”Mångfaldens mötesplatser”,
Rosengård, Malmö.
Företagens insats för kulturarvet
Bo Berggren
”Den som inte har kunskap om sin historia vet heller inget om sin framtid.” Ungefär så har många sagt för att understryka betydelsen av att vårda arvet från förr. Riktigt så enkelt är det nu inte att staka ut framtiden för ett företag. Motiven för att vårda företag(et)s historia är nog också andra. Få är de företag som inte, förr eller senare, vill utnyttja ett årtal till att fira. Om det sen är 10 år, 100 eller 700 år, så erbjuder det ett tillfälle att göra något festligt för kunder, anställda, leverantörer, ägare etc. Blott detta faktum är bevis nog för vikten av att veta något om sin historia. Den som då bemödat sig om att väl ta hand om dokument av skilda slag kan också med trovärdighet berätta om hur firman utvecklats. Få har beklagat arkiveringsmödan när det väl är dags att skriva jubileumsskriften. Desto fler har i skrivandets stund förfasat sig över alla luckor i arkivet.
Egentligen är det väl få som inte inser det stora värdet i att vårda sitt företags historiska arv. Förvisso finns där lärdomar för framtiden att hämta, men det är också en källa till stolthet över vad som åstadkommits och därmed en inspirationskälla. Snart sagt varje företags historia innehåller också stoff som är direkt användbart i t.ex. marknadsföring och PR. Ett företags dokumenterade historia skapar karaktär och identitet, framhäver det som ansvarsfullt och stabilt. Både bokförings- och skattelagen påbjuder att åtminstone delar av räkenskaperna och underlaget för dem skall sparas åtminstone en tid. Redan detta är till god hjälp i synnerhet som ett bolags ekonomiska utveckling är något av ryggraden i varje beskrivning av den historiska utvecklingen. Underlåtenheten att rensa i arkivet när lagpliktens tidsgräns passerats har senare rönt stor uppskattning. Det är emellertid otillfredsställande att låta tillfälligheter styra en process som denna. Varje företag, oavsett storlek och slag, bör ha en genomtänkt policy för dokumentation av skeendet. Det kan låta krystat med en policy eftersom det genast för tanken till en
krånglig åtgärdsplan som knappast passar för t.ex. ett mindre familjeföretag. Det är precis lika mycket policy att ha suttit hemma vid köksbordet och pratat igenom ärendet och på så sätt gjort sig själv medveten om vad man skall göra. Det viktiga är att det görs och helst från början.
Vad är det då för slags dokument som har sin plats i historiearkivet? Det skiljer sig givetvis mycket beroende på verksamhetens art och omfattning. Därför är exemplen jag skall nämna tämligen vildvuxna, men förhoppningsvis kan de tjäna som tankeväckare som sen kan leda till det som passar det enskilda företaget.
Min framställning tar i allmänhet inte utgångspunkt i kulturminnes- och byggnadslagen eller eljest vad som föreskrivs om skydd av minnesmärken. Detta vore en uppgift för antikvarisk expertis. Vad jag här nedan anför skall mera uppfattas som synpunkter avsedda att stimulera till bevarandeinsatser inom industri och näringsliv.
Ekonomi och redovisning
Som redan nämnts utgör de dokument man är skyldig att förvara en tid en utmärkt stomme. Årsredovisningar och verksamhetsberättelser är ”måsten” i ett historiskt arkiv. När plikttiden löpt ut kan förvisso åtskilligt rensas ut, men med urskillnad! I redovisningsmaterialet finns mycket som markerar milstolpar i utvecklingen: lönelistor, fakturor på viktiga leveranser, hyresavtal, patentfakturor osv.
Produktdokumentation
Att Saab och Volvo har åtminstone ett exemplar av varje bilmodell man tillverkat det är nästan en plikt mot nationen. Nu har inte alla företag konkreta ting av så folkkärt slag att spara på, men i princip gäller regeln för alla företag. Sen får det ta sig uttryck som passar var och en. Det är för övrigt så att processen fram till den färdiga produkten är väl så intressant. Varifrån kom idéer och uppslag och hur bearbetades de? Detta kan återfinnas i skissblock, konsultavtal, mötesprotokoll, ritningar osv. Fotot som dokument är ofta underskattat, möjligen med undantag för byggfirmor. Man kan ju inte precis samla på broar och hus man byggt, men väl på fotografier och filmer av dem. Dessutom tagna då och då under hela bygg-
nadstiden. Broschyrer, kataloger och liknande PR-material är också värdefull produktdokumentation och bör på ett systematiskt sätt ingå i det som skall bevaras. För tjänsteföretag erbjuder produktdokumentationen särskilda utmaningar. Men det går med lite fantasi. Konsultens protokoll och rapporter är därvid omistliga, men också här är film och foto viktiga hjälpmedel.
Byggnader och lokaler
Få saker vittnar bättre om vad ett företag varit och vad det är än de byggnader och lokaler i vilka det verkat. Knappast någon är oberörd av det lilla krypin, bevarat eller på foto, som barnbarnet till grundaren och numera VD:n i företaget, stolt visar för besökaren. När jubileumsboken skall skrivas är ritningar och foton – av exteriörer och interiörer – omistliga inslag. Byggnader, maskiner och andra föremål blir förr eller senare föremål för ändringar, nedmontering eller rivning. För att även därefter kunna visa hur det en gång sett ut är det värdefullt att bevara ritningar och beskrivningar. Beträffande teknik har för övrigt oanade skatter kunnat bevaras när industriteknisk expertis engagerats före en utrangering.
Till detta kapitel hör också produktionsutrustning och andra hjälpmedel. Inventarielistor hör därför till de viktiga dokumenten i arkivet. Återigen gärna styrkta med leverantörsfakturor liksom de handlingar som beskriver övervägandena inför anskaffningen. Det mest påtagliga uttrycket för ett företags tillväxt, förutom faktureringssiffror och antal anställda, är ny-, om- och tillbyggnader. Dokumentationen därav är därför mycket viktig. Erfarenheten visar också att detta ofta återfinnes på hyllorna. Taklagsfester och invigningar glömmer man heller inte. Vad som däremot gärna saknas är alla de överväganden som ledde fram till beslutet. I den mån sådant är dokumenterat utgör de guldkorn i samlingarna. Här framstår människorna som byggde en industrination som tydligast.
Personalen
Att företaget är dess personal, det motsäger ingen. Likväl är dokumentationen av personalen sällan särskilt välgjord. Att hindret skulle vara det faktum att personregister inte får föras hur som helst det betvivlar jag. Inom lagens ramar finns tillräckligt utrymme för god dokumentation. Utöver den generella statistik som väl
beskriver hur ett företags kompetensprofil sett ut i olika skeden kan individporträtt fångas på många sätt. Återigen foto och film förstås. Här vill jag fästa uppmärksamheten på just fest. Det får inte (bara) bli som i familjealbumet, dvs. med foto vid födelsedagar och andra högtider. Som VD i STORA hade fotoavdelningen en stående beställning från mig att fotografera vardagen: Ute på ”golvet”, i laboratorier, kontor och konferensrum – när som helst och var som helst utan förvarning. Och så ett viktigt tillägg: Varje person som fanns på ett foto skulle vara presenterad med sitt namn. Numera har knappast ens de största företagen egna fotografer, men tänk så enkelt och kostnadsmässigt högst överkomligt, att leja in en fotograf ett par dagar vart 3:e eller 5:e år. Men det duger inte med amatörfoton.
Ett bra och även i nutid omtyckt komplement till personalhistoria är intervjuer med olika människor. Med ”offrets” tillåtelse publicerar man dessa intervjuer i t.ex. personaltidningen. Jag har för egen del också medverkat ett par gånger till böcker innehållande intervjuer med ett antal personer i bolaget.
En exklusiv men också mycket värdefull form av dokumentation är film. Att göra en film där miljön, människor, maskiner och processen gestaltas är enastående. I Stora Kopparbergs Bergslags AB finns några filmer, tagna i början på förra seklet som numera framstår som världsunika. Malmens förädling till tackjärn i Ågs bruk och vidare bearbetning till stångstål i Korså smedja är mer än ett dokument – det är ett konstverk.
Inledningsvis framhöll jag betydelsen av att ha en medveten planering för hur dokumentationen av företagets historia skall skötas. Ett enkelt och bra sätt är att rådfråga en kunnig person. De återfinns på många håll i samhället och kan kanske frigöras för den tid det kan ta att upprätta en ”regelbok”. Museifolk, arkivarier, författare – förutom att det i alla branscher jag känner till finns i ämnet kunniga människor. Hittar man en nypensionerad sådan blir det gärna både bra och billigt.
Övergivna produktionsanläggningar
Så här långt har jag behandlat frågan om insatser och ansvar för det egna kulturarvet från det enskilda företagets synpunkt. Det är förvisso grunden för att ens ha ett arv att vårda, men är nog ändå inte det stora och svåra problemet. Detta torde snarare ligga i hur vi skall ta hand om större objekt som dessutom ofta har varit mer
eller mindre herrelösa under en tid. Det jag själv bäst känner till av detta slag är svenska bruksmiljöer. Påfallande många lever ännu som industrier och industriorter, vilket torde vara det överlägset bästa sättet att ta hand om kulturarvet – även om intressekonflikter lätt uppstår mellan bevarande och förnyelse. Jag har själv haft ansvaret för sådana förhållanden i Söderfors, Vikmanshyttan och i Falun. Enligt min mening har det i samtliga dessa fall varit möjligt att nå ett gott resultat främst beroende på gott och förtroendefullt samarbete mellan intressenterna, dvs. företagsledningen, kommunen ifråga, länsantikvarien, riksantikvarien och inte minst lokala frivilligorganisationer. Grunden är att under bevarande av värdefulla kulturmiljöer kunna anpassa byggnader, gator och andra minnesmärken så att framgångsrik industriell verksamhet samtidigt skall kunna bedrivas.
Men konflikterna är många när prioriteringar skall göras. Antalet rostugnar i Bergslagen är stort och var och en av dessa omhuldas av lokala intressen. Här är det nödvändigt att göra prioriteringar utifrån en helhetssyn, återigen i samråd mellan myndigheter, ägare och enskilda intressenter, så att insatserna görs på ett från bevarandesynpunkt optimalt sätt.
Stora, mer eller mindre kompletta miljöer, erbjuder särskilt delikata problem – i synnerhet där verksamheten upphört. Samtidigt som dessa helheter har särskilt högt bevarandevärde är kostnaderna för att ta hand om dem ofta mycket stora. Det finns i Sverige många föredömliga exempel på hur väl sådana miljöer bevarats. Falu Gruva med kringliggande område är ett av de främsta. Det faktum att denna miljö bevarats så väl har sitt ursprung i initiativ som ligger 100 år tillbaka i tiden, då en av de ledande personerna i Stora Kopparbergs Bergslags AB, Carl Sahlin, lade grunden till det som senare blev gruvmuseet där. Därmed hade en kultur och en inställning etablerats som sedan fullföljts med konsekvens. Vid sistlidna sekelskifte bildades en Stiftelse, Stiftelsen Stora Kopparberget, till vilken förts Falu Gruva med anläggningar, en del andra bevarandevärda byggnader och miljöer samt kapital. Därmed har förutsättningar skapats för ett långsiktigt bevarande av denna enastående industrihistoriska skatt. Falu Gruva utgör för övrigt kärnan i det av UNESCO nyutnämnda världsarvet i och kring Falun.
Stora Kopparbergs Bergslags arkiv, som torde vara ett av de förnämsta i sitt slag, finns fortsättningsvis kvar inom bolaget, som numera är en del av den finsk-svenska skogskoncernen Stora Enso.
Några grundregler
Engelsbergs Bruk i Västmanland är en annan bruksmiljö, likaledes världsarv, där man funnit former för att bevara en komplett miljö.
Det går knappast att sätta några fasta regler för hur industrihistoriskt bevarandevärda enheter eller hela miljöer skall hanteras. Därtill skiljer sig förutsättningarna i de enskilda fallen alltför mycket åt. Några viktiga grundförslag kan dock anges, vilka i större eller mindre grad är tillämpbara: Grunden är ägare, nuvarande eller tidigare, som tidigt har insett bevarandevärdet ifråga och som vidtagit åtgärder för skydd och bevarande. Förutsättningarna för detta är ofta enskilda personers initiativ vari ingår att engagera kunniga människor. Ett nära samarbete med länsantikvarien är av största betydelse. Här finns gedigna kunskaper om värdebedömningar, tekniska insatser för skydd och vård och ej minst uppslag kring finansiering. Vad det sistnämnda beträffar måste inses att de resurser som finns för ändamål som detta är begränsade. Därför måste insatserna prioriteras av kunniga människor med överblick. Denna svåra uppgift måste i hög grad skötas av riks- och länsantikvarierna. När ett objekt eller en miljö är, formellt eller informellt, identifierat som bevarandevärt framstår två frågor som de avgörande: Finansiering och det praktiska omhändertagandet. Vad först finansieringen beträffar så står ägaren i centrum. Utan dennes ledande roll därvidlag blir det sällan några helhjärtade lösningar. Detta utesluter inte alls – snarare tvärt om – möjligheten att finna andra finansieringskällor. Återigen är samarbetet med berörda myndigheter av största vikt.
Vad så gäller personella resurser för att sköta ett industrihistoriskt arv så är det återigen så att ägaren spelar en nyckelroll – i vart fall för att etablera en form, vare sig det är i egen regi eller någon annans. I lyckliga fall kan inkomster från visningar ge viss täckning av personalkostnader. En bra och vanlig form för skötsel av ett industriminne är när man kan finna ett antal personer, ofta pensionärer som arbetat på platsen, och som är beredda att engagera sig. Om detta kan ske i samarbete med t.ex. en hembygdsförening kan man den vägen få både kunskap och organisatorisk hjälp. Vän-, stöd- eller andra intresseföreningar kring ett industriminne kan också vara ett bra sätt att samla krafter beredda att bistå såväl med arbete som ekonomiskt.
Hur väl bevarade dokument man än har och hur välorganiserad skötseln än är blir till sist förmågan att levandegöra allt detta kronan på verket. Återigen blir här personligt engagemang och
förmågan avgörande. Här gäller att i tal, skrift och utställningar göra presentationer som engagerar och gör rättvisa åt det historiska arvet. Jag vill i detta sammanhang gärna framhålla den muntliga traditionen. Att få lyssna till människor som ”var med”, är ovärderliga inslag när de gäller att levandegöra livet i gången tid.
En röd tråd genom hela mitt resonemang kring omhändertagandet av industrihistoriska arv är ägarnas/företagets ansvar och engagemang. Utan detta är risken stor att värdet går förlorat för framtiden.
Enskilda personer, som har dessa ägares eller ledningens stöd, är sedan nyckeln till ett lyckosamt förverkligande av intentionerna. Ytterst sällan har företagens motiv för att göra nödvändiga insatser för bevarande varit direkt ekonomisk vinning. Värdet av insatsen ligger på ett annat plan. Ett historiskt arv – och det behöver inte vara månghundraårigt – utgör stommen i ett företags identitet. Det ger ägare och anställda känsla av stolthet över företag. Kunder och leverantörer respekt. I en sådan grogrund frodas framtidstro.
Bo Berggren är bergsingenjör och tekn. dr. Han har varit VD, styrelseordförande och koncernchef för Stora. Nu är han bland mycket annat ordförande i Stiftelsen Stora Kopparberget.
Vem älskar en eldsjäl?
Birgitta Gustafson
Bakom varje lyckat lokalt projekt ska det finnas en eldsjäl, sägs det. Men, uppriktigt sagt, vilken laddning har egentligen ordet? Eldsjäl, ser man inte framför sig en envis, något världsfrånvänd människa, som inte inser att företaget han eller hon givit sig in på är helt orealistiskt.
När vi för två år sedan drog igång industriarvsprojektet Lörje på kalkstenens Gotland var åtminstone jag helt på det klara med att inte medverka i några idealistiska, orealistiska planer som inte tog sin utgångspunkt i verkligheten.
Vi hade en bärande idé, den var starkt förankrad i bygden, och vi var fast beslutna om att med goda krafters medverkan sätta den på fötter.
Lörje-projektet
Låt mig bara kort presentera Lörje-projektet. Dess kärna är att genom förmedling av pågående forskning inom både teknik och humaniora ge en levande bild av det industrisamhällets kulturarv, som är knutet till den månghundraåriga kalkstensbrytningen på norra Gotland. De industriella beläggen går tillbaka på 1620-talet då de första storskaliga kalkugnarna byggdes. Men vi vet att kalkstensbrytning och bränning på Gotland har en längre, medeltida historia, som ännu ej kartlagts.
Hela norra Gotland, och i synnerhet Hellvi socken, är starkt präglad av denna historia. Under många år har vi som bor här diskuterat hur vi skulle kunna föra ut detta industriarv, både till boende och besökare. Vi har haft guidningar kring Strandridaregården/Kalkpatrongården på Kyllaj och de renoverade kalkugnarna. Men vi ville ta ett större grepp på hela kalkstenens historia och dess inverkan på de människor som bor och bott i trakten.
Vi ville inte guida döda miljöer. Vi ville levandegöra dem. Och vad är mer levande än den pågående forskningen? Det finns teknisk forskning och utveckling kring själva kalkstensbrytandet och användningen av den. Kalkstensbrytningen pågår fortfarande i storindustriell skala, de gotländska tillgångarna vilar i dag i finska och tyska ägarhänder. Det finns forskning kring industriarkeologi och byggnadsarkeologi. Det finns ett stort marinarkeologiskt forskningsfält som kan kopplas till kalkstensindustrins utskeppningshistoria. Det finns etnologisk forskning som berättar om människorna runt dessa aktiviteter. (Ett exempel på det sist nämnda: Under 1970-talet genomgick kalkstensindustrin på Gotland en våldsam rationalisering. Det var då de stora anläggningarna i Slite och Storugn byggdes med rallare från hela landet. Än idag finns levande minnen av de påfrestningar ett litet samhälle genomgick då.)
Idag finns ett nytt inslag på den gamla industrimarken. I de nedlagda brotten kring Lörje står nu en av de modernaste vindkraftsparkerna i landet. Vad händer i detta möte mellan gammalt och nytt?
Genom att förmedla forskning från alla dessa områden vill vi bygga upp ett industriarvs- och kunskapscenter på Lörje, med basen i några gamla byggnader som uppfördes för Lörje Kalkbrott AB, numera Cementa, vid förra sekelskiftet.
För att få igång projektet behöver vi hjälp med både restaurering av byggnader och en pedagogisk grund att stå på.
Eftersom intresset från olika myndigheter, utbildningscentra och privata sponsorer i förstone var stort beslöt vi att skrida till verket för att knyta ihop vårt växande nätverk och få till stånd de initiala stöd som vi så ofta kan läsa om finns för att utveckla regionala satsningar.
Det första vi gjorde var att koppla en ekonomisk konsult till projektet, vilken även skulle fungera som vår revisor. Vi ville från början se till att våra planer inte blev just orealistiska och att de stödpengar – som vi då var övertygade om skulle falla ut – användes på bästa möjliga sätt.
Vi tog kontakt med olika utvecklingsmyndigheter inom stat och kommun, uppvaktade kommunalråd och riksantikvarieämbetet, läste in oss på EU-stöd, och arrangerade ett oräkneligt antal möten lokalt, regionalt och nationellt.
Ett nytt perspektiv
Det är nu mitt perspektiv på ett fungerande Myndighetssverige ändras. Jag har under mina många år som journalist bevakat myndigheter från ett slags utifrånperspektiv. De demokratiska organisationer, som myndigheterna är, har till uppgift att leverera lösningar på gemensamma problem och vara tillsyns- och serviceorgan för samhället och medborgarna. Om detta inte skulle fungera så beror det på avsteg från det normala; misstag i organisationen, dåliga, rentav korrupta chefer etc. Så ser granskningsperspektivet ut. Det finns en organisation, som har en tydlig konstruktion och uppgift, och som kan kritiseras för eventuella brister i den.
Nu skulle jag söka hjälp hos några av dessa myndigheter för att få råd och service, och förstås, hjälp med pengar i starten för att förverkliga ett regionalt projekt. Jag kom in från ett annat håll, inte som en aktad eller kanske till och med fruktad tredje statsmakt.
Perspektivet ändrades. Allt blev ogenomskinligt. De demokratiska strukturerna som ska bära upp myndigheternas verksamhet blev osynliga.
Vi började med att söka medel från regionala utvecklingsenheten för en förstudie. Vi fick avslag. Det mest förbluffande med det var den korthuggna motiveringen: ”Avslås främst p.g.a. enhetens tveksamhet till att t.ex. fyra högskolor/universitet ska komma att förlägga stadigvarande verksamhet på Lörje.”
Vi har hela tiden haft kontakter med Högskolan på Gotland och med några andra universitet och högskolor för att i framtiden kunna samverka kring forskningsförmedlingen.
Utvecklingschefen som formulerat avslaget kunde eller ville inte precisera detta närmare. Vi blev förbannade och ryckte i en privat tåt. En av Gotlands mest kända näringslivsprofiler tog kontakt med den regionala utvecklingschefen och påpekade att om det privata näringslivet ska gå in som sponsorer är det en förutsättning att ansvariga regionala myndigheter medverkar.
Då fick vi 50 000 kronor till en förstudie. Nå, då var vi väl ändå på spåret?
En stor del av förstudiemedlen använde vi till att försöka arbeta fram en EU-stödsansökan för något som på Gotland heter Mål2Öarna. Det egendomliga var nu att alla de EU-tjänstemän som satt på olika poster för att förmedla och få till stånd EU-stöd inte kunde hjälpa oss. Vi tog kontakt efter kontakt. Så småningom fick vi intrycket att deras uppgift snarare var att förhindra att de som
söker EU-stöd ska förstå och kunna fylla i ansökningarna. Inte att underlätta och hjälpa till med att så sker.
Ingen kunde heller på regionala utvecklingsenheten tala om för oss vilken tågordning som kan gälla för att få en samverkan mellan de olika myndigheterna så att ett stödkoncept kan utformas. Vi famlade i mörker. Och där befinner vi oss fortfarande efter två år. Utan den regionala utvecklingsenhetens medverkan blir det inga EU-ansökningar eftersom man då anser att det lokala inte medverkar. Att bygden stödjer med sina föreningar räcker inte.
Om vi inte haft ett par stabila vänner i detta skede hade ni aldrig kunnat läsa det här inlägget. Det är länsstyrelsens kulturmiljövårdsavdelning, som på ett tidigt stadium förstod potentialen i projektet och som ställde stöd i utsikt, både som byggnadsvårdspengar och med hjälp för utformandet av själva verksamheten. Och det är ett par av de privata sponsorerna som också de ser en potential för en upplevelsesatsning för boende och turister med industriarvet som utgångspunkt.
På Riksantikvarieämbetet (RAÄ) tycker man att projektet är intressant men ”väldigt stort”. Dock tycker man inte att vi därför ska krympa projektet, bara att det, som sagt, är väldigt stort. Inte heller de inom RAÄ vi talat med kan ange hur vi ska bära oss åt för att få stöd till denna egentligen nationella angelägenhet, som man väl ändå får anse att kalkstensindustrin i Sverige är, idag koncentrerad till Gotland.
Myndigheter skapar förvirring
Jag vill påstå att kontakterna med berörda myndigheter har gjort oss som driver Lörje-projektet alltmer förvirrade. Varför blir vi inte tagna på allvar? Varför tar inte de tjänstemän som har till sin uppgift att lotsa fram regionala satsningar sig an frågan? Varför känns det i stället som att varje kontakt blir ett slags examensprov där man inte förstått frågorna?
Det är inte meningen att detta ska bli den förfördelades klagosång. Det är självfallet helt naturligt att alla projekt inte erhåller stöd, hur bra de som driver dem än må tycka att de är. Och min poäng är inte heller att Lörje-projektet inte har fått några pengar. Min poäng är att projektet inte fått den behandling och hjälp man kan förvänta sig. Berörda myndigheter borde ha uppträtt som de serviceorgan de är satta till att vara.
De kunde ha sagt: ”Välkommen med er idé, nu ska vi hjälpa er att se närmare på den och se om den kan hålla och bli ekonomiskt bärkraftig med de stöd som lämpligen skulle kunna sökas.”
Och så skulle de ha hjälpt till med att kalkylera och fundera och kanske rentav medverkat till att knyta samman det nätverk vi förberett. Och när detta var genomgånget skulle de säga: ”Titta här, om ni kan få de och de pengarna och göra ungefär si och så, så kan detta bli ett framgångsrikt koncept. ”
Eller: ”Titta nu här, det ser ni väl att detta är ett ekonomiskt vågspel som man kanske inte ska ge sig in på.”
Då kunde vi ha svarat: ”Tack så mycket, med er professionella hjälp har ni fått oss att komma till insikt om detta projekts förutsättningar!”
Det slår mig att vi kanske här står inför just ett exempel på industrisamhällets kulturarv, nämligen kulturarvet av det myndighetsutövande, som det tett sig under 1900-talet. Det myndighetsutövande som i medborgarna såg ett outbildat, resurssvagt kollektiv som skulle ledas och uppfostras i folkhemmet. Det var myndigheterna som tog de rätta och visa initiativen. Kanske är det härifrån som ordet eldsjäl fått sin suspekta laddning. En individ som i stället för myndigheten tar initiativet och som slåss för det.
Mycket har hänt sedan dess. Utbildningssamhället har lett till allt självständigare individer som är kapabla att både välja och ställa krav. De är inte längre några resurssvaga offer. Därför borde myndigheterna i samma takt ha omvandlats till serviceorgan.
Tiden då vi stod med mössan i hand för överheten i olika former tillhör det förgångna och myndighetsomvandlingen är en utmaning för all offentlig verksamhet i framtiden.
Kanske eldsjälarna då kan mötas med rationella förtecken och sluta att betraktas som kufar.
Till sist
Ni undrar kanske var Lörje-projektet står idag? Länsstyrelsen på Gotland har nu beslutat att gå in med medel för upprustning av taken i en första omgång. Länsstyrelsen stöder även den utåtriktade verksamhet som vi i projektet satt igång med hjälp av privata sponsorer. Under sommaren ges för allmänheten en marinarkeologisk kurs och en dykkurs. En vindkraftsdag arrangeras tillsammans med Högskolan på Gotland och vid en byggnadsvårdsdag berättar
Länsmuseets byggnadsantikvarier om hur upprustningen av sekelskiftesbyggnaderna på Lörje kan gå till.
Några särskilda pengar från riksantikvarieämbetet, förutom allmänna byggnadsvårdspengar till länsstyrelsen, har hittills ej utgått. Regionala utvecklingsenheten, omställningsgruppen för Gotland, Almi, EU-organ, har ännu inte tagit sig an Lörje, trots många påstötningar. Högskolan på Gotland har på olika sätt stött verksamheten, bland annat används byggnaderna på Lörje och hela kulturmiljön i undervisningen inom Byggnadsrestaurering. Marinarkeologer vid Södertörns högskola medverkar. Finansieringen av verksamheten har hittills skett genom ideellt arbete, deltagaravgifter, vänföreningen Lörje Vänner, samt privata sponsorer i blygsam omfattning. De väntar fortfarande på att berörda myndigheter ska ge projektet sitt stöd.
Birgitta Gustafson är projektledare för Lörje. Hon är journalist och utgivare av tidskriften Populär Arkeologi, som produceras på Gotland. Hon har tidigare varit verksam inom dagspress, radio och facktidskrifter.
En nationell angelägenhet
Karin Gustavsson
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Denna så kallade portalparagraf i kulturminneslagen citeras ofta, och lagens formulering om allas medansvar gör frågan om kulturarvets bevarande skenbart enkel i teorin. Men hur är det med ansvarstagandet i praktiken, fungerar påståendet om att alla ska vara med och ta ansvar?
Det vi kallar kulturarv är inte något konstant, utan det är resultatet av ett väljande och en process som omfattar beslut av olika dignitet på olika nivåer. Jag har gjort ett försök att beskriva hur själva urvalsprocessen kan se ut, och vilka det är som deltar i väljandet. Vem fattar de beslut som avgör om det som anses vara kulturarv ska inlemmas i våra nationella samlingar av minnen och monument? Är det vad man brukar kallar "kulturarvssektorn", och vilka ingår i såna fall i den? Eller är det några andra som fattar besluten, och vilka är dessa andra i såna fall?
Under år 2001 dök jag ner i några fall ur kulturmiljövårdens verklighet. De fall jag valde att studera, fem till antalet, utspridda från Eslöv i söder till Porjus i norr, var samtliga stora och komplicerade, med många aktörer inblandade, detta för att jag hade en förhoppning om att på så sätt få syn på vilka aktörer det är som agerar i praktiken. Aktörerna i fallen var dels länsstyrelser, RAÄ och museer, dels fastighetsägare och kommunala byggnadsnämnder. Ideella krafter, som engagerade sig för ett bevarande, fanns på alla håll.
Aktörer i teori och praktik
Kulturarvets aktörer i teorin anses vara den så kallade kulturarvssektorn – en lite svårfångad grupp av personer, institutioner och organisationer, som agerar i olika faser av den ärendehantering som är en väsentlig del av arbetet med att utpeka och bevara kulturarv.
Kulturarvssektorn förefaller bestå av regionala museer, länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner samt riksantikvarieämbetet – i alla fall verkar det vara så enligt sektorns självbild så som den presenteras i de dokument som styr och reglerar verksamheten. Men i kulturarvsbevarandets ibland fagra, men ofta bistra, verklighet får kulturarvssektorn ofta inte sista ordet. När oenighet har uppstått kring något objekt, kring dess relevans som kulturarv och föremål för bevarandeinsatser, är det nästan alltid fastighetsägaren, kommunstyrelsen och byggnadsnämnden som har det verkliga avgörandet i sin hand.
Teorin och dess uttryck
Teorin och ideologin bakom kulturarvsbevarandet är inte konstant utan förändras över tiden. Kulturarvsbevarandets praktik har – eller borde ha – sin utgångspunkt i teorin, liksom teorin borde vara ett resultat av praktiken. Teorin uttrycks för myndigheternas del i olika styrdokument, som myndighetsinstruktioner, regleringsbrev och verksamhetsplaner. Lagar, förordningar och propositioner finns i botten. Det senaste uttrycket för statens vilja med kulturmiljövården finns i prop. 1998/99:114, Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. Här finns fyra nya mål för kulturmiljöområdet formulerade. Vad som betonas är demokrati, solidaritet och vägen mot det hållbara samhället. Tidigare talades bland annat om att ett av målen för kulturmiljöarbetet var att stärka den lokala kulturella identiteten.
Statens vilja vad gäller kulturarvsbevarandet är alltså ganska tydligt uttryckt i olika dokument, och systemet med regleringsbrev för myndigheterna och kraven på återrapportering gör att man har god inblick i vad de statliga myndigheterna och institutionerna sysslar med. Men kulturarvets aktörer i praktiken är andra, och fler, än de som nås av statens instruktioner, vilket följande avsnitt med beskrivning av fyra av de fem "fall" som jag studerade under år 2001 kommer att visa.
Gävlefängelset
I början av 1980-talet uppmärksammade länsantikvarien i Gävleborgs län att det gamla länsfängelset i centrala Gävle skulle stänga. Byggnaden hyste enligt länsantikvarien avsevärda kulturhistoriska
värden och borde bli byggnadsminne. Den uppfördes på 1840-talet, efter det att riksdagen fattat ett avgörande beslut om reformering av fångvården i landet. En effekt av beslutet blev byggandet av nya cellfängelser, där fångarna skulle hållas isolerade från varandra för att i ensamhet begrunda sina illdåd, istället för att som tidigare vistas i stora gemensamma lokaler där de lätt kunde läras upp till ny brottslighet av förslagna bovar. Länsfängelset i Gävle är den tredje äldsta stenbyggnaden i staden efter slottet och kyrkan, uppförd på statens mark bredvid Gävle slott invid Gavleån. Området är av riksintresse för kulturmiljövården. Enligt lagstiftningen får ett sådant område inte påtagligt skadas, och det är kommunens ansvar att se till att så inte sker. I riksintressebeskrivningen nämns fängelset som ett viktigt monument.
Fängelset kom i Gävle kommuns ägo 1986. En dragkamp om rivning eller bevarande och återanvändning av fängelset pågick sedan i över 10 år. På den ena sidan stod länsstyrelsen, understödd av Riksantikvarieämbetet, länsmuseet och den kommunala kulturförvaltningen, och i slutet av processen också Statens fastighetsverk. En sammanslutning kallad "Rädda fängelset" agerade också som opinionsbildare under en period. På den andra sidan stod fastighetsägaren, som var det allmännyttiga bostadsföretaget Gavlegårdarna, och byggnadsnämnd och kommunstyrelse. Lokalpressen skrev mängder av artiklar i ärendet. Frågan var naturligtvis tacksam att behandla, eftersom en konflikt mellan olika myndigheter pågick. Värt att notera i just det här fallet är att länsantikvarien under hela processen hade starkt stöd av landshövdingen, något som sannolikt påverkade utgången av ärendet.
Gävle kommuns intentioner var att riva fängelsebyggnaden, och uppföra bostäder på platsen. En arkitekttävling utlystes i början av 1990-talet. Ingenstans i programmet till tävlingen stod något om riksintresset. Tvärtom hävdades det att bevarande inte var ett absolut krav från kommunens sida. När man studerar de kommunala handlingar som finns i fängelsefrågan, är det slående att Gävle kommun i alla år skjutsade över ansvaret för bevarandet av kulturhistoriska värden till staten. Kommunen var inte beredd att ta sitt ansvar för att säkerställa de kulturhistoriska värdena i riksintresset, utan såg det som en statlig angelägenhet.
Efter många turer och år av debatt och infekterade bråk i frågan, där ägaren absolut motsatte sig bevarande och lagskydd genom en byggnadsminnesförklaring, och där länsstyrelsen var beredd att genomdriva en sådan mot ägarens vilja, fick ärendet en vändning 1996. Då inleddes förhandlingar mellan landshövdingen, riksantik-
varien och generaldirektören för Statens fastighetsverk om en lösning av det segslitna ärendet. Till sist utnyttjades den möjlighet till inlösen av en kulturhistoriskt värdefull byggnad som ges i kulturminneslagen. Efter en "utflykt" i kommunal ägo under knappt 15 år blev Gävlefängelset åter en statligt ägd byggnad. Gävlefängelset förklarades som byggnadsminne i februari 1999. I samma beslut fastställdes att staten ska lösa in byggnaden. En upprustning av byggnaden satte igång, och idag är den upplåten för kulturföreningar.
Lagerhuset
I Eslöv lät staten 1918 uppföra ett 35 meter högt spannmålslagerhus. Syftet med lagerhuset var att där förvara en livsmedelsreserv för kristider. Sammanlagt nio identiska lagerhus byggdes i södra Sverige, varav fyra i Skåne. Lagerhusen uppfördes alltid intill en järnväg, på orter med ett spannmålsproducerande omland, och en bit från kusten, så att fientligt artilleri inte skulle kunna nå fram. Konstruktör till det fiffiga systemet för lagring, ventilering och transport av spannmål inom de enorma byggnaderna var ingenjören Carl Forsell. Arkitekten Gunnar Asplund ansvarade för lagerhusens yttre gestalt. Lagerhuset i Klagstorp på Söderslätt eldhärjades tidigt, medan de i Åstorp och Tomelilla fanns kvar ända till 1999 resp. 2000, då de revs. Lagerhuset i Eslöv hade övergått i kommunal ägo och använts en bit in på 1980-talet, men därefter stått tomt.
Centrala Eslöv är av riksintresse för kulturmiljövården. Det är karaktären av järnvägsstad, som motiverar detta, och bland uttrycken för riksintresset märks särskilt "industribyggnader och andra till järnvägen knutna byggnader och anläggningar".
I december 1999 rasade en svår storm över Skåne, och många byggnader skadades. På lagerhuset i Eslöv slets plåtar från taket loss. När stormen bedarrat insåg fastighetskontoret i Eslöv att man stod som ägare till ett stormskadat 35 meter högt hus utan hyresgäster och utan funktion. I juni 2000 lämnades därför en ansökan om rivningslov in till miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Eslöv. Turerna därefter har varit många. Dagen innan nämnden skulle fatta beslut om rivning av lagerhuset inkom en begäran om byggnadsminnesförklaring av lagerhuset till länsstyrelsen i Skåne. Länsstyrelsen remitterade ärendet till Regionmuseet i Skåne, som tillstyrkte en byggnadsminnesförklaring. Dessutom påpekade museet
att en rivning skulle påverka riksintresset negativt, samt att ägaren borde kunna få bidrag från länsstyrelsen för att rusta upp huset. Efter en rekordkort handläggningstid avslog dock länsstyrelsen ärendet, med motiveringen att förutsättningar för byggnadsminnesförklaring saknades. Då överklagade Riksantikvarieämbetet länsstyrelsens beslut, bland annat med hänvisning till att länsstyrelsen inte hade gjort någon utredning om möjligheterna att rusta upp byggnaden och återanvända den. Detta ledde till att länsstyrelsen aktualiserade frågan om byggnadsminnesförklaring, och utfärdade ett interimistiskt förbud mot rivning. Detta förlängdes ett par gånger, så att en eventuell framtida användning av lagerhuset skulle kunna utredas. Eslövs kommun har hela tiden motsatt sig ett bevarande av huset. Det stämmer inte med de planer man har för området.
En förening kallad ”Lagerhusets vänner” har agerat opinionsbildare, men inte lyckats omvända de styrande i Eslöv. Kommunalrådet har ett flertal gånger uttalat för pressen att han tycker att staten ska ta det ekonomiska ansvaret för bevarandet av lagerhuset, eftersom ju staten faktiskt är så angelägen om att ha byggnaden kvar. Någon förståelse för de kulturhistoriska värdena, eller kommunens ansvar för riksintresset, är svårt att spåra i både de kommunala handlingarna och tidningsskriverierna.
När detta skrivs (april 2002) verkar ärendet vara avgjort. Lagerhuset kommer med stor sannolikhet att rivas. RAÄ, det regionala museet och länsstyrelsen har agerat i frågan, men detta har inte kunnat förhindra att en unik och magnifik byggnad, som är ett påtagligt vittnesmål om ett dramatiskt skede i svensk historia, utplånas.
Smalspåret
Genom det småländska inlandet slingrar sig en smalspårig järnväg. Numera kan man sommartid åka ett stycke i Kalmar län, från Västervik via Hultsfred till Åseda, men vill man fara vidare genom Kronobergs län till Växjö får man välja ett annat sätt att färdas. Under år 2000 påbörjades upprivningen av rälsen. Dessförinnan hade kampen pågått i många år om ett bevarande av banan, genom en byggnadsminnesförklaring. Efter nedläggning av den ordinarie trafiken bildades 1984 föreningen "Rädda smalspåret", som försökte påverka kommunerna längs banan att satsa på upprustning och turisttrafik. Olika konstellationer av bolagsbildningar och före-
ningar följde, alla med ambitionen att bevara banan och bedriva trafik på den. Men höga kostnader, splittrade ideella föreningar och svagt stöd från kommunerna längs banan gjorde projektet att rädda smalspåret mycket svårt. 1993 väcktes fråga om byggnadsminnesförklaring av banan. De båda kommunerna i Kronobergs län, Växjö och Uppvidinge, skrev till länsstyrelsen och påpekade att man motsatte sig alla planer på byggnadsminnesförklaring. Som kuriosa kan nämnas att de båda skrivelserna, författade med några månaders mellanrum, är nästan identiska… Det man slog fast var att "Banans kulturella värde måste underordnas andra samhällsintressen". Ärendet hanterades inom länsstyrelsen, de båda berörda kommunerna, och RAÄ under några år. Banan var ett av de objekt som togs upp på "Tio-i-topp"-listan över landets viktigaste industriminnen. Smålands museum i Växjö var aldrig involverat i frågan, varken som remissinstans eller opinionsbildare. Flera gånger fattade länsledningen beslut i ärendet, där länsantikvarien anmälde avvikande mening. När frågan om att förklara banan som kulturreservat utreddes under 1999 och 2000 hävdade ett antal företagare i Uppvidinge, över vars marker smalspåret gick: "Smalspåret kan inte och får inte längre vara ett hinder för vår industriella utveckling."
Länsantikvarien hade ringa stöd från sin landshövding i byggnadsminnesfrågan. Länsrätten fattade i mars 2000 beslut om att under ett halvår meddela interimistiskt förbud mot upprivning av sträckan, efter att RAÄ utnyttjat sin möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut. En ilsken landshövding uttalade sig för lokalpressen: "Tyvärr är det alldeles för många som vill avveckla och för få som vill utveckla Kronobergs län. Fortsätter det så här kan vi snart inhägna hela länet och betrakta oss själva som rent turistiska objekt." Växjös kommunalråd hävdade att kommunen inte hade något intresse av att smalspåret skulle förklaras som kultur- och industriminne. Efter ett intensivt utredande under år 2000, då länsstyrelsen utredde banans kulturhistoriska värde, och RAÄ utredde möjligheterna till ett bevarande, fattade länsstyrelsen till sist beslut om att avslå frågan om byggnadsminnesförklaring, och upprivningen av banan kunde sättas igång. Delen genom Kronobergs län ströks från "Tio-i-topp-listan".
Templet i ödemarken och Porjus kraftverksamhälle
År 1910 fattade riksdagen beslut om att en kraftstation skulle byggas i Lule älv vid hemmanet Porjus. Efter 5 års byggnation stod "Templet i ödemarken", som den praktfulla byggnaden kallades, färdig. Runt om hade ett samhälle växt fram, till en början bestående av enkla kåkar, men efterhand ersatta av en välordnad bebyggelse uppförd av statens vattenfallsverk för dess anställda. Idag är Porjus landets enda bevarade kraftverkssamhälle. Andra liknande samhällsbildningar som uppstått kring de norrländska kraftverken har jämnats med marken. Centrala delar av Porjus är av riksintresse för kulturmiljövården.
I början av 1970-talet planerades en ny damm och en ny kraftstation i Porjus. Den gamla stationens framtid var inte självklar, och inom Vattenfall diskuterades rivning. Den dåvarande riksantikvarien Sven B F Jansson tog emellertid personlig kontakt med generaldirektören Jonas Norrby, och lyckades snabbt övertyga honom om kraftstationens bevarandevärde. Norrby fann det rent av "smickrande" att kraftverket kunde vara ett stycke värdefull kultur. Byggnadsminnesförklaring dröjde dock ända till 1986. I samband med olika rationaliseringar av driften, tekniska förändringar, och omorganisationer av Vattenfall, har personal sagts upp från Porjus kraftstation. Invånarantalet i samhället har minskat, och många bostäder står tomma. Därför ansökte Jokkmokkshus, som övertagit Vattenfalls bostadshus i Porjus, i slutet av 1990-talet om rivningslov för fyra byggnader. Husen ligger inom riksintresseområdet.
Riksantikvarieämbetet har i sin "tio-i-topp" lista över det industrihistoriska arvet i landet pekat ut de storskaliga tekniska systemen Porjus kraftstation och kraftverksamhälle – Bodens fästning – Malmbanan som komplex som anses omistliga för förståelsen av det industrialiserade Sverige. I Norrbotten har länsstyrelsen anammat RAÄ:s "upphöjelse" av länets miljöer, och man återkommer i många sammanhang till att det är angeläget att gå vidare med kunskapsuppbyggnad kring anläggningarna, och att kulturarvet är viktigt för tillväxten i länet. Länsantikvarien har vid flera tillfällen vädjat till Jokkmokks kommun att säkerställa värdena i riksintresset Porjus genom upprättandet av detaljplaner med rivningsförbud. Att samhället har uppmärksammats av staten genom att noteras på "tio-i-topp"-listan är något som både länsstyrelsen och bevaringsförespråkarna framhållit gång på gång. Till de senare hör Porjus arkivkommitté, en stark sammanslutning av enskilda
och olika föreningar. Kommittén har kämpat för att bevara både kunskap om Porjus historia, och de byggnader och anläggningar som vittnar om det förgångna. Att man åtnjuter respekt både inom kommunen och på andra håll visar det faktum att när rivningarna i Porjus diskuterades i kommunfullmäktige i Jokkmokk i slutet av år 2001 bjöds kommitténs ordförande upp i talarstolen. Hans vältaliga utläggning, där Porjus utnämnande till industriminne framfördes som ett argument för ett bevarande, övertygade dock inte den beslutande församlingen, som oenigt klubbade igenom ett rivningsbeslut.
Staten eller kommunen?
Genomgående i de fall som har beskrivits är att stat och kommun inte alltid har en samsyn kring hur ärenden som rör kulturarvsbevarande ska drivas. Staten förfogar över ett starkt skyddsinstrument i form av byggnadsminnesförklaring, och ett vagare i form av riksintresseinstrumentet. Riksintressena har en gång valts ut av staten, ofta utan samråd med berörda kommuner, men säkerställandet åligger kommunerna. I de fyra fall som har beskrivits ovan är problematiken likartad från fall till fall – staten kämpar för ett bevarande, men klampar då in på kommunernas arenor.
Kommunerna å sin sida kämpar för att slippa ta det ekonomiska och praktiska ansvaret för något som man menar är ett statligt ansvarsområde. Ett ganska logiskt resonemang sett ur en kommunal synvinkel, eftersom isynnerhet riksintresseinstrumentet ofta upplevs som svårhanterligt, och för att citera Kristian Berg i tidskriften Kulturmiljövård, som "legitimation för statens inblandning". Kommunerna har sällan eller aldrig varit delaktiga i urval och motivering av riksintresseområdena, och därför blir säkerställandet av dem och respekten för dem naturligtvis problematisk. Det är kommunerna som har ensamrätt på att bedriva samhällsplanering inom sina gränser. Statens plötsliga inhopp med krav om bevarande av fängelser och lagerhus som saknar användning, och bostadshus som saknar boende, blir naturligtvis problematiska. Även om kommunerna har ett väsentligt inflytande över kulturmiljöer genom PBL-hanteringen och genom sitt planmonopol, nås de inte av de statliga styrdokumenten för kulturmiljöverksamhet.
Tjänstemannens roll är annorlunda i staten och i kommunerna. En länsantikvarie har möjlighet – ja t.o.m. skyldighet – att anföra avvikande mening om det beslut som länsstyrelsens styrelse tar
påverkar ett sektorsintresse på ett negativt sätt. På så sätt finns fackmannens professionella ståndpunkter synliga i beslutet. I ett kommunalt beslut syns det inte om politikerna har kört över beredande tjänstemän.
I inledningen funderade jag kring begreppet kulturarvssektorn, och vilka instanser som hör dit. I de fyra fall som har beskrivits här är det mest länsstyrelser och RAÄ som har märkts. Detta behöver inte betyda att museerna inte har agerat, bara det att deras agerande inte har avsatt lika mycket papper och därmed inte märks lika mycket. Om man skulle granska de fyra fallen genom att intervjua alla inblandade personer om vad som försiggått, skulle man säkerligen få en delvis annan, eller åtminstone mer nyanserad bild av händelseförlopp och orsaker. Kommunernas inflytande, genom byggnadsnämnder, kommunstyrelser och kommunfullmäktige, är väsentligt mycket större än "sektorns". Men det starkaste inflytandet över en kulturmiljö har dess ägare.
Landet runt
Det finns både likheter och skillnader i de olika länsstyrelsernas sätt att hantera de frågor som jag har studerat. Inställningen lokalt har också varierat mycket. Slående är hur man i Norrbotten tar sig an också de stora, svårhanterliga och komplexa anläggningarna och betraktar dem som kulturarv som bidrar till bygdens karaktär och särdrag, trots stora kostnader för underhåll och säkerställande. Här har man gillat RAÄ:s "Tio-i-topp"-lista, och sett den som en möjlighet för regional utveckling. I Småland resonerade man tvärtom, där de båda berörda kommunerna tyckte att smalspåret mest var en belastning, utan potential för besöksnäring och tillväxt. I verksamhetsplaner och andra dokument från länsstyrelsen nämns inget om kulturarvets betydelse för den regionala tillväxten. Eslövs kommun vill helst av allt bli av med lagerhuset. En viss halsstarrighet har dessvärre utmärkt den skånska länsstyrelsens hantering av frågan, då man först mycket snabbt avslog frågan om byggnadsminnesförklaring, men sedan efter att RAÄ överklagat beslutet ändå drev den. Länsantikvarien har flera gånger uttryckt till pressen att ett bevarande av huset förutsätter att den framtida användningen är känd. Desto tydligare var man i Gävle, där länsstyrelsens stabila hållning i frågan om fängelsets vara eller icke vara under alla år, tillsammans med stödet från landshövdingen, säkerligen var en av orsakerna till att den mycket ovanliga åtgärden att lösa in byggna-
den vidtogs. Till skillnad från i Skåne framställde inte länsstyrelsen i Gävle det som något problem att byggnaden saknade funktion.
Folkets förväntningar
Kulturarvsfrågor har en mycket stark folklig förankring, men förväntningarna på de tjänstemän och institutioner som sysslar med kulturarvets bevarande och förmedling stämmer inte alltid med verkligheten. Allmänhetens ibland mycket höga tilltro till kulturarvsinstitutionernas förmåga och möjlighet att ingripa och styra ett ärende stämmer ofta inte överens med vad som är praktiskt möjligt. En länsantikvarie är ingen suverän som med ett tryck med sin stämpel kan utfärda rivningsförbud, föreläggande om upprustning osv. Saknas stöd i ett ärende från landshövdingen och länsstyrelsens styrelse blir det i praktiken omöjligt för länsantikvarien att driva ett ärende framåt. De många skrivelserna från smalspårsvännerna i Småland till Riksantikvarieämbetet, som producerades under år 2000, har en ton av aggressiv förtvivlan, men med starka förhoppningar om att det centrala verket och dess högste chef, som en kulturarvets högste beskyddare, till sist ska kunna klara skivan. Det finns uppenbarligen hos många just en sådan tilltro till de antikvariska myndigheternas förmåga att agera, som inte stämmer med hur verkligheten ser ut. Den svenska demokratiska traditionen påbjuder en lång hantering av ärenden, och den enskilde tjänstemannens inflytande är ofta begränsat till beredning av ärenden, medan själva besluten tas i en politisk församling.
I Porjus har man fäst mycket stor tilltro till RAÄ:s "tio-i-topp"lista, och på en förväntad utnämning till "industriminne". Under hela år 2001 har frågan om rivning av hus i Porjus debatterats i byggnadsnämnd, kommunstyrelse och kommunfullmäktige i Jokkmokk. Gång på gång har det framförts att man borde avvakta RAÄ:s arbete med det industrihistoriska arvet och ett eventuellt regeringsbeslut om ekonomiska satsningar innan något rivningsbeslut fattas.
Sammanfattning
För att återgå till de inledande frågorna – vilka är det som väljer vad som ska skyddas och vårdas? De sporadiska sammanfattningarna av fyra fall landet runt visar på att de avgörande besluten sällan tas av
"sektorn" – Gävlefängelset är undantaget. Kommunerna har i princip ensamrätt på samhällsplanering. Kulturmiljövårdens speciallagstiftning, och de redskap som staten har för att driva igenom ett bevarande av byggnader och miljöer som anses omistliga i ett riksperspektiv, räcker uppenbarligen sällan till. Frågan är också om detta är något eftersträvansvärt? Ska ansvaret för kulturarvets bevarande ligga på staten, eller ska det åvila fastighetsägarna och kommunerna? Engagemanget för kulturmiljön är stort bland allmänheten. Föreningar och sällskap bildas med syfte att rädda och utveckla kulturminnen, både i hotsituationer och i "vardagen". Kanske är kulturminneslagens portalparagraf trots allt en beskrivning av en del av en rådande verklighet? Även om inte "alla" är med och tar ansvar är det faktiskt tillräckligt många som gör det för att kulturarvet åtminstone delvis ska vara säkerställt – oavsett om det är staten eller kommunen som ska bära det största ansvaret.
Karin Gustavsson är arkeolog och etnolog, stadsantikvarie i Helsingborg, har tidigare publicerat artiklar och uppsatser med Helsingborgsanknytning.
Hon deltog under år 2001 i projektet ”Kulturarvet i praktiken”.
Industriminnen på den internationella arenan
Marie Nisser
Ett trettioårigt perspektiv
Det är inte mer än trettio år sedan industriarvsfrågorna började föras upp på dagordningen i den allmänna kulturmiljövårdsdebatten i ett fåtal länder. I andra länder dröjde det ännu längre innan industriarvet vann status som en del av kulturarvet. I vissa fall skedde det först under 1980- och 1990-talen.
På den internationella arenan möttes ett antal museimän, kulturmiljövårdare och forskare för första gången i samband med The International Congress of Industrial Monuments som ägde rum i Ironbridge månadsskiftet maj-juni 1973.1
Ordet kongress var i svenska öron ett väl pretentiöst ord för det fyrtiotal deltagare från 17 länder utanför England som hade hörsammat inbjudan. Men evenemanget var betydelsefullt. Det har betraktats som inledningen till det internationella samarbetet på industriminnesvårdens område. Det fanns en entusiasm och upptäckarglädje i de diskussioner som ägde rum och alla hade känslan av att beträda nya stigar inom det kulturhistoriska fältet.
Ironbridge Gorge Museum
Platsen för konferensen var Ironbridge Gorge Museum som under sin dynamiske direktör, Neil Cossons, utvecklats till ett av de mest framgångsrika friluftsmuseerna i landet. Den internationella sammankomsten var naturligtvis ett led i en brett syftande marknadsföring och i en ambition att också göra museet känt utanför landets gränser. Det målet uppnåddes också på sikt. Det internationella erfarenhetsutbytet och samarbetet blev ett medel att påverka den inhemska debatten om industriarvsfrågorna.
En betydande del av konferensen ägnades åt studiebesök i de många industrianläggningar som var en del av museet men också åt exkursioner till industriminnen främst i landskapet Shropshire.
Ironbridge Gorge Museum kom att stå som förebild för många industrimuseer som byggdes upp i Europa och USA under de närmast följande åren. Det var inte enbart museet i sig med alla sina olika industribyggnader och anläggningar som väckte uppmärksamhet utan även nya metoder för marknadsföring, information och utställningsverksamhet. I annonser och turistbroschyrer fördes museet fram som den plats ”where the Industrial Revolution was born”.
Idag tillhör Ironbridge Gorge Museum de av den första generationens industrimuseer som har svårt att leva upp till sitt rykte. Inte många år efter det att Neil Cossons hade lämnat museet för att bli direktör för National Maritime Museum i Greenwich och något senare för The National Museum of Science and Technology i London började tillbakagången. Successivt avvecklades verksamheter som hade bidragit till att göra museet till ett centrum för industriturism och utbildning på industriminnesvårdens område.
Här fanns under några år Institute of Industrial Archaeology, den första institution inom ämnesområdet, som i samverkan med University of Birmingham utbildade museimän, kulturmiljövårdare och kommunala tjänstemän. Rekryteringen av elever skedde både nationellt och internationellt. Förändringar inom lärarkåren innebar emellertid att den ursprungliga målsättningen förändrades. Fokus flyttade från industriarkeologi till ”management studies”.
Ett ämnesområde etableras i Britannien – Industrial Archaeology
Verksamheten i Britannien gick vid denna tid under beteckningen ”Industrial Archaeology” och gör det än idag. Där hade Michael Rix, vid Birminghams universitets Extra Mural Department redan i The Amateur Historian 1955 hävdat att det industriella arvet var lika viktigt som varje annan form av mänsklig aktivitet. Ångmaskiner, lokomotiv, de första järnkonstruktionerna i byggnader, de tidiga akvedukterna och broarna av gjutjärn, järnvägar och mycket annat representerade tillsammans med fabriker och arbetarbostäder enligt Rix ett fascinerande sammanflätat studieområde där de flesta tidsperioder var okända för den breda allmänheten.
Rix’ uttalande från år 1955 återkommer ofta i de brittiska historikerna över ämnesområdets etablering och framväxt i landet. För svensk del vill vi hävda att intresset i vårt land för industriarvet går längre tillbaka än så. Redan kring sekelskiftet 1900 såg vi de första ansatserna till ett omhändertagande av industrimiljöer framförallt på bergshanteringens område. Andemeningen i Torsten Althins uttalande 1932 hade samma innebörd som den Michael Rix framförde tjugo år senare:
Vi skydda våra konstverk, våra allmogebyggnader, våra kulturhistoriska byggnader i städerna, naturminnesmärken, olika djur- och växtarter, som hålla på att dö ut, etc. Borde vi icke då också slå vakt kring de minnen, vi äga från forna tiders tekniska och industriella arbete, som för vårt lands utveckling varit av så fundamental betydelse?”2
Sedan 1930-talets början har emellertid mycket hänt på industriarvsområdet i Sverige. Vi har flyttat oss från en elitistiskt orienterad industriminnesvård till en bred förankring kring vårt industriarv. Vi har ökat våra ambitioner från att vårda industriminnen till att omfatta hela miljöer i städer och landskap. Vi har tagit steget från att se byggnaderna och miljöerna som det primära till att söka teckna bilden eller bilderna av industrisamhällets kulturarv ur ett helhetsperspektiv. Vi söker nu inte längre en enda berättelse utan flera där människorna i industrisamhället och deras berättelser och upplevelser blivit lika viktiga – om inte viktigare – än byggnader och landskap.
Konferensen i Ironbridge 1973 hade föregåtts av flera nationella konferenser där det också snart utkristalliserades ett motsatsförhållande mellan akademiker och amatörer.3 Diskussionerna kom då ofta att handla om vem som hade rätten att sätta agendan för industriarkeologin. ”Who owns Industrial Archaeology” frågade Kenneth Hudson, den som mer än någon annan bidragit till att popularisera Industrial Archaeology både i sitt eget land och internationellt. Mer än en gång förde han fram sitt budskap:
So far as I am concerned, the history of technology is not the history of machines and processes. It is the history of people designing, financing and using these machines and processes, and earning a living by them. An industrial monument is a monument to human effort, just as a church is a monument to religious effort, and a prison is a monument to fear.4
Ett led i den dokumentation av industri- och transportanläggningar av historiskt intresse som startade i början av 1960-talet var National Record of Industrial Monuments (NRIM) som byggde på frivilliga insatser av fältarbetare. Deras uppgift var att leta upp intressanta industrihistoriska miljöer och katalogisera och beskriva dem i ett kortregister. På så sätt registrerades bortåt 8 000 anläggningar innan den mer professionellt etablerade institutionen National Monuments Record tog över verksamheten 1981. En slutsats av denna verksamhet var emellertid att de registrerade uppgifterna var ofullständiga och inte helt tillförlitliga. Men ansträngningarna att få igång en verksamhet på frivillig grund bidrog ändå till att väcka intresse för industriarvet. Också i andra länder gjordes liknande försök att få igång en dokumentation av industrimiljöer baserad på frivillighetens grund. I Sverige togs ett likartat initiativ 1968 men resultaten av denna aktion var nedslående. Kampanjen kom till stånd för tidigt. Det skulle dröja ännu ett antal år innan intresset för industrisamhällets kulturarv fick en bredare förankring.
Efter hand och i början av 1970-talet tycks de två grupperna ändå ha funnit var sin nisch. Amatörerna koncentrerade sig på fältarbeten och lokala bevarandeinsatser. Akademikerna såg sig som uttolkare av de stora, övergripande perspektiven i industrialiseringsprocessen och som industriminnesforskare med kompetens att hantera ett dittills obeaktat källmaterial av samma dignitet som de skriftliga källorna, nämligen de fysiska miljöerna och artefakterna.
Det fanns emellertid också två olika perspektiv i uttolkningen av industriarvet som kom till uttryck i den brittiska industriarkeologin. Den ena huvudlinjens företrädare såg kunskapen om teknik och industri förmedlad genom föremålen som det primära, men också visualiserad i byggnader, miljöer och landskap som inte tidigare hade betraktats som arkitektur eller kultur. Industrial
Architecture av John Winter var blott en av de många publikationer som i kraft av vältagna foton öppnade mångas ögon för industriarkitekturens estetiska kvaliteter.5 Denna typ av publikationer skulle så småningom bli en egen genre i många länder. Industrifotografer som det tyska paret Hilla och Bernhard Becher dokumenterade industrianläggningar på väg att försvinna. Det var suveränt tagna foton men kliniskt rena från sammanhang och utan varje uns av socialt patos.
Den andra linjens förespråkare framhöll den sociala dimensionen i arbetsmiljöernas historia och till dem hörde Kenneth Hudson:
To regard industrial remains as dead objects, mere buildings and machinery, is to miss most of the point of industrial archaelogy. The objects are there to stimulate one´s historical awareness, and the more one knows about social conditions at the time, the greater and more rewarding that stimulus is likely to be.6
Det internationella samarbetet konsolideras
Konferensen i Ironbridge blev upptakten till ett fortsatt samarbete på industriminnesvårdens område. Redan två år senare var Bergbaumuseum i Bochum värd för den andra internationella konferensen om industriminnesvården. Ett internationellt sammansatt ”Kuratorium” hade deltagit i förberedelserna och redan under de diskussioner som då fördes, väcktes förslag om en internationell organisation på industriminnesvårdens område.
TICCIM – The International Committee for the Conservation of Industrial Monuments bildades 1978 då den tredje konferensen hölls i Grangärde i Sverige. Det var på förslag att knyta denna kommitté som underkommitté inom ICOMOS men motståndet var för starkt. Industriarkeologerna betraktade sig som en grupp av sanna entusiaster och ville se ett direkt internationellt utbyte med varandra. En etablerad institution som ICOMOS sade man sig skulle innebära att ”byråkraterna” fick företräde att delta i de internationella sammankomsterna inte eldsjälarna inom industriminnesvårdens område.
Senare har det framhållits att denna, den tredje internationella konferensen kom att bli en vändpunkt och en definitiv bekräftelse på det internationella samarbetets betydelse. Samtidigt breddades det industriarkeologiska fältet.
Professionalisering och institutionalisering
Om det internationella samarbetet var en väg att vinna status och legitimitet för det nya ämnesområdet var de nationella sammanslutningarna en annan. I England bildades Society for Industrial Archaeology och i USA grundades The Association for Industrial Archaeology. Båda föreningarna började snart också utge tidskrifter.
Beteckningarna Industrial Archaeology och Industrial Monuments markerade den något snäva inriktning med stark knytning till artefakter, som ämnesområdet hade i många länder. Denna begränsning hade ändå många positiva drag. Efterhand utvecklades en yrkesskicklighet och kompetens att dokumentera industrianläggningar som är värdefull ur metodisk synpunkt.
Det var också nu som stegen togs mot en professionalisering och institutionalisering. Till skillnad från teknikhistorikerna som sökte sig till en akademisk miljö med vetenskapliga förtecken, knöt industriminnesvårdarna i första hand an till museernas och kulturmiljövårdens institutioner. Eftersom byggnader, miljöer och landskap var deras främsta intresse föll det sig också naturligt att anknyta till de institutioner där målsättningen att dokumentera och bevara industriarvet var det primära. Metoderna sågs som viktigare än teorierna. Först 1992 inrättades den första professuren i ämnet av Humanistiskt- Samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och Sverige blev således först med att etablera Industriminnesforskning som ett akademiskt ämnesområde.
Ingående studier genomfördes av den fysiska miljön och gradvis ökade kunskaperna om det industriella skedets arbetsmiljöer i konkret bemärkelse. Detta skedde inom ramen för institutioner som var eller blev väl etablerade. I Britannien var det National Monuments Survey och The Royal Commissions som svarade för den metodiska utvecklingen.
I USA byggde Historic American Engineering Record (HAER) upp en bas för dokumentation där ett av inslagen var de skickligt utförda ritningarna i form av uppmätningar och detaljstudier åtföljda av en beskrivande text med uppgifter ur arkiven.7 I Frankrike tog Inventaire General inom landets miljöministerium hand om en kvalificerad dokumentation av industriminnen. I Danmark gjordes en viktig insats genom Anders Jespersen och Nationalmuseets Mölleutvalg men dokumentationen gällde där endast kvarnar. Under några år bedrev också Arkitektskolen i Aarhus ett fint uppmätningsarbete av industrianläggningar som ett led i sin arkitektutbildning.
Från Industrial Archaeology till Industrial Heritage
Under 1970-talet började emellertid industriarkeologernas arbetsfält att förändras och samtidigt omformulerades arbetsuppgifterna. I internationella sammanhang ersattes begreppet Industrial
Archaeology med Industrial Heritage och TICCIM blev istället TICCIH, the International Committee for the Conservation of the Industrial Heritage. Detta var en tydlig markering att ämnesområdet vidgats. Industriarkeologernas mer avgränsade arbetsfält med artefakter och byggnader ersattes av ett bredare verksamhetsområde där industrimiljöer och industrilandskap studerades utifrån ett mångvetenskapligt perspektiv och där inte bara det materiella utan också det immateriella arvet blev viktigt att dokumentera.
I mitten av 1970-talet riktades också uppmärksamheten mot arbetarkultur i vidare bemärkelse. Flera av artiklarna i konferensrapporten från Bochum 1975 förebådar de nya infallsvinklar som blivit alltmer aktuella. Samtidigt började också den nybyggnadsvåg som varit så markant i flera europeiska länder efter andra världskriget att mattas av. Återanvändning och ombyggnad av industrianläggningar vann allt större gehör. Uttjänta fabriker gavs ett nytt innehåll och övergivna industriområden fick ny användning. Samtidigt vidgades även tidsgränserna. Till en början var det de historiska sammanhangen som studerades. I Britannien var det framförallt den industriella revolutionens anläggningar som var föremål för intresse.
Bevarandeprojekt kom till stånd i en skala som man tidigare inte trodde var möjligt.
Till de verkligt stora anläggningarna, som blev föremål för bevarande hörde stålindustrins byggnader, flera stora hyttanläggningar i Tyskland, Ryssland, Frankrike och USA, ett flertal kraftstationer i USA och Europa och vidare textilfabriker, tegelbruk, gasverk, bryggerier, järnvägsstationer, varvsbyggnader för att nu nämna några exempel.
Efterhand handlade det inte längre enbart om enskilda anläggningar utan om större sammanhängande stadsområden och industrilandskap. Till dem hörde det ambitiösa projektet att bevara industrilandskapet i Noeverem, tegelindustrins centrum i Belgien. Hamnstäder som Liverpool, London och Köpenhamn var utsatta för stort förändringstryck. Varvsområden, dockor och hamnmagasin togs ur bruk och omfattande planer för nybyggnad eller återanvändning presenterades. Hamnarbetarnas forna arbetsplatser förändrades till bostadsområden för dem som kunde betala för lägenheter i attraktiva lägen. Textilstaden Lowell i USA presenterade på ett tidigt stadium ett program för vidmakthållande och förnyelse av hela stadskärnan med dess textilfabriker, kraftverk, kanalsystem och bostadshus. Staden fick också status av National Park. Därmed vändes också en negativ trend med hög arbetslöshet
och nedlagda företag. Nya företag etablerade sig i Lowell och nytt folk flyttade in i de ombyggda textilfabrikerna, som blivit bostadshus.
Listan över de fullbordade och de ännu pågående projekten är numera lång. De övergivna och öde industriområdena i städernas centra började inte enbart att ses som en belastning utan också som en möjlighet. I stadsomvandlingarnas spår lyftes industriarvet fram som ett ankarfäste för det kollektiva minnet i form av byggnader och landskap som skulle minna om industrisamhällets glansdagar. Alltmer började man tala om industribyggnader som symboler för lokal och regional identitet. Aktionsgrupper i industristäderna fann gemenskap i sina strävanden att rädda nedlagda och rivningshotade fabriker och arbetsplatser. Bryggerier, väldiga industrikomplex, hamnar, kanaler, gruvor och arbetarbostäder började bli sevärdheter i en växande industriturism. Industrimiljöerna kunde förmedla kunskap om det förgångna. För lokala aktörer sågs de också som en möjlighet att utveckla en lönsam turism.
De stora, bevarade anläggningarna vittnar också om vitt skilda museala koncept. Här finns en spännvidd mellan ett genomtänkt bevarandeprogram och åtgärder som inte har mycket med den ursprungliga anläggningen att göra. Där finns alla former, alltifrån offentlighet och icke vinstgivande tillgänglighet till utspekulerad kommersialisering. Kvaliteten på restaureringsåtgärderna borde vara utslagsgivande för ett framgångsrikt projekt men också viljan och förmågan att visa den industriella anläggningens specifika innehåll.
De storskaliga byggnaderna och anläggningarna ställer problemen på sin spets när det gäller det framtida underhållet. Ändå tycks det inte som de betraktas som oöverkomliga. Det visar t.ex. insatserna för att rädda några riktigt stora hyttanläggningar i Tyskland – hyttan i Völklingen i Saarland som också förts upp på UNESCO:s världsarvslista och hyttan i Duisburg- Meiderich i Westfalen. Bevarandeinsatser av ännu större komplexitet och svårighetsgrad möter man i industristäder och landskap, där ansträngningarna inriktas på att bevara helheter så långt det nu är möjligt.
Ett av de mest intressanta exemplen på landskapsvård och regional planering är det förnyelseprogram som genomförts i Ruhrområdet inom ramen för ett tioårigt projekt som inleddes 1986 ”Internationale Bauaustellung Emscher Park” Här handlar det om regionalplanering i stor skala. Området för projektet har en längd av 70 kilometer och det har varit ett av de hårdast industrialiserade och exploaterade områdena i Europa. Det har talats om
Ruhrområdet som en enda stor industriöken med steril och förorenad mark.
Gruv- och stålindustrin har format landskapet. Men avvecklingen av gruvorna och stålverken har pågått i tre decennier och satt sin prägel på människor, landskap och bebyggelse. Arbetslösheten har varit hög. Gruvorna har stängts och stålverken övergivits. Det är dessa problem man försökt åtgärda genom att förverkliga ett program för en genomgripande strukturförändring med syfte att skapa nya livsbetingelser för människorna i regionen och att åstadkomma nya former för arbete och produktion.
Bergshanteringen och stålindustrin kommer bara att utgöra en del i den industriella strukturen i den framtida Emscherregionen, där högteknologisk verksamhet och vetenskapligt kvalificerad och forskningsinriktad industri skall spela en alltmer framträdande roll. Ett av målen är att återställa mark, bevara industribyggnader och äldre bostadsområden, men också att riva och bygga nytt där ett bevarande inte längre är möjligt.
Projektet är nu avslutat. 83 stora industribyggnader och bostadsområden har restaurerats. Parkanläggningar och nya grönområden har invigts och öppnats för allmänheten. Äldre bostadsområden har moderniserats och stora nybyggnadsföretag har förverkligats.
Internationale Bauaustellung Emscher Park har inte blott lyckats igångsätta och genomföra ett stort antal projekt. Genom att gripa tag i en hel region och dess problem och möjligheter har de projektansvariga skapat förutsättningar för att slå vakt om Ruhrområdets industrihistoriska arv och låta det bli symbolen för en ny framtid.
En lång rad gamla industriområden och städer i Östeuropa står idag inför stora förändringar av samma slag som Ruhrområdet. Förnyelsearbetet kommer att ta lång tid och det blir inte helt lätt att ömsa skal i städer som Tallinn i Estland, Riga eller Liepaja i Lettland, Klaipeda i Litauen eller i några av industristäderna i det forna Sovjet. Det finns erfarenheter att bygga vidare på från väst, men hur långt räcker det när ekonomin sviktar, förfallet breder ut sig och arbetslösheten leder till svåra sociala problem?
Nya perspektiv och värderingar
Trettio år är en kort period, men det har varit en period präglad av en dramatisk omvandling, Vi har tagit steget från det klassiska industrisamhället in i IT-åldern.
På den internationella arenan har synen på industrisamhällets kulturarv förändrats – från tidigindustriella byggnader och miljöer till industrialismens städer och industrilandskap, från det materiella industriarvet i fokus till det immateriella. De stora och svåra frågorna handlar ändå till sist om hur vi skall hantera allt det vi bär med oss från industrialismens århundrade in i en ny tid.
Marie Nisser är sedan 1992 professor i industriminnesforskning vid KTH.
Främst har hon ägnat sig åt den svenska järn- och stålindustrin men även massa- och pappersindustrin. Hon har varit internationellt verksam och var 1986-90 ordförande för The International Committee for the Industrial Heritage.
1 Huvudarrangörer var Neil Cossons, vid den tiden direktör för The Ironbridge Gorge Museum Trust och Barrie Trinder, universitetslektor vid Shropshire County Council Education Department. Se Cossons, N., (ed) Transactions of the First Inernational Congress on the Conservation or Industrial Monuments, Ironbridge 1975.
2 Marie Nisser, ”Industrins miljöer. En vård och dokumentationsuppgift”, I: Nicolai Herlofson, Svante Lindqvist, Erik Tholander red. Vilja och kunnande. Teknikhistoriska uppsatser tillägnade Torsten Althin på hans åttioårsdag den 11 juli 1977, Stockholm 1977.
3 Den första konferensen arrangerades av Council for British Archaeology 1959, vilket också bidrog till att ge det nya ämnesområdet legitimitet.
4 Kenneth Hudson, ”Introductory Address, Wo owns Industrial Archaeology, ”I: Werner Kroker, ed, SICCIM, Second International Congress on the Conservation of Industrial
Monuments, Transactions, Deutsches Bergbaumuseum Bochum 1975, s. 28-39.
5 John Winter, Industrial Architecture, A survey of factory building, Studio Vista London, 1970.
6 Kenneth Hudson, A Social History of Industrial Archaeology – An Introduction. The British Experience. London and Basinstoke 1981.
7 HAER började sin verksamhet redan 1969 och inledde en stor kampanj för att dokumentera det amerikanska industriarvet och de betydelsefulla tekniska monumenten.
Reservation och särskilt yttrande
Reservation lämnad av Kristian Berg
Jag har i flera fall avvikande uppfattning mot de förslag som delegationens majoritet avger. Jag vill i det följande kommentera de viktigaste grunderna för denna uppfattning utan att fördjupa mig i de enskilda förslagen.
I direktiven till delegationens arbete fastläggs en arbetsinriktning som i huvudsak handlar om att stimulera intresset för industrisamhällets kulturarv, att genomföra satsningar som främjar vad som måste betraktas som en breddad syn på kulturarvsfrågornas samhälleliga betydelse. Det är en viktig och angelägen uppgift. I delegationens arbete kom naturligt en viktig och betydande del att handla om beredning av ansökningar. Koncentrationen och fokus har legat på att sprida kunskap om och delaktighet i vad delegationen definierat som de viktigaste faktorerna i ett mer demokratiskt kulturarv.
Jag delar delegationens uppfattning att detta arbete troligen varit både betydelsefullt och framgångsrikt. Dessvärre har inte uppföljning och utvärdering av initierade projekt och verksamheter varit möjligt i en sådan utsträckning att något riktigt säkert kan sägas om detta. De kvalitativa resultaten saknas t.ex. helt i föreliggande betänkande. Det är ett avgörande argument för att inte dra för långtgående slutsatser om vad som behöver göras i framtiden. Därmed finner jag delegationens förslag om en fortsatt satsning vila på alltför lösa grunder.
Därtill kommer det faktum att flera av de viktigaste områden som delegationen själv anger vara motiv för fortsatta insatser var prioriterade redan i direktiven. Det vore väl motiverat att mot bakgrund av tre års verksamhet ha en mer utvecklad strategi för hur
dessa frågor kan hanteras än endast en förlängd kommittéverksamhet.
Den andra grunden för invändningar mot delegationsmajoritetens förslag bottnar i den i min mening illa underbyggda analysen generellt och i de förslag som utan saklig argumentation baseras härpå. Det bör här understrykas att delegationen inte haft ett uttalat analyserande mandat, d.v.s. verksamheten har i avgörande delar skilt sig från traditionella statliga utredningar. Delegationen har inte heller haft tillgång till undersökningar, analyser eller andra kvalitativa dokument som belyst förutsättningarna för flera av de problem man lyfter fram. Ej heller har delegationen genomfört eller initierat sådana analyser att de kan intellektuellt och trovärdigt tas som grund för förslagen. I flera avseenden, det gäller bl.a. kulturmiljövårdens insatser på områden som storstadsfrågor, medborgardialoger och liknande, är okunskapen därför besvärande. Desamma gäller inom delar av museiområdet, där de senaste åren sett flera viktiga och omfattande försök inom t.ex. demokratisering av kulturarvet och motarbetande av främlingsfientlighet och rasism. Därför får resonemangen i viktiga avseenden karaktären av personligt tyckande. Om detta varit fallet i ett enstaka förslag, eller i mindre omfattande frågor, hade invändningarna möjligen kunnat accepteras. Men när delegationens majoritet föreslår en total översyn över hela kulturarvsområdets organisation, eller omfattande förändringar av gällande lagstiftning, eller avsevärt mer resurser och förändrad användning av befintliga medel, eller att en interimistisk lösning för fördelning av fortsatta medel skall genomföras – då förlorar delegationens förslag sin trovärdighet. Hur angelägna vissa förslag än kan tyckas vara bör de enligt min mening baseras på en noggrann analys, en utförlig redovisning av olika alternativ och en kritisk inställning till icke underbyggda påståenden. I inget av dessa avseenden anser jag att delegationen fullgjort sina förpliktelser och borde därför avstått från att lämna dessa omfattande förslag. Kulturarvets framtida hantering och demokratisering, däri inbegripet det industriella samhällets kulturarv, är så viktigt och i så stort behov av resurser och aktiva insatser att det vore värt en större saklighet.
Kristian Berg ledamot
Särskilt yttrande av Erik Wegræus
I likhet med delegationen anser jag att den statliga satsningen på industrisamhällets kulturarv har varit bra så tillsvida att den riktat fokus mot frågorna kring det i tiden näraliggande kulturarvet och gjort detta med betoning på vissa angelägna dimensioner av kulturarvsarbetet, såsom delaktighet och kulturell mångfald. Däremot har jag synpunkter på delegationens slutredovisning samt förslag till insatser och har valt att framföra mina synpunkter i ett särskilt yttrande.
Delegationen har två huvudförslag i sammanfattningen i kapitel 5: dels att projektsatsningen ska fortsätta under en kommande flerårsperiod dels att en översyn av kulturarvssektorns verksamhet och organisation med avseende på delaktighet, mångfald och inriktning mot nutidens kulturarv görs. Dessutom föreslås att fonder skapas för vård och förvaltning av storskaliga industrianläggningar, att ett centralt industriarvsråd bildas, att de ekonomiska resurserna för kunskapsuppbyggnad utökas samt att bevarandet och vården av industriarvets immateriella värden uppmärksammas och intensifieras.
Delegationen föreslår alltså att en ny projektsatsning ska genomföras på samma sätt som tidigare under en kommande flerårsperiod. Motiven är att projektsatsningen varit lyckad, och att de resultat och effekter som uppnåtts skulle raseras och inte tas tillvara om satsningen upphörde. Jag ifrågasätter det relevanta i detta resonemang och anser det inte rimligt att fortsätta med en liknande projektsatsning, utan att en ordentlig utvärdering av effekter och kvalitet i projekten genomförts. I rapporten saknar jag en diskussion om värdet i metoden att dela ut pengar till projekt som sådana. Metoden sätts heller inte i relation till eventuella andra alternativ. Delegationen konstaterar att metoden varit framgångsrik, för att därefter föreslå att man fortsätter på samma sätt med en förlängning av satsningen. Jag anser att en utförlig diskussion kring projektmetodikens fördelar och nackdelar, långsiktiga resultat och effekter hade varit angelägen att föra i slutrapporten. En allmängiltig synpunkt är också att det genom projektsatsningar ofta är svårt att förändra och utveckla grundläggande strukturer, arbetsformer och synsätt hos olika aktörer. Jag anser att ytterligare en projektsatsning svårligen kan skapa de långsiktiga strukturförändringar, t.ex. vad gäller frågor som delaktighet, jämställdhet och mångfald som delegationen avser – och som behövs inom området. Delegationens egen redovisning styrker
detta, t.ex. genom konstaterandet att de flesta projekt som tilldelats medel gått till uppbyggnad av ny kunskap, samt att de aktörer som tilldelats medel i huvudsak är de etablerade kulturarvsinstitutionerna (förutom bidragen till arbetslivsmuseerna).
Delegationen konstaterar att frågan om industrisamhällets kulturarv är tvärsektoriell, och att kulturarvssektorns organisation inte är anpassad för att hantera frågor kring bl.a. komplexa och storskaliga lämningar, tvärvetenskapliga perspektiv och en samtid där snabba och omvälvande förändringar sker. Delegationen drar utifrån detta slutsatsen att en översyn av sektorns organisation, arbetsformer och grundsyn behövs, och föreslår att regeringen genomför en sådan. Jag anser också att frågan om industrisamhällets kulturarv är komplex och mångfacetterad, men är av uppfattningen att en översyn inte är det mest effektiva sättet att nå en utveckling på bred front. En sådan utveckling anser jag i huvudsak kan främjas genom en successiv förnyelse inom befintliga aktörers organisationer. Detta kan underlättas av tydliga uppdrag från regeringen samt genom utökade resurser till området. Den utökade samverkan kulturarvsinstitutioner emellan, mellan kulturarvsinstitutioner och ideella organisationer samt mellan kulturarvssektor och näringsliv, som skett de senaste åren, bl.a. med anledning av den statliga satsningen, är en positiv kraft som har alla förutsättningar att förstärkas genom ett fortsatt arbete. De befintliga aktörernas organisationer har både erfarenheter och kompetens för att tillsammans utveckla arbetet med industrisamhällets kulturarv i fortsättningen.
Jag delar delegationens uppfattning om att frågorna om industrisamhällets kulturarv/det moderna samhällets kulturarv rymmer många dimensioner som gör att kulturarvsfrågorna är en viktig samhällsangelägenhet. Den nu genomförda statliga satsningen har syftat till att tydliggöra frågorna i ett något bredare samhällsperspektiv än normalt, att få en fokusering inom det ordinarie kulturarvsarbetet samt att stödja och uppmuntra konkret medborgerligt engagemang och delaktighet i arbetet med industrisamhällets kulturarv. En satsning – det hörs på namnet – är en tillfällig insats, där resultaten och erfarenheterna implementeras och tas om hand av lämpliga organisationer och aktörer för fortsatt utveckling.
Jag ser en paradox i delegationens angreppssätt kring frågan om i vilken form en eventuell fortsättning ska genomföras. Delegationen anför att avsaknaden av en huvudman/en ansvarig är ett problem, samtidigt som man anför att ett av de viktigaste målen med en fortsättning är att främja mångfald och möjliggöra olika
tolkningar. Jag anser tvärtom, att en förutsättning för att olika perspektiv kan uppmärksammas är att många olika aktörer ges tillfälle att komma till tals. Att samla frågorna om industrisamhällets kulturarv till en aktör, skulle då snarast motverka syftet att främja mångfald och möjliggöra olika tolkningar, medan ett utvecklat samarbete där olika aktörer och parter (kulturarvsinstitutioner, ideella organisationer och föreningar, näringsliv, fackföreningsrörelsen, universitet, media o.s.v.) samverkar främjar detta.
Vidare föreslår delegationen att fonder skapas för vård och förvaltning av storskaliga industrianläggningar, att ett centralt industriarvsråd bildas, att de ekonomiska resurserna för kunskapsuppbyggnad utökas samt att bevarandet och vården av industriarvets immateriella värden uppmärksammas och intensifieras. Jag anser att delegationen pekat ut ett antal angelägna arbetsområden. I rapporten saknas emellertid skrivningar om hur insatserna ska genomföras, likaså saknas förslag på med vilka medel och av vem de ska genomföras. Vilken inriktning samt vilka befogenheter och vilket ansvar de potentiella aktörerna avses ha, har lämnats öppen. För mig framstår det dock klart att man inom ramarna för befintligt institutionsansvar har såväl kompetens som befogenheter att utveckla dessa frågor.
Jag anser att delaktighet och samverkan är en förutsättning för det fortsatta arbetet med det moderna samhällets kulturarv. Ansvaret delas av många aktörer inom fältet och intresse och kunskap finns också hos dessa. En förutsättning för att utveckla sådant arbete på bred front är naturligtvis genom intensiv dialog, diskussion och samverkan mellan olika institutioner, organisationer och aktörer inom skilda samhällssektorer. Ansvaret för att driva samverkansfrågor och t.ex. olika nätverk kan ligga på någon eller några aktörer.
Resurser saknas i hög utsträckning hos befintliga kulturarvsinstitutioner i relationen mellan ”gamla” och ”nya” ansvarsområden. En diskussion om prioriteringar och insatser bör föras mellan departement och kulturarvsinstitutioner för att skapa bättre möjligheter för att arbeta med industrisamhällets kulturarv i fortsättningen. Också förutsättningar för långsiktigt stöd till bevarandeinsatser och stöd till ideellt baserade verksamheter med inriktning på industrisamhällets kulturarv saknas i stor utsträckning. Bidragen till arbetslivsmuseer är ett litet steg på vägen, men anslagets omfattning idag räcker inte till att uppmuntra alla de verksamheter som både behöver och förtjänar stöd. Likaså skulle en förändrad möjlighet till lokala och regionala stiftelser med stöd av
statliga engångsbelopp, kunna vara ett sätt att förbättra möjligheterna till långsiktigt bevarande och förvaltning av anläggningar där den industriellt kommersiella verksamheten upphört, och där den framtida ”produktionen” utgörs av kunskap och kulturarvsupplevelser.
Mot bakgrunden av ovanstående anser jag att någon samlad översyn av kulturarvssektorns verksamhet och organisation inte behövs. Den organisation och verksamhet som idag finns hos olika kulturarvsaktörer fungerar bra, och de är fullt kapabla att sköta samhällets ökade krav på delaktighet, mångfald och inriktning mot nutidens kulturarv.
Jag anser att uppdraget att samordna en fortsatt satsning på industrisamhällets kulturarv bör läggas på Riksantikvarieämbetet. Ämbetet är den myndighet inom kulturarvsområdet, som har de bästa erfarenheterna av liknande uppgifter och torde ha de bästa förutsättningarna att driva ett utvecklingsarbete vidare.
Erik Wegræus ledamot
Delegation för industrisamhällets kulturarv
Dir. 1999:60______________________________________________ Beslut vid regeringssammanträde den 1 juli 1999.
Sammanfattning av uppgifterna
En delegation tillkallas med uppgift att i samverkan med berörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet svara för den närmare utformningen och genomförandet av regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv åren 1999-2001. Vid genomförandet av uppdraget skall delegationen beakta vad regeringen tidigare sagt om en satsning på industrisamhällets kulturarv (prop. 1997/98:1, utg. omr. 17, dir. 1998:43).
Delegationen skall vidare beakta bl.a. följande. Satsningen skall genomföras på ett sådant sätt att intresset, engagemanget och delaktigheten när det gäller industrisamhällets kulturarv ökar. Viktigare insatser från olika institutioner och organisationer m.fl. när det gäller att ta till vara, utveckla och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv skall uppmärksammas. Delegationens insatser skall syfta till att med bl.a. konkreta åtgärder understödja kulturarvssektorns arbete med att göra goda urval av vad av industrisamhällets kulturarv som skall tas till vara. Vidare skall delegationen lämna underlag till regeringen för olika projekt som kan ges ett direkt ekonomiskt stöd. Satsningen skall vidare genomföras så att den främjar ett gränsöverskridande samarbete som utgår från en helhetssyn på och samlad behandling av kulturarvet, och så att samverkan mellan kulturarvssektorn och allmänheten utvecklas. Delegationen skall också bl.a. svara för att särskilda aktiviteter och
manifestationer genomförs i anslutning till millennieskiftet för att uppmärksamma och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv.
Regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv skall vara Sveriges nationella bidrag till Europarådets kampanj "Europe, a common heritage" som skall genomföras under perioden september 1999-september 2000. Delegationen skall bl.a. ansvara för den samverkan med Europarådet som kan bli aktuell med anledning av kampanjen samt leda och samordna arbetet med kampanjen i Sverige.
Bakgrund
En statlig satsning på industrisamhällets kulturarv skall genomföras under åren 1999-2001. I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1, utg. omr. 17) redovisar regeringen vissa utgångspunkter för satsningen. Där sägs bl.a. följande. Dagens svenska samhälle har formats genom en mer än sekellång utveckling av industrialismen. Industrisamhället förändras nu drastiskt och en ny fas, ofta kallad kunskapssamhället eller informationssamhället, håller på att ta form. Likväl utgör det industrihistoriska arvet fortfarande en betydande del av vår identitet - lokalt, regionalt och nationellt. En samlad behandling av kulturarvssektorn framstår som särskilt angelägen när det gäller det industriella arvet. En nationell satsning på industrisamhällets historia berör flertalet kulturarvsinstitutioner och en ökad samverkan över institutionsgränserna torde vara fruktbar för verksamheten, liksom för utvecklingen inom kulturarvssektorn på sikt.
Sedan dess har utgångspunkterna för satsningen ytterligare utvecklats och en särskild utredare har identifierat och redovisat ett antal centrala frågor och utgångspunkter för vad som bör beaktas vid genomförandet av satsningen samt hur den bör utformas (dir. 1998:43, SOU 1999:18). Bl.a. har det sagts att satsningen främst skall inriktas på tiden från industrialismens genombrott i Sverige och att statens insatser skall syfta till att främja det industrihistoriska arvets förankring hos medborgarna och deras uppslutning kring det samt att bevara och utveckla viktiga kulturhistoriska värden (dir. 1998:43). I betänkandet SOU 1999:18 framhålls bl.a. behovet av samverkan samt metodutveckling inom området. Vidare behandlas behovet av diskussioner kring och utveckling av demokratiska och jämställdhetspolitiska aspekter på kulturarvet, lik-
som resonemang kring den stora mängd materia som det industriella samhället har resulterat i och som olika kulturarvsinstitutioner skall hantera.
Regeringen har avsatt sammanlagt 24,5 miljoner kronor för att genomföra satsningen (prop. 1998/99:1, utg. omr. 17, anslaget G2 Kulturmiljövård).
Delegationens uppgifter
Delegationen skall i samverkan med Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och stiftelserna Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum svara för den närmare utformningen och genomförandet av regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv. Delegationens insatser skall syfta till att med bl.a. konkreta åtgärder understödja kulturarvssektorns arbete med att göra goda urval av vad av industrisamhällets kulturarv som skall tas till vara. Vidare skall delegationen lämna underlag till regeringen för olika projekt som kan ges ett direkt ekonomiskt stöd. Delegationen skall beakta det arbete som Stiftelsen Arbetets museum bedriver, initierat genom det nationella uppdraget som gäller bl.a. det industrihistoriska arvet (prop. 1996/97:1, utg. omr. 17).
De aspekter på det industriella samhällets kulturarv som utvecklats i betänkandet SOU 1999:18 bildar utgångspunkt för delegationens arbete. Vid genomförandet av satsningen skall delegationen, utöver vad regeringen har anfört ovan, beakta följande. Satsningen skall genomföras på ett sådant sätt att N intresset, engagemanget och delaktigheten när det gäller
industrisamhällets kulturarv ökar inom näringslivet, fackföreningsrörelsen, berörda institutioner, föreningar och organisationer samt hos allmänheten, N insatser från t.ex. arbetslivsmuseer och lokala museer, hem-
bygdsföreningar, industriminnesföreningar, arkivsällskap, kommunikationshistoriska föreningar m.fl. när det gäller att ta till vara, utveckla och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv uppmärksammas, N delegationens åtgärder syftar till att med bl.a. konkreta projekt
understödja kulturarvssektorns arbete med att göra goda urval av vad av industrisamhällets kulturarv som skall tas till vara, samt att detta urval i högre grad än nu skall spegla olika gruppers kulturarv,
N ett gränsöverskridande samarbete mellan olika discipliner, insti-
tutioner och organisationer för att främja en mångsidig belysning av kulturarvet genom att använda källor som exempelvis olika arkiv, intervjuer, statistik och foton, N samverkan mellan kulturarvssektorn och allmänheten utvecklas
och samsynen mellan kulturarvssektorn och allmänheten i bl.a. bevarandefrågor ökar, N kunskapen och förståelsen ökar för hur det industriella sam-
hällets omvandling har formats i samspel och i konflikt mellan olika grupper, t.ex. arbetsmarknadens parter.
Delegationen skall vidare svara för att särskilda aktiviteter och manifestationer genomförs i anslutning till millennieskiftet för att uppmärksamma och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv. Dessa aktiviteter bör syfta till en bred diskussion om industrisamhället ur olika perspektiv, allas möjlighet att förändra och påverka framtidens samhälle samt kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen.
Det är särskilt viktigt att satsningen genomförs med stöd av t.ex. landsting, kommuner, länsstyrelser, näringsliv, fackföreningsrörelsen och andra organisationer samt stiftelser. Delegationen skall ta initiativ till att göra detta möjligt.
Delegationen skall vidare pröva vilka insatser som bör kunna göras för att sprida kunskap om det svenska industrisamhällets kulturarv i samband med Sveriges ordförandeskap i EU år 2001.
Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Tekniska museet samt Arbetets museum har etablerat ett samarbete kring frågor som rör industrihistoria och det industriella samhällets kulturarv. Ett gemensamt samarbetsprogram har lämnats in till Kulturdepartementet (Ku1999/1600/Ka). Det är av betydelse att resultatet av dessa myndigheters och institutioners arbete kan tillföras satsningen och utvecklas.
Europarådets kampanj "Europe, a common heritage"
Regeringscheferna i Europarådet har beslutat att en kampanj för kulturarvet skall genomföras i Europarådets regi under perioden september 1999 - september 2000. Kampanjen "Europe, a common heritage" skall genomföras med transnationella, tematiska samt nationella bidrag. Kampanjen skall bl.a. bidra till att öka kunskapen om det gemensamma europeiska kulturarvet och dess politiska,
sociala och ekonomiska betydelse. Regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv skall vara Sveriges nationella bidrag till Europarådets kampanj. Delegationen skall verka för att de riktlinjer för kampanjen som Europarådet har beslutat om följs samt utse Sveriges nationella representant till kampanjen. Delegationen skall svara för de kontakter med Europarådet som kan bli aktuella med anledning av kampanjen samt leda och samordna arbetet med Europarådets kampanj i Sverige. Delegationen skall i detta arbete löpande samråda med Kulturdepartementet.
Tidsplan och arbetsformer
Regeringen har beslutat att vissa myndigheter och institutioner under Kulturdepartementet skall redovisa och bedöma sina insatser och resultat i arbetet med att uppmärksamma, ta till vara och utveckla industrisamhällets kulturarv (regeringsbeslut den 17 december 1998, Ku98/2555/Sam m.fl. nr. 21). Myndigheterna och institutionerna skall lämna en första rapport till regeringen senast den 1 oktober 1999. Från och med år 2000 t.o.m. 2002 avses denna redovisning ske årligen senast den 1 mars i samband med årsredovisningarna. Regeringen avser att överlämna redovisningarna från myndigheter och institutioner under Kulturdepartementet till Riksantikvarieämbetet för sammanställning. Delegationen skall samverka med Riksantikvarieämbetet när det gäller den samlade uppföljningen av satsningen. Delegationen skall därutöver lämna en första lägesrapport av hur den egna verksamheten utformats och fortskridit till regeringen senast den 1 november 1999. Rapporten skall bl.a. innehålla en redovisning av vilka aktiviteter som planeras i anslutning till millennieskiftet och en översiktlig plan över delegationens arbete. Därefter skall en sammanställning och bedömning av delegationens verksamhet årligen redovisas till regeringen senast den 1 mars. En särskild redovisning av aktiviteter med anknytning till Europarådets kampanj "Europe, a common heritage" skall lämnas till regeringen senast den 15 januari 2001.
En redovisning av vilka insatser som behövs för att sprida kunskap om det svenska industrisamhällets kulturarv i samband med Sveriges ordförandeskap i EU år 2001 skall lämnas senast den 14 januari 2000.
En slutrapport med en samlad redovisning och utvärdering av satsningen skall lämnas till regeringen senast den 30 juni 2002.
Delegationen skall under arbetet samråda med de närmast berörda myndigheterna och institutionerna under Kulturdepartementet och med länsstyrelserna, liksom med företrädare för landsting, kommuner, näringslivet, berörda föreningar, organisationer m.fl. Inom ramen för kampanjen "Europe, a common heritage" skall samråd löpande ske med Kulturdepartementet.
En särskild utredare har sett över förutsättningarna för att bevara respektive göra icke-fiktiva filmer tillgängliga i framtiden, samt har lämnat förslag till åtgärder och en särskild nationell handlingsplan för detta. Utredaren har redovisat sina överväganden i betänkandet Bevara Dokumentärfilmens Kulturarv (SOU 1999:41). I frågor som rör betänkandet skall delegationen samråda med Kulturdepartementet.
(Kulturdepartementet)
Projektsammanställning
Beviljade projekt
Bidrag till Arbetslivsmuseer/Riksantikvarieämbetet (4 000 000 kr). Dnr 9/00 Invandrad arbetskraft/Arbetets museum (1 830 000 kr). Dnr 29/00 Vem bevarar det industrihistoriska arvet/Värmlands museum (180 000 kr). Dnr 48/00 Tag hand om tekniken/Forsviks industriminnen (170 000 kr). Dnr 62/00 Industrisamhällets kulturarv – Fokus Skåne/Malmö stadsarkiv och Kulturhistoriska museet i Lund (20 000 kr). Dnr 63/00 Möjligheternas mötesplats – möjligheternas rum. Rosengårdsprojektet/Malmö museer (700 000 kr). Dnr 64/00 Manliga arbetsplatser, kvinnliga arbetare/Landsorganisationen i Sverige (665 000 kr). Dnr 69/00 Det industriella Sverige, yrkeskunnande och teknologi/Föreningen Dialoger (500 000 kr). Dnr 83/00 Stora frågor på mindre orter/Skånes hembygdsförbund (50 000 kr). Dnr 84/00 Kvinnor inom sjöfartsnäringen/Sjöhistoriska museet (400 000 kr). Dnr 85/00 Depå i Grängesberg/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (1 800 000 kr). Dnr 86/00 och 154/00
Industrisamhällets kulturarv/Sveriges hembygdsförbund (990 000 kr). Dnr 87/00 Arbetets ljud och musik i industrisamhället/Musikmuseet (1 230 000 kr). Dnr 88/00 Internationell konferens 2001/Riksantikvarieämbetet (800 000 kr). Dnr 89/00 Programutveckling/Stiftelsen Motorfabriken Pythagoras (230 000 kr). Dnr 98/00 Skogens människor/Virserums konsthall (365 000 kr). Dnr 105/00 Dokumentation av industrisamhällets kulturarv - ett utvecklingsprojekt/Nordiska museet (923 000 kr). Dnr 106/00 Samtiden som kulturarv/Nordiska museet, Samdok (1 145 000 kr). Dnr 107/00 Barnkläder som industriellt kulturarv – forskning och pedagogisk verksamhet/Regionmuseum Västra Götaland, Älvsborgs museum (19 600 kr). Dnr 125/00 Projekt Fredriksfors/Järnvägsföreningen Dellenbanans vänner (50 000 kr). Dnr 126/00 Stort, fult och farligt? Seminarium kring Barsebäcks kärnkraftverk och kulturarvet/Regionmuseet i Skåne (50 000 kr). Dnr 151/00 Studier av industrisamhällets Mönstersamhällen/Östergötlands läns museum (44 000 kr). Dnr 152/00 Förstudie till projektet Blanks i Kalvhaga/Brita Blank, Kalvhaga, Hudiksvall (50 000 kr). Dnr 153/00 Röster ur det förgångna/Surahammars kommun (50 000 kr). Dnr 172/00 Kulturarv i praktiken – forskningsuppdrag/Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet, Etnologiska institutionen, Lunds universitet, Institutionen för Miljövetenskap och kulturvård, Göteborgs universitet, Institutionen för tema, enheten för historia, Linköpings universitet (612 000 kr). Dnr 1/01 Gräv där de stod/Arbetarnas Bildningsförbund (1 500 000 kr). Dnr 7/01 Industrisamhällets utveckling ur författares och konstnärers perspektiv/Johan Ahlbäckstiftelsen (650 000 kr). Dnr 8/01
Centrala Norbergs historia från 1960 till nu/Industrihistorisk mötesplats, Norbergs kommun (310 000 kr). Dnr 22/01 Digital interpretation/Falu kommun (250 000 kr). Dnr 23/01 Barnkläder som industriellt kulturarv/Regionmuseum Västra Götaland (300 000 kr). Dnr 24/01 Projekt Oskarström/Länsmuseet Halmstad (125 000 kr). Dnr 25/01 Wooden Culture/Timmerdraget, Östersund (600 000 kr). Dnr 26/01 CSIK (Centrum för studier av det industriella kulturarvet/Linköpings universitet, Tema Kulturarv och kulturproduktion (875 000 kr). Dnr 66/01 Platsens, rörelsens och individens kulturhistoria/Kulturen i Lund (270 000 kr). Dnr 67/01 Framtida strategier för bergshanteringens industriella kulturarv/ Jernkontoret (190 000 kr). Dnr 72/01 Electrolux – dammsugaren som samhällsföreteelse/Tekniska museet (50 000 kr). Dnr 106/01 Den svenska wallboardindustrin/Feedback Consulting E&E Back KB (75 000 kr). Dnr 107/01 Kalklinbanan Forsby – Köping/Länsstyrelsen i Södermanlands län, Södermanlands hembygdsförbund (200 000 kr). Dnr 108/01 Seminarium om Svartön i Luleå/Luleå hembygdsförening (30 000 kr). Dnr 109/01 Kvinnor i textilen/Borås textilmuseum (150 000 kr). Dnr 110/01 Riksarkivets 5 delprojekt (1 000 000 kr). Dnr 111/01
1. Glasbruksarkiv i sydöstra Småland/Kronobergsarkivet (140 000 kr)
2. Små och medelstora företag/Föreningen Stockholms företagsminnen (200 000 kr)
3. Ådalshändelserna/SVAR, Svensk Arkivinformation (120 000 kr)
4. Andan lever/Jönköpings läns museum (290 000 kr)
5. Rädda företagsarkiven i Sörmlands län/Företagens arkiv i Sörmland (200 000 kr)
Västra Götalands folkbibliotek och det industriella kulturarvet/ Regionbiblioteket Västra Götaland (200 000 kr). Dnr 112/01 Huskatalogernas landskap/Kalmar läns museum (200 000 kr). Dnr 113/01 KA3 – från KustArtilleri till KulturArv/Högskolan på Gotland (50 000 kr). Dnr 114/01 Göteborgska tidsspeglar/Göteborgs kommun och Metall Avd 41 i Göteborg (90 000 kr). Dnr 115/01 Kulturarv i förändring – industri- och kunskapssamhälle i Blekinge/Länsstyrelsen i Blekinge län (85 000 kr). Dnr 116/01 Dokumentation och utställning avseende invandrare vid Hälleforsnäs bruk 1960-2001/Föreningen Hälleforsnäs Gjuterimuseum (35 000 kr). Dnr 117/01 Marginalernas kulturarv/Nordiska museet (150 000 kr). Dnr 129/01 Nationell seminarieserie som utgör en del av ramprogrammet Industrisamhällets Kulturarv i Västernorrland/Landstinget Västernorrland (150 000 kr). Dnr 130/01
Avslagna projekt
Ekomuseum Bergslagen Föreningen Nymans Vänner Projekt Artur 2/Sveriges Hembygdsförbund Dokumentation av Malmhamnen, Svartön/Peo Rask, Sandgatan 7, Luleå Stiftelsen Svenska skoindustrimuseet, Kumla Frövifors gamla pappersbruk och pappersbruksmuseum Informationscentrum/Industrimuseet i Norrahammar Renovering av ångmaskin till originalskick/Brunskogs hembygdsförening Arkitektförslag och utredning av programverksamhet/Stiftelsen Pythagoras, Norrtälje Husqvarna fabriksmuseum
Svensk industrihistorisk databas/Riksarkivet Sällskapet Westerås Banbyggare Bevarande av industriminnen/Naums hembygdsförening Göta älvdalens industrihistoria/Kunskapens Hus Innovatum, Trollhättan Konferens Vattenvägarnas och vattenkraftens byggnader/Svenska föreningen för Byggnadsvård Gräv där de stod/Folkrörelsernas arkivförbund, ABF, Arbetsam Industrisamhällets mellanrum. Landsbygden och de små tätorterna/Kulturen i Lund, Sociologiska institutionen, Lunds universitet och Skånes arkivförbund Projektgruppen för Industrimuseum och kulturhus i Gustafs, Dalarna. Heja Sverige friskt humör/Troja Television Projekt Berget/ Ludvika kommun Nattvakten. En guidad nattvandring/Teater Västmanland Drömmarnas Tempel/Stiftelsen Forsbacka bruk Länsstyrelsen på Gotland Kvinnor inom sjöfartsnäringen (delprojekt Sjömanshustrun) och Marinens minnen/Sjöhistoriska museet Lesjöfors museum/Föreningen Rikoschetten Okända Sverige/Industrikultur, Bengt Norling Städer i omvandling/Mälardalens högskola, Västerås Nya tider – nya industriminnen/Föreningen Stockholms företagsminnen Beredskapsmuseet, Viken. Tunneln genom Hallandsås/Länsmuseet Halmstad Lokalhistoriskt centrum i Degerfors/Örebro läns museum och Degerfors kommun Forskningsprojekt/Åtvidabergs bruk Ångkraftverket i Västerås/Peab Sverige AB
Länsstyrelsen i Västmanlands län söker bidrag för sammanlagt fem projekt med olika projektägare A Bidrag för utveckling av museipedagogiskt projekt B Dokumentation av industrisamhället i Bergslagen perioden 1930–1985 C Identitet – grund för stabil tillväxt./Länsstyrelsen Västmanlands län D Anordnade av seminarium i industrihistoria/Mälardalens högskola Alingsås konfektionsindustri 1900-2000/Kjell G Johansson Projekt Grimeton/Projekt Iternia – Grimeton Radio Center Projektgruppen för bildande av Smedjebackens Bruksminnen Rädda företagsarkiven i Sörmlands län/Föreningen företagsarkiven i Sörmlands län Det industriella kulturarvet/Roger Johansson, Malmö Högskola Upplev industristaden Uppsala/Uppsala industriminnesförening Museiföreningen Wadstena - Fogelsta järnväg Digitalisering av Sandsjö hembygdsförenings arkiv/Föreningen Emåns Ekomuseum och Sandsjö Hembygdsförening Järnvägen som industriell och social institution – exemplet Hultsfred - Västerviks järnväg/Kulturgeografen docent Stig Svalhammar Färdigställande av lägenhet i Jonsered/Vänföreningen Jonsereds museum Ditt Värmland – ett projekt om efterkrigstidens bebyggelse i Värmland/Länsstyrelsen i Värmland Transparens – en utställning och pilotprojekt/Formmuseets vänner Huskatalogernas landskap/Jönköpings Läns museum, Kalmar Läns museum och Smålands museum Lokala processer i det industrihistoriska landskapet/Norbergs kommun, Industrihistorisk mötesplats. Bidrag till utställningsbygge/Centrum för arbetarhistoria i Landskrona
Svensk industrihistorisk databas 2001-2003/Stiftelsen arkivcentrum Designfabriken, historia och samtid/Designfabriken, Fröseke Möbelhistoriskt arkiv i Bodafors som läromedel för form- och Designstudier/Föreningen för Emåns Ekomuseum och Sandsjö Hembygdsförening Kunskapsbevarande i järnvägsteknik/Statens järnvägsmuseum i Gävle Projekt Modersbilder/Konstnären Åsa Kristensson Utställning/Föreningen Åminne bruksmuseum Skoindustriepoken i Höga Kusten under 80 år/Script-Ease Mediakultur (Anette Lundkvist) Estetiken och arkitekturen i spåren av industrisamhället – ett folkbildningsprojekt/LO Seminarium/KTH Entreprenören som kopplade Sverige till världsekonomin/Leufsta vänner Blåtand i Kvarnbyn/Mölndals Museum Gamla Bure Arkiv och Arbetsliv/Gamla Bure AB Personalstiftelse Fotosamling/Arbetarrörelsens kulturhistoriska förening i Malmö Stiftelsen svenska skoindustrimuseer i Kumla Migration Work and Identity/Arbetets museum Handbok inför omvandling av industriområden i storstadsmiljö/Länsstyrelsen i Stockholms län Samverkan – Ljungsbro/Östergötlands länsmuseum Bevarande av det kvinnliga kulturarvet bland smedfamiljerna i Ullfors bruk/Ullforsgruppen Multimediashow/Innovatum, Trollhättan Kulturarv Porjus Kraftstation/Jokkmokks kommun Industriarvet/Svenska industriminnesföreningen Det gotländska industrisamhällets kulturarv – samverkan och förståelse/Länsmuseet på Gotland
Bok om världsarvet Engelsbergs Bruk/Tomas Brännström Utställning/Centrum för arbetarhistoria i Landskrona Industrisamhällets minsta gemensamma nämnare/Skånes hembygdsförbund Oil field girls/Bohusläns museum Järla f.d. industriområde I Nacka/Nyréns arkitektkontor Dokumentation av Lagan textil och Ryssby Garveri/Länsstyrelsen i Kronobergs län Jämtländsk industrihistoria/Marianne Waplan och Per Trostemo Sökhjälpmedel/Föreningen Näringslivsarkiv i Norrland Kulturarvets aktörer – en metodstudie/Sjöhistoriska museet Bromölla – den svenska modellen/Landsarkivet i Lund Dokumentation av tjärfabriker/Länsmuseet i Gävleborg Kalvhaga gård/Britta Blank, Kalvhaga, Hudiksvall Brukstjänstemännens historia/TAM-arkiv Ansökan om bidrag för tryckning av intervjumaterial/Kjell G Johansson, Alingsås Landstinget Dalarnas senare historia/Dalarnas forskningsråd Namn i en äldre bruksmiljö/SOFI Språk och folkminnesinstitutet, Uppsala Konstprojekt i Munktellstaden, Eskilstuna/Maria Backman Fortsatt bidrag Projekt Fredriksfors/Järnvägsföreningen Dellenbanans Vänner (Delsbo) Järnets väg från Bergslagen vidare ner genom Sörmland/ABF Sörmland, Eskilstuna Bok och utställning av bilder och film/Jean Hermanson, Malmö Miraklet i Småland/ Filmandan i Småland AB, Reftele Informationscenter inom världsarvet Stora Kopparberget och Falun/ Stiftelsen Stora Kopparberget
Fördjupad projektredovisning
Dokumentation av industrisamhällets kulturarv – utvecklingsprojekt Nordiska museet (DISK)
Regeringens beslut
Efter beredning och förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beslutade regeringen 2000-11-09 att anslå 923 000 kronor till Nordiska museet för genomförande av projektet Dokumentation av industrisamhällets kulturarv – ett utvecklingsprojekt. Projektet är en samverkan mellan Nordiska museet, Arbetets museum, Naturhistoriska riksmuseet, Riksantikvarieämbetet, Sjöhistoriska museet, Sveriges Hembygdsförbund, Tekniska museet och Riksarkivet. Syftet med projektet är att utveckla synsätt och dokumentationsmetodik för att ge fördjupade resultat av fältarbete och undersökningar. Projektet skall innefatta seminarier, workshops med olika teman samt en publikation. I första hand vänder sig projektet till yrkesverksamma inom kulturarvssektorn, men skall också utformas så att det får relevans för andra aktörer. Nordiska museet skall redovisa bidragets användning till Delegationen för industrisamhällets kulturarv senast den 1 juli 2001. En slutredovisning skall lämnas till Regeringskansliet (Kulturdepartementet) senast den 22 februari 2002.
Projektets syfte enligt ansökan
Projektets huvudsyfte är att utveckla synsätt och dokumentationsmetoder för att undersökningarna härefter skall ge fylligare, mer genomarbetade och fördjupade studier som resultat. Därigenom främjas också dokumentationsarbetet i kulturarvsinstitutionernas kunskapsbyggande verksamhet. Med dokumentation avses i detta sammanhang fältstudium i vid bemärkelse. Grundläggande för hela projektet är dess karaktär av process, möte och dialog, att låta företrädare för olika perspektiv och kunskapsområden mötas och samverka.
Projektet är generellt syftande beträffande de empiriska fälten. Det betyder att frågor om dokumentationsteknik skall ha relevans för undersökningar av skilda empiriska områden – av miljöer som produktionsanläggningar, arbetsplatser, offentliga miljöer, kommersiella miljöer, naturmiljöer, recipienter, bostäder och bostadsområden, av fenomen och företeelser.
Tematiskt är projektet inriktat på industrisamhällets kulturarv i vid bemärkelse. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt de
vardagliga sammanhangen samt år företeelser som hittills lämnat sporadiska avtryck i kulturarvsinstitutionernas verksamhet. En riktlinje är att den breda sammansättningen av medverkande kommer att genomsyra projektet. Liksom i institutionernas ordinarie verksamhet är aspekter som genus, etnicitet, generation och demokrati väsentliga.
Projektets genomförande
Som framgått ovan var projektet ett samarbete mellan flera olika institutioner men med Nordiska museet som projektägare och redovisningsansvarig institution. För att kunna hålla ihop projektet och de många medverkande anställdes en särskild projektsamordnare för en tid av 18 månader. Den ursprungliga anslagsansökan upptog 1 331 000 kronor. Av dessa medel beviljades dock endast 923 000 kronor varför projektet inte kunde genomföras i tänkt omfattning. Från början var tanken att arbetet skulle inledas med två seminarier på olika håll i Sverige, men detta kunde således inte ske på grund av bristande resurser. Av samma anledning måste planerade fyra workshops inskränkas till tre. I övrigt kunde projektet drivas enligt planerna med workshops i Borås 23-25 april, i Örnsköldsvik 17-19 september och i Kristianstad 22-24 oktober 2001. Den avslutande konferensen hölls i Nordiska museet den 25 januari 2002 med ett 90-tal deltagare. Arbetet har dock blivit något försenat så den samlande publikationen är fortfarande under arbete.
Beskrivning av projektet
Då projektet ännu inte avslutats och publikationen inte föreligger bygger följande beskrivning på underhandsmaterial som överlämnats till delegationen av Nordiska museet.
Tyngdpunkten i projektet som det ser ut i nuläget är de tre workshops som arrangerades under våren och hösten 2001 i Borås, Örnsköldsvik och Kristianstad. Varje möte pågick under tre dagar och ansvariga för programmen och uppläggningen var de i projektet ingående åtta institutionerna men med Nordiska museet som samordnare. I en strävan att fördjupa det lokala engagemanget deltog museet på platsen som medarrangör, det vill säga Borås museum, Örnsköldsviks museum och Regionmuseet i Skåne.
Syftet med de tre workshops var att ge utrymme åt tankeexperiment och nya kombinationsmöjligheter beträffande teman, empiriska områden och metoder. I detta ingick att samtidigt arbeta med natur- och kulturvetenskapliga synsätt och metoder för att bättre kunna belysa miljökonsekvenser, sociala och kulturella effekter av beslutsfattande och mänskliga verksamheter som industriella
etableringar, naturbruk, urbaniseringsprocesser och samhällsomvandlingar. Genom hela projektet löpte en strävan att göra kopplingar mellan mikro- och makronivåer, att förena det lokala närstudiet med de stora sammanhangen.
För varje workshop planerades ämnesinriktningen i programmet och lokaliseringsorten så att det problemkomplex som skulle behandlas också kunde åskådliggöras genom fältstudier. Programmen bestod således av föreläsningar, fältstudier och framför allt grupparbeten. I förväg hade sammanställts ett bakgrundsmaterial dels bestående av en lista på relevant litteratur och ett diskussionsunderlag för att deltagarna skulle ha möjlighet att förbereda sig och vara förtrogna med de frågeställningar som skulle aktualiseras.
Den första workshopen ägde rum i Borås den 23-25 april under rubriken Globalisering – avindustrialisering, exemplet Borås/Sjuhäradsbygden. Avsikten var att diskutera konsekvenserna av ägarskiften flyttningar av företag och produktion. Vad innebar den radikala minskningen av textilindustrin för Sjuhäradsbygden? Vilka alternativ och möjligheter finns för den uppväxande generationen och regionens fortsatta utveckling? Hur kan man i ett integrerat perspektiv studera globalisering?
I det utarbetade diskussionsunderlaget finner man rubriker som Industriproduktionen och rummet och Avindustrialisering och globalisering i det fysiska landskapet. Sjuhäradsbygden har en lång tradition av näringsverksamhet knuten till framför allt textil tillverkning. Saluslöjd, förlagsindustri, protoindustriell tillverkning och tidiga fabriksetableringar knutna till det rinnande vattnet samt koncentration av tillverkningen i stora fabriksanläggningar har alla avsatt sina fysiska strukturer i landskapet. Industrins framväxt och utveckling kan vi alltså läsa i landskapet. Även avindustrialiseringen syns genom att de tidigare fabrikerna, om de finns kvar, inte längre används för industriell verksamhet.
Globaliseringen är det svårare att finna en fysisk struktur för eftersom den i sig innebär att stora delar av verksamheten försiggår någon annanstans. Avsaknaden av produktion blir då ett mönster som berättar om detta. Diskussionsunderlaget avslutas med följande frågor: Vilka möjliga ingångar finns till att studera globalisering – avindustrialisering med Borås/Sjuhäradsbygden som exempel? Hur kan vi arbeta perspektiv- och metodintegrerat med studier av exempelvis bebyggelse, natur, arkivhandlingar, intervjuer, dagböcker, fotografier och föremål?
Nästa workshop ägde rum den 17-19 september i Örnsköldsvik under rubriken Miljö – kultur – ekonomi – politik – teknik: med
strömming som utgångspunkt, exemplet Örnsköldsvik. Här var frågeställningarna det småskaliga kustnära fisket och fiskesamhällenas lokala konserveringsindustri kontra multinationella företag och ett industrifiske till havs. Det största hotet mot fiskenäringen är emellertid Östersjöns dåliga vattenmiljö. Hur kan vi öka våra kunskaper om industrisamhället genom att utforska förändringar och påverkan av en näringsverksamhet?
Sill/strömming har nationalekonomiskt varit Sveriges viktigaste fisk genom tiderna. Redan under medeltiden var den så betydelsefull att den skattlades. I och med skogsindustrins utveckling längs Norrlandskusten kom strömmingsfisket att bli än mer viktigt för försörjningen i de tättbefolkade industrisamhällena. Under 1800talet började det växa upp små konserverings- och beredningsindustrier. I dag är det kustnära fisket en svunnen epok konserveringsindustrin borta och fiskelägena har förvandlats till fritidsparadis. Fortfarande lever dock surströmmingsberedningen som en småskalig men viktig industri.
Diskussionsunderlaget för workshopen tar upp flera frågeställningar för diskussion. Hur har de fysiska strukturerna som en näringsgren avsatt, i det här fallet strömmingsfisket, förändrats genom tiderna? Hur påverkar olika företeelser – förändringar i samhället, dess service och infrastruktur samt naturen – de fysiska avtryck som näringsverksamheten ger upphov till? Vilka möjligheter har fiskerinäringen i framtiden lokalt, regionalt och globalt? Vilka minnen skall vi bevara av näringen, produkterna, arbetslivet med mera? Hur kan vi dokumentera miljömässiga förändringar?
Den sista workshopen ägde rum i Kristianstad den 22-24 oktober under rubriken Sentida komplexa industriella anläggningar och stora tekniska system: fallet Barsebäck. Frågorna här gällde arbetsprocesser, miljö, politik och symbolisering relaterade till kulturarvsfrågor och bevarandeproblematik. Vilka tematiska och metodiska utmaningar innebär det att dokumentera ett kärnkraftverk?
Utgångspunkten var två angränsande problemkomplex som skall relateras till en dokumentationsuppgift. Dels gäller det Barsebäcks kärnkraftverk som en del av ett stort, abstrakt, tekniskt system – energiförsörjningssystemet – samt beskrivningen och förståelsen av detta. Dels gäller det Barsebäck som symbol för kärnkraftens vara eller icke vara i Sverige. I det senare perspektivet ryms konflikterna mellan drömmen om en bättre, renare och varmare värld med billig energi i överflöd, med farhågorna kring miljöproblematik och energiförsörjning, ansvaret för kommande generationer och det långa tidsperspektivet.
Frågan om dokumentation av det symboliska kring Barsebäck leder också in på frågan om bevarande. Skall vi bevara kärnkraftverk för framtiden, även när driften upphört, för att ha en plats att ”förankra” berättelsen om kärnkraften i? Hur ställer vi oss till bevarande av sådant som är fult, svårt, riskfyllt och dessutom dyrt? Hur skulle ett kärnkraftverk kunna bevaras fysiskt? Hur skulle en eventuell insamling av till exempel nyckelverktyg, maskiner, råvaror och avfall kunna göras och hur skulle det i så fall förvaras? Vem skulle ta ansvaret? Hur kan berättelser om Barsebäck kommuniceras med kommande generationer om anläggningen finns kvar respektive om den inte finns kvar?
Sammanfattning
Projektet är starkt operativt inriktat och när det väl är publicerat kan det ge ett nödvändigt underlag för en inträngande debatt såväl inom kulturarvsforskningen som inte minst inom kulturarvsvården. De tre workshoparna belyser på ett grundligt sätt tre olika aspekter på industrisamhällets kulturarv som skiljer sig åt historiskt, metodiskt och geografiskt. Inte minst viktigt är belysningen och problematiseringen av det korta perspektivet i exemplet Barsebäck. Ett av kulturmiljövårdens stora problem är att vinna gehör för bevarandet av den råa nyttans miljöer från senare tid och en viktig uppgift är att kunna bedöma samtidens miljöer med framtidens ögon.
Det är ju ett stort antal institutioner som står bakom projektet även om Nordiska museet är projektägare. Detta har varit en fördel genom att det har givit en stor bredd när det gäller att behandla de olika problemställningarna, något som ju också var ett uttalat syfte. Delegationen tycker sig ha märkt att en öppen diskussion har initierats och utvecklats genom detta och andra likartade projekt. Detta är också en nödvändighet för att vi skall kunna hantera frågorna kring industrisamhällets kulturarv på bästa sätt.
Projektet Kulturarv i praktiken
Regeringens beslut
På förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beslutade regeringen 2001-02-22 att anslå sammanlagt 612 000 kronor med vardera 153 000 kronor till fyra universitetsinstitutioner. Bidraget skall användas för en inledande undersökning om kultur-
arvets konstruktion i praktiken på museer, inom kulturmiljövården och i arkiv.
Projektet skall genomföras i enlighet med vad som i ansökan anförts av Delegationen för industrisamhällets kulturarv. De fyra institutionerna Etnologiska institutionen och institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet, institutionen för Tema Historia vid Linköpings universitet och Etnologiska institutionen vid Lunds universitet skall var för sig lämna en redovisning av bidragets användning senast den 15 oktober 2001.
Projektets syfte enligt ansökan
Syftet med undersökningen är trefaldigt. För det första skall produceras en översikt över den forskning som tidigare utförts och där begreppet kulturarv i praktisk eller teoretisk mening ingår som centralt begrepp. Denna översikt skall främst avse svensk forskning men också ge en orientering om relevant internationell forskning. En särskild tonvikt skall härvid läggas på hur forskningen har behandlat perspektiven social representation, jämställdhet och demokratiska aspekter på kulturarvet.
För det andra skall med utgångspunkt i jämställdhet, demokrati och social representation analyseras pågående praktiskt arbete med industrisamhällets kulturarv. Denna översikt skall genomföras parallellt genom tre pilotstudier som skall belysa kulturarvets praktiska tillämpning i arkiv, kulturmiljövård och museer.
Det tredje momentet innebär att med hänsyn till resultaten i de två första momenten formulera ett forskningsprogram för framtiden.
Projektets genomförande
Projektledare har varit professor Birgitta Svensson och fil.dr Lars-Eric Jönsson. Ansvariga för genomförandet har varit fyra universitetsinstitutioner, nämligen Etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet genom fil.kand. Lennart Zintchenko, Tema Historia vid Linköpings universitet genom docent Björn Horgby, fil.dr Lars Kvarnström och fil.kand. Svante Kolsgård, Etnologiska institutionen vid Lunds universitet genom fil.kand. Karin Gustavsson samt institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet genom fil.kand. Håkan Hökerberg.
Arbetet har nu genomförts i de två första momenten medan det tredje momentet, ett forskningsprogram återstår.
Under arbetets gång gjordes en viss justering i den ursprungliga planen. Det var meningen att moment 2 skulle omfatta genomgångar av arkivens, kulturmiljövårdens och museernas arbete med
industrisamhällets kulturarv. Museernas verksamhet belyses emellertid i andra av delegationen stöttade projekt medan kulturmiljövårdens förutsättningar att arbeta med industrisamhällets kulturarv har behandlats i ringa omfattning. Man valde därför att låta museirapporten utgå och istället satsa på två delprojekt avseende kulturmiljövården.
Beskrivning av de fyra delprojekten Kulturarv i teori och praktik – en forskningsöversikt av Lennart Zintchenko
Lennart Zintchenko inleder sin rapport med ett avsnitt som redovisar syfte, avgränsning, kulturarv i generell betydelse, kulturarv och industrisamhället samt genomförandet. Undersökningen har utgått från fyra grundläggande frågor när det gäller kulturarvet nämligen: Hur definieras begreppet och företeelsen kulturarv? Vilka engagerar sig i frågor om kulturarv? Vilken position och värde har kulturarv i dagens samhälle? Finns det några hot mot kulturarv som motiverar handling av något slag? Beträffande kulturarv och industrisamhälle definieras industrisamhället brett som industrialismens samhälle som präglas av det industriella produktionssättet och där kulturarvet består både av materiella och immateriella värden.
Att sätta en bakre tidsgräns för industrialismen kan vara problematiskt eftersom den varierar på olika håll i Europa och världen men för svenska förhållanden kan 1800-talets mitt vara relevant. Däremot kan man inte sätta någon främre gräns för industrisamhället. Även om vi talar om begrepp som det postindustriella samhället och informationssamhället så är det snarare en fråga om förändringsprocesser än ett epokskifte. Vi lever således fortfarande i industrisamhället.
Forskningsöversikten bygger på ett material som redovisas i 14 bilagor. Det är dels litteraturförteckningar i relevanta ämnen men också förteckningar över forsknings- och utbildningsinstitutioner samt projektverksamheter som hanterar kulturarvet och forskningen kring det. Översikten bygger på en inledande webbplatsundersökning som utgått från en uttalad användning av kulturarv som begrepp och företeelse. I denna första fas har universitet, högskolor samt några centrala kulturarvsinstitutioner undersökts. Därefter har skett en genomgång av ett antal översikter, utredningar och inventeringar i syfte att skapa en bild av vad som anses vara
viktiga frågor i förhållande till kulturarv, kulturarvssektor och kulturvetenskaplig forskning.
När det gäller synliggörandet av det industriella samhällets kulturarv konstaterar Lennart Zintchenko att kulturarvssektorn framför allt har lagt industrihistoriska perspektiv, arbetslivsstudier, arkitektur, bebyggelse- och stadsplanehistoria. När det gäller den institutionaliserade kulturarvsvården har arbetslivet främst varit ett fält för Nordiska museet och SAMDOK där ju dock en stor del av landets kulturhistoriska museer är involverade. Det föreligger här en klar intressegemenskap mellan universiteten och museisektorn. Till detta fält kommer också den så kallade Gräv där du står – rörelsen inspirerad av Sven Lindqvist och Gunnar Sillén.
För det industrihistoriska fältet domineras litteraturlistorna av ett intresse för byggnader, avgränsade miljöer och större landskap. Det är framför allt Riksantikvarieämbetet som under en lång rad av år varit mest aktivt när det gäller undersökningar av industrihistoriska lämningar. Här finns emellertid också andra aktörer inte minst inom kulturmiljövården men också enskilda föreningar och organisationer.
I ett avsnitt tar översikten upp kulturarvets samhällsvärden och utgår härvid från några dokument nämligen Riksantikvarieämbetets FoU-program för kulturmiljöområdet 2001-2005, Kulturutredningens slutbetänkande (SOU 1995:84) och Unesco-programmet Vår skapande mångfald (1996). Gemensamt för de tre dokumenten är att de betonar kulturarvet som en tillgång för det kollektiva minnet samt att det kan stärka identitetskänslan. En näraliggande betoning på kulturarvets demokratiska funktioner görs i utredningen Frågor till det industriella samhället (SOU 1999:18). Litteratursökningen visar också att turismen blivit en etablerad del av kulturarvssektorn.
Begreppet kulturarv blir vanligt under de första åren på 1990talet och kom då att även innefatta begreppet kulturmiljö som i sin tur i slutet av 1980-talet hade ersatt beteckningen kulturminne. Lennart Zintchenko påpekar att begreppsutvecklingen under 90talet har lett till en allt starkare etablering av det antropologiska kulturbegreppet och kulturrelativistiska perspektiv. Detta får framför allt sitt genomslag i Kulturutredningen (SOU 1995:84) där kulturarvet ingår i en bred definition av begreppet kultur.
Enligt utredningen kan kulturarven vara både materiella och immateriella. Som immateriellt kulturarv räknas religion, språk, historia, traditioner, livsformer, idéer och samhällsstrukturer. De materiella kulturarven består av konstverk, litteratur, film, foto,
föremål, byggnader, fornlämningar, anläggningar och kulturlandskap. Denna kultursyn får konsekvenser också för industriminnesvården där utredningen understryker att industriminnesvård inte handlar om kartläggning och säkerställande av ett representativt urval av byggnader och större komplex utan att bevara och levandegöra helhetsbilden.
I det längsta avsnittet av översikten under rubriken Kulturarvets kunskapsvärden görs en genomgång av den aktuella forskningen kring industrisamhällets kulturarv, såväl den institutionella sektorsforskningen och universitetsforskningen. Här påpekar Lennart Zintchenko att kulturarvsforskningen är ett fält statt under förändring. Delvis sammanhänger det med ett ökat intresse för utbildnings- och kompetensfrågor som har medfört många nya utbildningslinjer. Intresset har också väckts hos utomstående tunga aktörer som regering och riksdag, EU, Unesco, Riksbankens jubileumsfond m.fl.
I den pågående debatten har skett en begreppsförskjutning från en industrihistorisk forskning inriktad på större företag och branscher i ett ekonomiskt historiskt perspektiv mot en tvärvetenskaplig inriktning. Översikten exemplifierar denna förskjutning utifrån ett antal arbeten som Bebyggelsehistorisk tidskrifts temanummer Industriarvet i fokus (1983:36) och skriften Industriarvet i samtiden utgiven av Nordiska museet och SAMDOK (1999). Framför allt i den senare skriften visas att det industriella samhällets kulturarv även finns utanför verkstadsgolvet. ”Detta betyder dock inte att det tidigare intresset för industriella verksamheter har försvunnit. Det har snarare utvecklats till att bli en del av en bredare kulturell kontext.”
I ett avsnitt om efterfrågan på utvärderingar och nya kompetenser refereras Kulturutredningens två betänkanden från 1995 (SOU 1995:85). I dessa två utredningar framförs önskemål om en ökad forskningsanknytning inom kultursektorn. Problemet tacklas från två sidor. Dels handlar det om att öka och utveckla kompetensen och forskningsaktualiteten i verksamheten, dels handlar det om att utveckla metoder för att kunna utvärdera det som faktiskt görs inom sektorn. Man talar om att museologi och museivetenskap är i behov att ett eget ämne och det skrivs och om etablerandet av ett ämne kallat kulturvetenskap som skulle vara självständigt, tvärvetenskapligt och bedriva forskning.
I sin slutrapport om sektorsforskningen inom kulturområdet i Brytpunkt 2000 har HSFR pekat ut ett antal generellt giltiga problemområden som berör forskningen inom sektorn. Även om det
framhålls att variationen är stor så kännetecknas situationen av att forskning har låg status och det speciellt när den ska finansieras inom givna institutionsramar. Andra genomgående drag är otillfredsställande redovisning av forskningsresultat som arbetas fram, att samverkan med universitetsforskningen kan utvecklas mer samt att forskningens finansiering saknar enhetliga former. Utredningen ringar vidare in ett antal områden där den anser att det behövs forskning och vetenskaplig kompetens i framtiden. Slutligen görs den bedömningen att det just nu håller på att växa fram ett kulturvetenskapligt fält som intresserar sig för kulturarv.
Lennart Zintchenko redovisar också synpunkter kring kulturarvsforskningen som kommer fram i Unescos rapport Vår skapade mångfald (1996) samt i Riksantikvarieämbetets FoU-dokument för åren 2001-2005. Han redovisar den tänkta inriktningen inom den planerade forsknings- och utbildningsinstitutionen Tema Q vid Linköpings universitet och för slutligen en diskussion kring frågan om vad som kan kallas forskning. Han påpekar här att det finns en diskrepans mellan vad som definieras som forskning inom museivärlden och universitetsvärlden.
Översikten avslutas med ett antal förslag till inriktningar och frågor för ett forskningsprogram. De samlas under fyra rubriker nämligen Vardagslivet i fokus, Utvärdering av kulturarvsverksamheter, Institutionaliserade gränser och Användning av förankring och begrepp.
Det som göms i snö… – Arkiven och det industriella kulturarvet av Björn Horgby, Svante Kolsgård och Lasse Kvarnström
Avsikten med denna delrapport i projektet är att undersöka och redovisa den kunskapspotential som finns i de svenska arkiven vad avser industrisamhällets kulturarv. Rapporten inleds med en kortfattad översikt av det svenska arkivväsendet. Liksom flera andra centrala statliga verk har Riksarkivet mycket gamla anor. Det skapades år 1618 som ett led i den märkliga organisationsomvandling av Sverige till en ämbetsstat som ägde rum under 1600-talets stormaktstid.
Riksarkivet är idag chefsmyndighet för de sju landsarkiven (Karlstad, Härnösand, Lund, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund), de två stadsarkiven (Stockholm och Göteborg), de centrala myndigheterna samt de myndigheter som sorterar under försvaret. Det offentliga arkivväsendet regleras enligt statliga förordningar och är också skyldigt att hålla arkivalierna tillgängliga för allmän-
heten enligt offentlighetsprincipen. Undantag görs dock för vissa sekretessbelagda handlingar. Det måste dock påpekas att regleringarna när det gäller arkivbildning inte gäller de enskilda arkiven. Företag, föreningar och organisationer är endast skyldiga att bevara material i tio år.
Studien bygger på exempel samtliga hämtade från Östergötlands län där man har tillgång till en stor variation på arkivbildare från offentliga arkiv till kommunala arkiv, bruksarkiv och hembygdsföreningsarkiv. Ur detta material har man försökt göra ett representativt urval. Dessa arkiv presenteras mer eller mindre utförligt i en bilaga. På regional nivå behandlas Landsarkivet i Vadstena, Östergötlands läns förenings- och företagsarkiv, Östergötlands länsmuseum, Folklivscentrum i Östergötland, Yrkesinspektionen i Östergötland samt relevanta digitaliserade arkivdatabaser. På lokal nivå behandlas företagsarkiv som bruksarkivet från Baroniet Adelswärd och de moderna storföretagen AB Facit och Holmens bruk. De kommunala arkiven i Åtvidaberg och Linköping får illustrera likheter i större och mindre kommuner. Slutligen representerar Åtvidabergs hembygdsförening det lilla föreningsarkivet. Det yttersta syftet har varit att utifrån exemplet Östergötland diskutera relevansen och nyttan av arkivväsendet för konstruktionen av det industriella kulturarvet ur både ett allmänbildande perspektiv och ur forskningssynpunkt.
Arkivvärlden presenterar sig med rätta som en del av vårt kulturarv. Detta konstaterande är dock inte förbehållslöst eftersom arkivbildningen sker på olika sätt beroende på arkivbildaren. Ett objektivt insamlande av kulturarvet är en omöjlighet. På ett allmänt plan kan det skiljas mellan organiserad och spontan insamling av arkivalier. Alltsedan tidigmodern tid har arkivering ingått som en naturlig del av myndigheternas arbete. Riksarkivets tillkomst senare följt av landsarkiven och en framväxande laglig reglering av verksamheten har ytterligare stramat upp det organiserade insamlandet. Motsatsen till de offentliga arkiven kan sägas var de enskilda/privata arkiven som saknar en relevant styrande lagstiftning och som är beroende av enskilda personers välvilja att ställa sitt material till arkivens förfogande.
Om således de offentliga arkiven styrs av lagar och förordningar tycks andra arkiv i studien exemplifierade med Östergötlands länsmuseums arkiv och de östgötska folkrörelsearkiven i sin insamling styrda av slumpen, möjligheten att förvärva material och personalens intresseinriktning.
En annan typ av medvetenhet blir tydlig när det gäller uppkomsten av Åtvidabergsarkiven i form av Baroniet Adelswärd och Facit AB. Här finner man indirekt en tydlig strävan att skapa en identitet kring respektive företag. I Baroniet Adelswärds arkiv förvaras arkivalier som inte bara kopparverkets företagsmässiga utveckling utan även stora delar av hela brukssamhällets och omlandets historia under perioden 1760 till 1920-talet. I Facits arkiv finns en kontinuerligt uppbyggd samling av material i syfte att framhäva den historiska traditionen. Till bilden hör att man vill ge bilden av det lyckliga samhället där konflikterna undertrycks.
Efter en genomgång av arkivinstitutionernas tillgänglighet där det påpekas att de offentliga arkiven i princip skall vara tillgängliga för allmänheten medan den kan inskränkas eller villkoras i förenings- och företagsarkiv diskuterar man arkivens innehållsmässiga problem. Här tas upp frågan om vilkas kulturarv som bevaras i arkiven. Hos både företag och folkrörelser tycks det som om det industriella kulturarvet tillhör företagarna och de manliga arbetarna. Kvinnorna och barnen i industrisamhället är bortglömda grupper. Förekommer kvinnorna är det som understödtagare. För en grupp manliga löntagare, tjänstemännen, tycks osynliggörandet vara delvis lika påtagligt.
I ett avsnitt diskuterar rapporten hur olika definitioner av begreppet industriellt kulturarv styr arkivens urvalsprocesser. På samma sätt påverkar olika ekotyper insamlingen. Brukets och godsets arkivbildning påverkas av en patriarkalisk tankefigur. Industristadens kulturarv blir beroende av en stark industritradition men här finns också en negativ faktor i samband med företagsnedläggningar som kan spoliera arkiv. Denna negativa effekt och det därav följande bristfälliga företagsmaterialet kan delvis kompenseras av stadsarkiv och folkrörelsearkiv. Detsamma gäller de regionala arkivbildarna.
Projektredovisningen avslutas med ett antal tänkbara förslag till fortsatt forskning: S Konstruktionen av vårt industriella kulturarv ur ett användar-
perspektiv. Vem konstruerar industrisamhällets kulturarv? Vilka är villkoren för en sådan konstruktion? Vad betyder eventuella gallringsprocesser för denna konstruktion? S Vems industriella kulturarv konstrueras? Vad bevaras inte i
arkiven? Varför? Vilken betydelse får bortfallsprocesserna för förståelsen av kulturarvets frågor?
S Relationen mellan offentliga och enskilda arkiv behöver ytter-
ligare problematisering. De olika arkivinstitutionerna styrs utifrån olika logiker. Hur skall dessa förstås och vilka problem reses därvidlag avseende vår förståelse av kulturarvet? S En fördjupad problematisering av det svenska industrisam-
hällets kulturarv utifrån dikotomin fysisk artefakt (byggnader och maskiner) och människor (exempelvis minnesmaterial), som den gestaltas i arkiven. S Professionaliseringen (eller likväl av professionaliseringen) av
arkivinstitutionen och dess betydelse för samtidens/framtidens förståelse för kulturarvet?
Storstadsprojektet – en utmaning för kulturmiljövården? Av Håkan Hökerberg.
Detta delprojekt har haft till syfte att granska och utvärdera genomförandet av det så kallade Storstadsprojektet som ingick som en del i Storstadspropositionen och som delvis medförde en ny roll för kulturmiljövården. Bakgrunden till Storstadspropositionen (1997/98:165) Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet är de speciella problem som är förknippade med miljön i landets tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. I propositionen framförs två övergripande mål:
6. Tillväxtmålet: ”att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt för att därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga delar av landet.”
7. Segregationsmålet: ”att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas alla invånare oavsett ursprung och kön”.
I propositionstexten ingår ett avsnitt under rubriken Storstadens arkitektur och kulturmiljö där det ansvariga statsrådet påtalar betydelsen av den fysiska miljön för dem som bor och vistas i storstäderna och efterlyser en bred debatt förr att finna former för att förvalta och utveckla storstadens bebyggelsearv. Framför allt gäller detta efterkrigstidens bebyggelse där också kulturmiljövårdens kunskapsunderlag och värderingsnormer är otillräckliga. För att skapa ett förbättrat kunskapsunderlag inför förändringar inför förändringar i den bebyggda miljön tilldelades Riksantikvarieämbetet ett årligt bidrag på 8 mnkr under tre år 1999-2001. Medlen skulle fördelas mellan ämbetet och länsstyrelsernas kulturmiljöenheter i
Stockholm, Göteborg och Malmö som tillsammans skulle medverka i Storstadsprojektet.
Riksantikvarieämbetet hade det överordnade ansvaret för Storstadsprojektet men fastställde inte några formella direktiv för de tre länsstyrelserna. Ämbetet formulerade dock följande övergripande mål för projektet: S att utveckla nya former för kulturmiljövårdens samhällsupp-
drag och utöka grunden för samverkan med medborgarna, S att vidareutveckla metoder och kunskaper för varsam förbätt-
ring av miljöer och kulturvärden, S att allmänt öka kunskapen om efterkrigstidens bebyggelse.
Genom att de tre kulturmiljöenheterna gavs en relativt stor frihet kom utformningen av arbetet att skilja sig en del, dock med ett antal minsta gemensamma nämnare. De tre länen hade också tillsammans med Riksantikvarieämbetet ett kontinuerligt samråd under treårsperioden. En av anledningarna till skiljaktigheterna var av ekonomisk art. Eftersom anslagen till Storstadsprojektet fördelats lika mellan de tre storstadsregionerna fick Malmö som är minst förhållandevis mycket pengar till sitt förfogande. En stor del av medlen har man valt att anslå till inventering av Malmö stad utom innerstaden där man gått igenom alla flerfamiljsbyggnader från perioden 1945-75. Man går längre bakåt i tiden än Stockholm och Göteborg på grund av att inventeringar tidigare saknats.
Storstadsprojektets kunskapsuppbyggnad kring efterkrigstidens bebyggelse sker främst genom inventeringar. Riksantikvarieämbetet har beslutat att inventeringen skall utföras i enlighet med Kulturmiljövårdens bebyggelseregister. I detta register finns två nivåer och inom projektet har man valt att arbeta på miljönivå och områdesnivå som båda är anpassade för större och/eller enhetliga områden. Fördelen med bebyggelseregistret är att det är lättillgängligt via en Internetbaserad databas. Nackdelen är att det är uppbyggt efter kulturmiljövårdens traditionella mönster och att det därför inte finns plats för viss information som kan vara angelägen för den sena bebyggelsen. Malmö har därför valt att hålla sig avvaktande till registret och ännu inte lagt in några data.
Som nämnts totalinventerar Malmö hela staden medan i Göteborgsregionen inventeras enhetligt planerade och storskaliga områden planerade eller uppförda 1955-75 i Göteborgs ytterområden samt delar av Mölnlycke och Mölndals kommun. I Stockholms län var avsikten från början att en del av kranskommunerna skulle
inventeras men av tidsmässiga och ekonomiska skäl har man måst inskränka sig till Stockholms stad och de områden som planerats eller uppförts 1960-75. 50-talsbebyggelsen är redan inventerad i Stockholms stad. I samband med inventeringen har man intervjuat de arkitekter som deltog i planeringen av respektive område. De kommuner i stockholmsregionen som inte inventeras får istället tillgång till den inventeringshandbok som kommer att ges ut av Storstadsprojektet i Stockholm.
Inom Storstadsprojektet var man överens om att inventeringarna inte skulle innehålla någon värdering av bebyggelsen. De traditionella kulturhistoriska värderingar som kulturmiljövården vanligtvis använder är svåra att tillämpa på den yngre bebyggelsen. Dessutom skulle en värdering utförd enbart av sektorföreträdare strida mot tanken om ett brett medborgarinflytande. I stället för värdering innehåller ofta inventeringarna på områdesnivå en kommentar, där karakteristiska drag i områdets fysiska gestaltning redovisas.
Rapporten redovisar grundligt de olika aktiviteter som genomförts av Storstadsprojektet i de tre storstadsområdena utöver inventeringen. Denna har i de flesta fall varit utåtriktad i en strävan att nå så många människor som möjligt och framför allt innevånarna i de aktuella områdena. Ett av syftena med projektet var ju att genom kunskapsinsamling och analys ändra synen på millionprogrammets bostadsområden och lyfta fram de kvaliteter som faktiskt finns där. Samtidigt ville man aktivt nå ut till innevånarna i de undersökta områdena för att nå en delaktighet i processen från de boendes sida. Det har skett på en mängd olika sätt. Man har ordnat utställningar, arrangerat stadsvandringar, genomfört intervjuundersökningar och ordnat seminarier. Dessutom har en hel del publikationer getts ut, dels av mer informativ karaktär ofta i broschyrform, dels av mera analytisk, vetenskaplig karaktär.
I ett försök till analys av arbetet i Storstadsprojektet konstaterar Håkan Hökerberg att kulturmiljövården har kommit in i en delvis ny roll genom samhällsuppdraget att bidra till en positiv utveckling av storstädernas fysiska miljö. Utöver den antikvariska verksamheten skall sektorn även tillvarata det samtida kulturarvet, ett kulturarv som brukas och förändras. Demokrati och delaktighet skall ges större utrymme. Storstadssatsningen sociala ambitioner innebär att kulturmiljövården tilldelas helt nya arbetsuppgifter.
Håkan Hökerberg sammanfattar sin undersökning på följande sätt: ”Storstadsprojektet visar på möjliga tolkningar av kulturarvsbegreppet när det gäller industrisamhällets bebyggelse från efterkrigstiden. Begreppets tillämpning inom detta fält är dock långt-
ifrån färdigutrett och bör bli föremål för fortsatt forskning. En annan forskningsuppgift är att utvärdera hur Storstadsprojektets resultat omsätts i den kommunala bevarandeplaneringen.”
Kulturarvsfabrikens produktionslinjer av Karin Gustavsson
Syftet med den fjärde delrapporten är att undersöka hur kulturmiljövården eller om man så vill kulturarvssektorn fungerar i praktiken, hur går det till och vilka är det som bestämmer. Utifrån fem pilotfall vill Karin Gustavsson visa hur olika objekt väljs ut och inlemmas i kulturarvet och skyddas medan andra utesluts.
Rapporten inleds med en genomgång av olika begrepp som används inom sektorn och Karin Gustavsson pekar här på den begreppsförvirring som råder med ett antal icke klart definierade begrepp. Dessutom har en begreppsförskjutning skett över tiden. Så till exempel talade man fram till i slutet av 1980-talet om kulturminnesvård, ett begrepp som ersattes av kulturmiljövård och i dag tycks glida över till kulturarvsvård. Även begreppet vård har börjat ifrågasättas. Även när det gäller organisationen finns ett otydligt språkbruk. Begrepp som den statliga miljöorganisationen, den regionala kulturmiljövården och regionorganisationen används av Riksantikvarieämbetet utan att definieras tydligt.
I denna inledande, allmänna redovisning definieras och räknas upp aktörerna inom kulturarvssektorn centralt, regionalt och lokalt. I Kulturminneslagen sägs att Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet och att Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet. Centralt har emellertid även andra verk ett ansvar för miljöfrågorna som berör sektorn som till exempel Boverket och Statens Fastighetsverk. På länsstyrelserna hanteras verksamheten av kulturmiljöenheten/funktionen under länsantikvarien. Denne hanterar de sektorsövergripande frågorna i samverkan med andra enheter och är underställd länsstyrelsens styrelse och landshövdingen. Länsantikvarien kan i vissa kulturmiljöfrågor ”bli överkörd” men har då rätt och skyldighet att anmäla avvikande åsikt. På det regionala planet spelar också de regionala länsmuseerna en viktig roll men som Karin Gustavsson påpekar har de en betydligt friare ställning och styrs inte av ett statligt regelverk. Verksamheten kan därför variera starkt i olika län.
Mycket viktiga aktörer när det gäller den fysiska samhällsplaneringen och därmed också kulturmiljöfrågorna är kommunerna där ansvaret främst vilar på byggnadsnämnden i kraft av det kommunala planmonopolet. Ett problem i den kommunala planeringen är
att alltför många kommuner saknar yrkeskompetens inom kulturmiljövården. Ett annat problem är att kulturmiljövårdens lagstiftning är snårig och svåröverskådlig framför allt på kommunal nivå. De viktigaste lagarna som styr kulturmiljöfrågorna är Kulturminneslagen, Plan- och bygglagen samt Miljöbalken.
Den största delen av rapporten upptar en redovisning av fem fallstudier i fyra olika län i Sverige där kulturmiljövårdens företrädare har försökt rädda kulturhistoriskt värdefulla men hotade industriminnen. Alla fem ärendena har varit mycket intrikata och vållat mycket arbete och invecklade turer och resultatet har varit högst skiftande. Det finns inte här plats att göra någon ingående skildring utan det får bli information i notisform. Varje beskrivning inleds med en beskrivning av kulturmiljövårdens organisation i respektive län, görs en genomgång av ärendet och avslutas med en sammanfattande kommentar. De fem exemplen är Hörby station och Eslövs spannmålslagerhus, båda i Skåne län, Smalspårsjärnvägen i Kronobergs län, Porjus kraftverkssamhälle i Norrbottens län och länsfängelset i Gävle i Gävleborgs län.
Hörby station uppfördes 1882 och består av en huvudbyggnad med två flyglar. 1967 lades järnvägstrafiken ned och på 1990-talet började man diskutera bostadsbebyggelse på platsen. I en bevarandeplan för det centrala Hörby år 1992 hade stationen betecknats som omistlig. Efter olika turer såldes fastigheten år 1999 för en krona av kommunen till det allmännyttiga bostadsföretaget Hörbybostäder som planerade att bygga om stationen till bostäder. Företaget ville dock riva flyglarna då man hävdade att det skulle bli orimligt dyrt att behålla dem. Kommunen accepterade argumentet och var beredd att utarbeta en detaljplan som tillät rivning.
Stationsområdet i Hörby var inte riksintresse för kulturminnesvården men länsstyrelsen började undersöka frågan om det inte kunde bli det. Ärendet remitterades till Riksantikvarieämbetet och Boverket som kom till olika ståndpunkt där Boverket accepterade riksintresset medan ämbetet ställde sig tveksamt. Under handläggningstidens gång ändrar sig emellertid fastighetsägaren och begär i en skrivelse till byggnadsnämnden en ändrad detaljplan som möjliggör att stationsbyggnaden inklusive flyglarna inrymmer kontorslokaler och härigenom har den kulturhistoriskt värdefulla miljön räddats.
Karin Gustavsson har i essäsamlingen Industrisamhällets många ansikten, som ingår som en del i denna rapport skrivit en artikel under rubriken En nationell angelägenhet, där hon beskriver de övriga fyra pilotfallen. För hanteringen av ärendena rörande
Spannmålslagerhuset i Eslöv, Skåne län, smalspårsjärnvägen Västervik – Växjö i dess sträckning genom Kronobergs län, Porjus kraftverkssamhälle i Norrbottens län samt länsfängelset i Gävle, Gävleborgs län hänvisas därför till denna artikel.
I en sammanfattande konklusion konstaterar Karin Gustavsson att det finns många aktörer på kulturarvsområdet. De statliga myndigheterna är styrda av sina instruktioner, regleringsbrev, uppdrag och krav på återrapportering. De regionala museerna däremot kan agera betydligt friare och har inte alls samma typ av krav på återrapportering av sin verksamhet. Situationen för de kommunala museerna varierar i hög grad mellan olika kommuner kulturverksamheten är organiserad på olika sätt i olika kommuner. Dessutom är det ett fåtal kommuner som har ett eget museum eller annan antikvarisk kompetens.
Exemplen Hörby station och smalspåret i Kronobergs län visar att det i mycket hög grad är kommunerna som bestämmer vad som skall infogas i kulturarvet. Kommunerna har planmonopol och bestämmer själva om den fysiska miljön inom kommungränserna. Det enda undantaget är när ett område har klassats som riksintresse, där staten genom länsstyrelsen kan gå in och styra utvecklingen. Även fastighetsägaren har ett stort inflytande och kan genom sitt agerande påverka vilket visas av flera av exemplen, kanske mest påtagligt när det gäller stationshuset i Hörby och smalspårsjärnvägen.
Länsstyrelserna med sin kulturmiljöenhet ledd av länsantikvarien har en nyckelroll när det gäller utpekandet och skyddandet av kulturarvet. Länsantikvarien har emellertid inte någon suverän roll utan är beroende av och påverkas av övriga sektorsenheter och inte minst länsledningen. Smalspårsjärnvägen och länsfängelset i Gävle är talande exempel. Landshövdingen i Kronobergs län var minst sagt kallsinnig till ett bevarande och länsantikvarien tvingades i flera fall att anmäla avvikande mening till länsstyrelsens beslut. I Gävlefallet kom landshövdingens intresse och personliga engagemang att bli en avgörande faktor för att fängelset kunde räddas och återköpas av staten genom Statens fastighetsverk.
Ytterligare en part som ofta påverkar kulturarvsarbetet är det personliga engagemanget hos enskilda personer eller intresseföreningar.
Avslutningsvis pekar Karin Gustavsson ett antal frågeställningar som hon tycker behöver studeras och analyseras ytterligare. Hit hör frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Vilken syn har staten respektive kommunerna på sig själva och
varandra i kulturarvsbevarandet, i nuläget och i ett historiskt perspektiv? En annan problemställning är definitionen av ”sektorn” och dess ”aktörer” samt museernas roll i kulturmiljövården.
Sammanfattning
Projektet Kulturarv i praktiken med dess fyra delprojekt har gett oss en grundlig och grundläggande diskussion kring kulturarvsfrågorna i allmänhet och industrisamhällets kulturarv i synnerhet. Delegationen bedömer detta som mycket värdefullt eftersom denna diskussion, även om den förekommer, inte har varit tillräckligt synlig eller genomgripande. Det är hög tid att vi får till stånd en kritisk granskning och självprövning av ”kulturarvssektorn”. Under senare år har nya problemställningar kommit upp på bordet som till exempel industrisamhällets kulturarv och millionprogrammets bostadsområden som kräver nya grep och en omprövning av tidigare verksamhet och infallsvinklar.
Av de fyra delprojekten har den inledande forskningsöversikten en utpräglat teoretisk karaktär förutom sammanställningen av vad som hittills har gjorts. De övriga har en mera handfast operativ inriktning där olika aspekter på kulturarvsarbetet, dess behov och möjligheter redovisas. Genomgången av de östgötska arkiven belyser på ett bra sätt den kunskapspotential som finns i arkiven men också de problem och felkällor som finns i de arkivaliska urvalsprinciperna som är olika för olika typer av arkiv. De två avslutande projekten belyser var och en på sitt sätt problemen i den praktiska hanteringen av kulturarvsarbetet.
En genomgång av de fyra rapporterna lyfter fram några frågor som måste bearbetas för framtiden. En sådan fråga är behovet av exaktare definitioner. Inom sektorn uttrycker vi oss ofta slarvigt och menar olika saker med samma ord. Ett annat behov som lyfts fram är nödvändigheten av att arbeta mer tvärvetenskapligt vilket framför allt gäller senare tiders historia. Till sist måste vi bli betydligt bättre på att skapa större delaktighet för de många människor eller om man så vill arbeta mer demokratiskt.
Projektet har således gett ett gott resultat och det är viktigt att de olika genomgångarna kan nå ut till många och skapa underlag för en fortsatt diskussion. Det kan inte ske i den nuvarande formen. Delegationen ser det därför som önskvärt att de fyra rapporterna kan bearbetas ytterligare och tryckas i någon form av lättillgänglig publikation.
Sjöfarande kvinnor
Regeringens beslut
På förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beslutade regeringen 2000-09-28 att tilldela Sjöhistoriska museet 400 000 kronor för ett projekt kallat Sjöfarande kvinnor. Projektet syftar till att dokumentera och forska om kvinnliga yrkessjöfarare, bland annat i samarbete med Sjöfarande Kvinnors Förening och relevanta fackliga organisationer. Genom främst intervjuer och arkivgenomgång skall de kvinnliga pionjärernas erfarenheter av arbete inom svensk handelssjöfart samlas. Projektet skall resultera i en utställning och en publikation. Sjöhistoriska museet skall redovisa bidragets användning till Delegationen för industrisamhällets kulturarv senast den 1 mars 2001 samt senast den 1 mars 2002. En slutredovisning skall lämnas till Regeringskansliet (Kulturdepartementet) senast den 31 december 2002.
Projektets syfte enligt ansökan
Genus och tradition är av relevans för många frågeställningar inom det maritimhistoriska/industrihistoriska området – ändå har sjöfartsnäringen traditionellt hanterats som en manlig domän. Sjöhistoriska museet har nu ambitionen att dokumentera och utforska kvinnors roller inom sjöfartsnäringen, både som parter i sjömansfamiljerna och i det nu aktuella projektet som pionjärer inom ett manligt yrke. Under 1900-talet genomgick den svenska sjöfarten flera genomgripande strukturförändringar som också påverkade sjöfolkets tillvaro på olika sätt. Men vad detta betydde och fick för konsekvenser för kvinnorna i sjöfartsnäringen är varken skildrat eller analyserat.
De kvinnliga yrkessjöfararna utgör ännu idag ingen stor grupp inom svensk sjöfartsnäring. De har slutit sig samman i Sjöfarande kvinnors förening, ett nätverk för kvinnor lastfarten. Namnet kommer från en förening som bildades 1921 och på 1920- och 30talen kämpade fackligt för kvinnornas rättigheter att överhuvudtaget få utöva sina yrken till sjöss. På 1920-talet väcktes motioner i Riksdagen för att utestänga kvinnor från nord- och östersjöfart. Motståndet mot kvinnlig besättning blev kompakt bland sjöfolket.
Sedan dess har mycket förändrats men kvinnorna utgör fortfarande en absolut minoritet bland de anställda ombord. Men de har högre befattningar idag än tidigare. Sjöfarande kvinnors förening utgör ett nätverk som skall spela en viktig roll i dokumenta-
tionen av sjökvinnornas villkor idag. Tillsammans med en representant från föreningen och relevanta fackliga organisationer avser Sjöhistoriska museet att genom främst intervjuer och arkivgenomgång samla de sjöfarande kvinnliga pionjärernas erfarenheter av arbete inom svensk handelssjöfart.
Projektets genomförande
Projektet har bedrivits i överensstämmelse med den planering som redovisades i bidragsansökan. Projektledare är avdelningschefen Ingrid Kaijser, Sjöhistoriska museet och etnologen Elna Nord har varit anställd i fem månader för att bistå vid insamlingen av materialet. Föreningen Sjöfarande Kvinnor har som nämnts fungerat som nätverk och resurs för undersökningen och Madelaine Sandström, maskinist och lärare på Sjöbefälsskolan i Göteborg har varit kontaktlänk till föreningen.
Fram till och med utgången av år 2001 pågick materialinsamling i form av arkivstudier, intervjuer med sjöfarande kvinnor samt tre stycken fältstudier på fartyg med kvinnligt sjöbefäl. Under första halvåret 2002 pågår manusskrivning och under hösten bearbetning och redigering för tryckning och utgivning av en publikation mot slutet av året helt i enlighet med den planering museet redovisade i sin anslagsansökan.
Beskrivning av projektet
Då ju projektet inte skall slutredovisas enligt planeringen förrän mot slutet av år 2002 med den aviserade publikationen bygger följande redovisning på de preliminära redovisningar som Sjöhistoriska museet har lämnat in under projektets gång.
Den grundläggande problemställningen för projektet är följande. Arbetslivsforskning visar att arbetsmarknaden i Sverige ännu idag präglas starkt av könssegregering. Denna arbetsdelning och olika yrkens könsmässiga tillhörighet är en del av den kulturella konstruktionen av manlighet och kvinnlighet. Den är också en del av ett maktförhållande mellan könen där kvinnorna är underordnade. Den svenska sjömanskåren har under de senaste åren krympt till ca 9 000 sjömän, varav ca 300 utgörs av kvinnor i de mansdominerade yrkena ombord. Sjöfartsyrken är av tradition enkönade. Sjölivets grundförutsättningar under alla tider är att både arbetsliv och fritid är förlagd ute till havs, på en starkt begränsad yta, isolerat från hem, anhöriga och vänner på land. Yrkesrollen och privatpersonen flyter ihop och urvalet av sociala kontakter är begränsade. Det går
inte att gå hem efter dagens slut, händelser under arbetstiden präglar även fritiden och tvärtom.
De flesta yrkeskategorierna ombord är fortfarande utpräglat manliga och de få individer av motsatt kön som ingått i fartygsmiljöns manliga domäner har betraktats som ”udda” inslag som snarare förstärkt den enkönade prägeln än luckrat upp den. Detta tycks vara svårt att ändra på.
I detta problemkomplex finns det många frågor som dokumentationen förhoppningsvis skall ge svar på. Finns det något som tyder på att de enkönade sjömansyrkena skulle kunna omvandlas till modernare nya yrken med andra genuskoder? Vad händer när ett fåtal kvinnor finns i ett yrkesområde med utpräglat manlig genuskodning? Vad händer ombord när en kvinna anställs på däck, i maskin eller på bryggan? Vilka strategier utformar de sjöfarande kvinnorna som underlag för sitt handlande ombord, i arbetet och på fritiden? Hur gestaltar sig symbolisk och upplevd kvinnlighet inom ramen för den manliga yrkeskulturen? Vad förenar och vad skiljer det ”manliga” och det ”kvinnliga” i yrkesrollerna ombord, t.ex. fysisk styrka, teknik etc? Hur skapar sjökvinnan sin yrkesidentitet? Hur återverkar yrket på den privata sfären och hur förenar den ”kvinnliga sjömannen” karriären med äktenskap och barn?
Sjöfolkets tillvaro ombord granskad ur ett kvinnligt perspektiv innehåller en del motsägelsefulla element. Män och kvinnor har utifrån sett samma yrkesvillkor till sjöss. Bland annat har de sedan länge haft lika löner. Men även om alla i besättningen delar samma verklighet, har ofta de enstaka kvinnorna ombord andra ingångar och perspektiv på denna verklighet. Många känner sig kluvna i sitt förhållningssätt till yrket. Vilken historia skall de berätta, om sjömanslivet eller en kvinnlig sjömans liv, båda lika sanna? Det finns en könsblindhet som måste belysas och som måste problematiseras för att man skall kunna se omgivningen på ett nytt sätt.
Dokumentationen har medfört att ett mycket stort material arkiverats i museets samlingar. Förutom utskrifter av intervjuer och skriftliga intervjusvar från de medverkande rör det sig om foton, dagböcker, brevsamlingar och personalia som kopierats. Vissa av de intervjuade kvinnorna i Sjöfarande kvinnors förening har under utbildningen vid sjöbefälsskolorna eller senare i livet gjort examensarbeten där olika ämnen och problemområden utreds ur ett kvinnligt sjömansperspektiv. Även dessa arbeten har samlats in.
I projektet har även ingått ett fältarbete om nio dygn på en svenskflaggad tankbåt för att följa en kvinnlig andrestyrmans
arbete. Ytterligare besök på fartyg har gjorts med tre dygn tillsammans med en kvinnlig styrman på en Cementabåt samt lotsturer i Gävle lotsdistrikt med Sveriges första kvinnliga lots. En journalist och tidigare kvinnlig sjöman har även gjort en femdygns tur med isbrytaren Atle för att följa en kvinnlig styrman och en kvinnlig matros.
I projektet har deltagit totalt 78 kvinnor varav 58 har intervjuats och de övriga besvarat frågelistan genom att skriva själva, kortare eller längre texter. Av de medverkande var två födda 1905 respektive 1918 och de övriga mellan 1930- och 80-talen. Nitton kvinnor arbetade till sjöss vid tiden för dokumentationen men många som gått iland arbetar ännu inom sjöfartsområdet, på rederier, i hamnar, i räddningstjänst, inom sjöfartsverket och på sjömans- och sjöbefälsskolor.
Inom de olika yrkeskategorierna var tjugosex styrmän, varav tretton överstyrmän, men bara ett par har tjänstgjort som befälhavare. Tolv kvinnor var telegrafister, ett yrke som försvann helt under slutet av 1980-talet. Tjugonio kvinnor hade arbetat som matroser och sedan läst vidare, åtta var matroser vid undersökningstillfället. Femton kvinnor kom från maskin varav nio hade tjänstgjort som andre maskinist, fem som förste, en som chief och en som motorman. I denna grupp fanns också två motorelever. Praktiskt taget alla som arbetat i maskin hade sjöingenjörsutbildning. Tjugofyra av kvinnorna hade arbetat inom ekonomiavdelningen, alla hade börjat som mässman och sedan vidareutbildat sig.
Sammanfattning
Sjöhistoriska museet har en lång och gedigen erfarenhet av etnologiska samtidsundersökningar inom sjöfartsnäringen. I och för sig har man redan i tidigare undersökningar varit inne på frågan om kvinnans roll både som yrkesverksam till sjöss och som part i en sjömansfamilj. Det har dock skett mera marginellt och nu fokuserar man sig på problemställningarna kring kvinnan som yrkesarbetande i en totalt mansdominerad yrkesvärld. Denna fråga är inte unik för sjöfartsnäringen och delegationen tror därför att undersökningen när den är klar och publicerad kan få stor betydelse för diskussionen inom och dokumentationen av andra yrkesgrupper.
Att ämnet är angeläget och väcker engagemang avspeglas inte minst i massmediadebatten. Samma språk talar följande passus i ett intervjusvar från en av deltagarna i museets intervjugrupp, Anna-Lena Johansson: ”jag jobbar numera i en mansdominerad bransch,
byggbranschen, och har mina erfarenheter därifrån. Det ni gör är otroligt viktigt för alla oss som jobbar och kämpar med ”gamla” värderingar och attityder. Att dokumentera och granska vår nutid hjälper oss att skapa vår framtid. Tack för att ni gör detta!!!”
Vem bevarar det industrihistoriska arvet
Regeringens beslut
På förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beslutade regeringen 2000-05-04 att bevilja Värmlands museum ett bidrag på 180 000 kronor för genomförande av projektet Vem bevarar det industrihistoriska arvet? Genom projektet avser museet bl.a. att följa upp och analysera de senaste 30 årens arbete med industrihistoria och industriminnesvård i Värmland. I projektet ingår ett nordiskt seminarium kring de belysta frågorna samt en slutrapport. Värmlands museum skall den 1 mars 2001 lämna en redovisning av bidragets användning till Regeringskansliet (Kulturdepartementet) och till Delegationen för industrisamhällets kulturarv.
Projektets syfte enligt ansökan
Värmlands museum har sedan 1968 målmedvetet och långsiktigt arbetat med länets industrihistoria och industriminnesvård. Museet tillhör därmed pionjärerna bland museer och kulturmiljövård i Sverige i att systematiskt dokumentera, bevara, vårda och levandegöra fysiska lämningar och minnen inom detta ämnesområde. År 1977 inrättades en särskild tjänst vid museet som industriantikvarie och redan år 1972 bildades Föreningen Värmländska industriminnesmärken som är en sammanslutning av de företag som äger industribyggnaderna, kommunerna där objekten ligger samt Värmlands museum och Länsstyrelsen. Föreningen förvaltar idag 11 anläggningar, de flesta byggnadsminnen.
I drygt 30 år har således det industrihistoriska kulturarvet varit en del av Värmlands museums löpande verksamhet. Mot denna bakgrund önskar museet utvärdera detta arbete i syfte att utreda och analysera en rad problem- och frågeställningar under följande rubriker: Vad har bevarats? Vems industrihistoriska arv är det som bevarats? Vilka förvaltningsformer förekommer? Hur sker levandegörandet? Värmlands museum önskar genomföra denna utredning under år 2000. Avsikten är att presentera resultatet dels i en
skriftlig rapport dels i ett nordiskt seminarium för att föra ut de värmländska erfarenheterna.
Projektets genomförande
Som framgår av regeringsbeslutet skulle projektarbetet vara avslutat den 1 mars år 2001. På grund av förändringar i personalsammansättningen sökte emellertid och erhöll museet uppskov. Projektet är nu avslutat med publiceringen av rapporten Vem bevarar det industrihistoriska arvet – En lägesrapport över arbetet med den värmländska industrihistorien. Den aviserade konferensen om industrisamhällets kulturarv hölls den 15-16 november 2001 på Värmlands museum i Karlstad. Rapporten har utarbetats av Petra Eriksson vid Värmlands museum.
Beskrivning av projektet
Arbetet med den nu avslutade rapporten överensstämmer, vad beträffar syfte, inriktning och metod, med de riktlinjer som angavs i anslagsansökan till delegationen. I ett inledande metodavsnitt betonas att rapporten bygger på befintligt material i form av inventeringar och kulturmiljövårdsprogram mm. En enkät sändes ut med frågematerial till kultur- och turistansvariga i länets samtliga kommuner men av 16 kommuner svarade endast fyra. Materialet gick därför inte att använda till en länstäckande skildring och analys. I metodavsnittet behandlas de frågeställningar som varit styrande för arbetet och som redovisats ovan. Här preciserar Petra Eriksson också några av de definitioner som hon har använt som industrihistoria, det industrihistoriska arvet, industriellt kulturarv och industriminne.
Den värmländska industritraditionen har sina rötter i medeltiden, kanske 1300-talet och är ända in på 1800-talet så gott som helt knuten till järnframställning och järnhantering. Industrin är framför allt lokaliserad till de östra delarna av Värmland beroende på tillgången av brytbar malm. Från början var hanteringen organiserad i bergslag med bergsmän som ägde andelar i gruvan och masugnshyttan. Därifrån gick tackjärnet till hammarsmedjan för tillverkning av smidbart stångjärn. Såväl gruvhanteringen som hyttdriften tärde hårt på skogen och på 1600-talet förbjöd Bergskollegium allt stångjärnssmide i Bergslagen. Detta ledde till att vi nu fick en spridning av järnbruken till andra delar av Värmland. Man sökte sig då framför allt till älvdalarna med goda transportmöjligheter, tillgång till vattenkraft och skogsmarker.
Med det sena 1800-talets omvandling av järnframställningsmetoderna slås många av de små järnbruken ut och verksamheten koncentreras till ett fåtal stora anläggningar. Nu får också skogsvaruindustrin en stor betydelse med sågverk, massafabriker och pappersbruk. Kring sekelskiftet 1800/1900 börjar vattenkraften att utnyttjas genom anläggning av kraftverk med början år 1891 för att under 1900-talet byggas ut till en storindustri. Värmlandsindustrin kan således sägas ha varit baserad på naturtillgångarna skog, järnmalm och vattenkraft. Järntillgången har också varit betydelsefull för verkstadsindustrin som växer fram under 1800-talets andra hälft. Till skillnad från råvaruindustrin söker sig verkstadsföretagen till städer och stadssamhällen.
Efter den industrihistoriska genomgången tar rapporten upp frågan om lagskyddet för de industrihistoriska miljöerna. Av 70talet byggnadsminnen i Värmlands län har 11 anläggningar direkt anknytning till industrihistorien och då framför allt till järn- och stålindustrin. En inte oväsentlig del av det äldsta industrihistoriska arvet har ett lagstadgat skydd som fasta fornlämningar. Det är fråga om övergivna anläggningar som hyttruiner, övergivna gruvområden, dammvallar, slaggförekomster, stånggångslämningar m.m. Även här gäller det framför allt östra Värmland.
Kommunerna har stora möjligheter enligt PBL att säkra skyddet för de kulturhistoriska miljöerna. Rapporten granskar kulturmiljöprogrammen för de två kommunerna Storfors och Grums och finner att båda lyfter fram det industrihistoriska arvet. Även i kommunernas översiktsplaner sker detta. När det gäller kulturmiljövårdens riksintressen enligt Miljöbalken så finns i Värmlands län sammanlagt 41 utpekade områden. Av dessa har 13 en utpräglat industrihistorisk karaktär och här rör det sig framför allt om det bergshistoriska arvet och en tyngdpunkt på östra Värmland och särskilt Filipstads kommun med 9 områden.
Vid sidan av de byggnadsminnesförklarade eller på annat sätt skyddade industrimonumenten finns i Värmland ett stort antal så kallade arbetslivsmuseer. Jan af Geijerstam har i sin bok ”Arbetets historia” förtecknat och beskrivit ca 1000 arbetslivsmuseer i Sverige varav 40 har antecknats i Värmlands län. Vid sidan av de traditionella bruksmiljöerna finner vi här också museer som Mariebergs sjukhusmuseum i Kristinehamn, Ölme diversehandel, Karlstads skolmuseum och Tandläkarmuseet i Sunne.
I fyra fallstudier redovisar rapporten olika sätt att tillvarata det industrihistoriska arvet och börjar med Föreningen Värmländska Industriminnen. Föreningen bildades år 1973 som ett försök att
skapa en långvarigt hållbar lösning på problemet hur man skall kunna bevara kulturhistoriskt värdefulla men övergivna eller oanvända industrianläggningar. Föreningen består idag av kommuner, företag och föreningar som genom ägande eller förvaltning av intressanta industrihistoriska anläggningar har rätt att inträda i föreningen. Föreningen äger två anläggningar och har förvaltningsavtal för ytterligare nio som ägs av företag, kommun eller förening. Den övervägande delen av de elva industriminnena utgörs av gruvor och hyttor. Undantagen är martinverket i Munkfors, bessemerverket i Hagfors och Dejeforsens kraftstation. Samtliga utom två är helt eller delvis byggnadsminnen.
I en genomgång av kommunen som bärare av det industrihistoriska arvet betonas att eftersom endast 4 av länets 16 kommuner svarat på den utskickade enkäten så blir strukturen otydlig. Det som hittills har lyfts fram i och av kommunerna tillhör nästan uteslutande de tunga basnäringarna. Från kommunalt håll upplever man att det är de ideella krafterna, eldsjälarna, som lyfter fram och tar initiativ till ett bevarande. De 4 kommuner som svarat på enkäten säger sig alla vara intresserade av och avser att arbeta med det industriella arvet. Det är på kommunal nivå de bästa förutsättningarna finns för en förankring av det industrihistoriska arvet. Men kulturmiljövården och industriminnesvården är helt avhängig av det eventuella personliga engagemang och intresse som de kommunala tjänstemännen och politikerna har.
Beroendet av lokala eldsjälar visar nästa exempel som rapporten tar upp nämligen Lesjöfors museum. Industriorten var helt beroende av Lesjöfors AB som gick i konkurs år 1985 och därmed avslutade en 300-årig industritradition. En enskild eldsjäl, konstnären Lars-Erik Vänelöf, lyckades entusiasmera kommunen och invånarna och man lyckades skapa ett museum i det gamla gjuteriet som har fått stor betydelse för bygden.
Det sista exemplet som tas upp i rapporten är projektet Bergsmän och bruksfolk som till vissa delar är EU-finansierat. Syftet är att åstadkomma ett nätverk av besöksvärda industriminnen av ungefär samma typ som Ekomuseum Bergslagen. Det är alltså i första hand inte fråga om ett bevarande utan snarare att stimulera besöksnäringen.
I en avslutande summering konstateras att de delar som har bevarats och som vårdas av det värmländska industriarvet i huvudsak består av den tunga råvaruindustrin, gruvområden, hyttor och järnbruk. Det är en mansdominerad industrimiljö där också bevarandekrafterna är mansdominerade. När det gäller den mera differentie-
rade verkstadsindustrin och övriga industrin från 1900-talet är situationen betydligt sämre.
Rapporten avslutas med en diskussion om framtiden och inriktningen av det fortsatta arbetet. Här konstateras bland annat att det är monumenten som blivit bevarade. För framtiden krävs en mer nyanserad bild där man beaktar den helhet som industriarvet består av. Inte minst måste det immateriella arvet belysas på ett helt annat sätt en hittills. Petra Eriksson diskuterar möjligheten att genomföra kommunbaserade inventeringar för att kunna täcka hela Värmland ur alla aspekter. Hon vill också se en utveckling av BISKgruppens arbete. (Bevarandet av industrisamhällets kulturarv).
Sammanfattning
Rapporten Vem bevarar det industrihistoriska arvet? och det arbete som föregått utgör en mycket värdefull granskning och summering av strävandena att bevara och säkra det industrihistoriska arvet i Värmland. Värmlands län framstår som ett pionjärlän i detta arbete med en trettioårig tradition. Många av de delvis okonventionella lösningar som arbetades fram på 1970-talet med övergripande branschinventeringar och bildandet av Föreningen värmländska industriminnesmärken har haft en avgörande betydelse för att så mycket av den värmländska basindustrin har kunnat räddas för eftervärlden.
Med tanke på den för svenska förhållanden långa traditionen i bevarandearbetet känns det nu naturligt och följdriktigt att man stannar upp och gör en uppföljning och kritisk granskning av arbetet och ställer ett antal frågor för framtiden. Delegationen instämmer i stort med de slutsatser som dras och vill understryka vikten av att arbetet vidgas från ett utpräglat monumenttänkande till en vidgad och mer samlad syn på helheten i industrisamhällets kulturarv. Rapportens kritiska synpunkter förtar dock på intet sätt värdet i det arbete som hittills utförts i Värmland.
Förhoppningsvis kan det nu slutförda arbetet och den till utformningen tilltalande rapporten utgöra ett värdefullt inlägg i den viktiga debatt som förs och måste föras inför framtiden.
Stort, fult, farligt, Regionmuseet/Landsantikvarien Skåne
Ett seminarium kring Barsebäcks kärnkraftverk och kulturarvet
Regeringens beslut
På förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beslutade regeringen 2000-11-16 att tilldela Regionmuseet i Skåne 50 000 kronor för genomförande av projektet Stort, fult och farligt? Ett seminarium kring Barsebäcks kärnkraftverk och kulturarvet. För genomförandet av seminariet svarar Industrihistoriskt forum och Regionmuseet i Skåne. Seminariet syftar till att belysa kärnkraften ur ett kulturarvsperspektiv och att rikta uppmärksamhet på det sena industrisamhällets kulturarv. Frågor som kommer att beröras gäller bevarande av fysiska anläggningar och arkivmaterial, människors upplevelser av kärnkraften m.m. Regionmuseet i Skåne skall redovisa bidragets användning till Delegationen för industrisamhällets kulturarv och till Regeringskansliet (Kulturdepartementet) senast den 1 april 2001.
Projektets syfte enligt ansökan
Kärnkraften är en omdiskuterad energikälla. I synnerhet gäller det Barsebäcks kärnkraftverk som sedan det startades under 1970-talet har varit starkt ifrågasatt. Den 1 november 1999 stängdes en reaktor i Barsebäck som första ledet i avvecklingen av den svenska kärnkraften. Stängningen av Barsebäck har varit lika kontroversiell och omdiskuterad som anläggningen själv. Barsebäck kan därför ses som en symbol inte bara för en omdiskuterad energiteknik utan även för industrisamhället och dess olika dimensioner. Debatten har gällt kärnkraftens säkerhet men det har också förts ett vidare resonemang om människans utnyttjande av naturen, synen på ekonomisk och industriell tillväxt och det moderna industrisamhället i stort.
Syftet med seminariet är att belysa kärnkraften ur ett kulturarvsperspektiv. Det gäller således både materiella och immateriella frågor. Till dessa hör bevarandet av de fysiska anläggningarna, av utrustning och andra objekt samt arkivmaterial. Hit hör emellertid även människors upplevelser av att ha arbetat vid kärnkraftsanläggningar, av att ha levt i närheten av dem och att ha deltagit i debatten om kärnkraftens vara eller inte vara. Dessa frågor kan belysa politiska, tekniska och samhälleliga aspekter. Ytterligare ett syfte är att få uppmärksamhet för frågor kring det sena industrisamhällets
kulturarv genom att ta upp en så pass symbolladdad anläggning som Barsebäck.
Teman lämpliga att diskutera är miljö och kulturarv, politik och kulturarv samt frågor kring bevarande av stora och komplexa anläggningar som kärnkraftverk. Dessa teman kan ses såväl i ett historiskt, ett samtida som ett framtida perspektiv.
Projektets genomförande
Som framgår av Regeringens beslut rörande sista datum för redovisning var den ursprungliga planen att seminariet skulle äga rum i början av år 2001 med redovisning den 1 april. Av olika skäl försenades projektet. Framför allt berodde förseningen uppenbarligen på svårigheten att få gehör för seminariets idéer och syften hos Barsebäcks ledning något som var en förutsättning för att projektet skulle lyckas. Tanken på att kraftverket skulle vara ett gemensamt kulturarv var helt obegriplig. Det fanns en uppenbar oro att seminariet avsåg att återigen dra igång debatten om kärnkraftens vara eller inte vara, en fråga som är mycket känslig på arbetsplatsen där personalen känner sig utsatt och uthängd.
Dessa och andra svårigheter kunde dock övervinnas så småningom och seminariet kunde genomföras den 25 – 26 september 2001 med cirka 35 deltagare. Den första dagen var förlagd till Barsebäcks kärnkraftverk, den andra till Lund. Idén och initiativet till seminariet om Barsebäck och kulturarvet kommer från Industrihistoriskt Forum och där har seminariet ännu inte utvärderats. Detta kommer att ske till hösten när dokumentationen är färdig.
Beskrivning av projektet
Projektet är således ännu inte slutredovisat och följande beskrivning bygger därför på underhandsmaterial som överlämnats av Regionmuseet i Skåne.
Ett uttalat syfte med seminariet var ju att det skulle ge ett så brett perspektiv som möjligt på frågeställningarna kring kärnkraften och Barsebäck. Det var därför nödvändigt för arrangörerna att få en medverkan från kraftindustrin vid sidan av representanter för historisk och kulturhistorisk forskning och kulturmiljövården. Här mötte man samma svårigheter som när det gällde ett engagemang från Barsebäck. Det fanns ingen förståelse för frågeställningen och man anade en misstänksamhet kring syftet – att det egentligen handlade om för eller emot kärnkraft. Först när Vattenfall centralt deklarerade att man stödde projektet genom sitt engagemang i
Industrihistoriskt Forum lossnade det och man kunde få kvalificerade föredragshållare.
Det är en omöjlighet att komma ifrån de politiska aspekterna när det gäller svensk kärnkraft och i synnerhet Barsebäck. Redan i ett tidigt skede av planeringen hade därför Industrihistoriskt Forums AU uttryckt en önskan att få de tre linjegeneralerna från kärnkraftsomröstningen 1980 att medverka i seminariet. Av de tre tackade Lennart Daléus omedelbart ja till inbjudan medan Per Unckel tackade nej och Rune Molin inte svarade alls. Inte heller försök att få med andra dåtidens ledande politiker och debattörer lyckades, varför Lennart Daléus ensam fick svara för det politiska perspektivet.
En grundförutsättning för seminariet och dess diskussioner var den första dagens besök i kraftverket och visningen av det. Därefter följde sammanlagt elva föredrag förutom gemensamma diskussioner i ämnen med relevans för Barsebäck och kärnkraftindustrin.
Kärnkraftsindustrin och dess roll i samhället kan bara beskrivas och förstås i ljuset av teknik, politik och miljö. Därför var det nödvändigt att dessa perspektiv fanns med i seminariet. Därtill kommer det historiska perspektivet som kärnkraftens idéhistoria och dess kulturella sammanhang samt frågor kring hur ett kulturarv konstrueras. De olika föredragshållarna och debattörerna försökte på ett så allsidigt sätt som möjligt belysa kärnkraftsindustrin ur dessa olika perspektiv och ge förutsättningar för en bred och djup diskussion kring Barsebäck som kulturarv.
När den slutliga redovisningen föreligger under hösten 2002 kommer förhoppningsvis komplexiteten kring det aktuella problemkomplexet framstå än tydligare än vad som här har varit möjligt redovisa.
Sammanfattning
Det är nog ingen tillfällighet att två av de anslagsbeviljade projekt projekten tar upp problem kring kärnkraften och Barsebäck. DISK-projektet behandlade ju i en av sina workshops dessa frågor. Kulturmiljövården har alltid haft problem med det korta perspektivet när det gäller bevarandefrågorna. Detta tydliggörs till exempel i redovisningen av storstadsprojektet kring efterkrigstidens bebyggelse miljöer. Vad som ytterligare komplicerar frågorna kring kärnkraftsanläggningarna i allmänhet och Barsebäck i synnerhet är den oerhört starka symbolladdningen.
Om man bortser från denna symbolladdning är annars inte kulturarvsfrågorna kring kärnkraftsverken unika. Vi möter samma problem i flera fall när det gäller den tunga 1900-talsindustrin i Sverige. I essäsamlingen Industrisamhällets många ansikten, som ingår som en del i detta slutbetänkande, tar Kjersti Bosdotter upp den nedlagda blygruvan Laisvall i Arjeplogs kommun som av arbetarna på platsen länge kallades för ”dödens gruva”. På samma sätt behandlar Helena Westin i en artikel i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1999 – 2000 under rubriken Stallbacka industriområde – kan det vara kulturarv? problemen kring den nedlagda elektrokemiska industrin i Trollhättan. Hur ställer vi oss till att bevara miljöer präglade av miljöförstöring och onda minnen.
Såväl det korta perspektivet som frågorna kring industrisamhällets kulturarv från 1900-talet kräver nya angreppssätt från såväl forskningen som kulturmiljövården. Vi måste få till stånd en självrannsakan inom sektorn och en ständigt levande och förutsättningslös diskussion.
Därför är seminariet ”Stort, fult, farligt?” oerhört viktigt som ett tungt inlägg i denna viktiga debatt. I seminariet deltog 35 personer. Det får inte stanna härvid. Enligt delegationens uppfattning är det en nödvändighet att en redovisning och dokumentation av seminariet kan tryckas och ges en allmän spridning.
Projekt berättar
Programutveckling, Motorfabriken Pythagoras
Vad är Pythagoras?
På sluttningen upp mot Södra Stadsberget i Norrtälje alldeles i kanten av stadskärnan ligger en fabriksanläggning av tegel med plåttak av sågtandstyp med takfönster. På gården står en bodbyggnad av trä och ett litet bostadshus också av trä. Fabriken har pannhus med tegelskorsten och hela anläggningen ser ut som en gammal fabrik ska se ut. På ena gaveln hänger en skylt där det står Motor AB Pythagoras. De första delarna av anläggningen började uppföras år 1898 och fabriken som den ser ut idag stod färdig 1916. Företagets bärande produkt var tändkulemotorn och verksamheten tynade långsamt av under 60- och 70-talen för att definitivt upphöra 1979.
År 1984 gav fabriken uttryck för det djupaste förfall. Fastigheten hade köpts av Anders Diös Byggnads AB som sökte rivningslov för
hela anläggningen för att uppföra bostäder på platsen. En räddningsaktion startades av enskilda i Föreningen Pythagoras vänner tillsammans med kulturmiljövårdande myndigheter lokalt, regionalt och centralt. Efter många märkliga turer under sex år med bl.a. en interimistisk byggnadsminnesförklaring och en motion med positiv behandling i Riksdagen kunde fabriken räddas och i januari 1990 bildades Stiftelsen Motorfabriken Pythagoras med Norrtälje kommun och Föreningen Pythagoras vänner som stiftelsebildare.
I dag är bilden helt annorlunda. Fabriken är helt iståndsatt och ger en god bild av en typisk industri från tidigt 1900-tal. Pythagoras är byggnadsminnesförklarat men det är egentligen först när man kommer inomhus som man förstår den självklara anledningen. Då inser man att detta inte är någon fabrik utan ett Törnrosaslott där tiden stått stilla om inte i hundra så åtminstone i åttio år. Hela produktionsapparaten liksom kontorsmiljön är praktiskt taget helt intakt och detta tillsammans med ett bevarat företagsarkiv och en stor samling gjutmodeller gör Pythagoras till en viktig kunskapskälla.
Anslagsansökan och regeringsbeslut
De första åren efter stiftelsebildningen var uppfyllda av arbete för att sätta fabriken i stånd och det gällde såväl byggnader som maskiner. Efter fem år kunde vi slå av på takten och börja en verksamhet med visningar för allmänheten och en begränsad programverksamhet. Men vi kände att det började gå rutin i arbetet och vi behövde börja tänka på framtiden. Vi behövde arbeta fram en framtidsvision över hur vi skulle utveckla arbetet, men det var svårt att få tid över.
Våren år 2000 lämnade vi därför in en ansökan till Delegationen för industrisamhällets kulturarv för att få möjlighet att genomföra en utredning om Pythagoras framtid. En ansökan för samma ändamål gick samtidigt till Länsstyrelsen i Stockholms län. I beslut 2000-10-12 anslog regeringen enligt förslag från delegationen 230 000 kronor som skulle användas ”för ett projekt som innebär framställning dels av en utredning av den egna framtida verksamheten, dels av en rapport som skall kunna fungera som ett diskussionsunderlag kring hur de kulturhistoriska värdena i Sveriges arbetslivsmuseer skall kunna bevaras, hanteras och utvecklas”. Samtidigt anslog Länsstyrelsen i Stockholm sammanlagt 110 000 kronor varav 60 000 var reserverade för en arkitektutredning om en eventuell tillbyggnad.
Hur vi gick tillväga
Till utredare utsåg stiftelsens styrelse sin ordförande, förre länsantikvarien Jan-Bertil Schnell. Vi tog god tid på oss, drygt ett år och arbetet bestod av flera moment. Vi hade många diskussioner dels inom styrelsen men framför allt mellan utredaren och museichefen Fred Andersson då vi dammade av gamla policydokument. Vi gick igenom aktuell litteratur kring länets industrihistoria och om arbetslivsmuseer. Vi tog en mängd kontakter och hade samråd med myndigheter och institutioner lokalt, regionalt och centralt. Vi gjorde en längre studieresa till Västra Götaland för att se hur andra hade det. Vi kontaktade också arkitekten Torbjörn Almqvist på AIX Arkitekter och diskuterade gemensamt fram en tänkbar lösning för en tillbyggnad. För att kunna leva upp till den ståtliga formuleringen i regeringsbeslutet om ett diskussionsunderlag för arbetslivsmuseer gav vi en relativt grundlig redovisning av företagets historia och satte in Pythagoras i sitt historiska sammanhang. Vi skildrade också räddningsarbetet som ett exempel för andra.
Vad vi kom fram till
Den absoluta värdekärnan i Motorfabriken Pythagoras är den intakta produktions- och kontorsmiljön tillsammans med det fullödiga arkivet och samlingen av gjutmodeller. Detta skall även i fortsättningen vara basen i verksamheten. Kring denna bas vill vi bygga ut en publik verksamhet med basutställningar, tillfälliga utställningar och programverksamhet. Vi vill ordna upp arkivet och bygga upp ett industrihistoriskt bibliotek för att ge plats och möjlighet för forskning i för Pythagoras aktuella ämnen. Vi vill skapa kontakt med universitet, högskolor, föreningar, privatforskare och företag för att göra Pythagoras till ett näringslivshistoriskt centrum. Vi vill tillsammans med skolan bygga ut verksamheten för barn och ungdom där arbetslivshistoria och mekaniska principer blir viktiga ämnen.
För att få plats med allt detta måste vi ha ett utökat lokalutrymme. Detta kan ske genom tillbyggnad av ytterligare ett skepp till den befintliga pack- och provkörningshallen Varggropen till en beräknad kostnad av ca 10 mnkr. Här får vi dessutom plats med reception och en servering, gärna i form av ett gammaldags ölkafé.
Effekterna av projektet
Genom de beviljade anslagen fick vi äntligen arbetsro och kunde arbeta fram ett måldokument som ger en fast grund för den framtida planeringen och detta var ju också huvudsyftet. Men projektet fick också andra positiva effekter av närmast psykologisk karaktär som är svåra att mäta i siffror. Det är roligt att få statsbidrag. Det är en klapp på axeln och ett belägg för att Pythagoras och vårt arbete bedöms som viktigt från centralt statligt håll. Det fungerar också som en katalysator lokalt och det uppmärksammades inom kommunen och av lokalpressen och underströk att Pythagoras är ett viktigt inslag i Norrtäljes kulturliv. Utredningsarbetet gav oss också tillfällen till utökade och värdefulla kontakter.
När rapporten låg färdig kunde vi presentera den vid ett möte i fabriken den 15 december 2002 för en utvald skara från Kulturdepartementet, Delegationen för industrisamhällets kulturarv, Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen, kommunpolitiker och representanter för det lokala näringslivet. Rapporten fick ett positivt mottagande och med den som utgångspunkt har vi nu tagit upp diskussioner med företrädare för kommunen om hur fortsättningen skall se ut. Vi har inlett ett samarbete med Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen i Stockholm och Stockholms Företagsminnen kring ett forskningsprojekt för att utnyttja potentialen i Pythagoras arkiv. Kort sagt har projektet motsvarat våra förväntningar.
Norrtälje i maj 2002
Jan-Bertil Schnell
Projekt Fredriksfors, Dellenbanans vänner
Syftet med projektet
Var att göra en del av Dellenbanan, sträckan Delsbo – Fredriksfors, till en elektrifierad museijärnväg. Förhoppningen var att detta bara skulle bli den första etappen i ett större projekt, att göra hela Dellenbanan till museijärnväg, helst i kombination med godstrafik.
Projektet föddes våren 2000. Riksantikvarieämbetet hade ett par år tidigare, med stöd från Länsstyrelsen och Länsmuseet, föreslagit att banan skulle byggnadsminnesförklaras. Banverket och Hudiks-
valls kommun var dock inte intresserade och nu verkade det som att hela projektet skulle rinna ut i sanden.
För att väcka liv i projektet satte vi som mål att på tre år rusta åtminstone delen Delsbo – Fredriksfors för museitrafik. Vi sökte därför bidrag från Delegationen och bad Banverket om ett nyttjanderättsavtal. Det blev tvärstopp med en gång. Kommunen ville bygga en ny busstation mitt på spårområdet i Delsbo, och mot den bakgrunden kunde inte Banverket ge oss tillträde till banan.
Istället för att rusta banan och renovera tåg fick vi nu lägga all kraft på att försöka ändra kommunens planer. Busstationsförslaget var illa genomtänkt och flera av de remissvar som kommunen fick in var också kritiska.
Rivstart efter bidragsbeslut
I februari fick vi besked att vi beviljats 50 000 kronor av Delegationen. Då vände allt. Kommunen drog tillbaka busstationsförslaget och när vi strax efteråt även fick 50 000 kronor från Länsstyrelsen kunde vi sätta full fart med planeringen inför sommaren 2001.
I midsommarhelgen ordnade vi en ”Dellenbanans Dag” i Delsbo, med bl.a. det första svenska mästerskapet i cykeldressin. Evenemanget blev också startskottet för ett par ”rallarveckor” när vi tillsammans med volontärer från hela Europa, och med maskinell hjälp från spårbyggnadsföretaget Rosenqvists i Hudiksvall, bytte slipers och röjde sly. Det blev en mycket lyckad sommarsäsong på alla sätt. Nu var vi äntligen igång!
Sjuårsplan
Under hösten utarbetade vi en ”sjuårsplan” för att visa hur vi ville gå vidare med projektet sen vi väl uppnått det första etappmålet, Fredriksfors (sjuårsplanen finns på vår hemsida på http//www.dellenbanan.nu). Vi presenterade den för Länsstyrelsen och redovisade också vårt behov av pengar för vinterns verksamhet, 160 000 kronor. Dels behövde vi pengar till en projektledare som kunde planera för nästa sommars verksamhet, dels behövde vi pengar för att kunna transportera hem 3 000 slipers, som Banverket skänkt oss.
Vi sökte därför 80 000 kronor från Länsstyrelsen och lika mycket av Delegationen. För sommarens verksamhet sökte vi 660 000 kronor från den regionala fonden Mål 2 Norra. Pengarna från Länsstyrelsen beviljades i december, vilket gjorde att vi kunde hämta våra slipers. Däremot fanns det inga pengar kvar hos Delegationen, men kanske kunde Kulturdepartementet bidra istället?
Inga pengar men mycket att förbereda
Inför sommaren var det mycket som måste förberedas redan under vintern. Vi kunde inte vänta med det arbetet till den 17 april, när Mål 2 Norra skulle ta beslut. Då riskerade vi att ha pengar, men ingen planerad verksamhet att använda pengarna till.
Samtidigt kunde inte föreningen anställa någon projektledare, eftersom vi inte visste om vi skulle få några pengar att avlöna denne. Resultatet blev att jag som föreningens ordförande ägnade större delen av vintern åt planerings- och förberedelsearbetet, i förhoppning om att kunna avlönas senare. Dessutom lät det inte omöjligt att vi till slut skulle få de 80 000 kronorna från Kulturdepartementet, även om vi inte hade några löften om detta.
Mot bakgrund av att vi fått slipers av Banverket (till ett värde av 450 000 kronor) utgick vi ifrån att det inte skulle bli några problem att få ett nyttjanderättsavtal även för sommaren 2002. Därför kom det som en chock när Banverket meddelade att man inte var beredda att skriva något avtal alls. Efter ett längre möte med Mellersta banregionen, och med stöttning från Länsstyrelsen, fick vi till slut ett avtal, men bara fram till september.
Den 17 april fick vi avslag på vår ansökan. För att gardera oss hade vi även lämnat in en ansökan till Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet, men inte heller här var man beredd att säga ja. Man vågade inte satsa en större summa pengar i Dellenbanan, när det var osäkert om Banverket skulle acceptera någon verksamhet efter september 2002. Nästa steg kommer därför nu att bli ett möte mellan Länsstyrelsen, Banverket och kommunen i juni.
Ohållbar situation
Under tiden har vår ekonomiska situation blivit alltmer ohållbar. Efter 17 års arbete har vi inga egna medel att satsa, och har därför måst skjuta den planerade banupprustningen på framtiden. Kvar av sommarens planerade verksamhet är Dellenbanans Dag, till vilken vi fått både Leadermedel och sponsring från JAK Medlemsbank, samt uthyrning av våra tre cykeldressiner.
Även för mig personligen är läget nu prekärt. Jag har fått anstånd med preliminärskatten en tid, men i månadsskiftet maj – juni går skulden över till Kronofogden. Förutom de problem som detta innebär för mig och mina möjligheter att driva min rörelse vidare, innebär det också en belastning för föreningen. En organisation som har en ordförande som hamnat hos Kronofogden på grund av obetalda skatter riskerar att betraktas som oseriös.
Avgörande möte
Mötet i juni är förmodligen avgörande för oss och för projektet. För att det ska kunna fortsättas och fullföljas krävs att alla parterna, Länsstyrelsen, Banverket och kommunen är eniga. Säger någon av dem nej så innebär det nog slutet på 17 års arbete. Å andra sidan kan det ju bli ett ja, och då har vi alla viktiga parter med på projektet.
Tvekan är utan tvekan vårt största problem just nu. Det är ju Banverkets tvekan som gör att Länsstyrelsen i dagsläget inte törs ställa upp med ytterligare pengar. Banverket tvekar eftersom dom vet att Hudiksvalls kommun åtminstone tidigare har motarbetat projektet. Hudiksvalls kommun tvekar eftersom dom ser risken att kommunen till slut får ta på sig en kostsam rivning av banan, om Banverket lämnat scenen.
Vi har fått ett mycket starkt stöd för idén att tillskapa en museijärnväg med eldrift, från Tekniska Museet, Tekniska Högskolan, Järnvägsmuseum, Länsmuseet, Länsstyrelsen och inte minst från Delegationen. När det stödet manifesterade i form av ett bidrag i reda pengar vintern 2001 ledde detta till att det låsta läget öppnades och vi kunde komma igång med projektet. Nu riskerar Banverkets tvekande hållning att sprida sig till flera, och leda till att processen avstannar helt. Ett uttalat stöd från staten, manifesterat i form av ett ekonomiskt bidrag, vore det bästa som nu kunde hända för att få parterna att känna det stöd, uppifrån, som gör att projektet kan rulla igång igen.
Utan tvekan. Med vänliga hälsningar Sigurd Melin, ordf. 0650-301 40
Folkbiblioteken och det industriella kulturarvet, Västra Götalands folkbibliotek
Regionbibliotek Västra Götaland har som ett av sina mål att låta en helhetssyn på ABM-området (samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer) vara styrande i sitt arbete. Därför faller ett industrihistoriskt projekt väl innanför ramarna för regionbibliotekets verksamhet.
Projektets mål
o Att en modell utarbetas för hur biblioteken kan vara lokala resurser i arbetet med det industriella samhällets kulturarv. o Att lokal verksamhet med anknytning till industriminnesområdet stärks. o Att konkreta samverkansformer mellan arkiv, bibliotek och museer utformas. o Ett ökat samarbete mellan arkiv, bibliotek, museer och studieförbund i regionen. o Ökat folkbildningsarbete i kommunerna. o Att nya samarbetsformer mellan kulturarvsinstitutioner, fackföreningsrörelse och näringslivsföreträdare upprättas lokalt. o Ett ökat kommunalt intresse för frågor som rör det industriella samhällets kulturarv. o Nya nätverk mellan befintliga aktörer inom fältet. o Ett ökat synliggörande av intressant lokal verksamhet gentemot regionen och nationen.
Genomförande
En styrgrupp skapades hösten 2001. Den hade sitt första möte den 26 november då förslagen till delprojekt presenterades.
Delprojektens ansökningar behandlades vid ett styrgruppsmöte den 6 februari 2002. Ett sista möte hålls den 6 juni.
Ett gemensamt möte för de blivande delprojekten hölls 5 februari på Älvstrandens bibliotek. Vid mötet träffades de deltagande och gavs tillfälle till att presentera sina idéer och diskutera möjliga former för samverkan. Ytterligare ett möte hölls 15 maj i Stenungsund där projekten redovisade hur långt de kommit.
Katarina Dorbell som arbetar med Barnens bibliotek på Internet deltog för att diskutera att ett ABM-perspektiv läggs på Barnens Bibliotek *. Ett antal intressanta idéer väcktes.
Projektledarna har under projekttiden deltagit i möten med det Industrihistoriska museinätverket i Västra Götaland samt möten av ABM och industrihistorisk karaktär. På så sätt har vi bidragit till att förstärka det nätverk som bildats genom de olika delprojekten.
Ytterligare ett möte mellan de deltagande planeras i augusti. Projekttiden skall avslutas med en konferens på Innovatum i Trollhättan 11 oktober men de flesta projekten fortsätter som ordinarie verksamhet.
De 5 delprojekten: Tranemo:
En dokumentation om textilindustrin genomförs i samverkan mellan skolan, Borås textilmuseum, Tranemo bibliotek och hembygdsföreningen
Textilmuseet och hembygdsföreningen har förberett intervjufrågor som elever i årskurs åtta och nio ställer till personer som arbetat inom textilindustrin. Svaren bearbetas och läggs in i den lokala databas som skapas inom projektet. Resultatet publiceras också på nätet. Informationshanteringen och tillgängliggörandet står biblioteket för. En modell till databas har tagits fram i Tranemo som gör den tillgänglig för användning i Stenungsund och andra bibliotek.
Gullspång
Gullspångs bibliotek arbetar tillsammans med Forsviks bruk: En utställning på Gullspångs bibliotek baserad på det material av äldre fotografier och texter som hämtas från biblioteket och närliggande arkiv. Utställningen har aktualitet i samband med en nyss avslutad industrihistorisk inventering i Gullspång.
Trollhättan
Trollhättans bibliotek samarbetar med Innovatum om att utarbeta en modell för en industrihistorisk webbportal. Den har sin utgångspunkt i det lokala biblioteket, Trollhättan, men är tillämpbar för alla folkbibliotek i regionen.
Grunden i portalen skall vara vägar in i bibliotekets materialsamling varvid man så långt möjligt integrerar portalen med bibliotekskatalogen och framförallt presenterar informationen på ett klart och överskådligt vis.
Utifrån detta konstrueras en struktur för portalen vilken förutom bibliotekets material skall inrymma teman som
o lokal industrihistoria o regional industrihistoria o pågående regionala industrihistoriska projekt
Göteborg
I samarbete med varvshistoriska föreningen och Göteborgska tidsspeglar har Älvstrandens bibliotek under de senaste åren arbetat för att på olika sätt lyfta fram Lindholmenområdets och varvens historia. Under våren 2002 andordnas fyra berättarkvällar, då människor
som har eller haft anknytning till bostadsområdet och/eller varvet samlas i biblioteket. Berättarna intervjuas senare och vårens träffar med ca 250 deltagare kommer att resultera i en CD-romskiva.
Stenungsund
Kulturarv Stenungsund - den nya mötesplatsen - är en webbaserad utställning kopplad till Stenungsunds biblioteks hemsida. Stenungsundsprojektet är ett delprojekt inom Bohusläns Museums projekt ”Oil field Girls. Petrokemisk industri i Stenungsund”. I denna interaktiva utställning kommer de föremål, bilder och minnesmaterial som har samlats in i projektet att exponeras. På så vis blir det insamlade materialet tillgängligt för Stenungsundsborna. (Något om samhällets korta tid som industrisamhälle – kom inte på nåt bra)
Dalsland
En studiecirkel i ABF:s regi om bilklädselsömnad för Volvo och Lear genomförs i Bengtsfors. Cirkeldeltagarna har i projektet kunnat göra en studieresa till utställningen "Finska kvinnor i textilindustrin" på Textilmuseet i Borås. I ett samarbete med Dalslands folkhögskola har de fått utbildning i utställnings- och framförandetekniker och om upphovsrättsfrågor helt enligt deras önskemål. Utställningen kommer att visas i bibliotekets konsthall i november 2002.
Måluppfyllelse
Projekten har avrapporterat under mötet i Stenungsund 15 maj. I de flesta fall är projekten relativt nystartade och kommer ej att kunna slutföras före hösten. I något fall kan en mindre justering av projektinnehållet bli aktuell.
Effekter
Barnens bibliotek ABM –samarbete skapas Ansökan om utbildning i databaser Innovatum – Regionbiblioteket Vi avser att skriva förslag till magisteruppsats i ämnesord för industrihistoria till Bibliotekshögskolan i Borås Utvecklat samarbete mellan bibliotek, folkhögskola, studieförbund, arkiv och museer i medverkande kommuner. Människors möten i kommuner och mellan kommuner har stärkts.
*Barnens bibliotek. är ett webbprojekt inom Regionbiblioteket som stöds av bl.a. Statens Kulturråd. Se: http://www.bibl.vgregion.se/barn/index.htm
Drömmen om ett bättre liv, Arbetets museum
”Vi har fått bekräftelse och kännedom om vår egen historia här i Virsbo. Gamla spännande händelser har kommit upp i dagsljuset. Vi har börjat prata mer och minns om gamla tider…… Många finska invandrare har funderat verkligen högt: Vad har vi fått…? Hur har vi anpassat oss egentligen i det nya hemlandet: språket, kulturen, den sociala gemenskapen…?”
Ur utvärderingen av lokalt projekt.
Utan invandringen, som pågått i alla tider, skulle Sverige, ur många perspektiv, ha blivit ett betydligt fattigare land. Men i den nutida debatt som förs i media skildras invandrare och invandring som ett problem. Arbetets museum vill med samarbetsprojektet Drömmen om ett bättre liv vända på begreppen och visa att invandrare och invandring alltid har varit, och fortfarande är, en stor tillgång för Sverige. Projektet vill medverka till en minskad kategorisering av in- och utvandrare genom att ta hänsyn till genus, generation, regionalitet och nationalitet.
Syften
Det fanns två huvudsyften med Drömmen om ett bättre liv. Det första var att öka kontaktytorna mellan svenskar och invandrare i samhället. Detta tänktes ske dels genom möten mellan arbetslivsmuseernas och invandrarföreningarnas medlemmar då utställningen växer fram och dels genom mötet mellan utställningarnas olika besökskategorier.
”Människorna i projektet ser numera museet som ”sitt” och tar med sig vänner och sin familj för att visa det. Museet står för någonting annat ännu – även deras historia”.
Ur utvärderingen av lokalt projektet.
Vårt andra syfte gällde de ideella föreningarna. Vi ville med satsningen fortsätta att bygga nätverk mellan arbetslivsmuseer och invandrarföreningar på regional och nationell nivå och ge de som vill utveckla sin verksamhet en chans att förverkliga sina planer. Vi ville också visa lokala och regionala myndigheter och företag att de ideella föreningar som väljer att delta i projektet har en stor potential i det lokala kulturarbetet och därför är värda ett ökat stöd och uppmärksamhet.
”En viss osäkerhet kändes mellan invandrarna och oss svenskar. Öppenheten var svår i början, vi hade en känsla av att dom inte vågade lita på oss. Initiativförmågan från dom saknades i början.”
Ur utvärderingen av lokalt projektet.
Tyvärr kan ovanstående mål inte beskyllas för att vara lätta att mäta men med tanke på vad vi genomfört i projektet så känner vi oss glada och stolta över vad projektet åstadkommit och anser oss till stor del ha nått våra mål.
Föreningar och museer
Målgruppen för Drömmen om ett bättre liv var lokala arbetslivsmuseer och invandrarföreningar runt om i landet. De forskningsprojekt som genomförts och de utställningar som byggdes av de lokala projekten kom att ha mycket varierade samarbetsgrupper. Nedan uppräknade föreningar är inte en fullständig uppräkning av de som deltagit i projektet utan syftar mer till att beskriva projektets mångfald; Studieförbundet Vuxenskolan (lokalt och centralt), Arbetarnas bildningsförbund (lokalt och centralt), Karlskoga finska förening, Bosnien Hercegovinska föreningen i Karlskoga, Slovenska föreningen, Finlandssvenska föreningen, Finska föreningen, Migrationsverket, Flyktingmottagningen i Ale, Marks jugoslaviska förening, Marks finska förening, Mångkulturellt forum, Komvux (SFI), Finska föreningen i Skellefteå, Romerna i Skellefteå, Lantarbetarna, Malmö högskola, Växjö universitet, Borås finska förening, Finlands generalkonsulat, Fristads folkhögskola, Industrifacket avd 10, Finska pingstkyrkan i Sjöbo, Stadsteatern i Borås, Vallonsällskapet, Östgöta vallongille, Vänorstföreningen Finspång – Yvoir, samt alla deltagande arbetslivsmuseer.
Projektets genomförande
I de lokala gruppernas arbete har ca 340 personer deltagit. Av dessa var ca 230 personer invandrare. Tillsammans med de lokala projekten har Arbetets museum genomfört 11 seminarier på olika platser i Sverige där sammanlagt 270 personer deltagit. Grupperna har tillsammans producerat 17 utställningar som ur olika perspektiv berättar om invandring till Sverige. Dessa utställningar har besökts av ca 40 000 personer under tre hektiska sommarmånader juni – augusti 2001. I Trollhättan har man i stället för utställning valt att skriva en bok, i Umeå spelade man in en video, Judiska museet i
Stockholm har arbetat med en film och Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona har arbetat med en minnesinsamling
Projektägare Utställningstitel/projekttitel
1
Gråbo – Minnenas museum
Utställning Arbetsinvandring i Karlskoga
2
Centrum för Arbetarhistoria
Minnesinsamling Kvinnor som följde med
3
Avesta brukshistoriska förening
Utställning Ljus i Avesta
4
Fagersta Bruksmuseum
Utställning Finländare fann Fagersta
5
Hults bruk, Norrköping
Utställning Siklöjans dans
6
Judiska museet, Stockholm
Filmprojekt Klassfotot
7
Södertälje ABF, Assyriska föreningen
Utställning Bostadsort Södertälje
8
Kvinnomuseum, Nordmaling
Utställning Om finsk invandring ur ett kvinnligt perspektiv
9
Olofsfors bruksmuseum
Utställning Mötet med Sverige
10
Repslagerimuseet i Älvängen
Utställning Vi som kom till Sverige
11
Rydals museum Utställning Vi skulle ju inte stanna
12
Skellefteå museum Utställning Tänk vad man kan drömma
13
Statarmuseet i Skåne
Utställning Balter, betor, brytningstid
14
Textilmuseet i Borås
Utställning Kvinnor i textilen
15
Glasbruksmuseet i Surte
Utställning Vägen till glasbruket
16
Virsbo framtidsgrupp
Utställning Krigsbarn - arbetskraft
17
Valloner Utställning Vallonerna hade också en dröm
18
Hagalunds tvätterimuseum
Utställning De kom över havet
19
ABF-Umeå
Videofilm Invandrarnas kamp om arbete efter utbildning
20
Innovatums verkstadsklubb
Bokprojekt Invandrarnas betydelse för….
21
Virsbo finska förening
Utställning Haave paremmasta elämästä
För mer information om de olika projekten se hemsidan www.invandradarbetskraft.org
Deltagare i projektet
När ansökan skrevs vintern 1999/2000 sattes målet att starta 25 projekt runt landet. Under hösten 2000 fanns 26 orter med i förhandlingarna kring projektet men på grund av olika anledningar valde några grupper att inte delta i projektet och 21 lokala projekt kom att delta i Drömmen om ett bättre liv. Bland de som valt att inte delta har det funnits en rad olika orsaker bakom deras ställningstaganden. Forsbacka bruk var exempelvis på väg in i projektet men när Gävle kommun drog in alla bidrag till museet och museichefen blev uppsagd kunde man av förståliga orsaker inte delta i projektet. I Västerås har man haft problem med projektets titel och inriktningen på arbete. ”Vad är det för dröm att fly till ett land där man inte får något arbete!” Hos andra har glöden falnat, ibland kanske för att vi inte träffat rätt människor. Det finns även det motsatta förloppet där man tveksamt gått med i projektet men sedan genomfört storverk. Sedan projektet startat har vi även mött reaktionen ”- Men oh att vi inte visste detta, vi hade också velat vara med!”
Effekter
Ett att projektets resultat är att vi samlat in ett omfattande material och berättelser om invandrares upplevelser av att flytta till Sverige. På så sätt har vi synliggjort invandrarna och dess erfarenheter. Förhoppningsvis kommer detta insamlade material andra till gagn i sitt arbete att berätta om det mångkulturella Sverige.
”Man kunde inte handla när man kom till affärerna och inte kunde svenska... Vi visste ju inte vad det hette, så vi lyssnade på varandra… Jag hade lärt mig att säga en limpa, så jag köpte en limpa varje dag. Jag hade torrt bröd överallt hemma. Bara för att jag inte kunde säga en halv limpa så var jag tvungen att köpa en hel limpa varje gång.”
Fortsättning
Efter det att utställningarna visats på respektive ort var det tänkt att projektet skulle avslutas under hösten 2001. Men alla involverade ville på något sätt ha en fortsättning på projektet. Arbetets museum har därför beslutat att genom en stor utställning lyfta fram gruppernas arbete. Den 28 september 2002 kommer Arbetets museum att inviga utställningen ”Drömmen om ett bättre liv”. Utställningen blir till viss del en redovisning av det arbete som
genomförts av grupperna runt Sverige. Fyra utställningar kommer att visas i sin helhet och de andra kommer att representeras i text och bild. Vidare får vi då chansen att visa upp boken från Trollhättan och Judiska museets film.
Till utställningen kommer Arbetets museum att producera en bok som kortfattat redovisar arbetet i grupperna. Denna bok kommer att publiceras i museets rapportserie.
Arbetets museum deltar i Culture 2000 projektet Migration, Work and Identity. I detta projekt samarbetar museer från Köpenhamn, Berlin, Hamburg, Steyr Manchester och Norrköping. Museerna skall genomföra egna nationella projekt samt tillsammans producera en internationell vandringsutställning. Arbetets museums bidrag till den internationella utställning blir material som tagits fram i Fagersta, Borås och Nordmaling.
För denna rapport ansvarar: Torsten Nilsson Arbetets museum Laxholmen 602 21 NORRKÖPING 011 – 23 17 26 torsten.nilsson@arbetetsmuseum.se
Wooden culture, Timmerdraget
Wooden Constructions in Premodern Society- Knowledge and Methods
Projektet har sin utgångspunkt i Europarådets kampanj ”Europé, a common heritage”. Projektet vill genom tvåveckors workshops i vart och ett av de sju deltagande länderna uppmärksamma och öka kunskapen om förindustriella, traditionella träkonstruktioner, metoder och tekniker. Utgångspunkten är att denna kunskap till övervägande del inte kommuniceras eller utvecklas med moderna vetenskapliga metoder, t.ex. i skrift, utan att den utvecklas i praktiskt hantverk och överförs i fysiska möten mellan människor.
Sådan kunskapsproduktion skiljer sig i grunden från vår tids vetenskapliga metoder. Detta är viktigt att beakta då träbyggandet många gånger hör till de folkligt överförda traditionerna och att det i sådana traditioner finns få övriga historiska källor. Byggnaden i sig blir en mycket viktig källa för att utveckla och återvinna
kunskap och hantverkarens närvaro är nödvändig för att uttolka dessa källor.
Mål
Genom att lyfta frågorna om traditionellt träbyggnadshantverk till en europeisk nivå vill vi sprida och utveckla den kunskap som produceras inom nationella ramar, men också öka förutsättningarna att ta tillvara de ännu tillämpade tekniker och tillvägagångssätt som, utifrån vårt moderna sätt att se, kan kalla traditionella och som fortfarande är levande i många europeiska regioner. Man skulle här till stora delar fånga in kunskaper, som till en del handlar om äldre träbyggnadskunskaper, men också ger möjlighet för hantverkare och människor med lokalt kunnande att vara med i tolkningen och berättandet v sin egen historia.
Genomförande
Förutom planeringsmöten i Rumänien och Sverige har projektet hittills genomfört två av de planerade sju workshoparna. I början av maj hålls den svenska workshopen och i juli och september är det Finland respektive Frankrikes tur. Under 2003 kommer de avslutande workshoparna att anordnas i Polen och Turkiet. Förutom kontakterna på ”basplanet” med deltagande, professionella hantverkarna och arkitekterna/etnologerna har kontakter också knutits med kulturarvsinstitutionerna i Turkiet, Rumänien, Frankrike, Polen, Litauen och Finland.
Det kanske mest positiva med projektet är att, troligtvis p.g.a. ämnesvalet, vi har fått se väldigt undanskymda delar av de deltagande länderna. Man kan säga att projektet uteslutande genomförs på Europas landsbygd. Det mest negativa är att vi som svenskar är van en annan form av organisation av den här typen av projekt.
Måluppfyllelse
En kunskapsöverföring över yrkesgränserna har skett. Mest framträdande hittills är att se hur arkitekterna upptäckt vilken kunskapsresurs som hantverkskunskapen utgör. För hantverkarnas del är det ännu trevande på sina håll, men vi har hela tiden strävat efter att visa på ett konkret vi satt deras kunnande har betydelse både avseende tolkningen av kulturarvet och därmed också hur det ska vårdas. Att de ska ta det som självklart att delta i diskussionen är en process som påbörjats och redan har gjort framsteg.
Effekter
Förutom ovannämnda dialog över de professionella gränserna som kommer att utvecklas ytterligare, har de genomförda workshoparna rönt stor uppmärksamhet i det lokala samhället. Dessutom genomförs vid varje workshop ett Gästprogram där vi visar upp projektet för sponsorer och representanter för kulturarvsinstitutioner regionalt och centralt.
Projektet har arbetat med en hemsida som informationskanal. Hemsidan produceras av Timmerdraget och har fram till sista april 2002 haft närmare 3 500 besök. Vidare har en videofilm ifrån den rumänska workshopen producerats. Projektet har fått ytterligare 120 000 kronor från Riksantikvarieämbetet under 2002 för att fortsätta videodokumentationen av projektet. Övriga resultat: 2 artiklar ifrån de genomförda workshoparna publiceras i kommande numret av Byggnadskultur 8 artiklar om träbyggnadskulturen i de deltagande länderna publicerade på projektets hemsida 1 svensk artikel publicerad i rumänsk tidskrift 4 artiklar, varav 2 från Sverige, från projektet publicerade i Europarådets tidskrift Naturopa 10 artiklar levererade till en bok som publiceras av Europarådet 2002. Artiklarna (2 från Sverige) belyser hela projektets hittillsvarande resultat.
Ås den 2 maj 2002
Göran Andersson projektledare
Rädda företagsarkiven Södermanland, Riksarkivet
Projektet i praktiken - en kort beskrivning
Ett informationsutskick gjordes i mitten av februari, där vi beskrev vilka vi på Företagens Arkiv är och vad vi vill med projektet. Vi talade där också om vad projektet skulle innebära i praktiken, d.v.s. telefonkontakt längre fram och ett eventuellt besök med en kortare intervju samt en diskussion om intresset av en eventuell deponering av arkiv hos oss. Projektet har också fått uppmärksamhet genom artiklar i lokalpressen.
Sedan i början av mars arbetar vi nu med att kontakta företag per telefon samt att besöka dem. Redan efter de två första telefonsam-
talen märkte vi att det sista man ville ha kontakt med var ännu en telefonförsäljare. Därför blev det naturligt att vi fortsättningsvis framhävde intervjumomentet som orsak till besöket – utan att för den skull dölja huvudorsaken. Det har också visat sig fungera bra, nästan samtliga företag har ställt sig positiva till detta. En del företagare har kanske varit tveksamma till en början, men när intervjun kommit igång tar de allra flesta betydligt längre tid på sig för besöket än de själva bokat in från början. Och mängden extrainformation vi får på köpet vid intervjuerna är inte obetydlig. Man får inte glömma att de företag vi söker upp ofta är enmansföretag där bevarande av arkiv inte är något som prioriteras i verksamheten. Många gånger har man helt enkelt inga handlingar kvar, förutom räkenskapshandlingar inom bokföringslagens tioårsgräns. Andra enmansföretagare månar däremot väldigt mycket om sitt företags historia och i dessa fall kan det vara svårt att lämna ifrån sig handlingar som kanske följt ägarfamiljen i flera släktled. Därför fyller intervjuerna det tomrum som annars skulle uppstå i de fall inget arkiv levereras till Företagens Arkiv.
När det gäller vissa branscher, där ofta ingen fast adress eller telefonnummer finns att tillgå, har vi valt att gå andra vägar för att nå de rätta kontakterna. Detta gäller inte minst dansband och orkestrar. Här har vi fått tillgång till en del material via en lokaltidning som för närvarande följer ett antal äldre dansband i en artikelserie. Tillsammans med journalisten bakom artiklarna planerar arkivet att besöka fler dansband för intervju och eventuellt insamlande av arkivmaterial.
I samband med intervjuerna har vi valt att fotografera både den vi intervjuat samt interiörer och exteriörer. Det här är av tradition något som museerna är mer vana vid att arbeta med, men vi tror ändå att det kan ha sin betydelse för helhetsbilden av projektet. Dessutom förstärker det intrycket av arkivet som seriöst, att vi verkligen vill veta. Efter intervju och fotografering tas frågan om eventuell deponering upp. Många svarar att det ”inte är intressant i deras fall just nu” men några har visat sig mer intresserade och här finns idag 4 stycken leveranser att vänta. Ytterligare ett arkiv har redan levererats till Företagens arkiv.
En röd tråd kan vi se: de flesta som ger tecken på att vara intresserade av att deponera, eller till och med redan har deponerat, har haft kunskap om eller kontakt med arkivet redan tidigare. Därför får man väl se övriga, nya, kontakter som frön som sås under projektets gång. Det intervjumaterial som skapas under tiden kan
sedan utgöra ett underlag för fortsatt uppföljning av dessa företag i framtiden.
Arbetet med att kontakta företag har visat sig ge regelbundna perioder med mindre arbetsbelastning. Detta sker bl.a. mellan första utskicket och första telefonkontakten. Den tiden utnyttjas till att förteckna levererade arkiv, skriva artiklar om levererade arkiv till Företagens Arkivs medlemsskrift samt att arbeta på förslag till hemsida för arkivet.
Lite statistik för perioden 2002-02-11 -- 2002-05-17 46 st. företag har kontaktats, av dem har 44 st. fått vårat utskick och 2 st., har fått kontakt med oss via ett kommunalt projekt i
Eskilstuna kallat 1000Företag. Av ovanstående 46 företag har vi kontaktat 37 st. per telefon för vidare uppföljning. 8 st. företag återstår att ringa och ett företag utgår p.g.a. fel länstillhörighet.
Av de 37 företag vi haft telefonkontakt med har vi hittills besökt och intervjuat 19 st. Ett företag har fått ett frågeformulär per post, att själva fylla i. Alla inbokade intervjuer är sedan den 16 maj genomförda. Dock är 8 st. på gång, troligen efter sommaren. (Detta gäller företag som har haft högsäsong inom sin verksamhet när vi ringt och därför bett oss återkomma senare när det gäller bokning av besökstid.) Besöken har hittills resulterat i att ett arkiv redan levererats till Företagens Arkiv och att löfte finns om ytterligare 4 st. leveranser.
I 8 fall har vi inte fått svar på våra påringningar, trots enträgna försök. Vi har tills vidare beslutat att lägga dessa åt sidan då de tar tid från övriga företagskontakter. Ett enda företag har hittills tackat nej till besök och intervju.
Under vecka 21 har ytterligare ett 30-tal informationsutskick sänts ut. Arbetet fortsätter, enligt den metod vi hittills använt, fram till projekttidens slut den 29 november 2002. Värt att notera är att inventeringsarbetet inte på något sätt kommer att vara slutfört i och med detta datum. Små företag kommer och går. De företag vi hinner nå under året utgör endast en bråkdel av de som egentligen borde kontaktas – innan det är för sent!
För projekt ”Rädda företagsarkiven i Sörmland” Lena Bohlander
”Att snubbla vid verkligheten” Industrisamhällets utveckling ur författares och konstnärers perspektiv, Johan Ahlbäckstiftelsen
Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken anordnade under 21-23 september 2001 ett symposium med ovanstående rubrik. Titeln är ett citat av konstnären Johan Ahlbäck – arbetarkonstnären från Smedjebacken.
Syftet/Målet
Symposiet ville visa hur arbetet och livet i industrisamhället har skildrats inom konsten och litteraturen. Vilka miljöer och yrken är skildrade och vilka är det inte? Hur har synen på arbete förändrats över tiden och vilken överensstämmelse – eller skillnad – finns det mellan författares och konstnärers skildringar? Ett antal frågor skulle väckas och en hel industriepok belysas. För att belysa frågeställningarna inbjöds ett stort antal föreläsare, författare och konstnärer.
Målgrupp
Vi vände oss till konstnärliga utövare, samhällsintresserade och kulturintresserade organisationer och till allmänheten.
Viktigt var att programmet skulle hålla en genomgående hög kvalitet – detta gällde både föreläsningar som kulturprogram – och nå en stor publik med skiftande bakgrund och kunskap.
Genomförande
Projektets omfattning var så stort och så betydelsefullt att det kändes något skrämmande till att börja med. Hur skulle vi gå tillväga? Var fanns dessa sakkunniga personer som kunde uppfylla våra högt ställda mål? Det är i sådant läge då man är beroende av goda vänner och nätverk. Någon känner någon och vet vad som är på gång inom forskning, inom konsten, litteraturen m.m.
Det bildades en arbetsgrupp som hade flera intensiva möten och under processen föreslogs namn, ändrades och finslipades alla detaljer. Till arbetsgruppen knöts sakkunniga inom olika verksamhetsområden.
Ganska snart kunde föreläsare och programpunkter fastställas. Det stora problemet visade sig vara konstutställningen. Konst skulle lånas in från olika håll, kontakter tas med konstnärer, museer och transportbolag. Det krävdes utställningsbyggare och ansvariga för själva utställningens layout. Problem dök hela tiden upp, men kunde även lösas tack vare en mycket generös inställning från alla
medverkande i Smedjebackens samhälle. Främst företaget Fundia Special Bar AB i vars lokaler utställningen skulle äga rum. Regnet vräkte ner och taket läckte, särskilda säkerhetsåtgärder måste vidtas med tanke på alla människor som skulle vistas i lokalen. Det löstes det också.
Ett annat stort problem var vakthållningen och det slutade med att vi fick hyra in ett vaktbolag.
Innehåll – Föreläsningar, kulturprogram, konstutställning, studiebesök
Programmet genomfördes med omväxlande föreläsningar, kulturprogram och studiebesök och var uppdelat i block. För att få rätt start på symposiet inleddes programmet med ett studiebesök på det moderna stålverket Fundia Special Bar AB – mycket uppskattat. Det är alltid fascinerande att se hur det glödande smälta järnet rinner ut i valsverket.
Deltagarna fick en översikt av svensk arbetarlitteratur från slutet av 1800-talet till dagens författare och arbetarsk8ildringar. Inom konstområdet genomfördes samma upplägg kompletterat med internationella utblickar.
Konstutställningen invigdes av kulturminister Marita Ulvskog. Utställningen bestod av verk i olika tekniker från 19 konstnärer och visade ett urval av arbetarkonst. Fokus låg på samtidens skildringar. Utställningen visade även arbetsmiljöer från Vallonien som en jämförelse till Bergslagen och Johan Ahlbäcks skildringar.
Utställningshallen var en nedlagd industrilokal – tidigare valsverk – vilket var ett mycket lyckat koncept. Den stora råa industrilokalen bildade en effektfull bakgrund till den konst som visades.
I projektet ingick även en elevutställning av elever vid högstadiet ”Svar på konst”. Elever ur årskurs 8 redogjorde för sina intryck av Johan Ahlbäcks bilder. Ytterligare en konstyttring lyftes fram nämligen ”Arbete på film”.
Symposiet avslutades med en allmän debatt och sammanfattning av samtalsledare Svante Beckman. Programmet var mycket innehållsrikt och kulturprogrammen som var förlagda till kvällarna innehöll teater, jazz och film.
Måluppfyllelse
Antal deltagare uppgick till 159 st. och antal medverkande 22 st. Utställningen pågick en vecka och besöktes av 807 personer. Detta
anser vi vara bra siffror. Antalet deltagare var maximerat till 175 personer och vi fick några återbud de senaste dagarna.
Vad som också var tillfredsställande var att vi nådde den målgrupp vi sökte. En blandning mellan yrkesutövare, samhällsdebattörer och publik. Det lokala inslaget från närsamhället uppgick till ca 25 procent. Övriga deltagare kom från hela Sverige. Konstutställningen besöktes främst av kommuninvånare och skolklasser förutom själva vernissagedagen. Av utsänd enkät framgick att deltagarna var mycket nöjda och önskade en uppföljning och vidareutveckling av temat.
Forskningsuppgiften som även ingick i projektet kommer att närmare utvecklas under år 2002. Till grund ligger Svante Beckmans sammanfattning och de frågeställningar som väcktes undersymposiet. Det som alla deltagare fick var en översikt över arbetarkonst och arbetarlitteraturen under industrialismen. Det som möjligen saknades var samhälleliga slutsatser av vad som sagts och visats. Det skapar en förväntning på att projektet skall fortsätta, vilket också är Ahlbäckstiftelsens förhoppning.
Effekter
En svårighet med genomförandet var de relativt dåliga kommunikationerna till och från Smedjebacken. Många deltagare kom resandes via allmänna kommunikationer och något man får tänka på för framtiden är att förlägga tiderna så det passar med tåg och buss.
En annan svårighet var att få en medial genomslagskraft. Lokalpressen var naturligtvis mycket uppmärksam medan riks- och fackpress inte var närvarande. Det är svårt att få bevakning på arrangemang utanför storstäderna. Där krävs en alldeles speciell bearbetning.
Positivt var hur samhällets alla aktörer ställde upp. Företag, organisationer och privatpersoner alla hjälpte till och det skapades en mycket positiv stämning. Hela symposiet har gett många goda effekter för Smedjebacken och för Johan Ahlbäck. Människor talar fortfarande om det och minns det innehållsrika programmet och den goda stämningen. Nya tankegångar föddes och den lilla världen blev betydligt större.
Smedjebacken 8 maj 2002 Johan Ahlbäckstiftelsen
Monica Borg
Regeringen beslöt den 20 maj 1998 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda och lämna förslag om formerna och den närmare inriktningen av regeringens satsning på det industrihistoriska kulturarvet (dir. 1998:43). Chefen för Kulturdepartementet utsåg 1998-06-24 professor Erik Hofrén till särskild utredare och 1998-08-31 fil. dr Lars-Eric Jönsson till sekreterare.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda och lämna förslag om formerna och den närmare inriktningen på regeringens satsning på det industrihistoriska kulturarvet. Utredaren skall i samverkan med berörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet lämna förslag på hur en satsning på det industrihistoriska kulturarvet under åren 1999–2001 bör utformas, bl.a. när det gäller organisation, uppföljning och utvärdering. Vid genomförandet av uppdraget skall utredaren särskilt beakta vad regeringen tidigare sagt om vikten av en bred satsning, ett samlat kulturarvsperspektiv samt kulturarvets demokratiska funktioner.
Bakgrund
Regeringen anger i budgetpropositionen för 1998 att en särskild satsning på det industrihistoriska arvet skall genomföras (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid). Där sägs bl.a. följande. Dagens svenska samhälle har formats genom en mer än sekellång utveckling av industrialismen. Industrisamhället förändras nu drastiskt och en ny fas, bl.a. kallad kunskapssamhället eller informationssamhället, håller på att ta form.
Likväl utgör det industrihistoriska arvet fortfarande en betydande del av vår identitet – lokalt, regionalt och nationellt. Vidare framhåller regeringen att en samlad behandling av kulturarvssektorn framstår som särskilt angelägen när det gäller det industriella arvet. En nationell satsning på industrisamhällets historia berör flertalet kulturarvsinstitutioner och en ökad samverkan över institutionsgränserna torde vara befruktande för verksamheten, liksom för utvecklingen inom kulturarvssektorn på sikt.
Utgångspunkter för utredningen
Utredaren skall i nära samverkan med berörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet lämna förslag på hur regeringens satsning å det industrihistoriska kulturarvet under 1999–2001 bör utformas. I sina förslag skall utredaren beakta vad dessa myndigheter och institutioner har föreslagit när det gäller det industrihistoriska kulturarvet.
Utredaren skall lämna förslag på lämplig organisatorisk form inom vilken satsningen bör genomföras och där befintliga myndighetsstrukturer i största möjliga utsträckning utnyttjas.
Utredaren skall vidare lämna förslag på särskilda aktiviteter och manifestationer som kan genomföras i anslutning till millennieskiftet, liksom på hur en ändamålsenlig uppföljning och utvärdering av satsningen bör utformas. I förslagen skall bl.a. behovet av delredovisningar och en sammanfattande slutredovisning och utvärdering beaktas. Insatser från andra statliga myndigheter och institutioner bör särredovisas.
Utredaren skall också redovisa vilka effekterna blir för landets olika delar och hur förslagen skall finansieras. Finansieringen av det statliga åtagandet skall rymmas inom de ramar som Kulturdepartementet avsatt för ändamålet.
Vid genomförandet av uppdraget skall utredaren särskilt beakta vad regeringen tidigare anfört angående kulturarvets demokratiska funktioner (prop. 1996/97:3). Vidare skall utredaren särskilt beakta vad regeringen sagt om vikten av en samlad behandling av kulturarvssektorn (prop. 1996/97:3). Mot denna bakgrund bör satsningen utformas på ett sådant sätt att de bidrag kan tas till vara som kan komma att lämnas av andra, såsom t.ex. landsting, kommuner, näringslivet, arbetstagarorganisationer, studieförbund, hembygdsföreningar och andra institutioner och organisationer. En statlig satsning på det industrihistoriska kulturarvet skall också lyfta fram
och tydliggör samband mellan bl.a. den byggda miljön, traditioner och levnadsskick, historiskt dokumenterade händelser och vittnesmål, föremål och produktionsprocesser.
Utredaren skall vidare beakta följande. Satsningen skall inriktas främst på tiden från industrialismens genombrott i Sverige. En bred samhällsdiskussion om industrialismens och morgondagens samhälle skall eftersträvas. Statens insatser skall syfta till att främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det industrihistoriska arvet samt att bevara och utveckla viktiga kulturhistoriska värden.
Utredaren skall beakta det utkast till program rörande inriktningen på en industrihistorisk satsning som Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Tekniska museet samt Arbetets museum tidigare presenterat (Profilprogrammet Vårt industrihistoriska arv, bilaga till den fördjupade anslagsframställningen för 1997–1999, Riksantikvarieämbetet, samt gemensam redovisning i Riksantikvarieämbetets budgetunderlag för år 1999).
Tidsplan och arbetsformer
För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:121), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) samt att redovisa effekterna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
Utredaren skall lämna en delredovisning med förslag på lämplig organisatorisk form senast den 15 augusti 1998. Utredaren skall slutligt redovisa sitt arbete senast den 31 december 1998.
Utredaren skall under arbetet samråda med Riksantikvarieämbetet och de övriga myndigheterna och institutionerna bakom de gemensamma programmen samt med företrädare för landsting, kommuner, näringslivet, berörda organisationer etc.
(Kulturdepartementet)
Sammanfattning av rapport och förslag
Utgångspunkter
Utredningen tar sin utgångspunkt i ett brett perspektiv på det industriella samhället. I utredningens direktiv anges att den treåriga statliga satsningen på det industriella kulturarvet (1999–2001) bör eftersträva en bred samhällsdiskussion om industrialismens och morgondagens samhälle. Statens insatser ska också syfta till att främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det industrihistoriska arvet, liksom till att viktiga kulturhistoriska värden bevaras, tillvaratas och utvecklas. Särskild hänsyn ska ägnas kulturarvets demokratiska funktioner. Utredningen har koncentrerats till den problematik som berör arkiv, kulturmiljövård och museer. Vi har sett det som angeläget att inför den kommande satsningen söka formulera övergripande tankar och idéer som kan stimulera till diskussion för alla dem som är engagerade i det industriella samhällets kulturarv.
I direktiven ingår att föreslå “lämplig organisationsform inom vilken satsningen bör genomföras“. Utredningen har föreslagit tillsättandet av en särskild Delegation för det industriella samhällets kulturarv med uppgift att konkret handha satsningen. Betoningen på metodutveckling anser vi i hög grad vara central för att statens särskilda satsning på det industrihistoriska kulturarvet åren 1999– 2001 skall kunna få mer långsiktiga effekter.
Industrialismens samhälle definieras som syftande inte endast på industrins historia utan också på det samhälle i stort som bakåt i tiden har sin avgränsning vid mitten av 1800-talet och framåt in i vår egen tid. Kulturarvet är ett annat begrepp som kräver en definition. Vi ser det som föränderligt och som ett resultat av olika aktörers val. Härav följer också att det knappast går att tala om ett enda Kulturarv utan om många som ständigt är stadda i förändring. Liksom ett lands, en regions eller en stads historia kan skrivas olika beroende på vem som skriver skiftar kulturarven beroende på vem som definierar eller konstruerar dem.
Kulturarvet har funktioner i det demokratiska samhället. En sådan funktion är allas rätt till ett kulturarv, vilket har lett utredningen mot ett resonemang om social underrepresentation i kulturarvet. Utredningen konstaterar också allas rätt att tolka och definiera kulturarvet. Det industriella samhällets kulturarv lämpar sig särskilt väl för detta eftersom Sveriges befolkning under kortare eller längre tid har levt i industrialismens samhälle och därför har
egna erfarenheter och egna tolkningar av vad detta samhälles kulturarv är och i vilken berättelse det kan infogas.
Tidigare överväganden och insatser
I 1996/97 års kulturproposition är utgångspunkten grundtankarna från 1974 års proposition. Riksdagen har beslutat om följande mål för en nationell kulturpolitik (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129):
N att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla
att använda den,
N att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och
till kulturupplevelser samt till eget skapande,
N att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet
och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar,
N att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande
och obunden kraft i samhället,
N att bevara och bruka kulturarvet, N att främja bildningssträvandena samt N att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika
kulturer inom landet.
För kulturarvet gäller målsättningen att jämna ut skillnader mellan människor “när det gäller bevarandet och tillgången till kulturarvet“ och att stärka intresset för och medvetenheten om kulturarvets betydelse i samhället. I propositionen konstateras också att kulturarvet inte är något neutralt fenomen. Istället påtalas det kulturpolitiska ansvaret att “synliggöra såväl klasskillnader som könsskillnader och skillnader mellan stad och land“ och att motverka att kulturarvet utnyttjas i diskriminerande syften. Kulturpropositionen talar om vikten av att formulera kulturarvsinstitutionernas samhällsuppgifter och att kulturarvssektorn behandlas samlad och inte utifrån dess organisation i arkiv, kulturmiljö och museer.
Kulturarvssektorns aktörer bearbetar dagligen det industriella samhällets kulturarv. Samtidigt återstår många frågor att lösa. Några kretsar kring kunskapsluckor och informationsinsatser. Vår mening är att det dessutom saknas diskussioner kring demokratiska och jämställdhetspolitiska aspekter på kulturarvet, kring de sociala representationer som ingår och inte ingår i kulturarvet, liksom resonemang kring den stora mängd materia som det industriella
samhället har resulterat i och som olika kulturarvsinstanser måste hantera.
Berättelser från det industriella samhällets kulturarv
Vilken historia är möjlig att berätta utifrån det industriella samhällets kulturarv såsom det hittills har definierats? Ett generellt svar på den frågan är givetvis omöjligt att ge. Vår mening är att den måste ställas och att svar är möjligt att ge om den riktas till särskilda delar av kulturarvet.
Vi har belyst de svenska byggnadsminnena från den aktuella perioden och funnit att de regionala skillnaderna är stora avseende de ca 5 procent av byggnadsminnena som kan betecknas som industriminnen. I Mellansverige domineras beståndet av gruvor och hyttor. I södra Götaland är kvarnarna väl representerade. I norra Sverige utgörs de flesta industriminnena av kraftverk och sågar. Karakteristiskt är dominansen av manliga arbetsplatser.
Om ett bredare perspektiv anläggs på samtliga byggnadsminnen från perioden ges en särpräglad berättelse kretsande kring de välsituerades historia där de obesuttna befolkningskategorierna – den kroppsarbetande befolkningen och de underpriviligierade sociala skikten – i huvudsak saknas eller förekommer i den historiska berättelsens utkanter.
Med ledning av en tidigare utförd studie om de kulturhistoriska museernas industriundersökningar kan slutsatsen dras att kvinnornas arbeten är svagt representerade till skillnad från de manliga arbetarnas och företagsledarnas. Generellt har vi funnit anledning att konstatera att kvinnors, invandrares eller etniska minoriteters, socialt normavvikandes, arbetslösas eller hemlösas är de mest uppenbara exemplen på svag representation i det industriella samhällets kulturarv.
Demokratiska aspekter på det industriella kulturarvet
De demokratiska aspekterna behandlas utifrån två utgångspunkter: dels utifrån vilken ställning kulturarvet och brukandet av det har i en modern demokrati, dels utifrån människors tillgång till och möjligheter att påverka kulturarvet.
Arkiv, museer och kulturmiljövårdande institutioner har självklart stort inflytande över vilka företeelser som ingår i kulturarvet.
Sedan länge har institutionerna varit experter på uppgiften att definiera och tolka kulturarvet. Det industriella samhällets kulturarv och det faktum att varje medborgare faktiskt lever i och med detta arv, kräver att kulturarvsinstitutionerna också förmår bejaka och ta tillvara varje medborgares eget förhållningssätt till sin egen historia, sin egen kulturella identitet och de byggstenar som en sådan identitet kan tänkas vara konstruerad av.
De offentliga arkiven har en uppenbar funktion i det demokratiska samhället. Deras uppgift är att tillgodose rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättsskipningen och förvaltningen samt forskningens behov.
Men kulturarvet har och har haft ett mer allmänt och oreglerat bruk i det demokratiska samhället. I modern mening har kulturarvet varit ett viktigt instrument i nationsbyggandet, i strävan att skapa en homogen stat med ett visst mått av konsensus kring vad denna stat är och vad som förenar dess medborgare. Sedan de moderna museerna bildades under andra hälften av 1800-talet har kulturarvet givits en betydande roll i skapandet av den nationella gemenskapen. Idag kretsar stora delar av diskussionen om Sveriges historia kring det industriella samhällets kulturarv. Eftersom vi fortfarande kan sägas leva i det industriella samhället och har ett eget aktivt minne och förhållningssätt till detta samhälle är det angeläget att institutionerna möter sin publik i samtal och diskussioner om bruket av kulturarvet. Flera institutioner har tagit sig an detta arbete. Vi menar att det bör spridas, utvecklas och intensifieras.
Vardagens, den stora skalans, landskapets och tätortens kulturarv
Det industriella samhällets kulturarv tillhör vardagen. Denna tillhörighet i vardagen är central för att det industriella kulturarvet ska uppfattas som väsentligt och värt att värna. Vi behöver inte nödvändigtvis gå på museum, arkiv eller beträda något kulturreservat eller byggnadsminne för att erfara det industriella samhällets kulturarv. Det finns mitt ibland oss om vi förmår anlägga perspektivet. Vardagliga företeelser erbjuder dessutom goda förutsättningar för att det kulturhistoriska värdet införlivas parallellt med andra värden, t.ex. funktionella, ekonomiska och ekologiska.
Även de stora dimensionerna är ett kännetecken för det industriella samhället. Fabriker och andra omfattande arbetsplatser liksom efterkrigstidens bostadsområden är exempel på sådana
anläggningar. En gemensam nämnare för storskaliga miljöer är att de är eller har varit arbets- och boplatser för många människor. De bär därmed på information om och kan sägas vara ett slags monument över och en källa till en stor del av dessa människors vardagliga tillvaro. De finansiella, tekniska och funktionella frågorna innebär emellertid ofta svårlösta problem. Att bevara och finna nya funktioner för sådan bebyggelse är ett steg i strävan för att åstadkomma ett ekologiskt hållbart samhälle.
I de industriella strukturer som genomlöper kulturlandskapet återfinns liknande problem och möjligheter. Kommunikations- och energisystem tillhör det industriella samhällets grundläggande förutsättningar och har präglat kulturlandskapet i form av t.ex. vägar, järnvägar och olika typer av ledningsnät.
18- och 1900-talens stads- och tätortsbildning är trots allt det kanske mest karakteristiska uttrycket för det industrialiserade samhället. Flera svenska städer och tätorter är grundade i direkt anslutning till industrietableringar eller anläggandet av kommunikationslinjer. Men även äldre städer och tätorter har påverkats starkt av industrialismen. I staden och tätorten är det som mest uppenbart att vi lever i det industrialiserade samhället. Staden och tätorten brukas dagligen av sina invånare. Frågor om de underpriviligierades kulturarv, om jämställdhet, om ett ekologiskt hållbart samhälle, om ett demokratiskt förhållningssätt till kulturarvet och känslan av delaktighet har särskilt påtaglig relevans i staden och tätorten.
Samverkan
I arbetet med det industrialiserade samhällets kulturarv är samverkan mellan olika kulturarvsinstitutioner av stor betydelse. Bredare kunskap och bättre resursutnyttjande är två vinster som borde kunna uppnås genom samverkan. Sådana vinster är särskilt angelägna avseende industrialismens miljöer som oftast är levande och mycket komplexa. De minnen som kan kopplas till dem bärs dessutom av nu levande människor men kommer också till uttryck i arkivbundna källor.
Vikten av samverkan mellan institutionerna och medborgarna har påpekats. Det är vår uppfattning att institutionerna bör utarbeta metoder för intensivare dialoger med sina brukare och att kulturarvet i högre grad än tidigare formuleras underifrån. Att sprida och medvetandegöra kulturarvsperspektivet är en angelägen
och stimulerande uppgift som till största delen ligger framför kulturarvssektorn. Utredningen har slutfört sitt arbete den 31 december 1998.
Frågor till det industriella samhället SOU 1999:18
Kapitel 6 Berättelser från det industriella samhällets kulturarv
Dessa resonemang om de underrepresenterades kulturarv mynnar ut i frågor av vikt för satsningen på det industriella samhällets kulturarv:
1. På vilket sätt kan kulturarvet beskrivas i termer av jämställdhet? Vilka berättelser skulle kunna berättas om ett jämställdhetsperspektiv anlades på det industriella samhällets kulturarv? Vilka delar av befolkningen är väl respektive illa företrädda i det industriella samhällets kulturarv
2. Vilka historiska berättelser och frågor är särskilt angelägna att ge uttryck för respektive ställa med utgångspunkt i kulturarvet?
3. Vilka metoder och synsätt bör engageras i syfte att långsiktigt bearbeta ojämlikheter och underrepresentationer i det industriella kulturarvet?
4. Hur skulle t.ex. det industriella samhällets kulturarv kunna beskrivas som är kvinnornas? Hur skulle kvinnors kulturarv kunna formeras utifrån t.ex. ett teknikhistoriskt perspektiv?
5. På vilket sätt kan de socialt normavvikandes, de arbetslösas eller hemlösas kulturarv formeras? Vilka företeelser borde ingå? Och på vilket sätt skulle dessa gruppers intresse för och inflytande över sitt eget kulturarv kunna kanaliseras?
6. Vad kan det industriella samhällets kulturarv bestå av som tar invandrarnas historia som utgångspunkt?
7. Hur kan en självreflexiv analys av kulturarvsinstitutionernas verksamheter spridas, fördjupas och utvecklas?
Kapitel 7 Demokratiska aspekter på det industriella samhällets kulturarv
1. Vilka metoder – tillgängliga och möjliga – kan användas i syfte att öka medborgarnas bruk av och inflytande på det industriella samhällets kulturarv? Hur kan kulturarvet
öppnas för påverkan av människors levande minnen och erfarenheter av industrisamhället?
2. På vilket sätt kan kulturarvsinstitutionerna utveckla sin roll som folkbildningsinstitutioner?
3. Vilka företeelser aktualiseras idag när människor tänker på det nationella, på det regionala och det lokala i kulturarvstermer?
4. På vilket sätt är och har kulturarvsinstitutionerna varit delaktiga i nationella, regionala och lokala liksom i internationella identitetsprojekt?
Kapitel 8 Vardagens, den stora skalans, landskapets och tätortens kulturarv
1. Vilken ny kunskap om industrisamhället kan förväntas med utgångspunkt tagen i ett vardagligt perspektiv?
2. På vilket sätt kan kulturarvsperspektivet berika den enskilde med borgarens vardag? Hur skulle denna vardaglighet kunna bejakas och tydliggöras som utgångspunkt för var och ens egen historia och tolkning av det industriella samhället?
3. På vilket sätt, med vilka metoder kan vardagliga företeelser införlivas i det institutionsbundna kulturarvet? Vilka urvalskriterier kan tillämpas och hur kan de användas i syfte att öka jämställdhet och de underrepresenterades närvaro i kulturarvet?
4. Vilka tillgängliga och tänkbara lagrum är tillämpliga för att värna strukturer, t.ex. tekniska system, som inte är bundna till särskilda avgränsade platser?
5. Med vilka metoder och perspektiv kan den industriella stadens komplexitet och mångfald åskådliggöras?
6. Vilka faktorer kan knytas till det industriella samhällets stads- och tätortstillväxt? Hur kan de avläsas i terrängen? Vilka samband finns t.ex. mellan de tekniska systemen och den industriella stadens och tätortens liv och form?
Kapitel 9 Samverkan
1. Hur kan samverkan mellan kulturarvssektorns olika aktörer förstärkas? Vilka konkreta vinster är möjliga att göra med sådan samverkan? Var finns begränsningarna respektive möjligheterna?
2. Med vilka intressen förutom natur- och miljövård finns förutsättningar för kulturarvssektorn att samarbeta? Var återfinns de mest betydande samordningsvinsterna?
3. Vilka insatser och metoder krävs för att kulturarvsperspektivet ska etableras som ett av flera perspektiv i såväl myndigheters som enskilda människors dagliga verksamhet? Och vad krävs för att detta perspektiv skal bli en effektiv del i strävan mot ett ekologiskt hållbart samhälle? Vilka lärdomar kan dras av miljövårdens insatser att förankra ett ekologiskt perspektiv hos allmänheten?
4. Vilka frivilliga krafter verkar inom det industriella kulturarvets intressesfär? Vilka verksamheter drivs av dessa aktörer och vilken betydelse har de för det industriella kulturarvets konstruktion och hävd? På vilket sätt kan sådana krafter stödjas?
Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas fast fågelsången är bedövande.
Tomas Tranströmer
Ur diktsamlingen Det vilda torget (1983)